RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 2.

Torsdagen den 17 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för elen 11 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj :t propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1946/47
och, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till nksstaten för budgetåret
1945/46.

Därvid anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! 1946 års riksdag, som är vår
första riksdag efter krigets upphörande får efter vad som förebådats i trontal
och statsverksproposition att taga ställning till frågor av för vårt land och vårt
folk oerhört stor räckvidd.

I Konungens trontal vid riksdagen öppnande omnämndes krigsslutet och
segermakternas beslut att förnya försöken att genom ett nytt folkförbund lägga
grunden för en varaktig fred. Det förklarades vidare, att Sverige efter måttet
av sina krafter vill medverka till fredens tryggande och att riksdagen har att
vänta förslag örn vårt lands anslutning till Förenta nationerna.

Ingen iakttagare lär väl lia kunnat undgå att observera, att krigsslutet kom
förhållandevis snabbt, och att den nya fredens födslovåndor varit desto mera
långdragna. Det är förmodligen oundvikligt att den politiska såväl som den ekonomiska
återuppbyggnaden efter den katastrof världen genomgått sedan september
1939 kommer att kräva ansenligt tidsutrymme. Att rasera har alltid
vart mycket lättare än att bygga upp. Det är också uppenbart — däri vill jag
livligt instämma med trontalets ord — att Sverige för sin del och efter sina
resurser vill medverka till dagens stora internationella uppgift, nämligen att
efter kriget vinna freden. I den mån detta vårt bidrag kan underlättas genom
medlemskap i det nya folkförbundet skall högern för sin del medverka till ett
positivt beslut i denna riktning.

Jag bär, herr talman, det allmänna intrycket, att orons vågor alltjämt gå
höga runt omkring oss, och att det ännu återstår mycket, innan det erforderliga
förtroendet i världen återställts eller säkrats för någon längre tid. Vi ha sett i
dessa dagar, då Förenta nationerna samlats till möte i landon, att svåra meli
ingsdivergenser råda mellan stormakterna, och vi ha också fått bevittna,
att internationella överenskommelser, varom till synes stor enighet rått, möta
svårt före i portgången. Det tillkommer knappast oss, som dess bättre varit befriade
från krigets hemsökelser, att fälla några omdömen örn dessa företeelser,
men vi kunna å andra sidan icke undgå att notera dem och att låta dem inverka
på vårt ställningstagande. Vi få betrakta världen sådan den är och icke sådan
den borde vara. Sveriges utrikespolitiska linje förefaller mig under dessa orri Andra

kammarens protokoll 1946. Nr Z. 1

Vid remiss
av statsverkspropositionen

m. m.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ständigheter böra få vara den gamla att undvika att deltaga i stormaktskombinationer
men samtidigt söka lämna vårt bidrag till gemensam internationell
samhörighet. Yad som tilldragit sig under de åtta månader, som förflutit sedan
krigsslutet, bör ha inskärpt, att varken små eller stora stater få hänge sig åt
illusioner, men att det samtidigt är av stor vikt, att de ansatser och möjligheter
till en fredens ordning som finnas också tillvaratagas.

_ Medan fredsbygget långsamt fortskrider är det en uppgift för vårt land att
bidraga till att lindra den nöd, som följt i krigets spår. De hjälpaktioner, som
i statens hägn utförts av olika organisationer, såsom Röda korset, Rädda barnen
o. s. v., äro förtjänta både av understöd och tacksamhet. Vad som göres kan
förefalla vara en droppe i ett ändlöst hav, men detta får icke förhindra oss
att spänna våra krafter och göra vad vi förmå.

Vad angår den mera materiella återuppbyggnaden anför trontalet, att Sverige
i sin handelspolitik vill främja strävandena att undanröja handelshindren och
åstadkomma internationell ekonomisk samverkan. Om denna riktlinje är ingenting
annat än gott att säga. Handelsministern kan ju åberopa ett flertal handelsavtal
som reella bevis härför. Jag erinrar om avtalen med våra nordiska grannländer,
och vi ha ju också andra som äro värda att minnas. Det bör dock tillläggas,
att målet för denna strävan att främja handelsutbytet så långt det går
bör vara, att det i ett sådant utbyte icke blott ingår att ge utan också att få.
Vår kreditförmåga har sina gränser. Landets produktiva resurser sammanhänga
i hög grad med den varuimport, framför allt bränslen såsom kol och koks, som
vi kunna skaffa oss. Vi ha också en inre återuppbyggnad inom vårt eget land
att tänka på, vilken icke får äventyras.

Jag skall i övrigt icke närmare gå in på detta kapitel. Men en sak bör dock
bringas på tal för de upplysningar, som handelsministern kan vara i stånd att
lämna. I Polen och Tjeckoslovakiet synes man i den internationella socialismens
intressen vara i färd med att »befria sig från utländskt kapital», som det heter.
I detta utländska kapital ingå också ganska ansenliga svenska tillgångar. Det
har försports från Polen, att »allierade medborgare skola få kontant ersättning»,
men det är icke lika klart, hur det skall gå med de svenskägda företagen och
tillgångarna. Det har påståtts i pressen, att soulagemanget åt de svenska intressena
varit otillfredsställande, i den mån sådant erbjudits. En del större företag
ha ju nationaliserats. Det är möjligt att flertalet av svenskar ägda företag icke
sysselsätter ett så stort antal arbetare, som angetts som gräns för nationaliseringen.
Men även företag, vilka undgå detta, kunna få arbeta under rätt besvärliga
förhållanden. Jag hörde örn ett svenskt företag, vilket tillverkar ytterst
värdefulla produkter, där direktören vid sin sida fått ett driftsråd örn tre personer,
en vaktmästare, en springpojke och en snickare. Driftsrådet skall underskriva
alla direktörens order, t. ex. örn penningutbetalningar m. m. Det svenska
bolaget får dock ännu så länge ha en ledamot kvar i styrelsen. Det är nog icke
lätt att driva ett företag under sådana förhållanden. Jag vill utgå ifrån att
svenska regeringen lämnar de svenska ägarna av företag och tillgångar i de
berörda länderna det stöd och den hjälp, som erfordras, men för övrigt avvaktar
jag och många medborgare med mig de upplysningar, som statsrådet Myrdal
eventuellt kan ge. Jag .skulle vilja tillägga, att vi ha stora fordringar i övrigt
i Europa. Jag tänker då närmast på fordringarna i Tyskland, och det gäller att
bevaka också dem för de svenska intressenas räkning.

Utrikesministerns strävanden att återuppbygga vår utlandsrepresentation —
och icke bara återuppbygga den utan, såsom det förefaller i statsverkspropositionen,
förstärka den — anser jag förtjäna riksdagens alldeles särskilda stöd.

Våra nordiska grannländers läge och vårt förhållande till dem ägnas några
tacksamhetens uttryck i trontalet. Jag har ingen anledning att förtaga intryc -

Torsdagen den 17 januari 194(j fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)
ket härav, och jag vill till fullo instämma i elen uttalade önskan, att samarbetet
alltmera skall utvidgas.

För icke så länge sedan kunde vi i tidningarna läsa, att socialdemokraternas
samarbetskommitté träffats i Köpenhamn, och att man i samband därmed arrangerade
ett nordiskt utrikesministermöte. Det skulle förvisso enligt min uppfattning
lia varit mera i sin ordning, att det socialdemokratiska mötet hängts på
den ministeriella konferensen än tvärtom. I sammanhang som dessa representerar
ju utrikesexcellensen icke blott sitt parti utan också den »ivriga delen av det
svenska folket. Därmed vill jag på intet sätt förmena den nordiska socialdemokratien
att utbyta tankar och åsikter. Men jag anser dock, att vad som inträffat
motiverar en antydan, att det nordiska samarbetet bör vara av den omfattningen,
att det icke i första hand bör följa partigränser.

Som jag förut nämnt ha vi orsak till glädje över de humanitära insatser till
lindrande av folkens nöd, som det står i svensk förmåga att göra. Anslutningen
till dessa hjälpaktioner på frivillighetens väg vittnar örn att svenska folkets
hjärta är med i synnerlig grad i dessa aktioner.

Tyvärr måste man nog säga sig, att denna politik i humanitetens tjänst står
i föga samklang med det förfarande, som Sverige låter de baltiska flyktingar,
som skola utlämnas, undergå. Av ett uttalande av utrikesministern kort före
riksdagens början framgick, att regeringen icke tycks ha funnit någon utväg
att hjälpa dessa stackars människor från ett öde, som de frukta. Jag tror, att
det bringar dem föga lisa, att de skola sändas ut ur landet på svensk köl.
Utan att närmare ingå på denna fråga, som kanske kommer upp i ett annat
sammanhang här i debatten, tillåter jag mig i alla händelser att uttala min
starka besvikelse över den utveckling, som denna fråga fått.

Den utrikespolitiska debatten, framför allt beträffande vårt ekonomiska livs
framtida gestaltning, har under det gångna året varit rätt livlig. Särskilt har
ju finansministern varit en outtröttlig debattör, och jag hör till dem som vilja
erkänna, att han gått till meningsutbytet med gott humör, ett betyg som icke
kan utfärdas för de meningsfränder, vilka i tidningar och diskussioner ansett
sig böra uppträda till hans försvar, vilket jag icke vet örn det varit nödvändigt.
De ha gjort det med en sådan energi, att jag förmodar, att de helt och
fullt gillat, om radioteaterns revyförfattare fått en allvarlig förmaning att
man icke får skämta med herr Wigforss, dag utgår ifrån, att örn något sådant
skett det knappast kommit från herr Wigforss själv.

Säkerligen bär diskussionen varit nyttig för att åstadkomma ett politiskt
intresse men knappast för att skapa någon större klarhet beträffande socialiseringen,
vilket varit avsikten med den. Uttalandena därom ha varit alltför
obestämda och skiftande. Det var ju därför med ett särskilt intresse man emotsåg
årets statsverksproposition, vilken var den första sedan 1936, som framlagts
av en renodlad socialdemokratisk regering. Kanske skulle man där få
se det första utkastet till den nya ekonomiska politiken. Jag tror, att ingen
har funnit någon vägledning av vad som står i propositionen. Finansministerns
uttalanden liro — jag skulle vilja v?äga i alla avseenden — försiktiga och
knapphändiga. I bilagan till inkomstberäkningen förekommer dock på s. 17
följande mening: »Åtgärder som ännu mera direkt ta sikte på en utveckling
av våra produktiva tillgångar inom olika näringsgrenar komma likaledes att
kräva ökade bidrag från statens sida.» Jag vet icke vad linansministern menar
med detta dunkla uttalande. Avses därmed en socialisering, och vilka äro
i så fall de olika näringsgrenarna?

Omställningen från en omfattande försvarsberedskap till mera fredliga förhållanden
har gått bättre än man vågat hoppas. Den befarade arbetslöshetskrisen
har, efter vad man kan förmoda, skjutits ett långt stycke fram i tiden,

Nr 2.

I'' o i-sdaytMi (leii 17 januari 194(1 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och i stället befinna vi oss, för att använda statsverkspropositionens egna ord,
i en markerad högkonjunktur med påtaglig brist på arbetskraft och stigande
lönenivå samt på vissa områden en tydlig varuknapphet. I stället för att behöva
stimulera de produktiva krafterna så att sysselsättningen skulle hållas uppe
måste samhället upprätthålla krigstidens konsumtions- och prisreglerande åtgärder
längre än eljest skulle varit nödvändigt. Det penningpolitiska program,
sorn finansminstern för ett par år sedan ställde upp och fick riksdagens godkännande
på, har han nu, såvitt jag förstår, utan vidare fått gå ifrån. Reallönen
skulle återställas genom att det vid krigets upphörande väntade prisfallet
skulle få slå igenom och sänka produktionskostnaderna. Man väntade
väl också, att en förbättring av realinkomsterna skulle inträda. Utvecklingen
Ilar icke blivit den tänkta. Importpriserna äro i flera fall högre än vi räknat
med, och icke heller frakterna lia gått tillbaka- så kraftigt, att det medfört
några mera avsevärda prisförändringar. Här hemma har lönestoppet icke kunnat
vidmakthållas, och en så gott som allmän lönestegring pågår. I det- läget
synes finansministern lia utrymt tidigare försvarsställningar. Det som vore
önskvärt att få veta vore, var finansministerns nästa befästnings!inje_ går, och
på vad sätt lian där tänker taga upp försvaret mot en påträngande inflation.
Detta är en fråga, som alldeles särskilt berör de många tusen småsparare och
pensionärer, vilka nu faktiskt bli utplundrade. Höga skatter låga räntor och
ett alltjämt försämrat penningvärde lia försatt dessa människor i ett mycket
dåligt läge. och det förefaller, som om dagens maktinnehavare lia mindre känsla
för denna stora grupp än för många andra, dag förmodar, att det icke ingår
bland de mera tänkbara tingen, att exempelvis de som en gång i tiden
ha tecknat försvarsobligationer under vackra försäkringar lia någon utsikt
att få ett tillägg, så att även deras realinkomst återställes.

Regeringen och kanske framför allt dess närmaste medarbetare ha i god
lid före riksdagen varslat om att stora sociala förslag skulle framläggas. I
dessa redogörelser bär man framför allt talat örn de fördelar, som dessa sociala
reformer innebära för dem de avse att skydda, men uppehållit sig mycket
flyktigt vid hur do skola kolmila att finansieras.

Jag bär själv haft tillfredsställelsen att få vara med och förbereda förslag
till en avsevärt förbättrad folkpensionering oell en utbyggd sjukförsäkring.
Jag säger »tillfredsställelsen» emedan jag anser det vara mycket önskvärt,
sitt människor beredas en större trygghet både vid sjukdom och inträdande
ålderdom. Men vad jag varit högst otillfredsställd^ med är, att det icke gått
att få- någon överblick beträffande vilka sociala åtgärder som planerats pa
olika håll, och att det icke funnits något intresse för att söka åstadkomma en
sammanställning av önskvärda sociala förslag för att möjliggöra en ekonomisk
bedömning av möjligheten att förverkliga dem. Jag har inom socialvardskommittén
vid upprepade tillfällen framfört kravet pa att silka åstadkomma en
ekonomisk plan beträffande socialvården, men det har avvisats med att för detta
fordrades särskild ekonomisk expertis och större kännedom örn det statsfinansiella-
läget än vad en vanlig kommitté förfogade över. Jag har en känsla av
att även örn denna expertis varit representerad av den nationalekonom, som i
början av kommitténs arbete var med, man hade kommit till ungefär samma
resultat. Jag har envisats att taga upp frågan, då statssekreteraren i socialdepartementet
varit närvarande, för att få departementets medverkan men
med samma resultat. Och detta, herr talman, i en lid då planhushållning och
planmässighet äro de ord, sorn man lior iner än några andra. Vad jag fall
besked örn är, att vederbörande utredningar lämpligen böra utarbeta och komma
med förslag, som de anse önskvärda. Sedan tillkommer det Kungl. Maj :t att
bedöma, när de skola läggas fram, och örn det finns ekonomiska förutsätt -

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningar att genomföra, dem. Ett sådant resonemang är föga verklighetsbetonat.
I och med att en utredning tämligen enhälligt lägger fram omfattande förslag
beträffande exempelvis folkpensioneringen eller sjukförsäkringen, förslag,
som ett mycket stort antal människor anser vara till fördel för dem, uppstår
en så stark politisk press på regeringen, att dennas möjlighet att pröva
förslaget ur ekonomisk och statsfinansiell synpunkt blir avsevärt förminskad,
ja kanske knappast någon alls. Det är mot bakgrunden av vad jag här sagt,
som det särskilda yttrande, vilket herr Hagård och jag fogat till socialvårdskommitténs
yttrande beträffande folkpensioneringsförslaget, bör läsas. Vi° lia
där sagt, att det icke bcretts kommitténs ledamöter möjlighet att erhålla
erforderlig överblick vare sig- beträffande vilka åtgärder av mera kostnadskrävande
natur, som äro under utförande eller som planeras, eller beträffande
de ekonomiska förutsättningarna och det statsfinansiella läget. Vi lia^ därför
yrkat på att den ekonomiska och finansiella frågan göres till föremål fraen
grundlig utredning, innan frågan förelägges riksdagen.

I trontalet meddelades, att i första rummet står vid denna riksdag det sociala
reformarbetet. Riksdagen har att emotse förslag till obligatorisk sjukförsäkring
och till avsevärt höjda folkpensioner, förslag till samhällets stöd
åt mödrar och barn, däribland husmoderssemestrar och fria skolmåltider m. m.
Alla dessa förslag genomförda kräva mycket stora belopp av det allmänna.
När man hört allt detta, var det med spänning man gick att taga del av budgetförslaget
och se, hur finansministern tänkte lösa finansieringsproblemet.
Thil sin överraskning finner man då, att i statsverkspropositionen har man
följt samma arbetsmetod som i utredningarna. Man låtsas föga. örn den väldiga-
utgiftsökning som ligger framför oss, och något försök till ekonomisk
»socialplan» saknar man fullständigt. Jag har vid ett par stora diskussionsmöten
hört frågan ställas till finansministern, hur man inom budgetens ram
skulle få möjligheter att pressa fram ytterligare en miljard kronor till sociala
ändamål. Finansministern har. såvitt jag kunde uppfatta, icke lämnat nugot
tillfredsställande svar på den frågan.

Årets budgetförslag går ju ut på att med bibehållande av ett. hart skattetryck
åstadkomma en i stort sett balanserad driftsbudget. Hade icke den nya
uppbördsreformen kommit till och medfört ett inkomstbortfall, hade ett överskott
på 300 ä 400 miljoner kronor uppstått. Dessa 300 å 400 miljoner äro allisa
vad vi skulle kunna räkna med i fortsättningen som »tillgängliga» för att
möta krav på förbättrade statsjänarlöner, bättre skolformer och^ ökade sociala
utgifter. Jag upprepar: det är under förutsättning att vi bibehålla en i vissa
fall nästan konfiskatorisk beskattning. Vi vilja alla gärna hoppas, att tiderna
bli sådana, att vi kunna räkna med en stigande nationalinkomst, men ilen är
icke utan vidare given. AR äro i hög grad beroende av utvecklingen i andra delar
av världen. Jag undrar inte på att finansministern i dagens läge uttrycker
sig så försiktigt och föga optimistiskt som han gör i sitt uttalande beträffande
budgetläget. Jag skulle kanske kunna instämma i det omdöme örn finansministerns
uttalande, som en chefredaktör i en socialdemokratisk tidning, som
har säte och stämma- i denna kammare, skrev, när han läst detta uttalande:
»Det flammar inte av optimism, men det färgås heller inte av deprimerande
pessimism.»

Finansministern tar ingen ståndpunkt till den Hammarskjöldska promemorian
och f(''»rutsätter, att de praktiska frågorna angående budgetens balansering
få tagas upp. då de stora utgiftsf förslagen föreligga klara i sina huvuddrag.
Får man (hima efter det uttalande finansminister Wigforss gjorde lill
Morgontidningen dagarna innan riksdagen började, sa rekommenderade han
icke cm underbalansering av budgeten i ett lage. da lull sysselsättning rader,

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och det tror jag vi böra hålla honom räkning för. När det råder full sysselsättning
_ men den inhemska efterfrågan på varor och tjänster icke kan tillgodoses
i tillräcklig grad, måste det ställa sig vanskligt att fortsätta med underbalansering
av budgeten, i varje fall i den mån de lånefinansierade åtgärderna
avse att öka efterfrågan på konsumtionsvaror. Till den senare gruppen
få väl många av de sociala åtgärderna hänföras. Det måste ju vara i hög
grad angeläget, att vi icke reformera på ett sätt, som bidrager till en ytterligare
penningvärdeförsämring, och att det hela slutar med att de grupper vi
vilja hjälpa endast få ett Större antal kronor att röra sig med, men att dessa
kronor ha så liten köpkraft att den reala förbättringen blir ringa.

Vad jag vill komma till är, att regeringen borde tidigare än som nu tydligen
är tänkt lia låtit riksdagen få del av den ordning, i vilken den avser att
genomföra de stora sociala förslagen, och hur man räknat med att de skola
finansieras. Vad som borde prövas är den angelägenhetsgrad, som bör vara avgörande
för i vilken ordning de olika förslagen skola framföras, och vidare ett
bedömande av de ekonomiska och statsfinansiella möjligheterna. Det senare
borde vara vägledande för den takt, vari de skola föras ut i livet. Det är möjligt,
att regeringen gjort allt detta och har någon genomtänkt arbetsplan, men
i så fall vöre det på tiden att även riksdagen får del av denna. Nu känns det
som örn vi hålla på och bygga upp ett kolossalt stort hus utan att ha grundförhållandena
klara. Örn finansministern är rätt refererad i Morgontidningen
— och det utgår jag ifrån — så Ilar han sagt: »Den gamla sanningen är alltjämt
en sanning, att om vi vilja lia en god ekonomi och största möjliga välstånd,
så måste vi hushålla väl.» Jag ber att i all ödmjukhet helt och fullt
få ansluta mig till herr Wigforss’ uttalande.

Vid genomläsningen av inkomstberäkningarna får man ju åtskilligt att tänka
på, oell jag fäste mig bland annat vid att ökningen av skatteunderlaget huvudsakligen
ligger hos gruppen anställda. Företagare inom jordbruk, industri
och andra yrken ha icke förmått öka sina inkomster i samma takt som löntagarna.
Det är också anmärkningsvärt — och det är något som slagit mig
nied häpnad — att man räknar med att så mycket som en sjättedel av de anställdas
taxerade inkomst utgöres av löner och pensioner, som uppbäras av i
allmän tjänst anställda.

I och med denna förskjutning såväl mot en allt större del av inkomsterna
till löntagarna som av denna del till i allmän tjänst anställda och statsmaktens
normgivande inflytande på lönemarknaden i allmänhet har lönesättningen
i långt större utsträckning än hittills blivit känslig för politiska vindar. Därmed
ökas också faran för att statsledningen icke förmår hålla stånd och avväga
framkomna krav mot produktionsbetingelserna, utan att resultatet blir
en ständig skruvning uppåt, som förr eller senare leder till en icke önskvärd
försämring av penningvärdet.

Vad försörjningsläget beträffar så har detta avsevärt förbättrats. Det är
bränslet och gummit som alltjämt inge bekymmer. Statsrådet Gjöres redovisar,
hur han tänker sig avvecklingen av kristidshushållningen, och det är
verkligen angenämt att se, att han har sådana tankar. Det hindrar ju icke,
att man gör vissa reflexioner även därvidlag och undrar, örn icke läget är
sådant, att exempelvis korten på mjöl och bröd — framför allt restaurangkorten
— utan större fara skulle kunna avskaffas rätt snart, vilket skulle innebära
en stor lättnad för många människor, kanske icke minst för köpenskapens
folk. Det kan givetvis råda olika uppfattningar örn hur vissa kristidsregleringar
utfallit, likaså angående takten för deras avveckling. Jag tror
dock, att det svenska folket i stort sett är berett att ge herr Gjöres och hans
medhjälpare sitt erkännande för det betydelsefulla arbete de utfört. Kvar

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
står dock, att det blir en glädjedag-, när herr Gjöres försvinner med alla sina
kort och otalet blanketter. Jag tror, det blir många som den dagen kosta på
sig en extra kopp bönkaffe.

Till de stora utredningar, som vi med spänning vänta resultatet ifrån, hör
27-mannakommittén, som djuplodar jordbruksproblemen. Den stora utvandring
från landsbygden av människor i de mest arbetsföra åldrarna, som fortgår
i oförminskad takt, håller på att skapa nya och säkert långt ifrån lättlästa
samhällsproblem. Jag har sagt det tidigare från denna plats — jag fick
vid det tillfället veta, att det icke var något nytt jag då kom med — men
jag upprepar det: Jag tror knappast, att det går att hitta någon patentlösning,
som ensam dämmer upp strömmen. Vi få nog på snart sagt alla områden
se till vad vi kunna göra för att landsbygden skall bli bättre tillgodosedd.
Vi torde först och främst böra ha detta befolkningsspörsmål klart för
oss, när det är fråga örn avvägning i inkomsthänseende mellan olika befolkningsgrupper,
men också när det gäller utformningen av det sociala program,
som årets riksdag skall gripa sig an med.

Innan jag nu till sist, herr talman, yrkar remiss lill utskotten ^av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1, tillåter jag mig taga upp en fråga som, så egendomligt
det än låter, torde vara föremål för större intresse utanför än inom riksdagen,
och det är riksdagens egna arbetsformer. Riksdagen diskuterar, utreder
och beslutar om snart sagt allting i vårt samhälle, men riksdagen har icke
visat någon större förmåga att ordna sitt eget arbete på ett klokt och förnuftigt
sätt. Det förefaller nog åtminstone dem som leva utanför riksdagen
som örn utvecklingen faktiskt blivit den, att ju radikalare riksdagen blivit ju
»konservativare» — och då konservativ i mindre god betydelse — har riksdagen
blivit i fråga örn sitt eget arbete. Trots att riksdagen är samlad större
delen av året få vi inför slutspurten en olidlig anhopning av viktiga ärenden,
vilka då pressas igenom på få dagar. De långdragna riksdagarna medföra,
att riksdagsledamöterna lia svårt att hålla kontakten nied hembygd och hemlän
utan att offra en avsevärd tid på resor. Självständiga företagare och
många andra yrkesutövare anse sig icke kunna mottaga riksdagsmannauppdrag.
När nu kriget med sina särskilda krav på riksdagen är över och vi äro
på väg mot mera normala tider, tror jag det vore klokt, örn riksdagens konstitutionsutskott
ville ägna detta spörsmålet ett närmare studium. Riksdagen åren
viktig del av det svenska folkstyret och får icke slentrianmässigt glida in
i alltför tyngande arbetsformer.

Det är många stora och betydelsefulla frågor årets riksdag får att taga
slällning till. Jag är övertygad örn att riksdagen sin vana trogen kommer
att så grundligt som möjligt försöka bearbeta Kungl. Maj:ts propositioner. I
alla händelser lovar jag, herr talman, att den grupp jag företräder skall med
stort intresse och redlig vilja gå att pröva Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar, herr talman, remiss till vederbörande utskott.

Herr Ohlin: Herr talman! De senaste veckorna lia vi med intresse och spänning
följt arbetet i London för uppförande av en ny internationell organisation,
som skulle kunna utgöra ett av de viktigaste instrumenten för mänsklighetens
strävan att undgå krig. Sveriges villighet att i sin man deltaga i
detta arbete lia regering och riksdag redan i höstas betygat. Från de liberala
synpunkter jag företräder hälsar man med särskild glädje detta försök
att ersätta krigets våld med fredliga uppgörelser och välkomnar regeringsförklaringen
att Sverige skall så snart tiden år inne söka intrade i den nya organisationen.
Ett drag av utvecklingen i London förtjänar måhända att särskilt
uppmärksammas. Det förefaller som orri de båda i London representerade nordiska
länderna, Danmark oell Norge, betraktades såsom icke tillhörande vare

Nr 2.

forsdalen den 17 januari 194(> fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Foris.)
sig ett västallierat eller ett östeuropeiskt block. Det förefaller mig, sohl örn
detta förhållande skulle kunna underlätta en utrikespolitisk samverkan mellan
dessa länder och vårt eget land. Tills vidare ha vi anledning att ställa oss
avvaktande för att så snart tidpunkten är lämplig inia vår plats i den nya
fredsorganisationen och där i samverkan med andra göra vår insats för trygghet
och fred och internationellt ekonomiskt samarbete. Men vi lia ingen anledning
att dröja med försöken att närmare utbygga det nordiska samarbetet
på det ekonomiska och kulturella området.

Den budget som finansminister Wigforss förra veckan lade fram på. riksdagens
bord har i pressen erhållit många benämningar. Till de mest träffande
hör väl uttrycket övergångsbudget. Den är en övergångsbudget icke endast
i den betydelsen, att den i hög grad påverkas av skattesystemets omläggning
och därför erhållit ett extraordinärt utseende. Även i ett annat och mera väsentligt
avseende är det möjligt, att den i framtiden kommer att betecknas
som en övergångsbudget. Det förefaller ju icke uteslutet, att regeringen har
för avsikt att låta de svenska statsfinanserna från och med budgetåret efter
1946/47 skötas efter helt andra principer än de som varit allmänt accepterade
hittills för fredliga tider. Tyvärr ger finansministern icke riksdagen och folket
någon närmare upplysning därom. Han lämnar oss alla i okunnighet örn
hur lian ser på de statsfinansiella problemen, ehuru det väl icke skulle varit
omöjligt för honom att i avvaktan på framkomsten av en del uppgifter rörande
utgifter och framtida inkomster något karakterisera sin egen syn på
de statsfinansiella problemen, sådana de möta under de närmaste efterkrigsåren.
Det hade funnits så mycket mera anledning härtill, synes det mig. sorn
just budgeten för 1946/47 på grund av sin speciella karaktär icke ger någon
vägledning rörande regeringens inställning i detta avseende. Finansministern
tillgriper den för en man i hans position ovanliga taktiken att ställa sig i
efterhand. Han inbjuder allmänheten och riksdagen att diskutera en rad viktiga
principiella statsfinansiella frågor, men avstår blygsamt från att själv
hålla något inledningsanförande. Jag vill visst inte misstänka finansministern
för att uppskjuta sitt ställningstagande i avsikt att först avlyssna hur opinions
vin darna blåsa. Men en fast och målmedveten ledning av den finansiella
politiken kan hans förfaringssätt i varje fall icke kallas.

Enligt finansministerns siffror .skulle budgeten för nästkommande finansår
lia visat ett överskott på ungefär 350 miljoner kronor, örn det gamla skattesystemet
varit i kraft under hela året. Detta är ju en mycket intressant siffra.
Den visar att nuvarande skattesatser äro mer än tillräckligt höga för att täcka
nuvarande utgiftsbehov. Emellertid kan man ställa upp även en annan kalkyl
för nästa finansår, en kalkyl som • visar hur budgetläget skulle varit, icke
örn det gamla skattesystemet ägt bestånd, utan örn det nya systemet med
skatt vid källan på löpande inkomst varit i kraft under hela finansåret i
stället för som nu blir fallet endast under den senare hälften. Med ledningav
riksräkenskapsverkets siffror kan man beräkna, att i så fall den direkta
statsbeskattningen, exklusive krigskonjunkturskatten, skulle ge en inkomst på
ungefär 1 420 miljoner kronor, i stället för 1 300 miljoner kronor med nuvarande
skattesystem under hela nästkommande budgetår. Då finansministern
av ifrågavarande .skatter under detta övergångsår blott kan påräkna en inkomst
på 951 miljoner kronor, får han tydligen nära 470 miljoner kronor

mindre än han skulle ha haft örn det nya skattesystemet varit i kraft under
hela budgetåret. Eftersom varje budgetresonemang som syftar på en bedömning-
av statens finansiella läge helt naturligt inriktas på framtiden — det

övriga tillhör ju den ekonomiska historien — förefaller mig denna siffra
vara egentligen ännu intressantare än den finansministern presenterar. Må -

Torsdagen den 17 januari 194(3 fm. Nr 2. 9

Vid remius av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
hända har herr Wigforss varit obenägen att ange hur stor skillnaden i verkligheten
iir mellan skatteintäkten under nästa budgetår och det belopp, som
skulle inflyta om det nya skattesystemet varit i kraft. Siffrans storlek skulle
kunna stärka anspråken på skattesänkningar. I betraktande av att det genom
skattesystemets omläggning försvunna budgetöverskottet faktiskt närmar sig
en halv miljard kronor, kan man inte annat än beklaga att finansministern
inte mera intresserat sig för frågan, huruvida icke en viss reduktion av såväl
den indirekta som den direkta beskattningen skulle varit naturlig. Han kunde
exempelvis lia diskuterat frågan om ett slopande av omsättningsskatten samtidigt
med en avveckling av de generella subventionerna. När nu herr Wigforss
uppskjuter behandlingen av hela detta skattekomplex till längre fram
under riksdagen, så är det ett naturligt och synnerligen berättigat önskemål
att han i varje fall ordnar så, att riksdagen får möjlighet att vid detta senare
tillfälle ge sin uppfattning till känna rörande hela komplexet och även får
möjlighet att genom motioner och på andra sätt föreslå ändringar över hela
linjen, örn så skulle anses befogat.

Måhända invänder finansministern, att skattesystemets omläggning i sig
själv innebär en lättnad för skattebetalarna. Han gör ju ett dylikt påstående
i inledningen till finansplanen. Ja, rent formellt låter detta kanske saga sig,
men hur förhåller det sig i verkligheten? "V ill man bedöma denna fråga tror
jag man bör skilja på inverkan av två helt olika sidor av skattesystemets omläggning.
För det första innebär det nya systemet att skattebetalningarna
till större delen komma att ske under andra halvåret eller jämnt fördelas över
hela året, medan de hittills till övervägande del ägt rum under första halvåret.
För det andra betalas skatterna i framtiden på grundval av det löpande
årets inkomster i stället för på grundval av en inkomst, som ligger
närmare två år tillbaka i tiden. Det är klart att uppskovet nied betalning alen
del av skatten från första till andra halvåret innebär en viss, låt vara obetydlig
fördel. Skattebetalaren erhåller möjlighet att under en eller annan månad
åtnjuta ränta på en mindre del av statsskatten. Såvitt jag kan se utgör
denna lättnad endast en bråkdel av en procent av skattebeloppet och för
många skattebetalare, som inte lia sina pengar på. räntebärande räkning, knappast.
någon verklig- besparing alls. Av relativt ringa betydelse är också deli
omständigheten, att skattebetalare, soln avlider i början eller mitten av året,
i många fall kommer att betala något mindre i skatt före sill död under detta
år än hail skulle ha gjort med det gamla systemet.

Ekonomiskt långt större konsekvenser har den omständigheten, att det nya
skattesystemet innebär betalning på grundval av det löpande årets inkomster.
Detta betyder en lindring för människor med sjunkande inkomster, t. ex. för
dem som inträda i pensionsålder, men å andra sidan betyder det en skattehöjning
för alla människor med stigande inkomster. Särskilt gäller detta för yngre
personer, som för första gången erhålla en väsentlig inkomst och som omedelbart,
drabbas av skatt därpå. Nu förhåller det sig ju sa, att nationalinkomst,en
väntas vara stigande på, grund av den fortgående höjningen av produktionens
effektivitet. Detta betyder, att de människor, sorn äro i ett sådant läge, att det
nya systemet innebär en skatteskärpning, måste vara flera och drabbas hårdare
än vad som uppväges av att ett mindre antal människor får skattelättnader.
Flir folket i dess helhet inträder med det nya systemet, örn skattesatserna bibehållas,
en ökning av skattebördan. Detta mot vä ges endast i mindre, grad därutav,
att dödsbon icke lia, att erlägga några eftersläpande skatter. Med nuvarande
systern är det ju till största delen välsituerade dödsbon som betala
dylika skatter, medan övriga erhålla befrielse. Innan man iittalar sig örn den
lättnad, .sorn denna omläggning onekligen innebär för välsituerade personers

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverlcsprovositionen ni. m. (Forts.)
efterlevande, torde det vara klokt att avvakta de förslag, som ryktet säger
att finansministern överväger i frågan om revision av arvsbeskattningen.

Den ökning av skattebördan, som skattens beräkning efter löpande inkomst
för medborgarna innebär, uppgår till väsentliga belopp. Får man utgå från
de antaganden rörande nationalinkomstens fortsatta stegring, som riksräkenskapsverket
använder sig av. kommer inkomstbeskattningen till följd av det
nya beräkningssättet att ge 5 å 10 procent mer än den eljest skulle ha gjort.
Det minsta belopp, varmed skattebördan på så sätt ökas, är alltså ett sextiotal
miljoner kronor. Ett väsentligt högre belopp är ej osannolikt. Denna ökning av
skattebeloppen vid formellt oförändrade skattesatser framträder också i de siffror
rörande inkomst- och förmögenhetsskatten för budgetåret 1946/47, som jag
nyss nämnde. Med det gamla skattesystemet skulle staten ha erhållit 1 300
miljoner kronor men med det nya 1 420 miljoner kronor vid samma skatteunderlag.
Denna ökning med 120 miljoner kronor beror till en del på att en större
del av debiterade belopp anses inflyta sedan man övergått till skatt vid källan,
men till större delen beror den på av mig nu berörda förhållande, att skatten
varje år beräknas på ett högre inkomstbelopp. Sammanfattningsvis kan man
alltså säga, att finansministern genom nu föreslagna eller beslutade åtgärder
ger medborgarna ett uppskov på en eller annan månad med en del av den statliga
inkomstbeskattningen från och med ingången av 1947. Samtidigt ökas
skattetrycket — örn oförändrade skattesatser bibehållas — genom den tekniska
omläggningen med minst ett sextiotal miljoner kronor, troligen mera. Man måste
nog erkänna, att herr Wigforss som skattesänkarc är vida mindre effektiv än
han varit som skattebojare. Inför hans tal örn skattelättnad, ett ord, som väcker
glada förväntningar hos alla skattebetalare, känner jag mig böjd att travestera
ett gammalt latinskt ordspråk: »Lita inte på finansministrar, ens när de komma
med skänker».

Jag hälsar med glädje att finansministern lyckats uppnå en överenskommelse
med statstjänstemännen örn en väl motiverad provisorisk löneförbättring och
att denna ej som år 1944 begränsas att gälla endast en mindre del av dem. Man
får nu avvakta den mera varaktiga lönereglering, som motses till hösten. Jag
skall givetvis ej i dag närmare diskutera riktlinjerna för densamma men utgår
ifrån att formen för det nu föreslagna provisoriet ej betyder, att finansministern
avböjer en reglering, som återställer 1935 års reallön för samtliga tjänstemän.
Ingen kan ju påstå, att de vid denna tidpunkt voro överbetalade, jämfört
nied andra, och landets nationalinkomst var redan i fjol större än 1936 års, ja
översteg till och med något 1939 års siffra. De flesta andra folkgrupper lia redan
kommit ganska nära 1939 års standard, som för dem var högre än den år
1935 rådande. Tjänstemännens reallöneläge år 1935 är därför en naturlig utgångspunkt
för en diskussion av frågan i vad nian hänsyn till den enskilda arbetsmarknadens
förändringar, nationalinkomstens fortsatta utveckling, statens
finanser med flera omständigheter motiverar och möjliggör en reallönestegring
därutöver för den ena eller andra gruppen av tjänstemän och i vilken mån differentieringen
mellan högre och lägre tjänstemän bör minskas genom att en
förbättring för de lägre avlönade sättes i främsta rummet. Jag tror icke på
klokheten av en politik, som främst inriktar det statliga sparsamhetsnitet på
att beröva tjänstemännen en inkomstutveckling i takt med andra jämförliga
folkgruppers. Sverige har i sin självständiga, effektiva och hederliga stab av
statstjänstemän en tillgång av oskattbart värde, som det gäller att vårda och
bevara. Den synpunkt jag här framför gäller ett återställande av statstjänstemannens
ersättning till ett med hänsyn till andra gruppers naturligt läge och
innebär självklart intet förord för allmänna lönerörelser som skulle hota prisnivåns
stabilitet.

Jag övergår nu till några reflexioner rörande det statsfinansiella läget på

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
längre sikt. Finansministern utlovar här en senare framställning med siffror
rörande planerade utgifter och påräkneliga statsinkoimster under några år
framåt. Jag anser det i och för sig vara ett lyckligt grepp att försöka en dylik
prognos liksom jag är glad att finansministern genom en finansdelegation låter
representanter för olika partier diskutera tillrättaläggandet av hithörande beräkningar.
Därigenom tryggas nämligen att de olika alternativ, som partierna
kunna vara intresserade av, bli såvitt möjligt belysta. Det bör underlätta den
följande diskussionen och bidraga till klarhet. Enligt min mening har man här
en praktisk form för samverkan mellan regeringen och oppositionspartierna,
genom vilken ingendera i minsta mån berövas sin handlingsfrihet, men en
saklig behandling underlättas.

Trots tillfredsställelsen häröver kan jag emellertid ej underlåta att fråga
varför finansministern ej något tidigare igångsatt den skatteutredning och den
analys av budgetutsikterna., som nu först väntas örn någon (månad. I så fall skulle
han undvikit att ge svenska folket intrycket, att planeringen av de dyrbara
.sociala reformerna sker utan att avseende fästes vid de ekonomiska och statsfinansiella
förutsättningarna. Socialminister Möller har enligt pressreferat
förklarat, att de sociala reformförslagen — hittills innefattande ej blott principer
utan även siffror och belopp — skola läggas på riksdagens bord så snart
det tekniskt är möjligt. Man får förutsätta, att de då skola åtföljas av förslag
om hur pengarna skola skaffas. Ungefär samtidigt med detta socialministerns
yttrande förklarade finansministern, att han tills vidare icke vet var pengarna
skola tas. Och i den föreliggande statsverkspropositionen kommer han inte
längre än till en inbjudan åt allmänheten att diskutera budgetprincipema. Den
iver, med vilken herr Möller skyndar sig att göra långtgående uttalanden —
synbarligen utan att besväras av ekonolmiska hänsyn — står i en skarp motsättning
till den tillbakadragenhet herr Wigforss iakttager, när det gäller en
finansministers plikt att ange de finansiella förutsättningarna för de dyrbara
reformer, som ställas i utsikt från regeringshåll. Inför detta skådespel kan man
inte underlåta att rikta en fråga, närmast till hans excellens statsministern:
rar står regeringen? Opererar socialministern på egen hand? Eller företräder
han regeringens ståndpunkt? I senare fallet: har regeringen beslutat sig för ett
enormt utgifts program utan att veta hur det skall finansieras? Här finns det
utrymlme för ett klargörande besked. Jag fruktar att det blir omöjligt att över1
yga svenska folket örn att regeringsledamöternas skiftande operationer var
för sig äro ett exempel på klok »planhushållning». Men det har ju visat sig förr,
att många socialdemokrater äro mera benägna att resa kravet på planering
mera som ett medel att utsträcka statens verksamhet än som ett medel att sörja
för en effektiv planering av den verksamhet, som staten redan bedriver.

Jag vet inte om finansministern går så långt att lian väntar, att vi i
oppositionen skola göra principiella deklarationer redan nu örn vad vi anse
tillrådligt eller icke tillrådligt, t. ex. i fråga örn lånefinansiering av
löpande utgifter i det framtida statsfinansiella läge, som han själv först
örn några månader tänker yttra sig örn, och utan att han alls angivit
en egen ståndpunkt i principiellt avseende. Väntar han sig detta, så
beklagar jag att inte kunna tillmötesgå honom. Det har hittills ansetts vara en
regerings första plikt att regera, vilket innebär, att den har att taga ledningen
och tillkännage sina avsikter i de stora samhällsspörsmål, som väntas bli aktuella.
Socialdemokraterna bruka ej tröttna att framhålla, med vilken målmedvetenhet
och energi regeringen arbetar. Är det nu meningen, att regeringen i
stället skall sätta sig i efterhand, sä skola naturligtvis vi i oppositionen anpassa
oss därefter. Men tills vidare avvaktar jag frågans uppläggning till
våren innan jag tager ställning.

dag skall emellertid begagna tillfället att, framlägga några grundläggande

Nr 2.

Torsdagen deri 17 januari 194fi firl.

Vid remiss ar statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synpunkter på etet stora hushållningsproblem, som torde komma att inta en
central ställning i den offentliga debatten under lång tid framåt.

Inför antydningar och uppgifter örn nya utgifter av samma storleksordning
som de militära beredskapsutgifterna, alltså omkring en miljard örn året, men
i motsats till dessa ingalunda tidsbegränsade, synes på vissa håll i regeringspartiet
den åsikten framträda, att när vi hade råd till det ena, så kunna vi viii
också lia råd till det andra. Något egentligt problem skulle alltså helt enkelt
icke föreligga. Man förbiser då, att en ökning av statsskulden med 9 miljarder
kronor under sex år från 1939 i och för sig innebär en allvarlig stats finans lell
belastning. Ett fortsättande av en dylik lånepolitik under ytterligare ett par
(»-årsperioder skulle radikalt; försämra vårt statsfinansiella läge. En sådan
skulle försvåra en rationell ekonomisk politik inte minst när det gäller försvar
av penningvärdet. Den stora statliga skuldsättningen sedan 1939 är för övrigi
ingalunda ett uttryck för att vi »haft råd» till krigsårens väldiga utgifter, i
den bemärkelsen att de varit väl förenliga med en sund ekonomisk utveckling.
Tvärtom förhåller det sig ju så, att denna, stora statliga upplåning, i den
mån den finansierat improduktiva utgifter, betytt ett i anspråktaga lide av medborgarnas
sparmedel, vilka eljest skulle kunnat finna en produktiv användning
med en snabbare ökning av produktivitet och levnadsstandard som följd. Den
reala kapitalbildningen under krigsåren har blivit vida mindre än eljest skulle
varit fallet. Byggnadsverksamheten har varit mindre, och på en del håll inom
näringslivet och transportväsendet har rentav en kapitalförtäring ägt ruin.

Den satsen äger naturligtvis alltjämt sin giltighet under tider av ett någorlunda
gott utnyttjande av produktionsjmöjligheterna, att en statlig upplåning
minskar den tillgång på kapital, sokn kan användas för investering i bostadsbyggande
och näringsliv. När mångå människor numera äro benägna att förbise
detta, så beror det på att staten i ett depressionsläge nied oanvända produktionsmöjligheter
sådant som det under första hälften av 1930-talet rådande,
kan öka sina utgifter utan att detta behöver taga i anspråk produktionskrafter
som eljest skulle funnit användning på annat håll. Men denna möjlighet beror
helt och hållet på den angivna, vid denna tidpunkt rådande förutsättningen.
Man Imåste därför fråga, om det iir sannolikt, att vi i Sverige under de närmast o*
åren skola ha en överflödande riklig tillgång på arbetskraft, som det blir
svårt att ge sysselsättning. För min del tror jag ingalunda att detta kommer att
bli karakteristiskt för vårt ekonomiska läge, möjligen frånsett en eller annan
tillfällig depressionstendens. Ökningen av de arbetsföra åldrarna upphör som
bekant under de närmaste åren, och vi lia därför att räkna med en stagnerande
tillgång på arbetskraft. Detta är en av flera omständigheter som tillsammans
göra sannolikt, att vi böra förbereda oss på en knapphetsekonomi av snarast
motsatt slag än 1930-talets depression. 1 så fall får hushållningsproblemet hell
och hållet sin gamla kända innebörd. Det gäller att välja, örn man vill använda
tillgängliga resurser för ett ändamål eller för ett annat. Finansministern höll
nyligen ett. även av herr Skoglund i dag berört anförande, där detta förhållande
underströks, men jag observerade, att referatet därav inte fick någon mera
framträdande plats i det socialdemokratiska huvudorganet och afl tankegångarna
inte avsatt några spår i ledarspaltens analyser.

Inför planerna, på en mängd i och för sig högst önskvärda sociala reformer,
utbyggnad av undervisningsväsendet och åtskilligt annat, blir alltså den stora
frågan: hur långt lia vi råd? Man kommer icke bort från detta spörsmål genom
alf föreslå, att en del av utgifterna även under goda tider skola täckas
medelst upplåning. Ty i så fall blir följden, som närmare angives i herr
Hammarskjölds promemoria, alf antingen bostadsbyggandet eller de produktiva
investeringarna i näringslivet, själva produktions- och transportapparatens
utbyggnad, få i samma mån inskränkas. Ty regeringen överväger viii

Torsdagen den 17 januari 1940 firl.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inte några åtgärder till ökning av det allmänna sparandet? Kan en sådan
ökning åstadkommas, så vidgas ju utrymmet för offentliga utgifter av olika
slag genom en inskränkning av enskilda sparares konsumtion.

Vid bedömningen av dessa spörsmål bör man inte förbise, att hastigheten
av det ekonomiska framåtskridande, som genom en växande nationalinkomst
och ökade statsintäkter skall ge möjlighet till en allt bättre social omvårdnad,
beror på storleken av investeringarna i näringslivet. Det kan nog inte bestridas,
att ur denna synpunkt investeringarna i jordbruk, industri, handel och
transportväsen med flera näringsgrenar intaga första platsen, i fall man önskar
åstadkomma en någorlunda snar och snabb effektivitetsstegring.

