RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 41.

Lördagen den 14 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Mossberg;, som tillkännagivit, att lian hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Holmbäcks interpellation angående de intellektuella
flyktingarnas arbetsförhållanden m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Holmbäck till statsrådet och
chefen för socialdepartementet riktat följande frågor:

1) Anser herr statsrådet de förhållanden tillfredsställande, under vilka utländska
intellektuella arkivarbetare leva?

. 2) Hur ställer sig herr statsrådet, vid ett nekande svar på den första frågan,
till tanken att hänskjuta förevarande flyktingkategoris framtida arbets- och
levnadsförhållanden till en särskild utredning med direktiv att snabbt bedriva
sitt arbete?

, .Hå ärenden rörande arbetsmarknadsfrågor inom regeringen handläggas av
mig, ankommer det på mig att besvara denna interpellation.

Den 15 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens arbetsmarknadskommission
att med särskilda sakkunniga verkställa en översyn av organisationen
och utformningen av de s. k. arkivarbetena jämte därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava i skrivelse till kommissionen anmält, att de finna
en omreglering av hela lönesystemet vid arkivarbetena av behovet påkallad.
Då jag under hand erfarit, att den pågående utredningen är så långt framskriden,
att förslag i ärendet torde kunna framläggas för nästa års riksdag,
anser jag mig icke nu böra närmare ingå på Spörsmålet örn arkivarbetarnas inkomst-
och arbetsförhållanden.

Jag vill dock i detta sammanhang framhålla, att de arkivarbetssakkunniga
i sin nyss nämnda skrivelse _ pekat på det beträngda ekonomiska läget för de
arkivarbetare, Som ha familj att sörja för. Jag vill vidare erinra örn att jag
i anslutning till ett förslag av de sakkunniga i proposition nr 293 till årets
riksdag förordat ett provisoriskt tillägg till arkivarbetslönen, differentierat med
hänsyn till försörjningsbördan. Ett dylikt tillägg skulle ha förbättrat försörjningsläget
för de utländska arkivarbetarnas ofta barnrika familjer. Riksdagen
ansag sig emellertid icke kunna ansluta sig till förslaget att de ifrågasatta
lönetilläggen skulle graderas såsom familjelön, utan uttalade sig i stället för
01} Provisorisk löneförbättring, som skulle utgå med lika belopp utan avseende
på försörjningsbördan. Enligt riksdagens mening borde nämligen såvitt möjligt
samma lönesystem tillämpas vid arkivarbetena som vid andra arbeten,
vilka anordnas _ i arbetslöshetsbekämpande syfte. Numera utgår ett odifferentierat
provisoriskt tillägg till arkivarbetslönen i enlighet med riksdagens beslut.
Dessutom kan flyktingnämnden, efter överenskommelse med arbetsmarknadkommissionen,
, sedan januari 1945 efter behovsprövning utbetala månatliga
barnbidrag tdl sådana utländska arkivarbetare, som hava att försörja hustru
och flera än ett barn på arkivarbetslönen. I november 1946 hade omkring 10
procent av de utländska arkivarbetarna dylikt bidrag.

Vid bedömandet av de utländska arkivarbetarnas förhållanden är det ange Första

hammarens protokoll 1946. Nr lil. \

Ang. de intet
lektuella fly k
tingarnas
arbetsförhållanden
m. m

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. de intellektuella flyktingarnas arbetsförhållanden m. m. (Forts.)
läget att erinra sig att hänvisningen till arkivarbete för det stora flertalet av
riem är att betrakta som en tillfällig hjälpform under en övergångstid; det har
härvid förutsatts att de under denna tid skulle övervinna språksvårigheterna
och nå kontakt med svenska kolleger och lämpliga institutioner och företag,
något som skulle öka deras möjligheter att vinna anställning i öppna marknaden.
Då det emellertid visade sig, att dessa förhoppningar icke infriades i den
omfattning, som man hade väntat, utan att de utländska arkivarbetarna tvärtom
blev den från arbetsmarknaden troligen mest isolerade flyktinggruppen, anbefallde
statens arbetsmarknadskommission i mars 1946 att arbetsförmedlingsverksamheten
beträffande arkivarbetarna skulle intensifieras. För att underlätta
arbetsförmedlingen lät kommissionen flertalet arkivarbetare genomgå kurser
i svenska språket. Resultatet av denna verksamhet har visat sig vara gynnsamt.
Till utgången av oktober månad hade cirka 700 arkivarbetare erhållit
arbete genom arbetsförmedlingen eller placerats genom eget initiativ. Antalet
i arkivarbete sysselsatta utlänningar har som följd härav under tiden februari
till november i år nedgått från omkring 1 250 till omkring 550. I framta rummet
ha de utplacerade vunnit anställning inom yrkesgruppen förvaltning, arbetsledning
och fria yrken. Kvalificerade vetenskapsmän lia i vissa fall kunnat
beredas fortsatt arbete på den institution, där de varit arkivarbetare, med avlöning
av vederbörande institutions egna medel — så är fallet med 72 utlänningar.
Av läkare, medicine kandidater och sjuksköterskor lia 27 fått tillfälliga
eller längre vikariat på sjukhus och laboratorier.

Alltjämt sysselsattes dock ett betydande antal flyktingar med arkivarbete.
Flertalet av dessa torde ha akademisk utbildning. Vid en av arbetsmarknadskommissionen
vid utgången av september gjord inventering visade sig 85 procent
av de i arkivarbete sysselsatta utlänningarna lia sådan utbildning. Över
hälften av de akademiskt utbildade voro sysselsatta med vetenskapligt arbete
eller såsom biträden viel dylikt arbete. De övriga utförde dels kvalificerade arbetsuppgifter
av icke-vetenskaplig karaktär, dels samma slags göromål som
det övervägande antalet svenska arkivarbetare.

I stor utsträckning utgöras de utlänningar, som fortfarande sysselsättas med
arkivarbete, av personer som lia sådan utbildning eller sådan ålder eller hälsa
att de icke utan vidare kunna erhålla anställning i öppna marknaden. Många
av dem torde emellertid efter omskolning kunna erhålla lämpligt arbete. I samråd
med överstyrelsen för yrkesutbildning har arbetsmarknadskommissionen
planerat särskilda omskolningskurser för utländska arkivarbetare, och inom kort
kommer uttagning av deltagare i dessa kurser att äga rum.

Ett mindre antal av de ännu i arkivarbete sysselsatta utlänningarna besitta
på sitt fackområde sådana kvalifikationer, att deras arbetsinsatser uppgivas vara
en tillgång för det vetenskapliga arbetet i vårt land. Det skulle sannolikt vara
föga rationellt att omskola dessa personer för andra arbetsområden. Frågan
örn att bereda denna högt kvalificerade arbetskraft en mera permanent anställningsform,
än arkivarbetssystemet är avsett att vara, är föremål för myndigheternas
uppmärksamhet. Som nämnts har redan ett antal vetenskapsmän kunnat
beredas anställning genom vederbörande institutioners försorg. I en till cheferna
för social- och ecklesiastikdepartementen ställd promemoria har arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, att försöksvis 65 arkivarbetare skulle erhålla anställning
vid vetenskapliga institutioner med en lön ungefär motsvarande den,
som för närvarande utgår till andre-assistenter vid vetenskapliga institutioner.
Kostnaderna för deras avlönande föreslås tills vidare skola bestridas av anslaget
för arbetsmarknadens reglering, liksom fallet är beträffande arkivarbetslönerna.
Jag förutsätter, att frågan blir föremål för arkivarbetssakkunnigas
uppmärksamhet och att den kommer att prövas i samband med arkivarie issak -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Ang. de intellektuella flyktingarnas arbetsförhållanden m. m. (Forts.)
kunnigas väntade förslag, varvid det. torde böra övervägas, om icke kostnaderna
för en sådan anordning böra bestridas i annan ordning än från arbetslöshetsmedel.

Möjligheten att bereda det stora antalet utländska läkare, som för närvarande
vistas i landet — deras antal uppgives till omkring 200 -— tillfälle att
bär utöva sitt yrke har sedan tidigt i höstas övervägts inom socialdepartementet.
Cirka 90 utländska läkare ha hittills erhållit Kungl. Majlis tillstånd att utöva
läkarkonsten i begränsad omfattning, företrädesvis bland flyktingar av vederbörandes
egen nationalitet. I skrivelse till Kungl. Majit den 6 december har
medicinalstyrelsen under hänvisning till att de utländska läkarna sannolikt
komma att kvarstanna i landet och med beaktande av de tecken på ett underskott
i fråga om tillgången på läkare i vårt land, vilka på senare tid framträtt,
uppdragit riktlinjer för en efterutbildning av utländska läkare i syfte att
taga dessa i anspråk för den sjukvårdande verksamheten i vårt land. Denna
fråga är för närvarande föremål för prövning inom socialdepartementet.

Även örn på olika sätt nya vägar öppnas för inlemmande av de intellektuella
flyktingarna i vårt arbetsliv, kommer sannolikt ett antal att kvarstå,
beträffande vilka fortsatt hänvisning till arkivarbete kommer att te sig som
den lämpligaste hjälpformen. Det är självfallet, att dessa i fråga örn villkor
böra vara likställda med de svenska arkivarbetarna.

Av det anförda torde framgå, att frågan örn de utländska arkivarbetamas
ställning i olika avseenden är föremål för myndigheternas och regeringens uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill och då en omreglering av lönesystemet vid
arkivarbeten inom en nära framtid torde bli föremål för statsmakternas prövning,
finner jag, herr talman, icke för närvarande anledning att tillsätta en särskild
utredning rörande de utländska arkivarbetarnas arbets- och levnadsförhållanden.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag framför till statsrådet Mossberg mitt tack
för svaret på interpellationen och för den omsorg, varmed detsamma har
utarbetats. Även beträffande svarets innehåll hyser jag tacksamhet. Det framgår
nämligen av herr statsrådets svar, att den fråga, som jag har berört i interpellationen,
är föremål för uppmärksamhet ur flera synpunkter från regeringens
och myndigheternas sida.

Arkivarbete är en ganska säregen form av understödsverksamhet. Den skiljer
sig från beredskapsarbetena därigenom att man vid beredskapsarbeten tillämpar
den allmänna marknadens löner, medan det vid arkivarbeten inte finns någon
allmän marknad med gängse löner. Arkivarbetena kunna i det hänseendet sägas
stå närmare de reservarbeten, som vi hade här i landet före år 1933, då metoderna
i kampen mot arbetslösheten lades örn.

Jag delar naturligtvis herr statsrådets uppfattning, att man principiellt
bör behandla utländska och svenska arkivarbetare lika. Det finns emellertid
två betydande skiljaktigheter dem emellan. De utländska arkivarbetarna ha
säkerligen i avsevärt större omfattning än de svenska kunnat omskolas och
överföras till annan verksamhet, vilket är ett glädjande faktum, även örn man
i åtskilliga fall har måst .företaga en mycket stark förändring av vederbörandes
tidigare verksamhet. Däremot äro de utländska arkivarbetarna i betydligt större
utsträckning än de svenska försörjningspiiktiga. De utländska arkivarbetarna
ha i många flera fall hustru och minderåriga barn att försörja, vilket medför,
att de ofta behöva större understöd än de svenska arkivarbetarna.

Det är framför allt de utländska arkivarbetare, som lia familj att försörja,
som ha det svårt. Det barntillägg, som herr statsrådet omnämnde, utgår, örn
jag inte missminner mig, med 30 kronor efter andra barnet. Det blir inte stora

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. de intellektuella flyktingarnas arbetsförhållanden m. m. (Forts.)
belopp. Det är särskilt i fråga om denna kategori arkivarbetare, som jag bär
tänkt mig att man, då riksdagen ju inte vill vara med örn att betala lön efter
försörjningsbörda, skulle kunna bevilja särskilda kompetenstillägg till dem som
faktiskt utföra ett gott arbete.

Jag är, som sagt, glad över att saken är föremål för så stor uppmärksamhet.
Jag tillåter mig dock att tillägga, att det vore ytterst värdefullt, örn herr statsrådet
kunde driva fram en lösning av frågan i så god tid, att en proposition
hinner framläggas redan vid början av nästa års riksdag, så att de nya bestämmelserna
kunna träda i kraft under tidigare delen av år 1947. Det skulle
betyda en stor hjälp för många familjer. Jag hade för min del hoppats, att
man skulle kunna ge de svenska och utländska arkivarbetare, som ha det
svårt någon form av bidrag nu till julen. En summa av låt mig säga 50 000
kronor skulle ha betytt ett utomordentligt handtag åt de ungefär 500 familjer
som det här gäller. Jag förstår emellertid svårigheterna för en dylik provisorisk
lösning.

Herr’statsrådet angav, att 72 särskilt kvalificerade arkivarbetare ha kunnat
beredas anställning vid vetenskapliga institutioner. Jag känner inte närmare till
förhållandena, men jag föreställer mig, att detta i många fall endast har kunnat
ske på kort tid och med användande av institutionernas egna medel, som val
behövas också för andra ändamål.

Herr statsrådets meddelande, att det har ifrågasatts, att man skulle bereda
65 av de bästa vetenskapliga arkivarbetarna en fastare anställning, är givetvis
att hälsa med tillfredsställelse. Jag hoppas, att även denna fråga skall kunna
lösas före den 1 juli 1947, så att de örn möjligt kunna anställas redan under
loppet av nästpåföljande halvår. De arkivarbetare, som det här är fråga om,
torde i många fall ha gjort ett mycket gott arbete. Enligt en uppgift, som jag
har all anledning att tro vara riktig, lia de under sm vistelse i Sverige publicerat
eller författat mellan 300 och 400 vetenskapliga arbeten på ungefär 12 000
trycksidor.

'' Statsrådet Mossberg var även inne på frågan örn utbildningen av flyktingläkarna.
Det är en linje, som jag ger min anslutning, i den mån jag kan ha
någon kompetens att yttra mig därom. Det finns emellertid ett spörsmål i detta
sammanhang, som kanske bör uppmärksammas. Skulle denna ef te ^utbildning
inte kunna anordnas något mera individuellt än som föreslagits? Det finns säkerligen
bland de läkare, som skola efterutbildas, åtskilliga som ha mycket hög
kompetens och som skulle kunna få bli praktiserande läkare här i Sverige utan
att genomgå en kurs på två år.

Det må tillåtas mig att sluta med att uttala den förhoppningen, att man skall
lyckas finna en lösning som ger hjälp åt de personer, som det här är fråga om
och vilkas existens i de flesta fall har krossats genom världskriget.

Ana. ändring Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet Mossberg, som meddelat att han
i kommunal- ämnade vid detta sammanträde besvara jämväl kerr Åmans interpellation anlagarna
för gående andrina- i kommunallagarna för möjliggörande av personaldemokrati
mavlig!rso^aC m. m., och nu yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Åman
demokrati till mig riktat följande frågor.

m. m. 1) Har statsrådet uppmärksammat, att en lösning av fragan örn de kommunalanställdas
medinflytande och ökade insyn i den kommunala förvaltningen
kan aktualisera ändringar av den kommunala lagstiftningen?

2) Är statsrådet beredd att, örn så befinnes erforderligt, för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar av den kommunala lagstiftningen?

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Äng. ändring i kommunallagarna för möjliggörande av personaldemokrati

m. m. (Forts.)

3) Har statsrådet för avsikt att snarast upptaga frågan om personaldemokrati

inom polisväsendet till behandling? o .

4) Örn så redan skett, kan man inom kort vänta förslag i sådan riktning att
kravet på erforderlig personaldemokrati kan tillgodoses?

Innan jag går närmare in pa de av interpellanten framförda spörsmålen, vill
jag begagna tillfället att betyga, att jag givetvis är intresserad av att de anställda
i såväl enskild som allmän tjänst beredas bättre insikt i det egna företagets
problem samt ökat inflytande pa bland annat frågor, som direkt eller
indirekt beröra dem. Ett samarbete av denna art mellan arbetsledningen oell
personalen måste enligt min mening verksamt bidraga till att skapa trivsammare
arbetsförhållanden och större arbetsglädje. Härigenom och genom att de
anställdas erfarenheter på dylik väg. kunna utnyttjas till fromma för verksamheten
kommer också effektiviteten i arbetet att höjas.

Frågan örn tillskapande av en dylik personaldemokrati inom den offentliga
förvaltningsverksamheten har under senare tid fått stor aktualitet. Vid de utredningar
och överläggningar, som företagits i ämnet, har man emellertid ännu
icke kommit fram till några fastare former för hur personaldemokratien skall
ordnas i praktiken. Självfallet är också att olika arbetsförhållanden på skilda
områden kunna medföra, att vad som inom en verksamhetsgren befinnes ändamålsenligt
icke leder till åsyftat resultat inom en annan. Vad de kommunalanställda
beträffar, är jag väl medveten örn att införandet av åtminstone vissa
former av personaldemokrati kan antagas komma att kräva en ändring av
kommunallagarna.

Innan diskussionen i denna fråga mera stadgat sig och man kan bättre än för
närvarande överblicka, vilka former för personalens medinflytande som kunna
befinnas lämpliga på olika områden inom den offentliga verksamheten, synes
det mig vara svårt att taga upp spörsmålet örn ändring av kommunallagarna.
Interpellanten har ifrågasatt, att det borde uppdragas åt de nyligen
kommunallagstiftningssakkunniga att utreda jämväl denna fråga. Ämnet, ligger
dock i viss mån utanför det utredningsuppdrag, som anförtrotts kommittén
och vilket även varit bestämmande för dess sammansättning. Att märka är vidare
att de jämkningar i kommunallagarna, som kunna vara erforderliga i här
förevarande avseende, endast torde komma att utgöra detaljspörsmål i det större
frågekomplexet. Jag vill emellertid betyga min beredvillighet att medverka till
att dylika jämkningar vidtagas, därest pågående eller blivande förhandlingar
mellan kommunala rikssammanslutningar och vederbörande personalorganisationer
leda till konkreta och lämpliga befunna förslag örn medinflytande för
de anställda vid den kommunala verksamhetens utövande. I detta sammanhang
måste jag dock påpeka, att spörsmålet örn personaldemokrati i viss mån sammanhänger
med frågan om förhandlingsrätten för statliga och kommunala befattningshavare
— flera framställningar till Kungl. Maj :t om revision av gällande
bestämmelser därutinnan föreligga — samt att lagstiftningsåtgärder på
dessa båda områden synas böra samordnas i görligaste mån.

