RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 37.

Tisdagen den 19 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 12, 13 och 16 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 476, i anledning av väckta motioner angående översyn av de i lagar och
författningar förekommande räntebestämmelserna;

nr 493, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål; samt

nr 494, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17—19 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 219) örn djurskydd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 498, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 499, anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 374, angående bidrag till reparation av Västerås domkyrka; och
nr 375, angående befrielse i vissa fall från skyldighet att återbetala för
mycket utbetalda löne- och pensionsbelopp.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 376, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§
handelsbaden.

Första hammarens protoholl 19A6. Nr $7.

Nr 37.

Tisdagen den 19 november 1946.

Interpellation
om stegrad
produktion av
byggnadsmaterial
m.m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Johanson, Karl
Emil, väckta motionen, nr 389, i anledning av Kungl. Marits proposition angående
anslag till åtgärder för utökning av vinterproduktionen av tegel.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 268, 273, 276 och 278—282, bevillningsutskottets betänkanden
nr 54 och 55, första lagutskottets utlåtande nr 55 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 43.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 390, av herrar Björkman och Nordenson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering av införseln av vissa varor, m. m.; och
nr 391, av herr von Heland, angående tillfälligt borttagande av tullen å viss
elektrisk materiel m. m.

Herr Holmberg erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Hen sedan
flera år tillbaka rådande bristen på byggnadsmaterial har i mångå av landets
städer och tätorter framkallat en allvarlig och växande bostadsbrist. Samtidigt
har den medfört att uppförandet av angelägna allmänna byggnader fördröjts
och att företag av skilda slag hindrats att genomföra de ny- och ombyggnader
som deras utveckling kräver. Några tillfredsställande åtgärder från
byggnadsämnesindustriens sida för att öka tillgången på byggnadsmaterial ha
trots detta icke förmärkts. Tvärtom synes det som örn vore man, åtminstone
på vissa håll inom byggnadsmaterialindustrien, i vinstsyfte intresserad av att
upprätthålla knappheten på byggnadsmaterial. Typiskt är att företag inom kartelliserade
grenar av denna industri hellre inställa produktionen än de betala
löner, som göra det möjligt för dem att erhålla den för produktionens upprätthållande
nödvändiga arbetskraften. Under sådana förhållanden synes det nödvändigt
att ifrån samhällets sida åtgärder vidtagas i syfte att stegra, byggnadsämnesproduktionen
och säkra en materialtillgång av sådan omfattning att
såväl bostadsbygge som annan byggnadsverksamhet snarast kan medges i en
omfattning, som svarar mot behovet.

Lämpligast vore väl att dylika åtgärder kombinerades med ingripanden i
syfte att förbilliga byggnadsmaterialen. Trots statsmakternas insatser för att
hålla byggnadskostnaderna nere ligga dessa, till följd av de höga materialpriserna,
för närvarande på en sådan nivå att en stor del av befolkningen icke har
råd att betala de hyror som krävas för lägenheter i nybyggda hus. Bästa metoden
att komma till rätta med detta missförhållande torde utan tvivel vara att
samhället ingriper i akt och mening att göra slut på det ohejdade profiterande
på byggnadsmaterialen, som för närvarande bedrives av vissa monopolföretag
eller monopolistiska sammanslutningar.

önskemål örn åtgärder i denna riktning framkom redan vid 1944 års riksdag.
Kamrarna beslutade då i anslutning till en motion av bl. a. nuvarande
kommunikationsministern, statsrådet herr Torsten Nilsson, att hos regeringen
hemställa örn utredning i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna. Samma
önskemål har senare understrukits från skilda håll, i år t. ex. av landsorganisationens
kongress, som begärde att regeringen snarast skulle tillmötesgå
riksdagens ovan nämnda hemställan av år 1944.

Tyvärr har man hittills icke märkt något större intresse från regeringens sida
för att öka tillgången eller minska priserna på byggnadsmaterial. Regeringens
politik ger tvärtom intrycket av passivitet såväl till materialknappheten som till
monopolpriserna. Tullarna på byggnadsmaterial, som för närvarande icke kun -

Tisdagen den 19 november 1946.

Nr 37.

Interpellation om stegrad produktion av byggnadsmaterial m. m. (Forts.)’
na försvaras ens med den tvivelaktiga motiveringen att de skydda svensk industri
mot en för dess existens farlig utländsk konkurrens, upprätthållas fortfarande.
Även örn detta icke inverkar så att det ytterligare begränsar de i och
för sig mycket små möjligheterna till import av byggnadsmaterial, är det likväl
tydligt att tullavgifterna fördyra de importerade och redan dyra byggnadsmaterialen
och därigenom äro en hjälp för dem som i Sverige sträva att hålla
priserna på byggnadsmaterial på högsta möjliga nivå.

Ur allmänhetens synpunkt torde det vara av intresse att få besked huruvida
från regeringens sida några initiativ äro att vänta i syfte att få till stand en
stegrad produktion och lägre priser inom byggnadsmaterialindustrien till förverkligande
av senaste valkampanjens löften örn rymligare och billigare bostäder.
I anledning härav och med hänvisning till vad jag ovan anfört hemställer
jag örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande interpellation.

1. Har regeringen för avsikt att vidtaga några åtgärder i syfte att åsta,dkomma
en stegrad produktion inom byggnadsmaterialindustrien?

2. Ämnar regeringen genom tillsättande av den av riksdagen år 1944 begärda
utredningen eller på annat sätt, och i så fall på vilket sätt, söka åstadkomma
en prissänkning på byggnadsmaterial?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ang. tilldelningen
av
hönsfoder.

Onsdagen den 20 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Sträng, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Karl Perssons interpellation angående tilldelningen
av hönsfoder, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Karl Persson till chefen för folkhushållnings
departementet riktat följande frågor.

Äger statsrådet kännedom om det för småbruket och det mindre bondebruket
högst irrationella och orättvisa sätt, varpå hönsfoder tilldelas,^ och örn så är
förhållandet, ämnar statsrådet vidtaga någon åtgärd för att få rättelse till
stånd?

Efter överenskommelse med chefen för folkhushållnings departementet kommer
jag att besvara dessa frågor. .

Under konsumtionsåret 1945/46 togs i anspråk för allmänna tilldelningar till
husdjur av olika slag sammanlagt omkring 285 000 ton fodersäd och ersättningsfoder
härför. Av denna kvantitet utgjordes ungefär 110 000 ton av inhemsk
fodersäd och resten av kli, betfor, brödsädesavrens och dylikt. För tilldelningar
till fjäderfän och för yrkesmässig beredning av hönsfoderblandningar åtgingo
ungefär 70 000 ton. Därutöver förbrukades för beredning av hönsfoderblandningar
20 000 ton fodermedel, huvudsakligen oljekraftfoder och fiskmjöl, som
icke ingå i de förut angivna siffrorna. Kvantiteten kraftfodermedel, som under
konsumtionsåret 1945/46 åtgick för tilldelningar till fjäderfän, utgjorde således
icke mindre än 90 000 ton.

Tillgången på fodersäd och härmed jämförligt ersättningsfoder för konsumtionsåret
1946/47 blir, såvitt man nu kan bedöma, mycket knapp. Vid konsumtionsårets
början den 1 september fanns ett övergångslager av 5 000 ton fodersäd
tillgängligt. Genom s. k. avståendeleveranser från jordbrukarna beräknas
högst 275 000 ton fodersäd komma att inflyta. Inom livsmedelskommissionen
och kristidsstyrelserna gjorda beräkningar ha nämligen visat, att den högsta
kvantitet fodersäd, på vilken leveransbesked kan utställas för regleringsåret
1946/47, stannar vid denna myckenhet. Vid en relativt gynnsam utveckling av
importen torde omkring 200 000 ton importerade fodermedel, därav 150 000
ton kli, komma att stå till förfogande såsom ersättning för inhemsk fodersäd
under det nya regleringsåret. Man kan vidare räkna med att 10 000 ton betfor
och 10 000 ton brödsädesavrens bli tillgängliga under året. Sammanlagt motsvara
de nu angivna tillgångarna 500 000 ton.

Av den totalkvantitet, som sålunda i gynnsamt fall kan beräknas bli disponibel,
skall i första hand täckas vissa särskilda behov, uppnående till 224 000
ton och fördelade på följande poster: utsäde inom landet 90 000 ton, export
av utsäde 5 000 ton, beredning av gryn och mjöl 65 000 ton, tilldelning till bryggerier
och brännerier 29 000 ton, tilldelning till arméns hästar 15 000 ton och
övergångslager den sl/8 1947 20 000 ton.

Sedan de nu nämnda särskilda behoven fyllts, skulle av den beräknade totalkvantiteten
500 000 ton återstå 276 000 ton för allmänna tilldelningar till

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)
husdjur av olika slag, d. v. s. i runt tal 10 000 ton mindre än som åtgick föregående
år. Emellertid kan man icke vara säker på att hela den myckenhet
fodersäd, på vilken leveransbesked utställes, kan utfås. Sistlidna konsumtionsår
förelåg ett underskott i förhållande till leveransbeskeden av icke mindre än
45 000 ton. Vidare är den beräknade importkvantiteten 200 000 ton till viss del
osäker. Varje underskott i de prelimärt beräknade tillgångarna kommer tyvärr
att i motsvarande mån minska de kvantiteter, som kunna tagas i anspråk för
tilldelning till husdjuren. Det är därför uppenbart, att försörjningsläget i fråga
örn fodersäd och ersättningsmedel även under innevarande konsumtionsår måste
bli synnerligen ansträngt och att allra största sparsamhet måste iakttagas vid
tilldelningarna av fodermedel. Under sådana förhållanden är det tyvärr icke
möjligt, att förse landets i år starkt ökade fjäderfästock med de tilldelningar
per djur räknat, som i och för sig vore önskligt. Fjolårets totalsiffra för tilldelningar
till fjäderfän kan i varje fall, såsom situationen nu bedömes, icke få
överskridas. En sänkning av denna siffra blir i stället sannolikt nödvändig,
särskilt med tanke på att landets kreaturstock befinner sig i en fortgående ökning.

Utformningen av nu gällande bestämmelser örn tilldelningar för fjäderfän har
självfallet påverkats av det allmänna försörjningsläget beträffande fodermedel.
Vid den knappa fodermedelstillgång, som är rådande, har livsmedelskommissionen
självfallet måst taga särskild hänsyn till önskvärdheten av att de
myckenheter fodermedel, som kunna disponeras, bli fördelade på ett ur försörjningssynpunkt
gynnsamt sätt. Samtidigt har man sökt att, i den mån så varit
möjligt, beakta den sociala sidan. Bestämmelserna innebära, att varje fjäderfäbesättning,
stor eller liten, får tillgodoräknas fodermedel •—- antingen i form
av direkt tilldelning eller såsom avräkning på eget innehav av fodersäd — för
utfodring av vuxna fjäderfän, så snart antalet därav överstiger 10 stycken.
För antalet upp till 10 utgår ingen tilldelning. Det har dock ansetts lämpligt,
att det djurantal, som överstiger G0, reduceras med 20 procent vid fastställande
av det tilldelningsberättigade antalet. Reduceringen genomföres i regel med
utgångspunkt från det djurantal, som fanns i besättningarna vintern 1946. Det
bär nämligen ansetts bättre att lämna en något så när skälig tilldelning för det
redan da befintliga djurantalet, än att flir det starkt utökade djurantal, som
nu förefinnes, fastställa en orimligt låg tilldelning, vilken även skulle komma
att drabba de besättningar — företrädesvis hos det mindre jordbruket ■—•
inom vilka djurantalet icke eller endast obetydligt ökats sedan vintern 1946.
Genom att antalet mellan 10 och 61 icke reduceras, gynnas de mindre och medelstora
besättningarna, således i allmänhet även småbruket och det mindre
bondejordbruket.

Såsom i interpellationen anföres, utgår enligt kommissionens bestämmelser
tilldelningen per djur med större kvantitet för besättning, vars innehavare har
sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötseln, i regel innehavare av s. k.
yrkeshönseri, än för annan besättning. Tilldelningen per djur utgör för tremånaderspcrioden
oktober—december 1946 5 respektive 3 kilogram. Besättningar å
småbruk och mindre jordbruk, torde i allmänhet hänföras till yrkeshönserier,
savida de bestå av 150 a 175 eller flera fjäderfän. Till denna grupp hänföras
vidare större besättningar, vilkas innehavare icke driva jordbruk. Man har utgått
från, att innehavare av en mindre fjäderfäbesättning, framför allt örn den
förekommer vid jordbruk, har lättare; än andra att anskaffa cn i förhållande
till besättningens storlek nöjaktig kvantitet tillskottsfoder och har därför ansett
sig kunna sätta tilldelningsnormerna lägre för den kategori fjäderfäinnehavare,
som icke har sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötseln. Det alldeles
övervägande antalet av landets fjäderfän förekommer emellertid inom sist -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. tilldelningen av hönsfoder (Forts.)
nämnda kategori. Ett borttagande av den mertilldelning, som nu utgår för yrkeshönserier
och därmed jämställda, skulle därför kunna medföra endast en
mycket liten höjning för övriga besättningar men tvinga de flesta yrkeshönserierna
att upphöra och även försämra ställningen för de mindre jordbrukare,
som nu erhålla tilldelning efter samma normer som de verkliga yrkeshönserierna.

Tilldelning för fjäderfän — liksom ej heller för andra husdjur —- utgår icke
till jordbrukare för den tid, som hans egen skörd av fodersäd räcker vid tillämpande
av vissa fastställda normer för utfodring av hans fjäderfän och övriga
husdjur. Om en god äggproduktion skall erhållas, är det emellertid i allmänhet
erforderligt, att s. k. hönsfoderblandning — en äggviterik foderblandning, innehållande
bland annat oljekraftfoder, fiskmjöl m. m. — till viss del ingår i utfodringen.
För att fjäderfäinnehavare, som på grund av eget innehav av fodersäd
ej äro berättigade till tilldelning av fodermedel, icke skola behöva sakna
hönsfoderblandning under någon del av året, har möjlighet beretts hönsinnehavare
att erhålla tilldelning därav mot leverans av fodersäd. Oberoende av en
fjäderfäinnehavares eget innehav av fodersäd äger kristidsnämnden vidare lämna
tilldelning av hönsfoderblandning utan samband med fodersädsleverans, örn
det kan antagas eller, sedan tröskningsrapporter föreligga, fastställas, att fjäderfäinnehavaren
senare under konsumtionsåret blir berättigad erhålla tilldelning
av hönsfoder på grund av att hans fodersädsskörd icke förslår för utfodring
under hela- året. Denna anordning har vidtagits för att en jordbrukare icke
nu »skall behöva försälja fodersäd för erhållande av hönsfoderblandning, örn han
längre fram under året till följd av otillräcklig fodersädsskörd blir berättigad
inköpa fodermedel för sina husdjur.

Därest någon kristidsnämnd vid enstaka tillfälle visat sig ovillig att handlägga
bestämmelsen örn förskottstilldelning av hönsfoder efter sökandens önskan,
torde detta i regel hänföra sig till fall, då tröskningsrapporter ännu icke
föreligga och nämnden uppskattar sökandens innehav av fodersäd, inberäknat
ännu icke tröskad dylik, så stort att det är tveksamt, huruvida sökanden sedermera
under konsumtionsåret blir tilldelningsberättigad. I dylika fall är fjäderfäinnehavaren
hänvisad till att söka tilldelning av hönsfoderblandning mot
leverans av fodersäd. Olägenheterna av en sådan anordning bli emellertid helt
säkert mycket små och komma icke ofta att göra sig påminta. Det har nämligen
visat sig, att jordbrukarna i regel uttaga sin tilldelning uteslutande eller nästan
uteslutande i form av hönsfoderblandning. Något återköp av fodersäd för
fjäderfäna blir då icke aktuellt. I varje fall bli återköpen sällan förekommande
och förhållandevis obetydliga.

I interpellationen har riktats anmärkning även mot tilldelningen av höhsfoder
sommaren 1946. I denna del får jag anföra, att tillgången på fodersäd
och ersättningsmedel därför på grund av det påtalade underskottet i jordbrukarnas
fodersädsleveraniser samt till följd av eftersläpning i skeppningama
av fodermedel från utlandet var så knapp våren och sommaren 1946, att tilldelningarna
under sistlidna sommarhalvår med nödvändighet måste nedsättas. Nedsättningen
måste särskilt starkt gå ut över hönsfodertilldelningen och drabbade
hårdast de kategorier hönsinnehavare — i regel större jordbrukare — som anh
sågos kunna bära en nedskuren eller helt slopad tilldelning med minsta återverkningar
på äggproduktionen. Det kan i detta sammanhang framhållas, att invägningen
av ägg hos partihandlare i landet under tiden 27 maj till och med den
14 september i år varit ungefär 26 procent högre än vid samma tid förra året,
under det att tilldelningarna av fodermedel, såsom fodersäd, hönsfoderblandning
och kli, för fjäderfän genom kristidsnämnderna under månaderna juni, juli och
augusti i år uppgått till 10 200 ton i år mot 14 150 ton förra året. Det är så -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)
lebes tydligt, att betydande foderreserver i sommar förefunnits hos fjäderfäinn&havarna,
som kunnat tagas i anspråk för äggproduktionen.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att man torde Ira sträckt sig så långt i
fråga örn tilldelning av fodermedel för fjäderfän, som det med hänsyn till de
förhaadenvarande omständigheterna finnes möjligt, och tagit all rimlig hänsyn
också till sociala förhållanden. De gällande reduceringsbestämmelserna gynna
således, såsom tidigare framhållits, de små och medelstora besättningarna. Örn
importea av för fjäderfän lämpliga fodermedel senare under konsumtionsåret
kommer i bättre läge, än vad nu kan förutses, komma bestämmelserna örn tilldelningen
av fodermedel givetvis att omprövas. Kan däremot importprogrammet
icke fullföljas eller få fodersädsleveranserna från jordbrukarna icke den omfattning,
som man nu räknat med, kunna dessvärre nedskärningar även av de
nu tillämpade låga tilldelningsnormerna för fjäderfän bliva ofrånkomliga.

Herr Persson, Karl: Herr talman! Jag ber först att få tacka herr statsrådet
för svaret. Jag är mycket väl införstådd med att, då försörjningsläget beträffande
fodermedel är mycket svagt, inskränkningar i tilldelningen även måste gå
ut över hönsfodertilldelningen i minst samma utsträckning som över tilldelningen
för andra djurslag. Jag är till och med villig erkänna, att i ett mycket svårt
försörjningsläge inskränkningar beträffande hönsfodret få ske ännu hårdare
än för övriga djur. Så har även varit förhållandet i avspärrningsläget under
kriget. Å andra sidan är väl den saken klar, att örn det finns möjlighet att
importera foder till något så när rimliga priser, bör allt vad göras kan även
göras för import av foder hellre än av ägg. Hönsskötsel och äggproduktion är
ju, så länge som den bedrives som binäring till jordbruket — i synnerhet vid
det mindre jordbruket — en produktion som i ännu högre grad än någon annan
bidrager till att ge dem som handha densamma full sysselsättning, för att
begagna ett allmänt uttryck, och även, vilket är lika viktigt, ökad inkomst
och ökade försörjningsmöjligheter. Vid ett mindre jordbruk torde det väl knappast
åtgå något enda extra dagsverke för skötseln av ett hundratal höns vid
sidan av driften. Vid dessa jordbruk skötas hönsen i allmänhet av husmodern,
möjligen med hjälp av uppväxande barn. Arbetet med hönsen kan ju skötas
hemma i samband med annat arbete och fordrar knappast ens några transporter
som t. ex. mjölkproduktionen gör, som i de flesta fall förutsätter daglig
transport till och från den väg, där mjölkskjutsen går fram. Å andra sidan kan
ju en hönsgård örn t. ex. 100 höns ge en jordbrukare en ökning i den årliga
bruttoomsättningen med mellan 1 000 och 2 000 kronor, så att familjen även
kan få ett tillskott i nettoinkomsten, förutsatt att produktionen kan bedrivas
rationell. Vid dessa jordbruk äro ju vederbörande inte bortskämda med höga
årsinkomster, utan även en liten inkomstökning är behövlig och välkommen.
Ur dessa synpunkter är det att beklaga att statsrådet ser sig nödsakad meddela
att fodertilldelningen troligen blir ytterligare reducerad. Redan den hårt minskade
och i de flesta fall helt indragna tilldelningen av hönsfoder under sommarmånaderna
håller för närvarande på att ge det mindre jordbruket ett inkomstbortfall
för innevarande höst, som säkert blir ganska kännbart. Det var
ju större delen av den grupp jordbruk som alltid lia räknats till de ofullständiga
jordbruken — dc som äro för stora för att ha stödjordbrukskaraktär men
mindre än 10 hektar ■— som inte fingo någon tilldelning alls av hönsfoder under
sommarmånaderna.

