RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 43.

Onsdagen den 18 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt
anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet under i intyget angiven tid.

Tenhult den 17 december 1946.

Eskil Albertsson.

Riksdagsman Eskil Albertsson, Tenhult, är på grund av luftvägsinfektion
förhindrad att bevista riksdagen under 5 dagars tid fr. o. m. innevarande dag,
intygas.

Stockholm den 17 december 1946.

Levi Bergström.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Domös
interpellation örn förlängd remisstid för statsskatteberedningens betänkande,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Domö till mig riktat följande fråga:

Vill herr statsrådet medgiva väsentlig förlängning av den nu fastställda,
uppseendeväckande korta tiden för vederbörande remissinstanser att inkomma
med yttranden över 1945 års statsskatteberednings betänkande med förslag till
omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt
m. m,?

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är givetvis önskvärt, att i en fråga av detta slag remisstiden för de
myndigheter m. fl., fran vilka yttranden inhämtas, kan göras relativt lång.
-^kr det gäller att bestämma den tidpunkt, da utlåtanden senast skola avges,
måste dock hänsyn även tas till ärendets fortsatta handläggning. Utgångspunkten
har varit, att skatteberedningens förslag bör -föranleda proposition till
1947 års riksdag. Det har vidare synts angeläget, att propositionen i ämnet
kan föreläggas riksdagen vid tidigast möjliga tidpunkt för att riksdagen skall
beredas erforderlig tid för en ingående prövning av skattefrågorna och en forcerad
behandling av ärendet sålunda kunna undvikas. Med beaktande slutligen
av den tid propositionens utarbetande kan väntas kräva, anser jag det därför
icke möjligt att utsträcka remisstiden över den 1 februari. Detta utesluter
dock icke att -—- på sätt ofta sker — en sådan remissinstans, för vilken speciella
svårigheter föreligga att inkomma med svar inom den fastställda tiden, på
särskild begäran kan erhålla visst kortare uppskov med svarets avlämnande.

Första hammarens protokoll 19hG. Nr hö. 1

Örn förlängd
remisstid för
statsskäl -beredningens
betänkande.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Örn förlängd remisstid för statsskatteberedningens betänkande. (Forts.)

Interpellanten har särskilt omnämnt, att skatteberedningen bland annat avsett,
att barnavdragen vid den statliga beskattningen skola ersättas med kontanta
barnbidrag i enlighet med ett av befolkningsutredningen tidigare framlagt
förslag. I anledning härav vill jag endast framhålla, att det förhållandet,
att flertalet remissmyndigheter nyligen yttrat sig över befolkningsutredningens
betänkande, i avsevärd grad bör underlätta deras prövning av skatteberedningens
förslag i denna del.

Herr Domö: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för svaret, fastän jag samtidigt måste säga, att jag
inte finner det tillfredsställande.

Herr statsrådet understryker, att hänsyn måste tagas till ärendets fortsatta
handläggning, när det gäller att bestämma den tidpunkt, då utlåtanden senast
skola avges. Hade det inte varit skäl att redan vid förslagets utarbetande taga
hänsyn just till ärendets fortsatta handläggning och därmed också till önskvärdheten
av att vederbörande remissinstanser skulle få rimlig tid till sitt förfogande
för att utarbeta sina yttranden? Det har ju varit herr finansministern
som själv har stått för skatteberedningen, och det borde då lia varit möjligt
att ordna det hela på annat sätt än vad som nu har skett. Det må vara, att
finansministern för sin del tänkt sig en tågordning, som möjliggör proposition
till 1947 års riksdag, men jag kan inte undgå att än en gång säga, att han
borde ha tänkt på detta tidigare, det vill säga Tedan vid utredningsarbetets
början och under dess gång. I detta liksom i så många andra ärenden har planeringen
varit bristfällig, med påföljd att ärendet i det sista avgörande skedet
måste forceras fram på ett otillständigt sätt.

Vad är det överhuvud taget för mening med hela remissapparaten, örn inte de
anlitade instanserna få tillräckligt god tid på sig för granskning och ståndpunktstagande?
Remissförfarandet blir då endast en tom form. Vad är det för
värde med finansministerns uttalande om det önskvärda i att remisstiden i en
fråga av föreliggande slag kan »göras relativt lång», örn man samtidigt fordrar,
att svaren i den ytterst viktiga och besvärliga aktuella frågan skola avges
inom en och en halv månad, under vilken tid dessutom jul-, nyårs- och trettondagshelgerna
infalla? Det gäller dock här ett betänkande av mycket omfattande
och invecklad natur, som ger anledning till ett ingående studium. Det
är en hel del intressanta saker som stå där och som äro värda att uppmärksammas
— kammarens ledamöter behöva inte vara rädda för att jag skall
läsa upp allt för mycket ur betänkandet. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på vad som står på s. 216, där det säges, att kvarlåtenskapsskatten bör likställas
med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom
dödsfallet. Innebörden är ju den, att den som spar, sätter sig i skuld till staten.
Det finns anledning till en hel del reflexioner i anledning av liknande
egendomligheter, örn man går vidare och läser betänkandet.

Även örn betänkandet är intressant, ifrågasätter jag, om det är av den natur,
att det är särskilt lämpat till julläsning. Där finns säkert en hel del ting
som komma att utöva en motsatt inverkan än den lugnande lektyr som man
annars brukar rekommendera som läsning vid de nu förestående högtiderna.

Konsekvensen av förslagens genomförande torde bli en radikal omdaning av
vårt samhälle i en riktning, som är främmande för vår nuvarande ekonomiska
hushållning och samhällsstruktur. Det verkar, som örn finansministern hade
mycket brått med att få se sitt nya samhälle, som så småningom skulle bli
fritt från de farliga krafter, som sparsamma och framgångsrika medborgare
utgöra.

Betänkandet är, såsom jag har framhållit i interpellationen, så omfattande,

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Örn förlängd remisstid för statsskatteberedningens betänkande. (Forts.)
att det verkligen kräver långvarigt och omsorgsfullt övervägande av remissmyndigheterna.
Därför förefaller det mig inte alls orimligt, örn remisstiden
utsträcktes åtminstone med en och helst med två månader. Så som ärendet nu
ligger till, vore detta det enda riktiga.

Jag är fullt på det klara med att en utsträckning av remisstiden kan omöjliggöra
framläggande av proposition till 1947 års riksdag. Men den olägenhet,
som finansministern kan finna förenad därmed, väger lätt mot olägenheterna
av att förslaget pressas fram utan tillräckligt ingående prövning av Temissinstanserna,
vilkas sakkunniga uttalanden äro av den största betydelse för
riksdagen, när denna sedermera skall fatta sitt beslut. Vi ha under de gångna
åren fått vara med om hastverk i både stort och smått. Men det går alltför
långt, när i ett fall som det föreliggande tidsmomentet tillmätes den avgörande
betydelsen vid frågans handläggning. Med sådana metoder befrämjas inte
statsmakternas anseende i allmänhetens ögon.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skulle mycket val förstå hen
Domös uttalanden, örn denna skattefråga väsentligen vore ett tekniskt spörsmål.
Men alla veta ju, att det i främsta rummet är en politisk-ekonomisk fråga
där jag -—- herr Domö får ursäkta — är ganska övertygad örn att herr Domö
icke kommer att ändra mening på grund av vad som eventuellt kan komma att
anföras ifrån remissmyndigheternas sida.

När herr Domö här tar upp en sakdiskussion såtillvida, att han säger att
betänkandet icke är någon glädjande julläsning för svenska folket, undrar
jag, örn han inte förväxlar svenska folket med en mycket liten del av svenska
folket. Om herr Domö får rätt, skulle vi uppskjuta, genomförandet av en skattesänkning
för tre miljoner skattedragare ytterligare ett år. Jag undrar, örn
dessa tre miljoner skattedragare skulle vara herr Domö tacksamma för ett sådant
uppskov.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall uteslutande yttra mig örn den tekniska
möjligheten att verkställa granskning på den utmätta remisstiden och
då speciellt med tanke på länsstyrelserna.

Jag undrar, om herr statsrådet har tänkt på huruvida det verkligen finns
möjlighet för landskontoren och i detta fall närmast landskamrerarna att hinna
med en granskning av betänkandet på den utmätta tiden. I allmänhet anser
man väl, att de värdefullaste remissinstanserna, när det gäller skatteförslag,
äro kammarrätten och landskamrerarna. Landskamrerarna och även de andra
kvalificerade arbetskrafterna på landskontoren äro emellertid just under januari
månad strängt belastade. De ha då arbetet med krigskonjunkturskatten,
vilket är mycket krävande och invecklat och blir allt svårare för varje år som
går. Detta gör att jag tror, att det kommer att bli svårt för dem att prestera
ett väl genomarbetat remissutlåtande. Jag ifrågasätter därför för min del, örn
herr statsrådet inte åtminstone för dessa remissinstansers vidkommande kunde
tänka sig en förlängning av remisstiden, så att det bleve möjligt för dem att utarbeta
ett så värdefullt utlåtande som jag är säker på att herr statsrådet önskar.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill till herr finansministern säga, att det
ju främst är myndigheterna och framför allt de delegationer, som komma att
tillsättas för att avge remissyttranden, som omedelbart måste läsa detta betänkande.
Jag skulle tro, att för en hel del av dem kommer detta inte att bli
ett .särskilt angenämt arbete under julen, vartill kommer att betänkandet är
ganska tungläst och besvärligt.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Örn förlängd remisstid för statsskatteberedningens betänkande. (Forte.)

Vad jag framför allt vill säga är dock, att det verkar, som om finansministern
ovillkorligen önskar hastigt pressa igenom ett skatteförslag, som^ till sm
natur är sådant, att det kommer att få mycket radikala verkningar på vårt samhälle.
Det kan icke vara riktigt att inte låta myndigheterna och även allmänheten
få tillfälle att diskutera förslaget och verkligen sätta sig m i vad det
innebär. Det är mot detta sätt att, kanske i tillit till den nuvarande majoriteten,
söka i forcerad fart pressa igenom det framlagda skatteförslaget som jag för
min del vill framföra en allvarlig protest.

Herr Wistrand: Herr talman! Det var ett yttrande av herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, som gjorde mig betänksam. Jag fick den uppfattningen,
att statsrådet Wigforss anser, att remissförfarandet kan ha en
viss betydelse, när det gäller de tekniska detaljerna, men icke för bedömningen
av en fråga som är av politisk natur. Det vore mycket olyckligt, om denna
uppfattning vunne allmän hemul. Jag tycker mig tyvärr ha spårat ansatser
till att man vill låta en sådan uppfattning bli vägledande. Då vi häromdagen
behandlade frågan om vattenrätten, hade jag i diskussionen anledning att påtala,
att riksdagen förelagts förslag örn en mycket betydelsefull ändring av
vad som hittills varit vägledande för svensk lagstiftning utan att man överhuvud
taget hade brytt sig örn att remittera förslaget till olika instanser för
yttrande. Det är inte/likgiltigt och allra minst i frågor, som anses vara av politisk
betydelse, att riksdagen har nödig vägledning i fråga örn det föreliggande
förslaget i form av remissyttranden från de institutioner och instanser, som
sedermera kunna bli berörda av saken. Riksdagen har all anledning att kräva,
att avgörandena kunna ske på grundval av riksdagens egna överväganden och
med utgångspunkt i ett material, som i full och riklig omfattning står till dess
förfogande. Kräver riksdagen inte detta, blir den ingenting annat än en voteringsmaskin,
som svär på magisterns ord i de föreliggande frågorna.

Lagförslag om Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av
allmän sjuk- (tels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring,

försäkring <Jels ock i ämnet väckta motioner.

m, m.

Genom en den 27 september 1946 dagtecknad proposition, nr 312, vilken
hänvisats till särskilt utskott, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet den 12 april och den 27 september 1946 och i
lagrådet den 5 juni 1946 hållna protokoll, dels jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
allmän sjukförsäkring, dels ock lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för
tillhandahållande av sjukhusvård och läkemedel.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft 19 i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren:
nr 371 av herr Näsström,

» 377 » » Ljungdahl m. fl.,

» 380 » » Åman,

» 382 » » Sundvik,

» 383 » fröken Andersson m. fl.,

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

nr	384	av	Lagförslag örn allmän sjuk/orsa k herr Öhman,
»	386	»	herrar Bergvall och Petersson,
»	387	»	» Englund och Annér ävensom
inom andra hammaren:
nr	561	av	herr Lindberg,
»	572	»	» Hansson i Skegrie m. fl.,
»	575	»	herrar Cruse och Malmborg i Stockholm,
»	576	»	» Gustafsson i Lekåsa och Onsjö,
»	577	»	herr Ståhl,
»	578	»	» Gavelin,
»	579	»	» Nolin m. fl.,
»	580	»	» Adolfsson m. fl.,
»	581	»	» Andersson i Eskilstuna m. fl.,
»	582	»	» Lindberg,
»	584	»	» Johnsson i Stockholm m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet avfattat sin hemställan i
åtta särskilda, med A—H betecknade punkter. I punkterna A och B hade utskottet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag örn allmän sjukförsäkring icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag i
ämnet;

B. att riksdagen måtte, med hänvisning till vad utskottet därom anfört,
förklara sig i princip kunna godtaga de huvudgrunder för tillhandahållande
av sjukhusvård och läkemedel, som av föredragande departementschefen angivits
i statsrådsprotokollet för den 12 april 1946.

Vid utlåtandet hade anmälts 11 särskilda, med 1—11 betecknade reservationer.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Strand: Herr talman! I avseende å föredragningen av tredje särskilda
utskottets utlåtande nr 1 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A på det
sätt, att till en början föredrages det av utskottet framställda lagförslaget,
i den mån så erfordras, paragrafvis med ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;
samt

att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Vad herr Strand sålunda hemställt bifölls.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)

Punkten A.

Utskottets förslag till lag örn allmän sjukförsäkring.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives, vid
sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård
(sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i penningar (sjukpenningförsäkring)
.

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

Hen- Strand: Herr talman! Det föreliggande förslaget till lag örn allmän
sjukförsäkring är både omfattande till sina verkningar och detaljrikt i sin utformning.
Hela svenska folket skall omfattas av försäkringen, och det är således
icke särskilt anmärkningsvärt, att delade meningar uppkommit såväl örn
den rent principiella lösning, som frågan har fått i propositionen, som om förslagets
detaljer. Ett stort antal motioner återspegla dessa meningsmotsättningar,
och under utskottsbehandlingen har det framkommit ytterligare argument
för redan ställda yrkanden örn ändringar eller för nya sådana. Mängden av
reservationer till utskottets utlåtande vittnar också om att utskottet icke lyckats
att sammanjämka de skiftande uppfattningar, som finnas beträffande den föreslagna
lagen om obligatorisk sjukförsäkring.

Det bör emellertid omedelbart framhållas, att utskottet är enigt beträffande
principen örn obligatorisk sjukförsäkring. Utskottet har vidare enhälligt förklarat
sig kunna godtaga de huvudgrunder för tillhandahållande av sjukhusvård
och läkemedel, som angivits i departementschefens förslag.

Oavsett föreliggande meningsskiljaktigheter i fråga örn förslagets utformning
torde det också kunna vinna allmänt erkännande såsom innebärande en
avsevärd förbättring till såväl effektivitet som standard, jämfört med vad som
hittills uppnåtts genom den statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen. Särskilt
i fråga örn de sämst ställda i samhället måste det innebära något av en
revolution att på sätt, som här föreslagits, tillförsäkras hjälp vid sjukdom åt
såväl familjeförsörjaren själv som familjemedlemmarna.

Till utskottets utlåtande i ärendet har jag fogat en blank reservation. Den
åsyftar i första hand den föreslagna enhetliga sjukpenningen och vad därmed
sammanhör, men gäller också försäkringens organisatoriska uppbyggnad
därest den enhetliga sjukpenningen beslutas.

För en enhetlig sjukpenning gällande hela landet ha anförts många skäl. Jag
skall av dem endast anföra ett par, som enligt propositionens motivering spelat
en avgörande roll vid utformningen av lagförslaget. Det ena är den minimistandard,
som man vill trygga genom den obligatoriska sjukförsäkringen;
det andra den enkelhet i administrationen, som förväntas kunna bli följden av
en efter dessa grunder uppbyggd försäkring.

Frågan örn en tryggad minimistandard vid sjukdom löses enligt min mening
icke genom ett beslut örn en över hela landet enhetlig sjukpenning. Talet
om en minimistandard kan i detta sammanhang inte bli någon realitet, men
däremot lätt ett slagord, ty minnesstandard är intet entydigt begrepp, när det
gäller levnadsbetingelserna för hela folket. Generella variationer i levnadskostnaderna
inom olika delar av landet återspeglas i socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
och att det finns individuella variationer av ändå större mått, torde
vara känt för de flesta. Det är här fråga örn variationer, föranledda av omständigheter,
varöver den enskilde haft ringa möjlighet att öva inflytande, såsom

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lacjforsing om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
beträffande kostnad för bostad och dylikt, men också örn skiljaktigheter i levnadsvanor.
Den minimistandard, som under sjukdom utmätes lika för alla oavsett
dyrort och med bortseende från andra omständigheter, som inverka på de
faktiska levnadskostnaderna, kan aldrig bli någon realitet för flertalet av de
försäkrade. Det låter sig nämligen inte göra, och det är heller ingen som väntar
sig, att den, som råkar ut för sjukdom, på kort sikt skall kunna inrätta
sig efter den utmätta minimistandarden. Beträffande folkpensionerna är begreppet
mera realbetonat, tv för folkpensionären gäller det ett bestående förhållande,
efter vilket anpassning kan ske, men för den sjuke är anpassning inte
lika naturlig eller möjlig att genomföra, eftersom det i de flesta läll är fråga
örn sjukdom av övergående natur.

Departementschefen har funnit det tilltalande med ilen enhetliga sjukpenningen,
men han är samtidigt på det klara med att den föreslagna försäkringen
kommer att bli mycket otillfredsställande, därest den inte i betydande utsträckning
påbygges med en frivillig försäkring. Detta konstaterande är helt säkert
riktigt. Kunde det förväntas, att alla, som äro i behov av ett utökat försäkringsskydd,
utnyttjade den frivilliga försäkringen, skulle det inte vara mycket
att tvista om. Utnyttjas den frivilliga försäkringen på rätt sätt, borde detta
nämligen leda till en efter inkomsten graderad sjukpenning, ehuru med anlitande
av två olika försäkringsformer, den obligatoriska och den frivilliga. Men
finns det grundad anledning att antaga, att den frivilliga försäkringen kommer
att få en sådan anslutning, sedan hela folket blivit obligatoriskt försäkrat
i en försäkring, som inklusive familjetillägg ger ett effektivare skydd vid
sjukdom än vad den hittillsvarande frivilliga försäkringen kunnat åstadkomma?
Sannolikheten talar för alf den, som bäst skulle behöva en frivillig tilläggsförsäkring
kommer att nöja sig med vad den obligatoriska försäkringen ger.
Till detta kan helt naturligt sägas, att om vederbörande inte vill utnyttja de
möjligheter som erbjudas, så får han skylla sig själv. Men frågan kan inte
avfärdas så lätt, ty varför förordas en obligatorisk sjukpenningförsäkring, örn
icke för att därigenom söka lämna alla erforderlig hjälp?

En efter arbetsinkomsten graderad sjukpenning skulle kanske inte heller
kunna fylla anspråket på en tryggad försörjning vid sjukdom. Socialvårdskommitténs
förslag bygger inte på denna förutsättning, men då sjukpenningen
enligt detta förslag skulle anpassas efter inkomsten, borde det finnas möjlighet
att i en efter dessa grunder uppbyggd försäkring komma närmare vad som
kan ligga i begreppet tryggad minimistandard.

Vad beträffar administrationen är det helt säkert ett riktigt antagande, att
denna kan förenklas i en försäkring, uppbyggd enligt det föreliggande förslaget.
Emellertid bör det inte förbises, att den frivilliga försäkringen skall
administreras såsom en självständig verksamhet. Sjukkontrollen kan väl göras
gemensam för båda försäkringsgrenarna, men avgiftsuppbörden i den frivilliga
försäkringen skall handhavas av kassorna själva, medan avgifterna till den
obligatoriska försäkringen skola erläggas i samband med skatteuppbörden.
Kassorna måste alltså syssla med dubbla uppbördssystem. Den administrativa
enkelheten uppnås följaktligen endast i de kassor, som lia ringa anslutning till
den frivilliga försäkringen, medan den kombinerade obligatoriska och frivilliga
försäkringen betyder ett merarbete i kassor mod stor anslutning till den senare
försäkringen. De uppsatta målen, minimistandard och administrativ enkelhet,
kunna sålunda icke förenas. Blir det ringa anslutning till den frivilliga försäkringen,
så vinnes enkelhet i förvaltningen, men minimistandarden blir av
epatyp. Blir det däremot allmän anslutning till den frivilliga försäkringen, kan
standarden bli god, men den eftersträvade administrativa enkelheten har förbytts
i sin motsats.

Nr 43.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. rn. (Forts.)

Herr talman! Ja^ har uppehållit mig- huvudsakligen vid deri med det föreliggande
förslaget förenade underförsäkringsrisken och de enligt min mening
alltför optimistiska beräkningarna, att denna skall kunna klaras genom den
frivilliga försäkringen, samt vid den olägenhet, som i administrativt hänseende
följer med två kombinerade försäkringar. Det finns naturligtvis också en
överförsäkringsrisk förenad med den föreslagna försäkringen. Med nuvarande
förhållanden på arbetsmarknaden anser jag emellertid denna risk icke vara av
någon mera betydande storleksordning. Min uppfattning, att en sjukförsäkring
med efter inkomsten graderad sjukpenning vore att föredraga framför den
nu föreslagna, är sålunda grundad pä övertygelsen, att den skulle bli effektivare
och i administrativt avseende enklare än de föreslagna kombinerade försäkringarna.
De i reservationerna 5) och 7) framförda förslagen örn graderad
.sjukpenning i den obligatoriska försäkringen innefatta bibehållande av den
frivilliga försäkringen. Jag har därför inte kunnat ansluta mig till någon av
dessa reservationer.

Utöver denna min rent principiella uppfattning angående försäkringens utformning
har jag en från det föreliggande förslaget avvikande mening i fråga
örn sjukförsäkringens organisatoriska byggnad, därest nu den enhetliga sjukpenningen
beslutas. Jag vill emellertid erkänna, att det finns ett mycket starkt
skäl för den föreslagna organisationen, nämligen att den helt bygger på de
nuvarande erkända sjukkassorna. Både vunna erfarenheter och samlade fonder
kunna därigenom på ett smidigt sätt överföras till den nya organisationen.
Såsom en övergångsform kan den följaktligen accepteras. För framtiden har
jag emellertid svårt att tänka mig en obligatorisk försäkring, byggd på hundratals
självständiga sjukkassor, samt ett upprätthållande av den självrisk, som
enligt förslaget skall åvila dessa kassor. De skiljaktigheter, som kunna uppkomma
i fråga örn administrationen, förutsättas skola utjämnas genom efter
geografiska förhållanden varierande medlemsbidrag. Även i övrigt räknas med
att kostnaderna för försäkringen skola kunna hållas något så när likartade
över hela landet. Den föreslagna lokala självrisken är således motiverad uteslutande
av farhågorna för att sjukkontrollen eljest skulle bli mindre effektiv.
Att missbruk av försäkringen kan förekomma, måste tagas med i räkningen,
likaså att frånvaron av självrisk kan medföra en mindre effektiv sjukkontroll.
Emellertid kan sjuklighetsfrekvensen inom de olika kassorna komma att bli
mycket varierande utan att sjukkontrollen brister i något avseende. Jag vill
endast erinra om den ogynnsamma befolkningsutvecklingen på landsbygden,
vilken medför hög medelålder och därmed också höga sjuktal för de försäkrade.
I en obligatorisk försäkring av den typ, som här föreslås, torde vidare den
lokala självrisken inte ha samma betydelse som i en försäkring uppbyggd
enligt socialvårdskommitténs förslag. Enligt det föreliggande förslaget skall
större delen av kostnaderna betalas av statsmedel och en mindre del av de
försäkrade. Enligt socialvårdskommitténs förslag var det tvärtom.

Herr talman! Någon utredning angående alternativ till den i propositionen
föreslagna och av utskottet förordade organisationen har inte företagits. Det
har därför inte varit möjligt att ställa särskilt yrkande i denna angelägenhet.
Jag har därför endast velat deklarera min uppfattning i denna fråga.

Vad beträffar de reservationer, som i övrigt föreligga till utskottets utlåtande,
skall jag i detta sammanhang inte närmare ingå på dem mer än i en
punkt. Det gäller de reservationer, som avse de familjeförsäkrade kvinnornas
rätt till ytterligare försäkring. Den frågan har inte aktualiserats förrän under
utskottsbehandlingen, ty det har inte avlämnats någon motion som berör
detta problem. I 6 § förklaras, att- gift. icke förvärvsarbetande kvinna skall
vara försäkrad i egenskap av familjemedlem. Kostnaderna för denna försök -

Onsdagen deli 18 december 1940 fm. Nr 43. V

Lagförsla<j örn allmän sjukförsäkring m. ira. (Forts.)
ring innefattas i familjeförsörjarens avgift. Ett frångående av denna ordning
på så sätt, att även hemmavarande gift kvinna skulle vara självständigt försäkrad,
måste betyda, att kvinnan i fråga också skall betala avgift. Det blir
följaktligen för sådana familjer dubbla avgifter till försäkringen. I utskottet
var det på grund av denna konsekvens ingen som yrkade på en ändring av
propositionens förslag. När vi kommo till frågan örn den frivilliga försäkringen,
framhöll man emellertid den olägenhet som otvivelaktigt ligger i att
en hemmavarande kvinna, som redan nu har en frivillig försäkring med en
sjukpenning, som överstiger 1 krona 50 öre per dag, inte skulle ha möjlighet
att efter lagens ikraftträdande upprätthålla en försäkring av denna storlek.
Det restes förslag om att bereda möjlighet härtill i varje fall för de kvinnor,
som nu äro frivilligt försäkrade. Utskottet hade emellertid också till övervägande
frågan örn utvidgad rätt till frivillig försäkring för samtliga hemmavarande
kvinnor, men detta förslag föll i utskottet. I fråga örn den frivilliga
försäkringen föreligger det nämligen en inkomstprövning på så sätt, att den
sammanlagda sjukpenningen genom den obligatoriska och frivilliga försäkringen
icke får överstiga mer än sedvanlig arbetsinkomst. Beloppet är alltså
begränsat till 100 procent av arbetsinkomsten. Eftersom man i lagen i dess
föreslagna utformning konstaterar, att hemmavarande kvinnas arbete inte skall
betraktas såsom förvärvsarbete och följaktligen inte uppskattas till något årligt
belopp, måste ett särskilt undantag göras från den prövning, som stipuleras
i 49 §, den s. k. hundraprocentsregeln, därest kvinnorna skola erhålla rätt
till frivillig försäkring. Utskottet har gjort ett sådant undantag beträffande
de kvinnor, som redan nu inneha frivillig försäkring till högre belopp, men
utskottet var icke berett att utsträcka detta undantag till att gälla samtliga
kvinnor. Nu föreligger en reservation till utskottets utlåtande, vilken innebär,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skall begära utredning på denna
punkt. Huruvida det är möjligt att fatta ett dylikt beslut, undandrar sig mitt
bedömande. Jag har endast velat redovisa, hur frågan legat till inom utskottet.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Som framgår av detta utlåtande, tillhör jag
utskottsmajoriteten, som i stort sett har tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition
i denna fråga. Jag har dock beträffande en detaljfråga, som gäller statsbidrag
till Västernorrland, reserverat mig, men den saken skall jag inte gå in
på nu, utan jag skall inskränka mig till att anföra några skäl, varför jag
intagit den ståndpunkt, som har lett till att jag kommit att stå bland majoriteten
i det här ärendet. Jag kommer därvid även att beröra något av vad
den föregående ärade talaren, utskottets ordförande, framhöll i sitt anförande.

Det framgår både av hans anförande och av utskottsutlåtandet, att huvudstriden
i den här frågan står mellan två konkurrerande alternativ i fråga örn
sjukpenningen. Det ena alternativet, när det gäller sjukpenningen — vilken
utgör en mycket väsentlig del av den föreslagna försäkringen ■— går ut på
att det skall bli on enhetlig sjukpenning. Örn denna inte anses räcka till för
att giva sjukkassemedlemmarna tillräcklig hjälp vid sjukdom, beredes dem
genom detta alternativ, som är propositionens linje, möjlighet att teckna en
frivillig försäkring. Den andra linjen är i stort sett den gamla socialvårdskommitténs
linjo, och den går ut på att avgifter och försäkringsbelopp skola
graderas med hänsyn till vederbörande medlemmars inkomster. Detta alternativ
inrymmer icke någon frivillig försäkring. Slutligen finns det en alternativ
linje, som högern — eller åtminstone vissa hägerman - iir anhängare av, och

Nr 43.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
den linjen går ut på att man skall ha både en obligatorisk försäkring enligt
i stort sett det ursprungliga förslaget och en frivillig försäkring. Jag tror
dock, att huvudstriden här i kammaren kommer att stå om de två alternativ,
som jag nämnde först, alltså utskottsmajoritetens förslag och den reservation,
som är avgiven av bland andra herr Sundvik.

När lagstiftaren går att ta ställning till en fråga, där det finns två konkurrerande
alternativ, finner han mera sällan, att alla fördelar äro på den ena
sidan och alla nackdelar på den andra. Tvärtom förhåller det sig nästan alltid
så, att vart och ett av de båda konkurrerande alternativen rymmer såväl fördelar
som nackdelar. Vi kunna konstatera, att det förhåller sig så även i det
här fallet. Det gäller då för lagstiftaren att avgöra vilket alternativ, som
rymmer de flesta fördelarna och de minsta olägenheterna, och lägga ett bedömande
därav till grund för sitt ställningstagande. För min del vill jag säga,
att jag, i motsats till den föregående talaren, definitivt har kommit till
den uppfattningen — och den kom jag till redan, innan propositionen lades
fram, då vid något tillfälle den här saken diskuterades i vår riksdagsgrupp -—
att propositionens linje innebär de största fördelarna, även om det finns en
olägenhet förenad också med det förslaget. Jag skall komma till den senare.

Ett huvudmoment i propositionen är, att man söker att på bästa sätt skydda
och gynna de lägsta inkomsttagarna i samhället; det är ryggraden i förslaget.
Från den utgångspunkten måste jag utan ett ögonblicks tvekan gå in för
propositionens linje. Socialförsäkringen skiljer sig nämligen från den privata,
affärsmässiga försäkringen däri, att på socialförsäkringen måste anläggas den
synpunkt, som jag nu berörde.

Jag erkänner gärna, liksom den föregående ärade talaren, att det finns en
olägenhet förenad med propositionens förslag, och det är den av herr Strand
påtalade. När nu ovanpå den obligatoriska försäkringen appliceras en frivillig
försäkring, kan det tänkas, att den frivilliga försäkringen inte kommer att
utnyttjas i så stor utsträckning som vore önskvärt; det kan hända att flertalet
personer, som äro försäkrade obligatoriskt, inte dessutom teckna en frivillig
försäkring. Då kan följden bli, att, när det gäller personer med något
större inkomster, dessa bli underförsäkrade; de få en relativt låg sjukpenning
i förhållande till sina inkomster. Jag erkänner, att den risken finns, men jag
vill samtidigt bestämt påstå, att fördelarna med propositionens förslag överväga
denna enda olägenhet, som här kunnat påvisas beträffande regeringsförslaget.

Jag har den uppfattningen, att man skall vara optimistisk på det här området.
Man bör överhuvud taget vara optimistisk, när man sysslar med socialförsäkring,
och tro, att de goda och ansvarsmedvetna krafterna i samhället
skola segra. Jag är också övertygad örn att våra sjukkassemän skola verka
för att det skall bli så stor anslutning till den frivilliga försäkringen som
möjligt. Sker detta, uppnår man också det mål, som man riskerar att inte
vinna, om det blir en alltför ringa anslutning till den frivilliga försäkringen.

Jag har alltså, herr talman, kommit till den uppfattningen, att den nackdel,
som är förenad med propositionens linje, mer än väl uppväges av de många
förtjänster, som regeringsförslaget har. Från den utgångspunkten kommer jag
givetvis att yrka bifall till utskottets hemställan.

Nu förstår jag mycket väl — och jag har ett behov av att säga det här —
att det kan finnas gamla sjukförsäkringsmän, som lia sysslat med den här
saken under många år och som nu ha litet svårt att gå över på den nya linje,
som regeringsförslaget innebär. Jag skall därför inte vara alltför hård i min
kritik av denna andra linje, som i allmänhet brukar kallas för »sjukkassemännens
linje» — jag vet inte ens, örn det verkligen finns majoritet bland

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
sjukkassemänneu för den linjen, men man kallar den i alla fall för deras
linje. Jag låter mig dock inte förledas av deras »vackra ögon» till att gå över
på deras linje.

Jag hoppas sålunda, att propositionens linje skall gå igenom här i båda
kamrarna. Den bär ju för övrigt Gustav Möllers förnämliga ursprungsbeteckning.
Det skulle vara en stor olycka, örn det på den här punkten fattades olika
beslut i kamrarna. Nu när vi stå med kappsäckarna packade, skulle det bli
mycket besvärligt att kompromissa ihop de båda linjerna. Det skulle då inte
kunna ske på annat sätt än att herrarna och damerna fingo uppskjuta sin
hemresa, och det är. förmodar jag, inte så många som vilja vara med örn.

Så vitt jag förstår, innebär regeringens linje större fördelar för de försäkrade
i sin helhet än motförslaget. Jag vill belysa detta genom att erinra örn de
statsbidrag, som skola utgå enligt regeringsförslaget och enligt den Sundvikska
reservationen. Enligt reservationen blir det statsbidrag, som skulle tillskjutas
för denna försäkring, 20 miljoner kronor mindre än efter regeringsförslaget.
Redan som skolpojke lärde jag mig, att det finns någonting som heter axiom;
vissa saker äro klara och behöva icke bevisas, exempelvis att två gånger två är
fyra. Denna skillnad i anslagsgivandet mellan reservationen och regeringsförslaget,
d. v. s. att örn man från statens sida tillskjuter 20 miljoner kronor
mera, enligt regeringsförslaget, måste axiomatisk!, innebära, att försäkringen
enligt propositionen måste vara fördelaktigare för försäkringstagarna i sin
helhet. Med användande av dessa 201 miljoner kronor kan nian åstadkomma en
bättre sjukpenning och hålla lägre avgifter, särskilt för de lägsta, inkomsttagarna.
Och när det gäller de lägsta inkomsttagarna har jag den uppfattningen,
att det måste vara ett verkligt intresse för dem, att avgifterna hållas
nere. Såsom vi alla veta ha även de små inkomsttagarna i våra dagar utgifter
av många olika slag. De måste betala föreningsavgifter, skatter, o. s. v. Låt
vara att vi nu skola få någon skattelindring, men den föreslagna sänkningen
gäller — såvitt jag hittills kunnat utröna — inte kommunalskatten, som är
särskilt tryckande i de skattetyngda kommunerna. De små inkomsttagarna få
också bereda sig på en mängd socialförsäkringsavgifter, i den mån socialförsäkringen
kommer att utvecklas. Det är därför av betydelse för dem att
kunna sjukförsäkra sig mot så låg avgift som möjligt. Det kommer, som sagt.
antagligen i alla fall att bli stora bördor, som läggas på dem, på grund av
genomförandet av socialförsäkringar av olika slag.

Vad som är särskilt värdefullt från min synpunkt och som jag skattar
mycket högt, är att det i denna lagstiftning inskrives en minimistandard för
de lägsta inkomsttagarna, då det gäller sjukpenningen. Den föregående talaren
yttrade, att det är svårt att bedöma, till vilket belopp en sådan minimistandard
skall fastställas, beroende på att levnadskostnaderna äro olika i skilda
delar av landet; en och samma fastställda minimistandard kanske inte passar
överallt. Det kan ju finnas ett visst fog för en sådan invändning, men det
måste vara fördelaktigt lika. viii, att man här på detta sätt i lagen inskriver
principen om en viss minimisjukpenning för de lägsta inkomsttagarna. Man
fastställer således i lagen, att sjukpenningen ovillkorligen skall utgå med
minst det och det beloppet. Då bär man i alla fall vunnit mycket, även med
beaktande av de synpunkter, som den föregående ärade talaren kom in på i
detta sammanhang.

Jag har under de senaste åren väckt flera motioner beträffande olycksfallsförsäkringen.
I dessa motioner har jag framhållit, att när det gäller de allra
lägsta inkomsttagarna kan man inte undantagslöst tillämpa den här nodsättningen
med 20, 30. 40 eller 50 procent av deras vanliga inkomster. Örn
man för deras del .skulle tillämpa en dylik reduceringsregel, skulle det med -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
föra-, att de skulle få så litet understöd, att de inte kunde leva på det utan
tvingas gå till fattigvården.

Vad sorn i det föreliggande förslaget alltså är värdefullt det är, att det
här säges ifrån, att sjukpenningen skall fastställas till ett visst minimibelopp,
när det gäller de minsta inkomsttagarna, även örn detta skulle resultera
i att dessa inkomsttagare skulle få en sjukpenning, som springer upp ända till
95 å 100 % av deras vanliga inkomst. När man däremot kommer högre upp
på inkomstskalan då kan möjligen sjukpenningen utmätas så, att den blir åtskilligt
mindre i förhållande till den verkliga inkomsten. Dessa högre inkomsttagare
tåla möjligen en sådan minskning, under det att de allra lägsta inkomsttagarna
icke kunna bära den, utan i så fall tvingas att gå till fattigvården
för att få hjälp.

Från mina utgångspunkter är det, ideologiskt sett, en utomordentligt värdefull
vinning för sociallagstiftningen, att man vid detta tillfälle slår fast principen
örn en minimistandard. Örn man nu skriver in den nästan som en grundlag,
då hoppas jag, att denna princip sedan skall tillämpas både inom arbetslöshetsförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen och även när det gäller annan
social välfärdslagstiftning.

Detta är, herr talman, några synpunkter, som för mig varit avgörande, när
jag intagit min ståndpunkt. Nu säger visserligen särskilt högern — och detta
har upprepats vid flera tillfällen, då vi varit inne på detta kapitel —• att örn
man slår in på denna väg, alltså örn man lämnar ett så betydande statsbidrag,
som det bär är fråga örn, och vidare örn man åstadkommer bestämmelser om
en sådan här minimisjukpenning, så får hela lagstiftningen karaktären inte
av försäkring, utan av understöd. Ja, detta påstående har jag hört upprepas
vid nästan alla de 40 riksdagar, som jag varit med i riksdagen; högern har
framfört den ståndpunkten ständigt och jämt, när det gällt sociallagstiftningen,
men högerpartiet har — särskilt under de senare åren — icke funnit någon
förståelse för sin uppfattning på den punkten. Sociallagstiftningen här
i landet har i stället utformats på det sättet, att den delvis fått en sådan understödskaraktär.
Den har inneburit en försäkring —- naturligtvis ■— men samtidigt
har ett understödsmoment i stor utsträckning ingått i lagstiftningen. Det
kan inte hjälpas, att det måste vara så. Och varför måste det vara så? Jo, därför
att denna sociala försäkring även omfattar kategorier, vilka ligga nederst
på inkomstskalan. Till förmån för dem måste lagstiftningen delvis få understödskaraktär,
samtidigt som den givetvis även har karaktären av försäkring.

Min ärade vän herr Sundvik, som kommer att tala efter mig, kommer naturligtvis
-—• när det gäller denna minimisjukpenning där propositionen gått in
för tre kronor 50 öre och den Sundvikska reservationen, örn jag får kalla den
så, gått in för tre kronor -— att säga, att det på den här punkten inte är en så
stor skillnad mellan hans förslag och regeringens, och det är i viss mån riktigt;
det skiljer ju inte mer än femtio öre. Men därvid är att märka, att själva
utgångspunkten för Sundviks linje är socialvårdskommitténs förslag. Där föreslog
man en krona 50 öre och två kronor såsom läg-sta sjukpenning. Sedan
ansågo sig väl herr Sundvik och hans medmotionärer tvungna att höja beloppet
för att kunna konkurrera med propositionens belopp tre kronor 50 öre. Det
är klart, att man bör vara taktiker här i världen, men faktum är, att när herr
Sundvik går in för tre kronor, d. v. s. femtio öre mindre än efter propositionens
linje, slår han inte fast, att detta skall betraktas som ett minimibelopp.
Hela denna princip om en minimistandard återfinnes inte i den Sundvikska
reservationen.

På s. 135 i utskottsutlåtandet återfinnes en redovisning av vad propositionens
linje och den andra linjen giva i samlad sjukpenning. Med avseende å

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
den lägsta sjukpenningen konstaterar nian då, att propositionens linje innebär
tre kronor 50 öre om dagen för dem, som inte äro under 18 år, och en del andra.
Örn man till detta belopp lägger fyra kronor 50 öre för den, som frivilligt
försäkrar sig för denna summa, så blir det sammanlagt åtta kronor, som man
kan få i sjukpenning per dag enligt regeringsförslaget — exklusive en del tilllägg.
Det högsta belopp, till vilket man kan komma enligt den andra linjen,
är sju kronor. Vår linje medger således ett högre belopp.

Nu lian det tänkas, att det i debatten kommer att anläggas den synpunkten,
att man vid sitt standpunktstagande även skall tänka på kostnaden för staten
och överväga, örn vårt land överhuvud taget har råd att betala t. ex. 20 miljoner
kronor mera ^till denna verksamhet än vad som föreslås i herr Sundviks
reservation._ Men såvitt jag förstår, anföres inte i reservationen den synpunkten,
att vi inte skulle ha råd att betala dessa ytterligare 20 miljoner kronor.
Däremot kommer den fram i högerns reservation, men denna upptar ju ett
statsanslag som med 50 miljoner kronor understiger propositionens förslag.
Från den utgångspunkten och som jag ser saken måste väl högerns linje vara
lika mycket sämre än propositionens linje som minskningen med dessa 50 miljoner
kronor innebär. Jag kan i varje fall inte komma till någon annan uppfattning.

Med hänsyn till vad jag nu anfört, kommer jag att yrka bifall till det föreliggande
utskotts förslaget. Trots vad herr utskottsordföranden här anfört, vågar
jag det påståendet att man kan diskutera, huruvida man inte får lägre admimstrationskostnader
efter regeringens linje än efter reservationens. Det är
ju meningen att enligt båda dessa linjer de obligatoriska avgifterna skola uttagas
skattevägen. Örn saken ordnas på ett förnuftigt sätt, måste det, såvitt
jag förstår, innebära en viss minskning av de allmänna administrationskostnader
som följa med denna verksamhet.

För min del vill jag därutöver meddela, att jag i utskottet ivrat för att även
de s.Ji. frivilliga avgifterna skulle tagas ut skattevägen. Jag skall inte gå in
på någon närmare diskussion av den frågan, men jag vill säga, att jag tror
att med god vilja finns det möjlighet att skattevägen ta ut även dessa frivilliga
avgifter. Men örn man nu skall ta ut de obligatoriska avgifterna skattevägen
och de andra avgifterna genom inkassering av sjukkassorna, då är det
möjligt, att detta leder till ökade administrationskostnader. Det bör vara ett
intresse för oss, som önska en utbyggnad av den sociala lagstiftningen, att
försöka åstadkomma att administrationskostnaderna bli så låga som möjligt,
ty i annat fall kan det inträffa — det sker nog på en del områden — att administrationskostnaderna
äta upp en betydande del av de avgifter som inflyta.
Kan man undvika det. bör man göra det. Det vore rimligt, att man åtminstone
undersökte, örn det inte finns möjlighet att även ta in de frivilliga avgifterna
på skattevägen. Det skulle vara en betydande vinning, örn så kunde ske.

Nu säger man på en elei håll, där man sysslar med dessa ting, att det inte
går att inkassera de frivilliga avgifterna skattevägen. Men det är mycket, som
man säger inte går att genomföra i administrationen. Jag erinrar mig i det
sammanhanget en sak. För några dagar sedan fattade vi ett beslut i riksdagen,
att för de statsanställda skulle utgå s. k. nettolöner. Hittills har man först
räknat ut bruttolönen. 1 en särskild kolumn har man därefter angivit avgifter
till pensionsinrättning o. s. v. Efter avdrag av dessa avgifter har man fått
fram nettolönen. Detta föranleder mycket räknearbete, och för min del förordade
jag för flera år sedan, att man i .stället skulle lia avlöningslistor, där
man genast fick fram nettoavlöningen. Härigenom skulle det arbete, sorn’följde
med att man hade bruttoavlöning och därifrån gjorde avdrag, falla bort.
Det påstods emellertid då alldeles bestämt, att det var fullständigt omöjligt

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lat/för slag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
att genomföra detta. Men för några dagar sedan gick ett sådant förslag märkvärdigt
nog igenom i riksdagen, och det skedde enhälligt, trots att det tidigare
sagts att det var omöjligt. Jag tror att med god vilja har man möjlighet att
åstadkomma någonting även på nu förevarande område.

Ytterligare en fördel med utskottets förslag är att, när det gäller den frivilliga
försäkringen, får den, som försäkrar sig, själv välja vilket av de tre
beloppen, som han vill erlägga, och därmed också vilket tillskott till sjukpenningen
han vill ha. Den, som frivilligt försäkrar sig, kan härigenom ta det belopp
som passar honom. Det finns visserligen en bestämmelse i 49 §, att han
inte får gå alltför långt, då det gäller den samlade summan av försäkringen.
Men det är ett undantag, som jag tycker inte bör åstadkomma så synnerligen
mycket merarbete, när det blir fråga örn den frivilliga sjukförsäkringen.

Den obligatoriska försäkringen enligt reservanternas förslag innebär däremot,
att varje försäkrad persons inkomst skall undersökas. Detta erfordras för
bestämmande av vilken inkomst- och avgiftsklass han skall tillhöra. Härmed
följer ett betydande merarbete. Örn man jämför de olika linjer som representeras
av utskottet och av reservanterna, tror jag därför att enligt utskottets
förslag administrationen blir förenklad och billigare.

Nu skall jag passa på att säga några ord om en del reservanter och motioner.
Det är ett faktum att ingenting mänskligt är fullkomligt, och här kan man
tämligen bestämt säga, att även propositionens och utskottets förslag inte är
någonting fullkomligt. På en hel del punkter skulle jag gärna ha önskat en förbättring
av förslaget till fördel för de försäkrade. Det gäller t. ex. en sådan
sak som att en arbetarpojke, som är under 18 år och som i flera år haft inkomster,
inte skall få 3: 50, utan endast 2 kronor i sjukpenning. Det är inte
tillfredsställande, och det har också väckt opposition. Jag skulle gärna velat
ha en ändring på den punkten.

Vidare — det berördes av den föregående talaren -— ha kvinnorna, särskilt
hustrurna, inte blivit så väl behandlade som man med hänsyn till den allmänna
uppfattningen om deras ställning i samhället skulle önskat, och ändå har utskottet
på den punkten något förbättrat propositionens förslag. Det skall nämligen
enligt 122 § bli möjligt för en kvinna, som nu är frivilligt försäkrad och
som inte har en inkomst av 1 000 kronor, att bli frivilligt försäkrad, örn hon
anmäler sig inom en viss tid. Men kvinnorna Ira önskat längre gående bestämmelser.
Här finns också en reservation, i vilken man påyrkar en utredning i
syfte att även andra kvinnor än de, som nu äro frivilligt försäkrade, skola få,
frivilligt försäkra sig. När den saken behandlades i utskottet, var jag beklagligtvis
frånvarande — jag var av ett annat offentligt uppdrag förhindrad att
vara närvarande några dagar — och i min frånvaro fattades beslut örn att avvisa
denna begäran om utredning.

Nu säger utskottets ordförande, att det är möjligt att talmannen inte kan
ställa proposition på denna reservation. Det vet jag inte någonting örn, men
jag måste säga, att jag har stora sympatier för att man åtminstone skulle
kunna gå så långt, att de s. k. familjeförsäkrade finge möjlighet att frivilligt
försäkra sig, så att deras ringa sjukpenning, som uppgår till en krona 50 öre.
bleve höjd med ett visst belopp. Det kan, som sagt, hända, att det inte blir möjligt
att få proposition på förslaget, och då tjänar det inte mycket till att resonera
om vilken ståndpunkt man skall inta. men jag vill säga, att jag har mycket
stora sympatier för detta förslag. Örn det inte antages nu, kan det väl tänkas,
att det senare kan föras fram och att det alltså kan bli en rättelse på den
punkten inom något av de närmaste åren.

Det finns vidare vissa bestämmelser örn karenstid och bestämmelser, som
innebära att sjukpenning inte är dyrortsgraderad. och en del andra bestämmel -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ser, som jag här inte skall ingå på. Jag Ilar i utskottet deklarerat, att jag gärna
velat lia en ändring på vissa av dessa punkter. När det gäller dyrortsgraderingen
representerar jag liksom herr Åman bygder, där det finns ett flertal
dyrorter, och därför hade jag gärna sett, att det införts ett bostadstillägg för
dyrortema liksom i folkpensioneringen.

Det finns alltså en hel del ändringsförslag, som jag yrkade bifall till i utskottet,
men där jag stannade i minoritet. Då har jag inte brytt mig örn att
reservera mig, och en av orsakerna härtill är, att det under ett brådskande utskottsarbete
överhuvud taget är ganska svårt att utarbeta lagtexter, som äro
tillfredsställande, när det gäller ett så invecklat lagförslag som detta. Det är
ofta med sådana här lagförslag på det sättet, att om man ändrar på en punkt,
observerar man kanske inte att det föranleder ändring på en annan. Då blir
förslaget tekniskt inte så utformat, som det bör vara. På grund av den knappa
tid, som står till förfogande vid utskottsbehandlingen av sådana här förslag,
avstår man kanske ibland från att föra fram en reservation i saker, som man
innerst inne gillar.

Den väsentliga orsaken till att jag inte reserverat mig mot vissa punkter
är emellertid, att om utskottsmajoritetens förslag nu antages, innebär det -—
trots vissa skönhetsfläckar som kunna finnas — ett så betydande framsteg
på detta område, att man kanske för tillfället får nöja sig med detta och hoppas,
att i fortsättningen justeringar skola kunna vidtagas1 på en eller annan
punkt, där man är särskilt intresserad av det. Både när det gällt arbetslöshetsförsäkringen
och andra försäkringar har det på detta sätt varit möjligt att
undan för undan få till stånd justeringar. I fråga örn arbetslöshetsförsäkringen
har det t. ex. åstadkommits justeringar flera gångar. Vi, som från början voro
mycket missbelåtna med utformningen av arbetslöshetsförsäkringen och hade
en hel del saker att anmärka på, ha undan för undan blivit bönhörda. Jag
tror, att det föreliggande förslaget skall behandlas på samma sätt, varigenom
undan för undan justeringar komma att vidtagas på de punkter, där man nu
inte är tillfredsställd med lagtexten.

Det har sagts, att den lag, som vi nu få, liksom lagen om folkpensioneringen
står i första ledet, när det gäller de olika nationernas lagstiftning på detta
område. Vi äro en föregångsnation både när det gäller folkpensioneringen och
denna lagstiftning liksom när det gäller sociallagstiftning överhuvud taget.
Det är ju någonting att med tacksamhet konstatera. En av orsakerna härtill är
väl, att vi ha kunnat hålla oss utanför kriget och tack vare det ha råd att genomföra
lagstiftningar som andra nationer, som rycktes med i krigsvirveln
och därigenom fått hela sin ekonomi fördärvad, inte förmå åstadkomma.

Trots att jag alltså gärna skulle ha sett, att det blivit justeringar på en del
punkter i hela detta stora lagförslag, kommer jag alltså att yrka bifall till förslaget
på alla punkter utom på en detaljpunkt. När det gäller nu föreliggande
paragraf av propositionens förslag, anser jag alltså, att den bör bifallas. På
denna punkt avgöres principfrågan, vilken av de tre lösningarna i fråga om
konstruktionen av sjukpenningen som skall antagas. I och med att denna paragraf
behandlats, bortfaller, såvitt jag förstår, i fortsättningen en del reservationer,
som därför inte behöva ge anledning till diskussioner. Men det återstår
givetvis en del reservationer som kunna föranleda senare yrkanden, oavsett
vilket beslut som fattas på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundvik: Herr talman! Jag skall forst be att få konstatera, att intresset
i kammaren för den bär frågan tycks vara lika litet sorn jag har fun -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lag förslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
nit att det är ute i landet. Man frågar sig vad orsaken kan vara till detta.
Jag kan inte tänka mig att det bristande intresset kan bero på annat än att
deC talats så länge om denna obligatoriska försäkring, att folk Ilar börjat tröttna
på den. Man bär så att säga börjat tvivla på att denna reform någonsin
skulle genomföras.

Det föreliggande ärendet har ju varit föremal för omfattande utredningar
och bearbetningar. Socialvårdskommittén bär gjort grundliga utredningar. Genom
den ytterligare bearbetningen i departementet bar förslaget förbättrats.
Allteftersom kännedom vunnits örn de bearbetningar som gjorts, har det visat
sig att departementschefen bär gått från klarhet till klarhet, och jag vill
för min del säga, att jag i hög grad uppskattar det intresse som departementschefen
har visat för den här frågan.

Helt säkert är det så, att den som har till sin dagliga gärning att arbeta
med en viss fråga, fäster sig mera vid detaljerna än den, Som så att säga står
på sidan örn densamma och betraktar den. Den senare ser mera av de stora linjerna,
medan detaljerna inte ha samma betydelse för honom. Den föreslagna
enhetliga sjukpenningen hör ju, som det förut har framhållits, till de frågor
som de, Som nu arbeta i sjukkassorna, inte ha någon sympati för. Vi anse att
en graderad sjukpenningsskala är lämpligare, och med anledning därav har
jag också avlämnat en motion med förslag till en graderad sådan skala.

Att enhetssjukpenningen inte är en lämplig form, har socialministern _ själv
medgivit genom att till den obligatoriska försäkringen lägga den frivilliga.
Men därigenom har han ju tagit bort den enkelhet i administrativt hänseende
som skulle vara utmärkande för förslaget. Det var ju socialministerns uppfattning
att socialvårdskommitténs förslag var för tungrott, och därför föreslog
han enhetssjukpenningen, men jag har, som sagt-, den uppfattningen, att
genom den frivilliga försäkringen enkelheten i förslaget bortfallit.

Det är nämligen alldeles klart, att det uppstår ett ökat förvaltningsarbete,
när man skall syssla med två olika kassor. De många formerna av den obligatoriska
försäkringen räcka väl till för att skapa mycket arbete, och det fordras
även stor noggrannhet hos dem som skola handha uppgifterna. Det är inte
bara sjukpenning som skall utbetalas, utan också maketillägg, barntillägg och
läkararvodesersättningar. Det är vidare ersättningar för resor till och från
läkare, vilka ersättningar skola utgå efter vissa bestämmelser och resekostnader
för intagning på lasarett som skola utgå efter andra grunder. Vidare är det
hempenning, som utgår efter olika grunder för olika personer under lasarettsvistelse.
Till alla dessa former skall det sedan läggas en frivillig försäkring.

Den enhetliga sjukpenningen lider enligt utskottsreservanternas mening av
den nackdelen, att den inte i tillräcklig grad beaktar försäkringsbehovet hos
de löneanställda särskilt i städer och samhällen. I den av mig framförda motionen
har föreslagits en sjukpenningsskala med en ersättning av lägst 3 kronor
örn dagen vid en inkomst mellan 600 och 1 999 kronor. Vid ökad inkomst
stiger sjukpenningen, och den högsta ersättningen uppgår till 7 kronor örn
dagen vid en inkomst av 4 500 kronor. Till detta kommer hustru- och barntillägg,
på sätt som föreslås i propositionen. Det är alltså inte, såsom herr
Hage säde, så att enligt vårt förslag 7 kronor skulle vara högsta belopp, utan
till detta kommer också hustru- och barntillägg.

Enligt vårt förslag skulle alltså de löneanställda i tätorterna komma att
bli bättre tillgodosedda än enligt propositionens förslag. Löneläget är ju i allmänhet
i tätorterna högre än på landsbygden. De löneanställda ha anpassat sin
levnadsstandard efter förhållandena på den plats där de bo. Det är alltså
svårt för dem att hastigt sadla örn vid en sjukdom. De ha tidigare bundit sig
för vissa utgifter, som de måste stå för även under sjukdom. Enhetssjukpen -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ningen på 3,50 täcker inte utgifterna för dem under sjukdomen, och av erfarenhet
veta vi, att det blir svårt att förmå många av dem att frivilligt försäkra
sig. Att på grund härav underförsäkring kommer att föreligga i många fall
är påtagligt. Man får räkna med att fattigvården kommer att få träda emellan,
och det är ju en väsentlig nackdel.

Dessa förhållanden ha uppmärksammats också av herr Valter Åman. Han
har i sin motion påvisat att underförsäkring måste uppstå på en sådan plats
som Stockholm. Han har ju för att i någon män avhjälpa detta föreslagit ett
dyrortsgraderat bostadstillägg. Utskottet ansåg sig dock inte kunna tillstyrka
det förslaget, emedan det skulle onödigt komplicera hela frågan.

Däremot förnekas att överförsäkring skall kunna förekomma. När förslaget
först framfördes, uttalades farhågor för att överförsäkring skulle förekomma
på landsbygden. Detta påstående har ju tillbakavisats, men enligt min mening
kommer det att i vissa fall förekomma överförsäkring där. Men risk för överförsäkring
kommer att i stor utsträckning föreligga även på sådana platser
som Stockholm. Här finnas ju en hel del personer som pensioneras av staten
eller Stockholms stad vid 60—63 års ålder. Dessa äro i regel vid utmärkt
vigor, när de bli pensionerade. De åta sig vissa arbeten såsom bokslut,
revisionsuppdrag och juridiska uppdrag och komma härigenom upp till en inkomst
av en 600 kronor. En sådan person skall då ha 3:50 per dag i sjukpenning;
örn hustrun lever, skal! det utgå 5:50. I sådana fall kan det enligt
min mening vara tal örn överförsäkring.

Vidare är det i sådana här fall mycket svårt att kontrollera, huruvida vederbörande
är sjuk eller inte; sjukkontrollen är mycket svår att utföra. — För
övrigt kan man ju inte finna det tilltalande, att personer, som endast delvis
försörja sig själva genom förvärvsarbete, erhålla lika stor sjukpenning som de,
vilka endast ha sin arbetsförmåga att lita till.

För att hjälpa upp situationen i sådana här fall, där underförsäkring skulle
förekomma, har ju departementschefen velat bygga på den obligatoriska försäkringen
med en frivillig. Det må tillåtas mig att tvivla på att det skall vara
möjligt att få någon stor anslutning till denna frivilliga försäkring. Att döma
av hur mycket det för närvarande anses lämpligt att försäkra sig för här i
Stockholm, torde man inte kunna räkna med någon större anslutning här,
och jag har inte någon förhoppning om att folk ute på landet heller skall ansluta
sig till den frivilliga försäkringen i någon större utsträckning. En familjeförsörjare.
som kanske nu tillförsäkrat sig sjukpenning av tre ä fyra kronor
per dag, kommer enligt det föreliggande förslaget att genom den obligatoriska
försäkringen erhålla 3: 50 per dag i sjukpenning plus två kronor i hustrutilllägg
och t. ex. 1: 50 i barntillägg, och det blir tillsammans sju kronor per dag.
''Då kommer han inte att finna det nödvändigt att försäkra sig frivilligt för
högre belopp, eftersom han i alla fall kommer att få en större sjukpenning än
han för närvarande är försäkrad för.

Detta gäller så mycket mera. som den frivilliga försäkringen kommer att
ställa sig ganska dyrbar; den lägsta klassen i denna, som ger ett tillägg på
1: 50 per dag, kommer säkert att draga en ungefär lika stor avgift Sorn den
obligatoriska försäkringen; det torde Idi ca tjugufem kronor örn året. Statsbidraget
till den frivilliga försäkringen är alltså enligt min mening alltför
lågt tilltaget.

Vidare har man tydligen glömt bort, att den frivilliga försäkringen kommer
att medföra rätt omfattande förvaltningsuppgifter. Den kommer att draga med
sig särskild uppbörd av avgifter, en omfattande reklam, ett särskilt register,
särskild bokföring m. m. Dessutom blir det inte en enhetlig avgift för varje
klass inom den frivilliga försäkringen, utan det måste bli en uppdelning i

Första leammarens protokoll 19JiG. Nr 43.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring in. m. (Forts.)
olika avgiftsgrupper för olika åldrar, oell det kommer att göra det hela mera
komplicerat och mera arbetsamt. Ett särskilt förvaltningsbidrag för den frivilliga
försäkringen skulle alltså vara motiverat. Nu få de medlemmar, som
försäkra sig frivilligt, själva betala förvaltningskostnaderna, och dessa komma
säkerligen att uppgå till omkring fyra kronor per medlem och år.

Då departementschefen räknat med att minimisjukpenningen, som erhålles
genom den obligatoriska försäkringen, särskilt i dyrorterna skulle kompletteras
med en frivillig försäkring, så hade det varit konsekvent av honom att
verkligen försöka få ned avgifterna för den frivilliga försäkringen till så låga
belopp, att folk kunde lockas att ta en kompletterande försäkring. Detta hade
kunnat åstadkommas genom en höjning av statsbidraget från tjugu procent till
trettio ä fyrtio procent och genom beviljande av förvaltningsbidrag till den
frivilliga försäkringen.

