RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 38.

Lördagen den 23 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 380, med förslag till lag om kontroll å överlåtelse av vattenkraft; och
nr 382, angående ersättning för vissa översvämningsskador m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 488, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 504, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om kommunal fondbildning m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 505, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
försvaret.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Weijne, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns interpellation angående tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Arrhén frågat mig örn min uppfattning örn det nu rådande
systemet för tillsättande av överlärartjänster inom folkskolans arbetsområde.

Innan jag svarar på herr Arrhéns fråga, vill jag i korthet erinra örn gällande
bestämmelser örn tillsättning av överlärartjänster. För närvarande sker tillsättning
av Överlärare i följande ordning.

Folkskolestyrelsen kungör tjänsten till ansökan ledig. Sedan ansökningstiden
utgått, uppgör folkskolestyrelsen en förteckning över de sökandes meriter på
särskilt formulär. Därefter avger skolstyrelsen eget yttrande över de sökande
och insänder detta yttrande tillsammans med ansökningshandlingarna till skolöverstyrelsen.
Det ankommer sedan på skolöverstyrelsen att upprätta förslag till
tjänsten. Påförslaget uppför överstyrelsen de tre sökande, som överstyrelsen med
hänsyn till stadgade befordringsgrunder finner mest meriterade. Om två eller
flera tjänster skola tillsättas samtidigt, upptagas på förslaget — förutsatt att
antalet sökande räcker till — tre gånger så många namn som det antal tjänster,
varom det är fråga. Skolöverstyrelsens förslag kan överklagas hos Kungl. Majit.
När skolöverstyrelsens förslag vunnit laga kraft respektive när Kungl. Majit
avgjort det eventuella besvärsmålet, bär folkskolestyrelsen att förrätta val och
får dervid välja fritt inom förslagets ram.

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 88. 1

Äng. tillsättandet
av
tjänster inom
folkskolans
arbetsområde.

Nr 38.

Lördagen den 23 november 1946.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)

Jag nämnde, att skolöverstyrelsen på förslaget skall uppföra de tre, i vissa
fall de sex eller de nio etc., som överstyrelsen enligt gällande befordringsgrunder
finner mest meriterade. Vilka äro då dessa befordringsgrunder?

När det gäller tillsättande av en vanlig folkskollärartjänst äro befordringsgrunderna
som bekant tre, nämligen för det första undervisningsskickligheten,
för det andra examina och för det tredje tjänståldern. Vid upprättandet av förslag
till överlärartjänster tillkommer en, som man brukar säga, fjärde befordringsgrund,
som i folkskolestadgan är formulerad på följande sätt:.

»Är med tjänsten förenad överlärarbefattning, må, utöver nu angivna befordringsgrunder,
hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras
för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.»

Detta stadgande möjliggör alltså hänsynstagande till vad man sammanfattningsvis
skulle kunna benämna skolledaregenskaper.

Herr Arrhén har nu frågat efter min uppfattning örn det tillsättningsförfar
rande, som jag sålunda skisserat.

Jag vill då till en början erinra örn att jag för två år jsedan, närmare bestämt
den 30 november 1944, i egenskap av ordförande i 1941 års lärarlönesakkunniga
var med om att underteckna ett betänkande angående »reglering av anställningsoch
avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m.», i vilket betänkande
de sakkunniga tämligen utförligt behandlade fragan örn tillsättning av
kommunal folkskolinspektör och Överlärare. De sakkunniga föreslogo för sin
del, att såväl inspektörer som Överlärare skulle utses av skolöverstyrelsen, som
därvid dock skulle ha att taga vederbörlig hänsyn till de lokala skolstyrelsernas
uttalanden örn vilken eller vilka de ansågo böra i första hand komma i fråga till
befattningen. De sakkunnigas uppfattning var nämligen den, att genom en
ändring av tillsättningsproceduren på föreslaget sätt skulle med bibehållande
reellt av kommunalt inflytande vinnas största möjliga garanti för att den för
tjänsten bäst kvalificerade av de sökande också skulle komma att utses. ^1 sitt
författningsförslag uttryckte de sakkunniga kvalifikationsgrundema på följande
sätt:

»Bland de sökande skall förordnas den, som anses lämpligast för befattningen
med hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis
erfordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av arbetet
i folkskolan.»

Dessa kvalifikationsgrunder skulle alltså enligt sakkunnigförslaget ersätta
de fyra befordringsgrunderna enligt nu gällande folkskolestadga.

De sakkunnigas förslag om överflyttning av tillsättningsbeslutet från de lokala
skolstyrelserna till skolöverstyrelsen avstyrktes av flertalet av de remissmyndigheter,
som särskilt uttalade sig därom.

När Kungl. Majit den 1 mars i år framlade sin på lärarlönesakkunnigas
förslag grundade proposition angående överlärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden,
uttalade finansministern efter gemensam beredning med dåvarande
ecklesiastikministern beträffande tillsättningsförfarandet följande.

»För egen del är jag icke beredd att nu upptaga förevarande tillsättningsfråga
till avgörande. Ett skäl för att frågan rätteligen bör vila tills vidare finner jag
ock däri, att denna fråga ingripande berör förhållandet mellan staten ^och skoldistrikten,
vilket förhållande enligt givet uppdrag skall bliva föremål för utredning
av 1945 års folkskolesakkunniga.»

Riksdagen godtog detta uttalande.

Jag vill slutligen som min mening uttala, att skolstyrelserna böra ha ett
betydande inflytande vid tillsättning av överlärartjänster. Formen för detta inflytande
kan diskuteras. Jag håller inte för otroligt, att detta inflytande till och
med skulle bli större enligt lärarlönesakkunnigas förslag än enligt nu tillämpade

Lördagen (Ion 23 november 1946.

Nr 38.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
grunder. Urvalet skulle nämligen i det förra fallet ske mera uteslutande med
hänsyn till de speciella överlärarmeriterna. Saken kommer väl så småningom
upp till ny omprövning, sedan folkskolesakkunniga behandlat bland annat detta
spörsmål.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla, att jag icke är villig att medverka
till en ny ordning vid överlärartillsättningar, som skulle försvaga de
kommunala skolstyrelsernas inflytande vid dessa viktiga avgöranden.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för det svar på min interpellation,
som han här lämnat.

Statsrådet erinrar i sitt svar örn sin ordförandetid i 1941 års lärarlönesakkunniga
och örn deras den 30 november 1944 avlämnade betänkande med förslag
till reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans
Överlärare m. in. Som de intentioner, vilka där komma till uttryck, i väsentliga
punkter visat sig sammanfalla med ett av de alternativa förslag till lösning av
problemet örn ^tillsättandet av överlärartjänster, som anföras i min interpellation,
och alitsa även sammanfalla med statsrådets mening i ämnet för två år
sedan och som statsrådet rimligtvis också i dag omfattar, vill jag här något
utförligare erinra örn de sakkunnigas tankegångar 1944.

Man erinrar i betänkandet — SOU 1944: 64 — örn att riksdagen 1935 efter
att till bedömande lia upptagit Kungl. Maj:ts proposition nr 174, som byggde
pa det förslag, som framlagts av 1934 års folkskolesakkunniga, med skärpa
framhållit, att det kommunala initiativet vid tillsättandet av överlärartjänster
borde starkare betonas och skolrådens personkännedom i större omfattning
tagas i anspråk. Da fråga uppstode örn tillsättande av överlärartjänst skulle
skolrådet med eget yttrande insända ansökningshandlingarna till skolöverstyrelsen,
som hade att upprätta tjänsteförslag, varefter skolrådet skulle
inom det av överstyrelsen upprättade förslagets ram meddela förordnande på
överlärartjänsten. Kungörelserna av ar 1936 utfärdades i enlighet med dessa
riksdagens önskningar. Detta var den bakgrund, mot vilken 1941 års lönesakkunniga
arbetade. Den gäller, såsom statsrådet här erinrat örn, även i dag.

I 1944 års utredning övergår man därefter till att citera framställningar
från överlärarna. Sveriges överlärarförbund skrev den 4 januari 1938 till
Kungl. Maj.-t och påpekade bl. a. behovet av en reform beträffande överlärarnas
ställning i folkskolans organisation. »Det synes», hette det bl. a., » överrärareförbundet
oundgängligt, att överlärarna i likhet med skolledarna vid
andra läroanstalter erhålla en ställning så fast, att deras arbete icke hindras
av ängsligt hänsynstagande till olika mening sriktning or å verksamhetsorten och
att deras avlöningsförhållanden icke bil beroende av enskilda skoldistrikts vilja
eller förmåga att lämna dem en rättvis lön för arbetet.»

Skrivelsen remitterades till skolöverstyrelsen. I skrivelse dit den 6 december
1938 förtydligade överlararförbundet sin framställning. Man hävdade nu med
ali skärpa, att tillsättning-en av Överlärare skulle överflyttas från den lokala
skolstyrelsen till en central myndighet, i detta fall kungl, skolöverstyrelsen.
Man papekade, att vid andra läroanstalter, såsom lärlings- och yrkesskolor,
högre folkskolor, kommunala mellanskolor och realskolor, skolledarna tillsattes''
av central myndighet.

C)m man sätter sig iiy i detta problem, måste man säga sig, att det ligger
något abderitiskt i att sa fort det är fråga örn den allra minsta realskola —
den har kanske bara fyra klasser — anses det inte kränkande för den kommunala
självstyrelsen, att skolledaren tillsättes av Kungl. Maj:ts organ, men
väl så fort man kommer in på folkskolans område.

Nr 38.

Lördagen den 23 november 1940.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)

Överlärarförbundet fortsatte sin decemberskrivelse på följande sätt: »Det är
förbundsstyrelsens bestämda uppfattning, att det finns större garanti för rättvisa
vid överlärareval, arn kungl, skolöverstyrelsen förordnar, sedan den lokala
skolstyrelsen och statens folkskolinspektör givits tillfälle att yttra sig i ärendet.
Den lokala skolstyrelsen måste motivera sin främsta kandidats företräde
och torde därvid anstränga sig att få fram de reella meriterna, varemot ovidkommande
personliga och politiska hänsyn bortfalla. Som det nu är, kan den
av överstyrelsen i tredje rummet placerade väljas utan någon som helst motivering,
även örn han skulle vara mycket underlägsen de övriga på förslag
uppförda.»

Antingen — och detta är väl det troliga — hade överlärarförbundet redan vid
denna tidpunkt, alltså för åtta år sedan, samlat vissa erfarenheter, eller också
har man visat sig besitta en profetisk skarpblick av icke föraktligt slag.

Överlärarförbundet fortsatte: »På samma sätt skapas garantier mot godtycke
och ovidkommande synpunkter vid förnyade förordnanden. Skolstyrelsen måste
ordentligt motivera sin önskan örn eventuellt ombyte av Överlärare. Medvetandet
härom skapar hos överläraren större trygghet i utövandet av den dagliga
gärningen. Psykologiskt sett är det också mycket betydelsefullt, att lärarpersonal,
skolstyrelse och barnens målsmän veta, att skolledaren förordnats i
fri och öppen konkurrens av en central myndighet, som därtill är ett kollegialt
ämbetsverk.» Man säger sig också tro att överlärartjänsterna skulle bli mera
populära bland lärarna, örn den föreslagna reformen för tillsättandet genomfördes.

Skolöverstyrelsen svarade på dessa synpunkter den 27 december 1938 och
förklarade sig anse att »förslaget att ställa de lokala folkskolestyrelsema utan
direkt inflytande på valen av skolledare väcker sannolikt starka betänkligheter
och detta inte minst därför, att det berör det ömtåliga problemet om gränserna
för den kommunala självstyrelsen». Det vore även svårt att i skolöverstyrelsen
ha nödig personkännedom. Därför avstyrkte man initiativ till 1939 års riksdag.

Saken blev emellertid anmäld i propositionen nr 252 vid 1939 års riksdag,
vilket visar, att statsrådet Engberg uppenbarligen blivit intresserad av frågeställningen,
och en utredning förordades, vilken också riksdagen gick med på
Uppdraget gick först till skolöverstyrelsen, men då denna tackade nej, gick
budet till 1941 års lärarlönesakkunniga, varifrån det av mig tidigare omnämnda
betänkandet sedermera kom.

Lärarlönesakkunniga sammanträdde bl. a. med representanter för Sveriges
överlärarförbund i september 1942, och överlärarrepresentanterna sammanfattade
senare i en skrivelse sina yrkanden, vilka i allmänna drag sammanföllo
med dem som tidigare här återgivits och som man kompletterade i början av
påföljande år. De sakkunniga tillfrågade även folkskolinspektörerna örn deras
mening och fingo därifrån positiva uttryck för en reformvilja.

De sakkunniga sammanfattade därefter sin mening på området. Vad själva
tillsättningen av kommunal folkskolinspektör och Överlärare angår, betonade
man dessa tjänsters stora betydelse. Man stannade för, som statsrådet här erinrade
örn, att förorda tjänsternas tillsättande av skolöverstyrelsen som, hette
det, »torde äga den största kompetensen att bedöma sökandenas kvalifikationer
för befattningarna i fråga». De sakkunniga tillägga: »Härigenom torde även
vinnas större garanti för att enhetliga principer tillämpades vid tillsättningarna
samt att ovidkommande hänsyn så vitt möjligt eliminerades.» Man polemiserade
mot uppfattningen, att utnämningen borde ligga kvar hos de kommunala
myndigheterna, därför att folkskoleväsendet vore en kommunal angelägenhet.
Regeln, framhöllo de sakkunniga, gäller ej för borgmästare, ej för vissa präster,

Lördagen den 23 november 194Ö.

Nr 38.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
e,j för rektorerna vid de högre kommunala skolorna m. fl. Man betonade även,
att man ansåg, att det kommunala initiativet ej skulle bortfalla. Meningen
vore, att skolstyrelserna skulle insända motiverat förslag för den eller de sökande,
som skolstyrelsen ansåg böra i första hand komma i fråga till befattningen.
Man förutsatte, att detta skulle vara av värde och att skolöverstyrelsen
skulle, som man sade, »taga vederbörlig hänsyn till de lokala skolstyrelsernas
uttalande».

Detta var alltså statsrådets mening örn denna fråga år 1944. Jag understryker,
att de sakkunniga sade sig anse, att skolöverstyrelsen vöre den mest
kompetenta utnämningsinstansen och att man på denna väg hade utsikt att få
bukt med, som de sakkunniga uttrycka sig, »ovidkommande hänsyn». I dessa
formuleringar ligger uppenbarligen ett erkännande av riktigheten i den kritik
av de nuvarande förhållandena, som överlärarförbundet i olika sammmanhang
framfört. Även förbundet hade talat om behovet av »större garanti för rättvisa
vid överlärarval», om »ovidkommande personliga och politiska hänsyn» m. m.

Jag vill gärna instämma i statsrådets mening, att skolstyrelserna »böra hja
ett betydande inflytande vid tillsättning av överlärartjänster». Men jag skulle
vilja betvivla statsrådets förmodan, att detta inflytande bleve större, örn utnämningen
förlädes till skolöverstyrelsen. En dylik ståndpunkt torde ej med
utsikt till framgång kunna hävdas. Däremot förefaller det mig, örn man nu
väljer att gå denna väg, som örn därmed den kommunala självstyrelsen icke tillfogades
något obotligt avbräck. Den bevarade ett tillbörligt inflytande och
räddades från stora och farliga frestelser.

Under sådana omständigheter vill det synas mig, som om statsrådets bragelöfte
i slutmeningen av interpellationssvaret vore något förhastat, då statsrådet
säger sig »icke vara villig att medverka till en ny ordning vid överlärartillsättningar,
som skulle försvaga de kommunala skolstyrelsernas inflytande vid
dessa viktiga avgöranden». Antingen måste detta betyda, att ordföranden i 1941
års lönesakkunniga hade en annan mening än dagens ecklesiastikminister, eller
också att statsrådet i dag överskattar den rådgivande roll, som 1944 års sakkunniga
tillämnade skolstyrelserna. Det är dock en viss skillnad mellan att ge råd
och att besluta utan att behöva motivera sitt beslut. Jag kan i detta sammanhang
också erinra örn vad skolöverstyrelsen 1938 svarade på överlärarförbundets
hemställan örn, att överlärartjänsterna skulle tillsättas av skolöverstyrelsen:
förslaget att ställa de lokala skolstyrelserna utan direkt inflytande på
valet av skolledare kunde väcka betänkligheter. Det visar, huru skolöverstyrelsen
i detta läge 1938 uppfattade de inviter till förändringar i systemet, som överlärarförbundet
hade framfört.

Det största värdet med utnämning genom ett kollegialt ämbetsverk synes
mig ligga däri, att beslutet håres upp av den ansvarskänsla och den respekt för
sakliga synpunkter, som känneteckna och böra känneteckna den svenske ämbetsmannen.
Vi ha i detta avseende stolta traditioner att bevara, ett kapital av
omutlig heder och redbarhet att förvalta. Denna ämbetsmannaidealism — eller
vad jag får kalla den — utgör i sig, som överlärarförbundet säkerligen åsyftade
i sin skrivelse 1938, en större garanti för rättvisa än något annat. Beslutet blir
samvetsbundet i och med att det fattas under ämbetsmannaansvar. Jag vet, att
man känner på det sättet bland våra ämbetsmän, och det bör vara så. Att allmänheten
önskar, att det förblir så, står utom varje tvivel.

Det har med undantag för den lilla glidning, som jag trott mig kunna förmärka
i statsrådets svar men som kanske från min sida är en missuppfattning,
varit en tillfredsställelse för ling att kunna iakttaga överensstämmelsen i stora
drag i mitt sätt att se på här berörda ting och statsrådets. Huruvida en lösning
av problemet ligger på den linje, som de sakkunniga förordade 1944, är emellertid

Nr 38.

Lördagen den 23 november 1946.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
ovisst. Statsrådet Erlander förordade i våras i proposition nr 194 fortsatt utredning
genom 1945 års folkskolesakkunniga, och det var helt säkert under
för handen varande omständigheter, då remissmyndigheterna avstyrkt 1941 års
sakkunnigas förslag m. m„ välbetänkt. Det kan tänkas, att det finns även
andra vägar att beträda.

En svaghet i det system, som i dag tillämpas, torde vara, att bestämmelsen i
folkskolestadgan § 19 mom. 7, att skolrådet, sedan förteckningen över de sakkunniga
blivit uppgjord, med eget yttrande över de sökande skall överlämna
handlingarna i ärendet till skolöverstyrelsen, icke fattats så, att den innebär ett
önskemål, att man så sakligt och övertygande som möjligt bör motivera en
eventuell ståndpunkt. På den, punkten har överlärarförbundet i sin skrivelse från
1938 och senare övat kritik. Jag har också fått detta bekräftat genom de
många personliga kontakter, som jag i samband med min interpellation har
tagit, och kritiken synes således inte sakna fog. En ändring i detta avseende,
har man sagt mig, skulle kanske kunna lägga en hel del till rätta.

Jag vill, herr talman, till sist även tillåta mig att erinra örn en annan utväg,
som antytts i min interpellation, nämligen en möjlighet att få besvär i samband
med kommunala tjänstetillsättningar prövade. Vid riksdagen 1939 väcktes
det från högerhåll och från folkpartiet i bägge kamrarna motioner med begäran
bl. a, örn utredning och förslag rörande sådan ändring i kommunallag och eventuellt
andra lagar och förordningar, att frågor örn tillsättning av kommunala
tjänster må kunna i större utsträckning än nu är fallet underkastas prövning i
besvärsväg och därigenom i görligaste mån garantier skapas för att vid sådana
tjänsters tillsättning behörig hänsyn tages till förtjänst och skicklighet. Besvärsvägens
möjligheter innebära nu, som bekant, endast rättelser i det formella
behandlingssättet. Man framhöll, att den kommunala självstyrelsen så
litet sorn möjligt borde trädas för nära, men eftersom missbruk förekommo,
borde bot för dessa sökas. En liknande motion väcktes också vid 1946 års riksdag.
Konstitutionsutskottet avstyrkte även i år och yttrade bl. a., att det skulle
innebära ett viktigt avsteg från en av huvudprinciperna för den kommunala
förvaltningen och ett djupt ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten
att medgiva lämplighetsprövning vid besvär till statligt organ i kommunala
tjänstetillsättningsärenden, och detta borde därför enligt utskottets mening ej
ifrågakomma. Utskottet framhöll även, att de kommunala sammanslutningarna,
bestämt avstyrkt en ändring i detta hänseende. Kamrarna följde utskottet.

Detta svartsjuka värnande av den kommunala självstyrelsen är naturligtvis
på sitt sätt imponerande. Men jag frågar: är en dylik metod klok? Ett faktum
synes mig vara, att de missförhållanden, som jag här talat om, verkligen finnas.
Jag kan åter erinra örn överlärarförbundets smått harmsna påpekanden i skrivelserna
före 1939 och det erkännande, som gavs den kritik, som förbundet riktat
mot den nuvarande ordningen, i lärarlönesakkunnigas betänkande.

Jag erinrar också om framställningen från TCO den 15 december 1945, där
man bl. a. uttalar, att icke minst på det kommunala området hänsyn till »personliga
relationer» spelat in eller att »under hänsynstagande till det förhållandet
att vederbörande företrätt en sådan politisk uppfattning, som varit överensstämmande
med den som de beslutande myndighetspersonerna företräda», utnämningar
ägt rum. som väckt ont blod. Man hotade med att. örn ej rättelse
skedde, genom »ett enhetligt organiserat uppträdande hävda dessa linjer
— d. v. s. principerna om förtjänst och skicklighet — och därigenom bidraga
till en för samhället och dem själva sund utveckling».

En viss oro och olust synes alltså finnas. Då så är fallet, förefaller det mig
vanskligt att alltid låtsas, som örn det regnade, då detta missnöje tar sig uttryck.
Den svenska kommunala självstyrelsen kanske rent av vore bäst betjänt med

Lördagen den 23 november 1946.

Nr 38.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arhetsområde. (Forts.)
att få sina skönhetsfläckar på hithörande område avtvättade. Det är min tro,
att den har mera att vinna härpå än att förlora.

Jas ber, herr talman, att med dessa ord än en gång få framföra mitt tack tili
statsrådet Weijne, en man, som vi skolfolk — det vill jag gärna begagna tillfället
att säga — oavsett var vi politiskt höra hemma, hysa respekt för och förtroende
till, för hans välvilliga svar på min interpellation, ett svar, som^ visserligen berört
ett delområde av det större frågekomplex, som jag här på slutet antytt,
men som dock väl illustrerat, vad jag avsett att få belyst.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! När jag här uttryckligen säger ifrån,
att jag inte vill vara med örn åtgärder som minska det kommunala inflytandet
vid överlärartillsättningar, begär jag att bli trodd på mitt ord. Det är inte
en ny uppfattning som jag därmed ger uttryck åt. När vi i mitten pa 1930*-talet i statsutskottet, där jag då deltog i arbetet, behandlade frågan om tillsättning
både av Överlärare och folkskollärare, medverkade jag till en ändring
i Kungl. Maj:ts proposition, varigenom de kommunala skolstyrelserna fingo
initiativet. De fingo alltså först säga sin mening och blevo inte redan från
början bundna av statliga instansers standpunktstagande. ^ .

Jag har fortfarande den uppfattning som jag då gav uttryck åt, och jag
hade också den uppfattningen när jag satt i lärarlönesakkunniga. Örn interpellanten
hade velat roa sig med att citera ett annat uttalande av de sakkunniga,
skulle han ha funnit att det inte råder något som helst motsatsförhållande. Pa
s. 49 i de sakkunnigas betänkande står nämligen beträffande nu gällande ordning:
»Då överstyrelsen nu på förslag till överlärarbefattning uppför tre. sökande,
är överstyrelsen i viss män bunden av sökandenas formella meriter.
Det kan inträffa, att den för uppdraget mest lämpade som kanske förordats
av skoldistriktet, på grund av bristande formella meriter icke kan uppföras a
förslaget och sålunda icke komma i fråga. Örn överstyrelsen däremot förordnar
Överlärare, får överstyrelsen en friare ställning och kan mera taga hänsyn till
sökandenas allmänna lämplighet såsom Överlärare.»

Där ha vi uttryckligen sagt ifrån, att man syftar till en ordning som avser
att ge utrymme åt den reella kompetensen på bekostnad av den formella.

När interpellanten här kritiserar de fall, där man väljer den pa tredje
förslagsrummet uppförde —- jag skulle nästan tro att han mera tänkte pa ett
fall, där en i tolfte förslagsrummet blev vald — har jag den uppfattningen
att det inte alls är säkert, att den som har fatt första förslagsrummet är reellt
mera meriterad, eftersom man är bunden av formella kompetensvillkor.

Vi hade nyligen att i departementet ta ställning till ett klagoärende från ett
av Stockholms förortsdistrikt, där man förmodligen, örn man hade haft möjlighet
till ett friare bedömande, skulle ha kunnat uppföra den klagande pa
förslagsrum, men där det med hänsyn till de nuvarande mera formbundna
bestämmelserna var fullständigt uteslutet.. _

Jag vill vidare starkt understryka, att jag tror att man vid skolans framtida
utveckling måste ge kommunerna ett större inflytande än de för närvarande ha
i fråga om skolväsendets utformning. Jag tror att det skulle vara till fördel
för de allmänna läroverken, som nu äro rent statliga skolor, örn kommunerna
hade ett visst inflytande även på dem. Men om man har denna allmänna uppfattning,
som sannolikt delas av 1946 års skolkommission, är det klart att man
inte kan medverka till åtgärder som avse att eliminera kommunernas inflytande
i skolfrågor. Även örn jag skulle kunna tro att det inflytandet skulle bli
starkare efter en ändring av bestämmelserna rörande tillsättning av Överlärare
på sätt lärarlönesakkunniga föreslagit, mäste jag dock fästa ett visst avseende

Nr 38.

Lördagen den 23 november 1946.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
vid att de kommunala myndigheterna själva inte tro det utan hellre vilja behålla
den nuvarande ordningen.

Jag vill slutligen säga att jag inte förstår, vart interpellanten syftar med
ett kommunalt besvärsinstitut i det här sammanhanget, ty örn man behåller
den nuvarande ordningen, innebär den att skolstyrelsen till sist väljer bland de
på förslaget uppförda. Skulle man hos ett kommunalt besvärsinstitut kulina
överklaga skolstyrelsens val på reella grunder och alltså frånta styrelsen rätten
att välja inom ett upprättat förslag, skulle väl en sådan lösning vara fullständigt
orimlig. Behåller man det nuvarande förfarandet, kan det under inga förhållanden
förenas med besvärsrätt över valet annat än i vad avser att rent formella
villkor blivit uppfyllda.

Fru Alm: Herr talman! Såväl i sill interpellation som i dag i samband nied
statsrådet Weijnes svar å interpellationen har lektor Arrhén talat örn »ovidkommande
synpunkter» — ovidkommande personliga och politiska synpunkter
som kunna spela in vid överlärarutnämningar, när dessa ske i den kommunala
självstyrelsens tecken, alltså i de fall då kommunerna själva bestämma.

I en tidigare version av herr Arrhéns interpellation exemplifierade han detta
påstående med ett fall, som nyligen inträffat i Stockholm, och insinuerade att
den i det fallet utnämnde fått sin befordran tack vare politiska meriter och
inte sakliga sådana.

Såsom ledamot av Stockholms folkskole direktion och med nöje medansvarig
för den utnämning, som herr Arrhén misstänkliggjort, känner jag behov att
här säga några ord.

Herr Arrhén har visserligen inte i dag upprepat sin tidigare anklagelse, men
han har gjort det i pressen, och hans partiorgan, Svenska Dagbladet, har i en
ledande artikel så pass ovederhäftigt strukit under påståendet, att en viss överlärarutnämning
är resultatet av partivänners välvilja, att jag inte kan låta
det stå helt oemotsagt. Eller vad sägs örn följande räder ur Svenska Dagbladet:
»Kan interpellationen leda till att ett annat system vinner insteg, skulle det
hälsas med tillfredsställelse av lärarpersonalen med undantag för dem som hoppas
på att politiska meriter skola fylla ut bristen på pedagogiska.»

Till detta kan genmälas, att tidningen och herr Arrhén inte ha mycket hum
örn lärarpersonalens i Stockholm reaktion inför utnämningen i fråga. I själva
verket förhåller det sig så, att personalen ganska allmänt erkänner den sakkunskap
och lämplighet, som den utnämnde i eminent grad är i besittning av.
Det har Svenska Dagbladet saknat tillräckliga kontakter med lärarpersonalen
för att upptäcka.