Samma hänsyn till produktiviteten har man anledning att ta även när det
gäller en annan fråga, som vi få tillfälle att mera konkret diskutera till vålen.
nämligen höjden av den direkta beskattningen. Det är inte säkert, att
ju högre skattesatser som tillämpas, desto mera pengar inflyta till statskassan.
Som det många gånger framhållits kan en hög utvecklingstakt i ett. näringsliv
av nuvarande struktur förutsätta både en rätt spridd kapitalbildning
på olika händer och en känsla av att det lönar sig att ta nya initiativ, trots
, ja rinell förenade risker. 1 den nian detta är fallet, kan det vara klokt att halla
en måttlig nivå för de direkta skatterna och att anpassa nya utgifter
inom den därav betingade ramen. Framåtskridandets hastighet är nämligen
för den framtida levnadsstandarden, även den framtida sociala standarden,
långt viktigare än örn en eller annan reform skulle få uppskjutas ett eller
annat år.

För folkpartiets del vill jag understryka, att vi äro angelägna att medverka
i en energisk och målmedveten social reformpolitik. Takten i densamma
får naturligtvis anpassas efter storleken i de tillgängliga resurserna. Mig förefaller
det uppenbart, att dessa resursers begränsning under alla. omständigheter,
och vilken uppfattning man än intager i fråga örn beskattningens höjd,
framtvingar en fördelning av reformerna över en längre tidsperiod än det
fåtal år. som man talat örn i den socialdemokratiska pressen. Även andra
skäl tala för att man söker uppnå ett lagom av skyndsamhet. Det är svåra
och invecklade sociala reformproblem det gäller, och de böra planeras med
den största omsorg. Det skulle icke skada, örn den tid som gavs åt remissinstanserna
bleve något längre än som hittills understundom varit fallet. Framförallt
kräver uppbyggandet av en organisation av kvalificerad arbetskraft på
det sociala och medicinska området en väsentlig tid. Utvecklingen i fråga örn
folktandvården är ett extremt men lärorikt exempel på hur det kan gå, när
denna, omständighet ej tillräckligt beaktas. Det förefaller mig som örn nödvändigheten
av tillgång till utbildad arbetskraft för de olika uppgifternas
handhavandc långt mera konsekvent beaktades vid diskussionen av undervisningsreformerna,
vilket är en orsak till att de bliva successivt genomförda
under eli ganska stort antal år, än vad fallet varit vid den hittillsvarande
diskussionen om de sociala reformerna. Enligt min mening är det högst angeläget.
att den utbyggnad och demokratisering av vårt undervisningsväsende,
som är en av de mest påträngande uppgifterna för vårt svenska samhälle,
icke av tekniska skäl sättes i efterhand i förhållande till hela raden av sociala
reformer. En demokratisering av undervisningsväsendet är också en social
angelägenhet, och med hänsyn till dess inverkan på befolkningens arbetsduglighet
och produktivitet intager den icke någon svagare ställning än Herriet
sociala reformer. Därför vore det önskvärt, att dessa viktiga^och dyrbara
åtgärder på undervisningsväsendets och socialpolitikens område finge
vägas mot varandra, när den ordningsföljd skall bestämmas, vilken man vill
följa vi,l doras genomförande, dag hoppas ali ecklesiastikministern här etable -

Nr 2.

Torsdagen dell 17 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Farts.)
rar en sund konkurrens med sin kollega socialministern. Skall en sådan överblick
och omsorgsfull avvägning av reformtakten bliva möjlig, torde det emellertid
icke räcka med att riksdagen i år tager ställning därtill en gång för
alla. Det torde bliva nödvändigt att skrida till nya avvägningsbeslut successivt
år efter år. Även av detta skäl tror jag det vore klokt, örn socialministern
underläte att forcera igenom hela det väldiga socialreformatoriska programmet.
Endast genom en något långsammare och omsorgsfullare behandling och
avvägning av hela den lista av reformer, vars angelägenhet vi alla äro ense
om, tror jag att det är möjligt för staten att i detta viktiga skede bedriva en
verkligt planmässig hushållning.

Det gäller här en uppbyggnad av vår sociala omvårdnad och vårt undervisningsväsende,
vilken kommer att sätta sin prägel på svenskt samhällsliv under
många årtionden framöver. Det är nied andra ord ett verk på lång sikt.
Därför är det säkert lyckligast, örn detsamma kan erhålla en fast ekonomisk
grund och om det kan genomföras i största möjliga samförstånd mellan alla
folkgrupper efter noggrann prövning. Sker detta, blir Sveriges folk nog i
längden tacksammare mot den som haft ledningen än örn ett annat tillvägagångssätt
försökes. Det parti som jag representerar ser det som en av sina
stora uppgifter under de närmaste åren att i mån av sina krafter medverka
till en lycklig utveckling på detta område.

Jag övergår till sist, herr talman, till några reflexioner kring den s. k.
socialisering sfrågan. Jag har emellertid ej för avsikt att nu fortsätta en diskussion
av samma slag som den gångna höstens. I förbigående konstaterar
jag, att den hurtfriskhet, som tidigare kännetecknade vissa socialdemokratiska
kretsars attityd, nu försvunnit. En viss eftertankens kränka blekhet synes
ha inställt sig, tydligen under intryck av den offentliga debatten, som alltså
ej varit utan nytta. Den torde också lia gjort klart, att det stora flertalet av
vårt folk ej känner en socialisering av väsentliga delar av näringslivet som
en angelägen uppgift.

På tal härom vill jag erinra örn att hans excellens statsministern för någon
månad sedan var beredd att tillerkänna en för halvtannat år sedan gjord Gallupundersökning
vitsord rörande svenska folkets nuvarande inställning till frågan
örn skattesänkningar kontra sociala reformer, trots att denna undersökning ej
gav något bestämt utslag. Det vore intressant att få upplyst, örn statsministern
fäster lika stor eller kanske större vikt vid de mycket tydligare utslag av folkopinionen
mot en utvidgning av statsdrift och statsreglering i näringslivet, som
framträtt i ett pär alldeles färska undersökningar. Den tydligen vitt spridda
känslan, att regeringen bör ge bättre besked om sina avsikter i socialiseringsfrågan,
är enligt min mening värd att särskilt observeras.

På socialdemokratiskt håll har man beklagat sig över det sätt, varpå socialiseringsdebatten
förts på borgerligt håll. Man är bland annat missnöjd med att
oppositionen fäster så stor vikt vid vad som står i de senaste 25 årens socialdemokratiska
program och vid vissa uttalanden i stället för att blott uppehålla
sig vid arbetarrörelsens 27-punktsprogram, som man något oförtjänt synes vilja
ge rangen av kanonisk skrift utan konkurrens. Jag har svårt att förstå denna
kritik. Enligt min mening bär höstens debatt framför allt lidit av en svår brist,
men av helt annat slag. Socialdemokraterna ha rätt konsekvent försökt att trolla
bort skillnaden mellan den aktuella socialpolitiken och konjunkturpolitiken å
ena sidan och socialiseringspolitiken å andra sidan. När har man hört en socialdemokrat
klart ange, att beträffande de förra sakerna har hittills ingen väsentlig
meningsskiljaktighet framträtt mellan partierna? Icke någon enda gång har
jag fått uppleva det. Däremot har jag hört flera socialdemokrater framställa de
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram ingående social- och konjunkturpolitiska av -

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
snitten som om det vore mot dessa som oppositionen vänder sig. Här behövs
tydligen ett ärligt klargörande om hur långt enigheten sträcker sig och var meningsskiljaktigheten
börjar.

Ett problem inom den ekonomiska sfären, som tränger sig fram, gäller den
s. k. industriella demokratien. Med stor glädje har jag iakttagit, att inom närings,
livet finns en stor och växande förståelse flir angelägenheten och betydelsen
av att en fortsatt demokratisering äger rum inom arbetslivet. Inom folkpartiet
intressera vi oss mycket för detta spörsmål, även örn den allmänna uppfattningen i
våra kretsar torde vara den, att det i främsta rummet ankommer på parterna
på arbetsmarknaden och inom företagen att genom frivilliga överenskommelser
finna bundna former för den erforderliga samverkan. En delegation av sakkunniga
arbetar sedan länge inom det parti jag tillhör med en undersökning
rörande hithörande viktiga organisatoriska spörsmål. Det är vår avsikt att i
en nära framtid för offentligheten framlägga några resultat av dess arbete som
ett led i strävandena att främja trivsel och effektivitet i näringslivet.

Naturligtvis är det önskvärt att socialiseringsfrågan i den offentliga debatten
behandlas så konkret som möjligt. Det torde bli rikligt tilfälle till det i framtiden.
Men å andra sidan är det nödvändigt att se de enskilda socialiseringsspörsmålen
mot bakgrund av ilen allmänna inställning regeringspartiet intager.
De olika socialdemokratiska principprogrammen under de senaste 25 åren ha
ej undergått någon principiell förändring, och detta har ej heller från ledande
socialdemokratiskt håll påståtts. Deras tendens är allt fortfarande, som av
den allmänna inledningen i programmet framgår, att avskaffa det på enskilt
vinstintresse uppbyggda näringslivet och skapa en ny produktionsordning. Finansminister
Wigforss uttalar med erkännansvärd uppriktighet t. ex. att storindustrien
skall socialiseras. Statsministern däremot använder den mjuka pedalen,
när han någon gång spelar med i socialiseringsorkestern, och säger, att
endast när näringslivet brister i effektivitet och förmåga att ge folket god sysselsättning
skall staten träda till och socialisering ifrågakomma. Detta nya
slagord »effektivitet» har nästan blivit ett nyckelord i den socialdemokratiska
propagandan. Det verkar som en översättning av den amerikanska kapitalismens
slagord under 1920-talet: efficiency. Förmodligen fäster statsministern mera
vikt vid just näringslivets förmåga att ge ej blott hög lön utan även tryggad
sysselsättning åt folket än den amerikanska affärsvärlden gjorde. Detta gelaug
anledning att anknyta till konjunkturinstitutets påpekande, att vi i Sverige
bruka importera våra lågkonjunkturer och därmed följande arbetslöshetskriser
från utlandet. Det är därvarande depressioner som sprida sig hit, bland annat
genom att utlandets efterfrågan på våra exportvaror avtager, varmed arbetslöshet
följer. Hur en socialisering av t. ex. exportindustrien skulle kunna förhindra
detta är mer än jag kan förstå. Kan en socialisering av svenska företag trygga
goda konjunkturer i utlandet och därmed förhindra att en depression uppkommer
även i vårt land? Man skall vara socialiseringsdogmatiker av renaste vatten för
att tro det. För den som inser omöjligheten därav, finns då endast den utvägen
att söka dämpa depressionen med en aktiv konjunktur- och arbetslöshetspolitik,
vilket alla partier äro överens om. Den andra utvägen, att genom protektionistiska
åtgärder avskärma oss från utlandet, har som väl är inga anhängare, åtminstone
när det gäller industrien. I stället få vi väl lita till och deltaga i den internationella
samordning av konjunkturpolitiken och handelspolitiken, .sorn nu börjar
planeras i Förenta nationerna. — Genom konjunkturinstitutets påpekande, vars
riktighet ingen vågat bestrida, synes mig socialdemokraterna lia förlorat, jag
vill icke säga ett av sina bästa, men ett av sina flitigast använda socialiseringsargument.
Det förhåller sig tydligen icke så, att en eventuellt uppträdande tillfällig
depression är ett bevis pä det, enskilda näringslivets inkompetens och en

1(5

Nr 2.

Toi»dagen deli 17 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
anledning tro, att en socialiserad företagsamhet .skulle visa sig effektivare eller
mera i stånd att ge god sysselsättning.

Den hästa konkretiseringen av den ekonomisk-politiska diskussionen uppnår
man enligt mili mening genom att utgå från verkliga brister i samhället och
eventuella hjälpmedel däremot. Huruvida ett pär .statliga kommittéer kunna
bidraga till en snabbare s. k. strukturrationalisering av en eller annan näringsgren
eller ej framstår då som en fråga av mindre vikt. I folkpartiet ha vi ingenting-
emot att undersökningar göras, när det sker på lämpligt sätt. Långt betydelsefullare
är det problem, som gäller de förluster det svenska näringslivet och
dess anställda åsamkas genom långvariga arbetskonflikter, t. ex. fjolårets i
verkstadsindustrien. Motsvarande förluster framkallas av arbetskonflikter i Förenta
staterna, Storbritannien m. fl. länder. Hur skola än större olyckor av denna
art kunna undgås? Svaras det att arbetsgivarna borde bevilja alla löneanspråken,
så reser sig spörsmålet hur man skall kunna undvika en så snabb lönestegring,
att den drar med sig en fortgående inflation. Att undvika arbetskonflikter och
inflation men bevara medborgarfriheten, se där ett av de stora och brännande
samhällsproblemen. Det förefaller som om regeringen och oppositionen vore överens
örn att dess existens likväl icke i och för sig är ett bevis för att staten bör
träda till och börja styra och bestämma på arbetsmarknaden. Varför skulle det
då ifråga örn varumarknad oell produktion förhålla sig så, att otillfredsställande
förhållanden i ett eller annat avseende äro skäl för socialisering? De kunna vara
motiv för en förutsättningslös undersökning, men det är en annan sak. Statens
insatser bli då bestämda av förhållandena i varje särskilt fall. Överväganden av
denna art synas mig tydligt visa, att den kompromissbetonade position i socialiseringsfrågan,
som statsministern under fjolåret slikte intaga, är mycket oklar
oell att närmare besked äro önskvärda.

Man hör understundom från socialdemokratiskt båll, att det är oppositionen
som (överdriver socialiseringsspörsniålens betydelse. Låt mig härpå svara
en sak. Vill man inom de icke-doktrinära socialdemokratiska kretsarna verkligen
åstadkomma en avgörande moderation av de politiska motsättningar, som
för närvarande bottna i socialiseringsfrågan, så kan det väl låta sig göra.
Erkänn då först, att den sociala reformpolitik och den sysselsättningspolitik,
som avse att skapa trygghet för de breda lagren och att eliminera fattigdomen,
äro en gemensam strävan för regering och opposition, där i varje fall
hittills ståndpunkterna varit i stort sett likartade! Visa att detta även gäller
arbetet på undervisningsväsendets utbyggnad och demokratisering! (för klart
för folket, att meningsmotsättningen främst gäller omfattningen av den statliga
affärsverksamheten och den centrala dirigeringen av näringslivet! Betona
sedan, att den moderata socialdemokratien övergivit den marxistiska teorien
örn kapitalräntan som en utsugning av de arbetande och örn den ofrånkomliga
kampen mellan klasserna! Understryk att ni icke delar finansministerns
och en del andra intellektuella socialisters åsikt att arbetarna endast
kunna lili fria, när icke längre enskilda personer äga och leda företagen! Meddela
att enligt er mening organisationsformen är en praktisk lämplighetsfråga,
där tävlan såvitt möjligt bör fälla utslaget! Efter sådana linjer skulle
— förefaller det mig — de politiska motsättningarna kunna (iverbyggas, arbetsmiljön
för näringslivet förbättras och ansträngningarna inom politik och
ekonomi kunna inriktas på produktiva uppgifter, även örn en del motsättningar,
t. ex. i fråga örn skattepolitiken och eventuellt reformtakten, skulle
kvarstå. Finns det bland flertalet socialdemokrater något hinder för ett dylikt
ställningstagande? 1 jakande fall är tydligen arbetarpartiet principiellt
marxistiskt-socialistiskt och vår principiella kritik av programmen ofrånkomligen
nödvändig. I nekande fall, örn det inte finns något hinder, varför in -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
riktas ej politiken på det som folkets flertal anser väsentligt? Att vänskapsförhållandet
till kommunisterna skulle svalna kan väl ej vara något avgörande
hinder?

Trots logiken i detta resonemang vågar jag tyvärr knappast hysa någon
förhoppning om att det socialdemokratiska partiet skall kunna och vilja frigöra
sig från den doktrinära marxistiska belastning, som i dag enligt min
mening är ett för partiet och landet så svårt handikap. För oss återstår då
ej annat än att försöka åstadkomma att olägenheterna därav bli så små som
möjligt för land och folk. Det sker genom samverkan i arbetet på att skapa
ett socialt välordnat och ekonomiskt högtstående Sverige men energisk opposition
mot försöket att göra vårt land till ett fält för socialistiska experiment.

Jag undrar ibland, örn man inte i stället för dagens frågeställning för eller
emot socialismen skulle någon gång betona en annan motsättning: den som gäller
människor med liberal åskådning å ena sidan och de antiliberala å andra
sidan. Liberal är den som sätter människornas frihet och därav beroende utvecklingsmöjligheter
i centrum för strävandena att skapa ett socialt samhälle.
Antiliberal är t. ex. den som i stället tager sikte på gruppen, på massan, som
alltid eller i regel låter lojaliteten mot gruppen och klassen och disciplinen
inom denna väga tyngre än hänsyn till individen. För människor av det förra
slaget är den kommenderande, allt bestämmande statsmakten motbjudande i
och för sig, därför att den skapar sämre livsbetingelser. De antiliberala däremot
berusa sig med de produktionssiffror, som de tro skulle bli möjliga
blott allt ordnades rationellt i jättefabriker och kollektivjordbruk under en
central ledning utan att hindras av onödiga individuella hänsyn. Meningsmotsättningen
gäller uppenbarligen detta: vad slags samhälle önska vi? Ett som
är uppbyggt på frihet och därför på ekonomisk och kulturell decentralisation
eller ett där de styrande — måhända motvilligt ■— mer och mer begränsa
friheten i sin strävan att underlätta en ingående central reglering, som de
tro främja effektiviteten? AT i folkpartiet föredra obetingat det första. Detsamma
torde vara fallet med ett flertal av de andra icke socialistiska partiernas
anhängare. Finns det inte också i arbetarpartiet många, många med
i stort sett samma sympatier för ett socialt ordnande samhälle av den liberala
typen? Utan tvivel. Jag behöver endast peka på kooperationens intresserade
skaror som ett exempel. I så fall finns det i vårt land en stor folkmajoritet
för den typ av samhälle, som mest överensstämmer med gamla svenska
frihetstraditioner, men som radikalt skiljer sig från kommunismens kollektivistiska
samhällsordning. Är detta riktigt, och vilja socialdemokraterna ta
konsekvenserna därav, så borde det finnas möjligheter att undvika att regeringsparti
och borgerlig opposition gräva ner sig i skyttegravsställningar i
tron att deras strävanden i väsentliga avseenden icke låta sig förenas. Det
borde finnas förutsättningar för en målmedveten samverkan, där man i det
sociala uppbyggnadsarbetet ständigt strävade efter att finna enkla och så
litet byråkratiska problemlösningar som möjligt — främst av de verkligt
viktiga spörsmålen —■ till försvar för det individualistiska, västerländska
samhället, sådant det skulle kunna blomstra när fattigdom och otrygghet besegrats.

Herr Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Den glädje (iver Danmarks och
Norges befrielse, som kom till uttryck i trontalet i rikssalen vid öppnandet
av årets riksdag, delas av det parti jag representerar. Likaså hälsa vi med
tillfredsställelse, att samarbetet med våra nordiska grannländer kunnat återupptagas,
samt dela den förhoppningen, att det måtte kunna utvecklas på ett
tillfredsställande sätt.

Andra kammarens protokoll 194G. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Att avvecklingen av de krisregleringar, som under kriget varit nödvändiga,
bedrives med all möjlig skyndsamhet, röner vårt gillande. Vi finna det också
naturligt, att förberedelserna fortsätta för lösning av efterkrigstidens problem.
Huruvida^ de förslag, som komma att framgå ur dessa förberedelser,
kunna erhålla vårt stöd, blir beroende av utredningarnas slutliga resultat. Bebådat
förslag om anslutning till Förenta nationerna äro vi beredda att pröva,
då ett sådant föreligger från regeringens sida.

Såsom var att vänta och som även är naturligt, då det gäller för vårt folk
att anpassa sig efter de nya förhållanden, som komma att inträda i efterkrigstidens
värld, inta reformerna på sociallagstiftningens område en framträdande
plats. I de sociala välfärdsåtgärderna ingår bostadsbyggandet som ett viktigt
led. Jag vill angående bostadsfrågorna endast uttala den förväntningen, att
investeringarna för bostadsändamål inom städerna och de större samhällena
inte bli av den storleksordning, att pengar komma att saknas för att täcka
behovet på landsbygden, där det finns lika dåliga eller ännu sämre bostäder
än de sämsta i Stockholm. Befolkningen i tätorterna har genom de missvisande
beräkningsmetoder, som använts vid dyrortsgraderingen, sedan många
år tillbaka intagit en privilegierad ställning gentemot andra människor, inte
endast därigenom att de kunnat åtnjuta bättre bekvämligheter utan också
därigenom att de erhållit extra betalning för dessa förmåner. Även efter nu
tänkta omläggningar av systemet blir förhållandet inte mycket annorlunda.

. Beträffande övriga sociala reformer omfatta vi den meningen, att förbättringen
av folkpensionerna, barnbidragen samt husmoderssemestem äro de frågor,
som mäste komma i första hand. Vi förutsätta dock givetvis, att de förmåner,
som skola ges genom dessa planerade reformer, inte avses bli begränsade
till vissa grupper av behövande utan att även de, som bo långt bort från
breda och ljusa gator och vägar, få sin rättmätiga del. Emedan sjukförsäkringen
nämnes först i uppräkningen av de sociala reformåtgärderna, vill jag
trots att jag ansluter mig till tanken pa dess genomförande ifrågasätta, örn
samhället star rustat att tekniskt genomföra denna obligatoriska försäkring.
Jag har den uppfattningen, att om reformen genomföres nu, kommer den blott
på papperet, att gälla för alla, medan däremot endast ett mindre antal av
dem som bo i större samhällen, där sjukvården redan nu är relativt väl ordnad,
kommer att få omedelbar nytta av en sjukförsäkring.

Hur är det t. ex. med tandvården, där för flera år sedan en reform beslutades?
Har inte denna reform blott blivit en åtgärd på papperet, som inte
kunnat i verkliga livet genomföras? Människor som bo i bygder, som äro långt
avlägsna från de stora befolkningscentra, lia det svårare att ordna sin tandvård
nu än före den tidpunkt, då statsmakterna fattade sitt beslut om folktandvården.
Det kan tyckas abderitiskt, att jag kastar fram ett sådant påstående,
men utvecklingen på folktandvårdens område är med hänsyn till personalbristen
logisk. Det. finns inte tillräckligt med tandläkare och tandtekniker,
och de som finnas att tillgå söka sig i första hand till sådana platser, där det
ur såväl ekonomiska som andra synpunkter är mest fördelaktigt att bo. På
dessa platser är det väl ordnat för tandvårdens personal för betjäning av det
större klientel, som blivit en följd av de statliga åtgärderna, men på landsbygden
finns det inte personal i tillräcklig omfattning för att sköta tandvården
för dess befolkning. Det begränsade antalet tandläkare räcker inte till för denna
uppgift.

^Med kännedom dels om beläggningen på våra sjukhus och dels örn den tillgång
på läkare och sjuksköterskor som finns, torde diagnosen inte komma
att lida av något större fel, örn jag förutsäger, att det efter sjukförsäkringens
genomförande kommer att bli ett större klientel, som söker vård och som också

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
kommer att få sådan på de orter, där såväl läkare som människor i allmänhet
helst vilja bo och där de ändock betalas extra, medan däremot folket i andra
delar av landet går miste örn de förmåner, staten erbjudit dem på papperet.
De kunna inte få del av dem, därför att den kvalificerade arbetskraften inte
vill söka sig ut till landsbygden eller inte behöver söka sig dit, därför att
den på grund av bristande tillgång på arbetskraft har sysselsättning på andra
områden. Om allmän sjukförsäkring införes är det ju förklarligt, att ett större
antal läkare och sjuksköterskor komma att få sysselsättning på platser, där
det finns tillgång till sjukhus. Så länge det råder brist på nyutbildade läkare
och sköterskor kommer förslagets genomförande således att innebära en försämring
för befolkningen på de orter, som äro sämst rustade med avseende på
dylik personal.

Därest man inom rimlig tid vill betjäna även de människor, som bo på något
avstånd från städerna och de större tätorterna, synas mig stora förarbeten vara
erforderliga, innan den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres. Vill man
inte vara med om detta, ja, då kan man genomföra reformen redan nu, och
när människorna ute i bygderna sedan fråga sina riksdagsmän eller andra
förtroendemän, varför de fått så liten nytta av sjukförsäkringen, bli de förmodligen
hugnade med det svaret, att det blir bättre, så snart tillgången på
läkare och sköterskor blir större. Man underlåter nog att tala örn, att reformen
krävt tillgång till flera läkare och sköterskor i städerna, därför att befolkningen
där har snabbare möjligheter till vård, för vilken kräves större
personal.

Summan av mitt resonemang skulle alltså vara, att även om jag anser sjukförsäkringen
vara en mycket viktig social reform, så kommer den — om inte
sådana förberedande åtgärder bli vidtagna, att vi stå tekniskt rustade för att
genomföra reformen, icke minst genom utbildning av personal, som kan ta
emot det klientel, som behöver vård — att innebära en väsentlig försämring
— jag vill inte använda något starkt uttryck i detta sammanhang — för
bygdernas folk, därför att läkar- och sköterskebehovet i första hand kommer
att tillgodoses på centrala platser. Jag anser följaktligen, att skall man genomföra
en verkligt välgenomtänkt reform när det gäller sjukförsäkringen,
så måste den föregås av en undersökning och en utredning, som medför bättre
klarhet i hur hela angelägenheten i tekniskt avseende skall ordnas.

Med intresse har jag tagit del av finansministerns som vanligt klara och
rediga uppställning över såväl statsverkets tillstånd och behov som inkomster
och utgifter på driftbudgeten jämte översikterna över det ekonomiska läget
och budgetläget. Däremot är min tillfredsställelse mindre när jag ser, hur
finansministern eller regeringen framhärdar i sin tystlåtenhet beträffande hur
man tänker sig att finansiera alla de reformer, örn vilka det i trontalet så
vackert talas. När det bebådas reformer, som enligt uppgift i tidningarna och
annorstädes skulle kosta över miljarden, skulle man ju tycka, att det borde
varit riktigare att redan nu inför riksdagen presentera en plan över hur
man hade tänkt att finansieringen skulle gå till. Finansministern lämnar alls
ingen antydan om vilka reformer han avser att finansiera och hur en sådan
finansiering skall gå till. Örn man däri kan inlägga den tolkningen, att finansministern
är mera betänksam än andra målsmän för de nu framförda reformförslagen,
är det uteslutande tillfredsställande.

Jag förväntar emellertid, att en ekonomisk översikt med plan för finansieringen
av välfärdsåtgärderna skall lämnas. Jag utgår nämligen ifrån att åtgärder,
som innebära att de gamla få en ekonomiskt tryggad ålderdom efter
utfört livsverk, att de sjuka få ekonomiskt stöd och att bidrag lämnas för
barnens uppfostran, skola betalas av den generation, som beslutar dessa ro -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
former, genom tillskott på skattebudgeten. Det finns möjligen de, som tycka
att barnen höra framtiden till, varför en finansiering av barnbidragen genom
lånemedel kan vara försvarbar. Jag kan inte dela denna uppfattning. Mäkta
vi icke att gemensamt vårda det uppväxande släktet, som en gång kommer
att belastas med kostnaderna för uppfostran av sina barn, och lia vi inte råd
att låta de gamla, som gjort sin insats, få trygghet på ålderns dagar, ja, då
skola vi inte visa oss bättre än vi äro.

Beträffande den del av barnens fostran, som gäller överbyggnaden av bildningsinstitutionerna,
de teoretiska såväl som de praktiska, kan jag icke med
samma styrka hävda, att kostnaderna härför skola få utrymme i en balanserad
budget. Man kan säga, att lika väl som den enskildes diskontering av framtiden
för inhämtande av kunskaper kan vara försvarbar, lika väl kan statens
handlande på likartat sätt vara det. Men jag vill tillägga att denna utväg
inte är eftersträvansvärd.

Jag vill i detta sammanhang även beröra ett annat spörsmål. Ecklesiastikministern
har i dagarna haft tillfredsställelsen att tillsätta en parlamentarisk
skolutredningskommitté, avsedd att vara en utredning inom en mindre krets av
parlamentariker, som skulle överarbeta föreliggande förslag. Därom är ju
ingenting annat än gott att säga. Ett sådant arrangemang skulle ju även bli
billigt. Såvitt jag kan räkna ut har denna parlamentariska utredning emellertid
blivit begåvad med en expertis, som är väsentligt mycket större än själva
kommittén som sådan. Det är naturligtvis tillfredsställande, att expertis_ finnes
att tillgå, dag vet emellertid inte, hur experterna äro fördelade inom
landets olika delar. När det nu gäller en omvandling av hela undervisningsväsendet,
förefaller det som örn det skulle vara önskvärt att man hade tillgång
till en expertis, som hade en verklighetsbetonad uppfattning om hur det
Ijäst skall ordnas med undervisningsväsendet, inte allenast i de centrala delarna
av vårt land utan även i de mindre välbelägna delarna.

Jag vill i detta sammanhang rikta en erinran till ecklesiastikministern. Ja,
erinran är kanske ett mindre väl valt uttryck. Låt mig i stället säga, att jag
vill vördsamt anhålla att hur det än kommer att reformeras inom. skolväsendet,
det ändock ordnas så, att det släkte, som kommer efter oss, i ungdomsåren
får tid och tillfälle att lära sig ett praktiskt yrke och skaffa sig handlag
för praktiskt arbete. De teoretiskt lärda komma att behöva det praktiska folket,
och detta torde säkerligen även i framtiden bli kompetent att deltaga^
handhavandet av samhällets angelägenheter. Praktiska synpunkter pa frågorna
komma säkerligen även framdeles att bli nödvändiga. Det ^är därför
jag vädjar till ecklesiastikministern, att man vid nyordnandet av vårt undervisningsväsen
för framtiden försöker åstadkomma en sådan ordning, att samtidigt
som man bereder de unga möjlighet att inhämta bättre teoretiska kunskaper
man även sörjer för att de lära sig att utföra en praktisk verksamhet
i ungdomsåren. Jag har närmast en känsla av att de som inte börja i tid därmed,
aldrig få det rätta handlag, som behövs för att göra sin insats i arbetet
inom den alltjämt framåtskridande produktionen, ett arbete som för oss alla
är till den största nytta.

Vi torde, såsom även framgår av de bilagor som äro fogade till det av
finansministern framlagda förslaget, kunna räkna var nuvarande sysselsättning
som god, och vi finna även avsättning för vår export, varför ett tillfredsställande
skatteunderlag kan anses vara för handen. Men det torde icke kunna
förnekas, att skattetrycket är hårt — för vissa folkgrupper kanske rentav
tryckande, och ändock ha vi såvitt jag kan finna icke utrymme på driftbudgeten
för de nu diskuterade reformerna, örn jag bortser från de 350 miljoner
kronor, som återkomma efter uppbördsreformens genomförande. Såvitt vi inte

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få andra inkomster, behövs det inga hårdare vindar för att huset skall blåsa
omkull.

Jag skall inte ge mig in på någon utförligare principdebatt om statens investeringar
och andra synpunkter som i samband därmed framkommit. Då
emellertid vid riksdagens första sammanträde bebådas många omfattande förslag
på sociallagstiftningens område och då vi icke minst inom det parti jag
representerar omfatta dessa förslag med intresse och anse att någonting bör göras
på detta område, vill jag inte underlåta att redan nu framföra vissa reflexioner.
En investering från statens sida kan vara försvarbar, örn den innebär
en såsom räntabel beräknad kapitalinsats. En upplåning kan således anses
vara förenlig med en god ekonomisk ordning, om man kan räkna med att erhålla
ränta på den investering som göres medelst det upplånade kapitalet. Såsom
räntabla investeringar kunna enligt min mening räknas även sådana, som visserligen
inte direkt lämna avkastning i form av räntor, men genom vilka man
dock kan åstadkomma förbättringar för hela produktionsapparaten och för
folket i dess helhet. Hit höra exempelvis investeringar till förbättrande av
kommunikationsväsendet. Jag tänker nu närmast på väganläggningar och
vägförbättringar. När det gäller järnvägarna havi ju att räkna med en räntegottgörelse.
Genom att investera pengar i vägväsendet kan man åstadkomma
stora förbättringar för produktionslivet, och därvid kan man som räntabla
investeringar även godta sådana, som visserligen inte direkt ge avkastning
men som medföra stora fördelar för folkhushållet och produktionen i dess
helhet.

Är det sannolikt, som finansministern nyligen antydde, att så pass stora
belopp undandragas beskattning, att det med nuvarande skattesatser betyder
en minskad inkomst för staten på upp till 200 å 300 miljoner kronor, så få
vi hoppas att en förbättring härvidlag snarast kan inträda. Jag hyser emellertid
den uppfattningen, att vi svårligen kunna erhålla ett bättre tillstånd på
detta område, om skattetrycket är alltför pressande.

Som jag ser frågan örn de sociala reformernas finansiering, synes en förutsättning
för genomförande av mera kostsamma sådana vara, att besparingar
kunna göras på andra utgifter. Det finns såvitt jag förstår vissa huvudtitlar,
från vilka man kan tänka sig att göra en överföring av medel. Örn man
tänker sig att kunna ta i anspråk några större belopp, stannar man först vid
fjärde huvudtiteln, som slutar på en summa av nära en miljard kronor. Därest
de sociala reformerna äro avsedda att dra så avsevärda kostnader, som här
tidigare nämnts, ha vi inte råd att ha en försvarshuvudtitel, som närmar sig
miljarden. Denna fråga måste dock självfallet bedömas även ur andra synpunkter,
inte minst utrikespolitiska och försvarspolitiska, varför den utredning
som pågår vid avlämnandet av sitt betänkande måste taga hänsyn till
hela vårt ekonomiska läge och de kommande konjunkturerna. I avsaknad av
kännedom om vilka belopp regeringens reformplaner komma att kräva stannar
jag med det platoniska uttalandet, att även örn avsevärda belopp skulle överföras
från andra huvudtitlar, blir det ytterst angeläget att göra allt för att
åstadkomma en stor produktionsvolym, som åt alla lämnar en ■ tillfredsställande
inkomst och därmed ett gott skatteunderlag. Härvid torde man emellertid
få låta turén ingå i kalkylen och samtidigt hoppas på en god ekonomisk
utveckling.

Under en sådan synvinkel torde allt onödigt petande i produktionsformerna
bara av lust att få vissa ideal prövade vara att avråda ifrån. Helt naturligt
står jag och det parti jag företräder på den linjen, att örn ett företag
skrotar ned en industri i eget ekonomiskt intresse, så bör staten gripa in, örn
företaget eljest iigde stora förutsättningar för att kunna leva vidare. Jag syf -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tar här på de industrier i vissa delar av Norrland, som för en del år sedan
inte ansågos kunna drivas, men vilka nu drivas under andra former med ett
tillfredsställande resultat. Örn jag bortser från sådana exempel menar jag,
att det är nödvändigt att låta den produktionsform, som har tillämpats och
lyft vårt produktiva liv till en ganska hög standard, få arbeta i all den samverkan
i övrigt med statens ledning, som överhuvud taget är tänkbar.

Bland de kulturella och sociala frågorna torde beredandet av möjligheter
för människorna i mera avlägsna bygder att komma i kontakt med andra
orter och människor vara en kulturuppgift av första rang samt ett ekonomiskt
problem för statsmakterna att lösa. Ett någorlunda framkomligt vägnät på
de ställen transportförhållandena kunna väsentligt förbättras är på många
orter och för många människor ett livsvillkor. Inte bara kulturellt utan även
ekonomiskt betyder detta oerhört mycket. Härigenom kan ett förbättrat ekonomiskt
utbyte för jordbruket och hantverket m. fl. näringar i dessa bygder
åstadkommas, vilket betydligt skulle förbättra de allmänna försörjningsmöjligheterna
i trakten. Bortsett från skärgårdens befolkning, vars otillfredsställande
kommunikationsmöjligheter alla torde vara på det klara med, vill
jag endast nämna ett exempel.

I en trakt i Västernorrlands län med Örnsköldsvik som centrum har bildats
en stor mejeriförening, vilken uppfört ett välbyggt mejeri i staden. Detta
mejeri har en daglig mjölktillförsel av 60 000 ä 70 000 kg, men dess kapacitet
är 120 000 kg. Vid ett besök därstädes meddelades mig på min förfrågan
varför mejeriet tagits till så stort, att det inom området, som kallades Örnsköldsviks
mejerikrets, funnos jordbrukare, som innehade omkring 1 700 kor,
utöver dem som voro anslutna till mejeriföreningen. Trafikförhållandena för
dessa jordbrukare voro emellertid mycket besvärliga på grund av bristen på
enkla vägar, vilket omöjliggjorde mjölkleveranserna till mejeriet. De kunde
icke komma fram till sådana trafikleder, som vi kalla bygdevägar eller ödebygdsvägar.
Man kan ju lätt förstå, vad det skulle betyda för dessa 300 eller
400 jordbrukarfamiljer och även jordbrukare på andra håll i liknande situation,
om de finge bättre möjligheter att avsätta sin viktigaste saluförda produkt,
Hela deras standard skulle avsevärt förbättras. Jag vill i detta sammanhang
betona uttrycket »enkla vägar», därför att det bör vara möjligt att
trafikera sådana med mindre lastbilar utan att de ens tillnärmelsevis behövde
vara av sådan kvalitet som de vägar vi vanligen kalla bilvägar.

Denna västernorrlandsbygd är en efter norrländska förhållanden god jordbruksbygd,
där fastigheterna äga skogstillgångar och där således bolagen och
jobbarna inte lyckats få grepp över all skogen. Därtill vill jag säga, att jordbrukarna
där i stort sett skött sitt yrke med skicklighet. Det kan också sägas
till heder för dem inom bygden, som arbetade i andra yrken, hantverk och industri
m. m., att de visade en framåtanda, som man sannerligen inte påträffar
överallt.

Vad skulle det inte betyda för de 300 å 400 jordbrukarfamiljerna och de
övriga människorna i denna bygd, därest staten för en relativt blygsam kostnad
med belopp, som regeringen brukar betrakta som mindre anslag, kunde
bereda dem möjlighet till en rationell avsättning av sina produkter! Det skulle
enligt min mening bli en sådan ekonomisk lyftning för denna bygd, att utkomstmöjligheter
skapades även för annan sysselsättning. Jag nödgas också
samtidigt påpeka, vad ökade mjölkleveranser till mejeriet skulle betyda ekonomiskt
för dem, som redan leverera mjölk dit. Kostnaderna måste enligt vanliga
beräkningar bli lägre per produktionsenhet.

Efter detta exempel vädjar jag till kommunikationsministern att låta utföra
en undersökning i såväl detta speciella fall som rörande andra dylika,

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. ni. (Forts.)
vad det skulle kosta staten att hjälpa dessa människor att få bättre förbindelser
med kringliggande bygder. Därest dessa här relaterade förhållanden äro
med verkligheten överensstämmande, synes stöd för utvidgningen och förbättringen
av vägnätet vara bättre använda pengar än många andra anslag.

Beträffande till sist prissättningen på jordbrukets produkter har det rått
enighet därom, att målet skall vara att jordbrukets folk får en arbetslön och
en lönsamhet för sin näring, som nära ansluter sig till vad man kan erhålla
genom annat arbete ute i bygderna. För att undvika känsliga höjningar av
produktpriserna har som rättesnöre för prissättningen tänkts, att vid fallande
priser på jordbrukets förnödenheter produktpriserna skulle förbli oförändrade,
varigenom en större marginal bereddes i arbetslön såväl för jordbrukarna
själva som för den lejda arbetskraften. Självfallet inverkar också här produktionsvolymen.

Då jag använder ordet enighet, skall jag i rättvisans intresse undantaga
priskontrollnämnden, som alltid räknat på det sättet, att ju mindre jordbruket
och fisket fingo för sina produkter desto lättare skulle det gå att tillfredsställa
mellanleden. Jag har börjat mista tron på att produktionskostnaderna
skola sjunka genom fallande priser på förnödenheterna. Ett undantag utgör
priserna på olja och bensin, vilka redan fallit något, men detta tillgodoser
inte det mindre jordbruket i samma mån som det större. Inte heller utgöra
dessa kostnader någon större post i kalkylen. Konstgödselpriserna ha däremot
en dubbel betydelse i så måtto, att örn de sjunka, kommer mera konstgödsel
till användning, vilket skulle åstadkomma högre skördar. Vi äro tyvärr
beroende av import i detta fall och torde inte kunna utöva något nämnvärt
inflytande på priset, därest inte prisclearing kan ske med vissa exportvaror.
Våra svenska jordar ha tömts på fosfor i väsentlig grad. Vissa år har tilldelningen
varit ringa, vartill kommer, att den svenska sligen har en låg fosforsyreprocent.
Utan inblandning av importerad råvara bär denna procent
stannat vid 13. Enligt uppgift som jag inte kontrollerat är det nu möjligt
att importera råfosfat, varav kan erhållas en högre procent fosfor, vilket i
och för sig med bibehållet pris per deciton minskar kostnaderna väsentligt.
Kan priset sänkas ytterligare, skulle detta vara ett steg i rätt riktning.

Det har sagts, att regeringen med hänsyn till omställningen av arbetskraften
vid malmfälten tänker fortsätta sligtillverkningen till fram mot sommaren.
Ur arbetarnas och ortens synpunkt synes mig detta vara välbetänkt. Därest
lagring av sligen däruppe är möjlig — jag vet icke alls, om detta är realiserbart
— skulle det enligt min mening vara bättre affär för staten att
uppskjuta transporterna ned till landets sydligare delar, under förutsättning
att råfosfat i tillräcklig mängd kan importeras. Detta vore måhända lämpligt
liven med hänsyn till bristen på järnvägsmateriel m. m. Om angivna vägar
inte äro framkomliga, synes en belastning av jordbrukets utgiftskonto
för täckande av de högre kostnaderna för superfosfat än som betingas av importerad
råfosfat komma att uppstå. Detta synes mig inte vara försvarligt.
Därest importerat råfosfat blir billigare, måste vi sträva efter en lägre utgiftssida
i jordbrukets kalkyl, och det förefaller mig, sorn örn nämnda merkostnader
inte borde belasta denna kalkyl.

Man har även hoppats, att sedan produktionsvolymen inom industrien och
andra näringsgrenar ökats, det skulle bli möjligt att nedbringa produktionskostnaderna
därigenom att industrien och reparationsverkstäderna sänka sina
priser. Det ingår ju som en väsentlig post i utgiftskalkylen för en hel del
utav dessa kostnader. Men med kännedom örn priskontrollnämndens inställning
till dessa frågor, har jag nog börjat uppge hoppet örn att vi skola få
lägre kostnader på utgiftssidan i detta fall.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 194G fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Till sist vill jag säga, att då en bättre avvägning i fråga om produktprisnivå
och arbetslöner för jordbruket gentemot andra näringar inte kan få dröja
hur länge som helst och denna oriktiga balans uppstått på grund av statliga
myndigheters medverkan, synes en nödvändig omprövning bli påkallad, varigenom
jordbruket kan komma i bättre paritet med andra arbetsområden, vilket
riksdagen åtskilliga gånger uttalat sig för.

Herr talman! Jag har vid detta tillfälle endast velat framföra dessa synpunkter,
och jag yrkar härmed, att propositionen remitteras till vederbörande
utskott.

Herr Fast: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att bemöta föregående
ärade talares kritiska utläggningar angående den framlagda statsverkspropositionen
och finansplanen utan för att framföra några allmänna synpunkter,
som jag tror delas av ett stort antal ledamöter inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Som framgår av statsverkspropositionen och trontalet kommer årets riksdag
att få pröva förslag från regeringen, som innebära en radikal omgestaltning
av vår socialvård. Därmed blir också årets riksdag en betydelsefull milstolpe
i vårt lands socialpolitiska historia. Jag gratulerar socialministern för
att han nu kan förverkliga så mycket av det program, som han haft konturerna
uppdragna till för mycket länge sedan. Vad jag med tacksamhet vill konstatera
är, att det nu inte blott är fråga örn små tillfälliga förbättringar på det
sociala området, utan det är fråga örn reformer med ett sådant innehåll, att
fattigvården avkopplas från försörjningen av medborgarna såväl under ålderdomens
dagar som under inträffade oförvållade olyckor. Att så sker, måste
vara ägnat att borteliminera de känslor av otrygghet och olust, som hittills
tyngt ned så många medborgare, då de sett fram mot sin egen eller sina anhörigas
ålderdom. Man kan tyvärr inte förneka, att dessa olustkänslor i verkligheten
varit fullt befogade. När samhället tar vård örn sina gamla, om mödrar
och barn, sörjer för sjukvården och för medborgarnas trygghet vid oförvållade
sociala olyckor samt vårdar sig örn ungdomens fostran och utbildning, så är
allt detta, vid sidan av rättsvården, säkra kännemärken på ett demokratiskt
samhälles framåtskridande och humanisering. Därför hälsas såväl de sociala
reformerna som ecklesiastikministerns initiativ för ytterligare beredning av
skol- och undervisningsfrågorna med verklig tillfredsställelse. Det är även av
den allra största betydelse för samhället och medborgarna, att den praktiska
yrkesutbildningen blir tillräckligt uppmärksammad. En god utbildning av
våra yrkesarbetare, ingenjörer och arbetsledare är en förutsättning för att vi
med verklig framgång skola kunna hävda oss i konkurrensen med i industriellt
hänseende långt framskridna länder.

Det är inte förvånande, att när riksdagen skall säga sin mening örn vittgående
sociala reformer, det då uppstår meningsbrytningar, men måhända bli
dessa meningsbrytningar nu mindre djupgående och mindre bittra än vad som
tidigare många gånger varit fallet beträffande rätt obetydliga små reformer.
Med glädje se vi på socialdemokratiskt håll, att de borgerliga partiernas inställning
till sociala reformer i dag är en helt annan än vad den var för tio
år sedan. För oss är huvudsaken vad som sker. Kan betydelsefulla reformer
genomföras utan alltför bittra strider, så är detta utav allra högsta värde.
Som av dagens debatt redan framgått, äro meningarna mest delade om i vilken
takt reformerna skola genomföras, och detta är ingen oviktig sak. Bedömandet
härav blir i ganska hög grad beroende av hur pass trängande man anser dessa
reformer vara och hur stora offer man anser sig kunna och vilja bringa. Sociala
reformer kosta alltid pengar, och man kan bli tvungen att välja mellan

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
reformer och högst önskvärda skattelättnader. Jag är den siste, som skulle
vilja förneka, att det måste finnas ett ekonomiskt underlag, som bär upp reformernas
finansiering. Vad jag velat framhålla är endast det, att bedömningen
örn när reformerna skola träda i kraft påverkas av uppfattningen örn hur
pass nödvändiga man finner de olika reformerna vara. Det är rätt självklart,
att ett socialreformatoriskt program av den storleksordning varom här är
fråga icke kan finansieras utan att arbetskraften inom landet finner full sysselsättning
och produktionsapparaten fungerar rationellt och effektivt över
hela linjen. Om hur detta skall ske råda meningsskiljaktigheter, men att det
måste ske, höra vi bli överens örn.

Vid bedömandet av de statliga kostnaderna för de sociala reformerna bör
man taga vederbörlig hänsyn till de ekonomiska lättnader, som härigenom
bringas våra kommuner. Likaså bör man till sitt rätta värde uppskatta, att
stora folkgrupper beredas möjligheter till väsentligt ökad konsumtion av inom
landet producerade varor —• ett förhållande, som inte minst för jordbruket
blir av betydelse, när marknaden ånyo mättats med jordbruksprodukter.

Det måste vara självklart, att innan riksdagen fattar beslut örn de stora
sociala reformerna måste det framläggas en plan till reformernas finansiering.
Att härvid hänsyn måste tagas till förefintliga och beräknade inkomster ar
också lika självklart. Jag vill i detta sammanhang säga i anledning av erinringar
som här framförts, att jag icke kan förstå annat än att den finansplan,
som av finansministern är bebådad, kommer i sitt rätta sammanhang, när man
får se det förslag till reformer, som skola genomföras, och vilka kostnader
dessa reformer skola medföra. Jag kan icke se någon olägenhet av det förfarande,
som härvidlag använts, annat än örn man möjligen skulle anse, att det
skall kunna ske väsentliga nedprutningar, men jag tror, att erfarenheten vid
denna riksdag kommer att visa liksom tidigare, att man icke är mycket sinnad
därtill.

