RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Andra kammaren. Nr 14.

Lördagen den 30 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 216, angående
ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Birkö ■— under hänvisning till de höga kostnaderna för uppförande
av barnhem — till statsrådet och chefen för socialdepartementet riktat
följande fråga:

Är statsrådet beredd att snarast vidtaga sådana åtgärder, att utbyggandet
av bamhemSverksamheten i enlighet med 1945 års riksdagsbeslut icke äventyras? Då

jag har att i statsrådet föredraga ärenden rörande barnavården, torde
det ankomma på mig att besvara den framställda frågan.

Innan jag ingår på interpellantens fråga, vill jag först beröra, vad interpellanten
anfört beträffande de standardkrav för barnhemsbyggnader, som
skulle ha uppställts av socialstyrelsen.

Interpellanten säger sig ha inhämtat, att ett barnhem, som ritats av socialstyrelsens
arkitekt, kostar 11 580 kronor per vårdplats. Interpellanten synes
härvid åsyfta upptagningshemmet i Huddinge. Enligt vad jag inhämtat är den
arkitekt, som ritat barnhemmet i fråga, icke anställd hos socialstyrelsen men
anlitas av styrelsen för vissa granskningsuppdrag. Arkitekten har alltså icke
utfört detta arbete för styrelsens räkning utan har haft uppdraget såsom
privatuppdrag. Innan länsstyrelsen fastställde ritningarna för hemmet, lämnades,
enligt vad som uppgivits av socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
och barnavård tillfälle att yttra sig över dessa, varvid inspektören endast
uttalade, att han icke hade något att erinra mot det uppgjorda förslaget.
Något krav på höjning av standarden utöver vad arkitekten föreslagit har sålunda
icke framförts från socialstyrelsens sida. Interpellanten anför vidare,
att ett barnhem, som planerats i Stockholms län, skulle draga en kostnad av
omkring 13 700 kronor per vårdplats på grund av socialstyrelsens höga standardkrav.
Interpellanten synes åsyfta det planerade spädbarnshemmet i Klingsta.
Socialstyrelsen uppgiver, att den på begäran av landstinget endast förandra
hammarens protoholl 1946. Nr lh. 1

Svar på
interpellation.

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts J

handsgranskat ritningarna, vilka utförts på privat uppdrag av en arkitekt i
Stockholm. Några krav på prisförhöjande ändringar hade därvid icke framförts
från socialstyrelsens sida.

Enligt de upplysningar, som lämnats mig från socialstyrelsen, har styrelsen
icke utarbetat några som helst anvisningar eller direktiv för uppförande eller
anordnande av barnhem. Styrelsen har därjämte framhållit, att dess verksamhet
som tillsynsmyndighet över rikets barnavårdsanstalter vore så ny, att
styrelsen icke ännu ansåge sig lia tillräckligt erfarenhetsunderlag för att kunna
utfärda anvisningar i detta avseende. Såväl anordnare av barnhem som
arkitekter ha vid personliga besök hos socialstyrelsen anhållit örn råd och
riktlinjer för uppförande av dylika hem. Styrelsen har då till vederbörande
överlämnat en broschyr med råd och anvisningar rörande barnhem, vilken utgivits.
år 1942 av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet i samråd med
medicinalstyrelsen och statens'' inspektör för fattigvård och barnavård. Några
ytterligare krav på standarden vid barnhemmen än de, som framföras i denna
broschyr, ha enligt vad styrelsen till mig uppgivit icke framställts av styrelsen.
Dock hade styrelsen brukat understryka, att det vore angeläget att
brandanordningar vore .betryggande samt att isoleringsrummen vore lämpligt
placerade ur övervakningssynpunkt.

Interpellanten bär vidare funnit anmärkningsvärt, att vid barnhemmet i
Klingsta skulle erfordras en personal av 14 personer för att vårda 28 harn,
samt. gjort gällande, att socialstyrelsen skulle ha lämnat direktiv i denna
riktning. I denna sak har jag inhämtat, att den arkitekt, som utarbetat ritningarna
till ifrågavarande barnhem, av vederbörande tjänsteman i socialstyrelsen
hänvisats att som sakkunnig beträffande personalbehovet anlita föreståndarinnan
vid ett i Stockholm beläget spädbamshem. Denna hade därvid
föreslagit det antal, som uppgivits av interpellanten, medan socialstyrelsens
barnavårdsavdelning i underhandsdiskussionen hade ifrågasatt, om det icke
skulle kunna anses tillräckligt med tolv befattningshavare. Socialstyrelsen
uppger sig för egen del ännu icke kunna taga ställning till frågan örn personalbehovet
per barn vid de olika kategorierna av barnhem.

Jag övergår nu till den av interpellanten framställda frågan och vill att
börja med lämna en redogörelse för tillkomsten och innebörden av bestämmelserna
örn statsbidrag till anordnande av barnhem.

Den år 1945 beslutade omorganisationen av barnhemsverksamheten innebär
bland annat, att landstingen skola vara huvudmän för verksamheten. Statsbidrag
utgår till barnhemmens anordnande. De av statsmakterna fastställda
reglerna för statsbidragen anslöto sig till förslag av socialvårdskommittén.

Utgångspunkten för socialvårdskommitténs förslag var en av kommittén
gjord beräkning av de genomsnittliga byggnadskostnaderna per vårdplats.
Denna var baserad på uppgifter rörande de verkliga byggnadskostnaderna för
10 barnhem, uppförda under åren 1935—1944, och de beräknade byggnadskostnaderna
för 2 barnhem i Falköping respektive Huddinge, vilka skulle uppföras
under åren 1944—1945. Ehuru kostnaden för dessa hem var växlande, ansåg
sig kommittén kunna beräkna den genomsnittliga kostnaden per vårdplats till
6 Ö00 kronor. Byggnadskostnademas stegring under krigsåren var härvid beaktad.
. Utifrån denna kostnadsberäkning föreslog socialvårdskommittén, att
statsbidraget skulle utgå med högst tre fjärdedelar av de verkliga byggnadskostnaderna,
dock högst med 4 500 kronor per vårdplats.

Departementschefen anslöt sig till kommitténs förslag. Han uttalade därvid
gentemot statskontoret, som förordat en beräkning av statsbidraget på basis
av förkrigskostnaderna, att det vore angeläget att., i den mån arbetskrafts- och
materielfrågorna icke lade hinder i vägen, byggandet i enlighet med fastställ -

Lördagen den 30 mars 1946.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Ja planer av nya barnhem utan tidsutdräkt kunde sättas i gång. Någon som
helst säkerhet för att byggnadskostnaderna vid den aktuella tidpunkten återgått
till eller närmat sig förkrigsnivån funnes ej. Ett godtagande av förkrigskostnadsnivån
såsom utgångspunkt skulle därför innebära, att den utlovade
statliga bidragsgivningen på indirekt väg delvis eliminerades.

Otvivelaktigt hava kostnaderna i vissa fall stigit betydligt utöver den beräkning,
som låg till grund för socialvårdskommitténs förslag. Sålunda har mödrahemmet
i Falköping, vilket uppfördes under åren 1944—45, kommit att
kosta 8 100 kronor per vårdplats gentemot beräknade 5 938 kronor. Upptagningshemmet
i Huddinge har, såsom interpellanten meddelat, dragit en kostnad
av 11 580 kronor per vårdplats mot beräknade 9 433 kronor.

Denna fördyring är, som jag tidigare framhållit, icke beroende på att från
socialstyrelsens sida ställts höjda krav på hemmens standard. Ritningarna till
Huddingehemmet vörö för övrigt fastställda av länsstyrelsen redan 1942.
Kostnadsstegringen för hemmen i Falköping och Huddinge torde vara att
hänföra till prisstegringar som skett sedan de kostnadsberäknades.

De höga kostnaderna för Klingstahemmet torde delvis vara att hänföra till
andra orsaker. I och med att landstingen inkopplats på barnhemsverksamheten
har personalen kunnat framställa samma anspråk som personalen vid sjukhusen
i fråga örn bostädernas standard. Med införandet av åttatimmarsdagen
har vidare följt större personalbehov och därmed ett ökat behov av personalbostäder.
Detta gäller i synnerhet spädbarnshemmen; såväl köks- och nattvaktspersonal
som barnsköterskor måste ha ersättare under den tid, då de
skola vara lediga.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att jämföra statsbidragen för
uppförande av barnhem nied de statsbidrag, som utgå vid uppförande av
andra inrättningar under socialdepartementet. I allmänhet utgår statsbidrag
med endast hälften av byggnadskostnaderna. Statsbidraget är i fråga om
vårdhem för lättskötta sinnessjuka maximerat till1 1 500 kronor per vårdplats,
för tuberkulosanstalter och hem för kroniskt sjuka till 2 000 kronor, för barnavdelningar
vid lasarett och förlossningsanstalter till 2 500 kronor och för
erkända alkoholistanstalter till 3 000 kronor. Statsbidrag med samma kvotdel
som den som gäller i fråga örn barnhemmen, d. v. s. 3/4 av byggnadskostnaderna,
utgår för uppförande av anstalter för bildbara sinnesslöa. Beloppet är
här maximerat till 4 000 kronor. Sannolikt ha de verkliga kostnaderna även
för dessa inrättningar skjutit i höjden sedan bidragsmaximum fastställts. I
sitt hösten 1945 avgivna betänkande örn förlossningsvården beräknar befolkningsutredningen,
att kostnaderna för anordnande av förlossningsanstalter i
regel torde uppgå till minst 8 ä 10 000 kronor per vårdplats. Rörande vårdhemmen
för lättskötta sinnessjuka, där platsbidraget maximerats till hälften
av en beräknad genomsnittskostnad av 3 000 kronor, har jag från medicinalstyrelsen
inhämtat, att dessa hem numera torde draga en kostnad av 5 000—
6 000 kronor per vårdplats.

De anförda siffrorna ge vid handen, att byggnadsbidragen för barnhem
ligga väl till i förhållande till övriga nu utgående byggnad sbi drag. Då socialstyrelsen
ännu icke kunnat fastställa normerande bestämmelser flir barnhemmens
uppförande, torde det för närvarande vara omöjligt att beräkna hur
kostnadsfrågan kan komma att utveckla sig. Prisutvecklingen på byggnadsproduktionens
område är ännu oviss: dock torde det icke vara uteslutet, att
en viss'' prissänkning efter hand skal] kunna ske. Med hänsyn till dessa förhållanden
och då gällande bestämmelser för statsbidraget nyligen utfärdats,
anser jag tiden icke inne för alf överväga en lindring av bidragsbestämmelserna.

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härmed anser jag mig, herr talman, lia besvarat den av interpellanten framställda
frågan.

Härpå yttrade:

Herr Birke: Herr talman! Till herr statsrådet ber jag först att få framföra
mitt tack för det lämnade svaret.

I början av sitt svar bemöter herr statsrådet mitt uttalande i interpellationen,
att socialstyrelsens arkitekt skulle lia ritat ett barnhem i Huddinge, varvid
vårdplatskostnaden blivit 11 580 kronor. Herr statsrådet medger emellertid, att
ifrågavarande person anlitas av socialstyrelsen för vissa uppdrag. I sak tycker
jag inte det är så stor skillnad. Det är väl närmast en lek med ord.

Vad angår vårdplatskostnaden vid barnhemmet i Klingsta, uppgående till
omkring 13 700 kronor, framhålles i svaret, att socialstyrelsen endast förhandsgranskat
ritningarna. Detta är riktigt. Men det förhåller sig också så, att
landstinget framfört önskemål om att få bygga tvenne vårdavdelningar för att
bättre kunna utnyttja ekonomiavdelningarna och minska kostnaderna avsevärt,
vilket emellertid socialstyrelsen avrått från.

I detta sammanhang bör det kanske erinras örn att Stockholms stad i slutet
av 1945 vid upprättande av förslag till uppförande av spädbarnshem vid
Nyboda planerat ett hem i tvenne våningar med plats för 60 barn. Läkaren
för det tilltänkta hemmet är docent i barnsjukdomar, och enligt hans mening
funnos inga betänkligheter mot att utföra hemmet enligt det framlagda förslaget.
Överläkaren vid Stockholms stads barnavårdsnämnd var av samma
mening. Medicinalstyrelsen tillstyrkte även förslaget ur de synpunkter styrelsen
hade att företräda.

Men vad gjorde socialstyrelsen? Den motsatte sig förslaget och förordade
tvenne mindre spädbarnshem, vilket skulle medföra en betydande ökning av
kostnaderna. Herr statsrådets försök att påvisa, att från socialstyrelsens sida
icke framförts några krav på prishöjande åtgärder, anser jag ha misslyckats,
ty av de anförda exemplen framgår ju tydligt, att så verkligen varit fallet.

Vad beträffar min uppgift att vid barnhemmet i Klingsta skulle erfordras en
personal av 14 personer för att vårda 28 barn, vill jag framhålla, att denna
uppgift lämnats till representanter för landstinget vid besök i socialstyrelsen.
Jag var själv personligen närvarande vid tillfället.

I den proposition, som låg till grund för riksdagens beslut angående statsbidrag
till barnhemsverksamheten, uttalade departementschefen bland annat,
att kostnaderna per vårdplats torde kunna sättas till 6 000 kronor, i vilken summa
inräknats den ökning av kostnaderna som uppkommit under krisåren. Vidare
föreslogs, att staten skulle betala den övervägande delen eller tre fjärdedelar,
med andra ord 4 500 kronor per vårdplats. Detta blev också riksdagens
beslut. Det framhålles nu i interpellationssvaret, att socialstyrelsen ännu
icke kunnat fastställa normerande bestämmelser för barnhemmens uppförande.
Det vore tacknämligt, om socialstyrelsen snarast kunde utarbeta sådana med
råd och anvisningar, hur vårdplatser kunna erhållas till det angivna beloppet
6 000 kronor.

Stockholms läns landsting är det första landstinget, som gjort upp förslag
till byggande av Spädbarnshem, men frågan blir ju aktuell även i andra
landsting. Erfarenheten visar, att kostnaderna bli högre än de angivna, särskilt
för spädbarnshem, där vården är likartad med den som lämnas på vanliga
kroppssjukhus.

Landstingen synas nu få betala tre fjärdedelar av kostnaderna. Förhållandet
blir alltså omvänt mot vad riksdagen beslöt så sent som år 1945. Jag har där -

Lördagen den 30 mars 1940.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

för mycket svårt att förstå herr statsrådets uttalande i svaret, att byggnadsbidragen
för barnhem ligga väl till.

Ur allmän synpunkt och icke minst ur skattebetalarnas synpunkt är det icke
tillfredsställande, att förslag på det sociala området läggas fram i så outrett
skick som synes ha varit fallet i fråga örn barnhemmen. Kostnaderna synas bli
de dubbla i förhållande till vad som beräknats.

Till sist vill jag dock, herr talman, uttala den förhoppningen, att herr statsrådet
kommer att följa utvecklingen på detta område och föreslå andra och för
landstingen rättvisare statsbidragsgrunder, allra helst som herr statsrådet i det
nu avgivna svaret medger, att kostnaderna stigit betydligt utöver vad som beräknades,
när riksdagen fattade sitt beslut. Det kan ju tänkas, att landstingen
komma att hysa viss tvekan att sätta i gång med byggande av spädbarnshem,
då kostnaderna för landstingen i praktiken blivit helt annorlunda än vad som
förutsattes vid beslutet i fjol. Och dröjsmål med anordnande av dessa hem kommer
till sist att gå ut över barnen, som vi ju alla äro överens örn att man bör
göra allt vad man kan för att hjälpa.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Det är uppenbart, att med hänsyn
till den avsevärda utbyggnad av barnhemsverksamheten, som under de närmaste
åren förestår i vårt land, jag kommer att ägna stor uppmärksamhet åt
kostnadsfrågorna. |Jag hoppas, att det skall bli möjligt för socialstyrelsen, sedan
den förvärvat ökad erfarenhet på detta område — det är ju först sedan
den 1 januari i år, som styrelsen varit tillsynsmyndighet för verksamheten —
att fastställa lämpliga normerande bestämmelser och anvisningar. . Givetvis
kommer socialstyrelsen då att tillvarataga alla möjligheter som finnas att
genom rationaliseringar av olika slag göra hemmen så billiga i anläggning och
drift som möjligt.

Jag kan emellertid inte underlåta att ge uttryck åt den uppfattningen, att
när det gäller att ordna hem för de barn som måste omhändertagas av samhället,
alltså barn som befinna sig i en mera missgynnad position ån våra
andra barn i samhället, bör man inte taga hänsyn blott till kostnadsfrågan
utan även se till att hemmen få en sådan utformning, att barnen verkligen
kunna få personlig omvårdnad och hemkänsla.

Beträffande Klingstahemmet framhöll interpellanten, att socialstyrelsen
skulle ha motsatt sig förslaget att bygga hemmet i två våningar, varigenom
det såvitt jag förstår skulle Ira blivit dubbelt så stort som fallet blev. Det är
klart, att man kan utnyttja ekonomilokalerna på ett effektivare sätt, örn man
på detta sätt bygger ett hem större. Men det var dock en genomgående tanke
i den förra året genomförda reformen på detta område, att man skulle söka
nedbringa hemmens storlek, så att det inte bley alltför mycket karaktär av
anstalt över hemmen. När socialstyrelsen motsatt sig en fördubbling av
Klingstahemmet, har styrelsen alltså handlat i god överensstämmelse med de
principer som lågo till grund för reformen.

Vad angår Nybodahemmet är det riktigt, som interpellanten anförde, att
socialstyrelsen motsatte sig förslaget att hemmet skulle få uppföras i två våningar
och för 60 barn. Detta skedde från samma utgångspunkter som i det
förut anförda fallet. Men interpellanten glömde att tala örn, att i den plan
för barnhemsverksamheten i Stockholms stad, som fastställdes av Kungl. Maj :t
i början av detta år, bestämdes, att detta hem fick uppföras i två våningar
mod plats flir 60 barn. Detta medgivande lämnades dock under den uttryckliga
förutsättningen, att de båda våningarna skulle byggas såsom två olika
avdelningar och vara helt avskilda från varandra med särskild personal i varje
avdelning.

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Birke: Herr talman! Jag delar herr statsrådets uppfattning, att man
hör söka skapa hemmiljö för barnen på barnhemmen. Men vad vi nu diskutera
är ju spädbarnshemmen, och det torde stå klart för alla kammarens ledamöter,
att spädbarn upp till ett år inte springa omkring så mycket, utan de ligga i
sina sängar. Då bör man kunna släppa en smula på kravet på hemmiljö och
uppföra hemmen i två våningar. Detta tilläts ju även av Kungl. Majrt beträffande
Nybodahemmet. Men jag vill påpeka, vilket jag även gjorde i mitt
förra anförande, att socialstyrelsens inställning varit att fördyra kostnaden
genom att kräva mindre enheter. Att sedan Kungl. Maj :t i sista omgången
rättat till saken är naturligtvis tacknämligt.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Med anledning av vad interpellanten
yttrade i sitt sista anförande vill jag framhålla, att man — enligt vad som
■uttryckligen förklarats för mig från socialstyrelsen — har kunnat iakttaga,
att spädbarn, som under sitt första levnadsår få vistas på alltför stora anstalter,
där vården med nödvändighet blir mera mekanisk, faktiskt utvecklas långsammare
och sämre än barn, som vistas i hemmiljö och på mindre anstalter.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det råder ingen tvekan örn att de
nuvarande bestämmelserna örn grunderna för statsbidrag till barnhemsverksamheten
faktiskt alltmer kommit att verka till landstingens nackdel, beroende
på de maximeringar som bestämts under helt andra förhållanden än som för
närvarande råda. Det synes mig därför inte vara ur vägen, att man från statsmakternas
sida gör en översyn av dessa bestämmelser med hänsyn till det nu
rådande prisläget.

Å andra sidan vill jag för min del vitsorda, att de försök till anläggande
av ekonomiska och praktiska synpunkter vid uppförande av barnhem, som
gjorts av vårt landsting, vunnit ett mycket kraftigt stöd hos den nuvarande
departementschefen. Härför vill jag för min del uttala min varmaste erkänsla.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 215, angeånde bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete; och

nr 218, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen, nr 212, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svensk-finska
varuutbytet m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 213, angående kreditgivning till Finland; och

nr 214, angående medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna
viss borgen.

Lördagen den 30 mars 1946.

Nr 14.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 443 av herrar Pellersson i Dahl och Nilson
i Spånstad; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 444 av herr Fugerholm;
nr 445 av herr Ryling m. fl.; och
nr 446 av herr Ståhl m. fl.

§ 7-

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående
förbättring av postförbindelserna på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring av 33 § lagen örn val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1946/47, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till uppförande
av nybyggnad för barnsjukhuset vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. jämte i ämnet väckt motion; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående från
återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsslcadade;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen;

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 inom. förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;
och

nr 24, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för djurskyddsföreningar;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående reglering av vissa
tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner, m. m.;

nr 20, i anledning av väckt motion om förhöjd pension åt förra vikarierande
småskollärarinnan Agnes Härén;

nr 21, i anledning av väckt motion angående förre lokföraren O. Lindholms
pensionsförmåner;

nr 22, i anledning av väckt motion angående pensionsförmånerna åt vissa
förutvarande befattningshavare vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar
;

nr 23, i anledning av väckt motion angående pensionsförmånerna för viss
personal, som övergått i statens tjänst i samband med statens övertagande av
enskilda järnvägar;

nr 24, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående dels e. o. byråsekreteraren
hos statskontoret N. G. Svensons pensionsförmåner, dels ock pension
åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelning E.-E. Stollenwerks
efterlevande; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln
gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner angående översyn av de i lagar och
författningar förekommande räntebestämmelserna;

nr 17, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande procentuellt
tillägg å uppvärmningsbidrag till kyrkoherde och komminister;

nr 18, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande semester
för präster; och

nr 19, i anledning av väckt motion om revision av vissa bestämmelser i ordningsstadgan
för rikets städer;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd engångsersättning åt efterlevande
till sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari
1940;

Lördagen den 30 mars 1946.

Nr 14.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; _ _ ........

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års1 krislån; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänkningsföretag i Kronobergs län; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion örn vidtagande av vissa åtgärder för en
förbättrad upplysning genom rundradion örn landsbygden och dess förhållanden;
och

nr 8, i anledning av väckt motion angående kontroll av den privata kursverksamheten
för yrkesutbildning.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Dickson, som anförde: Herr talman! Från flera avsnitt av det svenska
näringslivet har anmälts svårighet att erhålla arbetskraft i erforderlig omfattning
för att produktionen skall kunna bedrivas med maximal effektivitet.

Detta är så mycket mer att beklaga som i hela världen råder en markerad varubrist,
vars snara minskande är ett universellt önskemål.

Av uppgifter i pressen att döma synes däremot t. ex. i Danmark råda viss
arbetslöshet, delvis av sådan storleksordning att densamma utgör en källa till
bekymmer.

Förutsatt att de sist anförda uppgifterna äro riktiga ligger rent objektivt
den tanken nära till hands, att nämnda olägenheter skulle kunna minskas genom
ett mer eller mindre tillfälligt nyttiggörande i Sverige av dansk arbetskraft,
som annars skulle gå overksam -— till nytta för alla parter och till befrämjande
av en ökad, för världssamhället välbehövlig produktion.

Jag anhåller nu, på grundval av dessa funderingar, örn kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor: .

1. Har regeringen observerat den möjlighet till minskande av bristen pa
arbetskraft som synes ligga i överenskommelser om tillfälligt anställande av
framför allt danska arbetare inom svenskt näringsliv?

2. Är statsrådet i tillfälle här lämna något meddelande huruvida åtgärder
i nyss antydd riktning nu övervägas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Herr Skönlund i Doverstorp avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 447, i anledning av Kungl. Majda proposition, nr 174, angående
statsbidrag för anordnande av skolmåltider.

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 126, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30
maj 1941 (nr 350) angående sltogsvårdsstyrelser, m. m., nämligen:
nr 448 av herr Thorell m. fl.;
nr 449 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;
nr 450 av herr Or gård m. fl.;
nr 451 av herrar Lövgren och Skoglund i Umeå;
nr 452 av herr Hellbacken m. fl.; samt
nr 453 av herrar Edberg och Jönsson i Rossbol.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ärligt understöd
åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman m. fl.; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
M. Karlkvist m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda iramställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner; .

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskredit
till hästexportberedningen; och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.32 em.

In fidem
Gunnar Briith.

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Tisdagen den 2 april.

Kl. 4 eiri.

§ I Justerades

protokollen för den 26 och den 27 nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogos följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 215, angående bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 216, angående ytterligare anslag till
prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46; och

till bankoutskottet propositionen, nr 218, angående fortsatt befrielse för
riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld,
m. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 447 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;
samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 448 av herr Thorell m. fl.;

nr 449 av herr Svensson i Grönvik m. fl.;

nr 450 av herr Or gård m. fl.;

nr 451 av herrar Lövgren och Skoglund i Umeå;

nr 452 av herr Hellbacken m. fl.; och

nr 453 av herrar Edberg och Jönsson i Rossbol.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 12,
statsutskottets utlåtanden nr 8 och 63—72, bevillningsutskottets betänkanden
nr 19—24, bankoutskottets utlåtanden nr 19—25, första lagutskottets utlåtanden
nr 16—19, andra lagutskottets utlåtanden nr 19 och 20, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 11—16 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 7 och 8.

§ 5.

Föredrogs den av herr Dickson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation! till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående möjligheten till minsk -

Nr 14.

Tisdagen den 2 april 1946.

ning av bristen på arbetskraft genom överenskommelser om tillfälligt anställande
av framför allt danska arbetare inom svenskt näringsliv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att å morgondagens föredragningslista andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 4—6 samt andra kammaxens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 6—9 måtte uppföras närmast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 16 och övriga ärenden i den ordning de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skegrie, som anförde: Herr talman! Enligt brandstadgan
den 15 juli 1944 skall för varje kommun finnas en brandordning. Denna brandordning
skall upptaga de bestämmelser, som — utöver vad i allmän lag eller i
brandstadgan eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits — äro erforderliga
för ordnande av ortens brandförsvar. Enligt övergångsbestämmelserna till
brandstadgan skall så snart ske kan och senast den 1 januari 1947 förslag till
ny brandordning å de skilda orterna hava upprättats och underställts länsstyrelsernas
prövning.

I syfte att åstadkomma en normalbrandordning, avsedd att tjäna till ledning
vid upprättandet av brandordningar inom respektive kommuner, uppdrog statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet åt särskilda sakkunniga att
utarbeta en dylik normalbrandordning. Denna, som framlades år 1945 (SOU
1945: 19), torde för närvarande utgöra rättesnöret för länsstyrelserna vid bedömandet
av de olika kommunernas förslag till brandordning. De sakkunniga
förutsågo emellertid att förhållandena inom olika kommuner voro mycket skiftande,
varför generella regler icke torde kunna passa för alla. I detta avseende
ha de sakkunniga blivit sannspådda.

I iförslaget till normalbrandordning föreskrives under rubriken »Örn åtgärder
till förebyggande av brandfara» bl. a. förbud mot att anbringa stack av otröskad
gröda, halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter — mot tidigare 6 meter
enligt brandförsäkringsbolagens föreskrifter — från stall, ladugård, loge eller
byggnad^ med ^eldstad. Denna bestämmelse har inom vissa områden, speciellt
södra Skane, vållat bekymmer bland jordbrukarna. Visserligen bar vederbörande
länsstyrelse medgivit den uppmjukningen, att stack av otröskad gröda under
vissa månader på hösten får anbringas minst 6 meter från byggnad, men beträffande
stack av halm har icke lämnats några generella undantagsbestämmelser.
Visserligen finnas möjligheter för enskilda jordbrukare att i vissa fall begära
och erhålla dispens från ovannämnda bestämmelsers efterlevnad. Detta
torde emellertid i praktiken inte kunna realiseras utom i enstaka fall och då
vederbörandes gård är belägen inom bysamhälle, som icke möjliggör halmstacks
placering på nämnda avstånd från egna eller andras byggnader. Örn däremot
alla de jordbrukare, som av andra skäl anse denna bestämmelse alltför betungande,
skulle ansöka örn dispens skulle detta av praktiska skäl bli nära nog olösligt,
då dessa sakskäl kunna växla år från år och ansökningarna kanske kunna
räknas i tusental. En tänkbar lösning torde däremot vara att generella dispenser

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Interpellation. (Forts.)

kunde lämnas större områden med likartade förhållanden, t. ex. brandkårsdistrikt,
härader eller brandförsäkringsområden.

Svårigheten att kunna efterleva en bestämmelse om halmstacks placering
minst 12 meter från byggnad grundar sig främst på svårigheten, för att inte
säga omöjligheten, att anskaffa den arbetskraft, som måste bli nödvändig för
att utföra detta arbete. Nuvarande maskinella hjälpmedel (halmpressar) kunna
i flertalet fall icke transportera halmen denna sträcka, varför en sådan bestämmelse
också strider mot den propaganda och den strävan, som också är den
riktiga, att i så stor utsträckning som möjligt ersätta manuell arbetskraft med
maskinell. Detta betyder alltså ett steg bakåt i fråga örn jordbrakets rationalisering.
Givetvis skall icke en strävan till rationalisering och mekanisering av
jordbruket eftersätta en viss grad av säkerhetsåtgärder, men det praktiskt
möjliga måste alltid vägas mot det teoretiskt önskvärda. För
närvarande råder inom nämnda områden en sådan brist på arbetskraft
vid tröskningstillfällena, att halmen i regel ej kan transporteras längre än
vad vederbörande maskinella hjälpmedel möjliggör, och oftast måste arbetet
med halmens stackläggning anförtros åt äldre, yngre eller kvinnlig icke fullgod
arbetskraft. Örn transport av halm längre bort skall ske, måste detta utföras av
fullgod arbetskraft. Särskilt är halmens transport uppåt i en halmstack ett synnerligen
tungt arbete. Invändas kan naturligtvis, att halmen i första etappen
kan placeras strax utanför byggnad för att sedan transporteras längre bort. Alla
som känna till praktiskt jordbruk förstå, att detta i ännu högre grad är i strid
med rationaliseringssträvandena. Dels är den befintliga arbetskraften vid tröskningsperioden
på hösten mycket strängt upptagen med arbeten för höstsådd,
höstplöjning eller betkörning, dels kan halmen förstöras, om den under tiden
blivit utsatt för regn, och dels torde en sådan anordning komma att stå i viss
motsats till § 11 i gällande brandlag, vari stadgas bl. a. att ägare av byggnad,
upplag eller annan anläggning är skyldig att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande
och bekämpande av brand »i den mån de ej medföra oskälig kostnad».
Det torde knappast heller ur statistisk synpunkt kunna klart bevisas, att halmstack
belägen på ett avstånd av 6 meter från byggnad, vilket förut gällt, utgör
en så stor fara att dylika påtalade drastiska bestämmelser äro nödvändiga. Det
bör också tas i betraktande att faran för antändning från luften numera är avsevärt
mindre än förut. De allra flesta eldsvådorna torde i stället uppkomma
genom antändning inuti byggnad.

Ett bevis på det orimliga i ovan påtalade bestämmelse är, att brandförsäkringsbolag
i södra Skåne förklarat sig godtaga försäkringar och utbetala brandskadeersättningar
även örn halmstack icke ligger utöver 6 meter från närmaste
byggnad. Man torde därför kunna befara den situationen, att många jordbrukare
på grand av rådande arbetsbrist icke ha möjlighet att efterkomma gällande bestämmelser
och därför kunna bli hemfallna åt vederbörande straffbestämmelser.
Detta skulle vara olyckligt och endast skapa motvilja mot förordningen.

Med hänvisning till det ovan anförda får jag anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet observerat svårigheten att tillämpa normalbrandordningens
bestämmelse, att halmstack skall placeras på minst 12 meters avstånd
från byggnad?

2. Är herr statsrådet villig medverka till att lättnader i berörda avseende
mera generellt kunna lämnas sådana områden, där påtalade svårigheter förefinnas,
så att stack av otröskad gröda, halm eller hö må få anbringas å minst
G meters avstånd från byggnad?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 14.

Tisdagen den 2 april 1946.

§ 8.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Edberg, som anförde: Herr talman! I tidningspressen refererades nyligen
ett utslag av högsta domstolen i ett skadeståndsmål mot kronan. En ung
man från en jämtlandssocken hade genom en olyckshändelse under reparation
av en stridsvagn, vilken ägde rum vid allmän väg, förlorat ena ögat. Mannen
hade enligt uppgift i tidningspressen kommit ledande en cykel på vägen, där
några stridsvagnar stodo parkerade, vilka underkastades en översyn. Man höll
just på att slå in en bult på bandet till en av stridsvagnarna och då inträffade,
att en metallflisa av bulten flög upp och träffade mannen i ena ögat. Han befann
sig då några meter från vagnen. Skadan visade sig vara av så allvarlig
beskaffenhet, att mannen miste synen på ögat.

Skadestandstalan väcktes mot kronan och Lits och Rödöns tingslags häradsrätt
förklarade kronan skyldig utge ersättning för lyte och stadigvarande men
samt för sveda och värk. Dessutom utdömde häradsrätten livränta till den
skadade. Häradsrättens utslag fastställdes sedan i huvudsak av vederbörande
hovrätt. Målet fullföljdes sedan till högsta domstolen och denna upphävde underrätternas
dom samt ogillade talan örn skadestånd. Högsta domstolen fann,
att skadan icke uppstått vid trafik med stridsvagnen och att fördenskull lagen
angående ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik icke kunde tilllämpas.
Högsta domstolen fann det vidare icke bevisat, att vållandet av skadan
kunde läggas befälet till last och att inte heller några andra förhållanden anförts,
som kunde medföra skadeståndsskyldighet för kronan.

Genom högsta domstolens utslag har möjligheterna för den skadade att på
rättslig väg erhålla ersättning från kronan stängts. Man kan emellertid ifrågasätta,
örn icke kronan borde vara moraliskt skyldig att lämna skäligt skadestånd,
b ka dan vållades dock av kronans folk under arbete med ett fordon, som tillhörde
kronan. När skadan blev så pass allvarlig, att mannen förlorade synen på ena
Ögat, vilket väsentligt nedsatt hans förmåga att för framtiden försörja sig,
vöre det obilligt, örn han ensam skulle få lida för följderna av olyckan!
Han har ju icke själv varit vållande till denna.

Högsta domstolens utslag har synbarligen motiverats av den omständigheten,
att skadan icke vållats av stridsvagnen då denna var i rörelse, och då den följicke
kunde anses vara i trafik. Detta aktualiserar den frågan, örn
gällande bestämmelser angående ansvarighet för skada i dylika fall är fullt tillfredsställande.
Borde icke en ändring av bestämmelserna komma till stånd
föreligga1 a1’ llknande det här refererade, skadeståndsskyldighet kommer att

+-iw°d anleAn“* av yad salunda anfort hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
iöl.iande frågor:

Anser herr statsrådet det skäligt, att kronan på något sätt lämnar ekonomisk
ersättning till ifrågavarande person för den skada han lidit, och är herr statsrådet
i sa tall villig att vidtaga åtgärder härför?

Ar herr statsrådet villig att upptaga kronans skadeståndsskyldighet till helt
ny omprövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fram -

Tisdagen den 2 april 1940.

Nr 14.

ställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;

nr lil, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till Regeringsrätten: Avlöningar m. m. för budgetåret
1946/47; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 194647.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 em.

In fidem
Gunnar Brit.tli.

Onsdagen den 3 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 10 april eller, örn så erfordras, torsdagen den 11 april. Efter
påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen den 25 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar dessförinnan blivit godkända, sammanträda
kamrarna sistnämnda dag, torsdagen den 25 april kl. 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar anställas. Därefter återupptages utskottsarbetet,
och bordläggningsplena komma att hållas tisdagen den 30 april
och fredagen den 3 maj. Lördagen den 4 maj hålles arbetsplenum i stället för
onsdagen den 1 maj. Allt detta under förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan anordning.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till svar på

Herr statsrådet Strång, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens *n*4rPe^^’on''
tillstånd har dess ledamot herr Svensson i Ljungskile till chefen för jordbruksdepartementet
riktat följande fråga.

Anser sig statsrådet kunna genom medgivande av export av ägg eller på annat
sätt medverka till att äggpriset hålles på den nivå, som förutsattes då beslut
fattades om pris regie rån de åtgärder på jordbrukets område för nu löpande regleringsår? -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

Efter överenskommelse med chefen för jordbruksdepartementet kommer jag
att besvara denna interpellation.

Då prissättningen på jordbrukets produkter för innevarande regleringsår i
mars 1945 upptogs till behandling inom livsmedelskommissionens råd, förelåg
från kommissionens sida ett förslag att det genomsnittliga producentpriset på
ägg skulle sänkas med 20 öre per kilogram eller från 2 kronor 95 öre till 2 kronor
75 öre per kilogram. Som motivering till denna sänkning anfördes, att äggproduktionen
dåmera nått en stor omfattning och befunne sig i en stark stegring.
Därest produktionsutvecklingen icke hämmades, vore det sannolikt icke
möjligt att under det nya regleringsåret hålla en högre genomsnittlig prisnivå än
2 kronor 75 öre. Det anfördes vidare, att Svenska ägghandelsförbundet icke haft
något att erinra mot nämnda prisnivå ur lönsamhetssynpunkt och att man genom
sänkningen finge en mera lämplig avvägning mellan priserna på ägg och priserna
på andra jordbruksprodukter. Rådet uttalade emellertid starka betänkligheter
mot en prissänkning på äggen och ansåg, att en sådan i varje fall borde begränsas
till 10 öre per kilogram. Livsmedelskommissionen följde så till vida rådets
rekommendation vid avgivandet av förslag till prissättningen, att den nya
prisnivån föreslogs skola ligga endast 10 öre under den gamla. Kungl. Majit
förklarade sig sedermera icke ha något att erinra mot vad kommissionen sålunda
föreslagit.

Frågan örn äggprisets storlek upptogs sedan i juni 1945 av riksdagen i samband
med behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret 1945/46. Riksdagen uttalade
därvid på förslag av jordbruksutskottet, att det syntes önskvärt, att den
av kommissionen ifrågasatta prissänkningen un dvekes.

Vid den omräkning av jordbrukskalkylen, som verkställdes på hösten 1945,
ansåg sig den s. k. L.K.-delegationen icke böra i kalkylen upptaga ett högre
medelpris för ägg än 2 kronor 89 öre per kilogram. Vid denna tidpunkt förelåg
resultatet av hönsräkningen per den 1 juni 1945. Denna räkning visade en så
stark stegring av hönsstammen, att det icke ansågs möjligt att hålla den av
riksdagen förordade prisnivån längre än till nyåret 1946, då produktionen bland
annat på grund av den stora nyrekryteringen av unghöns väntades komma att
öka kraftigt. Medelpriset, 2 kronor 89 öre per kilogram, erhölls genom en sammanräkning
av ett visst antaget högt prisläge under hösten och vintern 1945
och ett betydligt lägre pris under våren och sommaren 1946. 1942 års jordbrukskommitté
och livsmedelskommissionen godtogo delegationens beräkning.
Inom jordbrukskommittén reserverade sig emellertid interpellanten och riksdagsmannen
Gustafson i Vimmerby till förmån för ett kalkylpris av 2 kronor
95 öre per kilogram.

