RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 29 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Majlis proposition nr 357, med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22
december 1939 (nr 877) om skatt å kaffe, m. m.

Justerades protokollen för den 23 och den 26 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 343, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 22 § förordningen
den 18 juni 1947 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 354,
angående avskrivning av ett ingenjören Roland Nordström beviljat lån.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 355, med förslag till lag
örn förlängning av tiden för vissa servitut, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag till Bidrag till gäldande av ersättning vid förlängning
av vissa servitut, till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror, väckta motionen, nr 378, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 258—261.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 357.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 379, av herr Johannesson, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
höjning av premierna till vissa värnpliktiga m. m.; och

nr 380, av herr Åman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om allmän sjukförsäkring, m. m.

Första hammarens protokoll 19Ji6. Nr 3-b.

Interpellation
ang. tilldelningen
av
hönsfoder.

2 Nr 34. Tisdagen elen 29 oktober 1946.

Herr Persson, Karl, erhöll på begäran ordet oell anförde: Herr talman!
Läget på äggmarknaden är för närvarande synnerligen dåligt med, även sett
ur säsongmässiga synpunkter, mycket liten tillförsel. Tillgången på ägg räcker
ju inte på långt när till att tillfredsställa efterfrågan. Så har denna höst varit
förhållandet långt tidigare än normalt.

Detta gäller ur folkförsörjningssynpunkt. Ur produktionssynpunkt är förhållandet
om möjligt ännu svårare. Äggproduktionen är en för småbruket
mycket betydelsefull inkomstkälla. Att tilldelningen av foder till hönsen under
den svåraste kristiden måst stå tillbaka för övriga behov för försörjningen och
för tilldelningen till övriga djurslag, har varit en sak och kan kanske försvaras
ur den synpunkten att andra djurslag bättre betala sitt foder, räknat i rent
näringsvärde. En annan sak är ju att äggen utgöra ett ur medicinsk synpunkt
mycket värdefullt eks^ddsfödoämne.

Tilldelningen av foder till hönsen har emellertid inte endast varit mycket
knapp, utan den har hela kristiden varit oerhört ojämn, med vissa perioder någorlunda
tillräcklig tilldelning och halv tilldelning långa tider, som ungefär endast
har räckt till att uppehålla livet på hönsen, och återigen långa tider med ingen
tilldelning alls, så att hönsägama ha måst slå ut de flesta djuren eller svältföda
desamma fram till bättre tilldelningsperioder.

För att bara taga ett exempel från innevarande år, så var ju tilldelningen
något så när tillfredsställande de första fem månaderna, från Vi—S1/B, men i
somras från V,,—sl/8 lämnades ingen tilldelning utom till de yrkesmässiga hönserierna
jämte en mycket liten tilldelning till jordbrukare med en åkerareal av
högst 5 har. I september blev det en mycket liten tilldelning, beräknad efter ett
reducerat antal djur. För den nu löpande tilldelningsperioden 1/io—31/i2 är det
visserligen en tilldelning på papperet i så måtto, att den får tilläggas och inräknas
i den del av fodersädesskörden, som en jordbrukare själv får använda
för utfodringsändamål. Den, som ej blivit ålagd leveransplikt av fodersäd, kan
sälja fodersäd och får sedan tilldelning av hönsfoderblandning eller kli och den,
som har leveransplikt, kan enligt cirkuläret mot ökning av leveransplikten erhålla
tilldelning av hönsfoder. Livsmedelskommissionen har t. o. m. varit så
generös att den i cirkuläret angående hönsfodertilldelning skrivit, att örn det är
uppenbart att fjäderfäinnehavaren senare under konsumtionsåret kommer att
bli berättigad erhålla viss tilldelning för sina f jädervall, må tilldelning av hönsfoderblandning
eller kli redan nu beviljas honom, utan att han försålt motsvarande
mängd fodersäd. Kristidsnämndernia och kristidsstyrelgerna tillämpa emellertid
detta så, att de anse det uppenbart att ingen bär så liten skörd av fodersäd
och så många- djur att han senare kommer att. få fodertilldelning, och han får
således ingen tilldelning till hönsen, förrän han har utfodrat sin fodersäd, så att
han får tilldelning även till andra djur.

Nu är det emellertid så, att för att kunna bedriva hönsskötsel rationellt, är det
nödvändigt att äga viss tillgång till efter vetenskapliga grunder sammansatt
hönsfoderblandning, varför det ju blir nödvändigt att nu sälja fodersäd även
för den, som senare kommer att till högre pris få återköpa densamma, detta för
att få inköpstillstånd för hönsfoderblandning.

En annan sak, som är synnerligen orättvis mot småbruket och det mindre
bondebruket, är att tilldelning av hönsfoder till de så kallade yrkesmässiga
hönserierna hela kristiden har varit vida större än till jordbrukare, som bedriva
hönsskötsel. Sålunda få yrkeshönserierna för den nu löpande perioden
5 kg per höna under det att en jordbrukare endast får 3 kg per höna. Visserligen
är detta i båda fallen beräknat efter ett reducerat hönsantal, som är så
uträknat att för de första 10 hönsen lämnas ingen tilldelning och för ett antal
av mellan 11 och 60 lämnas full tilldelning samt för det antal, som överstiger

Tisdagen den 29 oktober 1946.