Frågan örn möjligheterna att inom polisväsendet införa någon form av personaldemokrati
har sedan åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet från
min sida. Då jag härvid funnit, att hinder ur de synpunkter jag nyss berört
icke torde möta att omedelbart införa ett visst ökat personalinflytande inom
polisväsendet genom komplettering av de speciellt för detta gällande författnings-
och instruktionsföreskriftema, har jag den 23 november i år utverkat
beslut av Kungl. Maj:t, varigenom åt polisinstruktionsutredningen uppdragits
att jämväl överväga frågan om okat personalinflytande inom polisväsendet samt

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Ang. deeimering
av björnbcstdndet
i
Norrland.

Äng. ändring i kommunallagarna för möjliggörande av personaldemokrati
m. m. (Forts.)

att avge det förslag, som därav må föranledas. Polisinstruktionsutredningen avser
att redovisa sitt uppdrag under förra hälften av 1947.

Med det anförda anser jag mig, herr talman, ha besvarat de av interpellanten
framställda frågorna.

Herr Åman: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
Mossberg för den positiva anda, som präglar interpellationssvaret.

Jag noterar med särskild tillfredsställelse de vidgade direktiv, som herr statsrådet
den 23 november givit åt polisinstruktionsutredningen. Denna bär således
nu också bemyndigats att ta upp frågan örn ökat personalinflytande inom polisväsendet,
vilket i varje fall för Stockholms vidkommande för närvarande synes
vara ett trängande behov.

Herr statsrådet påpekar i interpellationssvaret, att »spörsmålet örn personaldemokrati
i viss mån sammanhänger med frågan örn förhandlingsrätten tor
statliga och kommunala befattningshavare», varför det inte kan behandlas isolerat
från dessa problem. Jag är tacksam för att herr statsrådet har fäst uppmärksamheten
även vid detta sammanhang. Jag uttalar den förhoppningen,
att de sedan länge vilande önskemålen örn en revision av förhandlingsordningen
för dessa befattningshavare snarast måtte komma upp till prövning.

Herr statsrådet Sträng, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Hages interpellation angående decimering av björnbestandet i .Norrland,
erhöll nu ordet och anförde: Med första kammarens tillstånd har dess
ledamot herr Hage till chefen för jordbruksdepartementet riktat det spörsmålet
huruvida departementschefen ansåge det ökade björnbeståndet i Norrland
motivera längre gående åtgärder än dem, som nu vore möjliga för att decimera
denna vilddjursstam till skydd för befolkningen och dess egendom.

Då det ankommer på mig att besvara denna interpellation, får jag anföra

Innan'' de nu gällande fridlysningsbestämmelserna beträffande björn infördes,
gällde jämlikt 11 § jaktstadgan att å kronans mark björn icke fick under
någon tid av året jagas, dödas eller fångas. På enskild mark var björnen däremot
ej föremål för fridlysning, men fälld björn skulle enligt 18 § jaktlagen
tillfalla kronan. Jämlikt bestämmelserna i 27 § jaktstadgan gällde då, liksom
nu, att skada, som förorsakades av, bland annat, björn skulle ersättas av statsverket Genom

kungörelse den 17 juni 1943 (nr 519) ändrades emellertid fridlysningstidema
för björn så att björn skulle vara fridlyst i Norrbottens och * Österbottens
län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands län från och med
den 1 november till och med den 31 augusti ävensom i övriga delar av riket
å kronomark under hela året. Jakt efter björn har därefter varit tillåten i Norrbottens
och Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands Ian
under september och oktober manader samt i övriga delar av riket under hela
året. I sistnämnda delar av riket är däremot på kronomark björnen helt fnd Jämlikt

bestämmelserna i 4 § kungörelsen den 17 maj 1943 — vilka bestämmelser
därefter årligen förnyats ■—• äger den, som vid lovlig jakt efter björn
inom Norrbottens och Västerbottens län, landskapet Jämtland samt Västernorrlands
län vid jakt under tillåten jakttid, september-oktober, eller vid jakt
till förhindrande av angrepp av björn å tamdjur fällt sådant djur, behålla och

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Äng. decimering av björnbeståndet i Norrland. (Forts.)
tillgodogöra sig villebrådet. I sådant tall skola följaktligen föreskrifterna i
kungörelsen angående omhändertagande för kronans räkning av bland annat
fälld björn ej äga tillämpning. _

De ändrade fridlysningsbestämmelserna föranledde ej ändring av jaktstadgan,
varför skada av björn å tamdjur alltjämt under vissa villkor ersättes av
statsverket.

Under senare år ha på skilda platser i Norrland och Dalarna anordnats s. k.
fårsambeten, vilka understundom uppsökts av björnar, därvid betesdjuren
skingrats och får blivit rivna. I anledning härav har Kungl. Maj :t lämnat tillstånd
att inom områdena för Stötens fårsambete i Dalarna och Blaikfjällets,
Vargens samt Åsele och Fredrika socknars fårsambeten i Västerbottens län
ävensom i vissa fall i områdenas närhet fälla björnar, som dit inkomma, även
under tid då björnen eljest är fridlyst.

Vid de undersökningar, som verkställdes av den s. k. björnutredningen, beräknades
att under år 1942 antalet björnar i riket var i runt tal 300, varav
omkring 250 i det norra utbredningsområdet, Norrbotten—Västerbotten—
Jämtland, och 50 i det södra utbredningsområdet, Härjedalen och Dalarna.

Enligt domänstyrelsens statistik uppgick avskjutningen under perioden 1930
—1935 i hela riket till sammanlagt ej mer än tre björnar, alla fällda i Jämtlands
län. Antalet inom riket under 10-årsperioden 1936—1945 fällda björnar
utgjorde 84. Av dessa ha under åren 1936—1942, då de gamla fridlysningsbestämmelserna
gällde, endast fällts 23 eller i medeltal 3 björnar per år.
Under åren 1943—1945, då de nya bestämmelserna trätt i kraft, ha däremot
fällts 61 björnar, eller i medeltal något mer än 20 björnar per år. Avskjutningen
har således nära sjudubblats, sedan de nya fridlysningsbestämmelserna
infördes. Det bör också beaktas, att myndigheterna ej torde få kännedom om
alla fällda björnar, varför beskattningen av björnstammen i verkligheten torde
ha varit större än den officiella statistiken angiver. Domänstyrelsen har upplyst
att från revirpersonalen i de trakter, där björn förekommer, enstämmigt
uttalats, att tillgången på björn numera minskat.

Av vad jag nu anfört framgår, att en decimering av björnstammen skett
under senaste åren, och det synes knappast riktigt, såsom interpellanten gjort
gällande, att denna skulle ytterligare ha tillväxt. De nu gällande bestämmelserna
rörande jakt å björn ha varit i tillämpning förhållandevis kort tid och
till följd därav knappast kunnat helt göra sin verkan. Skulle det emellertid
visa sig att man med nuvarande föreskrifter icke skulle kunna komma till rätta
med det av interpellanten berörda problemet, är jag givetvis beredd att föreslå
ytterligare åtgärder. Även i fortsättningen kommer jag därför att följa den
vidare utvecklingen av ifrågavarande förhållanden för att vid behov ingripa
med erforderliga åtgärder.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Sträng få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen. Jag är särskilt tacksam för slutmeningarna
i svaret, av vilka det framgår, att statsrådet Sträng är villig att i
fortsättningen följa denna frågas utveckling och, örn så befinnes nödvändigt,
eventuellt göra den till föremål för ny utredning för att därefter kunna framlägga
de förslag till ändring av de hittillsvarande lagbestämmelserna, som förhållandena
kunna föranleda. Utöver detta tack för interpellationssvaret ber jag
att få göra några reflexioner.

Det är ett känt förhållande, att då en trakt förvandlas från vildmark till
kulturbygd, försvinna oundvikligen så småningom vissa vilddjursbestånd. Det
är en ofrånkomlig konsekvens av kulturutvecklingen. Kultursamhället med dess

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. decimering av björnbeståndet i Norrland. (Forts.)
bebyggelse bar helt enkelt inte plats för något större bestånd av vilda djur. Bå1
,oc^ anc‘ra länder ha de vilda djurstammarna i stor utsträcknino trangts

tillbaka och försvunnit allteftersom kultursamhället vuxit fram. I vis°
*a* u-r-iV 7art anc^’ särskilt övre Norrland, har bebyggelsen emellertid ännu
inte blivit sa tät, att alla trakter förvandlats till kulturbygd. I dessa områden
existerar ännu ett icke obetydligt vilddjursbestånd. Här uppstår då ett besvärligt
problem. Det gäller att skydda invånarna, främst lappar och nybyggare.
mot livsfarliga angrepp från rovdjur och förluster i levande egendom på grund
av de vilda djurens härjningar bland renar och boskap. Det finns emellertid
personer, som hävda, att man bör tolerera tillvaron åtminstone av begränsade
vi la d j urss t a nim a r. Jag för min del anser, att vi inte ha någon anledning att ta
större hänsyn till denna senare uppfattning. Gångna tiders lagstiftare lia ju
inte agnat någon större uppmärksamhet åt frågan örn att bevara vilddjurses
andet i övriga delar av landet. Karl XII jagade på sin tid björn strax utägor
stockholms tullar. Sedan dess har emellertid björnen försvunnit i större
delen av vart land, och man har inte gjort något för att hindra denna utveckling.
Man har accepterat utvecklingen och sagt, att det är ingenting att göra åt
S+feill • iiar aet. aock På en del håll uppstått en mentalitet som gör gällande,
att ett visst vilddjursbestånd alltjämt bör få existera i en del trakter av vårt
land. Örn man vill påstå, att det är ett allmänt intresse att ett visst vilddjursbestand,
exempelvis av björn, skyddas mot utrotning i vissa delar av landet,
invander jag, att det är ett allmänt intresse av ännu högre rang att tillse att
de skyddsåtgärder för djurstammens bevarande, som vidtagas till följd av en
sadan uppfattning, icke leda till att djurstammen förökas på ett sådant sätt,
att bygdens intressen laderas och faran för överfall på människorna och deras
egendom blir allt större.

.Ar 1943 åstadkoms, såsom även ornnämnes i interpellationssvaret, en kompromiss
mellan de båda uppfattningar som finnas beträffande de vilda djurens
existens i vart land. Man beslöt att medge en viss avskjutning av björn. Jakt
får äga rum under två månader varje år. Dessutom får björn, som angriper
tamdjur o. s. v., skjutas. Man utgick ifrån att dessa bestämmelser skulle leda
till att björnstammen i vårt land inte skulle ökas utan tvärtom kunna hållas
inom tämligen snäva gränser. Resultatet har emellertid inte blivit detta utan
bjornstammen har i verkligheten betydligt ökat. Det är i varje fall den allmänna
uppfattningen i de bygder, som jag representerar. Visserligen har det kanske,
som det sages i interpellationssvaret, skjutits ett större antal djur än tidigare,
men samtidigt har den höga nativiteten hos björnarna medfört, att björnbeståndet
i vart land nu troligen är större än vad det tidigare har varit. Man har enligt
en del tidningsurklipp, som jag strax skall redogöra för, ofta träffat på
björnar som haft tre, fyra ungar nied sig, vilket ju ger en antydan örn att nativiteten
är mycket stor. Därtill har det uppgivits för mig, att ett inte ringa
antal björnar har kommit in i vårt land från Finland. Björnbeståndet påstås
vara ganska ^stort i en del trakter på den finska sidan av gränsen, varför en
el björnar så. småningom tagit sig över till Sverige. Man har därför anledning''
att tro, att björnbeståndet i vårt land i verkligheten är ganska stort, ökningen
av björnbeståndet har medfört en hel del livsfarliga intermezzon för invånarna
i dessa trakter, varjämte björnarna anställt svåra härjningar bland deras husdjur.

■ grundar detta mitt uttalande — som nu står emot interpellationssvarets
förklaring - på. vissa uppgifter, som jag fått. Jag har varit intresserad av att
göra urklipp ur tidningar, som innehållit uppgifter i det här avseendet. Jag har
här tolv tidningsurklipp. Jag skall endast mycket kortfattat beröra dem. Då
jag samlat dessa urklipp, har detta icke skett så att säga efter någon plan, utan

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

''Äng. decimering av biörnbeståndet i Norrland. (Forts.)
jag har bara klippt, då jag i en tidning sett någon notis om den Ilar frågan, och
det är en mycket kort tid, under vilken jag samlat dessa klipp.

Det befinnes då, att notiser från olika bygder i övre Norrland och till och
med från Jämtland ge en antydan örn tillvaron av en betydande björnstam där
uppe och en ökning av björnbeståndet. Här talas t. ex. om en slagbjörn, som
anföll en lappman. På samma plats hade man förut träffat på och fällt tre
björnar. Nu fälldes ytterligare en. Vidare omtalas i en notis, hurusom en arg
björnhona gick till anfall och måste skjutas. Hon hade två ungar med sig. En
annan notis omnämner, att i Tåsjö östra by en björn börjat husera mitt inne
i byn; detta uppgives av trovärdiga personer. Andra notiser berätta örn att
domänstyrelsen tillåtit fällandet av två björnar i närheten av Murjek och att en
stor björn skjutits på Blaikfjället. Vidare konstateras att björnar på ett ställe

— det gäller Värmland — rivit över hundratalet djur i en fårhjord. På ett
annat ställe — i gränstrakterna mellan Värmland och Dalarna — har man
konstaterat, att björnar härjat bland den levande egendomen, och i trakten av
Arjeplog sköts en björnhona på Säidevare. Hon hade med sig tre ungar. I en
notis står det omtalat, hurusom i Enare lappmark på finska sidan av gränsen
finns gott örn björnar, som synas invadera Sverige. Vidare talas örn att en slagbjörn
skjutits i närheten av Jokkmokk och att en björnhona med två ungar
varit synlig på ett annat ställe.

Jag har här bara tagit några exempel, och jag tror, att örn man verkligen
ville grundligt gå igenom tidningspressen från de län, som beröras av björnens
härjningar, skulle man kunna samla ofantligt mycket mer material i den här
vägen, än vad jag gjort. Dessa tidningsmeddelanden giva åtminstone en antydan
örn att björnbeståndet är på tillväxt, och att det också förhåller sig så, är den
allmänna uppfattningen där uppe i bygderna. Jag har talat örn detta med några
riksdagsmän, som äro från dessa bygder och känna till förhållandena, och
de äro av precis samma uppfattning.

Jag har nu på min interpellation i den här frågan fått svar av statsrådet.
Detta svar är i någon mån löftesrikt, även örn det i någon utsträckning tycks
grunda sig på den uppfattningen, att man bör se till att det finns kvar en del
björnar här i landet. I det avseendet står inte svaret i riktig överensstämmelse
med ett annat svar, som statsrådet gav för några dagar sedan i andra kammaren.
Det gällde tillvaron av vildsvin i Skåne, och i det fallet förklarade statsrådet
•— jag har sett svaret i andra kammarens protokoll — att man borde utrota
vildsvinen. Det är en annan ståndpunkt. När det gäller björnarna, är det fråga
om att i någon mån bevara beståndet. Nu vill jag inte vara elak, men örn jag är
litet elak efter fyrtio riksdagar, så har statsrådet kanske inte så mycket att
säga örn det. Jag tycker, att man i det här sammanhanget kan påminna sig
den latinska sentensen quod licet Jovi, non licet bovi. Skall det vara någon
skillnad, när det gäller att skydda skånska jordbrukare å ena sidan och
lappar och nybyggare i Norrland å andra sidan? Jag hoppas, att den meningen
inte ligger bakom statsrådets ställningstagande, men folket där uppe kan lätt
få en sådan uppfattning. Beträffande vildsvinen sägs, att de skola helt utrotas,
men beträffande björnarna att det skall finnas kvar en stam ur naturskyddssynpunkt
o. s. v. Nu vill jag emellertid för min del säga, att jag nog hellre möter
ett vildsvin än en björnhona med ungar; den senare är mycket tråkigare att stöta
tillsammans med än vildsvinet.

Jag hoppas, att de synpunkter, som jag har framfört här, skola bli i någon
mån direktivgivande, när en eventuell ny utredning kommer till stånd på detta
område. Vad jag särskilt skulle vilja framhålla, är det rimliga i att vid en
sådan eventuell utredning folk från bygderna där uppe, som äga sakkännedom

— alltså representanter för lapparna eller nybyggarna — finge deltaga. Hit -

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. decimering av björnbeståndet i Norrland. (Forts.)
tills har det inte skett, vilket är mycket beklagligt, ty är det några människor,
som beröras av den här frågan, så är det väl de människor, som leva under
den fara, som följer med tillvaron av ett stort björnbestånd. De borde väl åtspörjas
och, som sagt, helst få deltaga i en eventuell utredning.