Utvecklingen under året har visat, att man snarare underskattat än överskattat
svårigheterna att uppehålla den av riksdagen såsom önskvärd angivna prisnivån.
Äggproduktionen har allt sedan nyåret befunnit sig på en mycket hög
nivå. Enligt tillgänglig statistik har sålunda invägningen av ägg till partihandeln
under februari legat mer än 70 procent högre än samma månad föregående
år. Med anledning av den stora tillförseln, vilken delvis sammanhänger med
den blida väderleken under januari och februari månader, har Sveriges lantbruksförbund,
såsom av interpellanten framhälls, två gånger sänkt producentprisnoteringen,
vilken gäller överskottsområdena i södra Sverige, först med
50 öre per kilogram och sedan ytterligare med 35 öre per kilogram. Syftet med
dessa prissänkningar har självfallet varit att bringa det tidigare mycket höga
konsumentpriset på ägg ned till en nivå, som möjliggör en konsumtion sökning
även inom de bredare lagren av befolkningen. För att bereda vissa lättnader i
marknadsläget har livsmedelskommissionen enligt vad kommissionen meddelat

Onsdagen den 3 april 1940 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

därjämte företagit viss inlagring av ägg i säsongutjämnande syfte. Sålunda Ilar
kommissionen i februari i kylhus inlagt omkring 300 ton ägg, varjämte kommissionen
träffat överenskommelse med partihandeln örn konservering av en kvantitet
av upp till 500 ton. Dessa åtgärder ha i förening med prissänkningarna
åstadkommit en viss stabilisering av marknaden. I dagarna har producentprisnoteringen
åter höjts med 20 öre per kilogram, varefter den är 2 kronor 50 öre
per kilogram eller endast 15 öre lägre än noteringen vid ungefär samma tidpunkt
förra året.

I detta sammanhang vill jag framhålla att vissa uppgifter örn att kommissionen
genom att medgiva viss import av ägg från Argentina skulle ha medverkat
till att prisfallet blivit starkare än det eljest behövt bli äro felaktiga.
Från Argentina lia under innevarande år med kommissionens medgivande importerats
sammanlagt 160 ton ägg. Avsikten var att denna import i sin helhet
skulle ske i början av januari för att möta den tillfälliga stegring i efterfrågan,
som väntades uppkomma omedelbart efter ransoneringens hävande. Emellertid
kommo endast eirka 90 ton in till landet vid den från början avsedda tidpunkten.
Denna kvantitet absorberades omedelbart i marknaden. Återstoden eller cirka
70 ton anlände först omkring månadsskiftet januari—februari. Eftersom den
inhemska produktionen vid denna tidpunkt väl täckte efterfrågan, beslöt kommissionen,
med hänsyn jämväl till den internationella livsmedelssituationen, att
till utjämning av importen exportera en lika stor kvantitet ägg eller 160 ton.

För närvarande är läget på äggmarknaden stabilt vid de nu gällande priserna.
Det är emellertid möjligt, att marknaden efter påsk åter kommer att
visa en vikande tendens. Denna torde till en viss grad kunna motverkas genom
att vissa kvantiteter ägg inlagras för att försäljas på hösten eller vintern
under nästa regleringsår. En dylik säsongmässig inlagring är en vanlig företeelse
även under normala förhållanden och brukar regelmässigt ombesörjas
av de ordinarie handelsföretagen i branschen. Det kan givetvis även tänkas,
att kommissionen i ett dylikt läge bör gå in för att stödja ett visst bottenpris
på ägg. Då emellertid kommissionens möjligheter i detta hänseende för närvarande
begränsa sig till en viss medverkan till säsongmässig lagring, är det
naturligt, att sagda bottenpris icke kan sättas högre än att efter inlagringen
balans uppnås på marknaden vid bottenpriset.

Någon export av ägg utöver den som redan ägt rum synes för närvarande
icke böra ske. Det ligger i sakens natur att intresset för export till de nödlidande
länderna i Europa närmast inriktar sig på sådana slags livsmedel
som i förhållande till sitt kalorivärde äro att anse såsom billiga. Detta är
icke fallet med ägg. I övrigt torde möjligheterna till export vara ganska små.
Men även örn dylika skulle föreligga måste de från svensk sida utnyttjas med
stor varsamhet för att icke skada önskemålet från Sveriges sida örn import av
fodermedel.

Vad angår äggprissänkningens inverkan på jordbrukskalkylen och äggproduktionens
lönsamhet må erinras örn att producentmedelpriset på ägg vid omräkningen
av kalkylen i januari upptogs till 2 kronor 78 öre per kilogram.
Det är möjligt att detta medelpris icke kommer att uppnås. Sänkningen av
äggpriset torde emellertid helt uppvägas av den ökade produktionskvantiteten.

Den nu gällande producentprisnoteringen 2 kronor 50 öre per kilogram kan
emellertid i och för sig icke anses särskilt låg för årstiden. Det är ganska säkert,
att den medger en skälig lönsamhet i produktionen. Det kan i detta sammanhang
nämnas, att producentmedelpriset i (len nyligen uppgjorda jordbrukskalkylen
för kommande regleringsår upptagits till 2 kronor 50 öre per kilo Andra

kammarens protokoll 10Jt(i. Nr 14. 2

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

gram. Detta medelpris torde förutsätta ett lägre pris under högsäsongen 1947
än det som för närvarande gäller. Det antagna medelpriset ligger ändock 70
procent högre än motsvarande medelpris under åren 1938/39, vilket utgjorde
1 krona 41 öre per kilogram. Av allt att döma ha produktionskostnaderna för
ägg icke stigit i samma grad.

Vidare yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation, även örn jag inte kan påstå, att jag är nöjd
med svaret. Jag skall be, herr talman, att först få göra några små randanmärkningar
på ett par punkter.

Statsrådet säger såsom en förklaring till den nuvarande situationen på äggmarknaden,
att invägningen till partihandeln i februari i år låg mer än 70
procent över samma månad förra året. Jag vet inte örn statsrådet menar, att
man skall taga denna siffra som ett uttryck för produktionsstegring. I varje
fall måste ju människor ute i landet, som läsa detta., få det intrycket att dessa
70 procent är uttryck för produktionsstegringen från i fjol till i år. Nu förhåller
det sig ju så enligt en annan statistik, som här omnämndes men inte
refererades, att ökningen av antalet höns från i fjol till i år är 13,7 procent.
Alltså, med en ökning i hönsstammen av 13,7 procent ha vi fått en ökning av
invägningen med mer än 70 procent! Örn denna siffra, 70 procent, vore riktig,
skulle det betyda att de nytillkomna hönsen äro av en så bra sort, att de värpa
fem gånger så mycket som de andra gjorde. I stället för 116 ägg om året
värpa de 580 ägg örn aret! Jag far säga, att örn livsmedelskommissionen
kunde leta reda på dessa höns och fixera arvsanlagen, skulle man nog sedan
med dessa höns, som värpa tva ägg örn dagen, kunna sänka äggpriset utan att
lönsamheten komme i fara.

Nu vet naturligtvis var och en, som överhuvud taget vet något på detta
’ ari_ invägningen till partihandeln i fjol och i år alls inte är jämförbar,
därför att i fjol såldes en mycket stor del av äggen bredvid den ordinarie
handeln, på svarta börsen, men i år, när ransoneringen är hävd, gingo dessa
1 y?1) norma''la handeln. Det är endast detta som man kan utläsa ur denna
siffra. Någonting örn produktionsökningen kan man icke utläsa ur denna invägnmg,
utan vill manila reda pa något örn produktionsökningen är det bara två
saker som nian kan taga hänsyn till, nämligen ökningen av antalet höns och,
beträffande februari månad, den milda väderleken.

ytterligare på denna punkt, att med en ökning av hönsstammen
fran 1944—1945 till 1945—1946 med 13,7 procent har man ändå inte
''ommit upp till det antal höns, som man hade före kriget, utan hönsstammen
ligger fortfarande 6 procent under förkrigsnivån. Från den synpunkten är
laget alitsa inte sadant att det bör vara alltför stora svårigheter att manövrera
pnslragan.

Sedan säger statsrådet, att de påståenden, som gjorts ute i landet, att man
tryckt priserna med en import av ägg, äro felaktiga. Det nämndes, ari hit
importerats 160 ton argentinska ägg, 90 ton i januari och 70 ton i februari
men dessa 160 ton hade sedan exporterats igen. Ja, det är riktigt, att dessa
ha exporterats igen men forst sedan prisfallet inträtt. Alltså, när det gällde
att utlösa prisfallet hade vi dessa ägg såsom medverkande orsak. Man kan natur
igtvis diskutera, i vilken grad denna tämligen lilla kvantitet kunnat påverka
prisfallet, men att saga att den varit utan betydelse för prisfallet går
nite utan dessa 160 ton lia val medverkat i proportion till den kvantitet det
gadde och litet till, eftersom det är den kvantitet som ligger i toppen, som på -

Onsdagen den 3 april 1940 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

verkar prisrörelsen i första hand, och är prisläget labilt behövs det inte så
värst mycket för att utlösa ett prisfall.

Sedan har jag, herr talman, den uppfattningen, att det även importerats
danska ägg, men det säger inte svaret något om. Vi ha ju på restaurangen i
riksdagen serverats danska ägg gång efter annan hela vintern, och de ha väl
inte några speciella egenskaper utan påverka väl också prisbildningen. Hur
stor kvantitet det är kan jag inte närmare angiva. Enligt uppgifter, som jag
tror mig ha, skulle det röra sig örn 100 ton, och då är det ju inte 160* utan
260 ton som importerats, och av dessa ha endast en del exporterats igen. Med
siffran 260 ton skulle importen röra sig örn ungefär 5 å 6 procent av en månads
produktion, och det kan naturligtvis mycket väl bidraga till att utlösa
ett prisfall, så det går nog inte att säga att uppgifterna i det fallet äro felaktiga.
Däremot tror jag mycket väl man kan säga, att de i vissa fall varit
överdrivna — det kan nog inte förnekas.

När det sedan gäller möjligheten till export, så svarar statsrådet, tycker
jag, en aning undvikande. Det sägs, att det föreligger inte så stora möjligheter
till export. Möjligheterna äro ganska små. Jag ringde direktören i
svenka ägghandelsförbundet, när jag skrev denna interpellation, och han förklarade
för sin del att för närvarande fanns det möjlighet att sälja ägg till
högre pris än de svenska priserna. Att det inte rörde sig örn några stora
kvantiteter skulle jag tro, men jag är å andra sidan övertygad örn latt det inte
behövs några stora .kvantiteter. Läget på den svenska marknaden är sådant,
att örn exportörerna bara visste att de hade rätt att exportera vissa mindre
kvantiteter, så att de inte behövde vara så rädda för en tillfällig lageranhopning,
skulle denna exporträtt inte behöva tagas i anspråk i någon större utsträckning.
Jag är övertygad örn att det skulle röra sig örn mycket små kvantiteter.
Den senaste prishöjningen på marknaden vittnar för övrigt örn att
läget är sådant, att de kvantiteter, det här rör sig örn för att styra priset,
måste vara mycket små. Min fråga gällde emellertid inte möjligheten till export,
ty den saken får väl vederbörande ägghandelsorganisation klara sorn
den kan, utan min fråga gällde, huruvida statsrådet ville vara med örn att
medgiva rätten till export i den utsträckning att man kan hålla det pris, som
man från riksdagens sida har förutsatt.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att riksdagen på statsrådet Strängs
förslag förra onsdagen beviljade 9 miljoner kronor i exportkredit för export
av 5 000 hästar och att ett av motiven härtill utan tvivel var att hålla priset
på hästar någorlunda uppe. Alltså, det är inte för regeringen främmande att
man kan exportera mindre mängder för att styra priset. Naturligtvis var det
inte det enda motivet för att skicka ut dessa hästar — de behövas på annat håll
— men detsamma gäller örn äggen. Det finns folk, som behöver dem, även örn
man inte skall tala örn dessa mikroskopiska kvantiteter av ägg såsom en egentlig
faktor, när det gäller livsmedelsläget i Europa — det menar jag inte
man skall göra — men i alla fall äro de inte kastade i sjön, örn man exporterar
dem.

Sedan refererade statsrådet vad livsmedelskommissionen säger, och därmed
skulle jag vilja komma in på ett par reflexioner av mera principiell karaktär.
Den säger att man föreslog en prissänkning på ägg för att man då skulle få
en mera lämplig avvägning emellan priserna på ägg och priserna på andra
jordbruksprodukter. Ja, det är här som diskussionen så gärna går på skilda
linjer. Jag skall inte här taga upp någon debatt örn huruvida avvägningen
av priset på ägg är den alldeles riktiga i förhållande till priset på andra
jordbruksprodukter, och såvitt jag förstår var det inte den saken som jordbruksutskottet
tryckte på, när jordbruksutskottet behandlade frågan i somras,

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

utan vad jordbruksutskottet tog sikte på var avvägningen av jordbrukets totala
inkomster mellan småbruket och det övriga jordbruket. Man menade, att
småbruket i detta fall inte fått mera än som väl behövdes och att man alltså
skulle undvika ett prisfall på ägg, som är småbrukets speciella produkt, för
att inte på ett oriktigt sätt rubba inkomstfördelningen mellan småbrukare
och andra jordbrukare. Det är alltså inte avvägningen mellan två produktpriser,
som var motivet för jordbruksutskottet och riksdagen, utan det var
avvägningen av inkomstfördelningen mellan småbrukare och övriga jordbrukare,
som det rörde sig om. Man menade, att när man höjde priset på sockerbetor,
fabrikspotatis och ärter och i övrigt läte de flesta priserna vara oförändrade
men sänkte priset på ägg, så var det en rörelseriktning i jordbruksregleringen
som inte var tillfredsställande, och eftersom man inte kunde göra
något åt denna sak just då annat än försöka bromsa inkomstbortfallet på ägg,
uttalade man sig för att man under detta regleringsår inte skulle tillåta äggpriset
att falla, örn det kunde undvikas. Alltså, det är från den synpunkten
som saken diskuterades i jordbruksutskottet och som riksdagen beslutade, och
det är från den synpunkten också som denna interpellation har väckts. Sedan
är det mycket möjligt att man måste vidtaga ändringar i prisavvägningen
mellan ägg och andra produkter i fortsättningen, men då bör nian samtidigt
kunna taga upp frågan örn småbrukets inkomstkvot inom jordbruksregleringen,
så att man inte låter det bli ett ensidigt prisfall på den produkt, som
småbruket framför allt begagnar sig av, då det gäller att hålla inkomsterna
uppe.

Jag tror att det finns mycket goda skäl för en sådan ståndpunkt, och det
kan i varje fall inte förnekas att riksdagen i somras enhälligt uttalade sig för
att man skulle försöka undvika detta prisfall på ägg. Det har inte på något
sätt visats, att det är svårt att undvika detta prisfall, därför att såvitt man
kan förstå behövs det bara tillåtelse att eventuellt exportera vissa små kvantiteter
för att styra priset. Jag kan därför inte förstå annat än att detta negativa
svar på min interpellation innebär, att livsmedelskommissionen och regeringen
låta utvecklingen gå i en annan riktning än riksdagen enhälligt uttalat
sig för, och detta sker utan några tekniskt tvingande skäl. I denna situation
och nied hänsyn till att äggproduktionen för de småbrukare, som inte ha skog
utan bara lia sina småbruk, spelar en så pass stor roll och när det här blott
är fråga örn detta regleringsår och man sedermera bör taga upp inkomstfördelningen
i stort för nästa år, så skulle jag vilja vädja till herr statsrådet att
taga frågan under förnyat övervägande. Jag tror att Sveriges jordbrukare
vänta att deras intressen skola beaktas i samma mån som lantarbetarnas och
de större jordbrukarnas, och det finns i detta fall en möjlighet att också göra
det.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! När riksdagsman Svensson i Ljungskile
anför fjolårets riksdagsbeslut såsom i viss mån förpliktande för regeringen att
svara för ett bättre prisläge för äggen, får man väl ändå säga, att man under
fjolåret knappast kunde räkna med den produktionsökning i början av innevarande
år, som förekommit. När det i interpellationssvaret har omnämnts, att
man under februari månad i år hade en produktion, som låg 70 procent över
motsvarande produktion i fjol, betyder det självfallet inte, att man kan räkna
med en permanent stegring på 70 procent, men det är ett uttryck för att man
hade en hög produktion i förhållande till det prisläge, som gällde under årets
första månader.

Det är ju känt för kammarens ledamöter, att det förekommer säsongvariationer
i fråga örn äggpriset, så att man har högt pris vid säsongmässigt liten

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillgång. När tillgången av alldeles speciella anledningar, dels större hönsstam,
dels bättre väderleksförhållanden, blev alldeles ovanligt hög, fick man en utomordentligt
dålig korrespondens mellan pris och tillgång, vilket gjorde, att fjolårets
allmänna uttalande inte med bästa vilja i världen kunde effektueras. Våra
lagerutrymmen fylldes, och producenternas egen intresseorganisation föreslog
prissänkningar i dubbla omgångar, därför att de inte visste vad de skulle göra
av sina osålda ägg. De genomförda prissänkningarna ha också haft avsett resultat.
I dag tycks det vara i det närmaste normal avvägning mellan pris, avsättningsmöjligheter
och efterfrågan.

Jag vill emellertid understryka, att det alltför höga prisläget i februari månad
har vållat regeringen utomordentliga bekymmer. Det har bland annat kostat
statskassan omkring 480 000 kronor i infrysningsbidrag och prisfallsförluster.
Man kan uppenbarligen inte fortsätta med en ekonomisk politik i denna riktning.

Man kan naturligtvis också på mycket goda grunder säga, att även örn
riksdagen påpekat önskvärdheten av att äggpriset hålles uppe med hänsyn till
att äggproduktionen är småbrukarnas speciella näringsfång, regeringen och
dess verkställande organ, livsmedelskommissionen, måste förbehållas rätt att
i situationer sådana som den som nyligen inträffat handla i enlighet med vad
läget kräver.

Man kan också konstatera, och det var ju herr Svensson i Ljungskile inne
på, att det mellan äggpriset å ena sidan och priset på vissa andra jordbruksprodukter
å den andra råder en relation som inte är så lämpligt balanserad.
Prisstegringen för jordbrukets totala saluvolym är enligt den totalkalkyl för
jordbruket, som upprättats, från förkrigstiden till dags dato 56,5 procent. Örn
man betraktar prisstegringen på ägg separat, finner man helt andra siffror.
Örn man tar sista fredsåret som basår, konstaterar man för år 1944—1945 en
prisstegring på 110 procent. För innevarande regleringsår, 1945—1946, uppgår
stegringen till 92 procent, och för det beräknade priset under nästkommande
regleringsår till 77 procent. Det är således ingen tvekan örn att äggen i prishänseende
äro starkare favoriserade än vad som i medeltal gäller för jordbrukets
produkter.

Innevarande års äggpris betingas, såsom jag inledningsvis sade, av den rikliga
tillgången under årets första månader. Det höga äggpriset har, som jag också
nämnde, tagit sig uttryck i hönsstammens snabba tillväxt. Örn vi räkna med
både värp- och unghöns, hade vi sista fredsåret 11,7 miljoner höns. Motsvarande
siffra nu är enligt senaste rapporter 12 miljoner. De siffror herr Svensson i
Ljungskile här anförde stämma inte riktigt överens med dem jag fått från livsmedelskommissionen
i dag klockan 10 på förmiddagen. Det gäller antalet värphöns.
Dessa voro under året 1938—1939 8.7 miljoner och uppskattas för innevarande
år till 8,6 miljoner, således praktiskt taget lika många, och de beräknas
under nästkommande regleringsår uppgå till 9,2 miljoner.

Denna utveckling av den svenska hönsstammen måste sättas i samband med
våra begränsade fodertillgångar. 20 procent av äggproduktionen kommer från
företag som stå utanför det egentliga jordbruket. Det är hönserier, som fått
karaktären av ägg- och kycklingfabriker och som drivas av folk, som inte ha
något som helst samband med jordbrukarkåren i egentlig mening. Även dessa
hönseriers djur skola lia foder, och de ha fått det via samhället genom att
jordbrukarna fått avstå foder för detta ändamål. Jag ber att få erinra örn att
herr Hansson i Skediga i en interpellation under höstriksdagen begärde, att
samhället skulle minska de stora foderuttagen, som han ansåg vara alldeles
för betungande för de svenska jordbrukarna. Herr Grym i första kammaren

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

har innevarande år interpellerat och begärt, att staten skall ställa större foderkvantiteter
till förfogande för skogshästarna. Regeringen har med hänsyn till
foderbristen nödgats inta en negativ eller i varje fall mycket restriktiv hållning
till kraven i dessa båda interpellationer.

Då som bekant hönsen äro våra sämsta foderförädlare, är det alldeles
uppenbart, att man i ett typiskt knapphetsläge som det som nu föreligger inte
kan stå till svars med att man använder våra begränsade fodertillgångar på en
förhållandevis alltför stor hönsstam. Det måste ju innebära en ganska oekonomisk
folkhushållning.

Jag ber också att få erinra örn att vi ha trevare ute på världsmarknaden
för att försöka komma över foder utifrån. Det är emellertid stark konkurrens
på världsmarknaden, och den situation jag har skisserat upp är kanske inte den
bästa bakgrunden för sådana trevare utåt. Kammarens ledamöter ha kanske
i dagspressen läst en artikel i anledning av president Hoovers besök, där det
står att man i andra länder börjar bli intresserad av att vi ha råd att hålla
oss med en så hög äggproduktion som vi ha. Här gäller det kalla ekonomiska
fakta, och med all respekt för småbrukets starkt hävdade behov i olika avseenden
måste man ändå se denna fråga ur folkförsörjningssynpunkt och hålla
i minnet, att våra fodertillgångar äro starkt begränsade. Jag vill i detta sammanhang
också erinra örn att en kraftigt bidragande orsak till att exportkrediten
till Polen för hästar kommit till stånd •—■ det är inte jag utan jordbruksministern
som svarar för den propositionen — varit våra begränsade fodertillgångar.

Jag har med detta velat påpeka för kammaren, att man i frågor som denna
inte kan låta ett rent känslomässigt resonemang vara avgörande.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Riksdagens uttalande i fjol rörde sig inte örn vilket
pris vi skulle ha på ägg i februari i år och inte heller örn möjligheterna för
regeringen och livsmedelskommissionen att genom prissänkningar klara tillfälliga
svårigheter, utan det var ett uttalande som rörde medelpriset för ägg
under hela året. Denna interpellation skulle inte ha blivit framställd, örn det
endast rört sig örn en säsongmässig prissänkning som kommit tidigare än
vanligt, utan det var först sedan den gått långt utöver en säsongmässig prissänkning
som jag skrev interpellationen. Statsrådets anmärkning på den punkten
kan alltså inte träffa mitt resonemang. Jag tycker det är en rätt underlig
politik, som medfört, att organisationerna stått rådlösa med sina osålda
äggkvantiteter medan det fanns möjlighet att exportera dem.

o Jag vet inte, hur många höns livsmedelskommissionen letat reda på i dag
på förmiddagen, men mina uppgifter äro också färska. De avse uppgifterna
på antalet värphöns i den i februari omräknade kalkylen för jordbruket.

Statsrådet säger, att äggpriset varit favoriserat. Det har väl varit en tyst
överenskommelse, att småbruket skulle ha ett hyggligt äggpris som kompensation
för de svårigheter det i övrigt haft under kriget. Örn man nu tar bort
kompensationen utan att sätta något annat i stället, snedvrider man enligt min
mening jordbruksregleringen på ett oriktigt sätt.

Vidare talar statsrådet örn hönsfabriker och fodertillgång. Jag glömde att i
mitt första anförande säga, att riksdagen ville att livsmedelskommissionen
skulle begränsa denna äggproduktion utanför jordbruket och låta småbruket
behålla denna binäring. Äggproduktionen i småbruket är ju både med hänsyn
till arbetskraft och till foder mer ekonomisk än i dessa hönsfabriker. Varför
riktar man sig inte mot dem? Det har man inte gjort förrän nu i vinter, då
man tog bort tilldelningen av underhållsfoder, en av de speciella förmåner
dessa hönsfabriker hade. Det kunde man gjort långt tidigare.

Onsdagen den 3 april 1940 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Till sist vill jag säga, att jag finner det vara underligt, att man sätter i
gång import av ägg på nyåret, fastän man redan i fjol förklarat, att det skulle
bli överproduktion på ägg.

Vidare yttrade

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag kan inte uraktlåta att erinra örn
att i den allmänna jordbrukspolitiska linje, som bland annat varit bakgrunden
för den prisuppgörelse som träffats mellan regeringen å ena sidan och jordbrukets
organisationer å den andra, kan man inte med något som helst skäl
göra gällande, att småbrukets intressen ha satts i efterhand. De prisförbätt-.
ringar som ha accepterats, både de 30 miljonerna för innevarande år och det
inkomstöverskott på 125 miljoner som sanktionerats och godkänts för nästkommande
regleringsår, läggas i allt väsentligt på animalieproduktionen, på
mjölk, fläsk och gödkalv. Ingen kan väl på allvar göra gällande, att inte detta
är en utomordentligt angelägen prisjustering speciellt för småbruket, som
bygger praktiskt taget hela sin produktion på animalier.

När herr Svensson både vid förra tillfället och i det senaste inlägget gör
sig till speciell förespråkare för småbrukarklassen i detta land, är det inte
alldeles riktigt. Jag tror nog, att den position, som herr Svensson i Ljungskile
ställt sig i, kan granskas litet närmare i sömmarna. Han kan med vissa skäl
göra sig till tolk för medlemmarna i den organisation, där han själv är en ledande
person, nämligen de 4 000 småbrukarna i Sveriges småbruka,Horhund,
men det finns ju andra organisationsbildningar på jordbrukets område, som
även göra anspråk på att företräda småbrukarna. Sveriges lantbruksförbund
har i egenskap av huvudorganisation även för herr Svenssons i Ljungskile småbrukare
också en viss anledning att göra anspråk på att föra småbrukarnas
talan. I Sveriges lantbruksförbund har man äggproducenterna organiserade i
deras egenskap av äggproducenter till ett antal av 60 000. När lantbruksförbundet
låter offenliggöra vissa synpunkter på denna speciella fråga, kan man
med starka skäl säga sig, att det är jordbrukarklassens uppfattning, som ligger
bakom. Jag säger detta därför att jag med stort intresse läste en andraledare
i lantbruksförbundets tidning förra veckan. Det heter där i en polemisk
artikel mot Waldemar Svensson :

»Det lär inte vara herr Svensson obekant, att äggpriset under de senaste
åren varit sådant, att äggproduktionen varit ovanligt lönande.»

Märk väl detta — jag var färdig att rita ett kors i taket. Det är icke ofta
lantbruksförbundet i egenskap av företrädare för jordbrukarna konstaterar,
att en speciell produktion är ovanligt lönande. Man fortsätter:

»Härav har småbruket kunnat dra fördel, och det har också snabbt ökat sin
produktion. Men det förhåller sig nu så, att produktionen inte kan ökas huru
mycket som helst och priset ändå förbli oförändrat. Det höga priset på ägg
har kunnat hållas, så länge den inhemska marknaden lätt absorberade de saluförda
kvantiteterna. Men när det inte längre är fallet, så lär ingen kunna
hindra, att marknaden själv sörjer för en justering av priset, så att det å ena
sidan verkar återhållande på produktionsökningen, å andra sidan stimulerar
till en ökad konsumtion. Detta är vad som inträffat, och det vet herr Svensson
säkerligen mycket väl, fast han föredrar att skylla jordbrukets underhandlare
härför. Våra prisregleringar och våra åtgärder för produktionens främjande
måste dock till sist inrättas med hänsyn till vad befolkningen behöver av olika
livsmedel. Vi lia alltjämt knapphet på mjölkprodukter, kött och fläsk jämte
en del annat, och därför måste produktionen av dessa varor nu i främsta rummet
främjas. Herr Svenssons påståenden om vad småbruket förlorar genom
äggprisets nedgång äro dessutom betydligt överdrivna, för det första emedan

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

endast en del av äggproduktionen ligger på småbruket (en icke obetydlig del
faller f. ö. på industrimässig äggproduktion utanför det egentliga jordbruket),
för det andra emedan den inträffade prissänkningen främst varit av säsongmässig
karaktär, och för det tredje emedan prissänkningen till väsentlig del
kompenseras av ökade försäljningskvantiteter. Tilläggas bör, att någon ändring
ej inträtt i statsmakternas inställning till äggpriset. De riktlinjer, som
tidigare godtagits för äggprisets reglering, gälla sålunda alltjämt. I den senaste
jordbrukskalkylen räknades emellertid med att en viss sänkning av äggpriset
inte kunde undvikas, och detta har därför beaktats när överenskommelse
träffades örn inkomstförbättring för andra produkter.»

Sedan säger man slutligen något mycket elakt örn herr Svensson, men jag
skall icke vara så hjärtlös, att jag gör anspråk på att det skall tagas till kammarens
protokoll.

När nu regeringen har bedömt frågan, är det självfallet att det, såsom jag
tidigare sade, skett utifrån regleringstekniska och försörjningspolitiska synpunkter.
Nu tillkommer dessutom, att dessa synpunkter — jag tror att det har
framgått av mitt referat från Jordbrukarnas Föreningsblad — i allt väsentligt
sammanfalla med vad 60 000 äggproducenter genom sin huvudorganisation
föra till torgs i denna fråga. Därmed är givetvis icke sagt, att regeringen
på något sätt nonchalerar herr Svenssons synpunkter i olika jordbrukspolitiska
sammanhang. Själv är jag en mycket intresserad lyssnare till herr Svenssons
flitiga och täta inlägg i riksdagsdebatterna, och jag försäkrar herr Svensson,
att det faktiskt har hänt, åtminstone ett par gånger, att jag sagt mig att hans
synpunkter kunna vara värda att räddas till eftervärlden. Men herr Svensson
får nöja sig med att i regeringens ledamöter se välvilliga lyssnare och välvilligt
inställda personer och icke folk som partout effektuerar herr Svenssons
önskemål i detta speciella fall.

Jag kan icke uraktlåta att avslutningsvis säga, att när man följt denna
fråga i bondepressen, har man fått ett intryck av att herr Svensson är — förlåt
uttrycket -—• en något ensam och isolerad taltrast i den stora villande bondeskogen.
_ Jag skall erkänna, att han är energisk, talför och framför allt envis,
men jag vill understryka, att i denna speciella fråga är han något av en
ensam apostel.

Herr Svensson i Ljungskile, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Det var ju intressant att höra, att statsrådet tager
sig tid till och gör sig möda med att här inför kammaren både föredraga vad
Jordbrukarnas Föreningsblad skriver om mig och i övrigt karakterisera min ringa
person. Men jag vill säga, att jag står icke här som representant för Småbrukarnas
riksförbund eller lantbruksförbundet eller någon annan organisation, utan
jag är representant för de 17 000 väljare, som ha valt mig. Jag är svensk riksdagsman,
och jag talar icke å egna vägnar. Jag bryr mig icke ett dugg örn vad
Jordbrukarnas Föreningsblad eller andra skriva för att rädda sina egna ståndpunkter.
Ty något annat är det icke fråga örn. Statsrådet Sträng vet mycket
väl, att de som suttit som förhandlare i frågan örn mjölkkonflikten också styra
Jordbrukarnas Föreningsblad. Det är nog lämpligt att läsa även andra tidningar
— det kan statsrådet göra också — men jag vill framför allt rekommendera
att man läser jordbruksutskottets uttalande i fjol i denna fråga. Där ges nämligen
svar på en del av vad statsrådet var inne på.

Vad^ sedan de ökade försäljningskvantiteterna beträffar, så är det klart, att
de i någon mån väga upp prisfallet, men det är ju ändå icke så, att örn man
producerar 15_å 20 % mer av en vara för samma bruttoinkomst, det blir en oförändrad
nettovinst. Ty dessa 15 ä 20 % kosta väl någonting att producera.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade:

Herr Johansson i Torp: Herr talman! Det är kanske en smula hopplöst att
försöka komma med nya synpunkter i denna debatt, som förts med en sådan
överlägsen skicklighet, åtminstone från den ena sidan. Men jag kan ändå icke
låta bli att säga några ord. _ . .

Äggransoneringen upphörde som bekant den 1 januari i ar. Prisbildningen
släpptes helt fri sex veckor senare, och ungefär vid samma tid kom också prisfallet.
Interpellanten gjorde gällande, att prisfallet i väsentlig utsträckning var
beroende på att de kvantiteter, som tidigare gått på svarta börsen, nu kommo
fram i den legala handeln. Man kan väl emellertid utläsa litet ur en statistik,
som jag läst rörande äggproduktionen. Jag har där konstaterat, att före krigets
början beräknades äggproduktionen till 60 000 ton, att produktionen nådde
bottenrekordet 1942 och sedan gick sakta uppåt ända fram till det sista ar, för
vilket statistik föreligger, nämligen 1945, då ransoneringen fortfarande gällde
och svarta börsen florerade. Vi voro då praktiskt taget framme vid förkngssiffrorna.
Dessa uppgifter lära väl ändå ha någonting att ° säga. Det var jju
ingenting som hindrade, att denna utveckling fortsatt och på det sättet pressat
hed priset. Den ärade interpellanten tillhör ju en meningsriktning, som ständigt
hävdar att den bygger på de gamla liberala idéerna, vilka i sin tur baserade
sig på förkunnelsen örn krafternas fria spel. Jag kan icke förstå annat än att
vi här ha ett synnerligt drastiskt exempel på krafternas fria spel.

Interpellanten har ifrågasatt möjligheten av en tillfällig lättnad i form av
export. Man måste nog säga, att skall en sådan överhuvud taget innebära en
lättnad, blir denna av ganska tillfällig art. Det lär ha förekommit en uppgift
nyligen i danska tidningar, att England icke kan tänka på någon import av agg
förrän dessa sjunkit till ett pris motsvarande 2 danska kronor, och sakkunniga
ha räknat med att detta efter avdrag av vissa omkostnader skulle motsvara ett
producentpris av 1 krona 40 öre i svenska pengar. Det är väl ingen vettig människa,
som ifrågasätter att man skall exportera till sådana producentpriser. Det
enda som kan tänkas i ett sådant fall är givetvis statssubventionerad _ dumling.
Men giver man sig in i ett sådant äventyr, kommer säkerligen den sista villan
att bli värre än den första. Det kommer att bli en medicin, som kanske gör patienten
i dag något så när bra men gör honom i morgon sjufalt värre.

Här har vittnats örn de äggfahriker, som utanför den egentliga legala äggproduktionens
område slagit sig på att inhösta — jag tvekar icke att använda
det uttrycket — otillbörlig inkomst genom massproduktion av ägg, och det är
givet, att uppehåller man ett högt pris med konstlade medel utan någon. som
helst restriktion i fråga örn dessa marodörer, kommer man i en ohållbar situation.
På ett eller annat sätt måste man förbehålla de samhällsklasser äggproduktionen,
som verkligen ha behov av att få driva den. Det är kanske icke tillrådligt
att slå in på den vägen, att man anordnar en etableringskontroll i fråga
örn äggproducentema, men jag tror för min ringa del, att vi måste gynna de
legala äggproducenterna i fråga örn hönsfodret och i motsvarande grad bekämpa
dem jag kallar marodörer på äggproduktionens område. Det blir ett statsingripande,
men ett statsingripande som man förr eller senare måste gå in för.
Man må sedan aldrig så mycket hävda krafternas fria spel.

Herr talmannen: Jag vill erinra örn ordningsstadgans föreskrift, att medan
talare har ordet i kammaren eller eljest förhandlingar pågå ordning och stillhet
skall råda i samlingssalen.

Herr Haeggblom: Herr talman! Jag begärde ordet, innan jag visste, att denna
debatt skulle bli så långvarig. Jag har emellertid förtroendet att representera

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

de 60 000 äggproducenter, som äro samlade inom Svenska ägghandelsförbundet,
och när nu denna organisation nämnts och då dess ställning i rätt hög
grad påverkas av statsmakternas inställning till producenternas krav, har jag
velat säga några ord i frågan.

Såsom ett allmänt önskemål skulle jag nog vilja uttala, att det vore väl, örn
äggen icke användes som tillhyggen i den politiska debatten eller i debatten
mellan jordbrukets olika organisationer. Vi äro ju för all del så hyggliga i
detta nordliga land, att vi icke använda äggen direkt såsom tillhyggen, men
de komma i alla fall då och då till synes såsom sådana i debatten. Så har det
varit i diskussionen mellan R. L. F. och interpellanten, och det svar, som citerats
ur Jordbrukarnas föreningsblad är kanske mindre uttryck för vederbörande
organisations inställning än för den reaktion, som är helt naturlig
från deras sida, som förhandlade med anledning av mjölkstrejken, när deras
åtgöranden kritiserades.

Jag skulle också vilja säga, att endast till mycket ringa del kan ägghandelns
snabbt växlande situationer bemästras genom statsingripande. Det har interpellanten
haft tillfälle att konstatera. När han framställde sin interpellation,
byggde han på den situationen, att en export var nödvändig. I dag äro vi i den
situationen — det har dock icke Statsrådet Sträng meddelat — att för att fylla
det svenska folkets äggbehov är redan en import ordnad. Denna är säkerligen
nödvändig, örn det icke skall bli äggbrist. Så snabbt kunna förhållandena skifta.
Att under sådana förhallanden lita till att man med statliga åtgärder alltid
skall kunna upprätthålla ett pris, är en övertro på de möjligheter som föreligga.

När ransoneringen upphävdes, måste vi inrätta oss för fri prisbildning efter
utbud och efterfrågan. Något annat är helt enkelt icke möjligt. Jag kan peka
pa vilket resultatet blev av den för mig alldeles oförklarliga situationen, att
da ägghandelsorganisationen redan den 1 februari önskade sänka priserna, detta
förhindrades av regeringen först en vecka och därefter ytterligare en. Örn
detta var avsett att i någon man tillmötesgå önskan att stödja det pris, som uttalats
som önskvärt, blev resultatet i varje fall icke så lyckligt. Ty genom
detta hopades en kvantitet ägg på inemot D/2 miljon kg i överfyllda lager. När
det sedan gällde att länsa ut dessa, räckte det icke med 50 öres prissänkning,
utan man måste sänka priset med hela 85 öre.

Det skall dock villigt medgivas, att under dessa besvärliga tider, statsmakterna
genom regeringen och livsmedelskommissionen gav ägghandeln och äggproduktionen
ett värdefullt stöd, när det gällde frysningslagringen på 300 ton,
exporten av 160 ton och vidare kompensationen för alla lagerförluster. Sedan
ansökte vi visserligen örn att ifå exportera ytterligare ett par hundra ton i mars,
men da möttes vi av bestämt avslag. Samtidigt gav emellertid regeringen oss
möjlighet att utan förlustrisker inlagra 500 ton genom konservering. Vi måste
från vår sida säga, att när regeringen har bedömt situationen så, att det icke
bör ske någon export, men gett oss möjlighet att taga bort lika stora, för att
icke säga större kvantiteter från utbudet på den dagliga marknaden, så ha vi
ingenting direkt att klaga på.

När det här talas örn export, skola vi vara på det klara med, att de möjligheter,
som förelago att genom export hålla priserna högre än de nuvarande, voro
praktiskt taget obefintliga. Här fanns möjlighet att exportera en liten kvantitet
till (Schweiz för ett hyggligt pris. Men skulle vi ha exporterat till England,
som skulle ha kunnat taga större kvantiteter, hade vi måst sänka priset till 1
krona 40 öre, under det att vi nu kunnat hålla ett pris av 2 kronor 30 öre och
upp till 2 kronor 50 öre.

Jag vill ha uttalat, att när en vara icke är ransonerad, blir dess pris bero -

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation. (Forts.)

ende på förhållandet mellan utbud och efterfrågan, och det torde vara lönlöst
att leta efter andra vägar, om man icke vill tillgripa den rena subventionen,
men härför saknar ägghandeln ännu den nödiga organisationen.
Åtgärderna måste inriktas på utbudets reglering genom lagring och
export. När dessa åtgärder icke räckte, valde ägghandelsorganisationen i
februari den vägen att tillråda producenterna att öka sin egen konsumtion.
Det väckte ett visst uppseende i vissa tidningar, men det gav
resultat. Tillförseln minskade mer än som berodde på väderleken, och tack vare
detta kommo vi i ett jämviktsläge, så att vi kunde höja äggpriset. Efter denna
linje önskar ägghandelsorganisationen arbeta. Vi sakna inte intresse för småbrukarnas
ställning, utan vi anse tvärtom, att de äro de betydelsefullaste producenterna.
Men jag tror, att i det långa loppet är det ändå bäst, örn även småbrukarna
se saken sådan den är. Skola vi ha möjlighet att halla tillfredsställande
priser, måste vi ha möjlighet att reglera utbudet efter efterfrågan inom
Sverige. I annat fall finns det ingen möjlighet att hindra ett prisfall.