Det hade varit önskvärt, örn folkpensioneringsreformen kunnat träda i kraft
tidigare än som nu av rent tekniska skäl är möjligt. Men under tiden komma
de förutvarande provisoriska förbättringarna att fortbestå och bliva ytterligare
påbättrade, vilket jag finner vara ganska välbehövligt. Det är ett starkt
folkkrav, att folkpensioneringen blir så uppbyggd, att den väl fyller sin uppgift
att giva pensionärerna en godtagbar försörjning. Men det är också av
största betydelse, att medborgarnas strävan till arbetsamhet och sparsamhet
även stimuleras.

Vad beträffar vårt bedömande av det framtida finansiella läget och möjligheterna
att åstadkomma skattelättnader är det enligt mitt föremenande lämpligast,
att en debatt får anstå, till dess regeringen slutfört sina undersökningar
och för riksdagen framlagt de förslag, som kunna föranledas av undersökningarna.
.

Om en internationell säkerhetsorganisation kail tillskapas, öppnas möjligheter
till sådana besparingar i fråga om försvarsutgifterna, som icke därförutan
helt kunna komma till stånd — besparingar, som kunna underlätta de
sociala reformernas finansiering. Jag vill i detta sammanhang såsom min personliga
mening säga, att det är angeläget, att när man slutligen skall utforma
organisationen för civilförsvaret man iakttager den allra, största. försiktighet,
så att icke organisationen blir större än som är alldeles nödvändigt. Jag tror
nämligen icke i längden på möjligheten av att i cn fredsperiod hålla sig med
en stor och kostsam beredskap på detta område. Jag är fullt medveten örn att
man måste lia en organisation, som kan användas, när så påkallas, men det
gäller att se till att befattningshavarna icke bliva så många, som man erfarit
från vissa länsstyrelser, att man hade svårt att bereda de anställda full syssol -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 194(5 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sättning, och dessa försökte därför från sina utgångspunkter lägga in i denna
organisation mera än som var nödvändigt.

Man har kallat den framlagda budgeten för en övergångsbudget — ett uttryck,
som i visst avseende kan godtagas. Här är det ju fråga örn en övergång
från mångå års av världskriget förorsakade onormala förhållanden, som skapa
osäkerhet i skilda avseenden även i fråga örn den närmast liggande tiden. Avvecklingen
av den förstärkta försvarsberedskapen liksom många andra krisnppgifter
kan icke ske i en handvändning. Vad man synes kunna konstatera
är, att den framlagda budgeten är balanserad och att det gives utrymme för
nya trängande behov och ofrånkomliga utgiftsstegringar. Man kan vidare konstatera,
att eftersom den framlagda budgeten icke i nämnvärd grad påverkats
av de bebådade sociala reformerna det skulle varit möjligt att erhålla ett budgetöverskott
på ca 350 miljoner kronor, därest icke övergången till skatteuppbördsreformen
slukat liela detta belopp. Det har redan framhållits, att man
bör kunna räkna med icke oväsentliga besparingar av försvarsutgifterna och
krisregleringskostnaderna. Vidare kan man väl räkna med att produktionen
inom landet skall kraftigt öka och därmed också statsinkomsterna stiga. Under
sådana förhallanden och med iakttagande av en god statshushållning borde
det finnas stora förutsättningar för en ganska god grundval för reformernas
finansiering. Det gäller da närmast att övervinna de svårigheter som skulle
komma att föreligga, vid en övergång. Emellertid måste det vara mycket lättare
att bemästra tillfälliga svårigheter än örn dessa skulle bliva bestående under en
mycket lång tid. Hur stora dessa övergångs svårigheter kunna vara, får man i
dag icke någon säker bild av, men det är möjligt, att vi inom kort på riksdagens^
bord få den finansplan, som finansministern lovat framlägga.

I fråga örn budgetens balansering råder det väl knappast delade meningar
örn att detta bör ske, särskilt örn man ser ut över en något längre tidsperiod.
Att det under lågkonjunkturer kan vara försvarbart att upptaga lån för ändamål,
som i ett annat konjunkturläge icke vore godtagbara, därom äro vi nog,
såvitt jag förstår, fullständigt överens. Vad man på goda grander kan ha delade
meningar om är väl vilka utgifter som äro av den karaktären, att de kunna
och böra. bestridas med lånemedel. Jag måste erkänna, att det finns utgifter,
sam hittills bekostats genom utdebitering, men sohl äro av natur att skapa
framtidsvärden i högre grad än sådana utgifter, vilka hittills utan invändningar
bekostats med lånemedel.

Den sedan länge här i landet bedrivna systematiska agitationen örn socialdemokraternas
slöseri med skattebetalarnas medel har icke avstannat. Efter det
regeringens budgetförslag framlagts, har diskussionen skjutit ny fart. Man
säger, .att det svenska språket skulle vara ordfattigt, men det tycks vara ganska
rikt på .variationer, när det gäller att mynta glosor eller slagord, soto rikta sig
mot socialdemokraternas förmenta slöseri med skattebetalarnas medel. Det gäller
att. trumma pa så länge, att folk börjar att lystra och så småningom tro på agitationsförkunnelsen,
tro på att socialdemokraterna, regeringen och framför allt
finansministern av ren trakasseringslusta hålla skatterna högre än som vore
erforderligt. »Riksmisshushållare, riksslösare, skattebevarare och spararnas
fiende nummer ett» äro några av de beteckningar, man under denna agitation
givit landets finansminister. En talare sade för en stund sedan, att
man skämtar med finansministern, och det är ju fullt lovligt att göra
detta, men jag tror, att det i fråga om denna agitation är något helt annat,
och skall det vara skämt är det ett ganska dåligt skämt. Jag vill också säga,
att örn man, såsom man vill göra gällande, även på borgerligt håll är överens
örn att genomföra betydande sociala reformer, där meningarna brytas endast i
fråga örn i vilken takt detta genomförande skall ske, tror jag att man blir
tvungen att sluta upp helt enkelt med den agitation, som på detta område be -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
drives. Jag bär tidigare sökt belysa under fjolårets höstriksdag vilka ändamål
denna mytbildning skall tjäna och skall därför icke uttala de ord, som ett ögonblick
svävat på mina läppar. Socialdemokraterna äro lika angelägna som de
borgerliga att hålla skatten nere vid en rimlig nivå, men vissa reformer kunna
vara ännu nödvändigare, och det är här som skiljaktigheten mellan oss finns.
Vi äro fullt på det klara med att mindre skattdragare kunna känna skattetrycket
tyngre än de medborgare, som ha stora inkomster och stora förmögenheter.
Därför hälsa vi med tillfredsställelse finansministerns löfte om en undersökning
av möjligheterna till att lätta skattetrycket för dessa medborgargrupper.

I fråga om de uttalanden, som gjorts angående slopandet av den nuvarande
omsättningsskatten, vill jag blott framhålla vilka svårigheter som uppkomma,
när det gäller att tillföra konsumenterna en prissänkning, som svarar mot omsättningsskattens
belopp. Detta är ju beroende på att omsättningsskatten ligger
inräknad i varans försäljningspris. Jag är fullt på det klara med att t. ex.
konsumtionsföreningarna kamma att lojalt sänka varupriserna, men kooperationen
kan icke öva inflytande över priset på varor, som den varken tillverkar
eller försäljer. Dessa frågor böra om möjligt bli föremål för beaktande, då omsättningsskatten
borttages.

I fråga örn slöseri med skattebetalarnas medel skall det bli rätt intressant
att se, huruvida man på borgerligt håll kommer med några mer betydelsefulla
förslag till besparingar på vad som föreslås i statsverkspropositionen och andra
propositioner. Det förhåller sig nog på det sättet, att teori och handling. gå
icke alltid bra ihop, och man får nog göra samma erfarenhet vid detta års riksdag
som tidigare.

Säkerligen råder det bland vårt folk en ganska enstämmig mening om att
vårt land bör ansluta sig till Förenta nationernas förbund, och detta sii fort,
som säkra förutsättningar härför föreligga. De offer och de suveränitetsinskränkningar,
som denna anslutning kommer att medföra, få vi underkasta
oss, och detta icke blott med hänsyn till behovet av att åstadkomma rustningsbegränsningar
utan framför allt därför att någon annan väg än nationernas
samverkan icke förefinnes, därest civilisationen icke skall gå under i ett nytt,
ännu mera fasansfullt världskrig. Vår helhjärtade vilja att efter måttet av
våra krafter gagna den organiserade fredens sak, denna vår vilja kan av ingen
betvivlas.

Vi äro nog överens örn att vi även i fortsättningen böra göra vår insats för
återuppbyggandet av de sönderslagna länderna samt bringa hjälp till verkligt
nödlidande folk. Tyvärr äro vi ett litet folk, och våra resurser äro som känt
starkt begränsade. Det innebär, att vi icke kunna ge den hjälp, som vi skulle
lia önskat. Dessa våra möjligheter begränsas även ganska starkt genom bristen
på bl. a. kol, varigenom vi till bränsle inom landet få använda en del av de
trävaror, som många länder i dag ha så stort behov av.

Den tillfälliga löneförbättring för statstjänarna, som av regeringen föreslås,
måste hälsas med tillfredsställelse. Härigenom tages ett betydelsefullt steg till
full kompensation för levnadskostnadsstegringen, åtminstone för de lägst avlönade.
Särskilt glädjande finner jag det vara, att även statstjänarna genom sina
organisationer fått förhandla sig fram till en för dem godtagbar överenskommelse.
Det är att hoppas, att så skall kunna ske, även då det blir fråga om den
mera definitiva lönereglering, som snarast är att förvänta och där nya grunder
för dyrortsregleringen skola bestämmas. Jag utgår ifrån att även annan hos
staten anställd personal, där verkstyrelserna själva fatta beslut och reglera
lönerna, skall komma i åtnjutande av lönetillägg, som svara mot dom, som riksdagen
kommer att fastställa.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 5 946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram betonas nödvändigheten av att lönearbetare
och med dem jämställda erhålla minst den levnadsstandard, som förefanns
1939. Givetvis hade det varit mest önskvärt, örn denna standard hade
kunnat uppnås genom prissänkning på förnödenhetsvarorna. Då så ej kunnat
ske, lia löneförbättringar måst tillgripas. Det är att hoppas, att det skall bliva
möjligt för statsmakterna att förhindra en mera verkningsbar försämring av
penningens värde. Man borde väl kunna utgå ifrån att priset på vissa importerade
varor skall sjunka, så snart arbetslivet ute i världen blir mera normalt
och kommunikationsmedlen ånyo bli återställda. Utan allvarliga risker kan
man emellertid i det nuvarande läget icke undvara en effektiv priskontroll,
vilket man på visst håll har förmenat kunna ske.

Vi ha under senaste tiden kunnat glädja oss åt en i stort sett ostörd arbetsfred.
Avtal för betydande antal arbetstagare ha gjorts upp vid förhandlingsbordet.
Denna utveckling har möjliggjort produktionskrafternas fulla utnyttjande,
vilket varit till gagn för såväl samhället som för arbetstagarna. När
jag säger arbetstagare, utgår jag ifrån att de uppgörelser, som kunnat träffas
utan arbetsnedläggelse, i stort sett lämnat samma resultat som där man tillgripit
öppen strid. Detta synes även vara fallet, därest man gör jämförelser
med de resultat, som uppnåtts vid förhandlingsbordet, och det resultat, som för
metallarbetarnas del erhölls efter många månaders kostsam och synnerligen
bitter öppen strid. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att man i arbetsgivarkretsar
borde vara angelägen örn att medverka till eliminerandet av sådana
onödiga irritationsmoment, som framkallas av olämpliga tidsstudiemäns mindre
lämpliga uppträdande på arbetsplatserna. Sådana irritationer kunna spela en
betydande roll, när det sedan gäller avtalsuppgörelser.

Örn vi under den senaste tiden haft arbetsfred, när det gäller industriens
område, här adet sett så mycket mer hotfullt ut, när det gäller jordbruket. Produktionsstrejker
äro ju inte så vanliga — åtminstone inte i vårt land. Vad man
här måste opponera sig emot är i första hand de förhandlingsmetoder, som tilllämpas
av RLF. Man har ju tidigare överenskommit örn hur jordbrukets produktpriser
skola regleras. Här begär RLF förhandlingar men dekreterar samtidigt
att de krav. som framföras, äro minimikrav, eller att i varje fall förhandlingarna
skola upptagas före en viss dag. Man är nu inom denna organisation
fullt medveten örn att statsmyndigheterna icke kunna gå till väga på det sättet
utan att man måste göra ingående kalkyler av det begärda prisets skälighet, beräkningar
som måste omfatta hela jordbrukets bärighet enligt nuvarande och begärda
priser. Om nu statsmyndigheterna funnit skäl föreligga för ett helt eller
delvis tillmötesgående av de framställda kraven, skulle svenska folket kunnat
få det intrycket, att det innebar ett undfallande för det framställda hotet. Ett
sämre utgångsläge kan man enligt min mening icke gärna tänka sig. Kanske
man inom RLF emellertid ville åstadkomma ett dylikt resultat.

Jag skall icke ingå på något närmare bedömande av rättmätigheten i de
framställda kraven. Därtill saknar jag såväl material som kompetens. Jag
vill för min del säga, att örn man tar del av den tillgängliga statistiken måste
man få den uppfattningen, att här föreligger icke ett sådant nödläge, som
skulle motivera den desperata åtgärd, som man från RLF :s sida ämnar vidtaga.
Ni kanske erinra er, att för några år sedan ville man på borgerligt håll, att
riksdagen skulle vara med örn att stifta lagar mot samhällsfarliga strejker. Vi
motsatte oss en dylik lagstiftning och göra det ännu i dag, men jag är övertygad
örn att man på borgerligt håll den gången tänkte på industriarbetarna
och icke på jordbrukarna. Ja, herr talman, tiden rider ibland så fort, Det kail
man säga, att den gjort även på detta område.

Innan jag slutar mitt anförande, vill jag i anledning av ett ilar uttalanden

Torsdagen den 17 januari 194G fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av herr Ohlin yttra några ord. Herr Ohlin kunde denna gång liksom tidigare
icke undgå att komma in på socialiseringsfrågan. Såsom tidigare tycktes han
även nu finna stora motsättningar inom partiet och även inom regeringen. Han
undrade, örn det kunde vara en riktig tolkning av statsministern, när han gjorde
det uttalande, som herr Ohlin citerat. Eftersom herr Ohlin säkerligen är intresserad
läsare av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, får jag säga, att jag
finner, att detta statsministerns uttalande och vad som står i efterkrigsprogrammet
fullständigt stämma överens. Orsaken till att man på borgerligt håll
varje gång tar upp denna fråga är att man tror sig finna en motsättning
inom partiet i denna fråga och man är irriterad över att vi icke utan vidare
kunna godtaga de borgerliga partiernas tolkning av vad vi vilja i denna fråga.
Det är, såsom örn man ville pressa oss till att överhuvud taget säga ifrån att
vi vilja socialisera hela svenska samhället, vilket vi alltid bestritt. Jag erinrar
här örn ett uttalande, som jag fällde från denna talarstol under höstriksdagen
angående den begränsning av vad vi vilja i fråga örn produktionen, som jag gav
uttryck åt.

Det har här gjorts uttalanden örn att man kände en stark besvikelse över att
det icke förelåg en sammanhängande finansplan, omfattande jämväl de sociala
reformerna, och man har rent av velat göra gällande, att man kanske avsåg att
dessförinnan avlyssna stämningen för att bestämma hur långt man skulle kunna
gå i fråga örn sociala reformer. Herr Ohlin sade, att han själv icke trodde på
det. Jag frågar mig då, varför han antydde något sådant. Det tjänar ju icke
någonting till att göra en antydan, som man överhuvud taget icke tror på. Det
föreligger onekligen det direkta sammanhang mellan sociala reformer och ekonomiska
möjligheter, som herr Ohlin och andra talare varit inne på. Men jag
tror, att det skulle vara klokt att uppskjuta sakdebatten i denna fråga, till dess
vi lia ett annat utgångsläge. Jag tror också, att det vore nyttigt å ömse sidor,
därför att jag icke kan tänka mig annat än att man i svenska riksdagen liksom
i regeringen alltid måste taga sikte på att skaffa medel för de utgifter, som
man avser att få täckta. Om man sedan har olika meningar angående frågan,
huru långt man skall sträcka sig och örn huruvida skattelättnader skola gå
före sociala reformer är något som vi få bättre möjligheter att bedöma vid ett
senare tillfälle under riksdagen.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få hemställa, att Kungl. Majlis
proposition nr 1 m. fl. måtte remitteras till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Falun: Remissdebatten har hittills förlöpt påfallande lugnt,
och jag har inte, herr talman, för avsikt att med mitt inlägg bryta stilen. För
vår del vilja vi gärna föra den politiska debatten i den försonliga anda, som
präglade den föregående talarens anförande. Men jag kan inte underlåta att
bestrida det befogade i hans kritik av den borgerliga pressens sätt att diskutera
med finansministern. Man klagar ju ofta över att den .svenska politiska debatten
är så tråkig och färglös, oell örn jag förstår herr Fast rätt. så vill han nu
beröva denna debatt den lilla spets som finns kvar. Det är något att beakta,
men det tycks förhålla sig så, att ju mäktigare ett politiskt parti blir, ju
känsligare blir partiet för kritik. Det är en iakttagelse, som man tidigare kunnat
göra både söder och öster örn Östersjön, och nu kan man göra den även
här i Sverige.

Vid höstens remissdebatt tillät jag mig påtala takten i fråga om krisregleringarnas
slopande, och jag rekommenderade att gå fram i ett något raskare

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tempo än förut. Jag kan nu tacksamt konstatera, att åtskilligt har hänt sedan
dess och att många ransoneringar ha avskaffats. Samtidigt vill jag konstatera,
att i alla de fall, då så har skett, ha åtgärderna slagit synnerligen väl ut. Det
är en iakttagelse, som synes mig böra mana till fortsättning i samma riktning.
Det är inte min avsikt att påyrka en återgång till fri marknad i fråga örn de
stora konsumtionsvarugrupper, där regleringssystemet ännu tillämpas, men jag
vill rekommendera till övervägande, örn inte en avveckling av vissa delar av
dessa bestämmelser kunde påbörjas och företagas partiellt. Jag är säker örn
att åtskilligt därvidlag kunde tagas bort utan att syftemålet med ransoneringssystemet
behövde förfelas.

Jag är beredd att då få svaret, att det är bäst att avskaffa regleringarna på
ett par områden i ett sammanhang. Ja, givetvis, men det medgivandet vill jag
göra endast under förutsättning, att det kan ske inom en något så när snar
framtid. Skulle man behöva bibehålla ransoneringarna på vissa varor länge
ännu, så förefaller det vara goda skäl att se efter, örn inte man redan nu kunde
operera bort vissa utlöpare från systemet, som inte kunna ha något större
värde. Sålunda borde väl, som förut i dag här har antytts, brödet kunna friges
på restauranger utan att försörjningsplanen därmed rubbas. Eftersom brödkonsumtionen
inte nämnvärt kan Stegras genom en sådan åtgärd, så är det
endast synpunkten av rättvisa mellan olika kategorier av förbrukare, som står
kvar. Men jag vill då erinra örn att sockret under hela kriget har varit oransonerat
för kunderna på restauranger och kaféer utan att några allvarliga protester
ha försports ifrån dem, som mest äta och dricka kaffe hemma,

Dikaledes borde väsentliga lättnader kunna företagas i fråga örn de bestämmelser,
som avse kontroll av jordbrukarnas förfogande över sin spannmål. Det
är en utomordentligt betungande papperskvarn, som därvidlag alltjämt mal
precis som den gjorde under den tid. då situationen i försörjningshänseende var
som mest kritisk.

Därmed bär jag velat säga, att allmänheten är tacksam även för små steg,
som tagas på vägen mot en normal ordning, och folkhushållningsministern kan
vara säker örn att se sin popularitet ökad i takt med ransoneringarnas slopande.

Herr Skoglund i Doverstorp föreföll vara beredd att i sinom tid utlova en
blomma på folkhushållningsdepartementets grav, men jag är villig att lägga
den blomman redan i dag, medan departementet lever. Vad jag här sagt innebär
inte något klander mot det sätt, varpå ärendena rörande ransoneringarna
handlagts, men jag tror det aldrig kan skada att röster göra sig hörda från den
opinion, som understöder folkhushållningsministern i hans vällovliga strävan
att sa fort som möjligt komma tillbaka till en normal ordning på marknaden.

Liksom den föregående talaren tror jag ingalunda, att man kan avskaffa
prisregleringen ännu på länge. Snarast förefaller det, som om kontrollen härvidlag
i vissa fall borde skärpas. Det råder stor besvikelse bland konsumenterna
över att prissänkningar så gott som helt och hållet uteblivit. Sedan kriget
upphörde och importen från främmande länder nödtorftigt kommit i gång, så
väntade ju alla att en återgång skulle begynna, som så småningom skulle leda
till ett mera normalt prisläge, men därav har som sagt blivit litet eller intet.
Även örn företeelsen kan förklaras med hänvisning till läget i världen, synes
det i värjo fall vara skäl att även på detta område enträget framhålla önskemålet
örn att statsmakterna främja en prisrörelse i nedåtgående riktning. I detta
sammanhang bör man särskilt uppmärksamma de karteller och prisringar,
Som uppträda pa marknaden och vilkas grepp utan tvivel blivit starkare genom
själva krisregleringen. Från dessa kartellers sida kan man vänta ivriga
ansträngningar att konservera ett högt prisläge, även örn sänkningar eljest vore

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
möjliga. Ur allmänhetens och samhällets synpunkt måste det vara synnerligen
angeläget, att alla försök att med konstlade medel hålla priserna uppe noga
observeras och hållas efter.

Det kanske verkar som en ropandes röst i öknen, men även örn det kanske
inte anses opportunt, så vill jag dock starkt understryka nödvändigheten av
att vårt penningvärde i möjligaste mån inte bara bevaras utan även återställes.
Vissa utfästelser i detta avseende lia tidigare gjorts såväl av finansministern
som av statsmakterna, uttalanden, som i varje fall ha tolkats så att man skulle
eftersträva en återgång åtminstone på 10 ä 15 procent av den under krigsåren
uppkomna värdeförsämringen på kronan. För min del har jag betraktat
detta som ett minimikrav och framhållit angelägenheten av att kunna återhämta
mera, och det finns ingen anledning för mig att ändra någonting i uppfattningen
därvidlag. Men var stå finansministern och hans närmaste rådgivare
i denna fråga i dag? Det skulle vara av värde att veta, örn statsrådet har
någon penningpolitik riktpunkt för sina strävanden och var denna är belägen.
Huruvida önskemålet sedan kan nås inom den eller den tiden, det är en annan
sak, och jag är fullt medveten örn de svårigheter, som man därvidlag har att
räkna med. Men även om man inte vet, örn och när man kan nå ett visst mål.
så brukar det ändå anses lämpligt att ställa upp ett sådant som rättesnöre för
sitt tänkande och handlande.

I den diskussion, som nu förts om det stora reformprogrammet och våra
ekonomiska möjligheter, har frågan örn penningvärdets stabilitet, synes det
mig, kommit för mycket i bakgrunden, och ändå är väl denna en av de fundamentala
frågorna. Ty vad hjälper det oss, örn vi i år skulle besluta aldrig så
goda sociala förmåner — och med goda mena vi då sådana, som kunna uttryckas
med höga belopp i krontal räknat — örn realvärdet av dessa belopp inom en
nära framtid reduceras! Om vi i år exempelvis bestämma en folkpension av
maximalt 1 000 kronor och värdet, låt oss säga örn fem år, inte är mer än 750
kronor, har ju en fjärdedel av standardförbättringen gått förlorad.

Det förefalller ibland, som om man på visst håll trodde, att denna angelägenhet
örn ett fast penningvärde skulle vara ett kapitalägarnas och företagarnas
intresse, under det att de stora konsumentgrupperna skulle vara mindre
beroende av en fortgående penningförsämring. Ingenting kan vara oriktigare,
och därför vore det också önskvärt örn detta problem kunde komma mera i förgrunden
i diskussionen till allmänhetens upplysande. De stora kapitalägarna,
de verkliga kapitalisterna, ha i regel sina förmögenheter i aktier och andra
realvärden, och de kunna på mångahanda sätt hålla sig skadeslösa under en
inflation. Det är i stället arbetare och löntagare jämte småspararna, som få
göra förluster. De förstnämnda göra förluster genom att deras lönerörelser,
även örn de lyckas, alltid komma i efterhand i förhållande till penningvärdets
fall. Spararna göra förluster naturligt nog på det sättet, att ett sparat belopp
förminskas till sitt realvärde i precis samma omfattning som kronans värde
försämras. Att hålla ett stabilt penningvärde måste alltså vara ett intresse
framför allt för de stora folkgrupperna. Det är en sak som aldrig nog kraftigt
kan inskärpas.

En socialdemokratisk talare, som står regeringen nära, yttrade nyligen enligt
ett tidningsreferat, att det var osäkerheten i tillvaron, som på sin tid
skapade de s. k. våldsideologierna. Yttrandet fälldes i sammanhang med presentation
av det sociala reformprogrammet, som då enligt talarens mening så
småningom skulle bereda den ökade tryggheten. Jag vill då erinra örn att det
visserligen till en del var osäkerheten, som skapade fascism och nazism, i värja
fall som gav dem luft under vingarna, men det var ett annat slags osäkerhet
än vad den åberopade talaren tycks ha föreställt sig. Åtminstone i Tysk -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
land var det den fruktansvärda inflationen efter förra kriget och de ödeläggande
sociala verkningar som följde av penningvärdets förstörande, som skapade
jordmånen för nazismen. Den saken är fullkomligt klar. Därvidlag skulle
det inte hjälpt nied aldrig så förträffliga sociala välfärdsanordningar. När
grunden för det ekonomiska livet var spolierad, vände sig människorna mot
samhällssystemet som sådant. Därvid grundlädes den utveckling, som sedan
blev så ödesdiger för Europa.

För närvarande ser det ut, som örn priskurvan pekade mot en ytterligare
stegring. Annorlunda kan man inte tolka de krav på löneförbättringar, som nu
med stor styrka resas ifrån alla håll. Det ser ut som om hela löneskalan vore
utsatt för en kraftig förskjutning uppåt. Härom vore ju ingenting att säga, örn
konsekvensen enbart bleve en förbättring av de löneanställdas levnadsvillkor,
men så är ju dessvärre ingalunda fallet. Följden blir i stället en höjning av
varupriserna med påföljd, att den avsedda standardhöjningen uteblir och löntagarna
stå lika långt från reallönelägets återställelse som förut. Därjämte
bär man att räkna med den reflexverkan, som yttrar sig i att också andra grupper
komma med krav på inkomstförbättringar. Det kritiska läget i mjölkprisfrågan,
som den föregående talaren snuddade vid, skulle säkert inte ha
behövt uppkomma, örn vi i dag i stället för en fortgående lönestegring och ett
fastlåst varuprisläge kunnat inregistrera prissänkning på några viktiga områden.
Jordbrukarna förstå nämligen väl, att näringens ekonomi kan förbättras
lika bra genom sänkningar på kontot för förnödenheter oell omkostnader
som genom ökade priser på de saluförda produkterna. Men då övriga samhällsgrupper
få, man kan nästan säga med statsmakternas tydliga gillande, flytta
fram sina positioner i lönehänseende, då är det ju heller inte så märkvärdigt
att även jordbrukarna söka förbättra sina villkor. Vad som nu synes angeläget
är att vända själva tendensen, så att alla parter så fort som möjligt få
klart för sig, att den uppåtgående priskurvan skall brytas. Även örn en sådan
vändning inte omedelbart kan få så stora verkningar i siffror uttryckt,
så är det den psykologiska effekten som man bör eftersträva, och den är säkerligen
icke att förakta.

Jag är då beredd på att få frågan: vad skola vi göra, vad skall man företaga
sig för att främja en sådan önskvärd utveckling? Möjligheten att anvisa vägar
är naturligtvis begränsad för dem, sorn sakna den erforderliga insynen och
överblicken. Sofin herr Ohlin förut har sagt är det ju regeringen som står för
initiativet, och det är från regeringshåll som man väntar ledningen. Jag vill
emellertid rekommendera en åtgärd, som också tidigare berörts här och. som
förefaller ligga mycket nära till hans, och det är avskaffande av omsättningsskatten.
Såvitt man kan bedöma är det ett önskelmål, sorn. omfattas från de
mest skilda håll, och jag förmodar att finansministern, örn jag förstått honom
rätt, gärna skulle vilja tillmötesgå detta önskemål, då budgetsituationen gör
det möjligt. I alla händelser förmodar jag, att han är ense med dem som påyrka,
att denna skatt icke skall ingå i det skattesystem som konstrueras för en
längre tids varaktighet efter kriget. Vad ett slopande av omsättningsskatten
skulle betyda i fråga örn prisreduktion är lätt att förstå, då mandet, att det
skulle innebära en sänkning med inte mindre än 5 enheter i 1935 års prisserie
och 3,3 enheter i den senare serien. För min del anser jag, att beslut örn omsättningsskattens
slopande ju förr dess hellre är ett rätt trängande önskemål,
framför allt för att få ett avgörande steg nedåt i prisutvecklingen. Örn det
inte går att vända tendensen på annat sätt, så bör man göra det genom, att
befria marknaden till att börja med från denna extra pålaga. Dessutom finns
det ett annat skäl att göra operationen med det snaraste ■— ett skäl som den
föregående ärade talaren tycktes förstå, fastän han inte utvecklade sina syn -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
punkter därvidlag — och det är att omsättningsskatten måste borttagas, medan
priskontrollen är i sin fulla funktion. Om inte detta sker, riskerar man, att den
avsedda prissänkningen uteblir och att mellanhänderna låta skatten växa in i
priset. Örn man alltså ämnar avskaffa omsättningsskatten förr eller senare
—■ jag utgår ifrån, att även finansministern ämnar göra detta — så tala starka
skäl för att göra det med det allra första dels för att utnyttja den prissänkande
faktor som följer av operationen och dels därför att denna sak bör ske under
priskontrollmyndighetens inseende.

Möjligheterna att slopa omsättningsskatten lära för övrigt icke bli större ett
annat år, och därför riskerar man att få Ira denna skatt kvar, om man inte i år
bestämmer sig för saken. Med litet djärvhet i greppet skulle det inte vara
omöjligt för finansministern att klara situationen i budgethänseende omsättningsskatten
förutan. Den säkraste vägen är givetvis att minska på utgifterna,
och därvid förefaller det rimligt att ytterligare skära ned de generella subventionerna.
Det kan inte vara rimligt att fortsätta med dessa, när nu kriget är
över. Sedan vi kommit in i jämförelsevis stabila förhållanden och leva i en
starkt markerad högkonjunktur, kan det inte vara skäl i att genom direkta
anslag minska levnadskostnaderna för alla, alltså inte endast för de fattiga.
Efter hand som de stora sociala reformerna skapa bättre existensmöjligheter
för de sämst ställda, bör det också gå att minska de sociala subventionerna. I
själva verket ligger det någonting irrationellt i hela detta system att först
genom omsättningsskatten fördyra levnadskostnaderna och sedan på en annan
väg återföra en del av pengarna till konsumenterna igen.

Liksom det tidigare här i dag har antytts, vågar även jag hoppas, att det
skall vara möjligt att spara ytterligare på försvarsutgifterna. Kanhända kan
finansministern också få in litet mer än han beräknat på en del inkomsttitlar.
Han har ju riksräkenskapsverkets kalkyler att gå efter, och dessa visa i vissa
fall något högre intäkter än han godtagit. Skulle det av statsfinansiella skäl
inte gå att slopa omsättningsskatten vid budgetårsskiftet, så finns väl också
möjligheten att göra det längre fram under året, t. ex. den 1 januari, och på
det sättet mildra de finansiella verkningarna av åtgärden. Men skall detta bli
möjligt, är det självfallet alldeles nödvändigt, att riksdagen avhåller sig från
att höja anslag som Kungl. Majit begärt och föra in nya anslag på budgeten,
där Kungl. Majit nödgats ställa sig avvisande. Överhuvud taget borde riksdagen
i allmänhet ålägga sig något större behärskning då det gäller att höja
huvudtitlarnas slutsummor, och alldeles särskilt måste detta önskemål vara
trängande i en situation som den vari vi för närvarande befinna oss.

Jag kan knappast erinra mig någon gång under min riksdagsmannabana,
att statsverkspropositionen har lämnat kammarbehandlingen med en lägre slutsumma
än Kungl. Maj :t föreslagit. Men går man längre tillbaka i tiden, då
riksdagen drev en verklig sparsamhetspolitik, skall man finna, att det många
gånger var så, att regeringen fick slåss för att få behålla de anslagsbelopp
som Kungl. Maj :t krävt. Nu har läget blivit det motsatta, nu är det närmast
departementschefens och särskilt finansministerns sak att hålla emot, så att inte
riksdagen ytterligare skruvar upp utgiftssummorna. Det är gott och väl, att
riksdagsmännen skola bibehållas vid sin initiativrätt, men enligt min uppfattning
måste initiativet huvudsakligen inrikta sig på andra ändamål än att höja
amsi agssif Dorna.

Herr Fast betvivlade, liksom jag gör, att riksdagen skulle vara villig att
göra någon besparing. Men jag måste ju då säga, som en annan talare här i debatten
har sagt, afl, man i avsaknad av en fullständig plan över inkomstsidan
i dagens läge inte vet hur stora besparingar sam behöva göras för att budgettekniskt
nå detta syfte. Jag förutsätter därför liksom herr Ohlin, att debatten

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 2. 3

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om allt som hör till balanseringen av budgeten måste hållas helt öppen tills
förslag örn skatterna föreligga, så att vi inte komma i det läge, att riksdagen
betages möjligheten att göra operationer för att nå ett visst syfte.

I övrigt har jag, herr talman, intet annat att tillägga än att framföra en
gratulation till komlmunikationsministern att han fått så mycket pengar att
röra sig med till vägväsendet. Den ökade anslagstilldelningen bör möjliggöra
en behövlig standardförbättring och bidra till att tysta det gnat som man nu
ofta hör örn att den statliga vägförvaltningen fungerar så mycket sämre än
den kommunala gjorde.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Årets budget är den magraste budgeten
efter den största reklamen sedan mycket långt tillbaka. Det tycker jag återspeglas
i någon mån i den ovanligt beskedliga borgerliga oppositionen här i
dag. Budgeten inbjuder egentligen bara till att vänta och se. Ur samhällets
intresse försvarliga utgiftsökningar ha fått anstå, säger finansministern, som
nyss av herr Andersson i Falun förklarades vara den enda spetsen på den
politiska debatten här i landet. Några närmare besked om skatterna finns
inte — de komma ju sedan. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att man
icke skall glömma bort den utlovade särskilda förmögenhetsskatten och inte
heller försöka konservera omsättningsskatten.

Regeringen har igångsatt en ny utredning för att lösa de uppgifter som
den Baggeska expertutredningen i sex långa år hållit på att krångla till. Jagönskar
bara uttala ett önskemål till regeringen, att den inte skall nöja sig
med den åttaåriga skolsjuka som Baggeutredningen skolkat sig fram till. De
ledande kulturländernas försprång kan nämligen inte inhämtas därmed, men
minimikravet bör vara, att det skall inhämtas. Jag understryker detta på
grund av den nye skolministerns dunkla uttalanden härom dagen, att man
inte kan vänta sig någon genomgripande reform, då detta skulle bli alltför
vidlyftigt. Jag menar, att inga ansträngningar kunna vara för stora, när det
gäller att ge det uppväxande släktet kunskapens och kulturens frukter.

Regeringen signalerar stora framtida utgiftsökningar i samband med de
socialpolitiska reformer som utlovats. Vi äro mycket spända på hur dess förslag
skola utformas, men vi förstå också, att detta kräver sin tid. När regeringen!
gjort arbetarrörelsens efterkrigsprogram till sitt regeringsprogram,
har den påtagit sig en mycket stor uppgift, som inte kan klaras från den ena
dagen till den andra. Ytterst handlar det dock örn en fredlig omvälvning av
vårt samhälle, att förvandla det från ett privatkapitalistiskt till ett socialistiskt
samhälle, och det är ju inte småsaker. Redan därför är det självklart,
att vi för vår del betrakta det som naturligt att stödja regeringen. Det betyder
ju inte, att det av herr Ohlin påtalade vänskapsförhållandet med kommunisterna
från socialdemokraternas sida tar sig några demonstrativa uttryck.
Det behöver man bara studera regeringspressen för att se. Vi tro emellertid,
att de gemensamma intressen, som allt mer framträda mellan de båda
arbetarpartierna komma att nödvändiggöra ett mera ingående samarbete, som
redan växer fram nedifrån och som måste ta sig mera markanta uttryck framdeles.

Örn vi alltså intaga en välvilligt avvaktande hållning, så innebär detta
naturligtvis inte, att vi därför inte föra en självständig politik. Vi tänka
inte ha överbjudandet som riktlinje, men vi komma å andra sidan inte heller
att hålla inne med våra meningar örn hur frågorna böra lösas. En del pekar
på att i vissa frågor våra och socialdemokraternas meningar gå starkt isär.
Under dessa förhållanden anse vi det nödvändigt att redan inför denna riksdag
framlägga ett utförligt socialpolitiskt reformprogram och ställa den eko -

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nomiska politikens aktuella huvudpunkter till debatt. Vi tro nämligen inte,
att efterkrigsprogrammet skall kunna förverkligas, om man överlämnar samhällsekonomien
åt det privata initiativet. Jag har redan förut kritiserat den
s. k. planeringskommissionens eller Myrdalskommissionens brist på riktlinjer
för ekonomisk planering på lång sikt. De borgerliga ha kunnat acceptera
dess riktlinjer. Exempelvis planering i kris- men anarki i högkonjunktur är
ju den borgerliga linjen, som Myrdalskommissionen anslutit sig till. Ett investeringsråd
som inte erhåller någon makt borde även storfinansen kunna
acceptera. Det är därför •— det säger jag utan att bagatallisera åtskilliga
förnuftiga synpunkter som framförts från planeringskommissionens sida •—
som just detta framstår som ett huvudresultat av kommissionens arbete.

Denna riksdag kan alltså inte göra socialpolitik oberoende av den ekonomiska
politiken. En ekonomisk kris, en avancerad inflation, en politisk reaktion
blir ett hot mot varje socialt framsteg. Det talas redan om att en ny
ekonomisk kris med start från Förenta staterna kan väntas örn något år. Med
nuvarande inriktning av den svenska ekonomien skulle vårt land kunna indras
däri och hundratusenden bliva arbetslösa, örn man inte berövar privatintressena
ledningen av det ekonomiska livet. Först genom att man planerar
i högkonjunktur kan man framgångsrikt planera i kris och neutralisera krisernas
skadeverkningar för det arbetande folket.

Vad som nu behövs är enligt vår mening i korthet följande.

Man måste söka komma ifrån nuvarande förkrigskapitalistiska tillstånd,
när det gäller de ekonomiska frågornas behandling. Regeringen bör varje år
kunna uppställa en prognos och en plan för hela samhällsekonomien under
nästföljande period, vari statsbudgeten ingår som en reglerande faktor. Grundlagstexten
bör ändras så, att man kan genomföra en under- respektive överbalansering
av budgeten och kan anlita lånemedel även för att täcka utgifter
på driftbudgeten. Ett särskilt planeringsdepartcment eller planeringsverk
borde finnas till regeringens förfogande.

När man nu lägger blommor på folkhushållningsdepartementets väntade
grav, undrar jag, örn inte en sådan planering borde i framtiden vara en naturlig
uppgift för ett ombildat folkhushållningsdepartement.

Investeringsrådet bör erhålla nödig makt för att styra och dirigera investeringarna
i näringslivet. Priskontrollen bör skärpas när det gäller monopolprodukterna.
Här tycks också regeringen, om den är intresserad därav, kunna
påräkna borgerligt understöd. Det framgår ju av f. d. herr Anderssons i
Rasjön anförande nyss, att han var intresserad av att sänka priserna eller,
som han uttryckte det, återställa penningvärdet.

En effektiv statskontroll bör skapas över krediter, råvaror, utrikeshandel
och priser. En effektiv samhällelig kontroll över produktionsmedlen är enligt
vår mening det första steget till en planerad ekonomi och ger en hållbar
grund, på vilken arbetarrörelsens efterkrigsprogram kan byggas.

Vi för vår del ha endast i begränsade fall ställt frågan om förstatligande
på dagordningen, men det är klart, att detta måste dock vara perspektivet på
längre sikt, när det gäller kreditinstitut, kommunikationer, mineralier, bolagsskogar,
vattenkraft och när det gäller storindustrien. Vi tro att redan de
här rekommenderade åtgärderna kunna underlätta den samhällsplanering som
efterkrigsprogrammet rekommenderar.

Från socialdemokratiskt håll ha smärre industriproblcm rekommenderats till
utredning -— det gäller skoindustrien, stenindustrien och oljehandeln. Men det
är typiskt, att när regeringen sedan igångsätter utredningarna, med rationalisering
såsom det uttalade huvudsyftet, så svarar storfinansen med egna utredningar.
Det föreligger därigenom en viss fara för att diskussionen föres över på

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
oväsentligheter i stället för att gälla den avgörande frågan, nämligen en planering
som möjliggör ett förverkligande av efterkrigsprogrammets löften örn full
sysselsättning, högre levnadsstandard oell demokrati i näringslivet. Ty alla
veta ju ändå, att en rationaliserad privatindustri inte alls är någon garanti för
att sådana syften som de här nämnda skola kunna uppnås.

En sådan samhällsplanering överensstämmer självfallet inte med den s. k.
PHM-propagandan, utan genom denna söker man i stället hetsa upp småhandlare,
hantverkare, tjänstemän och bönder mot arbetarklassen. Men arbetarklassen
har aldrig hotat dessa kategorier. De kunna ju inte skadas av att monopolen
berövas sin makt eller av att staten söker trygga en jämn och full sysselsättning.
Duktiga företagsledare behöva ju inte heller bli arbetslösa därför att staten övertar
viktigare företag.

Det har sagts att denna riksdag skall bli de stora sociala reformernas riksdag
och år 194G alltså ett märkesår i den svenska socialpolitiken. Vi för vår del
äro naturligtvis uteslutande glada däråt, och jag skulle här bara vilja understryka
tre huvudkrav i fråga örn den framtida socialpolitikens utformning.

Socialpolitiken skall för det första vara sådan att den ger trygghet mot nöd
vid alla former av ofrivilligt inkomstbortfall. För det andra skall den utformas
på ett enkelt och rationellt sätt, så att man kommer bort från den nuvarande
fördyrande splittringen på otaliga hjälpformer. För det tredje skall den leda till
att fattigvården som institution försvinner.

Denna socialpolitik får inte genomföras på bekostnad av arbetslönerna. En
aktiv lönepolitik, som inte bara återställer den reala köpkraften hos lönerna till
förkrigstidens utan som ytterligare höjer densamma, är möjlig. Sverige borde
väl i detta avseende närmast kunna jämföras med Förenta staterna. Medan reallönerna
där betydligt höjts under kriget, ha de sänkts i Sverige. Nu efter kriget
genomföras exempelvis inom de väldiga Kaiser-verken 30-procentiga löneförhöjningar
och samtidigt 40-timmarsvecka, medan i Sverige ingenting motsvarande
ännu har skett. .

Vi ha nu en storartad högkonjunktur; importen har kommit bra eller åtminstone
relativt bra i gång, och vår export har tills vidare en obegränsad avsättningsmarknad.
Inom fyra år bör den reala nationalinkomsten i vårt land överstiga
1939 års nivå med 30 procent, förklarar konjunkturinstitutet. Motsvarande
ökning av reallönerna borde .] u vara ett minimum, men man kan också, vid
en omfördelning av nationalinkomsten sikta betydligt högre. När industrien i
år planerar rekordmässiga nyinvesteringar —- på över miljarden kronor — vittnar
detta gott örn tillgången på disponibla vinster.

Vid behöva kanske inte inom arbetarrörelsen diskutera dessa frågor pa samma
sätt som tidigare. Även inom socialdemokratien synes en viss omvärdering ha
ägt rum, och man talar inte längre örn lönestopp, varubrist, inflationsfara och
dåliga vinstmöjligheter. Jag konstaterar med tillfredsställelse, att memngsskilj
aktigheterna härvidlag nu synas vara mindre inom arbetarrörelsen än tidgare.

Både detta och det”utlovacle socialprogrammet visar arbetarna, att det lönar
sig att rösta kommunistiskt. Därmed vill jag inte säga något ont örn de förträffliga
män, som utformat arbetarrörelsens efterkrigsprogram, men det vöre
ju underligt, örn inte dessa, därest de återvänt till riksdagen med 134 mandat i
stället för 115, skulle ha ansett detta vara ett uttryck för att arbetarna voro
nöjda med sm lott och att det inte funnes någon anledning att öka takten i. framåtskridandet.
Vi känna oss alltså även i detta avseende högst ansvariga till den
prisvärda reformvilja, som nu garanterats fran socialdemokratiskt hall. °

Frågan är bara hur de olika kraven skola genomföras. Vi önska, sasoin jag
redan förut sagt, en fredlig utveckling till socialismen, och vi anse en sådan
möjlig i åtskilliga länder efter det andra världskrigets förändring av det poll -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiska läget. Men den kan inte ske annat än genom att arbetarklassen utnyttjar
varje position och skärper sin kamp utan att därför spränga de parlamentariska
formerna.

Arbetarklassen kan alltså inte avstå från strejkvapnet — jag säger detta i
anslutning till vad som i dag anförts från borgerligt håll när det gäller denna
sak. Men jag anser det å andra sidan vara ett fattigdomsbevis från den nuvarande
regeringens och riksdagsmajoritetens sida, att arbetarna skola behöva gå
ut i långvariga strejker för relativt blygsamma krav. Jag tycker att det är en
omyndighetsförklaring från arbetarmajoritetens sida, örn den inte vill eller inte
vågar använda sin makt för att trygga både arbetsfred och tillfredsställandet av
resonliga arbetarkrav.

Nu har ju en ny strejkpartner anmält sig, nämligen de svenska bönderna.
Tyvärr har ju hittills varje strejk från arbetar- eller bondehåll måst föras isolerad,
och den har ofta framställts såsom riktad mot respektive andra gruppers
intressen. En mjölkstrejk riktar sig nu utan tvivel mot konsumenterna,
men det är det flera strejker som göra. örn man ser saken ur viss synpunkt.
När emellertid bönderna nu motivera sitt hot örn mjölkstrejk med att lantarbetarna
begära mer betalt och att industriarbetarna sägas ha fått mer betalt,
så är detta en dålig motivering.

När det gäller de större jordbruken med en hög förräntning, är det tydligt
att en förbättring av lantarbetarlönerna kan ske utan att detta behöver resultera
i prisstegringar. De minsta jordbruken däremot ha inga lantarbetare; en annan
sak är att deras förräntning är så låg, att de ur den synpunkten behöva prisförbättringar.
Detta skäl taga vi för vår del betydligt större hänsyn till än till talet
örn lantarbetarlönernas inverkan. Och vad industriarbetarnas inkomstförbättringar
beträffar, så äro dessa mindre än vad som synes framgå av statistiken.
Större delen av metallarbetarna fick exempelvis ingen löneförbättring liksom
inte heller åtskilliga av de arbetargrupper, som nu enligt statistiken och pressmeddelanden
skulle ha erhållit löneförbättringar. Det har ju tvärtom visat sig,
att företagarna inom verkstadsindustrien ha utnyttjat läget för att pressa ned
lönerna för åtskilliga av verkstadsindustriens arbetare. Det är därför orimligt
att utnyttja industriarbetarnas s. k. förbättrade löner såsom ett argument för
kravet på prisstegringar.