Jag slutar med att uttala en förhoppning om att en sådan utredning så snart
som möjligt kommer till stånd.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag kan instämma med herr Hage, när han
understryker, att man på det här området inte bör tillämpa olika normer för
norra Sverige och för södra Sverige. Jag kan själv erinra mig hur vissa sportentusiaster,
när det gällde lodjuret, som också var fridlyst, blevo mycket intresserade
av allmän jakttid, så snart lon i början av 1940-talet började sprida
sig ned mot södra Sverige och skada viltbeståndet, även örn den inte angrep
tamdjur, som den gör i Norrland. Men i övrigt tycker jag att herr Hage går
alldeles för långt i sin jaktiver. Det är tydligt, att herr Hage — han utsäger
det för resten klart — syftar till en fullständig utrotning av björnbeståndet.
Vi voro ju nära den fullständiga utrotningen för inte så lång tid sedan, nämligen
omkring 1920; man beräknade, att det under de första åren av 1920-talet endast fanns några tiotal björnar i hela landet. Bestämmelser örn skottpengar
på björn funnos kvar så sent som 1893, och den fria jakten på björn
var tillåten ända till dess 1912 års jaktlag antogs av riksdagen. På 1920-talet
var, som sagt, björnbeståndet nästan förött. Utrotningen höll då på att bli så
hundraprocentigt effektiv som herr Hage nu tycks förorda. I och med fridlysningen
1927 blev det ett omslag, och vid 1935 års jaktlagstiftningsutredning
beräknades björnbeståndet ha stigit till omkring tvåhundra djur. Som
statsrådet nämnde nyss kom 1942 års björnutredning sju år senare till resultatet,
att stammen kunde beräknas omfatta omkring trehundra björnar eller
något därunder.

Herr Hage säger nu, att det är en allmän uppfattning, att björnbeståndet
ytterligare har ökat. Jag vet inte hur det kan förhålla sig med den saken.
Jag har emellertid kunnat konstatera, att 1943 års bestämmelser örn en allmän
jakttid på två månader lia verkat avspännande; den förut mycket hatfulla
känslan mot björnen har i någon mån avtrubbats. Jag bygger detta på
meddelanden, som jag fått från lappfogdarna i såväl Norrbottens som Västerbottens
län. Och lappfogdarna stå på lapparnas sida så starkt som någon kan
göra. Det ser ut som om fridlysningen 1927 åstadkom en alltför stark ökning
av björnstammen, och därför krävdes en uppmjukning av bestämmelserna. Jag
hoppas — och jag tror, att det finns grund för den förhoppningen — att den
provisoriska anordning, som år 1943 infördes, skall leda i rätt riktning. Nu
sade statsrådet nyss, att örn den inte skulle visa sig tillräcklig, skall frågan
tas upp till ny behandling. Det tycker jag, att också herr Hage borde kunna
vara nöjd med.

Vill herr Hage nu göra en verkligt effektiv insats för att utrota rovdjuren
här i Sverige, tycker jag, att herr Hage, i stället för att vända sig mot björnen,
skulle motionera i januari örn ett anslag för en fullständig utrotning av
vargen. Det har man ännu inte lyckats med, fastän vi i så många år haft mycket
höga skottpengar på varg; det betalas femhundra ä sexhundra kronor sammanlagt
för fälld varg. Ändå har vargbeståndet inte kunnat utrotas. Och vargen
anställer nog mycket större skada, när det gäller renarna, än vad björnen
gör.

Jag vill också påpeka den stora skillnaden efter 1943 beträffande nödvärnsrätten,
när det gäller björnen; den rätten utvidgades då högst betydligt, och
detta har sin betydelse särskilt när det gäller slagbjörnens uppträdande på re -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Äng. decimering av bjömbeståndet i Norrland. (Forts.)
narnas kalvningsland. Det är högst sällan som en lapp försedd med gevär kan
överraska björnen just när han river en kalv, men lapparna kunna ofta vid ett
förföljande av björnen nedlägga honom. Det var inte tillåtet förut.

För min del vill jag på intet sätt prisge befolkningen där uppe i norr at
rovdjuren, utan jag anser att statsmakterna ha skyldighet att hålla befolkningen
där skadeslös, men jag hoppas, att det skall finnas en möjlighet att
hålla en björnstam i vårt land, som inte är större än att den kan leva utan att
skada människorna till liv och lem eller att tillfoga nybyggare och lappar ekonomisk
förlust. Ersättningsreglerna för skador av björn äro mycket generösa,
och jag tror att stämningen bland befolkningen där uppe skall bli ännu bättre,
när de nya bestämmelser, som gällt från den 1 juli i år, bli kända och tillämpade,
nämligen att ersättning även lämnas för tamdjur, som rivits av icke fridlysta
rovdjur, varg och järv; regeringen framlade ju en proposition härom i
våras, som antogs av riksdagen, och de nya bestämmelserna äro nu gällande.
Jag tror, att björnen förut delvis fick skulden även för skador, som förövades
av vargen och järven. Det kan således hända, att björnens skuldkonto sa småningom
— oell kanske till och med rätt hastigt minskas.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall be att få framföra några synpunkter
på det här ämnet.

Jag vill då först konstatera, att i slutet av statsrådets svar skymtade en tonart,
som gör, att man, örn man är förhoppningsfull, kan vänta, att här kommer
någonting att göras för att stödja befolkningens strävanden att skydda sig mot
rovdjuren. Men det måste här finnas en god vilja — vilket, jag förutsätter,
att statsrådet besitter — om det skall bli något resultat,^ Jag vill också konstatera,
att vi nu kommit så långt i överläggningarna på det här området, att
blicken öppnats för att den befolkning, som närmast beröres av frågan örn
rovdjurens härjningar, inte demonstrerar av okynne. Redan detta är en framgång.

Den siste talaren bär förde i sitt anförande ett resonemang, som jag tycker
kunde tolkas på det sättet, att diskussionen nu gäller en utrotning av björnen
eller ett bibehållande av nuvarande bestämmelser. Jag tror, att det är att gå
ännu längre i överdrift, än möjligen herr Hage gick. Det är ingen, som önskar
utrota björnen. Men vad vi äro övertygade örn är, att domänstyrelsens och
dess tjänstemäns förmodan, att djurstammen snarare har minskat än ökat, inte
är riktig. Av omfattningen av den skadegörelse, som björnen — och även andra
rovdjur -— åstadkommer årligen, kan man dra den bestämda slutsatsen,
att rovdjursstammen har ökat trots 1943 års bestämmelser. Frågeställningen
blir således: äro 1943 års bestämmelser till fyllest för att hålla rovdjursstammen
nere? På den frågan svarar jag obetingat nej. Det äro de .inte — om man
har rimliga anspråk på de offer som befolkningen skall lämna i fråga om tamdjur,
naturligtvis.

Jag menar alltså att man här kan allvarligt ifrågasätta, huruvida man, med
bibehållande av denna två månaders allmänna jakträtt på björn, lian komma
till rätta med spörsmålet exempelvis genom att upplåta jakträtt åt vårdarna
vid de föreningar — t. ex. fårsambetesföreningar — som nu. få arrendera ett
område, så att dessa vårdare kunde sätta i gång jakt på björnen omedelbart
sedan den har varit framme och gjort någon skada. För närvarande är det ju
så, att en av domänstyrelsens revirförvaltare är ansvarig för jakten, och då tar
det en kortare eller längre tid innan jaktsällskapet kommer ut. Då blir det
som på Blaikfjället — tidpunkten för jakten blir den olämpligaste tänkbara.

Herr talman! Jag understryker förhoppningarna om att Kungl. Majit vid
närmare beaktande av vad som sker på detta område skall finna anledning

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. decimering av björnbeståndet i Norrland. (Forts.)
till en revision av författningarna i det här avseendet. Jag sträcker inte alls
förhoppningarna så långt som till att det skulle bli bestämmelser om att björnen
skall utrotas, det behövs sannerligen inte, men att man skall få utrota de
björnar som vi kalla slagbjörnar lär väl vara ett allmänt intresse, och det
är dit vi vilja komma.

En annan sak, som vi vilja påpeka i det bär sammanhanget, är att det finns
en skadeverkan utöver den som redovisas genom antalet förkomna tamdjur,
nämligen minskningen • i tillväxt bos t. ex. fåren i en skock, som går på ett
fårsambete. Uppe på Blaikfjället hade vi i våras i runt tal elvahundra får,
och den person, som närmast var ansvarig för sambetesföreningen — det var
för övrigt en lantmätare — sade mig, då jag träffade honom, att man i regel
räknade med en tillväxt på 15 kg per djur och säsong eftersom det var vårlamning.
På Blaikfjället hade man emellertid nu — utom att man hade förlorat
i runt tal etthundra får, som synbarligen voro uppätna av rovdjuren •—
bara haft 5 kg per djur i tillväxt. En förlust av 10 kg per djur hos tusen djur
representerar ju en inte oansenlig summa — 30 000 ä 35 000 kronor, räknade
han ut. Han får stå för siffrorna — jag vågar inte påstå att de äro i detalj
riktiga — men att tillväxten blir nedsatt, därom vittnar ju skillnaden mellan
å ena sidan de får, som gå på de här sambetena, där de jagas och oroas av
rovdjuren natt och dag sommaren över, och å andra sidan fåren på andra,
ganska klena beten, som ligga närmare bygderna och där djuren kunna gå i
lugn och ro.

Herr Näsgård talade här örn att det hade skett en avspänning, och jag skall
vitsorda att det har skett någon avspänning i och nied att man har fått bort
de äldre, oförnuftiga bestämmelserna, men det finns en sak som befolkningen
inte kan undgå att göra sina reflexioner över, och det är jämförelser med den
moderna djurskyddslagstiftningen. Den gör att timmerkörare och andra människor
som ha med djur att göra få vara ganska försiktiga för att inte bli
föremål för allvarlig uppmärksamhet från djurskyddspolisen, och det är ingenting
ont att säga om det, men exempelvis dessa elvahundra får på Blaikfjället,
de stackarna ha intet skydd av denna lagstiftning. De få springa i ett, ibland
dygnet om, andfådda och oroliga, och bli så nervösa att de vid minsta knäpp
eller knaster i skogen ge sig i väg så att det bara dånar i marken. Om en
fattig timmerkörares häst har fått ett selbrott, då skall timmerköraren åtalas
för det, men att etthundra får årligen tas av rovdjuren och att även andra får
trakasseras av dessa det sker under det allmännas skydd, och jag förstår de
fårägare, som bli upprörda över detta. Detta är, herr talman, inte bara en
känslosak, utan det har även ekonomisk betydelse, ty, som jag nyss har sagt,
genom den oro som uppstår bland fåren som gå ute och beta minskas deras
tillväxt, så att näringen blir långtifrån lönsam.

Jag förutsätter, herr talman, att vi äro fullkomligt överens örn att strävandena
att öka fårstammen i landet äro vällovliga, ja, angelägna, och i hopp örn
att vi äro ense därom ansluter jag mig till interpellantens förväntan, att Kungl.
Maj :t skall vidtaga åtgärder som leda till att tamboskapen blir bättre skyddad
än den för närvarande är.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Jag har nog en känsla av att de nya
fridlysningsbestämmelserna av år 1943 utgöra en ganska god kompromiss mellan
de båda ytterlighetssynpunkterna, som gå ut på att björnstammen bör utrotas
helt respektive att man vill ha minsta möjliga ingrepp i björnstammen.
Jag tror inte, att det är någon allmän folkmening bakom tanken att man helt
skall utrota björnen, med hänsyn till att den ju ändå utgör ett så originellt,
traditionellt och i många avseenden intressant inslag i vår fauna. Meningen är

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Äng. decimering av bjömbeståndet i Norrland. (Forts.)
val, att man skall skapa sådana bestämmelser, som göra att man har björn stammens

tillväxt under erforderlig kontroll. .,. , ,

Jag skulle kunna anföra några specificerade detaljsiffror, som verifiera det
allmänna omdömet, att man efter 1942—43 har lyckats härmed. Inom Norrbottens
län lyckades man under åren 1936—1941 endast skjuta en a tva björnar
per år, 1942 sköt man sju, 1943 nio, 1944 tio och 1945 fjorton björnar
det är en ganska stark, kontinuerlig stegring. I V ästerbottens^ Ian skot man
ingen björn under åren 1936—1939, under år 1940 sköt man tva och under ar
1941 en Beträffande åren efter de nya fridlysningsbestammelsernas tillkomst
ha vi en redovisning av två, fyra, tre respektive sex skjutna björnar. I Jämtlands
län sköt man ingen björn före de nya bestanmielsernas tillkomst me
därefter har man skjutit tre ä fyra örn året utom ar 1945 da narn skot mo.
Även i Västernorrlands län har nian skjutit björn under de har sista arén. Man
har menar jag, statistiskt bevis för att utskjutnmgen nu har en långt större
omfattning. Risken för att stammen skall bil för stor har man nu lyckats bemästra.
Jag tror nog man får sätta tilltro till det har siffermaterialet och aven
till svaren på den enquéte, som domänstyrelsen har gjort bland revirforvaltmngarna
och som har visat att man betraktar de senaste arens ^skjutning som en

reduktion av björnstammen. . . « ,,

Det har här anförts, att man kanske betraktar bjornutskjutnmgen pa ett annat
sätt än vad mitt interpellationssvar i andra kammaren angående utskjutningen
av vildsvin kunde ge anledning att tro. Jag vill da forst saga, att regeringen
inte anser att de skånska jordbrukarnas intressen böra fa prioritet framför
de norrbottniska småbrukarnas motsvarande intressen. Förklaringen till den
olikhet, som förefaller att finnas, är den, att när det galler vildsvinen lyckas vi
''icke kontrollera beståndet, utan den enda möjligheten att avhjalpa de olägenheter
dessa åstadkomma och som bli större och större för varje dag ar att inrikta
sig på fullständig utskjutning. Det är ju så, att vildsvinen agera pa natten,
örn jag så får uttrycka mig. På dagarna ligga de och trycka i de täta granskogarna,
och då kommer man inte åt dem, men på nättema ge eje sig ut och iorstöra
rotfruktsstukor o. s. v. Det går inte att hejda deras framfart med mindre
man går till väga så som vi ha tänkt oss, med licenserade jägare och med målsättningen
total utrotning. Det kunde ju tyckas, att det också skulle vara ett
naturintresse att ha en liten stam vildsvin kvar pa Linderodsasen i Skane, men
vi våga inte ta risken, ty kan man inte inrikta sig pa att helt utrota vildsvinen
växer stammen för starkt; det går inte att hålla den under kontroll.

Det anfördes här från riksdagsman Näsgårds sida, att man enligt de nya
bestämmelserna också har nödvärnsrätten, och jag föreställer mig att man genom
denna rätt skall kunna komma åt de Speciella slagbjörnarna. Det galler ju
ingen fridlysning för björnar som ha fått vana att slå renkalvar och tar, utan
det iir tillåtet att skjuta dem så fort de angripa tamdjuren, och längre kan man

ju inte gå i det hänseendet. .

Man måste försöka förena intresset att ha stammen kvar under kontroll med
intresset att undvika skadeverkningar, och jag tror att man har lyckats gora
detta med de sista fridlysningsbestämmelserna. Härutöver har jag i interpellationssvaret
i dag förklarat, alt regeringen är beredd att aven i fortsättningen
följa frågan med all den uppmärksamhet som är erforderlig.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att endast få säga några ord med anledning
av herr statsrådets och herr Näsgårds anföranden. Jag skall börja fran
slutet. Herr statsrådet nämnde att vi lia nödvärnsrätten mot björnen: man lian
skjuta ned den, om den exempelvis angriper. Det är alldeles riktigt men om den
rätten får någon betydelse, beror på örn man har bössan med sig. Har man inte

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Äng. decimering av björnbeståndet i Norrland. (Forts.)
det kan man inte skjuta ned björnen och inte heller om man inte hinner få
upp geväret i rätt tid, och det kan hända att björnen är snabbare. Nödvärnsrätten
har sina sidor och är inte alltid så effektiv.

Eftersom man här kommit in på den saken, vill jag säga att frågan örn utrotande
av björnen mest är ett teoretiskt spörsmål. ,Jag tror inte på utrotande
av björnen, så länge vi ha bygder, som inte äro befolkade. Växer ett samhälle
upp och blir hela bygden i stort sett bebyggd, försvinner björnen i stort sett
förr eller senare.

Vad som förvånar mig i det här sammanhanget är, att man vill göra Norrland
till ett slags undantagsområde genom att säga, att där är medborgarnas
intresse att få skydd inte så motiverat som annorstädes. I andra delar av landet
har björnen försvunnit. Där har man utrotat den utan tanke på naturskyddet
och alltså intagit en helt annan ståndpunkt än när det gäller övre Norrland.

Herr statsrådet sade, att björnarna äro originella djur. Jag skulle snarare
vilja säga att det är fula djur. De tilltala inte alls mitt estetiska sinne. De äro
bland de snuskigaste och fulaste djur man kan få tag i, så från den synpunkten
finns det sannerligen ingen anledning att skydda björnen.

Nu talade statsrådet också om — det berördes även i interpellationssvaret —
att det har skjutits ett betydligt större antal björnar under senare år efter det att
den nya författningen kom till. Det är kanske riktigt, men det bevisar ingenting
beträffande huruvida beståndet har ökats eller inte, ty efter vad det påstås
har det kommit in ganska betydande bjömbestånd från Finland, och vidare
säges nativiteten på en del håll ha varit ganska stor, tack vare det skydd
bestämmelserna ha inneburit. Den omständigheten att man skjuter ned ett visst
antal björnar är således inget bevis för påståendet, att beståndet har blivit
mindre.

Jag vill också säga, att när det gäller bedömandet av frågan, huruvida beståndet
blivit större eller mindre, sätter jag större tilltro till befolkningen där
uppe än till jägmästare och domänstyrelsen — det vågar jag bestämt påstå.
Människor, som leva i bjömrika trakter med den fara det innebär, äro mera
vittnesgilla än exempelvis en jägmästare, som får befordran från mellersta
Sverige och är i dessa bygder några år för att därefter söka och få transport
till södra Sverige. De hinna aldrig bli rotfästa i övre Norrland och kunna överhuvud
taget inte tillägna sig den mentalitet, som finns hos den infödda befolkningen
eller bland dem som vistats där en längre tid. Jag tror alltså att man
kan sätta större tilltro till de uppgifter som emanera från befolkningen där
uppe.