Nr 34.

Interpellation ang. tilldelningen av hönsfoder. (Forts.)

60, lämnas tilldelning med 80 %. Men även med 80 % reducering får ett yrkeshönseri
4 kg per höna under det att en jordbrukare får endast 2,4 kg per höna.

Här har talats och skrivits och även gjorts stora utredningar om jordbrukets,
enkannerligen småbrukets, rationalisering under de senare åren. Då borde ju
staten se till att de verkställande myndigheterna gå före och ordna det så att
småbrukets produktion kan bedrivas så rationellt som möjligt. Så är långt
ifrån förhållandet i fråga örn hönsskötsel, som dock är en för småbruket i
mycket stora delar av vårt land mycket betydelsefull näringsgren.

Med hänvisning till det anförda får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet få framställa följande
frågor:

1. äger statsrådet kännedom om det för småbruket och det mindre bondebruket
högst irrationella och orättvisa sätt, varpå hönsfoder tilldelas; och

2. om så är förhållandet, ämnar statsrådet vidtaga någon åtgärd för att få
rättelse till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som yttrade: Herr talman! Interpellation
De flesta av de flyktingar, som ännu vistas i Sverige, ha funnit arbete på den an3- de intelöppna
arbetsmarknaden, motsvarande deras kroppskrafter och utbildning. Detta lektlieUa llykgäller
dock endast delvis örn de akademiskt eller eljest teoretiskt utbildade JrhetsförMlflyktingarna,
av vilka flera hundra fortfarande äro och många även i fort- landen m. m.
sättningen torde på grund av ålder, fysiskt klen kondition, utpräglat intellektuell
läggning o. s. v. bli hänvisade till att erhålla sin existens genom arkivarbete.
Enär detta till sin karaktär utgör ett slags understöd, ehuru förbundet
med produktivt arbete, har avlöningen satts lågt. Den är icke heller differentierad
vare sig efter vederbörandes kvalifikationer eller försörjningsbörda.
Allteftersom tiden gått och flyktingarnas härvaro blivit allt längre, göra sig
emellertid andra synpunkter gällande än då arkivarbetarlönerna bestämdes.

Vissa av flyktingarna liksom väl också en del av de svenska arkivarbetarna
utföra ett kvalificerat arbete, som torde böra ersättas efter arbetets art. Den
tanken ligger därvid nära, att dylik ersättning kunde ges i form av ett slags
kompetenstillägg. Flyktingar med familj, där barn finnas i uppväxtåldern, kunna
icke draga sig fram på en arkivarbetarlön. I dylika fall synes därför en
höjning av lönen böra äga rum. Så deprimerande som oron för framtiden är
för flyktingarna synes man böra överväga, örn icke de av arkivarbetarna, som
utföra ett verkligt gagnande arbete, kunde få en något fastare ställning än nu.

Även andra spörsmål inställa sig.

Ytterligare en del av de flyktingar, som fortfarande sysselsättas med arkivarbete,
lära tvivelsutan småningom kunna placeras på öppna arbetsmarknaden
i likhet med det stora antal flyktingar, som redan kommit hit. I detta ändamål
behövas emellertid omskolnings- och yrkeskompletteringsåtgärder samt en arbetsförmedling,
vilken arbetar efter direktiv, som avpassats särskilt efter flyktingarnas
förhållanden. Likaledes behövas åtgärder för att öka flyktingarnas
kunskaper i svenska språket. Vissa åtgärder härutinnan ha efter vad jag försport
redan vidtagits och andra lära planeras. De böra givetvis intensifieras.

T det sammanhanget kan man även uppställa den frågan, örn icke bland de
intellektuella flyktingar, som redan''förts över till öppna marknaden, finnas
personer, vilkas utbildning och färdigheter skulle kunna utnyttjas bättre än
nu är händelsen.

Nr 34.

Tisdagen den 29 oktober 1946.

Interpellation ang. de intellektuella flyktingarnas arbetsförhållanden m. m.

(Forts.)

De frågor, som berörts i det föregående, ba på sista tiden tilldragit sig en
betydande uppmärksamhet. Man har ansett de villkor, under vilka förevarande
grupp flyktingar levat, icke stå i överensstämmelse med den humana flyktingspolitik,
som Sverige fört. Den uppfattningen har även framförts, att hithörande
problem borde hänskjutas till en särskild utredning — oberoende av men
i samarbete med den, som för närvarande avser en allmän översyn av det huvudsakligen
för svenskar avpassade nuvarande arkivarbetssystemet — en utredning,
vars arbete borde bedrivas så att resultaten skyndsamt kunde framläggas.
Därigenom kunde en åtminstone provisoriskt förbättrad ställning, speciellt för
de försörjningspliktiga intellektuella flyktingarna, ernås i avvaktan på statsmakternas
beslut med anledning av de arkivarbetssakkunnigas förslag. För
denna tanke synas starka skäl tala.