Det är nog riktigt, som statsrådet Sträng säger, att det fanns en viss fodermedelsreserv
lagrad hos jordbrukarna den 1 juni, vilket förklarar att ägginvägningen
till och med var högre under sommarmånaderna i år än under samma
tid året innan. Att en sådan reserv finnes är givetvis normalt. Varje örn -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. tilldelningen av hönsfoder (Forts.)
tänksam jordbrukare försöker alltid lia någon liten reserv kvar från den ena
tilldelningsperioden till den andra —• det är helt enkelt nödvändigt om produktionen
skall kunna fortgå oavbrutet. Så var givetvis fallet även i somras.
Att denna reserv sedan har blivit uttömd och att kristidsnämnderna under oktober
månad gjorde svårigheter när det gällde att lämna ut hönsfoder är naturligtvis
en av orsakerna till att produktionen kommer i gång särskilt sent
denna höst och att en rätt betydande import av ägg har måst företagas.

Det är givetvis så med hönsen som med andra djur, att om de blivit svältfödda
en tid så skola de först komma i kondition innan de börja producera
igen. Det var med tanke härpå som jag i interpellationen riktade mig även mot
den högst ojämna tilldelningen av hönsfoder med för vissa perioder och för
vissa grupper ingen tilldelning alls. Att sedan, som i somras, den grupp mindre
jordbrukare med 5 hektar odlad jord eller däröver voro bland dem som icke
fingo någon tilldelning förbättrar ju inte saken, varken ur social eller ur nationalekonomisk
synpunkt.

Det är med tillfredsställelse jag kan notera, att kristidsnämnderna numera
inte göra några svårigheter när det gäller att i enlighet med livsmedelskommissionens
cirkulär tilldela sådana jordbrukare förskott av hönsfoder, som
uppenbart senare under konsumtionsåret komma att bli berättigade att erhålla
tilldelning av foder såväl till höns som till övriga djur. Härigenom är ju för
denna gång den olägenheten försvunnen, att en jordbrukare först skall vara
tvungen att sälja fodersäd för att få tilldelning av hönsfoderblandning, detta
även då han senare till högre pris får återköpa densamma. Det senare har
måst ske i många fall under oktober månad åtminstone i min hemtrakt.

Vad sedan tilldelningen till de s. k. yrkeshönserierna beträffar, är det väl
ytterst få av dessa som innehas av jordbrukare inom den grupp, som brukar
de s. k. ofullständiga jordbruken. De som finnas utgöra säkert ett sådant fåtal,
att de endast äro de undantagsfall som bekräfta regeln. Örn man skulle
beräkna deras antal i förhållande till samtliga som bruka mellan 8 och 20 tunnland
åker, bleve det säkerligen endast någon eller några få procent. Däremot
vet jag jordbrukare, som sålt eller arrenderat bort det mesta av jordbruket
och skaffat sig tusentalet höns eller mer och sedan fått tilldelning av hönsfoder
som till yrkeshönserier. Att detta blir till förfång för det egentliga småbruket
är uppenbart.

Statsrådet säger, att ett borttagande av mertilldelningen till yrkeshönserierna
skulle medföra endast en mycket liten höjning av fodertilldelningen till jordbrukarna,
men yrkeshönserierna kunna inte vara så betydelselösa i detta sammanhang,
när tilldelningen till dessa under månaderna juni, juli och augusti
tillsammans med den obetydliga mängd, som tilldelats jordbrukare med mindre
än 5 hektar, uppgår till sammanlagt 10 200 ton.

Det får väl ändå anses som en rättvisesak att det mindre jordbruket åtminstone
inte blir ställt i sämre läge beträffande hönsskötsel än yrkeshönserierna.
En rättvisesak måste det väl också vara örn det ses ur sociala synpunkter. För
övrigt har riksdagen i våras godkänt ett uttalande av jordbruksutskottet, att
det mindre jordbrukets behov av produktionsmedel bör beaktas i ali möjlig utsträckning.

Statsrådet har framhållit, att en jordbrukare har lättare att anskaffa en
med hänsyn till besättningens storlek nöjaktig kvantitet tillskottsfoder än en innehavare
av ett yrkeshönseri har. Sådant tillskottsfoder, som står att anskaffa
utanför ransoneringen —- t. ex. köttmjöl och fiskavfall -—• har säkert en innehavare
av ett yrkeshönseri minst lika lätt att anskaffa som en jordbrukare,
och då det gäller t. ex. potatis, rotfrukter, skummjölk, spätt grönfoder och
ensilage torde även en icke-jordbrukare kunna anskaffa dessa. Enda skillna -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)
den är väl att det måhända är något dyrare för en icke-jordbrukare att anskaffa
dessa varor — det tillkommer ju åtminstone i vissa fall frakter och
kanske också handelskostnader, som ju inte den jordbrukare har som kan producera
dessa saker själv. Detta bevisar ju ingenting annat än att det ur landets
synpunkt är det mest rationella att låta det mindre jordbruket få behålla
största möjliga del av bönsodlingen, gärna med en reducering till högst ett
hundratal djur i varje besättning. Ett undantag få kanske avelshönserierna_ utgöra,
vilka möjligen behöva bedrivas med större antal djur i varje besättning,
detta för att ett tillräckligt urval skall kunna ske och framsteg i avelsarbetet
skola kunna göras.

Svaret på min interpellation var ju i själva sakfrågan ganska negativt —
statsrådet vill ju inte lova någonting —• men jag tycker mig i alla fall av det
utförliga svaret finna, att statsrådet har intresse för frågan, och då har den
ju i alla fall förts ett steg framåt. Jag är övertygad örn att den bästa lösningen
av småbrukens problem, och detta oavsett den komplettering med jord och
skog som kan bli möjlig, är att de få behålla så stor del av den animaliska
produktionen som möjligt. Och detta har ju, som jag förut framhållit, riksdagen
så sent som i våras uttalat sig för.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Så som jag uppfattade interpellantens
anförande, äro de flesta frågor han där ställde redan besvarade i interpella tionen.

_ .

Han sammanfattade emellertid sin uppfattning sa, att det riktiga vöre att
man genom en sträng kontingentering reserverade en viss speciell produktion,
i det här fallet äggproduktionen, för vissa typer av jordbruk, vilket mäste
innebära att man å andra sidan praktiskt taget måste förbjuda andra jordbruk
att bedriva denna produktion. Jag är inte säker på att interpellanten
har alla sina yrkeskolleger med sig i denna sin sammanfattning. Jag tror
inte man är beredd att taga konsekvenserna av en så hård statsreglering som
det skulle innebära att man säger, att jordbrukaren Andersson får ha höns
men Pettersson får inte ha höns.

Knuten i den här irritationen är ju, som herr Persson anförde, den bristande
tillgången på foder. Man kan ju, örn man ser problemet fran ä^gproducenternas
synpunkt, tycka att det vore önskvärt att en större del av fodertilldelningen
lades över på deras produktion, men ser man det ur samhällets och
folkhushållets synpunkt i allmänhet, så måste man säga att för närvarande
är det en så stor del av de tillgängliga foderresurserna som har förts över till
äggproduktionen att man inte vågar tänka sig någon annan proportion än den
man har tillämpat hitintills.

Vi få ju inte so bort från att hönsstammen under de senare åren har ökat
ganska anmärkningsvärt. År 1939 hade vi i Sverige 8,7 miljoner värphöns, och
unghönsstocken utgjorde 2,9 miljoner djur. Nu, år 1946, ha vi 8,6 miljoner
äldre höns och 5 miljoner unga höns. Hönsstammen har således efter de första
krigsårens starka reduktion nu praktiskt taget återvunnit sin förra storlek
när det gäller produktionsdjur och nästan fördubblats när det gäller
unga höns. Man har prognosmässigt fastställt, att hönsstammen år 1947
kommer att vara uppe i 9,9 miljoner äldre occh 4,5 miljoner unga höns
—• det motsvarar således en väsentlig stegring av hönsstammen jämfört
med förkrigstiden, då vi hade fria och obegränsade fodermöjligheter. Orsaken
härtill är naturligtvis den, att äggproduktionen i prisavseende har varit starkare
stimulerad än övriga grenar av jordbrukets produktion, men eftersom,
såsom kammarens ledamöter så väl känna till, äggproduktionen är oekonomisk
ur fodersynpunkt, är man i den nuvarande ansträngda fodersituationen tvung -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)
en till en viss återhållsamhet. Man kan faktiskt inte låta hönsstammen svälla
ut över alla bräddar på bekostnad av andra, lika viktiga produktionsgrenar.
Jag kan inte heller utan vidare vara med när herr Persson säger, att man
under förliden sommar och innevarande höst har måst räkna med ett
inkomstbortfall på grund av den ojämna eller bristande fodermedelstilldelningen.
Det framgår nämligen av de statistiska uppgifterna, att
vi i år ha haft en väsentligt mycket större invägning av ägg än i fjol.
För första kvartalet var den 64 % högre än för motsvarande kvartal år 1945,
för andra kvartalet 37 % högre och för tredje kvartalet 25 % högre. Gör jag
en jämförelse mellan ägginvägningen nu och under produktionsåret 1938/39,
så konstaterar jag, att man under produktionsåret 1945/46 praktiskt taget var
uppe i samma kvantitet som under året 1938/39. Under det sistnämnda produktionsåret
var invägningen 60 860 ton, och året 1945/46 var den 59 640 ton.
När man därför, såsom interpellanten har gjort i sin interpellation, talar örn
att man på grund av den ojämna tilldelningen har varit tvungen att svältföda
och slå ut en stor del av djurstammen är detta en lindrig överdrift, som jävas
av de faktiska siffror som statistiken över ägginvägningen innehåller.

Jag förstår att man på jordbrukarhåll är litet irriterad över att yrkeshönserierna
ha fått en större tilldelning än de egentliga jordbrukarna. Men det
är ju så, att de mindre jordbrukarna, de som ha jordbruk under 5 hektar, äro
praktiskt taget fria från fodersädsavstående. Dessutom ha ju jordbrukarna
möjlighet att få vissa tillskotts foder — jag tänker på brödsädesavrens och
fodersädesavrens, som man brukar taxera till upp till tio procent av den
tröskade kvantiteten. Nu är det ju också så, att gränsen mellan yrkeshönseri
och småjordbruk är ganska flytande. En stor del av yrkeshönserierna äro
praktiskt taget småbruk, och man kan inte så där klart ställa den ena gruppen
mot den andra. Yrkeshönserierna spela inte heller i det stora sammanhanget
en så avgörande roll. Man har beräknat — siffran är visserligen ganska
approximativ -—- att yrkeshönserierna stå för fem och en halv ä sex procent
av den totala hönsstammen och äggproduktionen.

Det finns ytterligare ett skäl som jag avslutningsvis vill anföra. Bland dem
som driva yrkeshönserier och som inte äro småbrukare finner man en hel del
människor som äro handikappade i tillvaron på grund av speciella förhållanden.
De kunna vara partiellt arbetsföra, behäftade med ett eller annat lyte,
och ha svårigheter att slå sig fram på den fria arbetsmarknaden. Det bör vara
en erkännansvärd åtgärd, örn man genom en något generösare tilldelning ger
dessa människor chansen att klara sig själva utan att behöva ligga samhället
till last.

Det är klart,_ att örn fodersädssituationen blir bättre, kommer också den nuvarande
irritationen att bli mindre. Örn jag såsom avslutning på mitt anförande
skall teckna en något ljusare bild, kan jag nämna att sedan interpellationssvaret
skrevs har det träffats en uppgörelse örn import av 12 000 ton
grynhavre, vilken kommer att användas för sitt ändamål och följaktligen frigöra
motsvarande kvantitet fodersäd för bland annat äggproduktion.

Herr Persson, Karl: Herr talman! Jag hade inte tänkt att vidare ta kammarens
tid i anspråk, men jag föranleddes att begära ordet då herr statsrådet
sade att mitt tal örn inkomstbortfall för en del småbrukare inte var riktigt.

Jag vill påpeka att det inte är säkert att de ägg som invägts till större delen
ha kommit från just de jordbrukare som i somras inte fingo någon tilldelning
av hönsfoder. Det är ju alldeles uppenbart att äggproduktionen har gått
ned för dem som blevo utan tilldelning, oavsett att produktionen i stort sett
har kunnat hållas uppe till fram på hösten.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)

Det kan givetvis inte vara rätt att uppdela Sveriges hönsodlare i två kategorier,
prioriterade och oprioriterade. Det riktiga måste väl ändå vara att
fördela de tillgängliga foderkvantiteterna, så långt de räcka, lika till alla som
bedriva hönsskötsel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Björkman och
Nordenson väckta motionen, nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående subventionering av införseln av vissa varor, m. m.

Föredrogs herr von Helands motion, nr 391, angående tillfälligt borttagande
av tullen å viss elektrisk materiel m. m.

Herr talmannen: I denna motion åberopas, att motionen väckes med anledning
av riksdagens beslut att godkänna kreditavtalet mellan Sverige och
Sovjetunionen. Motionen kan emellertid icke anses stå i sådant omedelbart
samband med nämnda beslut, som i § 55 riksdagsordningen förutsättes för att
motion i ämnet skall få väckas efter den ordinarie motionstidens utgång. På
grund härav och då något annat skäl till att motionen nu skulle få framställas
icke torde kunna åberopas, finner jag mig förhindrad att göra proposition på
motionens remitterande till utskott.

Herr von Heland: Herr talman! Det kan givetvis vara besvärligt att avgöra,
örn en motion kan anses väckt på grund av någon händelse under riksdagen,
och jag kan delvis förstå herr talmannen, som vill vara rätt så restriktiv i
fråga örn beviljande av proposition på sådana motioner. Emellertid är jag
naturligtvis inte riktigt belåten med utgången, då jag anser den i motionen
avhandlade frågan vara synnerligen betydelsefull. Jag skall emellertid inte
söka någon tvist med vår ärade herr talman genom att begära votering i kammaren,
utan jag skall givetvis åtnöja mig med herr talmannens domslut beträffande
motionen. Jag kan göra det även av den anledningen, att jag från
representativt håll inom bevillningsutskottet fått det löftet, att motionen skall
få snabbehandling örn den återkommer omedelbart i januari.

Emellertid måste jag be att få tillägga litet i sakfrågan. Frågan örn materialtillgången
är nämligen ytterst viktig. Arbetskraftsfrågan är kanske ännu
viktigare, men under behandlingen av ryssavtalet fingo vi klart för oss, hur
materialfrågan ligger till. Det bekantgjordes hurusom vi i utrikesutskottet fått
del av de bekymmer som man i det avseendet hade inom industrien. Vi ha
fått veta,- att det är mest besvärligt inom den elektriska industrien, där det är
tre och ett halvt års leveranstid för beställningar som nu göras. Man vet att
läget där kommer att bli ändå värre på grund av ryssavtalet. Det var av den
anledningen som jag tyckte att motionen kunde vara berättigad. Ryssavtalet
hade ju beslutats för någon vecka sedan under mycket livliga debatter inte
minst örn materialfrågan. Vi ha också fått reda på, inte minst från järnkontoret,
att järnbruken sänka sin kvottilldelning till dem som tillverka jordbruksmateriel.
Detta får allvarliga konsekvenser för jordbrukarna, som komma att
få undvara redskap som äro synnerligen nödvändiga för jordbruket. Och detta
får man se mot bakgrunden av att jordbrukarna komma att bli mest illa åtgångna
när det gäller arbetskraften, ty jordbrukets arbetskraft dragés till industrierna.

Därför finner jag det mycket egendomligt att inte redan något har gjorts
från regeringshåll i detta hänseende. Med hänsyn härtill fann jag det mycket
viktigt att frågan togs upp motionsledes. Jag kan nämna att, såsom framgår
av motionen, avnämarna av elektrisk materiel redan i oktober hos regeringen

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

begärt att under åtminstone tre års tid få tullfrihet på viss elektrisk materiel,
som finns uppräknad även i motionen. Enligt deras uppgift finns nämligen
elektrisk materiel att köpa i andra länder, ehuru det ställer sig för dyrt på
grund av frakt och tull. Efter all den kritik, som från borgerligt håll har
riktats mot ryssavtalet, och vad som sagts örn materialfrågorna, finner jag det
egendomligt att inte regeringen har beaktat den framställning som har gjorts i
detta hänseende.

När jag nu inte. lyckats motionsledes åstadkomma att frågan upptages till
behandling, skall jag:, herr talman, i dag avlämna en enkel fråga till regeringen
örn vad regeringen ämnar åtgöra i dessa materialfrågor. Örn den frågan
inte blir tillfredsställande besvarad, kan jag fortsätta kritiken mot regeringen
för att det inte göres något i syfte att underlätta materialanskaffningen
främst när det gäller elektrisk materiel men även beträffande maskiner och
redskap för jordbruket.

Efter härmed slutad överläggning lades förevarande motion till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
kommunal fondbildning m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 273, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets driftbudget, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 276, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av fastighet
i New York; samt

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av vissa marinens anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 280, i anledning av Kungl. Äng. den eko Maj

:ts proposition angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida or- smiska för ganisation

m. m. jamte i amnet vackta motioner. skapens fram I

en till riksdagen avlåten proposition, nr 339, hade Kungl. Majit, under tida organisaåberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 27 september 1946, föreslagit riksdagen att

dels med upphävande av gällande personalförteckning för rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap fastställa av departementschefen förordad
personalförteckning för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
att tillämpas från och med deni 1 januari 1947;

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att tillämpas under tiden den 1 januari—
den 30 juni 1947;

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar ett förslagsanslag
av 69 200 kronor;

b) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader ett förslagsanslag
av 35 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Mannerskantz
och Löthner (I: 374) samt den andra inom andra kammaren av herr Dickson
(II: 568), i vilka hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition
samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn ytterligare utredning med
förslag till 1947 års riksdag angående inrättandet av ett centralorgan för den
ekonomiska försvarsberedskapen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag å
motionerna I: 374 och lii 568

I. med upphävande av gällande personalförteckning för rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap fastställa i utlåtandet införd personalförteckning
för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att tillämpas från
och med den 1 januari 1947;

II. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap att tillämpas under tiden den 1 januari—den 30 juni
1947;

_ III. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 under elfte huvudtiteln
anvisa

a) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar ett förslagsanslag
av 69 200 kronor,

b) till Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader ett förslagsanslag
av 35 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström,
Heiding, Mannerskantz, Ekströmer, Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik,
Rubbestad, Malmborg i Skövde, Holmström och Sefve, vilka ansett, att
utskottet med tillstyrkande av motionerna I: 374 och II: 568 bort dels i stället
för viss angiven del av utskottets yttrande göra ett uttalande av den lydelse,
reservationen visade, dels ock hemställa, att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 374 och II: 568 avslå Kungl. Majlis förslag samt i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa ytterligare utredning
i ärendet och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. deri ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I den proposition, som
utskottet Ilar haft att behandla, föreslås inrättande av ett nytt organ som
skall samordna och övertaga uppgifter som under det senaste kriget anförtrotts
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap men som inte ha
kunnat redovisas i propositionen.

° Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap hade inte att vidtaga
några egentliga verkställighetsatgärder, och efter kriget ha kommissionens
uppgifter successivt övergått pia andra organ. Formellt kvarstår kommissionen,
men dess verksamhet har inskränkts till utarbetande av vissa översikter.

När kriget nu har upphört och de olika krisorganen kunna förväntas så
småningom komma att avvecklas, har departementschefen ansett det lämpligt
att frågan örn den ekonomiska försvarsberedskapens framtida ordnande upptages
till^ omprövning. I det avseendet göra reservanterna inte någon erinran.
Vi äro på samma linje sorn departementschefen, att det måste tillskapas ett
organ, till vilket vissa uppgifter sammanföras som kunna vara angelägna för
framtiden.

reservanterna ha icke kunnat följa departementschefen, när han här
föreslår inrättandet av ett organ utan att ge anvisning örn detta organs arbetsuppgifter.
Det är någonting ganska enastående, att man här skall inbjudas
att deltaga i ett beslut örn inrättande av ett nytt ämbetsverk, där den årliga
lönekostnaden uppgår till 138 400 kronor och omkostnaderna till 70 000 kronor
eller tillsammans 208 400 kronor och där det skall uppdragas åt detta
organ att självt verkställa utredning samt till Kungl. Maj :t inkomma med
förslag om sina arbetsuppgifter, och det samtidigt begäres fullmakt för Kungl.
Majit att sedermera efter denna utredning besluta i saken.

. är således av rent principiella skäl som vi reservanter inte ha kunnat
biträda propositionen. Vi dela helt den meningen, att ett sådant organ som
det föreslagna bör tillskapas, enär det skulle vara till gagn för den ekonomiska
försvarsberedskapen. Vi ha däremot inte kunnat bli övertygade örn att
den väg departementschefen valt för att genomföra sin tanke är den ändamålsenliga.
Jag understryker att det måste te sig mycket egendomligt att detta
nya ämbetsverk med en generaldirektör i så hög lönegrad som C. 15 och
med betydande personal självt skall utreda och göra upp förslag örn vad det
skall ha för uppgifter.

Örn man studerar propositionen finner man att det är fråga örn uppgifter
av mångahanda slag, och man kan fråga sig, örn detta ämbetsverk, sedan det
inrättats med bemyndigande att självt föreslå sina arbetsuppgifter, kommer
att åtaga sig alla de uppgifter som det lämpligen bör ha. Det kan man inte
veta på förhand. Det kan tänkas att ämbetsverket lämnar en del arbetsuppgifter
åt sidan och att dessa sedermera få överflyttas på något annat ämbetsverk
eller att kanske rent av något annat organ måste tillskapas för handhavande
av dessa uppgifter.