Herr Näsgård: Herr talman! Bara ett par ord örn nödvärnsrätten som herr
Hage berörde. Det är alldeles riktigt, att när lapparna påträffa en björn som
river renkalvar ha de kanske inte gevär med sig. Lapparna bära vanligen inte
gevär med sig i fjällen. Därför har den utvidgade möjligheten att jaga björn,
som infördes genom 1943 års bestämmelser, så stor betydelse, eftersom lapparna
när en slagbjörn börjar uppträda på ett renkalvningsland kunna ordna särskild
jakt på denna björn, och erfarenheten under de senare åren har också visat att
de begagnat den utvägen i stor utsträckning och med framgång.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber afl få betona, att jag har samma uppfattning
som statsrådet Sträng i fråga örn betydelsen av nödvärnsrätten, där
den kan tillämpas. Men nu är det ju så, herr statsråd, att den rätten förutsätter
att man har jakträtt på marken, annars lär man inte få gå med laddat
gevär ute på ett fårsambete som arrenderas av kronan. Eftersom dessa fårsambeten
i regel knappast kunna anordnas på andra områden än kronans mark,

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

rAng. decimering av bjömbeståndet i Norrland. (Forts.)
förutsätter jag att herr statsrådet nied den inställning sorn lian Ilar är beredd
att medverka till att även jakträtt upplåtes åt de fårsambetesföreningar som få
arrendera ett betesområde.

Den tanken var jag inne på i mitt första anförande, och jag får säga att örn
man vill gå ett sådant steg befolkningen till mötes, är det enligt mitt betraktelsesätt
en mycket försiktig åtgärd från rovdjursskyddssynpunkt, men det är
också praktiskt att gå den vägen, ty det är slagbjörnarna och andra rovdjur
som härja med tamdjuren som befolkningen vill utrota. Örn en fårherde som
är kapabel att handha ett gevär får rätt att ha det med sig och fälla björnen,
när den kommer in i fårhjorden, har man garanti för att den björn, lian fällt,
är en slagbjörn. De fredliga björnarna hålla sig stillsamt på andra områden.

Jag ber, herr talman, att än en gång få understryka vad jag nu anfört. Det
synes mig vara en mycket blygsam begäran att sambetesföreningama erhålla
jakträtt. Det förefaller mig som örn man kanhända skulle kunna ordna saken i
administrativ ordning, varigenom man slipper besvära riksdagen ■— åtminstone
kan man göra ett försök på den vägen.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Herr Näslunds önskemål ha redan
enligt gällande praxis blivit tillgodosedda, kanske inte exakt men i sak som han
önskade. Jag erimar örn att vi lia ett av de större farsambetena uppe pa Blaikfjället.
Där uppträdde ju, såsom också omtalades i herr Näslunds anförande en
slagbjörn i våras. Vi läste örn det i stockholmspressen varje dag. Där uppe bildade
man jägarpatruller som förföljde björnen åtskilliga veckor i det vällovliga
syftet att skjuta den. Att det var med Kungl. Maj:ts välsignelse, känna vi alla
till. En sajk för sig är att jakten var mindre lyckad.

Herr Näslund: Herr talman! Jag får fästa uppmärksamheten på den praktiska
skillnaden mellan en jakt bedriven av farherden, som har tillfälle att uppta
jakten genast när björnen har gjort skada, och en jakt anordnad av revirförvaltaren.
Först skall denne organisera ett jaktsällskap, och innan sällskapet
kommit ut på markerna har det kanske förflutit en hel vecka. Hevirförvaltaren
har dessutom kanske inte bättre kännedom örn den lämpliga tidpunkten för Jakten
än att det går som på Blaikfjället, där man anställde jakten vid en tidpunkt
då fjällfloran stod som högst och vegetationen var som tätast; da vet
fjällfolket att det inte finns någon möjlighet att göra björnen någon skada.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fria resor i vissa
fall för personal vid försvaret; „ ...

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till samarbetskommittén
för byggnadsfrågor;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till reparation
av Västerås domkyrka; o

nr 296, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns kommittéanslag; samt o

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss disposition
av behållning å anslag till komplettering av det permanenta telefonnätet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskoltets utlåtande och memorial:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

nr 74, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1946.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Lagförslag om
kontroll å
överlåtelse av
vattenkraft.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn kontroll å överlåtelse av
vattenkraft, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 15 november 1946 dagtecknad proposition, nr 380, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn kontroll
å överlåtelse av vattenkraft.

I förevarande lagförslag voro 1 och.2 §§ så lydande:

1 §•

Den som mot vederlag förvärvar rätt till vattenkraft i strömfall, varur i
dess helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kan uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter,
räknat efter normalt oreglerat lågvatten, skall för kontroll av
vederlagets skälighet ofördröjligen göra anmälan örn förvärvet hos Konungen,
i den mån Konungen förordnar därom.

I anmälan skall lämnas upplysning örn vederlaget för vattenkraften, varjämte
skola tillhandahållas de handlingar och uppgifter som erfordras för prövning
av vederlagets skälighet. Har vid förvärv av fastighet med tillhörande
vattenkraft särskilt vederlag för vattenkraften icke bestämts, skall uppgivas,
huru stor del av vederlaget i dess helhet som anses belöpa på vattenkraften.

Inkommer ej anmälan, äger Konungen införskaffa erforderliga uppgifter.

2 §.

Finnes vederlaget för vattenkraften eller, då vattenkraft förvärvas jämte
annan egendom, det vederlag som prövas belöpa på vattenkraften ej vara skäligt,
äger Konungen föreskriva den nedsättning som därav påkallas.

I avbidan på Konungens prövning må utfäst vederlag ej givas eller mottag-as.

Lagförslaget upptog följande övergångsbestämmelser:

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1948 eller den tidigare dag Konungen bestämmer. Lagen
skall äga tillämpning jämväl å förvärv som skett före lagens ikraftträdande
men efter den 15 november 1946. Med avseende å förvärv som skett å
sådan tid att lagen är tillämplig å förvärvet skall vad i lagen stadgas gälla
även efter den 30 juni 1948.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom andra kammaren av herr Ljungberg väckt motion,
nr 594, vari hemställdes, att riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte beakta i motionen anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen mätte, med avslag å den i ämnet väckta motionen II: 594, bifalla
förevarande proposition.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck, Wistrand, Hagman och Andersson i Gisselås, vilka
på åberopade grunder hemställt, att Kungl. Maj:ts proposition nr 380 måtte
av riksdagen avslås;

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

2) av lierrar Hallagård, Hedlund i Rådom och Osterman, vilka av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen med förklaring, att det framlagda förslaget
till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga förslaget med följande tillägg till 7 §:

Lagen äger ej tillämpning å sådana förvärv vilka jämlikt bestämmelserna
i 5 § tredje stycket lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet äro undantagna från skyldigheten att söka tillstånd
enligt sagda lag.

3) av herr Linder, som ansett, att lagstiftningen icke borde äga retroaktiv
tillämpning, samt därför hemställt, att den i övergångsbestämmelserna intagna
föreskriften, att lagen skulle äga tillämpning jämväl å förvärv som skett före
lagens ikraftträdande men efter den 15 november 1946, måtte utgå.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 44 får jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
lagförslag paragrafvis med övergångsbestämmelser, ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

1 §■

Herr Holmbäck: Herr talman! Vid 1945 års riksdag förelåg ett förslag till
vissa ändringar i vattenlagen. För min del ställde jag mig ganska tveksam
till de då föreslagna ändringarna, men jag gick med på dem och talade för dem
här i kammaren. Jag motiverade detta med att det gällde ett lagförslag som
avsåg att motverka spekulationen i vattenkraft. Det gällde då spekulation i
vattenkraft som man avsåg att ganska snart utbygga. Ändringarna inneburo
införande av en expropriationsrätt i de händelser, då ägare av vattenfall underläto
att utbygga fallet utan endast avsågo att tillgodogöra sig en framtida
värdestegring å detta.

I år föreligger en ny proposition, den som vi nu skola behandla. Det gäller
också nu åtgärder mot spekulation i vattenkraft, men åtgärder som avse någonting
annat än i fjol. Här avse åtgärderna att förhindra alltför höga priser
vid försäljningar av vattenfall, och särskilt gäller det sådana vattenfall som
man inte kan tänka sig komma att utbyggas under den närmaste tiden och
som alltså inte falla under de bestämmelser i vattenlagen som infördes 1945.

Då jag nu har intagit en annan ståndpunkt än 1945 och yrkat avslag på
propositionen, kan det kanske tillåtas mig att med några ord motivera anledningen
till att jag hyser den uppfattningen att propositionen inte bör bifallas.

Så mycket är klart att åtgärder mot prisstegring av vattenkraft även i de
händelser, som här äro i fråga, äro önskliga. Det är önskligt att man kan förhindra
en oskälig prisstegring på vattenkraften överhuvud taget:. Hur man skall
kunna ingripa på detta område är emellertid, såsom justitieministern har påpekat,
en synnerligen svår fråga. Han tänker sig en utredning i ärendet, och
de bestämmelser som nu föreslås ha heller icke definitiv karaktär, utan de avse
ett provisorium för ett och ett halvt år framåt.

Första kammarens protokoll IDkO. Nr kl.

Xr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

De nya bestämmelserna innebära att Kungl. Maj:t i de delar av Sverige,
Kungl. Majit skall bestämma, skall kunna kontrollera priset på vattenkraften
då den säljes. Var och en som köper en andel, hur liten som helst, i ett strömfall,
som i utbyggt skickt ger mera än 100 turbinliästkrafter, skall vara tvungen
att anmäla sitt förvärv till Kungl. Maj :t, som sedan skall pröva skäligheten
av vederlaget. Denna anmälningsskyldighet existerar enligt propositionen, vare
sig det gäller en hel fastighet, vars väsentliga värde består i vattenkraften, eller
en andel i sådan fastighet eller en jordbruksfastighet eller skogsfastighet, vars
värde väsentligen består i jordbruket eller skogen men där det finns ett vattenfall
på mera än 100 turbinhästkrafter, eller en andel, hur liten som helst, i
en dylik jordbruks- eller skogsfastighet. Tvånget att anmäla förvärvet och att
underkasta sig Kungl. Maj :ts bestämmande av vederlaget existerar alltså, efter
vad jag kan utläsa, även i det fall att en person köper en liten andel i en fastighet
i en by, till vilken det hör ett samfällt strömfall. Detta tvång att underkasta
sig kontroll existerar också enligt propositionen när man förvärvar servitutsrätt
till vattenkraft, alltså inte blott då det gäller äganderätt utan även
då det är fråga om begränsad sakrätt i fast egendom. Tvånget existerar också
då man köper aktier eller andelar i handelsbolag eller föreningar, vilkas huvudsakliga
egendom består i vattenkraft. Underkastar sig inte säljaren Kungl.
Maj :ts nedsättning av priset, har han en tid av två månader på sig att rygga
köpet. Örn man inte anmäler köpet eller tar eller ger vederlag utan att Kungl.
Majit har prövat vederlaget, inverkar detta inte på själva köpet, som blir giltigt
— lagfart kan erhållas o. s. v. — men det inträder straff enligt den nya
lagen.

Såsom jag redan har poängterat är själva syftet med den nya lagstiftningen
gott. Men såsom jag har försökt utveckla i den reservation, som jag tillsammans
med några andra ledamöter har avgivit, blir den nya lagen knappast ett effektivt
medel mot spekulation.

De som man vill åt äro givetvis framför allt mellanhänderna, de som köpa
vattenkraft billigt och efter en kort tid sälja den dyrt. Men den nya lagstiftningen
innebär ju endast ingrepp mot dem som köpa eller sälja vattenkraft
dyrt. En mellanhand har alltså möjlighet att. köpa vattenkraften, örn han bara
köper den billigt. Det är inget hinder enligt denna proposition mot att en
spekulant köper hur mycket vattenkraft han vill, bara han har lyckats förmå
bönderna att sälja vattenkraft billigt. Sedan kan han avvakta en prisstegring.
Det är, tycker jag, en mycket stark invändning mot förslaget. Örn däremot
mellanhanden är villig att ge jordägaren ett högre belopp — jordägaren kanske
begär en större summa och mellanhanden är villig att betala den — kan Kungl.
Maj :t sätta ned vederlaget.

Då det gäller försäljningen från mellanhanden till den som vill utbygga
strömfallet, kan Kungl. Maj :t ingripa örn priset är dyrt och hindra en försäljning,
men Kungl. Majit kan inte hindra mellanhanden att behålla vattenkraften.
Då blir följden, att om mellanhanden är kapitalstark — t. ex. ett bolag
som behöver vattenkraft själv — kan den få ut precis samma vinst genom att
själv exploatera vattenfallet och använda kraften i sin egen rörelse. Inte heller
i detta hänseende är alltså lagen vidare effektiv.

När nu Kungl. Maj :t skall kunna ingripa mot mellanhandsförsäljningar av
vattenkraft, kan det få till följd att Kungl. Maj :t. t. ex. hindrar en kommun,
som vill skaffa sig vattenkraft på längre sikt, att göra det under motivering
att priset är för dyrt. Resultatet kan då bli att vattenkraften i stället behålles
av mellanhanden, örn inte denne vili sänka priset.

Även andra olägenheter med det nya förslaget måste man räkna med. Det
blir ett ytterligare band på fastighetsförsäljningen. Enligt den lagstiftning

Lördagen den 14 december 1046.

Xr 41.

Lagförslag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
som antogs 1945 kan, som vi alia veta, en man, som inte äger någon jordbruksfastighet
men nu köper en sådan, få lagfart på den i de allra flesta fall, örn
han kan skaffa ett intyg från landsfiskalen örn att det är meningen att han
själv skall begagna jordbruksfastigheten. Men i det fall att med fastigheten
följer vattenkraft blir han nu tvungen att dessutom vända sig till Kungl. Maj :t
för att få vederlaget prövat, och han får inte betala något förrän detta skett.
Betalar han någonting av vederlaget eller tar säljaren emot någonting av det,
är det enligt den nya lagen straffbart, och såsom lagtexten är skriven kan den
val knappast tolkas på annat sätt än att den som köper en fastighet, vilken
som helst, inte kan få betala någonting alls för den utan Kungl. Maj :ts tillstånd,
så snart det är vattenkraft med.

I det fall, då Kungl. Maj :t sätter ned vederlaget, får säljaren två månader
på sig. Örn han under den tiden finner att konjunkturerna gå uppåt och egendomen
stiger i pris, kan han rygga köpet till köparens nackdel.

Jag tror att det anförda är tillräcklig motivering för det omdömet att lagen
inte är något lämpligt medel mot prisstegring på vattenkraft. Det är väl också
justitieministerns mening — det är såsom jag redan betonat bara fråga örn ett
provisorium. Vad det då gäller är enligt min uppfattning att se efter, huruvida
den spekulation i vattenkraft, som har ägt rum sedan 1945 års regler kommo
till, är sådan att det verkligen är motiverat att anta regler av den natur som
det här är fråga örn, regler i fråga örn vilka man i varje fall måste vara mycket
tveksam örn de komma att föra till åsyftat resultat.

Det är då att märka, att propositionen inte ger några upplysningar i den
saken. Propositionen är mycket knapphändig; den har tydligen tillkommit
mycket hastigt. Den har inte varit på remiss till några myndigheter och ger
alltså inte så mycket upplysningar i frågan. Den enda myndighet som granskat
den är lagrådet, som har underkastat lagtexten en teknisk granskning i enlighet
med bestämmelserna i regeringsformen. Men så mycket torde vara
tydligt, örn inte direkt av propositionen så av vad som eljest har sagts, att
bakom propositionen ligger ett stort köp av vattenkraft uppe i Ångermanälven
av Stockholms stad från Graningeverken, ett köp som ännu icke slutgiltigt
beslutats från Stockholms stads sida. För att gå närmare in på saken, torde
det vara så — justitieministern kanske kan korrigera mig, örn jag tar fel i det
hänseendet — att Kungl. Maj :t vid utarbetandet av propositionen till sin disposition
haft en promemoria över detta inköp som avgivits av vattenfallsstyrelsen
och som sedermera i slutgiltigt skick har inlämnats till Kungl. Maj :t.
Det är nämligen så att Stockholms stad för att kunna utnyttja sitt inköp måste
hos regeringen begära att kraft från ifrågavarande vattenfall skall få transmitteras
över .statens ledningar ned till Stockholm. Frågan härom föreligger
alltså hos Kungl. Maj :t, och i den frågan har vattenfallsstyrelsen yttrat sig i
den promemoria som jag nu har omnämnt.

Då man nu läser denna promemoria, får man ett utomordentligt starkt intryck
av vilka höga priser på vattenkraft, som för närvarande begäras, och vilka
vinster, som kunna göras. De vattenfall, som det är fråga om, bestå av två
sträckor, den övre och den undre sträckan, och det säges i utlåtandet från
vattenfallsstyrelsen, att i den övre sträckan ha Graningeverken praktiskt taget
inte ägt någonting förrän under de sista åren. De ha köpt där under de sista
åren och betalat 600 000 kronor jämte, som promemorian säger, möjligen värdet
av vissa frikraftsleveranser, som säljarna ha betingat sig. När nu Graningeverken
i sin tur skola sälja denna vattenkraft, som de ha köpt för praktiskt
taget 600 000 kronor, göres det i promemorian gällande, att värdet av vad do
betinga sig — det gäller frileveranser av kraft — uppgår till 9 600 000 kronor.
Vad den nedre sträckan angår finns det inte så exakta uppgifter om vad

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Graningeverken ha betalat, men försäljningsvärdet för den skulle uppgå till
3 750 000 kronor, och vi komma alltså upp till en slutsumma på 13 350 000
kronor. Det göres även gällande, att det dyra-ste vattenfall, som vattenfallsstyrelsen
har köpt — Bergeforsen, vilket vattenfall köptes för två år sedan och
där riksdagen har gått med på köpet —- har kostat 250 kronor per enhet, under
det att priset för de nu ifrågavarande vattenfallen skulle motsvara 480 kronor
per enhet, alltså i det närmaste dubbelt så mycket.

Enheten är en s. k. niomånadershästkraft. I promemorian säger man vidare,
att Graningeverken för 500 kronor ha köpt en strandremsa, som nu säljes mot
ett vederlag motsvarande en och en halv miljon kronor.