Med stöd av vad jag nu anfört tillåter jag mig att anhålla örn kammarens
tillstånd att få interpellera herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
och till honom rikta följande frågor:

1) Anser herr statsrådet de förhållanden tillfredsställande, under vilka den
i det föregående berörda gruppen arkivarbetare leva?

2) Hur ställer sig herr statsrådet, vid ett nekande svar på den första frågan,
till tanken att hänskjuta förevarande flyktingkategoris framtida arbetsoch
levnadsförhållanden till en särskild utredning med direktiv att snabbt bedriva
sitt arbete?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna två till kammaren inkomna protokoll,
så lydande:

År 1946 den 30 oktober sammanträdde kamrarnas valmän1 för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner 38 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner blivit till riksdagens militieombudsman
utsedd.

Gust. Björkman. Axel Lindqvist.

L. Tjällgren. Gust. Moses san.

År 1946 den 30 oktober sammanträdde kamrarnas valmän för att utse en
ställföreträdare för riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr rådmannen Erik Anton Wilhelmsson 35 röster,

i följd varav herr rådmannen Erik Anton Wilhelmsson blivit utsedd till
militieombudsmannens ställföreträdare.

Gust. Björkman. Axel Lindqvist.

L. Tjällgren. Gust. Mosesson.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen med anmälan örn de förrättade
valen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Vougt, som tillkänna- Äng. omprövgivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Wistrands ning av krigainterpellation
angående omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter r?aterief''
m. m., erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med första, kammarens
tillstånd framställd interpellation har herr Wistrand till mig riktat följande m. m.

frågor:

1. Har statsrådet för avsikt att låta verkställa den av riksdagen begärda
omprövningen av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter under fredstid och av
verkets personalorganisation?

2. Är det statsrådets uppfattning, att, i enlighet med vad riksdagen hemställt,
intill denna omprövning slutförts, nya bestående arbetsuppgifter icke
böra överföras till verket?

3. Har statsrådet för avsikt att i enlighet med riksdagens önskan till förnyad
prövning upptaga frågan örn tillstånd för generaldirektören Ödeen att
åtaga sig uppdrag vid sidan av sin statstjänst?

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1940.

Äng. omprövning av 1: vig små t erie Iv erli e i s arbetsuppgifter m. m. (Forts.)

Till svar på den första frågan erinrar jag, att Kungl. Maj :t den 4 oktober
1946 på min hemställan bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att tillkalla
utredningsmän för att inom departementet biträda med översyn av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheters organisation. Enligt sina direktiv
har utredningen att bl. a. uppmärksamma den av riksdagen berörda frågan örn
krigsmaterielverkets uppgifter och organisation.

Vad beträffar den andra frågan vill jag som min mening framhålla, att —
i enlighet med vanligen tillämpade regler — sådana åtgärder icke böra vidtagas
som kunna föregripa den översyn av krigsmaterielverkets organisation,
som sålunda inletts. Däremot bör naturligtvis denna översyn icke hindra sådana
åtgärder som ej äro av föregripande natur och som äro nödvändiga eller
önskvärda för att trygga statsverksamhetens gång. När riksdagen — samtidigt
med att riksdagen begärde en omprövning av krigsmaterielverkets uppgifter
m. m. — i likhet med riksdagens revisorer yttrade att, i avbidan på
resultatet av denna, översyn, ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke
borde överföras till krigsmaterielverket, har bakom detta uttalande säkerligen
legat den uppfattning, åt vilken jag nyss givit uttryck.