Arbetarna i tätorterna kunna tydligen icke få en tillräcklig sjukpenning
tryggad åt sig genom den obligatoriska försäkringen; sjukpenningen kommer
inte att stå i lämplig relation till deras inkomst, och härigenom kommer underförsäkringsproblemet
beträffande tätorterna att framstå i en bjärtare betsning
än det gör enligt propositionen.

Ytterligare en nackdel hos det föreliggande förslaget är svårigheterna att
samordna sjukförsäkringen med olycksfallsförsäkringen. Socialvårdskommitténs
tanke var ju, att man skulle få till stånd en samordning av sjukoch
olycksförsäkringarna, varvid sjukkassorna skulle få utbetala ersättning
för de olycksfall, som endast erfordra en kortare vårdtid — en tanke, som
jag anser vara riktig. Jag anser, att det vore ett betydande intresse både för
de anställda och för deras arbetsgivare, att den ganska vidlyftiga procedur,
som erfordras för utfående av ersättning genom olycksfallsförsäkringen, icke
skulle behöva genomgås vid bagatellskador. Ur allmän synpunkt torde det
därtill vara önskvärt, att personal, som kan inbesparas genom en samordning,
frigöres för nyttigare ändamål.

Herr Hage har ju här talat örn hur mycket bättre propositionen är än den
av mig m. fl. väckta motionen. Örn man jämför socialvårdskommitténs förslag
med propositionen, då måste man säga, att det förslag, som framföres i
propositionen, är mycket förmånligt för folk i allmänhet; statens utgifter för
den obligatoriska försäkringen enligt socialvårdskommitténs förslag beräknas
ju till ca 80 miljoner kronor örn året, medan statsutgifterna enligt propositionens
förslag röra sig örn 200 miljoner kronor örn året. Det är en väsentlig
skillnad, tycker jag. Huruvida man sedan vill att den här saken skall ordnas
enligt försäkringslinjen eller enligt understödslinjen. beror ju på vilken inställning
man har; om man jämför socialvårdskommitténs förslag med propositionen
finner man, att propositionen går mera på understödslinjen, medan socialvårdskommitténs
förslag går på försäkringslinjen. Jag har för min del mera
sympatier för en anordning, baserad på försäkring, än för en anordning, baserad
på understöd.

Herr Hage sade dessutom, att det enligt reservationen inte skulle anordnas
någon frivillig försäkring ovanpå den obligatoriska, men jag får lov att meddela
herr Hage, att han har fattat fel därvidlag. Tyvärr, får jag lov att säga,
ha vi måst koppla på den frivilliga försäkringen även i vår reservation, eftersom
det har varit omöjligt att på den korta tid, som vi ha haft på oss, få fram
en lagtext, enligt vilken vi skulle bli av med den frivilliga försäkringen.

Då den nu föreslagna lagen örn allmän sjukförsäkring kommer att tillämpas,
komma de mindre inkomsttagarna att få en betydligt större ersättning från
sjukförsäkringen vid sjukdomsfall, än de få från olycksfallsförsäkringen vid
olycksfall. För den skull komma dessa försäkringstagare att sträva efter att

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
få utbetalningen av ersättningen överförd från olycksfallsförsäkringen till
sjukförsäkringen, och det är en utveckling, som jag för min del inte anser vara
eftersträvansvärd.

Det är en annan sak i propositionen, som jag har funnit litet anmärkningsvärd.
Tanken är ju, att det här förslaget skall sättas i kraft den 1 juli 1950,
och då skall försäkringen omfatta alla, antingen de äro sjuka eller friska.
Från och med den 4 juli skola de ha sin sjukpenning, och jag förmodar, att
örn en person ligger på sjukhus, så skall staten bära kostnaderna för hans
vård från och med den 1 juli 1950, såvida han inte tillhör den nuvarande erkända
sjukkasserörelsen, men örn han tillhör en erkänd sjukkassa, skall denna
svara för sjukhjälp — men visserligen inte för sjukhusvård — ända tills vederbörande
blir frisk. Jag kan inte finna det riktigt, att de, som under nuvarande
förhållanden ha velat trygga sin tillvaro genom att försäkra sig i de
erkända sjukkassorna, skola straffas på detta sätt, medan de, som inte alls
ha brytt sig örn att försäkra sig, få bättre skydd vid den här nya lagens tillkomst.
Detta är någonting som stöter åtminstone mig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen,
som är betecknad med 5).

Herr Linnér: Herr talman! Det är verkligen skada, att kammarens protokoll
inte äro illustrerade; annars skulle en bild från detta plenum vara ett
verkligt skolexempel på hur en viktig fråga icke bör behandlas, då detta förslag
till lösning av sjukförsäkringsproblemet avhandlas inför tomma statsrådsbänkar
och inför en i det närmaste tom plenisal. Jag skall också, herr
talman, rätta mitt anförande efter situationen beträffande publiken och endast
beröra de allra viktigaste huvudpunkterna.

Jag kan helt instämma i den kritik av förslagets karaktär av underförsäkring,
som herr Strand så bestämt framförde i sitt anförande. Jag skall bara
komplettera detta med några siffror. Jag bär valt ut några typer av försäkrade
för att belysa vilken sjukpenning en försäkrad får enligt förslaget och
vilket belopp han kommer att uppbära enligt andra understödsformer, som
äro beräknade med hänsyn till minimum.

Enligt förslaget har en trebarnsfamilj att räkna på sju kronor i sjukpenning.
Arbetsmarknadskommissionen räknar med ett belopp i den lägsta
ortsgruppen, vilket överstiger sju kronor; det varierar allt efter hyressiffran
mellan 7:21 och 7:88. I Stockholms stad, där sjukpenningen för denna
familjs vidkommande enligt förslaget också skulle stanna vid sju kronor, går
understödet från statens arbetsmarknadskommission upp till lägst 9: 58 och
högst 11: 25; det kan således bli en skillnad på 4: 25 för denna familj. I Stockholms
stads fattigvård betalar man för närvarande till en motsvarande familj
ut åtta kronor örn dagen plus hyran, den faktiska hyresersättningen. I belysningen
av dessa siffror torde det verkligen vara omöjligt att säga, att försäkringen
garanterar minimistandarden. För en mycket stor del av de försäkrade
gör den inte det, och denna anmärkning kommer man icke förbi. Vi ha att
konstatera, att försäkringen inte räcker för en stor del av dem som försäkringen
vill hjälpa.

Då säger socialministern: »Nej, det är sant, men det där skall man reparera
genom den frivilliga försäkringen.» För att belysa detta skall jag bara påpeka
ett par omständigheter. En av dom har herr Strand redan påpekat, när han
har sagt, att det inte finns någon sannolikhet att den frivilliga försäkringen
skall kunna få tillräcklig omfattning. Denna åsikt vitsordas av alla dem, som
ha den största erfarenheten på detta område, nämligen sjukkassefolket. Den
vitsordas också av socialvårdskommittén, som har ägnat ett utomordentligt

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
noggrant arbete åt denna fråga. Men jag skall belysa detta med en siffra. Enligt
den statistik, som socialministern själv åberopar i sin proposition, skulle det
förutsättas att mer än en miljon människor skulle ansluta sig till den frivilliga
försäkringen för att behovet av en högre sjukpenning än den, som förslaget
garanterar, skulle bli täckt. Det finns ju inte någon som helst sannolikhet
att detta skulle lyckas. Man kan verkligen instämma i vad LO något ironiskt
säger i sitt utlåtande: »utsikterna äro skäligen små». Ja, det tror jag är ett
måttfullt uttryck.

Vad återstår då? Ja, det återstår givetvis att anlita andra understödsformer.
Det är klart, att t. ex. en stockholmsarbetare, som får sina 3: 50 eller, örn han
har hustru och tre barn, sina sju kronor, vänder sig till fattigvården, där han
omedelbart får mera i kontant understöd och dessutom får hela sin faktiska
hyra betald.

Örn nu sjukförsäkringen skall fylla sin uppgift, som är att möjliggöra,_ att
man under en sjukdomsperiod skall kunna hålla familjen uppe, så att den inte
genom skuldsättning eller genom umbäranden skall sjunka ned till ett läge, varifrån
den har svårt att sedan ta sig upp igen, då måste man höja sjukpenningen,
örn man inte tror att anslutningen till den frivilliga försäkringen kommer att
bli hundraprocentig, och det är det ingen som tror i denna stund.

Överförsäkringsproblemet, d. v. s. risken för att sjukpenningen skall vara
för hög, har redan behandlats av herr Sundvik, och jag skall endast tillägga
några ord. Det är mycket svårt att bedöma denna sak. Socialvårdskommittén
var för sin del övertygad örn att det fanns en verklig risk för överförsäkring.
Med nuvarande penningvärde är emellertid, såvitt jag förstår, risken för att
denna sjukpenning på 3:50 skall innebära överförsäkring minskad, men det
torde kvarstå en risk dels på den rena landsbygden och dels, som herr Sundvik
påpekade, beträffande tillfällighetsarbetare, och örn det finns en risk, så är
denna risk mycket svår att bedöma, ty det är, som all erfarenhet från sjukkassorna
visar, utomordentligt svårt att utöva en effektiv kontroll. Jag vill
erinra örn ett verkligt skrämmande exempel i stor skala på vad ett missbruk
av försäkringen kan leda till, och det är från Tyskland vid slutet av tjugutalet.
Där blev det bland de sjukförsäkrade och även bland läkarna en fullständig
demoralisation, som ledde till att sjukförsäkringen råkade in, kan man säga, i
ett rent upplösningstillstånd.

En mycket allvarlig principiell anmärkning emot propositionen är vidare, att
den icke på något sätt tillgodoser behovet av samordning med andra socialförsäkringsgrenar.
Detta är så mycket mer egendomligt, som just socialministern,
vilken nu lägger fram detta förslag, i sina direktiv för socialvårdskommittén
särskilt strök under angelägenheten av att de olika förslagen skulle laggas så,
att en samordning kunde äga rum. Det är ju så, att den svenska socialförsäkringen
har gått fram etappvis med den ena försäkringsgrenen efter den andra
och att den därför har kommit att lida av brist på sammanhang, och det var
denna brist, som socialministern år 1938 avsåg att bota. Nu skjuter han med
sitt förslag ett verkligt grundskott i möjligheten att få en samordning till stånd.

Den socialförsäkringsgren, som ligger närmast till för en samordning med
sjukförsäkringen, är naturligtvis olycksfallsförsäkringen, och socialvårdskommittén
har också angivit, att den har haft för avsikt, tror jag väl att man får
säga, att försöka få till stånd en samorganisation emellan sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen. Denna samorganisation skulle naturligtvis framför allt
innebära, att man skulle använda sjukförsäkringens lokalorgan som lokalorgan
även för olycksfallsförsäkringen. Alla, som ha haft med olycksfallsförsäkringen
att göra, veta väl, att en svaghet med olycksfallsförsäkringen är, att den inte

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lag för slaa om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
har några egentliga lokalorgan. Dess centrala organisation är synnerligen väl och
kvalificerat utvecklad, men det brister i fråga om lokalorgan, och det gör att
kontrollen är svår och tidsödande samt att besluten om ersättningar ta mycket
lång tid. Det har klagats över att det efter ett olycksfall kan gå en månads tid
—• och ibland betydligt längre, när det är fråga örn ett svårare olycksfall —-innan ersättningen faller ut, och det är naturligtvis mycket otillfredsställande.

Nu har man inom socialvårdskommittén tänkt sig, att man skulle använda
sjukkassorna som kontrollorgan och som utbetalare av ersättningen för en kortare
tid. Jag kan nämna, att örn man skulle sträcka ut den längsta tid av arbetsoförmåga,
för vilken sjukkassorna skulle betala ersättningen, så långt som till
fem veckor, så skulle man få bort nittio procent av olycksfallsförsäkringsfallen,
och om vi stanna vid den tid, som socialvårdskommittén närmast hade tänkt
sig, nämligen tre ä fyra veckor, blir det sannolikt sjuttio procent eller någonting
sådant —- jag vågar inte svara säkert för den siffran — och detta har ju
synnerligen stor betydelse. Dessutom förefaller det ganska klart att det är
otillfredsställande, att örn ersättningen föranledes av sjukdom, den arbetsoförmögne
skall få ett mycket lägre ersättningsbelopp än örn den föranledes av
ett olycksfall; detta kommer att för den ersättningsberättigade framstå såsom
något ganska oförklarligt.

Möjligheten att samordna olika socialförsäkringsgrenar hänger helt och hållet
på att sjukpenningen är lika stor för de olika slagen av försäkring. Socialvårdskommittén
hade därför också i sitt förslag tänkt sig att ordna olycksfallsersättningsbeloppen
i klasser, svarande mot dem som komma att gälla för
sjukförsäkringen, men örn man nu får den här enhetliga sjukpenningen, är den
möjligheten ur världen. Jag kan nämna, att i Norge föreligger det för närvarande
en kunglig proposition till stortinget, vilken går i den rakt motsatta
riktningen mot den här propositionen. Den avser en ändring av gällande sjukförsäkring
och gällande olycksfallsförsäkring, varvid ersättningsbeloppen skola
göras enhetliga för dessa båda försäkringsformer och ersättningen för de kortvariga
olycksfallen skall byggas på sjukförsäkring och sjukkasseorganisation.

Sedan skall jag endast beröra en sak, och den gäller uppbörden. Eftersom
socialministern inte är här, kan jag inte rikta den fråga till honom, som jag
annars hade tänkt göra, nämligen hur han i verkligheten hade tänkt ordna uppbörden.
Jag har trots ansträngningar inte lyckats förstå, hur det skall kunna
gå ihop — om man nämligen inte gör så, att man lägger hela uppbörden på den
s. k. slutliga skatten, varvid den skulle komma att bli två år försenad och staten
skulle få förskottera avgifterna till sjukkassorna och sedan ligga ute med dem
i två år, och man har inte någon antydan örn att detta skulle ha varit socialministerns
avsikt.

Jag tror således inte att denna i och för sig mycket viktiga detalj är genomarbetad;
det föreligger i verkligheten inte något utarbetat förslag på den
punkten. Det är att observera, att örn man i enlighet med socialministerns förslag
ovanpå denna obligatoriska försäkring skall lägga en frivillig försäkring,
som man hoppas skall få en mycket stor anslutning, då kompliceras uppbörden
ytterligare, och hur uppbörden av avgifterna för den frivilliga försäkringen
skall gå till, därom Ilar man ännu mindre än örn uppbörden av avgifterna för
den obligatoriska försäkringen fått någon antydan. Jag konstaterar, att detta
är en ganska allvarlig brist i det föreliggande förslaget.

Herr talman! I den situation, som nu är, skall jag inte hålla på längre. Jag
skall sluta med att yrka bifall till den av herr Skoglund m. fl. avgivna reservationen.
Till specialyrkandena får jag återkomma vid behandlingen av de olika
paragraferna.

Nr 43.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Fröken Andersson: Herr talman! Kammaren Ilar ju vid denna tidpunkt fått
en provkarta på olika uppfattningar i den föreliggande frågan. Jag har hela
tiden under behandlingen i utskottet, och även tidigare för övrigt, haft den
känslan, eller rättare sagt den övertygelsen, att denna fråga nog hade vunnit
på att få bli föremål för en närmare utredning. Därför har också i en motion,
som jag jämte några andra ledamöter av kammaren burit fram, i.första hand
yrkats att riksdagen, observera med uttalande av sin anslutning till principen
örn obligatorisk sjukförsäkring, måtte anhålla örn förnj^ad utredning av hithörande
spörsmål. Den frågan har gång på gång kommit fram i utskottet,
huruvida man inte borde begära en utredning på den punkten och på den
punkten, men svaret har blivit, att det kan inte utskottet ha tid med. Man
har alltså haft en mycket stark känsla av att frågan inte är tillräckligt utredd.

Nu säger man visserligen, att lagen inte skall träda i kraft förrän år 1950
och att vi alltså ha god tid att göra ändringar. Jag tycker för min del, med
rätt eller orätt, att det är ganska otillfredsställande att antaga en lag, då man
a priori har klart för sig att den måste komma att ändras, innan den ens har
trätt i kraft. Här lia givits många exempel på detta. Det har talats örn att
det hade varit fördelaktigt att samordna sjukförsäkringen med till ^ exempel
olycksfallsförsäkringen. Jag skall inte gå närmare in på denna fråga. Jag
vill bara i förbifarten säga, att man i andra länder, där det finns obligatorisk
försäkring, lagt sjukförsäkringen i botten. Frågan örn och verkningarna av
den fria sjukhusvården lia örn jag minns rätt inte berörts. Det talas i alla
möjliga och kanske också omöjliga sammanhang om den brist på arbetskraft
och materiel, som råder och såvitt man kan se med all sannolikhet kommer
att råda ett antal år framåt.

När vi nu lagstifta på detta område, böra vi kanske dra oss till minnes tidigare
lagstiftningar av liknande art. Vi lia ju då en viss erfarenhet av lagstiftningen
beträffande folktandvården. Vi satte en fin lag på papperet, som
dock sedan visade sig hart när omöjlig att föra ut i det praktiska livet. Det
är fara värt, att det i viss mån kommer att bli så också i detta fall. Jag påminner
därvidlag örn Sveriges läkarförbunds uttalande inför den föreslagna
reformen. Förbundet säger: »Det är icke förnuftig planering att ytterligare
öka redan för stora anspråk på sjukhus-, läkar- och sjuksköterskevård eller
att skapa stora behov av ytterligare underordnad sjukvårdspersonal då man
vet att dessa anspråk och behov för närvarande och sannolikt för lång tid. framåt
icke kunna tillfredsställas.» Jag tar detta uttalande som stöd för mitt påpekande.
Den fria sjukhusvården kommer med största sannolikhet, för att inte
säga säkerhet, att öka belastningen på våra sjukvårdsanstalter. Det^ betonades
också i utskottet, och det framställdes önskemål örn att denna fråga skulle
utredas ordentligt.

Jag skall inte närmare gå in på de frågor, som tidigare berörts. Jag tänker
bland annat på överförsäkringsrisken. Jag tycker kanske att man i den tidigare
debatten i någon mån undervärderat denna sida av saken. När inkomsten skall
ligga så lågt som vid 600 kronor och sjukpenningen utgöra kronor 3: 50, vilket
gör en årsinkomst av kronor 1 277: 50, måste man väl ändå säga, att det
finns ett visst mått av överförsäkringsrisk.

Vi ha nu den uppfattningen, att man hade kunnat, åtminstone delvis, undvika
denna risk genom att ställa sjukpenningen i relation till arbetsinkomsten.
Så är det ordnat i flertalet länder med obligatorisk försäkring, och jag tycker
kanske, att det inte hade varit ur vägen att ta lärdom därifrån.

Vidare har här föreslagits en maximering av sjukpenningen till 100 procent
av arbetsinkomsten. Vi ha i motionen föreslagit 90 procent, vilket redan det

Oasdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
är ganska högt. I bestämmelserna om olycksfallsförsäkring, där man visserligen
har graderingar, kan man säga att motsvarande maximering ligger vid
omkring två tredjedelar av arbetsinkomsten, och där har man dock kunnat
konstatera missbruk. Nu säger man att folk inte gå och lägga sig sjuka, ännu
mindre utsätta sig för olycksfall, på grund av att man får en viss sjukpenning.
Jag tror att detta är sant. Ingången så att säga i sjukdomen är inte så
farlig, utan vad som är farligt, och det vitsordades också från läkarhåll inför
utskottet, är att få människorna ut ur sjukdomstillståndet. Alltid kan det vara
skönt att ha några dagar extra.

Frågan örn underförsäkringen har också diskuterats. Jag skall inte heller
gå något närmare in på detta spörsmål, men det är just här som graderingen
är av betydelse. Flertalet remissinstanser ha också anslutit sig till alternativ
I, som ju innefattar en graderad inkomstskala.

Vidare har diskuterats frågan örn försäkring eller understöd. Herr Hage
sade att högern i trettio år sagt, att det blir understöd och inte försäkring.
Ja, en sak blir ju inte mindre sann därför att den sagts i trettio år, men vi
tyckas närma oss den tidpunkt, då till och med herr Hages partifceller kunna
acceptera den ståndpunkten. Vi hörde det nyss av en erfaren sjukkasseman.

Nu säger man, att det visserligen är sant att risk föreligger för underförsäkring,
när det gäller den enhetliga sjukpenningen, men, säger
man, då har man den frivilliga försäkringen att tillgripa. Jag hörde
för snart ett par timmar sedan socialministern i andra kammaren just
hänvisa till detta. Men örn man nu tror så mycket på att folk vid
sidan av den obligatoriska försäkringen skall ansluta sig till den frivilliga
försäkringen och man samtidigt ser på vilken frammarsch sjukkassorna haft
under senare år -— de omfatta för närvarande cirka 23/4 miljon människor i
detta land och med barnen inkluderade cirka 31/2 miljon — kan man ställa
frågan, om man inte kanske kunnat slippa från alla dessa utgifter och i
stället kunnat låta de krafter, som sjukkasserörelsen representerar, arbeta vidare.
Det har icke saknats röster för en sådan ordning.

Nu tror jag emellertid för min personliga del, och det framhålles också i
motionen, inte så mycket på att folk, när de få en obligatorisk försäkring, i
så stor utsträckning som vöre önskvärt ansluta sig till den frivilliga försäkringen,
och såsom utskottets ärade ordförande här nämnde, blir kanske den
minsta anslutningen från de mest behövande.

Det har vidare sagts, att det nya systemet kommer att innebära en
förenkling. Hur det skall kunna bli en förenkling, örn man accepterar
socialministerns utgångspunkt, att det kommer att bli stor anslutning
till den frivilliga försäkringen, är ganska svårt att förstå. Vi
hörde nyss av herr Sundvik, att detta kommer att medföra en viss arbetsbelastning,
och då kan man ju säga att den frivilliga försäkringen ur förenklingssynpunkt
lyckas först örn den misslyckas, det vill säga att om den
frivilliga försäkringen slår väl ut, således många ansluta sig till den, blir
det icke någon förenkling, men örn den å andra sidan inte slår väl ut, når man
inte det syfte man vill nå med don.

Jag skall sedan, herr talman, ta upp en fråga, som diskuterats mycket ingående,
kanske mest inom kvinnoorganisationerna, men även på andra håll.
Jag tänker på frågan örn de gifta kvinnornas självständiga anslutning till
försäkringen. Herr Strand nämnde, att det inte väckts några motioner i denna
riktning, och jag beklagar att så inte skett, ty örn jag har fattat rätt, går det
inte alt ställa något yrkande på den reservation som avgivits på denna punkt.
Vi ville heller inte, såsom utskottets ordförande säkert erinrar sig, driva det
till ett beslut inom utskottet. Det blev ju kan man säga nästan fifty-fifty

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
i denna fråga, men vi ha ansett, att ett beslut härom måste föregås av en utredning
rörande konsekvenserna. Enligt uppgift, som vi fingo i utskottet,
skulle det innebära en merkostnad på, jag vill minnas, 36 miljoner kronor,
om de gifta kvinnorna skulle komma med. Det är ju siffror att ta hänsyn
till, och just därför tror jag att det är nödvändigt med en grundligare utredning
av denna fråga.

Flera sammanslutningar och organisationer ha givit uttryck för en viss
reaktion, när det gäller denna fråga. Jag kan nämna yrkeskvinnors samarbetsförbund,
högerns centrala kvinnoråd, Fredrika Bremer-förbundet och husmodersföreningarnas
riksförbund. Man talar örn att det här rör sig örn en allmän
försäkring. Är det då inte litet underligt att cirka 1 200 000 gifta kvinnor
skulle uteslutas från försäkring? Remissinstanserna ha också tagit upp denna
fråga. Statskontoret till exempel vill framhålla, att det med hänsyn till att
avgiften ju principiellt är av försäkringsmässig karaktär måhända icke kan
anses tilltalande att en stor grupp av människor få ersättning, trots att premieinbetalning
inte skett. Från annat håll framhålles, att det är inkonsekvent att
hustrurna skola ersättas, samtidigt som man utgått från att de inte kunna
betala. Örn man till detta lägger, att exempelvis en änka med kanske flera
barn och en relativt låg inkomst skall vara med och betala, medan — det
låter kanske demagogiskt att dra fram det, men jag gör det för reliefens skull
— en hustru i ett välsituerat hem får ersättning utan att delta i premiebetalningen,
är det tydligt att här inte skapats en fullt tillfredsställande ordning.

Departementschefen säger på något ställe i propositionen, att det med hänsyn
till arbetsbördan för sjukkassorna är av betydelse att antalet sjukkassemedlemmar
icke göres större än som är nödvändigt. Ja, det är just detta begrepp
»nödvändigt» som är så svårt att reda upp. Nu är jag den första att
erkänna, att det uppstår vissa svårigheter, men svårigheter äro ju till för att
övervinnas. Man har sagt att det är svårigheter beträffande kontrollen, när
det gäller de gifta kvinnornas sjukdom. Det är ju åtskilligt förolämpande att
peka ut en hel kategori, särskilt av den storleksordning det här är fråga örn,
och säga, att det är svårt att få någon kontroll. Den tanke, som ligger bakom,
är ju att vederbörande skulle försöka att håva åt sig ersättningar från sjukkassorna.
Men samma invändning kan man ju göra, när det gäller fria näringsidkare.
Tåg exempelvis sömmerskor, skräddare, skomakare och vad det
må vara, vilka ofta sitta i sina hem och arbeta. Dessa äro med och få del av
denna sjukförsäkring, men inte de gifta kvinnorna, det vill säga de äro med,
men icke självständigt. De få på sin höjd ut 1:50 såsom, principiellt åtminstone,
direkt understöd. Det går inte riktigt ihop detta, ty ger man dem
1: 50, har man ju med detsamma hela svårigheten med kontrollapparaten. Det
är här således endast fråga örn en gradskillnad. Principiellt är svårigheten
densamma.

I reservationen nr 8 till föreliggande utskottsutlåtande ha vi betonat vikten
av att även denna mycket stora kategori kommer i åtnjutande av samma förmåner
som övriga, men då det, såsom jag förut sade, icke är möjligt att här
göra något yrkande, ber jag, herr talman, att få sluta med att instämma i
herr Linnérs här ställda yrkande.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag hade tillfälle att något deltaga i förarbetena
till den stora sjukassereform, som genomfördes år 1931, således för femton
år sedan. Denna sjukkassereform byggde på frivillighetens grundval, och
njan hoppades att med reformen kunna nå mycket betydande resultat, kanske
sa långt som man på samma grundval hade nått i Danmark. Den reform, som

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
herr Sam Larsson genomförde, har otvivelaktigt uppfyllt synnerligen mycket
av det man väntade sig av den, men det är klart att en obligatorisk försäkring
dock är det mål, man bör sträva efter att nå. Det är därför med den största
glädje som jag deltagit i utskottets arbete på genomförandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

En punkt i det föreliggande förslaget, till vilken jag under detta arbete ställt
mig tveksam, rör tidpunkten för den blivande reformens genomförande. Denna
fråga är, efter vad jag kan finna, nog ändå — hur mycket meningsbrytningarna
än ha gjort sig gällande i andra frågor —• den grundväsentliga.

Den nya reformen skall träda i kraft den 1 juli 1950. Det är en tidpunkt
långt framåt, och man måste nog säga, att socialministern här intagit en försiktig
ståndpunkt, i varje fall i jämförelse med de åsikter, som gjort sig gällande
i övrigt under förarbetena. Men trots detta kan man nog ställa sig tveksam
beträffande valet av tidpunkt för lagens ikraftträdande. Man kan fråga
sig, örn vi- komma att ha råd med denna stora reform. Det innebär i sin mån,
såvitt jag kan förstå, liksom övriga stora reformer en diskontering av välståndsutvecklingen
här i landet. Den är byggd på en förhoppning, att den
ekonomiska utvecklingen i landet under de närmaste åren skall bli gynnsam.
Därom veta vi emellertid ingenting. Och vidare: ha vi läkare, ha vi sjuksköterskor
och ha vi sjukhus i tillräcklig utsträckning, när reformen skall träda i
kraft? Det planeras för närvarande iordningställande av ungefär 5 000 nya
sjukhusplatser i landet. När komma de att bli färdiga med nuvarande brist på
arbetare och material? Det är spörsmål, herr talman, som hela landet ställer
sig, och det har därför varit riktigt att också här beröra dem.

_ Jag har för min del ansett, att det principiellt riktiga hade varit, att man
vid innevarande riksdag nöjt sig med att antaga den föreslagna lagstiftningen
i princip, men samtidigt beslutat, att tidpunkten för dess ikraftträdande skulle
bero på ytterligare beslut av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. Så har
man förfarit beträffande andra stora reformer. Jag erinrar örn att den stora
rättegångsreformen av år 1944, på grund av att förutsättningarna för densamma
icke i alla delar förelågo och man heller icke kunde säga när de kunde
beräknas bli klara, beslöts skola träda i kraft på dag som Konung och riksdag
gemensamt skola bestämma. Yi ha även andra exempel från de sista årtiondena
på samma ståndpunktstagande.

Jag bär dock vid den preliminära votering, som ägde rum i utskottet och i
vilken jag deltog, anslutit mig till den ståndpunkt, som Kungl. Majit intagit,
nämligen att vi redan nu böra fixera en tidpunkt för lagens ikraftträdande.
Det har väsentligen berott på att jag ansett, att det är av vikt att säga ifrån
åt landstingen och åt de erkända sjukkassorna, att staten nu verkligen ämnar
försöka få igenom den nya reformen till den 1 juli 1950. Detta är, synes det
mig, ett synnerligen starkt skäl för att redan nu fixera en tidpunkt, även örn
jag måste säga mig, att förhållanden kunna inträffa, som göra det nödvändigt
att kanske senare fatta ett beslut, som innebär ett uppskov med reformen.

Det spörsmål, som framför allt diskuterats, har gällt frågan huruvida man
beträffande sjukpenningarna skulle lia en graderad eller icke graderad skala.
Jag har för min del anslutit mig till principen, att en graderad skala borde
införas. Motiven för en graderad skala ha redan utförligt utvecklats här i
kammaren, och jag skall inte uppta kammarens tid många minuter med den
frågan. Det stora skälet för en dylik graderad skala är enligt min mening, att
stora folklager, därest en enhetlig skala införes, såsom i den nya lagstiftningen
föreslagits, i realiteten icke bli effektivt skyddade i sjukförsäkringshänseende.
Jag tror inte att den frivilliga försäkring, som man tänker genomföra för
dessa folklagers del, kommer att bli så .särskilt uppskattad, ty med den stora

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Län förslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
obligatoriska försäkringen i botten och med de dryga skatter och de levnadsomkostnader,
som vi för närvarande lia, kommer man inte att vara lika villig
som nu att anteckna sig för en frivillig försäkring. Därtill kommer bland annat,
att den graderade skalan, obligatoriskt införd, otvivelaktigt är ett mycket
effektivt medel mot att inte en valutaförsämring skall göra den blivande reformen
ineffektiv. Det är ett skäl, som tyvärr för varje dag ter sig mer och
mer betydande.

Det är väl alldeles klart, att den föreliggande propositionen av riksdagen
nu kommer att antagas i den form, som den fått i utskottets förslag, och att
således enhetsskalan genomföres. Jag tror emellertid för min del, att tiden kommer
att arbeta för systemet med den graderade skalan. Det är endast kostnadssynpunkten
som avhållit mig från att förorda propositionens belopp, utökade
med den graderade skalans belopp.

Jag vill med tillfredsställelse notera, att utskottet intagit en välvillig ståndpunkt
till synpunkten att den studerande ungdomen skall kunna införas under
sjukförsäkringen, även örn inte vederbörande har inkomst av förvärvsarbete upp
till 600 kronor. Jag tror att det skulle hälsas med mycket stor glädje bland
den studerande ungdomen, örn utskottets initiativ i detta hänseende kan leda
till resultat.

Vad lagtexten angår, får jag som min uppfattning uttala, att det lyckats
socialdepartementet att utarbeta en i det stora hela enkel och lättläst lagtext.
Det finns dock undantag, särskilt i den senare delen av det stora förslaget om
sjukförsäkring. Vi ha i utskottet haft diskussioner i anslutning härtill, och jag
tror att det var en rätt allmän mening att man borde ändra lagtexten på vissa
punkter. Att göra ändringar i lagtext inom ett utskott är emellertid någonting
som alltid är synnerligen vanskligt.

I anslutning till vad jag i det föregående sagt, tillåter jag mig yrka bifall
till den av herr Sundvik avgivna reservationen, i vilken herr Andersson i Falun
instämt, samt dessutom till reservationen nr 9.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Fru Alm: Herr talman! Jag är medveten om det lönlösa i att på det stadium
vi nu befinna oss på, i denna väldiga frågas slutskede, föra fram en avvikande
mening rörande en av huvudprinciperna i det föreliggande förslaget,
nämligen principen örn gift kvinnas sjukförsäkring i hennes egenskap av familjemedlem.
Familjeförsörjningen är ju en så integrerande del i förslaget,
att örn vi, fröken Ebon Andersson, som hävdat samma mening, och jag, skulle
råka övertyga kammarens flertal örn det riktiga i vår ståndpunkt, skulle det
betyda återremiss av hela frågan och en betydande omarbetning av förslaget.
Några illusioner i den vägen hyser förvisso inte jag, och inte heller skulle
jag önska en sådan utgång.

Den allmänna sjukförsäkringen är för mig en så angelägen fråga att jag i
motsats till vissa andra utskottsledamöter, däribland fröken Andersson, på
inga villkor vill vara med örn att uppskjuta avgörandet av denna fråga.

Det jag här kommer att säga är därför bara ägnat att vara en förklaring
till den blanka reservation, som jag avgivit i syfte att få sagt inför detta auditorium,
att vad de stora kvinnorganisationema i detta land önskat och önska
är inte den familjeförsäkring, som riksdagen här om några timmar kommer
att godkänna, utan ett försäkringssystem, där även de icke förvärvsarbetande
gifta kvinnorna äro självständigt försäkrade. Denna synpunkt har ju även
understrukits av fröken Andersson.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Utskottets ärade ordförande har påpekat, att något yrkande inte framställts
inom utskottet örn en sådan självständig försäkring av de hemarbetande gifta
kvinnorna. Det är riktigt, och det kan ju då synas litet underligt, att vi komma
dragande nu efteråt med dessa synpunkter och med, vad mig beträffar, en blank
reservation. Anledningen är emellertid för min del, att mitt namn i närvarandeförteckningen
under utskottsutlåtandet är ett sken som bedrar. I själva verket
har jag såsom en av de sista suppleanterna i utskottet haft min plats vid väggen,
och det enda tillfälle då jag suttit till bords med de styva herrar, som formulerat
utskottets ståndpunkter, var vid justeringssammanträdet, då realbehandlingen
var avslutad och någon möjlighet inte fanns att påverka utskottet
till förmån för en självständig försäkring av de gifta hemarbetande kvinnorna.

Närmast har som nämnt Yrkeskvinnors samarbetsförbund med sina 70 000
medlemmar gjort sig till tolk för denna uppfattning, men även de hemarbetande
gifta kvinnorna ha anslutit sig till den. Fröken Andersson har här nämnt
några organisationer, och jag skulle kunna tillägga även Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund. Denna stora och enhetliga kvinnoopinion gör det motiverat
att taga ytterligare en liten stund i anspråk för några kritiska randanteckningar
till den utformning, som de hemarbetande gifta kvinnornas sjukförsäkring
har fått.

Utskottet har i denna punkt anslutit sig till departementschefens förslag
efter ett ganska kortfattat instämmande i motiveringen, att den föreslagna anordningen
medför den beaktansvärda fördelen, att av makarna endast mannen
behöver erlägga avgift till försäkringen och att hela familjen blir skyddad genom
hans försäkring samt att även ur andra synpunkter — som utskottet säger
— systemet med familjeförsäkring synes vara att föredraga framför en självständig
försäkring av de icke förvärvsarbetande kvinnorna. Dessa andra synpunkter
övertyga dock icke örn lämpligheten av en familjeförsäkring, varigenom
de hemarbetande gifta kvinnorna undantagas från försäkringsplikt. Såsom Ebon
Andersson nyss har framhållit, anse vi det inte riktigt och rättvist, att gifta
kvinnor med hemarbete icke skola vara försäkringspliktiga medlemmar, utan endast
familjebihang till vissa medlemmar, att de icke skola betala någon egen
avgift och att kostnaderna för deras försäkring skola slås ut på alla sjukkassemedlemmar,
gifta såväl som ogifta. Det ligger en uppenbar inkonsekvens i att
samtidigt som man erkänner, att det oavlönade husmodersarbetet i hemmet har
ett ekonomiskt värde och vid sjukdom bör ersättas med sjukpenning — även
örn denna är för liten för att räcka till avlöning av cn hus mors vikarie -—- så
utgår man från att husmodern inte är i stånd att betala en egen avgift till sjukförsäkringen
eller att hennes man icke av den del av familjeinkomsten, som
belöper sig på hustrun, kan bestrida den kostnad som varje annan yrkesutövare
får betala för sin anslutning till sjukförsäkringen. Jag vill erinra örn att i giftcrmålsbalken
är fastslaget, att hustruns arbete i hemmet utgör ett bidrag
till familjeinkomsten.

Genom förslaget att alla sjukkassemedlemmar skola vara solidariskt betalningsansvariga
för de hemarbetande hustrurna, kommer den nya försäkringen
för ogifta sjukkassemedlemmar och gifta förvärvsarbetande med över 1 000
kronor i årsinkomst att bli åtskilligt dyrare än den nuvarande frivilliga försäkringen,
under det att för äkta makar, där hustrun är hemarbetande, en reducering
i avgiften med 09—90 procent uppstår i jämförelse med den avgift,
som samma makar nu få betala till den frivilliga försäkringen. Förslaget innebär
alltså att endast de äktenskap, där hustrun arbetar i hemmet, bli subventionerade
genom den föreslagna avvägningen av sjukkasseavgifterna och att
de förut i skattehänseende missgynnade äktenskap, där hustrun har förvärvsarbete,
skola vara med och dela de ensamståendes betalningsansvar. Detta lc -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. ira. (Forts.)
der till orimliga konsekvenser, varav Ebon Andersson Ilar påpekat några. Att
till de ensamstående även räknas de ofta lågt avlönade ensamstående mödrarna
med barn under det att, som fröken Andersson också antydde, liemmabustrur
med mindre än 1 000 kronor i inkomst av förvärvsarbete finnas i förmögna
kem och det på intet vis förutsattes, att det skall finnas barn i de sålunda
subventionerade äktenskapen — vilket ju eljest brukar vara motiveringen
för familjegynnande åtgärder — det gör sannerligen inte förslaget rimligare.
Då för övrigt inalles cirka 45 procent av alla förvärvsarbetande gifta
kvinnor ha en inkomst av mellan 900 och 1 600 kronor per år — jag kan tyvärr
inte ange den exakta siffran för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna i inkomstgruppen
1 000—1 600 kronor, men procentsiffran torde för denna grupp
vara obetydligt lägre — så måste denna solidariska betalningshjälp till äktenskap
med hemarbetande hustrur närmast gå ut över de inkomsttagarskikt, som
ha obetydligt över 1 000 kronor i årsinkomst, och strida mot den inkomstutjämningsprincip,
som annars går såsom en röd tråd genom vår socialpolitik.

Det riktiga hade därför enligt vår mening varit, att husmödrarna, då de
i hemmen uträtta ett yrkesarbete av ekonomiskt värde, också som andra yrkesutövare
skulle vara försäkringspliktiga och själva eller genom sina män betala
en egen avgift till sjukförsäkringen. Utskottets ärade ordförande har här sagt,
att det för en familjeförsörjare med låg inkomst bleve för betungande att betala
avgift både för sig och för sin hustru — det skulle bli 48 kronor om året i
stället för 24 —• men ingenting hade väl hindrat, att avgifterna för de lägre inkomsttagarna
sänkts genom en höjning av statsbidraget. Kostnaderna för försäkringen
av de små inkomsttagarnas hemarbetande hustrur borde, i stället för
att slås ut på samtliga andra sjukkassemedlemmar, till större delen kunna bestridas
av statsmedel som uttagas skattevägen. För rättskänslan vore det också
mer tilltalande, att varje medborgare allt efter sin ekonomiska bärkraft genom
därefter avpassade skatter fick bidraga till de mindre bemedlades sjukhjälp.

Mot en familjeförsäkring sådan som Kungl. Maj :t och utskottet vilja ha den
talar också den starka rörligheten på arbetsmarknaden, som gör att kvinnorna
under skilda perioder av sitt liv än komma att tillhöra den grupp av yrkesverksamma,
som äro berättigade till självständig försäkring, och än kamma att
tillhöra de hemarbetande med mindre än 1 000 kronor i årsinkomst, som skola
vara familjeförsäkrade. Yrkeskvinnors samarbetsförbund har påpekat det orimliga
i att kvinnorna på detta sätt växlas ut och in i sjukförsäkringen med alla
de administrativa olägenheter det medför, och varken Kungl. Maj :t eller utskottet
har enligt min mening kunnat bemöta de invändningarna. Departementschefen
säger endast — jag citerar -— att »rörligheten på arbetsmarknaden
torde för de gifta kvinnornas vidkommande ej vara så stor, att ett godtagande
av förevarande system kan komma att medföra mera betydande nackdelar».
Framtiden får väl utvisa, örn detta antagande är riktigt.

Såsom jag i början yttrade, är jag på det klara med att invändningarna på
nuvarande stadium inte nytta till någonting i sak. Jag vet inte heller, örn vi
komma att få tillfälle att rösta beträffande reservation nr 8 av fröken Andersson
och Ragnar Bergh; blir det tillfälle därtill, kommer jag att ansluta mig till
den reservationen.

Jag har intet eget yrkande.

Herr Sundelin: Herr talman! Jag skall inte närmare ingå på den principiella
frågan, huruvida den obligatoriska sjukförsäkringen bör omfatta en eller flera
sjukpenningklasser. Skäl kunna givetvis anföras för såväl den ena som den
andra linjen, och det har också skett här i debatten. För egen del har jag ansett,
att propositionens förslag örn en enhetlig sjukpenning på kronor 3:50

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
jämte möjlighet för de försäkrade att genom frivillig försäkring bygga vidare
på denna grund har varit mest tilltalande, och därför har jag anslutit mig
till denna linje, som ju är utskottsmajoritetens.

Men det var egentligen inte för att meddela detta som jag hade begärt ordet,
utan för a,tt fästa uppmärksamheten på en annan fråga i detta sammanhang.
Jag har vid utskottsutlåtandet fogat en reservation, nr 11, alltså den sista reservationen,
som ansluter sig till motionen 11:577. Det föreliggande förslaget
innefattar som bekant bland annat, att statsbidrag med 50 procent skall utgå
till kostnaderna för resa till och från läkare. Denna bestämmelse skulle börja
tillämpas samtidigt med att hela sjukförsäkringen träder i kraft den 1 juli
1950. Nu har motionären i andra kammaren ansett, att resekostnaderna ha
särskild betydelse för landsbygdens folk och att det vore önskvärt, att statsbidrag
till kostnader för resa till och från läkare kunde utgå även före den
1 juli 1950, och motionären har tänkt sig, att sådan ersättning skulle utgå redan
från den 1 juli 1947.

Motionären säger bland annat följande:

»Beträffande de fria sjukresorna finns emellertid fog för den meningen, att
dessas realiserande är angeläget med det allra snaraste. Det är ett uppenbart och
känt förhållande, att kostnaderna för sjukresor, både den sjukes till läkare
eller sjukvårdsanstalt och läkarens till den sjuke, särskilt tungt drabba avlägset
boende personer. Det råder därutinnan en slående skillnad mellan befolkningen
i å ena sidan tätorter med läkare och å den andra avlägset liggande
bygder. Ett besök hos läkare medför för en avlägset boende jordbrukar- eller
skogsarbetarfamilj helt andra kostnader än för de mer centralt bosatta. Det
är inte överord, att denna skillnad inte bara framstår som utan även i verkligheten
är en kännbar orättvisa.»

Hedan nu erhålla ju medlemmar i de erkända sjukkassorna bidrag för resor
till sjukvårdsanstalt^-, och mindre bemedlade kunna även erhålla bidrag för
läkares resa till den sjuke. Däremot finnas inga möjligheter för en sjuk att erhålla
bidrag för sina resor till läkare, och motionären har ansett det önskvärt,
att detta förhållande, kunde ändras, så att statsbidrag skulle utgå till detta ändamål
redan före sjukförsäkringsreformens ikraftträdande.

°Utskottet har ställt sig rätt välvilligt till denna motion. Det heter sålunda
pa s. 89 i utlåtandet: »Vad angår det i motionen II: 577 framlagda förslaget
finner utskottet visserligen, att det kan vara önskvärt att resorna till läkare
redan före sjukförsäkringsreformens genomförande förbilligas för landsbygdens
folk.» Utskottet anser dock, att detta skulle komma att medföra vissa
administrativa svårigheter: sjukkassorna skulle nödgas ändra sina stadgar, och
en omräkning av avgifterna skulle eventuellt bli nödvändig. Vid förfrågan
hos tillsynsmyndigheten, alltså kungl, pensionsstyrelsen, har emellertid den
upplysningen erhållits, att några administrativa svårigheter inte skulle möta.
Ändring av sjukkassornas stadgar sker nämligen centralt och kommer inte alls
att vålla några svårigheter. Troligen skulle det inte heller bli nödvändigt att
omräkna avgifterna.

Utskottet anföra vidare, att denna förmån allenast skulle komma medlemmarna
i de erkända sjukkassorna till del, och det är naturligtvis riktigt. I det sammanhanget
säger utskottet, att anslutningen till de erkända sjukkassorna är
minst tillfredsställande ute på landsbygden. Nu lär det inte utan undantag
förhålla sig så; i vissa trakter lär anslutningen till sjukkassorna vara bättre
ute på landsbygden än i städer och samhällen. Dessutom finns det ju möjlighet
för personer, som inte äro anslutna till erkänd sjukkassa men fylla villkoren
för att erhålla medlemskap, att ingå i sjukkassorna, och de skulle därigenom
kunna, komma i åtnjutande av även den här föreslagna förmånen. För

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
min del Ilar jag sett saken så, att om detta förslag beträffande statsbidrag för
läkarresor kunde genomföras före sjukförsäkringsreformens ikraftträdande, så
skulle måbända anslutningen till de erkända sjukkassorna därigenom bli större.
Och detta har under utskottsbehandlingen framhållits såsom ett önskemål.

Nu har jag i den avgivna reservationen inte yrkat bifall till motionen utan
har endast begärt att det i motiveringen skulle uttalas, att Kungl. Maj :t belägna
denna fråga tillbörlig uppmärksamhet. Utskottet har i fråga örn förbilligandet
av läkemedlen uttalat, att det vore önskvärt, att förslaget härom kunde
genomföras redan före sjukförsäkringsreformens ikraftträdande, och att utskottet
förväntar, att Kungl. Maj :t ägnar denna fråga tillbörlig uppmärksamhet.
Jag har önskat ett sådant uttalande från utskottets sida även beträffande
statsbidrag till kostnaderna för resor till och från läkare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen
nr 11, och jag kommer sedermera att framställa särskilt yrkande beträffande
denna punkt i utskottets hemställan.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag har inom utskottet anslutit mig ^ till utskottsmajoritetens
förslag, och jag har därför ingen anledning att nu halla något
längre anförande.

Det är endast på en punkt som jag inte kan känna mig tillfredsställd med
utskottets förslag, nämligen i fråga örn sjukpenningen till i hemmet arbetande
kvinnor. Jag har tillsammans med åtta andra av utskottets ledamöter i reservation
nr 9 hemställt om en högre sjukpenning för denna ^kategori.. De familjeförsäkrade
gifta kvinnorna skulle vid sjukdomsfall erhålla en sjukpenning
av kronor 1: 50 per dag, och detta måste anses vara en för låg ersättning till
dessa kvinnor. Mi reservanter ha i utskottet och i var reservation begärt en
utredning av frågan, huruvida de familjeförsäkrade gifta kvinnorna genom
frivillig försäkring skulle kunna erhålla tillägg till den sjukhjälp, som utgår
till dem på grund av den obligatoriska försäkringen. Vi ha alltså rekommenderat
en skrivelse till Kungl. Majit i syfte att få till stånd en utredning av
denna fråga.

I förhoppning örn att vi reservanter skola kunna få kammaren med oss på
denna rimliga begäran skall jag, när det rätta tillfället kommer, yrka bifall
till denna reservation.

Herr Öhman: Herr förste vice talman! Det föreliggande förslaget till allmän
sjukförsäkring berör ju ett av de allra viktigaste områdena av det socialpolitiska
fältet, och det är därför att hälsa med tillfredsställelse att vi nu ha kommit
därhän, att riksdagen kan få taga ställning till denna enligt min mening
synnerligen betydelsefulla socialpolitiska uppgift.

Man behöver bara erinra örn att det beräknas, att cirka 30 ä 35 procent av
samtliga understödsfall här i landet bero på att vederbörande icke haft en
tryggad existens under sjukdom. Härav framgår vilken stor betydelse det har
för de breda skikten av medborgare, att staten ingriper för att på detta område
skapa bättre förhållanden.

Regeringsförslaget, till vilket utskottet i stort sett har givit sin anslutning,
innebär enligt mitt sätt att se ett betydande framsteg på sjukförsäkringens
område, framför allt därigenom att det nu kommer att vid sjukdom ges bättre
stöd åt medborgarna för en avsevärt lägre avgift än vad hittills^ varit fallet.
Men därmed vill jag ingalunda ha sagt, att förslaget inte också företer åtskilliga
bristfälligheter. Framför allt komma dessa enligt min mening till ut -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag orri allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tryck dari, att också den allmänna sjukförsäkringen bygger på samma föråldrade
principer som liela den övriga socialvården i vårt land. Från det parti,
som jag representerar, lia vi tidigare vid olika tillfällen hävdat den meningen,
att de grundläggande principerna för socialvården borde bli föremål för omprövning.
I det socialpolitiska program, som vi föreläde vårriksdagen, hävdade
vi den meningen, att samhället borde ikläda sig ansvar för att alla medborgare
tillförsäkras sin trygga existens, oavsett örn orsakerna till inkomstbortfallet
äro att söka i sjukdom, olycksfall, arbetslöshet eller något annat,
över vilket den enskilde medborgaren icke själv kan råda.

Vi framhöllo också i detta sammanhang, att man skulle kunna åstadkomma
en betydande förenkling av socialvården genom att ersätta de nuvarande mångtaliga
vårdformerna med en enda, som vi tilläto oss benämna socialersättning
och som skulle kunna utgå vid alla former av inkomstbortfall, som icke vållas
av den enskilde själv. Det skulle ha varit önskvärt, att denna princip lagts
till grund för socialvården och att även den här föreslagna sjukförsäkringen
kunnat inlemmas i ett sådant socialsystem som vi med vårt förslag velat hävda.
Men vår linje har i varje fall hittills inte vunnit riksdagens bifall, utan
man _ fortsätter efter de gamla linjerna och gör därmed också vårt KrångelSverige
ännu krångligare för den enskilde med varje ny reform som genomföres
på detta område.

Men det föreliggande förslaget innebär som sagt utan tvivel en förbättring
på sjukvårdens område. Från den kommunistiska gruppens sida komma vi atti
rösta för detsamma och ha inskränkt oss till att på några smärre punkter föreslå
ändringar. Innan jag med några ord berör dessa detaljändringar, som ha
förordats i en av mig undertecknad motion, vill jag emellertid ägna ett par
ord åt den reservation, som har avgivits av flera representanter för högern,
och även några ord åt de inlägg, som under debatten här i kammaren ha gjorts
från de borgerligas och framför allt från högerrepresentanternas sida.

Jag har särskilt fäst mig vid de energiska varningar mot den s. k. överförsäkringsrisken,
som från det hållet ha framställts. Mig förefaller det ändå,
som om en tämligen ofattbar reaktionär efterblivenhet präglar dem som hävda,
att en sjukpenning på 3 kronor 50 öre örn dagen — alltså en summa, som
ungefär motsvarar vad var och en av oss får betala för att äta en middag i
riksdagsrestaurangen — skulle stimulera, som man från högerhåll säger, till
simulation och åstadkomma försäkringsneuroser etc. Och när en tvåbarnsfamilj,
i händelse av att familjeförsörjaren blir intagen på sjukhus, enligt bestämmelserna
i förslaget inte får högre understödsbelopp än 5 kronor per dag,
framstår ju varningen för överförsäkring i en ännu egendomligare dager. Man
har också från högerhåll sagt, att det föreliggande förslaget örn fri sjukvård
kommer att stimulera till en allmän överbeläggning på sjukhusen, och man
har varnat för att medborgarna här i landet skola få den uppfattningen, att
det skulle vara samhällets skyldighet att omhändertaga de sjuka å sjukhus.
Men i ett välordnat samhälle borde det väl ändå vara en självklar plikt för
de statliga och kommunala myndigheterna att bereda vård på sjukhus åt alla
behövande. Både; ur allmän humanitär synpunkt och ur nationalekonomisk
synpunkt måste val detta vara riktigt.

Man frågar också — jag tror att det senast var herr Holmbäck, sorn framställde
frågan — örn vi ha råd till de utgifter, som äro förknippade med
denna sjukförsäkring, om vi lia råd att bygga sjukhus, att utbilda läkare och
annan personal etc. Jag vill då bara ställa en motfråga: ha vi samhällsekonomiskt
sett råd att låta det fortsätta med de nuvarande bristerna på sjukvårdens
område? Är det icke ur allmän nationalekonomisk och samhällsekonomisk
synpunkt nödvändigt och riktigt, att vi ingripa för att åstadkomma kätt -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
re förhållanden på detta viktiga område, och är inte detta en ekonomisk placering,
som i framtiden kominer att ge en mycket stor utdelning?

Man talar från högerhåll örn risken för tillströmning till sjukhusen. Men
är det verkligen någon som lägger sig på sjukhus för sitt nöjes skull? Man
brukar ju inte gärna söka vård på ett sjukhus annat än efter läkares ordination,
och det torde inte för någon människa vara särskilt nöjsamt att stanna
kvar på sjukhuset längre än sjukdomen erfordrar.

Jag har velat anföra dessa synpunkter på vad som framförts dels i reservationen
och dels i motionerna från högerhåll, då jag anser att dessa tongångur
till sin innebörd icke alls svara mot exempelvis det ansikte, som högerpartiet
visade under höstens val, då man ju framställde sig såsom ett parti, som inte
minst på sjukvårdens område ömmade för de breda befolkningsskiktens intressen.

Vi ha i en av mig undertecknad motion anfört några synpunkter och önskemål
örn förändringar i det genom propositionen framlagda förslaget. Några
av dessa önskemål ha vi fått tillgodosedda, och jag vill ge uttryck åt min tillfredsställelse
speciellt över den utredning som utskottet föreslår i syfte att den
studerande ungdomen skall komma att omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen.
Däremot är jag naturligtvis inte till freds med utskottets ställningstagande
till några av de övriga yrkanden som framförts i denna motion.
I fråga om exempelvis karenstiden anslöt sig utskottet till regeringsförslaget,
som innehåller att karenstiden skall utgöra tre dagar. Jag kan inte finna, att
den motivering som anföres för detta är tillräckligt hållbar, även örn man för
närvarande tillämpar denna tre dagars karenstid i de erkända sjukkassorna.
Det är väl ändå en rimlig begäran, att en sjuk människa, vars sjukdom varar
mera än tre dagar, skall erhålla sjukpenning från och med den dag, då sjukdomsfallet
inträffade och anmäldes till kassan, och jag ber, herr talman, att
på den punkten senare få yrka bifall till det förslag som är ställt i vår motion.

I fråga örn barntillägget kan jag inte heller dela utskottets mening. Jag
tycker att det förslag som ursprungligen fanns i departementspromemorian
örn ett barntillägg på en krona skulle kunna anses vara skäligt. Motiveringen
för att sänka barntillägget till 50 öre, nämligen det förebådade förslaget örn
allmänna barnbidrag, är väl knappast hållbar. Dels föreligger det ju ännu
inget konkret förslag örn storleken av detta allmänna barnbidrag, dels komma
också barnavdragen vid beskattningen att försvinna, när barnbidragen komma
till, och dels medför ju ett sjukdomsfall i en familj så pass allvarliga ekonomiska
rubbningar, att ett barntillägg på en krona borde vara fullt motiverat.
Jag tror inte heller, att det ur ekonomisk synpunkt skulle möta oöverstigliga
hinder för vår statskassa att ordna den saken. Jag ber således att också på
den punkten få återkomma med bifallsyrkande till vår motion, när vi komma
till detaljbehandlingen av förslaget.

Också på en del andra punkter anser jag, att utskottsförslaget icke är helt
tillfredsställande. Bland annat gäller det bestämmelserna i 16 §, vilka jag anser
böra förändras, så att utgifter för läkarvård och resekostnader samt läkarintyg
helt ersättas, såvitt de överstiga 3 kronor. Slutligen anser jag att åldersgränsen
för rätt till frivillig försäkring borde höjas ifrån föreslagna 55 år till
67. Det kan ju inte Vara tillfredsställande ur sociala synpunkter, att man låter
rätten till frivillig försäkring upphöra tolv år innan pensionsåldern inträder.
Man diskvalificerar ju då medborgarna ur denna synpunkt redan vid 55 års
ålder, under det vi genom folkpensioneringslagen hävda den meningen, att de
äro arbetsföra till 67 års ålder. Även på den punkten hyser jag en mening,
som avviker från utskottets, men då jag förstår, att det inte är möjligt att
få någon förändring, skall jag icke i det fallet ställa något särskilt yrkande.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Om jag begärt ordet, är det knappast
för att polemisera mot de talare som intaga en annan ståndpunkt än den kungl,
propositionen, och detta helt enkelt av det skälet, att jag icke haft tillfälle att
närvara i denna kammare förr än på ett ganska sent stadium av diskussionen.
Men jag skall tillåta mig att lägga några allmänna synpunkter på denna
fråga. Jag betraktar den sjukförsäkringsreform, som nu ligger på kammarens
bord, såsom det andra stora ledet i hela det reformkomplex, varigenom vi skulle
bygga örn vår nuvarande socialpolitik. Det är kanske inte riktigt att fullt jämföra
den med det beslut som fattades i våras beträffande folkpensionerna, men
den kommer att visa sig få en betydelse för Sveriges folk, som måste skattas
mycket, mycket högt.

Det problem, som jag först och främst vill ägna litet uppmärksamhet åt, är
det som innefattas i den egentliga tvistefrågan mellan olika partier och olika
ledamöter av riksdagen, nämligen frågan, huruvida man bör besluta en lagstiftning,
som indelar Sveriges folk i en serie olika sjukpenningklasser med
olika avgifter, eller örn man, som propositionen föreslår, bör bestämma sig för
en enhetlig sjukpenning, lika för alla. När jag under tidigare år har diskuterat
med olika socialpolitiskt intresserade personer, huruvida man borde införa en
obligatorisk försäkring eller inte på detta område, så bär jag städse haft för
ögonen faran för att en ny och ganska vittomfattande byråkrati under vissa
omständigheter skulle kunna växa fram för att sköta sjukförsäkringen, och det
var i främsta rummet ur synpunkten att så långt som möjligt undvika att
skapa en sådan byråkrati, som jag granskade det förslag som socialvårdskomrnittén
hade framlagt. Socialvårdskommittén ville ju inplacera det svenska folket
i icke, mindre än 20 olika sjukpenningklasser, och jag måste säga, att så snart
jag såg det förslaget, skakade jag på huvudet åt det, ty det betydde att i en
obligatorisk försäkring •— jag vill påpeka, att det här inte längre är fråga örn
en frivillig försäkring utan örn en obligatorisk — skulle tjänstemännen i sjukkassorna
sitta och gradera hela. svenska folket efter deras inkomster och tvångsplacera
dem i den sjukpenningklass, som deras inkomster berättigade dem till,
och i den avgiftsklass, som hängde samman med den sjukpenning de skulle erhålla.
Men inte bara det. Det vore kanske inte så farligt, örn detta kunde göras
en gång för alla, men det förhåller sig ju inte så, att vårt samhälle är statiskt
i dessa avseenden, utan människornas inkomster förändras. Vad särskilt industriarbetarna
beträffar, som i allmänhet lia sina inkomster på ackordsarbete,
kunna inkomsterna skifta ganska väsentligt, mycket väl så mycket som en
sjukpenningklass förutsatte, för varje år som går. Detta skulle alltså betyda,
att man måste skapa en tjänstemannastab inom sjukförsäkringen, som varje år
skulle ompröva praktiskt taget hela svenska folkets inkomstläge och se efter,
örn de skulle flyttas till en annan sjukpenningklass än den där de vore placerade,
och därmed också ålägga dem andra avgifter, sänkta eller höjda, utan att medborgarna
hade något som helst inflytande på den saken. Jag säde mig, att det
systemet bör man örn möjligt undvika. Jag skall nu inte gå in på de två olika
alternativ som utarbetats inom socialdepartementet,-utan jag skall hålla mig
till det förslag, inför vilket jag slutligen stannade, det som innebär att man
skulle lia en enhetlig sjukpenning inom den obligatoriska sjukförsäkringen för
hela landet och hela folket.