Vad själva kravet i detta fall beträffar, 3 öre per liter mjölk, innebär det en
ökning av socialstyrelsens »normalfamiljs» utgifter för mjölkprodukter från
560 till 610 kronor per år och en ökning av samma konto i den samlade budgeten
med mer än 3 procent. Svagheten i denna metod att »vinna rättvisa mellan stad
och land», såsom man säger från ULF :s sida, är dels att trycket blir hårdare ju
större familjen är och hjälpen Sämre, ju fattigare bonden är, dels också att ett
smörpris på 5: 35 kronor per kg kommer att göra smöret i ännu högre grad än
nu till en lyxvara för fattigt folk. En sådan prispolitik kan därför leda till konsumtionsbegränsning,
när väl margarintillverkningen kan upptagas i full utsträckning,
och skall detta i sin tur leda till, att smörproduktionen redan nästa
år återigen måste hållas i gång genom exportsubsidier och margarinacciser såsom
före kriget, så blir metoden enligt vår mening ändå mer diskutabel.

Å andra sidan är det tydligt, att böndernas missnöje är så stort, att det inte
kan ignoreras. Frågan är bara, hur man skall kunna gå bönderna till mötes. I
den mån man kan göra det utan att höja konsumentpriserna, så skulle man ju
icke få dessa skadliga sociala och jordbruksekonomiska verkningar, men då har
man väl närmast att gå subventionsvägen och stödja det mindre jordbruket.
Skulle en viss prishöjning tillgripas, måste dennas verkningar neutraliseras för
de sämre ställda genom rabatter.

Jag anser att regeringen har goda skäl, nili- den uppmanar bönderna att

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 194G fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uppskjuta sin strid, tills man gjort de förberedande undersökningar, på vilka
förhandlingar kunna baseras. Med all förståelse för småböndernas svårigheter
måste vi också uppskatta, att de inte nu rusat i väg med en mjölkblockad,
innan deras krav blivit föremål för saklig prövning.

Det är tydligt, att bondefrågan blir en av den svenska efterkrigspolitikens
svåraste frågor. Regeringens talesmän ha förklarat sig ämna söka en långsiktig
lösning genom att driva i väg 95 000 bönder från deras småjordbruk
för att resten skall kunna erhålla s. k. familjejordbruk. Vi tro inte på denna
väg, och vi lia ju redan i olika sammanhang i stället rekommenderat kooperationens
väg. Men vi tycka, att det är ringa logik i att regeringen, samtidigt
som dess talesmän på detta sätt utlägga jordbrukstexten, begär 600 000 kronor
för skapande av jordbruk åt de s. k. estlandssvenskarna. Detta senare
är visserligen ingen större sak, men den illustrerar i alla fall både problemets
svårigheter och den konflikt, som uppstår mellan lära och leverne.

Det är, herr talman, inte något nöje att röra i det förflutna, i all synnerhet
inte när det gäller vad vi populärt bruka kalla för hestapopolitiken i detta
land. Men man kommer inte förbi det; den ena skandalen avlöser den andra
och frågan är ännu inte klar att läggas till handlingarna. Dessutom finns det
mycket som inte kan få begravas i tysthet. Vi vilja inte låta de fascistiska
intrigmakarna vinna en tidsfrist för att sedan, när stormen bedarrat, åter
kunna fortsätta sitt hantverk.

Tyvärr tycks man emellertid ha så lätt att glömma på sina håll. I fjolårets
remissdebatt ville den socialdemokratiske andrakammarledaren förvisa Paulson
& co till nedersta trappsteget i Dantes inferno. De borgerliga talesmännen
dundrade över angiveri och trolöshet och över den fläck, som Paulsonsystemet
satt på den svenska skölden. I dag är Paulson på fri fot och nästan bortglömd
efter att lia givit livet åt en kommission med hans eller herr Sandlers namn.
Vi vänta med en viss spänning på denna kommissions signalerade rapport. Vi
hoppas att man inte farit över det hela med hartassen. Det vore också en
skräll för det svenska folket örn, såsom antytts i pressen, denna rapport eller
delar därav skulle hemligstämplas.

Socialminister Möller vittnade härom dagen i Morgon-Tidningen örn hur
svårt det är att komma åt vederbörande inom polisen. Hans hem hade som
bekant hemsökts av polisen hösten 1939 av den för spioneri åtalade överkonstapel
Hellström. Statsrådinnan Möller hade därvid direkt och statsrådet Möller
indirekt anklagats för grovt brott, som skulle ha bestått i passmanipulationer
till förmån för någon flykting. Herr Möller förklarar, att både han
och hans fru voro oskyldiga till vad som Jados dem till last. Men han har
tegat i sex långa år med saken, och när Morgon-Tidningen frågar varför,
förklarar han, att Hellström bara skulle ha bondnekat till allt, påstående
skulle ha stått mot påstående och saken sedan lagts till handlingarna. Och
ändå värre saker kunna inträffa, meddelar herr Möller: »Det ruskiga är, att
i vissa situationer även en omdömeslöshet som går över alla gränser inte är
straffbar och inte kan leda till någon allvarlig påföljd för personer som en
gång erhållit ordinarie anställning i det allmännas tjänst.»

Detta är ju fruktansvärda interiörer från ett av de socialministern underordnade
verken, men herr Möller tröstar sig med att Hellström blott vågade
sig på hans fru, en sak som inom parentes sagt visar en kristlig anspråkslöshet
bortom allt förnuft. Samtidigt meddelar han emellerid Morgon-Tidningen,
att aktionen animerades från högsta åklagarhåll.

Jag tycker att denna historia är bedrövlig ur flera synpunkter. Om Hitlerdrängarna
i polisen redan 1939 kunde trakassera en medlem av regeringen
på detta sätt, örn en sådan redan då var så rättslös och hjälplös gentemot

Torsdagen deli 17 januari 194G fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
polisnazistiska intriger och övergrepp, hur mycket godtycke skulle inte under
sådana förhållanden vara möjligt mot vanliga enkla medborgare och hur rättslösa
skulle de inte vara!

Jag skall emellertid uppskjuta en närmare karakteristik av den svenska
polisens handlingssätt under kriget till behandlingen av Sandlerkommissionens
rapport. Denna kommission skall redan lia tack för att den bidrog till att klara
ut den graverande historien örn norrmannen Hjelmens utlämnande till sina
bödlar liksom till att den senaste spionerihistorien med polismännen Nordh,
Hellström & co blev föremål för rättslig prövning. Jag måste säga, att det
hettar i kinderna, när man får ta del av hur spioner och deras verksamhet
kunna vara kända i åratal för våra åklagarmyndigheter utan att dessa ingripa,
och hur de sedan, när saken ändå kommer till rättslig prövning genom
Sandlerkommissionens ingripande, inför domstolen uppmana de åtalade att
begränsa sina berättelser.

I jämförelse med allt vad som förekommit från säkerhetspolisens sida tas
måhända inte Hellströms provokatoriska behandling av statsrådet Möller och
hans maka alltför seriöst. Men ur principiell synpunkt är det något oerhört,
att framstående polistjänstemän utan vidare kunna koka ihop en intrig och
sätta en nazistisk underhuggare, numera anklagad för spioneri, att skandalisera
en medlem av regeringen och därmed indirekt skaka regeringens ställning
i en utrikespolitistiskt allvarlig situation.

Nu har ju statsrådet Mossberg gett polisen i uppdrag att verkställa en utredning.
Men denna skall inte syssla med dessa problem,_ utan med frågan örn
varför just Hellström skickades att trakassera en regeringsmedlem och hans
maka. Den frågan kan bara ha betydelse, örn det redan 1939 var känt för regeringen
och Hellströms uppdragsgivare, att denne var nazist, ty hade Hellström
då varit känd som en vanlig polisman, skulle frågan vara fullständigt
meningslös. Alltså måste man utgå ifrån att regeringen vill ha reda på varför
den redan 1939 av regeringen såsom nazist kände överkonstapel Hellström fått
i uppdrag att verkställa provokation mot en av regeringens medlemmar.

Och därmed äro vi enligt min mening framme vid den viktigaste sidan av
saken. Regeringen har sedan 1938 sammanlagt disponerat ett 60-tal miljoner
kronor i av riksdagen okontrollerade och hemliga medel för att organisera ett
skydd för elen svenska demokratien. Detta dyrbara hemliga skydd för demokratien
har i sin tjänst folk som Hellström, Nordh, Paulson m. fl. liksom en
armé av kriminella tjallare. Den högste polischefen, alltså socialministern, vet
av personlig erfarenhet vad en av dess överkonstaplar går för; han och hans maka
äro sedan 1939 — det framgår av artikeln i Morgon-Tidningen — övertygade
örn att mannen är nazist och därtill en smutsig provokatör. I sådant folks händer
låg tusentals antifascistiska flyktingars öde, de kontrollerade de svenska
antifascisterna i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet. Tusentals poliser
kunde utsändas på jätterazzior i arbetarhemmen, fackförenings- och partiexpeditioner,
liksom arbetartidningarnas lokaliteter kunde brytas upp, deras räkenskapsböcker.
kassor och arbetsmaterial kunde hållas i beslag långliga tider,
arbetarfunktionärer kunde inburas i månader utan dom och rannsakan,
JO bombarderades med överklagningar, riksdagen med anklagelsematerial,
regeringen med protester — det var den svenska nyordningens vardag under
det andra världskriget.

Och nu få vi veta, att regeringen själv utsattes för sin dyrbara säkerhetspolis
trakasserier. Den kunde ingenting göra, den vågade ingenting göra, inte
ens skydda sig själv! Tvärtom, herr Möller förklarar, att »i vissa situationer en
omdömeslöshet som går över alla gränser» inte är straffbar. Jag är inte religiös,
men när jag ser, hur Hitlerdrängarna kunde göra en konst i alla gamla

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svenska rättsregler och husera efter bästa gestapometoder i vårt land, och när
jag därtill hör, att polisens uppdragsgivare varit nästan lika hjälplösa som
den enkle proletären med kommunistisk medlemsbok, så börjar jag nästan
grubbla på örn inte trots allt en högne makt hållit sin skyddande hand över
detta land.

Nu borde man väl ändå kunna hoppas, att måttet skall vara rågat. Själva
Morgon-Tidningen frågar, hur högsta åklagarmakten rekryteras, eftersom den
består av nazister. Den finner också en ordentlig utvädring nödvändig. Ja,
kravet på utvädring och utrensning är nu allmänt i vårt land. När till och
med Svenska Dagbladet ansluter sig därtill — låt vara att högertidningen begränsar
kravet att gälla den antisemitiska propagandan bland skolbarnen •—
så inser man nog även inom regeringen, hur det börjar stå till. Yi råda också
regeringen att ändligen sätta i gång med att köra ut fascisterna från polisen,
försvaret, domstolarna och förvaltningen. Ju längre man dröjer med dessa utrensningar,
desto värre bli skandalerna.

Våra inrikespolitiska problem dominera naturligtvis i dag. Men det finns
också utrikespolitiska frågor, som pocka på intresse. Jag skulle vilja beröra
några. Det har i den offentliga debatten — och även i riksdagen tidigare -—
framträtt en tendens att reducera våra utrikespolitiska bekymmer till en fråga
örn de tre segrande världsmakterna kunna komma överens i fortsättningen.
Somliga vilja bygga vårt lands framtid på deras enighet, andra på deras splittring,
som man förmenar måste leda till ett tredje världskrig. I det sistnämnda
fallet har man velat betrakta vårt lands läge Såsom ytterst utsatt, ja som sådant
att det vore antagligt, att vi på grund av vårt läge »i skarven mellan de
bägge maktblocken» måste invaderas redan i ett tredje världskrigs inledande
skede. Därmed uttrycker man en allmän mening, att ett tredje världskrig,
därest det skulle komma, måste bli ändå mera totalitärt än det andra.

Ser man emellertid närmare på problemet är det nog inte så enkelt. Tysklands,
Italiens och Japans svaghet kan bara vara tillfällig. Stödda på sin geografiska
ställning, sina naturliga resurser och sina stora befolkningar komma
dessa stater inom en ganska begränsad tid säkert att återta en plats i stormakternas
krets, liksom Kina, Indien, den arabiska världen och kanske Sydamerika
kunna konsolideras och utöva ett helt annat inflytande på världspolitiken
än vad de nu göra. Däremot tror jag inte att Tyskland återigen blir
den dominerande kontinentalmakten i Europa. Jag tror, att det vore till fördel
för svensk politik, örn man upphörde med de enkla planritningarna: östmakt
kontra västmaktsblock. Ingen väntar naturligtvis att de tre världsmakternas
intressen alltid skola löpa parallellt. När så icke skett har det icke lett
och örn så sker behöver det inte leda till krig. Ryssland och USA ha aldrig
varit i krig mot varandra. England och Ryssland inte på 90 år. Dessa tre länder
lia redan löst åtskilliga tvister, och det finns intet rimligt skäl att antaga
att de inte skola kunna lösa återstående och nya tvister utan krig, om blott
viljan därtill finns. I dag torde ingen makt kunna gå ut i ett storkrig, då de
politiska, psykologiska och materiella förutsättningarna för ett sådant saknas.
Därför menar jag, att man nog kan se framåt mot en tid av fredlig återuppbyggnad.

Vi skola nu enligt propositionen, som en grov förenkling sagt, få atombomben
på riksdagens bord. Regeringen har skyndat sig att tillsätta en utredning
för att penetrera problemet, innan vi bli alltför distanserade av stormakterna.
Att utreda atomenergiens exploatering finna även vi prisvärt. Att genom en
sådan utredning också motverka den psykos och känsla av hjälplöshet, som det
nya skräckvapnet utlöst, är utan tvivel ett försvarligt syfte, fast jag tror inte

Torsdagen den 17 januari 194G fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det svenska folket är berett att betala åtta miljarder kronor för att få en första
atombomb i landets besittning.

I detta sammanhang vill jag emellertid påtala två saker, nämligen för det
första de utannonserade förhoppningarna, att atombomben förändrat de internationella
kraftförhållandena, och benägenheten att därpå bygga svensk
utrikespolitik, samt för det andra det obetänksamma talet om att atomenergien
förändrat förhållandena i den grad att de tidigare militära skiljaktigheterna
mellan stormakter och småstater försvunnit. När ett dylikt resonemang framföres
av statens betrodda tjänstemän, tycker jag att det är beklagligt, ty det
är ohållbart och obevisat. Varje tekniskt framsteg har tvärtom ökat stormakternas
relativa och absoluta betydelse i förhållande till de mindre. Bättre än
att bygga politiken på sådana illusioner är, tro vi, att man inriktar strävandena
i fredlig riktning och kriminaliserar atombombens användning som vapen
i ett eventuellt framtida krig. Ännu föres delina beskäftiga propaganda närmast
utifrån rent defensiva hållpunkter, men det finns så många i detta land
som gärna drömma örn ett återupprättande av kraftförhållandena från Karl
XII och Peter den stores tid. Inte minst det militära resonemanget under vinterkriget
att två, högst tre svenska fördelningar skulle vara tillräckliga för
att driva ryssarna bakom Ural visar att man måste uttala ett varningens ord.
Ty låt oss anta, att en offensivt inriktad propaganda utlöses bland vårt folk.
Hur skulle dylikt uppfattas i utlandet? Och hur skulle det inte inom landet
försvåra strävandena att utplåna århundradens missämja mellan Kyssland och
Sverige i stället för att grundlägga en varaktigt fredlig och vänskaplig framtid
mellan dessa båda länder?

När riksdagen behandlade handelspolitiken i höstas, hördes från samtliga
tidigare samregerande partiers talesmän missnöje över att regeringen inte kommit
ett enda steg framåt, när det gällt att åstadkomma utvecklade handelsförbindelser
Sverige—Sovjetunionen. Såvitt jag förstår stampar man ännu på samma
fläck. Regeringens förståelse för problemets vikt och dess goda uppsåt vill
jag inte betvivla. Varför uppnår man då inte några positiva resultat? Utrikesknm
missuri en Molotov förklarade i ett tal den 6 november i fjol: »Vi göra
också för vår del allt för att skapa normala och goda förbindelser med andra
länder, som ha brutit med sin fientliga och misstrogna politik gentemot Sovjetunionen.
Värdet härav ökas genom utvecklingen av vårt lands kommersiella
och ekonomiska förbindelser med en allt större krets av utländska stater.» Så
långt Molotov.

Medan alltså dessa ekonomiska förbindelser utvecklas med allt flera andra
stater kommer Sverige inte en bit på väg. Jag undrar örn nyckeln till gåtans
lösning ligger däri, att Moskva inte anser att Sverige »har brutit med sin
fientliga och misstrogna politik gentemot Sovjetunionen»? Här skall jag icke
tala örn den snö som föll i fjol; att Sverige 1940 hotade Sovjetunionen med
krig har ju förre utrikesministern omvittnat, fast det ännu sex år efteråt tycks
vara okänt för landets statsminister. Men följ spekulationerna kring atombpmben,
observera den svenska pressens uppförstorande av värjo meningsskiljaktighet
mellan världsmakterna, det systematiska ryktessmideriet, de genomskinliga
förhoppningarna örn ett krig mellan Sovjetunionen och de s. k. västmakterna,
baltkampanjen i höstas och en stor del av den svenska pressens försök
att framställa Sovjetunionen som motsatsen till en rättsstat, så kanske man
påträffar en avgörande orsak till att regeringen inte förmått lösa vad som enligt
dess talesmän är vår viktigaste utrikespolitiska uppgift.

Jag måste sålunda tyvärr konstatera, att ingenting förändrats genom den
nuvarande regeringens tillkomst i förhållandet mellan Sverige och Sovjetunio -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nen. Det svenska prästerskapet och andra reaktionärer, som stödda av de nazistiska
småpartierna organiserade baltkampanjen nied diverse ingredienser
såsom vigvattenskålar, rakblad, kyrkoförböner, »spontan» borggårdssamling
av flera tiotal personer och den längsta hittills kända hungerstrejken, böra
ju känna sig tillfredsställda, men jag tror att för regeringen och för alla.
som inse hela den omvälvande innebörden i de förändringar i Europa som ägt
rum, kan situationen inte anses tillfredsställande.

Vi lia för länge sedan varnat för manipulationerna med balterna. När vi påtalade
den organiserade importen av mer än 30 000 balter svarade regeringens
talesmän, att de svenska myndigheterna voro oskyldiga. Nu Ilar emellertid
den inte alldeles okände byråinspektören Paulson i socialstyrelsen vid
hovrättsförhör den 24 november i fjol förklarat, att han samarbetat med den
s. k. Petersénska byrån, som sysslar med svenskt kontraspionage, och han
har sagt: »Jag har fått utfärda ett mycket stort antal tillstånd för byråns
agenter som rest till Estland. Deras uppdrag har inte blott omfattat hämtning
av flyktingar . . .» Jag skall inte med kommentarer söka förstärka
intrycket av förklaringen, men många fler än jag måste nu fråga: vem ljuger
egentligen i denna sak? Här skall blott sägas: det finns mycket i den
förra regeringens verksamhet, som måste sonas av den nuvarande. Det är
önskvärt att regeringen gör allt vad på den ankommer för att man på ett anständigt
sätt skall kunna bringa baltfrågan ur världen, så att den inte kommer
att ligga som ett ständigt irritationsmoment i förbindelserna mellan Sverige
och Sovjetunionen. Balthysterien liksom atom- och tredje världskrigshysterien
kommer nog att lägga sig. Jag tror, att utrikesministerns erinran
till det svenska folket i höstas, att de baltiska områdena, som sedan 200 år
varit delar av Ryssland, inte kunna betrakta Sverige som den huvudman, vilken
är ansvarig för deras framtida status, nog har vunnit resonans. De 15
procent, som i gallupomröstningen solidariserade sig med baltkampanjen, bli
inte fler, även om man på sina håll organiserar ännu flera rakbladskampanjer.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla, att det inte är kriget mellan
staterna som nu är det aktuella. Nu börjar ett nytt slags krig, kriget mot
fattigdom, otrygghet och ekonomisk anarki. Detta år blir ett provår i många
avseenden för den socialdemokratiska regeringen. Det skall spörjas örn det
blir verkliga reformer eller fortsatt lappverk. Vi för vår del se uppgiften så,
att det gäller att ta ett stort steg i riktning mot socialismen i efterkrigsprogrammets
anda. Om de borgerliga partierna i detta krig för ett bättre
Sverige vilja spela en Kalle Ankas roll och mocka gräl om varje
reform, så befinna de sig i politiskt underläge. I den borgerliga pressen
har man begärt besked av denna riksdagsmajoritet i den s. k. socialiseringsfrågan,
och kravet har ju upprepats från denna talarstol för en stund sedan.
Ja, varför inte ge detta besked, varför inte klargöra att den tid är förbi,
när en handfull enskilda kapitalister ägde att fatta beslut, som avgjorde existensvillkoren
för hundratusenden medborgare? Den nuvarande riksdagsmajoriteten
bör i stället, tycker jag, fixera som sin uppgift att beröva storfinansen
ledningen över det ekonomiska livet, detta i syfte att skapa full sysselsättning,
trygghet mot nöd och fruktan och det högre välstånd för folket, som
utlovats i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Den meningen lia i vart fall vi
inlagt i detta program.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har icke begärt ordet för att diskutera ett fall som berör mig personligen,

Torsdagen den 17 januari 1940 fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ty jag Ilar mycket svårt att föreställa mig riksdagen såsom rätt forum för
angelägenheter av dylik personlig karaktär, angelägenheter som överhuvud
taget icke rimligen kunna bli föremål för diskussion här i riksdagen. Jag har
i stället begärt ordet för att lämna två upplysningar och för att göra ett
konstaterande.

Herr Hagberg i Luleå lät genom sitt citat av vad jag sagt till Morgon-Tidningen
förstå, att jag förklarat aktionen animerad från högsta åklagarhåll.
Det är sannolikt, att herr Hagberg i Luleå icke vet vad som menas med högsta
åklagarhåll. Vad jag sagt är icke någonting annat än att jag för min del hade
mycket svårt att tro, att förste stadsfiskal^! i Stockholm icke skulle lia varit
underkunnig örn denna aktion. Det är emellertid litet skillnad på att vara
förste stadsfiskal i Stockholm •—- i detta fall en person, som är död och sålunda
icke kan yttra sig — och att utöva högsta åklagarmakten här i landet.

Jag tänker icke här ingå på någon förklaring av att denna sak först nu
bragts till allmän kännedom, utan jag övergår till min andra upplysning. Det
förhåller sig så, att speciellt ute i kommunistiska kretsar, men även här
i herr Hagbergs anförande, man sprider en viss dimbildning. Måhända
beror det hela på missförstånd, men det förefaller mig, att var och en, som
bara läst t. ex. vad överståthållaren yttrat i fallet Hellström, kunde lia
konstaterat, att Hellström erhållit sitt uppdrag av åklagarmakten och icke av
polisledningen. Hellström har aldrig arbetat i säkerhetspolisen. Hellström har
icke vid någon tidpunkt varit detacherad till säkerhetstjänsten. Han har däremot
tjänstgjort vid Stockholms kriminalpolis. Jag tänker inte här ge mig in
på någon redogörelse för säkerhetstjänstens organisation eller överhuvud taget
närmare syssla med dessa saker, men jag vill framhålla, att det icke är rimligt
att tillskriva säkerhetstjänsten skulden till de speciella bravader, som Hellström
låtit komma sig till last.

Icke bara i kommunisttidningarna utan även i andra tidningar — hur många
vet jag inte, jag vet bara att det är en stor göteborgstidning och två stockholmstidningar,
därav en större — har man givit uttryck åt sin oförställda
häpnad över att egentligen ingenting åtgjorts i denna sak inom stockholmspolisen
för åstadkommandet av något, som möjligen skulle kunna kallas »utvädring».
För min del har jag mycket svårt att tro, att dessa anklagelser
för bristande handlingskraft, som närmast riktas mot mig, tillkommit i god
tro. Var oell en som känner till rättstillståndet i vårt land bör veta vad fullmakten
för en ämbetsman och ordinarieskapet för en tjänsteman i lägre grad,
exempelvis en polisman, innebär. Då vet man också att för att vederbörande
skall kunna avsättas fordras laga rannsakning och dom. Vad polisen beträffar
finns det att tillgå två rättsliga instanser. Den polisman, som begår ett vanligt
brott, åtalas vid domstol, och den, som begår en förseelse i tjänsten, får
stå till svars inför poliskollegiet. En regeringsledamot har ingen som helst
rättighet att avskeda en polisman. Jag vill att detta skall slås fast, ty det
är att sprida en fullkomligt falsk uppfattning örn regeringsmaktens ställning,
då man försöker göra gällande, att härvidlag en massa missbruk fått äga rum
utan att regeringsmyndigheten ingripit i syfte att avlägsna vederbörande från
hans tjänst. Några maktmedel i den vägen finnas icke. Under en debatt
vid fjolårets riksdag meddelade jag, att jag av samlingsregeringen begärt att
få framlägga en proposition om inrättandet av en avgångsstat för polismän.
Jag upplyste därvid örn, att regeringsmajoriteten — jag kan gott säga mycket
stora majoritet — vägrade mig att framlägga denna proposition. Det har
sålunda icke berott på mig att icke maktmedel skapats mot de missförhållanden,
som, sedan de blivit påvisade, nu icke utan fog upprört många människor.
Jag bär velat konstatera detta, ty siven om jag icke brukar intressera

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mig för att försvara mig mot beskyllningar av mera personlig art, tycker jag
att det är onödigt, att den trafiken skall alldeles oemotsagd få fortgå, där man
säger, att de härvidlag varit fråga örn släpphänthet och rätt ett låtgåsystem,
precis som om socialministern bara behövt trycka på en knapp för att få en
misshaglig polisman avlägsnad från hans post eller avskedad. Vi leva icke i
en diktatur, vilket ruan torde observera. Om man menar, att en regeringsledamot
kan strunta i lag och författning, då bör man säga det rent ut. För
min del har jag ännu icke tillägnat mig en sådan uppfattning. Jag tror det
är absolut nödvändigt att regeringsledamöter likaväl som andra medborgare
lyda de lagar, som äro stiftade.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Hagberg i Luleå citerade här ett
yttrande, som byråinspektören Paulson skulle ha haft och där denne skulle ha
förklarat, att en viss byrå i försvarsstaben bland annat haft till uppgift att
organisera hittransport av baltiska flyktingar. Ryktet örn detta kom till min
kännedom lång tid innan Paulson gjorde detta uttalande. Statsrådet Mossberg
och jag ha lågt ned mycket arbete på att försöka få klargjort, örn det låg
någon sanning i detta påstående. Efter våra undersökningar vill jag förklara,
att det synes inte finnas fog för påståendet, att denna byrå organiserat
någon hittransport av baltiska flyktingar.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrader
Herr talman! Örn jag inte använde uttrjmket »högsta åklagarmakten i Stockholm»
utan »högsta åklagarhåll» menade jag naturligtvis stockholmspolisen.
Det är tämligen klart, att jag icke menade någon annan än den, som dirigerade
den vederbörande —■ Hellström — som uppvaktade statsrådet Möller och
hans hustru.

Statsrådet Möller säger, att Hellström icke tillhör säkerhetstjänsten. Jag
skulle vilja säga,att det har ingen betydelse härvidlag. Av betydelse är att
statsrådet Möller hade till sitt förfogande en stor säkerhetspolis, som kostade
bortåt tio miljoner kronor om året och som skulle skydda den svenska demokratien,
samt att sådana aktioner mot regeringen kunde försiggå utan att man
ingrep förrän man gjorde det av helt andra orsaker sex år därefter.

Sedan säger statsrådet Möller, att för att avsätta en statstjänsteman krävs
laga dom och ansvar. Ja, det har under detta krig praktiserats så många olika
metoder för att förflytta och, som man menat, oskadliggöra statstjänstemän
utan någon laga dom och ansvar, att handfallenheten på detta område närmast
verkar komprometterande.

Vidare säger socialminister Möller, att han försökt att åstadkomma en lagändring
som skulle möjliggöra ingripande i sådana här fall och mot sådana
här tjänstemän men att regeringen hade hindrat detta. Jag skulle bara vilja
uttrycka den förhoppningen, att i den sittande regeringen det icke finnes
någon som skulle motsätta sig herr Möllers önskemål att få sådana regler, att
man kan ingripa mot fascister i statsförvaltningen.

Härefter anförde

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall icke länge upptaga tiden. Jag vill bara påpeka, att jag talade örn avsättning
och avskedande, icke om förflyttning. Ingen ordinarie tjänsteman har
mig veterligen, såvida han icke varit ställd inför domstol, blivit avsatt eller
avskedad. Vad förflyttning beträffar, måste ställas frågan: vart skulle en
man som den kriminalkonstapel det är fråga örn egentligen förflyttas? Han
är ordinarie ÄrwiMiaZkonstapel; han kan följaktligen icke förflyttas ut till ga -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tutjänst t. ex. Han skall lia någonting att göra inom kriminalpolisen. Hail är
anställd i Stockholms stads tjänst ock icke i statens tjänst. Staten kan icke
säga, att han icke får tjänstgöra i Stockholm, utan skall tjänstgöra i Hallsberg
eller annorstädes. Det har staten ingen som helst möjlighet att göra.

Vad jag vill är att man skall taga hänsyn till fakta, när man talar örn
dessa ting. Yad som hänt med honom är det enda som kunde hända, nämligen
att det förordnande som överkonstapel som han haft fråntogs honom. Han blev
föremål för en degradering, som han beklagat sig mycket högljutt över. Han
är sannolikt, skulle jag tro, utesluten från befordran för framtiden. Är det
nu så, att domstolen finner honom skyldig till brott, som föranleder avsättning,
blir hans öde ordnat på den väg lagarna anvisa.

Jag vill att detta skall göras klart, ty det är onödigt att det sprides alla
möjliga konstiga, helt och hållet oriktiga, föreställningar örn hur man kan
behandla folk inom svensk förvaltning.

Herr Hagberg i Luleå, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Jag hoppas, att efter socialminister Möllers senaste anförande det
skall vara klart för hela riksdagen och hela regeringen, hur nödvändigt det
är att man skapar sådana lagar, som möjliggöra för regeringen att åtminstone
skydda sig själv mot nazistiska intriganter.

Härefter anförde

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Ett uttalande i herr Hagbergs anförande
föranledde mig att begära ordet. Herr Hagberg yttrade på tal örn den
nu pågående processen mot Nordh och Hellström, att de hade varit spioner,
som varit kända i åratal för polisen utan att något ingripande ägt runi. I det
sammanhanget citerade herr Hagberg ett yttrande av advokaten Branting, som
är ledamot av Paulsonkommissionen, att något ingripande från. polisens sida
i denna affär icke ägt rum förrän efter påstötningar från kommissionens sida.

Jag vill genast säga, att jag icke har undersökt detta sistnämnda påstående.
Jag vill alltså icke göra något uttalande i anledning av detsamma. Men
redan innan detta yttrande fälldes hade jag låtit införskaffa vissa upplysningar
örn vad man hade vetat örn Nordh och Hellström från polisens sida. Jag
vill då till en början bringa det faktum i erinran, att vi för några dagar sedan
publicerade det avsnitt av den s. k. Hasselrotska kommissionens betänkande,
som berörde Nordh och Hellström. Det framgår av vad som ^sålunda publicerats,
att kommissionen ansett sig böra upptaga Hellström på en förteckning
över sådana polismän, örn vilka man hade grundad anledning antaga, att de
sympatiserade med nazisterna, men att .kommissionen icke kunnat styrka något
organiserat medlemskap från hans sida.

Vad Nordh beträffar ansågs vad som framkom mot honom icke innefatta
skäl att upptaga honom på någon förteckning över polismän som tillhörde
eller sympatiserade med nazistiska riktningar. Men det framgår av den Hasselrotska
kommissionens betänkande, att Nordh varit föremål för en del misstankar.
Det upplyses sålunda, att man från säkerhetstjänstens sida för polisledningen
i Stockholm framhållit, att Nordh var en polisman, som ej borde användas
i politiskt ömtåliga uppgifter. Det framgår också, att från säkerhetstjänstens
sida framställts en begäran till polisledningen i Stockholm att flytta
Nordh från den plats, där han tjänstgjorde och där han fick mottaga ett
mycket stort antal telefonsamtal, till en annan mindre utsatt verksamhet, Detta
efterkoms. . . .

Det har alltså under en stor del av kriget förelegat vissa misstankar mot

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dessa polismän. Jag kan också nämna, att enligt vad polisen för mig uppgivit
den första riktigt allvarliga misstanken mot Nordli, och i viss mån även
mot Hellström, uppkom i januari 1943. Detta ledde till att i varje fall Nordh
under två olika perioder 1943 blev ställd under telefonövervakning under sammanlagt
omkring sex månader. Vid denna ganska långa övervakning framkom
emellertid, enligt vad polisen för mig uppgivit, icke någonting som gav
stöd åt de framkastade misstankarna.

Jag vill i anslutning till vad jag nu sagt särskilt understryka, att så länge
vi. leva i ett rättssamhälle är det en sak att på mer eller mindre goda grunder
misstänka en person för brottslig verksamhet; en annan är att något ingripande
icke kan göras förrän det föreligger tillräckliga bevis emot honom.
Jag kan också nämna, att vid en del förhör, som säkerhetspolisen hade med
tyska legationen närstående kretsar på hösten 1944, vissa uppgifter framkommit,
som tydde på att det fanns någon förbindelse mellan dessa tyska kretsar
och polisen. Men de uppgiftslämnare. som då hördes, hade icke möjlighet att
namngiva någon särskild polisman. När sedan kriget hade upphört, öppnades
helt andra möjligheter för polisen att höra personer, som varit knutna till den
tyska verksamheten här i Skandinavien. Det var först sedan säkerhetspolisen
kunnat anställa förhör med dels en del personer här i Sverige och dels personer,
verksamma inom den tyska underrättelsetjänsten, både i Köpenhamn
och Oslo, som man fick så starka bevis mot Nordh och Hellström, att ett ingripande
kunde äga rum. Jag vill nämna, att det var först efter upprepade
och timslånga förhör med dessa personer, som de lämnade några medgivanden.
Jag kan bara exempelvis omtala, att när de vid olika tillfällen förevisades ett
fotografi av Hellström, bestredo de att de någonsin hade haft med honom att
göra. Småningom kröp emellertid sanningen fram.

Jag har velat redovisa för dessa fakta, ty jag tror, att de ställa herr Högbergs
yttrande i en något annan dager.

Herr Hagberg i Luleå erhöll nu på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag konstaterar, att statsrådet Mossbergs förklaring
här egentligen mycket utförligare klargjorde det sakförhållande, som jag påpekat,
att det var först genom Sandlerkommissionens initiativ som man äntligen
ingrep mot dessa spioner. Statsrådet Mossberg har erinrat örn att man
redan i januari 1943 ansåg sig ha grundad anledning till misstankar mot
vederbörande. Sex månaders telefonövervakning genomförde man då.

Jag tror icke, att den nuvarande ecklesiastikministern har någonting emot,
att jag berättar örn en fråga som jag ställde till honom i fjol. Jag frågade
nämligen, örn min telefon fortfarande avlyssnades av polisen. »Ja, det skall
jag undersöka», sade statsrådet Erlander. Jag har icke fått något svar på
frågan, men jag har tolkat hans tystlåtenhet så, att man åtminstone ända
till i fjol avlyssnade min telefon. Men när det gällde en sådan här polistjänsteman,
som skulle skydda den svenska demokratien, ansåg man frågan utagerad
efter sex månaders telefonavlyssnande.

Härefter anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
tänker icke deltaga i den diskussion som just nu försiggått. Jag tänker återföra
kammaren till mycket lägre höjder och mycket mera materiella ting.

Jag har lyssnat till de två talare i debatten, som väl närmast själva anse
sig representera oppositionen, nämligen herrar Skoglund och Ohlin. Jag har
också hört vad bondeförbundets talesman sagt. Jag är icke lika säker på att

Torsdagen den 17 januari 194G fin.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lian betraktar sig så bestämt stå på den andra sidan om den skiljelinje, som
nu både herr Skoglund och herr Ohlin drogo upp gentemot socialdemokratien,
fastän jag mycket väl lade märke till, att herr Pehrsson-Bramstorp underströk,
att han ansåg det farligt att fingra på en mekanism i det ekonomiska
livet, som hittills hade visat sig giva goda resultat, ty gjorde man det
vore det risk för att resultatet bleve sämre.

Det är emellertid icke örn denna ekonomiska mekanism som diskussionen här
i främsta rummet rört sig. Jag förmodar att den icke heller i fortsättningen
kommer att i främsta rummet syssla med frågan örn näringslivets organisation,
utan att den i stället kommer att beröra de möjligheter som vi redan nu
ha att med tillgodogörande av våra resurser åstadkomma en ökad trygghet
och en bättre bärgning för vissa grupper av samhällsmedborgare. Det är i
främsta rummet det s. k. socialpolitiska programmet och det undervisningspolitiska
programmet som här väl komma att bli föremål för diskussion under
de kommande månaderna och väl kanske också i den valrörelse som vi gå
in i efter sommarens slut.

Det är icke lätt att svara på frågan örn det finnes någon opposition i fråga
örn dessa stora reformförslag. Å ena sidan säga både högerns och folkpartiets
talesmän, att de äro — låt mig kalla det — väl medvetna örn det önskvärda
i detta reformprogram och att de äro anhängare av det. Jag tror till och
med, att de sökte antyda, att de och deras partier alltid varit anhängare av
detta program. Herr Ohlin slutade med att själv söka stryka över den motsättning
i fråga örn takten, som han i början av sitt anförande framförde som
något mycket väsentligt. Han sökte liksom antyda, att även frågan örn takten
i detta reformarbete kanske icke behövde splittra partierna i den svenska
riksdagen — visserligen under en förutsättning. Den var att det socialdemokratiska
partiet tog avstånd från de uppfattningar som finansministern givit
uttryck åt under ganska lång tid.

Jag skall försöka att göra klart, örn dessa motsättningar äro så stora eller
örn de möjligen skulle kunna reduceras på det sätt som herr Ohlin antydde.
Men innan jag går in på det kanske jag skall peka på några kritiska anmärkningar,
som kommit fram i debatten och som icke minst i tidningarna spelat
en ganska stor roll, då man sökt karakterisera den statsverksproposition som
nu är framlagd. Man har icke bara som herr Ohlin sagt, att den är en övergångsbudget,
utan man har sagt, att det är en ofullbordad och ofullständig
budget. Det är på denna punkt som jag verkligen med viss förvåning tagit
del av de offentliga uttalandena.

Jag har varit med tillräckligt länge och gjort upp så många budgeter att
jag vet, att när man gör upp en budget gör man upp, som det heter, utgifter
och inkomster för nästa budgetår. Det har aldrig varit annorlunda. Det är för
nästa budgetår som man beräknar, vilka utgifter som skola komma och vilka
inkomster som behövas för att täcka dessa utgifter. Det har skett även i den
budget sorn nu framlagts. Vad man nu begär är något alldeles nytt. Jag skall
icke förneka, att det är ganska välmotiverat, att man vill taga ett steg vidare.
Man begär nämligen, att man från regeringens sida och, förmodar jag, även
från riksdagens sida icke skall nöja sig med att ha en plan lör nästa budgetår,
utan man skall lia en plan för ganska lang tid framåt. Örn man får tro
talet i pressen har man t. o. m. räknat med en plan för hela 10-årsperioden,
vilket jag för min del icke tror är praktiskt möjligt. Det är mycket naturligt,
att man i nuvarande läge, då det förberedes stora utgifter — som visserligen
icke komma att belasta nästa budgetår och delvis kanske icke heller det därpå
följande budgetåret — vill lia en diskussion örn våra ekonomiska möjligheter.
Man vill lia en diskussion både örn det svenska näringslivets förmåga

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att behålla full sysselsättning, varigenom skapas grundvalen för en bättre
bärgning och, vilket ju icke är alldeles samma sak, beträffande spörsmålet
örn de statsfinansiella möjligheterna. Men jag kan icke se det rimliga i att
begära en finansplan rörande hur inkomsterna skola skapas, innan man får
på bordet planen för de utgifter, som skola göras. Örn jag i finansplanen hade
tagit upp en diskussion i allmänna ordalag med svävande sifferuppgifter
rörande den utgiftsram, som man har att tänka sig, och till denna anknutit
alternativa eller i alla händelser mycket preliminära förslag till hur dessa
utgifter skulle täckas, är jag övertygad om, att man från oppositionens sida
skulle lia förklarat detta för en underlig metod. Man hade säkerligen avvisat
kravet att oppositionens talesmän skulle tala örn hur beskattningen skulle anordnas
och vilka inkomster, som skulle skaffas, innan regeringen kommit med
sina förslag till utgifter.

Det är uppenbart att inkomster och utgifter höra samman på ett sådant sätt,
att man icke kan begära en finansieringsplan, förrän man har utgiftsplanen
klar. Eftersom det är ett faktum, att regeringen icke har sin utgiftsplan klar,
därför att en del av de frågor det här rör sig örn icke äro tillräckligt beredda,
bär jag ansett det vara olämpligt att försöka på detta mera allmänna sätt resonera
örn, hur utgifterna skola kunna täckas. Jag vill icke förneka, att man
mycket väl kan resonera härom muntligt och i allmänna ordalag, om man bara
har i tankarna att det rör sig örn, jag vill icke säga tankeexperiment, men om
olika möjligheter, och att man icke kan få något fast underlag för diskussionen
förrän själva reformförslagen och de kostnadsberäkningar, som anknyta sig
därtill, blivit framlagda. Då först är tidpunkten inne för regeringen att taga
ledningen och visa den fasthet, örn vilken herr Ohlin talade.

Örn sålunda den finansieringsplan, som måste anknytas till utgiftsplanerna,
får vänta, skall jag ändå i det följande i någon mån beröra, vilka möjligheter
som jag anser finnas för en finansiering av utgifterna. Men innan jag gör det,
skall jag taga upp några yttranden rörande den nu framlagda budgeten, vilka
icke böra stå oemotsagda. Att döma av tonen i herr Ohlins anförande menade
han, att vad han anförde innefattade en kritik av dea linje, som regeringen
följt. Han gick in på flera ting om vilka det, så vitt jag förstår, icke råder
oenighet. Hans framställningssätt efterlämnade emellertid det intrycket, att
han ansåg sig lia kommit fram med nya kritiska synpunkter, som förut icke
varit beaktade. Han talade örn att uppbördsreformen så långt ifrån är en lättnad
för skattebetalarna, att den tvärt örn måste anses vara en ytterligare belastning
för dem. Det har icke varit obekant för någon av kammarens ledamöter, att
man, när man genomför en uppbördsreform, som innebär att man tar skatt vid
källan, tar ut skatten tidigare än eljest. Alla som klagat över eftersläpningen
av skatterna lia — tror jag — haft fullt klart för sig, att vad man begärt varit,
att skatterna skulle tas ut tidigare än förut. Att detta i en period av stigande
inkomster innebär, att skattebetalarna tidigare än förut få betala skatt för den
högre inkomsten är alldeles självklart, liksom, att staten också får in sina
skatteinkomster tidigare. Därom råda ej delade meningar. Men som kritik av
uppbördsreformen förefaller det ej väga tungt.

Vad herr Ohlin reagerade mot var, att det i budgetförslaget talas örn att
uppbördens omläggning komime att medföra ett mycket stort bortfall av inkomster
under detta budgetår och en därmed sammanhängande skattelättnad.
Det var denna skattelättnad han sökte reducera till minsta möjliga proportioner.
Jag har emellertid själv ej lagt stor vikt därvid. Jag har bara konstaterat som
ett faktorn, som man icke kan komma ifrån, att för budgetåret 1946/47 komma
skattebetalarna att betala mindre skatt, än de skulle gjort, örn icke uppbördsreformen
genomförts. Jag kan belysa detta bäst genom att säga att staten
till följd av uppbördsref ormens genomförande detta budgetår går miste örn

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mellan 300 och 400 Imiljoner kronor och att dessa 300—400 miljoner kronor
icke komma igen något följande år. Alltså, denna förlust är för statsverket
definitiv. Huruvida en förlust för statsverket i inkomstskatt på 300—400
miljoner kronor är en lättnad för skattebetalarna är en fråga, som var och en
själv må svara på. Om staten får mindre skatteinkomst, Imåste, förefaller det,
detta medföra en lättnad för skattbetalarna, då det som här rör sig örn ett
betydande bortfall av inkomst för staten.

Herr Ohlin anförde alldeles riktigt, att det här är fråga örn ett uppskov
med skattebetalningen. Men lägg märke till, att när herr Ohlin sade att man
kan räkna ut hur stor bråkdel av en procent skattebetalarna vinna genom att
på detta sätt få uppskov, räknade han tydligen med ett uppskov på ett år. Men
eftersom omläggningen är permanent, kommer skattebetalaren att varje år
under hela sin återstående »skattebetalningstid» få uppskov med skattebetalningen,
från våren till hösten. Huruvida detta är en fördel, som kan kallas
en skattelättnad, får var och en själv avgöra. Mig förefaller det, som örn det
vore en lättnad. Jag har sedan gammalt gjort den erfarenheten, icke minst som
finansminister, att örn man lyckats uppskjuta en utgift från det ena året till
det andra, har man faktiskt gjort en besparing. Lyckas man uppskjuta en
skattebetalning från våren till hösten, har man faktiskt gjort en besparing, örn
man nämligen kan förfara på samma sätt även i fortsättningen. Det där hör
ju till den sortens problem, som man kan ha nöje av att fundera på.

Jag skall taga ett extremt exempel. Den tidpunkt vid vilken skatten skall
betalas kan därvid väljas godtyckligt. Låt oss tänka oss, att jag för den
inkomst som jag uppburit under år 1945, skall betala hela skatten i januari
1946. Antag att man genomför en uppbördsreform, som innebär att jag i stället
för att betala skatt i januari skall betala skatten i december det följande
året. Jag undrar, om det icke finns många, som skulle vara benägna att
medgiva, att en sådan anordning innebure en verklig lättnad. Ehuru det är
Imindre extremt, blir väl förhållandet likadant, örn den värnskatt som skulle
ha betalats i februari 1947 i stället delvis tages ut först på hösten 1947 och
sedan inte kommer igen på våren 1948 utan fördelas över hela året. örn nu
den skatten överhuvud taget då finnes kvar. Ja, detta var mera i förbifarten.

Vad jag i hög grad uppskattade i herr Ohlins anförande var, att han —
långt ifrån att vilja framställa denna dolda reserv som jag talade örn såsom
liten eller obefintlig -— mycket klart och tydligt uttalade, att man snarare
borde räkna med en större dold reserv än den jag räknat med. För finansieringen
av framtida utgifter skulle alltså finnas en större tillgång att räkna
med än dessa 300—400 miljoner kronor. Denna uppfattning skiljer sig således
från herr Pehrsson-Bramstorps i den punkten kanske snarare alltför pessimistiska
uppfattning. Herr Pehrsson-Bramstorp drog nämligen, med uL
gångspunkt från den bara formellt jämnt balanserade budget som föreligger,
den slutsatsen att här icke fanns utrymme för nya utgifter. Därmed har jag
kommit över på frågan örn de framtida förhållandena, en fråga som vi nog
icke kunna låta bli att tala örn redan nu.

Herr Ohlin yttrade att han visst icke tänker deklarera i förväg hur man
skall balansera en budget. Detta hade jag ej heller väntat. Han anmärkte
på att regeringen satt sig i efterhand. Regeringen har, som jag nämnde, satt
sig i efterhand därför att dess förslag icke äro färdiga.

Herr Ohlin tyeks mena, att man från oppositionens sida icke har att göra
någonting annat än att vänta på vad regeringen har att komma med. Jag hade
icke trott att en oppositions uppgift inskränkte sig till att tala om vad man
icke tycker är bra beträffande vad regeringen gör. Det finns också positiva

Andra kammarens protokoll lOkfi. Nr 2.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uppgifter för oppositionen, särskilt när det gäller frågor, som visserligen icke
äro fullt färdiga till avgörande i riksdagen, men örn vilka diskussion pågått i
flera års tid. När det gäller stora reformer, beträffande vilka, låt mig Säga,
den möjliga ramen i stora drag är framlagd, förefaller det, som örn det icke
skulle vara omöjligt för oppositionspartierna att hur tidigt som helst deklarera,
vilken linje de kunna tänkas följa och hur långt de vilja gå.