Belysande är att till fnlkskoledirektionens senaste sammanträde hade inkommit
en framställning från samtliga lärare vid den skola, där vederbörande förut
tjänstgjort, med en enträgen begäran att få behålla honom i skolan som sin
Överlärare, och med ändring av sitt tidigare beslut har folkskoledirektionen låtit
honom stanna vid den skola, där han förut tjänstgjort och där det också fanns
en öyerlärarvakans. Tror någon att dessa lärare äro villiga att skriva under
på tidningens omdöme, att »alla hans underordnade lärare komma att ha en
pedagogiskt bättre utrustning än sin övervakande chef»? Tvärtom, de äro djupt
indignerade, och likaså folkskoledirektionens ledamöter av olika politisk färg.
Direktionen har nämligen enhälligt vitsordat, att vederbörande bör tillerkännas
»en framskjuten plats bland de sökande» med hänsyn till gällande befordringsgrunder.

Jag skall inte gå vidare in på detta fall —- herr Arrhén förefaller nu att ta
frågan örn överlärarutnämningar mera från den principiella sidan. Jag skall

Lördagen den 23 november 1940.

Nr 38.

Ang. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
då bara tillägga litet om överlärarutnämningar, såsom vi se på dem med kommunala
ögon.

Jag är bestämd anhängare av att kommunerna själva skola få behålla det
sista avgörandet när det gäller utnämning av Överlärare. Att valet endast kan
komma att stå mellan kompetenta sökande svarar skolöverstyrelsen för, och
i fall där överstyrelsen inte är enig Kungl. Maj :t. Det stora antalet sökande
till detta slags tjänster gör konkurrensen och gallringen mycket hård, och någon
risk för att formellt inkompetenta sökande komma på förslag till överlärartjänster
finns alltså inte.

Däremot händer det, att praktiskt olämpliga personer göra det, örn de ha
tillräckligt höga formella meriter — akademiska examina och dylikt. Skolöverstyrelsen
har haft en benägenhet att taxera akademiska meriter högt —
enligt min och mångas mening för högt. En lärare som har studerat till fil.
kand. -— kanske i ämnen, som föga beröra folkskolans undervisningsstadium,
t. ex. grekiska eller astronomi — en, för att nu välja ett renodlat fall, kammarlärd
utan den organisationstalang och samarbetsförmåga, som en skolledare
bör lia, kan av skolöverstyrelsen bli uppförd på förslag framom en praktiskt
dugande kraft, som visat sin administrativa förmåga i ungdomsledararbete, i
aktivt föreningsarbete eller i kommunalt och socialt arbete av stor räckvidd.
Överstyrelsen kan kanske inte lastas för att den medverkar till sådant; den
kan ursäktas med att den ju inte lika bra som de lokala skolmyndigheterna kan
känna till och bedöma de sökandes lämplighet med hänsyn till den fjärde befordringsgrund,
som statsrådet nämnde nyss, alltså egenskaper som företrädesvis
erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan.

Det är därför en mycket förnuftig anordning, att den kommunala skolstyrelsen,
som oftast känner de sökande personligen och på nära håll har kunnat bedöma
deras skolgärning och deras ledarförutsättningar, har möjlighet att välja
sina Överlärare själv bland de av skolöverstyrelsen uttagna och rekommenderade
personer som befunnits meriterade att komma på förslag. Jag hoppas
också att den kommunala självbestämmanderätten inte måtte avskaffas på den
punkten. Jag har verkligen mycket svårt att förstå att herr Arrhén, som tidigare
i denna kammare talat så mycket mot centralbyråkrati av alla sorter, i sin
interpellation har velat förorda ett överförande av överlärarutnämningarna till
ett centralt ämbetsverk.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag förstår att herr Arrhén har haft en
önskan att på något sätt överskyla sina misslyckanden som interpellant, men
jag undrar ändå örn det varit nödvändigt att uppbygga de fåtaligt församlade
kammarledamöterna med ett anförande på över en halvtimme.

Som bekant framställde herr Arrhén sin första interpellation i en sådan form,
att han vid nästföljande plenum fann sig föranlåten återkalla den. När han
gjorde det, hade han emellertid en annan interpellation i bakfickan, nämligen
den som i dag har blivit besvarad. Men också denna interpellation synes mig
vara mycket överflödig. Såsom herr Arrhén, när han nu närmare satt sig in
i frågan, själv här redogjort för, har nämligen hela det frågekomplex, som han
med interpellationen velat bringa under riksdagens prövning, varit föremål
för behandling av riksdagen ungefär vid midsommartiden i år. Jag undrar,
herr Arrhén, hur det skulle gå med vårt riksdagsarbete, om departementscheferna
på hösten interpellerades örn sin ställning till de frågor, som de under
våren förelagt riksdagen, och örn till yttermera visso detta gjordes av personer
som inte observerat frågans tidigare riksdagsbehandling och som inte i samband
med denna bidragit vare sig med något anförande under diskussionen eller

Nr 38.

Lördagen den 2.3 november 1946-

Ang. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
med någon motion. När herr Arrhén har varit så livligt intresserad av den
fråga som han här behandlat, hade det ju varit mycket lämpligt örn han i våras
väckt en motion, där han bragt dessa synpunkter under statsutskottets och kamrarnas
prövning. Så här i efterhand är det lite för sent att ta upp saken.

Emellertid vill jag betyga, att herr Arrhén, som efter vad jag antar är en
skicklig lärare, i varje fall har visat sig vara en duktig elev; sedan han fått
bakläxa har han läst bättre på, och när han i dag mötte upp i kammaren kunde
han tydligen frågan på ett helt annat sätt än när han skrev sin interpellation.
Det finns otvivelaktigt ett och annat beaktansvärt inte bara i de referat herr
Arrhén här lämnat kammaren, utan också i de egna reflexioner han på vissa
punkter har gjort. Jag skall inte begagna tillfället att deklarera vare sig mitt
instämmande med honom eller mitt avståndstagande; frågan kommer säkerligen
tillbaka så småningom, det har ju ecklesiastikministern betonat, och då får man
ju tillfälle att närmare precisera sina ståndpunkter.

Jag vill emellertid, då fru Alm i sitt anförande här nyss uttryckte ett beklagande
av att skolöverstyrelsen lagt alltför mycket formella synpunkter på
bedömandet av förslagen, poängtera att jag tror att denna anklagelse inte är berättigad.
Det är visserligen sant, att överstyrelsen räknat med och är nödsakad
räkna nied akademiska meriter som ett plus vid uppsättandet av förslag
till överlärartjänster, men det är inte alls så, att man har lämnat praktisk
erfarenhet och visad organisationsförmåga vid sidan då man har upprättat förslagen.
.Tvärtom, i den mån man av handlingarna har kunnat få dessa egenskaper
dokumenterade har det alltid fästs stor vikt vid dem. Att de ändå ibland
blivit förbisedda hänger helt enkelt samman med att överstyrelsen i de flesta
fall inte haft annat att gå efter än de papper som blivit insända, och örn vederbörande
lärare inte i sina ansökningshandlingar angivit sådan verksamhet, som
fru Alm talar örn, och skolstyrelsen och folkskoleinspektören i sina yttranden
inte heller ha nämnt någonting örn den, så är det omöjligt för skolöverstyrelsen
att taga hänsyn till denna sak. Sedan emellertid både inspektörer,
skolstyrelser och lärare mera fått betydelsen av meriter av detta slag
klar för sig, har på denna punkt en ändring skett — det blir allt vanligare
att, då ansökningshandlingarna komma in, också meriter av detta slag redovisas
—• och jag vill försäkra fru Alm att man i skolöverstyrelsen fäster stor
vikt också vid dessa meriter.

Herr Forslund: Herr talman! Under en lång tid har jag tillhört en skolstyrelse,
och jag är således en representant för den institution, som interpellanten
anser har en mycket stor svaghet när det gäller att handlägga ärenden
av det slag det här är fråga om.

Jag kan inte förstå vad interpellanten kan ha för stöd för denna sin åsikt.
Det synes också framgå av hans resonemang, att han har en hel del brister
i sitt kunnande både i fråga örn folkskolans organisation och i fråga örn en
överlärares arbetsuppgifter. En Överlärare är i allmänhet inte bara en tjänsteman
av samma slag som en Överlärare här i Stockholm, där det finns en överstyrelse
i form av en folkskoledirektion, utan i stora delar av landet äro nog
överlärarna verkliga skolledare, vilkas uppgift omfattar allt som inlägges i
detta begrepp. En sådan Överlärare skall inte bara kunna undervisa, utan han
skall också vara en kommunal förvaltningsman, som kan bedöma en hel del
ting ur kommunal synpunkt och sköta skolans angelägenheter på bästa möjliga
sätt. Och detta är speciellt viktigt nu, sedan skolan fått ytterligare arbetsuppgifter,
bland vilka de ekonomiska problemen ha en icke ringa betydelse.

Jag vill dessutom säga, att jag betraktar det som en svaghet hos herr Arrhén
när han så starkt gör gällande, att den mening, som jag företräder och som över -

Lördagen den 23 november 1940.

Nr 38.

Ang. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
ensstämmer med vad statsrådet här har sagt, nämligen att kommunerna böra,
få ha kvar sin bestämmanderätt i viss utsträckning, skulle vara ett utslag av
svartsjuka, och han betraktar detta som skönhetsfläckar o. s. v. Det är ord
och ingenting annat, utan något som helst reellt värde.

Sedan undrar jag: är inte granskningen redan förstärkt i fråga örn Överlärare?
En Överlärare är ju en folkskollärare. Varför säger då inte interpellanten,
att också sådana skola tillsättas av överstyrelsen? Det är ju så, att när vi skola
tillsätta en folkskollärare räcker det med det förfarandet, att skolstyrelsen upprättar
förslag och att folkskolinspektören avger ett yttrande. När det gäller
Överlärare stannar det inte vid folkskolinspektörens yttrande, utan ärendet går
upp till skolöverstyrelsen. Jag menar, att där har man beträffande överlärarna
fått en garanti för att ytterligare en noggrann granskning sker av de ansökningshandlingar
som föreligga.

Jag vill i all korthet ge uttryck för den meningen, att vi i skolstyrelserna,
utan att vara främmande för tanken att man kan få jämka på sin beslutanderätt
o. s. v., ändå se en begränsning i skolstyrelsernas befogenheter som någonting
besvärligt. I åtskilliga avseenden skulle man sannolikt kunna förfara enklare
vid ''tillsättandet av lärartjänster, om skolstyrelserna finge litet större befogenheter.
Det finns åtskilligt i detta förfarande, som skulle kunna förenklas,
men det bör inte ske på det sätt som interpellanten här har förordat.

Det är detta, herr talman, som jag har velat passa tillfället att säga, och
jag tackar statsrådet för att han har svarat interpellanten på det sätt som han
har gjort, när denne nu är ute för att försöka frånhända skolstyrelserna den
lilla beslutanderätt som de ännu ha kvar i dessa ting.

Herr Arrhén: Herr talman! Med anledning av herr Forslunds inlägg, om
jag får börja med det, skulle jag vilja säga, att det icke varit utan skäl, som
jag upptagit dessa förhållanden till granskning. Här säga ni, som nu ha talat,
att det är nästan otillbörligt att gå den kommunala självstyrelsen in på livet
och kritisera den, att skolstyrelserna redan nu lia så litet att säga till om och
att detta angrepp till varje pris måste tillbakaslås. Men ni synas bortse från
att här samtidigt föreligger en kritik, vilken ni icke kunnat jäva.

Jag erinrar örn de många citat — jag gjorde med avsikt många citat för att
få starkare bakgrund till vad jag avsåg — som jag gjorde ur den skrivelse
från överlärarförbundet, som presenterades i utredningen, och jag erinrar om
TCO:s skrivelse och i övrigt kända förhållanden på detta område.

Det lyste också fram litet av det nuvarande systemets funktion i det anförande,
som fru Alm höll, nämligen när hon sade någonting om att det hade
varit uppvaktningar eller petitioner från den skola, där en viss sökande hade
tjänstgjort. Detta blottar ett tillvägagångssätt, som mycket erinrar om hur det
går till, när man väljer priist ute i de olika församlingarna, och som ofta kritiserats
här i riksdagen. Det är inför ett dylikt, åt opinionens vindar överlämnat
tillsättande av vissa tjänster, som man verkligen kan ha anledning att
fråga sig: är ett system, som kännetecknas av dylika metoder, lämpligt eller
inte?

Herr Forslund frågade ironiskt, örn man kanske rent av skulle kunna ifrågasätta,
om inte folkskollärarna skulle utnämnas av ett statligt organ. På den
frågan svarar jag: nej, i nuvarande läge icke, ty det vore otänkbart, att ett
centralt organ skulle kunna tänkas sitta inne med den personkänn edam, som
härför skulle fordras, men frågan är icke omöjlig att diskutera under vissa
förutsättningar, nämligen örn man kan tillskapa mellaninstanser för tillsättandet
av dessa tjänster — jag nämnar såsom exempel domkapitlet, någon särskild
byrå i länsstyrelsen eller någonting i den stilen.

Nr 38.

Lördagen den 2.3 november 1940.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)

För att exemplifiera, att det inte står så synnerligen bra till på även detta
område, har jag tagit med mig ett brev bland de mångå, som jag har fått med
anledning av den här interpellationen, ett brev, som alltså snarast berör tillsättningen
av folkskollärartjänster. Jag skall göra ett citat ur det, utan att kanske
i alla delar vilja underskriva vad vederbörande säger, bara som ett exempel
på vad man anser om dessa ting ute i bygderna.. Det heter så här: »Grundlagens
bud örn, att förtjänst och skicklighet allena skola vara utslagsgivande vid tjänsters
tillsättande är, vad angår folkskolans lärare, tämligen illusoriskt. Det
heter visserligen i befordringsordningen, att de tre bäst meriterade uppföras på
förslag men av dessa tre kan den sämst meriterade — såsom ofta sker på
landet — av det beslutande organet utnämnas irtan att någon klandertalan
däremot med framgång kan anföras. Godtycket gör sig därför, åtminstone i
landsorten, starkt gällande vid dylika tjänsters tillsättande. Den ena skolstyrelsen
kan inom sig hysa en ''stark man'', som anser, att en lärarinna icke bör vara
gift, en annan kan lia en släkting, som han önskar placerad etc. Ofta förekommer
det, att personer, som vederbörande ämnar gynna, uppsättas på förslag,
trots att de på grund av sina svaga meriter icke skulle där ha plats. Härtill
kan genmälas, att vederbörande då med framgång kan besvära sig. Ja, det
är lättare sagt än gjort. Med den tillkrånglade och omständliga besvärsordning,
som gäller för folkskolans lärare, dra sig de flesta för att tillgripa den åtgärden,
och därmed är målet att gynna en obehörig vunnet. Nuvarande system
för tillsättande av tjänster inom folkskolan tarvar uppenbarligen en ändring
med det snaraste.»

Detta är ett stickprov. Det är möjligt, att jag misstar mig, men jag tror
i alla fall, att det är en liten vink om vad en viss opinion i landet anser i dessa
avseenden.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till vad herr statsrådet här yttrade i sitt
andra inlägg. Han citerade ett par meningar på s. 49 i betänkandet och påpekade,
att man 1944 skulle ha haft den tanken, att man i skolöverstyrelsen
skulle få större möjligheter att utnämna en, som enligt den nuvarande fjärde
befordringsgrunden skulle vara lämplig. Men det är väl i alla fall inte meningen,
att man skall utesluta de andra tre befordringsgrunderna, som vi för
närvarande lia! Det står ju dock i utredningsförslaget också talat om »insikter
och erfarenhet», och med insikter måste i detta fall menas en sammanslagning
av den första och den andra befordringsgiunden i nuvarande stadga, alltså av
undervisningsskicklighet och examina.

Jag tror inte, att herr statsrådets ståndpunkt och min därvidlag skilja sig
åt så förskräckligt mycket, men jag ber att få betona, att min uppfattning är,
att den absoluta tyngdpunkten icke får ligga på frågan örn »lämpligheten»,
utan att det också måste tagas mycket stark hänsyn till »insikt och erfarenhet».
Det måste också vara herr statsrådets mening.

De Överlärare, som komma att tillsättas i framtiden, särskilt efter antagandet
av den nya skolreformen, komma att få ett betydligt större inflytande än de
nuvarande. En stor del av den statliga inspektionen kommer säkerligen att
överflyttas på dem. De komma att ingå i ett system, som man brukar ge benämningen
»enhetsskolan». Men de lärarkategorier, som komma att arbeta
där, bli nog betydligt mycket mindre enhetligt sammansatta än under nuvarande
förhållanden, och därför måste man ställa större krav på dessa Överlärare,
när det gäller »insikter och erfarenhet», alltså i fråga örn den första och andra
befordringsgrunden. Därtill kommer utvecklingen mot stora kommuner och allt
annat, som talar för att utvecklingen kommer att gå i den riktning, jag här
antytt.

Lördagen den 23 november 1940.

Nr 38.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)

Gentemot fru Alms inlägg vill jag till en början säga, att när det gäller den
apostroferade överlärarutnämningen i Stockholm nu senast, har man enligt min
mening konstruerat en fullkomligt felaktig frågeställning. Jag har aldrig sagt,
vare sig i interpellationen eller i de tidningsartiklar, jag publicerat med anledning
av den, att den överlärarkandidat, som det här var fråga om, var olämplig till
Överlärare. Jag har till och med stora sympatier för hans gärning på en del områden,
som jag känner till, och jag är närmast böjd för att tro, att han är lämplig
för överlärartjänst. Men vad jag har frågat mig är: var han den mest lämplige,
när nian jämför honom med hans 27 medsökande? På den frågan har jag svarat
nej, och jag vet, att de som inom folkskoledirektionen ha haft ansvaret att i
tjänsteväg föreslå kandidater ha varit av samma uppfattning. Detta betyder
alltså inte, att de anse, att han är olämplig för överlärartjänst, utan bara att
man har ansett: »Inte denna gång, inte i de här sammanhangen!»

Fru Alm upptog även ett principiellt spörsmål, då hon påpekade, att akademiska
meriter inte betyda så mycket, utan att det viktigaste är, att man
skall vara en sån där hejare i största allmänhet. Detta är naturligtvis ur vissa
synpunkter riktigt. En läskarl är inte alltid disponerad åt det praktiska hållet,
men när det visar sig, att det finns både teoretisk förmåga och praktiskt handlag,
då ställer sig saken på ett helt annat sätt. Det är detta, jag finner betydelsefullt.
Man har icke vid tjänstetillsättningen här i Stockholm kunnat
dela upp de sökande i kategorierna praktiskt kunniga, administrativt dugliga
men icke läskarlar å ena sidan och praktiskt odugliga men läskarlar å den
andra, utan det fanns bland de teoretiskt bättre meriterade sökandena dugligt
folk med väl dokumenterad tjänstgöring även på det praktiska området. Jag
har velat taga upp denna fråga ur principiella synpunkter, och'' jag finner ingen
anledning att här från första kammarens podium gräla örn detaljerna. Det väsentliga
är principen.

Herr Wagnsson gjorde sig lustig över att jag hade interpellerat och fått ta
tillbaka interpellationen, och det var naturligtvis litet förargligt. Men örn man
sätter sig ned och skall tolka R. F., § 90, som jag haft anledning att göra i åtskilliga
sammanhang under min tillvaro, blir det ofta fråga örn gränsfall. Här
var den utnämnande instansen icke Kungl. Maj :t utan folkskoledirektionen, och
Kungl. Maj :t var endast inkopplad på ett sidospår. Det var det, som föranledde
mig att förmoda, att det möjligen skulle gå att föra frågan på tal efter de
linjer, som jag gjorde.

Sedan sade herr Wagnsson, att man inte bör interpellera örn saker, som voro
före i våras. Örn jag bortser från förhållandena i juni, som i år utmärktes av
lika stort jäkt som alla andra år, vill jag erinra örn att situationen i juni 1946
dock var en annan än i dag. Det har hänt en hel del intressanta ting i politikens
värld, som herr Wagnsson nog vet, mellan dessa två tidpunkter. Vi ha
fått en ny ecklesiastikminister, och därför kunde det med den bakgrund, som
1941 års utredning erbjuder, vara av ett visst intresse att höra, vad statsrådet
Weijne i dagens sammanhang hade att säga om det problem, vi här bytt tankar
örn.

Fru Alm: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några ord för att
replikera herr Arrhén, då han påstår, att det nuvarande systemet ger svängrum
åt opinionsyttringar och ovidkommande personliga synpunkter, så att befordringssystemet
icke kommer att verka rättvist. Med rättvist menar tydligen herr
Arrhén, att alltid den person, som har den högsta betygspoängen, skall utses.
Men för överlärartjänsters tillsättande ha vi dock även den fjärde befordringsgrunden,
sorn det har talats om här, och jag trotsar herr Arrhén att finna på

Nr 38.

Lördagen den 23 november 1946.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
ett system, enligt vilket man kan poängsätta samarbetsförmåga, organisationstalang
och förmåga att stimulera till pedagogisk aktivitet i skolan, d. v. s. sådana
egenskaper som i alla fall äro de väsentliga hos en skolledare. Så länge
vi inte ha något sådant system, mäste det bli ett visst litet svängrum för subjektiva
värderingar vid tillsättningen av sådana tjänster som det nu är fråga
örn. Men jag har redan framhållit, att det inte kan bli fråga örn att någon inkompetent
person tillsättes, eftersom vi aldrig kunna välja mellan andra än de
kompetenta personer, som skolöverstyrelsen har förklarat behöriga och uppsatt
på överlärarförslag.

Herr Arrhén sade i en replik till mig, att han i det speciella fallet här i
Stockholm ansåg, att man inte hade tagit tillräcklig hänsyn till de medsökandes
kvalifikationer. Jag vill med anledning därav säga herr Arrhén, att man inom
Stockholms stads folkskoledirektion redan på ett tidigare stadium var fullkomligt
enig örn att herr Wide bort uppföras på förslaget och att denna uppfattning
delades av representanter för alla de olika politiska meningsriktningarna inom
direktionen.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att med anledning av fru Alms senaste
inlägg åter få framhålla, att jag inte under dagens debatt har uttalat, att jag
anser, att de teoretiska kunskaperna skola vara utslagsgivande vid sökandet
av överlärartjänster — det har jag varken sagt i mitt första eller i mitt andra
inlägg. Men jag har sagt, att örn å ena sidan det teoretiska kunnandet kombineras
med ådagalagd praktisk duglighet och å andra sidan den teoretiska kunnigheten
är svagare dokumenterad, ehuru praktiskt handlag finns, så skall den
ha tjänsten, som har ådagalagt sin duglighet på båda områdena.

Fru Alm ansåg det vara omöjligt att poängsätta den s. k. lämpligheten. Det
är naturligtvis riktigt, men därför får ej fältet lämnas fritt att dansa politiska
slängpolskor. Det är detta, som sker på än den ena, än den andra lokalen.

Såsom framgår av den kritik, som i utredningsbetänkandet representeras av
överlärarnas skrivelser, som även finnes antydd i TCO:s skrivelse av december
1945 och som också avspeglades i det av mig nyss upplästa brevet, pågår en sådan
slängpolska här och var i landet. Det är denna, sorn jag skulle vilja se tyglad. Detta
är, vad jag sökt framhålla i dagens meningsutbyte. Jag står här såsom talesman
för dessa kritiska stämningar, vilka uppenbarligen finnas i dessa frågor
över hela landet. Jag finner det meningslöst att ytterligare ingå på frågan,
hur det kan ha tillgått i det senaste utnämningsfallet i Stockholm. Jag har
emellertid noggrant satt mig in i det, och jag kan försäkra, att bland omdömesgilla
bedömare är uppfattningen den, att den uppläggning av saken, som gjorts
här, inte i alla avseenden stämmer in med de verkliga förhållandena.

Herr Wagnsson: Då herr Arrhén både i det senaste anförandet och i ett par
tidigare anföranden åberopat bl. a. ett uttalande av TCO som grund för den
ståndpunkt, han intager, vill jag omnämna, dels att den fråga, som enligt hans
uppfattning aktualiserat interpellationen, icke förelåg då detta uttalande gjordes,
och dels att i samband med behandlingen av detta uttalande av TCO, som
jag själv varit med örn att godkänna, icke något exempel från något håll framfördes,
som berörde överlärartillsättningar, varför det är ganska misslyckat
att i det sammanhanget åberopa detta uttalande.

Jag vill också, eftersom herr Arrhén här fällde ett yttrande med en viss
insinuant innebörd, starkt poängtera, att jag under alla de år, som institutionen
för överlärartillsättningarna existerat, har varit föredragande i dessa frågor i
skolöverstyrelsen, och jag kan inte erinra mig något tillfälle, då de sökandes

Lördagen den 23 november 1946.

Nr 38.

Äng. tillsättandet av tjänster inom folkskolans arbetsområde. (Forts.)
politiska hemvist redovisats vid föredragningarna eller överhuvud taget ^ varit
föremål för någon som helst diskussion inom skolöverstyrelsen. Där har således
i varje fall inte inom skolöverstyrelsen den politiska slängpolska dansats, som
herr Arrhén talat om — det är väl på västkusten man roar sig på det sättet!

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 377, angående fria resor i vissa fall för personal vid försvaret;
nr 378, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde till
staden m. m.;

nr 379, angående byggande av en storflygplats m. m.;

nr 381, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1946/47; och

nr 383, angående viss disposition av behållning å anslag till komplettering
av det permanenta telefonnätet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 377—383.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 283, i anlednig av Kungl. Majt:s proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland örn behandlingen av finska skulder till Sverige;

bevillningsutskottets betänkande nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte en i ämnet
väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden :

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående familjepension efter
framlidne statsministern Per Albin Hansson;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna; och
nr 69, i anlednig av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga örn engångsunderstöd
åt förra städerskan Anna Charlotta Weman;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) örn aktiebolag m. m.; och
nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och

Nr 38.

Tisdagen den 26 november 1946.

Protokolls justering.

nr 76, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen flen 26 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Upplästes för justering kammarens protokoll för den 20 innevarande november.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! I den debatt, som uppstod här
i kammaren örn statsutskottets utlåtande nr 280 angående nämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, yttrade herr Oscar Olsson: »Nu ha vi att välja
mellan att antingen börja denna utredning den 1 januari 1947 eller att vänta
två eller två och ett halvt år till 1949.» Riktigheten av detta citat framgår av
det stenografiska protokollet.

Emot denna förvanskning av reservationens innehåll och av tvenne reservanters
anföranden opponerade jag mig och framhöll, att herr Olsson inte läst
reservationen rätt och icke heller hört rätt vad dessa reservanter sagt.

Nu har herr Olsson omjusterat sitt yttrande till något helt annat och efter
justeringen lyder omnämnda sats: »Nu ha vi att välja mellan att antingen
låta ämbetsverket börja sin verksamhet den 1 januari 1947 eller att vänta
två eller två och ett halvt år till 1949.»

Genom herr Olssons justering har mitt yttrande blivit meningslöst och kommit
att hänga i luften och herr Olssons yttrande fått ett nytt innehåll.

Emot ett dylikt förfaringssätt vid justering ber jag, herr talman, att få
framföra min anmärkning.

Efter härmed slutad överläggning godkändes det upplästa protokollet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde ;

nr 507, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets driftbudget; •

Tisdagen den 26 november 1946.

Nr 38.

nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 509, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York;

nr 510, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag;

nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den ekonomiska
försvarsberedskapens framtida organisation m. m.; samt

nr 512, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till
personer, som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 377, angående fria resor i vissa fall för personal vid försvaret;
nr 378, angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad
rörande upplåtelse av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde
till staden m. m.; samt

nr 379, angående byggande av en storflygplats m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 380, med förslag till lag örn kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
381, angående avskrivning av liva kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 382, angående ersättning för vissa översvämningsskador m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
383, angående viss disposition av behållning å anslag till komplettering av det
permanenta telefonnätet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 269 och 283,
bevillningsutskottets betänkande nr 56, bankoutskottets utlåtanden nr 67—69,
första lagutskottets utlåtanden nr 56 och 57 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 75 och 76.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 1946. Nr SS.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Onsdagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående preliminär överenskommelse
med Finland örn behandlingen av finska skulder till Sverige.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Arn7. kristids•
restriktion
nema beträffande
detaljhandeln
med
rusdrycker.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 56, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3
kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 4 oktober 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 343, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 KAP.