Det synes vara både lämpligt och möjligt att låta detta spörsmål bli föremål
för en snabbutredning, och denna bör kunna verkställas inom en så kort
tidrymd, att proposition i ämnet kan föreläggas örn inte 1947 års riksdag så
åtminstone det därpå följande årets riksdag.

Under kriget ha vi på grund av de då rådande förhållandena måst giva
Kungl. Maj :t fullmakter av mångahanda slag, men jag måste säga att vi vilja
komma ifrån detta fullmaktsgivande, och vi reservanter kunna inte vara med
örn någonting sådant som att bara besluta örn inrättande av ett ämbetsverk och
samtidigt ge Kungl. Majit fullmakt att förordna örn arbetsuppgifterna. Yi
måste anse att det står i strid mot riksdagens rättighet att pröva ämbetsver -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framlida organisation m. m.

(Forts.)

kets omfattning, löneställningar och det ändamål för vilket det tillskapas. Vi
ha därför inte kunnat i alla delar biträda det förslag som Kungl. Maj:t
framlagt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Enär jag har deltagit i förberedelsearbetet
till denna proposition och då folkhushållningsministern är i Amerika,
tar jag mig friheten att här yttra några ord i anledning av vad den siste ärade
talaren har anfört.

Sorn alla kammarens ledamöter känna till, har det blivit en allmän uppfattning,
att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap icke var ett för
ändamålet lämpligt organ, och reservanterna ha förklarat, att även de äro på
det klara med att man icke kan fortsätta med arbetet angående den ekonomiska
försvarsberedskapen i rikskommissionens gamla spår. Vi känna också alla
till att sedan kriget den ekonomiska försvarsberedskapen alltjämt handhaves
av de olika kriskommissionerna. Så länge vi lia kommissionerna kvar, ha vi
organ för den ekonomiska krigsberedskapen. Men regeringen har för sin del
den uppfattningen, att rätt snart — man vet inte hur länge det kan dröja -—-den situationen kan uppkomma, att vi icke längre behöva dessa kommissioner
för deras egentliga ändamål, för ransoneringen av knappheten så att säga, och
när den situationen inträder, är det enligt regeringens mening också fullkomligt
naturligt, att man icke skall ha dessa kommissioner kvar enbart för handhavandet
av de mindre omfattande uppgifter som angå vad man kan kalla den
ekonomiska försvarsberedskapen. Vi vilja att kommissionerna skola försvinna,
men man måste då detta sker ha något annat organ färdigt att övertaga dessa
beredskapsuppgifter. Eljest skulle man skapa ett tomrum i var ekonomiska försvarsberedskap.
Det är på grund härav som regeringen nu har lagt fram förevarande
förslag.

Förslaget innebär två ting. Det innebär att man skapar ett mycket begränsat
organ, som är berett att övertaga de förvaltningsuppgifter, som måste omhändertagas,
när kommissionerna upphöra, men vilket samtidigt arbetar på att lägga
fram förslag angående de slutliga former som organet för den ekonomiska försvarsberedskapen
skall få.

Kammarens ledamöter känna väl till att denna proposition har föregåtts av
en mycket vidlyftig utredning. Här föreligger överhuvud taget så mycket utredning
som man kan räkna med. Men regeringen har kommit till den uppfattningen,
att man inte så kan förutse det behov, som här i framtiden inställer
sig, att man nu kan bygga upp hela organet. Därför nöjer man sig med att gå
ett litet stycke på vägen och samtidigt låta detta organ i kontakt med de praktiska
problemen komma fram till hur verksamheten skall utformas.

Så vitt jag kan förstå finns det inte heller något hinder för att gå den vägen.
Principen måste ju anses klar, nämligen att här skall finnas ett organ, som har
hand om den del av den ekonomiska försvarsberedskapen, som gäller civilbefolkningens
och det civila näringslivets behov vid avspärrning och krig. Den
direkt militära ekonomiska beredskapen måste däremot givetvis ordnas av militära
organ. Sedan är det alldeles riktigt, att vi i dag icke kunna säga, var
gränsen mellan det civila och det militära i detta fall skall gå. På den punkten
kunna vi icke komma till klarhet på annat sätt än med ledning av erfarenheterna
från det praktiska arbetet.

Det går inte att skapa en fortlöpande ekonomisk försvarsberedskap om man
följer det förslag, som reservanterna lia framlagt. Det man tycker sig finna att

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1046.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

reservanterna mest reagera mot är, att här föreslås en generaldirektör i lönegrad
C 15. Men såsom alla förstå måste den, som skall handha detta arbete, vara en
i industriella och ekonomiska frågor väl insatt person, alltså en man, som vi
från statsverkets sida måste anställa i konkurrens med det enskilda näringslivet.
Jag skulle vilja fråga örn vi, därest vi uppställa fordran på industriell och
ekonomisk sakkunskap från denne generaldirektörs sida, kunna räkna med att
få någon särskilt högt kvalificerad kraft till denna post, örn lönen skulle sättas
lägre än vad regeringen här har föreslagit. Jag tror inte, att herr Johansson
i Fredrikslund är i stånd att ge ett tillfredsställande svar på den frågan.

Men vad blir resultatet, örn kammaren skulle följa reservanterna? Jo, att en
ny utredningskommitté tillsättes, som visserligen kan utreda en del saker, men
åt vilken man icke kan anförtro några förvaltningsuppdrag. Ty reservanterna
tänka sig val inte, att vi här skola gå in på en ny linje så till vida, att vi anförtro
förvaltningsuppdrag åt utredningskommittéer. Och vad blir då följden?
Vi kunna ju försöka göra upp en tidtabell för att klargöra den saken. En ny
kommitté måste tillsättas, utföra sitt arbete och framlägga ett förslag, vilket
knappast torde kunna bli färdigt att av regeringen framläggas förrän till 1948
års riksdag. Därefter skall riksdagen besluta örn ett organ, och så skall detta
organ ha tid på sig för att bli varmt i kläderna. Jag tror därför att man kan
räkna med att någon gång under år 1949 ha ett organ, som duger att använda.

Vad blir konsekvensen av reservanternas förslag, örn vi under år 1948 finna
det möjligt att avveckla kommissionerna? Antingen att vi tvingas att ha
kommissionerna kvar, vilket väl är en utsikt som reservanterna inte finna särskilt
lockande, eller också att det uppstår ett års tomrum, under vilken tid vi
icke ha något organ för den ekonomiska försvarsberedskapen. Jag måste säga
att det högeligen förvånar mig, att alla reservanterna kunna vara eniga örn att
ta den risken.

Jag skulle därför för min del vilja säga, att örn man här strävar efter att
skaffa sig fria händer gent emot kommissionerna så att de utan hinder skola
kunna avvecklas, så Snart det blir förutsättningar härför, men samtidigt vill
ha en fortlöpande ekonomisk försvarsberedskap, då skall man rösta med utskottet
och icke med reservanterna.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! När denna fråga diskuterades
i avdelningen och utskottet, märktes det att skiljaktiga meningar förekommo angående
själva sättet för utredningen örn denna nämnd och dess arbetsuppgifter.
Däremot var det ingen som vände sig mot tanken att en sådan riksnämnd för
ekonomisk försvarsberedskap bör finnas.

När nu statsrådet Sköld litet ironiskt säger, att reservanterna väl ändå inte
tänka sig, att en utredningskommitté skall syssla med förvaltningsuppdrag, så
kunna vi ju svara att det väl är ungefär lika galet att inrätta ett ämbetsverk
med en generaldirektör i spetsen, vilket ämbetsverk skall tjänstgöra som utredningskommitté.
Detta blir onekligen en mycket ovanlig form för en utredning.
Det är just denna anordning vi ha vänt oss emot, alltså mot att man först
inrättar ett helt litet ämbetsverk med en generaldirektör i spetsen och sedan ger
detta ämbetsverk i uppdrag att utreda, vad ämbetsverket i framtiden skall göra.
Detta tillvägagångssätt är någonting fullkomligt nytt. Visserligen anse natur
ligtvis regeringens ledamöter, att detta är mycket bra tillvägagångssätt; det
förstår man ju, eftersom regeringen har framlagt propositionen. Men faktum
är i alla fall, att hela förfaringssättet från riksdagens synpunkt måste te sig
mycket ovanligt.

Det blir också en dyr utredning, då det redan på förhand är fastställt, att

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

ordföranden i denna utredning skall lia generaldirektörs lön ock kostnaden för
hela verksamheten under ett år kan väntas komma att uppgå till, såsom herr
J. B. Johansson nämnde, över 200 000 kronor. Det är alltså på förhand klart, att
detta kommer att bli en mycket dsrr utredning.

I utskottet framhölls å ena sidan såsom någonting mycket värdefullt i det
framlagda förslaget, att denna nämnd samtidigt med utredningen örn vad den
skall göra också skall kunna börja fullgöra sitt förvaltningsuppdrag, men å andra
sidan framhölls det att riksdagen år 1948 skall få taga ståndpunkt till denna
utredning och dess förslag. Skall det emellertid vara någon mening i detta tal
örn att nämnden skulle få syssla med förvaltningsuppdrag, så måste den ju träda
i verksamhet före år 1948. Följaktligen står riksdagen då fullkomligt i efterhand;
den får egentligen bara ett meddelande om att nämnden för ekonomisk
försvarsberedskap har verkställt utredningen, att nämnden har fått regeringens
uppdrag att träda i verksamhet och att den har trätt i verksamhet. Riksdagen
står helt enkelt inför ett fullbordat faktum. Yi ha detta nya ämbetsverk, och vad
riksdagens beslut i det fallet skall tjäna till är tämligen svårt att förstå. Man
får väl förutsätta, att några kriskommissioner skola avvecklas under tiden, och
då skall ju denna nämnd automatiskt träda i deras ställe när det gäller den ekonomiska
försvarsberedskapen. Därmed är nämnden redan ett fixt och färdigt
ämbetsverk. Utskottets tillägg på s. 10 i utlåtandet: »Utskottet utgår härvid
från att utredningen skall kunna bedrivas så, att ärendet kan framläggas för
1948 års. riksdag», rimmar därför inte alls med vad statsrådet Sköld här har
framhållit och ej heller med vad utskottet tidigare har skrivit, att nämnden redan
under denna tid skall syssla med förvaltningsuppdrag. Har den redan trätt
i verksamhet, så har det väl bra litet värde och betydelse för riksdagen att få
meddelande örn vilket resultat utredningen har kommit till. Hela frågan är ju
ordnad i förväg, eftersom ämbetsverket då redan är i full verksamhet.

Statsrådet Sköld menade, att vi reservanter tyckas ha räknat med att kommissionerna
skola fortsätta sin verksamhet och inte avvecklas under den tid, det
här gäller. Till detta kan man ju säga, att vi nu haft fred under ganska lång
tid och litet var ha förutsett att kriskommissionerna -skola avvecklas, varför
man nästan kan ställa sig litet undrande till att inte utredningen på detta område
har kunnat komma fram till så pass tillfredsställande resultat, att regeringen
redan för årets riksdag kunnat framlägga ett slutgiltigt förslag örn detta
nya ämbetsverk sådant det skall vara. Sedan hade ju inte personalen behövt
anställas förrän detta erfordras.

Men att på detta sätt skapa ett ämbetsverk, som utreder vad det självt skall
göra och som eventuellt också kommer att fullgöra förvaltningsuppgifter, så att
riksdagen i efterhand skall få taga -ställning till frågan år 1948, det förefaller
mig vara mycket märkvärdigt. Mot det tillvägagångssättet ha vi reservanter
velat reagera. Riksdagen skulle enligt det framlagda förslaget ställas inför ett
fullbordat faktum och i realiteten knappast kunna besluta örn att ämbetsverket
skall få en annan form än det redan har, ty eljest blir det ju en lucka i dess
verksamhet, som kan bli ännu betänkligare än örn man först bade verkställt
en ny utredning. En sadan utredning borde enligt min mening ha kunnat forceras
sa, att proposition kunnat framläggas antingen till vårriksdagen eller till
en eventuell höstriksdag 1947.

Nog finns det fog för att hålla på den gamla regeln och principen, att utredningar
skola vara något så när klara, innan riksdagen fattar ett beslut, sorn blir
bindande i den utsträckning som här är fallet. Det är ett faktum att riksdagen
genom ett bifall till utskottets förslag blir fullkomligt bunden alt acceptera

Forsta kammarens protokoll 1946. Nr 37. 2

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

detta ämbetsverk sådant det skapar sig självt och sorn regeringen kommer att
godkänna det och låta det träda i funktion och eventuellt i full verksamhet, om
detta blir aktuellt under den tid det här gäller. Sedan kan riksdagen ingenting
göra åt saken. Det är detta vi anse betänkligt. Jag tror att det kommer att väcka
mycket stort uppseende, att riksdagen fattar beslut örn att inrätta ett mindre ämbetsverk
med en generaldirektör i spetsen för att utreda frågan örn sin egen organisation.

Att reservanterna särskilt skulle ha vänt sig mot förslaget att placera generaldirektören
i lönegrad C 15 är inte riktigt. Vi ha ingenting emot att generaldirektören,
när ett ämbetsverk en gång kommer till stånd, skall placeras i denna lönegrad.
Men vi anse det litet egendomligt, att en utredningsordförande skall vara
generaldirektör i lönegraden C 15; ty första tiden blir lian ingenting annat än
utredningsordförande.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den av herr Andersson framkonstruerade
motsatsen mellan vad propositionen innebär och vad som föreslås av
utskottsmajoriteten är endast skenbar.

Förslaget innebär ju, att här skapas ett litet verk med ett begränsat antal
tjänstemän och begränsade anslag till sitt förfogande. Det finns väl ingenting
att anmärka mot att detta verk, örn det kommer till stånd, övertager förvaltningsansvar
i den utsträckning det kan göra detta inom ramen för den av
riksdagen beslutade organisationen och så långt de beviljade medlen förslå,
samtidigt som verket bedriver sitt utredningsarbete. Och när utredningsarbetet
leder fram till ett förslag örn utvidgning av organisationen, underställes detta
förslag riksdagens prövning. Då har ju riksdagen på varje punkt haft full
möjlighet att bestämma rörande detta verks utseende, dess omfattning och arbetsuppgifter.

Det finns alltså icke något hinder för att detta verk å ena sidan kan undan
för undan övertaga förvaltningsuppgifter inom ramen för vad riksdagen bär
beviljat i fråga örn personal och pengar och å andra sidan samtidigt utarbeta
förslag örn utvidgningar, som riksdagen därefter får taga ställning till. Riksdagens
prövning av dessa frågor blir genom detta tillvägagångssätt inte på
något vis åsidosatt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Statsrådet Sköld kringgick
kanske i sitt anförande vad som i detta sammanhang är det väsentliga, nämligen
att man här på förhand tillskapar ett ämbetsverk.

Herr statsrådet talade örn den ekonomiska försvarsberedskap som förut
finnes. Ingen meningsskiljaktighet råder örn att den bör ersättas med någonting
annat och att kommissionerna böra försvinna. Det är ett allmänt önskemål.

Men så frågade statsrådet, vad vi vilja att man skall utreda, och hänvisade
till att det har varit en utredning. Detta uttalande av statsrådet Sköld stämmer
inte med den i ärendet föreliggande propositionen. Av den framgår, att meningarna
i remissyttrandena ha brutit sig mot varandra när det gäller centralorganets
kompetensområde och dess befogenheter gent emot andra myndigheter,
och departementschefen har enligt propositionen inte ansett det möjligt att på
grundval av den nu i ärendet förebragta utredningen taga definitiv ståndpunkt
till dessa frågor, varför en överarbetning av utredningsmaterialet måste ske.
Det är denna överarbetning som vi reservanter förmena att departementschefen
borde ha igångsatt omedelbart efter det remissvaren inkommit, eftersom han

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

själv anser en sådan nödvändig, för att på det sättet få meningsskiljaktigheterna
beträffande centralorganets kompetensområde och dess befogenheter gent
emot andra myndigheter klarlagda.

Vad vi vända oss mot är, att det här tillskapas ett nytt ämbetsverk, som
självt skall besluta, visserligen efter Kungl. Maj:ts medgivande, vilka arbetsuppgifter
som skola åvila det. Det finns också rådrum för att utföra en sådan
överarbetning rörande det här föreliggande spörsmålet. Jag vill ifrågasätta, om
det är så lämpligt att låta det nytillskapade ämbetsverket självt uppgöra
förslag beträffande gränsdragningen mellan det civila och det militära härvidlag.
Jag tror att den uppgiften borde ha anförtrotts åt en mera opartisk instans
än detta ämbetsverk efter sin tillkomst kan anses vara.

Att statsrådet nämnde lönegradsplaceringen C 15 för generaldirektören och
därvid riktade en fråga till mig var fullkomligt onödigt. Reservanterna ha ju
inte ingått i prövning av huruvida lönegraden C 15 i detta fall är den lämpliga
eller inte. Eftersom vi vilja ha ett uppskov med beslutet, blir detta ett ställningstagande
som vi få tillfälle att göra när det nya förslaget framlägges.

Det finns således alla skäl att på nytt förbereda detta ärende genom en
granskning av det tidigare upprättade sakkunnigeförslaget och med hänsynstagande
till de erinringar, som remissinstanserna ha gjort. Jag måste vidhålla,
att det framlagda förslaget innebär någonting alldeles nytt och principiellt
oriktigt, nämligen att riksdagen skall anvisa medel till ett nytt ämbetsverk
utan att vi veta omfattningen av dess arbetsuppgifter. Arbetsuppgifterna äro
väl ändå det grundläggande när det gäller både ämbetsverkets tillkomst och den
personalstat, som skall uppgöras för ämbetsverket, och alla därmed sammanhängande
frågor.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det som mest tycks ligga i vägen för
utskottets ärade ordförade när det gäller att ta ställning till denna fråga är,
att det skulle vara så ovanligt att det nästan är någonting oerhört, örn riksdagen
fattar beslut i enlighet med det föreliggande förslaget.

Men har inte också utskottet observerat, att det här är fråga örn någonting
ovanligt? Utskottet säger på s. 9: »Ett dylikt förfaringssätt kan visserligen
förefalla ovanligt, men synes likväl utskottet innebära en praktisk
lösning av förevarande spörsmål med hänsyn icke minst till angelägenheten
av att ett centralorgan snarast möjligt inrättas för det viktiga förvaltningsområde,
varom här är fråga.» Utskottet har, om jag får använda ett något
vanvördigt uttryck, inte precis fallit i farstun för det ovanliga i detta, utan
har liksom departementschefen undersökt, hur saken praktiskt skall ordnas
under den förutsättningen, att centralorganet snarast möjligt bör inrättas.

_ Nu ha reservanterna egentligen inte direkt vågat säga, att det inte är så
kinkigt med detta »snarast möjligt», men den synpunkten kommer ändå, ehuru
ganska vagt, fram i reservationen, att det kan tänkas gå bra i alla fall. Det
heter i reservationen: »Enligt utskottets mening torde det vara möjligt, att
med det utredningsmaterial, som nu står till buds, låta genom särskilt tillkallade
sakkunniga verkstiilla den ytterligare utredning som erfordras för frågans
lösning så att iirendet i fullt färdigt skick kan föreläggas 1948 års
riksdag.»

Utskottets ärade ordförande gjorde nu i sitt senaste anförande en liten
insinuation örn att departementschefen omedelbart borde ha igångsatt denna
utredning utan att framlägga ett förslag sådant som detta för riksdagen, ty
då kunde saken kanske lia blivit klar ännu fortare. Bakom detta ligger, att

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

utskottets ärade ordförande känner det litet obehagligt att man inte kan komma
tillräckligt fort fram, och jag tycker att detta obehag är ett tecken på
gott omdöme.

Sedan fortsätter reservationen: »Intill dess frågan sålunda blivit avgjord
torde riksnämndens blivande uppgifter kunna liksom hittills utan alltför stor
olägenhet omhänderhavas av de myndigheter och organ, som hittills ombesörjt
desamma.» Utskottets ärade ordförande hoppas naturligtvis att det inte skall
behöva dröja, såsom statsrådet Sköld sade, längre än fram till år 1949. Tycker
ändå inte kammaren att det vore lyckligt, om vi inte skulle behöva behålla
alla kristidsorganen bara för att de skola fullgöra de uppgifter, som skulle
ha tillfallit detta nya ämbetsverk?

'' Det är de synpunkterna som man så hårt trycker på i propositionen och
som helt ligga bakom utskottets ståndpunktstagande.

Den något akademiska diskussion beträffande utrednings rätt att omhänderha
förvaltningsuppgifter o. s. v., som herr Andersson i Södergård ville uppta,
har redan berörts av statsrådet Sköld. Han har påpekat att de förvaltningsuppgifter,
som det kan bli fråga örn, i och med vad utskottet har skrivit
äro ytterligt begränsade. Det gäller endast de förvaltningsuppgifter, som
automatiskt skola tillfalla nämnden i händelse av kristidsorganens upphörande
på en eller annan punkt. Och det är väl ingenting att vara mörkrädd för.
Kristidsorganen lia väl inte blivit så kära för reservanterna, att de för den
Sakens skull äro rädda för det ifrågasatta ämbetsverket?