Det var inte lätt att bestämma sig för det belopp, till vilket man skulle sätta
denna enhetliga sjukpenning. Olar man igenom den svenska inkomststatistiken,
så visar den ju ganska märkvärdiga siffror. Skall man våga tro på den, så
befinner sig inemot en tredjedel eller i varje fall en fjärdedel av de arbetande
människorna, som skulle bli sjukpenningförsäkrade, på en standard, som ligger
så pass lågt, att de icke ens komma upp till en inkomst på 1 800 kronor om året.

Första kammarens protokoll 19Ji6. Nr h3. 3

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjul; för sahr in g m. m. (Forts.)

Nu är jag skeptisk mot denna inkomststatistik. Jag tror att den är i hög grad
missvisande, men jag vågar inte gå så långt, att jag inte alls tar någon hänsyn
till den, och det gjorde, att när man slutligen skulle bestämma ^sig, så beslöto
vi, för att undgå en mera allvarlig överförsäkringsrisk, att föreslå Kungl. Maj :t
och riksdagen att sätta sjukpenningen till 3 kr. 50 öre örn dagen. Eftersom den
utgår för både arbetsdagar, helgdagar och söndagar, skulle det göra en summa
för en ensamstående person på 24 kr. 50 öre i veckan. Det är ett lågt belopp,
därom behöva vi inte tvista, och det är klart att för stora grupper av de sjukförsäkrade
är detta belopp för lågt för att de skulle få en tillfredsställande försörjning
under ett sjukdomstillstånd, i varje fall ett sjukdomstillstånd som
räcker någon längre tid.

Jag skall inte här ingå närmare på hur man har avvägt denna minimistandard
för den obligatoriska försäkringen. Jag vill bara lämna ett par upplysningar
till kammaren, som kanske ha sitt värde. De bestå i en jämförelse mellan
den svenska sjukpenningen per vecka och den sjukpenning som kommer att
utgå i England, där man ju också har infört ett enklass,ystem^ för sjukpenningen,
emedan denna jämförelse visar, att vad som här föreslås ligger rätt
väsentligt över den nivå, som arbetarregeringen i England har vågat föreslå.
Naturligtvis förutsätta mina siffror, att kursvärdet mellan kronan och pundet
något så när motsvarar den faktiska köpkraften i de olika länderna.

Med den nuvarande kursen på pund skulle en ensamstående person i England
erhålla en sjukpenning av 18,85 kr. per vecka. I Sverige skulle det, som
jag har nämnt, bli 24,50 kr. I England skulle två äkta makar få en sjukpenning
på 30,45 kr., i Sverige 38,50 kr. I England skulle en familj med två barn
få en sjukpenning på 35,89 kr. i veckan, i Sverige 45,50 kr. Går jag upp till de
barnrika familjerna med t. ex. fem barn, får en sådan familj i England fortfarande
bara 35,89 kr. i veckan, i Sverige får den däremot via sjukpenningen
en veckoinkomst på 56 kr. Hur man än må bedöma detta, är det uppenbart,
att den svenska sjukpenningen ligger rätt väsentligt över den som man vågat
föreslå i den nya sociallagstiftningen i England. Detta hindrar inte, att jag
naturligtvis fortfarande har den meningen, att det finns många både ensamstående
och familjer som icke kunna reda sig ekonomiskt på den obligatoriska
sjukpenningen, men just därför skall den kompletteras genom påbyggnad nied
en frivillig försäkring.

Pessimisterna förklara, att de icke lia någon tilltro till att den frivilliga
försäkringen skall få någon större omfattning. För min del skulle jag, örn
jag skulle göra en rå och approximativ uppskattning av det antal som skulle
behöva ha högre sjukpenning än 3,50 kr. för ensamstående eller 5,50 kr. för
makar, uppskatta antalet till ungefär hälften av de sjukpenningförsäkrade
medlemmarna i de blivande sjukkassorna. Jag vet inte vem som har rätt, de
som se relativt optimistiskt på möjligheterna för den frivilliga försäkringen
eller de som se pessimistiskt. Jag är för min personliga del ingen utpräglad
optimist, men jag har dock förhoppningar, att det skall finnas ett mycket stort
antal personer, som komma att försäkra sig för en högre sjukpenning än den
obligatoriska — 3,50 kr. och 5,50 kr. — under en förutsättning, nämligen att
de sjukkassor, som nu få hand örn sjukförsäkringen i dess nya skick, förstå
att i sin kontakt med alla de medlemmar som de komma att få i sina kassor
propagera för den frivilliga försäkringen. Det bör inte vara särskilt svårt att
utföra en sådan propaganda, om man tar hänsyn till det faktum, att man i
den nya sjukförsäkringen kommer att erhålla ett belopp på 8 kr. i sjukpenning
jämte 2 kr. för hustru och 50 öre per barn om;dagen för en sammanlagd
avgift, som är väsentligt lägre än den avgift, en ensamstående person i den
nuvarande sjukförsäkringen får betala vid en sjukpenning av 6 kr. örn dagen.

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjuk försäkring m. m. (Forts.)
Jag måste säga, att om man rätt utnyttjar detta faktum, att man för en lägre
avgift kan försäkra sig för helt andra belopp än som varit möjligt i den nuvarande
försäkringen, bör man kunna övertyga många människor om att det
är lämpligt för deras del att ansluta sig till den frivilliga försäkringen. För
en sjukpenning på 3 kr., vilket är det exakta genomsnittet av sjukförsäkringarna
i de stora och medelstora städerna i landet, får man betala en avgift av
42 kr. örn året. Vill man dessutom försäkra sin hustru för 1,50 kr., får man
betala en avgift av 63 kr. örn aret i genomsnitt. För belopp, motsvarande
dessa summor, kan man enligt detta förslag försäkra sig för åtminstone 7 kr.
om dagen, d.^ v. s. dubbelt så mycket, vartill kommer att man i familjebidrag
till hustru får 2 kr. i stället för 1,50 kr. Jag tycker alltså att man lågt det
ganska val till rätta för att kunna vänta sig en relativt stor anslutning till
denna påbyggnad med en frivillig sjukförsäkring.

Jag skall inte tala något örn överförsäkring; numera har ju det argumentet
nästan försvunnit ur diskussionen, fast det användes mycket kraftigt i början,
då dessa 3,50 kr. örn dagen föreslogos. Nu håller man sig till faran för underförsäkring.
Men jag skall övergå till spörsmålet örn lagens ikraftträdande. Det
är efter min mening det allvarligaste felet med det föreliggande förslaget, att
man skjuter upp ikraftträdandet så länge som till mitten av år 1950. Jag härpå
den punkten helt enkelt böjt mig. Jag mäste erkänna att jag icke är riktigt
övertygad, men jag har böjt mig för åsikterna hos ett stort antal landstingsman,
som ha hand örn kroppssjukvårdsfrågorna i vårt land. De ha planer på
att utbygga sjukhusen, men de räkna med att de icke kunna genomföra denna
utbyggnad under en kortare period än fyra eller fem år. Jag tror nog det är
riktigt, att någon stor utbyggnad av sjukhusen knappast kan komma tidigare,
men hela den där föreställningen, att elen nya fria sjukhusvården skall komma
att utöva ett så våldsamt tryck på sjukhusen, att man inte ser sig någon råd
att kunna möta detta tryck, den får jag säga att jag personligen betraktar som
i hög grad överdriven. I Norrbottens län samt i Malmöhus län och Malmö stad
— hur det är i Hälsingborg, har jag inte kunnat konstatera till dagens överläggningar
är patientavgiften för närvarande en krona örn dagen på sjukhusen.
Det är vårt sydligaste och värt nordligaste län. Tro ni, mina damer
och herrar, att örn även denna krona försvinner, detta kommer att innebära någon
våldsam ökning av tillströmningen till sjukhusen i varje fall i de länen?
Det har jag väldigt svårt att föreställa mig. Ibland, när man hör yttranden i
denna fråga-, kan man nästan fa det intrycket, att örn vi genomföra detta sjukförsäkringsförslag
med den fria sjukhusvården, kommer nästan hela svenska
folket att bil i behov av sjukhusvård på en gång. Jag medger, att det är en
karikatyrmässig beskrivning, men mångå av förslagets motståndare och av
dem som uttalat sina farhågor i anledning av detsamma ha fört en argumentation
som faktiskt lutat åt det hållet. Jag tror i varje fall inte att det kommer
att visa sig bli så allvarligt som man tydligen föreställer sig, och detta inte
bara därför att patientavgifterna på ett par håll i landet redan äro så låga,
att de knappast kunna betyda någonting för den enskilde, utan också därför
att vi redan lia fri sjukhusvård för några miljoner människor i detta land. De
som aro försäkrade i den nuvarande sjukförsäkringen ha praktiskt taget alla
Iri sjukhusvård. De få visserligen betala till sjukkassorna, men de behöva inte
betala sm egen vård, när sjukdomen blir akut, utan den betalas av sjukkassan.
Det är nu över 3 miljoner människor, som äro organiserade i sjukkassorna.
För dem, som icke äro organiserade i sjukkassor och som äro medellösa, betalar
fattigvården deras sjukhusvistelse. De. få då visserligen en skuld till fattigvården,
som måhända någon gång kan indrivas, men man kan gott säga, att
de praktiskt taget redan lia en fri sjukhusvård. Det är dessa omständigheter

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
som göra, att jag har mycket svårt att inse, att trycket på sjukhusen skulle
bli så mycket starkare än det redan är. Att vi redan nu lia brist på sjukhusplatser,
är ju däremot ett faktum.

Det finns en annan allvarlig brist, som faktiskt begränsar våra sjukhusvårdsmöjligheter,
och det är bristen på sjuksköterskor. Örn riksdagen här fattar
det beslut som avses i propositionen, så kommer det att innebära ett behövligt
tryck på alla de myndigheter som ha att svara för utbildningen av sjuksköterskor,
så att man kommer att sörja för att antalet sjuksköterskor här i. landet
kommer att okas, och under en tidsperiod på cirka fyra år är det möjligt
att utöka sjuksköterskekåren rätt väsentligt, örn man skapar de villkor som
behövas för att tillräckligt många skola söka sig sitt arbete inom sjukvården.

Jag medger att jag hörde något av vad fröken Andersson sade i denna
kammare och att vad jag sagt här om trycket på sjukhusen i någon män utgör
ett tillrättaläggande och en polemik mot de synpunkter som hon för sm del
framförde.

När jag sade, att detta är det andra jättesteget på vår ombyggnad av so''-cialpolitiken, vill jag illustrera detta med några siffrar, som enligt min mening
äro talande nog. Man beräknar att år 1950 skall antalet sjukvårdsförsäkrade
personer i detta land bli 6 835 000, det vill säga praktiskt taget hela vårt lands
befolkning. Antalet sjukpenningförsäkrade beräknas bli 4114 000. Alla barn
stå ju utanför sjukpenningförsäkringen, och det finns vissa grupper, t. ex. de
som ha under 600 kronors inkomst, som icke bli sjukpenningförsäkrade. Antalet
familjeförsäkrade kvinnor med ett eller flera barn under 10 år beräknas
vid denna tidpunkt bli en halv miljon. Vare sig kammaren bifaller utskottets
förslag eller någon reservation, innebär det, trots att den frivilliga försäkringen
nedlagt ett mycket uppskattat arbete och haft mycket stora framgångar
här i landet, en revolution inom vår sjukförsäkring och inom våra möjligheter
att bidraga till att skapa ett släkte, som kan botas för sjukdomar och följaktligen
bli friskare. Det är en hälsoåtgärd, som kommer att visa sig få en
genomgripande betydelse.

För min del vågar jag hoppas, att kammaren skall bifalla utskottets förslag.
Jag är personligen övertygad örn att det är det riktigaste, och jag vill hänvisa
till vad jag sagt: principiellt tycker jag det är mest tilltalande, men principen
örn samma sjukpenningklass för alla Ilar ändå inte varit avgörande för
mig, utan det har helt enkelt varit frågan örn att undvika en utbyggnad av
mer eller mindre jättelika tjänstemannaorganisationer i vårt land. Därtill bidrar
förslaget örn enklassystemet, därtill bidrar skiljandet av sjukhusvården
från försäkringen och av läkemedlen från själva sjukförsäkringen. Jag vill understryka
att redan utbrytandet av sjukhusvården innebär, att sjukkassorna
slippa att granska hundratusentals sjukhusräkningar örn året och att uteslutandet
av läkemedlen betyder att man slipper granska ett tiotal miljoner läkemedelsräkningar
örn året. Alla dessa tre åtgärder ha av mig föreslagits väsentligen
med hänsyn till att man skulle kunna förenkla sjukförsäkringen och minska
behovet av tjänstemän inom detta område.

Herr Sundvik erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag tror att departementschefen har betydligt överskattat betydelsen av just
de förenklingar, som han i sitt senaste anförande talade om. I fråga örn arbetet
med räkningarna inom sjukhusvården ha de nämligen så liten betydelse,
att jag inte tycker att de betyda någonting. När en patient tagits in på ettlasarett,
måste lasarettet meddela vederbörandes. sjukkassa detta för att denna
skall kunna betala ut hempenning. Och när patienten skrives ut, mäste lasarettet
meddela detta för att denna hempenning skall upphöra att utgå. Det

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
blir precis samma uppgifter som lasarettet har att skicka i fortsättningen som
det får skicka nu till de erkända sjukkassorna, varför jag tror att förenklingen
i fråga örn den, detaljen kommer att betyda ganska litet. Beträffande läkemedlen
förhåller det sig på annat sätt, och beträffande dem kan förenklingen,
det får jag erkänna, få stor betydelse för sjukkassorna. Samma är förhållandet
beträffande enhetssjukpenningen.

Därvidlag har dock inte departementschefen tänkt på vad den frivilliga
sjukförsäkringen betyder i fråga om arbetsbesparing. Hade vi inte haft den
frivilliga sjukförsäkringen, hade enhetssjukpenningen medfört en oerhört stor
arbetsbesparing, men genom att vi redan ha den frivilliga sjukförsäkringen,
gör den inte det. Nu hoppas ju departementschefen, att anslutningen till de
frivilliga sjukkassorna skall bli stor. Därigenom ökar naturligtvis arbetet i
sjukkassorna. Men herr statsrådet har glömt att så skulle komma att ske och
har inte givit sjukkassorna något statsbidrag till administration av den frivilliga
försäkringen, trots det att han hoppas på att denna skall omfatta ungefär
75 procent av den nuvarande anslutningen. Därför måste det bli lika mycket
arbete som nu i de erkända sjukkassorna bara med den frivilliga försäkringen,
eftersom sjukkassorna skola föra särskilda räkenskaper, särskild statistik
och särskilda register m. m.

Det kommer därför inte att bli den arbetsbesparing, som departementschefen
här har ställt i utsikt.

Herr Hage: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande skall jag inskränka
mig till att ge några korta repliker till några av de föregående talarna.

Jag ber först att få konstatera, att debatten till större delen kretsat kring
frågan, huruvida —• örn regeringsförslaget antages — det kommer att bli stor
anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen eller icke. Jag bär för min del
i ett föregående anförande erkänt, att här finns en viss risk, att det inte blir
någon sådan stor anslutning, men jag betraktar denna fråga mera som andraplansfråga.
Huvudfrågan är följaktligen: skola vi genom att antaga den
kungl, propositionen och utskottets förslag bärga in och rädda åt den svenska
socialförsäkringen 20 miljoner kronor, som inte räddas åt denna försäkring, om
den Sundvikska reservationen går igenom? Att rädda åt den svenska socialförsäkringen
20 miljoner kronor är för mig något mycket väsentligt, därför
att med överförandet av 20 miljoner kronor till denna försäkring måste ju
följa en hel del betydande fördelar för .svenska folket och .särskilt för de fattiga
skikten, de lägsta skikten i samhället.

Nu är det mycket möjligt, att anslutningen till den frivilliga försäkringen
inte kommer att bli sa stor. Men det är väl så med denna lagstiftning som
med all annan lagstiftning på det sociala området. Vi ha nödgats undan för
undan ändra densamma — så har varit fallet t. ex. då det gällt arbetslöshetsförsäkringen.
Man får väl försöka förbättra och justera den efter de erfarenheter,
man vunnit under den tid lagstiftningen har existerat, och så få vi väl
antagligen göra även på detta område.

^ Herr Linnér talade örn storstäderna, och jag skulle också vilja tala örn dem.
Kunna vi ordna det så, att det blir till fördel för storstäderna och industrisamhällena,
böra vi göra det, men det existerar också en landsbygd, och för
större delen av landsbygden tror jag att dessa 3 kronor och 50 öre plus familjetillägg
och barntillägg äro tillfredsställande i viss utsträckning och särskilt
örn man har möjlighet att ansluta sig till en frivillig försäkring. För övrigt
vill jag påpeka, att det särskilt i de stora städerna och i industrisamhällena
finns en hel del människor, exempelvis fackföreningsfolk, medlemmar av politiska
föreningar, godtcmplarloger o. d., som lia vant sig vid att erlägga fri -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
villiga avgifter för vissa nyttiga ändamål. Man kan lia stor anledning att tro,
att dessa människor, som således lia vant sig vid ett system med frivilliga avgifter,
komma att tillämpa detta även med avseende på den frivilliga försäkringen.
Därom vet man visserligen ingenting nu, oell reservanterna veta för
resten ingenting heller i det avseendet, utan det får framtiden utvisa. Vi, som
äro optimister — och det bör man vara, då det gäller sociallagstiftning — tro,
att det skall komma att bli en betydande anslutning till den frivilliga försäkringen,
örn en viss agitation bedrives från sjukkassefolkets sida. Under de
senaste åren har som vi alla veta på grund av åtgärder och agitation från sjukkassefolkets
sida en ganska betydande anslutning skett till den nuvarande frivilliga
försäkringen.

Jag skall också be att få ta fasta på ett erkännande från herr Sundviks
sida. Han har ju arbetat och slagits dels i en motion och dels inom utskottet
för att den frivilliga försäkringen inte skulle appliceras ovanpå den obligatoriska.
Nu säger han emellertid här, att det har visat sig vara tekniskt omöjligt
att åstadkomma en reservation, som ginge på den linjen; av tekniska skäl
kunde han alltså inte få fram en reservation som gick ut på vad han hade
arbetat för i utskottet. Detta borde ju, måste jag säga, egentligen^ misskreditera
herr Sundviks reservation, ty den skulle då vara tillkommen på grund av
ett slags nödtvång och avvika från herr Sundviks egentliga linje i denna huvudfråga.

Jag hade ytterligare en del frågor antecknade, som jag tänkt beröra, men
jag skall inte dra fram dem. Jag skall bara säga några ord örn landstingens
åligganden för att åstadkomma tillräckligt med sjukvårdsplatser till den 1
juli 1950.

Jag är övertygad örn att alla landsting komma att göra sitt bästa, och jag
vet att det uppgjorts planer för att de skola kunna fullgöra sina åligganden
vid nämnda tidpunkt. Men jag vill passa på att rikta en uppmaning till dem,
som skola syssla med detta. För närvarande pågår en utredning, som syftar
till att åstadkomma vissa nya bestämmelser för statsbidragen till sjukvården.
Denna utredning sysslar även med frågan örn att åstadkomma bestämmelser,
som gälla statsbidragen till byggande av sjukhus. Jag vill nu uttala den förhoppningen,
att dessa bestämmelser komma att bli så fördelaktiga för landstingen
att de få tillämpas retroaktivt. Det kan i annat fall hända, att skattetyngda
landsting frestas att resonera på det sättet att de — även örn de få
byggnadstillstånd — vänta med att sätta i gång sjukhusbyggandet, till dess
de veta att de få statsbidrag därtill. Kunde det däremot i dessa bestämmelser
anges, att statsbidraget skall utbetalas retroaktivt, kunde dessa landsting redan
nu sätta i gång med byggandet, i den mån de få byggnadstillstånd. Om
bestämmelserna i det avseendet få retroaktiv verkan, stimuleras landstingen
mera till att fullfölja detta sjukhusbyggande, vilket är nödvändigt för att
denna reform skall kunna börja tillämpas den 1 juli 1950.

Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Strand: Herr talman! Den hittills i dag förda debatten har inte varit
av sådan beskaffenhet att jag har anledning att gå in på något närmare bemötande.
Det är bara ett par detaljer, jag vill rätta till.

Herr Linnér gjorde en jämförelse mellan den föreslagna sjukförsäkringslagens
sjukpenning och det understöd, som erhålles från arbetslöshetskommittéerna.
Jag vill endast påpeka, att understödet från arbetslöshetskommittéerna
utgår för sex dagar i veckan och från sjukförsäkringen för sju dagar i
veckan, varför jämförelsen blir något förmånligare för sjukförsäkringens del
än vad som framgick av vad herr Linnér anförde.

Onsdagen den IS december 194C fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Till fru Alm vill jag endast säga, att jag inte har någon anledning att ta upp
en debatt om själva principen förande de hemarbetande gifta kvinnornas försäkring.
Då hon så starkt framhåller karaktären av understöd i det bidrag,
som skall utgå till kvinnorna, därför att de icke betala särskild avgift, vill jag
blott säga, att bidraget inte behöver betraktas på det sätttet, eftersom avgiften
endast utgör en liten del av totalkostnaden och statsbidraget den större delen.
Alla få alltså ett ganska kraftigt statsbidrag till sin sjukförsäkring. Jag vill
dessutom påpeka, att den fria sjukvården helt skall bekostas av statsmedel,
och detta blir alltså i mer eller mindre grad, beroende på hur man vill betrakta
det, ett understöd.

Herr Sundelin har talat för sin reservation, betecknad med nr 11, vilken
innebär, att bestämmelsen örn ersättning för resor till och från läkare skulle
kunna sätta» i kraft redan före den dag, då lagen i dess helhet skall komma
i tillämpning. Utskottet har påpekat, att förmånen av en sådan framflyttning
av tiden endast skulle komma de nu frivilligt försäkrade till del. Inte bara
detta har emellertid varit avgörande för utskottet, utan det har också haft sin
uppmärksamhet riktad på att ändringen av de nuvarande sjukkassornas stadgar
skulle komma att ta en viss tid och att därför inte blott låt oss säga hela
nästa år utan antagligen också en del av 1948 skulle gå till ända, innan erforderliga
ändringar hade hunnit vidtagas. Följaktligen skulle förmånen av en
sådan framflyttning möjligen inte komma att gälla under längre tid än högst
ett eller två år.

Herr Öhman har också haft vissa önskemål beträffande en av honom inlämnad
motion, som gäller åtskilliga ting i lagen; bland annat har han särskilt
påpekat frågan om karenstiden. Jag vill för utskottets del säga, att ett
borttagande helt och hållet av bestämmelsen örn karenstid vore bättre än en
bestämmelse, som skulle innebära att en person, som vore sjuk i fyra dagar,
skulle få sjukhjälp från och med första dagen, men att ingen sjukhjälp skulle
utgå, örn sjuktiden understege fyra dagar. En sådan bestämmelse skulle nämligen
lia såsom konsekvens, att flertalet sjuka inte bleve friska på kortare tid
än fyra dagar, eftersom det för dem skulle bli en rent ekonomisk förlust att
tillfriskna t. ex. tredje dagen. En sådan bestämmelse kan man helt enkelt inte
ha enligt sjukkassefolkets mening, och jag tror att det ligger mycket i detta
resonemang.

Barntilläggen ha föreslagits till 50 öre örn dagen. I departementsförslaget
hade de ursprungligen upptagits till en krona om dagen, men de äro nu minskade
till 50 öre, och som motivering därför bär i förslaget angivits, att man
räknar med att vid den tidpunkt, då den nya sjukkasselagen skall träda i tilllämpning,
det skall komma att utgå barnbidrag med 200 kronor om året för
varje barn. Då har departementschefen sagt att det kan vara rimligt att minska
barntillägget till 50 öre örn dagen, och utskottet har godtagit denna motivering.

Slutligen hade herr Öhman också ett önskemål örn en höjning av åldersgränsen
för rätten till inträde i den frivilliga försäkringen. Jag kan inte förstå att
det skulle vara något särskilt behov av att höja denna åldersgräns. Den, som
inte har tagit en frivillig försäkring före 55 års ålder, kan väl knappast ha
varit så uppmärksam på den förmån, som kan ligga i en sådan försäkring, att
han efter fyllda 55 år skulle önska en sådan, såvida han inte betraktar det som
en rent ekonomisk fördel med hänsyn till befarad ohälsa eller av annan liknande
orsak. Utskottet har ansett att den föreslagna åldersgränsen av 55 år är tillfredsställande,
och det har ju då också haft i tankarna, att högsta åldersgränsen
för rätt till inträde i de nuvarande frivilliga sjukkassorna är 50 år.

Nr 43.

Onsdagen den IS december 1940 fm.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Herr Linnér: Herr talman! Jag hade tyvärr inte tillfälle att åhöra herr socialministerns
hela anförande och måste därför inskränka vad jag nu vill säga
till det som rör de delar av socialministerns anförande, som jag hört.

Jag erinrar mig mycket väl, att då herr socialministern hade glädjen att
för riksdagen framlägga ett förslag till folkpensionering, möttes detta med
ett enstämmigt gillande. Det fanns ingen opposition, utan det var en allmän
glädje över att detta stora förslag äntligen kunde föras fram till förverkligande,
och det var ett välförtjänt tack, som riktades till socialministern för allt
det personliga arbete, som han hade nedlagt på det förslaget.

Det är för mig ganska gåtfullt, att inte socialministern nu, när han hade
haft samma möjlighet att samla, såvitt jag förstår, så gott som hela riksdagen
örn ett sjukförsäkringsförslag, har gjort så, vilket skulle inneburit att han
tagit sitt eget alternativ I. Detta hade alldeles säkert vunnit en mycket, mycket
stor anslutning, och det hade varit värt en mycket stor anslutning. Men
det förslag, som herr socialministern nu har lågt fram, med de fördelar som
det har och som jag ingalunda skall förbise, är dock förenat med den egenskapen
att herr statsrådet köper dessa fördelar för ett alltför högt pris. nämligen
det priset att försäkringen blir otillräcklig för en stor del av de försäkrade.

Jag angav efter propositionens egna siffror det antal medborgare, som man
med säkerhet kunde beräkna skulle behöva den frivilliga försäkringen, till
något över en miljon. Jag sade också att denna siffra var för låg efter de
grunder, på vilka statistiken var byggd, men man måste ändå vara övertygad
örn att det dröjer, innan så många som en miljon människor anslutit sig till
den frivilliga försäkringen, och att försäkringen under denna tid är otillräcklig
-—- vilket är priset för detta förslag.

Herr Hage sade att jag i mina jämförelsesiffror endast hade rört mig med
förhållandena i Stockholm. När herr Hage kunde yttra sig på detta sätt, berodde
det helt enkelt på att han inte hade följt med mina siffror. Förhållandet
är icke så som han trodde, utan jag hade hämtat mina siffror även från den
rena landsbygden och från mellangrupperna, och även dessa siffror lämnade
samma resultat, fastän naturligtvis inte i samma grad.

Herr statsrådet angav också, att ett av huvudskälen för honom var att hail
ville undvika en jättelik tjänstemannaorganisation. Men hur förhåller det sig.
herr statsråd, i verkligheten med detta? Herr Sundvik har redan påpekat, att
den frivilliga försäkringen, sådan den blir konstruerad, kommer att nödvändiggöra
en påbyggnad av befattningar av olika slag, och det är ytterst ovisst örn
kostnadssumman för förvaltningen blir större i det ena eller i det andra fallet.
Därtill kommer en annan omständighet, herr statsråd, och det är den att med
den konstruktion av sjukförsäkringen, som herr statsrådet har valt, förlorar
man den möjlighet att sammanknyta olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen,
som annars vinkade inom ganska nära räckhåll. Där hade det också
varit något att förtjäna just i fråga örn personalorganisationen, men det går
förlorat enligt förslaget.

Slutligen vill jag göra en anmärkning örn sjukvården. Jag har inte hört till
dem, som ha opponerat sig mot herr statsrådets uppläggning av sättet för
själva betalningen för den fria sjukvården, men jag har hyst ett mycket stort
bekymmer för att den sjukvård, som ställes i utsikt, i verkligheten inte skall
fungera. Det är ovisst, örn man kan få ett tillräckligt antal sjukhusplatser.
Den saken kan möjligen manövreras, ifall landstingen bygga tillräckligt, men
en annan fråga återstår, nämligen om de erforderliga personliga arbetskrafterna
inom sköterskekåren kunna mobiliseras. I det avseendet säger herr statsrådet,
att landstingen skola sörja för detta. Hur skall det gå till, herr stats -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
råd? Landstingen höja ju undan för undan sköterskelönerna. På den vägen
kominer man visserligen ett stycke, men bristen på arbetskraft på detta område
bottnar naturligtvis i den allmänna bristen på kvinnlig arbetskraft, och
så länge den fortfar, tror jag inte man kan räkna på att behovet av sköterskor
blir fyllt på ett tillfredsställande sätt, och i denna stund vet varken herr
statsrådet eller någon annan människa, när det kan bli någon förändring i det
avseendet. I varje fall är det osäkert, örn behovet kan fyllas till 1950.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har ingalunda förbisett de verkningar,
som detta lagförslag kan få beträffande möjligheterna att samordna
olycksfallsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring, men jag har
på den punkten redan i andra kammaren sagt, att jag inte tror, att det krävs
mycken organisatorisk eller konstruktiv fantasi för att kunna åstadkomma en
olycksfallsförsäkring och en arbetslöshetsförsäkring, som kunna möjliggöra
skapandet av ett slags enhetsorganisation. Enligt min mening krävs det för
olycksfallsförsäkringens del egentligen ingenting annat, än att man accepterar
beloppet 3 kronor och 50 öre såsom minimistandard även där. Det behövs inte
att man därefter har en enhetlig sjukpenning, man kan nu ovanpå de 3 kr.
50 örena bygga upp en efter inkomsten graderad sjukpenning. Jag skall inte
närmare gå in på argumentationen därvidlag; det kan som sagt inte vara nödvändigt
att man vid olycksfallsförsäkringen skall följa enklassystemet, men
däremot blir det — örn man inte vill inlåta sig på konsekvenser, som man inte
är villig att ta — säkerligen nödvändigt att lia en grundförsäkring, som ger
3 kronor och 50 öre örn dagen åt den, som blir utsatt för olycksfall.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

2—12 §§.

Godkändes.

13 §.

Denna paragraf var så lydande:

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess kännedom
kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått ändring
av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut,
som därav påkallas.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt
till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 5 betecknad reservation hade herr
Sundvik, fru Nordgren och herr Andersson i Eskilstuna på anförda skäl hemställt,
att paragrafen skulle erhålla följande avfattning:

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad, samt om så finnes vara fallet fastställa
det belopp, vartill hans årsinkomst av förvärvsarbete skall anses uppgå.
Kassan skall ock, när till dess kännedom kommit, att medlems årsinkomst
av förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas.

Jnkomstförändring av ringa storlek må ej föranleda ändring av för medlem
fastställd årsinkomst, med mindre medlemmen gjort framställning om

Nr 43.

Onsdagen den 18l december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
ändringen eller denna bör vidtagas för ernående av överensstämmelse med
den sjukpenningförsäkring, som i regel gäller för andra kassans medlemmar
med jämförliga förvärvsförhållanden.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må ändring ej ske i fråga örn hans sjukpenningförsäkring, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

Enahanda yrkande hade framställts i en med 7 betecknad, av herrar Skoglund
i Doverstorp och Linnér, fröken Andersson samt herrar Ragnar Bergh
och Hagård avgiven reservation.

Herr Sundvik: Herr talman! Med åberopande av vad jag tidigare under
debatten anfört, ber jag att få yrka bifall till den reservation, som är betecknad
med nr 5).

Herr Hage: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linnér: Då 13 § enligt min reservation överensstämmer med herr Sundviks
förslag, instämmer jag i herr Sundviks yrkande.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen enligt utskottets förslag samt
vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Sundvik m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundvik begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 13 § av tredje särskilda utskottets i utlåtande nr 1
framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats
i den av herr Sundvik m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

U—23 §§.

Godkändes.

21 §.

Första stycket av denna paragraf hade följande lydelse:

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje
sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. t>i. (Forts.)

I de likalydande motionerna I: 384, av kerr Öhman, och II: 580, av herr
Adolfsson m. fl., hade hemställts, utom annat, att ifrågavarande stycke måtte
avfattas sålunda:

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande harn, vilka
äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för varje sådant
barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag.

Herr Öhman: Herr talman! Jag hemställer, att paragrafen måtte få den utformning,
som föreslås i motion 1:384.

Herr Strand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den nu förevarande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande
med den ändring, som påyrkats i den av herr Öhman i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

25 ''§.

Godkändes.

26 §.

Denna paragraf lydde:

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är
uppenbart att hinder mott för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

I de likalydande motionerna 1:384, av herr Öhman, och 11:580, av herr
Adolfsson m. fl., hade för paragrafens första stycke föreslagits följande lydelse
:

Sjukpenning må ej utgivas för sjukdomsfall, där sjukdomstiden ej överstiger
•tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej
heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det
ej är uppenbart, att hinder mött för sådan anmälan. För sjukdomsfall, där sjukdomstiden
överstiger tre dagar, må sjukpenning utgivas fr. o. m. den dag sjukdomsfallet
anmäldes hos sjukkassan.

Herr Öhman: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att 26 § får den
utformning, som föreslås i motion I: 384.

Herr Strand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas med den ändrade
lydelse av första stycket, som förordats i herr Öhmans i ämnet väckta motion;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

27—42 §§.

Godkändes.

43 §.

Första och andra styckena av denna paragraf voro i såväl Kungl. Maj :ts som
utskottets förslag så lydande:

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjuk -

kassemedlem, med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö.................. 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda centrals jukkasse områden

............................................3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län...............................4 kronor 50 öre;

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län .... 5 kronor;
i riket i övrigt................................ 4 kronor.

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen
eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende medlemmar
tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre belopp
än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 10 betecknad reservation hade herr
Hage ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen I: 371, vari yrkats att Västernorrlands
län måtte hänföras till den grupp av län, som erhölle 5 kronor i medlemsbidrag
per år, i stället för till den i propositionen föreslagna gruppen med
bidrag av 4 kronor 50 öre.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit och som går ut på att Västernorrlands län skall få ett medlemsbidrag
av 5 kronor i likhet med Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens
län.

Jag vill som motivering härför framhålla, att i flera föregående fall, då det
existerat en särskild lagstiftning för vissa delar av Norrland, har Västernorrlands
län alltid tagits tillsammans med och behandlats på samma sätt som Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, och det finns starka skäl för detta.
Förhållandena äro i många avseenden likartade i dessa fyra län. Det finns
ingen anledning att sätta Västernorrlands län i en lägre klass i detta avseende.
Jag yrkar därför bifall till min reservation.

I herr Hages yttrande instämde herrar Näsström, Tjällgren, Söderkvist, Velander,
Linderot och Annér.

Herr Strand: Herr talman! Den utredning som förebragts av social vårdskommittén
och som godtagits av departementschefen visar, att beräkningarna
för kostnaderna skulle vara sådana, att statsbidraget för den här ifrågasatta
sjukkassan borde vara 4 kronor 50 öre per medlem. Den utredning som presenteras
av sjukkassan bygger på den nuvarande erkända sjukkassans verksamhet,
och enligt departementschefens mening kan denna icke läggas till grund
för ett antagande, att dessa kostnader bli bestående, även efter det att en obligatorisk
sjukförsäkring har införts. Utskottet har godtagit vad departementschefen
anfört och säger, att det finns skäl för ett antagande, att kostnadssammansättningen
blir en annan än den nuvarade och att utskottet därför icke

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
funnit skäl att frångå propositionen. Skulle det sedermera visa sig, att förvaltningskostnaderna
i Västernorrland motivera ett högre statsbidrag, finns det
möjlighet till justering utan särskilt beslut av riksdagen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Näsström: Herr talman! Man brukar bygga ett förslag på de erfarenheter
man har, och man har på detta område de erfarenheterna, att administrationskostnaderna
äro betydligt högre i Västernorrlands län än i Jämtlands län
eller Västerbottens län.

Jag ber att få yrka bifall till herr Hages reservation.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande paragrafen yrkats dels att densamma skulle godkännas
enligt utskottets förslag, dels ock, av herr Hage, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring i första stycket, att orden »Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län» utbyttes mot »Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län» samt orden »Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län» mot »Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets förslag till paragrafens
lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 43 § av tredje särskilda utskottets i utlåtande nr 1 framställda
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändring, som påyrkats av
herr Hage.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

U—121 §§.

Godkändes.

122 §.

Denna paragraf, som saknade motsvarighet i det av Kungl. Maj :t framlagda
lagförslaget, hade följande avfattning:

Gift kvinna, som enligt denna lag skall vara försäkrad i egenskap av familjemedlem
och som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring
till högre sjukpenning än en krona 50 öre för dag, må hos vederbörande allmänna
centralsjukkassa genom frivillig försäkring erhålla tillägg å en krona
50 öre för dag till sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen, därest
hon före den 1 oktober 1950 gör framställning därom. Beträffande försäkring,
som i denna paragraf avses, skall i övrigt vad i 21, 22, 26, 27, 29 och BISS
§, 47 § tredje stycket, 50 § första stycket andra och tredje punkterna, 51
—53 §§ samt 121 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Nr 43.

Onsdagen den IS december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)

Herr Löfvander: Herr talman! Med hänvisning till den reservation, som
jag har avgivit och som är betecknad med siffran 9), skall jag be att få yrka,
att 122 § utgår ur förslaget.

Herr Norman: Herr talman! Jag kommer att rösta för herr Löf vand ers yrkande.
Men jag ber att få lämna en liten orientering, ty man kan här bli vilseledd.
Örn man jämför utskottets yrkande under punkt C och yrkandet under
punkt C i den reservation, för vilken herr Löfvander har talat, finner man, att
det här är fråga örn två yrkanden, örn vilka man kan besluta var för sig. Nu
har herr Löfvander upplyst, att han kommer att hemställa om en sådan ändring
av beteckningen, att man kan ansluta sig till håda yrkandena. Med denna motivering
ber jag att få instämma i herr Löfvanders yrkande.

Herr Strand: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu förevarande
paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle besluta, att nämnda
paragraf skulle utgå ur förslaget; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig filma denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 122 § av tredje särskilda utskottets i utlåtande nr 1
framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att nämnda paragraf skall utgå ur förslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 63.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 9 betecknad reservation hade herrar
Löfvander, Sundvik, Sundelin och Näsgård, fru Nordgren samt herrar Pettersson
i Dahl, Karlsson i Grängesberg, Svensson i Vä och Andersson i Eskils -

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag örn allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
tuna ansett, att utskottets utlåtande och hemställan bort i vissa angivna delar
erhålla den ändrade lydelse, reservationen visade. I den av reservanterna förordade
klämmen hade under punkten C hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
av frågan, huruvida och i vad mån möjlighet borde öppnas för de familjeförsäkrade
gifta kvinnorna att genom frivillig försäkring erhålla tillägg till den sjukhjälp,
som utginge till dem på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Härom anförde nu

Herr Löfvander: Herr talman! Med hänvisning till reservationen under 9)
skall jag be att få föreslå, att i stället för punkt C i utskottets utlåtande här
införes reservationens punkt C och att utskottets punkt C införes som punkt D
i utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! I anslutning till vad jag yttrade vid behandlingen
av 122. § vill jag understryka, att herr Löfvanders förslag innebär, att
vi få tillfälle att rösta både örn en utredning, som gäller hemkvinnornas möjlighet
att ordna med frivillig försäkring, och örn den av utskottet förordade
utredningen rörande obligatorisk sjukpenning för studerande.

Herr Strand: Herr talman! Såvitt jag fattade herr Löfvander rätt så önskade
han att förslaget örn skrivelse angående kvinnornas rätt till frivillig försäkring
skulle tillfogas punkten C. Utskottets hemställan under denna punkt
gäller utredning angående den studerande ungdomens rätt till sjukpenning i den
obligatoriska försäkringen. Den frågan bör icke sammanblandas med kvinnornas
rätt till frivillig försäkring.

Herr Norman: Herr talman! Herr Löfvanders förslag innebär inte, att det
blir sammanblandning, utan under C begära vi möjlighet för kvinna att frivilligt
försäkra sig, och under D begära vi vad utskottet yrkar under punkt C.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Löfvander, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i punkten C i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

På sedermera gjord proposition bifölls detta yrkande.

Punkterna C—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten II.

Enligt stadgande i lil § första stycket i det av kammaren godkända förslaget
till lag örn allmän sjukförsäkring skulle lagen, i den mån ej i fortsättningen
av paragrafen annorlunda stadgades, träda i kraft den 1 juli 1950,
vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor
skulle upphöra att gälla.

I motionen 11:577, av herr Ståhl, linde hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

att statsbidrag till resor till och från läkare i enlighet med i kungl, pro -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
positionen uppdragna riktlinjer skulle utbetalas till sjukkassorna från och
med den 1 juli 1947;

att den tekniska utformningen av ett beslut om obligatoriskt bidrag till
sjukkassorna av här angivet slag, innefattande ändring dels av sjukkasseförordningen,
dels av kungörelsen örn statsbidrag åt sjukkassor, skulle uppdragas
åt Kungl. Majit; samt

att för här angivet ändamål skulle anvisas ett förslagsanslag å 500 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att motionen 11:577
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Vad angår det i motionen 11:577 framlagda förslaget finner utskottet
visserligen, att det kan vara önskvärt att resorna till läkare redan före sjukförsäkringsreformens
genomförande förbilligas för landsbygdens folk. Ett
bifall till motionen skulle emellertid icke medföra en ekonomisk lindring i
förevarande hänseende över hela linjen. Förmånen komme allenast medlemmarna
i de erkända sjukkassorna till godo. I detta hänseende bör ihågkommas
att anslutningen till den nuvarande sjukförsäkringen är mest otillfredsställande
bland landsbygdens befolkning. Vidare skulle ett tillmötesgående
av motionen medföra åtskilliga administrativa och andra besvärligheter.
Det skulle sålunda bli erforderligt att ändra samtliga de erkända
sjukkassornas stadgar och sannolikt även omräkna deras avgifter. Med hänsyn
härtill och till den relativt sett ganska korta tid som den föreslagna anordningen
kan avse får utskottet avstyrka bifall till motionen.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 11 betecknad reservation hade herr
Sundelin ansett, att den nu återgivna delen av utskottets motivering bort erhålla
följande lydelse:

»Vad angår det i motionen 11:577 framlagda förslaget finner utskottet
det vara önskvärt att resorna till läkare redan före sjukförsäkringsreformens
genomförande förbilligas för landsbygdens folk, även örn denna förmån tills
vidare icke skulle komma andra än medlemmar av de erkända sjukkassorna
till del. Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Majit ägnar även denna
fråga tillbörlig uppmärksamhet och anser därför att motionen 11:577 icke
bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.»

samt att utskottet bort under H hemställa, att motionen II: 577, i den mån
den icke blivit besvarad genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Sundelin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det förslag, som
jag har framställt i min reservation nr 11.

Herr Strand: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Sundelin vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Lagförslag om allmän sjukförsäkring m. m. (Forts.)
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 1 punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Sundelin vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt votenngspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna kanslideputerades memorial
nr 2, med tillämpningsföreskrifter angående riksdagsmännens resor.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 306, i anledning av Kungl. Äng. uppMajrts
proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stock- Alrise av
holms stad rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladu- /%-

gårdsgärde till staden m. m. jämte i ämnet väckt motion. kronan m. m.

I detta utlåtande, hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i proposition nr 378 framlagda förslag och med avslag
å motionen I: 393, bemyndiga Kungl. Majit att å kronans vägnar
godkänna vid propositionen fogat förslag till avtal mellan Kungl. Majit och
kronan samt Stockholms stad angående upplåtelse av Bromma flygplats till
kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m. med den ändring ''beträffande
§ $ sorn i utlåtandet angivits; Kungl. Majit obetaget att vidtaga de smärre
jämkningar i avtalet, som kunde visa sig erforderliga och örn vilka överenskommelse
kunde komma att träffas.

J- motionen 1.393, av herr von Heland, hade hemställts, att riksdagen
matte, med avslag å propositionen nr 378, till utbyggnad av Bromma-flygfältet
anvisa för budgetåret 1946/47 i propositionen nr 379 angivet belopp.

Herr voll Holand! Herr talman! I 4 § sista stycket i föreliggande förslag
hjir föreskrift meddelats örn att staden genom det nämnda avtalet befrias från
sm skyldighet att vid flygplatsen halla lokaler för tull och andra offentliga
myndigheter.

I sitt den 22 oktober 1946 dagtecknade utlåtande har kammarkollegiet i vad
avser nu angivna fråga anfört, att efter vad kollegiet under hand inhämtat
hade 1 övriga fall, då statsverket övertagit flygplatser från städer, motsvarande
befrielse lämnats endast örn staden i fråga fullgjort någon särskild préstation,
som kunde motivera befrielsen. Vilka särskilda prestationer som Stockholms
stad fullgjort framginge icke av utredningen i ärendet. Någon anledning
att lata Stockholms stad i detta avseende erhålla en mera gynnad ställning
än övriga städer syntes icke föreligga. Med mindre särskilda omständigheter.
förelåge, ansåg kollegiet därför, att någon befrielse icke borde medgivas
fran ifrågavarande skyldigheter. I varje fall syntes vad som avsåges med befrielsen
böra närmare preciseras.

Första kammarens protokoll 1946. Nr Jt8. 4

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

I vad avser denna punkt anför departementschefen följande: »Enligt kollegiets
mening borde sådan befrielse icke lämnas utan särskild motprestation,
och i varje fall borde befrielsens innebörd närmare preciseras. Såvitt jag kan
finna, är stadgandets innebörd fullt tydlig. Efter avtalets ikraftträdande,
varigenom äganderätten till samtliga för flygplatsen nu använda staden tillhöriga
byggnader övergår å kronan, upphör all skyldighet för staden att under
avtalstiden hålla några som helst lokaler vid flygplatsen. Yad ersättningsfrågan
beträffar har såsom en utgångspunkt för hela uppgörelsen gällt, att man
icke — på ett undantag när, nämligen beträffande vissa av staden efter år
1944 vid flygplatsen färdigställda lokaler — skulle ur mångfalden ömsesidiga
åtaganden av skilda slag utvälja ett eller annat och i fråga örn detta påfordra
särskild ersättning. _ Såsom jag förut framhållit har skälet härtill varit, att
det ansetts varken lämpligt eller möjligt att vid denna uppgörelse i detalj värdera
och mot varandra väga prestationerna å ömse sidor.»

Med detta statsrådets ställningstagande synes det mig. att utskottets utlåtande
inte tillgodoser mina önskemål.

Till belysande av trafikens omfattning vid flygtullavdelningen kan jag lämna
följande uppgifter rörande debiterad uppbörd av tull och andra införselmedel.
Under tiden 1h 1945—3% 1946 var uppbörden 1 522 787 kronor eller
i medeltal per månad 126 898 kronor. Under detta år utgjorde uppbörden under
juli månad 166 700 kronor, under augusti 191 971 kronor, under september
171 086 kronor och under oktober 255 290 kronor.

Den vissa stapelstäder sedan gammalt åvilande skyldigheten att tillhandahålla
tullokaler motsvaras av en rättighet för dessa städer att av staten erhålla
ersättning för mistad tolag. Denna ersättning, som utgår enligt bestämmelserna
i ett kungl, brev av den 18 december 1857 (nr 64), beräknas i de
flesta fall på grundval av den årliga medelinkomsten av tolagen under åren
1853—55 — tolagsersättningens normalbelopp •— vilket belopp sedan ökas
eller minskas, allteftersom tulluppbörden över- eller understiger nämnda medeluppbörd.
överskottet beräknas härvid efter en procentsats av 5 procent.

Sålunda beräknad tolagsersättning har utgått till Stockholms stad för stadens
samtliga tullplatser med följande belopp:

1938/39 4 073 578 kronor

1941/42 2 464 583 »

1942/43 1 935 285 »

1943/44 2 228 492 »

1944/45 2 047 394 »

1945/46 1 713 446 » .

Tolagsersättningen — alltså denna inkomst för Stockholms stad — beräknas
i år komma att belöpa sig till mellan 3 och 4 miljoner kronor.

För att bedöma den föreslagna uppgörelsen i vad denna ^avser befrielse för
staden från tullhusbyggnadsskyldigheten å flygplatsen må erinras örn vissa
liknande, vid tidigare tillfällen träffade uppgörelser.

I ett den 7 mars 1938 träffat avtal mellan staten och Malmö stad har sålunda
staden genom ett engångsbidrag av 85 000 kronor tills vidare befriats från
skyldigheten att å Bulltofta flygplats hålla tullokaler.

Anmärkningsvärt är, att Stockholms stad, med denna väldiga inkomst från
staten, grundad på en föråldrad, nu omotiverad bestämmelse, i högsta grad
misskött sina åligganden beträffande tullokaler. Statsrevisionen har funnit
det så illa skött, att två anmärkningsakter förekomma härom i årets berättelse.
Den ena gäller de tråkiga förhållandena i Frihamnen och den andra just
Bromma. I den sistnämnda redogöra revisorerna för hur bristfälliga lokalerna
äro och hur man hemställt örn förbättringar samt sluta pa följande sätt:

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 48.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

»Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att lokalförhållandena vid
tullavdelningen å Bromma flygfält äro i högsta grad otillfredsställande. Det
är uppenbart, att till följd av det bristande lokalutrymmet arbetet vid avdelningen
icke kan undgå att bliva allvarligt lidande. Även ur allmänhetens synpunkt
giva de nuvarande förhållandena anledning till befogad kritik. Icke
minst med hänsyn till de höga trafikkostnader, som äro förenade med lufttransporter,
mäste trafikanterna kunna kräva, att utlämningen av godset vid framkomsten
till Bromma icke onödigtvis fördröjes på grund av lokalernas otillräcklighet
och otidsenliga beskaffenhet.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att
Stockholms stad, som det åligger att hålla tullavdelningen med tillräckliga
och för sitt ändamål tjänliga lokaler, under en följd av år på sätt här skett
undanskjutit lösningen av denna fråga.»

Herr talman! Jag skulle kunna gå in även på det markbyte, varigenom
staten till Stockholms stad överlämnar Ladugårdsgärde, men jag skall för tillfället
nöja mig med att säga, att Stockholms stad på denna transaktion gör en
god vinst.

Lag finnér också sättet för behandlingen av detta ärende anmärkningsvärt.
När vi ha en markkommission, borde denna lia fått träffa uppgörelsen med
Stockholms^stad. Nu ha ett statsråd och ett borgarråd i Stockholm gemensamt
löst frågan i princip, och först därefter har ärendet överlämnats till markkommissionen,
för att den skall göra upp örn detaljerna, varvid markkommissionen
är bunden.

Jag anser, att detta ärende ligger så till, herr talman, att det är absolut felaktigt
att godkänna propositionen. ,Jag ber därför att få yrka avslag på propositionen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den sak som herr von Heland
tagit upp beträffande tolagsersättningen har kommunikationsministern
icke på något sätt berört i propositionen, och det var först under utskottsbehandlingen,
som vi upptäckte, att det borde ha lämnats någon redogörelse därom
Vi ordnade därför med en föredragning av statssekreteraren i finansdepartementet
inför det samlade utskottet för att få närmare upplysningar. Med ledning
av de uppgifter som utskottet erhållit har utskottet skrivit på s. 8: »Utskottet
har uppmärksammat, att staden genom avtalet befrias från skyldighet att hålla
till lokaler vid Bromma. Propositionen lämnar icke klarhet huruvida och i vad
nian detta kommer att inverka på stadens rätt till tolagsersättning. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj :t ägnar detta spörsmål erforderlig uppmärksamhet.»
, Därmed har utskottet fäst regeringens uppmärksamhet å detta förhållande,
som såvitt man kan bedöma måtte ha förbisetts vid förhandlingarna, eftersom
det icke i någon form omnämnts i propositionen.

Nu är ju frågan örn ordnandet av Bromma flygplats så angelägen, att utskottet
icke har kunnat våga sig på att hemställa om ett avslag på propositionen
i denna del, och tiden har också varit så knapp att det icke kunnat upptags
några nya förhandlingar. Det förhåller sig även så, att avtalet är undertecknat
och godkänt av Stockholms stad under den förutsättningen, att det skall
godkännas av kronan före den 1 nästkommande januari. Att ordna Bromma
il.ygPlats nied de förbättringsarbeten, som där äro ifrågasatta, är så angeläget
ur flygtrafikens synpunkt, att utskottet icke vill stå risken, att utskottet
genom att förkasta avtalet skulle för avsevärd tid fördröja en överenskommelse
i denna fråga mellan staden och kronan. I oell för sig är det mycket önskvärt
att en sådan uppgörelse kommer till stånd. Men genom det uttalande som utskottet
har gjort och som jag nyss citerade, får ju kommunikationsministern

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan ni. m. (Forts.)
sin uppmärksamhet fäst på saken, och jag skulle vilja framhålla önskvärdheten
av att han omedelbart träder i förhandlingar med Stockholms stad för att få
avtalet kompletterat på denna punkt.

Det är också några andra saker som ha förbisetts i avtalet — de röra de
militära förhållandena på Ladugårdsgärde — men som sedermera lia rättats till.

Jag delar herr von Helands uppfattning, att det nog hade varit önskvärt, örn
markkommissionen hade varit inkopplad vid denna uppgörelse, ty ett avtal i
ett sådant komplicerat ärende bör inte träffas mellan finansborgarrådet i Stockholm
och kommunikationsministern personligen. Det är ju besvärligt för kommunikationsministern
att tänka sig in i alla förhållanden, i synnerhet när man
har att göra med en part som Stockholms stad, som inte är lätt att förhandla
med. Men örn nu kommunikationsministern inte kan klara upp de här sakerna,
blir det ju regeringens sak att ta ställning till huruvida regeringen skall låta
avtalet förfalla eller inte.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, och med hänsyn till angelägenheten
av att riksdagen fattar ett beslut så fort som möjligt, hemställer jag, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har inom utskottet framställt yrkande
örn att sista stycket i § 4 i avtalet borde utgå. Det är det stycke, där det sägs,
att Stockholm stad skall bli befriad från att hålla tullokaler.

Mitt yrkande sammanhänger med att vi under årets statsrevision vid besök
därute ha kunnat konstatera, på vilket oerhört nonchalant sätt Stockholms stad
har uppfyllt sina ostridiga förpliktelser att där hålla tullokaler. Där är för
närvarande en sådan trafik, att det erfordras 45 man enbart vid tullen, och
för att kunna sköta detta finns där inte mer än 16—17 nr utrymme för dessa
45 man att röra sig på. Det är fullkomligt olidliga förhållanden.

Stockholms stad åtog sig år 1936 att hålla tidsenliga och tillräckliga tullokaler.
Staden har inte på något sätt fullgjort detta åtagande, och nu skall den
belönas genom att få betalt för en annan byggnad^ där ute och bli befriad från
att uppföra tullokaler, men däremot inte befrias fran den mycket stora inkomst,
som tolagsersättningarna på Bromma flygplats medföra. Tulluppbörden beräknar
man i år komma att uppgå till cirka tre miljoner kronor, och med den beräkningsgrund,
som föreligger för tolagsersättning, skulle det för detta år utgöra
en fullständigt arbetsfri inkomst för Stockholms stad på 150 000 kronor.

Tolagsersättningarna voro från början förknippade med en hel del åtaganden
från de städers sida, som uppburo dem. Av alla dessa förpliktelser är endast
Skyldigheten att hålla tullokaler kvar. Örn denna nu också bortfaller, utan att
någon motprestation har gjorts från Stockholms stad, tycker jag, att det alett
anmärkningsvärt dåligt avtal, som regeringen här förelägger riksdagen till

antagande.

Nu säger man här, att det är så angeläget att detta avtal kommer till stand
genast. Det är minsann inte första gången som riksdagen ställs i sådana tvångslägen.
Örn inte riksdagen någon gång bemannar sig med mod och rycker sig
ur de tvångslägen den sätts i, kommer det sannolikt att även i fortsättningen
slutas för staten oförmånliga och som jag också tycker orättvisa avtal. Riksdagen
har ingen annan möjlighet att påverka denna utveckling än att i handling
visa, hur man skall behandla ett avtalsförslag, Som föreligger, nämligen att
objektivt pröva det, och finner man det dåligt skall man förkasta det och be -

gära ett nytt, som är bättre.

Det kan visserligen tänkas, att det kan medföra olägenheter att inte få detta
avtal nu genast genomfört, men jag tror å andra sidan, att örn Stockholms stad
förstår, att riksdagen här menar allvar, så skall det inte vara alldeles omöjligt

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
att få vissa rättelser. I Malmö och Göteborg ha städerna befriats från skyldigheten
att hålla tullokaler men få ändå uppbära tolagsersättning, men där ha de
gjort andra motprestationer, som kunna värderas till att åtminstone hjälpligt
svara mot befrielsen från denna skyldighet. Man hade ju kunnat göra likadant
här i Stockholm också, men som kammarkollegiet framhållit är det inte på det
sättet. Kammarkollegiet har ganska bestämt motsatt sig, att en sådan bestämmelse
skall inflyta. Jag tycker att det är högst uppseendeväckande, att ett sådant
avtal har kommit till stånd.

Nu anses det ju inte bra att här ställa något yrkande om ändring, ty om sedan
riksdagen avslår det yrkandet ger det kanske regeringen en sämre ställning
när den skall förhandla örn undertecknandet. Därför är jag för min del tveksam,
örn jag skall ställa något ändringsyrkande. Detta har också åstadkommit,
att jag inte i statsutskottet har reserverat mig för att sista stycket i § 4 skulle
utgå. Men jag vill understryka, att man av det skrivsätt, som utskottet här har
kommit fram till, kan läsa ut att utskottet menar, att regeringen före undertecknandet
skall se till att den tolagsersättning, som belöper på tulluppbörden
vid Bromma flygplats, blir indragen till kronan. Så bör det ske, och i den mån
så inte kan ske, anser jag nog, att regeringen inte bör underteckna avtalet. Det
får vara någon måtta på den undergivenhet, som staten visar i förhållande till
sin huvudstad.

Med hänsyn till de synpunkter, som jag nu här sist har framfört, skall jag,
herr talman, inte ställa något yrkande, även örn jag nog Sympatiserar mycket
med herr von Helands yrkande, dag menar endast, att örn regeringen undertecknar
avtalet utan att ha vunnit någonting genom tolagsersättningens indragande,
så har regeringen handlat emot statens intressen.

Herr Heiding: Herr talman! Jag skall inte beröra den fråga, som nu senast
har diskuterats, angående tolagsersättningen och Stockholms stads befrielse
från att hålla tullokaler. Herr statsrådet torde själv komma att svara på
den frågan.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr von Helands avslagsyrkande.
Jag kan för min del inte gå med på ett sådant yrkande, detta med anledning
av det läge, som denna fråga nu befinner sig i. Det är ju alldeles tydligt,
att det är angeläget att få en uppgörelse till stånd för att kunna fullfölja
det arbete, som erfordras vid Bromma flygplats. Man kan säga, att staten har
kommit i ett tvångsläge. Det har ju länge varit påtänkt, att man skulle bygga
en storflygplats, men vi fatta inte förrän längre fram i dag beslut om den saken,
och det dröjer sedan flera år innan storflygplatsen kan bli färdig. Man måste
då ha Bromma flygplats för att kunna klara sig under dessa år. Det är ju
också meningen, att Bromma skall bli ett kompletteringsflygfält till Halmsjön,
och även av den anledningen kommer det att draga kostnader att få det i
det skick som erfordras.

Jag har ställt mig mycket tveksam till denna uppgörelse med anledning av
att man inte har fått till stånd ett avtal örn äganderätt. Jag hade önskat, att
staten hade fått äganderätten till Bromma flygfält och att Stockholms stad
hade fått äganderätten till det ifrågavarande området ute på Ladugårdsgärde.
Utskottet har ju också med några ord framhållit detta i sitt utlåtande, där
det heter: »Enligt utskottets mening skulle ur vissa synpunkter en uppgörelse,
som tagit sikte på en överlåtelse av äganderätten till respektive områden, hava
varit att föredraga.» Således synes utskottet ha varit inne på samma linje som
jag har förfäktat i markkommissionen. Jag har där avgivit ett särskilt yttrande
i frågan, vilket yttrande jag anser borde iner än som skett lia beaktats
av utskottet.

Nr 48.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

När det nu ligger så till, att det kommer att bli fler och fler flygplatser i
landet, bör staten äga samtliga, både större oell mindre. Varför skulle bara en
flygplats ägas av en stad och upplåtas med nyttjanderätt? Jag anser inte, att
detta kan vara till någon fördel. Man kan väl också säga, att det hade varit till
en viss fördel för Stockholms stad, örn den kunde ha förvärvat Gärdet med
äganderätt. Jag vill erina om, att det under flera år har talats om detta fritidsområde.
Visserligen var det tänkt från början, att det inte skulle vara så
stort; det var meningen att det skulle omfatta 600 000 m2. Nu är det fråga om
935 000 m2, och området skall upplåtas med nyttjanderätt. Stockholms stad
behöver säkerligen göra vissa förbättringar och anordningar därute. Vägar behöva
ny- och ombyggas. Det är också möjligt att man finner, att vissa planeringsarbeten
och planteringar kunna vara behövliga, ävensom att en del
byggnader måste uppföras där ute. Det är tydligt, att örn Stockholms stad
utför dessa arbeten, gör den det på lång sikt och i den avsikten att det skall
bli ett friluftsområde för framtiden. Hur skulle det då bli örn 50 år,° örn detta
område skulle återlämnas till staten? Jag är förvissad om att det då kommer
att uppstå många tvistigheter och många svårigheter att få frågan avgjord.