22 §.

Då krig eller omedelbar krigsfara
råder så ock då arbetslöshet eller nöd
i större omfattning föreligger, må Konungen,
där så prövas nödigt, meddela
förbud mot bedrivande av detaljhandel
eller föreskriva erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är
sagt må ock sådant förordnande, även
örn det ej kan anses erforderligt för
ordningens upprätthållande, meddelas
av länsstyrelsen, där Konungen det
medgivit.

22 §.

Dä så prövas nödigt med hänsyn
till att krig eller omedelbar krigsfara
råder eller arbetslöshet eller nöd i
större omfattning föreligger så ock då
särskilda skäl eljest därtill äro, må
Konungen meddela förbud mot bedrivande
av detaljhandel eller föreskriva
erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är sagt må ock
sådant förordnande, även örn det ej
kan anses erforderligt för ordningens
upprätthållande, meddelas av länsstyrelsen,
där Konungen det medgivit.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

Denna förordning'' träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen 11:585 av herrar Fahlman och Holmström, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 585 av herrar Fahlman och
Holmström, avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 343 med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Björnsson,
Björklund, Olsson i Gävle, Olgärd, Nilsson i Kristinehamn, Fröderberg och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 343 och med avslag å motionen
11:585 av herrar Fahlman och Holmström, antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen den 18
juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Den fråga, som kammaren nu går att
behandla, har i den allmänna diskussionen tilldragit sig en uppmärksamhet,
som den enligt mitt förmenande knappast kan göra några sakliga anspråk på.
Från både den ena och den andra sidan har man tillmätt det alltför stor betydelse
för nykterhetstillståndet i landet, om spritrestriktionerna bibehållas i
sin nuvarande omfattning eller återställas till det innehåll de hade före 1941.
Jag tror för min del, att örn man skall se frågan uteslutande ur nykterhetspolitiska
synpunkter, har man inte anledning att göra den till en huvudfråga av
den omfattning, som den har fått. När man försöker göra gällande, att en
lindring i de nu gällande restriktionerna skulle vara en mycket kraftig åtgärd
mot risken för en tillväxande olaga handel med insmugglad eller hembränd
sprit, så tror jag, att man högst betydligt skjuter över målet. Det förhåller
sig ju dock på det sättet i fråga om den mycket omskrivna fjärde litern, att
den relativt ringa del av motboksägarna, som skulle komma i åtnjutande av
denna utsträckta tilldelning, knappast befinner sig bland den kategori, som
utfyller sitt behov av sprit genom inköp av olaga sprit, hembränd eller insmugglad.
Örn det skall vara någon mening med att säga, att en ökad tilldelning
skall motverka den olaga handeln av denna beskaffenhet, så måste
det ju vara den, att den ökade tilldelningen också skall komma dem till del,
som på grund av den ena eller andra omständigheten nu förse sig från den
olaga handeln. Men så är som sagt inte fallet med den relativt begränsade
grupp av motboksägare, som det nu är fråga om. Den olaga handelns kunder
rekryteras väl i första hand bland sådana personer, som helt och hållet sakna
inköpsrätt och som således inte kunna tillfredsställa sina önskemål på annat
sätt än genom att anlita olagliga kanaler.

Jag tror således inte, att man skall göra sig den föreställningen, att man
genom att lindra restriktionerna kan ens i någon utsträckning komma en befarad
tillväxt av den olaga handeln till livs.

Men jag är också beredd att erkänna, herr talman, att de risker för ett försämrat
nykterhetstillstånd, som skulle uppstå genom att man släppte loss den
fjärde litern, inte heller skola överdrivas. Med det resonemang, som jag nu har
fört, föijer, att jag tror, att den utsträckta inköpsrätten i första hand skulle

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kr is t i dåres t ri k tioner n a beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

komma sådana personer till godo, från vilka man inte Ilar att förvänta ett
sådant asocialt rusdrycksbruk, att det för samhället eller för deras närmaste
omgivning skulle vålla några katastrofala skador. Jag tror således, att man
kan ta saken rätt lugnt på både den ena och den andra sidan.

Skulle jag fästa någon uppmärksamhet ur nykterhetspolitisk synpunkt vid
de förändringar, som Kungl. Maj :t föreslår och som utskottet vill i ännu större
utsträckning genomföra, skulle jag vara benägen att i återinförandet av efterhandsinköpen
se en större fara för nykterhetstillståndet. Det måste vara särdeles
frestande för de motboksägare, som själva inte utnyttja hela den tilldelning,
som de få, att genom att på en gång ta ut den inbesparade spriten få tillfälle
att sälja den på den marknad för illegal motbokssprit, som finns här i landet
och där priserna på den tillhandahållna varan äro särdeles höga. Finnes det
någon bestämd fara för nykterhetstillståndet i anledning av de åtgärder, som
nu diskuteras, tror jag som sagt, att man där kan peka på en sådan. Örn storleken
av den skall jag inte gå in på någon diskussion.

När jag för min del på detta sätt bär vägt skälen för och emot, har jag
således stannat vid att frågans nykterhetspolitiska betydelse inte bör överskattas,
men för den händelse den av utskottet tillstyrkta återgången till förhållandena
före 1941 har någon inverkan på nykterhetstillståndet, väga enligt
min mening skälen för antagandet av en ogynnsam inverkan starkare än de
motsatta. Vid ett bifall till utskottets förslag pumpas dock åtskilliga hundratusental
liter sprit mer per månad ut i landet, och det faller alldeles av sig
självt, att den omständigheten också kommer att medföra en ökad spritförbrukning.
Det kan sägas att detta inte i och för sig behöver medföra så stora
sociala vådor. Här finns ju ett spritbruk, som visserligen enligt min uppfattning
är onödigt men som enligt den allmänna svenska uppfattningen är legalt
och vars förekomst, örn bruket håller sig inom sådana gränser, att det inte
verkar socialt skadligt, man .således inte annat än från en alldeles bestämd
ideologisk uppfattning har anledning att gå till storms mot. Även örn den omständigheten,
att själva spritförbrukningen i och för sig ökar, således måhända
inte innebär så förfärligt starka skäl att hysa bekymmer, förefaller det dock
naturligt, att örn det för närvarande föreligger en viss risk — och den kan
konstateras — för att det bedrives en olaga handel med motbokssprit redan
inom den nuvarande knappa ransoneringen, så kommer risken för en sådan
olaga handel att öka ytterligare, örn den tillgängliga spritkvantiteten ökar. En
utvidgning av inköpsmöjligheterna kommer att tillföra marknaden en ökad
kvantitet av sprit, och i den mån någon del av denna kvantitet redan nu går
olaga vägar, så uppkommer det en risk för att den olaga handeln i fortsättningen
skall få ännu större kvantiteter till sitt förfogande. Den risken är så
mycket större, som vi ju för närvarande leva under sådana förhållanden, att
det är ganska gott örn pengar. Detta gäller inte minst den del av det svenska
folket, som på grund av sin ungdom inte kan komma i åtnjutande av lagliga
inköpsrättigheter. Den rikliga penningtillgången ökar alltså ytterligare den
risk för olaga handel med motbokssprit, som de utökade kvantiteterna komma
att medföra.

Enligt mitt sätt att se innebär således en återgång till förhållandena före
1941, om man väger skälen för och emot, större risker för ett försämrat nykterhetstillstånd
än för ett bibehållande av det nuvarande nykterhetstillståndet.
Att göra gällande, att en återgång skulle förbättra nykterhetstillståndet, förefaller
mig vara en så pass djärv slutledning, att inte ens den mest ivrige anhängare
av den fjärde litern kan våga sig på att försvara den tesen.

Man har fäst åtskillig uppmärksamhet vid — och jag tror, att man kommer

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

att försöka driva över debatten i den riktningen — att det viktigaste här inte
är frågan om nykterhetstillståndets bevarande, förbättrande eller försämrande,
utan att riksdagen skall hålla på sina rättigheter gentemot Kungl. Maj :t. Finansministern
bör inte av riksdagen begåvas med en fullmakt att handla på
ett område, som i så utomordentligt stor utsträckning hör till det svenska folkets
hjärteområden.

Jag tror inte. att man bör överdriva farhågan för denna fullmakt. Man får
väl även beträffande fullmaktsgivningen till Kungl. Majit se vart fall för
sig. Adla de områden, där riksdagen lämnar fullmakter till Kungl. Majit, äro
inte lika betydelsefulla. Principiellt ligga de kanske på samma plan, men till
sina praktiska verkningar äro de inte lika betydelsefulla. Såvitt jag har kunnat
bedöma den fullmakt, som det här är fråga örn, gäller den inte ett alldeles
obegränsat handlande från ljungh Maj :ts sida. Ser man fullmakten mot
bakgrunden av vad som verkligen förekommer, inskränker den sig till en
rättighet för ljungh Majit att behålla det tillstånd, som vi för närvarande
ha, och ingenting därutöver, utom det medgivande att i viss män uppmjuka
bestämmelserna, som finansministern särskilt begär i sin proposition. Jag vet
inte, om jag tolkar Kungl. Majits begäran om en fullmakt alltför välvilligt
till Kungl. Majits förmån, men för min personliga del har jag i varje fall
inte kunnat tillägga fullmakten större betydelse än denna. Då, herr talman,
har jag litet svårt att på riksdagens vägnar gaska upp mig till någon sorts moralisk
indignation över att kammaren skulle lämna Kungl. Majit en fullmakt
av denna begränsade innebörd.

När jag således, herr talman, för min del är övertygad om att en återgång
till bestämmelserna före 1941, i den mån de få någon inverkan på nykterhetstillståndet,
kommer att försämra detta ■—• en risk som ytterligare understrykes
av den goda penningtillgång, som vi för närvarande ha i landet, inte minst
inom de medborgargrupper, som sakna möjlighet att på laglig väg komma
åt rusdryckerna — och när jag vidare har den uppfattningen, att den av
Kungl. Majit begärda fullmakten inte innebär något överlåtande till Kungl.
Maj :t av en rättighet av större omfattning än den, som riksdagen tidigare har
godkänt och förklarat sig anse riktig under nuvarande förhållanden, så har
jag inte kunnat ansluta mig till utskottets avslagsyrkande på Kungl. Maj :ts
proposition. Jag kan inte heller göra det nu, utan ber att med åberopande av
de synpunkter, som jag har anfört, få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Lindblom, Bäckström, Annér, Björck, Näslund och
Albertsson.

Herr Wahlmark: Herr talman! Det bevillningsutskottets betänkande, som
i dag föreligger till kamrarnas behandling, avser egentligen tvenne frågor, den
ena avhängig av den andra eller — örn man så vill — båda avhängiga av varandra.
Den ena frågan gäller, huruvida de år 1941 beslutade inskränkningarna
i detaljhandeln med rusdrycker skola tills vidare bestå eller inte, ''den andra
att, örn den första frågan besvaras jakande, riksdagen skall bevilja Kungl.
Maj :t en utvidgning av den nu, enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, gällande
fullmakten.

Orsaken till att dessa frågor kommit upp är ju den, att formella förutsättningar
för bibehållande av de restriktioner, som infördes år 1941, inte längre
anses föreligga. Kontrollstyrelsen har i det hänseendet i en promemoria av den
5 februari i år anfört, att sedan det under år 1939 utbrutna stormaktskriget
upphört under år 1945, en omprövning borde ske, huruvida förutsättningar

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1940.

Äng. kristidsrcsiriktionerria beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

alltjämt förelåge för att upprätthålla de meddelade undantagsbestämmelserna.
Skulle vid denna omprövning, säger kontrollstyrelsen, resultatet bli, att de
uppställda förutsättningarna inte längre vore för handen, så syntes 1941 års
kungörelse böra upphävas.

Av de på promemorian avgivna remissvaren framgår, att så gott som fullständig
samstämmighet råder därom, att de formella förutsättningarna för
tillämpning av den nämnda kungörelsen inte längre föreligga.

_ Även departementschefen har i propositionen ansett, att sådana förutsättningar
saknas. Utskottsma jonte ten anser likaledes, att förutsättningarna inte
förefinnas. Reservanterna ha inte yttrat sig alls därom. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn att 1941 års bevillningsutskott uttryckligen framhöll, att
de åtgärder, som Kungl. Majit kunde finna anledning vidtaga, endast borde
vara av provisorisk karaktär.

_ Yad sedan beräffar frågan, örn det ur saklig synpunkt kan finnas skäl att
bibehålla restriktionerna, har kontrollstyrelsen ansett, att därest de formella
förutsättningarna prövades icke längre vara för handen borde ur saklig synpunkt
särskilt starka skäl kunna åberopas, örn man skulle bibehålla restriktionerna.
Socialstyrelsen har ansett, att några sakliga skäl inte förefinnas för
bibehållande av restriktionerna, och Överståthållarämbetet samt 15 länsstyrelser
lia haft samma uppfattning.

I den paragraf i rusdrycksförsäljningsförordningen, som det här är fråga
örn, heter det: »Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet
eller nöd i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt,
meddela iförbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga
inskränkningar däri.» När det nu konstaterats, att denna paragraf rimligen inte
längre kan tillämpas, har departementschefen övervägt, huruvida inte restriktionerna
med hänsyn till andra omständigheter böra bibehållas. Han framhåller
därvid som uppenbart, att vid bedömandet av frågan örn upphävandet av
de år 1941 meddelade bestämmelserna måste beaktas, örn det allmänna nykterhetstillståndet
under senare tid visat en så påtaglig förbättring, att nykterhetspolitiska
synpunkter icke längre kräva ett bibehållande av inskränkningarna.
Den förebragta utredningen torde emellertid giva vid handen, säger
han, att en sådan förbättring icke kan anses hava inträtt. Han framhåller, att
i detta sammanhang bör även beaktas, att den förhållandevis rikliga penningtillgången
inom landet i förening med varuknappheten medför, att en utökning
av den å motböckerna tillgängliga kvantiteten spritdrycker just nu är förenad
med särskilda vådor ej minst med tanke på ungdomsfylleriet. Och som en
andra omständighet anför departementschefen det nuvarande svåra nödtillståndet,
som är rådande i stora delar av Europa.

Såväl utskottsma jörl teten som reservanterna anse, att ett borttagande av
inskränkningarna i detaljhandeln med rusdrycker icke har någon egentlig betydelse
eller kan få något mera avsevärt inflytande på nykterhetstillståndet i
landet. Utskottet står sålunda enhälligt på en annan ståndpunkt i denna del
än vad departementschefen gör. Även i fråga örn inskränkningarnas bibehållande
med hänsyn till nödtillståndet i Europa skiljer sig majoritetens ståndpunkt
inte så mycket från minoritetens. Minoriteten har ett mycket vagt uttalande
örn att den tror, att psykologiska skäl mera än några andra ha gjort
sig gällande i departementschefens yttrande och att således denna synpunkt''
kan ha fog för sig. Majoriteten vill återställa allt vid det gamla, d. v. s. den
har tagit med även de sex månadernas efterhandsinköp, medan däremot departementschefen
har ansett —- och däri har minoriteten instämt — att de bort
begränsas till tre månader. För min personliga del spelar det inte så stor roll,

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ang. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

huruvida det blir sex månader eller tre månader. Jag har liksom utskottsmajoriteten
i övrigt dock ansett det önskvärt, att man skulle återställa bestämmelserna
till vad som gällde före år 1941 och inte företa någon som helst ändring
däri.

Den reservation, som avgivits av nio av utskottets ledamöter, är på sätt och vis
ett synnerligen intressant aktstycke, och jag vill rekommendera kammarens ledamöter
att studera den litet närmare.

Först vill jag framhålla vad jag förut har sagt, att reservanterna anse det uppenbart,
att ett bibehållande eller upphävande av berörda inskränkningar icke
gärna kan få något mera avsevärt inflytande på nykterhetstillståndet i landet.
Med detta yttrande ha reservanterna uppenbarligen underkänt vad departementschefen
har ansett vara den viktigaste punkten i sitt förslag till riksdagen. Trots
denna sin ståndpunkt ha emellertid reservanterna inte föreslagit, att rätten att
inköpa fyra liter per månad skulle återställas, men ha rekommenderat, att de,
som fått sin tilldelning sänkt från tre liter till två liter, skulle återfå dessa tre
liter.

Reservanternas talesman har här nyss yttrat, att ett återgående till de tidigare
inköpen otvivelaktigt skulle komma att medföra en ökad tillgång till s. k.
överlåtelsesprit. Detta uttalande måste naturligtvis gälla även det förslag, som
reservanterna ha kommit fram med, nämligen att vi skulle få en återgång åtminstone
i viss utsträckning till tidigare gällande förhållanden. Jag kan tillägga,
att reservanterna uttala, att begränsningen från tre till två liter har vållat olägenheter
och irritation hos dem, som drabbats av denna inskränkning. Man måste
då fråga sig, örn inte samma olägenheter och samma irritation ha framträtt för
deni. som fått sin tilldelning sänkt från fyra till tre liter. Man torde väl gott
kunna säga, att när tilldelningen ursprungligen fastställdes till fyra liter, tre
liter etc., skulle en individuell prövning ske av vad varje motboksinnehavare
borde erhålla. Det var familjeförhållanden, ekonomiska omständigheter och
andra skäl som gjorde, att vissa ansågos bäst kunna handha spriten och därför
skulle erhålla den högsta tilldelningen, medan man däremot skulle göra en successiv
begränsning för övriga. När reservanterna rekommendera en återgång till
tre liter för dem, som nu fått två, måste väl förutsättas, att de, som ansågos bäst
kunna sköta spriten, också borde kunna erhålla motsvarande förmån. Så sker
emellertid inte enligt reservanternas förslag. De som tidigare haft fyra liter
skola ställas i särklass.

Jag kominer sedan till det allra viktigaste i Kungl. Maj:ts proposition. Det
måste finnas åtminstone aldrig så litet av motiv kvar för reservanterna för att
de skola kunna tillstyrka propositionen, och ett sådant motiv ha de ansett sig
lia funnit genom att tala om nödtillståndet i Europa. I propositionen föreslås ett
tillägg till den gällande fullmakten av följande lydelse: »så ock då särskilda
skäl eljest därtill äro». Dessa särskilda skäl, som då kunna komma i fråga, skola
—■ jag upprepar det än en gång -—■ enligt reservanternas mening inte tillämpas
på de motboksägare, som nu ha två, men väl på dem, som nu ha tre liter i månaden.
Jag tror inte man kan säga, att reservanterna på ett logiskt sätt tillämpat
åberopandet av detta skäl.

I fråga om den vidgade fullmakten framhålla reservanterna, att principiella
invändningar naturligtvis kunna resas mot att riksdagen genom bemyndigande
överlåter sin beslutanderätt till Kungl. Majt. Det bemyndigande, varom här
är fråga, torde dock enligt reservanternas mening icke vara av den betydelse,
att riksdagen bör av principiella skäl motsätta sig detsamma. Efter vad vi
lia hört nyss av reservanternas talesman och efter de inskränkningar, som reservanterna
vidtagit beträffande Kungl. Maj:ts förslag, kan jag hålla med om att

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kris tidsres friktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

det inte är mycket kvar för att motivera beviljandet av den fullmakt som
Kungl. Maj :t har begärt.

Sedan emellertid reservanterna på sätt, jag nyss redogjort för, misshandlat
Kungl. Maj :ts proposition, stegra de sig mot slutet till följande klimax i sitt
förslag till yttrande: »Uid övervägande av skälen för och emot Kungl. Maj:ts
förslag har utskottet funnit skälen för förslaget väga tyngst och tillstyrker
fördenskull bifall till propositionen.»

Det finns åtskilliga främmande ord, som lia kommit in i det svenska språket,
och jag vill av dem nämna orden premiss och konklusion. Reservanterna
ha gett en definition på vad dessa ord betyda, genom den reservation, som de
här ha lagt fram till kammarens begrundande.

Herr talman! Jag har i det föregående givit ett, om också mycket kortfattat,
referat över ärendets remissbehandling och behandling i utskottet samt riktat
viss kritik mot vad minoriteten har anfort i sin reservation. Jag måste emellertid
också säga några ord med anledning av att departementschefen tryckt så
hårt på nykterhetssynpunkten. Han har framhållit denna synpunkt såsom den
främsta och den, som borde vara avgörande vid detta ärendes behandling. Jag
gör det med tvekan, emedan — som jag nyss har sagt — såväl majoritet som
minoritet inom utskottet äro ense örn att den nykterhetspolitiska synpunkten
inte spelar någon egentlig roll. I Morgon-Tidningen för i dag har det emellertid
förekommit ett uttalande av expeditionschefen i finansdepartementet, som i
viss man åtminstone gar emot det uttalande som finansministern har gjort.
Expeditionschefen säger i tidningsartikeln, att krisrestriktionerna — han kallar
dem, märk väl, krisrestriktionerna — under åren efter 1941, när det gäller
framför allt fylleriet bland de inkallade och ungdomsfylleriet, haft en mycket
god verkan, och örn man kan dra någon slutsats av hans uttalanden, anser han,
att ur denna synpunkt böra restriktionerna bibehållas i fortsättnnigen.

oNär departementschefen avgav sin proposition, hade han emellertid icke tillgång
till annat siffermaterial än det som finnes redovisat i slutet av propositionen.
Utskottet har inte heller haft tillgång till annan statistik. Jag har
emellertid fått del av de sifferuppgifter — visserligen preliminära — rörande
rusdrycksförsäljningen och fylleriförseelserna under tredje kvartalet 1946, som
nu föreligga.

Den totala spritdrycksförsäljningen för konsumtionsändamål visar, jämförd
nied de närmast föregående åren, en rätt stark ökning, men vid jämförelse med
år 1939 har — örn man tar i betraktande den ökning av befolkningen i konsumentåldrarna,
som ägt rum. sedan dess — en sänkning skett från förkrigsläget
med 8 ä 9 procent. Nedslående är dock den statistik, som visar relationen
mellan utminuterade och utskänkta spritdrycker. Från år 1939 har i genomsnitt
under de tre första kvartalen 1946 utminuteringen minskat med 4,9
procent, men utskänkningen ökat med hela 39,2 procent. Under enbart tredje
kvartalet har vid en jämförelse med år 1939 utminuteringen minskat 1,1 procent,
men utskänkningen ökat med ej mindre än 46,1 procent.

Dessa siffror ge stöd åtminstone åt min personliga uppfattning, att 1941
års restriktioner medfört, att folk i oerhört mycket större omfattning än tidigare
besöker restauranger och att stegringen har en väsentlig orsak i den indragna
motboksspriten. Detta kan inte vara en lyckosam utveckling av de åtgärder
statsmakterna vidta på sprithanteringens område.

Vinförsäljningen visar under tredje kvartalet i år en våldsam ökning jämfört
med motsvarande kvartal 1945, således bara sedan ett år tillbaka, eller från
1 284 000 Uter till 1 714 000 liter, vilket innebär en ökning av 33,5 procent.
Ökningen av vinkonsumtionen har visat sig större i fråga om utminuteringen

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

än inom utskänkningen. Skulle nu den utvidgade fullmakten för regeringen
— som ju omfattar detaljhandeln med rusdrycker — även komma att inverka
på vinförsäljningen, så att restriktioner skulle komma att ske också där, kan
man vara övertyg-ad örn att på samma sätt som folk har gått över från motboksspriten
till den utskänkta spriten, kommer man att se till, att man på restaurangerna
får det vin, som man anser sig behöva.

Av de nu lämnade uppgifterna rörande utminutering och utskänkning kan
man dock inte dra några bestämda slutsatser rörande nykterhetstillståndet i
landet. Men med en annan statistik når man ett bättre resultat. Jag begagnar
mig även därvid av kontrollstyrelsens siffror för tredje kvartalet i år. Dessa gälla
antalet avdömda fylleriförseelser, vilka uppgingo till ca 9 150 under tredje
kvartalet i år mot 10 664 samma tid under år 1945 och 9 162 i genomsnitt
motsvarande tid under de fem åren 1935—1939. Nedgången från år 1945 uppgår
till drygt 14 procent, således en icke föraktlig nedgång.

Antalet förseelser uppgick under de tre första kvartalen i år till ca 24 200
mot 28 715 samma tid år 1945, en minskning således med nära 16 procent.
De sist anförda siffrorna visa således på en förbättring av nykterhetstillståndet
•— ej på en försämring.

De siffror, som kontrollstyrelsen lämnat, avse ännu flera år, men jag vill
inte trötta kammaren med att återge dessa, utan skall övergå till vad finansministern
har sagt om den utökade fullmakten.

Det framgår av vad jag förut uttalat, att jag inte kan dela statsrådets åsikt
örn nödvändigheten av en lagändring. Man må ha vilken uppfattning som helst
örn huruvida maximikvantiteten vid inköp av sprit på motbok skall vara
fyra eller tre liter per månad, men jag anser, att riksdagen kunde vara enig
örn att beslutanderätten örn dessa kvantiteter bör tillkomma riksdagen och
icke delegeras till regeringen. Jag vill också understryka, att fullmakten,
sådan den skulle kunna intagas i rusdrycksförsäljningsförordningen, såsom utskottet
har framhållit, är till sin innebörd obegränsad och även till tiden obegränsad.

Skulle, såsom tidigare sagts, alldeles extraordinära förhållanden eller eljest
mycket starka skäl föreligga att vidta en önskvärd eller nödvändig inskränkning
i detaljhandeln med rusdrycker, har Kungl. Maj:t möjlighet att å tid,
då riksdagen är samlad, i proposition till riksdagen föreslå dessa.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! I och för sig tror jag inte, att frågan örn
tre eller fyra liter per månad bär någon större betydelse, och jag har inga sympatier
till övers för dem, som hävda, att det är livsviktigt för dem att få sin
tilldelning höjd från tre till fyra liter per månad. Däremot tror jag, att det
är rätt viktigt att ta tillfället i akt för en uppgörelse med det alls icke nykterhetsbefrämjande
förmynderskapssystem, som de inskränkningar, det här är
fråga örn, äro ett av de många uttrycken för. I Sverige ha vi på ett sätt, som
saknar motstycke i något annat land men som ändå mycket få svenskar äro
så värst stolta över, sökt att åstadkomma nykterhet genom att behandla det
svenska folket som en samling omyndiga varelser i deras förhållande till
spriten och göra åtkomsten av denna till föremål för ett i vissa fall hart när
otroligt kinesen. Samtidigt —■ det är rätt intressant — har statens ekonomi i
icke så liten utsträckning fotats på att det svenska folket varje år skall supa
ihop ett visst hundratal miljoner kronor.

Har man nu nått några resultat med denna politik, som kunna berättiga, att

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

man låter den bestå och till och med, såsom herr finansministern i sin proposition
har äskat, ger möjligheter till ytterligare skärpningar av den? Nog är
det väl sant, att nykterhetstillståndet i landet på lång sikt har förbättrats, men
få torde vilja hålla med om att det skulle vara ett resultat av det statliga restriktionssystemet.
De förbättringar av nykterhetstillståndet, som man kan registrera
i Sverige såväl som i andra länder, där någon motsvarighet till vårt restriktionssystem
inte förekommer, torde väl främst bottna i en stigande bildnings-
och kulturnivå hos folket i allmänhet, bättre bostäder, bättre nöjesmöjligheter
o. s. v., som gjort, att människorna inte såsom tidigare lia varit hänvisade
att hålla sig uteslutande till rusdryckerna för att få litet färg på tillvaron.
Men restriktionernas andel i det förbättrade nykterhetstillståndet skulle
jag tro är mycket ringa. Jag skulle tvärtom vilja hävda, att restriktionerna
faktiskt lia bidragit till konserverandet av alkoholbruket här i landet.