Ja, när man läser denna promemoria får man, som jag nyss har betonat, ett
utomordentligt starkt intryck av prisstegringen på vattenkraft, och jag förstår
för min del mycket väl, att herr statsrådet vill ingripa, även örn det sker med
medel som kanske inte äro så vidare starka eller lämpliga.

Denna promemoria från vattenfallsstyrelsen har emellertid besvarats av
Graningeverken i en skrivelse, som har tillställts Kungl. Maj:t och som även
har delgivits utskottet, tyvärr dock så sent att utskottet redan hade fattat sitt
beslut då det fick del av den. I skrivelsen från Graningeverken göres det gällande,
att vattenfallsstyrelsen har misstagit sig i några punkter — i en sju,
åtta punkter. Det säges bland annat i skrivelsen, att Graningeverken redan
från början ägde mycket mera än vad som bär påståtts av vattenfallsstyrelsen.
Det anges från Graningeverkens sida, att inköpspriset för de båda vattenfallssträckorna
i kontanter skulle motsvara 473 000 kronor, alltså litet mindre än
den summa jag nyss nämnde, men att man till dessa 473 000 kronor också måst
lägga värdet av frikraftsleveranser till säljarna, vilket värde skulle vara ungefär
1 900 000 kronor, och inköpspriset för det som bolaget har köpt på senare
tid — frånräknat alltså det som bolaget hade förut och som ingår i försäljningen
till Stockholms stad — skulle alltså därmed vara uppe i någonting
mellan 2 300 000 och 2 400 000 kronor. Vidare göres det gällande i Graningeverkens
skrivelse, att beräkningen av försäljningspriset, alltså dessa 13 350 000
kronor, är oriktigt gjord, i det att man har underlåtit att ta hänsyn till åtskilliga
förhållanden, ornen någon siffra på vad det begärda vederlaget skulle
vara värt enligt Graningeverkens åsikt anges inte i skrivelsen; man säger att
det inte går att bedöma.

Det göres också gällande i skrivelsen, att jämförelsen mellan det pris. som
Bergeforsen betingade år 1944 och som godkändes av riksdagen, och priset folden
vattenkraft som nu .skulle försäljas icke är riktigt gjord, utan att priset
för Bergeforsen i realiteten hade varit högre. Staten skulle alltså själv lia
betalat ett högre pris än det som Stockholms stad skulle få betala.

Jag skall nämna ytterligare en sak som beröres i Graningeverkens skrivelse.
Som kammarens ledamöter alla känna till, finns det vissa punkter i den svenska
rätten som tyvärr äro utomordentligt dunkla. Till dem hör frågan, huruvida
det följer vattenrätt med en avsöndrad eller avstyckad lägenhet som ligger
vid ett strömfall. Den frågan har varit föremål för många processer, och högsta
domstolen har på senare tider intagit en annan ståndpunkt än den som nian
för trettio år sedan ansåg vara riktig. Vid köpet av den strandremsa jag nyss
talade örn för 500 kronor var det inte klart, huruvida det skulle höra vattenkraft
till den eller inte, och därför infördes det i överensskommelsen en klausul,
att Graningeverken skulle öppna process med byn örn saken för att få frågan
prövad av domstol. Örn Graningeverken skulle vinna den processen, skulle den,
som hade sålt den lilla lägenheten, få ytterligare 135 000 till de 500 kronor
som han hade fått för den i och för sig förmodligen värdelösa strandremsan.

Det blir en helt annan syn på saken, som man får efter dessa upplysningar.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Nåja, nu får man ju komma ihåg att Graningeverkens inlaga kommer från
ett bolag som Ilar intressen att bevaka, och man kan inte fälla något omdöme
annat än efter mycket ingående studium i saken. Det enda man kan säga är
val, att det angrepp på vattenfallsstyrelsen, som här har ägt rum, är av den
art att det är absolut nödvändigt för vattenfallsstyrelsen att svara.

Men i detta ärende förekomma två inlagor till, nämligen en från Svenska
vattenkraftföreningen och en från stadskollegiet i Stockholm, och dessa inlagor
stödja en viktig uppgift som Graningeverken lämnat, nämligen att köpet
av Bergeforsen, som riksdagen själv var med om att godkänna år 1944, har
skett för ett pris vars realvärde har en annan proportion än vad vattenfallsstyrelsen
gör gällande till det sista köpet. Som jag nyss nämnde anför vattenfallsstyrelsen,
att i Bergeforsen varje enhet skulle ha sålts för 250 kronor
men att i det nu ifrågavarande köpet varje enhet skulle säljas för 480 kronor.
Från Graningeverkens sida säges det däremot, att i stället enheterna i Bergeforsen
i realiteten skulle lia sålts dyrare än vad enheterna skulle kosta vid det
nu ifrågavarande köpet. Svenska vattenkraftföreningen säger, att det i realiteten
har varit ungefär samma pris vid de båda köpen. Stockholms stad beräknar
priset per enhet till 360 kronor vid Bergeforsen och 420 kronor vid det köp som
Stockholms stad gör från Graningeverken; det senare priset skulle alltså vara
högre än det förra, men priserna skulle ju ändå ligga på ungefär samma nivå.

Allt detta gör. att jag för min del har ställt mig mycket frågande till huruvida
man verkligen kan konstatera en sådan prisstegring och en sådan spekulation,
att det kan vara motiverat nied en lagstiftning av den natur det här
är fråga örn.

Med den lagstiftning vi redan äga Ilar staten utomordentligt stora möjligheter
att förhindra prisstegring genom att begagna sin rätt att hindra transmittering
av elektrisk kraft och det finns alltså redan betydande maktmedel
tor staten. Då jag till detta har lagt, att lagen är ett dåligt medel att förhindra
prisstegring och att det är strid om vilken prisstegring som faktiskt har ägt
rum, så har jag kommit fram till ett avslagsyrkande.

Jag kanske kan få tillåta mig ett tillägg såsom kritik av lagen. Sådan den
är skriven, är det nog diskutabelt huruvida verkligen detta stora köp faller
in under lagens bestämmelser. Det beror på när man skall anse att Stockholms
stad förvärvar vattenkraften. Avtalet tycks ha slutits före den kritiska tidpunkten.
Det är bara godkännandet från Stockholms stads sida som sker senare.
Säljaren tycks emellertid vara bunden, och då kan förvärvet tänkas inträda redan
innan den nya lagens bestämmelser komma i tillämpning. Skulle Stockholms
stad och säljaren säga, att avtalet är giltigt och alltså icke faller in under denna
nya. lag, Kungl. Maj :t däremot säga att lagen är tillämplig, uppstår en utomordentligt
svårbemästrad juridisk situation, som jag har svårt att föreställa mig
skall kunna slitas på annat sätt än genom en mångårig rättegång.

Herr talman! Jag ber att på grundval av vad jag här anfört få yrka avslag
pa den kungl, propositionen innefattande förslag till lag örn kontroll å överlåtelse
av vattenkraft. Må det tillåtas mig att till dotia knyta den förhoppningen,
att det kanske redan nästa år skall kunna framläggas en proposition om
värdestegringsskatt på vattenkraft. En sådan skatt tror jag för min del är det
bästa medlet, örn också inte något idealiskt medel det heller, att förhindra spekulation
på detta område.

Herr Hallagård: Herr talman! Då även jag står såsom reservant i förevarande
utskottsutlåtande, ber jag med några ord få redogöra för orsaken till
detta mitt ståndpunktstagande.

Det lagförslag, som här föreligger, ur utan tvivel svårbedömt och kompli -

Nr 41.

Lördagen ilen 14 december 1948.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
cerat, varför det kail vara svårt att ta ställning till detsamma. Man kan måhända
inte bortse från de synpunkter, som framförts av den föregående ärade
talaren, och därav måste följa att man blir litet betänksam vid bedömandet av
den sak, varom det här är fråga.

Huvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen är ju att komma åt dem som
spekulera i vattenkraft. Det gäller således här ett samhällsintresse av stor betydelse.
Örn man med det provisorium, som här föreslås, kan tillgodose detta
samhällsintresse, bör man kanske inte gå på avslagslinjen. Det förslag till lag
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, som av Kungl. Maj :t framlagts kail
kanske därför vara berättigat.

Det är emellertid av vikt att olika slag av kontrollåtgärder från det allmänna
komma att bli så litet hinderliga och betungande för allmänheten som möjligt.
Hänsynen till befolkningen kräver detta, men det ligger också direkt i det
allmännas intresse att tillse, att all möjlig omtanke ägnas detta problem. Annars
löper man i det långa loppet den risken, att allmänheten gripes av leda
gentemot i och för sig önskvärda kontrollåtgärder med påföljd att dessa icke
alls eller i varje fall endast med svårighet kunna genomföras.

Det är ingen överdrift att säga, att det föreliggande lagförslaget kommer
att i praktiken föranleda åtskilligt besvär vid överlåtelse av fastigheter å landet.
Detta sammanhänger med att lagen omfattar icke blott så kallade egentliga
strömfallsfastigheter, utan så snart till en fastighet hör någon andel — hur
liten som helst — i ett strömfall örn mer än 100 hästkrafter, så skall lagen
tillämpas vid varje försäljning av fastigheten. Örn sålunda en by äger ett litet
vattenfall på något över 100 hästkrafter, skall varje försäljning av hemman
i byn underställas Kungl. Maj:ts prövning. I ett sådant fall kan värdet av
andelen i vattnet uppgå till kanske blott några hundra kronor. Man kan inte
göra gällande, att här är fråga endast örn en skyldighet att göra anmälan till
Kungl. Majit örn försäljningen och att en sådan åtgärd måste anses föga betungande.
Skall lagen överhuvud taget få någon betydelse, måste naturligtvis
krävas att i samband med anmälan till Kungl. Majit företes utredning av fallets
värde.

Ofta komma de förvärv, varom här är fråga, att från statens sida underkastas
en dubbel kontroll. Det föreligger då skyldighet för de avtalande parterna
att på tvenne olika sätt söka få myndigheternas medgivande till överlåtelsen.
De förvärv av jordbruksfastighet med tillhörande vattenrätt, som
omfattas av det föreliggande lagförslaget, äro också underkastade kontroll enligt
den i fjol antagna lagen örn kontroll å förvärv och överlåtelse av jordbruksfastighet.
I huvudsak har ju denna lag samma syfte som lagförslaget. I båda
fallen är det fråga om att hindra spekulation. För flertalet förvärv ansåg man
vid tillkomsten av 1945 års lag att ett mycket enkelt förfarande var tillräckligt.
Jag avser de fall som omförmälas i 5 § 3 stycket. Det är i sådana fall
tillräckligt med en försäkran av förvärvaren jämte intyg av landsfiskalen eller
ock vid kompletteringsköp ett intyg från vederbörande egnahemsnämnd. Man
Adile med dessa bestämmelser främst skapa ett enkelt förfarande för det stora
antalet köp mellan landsbygdsbefolkningen inbördes. Alla de fall som nämnts
i detta lagrum böra utan olägenhet kunna undantagas från den nu föreslagna
lagen.

I reservationen yrkas därför att lagen ej skall äga tillämpning å vissa förvärv,
som omförmälas i lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet. Närmare bestämt går yrkandet ut på att sådana
förvärv skola undantagas, för vilka befrielse jämlikt 5 § tredje stycket
föreligger från skyldigheten att söka tillstånd enligt 1945 års lag.

Då sistnämnda lag avser endast jordbruksfastigheter följer härav att endast

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om hontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
jordbruksfastigheter kunna åtnjuta sagda befrielse. Härvid är att observera,
att enligt uttryckligt stadgande såsom jordbruksfastighet i detta sammanhang
avses endast fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet. Enligt taxeringsförfattningen
skall fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes
för jordbruk eller skogsbruk, men annars såsom annan fastighet.

Det av oss föreslagna stadgandet avser sålunda att undantaga endast vissa
förvärv av fastighet, som användes för jordbruk eller skogsbruk. Vilka dessa
förvärv äro framgår närmare av 2 § i tillämpningskungörelsen till här berörda
lag av 1945.

I 2 § tillämpningskungörelsen anges nämligen just vad som fordras för att
befrielse skall föreligga enligt 5 § tredje stycket. Där skiljs på tvenne fall.
Det ena är då förvärvet göres för att utvidga en fastighet med jordbruk, som
förvärvaren äger förut. Det andra är ett förvärv, som icke sker i sådant kompletteringssyfte.
I båda fallen fordras bland annat ett intyg av myndighet att
anledning ej föreligger till antagande att bereda sig vinst genom snar a,vyttring
av fastigheten eller del av densamma. Härigenom bör få anses sörjt för
att s. k. jobbare hållas borta.

Som jag redan har nämnt, så gäller det av oss föreslagna undantaget jordbruks-
eller skogsfastigheter. Rena vattenfallsfastigheter anses ju i taxeringshänseende
såsom annan fastighet och inbegripas redan av denna anledning icke
i det av oss föreslagna undantagsstadgandet. Vidare avser vårt föreslagna undantag
endast sådana jordbruks- och skogsfastigheter, beträffande vilka myndighet
intygar att det ej finns anledning antaga att förvärvaren vill skaffa sig
en vinst genom snar avyttring.

I tillämpningsföreskrifterna till den nu föreslagna lagen bör bestämmas, att
anmälan enligt denna lag icke skall ske beträffande sådana förvärv, som jämlikt
föreskrifterna i 1945 års lag äro villkorliga, utan att eventuellt anmälningsskyldighet
inträder först sedan avtalen blivit definitiva. Härigenom vinner
man att anmälan ej behöver ske i sådana fall, då risk föreligger, att förvärvet
blir ogiltigt på grund av att Kungl. Majit vid prövningen enligt 1945
års lag kan avslå ansökan om tillstånd till förvärvet. Dessutom erhåller man
på det sättet en formellt tillfredsställande överensstämmelse mellan den av oss
föreslagna undantagsbestämmelsen och stadgandet i 1 § av den föreslagna lagen
om skyldighet att ofördröjligen göra där föreskrivna anmälan.

Efter denna redogörelse för innebörden av den av mig m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen kan jag sammanfattningsvis säga, att vi reservanter.
awén örn anledning kan finnas att gå emot här föreliggande lagförslag, dock
med hänsyn till det mycket betydande samhällsintresse, som det gäller att tillgodose,
velat acceptera detsamma under den förutsättning, som angives i reservationen.

Jag förbehåller mig därför, herr talman, rätten att vid föredragningen av
7 § i lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft yrka bifall till denna paragraf
med det av reservanterna gjorda tillägget.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber till att börja med att få konstatera,
att alla i" denna fråga äro ense om en sak, och en mycket viktig sak, nämligen
att en naturtillgång av ett så stort allmänt värde som det bär är fråga om inte
lämpligen bör vara ett spekulationsobjekt. Det ha talesmännen för de båda
första vid utskottsutlåtandet fogade reservationerna nyss framhållit, det säger
svenska vattenkraftföreningen och det sägs i motionen, Som närmast går ut på
avslag men i nödfall på vissa ändringar i den kungl, propositionen. Det är under
sådana förhållanden ganska egendomligt att utskottsutlåtandet blivit så
pass splittrat som det blivit.

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Om jag först stannar något vid herr Hallagårds reservation, kail det vara
intressant att konstatera, att de synpunkter, som herr Hallagård framfört, i
viss utsträckning återfinnas även i huvudreservationen, vilken går på avslag.
J i voro inom utskottet ganska förvånade över den ståndpunkt, som representanter
för bondeförbundet intogo i denna fråga. Från detta partis sida har ju
tidigare i riksdagen mycket kraftigt hävdats, att det allmänna skall ha kontroll
över vattenkraften och den därmed sammanhängande elektriska kraften. Man
skulle närmast tycka, att dessa riksdagsrepresentanter i den nu föreliggande
propositionen skulle ha sett ett svar på den bön, som de för några år sedan motionsvis
framställde. Alltså skulle man kunna få den uppfattningen, att jordbrukarna
själva vilja ha full frihet att Spekulera, när de få tillfälle att göra
det, och att inskränkningarna således endast skola gälla andra samhällsmedborgare.
Emellertid är nog inte detta deras mening, fastän man lätt kan få
den föreställningen. Som jag ser det är deras inställning snarare den, att man
bör undvika ingrepp, då sådana kunna anses onödiga.

Och örn den saken äro vi i själva verket ense. Det är nämligen att märka,
att den föreslagna lagen har karaktären av en fullmaktslag. Skulle Kungl.
Majit finna att det, utan åsidosättande av det Syfte man vill nå med lagen, är
möjligt att göra sådana inskränkningar, som föreslagits i den reservation, för
vilken herr Hallagård här talat, tror jag inte någon i utskottet och inte heller
i riksdagen kan lia någonting att säga därom. Men jag tror inte det är lämpligt
att skriva in detta i lagen. Man har inte tillräcklig erfarenhet för att kunna ta
ståndpunkt till hur en dylik undantagsbestämmelse skulle komma att verka.
Sedan Kungl. Majit nu fått sin uppmärksamhet riktad på saken, kan man
förvänta att tillbörlig hänsyn skall tagas till sådana fall, som av reservanten
åsyftas, när Kungl. Majit skall avgöra i vilken utsträckning den fullmakt
skall användas, som här äskas. Därmed tror jag att denna eida av spörsmålet
inte behöver bli föremål för någon vidare mera omfattande diskussion här i
kammaren.

Även herr Holmbäck, som i sin egenskap av talesman för huvudreservationen
yrkade avslag på propositionen, ville framhålla önskvärdheten av att förhindra
spekulation i de värden som det här är fråga örn. I reservationen framföras
också en del invändningar mot lagen. Har man emellertid klart för sig,
att det är ett samhällsintresse att åtgärder vidtagas för att förhindra spekulation
på detta område, borde det väl närmast ha givit till resultat att reservanterna
sökt förbättra lagen eller i varje fall tagit den såsom ett provisorium
och uttalat en förhoppning örn att så småningom en effektivare lagstiftningskall
komma till stånd. I stället gå reservanterna på avslag, och jag kan inte
tro annat än att deras ståndpunktstagande härvidlag tagit intryck av de många
siffror, som kommit utskottet till handa i inlagor, som vi egentligen inte haft
att göra med.