Vad nu beträffar den oerhörda nyheten i det föreliggande förslaget, skulle,
jag vilja peka på det för varje medlem av riksdagen välkända faktum, att
nya ämbetsverk ofta få i uppgift att utarbeta förslag till sin egen instruktion,
som sedan underställes Kungl. Majit för prövning och stadfästelse. Det
är ju här inte fråga örn just detta, men det kan väl ändå inte bli tal örn en
så stor väsensolikhet i dessa båda fall, att man behöver liksom ana rent revolutionära
tendensers inträdande i riksdagen på grund av det föreliggande
förslaget.

Utskottets ordförande hade liksom herr Andersson i Södergård synnerligen
stora bekymmer över hur dyr denna utredning skulle bli. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det inte bara gäller utredning, utan också övertagande
av de förvaltningsuppgifter med avseende på den ekonomiska försvarsberedskapen,
som så snart som möjligt böra avlyftas från krisorganen. Här har gjorts
stor affär av de 200 000 kronor, som det nya ämbetsverket för vart år skulle
kosta, men herrarna förbisågo då att lämna redovisning för vad utredningsmännen
föreslagit, nämligen en årlig kostnad för det nya ämbetsverket av
650 000 kronor. Utsikten att få ett så stort ämbetsverk har tydligen i någon
mån skrämt departementschefen, och jag tycker att den borde skrämma också
riksdagen. Departementschefen har därför utgått från att det i detta fall
inte skall bli något vanligt, jag höll på att säga fast ämbetsverk, utan i stället
ett verk med ett litet eller ett större antal tjänstemän, allteftersom förutsättningarna
för dess funktion efter hand förändras. Jag antar att det också
är en väldig nyhet i svenskt förvaltningsväsen, att vi på detta sätt få ett ämbetsverk
med mycket få ordinarie tjänstemän, som ha fullmakt för sin livstid.
Det rör sig i detta förslag örn tre tjänstemän på ordinarie stat. Jag tror
visst, att det kommer att behövas flera, men man kan räkna med att detta
ämbetsverk, .under det arbetet fortgår och erfarenheter vinnas, bättre än en
Utredning kan bedöma, hur långt en begränsning är möjlig.

Utskottets ordförande slutade med en ganska hotande varning till riksdagen
att inte fortsätta att lämna Kungl. Maj :t fullmakter på samma sätt som varit

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. den ekonomiska f örs vars b e redskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

vanligt under kristiden; här var det, menade han, fråga om en sådan fullmakt.
Jag vet inte, om herr Andersson i Södergård misstänkte att denna ordförandens
synpunkt kanske var litet luftig med tanke på vad utskottet självt
sagt i det fallet och vad som ytterligare understrukits i statsrådet Skölds sista
anförande. I utskottet var ingen av oss pigg på att ge Kungl. Maj :t en sådan
fullmakt, och det säga vi ifrån i utlåtandet: »I motsats till departementschefen
anser emellertid utskottet, att sedan riksnämnden till Kungl. Maj :t inkommit
med förslag rörande dess uppgifter, befogenheter och framtida organisation,
detta spörsmål bör underställas riksdagens prövning.» Statsutskot7
tet bär som synes visst inte offrat riksdagens dyrbaraste rättigheter Kungl''.
Maj :t till behag. Jag tror nu inte att det rent praktiskt sett hade varit så farligt
att gå den väg'', som propositionen här anbefaller, men jag är lika angelägen
som statsutskottets ordförande att säga stopp när det gäller för riksdagen
att taga ståndpunkt till ett sådant förslag.

Till och med statsutskottets ärade ordförande höll på att det skulle vara
en snabbutredning. Nu ha vi att välja mellan antingen att låta ämbetsverket
börja sin verksamhet den 1 januari 1947 eller att vänta två eller kanske
två och ett halvt år till 1949 och under den tiden, med de olägenheter som därav
följa, låta kristidskommissionerna fortsätta sin verksamhet.

Jag tror, herr talman, att det inte föreligger några som helst konstitutionella
vådor ur riksdagens synpunkt av ett bifall till statsutskottets föreliggande
förslag. Alla praktiska hänsyn tala dessutom för bifall till detta förslag.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Herr Oscar Olssons sista argument
vittnar örn att han trots sin lärdom har mycket svårt att fatta både vad
som är skrivet och vad som är talat; men det är kanske inte första gången man
gör den iakttagelsen.

Herr Olsson säger, att det är skillnad om utskottets förslag bifalles och utredningen
igångsättes den 1 januari 1947 och om man enligt reservanternas
förslag skall vänta ett par, tre år. Var i reservationen kan herr Olsson utläsa,
att man skall vänta två eller två och ett halvt år innan utredningen sättes i
gång? Vi ha ju i stället skrivit, att ärendet i fullt färdigt skick bör föreläggas
1948 års riksdag. Det är ändå att göra sig skyldig till en väl stor feltolkning
både av vad som är skrivet och av vad som är talat, då man fäller
ett sådant yttrande som herr Olssons om vad reservationen innehåller.

Herr Olsson undrade, om vi hade så stor kärlek till kriskommissionerna, att
vi skulle vilja ha dem kvar ett par år till. Nej, jag försäkrar herr Oscar
Olsson, att vi reservanter säkert älska dem mycket mindre än han själv gör.
Ty åtminstone flertalet av oss ha haft så pass många och tråkiga erfarenheter
av dessa kriskommissioncr och deras verksamhet, att vi vilja se dem
försvinna fortast möjligt. Men vad vi önska spelar ju ofantligt liten roll
i fråga om kriskommissionernas livslängd. Dc komma nog att leva rätt länge
ännu, vår bön och vilja förutan och oberoende av om vi önska dem en snar hädanfärd
eller ej. t

Jag förstår fortfarande inte hur det som utskottet skrivit riktigt kan gå
ihop med vad herr Oscar Olsson här säger. Herr Oscar Olsson poängterar ju
starkt att det bara gäller en utredning om, som det heter i utskottsutlåtandet,
nämndens »uppgifter, befogenheter oell framtida organisation», en utredning
som utskottet beräknar vara färdig till 1948 års riksdag. Herr statsrådet

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. den ekonomiska för sv ar sberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

Sköld säger också, att riksdagens fria prövningsrätt inte på något sätt föregripes.
Men ändå skall denna nämnd stå fix och färdig med enligt förslaget
en generaldirektör, en byråchef och ett kontorsbiträde såsom ordinarie tjänstemän
samt en kanslichef, en förste byråsekreterare och en aktuarie på övergångsstat.
Nämnden skall, i den omfattning som erfordras, handha alla de
förvaltningsuppdrag, som kunna bli aktuella under tiden fram till år 1948.
Om emellertid stora arbetsuppgifter påläggas denna nämnd, när den en gång
är i fullt arbete, måste det ovillkorligen innebära att riksdagen inte fritt och
obundet blir i tillfälle att pröva vilka dessa arbetsuppgifter äro. Det måste ske
innan ämbetsverket är tillskapat och i full verksamhet. Det är detta nya tillvägagångssätt
vi vända oss emot.

Herr Oscar Olsson hänvisar till att utskottet också ansett det ovanligt, att
ett ämbetsverk skall självt utreda och inkomma med förslag rörande de uppgifter
och befogenheter, som skola tillkomma det, men att utskottet ändå
funnit det praktiskt och lämpligt att så sker. En sådan tankegång måste
emellertid leda hän till rätt underliga konsekvenser.

Jag vidhåller att jag inte kan finna det annat än principvidrigt och i hög
grad stående i motsatsförhållande till riksdagens tidigare ställningstaganden
i dylika frågor, att denna nämnd, vars första uppdrag är ett rent utredningsuppdrag,
redan från första början skall utgöras av en generaldirektör som ordförande
med generaldirektörs lön och en stab av fast anställda tjänstemän.
Jag tror inte det vore lyckligt örn man skulle slå in på den vägen i fortsättningen.

Den utredning, som reservanterna tänkt sig, skulle givetvis kunna vara klar
tidigare än till 1948 års riksdag. Örn det blir en höstriksdag nästa år skulle
förslag i ärendet kanske kunna föreläggas denna riksdag, ty genom det utredningsmaterial
som finnes och de utförliga remissyttranden som avgivits liksom
även vederbörande departementschefs ställningstagande till frågan är mycket
av arbetet undangjort, varför en överarbetning av denna fråga inte skulle behöva
ta så lång tid.

Herr Wetter: Herr talman! I vissa yttranden över ekonomiska försvarsberedskapsutredningens
förslag har, särskilt av överbefälhavaren, framhållits att det
är mycket svårt att dra en gräns mellan en planering för försvarets behov och
en planering för civila behov. Det är ganska klart att dessa båda områden
gripa in i varandra, särskilt örn man betänker det oerhörda behov av materiel
som föreligger för försvaret och den inverkan en order därifrån får på stora
grenar av vår industri.

För inte länge sedan har emellertid av Kungl. Maj:t tillsatts en kommitté,
som skall utreda organisationen av den militära förvaltningsapparaten, _ däri
inbegripen organisationen av krigsmaterielverket med dess stora planeringsuppgifter
på det industriella området. Man ställer sig nu frågan: föregriper inte
den Kungl. Maj:t.s proposition, som här föreligger, denna andra utredning?
Det nya moment, d. v. s. den utredning, som här kommit till, borde ställa en
tveksam inför vad man här går att besluta.

Nu säger man att detta ämbetsverk skall överta kriskommissionernas arbete.
Ja, alla i riksdagen vilja vi väl att dessa kommissioner skola upphöra
så snart som möjligt, men är det då inte möjligt att åstadkomma detta med något
annat medel än genom att tillsätta ett ämbetsverk? Det finns kanske enklare
former att välja än ämbetsverkets med dess löneskalor och personalbesättningar
etc. Lika väl som vi under dessa år haft kommissioner av tillfällig natur, skulle
det väl varit möjligt att ordna en övergångsform även i detta fall, som kanske

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

så småningom, när saken blivit mera moget övervägd, skulle kunna leda till
inrättandet av ett ämbetsverk.

Jag tycker det är mycket sorgligt att vi i en organisationsfråga som denna
hamnat på partipolitiska linjer. Det skulle inte behövt ske. Vad alla vilja är
ju att nå ett gott resultat. Riksdagen har väl i alla fall ändå alltid beaktat
sparsamhetssynpunkterna, och jag tycker att man i sparsamhetens intresse
borde ställa sig tveksam gentemot inrättandet av ett ämbetsverk av denna omfattning.
Det borde inte vara omöjligt att skapa en övergångsform, som lättare
kan leda till ett slutgiltigt resultat.

Häri instämde herr Andersson, Elon.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr Wetters anförande ger mig anledning
till den reflexionen, att man nog inte kan säga, att tillstyrkandena i denna fråga
gå efter politiska synpunkter, då ju överbefälhavaren så ytterligt starkt
givit uttryck åt den mening som statsrådet Sköld här i dag framfört.

Överbefälhavaren börjar sitt yttrande, återgivet på s. 20 i propositionen, på
följande sätt: »Många skäl tala emellertid för att förlägga även den rent militära
beredskapsplaneringen till centralorganet.» Därefter följer den upplysning
som herr Wetter gav kammaren, nämligen att det av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120/1946, s. 2, framgår att en dylik utredning är att vänta. »I avvaktan
på resultatet härav», säger överbefälhavaren, »anser jag mig icke nu kunna
taga ställning till det lämpligaste sättet för handläggning av det krigsindustriella
planeringsarbetet.» Och sedan säger han: »Något definitivt avgörande
i denna fråga synes icke heller vara nödvändigt att fatta, eftersom det centrala
beredskapsorganet, även örn det — vilket är önskvärt — inrättas fr. o. m.
1 juli innevarande år, torde bli fullt sysselsatt med att bearbeta de erfarenheter,
som vunnits i dessa avseenden under de gångna beredskapsåren.» överbefälhavaren
trycker således mycket kraftigt på att detta beredskapsorgan, som
vi här diskutera, bort stå färdigt den 1 juli 1946.

Därmed är kanske i någon mån också en anvisning given, som kan lugna
reservanterna beträffande frågan om ett uppskov med detta ärende. Jag har
den allra största vördnad och respekt för herr Anderssons förstånd och läskunnighet,
och jag tvivlar således inte alls på att han i det fallet fyller vilka
högt ställda förväntningar som helst, men ibland kan det hända även den bäste,
att han inte är med när en motståndare för sin talan, vilket ju inträffade i
detta fall. Jag säde visst inte att reservanterna skulle vilja ha utredningen uppskjuten
i två och ett halvt år. Jag återgav vad som står i utskottsutlåtandet,
nämligen att utskottet utgår från »att utredningen skall kunna bedrivas så,
att ärendet kan framläggas för 1948 års riksdag». På den punkten råder det
ingen meningsskiljaktighet mellan mig och herr Andersson. Men sedan sade
jag, och det står jag för, att detta angelägna organ, för den händelse reservanterna
skulle segra, inte kan träda i verksamhet förrän om två eller två
och ett halvt år.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Skälen till att jag motionerat i denna
fråga äro i stort sett. två. Det ena är det rent principiella, att man inte, när
man upprättar nya ämbetsverk och fasta tjänster, bör gå fram efter så svävande
riktlinjer som här äro uppdragna. Därmed har jag inte sagt, att det inte
kan finnas undantag, men i så fall borde väl tjänsterna tillsättas med eobeteckning
eller som extra, så att man inte, såsom man gör med ordinarie

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

tjänster, bundit sig för deras bibehållande. Jag skall emellertid inte förlänga
debatten med att uppehålla mig vid detta skäl.

Det andra skälet är det rent praktiska, att det enligt min mening är felaktigt
att inrätta ett ämbetsverk, vare sig det nu får att utreda sina egna arbetsuppgifter
eller nian låter en kommitté eller departementet självt göra det, innan
man kan skåda något så när klart till vilket resultat utredningen rörande försvarsväsendets
centrala förvaltning kan komma. Herr Wetter har redan varit
inne på denna fråga. Han nämnde särskilt krigsmaterielverket, men jag kan
tänka mig att även andra centrala förvaltningsorgan stå i ett visst samband till
den nu debatterade nämnden. Säg bara att man kommer överens örn att krigsmaterielverket
skall vara kvar i nuvarande omfattning. Skall det då inte svara
för planläggning och lagerhållning etc. i kanske rätt avsevärd utsträckning?
Örn man kommer till det resultatet, att krigsmaterielverket skall antingen
avskaffas eller skäras ned i fredstid till en organisation, som inte kan ta på
sig uppgifter i någon större omfattning, måste ju även detta inverka på organisationen
av denna nämnd.

Den utredning, som nu tillsatts, behöver ju inte lia kommit till något definitivt
resultat, men man måste väl ha huvudlinjerna något så när klara. Kan
man, innan man sett dessa huvudlinjer för organisationen av försvarsväsendets
centrala förvaltning, göra upp en definitiv plan för riksnämndens arbete?
Om man gör det, tror jag man får lov att göra örn den sedan en gång, och
redan av den orsaken bör man nog inte hasta för mycket.

Utskottsmajoritetens talesmän säga, att det skulle avsevärt försinka hela
frågan, om man nu avsloge propositionen och väntade på en ny utredning.
Jag tror inte det, dels av det skäl jag nyss anförde, att man ändå måste ta
hänsyn till den militära centralförvaltningens framtida öde, men dels också av
det skälet att riksnämnden själv väl måste ha tid på sig att utreda vad den
skall göra, och jag tänker mig att det kommer att ta minst lika lång tid som
örn någon annan myndighet gör det. Denne generaldirektör, som skall verkställa
utredningen, kommer nämligen med ali sannolikhet regeringen, högt kvalificerad
som han förmodligen kommer att vara, att anse såsom en synnerligen
lämplig man att ta till alla möjliga andra utredningar. Han kommer kanske inte
att få syssla så mycket med dessa frågor, som han egentligen är tillsatt att
utreda. Det är ju ett sådant riv efter personer för specialutredningar av olika
slag, att stor risk föreligger härför. Statsråden komma förmodligen att falla
för frestelsen att ta honom till både det ena och det andra. Jag tror att denna
utredning kommer att dra längre tid än den skulle ha gjort, örn man gått någon
av de vägar vi tänkt oss.

Jag kan heller inte förstå varför denna fråga skall vara politisk. Det är
ju en rent praktisk fråga. Jag gjorde inom utskottet ett försök att få till stånd
en sammanjämkning, som innebar att man i utskottets skrivning skulle utsäga,
att nämnden inte behövde igångsättas omedelbart och dessutom att hänsyn
borde tagas till utredningen örn försvarsväsendets centralförvaltning. Varken
de som stodo för det alternativ, som nu föreligger i form av en reservation,
eller den nuvarande utskottsmajoriteten ville emellertid reflektera på någon
uppmjukning. Det var på sätt och vis synd, ty denna fråga bör ju inte vara
någon politisk sak.

Jag Ilar inte vare sig vid utskottsbehandlingen eller här i kammaren kunnat
bli tagen ur mina tvivelsmål, vare sig då det gäller det principiellt felaktiga i
att tillskapa ett ämbetsverk på sätt här skett eller då det gäller de synpunkter
som här i övrigt blivit framförda. Något så snabbt eliminerande av de krisorgan,
vilkas uppgifter delvis skulle övertagas av detta nya ämbetsverk, att

Onsdagen den 20 november 1940.

Nr 37.

Ang. den ekonomiska f örs vars b crcdsk ap c ris framtida organisation m. m.

(Forts.)

här skulle uppstå ett interregnum, under vilket inget organ finnes för dessa
uppgifter, kan man nog tyvärr inte räkna med. Men vi skola väl ändå inte
behöva räkna med ett nytt krig inom de närmaste månaderna eller redan under
nästa år, utan det bör väl bli tid för en utredning. Örn läget skulle visa sig bli
särskilt allvarligt, bör nästa års riksdag kunna få igenom ett snabbförslag i
frågan. Nog böra vi väl ändå taga ett par år på oss att i lugn och ro kunna
tänka ut hur denna fråga skall ordnas i framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den siste ärade talarens argumentering
var åtminstone delvis ganska uppseendeväckande. Örn man utgår från herr
Mannerskantz uppfattning att vi lugnt och tryggt kunna lita på att det inte
blir några internationella förvecklingar under de närmaste åren, är det, herr
Mannerskantz, kanske åtskilligt i vårt försvarsväsende som vi under en fredstid
kunna låta vila. Jag undrar örn herr Mannerskantz vill ta den konsekvensen
av sin lära. Vi ha i regeringen trott, att det var vår skyldighet att se
till att försvarsberedskapen uppehälles även i fredstid.

Herr Mannerskantz gjorde också gällande att en generaldirektör i lönegrad
C 15 skulle bli en sådan förbålt duktig karl, att statsråden inte skulle låta
honom vara i fred utan engagera honom för alla möjliga andra uppdrag. Jag
kan inte trösta herr Mannerskantz med att vi för att göra honom till viljes skola
ta en så pass obetydlig person, att man inte kan ställa några anspråk på honom.

Jag begärde emellerid ordet närmast för att replikera herr Wetter, och i
detta sammanhang kanske jag får tillfälle att säga ett litet ord även till herr
Mannerskantz och till herr Andersson.

Herr Wetters första fråga lydde: föregriper icke det nu föreliggande förslaget
den militära förvaltningsutredningen? Örn herr Wetter med sin erfarenhet
tänker närmare på saken, tror jag han skall finna, att den inte gör det. Ur
utredningssynpunkt kommer denna utredning att ske jämsides med den militära
förvaltningsutredningen och under samverkan med denna. Det är ju praktiskt
att så eker. Detta organ kommer ju inte ens under den närmaste tiden att
överta några förvaltningsuppgifter från de militära förvaltningsorganen, således
uppgifter som tillkomma krigsmaterielverket och försvarsförvaltningarna,
utan dessa komma ju att bestå som hittills. Det är de förvaltningsuppgifter, som
nu ligga under kriskommissionerna och som även i framtiden självfallet komma
att handhas av rent civila organ, som komma att övertas av denna nämnd.
Arbetsfältet blir inte heller så stort i början, att det icke kommer att finnas
ett gränsområde mellan de militära och civila förvaltningarna, inom vilket man
för framtiden har full handlingsfrihet. Denna utredning kommer således inte
att på något sätt föregripa den redan igångsatta utredningen. Med detta har
jag också svarat herr Mannerskantz när han säger, att det väl måste inverka
om det blir ett stort krigsmaterielverk eller ett litet krigsmaterielverk eller intet
alls. Detta organ kommer under den närmaste tiden att arbeta tillsammans
med det nuvarande krigsmaterielverket, oell därför blir det här icke fråga örn
några konflikter eller några ingripanden. Man behöver inte heller hysa fruktan
för att planläggningen skall behöva göras om. Det blir ju endast fråga örn hur
mycket detta organ skall tillväxa i framtiden.

Herr Wetter frågade vidare: skulle man inte kunnat finna någon annan
övergångsform än den nu föreslagna? Ja, ärade kammarledamöter, det är en
fråga som är värd att diskutera. Man bör då emellertid observera att regeringen
prövat denna fråga och försökt komma till ett resultat beträffande den lämpligaste
övergångsformen, och regeringen har funnit att det förslag som här

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. den ekonomiska försvar sberedskapens framtida organisation ra. ra.