Det nämndes nyss av herr Elon Andersson, att spriten var en hjärtefråga för
det svenska folket. Ha inte i mycket stor utsträckning restriktionerna medverkat
till att göra den till en sådan fråga? Restriktionerna lia så att säga
ställt spriten i centrum för intresset hos en massa människor. Det har blivit
viktigt för dem att komma åt spriten, just därför att den har kringgärdats med
en sådan förfärlig massa förbud. Den förbjudna frukten smakar ju alltid
bäst, och ju flera stängsel man reser kring människor, ju större ansträngningar
göra de att bryta ned dem eller att på ett eller annat sätt ta sig över dem, att
trotsa stängselbyggarna och visa. dem, att det inte bara är de, som regera. Så
vitt man kan se, ha skärpningar av restriktionerna, då sådana företagits, som
oftast resulterat i en stegring av spritkonsumtionen i stället för den eftersträvade
minskningen. I varje fall synes det mig, att de föreliggande siffrorna
visa, att de inskränkningar, som vidtogos 1941, bröto hela tendensen i konsumtionsutvecklingen.
Konsumtionen befann sig då på nedgång. Efter inskränkningarna
började kurvan ånyo att gå uppåt. Ville man vara elak, skulle man
faktiskt med hänsyn till resultatet kunna fråga sig, örn det inte egentligen
var på det sättet, att inskränkningarna tillkommo just i syfte att uppnå en
sådan effekt, alltså att bryta nedgången i konsumtionen och åstadkomma en
stegring. Som jag tidigare påpekade, bygger den svenska staten i icke liten
utsträckning sin budget på att folk skall supa ihop ett visst hundratal miljoner
per år. Staten, och i varje fall dess finansminister, måste alltså ständigt slitas
mellan sitt intresse för folknykterheten och sitt intresse för statsfinanserna,
och det kan ju hända, att han gör ett försök att lösa dilemmat genom att så
att säga tjäna bägge intressena, naturligtvis med resultat, att han endast tjänar
det ena, såsom verkligheten i detta fall synes visa.

I varje fall är det uppenbart, att någon minskning i konsumtionen inte har
inträtt genom den skärpning av restriktionerna, som företogs 1941. Därom äro
ju alla nu överens. Varför skall man då bibehålla den lagstiftning, på vilken
skärpningen grundar sig, och till och med ge regeringen möjlighet att, när
den så önskar, i vilket läge som helst, vidta längre gående inskränkningar.

Reservanterna ha hittat på åtminstone ett skäl. De säga, att det har en rent
psykologisk betydelse med hänsyn till nödläget ute i Europa, att man bibehåller
inskränkningarna i sprittilldelningen. Förmodligen mena reservanterna,
att det skulle kunna göra ett dåligt intryck på det nödlidande Europa, örn
de hittills gällande begränsningarna slopas. Jag vet inte det. Så vitt jag har
mig bekant, ha de nödlidande länderna i Europa inte ålagt sig själva några restriktioner
i spritkonsumtionen med hänsyn till läget inom sina gränser. Jag
känner ett exempel, Finland, som har infört en spritransonering, där tilldelningen
är en halv liter per dag eller 15 liter i månaden, men det är det enda,

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Ang. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

som jag tiar mig bekant, och det synes inte motivera ett bibehållande av den
nu gällande begränsningen här i Sverige.

Jag tror, att om man vill göra ett gott intryck på det nödlidande Europa
och kanske också skaffa sig vissa möjligheter att göra mera för att lindra nödtillståndet
där, så skall man gå längre i fråga örn slopande av konsumtionsbegränsningar
och restriktioner än vad till och med utskottet vill göra. Då
skall man bland annat vända sig emot det illustra mattvånget här i landet.
Jag vet inte, vilket intryck det kan göra i det nödlidande Europa, att varje
människa här i landet, som på en restaurang vill ha en kvantitet spritdrycker,
örn aldrig så liten, skall vara tvungen att beställa mat, även örn hon inte är
hungrig. Jag vet inte, vad man tänker i det nödlidande Europa örn att på
restauranger här i Sverige de, som på det sättet nödgas beställa in mat för att
få fem centiliter brännvin, lägga cigarrettaska i maten, istoppa avbrutna tändstickor
i den och på annat sätt behandla den för att göra den oduglig, så att
inte krögaren skall kunna förtjäna på att sälja den en gång till, som han annars
med säkerhet skulle göra. Men ville man göra ett gott intryck på det nödlidande
Europa, och ville man, som sagt, tänka på den psykologiska betydelsen
av att man här ålade sig vissa inskränkningar, så skulle uran nog göra
dem på det området i stället för att bibehålla de begränsningar av tilldelningen
på motböcker, som man nu strävar efter att upprätthålla.

Så vitt jag kan se, är det egentligen bara en part, som tjänar på att man
bibehåller begränsningen, och det är restaurangbolagen — de äro ju för all
del statliga —- och de privata krögama. Ty så länge denna begränsning bibehålies,
är det ganska tydligt, att den ökning av utskänkningen på restaurangerna,
som blev ett resultat av begränsningen, också kommer att bestå.

När statsrådet Danielson för någon tid sedan signalerade kamp emot
Ivrångelsverige, hoppades man, att lian skulle göra vissa insatser också på detta
område. Där finnas verkligen saker och ting att röja upp. Det hände mig nyligen,
när jag var ute på en restaurang här i staden, att jag där fick veta,
att plättar inte var lagad mat: örn man åt det, hade man alltså inte rättighet
att erhålla någon sprit, men åt„man den högre upp på matsedeln upptagna
pannkakan, som var gräddad av samma smet, då åt man »lagad mat» och då
hade man rättighet att få ut sin ranson. Åt man ostron, åt vilka man i restaurangens
kök inte gjort någonting annat än att man hade brutit upp skalen,
voro de till -skillnad från plättarna »lagad mat» och medförde rätt till den
lagliga ransonen.

Jag tänkte, att statsrådet Danielsons signal örn kampen mot Krångelsverige
skulle betyda, att man bland annat skulle ta itu med dylika löjligheter och
oformligheter i vårt restriktionssystem. Nu synes det emellertid, av den föreliggande
propositionen att döma, som örn den högra handen i regeringen inte
visste vad den vänstra gjorde, utan sorn om, medan herr Danielson signalerar
kamp mot Krångelsverige, finansministern tänker sig, att han skall passa på
att få lagbestämmelser, som göra det möjligt att göra Krångelsverige ännu
mera inkrånglat och invecklat än det för närvarande är.

Jag anhåller, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrka bifall till
utskottets föreliggande förslag.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag tror det kunde vara skäl att man inskränker
sig till att, helst så kort som möjligt, tala örn den föreliggande frågan
och inte i denna debatt dra in spörsmålet om hela vårt restriktionssystem,
såsom den sisto ärade talaren bär gjort. Det föreliggande ärendet är knappast
något lämpligt underlag härför.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Jag var inställd på att yttra mig först, därför att jag står först som reservant
i den här frågan, men olyckliga omständigheter gjorde, att jag kom
några minuter för sent. Min tanke var att från början säga, att det skulle vara
denna kammare och riksdagen mera värdigt att hålla korta inlägg i denna
fråga än att göra den till en stor och märkvärdig sak. Jag tycker, att det rimmar
rätt illa med vår ställning som kulturnation att under det världen i övrigt
brottas med svårigheter, om vilka vi inte ha någon egentlig aning eller uppfattning
men som vi nog förstå gälla dessa andra folks livsintressen, lia även
vi, som tillhöra den svenska nationen, en verkligt stor fråga, och det är frågan
örn spriten och nu främst den fjärde litern. Jag föreställer mig, att även örn jag
hade sagt dessa ord tidigare, hade det inte hindrat herr Wahlmark att läsa
upp sin långa promemoria eller herr Holmberg att komma med sitt inlägg.
Jag har därför tydligen inte förlorat något på att jag kom litet för sent.

Det har här särskilt av utskottsmajoritetens främste talesman, herr Wahlmark,
som ju sedan fick sällskap av herr Holmberg, ordats mycket örn utskottets
ståndpunkt i fråga örn den av Kungl. Majit begärda fullmakten. Jag
trodde, att utskottets ärade vice ordförande hade klarlagt vad denna fullmakt
egentligen innebär. Man borde väl kunna nöja sig med den verkliga
innebörden av fullmakten i stället för att här försöka utmåla det hela såsom
en för riksdagen synnerligen farlig åtgärd. Kungl. Majit anser, att svenska
folket inte skulle råka i nödläge, örn folk inte får köpa ut den fjärde litern,
utan vi behålla den ordning, som hittills gällt, till dess att 1944 års nykterhetskommitté
blir färdig med sitt förslag. Frågeställningen för Kungl. Majit
har varit, huruvida man för denna korta mellantid skulle föreslå en ändring
i lagen eller inskränka sig till att begära utvidgad fullmakt för Kungl. Majit
att tillämpa den nuvarande ordningen intill dess. Det hela är således helt
och hållet en praktisk fråga. Kungl. Maj :t kunde lika gärna ha framlagt
ett förslag till ändring av rusdrycksförordningen. Då hade man inte från
motsidan kunnat skrämma för denna fullmakt, som man nu utmålar som så
farlig. I det första utkastet till utskottets betänkande fanns det till och med
en passus om att en sådan utökning av fullmakten skulle kunna innebära, att
Kungl. Majit skulle kunna påbjuda totalförbud för hela landet. Det ansågs
emellertid vara alltför grovt att komma med ett dylikt resonemang, varför
uttalandet i fråga ströks.

Det hela är således inte märkvärdigare än att det här gällt att finna det
enklaste sättet att förlänga det nuvarande tillståndet något eller några år
framåt, till dess att 1944 års nykterhetskommitté kan bli färdig med sitt
förslag. Det är den saken det gäller, då man talar örn den begärda fullmakten,
och ingenting annat.

_ Det har här talats så mycket örn det resultat som blev följden av inskränkningarna
år 1941. Alla erinra sig väl de svårigheter, under vilka detta beslut
tillkom. Kungl. Maj :t kunde i det läget mycket väl lia ingripit och gjort dessa
inskränkningar på egen hand utan att fråga riksdagen. Kungl. Majit ansåg
sig emellertid inte böra göra detta, utan ville först avvakta riksdagens ställningstagande.
Det bevisar ju, att Kungl. Maj it, vilket ju för övrigt är ganska
naturligt, är mycket känslig för riksdagens önskemål i dessa frågor och att
Kungl. Majit inte vill ta sig några friheter härvidlag.

Det råder kanske inte så skiljaktiga meningar örn verkningarna av de restriktioner
som beslötos år 1941. Läget var faktiskt sådant, att det ansågs påkallat
att ingripa. Resultatet blev visserligen inte lysande, men ingen kan ju veta
vad resultatet skulle ha blivit, örn vi inte den gången hade infört dessa inskränkningar
i sprittilldelningen. Det var då en allmän uppfattning bland

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

militären och dem, som ville ha till stånd en bättre ordning i fråga om alkoholkonsumtionen
i det militära livet, att något måste göras. Såsom förhållandena
då hade utvecklat sig, kunde man anständigtvis inte fortsätta. Vi hade åtskilliga
överläggningar, där representanter för landets högsta militära myndigheter
voro närvarande. Det rådde därvid inte mer än en mening om att det
dåvarande tillståndet icke var försvarbart. Jag säger detta för att visa, att
den åtgärd, som då vidtogs, inte var något dumt påhitt, utan ett allvarligt
försök att åstadkomma bättre förhållanden. Ingen vet, upprepar jag, hur läget
i dag hade tett sig, örn vi inte år 1941 hade vidtagit dessa inskränkningar.

Man frågar, varför vi nu skola ha kvar dessa bestämmelser även i fortsättningen.
Kärnpunkten för dem, som gå på utskottets linje, är utan omskrivningar,
att man anser att en tilldelning av tre liter sprit är för litet. Det
räcker inte, säger man, utan folk måste skarva vid på annat sätt eller också
leva i knapphet. Det är en sorts nödläge som jag kanske kan förstå i vissa
fall, men som alls inte rör hjärteroten på mig. Jag har inte sett, att svenska
folket mått illa av de hittillsvarande inskränkningarna av sprittilldelningen.
Man skulle säkerligen inte ha mått nämnvärt bättre, örn man haft fyra liter
per månad. Det hade troligen inte varit så farligt, örn man haft sina fyra liter,
men det hade nog heller inte medfört någon större lycka. Visserligen anföres
det från utskottsmajoritetens sida, att ett återinförande av den fjärde litern
skulle bidra till att öka hemlivet och dess trevnad. Det låter egendomligt, men
det finns val även något fog för det uttalandet. Folk skulle nämligen då kunna
ta ut sin liter även den fjärde lördagen och fira lördagskvällen på det sätt,
som är förenligt med helgs firande i hemmet, i stället för att gå på restaurang.
Någon sanning kan givetvis finnas även i ett dylikt resonemang, men
jag tycker inte, att det är någon dräpande motivering för den fjärde litern.

I detta sammanhang har det även talats om den olaga sprithanteringen. Jag
har svårt att förstå resonemanget därvidlag. Fastän jag har sysslat med rusdryckslagstiftningen
i över 30 år, är det emellertid så mycket som jag inte
begriper men som klokare människor än jag förstå. Enligt hela uppläggningen
av vårt system är det ju blott de högklassiga människorna här i landet som
erhålla fyra liter. Inga andra kunna erhålla den fjärde litern än de, för vilka
man har garantier att de på ett förnuftigt och anständigt sätt använda sin
sprit. Jag har svårt att tro, att den sortens människor skulle laborera med
olaga sprithantering, därför att de nu inte få den fjärde litern. Trots att
systembolagsmänniskorna kanske överskattat sin förmåga vid gallringen av
klientelet, göra de nog i stort sett sitt bästa. Det är därför säkerligen inte
de personer, som skulle kunna få fyra liter per månad, som vålla besvär genom
att skaffa sig sprit på den illegala marknaden, utan helt andra människor. I
de flesta fall torde det vara de, som inte ha någon tilldelning alls. Det argumentet
väger därför ganska lätt, även om det anförts av kontrollstyrelsen. Jag
brukar visserligen ha stor tilltro till vad kontrollstyrelsen säger men förbehåller
mig ändå rätt till att främst lita på mitt eget omdöme i vissa stycken.

Jag sade inledningsvis, att jag ansåg, att man inte skulle göra alltför stort
nummer av denna fråga, och jag hade helst sett att jag hade sluppit att yttra
mig. Då jag ändock har måst ta till orda, vill jag fästa uppmärksamheten på
en synpunkt, som man här bagatelliserat alltför mycket men som jag tycker
att man inte bör skjuta undan. Jag avser departementschefens uttalande, att
det vore opsykologiskt att, så länge det nuvarande svåra nödtillståndet råder
i stora delar av Europa, lätta på spritrestriktionerna i Sverige. Utskottsmajoriteten
anför häremot, att ett bibehållande av inskränkningarna i inköpsrätten
icke i någon mån torde kunna bidraga till lindrande av detta nödtillstånd. Jag

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

kan emellertid inte komma ifrån, att det skulle lia en viss betydelse, om de i
övrigt av mig högt skattade fyralitersmänniskorna bland vårt folk för att avhjälpa
nödtillståndet i Europa ville offra till nödhjälpen vad den fjärde litern
kostar dem. Det anfördes visserligen i utskottet, att den dåliga potatis, som
vi bränna brännvin av, inte går att äta, och då kunna vi naturligtvis inte heller
skicka ut den i världen för att andra människor skola äta upp den. Jag vet
inte, örn det är sant, att bränneripotatisen är totalt oätbar, men i så fall skulle
vi ju på den mark, där den odlas, i stället kunna odla något annat, som vi kunde
skicka ut för att hjälpa det svältande Europa. Nu är det väl emellertid inte
denna tanke, som främst har föresvävat finansministern. Han torde närmast
ha tänkt på att det — som jag säde redan i början av mitt anförande — ser
illa ut, örn vi här i Sverige låta lättandet av spritrestriktionerna och återinförandet
av den fjärde litern bli en formlig livsfråga för vårt folk, medan man
svälter ute i Europa. Finansministern har enligt min uppfattning fullständigt
rätt, när han påpekar denna sida av saken. Det är därför befogat, när han
låter detta moment spela in.

Jag måste även opponera mig mot den senaste ärade talaren, då han åberopade
den halvliter, eller vilken kvantitet det nu är, som man i Finland får
inköpa per dag. Jag tror inte, att det har gjort nykterhetstillståndet i Finland
så idealiskt, att detta kan vara något exempel för oss att ta efter, när vi skola
lösa alkoholspörsmålet här i Sverige. Jag tvivlar därpå. Vårt restriktionssystem
med alla dess felaktigheter och tråkiga biverkningar har dock förskonat
oss från ett sådant tillstånd på nykterhetsområdet som tyvärr i långa stycken
rått öster örn Bottenhavet.

Det har anförts av kontrollstyrelsen och vidröres även i betänkandet, att det
skulle vara av stort värde för 1944 års nykterhetskommitté att, innan kommittén
tar ställning till frågan örn den framtida utformningen av vår rusdryckslagstiftning,
få pröva vårt restriktionssystem obeskuret så att säga. Men
hur den fjärde litern påverkar nykterhetstillståndet, veta vi ju redan förut.
Man har haft lång tid att samla erfarenheter därom, så att för den skull behöva
vi inte släppa den fjärde litern fri under de få år, som kunna återstå, innan
1944 års nykterhetskommitté framlägger sitt definitiva förslag. Man talar
även örn värdet av att få pröva verkningarna av rätten till efterhandsinköp.
Kungl. Majit har i sitt förslag inbegripit sådan inköpsrätt men begränsat
tiden från förutvarande sex till tre månader. Jag kan inte förstå, att de erfarenheter,
som kunna vinnas av rätten till efterhandsinköp under de ytterligare
tre månaderna, som skurits bort av rent praktiska skäl, kunna vara så
värdefulla, att vi därför böra behålla den längre tiden för efterhandsinköp.
Jag upprepar, att jag har stor respekt för kontrollstyrelsen och dess sätt att
sköta sitt uppdrag, men jag tycker ändå, att detta argument örn efterhandsinköpen
är ganska svagt. Enligt både reservanternas och Kungl. Maj :ts förslag
är det ju meningen att rätten till efterhandsinköp skall återinföras, fastän tiden
sänkts från sex till tre månader.

Herr Wahlmark var vänlig nog att rekommendera kammarens ledamöter
att läsa reservationen. Ja, reservationen är inte så märkvärdig till sitt innehåll,
och det är i varje fall lättare att få ett grepp örn de synpunkter, som
framföras där, än herr Wahlmarks inlägg, i vilket jag faktiskt inte kunde
finna någon egentlig kärna. De synpunkter, som jag här framfört, avspeglas
också i reservationen, till vilken jag, herr talman, hemställer om bifall.

Innan jag slutar, vill jag emellertid säga ett par ord örn det tillägg utöver
propositionen, som reservanterna ha gjort, då de hemställa att Kungl. Maj :t
måtte ta hänsyn till en del erinringar som kontrollstyrelsen gjort. När 1941

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

års restriktioner infördes, gick man, såsom man är van att göra inom byråkratien
— och spritbyråkratien är i det avseendet ingen dålig byråkrati — kanske
alltför stelbent till väga. De, som hade fyra liter, fingo inköpsrätten nedsatt
till tre liter, de, som hade tre, fingo två o. s. v. Det kan hända att man här,
där det tydligen är fråga örn svenska folkets ögonsten, bör vara litet hänsynsfullare
än vad kontrollstyrelsen och systembolagen i allmänhet ha varit. Det
hela kanske också berodde på Kungl. Majda utformning av bestämmelserna.
Kan nian lindra svedan i något avseende genom att förfara mildare och vara
mera hänsynsfull vid bedömandet av de enskilda fallen, bör man kosta på sig
den eftergiften. Det är denna tankegång som reservanterna ha gett uttryck åt.
Jag hörde att herr Wahlmark redan var framme och översatte detta uttalande
så, att det skulle innebära, att alla, som hade haft tre liter men vid nedsättningen
fingo två liter, skulle återfå sina tre liter. Man vill ju gärna tro, vad
man önskar, och herr Wahlmarks tolkning var väl ett utslag bärav. Men så
ha vi icke skrivit i reservationen. Vi hemställa blott, att man inom ramen för
den medgivna maximikvantiteten, tre liter per månad, skall ta större hänsyn
till olika individuella förhållanden än vad som hittills skett. Det är inte detsamma
som att det skall bli en automatisk höjning igen efter samma stelbentametod
som tillämpades vid nedskärningen.

Jag ber, herr talman, att få upprepa mitt yrkande örn bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gottfrid, och herr Johanson, Karl
August.

Herr Andersson, Jones Erik: Ehuru medlem av konstitutionsutskottet anser
jag, herr talman, att denna frågas konstitutionella innebörd bör behandlas
i annan ordning och i annat sammanhang. För dagen fastna vi vid det över alli
annat dominerande problemet: utvidgad spritkonsumtion eller status quo efter
kristidens mall och mått. Det är nykterhetspolitiska bedömanden alltså, som
framför allt, för mig åtminstone, träda i förgrunden.

Jag vet mycket väl, att ett försök till någon sorts nykterhetsprediban för
den svenska riksdagen skulle uppfattas som något i hög grad malplacerat och
opassande, kanske rent av ärekränkande, inför det forum av välvisa, ansvarsmedvetna
män och kvinnor som de valda ombuden för Sveriges folk nu skola
utgöra. Här äro väl fullödigheten och fullmyndigheten så starkt representerade,
och var och en så pass karl för sin hatt, att någon undervisning eller påminnelse
om livsförsel och levnadsvanor, vare sig för en själv eller för andra måste anses
vara något totalt obehövligt eller olämpligt att komma med! Men, mina damer
och herrar, med all respekt för vars och ens rätt att ha sin egen mening örn
saker och ting kanske det ändock inte vore ur vägen att här i samband med
frågan örn den fjärde litern göra några erinringar som just nu kunna ha sid
särskilda aktualitet. Framför allt gäller detta mot bakgrunden av ungdomsproblemet,
ungdomens fostran och livsföring, som ju även för den svenska folkrepresentationen
bör vara ett intresse av första rangen. En ungdom, som med
staten såsom förmedlare och utbjudare berndes allt större svängrum i fråga
örn tillgång på starkvaror med därav följande ramlen och onykterhet, är ingen
ungdom för en nation att stilla bedja örn. En spritande ungdom är en styggelse,
ett degcnerationstecken och ett fattigdomsbevis. Att tala om livsglädje och ungdomsyra
i ett dylikt sammanhang är ingenting annat än självbedrägeri och ett
ont varsel för ett lands framtid. Man spårar tyvärr bland våra dagars ungdomsskaror
alltför många tecken på ökat alkoholmissbruk. Det gör mig ont ända

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

in i hjärterötterna att behöva varsla om det tilltagande superiet bland vår eljest
i grund och botten så präktiga ungdom. Vad som främst smärtar mig är
kvinnans neddragande i de olyckliga vanorna. Yår svenska kvinna är alltför
god för att i likabehörighetssträvandenas tecken dragas ned i mannens olater
och lägga sig till med de sämsta utslagen av hans sämre jag. Det rinner mig i
hågen, vad en hedervärd dalabonde sade, när han en kväll bereddes tillfälle att
bese en mondän stoekho 1 msrestaurang. Efter att i häpen begrundan ha bevittnat,
hurusom damerna bolmade med cigarretter och skvalpade med sprit, utbrast
han: »Stackars mödrar!» Han sade inte mer, men man behöver ej tveka
örn innebörden i hans utrop.

Ärade kammarledamöter! Skulle det inte för menige man kunna räcka med
tre liter i månaden? Är det rimligt att påstå, att det under de senast gångna
åren inneburit någon försakelse av betydenhet med den inskränkning av en''
liter i månaden, som gällt under denna tid? Skulle det inte tvärtom kunna sägas,
att denna inskränkning i själva verket inneburit att man tagit ett rejält
steg på en bättre väg? Örn man här beslutade en fortsatt inskränkning av tilldelningen,
skulle det för resten bara utgöra en verifikation på riktigheten i de
flesta spritälskares manhaftiga bedyranden örn att de utan svårighet kunna
låta bli spritdrycker, örn så behöves. Jag tror dem på dessa ord, och här ha de
ett ypperligt tillfälle att visa att det ligger sanning bakom dem.

, En moderering av spritvanorna är till ingen skada, vare sig individuellt
eller nationellt. Varje steg åt det hållet är tvärtom en klar yttring av såväl
personlig som allmän friskhet och självhävdelse. Man behöver för den skull
ingalunda vara någon glädjedödare. För inte länge sedan fyllde en av denna
kammares ledamöter år. Många av hans vänner kommo och ville anordna en
fest för firande av minnesdagen, vilket dock jubilaren strängeligen förbjöd.
På vännernas enträgna föreställningar lät han dock till slut beveka sig. men
endast under villkor, att icke en droppe sprit fick förekomma vid tillfället i
fråga. »Och du kan inte tro», berättade festföremålet för mig sedan, »hur
verkligt roligt vi hade den kvällen — vi hade roligare än aldrig någonsin förr!»
Jag förstår det mycket väl. Jag erinrar mig i detta sammanhang en annan
personlig upplevelse som jag hade för åtskilliga år sedan på Leksands gästgivaregård.
Vid en fest, som jag pliktskyldigast var med på, ömkade en gammal
rödbrusig överste medlidsamt mig och sade till mig: »Örn Jones Erik visste,
hur mycket glädje han har gått miste om, då han inte som vanliga människor
tömt sitt sprudlande vin!» Jag svarade smått sturskt: »Örn översten visste,
hur sprudlande roligt jag haft, som sluppit att stjälpa i mig det där blasket

— det är en hjärtefröjd, som jag skulle unna alla människor!»

Jag gör ibland följande tankeexperiment: tre liter i månaden blir 36 liter
per år. Tänk, örn jag skulle ha stjälpt i mig 36 liter brännvin per år, låt vara
i »hyggliga» doser! Då skulle jag, sanna mina ord, inte Ira stått här så pigg och
nyter och skuttat så lätt uppför riksdagens trappor som jag gör. Fyra liter
per månad blir 48 liter per år. Örn jag skulle ha hävt i mig hela denna vattså

— förlåt brännvinsså ■— per år, hade jag varit död och begraven för länge
sedan.

Jag vill ge finansministern en blomma i dag för hans självövervinnelse, inte
av sitt spritbegär, ty därvidlag står han väl som den idealnykterist han är med
sin vitalitet som en levande exponent på avhållsamhetens förträfflighet, utan
av sitt penningbegär. Här fanns ju dock ett ypperligt tillfälle att på ett lättvindigt
och tämligen smärtfritt sätt kunna håva‘in ytterligare några välbehövliga
miljoner, vilket han dock försakat. Hjärtligt tack, herr Wigforss!

Ärade kammarledamöter! Ni känna mig så pass, att ni veta, att vad jag

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Äng. kris t i ds rest rik tio n em a beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

här har sagt icke på minsta vis är förestavat av lust att misskänna eller än
mindre att förolämpa eller racka ned på någon för hans personliga åsikter. Det
vare mig fjärran. Vad jag här med min appell har velat åstadkomma är att enkelt
och rättframt rikta en varm vädjan till er att genom medverkan till ett
beslut, innefattande fortsatt begränsning av spritförbrukndngen i landet, ge vårt
lands ungdom, framför allt de ideellt kämpande ungdomsskarorna i våra nykterhetsorganisationer,
eu välförtjänt honnör, ett erkännande och en uppmuntran
samt en ny kraftig sporre i deras landsgagneliga arbete. Det skulle hedra Sveriges
riksdag oerhört just nu, örn den med psykologisk blick för dagssituationen
ville ge denna ungdom det verkliga stöd, som ett dylikt beslut otvivelaktigt
skulle innebära.

Med stark tro på att riksdagen verkligen kommer att ge detta stöd vill jag.
herr talman, sluta med att yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition, vilket ju
är detsamma som bifall till reservationen.

I herr Jones Erik Anderssons yttrande instämde herrar Forslund, Lodenius,
Näsström och Ljungdahl.

Herr Hage: Herr talman! Oaktat jag i likhet med den föregående talaren
är organiserad absolutist, skall jag inte som motivering för min ståndpunkt anlägga
en organiserad absolutists synpunkt på den här frågan. Ty jag vet, att
denna kammare har sådan sammansättning, att sådana synpunkter sorgligt
nog inte göra såg här. Jag skall i stället anföra några andra synpunkter.

Först kan jag passa på att säga, att efter vad jag kommer ihåg från den tid
av min ungdom, då jag använde sprit, var brännvin någonting sorn smakade
fruktansvärt illa. Jag tycker, att det redan från den utgångspunkten skulle
finnas anledning att vara absolutist, åtminstone när det gäller brännvin. Ty
för den, som börjar använda brännvin, smakar det i början sämre än ricinolja.