Det framgick också tydligt av herr Holmbäcks anförande, att han blivit
mycket påverkad av det aktuella fall, som skulle ligga bakom denna lagstiftning.
Jag skall inte här gå in på alla de siffror, som det bollas med i vattenkraftföreningens
inlaga, i Stockholms stads inlaga till Kungl. Majit och i
Graningeverkens inlaga, vilken kom till utskottet sedan ärendet var anmält
för kamrarna och som vi därför inte hade någon möjlighet att uppmärksamma.
Jag kan omtala att jag sökt vara så tillmötesgående som möjligt i detta fall
och låtit samtliga utskottsledamöter få denna inlaga i avskrift. Det är ju en
rätt invecklad fråga hur man skall beräkna värdet av vattenkraften i olika avseenden.
och jag har fått den uppfattningen, att de många och märkvärdiga
siffror man i denna inlaga räknar med inte kunna få anses utgöra några allmängiltiga
siffror, som kunna ligga till grund för en jämförelse i det ena eller

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om kontroll u överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
andra fallet. Vad som är en skälig ersättning måste bedömas i varje särskilt fall
för sig, och det är ju det Kungl. Majit begärt fullmakt att få göra.

Utskottsmajoriteten har inte intagit sin ståndpunkt på grund av det inträffade
aktuella fallet, vilket strängt taget inte har med denna fråga att göra —
inlagorna gälla ju frågan om transiteringstillåtelse — utom möjligen så till
vida att det kan vara ovisst om detta fall, såsom herr Holmbäck påpekade,
verkligen faller in under den nya lagens bestämmelser.

Utgångspunkten för mitt ståndpunktstagande i denna fråga Ilar varit, att
vattenkraften är eftersträvansvärd och föremål för en ganska stor konkurrens,
vilket lätt leder till att enskilda ägare spekulera i att göra så stora vinster som
möjligt. Det är mänskligt, men därför är det ju inte så alldeles säkert att samhällets
intressen skola tillåta, att denna spekulation får fortgå i obegränsad
omfattning.

När Kungl. Majit förebådar en mera allmängiltig lagstiftning på detta område,
sker det under åberopande av att det spekulationsmoment, som här föreligger,
kan komma att aktualisera en hel del viktiga synpunkter på detta spörsmål,
vilket Kungl. Majit tydligen inriktat sig på att utreda i hela dess vidd.
När folk vet, att en mera beständig lagstiftning så småningom kommer, ligger
det nära till hands att anta. att spekulationen kommer att bli ganska väl företrädd
inom den närmaste tiden. I avvaktan på en mera definitiv lagstiftning,
bör den nu föreslagna provisoriska lagen kunna göra sitt till att inte sådana
affärer skola förekomma, som kanske vålla det allmänna stort omak. Det synes
mig vara en naturlig inställning, att man för att undvika att det syfte man
vill nå med den mera allmängiltiga lagstiftningen skall äventyras, under övergångstiden
tillskapar en provisorisk lagstiftning som tillgodoser det allmännas
intresse på hithörande område.

Med utgångspunkt härifrån och från min allmänna inställning, att en naturtillgång
som denna inte är något lämpligt spekulationsobjekt, hemställer jag
om bifall till 1 § i det föreliggande lagförslaget.

Herr Wistrand: Herr talman! Andra lagutskottets högt ärade ordförande
ville framhålla, att utskottet vid sitt godkännande av Kungl. Maj :ts proposition
icke haft det aktuella fallet i åtanke, utan att den föreslagna lagen finge
betraktas såsom en provisorisk garanti mot spekulation sedan det tillkännagivits
att man syftar till vattenkraftens fullständiga socialisering.

Om denna uppfattning är riktig, vilket jag inte vill bestrida, förefaller det
mig emellertid vara ett mycket svårt skönhetsfel att utskottet gått med på att
göra denna lag retroaktiv.

När man skall lagstifta, och i synnerhet när man skall lagstifta med
lillämpande av principer, som tidigare icke varit vägledande för lagstiftningen,
bör man gå fram med den allra största försiktighet. I detta
fall lagstifta vi inte på ett område som är oss obekant och under inflytande
av förhållanden som vi inte känna till, ty vi antogo förra året
en lag i syfte att möta just samma företeelser, som man i år förklarat
sig vilja möta. Spekulationer i vattenkraft är inte någonting nytt för i år; de
konstaterades även år 1945. Ingenting har framkommit som ger vid handen,
att dessa spekulationer skulle lia ökat i antell snarare ha de kanske minskat.
Hela problemkomplexet bär således redan förut legat klart. Under sådana förhållanden
hade det varit i överensstämmelse med principer i lagstiftningen,
som man åtminstone tidigare ansåg vara hållbara, att man innan man gick
vidare under någon period prövat värdet av den lagstiftning, som genomfördes
år 1945. en lagstiftning till vilken jag i motsats till herr Holmbäck då var
motståndare, stödd på det övervägande flertalet yttranden från remissinstanserna.

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Vad tiar nu inträffat sedan år 1945. som gör att. en ny lag anses vara påkallad?
Jag kan inte se att det inträffat någonting annat än att en av rikets
kommuner förvärvat några vattenfall och vattenfallsrätter, som tydligen vattenfallsstyrelsen
gärna skulle lia sett, att den hade besuttit. Det är i detta
fall en strid mellan statssocialism och kommunsocialism, och jag kan inte säga.
att jag ur samhällsnyttans synpunkt kan ge någondera parten den högre rätten.
Stockholms stad har alldeles säkert en fullt legitim rätt att tillförsäkra
sig den elektriska kraft, som den behöver för sin utveckling. Ingripanden däremot
böra enligt min mening icke ske på lagstiftningens väg, innan andra
medel prövats. Man har här en obehaglig känsla av att när de statliga företagen
av mer eller mindre utpräglad monopolkaraktär komma till korta i den
konkurrens, som ännu finns kvar. är man genast beredd att sätta lagstiftningsmaskineriet
i gång för att komma till rätta med den. Det är därför som denna
lagstiftning är mig så motbjudande.

Lika litet som någon av de andra talarna här i dag har jag någonting emot
att man söker förhindra en obehörig och olämplig spekulation i vattenkraft,
men det är just detta sätt att låta det ske genom en lex in casu, som bär mig
så emot. Detta så mycket mera som man. vilket alltid är fallet med en lex in
casu, stryker över hittills gällande rättsprinciper för att i ett föreliggande fall
skapa ett nytt läge, som man sedan, det är jag fullt medveten örn, vill begagna
för tillämpning av nya principer. Men när man gör det då har enligt min
mening Sveriges riksdag en absolut rätt att få ärendet fullt och klart tillrättalagt
med hänsyn till alla- sina konsekvenser. En lagstiftning som den nu föreslagna
innebär i många avseenden en fullkomlig helomvändning med hänsyn
till vad man överhuvud taget har brukat anse som möjligt inom rättslivet.
Över denna proposition har ingen myndighet blivit hörd, och motiveringen har
liksom hela utstyrseln i övrigt samma torftighet över sig, som präglar utformningen
av själva förslaget, såsom herr Holmbäck tidigare har utvecklat. Det
kan icke vara rätt att i riksdagens sista timme föra fram ett lagförslag av så
stor principiell innebörd med förberedelser och under former, som örn det bara
gällde den allra obetydligaste och enklaste lilla praktiska åtgärd. Naturligtvis
kommer förslaget att godkännas i kamrarna, men det sker utan att riksdagen
har fått frågan belyst genom yttranden från de fackkunniga myndigheterna
och institutionerna. Detta är enligt min mening en mycket allvarlig anmärkning
mot det föreliggande lagförslaget, och min uppfattning är klar att detsamma
icke bör av riksdagen godtagas i nu föreliggande skick.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet har tidigare när det
gällt frågor örn anslag till statliga verk och affärsföretag gång på gång framhållit,
att det är hans bestämda uppfattning, att statliga företag icke skola
gynnas framför andra företag; de statliga företagen få icke på något sätt ha
fördel av det förhållandet, att de äro statliga. Det synes mig stå i klar strid
mot denna deklaration, när man nu går att hindra försäljning av vissa vattenrätter
därför att en kommun anser sig kunna betala ett pris som vattenfallsstyrelsen
numera anser för högt, sedan den vid olika tillfällen tidigare varit
erbjuden att köpa deni till lägre pris men avböjt. Detta innebär, att man åt
vattenfallsstyrelsen skapar en särställning i konkurrensen, och jag kan för min
del icke anse det befogat.

Överhuvud taget vill jag här koncentrera mig på den rent principiella invändningen
mot sättet för denna lagstiftnings framläggande. De siffror, som
från olika håll ha framförts, kunna ju vara omtvistliga och synas också i hög
grad vara det. Men frågan gäller här enligt min mening inte, örn man skall
tillåta ett köp till ett högre eller ett lägre pris, utan det för mig avgörande
är, huruvida nsTa rättsprinciper skola kunna knäsättas av de svenska stats -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
makterna under så lätta former som i detta fall Ira tillämpats. Formellt skeinaturligtvis
detta lagenligt och invändningsfritt; det är inte fråga om att man
vill åsidosätta riksdagen eller att lagstiftningen överhuvud taget icke skulle
ske i de konstitutionella formerna. Men riksdagsmajoriteten är ju i de allra
flesta fall färdig att omedelbart effektuera varje förslag från regeringen, och
när lagförslag sådana som det nu ifrågavarande oväntat och oförberett framläggas
och genomföras, ter det sig för minoriteten knappast som någonting
annat än det rena godtycket, även örn allting sker i lagens former. Ett sådant
tillvägagångssätt går ut över den känsla av säkerhet i lagstiftningen, som man
alltid har betraktat som en av samhällets allra viktigaste tillgångar.

Ur den synpunkten beklagar jag, herr talman, att regeringen inte har funnit
möjlighet att framlägga ett förslag, som på ett annat och mindre ingripande
sätt skulle lia motverkat den illojala spekulation i vattenkraft, som till äventyrs
kan giva sig tillkänna.

I detta anförande instämde herrar Mannerskantz, Herlitz och Nordenson.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! Liksom utskottets ärade ordförande
har jag fäst mig vid att alla, som ha uttalat någon mening i denna fråga —
vare sig skriftligen eller här i debatten — ha ansett det önskvärt att förhindra
en oskälig prisstegring och spekulation i fråga örn vattenkraft. Jag har i det
sammanhanget tacksamt noterat herr Holmbäcks klara deklaration, att syftet
med den föreslagna lagstiftningen är gott.

Örn då alla äro ense härom, så frågar man sig vilka belägg som finnas på att
en fara för dylik oskälig prisstegring och otillständig spekulation föreligger.
Ett pär av talarna i debatten ha redan omnämnt siffror, som legat till grund
för bedömningen härav. Naturligtvis har man inte bara haft dessa siffror att
hålla sig till. Vattenfallsstyrelsen har nämligen genom sin inköpsverksamhet
och sin uppsikt över dessa förhållanden fått en mera allmängiltig uppfattning
om läget. Men jag skall inte fördölja, att frågan har aktualiserats genom ett
visst fall, som också tidigare har berörts här i diskussionen. Att på det viset
ett speciellt fall har lett till att saken kommit upp, är emellertid någonting
helt annat än att det stiftas en lex in casu. Lagstiftningen avser ju att drabba
samtliga fall, fastän det är ett särskilt markant sådant sorn har utlöst propositionen.

Jag ämnar nu nämna något om priserna på vattenfall, men jag är angelägen
att framhålla, att jag naturligtvis är på det klara med att det är en vansklig sak
att bedöma skäligheten av priset på outnyttjad vattenkraft. Många vanskliga
faktorer spela in vid en sådan bedömning, och det är väl orsaken till att så
pass skiftande värderingar ha kunnat framkomma. Men även örn man kan göra
värderingarna på olika sätt och sålunda komma fram till olika priser, tror jag
att kammaren skall ge mig rätt, då jag säger att det står ganska klart, att
här i stort sett föreligga allvarliga risker för prisstegring, alldeles bortsett från
hur man i detalj gör värderingarna.

Jag kommer att vid återgivandet av vissa uppgifter använda de siffror, som
lämnats av vattenfallsstyrelsen. Andra siffror lia, såsom här nyss omnämnts,
också framkommit, men jag vill fästa uppmärksamheten på att de siffror, som
jag kommer att åberopa, härröra^ från den statliga instans, som representerar
speciell sakkunskap i dessa frågor; jag vet att dessa sifferuppgifter ha varit
föremål för synnerligen noggranna beräkningar av olika experter i vattenfallsstyrelsen,
och jag måste säga, att man har bra mycket större skäl att lita på dem
än på siffror, som härröra från en i detta ärende direkt intresserad part.

Den enhet, som brukar läggas till grund vid sådana här värderingar, är
priset per 9 månaders hästkraft. Vattenfallsstyrelsen har förklarat, att om man

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll ä överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
bortser från två särskilda köp, som jag strax skall komma till, Ilar styrelsen
onder de sista 20 åren vid inköp av outbyggda vattenfall i genomsnitt betalat
32 kronor per 9 månaders hästkraft. I två speciella fall har vattenfallsstyrelsen
under senare år betalat avsevärt högre priser. År 1937 gjordes sålunda ett förvärv
till ett pris av 140 kronor per 9 månaders hästkraft. Där spelade emellertid
särskilda omständigheter in: vattenfallet var mycket väl beläget med
särskilt goda regleringsmöjligheter. och kraftanläggningen var väl skyddad
mot bombangrepp. I det andra fallet var priset ännu högre nämligen 250
kronor per 9 månaders hästkraft, men även därvidlag var priset betingat av
särskilda omständigheter; vattenfallsstyrelsen har själv förklarat, att det här
gällde att tillvarataga för dess verksamhet livsviktiga intressen i fråga örn
regleringar i Indalsälven, alltså det vattendrag där flera av styrelsens viktigaste
kraftkällor äro belägna. Örn man medräknar dessa bägge köp, blir genomsnittspriset
vid vattenfallsstyrelsens förvärv av outbyggda vattenfall under
de sista 20 åren 60 kronor per 9 månaders hästkraft.

För de vattenfall, vilkas försäljning närmast har givit anledning till att
vattenfallsstyrelsen skrivit till Kungl. Maj :t, var priset 480 kronor per 9
månaders hästkraft, alltså i det närmaste dubbelt mot vad vattenfallsstyrelsen
i ett enda undantagsfall har betalat och många gånger högre än de regelmässiga
priserna per enhet.

Sommen ytterligare jämförelse kan jag nämna, att Norrbygdens vattendomstol
i ett mål detta år har värderat outbyggd vattenkraft till 53 kronor per 9 månaders
hästkraft och att högsta domstolen i ett annat mål i år har fastställt ett pris
av 48 kronor per 9 månaders häskraft.

\ idare vill jag framhalta, att de vattenfallsandelar, vilkas försäljning givit
anledning till vattenfallsstyrelsens skrivelse och därigenom blivit den omedelbara
orsaken till ingripandet, lia förvärvats av vederbörande säljare för relativt
kort tid sedan. Detta är naturligtvis av stor betydelse, ty örn ett vattenfall
inköpts för mycket länge sedan, kan man förstå att det liksom allting annat
har stigit i värde. Men de andelar, det här gäller, äro praktiskt taget helt förvärvade
genom inköp under åren 1938—1946. Sammanlagda priset för dessa
andelar var vid förvärvet endast omkring 600 000 kronor, men när de nu försäljas,
blir det sammanlagda försäljningspriset för dessa andelar 9 600 000
kronor.. Bortåt 9 miljoner torde alltså i detta fall utgöra spekulationsvinst.
Naturligtvis bör man här göra vissa avdrag för ränteförluster och en del omkostnader,
men det, rör sig ju ändå örn en ganska sagolik spekulationsvinst.

Jag föreställer mig, att detta exempel i förening med de allmänna tendenser
till prisstegring, som i övrigt ha visat sig, kan vara nog för att motivera ett
ingripande. Från ett pär håll har emellertid framhållits, att man därvid borde
lia förfarit på. ett annat sätt, än som skett. Här har föreslagits — i all hast,
det erkänner jag — en provisorisk lagstiftning i avvaktan på en mera omsorgsfull
utredning och en slutlig reglering av dessa frågor, och man har
mot detta invänt, att det skulle ha varit bättre att avvakta en mera i detalj
utformad och omsorgsfullt bearbetad lagstiftning. Men det är väl alldeles klart,
att det hart när bästa sättet att driva på alla dessa spekulativa tendenser just
skulle vara att i det nuvarande läget signalera en utredning av frågan. Finner
tyaty att det föreligger en så allvarlig fara för spekulation med landets naturtillgångar,
som här är fallet, så måste det väl framstå såsom alldeles nödvändigt
att göra ett omedelbart ingripande. Man kan inte nöja sig med att bara ställa
i utsikt, att det örn något år kommer att föreligga ett väl utformat förslag
till lagstiftning i frågan, ty dessförinnan skulle säkerligen många sådana fall
som det av mig omnämnda hinna inträffa.

.Vad sedan beträffar de invändningar, som ha gjorts mot lagförslagets ut -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om kontroll A överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
formning i olika detaljer, vill jag till en början framhålla, att det inte har kunnat
bli fråga- om att framlägga ett fullständigt genomarbetat lagförslag; det
framgår kanske av vad jag nyss har sagt, att det har varit nödvändigt med
ett hastigt provisorium. Det föreliggande förslaget innebär därför inte i alla
avseenden sa väl övervägda oell så omfattande ingrepp mot denna samhällsfara,
som kanske skulle varit önskvärda. Med den allmänna utgångspunkten
vill jag emellertid bemöta ett pär anmärkningar, som lia framförts här under
debatten.