Jag vill begagna tillfället att understryka, att örn man för kommande år
vill ha ett hyggligt äggpris, är det absolut nödvändigt, att hönsstammen icke
ökas utan hålles vid den storlek som vi nu nått upp till. I annat fall torde det
inte finnas några möjligheter att hejda ett prisfall. Det skulle vara olyckligt,
örn producenterna bibragtes iden vanföreställningen, att bara riksdagen fattar
ett beslut, så äro våra priser skyddade för all framtid. Vi må vara på det klara
med att genom en förståndig produktionsreglering och än mer genom att ordna
utbudet på ett förståndigt sätt kunna vi hejda prisfallet men näppeligen genom
att riksdagen fattar ett beslut, som sedan på grund av produktionens storlek
och variationer icke är möjligt att genomföra.

Jag vill framhålla, latt det var en ofrånkomlig sak, att ökningen i februari
blev onormalt stor, större än som motsvarade hönsstammens ökning. Det berodde
på att vi hade ett större antal unghöns än vanligt, som värpte mer på
grund av hönsstammens förbättring. Vi kunna också lägga livsmedelskommissionen
litet till last, att produktionen blev för stor, ty vi hade faktiskt det
bästa foder som vi någonsin haft.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag måste säga ett pär ord med
anledning av den siste talarens yttrande. Jag har icke använt äggen som politiskt
tillhygge. Jag har mycket sparsamt svarat på de politiska hugg man
sökt ge mig med anledning av att jag råkat yttra något i denna fråga. Vad
R.L.F. beträffar äro vi fullständigt överens i denna fråga. Det går an att läsa
ett tjog resolutioner från R.L.F., småbrukarförbundet och andra organisationer.
Det kan kanske vara möjligt, att även en ensam trast ibland får litet
hjälp.

Den siste talaren sade, att läget nu är sådant, att vi måste importera, k mns
det egentligen bättre bevis för att vad som behövs för att stödja priset^ är
rätten att både importera och exportera en mindre mängd. Jag skulle vilja
fråga herr Haeggblom, örn det var hans mening med det anförande han höll
att säga, att ägghandelsförbundet icke ville ha rätt att exportera ägg. Det
vore värdefullt att få ett svar på denna fråga.

Herr Haeggblom: Herr talman! Jag sade nyss, att vi begärde att få exportera
men att vi i stället fingo rätt att lagra ägg i större kvantiteter än vi kunnat
exportera. Jag talade örn att en export av betydelse på England skulle^ göra
det nödvändigt att sänka äggpriset till 1 krona 40 öre per kg. Under sådana
förhållanden har jag, örn jag skall stå på äggproducenternas sida, ingen anledning
att önska en export just nu. Jag tror, att vi ha mera glädje av att
taga fasta på det löfte, som gavs av herr statsrådet Sträng, att vi skulle få

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

lägga upp ägg för konservering, när vi komme upp i en stor äggproduktion.

Det som föranledde mig att tala örn äggen som tillhygge i kampen mellan
de olika jordbrukarorganisationerna, var vad som framgick av ett referat av
herr Svenssons i Ljungskile uttalande, när han gick till attack mot underhandlarna
i fråga örn mjölkpriset och beskyllde dem för att de icke i stället
för att göra upp hållit på att äggpriset skulle skyddas. Jag tycker, att man
där tagit fram äggen i ett sammanhang, där de icke hörde hemma. Någon
mening måste det ändå vara, såvitt jag förstår, när man går till attack mot
dessa underhandlare och drar fram äggfrågan i detta sammanhang, ty den
hörde, såvitt jag förstår, inte just dit.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Haeggblom och jag äro ju
överens. Vi vilja ha rätt att exportera mindre mängder ägg till hyggliga priser.
Något annat är icke begärt. Vi äro alltså fullständigt ense. Jag har
inte begärt, att man skall ge bort ägg till England för 1,40 per kilogram? Vad
angar Jordbrukarnas Föreningsblad, så var, vad statsrådet läste, inte vad jag
sagt utan ett felaktigt referat i Jordbrukarnas Föreningsblad av vad jas skulle
ha sagt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs den av herr Hansson i Skegrie vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
tierr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående tilllampmngen
av viss bestämmelse i normalbrandordningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

tions^åtr''- .Föredrogs den av herr Edberg vid kammarens nästföregående sammanträde
tagande. ^ bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till herr stats rådet

och chefen för försvarsdepartementet, angående ersättning till viss person
tor skada, som asamkats genom olyckshändelse vid reparation av stridsvagn.

Ordet lämnades därvid på begäran till

, blerr Edl)erg, som anförde: Herr talman! På förekommen anledning ber jag
att fa återtaga ifrågavarande interpellation.

Vidare yttrades ej. Kammaren lät vid återtagandet av interpellationen bero.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring av 33 § lagen örn val till riksdagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Utgifter un- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
huvudtitel. budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen elen 3 april 1940 fm.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Punkten 19, angående nationalmuseet: Omkostnader. Anslag till

Kungl. Majit hade i propositionen nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkten ^t^Omkost19
föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet: Omkostnader för hudgetåret noder.
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 63 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Wiberg m. fl. väckt motion (II: 243), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1946/47
uppföra ett reservationsanslag av 5 000 kronor till nationalmuseum såsom bidrag
till kostnaderna för utbyte av i landsortsmuseer deponerade konstverk.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Nationalmuseet: Omkostnader för hudgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 63 400 kronor;

b) att motionen II: 243 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Statsutskottets motivering visar, att utskottet
ansett det önskemål som framförts i motionen vara beaktansvärt. Men icke
desto mindre har utskottet under hänvisning till att det var fråga örn ett
motionsvis framställt yrkande icke velat tillstyrka anslag för nästa budgetår.

Utskottet har i stället givit en anvisning åt Kungl. Majit att i kommande
statsverksproposition upptaga en anslagsframställning. Detta senare måste
naturligtvis motionärerna notera med tacksamhet.

Emellertid kan jag för min del rent principiellt sett icke finna det tillfredsställande,
att utskottet, när det gäller motionsvis framställda yrkanden, tilllämpar
den metoden att å ena sidan förorda avslag på motionen och å den
andra sidan anmoda Kungl. Maj :t att genom proposition begära anslag. Om
detta tillvägagångssätt sättes i system, skulle faktiskt motionsinstitutets karaktär
förändras, och det skulle också uppkomma en onödig försening. Det
kan icke vara rimligt, och det står säkert icke i överensstämmelse med grundlagens
andemening, att i och för sig behjärtansvärda motioner icke skola leda
till omedelbart resultat utan till att utskottet i stället så att säga beställer en
proposition.

Man har svårt att tänka sig, att utskottets åtgöranden i detta fall grunda
sig på ett principiellt övervägande?, och inte heller lär väl utskottets obenägenhet
att för nästa budgetår bevilja det begärda anslaget å 5 000 kronor vara
baserat på statsfinansiella betänkligheter. Något behov av ytterligare utredning
anser, såvitt man kan se, utskottet icke heller föreligga. Jag förmenar
därför, att utskottet i detta fall i och med att det ansett ändamålet riktigt,
borde ha förordat ett bifall till motionen. Jag kan inte finna någon befogad
anledning att fördröja saken ytterligare ett budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det var med förvåning jag hörde
motionärens motivering och kritik av utskottets behandling av hans motion.

Han anser det vara principiellt oriktigt, att utskottet, samtidigt som det förordar
avslag å framställningen, hemställer att Kungl. Maj: måtte ägna frågan
uppmärksamhet.

Jag undrar, om icke motionären, örn han läser utskottsutlåtandet, skall finna,
att utskottet inte har direkt avstyrkt motionen. Utskottet har lämnat en

30 Nr 14. Onsdagen den 3 april 1946 fm.

''Anslag till Nationalmuseet: Omkostnader. (Forts.)
redogörelse för statskontorets ställning till denna fråga och meddelat, att statskontoret
visserligen funnit det tveksamt, örn statsmedel borde anvisas för ifrågavarande
ändamål, men likväl icke ställt sig helt avvisande till förslaget örn
viss medverkan från statens sida till kostnadernas bestridande. Utskottet säger
i fortsättningen: »Utskottet är icke berett att nu på ett motionsvis framställt
yrkande tillstyrka anvisande för nästa budgetår av ett anslag för realiserande
av det,ifrågasatta utbytet.» Sedan hemställer utskottet, att Kungl. Majit ägnar
Hagan fortsatt uppmärksamhet och till ett kommande år framlägger förslag
i ämnet.

°Jag tycker, att örn inte motionären har allt för stora anspråk på tillmötesgående,
borde han vara tacksam för detta mycket välvilliga skrivsätt från
utskottets sida. Jag kan till och med ifrågasätta, örn det förslag som motionären
framställt är fran hans egen synpunkt fördelaktigt, enär jag förutsätter,
att riksdagen inte kommer att gå med på hans yrkande örn bifall till motionen.
Att han gjort ett yrkande i denna riktning, som riksdagen avslår, kommer att
försvaga utskottets skrivelse och försvåra för Kungl. Majit att framlägga ett
förslag ett kommande ar. Under sådana förhållanden är jag mycket tveksam,
örn motionären gagnar sin sak med det yrkande han framställt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Wiberg: Herr talman! Vad utskottets ärade talesman anfört är, såvitt
jag förstår, icke av den beskaffenhet, att det ger mig anledning att ändra något
av vad jag tillät mig yttra i mitt förra anförande.

Jag har naturligtvis till fullo bemärkt, att utskottet i punkten b) använt
uttrycket »att motionen 11:243 må anses besvarad med vad utskottet här ovan
anfört». Jag har också i mitt anförande sagt, att vi motionärer äro mycket
tacksamma för att utskottets behandling av motionen så tillvida varit välvillig,
att utskottet anmodat Kungl. Maj :t att genom proposition taga upp saken, vilket
utskottet i verkligheten gjort. Att Kungl. Maj :t kommer att respektera
utskottets uttalande, vilket säkerligen kommer att godkännas av riksdagen,
torde man fa betrakta såsom självfallet. Jag ma dock säga, att jag fortfarande
anser, att utskottet rätteligen borde direkt ha tagit ställning till frågan, varigenom
man sluppit denna halvmesyr. Hade utskottet tagit steget fullt ut och
förordat bifall till motionen, är jag övertygad örn att densamma skulle ha bifallits
av riksdagens båda kamrar.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring dari, som föranleddes av bifall
till don i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkterna 20—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Kades till handlingarna.

Punkterna 48—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Punkten 51, angående Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag
till avlöning åt landsantikvarier.

Punkten föredrogs; och anförde därvid

Herr Hagård: Herr talman! När en motionär fått sin framställning tillstyrkt
av vederbörande utskott, hör han tiga still, och han bör icke belasta kammarens
protokoll med att uttala den tacksamhet han känner. När jag avviker
från denna regel, heror det på att det i utskottets motivering finns en passus
beträffande den nya landsantikvarietjänsten, som föranleder mig att säga några
ord.

När vi förra året skapade ett starkare stöd för kulturminnesvården genom
att inrätta fasta landsantikvarietjänster, bestämdes det, att det skulle finnas
en dylik tjänst i varje län. Det pekades emellertid på att två län intogo en
undantagsställning. Det ena var Hallands län och det andra Älvsborgs. Vid
förra riksdagen förklarade man, att Hallands län omedelbart skulle förses med
två sådana tjänster, och de blevo också inrättade, utan att det fastslogs något
villkor.

Nu har utskottet varit välvilligt nog att tillstyrka en sådan tjänst, som
ifrågasatts för södra Älvsborgs län, och det är jag som motionär tacksam för.
Men i det yttrande som vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien avgivit
över motionen, föreslår den, att en förutsättning för denna tjänsts inrättande
skulle vara, att den stad som hade förmånen att inom sig ha museet skulle bidraga
med ett vida större belopp än det nuvarande, och bidraget har satts
till minst 15 000 kronor. Detta har man begärt från den ena bidragsgivaren
bär, stadskommunen, men någon sådan begäran har icke framställts i fråga
örn den andra bidragsgivaren, landstinget. Jag anser det för min del i och
för sig icke orimligt, att man får detta bidrag. Det vill jag tvärtom med
glädje vara med om. Men jag finner det egendomligt, att när det gäller en
enda kommun, den här åberopade, där man har ett museum, skall ett sådant
villkor förknippas med inrättande av denna tjänst. Nu måste jag erkänna, att
utskottet varit mildare i sin formulering och icke uppställt ifrågavarande bidrag
såsom något absolut villkor för tjänstens inrättande.

Jag vill här nämna, att ända sedan 1903 har det pågått en verksamhet på
detta område i ifrågavarande stadssamhälle, och den förening som bär upp
denna verksamhet har fått stöd och bidrag från enskilda invånare i denna
stadskommun. Begär man nu ett ökat bidrag från denna kommuns representation,
kan det hända, att det bidrag från enskilda varmed denna verksamhet
nu håres upp faller bort och att man, när nu statsmakterna fastslagit, att stadens
bidrag skall utgöra 15 000 kronor, minskar sin insats i fortsättningen.
Det tycker jag är tråkigt för oss, som ha intresse av att kulturminnesvården
utvecklas så kraftigt som möjligt.

Herr talman! Jag har velat göra denna anmärkning i marginalen. För övrigt
har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
avlöning åt
landsantikvarier.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Punkten 66.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68—70.

Vad utekottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7A och 75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77 och 78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.
Punkten 80.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90.

Lades till handlingarna.

Punkterna 91—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Punkterna 96 och 97.

yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—123.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 124.

Lades till handlingarna.

Punkten 125, angående Skolöverstyrelsen: Avlöningar. I propositionen nr 1 inslag till
hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten 127, föreslagit riks-av åfojötw.
dagen att dels godkänna av departementschefen angiven personalförteckning styrelsen.
och avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1946/47, dels ock till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 838 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr B. Elmgren m. fl. väckt motion (I:

139), vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av årets
statsverksproposition att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen å ordinarie
stat uppföres en förste gymnastikkonsulent A 24 i stället för den i propositionen
föreslagna gymnastikkonsulenten A 21»;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
V. Åman (I: 73) och den andra inom andra kammaren av fröken Nygren m. fl.

(II: 125), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att den föreslagna
befattningen i lönegrad Eo 23 som konsulent i husligt arbete i skolöverstyrelsen
från och med budgetåret 1946/47 skulle placeras lägst i lönegrad Eo 24;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr B. Elmgren m. fl. (I: 138) och den andra inom andra kammaren av herr
Fagerholm (II: 308).

Utskottet hemställde, I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Marits
förslag och med avslag å motionen I: 139,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 838 200 kronor;

II. att motionerna I: 73 och II: 125 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 138 och II: 308 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herrar Pauli, Lindström, Petersson, Malmborg i Skövde, Holmström,
fru Alvén och herr Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 139,

a) godkänna i reservationen intagen personalförteckning —---budgetåret

1946/47;

Andra kammarens protokoll 1946. Nr l4.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)

b) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat---budgetåret

1946/47;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 839 200 kronor;

II. att motionerna--■— åtgärd föranleda;

III. att motionerna---åtgärd föranleda;

dels ock av herr Malmborg i Skövde och fru Alvén utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Hoppe: Herr talman! Med tacksamt gillande har statsutskottet tagit
emot nästan allt som departementschefen framlagt i åttonde huvudtiteln. Det
har ju varit möjligt för ecklesiastikministern att tillmötesgå en rad önskningar
som framburits under de gångna åren, bl. a. av statsutskottet och riksdagen.
Den generositet, som ecklesiastikministern visat på många punkter, har noterats
med glädje och tillfredsställelse, kanske alldeles särskilt i andra avdelningen
av statsutskottet. Somliga av oss, såväl i avdelningen som i utskottet,
hade emellertid hoppats att statsrådet skulle ha sträckt sig ännu längre och
tillmötesgått vissa välmotiverade önskemål från riksdagens sida. Sju ledamöter
av statsutskottet ha nu reserverat sig för högre tjänsteställning och
lönegradsplacering för den i skolöverstyrelsen anställda andre gymnastikkonsulenten.
Vid 1945 års riksdag framhöll utskottet enhälligt, att det syntes
utskottet böra övervägas, huruvida andre gymnastikkonsulentens löneplacering
kunde anses lämpligt avvägd med hänsyn tagen till löneplaceringen
för de ordinarie gymnastiklärarna dels vid allmänna läroverken dels ock vid
gymnastiska centralinstitutet. Sistnämnda lärare äro placerade i lönegraden
A 24 (en i lönegraden A 26). Gymnastiklärarna vid de allmänna läroverken
tillhöra lönegraden A 20 och vid folk- och småskoleseminarierna lönegraden
A 21.

Vi mena nu, herr talman, att avståndet i fråga örn tjänsteställning och löneplacering
mellan förste gymnastikkonsulenten och gymnastikkonsulenten rimligtvis
ej bör göras så stort som enligt förslaget, icke mindre än 6 lönegrader.
Arbetsuppgifterna äro för likartade för att motivera en så pass olika lönegradsplacering.
Det synes icke heller vara för mycket begärt, att gymnastikkonsulenten
erhåller samma tjänsteställning och samma lönegradsplacering
som gymnastiklärarna vid gymnastiska centralinstitutet. Vi äro också, herr
talman, mycket angelägna framhålla, att det så vitt vi kunna se knappast kan
vara riktigt att gymnastikkonsulenten placeras i samma tjänsteställning och
får samma lönegradsplacering som gymnastiklärarna vid folk- och småskoleseminarierna.
Dessa gymnastiklärare skola kontrolleras och inspekteras av
gymnastikkonsulenten. Det måste anses önskvärt, att gymnastikkonsulentbefaktningarna
erhålla innehavare med de bästa kvalifikationer. En gymnastikkonsulent
har mycket stora möjligheter att befrämja gymnastikundervisningen
i vårt land. Han kan vid sina inspektioner göra vederbörande uppmärksam på
begångna misstag, rätta till vad som är felaktigt och framför allt kan han genom
att giva fruktbärande impulser medverka till att arbetet med ungdomens
fysiska fostran lyftes upp på ett högre plan.

Befattningarna som förste gymnastikkonsulent, respektive gymnastikkonsulent
— den senare befattningen är avsedd för kvinnor — böra enligt min
mening anförtros åt de allra bästa krafter som stå att erhålla. Gymnastiklärare
som äro anställda vid folk- och småskoleseminarier ha ofta möjligheter
att erhålla extra inkomster. Det har däremot icke en statligt anställd gymnastikkonsulent.
Ur ekonomisk synpunkt är en befattning som gymnastiklärare

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
vid ett folk- eller småskoleseminarium ofta mer eftersträvansvärd än en befattning
som gymnastikkonsulent i kungl, skolöverstyrelsen. Under sådana förhållanden
kan man inte räkna med att nå vad man vill, nämligen att få den
allra bästa kraft på posten som gymnastikkonsulent.

Herr talman! Jag håller före att man mer än hittills skett bör vinnlägga sig
örn ungdomens fysiska fostran. Gymnastikkonsulenternas verksamhet bör kunna
tillföra gymnastikundervisningen och den fysiska fostran överhuvud taget
betydande värden. Placeringen av gymnastikkonsulentens befattning i en tillräckligt
hög lönegrad är en av förutsättningarna för att en verkligt förstklassig
kraft skall kunna erhållas på denna utomordentligt krävande och ansvarsfulla
förtroendepost. Med hänsyn härtill har jag icke kunnat annat än biträda det
förslag som ursprungligen kommit från skolöverstyrelsen men som upptagits
i motioner vid årets riksdag, nämligen förslaget att inplacera den kvinnliga
gymnastikkonsulentbefattningen i lönegraden A 24.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Pauli,
m. fl. vid utskottets utlåtande i denna punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Holmström.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag har tillsammans med fru Alvén
avgivit en blank reservation vid denna punkt. Reservationen gäller lönesättningen
för skolöverstyrelsens konsulent för husligt arbete. Skolöverstyrelsen
har förordat inrättandet av en heltidstjänst i stället för nuvarande arvodesoch
deltidstjänst. Kungl. Majit har anslutit sig till överstyrelsens förslag utom
beträffande tjänstens lönegradsplacering.

Statskontoret har beträffande skolöverstyrelsens förslag till lönegradsplacering
anmärkt att skolöverstyrelsen tidigare föreslagit en lägre lönegrad, nämligen
A 21 mot nu föreslagna A 24. Men det framgår av skolöverstyrelsens
petita till Kungl. Majit att överstyrelsen anser, att ärendet kommit i något
annat läge sedan befolkningsutredningen avgivit sitt betänkande. I detta betänkande
har befolkningsutredningen instämt i skolöverstyrelsens krav på en
heltidsanställd konsulent i hushållsgöromål. Befolkningsutredningen har gått
ännu längre och föreslagit en konsulent i kvinnlig slöjd, samt förordat att båda
dessa konsulenter skulle vara heltidsanställda och placerade i lönegraden A 24.
Vår reservation ansluter sig till deli motionsvis framförda yrkandet att befattningen
som konsulent för husligt arbete skall placeras i lönegraden Eo 24.
Utskottet har förordat Kungl. Maj lis förslag örn placering av tjänsten i lönegraden
Eo 23.

Det synes mig, herr talman, att motionärerna framfört tungt vägande skäl
för sitt förslag. De ha betonat den vikt och betydelse som denna tjänst måste
anses ha och de lia framhållit att tjänsten bör placeras i en däremot svarande
löneställning. Man talar ofta så vackert örn värdet av utbildning i husligt
arbete, men man omsätter icke alltid i handling vad man uttrycker i vackra
ord. Jag måste tyvärr konstatera en stor brist i fråga örn omfattningen av
undervisningen i husligt arbete. Det förhåller sig icke bara så, att i skolformer
där undervisning i husligt arbete införts, sådan undervisning endast
förekommer i begränsad omfattning utan också så, att man i mycket betydelsefulla
avsnitt av undervisningsväsendet helt och hållet saknar undervisning i
husligt arbete, där sådan undervisning borde förekomma. T skolutredningens
betänkande bär bland annat föreslagits att vi skola få obligatorisk undervisning
i husligt arbete i betydande omfattning. Man vet bara icke hur länge
det dröjer, innan detta förslag kan omsättas i det praktiska livet. Man bör,
synes det mig, herr talman, under tiden försöka att i största möjliga män

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
kontinuerligt utbygga den undervisning, som det bär är fråga om. Dessa konsulenter
ha till uppgift att resa omkring och inspektera vederbörande skolor,
varvid de få tillfälle taga del av förhållandena. Det är nog tyvärr så, att
det ofta brister i fråga om anordningar i lokalerna. Det fattas undervisningsmateriel
och det råder i övrigt mindre tillfredsställande förhållanden. Det är
därför av det största värde, att dessa konsulenter få komma och se hur förhållandena
äro. De göra sig underrättade örn hur läget är och skriva promemorior
därom till vederbörande i och för ev. rättelse. Det är visserligen ett
framsteg att tjänsten omvandlas från arvodestjänst till heltidstjänst. Jag
tycker dock, att man kunde tagit ett steg längre och godkänt den löneplacering
som skolöverstyrelsen föreslagit eller åtminstone den som motionsvis föreslagits,
nämligen Eo 24.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till motionerna I: 73 och
II: 125.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Då jag vid denna punkt för första gången har tillfälle blanda mig i debatten
i andra kammaren beträffande åttonde huvudtiteln, vill jag begagna tillfället
att uttrycka min stora tacksamhet mot utskottet för det sätt på vilket prövningen
av årets åttonde huvudtitel har skett. Som kammarens ledamöter behagade
finna är det på mycket få punkter, som det överhuvud taget föreligger
några justeringar och, herr talman, de justeringar som gjorts, ha icke
skett nedåt. Utskottet har icke ansett att Kungl. Maj:t varit för frikostig
nied skattebetalarnas pengar. Justeringarna ha skett uppåt. Utskottet har ansett,
att Kungl. Maj :t varit för försiktig. Utskottet har visat stort intresse för
kulturella angelägenheter och jag hoppas att riksdagen därvidlag kommer att
följa utskottets exempel. Under de kommande åren kommer säkerligen åttonde
huvudtiteln att undan för undan svälla. Jag hoppas därför att den behandling,
som huvudtiteln undergått i år, får tagas såsom ett gott omen.

Beträffande den punkt, som det nu är fråga om, måste jag gentemot reservanterna
företräda sparsamhetens intressen. Det är ej alltid så roligt att göra
det och särskilt icke i detta fall ty mitt hjärta är faktiskt med reservanterna.
Jag har ju själv i befolkningsutredningen föreslagit den högre placeringen för
konsulenten i husligt arbete och därmed visat, att jag förstår att denna post
är betydelsefull. Men å andra sidan måste väl ändå reservanterna medgiva,
att det är ett stort steg vi taga, när vi omvandla en dåligt avlönad arvodesoch
halvtidstjänst till heltidstjänst med en så pass hög lönegradsplacering som
Kungl. Majit nu föreslagit.

När jag hade att väga alla anslagskrav mot varandra, kunde jag faktiskt
icke finna annat än att man bör gå på den linje vi nu förordat, i all synnerhet
som frågan örn den centrala ledningen av den husliga utbildningen ligger
under utredning. Befolkningsutredningens övriga förslag på detta område ha
ju hänskjutits till ny undersökning för att man skall kunna se, örn man icke
kan få fram en central ledning för hela vår yrkesutbildning på det husliga
arbetsområdet. Jag vill skynda mig, herr talman, att säga, att jag knappast
tror att det skall visa sig möjligt att till den centrala ledningen knyta den
tjänst vi nu tala om. Jag har emellertid velat ha händerna fria. Detta är anledningen
till att jag behärskat mina känslor och förordat det lägre anslaget.
Kammaren kan med ganska stort lugn följa utskottet på denna linje.

Beträffande gymnastikkonsulenten vill jag allvarligt varna kammaren för
att acceptera den uppfattningen, att den som inspekterar med nödvändighet
måste ha högre löneställning än den vars förvaltning han skall inspektera.
Det förhaller sig, herr talman, så, att vi ha en hel mängd tjänstemän, som ha

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
lägre lön än de befattningshavare, hos vilka det åligger dem att förrätta
inspektion. Om riksdagen bifölle reservationen, skulle det otvivelaktigt med
den motivering reservanterna anfört bereda oss bekymmer i fortsättningen.
Jag vill hänvisa till att undervisningsråden äro placerade i lönegraden A 30
medan respektive rektorer vid de högre allmänna läroverken, sorn de skola
inspektera, äro placerade i lönegraderna E 11—E 13, d. v. s. i 34 :e—36 :e löneklasserna.
Där lia vi ett typiskt fall då den inspekterande som representerar
chefsmyndigheten har en väsentligt lägre löneställning. Ofta kan det mellan
den rektor vars läroverk skall inspekteras och det undervisningsråd som inspekterar
föreligga en skillnad i lön på 3 000 kr. Kommunerna betala ofta mycket
högre löner än staten. Hur skulle det gå örn undervisningsråden, d. v. s. statens
inspektörer icke skulle lia inspektionsrätt över folkskolinspektörerna, därför
att dessa ha högre lön än undervisningsråden?

Hur behjärtansvärt reservanternas syfte än må vara, kan deras motivering
icke godtagas, ty det skulle föra med sig betänkliga konsekvenser. Den auktoritet
och den respekt, som den inspekterande förmår att vinna för sin gärning
beror på honom själv och på auktoriteten hos det verk han representerar.
Det betyder ganska litet örn den inspekterande är placerad i 21 :a, 22 :a eller
23 :e lönegraden. Jag tror därför, herr talman, att kammaren även på denna
punkt med lugn kan bifalla statsutskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande har
jag inte mycket att tillägga. Jag måste emellertid säga att jag känner mig en
smula förvånad över att min avdelningskamrat herr Hoppe särskilt underströk
att en persons värde var beroende av den löneställning han hade. Jag° tänkte
annars —■ detta är inte någon elakhet, herr Hoppe — att herr Hoppe på grund
av sin borgerliga gärning skulle sätta värde på det personliga mera än på
vederbörandes löneställning. Jag trodde inte herr Hoppe ville tjäna Mammon,
men det tycktes han vilja göra i detta fall. Han höll på att förutsättningen för
att vi skola få en duktig karl är att befattningen är förenad med en tillräckligt
hög löneställning, som han uttryckte sig. Bortsett från skämt så tror jag° att
vi, örn vi följa departementschefens förslag, som utskottet tillstyrkt, stå på en
fast grund.

Det låg givetvis en viss kritik mot Kungl. Majit i ett uttalande, som herr
Hoppe gjorde i sitt anförande. Han sade det visserligen inte rent ut, men han
antydde, att Kungl. Majit nonchalerat vad riksdagen skrivit förra året. Kungl.
Maj :ts förslag innebär icke ett nonchalerande av det uttalande, riksdagen gjorde
förra året på förslag av statsutskottet.

Utöver de skäl som statsrådet nyss anförde till stöd för det förslag som
här föreligger finnes också ett annat. Eönenämnden vill placera gymnastikkonsulenten
i lönegraden A 23, då vissa befattningshavare i de s. k. lärda verken
ha denna lönegradsplacering. Departementschefen framhåller _ i sitt uttalande
till statsrådsprotokollet, att en gymnastikkonsulent icke kan jämföras med de
lärda verkens ämbetsmän, av vilka det kräves högre teoretiska kvalifikationer.
Lönenämndens motiv håller således inte alls. Detta alltså beträffande gymnastikkonsulenten.

Det kanske är onödigt att säga något örn konsulenten för husligt arbete,
som herr Malmborg i Skövde talade örn. Jag måste bekänna att jag blev ganska
överraskad över att man, när Kungl. Maj :t i detta fall tagit ett så stort steg
framåt, kan påstå att Kungl. Majits förslag innebär ett underkännande av det
husliga arbetets värde. Jag tycker tvärtom att förslaget innebär ett högt värdesättande
av det arbete det här är fråga om. Därför kan jag för min del inte
reflektera på något annat än Kungl. Majits förslag, vilket är detsamma som

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
utskottets hemställan på denna punkt, vartill jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Fröken Nygren: Herr talman! Jag kan inte underlåta att erkänna att det var
med stor tillfredsställelse man konstaterade att arvodestjänsten i husligt arbete
i skolöverstyrelsen förvandlades till en heltidstjänst. Men när man, som ju också
herr statsrådet deklarerade här, verkligen är på det klara med denna tjänsts stora
betydelse och vill tillmäta den det värde, som man i diskussionen för övrigt
numera allmänt tillmäter den, så kan jag inte godkänna den motiveringen att
man inte, därför att man nu ändrar en mindre väl avlönad arvodestjänst på
deltid till heltidstjänst med placering i lönegrad Eo 23 ■— vilket givetvis
innebär en mycket stor förbättring ■— skulle kunna ta steget fullt ut och placera
vederbörande åtminstone i lönegrad Eo 24, som i motionen föreslagits. Det är
väl just när man inrättar tjänsten som heltidstjänst, som frågan örn lönesättningen
bör klarläggas. Det bleve säkerligen mycket svårt att senare få till stånd
en ändring.

Örn det bara vore själva lönen som vore beroende av placeringen, kanske
man inte skulle säga så mycket om det. Men nu förhåller det sig på det sättet
att just mellan Eo 23 och Eo 24 går gränsen för semestern. Det blir en längre
semester för innehavaren örn hon placeras i Eo 24, och detta har sin stora betydelse
inte bara för hennes möjligheter till rekreation, utan •— vilket är av inte
mindre värde — också för hennes möjligheter att delta i föreningsliv och konferenser
av olika slag på hennes verksamhetsområde och att följa med inom den
nya facklitteraturen. Hela hennes verksamhet måste ju befrämjas av att man
ordnar det så att hon får dessa möjligheter. Jag skulle anse det mycket klokt
örn man biträdde motionen och tillerkände innehavaren av tjänsten en placering
i lönegrad Eo 24. Jag vill därför, herr talman, i detta sammanhang yrka bifall
till motionerna I: 73 och II: 125.

När jag ändå har ordet, herr talman, skall jag be att också något få beröra
gymnastikkonsulentbefattningen, och i det fallet ber jag få yrka bifall till
reservationen.

Det är visst sant, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här säger, att det inte alls är ovanligt att den som har inspektionstjänst är
lägre avlönad än den vars verksamhet han skall inspektera. Jag vet mycket väl
hur det är ställt med undervisningsrådens löner. Men det kan inte vara välbetänkt
att ordna saken på det viset. Därför tycker jag att man bör använda
det här tillfället att rätta till förhållandet inom ett område för att sedan kunna
gå vidare. Inte därför att en person inte skulle kunna tillvinna sig respekt och
förrätta inspektion på behörigt sätt därför att han har lägre tjänsteställning,
ty det är ju alldeles givet att det är andra omständigheter som inverka därvidlag.
Men man måste väl ändå vara angelägen örn att inom skolöverstyrelsen
få verkligt välkvalificerade krafter, och man måste ju räkna med människorna
sådana de äro. Det är knappast tänkbart att en rektor vid ett allmänt läroverk
accepterar en förflyttning till skolöverstyrelsen ■— som i och för sig skulle
betyda en befordran eftersom överstyrelsen är en överordnad myndighet •—
örn förflyttningen medför försämrad löneställning.

Det må vara hur det vill med det resonemang som herr Svensson i Grönvik här
för — faktum är att vi få ta människorna sådana de äro. Och det är väl ändå
ur statens synpunkt önskvärt att försäkra sig örn en väl kvalificerad kraft.
Nu har naturligtvis ecklesiastikministern rätt i att staten inte alla gånger kan
konkurrera med de kommunala myndigheterna som ha möjlighet att betala
högre löner än statsverket, i vissa fall blir det ju också att konkurrera med det
privata näringslivet som kan gå ännu högre i lönesättning. För statstjänster

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
bestämmer ju riksdagen lönerna. Jag tycker det är litet märkvärdigt att riksdagen
sätter lägre lön för en högre tjänst än för en lägre.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att stilla och
fridsamt säga till herr Svensson i Grönvik att han totalt missuppfattat mitt
yttrande, när han därav drog den slutsatsen att jag skulle stå såsom en mer
markant representant för en mammonistisk livssyn.

Bakom mitt anförande, där jag rekommenderade högre lönegrad för gymnastikkonsulenten,
låg samma tanke som fröken Nygren nyss gav uttryck åt,
nämligen att man får ta världen som den är. När det är frågan örn att söka
platser ta människorna ju hänsyn också till de löner som betalas. Vi befinna
oss i en värld, där Mammon betyder mycket, och där även herr Svensson i
Grönvik tycks känna sig rätt hemmastadd.

Min egentliga motivering var ju att vad det framför allt gällde var att på
denna mycket ansvarsfulla och krävande post få den mest kvalifiqerade.
Lärare vid folkskole- och småskoleseminarierna ha ofta möjlighet till extrainkomster.
Örn befattningen som gymnastikkonsulent placeras i samma lönegrad
som lärarbefattningar vid dylika seminarier blir tjänsten som gymnastikkonsulent
inte tillräckligt lockande i ekonomiskt avseende. Jag tar hänsyn till
människorna sådana de äro.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet erinrade örn att det
finns en del fall, där den inspekterande har lägre tjänsteställning och lön än
den vars verksamhet han inspekterar. För min personliga del anser jag, att man
borde ta under övervägande örn detta är lämpligt och undersöka, örn det inte
vore bättre att i dylika fall flytta upp den inspekterande i högre tjänsteställning.
Men som sagt, för mig är i detta fall det verkligt avgörande att man får
den allra bästa kraft som gymnastikkonsulent i skolöverstyrelsen, och jag tror
att en av förutsättningarna härför är att denna befattning får en god lönegradsplacering.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först beträffande inplaceringen
av befattningen som gymnastikkonsulent propositioner dels på bifall
till utskottets förslag i fråga örn denna befattning dels ock på bifall till
den av herr Pauli m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen i motsvarande
del; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande placering i lönegrad av
befattningen som konsulent i husligt arbete propositioner dels på bifall till utskottets
förslag i fråga örn denna tjänst dels ock på bifall till motionerna I: 73
och II: 12i5; och biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
i denna punkt i övrigt av kammaren bifallen.

Punkten 126.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 127.

Lades till handlingarna.

Punkterna 128—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Punkten 133.

Lädes till handlingarna.

Punkten 134.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135.

Lades till handlingarna.

Punkterna 136—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140, angående privatläroverk: Bidrag till högre goss- och samskolor.
Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Endast ett par ord. Här föreligga två förslag.
Det ena är Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag örn provisorisk löneförbättring
för lärare vid privatläroverken. Det andra förslaget innehålles i en
motion som väckts av mig och går ut på att lärarna vid privatläroverken skola
komma i åtnjutande av den provisoriska löneförbättring, som generellt beslöts
för någon månad sedan för statstjänare och vissa grupper arvodister.

När utskottet behandlade min motion i februari förklarade utskottet att utskottet
inte ville ta ställning till den förrän i samband med behandlingen av
det kungl, förslaget örn den provisoriska löneförbättringen åt privatläroverkens
lärare. Det låg ett visst löfte i denna skrivning ifrån utskottets sida. Men
när nu åttonde huvudtiteln framlagts visar det sig att utskottet anser sig inte
heller nu kunna ta ställning till frågan utan förutsätter att 1944 års lönekommitté
för privatläroverken först skall framlägga sitt förslag, någonting som
väl intorkan ske, antar jag, förrän tidigast någon gång i höst och troligen först
nästa vår.

dag har i motionen framhållit att Kungl. Maj:ts föreliggande förslag avser
en provisorisk förbättring för privatläroverkens lärare i syfte att i avbidan på
en definitiv reglering »i någon män avhjälpa de mest påtagliga missförhållandena»,
för att citera departementschefen. Man skulle alltså minska löneskillnaden
mellan de statliga läroverken och de enskilda. Emellertid har man senare
ökat denna skillnad genom att de statliga läroverkens lärare fått de provisoriska
lönetillägg, som beslötos i februari.

I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, är det givetvis uteslutet
att tänka sig något annat resultat än det, vartill utskottet här kommit. Jag vill
i alla fall i utskottets utalande på s. 68 se ett godkännande i princip av rättmätigheten
i den förbättring av mera definitiv natur som här ställts i utsikt för
privatläroverkens lärare. Även örn jag beklagar att riksdagen inte i år kunnat
se sig i stånd att verkligen avhjälpa de mest påtagliga missförhållandena i högre
grad än som nu har skeft, vill jag uttala den förhoppningen att ifrågan senast
nästa år skall få en för denna lärargrupp och vårt kulturella liv överhuvud
gynnsam lösning.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 141—158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159. ''

Lades till handlingarna.

Bidrag till
högre goss- och
samskolor.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Punkten 160.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 14.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Punkterna 162—178.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179, angående folkskolor m. m.
deras inredning.

Bidrag till skolhemsbyggnader och Bidrag tia

skolhemsbyggnader
och

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten deras inred182,
föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1946/47 ntn9-anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning för budgetaret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Heiding, Mannerskantz,
Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och Hubbestad, vilka ansett, att
utskottet hort hemställa, att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 875 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har jämte några andra utskottsledamöter
fogat en reservation vid denna punkt och skall därför be att
få säga några ord. , „ . . .... , , ,

Skolöverstyrelsen har anhållit, att nu utgående anslag till bidrag tili skolhemsbyggnader
och deras inredning måtte höjas med 250 000 till 750 000 och
med hänsyn till de olägenheter, som kunna uppsta vid prövningen av nyinkomna
ansökningar, att anslaget måtte givas karaktären av förslagsanslag.
Statskontoret, som hörts i ärendet, har avstyrkt förslaget i sistnämnda del,
och departementschefen har icke heller velat ga med pa någon förändring av
anslagets karaktär, men såsom korrektiv mot de åsyftade olägenheterna föreslagit
en höjning av det av överstyrelsen begärda anslaget med ytterligare
250 000 till i miljon kronor. Jag har försökt fundera ut, örn jag tidigare här i
riksdagen varit med örn att ett statsråd begärt en så väsentlig höjning, som
det här är fråga om, av ett anslag, som en ansvarig statlig myndighet begärt.
För att kunna få en viss elasticitet i fråga örn möjligheten att kunna bevilja
nya bidrag har statsrådet funnit en viss marginal för utgifterna nödvändig
och därför föreslagit denna höjning med 250 000 kronor utöver vad den ansvariga
myndigheten begärt.