I förbifarten vill jag säga ett par ord till herr Skoglund i Doverstorp. Han
sade, att det i finansplanen utom utgifter för reformer på det socialpolitiska
området och på undervisningens område, också talas örn andra utgifter som
mera direkt ta sikte på olika områden inom näringslivet. Han frågade med
en viss oro, vad därmed åsyftades. Ifrågavarande uttalanden syfta helt enkelt
på bland annat två stora områden. Man har sedan länge diskuterat örn hur
det skall kunna bli möjligt att åstadkomma större effektivitet inom jordbruket
genom olika slag av rationalisering, genom byggande av ladugårdar, genom
vidgad maskinutrustning o. s. v. Endast för några år sedan räknade man med
att väldiga summor erfordrades för förverkligandet av dessa planer. Jag är
övertygad örn att vi i ena eller andra formen komma att nödgas taga upp dessa
frågor, och därmed komma vi att ställas inför problemet, hur inkomster skola
kunna anskaffas för dessa utgifter.

Det finns något som vi bruka kalla för vetenskaplig teknisk forskning. Sådan
forskning är av betydelse för alla slag av näringar. Många ha påstått, att
vi ha försummat den tekniska forskningen. Det är tydligt, att vilja vi där taga
stora steg framåt, kräves det stora utgifter, som mera direkt avse de s. k. materiella
_ produktionsmedlen i motsats till utgifter för utbildning, uppfostran
och sociala reformer, som mera indirekt äro ägnade att gagna vårt ekonomiska
liv. Emellertid, örn man skall söka lösa dessa frågor, blir det nödvändigt att
på väsentliga punkter öka statens utgifter.

Jag skall be att få framställa en fråga. Både herr Skoglund i Doverstorp
och herr Ohlin uttalade sin anslutning till dessa sociala reformer. Samtidigt
yttrade herr Ohlin, att det borde finnas utrymme för en sänkning av skatterna
och han nöjde sig icke med att tala örn en sänkning av skatterna för dem, som
äro hårdast klämda av nuvarande beskattning, d. v. s. deni som herr PehrssonBramstorp
syftade på, nämligen de mindre inkomsttagarna, utan han förklarade
sig vilja medverka till att lätta beskattningen för de grupper i samhället,
vilkas inkomster ligga ganska högt uppe på inkomstskalan. Det vore val icke
alldeles förmätet att kräva, att man även från oppositionens sida gjorde klart
för sig, vad som är möjligt. Örn det är allvar med talet om att man bör söka
åstadkomma en skattesänkning i den utsträckning, herr Ohlin syftar till, förstår
jag mycket väl, att han anser nödvändigt poängtera, att vi måsto vara
långsammare i takten, när det gäller genomförandet av de sociala reformerna.

Den budget, som är framlagd, visar ganska tydligt vad man icke kan göra.
Den visar tydligt, att det icke finns utrymme för hur stora utgifter som helst,
om man icke vill skrida till nya och väsentliga höjningar av skatterna. I trontalet
är det redan sagt, att regeringen överväger att lägga fram sina planer
under hänsynstagande både till behovet av lättnader i beskattningen och till
det önskvärda i att utan dröjsmål skrida till förverkligandet av sitt socialpolitiska
program. Det är klart att dessa uttalanden innebära en förpliktelse och
den förpliktelsen har en dubbel innebörd. Dels innebär den, att utgifterna
mäste hallas inom gränser som icke äro vidare, än man anser vara absolut nödvändigt.
Örn man skall kunna genomföra dessa stora reformer, är det alldeles
uppenbart, att man helt enkelt får skjuta på andra planerade utgifter. Det

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
framgår vidare så vitt jag förstår, alldeles tydligt av den budgetram, som vi
se i stort framför oss, att alla gamla utgifter icke kunna stå orubbade kvar.

Det gäller att undersöka vad man kan vinna genom att skära ned gamla utgifter
och genom att hålla nere nya utgifter inom så trånga gränser, som möjligt.
Jag vill härtill foga, att det i den framlagda budgeten finnes en dold reserv,
som jag beräknat till mellan 300 och 400 miljoner kronor, men som herr
Ohlin beräknade till mellan 400 och 500 miljoner kronor. Dessutom, det vill
jag uttryckligen framhålla, bör man La hänsyn till förhoppningen, att näringslivets
utveckling inom en icke alltför lång framtid skall medföra en sådan ökning
av skatteunderlaget, att man därpå kan bygga en del av finansieringen
utav de planerade reformerna.

Jag anser mig icke kunna i nuvarande ögonblick gå längre än till att giva
dessa antydningar. Yar och en kan med ledning av finansplanen räkna ut, hur
stora möjligheterna att begränsa utgifterna äro. Jag har pekat på att vi under
kriget icke bara skapat en militär beredskapsorganisation, som vi finansierat
med lånemedel. Den har fallit bort. Vi ha gjort andra utgifter, som haft sammanhang
med krisförhållandena. För att förebygga att de breda befolkningslagren
skulle alltför hårt drabbas av prisförhöjningarna, ha vi infört subventioner
och rabatter i betydande utsträckning. Vid ett eventuellt genomförande
av det socialpolitiska programmet, som just syftar till att hjälpa familjer med
barn, finnas uppenbarligen möjligheter till jämkningar eller bortfall av utgifter.
Vi ha, som alla veta, icke bara haft mycket stora utgifter för den militära
beredskapen. Vi ha också antagit en 5-årsplan för försvarets utgifter. I
denna plan ha upptagits väldiga årliga utgiftsbelopp. Så vitt jag förstår, har
man från början aldrig tänkt sig att dessa utgifter sedan kriget var slut och
freden kommit, skulle bibehållas vid oförändrade belopp. Det är uppenbart,
att där förefinnes en marginal. Hela problemet blir i stort sett en avvägning
mellan olika önskemål. Hur mycket kan tagas bort av gamla utgifter, hur
mycket kan tagas med av nya utgifter och hur mycket kan man hoppas vinna
genom en successiv ökning av skatteunderlaget?

Det är förmodligen på den punkten som många av oppositionens yttranden
syfta, när man sagt att vi äro med örn programmet, men vi tro inte att det
kan genomföras så hastigt som regeringen tänker sig. Vi räkna med att man
skall genomföra det steg för steg, allt under det att vi vänta på den ökning av
produktionen och den ökning av skatteunderlaget som äro behövliga. Ja, örn
den tankegången verkligen vore utav avgörande betydelse för här föreliggande
fråga skulle det säkerligen finnas vissa skäl för den linje, som i allmänna ordalag
är skisserad, när man talar örn en plan på lång sikt. Jag har visserligen
själv sagt, att man får räkna med att en sådan höjning av skatteunderlaget
skall ingå i finansieringsplanen, men jag tror det är nödvändigt att erinra
kammarens ledamöter örn att det inte finns någon sannolikhet för att höjningen
av skatteunderlaget kan försiggå med sådan snabbhet, att den skulle kunna
väsentligen ändra förutsättningarna för genomförandet av detta program.

Låt mig erinra om vilka erfarenheter vi härvidlag tidigare haft. Den mest
kända erfarenhet vi ha örn skatteunderlagets höjning är den vi fingo under
1930-talet. Även under 1920-talet hade vi en snabb ekonomisk utveckling, men
1930-talet är kanske ännu mera anmärkningsvärt. Vi hade under de tio åren
ifrån 1929 till 1939 en höjning av den s. k. nationalinkomsten med ungefär
25 Z. Örn man gör ett mycket optimistiskt antagande, är det klart att en motsvarande
höjning kan äga rum även under den närmaste tioårsperioden. Men
örn vi inte våga gå så långt utan nöja oss med något mindre — om vi t. ex.
skulle säga att svenska folkets inkomster under ett antal år framåt komma att

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ökas med ungefär 2 miljarder kronor; jag förutsätter då ett oförändrat penningvärde
ock skall strax säga ett par ord örn den saken — så skulle detta ändå
inte innebära mer än en ökning av statens inkomster för direkta skatter på
mer än omkring 200 miljoner kronor, med nuvarande skattesatser. Hur en
sådan ökning skall påverka våra konsumtionsskatter är mycket svårt att uttala
sig örn. Jag hoppas för min del — det vågar jag öppet säga — att vi inte
under tio års tid skola behöva dragas med den allmänna omsättningsskatten, och
örn den är försvunnen kan man inte automatiskt räkna med sådana stegringar.
Vi hoppas att det svenska folket inte skall öka sin konsumtion av alkoholhaltiga
drycker alltför starkt, kanske inte ens av tobak, även örn man får högre
inkomster. Hur det kan gå med tullinkomsterna är inte bara beroende på ökningen
av hela vår produktion utan också på utvecklingen inom den internationella
handeln. Jag menar därför att även örn man är ganska optimistisk kanske
man inte vågar påstå, att omkring år 1950 eller i början av 1950-talet vi
ha mer än 300 miljoner kronor till i statsinkomster, alltså med oförändrade
skattesatser, och detta skulle inte komma att radikalt ändra det läge vari vi för
närvarande befinna oss.

Jag skulle gärna vilja be alla dem som talat örn en sådan tioårsplan och örn
den takt, i vilken dessa reformer böra genomföras, att göra klart för oss vad
de mena. Här ha vi en stor plan för höjning av folkpensionerna, den kostar
inemot 500 miljoner kronor. Vi lia ett förslag till obligatorisk sjukförsäkring
plus fri sjukvård, som kommer att kosta 200 miljoner. Vi lia hört talas örn en
plan på att ge bidrag åt barn, och örn man räknar med att bidrag skall ges
fr. o. m. andra barnet har man räknat med kostnader på omkring 150 miljoner
kronor. Ger man bidrag fr. o. m. första barnet kommer man upp till omkring
270 miljoner kronor. Men, säger man, då kan man ta bort barnavdraget vid
taxeringen, och då kanske det hela kan inskränkas till 200 miljoner kronor.
Sedan ha vi rabatter till bostäder för familjer och därmed sammanhängande
ting, bostadsförbättringar på landsbygden, o. s. v., på låt oss säga 150 miljoner
kronor. Och så ha. vi den punkt där herr Ohlin anhöll att ecklesiastikminister
skulle träda till och på ett nyttigt sätt konkurrera med socialministern.
Därvid gäller det en höjning av liela folkets utbildningsstandard. Det
kommer att kosta pengar — hur mycket kan jag inte för ögonblicket erinra
mig att man beräknat för dessa utgifter. Det vore kanske inte för mycket begärt
om man även ifrån oppositionens sida talade örn vilka av dessa reformer
som man ämnar skjuta på mot slutet av den där tioårsperioden och vilka man
tänker genomföra omedelbart.

Det är regeringens avsikt att nar dessa olika förslag ligga färdiga, försöka
en, låt mig kalla det sammanjämkning, hur långt man till sist vågar gå under
hänsynstagande till. som jag nämnde, både behovet av skattelättnader och
kravet på att man skall genomföra programmet med det snaraste.

Med ^delina hänvisning till den ekonomiska utvecklingen under de kommande
åren är man tydligen inne på frågan: ha vi nu några utsikter att denna
gynnsamma utveckling verkligen skall komma till stånd? Den saken berörde
herr Skoglund när han talade om risken för vårt penningvärde. Rättare sagt
påstod han med bestämdhet att hela det gamla penningpolitiska och finanspolitiska
programmet redan var uppgivet och att man inte längre talade örn
en sänkning av priserna, att man inte ville nå en förbättrad levnadsstandard
med oförändrade inkomster, utan att man i stället gått över till kravet på lönehöjningar.
Jag skall uppriktigt medge att herr Skoglund på det hela taget
har rätt. När vi under krigets första år gjorde upp våra första planer i enlighet
med vad vi hoppades av den framtida gestaltningen, räknade vi inte

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med att kriget skulle bli så långvarigt som det blev oell vi räknade med att
när kriget var slut så skulle en snabbare sänkning av priserna inträda.

Redan för ett par år sedan eller åtminstone för halvtannat år sedan var det
klart att detta program inte skulle kunna strikt vidhållas. Därför blev det
en glidning, kan man säga, ifrån linjen nied oförändrade inkomster och sänkta
priser till en linje, som innebar att man räknade med att örn vi bara kunde
hålla priserna skulle vi försöka att jämka inkomsterna uppåt. Och jag vidhåller
fortfarande att det är den linjen som vi skola hålla på. Herr Skoglund
använde uttrycket att vi skola gräva ned våra försvarsanstalter, d. v. s. att
vi till det yttersta skola hålla på att vi icke skola råka ut för en ny prisstegring.
Detta är också min åsikt. De höjningar av inkomsterna som vi anse vara
nödvändiga för människorna skola genomföras inom ramen för en oförändrad
prisnivå. Det är min mening — och det får gälla både i fråga om lönerörelser
och i fråga örn olika delar av näringslivet — att inkomsthöjningarna icke
skola tillåtas att påverka priserna; såvitt jag kan förstå bör detta också gälla
jordbrukets priser.

När jag vågar säga detta är det naturligtvis under förutsättning att en viss
sänkning av kostnadsnivån skall inträda inom en icke alltför avlägsen framtid.
Örn vi kunna hålla den linjen är det, vilket nog alla anse för närvarande, inte
så stor anledning att frukta för en depression under de närmaste tiderna. Det
är alldeles uppenbart att bristen på varor i världen och inte minst bristen på
sådana varor, som vi kunna leverera, är sådan att vi kunna hoppas på en god
konjunktur och en full sysselsättning under den närmaste tiden. Både herr
Skoglund och herr Ohlin räknade med att utvecklingen skulle gå i snabb takt,
när de talade örn att man skulle vänta med vissa reformer. De trodde nämligen
att vi skulle kunna genomföra dessa reformer tryggare litet längre fram. Men
lägg märke till att de grunda sin uppfattning på en förhoppning vilken, skulle
jag tro, delas av medborgare runt örn i vårt land. Denna förhoppning går ut
på att vi under de kommande åren skola få uppleva en utveckling av vårt
ekonomiska liv av samma slag som den vi haft tidigare. Man hoppas med
andra ord på en visserligen inte våldsam men stadigt försiggående ökning av
produktionen.

Jag vet inte örn alla gjort klart för sig att — så knapp som tillgången på
arbetskraft för närvarande är — en sådan utveckling av produktionen inom
nya näringsgrenar är möjlig endast örn jordbruket på samma sätt som skett
tidigare kan avstå arbetskraft. Det fordras icke blott att jordbruksbefolkningen
kan leva och producera minst lika mycket som förut med mindre arbetskraft
än förut, utan även att det övriga näringslivet snabbt utvecklas. Örn
vi med fog kunde göra dessa antaganden är det ju allas vår förhoppning, att
det svenska näringslivet liksom under föregående årtionden skall visa en stadig
tendens till utveckling i fråga örn omfattning och effektivitet. På denna
grundval kunna vi bygga en högre levnadsstandard. Denna högre levnadsstandard
åstadkommes icke blott genom att man genomför nya sociala reformer
utan uppenbarligen också därigenom att lönerna för dem som äro anställda
i företagen höjas.

Herr Skoglund konstaterade med en viss förvåning på tal örn den taxerade
inkomsten, att företagare spelade cn underordnad roll i jämförelse med löntagare.
Ja, det är en gammal iakttagelse. Det är därför så mycket egendomligare
att man fäster en sådan oerhörd vikt vid att dessa enskilda företagare
lia så och så många tusen eller tio tusen kronor mer i inkomst, när den överväldigande
delen av folkets inkomst ändå skall komma ifrån dem som icke
äga några egna produktionsmedel utan äro anställda hos dessa enskilda före -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari IDIG fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
tagare. Av vad herr Skog-lund sålunda anförde framgick att välståndet hos
folket väsentligen hänger samman med att inkomsterna för de anställda kunna
hållas uppe.

Herr Skoglund sade sig vara orolig över att ett altför stort antal personer
voro anställda i allmän tjänst. Med anledning härav vill jag framhålla att det
icke skett någon anmärkningsvärd utvidgning av det allmännas företagsamhet
under kriget utan endast en utvidgning inom den gamla ramen.

Jag hörde med tillfredsställelse att herr Ohlin ansåg det självklart, att han
skulle enas örn att de i allmän tjänst anställda skulle vinna tillbaka den levnadsstandard
som de hade inte bara 1939, ja t. o. m. den levnadsstandard de
hade 1935. Ja, jag skall återigen bara göra den lilla kommentaren att herr
Ohlin på den punkten yttrade sig på sådant sätt, att det föreföll åhörarna
som örn han menade detta såsom en kritik, som om han vände sig till en motståndare
som inte skulle vilja vara med örn att återställa de statsanställdas
löner till vad de voro 1935. Det är ju tvärtom närmast detta som ingår i direktiven
för den delegation som förhandlar med de statsanställda örn den lönereglering
man nu håller på med.

Jag vill bara göra den reservationen, som också låg i herr Ohlins eget anförande,
att när det gäller att fastställa de statsanställdas löner har man att
gå ut ifrån dels att örn man tycker det är rimligt att hela folkets inkomster
äro desamma nu som 1935 eller högre än då, skola också de statsanställda beredas
en motsvarande levnadsstandard, och dels att hänsyn skall tagas till
vad folk bär i lön inom det enskilda näringslivet. Frågan om förhållandet mellan
å ena sidan statens löner och å andra sidan det enskilda näringslivets löner
är en på mångå punkter för mig fortfarande oklar fråga; den får väl den
sittande lönekommittén närmare utreda.

Örn vi således hoppas på denna ekonomiska utveckling, så frågar man: är
det inte då också nödvändigt att se till att inte näringslivet oroas av statsingripanden
och annat som kan medföra, att en så gynnsam utveckling inte
kommer till stånd? Ja, i princip och i allmänna talesätt äro vi ju alla fullständigt
eniga. På den punkten kan jag ge herr Ohlin rätt. Det råder inga delade
meningar om att statsingripanden eller uteblivande av statsingripanden
skall motiveras med att man därigenom tror sig bäst gagna näringslivets kraftiga
utveckling. Herr Ohlin kom tillbaka till vad som varit temat för så många
diskussioner under denna höst och som väl också kommer att bli temat för
många diskussioner i framtiden. Jag skall inte på samma sätt som herr Ohlin
bär ta upp den diskussion som förts under höstens lopp — det förefaller att
finnas mycket små utsikter att få oppositionens talesmän att göra någon skillnad
mellan socialism, socialisering och statssocialism. Jag har klarlagt det
många gånger, men det är liksom att tala för döva oron, att inom den socialdemokratiska
rörelsen är inte statssocialismen något dominerande. Yi vilja inte
ha mera företag i statens hand direkt än som ifrån olika synpunkter kan visa
sig vara nödvändigt. Vi förutsätta att det finns enskild företagsamhet i all
den utsträckning som är förenligt med vissa andra av våra samhällsidéer. Det
är i alla händelser inte socialdemokraterna som ha drivit fram frågan om ett
väsentligt överförande av produktionsmedel i statens hand så att den blivit
den stora dominerande frågan i den diskussion som förts under höstens lopp.
Det är från den andra sidan man har gjort det. Vi lia sagt att vi ha vissa
föreställningar örn hur utvecklingen på lång sikt antagligen kommer att förlöpa,
men vi ha inte velat binda oss, vare sig beträffande omfånget eller takten,
i den samhällsprocess som vi se försiggå inför våra ögon.

Men det är ju ändå alldeles uppenbart att här ligger, som herr Ohlin nämnde,
en motsättning som gör att även enskilda framstötar på olika punkter åt -

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
minstone av oppositionen ses i ljuset av denna allmänna motsättning, som herr
Ohlin nu på nytt försökte att karakterisera på ett sätt som jag tror var vanligt
för femtio eller hundra år sedan, nämligen så att den djupa klyftan går
emellan deni som hålla på individen och hans frihet och dem som lia en tro
på organisationen. Är det icke ändå så att människan har blivit människa just
i ett samhälle, är det icke så att hela denna motsättning mellan individen och
organisationen är en abstraktion? Vi kunna icke tänka oss en individ annat
än i förbindelse med andra individer. Vi kunna framför allt icke^i den historiska
process, som vi nu ha sett under långa tider försiggå inför våra ögon och
som vi väl icke tro oss örn att kunna hejda, tänka oss problemet örn individens
frihet löst på annat sätt än så att individen herodes frihet inom organisationen.
Herr Ohlin säger: varför skola vi tvista, vi borde ju kunna ha_gemensamma
utgångspunkter. Vi ha mycket tidigt inom den socialdemokratiska
rörelsen sagt ifrån, att vad vi vilja göra när det gäller det ekonomiska livet
det är just att sätta individen i centrum, att sätta den levande, människan i
centrum till skillnad mot det ekonomiska system som sätter kapitalet och kapitalets
förräntning i centrum. Med anledning av dessa abstrakta tankegångar,
som herr Ohlin gav sig in på, vill jag säga: I det ekonomiska liberala ^system
som han går ut ifrån är kapitalet och dess förräntning det centrala; så länge
kapitalet förräntas skola människorna ha arbete, när .kapitalet icke längre kan
förräntas och dess ägare finner, att det icke lönar sig att halla produktionen
i gång, får människan försvinna. För socialistisk åskådning är människan det
centrala, och kapitalet det verktyg, som. människan skall arbeta med. Från
den motsättningen förskriver sig, som vi alla känna .till, hela raden av disputationer
och klyftor i vårt nuvarande samhälle. Vill herr Ohlin och hans
meningsfränder på allvar förfäkta den standpunkten, att elef är människan
som skall vara centrum i det ekonomiska livet, och att det ekonomiska livet
skall anpassas efter de enskilda människornas behov, så finns det en gemensam
basis för de överläggningar, örn vilka han talar. Men det är en basis, som
ligger ett gott stycke på andra sidan om gränsen för det område, där den. socialdemokratiska
uppfattning, mot vilken han försökte resa upp sina skiljelinjer,
härskar.

Jag skall icke ta upp tiden med att yttra mångå ord på den punkten^ men
jag skulle vilja säga en sak. Vi socialdemokrater få ständigt höra den Hagan.
Varför kunna ni icke bygga litet på erfarenheten i stället för på ehra teorier?
Tag lärdom av erfarenheten, så kunna vi resonera. Jag undrar om icke oppositionen
skulle ha nytta av att taga lärdom av erfarenheten. Ty örn något, är
säkert, så är det, att under de sista 30, 20, 10 åren har man från. det.borgerliga
hållet gång på gång försökt draga upp sådana absoluta skiljelinjer, mellan
vad man kallar för borgerlig uppfattning och socialistisk uppfattning för att
sedan på den ena punkten efter den andra få uppge dessa skiljelinjer och lägga
deni på ett annat ställe än förut. Jag minns ganska tydligt hela raden av de
diskussioner, som rörde sig örn cn av de socialpolitiska reformer, vilka för 20
år sedan voro omstridda. Jag syftar på diskussionen om arbetslöshetsförsäkringen.
Då sade man: Där går en gräns, ty visserligen vilja vi vara med örn
olika slags socialförsäkring, men det skall vara, försäkring mot risker, mot
vilka man kan försäkra sig. Risken för arbetslöshet är en risk, mot vilken
man icke kan försäkra sig, eftersom den är beroende av människorna själva.
Så sade man under striden örn arbetslöshetsförsäkringen. För närvarande
finns det väl knappast någon människa som kan tänka sig, att vi skulle kunna
vara utan en arbetslöshetsförsäkring.

Det är med verklig glädje .jag hörde alla de uppriktiga instämmandena i
kraven på industriell demokrati. Jag förmodar, att kammaren vet, att jag för

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

25 år sedan satt som ordförande i en kommité, vilken utredde problemet om
den industriella demokratien och även lade fram ett förslag- i saken. Förslaget
framlades som motion i riksdagen och avslogs av den borgerliga majoriteten
som förklarade icke blott att man ej borde gå lagstiftningsvägen utan också
•— vilket även har sagts många gånger senare — alf industriell demokrati
skulle komma att undergräva grundvalarna för näringslivets effektivitet. Jag
behöver icke nämna den strid, som fördes för litet över tio år sedan och där
visserligen herr Ohlin stod på samma sida som vi. Även under denna strid
försökte man draga upp en sådan gränslinje mellan borgerlig och socialdemokratisk
finanspolitik. I början av sitt anförande antydde herr Ohlin, att detta
är en övergångsbudget. Tidigare ha betydande belopp måst anslås för täckande
av stora krisutgifter. Nu gäller det att besluta att anslå medel för nya.
fredliga ändamål. Man kan därför vänta en helt annan politik än tidigare
beträffande budgetens balansering. Jag skall icke gå in på den saken nu, därför
att jag bär i stort sett samma uppfattning som herr Skoglund gav uttryck
åt och som jag förmodar att också herr Ohlin delar, nämligen att om man har
full sysselsättning, finns det icke stort utrymme för underbalansering, såvida
man icke kan säga, att de utgifter man gör med lånemedel äro av den produktiva
karaktär, att de äro lika väl motiverade som utgifter för låt mig säga produktionen
inom det enskilda näringslivet.

Jag vill i detta sammanhang göra en erinran, som just gäller ett av de yttranden
herr Ohlin fällde. Han menade, att det för närvarande är så viktigt
att man främjar utvecklingen av vad jag skulle vilja kalla de materiella produktiva
krafterna, att utgifter, som göras i ändamål att främja denna utveckling,
böra gå före andra utgifter, som avse tillgodoseende av andra, i och för
sig synnerligen angelägna ändamål. Det är skäl att komma ihåg, att det städse
gäller att välja mellan utgifter, som göras för att öka det materiella kapitalet,
och utgifter, som göras för att öka det personliga kapitalet. Ibland visar
det sig från ren produktionssynpunkt vara viktigare att genom införande av
reformer söka ge människor en bättre utbildning än att lägga ned pengar på
att framställa materiella produkter, som icke äro så särskilt nödvändiga. Vi
mäste fråga oss : är det riktigt att använda låt oss säga ett tiotal miljoner eller
ett hundratal miljoner kronor exempelvis för att förbättra sjukvården, för att
förebygga sjukdom, för att ge bättre yrkes- eller annan utbildning? Är det
inte möjligt, att det är bättre att offra dessa pengar för dylika ändamål än att
använda dem för framskapande av materiella produktionsverktyg? Det är
detta avgörande som vi måste försöka träffa på ett eller annat sätt, och svårigheten
är bara: Det är icke samma personer, som ha avgörandet i sin hand.
Vi få sitta! riksdagen och avgöra örn hur mycket vi skola ge till hälsovård
och utbildning, men det är andra människor som avgöra hur mycket som skall
läggas ned i den ena eller andra näringsgrenen.

Jag kommer emellertid tillbaka till alla dessa gränser som lia dragits. De
ha visat sig vara provisoriska. Jag lade med en viss tillfredsställelse märke
till att man i motsats till vad som var fallet under många diskussioner förut
i höst i^ dag icke såsom det lysande exemplet på hur man bör lösa samhällets
ekonomiska problem hänvisade till det stora Utopia i väster, örn vilket vi tidigare
fatt höra talas sa mycket. Det var ingen som här i dag steg upp och
säde: Se Ni hur det går till i ett land, där man verkligen vet, hur man skall
ta till vara alla sina produktiva resurser! Se hur det går till i Förenta staterna
och so pa levnadsstandarden där! De åtgärder som där vidtagas äro av ett
annat och bättre slag än dem sorn våra socialdemokrater förorda, när de tala
örn samhällsingripanden. Varför talar man nu icke så högt örn läget i Forén -

Torsdagen den 17 januari 1940 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ta staterna? Jo, även där har det visat sig att stora samhällsproblem fortfarande
äro olösta. Ni veta, att det sagts, att i Förenta staterna äro både arbetare
och företagare ense om att bevara det fria ekonomiska systemet. Ja, på
vilka grunder? Jag skulle verkligen gärna vilja höra herr Ohlin svara på
den frågan. Han har tidigare i diskussionerna här i riksdagen frågat, hur
man tänkte klara penningvärdet och hur man skulle förebygga en ständigt
fortgående prisstegring under ett system, där nian ställer sig bakom arbetarnas
krav på högre löner. Vi veta., hur det är i Förenta staterna nu. Företagarna
— enhälligt, tycks det — och en del av de fackligt organiserade arbetarna
säga: vi äro anhängare av det fria näringslivet. Bort med all kontroll!
Bort med priskontrollen! Låt oss släppa loss lönerna! Det är emellertid
icke alla — kanske icke ens de flesta — på arbetarsidan, som hävda detta.
På arbetarsidan säger man för det mesta såsom jag sagt: låt oss behålla priskontrollen
men undersöka, om vi icke kunna få en väsentlig lönehöjning inom
ramen för de existerande priserna! Därtill säga företagarna nej. Vad förklarar
den borgerlige presidenten? Jo, han förklarar, att det är orimligt att ställa
till förhärjande konflikter örn en lönefråga, när man borde undersöka vad
näringslivet kan betala. Han kräver tillsättande av nämnder, som skola undersöka,
ifall General Motors kan betala 30 % löneförhöjning eller något därunder.
Vad svarar man från företagarhåll när det gäller denna insyn? Jo,
säger man, det är döden för det fria näringslivet. Ni se, att det icke är så enkelt
att avgöra, var gränsen går mellan fiender och vänner till det fria näringslivet.
När den liberale presidenten i Förenta staterna beskylles för att
vara i färd med att taga död på det fria näringslivet därför att han kräver
en undersökning örn industriens förmåga att betala, får kanske var och en
säga sig, att gränsdragningen, som herr Ohlin var så intresserad av, icke är
så lätt att göra.

Jag skulle tro, att likaväl som man på borgerligt håll förut den ena gången
efter den andra har fått flytta fram sina positioner just med hänsyn till att
förhållandena ändrat sig och att man sett, att det man gjorde motstånd mot
visat sig gagneligt, likaväl kommer man nu att få flytta fram sina positioner
också när det gäller samhällets ingripande i det ekonomiska livet. Ty det
problem, som herr Ohlin själv här berörde och som han inser är ett allvarligt
problem för det s. k. fria näringslivet, är att striden icke bara gäller, hur
nian skall kunna få så och så många fler ören i timmen. Det är icke bara
fråga örn fördelningen av produkterna, utan bakom fördelningsproblemet
skymtar frågan: hur skall man kunna få ett förnuftigt samarbete till stånd
mellan de olika produktiva krafterna i samhället? Och har man ställt upp det
problemet och ser, hur det i det fria näringslivet leder till förödande konflikter,
måste man fråga oppositionen: äro ni övertygade örn att, örn man
tager upp problemet på allvar, man kan avvisa hela raden av de lösningar,
som vuxit fram som starka krav inom arbetarrörelsen och inom den socialistiska
rörelsen? Herr Ohlin förklarar, att inom de borgerliga och långt inne
bland arbetarleden är man i grund och botten anhängare av friheten. Skulle
icke herr Ohlin från den utgångspunkten kunna ställa den frågan till sig:
hur kan det komma sig, att det liberala partiet såsom bärare av dessa frihetskrav
har trängts undan i hela Europa? Hur kan det komma sig, att just
den grupp, som så att säga skulle taga mest på allvar det som borde förena
de flesta människor, icke samlat massorna omkring sig? Tror icke herr Ohlin,
att det beror därpå, att den uppfattning av friheten, som ilen stora massan
har, är mera förenlig med den uppfattning örn samarbete och organisation,
som socialdemokratien företräder? När herr Ohlin och folkpartiet, och låt oss

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gärna säga våra konservativa, komma till insikt om detta, då först kan det bli
tal örn ett fruktbärande samarbete. Men det får ligga på denna gränsen örn
det som skiljer regering oell opposition från varandra.

Herr Ohlin erhöll pa begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! En replik ger mig icke möjlighet — vilket jag beklagar — att svara
på den långa råd av stora spörsmål, som finansministern vidrörde. Jag tvingas
därför latt begränsa mig till ett par mera speciella saker.

. För det första säger finansministern, att det är en ny sak detta, att oppositionen
begär en glan för lång tid framåt. Man brukar icke uppgöra inkolmstplaner,
när man icke har utgifterna bestämda, säger finansministern. Men örn
det är så, att regeringen utlovar dyrbara saker och i ganska bestämda ordalag
ställer dem i utsikt — jag utgår ifrån att socialminister Möller talar icke på
egna vägnar utan på regeringens, ehuru jag icke fått svar ännu på den frågan —-skulle icke finansministern då kunna förstå, att man från oppositionens sida
finnér det naturligt med ungefär samma grad av bestämdhet, när det gäller
finansieringsmöjligheterna som när det gäller löftena örn de lockande
reformerna? Vad oppositionen vänder sig mot är, att regeringen säger,
att finansieringen är något som man icke kan gå in på nu, samtidigt
med att man reser omkring och utlovar dyrbara reformer. Herr Wigforss
erkänner^ nu, att regeringen icke har någon finansieringsplan. Men jag
skulle vilja fråga, örn detta då icke innebär, att socialminister Möller genom
sina bestämda deklarationer begränsar regeringens handlingsfrihet i hög grad
genom att ställa både regeringen och andra inför en fiait accompli?

Vidare förklarar finansministern, att en opposition icke bara skall vänta.
Vilken reform vill ni uppskjuta? frågar lian. Det är icke för mycket begärt
att få besked örn den saken. Jo, det är det, när finansministern ett ögonblick
tidigare förklarat, att han själv icke är beredd att säga något, innan bestämda
utgifts förslag föreligga. Då är det för mycket begärt, att oppositionen skall
giva bestälmt besked. Det får väl vara någon likhet i fråga örn ansvar och
förpliktelser, och det är väl den som har kansliet till sitt förfogande som har
den största förpliktelsen att börja.

Så säger finansministern, att staten under detta budgetår går miste örn
pengar, att alltså medborgarna få betala mindre, och att detta måste vara en
lättnad för dem. Jag har visat, att det bara blir ett uppskov på några månader.
Skattebetalarna räkna ju per kalenderår. De få däremot en årlig skattebörda
soto är 5 ä 10 % större, därför att skatten beräknas på ett annat sätt än f. n.
Vinsten av uppskovet motsvarar icke mer än en bråkdel av 1 %, medan skattebördan
ökas med 5 ä 10 %. — Ja, men man får uppskov alla de följande åren
också, invänder finansministern. Han vill kapitalisera den lilla procenten —
och det förstår jag väl, ty annars är den försvinnande liten. Men finansministern
glömmer,^ att man då också skall kapitalisera de 5 ä 10 procenten. Han gör
alltså två misstag: han förbiser, att en sådan jämförelse är riktig, och han
glömmer helt de 5 å 10 procenten, som dock äro mycket betydelsefulla.

Till sist en sak. Vid konserthusdiskussionen frågade jag efter finansieringsmöjligheterna.
Finansministern svarade: herr Ohlin får vänta tills budgeten
kommer. Jag har väntat till dess, men jag har icke fått något svar.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till kl. 7.30
e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Nr 2.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majit- proposition, nr 10, nied
förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Stjärne m. fl., nr 39, örn ökat anslag till underhåll av enskilda vägar

lii» lii»

herr Holmberg m. fl., nr 40, örn ändrade bestämmelser rörande bostadsför bättringsbidrag;

„ „ ,

herrar Jonsson i Järvsand och 1Adolfsson, nr 41, angående anslag till de
lungsjukas riksförbunds studieverksamhet;

herrar Lundqvist och Svensson i Alingsås, nr 42, örn anslag till anordnande
av vissa sjuktransporter; _ n

herrar von Friesen och Nilsson i Göteborg, nr 43, örn ökning av antalet tull -

kontrollörer ;
herr Johnsson

i Kastanjegården m. fl., nr 44, örn rätt till fria hemresor för

försvarsväsendets musikelever; . .

herrar Lindahl och Gustafsson i Bogla, nr 45, angående gottgörelse i vissa
fall åt befattningshavare för förlängning av väntetid på befordran; .

fru Gustafson m. fl., nr 46, om uppfinning i högre lönegrad av de sociala
kuratorerna vid karolinska sjukhuset och. serafimerlasarettet; ,

herr Hagård m. fl., nr 47, örn bidrag till avlöning åt en landsantikvarie tor

södra Älvsborgs län; . _ ,

herr Lundstedt m. fl., nr 48, örn upprättande av musikkår vid Gota pansarherr
Liedberg m. fl., nr 49, angående borttagande av omsättningsskatt vid
försäljning av traktorer;
herr Thäpper:

nr 50, örn pension åt förre vägarbetaren K. J. Johansson;

nr 51, örn pension åt förre vägarbetaren G. S. Johansson;

nr 52, örn pension åt förre vägarbetaren J. H. Dahlgren, och

nr 53, örn pension åt förre vägarbetaren J. M. Nilsson;

herr Severin i Gävle m. fl.:

nr 54, örn pension åt förre vägarbetaren J. A. Svensson; och
nr 55, örn pension åt förre vägarbetaren H. O. Larsson;
herr Jacobson i Vilhelmina:

nr 56, om pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren K. J. Lundström;
och

nr 57, örn pension åt förre vägarbetaren P. L. Bylund;
herr Hällgren, nr 58, örn pension åt förre vägarbetaren J. A. Lundberg;
herrar Hällgren och Törnkvist, nr 59, om pension åt förre vägarbetaren K.
E. Lindström;

herr Hällgren:

nr 60, örn pension åt förre vägarbetaren E. E. Karlsson;

nr 61, om pension åt förre vägarbetaren P. A. Jonsson;

nr 62, örn pension åt förre vägarbetaren A. Gustavsson;
nr 63, örn pension åt förre vägarbetaren O. B. Berglund;

nr 64, om pension åt förre vägarbetaren A. B. Elmén;

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

nr 65, om pension åt förre vägarbetaren A. Björn; och
nr 66, om pension åt förre vägarbetaren A. P. Söderström;
herr Hohnberg, nr 67, örn pension åt förre vägarbetaren J. F. Bäckström;
herr Lundqvist, nr 68, örn pension åt förre arrendatorn G. F. Olsson;
herr Fagerholm, nr 69, angående utredning av frågan örn pension åt arvodes-
och kontraktsanställd personal i statens tjänst;

herrar Larsson i Julita och Lundbom, nr 70, angående sänkning av räntan
å byggnadsförskott ur kyrkofonden;

herr Lövgren m. fl., nr 71, om beredande av rätt för innehavare av offentliga
förtroendeuppdrag till ersättning för olycksfall i arbete;
herr Nordström i Kramfors m. fl.:

nr 72, angående bestridande av kostnaderna för av myndighet förordnade
ordningsvakter ;

nr 73, örn upphävande av lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol; och
nr 74, örn revision av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för riket städer;
herr Andersson i Alfredshem m. fl., nr 75, örn ändring av 5 § 2 mom. lagen
örn barnbidrag;

herr Johanson i Norrköping m. fl., nr 76, angående översyn av bestämmelserna
i lagen örn rätt till jakt m. m.;

herr Öngård m. fl., nr 77, örn förhöjt anslag till Samfundet för hembygdsvård
m. m.;

herr Johansson i Mysinge m. fl., nr 78, örn förhöjt anslag till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln;

herrar Jallansson i Norrfors-och Andersson i Hedensbyn, nr 79, örn förhöjt
anslag till byggande av odlingsvägar;

herrar Svensson i Ljungskile och Sandberg:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :t förslag i fråga om avsättning till fonden
för premielån till egnahemslåntagare; och

nr 81, örn höjning av ersättningen till egnahemsombuden;
herr Persson i Stockholm m. fl., nr 82, örn undanröjande av rättsliga hinder
mot en kommunalisering av stuverirörelsen;

fru Nordgren m. fl., nr 83, örn beredande av bättre försörjningsmöjligheter
åt änkor;

herr Lindahl m. fl., nr 84, angående demokratisering av medaljutdelningen
till statens befattningshavare;

herr Nolin m. fl., nr 85, angående tillhandahållande åt jord- och skogsbruket
av i krigsmaktens förvar befintliga lager av sprängämnen;

herr Dahlgren m. fl., nr 86, angående utredning av frågan örn billiga semesterresor
för arbetstagare; och

herr Lindberg, nr 87, angående utarbetande av en redogörelse över svenska
handelsflottans förluster under andra världskriget av människoliv och egendom.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Birger Geselius undersöktes på öronmottagningen vid Centrala
länslasarettet i Falun den 15 januari 1946, och härvid visade han sig hava
en suhchronisk varbildning i vänster käkhåla. På grund härav endonasaltrepanerades
den vänstra käkhålan i dag, och avsikten är att spola densamma, närmast
tre gånger i veckan, tills att käkhålan renats från var. På grund av inverkan
från varbildningen är han i psykiskt hänseende arbetsoförmögen under
den närmaste tiden, vilket härmed intygas på heder och samvete.

Falun den 16 januari 1946.

F. Olaison,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Gezelius, som av herr talmannen erhållit ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den 12—16 innevarande januari, fortsatt
ledighet tills vidare från och med denna dag.

§ 2.

Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts
propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1946/47 och, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1945/46 nu bomme att fortsättas: och lämnades därvid ordet enligt
förut skedd anteckning till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Denna remissdebatt är
ganska säregen ur den synpunkten, att vi, kan man kanske säga, på visst sätt
diskutera någonting som inte finns, nämligen en budget, i varje fall i vedertagen
bemärkelse. Finansministern har tidigare under debatten själv meddelat,
att här icke föreligger någon inkomstplan och icke heller någon utgiftsplan.
Man har från oppositionens sida helt naturligt fäst sig vid detta, att regeringen
inte företer någon inkomstplan. Finansministern replikerar häremot, att
man inte kan förete någon inkomstplan, då man inte har någon utgiftsplan,
och någon sådan kan tills vidare inte åstadkommas, eftersom man inte är färdig
med alla de omfattande utredningar, undersökningar och kostnadsberäkningar,
som givetvis erfordras för alla de stora sociala reformer som nu ligga i.stöpsleven
och som vi allesammans vänta på. Då denna utgiftsplan inte föreligger,
menar finansministern, är det orimligt att av regeringen kräva en inkomstplan
eller finansieringsplan.

Det är klart att man kan arrangera frågeställningen på det sättet. Man
skulle emellertid enligt min mening också kunna vända på frågeställningen och

Vid remiss
av statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
säga, att inkomstplanen väl i alla fall borde komma i första rummet oell först
därefter utgiftsplanen. Först bör man väl taga reda på hur mycket vi ha att
röra oss med, och sedan få vi försöka reglera utgifterna därefter. Jag menar
med dessa antydningar, att under normala förhållanden — och det är väl i
alla fall meningen att det är normala förhållanden vi nu så småningom skola
försöka glida in i — böra statsutgifterna anpassas efter statsinkomsterna och
inte statsinkomsterna efter statsutgifterna. Saken gäller väl dock inte hur
mycket medborgarna skola få behålla utan hur mycket staten rimligtvis kan
anses ha rätt att taga.

Nu är det kanske inte ändamålsenligt att vid detta tillfälle taga upp en diskussion
örn dessa ting. Finansministern har meddelat, att vi få ge oss till
tåls till någon tidpunkt längre fram, då dessa inkomst- resp. utgiftsplaner
skola föreligga. Detta finansministerns påpekande ger mig anledning till en
reflexion i ett speciellt ämne. Ganska avgörande för hur dessa planer skola
läggas upp måste naturligtvis bli resultatet av arbetet inom den skatteberedning
som för närvarande arbetar under finansministerns ledning, 1945 års statsskatteberedning,
som den officiellt heter. Man hade möjligen tänkt sig att denna
statsskatteberedning, på vilken ett stort ansvar vilar, skulle ha satt i gång och
arbetat i ett ganska forcerat tempo för att bli färdig något så när i tid. Detta
är emellertid, såvitt jag kan förstå, inte alls fallet, jag har studerat riksdagsberättelsen,
och där finner man, att denna kommitté under finansministerns
ledning hittills varit samlad endast vid irenne tillfällen. Det har uppgivits
man och man emellan, att överläggningarna vid dessa trenne tillfällen skulle
ha varit av tämligen allmän karaktär. Då man inte har nått längre i arbetet
inom denna för hela finansieringen dock ganska fundamentala statsskatteberedning,
undrar man ju när riksdagens kamrar kunna bli i tillfälle att taga
.ståndpunkt till alla dessa väldiga projekt. Såvitt jag förstår kan det inte ske
förrän örn tre eller fyra månader, kanske ännu längre fram på försommaren.
Då skall riksdagen kanske under loppet av en eller annan vecka, när alla vilja
resa hem, tvingas att plöja igenom och taga ståndpunkt dels till ett stort komplex
av sociala reformer med mycket vittsvävande verkningar och dels till en
finansieringsplan av betydande omfattning, en finansieringsplan, som naturligtvis
måste vara knuten till resultatet av det arbete som utföres inom 1945
års statsskatteberedning. Jag har naturligtvis ingen aning örn till vilket resultat
denna statsskatteberedning kan komma, men det är väl ganska antagligt att
den kommer att presentera för riksdagen förslag till ganska genomgripande
förändringar i fråga örn den nuvarande strukturen av vår statliga beskattning.
Det har ju talats örn att värnskatten skulle försvinna. Finansministern har
själv varit inne på det ämnet i dag. Men som var och en har anledning att antaga,
blir det väl närmast till namnet. Jag föreställer mig, att värnskatten på
ett eller annat sätt skall inarbetas i den så att säga ordinarie inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. Även andra grenar av beskattningsväsendet äro ju
föremål för undersökningar av denna skatteberedning. Det blir alltså jämte
de stora sociala frågorna och den stora finansieringsplanen såvitt jag förstår
även en ^ganska stor skattereform, som vi i ett svep skola försöka klara av
någon gång långt fram på sommaren. Detta arbete måste komma att företagas
i tecknet av hets och forcering. Detta gör ju ett ganska underligt intryck i en
tid, da ordet planhushållning och planering dock ligger på så många människors
läppar.

I sitt anförande i dag hade finansministern en liten passus som livligt uppmärksammades.
Han gjorde därvid en slags definition på begreppet uppskjuten
utgift. Han menade att en uppskjuten utgift kan sägas vara ungefär detsamma
som en sparad utgift. Jag vet inte örn man skall taga detta finansministerns

Torsdagen den i7 januari 1946 em Nr 2. 63

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uttalande så alldeles allvarligt. För min del fattade jag det närmast som ett
utslag av den debattglädje, som finansministern så ofta lägger i dagen. Jag vet
i varje fall inte örn svenska folket bar samma uppfattning, det vill säga att
en uppskjuten utgift skulle vara detsamma som en sparad utgift. Jag vet t. ex.
inte vad man tycker när nyårsräkningarna komma till medborgarna.

Jag lyssnade med stort intresse till det anförande, som den socialdemokratiske
gruppordföranden herr Fast höll här på förmiddagen. Jag uppmärksammade
— och jag är säker på att många av kammarens ledamöter gjorde detsamma
— den ganska koncilianta ton som präglade detta anförande, i varje
fall i dess första avsnitt. Herr Fast uttryckte — jag föreställer mig på sin
grupps vägnar — sin tillfredsställelse över den vidgade förståelsen på borgerligt
håll för det sociala reformarbetet. Jag tror att man med en viss tacksamhet
kan taga emot detta erkännande, som jag tror är riktigt. Men samtidigt
undrar jag, örn man inte skulle kunna framföra krav på en liten smula
reciprocitet från motsidan. Denna reciprocitet skulle jag vilja efterlysa. Jag
efterlyser den inte hos herr Fast. Jag har nämligen det intrycket, att herr
Fast själv är benägen att visa en sådan förståelse även för motsidans synpunkter
och uppfattningar. Men jag är inte säker på att samma redebogenhet
är till finnandes inom de mera perifera kretsarna av den meningsriktning
som han företräder. Jag har den bestämda uppfattningen att en sådan ömsesidig
förståelse, en sådan samarbetsvilja, inte kan vara annat än till godo.
Jag menar nämligen att värdet av att genomföra en reform måste bli större
ju flera som kunna enas och samsas örn reformen. Vid ett tillfälle i sitt anförande
opponerade sig herr Fast mot vad han kallade myntandet av glosor
och slagord riktade mot socialdemokratien. Han lämnade också en lång serie
exempel på sådana glosor och slagord, som han menade att man på borgerligt
håll hade myntat med avsikt att komma socialdemokratien till livs. För
egen del har jag mycket litet till övers för en argumentering som föres i slagordens
tecken. Jag har den kanske en smula gammalmodiga uppfattningen,
att det i det långa loppet nog är sakligheten som tar ut sin rätt. Men med anledning
av vad herr Fast påpekade skulle jag dock gärna vilja framhålla, att
man även på den andra sidan nog gjort sig skyldig till att i motsvarande mån
mynta dylika glosor och slagord. Herr Fast lämnade en del exempel på slagord
från borgerligt håll, och jag skulle kunna lämna exempel på sådana från
socialdemokratiskt håll. Jag skall emellertid inte göra det. Jag tar i stället
fasta på den uppfattning herr Fast gav uttryck åt, nämligen att det inte
tjänar mycket till att inom det politiska meningsutbytet operera efter sådana
linjer. Kan herr Fast med sitt anförande medverka till att den politiska debatten
frigöres från sådana slagord, så tror jag att han gjort meningsutbytet
här i landet överhuvud taget en ganska stor tjänst.