Det var naturligtvis inte för att framföra sådana synpunkter, som jag begärde
ordet, utan därför att jag anser, att —• även örn den här frågan inte är
så stor — så kan det likväl vara rimligt, att det från olika delar av landet
framföres ett uttryck för den uppfattning, som man har i dessa landsdelar. Och
det är naturligtvis litet olika uppfattningar.

Jag vill då först bestämt påstå — och jag vågar hålla vad som helst på detta
—. att om det bleve en omröstning i övre Norrland i denna fråga om tre eller
fyra liter, skulle det bli en fruktansvärd majoritet mot fyra liter. Ja, jag vågar
gå så långt, att jag säger, att örn vi i dag verkställde en sådan omröstning över
hela landet, så är det väl mycket möjligt, att det i de stora städerna som till
exempelvis herr Wahlmarks Uppsala bleve majoritet för en högsta tilldelning av
fyra liter. Men i större delen av landet och ute på landsbygden skulle resultatet
.säkerligen bli det motsatta. Framför allt bland kvinnorna ute på landsbygden
skulle det bli en mycket stark majoritet emot den fjärde ''litern. Från den utgångspunkten
vågar jag det påståendet, att om bär fattas ett beslut för den
fjärde litern, går det emot den uppfattning, som det svenska folkets'' majoritet
har. Och det är, tycker jag, det mest betänkliga när det gäller en sådan här fråga,
ty den är dock i någon mån en principfråga.

Jag tänker mig t. ex. att man skulle göra en folkomröstning med denna frågeställning:
anser ni att tilldelandet av en ökad spritkvantitet för den ringa
procent av svenska folket, som här kan komma i fråga för att erhålla denna ökade
kvantitet, är en så brännande och trängande angelägenhet, att den måste
brytas ut ur den nu pågående nykterhetsutredningen och att beslut i denna
speciella fråga bör fattas, innan utredningen är klar? Örn nian framställde en

Forsta kammarens protokoll 1940. Nr 33. 3

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 194(i.

Äng. kristidsrcslriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

sådan fråga, är det möjligt, att majoriteten av folket i storstäderna svarade ja.
Men från den stora massan av landsbygdens småfolk skulle det komma ett mångfaldigt
nej: »Vi anse inte», skulle man Säga där, »att denna fråga är så trängande,
att det är absolut nödvändigt, att vi nu fatta ett beslut, när det till oell med
pågår en utredning örn hur nykter hetslagstiftningen skall läggas upp».

Jag vågar alltså det påståendet, att örn här fattas ett annat beslut, hommer
det att gå emot den uppfattning, som är majoritetens här i landet. Och det vill
jag säga, att finns det någonting, som är oroväckande, så är det att fatta beslut,
som gå emot uppfattningen hos majoriteten i landet. Det är en odemokratisk
linje, som jag inte vill vara med örn. Vi äro representanter för uppfattningen
ute i landet. Det är klart, att det någon gång kan finnas fall, där till exempel
vår närmare kännedom örn en speciell fråga nödvändiggör, att vi — även om
vi veta, att det finns majoritet ute i landet för en viss uppfattning — intaga
en motsatt ståndpunkt. Men jag menar, att demokratiska partier i stort
sett äro grundade på den principen, att de skola representera den uppfattning,
som finns hos den stora massan av folket, och handla och lagstifta därefter. Det
är en synpunkt, som gör, att jag för min del kommer att gå in för propositionen,
och alltså rösta för reservationen.

Jag skulle, innan jag slutar, vilja anföra ännu en Synpunkt. Jag tänker mig,
att jag inte voro organiserad absolutist utan spritförbrukandc arbetare med små
inkomster. Hur skulle jag då resonera i det här fallet? Jo, jag skulle resonera
ungefär på följande sätt. Dessa bestämmelser örn en tilldelning av fyra liter,
tre liter och två liter i månaden äro en klasslagstiftning. Ty visserligen är det
sant, att tilldelningen avgöres även med hänsyn till huruvida en person kan
sköta sina litrar, men den avgöres i stor utsträckning med hänsyn till vederbörandes
inkomster. Alltså, den som har liten inkomst — arbetaren med två, tre
ä fyra tusen kronor örn året •— får i allmänhet en mindre tilldelning. Den, Som
har större inkomst, kanske lyxinkomst, får — åtminstone är detta i stor utsträckning
förhållandet — större tilldelning. Detta menar jag är en klasslagstiftning.
Nu blev avståndet mellan den högsta tilldelningen och den lägsta något
minskad genom införandet av de restriktioner, som man nu vill ha bort. Karaktären
av klasslagstiftning på den punkten blev alltså något mildrad, ty avståndet
mellan en liter och tre liter är dock något mindre än avståndet mellan en
liter och fyra liter. Jag menar alltså, att de, som vilja åstadkomma en återgångtill
en högsta tilldelning av fyra liter i månaden, återigen vilja tillspetsa dessa
bestämmelsers karaktär av klasslagstiftning, och det kan inte jag vara med
örn. Jag tillhör ett parti, som enligt mitt förmenande har till uppgift att i
största möjliga män åstadkomma ett avlägsnande ur ''våra lagar och våra författningar
av bestämmelser, som ha karaktär av klasslagstiftning. Från den utgångspunkten
förstår jag inte partivänner, som kunna ha en annan uppfattning
än jag i den här frågan.

Nu säges bland annat, att när man inskränker tilldelningen för folk, som
sitta hemma och dricka sprit, gå de i stället ut på restaurang. Det är inte så
roligt, att detta sker — det erkänner jag gärna. Men å andra sidan måste jag
säga, att på restaurangerna är övervakningen över dem, som konsumera sprit,
intensivare; på restaurangerna förekommer numera ändå inte i allmänhet sådant
busliv, som kan förekomma i hemmen. Man läser ju ständigt och jämt i
tidningarna örn vad som kan inträffa, mord, slagsmål och sådant, efter en sådan
där »hemhippa», där man har mycket Sprit att tillgå. Alltså kan man
verkligen diskutera, huruvida det ur allmänna nykterhetssynpunkter inte är
fördelaktigare att förlägga spritförtäringen till restauranger än att koncentrera
den till hemmen, där det inte finns någon övervakning av de former, som

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Äng. kristids restriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

spritförtäringen tar sig i en mängd av de hem, där man konsumerar mycket
sprit.

Det är en av de synpunkter, som leda mig fram till den ståndpunkt till fördel
för reservationen som jag har. Samma ståndpunkt intar ett stort ledande
nykterhetsorgan, Reformatorn, som häromdagen i en ledande artikel definitivt
och bestämt förklarade, att den gick på regeringens linje.

Herr talman, från dessa utgångspunkter vill jag yrka bifall till propositionen,
d. v. s. till den här föreliggande reservationen.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 384, angående godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad
överenskommelse rörande det svensk-norska varuutbytet under år 1947; och
nr 385, angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 56.

Herr Wagnsson: Herr talman! Den fråga, som nu diskuteras, kan knappast
betraktas som någon stor nykterhetsfråga. Det har ju både i debatten här och
i reservationen poängterats, att — för att citera reservationen — »ett bibehållandé
eller upphävande av berörda inskränkningar icke gärna kan få något
mera avsevärt inflytande på nykterhetstillståndet i landet». Å andra sidan är
det väl knappast riktigt att, som några talare här gjort, påstå, att krisrestriktionerna
varit betydelselösa. Jag vill erinra om att den s. k. snabbutredningen,
som för några år sedan vidtogs, kom till ett resultat, som på den punkten
delvis står i strid mot här gjorda påståenden. Doktor Klackenberg, som närmast
var ansvarig för den utredningen, har poängterat, att »förändringar i
nykterhetstillståndet är ju så komplicerade samhällsföreteelser, att direkt bevisning
ofta möter stora svårigheter. Men vid den s. k. snabbutredningen kunde
vi sia last tre fakta, som inte kunde förklaras på annat sätt än som en
följd av åtgärden. Det militära fylleriet minskade kraftigt från oktober 1941
och höll sig på en lägre nivå under en god del av 1942. För de motbokslösa
ungdomarna sjönk fylleriet 1941 till en lägre nivå än 1940, och även massfylleristerna,
dessa beklagliga människor, som begår tre eller ännu flera fylleriförseelser
örn året, blev färre till antalet.» Doktor Klackenberg tror, att man
kan draga den slutsatsen, att denna förbättring i nykterhetstillståndet var en
följd av krisrestriktionerna. Här har inte anförts någonting, som jävat detta.

Då dessa restriktioner emellertid infördes närmast på grund av förhållanden,
som agde samband med kriget, och då deras provisoriska karaktär mycket
kraftigt undei ströks av riksdagsmajoriteten, är det ju naturligt, örn man
nu i vissa kretsar har yppat betänkligheter mot en ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen
i syfte att göra provisoriet mer eller mindre permanent.
Å andra sidan synes det mig, att finansministern i sin proposition anfört mycket
starka skäl för sin ståndpunkt. Vi ha otvivelaktigt en tämligen riklig penningtillgång
i landet just nu, och detta förhållande, sett i belysning av att
varuknappheten fortfarande är stor, gör en ökning av den på motbok tillgängliga
spritkvantiteten mindre önskvärd; den kan komma att få mycket
betänkliga verkningar. Därtill kommer, som särskilt herr Bärg underströk i

Äng. hristidtrestriktionema
beträffande
detaljhandeln
mett
rusdrycker.

(Forts.)

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1940.

Äng. kristidsrcstfiktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

sitt anförande nyss, att nödtillståndet i Europa gör en sådan gest just nu ur
rent folkpsykologisk synpunkt mindre tilltalande.

Jag är för min del. herr talman, beredd att stödja den kungliga propositionen.
Då emellertid uttalats betänkligheter mot att riksdagen skulle på Kungl.
Majit överlåta sin beslutanderätt i dessa frågor, vill jag poängtera, att det
här endast är fråga örn att möjliggöra en fortsatt begränsning av maximitilldelningen,
till dess det ekonomiska läget blivit mera normalt. För att emellertid
bereda dem, som inte vilja ge en till tiden obegränsad fullmakt åt Kungl.
Majit, tillfälle att ändå stödja det förslag, som nu föreligger, har jag tänkt
framställa ett yrkande av den innebörden, att till övergångsbestämmelserna
skulle fogas en punkt örn att den nya ändringen i förordningen endast skulle
gälla till och med den 30 juni 1948. Ett beslut i sådan riktning innebär givetvis
inte att riksdagen 1948 skulle vara oförhindrad att förlänga fullmakten.
År tillståndet i vårt land och ute i världen likadant då som i dag, synes det
mig naturligt, att man beslutar örn en sådan förlängning. Skulle mera normala
förhållanden ha inträtt och Kungl. Maj :t inte anse sig i behov av en förlängd
fullmakt, kan det ju vara av ett visst värde att 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning
fick prövas något, innan riksdagen hade att taga ställning till
1944 års nykterhetskommittés förslag.

Herr talman! Jag skall således be att få framställa ett yrkande örn att riksdagen
i anledning av Kungl. Majlis proposition nr 343 och motionen i andra
kammaren nr 285 måtte bifalla propositionen nr 343 med den ändringen, att
till övergångsbestämmelserna fogas orden »samt gälla till och med den 30 juni
1948».

Herr Elofsson, (lustaf: Herr talman! När man inskränkte inköpsrätten från
fyra till tre liter, skedde detta i samband med krigsutbrottet, då man ansåg, att
man borde begränsa spritinköpen. Men i den proposition, som då framlades,
stod det ju, att denna begränsning endast skulle vara av tillfällig art och att
man, när tiderna ändrat sig, skulle återgå till mera normala förhållanden på
det bär området. Nu har kriget upphört, men trots detta lägger finansministern
här fram en proposition, där han begär en fullmakt av riksdagen att
själv få avgöra, hur det skall bli med spritförsäljningen.

Jag kan inte underlåta att till herr Elon Andersson ställa en fråga. När
jag hörde hans anförande, tyckte jag, att det verkade litet egendomligt. Det
är inte mer än fjorton dagar sedan vi i bevillningsutskottet hade att taga ställning
till en proposition, som gällde en fullmakt för regeringen att besluta örn
kaffeskatt. Då uppträdde herr Elon Andersson och sade, att riksdagen inte
bör avhända sig sina rättigheter och överlämna dem till regeringen genom
en sådan fullmakt, utan att det borde ligga i riksdagens hand att avgöra dessa
frågor. När det gäller nu föreliggande fråga, hade herr Elon Andersson en
helt annan uppfattning. Då ansåg han, att en sådan fullmakt inte var på något
sätt oroande, utan att riksdagen mycket väl kunde överlämna bestämmanderätten
till Kungl. Majit. Jag tycker, att det är en ganska kraftig omsvängning,
som herr Elon Andersson kunnat göra på en enda veckas tid, men det
är kanske vissa orsaker, som göra, att han anser, att det i det ena fallet inte
är någon risk att låta Kungl. Maj :t få en fullmakt, under det att i det andra
fallet en mycket stor risk föreligger.

Jag skall inte taga kammarens tid i anspråk med att anföra några av nykterhetssynpunkterna
här, ty de lia .ju diskuterats förut i dag. Men jag kan inte
underlåta att säga till min partikamrat herr Jones Erik Andersson i Ovanmyra,
att jag blev litet förvånad, när han sade, att örn han druckit tre eller

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 08.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

fyra liter sprit i månaden, skulle han inte lia kunnat skutta så lätt i trapporna
som han nu gör. Jag skulle tvärtom tro, att om han klämtat i sig tre
ä fyra liter sprit per månad, kanske han hade tagit trapporna i tre å fyra
steg i stället och kommit ännu fortare upp. Detta sagt bara i förbigående.

När man talar om att det här närmast gäller ungdomen, så äro väl alla i denna
kammare besjälade av en önskan att göra allt, för att ungdomssuperiet inte
skall florera som det tyvärr har gjort hittills. Men tror kammarens ärade ledamöter,
att vi kunna förverkliga det önskemålet genom att begränsa inköpen?
Nykter hetsnämnderna, som ha yttrat sig i den här saken, lia ju själva sagt,
att en sådan inskränkning inte skulle medföra att nykterhetstillståndct i landet
kom att avsevärt förbättras. Då är bara frågan, om man skall fortsätta med
att göra det krångligare och krångligare eller återgå till de normala förhållanden,
som rådde före världskriget. Det visade sig, att, när riksdagen fattade
beslut örn rätt till efterhandsinköp på sex månader, inköpen hos systembolagen
minskade; man köpte ut sina en eller två liter, när man behövde, och tog
inte ut mer. Men så snart man skärpte bestämmelserna och förbjöd efterhandsinköp,
togs genast ut den fulla tilldelade kvantiteten. Det bevisar, att man
inte hindrar hemmafylllenet, om jag så får kalla det, i fall man skärper bestämmelserna
på det här området och tänker att kontrollen skall vara avgörande.
Jag tror, att man lämpligen bör gå en annan väg, örn man skall råda
hot på missförhållandena på det här området. Här förekommer ju också
smuggling i rätt stor omfattning; örn man skall tro pressen och tidningarna
i allmänhet, har smugglingen tilltagit i oroväckande grad. Jag tror inte. att
man alltid, när man får höra talas örn några, som äro mycket svaga för sprit
och ställa till mycket elände i hemmen — särskilt för kvinnor och barn, som
ibland få lida mycket — skall skylla detta på den fjärde litern. Man kan
se här i Stockholm, hur de personer, som äro mycket svaga för spritkonsumtion,
gå från det ena ölkaféet till det andra och dricka sin pilsner, tills de
äro så berusade, att de knappast kunna gå hem. Det är klart, att det är bedrövligt
att se sådana personer, men för att råda bot för detta, borde man i
stället vidtaga sådana åtgärder, att en sådan person inte blev serverad i så stor
utsträckning, som han blir för närvarande. Det tycker jag skulle vara en
punkt att gripa in på, när man nu ser dessa sorgliga fall, som man kan få
se särskilt på fredagskvällarna här i Stockholm.

Det kanske inte skulle vara någon större risk att låta Kungl. Maj :t få den
begärda fullmakten. Vi förstå ju, att vår nuvarande finansminister, om han
bara ser till nykterhetssynpunkterna, vill hålla tilldelningen nere i så liten
kvantitet som möjligt. Finansministern måste emellertid också skaffa pengar
till statskassan, och därför är risken inte så stor, att han kommer att ytterligare
begränsa tilldelningen och missbruka fullmakten. Men när riksdagen,
såsom för närvarande är förhållandet, är samlad nästan hela året örn, föreligger
det enligt min uppfattning inga skäl för att vi skola avhända oss rätten
att avgöra en sådan här fråga; det finns ju goda tillfällen att inför riksdagen
lägga fram dessa frågor av olika slag. Åv den anledningen, herr talman, finner
jag intet skäl för ett bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen,
utan jag ber att få. yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björnsson: Herr talman! .lag vill erinra örn att vi i den dag som i dag
är lia ransonering på smör och lill och med på bröd och att det ännu icke
slutits någon fred efter det stora världskriget. Man kan således inte säga, att
tillståndet är så i allo lugnt och tillfredsställande, som man .skulle önska, när
man går alt ta ställning till en fråga som den föreliggande. Det må vara. att

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 194(i.

Äng. kr i s t idsrcs t r i k I lone ina beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

det för avhjälpandet av nöden ute i världen inte spelar så stor roll, som somliga
kanske kunna tycka, men det har inte heller varit meningen, att detta skulle
vara ett avgörande argument. Jag kan val aldrig tänka mig att herr Holmberg
med sitt förslag på allvar avsåg, att svenska folket skulle supa ihop medel
för att avhjälpa nöden i Europa; det kan väl inte vara något recept för den saken.
När det finns så mycket pengar i landet ligger dock frestelsen nära att använda
mera sprit än man eljest skulle göra. Det kan synas olämpligt i utlandets
ögon. Emellertid får jag säga. att det inte är det skälet, som varit avgörande
för mig.

Jag skulle, innan jag går vidare till det skäl, som gjort att jag kommer att
rösta för bifall till Kungl. Maj :ts proposition, vilja något beröra frågan örn
fullmakt eller inte fullmakt. Jag hörde aldrig någon av dem, som livligast beklagade
sig över fullmaktsgivandet, välja det alternativ, som skulle varit naturligt
ony inte fjärde litern hade funnits, nämligen att man yrkade på en definitiv
ändring av lagen genom att direkt i den sätta in en bestämmelse örn en
högsta tilldelning av tre liter i månaden. Det hade ju varit ett alternativ, som
legat mycket nära till hands. Nu har herr Wagnsson föreslagit, att fullmakten
skall begränsas. Det har jag nu inte i och för sig någonting emot. då man ju
måste medge, att rent principiellt bör inte riksdagen så där i en snabb vändning
anhända sig en lagstiftningsrätt, som riksdagen äger enligt grundlagen.
Men huruvida det kan vara praktiskt och klokt att så här i elfte timmen komma
med ett ändringsförslag lämnar jag därhän; det får val den kommande debatten
visa. Personligen är jag hellre mod om en fullmakt, som representerar
ett provisorium, då man vet, att den nuvarande regeringen inte missbrukar ett
sådant förtroende, än att göra en direkt och definitiv ändring i lagen.

Sedan jag klargjort min inställning i fullmaktsfrågan, vill jag komma till
det som för mig varit huvudsaken. Det är ju så att nykterhetstillståndet är
mycket svårt att få en siffermässig mätare på. Man har att tillgå en statistik,
som väsentligen upptager fylleriförseelser och andra brott, föranledda av alkoholmissbruk,
men att tolka denna statistik är utomordentligt svårt. Personligen
har jag den uppfattningen, att det är utskänkningen långt mer än utminuteringen,
som är ansvarig för f.ylleriförseelsemas mångfald, alldeles speciellt
när det gäller ungdomsfylleriet och jag skulle tro också rattfylleriet. Jag kan
naturligtvis inte bedöma vilken roll i en stad som Stockholm och andra städer
langarspriten kan spela. Men jag skulle trots allt tro, att det är utskänkningen,
som är det verkligt avgörande. Har man som jag den uppfattningen, kan det
ju tyckas vara meningslöst att hindra dem, som en gång ha råkat få fyra liter
i månaden, från att få det tillbaka nu. Jag medger alltså, att genom en höjning
av motboksransonen till fyra liter skulle man inte behöva befara någon
nämnvärd ökning av alkoholbrukets sociala skadeverkningar. Men jag har sett
saken från en annan synpunkt. Det pågår ju för närvarande en nykterhetsutredning,
och vid denna gäller det framför allt, förmodar jag, att ta ståndpunkt
till frågan om motbokssystemets avskaffande och kanske till vissa väsentliga
ändringar i restriktionerna beträffande utskänkningen; ett alternativ
till det nuvarande systemet är ju att tillämpa mycket höga priser, så höga priser
att de verka som ett det kraftigaste tänkbara restriktionssystem.

Jag har, sedan doktor Bratt hittade på sitt motbokssystem, fått en mycket
stor beundran för hans gärning. Jag kan inte tänka mig att det är riktigt som
någon här har påstått, att det är motbokssystemet som har populariserat dryckesseden.
Jag tror inte doktor Bratt skulle ha blivit medicine hedersdoktor
för s-in sociala gärning, örn det hade förhållit sig på det sättet. Det är kanske
inte någonting så märkvärdigt med denna uppfinning, men det var det ju inte

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

teller med Kolumbus'' lilla åtgärd att buckla till ägget, så att det kunde stå
på toppen. Det som var det märkvärdiga med doktor Bratts system, det var
att han kunde få hela svenska folket att tro på att man på detta sätt skulle
komma fram till ett bättre nykterhetstillstånd än man förut hade, och det tycker
jag var en utomordentligt stor gärning.

Nu har efter min mening Brattsystemet tyvärr aldrig fatt tillfälle att verka
på det sätt som jag tror att dess upphovsman hade menat. Han hade ju tänkt
sig en individuell prövning av tilldelningsmaximum, och denna individuella
prövning hade han naturligtvis aldrig tänkt sig skola försiggå^ på det schablonmässiga
sätt som många gånger har skett, och än mindre på det sätt som
har tillämpats på olika håll, när man i ovist nit har försökt resa det ena hindret
efter det andra, vilket verkar irriterande. Det är således efter min mening
huvudsakligen utväxterna på det Brattska systemet som ha skapat irritation
och som — det måste jag medge när jag ser t. ex. insändartrafiken örn
»Krångel-Sverige» — har lämnat mest material till den brasa man vill göra
på krånglet i Sverige.

Jag erinrar mig att jag här i kammaren en gång hörde, hur en eljest förståndig
ledamot av kammaren talade örn att man på vissa håll bade observerat,
att det fanns personer som skötte sig mycket exemplariskt och hade fått fyra
liters tilldelning men som i medeltal aldrig togo ut mer än två liter. Han frågade:
varför skall man då inte sätta ned ransonen för dessa personer? — Jag
kan inte tänka mig något mera opsykologiskt, och jag vet att det finns personer
som omedelbart började bedriva försvarsarbete för att få behålla sina
fyra liter i månaden —• genom att köpa mycket mera sprit än de eljest brukade
göra. — »Nå, den där saken är över nu», säger man, »så dum är man inte» —
men frågan är. örn man inte alltjämt är det. rätt ofta till och med. Under
detta ärendes behandling i bevillningsutskottet hörde jag en ledamot, som
själv deltar i besluten örn ransoneringsåtgärderna, tala örn att när denna kungl,
förordning kom ut innehöll den den bestämmelsen, att de som hade haft fyra
liter i månaden skulle få tre och de som hade haft mindre än fyra liter skulle
få högst två. Har nu en person på det sättet blivit »degraderad» till två Uter.
så kan han inte få mer än två liter örn det inte inträder sådana förändringar
i hans levnadsförhållanden — inkomstökning eller dylikt — som kunna motivera
det, men samtidigt kan en »nybörjare» avancera i denna samhällsgradering,
så att en person med precis samma förhållanden som den, som fortfarande
bara får två liter, kan komma upp till tre. Detta bär väckt mycket missnöje.
Jag haT hört, att om en person har haft en viss tilldelning när han har haft
fullt arbete så kan ransonen sänkas när han blir pensionerad, detta med den
motiveringen, att hans inkomster uppenbarligen inte räcka till för en större
tilldelning. En sådan omyndighetsförklaring är efter min mening mycket
olämplig från folkpsykologisk synpunkt. Jag tror man kan komma överens
örn att motboken och den tilldelning, som man har på denna, i rätt vida kretsar
få ungefär samma karaktär av social värdemätare som, låt oss säga, en orden
eller en medalj. Jag tycker det är besynnerligt, att örn en person t. ex. har
tjänat troget och väl på ett ställe, sa att han bar fatt Patriotiska sällskapets
medalj eller medaljen för nit och redlighet i rikets tjänst, sa kan han, ungefär
samtidigt med att han får pension, degraderas i egna, kanske sin familjs och
sina kamraters ögon på ett alldeles onödigt sätt. Meningen har väl aldrig varit
något sådant, utan meningen har väl i stället varit att personer, som sköta sig
oklanderligt, inte genom sådana där från nykterhetssynpunkt fullkomligt meningslösa
åtgärder skola deklasseras.

Nu menar jag. att motbok ssystemet, alltså restriktionerna då det gäller ut -

Nr 38.

Onsdagen don 27 november 194(>.

Äng. kristidsrcsfriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

minn te ringen, ur nykterhetssynpunkt har sin kanske allra största betydelse
på den rena landsbygden. Jag vet att det inte är likgiltigt för nykterhetstillståndet
på landsbygden, hur stor tilldelningen är. Jag vet, att under förra
världskriget, då den legala tilldelningen sänktes till, jag vill minnas det var en
liter i. månaden, då bedrevs det lönnbränning i var och varannan socken i den
trakt jag känner till, en skogsbygd. Det fanns folk som hade mäsk stående på
alla möjliga ställen, till och med i gödselhögen, och landsfiskalen kunde resa ut
praktiskt taget hur ofta som helst och ta sådant där i beslag. Även i det hus.
där en av lagens förnämliga väktare på landsbygden bodde, förekom det lönnbränning.
Jag är således fullt pa det klara därmed, att örn man sänker ransonen
under ett visst,_ rimligt minimum, åstadkommer man lagöverträdelser,
vilket enligt min mening är värre än en eller annan fylleriförseelse.

Jag anser, att det är av vikt att man här har fått tillfälle att — såsom
reservanterna föreslå — anhålla att Kungl. Maj :t via kontrollstyrelsen måtte
tillse, att tillämpningen av dessa restriktionsbestämmelser blir så smidig och
så anpassad efter vad hyggliga människor anse vara rimligt, att man inte
skapar irritationer, som från mångå synpunkter äro olyckliga. Kan man få
det sa, tror jag att tre liter i månaden inte är någon så låg gräns att man
behöver befara lagöverträdelser i form av lönnbränning eller införande av smuggelsprit
på vår landsbygd. Men jag tycker också, att det under den tid, då
utredningen pågår, skulle vara mycket värdefullt för denna att se hur detta
verkar, och jag tror att man, örn man verkligen bemödar sig örn att klassificera
fylleriförseelserna efter ursprung och dylikt, skall kunna få mycket viktiga
lärdomar, som kunna bli av betydelse för denna lagstiftning i framtiden. Del
är alltid mycket svårt att se orsakssammanhangen mellan det ena och det andra
förhållandet, örn en företeelse — sådan som fylleriförseelsernas antal — är beroende
av flera olika förhållanden, och det är mycket svårt att fastlägga vissa
bestämda orsaker.

-Tåg tror, att — jag håller mig nu till den rena landsbygden — örn man inte
trakasserar folk genom godtyckliga eller allt för schematiska ransonsänkningar,
utan endast vidtager sådana när man verkligen har grundad anledning därtill
med hänsyn till alkoholmissbruk eller förbrytelser i samband med hanterande
av alkohol, så skallman ha givit motbokssystemet en chans, som det enligt
min mening bör ha innan man är beredd att avskaffa det och ersätta det med
ett i och för sig så osympatiskt system som att hålla spritkonsumtionen inom
rimliga gränser genom prishöjning.

o Sedan kan jag säga, att personligen bär jag inte i hemmen observerat någon
sådan här ackumulerad törst från krisåren som vi ha gått igenom, att det i
och för sig skulle göra det angeläget att just nu i ett enda slag återgå till förhållandena
före kriget i detta avseende. Jag tror tvärtom, att det kan vara
mycket bra att man far se hur det som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition
kommer att verka.