Örn jag förstod herr Holmbäck rätt, så var hans främsta invändning mot det
föreliggande lagförslaget, att det inte skapade något hinder för en spekulant
att köpa vattenfall alltför billigt och sedan hålla på dem eller själv utbygga
dem. Det är alldeles riktigt, att lagen bara ingriper i de fall, då vederbörande
först köper och sedan säljer. Jag beklagar, att lagstiftningen inte har fått en
skarpare utformning, och instämmer i att det kanske kunde finnas anledning
att ingripa även i andra fall än deni som förslaget avser. Jag får emellertid
som sagt ursäkta mig med att lagstiftningen är ett provisorium och att det givetvis
skulle vålla mycket stora svårigheter att utarbeta en lagstiftning, som
skulle möjliggöra ingripanden i sådana fall, som herr Holmbäck har talat om.
Vad jag dock finner egendomligt är, att herr Holmbäck med den utgångspunkten
har gått emot det framlagda förslaget; det naturliga hade väl i stället varit,
att han förordat en skärpning av bestämmelserna.

Två talare ha anmärkt på att intet undantag i lagen har gjorts för den händelse
ett vattenfall följer med vid köp av en fastighet; fastighetsköpet blir ju kontrollerat
i enlighet med den förra året antagna lagen örn inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet. På den invändningen skulle jag vilja svara,
att den här föreslagna lagen och 1945 års lag tjäna helt olika syften. Den sistnämnda
lagen avser att hindra olämpliga fastighetsförvärv genom att låta köpen
bli föremål för en statlig kontroll. Denna innebär emellertid en prövning av
köparens person, medan den här föreslagna lagen avser att hindra oskälig prissättning
på vattenkraft. Kontrollen gäller sålunda i detta fall icke förvärvarens
person, utan vederlagets skälighet. Enligt min mening är det ganska naturligt,
att man inte kan nöja sig med den kontroll ur helt andra synpunkter,
som äga rum i de fall, då vattenkraft ingår i ett köp av en jordbruksfastighet.

I diskussionen har, ehuru något i förbigående, omnämnts en sak som behandlats
i utskottets utlåtande, nämligen den i förslaget gjorda begränsningen till
större vattenfall. För att inte alla möjliga obetydliga forsar skola komma in
under lagstiftningen har i förslagets 1 § angivits den begränsningen, att lagen
icke gäller andra strömfall än sådana, varur vid normalt oreglerat lågvatten
kan uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter. Det har föreslagits, att gränsen
skulle höjas till exempelvis femhundra turbinhästkrafter. Mot detta motionsvis
framställda förslag vill jag åberopa och understryka vad utskottet har framhållit,
nämligen att i vissa norrländska älvar — oell det är ju särskilt för Norrland
denna lagstiftning har betydelse —• vattenföringen är ojämn, så att vid
lågvatten endast kan uttagas ett jämförelsevis ringa antal hästkrafter, ehuru
vattenkraften vid övriga tider kan vara betydande. En högre gräns skulle kunna
medföra, att sådana vattenfall inte bleve inbegripna under lagen, fastän de
i spekulationshänseende kunna spela en avsevärd roll.

Det är riktigt att meningen har varit, att man skall kunna göra även andra
begränsningar i fråga örn lagens räckvidd, fastän de inte äro intagna i själva
lagen. Tanken är, att de skola ske i administrativ ordning med stöd av den
fullmakt, sorn Kungl. Maj :t enligt förslaget skulle få när det giiller tillämpningen.
Man kan till exempel överväga en sådan begränsning, att södra och
mellersta Sverige eller stora delar därav bli helt och hållet undantagna. Jag

Nr 41.

L<irdagen den 14 december 1940.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
tror emellertid att det är av betydelse, att dessa begränsningar icke fixeras i
lagen, utan att det finns möjlighet för Kungl. Maj :t att efter närmare undersökning
och prövning fastställa, i vilka fall sådana begränsningar kunna ske
utan att syftet med lagstiftningen äventyras.

Mot den föreslagna lagstiftningen har också anmärkts, att den skulle strida
mot en allmänt vedertagen rättsprincip genom att den har fått retroaktiv verkan;
enligt den föreslagna lagtexten skall nämligen lagen äga tillämpning jämväl
å förvärv, som skett före lagens ikraftträdande men efter den 15 november
1946.

Att man på detta sätt har givit lagen en i viss mån tillbakaverkande kraft
beror naturligtvis på de omständigheter, som överhuvud taget lia gjort denna
provisoriska lagstiftning nödvändig. Redan det förhållandet, att propositionen
bebådades och sedan avlämnades till riksdagen, innebar givetvis en stor fara
för att spekulanterna skulle hinna före, och den risken ville man undvika.
Även jag anser, att man i civillagstiftningen inte bör ge lagar tillbakaverkande
kraft, men den närmare innebörden av denna allmänna princip är ju inte alldeles
entydig och klar. Min utgångspunkt har i detta fall varit, att en liknande
anordning som den här föreslagna har tillämpats och godtagits både
av lagrådet och riksdagen i flera tidigare fall; det är här på sätt och vis
endast fråga om en formell retroaktivitet, eftersom lagen skall få tillämpning
blott på sådana äldre fall, som inträffa sedan det blivit allmänt känt, att lagförslaget
kommer att framläggas.

Det har vidare anförts, att man skulle kunna finna andra utvägar att motverka
prisstegringen och att lagen därför inte skulle vara behövlig — närmast
har man då kanske tänkt på Kungl. Maj :ts möjlighet att vägra transitering
av vattenkraft på de s. k. stamlinjerna, som leda den elekriska kraften de långa
avstånden. Visserligen finns en sådan befogenhet och det är nog nyttigt att
den existerar, men jag tror att denna indirekta möjlighet inte kan vara något
adekvat medel att möta en stor och allmän prisstegring.

Slutligen har det påpekats, att vissa ändringar år 1945 gjordes i vattenlagen
för att motverka spekulation i vattenkraft och att detta skulle vara tillräckligt.
Häremot vill jag bara säga, att det hinder mot spekulation, som år 1945 infördes
i vattenlagen, endast avser fall, där utbyggnad av vattenkraft är något
så när aktuell. Men här gäller det ju i första hand att motverka spekulation
i de outbyggda vattenfallen.

Allt som allt skulle jag vilja säga, att det så vitt jag förstår skulle ha varit
ansvarslöst av regeringen, örn den inte, mot bakgrunden av de förhållanden som
jag inledningsvis skisserade, omedelbart hade ingipit för att. möta den uppenbara
risken av våldsamma prisstegringar och väldiga vinster genom spekulationer
med landets naturtillgångar på detta område. Jag hoppas därför att
utskottets förslag blir av riksdagen antaget.

Herr Holmbäck: Herr talman! Justitieministern yttrade i sitt anförande
bland annat, att han fäste större vikt vid de siffror beträffande vattenkraften
som angivits av landets främsta sakkunniga myndighet än vid dem som ha angivits
av den säljande parten vid den försäljning, som vi nu ha debatterat.
I princip är jag fullkomligt ense med justitieministern på den punkten, men i
detta fall ha de siffror, som vattenfallsstyrelse:^ angivit, för flera dagar sedan
blivit utomordentligt hårt kritiserade av Graningeverken. Det är inte blott
fråga om allmänna uttalanden, utan det göres gällande att direkta fakta skulle
vara ofullständigt återgivna och även oriktigt återgivna i vattenfallsstyrelsens
uttalande. Jag erinrar örn att det säges i det utlåtande från vattenfallsstyrelsen,
som det här är fråga örn, att priset för en viss strandremsa skulle ha varit

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om kontroll ä överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
500 kronor, när Graningeverken köpte den, men i verkligheten lär priset, under
förutsättning att det visar sig finnas vattenrätt förenad med denna strandremsa,
bli 135 500 kronor. Här föreligger alltså en utomordentligt stor skillnad.
Som kammarens ledamöter torde erinra sig. slutade jag mitt anförande, när
jag talade örn dessa siffror, med att säga, att man icke kan på förhand avgöra,
vad som är riktigt eller oriktigt i dessa motstridiga uppgifter, utan får avvakta
den kommande utredningen. Det enda man kan säga bestämt är att vattenfallsstyrelsen
icke kan underlåta att svara. Att jag intog denna ställning, berodde
på att det från andra sidan föreligger direkta sakuppgifter av sådant slag, att
det skulle vara ytterligt förvånande, örn det skulle kunna sägas att de skulle
vara oriktiga.

När nu justitieministern i sitt anförande har på detta sätt accepterat vattenfallsstyrelsens
uttalande, skall jag tillåta mig att ställa en fråga till honom.
Det är väl i varje fall tre dagar sedan regeringen fick in på sitt bord den kritik
av vattenfallsstyrelsens yttrande som har avgivits. Det hade varit av det mest
utomordentliga värde, om justitieministern i varje fall under hand hört vattenfallsstyrelsen
över denna kritik, så att justitieministern vid dagens sammanträde
hade kunnat säga vad som eventuellt medgives och vad som är oriktigt i kritiken.
Då hade vi ju haft ett helt annat diskussionsunderlag än vi för närvarande
lia. Jag tillåter mig fråga justitieministern, om justitieministern har försökt att
kontrollera riktigheten av denna kritik? Jag har för min del aldrig tidigare
funnit en så hård kritik emot ett svenskt ämbetsverk som den som här har levererats.

Herr statsrådet erinrar sig kanske, att jag i mitt anförande också nämnde den
kritik, som har riktats mot jämförelsen mellan Bergeforsfallens och de här
aktuella vattenfallens pris, nämligen jämförelsen mellan siffrorna 250 och 480.
Den kritiken mot vattenfallsstyrelsen har vunnit understöd både av Svenska
vattenkraftföreningen och Stockholms stad, och det är alltså nu från tre håll
— Graningeverken, Stockholms stad och Svenska vattenkraftföreningen — som
det riktas kritik mot vattenfallsstyrelsens siffror. Då tycker jag för min del att
det är svårt att utan vidare acceptera dem så som justitieministern här gjort.

Av vad som sagts hittills i debatten skall jag bara taga upp en punkt, nämligen
i herr Normans anförande. Herr Norman tolkade den nya lagen såsom
en fullmaktslag, och det är den utan tvivel. Det står ju i slutet av 1 § första
stycket, att reglerna skola gälla i den män Konungen förordnar därom. Jag
hade för min del trott, att det bara skulle vara fråga om förordnanden i territoriellt
hänseende, så att meningen skulle vara, att Konungen skulle förklara,
att den blivande lagen skulle gälla i vissa län. Nu görs det gällande av herr
Norman, att lagens egenskap av fullmaktslag skulle vara mer vidsträckt. Örn
jag förstod herr Norman rätt, skulle Kungl. Majit kunna förordna, att i ett
visst län lagen t. ex. skulle kunna gälla blott vattenfall över 500 turbinhästkrafter.
Är denna tolkning riktig, blir naturligtvis innehållet i lagen någonting
helt annat än vad i varje fall jag för min del tänkt mig.

Vare sig man emellertid har den ena eller andra tolkningen av den nya lagen,
torde det väl vara säkert, att justitieministern avser, att örn Kungl. Majit kommer
att förklara t..ex. den 15 juni 1947, att lagens bestämmelser skola gälla för
ett visst län i vilket de icke gällt tidigare, det icke är Kungl. Maj :ts mening, att
de då i detta län skola gälla för andra förvärv än sådana, som inträffa efter det
att det kungl, förklarandet, att lagen skall gälla i länet, träder i tillämpning.

Herr Forslund: Herr talman! Jag har svårt att förstå den argumentering,
som föres från reservanternas sida, då de lia riktat angrepp mot Kungl. Majlis
förslag, dels i reservationen och dels i debatten här. Med anledning därav vill

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
jag fråga herr Holmbäck, om han är motståndare till ett ingripande på detta
område. Han bär nu gjort ett uttalande, som enligt min mening bör tolkas så
att han icke är det. men jag måste då ställa frågan med hänsyn till vad som
säges i reservationen.

Utskottet säger, att det är avsevärda allmänna intressen knutna till våra
vattenkrafttillgångar och att det därför blir fråga om man inte lämpligen bör
i fortsättningen tillvarata dessa allmänna intressen på ett bättre sätt än tidigare.
Med denna utgångspunkt, säger utskottet, är det ett betydelsefullt allmänt intresse
att i görligaste mån söka motverka en oskälig prissättning på naturkraften.

Örn man nu ansluter sig till denna huvudtanke, hur skall man då kunna tillgodose
detta allmänna intresse på annat sätt än Kungl. Majit föreslagit, sä
att man får någon sorts kontroll över inköpen av vattenkraft? Och vad är det
för svar på den frågeställningen, när man i stället går in på en helt annan sak
och påpekar, att denna lag icke innebär något ingrepp mot att mellanhänder
köpa vattenkraften för billigt? Det är ju en helt annan fråga. Har herr Holmbäck,
som tillhör reservanterna, verkligen ifrågasatt, att vi skulle lagstifta
för att förhindra, att en människa köper för billigt eller säljer för billigt? Det
är ju en alldeles ny uppgift, som herr Holmbäck i sin reservation på detta sätt
uppställer. Och han bygger sitt resonemang så starkt på denna uppgift, att
han till och med yrkar avslag på Kungl. Majits förslag, ehuru utskottet säger,
att det är ett verkligt allmänt intresse, att man nu tar i håll med denna sak.

Jag vill verkligen ställa den frågan till herrar reservanter: Var befinna ni
er på den punkten? Ni kunna väl inte i allmänna ordalag tala örn ert intresse
för att tillgodose det ändamål, som anges i propositionen, nied mindre än att ni
biträda förslaget och eventuellt komplettera det, ifall det icke är fullständigt.
Här ha ni i stället gått på den andra linjen, att ni taga upp en för detta ärende
helt främmande sak och till sist yrka avslag på propositionen.

För min del vill jag säga, att jag icke har känt mig så tillfredsställd vid
behandlingen av något ärende angående statens ingripande för att söka reglera
sådana här förhållanden som just i detta fall. Jag ser detta förslag ur synpunkten
av den gamla tanken, att det allmänna har det allra största intresse
av vattenkraften och hur den utnyttjas och hur försäljningar av vattenkraft
ske, och jag ber därför, herr talman, att på det allra enträgnaste få yrka bifall
till utskottets förslag och därmed till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
betonade, liksom tidigare herr Norman, att man här måste gå till en
provisorisk lagstiftning, emedan man redan tillkännagivit, att man tänkte vidtaga
vidlyftigare åtgärder beträffande förstatligande eller socialisering av vattenkraften.
Man måste nämligen hejda den spekulation, som under tiden skulle
komma till stånd.

Jag är kanske inte tillräckligt insatt i detta speciella fall, men det förefaller
mig vara en alldeles ny syn på förhållandena, att spekulationen skulle stiga alldels
särskilt inför hotet om en socialisering. Det borde väl snarare vara
tvärtom. Hotet örn en socialisering, dä det är mycket osäkert örn man får behålla
vad man köper, då man inte vet till vilket pris man kail få det exproprierat
och då man överhuvud taget inte vet, vad statsmakterna annars kunna
ha i tankarna, borde väl verka hämmande på spekulationslystnaden och inte underblåsande.

Herr statsrådet Zetterberg: Jag vill blott nämna ett par ord i anledning av
vad som förekommit i debatten sedan jag sist hade ordet.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om hontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)

Vad den siste ärade talarens yttrande angår, så ligger det väl inte riktigt
lika till i alla de fall, som man med mer eller mindre god vilja kan få in under
det mångtydiga begreppet socialisering. Här är det uppenbart, att stora och
kapitalstarka företag söka lägga under sig så mycket vattenkraft som möjligt,
och det är väl alldeles självklart att den omständigheten, att det på ett eller
annat sätt kan resas hinder mot detta, är ägnad att föranleda dessa företag att
skynda sig och skaffa sig vattenkraft medan ännu tid är.

Jag skulle också vilja säga ett pär ord örn herr Holmbäcks sista anförande.
De anmärkningar, som framställdes mot vattenfallsstyrelsens beräkningar, inkommo
först helt nyligen till kommunikationsdepartementet. De remitterades
emellertid så snabbt som möjligt. Tyvärr hade jag i morse, när jag höll mitt
första anförande, icke fått reda på örn vattenfallsstyrelsen hade avgivit något
svar och i så fall vad det innehöll. Jag har fortfarande inte svaret i min hand.
men just under herr Holmbäcks anförande, när han frågade mig om saken,
fick jag från kommunikationsdepartementet en lapp, där det omtalas, att vattenfallsstyrelsen
i dag har inkommit med remissyttrande över de gjorda anmärkningarna,
att styrelsen där närmare utvecklar sina beräkningar och att
resultatet blir en bekräftelse av de av verket tidigare lämnade uppgifterna.

Vad så vidare angår ett speciellt fall, där en del av en fors skulle ha varit
inköpt för 500 kronor, så tog jag inte upp detta i mitt första anförande, fastän
det onekligen var frestande. Försäljningssumman för det vattenfall, som köptes
för 500 kronor, var nämligen 1,5 miljoner kronor. Att jag likväl inte tog upp
detta som ett belysande exempel, berodde på, att jag hade hört, att det skulle
föreligga vissa tvistigheter örn hur saken egentligen förhöll sig. Det skulle
nämligen vara tveksamt, huruvida till den lägenhet, från vilken denna vattenkraftsandel
såldes, egentligen hörde någon andel i vattenfallet — detta är, som
herr Holmbäck nämnde, ofta en mycket tvistig juridisk fråga. Nu har jag
emellertid fått samma uppgift som herr Holmbäck, nämligen att inköpspriset
500 kronor skulle, under förutsättning att vattenkraft medföljde, ökas med
135 000 kronor. Men jag tycker ju ändå, att den vinst som uppstår, när man
säljer det för l'',5 miljoner, är ganska anmärkningsvärd!