Det föreligger emellertid en annan omständighet än den anförda, som för
mig måste spela en viss roll. I utskottets reelt heter det, att vid ingången av
1946 fanns å anslaget tillgänglig en odisponerad summa av cirka 716 000 kronor
inberäknat det anslag å 500 000 kronor, som fanns uppfört för innevarande
budgetår. Läggs härtill det anslag, som vi reservanter föreslagit, kommer
det att finnas tillgängligt ett belopp av över 1,6 miljoner kronor. Man
kan då fråga sig, örn det under nuvarande förhållanden överhuvud taget finns
någon möjlighet att anskaffa byggnadsmateriel för ett större belopp än det
sistnämnda för detta ändamål. Det är mod hänsyn härtill, herr talman, som

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Bidrag till skolhemsbyggnader och dems inredning. (Forts.)

Jag — utan att i övrigt på något sätt vilja underkänna värdet av motiven för
skolhems byggandet — velat vara med om en besparingsaktion på denna punkt;
till förekommande av varje missförstånd vill jag sålunda särskilt understryka,
att det på intet sätt ligger någon ovilja mot skolhemsbyggandet bakom denna
reservation. Det hela är för oss reservanter en rent teknisk budgetfråga. Det
gäller om riksdagen här utöver det belopp den ansvariga myndigheten begärt
skall bevilja 125 000 kronor, såsom vi reservanter föreslagit, eller 250 000 kronor,
som Kungl. Maj :t begärt. Såvitt man nu kan döma skulle enligt vår mening
med de medel, som finnas reserverade, och med de anslag, vi reservanter
föreslagit, till Kungl. Maj :ts förfogande stå en större summa än som kan tagas
i anspråk för anskaffande av den byggnadsmateriel varom här kan bli
fråga. Gentemot denna ståndpunkt invänder man från utskottets sida, att det
härvidlag är fråga örn ett reservationsanslag och att de pengar, som icke gå
åt för här ifrågavarande ändamål, komma att sparas för framtiden, vilket
icke skulle vara någon olycka. Ur budgetär synpunkt finna vi reservanter det
vara ett^ olyckligt resonemang, att det inte skulle spela någon roll, örn riksdagen
på, detta sätt beviljar en eller annan miljon mer än som behövs; det
är en princip, som jag för min del icke kan godkänna. Jag nödgas därför, herr
talman, yrka bifall till den av herr Heiding m. fl. avgivna reservationen, vilken
går ut på att anslaget, som enligt utskottsmajoritetens förslag skall utgå
med en miljon kronor, begränsas till 875 000 kronor.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag ber först att fa konstatera, att det i sak icke föreligger någon skiljaktig
mening mellan utskott och reservanter och ej heller mellan reservanterna och
Kungl. Majit. Alla parter äro nämligen överens örn, att detta är ett viktigt
och angeläget ärende. Vad diskussionen här rör sig om är egentligen något
rent formellt eller frågan om vilket belopp, som med sannolikhet kan tänkas
bli förbrukat och som man därför skall ta upp i budgeten.

Jag medger villigt, att det vid läsningen av åttonde huvudtiteln kan förefalla
som örn reservanterna hade goda skäl för sin ståndpunkt, men jag tror
att reservanterna måste medge, att sedan jag lämnat några »dagsfärska» siffror
angående belastningen och dispositionen av här ifrågvarande anslag även
denna formella meningsskiljaktighet mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
ståndpunkt bör kunna försvinna.

Det förhåller sig nämligen så att av det beviljade anslaget återstå odisponerade
147 000 kronor, vilket alltså är det belopp Kungl. Maj :t nu har att röra
sig med. Hos skolöverstyrelsen ligga ansökningar, som äro fullt klara för bifall,
avseende skolhem för tillhopa 500 000 kronor. Överstyrelsen har vidare
funnit låt vara att ritningarna icke äro fullt färdiggranskade — att behov
föreligger av ytterligare tva skolhem, och eftersom varje hem kostar 200 000
kronor i statsbidrag gör detta ytterligare 400 000 kronor, slutligen föreligga
kommunala beslut örn byggandet av ytterligare fyra skolhem, innebärande i
statsbidrag ett sammanlagt belopp av 800 000 kronor. Örn kammarens ledamöter
göra sig besvär att räkna samman dessa belopp skola ni finna, att slutsumman
blir 1 700 000 kronor. Till mitt förfogande stå ungefär 150 000 kronor,
och rätteligen borde jag alltså få ett anslag på omkring 1 500 000 kronor.
Kommunerna ha, visserligen gjort sitt, men det kan tänkas att behandlingen
av några av de icke slutgiltigt avgjorda ärendena kommer att draga rätt långt
ut på tiden. Därför tror jag, att Kungl. Maj :t kommer att reda sig med det
belopp Kungl. Maj :t begärt. Däremot är det, herr talman, icke säkert, att icke

Onsdagen den 3 april 194G fm.

Nr 14.

Bidrag till skolhemsby g grinder och deras inredning. (Forts.)
risk finns för att ett bifall till reservanternas förslag kan leda till att ett skolhemsbygge,
som måste betecknas såsom mycket angeläget och som ligger komplett
färdigt till utförande, måste uppskjutas av rent formella skäl, därför att
Kungl. Majit icke har pengar till sitt förfogande för detsamma. Jag tror att
det vore oklokt att ta en dylik risk för en så pass liten summa, som det här
är fråga örn —■ en reservation på något hundratusental kronor — som på intet
sätt kan inverka vare sig på skattetrycket eller det statsfinansiella läget.

Herr talman! Efter de upplysningar jag här lämnat tror jag för min del,
att kammaren med ganska stort lugn kan följa Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Falla: Herr talman! Det här ifrågavarande anslaget till uppförande av
skolhem är avsett att komma sådana trakter av vårt land till godo, som äro
glest bebyggda, där man har lång väg till skolan och dåliga skolformer _ och
där skolväsendet överhuvud taget är efterblivet. Dylika olägenheter och brister
skulle som sagt avhjälpas med bidrag från detta anslag. Jag tror att vi alla
äro överens örn att det är en verkligt tvingande angelägenhet, att skolväsendet
i dessa efterblivna och illa ställda distrikt blir förbättrat, och vid sådant förhållande
förefaller det mig som örn det icke skulle vara särskilt lämpligt att
pruta på det av Kungl. Maj :t begärda anslaget.

Reservanten, herr Svensson i Grönvik, redogjorde nyss för ärendet och uttryckte
därvid sin förvåning över att departementschefen föreslagit en relativt
stor höjning av det utav den ansvariga myndigheten begärda beloppet.
Detta förhållande sammanhänger ju emellertid med den omständigheten, att
skolöverstyrelsen föreslagit att det av överstyrelsen begärda anslaget på 750 000
kronor skulle få förslagsanslags karaktär. Meningen härmed var ju att anslaget
skulle kunna överskridas, och att det sålunda icke skulle vara någon risk
förenat med att anslaget sattes till så lågt belopp som 750 000. Genom att anslaget
gjordes till förslagsanslag kunde man alltså med andra ord disponera
större belopp än 750 000 kronor. Kungl. Maj :t har emellertid velat bibehålla
anslagets karaktär av reservationsanslag för att man icke skall komma att
hamna i det tillstånd av obestämdhet, som ett förslagsanslag regelmässigt för
med sig, men för att kunna vara säker på att medelsbehovet skall kunna fyllas
har departementschefen begärt ett belopp av en miljon kronor. Det är mycket
möjligt, ja, kanske till och med sannolikt att om vi följa skolöverstyrelsen och
bevilja 750 000 kronor och samtidigt göra anslaget till förslagsanslag det hela
nästkommande budgetår kommer att kosta oss icke en miljon utan kanske
bortåt Idit eller E/2 miljon kronor. Det kanske skulle dra mera pengar på det
sättet än örn man nu följer statsverkspropositionen och utskottsförslaget och
alltså höjer beloppet men bibehåller anslagets karaktär av förslagsanslag. Reservanterna
vilja visserligen bibehålla anslagets karaktär av reservationsanslag,
men de nöja sig med ett lägre belopp än det av Kungl. Maj :t föreslagna,
nämligen 875 000 kronor. Jag tror icke att den sparsamhet herr Svensson i
Grönvik rekommenderar är ändamålsenlig. Alltjämt föreligger ju ett stort behov
av anslag. Det behöves anslag till omkring 40 skolhemsbyggen, och vi
äro alla överens om att detta behov är angeläget och bör tillgodoses. Frågan
är bara om den takt, i vilken det är möjligt att under kommande budgetår
bygga skolhem. Den frågan lär ingen och således icke heller reservanterna
kunna lämna något bestämt svar på,

Efter de upplysningar departementschefen lämnat förefaller det som örn ett belopp
av en miljon kronor skulle kunna komma till användning och kanske mera
än så, örn det stöde till förfogande. Som ärendet ligger till kan jag icke finna
någon möjlighet till en verklig besparing på detta område, ty bromsar man

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning. (Forts.)
upp takten nu, måste man det kommande budgetåret och måhända budgetåren
framöver öka takten så mycket mera. Det är bäst att skolhemsbyggandet får
fortgå kontinuerligt i den takt, som tillgången på byggnadsmateriel och arbetskraft
tillåter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Icke ens efter de uppgifter departementschefen
här lämnat tror jag man behöver vara orolig för att man icke
skall ha möjlighet att även med det anslagsbelopp reservanterna föreslagit
kunna tillmötesgå alla de krav i fråga örn byggandet av skolhem, som under
kommande budgetår praktiskt kunna realiseras.

Hur ligger nu denna fråga egentligen till? Jo, av de för budgetåren 1936/41
och 1942/46 anvisade anslagen, tillhopa 2 250 000 kronor, har det endast gått
åt 1 533 985 kronor. Sett mot bakgrunden av detta förhållande tycker jag verkligen,
att det är att visa alltför stor elasticitet så att säga, örn man enhart på
detta område nu skall bereda möjlighet att bygga för ett belopp överstigande
en miljon kronor; det skulle innebära en fördubbling för att inte säga mångdubbling
av den tidigare byggnadsverksamheten. Herr statsrådet räknade upp
de många förslag, som redan ligga färdiga, men jag undrar vilket resultat vi
skulle komma till, örn vi räknade också med de olika förslag, som föreligga
i fråga örn andra skolbyggnader. Jag tror att vi skulle komma till det resultatet,
att vi icke ha möjlighet att bygga mer än som blir möjligt med den proportion
som föreslagits i reservationen.

Det är riktigt som statsrådet säger, nämligen att det icke föreligger någon
skillnad i sak mellan utskottets och reservanternas ståndpunkt och att det bara
är en lämplighetsfråga örn man bör anvisa ett större belopp än man vid ett
välvilligt bedömande anser vara det för det ifrågavarande ändamålet lämpliga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Erlander: Jag vill fästa
herr Svenssons i Grönvik uppmärksamhet på att här föreligger ett mycket
starkt uppdämt behov. År 1944 presenterades en redogörelse för hur många
skolhem som i våra fattiga bygder skulle behövas för att skolväsendet skulle
anses vara bringat på rimlig nivå. Det var icke mindre än fyrtio stycken
skolhem som angivas som angelägna.

Jag vill vidare fästa de ärade reservanternas uppmärksamhet på att riksdagen
vid behandlingen i fjol av motsvarande anslagsfråga uttryckligen framhöll
angelägenheten av att tillräckliga anslagsmedel ställdes till förfogande för
ifrågavarande ändamål och förutsatte att Kungl. Maj :t hade uppmärksamheten
riktad på önskvärdheten av att skolhem skulle kunna inrättas i större
utsträckning än för det dåvarande ägde rum. Jag tycker, herr talman, att när
Kungl. Maj :t så troget följt riksdagens bestämt uttalade önskemål, är det litet
hårt, när man nu kommer med kritik och säger att vi skjutit över målet.

Beträffande den av herr Svensson i Grönvik i senare delen av hans anförande
framförda synpunkten, att dessa byggen skulle så att säga hota att
tränga ut andra angelägna byggen, skulle jag vilja säga, att det väl icke är
kammarens ledamöter alldeles obekant, att jag har ett förflutet inom ett
annat departement än ecklesiastikdepartementet och att jag där imder åtskillig
tid hade att bära ansvaret för byggnadsregleringen och byggnadsransoneringen.
Jag kan försäkra de ärade reservanterna, att samma principer, sorn jag
då sökte följa, och samma stränghet vid behandlingen av de olika byggnadsåren
dona söker jag följa ännu i dag som ecklesiastikdepartemeniets chef. Jag
tror ej, att den nuvarande byggnadsberedningen har anledning påstå, att jag

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning. (Forts.)
försöker att på ett otillbörligt sätt tillgodose de ecklesiastika byggena i den
trängda situation där vi befinna oss. Jag vet, att många kommunalmän tycka,
att jag gått för hårt fram och varit för njugg då det gällt ecklesiastika ärenden.
Jag anser emellertid, att det är en så angelägen sak att låta bygga skolhem
för barn i våra fattiga bygder, att jag icke vill taga pa mitt ansvar, att
ansökningar, som i alla andra avseenden äro fullt klara, av formella skäl icke
skola kunna bifallas.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utekottets hemställan.

Punkten 180.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 181.

Lades till handlingarna.

Punkterna 182—184.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 185, angående folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten
189, föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Persson i Landafors m. fl. väckt motion (II: 314), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta anhålla hos Kungl. Maj :t örn utarbetade
grunder för erhållande av statsbidrag till folkskoledistrikten för anskaffande
av ljudfilmsapparat (smalfilm) för undervisningsändamål.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor;

b) att motionen II: 314 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag har tillsammans med några
andra kammarledamöter väckt en motion, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta anhålla hos Kungl. Maj :t örn utarbetade grunder för erhållande av
statsbidrag till folkskoledistrikten för anskaffande av ljudfilmsapparat för
undervisningsändamål. Vi anse nämligen, att talfilmen bör i allra största utsträckning
tagas i undervisningens tjänst, när det gäller folkskolorna.

Nu har utskottet hänvisat till att frågan om grunderna för dispositionen
av förevarande anslag under punkten 185 :o) är föremål för utredning av 1945
års folkskolesakkunniga. Då utskottet utgår ifrån att det i motionen berörda
spörsmålet kommer att upptagas till omprövning i samband med nämnda
utredning, saknas enligt utskottets mening anledning att i skrivelse till Kungl.
Majit göra framställning i av motionärerna angiven riktning.

Jag anser däremot, att om 1945 års folkskolesakkunniga lia möjlighet
att upptaga detta spörsmål till närmare prövning och utredning, hade det varit

Underhällsoch
materielbidrag
vid
folkskolorna.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Underhålls- och materielhidrag vid folkskolorna. (Forts.)
angeläget, att riksdagen också hade sagt sin mening och hänvisat frågan dit.
Det är sa mycket mera angeläget beträffande denna fråga som vi vid punkten
43 på föredragningslistan få att behandla en av fru Västberg väckt motion,
nr 386, där det gäller främjandet av tillkomsten av upplysningsfilmer för
spridande av kunskap örn samhällets sociala hjälpverksamhet. Här har man
två sidor av samma sak, dels frågan örn statsmakternas främjande av upplysningsfilmer
på det av fru Västberg angivna området och dels å andra sidan
också möjligheten att fa statsbidrag för anskaffande av filmapparater ute i
skoldistrikten. Beträffande fru Västbergs motion visar det sig också, att samtliga
remissmyndigheter tillstyrkt den begärda skyndsamma utredningen beträffande
befrämjandet av denna filmproduktion.

. Under sådana förhallanden bör man ju också förr eller senare tänka på att
m ute i skoldistrikten behöva fa bättre möjligheter än vi för närvarande ha
att anskaffa apparater. Dessa äro nämligen för dyra för att skoldistrikten
överhuvud taget nu skola kunna anskaffa dem. Det behöves statsbidrag för
detta ändamål Vidare skulle genom statsmakternas åtgärder på detta område
man kemna få mera tillfredsställande priser på dessa filmapparater. Man
skulle säkerligen kunna pressa ner priserna på desamma och bereda större
möjligheter för skoldistrikten att anskaffa dem.

Jag anser alltså, att utskottet behandlat vår motion för snävt. Jag ber att
ta yrka bifall till motionen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är så som utskottet skrivit, att
den Haga som beröres i motionen II: 314, som den föregående talaren talade
iör, är föremål för utredning av 1945 års folkskolesakkunniga. Det är ju en
gammal tradition här i riksdagen, att utredningen i frågor som äro föremål
för utredning eller äro av sådan art, att de alldeles självklart komma under
utredning, icke bör av riksdagen föregripas. Här gäller det ett ärende i just
det laget. Aven örn utskottet skulle ha gjort sig mödan att undersöka de förhållanden,
som här skulle motivera en framställning till Kungl. Maj :t, hade
detta icke tjänat något nyttigt syfte. I motionen är det fråga örn att Kungl.
Maj :t matte utarbeta grunder _ för erhållande av statsbidrag för folkskoledistriktens
anskaffande av ljudfilmsapparater för undervisningsändamål. Men
da denna fråga redan är under utredning, kan man aase att motionen bifallits
innan den väckts! Under sådana förhållanden finnes det moren anledning att

nu göra en förnyad framställning till Kungl. Maj :t.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav proposii™*''
,4f.ls P0; till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på

briall tili utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av buan till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren vad utskottet
i denna punkt hemställt.

Punkterna 186—195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 197 och 198.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Punkten 199.

Lades till handlingarna.

Punkterna 200—227.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 228.

Lades till handlingarna.

Punkterna 229—238.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 239.

Lades till handlingarna.

Punkterna 240—245.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 246, angående befrämjande av
verksmästare.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Fahlman: Herr talman! Sedan mer ________________u

i vart land sökt fa till stand en effektivare rekrytering av hantverksyrkena
genom en grundligare lärlingsutbildning. Då detta icke kunnat ske genom organisationernas
egna åtgärder, bär statsmakternas medverkan härför genom
upprepade framställningar påkallats. Senast bär i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 30 april 1943 Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anhållit, att
proposition måtte föreläggas riksdagen angående lärlingsutbildningen inom
hantverket i huvudsak överensstämmande med 1936 års hantverkssakkunnigas
betänkande.

Giltigt är alltjämt ordspråket, att ingen vet bättre var skon klämmer än den
som här den. Hantverket hade därför haft anledning att förvänta, att något
större hänsyn skulle tagas till de framställningar och påpekanden, som gjorts
av hantverksorganisationerna och vilka icke härledas av självändamål utan av
avsikten att konservera en värdefull produktions- och näringsgrupps möjligheter
att främja stora samhällsintressen.

Hantverkets utbildningsfrågas vikt och betydelse för näringslivet framgår
av det förhållandet, att antalet hantverksföretag enligt 1931 års företagsräkning
uppgick till 88 000 och de anställda till i runt tal 350 000 personer, däri
inkluderade företagsledare, utgörande cirka 42 procent av sammanlagda antalet
inom såväl hantverket som industrien sysselsatta personer.

Enligt samma företagsräkning uppgick årsomsättningen för hantverket till
2,2 miljarder kronor, motsvarande närmare hälften av industriens tillverkningsvärde
under ett år. Hantverkets betydelse kan emellertid icke enbart mätas i
siffror. Den stora grupp egna företagare, som hantverket uppvisar, utgör genom
sin initiativkraft i och för sig en stor tillgång för samhället. Det kvalitetsarbete,
som hantverket utför, har likaledes stort värde i produktionslivet.

Vad särskilt angår hantverkets utbildningsproblem torde följande synpunkter
vara beaktansvända. Det bör ingå i det allmänna medvetandet, att hantverkets
utbildningsmöjligheter äro så välordnade, att hantverksbanan blir något
eftersträvansvärt för intelligent och framåtsträvande manlig och kvinnlig ungdom.
Den omständigheten, att utbildningsmöjligheterna inom hantverket för

praktisk lärlingsutbildning hos hant- Anslag till

befrämjande
av •praktisk
lärlingsutbildning
hos hanton
femtio år ha hantverkets målsmän verksmästare.

48 Nr 14. Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Anslag till befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

(Forts.)

närvarande ej äro tillfredsställande ordnade, har otvivelaktigt bidragit till ett
alltför stort tillskott till de mera intellektuellt betonade yrkena och till de så
kallade manschettyrkena till förfång för de praktiska yrkenas rekrytering.

Vad vill nu hantverket? Kort uttryckt: en lärlingslag med bestämmelser av
tvingande natur i syfte att binda lärlingen under lärlingstiden tre, fyra eller
fem år samt, under den tid lärlingen utbildas, ett bidrag till denna utbildning
med ett belopp som är angivet till 1 600 kronor. Överstyrelsens förslag går ut
på en lärlingsutbildning på frivillighetens grund och med ett anslag av 900
kronor.

Som en jämförelse kan erinras örn att verkstadsskoleutredningen i sitt betänkande
angående centrala verkstadsskolor beräknade kostnaderna iför de av
utredningen föreslagna 23 skolorna vid fullständig utbyggnad -— förutom engångskostnaden
på cirka 21 miljoner kronor — till 3 243 000 kronor årligen,
varav staten skulle bidraga med cirka 2 537 000 kronor och vederbörande huvudman,
landsting eller annan, med cirka 706 000 kronor. Då enligt förslaget
3 519 elever skulle kunna erhålla utbildning i skolorna, uppgick det i nämnda
betänkande beräknade statsbidraget per elev till 721 kronor årligen eller, örn
man medräknar räntan på engångskostnaderna, mer än dubbelt mot det av
hantverket föreslagna bidragsbeloppet vid utbildning hos hantverksmästare. ^

Alltjämt komma de bästa lärlingarna från hantverksmästarna och icke från
verkstadsskolorna. Det är därför ett slöseri med allmänna medel att icke fullt
utnyttja möjligheterna till utbildning hos hantverksmästarna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har föreslagit en något modererad lagstiftning
i ämnet, Hantverksorganisationernas representant i styrelsen Stefan
Anderson har i huvudsak biträtt förslaget, därför att han ansett, att örn överstyrelsens
förslag genomfördes skulle det medföra betydande fördelar för lärlingsväsendet
inom hantverket. Herr Anderson har emellertid till protokollet
dessutom anfört följande: »Syftet med överstyrelsens förslag till lärlingslag är
ju att överstyrelsen, som samtidigt är tillsynsmyndighet för lärlingsväsendet i
riket, i samarbete med yrkesorganisationerna skall söka få till stånd ett system
för lärlingsutbildning inom hantverket, som i största möjliga utsträckning
skänker utbildningen erforderlig stadga och effektivitet.»

Det måste tyvärr bli så att en betydande kvalitetsskillnad kommer att föreligga
mellan den utbildning, som sker med stöd av lärlingslagen, och den som
kommer att äga rum hos hantverksmästare, vilka icke frivilligt vilja ställa sig
lagen till efterrättelse och över vilka yrkesorganisationerna icke ha något inflytande.

Slutligen må framhållas, att utbildningsfrågan i första hand är ett spörsmål
av betydelse för ungdomen, som skall få sin livsuppgift inom hantverket.
Denna ungdom har rätt att fordra garantier för en fullgod utbildning och skall
ej behöva riskera att såsom nu ofta är fallet alltför sent upptäcka, att den utbildning
som erhållits på arbetsplatsen icke motsvarar gjorda förväntningar
och icke leder till åsyftat resultat.

Det är enligt min mening en samhällets plikt att tillse, att sådana förhållanden
skapas, att åt ungdomen kunna givas dylika garantier. Att överstyrelsens
för yrkesutbildning förslag ej föranlett statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att framlägga förslag till lag örn yrkesutbildning inom hantverket
är nedslående för hantverkarna i vårt land. Hantverkets lärlingsfråga kommer
icke att kunna lösas inom överskådlig tid på det sätt arbetsmarknadskommissionernas
yrkesutbildningskommitté i betänkande 1944 föreslagit. Detta förslag
innebär nämligen, att lärlingsf rågan skulle lösas^ avtals vägen genom en aktivisering
av organisationernas arbete på detta område. Kommittén synes icke ha

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

(Farts.)

förutsättningar för att bedöma hantverkets problem. Det är för övrigt icke så
underligt, då det är ett verkligt svårt problem. Då det väl får anses vara ett
samhällsintresse av största räckvidd, att denna fråga löses på ett för hantverket
tillfredsställande sätt, är det troligt, att den på nytt kommer upp i riksdagen.
Då skolformen »decentraliserade verkstadsskolor» föreslås avskaffad, endast
därför att hantverket nu tillerkännes högre och flera lärlingsunderstöd, finns det
anledning att varna för den optimism, som tar sig uttryck i förhoppningarna
om att dessa understöd skola medföra en så utökad utbildning, att de decentraliserade
verkstadsskolorna bli överflödiga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag vill försäkra den senaste ärade talaren, att det icke var bristande intresse
för hantverkets utbildningsfrågor som föranledde Kungl. Maj :t att intaga den
ställning, som propositionen utvisar. Jag har haft tillfälle att i första kammaren
redogöra för min syn på yrkesutbildningsproblemen, och jag skall icke
trötta kammarledamöterna med att upprepa vad jag där sade, utan vill endast
konstatera, att jag delar den föregående talarens uppfattning, att yrkesutbildning
för såväl hantverket som industrien och jordbruket är en av de centrala
frågorna, icke bara för vårt undervisningsväsen utan för samhället överhuvud
taget, framför allt kanske med hänsyn till den brist på ung rörlig arbetskraft,
som med säkerhet kommer att drabba vår folkhushållning under de närmaste
årtiondena. På den punkten finns det ingen som helst skiljaktig mening mellan
mig och den föregående talaren. Men när jag, trots att jag gärna ville lyssna
till vad hantverkets organisationer hade att anföra, ändå icke ville gå in för
lagstiftning, var det helt enkelt därför att det föreföll mig som örn tidpunkten
att nu aktualisera kravet på en lärlingslagstiftning vore den sämst tänkbart
valda. Parterna på arbetsmarknaden ha nu visat ett starkt intresse för yrkesutbildningen.
Vi ha fått en kommitté som heter arbetsmarknadsorganisationernas
yrkesutbildningskommitté. Den har börjat sin verksamhet för något år
sedan, och båda de stora organisationer, som här äro representerade, LO och
arbetsgivarföreningen, vilja söka bidraga till lösningen av detta väldiga problem
utan alltför mycken inblandning från statens sida genom lagstiftning.

Jag måste säga mig att, hur välvilligt man än annars skulle ställt sig till
kravet på en lärlingslagstiftning, man ju måste bli ganska tveksam örn det
•— efter det dessa organisationer deklarerat sin vilja att försöka komma till
rätta med detta stora allvarliga problem på frivillighetens väg •— skulle vara
lämpligt att blanda sig i saken genom en lagstiftning när dessutom, herr talman,
lagstiftningen skulle få sådan karaktär, som innebäres i utformningen av överstyrelsens
förslag, och något annat förslag ha vi ju icke att diskutera. Detta
förslag har fått en sådan utformning, att lagstiftningens tillämpning i det
enskilda fallet skulle komma att lili beroende av frivilliga överenskommelser.
Då måste jag ytterligare fråga mig: är det icke att störa en begynnande utveckling
att ge sig in med lagstiftningsmaskineriet, när man ändå icke vågar
ta steget fullt ut och föreslå en obligatorisk lagstiftning? Jag kan icke förstå,
att det icke skulle vara möjligt att åstadkomma lika stor respekt för arbets--marknadsparternas rekommendationer som det skulle vara att åstadkomma
respekt för en lagstiftning, vars tillämpning ändå ytterst skall komma att vila
på frivillighetens grund.

Dessa, herr talman, lia varit skälen, i allra största korthet redovisade, för den
i propositionen intagna ståndpunkten, men den som läser s. 488 i propositionen
finner hur pass försiktigt jag tagit position. Jag har sagt, att det är

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 1 i. 4.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Motioner om
anslag till
lungsjukas
riksförbunds
studieverksamhet.

Anslag till befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

(Forts.)

olämpligt med en lagstiftning nu och att vi höra pröva oss fram på frivillighetens
väg. Staten bör därför icke lägga sig i saken nu, men var och en som
läser propositionen uppmärksamt ser ju, att örn icke denna fråga blir löst på
frivillighetens väg, så anser jag det sannolikt, att vi få gå in för en lagstiftning.
Örn man ser saken på detta sätt, tror jag att vi bättre gagna hantverkets
intressen på denna punkt genom att vänta ett pär år, innan vi gripa till lagstiftningsåtgärder,
som kunna komma att förrycka utvecklingen.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för det intresse
som tagit sig uttryck i hans yttrande. Jag vill emellertid erinra örn att
hantverkets spörsmål icke äro jämförbara med jordbrukets och med industriens,
som ha fastare organisationsformer, utan man måste se på detta problem på
ett helt annat sätt. Jag har tacksamt noterat, att statsrådet emellertid framdeles
vill följa denna fråga med den uppmärksamhet som den är värd. Jag
medger gärna, att den lösning som överstyrelsen har kommit med icke heller
tillfredsställer hantverket.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 247—252.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 253.

Lades till handlingarna.

Punkterna 254—256.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 257, angående understöd till de lungsjukas riksförbunds studieverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
P. Olofsson m. fl. (I: 32) och den andra inom andra kammaren av herrar
Jonsson i Järvsand och Adolfsson (II: 41), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till de lungsjukas riksförbund bevilja ett anslag av 10 000 kronor
till studieverksamhet.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 32 och II: 41 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Anledningen till att herr Jonsson i Järvsand
och jag väckt en motion örn att till de lungsjukas riksförbund skulle beviljas
ett anslag av 10 000 kronor till studieverksamhet är icke att söka i att vi skulle
vilja skapa likformighet med andra liknande sammanslutningar, som erhålla
dylika anslag. Sådana förekomma ju bl. a. till den organisation, som de dövstumma
ha, vilken fråga vi för övrigt i dag alldeles nyligen behandlat här i
riksdagen. Anledningen till vårt förslag i motionen är närmast, att ett mycket
starkt behov föreligger för detta förbund att erhålla denna statliga hjälp.. Utskottet
trycker i sitt utlåtande mest på frågan örn de individuella studierna inom
förbundets verksamhetsräjong, och även örn jag måste erkänna att denna verk -

Onsdagen den 3 april 194G fm.

Nr 14.

Motioner om anslag till lungsjukas riksförbunds studieverksamhet. (Forts.)
samhet är mycket viktig, finns det dock andra verksamhetsgrenar inom förbundet,
som vi särskilt ha syftat på, när vi väckt denna motion. De individuella
studierna äro självklart viktiga, framför allt emedan det som regel är endast
fattiga människor, som rekrytera förbundet, fattiga människor, som icke ha
råd att själva bekosta sina studier. Tyvärr existerar det fortfarande här i landet
icke något, som i egentlig mening kan kallas för eftervård för de lungsjuka,
utan de kastas ut från sanatorierna utan någon verklig hjälp. För dessa är det
nödvändigt att åstadkomma en arbetsanpassning, en omskolning till ett lättare
yrke. Därför är det också nödvändigt, att de få möjlighet att bedriva studier
t. ex. i stenograf! och maskinskrivning eller vad det nu kan vara. De lungsjukas
riksförbund strävar oegennyttigt efter att främja sådana individuella
studier, men dess ekonomiska resurser äro så starkt begränsade, att det icke
finns stor möjlighet att hjälpa de enskilda medlemmarna på det sätt man vill
göra.

Emellertid är det icke främst denna verksamhet vi ha syftat på, när vi väckt
vår motion, utan framför allt den verksamhet av mera allmän betydelse, som
de lungsjukas riksförbund bedriver. Jag erinrar endast örn att de lungsjukas
riksförbund anordnat flera mycket lyckade och mycket betydelsefulla länskonferenser
i sociala och socialmedicinska frågor. Vid dessa konferenser ha läkare,
socialvårdsfolk, lokala myndigheter, länsmyndigheter samt arbetsmarknadens
båda parter, fackföreningarna och arbetsgivarsammanslutningarna, varit representerade,
och den diskussion som förts på dessa konferenser har karakteriserats
såsom mycket betydelsefull. 13 dylika länskoniferenser ha anordnats på tre år,
och det blir 14 med den likartade länskonferens, som nu på söndag kommer att
hållas i Växjö.

Det är ju uppenbart, att dylika länskonferenser icke kunna betraktas såsom
de lungsjukas egen angelägenhet. Dessa länskonferenser bidraga mycket starkt
till att skapa en allmännare förståelse för de sociala och socialmedicinska problem,
som det här gäller. Dessa problem beröra givetvis icke bara de lungsjuka
utan alla människor i vårt samhälle. Varje sådan konferens kostar de lungsjukas
riksförbund en tusenlapp, och med hänsyn till dess svaga ekonomiska
resurser borde verkligen staten bidraga till finansieringen av dessa konferenser,
som inom parentes sagt också ha avsetts att kunna genomföras i samtliga
län här i vårt land.

Jag kanske också bör erinra om socialvårdskurserna på socialdemokraternas
skola i Bommersvik, som de lungsjukas riksförbund har anordnat och som också
omnämnas i vår motion. I dessa mycket förträffliga kurser har man bland annat
behandlat så viktiga frågor som socialvården i Sverige, fattigvårdslagstiftningen,
folkpensioneringen, tuberkuloslagen, de partiellt arbetsföras arbetsanpassningsproblem
och en hel del andra vitala frågor. Hittills ha tre sådana
kurser hållits i Bommersvik, och avsikten med dessa har icke varit enbart allmän
upplysningsverksamhet utan också utbildning av sociala kuratorer, som de
lungsjukas riksförbund sedan har kunnat använda i organisationerna och bland
sina medlemmar. Dylika sociala kuratorer utbildas för övrigt också på förbundets
bekostnad på ett annat sätt än jag nu nämnt, t. ex. genom studier på socialpolitiska
institutet, vilket är fallet bland annat i år.

Denna oegennytiga verksamhet från de lungsjukas riksförbunds sida måste
alltså tillmätas en stor allmän betydelse, och det framgår också av utskottsutlåtandot.
att utskottet för sin del bär samma uppfattning som motionärerna
hade, när do framlade sin motion. Emellertid synes utskottet förutsätta, att
anslagsformen bör vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Jag är icke särskilt
imponerad av det argumentet, ty det är ju givet, att riksdagen själv bör
kunna besluta i en sådan fråga som denna. Man hävdar i utskottet, att man

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Motioner om anslag till lungsjukas riksförbunds studieverksamhet. (Forts.)
icke (vill hemställa örn bifall på grundval av vad enskilda motionärer ha yrkat.
Mot detta skulle jag vilja invända, att man bör väl kunna tillstyrka vad enskilda
motionärer lia framfört, om dessa enskilda motionärer kunnat förebringa
sakskäl för vad de föreslagit. Utskottet har erkänt, att sådana anförts i den
motion jag nu talar för.

Herr talman! Jag finner alltså icke utskottets motivering för avslag bärande,
och jag ber därför att få yrka bifall till motionen nr 41 här i andra kammaren.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den senaste talaren sade, att utskottet
icke förebragt bärande skäl för avslag i den fråga vi nu diskutera. Han ville
ju göra gällande, att då utskottet tydligen har samma uppfattning som motionärerna,
så borde vi tagit konsekvensen och gått på bifall utan vidare till bans
förslag örn ett anslag på 10 000 kronor. Det är i varje fall på det sättet, att
vi böra ha ett system, när det gäller anslagsfrågor, och vi voro i fråga örn ett
anslag a,v denna art icke alldeles övertygade örn lämpligheten av att lämna
bidrag till den form av studieverksamhet, som det här gäller, nämligen särskilda
studiecirklar för lungsjuka. Jag undrar, örn det icke är lika klokt, att
de som äro så friska, att de kunna studera, deltaga i studieverksamheten biand
övriga och på det sättet göra sig till godo de anslag som i annan form lämnas
för studieverksamhet. Dessa synpunkter ha visserligen icke kommit till uttryck
i utskottets utlåtande, men de lia dock varit av betydelse för utskottets ställningstagande.

Utskottet har ju dessutom uttalat, att utskottet »finner det mycket behjärtansvärt
att åtgärder vidtagas i syfte att genom beredande av möjligheter till
studier hjälpa lungsjuka och konvalescenter att vinna inträde i produktionen
i sådana yrken, som för dem äro lämpliga ur hälsosynpunkt». Visserligen är
detta uttalande till ingenting förbindande -— det har motionären alldeles rätt
i y men det är i varje fall icke något snävt avvisande av förslaget utan ger
möjlighet till en mera positiv behandling i fortsättningen, och jag hoppas, att
frågan kommer igen i annan form och blir föremål för utredning. I så fall
kan det hända, att riksdagen är mera villig att godtaga de förslag som då kunna
komma. För närvarande anser jag icke, att tillräckliga skäl förebragts för
att ge det begärda bidraget till de lungsjukas riksförbund.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag
å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 258—260.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 261.

Lades till handlingarna.

Punkten 262.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 263.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 3 april 1946 fm. Nr 14. 53

Punkterna 264—275.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 276, angående understöd åt inhemska skönlitterära författare av
utmärkt förtjänst.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
279, föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1946/47
anvisa ett anslag av 40 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:13), vari hemställts örn en anslagshöjning
med 35 000 kronor till 75 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen 1:13, till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av
40 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli, Lindström,
Törnkvist och Thäpper, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1:13, till Understöd
åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 50 000 kronor;

dels ock av herr Andrén, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Thäpper: Herr talman! Då jag står som undertecknare av den vid
punkten fogade reservationen, vill jag med några ord motivera min ståndpunkt.

dag är av den uppfattningen, att statsmakterna hittills visat alltför stor
njugghet när det gällt bidrag till våra inhemska skönlitterära författare. Jag
behöver inte understryka betydelsen av den kulturinsats det här är fråga om.
Örn vi jämföra vårt land med andra länder — vi kunna inskränka jämförelsen
till våra nordiska grannländer — så blir jämförelsen inte alls gynnsam för
vårt land. Detta tyder på en alltför liten uppskattning av våra skönlitterära
författares arbeten och insatser.

Herr talman! Då första kammaren redan medelst uppresning bifallit reservationen,
kan jag inskränka mig till vad jag här anfört, och jag ber att få
yrka bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid denna punkt
avgivna reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Det är uppenbart att det i en fråga om understöd åt inhemska skönlitterära
författare kan råda delade meningar. Vi röra oss här på ett område, som är
litet annorlunda beskaffat än dem vi vanligen röra oss på, när vi bevilja statsbidrag.
Det är ju nämligen icke någon organisation eller någon verksamhet
av vanligt slag, som det här är fråga örn att understödja, utan det rör sig
örn understöd åt vissa personer, som antingen redan ha uträttat eller vilka
man förutsätter skola komma att uträtta betydande ting för vår skönlitteratur.

När jag tagit ställning till denna fråga och stannat vid att förorda, att anslaget
skulle bibehållas vid 40 000 kronor, har jag gjort det efter att ha sett
efter vilka belopp som tidigare anvisats för detta ändamål. Vi hade fram till
1936 ett anslag på 20 000 kronor, alltså endast hälften så stort som det nu
föreslagna. Detta anslagsbelopp på 20 000 kronor utgick från 1920'' till 1936.

Anslag till
understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare av
utmärkt förtjänst.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Anslag till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst.
(Forts.)