Det har nu i sista minuten kommit fram en liten stridsfråga — den fråga,
som jag framhöll att jag inte skulle beröra ■— men jag är förvissad örn att även
andra frågor kunna bli svåra att avgöra i framtiden. Det är ganska klart att
de personer, som då skola behandla denna sak, komma att undra hur riksdagen
1946 överhuvud taget kunde fatta ett beslut i en sådan riktning som utskottet
nu har förordat.

Jag har likväl i utskottet inte velat gå emot det förslag, som nu föreligger,
därför att det, som jag nämnde, måste vara angeläget att vi få flygplatsfrågan
på Bromma ordnad. Men det hade varit önskvärt, att utskottet ännu mer positivt
hade uttalat sig i den riktning, som jag från början har förfäktat.

Herr talman! Jag ber med vad jag här i all korthet har anfört att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Anledningen till att denna fråga
har forcerats under den senaste tiden är bland annat det önskemål, som riksdagen
uttalade i våras, nämligen att staten så snart som möjligt skulle överta
verksamheten vid Bromma flygfält. Här ha två parter underhandlat. Givet är
att två stridiga intressen brutits emot varandra, och man kan väl säga — jag
tror att herr Heiding kan instämma däri -— att resultatet är en kompromiss.

Fråga är, om man skall se denna sak på det sätt, som motionären gjort. Det
skulle leda därhän, att staten skulle komma att binda nytt kapital vid flygplatsen.
Denna skulle även i fortsättningen i så fall komma att förvaltas av
Stockholms stad. Avgifterna skulle kanske höjas, inkomsterna skulle därigenom
stiga, och fältet skulle bli allt mera värdefullt för staden, och det skulle
staten få känning av, därest man längre fram i tiden skulle träffa ett avtal.
Staten skulle göra investeringarna, medan staden skulle komma att tillgodogöra
sig de ökade inkomster, som skulle bli resultatet av investeringarna.

Jag kan medge, att man kan se saken såsom herr Heiding här har givit
uttryck åt. Då kan man fråga sig huruvida staten skulle ha möjligheter^ att
exploatera det område på Ladugårdsgärde, som nu är avsett till fritidsområde.
Om man erinrar sig den mycket starka exploatering, som har skett på Ladugårdsgärde
— jag tänker nu på det område, som ligger hitom det, varom nu
är fråga — skulle man, därest man ser saken mera ur stadsplanesynpunkt,
obönhörligen komma till det resultatet, att här måste man i alla fall pa grund
av det höga exploateringstalet och den täta bebyggelsen i anslutning därtill
avsätta ett visst fritidsområde. Jag har sett saken så, att alldeles oavsett om

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Ang. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
staten skulle behålla äganderätten och vi inte skulle göra något byte med staden,
varigenom vi bomme i besittning av Bromma flygfält, så skulle måhända
resultatet bli, att vi i varje fall inte kunde genomföra en exploatering av den
karaktär, som har verkställts på den övriga delen av Ladugårdsgärde. Med utgångspunkt
därifrån har jag sagt mig, att det måste vara fördelaktigt för staten,
örn den i utbyte kan skaffa sig någonting annat.

När det sedan gäller den enligt mitt förmenande mindre frågan i anslutning
till det preliminära avtal, som här föreligger, så skulle jag nog vilja säga, att
principen för detta avtal har uttryckts i satsen, att avtalet kan anses innefatta
ett tidsbegränsat byte av mark i syfte att på lämpligt sätt tillgodose två
aktuella intressen, vilka var för sig få anses vara av stor vikt men knappast
kunna ens uppskattningsvis värderas och vägas mot varandra. Det är avsikten.
Här kan man sedan diskutera mängder av detaljer. Skall exempelvis staden
bekosta flyttningen av vissa kraftledningar, eller skall staten göra det? I denna
del har staden åtagit sig vissa förpliktelser. Man kan också anföra, att staden
gått med på att man sänker hushöjderna på de Bromma flygplats omgivande
områdena och därigenom medverkar till en minskning av markvärdet.
Hur mycket utgör detta medgivande i pengar omräknat? _

Alla dessa ovägbara ting har man måst räkna med i sammanhanget, och
därför säger jag mig, att frågan om vem som skall bekosta tullokalerna också
är en av dessa detaljer. Staden har gjort vissa medgivanden ^på ett område,
och staten har tvingats att göra medgivanden på ett annat område. Tydligt är,
att örn man ser det ur stadens synpunkt, skulle denna naturligtvis hellre vara
med örn att betala omkostnaderna för tullokalerna än att avstå från tolagsersättningen.
Avtalet år resultat av en kompromiss. Därför måste jag nog säga
till herr Mannerskantz, att jag knappast kan tänka mig att man har möjlighet
att nu ta upp den frågan örn tolagsersättningen med Stockholms stad med någon
utsikt till framgång.

Herr von Heland: Herr talman! Kommunikationsministern har ju nu gett
svar på vad utskottet har skrivit om — vilket utskottet har tyckt vara tillräckligt
— att i de fortsatta underhandlingarna skulle frågan om tullokalerna
och tolagsersättningen tas upp. Såsom jag också väntade, har statsrådet förklarat,
att det inte finns någon möjlighet att få rättelse. Detta tycker jag stärker
mitt avslagsyrkande.

Det synes mig också, att man inte inom Stockholms stad tillräckligt sätter
värde på att det bygges flygplatser vid Stockholm. Det är väl någonting, som
också Stockholm borde vara med örn att bekosta. Jag är övertygad örn att andra
städer skulle vara mycket ivriga att få sådana flygplatser ordnade, och de
skulle säkerligen mycket frikostigt vara med om flygplatsernas bekostande
genom att ställa landområden till förfogande och dylikt. Men det är ju inte
Stockholms stads taktik att förfara på det sättet emot staten, utan från Stockholms
stad tillämpas en helt annan taktik.

Vidare kom herr statsrådet också in på frågan örn exploateringen. Jag kan
inte heller på den punkten riktigt hålla med statsrådet, ty statsrådet säger, att
även om -staten skulle behålla Gärdet, så skulle staten inte kunna exploatera
det, därför att det behövs fritidsområden. Man skulle följaktligen inte kunna
bebygga allting. Ja, men det är väl inte staten, som skall förse Stockholms stad
med fritidsområden? Det är väl Stockholms stads skyldighet att bekosta fritidsområdena.
Staten har ställt alldeles tillräckligt med öppna platser tidigare till
Stockholms stads förfogande. Skälet skulle då alltså vara, att Stockholms stad
skulle byta till sig Ladugårdsgärde av staten för att där kunna ordna ett friluftsområde.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

Man bör i detta sammanhang också undersöka, vilket behov av mark staten
kan lia för egna byggnadsändamål. Jag har skaffat mig en del uppgifter härom,
då jag tycker, att denna fråga är ganska intressant.

En upplåtelse av stora delar av Ladugårdsgärde till staden för lång tid
framåt innebär, att kronan avhänt sig möjligheten under samma tid att kunna
disponera dessa för bostäder och ämbetsbyggnader synnerligen välbelägna områden.

Under krigsåren har endast i obetydlig omfattning tomtmark inom kronans
exploateringsområden på Gärdet och Marieberg kunnat upplåtas för bostadsbebyggelse,
främst beroende på att områdena måst disponeras för militära
ändamål i utvidgad omfattning. Produktion av nya bostäder i stor omfattning,
som alltjämt är nödvändig inom huvudstadens olika delar, har med hänsyn till
dessa förhållanden måst förläggas till ytterområdena, företrädesvis Bromma och
Brännkyrka. Inom sistnämnda stadsparti har nyproduktionen varit störst. Samtidigt
med denna utveckling av huvudstadens bostadsförsörjning ha de statliga
kraven på tomtmark för nya ämbetsbyggnader gjort sig gällande. För ett snabbt
tillgodoseende av tomtbehovet har man för vissa ämbetsbyggnader nödgats
taga i anspråk tomtmark för bostadsbebyggelse inom de kronan tillhöriga exploateringsområdena
på Ladugårdsgärde och Marieberg, allt eftersom de kunnat
frigöras från användningen för militära ändamål.

Först påbörjades uppförandet av de militära ämbetsbyggnaderna på Gärdet,
och därmed flyttades arbetsplatsen för flera tusen tjänstemän till Östermalm,
utan att bostadsförsörjningen för ett flertal av tjänstemännen kunde tillgodoses
inom rimligt avstånd från arbetsplatsen. Enligt uppgift finnes ett stort antal
tjänstemän i dessa ämbetsverk, som ha sina bostäder i Brännkyrka och Bromma
och som dagligen måste färdas genom hela den inre staden för att nå sin arbetsplats,
respektive bostad. Förutom de kommunikationsproblem, som uppkomma
genom dessa långa färdvägar under trafikens mest belastade tidpunkter under
dagen, må framhållas de stora olägenheter för vederbörande tjänstemän, som
dagligen betungas med långa restider och få trängas på överbelastade kommunikationsmedel.

Vidare ha statsmakterna beslutat att förlägga nybyggnader för Radiotjänst
till Kungl. Svea artilleriregementes förutvarande kasernområde vid Valhallavägen,
vilket innebär, att cirka 5 OCH) bostadseldstäder inom Gärdesstadsplanen
undandragas bostadsmarknaden. Det föreligger beslut om att till Gärdet förlägga
statens normalskola. Inom Kungl. Svea livgardes förutvarande kasernområde
avses all mark skola reserveras för statliga ämbetsverk. Detta innebär,
att praktiskt taget ali i gällande Ladugårdsgärdesstadsplan förefintlig mark
för bostadsbebyggelse icke kan bli disponibel för tillgodoseende av det stora
behovet av bostäder, som inom Östermalm för närvarande torde motsvara åtskilliga
tusental eldstäder.

I fråga örn Mariebergsområdet föreligger beslut att där uppföra nybyggnader
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt luftfartsstyrelsen. Man planerar
i övrigt, att återstående delar av kronans exploateringsområde på Marieberg
skall avsättas för statliga och kommunala ändamål. Härigenom kommer bostadsmarknaden
att berövas cirka 9 000 centralt välbelägna bostadseldstäder i
huvudstaden.

Reserverandet av tomtmark för statliga allmänna byggnader är givetvis ett
vitalt intresse för staten. Men det måste även vara en självklar plikt för statsmakterna
att i samband med planeringen av de statliga ämbetsverksbyggnadernas
förläggning och koncentreringen av dessa byggnader till de stadspartier,
varom det här är fråga, sörja för att de tjänstemän, som skola knytas till respektive
ämbetsverk och institutioner, kunna erhålla från arbetsplatsen ej alltför

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
långt avlägsna bostäder. Planeringen av den statliga byggnadsverksamheten
måste således även omfatta planering av lämpliga närbelägna bostadsområden.

Genom Gärdesområdenas upplåtelse till staden kommer kronan att reducera
sina möjligheter att genomföra en förnuftig gemensam planläggning av områden
för nya statliga ämbetsverk och institutioner och områden för bostadsbebyggelse.

De enda områden, som kunna bli någon hjälp för kronan i denna situation,
äro Kaknäsområdet och övriga delar av Norra Djurgården. Upplåtelsen till
staden av Gärdet kommer säkerligen att försvåra och fördyra en stadsplaneläggning
av Kaknäsområdet. Skulle riksdagen godtaga föreliggande avtal,
måste till en början stadsplaneläggning av Kaknäsområdet för en koncentrerad
bostadsbebyggelse snarast möjligt komma till stånd. Därefter måste man ta i
anspråk lämpliga delar av Norra Djurgården, vilka för närvarande utgöra ett för
huvudstaden väsentligt friluftsområde. Inom Mariebergsområdet måste vidare
stora delar av bostadsbebyggelsen enligt gällande stadsplan bibehållas samt
tomtmarksreservationema för statliga och kommunala byggnader begränsas.

Jag har alltså den uppfattningen, att även med hänsyn till dessa markområdens
betydelse ur bostads- och ämbetsbyggnadssynpunkt är det till stor nackdel
för staten att avhända sig Ladugårdsgärde.

Dessutom låter staten, som vanligt, Stockholms stad sko sig. Jag ser visserligen,
att^herr Ström skakar på huvudet, och han påstår, att det är felaktigt.
Men då mäste herr Ström naturligtvis visa, i vilka delar mina påståenden
äro felaktiga. Jag har ju här angivit summorna för tolagsersättning
o. s. v. och gett en vy över hur bebyggelseförhållandena ligga till. Det vore
intressant att av en representant för Stockholms stad få höra något närmare
örn vilka felaktigheter som finnas i mitt anförande. Jag är beredd att ta skäl.

Herr statsrådet har här sagt, att det inte går att göra något åt saken och
att Stockholms stad får behålla sina tre å fyra miljoner kronor örn året i tolagsersättning.
Vi kunna inte i detta sammanhang ändra på § 4, förklarar
statsrådet. Detta utnyttjar Stockholms stad på det sättet, att staden i avvaktan
på ett sådant här byte av mark har underlåtit att sätta tullokalema i
stånd, och sedan får staten sköta om den saken också. Det vore önskligt, att
denna debatt åtminstone kunde ha det goda med sig, att Stockholms stad ordnar
tullokalerna i frihamnen. Herr Ström kan gå ut till frihamnen och jämföra,
hur staden ordnat lokalfrågan för sina egna tjänstemän och statens anställda.
Det är en grotesk skillnad mellan hur Stockholms stad har ordnat det
för de båda grupperna befattningshavare.

Jag kan, herr talman, inte hjälpa att jag, trots herr Ströms vreda protester,
måste fasthålla vid min uppfattning, att Stockholms stad suger ut staten och
landsorten. Jag erinrar mig, hurusom jag år 1936 tillsammans med herr andre
vice talmannen var inbjuden till en kongress i Budapest. Ungrarna voro inte
glada över rumänerna, därför att dessa år 1918 hade tagit stora landområden
från Ungern. På kongressen i Budapest klagade ungrarna över att rumänerna
hade mött upp med över 100 personer, barn och kvinnor inräknade. På en
stor tillställning, som jag deltog i, sade en ungrare: »Det är inte nog med att
rumänerna ha tagit våra landområden ifrån oss, utan nu komma de också i
stora horder och äta ut oss!» Med en travestering skulle jag vilja tillämpa
detta uttryck på förhållandet mellan Stockholms stad och staten och säga:
Här har Stockholms stad i årtionden ätit ut landsorten, och nu vill man också
ta jordområden från staten och landsorten!

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Medan herr statsrådet Nilsson
är närvarande, skall jag be att få rikta en fråga till honom.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

Det framgår inte, såsom jag sade i mitt första anförande, av propositionen,
huruvida tolagsersättningen varit uppe vid förhandlingarna mellan Stockholms
stad och staten, d. v. s. mellan finansborgarrådet i Stockholm och herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, då det ju har upplysts,
att det är dessa båda representanter som ha uppgjort avtalet. Har inte
frågan örn tolagsersättningen varit uppe vid dessa förhandlingar, synes det
mig, som om saken bör kunna tas upp till överläggning. Så har ju skett med
vissa andra detaljer i fråga örn Ladugårdsgärde, vilka ju ha rättats till efter
det att avtalet har uppgjorts. Det är också därför som utskottet har skrivit,
att utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar detta spörsmål erforderlig
uppmärksamhet. Det vore, som sagt, intressant att få veta, örn under dessa
förhandlingar frågan örn tolagsmedlen varit uppe eller ej.

Beträffande äganderätten delar jag liksom övriga ledamöter av utskottet
den uppfattningen, att det hade varit önskvärt, att avtalet hade grundats på
äganderätt, för staten i fråga om Bromma flygfält och för Stockholms stad i
fråga örn Ladugårdsgärde. Jag har således samma uppfattning som härvidlag
har kommit fram i herr Heidings anförande. Emellertid kan jag inte i
frågans nuvarande läge finna detta förhållande behöva utgöra en anledning till
att stjälpa avtalet. När 50 år ha gått —- eller dessförinnan, ty avtalet kan ju
under vissa förutsättningar upphöra redan tidigare -— är det min uppfattning,
att markvärdet på Ladugårdsgärde kommer att ha stigit ganska kraftigt och
i varje fall mer än ute på Bromma. Det gäller därför bara att vid de förhandlingar,
som då skola föras, ta hänsyn till det då rådande läget beträffande
markvärdet. Gör man det, tror jag inte, att avtalet behöver bli så ofördelaktigt
för kronan. I varje fall är jag liksom herr Heiding inte beredd att på grund
härav stjälpa avtalet. Herr Heiding är ledamot av markkommissionen och känner
väl till förhållandena. Han är dessutom ledamot av statsutskottet. Vi lia
i utskottet ingående diskuterat detta ärende, liksom vi också haft föredragningar
i detsamma.

Den oklara punkten är tolagsmedlen. Beträffande dem vore jag mycket tacksam,
om vi kunde få närmare upplysningar.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Beträffande den direkta fråga, som
har ställts till mig av statsutskottets ordförande, kan jag meddela, att vid
de preliminära underhandlingar, som föregingo dem som sedan ägde rum
inom markkommissionen, hade vi uppe frågan örn tullokalema och tolagsersättningen.
Därvid förklarades från representanten för Stockholms stad, att
man icke ville ha till stånd någon ändring i det avseendet, utan att samma
bestämmelser borde tillämpas för Stockholms stad som för övriga städer i
samma läge. Sedan har man vid de underhandlingar, som ha pågått inom
markkommissionen mellan Stockholms stads och statens representanter, efter
vad jag kan förstå inte ansett sig ha anledning att närmare ingå på defana
fråga.

Vad sedan beträffar möjligheten att träffa en definitiv uppgörelse, har
jag ungefär samma mening som den vilken statsutskottets ordförande nyss
givit uttryck åt. Jag har ju framhållit i propositionen, att därest det inom
den tidrymd, varom här är fråga, finnes möjlighet att träffa en dylik uppgörelse,
bör man givetvis också försöka att göra detta. Jag tror emellertid,
att man icke kan räkna med — jag utgår ifrån att herr Heiding kan verifiera
denna uppfattning — att underhandlingar omedelbart kunna upptagas örn
denna sak.

Sedan bara ett par ord till herr von Heland. Han fastslog, att Bromma flygplats
är av största betydelse också för Stockholms stad. Det har jag heller

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Ang. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
aldrig bestritt. Men det finns två olika intresseparter. Staten har också ett stort
intresse att få förvalta flygfältet. Detta önskemål är så att säga den dominerande
bakgrunden till det preliminära avtal, som har träffats. Riksdagen har
heller inte stuckit under stol med angelägenheten att förverkliga detta önskemål
— man har från riksdagens sida stött på kommunikationsdepartementet
örn att något skulle göras för att Bromma flygplats skulle komma under statens
förvaltning. Stockholms stads representanter ha givetvis varit underkunniga
örn riksdagens inställning härvidlag. De lia ju alla möjligheter att läsa
riksdagens protokoll och referaten av debatterna i denna fråga.

Det kan väl vara riktigt, att det, som herr von Heland säger, är en stadens
och icke statens angelägenhet att skaffa friluftsområden åt Stockholms stads
invånare. Jag har precis samma uppfattning, och det är också anledningen till
att staten skall ha Bromma flygfält i utbyte. Därigenom blir det ju inte staten,
som bekostar dessa friområden, som jag anser att staden bör svara för.
Men det är möjligt, örn man ser det ur stadsplanemässiga synpunkter, att staten
under alla förhållanden skulle ha befunnit sig i den belägenheten, att
den inte rimligen skulle ha kunnat exploatera detta område, i varje fall inte
på samma sätt som det tättbebyggda område, som ligger alldeles intill nu ifrågavarande
markområden. I det läget har jag sagt mig, att här finns en utväg
att låta Stockholms stad bekosta sina friområden och att inte låta staten
göra det. Följaktligen tar staten Bromma flygfält i utbyte, eftersom man från
många synpunkter är så angelägen om att få detta under statens förvaltning,
därest flygplatsorganisationen inom rimlig tid skall kunna bli ekonomisk för
statens vidkommande.

Det är kanske riktigt, som herr von Heland sade, att när det har lagts en
rad av förvaltningsbyggnader bl. a. på Ladugårdsgärde så borde man tillse,
att tjänstemännen där inte behöva bo i Bromma, vilket både från deras egna
och trafiktekniska synpunkter är mindre önskvärt. Jag delar den uppfattningen.
Det är möjligt att man på grund av att en viss improvisation har måst
ske under kriget inte tillräckligt planmässigt handlagt dessa frågor och inte
från början tänkt på tjänstepersonalen och dess bostadsförhållanden, när man
byggde dessa komplex. Men jag vill ändå passa på att göra herr von Heland
uppmärksam på att underhandlingarna inom markkommissionen mellan Stockholms
stad och staten fortsätta. Man kan måhända inom en inte alltför avlägsen
framtid anskaffa närmare belägna bostäder åt de tjänstemän, som herr
von Heland ömmar för.

I fråga örn tolagsersättningen nämnde herr von Heland beloppet tre ä fyra
miljoner kronor. Jag kan aldrig tänka mig, att herr von Heland menar, att
man i anslutning till detta avtal skulle ta upp till diskussion frågan örn hela
tolagsersättningen. Skulle det lia gällt tre å fyra miljoner kronor örn året i
anslutning till detta avtal, så är det väl ganska uppenbart, att Stockholms
stad inte skulle haft någon möjlighet att ens ta upp till debatt frågan örn
att få behålla dessa medel. Jag fattar det så, att det härvidlag bara kan gälla
ersättningen för de tullavgifter, sorn upptas på Bromma flygplats.

Slutligen gjorde herr von Heland en travestering av en erfarenhet beträffande
förhållandet mellan ungrare och tjecker, som han gjort vid ett tillfälligt
l>esök i Budapest. Han gjorde en jämförelse nied förhållandena mellan Stockholms
stad och övriga delar av landet och säde, att det inte är nog med att
Stockholms stad har utsugit landet i övrigt, utan nu skall staden också ta
jorden ifrån oss. Ja, herr von Heland, örn detta nu är riktigt, skola vi då
verkligen vara så korta örn huvudet, så att vi skulle sticka detta huvud i den
snara, som jag anser skulle bli utlagd för oss, därest staten ytterligare skulle
investera tiotals miljoner kronor i Bromma flygfält och därigenom öka värdet

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
av detta och samtidigt också höja start- och landningsavgifterna, så att flygfältet
skulle komma att bli allt mer ekonomiskt bärande? Tror herr von Heland,
att vi då skulle komma i ett fördelaktigare utgångsläge vid de förhandlingar,
som i fortsättningen skola äga rum med Stockholms stad, än det som
vi nu befinna oss i?

Herr Mannerskantz: Herr talman! Oavsett hur man betraktar värdet av
Ladugårdsgärde och värdet av Bromma flygplats, ställda mot varandra, måste
det väl i alla fall, när staten går med på ett sådant här avtal, vara en affär
som kan försvaras ur statens synpunkter. För att få klarhet därom räcker det
inte med att bara uppskatta respektive fördelar och olägenheter till ungefärliga
värden, utan man måste söka räkna fram en fast valuta, som svarar mot
prestationerna på ömse sidor.

Medan jag har suttit här och lyssnat till debatten och statsrådets förklaring
av hur det föreliggande avtalet kommit till, har jag alltmer kommit till den uppfattningen,
att man bär glömt bort att undersöka, hur det egentligen ligger
till med de rättigheter, som Stockholms stad skulle lia i samband med frågan
örn tullokaler och tulluppbörd. Tulluppbörden på Bromma flygplats uppgick
budgetåret 1945/46 till 1 522 000 kronor. För budgetåret 1946/47 beräknas beloppet
bli 3 miljoner kronor. Tolagsersättningen på denna summa skall utgå
med 150 000 kronor. Man kan säkerligen räkna med att under de år, som återstå
till dess att storflygplatsen vid Halmsjön blir färdig, tulluppbörden vid
Bromma flygplats kommer att stiga, så att tolagsersättningen kommer att uppgå
till 200 000 kronor. Den sammanlagda inkomsten för Stockholm stad i tolagsersättning
torde för de återstående åren kunna uppskattas till 1—1,5 miljon
kronor.

Har herr statsrådet verkligen räknat med dessa summor vid de förhandlingar,
som ha förts? Vad herr statsrådet hittills sagt, tyder inte härpå. Dessa belopp
borde emellertid enligt min uppfattning ha varit med i kalkylerna. Jag har i
och för sig ingenting emot örn Stockholms stad även i fortsättningen får uppbära
tolagsersättning även om den blir befriad från att hålla tullokaler, men
dessa förmåner måste uppvägas a.v motsvarande valuta för staten i andra avseenden.

Jag tycker för min del, att herr statsrådet borde uppta ny kontakt med
Stockholms stad örn dessa ting, som synas ha varit bortglömda. Herr statsrådet
hör därvid inte vara alltför rädd, örn det skulle uppstå dröjsmål med avtalets
genomförande. I nödfall dröjer det ju inte så länge, förrän riksdagen åter samlas.
Har läget blivit mera klarlagt till dess, kan herr statsrådet givetvis spörja
riksdagen örn riksdagen vill ta risken att spräcka avtalet eller ej.

Vad jag reagerar emot är, att varje gång det är fråga om ett avtal med
Stockholms stad, skola vi behöva sitta här och höra, att vi äro försatta i ett
tvångsläge. Det bör bli ett slut härpå. Men jag tror att denna taktik kommer
att fortsättas, örn inte riksdagen klart säger ifrån, hur vi anse att statens affärer
med Stockholms stad böra skötas.

Jag ber således, herr talman, att få fråga, örn jag uppfattat saken riktigt,
då jag tror mig finna, att hela frågan om tolagsersättningen, som rör sig örn
stora belopp i pengar räknat, har glömts bort vid förhandlingarna mellan statens
och Stockholms stads representanter.

Herr von Heland: Herr talman! Den kritik, som jag framförde mot Stockholms
stad, var givetvis inte på något sätt riktad mot herr statsrådet utan uteslutande
mot Stockholms stads förhållande till staten. Jag är alltså fullt överens
med herr statsrådet örn att det naturligtvis är opraktiskt att investera mera

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Ang. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan rn. m. (Forts.)
pengar på en flygplats, som man inte bär äganderätt till. Därför hade jag
också önskat, att vi hade fått till stånd en definitiv uppgörelse på en gång. Av
herr statsrådets anförande förstår jag nu, att herr statsrådet snarast möjligt
ämnar söka få till stånd en definitiv uppgörelse.

Beträffande tolagsersättningsfrågan är jag naturligen också överens med herr
statsrådet på den punkten, att man, när det gäller detta avtal, inte kunde ta upp
frågan om hela tolagsersättningen utan bara den del, som faller på Bromma
flygplats. Men jag uttrycker samtidigt det önskemålet, att man inom regeringen
måtte ta upp hela tolagsersättningsfrågan. Det är ju ganska oefterrättligt, att
denna gamla bestämmelse från 1850-talet alltjämt skall gälla till förmån för
vissa städer. Dessutom torde väl herr statsrådet, inte minst med stöd av statsrevisorernas
anmärkning, kunna pressa Stockholms stad att sätta i stånd tulllokalerna
i frihamnen, som ju enligt statsrevisorerna äro fullständigt missskötta.

Jag fattar herr statsrådets anförande på det sättet, att det egentligen inte
finns några divergenser mellan min och statsrådets uppfattning i denna sak.
Det var glädjande att höra den positiva inställning, som präglade herr statsrådets
senaste anförande.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Därest det skulle vara riksdagens
mening att man bör taga ställning till frågan örn tolagsersättningen i sin helhet,
och då inte bara för Stockholm utan även för andra städer, som befinna
sig i samma fördelaktiga läge, har jag naturligtvis i och för sig ingenting att
erinra mot det. Men det bör väl i så fall ske i annat sammanhang än i anslutning
till det preliminära avtal, som här har träffats mellan Stockholms stad
och staten angående ett byte av mark.

Till herr Mannerskantz vill jag dessutom säga, att vid de preliminära underhandlingar,
som fördes mellan finansborgarrådet och mig personligen, kommo
vi in på frågan om tullokalerna och tolagsersättningen. Det förklarades då
från representanten för Stockholms stad, att det beträffande byggnader, som
under alla förhållanden måste uppföras, och i vilka tullokalerna bara utgjorde
en del, kanske ur praktiska synpunkter vore lämpligast att staten bekostade
dem. De kostnaderna komme sedan att ingå som en del av bytesobjektet i den
stora potten. Frågan om tolagsersättningen ville man överhuvud taget inte
resonera örn. Man förklarade, att denna sak är för detta avtal ovidkommande.
Skulle man resonera om saken, skulle Stockholms stad i varje fall behandlas
på samma sätt som alla andra städer i landet i motsvarande läge.

Herr Mannerskantz frågade, örn man här hade tagit hänsyn till alla olika
omständigheter. Han räknade ut att det skulle innebära en inkomst på 150 000
kronor per år för Stockholms stad, därest man nu inte tog bort tolagsersättningen
vid Bromma flygfält. Det må så vara. Men det är givet, att örn jag i
detta läge skulle befinna mig i Stockholms stads kläder, skulle jag förklara,
att jag hellre vore beredd att betala omkostnaderna för tullokalerna än att avstå
från tolagsersättningen.

Sa är det ytterligare en sak. som jag vill göra herr Mannerskantz uppmärksam
på, och det är alla de andra detaljspörsmål, som vi resonerat örn. Stockholms
stad hade anledning att taga upp resonemang om dem och gjorde det
också. Från stadens sida gjordes exempelvis gällande, att vissa kraftledningar
inte borde flyttas på, stadens bekostnad; vilket nu emellertid skall ske. Staden
förklarade sig också villig att betala omkostnaderna för vissa vägar, som
skulle dragas i anslutning till flygfältet. Den bär gått med på att utfärda
bestämmelser om att byggnadshöjden skall sänkas inom vissa områden vid
flygfältet. Det är klart, att man inte ville vara med örn detta utan vidare, ty

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)
det innebar en sänkning av markvärdet, som ur stadens synpunkt var ofördelaktig.

Här föreligger således ett resultat av underhandlingar fram och tillbaka,
där såväl staten som staden haft ekonomiska intressen att bevaka. Efter ingående
debatter ha vi slutligen kommit fram till denna kompromiss, som givetvis
rent subjektivt kan betraktas som ofördelaktig för statens vidkommande,
om man ser det ur en viss kameravinkel, men som kanske subjektivt sett _ur
en annan kameravinkel kan betraktas som mindre lämplig för stadens vidkommande.
Här är det fråga örn subjektiva värderingar, som det inte är så
lätt att bedöma styrkan och halten i.

Jag hoppas sålunda att de ärade ledamöterna förstå, att det hela är resultatet
av en kompromiss, där det finns två mot varandra stridiga intressen representerade,
men där man samtidigt haft ett positivt intresse av att slutligen
komma fram till en uppgörelse.

Herr Heiding: Herr talman! Det var ett par uttalanden av herr statsrådet,
som jag inte vill låta stå oemotsagda.

Herr statsrådet framhöll att vi numera byggt så mycket på Gärdet, att det
vore riktigt, att Stockholms stads innevånare fingo ett fritidsområde där. Jag
har ingenting emot att Stockholms stad får det nu föreslagna området på
Gärdet såsom fritidsområde, även örn området kan anses vara i största laget
för det avsedda ändamålet. Behövs det emellertid, så bör Stockholms stad vara
intresserad av att köpa området, och således böra förutsättningar finnas för
en definitiv uppgörelse. Statsrådet framhöll emellertid, att inga förutsättningar
nu funnos för en definitiv uppgörelse. Men om man gått in därför redan på
ett tidigt stadium, är det inte omöjligt, att man kunnat komma fram med ett
förslag härom till riksdagen. Det bör väl inte vara för sent ännu. Ty jag
tycker, att även Stockholms stad bör ha intresse av att få äganderätt.

Det är onödigt med sådana motsättningar mellan staten och Stockholms
stad, som här framkommit. Varför skall det överhuvud taget behöva bli stridigheter?
Stockholms stad har all anledning att medverka till att få till stånd
en för båda parter förmånlig definitiv uppgörelse i det här fallet. Det finns
ju en hel del andra markfrågor, som ligga olösta, och där avtalsförhandlingarna
kunna erbjuda stora svårigheter, och därför kan det inte vara av något
intresse för Stockholms stad att i detta fall ställa sig avvisande.

Herr von Heland förklarade nyss, att det bör vara av intresse för Stockholms
stad att ha ett flygfält alldeles inpå staden. Och det måste otvivelaktigt
vara av värde för staden, att åtminstone mindre plan kunna landa vid
Bromma, så att inte hela flygtrafiken behöver förläggas till Halmsjön.

När det gäller byggandet av riksflygfältet är det tydligt, som jag framhöll
förut, att det kommer att ta några år innan det blir färdigt Men sedan kan
staten ordna det så, att all flygtrafik förlägges till Halmsjöfältet, och det
skulle betyda att Stockholms stad fick stå där med sin flygplats utan möjlighet
att få några inkomster från den. Stockholms stad bör därför, enligt
mitt förmenande, vara intresserad av att få till stånd en uppgörelse, innan
staten vidtagit sådana åtgärder. Därför ligger det inte så illa till för statens
del i detta fall, som man vid första påseendet skulle kunna antaga.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill endast konstatera, att här lia uttalats
bestämda uppfattningar om att detta avtal är ett dåligt avtal. Dessa
uttalanden ha inte motsagts av någon. Jag ber herr statsrådet att taga hänsyn
till detta.

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 43.

Ang. upplåtelse av Bromma flygplats till kronan m. m. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 307, i anledning av Kungl. Äng. byggan.

Maj:ts proposition angående byggande av en storflygplats m. m. jämte i de av en

ämnet väckta motioner. storflygplats

m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 379, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 15 november 1946, föreslagit riksdagen att dels besluta, att
en storflygplats skulle anläggas vid Halmsjön, dels ock å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1946/47 såsom kapitalinvestering i luftfartsfonden
anvisa följande investeringsanslag, nämligen till Mark till landningsfält för
flygplan 3 000 000 kronor, till Belysningsanläggningar för luftfartsleder
100 000 kronor, till Radiofyrar för luftfarten 200 Ö00 kronor samt till Byggande
och förbättring av flygplatser 9 500 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom första kammaren av herr Eloivsson, Nils, väckt motion (I: 392),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen nr 379 samt besluta
att hos regeringen hemställa örn ny utredning för storflygfältets eventuella
förläggande till fälten vid Åhus,

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Torp väckt motion
(II: 593), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avslå propositionen nr
379 i vad den avsåge anläggande av en storflygplats vid Halmsjön och anvisande
av medel till dess påbörjande.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna 1:392 och 11:593,

I. besluta, att en storflygplats skulle anläggas vid Halmsjön;

II. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 såsom kapitalinvestering
i luftfartsfonden anvisa följande investeringsanslag, nämligen till
Mark till landningsfält för flygplan 3 000 000 kronor, till Belysningsanläggningar
för luftfartsleder 100 000 kronor, till Radiofyrar för luftfarten 200 000
kronor samt till Byggande och förbättring^av flygplatser 9 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herr Rubbestad, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:392 och 11:593, avslå Kungl. Maj:ts förslag
samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ny utredning för storflygfältets
eventuella förläggande till västra eller södra Sverige;

2) herrar Karl Andersson och Gustaf Karlsson, vilka ansett, att utskottets
motivering bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits;

3) herr Hesselbom, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det ärende, som kammaren nu går att
behandla, har utretts mycket grundligt av flygplatssakkunniga och luftfartsstyrelsen,
och dessa lia kommit fram med ett förslag, örn vilket dc äro ense.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

För detta förslag har regeringen böjt sig, om än med tvekan, och statsutskottets
majoritet har för sin del föreslagit, att riksdagen skall besluta i huvudsaklig
överensstämmelse med detta förslag.

Detta skulle kunna föranleda till den slutsatsen, som för övrigt ligger nära
till hands, att denna fråga skulle vara praktiskt taget avgjord på förhand. Att
då taga till orda i den, som jag tänker göra, borde närmast föranleda en ursäkt
från min sida för att jag tar kammarens tid i anspråk. Då jag emellertid inte
kommer att framföra en sådan ursäkt, beror detta på att jag anser ett avslag
på denna proposition sä viktigt, att det motiverar både många och långa tal.

När jag säger detta, får det inte tolkas som ett underkännande av vad de
olika förberedande instanserna gjort, utan det skall tolkas uteslutande såsom
ett underkännande av den utgångspunkt, som dessa instanser haft — den utgångspunkten
nämligen, att det är absolut oundgängligen nödvändigt att storflygfältet
skall ligga i närheten av Stockholm.

Redan från första början sökte man efter en plats i Stockholms närhet. Man
hade först Grillby på förslag, men den platsen ansågs ligga för långt borta.
Man sökte sig då närmare staden till Väsby, men fann efter en närmare undersökning,
att inte heller den platsen passade. Då gick man vidare och stannade
slutligen för Halmsjön, som för närvarande ligger på ett avstånd landsvägen
från Stockholm av 47 kilometer men efter den nya vägens tillkomst kommer
på närmare håll.

När man stannade för halmsjöalternativet, gjorde man inte detta därför att
man var övertygad örn att det var ett tillfredsställande förslag. Det framgår
av propositionen, att man tog det därför att man inte hade något bättre förslag
att komma med. Det är under sådana förhållanden ganska naturligt att man
frågar sig, varför man inte brytt sig örn att undersöka, huruvida det inte vore
lämpligt att förlägga flygfältet till någon annan plats i vårt land än just
i närheten av Stockholm, när man ändå inte kan komma så nära Stockholm,
att det inte går att ordna snabba förbindelser mellan huvudstaden och flygplatsen.

Det är ju ovedersägligt, att Stockholms stad ligger i en utkant av Europa.
Det betyder, att när man från Stockholm skall söka sig till utlandet — örn
vi bortse från Norge och Finland — måste man söka sig i sydlig riktning;
man måste på ett eller annat sätt ge sig iväg söderut och måste, när det gäller
färder landsvägen, passera genom Skåne. Det är inte en tillfällighet, att man
har färjförbindelse med utlandet i såväl Hälsingborg som Malmö och Trelleborg.

När det är på det sättet att förbindelserna med Europa och med den övriga
världen gå över södra delen av vårt land, måste det förefalla ganska konstlat,
att ungefär hälften av rikets befolkning, den del som bor söder om Stockholm,
skall behöva först söka sig upp till Stockholm för att kunna komma i kontakt
med långdistansflyget. Man kan ju föreställa sig hur det skall kännas för en
person, som bor exempelvis i Göteborg, att först behöva fara upp till Stockholm
och Halmsjöfältet för att sedan med atlantplanet fortsätta till Amerika
eller för att med flyg komma till någon annan del av jordklotet.

Det måste förefalla ännu mera olämpligt att en person, som bor i Malmö,
skall behöva först fara upp till Stockholm och Halmsjöfältet för att med långdistansflyget
komma vidare ut i världen. Man kommer naturligtvis inte att fara
till Stockholm från södra och inte heller från västra Sverige, utan man kommer
i stället att använda danska flygplatser, kanske också tyska örn några år,
när det åter blivit ordning i Tyskland. Folk, som bor i södra delen av vårt
land, kommer helt enkelt inte att finna sig i att fara upp till Stockholm för
att nå flygförbindelse med utlandet.

Onsdagen den 18 december 194G fm.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Det är emellertid inte bara denna synpunkt, att man från södra och mellersta
Sverige måste fara ända upp till Stockholm när man vill fortsätta med
långdistansflyget, som det här gäller att beakta. Man måste också tänka på
att man, örn man nu skall skapa en storflygplats, får tillräckligt utrymme
för densamma. I den mån naturen inte ställer utrymme till förfogande, måste
man undersöka hur pass dyrt det blir att skaffa sådant utrymme. De kalkyler,
som gjorts för Halmsjön, visa att det blir mycket dyrt att bygga ett flygfält
där. Eftersom det inte finns någon anledning att göra storflygfältet dyrare än
vad som är nödvändigt, borde enbart denna omständighet utgöra anledning för
dem, som haft utredningen om händer, att närmare undersöka frågan örn var
utrymme för flygplatsen skall skaffas. Det är nämligen inte tillräckligt med
att man ordnar en stor flygplats, som får, sedan den blivit fullt utbyggd, fyra
banor, som kunna räcka till för den allra närmaste framtiden, låt mig säga tio
ä femton år. Utan när man bygger ett storflygfält, som mer eller mindre kommer
att utvecklas till ett fördelningsfält för lokal-, kontinental- och transoceanflyget,
bör denna flygplats ha möjlighet att växa, eftersom den inte bara skall
svara för dessa tre sorterns flyg, som jag här talat örn, utan också lämna utrymme
för det privata flyget, som vi ha all anledning att vänta kommer att så
småningom växa.

Örn man ser på förhållandena vid Halmsjön, finner man utan större svårighet,
att det där inte finns någon möjlighet att utveckla en sådan flygplats.
Den kan bli ungefär, så stor som den är tänkt nu, i varje fall blott obetydligt
större. När det förhåller sig på det sättet måste man säga sig, att den flygplats,
som man här tänker anlägga, inte kan bli en flygplats för framtiden.
Den kan möjligen bli en flygplats för Stockholm nu, men den kommer inte att
bli en flygplats, som kommer att tillfredsställa Stockholms flygresenärer när
vi komma ett antal år framåt i tiden; när vi komma 70 ä 75 år framåt i tiden,
komma flygresenärerna inte att vara tillfredsställda med att landa på flygfältet
vid Halmsjön och behöva oifra bortåt en timme för färd till Stockholm.
Stockholms flygplatsfråga kan endast lösas genom att man anlägger smärre
och flera flygfält, eftersom det inte finns möjlighet att anlägga något större
flygfält i närheten av Stockholm. Detta storflygfält bör då förläggas till södra
Sverige, därför att man däriran har de naturligaste förbindelserna med hela
den övriga världen.

.De kostnader, som äro förenade med byggandet av Halmsjöfältet, ha angivits
till i runt tal 90 miljoner kronor. Det är uppenbart, att även om det
stannar vid denna summa nu, sa komma kostnaderna när det i framtiden blir
tal örn en utvidgning av fältet att kraftigt öka. Värjo kvadratmeter mark,
sorn, da behöver tillföras flygfältet, kommer att bil dyrare. Man kan nämligen
utgå ifrån att de, som framlagt detta förslag, för att göra förslaget så tilltalande
som möjligt ha gjort kalkylerna så billiga som möjligt.

När man ser efter på vilket sätt de sakkunniga slutligen kommit fram till
dessa enligt deras mening, förmodar jag. förhållandevis låga kostnader, har
det skett genom att man kunnat korta av flygbanornas längd. Man har också
kunnat pruta av pa. landningsstrakens bredd och aven på hela startbanornas
bredd. X a detta sätt bär man kommit fram till detta förslag. Om nian ser
hur llygplats Hagan utvecklat sig från början, finner man, ali det varit ett
ständigt undanböjande för de motargument, som kommit fram, och det Ilar
skett under ständigt nedprutande på do fordringar, sorn man ursprungligen
ställde på förslaget. Nu göres det gällande, att man kan nöja sig med banor,
som blott liro 3 100 meter langa, inea i det förslag, som uppgjordes för bara
ett fåtal år sedan av Lignell och Ångström, utgick man från att det behövdes
banor av minst 4 500 meters längd. Engelsmännen hålla på 5 000 meter. Dc

Första hammarens protokoll Nr N;. r.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
ha visserligen på sista tiden gått med på att nian kanske i framtiden kan nöja
sig nied något kortare banor, men de ha dock inte velat gå ned så långt som
till 3 100 eller 3 050 meter, som de sakkunniga här i Sverige gjort gällande
skulle räcka.

Yi veta ju för övrigt ingenting örn hur utvecklingen inom flyget kan bli,
huruvida man kan räkna med fortsatt förkortning av start- och landningsbanor.
Det kan hända att utvecklingen går i den riktningen, men därom veta
vi absolut ingenting. \7i veta inte det- minsta om i vilken riktning flyget kommer
att utvecklas. Yi veta inte vilka start- och landningsbanor, sorn komma
att behövas för det tunga godsflyget eller för bogserflyget. Yi veta blott, att
vi böra vara på den säkra sidan i fråga örn utrymme.

När det är på det sättet är det väl ändå ganska naturligt, att innan man
låser sig fast vid det förslag, som här föreligger, bör man undersöka, huruvida
det inte är lämpligt att förlägga flygplatsen på ett annat ställe i landet.
Annars kan det nämligen hända, att man örn några år får skriva beträffande
Halmsjön på samma sätt, som man nu skriver i propositionen beträffande
Bromma. Det heter där om Brommaflygfältet: »Bromma flygplats togs i
bruk under år 1936. Yid tiden för anläggningen av flygplatsen räknade man
icke med den snabba utveckling på flygteknikens område, som senare år uppvisat.
Genom ökningen av vingbelastningen och de i samband därmed uppkommande
ökade start- och landningshastigheterna hos flygplanen uppstodo
snart krav på utökade utrymmen på flygfältet för start och landning. Under
senare år har därför en successiv utbyggnad av banorna ägt rum, varjämte vissa
hinder i banförlängningarna borttagits.»

Det är bara tio år sedan Bromma flygplats anlades och redan nu måste man
göra detta konstaterande. Det har man för övrigt gjort redan tidigare, eftersom
längden på banorna måst ökas ut. Det är ganska naturligt, att det inte
kan vara försvarligt att lägga ned så mycket pengar, som det här är fråga
om, på en flygplats, som man inte har möjlighet att i framtiden utbygga på
ett sådant sätt, att den kan tänkas svara mot det ökade behov av utrymme,
som otvivelaktigt kommer att ställas.

Om man har denna uppfattning är det rätt naturligt att man vill undersöka,
örn det inte finns andra platser i landet, som äro lämpliga för att anlägga
en flygplats på. Med min ringa kännedom örn landet och örn de platser,
som skulle kunna vara lämpliga, måste jag konstatera, att Åhus torde vara den
bästa. Militärflyget använder redan fältet vid Åhus för både start och landning
utan att det finns tillstymmelse till banor. Fältet är nämligen så slätt.
Det finns tillräckligt med utrymme mellan Helgeån och havet, som bereder
möjlighet till ytterligare utbyggnad av flygplatsen för mycket lång tid framåt.
I händelse det inte skulle räcka med dessa utrymmen, finns det väster örn
Helgeån mycket större utrymmen. I båda fallen gäller, att man inte kan tala
örn någon kapitalförstöring, om man här anlägger en flygplats. Jorden är
nämligen sandblandad mylla, mest sand, som inte kan brukas med utsikt till
vinst. Området vid Åhus är lämpat för en storflygplats även ur den synpunkten,
att inflygningsmöjligheterna äro så goda som man överhuvud taget kan
önska sig. Kristianstadslätten bildar i stort sett en halvcirkel, vars raka del
utgöres av Hanöbukten — i den män man här kan tala örn en rak del. Emellan
denna halvcirkels båda grenar är det ett avstånd på mellan sex och sju
mil. Djupet på halvcirkeln uppgår på vissa ställen till fem mil och på andra
ställen till fyra mil. De omgivande höjderna äro inte så stora eller så höga,
att de kunna bereda några svårigheter vid inflygning till flygfältet. Höjderna
skulle i stället kunna användas för placering av vägledande ljus. Därigenom
skulle man kunna få en krans av flygfältsbelysning runt fältet, som

Onsdagen den 18 december 1940 fm.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
skulle göra att flygarna även med ledning av havet mycket lätt kunde leta
sig fram till landningsbanorna.

Under dessa omständigheter är det inte så märkligt örn man reser det kravet,
att man, innan riksdagen går att fatta beslut, undersöker örn det inte är möjligt
att åstadkomma en flygplats för billigare kostnader än Halmsjöfältet, men
framför allt en flygplats, som kan utvecklas på ett sätt som svarar mot flygets
utveckling inte bara för 50 utun för kanske 200 år framåt i tiden. Örn man tänker
på den utveckling, som bilismen undergått, förstår man mycket väl, att
behovet av flygplatser och framför allt av storflygplatser kommer att bli en
trängande nödvändighet, som vi måste tillgodose. Vi böra då redan från början
söka lösa flygfältsfrågan på förnuftigaste och billigaste sätt, på samma gång
som vi tillgodose de trafikkrav, som kumla resas i framtiden från överhuvud
taget alla delar av vårt land, även de, som bo i norra och mellersta Sverige,
måste ju först söderut örn de vilja bege sig ut i världen. Det finns därför gott
fog för en sådan utredning.

Beträffande Halmsjöfältet har det sagts, att fältets värde bland annat skulle
bestå däri, att det skulle utgöra ett komplement till Bromma. Och Bromma
skulle i sin tur utgöra ett komplement till Halmsjöfältet på så sätt, att flygplan,
som landade på Bromma, skulle kunna gå ned också på Halmsjöfältet.
Ja, så långt håller resonemanget, men det håller inte, när man frågar sig huruvida
de stora flygplan, som Halmsjöfältet är avsett för, skola kunna gå ned
på Bromma. De kunna det helt enkelt inte.

Det har vidare sagts, att om man förlägger storflygfältet till Skåne, exempelvis
till Åhus, skulle det innebära, att det blir ett dött fält, som inte kommer
att trafikeras. Jag har ytterligt svårt att förstå det resonemanget. Örn det
får en timme att med buss åka från Halmsjön till Stockholm och inte mer än
en och en halv timme för att med flj.g färdas från Åhus till huvudstaden,
kan det väl inte vara motiverat att säga, att ett flygfält nere i Åhus skulle
bli ett dött fält. När man använder uttrycket »dött fält», utgår man från, att
det skulle bli Kastrups flygfält, som skulle ta trafiken från flygfältet vid
Åhus. Det förhåller sig inte på det sättet. Dessa båda flygfält skulle väl i
stället i framtiden kunna komplettera varandra, eftersom de stora maskiner, som
det här närmast är fråga om, kunna gå ned både på Åhusfältet och vid Kastrup.
Fälten skulle kunna komplettera varandra i sådana fall, då det på en
av platserna råder dålig väderlek eller äro andra rent tillfälliga svårigheter
förknippade med en landning. Även dessa skäl tala enligt min uppfattning
för att storflygfältet förläggs till Skåne, eftersom man då har möjlighet att
tillgodose trafiken även i detta avseende.

Det är naturligt, örn man ställer sig litet undrande också till det faktum att
man inte inom utredningen, trots att saken har påtalats i en motion av undertecknad
vid vårriksdagen, brytt sig örn att undersöka de förutsättningar, som
föreligga för att lägga storflygfältet vid Åhus. Det förefaller som örn man
vöre fullständigt bergtagen av tvångsföreställningen, att flygfältet nödvändigtvis
måste ligga vid Stockholm. Örn detta hade ju i och för sig inte varit så
mycket att säga, örn fältet verkligen legat så nära huvudstaden, att det i verklig
mening betjänat trafiken på Stockholms stad. Men det kommer fältet inte
att kunna göra, eftersom det ligger pä så långt avstånd från staden.

Det göres vidare gällande, att det inte är rimligt att lägga ett stort flygfält
på annan plats i landet, eftersom största antalet resande med langdistansmaskinerna
komma från Stockholm. Det är riktigt. Men det är riktigt endast därför
att flyget ännu så länge är någonting exklusivt; det är ännu mycket dyrt att
flyga,, och det är huvudsakligen personer, som äro ute i officiella eller halvofficiella
uppdrag, som kunna begagna flyget för närvarande. Det är således

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
huvudsakligen personer från Stockholm som flyga. Jag upprepar ännu en
gång, att vi naturligtvis skola hygga ett storflygfält, men vi böra inte bygga
det för den sorts trafik, som vi nu ha, ty flyget såsom trafikmedel kommer
självfallet att så småningom bli likvärdigt med varje annat trafikmedel, alltså
ett trafikmedel även för den breda publiken. Man skall sträva efter att göra alla
de omkostnader, som äro förenade med detta trafikmedel, så låga som man
överhuvud taget kan göra dem; man skall med andra ord handla efter samma
principer som man tillämpar när man försöker lösa andra trafikfrågor.

Det är allt detta som har sagi mig, att även om jag inte denna gång skulle
lyckas övertyga kammaren örn lämpligheten av ett uppskov med denna fråga
kan jag, då jag har varit nere och sett dessa flygfält ligga banade och klara
att tågås i bruk, inte underlåta att i min egenskap av representant för Blekinge
läns och Kristianstads läns valkrets rikta riksdagens uppmärksamhet på denna
sak. Det är främst detta som har varit min avsikt, och örn det är så, att riksdagen
icke vill taga hänsyn till detta, då får riksdagen taga ansvaret; jag är
fri från det.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som jag har väckt
i denna fråga.

Herr Wetter: Herr talman! Örn riksdagen bifaller det förslag, som utskottet
nu har tillstyrkt, får Sverige en komplettering av sina lufthamnar, som kan
ta hand om lufttrafiken i full utsträckning liksom våra hamnar kunna ta hand
örn sjöfarten. Jag vill här inte gå in på vad den föregående talaren anförde
örn storflygplatsen — det antar jag är utskottets sak — men jag vill i stället
rikta kammarens uppmärksamhet på en del frågor, som ha kommit fram i den
utförliga motivering, som statsrådet har givit sitt förslag och där han i viss
utsträckning redogör för sin syn på luftfartens program för framtiden, på vissa
områden åtminstone.

På s. 36 i propositionen — och denna har ju biträtts av utskottet — redogör
statsrådet för den utomordentliga utveckling som vår luftfart har undergått
under de senaste åren, och det säges om ABA, att dess trafiknät i dag är det
mest utgrenade i Europa. Man drar sedan den konsekvensen — det har både
statsrådet och utskottet gjort —• att markorganisationen måste följa med i utvecklingen,
så att den kan betjäna luftfarten på ett tillfredsställande sätt. I
annat fall, anser man, skulle Sveriges ställning som luftfartsnation komma att
förändras eller helt gå förlorad.

Nu tror jag det är riktigt att se på de här sakerna i ett sammanhang. Vår
markorganisation måste i första hand tillgodose Sveriges behov av luftfart,
alltså luftfarten mellan Sverige och andra länder inklusive den utländska luftfart
som kommer hit. Behövs storflygplatsen, så behövs den för att kunna mottaga
de flygplan, som komma från andra kontinenter och de flygplan, som de
svenska bolagen nu bygga för att kunna konkurrera i den trafiken. Men en
markorganisation kan inte hjälpa vårt flyg att exempelvis utsträcka sina linjer
över Europa och ta passagerare från Genéve till Rivieran, från Lissabon till
Casablanca o. s. v. Här kommer frågan örn luftfartsavtalen in, och det har
mer och mer visat sig, att man i varje land säger: örn ni flyga till oss skola vi
flyga till er, och vi skola ha lika mycket av er som ni få från oss. I dag har man
kunnat bygga upp svenskt flyg och utveckla de svenska linjerna i allra högsta
grad, beroende på att Europa ser ut som det gör. Men det dröjer väl inte länge
förrän alla de länder, som lia varit med i kriget, komma att bygga upp sin
luftfart. Och då komma de att fordra att få vara med, och då komma de kanske
inte att tillåta svenskt flyg att upprätthålla annan trafik än sådan som berör
Sverige.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Det finns tecken som tyda på att luftfarten inte, åtminstone under de närmaste
åren, kommer att få den kolossala utveckling som man kanske en tid
har trott att den skulle komma att få. De atlantiska flyglinjerna börja få ont
om passagerare. För vår egen linje är nu kön av passagerare slut ■— man kan
visserligen fortfarande fylla planen någorlunda — under det att tusentals passagerare
gå och vänta på att få fara med fartyg. Det finns en hel del amerikanska
flygbolag, som börja visa röda lyktor eller rättare sagt de röda siffrorna i sina
bokslut. Jag tror därför, att man vid detta tillfälle bör göra klart för sig att
det kan komma ganska kraftiga bakslag på detta område. När man investerar
pengar i flyget bör man tänka på dess ekonomiska bärighet och se till att man
har en någorlunda riktig kalkyl uppgjord.

Jag tror sålunda inte, att man beträffande flygbolagen -skall räkna med att
kunna få behålla internationell trafik i någon större skala. Säkerligen måste
vår flygtrafik gå samma besvärliga väg som vår sjöfart, som är uppbyggd genom
ett träget och idogt och mångårigt arbete och som med vårt, lund såsom
bas gått ut att tjäna Sverige och byggt ut den svenska trafiken steg för steg
och därigenom uppnått en position inom den internationella trafiken. Även
vår luftfart tror jag måste gå den vägen.

Om man utgår från att dessa synpunkter äro riktiga, skulle jag vilja påpeka
Anssa saker som förekomma i statsrådets och även utskottets program. I redogörelsen
för flygplatserna säger man, att Bulltofta och Torslanda kunna ta
emot flygplan, med en startvikt av högst 12 ton. Nu tror jag den siffran är
oriktig. Åtminstone räkna vi med att man på Torslanda skulle kunna ta emot
flygplan med upp till 32 tons startvikt, i varje fäll på den långa banan. Bromma
flygplats tar emot plan med en startvikt av 33 ton. Där kunna, ehuru med
svårighet, flygplan av typen Douglas DC 1 landa, d. v. s. de flygplan som nu
uppehålla trafiken på Amerika.

I sin redogörelse för utvecklingen har statsrådet emellertid talat örn att ABÄ
köpt 10 plan av typen DC. 6 för en kostnad av omkring 30 miljoner kronor.
Härtill komma kostnader för verktyg och hangarer, varigenom det investerade
kapitalet antagligen kommer att uppgå till ca 50 miljoner kronor. Ett flygplan
av denna typ har en startvikt av 42 ton. Vidare har SILA beställt stora atlantplan
som äro på 60—80 ton.

Nu kan jag mycket väl förstå, att statsrådet gör gällande att vi skola bygga
en storflygplats, där atlantplanen kunna gå ned. Beträffande Bromma flygplats
anser statsrådet, att på grund av finansiella skäl verksamheten där måste inskränkas
till att avse endast elen europeiska trafiken eller, som statsrådet uttrycker
det, »flygplan av mera begränsad storlek». Den begäran örn anslag på
tre miljoner kronor som luftfartsstyrelsen framställt för möjliggörande av förstärkning
av startbanorna på Bromma flygplats, varigenom där skulle kunna
landa flygplan över 30 ton, har därför icke föranlett någon åtgärd. Jag ser
inte något fel i det resonemanget. Men örn ABA för den europeiska trafiken
får sina nya DC bror med 42 tons startvikt örn ett eller två år och det tar fem
år att bygga den föreslagna storflygplatsen, frågar jag mig: vart skola under
tiden dessa tio plan ta vägen? I det stora investeringsprogrammet för ABA
nämns ingenting örn anskaffande av flygplan av typen Douglas DC 3, som
visat sig kunna sköta trafiken på Europas länder på ett ekonomiskt sätt. De
nu inköpta planen, DC 6, äro däremot stora flygplan, som kunna ta 52 passagerare,
och för att de ska bli ekonomiska måste de flyga mycket långa sträckor
och böra inte gå ned på många närliggande platser.

Den markorganisation som skall utbyggas skall ju tjäna landet i dess helhet.
Dess förnämsta uppgift kan inte bliva att bara tjäna Stockholm, utan den måste
tjäna även andra delar av vårt mycket långa land — jag tänker på västkusten,

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 fm.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Malmö och även på Norrland. Örn nu Aerotransport skall ersätta sina nuvarande
plan med de DC 6:or, som äro beställda, men som inte kunna gå ned någonstans
i Sverige utom på storflygplatsen och tillfälligtvis på Bromma, frågar jag mig:
hur skola då de andra delarna av Sverige kunna bli betjänade av luftfarten utan
att vi omedelbart bygga ut både Torslanda och Bulltofta? Jag har sett att
såväl utskottsmajoriteten som reservanter önskat en utredning beträffande arbetskraftsfrågor,
men jag tror att det vore synnerligen tacknämligt, örn herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ville snarast möjligt
även utarbeta en plan över hur man tänker sig utvecklingen av vår luftfart
sett i samband med vår markorganisation, så att luftfarten kan fylla de anspråk,
som kunna ställas på den i andra delar av Sverige än från dem som bo
i närheten av Stockholm.

På framställning av herr talmannen heslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 560, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust;

nr 561, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till den
internationella flyktingskommittén m. m.;

nr 562, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan
föreskriven säkerhet;

nr 567, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor m. m.; samt

nr 568, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes tredje särskilda utskottets memorial nr 2, angående
ersättning till kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 307.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Det är inte utan tvekan som jag i
statsutskottet kunnat vara med om att tillstyrka den här föreliggande propositionen;
man skulle kunna åberopa flera och starka skäl mot att i nuvarande
läge fatta beslut örn ett så stort byggnadsföretag som det här gäller. När jag
likväl i princip har varit med örn att tillstyrka byggandet av ett storflygfält
vid Halmsjön, så har det till stor del berott på att jag ansåg det önskvärt, att
utskottet kunde komma fram till ett enigt beslut. (Jag hade tänkt mig, att det
skulle finnas vissa möjligheter att få till stånd ett vad beträffar motiveringen
något mera återhållsamt utlåtande än det, som här föreligger från utskottets
sida. Jag måste tillstå, att jag delvis har misslyckats därutinnan, och detta
har i sin tur föranlett, att jag tillsammans med en annan ledamot av statsutskottet
har ansett mig böra avlåta en särskild reservation beträffande viss del
av motiveringen.