Jag övergår så, herr talman, till att säga några ord om statsverkspropositionen.
Det kanske starkaste intrycket av denna proposition i år, åtminstone
vad mig personligen beträffar, är att de långa krishusållningsåren uppenbarligen
trubbat av sinnet för vad jag skulle vilja kalla ett fredsmässigt betraktelsesätt
när det gäller de statsfinansiella problemen. Överhuvud taget tycker
jag det kunde vara på tiden att samtidigt med återgången till mera normala
förhållanden i allmänhet en pånyttfödelse av förkrigstidens mentalitet ägde
rum, så att vi lärde oss tänka och känna i bättre överensstämmelse med den
ekonomiska verklighet som nu föreligger. Hur denna verklighet framdeles
skall komma att te sig är naturligtvis ganska ovisst. Regeringens konjunkturbedömning
sådan den kommer till officiellt uttryck i statsverkspropositionen
utmärkes visserligen — det vill jag för min del gärna understryka — av en
berömvärd försiktighet. Det påpekandet har för övrigt gjorts tidigare under

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
överläggningen i dag. Denna försiktiga inställning kontrasterar emellertid på
ett ganska märkligt sätt mot den i varje fall relativa ekonomiska bekymmerlöshet,
varmed man förebådar ett reformprogram av så expansionistisk räckvidd,
att dess genomförande enligt min mening måste förutsätta en beständig
högkonjunktur. De goda tider vi för närvarande ha vila, måste man nog
säga, på en tämligen bräcklig grund.

Bränslefrågan är ett ömtåligt kapitel, som jag inte skall gå in på. Denna
fråga befinner sig som alla veta i ett högst prekärt läge. Jag vill påpeka, att
det läget sannolikt för ögonblicket är mera kritiskt än vad det var till och
med under kriget. Våra exportleveranser på kredit måste ju dcck förr eller
senare upphöra. Man kan inte göra affärer på det sättet, hur länge som helst.
Avnämarnas motprestationer svara i många fall inte mot gjorda utfästelser,
och det påräknade tillskottet till vår försörjning uteblir följaktligen. Den
oundvikliga följden blir ■— jag vill för övrigt påpeka, att den redan blivit
— nedskuren export. I dagens läge intresserar väl importen mest, men på
längre sikt är det nog så, att exporten träder i förgrunden. Försäljningsproblemet
ställer sig helt annorlunda. Jag tror det kan vara ganska angeläget att
påpeka detta när det inte längre är fråga örn att tillgodose hjälpbehovet genom
kreditleveranser utan att i hård tävlan med andra exportländer söka avyttra
våra produkter. Den tiden står för dörren ganska snart och kommer att bli en
hård prövning för vårt näringsliv.

Vi ha vidare de internationella betalningssvårigheterna. Det kan inte vara
opassande att i remissdebatten tala även om dessa ting. Dessa svårigheter
komma att göra sig gällande för lång tid framåt. Produktionens återställande
i de förhärjade länderna kommer att dröja, och det är i alla fall ytterst på utsikterna
härutinnan det beror örn och när dessa länder skola kunna medverka
till den internationella arbetsfördelning som är avgörande — och det
måste vi alla vara på det klara med — även för vår egen sysselsättning och
försörjning. Man får inte glömma bort att huvudparten av vår export och vår
import normalt faller på de europeiska länderna, som nu äro fullständigt förödda.
Jag skall inte uppehålla mig vid konjunkturperspektivet i Förenta staterna
och England. Hela världsekonomiens gestaltning kommer att bestämmas
av hur man där lyckas lösa omställningsproblemet. Ingen kan i dag säga hur
de enorma svårigheter dessa länder ha att kämpa med skola kunna redas upp.
Förutom de materiella och psykiska faktorerna har man ju den tunga slagskugga,
som de inrepolitiska motsättningarna kasta över hela det ekonomiska
återuppbyggnadsarbetet.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat peka på att situationen ute i
världen knappast är sådan, att den för vår del motiverar några spekulationer
i vad jag skulle vilja kalla för en konjunkturhausse. Vi kunna inte se bort
ifrån vad som händer och sker utanför våra gränser. Liksom tidigare städse
varit fallet måste vi även framdeles räkna med att de inflytelser som starkast
påverka vårt konjunkturläge nå oss, säga vad man vill, via utrikeshandeln.
Vi kunna icke sätta på oss några skygglappar. Man kan i detta sammanhang
förvisso säga, att, som det står i den gamla psalmen, vår egen kraft ej hjälpa
kan. Det är att driva ett ganska farligt spel, när man direkt eller indirekt
söker bibringa opinionen den föreställningen, att vi här i landet kunna föra
en självständig konjunkturpolitik och sedan på den grunden basera en expansiv
statshushållning. Jag kan inte underlåta att fästa uppmärksamheten vid det
som jag tycker ganska märkliga förhållandet, att finansministern i sitt långa
och naturligtvis ytterst värdefulla anförande överhuvud taget, såvitt jag fattade
honom rätt, inte alls berörde dessa dock alldeles fundamentala förhållanden.
Vi kunna inte vara oss själva nog i detta sammanhang. Hela vårt handlande

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är intimt knutet till hur förhållandena komma att gestalta sig utanför våra
gränser.

Det går nu inte att förinta kritik av den beskaffenhet jag nu sökt framföra
med förebråelser för bristande reformvillighet. Vi åstunda nog alla en så hög
social standard som överhuvud taget ligger inom det möjligas ram. Ingen
svävar på målet på den punkten. När vi emellertid från den meningsriktning
jag tillhör uttala våra allvarliga betänkligheter inför den forcering av den
samhälleliga hjälpverksamhetens utbyggande soem regeringen förebådar, är det
endast och allenast därför att denna forcering vilar på ekonomiska förutsättningar,
vilka, för att använda ett ganska milt uttryck, äro i hög grad ovissa.

Risken för överdimensionering i förhållande till de ekonomiska resurserna
har för resten flera sidor. En av dessa är att ett starkt försämrat ekonomiskt
läge kan nödvändiggöra att man en vacker dag kanske måste taga tillbaka
vad som en gång givits. Vad detta skulle leda till i olika sammanhang och
olika hänseenden behöver jag nog inte uppehålla mig vid.

En fortsatt social utbyggnad — det är ju ett tema som legat långt framme
i diskussionen i dag — ha ju samtliga politiska partier med fog förklarat sig
vara intresserade av. Men i detta sammanhang hör man ofta i diskussioner, åtminstone
ute i landet, att det gäller att vissa ting för framtiden skola göras,
som det heter, fria för medborgarna. Ja, herr talman, gärna det. Men jag kommer
då in på vad som i själva verket menas med fritt i detta sammanhang.
På den punkten tror jag att en hel del oklarhet råder. Jag har på diskussionsmöten
hört många människor som givit uttryck åt den uppfattningen, att dessa
så kallade fria skolmåltider verkligen bli gratis. Detta är naturligtvis i ganska
väsentlig mån en synvilla, en lek med ord och ingenting annat. Dessa människor,
som tro att de få skolmåltiderna gratis åt sina barn, få naturligtvis lara
med örn att betala dem, ehuru på ett annat sätt, nämligen skattevägen. Det
allmänna, detta nebulosaartade uttryck som så ofta användes, förmår trots alla
de överjordiska egenskaper, varmed det anses utrustat, icke skapa någonting
av intet. Vill man ge ut 52 miljoner kronor för fria skolmåltider, så måste man
få in 52 miljoner kronor på något sätt, det vill säga det blir i skatter. Någon
annan utväg står inte till buds, ty man kan väl inte låna för ett sådant ändamål
som detta.

Nu säger möjligen någon, att vad som här påpekas av mig kanske är riktigt,
men att skatterna väl ändå få bestridas av dem som ha bäst råd. det vill säga
de som ha de större inkomsterna och förmögenheterna. Här kommer alltså,
menar man, en utjämning till stånd. Skolmåltiderna bli på det sättet fria åtminstone
för det överväldigande antalet barn. Jag tror emellertid att på den
punkten i resonemanget ett ganska stort misstag göres av många människor,
som diskutera dessa ting. Utjämningen i skattehänseende har nämligen redan
fortskridit så långt, att det i de högre skikten inte finns så mycket att ta,_ i
varje fall inte när det gäller inkomstbeskattningen. Finansministern har ju
själv vid ett solent tillfälle påpekat den saken, och den enkla sanningen är,
att varje ny social föranstaltning måste betyda ett nytt ingrepp, men knappast
ett ingrepp i de s. k. rikas utan snarare i den breda massans beskattning. De
fria skolmåltiderna, de förbättrade folkpensionerna o. s. v„ allt detta måste
lill syvende och sidst betalas just av de medelstora och mindre inkomsttagarna.
Saken kan också uttryckas på ett annat sätt. Man kan säga att när skatten
numera griper djupt ned bland de lägre inkomsttagarnas massa, återfinnas
föremålen för den sociala omvårdnaden i allt vidare samhällskretsar. Det
är enligt min mening alldeles riktigt, när det har sagts att majoriteten av
skattebetalare torde vara alldeles ur stånd att avgöra örn de höra till dom, som
få avstå något av sin inkomst åt andra, eller örn de höra till dessa andra, som

hindra kammarens protokoll 10k0. Nr 2. 5

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få tillbaka iner än de måste ge ut. Ja.g tror det skulle vara ganska intressant
att gå ut oell fråga folk vad de tro på den punkten. Svaren skulle nog bli
ganska överraskande.

Den enda möjligheten till en väsentlig ändring i dessa förhållanden är naturligtvis
en mycket snabb och avsevärd ökning av nationalinkomsten, d. v. s.
av skatteunderlaget. Ha vi att räkna med en sådan? När man läser riksräkenskapsverkets
uttalande i statsverkspropositionen i år, får man knappast något
intryck av att en sådan utveckling är sannolik. I varje fall när det gäller 1946
års taxering tycks man inte våga räkna med en större stegring av det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet än 5 procent.

Regeringen önskar framställa sin skattepolitik som ett utslag av social rättfärdighet.
Man vill uppenbarligen, åtminstone från visst håll, hålla den föreställningen
vid liv, att det svenska samhället av i dag är ett klassamhälle,
där en djup klyfta skiljer fåtalet besuttna från mångfalden egendomslösa.
Alla veta, i varje fall i denna församling, att så inte är förhållandet. Den
senaste inkomststatistiken visar — jag har redan antytt något örn den saken
— att praktiskt taget intet står att vinna i fråga örn ytterligare nivellering,
såvida inte konfiskatoriska åtgärder sträckas mycket djupt ned i inkomstklasserna,
ned i de breda och allra bredaste lagren. Endast därigenom kan man få
ytterligare pengar till skatter.

Ingen och allra minst jag vill förneka eller förringa regeringens sociala nitälskan.
Men man måste tyvärr samtidigt konstatera, att den lider av en viss ensidighet.
Jag vill i detta sammanhang endast peka på dess så ofta dokumenterade
brist på förståelse för sparandet. Det var inte så länge sedan våra otaliga
sparare sattes i högsätet av statsmakterna. Man appellerade inte minst från denna
talarstol bevekande till deras medverkan till att fylla statens lånebehov och
hejda inflationsfaran. Det utlovades bättre och billigare varuförsörjning bara
kriget var till ända. Men hur har det blivit? Jag behöver inte teckna någon bild
av vad som hänt. Nu äro dessa småsparare borta. Moren har gjort sin plikt, moren
kan gå! Inga smulor falla dem till från den sociala omtankens eljest rikt
dukade bord. Den senaste räntesänkningen, som enligt min mening företagits
utan tvingande skäl, tunnade ytterligare ut den magra avkastningen på deras
mödosamt hopsparade kapital. Om jag inte är alldeles oriktigt underrättad, talas
det nu man och man emellan till på köpet örn att en ny räntesänkning skulle
vara i annalkande. Någon egentlig prisnedgång har inte märkts ännu, trots att
en sådan ju ställdes i utsikt, och någon sådan är heller inte att vänta i år. Arbetarna
ha återfått fredstidens reallöner och i flera fall erhållit väsentligt mera,
vilket är dem väl unnat. Även tjänstemännen ha fått sin kompensation, ehuru
den tyvärr är långt ifrån tillfredsställande. Men småspararna tänker ingen på.
De utgöra folket som statsmakterna glömde. En massa människor runt örn i landet
äro dock helt eller delvis beroende av sitt lilla sparkapital. Tyvärr ha de
ganska små möjligheter att hävda sina behov och synpunkter i ett samhälle, där
ensamt den organiserade styrkan tycks fälla utslaget. De tillhöra de stilla i landet,
men fördenskull borde de inte vara alldeles undandragna den landsfaderliga
regeringens omtanke. Yad dessa stora folkgrupper i första hand, såvitt jag kan
bedöma, önska är att deras legitima behov och intressen vägas emot de intressen,
som nu såvitt man kan se åtnjuta regeringens speciella hägn. Av en politik,
som gör anspråk på att till målsättning lia social välfärd och jämlikhet, borde
man rimligen kunna fordra, att en smula hänsyn visas också de folkgrupper,
som jag här talat örn. Dessa människor med sin flit och omtanke, med sin sociala
ambition, måste dock räknas till de produktiva krafter, som intet samhälle kan
undvara, inte ens det annars så berömda svenska folkhemsbygget. De som makten
hava ha dock inte visat något överdrivet intresse för den saken. I stället stäf -

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
ler nian som vi alla veta i utsikt nya skatter och pålagor. Man finner på bestämmande
håll, att förmögenheter, som det heter, inte burit sin andel av krigets
bördor. Jag skulle vilja säga till dem, som göra ett dylikt påstående: gå och fråga
en människa, som före kriget hade en förmögenhetsavkastning på 3 000 kronor
men som nu genom räntesänkningen och penningvärdets försämring fått se
sig ställd inför problemet att söka klara sig med inte ens halva detta belopp, örn
inte han eller hon i alla fall anser sig ha varit med örn att bära krigets bördor.

Jag har sett att medlemmar av den nuvarande regeringen deltagit i Sparfrämjandets
sparsamhetskampanjer med tankeväckande vädjande till spararna, där de
understrukit sparviljans betydelse för vårt land och nödvändigheten av att bevara
spararnas stora grupp. Det är utomordentligt välformulerade och riktiga
deklarationer, men jag skulle vilja fråga: hur skulle det vara örn man inte inskränkte
sig till dessa deklarationer vid dylika solenna tillfällen, utan även i
den grå vardagen i någon liten mån i praktisk handling omsatte dessa höga
grundsatser.

Herr talman! I sitt stora anförande tidigare i dag förklarade finansministern,
att det konstitutiva för socialdemokratien till skillnad, ville det synas, från andra
meningsriktningar är, att man sätter människan, individen i centrum. Jag skulle
tänka mig, herr talman, att det problem jag bär senast har berört, småspararnas
problem, ger ganska rika möjligheter för de politiskt maktägande att örn de så
önska ägna en smula uppmärksamhet just åt människan och individen. Jag tror
att småspararna ha gjort sig ganska väl förtjänta örn en dylik omtanke.

Vidare yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har inte tänkt gå in på de
stora problem, särskilt av finansiell art, som diskuterats här i dag. Jag har
begärt ordet närmast för att göra några erinringar i anslutning till nionde huvudtiteln.

Inledningsvis och i förbigående vill jag då påminna örn ett meddelande, som
mötte oss alldeles som riksdagen sammanträdde och som innehöll, att förmalningsbidraget
till kvarnarna hade nedsatts till halva sitt förutvarande belopp.
Jag har för min del ingen erinran att göra mot den sakliga innebörden av
detta beslut. Jag var redan 1942 med örn att väcka en motion, som gick ut på
att man borde försöka undvika generella livsmedelssubventioner som komma
alla till del alldeles oberoende av huruvida vederbörande behöver dem eller
inte. Denna motion avvisades av riksdagen, och sedan har frågan örn rabatters
och subventioners och inte minst detta förmalningstvångs fortsatta bestånd varit
föremål för debatt i denna kammare vid varje riksdag, såvitt jag minns
rätt. Den sista debatten örn dessa ting försiggick i juni månad 1945 i anslutning
till det statsutskottsutlåtande i frågan, som då behandlades. Vid detta
tillfälle förelågo ett par reservationer. Den ena gick ut på att man borde sätta
ned förmalningsbidraget med 2 kronor och på det sättet försöka spara 12 miljoner
kronor. Den andra reservationen var litet försiktigare avfattad. Däri uttalades,
att utskottet borde i sin motivering säga, att frågan örn dessa förrnalningsbidrags
avveckling borde fortast möjligt upptagas till prövning av
Kungl. Majit.

Motiveringen för införande av förmalningsbidragen var från början dels att
man inte ville att de höga brödsädespriserna skulle slå igenom i bröd- och
mjölpriser och på det sättet fördyra brödet och dels att raan ville förhindra,
att dessa höga brödpriser skulle på något ofördelaktigt sätt påverka levnadskostnadsindex
och detta förhållande sedan göra sig gällande i olika riktningar.
Då frågan i somras behandlades följde statsutskottet, vars talesman då var

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
herr Bergström i Hälsingborg, helt och hållet denna gamla motivering och avvisade
tanken på att man redan i år helt eller delvis skulle avskaffa dessa
förmalningsbidrag. Sedan frågan diskuterats i kammaren voterades med resultat,
att en majoritet uttalade sig för att förmalningsbidraget skulle vara
oförändrat. Som jag nämnde nyss har jag personligen ingenting emot att man
nu delvis avvecklar detta förmalningsbidrag. Men när man år efter år har
diskuterat och fattat beslut om saken här i riksdagen, kan det förefalla litet
underligt, att regeringen bara sätter ned det utan att på något sätt höra riksdagen
i frågan.

Inte mindre underliga äro de kommentarer, som följde meddelandet om att
förmalningsbidragen nedsatts. Jag förmodar, att det är livsmedelskommissionen,
som står för den motivering, som presterats för denna åtgärd. Den är av
sådan art, att man gör det hela till en regleringsteknisk fråga och helt och
hållet eller i det närmaste helt och hållet skriver bort det sociala momentet.
Man säger bara, att den inverkan en nedsättning av förmalningsbidraget kan
lia på brödpriserna torde bli ringa eller ingen. Man kan ju fråga sig, varför
man under sådana förhållanden har betalat ut dessa tiotals miljoner år efter
år, örn effekten ifrån social synpunkt sett inte var större.

En annan fråga, som jag skulle vilja erinra örn och som inte enbart är av
historisk natur, gäller hushållningssällskapen. Såvitt jag kan förstå av departementschefens
skrivning i punkt 81 i nionde huvudtiteln kommer intet förslag
till omorganisation av hushållningssällskapen att framläggas för årets
riksdag. I varje fall säger departementschefen, att han vill avvakta 1942 års
jordbruksutrednings förslag, och skulle det därefter komma ett förslag till
innevarande års riksdag, skulle det bli under den sista delen av riksdagen. Jag
vill i detta sammanhang erinra örn, att hushållningssällskapsutredningens förslag
till omorganisation kom redan 1942, alltså vid en tidpunkt, då 1942 års
jordbruksutredning nätt och jämnt var tillsatt. Redan vid 1943 års riksdag
väcktes en mycket auktoritativ motion i bägge kamrarna, som gick under
smeknamnet »landshövdingsmotionen», emedan den var underskriven av åtskilliga
landshövdingar. I denna motion framfördes det yrkandet, att riksdagen
redan 1943 borde med utgångspunkt ifrån denna motion fatta vissa principiella
beslut örn hushållningssällskapens organisation och samtidigt skriva till
Kungl. Majit och be örn förslag i frågan utan dröjsmål. Man ansåg emellertid
då i jordbruksutskottet, att vederbörande departementschef inte på något
sätt hade fördröjt frågan och att man därför inte rimligen kunde göra några
påminnelser av sådan natur.

_ Nästa år, 1944, framlades ett förslag beträffande principerna för hushållningssällskapens
organisation. Riksdagens beslut den gången gick beträffande
förvaltningsutskottets sammansättning uppenbarligen emot vad dåvarande
departementschefen önskade. Örn nu detta var anledningen eller någon
annan anledning förelåg blev dock resultatet, att ärendet icke fullföljdes vid
1945 års riksdag. Frågan togs upp av jordbruksutskottet i fjol, och utskottet
yttrade därvid några ord, som jag skall be att få citera. Det heter i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 för i fjol: »Då utskottet vid föregående års riksdag
behandlade det omorganisationsförslag av hushållningssällskapen vars riktlinjer
riksdagen då bereddes tillfälle yttra sig över, hade utskottet den uppfattningen,
vilken också av departementschefen uttalades i förslagets hemställan,
att den länge förebådade reformen skulle kunna genomföras från och
med budgetåret 1945/46.

Utskottet, som förutsätter att den utredning som uppdragits åt lanbruksstyrelsen
ej berör de principer varom riksdagen fattade beslut i fjol, måste beklaga
att ärendets avgörande kommit att fördröjas ännu ett år. Utskottet har

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nu endast att göra det uttalandet, att den fortsatta utredningen med ledning av
beslutet vid fjolårets riksdag måtte så bedrivas att ärendet kan slutbehandlas
vid 1946 års riksdag.»

Detta är ett så tydligt uttalat önskemål från jordbruksutskottet och en enhällig
riksdag, som man någonsin kan begära i någon fråga.

Jag kan visserligen inte uttala mig med absolut säkerhet på denna punkt.
Men jag har fattat skrivsättet i statsverkspropositionen på det viset, att det
måhända inte heller under denna riksdag kommer att avges något förslag. Jag
tycker, att detta är Synnerligen egendomligt efter allt vad som förkommit i
denna fråga. Jag hoppas dock, att vi längre fram under denna riksdag komma
att få behandla ett förslag i frågan. Tyvärr ser jag nu att jordbruksministern
skakar på huvudet, vilket således skulle visa, att mina värsta farhagor besannas.

Det har i denna fråga hänvisats till 1942 års jordbrukskommitté, och man
citerar t. o. m. inte bara vad denna kommitté beslutat utan även vad den på en
viss punkt diskuterat. I statsverkspropositionen anföres nämligen bl. a. följande:
»Inom kommittén har även diskuterats, huruvida ej premisserna för riksdagens
våren 1944 fattade beslut angående sammansättningen av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott ändras, därest den av kommittén tänkta uppdelningen
av arbetsuppgifter mellan rationaliseringsorganen och hushållningssällskapen
genomföres.» Jag förmodar, att det förelegat delade meningar i detta
spörsmål även inom kommittén, eftersom man på denna punkt inte redovisar
något beslut utan endast en diskussion. Jordbruksutskottets och riksdagens uttalande
från i fjol redovisas emellertid, såvitt jag kan se, inte i något sammanhang.

Jag är inte någon expert på de parlamentariska och formella förhållandena.
Jag skall därför inte göra några kategoriska uttalanden. Men jag antecknade
under remissdebatten i höstas ett uttalande, som herr statsrådet Ericsson gjorde,
när han talade örn oljeutredningen och vilka åtgärder regeringen i det sammanhanget
hade vidtagit. Statsrådet Ericsson sade då, att när riksdagen bestämt
uttalat sin mening, har vederbörande statsråd att ovillkorligen la hänsyn
därtill. Detta är som sagt statsrådet Ericssons syn på sådana förhållanden,
och det kan ju hända att andra statsråd inte ha samma uppfattning i dylika
spörsmål.

En annan fråga, som jag här skulle vilja beröra, är det ärende som behandlas
under punkten 145 i 9:e huvudtiteln. Denna punkt handlar örn anslag till
premielån. Egnahemsstyrelsen har begärt, att anslaget skulle höjas från 2 miljoner
kronor till 3 miljoner kronor. Statsrådet har för sin del biträtt egnahemsstyrelsens
förslag att premielånen skulle kunna höjas från 3 000 till. 4 000
kronor beträffande de lån, som egnahemsnämnderna ha rätt att bevilja, och
från 4 500 till 6 000 kronor i de fall, då särskilda beslut fattas av egnahemsstyrelsen.
Statsrådet har således tillstyrkt en höjning av själva lånebeloppen
enligt egnahemsstyrelsens förslag. Detta är enligt min mening säkerligen en
mycket välbetänkt åtgärd, som man har anledning att vara tillfredsställd med.
Själva anslagssummans storlek har statsrådet emellertid begränsat till 2,5 miljoner
kronor mot av egnahemsstyrelsen begärda 3 miljoner kronor. Jordbruksministern
yttrar i sin motivering härför bl. a. följande: »Under förutsättning
att premielån framdeles endast tilldelas egnahemslåntagare för åtgärder för
iordningställande av verkligt bärkraftiga jordbruk synes det enligt min mening
vara till fyllest, därest ifrågavarande anslag för budgetåret 1946/47 bestämmes
till 2 500 000 kronor. Då understödjande av olämplig fastighetsbildning
kommer att i hög grad försvåra den rationalisering av landets jordbruk,
som framdeles måste komma till stånd, förutsätter jag alltså, att egnahemsor -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ganen beakta vikten av att i fortsättningen endast jordbruk av nyss antydd
beskaffenhet lämnas stöd genom egnahemsverksamheten. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela de ändrade bestämmelser rörande förevarande
verksamhet, som vid bifall till vad i det föregående förordats må befinnas
påkallade.»

Det är enligt min uppfattning ganska självfallet, att egnahemsorganen inte
böra understödja en uppenbart olämplig fastighetsbildning. Detta ligger för
övrigt redan i de direktiv, som för närvarande finnas för dessa organ. Jag anser
emellertid, . att statsrådets uttalande på denna punkt örn att man inte
skulle ge premielån eller egnahemslån annat än till verkligt bärkraftiga jordbruk
. är ett synnerligen hårt och onyanserat direktiv. Detta uttalande kan tagas
till intäkt för en synnerligen restriktiv hållning från egnahemsorganens
sida. I allmänhet synes man fatta begreppet bärkraftigt jordbruk på det sättet,
att ett dylikt jordbruk måste omfatta omkring 15 hektar åkerjord med de ändringar,
som kunna vara betingade av åkerjordens beskaffenhet. I den allmänna
diskussionen, i dessa frågor föreligger emellertid en stark tendens uppåt beträffande
fordringarna pa vad som skall anses vara ett verkligt bärkraftigt
jordbruk. Jag inser mycket väl, att man inte bör uppmuntra och understödja
nybildning av jordbruk, som inte äro bärkraftiga. Men i de bygder, där flertalet
jordbruk äro av den beskaffenhet, att de icke enligt det hävdvunna begreppet
kunna ^anses som bärkraftiga jordbruk, skulle en hård tillämpning
av detta, statsrådets direktiv leda till att flertalet av jordbrukarna där inte
kunde hjälpas. Även i sådana bygder försäljas dessa jordbruk, och de behöva
många gånger rustas upp.

En särskild anledning till att man kan vara betänksam på denna punkt
är att 1942 års jordbrukskommitté under innevarande år avser att framlägga
sitt principbetänkande. Detta betänkande kommer att till stor del syssla med
frågan om jordbrukets rationalisering. Under sådana förhållanden borde man
väl vänta med att utfärda några nya direktiv, till dess riksdagen får ta ståndpunkt.
till frågan mot bakgrunden av det synnerligen omfattande utredningsmaterial,
som kommittén kommer att framlägga. Det är enligt min uppfattning
föga praktiskt att nu på grundval av departementschefens uttalande i
ärendet utfärda nya direktiv, som sedan kanske ånyo komma att bli ändrade
i. samband med ett annat beslut ett annat år. Jag tror därför, att det lyckligaste
vöre, att denna fråga finge bero till dess 1942 års jordbrukskommitté
blir färdig med sitt arbete, så att hela frågan kan behandlas i ett samm an -hang. Örn man nu bör vänta på resultatet av jordbrukskommitténs utredning
rörande hushållningssällskapen, vilken fråga dock utretts av en annan stor
kommitté, finns det, såvitt jag kan se, minst lika stor anledning att invänta
utredningens resultat beträffande en annan av de centrala frågor, som utredningen
sysslar med.

Jag ämnar i denna remissdebatt även beröra en fråga, som på sista tiden
kanske diskuterats mer än alla andra, nämligen mjölkpriset. Jag har under
den tid jag deltagit i de olika jordbrukspolitiska debatterna för egen del hört
till de mera försiktiga, då det gällt jordbrukets priskrav. Före kriget hade
man ju att ta hänsyn till dels avsättningssvårigheter och dels de folkgrupper,
som på grund av sina låga inkomster hade vissa svårigheter att klara sin livsmedelsförsörjning.
Dessa utgångspunkter lia emellertid förskjutits åtskilligt
under senare år och kanske inte minst nu under de två sista åren. Senast
1944 enade sig statsmakterna om ett principiellt program, som gick ut på
att man skulle försöka låsa fast löneinkomsterna och sänka priserna på de
punkter, där detta var möjligt. Man trodde att särskilt importvarorna skulle
falla i pris. Riksdagen har för egen del uttalat sig i annat sammanhang för

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
en utjämning mellan jordbrukets arbetsinkomster och inkomsterna för andra
därmed jämförliga folkgrupper. I första hand har man tänkt sig, att denna
standardförbättring för jordbrukets del skulle kunna åstadkommas genom att
kostnaderna för jordbruksdriften minskades och produktionsvolymen ökades.
Om man då skulle få behålla i stort sett samma priser som tidigare, skulle
det bli ett visst utrymme för ökade arbetsinkomster inom jordbruket. .

Det år 1944 uppställda principprogrammet har nu åtminstone delvis måst
uppgivas. Lönerörelserna äro i gång på olika håll, och det ser ut som om
det skulle gå ganska långsamt för jordbruket, örn man skulle få en standardhöjning
på det tidigare beräknade sättet. Jag tror därför, att det finns anledning
att ta upp dessa frågor till förnyat övervägande.

Finansministern nämnde i sitt anförande här i dag, att man fortfarande
borde försöka hålla priserna och således inte medge andra lönehöjningar än
sådana som kunna ske med bibehållande av nu gällande priser. För jordbrukets
del kan emellertid detta program knappast accepteras, eftersom lönehöjningarna
inom jordbruket så intimt sammanhänga med varupriserna. .

Jag för min del är inte främmande för att man i fråga örn prissättningen
på jordbruksprodukter måste vara försiktig av hänsyn till de folkgrupper,
som äro sämst ställda i ekonomiskt hänseende. Jag tvivlar inte alls på att
det alltjämt här i landet finns många husmödrar, som dag efter dag måste
vända på slantarna för att få budgeten att gå ihop, så att familjen både får
en hygglig kost och något över till kläder, skor, bostad o. d. Läget nu är
emellertid i detta avseende något annorlunda än det var under 1930-talet. De
nu utgående mjölkrabatterna ge de lägre inkomsttagarna en relativt billig
mjölk. Andra poster i hushållsbudgeten ha emellertid tillåtits stiga i en sådan
utsträckning, att de måste vara ännu mera kännbara för de mindre hushållen
än en eventuell höjning av mjölkpriset.

Man kan i detta sammanhang inte underlåta att göra den reflexionen,. att
det i det svenska folkhushållet finns stora utgiftsposter, som te sig tämligen
onödiga. Örn man lägger samman vad vårt folk betalar för sprit, tobak, kaffe,
sötsaker o. d., kommer man förmodligen upp till åtskilligt över 1 000 miljoner
kronor. Som jämförelse kan nämnas, att jordbrukets hela inkomstsumma
rör sig örn omkring 2 000 miljoner kronor. Det har i vida kretsar blivit
så att de barn, som egentligen borde dricka mera mjölk än som nu sker, tämligen
regelbundet dag för dag äta upp karameller och andra sötsaker för
en kostnad, som motsvarar en liter mjölk eller mer. De personer, som omhänderha
tillverkningen av dessa sötsaker, ha visserligen i allmänhet att dragas
med mycket höga skatter, men de åtnjuta en helt annan och. tydligen
mer lättförtjänt inkomst än de människor, som måste slita både tidigt och
sent och arbeta i både helg och socken för att få fram en sådan vara som
mjölken. Såvitt jag kan se är det nödvändigt att man nu tar upp frågan örn
mjölkpriset och jordbrukets arbetsinkomster överhuvud till förnyat övervägande.
. __ ....

Jag vill här även göra ett påpekande, som kanske inte är sa vanligt i .dessa
frågor. När man behandlar dessa frågor i den allmänna jordbrukspolitiska
debatten, försöker man från visst jordbrukarhåll att helt ^onyanserat koppla
samman arbetslön och produktpris. Det förhåller sig ju på det viset, att ett
höjt produktpris och den inkomst, som detta för med sig, inte fördela sig
på den svenska jordbruksbefolkningen i proportion till det presterade arbetet.
Ett dylikt omedelbart sammanhang finns inte. Detta skulle nämligen innebära,
att de som arbeta i jordbruket lia ungefär lika produktmängd och lika
antal arbetstimmar per enhet. Härvidlag föreligga emellertid stora skiljaktigheter.
Det större och mer rationaliserade jordbruket och de jordbrukare,

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som besitta deri bättre jorden, komma givetvis att kunna tillgodogöra sig den
största delen av en höjning av produktpriserna. De mindre jordbruken och de
jordbrukare, som arbeta under ogynnsamma förhållanden, få därför en förhållandevis
mindre lönehöjning än de större jordbruken.

_ Jordbruksutskottet var inne på dessa frågor under förra riksdagen oell
gjorde därvid ett uttalande, som från tongivande håll tydligen inte blivit
särskilt utspritt bland de svenska jordbrukarna. Jag skall emellertid be att
i.detta sammanhang få fästa uppmärksamheten på detta uttalande genom att
citera vissa delar därav. Jordbruksutskottet yttrade bl. a. följande: »Om ett
överskott i jordbrukets inkomstkalkyl, på sätt utskottet förutsatt, balanseras
genom höjda arbetslöner samt genom att den jordbruksidkande befolkningen i
kalkylen tillgodoräknas en i motsvarande grad höjd arbetsinkomst, så innebär
emellertid ^detta icke, att inkomstöverskottet i sin helhet kommer att jämnt
fördelas såsom höjd arbetslön åt den i jordbruket sysselsatta arbetskraften.
Då det rationaliserade större jordbruket försäljer en betydligt större produktmängd
per arbetare än vad det svenska jordbruket i genomsnitt taget kan
göra, måste en prishöjning eller en utebliven prissänkning för dessa jordbruk
medföra icke blott att den ökade arbetskostnaden täckes, utan även att
en ökad företagarvinst uppstår. Det mindre jordbruket återigen, som icke
torde kunna saluföra så stora produktmängder som det svenska jordbruket i
genomsnitt, kan ej tillgodogöra sig hela den höjning av arbetsinkomsten, som
beräknas i kalkylen över jordbrukets utgifter. En i möjligaste mån jämn
höjning av den jordbruksidkande befolkningens arbetsinkomst förutsätter därför,
enligt utskottets mening, att detta förhållande beaktas.»

Jag vill starkt understryka, att örn det blir fråga om att öka jordbrukets inkomster,
kan man inte gå förbi frågan örn huru dessa ökade inkomster fördela
sig även inom den jordbruksidkande befolkningen.

När jag här har givit uttryck för den meningen, att det finns fog för önskemålet
örn en högre arbetsinkomst via ett högre produktpris inom jordbruket
— och jag medger utan vidare, att en höjning av mjölkpriset därvid ligger
närmast till hands — så innebär detta givetvis inte att jag vill solidarisera
mig med vilka villkor som helst, när det gäller att förverkliga ett sådant krav.
Det är alldeles uppenbart att det är av stort intresse både för jordbrukarna
och det svenska samhället överhuvud taget, att önskemål av denna art föras
fram oell förverkligas i den mån, som de äro hållbara på längre sikt. Att avtal
böra hållas och vedertagen förhandlingsordning följas även i ett fall som
detta tycker jag står utom all diskussion. Men den uppfattningen behöver
inte hindra, att man ger uttryck för sin inställning till kravets berättigande r
och för sig.

Till sist bara ett pär ord om en annan sak, som delvis hänger samman med
denna. Det gäller tilldelningen av kraftfoder. Även på den punkten gjorde
jordbruksutskottet och riksdagen ett uttalande vid 1945 års riksdag, och man
framhöll därvid, att man särskilt borde beakta det mindre jordbrukets behov
av produktionsmedel. Jag har tagit del av hur kraftfoderfördelningen
ställer sig under detta regleringsår i jämförelse med närmast föregående år,
och det skall erkännas, att där finns en tämligen liten justering till det mindre
jordbrukets förmån. Det vore dock önskvärt, att man i det fallet kunde komma
ett stycke längre. Jag har också här framför mig en tabell över jordbruksekonomiska
uppgifter för oktober 1944, där man presenterar kraftfoderfördelningen
under år 1944/45. Det är ju så, att denna kraftfoderfördelning
har utgått dels per ko och dels per tusen kilogram mjölk sedan en viss bottenproduktion
frånräknats. Denna bottenproduktion har legat mellan 1 400 och
1 200 kilogram beroende på vilken del av landet det varit fråga om. Den

Torsdagen den 17 januari 1946 em. Nr 2. 73

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
mjölkmängd sorn sedan kommer därutöver ligger till grund för kraftfodertilldelningen.

När man nu tittar på den här tabellen, som skall ge oss en upprättning örn
hur kraftfodret fördelas, får man läsa i en fotnot, att mjölkproduktionen antages
vara lika stor för samtliga områden, eller cirka 3 500 kilogram per ko.
Livsmedelskommissionen räknar i sin kalkyl med en mjölkmängd av 2 400
kilogram per ko. Vi veta ju, att denna mjölkmängd är mycket växlande i olika
landsändar och bygder. Att då bevilja en fördelning av kraftfoder på
grundval av antagandet, att man överallt har en mjölkmängd av 3 500 kilogram
per ko och år, det är ju att framställa en bild av förhallandena, som
egentligen inte har så mycket med verkligheten att göra. Örn man skall använda
denna metod vid kraftfodertilldelningen, är det önskvärt, att man sänker
gränsen för bottenproduktionen och likaså att man höjer tilldelningen per

ko en smula. _ .

Med dessa små erinringar ber jag, herr talman, att fa yrka remiss av propositionen
nr 1 till vederbörande utskott.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Några av de ting,
som herr Svensson i Ljungskile här framfört, ge mig anledning till _ några
repliker. Det är alldeles riktigt- som herr Svensson här anförde att det icke är
min avsikt att föreslå proposition till riksdagen i år örn omorganisation av
hushållningssällskapen. Därmed har jag på intet sätt velat visa någon vanvördnad
mot riksdagens uttryckta önskemål, men när det inträffat omständigheter
av den natur, att ett förslag i år skulle komma att hänga i luften, har
jag för min del funnit det vara lämpligare att vänta ytterligare ett år.

Enligt de upplysningar jag fått från jordbrukskommittén och det känner
väl herr Svensson i Ljungskile till något om, eftersom han är medlem av denna
kommitté — överväger man där ett organisationsförslag av den beskaffenheten,
att betydande delar av de uppgifter, som nu tillkomma hushållningssällskapen
att handhava, skola överföras på ett nytt organ, vars huvuduppgift
skulle vara att svara för den yttre rationaliseringen av jordbruket.^ Örn
det överhuvud taget skall vara någon mening för kommittén att arbeta på dessa
linjer, så är det ju inte möjligt att nu lägga fram ett förslag till en organisation
av hushållningssällskapen, som blir mycket bredare än vad den skulle
bli, örn jordbrukskommitténs tankar vinna statsmakternas bifall. Man kan ju
inte omedelbart efter det man byggt upp en organisation gå åstad och skära
ned den. Man kan inte sätta till tjänstemän, för att sedan plötsligt säga upp
dem nästa år och flytta bort dem. Jag har därför funnit, att örn jordbrukskommittén
skall få fria möjligheter att pröva sig fram till de bästa organisationsformerna,
så är det bäst att vänta med hushållningssällskapsorganisationen
och taga den i sammanhang med jordbrukskommitténs förslag, vilket ju
är avsett att framläggas vid nästa års riksdag.

Jag medger, att skrivsättet i nionde huvudtiteln på punkten om premielån
har blivit för starkt. Det har inte varit min mening att i orden »bärkraftigt
jordbruk» inlägga samma mening som man lägger i orden »bärkraftiga iamiljejordbruk».
Med detta uttryck Ilar jag menat sådana jordbruk, som även vid
en rationalisering av jordbruket komma att bli bestående, alltså både stödjordbruk
och sådana icke fullständiga jordbruk, som av en eller annan anledning
ha förutsättningar att existera, samt där man kan beräkna, att det vid en fortskridande
utveckling kan komma att ske en förstärkning av fastigheten. Jag
har alltså endast velat uttala en varning för att på denna väg tillföra sådana
jordbruk förbättringsarbeten, beträffande vilka det redan nu är uppenbart, att
de i framtiden icke komma att bestå såsom fullständiga jordbruk. Varför jag

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverksprovositionen m. m. (Forts.)
gjort detta, trots jordbrukskommitténs nära förestående förslag, det beror på
de händelser, som väcka uppseende ute i bygderna och vilka inrapporterats
till mig. Här tala vi om att vi skola utrusta jordbruket och göra det mera
effektivt samt anpassa det efter möjligheterna. Samtidigt, meddelar man mig,
ske förbättringsarbeten på fastigheter, där man kan säga att arbetet är bortkastat.
Jag kan nämna ett exempel, som visserligen inte direkt gäller detta
område men som i alla fall illustrerar saken. Vid de försökssammanläggningar,
som egnahemsstyrelsen utför, har det visat sig, att det bara för ett par år sedan
gavs statsbidrag till gödselvårdsanläggningar på brukningsdelar, som nu
äro sammanslagna med andra och där byggnaderna således äro nedrivna. Det
allmännas penningar ha blivit bortkastade. Då har jag funnit det vara skäligt
att fästa alla de myndigheters uppmärksamhet på detta, som ha att förmedla
bidrag till olika slags förbättringar. Att man inte gör överilade saker och
ödslar med statens medel på ofruktbara ändamål, framför allt inte nu när man
står inför en omläggning av hela verksamheten, det är vad jag velat säga med
den där lilla varningen.

Slutligen skall jag också säga några ord örn herr Svenssons något försiktiga
förord för prisstegring på jordbruksprodukter. Jag skall inte gå in på konsumentfrågan.
Jag tror dock att var och en inser, att en förhöjning av smörpriset
med 80 öre per kg är en konsumentfråga. I stället vill jag se saken ur
jordbrukets synpunkt. Det är riktigt, som herr Svensson säger, att för många
jordbrukare äro priserna också en ersättning för arbetet. Detta gäller ju för
alla de små jordbrukarna, och vi veta ju, att största delen av landets jordbrukare
höra till denna kategori. Deras levnadsstandard är alltför låg, men vem
som helst kan ju konstatera, att deras dåliga läge inte är beroende på priserna
utan på det förhållandet, att fastigheterna äro utrustade med för litet jord.
Det finns nämligen ingen möjlighet i världen att höja priserna på jordbruksprodukter
så mycket, att dessa mindre jordbrukare kunna få en skälig bärgning.
Man kommer till sådana resultat, örn man vill göra ett försök att undersöka
hur det förhåller sig. Givetvis kan en prishöjning ge dessa människor en
mycket betydelsefull hjälp, men låt oss ha klart för oss att detta på intet sätt
löser problemet örn en utjämning av levnadsstandarden, så att dessa folkgrupper
lyftas upp i jämbredd med andra.

.Men det finns ju även andra jordbrukare, för vilka, som herr Svensson i
Ljungskile påpekade, priserna på jordbrukets produkter icke äro detsamma
som ersättning för utfört arbete. Dessa äro de större jordbrukarna, och de ha
hittills haft förmånen av prishöjningar, som stått i strid med de allmänna
principer, som tillämpats för statens prispolitik. Finansministern har här
sagt, att de lönestegringar som äro möjliga med bibehållande av de nuvarande
priserna skola få ske. Vi veta, att det aldrig tillåtits industrien att få någon
kompensation för sina fasta kostnader. Detta lia emellertid de större jordbrukarna
fått, och var och en inser väl, att örn de större jordbruksföretagarna skola
få fortsätta med att intaga den privilegierade ställning som de hittills lia haft.
kommer det så småningom att bli en snedvridning av den ekonomiska politiken.
Det är därför anledning att vara. försiktig nied talet örn prisstegringar
örn man ser det ur jordbrukets egen synpunkt; och jag vill anföra ytterligare
ett argument.

I ett samhälle med fritt varuval kan man aldrig räkna med att konsumenterna
äro filantroper. Man kan inte begära av konsumenterna att de vid sitt
varuval skola tillämpa de principer, som herr Svensson i Ljungskile anförde,
att de skola välja mellan smör och karameller. Folk köper ju det som man
finner vara ändamålsenligast och helst önskar köpa. Låt oss ett ögonblick
tänka på läget ute i världen, där det råder livsmedelsknapphet. Från Nya

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Zeeland importeras smör till England i dag för ett importpris av cirka 2 kr.
per kg, och partipriset i England är någonting på 3 kr. Vårt smörpris här i
Sverige är 4: 55 kr.; lägg till 80 öre för 3 öres förhöjning per liter mjölk, och
man kommer en bra bit över 5 kr. Om något år äro kanske handelsvägarna
fria; margarinråvarorna börja bli lätt tillgängliga; smöret på världsmarknaden
har ett lågt pris. Jag tycker, att jordbrukarna något borde observera den
våldsamma spänning, som i det läget skapas mellan svenska jordbrukspriser
och världsmarknadens priser, samt att de borde något begrunda de svårigheter
svensk jordbrukspolitik då får för att tillförsäkra jordbrukarna skäliga
inkomster. Jag finner det vara anledning att varna jordbrukarna att spänna
bågen för hårt. Framtiden ger inte anledning till övermod på denna punkt.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag ber först att tacksamt få notera vad statsrådet yttrade
beträffande skrivningen i anslutning till frågan örn premielån. Jag har
för min del inte något särskilt att erinra mot det som är skrivet på ett par
andra punkter, nämligen i fråga örn gödselvårdsanläggningar och ladugårdsförbättringar,
där skrivsättet är mycket mjukare. Nu erinrade statsrådet, att
det närmast var en verksamhet från hushållningssällskapets sida, som varit
anledning till detta skrivsätt, och då är det litet underligt orri den starkaste
skärpan skulle vända sig mot egnahemsorganen, som egentligen redan ha lika
långt gående direktiv som skrivsättet beträffande gödselvården och ladugårdsförbättringarna
anger.

När det gäller hushållningssällskapens organisation, så vill jag givetvis inte
förneka, att det ligger en del i vad statsrådet här yttrade. Å andra sidan är
det just ingenting, som man icke kände till redan, då riksdagen gjorde sitt
uttalande. 1942 års jordbrukskommitté har redan i maj månad i fjol under
hand klargjort gränsdragningen mellan de blivande organen, och lantbruksstyrelsen
har utarbetat ett nytt förslag med full kännedom örn detta. Såvitt jag
förstår var förre statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet inställd pä
att lägga fram förslag till årets riksdag.

När det gäller de allmänna uttalandena örn jordbrukspriserna, är jag fullt
på det klara med att allting icke löses med prisfrågan och att man här får
beakta — det nämnde jag redan i mitt förra anförande — de olika jordbrukarnas
ställning. Jag hör icke som sagt till dem, som i detta fall blott vilja heja,
men jag tror, att vad jag här yttrat i alla fall kan ge anledning till vissa
funderingar.