Sedan höjdes anslaget litet, men det har aldrig förut varit så högt som i år.
Under kristiden var för övrigt anslaget per år så lågt som 16 000 kronor. Av
den omständigheten att anslagsbeloppet tidigare varit så pass lågt har jag
dragit den slutsatsen, att man bör gå försiktigt fram här. Jag vill emellertid
icke dölja för kammarens ledamöter att jag gärna såge, att man kunde
finna ut några mer objektiva normer för utdelandet av en del av dessa pengar.
Jag kan inte heller finna det värdigt vårt folk att en person, som har berikat
vår litteratur och gjort stora och betydande insatser på litteraturens område,
skall få tillbringa slutet av sin levnad i fattigdom, nöd och elände. Sådant
har faktiskt inträffat. Jag har också övervägt, örn det inte skulle kunna
finnas någon möjlighet att vid sidan av detta anslag, som i huvudsak utgår
till produktiva författare i deras bästa år, utbetala något slags ärepension av
samma slag som förekommer i vissa andra länder. Jag bär dock ännu icke
kommit till något resultat av mina funderingar därvidlag, utan jag har bara
velat antyda att vi kanske få tillfälle att återkomma till denna fråga vid ett
senare tillfälle.

Herr talman! Det är svårt att veta vilket anslagsbelopp, som här är det riktigaste.
Det finns olika meningar om den saken. Såväl 20 000 som 40 000,
50 000 och 75 000 kronor ha föreslagits. Jag har för min del, eftersom vi förra
året beviljade en så pass stor förhöjning som 10 000 kronor, stannat vid att
föreslå oförändrat anslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! När vi inom utskottet haft denna
fråga uppe till behandling ha vi undersökt vilken inkomstnivå ifrågavarande
skönlitterära författare befinna sig på. Yi ha därvid funnit, att det i flertalet
fall icke kan vara ekonomiskt motiverat att bevilja ett större belopp än vad
som tidigare utgått till de författare, som blivit delaktiga av detta s. k. understöd.

När vi i fortsättningen skola försöka bedöma denna anslagsfråga, vore det
en utmärkt metod att pröva ärendena på det sätt som herr statsrådet här var
inne på. Då kan det bli en prövning av annat slag än tidigare. Man kan då gå
så att säga mera efter bokstaven, och pengarna kunna utgå till »författare av
utmärkt förtjänst». Jag skulle vilja rekommendera herr statsrådet att till ett
kommande år verkligen undersöka, huruvida man skulle kunna få någon annan
metod för bedömandet av användningen av detta anslag. Då kunde fördelningen
av de beviljade medlen bli annorlunda beskaffad än vad den nu är.

Eftersom anslagshöjningen i fjol var så stor som 10 000 kronor och då vi
nu äro uppe i ett belopp som är större än någon gång tidigare, synes det mig
som örn andra kammaren icke har anledning att gå på någon annan linje än
utskottets. Att första kammaren fattat beslut i annan riktning är inte tillräcklig
anledning att gå emot utskottet. Jag är för min del övertygad örn att andra
kammaren här kan följa utskottet med stort lugn. Vi ha härmed alls inte
underskattat betydelsen av våra skönlitterära författares arbeten, utan vi ha
bara anslutit oss till Kungl. Maj:ts förslag. Jag är övertygad örn att detta
också är en hållbar ståndpunkt i föreliggande situation.

Herr talman! Jag hemställer fördenskull örn bifall till utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Alldeles oavsett vilket anslagsbelopp riksdagen
här kommer att ena sig örn får väl, synes det mig, Kungl. Majit tillse,
att dessa medel fördelas på ett lämpligare sätt än hittills skett. Det gäller dock
här understöd, och att då låta sådana författare, som ha en årsinkomst av
16 000—20 000 kronor, få del av dessa medel förefaller egendomligt. Örn man

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Anslag till understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst.
(Forts.)

här toge litet mera hänsyn just till behovssynpunkten, så undrar jag örn man
inte skulle kunna nå dithän, att även ett mindre anslag kunde räcka längre och
bli till större nytta. o

När man sitter på avdelningen och skall behandla sådana här anslagsfragor,
får man också tänka på andra områden, där man alltid är tvungen att vara
njugg och sparsam, och när man måste iakttaga sparsamhet pa andra hall,
måste man också vara återhållsam i ett sa speciellt fall som detta. Jag skulle
inte vara någon motståndare till tanken på rikligare anslag för våra författare,
örn vi bara hade resurser att bättre tillgodose vårt allmänna kulturliv
än vad som nu är fallet.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag tar fasta på vad herr statsrådet här sade
örn hederspensioner till förtjänta författare. Jag är mycket tilltalad av den
tanken. Men det förhållandet att den saken ännu icke är ordnad förefaller mig
vara ytterligare ett motiv för att gå på linjen örn det högre anslaget. Jag ber
därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 277—300.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 6, 9, 11 och 12.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till uppförande av nybyggnad för barnsjukhuset
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskaps- bM^ing av
grad m. m. jämte i ämnet väckt motion. sjöfolk av

I propositionen nr 8 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag man^apJl9r"d
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4 januari 1946, före -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
slagit riksdagen att medgiva, att statsbidrag finge utgå till inrättande och
drift av sjömansskolor i huvudsaklig överensstämmelse med vad chefen för
ecklesiastikdepartementet i nämnda statsrådsprotokoll förordat.

I propositionen nr 1 hade Kung]. Maj :t vidare under åttonde huvudtiteln,
punkten 258, föreslagit riksdagen att dels till Anskaffande av fasta fartygsbibliotek
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 10 000 kronor,
dels ock såsom Bidrag till bildningsverksamhet bland sjömän för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 20 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Johnsson i Stockholm och Hallén väckt motion (II: 162),
vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att för budgetåret 1946/47 10 000
kronor anvisades såsom särskilt anslag att ställas till förfogande åt svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelses utskott för sjömansvård i hemlandet att användas
i första hand till studiecirkel- och instruktörsverksamhet bland sjömän.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen 11:162,

a) medgiva, att statsbidrag finge utgå till inrättande och drift av sjömansskolor
i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen förordat;

b) till Anskaffande av fasta fartygsbibliotek för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 10 000 kronor;

c) såsom Bidrag till bildningsverksamhet bland sjömän för budgetåret 1946/
47 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har icke väckt någon motion i detta ärende.
men trots detta och trots att vi här ha ett enhälligt utskottsutlåtande skulle
jag vilja säga några ord i en för sjöfolket mycket betydelsefull fråga, som nu
står inför sin lösning.

Frågan örn sjöfolkets bildning och utbildning har sedan många år tillbaka
diskuterats, och många förslag ha i samband därmed sett dagens ljus. Intet
av förslagen har dock avancerat så långt att det blivit föremål för behandling i
riksdagen. Många äro de organisationer och institutioner som dels diskuterat
den frågan och dels praktiskt arbetat med den. Många enskilda personer ha
också ägnat hithörande problem sitt stora intresse. Under den långa och grundliga
utredning som föregått det förslag, vilket skall avgöras här i dag, ha en
del önskemål kommit fram, som icke äro medtagna vare sig i utskottsutlåtandet
eller i den. kungl, propositionen. Det är ledsamt att de frågor, som jag här
syftar på, icke kommit med. Ty i och med att de ställts på framtiden vet man
icke örn de komma att lösas i den ordning, som vore lyckligast för hela denna
stora frågas utveckling. Det hade därför varit önskvärt att alla dessa problem
blivit behandlade i ett sammanhang i stället för att, som nu blir fallet, vissa
frågor bli hänskjutna till nya utredningar för avgörande i en oviss framtid.

Det är i första hand en sak som gör sig starkt påmind i detta sammanhang,
nämligen frågan örn den centrala ledning, som de sakkunniga föreslagit. I den
kungl, propositionen sägs, att frågan av skilda anledningar icke ansetts nu
kunna upptagas till behandling och avgörande, utan att den får så att säga
ställas på framtiden. Det är möjligt att det förslag, som de sakkunniga härvidlag
hade att komma med, var ganska invecklat. Det innebar kanske också en
smula tungroddhet, eftersom flera institutioner skulle ha representant med
i den föreslagna styrelsen eller centralledningen. En sådan ledning skulle av
det skälet bli mycket tungarbetande. Det skulle bli svårt att hålla några sammanträden,
där samtliga ledamöter skulle kunna vara närvarande. Man var

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
inte heller inom de sakkunniga blind för detta, men man ansåg i alla fall, att
de olika intressegrupperna skulle vara representerade, och att man naturligtvis
finge räkna med att icke samtliga ledamöter kunde närvara vid alla sammanträden.

Det var också meningen att en person skulle ha till uppgift att handha och
så att säga övervaka alla utbildningsfrågor samt att driva en viss agitation
bland sjöfolket för denna utbildning. Allt detta är nu ställt på framtiden. Därför
tror jag att det kommer att bli svårt den första tiden, örn inte de intresserade
organisationerna ta hand örn agitationen och försöka driva det hela fram till
ett gott resultat.

Jag har icke ansett det riktigt av mig att motionera i denna speciella fråga,
lika litet som i de andra här berörda frågorna, enär jag ju varit ledamot av
den kommitté, som handhaft dessa saker. Jag har litat och trott på, att man
ifrån myndigheternas sida ändå så småningom skulle lösa det hela på bästa sätt.
Med mina ord här om centralledningen har jag bara velat rikta en hemställan
till ecklesiastikministern — även om han inte nu är närvarande •— att
med intresse följa utvecklingen på detta område.

Sedan är det också en annan fråga, som icke heller för tillfället är upptagen
till lösning annat än i ett delsammanhang, nämligen frågan örn instruktörsverksamheten
i hamnarna. Det förefaller som om man helt och hållet skulle lia underskattat
den av de sakkunniga föreslagna anordningen med instruktörer i de
svenska hamnarna. Man har kanske inom departementet ansett att dessa instruktörer
icke skulle få full sysselsättning med det arbete, som de sakkunniga talat
örn. Jag misstänker det, eftersom de sakkunniga måhända inte tillräckligt
utförligt uppehållit sig vid denna punkt.

I detta sammanhang kan jag inte heller underlåta att med några ord beröra
en annan viktig sak, nämligen frågan örn studieverksamheten ombord i
fartygen. Avsikten med de föreslagna instruktörerna var ju, att de skulle
intressera sig för sådan studieverksamhet ombord och vara de olika f artygsbesättningarna
behjälpliga med anskaffandet av den rätta litteratur, som behövs
för studierna. Vidare skulle de också gå dem till handa med råd och upplysningar
rörande korrespondensundervisningen. Vi veta ju, att det finns
ganska mycket att plocka i när det gäller sådan undervisning. För en person
som inte är bevandrad i dessa saker är det ganska svårt att välja det för honom
själv och särskilt med hänsyn till hans kunskaper lämpligaste ämnet.
För dylik studieverksamhet skulle de föreslagna instruktörerna vara sjöfolket
till värdefull hjälp.

Men det är också en annan fråga av stor betydelse, som jag i samband härmed
vill beröra, nämligen frågan örn fartygens förseende med s. k. fartygsbibliotek.
Här har nu Kungl. Maj :t föreslagit en höjning av anslaget till
sjömansbiblioteken, en höjning som är mer än väl motiverad. Men det är klart,
att örn man anskaffar en tillräcklig mängd god litteratur men sedan inte har
någon möjlighet att få denna litteratur ombord i fartygen, så har man inte
vunnit mycket med de vidtagna åtgärderna. Här var det de sakkunnigas avsikt
att de föreslagna instruktörerna skulle hjälpa till att försörja fartygen
med fartygsbibliotek och att få boklådorna utbytta när så behövdes o. s. v.
Det är måhända för närvarande pä det sättet, att sjöfolket ombord i fartyg
icke har så stora möjligheter att själv sörja för utbyte av fartygsbibliotek,
därför att uppehållen i hamnarna äro alltför korta. Man har inte tid med det,
och vederbörande befäl på det stora flertalet fartyg avdelar icke gärna en
man, som i hamn under arbetstid Iean byta ut fartygsbiblioteket. Detta gör,
att man i en del båtar kanske månad efter månad får segla med samma boklåda,
där böckerna då bli genomlästa både en och två gånger av besättningen

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Statsbidrag till yrkesutbildning <av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
innan utbyte kan ske. Det är ju inte meningen att det skall vara på det sättet
med fartygsbiblioteken, utan meningen är att boklådorna skola förnyas så
ofta som tillfälle därtill yppas eiler när fartygen komma i svensk hamn. Man
har också gått in för att underlätta dessa utbyten, så att de även skola kunna
ske i åtminstone vissa utländska hamnar. Nu är det endast föreslaget ett anslag
för instruktörsverksamhet i Göteborgs hamn. Att en sådan verksamhet
kommer till stånd är kanhända det viktigaste ur sjöfartens synpunkt. Till
Göteborg anlända långfartsfartygen när de komma till Sverige, och de gå i
regel ut därifrån när de lämna landet. Men det stora flertalet av den svenska
handelsflottans fartyg komma icke till Göteborg som första hamn och gå icke
heller ut ifrån Göteborg som sluthamn i Sverige. De utgå från hamnar litet
här och var på den långsträckta svenska kusten. Genom denna anordning kunna
besättningarna på långfartsfartygen få den hjälp de behöva. Det är möjligt
att en man inte hinner utföra detta arbete, emedan anhopningen av fartyg är
ganska stor ibland i Göteborgs hamn. Man bör icke missunna långfartsfartygens
besättningar den handräckning de härigenom få. Men det är att beklaga
att övriga fartygsbesättningar icke kunna få en sådan hjälp, ehuruväl även
de äro i lika stort behov därav. Det är väl att hoppas att denna fråga örn ett
par ar skall kunna lösas på det sätt, som de sakkunniga tänkt sig.

Jag vill vidare påpeka en annan omständighet, som icke har kommit till
uttryck vare sig i de sakkunnigas betänkande eller i propositionen och utskottsutlåtandet,
nämligen att den undervisning som skulle ha bedrivits ombord
i fartygen, en undervisning som jag för min del betraktar som det primära
i hela denna undervisningsverksamhet, kommer att skjutas på framtiden
till förfång för utbildningen vid yrkesskolorna. Dessa båda förslag hänga ju
så väl samman, att det hade varit motiverat att de även blivit lösta i ett
sammanhang. Genom de åtgärder som nu vidtagas kan man dock säga, att
för sjöfolket betydelsefulla frågor ändå närma sig sin lösning.

Många frågor kvarstå dock olösta, och det kan måhända i detta sammanhang
föreligga skäl att upptaga några av dessa till diskussion, även örn vad
jag anför icke kommer längre än till riksdagens protokoll. Jag syftar härvid
bl. a. på de sociala förhållandena ombord i fartygen. De stora tongivande rederierna
lia dess bättre börjat få intresse för det mänskliga materialet ombord
i fartygen och företagit en råd åtgärder, som äro ägnade att förbättra de anställdas
förhållanden ombord. Man har, särskilt i de nya fartygen skapat
bättre bostäder, ordnat med samlingsrum och är inte ovillig att ta emot de
fartysgbibliotek, som efter beslutet bär i dag skola utstationeras i fartygen.
Men det återstår ännu mycket att göra på detta område, och det vore önskvärt
inte bara att de svenska rederierna i allmänhet upptäckte människovärdet
hos det levande materialet ombord i fartygen utan kanske också att man långt
inne i andra leder finge upp ögonen för detta människovärde.

Det föreligger även ett behov av något som man skulle kunna kalla för
manskapsvård ombord i fartygen. Fartyget är på en gång sjömannens arbetsplats
och hem. Han är inspärrad mellan relingarna och kan icke komma ifrån
fartyget vid andra tillfällen än då han får ledighet under fartygets uppehåll
i hamn. Det föreligger även behov av att man intresserar sig en smula för
hur sjöfolket har det i främmande hamnar. Det kan måhända vara svårt att
lösa denna fråga i ett sammanhang. Det skulle dock vara ganska intressant
och tacknämligt, örn de svenska rederierna ville ta upp denna fråga till allvarlig
diskussion och även göra något för att få den löst. Det skulle exempelvis
kunna tänkas att man i utländska hanmar ■— i varje fall på platser där
svenskar finnas — skulle kunna bilda små kommittéer, som hade till uppgift
Ätt ta hand örn sjömännen under deras lediga tid i land. Härför fordras givet -

Onsdagen den 3 april 1946 fm. Nr 14. 59

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
vis i första hand, att fartygsägarna ha så stort intresse för saken,_ att de utse
en man av besättningen, som får i uppdrag att sköta denna detalj. Jag skall
emellertid inte nu ta upp någon längre diskussion i denna fråga, utan har
endast velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden. Det är möjligt
att de senare kunna bli föremål för närmare granskning.

Jag vill ytterligare också framhålla angelägenheten av en annan utbildning,
som inte beröres av de handlingar, som i dag föreligga, nämligen befälsufbildningen.
Åt denna bör enligt min uppfattning ägnas större intresse än vad
tidigare skett. För närvarande har befälet endast en rent yrkesmässig utbildning.
Däcksbefälet har blott nautisk och maskinbefälet en rent maskinteknisk
sådan. Denna utbildning är otillräcklig för folk, som skall bära ansvaret för
en besättning på cirka 30 man. Befälet måste därutöver lia någon kunskap om
hur det skall behandla det levande materialet ombord. I kanske alltför många
fall saknar detta befäl förutsättningar att vara arbetsledare. Detta är kanske
ofta orsaken till att sjöfolket fått det dåliga rykte, som det i vissa fall har
fått.

Det finns ju grupper inom befälet, som anse det vara viktigare att diskutera
frågan örn sin titulatur och gradbeteckning än frågan örn de sociala förhållandena
ombord i deras fartyg. De kanske rent av anse det viktigare att diskutera
titulatur och gradbeteckning än sina egna sociala fördelar. Det är beklämmande
att år 1946 behöva konstatera någonting dylikt. Men det är icke desto mindre
ett faktum att sådant förekommer. Det befäl som saknar förutsättningar att
vara arbetsledare åstadkommer naturligtvis skada på många områden, som man
kanske för ögonblicket inte direkt kan överblicka.

Det är dock att hälsa med tillfredsställelse att yrkesskolor för sjöfolket nu
skola komma till stånd. Jag hyser för egen elei stora förhoppningar på dessa
skolor och är förvissad örn att vi med deras hjälp även skola kunna skapa bättre
förhållanden på en hel del områden. Fran redarhåll gör man^ naturligtvis omedelbart
gällande att det närmast gäller det ekonomiska området. Jag syftar i
detta sammanhang icke på ekonomiska förhållanden, ehuruväl de förbättringar
jag avser kunna draga kostnader med sig.

Dessa yrkesskolor komina naturligtvis även att vara till nytta för befälet och.
befälsutbildningen. Det säges emellertid i den kungl, propositionen att det^på
flera håll råder tveksamhet örn huruvida man vid skolorna skall upprätthålla
en spärr — vi kunna faktiskt kalla det så — genom att av de inträdessökande
fordra ett års praktik på sjön före inträdet i skolorna, Jag kanske för min del
får påtaga mig största ansvaret för att denna bestämmelse har kommit in i
de sakkunnigas utlåtande. Jag har under hela den tid de sakkunniga arbetat
kämpat för att en sådan bestämmelse skulle intagas. Jag har allt fortfarande
den uppfattningen att kravet på ett års sjötjänst är nödvändigt, åtminstone under
de första åren av skolornas tillvaro. Det räder en nytillströmning till sjömansyrket
av omkring 3 000 personer varje år. Hela kåren av manskapsgrad
består av cirka 18 000 personer. Då är det lätt uträknat hur lång tid det behövs
för att hela sjömanskåren skall ha bytt folk. Det har varit en strävan såväl
ifrån de anställdas egna organisationers sida som från annat håll att få
sjöfolket att stanna kvar i sitt yrke. Dessa skolor äro naturligtvis ett lod i denna
strävan. Örn man nu räknar med att 18 000 personer av manskapsgrad äro
anställda inom sjömansyrket, måste man också säga sig, att örn man inte skulle
uppställa ett krav på någon tids sjötjänst under den första tiden av skolornas
tillvaro, skulle inga av dessa 18 000 personer, som redan äro inne i yrket, kornma
att få plats vid de tillämnade yrkesskolorna. Dessa skulle endast komma
att bevistas av sådana människor som söka sig till sjöss. Det är nämligen alideles
otänkbart, att de skolor, som i första hand äro avsedda att inrättas, plus

Nr 14.

Onsdagen elen 3 april 1946 fm.

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av mans k apsg rad m. m. (Forts.)
de skolor, som därefter skulle följa i ytterligare ett par omgångar, komma att
räcka till för att ta emot 3 000 elever örn året. När man därtill vet, att omkring
hälften av dessa 3 000 personer icke äro till sjöss mer än ett par tre månader,
inser man det^meningslösa i en sådan utbildning. Det kan inte vara någon
mening i att utbilda folk, da man icke vet örn de skola stanna kvar i yrket
eller inte. Jag tycker att den tveksamhet, som på denna punkt kommit till synes,
icke har något berättigande. Härvidlag måste man dock göra ett undantag.
När det gäller aspiranter till befälsutbildning kan jag hålla med örn att, därest
de icke skola gå den långa vägen utan aspirantvägen, det måste vara ett hinder
för dem att det fordras ett års sjötjänst, innan de kunna vinna inträde vid dessa
sjömansskolor.

Jag är emellertid av den uppfattningen, att om man skall lia särskilda anstaiter
tor utbildning av befäl, rederierna själva nog måste bekosta dessa sko.
. i r lck° engageras i detta sammanhang. Den utbildningsväg som
har är föreslagen anser jag vara den lämpliga. Möjligheten att avancera inom
sjömansyrket har under alla tider varit en förmån, som alla kunnat få del av,
vilka halt möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen vid navigationsskolorna.
Nu diskuterar man pa sina hall allvarligt att resa sådana hinder för att
komma fram till befälsplatser i detta yrke, att en vanlig fattig människa icke
skab kunna bli exempelvis befälhavare på ett 10 000-tons fartyg. För egen del
jugen sorn helst anledning att hysa en sådan önskan eller att medverka
till ett sadan! förslag. Detta är en av anledningarna till att jag har varit angelägen
örn att genom att uppställa en fordran på ett års sjötjänst få till stånd°en
spärr vid sjömansskolorna.. Den andra och kanske viktigaste anledningen till
denna ståndpunkt har varit, att de, som redan äro inne i yrket, i första hand
skola kunna fa den utbildning, som bjudes vid skolorna, för att de sedan ''skola
stanna pa sina platser. Det är ju icke meningen att utbilda befäl vid dessa skolor.
Det bör framhållas att befälsutbildningen icke kommer att bli lidande på
att dessa skolor komma till. Det kommer också att medföra en fördel för betälet,
att så mycket sjöfolk som möjligt fått utbildning vid skolorna, då förliallandena
ombord i fartygen komma att bli bättre och bättre ju hö°re utbildning
manskapet kommer att få.

Frågan om hur man skall få elever till dessa skolor har inte heller blivit föremål
för någon närmare diskussion. Detta var kanske en av de viktigaste punkterna,
som den föreslagna centralledningen skulle syssla med. Nu är det ju meningen
att en sådan centralledning icke skall komma till stånd. Jag vet för min
del inte hur man skall lösa detta .problem. Sjöfolkets egna organisationer komma
förmodligen att få ligga i selen för att värva elever till skolorna. Därefter
skola elevernas ansökningar örn inträde vid skolorna prövas av den särskilda
myndighet, som har hand örn denna skolorganisation.

. vil) uttrycka den förhoppningen, att dessa skolor skola lyckas väl med
sin uppgift. Jag har som sagt inte ansett det vara riktigt att motionera och
därigenom försöka få ändringar till stand i den kungl, propositionen. Jag har
resonerat på det sättet, att vad som brister ändå så småningom skall kunna rättas
till. Men detta far inte tolkas sa, att jag till fullo har kunnat instämma i
vad Som från Kungl. Maj:ts sida har föreslagits.

Jag har emellertid, herr talman, intet yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att i detta
ärende väckts en motion örn ett särskilt anslag till sjömans vår den. Motionärerna
tycka att det är förvånansvärt, att den kungl, propositionen inte föreslagit
något anslag till sjömansvården utan nöjt sig med ett anslag till Arbe -

Onsdagen den 3 april 194(1 fm.

Nr 14.

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
tärnäs bildningsförbund. Här söker man sålunda få ett statligt anslag för att
driva religiös propaganda bland sjöfolket. Det är inte bara i denna fråga som
sjöfolket satts i en undantagsställning. Vi lia haft inånga andra frågor, som
lia berört sjöfolket och där det visat sig, att sjömännen satts i en annan ställning
än andra arbetare. Detta vill inte sjöfolket längre vara med örn. Jag tycker
det är tillräckligt att hänvisa till att sjöfolksförbundets ledning anser
att man icke bör sammankoppla bildningsrörelsen nied religionen på detta
sätt utan låta den vara fristående även för sjöfolket och att Arbetarnas bildningsförbund
skall sköta sin skola utan inblandning av religiösa intressen. Jag
anser detta vara tillräcklig motivering för att yrka avslag på utskottets förslag
såvitt det innebär, att 5 000 kronor skola ställas till förfogande för s. k.
sjömans vård.

Jag ber därför att får yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag i denna del,
vilket innebär, att 20 000 kronor skola ställas till förfogande för Arbetarnas
bildningsförbund.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Det är herr Hallén och jag, som
väckt denna motion, vilken utskottet till hälften tillmötesgått. Det var en
oväntad attack mot detta anslag, som den föregående talaren gjorde, ehuru jag
förstår, att man på kommunisthåll ogärna ser, att kyrkan får vara med på
detta område. Den nästföregående talaren, herr Lindberg, är ledamot av styrelsen
för sjömansvårdsinstitutet i Stockholm, och jag förmodar, att han skulle
kunna avge vittnesbörd, huruvida sjömännen tagit skada av den religiösa propaganda,
som sades bedrivas mot dem. För min del har jag inte kunnat märka
annat än att sjömännen med stort intresse samlats kring kyrkans gärning både
i Stockholm och på andra orter inom- och utomlands. Jag tror inte att de
på något sätt tagit skada av att den här ifrågavarande verksamheten varit
förenad med ett frivilligt besökande av gudstjänster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dahlgren: Herr talman! Herr Johnsson talade om att det här var fett
motstånd från kommunisthåll. Jag vill då framhålla, att vi äro i gott sällskap
med den stora svenska arbetarklassen, med sjöfolksförbundet och dess
ledning. Det är dess uppfattning jag här fört fram, och det är alltså inte enbart
politiskt intresse, att man skall frigöra bildningsfrågan från inslag av
religionsutövning. Om någon tror att det inte skulle ha gjorts försök i den
riktningen, vill jag bara tala örn, att det för något år sedan var en sjömanspräst,
som i sin årsberättelse anförde, att han hoppades att det på sjömansskolornas
schema skulle bli plats för kristendomsundervisning. Det var hans
hopp att det skulle bli så, och hans strävan går givetvis också i den riktningen.
Inte heller lär han vara ensam i denna sin strävan.

Det framgår av propositionen, att man redan nästa år kommer att lägga
fram förslag om åtgärder för att få till stånd en organiserad yrkesutbildning
för sjöfolk av manskapsgrad. Vidare kominer inom den närmaste tiden att
hemställas om anslag för ändamålet. Det finns då enligt min uppfattning ingen
som helst anledning att splittra det hela och på detta sätt låta en religiös riktning
träda in. Låt Arbetarnas bildningsförbund stå för skolningen och låt staten
taga hand om yrkesutbildningen!

Herr Wallentheim: Herr talman! Bara ett pär ord. Om det vore så att här
vore fråga om religiös propaganda, skulle jag vara den förste att opponera
mig mot ett anslag i enlighet med den väckta motionen. Det förhåller sig emellertid
så, att den verksamhet, som Arbetarnas bildningsförbund här kan täll -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Ändrad lydelse
av 3 kap
13 § 3 och 4
mom. förordningen
angående
försäljning
av rusdrycker.

Statsbidrag till yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. (Forts.)
kas bedriva, närmast försiggår i Göteborg och de skånska hamnstäderna. Den
likartade bildningsverksamhet, som förekommer i Stockholm, har däremot icke
omhänderhafts av Arbetarnas bildningsförbund utan av sjömansvårdsstyrelsen.
Såvitt verkställda undersökningar givit vid handen har denna kyrkans sjömansvårdsstyrelse
i sin bildningsverksamhet icke bedrivit något religiöst propagandaarbete,
utan det har varit fråga örn bildningsarbete, som till sin allmänna
inriktning är likartat med det som bedrives på andra håll.

Under sådana förhållanden anser jag inte, att man kan hysa några betänkligheter
mot utskottets förslag. Det innebär helt enkelt en gärd av rättvisa med
hänsyn till det arbete som här utföres.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
viss betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 70, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående avstående från
återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 72, i anledning av Kungl. Miaj:ts proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ IL

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap.
13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker.

I en den 8 mars 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 179, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finans ärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 3 moni. förordningen angående försäljning
av rusdrycker. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 179, antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18
juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Sandberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Sandberg: Herr talman! Denna fråga gäller viss utvidgning av rätten
till s. k. traf ^utskänkning. Aktiebolaget Aerotransport har gjort framställning
till Kungl. Maj :t om sådan ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen,
att bolaget må kunna medgivas rätt till utskänkning av vin ombord på flygplan
i inrikes trafik. För närvarande är utskänkning av vin^ombord på flygplan
i inrikes trafik icke tillåten. Däremot kan tillstånd till sådan utskänkning
å passagerarfartyg och i restaurangvagn å järnvägståg erhållas. Ku menar
man emellertid — och detta framhåller även departementschefen ■— att det
torde vara rimligt att jämställa flygplan i inrikes trafik med de andra förutnämnda
trafikmedlen i fråga om rätt till utskänkning.

Det kan kanske vid första påseende inte vara så mycket att invända mot
detta resonemang. För min del kan jag dock inte finna, att det utan vidare är
klart att man hör utsträcka den ifrågavarande rättigheten till att omfatta även
flygplan. Jag tror att den nuvarande ordningen skulle utan olägenheter kunna
fortbestå. Flyget är ju ett trafikmedel av utomordentlig betydelse. I förbigående
vill jag säga, att det bolag som det bär gäller nog får sägas ha all
heder av det sätt, på vilket det sköter sin uppgift i samfärdselns tjänst. Örn
man nu i fråga örn detta trafikmedel får ställa mycket stora krav på ledningen
och på förarna och överhuvud taget på alla som skola fungera i detta
sammanhang, kanske man kan lia skäl att ställa litet extra stora krav även
på passagerarna. Detta ligger, menar jag, i själva denna trafiks natur. Man
kan sålunda fordra, att passageraren inte företar sig någonting, som nedsätter
hans förmåga till en riktig reaktion i vissa situationer eller minskar benägenheten
för en god disciplin.

Jag bär svårt att förstå, att här kan föreligga något verkligt behov av utskänkningsrättigheter.
Det kanske göres gällande, att man även ombord på
flygplan bör få erhålla vad man kallar sina legitima rättigheter. Gentemot
detta kan man dock erinra örn att det här gäller färder, som ta jämförelsevis
kort tid. Även för dem som anse att en viss förtäring av dessa drycker är
lämplig och nödvändig kan det därför inte vara någon större angelägenhet att
få vinutskänkning på flygplan under de jämförelsevis korta färdtider det här
gäller. Jag tror inte, att frekvensen i fråga örn begagnande av detta trafikmedel
kommer att lida, örn den nuvarande ordningen får bestå. Denna ordning
är (Ion för alla parter enklaste och lämpligaste.

Jag vill, herr talman, bestämt framhålla, att detta inte är vare sig någon
stor nykterhetsfråga eller någon stor fråga ur ordningssynpunkt. Det kan ju
dock hända, att det finns en liten smula av båda dessa moment i den. Men
någon stor fråga är det ju inte, och jag har inte heller velat ge den några
onödigt stora dimensioner. Men det synes mig å andra sidan vara skäligen
onödigt att vidtaga denna ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen. Den
tendens som kommer fram i det föreliggande förslaget är inte tillfredsställande.
Det gäller ju bitr utskänkning av vin på flygplan i inrikes trafik. I
fråga om flygplan, som gå i trafik på utlandet, kan man fä rätt även till utskänkning
av spritdrycker. Man frågar sig osökt i detta sammanhang, örn

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen angående försäljning
av rusdrycker. (Forts.)

nästa steg beträffande den inrikes trafiken skall bli full likställighet med
trafiken på utlandet även i fråga om spritdryckerna. Det kan även framhållas,
att det i detta land finns andra trafikmedel än båtar, järnvägståg och flygplan.
Jag erinrar örn t. ex. busstrafiken. På många linjer, exempelvis i Norrland,
kan en bussfärd ta många timmar. Ibland kan det vara en hel dags resa
mellan ändstationerna. Det kanske kommer att ifrågasättas, att man även
på bussarna, i den mån den tekniska utvecklingen går framåt och det blir
större utrymme, skall införa jämställdhet exempelvis med järnvägarna i fråga
örn rätt till utskänkning. Jag anser att örn något sådant skedde så vors det
högst olämpligt och olyckligt.

Jag anser alltså, att den tendens sorn man här möter ur mina synpunkter
inte är tilltalande och att det ur trafiksynpunkt och i andra avseenden skulle
vara bättre, örn det fick förbliva vid vad som hittills gällt.

Jag har, herr talman, till detta betänkande endast fogat en blank reservation.
Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag dock konsekvensen bjuda
att jag ställer ett yrkande. Jag ber sålunda att få yrka avslag på utskottets
föreliggande betänkande, vilket är detsamma som avslag på propositionen.

Herr Björklund: Herr talman! Herr Sandberg framhöll själv att detta inte
är någon stor fråga ur vare sig nykterhetssynpunkt eller ordningssynpunkt.
Det kan då vara motiverat, att man i diskussionen inte ger den större utrymme
än den strängt taget är berättigad till. Jag skall för min del nöja
mig med att hänvisa till vad som anförts i utskottets betänkande, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

° Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 217, angående försäljning av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; och

nr 219, angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkan den:

. nr 21, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;
och

nr 24, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för djurskyddsföreningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av vissa tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, m. m.

I en den 4 januari 1946 dagtecknad proposition nr 5, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa tjänstepensioner.

Beträffande pensioner, grundade i befattningar, som numera äro förenade
med pensionsrätt enligt de nyaste tjänstepensionsreglementena, innebar Kungl.
Maj:ts förslag, att samtliga dessa pensioner skulle — i förekommande fall
utöver 1943 och 1944 års pensionsförbättringar — förhöjas med i runda tal
450 kronor för äldre och 300 kronor för nyare pensioner.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 252 av herr Wannsson jämte tretton av kammarens
övriga ledamöter samt inom andra kammaren nr 396 av herr Holmström
jämte sextiotre av kammarens övriga ledamöter, i vilka motioner yrkats,
»att riksdagen måtte medgiva, att de f. d. befattningshavare i statens
tjänst samt f. d. lärare vid folk- och småskolor, som åtnjuta äldre eller nyare
pension, från och med den 1 juli 1946 må erhålla sådana pensionsförmåner,
som svara mot nyaste pensioner, enligt de närmare föreskrifter, som meddelas
av Kungl. Majit».

Vidare hade utskottet i samband med förenämnda proposition behandlat följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen

dels inom första kammaren nr 215 av herr Wagnsson jämte tretton av
kammarens övriga ledamöter samt inom andra kammaren nr 309 av herr
Holmström jämte tjuguåtta av kammarens övriga ledamöter,

dels ock inom första kammaren nr 216 av herr Anderberg jämte två av kammarens
övriga ledamöter samt inom andra kammaren nr 310 av herr Lindahl
jämte tre av kammarens övriga ledamöter, i vilka likalydande motioner yrkats,
»att riksdagen måtte besluta, att åt pensionär, tillhörande gruppen nyaste pensioner,
må utgå tillfällig pensionsförbättring med följande belopp per år:
t. o. m. 13 :e lönegraden 200 kronor, för 14 :e lönegraden 150 kronor, för 15 :e
lönegraden 100 kronor och för 16:e lönegraden 50 kronor; att de föreslagna
beloppen må medgivas dels för innevarande budgetår och dels för budgetåret
1946/47; samt att under samma tidsperioder beloppet 200 kronor jämväl må
utgå till pensionär, som åtnjuter pension enligt pensions reglementet för arbetare».

Slutligen hade utskottet i förevarande sammanhang behandlat en av herr
Senander inom andra kammaren väckt motion nr 142.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med avslag å motionerna I: 252 och II: 396, I: 215 och
II: 309 samt I: 216 och II: 310, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;
samt

2) att motionen II: 142 måtte anses besvarad med vad utskottet anfört och
hemställt.

Reservationer hade avgivits

1 :o) av herrar Svedman, Carlström, Fahlander, Petersson i Karlskrona,

Andra hammarens protokoll 19Jid. Nr li. g

Reglering
w vissa tjänstepensioner

m. m.

Nr 14.

Onsdagen elen 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Johnsson i Kastanjegården och von Seth, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Majda förevarande proposition och
motionerna I: 252 och II: 39(6, måtte bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationens motivering anförts meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa tjänstepensioner:

o 2) att motionerna I: 215 och II: 309 samt I: 216 och II: 310 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

3) att motionen II: 142 måtte anses besvarad med vad utskottet i sitt yttrande
anfört och hemställt; samt

2:o) av herr Paulsen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svedman: Herr talman! Som bekant beslöt fjolårets riksdag att hos
Kungl. Majit hemställa om att Kungl. Majit snarast möjligt måtte framlägga
förslag örn förbättring av de statsanställdas äldre pensioner. De statsanställdas
pensioner indelas i tre grupper: äldre pensioner, som utgå enligt bestämmelser
i tjänstepensionsreglementet från 1907, nyare pensioner, som närmare bestämmas
i författningar från 1934 och närmast följande år, samt nyaste pensioner,
som utgå efter 1941.

Kungl. Maj :t har verkställt riksdagens begäran från i fjol, och inom finansdepartementet
har utarbetats tre olika alternativ till förbättring av sagda
pensioner. Alternativ 1 innebär, att alla pensioner skulle utgå enligt lön på
C-ort. På detta alternativ bär ingen reflekterat. Alternativ 2 innebär, att äldre
och nyare pensioner skulle höjas, så att de komma i nivå med nyaste pensioner.
Detta skulle kräva en kostnad av 9,3 miljoner kronor per år. Alternativ
3 innebär, att äldre pensioner skulle få ett årligt tillskott av 450 kronor och
nyare pensioner ett årligt tillskott av 300 kronor. Detta skulle kräva en summa
av 6,7 miljoner kronor.

De myndigheter som hörts beträffande dessa alternativ ha uttalat sig på
följande sätt: Försvarets civilförvaltning ansluter sig helt till alternativ 2.
Statskontoret säger, att alternativ 2 innebär en rationell lösning av frågan, men
stannar i alla fall liksom departementschefen för alternativ 3. Statskontoret
betraktar emellertid denna senare lösning som ett provisorium. Statens pensionsanstalts
styrelse resonerar ungefär som statskontoret. Den framhåller, att
den rationella och definitiva lösningen otvivelaktigt ligger i alternativ 2, och
ur ekonomisk synpunkt hyser den ingen tveksamhet att förorda detta alternativ,
men den befarar vissa konsekvenser. Dessa konsekvenser, som även utskottet
säger sig befara, förefalla vara ganska konstruerade, åtminstone i den
män de kunna sägas innebära en framtida fara. Betänkligheterna skulle förmodligen
ligga däri, att en kommande lönereglering skulle medföra pensionsföthöjningar
och att man genom att bifalla alternativ 2 skulle skapa ett prejudikat
för löneregleringar i framtiden på så sätt, att man skulle känna sig
tvungen att alltid höja pensionerna till samma nivå som de allra nyaste och
högsta. Jag tror för min del inte på den faran.