Statsutskottet säger i sitt utlåtande nederst på s. 19, att utskottet »vill uttala
sin tillfredsställelse över att riksdagen redan innevarande år beretts tillfälle
taga ställning i denna betydelsefulla fråga». Jag har icke kunnat dela
denna utskottets uppfattning och har således ej kunnat underskriva detta uttalande.
Jag har i stället funnit, att det kunde ha varit all anledning för statsutskottet
att uttala missnöje över att propositionen i denna omfattande fråga,
som gäller byggandet av ett storflygfält till en kostnad av i runt tal 100 miljoner
kronor, framlagts för riksdagen vid en så sen tidpunkt som här är fallet;
riksdagen står ju nu inför sin avslutning, och arbetstiden har varit absolut
begränsad. Under alla förhållanden måste behandlingen av ärendena vara avslutad
innan den nya lagtima riksdagen sammankallas, och därför har det i
praktiken blivit nödvändigt att få allting klart före julhelgen. Propositionen
avlämnades så sent att statsutskottets fjärde avdelning, som haft ärendet för
beredning, efter motionstidens utgång hade sex dagar på sig för att inför utskottet
avge ett förslag till utlåtande. Man förstår, att det inte har varit
möjligt för utskottet att på denna knappa tid tränga in i denna stora fråga
så grundligt som önskvärt vore. Statsutskottet och dess fjärde avdelning ha
säkerligen gjort allt vad på dem ankommit för att så allsidigt som möjligt behandla
denna fråga, men det är uppenbart att tiden har varit alldeles för
knapp. Med hänsyn härtill anser jag för min del, att utskottet i stället för
att uttala denna stora tacksamhet hade haft anledning att påtala det förhållandet,
att propositionen i en så betydelsefull fråga som denna har avlämnats
alldeles för sent.

Detta har nu inte på något sätt haft betydelse för mitt ställningstagande i
sakfrågan. När jag i en reservation har angivit en avvikande mening beträffande
motiveringen, så har det framför allt varit på två punkter som min
uppfattning gått i annan riktning än utskottsmajoritetens. Den första punkten
gäller den ekonomiska sidan av flygverksamheten, närmast markkostnader -

Ang. byggande
av en
storflygplats
m. m.
(Fort».)

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
na och anläggningskostnaderna för flygfälten. I denna kammare har som bekant
åtminstone vid två tidigare tillfällen påtalats det förhållandet, att staten
har offrat mycket stora pengar på flygverksamheten, dels i form av rena subventioner
och dels även genom tillhandahållande av fria flygplatser och fri
marktjänst. Dessa påtalade förhållanden ha varit rådande, man kan säga, under
hela den tid civilflygning förekommit här i landet. Från år 1919 och fram
till den 1 juli föregående år har till civilflyget totalt anslagits inte mindre än
cirka 25 miljoner kronor, och av hela detta belopp har flyget självt icke svarat
för mer än något över två miljoner kronor; staten har således fått satsa cirka
23 miljoner kronor på civilflyget, och dessa pengar ha tagits av skattemedel.
Under samma tid har staten dessutom i anläggningskostnader för civilflygplatser
satsat i runt tal 56 miljoner kronor. Ett som allt har staten för flygverksamheten
utbetalat icke mindre än 80 miljoner kronor, utan att flyget självt
i någon nämnvärd grad har kunnat bidraga till att täcka dessa stora kostnader.

Nu har man emellertid igångsatt utredningar i syfte att utröna, i vilken mån
flyget självt för framtiden skulle kunna betala sina kostnader. En sådan utredning
har företagits av luftfartsstyrelsen, och vidare har regeringen tillsatt
särskilda flygplatsekonomisakkunniga, som ha framlagt ett förslag till en flygets
egen självkostnadskalkyl. Enligt detta förslag skulle det vara i viss mån
sannolikt, att trafikflyget inom några år och i varje fall vid den tidpunkt,
då det här föreslagna storflygfältet skulle vara färdigt, har en sådan trafikvolym
och sådana inkomster, att trafikflyget av sina bruttoinkomster skulle
kunna avsätta 15 procent till markkostnader. Därmed skulle trafikflyget självt
kunna bära icke blott förräntningen av det i flygplatserna nedlagda kapitalet,
utan också kostnaderna för den marktjänst som luftfartsstyrelsen tillhandahåller
för flygets räkning.

Nu hade det enligt min mening varit önskvärt att riksdagen, samtidigt som
detta omfattande förslag till storflygfält framlades, kunde fått mottaga ett
förslag om på vad sätt frågan örn flygfältens och marktjänstens finansiering
skulle ordnas. Hade ett sådant förslag förelegat, skulle det givetvis ha varit
mycket lättare att taga ställning till själva anslagsfrågan; det rent statsfinansiella
spörsmålet hade ju då kommit i ett helt annat läge. När så ej kunnat ske,
har jag i min reservation velat utsäga, att riksdagen förväntar att ett sådant
förslag snarast framlägges och att riksdagen önskar få del av ett sådant förslag
för att kunna bedöma, huruvida flyget självt bär möjligheter att betala sina
kostnader.

Detta är den ena punkten, där jag avviker från utskottets majoritet.

Den andra punkten gäller själva anläggningsarbetet, alltså frågan om tillgången
på material och arbetskraft för byggandet av det föreslagna storflygfältet.
Jag har inte kunnat undgå att konstatera, att tidpunkten för utförandet
av detta stora arbete just nu måste anses vara mycket olämpligt. Ur andra
synpunkter kan tidpunkten naturligtvis vara den lämpliga, men ur just den
synpunkten, att det för närvarande råder brist på material och arbetskraft, måste
det framstå såsom synnerligen tvivelaktigt, örn man nu bör igångsätta ett så
stort företag som det här gäller. Departementschefen har själv betonat, att denna
fråga måste bli föremål för ett allvarligt övervägande. Jag har i reservationen
velat understryka detta och har därutöver framhållit, att »när fråga uppkommer
örn meddelande av byggnadstillstånd för storflygplatsen ali nödig
hänsyn bör tagas till behovet av arbetskraft även för andra kommunikationsleder,
så att icke för landet betydelsefulla anläggningsarbeten av denna art
bli eftersatta».

Utskottet bär från arbetsmarknadskommissionen inhämtat uppgifter örn läget

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
beträffande arbetskraften, och kommissionen har för sin del kunnat förklara,
att det för första etappen, intill den 1 juli nästa år, finns möjligheter att tillgodose
flygfältsbygget med arbetskraft; man har beräknat, att arbetsstyrkan
under denna första etapp skulle utgöra högst 150 man. Kommissionen har emellertid
förklarat, att den anser läget för den följande tiden vara svårbedömligt,
och har ej kunnat göra några utfästelser. Det verkliga läget är nu, enligt uppgifter
som jag har fått från arbetsmarknadskommissionen, att arbetet har måst
nedläggas vid inte mindre än 124 arbetsplatser dels i arbetsmarknadskommissionens
egen regi och dels i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens iegi; och anledningen
har varit bristen på arbetskraft. Dessa arbeten avse till en mindre
del hamnar eller vatten- och avloppsledningar, men till övervägande delen gäller
det vägarbeten och brobyggnader på landsbygden. Under innevarande år
har det inträffat, att sådana arbeten nedlagts och arbetskraften dirigerats till
ett flygfält för att iordningställa detta. Man måste självfallet ifrågasätta, örn
det verkligen kan vara en fullt försvarlig politik att på detta sätt beröva nyttiga
och för landsbygdens befolkning betydelsefulla vägbyggen den erforderliga
arbetskraften.

Men det räder brist inte endast på arbetskraft. Senast i gårdagens eftermiddagstidningar
läste jag, att bristen på byggnadsjärn håller på att stoppa upp
byggnadsverksamheten. Det råder också brist på cement och annat för byggnation
erfoderligt material. Då denna brist redan är så stor, att den faktiskt
inverkar hämmande på byggandet av bostäder och andra viktiga byggnader,
måste man givetvis gå mycket försiktigt fram när det gäller att besluta igångsättandet
av nya, oerhört material- och arbetskraftsslukande byggnadsföretag.

Jag har således med min reservation velat särskilt betona och understryka,
att vi för närvarande befinna oss i ett kritiskt läge. Samtidigt som jag tillstyrkt
förslaget örn att bygga en storflygplats, har jag velat framhålla, att
igångsättandet av dessa arbeten måste ske med all försiktighet, så att icke
andra nyttiga arbeten speciellt när det gäller våra kommunikationsleder bli
eftersatta.

Det kunde vara åtskilliga andra synpunkter att anföra på detta ärende, men
vi ha ju här i kammaren rätt nyligen, vid midsommartiden, behandlat denna
fråga, och jag framförde redan då de allmänna Synpunkter jag har på frågan.
Därför skall jag inte nu upptaga tiden med att ytterligare diskutera de allmänna
spörsmålen.

Vad beträffar anslagen till och arbetena vid Bromma flygplats äro vi inom
utskottet fullt eniga.

Utskottet är också enigt beträffande den av herr Elowsson väckta motionen
örn storflygfält vid Åhus. Redan under vårriksdagen väcktes en motion om
denna sak, och utskottet var även då av den uppfattningen, att örn ett storflygfält
skall byggas, så måste det förläggas i närheten av huvudstaden. Herr
Elowsson har emellertid återkommit till frågan i sin föreliggande motion och
har i en, det vill jag gärna säga, ganska god motivering bland annat framhållit,
hur lätt det skulle vara att bygga ett storflygfält vid Åhus. Jag vill nämna,
att utskottet har tillfrågat sakkunskapen örn dess uppfattning rörande förslaget
i denna motion och vi lia fått dot svaret, att det skulle gå utmärkt lira att bygga
ett storflygfält vid Åhus — kostnaden skulle kanske inte uppgå till mer än hälften
av kostnaderna för ett storflygfält vid Halmsjön — men att förslaget har
ett fel: när fältet blir färdigt, kommer det inte att bli någon trafik. Därmed
faller tydligen hela tanken, eftersom det är meningslöst att bygga ett flygfält,
örn man inte kan räkna med en viss trafikvolym. De Sakkunnigas motivering för
denna ståndpunkt är, att Åhus ligger alldeles för nära Kastrup. De stora flygplan,
som upprätthålla den transoceana trafiken och som landa i Kastrup,

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
komma icke att gå ned i Åhus; det skulle inte vara lönande, eftersom avstånden
äro för korta. Följaktligen skulle Sverige gå miste örn den transoceana trafiken.
Mot denna sakkunskapens ståndpunkt har varken jag eller någon annan
av utskottets ledamöter vågat resa någon allvarlig erinran.

Jag har bara velat göra dessa små reflexioner med anledning av herr Elowsson
motion. I övrigt ämnar jag inte ingå på något bemötande av hans inlägg;
det komma säkerligen andra av utskottets ledamöter att göra.

Med det anförda har jag velat klarlägga min syn på detta viktiga spörsmål
och vad jag och herr Karlsson i Munkedal ha avsett med vår reservation, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Hesselbom: Herr talman! Jag har i likhet med den föregående talaren
avgivit en reservation till utskottets utlåtande i anledning av denna proposition.
I stort sett skulle jag kunna inskränka mig till att instämma i de synpunkter,
som den föregående talaren har anfört på denna fråga, men då det är
ytterligare ett par saker som jag skulle vilja framhålla, dristar jag mig att
under några minuter upptaga kammarens tid.

Jag vill från början lia sagt, att jag är positivt inställd till det svenska civilflyget.
Jag kan också acceptera, att samhället som sådant lämnar vissa subventioner
för att hjälpa detta trafikmedel att komma i gång på samma sätt som
tidigare har skett när det gällt andra trafikmedel. Men jag är i likhet med åtskilliga
andra mycket tveksam örn huruvida tidpunkten just nu är den rätta
för att starta ett så kostnadskrävande företag som detta. Enligt min uppfattning
hade det varit synnerligen önskvärt, att riksdagen blivit i tillfälle att
pröva denna stora fråga i samband med behandlingen av kapitalbudgeten för
nästa budgetår. Man hade då haft möjlighet att bedöma detta anslag i sitt sammanhang
med andra anslagsfrågor i avseende framför allt på våra landkommunikationer,
vilka frågor då komma att föreligga inför riksdagen. Jag är
tämligen övertygad örn att vi till våren kunna vänta en lång rad motioner från
olika landsändar, där man kommer att framhålla brister i vårt vägväsen och på
goda grunder begära ökade anslag för en utveckling och förbättring av vägväsendet.
Jag hyser också den uppfattningen, att det är angeläget att fortsätta
moderniseringen av våra järnvägar genom breddning av smalspåriga järnvägar
och genom fortsatt dubbelspårsbygge, elektrifiering o. s. v. Om riksdagen hade
satts i tillfälle att pröva det nu föreliggande projektet i detta större sammanhang,
hade man haft större möjligheter att bilda sig en uppfattning örn huruvida
byggandet av ett storflygfält just är det ändamål, som i närvarande tid är det
mest aktuella och som snabbast kommer att ge utdelning. Det hade varit önskvärt,
örn man i det nuvarande läget med knapphet på arbetskraft och material
hade blivit i tillfälle att göra en sådan avvägning.

Man hade då också måhända haft en klarare bild av den framtida utvecklingen
i det avseende, som kammaren så ingående diskuterade under gårdagen,
nämligen utvecklingen på det penningpolitiska området. Herr Domö yttrade i
går, att vad vi enligt hans uppfattning just nu framför allt böra främja är en
ökad produktion av nödvändiga varor. Jag delar helt och fullt högerledarens
uppfattning därvidlag, men från den utgångspunkten måste man bli tveksam
örn huruvida det just i nuvarande läge är etet lyckligaste att investera stora
belopp i byggandet av ett flygfält, som under alla förhållanden icke kommer
att bli av betydelse förrän örn fem eller sex år, då vi. som man får hoppas, befinna
oss i en helt annan situation än den nuvarande.

Man hade kanske då också fått lättare att bilda sig en föreställning arn den
framtida flygtrafikens utveckling. Av herr Wetters anförande framgick, att
den hansse för flygtrafiken, som inträffade omedelbart efter världskrigets slut,

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
nu håller på att avstanna. Jag är inte helt övertygad om att de prognoser, som
ligga till grund för flygfältssakkunnigas utredning, komma att hålla streck
ens under den allra närmaste framtiden. Det är inte uteslutet, att man ett stycke
in på nästa år skulle kunna bilda sig en klarare uppfattning örn hur läget kommer
att gestalta sig även på detta område.

Från dessa utgångspunkter borde jag givetvis för närvarande helt enkelt yrka
avslag på den föreliggande propositionen. Då emellertid riksdagen så sent som i
somras med mycket stor majoritet begärde ett förslag i denna fråga och då
regeringen med den framlagda propositionen har effektuerat det av riksdagen
uttalade önskemålet, dristar jag mig inte att nu framställa något avslagsyrkande.
Jag skall i stället, herr talman, inskränka mig till att uttala den förhoppningep,
att regeringen vid sin fortsatta prövning av detta ärende tar hänsyn till
vad utskottet har uttalat och vad reservanten herr Andersson speciellt har
understrukit, nämligen att byggandet av storflygfältet icke får tillåtas inverka
menligt på igångsättandet och genomförandet av andra för vårt kommunikationsväsen
viktiga arbeten. Såsom jag tidigare sagt, är jag nämligen inte fullt
övertygad örn att det för landets ekonomiska utveckling i närvarande stund är
viktigare att få ett storflygfält än att få bättre landkommunikationer.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! De anföranden, som hittills
hållits i förevarande ärende, ge mig anledning att något utförligare ingå
på spörsmålet örn byggandet av en storflygplats och behovet av en sådan än
jag tidigare tänkt skulle vara nödvändigt. Jag har nämligen den uppfattningen,
att intresset för en lösning av denna fråga i positiv riktning omfattas
av så många, att statsutskottets utlåtande borde kunna anses säkrat.

Jag vill till att börja med erinra om att vid vårriksdagen väcktes motioner i
detta ämne, vilka gåvo statsutskottet anledning att göra ingående undersökningar
örn behovet av ett storflygfält i vårt land. Vi hörde sakkunniga och
experter, och resultatet blev ett skrivelseförslag till Konungen med begäran
örn en kungl, proposition i ämnet.

När reservanten herr Andersson i Rixö nu i dag uttalar sin tveksamhet rörande
det framlagda förslaget, ligger ju detta i linje, örn dock inte helt, med
både hans och den siste ärade talarens herr Hesselboms inställning i våras. De
voro nämligen då motståndare till det framlagda skrivelseförslaget.

Motståndet har nu inskränkt sig till en tveksamhet, som tagit sig uttryck i
form av en reservation till utskottsutlåtandet i fråga om motiveringen.

Herr Andersson i Rixö påtalar den sena tidpunkten för framläggandet av
propositionen, och han har inte velat vara med om att uttala sin tacksamhet
för det positiva förslag, sorn nu framlagts. Det kan i detta sammanhang förtjäna
erinras om, såsom jag nyss sade, att denna fråga diskuterats mycket ingående
så sent som i våras. För statsutskottet, och jag förmodar också för riksdagens
ledamöter, är det därför inte något obekant ämne som nu presenteras.
En finansiell utredning har dock tillkommit, som ytterligare klarlägger den
ekonomiska sidan av saken.

Herr Andersson i Rixö hade erinringar att göra i tre olika avseenden, nämligen
med avseende på finansieringen, arbetskraftstillgångcn och kostnaderna,
särskilt då vägkostnaderna.

Beträffande frågan örn finansieringen av detta stora företag har, såsom jag
redan nämnt, av de s. k. flygplutsekonomisakkunniga företagits en utredning,
som ger möjlighet till en överblick i detta hänseende. De sakkunniga lia med
utgångspunkt från vissa beräkningar rörande trafikintensiteten år 1951 ansett
en belastning av trafikkostnaderna så småningom bliva möjlig med belopp mot -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en stor fly g glats m. m. (Forts.)
svarande markorganisationens nettokostnad efter anläggande av en storflygplats
och komplettering av flygplatsnätet i övrigt. Därvid har räknats med
amortering och förräntning av anläggningskapital med undantag för äldre,
helt avskrivna anläggningar. På denna punkt har således en värdefull komplettering
gjorts av den tidigare utredningen. Detta har helt naturligt bidragit
till att minska betänkligheterna ur statsfinansiell synpunkt mot det nu föreslagna
stora projektet.

Reservantens andra invändning rörde frågan örn den rådande bristen på
arbetskraft, och då han hyste betänkligheter mot att nu igångsätta ett arbete
av denna storleksordning. Även denna sida av saken har utskottet ingående
undersökt. Representanter för arbetsmarknadskommissionen ha varit uppe i
statsutskottet för att utskottet skulle få höra deras mening just i denna fråga.
Därvid framkom, att tillgången på arbetskraft i Stockholm var betydligt bättre
än man hade vågat hoppas. De uppgifter, som lämnades, voro ganska överraskande.
Det upplystes nämligen, att det för närvarande finns ca 200 grovarbetare
i Stockholm, som kunna disponeras för olika arbeten, av vilka 100 nu omedelbart
för detta företag vid Halmsjön. Vidare kunde upplysning lämnas örn det
antal arbetare, som kunna ställas till förfogande av kommunerna runt omkring
Stockholm. Åtskilliga anläggningsarbeten hålla dessutom på att slutföras, vilket
betyder ledig arbetskraft allteftersom arbetena äro klara. Särskilt nämndes
ett mycket stort företag, inte långt från Stockholm, som sysselsätter några
hundra man och som blir färdigt fram på nästa sommar. Arbetarna där bli då
disponibla för arbeten på annat håll. I den kommun, där Halmsjön ligger, har
folk redan börjat anmäla sig för att få anställning vid arbetena på flygfältet
i Halmsjön.

Enligt planläggningen beräknar man att under innevarande budgetår för
arbetet vid storflygfältet skola erfordras cirka 150 man. Att detta antal kan
ställas till disposition ha vi således full bekräftelse på. Nästa budgetår kräver
en arbetsstyrka av ungefär 800 man. Arbetsmarknadskommissionens representanter
och arbetschefen för det blivande företaget ha förklarat detta vara mera
svårbedömbart, men att de lia möjligheter att fylla även detta behov. För att
inte frågan om tillgången på arbetskraft skall haka upp sig, har dock utskottet
fäst uppmärksamheten på att det torde få ankomma på Kungl. Majit att
vid varje tidpunkt ta detta spörsmål under omprövning. Det torde vara klart,
att arbetet måste bedrivas i takt med hänsyn till arbetskraftstillgången. Det
kan ju bedrivas i saktare eller hastigare tempo. Denna fråga har under utskottets
behandling blivit klarlagd på ett, det måste jag säga, överraskande tillfredsställande
sätt.

Beträffande anmärkningen örn den knappt tillmätta tiden för behandlingen
av detta ärende, kan jag meddela, att vi i utskottet, så fort propositionen lämnats
och således före motionstidens utgång, satte i gång med de förberedelser,
som kunde göras. Det kan även omnämnas, att statsutskottet in pleno beretts
tillfälle att avlägga ett besök vid Halmsjön för att på ort och ställe ta del
av förhållandena beträffande det blivande storflygfältet. Vi ha också haft
tillfälle att bese den plats, som först var ifrågasatt såsom flygfält, men som
sedermera inte kunde godtagas. Flera olika föredragningar ha dessutom förekommit.
Vid motionstidens utgång hade utskottet därför sina genom utskottets
försorg gjorda undersökningar klara och kunde genast ägna sig åt granskningen
av motionerna. Att det i alla fall lyckats utskottet att på denna korta
tid åstadkomma sitt utlåtande i denna fråga, som alltså i viss mån forcerats,
har till icke ringa del berott på en skicklig sekreterare, som nedlagt ett mycket
förtjänstfullt arbete under utskottets behandling.

Frågan om behovet av ett storf]ygfält har också ingående omprövats. Den -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
na fråga diskuterades ju även i våras, men det kan förtjäna framhållas att
ytterligare undersökningar sedan dess ha skett i olika avsenden. Vårt land haT
varit representerat vid internationella förhandlingar angående dessa spörsmål,
och utskottet har sedermera fått redogörelser för åtgärder på detta område i
olika länder och för de synpunkter som för vårt lands vidkommande med hänsyn
till flygväsendets utveckling kunna anläggas på tillkomsten av ett storflygfält.
Det har därvid förklarats, att utvecklingen på flygets område fortgår
i en takt, som man knappast vågat drömma om, i en raskare takt än vi
till och med i våras anade. Utvecklingen går också mot allt större och större
flygplan. Vi ha ju redan nu flygplan med en lastkapacitet av upp till 60 ton,
men man överväger att öka lastkapaciteten till 90 ton, och det talas till och
med örn 150 ton. Med denna utveckling för ögonen måste det stå klart, att
det är nödvändigt att ha tillgång till en flygplats, som kan ta emot en internationell
flygtrafik av dessa mått. Av de förhandlingar, som förts, har
framgått, att det råder en tävlan länderna emellan örn att komma först i utvecklingen.
Vi måste säga oss att örn vi inte hålla oss framme, kan det träffas
överenskommelser örn flyglinjer och utbyggande av flygplatser på ett sätt, som
kan ställa vårt land i efterhand. Det kan bli svårt för oss att förhandlingsvägen
efteråt reparera en sådan skada. Detta gör att i första hand frågan örn
byggandet av en storflygplats, men också helt naturligt flygplatsfrågan i allmänhet,
är mycket trängande och måste bringas till sin lösning. Det kan i
detta sammanhang förtjäna framhållas, att de båda svenska flygbolagen ABA
och SILA utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete i fråga örn det svenska
civilflygets utveckling och vunnit ett anseende, som det är angeläget för vårt
land att i fråga örn markorganisationen söka stödja och upprätthålla.

I detta sammanhang komma vi givetvis in på frågan om platsen för det nya
storflygfältet. Herr Elowsson har ju på denna punkt väckt en motion, som
går ut på att flygfältet bör förläggas till trakten av Åhus i Kristianstads län,
och han har i dag från talarstolen motiverat detta förslag. Han gjorde gällande,
att de, som hävdade att storflygfältet skulle förläggas till Halmsjön,
hade en felaktig utgångspunkt för sitt bedömande av denna fråga. Han säde
att man inte undersökt möjligheterna att förlägga flygfältet till någon annan
plats än Halmsjön, som låg hela 47 kilometer från Stockholm. Detta är ett
oriktigt påstående. Utskottet har på denna punkt hort de flygplatssakkunniga,
som hade synnerligen väl reda på landet i alla dess olika delar och väl
kände till var eventuella flygplatser lämpligen kunde förläggas. Frågan om
en flygplats i Åhus var därför för dem inte obekant. De redogjorde mycket
utförligt för förutsättningarna att förlägga flygplatsen i Åhus både vad beträffar
själva anläggningen och driften. Det är möjligt, sade de, att en storflygplats
i Åhus kan bli billigare än en vid Halmsjön, men man måste komma
ihåg att när det gäller att ta emot flygplan med den lastkapacitet, som man
numera har att räkna med — redan nu upp till 60 ton och inom en inte alltför
avlägsen framtid 90 ton och mera — måste banan vara av en särskilt god
beskaffenhet. Det går inte att landa på ett sandfält med dessa tunga plan,
utan det blir nödvändigt att göra omfattande grundfel-,stärkningsarbeten. Men
det må vara hur som helst därmed. Den uppgift, som talar sitt mest tydliga
språk är den att en flygplats med denna belägenhet icke kan beräknas få en
trafik, som uppväger dc nedlagda kapitalkostnaderna. Den samverkan mellan
Bromma flygplats och storflygfältet, som utgör en av förutsättningarna för
det föreliggande projektet, kan inte åstadkommas, örn man förlägger ett flygfält
nere i trakten av Åhus. Örn ett flygfält skulle förläggas dit, skulle man
få lov ali lägga ned avsevärda kostnader på Bromma utan att Bromma ändå
skulle fylla uppgiften såsom ett komplement till en storflygplats.

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

Från dessa utgångspunkter har enigheten varit fullständig inom utskottet.
Även den ärade reservanten, herr Andersson i Kixö, ansåg ju att storflygplatsen
borde förläggas i närheten av Stockholm. Vi ha emellertid också sökt utröna
hur praxis är i utlandet beträffande placeringen av storflygfält, och därvid
bär upplysts, att de stora flygfälten i allmänhet förläggas i närheten av
det största trafikcentrum, helst i närheten av huvudstaden. Då här påtalats
att avståndet till Stockholm är 47 kilometer, vilket av en del talare betraktats
såsom väl långt, kan det förtjäna omnämnas, att det betraktas såsom en allmän
princip, att flygfält icke böra förläggas alldeles inpå städerna, utan ett
stycke utanför. Detta därför att flygplatserna böra ligga så fritt som möjligt
för att underlätta in- och utflygningen i största möjliga mån. Det bör
också meddelas, att avståndet 47 kilometer är beräknat från Gustav Adolfs
torg, samt vidare att det kommer att göras vissa vägförbättringar, vilket kommer
att betyda att avståndet inte bara förkortas utan också att trafiken kommer
att kunna gå snabbare. Man räknar med cirka fyrtio minuters körtid ut till
flygplatsen från staden, och det betraktas allmänt i utlandet, när det gäller
en flygtrafik av detta slag, inte såsom någon belastning för flygtrafiken. Vi
skola komma ihåg, att det här gäller stora tunga flygplan, som färdas sträckan
Stockholm—Paris på fem timmar eller Stockholm—New York på något
över tjugu timmar. Det spelar i detta fall ingen roll, om man har flygplatsen
på tjugu eller fyrtio minuters avstånd från huvudstaden. Det som betyder någonting
är möjligen tullvisitationerna och dylika saker, men det innebär i detta
avseende faktiskt en fördel, örn flygtrafiken är så ordnad, att den ligger
på en självständig plats. . ...

Utskottet har på dessa grunder inte kunnat tillmötesgå den ärade motionären,
och utskottet har på denna punkt varit fullt enigt.

Herr Wetter hade ett anförande, som jag inte riktigt förstod. Han erkände
att flygplatsen är nödvändig för att vi skola kunna mottaga de stora planen
från Amerika, men han drog fram en del betänkligheter. Genom internationella
överenskommelser kunde man vänta en reglering av flygverksamheten,
vilken skulle kunna ha till följd att vi inte skulle kunna ekonomiskt utnyttja
våra resurser. Vidare påpekade herr Wetter, att flygtrafiken på senare tid
minskat, under det att sjötrafiken ökat. Folk stod i kö vid båtarna, men antalet
flygpassagerare minskade. När jag hörde herr Wetter, som är en mycket
framstående och sympatisk representant för sjöfartsnäringen, frågade jag
mig, örn herr ^Vetter möjligen i tillkomsten av detta nya transportmedel sag
en konkurrerande faktor i förhållande till sjötrafiken. Jag var pa sin tid ledamot
av en kungl, kommitté, som hade att utreda spörsmålet om konkurrensförhållandena
mellan järnvägs-, bil- och sjötrafiken, vilket var ett ganska besvärligt
ämne. Nu har alltså flyget kommit till och också blivit ett konkurrerande
trafikmedel. Men bortsett från detta, är det ju ganska känt, att resorna
utomlands ökat i en oanat stor omfattning, och att även sjötrafiken därvid
har fått sin del är ju också allmänt känt. De sakkunniga, som vi hort, ha
emellertid inte kunnat lämna oss några uppgifter om någon minskning i antalet
flygpassagerare, utan snarare förklarat, att man står inför nödvändigheten
att ytterligare utvidga flygtrafiken och att utöka antalet flygplan.

Herr Wetter tvivlade på de ekonomiska möjligheterna, när det gällde driften
av detta stora företag. Jag fattade inte riktigt vad han syftade på, men jag
vill understryka att aktiebolaget Aerotransport, som tidigare haft statssubvention,
numera inte har sådan och att ABA och SIDA, såsom jag nyss säde, utvecklat
sig mycket framgångsrikt. Att biljettpriserna för flygets vidkommande
kunnat sänkas synes mig vittna något örn vilken riktning utvecklingen
på flygets område tagit. När det talas örn flygets utveckling, kan det förtjäna

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en slorflygplals m. m. (Forts.)
erinras om en artikel i en amerikansk tidskrift, Time, som jag under middagsrasten
bley uppmärksamgjord på. I denna upplyses att under år 1945 flyget
i Amerika transporterat lika mycket folk som järnvägarna i Amerika per år
gjorde närmast före år 1939, således före kriget. Det talar sitt tydliga språk,
även om jag givetvis inte haft möjlighet att kontrollera denna uppgift. Den
stämmer emellertid väl med de uppfattningar som vi i utskottet fått av de
sakkunniga.

Herr Wetter betvivlade riktigheten av uppgiften örn att Torslanda inte
skulle kunna, ta emot flygplan med större startvikt än 12 ton. Denna uppgift
betvivlade vi också inom utskottet vid utlåtandets justering, och för säkerhets
skull införskaffade vi en kontrollerande uppgift, som bekräftade riktigheten
av den uppgift vi ursprungligen fått. Längre ha vi inte kunnat gå i fråga
örn kontroll.

Beträffande herr Anderssons i Rixö och herr Hesselboms betänkligheter i
fråga örn investeringar på flygets område i konkurrensen med investeringar
för andra kommunikationsändamål — för exempelvis anläggande av vägar
och för breddning av smalspåriga järnvägar — kan jag hänvisa till vad jag
redan anfört samt till vad som står i utskottsutlåtandet. Sedan den en gång
är gjord, ha vi lågt grunden till detta nya kommunikationsmedels utveckling,
en utveckling som jag tror skall bli till gagn för hela vårt land.

När det av reservanten påpekas, att väganslagen inte böra sättas i efterhand,
delas denna uppfattning av hela utskottet. Utskottet säger också i sitt
utlåtande: »Enligt utskottets mening kan det icke anses tillfredsställande att
till följd härav vägarbeten inom andra delar av landet skulle behöva med hänsyn
till väganslagens begränsade storlek skjutas åt sidan. Skäl synas därför
tala för att i sinom tid å riksstaten uppföra ett särskilt anslag för Uppsalavägens
omläggning.» Därmed ha vi velat giva till känna, att dessa speciella
byggnadsarbeten inte få inkräkta på andra kommunikationsmedels utveckling.

Det är ju också så,. att byggandet av detta storflygfält tar lång tid. Det
beräknas inte vara i sin helhet färdigt förrän år 1951, och även örn man skall
försöka att få en av banorna färdig tidigare, 1948 eller 1949, är det dock en
avsevärd tidrymd, som detta anslag spänner över, även örn det i och för sig är
ett stort anslag.

Herr Hesselbom pekade på att detta anslag borde tagas upp i anslutning
till andra anslag och ses mot bakgrunden av den penningpolitiska utvecklingen.
Ja.g har redan tidigare haft tillfälle att uttala, att anslag, som användas
för produktiva ändamål -— och detta är ett sådant anslag — ha en annan
karaktär och inte skada den penningpolitiska utvecklingen på samma sätt som
utlandskrediter, som man inte får tillbaka, eller utbetalningar i form av subventioner
och andra liknande anslag, för vilka man inte får någon reell valuta.
I detta fall får man en reell valuta för penningarna, en valuta sorn utgör underlag
för flygväsendets utveckling och således ett underlag för hela landets
ekonomiska utveckling.

''Jag tror att jag med vad jag nu yttrat har berört de viktigaste synpunkter,
som kunna läggas på detta ärende, och jag finner det synnerligen angeläget
för utvecklingen på detta område, att kammaren biträder statsutskottets förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Efter att ha åhört det anförande, sora
statsutskottets ordförande här hållit, har man kanske fått det intrycket att det
enda saliggörande skulle vara att välja Halmsjön som plats för det planerade
storflygfältet här i landet. Jag tror emellertid inte, att förhållandena vid Halm -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
sjön i fråga om förläggandet av detta storflygfält äro så gynnsamma som statsutskottets
ärade ordförande velat göra gällande. Jag vet ju mycket väl, att
statsutskottet har besökt platsen och sett, hur det ser ut där, men jag är säker
på att örn statsutskottet också hade besökt den plats för detta storflygfält, som
herr Nils Elowsson har föreslagit i sin motion, nämligen Åhus, skulle utskottets
inställning till Halmsjöförslaget ha varit en helt annan.

Man kan ju lägga sina ord på olika sätt. Det är inte så många dagar sedan
jag hörde statsutskottets ärade ordförande tala örn en inflation och örn att
man fick vara försiktig i fråga örn de stora utgifterna. Här är det fråga örn en
utgift, som blir dubbelt så stor, örn Halmsjöområdet blir utbyggt till flygfält
i den omfattning man tänkt sig, som örn flygfältet förlägges till Åhus. Även
detta måste väl lia en viss inverkan på frågan örn inflation.

För utbyggnaden av Halmsjöområdet i första etappen lia beräknats cirka
100 miljoner kronor, och denna utbyggnad skulle vara färdig först år 1951.
Jag vågar då fråga: ha vi råd att vänta ända till 1951 med att få en flygplats,
där även de större trafikflygplanen kunna landa och starta? Jag tror,
att den synpunkten ger ett starkt belägg för att vi böra välja en plats, där
man fort kan iordningställa ett flygfält. Enligt vad statsutskottets ärade ordförande
sade, vore det inte möjligt att på ett sandfält sådant som det vid Åhus
bygga landningsbanor, som kunde möjliggöra landning med så stora flygplan,
som dem Amerika och andra länder skulle komma med. Ja, jag vågar ju säga,
att även örn man kommer med dessa väldiga amerikaplan, som statsutskottets
ärade ordförande talade om, så förmodar jag, att de banor, som skulle byggas
vid Halmsjön, inte alls skulle bli billigare än örn liknande banor anlades vid
Åhus, och dessutom tillkommer kostnaden för den oerhört omfattande planering
av markområdet, som måste ifrågakomma.

Jag vet inte, örn jag är fel underrättad, men det har upplysts, att det kanske
vid Halmsjön inte finns möjligheter till någon sådan utvidgning av flygfältet,
att fältet skulle kunna fylla det framtida behovet av storflygplats. I så fall
kommer ju frågan upp på nytt, oell då blir det naturligtvis nödvändigt att
anlägga ett storflygfält på en plats, där utrymmet är tillräckligt. Vad som sagts
örn flygtrafikens snabba utveckling och nödvändigheten att följa med i denna
utveckling talar ju för att man, när ett storflygfält anlägges, verkligen väljer
en sådan plats för flygfältet, att utvidgningar kunna göras, då den ökade trafiken
kräver det.

Örn detta storflygfält förlägges till Åhus, finns ju där möjlighet till utvidgningar,
såsom motionären sade, i hundratals år framåt, och den mark, som där
finnes tillgänglig, är av sådan natur, att den lämpar sig oerhört väl just för
flygfält, vilket ju bestyrkes av att den militära flygplats, som är förlagd till
denna plats, är en av de förnämsta flygplatser vi ha här i landet.

Statsutskottets ärade ordförande meddelade också, att våra flygbolag ABA
och SILA ha vunnit ett sådant anseende, att det skulle väcka anstöt, om man
inte byggde ett storflygfält vid Halmsjön. Jag förmodar väl, att statsutskottets
ärade ordförande icke menar, att ett förläggande av vår storflygplats till Skåne
skulle försämra ABÅ:s och SILA:s anseende — jag skulle tvärtom tro, att detta
skulle höja deras anseende i ganska hög grad!

Med tanke på framtiden och med hänsyn till den nu pågående utvecklingen
på flygteknikens område, tror jag att vi böra förlägga storflygfältet till en
plats där det finns utvecklingsmöjligheter för framtiden. Det är nog inte fallet
vid Halmsjö. Dessutom äro kostnaderna för anläggandet av ett flygfält där
betydligt större än för ett flygfält vid Åhus. Av denna anledning, herr talman,
kan jag inte biträda det förslag, som statsutskottets ordförande här förordade
under åberopande av att utskottet låtit med anlitande av sakkunskap på örn -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
rådet verkställa undersökningar, som visat, att det enda raka vore att förlägga
flygfältet till Halmsjön. Jag tror inte att så i verkligheten är förhållandet.

Jag skulle också vilja säga något gentemot herr Andersson i Rixö. Han
talade örn att man befarade, att en förläggning av storflygfältet till Åhus,
som ligger så nära Köpenhamn och dess storflygfält, skulle minska trafiken
på ett storflygfält vid Åhus. Men detta är väl, vågar jag påstå, rena gissningarna;
varken herr Andersson i Rixö eller jag har någon vetskap örn vilken
omfattning denna flygtrafik kommer att få. och följaktligen kan man väl
inte på förhand säga något dylikt. Kastrup fältet ligger ju inte i vårt land
utan i Danmark, och avståndet mellan Kastrup och Åhus är cirka 18 mil.
Följaktligen ligger Åhus inte så väldigt nära Köpenhamn, som herr Andersson
i Rixö velat göra gällande.

Jag° tror, herr talman, att denna fråga kommit till avgörande alltför snabbt.
Ett så stort företag^ som det här gäller borde säkerligen utredas litet mer,
innan man hoppar på det.

Därför skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr Rubbestad
vid utskottets utlåtande fogade reservationen, vilken i huvudsak överensstämmer
med det av herr Nils Elowsson framställda yrkandet om bifall till den
av honom väckta motionen.

I detta anförande instämde herr Löfvander och herr Persson, Karl.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Det är smärtsamt, att jag skall behöva
polemisera med mina stamfränder, herrarna Gustaf Elofsson och Nils
Elowsson, vilka talangfullt talat för att flygfältet skulle förläggas till
Åhus i sina anföranden, vederbörligen smaksatta med skånska värdeomdömen.
Det är riktigt, och det har jag tidigare erkänt, att det läge flygplatsen vid
Halmsjön kommer att få i förhållande till Stockholm inte är idealiskt. Ur trafikteknisk
och trafikekonomisk synpunkt skulle det sålunda ha varit önskvärt,
att förläggningen hade kunnat ske närmare Stockholm än vad nu är fallet. Men
sedan man ingående har prövat alla de olika alternativ, som kunde komma i
fråga, har man slutligen tvingats att fastna för den nu föreslagna platsen.

Herr Elowsson gjorde gällande, att om man ser frågan på längre sikt, skulle
det vara oklokt att förlägga denna flygplats där den nu är föreslagen att ligga;
i motsats till förhållandet beträffande Åhus ligger Stockholm nämligen i
Europas utkant, och Åhus hade vida större förutsättningar att liksom bli en
centralpunkt, ett slags motsvarighet till en järnvägsknutpunkt — jag fattade
resonemanget närmast på det sättet — för det nordeuropeiska flyget. Det är
möjligt, att jag inte mäktar tänka i hundratals år framåt som herr Elowsson,
men om vi skola se till de närmaste tiotalen år framåt i tiden, föreställer jag
mig, att därest man skall bygga på principen om att flyget skall betala sina
egna omkostnader, så skulle en förläggning av flygfältet till Åhus bli mindre
lycklig. Man måste nämligen utgå från att flygplatsen såvitt möjligt skall
förläggas i närheten av landets trafikcentrum, och detta trafikcentrum är
onekligen Stockholm. Därest flygplatsen skulle förläggas till Åhus, skulle jag
föreställa mig, att endast de allra tyngsta planen skulle komma att gå ned på
denna flygplats. Det skulle också dra extra kostnader, därest man skulle föra
över passagerarna i mindre flygplan, som sedan skulle utdistribuera dem till
Stockholm och eventuellt andra orter i vårt land och i omgivande länder. Ur
dessa trafikekonomiska synpunkter tror jag inte man kan komma till det resultat,
som herr Elowsson har kommit till.

Herr Elofsson i Vä var i sitt anförande inne på frågan örn kostnaderna, och

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr 1+3, c

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
jag medger, att när det gäller anläggningskostnaderna, skulle Alius ställa sig
billigare än Halmsjön såsom plats för flygfältet. Men huvuddelen av dessa
kostnader äro fasta; det kan bli någon skillnad i fråga örn kostnaderna för terrassering
och för dräneringsarbeten, och det är möjligt — jag känner inte till
grundförhållandena närmare i Åhus — att det skulle ställa sig billigare ur
anläggningssynpunkt att förlägga flygplatsen dit. Vi skola dock komma ihåg,
att av de 90 milj. kronor, som det här är fråga om för flygfältet vid Halmsjön,
ungefär 27,7 milj. kronor belöpa sig på terrasseringsarbeten, och tänkbart är
i varje fall att transportkostnaderna för hårdgöring av banorna och för transport
av makadam och packsten m. m., som behöva forslas till Åhus i ganska
ansenliga kvantiteter, också skulle dra vissa belopp. Jag tror därför, att den
skillnad i pris, som herr Elofsson i Vä har tänkt sig, inte skulle stå sig inför
en mera verklighetsbetonad undersökning. ^

Herr Elowsson i Kristianstad nämnde något örn att det haltade i bevisföringen
såväl i propositionen som i utskottets utlåtande, i det att flygfältet vid
Halmsjön inte skulle kunna betraktas såsom ett komplementfält till Brommafältet.
Han gjorde nämligen gällande, att det visserligen vore sant, att de mindre
planen skulle kunna landa på fältet vid Halmsjön, medan de stora planen,
därest Halmsjöfältet inte var tillgängligt, inte skulle kunna gå ned på Brommafältet.
Men jag vill understryka att såväl i propositionen som i utskottets utlåtande
har sagts, att det är fältet vid Halmsjön, som skulle utgöra komplementfält
till Brommafältet. Man skulle följaktligen kunna räkna med att när
de mindre planen inte kunde landa på Bromma, skulle de kunna landa på
Halmsjön, och då trafikbelastningen bleve alltför stark på Bromma i fråga örn
dessa mindre plan, skulle Halmsjön kunna användas . i stället.

Herr Wetter var inne på vissa resonemang, som enligt mitt förmenande i och
för sig voro ganska intressanta. Han erinrade örn att flyget måhända, inte skulle
komma att få den kolossala utveckling, som man tidigare tänkt, sig och som
herr Wetter efter vad jag kan förstå också förut har ansett troligt. Klart är
att vi här äro inne på subjektiva omdömen. Jag har för mm del deklarerat, att
jag tror på flygets framtid, och jag har den uppfattningen, att flyget ändrat
kommunikationsvägarna måhända ännu mera radikalt än de geografiska upptäckterna
under renässansen. Men det kan ju också tänkas, och jag är fullt
medveten därom, att vissa bakslag kunna inträffa, såsom herr Wetter uttryckte
det. Han erinrade örn att de amerikanska bolagen redan visa rött tecken, och
han tyckte, att detta också borde bli en varning för — efter vad jag kan förstå

:_ de svenska flygbolagen, men väl även för de svenska statsmakterna, da det

gäller utbyggnad av markorganisationen.

Jag vet inte vad herr Wetter egentligen syftar till. Även jag har min uppmärksamhet
inriktad på de investeringar i flygplan, som göras av ABA. Men
i anslutning till vad han sade beträffande inköpet av de 10 stycken DC: 6:orna
och örn möjligheten för dessa att landa på svenska flygplatser vill jag erinra
om att dessa flygplan ha möjlighet att gå ned vid Torslanda och vid .Bromma.
Luftfartsstyrelsen har själv medgivit en flygplansvikt av omkring 35
ton för landning på dessa flygplatser. De ifrågavarande planen väga, fullt
lastade, 42 ton, men man utgår från att de inte skola gå med full vikt; de
behöva nämligen inte vara fullastade med bensin, eftersom de inte behöva flyga
så långa sträckor som de plan, vilka skola gå i atlanttrafik, och man har därför
räknat med 35 tons vikt vid starter och landningar på Bromma och Torslanda.

Herr Wetter gjorde emellertid ytterligare gällande, att dessa flygplan inte
skulle kunna landa på en hel del flygplatser ute i Europa. Jag har gjort mig
underrättad örn hur den tekniska ledningen vid flygföretagen ser på detta pro -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

,, Äng. byggande av en storflygplats rrv. m. (Forts.)

blem. Man gör där gällande, att man inte hyser några betänkligheter i detta
avseende, ^ man> innan inköpen ha verkställts, verkligen undersökt möjligheterna
lör dessa plan att starta och landa på olika platser vid de flygturer
och router, som man planerat på främmande länder. Om emellertid luftfartsstyrelsen
genom herr Wetters anförande velat ge en röd stoppsignal i
råga om de lortsatta investeringarna av pengar i markorganisationen, så skall
jag vederbörligen anteckna mig detta till minnes. Jag hyser också den meningen,
ätt om flyget skall ha möjlighet att även under själva utbyggnadstiden
bara sina egna kostnader, bör en viss återhållsamhet därvidlag iakttagas,
ilar galler det enligt mitt förmenande i första hand att skaffa ett flygfält,
som kan ta emot den flygtrafik,_ vilken äger rum med plan av så stor vikt som
det här är Haga örn, inte bara i den interkontinentala utan också i den intereuropeiska
lufttrafiken, och sedan får man i fortsättningen iakttaga den återhållsamhet
som efter vad jag kan förstå, herr Wetter också anser vara önskvärd
inom överskådlig tid.

Herr Andersson i Rixö anmärkte på att propositionen hade kommit sent under
iiostriksdagen, och jag erkänner, att den har kommit i senaste laget Jag
har emellertid tagit intryck av de önskemål, som tid efter annan ha framförts
i riksdagen örn att propositionen örn flygfältet snarast skulle föreläggas riksdagen,
och jag ansåg mig därför icke böra vänta till nästa år. Eftersom jag
emellertid ville närmare undersöka de ekonomiska förutsättningarna för att
man skulle kunna, hålla fast vid principen om att flyget skulle betala sina
egna kostnader, tillsattes flygplatsekonomisakkunniga, vilka blevo färdiga
med sitt betänkande först den 30 september. Det är givet att man därefter
både i departementet och i regeringen mycket ingående undersökte hållfastheten
aven av dessa kalkyler. Som följd därav kunde propositionen inte komma till
riksdagen tidigare än som skedde. Jag beklagar, att den kom så sent, och jag
medger öppet, det kan jag försäkra herr Andersson i Rixö, att vi hade önskat
att den skulle ha kunnat komma något tidigare inför riksdagen.

9™vi — och det tryckte särskilt herr Andersson i Risö på — skola
knäsätta principen örn att flyget skall betala sina egna kostnader ser jag i
iörslaget om utbyggandet av Halmsjöområdet till storflygplats en större möjlighet
att lyckas i dessa våra strävanden. Som alla veta, belöpa sig kostnaderna
?j deri beräknade trafiken för år 1951 till 7 procent av trafikinkomsterna
vid Halmsjö, till 17 procent vid Bromma och till ca 39 procent för flygfalt
med enbart inhemsk trafik. Detta säger oss att flyglinjerna på de längre
turerna ha större förutsättning att själva bära sig än linjerna på de kortare
sträckorna. Resultatet därav blir i sin tur att vi sålunda, för att kunna ekonomisera
den framtida inhemska, flygtrafiken, först och främst måste skaffa oss
flygplatser, som göra det möjligt för oss att ta emot den långväga trafiken
Aven ur ekonomisk synpunkt måste man sålunda understryka önskvärdheten
av att utbyggnaden av storflygfältet kommer till stånd.

. Saväl herr Andersson som jag är väl medveten örn att nya kommunikationsmedel
inte alltid bära sig från början. Så har varit förhållandet vid startandet
av alla de kommunikationsmedel, som vi tidigare anskaffat här i landet;
under uppväxttiden lia de inte burit sina egna kostnader, men de ha gjort
det mer och mer allteftersom den tekniska utvecklingen har fortskridit och den
ekonomiska standarden för folket har ökat, så att det t. ex. för den kategori
av människor, soln för 30, 40 ar sedan ansag det vara tämligen omöjligt att
kosta på sig några längre järnvägsresor, i dag ter sig ganska naturligt att
färdas med järnväg. Härav finna vi. således, att både den tekniska utvecklingen,
som medgivit tariffsänkningar, och den inträdda höjningen av den ekonomiska
standarden för flertalet människor i landet lia skapat förutsättningar

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.) o

för deni att använda ett trafikmedel, som de kanske endast för några tiotal ar
sedan inte kunnat tänka sig att utnyttja.

Till slut vill jag säga, att jag också kan ge herr Andersson rätt, da han
säger, att tillgången på arbetskraft kommer att påverka arbetstempot vid utbyggnaden
av storflygfältet. Men när han gör oss uppmärksamma på bristen
på byggnadsjärn och cement, som just nu är särskilt pressande, vill jag erinra
honom örn att det här under den närmaste tiden är fråga örn terrasseringsarbeten
för i runt tal 27,7 miljoner kronor och att sålunda behovet av järn och
cement inte kommer att uppenbara sig förrän örn något år. Man kan ju hysa
en stilla förhoppning örn att denna materialbrist då inte skall vara så utpräglad,
som den för närvarande är.

Herr talman! Med dessa ord har jag redogjort för en del av de bevekelsegrunder,
som gjort att jag ansett mig kunna under fullt ansvar medverka till
den proposition, som nu ligger på riksdagens bord för avgörande.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har sett denna fråga på det sättet, att det
inte är meningen att vi skola bygga ett storflygfält för Stockholm vid Halmsjön
och inte heller ett storflygfält för Skåne vid Åhus eller ett sadant tor
Göteborg, utan vi skola hygga ett riksflygfält för hela landet, och då bör detta
flygfält förläggas till en plats, som ligger centralt. Vi få också lov att tänka
på hela det stora Norrland. Jag har ipte hört någon norrlänning här tala
örn att vi borde förlägga detta riksflygfält till någon plats i Norrland, men
landområdena äro ju stora där uppe och norrlänningarna komma väl också att
vilja göra sin röst gällande i fråga om förläggandet av ett riksflygfält.

Jag tycker inte alls, att det finns något skäl för att vi skola förlägga detta
riksflygfält nere i Skåne. För min del bor jag ju betydligt närmare Åhus an
Halmsjön, men jag kan i alla fall inte finna det vara klokt att förlägga storflygfältet
till den södra delen av landet. Visserligen har inte Halmsjön, såsom
här har framhållits, något särskilt fördelaktigt läge på grund av att det
ligger så långt från Stockholm, men blir riksvägen omlagd fran Stockholm
till Uppsala, förkortas ju vägsträckan mellan Stockholm och Halmsjön ratt
avsevärt. Dessutom har ju sakkunskapen ansett Halmsjöomradet vara en lämplig
plats, och därför kan man inte göra annat än att acceptera detta tor slag Vid

Halmsjön finns det tydligen möjligheter att anlägga ett storflygfält,
ty där finns material och annat som behövs för dess utbyggnad. Vid statsutskottets
besök vid Halmsjön observerade vi ju också de stora grusförekomsterna
därstädes, och det är ju alltid en fördel, när sådant material finns på platsen
och inte behöver transporteras långa vägar. Där finns också skog; det
måste ju uppföras en hel del byggnader vid en flygplats, och därvid kan en
del av skogstillgångarna vid Halmsjön komma till användning. Naturliga förutsättningar
tala sålunda för att storflygplatsen förlägges till Halmsjön. Herr
Elofsson i Vä påstod, att Halmsjöområdet saknade utvecklingsmöjligheter såsom
flygplats, men vi ha fått upplysningar i utskottet örn att det finns möjligheter
att förlänga banorna därstädes, och det är därför inte alls någon risk
för att man inte skulle kunna förbättra och förlänga dem, örn så skulle visa sig

i rfordeHigt-dei ^ jag -nte n?lgra betänkligheter mot att vi nu besluta i denna
fråga. Jag anser att det är hög tid att vi få ett riksflygfält här i larn det och
att vi inte böra skjuta frågan å sido. Det har uttalats tvivel om tidpunkten
skulle vara. lämplig, men jag vet inte örn det blir lämpligare längre fram. Man
kan ju vara betänksam inför de höga anläggningskostnaderna, men det läT väl

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. rn. (Forts.)
inte bli lägre kostnader i framtiden, och då är det val bättre att först som
sist fatta ett beslut.

Det kan ju vara möjligt, att det skulle gå mycket fortare att iordningställa
ett flygfält i Skane, men av de skäl jag förut anfört kan man inte gå in för
att förlägga det dit. Örn dessa stora kostnader skola betalas, så förutsätter det,
att inkomsterna av landnings- och startavgifter stiga, och det har ju också
förutsatts i den föreliggande utredningen. Herr Andersson i Rixö ansåg att
denna utredning är knapphändig särskilt beträffande finansieringsfrågan. Ja,
jag erkänner, att det inte är så lätt att nu räkna ut, hur det kommer att ställa
sig i framtiden. Herr statsrådet har ju sagt, att när det gäller anläggningskapitalet,
så kan man inte bedöma det på tusentalet eller kanske miljonen, utan
man måste räkna med att det kan bli något mer eller mindre än det som upptages
i den kungl, propositionen. Likadant är det väl med inkomstberäkningarna,
Det är ju mycket svårt att beräkna, hur trafiken kommer att utveckla
sig. Skulle man hysa samma farhågor som herr Wetter i det fallet, kunde man
ju ställa sig betänksam, men man får väl räkna med att flyget befinner sig i
utveckling och att trafiken kommer att stiga. Det är väl inte meningen, att vi
här i landet skola skaffa oss flera plan än som behövas för trafiken, men också
utländska plan komma väl att landa och starta vid våra flygfält, i ali synnerhet
vid ett riksflygfält, och därigenom blir dfct en hel del inkomster.

Statsutskottets ordförande bär ju redan svarat på de anmärkningar som här
framkommit, särskilt från herr Andersson i Rixö, om att vi haft så kort tid
på oss. Jag får ju säga att vid den behandling som propositionen har fått, anser
jag inte att vi försummat någonting, och jag är fullt överens med utskottet,
då det uttalat sin tillfredsställelse med att statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har framlagt denna proposition. Jag förstår inte herr
Anderssons i Rixö uttalande örn att vi i stället borde ha uttalat vårt missnöje
med att propositionen hade kommit så sent inför riksdagen. Detta är ju en stor
fråga, och man får då inte klandra statsrådet för att den kommit så i sista minuten.
Utredningen har ju tagit tid, och det är bättre att frågan föreligger i
tillräckligt utrett skick än att man framlägger ett förslag, där det saknas en
del uppgifter. Då man framhåller att det skulle ha behövts bättre finansieringsplaner
och dylikt, kan man invända att, örn ärendet hade forcerats, den
risken hade förefunnits, att inte ens de finansieringsplaner hade förelegat,
som vi nu ha att bygga på.

Ja, det skulle vara mera att tillägga, men statsutskottets ärade ordförande
har ju framhållit vad utskottet har haft för åsikter i denna fråga och bemött
de anmärkningar som lia riktats mot utlåtandet. Jag skall därför inte upptaga
tiden längre utan ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o Herr Wetter: Herr talman! Jag beklagar att mitt anförande nyss har tolkats
sa att jag på något sätt skulle vara ledsen över att denna proposition örn
byggande av en storflygplats har kommit fram. Jag betonade i början av
mitt anförande, att landet genom att denna proposition blir bifallen får en
flygplats, som öppnar trafiken med alla kontinenter, och jag ber att få understryka,
att enligt min uppfattning landets isolering från de främmande
kontinenterna därigenom kommer att brytas även beträffande luften. Det är
självklart att jag, som i denna kammare talat för denna flygplats förut, är
tacksam för att kommunikationsministern har lagt fram sin proposition i år
och att vi kunna få börja med anläggningen av storflygplatsen. För varje
år som den försenas minskas vår möjlighet att kunna skydda vår lufttrafik.

Mitt anförande, herr talman, riktade sig inte på ett försvar för storflyg -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
platsen, emedan jag ansåg det vara utskottets sak att sköta det försvaret.
Mitt anförande riktade sig emot en viss uppläggning av herr statsrådets motivering
till denna proposition. Det var två punkter, som jag ville fästa kammarens
uppmärksamhet på: dels av ekonomisk och dels av teknisk art.

Vad den ekonomiska sidan beträffar, är det klart, som i denna kammare
anförts, att luftkommunikationerna kunna få det svårt i början och kanske
få det bättre senare. Jag ville något varna för den ganska stora optimism,
som jag tycker mig kunna utläsa ur propositionen, och påpeka att man får
vara beredd på bakslag i detta avseende. Jag kan icke se på utsikterna för
framtiden fullt så ljust just nu, men det kan ju hända, att det kan bli ljusare
senare.

Vidare var det fråga örn den upplysning, som givits i statsrådets motnmring,
att ABA bär inköpt tio DC 6-or. Frågan är, hur detta inverkar pa
hela frågan örn vårt lands markorganisation. Det har förut nämnts i propositionen
hur ABA öppnat alla sina linjer på Europas olika länder, men då
är fråga örn här verkligen träffats ett typval, som är ekonomiskt bärande för
framtiden rent trafiktekniskt sett.

Om jag övergår till den tekniska sidan, är det tyvärr en missuppfattning
från kommunikationsministerns sida, att jag skulle lia sagt, att dessa, plan
icke kunna landa i Europa. Jag har varit ute själv sa pass manga gånger,
att jag vet att de kunna landa i nästan alla länder. Vad jag ville säga är,
att jag tror att dessa plan icke äro ekonomiska, örn de skola^ landa på flygplatser
som ligga på korta avstånd från varandra. De äro då för stora, och
ekonomiska bli de först när det gäller långa distanser.

Vi ha åtminstone hittills ansett, att vår flygtrafik på Europa skall kunna
utgå inte bara från en storflygplats eller ifrån Stockholm utan även ifrån
andra delar av landet. Vi på västkusten ha åtminstone ett mycket stort behov
av direkt kommunikation luftledes med alla Europas länder. Nu säger
herr statsrådet, att luftfartsstyrelsen har sagt, att dessa DC 6-or kunna landa
på Torslanda. Jag vill rätta det misstaget; örn det är, enligt vad utskottet
säger, 12 ton på Torslanda, kan inte ett 42 tons flygplan landa där. Torslanda
har emellertid en hana som kan användas av dessa plan men icke regelbundet
och endast med vissa ganska betydande risker. Man kan således icke
bygga cn kontinuerlig flygtrafik med dessa plan på någon annan plats än
på den blivande stor flygplatsen. Man kan använda även Bromma men liksom
beträffande Torslanda med stora risker. Det är därför jag efterlyste hos kommunikationsministern
att framlägga för riksdagen så snart som möjligt ett
program, som inte bara omfattar storflygplatsen i och för sig, utan ett program
för markorganisationen, där man tar full hänsyn till den pågående nyanskaffningen
av svenska plan, som skola använda denna markorganisation. En sadan
plan bör taga hänsyn till att man skall kunna tillfredsställa alla delar
av vårt land.

Att jag av konkurrenshänsyn skulle på något sätt vilja gå emot flyget, det
vägrar jag att erkänna. Jag har många gånger offentligt uttalat, att sjöfarten
och flyget icke behöva ha någon känsla av konkurrens. Det finns^ plats
för båda två. och de komma att utveckla och sporra varandra till förmån för
båda parterna. Det vore ju ganska illa, om jag såsom medlem av luftfartsstyrelsen
verkligen skulle försöka att hindra flyget. Jag har tvärtom gjort
allt vad jag kunnat för att hjälpa till att befordra dess utveckling. Men jag
vill rikta uppmärksamheten på att var flygtrafik inte far inskränka sig till
att betjäna Stockholm utan måste kunna betjäna även andra delar av vårt
land. Det är därför jag ställer mig undrande inför upplysningen att ABA:s
nyinvestering ligger på sådana idan, som icke regelbundet kunna upprätthal -

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
la flygtrafik annat än från storflygplatsen. Sporadiskt kunna de kanske gå
ned på andra håll, om man inte har bensin och last.