Interpellanten har erinrat örn två beslut av Kungl. Maj :t på finansministerns
föredragning, genom vilka, nya uppgifter överförts till verket och vilka — efter
vad av interpellationen kan utläsas — icke skulle lia stått i överensstämmelse
med berörda riksdagsuttalande. Enligt det ena beslutet skall krigsmaterielverket
upphandla kontorsinventarier — i första hand möbler — för statsverkets
behov och i samband därmed ta hand örn och distribuera krisorganens övertaliga
kontorsinventarier. Enligt det andra beslutet har verket ålagts att utöva
förmedlingsverksamhet för att främja ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna
tillhörig teknisk materiel. Båda dessa beslut ha tilllkommit efter
framställning från statens sakrevision, som funnit det av ekonomiska skäl nödvändigt
att åtgärder i antydd riktning vidtoges. Utan att ingå på motiven
härför —- dessa äro i detta sammanhang icke aktuella — vill jag erinra örn
skälen till att just krigsmaterielverket ansetts böra erhålla de angivna uppgifterna.
Vid en utredning rörande avveckling av övertaliga kontorsinventarier
fann sakrevisionen, att krigsmaterielverket redan upphandlade kontorsinventarier
i icke obetydliga kvantiteter för försvarets behov och till priser, som kunde
anses vara förmånliga för statsverket. Verket förfogade över personal för
ändamålet och kunde utan att bygga ut sin organisation övertaga motsvarande
bestyr även för övriga delar av statsförvaltningen. Vad beträffar den andra
av de uppgifter som ålagts verket — förmedlingsverksamhet i fråga örn teknisk
materiel — var läget ungefär detsamma. Inom krigsmaterielverket fanns
redan en organisation, som dels förvaltade ett stort antal för krigsindustrien
avsedda maskiner och dels verkade för ett gemensamt utnyttjande av de militära
verkstädernas bestånd av maskiner och inventarier m. m. Denna organisation
kunde enligt sakrevisionens utredning utan nämnvärd kostnadsökning
påtaga sig även uppgiften att fungera som ett för statsförvaltningen gemensamt
clearingorgan för det berörda ändamålet. I båda fallen är det fråga örn
provisoriska anordningar; vad beträffar upphandlingen av kontorsinventarier
har detta även kommit till uttryck i de av Kungl. Majit meddelade bestämmelserna.
Det sistnämnda uppdraget är i enlighet med förslag av sakrevisionen
avsett att åvila krigsmaterielverket endast tills vidare så länge avvecklingen
av krisorganens kontorsinventarier pågår.

Hade de av interpellanten angivna arbetsuppgifterna ålagts något annat organ
än krigsmaterielverket, hade förvaltningskostnaderna sannolikt blivit
större. Med sitt uttalande kan riksdagen knappast ha menai, att statsverket

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Äng. omprövning av k ri g små t er lein erhols arbetsuppgifter m. rn. (Forts.)
skulle lägga ned särskilda kostnader för att bygga ut sin förvaltningsorganisation
endast för att undvika att ett för uppgifterna i huvudsak redan rustat
verk, krigsmaterielverket, anlitades. I detta sammanhang är det av intresse
att konstatera, att ordföranden för riksdagens revisorer, på vilkas tillskyndan
riksdagen gjorde sitt uttalande, såsom ledamot av statens sakrevisior;
biträdde revisionens förslag örn att de ifrågavarande arbetsuppgifterna
skulle — på sätt som senare skedde — uppdragas åt krigsmaterielverket samtidigt
som han såsom en av riksdagens revisorer understödde uttalandet att
nya anskaffningsuppgifter icke skulle överföras till verket. I dessa båda egenskaper
fungerade då interpellanten.

Éuruvida krigsmaterielverket även i fortsättningen bör omhänderha arbetsuppgifter
av ifrågavarande slag är självfallet en fråga, som kommer under
övervägande vid den utredning örn försvarets förvaltningsorganisation, som enligt
det föregående i dagarna påbörjas.

Interpellantens tredje fråga avser huruvida jag har för avsikt att till förnyad
prövning upptaga frågan örn tillstånd för generaldirektören Ödeen att
åtaga sig uppdrag vid sidan av tjänsten, nämligen att vara sakkunnig hos
Ödeens ingenjörsbyrås aktiebolag, i vilket företag generaldirektören Ödeen har
aktiemajoriteten. En framställning från honom örn tillstånd att åtaga sig detta
uppdrag bifölls den 9 juni 1944 av Kungl. Maj :t på statsrådet Ewerlöfs föreredragning.
Bolaget har till ändamål att idka konsulterande ingenjörsverksamhet
ävensom annan därmed förenlig verksamhet. Ödeen har för några år
sedan avsagt sig uppdraget såsom ledamot i bolagsstyrelsen.

Riksdagens revisorer ha i sin senaste berättelse bringat denna förening av
statstjänst med enskilt uppdrag till riksdagens kännedom, och riksdagen har
i anledning därav anfört, att vad i ärendet förekommit otvetydigt givit vid
handen, att denna tillståndsfråga borde upptagas till förnyad prövning. De
betänkligheter mot förening av enskilt uppdrag med statstjänst, som föranlett
riksdagen att till behandling upptaga denna fråga, torde hänföra sig
dels därtill att leverantörer till krigsmaterielverket kunna tänkas ifrågakomma
såsom kunder i ingenjörsbyrån, vilket med hänsyn till generaldirektören
Ödeens intressegemenskap med byrån kunde vålla komplikationer, dels därtill
att sakkunniguppdraget kunde ta för stor del av tiden i anspråk till förfång
för statstjänsten.