_ Riksdagen har år 1943 och 1944 beviljat pensionsförstärkningar för pensionärer
upp till 12 :e lönegraden. Från och med 13 :e lönegraden och uppåt har
ingen kompensation lämnats pensionärerna för dyrtid och prisförhöjningar,
trots att dessa grupper förmodligen mindre än några andra bidragit till det
försämrade penningvärdet. Det bör därför anses vara en akt av billighet och
rättvisa, att nu även ge dessa grupper den kompensation, som alla andra i
statens tjänst anställda grupper ha fått eller i varje fall fått löfte örn. Reser -

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Regler inf/ av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
vantema ha emellertid gjort ett medgivande så till vida att de säga, att Kungl.
Maj :t efter närmare undersökning skulle kunna företaga vissa jämkningar av
de högsta beloppen med hänsyn till vederbörandes löneläge vid avgången ur
tjänst.

Orsakerna till att reservanterna ha förordat alternativ 2 äro två. För det
första innebär alternativ 2 den enda rationella och definitiva lösningen av
frågan. Problemet skulle, om man antog detta alternativ, vara ur världen,
vilket man inte kan säga örn alternativ 3 hemför segern. Merkostnaden, 2,6
miljoner kronor, är ju en stor summa, men det är att observera, att denna
summa i olikhet med riksdagsanslag i allmänhet är av den natur, att den efterhand
och ganska snabbt amorteras, allt eftersom pensionärerna gå bort. Örn ett
eller annat decennium torde denna summa lia krympt ihop till en bråkdel av den
nu ifrågavarande storleken. Att observera är, att pensionärer till och med 12 :e
lönegraden erhålla ungefär samma förbättring, vilket alternativ kamrarna
besluta att följa. Dessa grupper ha tidigare fått den kompensation, som nu
övriga pensionärer vänta på.

Med hänsyn till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som bifogats utlåtandet av sex av utskottets ledamöter.

I detta anförande instämde herrar Johnsson i Kastanjegården, Hagård, Fagerholm,
Wiberg och Olson i Göteborg.

Herr Paulsen: Herr talman! Bankoutskottets majoritet har gått in för alternativ
3, och den gör det, därför att detta förslag bäst tillgodoser pensionstagare,
som äro i största behov av pensionstillskott. Jag har förenat mig med
majoriteten utom på en enda punkt, och dtet är när det gäller de gamla rallarna.
Där har jag avgivit en reservation. Dessa människor ha de sämsta pensionerna;
de ha det sämre ställt än någon annan pensionstagargrupp, och detta förhållande
tycks aldrig bli bättre. De få visserligen en liten kompensation här, men
den är alldeles för liten. I min reservation har jag yrkat på, att de skulle
få det någorlunda hyggligt. Vi lia ju två gånger å råd givit pensionstillskott,
men de gamla rallarna och de med dem jämställda ha inte fått någonting.

Det tjänar ingenting till för mig att yrka bifall till denna reservation, eftersom
det finns så stor majoritet inom utskottet. Jag har endast velat tillkännagiva
för kammaren hur jag ser på denna sak. Jag har velat upplysa kammaren
örn hur det är ställt, så att man en annan gång skall vara beredd att ge
dessa människor ett större tillskott.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Såsom huvudmotionär har jag lämnat två
motioner i detta ärende. Den ena tar fasta på det beslut, som riksdagen redan
fattat, nämligen att ett extra lönetillägg på 300 kronor skall komma alla i tjänst
varande statstjänare till del under första halvåret 1946 som hjälp mot dyrtiden.
Vi motionärer lia gått ut ifrån det faktum att alla pensionerade statstjänstemän
i samma mån Som de, som äro kvar i tjänst, ha känning av dyrtiden. Vi
ha därför ansett det rätt och billigt, att även de förstnämnda skulle få en kompensation.
Denna kompensation ha vi föreslagit till 200 kronor. De, som äro
i tjänst, skulle få 300 kronor. Eftersom pensionen i regel är 2/;. av lönen, ha vi
satt penisonsbeloppet till 200 kronor. Denna motion har inte rönt något beaktande
i utskottet, och jag kan nu tyvärr inte göra annat än djupt beklaga
detta.

Beträffande den andra motionen, varom utskottets ärade vice ordförande
nyss i egenskap av reservant talade, behöver jag inte nu säga mer än att jag

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
instämmer med honom. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
herr Svedmans m. fl. reservation.

Herr Lindahl: Herr talman! I den fråga som nu behandlas talas det åtskilligt
örn äldre och nyare pensioner, medan det däremot ingenting sägs örn de nyaste
pensionerna. Det är klart, att alla dessa olika beteckningar måste skapa en
viss förvirring. När jag nu skall tala örn de nyaste pensionerna, så menar jag
dem, som gälla efter det 1939 års lönereglering genomfördes för statstjänarna.

Vi ha här några stycken i första kammaren och några i andra kammaren i
en motion hemställt om ett tillfälligt tillägg, som skulle utgå till pensionärer,
som ha de nyaste pensionerna. Detta tillägg har tillkommit i anslutning till
det beslut, som riksdagen tidigare i år fattat när det gäller personal i tjänst.
Där har man ju beslutat örn ett provisoriskt tillägg av 300 kronor, och vi anse,
att i anslutning till detta lönetillägg ett, visserligen avkortat, tillägg borde utgå
även till pensionärerna, alltså de som nu lyda under det nyaste pensionsreglementet.
Vi ha föreslagit — och detta är en linje som riksdagen vid olika
tillfällen känt sig tilltalad av •—- att de som ha de minsta pensionerna skulle
erhålla de största tilläggen. Vi röra oss dock med synnerligen blygsamma belopp.
Vi vilja således, att befattningshavare upp till 13 :e lönegraden skulle
erhålla ett provisoriskt tillägg av 200 kronor. De som stå i 14 :e lönegraden
skulle erhålla ett tillägg av 150 kronor, de som äro i 15 :e lönegraden skulle
erhålla 100 kronor och de Som äro i 16 :e lönegraden skulle erhålla 50 kronor.
Sedan skulle lönetilläggen helt upphöra.

Även örn jag och många med mig tyckte, att det beslut riksdagen för någon
månad sedan fattade örn tillfälliga lönetillägg för statstjänarna var mycket
tacknämligt, så är det klart att detta väcker blandade känslor hos dem, som
lågo mycket nära att erhålla dessa 300 kronor men inte fingo dem. Beslutet blev
ju sådant, att befattningshavare som lämnade tjänsten under sista halvåret
1945 erhölle 300 kronor i tillägg, men de som lämnade tjänsten första halvåret
1945 fingo ingenting. Det är givet att man här måste fråga sig, varför inte
också de ''sistnämnda skulle kunna erhålla en slant. Jag behöver inte särskilt
understryka, att pensionärerna i de lägre lönegraderna under dessa krisens år
burit en mycket stor börda. De lia haft det svårt. I de fall man har kunnat,
har man skaffat sig extra jobb för att kunna klara sig någorlunda, och överhuvud
taget har deras börda självfallet varit lika ''stor som för de lägre statstjänarna
i gemen.

Från utskottets sida bär man emellertid nu inte ens velat giva ett finger åt
vår motion. Jag underkänner inte alls utskottets motivering. Det är klart att
det kan ligga någonting i resonemanget, att man skall försöka få fram en utjämning
av pensionerna, men jag tycker att det är att gå för långt att använda
denna motivering när det gäller ett ur rättvisesynpunkt så berättigat krav
Som det, vilket framförts i ifrågavarande motion.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, ty jag förstår, att jag inte kan komma
någonstans, när utskottet intagit den ståndpunkt det gjort, och jag inskränker
mig därför till att yrka bifall till motionen II: 310.

Herr Senander: Herr talman! Det är egentligen inte så mycket att tillägga
i den här saken från min sida, då jag vid varje tillfälle frågan behandlats här
i riksdagen tillkännagivit vår uppfattning i saken. Några av oss kommunister
har ju undertecknat den huvudmotion, som avgivits i denna fråga. För övrigt
äro praktiskt taget samtliga partier representerade när det gäller undertecknandet
av denna motion. Vi ha understött nämnda motion därför att vi hela
tiden hävdat som princip, att då man fastställer nya pensionsreglementen för

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
statstjänama, så bör man ge dessa retroaktiv verkan. I annat fall skulle man
aldrig komma till rätta med de missförhållanden som uppkomma därigenom
att. man sätter en viss gräns, efter vilken ingen av de äldre pensionärerna kunna
komma i fråga när det gäller pensioner enligt de nya reglementena.

Denna vår ställning medför givetvis, att sådana pensionärer som redan tidigare
äro väl tillgodosedda erhålla en i flera fall ganska betydande pensionsförbättring.
Detta beror emellertid på att vi redan lia ett pensionsreglemente,
som har denna stora spännvidd med en mycket betydande skillnad mellan de
pensionärer, som befinna sig i de lägre lönegraderna, och sådana, som befinna
sig i de högre. Vill man emellertid åstadkomma en ändring i det avseendet, så
måste man ändra det nu gällande pensionsreglementet på så sätt, att man minskar
spännvidden mellan de lägsta och högsta pensionerna. För vår del komma
vi att gå in på en sådan linje då det gäller ett framtida nytt pensionsreglemente,
men så länge det gamla reglementet består, anse vi det vara mycket redigare
och klarare och ur principiell synpunkt riktigast, att man ger det en retroaktiv
verkan, även om detta skulle medföra, att pensionärer Som redan befinna sig i
en gynnsam ställning skulle få en ytterligare förbättring av sina pensionsförmåner.

Jag vill understryka det faktum, som tidigare påpekats här, att för lönegraderna
1—12 är det likgiltigt, vilket förslag som går igenom. Den enda anmärkning
som skulle kunna riktas mot det förslag, som framförts i motionen
och reservationen, består i — som jag förut sagt — att relativt välställda pensionärer
skulle få litet mer. Detta har emellertid, som sagt, inte hindrat oss från
att underteckna motionen i fråga.

Jag vill alltså instämma i det yrkande, som här gjordes av herr Svedman,
och jag ansluter mig även till det, som framfördes av herr Lindahl. Samtidigt
beklagar jag, att inte herr Paulsen yrkade bifall till sin reservation, ty vår
grupp har beslutat att stödja denna reservation, som ju gäller mycket dåligt
ställda pensionärer, vilka faktiskt vore i behov av en bättre ställning i pensionshänseende.

Herr Smidberg: Herr talman! Jag skall försöka följa det goda föredöme
debattinläggen här visat genom att vara så kortfattad som det överhuvud taget
är möjligt. Jag behöver för övrigt inte gå in på någon detaljerad historik över
denna fråga, ty den är gammal och välbekant för oss alla här i kammaren.

Innan jag går vidare vill jag passa på att säga till herr Senander och herr
Paulsen beträffande den senares reservation, att allt som framkom i utskottet
beträffande de summariska pensionerna visade hän mot att man borde åstadkomma
något utöver det, som föreslagits i den kungl, propositionen. Detta var
också anledningen till att vi inte endast ingående prövade hela frågan örn de
summariska pensionerna utan även, örn jag minns rätt. två gånger bordläde detta
ärende, därför att vi inte voro på det klara med vad som kunde göras beträffande
förhöjningen av dessa pensioner. Efter dessa bordläggningar och grundliga
undersökningar av huruvida man skulle kunna höja dessa pensioner utöver
det förslag, som förelåg i den kungl, propositionen, befanns det emellertid att
vi inte hade någon möjlighet att åstadkomma detta, och därför Ilar man fått
nöja sig med att förorda bifall till vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Nu sade reservanternas talesman, herr Svedman, att ett bifall till reservationen
skulle innebära, att denna fråga skulle vara ur världen. Jag vågar visst
inte giva ett sådant stort löfte som att ett bifall till det ena oller andra alternativet
skulle leda till att frågan örn pensionerna skulle bringas ur världen.
Jag är inte så optimistisk på den punkten som herr Svedman.

I den mån jag haft tillfälle att medverka vid behandlingen av denna fråga,

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
har jag under de gångna åren stött alla de åtgärder, som gått ut på att förbättra
pensionerna, särskilt då de låga pensionerna. Jämsides med mina önskemål
att förbättra pensionerna har jag även haft en önskan, att man måtte
komma fram till en förenkling av hela pensionssystemet. I föregående års utlåtande
från bankoutskottet uttryckte vi tydligt och klart vår åsikt på den
punkten. Vi sade, att förutom förekomsten av ett stort antal äldre pensionsbestämmelser,
lagar, reglementen samt löne- och pensionsföreskrifter av olika slag,
till vilka hänsyn i viss omfattning alltjämt måste tågås och vilka inrymma
sinsemellan olikartade bestämmelser, vidlådes pensionslagstiftningen för närvarande
av oöverskådlighet och bristande enhetlighet, vilket bidrager till att
försvåra tillämpningen av pensionsbestämmelserna. Vi avsågo därmed, att samtidigt
som vi få en pensionsreglering, man även skulle förenkla pensionsbestämmelserna
så att andra än därtill särskilt utbildade experter skulle kunna
förstå och tolka pensionsreglementena.

De nu föreliggande förslagen äro tillkomna på grundval av bankoutskottets
förslag föregående år. Herr Svedman har redan redogjort för resultatet av de
utredningar, som detta förslag ledde till, nämligen de tre alternativen. Nu säger
man från olika instanser beträffande det i propositionen förordade alternativet,
vilket även utskottet bestämt sig för, att detta inte är tillfredsställande
ur vissa synpunkter. Jag är villig att erkänna, att inte heller jag är tillfredsställd
med det nuvarande förslagets utformning, och vi säga också i utskottsutlåtandet
i år, att det föreslagna alternativet ur systematisk synpunkt inte
är tillfredsställande.

Vad som gjort, herr talman, att jag i alla fall kunnat biträda utskottets förslag,
är bland annat den omständigheten, att det här förordade alternativet,
nr 3, bäst tillgodoser de grupper, som äro i största behov av en förbättring. Vi
anföra också i utskottsutlåtandet på s. 22, att vi fästa särskilt avseende vid den
omständigheten, att alternativ 3, till skillnad från alternativ 2, medgiver större
handlingsfrihet vid omprövning av tjänstepensionerna i anslutning till den
förestående löneregleringen för statens befattningshavare. Detta utskottets uttalande
beträffande hänsynstagandet till löneregleringen har stärkt mina förhoppningar
örn att vi inom den närmaste framtiden slutgiltigt skola kunna
lösa hela pensionsfrågan. Jag är dock inte så optimistisk att jag tror, att vi
kunna lösa problemet så effektivt, att det helt kommer ur världen. Jag hoppas
emellertid att man skall kunna lösa frågan genom en fullständig omreglering
och förenkling av hela pensionssystemet samt en höjning av pensionerna i den
riktning, som utskottets reservanter i dag föreslå.

Jag återkommer något till herr Paulsens reservation. Jag vet inte i vad mån
det är möjligt att här i riksdagen uppta den i reservationen berörda frågan till
någon prövning. Herr Paulsen yrkade ju inte heller i sitt anförande bifall till
annat förslag än utskottets. Hans reservation väcktes först efter det att vi
inom utskottet verkställt utredning örn huruvida vi kunde vidta någon åtgärd
eller inte. Jag är som sagt inte säker på, örn man överhuvud taget kan ta upp
denna fråga här. Bankoutskottet har emellertid gjort följande uttalande örn
de summariska pensionerna: »Utskottet förutsätter, att frågan örn en förhöjning
av de summariska pensionerna upptages jämsides med den omprövning av
pensionsnivån för arbetare underkastade arbetarpensionsreglementet, som bör
komma till stånd i samband med den förestående löneregleringen för den statsanställda
personalen.» I detta uttalande inlägger jag den betydelsen att utskottet
visat omtanke om de pensionärer, till vilkas förmån herr Paulsen här reserverat
sig. Detta kommer också till ganska tydligt uttryck därigenom att
man trycker på att man bör ta hänsyn till dessa pensionärer, när en pensionsreglering
efter löneregleringen kommer att ske.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Sedan således den nu förestående löneregleringen för statstjänarna en gång
slutförts, föreställer jag mig att man i anslutning till detta måste verkställa
en erforderlig omprövning av samtliga tjänstepensioner. Ingen tidpunkt kan
väl vara lämpligare än att då genomföra en mera systematisk lösning av samtliga
pensionsfrågor, och således även fragan örn de summariska pensionerna.
Det är därför av mycket stor vikt att det beslut, som i dag skall fattas, blir
sådant, att det lättast medger en övergång till inte endast ett ekonomiskt förbättrat
pensionssystem utan även ett förenklat pensionssystem. Statskontoret
har i sitt yttrande sagt, att man anser att alternativ 3 är det förslag, som
medger den enklaste och smidigaste övergångsformen. Statens pensionsanstalt
har avgivit samma förklaring och järnvägsstyrelsen har bl. a. sagt, att alternativ
3 bäst tillgodoser de små pensionstagarna. Jag har således ansett mig
kunna för närvarande ansluta mig till utskottets synpunkter på alternativ 3
just med tanke på att detta alternativ medför de minsta konsekvenserna för en
allmän pensionsreglering och även nied hänsyn till att detta alternativ ställer
sig enklast i tillämpningen. Det nu av utskottet förordade alternativ 3 ä.r
också det alternativ, som medger den största handlingsfriheten när en blivande
omprövning av tjänstepensionerna kommer i fråga i anslutning till den
förestående löneregleringen för statstjänarna.

Herr talman! Med hänsyn till dessa omständigheter och under förhoppning
örn att man inom den allra närmaste framtiden skall komma fram till en sådan
lösning, att man får en fullständig omreglering i den riktning, som vi alla
önska och som särskilt reservanterna med instämmande av herr Senander nu
önskat, vill jag betona, att jag för egen del strävar efter att det skall bli en
sådan omreglering, att det blir dels ett förenklat och praktiskt pensionssystem
och dels en förbättring och framför allt en utjämning av pensionsbeloppen.
Med utgångspunkt härifrån ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fagerholm: Herr talman! Det har redan från många håll omvittnats
hur tekniskt oerhört invecklat statstjänstemannens pensions- och lönesystem är.
Det är tillräckligt att här säga, att vad vi nu försöka reda ut är en konsekvens
av det avlönings- och pensionskineseri, som härskar i statens verk, där det
nästan behövs experter för att överhuvud taget kunna räkna ut vad en viss
person skall ha i lön eller pension. Det är emellertid inte min'' mening att i
detta sammanhang försöka verkställa någon närmare analys av dessa tekniska
frågor.

Det har emellertid utkristalliserat sig en principfråga, som enligt min uppfattning
är mycket väsentlig i detta sammanhang. Denna fråga gäller vilken
karaktär som tjänstepensionerna lia. Skola de i princip följa med penningvärdesutvecklingen
och den övriga utvecklingen exempelvis beträffande levnadsstandarden
eller skola de stå bundna till vissa på förhand angivna belopp?
Skall man således anlägga den formalistiska syn på dessa frågor, som hävdar,
att det till ifrågavarande tjänstemän utfästs så och så många kronor i pension
och därmed punkt och slut? Den andra inställningen skulle innebära, att man
säger att pension är uppskjuten lön. Enligt den sistnämnda uppfattningen är
syftet med en tjänstepension att ge en person sin försörjning på ålderns dagar.
Denna försörjning skall vederbörande få i avsedd utsträckning antingen penningvärdet
sjunker eller ej.

Den rent formalistiska uppfattningen som bara tänker på den juridiska utfästelse,
som är grunden till varje pensionsrätt, synes vara ganska starkt stadd
på avskrivning. Detta framgår också av utskottets ståndpunktstagande i frågan.
Utskottet har emellertid inte vågat ta steget fullt ut och gå på den enligt
min och reservanternas mening fullt riktiga linjen, nämligen att det skulle

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
vara fullt naturligt att allteftersom lönerna regleras, så böra pensionerna i
motsvarande mån regleras även för pensionärer. Detta gäller framförallt de
fall då man på grund av penningvärdets fall nominellt sett måste betala högre
löner. I det fallet böra pensionerna enligt min uppfattning helt naturligt
följa med. Det förslag som här framställts av reservanterna skulle klara upp
den principiella frågan, att pension är uppskjuten lön, som bör ändras alltefter
förändringar i löneläget.

Frågan om de äldre statspensionärerna måste emellertid även ses ur en annan
synpunkt, nämligen ur ren rättvisesynpunkt. Jag har mycket svårt att
finna att det ligger någon rättvisa i att man — örn det tillätes mig att uttrycka
mig så •— sätter trotjänarna i statens tjänst i en undantagsställning. Jag syftar
här på de statstjänare, som arbetat under tider då läget varit betydligt sämre
än nu och som kanske även i övrigt fått arbeta under särskilda svårigheter
och haft att brottas med betydligt osäkrare förhållanden än de nu rådande.
Det är enligt min mening orättvist att man nu undantar dessa trotjänare från
den förbättring, som man ger dem som nu äro i tjänst. Bortsett från alla juridiska
och tekniska spekulationer ligger däri en orättvisa, som är mycket svår
att förklara. Det är inte heller riktigt gentemot dessa gamla tjänstemän att
sticka åt dem en förbättring i form av understöd på några hundralappar då
och då. Vad dessa tjänstemän behöva är en rejäl och principiellt riktig behandling,
som är jämställd med den som kommer dem i tjänst varande till del.

Det var ganska intressant att höra herr Sundbergs inlägg alldeles nyss. Jag
har svårt att föreställa mig att någon skulle kunna försvara utskottsmajoritetens
ståndpunkt med större tveksamhet och försiktighet än herr Sundberg. Med
det resonemang, sorn herr Sundberg nyss förde, finner jag det ganska märkligt
att han inte anslutit sig till reservanterna.

Det har sagts att utskottsmajoriteten anammat alternativ 3 därför att detta
bäst skulle tillgodose de sämst ställda pensionärerna. Det är alldeles riktigt
att alternativ 3 bättre tillgodoser de sämst ställda. Men detta är en sak för sig.
Örn man skall tillgodose vissa grupper mer än andra blir detta, som herr Senander
nyss framhöll, närmast en fråga örn hur man gör spännvidden i pensionsregleringen.
Det är då inte fråga örn hur man skall kompensera pensionärerna
för dyrtidens förändringar o. d.

Herr Sundberg har också framhållit, att denna fråga skulle komma upp till
omprövning vid den kommande löneregleringen. Om hans mening därvid är att
man . vid den kommande löneregleringen förutsatt att jämställa pensionärer
och i tjänst varande, då skulle jag vara mycket tacksam och glad, om herr
Sundberg hade tillfälle att något precisera sin ståndpunkt. Såvitt jag förstått
hyste han ju mycket, stora sympatier för alternativ 2, som syftar till jämställande
av gamla och i tjänst varande.

I förevarande utskottsutlåtande har berörts även en annan fråga, som icke
varit föremal för behandling i debatten här i dag. Det gäller frågan örn hur
de blivande folkpensionerna skola inverka på tjänstepensionerna. Man har bara
snuddat vid den frågan i utlåtandet. Jag vill emellertid i detta sammanhang,
när fragan för första gången kommer upp, deklarera min uppfattning att i den
man en tjänsteman har tjänstepension, är detta något som han intjänat i form
av löneförmån. Den omständigheten, att han har en intjänad tjänstepension,
skall inte medföra att han berövas folkpensionen eller att tjänstepensionen i övrigt
principiellt röner inverkan på folkpensionen. I annat fall skulle synnerligen
anmärkningsvärda missförhållanden och orättvisor kunna uppstå. Jag
tänker då särskilt på förhållandena på den privata arbetsmarknaden, där
tjänstepensionen i allmänhet ombesörjes genom tjänstepensionsförsäkringar, för
vilka de anställda i realiteten betala hela försäkringskostnaden. Det är ju

Onsdageu den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
bruttolönekostnaden som är avgörande för lönenivån. Skulle man nu knäsätta
någon princip örn att de statsanställda vid en blivande tjänstepensionsreglering
skulle få avdrag för folkpensionerna, på sina tjänstepensioner skulle följden
för alla pensionstagare bli, att vinsten av den betydelsefulla och angelägna sociala
reform som folkpensionsreformen är skulle gå förbi de anställda och löntagarna
och i stället komma arbetsgivarna till godo. Örn staten skulle gå i spetsen
och beröva statstjänarna folkpensionerna eller sänka tjänstepensionerna
med tanke på att folkpensioner komma att utgå, då skulle staten gå före med
ett synnerligen dåligt exempel. I så fall skulle också för andra pensionsberättigade
löntagare denna folkpension i viss mån bli ett slag i luften.

Jag tror inte att vi kunna lösa dessa principiellt sett mycket viktiga frågor,
örn vi inte gå in på den linje som reservanterna här föreslagit, nämligen att
knäsätta principen om att pensionärer och löntagare skola behandlas efter precis
samma regler.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag få instämma i
herr Holmströms yrkande om bifall till den av herr Svedman m. fl. avgivna
reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Kammaren förstår nog att denna fråga varit föremål ^ för mycket ingående
överläggningar inom departementet, innan vi valt att gå in nå den linje, som
kallas för alternativ 3. I denna kammare ha under de sist förflutna åren förts
så många principdiskussioner i dessa frågor, att jag egentligen icke anser
det behövligt att tillägga något utöver vad som tidigare yttrats..

Jag har upprepade gånger uttalat min personliga mening, att jag inte anser
det uppenbart att det, därför att under utvecklingens gång nya löner
komma till på grund av nya förhållanden och pensionerna till följd därav
liksom lönerna bli annorlunda, är självklart, att personer, som lia tjänat för
en annan lön och haft andra pensionsavdrag samt fått en annan pension,, utan
vidare skola följa med i denna höjning av pensionerna. Det förvånar mig att
den siste talaren inte drog sig för att här tala örn tjänstemän i allmänhet.
,Ty det är ett faktum att någonting sådant, som han önskade för statstjänstemannen,
väl inte lär förekomma inom den enskilda arbetsmarknaden. Här
skulle man således sätta statstjänarna i en särställning, som inga andra pensionstagare
kunna göra anspråk på.

Samtidigt med att jag vägrat godkänna den principen att när nya pensioner
skola fastställas skola alla gamla pensioner följa med. har jag emellertid
lika villigt erkänt att det finns ändrade förhållanden, som kunna föranleda
just staten att höja de utgående pensionerna för äldre pensionärer. Men
då har man att ta hänsyn till sådana ting som ändrat penningvärde med åtföljande
stegrade levnadskostnader eller — det kan jag gärna tillägga —
en sådan allmän höjning av hela folkets levnadsstandard, alt det kan synas
skäligt att även de äldre pensionärerna få följa med uppåt. På samma sätt
våga vi väl uttala den förhoppningen, att folkpensionerna icke skola fastställas
en gång för alla utan att även folkpensionärerna skola få följa med i en
allmän välståndsökning.

Orsaken till att vi lia valt det tredje alternativet i stället för det andra är
oviljan att i nuvarande läge slå fast den princip, som alternativ 2 ursprungligen
innebar, nämligen att en pension som en gång blivit fastställd med
hänsyn till pensionärens tidigare lön och pensionsavgifter principiellt skall
följa med vid alla följande regleringar som kunna träffa löner och pensioner.
Om man följde alternativ 2, skulle det i detta fall innebära, att man fastslår
inte bara att de nuvarande så kallade äldre pensionärerna skull© 1''å pensio -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
ner som vore jämställda med nu utgående nyaste pensioner, utan även att
dessa äldre pensioner skulle följa med vid en ny lönereglering, varpå antagligen
skulle följa en ny pension sreglering, d. v. s. att riksdagen skulle
binda sig för kostnader som nu icke kunna förutses. Detta förefaller mig
så mycket omöjligare som det nu blivit klart, att det förslag till reform av
folkpensioneringen, som kommer att framläggas, innebär att pensionsbeloppen
inte skola variera efter pensionsmottagarens övriga ekonomiska villkor.

Det° kan knappast undvikas, att ett sådant beslut i folkpensioneringsfrågan
får konsekvenser vid fastställandet av nya pensionsbelopp för statsanställda.
Jag säger statsanställda, därför att det icke bar lyckats och väl icke
kommer att lyckas för tjänstemannaorganisationerna att på den enskilda arbetsmarknaden
genomföra de krav, som de nu anse vara självklara när det
gäller statstjänarna, nämligen att pensionerna skola följa med i prisstegringen
och betalas av arbetsgivarna. Lika väl som man därvidlag får skilja på dem
som äro anställda i enskild och statens tjänst, får man även i detta fall göra
en sådan åtskillnad. Jag tror att det kommer att uttalas i den proposition örn
folkpensionering, som skall läggas fram, att denna fråga får bli föremål för
övervägande i fortsättningen. Man vill lia fria händer, och under sådana förhållanden
förefaller det vara så mycket svårare att i detta läge godkänna
alternativ 2 eller den reservation, som i stort sett följer detta.

Emellertid vill jag beträffande denna reservation påpeka ytterligare en
omständighet, som skulle göra det ännu mer bekymmersamt om den an foges.
Det är något som reservanterna tydligen lia anfört i känslan av att den allmänna
principen att äldre pensioner utan vidare skulle följa med vid pensionshöjningar
icke är så självklar. Man har nämligen funnit sig föranlåten
att skriva, att örn de förhöjningar, som under sådana förhållanden skulle inträda,
skulle vara alltför höga — lägg märke till att man försäkrar, att det
även från deras synpunkt skulle vara oskäligt att höja en del av de högsta
pensionerna så mycket som skulle följa med en uppflyttning till de nyaste
pensionerna —• då vill man lägga det i Kungl. Maj:ts hand och säga »Ni
få inte så stora förhöjningar, utan nivån skall godtyckligt skäras ned, och
den skall stå i ett visst förhållande till den lön som en gång utgått.» Detta
förefaller mig vara tillräckliga skäl för att man icke skall kunna acceptera
den föreliggande reservationen.

. Det ursprungliga alternativet 2 är ju mycket enklare och klarare, men såvitt
jag förstår skulle det innebära, att statsmakterna i detta ögonblick, då det
förestår en stor lönereglering med eventuellt därav följande reglering även
av tjänstepensionerna och då nya folkpensioner skola genomföras med dessas i
viss män osäkra verkningar på både äldre och nyare pensioner, skulle binda
sig vid en princip, som var och en måste erkänna är förbunden med ganska
stora olägenheter. Under sådana förhållanden tror jag knappast man kan göra
annat än följa första kammaren och bifalla utskottsmajoritetens förslag.

Herr von Seth: Herr talman! Den promemoria, som herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet talar örn, är ju utarbetad inom hans eget departement
och innehåller de olika alternativ, som här angivits. Det är alldeles självklart,
att alternativ 2 i den form det utarbetats inom finansdepartementet skulle
binda Kungl. Majit, därest riksdagen skulle godtaga det. Reservanterna ha
klart insett detta och lia därför inte heller bundit sig helt och hållet för detta
alternativ utan kommit med vissa uppmjukningar.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att det på s. 25 i utskottets
utlåtande i reservationen klart är uttalat, att vissa jämkningar nedåt kunna i
åtskilliga fall visa sig påkallade för att ernå en närmare anpassning i dessa fall

Onsdagen den 3 april 194(5 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
till den lönenivå, som tillämpades vid vederbörandes avgång ur tjänst. Vi
reservanter lia mycket svårt att tro, att den uppmjukning vi här velat påtala
skulle binda Kungl. Maj :t i så hög grad, att man därmed skulle ha fastslagit
principer, som man inte anser vara godtagbara.

Jag skulle vilja tillägga, herr talman, att det finns någonting som heter rättvisesynpunkter
såväl för stat som för enskilda. Det uttrycket har framskymtat
hos flera talare. För min del vill jag säga, att det skulle skapas en orättvisa
mellan vissa pensionärer, därest Kungl. Maj :ts av utskottet förordade alternativ
3 skulle godkännas. Det är i hopp örn att man i någon man skall lyckas
ta bort denna orättvisa -—- full rättvisa kan man givetvis icke nå — som jag
anslutit mig till reservationen. Jag ber att få yrka bifall till denna.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag blev verkligen ledsen, när jag hörde
statsrådet Wigforss uttala, att anledningen till att man icke följt alternativ 2
kanske framför allt varit oviljan att fastslå en princip. Detta är synnerligen
olyckligt för alla de statstjänstemän, som i ena eller andra avseendet icke skola
få sina rättvisa krav uppfyllda, därför att man är rädd för principen. Denna
rädsla tycker jag är en sorglig tendens i den behandling av statstjänstemannen
som statsmakterna visat i olika sammanhang — den har varit lämplig att krypa
bakom när man inte velat säga rent ut nej.

Jag vill även ta fasta på ett annat uttalande av statsrådet. Statsrådet säger,
att han icke kan finna det rimligt, att en person som tidigare tjänstgjort för
en lägre lön får högre pension, då pensionerna för blivande eller senare tjänstemän
regleras. Jag vill se saken på detta sätt: örn den gamle tjänstemannens
reallön varit exakt densamma som den nyes, men löneförbättringen för den
senare berott på att penningvärdet sjunkit genom att landets finanspolitik
skötts på ett sådant sätt, att penningvärdet inte hållits stabilt, böra den gamle
och den nye få samma realpension. I ett sådant fall kan uppenbarligen statsrådet
Wigforss’ resonemang inte vara riktigt. Jag kan hålla med örn att en
fullständig omläggning av hela lönesystemet skulle vara en annan fråga, men
den första frågan är enligt min uppfattning den väsentliga.

Jag kan inte förstå, varifrån statsrådet har fått den uppfattningen, att det
skulle vara något främmande för den privata arbetsmarknaden, att pensionerna
följa levnadskostnaderna genom indexreglering. Såvitt jag känner till,
är det regel, att man i enskild tjänst utger dyrtidstillägg på pensionerna. Inom
det område, där jag själv arbetar, förekommer knappast i något fall, att de
pensionerade tjänstemännen inte fått dyrtidstillägg, d. v. s. penningvärdesanpassning,
på sina pensioner. Jag vill försäkra statsrådet, att tjänstemannaorganisationerna
inte för sin del skulle tillåta, att vid en pensionsreglering de
gamla pensionärerna på grund av ett tidigare lägre penningvärde Hnge leva
på svältpensioner. En annan sak är i vad mån vi kunna förverkliga våra
önskemål och genomdriva våra krav.

En princip som den herr Wigforss vill ge uttryck för kunna vi tjänstemän
under inga förhållanden godkänna. Vi skulle anse det synnerligen beklagligt,
om statsmakterna skulle ha den uppfattningen, att pensionen icke vore en intjänad
lön i verklig bemärkelse och att det inte läge i dess natur att den skulle
innebära en försörjningsmöjlighet och inte bara ett fastställt belopp. Om de
ansåge det, skulle det vara en mycket enkel sak för arbetsgivaren, för näringslivet
och för staten att frigöra sig från sina pensionsförpliktelser. Genom en
successiv försämring av penningvärdet skulle man kunna helt eller delvis komma
från pensionerna. Den omständigheten, att staten utgör dyrtidstillägg på sina
pensioner, är dock ett uttryck för att nian anser att pensionären har en rätt

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
till uppskjuten lön, här en rätt att få en levnadsmöjlighet och inte bara rätt att
lyfta så och så många kronor.

Herr talman! Det skulle vara mycket mer att tillägga i dessa frågor, men
jag vill inte nu gå in alltför mycket på det. Jag vill, i likhet med vad herr
von Seth sade, understryka att det är ett rättvisekrav, att statens gamla tjänstemän
få den levnadsmöjlighet, som en anpassning av pensionerna till det aktuella
löneläget innebär.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill inte låta det missförståndet kvarstå, att jag skulle uttalat mig örn
vad jag skulle vilja kalla dyrtidstillägg. De utgå ju också på de statliga pensionerna.
Vad vi diskutera här är inte, huruvida pensionärerna skola få dyrtidstillägg
i takt med levnadskostnadernas stegring, utan det är fråga örn
huruvida de skola självklart och principiellt följa med i den standardhöjning,
som har brukat följa med löneregleringar, och alltså få grundpensionerna reglerade.
Det är inte alldeles samma sak. Jag får be örn ursäkt för min okunnighet,
men jag har utgått ifrån att det systemet icke förekommer inom det
enskilda näringslivet, utan att där de en gång fastslagna pensionerna utgå,
eventuellt med dyrtidstillägg, men att man icke följer med i en standardhöjning
av det slag, som man kräver att statens pensioner skola göra.

Jag har icke förnekat, att det kan finnas skälighetshänsyn. Tvärtom har jag
sagt, att vid en sådan stegrad levnadsstandard för hela folket är det rimligt,
örn alla följa med, alltså även de gamla pensionärerna, men då blir det en skälighetsprövning,
och eftersom även statens tillgångar äro begränsade kan man
vid en sådan skälighetsprövning inte undgå att fråga sig: var göra dessa tilllägg
mest nytta? Det är från den synpunkten vi ha sagt, att det är mera
anledning att lägga förbättringen på de lägre pensionerna än på de högre,
och hade det funnits möjlighet att utsträcka kostnaderna ytterligare, skulle
jag också förordat, att man lade det ytterligare bidraget på dem, som bäst
behövde det, även örn därmed följer att de högre pensionerna få bli oförändrade.

Herr Holmström: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
sade nyss, att det var nödvändigt att lägga förbättringarna på dem,
som hade de lägre pensionerna, och herr Sundberg, representanten för utskottsmajoriteten,
framhöll, att alternativ 3 bäst tillgodosåge de grupper, som hade
det största behovet. Men, herr talman, är det då så alldeles säkert att en person,
som har lägre pension än en annan, är i större behov av hjälp? Jag skall
anhålla att få anföra ett exempel.

Då tiden var normal, har en statspensionär skaffat sig en lägenhet på 1 rum
och kök, en annan 2 rum och kök och en tredje 3 rum och kök. Det är ju så,
att människor bruka ställa in sin livsföring med hänsyn till sina inkomster. Den,
som har den högre pensionen, har ansett sig kunna skaffa sig en större lägenhet
än den, som har en mindre pension. En pensionärsfamilj består i regel av
man och hustru. Den, som sitter i 1 rum och kök, och den, som sitter i 3 rum
och kök, ha ungefär samma utgifter för kläder och föda. Men det är hyresbeloppet
som skiljer dem åt. Den, som bär den större bostaden, kan inte anpassa
sin hyresutgift efter det lägre penningvärdet, eftersom bostadsmarknaden helt
enkelt inte tillåter det. Han kan med bästa vilja i världen i regel inte få en
billigare bostad. Han är låst. Bara detta exempel — det finns andra att nämna
— visar ju att det inte är så som herr finansministern och utskottsmajoriteten
mena, att den, som har den lägre pensionen, nödvändigtvis är i större behov
än den, som har den större.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Yi ha ju ett differentierat lönesystem, och konsekvensen därav bör väl vara
att pensionerna också skola vara differentierade.

Jag skall i känslan av månhet örn den sak, som jag nu talar för, akta mig
för att fresta kammarens tålamod alltför mycket. Jag måste emellertid beröra
"herr statsrådets uttalande i sitt första anförande örn att vad som hade förestavat
hans ståndpunktstagande var oviljan att slå fast en princip. Men då frågar
man sig: varför skall den oviljan inträda först beträffande pensionärer,
som ligga över den 12 :e lönegraden? För dem, som ligga under, existerar icke
den oviljan. Det är ju inte konsekvent.

I debatten har talats örn att de äldre pensionärerna ha betalat lägre pensionsavgifter.
Däremot vill jag blott framhålla, att de pensionsavgifter, som de äldre
pensionärerna på sin tid betalat, kändes förhållandevis lika hårt för dem med
deras lägre löner som vad fallet varit för de yngre. De äro jämställda i detta
avseende.

Herr statsrådet pekade på den väntade folkpensionsreformen. Jag förstår absolut
inte vad den har med detta ärende att göra. Här gäller det bara att föra
upp de äldre pensionerna till samma läge som de, som utgå till dem, som avgått
efter den 1 juli 1939. Skulle, mot vad man har skäl förmoda, den väntade folkpensionsreformen
lia någon inverkan på de utgående tjänstepensionerna, ja, då
får man väl taga konsekvenserna och behandla alla lika.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Svedmans reservation.

Herr Fagerholm: Herr talman! Det var ett uttalande av statsrådet Wigforss,
som jag skulle vilja taga fasta på.