(Forts.)

lagts fram, innefattar elen bästa övergångsform vi kunna uttänka. Detta regeringens
förslag går sedan till riksdagen och till statsutskottet, men de som
i statsutskottet reserverat sig ha inte på grundval av det föreliggande omfattande
utredningsmaterialet föreslagit någon övergångsform, som kunnat jämföras
med regeringens förslag. De framlägga endast ett förslag som skjuter
hela frågan på framtiden och som, herr Mannerskantz får säga vad han vill,
en vacker dag ställer oss i den situationen, att vi måste fråga oss, om vi kunna
avveckla kommissionerna utan att vi ha något organ färdigt att överta den
ekonomiska försvarsberedskapen. Herr Westers anmärkning går således till
utskottsreservanterna,. som tagit en felaktig ståndpunkt, ty då de icke velat
acceptera Kungl. Maj :ts förslag, hade det egentligen varit deras skyldighet
att föreslå ett alternativ. Nu kan med skäl sägas, att här icke finns något annat
förslag att välja än det Kungl. Majit framlagt.

Herr Wetter säger vidare att riksdagen ju alltid är böjd för sparsamhet, och
jag förmodar att han menar, att det föreliggande förslaget brister i detta avseende.
Men är inte detta en överdrift? Jag kan aldrig tänka mig att herr Wetter
förfallit till samma missförstånd som herr Andersson, som här räknade upp den
personal, som skulle erfordras av detta ämbetsverk, och nämnde en kanslichef,
en förste byråsekreterare och en aktuarie. Jag skulle tro att herr Andersson
vid närmare eftertanke inser, att dessa tre personer äro tjänstemän, som redan
inneha tjänstefullmakt och som staten får betala lön för, vare sig riksdagen
i dag säger ja eller nej till det föreliggande förslaget. Följaktligen är det här
endast fråga örn en generaldirektör i lönegrad C 15, en byråchef i C 6 och
ett kontorsbiträde i A 4. Det är all den nya personal som kommer att erfordras,
och jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på att det av dessa ju egentligen
endast är två tjänstemän som kosta några nya pengar enär kanslibiträdet också
redan är anställt. Att märka är emellertid att riksdagen och Kungl. Majit beträffande
dessa förordnade tjänster endast binda sig för en tid av högst sex år.
Inte ens på denna punkt kan man därför Säga att detta förslag binder riksdagens
handlingsfrihet för framtiden.

Jag tror att jag kan konkludera med att ännu en gång säga, att örn man
vill skapa en ordning, där man å ena sidan har ett organ som i mån av behov
kan överta de uppgifter inom den ekonomiska försvarsberedskapen, vilka
för närvarande åligga kriskommissionerna, och som å andra sidan kan fortsätta
utredningsarbetet jämsides med den pågående militära förvaltningsutredningen.
fyller det föreliggande utskottsförslaget de krav som därvidlag
kunna ställas.

Herr Wetter: Herr talman! Jag vill ta bort den eventuella misstanke som kan
förefinnas hos kammaren efter herr Olssons anförande, att jag skulle ha försökt
missleda kammaren då jag citerade överbefälhavarens yttrande. Om man studerar
överbefälhavarens yttrande, får man det intrycket att han i högsta grad stöder
den uppfattning, som jag tog till intäkt för vad jag sade örn att den planering,
som erfordras för krigsmaktens behov, hänger ihop med den planering, som erfordras
för civilt behov. Det var på denna punkt jag stödde mig på överbefälhavarens
uppfattning. Örn överbefälhavaren angivit tidpunkten till den 1 juli,
har jag ingen anledning att hysa annan mening, ty det måste ju finnas ett organ,
som kan ta hand örn dessa uppgifter. När det sedan blir fråga örn hur detta
organ f. n. skall se ut, skilja sig emellertid våra uppfattningar.

Med anledning av herr statsrådets svar på mina frågor skulle jag beträffande
den första frågan vilja säga, att jag för min del inte tror att det skälet är verkligt
bärande, att det skulle vara bättre för utredningsarbetet beträffande denna

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation rn. m.

(Forts.)

stora organisation, som gäller både det civila och försvaret, att det skedde på tva,
jämsides löpande utredningar, än örn de koordinerades på en hand. Detta är min
uppfattning, men det kan naturligtvis finnas olika uppfattningar örn den, saken.

Jag vill däremot gärna biträda herr statsrådets yttrande i det- avseendet, att
jag tycker det är synd att reservanterna i statsutskottet inte ha gått på en mera
positiv linje än den de följa. Ty själva kärnpunkten är ju att vi skola lia ett
organ för de frågor som beröra den ekonomiska försvarsberedskapen — det enligt
min mening.felaktiga är att vi nu skola därför skapa ett ämbetsverk.

Herr voll Heland: Herr talman! När man som jag blivit utsedd till ledamot
av en utredning och denna utredning icke ens har påbörjat sitt arbete, är det givetvis
besvärligt att yttra sig i en fråga, som berör området för utredningen. Jag
måste ändå göra det med anledning av statsrådets Skölds anförande.

Herr statsrådet ansåg, att ett bifall nu till statsutskottets förslag inte skulle
kunna föregripa förvaltningsutredningen. Jag kan inte vara så tvärsäker i mitt
omdöme på denna punkt som herr statsrådet. Jag tror att det kan finnas en möjlighet
att denna utredning kan på det sättet föregripas i vissa avseenden.

Herr statsrådet säde vidare, att örn man skall avveckla kommissionerna sa
måste man ju ha något organ, som kan ta hand örn den saken, och herr statsrådet
kritiserade reservanterna — jag tillhör inte dem — för att de inte hade
kommit med något alternativt förslag. När jag hörde detta erinrade jag mig den
proposition, som herr statsrådet var fader till såsom försvarsminister då krigsmateriel
verket första gången nämndes, och jag hoppas jag minns rätt, att herr
statsrådet i denna proposition själv har lagt fram det alternativ, som reservanterna
nu enligt herr statsrådets mening underlåtit att framlägga. Där diskuterades,
enligt vad jag tror mig minnas, möjligheten att krigsmaterielverket även
skulle kunna i en framtid övertaga rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap
uppgifter. Jag, som överhuvud taget var mycket kritisk mot krigsmaterielverket_och
dess tillkomst, ansåg då att detta var den enda uppgift som
egentligen vore befogad för krigsmaterielverket och att den alltså i framtiden
mycket väl kunde tänkas påvila detta verk. Nu kan man ju inte, innan förvaltningsutredningen
är klar med sitt arbete, veta hur det kommer att gå med krigsmaterielverket.
Men så mycket vet man redan nu, att upphandlingarna för försvaret
i framtiden måste bli väsentligt mindre än hittills och att alltså även omfattningen
av krigsmaterielverkets uppgifter blir mindre, varför den möjligheten
finnes att åtminstone en stor del av de olika uppgifter, som tidigare ålegat rikskommissionen,
skulle kunna övertagas av krigsmaterielverket.

Ur den synpunkten tycker jag det vore oklokt, örn kammaren här skulle ta
statsutskottets förslag. Jag har tillhört dem som velat opponera sig emot att
regeringen har lämnat krigsmaterielverket nya uppgifter, men jag måste ju erkänna
för herr statsrådet Sköld, att örn regeringen gåve verket den uppgiften att
eventuellt börja uppsuga uppdrag från olika kommissioner, så skulle jag för min
del inte opponera mig. Ty det tycker jag vore en naturligare utveckling än att
tillsätta ett helt nytt organ.

Herr Holmbäck: Herr talman! T sitt anförande säde herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet bl. a. att en del av dessa befattningar inte äro några
nya befattningar utan sådana, som redan finnas på staten, och att det bara är
fråga örn en överflyttning. Jag kanske kan tillåta mig i det sammanhanget att
fråga herr statsrådet om en sak. örn man isor i utskottets utlåtande på s. 3 finner
man, att det där sägs att det i den nu gällande organisationen finns sju olika befattningar.
Å s. 10 finna vi vidare att det skall finnas sex olika befattningar i
den nya organisationen. Å s. 3 uppräknas de sju olika befattningarna, men sa

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ang. statsbidrag
till
kuratorsverlcsamhet
i
abortförebyggande
syfte.

Äng. den ekonomiska försvar sberedskapens framtida organisation m. m.

(Forts.)

står det följande: »Av dessa befattningar äro avdelningschefs- och kanslibeträdesbefattningarna
ävensom den extra ordinarie förste byråsekreterarebefattningen
vakanta. Den ordinarie förste byråsekreteraren, aktuarien och kontorsbiträdet
tjänstgöra för närvarande i livsmedelskommissionen. De kanslichefen tillkommande
avlöningsförmånerna utgå från den i folkhushållningsdepartementets avlöningsstat
upptagna anslagsposten till Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit.

Med anledning av nu anförda förhållanden ha avlönings- och omkostnads^
anslagen till rikskommissionen från och med budgetåret 1942/43 anvisats med
endast formella belopp av 100 kronor.»

Då så är fallet, måste i varje fall en befattning komma att upprättas och en
annan att tillsättas, nämligen befattningen såsom generaldirektör — som tillsättes
pa sex ar — och befattningen som kanslichef eller möjligen byråchef —-som motsvarar den nu vakanta befattningen i rikskommissionen. Och då blir det
väl ändå en utökad organisation?

Vad jag har fäst mig mest vid härvidlag är att man binder sig för en generaldirektör
med mycket hög avlöning för en avsevärd tid framåt — sex års tid —
utan att precis veta vad han skall få att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 280, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

iJa ■—■ 59;

Nej -— 52.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 281, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrade grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet
i abortförebyggande syfte m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 319, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 87.

Ang. statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)

27 september 1946, föreslagit riksdagen att dels godkänna de förslag rörande
ändring av grunderna för statsunderstöd till abortförebyggande åtgärder, vilka
angivits i nämnda statsrådsprotokoll, dels ock medgiva, att det å riksstaten
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till
abortförebyggande åtgärder finge tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna
för utbildning av kuratorer för berörda verksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Förra året under höstsessionen fastställde riksdagen vissa grunder för
statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte. Statsbidraget
skulle utgå med 20 kronor för mottagning på villkor bland annat, att kuratorn
tillerkändes en minimilön, motsvarande lönegrad A 11 civila avlöningsreglementet.
Såsom kompetensvillkor fordrades bland annat genomgång av
en särskild utbildningskurs, vilken skulle pågå under fyra månader. Kursavgiften
skulle bestridas av statsmedel och därjämte skulle statsbidrag utgå
till kursdeltagarnas uppehälle och bostad med 100 kronor per elev och månad.

Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag innebär, att minimilönen höjes till
att motsvara förmånerna i lönegrad A 15 och att statsbidraget per mottagning
i anslutning därtill ökas från 20 till 25 kronor. Vidare föreslås stipendierna
åt deltagarna i den särskilda utbildningskursen skola anpassas efter
föreliggande individuella behov och utgå med ett högsta belopp av 250 kronor
i månaden.

Med hänsyn till vad som anförts i propositionen anser utskottet åtgärder
påkallade för att förbättra rekryteringen till ifrågavarande kurser. Utskottet
tillstyrker förslaget i vad det avser understöd åt eleverna.

Vidkommande frågan örn höjning av minimilönerna för ifrågavarande kuratorstjänster
synes det utskottet att viss ytterligare erfarenhet bör avvaktas.
Vederbörande huvudmän torde ännu ej ha fattat beslut örn inrättande av sådana
tjänster och ej heller fastställt några löneförmåner. Utskottet vill icke
förneka att högre löner kunna vara motiverade inom denna gren av kuratorsverksamhet
än inom andra grenar därav. Huvudmännen böra dock vara obetagna
att själva taga ställning till denna fråga. Ehuru utskottet alltså icke är
berett att under nuvarande förhållanden tillstyrka beslut, som innebär att huvudmännen
påtvingas en högre lönesättning än den som blev beslutad under
förra årets riksdag, anser utskottet, att lönefrågans läge motiverar den ökning
av statsbidragets belopp, som Kungl. Maj:ts förslag innebär.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag godkänna av utskottet förordad
höjning av statsunderstödet till abortförebyggande åtgärder,

b) medgiva, att det å riksstaten, för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
° upptagna förslagsanslaget till abortförebyggande åtgärder må tagas i
anspråk för bestridande av kostnaderna för utbildning av kuratorer för ifrågavarande
verksamhet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Gustaf
Iwar Anderson och Hoppe ansett, att utskottet med tillstyrkande av Kungl.
Maj :ts förslag oförilndrat bort

dels göra följande uttalande i stället för det stycke av utskottets yttrande,
som började med orden »Vidkommande frågan» och slutade med orden »förslag
innebär»:

»Det förefaller även motiverat att höja minimilönen för kuratorstjänsterna.
Då det här ifrågavarande kuratorsarbetet kommer att bli synnerligen krävande
och fordra särskilt höga personliga kvalifikationer, synes ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag icke kunna åberopas för löneförbättringar inom annat slag av

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. statsbidrag till kurators verksamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)
social kuratorsverksamhet. Ehuru utskottet finner den föreslagna minimilönen
hög, tillstyrker utskottet med hänsyn till de särskilda förhållandena på
detta område nämnda förslag jämväl i denna del och har ej heller erinran att
göra mot en höjning av statsbidraget med 5 kronor per mottagning.»

dels ock hemställa att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna de ändringar av grunderna
för statsunderstöd till abortförebyggande åtgärder, vilka framlagts i
statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 september 1946,

b) medgiva, att — ■— -— ifrågavarande verksamhet.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag deltagit i den förberedande
behandlingen av detta ärende i statsutskottet, ber jag att få med några ord
motivera, varför jag tillsammans med två andra av utskottets ledamöter avgivit
en reservation.

Det var ju på initiativ av befolkningsutredningen och på förslag av Kungl.
Maj:t, som fjolårets riksdag beslöt vidtaga olika åtgärder för att försöka få
bukt med den rent landsskadliga illegala aborttrafik, som pågår -— jag vill
minnas att det räknades med 30 000 ä 40 000 dylika fall örn året. Flera dödsfall
kunde också noteras, och huru många på detta sätt misshandlade kvinnor
som gjorts arbetsodugliga ha vi ju inga säkra uppgifter örn. Som ett led i de
åtgärder, vilka skulle vidtagas, ingick att ett tiotal rådgivningsbyråer skulle
inrättas av de s. k. huvudmännen, vilka i detta fall äro landstingen och de
större städerna.

Varje sådan byrå skulle stå under ledning av en läkare, varjämte en kvinnlig
kurator skulle anställas. För dessa kuratorer skulle en särskild utbildningskurs
anordnas, och antalet kursdeltagare skulle, om jag minns rätt, få vara
högst 15. Det framgår nu av propositionen, att någon kurs icke har kunnat anordnas.
Anledningen därtill är väl närmast den, att aspiranterna ansågo den
föreslagna^ placeringen i lönegrad A 11 vara alltför låg. Medicinalstyrelsen
föreslog då, att dessa kuratorer skulle placeras i lönegrad A 18. Detta ärende
gick sedan på remiss bl. a. till styrelserna för Sveriges stadsförbund och
Svenska landstingsförbundet, vilka båda styrelser dock ansågo lönegraden
A 18 vara väl hög.

I likhet med allmänna lönenämnden, som också har haft detta ärende på
remiss, föreslår nu Kungl. Majit lönegrad A 15. För dem av kammarens
ledamöter, som i likhet med mig fästa mycket stort avseende vid vad styrelserna
för de nämnda, förbunden säga, ber jag få rikta uppmärksamheten på
att dessa styrelser sålunda icke ha yttrat sig örn lönegrad A 15, men väl örn
lönegrad A 18, vilket ju är en betydande skillnad.

Detta är alltså, herr talman, förhistorien, av vilken det framgår att de av
riksdagen beslutade åtgärderna icke ha kunnat sättas i gång. Frågan har på
något sätt kommit i baklås.

Nu yrkar utskottets majoritet, att man skall ställa sig avvaktande och se
hur huvudmännen, alltså landstingen och de större städerna, komma att ställa
sig. Huvudmännen ha nämligen rätt att bestämma högre lönegrad än den
elfte. Jag skulle emellertid knappast tro att de komma att göra det. Och
skulle verkligen någon huvudman sträcka sig exempelvis till lönegrad A 15,
sa finns det ända inga kompetenta kuratorer att tillgå -— det finns ju ingen
som har gått igenom den av riksdagen beslutade utbildningskursen — och
skulle det anställas mindre kvalificerade kuratorer, så skulle jag inte tro att
något statsbidrag heller kan utgå till huvudmannen. Som landstingsman måste
jag säga, att det är högeligen önskvärt att det blir en enhetlig lön för
dessa kuratorer.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. statsbidrag till har a tors v e r k s ani h e t i abortförebyggande syfte. (Forts.)

Utskottsmajoritetens förslag innebär således i realiteten att bela frågans
lösande uppskjutes till en oviss framtid. Det finns nämligen, som jag nyss
sade, även örn huvudmännen besluta upprättandet av dylika byråer inte några
kuratorer att tillgå.

Då jag och mina medreservanter anse det högeligen önskvärt att allt göres
för att få bukt med den illegala aborttrafiken och då vi också anse, att dessa
kvinnliga kuratorer utgöra en viktig, ja, jag tror jag vågar säga en av allra
viktigaste delarna i den verksamhet, örn vars igångsättande vi fattade beslut
här i fjol, så ha vi reserverat oss för Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.

I detta sammanhang ber jag få framhålla, att det skulle vara av ett visst
intresse att få höra vad de representanter i första kammaren, som tillhöra
befolkningsutredningen, ha att andraga i denna sak.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar, fröken Andersson och herr
Löthner.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid förra årets höstsession
fastställde riksdagen vissa grunder för statsbidrag till kuratorsverksamhet i
abortförebyggande syfte.

Statsbidraget skulle utgå med 20 kronor för mottagning på vissa villkor,
lönegraden skulle vara A 11 i civila avlöningsreglementet och vidare fminos
vissa kompetensvillkor, bland annat genomgång av en särskild utbildningskurs.
Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag innebär, att minimilönen höjes till att
motsvara förmånerna i lönegrad A 15 och att statsbidraget per mottagning
ökas från 20 till 25 kronor ävensom att stipendiebidragen till deltagarna i
den särskilda utbildningskursen skulle ökas till 250 kronor.

Utskottet har inte haft något att erinra emot de åtgärder, som avse att förbättra
rekryteringen till kurserna, utan vad utskottet haft att göra erinran
emot är själva minimilönesättningen.

Vi skola redan från början komma ihåg, att Kungl. Maj:ts förslag innebär
en lön enligt lönegrad A 15 såsom minimilön — denna lön får alltså icke
underskridas. I det avseendet tycker utskottets majoritet att huvudmännens
rätt har trätts åtskilligt för nära -— huvudmän äro i detta fall, såsom redan
framhållits, landstingen och vissa städer.

Vidare ha vi i utskottets majoritet vid vår granskning av ärendet fäst oss
vid att denna lönesättning, A 15, kan medföra konsekvenser och kan komma
att åberopas av vissa andra befattningshavare.

Då det torde kunna intressera kammarens ledamöter att höra vad de olika
lönesättningarna representera i siffror, skall jag tillåta mig lämna en uppgift
därom.

Vi ha i statsutskottet en ledamot, som tillika är ledamot av den statliga avlöningskommittén.
Resultatet av denna kommittés arbete få vi för övrigt att
behandla i kammaren den 4 december i ett utlåtande från statsutskottet. Vi
kunde på det sättet i utskottet få upplysning om huruvida detta nya statliga
lönesystem också påverkade lönegrad A 11 och lönegrad A 15, och vi funno
att ifrågavarande kuratorer även örn de placeras i lönegrad A 11 komma att
få en ingalunda obetydlig löneförhöjning enligt det nya förslag, som kommer
att framläggas.

Den nuvarande sammanlagda lönen i lönegrad A 11 är i lägsta dyrort:
begynnelselön 4 787 kronor och slutlön 5 780 kronor. I högsta dyrort är begynnelselönen
nu 0 173 kronor och slutlönen 7 418 kronor. Om den lönepro -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 194G.

Äng. statsbidrag till hur ator sv erli samhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)
position bifalles, som nu ligger i statsutskottet, bli lönerna från 1 juli 1947
utan lönegradsuppflyttning i lägsta dyrort: begynnelselön 5 880 kronor och
slutlön 6 612 kronor, och i högsta dyrort: begynnelselön 6 996 kronor och slutlön
7 872 kronor.

Enligt den nu föreliggande propositionen, nr 319, skulle kuratorerna uppflyttas
till lönegrad A 15. Lönerna äro nu i lägsta dyrort: begynnelselön
5 696 kronor, slutlön 7 297 kronor och i högsta dyrort: begynnelselön 7 334
kronor och slutlön 9 262 kronor. Efter den 1 juli 1947 bli lönerna enligt detta
förslag i lägsta dyrort: begynnelselön 6 924 kronor och slutlön 8 136 kronor
samt i högsta dyrort: begynnelselön 8 244 kronor och slutlön 9 696 kronor.