Det faller sig givetvis svårt oell är ej heller lämpligt eller behövligt att i
ett fall som det föreliggande, då fråga är om en ämbetsmans enskilda förhållanden,
gå närmare in på detaljer i detta sammanhang. Allmänt anser jag mig
dock böra framhålla följande. Att en sådan förening av enskild verksamhet
med statstjänst, varom här är fråga, i undantagsfall medges, är oundvikligt,
och dylika fall ha också tidigare förekommit. Vissa statstjänster äro nämligen
av den art att de böra beklädas av personer med teknisk, industriell eller
merkantil erfarenhet, Det är ur statsnyttans synpunkt av den största vikt att
så sker. Sådana tjänster måste i viss utsträckning rekryteras bland näringslivets
män. Att dessa ibland icke vilja helt släppa sin kontakt med yrkesverksamheten
är förklarligt; bland annat måste de ha ett naturligt och starkt
intresse av att trygga, sina utkomstmöjligheter i händelse av statstjänstens
upphörande. När staten för viktiga befattningar har behov av att förvärva
kvalificerade yrkesmän, har staten följaktligen stundom att acceptera förhållanden
av här antydd art. Så har i det föreliggande fallet skett, och regeringen
bär sedermera icke funnit anledning till ändrat ställningstagande. Viel
den prövning regeringen ägnat frågan har icke kunnat påvisas, att någre
komplikationer eller olägenheter av den art som i det föregående angivits

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
uppkommit, och regleringen har därför icke funnit anledning föreligga att
företaga någon särskild åtgärd på grund av riksdagens anmälan.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr statsrådet
för svaret.

Vad beträffar den första frågan, så är det ur min synpunkt sett mycket
glädjande atthen utredning kommer till stånd — den är helt säkert mycket
välbehövlig. Ännu den första juli i år, efter ett års fredstid, sysselsatte nämligen
krigsmaterielverket 333 personer, däri ej inräknat 98 i lokalförvaltningarna
anställda. Jag saknar emellertid, då en utredning nu kommer till stånd,
anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla mig vid denna fråga.

Även vad den andra frågan beträffar har herr statsrådet lämnat ett svar,
som enligt min mening måste vara tillfredsställande. Emellertid gör kerr
statsrådet i detta sammanhang sak av en oöverensstämmelse, som enligt kans
uppfattning skulle ha förelegat i min verksamhet som ordförande i 1945 års
riksdagsrevision och som ledamot av statens sakrevision. Herr statsrådet säger
följande: »I detta sammanhang är det av intresse att konstatera, att ordföranden
för riksdagens revisorer, på vilkas tillskyndan riksdagen gjorde sitt
uttalande, såsom ledamot av statens sakrevision biträdde revisionens förslag
örn att de ifrågavarande arbetsuppgifterna skulle — på sätt som senare skedde
— uppdragas åt krigsmaterielverket samtidigt som han såsom en av riksdagens
revisorer understödde uttalandet att nya anskaffningsuppgifter icke skulle
överföras till verket. I dessa båda egenskaper fungerade då interpellanten.»

_ Tyvärr har det, för att statsrådet skulle kunna göra denna sammanställning
verkningsfull, varit nödvändigt att förvanska statsrevisorernas och riksdagens
uttalande. Detta uttalande innebar i denna del en uttrycklig hemställan,
att i avbidan på utredningens verkställande inga bestående anskaffningsuppgifter
måtte anförtros krigsmaterielverket. I sitt interpellationssvar har
herr statsrådet i detta sammanhang utelämnat ordet »bestående» för att därigenom
ge mig som interpellant skenet av att vara en person, som i den ena
situationen yrkar det ena och i den andra det andra utan reda och sammanhang.
I själva verket är sanningen den, att riksdagens revisorers utlåtande
formulerades just med hänsyn till den framställning, som man visste hade
kommit ifrån sakrevisionen. Därför infördes också ordet »bestående». Man
hade ingenting emot att åt krigsmaterielverket gåvos några övergående, rent
praktiska uppgifter, men man ville inte medverka till att uppgifterna permanentades
och att därmed också den misstänkta överdimensioneringen av verket
permanentades.

Vad sakrevisionen hemställde örn gällde inte heller uppgifter av bestående
art. Frågan kom upp i sakrevisionen i samband med krigsmaterielverkets
omhändertagande och distribution av en mängd materiel, som fanns hos krisförvaltningarna,
och sakrevisionen framhöll också uttryckligen i sitt uttalande,
att den ansåg att denna uppgift, och i samband därmed också upphandlingen,
borde överlämnas till krigsmaterielverket endast tills vidare och så
länge denna avveckling fortfor.

Även i frågan om teknisk materiel framhölls det mycket klart från sakrevisionen,
att frågan endast som ett provisorium kunde överlämnas till krigsmaterielverket.

= När jag upptagit dessa frågor, är det alltså i klar linje med den tankegång,
som både riksdagens revisorer och riksdagen givit uttryck åt, att bestående
nya uppdrag inte måtte uppdragas åt verket. Jag har inte heller
gjort gällande att så skulle lia skett — jag har satt de nya uppgifterna i

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Äng. omprövning av kr ig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
motsats emot att det hittills inte har vidtagits några åtgärder för att få en
utredning till stånd. Men jag måste säga, att när det från sakrevisionen så uttryckligt
har betonats, att dessa nya uppgifter finge betraktas som endast provisorier,
har det förvånat åtminstone mig att man har gått till utfärdande av
formliga författningar i saken, vilket åtminstone lätt kan ge det intrycket, att
man här stöde inför ett givande av mera varaktiga, nya uppgifter åt verket. Om
så inte är förhållandet — och det tycks ju framgå av herr statsrådets svar
på min interpellation, att dessa författningar endast äro högst provisoriska
och inte på något sätt avsedda att äga bestånd längre än vad som kan vara befogat
med hänsyn till de omständigheter varunder de tillkommit — då är jag
för min del i det hänseendet fullt tillfredsställd.