Herr talman! För att förebygga varje missförstånd ber jag att få varmt
tillstjuka utskottets hemställan örn bifall till den föreliggande propositionen.

Herr Forslund: Herr talman! Först ber jag att få till regeringen uttala mitt
tack för dess initiativ att här lägga fram en ekonomisk utredning, där man,
även örn den inte är till fyllest, dock kan få litet hum örn vart investeringarna
i flygplatser och i flygväsendet överhuvud taget peka hän. Jag tackar då särskilt
kommunikationsministern, som satt i gång denna utredning. Örn man
kommer till det resultatet, att de som begagna detta kommunikationsmedel
också äro villiga att betala de avgifter som erfordras för att täcka alla utgifterna,
så bör man ju inte längre vara motståndare till byggande av ett storflygfält.
Det råder visserligen en stor oklarhet örn huruvida man kan nå detta mål,
men jag utgår ifrån de deklarationer som avgivits örn att man skall bygga på
självförsörjning och icke på fattigbidrag från statens sida.

Det har emellertid tillkommit en omständighet, som enligt min mening icke
får förbises, och det är frågan: skall utbyggnaden av denna storflygplats få
företräde framför statens och de enskildas verksamhet här i landet, och kan
man se så optimistiskt på arbetskraftsproblemet, som statsutskottets ärade
ordförande till min överraskning gjorde? Vi lia här gång efter annan både offentligt
och vid våra enskilda gruppsammanträden hört att investeringarna
måste begränsas, och regeringens specielle man har betonat bristen på arbetskraft
och material. När nu såväl regeringens man som ordföranden i arbetsmarknadskommissionen
sitta här och åhöra, hur statsutskottets ordförande säger:
»All right, arbetskraftfrågan är ordnad, vi ha fått överraskande upplysningar
från arbetsmarknadskommissionen om att det skall nog inte komma att
haka upp sig på den saken», då vill jag till båda dessa herrar ställa den frågan,
så att vi få klart besked: är det meningen att detta nu enligt mångas
mening så nyttiga storflygfält skall ha företräde framför andra byggen? Jag
skulle vilja ha klart besked i den frågan. Jag frågar framför allt med anledning
av vad som förekommit beträffande investeringarna.

Jag frågar dessutom: skall det ha företräde framför vägarnas utbyggnad,
skall det ha föreräde framför dubbelspårsbyggnaden vid det stora trafikföretag
som heter statens järnvägar skall det ha företräde framför landstingens
sjukhus, och skall det lia företräde framför nödvändiga skolhusbyggnader både
i storstäder och på landsbygden? Det är nödvändigt att vi få klarhet om denna
sak, när vi ställa oss så sympatiska till förslaget om att vi här skola investera,
som någon sade, i runt tal 100 miljoner kronor. För vilka investeras dessa
100 miljoner kronor? Jo, för mindre än en procent, inte ens en halv procent av
svenska folket. Då frågar jag herrar arbetsmarknadsdirigenter: äro ni beredda
att för denna en kvarts procent eller en halv procent av befolkningen dirigera
arbetskraft och material på det sättet, att denna ringa del av befolkningen
skall få denna förmån framför de sjuka, framför de fattiga och framför våra
barn? Vi kunna ju nämligen även tänka på våra ålderdomshem och hem för
kroniskt sjuka. Det är en lång, lång lista på byggnader som vänta. Vi skola
nu på kort tid genomföra en komplettering av skolorna, så att vi få utrymmen
för harnbespisning. Det behövs ofantligt stora utrymmen och mycket pengar
för det ändamålet. Jag vill lia ett ordentligt svar på den frågan: skall allt
detta stå tillbaka för detta flygfält som planeras där uppe vid den där sjön?
Kunna ni säga, att flygfältet skall komma i andra hand, då skall icke jag
vara motståndare till förslaget, men hur ni än svara, vill åtminstone jag rekommendera,
alf alla dessa förstahandsangelägcnheter, som tillgodose 09 pro -

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

. Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)

cent av befolkningen, skola ha företräde; det andra, mina herrar, är trafiktekniska
angelägenheter, som få ordnas på annat sätt.

Jag är icke främmande för flygväsendets och flygtrafikens nytta, och jag
höll på att säga, att om jag hade tillfälle, skulle jag gärna följa med på en
resa över Atlanten. Det är jag inte rädd för, och jag är inte heller rädd för det
moderna trafikmedlets expansion; jag till och med uttalar den förhoppningen,
att det skall visa sig, att denna tekniska utveckling skall vara till nytta för
mänskligheten, men när det är fråga om ett nödläge, vilket det så många
gånger talats allvarliga ord örn, då är man inne på frågan: är nu tidpunkten
den, att denna anläggning skall äga företräde?

Jag ber nu att de herrar, som jag ställt denna fråga till, försöka att inte
lägga upp svaren så att vi inte begripa dem. Få n ett direkt svar på de av
mig framställda frågorna?

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Med anledning av herr Forslunds .yttrande
ber jag att få erinra om att det i förevarande proposition har gjorts ett
uttryckligt förbehåll, som går ut på att dessa stora investeringsåtgärder skola
behandlas efter samma regler som gälla för övriga investeringar. Det blir
alltså nödvändigt att pröva tillgången på den materiel som åtgår för byggandet
och den arbetskraft som tas i anspråk. I första etappen blir det väl huvudsakligen
fråga om att disponera arbetskraft och vissa maskiner.

Det är alldeles uppenbart, att om utförandet av detta arbete skulle ske i
mycket starkt forcerat tempo, hade man måst hysa betänkligheter mot att
släppa fram detsamma just nu. Jag har ingen anledning att dölja, att vår nuvarande
investeringsvolym är av sådan omfattning, att det säkerligen blir nödvändigt
att minska densamma. Varje nytt projekt som nu kommer fram måste
granskas mycket noga, innan man beviljar byggnadstillstånd. När jag bär
kunnat vara med örn denna proposition, så har det varit med det uttryckliga
förbehållet, att man skall pröva detta investeringsobjekt efter samma grunder
som man prövar andra arbeten. Detta kanske leder till att vi under nästa
år få nöja oss med förberedande arbeten: röjningsarbeten, avverkning av befintlig
skog o. s. v., och det är mycket möjligt, att myndigheterna icke kunna
tillmötesgå denna byggnadskommittés önskemål i alla avseenden, utan att arbetena
få bedrivas i ett långsammare tempo. Allt blir beroende på den situation
som vi lia på arbetsmarknaden och den tillgång som finnes på materiel.

Jag föreställer mig, att när arbetsmarknadskommissionen på tillfrågan har
lämnat det beskedet, att man kan anskaffa de 150 man som behövas för detta
bygges igångsättande, så har kommissionen tänkt på att det borde vara möjligt
att till anläggningsarbeten anskaffa det antalet. Jag betonar att det gäller
anläggningsarbeten, ty det är inte någon större svårighet att skaffa frami arbetskraft
till byggnadsverksamhet eller till anläggningsarbeten, örn man inte tar
hänsyn till andra verksamheters behov av arbetskraft. När då Stockholm, där
jag förmodar att man skall ta den huvudsakliga delen av denna arbetskraft,
för närvarande har denna arbetskraft disponibel, så kan ju arbetsmarknadskommissionen
med viss rätt säga, att de 150 man som nu komma i fråga kunna
anvisas.

Jag vet inte om frågan ställdes på det sättet i statsutskottet, men har det
skett, så tycker jag nog att arbetsmarknadskommissionen har svarat rätt. Däremot
tycker jag det är en felaktig tolkning att säga, att örn inte vårt nuvarande
arbetsmarknadsläge försämras, skola vi kunna ställa 400, 500 eller
kanske 800 man till förfogande, ty vårt arbetsmarknadsläge är verkligen prekärt.
Vi ha mycket små resurser, när det gäller disponibel arbetskraft, och
jag tror nog att kommunikationsministern är på det klara med att i ett läge,

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 48.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
där andra investeringar få bromsas upp, får även detta arbete följa med i den
takt, som man tvingas att hålla inom investeringsverksamheten i allmänhet.
Det kan alltså inte få absolut förtursrätt. I varje fall har inte jag sett saken
på det sättet, utan det får prövas på vanligt sätt, men i den mån våra resurser
räcka till, ha vi ansett att vi kunna ställa arbetskraft och materiel till
förfogande även för detta arbetes utförande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Endast några ord till herr
Elofsson i Vä! Han ville göra gällande, att den uppgift jag lämnade, att antalet
resande skulle bli mindre, örn flygplatsen förlädes till Åhus, än örn den
förlädes till Stockholms närhet, skulle vara oriktig och att experterna inte
skulle kunna ha fällt ett sådant yttrande.

Jo, den saken ha vi mycket ingående satt oss in i. Vi ha utfrågat experterna
och bedömt saken, och jag tror att vem som helst, som vill tänka sig in i den,
skall finna, att den uppgiften också är riktig. Skola resande från Stockholm
eller Norrland fara till ett storflygfält för att sedan företaga en längre resa,
så fara de nog till Köpenhamn och Kastrup i stället för att resa till Åhus.
Denna syn på saken tror jag nog är riktig.

Men så är det en annan sak, som vi också fingo veta av våra sakkunniga,
nämligen att storflygplatser icke få ligga för nära varandra och att Åhus
ligger för nära Kastrup. Trafikkostnaderna öka genom uppstigningar och nedstigningar
på så korta distanser. Storflygfälten böra således ligga på rätt
långa avstånd från varandra. Det är en uppgift, som vi ha fått.

Jag nämnde, att storflygfältet vid Halmsjön blir slutligt färdigt år 1951,
men man kan beräkna, att en bana blir färdig tidigare. Uttalandet, att det
skulle bli för trångt om utrymme, är alldeles oriktigt. Man räknar med banor
på 2 500 och 2 800 meters längd och med stora inflygningsmöjligheter.

En sak, som jag inte påpekade i mitt förra anförande men som dock har
betydelse, är dimförhållandena. I det avseendet kunde vederbörande berätta
för oss i statsutskottet, att det råder rätt stor skillnad mellan dimförhållandena
i Bromma och vid Halmsjön. Det har hänt, att dimmorna i Bromma
under vissa tider på året ha varit så pass besvärande, att flygplan inte ha
kunnat landa, och det har hänt, att mer än ett plan har varit uppe i luften
och kretsat i dimmorna och slutligen fått ge sig i väg till Norrköping eller
någon annanstans för att söka landningsplats. Att därmed äro förenade vissa
trafikrisker, är alldeles uppenbart. Halmsjön ligger betydligt högre över havet,
och dimförhållandena där äro mycket gynnsammare. Det är också ett skäl,
som har talat till förmån för halmsjöförslaget. Jag vet inte, hur det är med
dimmorna nere i Åhus men Åhus liksom Bromma ligger ju nära havet,^och ju
närmare havet man kommer, desto mera besvärande äro dimmorna vissa årstider.

Vad halmsjöförslaget beträffar ha byggnadsförhållandena där ansetts mycket
gynnsamma. Den föreslagna platsen vid Halmsjön är belägen utmed den
s. k. Brunkebergsåsen, vilken som bekant går från Stockholm upp emot Uppsala.
Fältet ligger alldeles intill Brunkebergsåsen. Vi ha konstaterat, att där
finnes utmärkt lämpligt grus, som med stora maskiner kan föras ut över fältet
under planeringsarbetena, och på detta sätt begränsas byggnadskostnaderna.
Det behövs också mycket ringa bergsprängningar. Där är egentligen vad man
skulle vilja kalla »lagom med berg», ty det finns ett berg ett stycke ifrån, sorn
lämpar sig för insprängningar av förvaringsrum för oljor och dylikt, och det
är inte så högt, att det på något sätt hindrar trafiken.

Jag måste således vidhålla, att vi lia fått sådana uppgifter, att vi inte lia
kunnat biträda det förslag, som motionärerna lia framfört. Jag förstår ju, att

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
lokalintressen kunna göra sig gällande även i en sådan fråga som denna, men
det kan inte hjälpas. Man måste se den i dess stora sammanhang, och all erfarenhet
från utlandet talar för att storflygfältet förlägges till rikets huvudstad
och mest trafikerade ort, dit resandeströmmen går.

Jag har för övrigt inte så mycket att tillägga, utan vidhåller alltjämt mitt
yrkande.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! De skäl eller man kan måhända säga
motskäl, som statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet och likaså
statsutskottets ordförande här ha dragit fram gentemot de synpunkter, som
jag har anfört, ha icke på minsta sätt rubbat den uppfattning, som jag hyser
i denna fråga. Skälen äro inte heller i något avseende obekanta för mig. Jag
har tidigare haft tillfälle att ta del av dem, och innan jag skrev motionen,
vägde jag dem också för att komma underfund med hur pass tunga de voro.
Jag fann då, att de vägde lättare än vad både de sakkunniga och andra förberedande
myndigheter ha ansett dem göra.

Jag är tämligen övertygad örn att ifall kammarens ledamöter vilja grundligt
tänka igenom på vilket sätt man skall gå till väga för att få flyget ekonomiskt
bärigt, måste ni för dest första gå ut ifrån, att markkostnaderna böra
bli så låga som möjligt, och för det andra sörja för att de maskiner, som gå i
trafik, äro så väl besatta både med passagerare och med gods som det överhuvud
taget är möjligt. Skall man åstadkomma detta senare, måste man göra
på samma sätt som i fråga örn alla andra trafikmedel: man måste söka att till
vissa bestämda punkter dra samman passagerare och gods.

Det är denna uppgift som en storflygplats skall fylla i vårt land. Skall den
kunna fylla en sådan uppgift, är det emellertid nödvändigt, att den ligger i södra
delen av landet, eftersom det är fullkomligt uteslutet, att passagerare och gods
skulle sugas från södra Sverige upp till Stockholm för att därefter skickas åt
olika håll ut i världen, utan det blir på det sättet, att de passagerare och det
gods som kommer från södra Sverige och som skall forslas luftledes, komma
att söka sig till andra flygplatser än dem här uppe vid Stockholm. Den saken
kan kammaren vara övertygad örn.

Därav följer också, att när man försöker göra gällande, att örn en flygplats
förlädes till Åhus, skulle det innebära, att flygplatsen bleve så att säga en
död flygplats, så är det raka motsatsen till vad som bleve verkligheten. Denna
flygplats skulle, örn den byggdes ut under den närmaste tiden, kunna sätta vårt
land i tillfälle att bli ett ledande land, när det gäller att dirigera flygtrafiken
i norra Europa. Vi skola inte glömma, att det här gäller att försörja länderna
runt omkring Östersjön med lufttrafik. Östersjön har alltid varit ett innanhav
för dessa länder från vikingatiden, över Hansans tid, över stormaktsväldets
tid ända fram till våra dagar, inte minst tack vare de färjeförbindelser som vi
ha. Östersjön är ett innanhav, som för oss spelar samma roll som Medelhavet
har spelat för de latinska länderna. Det är detta hav, som knyter samman och
som är en medelpunkt i norra Europa, och i detta hav med de angränsande
vattnen ligga faktiskt Skåne och de fält, som finnas där, som däcken på ett
hangarfartyg. Det är den enkla sanningen i detta problem.

På grund härav bör man välja Skåne, örn man verkligen för vårt land vill
åstadkomma en flygplats, som skall kunna dra till sig trafiken och om man
inte skattar åt den fullkomligt förvrängda uppfattningen, att man skulle Suga
trafik från de tätast bebyggda delarna av landet upp till — jag vill inte säga
en ödemark, men bra nära i alla fall. Man måste fråga sig: vad kan det vara
för mening i detta? Det är överhuvud taget ingen mening.

Ett flygfält, som skall vara ett storflygfält, bör vara ett fördelningsfält. Till

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
det fältet skola de stora linjerna gå. De stora linjerna komma att gå runt jordklotet
i olika riktningar. I den proposition, som vi lia att behandla här i dag,
anges bland annat, att en linje från New York till Moskva är en tänkbar möjlighet,
och det göres också gällande, att Stockholm ligger nära storcirkeln
"New York—Moskva. Men hur är det? Jo, det förhåller sig på det sättet, att
New York ligger något över 40 :e breddgraden, Åhus ligger något under 56 :e
breddgraden och Moskva ligger något över 56 :e breddgraden. Halmsjön ligger
något under 60 :e breddgraden. Det betyder, att om man skall flyga från New
York till Moskva och anlöpa Stockholm först, får man göra en sväng upp till
60 :e breddgraden, medan den direkta linjen faktiskt skulle skära Åhusfältet.
Det är ett faktum, som inte kan bestridas.

Sedan göres det gällande, att örn man exempelvis skall flyga över Atlanten
och man skall gå ned på Kastrup, blir det för dyrt att gå ned i Åhus, eftersom
fälten ligga för nära varandra. Men det blir inte för dyrt att gå ned i Stockholm,
innan man flyger till Moskva med dessa stora maskiner? Kostnaderna
måste väl ändå vara desamma, vare sig man går ned i Åhus eller i Stockholm.

Kommunikationsministern nämnde här, att örn man under den närmaste tioårsperioden
skulle kunna tänka sig, att flyget skall kunna bära åtminstone en
del av de markkostnader, som äro förenade med utläggandet av Halmsjöflygfältet,
så måste de bäras av den trafik, som kommer över Stockholm, örn jag
inte missuppfattade honom. Det är möjligt att det är på det sättet. Det kan
jag inte bestrida, ty örn den saken föreligger det ju inte någon som helst utredning.
Men jag är mycket angelägen örn att än en gång understryka, att när
vi här ta detta avgörande steg för att skaffa oss början till ett storflygfält, då
är det inte en sak, som bara gäller tio år, utan då är det — såsom jag tidigare
har sagt — en sak som skall gälla 50, kanske 100 år framåt i tiden, och därför
kunna vi icke räkna i tioårsperioder.

Jag skall inte uppta kammarens tid längre med att resonera örn dessa saker,
även om det vore mycket att tillägga. Men för statsutskottets ärade ordförande
skulle jag till sist vilja framhålla, att örn han tror, att jag här talar som någon
sorts lokalpatriot, eftersom jag råkar bo därnere, så är det så felaktigt som
överhuvud taget är möjligt. Detta storflygfält är nämligen inte ett intresse
bara för den bygden utan det är ett riksintresse. Jag håller bestämt före, att
jag här företräder detta riksintresse, och för att örn möjligt skingra eventuella
tvivel på den punkten skall jag be, herr talman, att få återta mitt yrkande rörande
bifall till min motion och i stället förena mig med den reservation, som
herr Rubbestad har avlämnat.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag är redan förekommen av statsrådet
Ericsson, men eftersom herr Forslunds fråga gällde inte bara honom,
utan även arbetsmarknadskommissionen, kanske jag får lägga till några ord.

Jag förstår, att herr Forslunds fråga har tillkommit med anledning av vad
som skrivits i utskottsutlåtandet rörande arbetsmarknadskommissionens yttrande
i arbetskraftsfrågan. Jag har inte varit med i utskottet på kommissionens
vägnar, och jag vet inte, hur utskottet har frågat och hur kommissionens representanter
lia svarat. Jag har bara att hålla mig till det, som står i utskottsutlåtandet,
och det lyder så här: »Utskottet har funnit det vara angeläget att
från representanter för statens arbetsmarknadskommission erhålla ett uttalande
rörande möjligheterna att utan eftersättande av arbeten av denna art genomföra
storflygplatsens utbyggnad inom avsedd tid. Därvid har erfarits, att
någon svårighet att uppbringa dea för innevarande budgetår erforderliga arbetsstyrkan
— högst 150 man — icke föreligger. Vad angår tiden efter den 1
juli 1047 är läget av naturliga skäl mera svårbedömt. Av representanternas

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
uttalanden synes emellertid framgå, att möjligheter komma att föreligga att
även efter nämnda tid bemästra situationen.» Så vitt jag kan finna, innehåller
detta uttalande ingenting som jag kan behöva korrigera. Vad kommissionens
representanter någorlunda bestämt ha sagt ifrån, är, att det inte erbjuder några
svårigheter att uppbringa den för innevarande budgetår erforderliga arbetsstyrkan
på 150 man. Sedan har det sagts, att det är svårare att bedöma läget
efter den 1 juli 1947. Utskottet tolkar emellertid de gjorda uttalandena så, att
det skulle finnas möjligheter att även efter den tiden bemästra situationen. Örn
detta stämmer med vad som har sagts i utskottet känner jag inte till.

Bakgrunden till uttalandet från kommissionens representanter har naturligtvis
varit det läge, som för närvarande råder på arbetsmarknaden. Det är
visserligen sant, att vi nu dras med en rätt besvärande arbetskraftsbrist, som
berör de flesta områden av det svenska näringslivet. Det förhåller sig emellertid
samtidigt så —• vilket många gånger har konstaterats i riksdagen — att
även under den allra mest utpräglade högkonjunktur finns det alltid en viss
arbetslöshet, en lokal och säsongmässig arbetslöshet. En sådan finns nu också.
Örn man ser till statistiken, finner man, att i slutet av oktober fanns det 2 782
hjälpsökande och i slutet av november 3 576, av vilka 408 voro bosatta i Stockholm.
Ökningen från oktober till november var 794. Med utgångspunkt från
dessa siffror kunde väl kommissionens representanter inte gärna säga någonting
annat än att det skulle vara möjligt att skaffa fram de 150 man som behövdes
i nuvarande situation. Däremot kunde de självfallet inte ge några utfästelser
örn hur det skulle bli i framtiden.

Beträffande framtiden är det överhuvud taget ganska svårt att här ställa
några prognoser. Det kan ju inträffa på relativt kort tid så mycket, som kullkastar
alla beräkningar. Jag för min del vill därför inte ge mig in på några
förutsägelser.

Ytterligare en sak måste lia stått klar för kommissionens representanter och
står väl klar för kommissionen också. Det är vad statsrådet Ericsson redan har
sagt, att den här frågan skall prövas i samma ordning som andra byggnadstillståndsärenden,
när den tiden kommer. Detta betyder, att den s. k. byggnadsberedningen
skall pröva frågan örn byggnadstillstånd för detta företag. När
byggnadsberedningen skall bevilja eller avslå en ansökan om byggnadstillstånd,
har beredningen att ta hänsyn till det läge, som då råder beträffande arbetskraften
och på materialmarknaden. Detta läge kan måhända vara ett annat vid
den tidpunkt, då frågan är aktuell i byggnadsberedningen, än det för dagen
är.

Men även örn byggnadstillstånd beviljas, innebär det enligt kommissionens
mening inte, att detta företag kommer att utföras i vilken takt och i vilken omfattning
som helst. Vi förutsätta nämligen, att det — såsom brukligt är med
större anläggningsarbeten — i byggnadstillståndet intas en s. k. SAK-klausul,
som ger arbetsmarknadskommissionen rätt att fastställa arbetsstyrkans storlek
vid varje tid och som alltså ger kommissionen möjlighet att dirigera dit den arbetskraft,
som vid varje särskilt tillfälle kan befinnas disponibel eller lämplig
för detta arbete. Jag vill redan nu förutskicka, att kommissionen kan komma
att vid viss tid kräva inskränkningar i arbetsstyrkan och vid viss tid medge
utökning, allteftersom förhållandena växla på arbetsmarknaden. I den mån
kommissionen får med saken att göra, när det blir fråga om ett nytt bs^ggnadstillstånd,
kommer således kommissionen inte att medverka till att detta bygge
forceras på ett sådant sätt, att det länder till skada för andra vitala intressen
som kommissionen är satt att bevaka.

Nu frågade herr Forslund, örn det var meningen, att detta bygge skall ha
företräde framför alla andra byggen som kunna komma i fråga. Han räknade

Onsdagen den 18 december 194G em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
upp vägar, broar, dubbelspår, sjukhus och skolor, och jag tror till och med att
han nämnde bostäder. Ja, det är självklart, att om man räknar med att man
inte orkar med mera än en viss byggnadsvolym och om man säger, att en viss
del av delina volym får disponeras för anläggningsarbeten, så kan det naturligtvis
bli fråga örn att någonting annat får stå tillbaka för detta företag. Men
det är en fråga, som i första hand byggnadsberedningen har att ta ståndpunkt
till. Den frågan inlåter jag mig inte på nu. Så mycket vill jag dock
säga, att det knappast torde bli fråga om någon konkurrens mellan storflygfältet
och bostadsbyggandet och inte heller mellan storflygfältet och sjukhusen.

Jag vågar således säga, att det förslag, som föreligger ifrån Kungl. Majit,
och det utlåtande, som avgivits av utskottet, äro formulerade på det sättet,
att statsmakterna lia möjlighet att bestämma, örn bygget överhuvud taget
skall sättas i gång, vid vilken tidpunkt det skall sättas i gång och i vilken takt
det skall bedrivas. Här finnas alltså de garantier, som man kan önska sig.

Herr Forslund ställde emellertid ännu en fråga, som det naturligtvis är
önskvärt att på något sätt besvara. Han frågade, om vi, som lia yttrat oss
eller yttra oss i denna sak, äro beredda att för en kvarts procent eller vad det
var av befolkningen investera hundra miljoner kronor. På den frågan kan jag
endast svara, att man beträffande en sådan här sak inte kan säga, hur stor
procent av befolkningen som kommer att få nytta av företaget. När den första
järnvägen byggdes här i landet, var det, föreställer jag mig, en mycket liten
del av det svenska folket som fick nytta av densamma, men när järnvägsväsendet
hade utvecklats, blev praktiskt taget hela det svenska folket delaktigt av
framsteget. Jag föreställer mig att det kan gå på samma sätt med flyget som
det haT gått med järnvägsväsendet och sjöfarten. Från en ringa början kan det
bli någonting, som tillgodoser hela folkets och hela samhällets intressen.

Örn jag skulle lägga några ord till det jag bär sagt i mina försök att besvara
herr Forslunds frågor, så skulle det bli en kort personlig deklaration.
I likhet med statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet tror jag,
att flyget som kommunikationsmedel har framtiden för sig och att det på
längre sikt skulle vara oklokt att försöka bromsa och hindra utvecklingen på
detta område. Jag menar sålunda, att det finns skäl att acceptera den mening,
som från flera håll här har uttalats, att vi böra vara med i utvecklingen och
inte sätta oss i efterhand. Vidare vill jag säga, att vid den prövning, som jag
för mig själv har gjort beträffande förläggningen av det blivande storflygfältet,
Ilar jag kommit till den uppfattningen, att av de platser, som kunna
komma i fråga och som här ha diskuterats, stockholmstrakten otvivelaktigt
måste ges företräde.

Då jag sålunda inte ur någon av dessa synpunkter kan göra någon invändning
emot Kungl. Majlis och utskottets resonemang, tror jag, att jag med
tämligen gott samvete kan lägga min röst för utskottsförslaget.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag hade inte tänkt återkomma i detta
ärende, och jag hade inte gjort det, örn inte arbetskraftsfrågan hade alldeles
särskilt aktualiserats genom att såväl statsrådet Ericsson som arbetsmarknadskommissionens
ordförande ansågo sig behöva ta till orda.

Det har ju redan här relaterats, att representanter för arbetsmarknadskommissionen
lia föredragit detta ärende inom statsutskottets fjärde avdelning. I
likhet med de övriga ledamöterna inom avdelningen bley jag ganska förvånad
över ilen framställning av liiget på arbetsmarknaden, som gavs vid detta tillfälle,
och de konsekvenser, som drogos av framställningen. Arbetsmarknadskommissionens
representanter byggde sin uppfattning på att det fanns 200

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
arbetslösa grovarbetare i Stockholm för närvarande. Det var dessa, som skulle
kunna dirigeras till flygfältet och således fylla det omedelbara behovet av
150 man. Jag för min del tyckte inte, att siffran 200 tillfälligt arbetslösa
grovarbetare var mycket att bygga på. Det förekommer säkerligen alltid i
Stockholm, att något hundratal arbetare äro lediga. När en arbetare gjort ett
arbete färdigt, går han kanske ledig en kortare tid, medan han väntar på ett
annat. Vidare upplystes det, att i hela landet funnos 2 000 tillfälligt arbetslösa
grovarbetare.

Nu veta vi ju alla, att det aldrig går att utnyttja arbetskraften till hundra
procent. När man kommit ned till två procent arbetslösa, då anses man ha
nått ett läge, där man praktiskt taget inte kan få ut mera. Vi fingo ju höra här
för inte länge sedan i en debatt, att i juli månad — som ju ur arbetssynpunkt
är den kanske bästa månaden på hela året —- uppburo över 2 000 personer
arbetslöshetsunderstöd från arbetslöshetsförsäkringen. Under sådana förhållanden
tyckte jag inte, att uppgiften örn 200 arbetslösa i Stockholm och 2 000
i hela landet säde så mycket örn möjligheterna att få dem till hjälp för att
bygga flygfält.

Sedan några ord örn vad utskottet har skrivit nederst på sidan 21 efter det
att utskottet har redogjort för vad arbetsmarknadskommissionen har sagt. Herr
Karl Johan Olsson citerade dessa meningar: »Av representanternas uttalanden
synes emellertid framgå, att möjligheter komma att föreligga att även efter
nämnda tid bemästra situationen. På grundval av sålunda erhållna uppgifter
har utskottet funnit sig kunna räkna med att situationen på arbetsmarknaden,
åtminstone för den närmaste tiden, icke behöver lägga hinder i vägen för flygfältsprojektets
realiserande.» Enligt min uppfattning är detta att pressa arbetsmarknadskommissionens
uppgifter för mycket. Jag har heller inte kunnat
vara med om att underskriva ett sådant uttalande, och i min reservation förekommer
det inte. Jag anser mig ha anledning att säga detta nu, eftersom
de uppgifter, som vi i utskottet fingo från arbetsmarknadskommissionen, blivit
något omtvistade här. Enligt min uppfattning ha sålunda arbetsmarknadskommissionens
representanter förklarat, att intill den 1 juli nästa år kan kommissionen
ställa 150 man till förfogande för arbetet, men efter denna tid är läget
svårbedömbart.

Herr talman! Jag tror, att det efter denna debatt vore klokast, örn kammaren
tog reservationen i vad gäller motiveringen.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill endast tacka såväl herr statsrådet som
ordföranden i arbetsmarknadskommissionen för det svar de ha lämnat. De kommo
ju till samma slutsats, även örn arbetsmarknadskommissionens ordförande
talade litet längre. Innebörden, sådan jag fattade den, är, att detta arbetsföretag
icke skall få förtursrätt framför andra arbeten, som äro behövliga. Ordföranden
i arbetsmarknadskommissionen utvecklade det ytterligare på det sättet,
att flygfältet icke skall få förtursrätt före sådana arbeten, som av herr Forslund
uppräknades. Örn jag blir kvar här i kammaren, skall det bli mig ett kärt
nöje att se, huruvida denna nu uttalade mening rörande arbetets utförande
också kan verifieras, när kommunikationsministern under de kommande åren
äskar anslag för detta arbete. Det skall endast glädja mig, örn så sker, och jag
har ju ingen anledning att tvivla på den saken, när nu herrarna ha sagt det.

Herr Olsson gjorde en utvikning rörande järnvägsbyggena. Då skulle jag
endast vilja påminna honom örn det faktiska förhållandet, att största delen av
våra järnvägar äro byggda av enskilda och icke av staten. Det är en sak, som
i detta sammanhang kanske också bör kunna ge anledning till en reflexion.

För övrigt har jag ingenting att tillägga i denna sak. Jag har nu fått klart,

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Ang. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
att man försöker finansiera företaget genom trafikanterna och alla dem, som
vilja få tjänster utförda av flyget. Då har frågan för mig kommit i ett annat
läge. Jag är, som jag förut sade, ingen motståndare till flygets utveckling,
långt därifrån. Nu är det bara att hoppas, att denna sak ordnas upp på ett
sätt, som bättre har angivits av herr statsrådet och av ordföranden i arbetsmarknadskommissionen
än av statsutskottets ärade ordförande, ty han gjorde
oss litet oroliga.

^Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag har uppenbarligen uttryckt mig
något otydligt, örn herr Wetter av mitt anförande dragit den slutsatsen, att jag
skulle hysa den meningen, att han vore motståndare till utbyggandet av storflygfältet.
Det var inte så jag fattade hans anförande, men om jag skall draga
någon slutsats, och det måste jag väl göra, av de varningstecken, som han här
gav kammaren, så är det den, att en viss försiktighet bör iakttas, när det gäller
det fortsatta utbyggandet av andra flygfält.

Detta är kanske inte rätta tidpunkten att diskutera ABA:s investeringar,
men så mycket torde vara klart beträffande DC Dorna och DC 6 roma, att
de senare äro förhållandevis billigare i drift än de förra. Enligt de uppgifter
jag har erhållit skulle DC 4 roma bära sig vid en beläggning på 60 %, medan
DC 6:orna skulle bära sig vid en beläggning på 42 %. Det är väl dessa och
andra omständigheter, som ha påverkat ABA vid dessa investeringar.

Därtill vill jag foga ännu ett faktum, som jag tycker i alla fall har en viss
betydelse. Det är, att luftfartsstyrelsen den 7n avgav ett yttrande, i vilket
man bland annat anförde följande: »Av verkställda tekniska utredningar synes
framgå att valet av typ DC 6 är välmotiverat ur av bolaget framlagda tekniska
och ekonomiska synpunkter. Av särskild betydelse synes härvid vara att
inom de skandinaviska länderna en önskvärd standardisering av flygmaterielen
uppnås samt att kontinuiteten på det motortekniska området beaktas.» Jag
undrar bara, om luftfartsstyrelsen genom herr Wetters anförande nu har signalerat
en annan mening beträffande denna sak.

Jag vill säga herr Forslund, att jag inte gärna ger mig in i ett ordbyte med
honom, på det att han icke må fjärmas från den vänliga inställning, som han
numera har till min principståndpunkt beträffande flyget, och jag vill bara
med tacksamhet och tillfredsställelse inkassera, att vi numera kunna räcka
varandra händerna. Det tycker jag är ett stort framsteg.

Slutligen måste jag nog också erkänna, att när herr Elowsson med djärv
penselföring målade_ skånska. framtidsperspektiv på flygets område, så klappade^
mitt lokalpatriotiska hjärta vida snabbare än brukligt, men därutöver
har jag ingenting att tillägga till vad herr Elowsson yttrade.

Herr Wetter: Herr talman! Mitt, som herr statsrådet kallade det, varningstecken
före middagsrasten var inte riktat mot utbyggnaden av de andra flygplatserna
utan mot den föreställning man kanske kan få, när man läser herr
statsrådets motivering, att flyget kommer att bära sig ekonomiskt. Tvärtom
ville jag säga, att jag tror, att just den nyanskaffningspolitik, som man har
slagit in på, nämligen att gå in för DC 6:or för curopatrafiken, tvingar till
en mycket snar utvidgning av de andra flygplatserna, ty annars blir det faktiskt
bara storflygplatsen, som kan ta emot den europeiska trafiken. Det kan
ju hända, att ABA gör andra investeringar, men jag går efter vad som står
i propositionen, där det talas örn de tio AB A-planen för den europeiska trafiken.

Vad beträffar luftfartsstyrelsens av statsrådet citerade utlåtande, voro__

om jag minns rätt —- dess medlemmar inte närvarande, när det avgavs. Jag

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. byggande av en storflygplats m. m. (Forts.)
tror, att man därför kan säga, att luftfartsstyrelsen icke är bunden av det citerade
uttalandet. Åtminstone är inte jag det. Jag tror också, att herr statsrådet
senare har fått ett annat utlåtande, som kanske ställer saken på ett annat plan.
Jag vidhåller min uppfattning, att när man går in för de nu nämnda planen
för europatrafiken, är det just detta, som tvingar till en utvidgning av de
andra flygplatserna, framför allt på västkusten och i Skåne.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, örn
anledning därtill gåves, hade i avseende på det under behandling varande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades i den av herr Rubbestad vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 307, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Rubbestad vid
utlåtandet avgivna reservationen.

I fråga örn motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalanden skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i den av herrar Karl Andersson och Gustaf
Karlsson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner godkändes utskottets
uttalanden.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande och memorial:
nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47;
och

nr 309, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. amede- Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtanling
av den nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
aU™mn?ngs?~ om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en
skattom, m. skattesats av fem procent, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 november 1946 dagteeknad proposition, nr 386, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Atif), avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om avveckling av
den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem
procent; samt

2) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet
med vad i propositionen anförts borttaga vissa nu utgående subventioner
med avseende å livsmedelspriserna.

I det vid propositionen fogade förordningsförslaget var 1 § så lydande:

Allmän omsättningsskatt skall icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutes efter den 31 december 1946, eller vid
uttag av vara från rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag.

Beträffande vara, för vilken allmän omsättningsskatt enligt vad därom särskilt
är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga
omsättningen (skärpt omsättningsskatt), så ock vid försäljning och import
av personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar
skall dock även efter utgången av år 1946 allmän omsättningsskatt uttagas
enligt hittills gällande bestämmelser och med iakttagande därjämte av vad
nedan i 5, 10, 11 och 13 §§ stadgas.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen:

a) motionen 11:595 av herr Persson i Vinberg m. fl., vari hemställts, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 386 måtte i så måtto bifallas, att femprocentig
omsättningsskatt ej skulle uttagas vid försäljning av kött, fläsk, charkuterivaror
samt fisk efter den 31 december 1946;

b) motionen 11:596 av herr Persson i Vinberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att sockersubventionen, allmänna mjölkpristillägget
å konsumtions- och produktmjölk, iantsmörsbidraget samt å vissa orter utgående
kompensation för utebliven prishöjning å konsumtionsmjölk tills vidare
skulle utgå;

c) motionen 11:597 av herr Svensson i Ljungskile, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 386 i vad det gällde borttagandet
av det s. k. Iantsmörsbidraget;

d) motionen 11:598 av herr Malmborg i Skövde m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte vidtaga sådan ändring i den av Kungl. Majit framlagda propositionen
angående avveckling av den allmänna omsättningsskatten, att denna
skatt jämväl upphävdes beträffande personautomobiler samt tyngre motorcyklar
och sidvagnar till motorcyklar; skulle riksdagen icke finna en sådan
åtgärd lämplig, hade i andra hand föreslagits, att skatten på personbilar endast
skulle uttagas på den del av försäljningspriset, som överstege 10 000 kronor;
samt

e) motionen 11:599 av herrar Wirke och Nilsson i Göingegården, vari hemställts,
att därest riksdagen godkände omsättningsskattens avveckling per den
1 januari 1947, riksdagen samtidigt måtte besluta, att denna skatt skulle avvecklas
även å personbilar och tyngre motorcyklar.

Förevarande proposition hade vad beträffade det vid propositionen fogade
förslaget till förordning örn avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet. Motionerna 11:595, 11:598 och
11:599 hade hänvisats till bevillningsutskottet, medan motionerna 11:596 och
II: 597 hänvisats till jordbruksutskottet. Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet hade propositionen och motionerna

Första kammarens protokoll 19Jiö. Nr 1)3. 7

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (iorts.)
hänskjutits till behandling av sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott,
vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 1) i propositionens hemställan,
samt med avslag å motionerna II: 595, II: 598 och II: 599 — antaga
det vid propositionen fogade förslaget till förordning om avveckling av
den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av tern

procent; samt ,,

B) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens
hemställan, samt med avslag å motionerna 11:596 och 11:597 — bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet med vad av
departementschefen ävensom vad i förevarande utlåtande anförts borttaga vissa
nu utgående subventioner med avseende å livsmedelspriserna.

som — under hänvisning till vad i motio—
ansett, att utskottet bort hos riksdagen

Reservationer hade anmälts

I) av herr Sundström i Skövde,

nema 11:595 och 11:596 anförts
hemställa, . TT ,

A) att riksdagen måtte — med bifall till motionen 11:595 samt med av slag

å dels Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 386 till den del densamma
avsåge punkten 1) i propositionens hemställan, dels ock motionerna II: oy»
och II: 599 — antaga i reservationen infört förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 13 december 1940 (nr 1 000) om allmän
omsättningsskatt; „

B) att riksdagen måtte — med avslag å dels Kungl. Maurts förevarande
proposition nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens
hemställan, dels ock motionen II: 597 — bifalla det i motionen II: 596 framställda
yrkandet att de däri angivna subventionerna skulle utgå jämväl under
tiden efter den 31 december 1946;

II) av herr Velander, friherre Beck-Friis samt herrar Hagberg i Malmö och

Liedberg, vilka ansett, att utskottets yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, ... .

1) med bifall till motionen 11:599 och med avslag a motionen 11: 59ö
antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn avveckling av
den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av tern
procent, med den ändring, att 1 § erhölle den lydelse, som i reservationen an 8121)8anse

motionen 11:598 besvarad genom vad i reservationen anförts och

^BWtfrikadagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens hemställan,
____(= utskottet)---borttaga vissa nu utgående subventioner

med avseende å livsmedelspriserna;

III) av herrar Bror Nilsson och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, dels
att utskottets utlåtande bort i viss angiven del erhålla, ändrad lydelse pa satt
av reservationen framginge, dels ock att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 386, till den del densamma avsåge punkten 1) i propositionens
hemställan, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas — med bifall till
motionerna II: 598 och II: 599 samt med avslag å motionen II: 595 antaga det

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten ni. m. (Forts.)
vid propositionen fogade förslaget till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent,
med den ändring, att 1 § erhölle viss i reservationen angiven ändrad avfattning,

B) att nksdagen matte —• med bifall till Kungl. Ma,j:ts förevarande proposition
nr 386, till den del densamma avsåge punkten 2) i propositionens hemställan.
samt med avslag å motionen II: 596 —

1) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder för att i enlighet
med vad av _ departementschefen ävensom vad i förevarande reservation
anförts borttaga vissa nu utgående subventioner med avseende å livsmedelspriserna;
samt

2) anse motionen II: 59/ besvarad genom vad i reservationen anförts och
hemställts;

IV) av herr Franson, som dock ej antytt sin mening.

Såväl i herr Velanders m. fl. reservation som i den av herrar Bror Nilsson
och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen hade för 1 § i förslaget till
förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den
utgår efter en skattesats av fem procent, förordats följande lydelse:

Allmän omsättningsskatt skall icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutes efter den 31 december 1946, eller vid uttag
av vara fran rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag.

Beträffande vara, för vilken allmän omsättningsskatt enligt vad därom
särskilt är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga
omsättningen (skärpt omsättningsskatt), skall dock även efter utgången
av år 1946 allmän omsättningsskatt uttagas enligt hittills gällande bestämmelser
och med iakttagande därjämte av vad nedan i 5, 11 och 13 §§ stadgas.

Herr Velander: Herr talman! När riksdagen under vårsessionen i anslutning
till första särskilda utskottets betänkande stannade för den meningen,
att omsättningsskatten borde avvecklas per den 1 juli nästa år, tillmättes den
prissänkning, som genom en sådan avveckling kunde ernås, stor, för att inte
säga avgörande betydelse. Betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt, som på
sina håll yppades, ställdes sålunda i bakgrunden.

Omsättningsskattens avveckling förbands emellertid med villkor om en reduktion
av de generella livsmedelssubventionerna, och detta alldeles oavsett
den omständigheten, att därigenom den ur utskottets och riksdagens synpunkt
så angelägna prissänkningen självfallet skulle komma att väsentligt nedgå.

Rekommendationen å första särskilda utskottets sida, som jämväl biträddes
av riksdagen, att, örn förhållandena så utvecklade sig, att det kunde befinnas
angeläget, att omsättningsskatten slopades före den 1 juli 1947, frågan
därom borde upptagas till omprövning, måste alltså bedömas med utgångspunkt
från vad som för utskottet självt framstod såsom det avgörande skälet
eller motivet för omsättningsskattens slopande, det vill här säga angelägenheten
eller vikten av att åvägabringa en prissänkning. Vidhåller man denna
utgångspunkt, som alltså var första särskilda utskottets och riksdagens, torde
det näppeligen kunna göras gällande, att förhållandena utvecklat sig så, att
omsättningsskatten, sakligt, sett, bör avvecklas före den av första särskilda
utskottet och riksdagen i våras förutsatta tidpunkten.

Till grund för propositionen ligger nu en utredning av statens priskontrollnämnd.
I denna utredning har frågan gällt, huruvida en avveckling av omsättningsskatten
redan före den 1 juli 1947 skulle kunna medverka till att
levnadskostnadsindex icke överskredc det ominösa talet 218. Frågan härom
har också dominerat föreliggande remissyttranden och delvis den i ämnet för -

100

Nr 43.

Onsdagen elen 18 december 1940 em.

•liig avveckling uv ilen allmänna omsättningsskatten m. in. (loits.)
fia* diskussionen. Då inträder emellertid med ens ett kanske för många oväntat
men dock synnerligen betydelsefullt faktum. Huvudparterna pa arbetsmarknaden
träffa sitt nya ramavtal, varigenom den gällande automatiken i
levnadskostnadsstegringens inverkan på lönerna elimineras och det s. k. taket
avlyftes, hur än prisutvecklingen kommer att gestalta sig. Därmed bortialler
till väsentlig del grunden för priskontrollnämndens framställning och till dels
även grunden för vissa remissinstansers stån.dpunkstaganden..

Huru gestaltar sig det verkliga läget penningpolitiskt sett just nu, kan man
fråga sig! Efter gårdagens mycket ingående debatt rörande den ^ekonomiska
politiken kan det självfallet inte vara på sin plats att här söka åstadkomma
ett upprepande därav. Jag vill dock lia sagt, att de förutsättningar varpa
statsmakternas beslut rörande omsättningsskatten bygger, icke lia blivit de
avsedda. Inflationstrycket framträder med utomordentlig styrka, fepannmgen
mellan köpkraft och varutillgång har stegrats undan för undan. Utskottet
medger också, att inflationens bekämpande mäste framstå såsom en av de
allra viktigaste uppgifterna för landets politiska ledning. Utskottet hade
gärna kunnat säga: den allra viktigaste uppgiften i närvarande läge. Det
räcker inte längre med prisstopp — utan lönestopp, skall man kanske säga -växelkursmanipulationer, investeringskontroll och ransoneringar. Den, som
tror motsatsen, har knappast förstått eller velat förstå situationens allvar.
Att ständigt handla enligt det minsta motståndets lag är och har varit en alltför
bekväm väg. Det innebär bland annat, att hänsynen till politiska dagslägen
sättes före hänsynen till ekonomiska realiteter, särskilt på längre sikt,
Ansvaret därvidlag för vad som sker eller icke jäker, för vad sorn göres eller
underlåtes det frigör sig statsledningen inte på något sätt ifrån genom en
hänvisning till att de politiska partierna eller vissa av dem, måhända icke
utan ett visst berättigande, kunna sägas åtminstone i något sammanhang ha.
varit medbrottslingar i denna farliga politik. . o

Med dessa antydningar, herr talman, har jag inte avsett något annat än
att även i detta sammanhang ge åtminstone något uttryck för den olust och
den oro, som så starkt präglade gårdagens debatt och som jag liksom förmodligen
de flesta i kammaren känner och måste känna inför den utveckling,
som vi nu befinna oss mitt uppe i. Jag har också, jag vill bekänna det, svårt
att förstå, att det i detta läge varit det. enda riktiga att, såsom genom propositionen
skett, uppta frågan örn omsättningsskattens vara eller icke varn
såsom ett isolerat problem i stället för att betrakta och behandla spörsmålet
därom i ett vidare sammanhang, alltså såsom, ett lod bland åtskilliga andra
i kampen mot den allt mer överhandtagande inflationen.

I avvaktan på de mera energiska och allvarliga överväganden härom,
som icke längre synas kunna undanskjutas, borde det lia varit lätt för finansministern
att lägga upp saken på det sättet, helst som lian i sin proposition
i våras rörande omsättningsskattens avveckling tog sikte på, icke den 1 januari
1947 utan den 1 januari 1948 såsom den lämpliga tidpunkten därför.

Nu är väl läget det, att finansministerns förslag, när det en gång framlagts,
kommer att av riksdagen godtas och omsättningsskatten alltså avskaffas
per den 1 januari nästa år. Det ligger då vikt uppå att man ^därvid
inte skattar åt synpunkter, som måhända kunna betraktas såsom
föga försvarliga eller * rimliga. Till det planet måste man nämligen,
med mitt sätt att se, hänföra förslaget, att den 5-procentiga omsättningsskatten
skall helt avvecklas, dock med det undantaget att vid försäljning
och import- av personautomobiler samt tyngre motorcyklar och .sidvagnar
till motorcyklar sådan skatt skall tills vidare utgå. Ur fiskalisk^
synpunkter och därmed jämväl ur penningpolitiska synpunkter saknar på

Onsdagen den 18 december 1940 eili.

Nr 43.

101

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Foris.)
grund av det rådande marknadsläget — jag åsyftar rådande produktionsoch
importsvårigheter — detta undantag nämnvärd betydelse. Att ett användande
av personbil resp. motorcykel icke annat än i rena undantagsfall
är att hänföra till lyxkonsumtion framstår såsom ovedersägligt. Motorismen
belastas också redan av en tyngande särbeskattning som icke stannar blott
vid en täckning av dess skäliga andel i kostnaderna för vägväsendet, såsom
uttryckligen avsetts, utan sträcker sig vida därutöver.

Mina medreservanter och jag ha velat ta bestämt avstånd från det försök
eller ytterligare försök till diskriminering av motorismen, som här kommit
till uttryck. Vi kunna icke på något sätt biträda eller stödja tendenser
i sådan riktning. För oss framstår det också såsom uteslutet, att varubeskattningskommittén
skall kunna prestera något godtagbart skäl för ett förslag
i sådan riktning.

Vad till sist beträffar trafikskatten, som kommit att omnämnas i reservationen,
har jag i diskussionen inom utskottet därom framfört den synpunkten,
att man har haft så bråttom med framläggandet av propositionen örn omsättningsskattens
avskaffande, att man icke ens erinrade sig tillvaron av den
form av omsättningsskatt, som trafikskatten utgör. Och dock är trafikskatten
kanske mera orättvis och irrationell än den allmänna omsättningsskatten.
Den utgör en extra skatt främst på de stora avstånden resp. de människor,
som ha att övervinna dem, och, såsom känt och erkänt, ha dessa människor i
sin livsförsel regelmässigt andra och större svårigheter att bemästra än dem
som följa med bosättningen i mera centralt belägna landsdelar. Det är klart,
att jag i detta sammanhang har bland annat de norrländska förhållandena i
tankarna.

Även örn finansministern nu är på det klara med att möjligheterna i budgetärt
_ hänseende åtminstone för det löpande budgetåret medge ett avlyftande
jämväl av trafikskatten, är jag främmande för tanken på dess eliminerande
utan hänsyn till de eventuella penningpolitiska verkningarna därav.
Reservanterna ha sålunda blott velat understryka angelägenheten av att trafikskatten
måtte avskaffas, så snart betänkligheter ur angivna synpunkter,
alltså ur penningpolitiska synpunkter, icke lägre möta därför.

Jag skall, herr talman, stanna med dessa antydningar och ber att i anslutning
därtill få hemställa om bifall till den av mig jämte andra ledamöter
av utskottet till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Nilsson. Bror: Herr talman! dag skall be att få uttala min tillfredsställelse
över att denna omsättningsskatt nu kan avskrivas. Det är ett önskemål,
som det parti, jag tillhör, flera gånger har framfört här i riksdagen.

Jag nödgas emellertid samtidigt anmäla mitt missnöje över att, inte steget
tages fullt ut, utan att det föreslås, att omsättningsskatten skall bibehållas
beträffande en mycket betydelsefull detalj, nämligen på personautomobiler,
tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar. För dessa varor föreslår
finansministern, att omsättningsskatten icke skall boritas, utan alltjämt gälla.
Det synes, som örn finanministern har gjort det på ett ganska sent stadium i
propositionsskrivandet. Han har inte motiverat det alls, kan man säga, och i
det lagförslag,. som har varit ute på remiss hos myndigheterna, har denna
passus icke varit medtagen. Det har sålunda inte varit möjligt för vidkommande
organisationer och intressegrupper att säga sin mening om denna detalj.

Vad som har föranlett herr statsrådet och chefen för finansdejiartementet
att föreslå omsättningsskattens bibehållande för denna grupp av motorfordon
är skrivelse från den utredning, sorn har fått sig förelagt att utarbeta riktlinjer
för en ny skatt, som skall kallas för varuskatt. Denna kommitté kallar

102

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
sig varubeskattningskommittén. Den tillsattes av tillförordnade chefen för finansdepartementet
i september månad i år, och i direktiven för den står bland annat
något, som jag skall be att få anföra här: »Denna utredning bör sålunda avse
såväl de varugrupper, vilka nu äro underkastade skärpt omsättningsskatt, som
de varugrupper, vilka äro föremål för varuskatt resp. pälsvaruskatt. Den avgörande
synpunkten bör härvid vara, att beskattningen bör bibehållas huvudsakligen
endast beträffande varor, vilka äro av mera väsentlig betydelse i
fiskaliskt hänseende och vilkas karaktär av umbärliga varor är mera allmänt
erkänd.» Det synes sålunda inte, som örn den tillförordnade finansministern
hade tänkt sig, att några varor tillhörande 5-procentsgruppen, som ju den
egentliga omsättningsskatten har varit bunden till, skulle höra till dem, örn
vilka varubeskattningskommittén övervägde att bibehålla en varuskatt.

Det är också att märka, att dessa båda skatter inte äro kongruenta. Omsättningsskatten
berör varor, som säljas i marknaden, men varubeskattningen är,
så vitt jag förstår, avsedd att drabba tillverkaren. Den skall alltså uttas redan
vid varans tillverkning.

Det synes alltså, som örn det i alla avseenden har kommit något apropå, att
man velat ställa personbilarna, motorcyklarna och sidvagnarna i en särställning
genom att för dem bibehålla omsättningsskatten. Utskottet säger också,
att det är mycket tveksamt, örn tillräckligt starka skäl föreligga för att undantagslöst
bibehålla en särskild omsättningsskatt för ifrågavarande slag av
motorfordon, men så menar utskottet, att örn man fastnar för att belägga dessa
fordon med varuskatt, kan det vara nyttigt, att det inte blir någon lucka, utan
man skall lägga omsättningsskatt på dessa artiklar under det halvår, som kan
förflyta mellan omsättningsskattens avskaffande och varubeskattningens införande.
Men mig synes det vara lika allvarligt, ja än allvarligare, att riksdagen
nu tvingas liksom att taga en viss position i denna fråga. Jag vett, att
utskottets herr ordförande säkerligen kommer att säga, att riksdagen icke har
bundit sig genom att fatta det beslut, som det sammansatta utskottet föreslår.
Man säger visserligen, att vi genom vårt ställningstagande inte ha bundit oss
för någon varuskatt på bilar. Det är nog dock så, att riksdagen genom att
undantaga bilar från andra varor, när det gäller omsättningsskattens slopande,
säger A i fråga om införande av varuskatt på bilar, och sedan blir man
bunden att också säga B. Riksdagens beslut i dag kommer att bli ett plus för
dem, som vilja ha varuskatt på motorfordon, när denna fråga sedan skall tas
upp till avgörande av Kungl. Majit och riksdagen. Jag hyser nämligen ingen
större förhoppning örn att min eller herr Veländers m. fl. reservation här skall
gå igenom, utan riksdagen torde väl som vanligt komma att följa utskottet.

Jag har i alla fall velat påtala det sätt, varpå man drivit fram denna sak.
Jag och många med mig i vårt land anse. att bilismen inte har gjort sig förtjänt
av en sådan behandling från statsmakternas sida. Bilägare av alla slagha
haft en synnerligen besvärlig tid under krigsåren med den fram tvungna
övergången till gengas o. s. v., meri trots alla svårigheter ha de troget fyllt
sin viktiga samhällsuppgift. De äro därför icke förtjänta av den behandling,
som de nu röna från statsmakternas sida. De äro tvärtom värda att få den uppmuntran,
som skulle ligga i att omsättningsskatten borttages även på motorfordon.
Det är väl knappast någon som vill göra gällande, att bilåkning i våra
dagar är att betrakta såsom en lyx. Min ärade medreservant, herr Velander,
erinrade örn vilken betydelse bilismen har i hans glesbebyggda landsända. Jag
vill dessutom påpeka vilken betydelse bilarna ha för statens egna tjänstemän.
Många tusentals statstjänstemän måste utnyttja bil för att kunna sköta sitt
arbete. Jag erinrar örn alla läkare, veterinärer, konsulenter, vattenrättsmän
och anställda inom vägväsendet, som alla äro beroende av sina bilar för afl

Ousdageu dea 18 december 1946 em.

Nr 43.

103

Ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
snabbt kunna komma till olika platser och sköta sitt arbete. Vad är det för
statsfinansiell mening i att fördyra färderna för alla dessa människor som resa
i statens egna ärenden?

Man är, synes det mig, här inne på en oriktig linje. Bilismen i vårt land är
redan förut tillräckligt hårt beskattad. Vi ha ju bensinskatt, automobilskatt
och trafikskatt. Det är redan nu mer än tillräckligt med skatter på bilismen,
denna utomordentligt betydelsefulla gren av mänsklig verksamhet. Vi böra
därför betänka oss, innan vi lägga ytterligare permanenta skatter på biltrafiken,
som i den moderna samhällskroppen fyller pulsådrornas betydelsefulla
roll.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som jag
tillsammans med herr Svensson i Ljungskile avgivit till utskottets utlåtande
och som är betecknad med 3).

Herr Franzon: Herr talman! När riksdagen för fem år sedan beslutade att
införa omsättningsskatten, fattades även detta beslut i december månad, således
med mycket kort varsel för dem, som skulle handha omsättningsskatten
och dess redovisning. Ett dylikt kort varsel var den gången nödvändigt med
tanke på att förhindra, att allmänheten i förväg skulle göra stora varuuppköp
och därigenom undandraga staten en del av de inkomster som omsättningsskatten
beräknades medföra. När vi i dag behandla frågan örn omsättningsskattens
avskaffande, sker också detta i december månad med ett kort varsel
på blott ett par veckor, innan åtgärden skall träda i kraft.

Under de år, som omsättningsskatten har tillämpats, har dess tillvaro åtskilliga
gånger varit föremål för debatt i riksdagens båda kamrar. Lika klart som
det var för det utskott, som behandlade frågan örn omsättningsskattens införande,
att denna skatteform snarast möjligt borde avvecklas, lika klart är det
för det utskott, som behandlat frågan i år, att omsättningsskatten bör avskaffas
snarast möjligt. Det är bara örn tidpunkten för dess avskaffande som delade
meningar kunna förekomma.

Örn man. herr talman, läser priskontrollnämndens yttrande, varpå den föreliggande
propositionen bygger, och även vad departementschefen har anfört,
måste man konstatera, att skälen från båda hållen för att avveckla omsättningsskatten
redan den 1 januari icke äro överväldigande starka. Proposition
härom har emellertid nu framlagts. Svenska folket bar bibragts den uppfattningen,
att omsättningsskatten skall avvecklas den 1 januari, och det skulle
då vara en mycket dålig julklapp till landets invånare, örn riksdagen nu skulle
gå på en annan linje än den av Kungl. Majit föreslagna och av utskottet tillstyrkta.

För egen del har jag varit mycket tveksam, eller rättare sagt bekymrad, örn
det verkligen skall bli möjligt att avveckla omsättningsskatten på den korta
tid, som nu står till buds till den 1 januari, vilket både departementschefen
och priskontrollnämnden föreslagit och vilket nu krävs av allmänheten. Det
är inte så lätt, som man kanske tror, att snabbt kunna genomföra en dylik
åtgärd, i synnerhet i fall omsättningsskattens slopande, såsom man förutsätter,
omedelbart skall komma allmänheten till godo.

Jag tänker här bl. a. på den priskontrollerande verksamhet, som nu byggts
ut med nyorganisation i varje län. T Stockholms län finns det ju cirka 80 prisombud,
i andra län flera och i en del län färre. Nyorganisationen med prisombud
är en följd av ett cirkulär från livsmedelskommissionen, vari kristidsstyrelserna
fingo i uppdrag att ha den nya organisationen klar den 1 december.
Jag erinrar örn vad priskontrollnämnden säger på S. 14 i propositionen, där
vikten av en effektiv kontroll av prissättningen understrykes. Jag tvivlar inte

104

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
på handelns lojalitet, utan tror, att handelns män nu liksom då omsättningsskatten
infördes skola göra sitt hästa. Men allmänheten kanske har större tilltro
till den priskontrol le rande verksamheten. Örn den skall kunna fylla sin
uppgift, måste organisationen vara utbyggd i tid. Detta är desto angelägnare,
sorn ju priskon trollnämgden i sitt yttrande framhåller, att det icke är tillräckligt
med efterhandskontroll, utan att en rätt ingående förhandskontroll av prissättningen
i olika branscher även måste sättas in.

Det finns, herr talman, visserligen för mångå- varor i detaljaffärerna prislistor,
som lia utarbetats av priskontrollnämnden i samråd med affärsmännen.
För dessa varor äro således priserna givna. Men man måste kontrollera att de
fastställda priserna också följas. Detta sker genom fortlöpande kontroll. Men
det finns även en mängd branscher, där man inte har några dylika fasta prislistor.
Enligt cn förteckning, som tillställts prisombuden, är det sammanlagt
36 olika branscher, för vilka man inte har några prislistor att gå efter. På den
korta tiden av tre veckor skola de, låt vara kanske intresserade men dock oskolade
nya prisombuden skaffa in uppgifter örn vilka priser, som nu tillämpas i
dessa 36 branscher, för att sedan kunna kontrollera, att priserna efter den
1 januari sänkas med fem procent.