Örn propositionen nr 319, som vi nu behandla, bifalles, få kuratorerna från
och med den 1 juli 1947 löneökningar i jämförelse med nuvarande lön med
följande belopp: i lägsta dyrort få de en löneökning i begynnelselönen med
2 137 kronor och i slutlönen med 2 356 kronor. I högsta dyrort få de en löneökning
i begynnelselönen med 2 071 kronor och i slutlönen med 2 278 kronor.

Örn den nuvarande lönegradsplaceringen i lönegrad A 11 bibehålies, blir
löneökningen från den 1 juli 1947 icke obetydlig, såsom jag nyss sade, ty den
blir i lägsta dyrort i begynnelselönen 1 093 kronor och i slutlönen 832 kronor.
I lägsta dyrort få de i begynnelselönen en ökning med 823 kronor och i
slutlönen en ökning med 454 kronor.

Det har synts oss inom utskottet dels med hänsyn till konsekvenserna i fråga
om andra befattningshavare, dels ock med hänsyn till att redan efter det
nya löneregleringsförslag, som inom kort kommer på kamrarnas bord för slutligt
avgörande, en så pass avsevärd löneökning kommer att ske som den jag
nyss omnämnt, att man inte rimligen nu bör gå att fastställa såsom minimilön
en lön, som kan uppgå till 9 000 ä 10 000 kronor i högsta dyrort. Huvudmännen
bli ju icke genom ett bifall till utskottets förslag betagna sin rätt att
höja lönerna, örn de skulle finna detta lämpligt, och med de löneökningar, som
landstingen i år på olika områden efter en mycket ingående granskning och
beredning ha genomfört, är det väl ingen som behöver betvivla, att icke landstingen
komma att ta vederbörlig hänsyn till lönesättningarna i fortsättningen.
Jag föreställer mig därför, att kammaren gjorde klokt i att följa utskottets
förslag.

Här har åberopats ett tidigare yttrande av landstingsförbundet, men detta
yttrande byggde ju, när det på sin tid tillkom, på andra förutsättningar än
de nuvarande, eftersom det nya löneregleringsförslaget såsom jag nyss visat
förskjuter lönerna uppåt i icke ringa grad. Inom landstingen finnas nu många
befattningshavare av liknande slag, såsom sköterskor och dylika — jag skall
inte räkna upp alla. Det är emellertid uppenbart att de av oss utskottsledamöter,
som tillhöra landstingen, som där ha följt dessa lönespörsmål och som
därför veta vilka löneökningar som där ha företagits, icke utan vidare kunnat
finna sig i att bli bundna vid en lönesättning av denna storleksordning be?
träffande minimilönen genom ett beslut av statsmakterna, ett beslut fattat
utan jämförelser med övriga befattningshavares löner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Då denna proposition utarbetades,
trodde jag — jag höll nästan på att säga att det var min skyldighet -— att
man skulle sörja för att de erfarenheter man gjort omedelbart skulle leda till
rättelse av de misstag, som blivit uppenbara. Jag trodde också att riksdagen
var alldeles särskilt intresserad av alla åtgärder som kunde vara praktiska
och godtagbara och som kunde leda till att de abortförebyggande åtgärderna
fingo effekt. Det är ju nämligen alldeles uppenbart, att de illegala aborterna

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. statsbidrag till literator sverksamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)
höra till de allvarligaste kräftskador som finnas i vårt samhälle. Jag skulle
för min del tro, att örn man i god tid hade vidtagit åtgärder, som hade kunnat
medföra en väsentlig sänkning — ett fullständigt avskaffande är kanske inte
tänkbart — av de illegala aborterna under t. ex. 1930-talet och slutet på 1920-talet, så hade vi nu icke haft någon kris i befolkningsfrågan i detta land. Örn vi
hade haft ett faktiskt födelsetal, som låt mig säga med 10 000 eller måhända
med 20 000 hade överstigit de födelsetal, vi i verkligheten fingo under 1930-talet, hade hela situationen på olika områden i vårt land i dag varit en helt
annan än den är. Därför inbillade jag mig faktiskt, att riksdagen var så intresserad
för att åstadkomma allt vad som göras kan på detta område, att jag
visserligen inte ville gå med på medicinalstyrelsens förslag örn en mycket
högre placering av kuratorerna i 18 lönegraden men gick på den kompromiss
som lönenämnden hade tillstyrkt d. v. s. en höjning från 11 till 15 lönegraden.

Vad är det då för erfarenheter som vi ha gjort? Jo, förhållandet var det,
att när ansökningstiden var slut hade 14 stycken anmält sig till elen kurs,
som skulle anordnas för abortkuratorer. Av dessa 14 kunde endast 7 överhuvud
taget godkännas, d. v. s. hade sådana meriter, att de kunde godtagas
för utbildning till kuratorer på detta mycket ömtåliga område. Så fingo de
veta, vilken lön som var förbunden med verksamheten. Detta ledde till att
6 av de godkända återkallade sina ansökningar. Det stod kvar en enda person.
Kursen kunde då naturligtvis inte anordnas, och av det hela blev absolut ingenting.

Jag kan visserligen förstå de betänkligheter som statsutskottets ärade ordförande
nyss anförde, men nog vore det mycket, mycket beklagligt, örn vi
skulle få uppleva en ny ansökningsperiod med ett likartat resultat.

Ja, detta är ungefär vad jag har att säga i frågan. Jag tror att det är
viktigt, att man nu skapar en ordning, som åtminstone kan hålla liv i förhoppningarna
att man skall få ett tillräckligt antal kvalificerade sökande till dessa
befattningar.

Jag fäste mig vid att utskottets ärade ordförande så starkt underströk att
förslaget gällde en minimilön. Det är väl ändå en liten lek med ord. Det finns
väl ingen sannolikhet för att landstingen skulle gå till en högre lönegrad än
den som nu skulle ställas som villkor för statsbidrag. Låt oss för all del gärna
säga att det blir en minimilön, men det blir med all säkerhet också en maximilön.
Hela herr J. B. Johanssons anförande vittnade ju örn att man bland landstingsmannen
åtminstone i statsutskottet har den uppfattningen, att man icke
bör gå till en så pass hög lönesättning. Yar man då tänker stanna, vet jag inte;
statsutskottet har ju nämligen tacksamt accepterat höjningen av statsbidraget
men däremot icke till detta accepterande velat knyta det villkoret, att man
skall sörja för en löneställning, som man kan hoppas skall visa sig tillfredsställande
för att nå det mål som man vill nå.

Jag upprepar, alt jag förstår att man på landstingshåll kan känna oro för
en relativt hög lönegradsplacering, men trots att det är en utmaning mot
många landstingsman måste jag säga, att landstingens skötsel av sjuksköterskornas
löner ingalunga har varit förebildlig. Hade landstingen visat litet
större förståelse för de rimliga krav, som sjukvårdsarbetet kan ställa i löneavseende,
så är det tänkbart att vi icke hade haft den nuvarande sjuksköterskebristen.
Jag tycker icke att man skall fortsätta och experimentera på
detta område, så att det slutligen visar sig, att åtgärder som man anser vara
mycket betydelsefulla och viktiga icke komma till utförande på grund av
att de olika myndigheterna äro så njugga, att kvalificerade personer överhuvud
taget icke reflektera på de befattningar som finnas.

Första kammarens protokoll 1940. Nr 37.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. statsbidrag till kuratorsverksamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)

Jag hoppas verkligen, att kammaren skall följa reservanterna och Kungl.
Maj :t i denna sak.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag ber att få varmt instämma i vad socialministern
här nyss sade om nödvändigheten att försöka komma till rätta med
abortfrågan. Jag kommer ihåg, när vi första gången behandlade detta spörsmål
inom befolkningsutredningen, hur vi då kände någonting av maktlöshet.
Det försiggick kanske inte 30 000—40 000 aborter örn året, som någon talare
här uppgav, men säkert åtskilligt över 10 000, och vi kände att det var så ytterligt
litet som vi kunde i denna fråga, så litet vi kunde göra för dessa stackars
olyckliga människor.

Men så kommo vi att studera kuratorsverksamheten. Vi kunde konstatera,
att i Stockholm kunde kuratorerna trots allt förmå hälften av de abortsökande
kvinnorna att föda fram sitt barn, och vi funno att kuratorsverksamheten verkligen
var någonting som vi borde stödja.

Det riktades nyss en direkt fråga till medlemmarna i befolkningsutredningen,
och då jag är den ende utredningsrepresentanten här i kammaren skall jag be
att få svara på den frågan. Det är sant att vi i befolkningsutredningens förslag
förordade en lönesättning i A 11 för abortkuratorerna, men sedan dess
har ju åtskilligt hänt. Vi hörde av herr statsrådet Möller, hur den kurs, som
skulle anordnas i början av året, måste inställas av brist på sökande, och jag
instämmer i herr statsrådets mening att vi icke få riskera, att kursen skall inställas
en gång till. Här måste något göras och göras snabbt.

Medicinalstyrelsen föreslog en placering i lönegrad A 18, Kungl. Majit föreslår
A 15, och utskottet säger att vi få avvakta närmare erfarenheter. Men
behöver man verkligen tveka i denna fråga? Herr J. B. Johansson har sagt,
att ett beslut enligt Kungl. Maj:ts förslag kan bli ett farligt prejudikat; andra
kuratorer och andra grupper av tjänstemän kunna komma med liknande lönekrav.
Ja, jag medger gärna, att här föreligger en fara, men jag menar också,
att dessa andra grupper icke kunna komma med lönekrav på samma sakliga skäl.
Det är något speciellt med abortkuratoremas verksamhet. Jag har blivit i tillfälle
att följa den verksamheten ganska noggrant under arbetet i befolkningsutredningen,
och jag har faktiskt också själv arbetat med annan kuratorsverksamhet
under ett par tre års tid, så att jag tror mig kunna göra jämförelser.
Dessa abortkuratorer få inte bara syssla med sådana ting som kuratorer
bruka syssla med, d. v. s. hjälpa klienterna med deras ekonomiska förhållanden,
skaffa dem arbete o. s. v. Här är situationen en helt annan. Normalt, vågar
jag säga, komma klienterna till abortkuratorerna i en skräckstämning. Man
vill till vad pris som helst bli befriad från den ovälkomna bördan. Man tänker
inte på barnet. Man är desperat. Man frågar sig: hur skall det gå med min tjänst?
Hur skall det gå med mitt arbete? Hur skall det gå med min ekonomi? Vad
skola föräldrarna och bekanta säga?

I denna upprörda situation har abortkuratorn att gripa in. Hon måste vara
en utomordentlig psykolog. Hon måste låta den abortsökande tala och tala ut.
Hon måste väcka förtroende hos den abortsökande och bli något av kamrat
med henne, när hon försöker reda ut det hela. Hon måste dämpa den förtvivlan,
som normalt finns hos detta abortsökande klientel.

Jag vill betona att den verksamhet som abortkuratorn utför är utomordentligt
påfrestande. Jag talade örn saken en gång med en abortkurator här i Stockholm.
Det var en sällsynt harmonisk människa, men hon sade mig: »Jag kan
inte hålla på bara med detta abortklientel. Jag orkar helt enkelt inte! Jag
måste växla örn med annan kuratorsverksamhet.»

Jag menar alltså, att abortkuratoremas uppgift är särpräglad och att vi

Onsdagen den 20 november 1046.

Nr 37.

Äng. statsbidrag till huratorsverhsamhet i abort f öre b y g gande syfte. (Forts.)
lönemässigt inte bär behöva vara så rädda för prejudikat. Och då man anser det
måste man till slut konstatera, att det ekonomiskt inte är några större summor
det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Walilunds yttrande instämde herrar Sandler, Bror Nilsson och
Ljungdahl samt fru Sjöström-Bengtsson.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Utskottets ärade ordförande varnade för de
konsekvenser, som denna löneplacering skulle få för — örn jag förstod honom
rätt — andra landstingens befattningshavare. Då ber jag att få nämna, att när
det gäller kommunala befattningar på socialvårdens område, så fordra ju städerna
och även de andra kommunerna socialinstitutets examen, och flera socialvårdsombudsmän
även i de mindre städerna äro redan placerade i lönegrad
A 17.

Jag kan ju också nämna att i min lilla hemstad komma vi snart att annonsera
efter en assistent, och fastän vi inte fordra någon annan utbildning än
den jag här nämnt måste vi annonsera örn en tjänst i A 16 för att överhuvud
taget kunna räkna med att få några kvalificerade sökande.

Dessa» kuratorer skola gå den socialpolitiska linjen. Vidare skola de ha sjukvårdstjänst
och dessutom den kurs som det här är fråga örn. Jag är således rädd
för att den fara för konsekvenser, som statsutskottets ärade ordförande talar
örn, redan finns. För övrigt måste jag säga att när det gäller lönefrågor — och
jag har sysslat rätt många år med dessa ting — är det inte alltid klokt att
säga nej. Man bör nog säga ja också någon gång, särskilt när det förefaller
att vara så berättigat som i detta fall.

Herr Mannerskantz: Herr talman! På tredje avdelningen lia vi ju vid behandlingen
av detta ärende gått propositionen till mötes dels när det gäller att
höja stipendierna till kurserna och dels när det gäller ersättningen till huvudmannen
per mottagning, som höjts från 20 till 25 kronor. Men eftersom vi på samma
avdelning haft avlöningspropositionen, ha vi också lagt märke till att den innebär
en avsevärd lönehöjning och att därför inte läget är status tino, örn man nu
skulle annonsera en ny kurs. Jag säger detta pa grund av vad statsrådet nämnde.
Det finns alltså påtagliga skillnader till det bättre på alla tre punkterna, inte
minst på själva avlöningspunkten. Man måste väl ta hänsyn till den statliga löneregleringen,
som ju är en mycket stor sak och som ger de siffror som statsutskottets
ordförande nämnde. _ .

Men sedan tillkommer en annan sak, som vi kommo att tänka på mom avdelningen
och talade örn där. Örn man genom en högre lönesättning får sökande, så
skapar man ju inte några nya människor genom detta, utan man tar dem från
något annat håll. Sannolikheten talar för att till kursen komma att söka sig just
de "kuratorer, som landstingen förut ha vid lasarett och sanatorier, eller i varje
fall personer som redan äro inriktade på kurators verksamhet. Det ligger mycket
nära till hands att just de gå igenom denna kurs och ta plats som abortkuratorer,
och då är man på samma gång av med de andra kuratorerna. Hur skall man få
ersättare för dem? Ja, enligt samma recept som man här använder skulle det vara
genom att höja lönerna. Då skulle dessa tjänster komma att rekryteras från sköterskorna
eller från någon annan kategori som kan anses vara lika nödvändig.

Hur många gånger örn året är det inte, som man här i riksdagen får höra, hur
nödvändig just den befattningen är, som man avhandlar den dagen? På mångå
av dessa områden blir man ju strandsatt, när man en vacker dag går och höjer lönen
för en befattningshavare på ett område, som har direkt samband med det
som man kanske dagen förut har velat slå vakt om.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. statsbidrag till kur ator sverksamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)

Beträffande landstingens lönesättning för sjuksköterskorna sade statsrådet
Möller, att landstingen hade varit så njugga, att de därigenom varit huvudorsaken
till sjuksköterskebristen. Jag är ju inte riktigt säger på att det är detta
som varit huvudorsaken. Jag är inte heller så säker på att lönerna varit så
njugga, ty man har haft rätt svårt att jämföra bruttolönerna och nettolönerna.
Örn man redan tidigare hade gått in för bruttolöner, hade sjuksköterskornas
löneförmåner säkerligen icke i allmänhetens ögon framstått som så njuggt tillmätta
som de ofta gjort, när man bara talar örn nettolönesiffrorna. Nu ha landstingen
inom hela Sverige genom centrala förhandlingar kommit fram till ett
avtalsresultat, som ytterligare höjer löneläget, och samtidigt gått över till bruttolöner,
och jag måste säga, att det resultatet kan knappast falla under begreppet
njugghet.

Herr talman! Jag skulle nog tro, att även med det förslag som utskottsmajoriteten
här kommit med kan det vara lönande att försöka anordna en ny kurs.
Och då det dessutom finns möjligheter för de kommunala myndigheter, som förstå
att det är särskilt angeläget att få abortkuratorer inom deras område, att
bestämma vilken lön över A 11 de vilja, tycker jag att detta skulle kunna göras
klart, så att de städer och landsting som vilja göra detta skulle kunna tillkännage,
att de tänkte sig en sådan högre lönesättning. Däremot tycker jag det skulle
vara synd att göra en sådan höjning generellt över hela riket, och det är delvis
därför, som jag anslutit mig till utskottsmajoritetens förslag, till vilket jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr Schlyter: Herr talman! Efter vad som anförts till förmån för reservationen
har jag inte.mycket i sak att tillägga. Jag ber att i högsta grad få instämma
i socialministerns anförande och även i herr Wahlunda.

I början av 1930-talet hade jag verkligen anledning att något syssla med
detta ärende, men det var ur speciell lagstiftningssynpunkt. Jag vill nu begagna
tillfället att säga, att vi klara inte denna fråga bara på lagstiftningens väg.
Den enda väg där vi för närvarande torde kunna komma någon vart är den som
nu i dag är föremål för behandling. Jag skulle därför vilja varmt vädja till kammaren
att här visa sig en smula generös och ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, ''Gustaf Iwar, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 281,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Ang. statsbidrag till huratorsverhsamhet i abortförebyggande syfte. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 282, i anledning av Kungl. Än9- ersättHaj:ts
proposition angående ersättning till personer, som ådragit sig skada n''ng ^J**''
eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m., jämte i ämnet väckt motion. skadat» i

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall samhet mTm,
till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 327 framlagda förslag och med avslag
å motionen 11: 564 medgiva, att i anledning av de olycksfall och sjukdomar,
som drabbat personer under arbete för omhändertagande och vård av flyktingar
och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell humanitär
hjälpverksamhet, finge av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. till envar av dessa personer eller deras
rättsägare utbetalas ersättning enligt de grunder, som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 september 1946.

Ersättningarna hade av Kungl. Majit föreslagits bestämda enligt de grunder
som i militärersättningsförordningen angåves för andra än värnpliktiga,
förstärkta i vissa fall enligt grunderna för förordningen angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada ådragen
under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m. I motionen
11:564 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl. hade anmärkning gjorts mot
att beloppen av nämnda förbättring vore dyrortsgraderade.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herrar Gustav Emil Andersson,

Ivar Persson, Svensson i Grönvik och Hubbestad, vilka ansett, att utskottet

1 anledning av motionen II: 564 bort dels i stället för viss del av utskottets
yttrande göra följande uttalande:

»I likhet med motionärerna anser utskottet, att det starkt kan ifrågasättas,
huruvida verklig anledning finnes att införa dyrortssystemet på ytterligare ett
område. Övervägande skäl tala i stället för att ersättningsförstärkningarna
utgå med samma belopp till personer som haft samma arbetsuppgifter, oavsett
vilken mantalsskrivningsort de tillhöra. Utskottet, som beträffande ortsgrupp

2 icke ifrågasätter någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag, förordar därför, att
ersättningstillägg skall jämväl i ortsgrupperna 1 och 3 utgå med för ortsgrupp
2 föreslagna belopp såväl på sjukpenning som på invalidränta och i
övrigt enligt grunderna för förordningen av den 29 juni 1946.»

dels ock hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen 11:564, medgiva, att till följd av de olycksfall och sjukdomar,
som drabbat personer under arbete för omhändertagande och vård
av flyktingar och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell
humanitär hjälpverksamhet, finge av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. till envar av dessa personer
eller deras rättsägare utbetalas ersättning enligt de grunder, som av utskottet
i det av reservanterna förordade yttrandet angivits.

Herr Hersson, Ivar: Herr talman! Jag tänker inte ta upp någon längre
dyrortsdebatt i denna fråga, som ju inte är av någon stor omfattning. Jag bär
så mycket mindre anledning att göra det, som vi örn någon vecka ha att vänta
en dyrortsdebatt, som kommer att gälla mycket mera omfattande angelägenheter.

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Lagförslag
ang. uppfinningar
av
betydelse för
försvaret.

Äng. ersättning till personer, som skadats i flykting verksamhet m. m.

(Forts.)

Men när nn reservanterna ha den principiella uppfattningen, att dyrortsgrupperingen
bör avskaffas snarast möjligt, lia vi velat anmäla detta även på
denna punkt. Vi göra det desto hellre som det ju här är fråga örn en utvidgning
av dyrortssystemet till ett låt vara begränsat område, där det icke har funnits
tidigare. Det gäller ett fåtal personer, och därför kan man naturligtvis säga, att
hela denna sak inte har så stor betydelse, men när vi reservanter i alla fall mena,
att övervägande sakliga skäl inte minst på denna punkt tala emot en dy r ortsgruppering,
så ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag skall helt kort be att få
säga, att det är något förvånande, att man även i en så obetydlig fråga som
denna skall behöva tvista om dyrortsgrupperingen. Jag anser inte att jag
behöver gå in på tvistefrågan i detta fall utan ber kort och gott att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen:
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939
(nr 877) örn skatt å kaffe, m. m., jämte en i ämnet väckt motion.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret.

Genom en den 4 oktober 1946 dagtecknad. till lagutskott hänvisad proposition,
nr 342, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:!
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för försvaret.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande proposition, nr 342. måtte av riksdagen bifallas.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har ingen anledning att göra något annat
yrkande beträffande denna proposition än utskottet. Jag vill bara be att några
minuter få uppta kammarens tid med en sak, som kan anses beröra även denna
fråga.