Vad så angår den tredje frågan vill jag inte, i varje fall inte om inte en
fortsatt diskussion ger anledning till det, heller uppehålla mig vid karaktären
av generaldirektör Ödeens biförtjänster. Att döma av tidigare företedda uppgifter
skulle ju dessa utgöra huvuddelen av hans inkomster, men härom skall
jag inte i detta sammanhang orda. Jag kan nämligen i många stycken gå
med på statsrådets argumentering för önskvärdheten av att knyta kvalificerade
män vid statliga chefsposter och för nödvändigheten av att i sådant syfte
också acceptera, att det möjliggöres för dem att erhålla inkomster, även mycket
väsentliga sådana, utanför statstjänsten. Huruvida detta resonemang är tilllämpligt
även i det föreliggande fallet, vill jag i detta sammanhang inte uppehålla
mig vid, då det ju är fråga örn ett principiellt ställningstagande. Det
är inte heller denna punkt anmärkningen avser, åtminstone inte från min sida.
Det som ur min synpunkt — och jag är viss örn att jag i det fallet har riksdagens
revisorer och väl också statsutskottet bakom mig — ställer denna fråga
i en särställning är någonting helt annat, nämligen den belysning, som fallet
har fått genom generaldirektören Ödeens förklaring inför statsrevisorerna, att
han ansåge det bolag, i vilket han har aktiemajoriteten, för vilket han står
som konsult och från vilket han har huvudparten av sin inkomst, måste vara
oförhindrat att mottaga konstruktionsuppdrag jämväl från leverantörer till
krigsmaterielverket. Det må så vara, att herr statsrådet meddelar att inga
komplikationer ha inträffat hittills ■— och det har heller inte påståtts —
men ett tillstånd som medför så stor fara för framtida komplikationer är
enligt min uppfattning så uppenbart oriktigt, att statsrådets ställningstagande
i denna fråga måste väcka min förvåning. Riksdagen har givit uttryck åt en
motsatt uppfattning, och jag skulle tro att det bakom denna uppfattning står
en klar och även allmän opinion. Motsättningarna i uppfattningen kunna ju
emellertid i annat sammanhang bli föremål för behandling inför vederbörligt
forum, och jag skall inte gå vidare in på den saken nu.

Jag vill dock slutligen tillägga, att .när jag har upptagit dessa frågor i
interpellationens form så har det varit därför, att jag som ordförande i löth
års statsrevision har ansett, att av statsrevisorerna enhälligt framställda, av
statsutskottet enhälligt godkända och av riksdagen också utan meningsskiljaktighet
antagna uttalanden äga en sådan betydelse, att de inte få under tystnad
avvisas.

Herr statsrådet Vongt: Herr talman! Vad beträffar punkten 2 var herr
Wistrand ännu mycket mera kortfattad än beträffande punkten 1, och i punkten
2 uppehöll lian sig endast vid frågan, huruvida det faktum, att han i egenskap
av sakrevisor hade skrivit en sak till Kungl. Majit och i egenskap av
statsrevisor en annan, hade bedömts rätt från min sida. Eftersom herr Wistrand
bär ett ögonblick stannade vid själva ordvalet, vill jag säga, att i herr
Wistrands interpellation ställes den frågan till mig, hur jag kunde vara med

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
på att ge krigsmaterielverket nya arbetsuppgifter efter det som riksdagens
revisorer hade sagt. Men riksdagens revisorer lia i själva verket använt uttrycket
»anskaffningsuppgifter», och det är också mycket tydligt angivet i
mitt interpellationssvar, att det var fråga om bestående anskaffningsuppgifter.
Jag har här försökt göra reda för att de uppgifter, som krigsmaterielverket
Ilar fått genom beslut som lia föredragits av finansministern, icke enligt regeringens
uppfattning kunna vara att betrakta som bestående anskaffningsuppgifter,
och i detta avseende ger mig ju herr Wistrand också rätt.

Att jag överhuvud taget berörde den dubbelroll, som jag nog ändå tycker
att herr Wistrand har spelat, beror på att han nu efteråt kommer och samman^
ställer riksdagens revisorers yttrande med regeringens beslut att ålägga krigsmaterielverket
uppgifter, vilka vi inte betrakta som bestående anskaffningsuppgifter.