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Faran för att de kapitalstarka företagen, vare sig bolag eller kommuner, skola
slå under sig vattenfallen, kan inte vara så synnerligt stor. I den kungl, propositionen
upplyses, att den del av den tillgängliga vattenkraften, som icke befinner
sig i vad man kallar fasta händer utan innehas i spekulationssyfte, var
ungefär 5 procent, och efter den försäljning, som nu skett till Stockholms stad
och som enligt den föreliggande lagstiftningen skulle tvingas att gå tillbaka,
skulle detta procenttal bli åtskilligt förminskat. Det kanske inte är mer än en
eller ett par procent av vattenkraften, som kan ligga på sådana händer, att den
överhuvud tagel kan ha förvärvats i spekulationssyfte. Det förefaller mig då
som örn denna spekulation kanske inte har så stor betydelse som man velat göra
gällande.

Herr Holmback: Justitieministern nämnde i sitt senaste anförande, att vattenfallsstyrelsen
nu hade besvarat de gjorda anmärkningarna. Jag ansåg det
också för min del omöjligt, att vattenfallsstyrelsen skulle kunna underlåta att
göra detta. Men jag får tillåta mig den reflexionen, att det är verkligen olyckligt,
att detta ärende skall behandlas i riksdagen nu i dag. Det hade varit
bättre, örn vi hade kunnat få det till avgörande om en vecka eller så, då vi
hade haft till vår disposition hela miderlaget beträffande prisen på de vatten Forsta

kammarens protokoll IDAS. Nr hl. 3

Nr 41.

Iiördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forte.)

"fall i Ångermanälven, som det är fråga om. Sedan utskottet fattat sitt beslut
fingo vi — dagen efter, tror jag — reda på angreppet emot vattenfallsstyrelsen.
I dag fatta vi beslut i riksdagen, och då få vi samtidigt reda på att angreppet
är bemött, men vi ha inte sett bemötandet. Det är ju i viss mån ett
olycksöde, som vidlåder frågans behandling i detta fall.

Vidare skulle jag vilja säga herr Forslund, att jag aldrig har uttalat mig
för att vi behöva en större kontroll över själva vattenkraften i Sverige. Jag
tror, att den möjlighet till sådan kontroll, som redan finns, är mycket vidsträckt.
Det finns ju möjlighet till sådan kontroll såväl enligt vattenlagen som
enligt andra bestämmelser, t. ex. transmitteringsbestämmelserna. Huruvida det
behövs ännu större möjligheter i detta hänseende är en fråga, som jag inte på
rak arm kan ta ståndpunkt till.

Vad jag däremot har sagt är, att man enligt min liksom enligt herr Forslunds
och även andras uppfattning bör försöka motverka den obehöriga prisstegringen
på vattenkraft, och jag har yrkat avslag på det föreliggande förslaget, därför
att jag tror, att det inte går att motverka detta genom en sådan lag som den
här föreslagna. Jag är emellertid mycket villig att ge min röst för ett förslag
örn att införa beskattning å oförtjänt värdestegring å vattenfall. Det tror jag
för min del är det mest effektiva sättet, och jag slutade också mitt första anförande
med att framhålla detta. Ett förslag i denna riktning är redan utarbetat
av de sakkunniga, vilkas betänkande ledde till 1945 års lag, en lag som jag ju
påpekade att jag för min del givit min röst åt och talat för i denna kammare
och Som också avser att på sitt sätt verka emot prisfördyring på vattenkraft.

Herr Forslund ansåg det vara mindre konsekvent av mig att opponera mig
emot att folk köpte vattenkraft alltför billigt. Meningen med vad som i detta
avseende står i reservationen är att framhålla, att den nya lagen inte kan på
ett effektivt sätt ingripa mot mellanhänderna, och att det är mellanhänderna
man bör söka komma åt.

Herr Hallagård: Herr talman! Den ärade ordföranden i utskottet anförde
här att han förutsatte, att Kungl. Majit kunde ta de synpunkter under övervägande,
som jag framförde i mitt anförande. Samma sak framhölls också av
herr statsrådet, som sade att dessa synpunkter kunde tas under övervägande
vid utformningen av de närmare föreskrifterna med anledning av denna lag.
Jag ber alltså att få ta fasta på dessa uttalanden.

Under sådana förhållanden har jag ingen anledning att fasthålla vid mitt
uttalande örn att vid 7 § få yrka bifall till min m. fl. reservation, utan avstår
alltså från detsamma.

Herr Forslund: Herr Holmbäck har ännu en gång talat örn det missöde, som
skulle ha förekommit särskilt från Kungl. Maj :ts sida, då det gällde att lämna
utskottet tillräckliga uppgifter och ge utskottet tillfälle att pröva dem. Men
då undrar jag: skulle vi inte rent av kunna öka missödenas antal med att påpeka,
att vad herr Holmbäck nu i debatten har anfört till förmån för sin reservation,
det har inte blivit anfört i utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av samt
vidare på avslag å den nu ifrågavarande paragrafen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om hontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
Den, som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 44 tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2-8 §§.
Godkändes.

Övergångsbestämmelserna.

Herr Linder: Herr talman! Beträffande övergångsbestämmelserna har jag i
min reservation yrkat, att lagen icke skulle äga retroaktiv verkan. Den saken
kanske kan anses vara ganska bagatellartad, men det tycker inte jag för min
del. Jag anser, att en lag skall gälla, som det uttryckligen brukar stå, »från
den dag, då lagen har från trycket utkommit» och icke ha tillbakaverkande
kraft.

Det har alltid åtminstone i princip ansetts såsom riktigt, att en civil lag inte
bör ha tillbakaverkande kraft, och detta har jag hållit mig till. Jag anser inte
heller, att denna lag skall ha tillbakaverkande kraft och att alltså vad som står
i övergångsbestämmelserna, att »lagen skall äga tillämpning jämväl å förvärv,
som skett före lagens ikraftträdande men efter den 15 november 1946», skall
utgå.

Det har ju varit ganska mycken diskussion örn huruvida denna lag skulle
antagas eller förkastas. Jag förmodar, att de av herrarna, som inte velat antaga
lagen, inte heller vilja, att en eventuell sådan lag skall ha tillbakaverkande
kraft, ty det ena måste väl följa med det andra. Jag anser alltså, att lagen
Inte bör gälla från någon annan tid än den, då den har ifrån trycket utkommit.

Jag hade så mycket mera skäl till detta mitt ståndpunktstagande som jag
tror, att själva det avtal, som aktualiserat frågan, ännu inte är klart. Det bär
talats mycket örn detta avtal, men det finns varken i propositionen eller i utskottsbetänkandet
ett ord örn den saken. Stockholms stad, som fallet i själva
verket närmast gäller — eller hemkommunen, som man uttrycker det — har
ingalunda sagt sitt sista ord. Och dessutom står det i den nu antagna lagen,
att säljaren har rätt att åtra sig. Säljaren av vattenkraft, d. v. s. i det aktuella
fallet den som har avyttrat vattenkraft till Stockholms stad, kan ju med den
makt, som regeringen fått att kunna sätta ned vederlaget för vattenkraften,
åtra sig. Avtalet är sålunda inte klart ännu. Så mycket mindre finns det anledning
att göra lagen retroaktiv.

Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr statsrådet Zetterberg: Herr talman! Jag har redan tidigare berört
denna fråga, och jag kan nu huvudsakligen upprepa vad jag då anförde. Jag
har liksom den siste ärade talaren den principiella uppfattningen, att civilrättsliga
lagar icke böra få tillbakaverkande kraft. Men som jag nyss sade
måste denna princip närmare bestämmas och den tål också vissa modifikationer.

I detta fall är det inte fråga om någon längre gående tillbakaverkande kraft
än så, att lagen skall kunna bli tillämplig på sådana avtal, som äro slutna efter
det att lagens framläggande gjordes allmänt bekant. Jag nämnde härom i mitt

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
tidigare anförande, att en sådan bestämmelse icke saknar precedensfall. I flera
olika sammanhang lia bestämmelser nied liknande innehåll införts i olika lagar
av civilrättslig karaktär. Sådana bestämmelser ha godtagits både av lagrådet
och av riksdagen. Som ett exempel, vilket i viss mån går ännu längre, kan jag
nämna ett stadgande i övergångsbestämmelserna till en av de mest centrala
civilrättsliga lagarna, nämligen lagen om skuldebrev. Otillbörliga villkor i
skuldebrev kunna enligt lagen jämkas, och det stadgande i övergångsbestämmelserna,
som jag nu tänker på, medger en dylik jämkning eller åsidosättande av
villkor även i sådana fall, då skuldebrevet med detta villkor tillkommit före
lagens ikraftträdande.

Jag tror alltså att även örn man, såsom jag gör, vill hålla på den allmänna
princip, som herr Linder talade örn, behöver man inte vara orolig för att godtaga
den nu ifrågavarande övergångsbestämmelsen, helst som den enligt min
mening är framtvingad av mycket viktiga skäl.

Herr Linder: Herr talman! Även jag kanske kan få säga något örn lagen örn
skuldebrev. Betänkandet angående lagen örn skuldebrev är undertecknat av en
man, som herr statsrådet känner väl, nämligen presidenten Marks von Wurtemberg,
som bekant en mycket kunnig jurist. Han skriver i motiveringen till 4 §
i förslaget angående införande av lagen örn skuldebrev: »I fall då den nya lagen
innehåller bestämmelser som avvika från gällande rätt bör, enligt allmänt vedertagna
grundsatser, den nya lagen icke utan särskilda skäl göras tillämplig
å skuldebrev som tillkommit före dess ikraftträdande. I sådana fall åter, där
nu föreslagna lagbestämmelser överhuvud icke, eller allenast i form och uttryckssätt,
avvika från äldre rätt, är det av underordnad vikt, huruvida denna
rätt eller den nya lagen vinner tillämpning. Under sådana förhållanden» —
observera att detta icke är av underordnad vikt — »har beredningen, på sätt
förevarande förslag utvisar, trott det vara enklast och lämpligast att såsom
huvudregel» —• jag betonar ordet huvudregel — »uppställa den äldre lagens
tillämplighet på de under tiden för dess giltighet tillkomna skuldebreven, och
i form av undantag angiva de fall där av en eller annan anledning den nya
lagen skall vinna tillämpning.»

Jag vill också minnas från herr justitieministerns anförande, att han åberopade
något yttrande av lagrådet beträffande skuldebrev. Även jag har ett yttrande
att åberopa av lagrådet beträffande lagen örn skuldebrev. Men lagrådet
anmärker där i fråga örn en bestämmelse, tillkommen före lagens ikraftträdande,
»att dessa grundsatser näppeligen föranleda annat än att man icke bör utom
i sällsynta undantagsfall giva ny lagbestämmelse tillämpning i fråga örn verkan
av rättshandling eller annat rättsfaktum som inträffat under äldre rätts
herravälde, såvida därigenom någondera partens rättsställning skulle försämras.
»

Jag hemställer därför till herr justitieministern att överväga, örn han inte
skulle kunna nöja sig med den seger, som han har vunnit genom att 1 § i lagförslaget
har antagits, och låta bli att falla för lockelsen att för närvarande ta
med en bestämmelse, som syftar på ett förhållande, som har inträffat, innan
lagen var påtänkt.

Jag tror att det skulle vara mera hedrande och att det skulle gå till eftervärlden
såsom ett berömvärt exempel, örn justitieministern inte försökte att
på detta halvt våldsamma sätt förmå riksdagen att så att säga gripa en gammal
bestämmelse i kragen.

Riksdagen Ilar — vill jag ytterligare säga herr justitieministern — ingalunda
sett alla de siffror, som här ha åberopats. Jag vet det, ty jag har suttit med i
utskottet vid behandlingen av denna fråga, och jag kan till yttermera visso un -

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
derstryka, vad herr Wistrand klandrade, nämligen att vi inte ha sett något
skriftligt på vad vattenfallsstyrelsen anfört i denna sak, fastän vi visserligen
lia hört det omtalas i kammaren — icke minst talade herr justitieministern om
vattenfallsstyrelsens siffror. Men något skriftligt därpå ha vi som sagt icke
sett, och ändå har jag för min del suttit med i utskottet hela tiden under denna
frågas behandling.

Jag vädjar till herr justitieministern att låta denna bestämmelse utgå.

Herr statsrådet Zetterberg: Jag är ledsen att jag inte kan göra herr Linder
till lags — det skulle vara mycket angenämt, om jag kunde göra det.

Men enligt min bestämda övertygelse kan man genom att sätta i gång med en
lagstiftning av detta slag ge en våldsam stöt framåt åt eventuella spekulanter
att skynda sig. Detta är orsaken till att man nu endast har gjort en provisorisk
lag, det är orsaken till att man inte har kunnat göra den till föremål för en
så utförlig behandling som den herr Linder nu efterlyst —• jag har försökt att
genom att referera huvuddragen av vattenfallsstyrelsens framställning i någon
mån ersätta detta — och det är slutligen orsaken till att man måste i så måtto
göra lagen retroaktiv, att man låter den gälla icke fall långt tillbaka i tiden,
innan den som köpt ett vattenfall kunde tänka sig att något sådant skulle inträffa,
utan endast från den dag, då lagstiftningsinitiativet blev allmänt bekantgjort.

Jag tror inte att det ligger någon obillighet i detta och inte heller något verkligt
avsteg från den i och för sig goda princip, som förbjuder retroaktiv tilllämpning
av civilrättsliga lagar.

Herr Norman: Herr talman! Jag kanske kan få börja mitt anförande rörande
detta avsnitt av utlåtandet genom att ge en replik till Wistrand. Han framhöll
redan under princip debatten att med de utgångspunkter, varifrån jag hade motiverat
anslutningen till denna lagstiftning, var det ett skönhetsfel att den verkade
retroaktivt. Jag tycker att tankegången är ungefär densamma i fråga om
den här föreslagna retroaktiviteten som den jag anförde i fråga örn införandet
av en provisorisk lagstiftning i avvaktan på en definitiv lag. För mig ligger
nämligen frågan om retroaktiviteten i detta fall till på ungefär samma sätt som
i de fall, då riksdagen — vilket ju har hänt några gånger —■ vid ett eftermiddagssammanträde
fått ett brådskande ärende sig förelagt, varefter vederbörande
utskott omedelbart sammanträtt och behandlat ärendet, som sedan kanske
sent på natten förelagts riksdagen för avgörande vid dess fortsatta plenum;
detta för att undvika de risker, som skulle kunna föreligga örn förslaget bleve
känt någon tid innan beslutet i fråga kunnat fattas. Här gäller det också ett
lagförslag, beträffande vilket det kan vara riskabelt att det blir allmänt bekant
lång tid innan beslut i frågan fattas. Att lagen då får retroaktiv verkan
till tiden för förslagets framläggande, förfaller mig därför vara försvarligt.

Av herr Linders ena citat framgick, att man i särskilda fall kan lagstifta
retroaktivt, och enligt det andra citatet att så kan ske i sällsynta undantagsfall.
Vad vi här lia att bedöma iir således, örn det föreligger ett sådant särskilt fall
eller ett sällsynt undantagsfall.

Herr Linder ville tydligen motivera sitt ståndpunktstagande med att nya
siffror skulle ba framkommit, som belyste detta spörsmål på ett delvis annat
sätt än vad som var känt. då utskottet fattade sitt beslut. Jag säger fortfarande,
som jag sade redan vid debattens början, att dessa siffror inte behöva spela så
stor roll. Och jag kan ju i det sammanhanget påminna herr Holmbäck örn att vi
i utskottet kände till de där 135 000 kronorna och därför inte ens då voro främmande
för deni. Det gäller emellertid något som skall bedömas, då Konungen

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

Lagförslag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft. (Forts.)
skall tillämpa denna lag: är detta pris skäligt eller icke? Därvid får naturligtvis
Kungl. Maj :t ta hänsyn till alla de omständigheter och siffror, som då föreligga.
För lagens antagande betyda de delvis motsägande siffrorna i detta sammanhang
ingenting, och inte heller för retroaktiviteten.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på de nu föredragna övergångsbestämmelserna yrkats dels att
desamma skulle godkännas, dels ock, av herr Linder, att övergångsbestämmelserna
skulle godkännas med den ändring, att andra meningen utelämnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på övergångsbestämmelsernas
godkännande enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner övergångsbestämmelserna i det av andra lagutskottet i
utlåtande nr 44 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas övergångsbestämmelserna med den av herr Linder
påyrkade ändringen.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för vissa översvämningsskador
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 534, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 12 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar m. m.;

nr 535, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 536, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken; samt

nr 537, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Lördagen den 14 december 1946.

Nr 41.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 541, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte m. m.;

nr 543, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronan tillhöriga markområden i Karlsborg m. m.;

nr 544, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
för generalkonsulatet i San Francisco;

nr 546, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 547, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 542, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning för vissa översvämningsskador m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 545, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 553, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk reglering
av viss förlust i Sveriges riksbank; och
nr 554, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden och memorial:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan Sverige och Frankrike;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige å ena, samt Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritano
och Norra Irland å andra sidan verkställd skriftväxling rörande tyska
tillgångar i Sverige m. m.;

i/11 V?’ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal örn vissa fiskerifrågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse rörande det svensknorska
varuutbytet under år 1947; samt

nr 17, angående ersättning till dess tjänstemän;

statsutskottets utlåtanden:

nr 297, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till
Sveriges riksbank för viss förlust;

nr 298, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag till den
internationella ilyktingskoinmittén m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående subventionering
av mlörseln av vissa varor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 41.

Lördagen den 14 december 1946.

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för utökning av vinterproduktionen av tegel jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av ytterligare
medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnads verksamhet;

nr 303, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående medgivande att
i vissa fall utlämna lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utan
föreskriven säkerhet;

nr 304, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående inrättande av
avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att återbetala för mycket utbetalta löne- och pensionsbelopp
;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn
ny ångpanneanläggning vid Tumba pappersbruk; samt

nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ny övergångsplan
för riksbanken, m. m.;

tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; ävensom

kanslideputerades memorial nr 2, med tillämpningsföreskrifter angående
riksdagsmännens resor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.51 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Slockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

0)1865