Härefter anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Det skulle vara åtskilligt att anföra örn bl. a.
utrikes-, finans- och handelspolitiken, örn de höga skatterna, örn socialiseringssträvandena
och örn det tillstånd av otrygghet, varunder näringslivet som följd
härav måste arbeta — en otrygghet, som ingalunda blivit minskad genom finansministerns
anförande tidigare i dag. Det skulle också vara åtskilligt att
säga örn den kulturella upprustningen, varav man tyvärr ser alltför få spår
i budgeten, örn det nu föreliggande budgetförslaget, som i viktiga avseenden
icke lämnar några upplysningar örn regeringens avsikter, och örn mycket annat.
Då emellertid talarlistan är lång och många av dessa betydelsefulla spörsmål
också redan förut i dag berörts av olika talare — och som jag föreställde
mig också komma att upptagas till övervägande av kommande talare — skall

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverksprovositionen m. m. (Forts.)
jag- herr talman, denna gång inskränka mig till att något skärskåda några
särskilda principiella spörsmål, några utvecklingstendenser, som enligt min
uppfattning äro ägnade att inge betänkligheter.

När lagar förr i världen skapades, bemödade sig lagstiftaren örn att göra
lagarna så klara och koncisa, att de kunde förstås av var man. Var och en,
som — för att taga ett exempel — läser 1734 års lag, kan övertyga sig härom.
En av grundpelarna i ett rättssamhälle har ju också alltid utgjorts av
respekten för lagarnas helgd. Men detta i sin tur förutsätter, at.t lagstiftningen
blir sådan, att menige man verkligen får möjlighet att lära känna dess innehåll.
Icke minst betydelsefullt är detta med hänsyn till den gamla grundsatsen
att bristande kännedom örn lagens innehåll icke befriar från påföljd i
händelse av överträdelse. I särskilt hög grad har under kriget stiftats en
mångfald lagar. Väl är det riktigt, att nutidens invecklade samhällsmaskineri
kräver en mer omfattande lagstiftning än förr i tiden. Å andra sidan kan
man nog fråga sig, om icke även på lagstiftningens område elen gamla regeln
borde vara tillämplig, att den är klokare, som skyndar lagom. Man får nog
göra eli avvägning, så att man icke råkar ut för ett lagstiftningsraseri, som
leder till^ så tungrodda och så många nya lagar, att folk i gemen icke kan
smälta på långt när alltsammans.

Det är alldeles påtagligt, hur oerhört komplicerade och invecklade åtskilliga
av de senare årens många nya lagar äro. Vi ha naturligtvis också exempel på
väl skrivna lagar t. ex. den nya rättegångsförordningen, som förtjänar de
högsta lovord.^ Men ofta är lagtexten så svårbegriplig, att även den mest tränade.
jurist måste taga sig en grundlig funderare, innan vederbörande ens får
en bild av vad som åsyftas. I alldeles särskild grad tycker man sig sakna
den önskvärda enkelheten och klarheten, när det gäller många av våra skattelagar.
Men det är icke endast inom finansdepartementets domvärjo, man kan
finna . anledning till erinran, utan också i fråga örn flera andra- områden av
rättslivet. Skattelagarna träda dock kraftigt i förgrunden. Att vanligt folk
skulle vara kompetenta att tolka skatteförfattningarna, vilket är en förutsättning
för att de skola känna till vad skattelagstiftningen innebär, är det förmodligen
icke någon här i kammaren, som skulle vilja påstå. Örn folk i allmänhet
kunna förskaffa sig en viss relativt sett ytlig kännedom örn alla dessa
svårtolkade bestämmelser, är det vackert så. Man kan nog också ställa den
frågan, hur mångå av våra jurister, som med fog skulle kunna göra anspråk
på att äga tillbörlig kunskap örn skatteparagrafernas labyrinter. Och hur
många verkligt kunniga skatteexperter finns det egentligen? I verkligheten är
den skaran nog ganska fåtalig i jämförelse med antalet medborgare i vårt
land. Jag skulle kanske rent av i all blygsamhet våga framföra den frågan,
hur många av riksdagens ledamöter, som skulle vilja gå upp i en tentamen på
t. ex., den nya aktiebolagslagen eller krigskonjunkturskattelagstiftningen. Men
lagstiftningen bör ju dock i princip konsekvent sträva efter sådan reda och
tydlighet,, att .icke lojala medborgare, som göra vad man rimligen kan begära
för att bliva insatta i vad som enligt lag är rätt eller orätt, i fullt förklarlig
okunnighet skola utsättas för stora risker att begå felaktigheter.

Uppenbarligen i känslan av att själva lagtexten är svårbegriplig och komplicerad
har man i vissa fall kompletterat densamma med anvisningar, vilka i
verkligheten kommit att få karaktär av lag. I och för sig är detta givetvis
icke något fel, i den mån anvisningarna varit ägnade att klarlägga, vad man
åsyftat, och tjäna till ledning för dem, som bliva föremål för lagstiftningen.
Man har därutöver börjat tillämpa en princip, vars riktighet nog kan ifrågasättas.
I en del fall har den lagtext, som i sinom tid utkommit i Svensk författningssamling,
kompletterats genom uttalanden av vederbörande departe -

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mentscliefer och sedermera av utskottet. Dessa uttalanden kunna få mycket
ingripande innebörd. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den ändring av
kommunalskatteförordningen, avseende rätten till nedskrivning på grund av
kontraktsrisker, som beslöts av höstriksdagen. I några motioner påyrkades särskild
lagtext för att reglera övergångstiden med dessa labila prisförhållanden.
Både departementschefen och utskottet voro ense om att övergångstiden krävde
andra regler än under normala tider, men man ansåg det obehövligt med lagtext.
Man förmenade, att det vore tillräckligt med uttalandena i propositionen
samt utskottets utlåtande, vilket i realiteten genom att utlåtandet godkändes
av riksdagen fick ungefär samma innebörd som i vanlig ordning skriven lag.
Faktiskt föreligger nu en lagtext, som genom dessa uttalanden för en kortare
eller längre tid framåt upphävts eller i väsentlig mån satts ur kraft. Naturligtvis
kan den ena formen måhända vara lika god som den andra. Detta är
emellertid en sak. En annan torde vara, att det som princip icke kan vara riktigt
att låta lagstiftningen ske i så att säga lösliga och dess bättre ännu icke
hävdvunna former. Huru många är det egentligen i vårt land som någonsin få
tillfälle att taga del av propositioner och utskottsutlåtanden? Med den utveckling,
de senare årens komplicerade lagstiftning har tagit, är det väl också i
verkligheten så, att ej endast folk i allmänhet utan också —■ och framför allt -—
jurister och experter städse med en viss otålighet måste avvakta den facklitteratur
i form av en kommentar till den föreliggande lagen, som numera i regel
utgives av någon enskild universitets-, domstols- eller förvaltningsjurist. Dessa
kommentarer fylla ett mycket stort behov, vilket i sin tur å ena sidan visar,
att lagstiftningen såsom sådan icke fyller anspråken på den överskådlighet och
enkelhet, som är önskvärd ur vanligt folks intressesynpunkt, samt å andra
sidan medför, att den subjektiva tolkning, vederbörande författare — naturligtvis
efter bästa förmåga — gjort av den nya lagtexten, med all sannolikhet i
många fall kommer att inverka, örn också icke på rättspraxis, så dock på allmänhetens
uppfattning örn vad lagen stadgar.

Vad särskilt skattelagstiftningen beträffar är det vidare i praktiken så, att
man vid tolkningen i allt större utsträckning blir hänvisad till prejudikat. På
sådant sätt skapas så småningom en utbyggnad av lagtexten — en utbyggnad
som icke skulle ha varit erforderlig, örn lagtexten hade givit klarare besked.
Det är riktigt, att även i gamla tider de skrivna lagarna så småningom i fråga
örn rättstillämpningen kompletterades med prejudikat. Men härifrån och till
det engelska systemet, som i synnerligen hög grad är uppbyggt icke på skrivna
lagar utan på prejudikat, är det dess bättre ett mycket långt steg. Ju mer man
tager avsteg från en tydlig och klar lagtext, i desto högre grad blir allmänheten
beroende av att mot ersättning anlita fackmän. Och vad kostnaderna för
juridiskt bistånd i England uppgå till är efter svenska förhållanden oerhörda
belopp. Desto större blir därjämte de olika domstolarnas eller de administrativa
myndigheternas arbetsbörda.

Kungl. Maj:t själv har på ett eklatant sätt i tvenne fall erkänt, att vissa lagar
i tillämpningen äro så svårbegripliga och ohanterliga, att ett för vår rättsordning
tidigare okänt institut måst skapas med uppgift att giva vägledande uttalanden
om tolkningen. Jag åsyftar Centrala krigskonjunkturskattenämnden
och Centrala omsättningsskattenämnden. Riksdagen fann också för sin del i
höstas, att den nya uppbördslagen var så invecklad, att det även vad densamma
beträffar var ofrånkomligt att skapa ett liknande institut, Centrala uppbördsnämnden.
vars verksamhet också i praktiken kommer att bliva av lagstiftande
karaktär.

En annan utveckling, herr talman, som man icke kan ungå att iakttaga med
viss betänksamhet, är tendenserna till retroaktiv lagstiftning. Det torde vara

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tillräckligt att erinra om att man fortfarande icke Ilar kännedom örn vare sig
innehållet i den lagstiftning, enligt vilken krigskon junkturskatt för 1945 års
verksamhet kommer att uttagas, eller örn hur avräkningsförfarandet kommer
att bliva. Man vet, att skatt för nyssnämnda tid skall uttagas, liksom också att
en avräkning per den 31 december 1945 skall komma till stånd, men kan endast
med tillhjälp av några uttalanden i tidigare propositioner eller utskottsutlåtanden
i viss mån gissa sig till innehållet. Detta kan, såvitt jag kan bedöma,
icke anses tillfredsställande, överhuvud taget bör man åtminstone enligt min
mening inrikta sig på att i största mån undvika allt vad retroaktiv lagstiftning
heter.

Alltmer har utvecklingen under dessa år också gått i riktning mot att icke
i lagstiftningen uppställa klara regler, utan att i stället i sista hand hänskjuta
avgörandet till Kungl. Maj:ts eller någon annan myndighets bedömande. Ett
sådant bedömande kan av naturliga skäl aldrig undgå att bliva i någon mån
präglat av subjektivitet. Detta är givetvis icke liktydigt med godtycke, men
man torde dock vara inne på en farlig väg. överhuvud taget peka tendenserna
mot en utökning av avgöranden i administrativ ordning. Därvid är emellertid
att märka, att även detta för allmänheten kommer att medföra ekonomiskt ofta
mycket kännbara avbränningar. Hela systemet är i stort sett så komplicerat,
att fackmän måste anlitas, antingen det gäller överklaganden till prövningsnämnden,
kammarrätten eller annat eller ansökningar till Kungl. Maj :t eller
annan myndighet. Får vederbörande rätt erhåller han icke någon ersättning
för sina kostnader. Denna utveckling kommer givetvis mest kännbart att drabba
dem, som ekonomiskt äro sämst ställda. Säkerligen kommer det ej heller att
höra till undantagsfallen, att just denna kategori av ekonomiska skäl ser sig ur
stånd att utföra sin talan. I ett demokratiskt samhälle måste man sträva efter
en sådan ordning, att medborgarnas ekonomi icke blir avgörande för deras
möjligheter att hävda sin rätt. Man har också anledning att fråga sig, örn icke
även detta för så oändligt många människor betydelsefulla problem skulle
behöva underkastas en prövning och örn man icke på allvar borde se upp med
tendenserna mot en utvidgning av avgöranden i administrativ ordning.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag nödgas medge, att det ämne,
som jag i första hand kommer att beröra, har ganska litet sammanhang med
statsverkspropositionen, men jag anser mig ha rätt att liksom många andra
talare dispensera från skyldigheten att hålla mig till ämnet utan i stället
vidröra en sak, som ligger delvis bredvid detsamma. Djupare sett är det
väl ändå så, att nästan alla frågor ha något samband med Kungl. Maj:ts
proposition örn rikets tillstånd och behov. Det kan därför också vara berättigat
att tala om saker och ting, som kanske kunna synas obetydliga men som
för dem de beröra ändå ha en mycket stor vikt.

Det jag nu först kommer att beröra är vissa händelser, som ha inträffat i
samband med nedläggandet av skiffer- och oljeverket vid Kinne-Kleva. Att
en industri bygges upp och lägges ned är en ganska trivial företeelse, men icke
desto mindre har den ifrågasatta driftsnedläggelsen väckt en oerhörd uppmärksamhet
icke blott i pressen utan naturligtvis också inom de därav berörda
kommunerna och framför allt bland de i företaget anställda. Det är ganska
anmärkningsvärt, att tidningsorgan, som i princip äro motståndare till varje
form av statsdrifk ändå kunna uttala sig i mycket starka ordalag av klander
mot det sätt, varpå denna driftnedläggelse blivit planlagd och signalerad. Jag
behöver inte säga, att man måste taga dessa utgjutelser med en nypa salt, därför
att det ingår naturligtvis i vissa fall en del politiska spekulationer i dessa

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uttalanden. Men det hindrar ju inte, att det ändå kan vara en viss grund för
att det kan vara intressen, som kunna vara värda att tillvarataga.

Vad angår de anställda, så bottnar säkerligen deras ståndpunktstagande inte
direkt i en ovillkorlig strävan att behålla den anställning de lia. Med den tillgång
på arbete, som nu finns, är det naturligtvis inte ett större problem att
kunna få annan sysselsättning. Jag litar fullkomligt på ledningens intresse
för att göra övergången så mjuk som möjligt och jag hyser fullständigt förtroende
för statsrådet Ericssons förmåga och vilja att där göra allt för att en
omplacering inte skall bli alltför kännbar. Men jag tror, att anledningen till
att personalen är upprörd framför allt är, att man bestämt hävdar att denna
industri ingalunda behöver nedläggas, utan att det genom en viss nyinvestering
skulle vara möjligt att omvandla den till en bärande fredsindustri. Det
är då givet att man har fullt klart för sig, att på oljeutvinning kan ingen
framtid byggas, utan man syftar på en sådan omläggning av driften, att andra
produkter skola bli det väsentliga och oljan mera att betrakta såsom en biprodukt.

Det tjänar inte heller någonting till att förneka, att man ifrån personalens
sida hyser verkliga dubier huruvida skifferoljebolagets styrelse verkligen strävar
efter att omvandla denna industri till fredsproduktion. Man gör gällande,
att inom denna styrelse finns det mycket starka krafter, som mera sträva efter
att omhulda intressen, som till äventyrs kunna bli konkurrenter till en fredsindustri
vid Kinne-Kleva. Med rätt eller orätt så spridas dessa föreställningar
och dessa utläggningar. För min del har jag givetvis inte möjlighet att på
den punkten uppträda som domare.

I fullkomlig motsats till denna optimistiska syn på möjligheterna att åstadkomma
en fredsindustri stå nu vissa uttalanden vid ett möte, som hölls i går
kväll vid Kinne-Kleva och som var refererat i tidningarna i dag. Där har
den officielle representanten, professor Karin Kock, gjort ett uttalande av innehåll,
att det vore långt bättre att nedlägga driften, även om man skulle
vara tvungen att utbetala personalens löner efter det driften nedlagts, och ur
ren arbetsmarknadssynpunkt sett skulle det knappast leda till avsevärda svårigheter
att få arbetarna vid verket placerade på andra håll. Det är ju som
jag sade så, att den senare delen kan man vara överens örn, nämligen att
ur arbetsmarknadssynpunkt kan det vara möjligt att omplacera personalen.
Att professor Kock har kommit till denna pessimistiska slutsats beror på att
hon gör en beräkning, enligt vilken det skulle kosta 2 miljoner kronor årligen
att uppehålla driften vid Kinne-Kleva, och professor Kock uttalar den förmodan,
att när riksdagen skall ställas inför detta, skulle den komma att vägra
i vändningen.

Jag måste emellertid säga, att de siffror, som här framkommit angående
driftens uppehållande, måste väl ändå vara byggda på förutsättningen att oljeutvinningen
skall fortsätta och att det inte skall bli en omläggning till annan
produktion. Hur som helst så stå nu dessa båda ståndpunkter emot varandra.
Personalen har en helt annan syn på saken, och även teknici, som ha
haft tillfälle att sätta sig in i hela detta spörsmål, ha uttalat att förutsättningar
böra kunna finnas för en fredsindustri. Till och med en sådan tidning
som Handelstidningen bär släppt fram en lång artikel, där nian förklarar i
slutklämmen, att det skulle vara mycket tillfredsställande och nödvändigt att
man här gjorde en grundlig utredning, innan man beslöt sig för att fullkomligt
nedskrota anläggningen och sålunda förstöra det väldiga kapital, som
blivit nedlagt inom denna industri.

Nu har statsrådet Ericsson i ett tidigare uttalande förutsatt, att man skulle
kunna bedriva åtminstone någon industri vid Kinne-Kleva för att sysselsätta

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
deri på orten bofasta befolkningen. Den uppgår till 60 ä 70 nian av de 350
eller 400, som nu äro kvar vid industrien. Jag måste säga, att örn detta möjligen
skall vara inledningen till en mera omfattande utbyggnad, så måste detta
initiativ hälsas med mycket stor tillfredsställelse. Jag håller emellertid före,
att det inte kan vara tillräckligt med detta, utan jag tror att man har anledning
att överväga att verkligen investera så mycket pengar, att man kan nyttiggöra
en del av det nedlagda kapitalet och göra detta räntebärande. Jag
måste därför som min mening hävda, att det skulle väcka mycket stor tillfredsställelse,
örn statsrådet Ericsson ville gå till botten med detta problem
och verkställa en förutsättningslös och grundlig utredning av hela detta projekt.
Jag kan inte heller neka till att det skulle verka lugnande och inge förtroende,
örn för den framtida verksamhet, som där skall bedrivas, kunde tillsättas
en särskild styrelse, som finge taga hand örn det hela och utifrån förutsättningslösa
utgångspunkter söka göra det bästa av situationen. Jag tror
också att det skulle vara lugnande för alla berörda parter, örn statsrådet hade
tillfälle att här säga några ord i denna fråga.

När jag nu emellertid har kommit upp i talarstolen skulle jag också vilja beröra
ett par andra saker i allra största korthet. Förutvarande statsrådet Rosander
har erhållit uppdrag att gå fram med geddesyxan i den snårskog, som kommittéväsendet
lär vara. Det är säkerligen ingen anledning att veklaga över detta
■—- det är kanske i högsta grad behövligt. Jag skulle emellertid tro, att det
skulle vara mycket nyttigt, örn borgmästare Rosander även kunde inventera de
kommittéers arbete, vilkas resultat det skulle vara önskvärt att så snart som möjligt
få se. Jag tänker då framför allt på en kommitté — för att taga ett enda
exempel — som har arbetat nu ett pär tre års tid och som har till uppgift att
utarbeta former för samordning av samtliga trafikmedel här i riket. Den kommittén
borde, synes det mig, örn den verkligen skulle fylla någon verklig uppgift,
ha framlagt sitt förslag redan nu, ty örn någon gång det har erbjudit sig
ett psykologiskt ögonblick för att samordna olika trafik- och transportmedel här
i landet, så är det väl just nu. när biltrafiken har gått tillbaka och just är i färd
med att upprusta för fredens behov. Kommer nu denna fredsupprustning till
stånd, vilket naturligtvis ingen varken kan eller önskar hindra, så är det mycket
möjligt att vi, innan denna kommitté hinner framlägga sitt betänkande, befinna
oss i ungefär samma situation som 1936, som föranledde en sådan utomordentligt
hetsig strid emellan bilism och järnväg. Jag tror att örn man försitter
ögonblicket nu, så kommer det säkerligen mycket stora vanskligheter därefter.

Jag hade faktiskt tänkt att motionera på denna punkt, men det är ganska
hopplöst att framlägga motioner, ty var man än gör en stöt, så träffar man på
en pågående utredning. Jag förstår mycket väl, att kommunikationsministern
inte kan vidtaga några åtgärder förrän kommittéförslaget föreligger, men jag
skulle ändå tro att det vore välbetänkt örn man sökta påskynda denna kommitté,
så att resultatet framkommer så snart som det överhuvud taget är möjligt.

Slutligen skulle jag bara vilja säga ett par ord med anledning av ett avsnitt
i herr Hagbergs i Luleå anförande, när han talade örn relationerna mellan Sovjetunionen
och Sverige. Han gjorde gällande, att förbindelserna mellan Sverige
och Sovjetunionen inte nämnvärt förbättrats varken på det allmänpolitiska eller
på det handelspolitiska området, och han gjorde gällande, att Sovjetunionen
hade anledning att i viss mån vara kritiskt inställd emot Sverige på grund av
att han ansåg sig kunna fastlå, att det här i Sverige fortfarande var en mycket
stor och dominerande rest kvar av vad man skulle kunna kalla den gamla sågfilarmentaliteten.
Jag nödgas säga, att denna karakteristik är naturligtvis inte
hundraprocentigt oriktig, ty det är onekligen så, att det har framkommit vissa
tendenser, som ha visat detta. Tyvärr är ju detta ett arv ifrån gångna tider. Jag

Torsdagen den 17 januari 1940 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
läste härom dagen i ett brev, som prins Eugen hade publicerat, en mycket intressant
reflexion ifrån tiden för förra världskriget. Han säger att han funnit det
ganska anmärkningsvärt att man tar som givet, att Sverige skall vara med i
varje maktkonstellation, som har sin spets riktad emot Ryssland. Det var då,
alltså 1914, men herr Hagberg vet lika val som jag, att denna mentalitet faktiskt
är i utdöende, och det kan inte tjäna något förnuftigt intresse att sprida den
föreställningen, att sågfilarmentaliteten skulle kunna på något sätt ha ett dominerande
inflytande på svensk opinion. Tvärtom måste ju herr Hagberg lika väl
som jag veta, att alla verkligt bestämmande kretsar här i Sverige — regeringen
och riksdagen — äro fullkomligt främmande för dessa betraktelsesätt. Ja, jag
skulle kanske som ett kuriosum kunna påpeka, att borgerliga tidningar, som
ändå äro ganska kritiskt inställda i t. ex. baltfrågan, ändå ha medgivit åtminstone
en kåsör att framträda och yrka på att man skal] vrida på Karl XII:s
staty i Kungsträdgården. Det är kanske inte så betydelsefullt, men jag tror
det är i viss mån signifikativt för den stämningsförändring, som praktiskt har
inträffat i Sverige. Hur Karl XII:s staty skall komma att vändas är ju litet
svårt att säga. Kanske det vore klokast att han vände sitt pekfinger mot polstjärnan,
ty då kunde rimligtvis ingen jordisk nation behöva känna sig träffad.

Hur som helst med detta så skulle jag tro, att herr Hagberg i Luleå skulle göra
både Sovjet och Sverige en mycket stor tjänst, örn han avstode ifrån så kategoriska
uttalanden som dem han gjort i dag och i stället sökte beskriva det verkliga
läget på detta område. Därigenom skulle mycket av den misstro, som säkerligen
med orätt nu behärskar den ryska politiken gentemot Sverige, kunna utplånas,
och herr Hagberg skulle därmed, som jag sade, göra både Sverige och
Sovjetunionen en mycket stor tjänst.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Herr Sundströms anförande i vad
det avsåg skifferoljeverket i Kinne-Kleva föranleder mig att erinra örn att
detta verk ifrån början har haft karaktär av ett beredskapsverk. Det är utbyggt
under krigsåren med hänsyn till avspärrningen och försvarsberedskapen,
och jag tror det borde vara helt naturligt för alla, som sätta sig in i vad
saken gäller, att detta verk inte kan upprätthålla driften nu, när vi fått en
tillfredsställande försörjning med olja.

Det är ju så, att även örn verkets driftsresultat förbättrats undan för undan
och det bästa resultatet nåtts under det sista året, är ändå den produkt,
.sorn nu tillverkas där, drygt tre gånger så dyr som den vara, som vi kunna
importera hit till landet. Riksdagen har i viss mån tagit ståndpunkt till den
här saken därigenom att man har sagt, att den oljefabrikation, som staten
bedriver vid Kvarntorp, skall betraktas såsom ett långtidsföretag. Däremot
skulle inte samma betraktelsesätt anläggas, när det gällde Kinne-Kleva. Följaktligen
ha investeringarna pågått i Kvarntorp med tanke på att detta företag
skulle fortsätta sin verksamhet. Att man valt Kvarntorp som långtidsföretag
hänger samman med att skiffrarna där äro mera oljerika än vid
Kinne-Kleva och att investeringarna äro större. Även åtskilliga andra skäl
tala för att Kvarntorp skall få en längre livstid.

I början av förra året — alltså under samlingsregeringens tid — fattades
det beslut i form av direktiv till bolagets styrelse örn att man skulle förfara
på det sätt, som jag här nyss har antytt, nämligen att Kvarntorpsbolaget
skulle anses som långtidsföretag och bolagets styrelse skulle handlägga frågorna
utifrån den utgångspunkten att Kinne-Klovaverket skulle nedläggas,
när oljeimporten blev tillfredsställande. Vi ha nu kommit fram till denna
tidpunkt, och då har helt naturligt frågan ställts: vad skola vi göra med de

Andra kammarens protokoll 19kG. Nr 2. 6

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
människor, som ha arbetat vid detta oljeverk? Framför allt Ilar man varit bekymrad
för de personer, som skaffat sig eget hem eller som före verkets tillkomst
voro bosatta på orten och som kanske nu bli utan sysselsättning. Det
rör sig örn ungefär 60 stycken egnahem. Vidare har bolaget som sådant skaffat
24 familjer bostäder, och det är klart att dessa investeringar böra örn
möjligt räddas. Det är alldeles naturligt att staten som företagare bör se till
att de människor, som där äro anställda och som ha svårt att flytta till annan
sysselsättning, också få röna den omtanke, som kan vara ett skäligt krav
från personalens sida. Jag har också kunnat konstatera, att de anställda
vid företaget äro alldeles på det klara med att en fortsatt drift i form av
oljeutvinning är otänkbar. Varken de anställda eller någon annan, som satt
sig in i vad frågan gäller, har hävdat att man skall fortsätta med oljeproduktion.

Nu har herr Sundström i Skövde här sagt, att de anställda hysa den bestämda.
meningen, att bolagets styrelse inte har handlagt dessa ärenden med
den skicklighet och omtanke, som man kan fordra. Jag tror mig först böra
konstatera, att det råder en viss rivalitet mellan de båda verken, Kinne-Kleva
å ena och Kvarntorp å andra sidan. Jag kan emellertid inte finna annat, än
att man i detta fall inte skall skjuta på verkets styrelse utan på vederbörande
statsråd eller kanske på förra regeringen i dess helhet, eftersom ärendet
drogs i statsrådsberedning, som alltså bär ansvaret för de direktiv som
bolagets styrelse fått. När denna styrelse alltså fått sina direktiv, är det alldeles
uppenbart, att man inte skall klandra styrelsen. Jag har sett saken så,
att de undersökningar som bolagsstyrelsen har verkställt med tanke på denna
omläggning av driften i Kinne-Kleva tyda på att denna styrelse har väl
skött sina åligganden. Den har nu framlagt ett förslag, som syftar till att
åstadkomma en tillverkning av stenull och försöka få fram en produktion,
som ger arbete åt dem av de anställda som blivit bofasta på orten. Hur det nu
går med detta förslag, är jag inte i stånd att säga nu. Det bar remitterats i
vanlig ordning, och regeringen kommer i sinom tid att taga ställning till
detsamma. Riksdagen har emellertid sagt ifrån, att ingendera av oljeverken
får läggas ned, innan riksdagen sagt sin mening om den saken.

Följaktligen ligger saken så till, att riksdagen kommer att få en proposition,
där man kommer att anmäla, vad man har för avsikter beträffande
verket i Kinne-Kleva, och eftersom remissyttranden och en del tekniska saker
komma att dra ut på tiden, när det gäller förslaget till en eventuellt ny
industri, så kommer den frågan senare. Jag tror mig för närvarande kunna
säga, att det nog blir två framställningar till riksdagen, i ena fallet en anmälan
om bolagets avsikter, och i det andra och senare fallet blir, sedan resultaten
av de undersökningar som bedrivits för att åstadkomma en fredsindustri
i Kinne-Kleva föreligga, ett förslag härom underställt riksdagens
prövning.

Varför behöver man nu handlägga ärendet på detta sätt? Jo, man hyser
den bestämda uppfattningen, att även om man åstadkommer en industri av
det slag jag antytt, så kan man inte räkna med att denna industri skall ha
användning för alla de anställda som finnas på platsen. Man får börja i
mindre skala, och möjligen kan man, som herr Sundström antydde, utnyttja
de råvarutillgångar som finnas där även för andra ändamål än oljeutvinning,
och då kan man måhända vid en senare tidpunkt sysselsätta lika stort antal
arbetare som förut. Jag tror, att det är angeläget påpeka, att åtskilliga förfrågningar
ha gjorts, huruvida dessa arbetare voro villiga att flytta och taga
andra anställningar. Det vållar med andra ord ingen större svårighet att placera
dessa arbetare, som nu bli friställda, i andra sysselsättningar. Örn, de

Torsdagen den 17 januari 194G em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tveka inför ett uppbrott, så tar jag- det som ett bevis för att trots att statstjänarna
ibland klaga på sin arbetsgivare, så lia dessa anställda funnit, att
staten varit en relativt hygglig arbetsgivare, som de inte gärna vilja skilja
sig ifrån för att gå till privat anställning, som i regel ger ett sämre utbyte
än vad som erhållits i statens tjänst.

Med detta vill jag ha sagt, att min avsikt är att förelägga riksdagen detta
ärende till prövning både i fråga örn själva inskränkningen av driften och
i fråga om de eventuella förslagen till att skapa en nj^ industri i Kinne-Kleva,
som herr Sundström talade om.

Herr Ljungqvist: Herr talman! På detta stadium av remissdebatten är det
ekonomiska fältet skäligen avbetat och argumenten så pass vädrade, att inte så
mycket nytt finnes att tillägga. Jag vill emellertid ändock göra ett par korta
reflexioner med anledning av den förda debatten och därvid närmast anknyta
till ett par uttalanden av finansminister Wigforss.

Det är ett nöje även för en motståndare att lyssna till herr finansministerns
fascinerande ordsvall. Det är fascinerande, men det är också ett ordsvall. Det
har därför sina svårigheter att leta ut de konkreta tankegångarna. Emellertid
har jag funnit åtminstone några — låt mig säga tre — röda trådar. Den
första var, att finansministern trodde åtminstone som regel på en fortlöpande
ökning av produktiviteten och därmed av skatteunderlaget i vårt nationalhushåll.
Vidare trodde han på ett något så när bibehållande — åtminstone var det
en förutsättning för hans resonemang — av penningvärdet, även örn löneförhöjningar
skulle vidtagas men inte leda till prisökningar utöver den ram som
nu gäller. Slutligen ansåg han, sorn. någon visst redan uttolkat saken, att detförst
gäller att fixera, vilka utgifter man vill göra, och sedan bestämma, vilka
inkomster man skall lia.

Icke minst när det gäller en ökning av produktiviteten synes finansministern
hysa goda förhoppningar. I det sammanhanget vill jag emellertid för min
del erinra om att örn denna riksdag, med skäl förmodar jag, kan kallas de
sociala reformernas riksdag, så har den föregåtts av en annan riksdag, som
med lika mycket fog kan betecknas som socialiseringsriksdag.

Om man nu tänker sig en fortlöpande ökning av näringslivets produktivitet
och därmed av skatteunderlaget, så borde man väl också ta hänsyn till att
produktiviteten påverkas av socialiseringssträvandena. Nu har visserligen finansministern
och även herr Fast i denna debatt talat mera dämpat örn socialiseringssträvandena
eller det hot som socialiseringssträvandena innebära mot det
enskilda näringslivet. Man har från finansministerns håll sagt — jag tror att
orden folio ungefär så — att statssocialismen icke är alldeles dominerande
inom hans parti. Vidare gjorde finansministern det uttalandet, att socialdemokratien
icke skjutit fram socialiseringsfrågan i detta sammanhang. Med anledning
därav kan man ändock erinra örn att socialiseringscntusiasmen understundom
nog svallat ganska högt i finansministerns sinne. Jag tänker bl. apå
en debatt på sin tid då finansministern diskuterade med herr Hagberg i
Luleå och riktade en ganska patetisk paroll till kommunisterna. Vänj folket —
något ditåt tror jag den lydde •— vid att staten skall ingripa, så skola vi icke
tveka att förverkliga vårt program. Man kan också erinra örn att det socialdemokratiska
partiets program ju faktiskt tar sikte på produktionsfaktorernas
överförande till det allmänna. I efterkrigsprogrammet återfinnes också parollen
örn en omdaning av samhället i socialistisk riktning. Man kan vidare hänvisa
till hela raden av socialiseringsmotioner vid förra årets riksdag, vilka ju, eftersom
de flesta av dem vunno riksdagarna jon tetens bifall, också hade partiet
bakom sig. Nu är det visserligen sant, att hans excellens statsministern har

Nr 2.

Torsdag^!! den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
försökt dämpa oron på de häll, där man fruktar för stora statsingripanden,
och sagt i ett tal i Vingåker för icke så länge sedan, att det aldrig kan bli
t al om att socialisera en mängd små företag. Det gäller således att så att säga
hålla sig på mattan och förbli liten, för att. man inte skall råka ut för ett överskridande
av socialiseringsgränsen.

Det allmänna intrycket i fråga örn soci a 1 is e ri n gss trä v and ena blir i alla fall
en ovisshet om de makthavandes planer, som inte kan sägas lia skingrats genom
dagens debatt. Men vill man höja produktiviteten, får man väl ändå beakta,
att som en väsentlig förutsättning härför gälla arbetsro åt näringslivet, frihet
från socialiseringshot och frihet från vad man skulle vara frestad beteckna
som ett statligt nervkrig mot den enskilda näringsverksamheten. Det borde
vara skäl i att låta näringslivet ohämmat av socialiseringsplaner anspänna alla
sina krafter för att skapa ekonomiska förutsättningar för en i längden bärkraftig
höjning av socialstandarden. Det kan icke hjälpas, att man på åtskilliga håll
inom socialdemokratien har kunnat finna något, som jag skulle vilja kalla för
planhushallningsfanatism — gärna för mig enligt högt föredöme benämnd
P. H. F. även om jag vet att min partikamrat herr Hagberg i Malmö nyss uttalat
sitt missnöje med politiska slagord — åt vilken getts ett spelrum som
inte kan ha verkat stimulerande på arbetslusten och effektiviteten inom näringslivet.

Samtidigt säger emellertid herr Wigforss på tal örn de stora föreslagna sociala
reformernas finansiering, att skatteunderlagets ökning på grund av ökad
produktivitet åtminstone för närvarande icke kan betyda något väsentligt, därför
att ^ökningen av skatteunderlaget inte kan ske med den snabbhet, som »utan
dröjsmål», som han uttryckte saken, kan leda till ett genomförande av de sociala
reformerna. Örn jag inte missuppfattade honom, ställde han en fråga till
de borgerliga örn deras inställning till socialreformerna och dessas behövlighetsgrad
i olika avseenden. Men såvitt jag kunde finna, gav han själv icke något
besked i den vitala frågan, hur han tänkt sig skaffa pengar. I en debatt i
konserthuset för några månader sedan avgav finansministern en ganska öppenhjärtig
förklaring örn sin villrådighet i detta avseende. Man kan inte säga,
att spörsmålet blivit utsatt för en så värst mycket klarare belysning i dag.
Ibland får man den frågan ställd på sig från socialdemokratiskt håll: hur
långt vilja ni högermän egentligen gå i socialreformatoriskt avseende? I det
här läget synes man med skäl kunna svara: hur skola vi kunna veta, hur långt
vi kunna gå, när finansministern inte vet, var han skall skaffa pengar?

Samtidigt som man bebådar stora och efterlängtade sociala reformer, talar
ruin också i statsverkspropositionen örn hänsynen till behovet av skattelättnader.
Det innebär alltså ett erkännande av den från oppositionens sida hävdade
nödvändigheten att söka alla tänkbara möjligheter att lätta skattetrycket.
Det är särskilt de smärre inkomsttagarna som nämnas. Vilket i och för
sig är tacknämligt.

Emellertid kommer man nog inte så långt, såsom också från socialdemokratiskt
håll, särskilt av herr Myrdal, erkänts även örn man tillgrepe en
skatteskärpning, som skulle drabba de större inkomsttagarna. Inkomstfördelningsstatistiken
från 1941 visar — örn mina siffror äro riktiga, vilket jag har
anledning hålla troligt — att örn man exempelvis tänker sig. att alla inkomster
från 8 000 till 20 000 kronor skulle begränsas till 8 000 — det är
80 000 personer det gäller — så skulle detta medföra en ökning i statskassan
på 92 miljoner kronor, vilket ju är en skäligen blygsam summa i förhållande
till de utomordentligt stora belopp, 600 miljoner till 1 miljard kronor, som
de sociala reformernas genomförande kräver. Man söker emellertid i statsverkspropositionen,
såvitt jag kunnat finna, förgäves efter uttryck för den

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synpunkten, att skattelindringar äro av behovet påkallade även för företagsamhetens
del. Det kan inte hjälpas, att man blir litet osäker på regeringens
intresse på denna punkt.

Örn man åsyftar, som finansministern givit uttryck åt, en stegring av produktiviteten,
så borde det vara av vikt, att också skattetrycket hålles på en
rimlig nivå. En skattelindriug i detta fall — även de små inkomsttagarna i
samhället äro ju beroende av näringslivet — kan och bör rimligen medföra en
ökning av företagsamheten och kan således också bli till en viktig hävstångför
den sociala standardökningen. Därmed ges en stimulans till ökad företagsamhet
sorn i sin tur möjliggör en stegring av nationalinkomsten.

Finansministern pekade på möjligheten av löneförhöjningar utan att spränga
prisramen. Det är ju möjligt att en sådan politik i viss utsträckning skulle
kunna realiseras, men till större delen är det väl ändå sannolikt att ett dylikt
resonemang ger uttryck åt ett utopiskt betraktelsesätt. För det första har man
ju kollektivavtalssystem här i landet, vilket ofta gör det mycket svårt att
bedöma lönsamheten inom olika företag, så att inte vid löneförhöjningar för
de anställda vinstmarginalen försvinner eller bytes i förlust och företagen bli
tvungna, om de kvarstå som fria företag, att höja priserna. På det sättet komma
vissa företag att hårt pressas från två olika håll, och en följd av det kan
mycket lätt bli, att det blir en minskad tillgång på riskvilligt kapital i landet.
I det sammanhanget har man från socialdemokratiskt håll hört den ståndpunkten
uttalas, att örn lönsamheten minskas på grund av att lönerna höjas
men prisnivån blir densamma eller på grund av att skattetrycket blir hårdare
och örn tillgången på riskvilligt kapital därigenom blir mindre än tidigare,
så är det statens uppgift att se till vad den kan göra för att bedriva verksamheten
i stället. Åtskilliga uttalanden från socialdemokratiskt håll tyda på en
sådan tankegång, bl. a. ett uttalande i Aftontidningen på sin tid, där det
säges:

»En höjning av de lägre inkomsttagarnas standard, utöver vad som socialpolitiskt
kan ske med nämnda belopp» — man menar här belopp som kail
åstadkommas skattevägen — »måste vinnas genom inkomststegring, genom en
höjd produktionskapacitet, en ökad produktion. Detta är vad socialdemokratien
avser att vinna genom socialisering. Måhända kan i ett mer eller mindre
socialiserat samhälle någon ytterligare inkomsutjämning uppnås. Men socialiseringens
huvudsakliga vinst måste vara ökad produktion. Ernås icke denna,
har den icke fyllt sitt ändamål.»

Produktivitetsstegring är sålunda oundgänglig för en ökning av nationalinkomsten.
en höjning av välståndet i landet och en höjning av den sociala
standarden. Man talar nu här i kammaren om att det icke föreligger något
socialiseringshot. Tidigare uttalanden visa annat. Det resonemanget har ju
nämligen förts fram, att eftersom minskad lönsamhet kan leda till brist på
riskvilligt kapital, får det allmänna ingripa; och så lia vi socialiseringen som
ett brev på posten.

Jag skulle, herr talman, sedan endast be att när det gäller de ekonomiska
problemen få framhålla, hurusom hans excellens statsministern i det tidigare
av mig omnämnda vingåkerstalet framkastade tanken på att socialreformerna
skulle kunna möjliggöras även lånevägen. Finansministern ger i statsverkspropositionen
icke någon mening till känna i detta avseende utan har skjutit finansieringsproblemet
en smula framåt i tiden. Vi ha hiirt herr Skoglund i
Doverstorp här tidigare i dag uttala sin tillfredsställelse med att finansministern
icke tänker sig någon underbalansering av budgeten vid full sysselsättning.
Emellertid kvarstår hans excellens statsministerns uttalande beträffande
finansiering genom lån. Och man undrar ändå, örn här icke före -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligga vissa allvarligare funderingar på ett utnyttjande av lånevägen i större
eliedr mindre utsträckning för de sociala konsumtionsbehoven. Det må vara
tillatet att här i remissdebatten uttala vissa betänkligheter mot sådana tankegangar.
De inflatoriska tendenserna i vart ekonomiska liv äro omisskännliga,
och obotliga skador för penningvärdet kunna uppkomma, örn man vänjer sig
vid en sadan upplåning för sociala ändamål, som inte finnér sin motsvarighet
i en produktionsstegring. Man kan t. ex. fråga sig, vad det är för mening
nied en höjning av folkpensionsbeloppen, om kronan efter en tid visar
sig ha sjunkit i värde. till den grad, att höjningen av pensionsbeloppet
neutraliseras. Vid en oförsiktig finanspolitik är ju ett sådant perspektiv ingalunda
otänkbart. Överhuvud taget måste man ställa sig mycket betänksam mot
ett införande av principen att upptaga lån för konsumtionsändamål av denna
art. På den vägen kan man lätt motverka sparsamheten i landet, och hamnar
lätt på ett betänkligt sluttande plan i ekonomiskt avseende. Alldeles bortsett
ifrån att man örn obetänksamheten är framme kan komma att på den efterföljande
generationen lägga tunga bördor, som den nu levande och verkande
generationen själv borde ha burit.

. Slutligen skulle jag i detta sammanhang vilja framhålla, att när finansministern
säger att de borgerliga ha fått flytta tillbaka sina positioner till förman
för socialdemokratiska tänkesätt och uppfattningar, så äger detta naturligtvis
i viss utsträckning sin riktighet, eftersom man, för att överhuvud taget
kunna medverka till samhällets utveckling pa bästa möjliga sätt ur sin egen
åskådnings synpunkt, ju även måste taga hänsyn till andras meningar och
uppfattningar. Men jag vill också hävda, att socialdemokratien under sin politiska
verksamhet här i landet har mast flytta tillbaka sina positioner från de
extrema ståndpunkter som den förr i många avsenden intog, till förmån för
borgerliga uppfattningar. Jag tror sålunda, att man vågar det påståendet att
det samhälle, som vi leva i, allt fortfarande i huvudsak bygger på borgerliga
principer, även om socialdemokratien satt sin starka stämpel därpå. Och jag
tror liksom herr Ohlin, att sympatierna för en sådan borgerlig samhällsordning
äro starka — jag skulle finna det onaturligt annars — långt in i arbetarkretsar.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja använda mig av samma dispens som
den föregående talaren och vidröra ett spörsmål, som ligger vid sidan av statsverkspropositionen.
Det gäller samma spörsmål, som både av den föregående
och även av ett par tidigare talare i debatten här berörts, nämligen frågan örn
de militära baltflyktingarnas utlämnande.

Det har talats mycket om ansvaret i denna sak. och i viss mån har ställningstagandet.
efter vad det förefaller, kommit att färgas av partipolitiska
synpunkter. För mig är inte frågan en partisak, utan något av en helt annan
och dyrbarare valör, nämligen en samvetssak.

Man kan väl förstå, men man är svårt missräknad över att samlingsregeringen
i juni inte förmådde överblicka räckvidden av det beslut, som då fattades
i denna fråga. Man kan förstå det, därför att händelserna då tumlade
över varandra och man föga visste örn den framtida utvecklingen av flyktingpolitiken
i världen. Å andra sidan är man djupt missräknad över att en blunder
skett, som icke blott kan få verkningar, menliga för vårt humanitära anseende,
utan som, vad värre är, samtidigt kan gå ut över oskyldiga och olyckliga
människor som här sökt sin tillflykt.

Jag förstår väl att man från socialdemokratisk sida klandrar försök — örn
nu sådana förekommit — att undandraga samlingsregeringens borgerliga medlemmar
ansvaret för vad som i juni skedde. Jag vill för min del icke göra något
sådant. Jag skulle således för min del anse det orättfärdigt, örn man t. ex.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
från högerns håll sökte fritaga vårt partis representanter för vad som skedde
i och med junibeslutet. Kritiken måste drabba alla de i samlingsregeringen
deltagande partiernas representanter, liksom ursäkter -—- i vilken grad och
för vilka regeringsmedlemmar lämnar jag därhän — böra äga giltighet oavsett
partitillhörighet.

B alff rågan är alltså icke en partipolitisk fråga, utan en samvetsfråga för
varje svensk, sålunda även för en riksdagsman. Min inställning skulle vara
exakt densamma, även om det nu sutte en samlingsregering _ i stället för en
partiregering. Det är t. o. m. beklagligt enligt min uppfattning, att det icke
är samlingsregeringen, som blivit i tillfälle att fullfölja denna sak, ty då
skulle det icke lia kunnat talas om partipolitik i denna samvetsfråga.. I dagens
läge kan det emellertid inte hjälpas, att det är den nu sittande regeringen, som
bär ansvaret för vad som göres eller icke göres, även örn den känner sin handlingsfrihet
begränsad av vad som förevarit under samlingsregeringens tid.

I sin intervju i Morgon-Tidningen den 9 januari detta år bär hans excellens
herr utrikesministern meddelat, att någon ändring icke skett beträffande den
svenska ståndpunkten i baltfrågan — med vissa smärre undantag för sjuka
och några civilpersoner. Säkert har detta meddelande mottagits med djupaste
beklämning av de vidaste kretsar inom vårt folk. Vårt land gör enligt min
mening därmed ett djupt förödmjukande avsteg från de asylrättsliga principer,
som vi vinnlagt oss om att vårda såsom en av våra dyrbaraste moraliska
tillgångar. Såsom har påpekats, äro landets samtliga juridiska fakulteter ense
örn att ingen folkrätt påfordrar dessa flyktingars utlämnande.

Det hela är en allvarlig sak, icke blott för de berörda, som skola utlämnas,
utan också för vårt svenska folk. ty på detta sätt medverkar man till en avtrubbning
av rättsmedvetandet. Vi skamfila detta i stället för att sia vakt örn
det. Hur skall den enskilde medborgaren kunna fostra sina barn till rättsmedvetna
människor, örn staten samtidigt uppenbarligen handlar på ett sätt, som
icke kan moraliskt försvaras?

Utrikesministern bär sagt-, att »frågan icke kan bedömas som en känslosak».
Jag vet få bedömningar i utrikespolitiken, som äro mig personligen så motbjudande
som de, som kläda sig i orden »känsla» och »realism». Politik
måste väl ändå ytterst bygga på rättskänsla, och vi få därvidlag inte krypa
bakom något, som vi kalla realism. Ibland har man tyckt sig finna, att en
ärlig och rättsinnig inställning i en fråga gärna stämplas som »känslomässig»:
å andra sidan att etiketten »realism» gärna användes för att dölja ett handligssätt,
vars moraliska halt är tvivelaktig men som är så mycket mer bestämt
av makthänsyn.