Det råder vid denna tid på året stor brådska i affärerna, särskilt som affärsmännen
tvingas att försöka reda sig med minsta möjliga personal. De skola
i julbrådskan svara på de frågor, som komma att framställas av kristidsstyrelsema
och i vissa fall även av priskontrollnämnden direkt. Affärsmännen
skola lämna önskade upplysningar, när prisombuden personligen infordra uppgifter,
och de skola fylla i olika cirkulär. Därtill kommer, att varje affärsman
såsom'' företagare måste träffa förberedelser för källskattens införande den 1
januari. Allt detta gör, att jag verkligen är bekymrad för, örn det skall bil
möjligt att hinna med allt det arbete, som fordras för att kunna avskaffa omsättningsskatten
redan den 1 januari.

Jag har, herr talman, i utskottet fört fram den tanken, att man för att få
något" bättre tid på sig för de erforderliga förarbetena möjligen skulle kunna
vänta med omsättningsskattens upphävande till den 1 eller eventuellt 15
februari, då kontrollen också skulle kunna göras effektivare. Jag har framfört
detta förslag med affärsmännens goda minne, ty även örn man allmänt önskar
avskaffa omsättningsskatten så snart som möjligt, är man inte blind för de
svårigheter som möta att göra det redan den 1 januari. Såsom argument för
valet av den 1 januari som datum för omsättningsskattens slopande hänvisar
man till att det är enklare att upphäva omsättningsskatten vid bokföringsårets
utgång. Ja, visserligen skola afärsmännen göra bokslut vid årsskiftet,
men i verkligheten sker det ju långt in i januari månad. Inventering av varulager
företages också under loppet av januari månad. I många fall pågår inventeringen
hela januari. Den av mig föreslagna tidpunkten skulle också ge
affärsmännen möjlighet att under januari, då man inte har så mycket att göra
i affärerna, märka örn de varor, för vilka man inte har synlig skatt, utan där
omsättningsskatten är inräknad i varupriset. Det hade därför säkerligen varit
bättre, örn utskottet hade velat gå på min linje. Utskottet har emellertid med
den motivering, som jag nyss antydde -— örn bokföringsår o. s. v. — inte velat
lyssna på det örat. Jag framställde därför inte heller något direkt yrkande, utan
inskränkte mig till att avge en blank reservation för att fa tillfälle att i kammaren
framföra mina synpunkter. ^ .

Herr finansministern förklarade under gårdagens debatt örn importsubventionerna,
att det gäller att göra priskontrollen så hård som möjligt. Jag
medger, att detta naturligtvis är önskvärt. Men för att kunna få till stånd en
skärpt priskontroll, måste man ha ett riktigt underlag redan fran början. Pris -

Onsdagen den 18 december 1940 em.

Nr 43.

105

Ang. avveckling av den allmänna (insättningsskatten m. m. (Forts.)
ombuden måste ha längre tid på sig än de cirka fjorton dagar, som de få till
sitt förfogande för sitt förberedande arbete i samband med omsättningsskattens
avskaffande.

I samband med frågan örn prisombuden och deras priskontrollerande verksamhet
vill jag påpeka en omständighet, som vållat en del svårigheter, då det
gällt att bygga ut den nya organisationen. I cirkuläret örn den utvidgade organisationen
med prisombud förklaras, att kristidsstyrelserna skola välja prisombuden,
men att de skola betalas av kommunerna. Kristidsstyrelserna skola
emellertid även bestämma storleken av prisombudens arvoden. Det har varit
svårt att få kommunerna att inse skälen till att prisombuden skola väljas av
kristidsstyrelserna, och det har varit ett ännu större problem att få dem att
förstå, att de måste betala tillräckliga arvoden. Skola vi kunna få till stånd en
effektiv priskontrollerande verksamhet, måste vi lia prisombud som verkligen
kunna offra sin tid på detta arbete. Man förutsätter många gånger heldagsarbete
och i andra fall halvdagsarbete eller åtminstone flera timmars arbete
om dagen. Men då måste prisombuden också ha tillräckligt betalt för sitt arbete.
Det är svårt att nu, då vi, såsom vi hoppas, befinna oss i slutet av krisen,
lägga nya bördor på kommunerna. Det hade därför varit klokare, örn staten
hade tagit på sig även denna börda och tillsatt mera fasta prisombud som arbetade
direkt under priskontrollnämnden.

De nya prisombuden i länen måste nu studera gällande författningar och sätta
sig in i sitt arbete på den korta tid, som står dem till buds före omsättningsskattens
avskaffande den 1 januari. Jag befarar, såsom jag redan betonat,
att detta kommer att medföra en hel del svårigheter på grund av att
fristen utmätts så kort. Det hade enligt min uppfattning varit bättre, om man
hade valt en senare tidpunkt för omsättningsskattens avveckling.

Man invänder, att det finns en hel del affärsmän, som redovisa omsättningsskatten
efter bokföringsmässiga grunder, och att dessa affärsmän således måste
göra inventering av sina varulager. Faktum är dock, att det är mycket få
affärsmän, som redovisa omsättningsskatten efter bokföringsmässiga grunder.
Man redovisar i allmänhet efter omsättningen. I manufakturbranschen t. ex.,
där alla varor äro omsätta!ngsskattebelagda, redovisar man helt enkelt sin omsättning,
och så är saken klar. Man skall ändå redovisa nästa år till den 1
juli, ty redovisning sker kvartalsvis i efterhand. Det är då inga svårigheter för
dem att göra en redovisning den 1, eventuellt den 15 februari, för den tid omsättningsskatten
bibehållits in på det nya året.

Det hade, herr talman — för att sammanfatta mina synpunkter — varit
bättre med en längre frist för omsättningsskattens avveckling. Affärsmännen
hade fått längre tid på sig för förberedelser, det hade blivit större förtroende
mellan affärsmännen och allmänheten och den priskontrollerande verksamheten
hade blivit effektivare. Dessutom hade ju staten under ytterligare kanske en
och en halv månad fått in pengar på omsättningsskatten. Jag tror, att de pengarna
hade betytt mer för staten såsom inkomst än vad de nu kunna göra för
allmänheten i form av minskade utgifter.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Den, som trots denna brådskande tid har
tagit sig för att läsa utskottets betänkande, har säkerligen funnit, att utskottet
ingalunda har varit okänsligt för de synpunkter, som herr Velander här
framförde, då han underströk den betydelse, som omsättningsskatten kan ha i
fråga om regleringen av köpkraften och därmed för bekämpandet av inflationen.
Men utskottet har liksom departementschefen ansett, att den betydelse,
som ett borttagande av omsättningsskatten vid den nu föreslagna tidpunkten

106

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
skulle få med avseende på köpkraften och inflationen, inte kan vara särskilt
stor. Om man fasthåller vid vad vårriksdagen uttalade angående tidpunkten för
omsättningsskattens avskaffande, gäller det ju här blott att upphäva skatten
ett halvår tidigare än vad man ursprungligen tänkt sig. Jag bortser då från
vårriksdagens uttalande, att om omständigheterna det medgåvo, omsättningsskatten
lämpligen borde avvecklas redan före den 1 juli 1947. Det halvår, som
det här gäller, är också enligt all erfarenhet den tid på året, då allmänhetens
inköp äro minst. Man behöver därför heller inte räkna med att det belopp, som
folk på detta sätt slipper att betala i omsättningsskatt, uppgår till hälften av
vad som annars skulle inflyta i omsättningsskatt för hela året. Beloppet är i
verkligheten mindre.

Om riksdagen därtill bifaller vad som föreslås i punkt 2) i propositionen,
innebär det, att subventionerna till jordbruket komma att bortfalla. Detta kommer
att medföra, att priset på jordbrukets produkter höjes, vilket innebär en
minskning av konsumenternas köpkraft som man inte helt kan bortse från.

Summan av de belopp, som genom omsättningsskattens borttagande skulle
stanna i allmänhetens händer så att säga och öka köpkraften och menligt kunna
inverka på det penningpolitiska läget, kommer sålunda av allt att döma inte
att bli av sådan storleksordning, att vi för den skull böra avstå från att i
enlighet med det av departementschefen framlagda och av utskottet tillstyrkta
förslaget slopa omsättningsskatten tidigare än den 1 juli 1947. Om man skulle
nödgas att använda beskattningen såsom ett medel att minska den allmänna
köpkraften — jag uttalar, härmed intet omdöme örn vare sig lämpligheten
eller nödvändigheten av en dylik åtgärd — tror jag dock, att det är rimligare
att välja andra skatteformer än omsättningsskatten. Man bör i så fall
välja en skatteform, som verkar rättvisare och som enligt våra grundläggande
skatteprinciper bättre anpassar sig till människornas förmåga att bära en
skatt än vad den hänsynslöst verkande omsättningsskatten gör. Även om skattebeloppen
på de olika varorna inte äro så höga, vittna dock de totala belopp,
som inflyta till staten i form av omsättningsskatt, om att omsättningsskatten
är en ganska betydande börda för den köpande allmänheten. Örn skatten, som
man på en del håll gjort gällande, verkligen är så obetydlig, kan väl dess avskaffande
inte heller spela någon nämnvärd roll i inflatoriskt avseende. Örn
man vill använda beskattningen som ett medel att minska köpkraften, bör man
nog, som sagt, välja andra skatteformer än omsättningsskatten. Det kanske
ges tillfälle för riksdagen att i annat sammanhang överväga, om inte en skatteskärpning
av ett eller annat skäl kan vara rimlig. Men den dagen, den
sorgen.

Till min vän herr Volander vill jag säga, att när jag hörde hans anförande,
väntade jag nästan, att det skulle utmynna i ett yrkande om avslag på utskottets
hemställan. Hans motivering pekade ju hela tiden fram mot ett avslagsyrkande.
Till min förvåning inskränkte sig emellertid herr Velander till
att yrka att man skulle gå ännu radikalare fram än vad utskottet gjort och
ta bort skatten även på de varor, för vilka utskottet och Kungl. Maj :t lia föreslagit
bibehållande av omsättningsskatten. Jag toge nog fel, örn jag skulle tro,
att det är blygsamhet från högerns sida som gjort att högerns representanter
inte i utskottet reserverat sig till förmån för avslag på propositionen, utan
inskränkt sig till att göra vissa uttalanden. Örn herr Velander och hans meningsfränder
hade ansett, att det vore så farligt att avskaffa omsättningsskatten
redan den 1 januari som hans tal tydde på, hade de säkerligen inte nöjt
sig med att blott yrka, att man skall slopa skatten även på bilar.

Herr Bror Nilsson talade om bilarna. Det bär verkligen inom utskottet varit
mycket tveksamt, om skäl kunde finnas för ett bibehållande av skatten på

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

107

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
bilar och motorcyklar m. m.; det kommer tydligt till uttryck i utskottets betänkande.
I motsats till herr Nilsson skulle jag vilja säga, att jag inte anser
det vara vare sig klokt eller stå i överensstämmelse med utskottets betänkande
att påstå, att ett bifall till utskottets hemställan skulle innebära ett uttalande
till förmån för en fortsatt beskattning av bilarna. Om jag varit i herr Bror
Nilssons kläder, skulle jag i stället ha bemödat mig örn att lägga den synpunkten
på saken, att vad som säges i utskottsutlåtandet icke får tagas på något
sätt till intäkt för en fortsatt beskattning. När emellertid inte herr Nilsson
sade det, skall jag be att få såsom min personliga uppfattning ange, att det
synes vara åtskilligt, som talar emot en fortsatt beskattning av alla bilar. Nu
säger mycket riktigt utskottet vad herr Nilsson nyss citerade, nämligen att
utskottet vill »ytterligare understryka, att utskottet därmed icke tagit ställning
till själva sakfrågan, som får prövas i annat sammanhang». Jag ber,
herr talman, att för mitt vidkommande få stryka under, att utskottets ståndpunkt
beträffande ett bibehållande av omsättningsskatten på bilar icke får
tydas såsom ett ställningstagande i sakfrågan. Personligen skulle jag gärna
vilja skicka med en hälsning till finansministern, att han måtte noga överväga,
dels huruvida det överhuvud taget kan finnas skäl för att bibehålla
denna extra skatt på bilar och dels — om det befinnes önskvärt, att en sådan
skatt i fortsättningen skall utgå — undersöka, om han kan göra en åtskillnad
mellan vad man kallar lyxbilar och nyttobilar. Den senare sortens fordon —
när jag talat örn bilar, bär jag också avsett motorcyklar — behöva vi i vårt
dagliga liv, och dem böra vi inte utan tvingande skäl belasta med en extra
skatt.

Slutligen vill jag i anledning av vad herr Franzon sade här framhålla, att
vad som varit avgörande för utskottet har varit, att representanter för olika
näringsorganisationer uttalat såsom en önskan att slippa få skatteawecklingen
förlagd till en sådan tidpunkt, att extra inventeringar och dylikt skulle behöva
vidtagas. Det är möjligt, att herr Franzon har rätt i att den nu valda tidpunkten
kommer att förorsaka en del svårigheter, men när organisationernas
företrädare gått på propositionens linje, har det synts utskottet, som örn tillräckliga
skäl saknades för utskottet att flytta fram tiden för skattens avveckling
1, lV2 eller möjligen 2 månader. Skulle man förskjuta avvecklingen
till tiden efter den 1 januari 1947, kan det ifrågasättas, om det överhuvud
taget vore påkallat att frångå vårriksdagens uttalande, utan man skulle då
kunna hålla fast vid den 1 juli. Jag föreställer mig, att så vana som affärsmännen
blivit att dras med denna skatts svårigheter, komma de säkerligen
att övervinna även de besvärligheter, som kunna vara förenade med skattens
avveckling, om inte annat i pur glädje över att slippa en skatteform, som varit
så betungande för dem, som denna skatteform varit.

Herr talman, jag skall inte uppta kammarens tid längre. Jag tänker att
ledamöterna sätta större värde på att såväl jag som andra tiga, så att vi alla få
gå hem så fort som möjligt. Jag inskränker mig därför till att med dessa ord
yrka bifall bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr andre vice talman! Jag skulle tro att kammaren
håller de ledamöter, som yttra sig i denna debatt, räkning för örn de inte
begagna tillfället att återupprepa den penningpolitiska diskussion, som fördes
i denna kammare i går. För min personliga del är jag mycket tillfredsställd
med att den förste ärade talaren i debatten så måttfullt angrep detta
mycket vidsträckta problem, som kammaren förefaller kunna tala örn hur länge
som helst.

I likhet med utskottets högt värderade ordförande skulle jag vilja erinra om

108

Nr 43.

Onsdagen dea 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
att utskottet ingalunda har bagatelliserat de betänkligheter, som ur vissa synpunkter
kunna hysas mot ett avskaffande av omsättningsskatten redan den
första januari. Men utskottet har ansett, att vad som skulle stå att vinna med
omsättningsskattens avskaffande redan nu, väger upp eventuella olägenheter.

I anledning av herr Velanders ådagalagda betänkligheter skulle jag vilja påpeka,
att herr Velander ju själv har kommit till samma uppfattning som utskottet
i fråga örn de risker, som omsättningsskattens slopande kan medföra
för förhållandet mellan köpkraft och varutillgång. Jag läser nämligen i herr
Velanders reservation följande, som inte alldeles rimmar med graden av de betänkligheter,
som han nu anför: »Ett frigörande av ett engångsbelopp av denna
storleksordning torde, sett på längre sikt, i och för sig icke kunna utöva
inflationstryck av mera väsentlig omfattning.»

Herr Velander talade nu örn att alla partier i större eller mindre grad gjort
sig till medbrottslingar i den politik, som lett fram till den nu föreliggande
propositionen. Örn det är så, att ett tillstyrkande av propositionen med hänsyn
till det förhandenvarande läget anses vara en landsfarlig politik, lär viii herr
Velander genom att sanktionera detta uttalande även i fortsättningen göra sig
till medbrottsling i denna politik.

För mig Ilar den synpunkt varit ganska vägande, som departementschefen
stannar för i propositionen, nämligen önskvärdheten av att kunna fullfölja
den skattesänkningslinje, som under den senaste tiden varit så livligt diskuterad
och säkerligen också livligt efterlängtad inom vida kretsar av vårt folk,
och att denna skattesänkningslinje knappast kan fullföljas konsekvent, örn den
inte får omfatta såväl de indirekta som de direkta skatterna.

Jag skall inte, herr andre vice talman, vidare diskutera de ekonomiska perspektiven
av omsättningsskattens avskaffande; jag kan nog i stort sett instämma
i de allmänna synpunkter, som utskottets ordförande har anfört.

Jag skall däremot be att få säga några ord örn den reservation beträffande
bilbeskattningen, som har avgivits av några av utskottets ledamöter. Jag för
min del har inte anslutit mig till den reservationen. Det beror inte på att jaganser
reservanternas argument oriktiga eller ohållbara. Jag är fullständigt ense
med den uppfattning i sak, som reservanterna ge uttryck åt, nämligen att de
av departementschefen undantagna motorfordonen icke i fortsättningen böra
vara belagda med vare sig en femprocentig omsättningsskatt eller någon annan
form av varubeskattning. Jag har emellertid icke kunnat gå förbi den omständigheten,
att frågan är föremål för fortsatt utredning. I avvaktan på resultatet
av den utredningen kan det vara klokt, att inte nu företaga några ändringar.

Jag är utskottets ordförande mycket tacksam för att han tog upp till bemötande
de anmärkningar, som en av reservanterna, herr Bror Nilsson, framställde.
Jag måste säga, att jag var ganska förskräckt, när jag hörde herr Nilssons
utläggningar av innehållet i utskottets uttalande, och jag är som sagt
utskottets ordförande tacksam för att han så starkt poängterade vad som enlig
min mening och enligt utskottsmajoritetens mening är det bärande i utskottets
uttalande på denna punkt. Jag har liksom utskottets ordförande ur formuleringen
utläst ett uttryck för en ytterligt långt gående tveksamhet från utskottets
sida mot ett bibehållande av en varubeskattning på alla slags personbilar
och motorcyklar, och det försvagas inte av det ytterligare understrykande,
som utskottet gör av att man genom att tillstyrka propositionen för
ögonblicket i denna del inte på något sätt har tagit ställning till frågans sakliga
innehåll. Jag skulle vilja uttala en mycket bestämd förhoppning örn att
man vid frågans fortsatta behandling skall ta mera hänsyn till vad kammaren
i kväll beslutar än till vad kammaren i kväll kommer att avslå.

I övrigt har jag, herr talmän, inte så särskilt mycket att säga. De bekym -

Onsdagen den 18 december 1940 eili.

Nr 43.

109

Ang. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
mer, som herr Franzon för sin del anfört beträffande den olämpliga tidpunkten
för skattens avveckling, alltså den korta tid som skall stå till affärsmännens
förfogande, kunna givetvis ha något fog för sig. Jag föreställer mig emellertid,
att affärsmännens belåtenhet med att äntligen bli fria från denna ganska
arbetskrävande. pålaga skall vara så stor, att den uppväger de besvärligheter,
som kunna följa av det snabba handlandet. Den omständigheten att de stora
branschorganisationerna inte haft något att invända mot den föreslagna tidpunkten
utgör väl i och för sig ett bevis för att man kommer att med jämnmod
bära de tråkigheter, som eventuellt kunna följa.

Jag tror också att man får lov att säga, att de tekniska arrangemangen för
skattens avveckling, som bär föreslås, äro goda och att man även i detta avseende
har all anledning att från köpmännens sida vara tillfredsställd.

Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på en enda liten detalj, obetydlig i
det hela men av en viss betydelse för dem, som den gäller. Det är en punkt i
8 § i den föreslagna förordningen, som jag syftar på. Den talar om möjligheten
för de branscher, som ha osedvanligt lång kredittid, att utöver det regelmässiga
anståndet kunna efter framläggande av synnerliga skäl av länsstyrelsen beviljas
ytterligare anstånd. Jag tror att det skulle vara av ett mycket stor värde,
örn vid prövningen av dessa »synnerliga skäl» länsstyrelserna ville eftersträva
största möjliga enhetlighet, så att inte en länsstyrelse betraktar saken på ett
sätt och en annan länsstyrelse på ett annat sätt och därigenom skapar konflikter
och missförstånd. Kunde man vid en tänkt omorganisation av centrala omsättningsskattenämnden
beakta önskvärdheten av en diskussion örn enhetliga
regler beträffande villkoren för ett dylikt förlängt anstånd, tror jag, att
detta skulle vara av ett visst praktiskt värde.

Jag har för min del ingenting mer att tillägga, herr talman.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr^ Sjödahl: Herr talman! Jag skulle närmast vilja säga några ord rörande
det ifrågasatta bibehållandet av omsättningsskatt på bilar.

Jag vill erinra örn att vad det här gäller är ett bibehållande av den femprocentiga
skatt, som hittills utgått. Det är alltså inte — vilket väl heller
ingen haft en uppfattning av — fråga örn inrättandet av en ny skatt i detta
sammanhang. Man anför som ett argument mot bibehållandet av denna femprocentiga
skatt, att bilarna redan nu äro så hårt beskattade. Jag skulle på
den punkten vilja erinra örn det faktum, att bensinskatten och fordonsskatten
närmast äro^till för att ersätta det slitage av vägarna, som bilarna åstadkomma.
Det är alltså x dessa fall fråga om skatter, varigenom bilarna betala sina egna
omkostnader i samband med utnyttjandet. Herr Bror Nilsson nämnde i detta
sammanhang också trafikskatten. Men det var väl ett misstag av herr Nilsson.
Trafikskatten drabbar inte alls bilarna utan enbart järnvägarna. Att högern
i sin reservation behandlat trafikskatten omedelbart efter sedan man talat örn
bilbeskattningen, har kanske föranlett denna lilla förirring från herr Nilssons
sida.

Jag skulle desslikes vilja säga, att vid den undersökning, som man inom
varubeskattningskommitten tänkt göra beträffande bilarna, är man givetvis
intresserad av och beredd att ta all hänsyn till de synpunkter, som äro framförda
här i riksdagen. I den mån nian överhuvud taget stannar vid ett positivt
förslag — varom jag för min del ingenting vet — kan man ju tänka sig att
göra undantag från beskattningen antingen, örn detta vore möjligt, med hänsyn
till bilarnas utnyttjande eller också med hänsyn till deras värde. Men jag vill
poängtera, att kommittén inte har på något sätt bundit sig i den framställning,

Ilo

Nr 43.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
som den gjorde till regeringen; den ville bara lia rådrum för att överväga saken.
Efter vad jag kan finna av propositionen har inte heller departementschefen
bundit sig, och utskottet har gjort det lika litet. Här är det alltså inte
fråga örn att man måste säga B, därför att man sagt A. Jag för min del är rätt
tveksam, örn man överhuvud taget bör säga B.

Jag skulle alltså på den punkten vilja lugna kammaren. Det är fråga örn en
fortsatt utredning och rådrum för den, och när en sådan här fråga är före,
brukar ju riksdagen ge utredningen rådrum.

Här har vidare herr Franzon frågat, örn det inte vore möjligt att vänta
med slopandet av omsättningsskatten någon månad. Jag förstår mycket väl
hans synpunkter i detta fall. Men det förhåller sig så, att handelns representanter
blevo på ett mycket tidigt stadium av vårt arbete med denna fråga
informerade örn att vi skulle komma att framlägga alternativa förslag, och
de ha nog under en eller en och en halv månads tid inriktat sig på eventualiteten
att skatten skulle slopas redan den 1 januari. Detta kommer därför
inte alltför överraskande för handeln. Från dess representanter framfördes
icke någon invändning mot skattens slopande med utgången av detta år.
Jag vill också erinra örn att så sakkunniga institutioner som centrala omsättningsskattenämnden
och priskontrollnämnden mycket starkt framhävt den 1
januari 1947 såsom den lämpligaste tidpunkten.

Det är uppenbart, att man i detta sammanhang bör betona, att frågans
lyckliga lösning beror inte bara på den kontroll, som priskontrollnämnden
kan utöva genom sina ombud, utan också i utomordentlig grad på handelns
lojalitet. Ty det finns områden, där priskontrollen inte kan ingripa och verka.
Jag tror, att man i detta fall kan räkna med lojalitet från handelns sida.
Jag vill emellertid understryka vad utskottet sagt, att en avveckling av omsättningsskatten
måste i främsta rummet syfta till en sänkning av ^konsumentpriserna
och att denna sänkning måste komma konsumenterna och icke mellanhänderna
till godo. Att jag understryker den synpunkten nu, kan tyckas vara
obehövligt, men jag är litet förvunad över att man i högerns reservation finner
ett uttalande örn att »omsättningsskattens borttagande kan komma att få
ogynnsamma allmänna ekonomiska konsekvenser, i synnerhet örn åtgärden
kommer att i väsentlig mån öka köpkraften i de stora konsumentgruppernas
händer».

Men det är ju just det som man åsyftar att göra! Här frågar man sig: örn
denna sänkning icke kommer konsumentgrupperna till godo, vilka kommer
den då till godo? Jo, vinsten kommer då att stanna hos mellanhänderna.

Jag tycker, att det är ett något oförsiktigt uttalande, som högern här gjort i
sin reservation. Jag hoppas och tror, att det inte är avsiktligt, men även oavsiktligt
kan det skada den fråga, som i varje fall utskottsma jonte ten velat
främja.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att det är rätt naturligt, att högern
— med den uppfattning den givit uttryck åt — har underlåtit att i sin reservation
medtaga det starka uttalande, som utskottsmajoriteten gjort örn att vinsten
bör komma konsumenterna — och helst blott dessa — till godo.

Herr talman! Jag ser utan sorg att omsättningsskatten nu; som jag hoppas,
kommer att upphöra. Den mottogs inte med glädje, när den på sin tid infördes,
och vi komma att skiljas från den utan saknad. Den har varit en skatt, som
drabbat så blint, så hårt och så skevt örn man ser till människornas skatteförmåga,
att vårt folk bör känna det som en stor tillfredsställelse, när skatten
nu inom några veckor försvinner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 18 december 1946 em.

Nr 43.

lil

Äng. avveckling av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skall be att få säga ett enda
ord i anledning av diskussionen om bibehållandet av omsättningsskatten på
vissa motorfordon.

När den anordningen föreslagits i propositionen, har detta inte skett därför
att regeringen pa något sätt tagit ståndpunkt till frågan. Jag har själv inte
tagit definitiv ståndpunkt. Det har endast varit fråga örn en beredskapsåtgärd,
sa att för den händelse man skulle finna någon form av lyxbeskattning av bilar
önskvärd, man kunde ha denna beskattningsmöjlighet kvar.

. Jag vill tillägga, att jag själv är mycket tveksam, örn det är möjligt att
finna en framkomlig väg i det hänseendet.

Det innebär alitsa inte på något sätt någonting prejudicerande, örn riksdagen
här följer utskottet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Velander m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag, som innehölles i herrar Bror Nilssons
och Svenssons i Ljungskile vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottet hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Velander m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intägt sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anmäldes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 566, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 2 bifolles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.24 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

112

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 194G.

Torsdagen den 19 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byggande av en

storflygplats m. m.; . . o .

nr 564, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av
avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet; _ _ _

nr 565, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från’skyldighet att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensions belopp;

„ .

nr 569, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse av Bromma flygplats
till kronan och av Ladugårdsgärde till staden m. m.;

nr 570, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47;

SäQlt

nr 571, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 559, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Äng. forma- Enligt å föredragningslistan gjord anteckning hade hans excellens herr etatsliamen
inom ministern Erlander tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sam statsförvalt-

t ä(je besvara herr Domös interpellation angående formalismen inom statsningen
m. m. ~~ , .

förvaltningen m. m.

Följande inkomna läkarintyg upplästes:

Vid av mig företagen undersökning har i dag statsminister Tage Erlander
visat sig lida av en övre luftvägsinfektion med feber, vilket utgör ett hinder
för honom att deltaga i riksdagsår be tet den 18 december och 19 december 1946,
vilket härmed intygas.

Äppelviken den 18 december 1946.

Lars-Gösta Sterner,
leg. läk.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr statsrådet Danielson, soln yttrade:
Herr talman! Statsminister Erlander har uppdragit åt mig att föredraga
det svar, som han tänkt lämna pa herr Domös interpellation.

Statsministerns svar är följande:

»I en till mig riktad interpellation har herr Domö frågat mig, örn jag upp -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

113

Ang. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)
märksammat att åtskilliga inskränkningar i medborgarnas handlingsfrihet icke
framstå.som påkallade av ett oavvisligt samhällsintresse och att statsförvaltningen
i hög grad präglas av hämmande formalism och byråkratism. Herr
Domö har vidare frågat, örn det är regeringens avsikt att snarast möjligt låta
utreda hithörande problem samt, i den mån så visar sig erforderligt, för riksdagen
framlägga de förslag, som kunna befinnas påkallade.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är självfallet ett gemensamt intresse för alla partier och alla samhällsgrupper,
att förhållandet mellan allmänheten och myndigheterna är så friktionsfritt
som möjligt samt att förvaltningen arbetar under smidiga, effektiva
och i övrigt lämpliga former. I den mån fel eller brister i det ena eller andra
hänseendet visas föreligga, bör rättelse ske, och hithörande frågor böra överhuvud
följas med stor uppmärksamhet.

Interpellanten framhåller till en början, att trivseln i samhället i hög grad
störes genom en rad förbud och påbud, som irritera medborgarna i deras dagliga
liv, ^därför att de uppfattas som onödiga. Samhällslivet är komplicerat
och vi måste alltid i medborgarnas gemensamma intresse ha en mängd förbud
och inskränkningar av olika slag. Dessa framgå i regel efter en avvägning av
olika intressen. I de flesta fall torde denna avvägning vara lätt att göra; i
andra fall kan avgörandet vara svårt. Jag vill inte bestrida, att man i en
del fall kan ha övervärderat vissa synpunkter och inte tillräckligt beaktat
andra, bl. a. den psykologiska reaktionen hos den stora allmänheten.

Interpellanten har bl. a. nämnt de nuvarande restriktionerna i fråga örn utminutering
och utskänkning av spritdrycker. Som bekant ligger för närvarande
hela nykterhetslagstiftningen under utredning hos 1944 års nykterhetskommitté.
Man torde kunna utgå från att kommittén kommer att söka finna
så. smidiga och enkla former som möjligt för den nykterhetskontroll, som kan
visa sig erforderlig.

Den nuvarande butikstängningslagen, som är av provisorisk karaktär, upphör
att gälla med utgången av år 1948. Under den närmaste framtiden komma
att tillkallas särskilda utredningsmän för att verkställa en giundlig översyn
av lagstiftningen, varvid hittills vunna erfarenheter givetvis komma att
beaktas. Härvid kommer bl. a. att övervägas, på vad sätt allmänhetens intresse
av vissa jämkningar kan tillmötesgås.

I anslutning härtill må erinras örn att chefen för handelsdepartementet nyligen
tillkallat en utredningsman för att överse hela näringslagstiftningen. De
legala inskränkningarna i näringsfriheten komma att omprövas. Även frågan
om utlänningars näringsrätt kommer att uppmärksammas. Denna utredning
får ses som ett led i regeringens strävanden att främja en sund och effektiv
konkurrens inom näringslivet. Tidigare ha vissa åtgärder i detta syfte vidtagits.
En särskild lagstiftning om övervakning av konkurrensbegränsande
företeelser inom näringslivet antogs sålunda på våren 1946. En kommitté bär
tillsatts för att undersöka behovet av åtgärder mot enskild nyetableringskontroll
och vissa olämpliga konkurrensmetoder. En annan kommitté prövar möjligheterna
att intensifiera forsknings- och upplysningsverksamheten beträffande
lörhallandet mellan varors kvalitet och pris. Alla dessa åtgärder syfta
till cn ökad näringsfrihet och ett bättre tillgodoseende av konsumenternas intressen.

Möjligheterna att förenkla näringsidkarnas uppgiftsskyldighet undersökas
för närvarande inom handelsdepartementet.

Även blankettväsendet inom olika delar av statsförvaltningen saint formerna
för erhållande av statsbidrag i olika fall komma att ägnas uppmärksam Första

kammarens protokoll 1946. Nr 4,H. o

114

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Ann. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)
het med syfte att, i den mån så lämpligen kan ske, åvägabringa förenklingar.
Vissa åtgärder lia vidtagits oell andra förberedas. ....... ,

Den i interpellationen berörda frågan örn slopandet av rajongbestammel
sema för lastbilstrafiken överväges för närvarande inom folkhushallningsdepartementet
i anslutning till en av statens biltrafiknämnd gjord framställning

På grund av försörjningsläget oell de labila förliallandena utomlands nödgas
vi behålla en del krisregleringar tills vidare. Det är en självfallen sak,
att dessa regleringar icke skola bestå längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt eller vara mera omfattande än som föranledes av förhallandena. 1
skrivelser från folkhushållningsdepartementet den 12 november 1946 ha pnskontrollnämnden,
handelskommissionen, trafikkommissionen, livsmedelskommissionen,
industrikommissionen och bränslekommissionen uppmanats att var
för sitt arbetsområde överse krisbestämmelserna samt därvid . undersöka, örn
icke förenklingar kunna genomföras utan att aktuella försörjnings- eller prisvårdande
intressen eftersättas. Redogörelse för översynen och de åtgärder, som
föranletts av densamma, skall jämte förslag till eventuella åtgärder av Kungl.
Maj :t överlämnas till folkhushållningsdepartementet före detta års slut. Dessa
spörsmål komma sedan att ingående prövas inom departementet

Genom ett cirkulär av den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen
hörande myndigheter har man sökt skapa en bättre kontakt mellan den
rättssökande allmänheten och de olika statliga organen. Myndigheterna lia
ålagts att i regel översända utfärdade expeditioner till vederbörande med tjansteförsändelse.
I de fall då expedition ej översändes skall myndigheten underrätta
vederbörande om att expedition finns att hämta. Myndigheterna skola
vidare i viss utsträckning ge allmänheten anvisningar för komplettering av
ofullständiga handlingar samt lämna råd och upplysningar i frågor som beröra
myndigheternas verksamhetsområden. Dessa i stort sett nya tjänstegöromål
skola enligt cirkuläret utföras skyndsamt och i enkla former Vidare har
i cirkuläret föreskrivits, att myndigheterna böra i lämplig utsträckning, gratis
tillhandahålla enkla blanketter till ansökningar och anmälningar, varigenom
allmänheten får större möjligheter att utan hjälp av kommissionär eller annan
själv klara enklare ärenden.

Det måste stå klart för alla, att detta cirkulär och den anda, som bär lipp
detsamma, äro ägnade att i hög grad främja ett gott förhållande mellan allmänheten
och statsförvaltningens olika organ.

Frågan örn förvaltningens effektivitet bör självfallet vara föremal tor en
ständig uppmärksamhet. Vår förvaltning och våra ämbets- och tjänstemän torde
i stort sett fylla ganska höga anspråk. Mycket har gjorts för att effektivisera
administrationen — bland annat genom sakrevisionen och organisationsnämnden
— men det finnes otvivelaktigt möjligheter till ytterligare rationalisering
i olika hänseenden.

Frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan centrala och lokala
organ, som särskilt beröres i interpellationen, är ett komplicerat problem. Någon
allmän regel kan inte uppställas; frågan måste avgöras med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet, varvid fördelar och nackdelar av den
ena eller andra lösningen få vägas mot varandra. Överrevisorerna inom vägoch
vattenbyggnadsväsendet ha nyligen uttalat sig för en ganska omfattande
decentralisering av beslutanderätten i fråga örn vägadministrationen. I anledning
av överrevisorernas framställning ha vissa undersökningar igångsatts inom
kommunikationsdepartementet. Även vissa andra frågor komma att bli föremål
för övervägande. Jag vill i detta sammanhang nämna, att den förestående
kommunindelningsreformen givetvis kommer att medföra ökade möj -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

115

Ang. formalismen inom statsförvaltningen rn. m. (Forts.)
lister att ålägga de kommunala organen kvalificerade arbetsuppgifter av
olika slag.

Den redogörelse, som jag nu lämnat, har självfallet icke kunnat bli uttömmande.
-Deri torde emellertid visa, att regeringen ägnar de i interpellationen
berörda fragorna stor uppmärksamhet och att den är beredd att vidtaga de
ytterligare åtgärder, som kunna anses påkallade av förhållandena. Härmed
anser jag mig ha besvarat interpellationen.»

Herr Domö: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack för statsministerns
svar, som statsrådet Danielson här föredragit.

Jag är glad åt att kunna säga att jag i stort sett finner svaret mycket
tillfredsställande. Det är naturligt att Krångel-Sverige blivit ett bevingat
ord såsom ett uttryck för allmänhetens olust inför meningslösa och irriterande
inskränkningar, på områden, där var och en borde få handla efter
eget omdöme och praktiskt förstånd eller där myndigheternas regleringar och
förordningar äro i starkt behov av översyn och gallring. Krångel-Sverige har
vuxit fram under årens lopp, och var och en som sysslar med allmänna frågor
—- inte minst vi riksdagsmän — har väl alltid någon andel i skulden
för en eller annan krånglighet i systemet. Vi måste nog erkänna att vi
svenskar ha anlag för formalism, och jag instämmer i vad statsrådet Danielson
sagt vid ett tidigare tillfälle, nämligen att vi alla ha en liten krångelmakare
inom oss. Ingen kan t. ex. påstå att det lyckats riksdagen att göra
skattelagstiftningen enkel. Den har rent av blivit ett specialfack för särskilt
skolade jurister, och den olärda allmänheten går lätt vilse i de många svårbegripliga
bestämmelsernas labyrinter. Att begripa sig på våra löne- och
pensionsreglementen är numera en hel vetenskap, som bara behärskas av ett
exklusivt fåtal.

Det är mig emellertid ett särskilt nöje att instämma med statsministern, då
han säger, att vår förvaltning och våra ämbets- och tjänstemän i stort sett
fylla höga anspråk. Jag måste understryka detta, ty kritiken mot KrångelSverige
får inte tolkas som ett underbetyg åt våra ämbetsmän —- deras skicklighet
och goda vilja vill ingen vederhäftig bedömare ifrågasätta. Tvärtom
finnes det skäl att betona, .att den statliga tjänstemannakåren ofta får
lida oförskyllt, då Krångel-Sverige kritiseras. Denna kår har ju att tillämpa
de lagar, förordningar och regleringar, som andra beslutat, och om bestämmelserna
äro krångliga, är det ofta statstjänstemännen, som få ta emot ovettet,
eftersom det är de som ha den direkta kontakten med den indignerade
allmänheten. Detta, är en. mellanställning, som ofta är allt annat än behaglig,
och det måste i rättvisans namn erkännas. Kritiken mot Krångel-Sverige
mäste alitsa riktas mot byrakratismen, mot överdrifterna och urartningen, som
ofta sammanhänger med den onormala och krisbetonade utvidgningen av
statens verksamhet.

Jag tror, att denna kritik är ett tecken på sundhet hos vårt folk och att
den bör vara en tankeställare för dem som tro att allmänheten går och längtar
efter mera statsdirigering. Egentligen är det något av ödets ironi att
just vår nuvarande regering ställs inför uppgiften att reformera KrångelSverige,
. samma regering som så ofta och så gärna talar örn statsdirigeringens
välsignelser. Jag kan för min del inte tänka mig socialism utan krånglighet.
Och man kommer inte i från att regeringen själv — stick i stäv mot
kravet på .större frihet — driver igenom lagar som öka krångligheten i landet.
Det ligger nära till hands att erinra om jordförsäljningslagen med allt
vad den innebär av poliskontroll över jordbrukarnas fastighetsaffärer. Och
man skulle kunna hiinvisa till den nya lag, som regeringen i dagarna drivit

116

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Äng. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)
igenom i riksdagen, nämligen lagen örn kontroll av överlåtelse av vattenkraft
som säkert kommer att få liknande besvärliga verlmmgar. Ytterligare
exempel skulle kunna hämtas från det sociala reformarbetet, som borde leda
till en förenkling och effektivisering av själva socialvardsapparaten. 1 sjaiva
verket ser det nu i alltför många fall ut som örn tillräcklig hänsyn till behovet
av en sådan förenkling inte tages av regeringen — och det mäste man be ^

Då man ser dessa och liknande företeelser måste man emellertid glädja sig
åt att regeringen lägger så stor vikt vid Krångel-Sveriges problem som Damgar
av statsministerns interpellationssvar. Just för regeringen själv kan
arbetet med detta problem vara välgörande, eftersom det kommer att ge nya
upplysande erfarenheter örn vad allmänheten tycker och tanker_om statsdirigering
och byråkratism. Kanske dessa erfarenheter kunna påverka regeringens
allmänna politik i en riktning, som oppositionen här i riksdagen
och stora delar av vårt folk anser vara gynnsam!^ „

I interpellationssvaret har statsministern visat pa olika områden, där krangelfrågorna
äro särskilt brännande. Han har därvid utan tvivel gjort manga
riktiga iakttagelser. Det är nödvändigt, att vårt folk befrias fran plotterbyrakratismen,
som hör till vardagslivets mest retsamma företeelser. Statsministern
utlovar bl. a. en grundlig översyn av butikstängnmgslagen, vilket manga
länge längtat efter. Kanske det i framtiden rent av skall bil möjligt; att ta
köpa en ask cigarretter på ett serveringsställe på söndagarna utan^ att bestalla
ett glas mjölk eller en flaska sockerdricka! Vi vänta oss också väsentliga
förbättringar genom de kommande »smidiga och enkla förmer», som statsministern
talar örn i fråga örn spritrestriktionerna. Låt oss göra, livet lättare tor
den del av allmänheten, som står utanför helnykteristernas hedervärda brödraskap,
och därmed också för landsfiskalen i Torsby och hans manga kolleger
runt örn i landet, som alltför länge fått brottas med den tröstlösa uppgiften
att upprätthålla olika slags omöjliga och för rättsmedvetandet främmande paragrafer!
Det verkar som en truism, örn man säger att det inte gar att pa
lagstiftningsvägen reglera alla former av mänskligt handlande. ^ Men da man
ser hur lagstiftarna och förordningsskrivarna inte bara i fråga örn jspntrestriktionerna
utan också i manga andra fall _ - tyckas^ ha utgått Dan en
motsatt uppfattning, måste man tydligen säga ifrån också örn det som borde
vara självklart. Vi behöva, t. ex. inte ett hundratal olika pilsnerrestriktioner!
Det är ofta de små krångligheterna som allmänheten mest förbittras över
och detta förhållande skall man inte underskatta. .

Naturligtvis är det dock de stora krångligheterna med sina ödesdigra verkningar
på näringslivet och produktionen, som äro de mest väsentliga. Statsministern
bortser inte från detta i sitt svar på min interpellation. Han meddelar,
att hela näringslagstiftningen skall överses — och det är gott och väl,
fastän jag inte kan undertrycka reflexionen, att man kanske skulle ha känt
sig lugnare, örn någon annan gjorts ansvarig för denna granskning än just
statsrådet Myrdal, som så ofta har svårt att undvika krångel med sira egna
affärer, d. v. s. handelsdepartementets. Statsministern hänvisar också till
folkhushållningsministerns skrivelse till kommissionerna örn förenklingar i
krisregleringarna, och jag konstaterar med tillredsställelse, att statsrådet (Höres
infordrat förslag från dessa myndigheter så snabbt som till årsskiftet.

Han har handlat rätt, ty i själva verket är brådskan mycket stor. Den konsumtionsreglerande
lagstiftningen vallar växande olust, eftersom allmänheten
nu efter kriget har intrycket att många av dessa regleringar inte längre äro
så nödvändiga som förut. Det är en varningssignal, att elen bristande respekten
för konsumtionsregleringarna blivit mer och mer påtaglig på sista tiden.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

117

Ang. formalismen inom statsförvaltningen m. m. (Forts.)

Regeringen måste emellertid granska också produktionsregleringarna, inte
minst därför att just dessa regleringar främjat centraliseringstendenserna inom
förvaltningen. Den i landsorten diskuterade och mycket kritiserade »Stockholms-sjukan»
har bland de lokala myndigheterna fått en nästan epidemisk
karaktär. Här i staden skall allting •— eller i varje fall det mesta av vikt —
avgöras! De centrala verken i Stockholm ha blivit ett slags Mecka för pilgrimerna
från landsorten, som måste hit och tillbe den allsmäktiga statens potentater
för att få sina böner hörda även i ganska små ärenden. Det är inte förvånande,
att det råder något av upprorsstämning i landsorten över allt detta
resande, skrivande och _ förhandlande i otid. Många gånger ha vi fått bekräftelse
på den gamla iakttagelsen, att det är svårt för att inte säga omöjligt
för tjänstemän i centrala verk i Stockholm att vid sina beslut effektivt tillgodose
eller överblicka viktiga lokala intressen. Byggnadsregleringen erbjuder talrika
exempel på detta förhållande.

Statsministern sager i sitt svar, att möjligheterna att förenkla näringsidkarnas
uppgiftsskyldighet för närvarande undersökas — det är, märkligt nog,
återigen handelsministern som skall hålla i skaftet. Denna hårt anlitade medlem
av regeringen bör rikta sin uppmärksamhet bl. a. på det förhållandet, att
införskaffandet av prisuppgifter för närvarande alltför ofta sker utan tillräcklig
samordning. Ett företag kan t. ex. vara skyldigt att lämna samma uppgifter
till flera olika myndigheter. I vissa fall är uppgiftsskyldigheten i det närmaste
omöjlig att fullgöra. Se t. ex. på bränslekommissionens cirkulär nr 1600,
enligt vilket varje sågverksägare månadsvis skall lämna rapport örn försålt sågat
virke. Uppgifterna böra lämnas i antal engelska kubikfot — men hur skall
det gå till örn företagaren, som ofta sker, säljer i löpineter?

Det vore lätt att fortsätta att rada upp exempel på den svenska krångligheten.
Jag lika väl som statsrådet Danielson har ganska omfattande exempelsamlingar,
men jag skall inte fresta med att gå in på detaljer, ty jag vill inte
förlänga debatten. Jag bara vill ha konstaterat, att vi inte lia råd med fortsatt
slöseri nied tid, papper och pengar för krånglighetens skull. För mycket folk
här i landet äro sysselsatta med improduktiva pappersskriverier, och det är för
ont örn arbetskraft för att sådant i längden skall kunna tolereras.

Örn nu regeringen går fram med Ureddesyxan kan den räkna med stöd från
alla håll. Statsministern har rätt, då han säger att det är fråga örn ett gemensamt
intresse för alla partier och grupper. Det skulle emellertid inte skada, örn
han ville bibringa en av socialdemokratiens ledande tidningar, Aftontidningen,
någon insikt därom. Det är inte lyckligt med en tidning som uppammar kverulans
och försöker göra ^gällande, att de borgerliga bara äro intresserade av
Krångel-Sverige i den mån dessa frågor lämpa sig som utgångspunkt för angrepp
mot regeringen. Krangelfragorna ha behandlats av högern många gånger
långt innan den nuvarande regeringen bildades, ja, långt innan socialdemokratien
erövrade regeringsmakten i vårt land. För oss gäller det inte något annat
än en fortsättning av gamla strävanden att komma till rätta med besvärligheterna.
I en kritisk artikel i Svensk Tidskrift gick för övrigt docenten Håstad
för något år sedan till rätta med dessa besvärligheter, som han betecknade såsom
krångligheten i Sverige, från vilket uttryck måhända slagordet »KrångelSverige»
kan härledas.

Låt oss alltså försöka lyfta frågan över partierna! Det svar jag har fått i
dag har varit tillfredsställande. Vi komma att ta regeringen på orden, och då
jag nu ännu en gång tackar för svaret, gör jag det med cn försäkran, att regeringen
—• örn den bedriver arbetet tillräckligt effektivt och konsekvent — kan
påräkna vår medverkan och vårt fulla stöd.

Det är ju statsrådet Danielson som har åtagit sig den ganska besvärliga

118

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Ang. de
ändrade
direktiven föi
utseende av
prisombud.

Äng. formalismen inom statsförvaltning en m. m. (Forts.)
uppgiften att reda upp i snårskogen. Jag är glad över att lian har velat göra
det ty jag känner väl hans grundlighet och energi. Jag ber att få önska honom
lycka och framgång. Det är ett stort arbetsfält, hela landet från söder och till
norr, och jag hoppas att han skall kunna undanröja gamla krångligheter och
undvika att ramla in i nya.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjores, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
'' Mannerskantz interpellation angående de ändrade direktiven för utseende av
prisombud, erhöll nu ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Mannerskantz frågat mig örn de andrake direktiv tor utseende
av prisombud, som meddelats i statens livsmedelskommissions cirkulär nr 2717
vore nödvändiga och, örn så vore fallet, av vilket skäl, samt örn jag, dares
ändringen av direktiven icke framstode såsom ofrånkomlig med hänsyn tili
läget och priskontrollens hittillsvarande uppgifter, ämnade snarast vidtaga
åtgärder för att få ändringen upphävd. Med anledning härav far jag antora

r*''*l • 1

° Prisköntrollnämnden har i sin priskontrollerande verksamhet biträde av vissa
lokala organ, nämligen dels kristidsstyrelsernas priskontor dels aven de
prisombud, som av kristidsnämnderna tillsatts inom de särskilda knstidsnämndsområdena.
Prisombuden ha hittills i regel endast verkat som rapportorgan
till kristidsstyrelserna.

Genom det av interpellanten omnämnda cirkuläret har livsmedelskommissionen
meddelat ändrade bestämmelser om utseende av prisombud. .Bestämmelserna
innebära bland annat, att prisombuden skola erhålla vissa direkt prisövervakande
uppgifter, att ombudsorganisationen på grund harav skall rationaliseras,
så att å ena sidan i vissa tätorter skola utses biträden (underombud)
till det ordinarie prisombudet och å andra sidan pa landsbygden liera kristi snämndsområden
skola kunna ha gemensamt prisombud, samt att prisombuden
i fortsättningen skola på förslag av kristidsnämnderna utses av kristidsstyrelserna.
som även skola bestämma de till dem utgående arvodena. Ny instruktion
för prisombuden har utfärdats av prisköntrollnämnden den 30 november

Beträffande orsakerna till de nya bestämmelserna ha nyssnämnda myndigheter
anfört bland annat följande. . „

Behov av en översyn av prisombudsorganisationen har särskilt pa senare
tiden framträtt med hänsyn till det ansträngda prispolitiska läget och den
därav betingade nödvändigheten att skärpa pnsövervaknmgen. Särskilt bär
härvid spelat roll det väntade bortfallet av omsättningsskatten och de problem,
som priskontrollen i samband därmed ställes inför. Priskontorens pnsovervakning
har därför ansetts böra kompletteras med en effekti visering av prisombudsorganisationen,
så att vissa arbetsuppgifter, främst prisövervakningen
inom livsmedels- och beklädnadsbranschema, skulle kunna överföras tili pnsombuden.
Det har härvid synts nödvändigt att lägga personvalet vid utseendet
av prisombud i kristidsstyrelsernas händer, då kristidsstyrelserna med sin
större erfarenhet i priskontrollfrågor ha bättre förutsättningar härvidlag an
kristidsnämnderna. I konsekvens härmed har det även synts lämpligare, att
kristidsstyrelserna jämväl skola bestämma ersättningarna till prisombuden.
Hittillsvarande ersättningar ha i regel varit sådana, att någon sporre til e
fektivt arbete ej förefunnits. I livsmedelskommissionens. cirkulär har emellertid
framhållits lämpligheten av att utse gemensamt prisombud tor tva eller
flera kristidsnämndsområden för att på så sätt göra möjligt för den enskilda

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

119

Äng. de ändrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)
kommunen att hålla nere kostnaderna för arvode till prisombud. Genom den
verkställda översynen har antalet prisombud kunnat nedbringas från omkring
1 870 till omkring 970.

Livsmedelskommissionen har framhållit, att i fråga om den enskilde detaljhandlaren
de nya bestämmelserna icke innebära någon skärpning men däremot
en utvidgning av kontrollen till att nå större antal objekt. För sådan
handlare torde det snarare bliva en fördel att kontrollen verkställes genom lokala
prisombud.

För egen del finner jag svårt att uttala mig örn de nya bestämmelserna, innan
närmare erfarenhet vunnits av hur de komma att verka. Först därefter
anser jag mig kunna taga ställning till frågan, huruvida ändring av bestämmelserna
bör göras.

Herr Mannerskantz: Jag får tacka herr statsrådet för svaret och för att jag
fått tillfälle att ta del av det redan under gårdagen, varigenom jag har kunnat
genomtänka dess innehåll.

Jag anser mig kunna fastslå, att statsrådet själv inte är så säker på att det
ändrade systemet med prisombud är den lämpligaste anordningen, och jag
förstår att ändringen inte gjorts med någon entusiasm. Jag skulle vilja karakterisera
den ändring som har skett på det viset, att man faktiskt ger prisombuden
en helt annan ställning än tidigare. De komma att förrätta polistjänst,
kan man säga, och människor som äro mera elaka i tungan än jag säga
att det är spiontjänst. Det är möjligt att de inte ha helt orätt.

Jag tror att ändringen är. opsykologisk ur två synpunkter. Systemet med
kontroll och övervakning, dirigering och prisförordningar har funnits till under
så mångå år, att nian har blivit ganska trött på det. Det har gått så lång
tid sedan kriget slutade, att man i allmänhet inte har någon större förståelse
för att man nu skall behöva utöka kontrollen. Det är därför ganska opsykologiskt
att nu vidtaga en skärpning av kontrollen, inte bara på det sättet att
man som livsmedelskommissionen har sagt utsträcker kontrollen till flera företagare
utan även i fråga örn tillvägagångssättet gent emot varje särskild företagare.

Det andra sätt, på vilket anordningen är opsykologisk, är att allmänheten
stötes av att en dylik polis- eller spiontjänst skall utövas av vanliga civila
människor, som inte alltid äro utbildade för uppgiften och därför inte komma
att ha erforderliga kvalifikationer för detta värv, som är oerhört ömtåligt.
Även om man gör ett urval så gott man kan, kvarstår dock i mångas ögon det
faktum, att det här gäller en tjänst som rätteligen skulle bedrivas av polisutbildat
folk.

Den instruktion för ombuden som nu tillkommit är uppfylld av föreskrifter,
som örn de följas komma att dels irritera människorna och dels medföra ett
mycket utökat pappers- och blankettskickande. som kommer att förorsaka utvidgning
av den byråkratiska apparaten. Jag skall be att här få angiva några
exempel ur instruktionen för att klargöra, att den innehåller saker och ting av
just sadan beskaffenhet som patalats i den interpellation som nyss besvarades.

Vid kontrollbesöken skall -—- jag hämtar det ur instruktionen —■ örn felaktigheter
iakttagas, rapport å fastställt formulär upprättas eller, örn anledning
till anmärkning ej förefinnes, anteckning härom göras i särskild förteckning.
I båda fallen skall kontrollbesöket styrkas genom företagets påskrift på rapporten
eller förteckningen. Örn påskrift vägras, skall anteckning göras i rapport
eller förteckning. Härefter skall rapporten utskrivas i tre exemplar, varav
ett överlämnas till företaget, ett behålles av prisombudet och ett skall in -

120

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Äng. de ändrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)
sändas till priskontoret. Så skall det numreras och diarieföras. I övrigt är det
en massa föreskrifter örn hur det skall vara.

Jag förmodar att dessa rapporter sedan skola behandlas på priskontoret och
därefter sändas till kommissionen. Jag har inte bemödat mig om att göra någon
överslagsberäkning av hur stor personal som behövs för att ta hand örn
dessa blanketter när de komma in. Det måste bli mängder av rapporter, det
kan man förstå redan därav att rapporter och förteckningar över kontrollbesök
skola skickas, även om det inte varit anmärkning, till priskontoret en
gång i veckan eller oftare örn det anses behövligt. Det kommer att bli en ganska
betydande korrespondens.

Det är en massa andra bestämmelser som enligt min mening innebära att
man har gått för långt. Rapport skall utskrivas även om endast prisanslag
eller prisskyltar saknas. Det står vidare att det inte är nog med att prisombudet
rättar till en sak som är felaktig. Det är således inte tillåtligt att bara
tillhålla den felande det oriktiga och låta därvid bero, utan det skall dessutom
rapporteras.

Detta är ett litet utdrag av bestämmelserna, som jag tror komma att vara
onödiga. De komma att medföra besvär utan att det blir något bättre resultat.
Dessutom kommer det att åtgå personal för handläggningen av dessa ärenden.

När allt kommer omkring undrar jag, örn man inte angriper hela detta problem
i fel ända. Man försöker förhindra vissa sämre yttringar av varuknappheten
i stället för att inrikta sig på att avhjälpa den. Man underskattar allmänhetens
vakenhet — man får räkna litet med den också •— och den konkurrens
mellan olika af färsföretagare, som är rådande trots varuknappheten;
man unnar inte konkurrenten att fa sälja de varor som trots allt finnas, utan
man vill göra det själv. Det momentet kan man inte nonchalera ens i tider
som de nuvarande. Man kommer också säkert att fa höra av allmänheten, örn
den skulle finna att prisföreskrifterna inte följas. Man får väl räkna med att
det ibland allmänheten finns ett visst antal människor, som ha anledning att
hålla efter vederbörande handlande, som därigenom bli utsatta för allmänhetens
kontroll.

Jag vill härmed inte förneka, att det ännu så länge kan behövas en viss
kontroll, men jag kan inte se annat än att man här har gått för långt.

Hela den apparat, som man nu sätter i gång, kommer inte att ha någon
nämnvärd nytta med sig. Det finns ju redan en apparat med tillräcklig kapacitet
och med mindre osympatiska drag, herr statsråd. Denna nya anordning
kommer att göra livet ytterligare besvärligt för vår kår av handlande här i
landet, som efter alla dessa år med kuponger och omsättningsskatt och tusentals
cirkulär egentligen skulle vara förtjänta av ett annat tack än vad denna
nya anordning innebär.

Nu hoppas j.ag för min del, att statsrådet snarast ville ta denna sak under
noggrant skärskådande ur de synpunkter, som jag här har anfört och som jag
tror att statsrådet själv också vill lägga på saken. Man gör här faktiskt ett
psykologiskt misstag, men man bortser många gånger inom kommissionerna
från psykologiska ting. Jag har här velat säga, att de psykologiska faktorerna
betyda lika mycket som det, som nian reellt kan få fram på papperet.

Jag tackar nu för svaTet och kan i detsamma finna ett visst stöd för förhoppningen,
att herr statsrådet måtte avvända de tråkigaste verkningarna av
vad som nu har blivit genomfört.

Herr statsrådet Gjöres: När jag i slutorden av mitt svar till herr Mannerskantz
har reserverat mitt eget omdöme angående verkningarna av de nya bestämmelser,
som ha utfärdats, så får det inte uppfattas på det sättet, att jag

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

121

Ang. de ändrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)
skulle anse att det vore lämpligt i detta skede att på någon punkt försvaga priskontrollen.
Utan min reservation där får endast anknytas till frågan örn den
rent praktiska lämpligheten av vissa av de arrangemang, som man i detta skede
har ansett sig höra vidta. Det kan mycket väl hända, att den överflyttning
från priskontorens hittillsvarande s. k. flygande kontroll till de prisombud,
som man nu har introducerat, kommer att visa sig vara lämplig. Det kan också
hända, att det visar sig att någon modifikation av denna anordning kan befinnas
vara praktisk, och då bör den naturligtvis genomföras.

Jag vill säga detta, för att inga som helst missförstånd örn min inställning till
priskontrollnämndens verksamhet på detta område skola behöva uppstå eller
eventuellt kvarstå här i kammaren eller eljest.

Herr Mannerskantz har i sitt inlägg här nyss refererat till den psykologiska
reaktion emot krisregleringarna, som vi nu i efterkrigsskedet kunna notera.
Han har, särskilt med hänsyftning på den prisövervakning som priskontrollnämnden
är satt att utöva, använt dels refererande och dels så vitt jag kunde förstå
för egen del så pass otrevliga ord som polistjänst och spiontjänst, och han
har i detta sammanhang ifrågasatt, örn det vore psykologiskt lämpligt att i
detta ögonblick företa den anordning, som priskontrollnämnden och statens livsmedelskommission
gemensamt lia gjort.

Jag skulle därtill vilja säga, att jag finner det vara i hög grad opsykologiskt
att dagen efter det att riksdagen har beslutat örn omsättningsskattens borttagande
på något sätt ge stöd åt den opinion mot prisövervakningen, som nu tydligen
håller på att växa fram. Det måste vara ett gemensamt intresse för alla
dem, som ha deltagit i beslutet örn omsättningsskattens avskaffande, att se till
och medverka till i ord och handling, att detta avskaffande av omsättningsskatten
verkligen kommer att fylla sitt ändamål och att sålunda den prisnedsättning,
som skattens avskaffande innebär, verkligen kommer till stånd. Örn
bär arbetas upp — jag skulle nästan vilja säga delvis med stöd av representanter
i denna kammare, i detta fall herr Mannerskantz -—■ den föreställningen, att
man är ute i någon sorts polistjänst eller spiontjänst, då det gäller att övervaka,
att ett av riksdagen i laga ordning fattat beslut kommer till efterlevnad,
då tror jag att man i mycket hög grad kommer att bidraga till att göra det beslutet
ineffektivt.

Vi lia i förberedelserna för omsättningsskattens avskaffande haft och ha stöd
av de vederhäftiga näringsorganisationerna, som självklart med hänsyn till
sin ställning i samhället äro angelägna örn att göra vad de kunna för att beslutet
örn omsättningsskattens avskaffande skall komma att efterlevas av de olika
näringsidkarna. Men det händer mycket både på friska och torra träd. Näringsorganisationernas
moraliska inflytande är inte alltid effektivt, och jag tror att
man på det hållet skulle känna sig synnerligen smärtsamt berörd, om man just
nu i övergångsskedet skulle få emot sig en från auktoritativt håll framförd opinion,
som ginge ut på att såsom otrevlig stämpla denna prisövervakning, vars
syfte här närmast är att se till att omsättningsskattens avlyftande blir efterföljt.