För ett pär år sedan ingick riksdagen till Kungl. Hajd med begäran, att
propositioner i alla de fall, där så kunde ske, måtte avgivas med lag- eller
författningstext spaltad, så att ändringarna tydligt angåves i syfte att bereda
lättnad för riksdagens medlemmar och andra intresserade att ta del av

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för försvaret. (Forts.)
vad propositionen egentligen innebure. Något år senare, då jag hade funnit
att denna riksdagsskrivelse föranledde mycket liten effekt, riktade jag en
fråga till statsministern, huruvida man hade att vänta sig, att denna riksdagens
begäran mera allmänt skulle bli efterkommen. Statsministern svarade då,
att det till departementen hade utgått en anmaning att iakttaga riksdagens
önskemål i detta avseende. Jag hade i anledning därav anledning att anmärka,
att detta, inte syntes lia lett till mycken efterföljd, och jag minns att jag
tillfogade, att det egentligen föreföll som om man endast inom justitiedepartementet
hade efterkommit denna anmaning. Det var tydligen ett förhastat omdöme.
Till innevarande höstsession ha till riksdagen inkommit propositioner
örn ändringar av lag och författning utan att lagtexten spaltats och i övrigt
med motivering, som gjort propositionens verkliga syfte svårtillgängligt.

I ett fall, som emellertid först vid nästa arbetsplenum förekommer till riksdagens
behandling, lärer, enligt vad jag inhämtat, ändock efter utskottsbehandlingen
föreligga en spaltad lagtext.

Spaltningen är emellertid verkställd icke inom Kungl. Maj :ts kansli utan
av utskottet. Utskottet har sålunda i detta fall gjort vad Kungl. Majit borde
ha ombestyrt.

Jag förstår inte, att det skall vara så svårt att få denna ganska skäliga
lättnad i riksdagens arbete till stånd. Det måtte finnas krafter i Kungl.
Majlis kansli, för vilka varken riksdagens önskan eller ens Kungl. Maj:ts
befallning tycks lia någon djupare innebörd.

Jag har velat i detta sammanhang ta upp saken, därför att jag tycker, att
första lagutskottet är värt en synnerlig eloge, när det på detta sätt underlättar
riksdagens arbete i vad på utskottet ankommer. Men jag har också
gjort det för att fästa särskilt det här närvarande statsrådets uppmärksamhet
på att det fortfarande gång på gång kommer propositioner utan spaltad
text och att detta är ett onödigt försvårande av riksdagens möjligheter att sätta
sig in i innebörden av många propositioner.

Jag hoppas, att detta påpekande i någon män skall kunna påverka trögheten,
så att vi i fortsättningen inte få alltför många propositioner av det gamla
slaget.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Den lag, som härmed skall införas,
handlar örn uppfinningar av betydelse för försvaret, såsom synes. I
första paragrafen stadgas förbud för offentliggörande av uppfinningar, som
ha särskilt avseende å krigsmaterial. Vad med krigsmaterial skall förstås bestämmes
av Konungen, detta också enligt första paragrafen i lagen.

Enligt vad som framgår av utskottets redogörelse har den frågan blivit
framställd, örn uppfinningar, som avse frigörande av atomenergi, kunna sägas
ha särskilt avseende å krigsmaterial. Chefen för justitiedepartementet har för
sin del svarat, att han finner denna fråga böra besvaras jakande. Det har anförts,
att under nuvarande världspolitiska förhållanden är huvudintresset avuppfinningar
på detta område knutet till deras användbarhet för krigsändamål.

Härmed är det alltså klart, att de svenska statsmakterna nu lia åtminstone
preliminärt tagit ställning till den utomordentligt viktiga frågan angående
offentliggörande av uppfinningar beträffande atomkraftens användning utan
att detta emellertid framgår av utskottets eget yttrande! Man har .sålunda
accepterat principen, att uppfinningar beträffande atomenergien icke skola få
offentliggöras.

Jag är för min del icke beredd att i deli saken ta någon definitiv ståndpunkt.
Det kan hända, att det finns goda skäl för den linje, som man här har
slagit in på. Men nog förefaller det mig som örn själva den nu berörda sak -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Lagförslag ang. uppfinningar av betydelse för försvaret. (Forts.)
frågan hade varit förtjänt av en särskild prövning och i varje fall också ett
särskilt omnämnande av första, lagutskottet. Jag reagerar principiellt emot
att riksdagen antar lagar utan att egentligen se, vad de handla örn. Härtill
kommer att det gäller den internationellt ytterst häftigt debatterade frågan
om huruvida atomforskningen skall vara förhemligad eller inte.

Jag har med dessa ord velat åtminstone fästa uppmärksamheten, herr talman,
på vad denna lag bland annat handlar örn.

Jag har icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

i förordningen - föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av dels
om erkända Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i
arbetslöshets- förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor,
kassor m. m. m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 september 1946 dagtecknad proposition, nr 326, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
örn erkända arbetslöshetskassor;

2) Förordning angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;

3) Förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 15 december
1944 (nr 779) örn kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

I förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor var 17 § 2 mom. tredje stycket
så lydande:

Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår
husföreståndarinnetillägg för kvinna som varaktigt har gemensam hostad med
medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens
hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg skall vad i andra
stycket andra punkten sägs äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushallsarbete
i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

. I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 562 av herr Leidberg och nr 569 av herrar Lersson i Norrby och Pettersson

1 Dahl.

Utskottet hade i det^ nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 11:562 och 11: 569 antaga
de genom propositionen nr 326 framlagda författningsförslagen.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Hallagård, Carl Eric Ericsson,
Hagård och Hedlund i Rådom, vilka på anförda skäl hemställt, att 17 §

2 morn. tredje stycket i förordningen angående ändring i förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor måtte erhålla följande
lydelse:

Till medlem, vilken icke är gift och ej heller uppbär maketillägg, utgår
husföreståndarinnetillägg för kvinna som varaktigt har gemensam bostad med
medlemmen, erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens
hushåll och är hos honom kyrkoskriven. Beträffande husförestån -

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
darinnetillägg skall vad i andra stycket andra punkten sägs äga motsvarande
tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem icke skall räknas
som förvärvsarbete.

Herr Hallagård: Herr talman! Mot föreliggande förslag till ändring i förordningen
örn de erkända arbetslöshetskassorna har ju framförts en del betänkligheter.
I några av de remissyttranden, som avgivits över förslaget, har man
nämligen hänvisat till angelägenheten av att icke föregripa socialvårdskommitténs
pågående utredning angående arbetslöshetsförsäkringens framtida ordnande
och därför ifrågasatt lämpligheten av att nu genomföra de föreslagna
ändringarna. Föredragande statsrådet har ju i den kungl, propositionen, som
utskottet nu tillstyrkt, framhållit att man icke bör avstå från att redan nu
bereda de försäkrade förbättringar av försäkringsskyddet, men anser att man
bör gå fram försiktigt, så att man icke föregriper socialvårdskommitténs pågående
utredning. Emellertid kan man nog diskutera, huruvida man inte bort
avvakta nämnda utrednings resultat innan man hade godtagit ändringar i
förordningen örn arbetslöshetskassor, detta kanske så mycket mer som man
ju inte räknar med någon egentlig arbetslöshet under de närmaste aren. Trots
detta laar jag emellertid icke i utskottet motsatt mig föreliggande förslag i
det fallet, utan endast i den detalj i vad gäller 17 §, som nu anföres i vår reservation.

Delegerade, som lia utarbetat föreliggande förslag, ha nämligen i syfte att
erhålla en enkel kontrollregel förordat angående husföreståndarinna, att hon
bör vara kyrkoskriven hos den försäkrade för att det s. k. husföreståndarinnetillägget
skall kunna utgå. Detta villkor har även framförts i motionen nr 569
i andra kammaren, i vilken motion man hemställer om beaktande av de synpunkter,
som de delegerade i dot fallet lia understrukit.

Statsrådet Mossberg anför emellertid, att nian icke bör uppställa såsom
en ovillkorlig regel, att husföreståndarinna skall vara kyrkoskriven på samma
ställe som den arbetslöse, utan möjlighet bör finnas att på annat sätt styrka,
att varaktigt sammanboende med den försäkrade föreligger. Detta medgivande
har även utskottet godtagit, men det framhåller, att det är nödvändigt att utforma
villkoren för husföreståndarinnetillägget så, att kassorna icke ställas
inför alltför stora kontrollsvårigheter. Utskottet säger också att dessa svårigheter
naturligtvis i väsentlig grad kunna undvikas, örn enligt förslaget i motionen
II: 569 såsom förutsättning för tillägget uppställes, att kvinnan vore
kyrkoskriven hos den försäkrade, men anser dock, att det kan finnas vissa
fall, där kyrkoskrivning inte kunde ordnas, varför man icke bör uppställa
som en ovillkorlig regel, att lion skall vara kyrkoskriven på samma ställe.

Frågan är emellertid nu huruvida man, på grund av att det alltså skulle
kunna förekomma sådana enstaka fall, skall släppa den mera enkla kontrollregel,
som kyrkoskrivningskravet innebär. Vi reservanter lia i varje fall stannat
vid att förorda, att förutsättningen för att husföreståndarinnetillägget
skall utgå bör vara kyrkoskrivning på samma ställe som den försäkrade. Det
förefaller som om man bör hålla på denna princip, även örn det skulle finnas
vissa, undantagsfall, som kunde motivera ett frångående därav. När nu i varje
fall husföreståndarinnan och den arbetslöse skola lia gemensam varaktig bostad
och hon skall lia sin huvudsakliga försörjning hos honom, så bör även
kvinnans kyrkoskrivning där vara ett villkor för att tillägget skall utgå.

Jag har visserligen inom utskottet varit en smula tveksam huruvida vi böra
Ilalia på denna kyrkoskrivning, detta därför att det i utskottet framfördes vissa
exempel på att undantag kunde förekomma, då husföreståndarinnorna inte borde
behöva vara kyrkoskrivna på samma ställe. Jag bär emellertid trots detta

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
ansett, att man bör hålla på den enkla kontrollregeln, att husföreståndarinnan
skulle vara kyrkoskriven hos den försäkrade. Jag skulle vilja tillägga,
att i avvaktan på socialvårdskommitténs förslag, som man förväntar inom
förhållandevis nära tid, kan man utan egentlig olägenhet för de försäkrade
godta villkoret _ örn kyrkoskrifning i detta fall. Vi ha framhållit
detta i vår reservation, och vi ha där sagt att de delegerade, som
utarbetat det förslag varpå den föreliggande propositionen bygger, väl få anses
representera den största sakkunskapen på detta område. De ha ansett, att
det föreslagna husföreståndarinnetillägget skulle utgå endast under förutsättning
att husföreståndarinnan är kyrkoskriven hos den försäkrade. Bland
dessa delegerade finnas ju även personer, som tillhöra regeringspartiet, och
det förefaller sålunda som om det skulle råda olika meningar även där örn
denna princip.

_ Jag ben herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring,
som återfinns i vår reservation.

Herr flage: Herr talman! Jag deltog i behandlingen av denna fråga i utskottet,
men da justeringen skulle ske var jag förhindrad närvara på grund av
arbete i ett annat utskott. Hade jag varit närvarande då. skulle jag säkerligen
liksom herr Cruse åtminstone avgivit en blank reservation, detta- därför att
jag inte är belåten med utskottets ställningstagande åtminstone på en punkt,
nämligen den örn när husföreståndarinnetillägg skall utgå. Beträffande denna
fråga har nu herr Hallagård yrkat bifall till en reservation, vari kräves, att
lagtexten skall utarbetas så, att för att husföreståndarinnetillägg skall utgå
till en arbetslös medlem av eu arbetslöshetskassa, skall vederbörande dels vara
kyrkoskriven hos den försäkrade, dels bo i samma bostad som han.

Jag måste säga, att det är ett sätt att öka restriktiviteten i två olika avseenden,
och det kan jag inte vara med örn. Jag vill tvärtom ha bort både de avherr
Hallagård föreslagna restriktionerna och även — och det har jag tillkännagivit
i utskottet — den restriktionen, att husföreståndarinnan skall ka samma
bostad som den arbetslöse medlemmen. Jag menar, att denna sistnämnda
bestämmelse kan bli orättvis i vissa fall mot fattiga människor med många
barn. Jag tänker mig t. ex. en arbetslös medlem av en arbetslöshetskassa med
låt mig säga sju barn. Han är fattig, han har bara råd att ha en bostad med
ett rum och kök. Örn nu hans hustru dör och han tvingas att skaffa sig en
husföreståndarinna, är det knappast möjligt att i denna lägenhet, där han
själv och hans sju barn bo, tränga in även en husföreståndarinna. Jag tror,
att en sådan man mångå gånger blir tvingad att anställa en husföreståndarinna,
men han får kanske tåg i en. som bor alldeles intill. Jag tycker, att det
i ett sådant fall vore rimligt, att husföreståndarinnetillägget utginge. Jag
anser att det inte bör åstadkomma så särskilt stora svårigheter att i sådana
fall motivera och bestämma, att husföreståndarinnetillägget skall utgå.

Utskottet har varit mycket positivt på den punkten. Jag skall inte upprepa
utskottets motivering, men utskottet har skrivit, att det har funnit det motiverat
att tillägget utginge i dessa fall. Men så ett tu tre — hokus pokus
filiokus — går utskottet trots detta in för avslag på förslaget i denna del.

Jag skall inte tillåta mig att framställa något yrkande. Jag sätter naturligtvis
utskottets yrkande framför bondeförbundsreservationen. Denna senare
innebär ju en ännu större restriktivitet än utskottet vill vara med örn. Jag
har bara velat framhålla de synpunkter jag här anfört. Denna lagstiftning är
ju nu åter föremål för övervägande. Det är fråga örn att framlägga ett nytt
förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, och då kommer väl denna
fråga också upp. Jag skulle vilja ha antecknat till protokollet att jag tycker,

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Alid. ändring i förordningen om erhända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
att skälen för att i ett sådant fall, som jag Ilar har anfört, ge husföreståndarinnetillägg
äro så stora, att det kunde finnas anledning att införa bestämmelser
därom i den nya lagstiftningen. . ..

Sorn saken nu ligger till. tjänar det sålunda ingenting till att göra något
yrkande. Jag vill bara ge min ståndpunkt till känna och hoppas, att ^fragan
blir föremål för övervägande vid ett kommande tillfälle, da ärendet aterigen
skall tas upp.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag iskall be att få säga några ord
örn det resonemang, som legat bakom ställningstagandet i propositionen till
frågan örn husföreståndarinnetillägg. .

Jag vill då först till herr Hage säga, att jag för mm del ingenting bär att
invända mot den tankegång, som kom fram i herr Hages anförande, nämligen
att man vid den definitiva utformningen av en ny arbetslösbetslagstiftning tar
upp frågan, huruvida nian kan utsträcka möjligheten att få husföreståndarinnetillägg
även till en sådan familj som herr Hage talar örn. Jag vill emellertid
ha sagt, att införandet av husföreståndarinnetillägg innebär en ganska väsentlig
utvidgning av familjetilläggen inom arbetslöshetsförsäkringen. Bade
vi i departementet och den delegation från arbetslöshetskassorna, som tagit initiativet
till det nu föreliggande förslaget, ha varit ense örn att när man genomför
denna reform man måste söka utforma föreskrifterna så, att man i görligaste
mån skapar garantier mot missbruk. Jag tror, att det framför allt i
större städer och samhällen skulle kunna bli ganska svart att verkligen kontrollera,
hur anställningsförhållandet ligger till, örn man skulle lata en medlem
få tillägg för en husföreståndarinna, som kanske bodde i en helt annan stadsdel
än medlemmen.

Jag skall också be att få säga ett par ord i anledning av den reservation,
som är1 avgiven mot utskottsutlåtandet. Det är ju framför allt två omständigheter,
som — med den uppläggning som detta förslag har fått — måste styrkas,
om husföreståndarinnetillägg skall utgå. Den ur saklig synpunkt viktigaste
förutsättningen är, att husföreståndarinnan verkligen får sin huvudsakliga
försörjning därigenom att hon arbetar i medlemmens^hem. Detta ^är
den väsentliga grunden till att man överhuvud taget skall lata husföreståndarinnetillägg
utgå. Man har emellertid ansett det vara nöd\ändigt att därutöver
uppställa ett krav på att hon skall varaktigt bo hos medlemmen, detta
för att från rätt till husföreståndarinnetillägg föra undan alla s. k. tillfälliga
förbindelser.

Dessa två omständigheter måste alltså i varje särskilt fall styrkas, för att
husföreståndarinnetillägg skall utgå. Vi lia då vid utarbetandet av propositionen
inte velat, i författningstexten införa någon legal, exklusiv bevisregel för
hur detta faktum »varaktigt sammanboende» skall styrkas. Vi lia i stället
uttalat, att det får bli en fri prövning till undvikande av onödig byråkrati i
det enskilda fallet. Vi lia förutsatt, att i de flesta fall arbetslöshetskassan kommer
att godta ett intyg örn kyrkoskrivning, men vi ha inte velat göra kyrkoskrivningen
till det enda bevismedlet. Det möter nämligen icke någon svårighet
att konstruera upp fall, där man kan säga, att ett varaktigt sammanboende
föreligger, ehuru någon gemensam kyrkoskrivning icke finns, når arbetslöshetsperioden
börjar. En medlem av en kassa har till exempel under åratal
haft en husföreståndarinna, som förestått hemmet för honom och barnen. Det
kan hända, alf hon slutar och att, det kommer en ny person i hennes ställe.
Om då en arbetslöshetsperiod börjar omedelbart efter det att den nya husföreståndarinnan
kommit i huset, kan det lätt inträffa att hon ännu inte hunnit
få sin kyrkoskrivning ordnad. Alltså skulle den medlemmen bli berövad rät -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1946.

Ann. ändring i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor rn. rn. (Forts.)
ten till familjetillägg för henne. Å andra sidan kan nian faktiskt konstruera
upp fall, där man skulle kunna tänka sig en kyrkoskrifning, utan att man för
den skull behövde säga sig, att där med nödvändighet förelåge ett varaktigt
sammanboende. En kyrkoskrivning är ju ett indicium på varaktigt sammanboende
först sedan någon tid har förflutit, efter det kyrkoskrivningen har ägt
ram.

Jag tror alltså, att det är bra liten skillnad i sak på den inställning, som
Ilar intagits i propositionen, och på den, som bär kommit till synes i den förevarande
reservationen.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag har liksom herr Hallagård
reserverat mig i den här frågan och jag har gjort det av de skäl, som herr
Hallagård har anfört. Ingenting av vad som nu sagts från herr statsrådets eller
herr Hages sida har bibringat mig en annan uppfattning än den jag har tillkännagivit
i reservationen. Jag vill med anledning av att herr statsrådet sade,
att det i varje fall skall styrkas, att husföreståndarinnan skall varaktigt bo
hos medlemmen, framhålla, att detta är mycket svårt att styrka, därför att
ordet »varaktig» ju kan tolkas ungefär hur som helst. Så vitt jag har förstått
ha de, som föreslagit denna ändrade lagbestämmelse, gått ut ifrån att man skall
försöka att få en kontroll, så vitt sådan är möjlig, och de ha önskat, att denna
lag skall tolkas lika i Haparanda och i Ystad. Men man kan väl inte räkna med
att få en sådan likartad tolkning av detta begrepp på olika håll, utan det beror
på en individuell uppfattning. Den delegation, som har föreslagit denna lagändring,
har också haft detta klart för sig, och den har därför föreslagit, att man
skulle införa bestämmelsen örn husföreståndarinnans kyrkoskrivning för att
minska svårigheten att kontrollera, att hon varaktigt bor i medlemmens bostad.
De män, som ha skrivit detta förslag, äro ju mycket bevandrade just i denna
speciella verksamhet. De ha hand om arbetslöshetskassorna i landet, och jag
tycker, att man kan tillmäta deras uppfattning i denna fråga en ganska avgörande
betydelse.

Men, herr talman, jag begärde egentligen inte ordet för att säga detta utan för
att påpeka en sak, som ligger litet vid sidan av denna fråga men som ändå har
ett ganska nära sammanhang med den. Det gäller frågan örn arbetslösheten i
landet för närvarande. Den frågan har, det kanske bör nämnas, berörts helt i
förbigående inom utskottet, men jag har sedan studerat den något. Jag har här
framför mig Arbetsmarknaden, ett särtryck ur Sociala meddelanden, som ges
ut av socialstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission. De uppgifter, som
denna handling innehåller, gälla juli månad i år. Jag tror, att det är den senaste
uppgift, som finns tillgänglig. Här omnämnes, att man under juli månad
hade 715 000 arbetslöshetsdagar. Av dessa utgjorde cirka 61 500 sådana, för
vilka det utgick understöd. Om man ser denna siffra mot bakgrunden av den
radande skriande bristen på arbetskraft överallt i landet, frågar man sig, särskilt
örn man inte är invigd i arbetsmarknadens mysterier, hur det är möjligt
att man i den situation, som för närvarande råder, kan ha en så stor arbetslöshet
som här finns omnämnd. Jag finner detta så mycket mer egendomligt
som jag vet — genom att jag har varit i tillfälle till ett visst samarbete med
arbetsmarknadskommissionen — att man från denna kommissions sida för närvarande
gör allt för att skrapa fram de reserver, som finnas på arbetsmarknaden
och som så väl behövas där. Det är då ganska egendomligt, att det ändå finns
en så stor arbetslöshet som framgår av dessa siffror.