Statsrådet säger, att han anser det fullt naturligt och riktigt, att i den mån
lönerna indexregleras, så skall det också vara indextillägg på pensionerna. Därom
råder icke någon strid. Örn vi nu se på den lönereglering, som är förestående
för statstjänstemännen, så skulle den teoretiskt sett kunna komma till
stånd på två sätt, nämligen antingen så att man behöll den gamla löneskalan
och höjde dyrtidstilläggen för att på det sättet komma upp till de gamla reallönerna,
eller också så att man fastställde nya löner, alltså nya nominella löner.
Skulle man gå den första vägen, alltså att man höjde dyrtidstilläggen och
på det sättet återvann 1939 års reallön, skulle tydligen enligt statsrådet Wigforss’
mening pensionerna följa med, därför att då var det dyrtidstillägg, men
gör man på det sättet, att man återvinner reallönen genom att höja de nominella
lönerna, är det en annan situation. Då är det nya löner, och då är det inte alls
naturligt.

Jag har mycket svårt att finna konsekvensen i detta .resonemang. Vare sig
lönerna förbättras på grund av direkta dyrtidstillägg eller genom att dyrtidstilläggen
omarbetas till lönetillägg, så att de alltså inte benämnas dyrtidstilllägg,
kan jag inte finna någon anledning att göra någon skillnad i denna sak,
detta så mycket mindre sedan herr statsrådet förklarat, att dyrtidstillägg naturligtvis
skola utgå på pensionerna.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Man har praktiskt taget från alla
håll försökt tala om rättvisa, då det gäller dessa tillägg. Det förefaller mig emellertid,
som örn man endast talade om denna rättvisa, ty att det finns någon i alternativ
2 är väl i varje fall orimligt att påstå.

Då vi ha behandlat denna fråga har man utgått ifrån, att rent juridiskt lia
dessa pensionärer fått vad de ha rätt till. Skola de ha mera, bör man lägga
sociala synpunkter till grund, och om man lägger sociala synpunkter på frågan,
är det riktigast att ge de lägre pensionerna vad alternativ 3 säger.

Jag tycker att herr Holmströms exempel var mycket illa valt. Han sade,

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
att alla lia samma behov av ökning bortsett från lägenheten. Det skulle förvåna
mig, örn en pensionär, då han blev pensionerad, verkligen satte sig i en dyrare
lägenhet än den han hade under den tid han arbetade. I varje fall, herr Holmström,
kan man väl inte tänka sig^ att en pensionär flyttat in i en bostad, vars
hyra har ökats med 1 600 kronor. Det vore orimligt att tänka sig, att en pentsionär
vore så oförnuftig.

När vi i utskottet utgått ifrån, att detta är en social fråga, tycker jag att
man kommer rättvisan närmast, örn de lägre få 450 kronor och de högre 300
kronor. Vad lägenheterna beträffar, så ha vi enligt statistiska uppgifter knappast
haft någon hyresökning sedan 1942. Det är nog blott i enstaka fall, som denna
utgiftspost stigit med något högre belopp. Det är därför lyckligast, örn man
kunde gå på den linjen, att man försöker ge pensionärerna den ökning, som motsvarar
penningvärdets fall. Det tro vi oss lia gjort genom detta förslag, och då
är det säkerligen riktigast att slå fast, att den mindre inkomsttagaren har lika
stort behov av en generell ökning som någon annan.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr Svedman m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3 :o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionerna I: 216
och 11:310; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Fagerholm begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskades likväl votering av herr Lindahl, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 19 antager bifall till den av herr Svedman
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna 1:216 och 11:310.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition antagit den under 2:o) angivna propositionen. I
överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Svedman m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 3 april 1946 fm.

Nr 14.

Reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funné tvekan kunna råda
örn röstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 81 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå ifrån att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsätta.

§ 15.

Herr Svensson i Ljungskile avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 216, angående ytterligare
anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion angående
''pensionsförmånerna
för viss
personal, som
övergått i statens
tjänst i
samband med
statens övertagande
av enskilda
järnvägar.

Onsdagen den 3 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

andre vice talmannen meddelade, att herr Nilson i Eskilstuna, som vid
kammarens sammanträde den 6 nästlidna mars med läkarintyg styrkt sig från
och med den 28 februari 1946 tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt förra vikarierande
småskollärarinnan Agnes Härén;

nr 21, i anledning av väckt motion angående förre lokföraren O. Lindholms
pensionsförmåner; och

nr 22, i anledning av väckt motion angående pensionsförmånerna åt vissa
förutvarande befattningshavare vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckt motion angående
pensionsförmånerna för viss personal, som övergått i statens tjänst i
samband med statens övertagande av enskilda järnvägar.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Witzell: Herr talman! Det är ju icke stor idé att tala inför kammarens
tomma bänkar. Och jag har varit med här så länge, att jag förstår, att det
är lönlöst att mot ett enhälligt bankoutskott ställa något yrkande örn bifall till
den av mig och herr Ekdahl väckta motionen i detta ärende. Jag kan, herr
talman, dock icke underlåta att bestämt reagera mot den motivering utskottet
anfört för sitt avstyrkande av motionen. Såväl järnvägsstyrelsen och statskontoret
som utskottet förklara, att de finna pensioneringen för de i motionen avsedda
anställningshavarna vara ordnad på ett tillfredsställande sätt. Det är
detta jag måste reagera mot. Örn man hade sagt, att man av principiella skäl
icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen, skulle jag ha funnit detta
beklagligt, men när man anser sig kunna konstatera, att ifrågavarande personers
pensionering är ordnad på ett tillfredsställande sätt, finner jag detta rent
av upprörande.

Örn två personer, som ha stått som arbetskamrater låt oss säga i ett 30-tal år
och ha utfört precis samma arbete, pensioneras vid samma ålder men den ene
erhåller en flera gånger större pension än den andre, kan i vart fall icke jag

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion angående pensionsförmånerna för viss personal, som övergått i statens

tjänst i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar. (Forts.)
finna detta tillfredsställande. Men detta är just vad ''sorn sker. För den händelse
en person av de i motionen åsyftade vid statens övertagande av vederbörande
järnväg hunnit fylla 60 år, blir han tillerkänd den lägre pensionen, som
rör sig om cirka 700 ä 800 kronor örn året. En hans arbetskamrat, som vid det
tillfället är 59 år gammal och blir pensionerad följande år, kommer i åtnjutande
av den högre pensionen, som uppgår till cirka 2 000 kronor per år. Detta
är varken rättvist eller tillfredsställande enligt min uppfattning.

Vid årets riksdag föreligger för övrigt en kungl, proposition, nr 130, som
ännu icke hunnit behandlas av riksdagen, vari det föreslås en ytterligare höjning
av pensionerna för den senare kategorien, d. v. S. de personer som redan
nu äro tillerkända bortåt 2 000 kronor örn aret. Men det finns också en annan
proposition, nr 131, som avser dem som vid statens övertagande av den enskilda
järnvägen voro fyllda 60 år. För dem föreslås ingen höjning av pensionen
utan för deras del föreslås enbart att det dyrtidstillägg, som utgår på deras
pension, skall bibehållas. För dem som redan nu ha det betydligt bättre ställt
anses salunda en pensionsförstärkning behövlig. Jag är alldeles övertygad örn
att de behöva en sådan — deras pensioner äro naturligtvis alldeles för små. I
det fallet har järnvägsstyrelsen och jämväl statskontoret i sina avgivna yttranden
förklarat, att de icke ha något att erinra mot den föreslagna pensionsförhöjningen.
Men när det gäller dem som ha de allra lägsta pensionerna, anser
man sig kunna konstatera, att det för dem är ordnat på ett tillfredsställande
sätt. Det är detta jag måste reagera emot. Äro pensionerna icke tillfredsställande
för dem som uppbära bortåt 2 000 kronor, kunna de väl icke vara tillfredsställande
för dem som tillerkänts en pension på 600 kronor. Båda kategorierna
lia utfört precis samma arbete.

Jag kommer, herr talman, icke att framställa något yrkande, men jag vädjar
med detta mitt^yttrande till såväl kommunikationsministern som finansministern,
att de måtte taga upp den i vår motion berörda pensionsfrågan till
närmare granskning. Jag tror, att örn detta sker, komma de i motionen åsyftade
anställningshavarna icke att i fortsättningen bli lika ohjälpta.

Herr Svedman: Herr talman! Då den föregående ärade talaren icke framställde
något yrkande, bär jag ingen anledning att närmare ingå på hans här
anförda argument för sin ståndpunkt utan ber att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag är visserligen icke motionär i
denna fråga, men jag ber att få instämma i den vädjan herr Witzell riktade
till kommunikationsministern och finansministern örn översyn av pensionsbestämmelserna
för de befattningshavare, som herr Witzell talade örn. Jag vill,
att denna översyn skall utsträckas att gälla även de befattningshavare, Som
visserligen tillhöra de enskilda järnvägarnas pensionskassa men som, när den
enskilda järnvägen övertagits av staten, såsom överåriga icke fått pension från
statens järnvägar, liksom de som tillhört enskilda järnvägar, vilka blivit nedlagda
och vilkas personal i stort sett övergått till anställning hos statens järnvägar.

Jag väckte förra året en motion om pensionsförhållandena för en befattningshavare,
som varit anställd vid Jönköping—Gripenbergs järnvägar. Han
var överårig och fick icke ordinarie anställning hos statens järnvägar men
fick tjänstgöra där i 6 å 7 års tid. När han vid 67 års ålder avgick, fick han
pension enligt arbetarpensionsreglementet. Men en bror till honom, som var
något yngre och hade tjänstgjort kortare tid än han vid statens järnvägar,

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr lb. g

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

översyn av
räntebestämmelser
i lagstiftningen.

Motion angående pensionsförmånerna för viss personal, som övergått i statens
tjänst i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar. (Forts.)
lyckades vinna ordinarie anställning och fick en pension på 2 800 kronor. Den
äldre fick 380 kronor enligt arbetarpensionsreglementet. Det är klart, att det
i sådana fall kommer att verka synnerligen ojämnt och otillfredsställande. Att
förklara, att dessa personer ha fått sin pensionsfråga ordnad på ett tillfredsställande
sätt, tycker jag är ganska egendomligt.

Nu har ju bankoutskottet intagit samma ståndpunkt som järnvägsstyrelsen
och statskontoret. Man har väl varit i god tro, och fallet från i fjol har man
kanske glömt. Men i varje fall vill jag instämma i herr Witzell vädjan örn en
översyn av pensionsbestämmelserna för dessa kategorier, ty örn några ha sin
pensionsfråga ordnad på ett otillfredsställande sätt är det just den personal,
som herr Witzell och jag ha talat örn. Jag ber alltså att få instämma i denna
vädjan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels e. o. byråsekreteraren
hos statskontoret N. G. Svensons pensionsförmåner, dels ock pension
åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelning E.-E. Stollenwerks
efterlevande; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta motioner
angående översyn av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Rylander: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse med att
utskottet så välvilligt behandlat ifrågavarande motioner. Utskottet har funnit
starka skäl tala för att räntesatserna bringas i bättre överensstämmelse^ med nuvarande
ränteläge. I motionerna har som ett lämpligt sätt för en sådan anpassning
angivits, att räntan bestämmes att utgå med viss procent utöver riksbankens
diskonto. Utskottet har emellertid icke ansett sig böra i nuvarande läge
taga ställning till frågan, huruvida anpassningen av räntesatserna bör ske på
detta eller annat sätt. Utskottet har velat, att den blivande utredningen skulle
lämnas fria händer att pröva olika vägar. Herr talman, jag har inte heller
något emot att utredningen icke bindes med alltför snäva direktiv i detta avseende.
Jag vill emellertid tillägga, att då i framtiden icke oväsentliga ändringar
i ränteläget möjligen kunna inträffa, det synes mig, som örn en verkligt
rationell lösning av denna fråga blott kan vinnas på den väg som angivits
i motionerna. Det gäller enligt mitt förmenande icke bara att anpassa de
många sinsemellan olika utformade räntebestämmelserna till nuvarande ränteläget
utan att åstadkomma en sådan utformning av räntebestämmelserna, att
i görligaste mån en anpassning sker till det allmänna ränteläget vid varje tid,
som ränteberäkningen skall avse, så att man icke vid inträffade ändringar i
ränteläget behöver vidtaga lagändringar för att undvika en i vissa fall mycket

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Översyn av räntebestämmelser i lagstiftningen. (Forts.)
betydande oöverensstämmelse mellan den ränta som räntebestämmelserna föra
till och det allmänna ränteläge som kan föreligga. Jag hänvisar i detta sammanhang
till vad som i handlingarna till detta ärende talas örn expropnations Jag

skulle anse det vara beklaglig^, örn man vid en översyn av räntebestämmelserna
skulle i väsentliga stycken komma att välja andra vägar än som angivits
i motionerna, särskilt som det torde vara möjligt att träffa sådana anordningar,
att det icke skulle ställa sig nämnvärt besvärligt eller förenat med
andra olägenheter, att räntesatserna bestämmas, icke absolut utan endast i relation
till det allmänna ränteläget.

Herr talman! Med denna lilla randanmärkning ber jag att fa yrka biiail tili
utskottets hemställan.

[Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande
procentuellt tillägg å uppvärmningsbidrag till kyrkoherde och komminister; och

nr 18, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande semester
för präster.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion
örn revision av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Nordström i Kramfors
m. fl. yrkat, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemstäila örn förslag till sådan revision av ordningsstadgan för rikets städer
och andra hithörande bestämmelser, att enhetlighet blir rådande och eå att
de ideella organisationernas verksamhet inte onödigt betungas».

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:74, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Efter allt som talats i denna
kammare under årens lopp örn ordningsstadgan för rikets städer, varav tydligt
framgått, att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande, skulle
det kanske vara överflödigt med någon sakbehandling av frågan i dag. Riksdagen
har ju, som utskottet erinrar om i sitt utlåtande, redan tidigare skrivit
till Kungl. Maj:t och begärt utredning i frågan, och utredningen har sedan
dess även verkställts.

Men tyvärr är det alltjämt så som utskottet underströk i sitt utlåtande för
åtta år sedan, när det bl. a. anförde följande: »Tvärtom finner utskottet ett
sådant tillrättaläggande i hög grad av behovet påkallat. De ifrågavarande föreskrifterna
äro nämligen icke endast språkligt sett föråldrade utan även vad
innehållet beträffar i hög grad oklara .. . Vidare vill utskottet som en påtaglig
brist framhålla, att oaktat 1932 års förordning, såsom ock vid dess tillkomst
från olika håll underströks, icke är avsedd att beröra den lojalt utövade

Motion örn
revision av
ordningsstadgan
för
rikets städer.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om revision av ordning sstad g an för rikets städer. (Forts.)
normala föreningsverksamheten, författningstexten icke utesluter en misstolkning
i denna riktning.» Trots att åtta år nu förflutit sedan utskottet och riksdagen
konstaterade dessa missförhållanden, finnas de alltjämt kvar och ha
för övrigt genom senare författningstexter i samma ämne — 1943 års förordning
örn de kyrkliga högtidsdagarna — i stället för att förbättras ännu
mera tillkrånglats.

Även örn utskottet i nu förevarande utlåtande har erinrat örn detta tidigare
ställningstagande, hade det enligt min mening på grund av Kungl. Maj :ts uraktlåtenhet
att effektuera riksdagens för så länge sedan gjorda framställning
varit av behovet påkallat att rikta en ny hemställan till Kungl. Majit för att
hjälpa regeringen på traven. Jag är icke alldeles säker på att Kungl. Maj :t lika
välvilligt som jag är redo att mellan raderna i utskottets utlåtande utläsa önskemålet
örn att förslag snarast måtte komma.

Då jag håller före att de nu existerande stadgorna för reglering av det s. k.
nöjeslivet ger så oerhört stora möjligheter till godtycklig tolkning och att
detta i första hand går ut över de ideella arbetarorganisationerna, anser jag
mig skyldig att taga kammarens tid i anspråk för att ge åtminstone några
exempel på de kaotiska förhållanden, som denna s. k. ordningsstadga har
skapat.

För fjorton dagar sedan behandlade denna kammare en annan motion i denna
fråga, nämligen frågan örn landsfiskalernas godtyckliga förordnande örn
ordningsvakter vid offentliga nöjestillställningar. Även den frågan inrymmes
under ordningsstadgan, varför jag tar mig friheten att gå in något även på
den. Andra kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte också den motionen
med ungefär samma motivering som första lagutskottet, kommit med här. Dessutom
hänvisade man de organisationer, som ansåge sig missgynnade, att besvärsvägen
försöka uppnå rättelse.

För det första vill jag mot detta invända, att det är tämligen svårt att vinna
någon rättelse på den vägen, enär hela frågan ju är avhängig av besvärsinstansernas
rent personliga tolkning av hithörande bestämmelser. För det andra torde
det vara så, att många nöjesanordnande organisationer, som av en eller annan
anledning bli omilt behandlade, endast bruka anordna sådana tillställningar
ett par tre gånger örn året, och de veta, att de under alla förhållanden icke
hinna att besvärsvägen få ändring i de av den lokala polismyndigheten dekreterade
villkoren före tillställningens hållande, varför de icke heller kunna
undgå de eventuella skador som dekretet orsakar. Att klaga i efterhand skulle
ju kunna ge en moralisk upprättelse, men den ekonomiska förlust, som de
åsamkats, står i alla fall kvar, varför det nog i många fall är så, att de avstå
från att i efterhand besvärsvägen söka få rättelse. Jag har för min del genom
detta icke velat försvara uraktlåtenheten att anföra besvär. Jag anger det bara
som en förklaring till att icke många fler klagomål lia framförts i dessa frågor.

Jag har här i min hand en resolution från Tuna socken i Medelpad. Jag
var själv där den 17 mars i år på en tillställning i en liten lokal, som rymmer
på sin höjd 100 ä 125 människor. Det var föredrag och film, och efteråt
skulle det vara dans. Landsfiskalen hade föreskrivit, att man skulle ha fyra
ordningsvakter. Örn i det fallet landsfiskalen även hållit på att ordningsvakterna
skulle ha varit polismän, på samma sätt som förekommit på andra
ställen, skulle kostnaderna för dessa fyra ordningsvakter ha uppgått till icke
mindre än 80 kronor. Det är klart, att sådana ekonomiska avbräck när det
gäller en liten samlingslokal på landet äro fullständigt förödande för en rad
ideella organisationer. Nu slapp denna organisation billigare undan genom att
den fick nyttja lokalens egna ordningsvakter. Jag var litet förvånad över
att det skulle behövas fyra ordningsvakter för en så liten lokal, varför jag

Onsdagen den 3 april 194G em.

Nr 14.

Motion om revision av ordningsstadgan för rikets städer. (Forts.)
frågade vaktmästaren, om det hade brukat förekomma mycket oroligheter.
Nej, vaktmästaren förklarade, att det var sällan det förekommit dans där,
och han, som varit anställd där i 25 ä 30 år, kunde överhuvud taget icke
minnas att det någonsin varit bråk i lokalen.

Även om denna organisation, Matfors kommunistiska arbetarekommun, hade
besvärat sig hos länsstyrelsen, hade ärendet naturligtvis icke hunnit avgöras
före festens hållande, varför man under alla förhållanden hade varit
tvungen att först hålla dessa fyra ordningsvakter och sedan dessutom underkasta
sig besväret och kostnaden för ett överklagande, som på sin höjd kanske
hade resulterat i en platonisk förklaring, att antalet ordningsvakter nog var
tilltaget i överkant. Jag har en uppgift från en annan del av landet, från
Värmland, där en landsfiskal för en liknande tillställning i Östra Ämtervik
dels förordnat örn hållandet av tre ordningsvakter, som skulle vara uniformerade
och beväpnade, och dels ålagt organisationen att hålla en bil tillgänglig
hela kvällen för eventuella skjutsar av fyllerister till arresten. Besvärsvägen
torde för denna organisation lia varit ungefär lika törnbeströdd som i
det tidigare fallet.

Jag har i mina händer exempel på hurusom landsfiskalen i Arnäs distrikt
i Ångermanland under flera år vägrade de politiska organisationerna att avhålla
enskilda tillställningar, såvida dans skulle förekomma vid dem. I detta
fall såg sig en ungdomsklubb nödsakad att anmäla landsfiskalen för justitiekanslern.
Klubben fick faktiskt rätt. Justitiekanslern ansåg sig till och med,
på grund av en förklaring från landsfiskalens sida, att denne ansåg sig ha
rätt att upplösa sammankomsten, därest inte resolution söktes såsom för
offentlig tillställning, nödsakad förklara, att detta landsfiskalens ställningstagande
måste betraktas såsom ett hot mot klubben, vilket tvingade den att
söka tillstånd även för enskild tillställning. Innan denna klubb klagade hade
landsfiskalen i flera år lyckats hindra klubbens enskilda legala verksamhet.

Jag har själv fått i uppdrag att vid Ångermanlands södra domsaga vara ett
par ungdomsklubbister behjälplig i svaromål för avhållandet av enskild tillställning
på sistlidna juldag. Här hade landsfiskalen ansett sig äga befogenhet
att sända poliser både till en av den socialdemokratiska ungdomsklubben
anordnad enskild tillställning på juldagen i Kramfors och till en av den kommunistiska
ungdomen anordnad fest i Frånö. När dessa poliser sedan vid socialdemokraternas
fest bland ett 700-tal deltagande hittade sju, åtta personer,
som icke voro medlemmar, och vid kommunisternas hittade en enda, som inte
var medlem eller blivit inbjuden, ansåg sig landsfiskalen ha befogenhet att
åtala tvenne styrelseledamöter i vardera ungdomsklubben.

Denna fråga är ju ännu inte slutdömd, varför jag inte kan uttala mig om
utgången, men vad som här förekom och som är aktuellt i fråga örn tolkningen
av vår ordningsstadga, det var, att landsfiskalen vid domstolen meddelade,
att även örn han inte hittat en enda utomstående vid dessa fester på
juldagen, så skulle han i alla fall ha åtalat, därför att han hävdade, att förordningen
av år 1043 angående de kyrkliga högtidsdagarna skulle tolkas på
så sätt, att uteslutande medlemmar i den egna klubben hade rätt att deltaga.
Han menade, att 1943 års förordning i detta fall upphävde bestämmelsen i
1938 års förordning örn att även medlemmar av andra till samma förbund
eller samma parti hörande organisationer ägde rätt att deltaga. Jag vet inte,
örn denne landsfiskal är ensam orri en sådan tolkning av bestämmelsen angående
de kyrkliga högtidsdagarna. Vad jag däremot vet är, att det här
i Stockholm inte ens blev en polisundersökning, när en förening 1944 anordnade
en liknande tillställning på långfredagen. Det är alltså uppenbart, att den

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om revision av ordning sstad g an för rikets städer. (Forts.)
nuvarande så kallade ordningsstadgan ger möjlighet till vilka tolkningar som
helst både av lokala polismyndigheter och av domstolarna.

Det har under de senare åren talats oerhört många vackra ord örn ungdomens
behov av nöjen. Det har faktiskt sjungits lovsånger över de ideella ungdomsorganisationernas
stora uppgifter, och tämligen frikostiga om ock. luftiga
löften ha getts örn stöd åt denna ungdomsverksamhet. Det är nog i och
för sig, mycket behjärtansvärt, att lokaler för fritidssysselsättning och nöjen
skapas för ungdomen, men det föreligger faktiskt en fara i att sådana stödåtgärder
kunna bli ett slag i tomma luften, såvida de nuvarande oefterrättliga
förhållandena skola få fortsätta i hägn av en medeltidsmässig ordningsstadga.

Det finns en hel rad andra föreskrifter inom detta gebit, som tyda på en
kolossal inkonsekvens. I en del folkets parker anordna poliserna klappjakt på
ungdomar under sexton år, som ju äro förbjudna att deltaga i offentliga danstillställningar.
Även i detta fall tycks polismyndigheternas energi mera vara
en strävan att få fast så många förbrytare som möjligt än att genom sitt uppträdande
underlätta sammanlevnaden i samhället.

Man kan ju ha vilken uppfattning som helst örn femtonåringars behov av att
dansa och roa sig, men nog förefaller det mig vara tämligen inkonsekvent, att
lagen tillåter en femtonårig flicka att bli mor men vägrar henne att deltaga
i en offentlig dans. Det har ju till och med på sista tiden tämligen öppet börjat
inte bara talas örn utan även praktiseras införandet av dans på skolschemat för
ungdomen. Lagen lägger mig veterligt intet hinder i vägen för en skolstyrelse
att låta ungdomen lära sig dansa i skolan, men lagens straff hänger sedan
över de ungdomar, som efter slutad skolgång praktisera vad de lärt sig på
en offentlig danstillställning.

Även örn jag mycket välvilligt läser det nu föreliggande utskotts förslaget och
däri gärna vill utläsa en önskan från utskottets sida, att förslag snarligen
borde komma i denna fråga, anser jag mig nödsakad att vidhålla vårt yrkande
i motionen nr 74.

Jag skulle väl till nöds även kunna förstå regeringens dröjsmål i denna
fråga, när jag ser på det förslag till ny ordningsstadga, som 1938 års ordningsstadgeutredning
presterat. Att detta förslag inte skulle förbättra förhållandena
är uppenbart. Dess bättre tror jag, att galenskaperna i detta förslag varit så
uppenbara, att förslaget omedelbart mötts med misstro och därför kan avföras.
Nu anser jag emellertid förhållandena på en del orter i vårt land vara så kaotiska
och för de ideella organisationerna så hindrande, att det i alla fall inte
går att dröja längre med en grundlig revision av gällande ordningsföreskrifter.

Jag vill ogärna förutsätta, att regeringen inte skulle kunna hitta ett par tre
vettiga människor, som på grundval av redan hopsamlat material och gjorda
erfarenheter på tämligen kort lid skulle kunna snickra ihop en ordningsstadga,
som vore till gagn för de ideella organisationerna, för nöjeslivet och därmed
även för samhället.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till min motion II: 74.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade inte väntat, att herr Nordström
efter det anförande han hållit skulle stanna för latt yrka bifall till motionen.
Herr Nordström har ju själv erinrat om att första lagutskottet sedan år tillbaka
varit mycket intresserat av att få en ändring av ordningsstadgan till stånd.
Det skulle väl ändå inte varit riktigt att, som denna fråga nu ligger till, utskottet
föreslagit riksdagen att på nytt skriva till Kungl. Maj :t och jag hoppas,
att det icke heller kan vara behövligt. Kungl. Maj :t vet ju, att riksdagen är

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion örn revision av ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)
intresserad av att få en ändring av ordningsstadgan, och som kammaren vet
föreligger nu ett förslag som är under Kungl. Majits provning.

Ifrån utskottets sida finns det bara ett intresse, nämligen att den provning
av detta förslag som Kungl. Majit skall företaga, måtte ske snarast möjligt
och att, sedan prövningen är verkställd, Kungl. Majit måtte vidtaga de utredningar
som kunna vara erforderliga för att få fram ett förslag till riksdagen.
Jag hoppas livligt, att vi skola få detta förslag snart, även om inte
till höstriksdagen så dock till 1947 års riksdag.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag dara samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av väckt motion
om förhöjd engångsersättning åt efterlevande till sjöfolk, som omkommit ge- nyingyåt efter.
nom krigs förlisning före den 1 januari 1940. leande tilli

sjöfolk, som

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid omkommit ge .

.lii • nom krigsfor Herr

Senander: Herr talman! Jag har bara begärt ordet tor att uttala min liding före
synnerliga tillfredsställelse över att utskottet har gått med på det yrkande som den 1 januari
framställts i den av mig med flera väckta motionen. Jag vill samtidigt uttala 1940■

den förhoppningen, att regeringen även påskyndar frågans behandling, så att
denna, i enlighet med vad utskottet uttalat, kan föreligga till avgörande vid
innevarande års riksdag.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1-—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån;

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion angående
utredning
arn behovet
av nya
bestämmelser
i 2 kap. hälsovårdsstadgan.

nr 13 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
andrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
m. m.;

i n,r inledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter K. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;

^ av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen av

1941 och 1942 års krislån; och

\6’ \^^®dning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänknings företag i Kronobergs län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion angående sänkning av räntan å
byggnadsförskott ur kyrkofonden, och till kammaren överlämnat utdrag nr
4ö, av lörsta kammarens protokoll, innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskottets utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion i samma ämne.

biff jad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet hemställt
och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5 i anledning
av vackt motion om en översyn av riksheraldikerämbetets former för
organisation och finansiering.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående främjande av tillkomsten av upplysningsfilmer för spridande
av kunskap om samhällets sociala hjälpverksamhet; och

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, över motion örn
beredande av bättre försörjningsmöjligheter åt änkor.

• ^mmaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt; och skulle,
jämlikt § 63 riksdagsordningen, kammarens sålunda fattade beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 15.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, över
motion angående utredning rörande behovet av nya bestämmelser i 2 kap. hälsovårdsstadgan.

I en inom andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 7, hade herr Eriksson i Sandby m. fl. hemställt, »att riksdagen
matte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam och
allsidig utredning rörande behovet av nya bestämmelser i hälsovårdsstadgans
2 kap. örn Allmänna hälsovården på landet’, samt att de förslag till vilka utredningen
kan föranleda, snarast måtte för riksdagen framläggas».

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion angående utredning om behovet av nya bestämmelser i 2 kap. hälsovårdsstadgan.
(Forts.)

Utskottet hemställde, att motionen 11:7 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Det finns ingen anledning för oss
motionärer att gå in på ett principiellt försvar för den motion vi ha väckt,
detta framför allt med hänsyn till att det råder full enighet inom olika instanser
örn nödvändigheten av att åtgärder vidtagas i det här avseendet.

När jag ändå tar till orda är det därför att jag finner det föreliggande utskottsutlåtandet
tämligen intressant. Det visar framför allt att de av oss berörda
problemen ha uppmärksammats, och det visar även på enighet örn att någonting
härvidlag bör och måste göras. De olika myndigheterna ha intagit en
ytterst positiv hållning till den fråga vi ha väckt. Men utlåtandet visar oss
också hurusom ett utskott, som hela vägen tagit en positiv ställning till de problem
vi ha fört fram i vår motion, ändock så småningom ledes fram till ett
fullkomligt negativt yrkande.

Vi begärde i vår motion »en skyndsam och allsidig utredning rörande behovet
av nya bestämmelser i hälsovårdsstadgans 2 kap. örn ''Allmänna hälsovården
på landet’», och vi begärde även, att »de förslag till vilka utredningen
kan föranleda snarast måtte för riksdagen framläggas». Nu har utskottet, som
framgår av dess utlåtande, inhämtat yttranden från nio olika instanser, och
glädjande nog kan man konstatera, att ett remissärende sällan fått en så enhällig
anslutning från de hörda instanserna som i detta fall.

Man har inhämtat yttranden från bostadssociala utredningen, egnahemsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Norrbottens län, landskommunernas
förbund, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och landstingsförbundet.
Utav dessa ha medicinalstyrelsen, som ju är den främsta hälsovårdande
myndigheten här i landet, samt egnahemsstyrelsen, vilken väl får betraktas
som det främsta organet på sitt område, tillstyrkt motionen. Länsstyrelsen
i Stockholms län har tillstyrkt, länsstyrelsen i Ostergötlands län säger sig
»sakna anledning till erinran mot utredning», vilket väl får betraktas som ett
positivt ställningstagande. Länsstyrelsen i Norrbottens län säger att »en bättre
övervakning av att bestämmelserna följas är . .. önskvärd». Bostadssociala utredningen,
landskommunernas förbund och landstingsförbundet förorda »att åtgärder
vidtagas för att effektivisera övervakningen av att gällande bestämmelser
följas». Endast en av de hörda myndigheterna, nämligen socialstyrelsen,
avstyrker. Som en motivering anför man att »det föreligger klart behov
av en effektivisering av bostadsinspektionen på landsbygden. Förslaget om
obligatorisk bostadsinspektion i alla kommuner är beaktansvärt. ..» Men så gör
man en trollkonst — och denna trollkonst är, såvitt jag kan förstå, det enda
som utskottet för sin del har lärt av alla dessa yttranden —■ efter en fullkomligt
positiv motivering kommer socialstyrelsen till sist fram till en negativ
slutsats i det att den säger att »hänsyn måste tagas till förefintliga resurser.
Tillräcklig anledning att för närvarande ifrågasätta utredning föreligger emellertid
knappast». Detta »knappast» tyder emellertid på att socialstyrelsen
knappast känner sig lia tillräckligt fast mark under fotterna för ett avstyrkande.

Alla instanser äro således eniga om att en översyn av hälsovårdsstadgan bör
göras. Att sedan medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län erinrat
örn lämpligheten av att verkställa denna översyn i samband med en ny kommunindelning
bör, såvitt jag kan förstå, icke kunna leda vare sig utskottet
eller riksdagen fram till ett så negativt ställningstagande som det, till vilket

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion angående utredning om behovet av nya bestämmelser i 2 kap. hälsovårdsstadgan.
(Forts.)

utskottet här kommit. Ty man kari ju inte komma ifrån att medicinalstyrelsens
utlåtande är klart positivt alltigenom: man säger bl. a., att det endast är
andra arbetsuppgifter som hindrat medicinalstyrelsen att redan tidigare verkställa
denna över arbetning.

Jag vill också peka på vad landskommunernas förbund sagt i detta avseende.
Man säger att ’»en stadga sådan som hälsovårdsstadgan måste . .. underkastas
grundlig översyn med relativt korta mellanrum». Läget är alltså det, att alla
yttranden som infordrats äro klart positiva, och även utskottet är positivt i sin
motivering. Utskottet säger ju att man delar såväl motionärernas som de hörda
myndigheternas uppfattning, och man vill »ingalunda förneka, att bestämmelserna
i kap. 2 äro i behov av över- och omarbetning». Men så kryper man
bakom den omständigheten att även kap. 1 i hälsovårdsstadgan behöver omarbetas,
och vidare kryper man bakom den omständigheten att vi stå inför en
ny kommunindelning.

Enligt mitt förmenande utgöra dessa båda förhållanden intet skäl för ett
avslag på vår motion. Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet på att
ingen av de hörda instanserna pekat på nödvändigheten av en översyn av
kap. 1. Det är endast institutet för folkhälsan, varifrån bifogas ett särskilt
uttalande till medicinalstyrelsens utlåtande, som berört kap. 1. Inte heller den
nya kommunindelningen synes motivera ett avslag på vår motion. Det behöver,
såvitt jag förstår, i det här fallet inte gälla ett antingen — eller, utan det
kan mycket väl vara både ■— och. Vi ha ännu icke i princip beslutat om kommunindelningen.
Det dröjer således flera år innan den kan vara genomförd och
ha skapat erfarenheter i olika avseenden. Enligt min mening föreligger det
inga som helst hinder för att man verkställer översynen i avvaktan på denna
nya kommunindelning. Har man gjort detta kan ju den nya, omarbetade hälsovårdsstadgan
efter den nya kommunindelningen omedelbart tillämpas.

Att problemet är allvarligt framgår inte minst av de yttranden som här
avgivits, och det vore därför ytterligt beklagligt, örn riksdagen skulle fatta ett
beslut som skjuter frågan på framtiden. Detta vore särskilt beklagligt med
hänsyn därtill att inga som helst skäl föreligga för ett sådant ställningstagande.
Jag vädjar därför till kammaren att biträda vår motion II: 7, till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Odhe, Andersson i Surahammar och
Holm.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Motionären har alldeles riktigt påpekat,
att utskottet funnit de synpunkter som äro framförda i motionen beaktansvärda,
och den där framförda kritiken har också styrkts av en rad remissinstanser. Att
utskottet kommit fram till detta ställningstagande — som emellertid ingalunda
är negativt utan positivt — beror på de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna,
som också påpekats i en del av remissyttrandena, och på de ekonomiska,
sociala och politiska avväganden som måste göras då man går att revidera hälsovårdsstadgan,
såsom medicinalstyrelsen framhåller.

Vad motionärerna vilja komma till rätta med kommer man emellertid inte
till rätta med genom en revision enbart av kap. 2. Det är så som det anföres
av institutet för folkhälsan, att skall man komma till rätta med de olägenheter
som utan tvivel förefinnas på området, bör det bli en översyn jämväl av kap.
1. Det är detta och endast detta som utskottet velat framhålla. Utskottet har
dock ingen rätt att uppta detta spörsmål i sitt yrkande, och därför lia vi
tvingats att skriva så positivt, ett skrivsätt som ju motionären själv påtalat, låt
vara att han kallar det negativt. Jag kan med honom beklaga att vi ha nödgats

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion angående utredning om behovet av nya bestämmelser i 2 Jcap. hälsovårdsstadgan.
(Forts.)

avstyrka motionen, men vi hoppas givetvis, att Kungl. Majit och^ medicinalstyrelsen
vid tillfälle ändå skola göra denna översyn av hälsovårdsstadgan, och
då inte bara av kap. 2 utan jämväl av kap. 1. , . „ , ,

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! När utskottets ärade ordförande här
påstår, att utskottet varit mycket positivt, tycker jag för min del, att detta
positiva ställningstagande tar sig mycket underliga uttryck, eftersom man kommer
till det resultatet att man avstyrker motionen. Jag har svart att i detta

se ett positivt ställningstagande. „ ; , . .. .... „ ,

Sedan säger herr Jansson i Kalix, att man också mäste ta hänsyn till de onomiska
konsekvenserna för kommunerna. Ja, det är väl det som skall utredas:
i vilken mån det blir ekonomiska konsekvenser. Dessa torde val inte tolja omedelbart
i och med att riksdagen fattar sitt beslut, utan det är väl sadant som under
utredningens gång kommer fram.

Att utskottet inte har några möjligheter att ga utom ramen för motionen haller
jag med herr Jansson i Kalix örn, men sannolikt finns det ingenting som
hindrar Kungl. Majit att, örn riksdagen beslutar en utredning rörande kap. i,
låta denna översyn omfatta även kap. 1.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen hav Propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dara samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr andre vice tal
mannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. ii
Eriksson i Sandby begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan i
ntskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar .

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Eriksson i Sandby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
100 ja och 51 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, över
motion örn utredning och förslag till föreskrifter rörande minderårigas användande
för vissa riskfyllda arbetsuppgifter.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Landgren; Herr talman! Jag har tillsammans med en annan av kammamarens
ledamöter väckt en motion angående utredning rörande minderårigas

Motion angående
föreskrifter
rörande
minderårigas
användande
för vissa riskfyllda
arbetsuppgifter.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om
förbättrad
upplysning
genom rundradion
om
landsbygdens
förhållanden.

Motion angående föreskrifter rörande minderårigas användande för vissa riskfyllda
arbetsuppgifter. (Forts.)

användande för vissa riskfyllda arbetsuppgifter. Yi vilja lia en ändring av § 10
i lagen om arbetarskydd så att man kan skydda de minderåriga för vissa faror.

För närvarande användes ett stort antal minderåriga exempelvis vid posten
eller som bankbud, och de anförtros många gånger betydande penningsummor.
Det har hänt och händer ofta att de icke kunna motstå frestelsen, då de vid något
tillfälle innehaft åtskilliga tusental kronor, och så lia de avvikit med denna
stora penningsumma. Sedan motionen skrevs lia i tidningspressen rapporterats
inte mindre än ytterligare fyra sådana fall. Kesultatet blir att dessa unga människor
sättas in på skyddshem eller komma i ungdomsfängelse. Genom en sådan
olycklig åtgärd kunna dessa unga människor helt förstöras eller åtminstone
få en skamfläck på sig för hela sin framtid. Yi ha därför i vår motion hemställt
»att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att det uppdrages åt 1938 års
arbetarskyddskommitté eller åt annat statligt organ att utarbeta förslag till föreskrifter
rörande minderårigas användande i arbete, så att de icke utsättas för
sådana faror».

Kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlat denna motion, har inhämtat
yttranden såväl ifrån 1938 års arbetarskyddskommitté som från landsorganisationen
och en del andra organisationer. 1938 års kommitté har, som
framgår av utskottsutlåtandet, ansett, att denna fråga varit så aktuell och
brännande att kommittén utan att invänta direktiv från riksdag eller regering
tagit fragan under realbehandling. Kommittén säger sålunda i sitt yttrande,
att den i samband med sitt betänkande kommer att framlägga ett förslag
i detta ärende. Jag vill uttala min tillfredsställelse över att vår motion lett
till ett så snabbt resultat, men jag vill också understryka att det är i högsta
grad. nödvändigt att de bestämmelser, som kommittén och utskottet här ställt
i utsikt, också snabbt komma till stånd. Jag skulle därför vilja uttala det önskemålet
att departementschefen omedelbart utbryter denna fråga och snarast
möjligt framlägger förslag i densamma sedan 1938 års arbetarskyddskommittés
betänkande har avlämnats. Detta ärende bör inte dränkas i den stora massa
av frågor som denna kommittés betänkande kommer att omfatta.

Med ett bestämt understrykande av dessa önskemål har jag, herr talman, intet
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, över
motion örn undanröjande av rättsliga hinder mot en kommunalisering av stuverirörelsen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i an-,
ledning av väckt motion örn vidtagande av vissa åtgärder för en förbättrad upplysning
genom rundradion örn landsbygden och dess förhållanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag skall inte ta upp en debatt som
alltför mycket skulle förlänga dagens sammanträde. När den motion som nu

Onsdagen den 3 april 1946 em. Nr 14.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion om landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

föreligger till behandling skrevs, hade vi knappast så högt ställda förväntningar,
att vi trodde, att de framförda önskemålen skulle på något sätt beaktas.
Däremot hoppades motionärerna att nå tvenne andra syftemål. Det ena
var att väcka till liv en diskussion kring de problem motionen tog upp, och
då var vad utskottet kallar omvägen över riksdagen nödvändig. I det avseendet
har syftemålet med motionen nåtts. Visserligen var det kanske en liten
överraskning, att manga av debattörerna, som med så frejdigt mod kastade
sig in i diskussionen och fällde värdeomdömen örn motionen, uppenbarligen
icke alls hade tagit elei av vad det verkligen var fråga örn, men sakförhållandet
är ju alltid nyttigt att notera.

Trots denna för motionärerna något oväntade diskussionsbas har dock debatten,
givetvis då främst den sakliga delen därav, givit mycket av intresse.
Den bär givit vid handen, att radion i vida kretsar nära nog betraktas som
stockholmarnas privategendom, och jag noterar med glädje, att utskottet bestämt
tar avstånd från ett sådant betraktelsesätt. Landsbygdsbefolkningen, som
lever ganska isolerad i fråga örn tillgodoseende av kulturella intressen, borde,
som utskottet framhåller, inte i fortsättningen komma i andra hand i radion.
Utskottet säger visserligen, och stöder sig därvid på Radiotjänsts yttrande, att
det förekommer ganska mångå föredrag och reportage örn landsbygden. Sant
är att en lång rad tekniska jordbruksproblem behandlats på söndagsmorgnarna,
och dessa ha även sitt stora värde. Jag vill till detta endast säga, att det
ofta förefaller, som örn den tid man ägnar landsbygdsintressena mera väljes
med hänsyn till att stadsbefolkningen då inte skall vara intresserad av att lyssna
än med hänsyn till örn tiden passar landsbygden.

_ Detta är kanske inte så märkvärdigt. Landsbygdens representation i Radiotjänsts
bestämmande instanser är i det närmaste obefintlig — att det blottfinns
en enda representant för dessa väldiga lyssnargrupper, som inte ha tillgång
till andra kulturella förströelser, verkar föga demokratiskt. Den ensamme
blir mera gisslan än en representant som har möjlighet att vinna gehör för
positiva önskemål. Detta bestyrkes också av yttrandena. Jag citerar därvid
Samverkande bildningsförbundens styrelse, som i en punkt säger: »Emellertid
synes det styrelsen som örn Radiotjänst trots de rådgivande organen, i vilka
folkrörelserna äro representerade, icke fullt bemästrar svårigheterna att ge
initierade uttryck för de strävanden, som göra sig gällande inom de olika
folkliga rörelserna. Utan att vilja rikta någon anmärkning mot Radiotjänsts
funktionärer, som i många fall visa en anmärkningsvärd förmåga att handskas
med olikartade uppgifter, anser styrelsen det önskvärt, att rundradion genom
att knyta till sig flera medarbetare, som lärt känna de stora folkrörelsernas
strävanden, metoder och egenart inifrån, söker skapa en än intimare kontakt
med de olika medborgargrupperna. Styrelsen instämmer sålunda i motionärernas
syfte men önskar understryka vikten av att Radiotjänst ägnar uppmärksamhet
åt att de folkliga rörelserna, fackliga, kooperativa och ideella, ägnas
en sakkunnig och initierad behandling.»

Hade utskottet remitterat motionen till en vidare krets, så som i regel sker
i de tillfälliga utskotten — den remitterades endast till Samverkande bildningsförbunden
och Radiotjänst efter vad som upplysts mig — så att bl. a.
jordbrukets organisationer blivit i tillfälle att framföra sina önskemål, hade
motionärernas uppfattning på denna punkt med all säkerhet fått stöd.

När det gäller kontakten med landsbygden talar Radiotjänst i sitt yttrande
om cn i växtskyddsanstalten anställd tjänsteman med hög examen, som knutit
och knyter värdefulla kontakter med landsbygden. Jag hyser den största aktning
för lärdomen, men jag tillåter mig undra, örn det verkligen är lärdom

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion om landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

landsbygden behöver för att spegla det liv som leves i dag. Jag ifrågasätter,
örn inte en rapp journalist med anknytning till modern landsbygdskultur eller
en av folkrörelsernas mera praktiskt kunniga krafter bättre skulle kunna avgöra
vad vi vilja höra i radion. Denna uppfattning förstärkes, när man läser
örn radions jordbrukskommitté, där jordbrukets högsta och av oss alla både
respekterade och värderade lärdom samlats. Huru denna kommitté kan fylla
sin uppgift att hålla ständig kontakt med sitt ämnesområde •— såvitt dess uppgifter
inte allenast knutits till söndagsföredragen — undandrar ^sig mitt bedömande.
Det må vara tillåtet med en stilla undran, hur det förhåller sig med
den saken, när Radiotjänst som bevis anför, att denna kommitté sammanträder
en gång i kvartalet.

Vad jag väntade mig finna men inte fann i redogörelserna var en. förteckning
över verkliga representanter för själva landsbygden. Det finns i de förteckningar
över representativt folk i Radiotjänst, som lämnades i samband
med yttrandet över motionen, inte namnet på en enda praktiskt verksam jordbrukare,
inte någon enda representant för lantarbetarna. Det finns bland dem
som knutits till Radiotjänst och som nämnts här inte någon som lever sitt liv
på landsbygden. Jag upptäckte visserligen namnet på praktiskt ^verksamma
jordbrukare bland söndagsmorgnarnas föredragshållare under ett år, men det
var också allt. Det är möjligt att det finns någon utöver dessa som döljer sig
under någon titel Som jag inte kan identifiera, men även örn så är anse vi inte
detta vara tillräckligt.

Jag antydde, att motionen utöver att väcka diskussion kring radioledningens
klassificering av svenska folket också hade ett annat syfte. De dagsaktuella
ögonblicksbilder av vad radioledningen tror vara vad svenska folket önskar
av kulturell underhållning glömmas kanske ganska snart. Den nivå, som
representeras av visan örn plöjningstävlingen och andra s. k. lustigheter, kan
det tänkas att framtiden anser av intresse att ta del av, just för den kulturella
nivånis skull. Bevaras vissa representativa detaljer därav i riksdagstrycket,
kan det tänkas, att de som leva örn 20—30 år med intresse få ta elei av
en annan tids omdöme örn en radioledning, som inte bara talar örn plöjmngstävlingar
utan även låter en föregiven handelsresande karakterisera en del av
sitt arbete som att supa med slödder från hela landet. Eller också kan det vara
den inställning till jordbruket, som finner andra ord sådana som bondtjuv,
bondlurk med flera inte precis nyuppfunna smädeord, vilka i en delvis statsdirigerad
svensk radio anses vara naturliga och gångbara beteckningar på
människor. Den tid och de människor, som föraktade kroppsarbete och som
myntade dessa smädeord örn vissa kroppsarbetare, hade ju smädeord även för
andra yrkesarbetare. Jag erinrar om att hamnarbetarna kallades sjåare eller
hamnbusar, sjömännen sjöbusar o. s. v. I våra dagar faller det ingen in att
beteckna havens och hamnarnas arbetare med dessa yrkesbetonade smädeord.
I stället uppskatta vi dessa arbetare för deras förmåga att höja sina yrken
och för deras värdefulla arbete inte minst under de gångna svåra åren. När
inte Radiotjänst finner bruk för dessa förlegade ord, må den frågan tillåtas:
vore det inte på tiden att avskaffa bondtjuv med flera ord ur ordförrådet framför
mikrofonen? Jag vet, att man många gånger tror sig lia behov av invektiv
mot oss, som arbeta i den svenska jorden, men det skulle i varje fall
vittna örn ett rörligare intellekt hos vederbörande inom radion, örn ordförrådet
på detta område kunde göras mer tidsenligt.

Det finns för resten flera kvarlevor i rekvisitan, som kunde få göra sällskap
med dessa. Även när man med välvilja sysslar med jordbruket i radion,
blir det oftast lien och räfsan, som både bokstavligt och i mera överförd be -

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion om landsbygdens för hållanden.

(Forts.)

märkelse få representera svenskt jordbruk av i dag. Även om dalens, melodi
inom jordbruket inte överallt är traktorns, självbindarens ock mjölkningsmaskinens,
går dock jordbruket snabbt framåt. Det skulle inte skada, örn man
blandade de föråldrade uttrycken inte bara med nya klichéer, utan också
med sådana uttryck som inte äro karikatyrer.

Herr talman! Utskottet har gjort ett uttalande örn karikatyrerna i radion
som jag inte skall polemisera mot. Det är möjligt, att utskottet har rätt på
den punkten. En karikatyr framförd med en högtalares begränsade yttre
hjälpmedel torde dock böra både formas av och vid framförandet förbehållas
skickliga förmågor när den skall presenteras inför en så litet samstämd publik
som radion i allmänhet har.

Jag vill inte sluta detta anförande utan att ha sagt, att jag inte alls finner
allt som säges örn jordbruket i svensk radio negativt. Kritiken må fattas
för vad den är — ett kritiskt inlägg med positivt syfte. Det finns redan nu
positiva och sanna skildringar av jordbruket och landsbygden i radion. Därest
de krafter som känna och förstå landsbygden och landsbygdskulturen i framtiden
utökas och mera fingo hand om radions landsbygdsprogram, skulle jag
anse motionen och diskussionen ha fyllt en viktig uppgift.

I detta anförande instämde herrar Jönsson i Rossbol, Andersson i Dunker,
Svensson i Vä, Boman i Stavsund, Werner och Johnsson i Skoglösa.

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom herr Nilson i Spånstad inte ställde något
yrkande har jag egentligen inte någon anledning att ta till orda i denna sak,
speciellt som jag bär samma uppfattning som herr Nilson beträffande själva
syftet, nämligen att landsbygdens frågor skola beredas ett berättigat utrymme
i radioprogrammet. Vi ha också klart givit uttryck åt detta i utskottsutlåtandet.
Emellertid är det några saker i samband med radions service både
för jordbrukarna och övriga befolkningsgrupper som jag tror det kan vara av
intresse för kammarens ledamöter att ta del av och som jag haft anledning
att syssla med i samband med denna motion.

Beträffande herr Nilsons i Spånstad önskemål örn att det skall beredas
större utrymme för landsbygdens frågor i radioprogrammet vill jag säga, att
när Radiotjänst för femton år sedan började pröva sig fram på detta område,
förekom det ett oerhört men fullt berättigat missnöje från landsbygdens sida.
Så småningom har radioledningen — man får vara rättvis även mot den —
försökt bygga ut tjänsten för landsbygden i allt större omfattning, och man
har även i de olika instanserna tagit in representanter för landsbygden. Jag
påminner örn att det för närvarande i radiokollegiet sitter en tjänsteman som
företräder landsbygden, och i radionämnden finns det likaså en ledamot som
representerar landsbygden. Där göres en eftergranskning av alla programmen.
Då kunna alla klagomål framföras. Herr Nilson i Spånstad och alla
andra, som lia några synpunkter på programmen, laira vända sig till Radiotjänst
med anmärkningar rörande konkreta fall. Jag vill också erinra herr
Nilson i Spånstad om — vilket han förbigick i sitt anförande ■— att det icke
finns någon yrkesgrupp här i landet, som tillnärmelsevis har det utrymme
i radioprogrammen som jordbrukarna. Man får icke glömma bort att landsbygden
varje vecka har sin söndagsmorgontimme, som är av stort intresse.
Men då säger man, att vi vilja lia ett program på kvällen också, när alla människor
lyssna på radion. Mellan kl. ’/28 och kl. 10 vill man lia sina älsklingsämnen
i radio, det vilja vi alla. dag påminner emellertid örn att det är 21/»
timme örn dagen, då det gäller att försöka få in sådant som alla lyssnare, de

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion örn landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

må bo på landsbygden eller i städerna, lia intresse av att höra, det må vara
konserter, teater, diskussioner eller något föredrag i en aktuell samhällsfråga,
som intresserar alla. Jag frågar mig verkligen, örn det icke är riktigt att just
under denna koncentrerade tid försöka tillfredsställa alla lyssnare, och det är
den synpunkten, som hittills varit vägledande för Radiotjänst.

Jag vill i detta sammanhang också beröra en nyhet, som jag vid sysslandet
med herr Nilsons i Spånstad mycket intressanta motion fått del av, nämligen
att man redan på söndag från radioledningens sida kommer att på Gotland
inleda ett experiment med trådradio, som man sedan hoppas kunna införa
över hela landet. Det blir då möjligt att dubblera programmet. Man tänker
sig nu att på Gotland börja med att per trådradio skicka ut speciella sändningar
för Gotlands jordbrukare, där man skall kunna ge dem tips vecka för
vecka örn vad som är tillrådligt att göra, meddelanden om vad man på sakkunnigt
jordbrukarhåll råder dem till. Slår detta experiment väl ut, kan man
tänka sig en fortsättning på samma väg. Man ämnar så småningom, när trådradion
byggts ut, dela upp landet i fem olika grupper. Per trådradio skall man
ge varje grupp den speciella handledning, som passar för de lyssnare, som tillhöra
gruppen. På så sätt kan man ha olika program för södra, mellersta, östra,
västra och norra Sverige.

Vad själva yrkandet i motionen beträffar, som rör personalfrågan, så bär
jag redan framhållit, att det i Radiotjänst redan nu finns en tjänsteman speciellt
för landsbygden. Det är emellertid alldeles självklart, att örn herr Nilson i
Spånstad eller någon annan kan visa att det föreligger behov av ytterligare
en tjänsteman det säkerligen skall bli lätt att ta upp en diskussion därom
med Radiotjänsts ledning. Den är sannerligen ingen ingärdad och hemlig
institution i samhället, utan där är herr Nilson i Spånstad lika väl som någon
annan välkommen framlägga sina synpunkter. Radiotjänst är ett relativt självständigt
bolag, som man utan svårighet kan komma till tals med. Jag skulle
också vilja säga — jag vågar härvidlag tala av egen erfarenhet, eftersom jag
rätt många år varit tidningsmedarbetare — att det gäller för ett offentligt
organ som Radiotjänst att icke stöta någon krets av lyssnare. Men jag tror mig
kunna garantera herr Nilson i Spånstad, att ingen, hur fullkomlig han än kan
bli, har möjlighet att undgå göra det. Herr Nilson i Spånstad påminde ju
själv om att det av en av våra främsta experter på nykterhetsrörelsens område
hållits ett nykterhetsföredrag, som råkat stöta en kår, vilken därför protesterat.
Jag kan nämna för herr Nilson i Spånstad, att det i ett underhållningsprogram
förekommit en uppläsning örn en herre, som icke är alldeles obekant, nämligen
reservlöjtnanten Johansson i Grönköping, och att detta programinslag föranledde
en protest från reservofficerarnas organisation. Man kan faktiskt icke
röra sig, eller man har i vart fall svårt att röra sig, utan att trampa någon
liten tå, och så blir det protester. Men jag tror att man därvidlag bör vara
något så när generös och räkna med att man så småningom skall komma fram
till en allt lättare umgängelse med de olika lyssnargrupperna.

Jag skulle, herr talman, till sist vilja säga ett ord om svårigheten att skaffa
goda underhållningsprogram. Redan det att det torde vara bland det värsta som
finns att skriva en bra sketch eller en bra kuplett gör det naturligtvis väldigt
svårt att få bra underhållningsprogram. Alla som lyssna på radio veta ju också,
att dessa program kunna lämna mycket övrigt att önska. Jag kan emellertid
försäkra herr Nilson i Spånstad, att ingen vet detta bättre än radioledningen
själv, som säkerligen är inställd på att försöka få fram fullgoda saker men har
mycket svårt att göra det. Vad beträffar den i detta fall omstridda visan »Resultat
av plöjnings tävlan» har den varit så diskuterad i pressen och kammaren

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

Motion om förbättrad upplysnina genom rundradion örn landsbygdens för hållanden.

(Forts.)

att jag tycker att det kan vara skäl att införliva första strofen med kammarens
protokoll för att kammarens ledamöter skola kunna bedöma om visan i fråga
kan anses vara smaklös och kränkande för landsbygden. Första strofen lyder
så här:

»Resultat av plöjningstävlan

första pris tog Edvin Andersson i Bo.

Han blev först i plöjningstävlan, plöjde
bara raka fåror ska ni tro.

Resultat av plöjningstävlan

här i sockna har fäll aldrig plöjts så bra,

leve han: Hurra, hurra, hurra!

Kom nu fram å hämta prise!

Andersson i Bo lär inte vara här,

han har åkt till stan och sökt en veterinär,

Andersson i Bo lär inte vara här,
märra hans ho har fått kvarka.

Jag erkänner att detta sannerligen icke är något snillefoster, men jag kan
icke finna annat än att det är ett rätt oskadligt skämt. Jag tycker icke att
landsbygden för den visans skull på något sätt bör känna sig kränkt. En av
kammarens högt ärade ledamöter, nämligen statsrådet Wigforss, skulle ha betydligt
större anledning att känna sig illa behandlad. Han sade ju också en
gång i en liten kabaré där han själv uppträdde, att eftersom lyssnarna så mångå
gånger haft roligt på hans bekostnad ville han passa på tillfället att själv ha
litet roligt, och så ingrep han i diskussionen och gav lyssnarna en som jag tror
ganska värdefull lektion i konsten att tänka. Ja, herr talman, man kan också
fråga sig, örn icke riksdagen har större anledning än andra korporationer att
känna sig trampad på tårna. Jag erinrar örn att det icke var så länge sedan
det skickades ut en liten underhållningspjäs i radio som hette »Bör detta sägas
i radio?». Den kännetecknades av en ganska blodig ironi, som riktade sig mot
både den ena och den andra företeelsen i det offentliga livet. Riksdagen stod i
centrum för uppmärksamheten. Jag hörde pjäsen, och jag måste säga, att jag
tog icke illa vid mig. Jag tror icke att det skadar riksdagens anseende örn
svenska folket får lyssna till en sådan där liten radiopjäs, i vilken riksdagen
betraktas från den skämtsamma sidan. Jag skulle icke heller anse det lyckligt,
örn man med anledning av detta på det ena eller andra sättet försökte ingripa,
vare sig allvarligt eller mera lekfullt, i radioledningens frihet att efter bästa
förmåga sätta ihop sina program. Jag tror, herr talman, att så som rundradion
arbetar här i landet har den funnit en ganska lämplig form för sin verksamhet.
Jag är också övertygad örn att med de ökade resurser, som efter vad vi hoppas
snart skola komma att ställas till radioledningens förfogande, med arbetsro
och under vaken kritik från allmänhetens sida radioprogrammen skola bli allt
bättre och tjäna till upplysning och glädje för alla grupper av Sveriges folk,
därvidlag även landsbygdens inberäknat.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Utan att komma med flera citat vill
jag påpeka, att i den påtalade visan förekom icke bara det pekoral till första
strof, som utskottets talesman läste upp — diskussionen kan på den punkten
gå vidare inför annat forum — men jag kan försäkra både herr Ståhl och
andra, som eventuellt tänka som lian, att det icke var detta vi reagerade emot
utan helt andra ting. Detta örn detta.

Andra hammarens protokoll 19b0. Nr lb.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion om landsbygdens för hållanden.

(Forts.)

Herr Ståhl sade, att vi böra vara något så när generösa i vår uppfattning
när det gäller att bedöma Radiotjänst och dess arbete. Jag skulle tro, att vi
både varit och äro det trots att landsbygden fortfarande är missgynnad. Yi
ha i stor utsträckning slutat upp med att klaga därför att vi äro klart medvetna
örn att det är ytterligt svårt att få någon rättelse till stånd. Jag skulle
vilja kalla det för åtminstone en smula generositet, att man accepterar en sak,
som man icke är nöjd med men som man finner det möta oöverstigliga svårigheter
att få rättelse i.

Herr Ståhl sade vidare, att det skulle vara så lätt att i efterhand framföra
kritik mot vad man finner vara galet och vrångt i den svenska radion. Ja, det
är ju riktigt, det är en mycket enkel sak, lika enkel som att skriva insändare i
tidningarna om saker som hänt. Men det bör ju herr Ståhl liksom vi andra ha
en viss erfarenhet av, att den vägen icke alltid vare sig är lämplig eller leder
till rättelse. Örn något sagts eller gjorts, som är felaktigt, är skadan redan
skedd, och den repareras icke med klagomål i efterhand.

Jag skulle också här vilja framhålla, att vi icke önska få alla våra jordbruksföredrag
den tid på kvällarna, då alla lyssna på radio. Örn vi då kunde få litet
mera av allmänintressanta ting rörande landsbygden och dess arbetsliv och näringar,
örn vi kunde få lov att göra klart för medborgarna i detta land, att
landsbygden icke bara är ett reservat, där städerna och främst storstäderna
kunna hämta sitt behov av människokapital, utan är en del av detta land, som
lever sitt eget liv. en del av detta land, där det också finns en kultur, en kultur,
som den inbitna storstadsmänniskan icke alltid har så lätt att fatta, tror jag
att vår inställning till Radiotjänst i stor utsträckning skulle förbytas i tacksamhet.
Herr Stahl sade, att man kan gå upp till Radiotjänst och diskutera med
herrarna däruppe, och det är ju möjligt att det går för sig. Jag hade annars den
uppfattningen, att det är tjänstemännen hos Radiotjänst, som böra söka upp de
människor de vilja träffa och söka sig ut till den miljö de vilja skildra; det är
icke dessa som skola göra sig påminta hos Radiotjänst. Skulle detta vara fel
vill jag försäkra herr Ståhl, som väl i kväll har uppdraget att tala å Radiotjänsts
vägnar, att Radiotjänst alldeles säkert skall få många tips från landsbygden
av folk icke av mig — som känna den svenska landsbygden, om man
säger till. Jag känner mig emellertid icke så alldeles övertygad örn att det är
så lätt att vinna gehör för landsbygdens önskemål. Jag stöder mig därvidlag
bl. a. pa agronom Orjangårds artikel i Jordbrukarnas Föreningsblad för några
manader sedan. Agronom Örjangård tillhör ju radionämnden och vet vad han
talar om. men att döma av vad han sade tycktes det som örn han, som väl dock
torde vara den landsbygdsrepresentant, som har den största möjligheten när
det gäller att tala för landsbygdens sak, icke skulle ha så lätt att vinna gehör
tor landsbygdens önskemål visavi radion. Jag är glad, örn man sedan dess
möjligen ändrat sig i Radiotjänst, och vill man därtill samarbeta med landsbygden
tror jag mig kunna försäkra, att landsbygden icke skall undandra sig
samarbete. Men det kanske finns anledning för oss att vänta att Radiotjänst
gentemot landsbygden börjar visa litet av vad man i vanligt språk kallar god
vilja tor att vi skola ändra vår inställning.

, .S^1; Herr talman! Jag skall bara be att få säga, att jag tycker nog,

att det ar litet grand hart sagt, när herr Nilson i Spånstad säger, att jag skulle
tala pa uppdrag av Radiotjänst. Det är så, herr Nilson i Spånstad, att vi fått
en motion av herr Nilson m fl. att behandla. Vi ha sökt att genom så allsidig
mtormation som möjligt bilda oss en uppfattning örn de synpunkter som fram -

Onsdagen den 3 april 1946 em. Nr 14.

Motion om förbättrad uppl?! snina q enom rundradion om landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

hållits i denna motion. Jag kan icke förstå annat än att det är ett ytterligt
lojalt sätt att behandla ett ärende att ett utskott söker få en motion så allsidigt
belyst som möjligt.

jag tycker nog också, att det är litet för mycket sagt, att radioledningen
icke skulle visa sin goda vilja. Jag hänvisar kammarens ledamöter att taga
del av den bilaga som fogats vid utskottsbetänkandet och av vilken framgår
att det inte är litet som Radiotjänst gjort för att tillfredsställa sina lyssnare
på landsbygden.

För varje ny programpunkt, som kommer till, måste en annan programpunkt
strykas. Det är mera vanskligt än herr Nilson i Spånstad vill medgiva att vid
radioprogrammens utformning göra en lämplig avvägning mellan olika intressen.

Till sist antydde herr Nilson i Spånstad, att nian så att säga trängt undan
de programpunkter, som intressera lantbefolkningen, från kvällssändningarna,
som folk helst lyssnar till. Jag är icke tillräcklig radiosändarexpert för att
våga mig på att avgöra hur det förhåller sig med den saken. Men jag hänvisar
herr Nilson i Spånstad till en tidning, som ej torde vara honom främmande,
nämligen RLF-Tidningen. Den refererar i sitt sista nummer ett program, som
heter »Landsbygdens romantik». Så sent som i måndags, alltså i förrgår kväll,
mellan klockan 19.50 och 20.30, alltså under den mest brännande sändningstiden,
hölls en, som den här kallas, intressant litteratur- och agrardebatt i radio
med Åke Gullander som talare. Det visar, att den goda viljan icke saknas och
att landsbygden fått utrymme även under den mest bråda tiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Spånstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Örn jag dragit en felaktig slutsats av herr Ståhls uppträdande
här, vill jag säga, att formuleringen kanske var en smula bestämdare
än vad som avsetts. Att jag använde de ord som fällts beror på att jag
tyckte, att herr Ståhl i kammaren i dag är litet annorlunda än herr Ståhl i
utskottet. Det är det som givit anledning till detta.

Jag skulle också vilja säga, att när herr Ståhl pekar på att frågan fått en
så allsidig belysning genom utskottets arbete, så har man ju dock icke remitterat
motionen till några av de närmast intresserade parterna med undantag
av folkbildningsorganisationernas centralorganisation. Jag vet icke, örn detta
är ett avsteg från nuvarande praxis. Men jag vet, att på den tid då jag satt i
tillfälligt utskott brukade vi alltid remittera ut de motioner, som vi funno vara
av mera allmänt intresse, till så mångå institutioner som möjligt för att få
frågan, som herr Ståhl säger, så allsidigt belyst som möjligt.

Vidare yttrade

Herr Sundberg: Herr talman! Jag är visserligen genuin stadspojke och
kanske därför icke skulle blanda mig in i denna debatt örn landsbygdens problem.
Jag har gjort det därför att jag starkt ifrågasätter, huruvida det syftemål,
som herr Nilson i Spånstad strävar efter att nå, icke skulle tjäna på
om man läte dessa frågor debatteras mellan respektive parter, Radiotjänst och
de intresserade från landsbygdshåll. Till denna uppfattning har bidragit en
upplevelse, som jag gjorde en kväll i Stockholm, när jag roade mig med att gå
på Södra teaterns revy. Då jag satt och såg på denna tingel-tangelrevy, kom en
herre in på scenen, en konferencier, som tillkännagav för publiken, att teatern
hade nöjet att den kvällen ha besök av en riksdagsman. Det är naturligt, att
jag, såsom själv varande riksdagsman, spände både ögon och öron för att kon -

100

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion om landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

statera vad det kunde vara för riksdagsman som åsyftades. Konferencieren meddelade,
att riksdagsmannen i fråga skulle inträda och få ordet och att det var
riksdagsman Nilson i Spånstad Som gjorde teatern den äran; både namn och
hemort uttalades synnerligen tydligt. Sedan konferencieren avlägsnat sig, kom
det in en vulgär bondkomikertyp, inte elen där kända typen med mollskinnsbyxor
och smålandsportmonnä utan en mycket mera karikerad bondkomikertyp.
Denne nöjde sig sannerligen icke med att bara taga visan örn plöjningstävlan
utan han sjöng ett helt potpurri på bondvisor och bon dslagdängor av
sådant slag som kuplettförfattare sitta och svarva ihop på sina revyfabriker
och som de få stoff till från tidningspressens skildringar av dagshändelserna.

Denna sketch på Södra teaterns revy väckte stort jubel bland den, som jag
tror, stadsbetonade publik som infunnit sig, även örn den icke väckte jubel hos
mig, och den applåderades livligt. Jag tror, att stoffet till sketchen hämtats
från den diskussion, som nu förevarande motion framkallat i pressen.

Syftemålet med motionen skulle bättre tillgodoses, örn intresserade parter i
olika instanser kunde komma tillsammans till enskilda, ingående överläggningar.
Men herr Nilson i Spånstad har förmodligen trott, att hans valmän icke
skulle erfarit lika stor tillfredsställelse örn ett sådant tillvägagångssätt använts.

Herr Nilson i Spånstad erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill till detta sista inlägg bara säga, att vad som
säges och göres på en teater, som står helt och hållet fri och icke i något avseende
är bunden till staten, det må vara fritt från varje kritik från min sida.
Teatrarna i Stockholm ha rättighet att säga och göra vad de vilja utan att jag
skulle finna anledning uppträda som undervisare. Herr Sundberg förebrådde
mig för att jag lämnat stoff till Södra teaterns revy. Det kan ifrågasättas, örn andra
riksdagsmän alltid välja sina ord så väl som önskvärt vore. Jag har vid läsning
av Göteborgs-Posten konstaterat, att herr Sundberg lämnat stoff till en
råd av artiklar i en av Sveriges mest lästa tidningar. Det kanske av vissa kretsar
— icke av alla — betraktas som icke mera hedrande än apostroferandet av
undertecknad på Södra teatern.

Vidare yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Vid ett tidigare tillfälle för några år sedan, då
vi diskuterade denna fråga, kritiserade jag ganska skarpt radioledningen. Mina
anmärkningar gällde särskilt underhållningsprogrammen. Sedan dess har jag
konstaterat en påtaglig förbättring och har icke anledning att framföra samma
hårda omdöme som förut. Jag anser dock, att herr Nilson i Spånstad har visst
fog för den framställning han gjort i detta ämne. Det är ju klart, att det icke
står i mänsklig makt att tillfredsställa alla. Det kan ingen programchef göra.
Även örn herr Nilson i Spånstad skulle få föreslå personer, som skulle äga
bestämma över innehållet i radioprogrammen, skulle han kanske själv bli missbelåten,
han liksom många andra. Jag tror att programverksamheten skötes på
ett ganska tillfredsställande sätt. Emellertid tycka nog även personer, som
icke äro särskilt ömtåliga, att det i radion ibland förekommer saker, som
vittna örn ganska långt driven smaklöshet. Jag förstår ej, varför man i svensk
radio skall använda tämligen grova svordomar, vilket ibland förekommer. Det
höjer inte smaken hos vårt folk, och roligt är det inte heller. Den tid borde
vara långt borta, då sådant kunde serveras i svensk rundradio.

Det verkar litet krasst att sända ut föredrag örn exempelvis gödslingsfrågor
just på söndagsmorgonen klockan nio eller när det brukar vara. Men det kanske

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

101

Motion om förbättrad upplysning genom rundradion örn landsbygdens förhållanden.
(Forts.)

är en lämplig tid ur den synpunkten att nian da har lättast att vara inne och

höra på dessa föredrag. . , , . . ,

En annan sak, som jag fäst mig vid, är att Radiotjänsts ledning i »töckholm
icke riktigt tyckes ha kännedom om vanorna på landsbygden. Jag förstår
icke, varför programmen många gånger på sommarkvällarna, särskilt
på lördags- och söndagskvällar, anpassas efter ungdomens smak. Då sitter
ungdomen sällan vid radion och hör pa, medan i stället far och mor söka en
stunds avkoppling, och de uppskatta föga de moderna schlagerna, framför allt
icke den skramlande jazzen, utan föredraga tonerna av den musik, sommar
vanlig i deras ungdom. Därigenom manas fram minnena från .den tid, da de
njöto av dessa toner, som de alltjämt ha roligt av att höra. Då är ungdomen
ute på landsvägar eller dansbanor och har ingen som helst behållning av vad
som framföres i radion. Jag tror, att man bör tänka pa detta liten smula mera
än man hittills gjort, Det kan fastslås, att sådana saker, särskilt i musikväg,
som vi äldre tycka örn att koppla in på radion en lördagskväll, t. ex. känd musik
från Göteborg och dylikt, bruka framföras under en mycket kort stund,
och sedan släppes något annat på som vi icke hava så värst stort intresse av
att höra. Om de, som makten hava, tänkte liten smula härpå, så skulle vi vara
tacksamma. Den förbättring, som redan inträtt, skulle då kunna ytterligare
fortsätta. . .

Till sist en sak, som särskilt livligt diskuterats, utsändningen av plöjnmgstävlingsvisan.
Jag vet ej, om vi äro så förfärligt ömtåliga på landsbygden att
vi icke tåla ett skämt. Åtminstone tror jag för min del, att denna sak rivits
upp i onödan, i vilket syfte skall jag icke säga, ty det vet jag ej. Hade detta
icke skett, tror jag att saken hade gått ganska spårlöst förbi. Säkert är,
att icke många tagit illa vid sig. Särskilt undrar jag på att riksdagsmän kunna
klaga över en sådan sak. Vi bli väl ibland, utan att taga illa upp, utsatta
för ganska blodig drift även från våra egna och framför allt från motståndarhåll,
men vi få försöka överleva. Vi ta det med synnerligen stort jämnmod
och ha ibland roligt åt skämtet. Örn folk sitter med känslospröten framme och
bara klagar och anmärker på vad som förekommer i radion, blir det icke lätt
för Radiotjänst att göra upp sina program.

Herr talman! Jag skulle önska, att de betydelsefulla synpunkter, som framförts
i herr Nilsons i Spånstad motion, beaktades. Radiotjänst bör taga.största
möjliga hänsyn till dessa synpunkter, men jag tror knappast, att Radiotjänst
bör taga alltför stor hänsyn till de mera »klagomässiga» och känslomässiga
inpass, som här kommit fram under debatten.

Herr Sundberg: Ett ord i anledning av herr Nilsons i Spånstad replik. Jag
tror mig ganska tryggt kunna överlämna åt kammarens ledamöter, både bönder
och stadsbor, att avgöra, huruvida replikväxlingen mellan mig och redaktör
Hjörne i Göteborgs-Posten har något med detta att göra. Jag har ingen anledning
att här diskutera den saken. Den replikväxlingen gällde förstatligandet
av Bergslagernas järnvägar, vilket icke har något sammanhang med det
ämne vi nu diskutera.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion angående kontroll av den privata kursverksamheten
för yrkesutbildning.

102

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, detta
beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

g 20.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Hedlund i Rådom, som anförde: Herr talman! Prisregleringen å rundvirke
har vid många tillfällen varit föremål för allvarlig kritik. Man har
gjort gällande att skogsbruket och de olika kategorier som ha sin utkomst i detsamma,
körare, huggare, flottare etc. hindrats att komma i åtnjutande av den
betalning, som priserna å den förädlade varan motivera. Detta innebär, framhålles
det, att förädlarna fått en för stor vinst; och den omständigheten att industrien
visat sig villig betala mer än normalpris och enligt tillförlitliga uppgifter
också gjort detta ger vid handen, att staten, på bekostnad av dem som
ha sin utkomst i skogsbruk, påtvingat förädlarna en vinst, som t. o. m. är större
än de själva ansett erforderlig.

Beträffande villigheten att betala överpris å rundvirket inskränker jag mig
till att hänvisa till vad som i detta avseende uttalats av representanter för
skilda politiska partier under en interpellationsdebatt i denna kammare den 20
december 1945. De överpriser som förekommit torde i regel ha betalats för
rotposter. Det måste hos skogsägare som leverera virket färdighugget framkalla
minst sagt blandade känslor, då de erfara, att grannar, som sålt rotposter,
utvunnit betydligt högre priser. Hela prisregleringen å rundvirket får onekligen
för dem en prägel av godtycke. Utomstående kunna knappast underlåta att
betrakta förhållandena som kaotiska.

Att de rådande prisförhållandena ogynnsamt påverkat virkesproduktionen
särskilt å sådana mindre skogar, från vilka rotposter ej lämpligen kunna säljas,
torde vara säkert.

Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, att de nuvarande priserna
å förädlad vara möjliggöra ett väsentligt högre pris både på sågtimmer och på
rundvirke, för massatillverkning synes välgrundad. Härför talar det förhållandet,
att överbetalning faktiskt sker. Det har också framgått av gjorda utredningar.
Att staten genom tvång skall upprätthålla en sådan ordning får anses
olyckligt.^ En bättre överensstämmelse mellan råvarupris och priset å förädlad
vara bör åvägabringas. En fri prisbildning å rundvirket är säkerligen den bästa
metoden försatt vinna detta syfte. Men även en tillräcklig höjning av de statsreglerade
priserna å rundvirket medför uppenbarligen en verkan i samma riktning.

Inom några få månader stå vi inför en ny säsong för försäljning av rundvirke.
Den frågan uppställer sig då, huruvida missförhållandena beträffande
priserna skola kvarstå — med den accentuering, som kan väntas ju längre situationen
varar — eller örn man från statens sida är beredd att med en något mera
realistisk syn på frågan konstatera, att nackdelarna av nuvarande system väsentligt
överväga de fördelar man med större eller mindre fog trott sig vinna.

Ett upphävande av prisregleringen å rundvirke för nästa säsong synes vara
väl motiverat. Bibehålies prisregleringen synes det dock under alla förhållanden
vara nödvändigt med en sådan höjning av rundvirkespriserna att dessa
motsvara priserna å den förädlade varan. För detta ändamål torde det vara
lämpligt att representanter för skogsägare och förädlare beredas tillfälle att
tillsammans med myndigheterna undersöka vilka priser, som kunna betalas.
Detta synes vara en billig begäran i tider då frågorna örn insyn i näringsföretagen
och örn industriell demokrati föras fram som problem av första ordningen.

Onsdagen den 3 april 1946 em.

Nr 14.

103

Interpellation. (Forts.)

Jag tillåter mig under åberopande av ovanstående hemställa örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta dessa frågor:

1. Är statsrådet beredd att förorda ett slopande av prisregleringen å rundvirke
för nästa försäljningssäsong?

2. Örn så ej är fallet, vill statsrådet medverka till att gemensamma undersökningar
inledas mellan skogsägare, förädlare och myndigheter angående de
virkespriser, som kunna betalas med hänsyn till rådande priser å den förädlade
varan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Herr Stjärne avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 455, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 214, angående medgivande för Svenska
skifferoljeaktiebolaget att teckna viss borgen.

Denna motion bordlädes.

§ 22.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 277, innefattande
delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckta motioner dels angående utredning
örn utjämning av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga örn flytande
motorbränslen, dels ock örn utredning angående ett enhetligt pris på flytande
motorbränsle; och beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tredje tillfälliga utskott.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1946/47; samt

från bevillningsutskottet:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) afgående försäljning av rusdrycker;

• 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring

i gällande tulltaxa m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående ändring
i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt.

104

Nr 14.

Onadagen den 3 april 1946 em.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.43 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401840