Herr talman! Jag yrkar tills vidare bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Hörr Bergvall: Herr talman! Jag skall försöka efterkomma uppmaningen
från bevillningsutskottets ordförande till kammarens ledamöter att inte hålla
några långa tal. Jag skall allra minst ge mig in på någon allmän nykterhetspolitisk
debatt — en och annan av de föregående talarna har ju fört över diskussionen
till det planet. Jag tror vi få rikliga tillfällen till denna nykterhetspolitiska
debatt, när den nu sittande nykterhetskommittén om ett antal år

Onsdagen ilen 27 november 1946.

Xr 38.

Äng. kristidsrestriJctionenm beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

blir färdig med sitt betänkande och det i sista band ankommer på riksdagen
att fastställa riktlinjerna för framtida svensk nykterhetspolitik.

Jag skall försöka begränsa mig till den relativt lilla fråga som vi ha att
behandla här i dag — jag är nämligen överens med dem av de föregående talarna,
som ha sagt att detta inte är någon verkligt stor nykterhetspolitisk fråga.
Jag tror inte att effekten vare sig av det ena eller det andra beslutet kail
bli sådan, att man kommer att få rätt att tala örn någon mer eller mindre
ödesdiger utveckling i nykterhetsavseende som en följd av detta beslut. Men
jag måste konstatera., att såvitt jag kan bedöma situationen, föreligger det i
dag för bibehållandet av dessa restriktioner i stort sett samma skäl som föranledde
deras införande. Det är naturligtvis skiftningar på vissa punkter; bland
annat ha ju inkallelserna och de med dem förbundna svårigheterna bortfallit.
Ett faktum är emellertid, att vi i dag- ha ett mycket betydande penningöverflöd.
Vi ha en stor varubrist på olika områden; den enda vara som finns i
praktiskt taget — jag höll på att säga — obegränsad utsträckning är spritdrycker
och viner, och vi lia ingen anledning att tro att utvecklingen under det
närmaste året blir sådan, att vi få en bättre balans mellan köpkraft och varutillgång.
Under sådana omständigheter föreligger det enligt min mening inget
motiv att för närvarande upphäva de ifrågavarande bestämmelserna.

Jag tror, att den analys av bestämmelsernas effekt, som gjordes av en av
de föregående taiarna, inte gick till botten av problemet. Det mesta man i nuvarande
stund kan säga är, att man genom införandet av bestämmelserna inte
lyckats förhindra en i viss mån ogynnsam utveckling av nykterhetstillståndet
under krigsåren, men man kan absolut inte påstå att, örn man inte infört dessa
bestämmelser, utvecklingen skulle ha blivit bättre; måhända skulle den lia
blivit ännu sämre. Själv är jag närmast benägen för att tro, att den sista uppfattningen
skulle vara riktig. Vi lia för ögonblicket — det är obestridligt —
en förbättring i nykterhetstiilståndet, så långt man kail avläsa utvecklingen
av nykterhetsförliållandena ur exempelvis fylleristatistiken, men denna förbättring
bär fortgått bara ett begränsat antal månader. Vi lia inte nått fram
till någon stabilisering, och vi lia i ekonomiskt avseende de besvärliga förhållanden
med hänsyn till varutillgång och varuefterfrågan, som jag talade örn
nyss. Jag tror, att det i den situationen vore oklokt att återvända till vad som
gällde under ett tidigare skede. Jag kan inte heller neka till att jag tror, att
i varje fall för vissa orters vidkommande en kombination av en återgång till
fyra liters tilldelning per månad och sex månaders efterskottsinköp kan betyda,
att ett relativt stort antal motboksinnehavare få en så pass riklig tillgång
till spritdrycker i förhållande till vad de anse sig behöva, att alltid några
lockas att låta spriten gå vidare ut i den olaga handeln. Jag förbiser då
inte ett ögonblick, att flertalet av de motboksinnehavare, som skulle få rätt
att köpa fyra liter, säkerligen äro mycket skötsamma och sobra människor,
men säkert är, trots detta, att risken för att ett antal motboksinnehavare •—
hur stort eller litet vill jag inte yttra mig örn — kan lockas att låta varorna
gå vidare, inte är utesluten, allra minst örn dessa motboksinnehavare under en
sexmånadersperiod inte lia utnyttjat tre eller fyra månaders inköpsrätt och
det således gäller ganska stora kvantiteter.

Jag skulle för min personliga del måhända låta även dessa betänkligheter,
vilka, som jag ser dem, äro rätt allvarliga, fara, örn jag hade fått den upptattningen,
att det funnes en verkligt stark opinion hos svenska folket för återfående
av såväl den fjärde litern som rätten till sex månaders efter.skottsinköp.
Den erfarenhet jag har fått i min praktiska gärning — oell den måste ju

Nr 38.

Onsdagen deli 27 november li)4b

Äng. kristidsrestriktionenia beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

på det här området vara relativt omfattande — är den. att trängen efter den
fjärde litern ingalunda är så stor som man på vissa håll tror, och framför allt
måste jag konstatera att kravet på sex månaders efterskottsinköp synes ha en
utomordentligt liten aktualitet inom den större delen av kundkretsen.

Jag kan ge ett litet praktiskt exempel — det må vara värt vad det kan. Jag
har gjort förfrågningar bland den personal i Stockholmssystemet, som i sin
dagliga gärning mest kommer i beröring med kundkretsen. Det var i första
hand föreståndarna för bolagets utminuteringsaffärer. Jag kan försäkra, att
dessa personer inte alls äro utvalda med hänsyn till nykterhetspolitiska ståndpunkter,
utan de ha varit expediter i affärerna och befordrats så småningom.
oell de äro säkerligen i stort sett mycket representativa för vanorna i alkoholhänseende
bland de skötsamma delarna av Sveriges befolkning. Bland dessa,
som alltså komma i daglig beröring med hundratals, för att inte säga tusentals
kunder, råder det en, såvitt jag har kunnat utröna, praktiskt taget enhällig
mening, att det inte finns något som helst önskemål örn rätt till sex månaders
efterskottsinköp inom kundkretsen. De säga mig — så långt vill jagknappast
gå själv — att motboksinnehavarna vore fullt tillfredsställda örn
rätten att köpa i efterskott gällde en månad, ty det som de bli förargade över
är att litern fryser inne, örn de vid månadsskiftet glömma att köpa ut den.
Men örn man sätter marginalen till tre månader, som det föreslås i propositionen,
så har man säkerligen tillgodosett alla rimliga anspråk. — Det kan. ju
hända att det jag nu har anfört är en liten och begränsad synpunkt, men jag
tror att erfarenheten hos dessa människor, som dock träffa motboksinnehavarna
i sin dagliga gärning och få veta av deras missnöje, inte är helt utan betydelse.

Jag vill sedan för undvikande av missförstånd tillägga, att för mig kan
det, när jag talar örn huruvida det skall bli tre eller sex imånaders efterskottsinköp,
absolut inte vara någon avgörande synpunkt, att systembolagen förorsakas
mer eller mindre besvär. Det är inte från sådana utgångspunkter vi skola
avgöra utformningen av vår nykterhetspolitik, utan systembolagen skola utföra
det arbete som de få sig ålagt genom den svenska lagstiftningen. Men måhända
kan jag tillåta mig elen reflexionen, att det i tider, då det allmänna ropet
är brist på arbetskraft och återigen brist på arbetskraft, kanske är onödigt
att, örn det inte finns några reella skäl för det, tvinga även systembolagen
att ge sig ut på arbetsmarknaden för att skaffa sig ytterligare personal.
Och ett faktum är, att sex månaders efterskottsinköp kräver betydligt mera
personal så länge vi ha kvar nuvarande lagstiftning — och den komma vi att
ha kvar tills nykterhetskommittén har slutfört sitt arbete — än tre månaders
efterskottsinköpstid. Det är en bagatellartad synpunkt detta-, ty det kan inte
röra några stora tal, men mot bakgrunden av den diskussion som föres man och
man emellan och som ger eko i denna sal snart sagt en gång i veckan kan
man möjligen komma ihåg den utan att tillmäta den någon större betydelse.

Jag kammer sedan till själva fullmaktssynpunkten. Jag tillhör inte de trogna
anhängare av den nuvarande regeringen, som äro så fyllda av djupt förtroende
för denna, att de vilja ge den obegränsade fullmakter i olika avseenden,
utan jag kommer tvärtom att höra till deras skara, som opponera sig
mot fullmaktsgivandet, och detta gör jag av skäl som kanske flertalet i denna
kammare tycker äro fullt naturliga och rimliga, -men jag måste säga, att
jag inte med bästa vilja i världen kan leta ut en fullmakt som är mindre riskabel
att ge än en fullmakt, örn vilken man på förhand praktiskt taget i detalj
vet hur den kommer att utnyttjas — såvida man inte förutsätter att i första
hand finansministern och i andra hand regeringen komma att handla tvärt emot

Onsdagen den 27 november 194G.

Nr 38.

Äng. krislidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

vad de i propositionen i olika sammanhang lia antytt, oell det lia vi ändå ingen
rimlig anledning att antaga. Ur den synpunkten måste jag säga, att jag tycker
den här fullmaktsdiskussionen har drivits upp till fullkomligt orimliga dimensioner.
Kunde vi här i riksdagen ge regeringen endast sådana fullmakter, örn
vilka vi praktiskt taget i detalj veta hur de skola utnyttjas, ja, då skulle jaginte
vara rädd för att vara med om att bevilja den åtskilliga fullmakter. De
fullmakter vi äro rädda att ge äro naturligtvis de, örn vilka vi inte veta hur
de komma att utnyttjas.

Jag skall inte ge mig in på någon polemik mot herr Wahlmark med anledning
av hans analys av statistiken. Jag tror emellertid att man skulle kunna
anföra ganska starkt kritiska synpunkter gentemot hans uppfattning, att
den starka tillväxten av utskänkningen helt och hållet eller väsentligen skulle
bero på utminuteringsrestriktionerna. Jag tror att det är ett vida mera komplicerat
sammanhang — men det skulle föra för långt att gå in på det här —
och jag vill dessutom fästa uppmärksamheten därpå, att när man anför procentsiffror
i det här sammanhanget, alltså i fråga om minskningen av utminuteringen
och ökningen av utskänkningen, så är det skäl att ha i minne, att
samma procentsiffra betyder ett vida större antal liter när man applicerar den
på utminuteringen än när man applicerar den på utskänkningen, eftersom utskänkningskvantiteten
är väsentligt mindre än utminuteringskvantiteten. Även
vinstatistiken skulle kräva sin speciella kommentar.

När jag har övervägt det här problemet har det för mig framstått som naturligt
att vi, så länge vi ha en abnorm situation här i landet, bibehålla de
restriktioner vi för närvarande lia. Trots att kriget har slutat ute i Europa,
kunna vi väl knappast anse oss ha återvänt till vad vi före kriget voro vana
att kalla för normala förhållanden — det är väl ändå ingen i denna säl som
vill påstå något sådant.

Den stora striden örn lmr nykterhetspolitiken skall se ut i framtiden få vi.
som sagt, när nykterhetskommittén kommer med sitt utlåtande och regeringen
därefter med sin proposition i ämnet.

Jag skulle inte ha någonting emot att ansluta mig till herr Wagnssons yrkande,
men, herr talman, för mig faller det sig för närvarande naturligast afl
yrka bifall till den reservation, som har fogats till utskottets betänkande.

Herr Herlitz: Herr talman! Den här frågan har ju kommit i ett tråkigt
läge genom att två spörsmål lia sammankopplats, nämligen frågan örn vilken
roll riksdagen skall spela i vår lagstiftning och den nykterhetspolitiska frågan.
Den som är t. ox. i det läget, att han är ganska likgiltig för den här förändringen,
alltså för den fjärde litern, populärt uttryckt, men däremot ganska intresserad
av de konstitutionella spörsmålen, han befinner sig i ett tråkigt dilemma.

Det bör till en början fastslås, att det är regeringen som har bragt oss i detta
dilemma. Den här saken har vid t-vå tillfällen handlagts på sätt, som kan ge
anledning till bestämda erinringar. Den första erinringen hänför sig till det
förhållandet, att Kungl. Maj:ts regering, ehuru den för nära ett år sedan,
nämligen i början av februari, erinrades örn att. den begagnade en fullmakt som
gällde endast för krig, krigsfara och andra icke längre aktuella förhållanden,
infe vidtog någon som helst åtgärd, utan lät denna gamla författning kvarstå.
Det var uppenbart oriktigt att förfara på det viset, och jag har velat sätta
fingret på det därför att det ger anledning till nyfikna frågor: är det månne
på andra områden på det viset, att regeringen tycker, att om en författning en
gång har utfärdats med hänsyn till då rådande krig eller krigsfara, så är det
inte regeringens skyldighet att Se efter, huruvida förutsättningarna ha upp -

.Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

hört, så att författningen skall upphöra att gälla? När Kungl. Majit långt om
länge kommer till den självklara slutsatsen, att fullmakten inte gäller längre,
vad skall då göras? Det har tydligen för finansministern varit en mycket enkel
fråga. Han finner det nämligen i propositionen fullkomligt självklart, att
då få vi se till att Kungl. Maj :t får en vidsträcktare fullmakt. Den tanken går
knappast upp för honom, att det kunde vara naturligt att ordna saken på lagstiftningens
väg. Herr statsrådet säger: »Då emellertid bibehållandet av de
ifrågavarande bestämmelserna motiveras med de nu rådande förhållandena, Synes
det icke böra komma i fråga att inarbeta bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen.
» Jag känner väl igen resonemanget — det var samma resonemang
som man brukade föra förr i världen, under Karl Johans-tiden, då
man diskuterade om förhållandet mellan Kungl. Maj :ts lagstiftning och riksdagens
lagstiftning. Då sade man, att saker som till sin natur äro växlande
och föränderliga kunde inte riksdagen befatta sig med — och det var rätt
naturligt på den tiden, då riksdagen bara sammanträdde vart femte år. Men
jag har trott mig finna att vi ha kommit ifrån det där betraktelsesättet, och
herr finansministern kan inte vara främmande för ett förfarande, som vi vid
otaliga tillfällen lia tillämpat, nämligen att vi med hänsyn till för tillfället
rådande förhållanden lia antagit en tidsbegränsad lag, som har inneburit en modifikation
av en bestående.

Så här har saken som sagt nu blivit upplagd, och man står i sitt dilemma.
Jag står i ett dilemma, ty jag är inte särskilt ivrig för de fyra literna — personligen
är jag i det läget, att Spörsmålet ligger långt utanför min intressesfär,
och jag tycker också ur andra synpunkter att det inte är någon angelägen fråga.
Men i detta dilemma har man ju hjälpts av den omständigheten, som har markerats
från flera talares sida, att frågan dock icke har alltför stor räckvidd och
betydelse ur nykterhetspolitisk synpunkt. Detta underströks redan av reservanternas
förste talesman, herr Elon Andersson, och har sedan upprepats. Det
bereder mig tröst, och det ger mig uppmuntran till att fasthålla vid den konstitutionella
Synpunkten på den här saken.

Nå, då man resonerar om sådana här fullmakter eller bestämmelser i författningar,
att Kungl. Majit skall få avvika från en författnings föreskrifter, då
är det nu för mig en gång för alla självklart att. jag sätter mig till att läsa
lagtexten. Här har nu sagts från många håll, att vi ju veta hur det här kommer
att tillämpas, vi känna statsrådet Wigforss och hans intentioner, och han har
sagt vad lian tänker göra, det står i motiveringen till propositionen. Jag kan
aldrig vara med på att lösa lagstiftningsfrågor på detta lättvindiga sätt, örn
man kan lösa dem på annat sätt. Man får lov att fasthålla vid vad denna fullmakt
innebär, och det är ingalunda så, att den bara ger Kungl. Maj :t möjlighet
till de åtgärder som nu äro i fråga. Det är inte något ämne för ironi att man
påpekar, att den ger Kungl. Majit möjlighet att uppställa ett allmänt rusdrycksförbud.
Den ger Kungl. Majit möjlighet att stipulera varjehanda villkor
för sprittilldelningen, kanske motiverade av förhållanden som nu inte äro aktuella.

Ja, det här är konstruktioner, säger man. Jag vet det. Jag skall naturligtvis
inte åberopa den möjligheten, att vi skulle kunna få en annan regering. Jag är
fullkomligt medveten om att man då skulle röra sig alldeles i det bia. Men det
kan uppkomma helt njra förhållanden, och har Kungl. Maj :t en fullmakt, som
är så vid att den kan användas till annat, vill jag säga att det då helt enkelt
är Kungl. Maj :ts skyldighet att använda denna vidare fullmakt. Jag kan därför
inte vifta bort möjligheten att fullmakten kan användas i hela sin omfattning.
Och då har man att hålla fast, att det i författningen inte finns några som

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

■16

Äng. krist idsresfriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

helst begränsningar i fullmakten. Det står inte angivet vilka avsteg Kungl.
Majit får göra från reglerna örn inskränkningar i detaljhandeln eller örn de
förutsättningar, under vilka det skall ske, och det står inte någonting om tidsbegränsning.
Det har nu framställts ett yrkande om sådan begränsning, men
i propositionen föreligger inte någonting örn detta. Det är en fullmakt av en
räckvidd som är högeligen ovanlig. Jag bär försökt leta i mitt minne. Jag
erinrar mig en bekant motsvarighet, nämligen i utlänningslagen. Där katr Kungl.
Maj :t en befogenhet att stryka ett streck över det mesta, men den fullmakten
har kommit till. såsom många här i salen torde kunna bekräfta, under otrolig
oro och själavånda och med mycket bekymmer. Man har tyckt att det varit
högeligen tokigt, och man Ilar gått in för det bara därför att det på det området
varit så utomordentligt svåra problem att brottas med.

Jag anser att det är angeläget, att vi hålla de principiella riktlinjerna klara,
och det är för den skull jag Ilar måst komma till det resultatet, att jag vill
följa utskottsmajoriteten.

Det var för mig överraskande, får jag kanske säga, att höra folkpartiets
talesmän i dag utlägga texten. Man har eljest hört talas örn att folkpartiet varit
intresserat för att draga upp klara konstitutionella gränslinjer mellan regering
och riksdag. Men nu viftas det där bort. Herr Elon Andersson kunde inte gaska
upp sig, som det heter, till moralisk indignation. Jag vill inte påstå att jag
är uppgaskad heller, men jag tycker nog att man skall hålla linjerna klara.
Vi ha som bekant lärt oss av Skriftens ord, att man inte skall sälja sin förstfödslorätt
för en grynvälling. Jag tycker inte heller att man skall sälja den
för en liter.

Häri instämde herr Anderson, Axel Ivar, och herr Arrhén.

Herr Franzon: Herr talman! Flera av talesmännen för reservationen ha
sagt, att det inte är någon stor fråga, och det är kanske anledningen till att.
man enligt mitt förmenande i viss mån har förenklat frågeställningen i debatten.
Jag tror att man får se frågan ur litet vidare synpunkter än flera talare,
ha gjort. Herr Hage hotade med folkmajoriteten och sade att den vill annorlunda
än utskottsmajoriteten föreslår. Örn det skulle bli omröstning i Norrland,
skulle man få se på andra siffror än man inom utskottsmajoriteten skulle föreställa
sig. Utskottets ärade ordförande, som jag sätter stort värde på, gjorde
i sitt första anförande gällande, att med en omskrivning av utskottsmajoritetens
betänkande skulle man kunna säga att utskottsmajoriteten tycker, att tre liter
i månaden är för litet och att man behöver fyra liter. Jag tror att det är riktigt
återgivet och att orden verkligen folio så. Både departementschefen oell
reservanterna lia berört nödtillståndet i Europa, och det har i debatten gjorts
en vädjan till de högt skattade fyralitersmänniskorna, att de i stället skulle
offra utgifterna för den fjärde litern på hjälpen till Europa. Jag måste, herr
talman, säga- att jag anser att det är att något förenkla denna debatt att anlägga
sådana synpunkter som jag här återgivit på frågan. Vissa anföranden
lia varit sådana, att det hela verkat rena folkmötet.

De flesta hörda myndigheter äro eniga örn att det ifrågavarande beslutet,
som trädde i kraft 1941, inte i något avseende haft åsyftad verkan. Med detta
för ögonen bär jag under utskottsbehandlingen, i vilken jag deltagit, resonerat
på det sättet att örn man bär en krisförordning — jag använder det uttrycket
- och denna inte längre fyller någon uppgift, är det inte nödvändigt att bibehålla
den. Därtill kommer att den mäste skärpas för att i fortsättningen kunna
tillämpas, och en sådan skärpning anser jag onödig med tanke på nykterhetsu
tredingen.

46 Nr 38. Onsdagen den 27 november I9d(i.

Äng. kristids restriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

All den svartmålning, sorn i dag presterats om hur det skulle se ut om utskottsmajoriteten
skulle segra och det gamla systemet med fyra liters tilldelning
och rätt till sex månaders efterskottsinköp skulle återinföras, har man
hört tidigare. Jag var visserligen inte ledamot av riksdagen 1937, men jag följde
med intresse frågan, då hela försäljningsorganisationen lades örn, och har studerat
kammarens protokoll från den gången. Då sade man att det skulle bli en
katastrof, örn man följde propositionens förslag, enligt vilket antalet systembolag
skulle inskränkas och deras försäljningsområden följaktligen göras större.
Nu har denna organisation varit gällande sedan den 1 januari 1938, men har
man märkt någon katastrof? Ingalunda! Jag kan såsom exempel ta Umeå stad.
Där hade man begränsat tilldelningen till högst en liter per månad men enligt
den nya organisationen fick man tre liter. Medförde det någon katastrof?
Ingalunda!

Jag tror nog att man får söka orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet
i helt andra omständigheter än man tidigare i dag har gjort. Herr
Wagnsson hänvisade till den Klackenbergska utredningen. Jag kan också göra
det, men ur helt andra synpunkter. Sammanhänga inte det ökade antalet motböcker,
den större uttagningsfrekvensen och antalet motboksöverlåtelser i någon
mån med att den individuella kontrollen och det samarbete med nykterhetsnämnderna,
som systembolagen måste etablera för att kontrollen skall fylla
någon uppgift, under de senaste åren i någon mån eftersatts? En prishöjning
genomfördes 1939, och man tänkte sig att en höjning av priset med tre kronor
per liter skulle verka avskräckande och att folk inte skulle köpa så mycket.
Under de första krigsåren Hilgo systembolagen en allmän uppmaning att spara
och försöka använda systembolagens kontrollpersonal till andra uppgifter. Kontrollavdelningarna
anlitades då såsom kristidsstyrelsernas kontrollbyråer. De
blevo helt upptagna av denna verksamhet, och den individuella motbokskontrollen
eftersattes. Den Klackenbergska s. k. snabbutredningen har ägnat en sida
åt systembolagens kontrollerande verksamhet och konstaterar, att den på grund
av de av mig angivna förhållandena blivit eftersatt. Utredningen gjorde enf
rundfråga, och 10 systembolag med sammanlagt 699 000 matböcker svarade,
att kontrollen i avsevärd grad var eftersatt, 15 bolag med 496 000 böcker förklarade
att kontrollen var i viss mån eftersatt, och 6 bolag med 220 000 böcker
uppgåvo att kontrollen ej blivit eftersatt.

Efter det denna utredning avslutats och missförhållandena påtalats har
systembolagens kontrollerande verksamhet kommit i gång igen. Kristidsstyrelsernas
kontrollverksamhet Ilar överflyttats på andra avdelningar, enär systembolagen
själva fordrat att få ägna sig mera åt den individuella kontrollen.
När man således i detta hänseende återgått till den ordning, som gällde före
kriget, anser jag att det finns en viss garanti för att man utan olägenhet kan
återgå till de gamla bestämmelserna och inte behålla en förordning som enligt
vad alla äro eniga om inte fyller den minsta uppgift.

En omständighet som jag tillmäter en viss betydelse är att örn man återgår
till de gamla bestämmelserna blir det högst 16 procent av motboksinnehavarna
som få fyra liter i månaden och 9 procent som få tre liter, eller inalles 25 procent
som få tre eller fyra liter. Kan det inte tänkas, att uttagningen på motböckerna
blir något mindre, när man får tillbaka den individuella kontrollen? Jag känner
till dessa siffror, ty jag råkar vara revisor i det systembolag som direktör
Bergvall är chef för. Vi ha olika uppfattningar örn bristerna i kontrollverksamheten,
som många gånger blivit påtalade men som jag tror man nu skall finna
ha undanröjts.

Jag tror, herr talman, att flera av utskottsmajoriteten inte lågt den synpunk -

Onsdagen den

november 1046.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

ten på frågan, att det gäller att beröva finansministern en fullmakt. Jag är inte
rädd för att lägga fullmakter i händerna på regeringen. Men då man har en,
förordning som ■—• jag understryker det ännu en gång — inte fyller någon
uppgift, anser jag att man skall slopa den och återgå till förhållandena sådana
de voro före kriget. Vi ha sannerligen nog med förordningar ändå.

Det är ytterligare en synpunkt som jag gärna vill framhålla. Reservanterna
lia förr ofta åberopat kontrollstyrelsens yttranden och utredningar för sina
ståndpunktstaganden. Kontrollstyrelsen har enligt mitt förmenande alltid varit
mycket restriktivt inställd i denna fråga., och när styrelsen såsom högsta myndighet
nu tillstyrker en återgång till en mera normal ordning, anser jag att det
stärker utskottsmajoritetens ställning.

Då jag, herr talman, anser att utskottsmajoriteten ser litet mera nyktert på
denna fråga än reservanterna, ber jag att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag tror inte att jag har hört till
deni som överskattat betydelsen av restriktionssystemet. Jag har tidigare inte
uttalat några önskemål örn skärpningar av de restriktioner som förefinnas. Jag
är fullständigt ense med praktiskt taget alla talare här, att effekten ur nykterhetssynpunkt
inte bör överdrivas i detta sammanhang. Men det är ju som
vanligt så att även örn man är ense örn att frågans vikt inte skall överdrivas,
mäste man ändå hamna på ena eller andra sidan, då man försöker avgöra örn
nyttan eller skadan överväger.

När vi i departementet hade klart för oss, att den gamla förordningen inte
gärna kunde tillämpas i fortsättningen, eftersom bestämmelserna, inte längre
passade, uppstod Hagan vad man skulle göra. Eftersom jag, som jag senare
skall säga några ord om, kom till den uppfattningen, att det icke var önskvärt
att omedelbart vända tillbaka till de gamla bestämmelserna med fyra liter i
månaden och sex månaders efterhandsinköp, hade jag att välja mellan att
föreslå en ändring i lagtexten, som skulle beglänsa inköpsrätten till tre liter,
eller att finna någon form för en begränsad fullmakt, som Kungl. Majit skulle
kunna använda för att tills vidare upprätthålla det nuvarande tillståndet. Då
jag valde att gå den väg som nu här har kritiserats, var det därför att jag
trodde att det för riksdagens ledamöter skulle vara mera motbjudande att rent
provisoriskt, under det att nykterhetsutredningen arbetar och hela frågan sålunda
är under övervägande, företa en ändring i lagen. Eljest hade jag inte
haft det ringaste emot att sopa undan alla de invändningar, som nu ha gjorts.
Jag kan törstå, att som herr Herlitz säger fullmaktsfrågan satt en del av kammarens
ledamöter i ett dilemma, genom att de kanske gärna skulle se att den
nuvarande begränsningen till tre liter vore kvar men tycka, att de inte kunna
gå på fullmaktslinjen. Jag skulle så innerligt gärna följt den vägen att föra
in bestämmelsen i lagen, om jag inte trott, att det skulle ha. mött bestämda
invändningar just från de synpunkter som jag nämnt.

oOm majoriteten i bevillningsutskottet hade velat det, hade det inte varit
något hinder att i stället för att vända sig'' mot fullmakten föreslå att man skulle
ändra lagen. Jag misstänker att de som stå för reservationen .säkerligen skulle
varit villiga att bilda en majoritet tillsammans med dem från den nuvarande
majoriteten, som hellre velat införa bestämmelsen i lagtexten.