I denna fråga kan jag inte framställa något yrkande, jag har endast velat
framlägga saken och be vederbörande att ha sin uppmärksamhet fäst på den.
Under det år, som kommer, och kanske i än högre grad under därpå följande

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. ändring i förordningen örn erhända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
kommer man säkerligen att vara i behov av all den arbetskraft, som överhuvud
taget kan skrapas fram för näringslivets räkning.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Med anledning av vad den siste talaren
anfört därom, att det faktiskt fortfarande i vårt land föreligger en viss
arbetslöshet, kan jag inte underlåta att säga ett pär ord till bemötande.

Jag förmodar, att bakom talarens anförande låg den uppfattningen att i
nuvarande läge, som kännetecknas av en mycket besvärande arbetskraftsbrist
på snart sagt de flesta områden i vårt land, arbetsmarknadsmyndigheterna inte
vidta alla åtgärder som äro möjliga för att föra de arbetslösa ut i nyttig produktion.
Jag tror emellertid, att man får en annan uppfattning, örn nian tittar
litet närmare på hur det arbetslöshetsklientel som vi för närvarande lia i landet
är sammansatt. Man måste då hålla i minnet, att det inte kan undvikas —
hur stor högkonjunkturen än må bli i vårt land •— att det under alla förhållanden
finnes en viss restarbetslöshet, som naturligtvis till allra största delen
består av människor, som av fysiska eller psykiska orsaker ha speciella svårigheter
att komma in på arbetsmarknaden och där vinna sin försörjning, människor
som äro gamla eller som ha svårt att byta vistelseort. Vi komma också,
vilken högkonjunktur vi än få i landet, att ha en viss omställningsarbetslöshet.
När en person slutar sin anställning kan det gå en viss tid, innan han
kan få en ny sysselsättning antingen på samma ort eller på en annan ort i
landet.

Örn jag får ta kammarens tid i anspråk ett par minuter skall, jag lämna
några siffror, som jag Ilar tillgängliga, över hur arbetslöshetsklientelet var
sammansatt vid utgången av oktober månad 1946. Vi hade då ett sammanlagt
antal hjälpsökande arbetslösa av 2 782. Jag vill nämna, att detta är en
oerhört, låg siffra. Jag kan också peka på att arbetslöshetssiffran har gått ned
högst väsentligt; vi hade i våras, örn inte mitt minne sviker mig, ett antal
anmälda arbetslösa, som uppgick till mer än det tredubbla av den nuvarande
siffran.

Örn man då ser på hur detta klientel var sammansatt vid utgången av oktober,
finner man, att cirka två tredjedelar voro hemmahörande i de större städerna
— i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — och i de gamla
restarbetslöshetsområdena i Bohuslän och i Västernorrlands län. I Bohuslän är
det ju stenindustrien och i Västernorrlands län utvecklingen på det träindustriella
området, som har gjort att vi sedan länge ha haft en restarbetslöshet.

Samtidigt som man alltså konstaterar detta, är det av intresse att ytterligare
undersöka, hur klientelet är sammansatt med hänsyn till ålder och försörjningsbörda,
alltså hur många som äro över 50 år — en stigande ålder gör ju
arbetskraften svårare att flytta — och hur många som äro försörjningspliktiga
— det är också en orsak, som kan göra det svårt att flytta vederbörande. Då
finner man att i slutet av oktober voro de försörjningspliktiga 80 procent och
de som voro över 50 år 70 procent av hela antalet hjälpsökande arbetslösa. Man
kan alltså säga — örn man bara håller sig till den sista siffran ■—- att mer än
två tredjedelar av dem som nu äro hjälpsökande arbetslösa utgöras av gamla
personer, som lia svårigheter att komma in på nya arbetsområden och som
kanske ofta äro sjukliga och krassliga och därför inte ha sin fulla arbetsförmåga
i behåll.

Eftersom det i tidningarna på sista tiden har påtalats, att bland de hjälpsökande
arbetslösa också finnas jordbruksarbetare — man säger, att inom jordbruket,
där det föreligger en sådan oerhörd brist på arbetskraft, borde det överhuvud
taget inte finnas någon arbetslöshet — kail jag nämna, att vid utgången
av september månad ingingo i siffran för de hjälpsökande arbetslösa 54 per -

Nr 37.

Onsdagen den 20 november 1940.

Äng. ändring i förordningen orri erkända arbetslöshetskassor m. rn. (Forts.)
söner, som voro redovisade som jordbruksarbetare. Av dessa 54 personer voro
inte mindre än 30 från Gällivare i Norrbottens län, och de voro nog inte heller
riktiga jordbruksarbetare, ty nästa månad, då de 30 också fnlinos i arbetslöshetsstatistiken,
voro de karakteriserade som skogsarbetare. Det var troligen
människor, som man kunde hänföra antingen till jordbruk eller till skogsbruk.
Gränserna äro ju diffusa där uppe.

Under oktober månad hade vi i hela arbetslöshetsklientelet inte iner än
15 personer, som voro karakteriserade som jordbruksarbetare, och av dem voro
nio hemmahörande i Norrland. Man kan lia goda anledningar att tro, att dessa
nio personer utgjordes av småbrukare, som hade så små jordbruk att de inte
kunde försörja sig på dem. Och örn de då varit så fysiskt klena, att de haft
svårt att ta skogsarbete, kunna de ha kommit att på detta sätt redovisas som
hjälpsökande arbetslösa. Det återstår alltså sex jordbruksarbetare i de övriga
delarna av landet. Av dessa sex voro två redovisade i städer, och man kan på
ganska goda grunder anta, att de utgjordes av gamla trädgårdsarbetare, alltså
folk som egentligen inte tillhörde vad vi i vanligt tal bruka kalla lönearbetare
inom jordbruket. Tre jordbruksarbetare kommo från Morlanda kommun i Göteborgs
och Bohus län, men när man undersöker dessa fall, visar det sig att
det egentligen är fråga örn diversearbetare. De lia under de senaste åren huvudsakligen
sysslat med anläggningsarbeten av olika slag. Så återstår en jordbruksarbetare.
Han kommer från Boda socken i Kopparbergs län och var vid redovisningstillfället
placerad på en yrkesutbildningskurs för omskolning till verkstadsarbetare,
eftersom han på grund av sjukdom hade tillråtts av läkare att
välja ett annat yrke.

Ser man på dem som under september och oktober månader åtnjöto dagunderstöd
— alltså kontant bidrag av statsmedel på grund av arbetslöshet ■—• finner
man att de vid oktober månads slut uppgingo till sammanlagt 59 personer i
hela landet. Av dessa 59 funnos alla utom tre i Stockholm, Norrköping, Malmö,
Göteborg och Uddevalla. De ifrågavarande tre voro gamla glasbruksarbetare i
Glava i Värmland, vilka det inte varit möjligt att flytta från orten. Av de återstående
56 utgjordes huvuddelen av arkivarbetare, alltså gamla personer som
tidigare ha arbetat inom manschettyrkena men som nu ha ställts utanför produktionen.

Jag tror alltså, att örn man gör en sådan här inventering av hur antalet hjälpsökande
arbetslösa är sammansatt här i landet, kan man inte rikta någon befogad
anmärkning mot arbetsmarknadsorganen för att de inte skulle i tillbörlig
utsträckning se till att folk, som uppbär arbetslöshetshjälp i den ena eller andra
formen, verkligen kommer ut i produktivt arbete inom näringslivet.

Jag vet också, att det i detta sammanhang har riktats en del anmärkningar
mot arbetslöshetskassorna. Man frågar: kan det vara en förnuftig ordning att,
samtidigt som vi ha en mycket stor brist på arbetskraft, genom arbetslöshetsförsäkringen
faktiskt månad för månad betala ut en hel del understöd till människor,
som äro arbetslösa? Jag vet, att en tidning till och med talat örn att
arbetslöshetskassorna arbeta i »lufttomt rum», vad nu det uttrycket kan ha för
innebörd. Vad är det då för ersättningar som betalas ut? Det är ersättningar till
människor som byta anställning. Vi veta, att arbetskraften för närvarande har
en ganska stor rörlighet — en rörlighet som kanske ur vissa synpunkter måste
anses vara alltför stor. Men vilken konjunktur vi än få här i detta land, måste
det ändå inträffa — såsom jag förut framhöll — att arbeten ta slut och att
människor måste söka sig över till andra uppgifter. Det är alltså vid dessa mycket
kortvariga arbetslöshetsperioder, som arbetslöshetskassan ingriper och lämnar
ersättning. Vi ha i vårt land tidigare också haft ett visst korttidsarbete, som

Onsdagen den 20 november 1946.

Nr 37.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
har föranlett, att understöd har utgått från arbetslöshetskassorna. Det har framför
allt gällt gruvarbetare. Det är emellertid slut med korttidsarbetet nu.

Sedan ha vi ännu en omständighet, som inte så sällan medför att arbetslöshetskassorna
måste betala ut understöd. Det är i de fall, när en hel industri
måste permittera sin arbetarstam på grund av materialförsörjningssvårigheter.
Inom träindustrien och även inom vissa delar av metallindustrien förekommer
säkerligen en sådan arbetslöshet. Det är i dessa fall oftast fråga örn mycket
korta permitteringsperioder — kanske på sin höjd en eller annan månad, men
ofta bara en eller annan vecka -— och då är det ju rent av till industriens förmån
om arbetslöshetskassorna på detta sätt kunna bidra till att hålla arbetskraften
kvar på orten, så att industriföretaget kan sätta i gång på nytt så
snart möjligheter därtill äro för handen.

Jag vill slutligen erinra örn att ingen kan få bidrag från arbetslöshetskassa
utan att samtidigt vara anmäld som arbetssökande vid den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag skulle alltså tro, att i nuvarande läge den som blir arbetslös
snabbare anmäles till arbetsförmedlingen än vad som skulle vara fallet, örn vi
inte hade arbetslöshetsförsäkring.

Herr Norman: Herr talman! Jag tar för givet att kammarens ledamöter ha
klart för sig, att den sista delen av denna debatt väl närmast liknat en interpellationsdebatt
och inte berör frågan örn vilken ståndpunkt man bör ta till
den föreliggande propositionen. Vad vi här lia att ta ställning till är ju de olika
förslagen till ändringar i arbetslöshetskasseförordningen. De personer, som
syssla med denna förordning, ha framställt önskemål, som resulterat i Kungl.
Maj:ts förslag. Det är fråga örn att införa ett mera allsidigt familjetillägg än
de nu gällande barn- och hustrutilläggen, att uppmjuka bestämmelserna örn
s. k. korttidsarbetslöshet, att mildra karensreglerna och att upphäva den nuvarande
begränsningen av statsbidraget till daghjälpen. Det är blott rörande
ett av dessa förslag, som olika meningar ha uppstått inom utskottet, och, det
gäller det utvidgade familjetillägget.

Det har stått klart för oss alla att det finns arbetslöshetskassemedlemmar,
som inte ha hustru, men som ändå ha samma behov av hustrutillägg. Särskilt
gäller detta, örn kassemedlemmen är en änkling med minderåriga barn. Men en
annan grupp av medlemmar befinner sig i liknande situation. De äro inte gifta,
men de leva under äktenskapsliknande förhållanden. Man har varit ense örn
att en sådan kassemedlem med minderåriga barn befinner sig i precis samma
situation som den medlem, som får hustrutillägg, och att det behöver i förordningen
införas en bestämmelse, som likställer honom med kamraten som
får hustrutillägg. Därför har man utvidgat barn- och hustrutillägget till ett
familjetillägg, så att tillägg kan utgå även för husföreståndarinna.

Men då har det gällt att få en beskrivande lagtext, som fångar in denna kategori
av medlemmar, men som samtidigt förhindrar de ganska stora möjligheterna
till missbruk. Kungl. Majit har föreslagit två villkor för att husföreståndarinnetillägg
skall utgå. Husföreståndarinnan skall vara en »kvinna som
varaktigt har gemensam bostad med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga
försörjning genom att förestå medlemmens hushåll». Det är nog alldeles riktigt,
som herr Hage säger, att det sista villkoret är det väsentliga. Husföreståndarinnan
fullgör sin funktion genom att ha sin huvudsa,kliga försörjning
av anställningen i hushållet, men man har — för att undanröja en hel del möjligheter
till missbruk av bestämmelserna —• ansett sig behöva ha med även det
första villkoret, nämligen att hon skall varaktigt lia gemensam bostad med
medlemmen.

Xr 37.

Onsdagen den 20 november 194G.

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

A^ad reservanterna här föreslå är ju en föreskrift för att kunna kontrollera,
att husföreståndarinnan varaktigt har gemensam bostad med medlemmen.
Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten ha ansett, att en sådan bestämmelse egentligen
inte hör hemma i förordningen, utan i de anvisningar, som socialstyrelsen
skall utfärda för kontrollen. Då är det väl självklart, att man i likhet med
föredragande statsrådet anser, att örn husföreståndarinnan under en viss tid
före förmånernas utgivande varit kyrkoskriven hos medlemmen, det är ganska
naturligt, att ett verkligt husföreståndarinneförhållande föreligger, som berättigar
till husförestandarinnetillägg. Det viktiga är, att det skall föreligga
vissa förutsättningar för att medlemmen skall få husföreståndarinnetillägg,
och sedan blir det kassornas sak att kontrollera, att dessa förutsättningar äro
för handen. Då kan man ta till hjälp
lämpligt att i förordningen inskriva detta kriterium på hur det förhåller sig.

Hur olämpligt detta är kanske bäst klarlägges, örn man tar upp bestämmelserna
för sig.^ Det kan naturligtvis stå i lagtexten, att husförståndarinnetillägg
skall utgå till kvinna, som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen.
Det kan också bara stå — och det är som nämnts kanske det väsentliga
och det mest betydelsefulla — att hon skall erhålla sin huvudsakliga försörjning
genom att förestå medlemmens hushåll. Men örn det bara skulle stå,
att kvinnan skall vara kyrkoskriven hos medlemmen, Ilar ju det ingen som
helst anknytning till den omständigheten, att hon skall vara husföreståndarinna.

Jag tror att det kanske hade varit mest konsekvent att följa- herr Hages
linje, åt vilken vi också ge ett erkännande i vårt utlåtande, men låta det anstå
med det slutliga ståndpunktstagandet till revisionen av hela arbetslöshetsförsäkringen.
Till dess kunna vi gärna bibehålla de två nu föreslagna villkoren
för att husföreståndarinnetillägg skall utgå. Kyrkoskrivningen bör vara ett
hjälpmedel, som kassorna skola ha för att kontrollera, att husföreståndarinneförhållande
föreligger. Men örn detta kontrollmedel närnnes i förordningen,
kan en sådan snäv formulering medföra, att medlem går miste örn husföreståndarinnetillägg.
trots att behov därav föreligger.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag tillåtit mig att ta till orda, är det för att
deltaga i vad herr Norman kallat en interpellationsdebatt, alltså den del av
överläggningen, som berörde den av herr Ericsson resta frågan örn orsaken
till att vi fortfarande ha ett icke alldeles obetydligt arbetslöshetsklientel.

Jag lyssnade med stort intresse till statsrådet Mossbergs analys av det klientel,
som för närvarande åtnjuter arbetslöshetsunderstöd. Men jag saknade däri
en uppgift, och det föranleder mig att framställa en fråga. Det skulle vara
intressant att veta, hur lång tid de 2 782 personer, som i närvarande stund
åtnjuta arbetslöshetsunderstöd, ha uppburit sådant understöd. Hur många ha
åtnjutit det bara en månad, hur många ett år eller kanske mera? Vet man
detta, kan man också, som statsrådet Mossberg ville, skilja mellan ett mera
varaktigt klientel och dem som drabbats av vad han kallade omställningsarbetslöshet.
(Jag kan väl förstå den senare företeelsen, men även örn det är
fråga örn femtioåringar eller familjeförsörjare, har jag svårt att- inse nödvändigheten
att utge arbetslöshetsunderstöd under till äventyrs det ena året efter
det andra.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Får jag bara säga en sak för att
rätta ett missförstånd!

Den siffra jag nämnde. 2 782 personer, avsåg inte antalet hjälpta, alltså

Onsdagen ''den 20 november 19-16. Xr 37. 49

Äng. ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. rn. (Forts.)
inte antalet personer som nu åtnjuta understöd av det ena eller andra slaget,
utan det antal som Iros arbetsmarknadsmyndigheterna äro anmälda såsom
hjälpsökande. Av dessa hjälpsökande är det som jag nämnde ett femtiotal som
åtnjuta kontantunderstöd. Därutöver äro för att göra en snabbräkning — det
är flera .siffror som jag bär har att röra mig med — omkring 1 900 personer
sysselsatta i arbeten av olika slag.

Jag kan däremot inte svara på den av herr Herlitz framställda frågan, hur
länge vederbörande ha varit .anmälda såsom arbetslösa. Men i den mån det
gäller folk från restarbetslöshetsområdena, d. v. s. Bohuslän och Västernorrland,
håller jag inte för otroligt, att en ganska stor del av klientelet kan ha
varit anmäld såsom hjälpsökande tämligen länge. Jag vill dock påpeka, att
om dessa personer inte sattes i nyttig verksamhet i arbetslöshetsarbeten, skulle
de vara fattigvårdsfall och helt och hållet undandragna arbetsmarknaden.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till herr Hallagårds m. fl.
vid utlåtandet fogade reservation; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); och
nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 december 1939
(nr 877) om skatt å kaffe, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
502, att utskottets hemställan i betänkande nr 54 samt, i fråga om förslaget
nr 503, att utskottets hemställan i betänkande nr 55 bifölles även av andra
kammaren.

Ordet lämnades på begäran till herr Åman, sorn yttrade: Herr talman! Som
bekant lia Svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) efter förhandlingar träffat överenskommelse
om inrättande av s. k. företagsnämnder vid enskilda företag. Beträffande
den offentliga förvaltningen träffades redan år 1945 ett avtal mellan
Försvarets avtalsnämnd och Försvarsverkens civila personals förbund örn inrättande
av produktionsnämnder vid vissa arbetsplatser inom försvaret. För
kommunikations verkens del har frågan berörts i en inom departementet utarbetad
promemoria, över vilken yttranden avgivits av vederbörande verkstyrelser
och personalorganisationer. Frågan om liknande åtgärder för samverkan
m. m. mellan de kommunala organen och de kommunalanställda, för personalens
ökade insyn och medinflytande har däremot icke varit föremål för statsmakternas
intresse. _ Emellertid har detta spörsmål tagits upp av de kommunalanställdas
organisationer, och man torde kunna förvänta, att centrala förhandlingar
mellan Svenska stadsförbundet och personalorganisationerna skola
leda till resultat.

Det är givetvis icke möjligt att för närvarande uttala något om de resultat,
vartill nämnda förhandlingar kunna leda. Vad som emellertid synes klart är att

Forsta kammarens protokoll 1940. Nr 37. a

Interpellation
ang, ändring
i kommunallagarna
för
möjliggörande
av personaldemokrati

m, m.

Nr 37.

Oasdagen den 20 november 19 4G.

Interpellation ang. ändring i kommunallagarna för möjliggörande av personaldemokrati
m. m. (Forts.)

ett sådant utvidgat samarbete och medinflytande Iean komma att erfordra ändringar
i gällande kommunallagar. Den 22 mars i år erhöll statsrådet Mossberg
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att
verkställa översyn av den kommunala lagstiftningen. Örn ändringar i den kommunala
lagstiftningen på grund av nämnda förhandlingar mellan Svenska
stadsförbundet och de kommunalanställdas organisationer aktualiseras, kan det
ifrågasättas, huruvida icke de sakkunniga även borde erhålla i uppdrag att
utreda och framlägga förslag rörande sådana lagändringar.

För en grupp av de kommunalanställda ha den senaste tidens händelser särskilt
visat behovet av personaldemokrati, nämligen polismännen. Uppenbarligen
skulle en del av den starka irritation, som gjort sig gällande bl. a. i
Stockholm, kunnat elimineras, därest personalen haft rimligt inflytande på
vissa frågor, som berört tjänstgöring, befordran m. m. Här föreligger utan tvivel
ett starkt behov av samspel mellan ledning och personal under fastställda
former och med rum för rådslag i frågor, där den enskilde polismannens erfarenheter
kunna förutsättas vara av värde.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till statsrådet Mossberg framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat, att en lösning av frågan örn de
kommunalanställdas medinflytande och ökade insyn i den kommunala förvaltningen
kan aktualisera ändringar av den kommunala lagstiftningen?

2. Är herr statsrådet beredd att, örn så befinnes erforderligt, för riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar av den kommunala lagstiftningen?

3. Har herr statsrådet för avsikt att snarast upptaga frågan örn personaldemokrati
inom polisväsendet till behandling?

4. Örn så redan skett, kan man inom kort vänta förslag i sådan riktning
att kravet på erforderlig personaldemokrati kan tillgodoses?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.06 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.