Jag vill därför hoppas att det uttalande, som här gjorts, inte är representativt
för något parti i denna kammare, utan att det får stå såsom ett uttryck
för en kanske mindre väl genomtänkt föreställning om vad det innevarande
läget ställer för krav på oss alla.

Den uppmaning, väl närmast till myndigheterna, att göra mera för att avskaffa
varuknappheten, som herr Mannerskantz framförde, har jag hort och
accepterat med ett inre leende, ty jag vet, hur mycket myndigheterna ha gjort
under alla dessa krigsår och alltjämt göra för att trots de enorma importsvårigheterna
pa punkter, som äro av vital betydelse för vår folkförsörjning, an -

122

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Äng. de ändrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)
skaffa varor. Jag kan försäkra kammaren, att myndigheternas bemödanden i
detta avseende inte på något sätt lia förslappats. Med all den iver och all den
energi, som stå oss till buds, fortsätta vi våra strävanden att tillföra landet ökade
råvarumängder på de punkter, där vi för närvarande ha knapphet. På den
punkten är jag överens med herr Mannerskantz, att i den mån en ökad varutillgång
kan skapas, uppstår naturligtvis en lättnad och en mindre stark spänning
och därmed en mindre frestelse för näringsidkare av olika slag att gå vid
sidan av de prisföreskrifter, som myndigheterna ha utfärdat.

Herr Mannerskantz: Det är nog svårare att konstatera verkningar av olika
åtgärder, när man så gott som aldrig blir i tillfälle att någon längre tid leva
ute bland människorna, där åtgärderna omsättas i praktiken. Därtör törstar
jag mycket väl, att när man sitter i det lufttomma rum, som Stockholm manga
gånger måste anses vara, tror man efter hand, att verkningarna av ens åtgärder
bli de eller de, när de i själva verket bli helt andra. Det kan lute vara
felaktigt, herr statsråd, att man här bringar till kännedom, hur människorna
äro beskaffade, som leva sitt liv utanför det vakuum, som faktiskt räder i
kanslihuset och huvudstaden och överhuvud taget kring den som inte rör sig
ute bland människorna i deras dagliga gärning så mycket som andra göra.

Det är ett faktum, man må uppfatta det hur man vill, att det inte kan behövas
en sådan här åtgärd för att se till, att omsättningsskattens avskaffande
kommer allmänheten till nytta. Människorna äro inte sa illojala, som man i
allmänhet vill göra dem till. Det finns naturligtvis en och annan betydande
lymmel i Sverige, men den stora kåren av handlande och allmänheten i stort
lia inte sådana egenskaper, att man behöver sätta dem under ett sådant förmynderskap
i allt möjligt. „ . .. ,.

,Jag tror alltså, att herr statsrådet har i viss man feluppiattat nödvändigheten
av att sätta en sådan här mera pressande apparat i gång. Jag tror, att
verkningarna av den, oavsett vad jag här har sagt eller inte sagt — ty så stor
betydenhet tillmäter jag inte min egen person, herr statsråd — komma att
visa, att det varit bättre örn man hade gått lugnare fram.

Vidare har jag mycket förargat mig på det byråkratiska sättet att sköta
hela denna angelägenhet. Det är ju ett slående bevis för hur. omöjligt det
tycks vara i detta land att fa någon åtgärd utförd, utan att det blir ett skrivardöme,
som det faktiskt inte är någon effekt med. Det är mera min praktiska
syn på dessa ting än några andra synpunkter, som jag här har fört fram. Jag
vill säga herr statsrådet, att vad jag yttrat inte är^representativt för någonting
annat än mig själv och inte behöver uppfattas pa något annat sätt, men jag
har varit med örn att praktiskt sköta rätt många organisationer, och jag betraktar
det inte som något mästerstycke att organisera en sådan kontroll, som
det här är tal örn. „

Dessutom är det väl strängt taget rätt inkonstitutionellt att pa detta sätt
ge ett tusental medborgare en instruktion, där de få vittnesgillhet av samma
slag som polismännens inför domstol. Det är att göra dem till poliser. Det är
inte jag, som har uppfunnit detta, utan det kan man direkt utläsa ur instruktionen.
Och om inte mitt uttryck här uppfattas felaktigt — vilket herr statsrådet
delvis gjorde — så tror jag nog att man mäste säga, att det jag säde. örn
polistjänst är objektivt formulerat. Ordet spiontjänst är inte min formulering,
det har jag sagt, men jag har hört det många gånger. Polistjänst måste man
dock säga att det är. Det är angiveri, och sådant tillkommer polisen.

Vidare äro nog varken handelns män eller mångå andra uppfyllda av samma
förtroende till priskontrollnämnden sedan chefsskiftet där. Man är på det klara
med att det har blivit en försämring. Tidigare kunde man räkna med att få ett

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

123

Ang. de undrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)
resonemang om priser och sådana saker behandlat på ett objektivt sätt och inte på
ett’ dekreterande sätt. Jag vet ganska bestämt, att man inom handelns värld har
fått en otrevlig känsla av att det numera inte går till på det sättet, utan att skäl,
som föras fram, inte ens tas upp till beaktande —man bara dekreterar. Jag tror,
att det är ett av skälen till att varuproduktionen blir försvårad. Man har den
känslan, att myndigheterna inte längre äro sakliga utan dekretera, sedan må
produktionskostnaderna för en vara gestalta sig hur bevisbara som helst, därtill
tas ingen hänsyn. Håller man länge på med sådant är det ju klart, att då produceras
det inte varor av de kategorierna med samma entusiasm. Jag tror, att
detta i viss mån är orsaken till knappheten på de varor, som priskontrollnämnden
särskilt intresserar sig för.

Herr statsrådet Gjöres: Det vare mig långt ifrån att vilja utveckla denna
debatt till någon sorts responsorium mellan herr Mannerskantz och mig, men
jag kan inte alldeles låta bli att säga ytterligare några ord i anledning av vad
herr Mannerskantz nyss framförde. Det är särskilt hans hänsyftning på ordförandeskiftet
i priskontrollnämnden och de därtill knutna reflexionerna, som
göra det till en plikt för mig att här säga någonting.

Jag vet att det på sina håll har blivit en omhuldad föreställning, att sedan
direktör Almeby blev ordförande i priskontrollnämnden ha förhållandena blivit
förändrade. Det förhåller sig så, om man nu ens skall behöva upplysa örn
det, att vi ha gått in i ett skärpt läge i fråga örn prisutvecklingen. Allmänt
kända faktorer ha förorsakat det, och det har medfört att vi ha måst skärpa
de priskontrollerande åtgärderna. Även örn direktör Bergvall hade varit kvar,
hade det nationella och internationella läget varit precis detsamma som det nu
är, och även han skulle som ordförande i priskontrollnämnden ha fått lov att
vara med örn den hårdare kurs, som priskontrollnämnden för närvarande måste
föra.

Betyder detta att man åsidosätter eller inte tar skälig hänsyn till de synpunkter
och de argument, som från näringsidkarnas sida kunna framföras i
konkreta frågor? Nej, jag skulle vilja säga, att det gör det inte. Men det är en
erfarenhet, som har upprepats gång på gång under dessa år, och jag har dock
följt denna sak från den dag då Hitler marscherade in i Polen till nu, att varje
gång förhållandena ha medfört en ökad spänning i den prispolitiska situationen,
så har man gjort den anmärkningen, att vi inte lia tagit skyldig hänsyn
till näringsidkarnas argument.

I argumenteringen kan möjligen ligga någonting så till vida, att man i priskontrollnämnden
under det senaste halvåret på grund av det skärpta läget har
fatt en sa starkt ökad arbetsbörda, att man kanske inte haft samma utrymme
för långvariga diskussioner som man hade under lugnare perioder i priskontrollnämndens
verksamhet. Men örn man säger, att nämnden inte tar hänsyn till
framförda önskningar utan endast dekreterar sin vilja, tror jag att det innebär
en klar överdrift. Givetvis händer det ofta vid prisförhandlingar, att meningarna
örn vad som är ett skäligt och rimligt pris stå helt mot varandra. Priskontrollnämnden
kan då naturligtvis inte reservationslöst acceptera de förslag, som
fran näringsidkarnas sida föras fram, utan måste ha en egen mening örn vilket
pris som bör sättas på en viss vara. Det kan självfallet därför ibland hända
att ett pris sättes, som inte helt överensstämmer med de önskemål, som av näringsidkarna
framförts. Men detta är ingen ny företeelse, utan någonting som
förekommit under vart och ett av de fyra ordförandeskapen i priskontrollnämndens
historia. Att man nu påtalar detta med sådan skärpa får ses mot
bakgrunden av det förändrade och mera frostiga läge i fråga örn prisutvecklingen,
som för närvarande är rådande.

124

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Orri stegrad
produktion av
byggnadsmaterial
rn.m.

Äng. de ändrade direktiven för utseende av prisombud. (Forts.)

Jag tror att man får vara återhållsam i sina omdömen örn vad priskontrollnämndens
verksamhet kan betyda för den inhemska produktionen. När man
såsom herr Mannerskantz — om jag uppfattade honom Fått — gör gällande,
och som i andra sammanhang kanske mindre offentligt göres gällande, att
priskontrollnämndens beslut i vissa fall leda till en minskad produktion, vöre
det nog önskvärt, att man kunde precisera vad man därvidlag åsyftar. Det är
naturligtvis inte otänkbart att vissa prisavvägningar ha träffats på det sättet,
och då inte bara på sista tiden, att därav ha framkallats en del förskjutningar
inom produktionen. Det har man da fatt försöka rätta till. Men jag tycker inte
att det sådan bilden av sysselsättning och produktionsliv ter sig finns fog
för ett allmänt påstående, att den priskontrollerande verksamheten skulle ha
lagt- hämsko på produktionen här i landet.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Möller, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Holmbergs interpellation örn stegrad produktion av byggnadsmaterial
m. m., och nu yttrade: Herr talman! Med första, kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Nils Holmberg till mig riktat följande frågor:

1. Har regeringen för avsikt att vidtaga några åtgärder i syfte att åstadkomma
en stegrad produktion inom byggnadsmaterialindustrien? °

2. Ämnar regeringen genom tillsättande av den av riksdagen ar 1944 begärda
utredningen eller på annat sätt, och i sa fall på vilket sätt, söka åstadkomma
en prissänkning på byggnadsmaterial?

Den brist på bostäder, som nu i städerna och tätorterna gör sig kännbar, är
icke såsom interpellanten menar »framkallad» av bristen på byggnadsmaterial
utan hänger i huvudsak samman med den produktionsminskning, som förorsakades
av sammanbrottet av byggnadsindustrien under de första krigsåren.
Bostadsproduktionen har därefter år för år stegrats och beräknas under innevarande
år nå en storlek, som motsvarar förkrigsårens högsta produktionsresultat.
Den stora produktionen har emellertid icke kunnat täcka det deficit,
som uppstod under de första krigsåren. Härtill ha flera orsaker samverkat.
Familjebildningen har varit och är mera omfattande än någonsin, och arbetskraftens
dragning till industrier ökar inflyttningen till tätorterna, varför
efterfrågan på bostäder stigit över alla beräkningar. Situationen på material^
marknaden har nödvändiggjort en begränsning av byggnadskvoten till det i
och för sig höga talet 45 000 lägenheter per år i stadssamhällena sedan 1945;
därtill kommer att denna byggnadskvot icke förrän i år kunnat helit utnyttjas
på grund av förhållandena på materialmarknaden. Under 1944 uppstod en
eftersläpning av produktionen, varför det kom att färdigställas 2 000 lägenheter
mindre än man räknat med. Under 1945 borde därför produktionen ha
uppgått till 47 000 lägenheter. Emellertid kunde endast 37 000 lägenheter färdigställas
— sålunda en eftersläpning på 10 000 lägenheter —_ beroende huvudsakligen
på de material svårigheter som skapades genom konflikten i metallindustrien.
I år synes produktionen komma att uppgå till 45 000 lägenheter —
men knappast mera. Ehuru utvidgningen av produktionen icke fått den omfattning
som hade varit önskvärd, ha dock under de sista fyra åren i tätorterna
färdigställts fler lägenheter än under aren 1936 1939, da bostadsproduk tionen

nådde sin dittills största omfattning i vårt land.

Denna produktionsökning hade icke varit möjlig utan en utökning av byggnadsmaterialindustriens
kapacitet. Denna utökning har varit sa mycket mer
nödvändig som införseln av vissa byggnadsmaterial, som tidigare importerades,
minskats och i vissa fall i det närmaste upphört. Ansökningar örn bygg -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

125

Örn stegrad produktion ali byggnadsmaterial m. m. (Forts.)
nadstillstånd för utvidgning av byggnadsmaterialindustrien ha därför i regel
beviljats. En betydande kapacitetsökning har åstadkommits inom cementindustrien,
sanitetsgodsindustrien och framför allt inom lättbetongsindustrien, vilken
senare utvecklats i snabb takt, varigenom tegel och trä i betydande utsträckning
kunnat ersättas av lättbetongkonstruktioner. Ett 5-årsprogram för
järnindustriens utbyggnad har vidare utarbetats och börjat realiseras i år; fullföljandet
av detta program kommer dock först i framtiden att få betydelse för
vår försörjning med järnvaror för byggnadsverksamhetens behov.

Den aktuella bristen på vissa byggnadsmaterial torde emellertid i första
hand . icke vara förorsakad av bristande kapacitet hos byggnadsmaterialindustrierna
utan — förutom av rådande importvanskligheter -— av svårigheten
att fullt utnyttja förhandenvarande produktionskapacitet inom viktiga delar
av industrien på grund av bristen på arbetskraft. Vad beträffar förhållandena
inom järnindustrien, ber jag att få hänvisa till den redogörelse som lämnas i
andra kammaren i statsrådet Mossbergs svar på herr Kempes fråga rörande
åtgärder i syfte att stimulera tillgången på arbetskraft vid järnbruken. Svårigheter
av samma art, som järnindustrien för närvarande kämpar med, ha
även uppstått för andra industrier i byggnadsmaterialbranschen. Enligt en av
industrikommissionen nyligen upprättad promemoria rörande byggnadsmaterialsituationen
är exempelvis tillverkningskapaciteten av elektriska spisar vid
full produktion i ett skift 100 000—110 000 spisar per år. På grund av arbetskraftsbristen
kan emellertid endast 75 % av produktionskapaciteten utnyttjas,
varför produktionen endast kan beräknas till cirka 80 000 spisar per år. Det
uppskattade behovet uppgår för närvarande till omkring 91 000 spisar per år.
Som en följd av dessa förhållanden är leveranstiden på elektriska spisar för närvarande
2 å 3 månader.

Beträffande värmeledningspannor är leveranstiden för närvarande 4—5 månader
beroende på bristen på arbetskraft och material. Vad beträffar sanitetsporslin
hade man tidigare räknat med en ökning av tillverkningen. På grund
av arbetskraftsbristen synes emellertid denna ökning för närvarande knappast
kunna komma till stånd, varför man även här måste räkna med en viss eftersläpning
av leveranserna. Ett företag inom sanitetsgodsindustrien har till mig
uppgivit, att det har god tillgång på råvaror och lediga ugnar men att arbetskraftsbristen
hindrar ett fullt utnyttjande av anläggningens kapacitet. Sedan
1 januari hade 138 arbetare lämnat fabriken i fråga.

Frågan om möjligheterna att genom import i viss utsträckning täcka föreliggande
behov av. vissa material är föremål för regeringens uppmärksamhet.

Av. vad jag tidigare sagt framgår, att den aktuella bristen på byggnadsmaterial
i betydande utsträckning synes vara beroende av att det på grund av
arbetskraftsbrist icke varit möjligt att fullt utnyttja respektive industriers
produktionskapacitet. En angelägen uppgift är därför att åtgärder vidtagas för
att göra dessa industrier mera attraktiva på arbetskraften. De möjligheter som
därvid erbjuda sig torde vara i stort sett av samma slag sorn de, som diskuterats
i samband med järnverkens arbetskraftsproblem och för vilka statsrådet
Mossberg redogör i nyssnämnda interpellationssvar.

Jag övergår så till interpellantens andra fråga.

Förbilligandet av bostadskostnaderna bär ingått som ett väsentligt led i den
statliga bostadspolitiken under senare år. Vid sidan av direkta bostadssocialt
motiverade bidrag till familjer med stort bostadsbehov och otillräcklig betalningsförmåga
lia således åtgärder vidtagits i syfte att sänka byggnadskostnader
och kapitalkostnader för bostadshus.

Då det gällde att snabbt nå fram till praktiska resultat var det naturligt att
staten i första hand inriktade sig på att sanera kreditmarknaden och genom

126

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Om stegrad produktion av byggnadsmaterial rn. m. (Forts.)
förmånliga lån stödja produktionen av ur social synpunkt önskvärda iull S

Samtidigt med arbetet på att sanera fastighetskreditmarknaden lia statsmakterna
haft uppmärksamheten inriktad på möjligheterna att nå fram till
billigare bostadskostnader genom rationalisering av byggnads- och byggnadsmaterialindustrien.
. . .. . ,

År 1934 tillsattes sålunda de s. k. byggnadsindustrisakkunniga, som särskilt
skulle uppmärksamma i vad mån förefintliga monopolistiska tendenser i fråga
örn tomtpolitik, kreditgivning, materialtillförsel och arbetsmarknad paverkade
produktionskostnaderna. 1936 års näringsorganisationssakkunniga, som undersökte
förekomsten av monopolistiska sammanslagningar inom näringslivet, studerade
ur denna synpunkt även förhållandena inom byggnadsindustrien. Ln''der
krigsåren ha bostadsproduktionen och byggnadskostnaderna behandlats i
ett flertal offentliga utredningar. Genom statens kommitté för byggnadsforskning
har bedrivits ett omfattande och efter hand intensifierat arbete för att
rationalisera arbetsmetoderna inom byggnadsindustrien. Vidare tillkallade jag''

• i mars detta år tre sakkunniga för att i Amerikas förenta stater studera där
bedriven experiment- och försöksverksamhet beträffande rationalisering av bostadsbyggandet,
särskilt rationaliseringen av småhusbyggandet, med avseende
på möjligheterna att sänka byggnadskostnaderna genom mekaniserad massproduktion
av husdelar. De sakkunniga ha i dagarna till mig överlämnat sm

Det utredningsarbete som här redovisats har redan givit resultat pa en råd
punkter. Samtidigt har det klarlagt hur utomordentligt komplicerad och svårlöst
frågad örn en effektivisering av byggnadsindustrien och byggnadsmaterialindustrien
är. Det är min uppfattning, att statsmakternas ansträngningar i
högre grad än hittills varit fallet måste inriktas på att direkt stödja den byggnadstekniska
forskningen och rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien.
På detta område torde emellertid några verkliga resultat icke _ stå att vinna
genom utredningar av traditionell typ; det erfordras ett särskilt organ, sorn
arbetar med fortlöpande forsknings- och experimentverksamhet. En kommitté
under ordförandeskap av landshövding Lindeberg tillsattes därför i somras med
uppdrag att framlägga förslag till riktlinjer och organisation för ett dylikt
permanent organ — ett institut för samordnande av teknisk och ekonomisk
forskning på husbyggandets, speciellt bostadsbyggandets, område. Förslag
härom avses kunna framläggas för nästa års riksdag.

Vid sidan av den utredningsverksamhet, som utförts eller som pågar, torde
den allmänna prisövervakningen genom priskontrollnämnden lia bidragit till
att bromsa prisstegringen på byggnadsmaterial, i varje fall under de senare
krigsåren. Den största stegringen av byggnadskostnaderna inträffade under
de första krigsåren. Det av socialstyrelsen beräknade byggnadskostnadsindex,
i vilket byggnadskostnaden per 1/i 1939 sättes lika med 100, steg fram till
Vio 1942 37,4 enheter. Härvid är att märka att materialkostnaderna stego med
59,7 enheter och lönekostnaderna med 11 enheter. Efter sistnämnda tidpunkt
har kostnadsutvecklingen varit relativt gynnsam, och det är först under de
senaste månaderna, som symtom, ägnade att inge oro, ha visat sig. Under
tiden Vio 1942—Vid 1945 stego de totala byggnadskostnaderna med endast 3.S enheter.
För enbart materialkostnaderna utgjorde stegringen 3 enheter och for
lönekostnaderna 4,2 enheter. Efter den V“ i fjol visade prisutvecklingen att
börja med en ganska förmånlig tendens, något som föranledde byggnadsvägebyrån
att våga räkna med att tilläggslönen efter hand skulle kunna avvecklas.
Återgången till bensindrift vid transporten sänkte transportkostnaderna. Genom
att tillförseln utifrån av kol hade beräknats komma i gång i ökad utsträckning

Torsdagen den 19 december 1940.

Nr 43.

127

Om stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)
väntade man även att vissa materialpriser skulle komma att sjunka. Dessa förväntningar
lia visserligen icke helt infriats, men iprisutvecklingen på byggnadsmaterialen
skulle dock ha varit relativt gynnsam, örn icke en betydande prisstegring
på trävaror och snickerier satt in under de senaste månaderna. Den
stegring av materialkostnaderna, som inträffat under tiden ‘/io 1945—‘/io 1946
och som uppgår till 2,5 enheter, är väsentligen att hänföra till trävarorna. Samtidigt
ha lönekostnaderna stigit med 4,5 enheter. De totala byggnadskostnaderna
lia stigit med 3,3 enheter. Till den här redovisade stegringen av materialoch
lönekostnaderna komma dessutom de kostnadsökningar, som kunna uppstå
därigenom att försenade materialleveranser hindra ett bygges kontinuerliga
drift.

Vad prisutvecklingen på trävaror angar, vill jag i detta sammanhang nämna,
att undersökningar pågå beträffande en ytterligare effektivisering av priskontrollen,
innebärande bland annat att de lokala övervakningsorganen skola erhålla
större möjligheter att övervaka prissättningen. Liksom hittills kommer
vidare all möjlig uppmärksamhet att ägnas åt omfattningen av exporten av
trävaror, både med avseende å obearbetad och bearbetad vara.

. J?en stegring av byggnadskostnaderna, som skett sedan 1939, bär emellertid
i Viss utsträckning kunnat motverkas därigenom att materialbesparande konstruktioner
och mera rationella byggnadsmetoder successivt införts och därigenom
att vinstmarginalerna inom byggnadsindustrien beskurits. För denna
utveckling har byggnadslånebyråns verksamhet varit av stor betydelse, dels
genom byråns allmänna kostnadskontroll, dels genom den konstruktionsverksamhet,
^som utförts på dess tekniska avdelning. Det beräknades av byggnadslanebyran
i våras då socialstyrelsens byggnadskostnadsindex visade en
stegring av byggnadskostnaderna sedan 1 januari 1939 av 42 % — att stegringen
av de faktiska^ byggnadskostnaderna sannolikt var begränsad till 25_

30 % beroende just på beskärningen av vinstmarginalen och på den tekniska
utvecklingen i fråga om konstruktioner och metoder. I det senare avseendet är
belysande, att järnåtgången i byggnadskonstruktioner för bostadshus nedgått
med ca 25 % från 1942 till nu under det att samtidigt konstruktionerna förbadtrats,
huvudsakligen som ett resultat av de anvisningar och villkor, som uppställts
av byggnadslånebyrån. Genom denna byråns verksamhet har åstadkommits
en besparing i byggnadskostnader av storleksordningen 60 miljoner
kronor per år under 4 år, sammanlagt ungefär */* miljard, eller för den händelse
vi fasthallit vid den hyressättningspolitik, som vi hittills fört, motsvarande
besparing för statsverket i fråga örn erforderliga tilläggslån. Det är tänkbart,
att den verksamhet, som utförts av byggnadslånebyråns tekniska avdelning och
som utöver nämnda kostnadsbesparande effekt dessutom varit av stor betydelse
för hushållningen med knappa materialtillgångar, kommer att ytterligare effektiviseras
i samarbete med det planerade centralorganet för byggnadsforskning.

De kreditformer, som fastställdes i tertiärlånekungörelsen den 26 juli 1946,
syfta till att stimulera kommunerna till ökad företagsamhet på bostadsproduktionens
område. Lii lagstiftning, som skall bereda kommunerna ytterligare möjligheter
till initiativ i bostadsfrågan, förberedes inom socialdepartementet. Det
kan självfallet pa sina håll taga tid, innan kommunerna hunnit skaffa sig de
personella resurser, som liro nödvändiga för att man skall kunna föra en aktiv
bostadspolitik, men jag är övertygad örn att en ökad insats från kommunernas
sida är en förutsättning för genomförandet av det bostadspolitiska program
.sorn statsmakterna i princip uttalat si# för. Det bör nämligen vara möjligt för
de kommuner sorn befinna sig i stark tillväxt oller lida av allvarlig brist på
i ullgoda bostäder, att planera oell utforma byggnadsprojekt av en sådan storleksordning,
att de tekniska möjligheter, som redan stå till buds i fråga örn ra -

128

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946

Örn stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)
tionalisering såväl av byggnadsproduktionen som fastighetsdriften, kunna tillvaratagas
på ett bättre sätt än enskilda byggherrar forma. De kalkyler, som
uppgjorts beträffande omfattande bostadsprojekt i ett pär svenska stader, vilka
planera att i etapper bygga stadsdelar, synas ge vid handen att det pa denna
väg kan öppnas stora möjligheter att sänka bostadskostnaderna.

Det är sålunda min uppfattning att lösningen av frågan örn byggnadskostnadernas
förbilligande i första rummet bör sökas utefter de vägar, som här angivits
och som redan beträtts, nämligen en fortsatt forsknings- och rationaliseringsverksamhet
samt tillkomsten av effektivare bostadsföretagsformer under
kommunal ledning. Detta hindrar icke att även andra vägar böra beträdas.

I den av interpellanten åberopade motionen till 1944 ars riksdag hemställdes
bl. a. örn åtgärder, avseende kontroll av monopolistiska sammanslutningar mom
byggnads- och byggnadsämncsindustrierna. Riksdagen anslöt sig till denna mo

tl0Av Uppgifter i motionen, i utskottsutlåtande och remissyttranden i anledning
av denna motion, liksom av uppgifter som under hand inhämtats fran
statliga myndigheter framgår att prisbildningen på byggnadsmaterial ! stor utsträckning
är undandragen konkurrens. Starka skäl tala således för att en
översyn av hithörande förhållanden kommer till stånd. Detta framsta! som särskilt
angeläget med hänsyn till det bostadspolitiska produktionsprogram som
riksdagen antog våren .1946 och som, örn det realiseras, innebär att bostadsproduktionen
under de närmaste 10 ä 15 åren kommer att stabiliseras pa en
hög och jämn nivå. Då byggnadsmaterialindustrierna därför kunna rakna med
en flerårig jämn avsättning för sina produkter, kunna deras krisrisker och andra
ekonomiska risker avsevärt reduceras. Detta betyder för dem ett radikalt förändrat
läge i förhållande till den hittillsvarande utvecklingen. Det ligger i
statsmakternas intresse att tillse att de möjligheter till sankta materialpriser
som de stabiliserade avsättningsförhållandena kunna medge kommer konsumenterna
till godo. , .... , ,

Motionen syftade till att alla de omständigheter, som ur allman synpunkt
inverka ofördelaktigt på materialpriserna, skulle bil föremal för utredning. Att
anlita de vanliga utredningsmetoderna i avsikt att nedbringa byggnadskostnaderna
föreföll emellertid mig från begynnelsen såsom foga lovande. Det hade
med all säkerhet lett till en mammututredning, vars resultat sannolikt skulle
låta vänta på sig åtskilliga år.

Det förhåller sig nämligen så, att de material, som inga i ett bostadshus
äro så många och olikartade och deras framställning fördelad pa ett sa stort
antal industrier, att deras tillverkning omspänner en mycket stor del av det
svenska näringslivet. Följande katalogisering av olika byggnadsmatenalmdustrier
och olika byggnadsmaterial gör icke anspråk pa att vara fullständig
ler systematisk men kan illustrera hur mångå svenska industrier som direkt

eller indirekt producera byggnadsmaterial.

Järn- och metallindustrien framställer flera viktiga byggnadsmaterial i olika
förädlingsstadier. Armerings järn, balkar, rör och plåt produceras således vid
flera större järnindustrier. Vidare tillverkas inom foretag tillhörande denna
grupp sådana byggnadsmaterial som badkar, radiatorer, pannor, beslag, armatur
etc. I en del fall sker tillverkningen av dessa varor vid mindre Industrie ,
som specialiserat sig på särskilt byggnadsmaterial. ..ii

Bland de industrier, som enbart eller huvudsakligen syssla med framställning
av byggnadsmaterial, märkas främst cement fabriker och tegelbruk. (.Antalet
arbetare vid dessa fabriker uppgår till nära 15 000.)

Forslins- och glasindustrierna äro vidare stora leverantoier till byggnads

industrien.

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

129

Örn stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)

Träindustrierna lia liksom järn- och metallindustrierna en mycket differentierad
tillverkning^ där byggnadsmaterial är av stor betydelse. Produktionsförhållandena
vid å ena sidan sågverk och hyvlerier, å andra sidan snickerifabriker,
wallboardfabriker och trähusfabriker äro icke helt likartade.

Den elektriska och elektrotekniska industrien tillverkar ett flertal för bostadsbyggandet
viktiga varor.

Härtill komma tillverkarna av sådana ur kostnadssynpunkt mindre väsentliga
byggnadsmaterial som papp, tapeter, olika sorters isoleringsmaterial, färger
O. S. V.

En kommittéutredning med uppgift att ta upp produktionsförhållandena
inom alla de här nämnda industrierna till kritisk granskning skulle kräva en
mycket stor personal med ett stort antal experter inom skilda områden. Vad
speciellt beträffar frågan örn förekomsten inom ifrågavarande industrier av
monopol och sammanslutningar, vilka kunna verka prisfördyrande eller vara
hindersamma för den tekniska utvecklingen, erbjudes det emellertid numera
genom den ^nytillskapade monopolutredningsbyrån i kommerskollegium ett organ,
som på enklare vägar än dem som stå en särskild kommitté till buds, skall
kunna kartlägga förhållandena. Den kommer att få i uppdrag att verkställa
åtminstone en preliminär utredning. På grund av omsättningen av ifrågavarande
område kommer emellertid även en sådan översyn att ta tid.

Det finns emellertid vissa frågor, som lämpligen kunna hänskjutas till en
utredning av vanlig karaktär. Jag tänker härvid på sådana problem som lokaliseringen
av vissa byggnadsämnesindustrier i förhållande till byggnadsproduktionsorterna,
rationalisering av distributionsväsendet för byggnadsmaterial,
organiserandet av kommunala samköpsorgan, gemensamma för flera städer och
orter, utvidgningen av auktorisationen för installatörer att gälla riket i stället
för viss ort o. s. v. För närvarande pågå i socialdepartementet förberedelser
för tillsättande av särskild utredning, som torde få som sin första uppgift att
bena upp det stora problemkomplex, som hithörande frågor utgöra.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha besvarat de till mig ställda frågorna.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt uppriktiga tack för det mycket utförliga
och sakliga och samtidigt mycket intressanta och upplysande svar, som
han har lämnat på min interpellation.

Jag har emellertid litet svårt att dela statsrådets mening, att strävandena
att nedbringa byggnadskostnaderna i främsta rummet skola inriktas på samma
vägar som hittills. Man kan naturligtvis komma rätt långt även på dessa
vägar, men det finns en gräns för vad man kan uppnå, och det skulle vara
skada att då inte samtidigt och med samma energi och intresse inrikta sig
på att minska byggnadskostnaderna också genom andra åtgärder, exempelvis
genom sådana som ta sikte på en sänkning av kostnaderna för byggnadsmaterial.
Eftersom dessa ju ändå utgöra en mycket stor del av de totala byggnadskostnaderna,
torde det inte vara oväsentligt att också på denna väg söka
åstadkomma en kostnadsminskning.

Svaret på interpellationcn ger besked om att det inte anses praktiskt att
företa den utredning, som riksdagen för två år sedan begärde efter motion av
bland andra nuvarande kommunikationsministern. Jag är nu inte så alldeles
övertygad om att icke denna utredning skulle ha kunnat verkställas, ty den
hade väl inte nödvändigtvis behövt omfatta alla de olika grenarna av byggnadsindustrien
eller alla de industrier, som tillverka någon liten sak för byggnadsändamål,
vilka i interpellationssvaret räknats upp. Man skulle ju kunna

Första kammarens protokoll 1946. Nr 48. 9

130

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1946.

Örn stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)
koncentrera utredningen till att omfatta de väsentligaste, såsom tegelindustrien,
cementindustrien och den del av järnindustrien, som tillverkar byggnadsjärn.
Men det är kanske inte så mycket att diskutera om, eftersom vissa åtgärder
ju redan vidtagits och andra åtgärder signaleras i herr statsrådets svar till
mig, åtgärder som ha samma syfte som den av riksdagen begärda utredningen
skulle ha. Jag kan därför nöja mig med att uttala en förhoppning om att de
beslutade och tilltänkta åtgärderna skola bli genomförda så snart som möjligt
och med bästa möjliga resultat.

Emellertid kan jag inte underlåta att framhålla, att alla dessa åtgärder tillsammantagna,
såvitt jag kan se, inte komma att vara tillräckliga, när det gäller
att trygga en tillfredsställande produktion av byggnadsmaterial. Man
kan inte, och det bekräftas av de fakta i saken, som ha anförts i svaret,
överlåta åt den av vinstbegäret ledda privata företagsamheten att sörja för
tillgången på det för samhället så viktiga byggnadsmaterialet. I vissa stycken
är nämligen den industri, som den privata företagsamheten skapat på
detta område, ganska efterbliven. Det torde inte vara oriktigt att beteckna
exempelvis tegelindustrien här i landet såsom i hög grad efterbliven, och jag
tror inte man kan avhjälpa dess efterblivenhet genom inrättande av ett tekniskt
forskningsinstitut, ty efterblivenheten hos industrien i fråga beror ju
inte på att den tekniska''* utvecklingen ligger efter inom tegelindustrien överhuvud
taget. Den är på sina håll i utlandet, och inom vissa företag på detta
område även här i landet, rätt långt framskriden. Efterblivenheten torde därför
bero på att man ganska medvetet håller den tekniska utvecklingen tillbaka.
Den kräver kapitalinvesteringar, som man inte vill göra så länge man
tack vare en genom kartellorganisationen tillskapad monopolställning ändå
kan uppnå mycket höga vinster. I andra fall äro företagen tekniskt mycket
högt utvecklade, men de kunna inte utnyttja sin produktionskapacitet på
grund av bristen på arbetskraft.

Angående orsaken till denna brist på arbetskraft hänvisades i herr statsrådets
svar till mig till ett svar, som statsrådet Mossberg skall lämna herr Kempe
i andra kammaren någon gång i eftermiddag. Jag har haft tillfälle^ att
ta del av detta svar, och jag skall tillåta mig att här citera vad statsrådet
Mossberg sammanfattande säger örn orsaken till arbetskraftsbristen vid järnbruken.
Han säger på följande sätt: »Sammanfattningsvis skulle jag vilja
framhålla beträffande orsaken till järnbruksarbetarnas avflyttning, att löneläget
är lågt i förhållande till vissa andra för denna arbetskraft näraliggande
arbetsområden, att bostadsförhållandena mångenstädes äro otillfredsställande,
att järnbruksarbetarnas arbetsförhållanden i allmänhet äro fysiskt mycket påfrestande
och att många järnbruksorter synas vara otillfredsställande utrustade
med fritidslokaler och överhuvud taget sådana anordningar, som göra medborgarnas
liv under fritiden rikare och angenämare.»

Dessa förhållanden äro, såvitt jag kan se, ganska typiska för den privata
företagsamheten. Man söker för att vinsten skall bli den största möjliga få
arbetskraften så billig som möjligt. Man planerar inte. Man vidtar inte några
åtgärder av det slag, som skulle vara nödvändiga för att säkra tillgången på
arbetskraft även då situationen inte är sådan, att man har en stor industriell
reservarmé att räkna med och arbetarna slåss örn arbetstillfällena. Man skall
spara på alla områden för att kostnaderna för arbetskraften skola bli de
minsta möjliga och vinsten den största möjliga, och så undergräver man faktiskt
sina egna förutsättningar. Ty en av den privata företagsamhetens viktigaste
förutsättningar är ju riklig tillgång på arbetskraft.

Den planlöshet, som här kommer till uttryck och som ju också visar sig på
andra områden, när det gäller den privata företagsamheten, tycker jag inte

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

131

Örn stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)
bör tillåtas fortsätta. Deri är skadlig och hindersam för samhället ur flera
synpunkter, inte minst därigenom att en av dess konsekvenser är att man inte,
därför att det saknas material, för närvarande kan bygga i den utsträckning
som eljest skulle vara möjlig. Samhället bör ingripa och skaffa sig kontroll
över själva organisationen av byggnadsmaterialindustrien. En sådan kontroll
kräves, såvitt jag kan förstå, också för att denna industris produkter inte skola
bli dyrare än nödvändigt är. Men därvidlag räcker det tydligen inte med priskontroll.
Vi ha haft priskontroll här i landet nu i flera år, men ändå är det
mycket sannolikt, och det tror jag att herr statsrådet ger mig rätt i, att inte
bara 1939 års priser, som ju voro utgångspriser för de nuvarande, voro för
höga, utan också att den prisstegring på byggnadsmaterial, som sedan dess
har skett med sammanlagt 65,2 enheter, medan lönekostnaderna bara ökat med
19,7 enheter, är högre än som motiveras av de stegrade produktionskostnaderna.

Det är därför, såvitt jag kan se, örn man vill säkra en god tillgång på byggnadsmaterial
och örn man vill dra försorg örn att detta byggnadsmaterial inte
kostar mer än nödvändigt är, av vikt att man tar upp frågan, huruvida inte
denna industri, i varje fall dess viktigaste grenar, borde läggas under samhällelig
drift i en eller annan form.

Till detta skulle jag, örn det tillåtes mig, vilja uttala ytterligare några önskemål
rörande ett par ting, som jag inte har berört i min interpellation men som
herr statsrådet tagit upp i sitt svar till mig och som jag därför anser mig ha
rätt att vidröra.

Först skulle jag vilja uttala önskemålet, att man reviderar tillämpningen av
de statliga byggnadskrediterna. Riksdagen beslöt, när dessa krediter senast
behandlades, en räntesänkning, och den allmänna uppfattningen i kamrarna
var väl då, att denna räntesänkning skulle resultera i en hyressänkning. Emellertid
har inte bara hyressänkningen uteblivit, utan en stegring av hyrorna har
skett i en hel del av de hus, som ha byggts med statliga lån till den lägre räntan.

Vidare skulle jag vilja uttala önskvärdheten av att man kunde tillmötesgå
de krav, som ha ställts av bl. a. hyresgästsrörelsen, örn en decentralisering av
byggnadslånebyråns verksamhet. Många av de uppgifter, som åvila byggnadslånebyrån,
skulle utan tvivel till gagn för bostadsbyggandet kunna skötas
länsvis eller till och med, då det är fråga örn stora städer, av kommunerna.

Slutligen skulle jag vilja hemställa till herr statsrådet, att han inom regeringen
med sina kolleger måtte upptaga frågan om ett slopande av tullarna
på byggnadsmaterial. Vi kunna, såsom i interpellationssvaret framhållits, för
närvarande inte importera byggnadsmaterial i någon större omfattning, och
det som vi importera är ganska dyrt. Importen kan på intet sätt skada svensk
industris intressen. Likväl ha vi på detta importerade byggnadsmaterial tullar,
som fördyra det i inte så oväsentlig grad. Vi Ira en tull på cement, som
i och för sig inte förefaller vara så stor — den är 50 öre per hundra kilogram —
men tullavgiften bara på en enda båtlast cement, som för kort tid sedan kom
till Göteborg från utlandet, uppgick i alla fall till 15 000 kronor. Vi ha en
tull på badkar, som vi söka importera i den mån det är möjligt, på 15 kronor
per hundra kilogram. Det betyder att ett badkar av normal storlek, alltså ett
»fullängdsbadkar», örn jag så får uttrycka mig, fördyras med 17 kronor. Vi
lia en tull på sanitetsgods på 12 kronor och en på glas, som uppgår till 10 ä
12 kronor per hundra kilogram.

Det är verkligen mycket svårt att förstå varför man för närvarande, då vi
få vara glada över allt vad vi kunna få in utifrån för att täcka den brist på
byggnadsmaterial, som råder i landet, skola i onödan fördyra detta med absolut
omotiverade tullavgifter.

132

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1940.

Ang. ökad
export av
trävarorm. m

Om stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill till komplettering av interpellationssvaret
endast säga, att jag faktiskt är beredd att beträda alla framkomliga
vägar för att nedbringa byggnadskostnaderna. Men jag måste ju själv
kunna tro på att de vägar, som beträdas, dels äro framkomliga och dels kunna
ge någon effekt utan allt för lång tidsutdräkt.

Vad beträffar den utredningskommitté rörande byggnadskostnaderna, som
riksdagen begärde, är det nog inte första gången en regering har sagt sig, att
vad riksdagen här önskar knappast är praktiskt att genomföra. Och jag har
från begynnelsen varit övertygad örn att en stor utredning rörande byggnadskostnaderna
icke är en praktisk utväg. Därför pröva vi andra möjligheter än
att tillsätta en sådan stor kommitté. Detta vill jag bara ha sagt i förbigående.

När det gäller förhållandena inom de olika byggnadsämnesindustriema, är
det klart att man kan undersöka både cement- och tegelindustriema. Men jag
har här en tabell, som visar prisutvecklingen under det senaste året på en
mängd olika byggnadsmaterial, och därav framgår att cementen har sjunkit i
pris, medan teglet betingar exakt samma pris nu som för ett år sedan. Jag vill
inte säga att detta är ett argument mot att göra en undersökning, men det står
i alla fall klart, att dessa industrier inte erbjuda någon särskilt god utgångspunkt
när det gäller att nedbringa byggnadskostnaderna; däremot finns det
andra industrier, där möjligheterna i detta hänseende synas vara större.

De önskemål, som den ärade talaren i slutet av sitt anförande gav uttryck
åt, skall jag naturligtvis hålla i minnet. Jag medger för min del att det är rätt
komiskt, att vi å ena sidan ha tullar på byggnadsmaterial och å andra sidan
ha beslutat att ställa 25 miljoner kronor till regeringens förfogande för att
subventionera bland annat import av byggnadsmaterial. Det går ju inte riktigt
ihop, det måste jag erkänna.

Herr statsrådet Ericsson, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Heidings interpellation angående ökad export
av trävaror m. m., erhöll nu ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Heiding till chefen för handelsdepartementet ställt följande
frågor:

»Anser statsrådet att det skulle vara önskvärt att söka få till stånd en ökning
av vår export, särskilt av trävaror, massa och papper, för att därigenom betala
för folkhushållet nödvändig import?

Örn så är fallet, vilka åtgärder avser statsrådet att vidtaga för att möjliggöra
en ökad export av trävaror, massa och papper?»

Då interpellationen överlämnats till mig för besvarande får jag anföra följande.

På den första frågan vill jag svara, att det helt naturligt vore önskvärt att
vår export av trävaror, massa och papper kunde ökas, icke blott med hänsyn till
angelägenheten av att få mera valutor utan även till önskvärdheten av att i
största möjliga utsträckning bidraga till att häva den svåra brist på dessa
varor som f. n. råder i världen.

Förutsättningen för en större export är emellertid, att produktionen av dessa
produkter kan ökas eller att den inhemska konsumtionen minskas. En stegring
av produktionen förutsätter ökade avverkningar av sågtimmer och massaved.
I syfte att möjliggöra att arbetskraften i skogarna så långt möjligt sysselsattes
med gagnvirkeshuggningar har avverkningsprogrammet för brännved under
detta avverkningsår avsevärt nedskurits i jämförelse med föregående år. Avverkningsprogrammet
upptager sålunda endast 15 miljoner kubikmeter brännved
mot en avverkning under 1945/46 av bortåt 30 miljoner kubikmeter bränn -

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

133

Äng. ökad export av trävaror m. m. (Forts.)
ved. Detta program förutsätter emellertid att kol- och koksimporten under
nästa bränsleår blir betydligt större än den för närvarande är. De avsevärt
stegrade priserna på olika gagnvirkessortiment torde, då även arbetsavtalen numera
i stort sett äro klara, medföra att skogsägarna söka få fram stora gagnvirkesmängder.
I interpellationen föreslås, att man skulle genom statliga ingripanden
söka framtvinga en övergång av arbetskraft från andra arbetsområden
i syfte att möjliggöra ökad export av skogsindustriprodukter. Någon befogenhet
att dirigera arbetskraft från ett område till ett annat har regeringen
emellertid ej. Då man diskuterar möjligheten av att öka produktionen av olika
slags skogsindustriprodukter, måste man komma ihåg, att dessa möjligheter
begränsas av storleken av våra skogstillgångar. Redan nu förhåller det sig så,
att råvarutillgångarna inom vissa delar av landet icke förslå till ett fullständigt
utnyttjande av den därstädes befintliga skogsindustriens kapacitet.

I syfte att begränsa den inhemska förbrukningen av trävaror och papper ha
åtgärder av olika slag vidtagits. Förbrukningen av trävaror beror huvudsakligen
på omfattningen av byggnadsverksamheten, vilken som bekant är föremål
för en ingående reglering. Dessutom ha olika åtgärder vidtagits i syfte att
främja en ökad sparsamhet vid användning av trävaror. Förbrukningen av
papper har under senare år stigit oavbrutet t. o. m. år 1945, beroende på bl. a.
att papperet fått ökad användning inom olika områden. För år 1946 lia pappersbruken
enligt en överenskommelse med bränslekommissionen åtagit sig att
svara för att den inhemska marknadens behov tillgodosåges i ungefär samma
utsträckning som under år 1945 eller i runt tal 500000 ton av en total produktion
av omkring 950 000 ton. överläggningar örn en liknande överenskommelse
för år 1947 pågå mellan bränslekommissionen och representanter för pappersbruken.
Under förutsättning av erforderlig tillgång på råvara beräknas produktionen
av papper under nästa år komma att uppgå till omkring 1 000 000
ton. Även i fråga örn papper har man försökt att genom olika åtgärder åstadkomma
en.ökad sparsamhet. Vad beträffar tidningspapper har i viss utsträckning
en frivillig ransonering genomförts av tidningarna.

Det är angeläget att strävandena till ökad sparsamhet vid användningen av
skogsindustriprodukter av olika slag fullföljas. Å andra sidan måste den inhemska
marknadens legitima krav tillgodoses. Att genom statliga ingripanden
få till stand en mera betydande inskränkning i den inhemska konsumtionen
torde vara möjligt endast genom långt gående regleringsåtgärder, som dock
stöta på stora praktiska svårigheter. I den mån en frivillig inskränkning av
förbrukningen kan underlättas av vederbörande myndigheter äro dessa givetvis
beredda att medverka härtill.

Herr Heiding: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Ericsson få frambära
mitt tack för det avlämnade svaret. Jag får kanske säga, att jag inte
är riktigt nöjd med detsamma, men det var i alla fall värdefullt att få höra de
åsikter, som statsrådet i sitt svar har givit till känna.

På en punkt i svaret tror jag att herr statsrådet har missuppfattat min
interpellation. Han yttrade nämligen: »I interpellationen föreslås, att man skulle
genom statliga ingripanden söka framtvinga en övergång av arbetskraft från
andra arbetsområden i syfte att möjliggöra ökad export av skogsindustriprodukter.
Någon befogenhet att dirigera arbetskraft från ett område till ett
annat har regeringen emellertid ej.»

o Jag vet inte att jag för min del har föreslagit något sådant. Jag skall be att
fa uppläsa den passus i interpellationen, som jag förmodar att statsrådet här
stöder sig på: »Det torde finnas möjligheter att tillfälligtvis begränsa arbetskraftsanvändningen
inom andra områden för att tillgodose skogsbruket och de

134

Nr 43.

Torsdagen den 19 december 1940

Äng. ökad export av trävaror m. m. (Forts.) ...

industrier, som arbeta med träet som råvara. Byggnads- och anlaggningsverksamheten
torde i viss mån kunna begränsas till förman för stravandena
att öka vår export av produkter från de sistnämnda näringsgrenarna.»

Jag har med detta yttrande inte avsett att det skulle bil något tvång eller
att regeringen i det fallet skulle kunna vidtaga några åtgärder i den riktning,
som i interpellationssvaret har ifrågasatts. . „ . ,

I statsrådets svar framhålles, att ett ökat utnyttjande av vara skogsprodukter
sammanhänger med våra tillgångar på skog. Det är mycket möjligt, att
man uppe i de norrländska skogarnia har gjort stora uttag och att tillgängen
på lämplig skog där uppe kanske inte längre är så riklig, men i stora delar
av landet finns det i alla fall skogstillgångar i sådan utsträckning att jag tror
att en ökad uttagning för närvarande inte möter några svårigheter. Under
krisåren har man ju uttagit en hel del virke i våra skogar till brännved och
massaved, men det finns säkert grövre skog i större utsträckning nu an före

^Meningen är väl, att man i större utsträckning skall exportera de virkesmängder,
som man nu avser att uttaga ur våra skogar. Under innevarande
vinter planeras, det tror jag man kan säga, mycket stora avverkningar, ra
vissa håll inom landet ha stämplingar utförts i mycket större utsträckning an
under något tidigare år. Men för att kunna avverka dessa mängder av skog
erfordras arbetskraft i kanske större utsträckning än under något av krisaren.
Örn det bara blir möjligt att skaffa arbetskraft och öka avverkningarna, bora
vi kunna öka vår export av i ali synnerhet sågade trävaror och andra sorters

trävaror, som bruka gå på export. . „ „ „

När det gäller förbrukningen av papper är jag av den asikten, att åtgången
på papper här i landet är alldeles för stor. Gott och val hälften av var ar liga
papperstillverkning förbrukas inom landet, och det är framför allt mot detta
jag har velat rikta mig. Jag tycker att det går litet för långt, nar vi pa detta
sätt använda en så betydande del av våra svenska skogars produkter. 1 sjalva
verket förekommer ett oerhört slöseri med omslagspapper och emballage av alla
slag Hur är det inte, örn man går in i en affär för att köpa exempelvis en
tub ''stomatol eller någon annan tandkräm! Tuben är ju redan inlagd i en
pappask, men denna ask skall i alla fall slås in i ett papper. Och koper man
ännu en sak, skall också den svepas in i ett särskilt pappen Därefter laggas
dessa olika paket i en papperspåse, och det kan till och med inträffa, att man
slår in det hela i ytterligare ett papper, så att det blir ett paket. Det ar något
galet med allt detta slöseri när det gäller omslagspapper. Det bär gatt alldeles

foHangt^träffar emballagej så kan man på morgnarna få se renhållningsbilarna
köra gatorna fram och lasta på kartonger och emballage av alla slag
för vidare befordran till sophögen. Och allt detta emballage skulle kunna utnyttjas
i betydligt större omfattning än nu är fallet, innan det kasseras. Det
är stora mängder trävaror som på detta sätt förbrukas till mycket liten nyt a.

Man slösar vidare alldeles för mycket papper på blanketter, broschyrer, atiischer
och reklamtryck av skilda slag. Jag vill säga, att man här i riksdagen
borde föregå med gott exempel och spara mer på papper än man gör. Har kommer
ju dagligen mycket i papperskorgarna, som jag tror inte har varit till den
ringaste nytta. Det är för övrigt en ganska egendomlig uppfattning allmänheten
tycks ha, att riksdagsmännen skola hinna, läsa allt möjligt. .Det kommer
broschyrer och tidningar av alla slag både bittida och sent, och jag kan m e
förstå att detta slöseri med papper skall vara nödvändigt. ^

I min interpellation har jag också fäst uppmärksamheten pa veckopressen,
vars förbrukning av papper i alla fall är mycket stor. Jag anser, att någonting

Torsdagen den 19 december 1946.

Nr 43.

135

Ang. ökad export av trävaror m. m. (Forts.)
härvidlag borde "lia kunnat göras för att begränsa i all synnerhet utgivningen
av nya veckotidningar. De dagliga tidningarna ha ju funnit sig i en viss ransonering,
och därvidlag är det tydligen svårt att få till stånd några ytterligare
inskränkningar.

Men om det sparades papper på alla möjliga områden, skulle resultatet enligt
min mening bli att man kunde exportera ytterligare en rätt stor kvantitet per
år. Det skulle vara en fördel för vårt land, örn vi kunde öka vår export av
såväl trävaror som papper, och jag hoppas att regeringen kommer att vidtaga
åtgärder i syfte att öka denna export.

Under krisaren har tillverkats s. k. cellfor, som använts till utfodring av i
ali synnerhet hästar. Man har fatt ett mycket bra foder för hästarna genom
att blanda ungefär 50 procent cellfor och 50 procent havre. Nu har framställning
av cellfor förbjudits, och det skall i stället bli en något större tilldelning
av kli. Men det är klart, att detta kommer att inverka på p rod lik t i oden inom
jordbruket. Visserligen kan man säga, att det inte är så stora kvantiteter cellfor
som utfodrats för mjölkproduktionen, men man tvingas nu att använda så
mycket mer av annan spannmål till hästarna, och på den vägen kommer förbudet
att inverka oförmånligt på framställningen av animaliska produkter.
När man har kunnat förbjuda tillverkningen av cellfor, tycker jag att man
..an sida borde kunna försöka att åtminstone på upplysningens

väg få till stånd en minskad förbrukning av papper.

Jag skulle kunna anföra mångå andra exempel på hur det går till, men jag
skall inte upptaga tiden därmed. Jag hoppas för min del att statsrådet Ericsson,
som Särskilt har dessa frågor örn hand. kommer att med intresse följa utvecklingen
på detta område och göra sitt bästa för att vi skola kunna få en ökad
produktion och framför allt en ökad export av trävaror, inte minst genom att
sparsamhet med papper iakttaga pa alla de områden där det är möjligt.

Herr statsrådet Ericsson: Bara ett par ord. herr talman! Jag vill betyga,
att jag hav intresse för att åtgärder vidtagas för att spara papper och därigenom
trävaror för att öka exporten. Jag begärde ordet egentligen för att påpeka,
a t när herr Heiding säger, att staten förbjudit tillverkning av fodercellulosa,
är detta kanske inte riktigt med verkligheten överensstämmande. Vi ha från
statens sida förklarat, att vi inte vidare köpa fodercellulosa, och då blir det
inte heller någon sadan produktion, eftersom staten hittills har subventionerat
den. Det är lättare att vidtaga en sådan åtgärd än att förbjuda tidskrifter att
köpa papper, som skall användas för deras tryckning.

Föredrogs tredje särskilda utskottets memorial nr 2, angående ersättning till
kanslipersonalen hos tredje särskilda utskottet.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Pa sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.02 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

136

Nr 43.

Lördagen den 23 december 1946.

Lördagen den 28 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 14, 16, 17, 18 och 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

Upplästes två till kammaren inkomna skrifter av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare. _

Härmed får jag, på grund av bristande tid avsäga mig uppdraget att vara
ledamot av riksdagens första kammare för Göteborgs stad.

Stockholm den 28 december 1946. Hamber a.

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag på grund av åldersskäl avsäga mig uppdraget som ledamot
av riksdagens första kammare för Skaraborgs lan.

Stockholm den 19 december 1946.

Kammaren godkände de hinder, som herr Holmberg och herr Johanson, Karl
Emil, åberopat till stöd för sina avsägelser av riksdagsmannabefattningarna.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén avlämnade Kungl.
Mårts skrivelse, nr 390, angående förordnande av statsradsledamoter att uppläsa
Kungl Maj :ts beslut örn avslutande av innevarande ars lagtima riksdag.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, at
Kungl. Majit förordnat hans excellens herr ministern för utrikes hendena
Undén att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i amne .

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén, som i enlighet med det honom givna uppdraget u^
läste Kungl. Maj:ts öppna brev nr 391, enligt vilket innevarande ars g
riksdag skulle avslutas denna dag.

Herr Nilsson, Johan, yttrade: ''Ärade ledamöter! Den sedan krigsårens borjan
nödvändiga ordningen med riksdagens sammanhalhande aven pa senare dele
av året innebär, att när vi stå inför avslutandet av arets riksdag, sa Ha v

Lördagen den 28 december 1940.

Xr 43.

137

visserligen °att se tillbaka på betydelsefulla arbetsresultat, men någon längre
ledighet från riks dags arbetet föreligger inte.

_ De beslut riksdagen stadfäst lia givetvis tillkommit under fasta förhoppningar
örn att de skola vara gagneliga och välsignelsebringande för vårt
svenska folk. Jämförelsen med förhållandena i stora delar av världen bör
stämma till belåtenhet och stor tacksamhet för möjligheten att tillgodose landets
medborgare med förbättrad levnadsstandard och trygghet. Resultatet bör kunna
förväntas Wiva värdefull samhörighet och effektiv arbetsglädje. Jag vill tro.
att vi alla inom riksdagen gärna vilja motse uttryck härför och innerligen
hoppas, att så må ske.

När vi nu atskiljas, så veta vi, att inte alla återkomma till nästkommande
riksdag. Till dessa vill jag å egna och kamraternas vägnar framföra ett varmt
tack för angenämt och gott samarbete, och jag vill sedan till kammarens
samtliga ärade ledamöter framföra talmannens vördsamma och hjärtliga tack
för all vänskap och allt förtroende.

Jag vill även tillönska Eder alla en god fortsättning på helgen och ett gott
nytt år.

Detta tal besvarades av herr Här g, Johan, i följande ordalag: Herr talman!
Det är icke behövligt. att från denna plats upprepa de erkännanden, som så
ofta ha kommit Eder till del för det sätt, på vilket Ni har lett denna kammares
förhandlingar. Eder skicklighet är så väl känd och erkänd, att ordande därom
är fullständigt överflödigt. Jag vill endast betyga, att samma aktning och
samma tillgivenhet för Eder, som Ni säkert varsnat under de gångna åren,
alltjämt finnas i denna kammare. "Vi önska att Ni, herr talman, under denna
korta mellantid, till dess att Ni åter intar talmansstolen — och att Ni så gör
är ingen önskan, ulan det är en förvissning, örn Ni får ha hälsan och medger
ett val därtill far åtnjuta någon vila. Tiden är inte lång, men väl använd
kan den örn icke annat ge något ombyte i arbetet.

Vi önska Eder god fortsättning på helgen, och vi tillåta oss också att önska
Eder ett gott nytt år. Dessa önskningar rikta vi även till Edra medhjälpare,
de båda vice talmännen.

Ni, herr talman, yttrade nyss att denna riksdag fattat betydelsefulla beslut.
Ja, förvisso har den det. och det är att hoppas, vilket Ni själv gav uttryck
åt, att de sociala välfärdsanordningar, som Ni, herr talman, har klubbfäst i
denna kammare, måtte bli till verklig välsignelse för vårt folk. Men i detta
som i sa manga andra fall, när det gäller åtgärder till folkets fromma, kommer
det att kosta icke allenast arbete och möda att få det fört ut i livet, utan även
penningar. Det blir en ökad börda för vårt folk. Jag är dock förvissad örn att
de mynt, som placeras på det området, äro mynt, som ge god ränta.

Pa sin lid, herr talman, när det var fråga örn anslagen till
Vcirt, försvar, att uttala mora som en from önskan än som en förhoppning, att
enigheten1 skulle bli lika stor när det gällde att besluta örn täckning av de
kostnader på mångå miljarder, som beslötos. Samma önskan, herr talman, vill
jag knyta till de i ar fattade besluten örn kostsamma välfärdsåtgärder för
folket.

Om jag utöver detta skulle tillåta mig att uttala ännu en önskan, så är det
liksom jag nyss antydde en from önskan mera än en förvissning. Det är, herr
talman, att de ganska osympatiska stridsmetoder, som på sista tiden förts ut på
det politiska fältet, icke måtte sträcka sig över årsskiftet. Det är så lätt att ta
intryck av händelserna ute i världen. Krigföringen har icke visat någon ridderlighet.
Sådant hörde till den gamla ordningen, då skaldens Fritiof sade:
»Mot svärdlös man jag svänger ej mitt svärd.» Även på det politiska området

Första kammarens protokoll 1946. Nr kö. in

138

Nr 43.

Lördagen den 28 december 1946.

förekomma strider, som borde ta exempel efter de gångna ridderliga tiderna i
stället för efter den moderna tidens krigföring. När man därtill inlindar giftbomberna
i ett hölje av hycklad ivran för samhällsbevarande åtgärder, genomskinligt
nog i de politiska fejderna, förbättrar det icke saken.

Jag har samarbetat med Eder, herr talman, i många år, innan Ni tog plats i
talmansstolen. Jag känner Edert realitetssinne. Här är inte fråga örn olika
politiska åskådningar. Jag vet, att Ni endast uppskattar realiteter, ridderlighet
och ärlighet. Jag önskar, herr talman, att den kommande tiden icke måtte medföra
sådana ordningar, som gå emot även Edert ridderliga realitetssinne och
som störa det goda samförståndet inom vårt politiska liv, det samförstånd, som
vi väl behöva för att främja lyckan i vårt älskade fosterland.

Herr talman! Jag tackar och önskar Eder lycka.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.15 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4048l6