Jag kan beträffande hola denna diskussion bara säga vad herrar Elon Andersson
och Bergvall sagt: man kan lia delade meningar örn fullmaktssystemet.
Jag tror inte att de sorn suttit länge i regeringen äro så särskilt glada över
att ha alla möjliga fullmakter på områden som äro ganska besvärliga att

Ni- 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. krist-idsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

reglera. Det är inte bax-a mycket lugnare utan faktiskt också mycket mera
tilltalande, att riksdagen tar en bestämd ståndpunkt och att sedan Kungl.
Majit bara har att följa den. Men det är ibland förenat med svårigheter
att ordna det på det sättet, och i det Ilar fallet förefaller det mig som om det
kunde vara. tillräckligt, örn jag för min del deklarerar, att jag aldrig har haft
en tanke på att använda denna fullmakt längre än den hittills varit använd,
nämligen för att vidmakthålla den tilldelningsbegränsning till tre liter som
nu har gällt under en del år.

Jag kan mycket väl följa herr Herlitz i hans tankeexperiment, när han
talar örn att regeringen inte är evig. Men örn vi inte skola komma ut ännu
mera i det bia, än herr Herlitz inte ville göra, är väl det alternativ till den
nuvarande regeringen som kan tänkas inte så avskräckande för herr Herlitz,
att han behöver tänka sig att denna nya regering skxxlle kunna använda denna
fullmakt på ett sätt som han själv skulle anse vara oriktigt.

Jag undrar därför örn vi inte kunna stryka över hela frågan örn fullmakten
med den förklaringen, att jag inte kan uppfatta ett beslut av riksdagen att ge
denna fullmakt på annat sätt än att den skall begränsas till att avse frågan
om tilldelningens storlek, fyra eller tre liter, varigenom regeringen har möjlighet
att låta den nuvarande ordningen bestå.

Örn det tillägg som herr Wagnsson föreslagit vill jag säga, att örn det kan
utformas på ett sådant sätt att det inte åstadkommer ovisshet örn fullmaktens
betydelse, har jag inte det ringaste att invända mot att denna fullmakt begränsas
till endast ett år. Jag skulle nog anse det vara önskvärt att riksdagen
ånyo kan få tillfälle att, även örn inte regeringen skixlle finna anledning
till det, på nytt ta upp frågan till övervägande.

Örn jag sedan går över till sakfrågan, spelar det naturligtvis en viss roll att
man säger: »Varför skola vi inte i väntan på nykterhetsutredningens förslagåtervända
till det som var normalt före kriget?» Ja, vad som är normalt eller
inte i fråga örn denna nykterhetslagstiftning, är inte lätt att säga. Det förefaller
mig mera naturligt att tycka, att folk nu har vant sig vid de tre litrarna
och uppfatta dem som ett riktigt maximum mer än de gamla fyra. Under
sådana förhållanden skulle jag snarast vilja säga: vad finns det för anledning
att i väntan på nykterhetsutredningen göra en ändring i det tillstånd, som vi
nu ha haft under ett antal år? Jag skulle kanske förstå det, örn man förmodade
att denna nykterhetsutredning skall sitta under en obegränsad tid, men
jag hoppas att den nye ordförande, som nyss har blivit tillsatt, kommer att
tillse att arbete inom nykterhetsutredningen blir ett arbete på relativt kort
sikt. Jag för min del finner det mycket naturligt, eftersom jag inte tror att
mångåriga utredningar kunna klargöra en sak som i väsentlig utsträckning är
en omdömesfråga, örn vi skola ha det nuvarande restriktionssystemet eller gå
över på någon annan linje.

Frågans inverkan på nykterhetstillståndet vågar jag inte ha några bestämda
meningar om. Ifall begränsningen till tre liter inte, såsom några talare ha
sagt, har någon nämnvärd nykterhetseffekt, vågar man väl i alla händelser
säga. att det är osannolikt att en höjning till fyra liter skulle ha en sådan effekt.
Örn någon verkan kommer att inträda, måste det väl ändå vara att mer
sprit kommer ut i marknaden och till följd härav nykterhetstillståndet i någon
män kommer att försämras.

Jag vågar inte uttala någon uppfattning örn folkmeningen. Jag tror inte att
det är rätt att i riksdagen försöka- åberopa en mening ute i landet, som inte
skulle vara representerad i riksdagen. Yi få väl anse att kamrarnas ledamöter
utgöra en återspegling av den opinion som finns i landet. Jag vågar däremot

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ang. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

säga att idet inte finns något tecken sona tyder på något utbrett missnöje med
de nuvarande förhållandena. Jag har en mätare på sådana ting i den ström av
delvis anonyma brev som jag oupphörligt får. Jag förmodar att det är en mycket
begränsad del av medborgarna, de som man brukar kalla kverulanter, som
skicka anonyma brev, och jag tror därför inte att de kunna anses representativa
för någon vidare spridd uppfattning. Det finns bland dessa brev inga,
örn jag så får kalla det, lugnt resonerande brev, utan det är känsloutbrott som
ni kanske litet var känna till, när det gäller anonyma brev. Det är anmärkningsvärt
att även under den tid, då det gång på gång i tidningarna frågades,
hur det skulle bli med den fjärde litern, var det ytterligt sparsamt med sådana
brev, för att inte säga att de alldeles saknades. Det var först när propositionen
framlades som opinionen kom till uttryck och då på två olika sätt. Dels kom
det anonyma brev av det slag jag nyss nämnde, dels fick jag och får fortfarande
andra brev, underligt nog inte från manliga utan från kvinnliga medborgare.
Sådana brev vet man inte örn de äro tillverkade eller genuina, men
själva sättet att skriva, uttrycken o. s. v., gör ett visst intryck av att komma
från verkliga arbetarhustrur. Dessa arbetarhustrur från vilka jag fått det ena
brevet efter det andra fråga: »Varför kan vi inte få ha kvar den begränsning
som finns, varför skall vi få en liter till? Det har varit lugnt nu, varför skall
det nu bli besvärligt?»

Jag vill inte tillmäta dessa brev annan betydelse än vad var och en kan
göra, men jag kommer till själva slutet. Det som bestämde mig att lägga fram
propositionen i denna fonn var i grund och botten ett övervägande som är rent
psykologiskt. Jag hör inte till dem som skulle anse att ett slopande av alla
restriktioner i fråga örn kvantiteterna för den större delen av de svenska medborgarna
skulle innebära några stora risker, men om jag däremot ställer till
mig frågan, vilket intryck det gör örn svenska riksdagen i dag säger, att vi
kunde behålla de nuvarande tre litrarna men vi finna att vi böra förorda fyra,
måste det väl ändå för svenska folket verka som en gest som säger, att svenska
riksdagen tycker att medborgarna lia varit illa behandlade under de senaste
åren och att nu tiden är kommen för dem att återigen få sin rätt och kunna
fullt ut tillgodogöra sig denna mycket önskvärda vara. Är det ändå inte sannolikt,
att en sådan gest kommer att bli mera skadlig i nykterhetshänseende
än ett bibehållande av den ordning som vi nu under ett ganska stort antal år
lia haft?

Det är från dessa synpunkter som jag verkligen vill vädja till deni i denna
kammare, som äro tveksamma — jag vet att de finnas —- och som tycka att
skäl tala både för och emot, att ännu en gång övertänka örn de inte göra folket
en större tjänst genom att i detta ögonblick säga: »Låt oss behålla de tre
litrarna!»

Vi få komma ihåg att bruket av dessa drycker inte bör bedömas: efter det
sätt, på vilket medlemmarna av denna kammare eller riksdagen begagna dom.
Det finns så många andra, för vilka de utgöra en frestelse, som man inte bör
utsätta dom för. Jag tror därför att denna kammare gör en god gärning, örn
den säger: »Låt oss tills vidare behålla vad vi ha», och inte gör en gest som
ändå utåt kan uppfattas som en förklaring att vi tycka att tre liter i månaden
inte är tillräckligt.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Då herr statsrådet riktade en gensaga mot mitt krav på att hörr statsrådet
skulle lia. försökt lösa denna fråga i lagstiftningsväg och inte genom fullmakt,
argumenterade herr statsrådet så, att det hade varit en mycket litet tilltalande

Första kammarens protokoll 19Ji6. Nr 38. f

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kr istids restriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

fonn oell en fonn som riksdagen säkerligen inte hade funnit lämplig att nu
för en kort tid göra en ändring i rusdrycksförsäljningsiförordningen. Jag är
inte säker på om kammarens ledamöter uppmärksammade, att detta herr statsrådets
genmäle inte alls riktade sig mot vad jag hade sagt. Jag hade inte förordat
något sådant utan uttryckligen pekat på den under kristiden mycket
vanliga anordningen, att vi stifta en provisoriskt gällande lag, som i detta fall
skulle ha fått ungefär den lydelsen, att under så och så många år framåt skall
i stället för vad som eljest är stadgat i rusdrycksförsäljningsförordningen gälla
att det skall vara tre liter. Det var alltså det jag talade om, och inte det som
statsrådet förutsatte att jag talade örn.

Eftersom statsrådet uttryckte en viss sympati för herr Wagnssons yrkande,
örn det skulle kunna få en lagtekniskt tillfredsställande form, skulle jag vilja
säga, att herr Wagnsson här ställs inför mycket allvarliga bekymmer. Det är
i varje fall hittills såvitt jag vet en osedd företeelse att man för in en ny paragraf
i en lag, men säger att den paragrafen skall hara stå där några år
framåt. Jag tror inte att herr Wagnsson kommer att finna någon lösning på
den linjen.

Herr Nordenson: Herr talman! Utskottets högt värderade ordförande framhöll
i sitt anförande, att vi borde yttra oss kort i denna fråga, och jag skall
försöka efterkomma hans uppmaning. Det är egentligen bara några synpunkter
jag skulle vilja framhålla.

Herr Jones Erik Andersson sade, att två synpunkter kunde läggas på, förevarande
problem, nämligen dels en nykterhetspolitisk och dels en konstitutionell
synpunkt. Den konstitutionella sidan av saken förmenade han inte hörde
hit. Jag kan inte dela den uppfattningen. Jag tror tvärtom att vi lia ali
anledning att sätta det konstitutionella problemet i färsta rummet. Det nykterhetspolitiska
vill jag inte här ingå närmare på. Jag skulle endast vilja framhålla,
att man ingalunda från det håll, där man nu gått emot det föreliggande
förslaget, underskattat den nykterhetspolitiska situationen eller icke insett att
det finns företeelser i vårt samhälle, som kunna ge anledning till bekymmer,
särskilt när det gäller ungdomens användande av sprit, och som kunna motivera
åtgärder för att komma till rätta med detta problem.

Jag vill i detta sammanhang understryka vad som redan framhållits, att
majoriteten i utskottet liksom även minoriteten kommit till den konklusionen,
att man inte kan dra några bestämda slutsatser örn verkningarna av den förda
restriktionspolitiken. Det råder sålunda allmän tveksamhet huruvida den verkligen
medfört några nämnvärda resultat i nykterhetsfrämjande riktning.

Vad beträffar den konstitutionella frågan, huruvida vi skola gå med pa
denna mycket vidsträckta fullmakt, synes det mig vara av avgörande betydelse
att se tillbaka på de fall, i vilka riksdagen lämnat Kungl. Maj :t liknande
fullmakter. Vi skola då finna att denna fullmakt genom sm mycket allmänt
hållna formulering torde vara mera långtgående än någon annan tidigare. Vid
lämnande av dylika fullmakter ha huvudsakligen två omständigheter varit vägledande
för riksdagen. Å ena sidan kan det lia varit nödvändigt att möjliggöra
för regeringen att i vissa lägen träffa snabba beslut. A andra sidan kan clet
ha varit angeläget att regeringen haft möjlighet att slippa omvägen över riksdagen
i sådana fall. då en påtänkt lagstiftningsåtgärd genom att komma till
allmänhetens kännedom kunnat befaras utlösa vissa ekonomiska verkningar,
såsom en spekulation i varor eller andra icke önskvärda företeelser.^ Ingen av
dessa omständigheter kan emellertid i förevarande fall anföras såsom skal
för att riksdagen bör ge Kungl. Maj :t denna fullmakt. Den fråga, som de

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ang. k r i s t i d s re str i k lione nu i beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

Ilar gäller, kail mycket väl behandlas i ett långsammare tempo. Ingenting hindrar
regeringen att om den vill lia ett beslut i skärpande riktning, underställa
riksdagen förslag därom. Det kan inte heller här bli fråga örn någon risk för
spekulation av det ena eller andra slaget. Jag tror således att det här icke
kan sägas föreligga skäl av den art. som eljest varit bestämmande för riksdagen
i motsvarande frågor, och att riksdagen följaktligen inte bör lämna denna
ytterligt långt gående fullmakt.

Nu sägs det, att man i propositionen får sig meddelat på vilket sätt regeringen
har för avsikt att använda fullmakten och att däri ligger en garanti för
att den inte brukas längre än behovet påkallar. Men det kan ju lätt uppstå
nya situationer, som regeringen anser vara tillräckliga såsom motivering för
att gå längre, medan riksdagen kanske har en annan uppfattning. Under sådana
förhållanden kan jag inte se, att det finns något skäl för oss att lämna en
så vittgående fullmakt som denna.

Det är således av principiella skäl som jag anser att riksdagen bör bestämt
avslå propositionen, sådan den nu blivit formulerad.

Jag skulle kunna tänka mig att gå med på en förlängning i sak av den
nu gällande ordningen, om förslag därom framlagts i form av en temporär lagstiftning
i den anda som herr Herlitz här givit uttryck åt. Då hade den nykterhetspolitiska
synpunkten kommit i centrum, och då hade man haft att ta
ställning enbart till denna. Jag tror nu inte att den nykterhetspolitiska synpunkten
har den betydelse man tillmäter den, men frågan hade under sådana
förhållanden enligt min mening blivit rätt ställd, och man hade sluppit att ge
en fullmakt, som till sin omfattning och till sin tidslängd är helt obegränsad,
något som jag anser är all anledning för riksdagen att motsätta sig.

•Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman: Herr talman! Inte heller jag skall ha svårt att fatta mig
kort i detta, ärende. Jag vill dock innan jag säger några ord i vad jag tycker
är huvudfrågan göra några små anmärkningar.

Det var någon som strax i början av debatten sade. att det knappast var värdigt
ett kulturfolk som vårt att diskutera sprit och dylika ting, och det är
klart att man ganska allmänt kan instämma i denna synpunkt, men jag frågar:
vilka är det som åstadkomma att detta spörsmål ideligen kommer upp i riksdagen?
Ja, säkerligen är det inte Fritjof Ekman och med honom liktänkande
i denna fråga, utan felet får nog sökas på annat håll. När jag avlyssnar debatten
och hör att en mycket framstående man inom nykterhetsrörelsen, herr
Wagnsson, vill begränsa fullmakten till ett år, drar jag därav slutsatsen, att
han örn ett år igen vill löga sin själ i denna diskussion. Men kom inte sedan.
och säg, att del är vi som popularisera frågan!

Det har också från ett par talares sida sagts, att de som vilja lia den fjärde
litern i stället kunde skänka de pengar, som de skulle använda för att köpa
den, till Europahjälpen. Ja, vi som skulle ta ut den fjärde litern, om vi finge
den, äro generösa naturer, och jag kan försäkra både herr talmannen och den
talare, som gjorde denna anvisning, alf Europahjälpen inte kommer att sakna
sitt understöd från oss. Men vad skulle inte denna hjälp få i form av ekonomiska
bidrag, om de som här hemma ivra för förbud och straffåtgärder i denna
fråga handlade efter samma generösa sinnelag som vi göra! Det skulle bli
vackra bidrag också för de tre första litrarna.

Såsom motiv för en fortsatt åtstramning på detta område bär åberopats bland
annat den rådande ransoneringen på flera varuslag. Under debatten i andra
kammaren är det någon som ansett, att vi i stället för att göra brännvin av

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

vår industripotatis skulle skicka den till Finland. .lag'' gör kammarens ledamöter
uppmärksamma på att det i Finland inte finns några restriktioner av
sådan art som här i Sverige, när det gäller brända och destillerade drycker, och
det är väl en alltför stor vänlighet ändå att vi skola begränsa vår konsumtion
här hemma och i stället skicka potatisen till Finland för att man där skall
göra brännvin av den. Så uppoffrande tycker jag inte vi skola vara mot ett
folk, som är så hårt prövat förut.

Den omständigheten att vi lia. ransonering på smör och bröd, kan väl knappast,
som jag tror herr Björnsson gjorde gällande, åberopas för en fortsatt
restriktiv och mera tillkrånglad lagstiftning än vi nu ha. Jag vill påpeka att
vi i vårt land för framställning av alkohol inte använda, annat än avfallsluten
vid våra trämassefabriker och dessutom sådan potatis, som inte ens de svenska
kreaturen vilja äta. Att tala örn att ett användande av denna avfallsprodukt
och denna fördärvade vara skulle på något sätt inverka på ransoneringen av
vissa varuslag, tycker jag är att försöka blanda bort begreppen litet för mycket.
Det kan under inga förhållanden vara ett skäl för att skärpa lagstiftningen
på detta område.

Jag tillåter mig påpeka att våra broderfolk, som varit med i kriget eller varit
ockuperade, ju icke ha någonting motsvarande våra restriktioner, och de ha
ett öl, som är oändligt mycket bättre än det herrarna som tillhöra logelivet unna
oss svenska medborgare. Finansministern har själv i sin proposition givit
uttryck åt den tanken, att det är förhållandena i Europa som motivera, att
man inte nu skall återgå till den gamla ordningen. Jag konstaterar att detta
icke är något skäl. ty det är fullkomligt klart, att förhållandena i Europa inte
kunna på något sätt påverkas av huruvida Kungl. Majit får denna fullmakt
eller inte.

När jag läste den kungl, propositionen och kom till det stycke, som säger
att motiv saknas för att längre upprätthålla nuvarande restriktiva lagstiftning,
trodde jag att av detta skulle logiskt följa, att Kungl. Majit skulle föreslå
riksdagen att återgå till de förutvarande bestämmelserna. Men den glädjen varade
inte länge. Jag har funderat över vilka alldeles särskilda motiv det kan
vara som föranlett Kungl. Maj :t att framlägga det förslag som propositionen
innehåller, och när jag lyssnade till finansministern för en stund sedan, förstod
jag att det var dessa brev, skrivna med veka tonfall av kvinnliga medborgare,
som i detta fall hade dikterat regeringskonsten. Tillåt mig säga, herr talman,
att jag tror att den diskussion som här i dag föres i kammaren skulle ha varit
helt annorlunda, örn finansministern lyssnat på de myndigheter, till vilka han
skickat ut en promemoria i denna fråga, över vilken de skulle yttra sig, i stället
för att ta hänsyn till dessa brev eller i stället för att möjligen ha inspirerats
av uttalanden från S. S. U. H.-håll eller liknande organisationer.

Under krig och andra svåra förhållanden är det rimligt att Kungl. Majit
har inte bara rätt och möjlighet utan även skyldighet att ingripa för att möta
svårigheter som på grund av det rådande läget kunna uppstå. En sådan förnuftig
tankegång kan ingen vettig människa, inte ens några statsvetare tror
jag, göra erinringar emot. Men det är en sak. En annan sak är sedan, och den
är betydligt farligare, att när det motiv, som ligger till grund för regeringens
handlande, undanryckes, kommer regeringen och åberopar någonting helt annat
för att få ha fullmakterna kvar. Ur psykologisk synpunkt tycker jag, att
regeringen skulle vara litet försiktig med att begära fullmakter även i fredstider,
ty det måste medföra misstänksamhet från den lagstiftande församlingens
sida, örn nian vill vidmakthålla fullmaktssystemet för sido- och underordnade
intressen, vilka icke varit tillräckliga för att motivera fullmakternas
införande.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Ane/. k r is t idsres tri k tion enia beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Jag vill gärna hålla med herr Bergvall om att det är väl generöst att utsträcka
rätten till efterhandsinköp från ingenting via Kungl. Maj:ts tre till
av utskottet föreslagna sex månader, men för utskottsmajoriteten har det, när
den inte kunnat godtaga den kungl, propositionen, förefallit riktigt att vägra
fullmakten och därmed återinföra den gamla ordningen. Någon prövning av
skäligheten av att medgiva rätt till sex månaders efterhandsinköp har inte
skett inom utskottet. Denna fråga prövades dock av det bevillningsutskott,
som satt år 1937, och då kunde såväl de som representera min syn på detta
spörsmål som de som äro litet mera uttorkade biträda förslaget örn dessa sex
månader. När nu motiven för att slopa rätten till sex månaders efterhandsinköp
inte längre finnas, bär utskottsmajoriteten inte ansett det nödvändigt att
till särskild prövning uppta frågan örn för hur lång tid en dylik rätt skall
medgivas.

Jag vill dessutom säga att för den som på ett hyfsat sätt kan umgås med
brända och destillerade drycker bereder en denna möjlighet att spara ihop ett
visst antal litrar en ren tillfredsställelse vid de tillfällen då man skall göra
upphandlingen. Ja, det är ingenting att skratta åt, skall jag säga kammarens
ledamöter. Det kunna möjligen logelivets representanter göra, men de som äro
vana vid detta skola ge mig rätt. Varje yrkesarbetare vet att han måste ägna
aktsamhet åt verktyg och materiel, och den som lärt sig det förstår den själsliga
tillfredsställelse det innebär att man, när man gör ett inköp, kan göra
det sorterat. Man skall inte vara piskad till att köpa två »vita» och en »brun»,
utan man skall genom att man avstår från inköp några månader kunna välja
vad man vill lia. På högtidliga stunder går man och dammar av de där flaskorna,
vänder på dem, tittar på dem och flyttar örn dem. Det är en tillfredsställelse
för den som inte tillhör de mera torrlagda. Jag förstår ju att dessa
synpunkter inte accepteras av herrarna, men jag har ett behov av att vädra
dem gentemot alla som tro att de äro sakkunniga på detta område, men inte
äro det. Den som inte har någon erfarenhet örn dessa ting kan knappast yttra
sig i denna fråga.

Med dessa små anmärkningar och detta, som jag tycker, berikande av debatten
ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! När jag hörde den vältaliga plaidoyer
för utskottsmajoritetens förslag som herr Fritjof Ekman nyss höll, ett anförande
som ju tyder på att han för sin del i varje fall inte hör till de uttorkade,
tyckte jag nog att herr Ekman måtte vara en ganska beklagansvärd varelse.
Det är inte bara det att han nödgas framsläpa sin tillvaro i skuggan av ett
dåligt öl, utan han nödgas också till ytterligare stimulans använda en produkt
som kommer ur avfallslut från våra sulfitfabriker och så dålig potatis att inte
ens kreaturen vill äta den. Och han förefaller ännu mera beklagansvärd, eftersom
han. inte bara nödgas konsumera dylika produkter, utan också måste
lägga ned så oerhört mycket arbete för att öka tilldelningen av dessa dåliga
varor för sin egen och sina likars väl. Jag förstår att en dylik belägenhet gör
det nödvändigt för honom, att skaffa sig en mycket hård luid, att stålsätta sig
mot allehanda livets besvärligheter, och det är kanske det som gör att han
inte heller känner någon som helst reaktion inför den opinion från arbetarhustrurnas
sida som finansministern i dag talat örn och som för honom varit
ett vägande skäl, när han tagit ståndpunkt till frågan, vilken verkan ett beslut
i den ena eller andra riktningen kunde lia ur nykterhetsförbättrande synpunkt.

Jag begärde emellertid inte ordet, herr talman, för att uttrycka min med -

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionema beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

känsla ined herr Ekman utan för att svara på ett par frågor, sam enligt uppgift
herr Gustaf Elofsson ställt till mig. Jag var tyvärr inte inne i kammaren
för ögonblicket och saknade tillfälle att genast besvara dem.

Herr Gustaf Elofsson har uttryckt sin förvåning över att jag för någon
vecka sedan var så ohågad att ge Kungl. Maj :t en fullmakt, när det gällde frågan
om rätt att sänka kaffeskatten, men nu är beredd att ge Kungl. Maj:t
fullmakt för det ändamål som i dag är aktuellt. Jag vet inte örn herr Gustaf
Elofsson hörde på mitt första anförande. Jag hade den föreställningen att jag
där i någon mån angivit min ståndpunkt till denna fullmaktsfråga. Jag är ledsen
om jag inte kan komma till enighet med min vän herr Elofsson därom, men
såvitt jag förstår är det en avsevärd skillnad på innebörden av dessa båda fullmakter.
Fullmakten rörande kaffeskatten gällde en fullmakt till Kungl. Majit
av en ganska betydande finansiell räckvidd och på den mycket centrala del
av riksdagens intresseområde som rör dess beskattningsrätt. Det föreföll mig
då ur principiella men också ur finansiella synpunkter, mycket betydelsefullt
att riksdagen inte avhänder sig bestämmanderätten i en fråga av denna vikt,
så som vi för närvarande arbeta, det vill säga då riksdagen är samlad praktiskt
taget året om. Den fullmakt, som Kungl. Majit nu begär, gäller emellertid
enligt mitt sätt att tolka dess innebörd — och denna tolkning har vitsordats
av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet — en fullmakt att få
behålla den ordning som riksdagen tidigare godkänt och som för närvarande
gäller, uppmjukad endast i det hänseende, som klart redovisas i Kungl. Maj lis
proposition. Jag kan, herr talman, inte tycka annat än att innebörden av denna
fullmakt är av ett helt annat slag än den som begärdes i samband med sänkningen
av kaffeskatten. I förevarande fall ber Kungl. Maj :t riksdagen om
fullmakt att få behålla en ordning som vi redan lia. icke att få företa några
ändringar i den annat än på de punkter Kungl. Majit uttryckligen redovisar.
En dylik fullmakt tycker jag inte är så farlig att ge, vare sig ur principiella
eller praktiska synpunkter.

Jag skulle tro att jag med denna förklaring i någon mån också givit herr
Herlitz besked örn varpå det beror att man från folkpartiets sida i dag inte är
så angelägen, som han trodde sig kunna finna att man tidigare varit, att begränsa
Kungl. Maj :ts fullmaktsrätt.

Jag har inte någon som helst anledning att bestrida herr Franzons erfarenhet
och insikt beträffande motboksärendenas behandling och den verkan som
en eventuell återgång till den ursprungliga förordningen skulle medföra. Jag
tror att herr Franzon i sin egenskap av revisor i Stockholmssystemet fått en
ganska god inblick i dessa spörsmål. Men jag hoppas att herr Franzon förlåter
mig örn jag säger, att när systembolagets direktör, herr Bergvall, deklarerar en
helt annan uppfattning om verkningarna av det förslag, som här ligger före,
än herr Franzon, tror jag mera på direktören Bergvalls erfarenhet och sakkunskap
än på revisorn Franzons.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Det är så mycket sagt i denna fråga
att jag inte skall försöka komma med några nya synpunkter. Jag vill emellertid
framhålla ett pär saker.

Herr Wahlmark rekommenderade i sitt anförande kammarens ledamöter att
ta del av den reservation, som är fogad till förevarande betänkande, och jagskulle
vilja upprepa detta råd. Jag är inte säker på att alla läst reservationen,
varför jag skall be att mycket kort få relatera några punkter i densamma.

Reservationen börjar ås. 11 i utskottets betänkande på följande sätt: »Enligt
utskottets mening har resultatet av 1941 års inskränkningar i detaljhan -

Onsdagen den 27 november 1940.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

deln med rusdrycker icke blivit det som därmed åsyftats.» Strax nedanför
skriva reservanterna: »Vad angår det i den förevarande propositionen framlagda
förslaget synes det uppenbart, att ett bibehållande eller upphävande av
berörda inskränkningar icke gärna kan få något mera avsevärt inflytande på
nykterhets tillståndet i landet.» På s. 12, andra stycket, heter det: »Visserligen
förhåller det sig så, att ett bibehållande av inskränkningarna i inköpsrätten
icke kan bidraga till lindrande av det nuvarande nödtillståndet i stora
delar av Europa.» I det därpå följande stycket vilja reservanterna framhålla,
»att principiella invändningar givetvis kunna resas mot att riksdagen genom
ett bemyndigande överlåter sin beslutanderätt till Kungl. Majrt».

När jag läste detta trodde jag att reservanterna glömt sin uppgift och att
de hade förenat sig med majoriteten, ty så vitt jag kan finna tala dessa synpunkter
uteslutande för den ståndpunkt som intagits av majoriteten. Sedan
Itömma emellertid reservanterna till det förvånansvärda slutresultatet, att de
vid övervägande av skälen för och emot Kungl. Maj :ts förslag funnit skälen
för förslaget väga tyngst, varför de tillstyrka bifall till propositionen. Detta
förefaller mig vara en logisk kullerbytta. Jag tycker att ordföranden i utskottet
här formulerat ett uttalande, som ger belägg för majoritetens ståndpunkt
och inte för den som han företrädde inom utskottet.