Jag skall be att något utförligare få stanna vid frågan örn det uppdrag, som
generaldirektören Ödeen i krigsmaterielverket vid sidan av sin tjänst innehar
i egenskap av sakkunnig i den konsultationsbyrå, som hail själv har skapat.
Jag vill säga kammaren, att jag naturligtvis inte på något sätt har velat betrakta
riksdagens uttalande på denna punkt som mindre väl övervägt eller
överhuvud taget har velat ifrågasätta att detta är en sak som är värd att ägna
betydande uppmärksamhet. Jag bär emellertid icke kunnat komma till något
annat resultat än att den här saken icke kan föranleda något förslag — från
min sida i varje fall — om en ändring i elen ståndpunkt, som en tidigare
regering har intagit.

Frågan örn bisysslor av den bär arten bär ju tidigare varit föremål för riksdagens
granskning, och eftersom så bär varit fallet och, som jag förmodar,
den saken följaktligen tidigare bar givit anledning till en debatt i denna kammare,
skall jag be att få referera ett fall, som jag icke har kunnat underlåta
att beakta när det här gällt a.tt bedöma den bär ifrågavarande bisysslan.

Det gäller en person, som under tolv år var generaldirektör och chef för
byggnadsstyrelsen och vars innehav av en bisyssla föranledde uppmärksamhet
i riksdagen. Denne generaldirektör innehade vid tillträdandet av sin befattning
ett eget arkitektkontor, och hans arkitektpraktik var en av de mest omfattande
i landet. På hans kontor tjänstgjorde inte mindre än 27 arkitektbiträden.
Han bedrev, fastän i minskad omfattning, sin arkitektpraktik under
hela den tid då han var chef för byggnadsstyrelsen. Något formellt tillstånd
härtill synes, såvitt kunnat inhämtas från kommunikationsdepartementet, icke
ha meddelats av Kungl. Majit.

Förutom av generaldirektören bedrevs under denna tid privat arkitektpraktik
jämväl av åtskilliga andra befattningshavare i byggnadsstyrelsen.

I kungörelse den 6 juni 1925 angående utsträckt tillämpning av nvlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk stadgades beträffande byggnadsstyrelsen följande: »Med ordinarie
befattning må ej förenas enskilt arkitektuppdrag, som, vad angår chefen,
Kungl. Majit och, vad angår annani befattning, styrelsen finner inverka
Underligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.» Bestämmelsen tolkades av vederbörande
inom byggnadsstyrelsen såsom icke innebärande .skyldighet för befattningshavare
att hos Kungl. Majit respektive styrelsen från fall till fall
göra anmälan örn och inhämta medgivande till innehav av enskilda arkitektuppdrag.

Den här saken uppmärksammades emellertid av 1931 års riksdagsrevisorer,
vilka verkställde en undersökning i ämnet avseenide budgetåren 1929—31. Beträffande
den här nämnde generaldirektören inhämtades av revisorerna att han
under denna tid fullföljt tillhopa 17 privata arkitektuppdrag, vilka — med

Onsdagen deli 30 oktober 1946.

Nr 31.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Foris.)
undantag för vissa prisdomaruppgifter — utförts på hans arkitektkontor av
där anställda arkitekter och en ingenjör under hans överinseende.

Revisorerna uttalade, att de inte förbisågo att det även ur det allmännas
synpunkt kunde vara till fördel, att de hos byggnadsstyrelsen anställda arkitektutbildade
tjänstemännen i viss begränsad utsträckning bedrevo enskild
arkitektverksamhet, men de funno det med hänsyn till de privata uppdragens
antal och art nied fog kunna ifrågasättas, huruvida ej tjänstemännens enskilda
arkitektverksamhet vuxit ut till en omfattning som sträckte sig utöver
vad som ur statsintressets synpunkt kunde anses tillbörligt. Revisorerna slutade
med att säga, att den verkställda undersökningen syntes ha ådagalagt
behovet av att en verklig prövning av vederbörandes rätt att inneha enskilt
arkitektuppdrag ägde rum.

Ifrågavarande generaldirektör avgav en förklaring, vari han bland annat
meddelade att han hade åtagit sig den syssla, som han beklädde, efter underhandlingar
med dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Lubeck, och att han hade övervunnit sina tidigare, på ekonomiska förhållanden
grundade betänkligheter mot att acceptera befattningen sedan det framhållits,
att han jämsides med statstjänsten fortfarande kunde utöva enskild praktik i
viss utsträckning. När hans förordnande första gången utgick hade han betonat,
att han inte önskade ifrågakomma till förnyat förordnande för den händelse
betänkligheter förelåge med anledning av att han vid sidan av tjänsten
utövade privat verksamhet. Då han emellertid erhöll Kungl. Majits förordnande
som chef under ytterligare sex år — föredragande var ela statsrådet Borell
— betraktade han detta som ett godkännande från Kungl. Maj :ts sida av
de förhållanden, under vilka han dittills hade uppehållit befattningen.

Statsutskottet uttalade i anledning av vad revisorerna anfört, att utskottet
ställde sig synnerligen betänksamt inför de förhållanden, som hade uppdagats,
och utskottet ansåg att medgivande att inneha enskilt arkitektuppdrag borde
inhämtas i varje särskilt fall.

Ärendet föranledde från utskottets sida endast en omförmälan till riksdagen,
och riksdagen vidtog icke någon särskild åtgärd.