Ingenting synes mig i detta sammanhang medföra större risk för vårt folk
än att vi lämna den traditionella väg, som vårt rättsmedvetande och våra rättsprinciper
anvisa oss. Göra vi det, bidraga vi inte bara till att luckra upp
medborgarnas rättskänsla, varvid skadeverkningarna kunna bli särskilt stora
bland vår ungdom, utan vi betaga även oss själva och våra barn möjligheten
att i framtida situationer göra sådana rättskrav gällande, som det här är fråga
om. Antag att våra barn komma i det läget, att de måste ^försvara sig först
mot den ena makten, sedan mot den andra! Hur skulle vi då betrakta det, örn
de, endast för att de försvarat sitt land, utlämnades till ett annat land med
risk att behandlas som landsförrädare? Vi skulle anse, att ingen advokatyr
i världen kunde försvara något sådant. Och nu äro vi själva i färd med att
begå en sådan handling.

När man talar om baltfrågan som en prestigefråga för stormakten Ryssland,
bär jag för min ringa del svårt att första detta. Det gäller dock här att pa
svensk botten tillämpa svenska rättsprinciper. Det synes mig vara naturligt att

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utgå. ifrån att den stormakt det gäller har råd att visa generositet gentemot
Sveriges strävan säborn suverän nation att på svensk botten tillämpa svenska
rättsgrundsatser. Däremot kunna vi ju inte kräva, att ett annat land, i detta
fall Ryssland, för sin del skall tillämpa dessa grundsatser. En annan sak är,
att vi i likhet ^med utrikesministern gärna vilja tro, att man på ryskt håll
skall visa förståelse för balternas speciella läge.

^Hur ställer sig då balternas rättsläge ur rysk synpunkt? Det är viktigt att
hålla i minnet, att de betraktas som sovjetundersåtar. Det har sagts mig —
saken har också förts fram i en dagstidning här i Stockholm — att det stadgas
i den även i de baltiska staterna gällande sovjetstrafflagens § 58 mom. 1, att
som landsförräderi straffas med arkebusering och förmögenhetskonfiskation
bl. a. flykt till utlandet, alltså ett brott som i Sverige vistande balter kunna
sägas ha begått. Samma straff gäller också övergång till fiendens sida, varför
de baltiska.militärflyktingarna även av denna orsak kunna dömas till döden.

Utrikesministern har ju nu visserligen den 9 dennes uttalat en förmodan örn
att »starka skäl tala för att ifrågavarande balter inte behandlas enligt strängare
regler än militärpersoner av tysk nationalitet. Det finnes enligt regeringens
mening ingen anledning att på denna punkt tillskriva Sovjetunionens myndigheter
en extremt formalistisk tolkning av landsförräderibegreppet».

Utrikesministern har, såvitt jag förstår, gjort detta uttalande å hela regeringens
vägnar. Det må kanske då vara tillåtet att inte bara till utrikesministern
utan även till justitieministern rikta den frågan, på vilka grunder
ett uttalande som utrikesministerns kunnat motiveras, när ju sovjetlagstiftningen
synes ha. klara bestämmelser i det avseende som det här gäller. De ifrågavarande
flyktingarna ha ju icke velat återvända till sina hemorter och måste
därför förutsättas bli räknade till Sovjetstatens fiender. Radioutsändningar från
Balticum ha för övrigt icke lämnat något tvivel om hur man ser på de baltiska
flyktingarna. Och örn man nu vet, vad rysk lagstiftning säger och vad rysk
radio uttalat, varpa grundar da regeringen sin tro att balterna skola behandlas
på annat sätt än dessa förutsättningar låta förmoda? Finns det några utfästelser
i den vägen?

Örn så icke är fallet, ligger saken så till — eftersom dessa balter nu vistas
på svensk botten och eftersom vi känna till premisserna för deras behandling

- att vi äro bestämmande över deras öde. Det är vi, som, om vi utlämna dem,
verkställa en handling som ställer dem inför bestraffning. Detta utlämnande
synes nu, enligt vad som uppgives, t. o. m. skola ske med svenskt fartyg.
Skulle ett utlämnande verkställas, kan jag inte hjälpa att jag känner det som
en förnedrande handling.

Man talar örn att en utfästelse föreligger. Det synes mig emellertid, som
örn, när nu avtalets premisser och räckvidd blivit klara, det är uppenbart, att
tvingande sväl finnas att inte fullfölja detta avtal. Ty genom ett fullföljande
skulle man bryta mot bud av högre valör, mot svenskt traditionellt rättsmedvetande
och asylrättsliga principer, beträffande vilka vi icke vilja göra oss
urarva. Det asylrättsliga ansvaret ha vi här i Sverige — vi kunna aldrig skjuta
över det på rysk sida.

Det har från auktoritativt håll inom regeringen vid visst tillfälle talats örn
att vi skulle lia en uppgift som »världens samvete». I den predikan, som hölls
vid denna riksdags öppnande, yttrade talaren också något om sin tro på Sveriges
möjligheter att bli ett världens samvete och salt, såsom han uttryckte
sig. Men hur skola vi kunna drömma örn att ens tillnärmelsevis fylla en sådan
uppgift, om vi begå en handling av den art, som det här är tal örn? En sådan
åtgärd, med det sårande av svensk humanitets- och rättskänsla som den innebär,
måste medföra att samvetet tystas ner och saltet mister sin sälta.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Hterr talman! Jag Får känt det som en tvingande sak att för min ringa del
utan partipolitiska hänsyn ge till känna min ståndpunkt i denna fråga.

I detta anförande instämde herr Johnsson i Stockholm.

Vidare yttrade

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén! Herr talman.
Det har under denna debatt även berörts några frågor av utrikespolitisk natur.
Herr Skoglund i Doverstorp, som inledde debatten, nämnde sålunda några ord
örn det nordiska utrikesministermöte, som nyligen har hållits i Köpenhamn.
Han tycktes en smula kritisera, att ett sådant utrikesministermöte hade anordnats
så att säga i marginalen av ett socialdemokratiskt möte, ett sammanträde
med den socialdemokratiska nordiska samarbetskommittén.

Jag vill med anledning därav påpeka, att denna samarbetskommitté inom
arbetarrörelserna i de nordiska länderna hade sitt reguljära sammanträde och
att det endast var den omständigheten, att vid detta sammanträde händelsevis
funnos bland de delegerade den norske och den svenske utrikesministern, som
medförde att det på inbjudan av den danske utrikesministern ordnades en
konferens mellan dessa tre ministrar. Den danske utrikesministern tillhör ju
inte den socialdemokratiska nordiska samarbetskommittén. Det var alltså inte
ett vanligt ministermöte, om jag så får uttrycka det, utan det var en tillfälligt
anordnad sammankomst, och jag kan försäkra herr Skoglund, att jag ingalunda
har den uppfattningen, att det nordiska samarbetet på något vis skall
gå efter partilinjer.

Herr Skoglund berörde också frågan örn svenska företag i främmande länder
och de risker, som de äro utsatta för i anledning av de socialiseringsdekret,
som i vissa östeuropeiska länder ha utfärdats. Jag vill till svar på detta, säga,
att örn svenska företag bli utsatta för åtgärder av denna art — örn de bli föremål
för expropriationshot eller bli exproprierade — så är det självfallet ett
svenskt samhälleligt intresse att stödja dessa företag i deras ansträngningar att
få skydd för sina intressen i de främmande länderna. Ofta brukar det förhålla
sig så att de själva bäst kunna förhandla med vederbörande främmande
regeringar, varvid förhandlingarna väl kunna tänkas ga efter tva olika huvudlinjer:
antingen söker man få till stånd ett särskilt arrangemang som gör det
möjligt att behålla företagen i trots av den lagstiftning örn socialisering, som
generellt är utfärdad, eller också söker man erhålla full och tillfredsställande
ersättning för dem. Det är givet, att företagen, örn de så behöva, vid dessa
förhandlingar kunna räkna på stöd från den svenska utrikesrepresentationen
och den svenska regeringen.

Även herr Hagberg i Luleå var inne på ett utrikespolitiskt spörsmål. Herr
Hagberg tycktes lia fått den föreställningen, att vi här i landet skaffat oss
en kommitté med uppgift att främja möjligheterna för oss att själva producera
atombomber. Det kanske har förbigått herr Hagberg, att kommittén i fråga
är tillsatt på ecklesiastikministerns föredragning — man kan ju inte gärna utgå
ifrån att ecklesiastikministern tar hand örn försöken att framställa atombomber
i försvarets tjänst. I själva verket har denna kommitté inte något som
helst att göra med tillverkning av atombomber i Sverige, utan den är tillsatt
för att undersöka vad man kan och bör göra i fråga örn vetenskaplig forskning
och eventuellt även i tekniskt avseende för att tillgodogöra sig de nya
upptäckter, som ligga bakom tillverkningen av atombomber. Det är alltså, såsom
framgår redan därav att ecklesiastikministern är föredragande i ärendet,
ett vetenskapligt intresse, som främjas genom tillsättningen av denna kommitté.

Herr Skoglund tog i någon mån upp frågan örn balterna i tysk krigstjänst
och sade, att det för honom varit en besvikelse, att inte något hade kunnat

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
göras för att modifiera det gamla beslutet i denna fråga, Herr Ljungqvist har
nu mera utförligt varit inne på samma sak. Jag håller herr Ljungqvist räkning
för att han inte försökte fritaga sitt parti eller dess representanter från delaktighet
i ansvaret för det beslut, som fattades av den svenska samlingsregeringen
den 15 juni i år, men fastän han själv sålunda betonade, att han inte
betraktade denna fråga som någon partisak, så vill jag ändå gärna något gå in
på de synpunkter, som han anlade därpå.

Jag anser mig då först böra något redogöra för det läge, som förelåg, då
de svenska statsmakterna och den svenska regeringen i våras hade att fatta
sitt beslut, ivian kan nämligen enligt min mening inte bedöma denna fråga
eller utan vidare uttala, att det är en samvetssak, hur man bör handla i detta
spörsmål, om man inte till fullo beaktat detta läge.

Redan i början av maj, vid tidpunkten för den tyska kapitulationen, som ju
skedde den 8 maj, hade den dåvarande svenska regeringen intagit den ståndpunkten,
att man skulle försöka avvisa alla flyktingar, som härstammade från
den tyska armén. Den 7 maj utgick en militärorder i den riktningen, där det
bestämdes att uniformerad tysk personal tillhörande krigsmakten (inklusive
organisation Todt) eller Gestapo, som i trupp eller enskilt försökte överskrida
var landgräns, skulle avvisas, och det skulle meddelas att rätten till internering
inte längre gällde.

Det var alltså en militärorder av den 7 maj. Sedan lämnades i kommandoväg
till överbefälhavaren den 9 maj samma direktiv i något utförligare form.
Däri meddelades att även fartyg, som medförde enbart tysk uniformerad personal
och som inkommit på svenskt territorialvatten, skulle avvisas om de påträffades
av svenskt örlogsfartyg. Därest fartyg medförde även annan personal
eller örn fartyget befann sig i nöd eller av annan orsak inte lämpligen kunde
fortsätta resan skulle det föras i hamn och personalen omhändertagas.

Senare meddelades detta också till en större allmänhet genom att försvarsstaben
lämnade tidningarna en orientering som publicerades den 24 maj. Däri
meddelades att »sedan regeringen tagit ställning till det läge, som inträtt efter
krigstillståndets upphörande beträffande flyktingars omhändertagande, beslöts
som grundprincip, att all tysk militär personal skulle avvisas». Det upplystes
också i detta tidningsmeddelande från försvarsstaben att ett stort antal flyktingar
utan eller efter avväpning avvisats både vid land- och sjögränsen.
Andra hade emellertid av de särskilda skäl som jag nyss antydde omhändertagits.
Det upplystes i detta tidningsmeddelande att bland dessa omhändertagna
befunno sig utom rikstyskar också österrikare, sudettyskar, polacker
och ester m. fl.

Det framhölls vidare i den orientering som givits till tidningarna, att det
givetvis var ett önskemål att de internerade snarast återfördes till sitt land
och att det därvid skulle ankomma närmast på utrikesdepartementet att med
de allierade^ överenskomma örn tidpunkten och sättet för transporten.

Denna ståndpunkt hade alltså av samlingsregeringen intagits redan innan
det kommit någon rysk begäran om avtransport av flyktingar från ostfrouten.
Sedermera, den 2 juni, kom som bekant en rysk begä?*an, som regeringen behandlade.
Den rådförde sig med utrikesnämnden, och den fattade beslut i konselj
den 15 juni och meddelade detta beslut till den ryska regeringen.

Jag behöver inte närmare ingå på detta svar. ty det har redogjorts för detsamma
i denna kammare under förra riksdagen, den 23 november. Jag vill
endast framhålla att i det svar som avlåtits till Sovjetunionen hette det att
svenska regeringen hade »givit försvarsstaben i uppdrag att träda i förbindelse
med legationen» — den ryska alltså — »rörande modaliteterna för av -

Torsdagen den 17 januari 1946 em. Nr 2 91

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. rn. (Forts.)
resan och överlämnandet till Sovjetunionens militära myndigheter». Det hade
alltså i denna förklaring av svenska regeringen till sovjetlegationen lämnats
ett meddelande, vari det angavs att de tyska eller under tysk kontroll stående
militära personer, som hade från ostfronten flytt till Sverige, skulle överlämnas
till de ryska myndigheterna. Med tillämpning av det uppdrag försvarsstaben
fått av regeringen granskade försvarsstaben den personal, som var hitkommen
och hade internerats, oell lämnade den 3 juli till sovjetlegationens militärattaché
en uppgift på det antal internerade, som enligt den svenska noten
skulle överlämnas och transporteras till Sovjetryssland.

Det har alltså gällt att verkställa den utfästelse som gavs i den nämnda noten.
Att inte beslutet verkställts tidigare berodde helt enkelt på svårigheten
att sätta i gång transporten under sommaren och andra svårigheter, som jag
inte behöver närmare gå in på. Bland annat var det vanskligt att skicka över
fartyg till hamnarna vid Östersjön — man kände inte till möjligheterna att
anlöpa dem, och vidare hade ryssarna svårigheter med att anskaffa tonnage. I
fråga om möjligheterna att modifiera detta beslut har regeringen efter omsorgsfull
prövning kommit till den uppfattningen att detta inte är möjligt. Till
dem som tänka framför allt på de enskilda balternas öde och anse att åtgärden
innebär, som den senaste talaren framhöll, ett förödmjukande brott mot asylrättsprincipen.
må det ju sägas att redan avvisandet vid gränsen av tysk militärpersonal
— bland dem med ali sannolikhet också åtskilliga balter — innebar
ett avsteg från vanliga asylrättsregler. Aven de som äro allra mest
upprörda över vad som här skett ha alltså, kan man säga, ransonerat sin medkänsla
genom att inte ta någon hänsyn till att vi redan vid kusten eller vid
gränsen avvisade också ett antal baltiska flyktingar och vidare i det avseendet
att de inte bry sig örn att vi skickat ut ur landet talrika tyskar, av vilka säkerligen
en hel del varit individuellt oskyldiga till den situation, vari de
kommit.

De svenska statsmakterna hade i själva verket i samband med behandlingen
av utlänningslagen vid 1945 års riksdag medvetet accepterat den hållningen,
att vi vid krigets slutskede skulle kunna komma i det läget, att vi inte kunde
tillämpa vanliga asylrättsregler. I propositionen till utlänningslagen framhölls
att ett sådant läge skulle kunna inträda, och man hade där hänvisat till
att det behövdes ingen ändring i lagstiftningen, eftersom denna gav Kungl.
Maj :t fria händer att på grund av särskilda omständigheter handla så som
det visade sig erforderligt. , .

Detta var kanske en från mänsklig synpunkt hård inställning, men vi fa
komma ihåg att vårt land också var ute i hårt blåsväder. Och. de svenska
statsmakterna ansågo tydligen genom att acceptera dessa riktlinjer, att man
hade den plikten mot det egna landet att skydda sig mot olägenheterna av att
ta emot spillror ifrån den tyska krigsmakten, som i krigets slutskede komme
att nalkas våra gränser.

Såsom jag redan angav i mitt interpellationssvar den 23 november har jag
i en note till sovjetregeringen givit uttryck åt den uppfattningen, att man inom
svenska regeringen utgått ifrån att balterna inte skulle behandlas sämre
än andra krigsfångar. Detta uttalande har nu kritiserats ur olika synpunkter.
Det har kritiserats av herr Ljungqvist i kväll och i tidningspressen. Kritiken
går på två olika linjer. Ibland har man frågat vad jag grundar denna uppfattning
på att vederbörande inte skulle behandlas sämre än krigsfångar av
tysk nationalitet. Man menar alltså att jag sagt för mycket när jag anfört
att vi utgått ifrån detta. Till dem som resonera så skulle jag vilja rikta en
motfråga: Menar man att det var oriktigt att utgå ifrån denna förutsättning
och att tillkännage för sovjetregeringen att vi hyste denna uppfattning? Me -

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nar man att vi i stället borde lia sagt att vi utgå ifrån att balterna behandlas
som landsförrädare? Jag tror att ingen här i kammaren skulle vilja påstå, att
det var ett fel från svenska regeringens sida att starkt understryka denna sin
uppfattning direkt till Sovjetunionen — jag vet att denna den svenska regeringens
uppfattning omsorgsfullt rapporterats till sovjetregeringen.

Man har vidare, liktorn herr Ljungqvist, frågat örn vi ha några garantier
tor att det förhåller sig på detta sätt. Herr Ljungqvist menar kanske då: Ha
vi ställt detta som villkor för avtransporterna? Med hänsyn till de argument
som också här förekommit vill jag svara, att man brukar inte ställa villkor för
ett avtal sedan man träffat avtalet. Man kan inte i efterhand ställa villkor
och säga att vi göra avtalet beroende på att vi få den eller den förklaringen
men vi kunna ge vår uppfattning till känna och understryka den så starkt soni
möjligt.

Det har i denna fråga talats så mycket örn våra förpliktelser mot balterna
sorn flytt hit, och det har talats orri asylrätt och om samvetsbud. Men hur
skulle det vara örn det ägnades litet mer uppmärksamhet åt förpliktelsen mot
vart eget land, åt vikten av att vi ha ingått en förbindelse och inte minst åt
verkningarna av en eventuell vägran nu att uppfylla den. Jag har för min

v?cHsf samvete, och det säger mig att jag på min post inte får vårdslösa
förbindelser som den svenska regeringen ingått gentemot ett främmande land.

. Herr Ljunggvist, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
.Beträffande de baltiska militärflyktingarna kan jag inte jämställa avvisandet
vid gränsen vid ifrågavarande tidpunkt med det utlämnande som nu är aktuellt.
Jag antydde i mitt anförande att man måste förstå mycket av vad som då inträffade
på grund av att händelserna, som jag sade, tumlade över varandra och
pa grund av att man inte riktigt visste hur flyktingspolitiken skulle gestalta
sig. Vi ha nu hört en förklaring till hur detta beslut, som fått en sådan ödesdiger
räckvidd, kom att fattas. Nu äro emellertid balterna här. Vi ha fått en
helt annan klarhet örn de risker som kunna vänta dessa flyktingar vid ett utlämnande,
och det har, som också i en tidigare debatt påpekats, förekommit uttalanden
i radio i Sovjetbaltikum, som inte synes lämna något tvivel örn hur
man betraktar baltproblemet på den sidan Östersjön.

Jag har inte alls för min personliga del kritiserat excellensen Undéns uttalande
i det avseende han tydligen tror. Jag har tvärtom sagt att det är en
sak för sig att vi gärna i likhet med utrikesministern vilja tro, att man på
ryskt håll skall visa förståelse för balternas speciella läge. Det är alldeles
absurt när excellensen Undén ifrågasätter att man skulle föredragit att utrikesministern
tillkännagivit såsom sin ståndpunkt att han utgår ifrån att balterna
skulle behandlas som landsförrädare. Den saken måste å andra sidan vara klar
att dessa flyktingar vid ankomsten till Sovjetbaltikum riskera att bli dömda
efter sitt lands lagar. Jag kan inte förstå att det inte när det gäller den asylr
ätts liga bedömningen ligger närmast till hands att utgå ifrån detta, hur gärna
man än vill att ett förfaringssätt skall tillämpas som står i överensstämmelse
med var syn på saken.

Det har inte framförts någonting i utrikesministerns anförande som föranleder
mig att ändra min personliga ståndpunkt. De grundläggande fakta beståhär
finnas människor som kommit till detta land, vilka måste klart karakteriseras
som politiska flyktingar men som inte komma i åtnjutande av den politiska
asylrätt, som vi enligt min mening borde ge dem.

Härefter yttrade

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Ulldén: Herr talman!
Da herr Ljungqvist säger att han inte kan jämställa det fall att man avvisar

Torsdagen den 17 januari 194G era.

Nr 2.

i>3

Vid remiss av s t a t s v e r k syra p o s i t i o nen m. m. (Forts.)
baltiska flyktingar vid gränsen med det fall, då man skickar nt dem sedan
de kommit in i landet, vill jag bara påpeka att den svenska utlänningslagen
uppställer ett asylrättsbegrepp som jämställer dessa bägge fall. Såväl i fråga
örn att avvisa politiska flyktingar vid gränsen som i fråga om att skicka ut
dem när de val äro i landet gäller i ordinära fall asylrättsklausulen. Det står
alltså i överensstämmelse med den svenska lagens vanliga regler att jämställa
dessa fall.

Jag vill gärna rätta en liten missuppfattning som herr Ljungqvist påpekade:
jag hade med orätt inrangerat honom bland dem som kritiserat det uttalande
som gjordes från min sida till ryska legationen den 31 oktober förra året. Men då
han återkommer till den ryska strafflagen kan jag ändå inte undgå att finna,
att herr Ljungqvist i grund och botten ställer sig på den ståndpunkten, att det
vore orimligt örn man inte på rysk sida finner att balterna böra betraktas som
landsförrädare. Ja, den här strafflagsparagrafen som återgivits i någon tidning
och har citerats i kammaren är ju en vanlig strafflagsparagraf rörande landsförräderi,
sådan som förekommer i alla länders lagar. Jag Ilar ingen anledning
tvivla på att en sådan lag finns i Sovjetunionen och den är givetvis skriven för
ordinära fall.

Örn vi här i Sverige skulle befinna oss i samma läge som nu Sovjetunionen
i förhållande till ett nyinkorporerat område med invånare som själva ännu inte
accepterat inkorporeringen såsom ett definitivt faktum och med internationella
förhållandena sådana som de föreligga i fråga örn Baltikum, och slutligen med
det faktum som är för handen i och med att den tyska invasionen företogs innan
läget stabiliserats där borta, så tror jag personligen att svenska domstolar —
trots förefintligheten av en landsförräderiparagraf av denna art — av allmänt
straffrättsliga skäl icke skulle döma sådana personer som landsförrädare.
Man brukar inte finna i strafflagstexter hänsynstagande till varjehanda
allmänstraffrättsliga omständigheter, så därför innebär för mig citatet
av ifrågavarande strafflagsparagraf inte något verkligt bevisdatum i denna
f råga.

Herr Ljungqvist erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall inte närmare beröra den omständigheten att rättsväsendet
är av olika beskaffenhet i olika länder och att excellensen här ju mest har
uppehållit sig vid svenskt rättsväsende. Men det är en sak jag nu till sist skulle
vilja fråga om. När excellensen Undén till ryska legationen uttalade att svenska
regeringen förutsatte, att man vid behandlingen av balterna skulle beakta deras
särställning — har någon som helst reaktion från den andra partens sida förmärkts
med hänsyn till excellensen Undéns sålunda uttalade önskemål?

Härefter yttrade:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Detta uttalande
gjordes den 31 oktober, när tidpunkten för avtransporterna började närma
sig. Det är klart att jac haft konversationer med ryske ministern i detta ärende,
men någon officiell förklaring från ryska regeringen har icke avgivits i
frågan, och det hade jag uppriktigt sagt inte heller väntat. Jag hade inte väntat
att man skulle avge någon speciell förklaring sedan man en gång fått
den utfästelse som gavs den 15 juni. Men det hindrar inte att jag för min
del har anledning tro, att de förhoppningar vi då uttryckte också motsvara
verkliga förhållandet.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag bör kanske börja med att säga, att det
blir en stark brytning i fråga örn karaktären på det anförande jag ämnar

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
hålla och de anföranden, som nyss hållits. Den fråga jag tänker vidröra bör
enligt min mening inte vara slutdiskuterad, vilket, däremot den fråga som nu
senast behandlades borde vara.

Det har om denna riksdag sagts, både före dess öppnande, under detsamma
och under den debatt som förts i dag, att den skall präglas av socialt reformaibete,
och vi kommunister ha hälsat denna deklaration med stor glädje. Vi ha
förklarat oss beredda, inte hara att komma med egna förslag i detta avseende,
utan naturligtvis även att stödja sådana förslag från andra partigruppers sida,
som äro möjliga att genomföra och som äro till nytta för det arbetande folket.
Om jag från min ganska avlägsna plats här i kammaren fattade herr
Hagberg i Malmö rätt, förklarade han, att kostnaderna för dessa reformer
skattevägen måste betalas av de medelstora och små inkomsttagarna. Det
var ju något krassa synpunkter, som inte kunna sägas vara grundade på en
uppriktig bedömning av de faktiska egendomsförhållandena här i vårt land.
I den mån reformerna verkligen kunna finansieras genom skattehöjningar,
måste givetvis dessa drabba de stora förmögenheterna och inkomsterna, företagen
o. s. v. Vi kommunister hysa emellertid inte den illusionen, att ett fullt
tillfredsställande reformprogram skulle kunna genomföras enbart med hjälp
av höjda skatter. Finansieringen av dessa reformer och överhuvud taget höjningen
av de arbetandes levnadsstandard förutsätter givetvis också, att en
planlagd samhällsekonomi genomföres. En sådan samhällsekonomi förutsätter
i sin tur, att verkliga ingripanden ske mot den svenska monopolkapitalismen,
varvid även förstatligande bör ske i den omfattning, som samhällsintresset
kräver och samhällsutvecklingen möjliggör.

När man talar om socialpolitiska åtgärder, är det givet, att frågan örn
bostadsproduktionens utformning omedelbart kommer i blickfältet, och jag vill
ägna några ord åt denna fråga. Jag behöver inte närmare motivera förklaringen,
att bostadskostnaderna här i landet äro orimligt höga och ofta kräva
mer än hyresgästerna lia råd att betala. Eftersom därtill bostadsstandarden är
mycket låg, särskilt när det gäller utrymmena, bör det stå klart, att mycket
genomgripande åtgärder måste vidtagas för att minska byggnads- och hyreskostnaderna.
Profiteringselementet måste således äntligen avskaffas och bostadspolitiken
göras till vad den borde vara, nämligen ett socialpolitiskt synnerligen
viktigt arbete. Man har i någon liten mån arbetat på att eliminera orsakerna
till de höga byggnadskostnaderna, men några ågärder i enlighet med
det grundläggande förslag, vilket låg till grund för riksdagens skrivelse nr
439 år 1944, ha ännu icke vidtagits och ej heller signalerats, vare sig i dag
eller tidigare. Den utredning som begärdes år 1944 syftade mycket långt och
innehöll, bland annat förslag om begränsning eller eliminering av monopolkapitalismens
makt så vitt rörde byggnadsämnesindustrien. Det har självfallet
en viss betydelse, örn man t. ex. standardiserar vissa byggnadsmaterial.
Det behövs inte flera hundra olika slag av dörrhandtag eller dörrbeslag —
vi kunna naturligtvis klara oss med ett mycket mindre antal. Någon avgörande
roll för byggnadskostnaderna spelar dock inte den detalj jag nämnde
som exempel. En avgörande kostnadsminskning kan däremot åstadkommas
genom räntesänkning, genom att tomtpriserna hållas på en rimlig nivå, genom
att byggandet blir en det allmännas angelägenhet, genom att mellanhandsvinsterna
och byggherreprofiterna avskaffas och genom att monopolens makt
inom byggnadsämnesindustrien brytes. Det har förebådats, att detta års riksdag
skulle få taga ståndpunkt till ett förslag örn ett monopolkontrollerande
organ, ett organ som skulle kontrollera även priserna på byggnadsämnesindustriens
produkter. Jag ka.n naturligtvis inte yttra mig örn vilken makt och
myndighet ett sådant organ skulle få, men jag vill påpeka, att en kontroll av

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen >n. m. (Forts.)
det slag som deli vilken förekommit nu under krigsåren inte Ilar hindrat, att
priserna på byggnadsmateriel stegrats oerhört och att byggnadsämnesindustrien
nu inhöstat större vinster än någonsin förr. Statens byggnadslånebyrå
förklarade i ett remissyttrande i mars 1944, att priskontrollnämndens prispolitik
medfört »att i vissa fall tidigare bestående vinstmarginaler krympts»
och att »möjligheterna att utnyttja en monopolställning starkt reducerats».
Byggnadslånebyrån måtte ha syftat på några mycket unika undantagsfall, ty
i alla händelser, när det gäller de avgörande byggnadsämnesindustriema, har
en våldsam vinststegring förekommit. Yad som är aktuellt är att bryta monopolens
makt på detta mycket viktiga sociala område.

De stora och avgörande byggnadsämnesindustriema liro ju förlagda till
Skåne, och vi som bo där nere lia haft särskild anledning att granska dessa
kartellers och trustbildningars prispolitik. Det är inte nog med att dessa
monopolföretag ha lagt beslag på våra naturtillgångar för att nied hjälp av
dessa profitera på allmänhetens bostadsbehov, utan man har dessutom en särskild
trustorganisation för försäljning och distribution av den materiel nian
producerar. Man har cementförsäljningsaktiebolaget och tegelförsäljningsaktiebolaget,
som skola ha sin rundliga profit, och såvitt jag har kunnat finna,
är dessa båda företags huvudsakliga funktion att bokföra vinster, som hyresgästerna
få betala. Även örn en leverans av t. ex. tegel skulle ske direkt från
fabriken till bygget, griper en mellanhand in och roffar åt sig en försvarlig
profit, och den handen har en mycket utpräglad förmåga att hugga flertalet
köpare i kragen. Skåne har väldiga tillgångar av bland annat lera för tegeltillverkning,
och denna tillgång borde vara landets och folkets egendom, men
denna folkets naturliga egendom utnyttjas av ett litet fåtal för att försämra
levnadsvillkoren för det folk, som egentligen borde äga dessa naturtillgångar.
Ännu i denna dag överlåtas stora lerfyndigheter i Skåne för privat profitjakt, vilket
skett alldeles nyligen, och samtidigt plundras allmänheten av de gamla företagen
allt vad tygen håller. Hur ser det ut med de »krympta vinstmarginaler»,
örn vilka byggnadslånebyrån talade år 1944? Låt oss se litet på Höganäsbolaget
i Skåne, som tillverkar bland annat eldfast tegel, takpannor, murtegel
och isoleringsmaterial. På relativt kort tid har bolagets bokförda rikedomar
växt till icke mindre än 60 miljoner kronor, trots att utdelningen samtidigt
har ökats. Det är hyresgästerna som få betala dessa miljoner i form av höjda
hyror. I kraft av stundom mycket gamla kungliga brev behärskar detta bolag
naturrikedomarna inom ett mycket vidsträckt område i Skåne. De nuvarande
aktieägarna ha ärvt sina aktier av föräldrar sorn själva satsat endast en del
av det aktiekapital, på vilket man nu får en utdelning av 9 procent. Bolagets
vinst har enbart under åren 1938—1942 stigit med 144 procent — jag drar
därvid ifrån avskrivningarna vilka inom parentes sagt ökat — och utdelningen
har under samma tid stigit från 5,5 till 9 procent. Utdelningen i detta bolag
uppgår till i det närmaste lika mycket per inom företaget anställd arbetare
som denne arbetare får i årsinkomst, och dessutom har bolaget under krigsåren
ökat sina rikedomar med ytterligare 20 miljoner kronor. Jag tror inte,
att någon aktieägare har anledning att klaga över det slagets »krympta vinstmarginaler».

Det är gyllene tider för byggnadsämnesindustrien fortfarande, vilket också
förhållandena inom Skånska cementaktiebolaget bekräfta. Detta bolag är cementkungarnas
monopolsammanslutning. Man kan inte taga många steg i de
högre finans- och företagarkretsarna utan att stöta på detta monopol bolag.
Det behärskar nämligen do flesta företagen inom bland annat byggnadsämnesbranschen.
Inom högre finans- och industrikretsar förmärkes överallt detta
bolags inflytande. Skånska cementaktiebolaget, som i sin tnr har många andra

Nr 2.

Torsdagen deli 17 januari 194fi eili.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
företag »anslutna», driver utan tvivel en mycket skicklig'' politik för att
dölja vinsterna, men det är inte lätt att helt dölja så stora vinster som dem
bolaget gör. Bolagets förmögenhet har ökat med nära 13 miljoner kronor sedan
1939. Bland annat för att inte redovisa alltför stora nettovinster låter
bolaget sina utestående fordringar växa undan för undan. Det är ett förhållande
som den stora allmänheten icke brukar iakttaga, ty det redovisas givetvis
icke i årsberättelserna. Jag förmodar, att dessa utestående fordringar
komma att indrivas, när krigskonjunkturskatten försvinner, men nu har man
i alla fall låtit dem växa med inte mindre än fyra miljoner kronor under krigsåren
— även dessa miljoner få hyresgästerna och de i företaget anställda arbetarna
betala. Jag kan inte finna, att Skånska cementaktiebolaget har någon
som helst anledning till irritation över den statliga kontrollen under krigsåren.
Bolaget har inte ens behövt betala inkomstskatt för sin inkomstökning
på närmare 13 miljoner kronor.

Till detta i det närmaste allenarådande monopolföretag är också Aktiebolaget
Iföverken anslutet, och Aktiebolaget Iföve.rken i sin tur utgör en sammanslutning
av tre andra företag. Man måste alltså säga, att den hand jagtalar
om griper både långt och djupt in i det svenska samhället. Jag hävdar
med bestämdhet, att i styrelserna för dessa företag, vilka ha monopol inom
byggnadsbranschen, sitter en del av landets verkliga styresmän. Trådarna gå
till Skandinaviska banken. Dessa styresmän tillgodogöra sig bland annat de naturrikedomar,
som Skåne äger och som folket borde äga. Man tar riklig profit
på varans framställning, distribution och försäljning. Man har sammansluta
sig i pris- och försäljningskarteller, och nästan allt i branschen har samlats
hos dessa ungefär på samma sätt som kycklingarna samlas under hönans
vingar.

Det kan sägas, att aktieägarna ha tagit risker, men då vill jag fråga: vilka
risker? Vilken risk ha de tagit, som ha ärvt aktierna i Höganäsbolaget av sina
föräldrar? Vilken risk ta aktieägarna i Skånska cementaktiebolaget, vilket geren
god och alltmer ökad utdelning? De enda som ta en verklig risk äro företagens
anställda, ty de satsa allt de äga — sin arbetskraft. Aktieägarna satsa
litet eller intet och få mycket, medan arbetarna satsa allt och få litet.

Örn dessa större monopolistiska byggnadsämnesindustrier förstatligades, eller
verkliga ingripanden gentemot dem i syfte att få ned priserna på en rimlig
nivå företoges på något annat sätt än genom förstatligande, skulle många
miljoner kronor per år kunna sparas och hyrorna alltså bringas ned betydligt.
Det behövs således inte bara kontroll av monopol- och kartellbildningarnas
inverkan på priserna inom branschen, utan även verkliga ingripanden, ända fram
till perspektivet av ett förstatligande av byggnadsämnesproduktionen. Vi kunna
inte se annat än att riksdagens skrivelse nr 439 år 1944 sträcker ut perspektivet
så långt. Som förhållandet nu är, kommer statsstödet för byggnationen endast
delvis det sociala elementet till godo. Så länge monopol och allsköns profitörer
tillåtas härja tämligen fritt i bostadsproduktionens djungel, är en socialt
tillfredsställande och rationell bostadsproduktion en omöjlighet.

Jag tror mig enbart med de få exempel jag anfört ha bevisat, att priserna
på byggnadsmateriel kunna väsentligt sänkas. Det bör också stå klart, att en
sådan sänkning leder oss ett bra steg närmare det tillstånd på bostadsbyggandets
område, som efterkrigsprogrammet talar örn. Vi komma emellertid inte till
detta tillstånd utan de ingripanden, för vilka man talade här i riksdagen år
1944 med det resultat, varom det då av riksdagen fattade beslutet bär vittne.
Jag vill, herr talman, till slut uttala den förhoppningen, att årets riksdag äntligen
skall bliva i tillfälle att besluta., inte bara örn ett kontrollorgan såsom det
har förebådats, utan också örn sådana åtgärder i övrigt, att allt, som lägges

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ned i byggnadsproduktionen verkligen kominer det sociala elementet, och inte
en rad profitörer, till godo.

Herr von Seth: Herr talman! Det har av många talare omvittnats, att statsverkspropositionen
mottogs med stor förväntan, inte bara av riksdagsmännen,
utan även av stora delar av svenska folket. Man måste också konstatera, och
det har gjorts på många håll, att det största intresset för statsverkspropositionen
gäller det, som inte finns där. I statsverkspropositionen har man inte velat gå
in på den stora frågan örn planhushållning och socialisering utan nöjt sig med
att bebåda, att vissa förslag senare under riksdagen komme att framläggas.
Jag skall vid denna sena timme endast beröra en socialiseringsfråga, som berör
det län jag representerar, Jönköpings län. I länet finnas många mindre företagare.
Där finnas hantverk och småindustri. Jag skall försöka bevisa, varför
jag anser att genomförandet av socialiseringen skulle medföra en mycket stor
fara även för de mindre företagen. Var går gränsen för socialiseringen? Herr
Wigforss har vid något tillfälle sagt, att frisörsalongerna givetvis komma att
undantagas från socialisering. Vad svenska folket önskar, är ett klart besked,
var det är meningen att draga gränsen mellan stora och små företag. Skall man
rätta sig efter vad statsministern säger eller efter vad finansministern säger
eller efter vad handelsministern säger? Nu senast har handelsministern vid ett
besök i Göteborg uttalat sig örn förstatligandet av Bergslagens järnvägar, och
han yttrade sig, som örn han ansåge att det inte vore nödvändigt, att de förstatligas.
Handelstidningen vände sig till kommunikationsministern och frågade
honom örn det vore meningen att förstatliga B. J. Han svarade, att det
måste anses vara klart att B. J. skulle förstatligas. Med anledning härav skriver
en tidning att man hädanefter i den landsända, där B. J. har sin ändpunkt, kommer
att i hög grad betvivla herr Myrdals profetiska förmåga. Jag vill tillägga,
att svenska folket icke på grundval av statsrådens uttalanden kunnat bilda sig
någon uppfattning örn hur socialiseringen skall genomföras och hur regeringen
ställer sig till frågan örn vilka företag som skola anses som socialiseringsobjekt.

Det är emellertid ganska klart, att finansministern alltid söker insöva företrädarna
för den mindre företagsamheten i säkerhet och inge dem den tron, att
deras företag icke komma att förstatligas. Jag undrar emellertid, herr Wigforss,
örn det blir så lätt att skilja mellan större och mindre företag, ty de mindre
företagen äro dock i ganska hög grad beroende av de större. Många av de mindre
företagen taga nämligen sina råvaror från större företag.

Vidare driva de mindre företagen en viss konkurrens med de större. Så har
nied mycken stor framgång skett just i mitt eget län och särskilt då i de kända
orterna Gnosjö och Anderstorp. Jag vill i detta sammanhang särskilt erinra örn
de små tråddragerierna i denna landsända, vilka visat sig fullt dugliga att konkurrera
nied storindustrien och dess metoder. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på tillverkningen av metallduk i dessa trakter. Denna tillverkning bedrives
så att man kunnat konkurrera nied storindustrien i branschen inom landet och
till och nied exportera metallduk. Metallduk har blivit en exportvara av stor betydelse.

Ett litet företag kan givetvis med tiden utveckla sig och bli större och bärkraftigare
och till slut stå på gränsen till vad man menar med ett storföretag.
Mäste man då icke — jag ställer min fråga till herr finansministern och till herr
handelsministern — betrakta er såsom väktare över utvecklingen i fråga så att
de mindre företagen, när de komma upp i en viss storleksordning, äro dömda att
förstatligas. Det finns emellertid också andra metoder att konkurrera ihjäl småföretagen.
I ett statligt företag behöver man ju icke ens på lång sikt taga hänsyn

Andra kammarens protokoll 19-^0. Nr g. 7

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till företagets ekonomi, utan man kan exempelvis genom dumping gå ganska
illa åt de mindre, privatägda företagen. Jag anser det i detta sammanhang vara
av ett visst intresse att nämna vad en svensk innehavare av ett företag i Ryssland
haft att förtälja örn de metoder, som man där använder gentemot den enskilda
företagsamheten. Vederbörande säger enligt ett referat i tidningspressen:
»Vi hade en fabrik i Ryssland, en fabrik som skulle drivas i konkurrens med
en statlig rysk fabrik. Den gick alldeles utmärkt och lämnade ett avsevärt netto.
Den stadga fabriken redovisade förlust. Vårt ''fabriksråd’ sammanträdde då
och fattade beslutet att hela vinsten skulle begagnas till uppförande av en gymnastikhall.
I längden kunde det dock inte tolereras att vår fabrik i så hög grad
ekonomiskt skilde sig från den statliga. Ryska staten inköpte den. ...» Sådan
är socialiseringens enkla ekonomiska metod — att köpa upp de bärkraftiga företagen
och låta de företag som gått med förlust fortfarande existera! Det är inte
att mildra en obekväm konkurrens utan att döda den.

Herr talman! Jag har med det anförda ingalunda velat påstå, att regeringen
är inne på tanken att använda dylika ryska metoder, men örn nu ett förstatligande
av vissa grenar av industrien kommer att äga rum är det ganska klart att
örn de förstatligade fabrikernas tillverkning alltför mycket centraliseras och örn
vid tillverkningen dåliga metoder komma till användning, kan det förr eller
senare visa sig nödvändigt för staten att försöka bli kvitt besvärliga konkurrenter
genom att använda ryska metoder. Det är således icke bara för storindustrien
utan även för den mindre industrien och hantverket som socialiseringen utgör
ett allvarligt hot. De svenska företagarna äro också på det klara med detta. Örn
hotet skulle bli verklighet, då kommer ju givetvis de enskildas initiativkraft att
försvagas eller rent av förintas.

Man kan då fråga sig: Har den del av det svenska folket, sorn röstar med
majoritetspartiet, helt och hållet försvurit sig till att säga ja och amen till
efterkrigsprogrammet såvitt angår socialiseringen? Det finnes dock ett glädjande
tecken, som visar, hur det svenska folket ställer sig till planerna på en
socialisering. Vid den sista gallupundersökningen kom man till det ganska
underliga resultatet, att endast 18 procent av de tillfrågade ansågo, att man
skulle driva på och snabbt genomföra Socialiseringen i vårt land. 47 procent
intogo en direkt avvisande hållning och tillkännagåvo som sin uppfattning,
att nuvarande produktionsordning är bättre. 11 procent ansågo, att det ej skulle
bli till nackdel för industrien örn socialiseringen genomfördes. 24 procent slutligen
hade ingen uppfattning alls i saken.

Det är alldeles självklart, herr talman, att en gallupundersökning icke kan
vara helt och hållet utslagsgivande när det gäller att utröna vad svenska folket
tänker. Vid en gallupundersökning går det ju till så att man frågar ett »miniatyrsverige»,
inom vilket landets olika samhällsgrupper finnas representerade.
Det är dock ett glädjande tecken, att undersökningen givit till resultat, att
endast 18 procent av de tillfrågade vilja vara med på ett genomförande av socialiseringen.

Jag är fullt på det klara med att man ej bör tillmäta utfallet av denna gallupundersökning
alltför stor betydelse. Men å andra sidan ger mig resultatet av
undersökningen den tillförsikten, att i den mån socialiseringsdebatten kan föras
efter sakliga linjer och man kan skingra den dimma, i vilken regeringen insvept
sina planer i fråga örn näringslivets framtid, kommer svenska folket att få klart
‘för sig vad saken verkligen gäller.

Jag representerar en meningsriktning, som anser att bevarandet av näringslivets
frihet och den enskildes rätt är den grundpelare, på vilken samhällsbyggnaden
vilar. Örn denna samhällsbyggnad skall giva trivsel åt alla medborgare,

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
får man icke förbryta sig mot de ekonomiska lagarna. Framför allt gäller det
att se till att den enskildes drift till nyskapande icke upphör att verka.
Lyckas man icke bevara den enskildes initiativkraft, komma vi att snart nog
befinna oss i den ekonomiska utförsbacken. Säkerligen komma riksdagens ledamöter
att i år ställas inför problem av en så stor ekonomisk räckvidd att
verkningarna av våra beslut komma att sträcka sig långt in i framtiden.

Till sist, herr talman, vill jag betona, att det icke är fråga endast örn ett eller
annat företag. Det gäller näringslivet i dess helhet. Det näringsliv, som hittills
givit och i framtiden ensamt förmår giva oss en god levnadsstandard och möjligheter
att finansiera alla de stora sociala reformer, som vänta på sin lösning.

Med dessa ord vill jag vid denna sena timme sluta samt uttala den förhoppningen,
att det svenska folket måtte inse den fara, som ett genomförande av
det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet innebär för näringslivet i vårt
samhälle.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Swedberg, som anförde: Herr talman! Knappast några samhällsfrågor
äro av större betydelse för vårt folk och dess framtid än de, som röra våra
barns och vår ungdoms utbildning och fostran. De pågående stora skolutredningarna
äro ett vittnesbörd örn det stora intresse, som statsmakterna ägna
dessa frågor.

En ytterst betydelsefull detalj i sammanhanget är förhållandet mellan skola
och hem. De talrikt förekommande lokala föräldrasammanslutningarna liksom
också den hela landet omfattande organisationen Målsmännens. riksförbund,
centralorganisationen för landets föräldraföreningar, vilka främja samarbetet
mellan skolan odh hemmen, stärka förståelsen mellan å ena sidan lärare och
å andra sidan elever och föräldrar.

På det hela taget omfattas här antydda strävanden med ett positivt intresse
också från lärarnas sida, vilket ju är mycket naturligt i betraktande av den
rika fond av kunnighet, pedagogisk skicklighet och kärlek till . ungdomen,
som representeras av våra lärarkårer. Det är också naturligt, att i en så stor
tjänstemannakår som den ifrågavarande förekommer en och annan person,
som till synes kommit in på fel levnadsbana och därför förefaller att vara
mindre lämplig som ungdomens vägledare och fostrare. Lärare finnas sorn,
ehuru skickliga undervisare, genom själva sin personlighet och sitt uppträdande
särskilt inom vissa åldersgrupper skapa en skräckstämning, som faktiskt
äventyrar såväl trivseln i respektive klasser som studieresultatet, ja,
t. o. m. för lång tid framåt kan innebära allvarliga risker för känsliga elevers
själsliga hälsa och arbetsduglighet.

Det ligger i sakens natur, att relativt få sådana fall komma till allmänhetens
kännedom. Vanligen är det så, att såväl elever som föräldrar lida och
tiga.

Här påtalade missförhållanden ha i dagarna särskilt aktualiserats genom
händelser, som inträffat vid högre allmänna läroverket för flickor i min hemstad,
vilket närmast föranlett denna interpellation^

Jag är fullt på det klara med svårigheterna både att inom ramen av nu

100

Nr 2.

Torsdagen den 17 januari 1946 em.

Interpellation. (Forts.)

gällande författningar kunna råda bot för här påtalade missförhållanden och
att genom författningsändringar skapa ökade möjligheter härför. Det måste
dock enligt min mening betraktas som synnerligen angeläget att söka finna
någon vä,g — utom de nu vanligast anlitade: elevs besvärliga och kostsamma
förflyttning till annan läroanstalt eller studiernas avbrytande -—- att rädda
unga och känsliga människor från en själslig tortyr, som för dem kan befaras
medföra men för hela livet.

Åberopande vad jag sålunda anfört tillåter jag mig härmed anhålla om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
rikta följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat, att inom vårt undervisningsväsende
understundom förekomma allvarliga missförhållanden, som orsakas av mindre
lämpliga eller olämpliga lärares verksamhet där?

Kan det från herr statsrådets sida förväntas åtgärder, som syfta till att
skapa ökade möjligheter att vinna rättelse i fråga om dessa missförhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet och
utrikesnämnden.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.29 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

460437