Emellertid skulle jag vilja framhålla, att denna fråga- ur nykterhetssynpunkt
enligt min mening är av mycket liten betydelse. Jag grundar denna
uppfattning på min erfarenhet under ganska många år från det praktiska livet.
Jag har haft mycket att göra med ganska stora grupper av arbetare, bland
vilka nykterheten kanske inte har varit den allra mest framträdande egenskapen.
Jag har också haft skyldigheten att undersöka orsakerna till begångna
fylleriförseelser och att tilldela vederbörande bestraffningar, då sådana kunnat
komma i fråga. Jag kan inte grunda mitt omdöme på någon statistik, eftersom
någon sådan inte föres på detta område, men jag har den bestämda uppfattningen
grundad på erfarenheten, att spritmissbruk i liten omfattning har
förekommit med den s. k. legala spriten. I allmänhet har det varit så, att spritmissbruk
har uppstått med sådan sprit som skaffats vid sidan av inköpsrätten.
Jag har därför den uppfattningen, att en utökning upp till den i lag fastställda
inköpsrätten inte kommer att inverka menligt på nykterheten hos det
klientel, varifrån jag har mina erfarenheter.

Jag vill med detta självfallet inte säga, att en utökad inköpsrätt skulle
medföra en förbättring i nykterhetstillståndet. Jag tror inte att så skulle bli
fallet, men jag vågar dock påstå, att ett sådant beslut icke kommer att verka
åt motsatt håll. Och den saken erkännes även av reservanterna, så vitt jag kan
se av deras uttalanden.

Då man alltså har den uppfattningen, att några fördelar ur nykterhetssynpunkt.
icke stå att vinna genom att riksdagen ger Kungl. Maj :t denna fullmakt,
sorn skulle innebära ett bibehållande av den nuvarande tilldelningen, och
då det finns en laglig rätt att få ut fyra liter per månad och att göra efterhandsköp
under sex månader, kan jag inte inse att det med hänsyn till nu rådande
allmänna läge skulle föreligga någon anledning för riksdagen att intaga
en ståndpunkt, som avviker från vad som i lag är medgivet.

Det är av dessa skäl, herr talman, som jag har förenat mig med majoriteten
inom utskottet och som jag nu också vill förorda, att kammaren följer den
linje, sorn utskottsmajoriteten här har anvisat.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är egentligen några tonfall i denna
debatt, som föranleda mig att taga till orda.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln nied rusdrycker.

(Forts.)

Herr Ekman utdelade bland annat en skrapa, som kanske inte bör få passera
alldeles obeaktad. Han frågade, vilka det är som jämt och ständigt riva upp debatter
örn nykterbetsfrågan här i riksdagen. Jo, herr Ekman, det är de som i
likhet med till exempel herr Nordenson anse, att nykterhetsförhållandena här
i landet gång på gång visa sig vara så bekymmersamma, att frågan tål att upptagas
till behandling. Att herr Ekman icke hör till dem kunde man förstå på
grund av det hänförda tonfall, med vilket han talade örn den fjärde litern ■—
för att inte säga något örn det religiösa patos, örn jag får säga så, som klingade
fram hos herr Ekman, då han talade örn ölet.

En annan sak i samma riktning, som kanske inte heller bör helt förbigås,
var det tonfall med vilket herr Ekman talade örn de kvinnor, vilkas brev till
finansministern i någon mån, fastän kanske inte så värst mycket, kunde lia
inverkat på dennes inställning till den fråga det här gäller. Även i det egentliga
nykterhetslägret ha vi nog vid ett och annat tillfälle under debatterna rörande
dessa frågor kunnat utan ogillande lyssna till någon skämtsam anmärkning
rörande gråterskorna. Men är det fråga örn att i något hänseende ta parti
mot överdrifter vid diskuterandet av denna fråga, så skulle jag tro att gråterskorna
kunna vara försvarade, och rent av framstå som ganska sympatiska,
i jämförelse med dem som i ett fall som detta försöka spela pajas och ta. hela
frågan från den sidan.

Vad beträffar herr Ekmans antydan om att de, som vilja lia rätten att inköpa
fyra liter sprit per månad, skulle lämna så mycket större bidrag till Europahjälpen
än andra, som nöja sig med mindre tilldelning eller som äro nykterister,
frågar man sig onekligen vad herr Ekman kan veta örn dessas bidrag.

Uttalanden av det slag jag nu har berört liksom yttrandet, att nykterhetsfolket
i jämförelse med dem, som använda rusdrycker, skulle vara inkompetent
att yttra sig om nykterhetstillståndet och om åtgärderna för att höja nykterhetstillståndet
här i landet, höra till den sortens uttalanden som jag trodde att vi
lyckats komma förbi vid diskussionen av en fråga som denna. Här i landet anser
man ju i allmänhet, att detta spörsmål har en synnerligen allvarlig, för att inte
säga ödesdiger innebörd.

Aven en och annan av de talare för utskottsmajoriteten, Som herr Ekman
anslöt sig till, framförde nog synpunkter som kunde tarva en liten gensaga.
Jag tänker speciellt på de något förnäma tonfall, som redan herr AV ahlmark
anslog, då han talade örn premisserna och konklusionerna och om hur de, så
vitt jag förstod honom rätt, på ett något egendomligt sätt virvlade omkring.

Den saken blev egentligen ännu mera aktuell för mig när jag hörde, på vilket
sätt herr Holmberg ansåg sig kunna rent logiskt behandla en fråga sådan som
denna. Han började med att framföra den synpunkten, att restriktionerna bidragit
till en stegring av spritkonsumtionen. Detta är en synpunkt, som jag till
fullo instämmer i. Men därav drog han den konklusionen, att detta var ett förhållande
som talade till förmån för den fjärde litern. För min del tror jag, att det
nog var en liten hyfsning i det logiska resonemanget, som han därvidlag inte
hade hunnit med. En sak är restriktionssystemet som sådant; hade det gällt
dess avskaffande, skulle åtminstone inte jag ha tvekat att, i överensstämmelse
med herr Holmbergs och min uppfattning, ansluta mig till ett yrkande därom.
Men en helt annan sak är de särskilda restriktionerna. Uppfattningen att restriktionssystemet,
som helhet betraktat bör bort har ingenting att skaffa med frågan,
huruvida restriktioner överhuvud taget äro nödvändiga eller ej, när det gäller
ett nervgift med den betydelse för folkhälsan och för de sociala förhållandena,
som alkoholen har.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrcstriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Konsekvensen av ett sådant resonemang som det jag nu vänder mig emot
skulle ju bli, att inga restriktioner överhuvud skulle behövas eller vara lämpliga
när det gäller nervgifter av olika slag, till exempel opium. Man kan invända,
att opium är ett farligare gift än alkohol, men jag undrar ändå örn det förra
giftet, vars användning kan sägas vara en folkvana i sådana länder som Kina,
Indien och Persien, har åstadkommit verkningar av sådan art, att inte följderna
av alkoholbruket kunna i någon mån därmed jämföras. Det egendomliga är
emellertid, att när man i Österns kulturländer, Kina, Indien o. s. v., vänder sig
mot bruket av detta nervgift, så anses det vara en fråga av mycket allvarlig
innebörd, väl värd att upptagas till behandling, medan man däremot när det
gäller motsvarande folksjukdom och motsvarande folkelände i de västerländska
staterna anser sig kunna ta överlägset på saken och rent av försöka gyckla bort
den.

Herr Holmberg framförde här först en anmärkning mot finansministern
för hans omnämnande av olämpligheten att i nuvarande världsläge öka svenska
folkets spritförbrukning. Herr Holmberg anförde, att spritpengarna på ett sätt
mycket väl skulle kunna användas för Europahjälpen, men då skulle det enligt
hans mening vara de pengar, som för närvarande kastas bort på de maträtter,
som till ingen nytta Serveras på våra restauranger i samband med förtäringen av
den tillåtna spritransonen. Här gäller det emellertid den fjärde litern, och jag
förstår inte logiken i att blanda in frågan örn mattvånget i den debatten. Frågan
örn fjärde litern har verkligen, så vitt jag kan se, ingenting att göra med
Krångel-Sveriges krav örn beställning av på ett visst sätt gräddad pannkakssmet
som förutsättning för utminutering på restaurangerna. En hel del av debatten
från det hållet har faktiskt förts på ett sådant sätt, att det är befogat
med en gensaga mot de överlägsna tonfall, som ha förekommit.

Det är egentligen bara två saker av någon större betydelse, som ha framförts
här i debatten. Herr Bergvall har tydligast och klarast redovisat dem, när
han påpekade att förhållandena i nykterhetshänseende just nu här i Sverige äro
likartade med dem som rådde, när de restriktioner infördes, som det här är fråga
örn, och i samband därmed framhöll att en ändring av gällande bestämmelser,
samtidigt med att utredning rörande dem pågår, väl i allmänhet inte har
ansetts och inte kan anses lämplig.

Den allvarligaste anmärkning mot propositionen, som här har framställts, är
vad herr Herlitz antydde genom att, när han vände sig mot propositionen, använda
ordet konstruktioner. De konstitutionella farhågor, som här ha kommit
till uttryck från olika håll, bli verkligen rena konstruktioner i och med ett bifall
till det ändringsförslag, som här i kammaren har framlagts av herr Wagnsson.
Dessa mer eller mindre inbillade farhågor försvinna genom detta förslag
helt och hållet och kunna inte vidare komma till användning.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen med den
av herr Wagnsson föreslagna ändringen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag skulle inte ytterligare förlänga debatten
med något argumenterande, utan ber att få'' återtaga det av mig förut
framställda yrkandet och i stället hemställa, att riksdagen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 343 och motionen nr II: 7)85, måtte bifalla propositionen
med den ändringen, att ingressen till förordningen erhåller följande
ändrade lydelse: »Härigenom förordnas, att 3 kap. 22 § förordningen den 18
juni 1937 angående försäljning av rusdrycker skall, under tiden den 1 januari
1947 till och med den 30 juni 1948, hava följande ändrade lydelse.» Och därefter
följer propositionens lagtext.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1940.

Äng. kristidsrestrikttonerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Detta innebär alltså, att mitt ändringsförslag hänför sig till ingressen i stället
för till övergångsbestämmelserna.

lied herr Wagnsson förenade sig herr Olsson, Oscar.

Kerr Forslund: Herr talman! Under denna debatt har man från den alkoholvänliga
utskottsmajoritetens sida delat upp sig på sådant sätt, att några
argumentera på den linjen, att det avgörande är den rent konstitutionella delen av
problemet, under det att andra ha förfäktat, att det väsentliga är vilka verkningar
ett beslut i ena eller andra riktningen kan få. Örn jag då får säga ett
ord till herr Ekman, som jag ibland brukar tala till när det gäller dylika ting.
så skulle det vara, att inte kan han hänföras till den grupp, som ser frågan
ur konstitutionell synpunkt. Hela hans argumentering var ju i stället sådan,
att den måste betraktas som något slags uttryck för ett kraftigt konsumtionsintresse.

Utan att ingå på någon längre debatt med herr Ekman vill jag konstatera,
att han i sin argumentering sträckte sig så pass långt att han förklarade,
att de här fyralitersgubbarna, örn man får uttrycka sig så, inte vålla något
avbräck för folkförsörjningen, eftersom vad de förtära tillverkas av sådant,
som inte ens kreaturen vilja ha. Det var hans argumentering för önskemålet
att få tillbaka rätten att inköpa fyra liter sprit per månad. Man må ju unna
herr Ekman att fortsätta med förtäringen av sådant som inte ens våra
svenska kreatur vilja lia. Man jag vill också säga till herr Ekman, att när
min vän herr Franzon i början av sitt diskussionsinlägg sade, att man hade
förenklat debatten, så lär väl hans vän och utskottskamrat herr Ekman få
inräknas i den grupp, som har förenklat problemställningen.

Med detta skall jag lämna herr Ekmans resonemang i denna fråga.

Herr Franzons bestämda påstående, att det här gällde 16 procent, som
skulle få en tilldelning av fyra liter per månad, och 9 procent, som skulle
få en tilldelning av tre liter per månad, byggde givetvis på äldre sifferuppgifter.
Men man kan väl utgå från att vederbörande myndigheter vid sin
prövning av vilka som skola få en tilldelning av fyra liter per månad, undersöka,
i vad mån den ekonomiska bärkraften för att göra så stora inköp kan
anses i olika fall föreligga. Och då kan det tänkas, att procentsiffrorna bli
andra än de, som herr Franzon här anförde. Jag anser alltså, att herr Franzons
siffror icke kunna anses vara så bestämt fastslagna, som han ville göra
gällande.

I själva sakfrågan skulle jag — utöver mitt instämmande med den representant
från dalabänken, som talade i början av denna debatt — be att få
säga, att det nog måste erkännas, att finansministern har framställt saken
riktigt då han säger, att det rent psykologiskt skulle vara oklokt, om riksdagen
nu skulle motsätta sig att de gällande bestämmelserna efter en omskrivning
skola kunna få tills vidare tillämpas. Alkoholfrågan har väl ändå i vårt
Iand en sådan storleksordning, att man inte utan vidare kan bortse från hela
detta problem och bara diskutera, huruvida man med hänsyn till de konstitutionella
synpunkterna skall kunna ge Kungl. Majit denna fullmakt eller
inte. Man talar örn den ökade spritkonsumtionen och örn att reduceringen av
inköpsrätten till högst tre liter per månad inte har medfört någon förbättring
av nykterhetstillståndet och framhåller, att det inte heller skulle förändras
genom en utökning av maximitilldelningen till fyra liter per månad. Men
det måste ändå medges av alla, att fyra liter är mer än tre och att det
också, såsom finansministern sade, är sannolikt att ett ökat antal människor
skulle komma att inköpa spritvaror i större mängder än tidigare.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. k r is tids res (rikt i (menia beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

När man resonerar om vad som kan bli och vad som har blivit följden
av vårt restriktionssystem, bör man heller inte förglömma, att det härvidlag
har skett en förändring i hela vårt familjeliv. Kvinnorna ha i stor utsträckning
lagt sig till med alldeles samma ovanor som männen och anse sig böra
förtära sprit i samma omfattning som männen. Detta har gjort, att hemmen
i mycket stor utsträckning ha kommit att alkoholiseras, och det är då inte så
märkvärdigt, örn även ungdomen så småningom genomsyras av samma mentalitet.
Jag för min del ser i denna förändring en allvarlig fara, och jag
skulle till och med vilja säga, att jag tycker att det är en skam för våra
mödrar att det har blivit på detta sätt. Det är en skam också för gamla Sverige,
att utvecklingen har tagit denna riktning. Det ligger en stor fara i
att understödja hela detta system genom att taga så enkelt på problemet,
att man talar om det hela bara som en fråga om ordval och om huruvida
man skall ha rätt att inköpa det eller det antalet litrar.

Eljest går man till krogarna. säges det. Men minska då utskänkningen
där, så att konsumtionen inte på den vägen stiger! För övrigt skulle jag i
fråga örn utskänkningen på krogarna vilja säga: hur skulle det vara örn vi
här i Sverige — det talas ju för närvarande så mycket örn ett Krångel-Sverige,
och jag vet inte varför man inte skulle kunna säga, att det ibland
också är ett Fylleri-Sverige — tillämpade samma regel som man har i Norge,
nämligen att ingen alkohol serveras på restaurangerna under lördagar och
söndagar? Jag undrar hur det skulle låta ute i landet, örn man skulle införa
en sådan bestämmelse här hemma!

Man har för närvarande möjligheten att få sprit på restaurangerna, och
dessutom får man det antal litrar per månad, som finansministern efter ingående
prövning har funnit sig kunna i fortsättningen tillstyrka, och det
synes mig då som om man borde kunna nöja sig med detta och avstå från att
föra allt för mycket väsen om denna sak. Hur skiftande meningar vi än
kunna lia i huvudfrågan, böra vi kunna biträda det av Kungl. Majit framlagda
förslaget.

Jag för min del kommer att ge min röst för den även i fortsättningen begränsade
tilldelning, som här ifrågasättes.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Ekman, som yttrade:
Herr talman! Herr Forslund och före honom andra talare av samma riktning
ha sökt göra sig lustiga över att jag i mitt föregående anförande, för att visa
att vår konsumtion av brända och destillerade drycker inte har någonting
med försörjningsproblemen att göra, omnämnde att en del av den sprit, som
vi dricka, fås ur potatis som är så rutten och dålig, att inte ens kreatur vilja
äta den, eller ur avfall slut från våra trämassefab riker. De herrar, som göra
sig lustiga över den saken, tyckas inte lia ens en aning örn vilken förädlande
inverkan en jäsnings- och reningsprocedur har på dessa produkter. De användas
på grund härav i mycket stor utsträckning för framställning av bl. a.
medicin, chokladpraliner och andra saker, som jag förmodar att herrarna anse
sig kunna förtära.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade egentligen begärt ordet för att
ge min anslutning till herr Wagnssons yrkande i den nya form, som detta yrkande
har fått genom hans sista inlägg. Nu skulle det emellertid vara av ett
visst intresse att veta, hur andra kammaren kommer att ställa sig i denna fråga,
så att man inte i onödan krånglar till det hela. Därför är jag icke beredd
att nu fullfölja min avsikt.

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Tillåt mig i alla fall att, då jag nu Ilar fått ordet, säga till min högt ärade
utskottskamrat herr Carl Eric Ericsson, i anledning av hans inlägg för en
stund sedan, att det är farligt att läsa reservationen på det sätt, som herr
Ericsson gjorde, då han i några punkter citerade inledningen till reservationen
och på dessa uttalanden ville bygga den uppfattningen, att reservanterna, borde
ha kommit fram till samma yrkande som utskottsmajoriteten har gjort.
Det var en viss potentat som läste bibeln på det viset, och det var väl en av de
orsaker, som medförde hans olycka. Örn herr Ericsson hade velat läsa punkterna
ut, så hade han fått fram en helt annan mening än den, som han ville
inlägga i citaten.

Jag har suttit och reflekterat över den här debatten i mitt elaka sinne, och
jag har sagt mig, herr talman, att det är två stora frågor som riksdagen i höst
har haft att behandla: den ena är handelsavtalet med Ryssland och den andra
är fjärde litern. Jag vet inte örn jag inte hade rätt, när jag i mitt första yttrande
sade, att det kanske skulle vara mera värdigt att göra denna debatt
så kortfattad som möjligt och icke ödsla tid och krafter på en sådan fråga
som denna. Nu är ju detta en smakfråga, och örn smak skall man icke diskutera.
En hel del tid är nu förspilld, och däråt är ingenting att göra.

Det upplyses just nu, att andra kammaren med stor majoritet — 115 röster
mot 77 — har antagit reservationen, och därför vill jag inte krångla till ställningen
genom att yrka bifall till herr Wagnssons senaste hemställan, vilket
jag eljest var inställd på. Jag inskränker mig i stället till att hålla fast vid
det yrkande jag först framställde, nämligen örn bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande betänkandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Wagnsson,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 343 och motionen
II: 585 skulle antaga det vid propositionen fogade författningsförslaget med
den ändring, att ingressen avfattades sålunda: »Härigenom förordnas, att
3 kap. 22 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
skall under tiden 1 januari 1947—30 juni 1948 hava följande ändrade lydelse.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bärg, Johan, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Äng. kristidsrestriktionerna beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

(Forts.)

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja ■—- 53;

Nej — 64.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående familjepension
efter framlidne statsministern Per Albin (Hansson;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid de statsunderstödda trädgårdsskolorna;
samt

nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning i fråga om
engångsunderstöd åt förra städerskan Anna Charlotta Weman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen
den 14 september 1944 (nr 705) örn aktiebolag m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning av dels Äng. vidgad
Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den befogenhet för
8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varuinförsel, m. m., dels ock en i a^areämnet
väckt motion.

Genom en den 27 september 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 334, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för
olovlig varuinförsel;

2) lag om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) nied särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3) förordning örn ändring i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin;

4) förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 13 juni 1941 (nr 402) örn
förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m.;

6) lag angående ändrad lydelse av 6—8 §§ lagen den 15 juni 1934 (nr 271)
örn förbud mot vissa sammanslutningar;

7) lag örn ändrad lydelse av 15 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående
naturminnesmärkens fredande;

8) lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att tullåklagare skulle erhålla
samma befogenheter med avseende å tvångsmedel som enligt nya rättegångsbalken
tillkomme allmän åklagare. Även tullåklagare skulle sålunda kunna

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. vidgad befogenhet för tullåklagare. (Forts.)
exempelvis besluta om anhållande eller reseförbud eller hos rätten göra framställning
om häktning, kvarstad eller skingringsförbud.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herrar Johansson i Stockholm och Adolfsson inom
andra kammaren väckt motion, nr 570, vari hemställts, att propositionen måtte
avslås i vad den avsåge ökade befogenheter åt tullåklagare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å den i ämnet väckta motionen, II:
570, bifalla förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat: »Utskottet vill därjämte
förorda att i administrativ ordning utfärdas föreskrifter av sådant innehåll
att garantier skapas för att även i mål, där tullförvaltare har att föra talan,
beslut örn anhållande och reseförbud kommer att meddelas efter prövning av
en därför kvalificerad myndighet. I detta syfte bör skyldighet föreskrivas för
tullförvaltare att före sådant beslut örn möjligt underställa frågan tullfiskals
prövning.»

Herr Linnér: Herr talman! Jag fruktar att den fråga det bär gäller bär
dränkts i den föregående spritdebatten; den är annars inte alldeles betydelselös.
Propositionen avser att i enlighet med processlagberedningens förslag få
en reglering av de s. k. tullåklagamas befogenhet. I anledning av propositionen
bär väckts en motion, som i huvudsak går ut på att man skall fråntaga
dessa tullåklagare rätten att verkställa anhållande. Lagutskottet har nu enhälligt
tillstyrkt propositionen mea lagt till ett uttalande, som efter min uppfattning
är ganska litet lyckligt. Det står i sista stycket på följande sätt:
»Utskottet vill därjämte förorda att i administrativ ordning utfärdas föreskrifter
av sådant innehåll att garantier skapas för att även i mål, där tullförvaltare
har att föra talan, beslut örn anhållande och reseförbud kommer att
meddelas efter prövning av en därför kvalificerad myndighet. I detta syfte
bör skyldighet föreskrivas för tullförvaltare att före sådant beslut örn möjligt
underställa frågan tullfiskals prövning.»

Det är den sista rekommendationen, som jag vänder mig emot. Det är ju
huvudsakligen fråga örn tullförvaltarna i gränsbygderna. Tullfiskalema däremot
äro endast tre i hela riket: en i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö.
Innebörden av detta lagutskottets uttalande är, att en tullförvaltare t. ex. i
Haparanda, örn det blir fråga om ett anhållande, skall underställa frågan örn
anhållandet tullfiskalen i Stockholm. Jag har själv på grund av offentligt
uppdrag under innevarande års sommar studerat förhållandena vid kust- och
gränsbevakningen utefter nästan hela rikets gräns, icke minst de ömtåliga delarna
av gränsen och kusten, och därvid funnit, att tjänstgöringen där är mycket
krävande för personalen och understundom av livsfarlig beskaffenhet.
Svårigheten är ju, att det på ömse sidor om gränsen finns en del yrkessmugglare,
som samverka med varandra, och att det är mycket svårt att få dem fast.
Lyckas det någon gång, så är det utomordentligt opraktiskt, att man skall
behöva vända sig till tullfiskalen i Stockholm och fråga örn man får anhålla
en sådan yrkessinugglare. Det kommer att i realiteten leda till en av två saker:
antingen skall den tullförvaltare, som besluter anhållandet, uppskjuta avgörandet
och alltså på ett olagligt sätt utsträcka tiden före anhållningsbeslutet.
eller också måste han släppa vederbörande. Intetdera av detta kan vara lämpligt.

Jag tror därför att utskottet bär måste ha handlat utan att införskaffa tillräckliga
upplysningar örn de faktiska förhållandena. Jag tror i varje fall,

Onsdagen den 27 november 1946.

Nr 38.

Any. vidgad befogenhet för tullåklagare. (Forts.)
att man icke har frågat dem i generaltullstyrelsen, som ha erfarenhet om vad
som i verkligheten förekommer. Jag tror inte att det finns någon annan möjlighet
att rätta till detta än att man tar bort det uttalande, som utskottet har
gjort i näst sista stycket av sin motivering.

Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa, att det stycke som börjar
med orden: »Utskottet vill därjämte» till och med styckets slut: »frågan tullfiskals
prövning» utgår ur motiveringen. Mot utskottets kläm har jag icke
någon erinran.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Då första lagutskottets ordförande icke är
närvarande i kammaren kanske jag får med några ord försöka klargöra för herr
Linnér, hur utskottet har resonerat, då det kommit till sitt föreliggande yttrande.

Av redogörelsen för ärendets förbehandling framgår, att redan processlagberedningen
varit i viss mån tveksam örn huruvida man efter den nya rättegångsordningens
genomförande kunde bekläda tullåklagarna med befogenhet
att verkställa åtal och att i detta sammanhang också verkställa anhållande och
utfärda reseförbud, eftersom dessa tullåklagare ju i stor omfattning sakna
särskild kompetens för sådan uppgift. Processlagberedningen hade redan uttalat,
att man enligt beredningens mening kunde föreskriva utsträckt skyldighet
för tullfiskal att verkställa utredning och utföra åtal i tullmål. Detta har sedermera
av utskottet ytterligare utformats genom vad som står i näst sista stycket
i utskottets utlåtande. Jag vill då uttryckligen understryka, att herr Linnérs
förmodan, att denna formulering skulle ha tillkommit utan kontakt med vederbörande
inom generaltullstyrelsen, inte håller streck. Den formulering, som
här är vald, har tillkommit efter samråd med generaltullstyrelsens ombudsman,
som funnit yttrandet ur tullens synpunkt fullt tillfredsställande.

Jag ber också få betona att i den mening i utskottets yttrande, som herr Linnér
särskilt vänder sig emot, dock står »örn möjligt», vilket ju bereder tullåklagaren
tillfälle att utan den eljest som regel förutsatta kommunikationen med
tullfiskal kunna verkställa de åtgärder, som det här är fråga örn. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Jag trodde inte att man skulle gå in på någon djupare debatt
örn själva åklagarbefogenheten, eftersom denna lagstiftning är ett provisorium.
Men örn man skulle göra så, skulle jag vilja säga, att det är en
ganska olämplig anordning att man, samtidigt som man lämnar en viss befogenhet
till en åklagare, föreskriver, att denne skall i visst avseende underställa
frågan om anhållande en högre myndighets prövning.

Den fråga, jag här har väckt, gäller huruvida det här föreslagna förfarandet
verkligen är praktikabelt. På den punkten har jag inte blivit vederlagd i
annan mån än genom herr Ewerlöfs uppgift, som naturligtvis är riktig, att
ombudsmannen i generaltullstyrelsen förklarat sig icke ha något att erinra
emot detta förslag. Jag kan dock nämna, att en av ledamöterna i generaltullstyrelsen
på min förfrågan upplyst, att han anser tillämpandet av ett sådant
förfarande i verkligheten komma att möta synnerligen stora svårigheter. Jag
måste verkligen på nytt fråga: hur skall det för en tullförvaltare i Haparanda
eller i Umeå vara möjligt att förfara på detta sätt, då det t. ex. blir fråga örn
att anhålla en individ, som går fram och tillbaka över gränsen med smuggelgods
och som man äntligen efter oerhört många misslyckade försök Ilar lyckats
få fast och således har utsikt att få dömd till ett straff, som till äventyrs kan
avhålla vederbörande från att i fortsättningen bedriva sin yrkesmässiga smuggling? -

Nr 38.

Onsdagen den 27 november 1946.

Äng. vidgad befogenhet för tullåklagare. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock, av
herr Linnér, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att den del därav, som å s. 13 i det tryckta utlåtandet började med
orden »Utskottet vill» och slutade med »tullfiskals prövning», utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inköp av Stenstugu
gård i Endre med flera socknar, Gotlands län; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 384 och 385.

Herr Elowsson, Nils, väckte en motion, nr 392, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående byggande av en storflygplats m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464811