ÄVen 1934 års riksdagsrevisorer uppmärksammade dessa förhållanden inom
byggnadsstyrelsen, och de gåvo uttryck åt samma uppfattning som 1931 års
revisorer, men inte heller den gången ledde revisorernas uttalande till någon
riksdagens särskilda åtgärd.

Jag är övertygad örn att den, som vill forska i våra handlingar, skall finna,
att riksdagen inte bara den gången, utan också i åtskilliga andra fall har stannat
inför det här problemet, och jag skall för min del gärna medge, att det
iir ett problem som förtjänar beaktande. För min del vill jag uttala som en
rent principiell uppfattning, att tjänstemän och ämbetsmän — de må vara förtroendeämbetsmän
eller andra — inte böra ha sådana privata engagemang, att
deras omdöme i tjänsten kan påverkas därav, och jag skall gärna ansluta mig
till alla de renlärighetsideal, som herr Wistrand är villig att uppställa. Men
jag tror att man måste kräva, att de regler, som skola tillämpas, också genomdrivas
hänsynslöst, och detta måste ju innebära, att värjo ämbetsman eller
tjänsteman befrias inte bana från varje arbetsuppgift utanför tjänsten — och
dit måste man ju räkna exempelvis styrelseuppdrag i aktiebolag eller företag
av vilket slag det vara må — utan, såvitt jag förstår, också från varje äganderättsförhållande
av betydande storlek, som kan påverka hans ställningstagande.
Jag föreställer mig att man principiellt måste fråga sig: örn en enskild
tjänsteman eller ämbetsman bär en större förmögenhet, för då inte hans förvaltning
av den förmögenheten, dess placering i aktier eller sakvärden, till
eli: sådant beroende av förhållandena i samhället, att lian kan komma i kon -

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
flikt med sin plikt i tjänsten? Jag måste svara, att örn man uppställer den principen,
då är det mycket svårt att sätta en gräns, och man måste kräva principens
genomförande till botten. Jag tror att det är mycket svårt att göra det i
det samhälle som vi nu ha, där den enskilda äganderätten ju är erkänd och respekterad,
och jag tror, att örn herr Wistrand vill uppträda som renlevnadsman
på det här området får han lov att företaga en grundlig omvärdering av
hela sin hittillsvarande idealbildning.

Men dess bättre finns det en utväg ur de svårigheter jag här har antytt,
och det är att staten så omsorgsfullt som möjligt prövar den om jag så får säga
personliga förtroendefrågan. Det är ju så, att vi här i Sverige ha en ämbetsmannakår,
som anses vara så fri från varje benägenhet för yttre påverkan
som tänkas kan, och jag tror också jag kan säga att den svenske ämbetsmannens
moral står utom allt tvivel. Att tjänstemannen inte bara är obesticklig,
utan också sätter statens väl framför det enskilda intresset kan sålunda utan
tvekan tagas som själva utgångspunkten vid de avgöranden, som t. ex. regeringen
har att träffa.

Det befriar naturligtvis inte en ledamot av regeringen från skyldigheten
att vara vaksam. Jag vill försäkra herr Wistrand, att jag skall försöka att vara
det. Men när jag i enlighet med den anmodan, som riksdagen på hemställan
av 1945 års statsrevisorer gjort, företagit en prövning av det speciella fall,
som här diskuteras, har jag funnit — jag vill högt säga ut det — att det
inte finns ens skymten av anledning att misstänka något otillbörligt i det
arrangemang med s. k. tjänsteförening, som redan tidigare har godkänts. Jag
har inte funnit någonting som ger minsta anledning tro att vederbörande haft
för avsikt att sko sig eller att föreningen av sysslor skulle medföra, att
vederbörande mot sin vilja läte statsintresset träda tillbaka för hans egna intressen.

Herr Wistrand har dess; bättre inte heller velat låta påskina något sådant.
Han har velat se saken principiellt, men det hindrar inte att jag tycker mig
i viss mån kunna spåra en personligt riktad udd i den aktion som han har
fört i den här saken. Herr Wistande interpellation i kammaren åtföljdes ute
i landet av ett flertal artiklar i högerpressen av samma art som vid tidigare
aktioner gentemot krigsmaterielverket eller mot herr Ödeen personligen. Den
lilla personliga udden gör att jag inte vill låta detta tillfälle gå förbi utan
att tillfoga, att av resultatet av regeringens prövning av det föreliggande fallet
får utläsas ett fullt och orubbat förtroende för den ämbetsman som det
gäller.

Låt mig härefter stanna ett ögonblick vid den anmärkning som herr Wistrand
gjorde när han sade, att han mycket väl kan förstå de bevekelsegrunder,
tsom regeringen har haft, men att han ändå inte är tillfreds på grund av att
generaldirektör Ödeen förklarat, att hinder inte borde föreligga för den firma,
i vilken han är sakkunnig, att eventuellt åtaga sig uppdrag även från företag,
som tillhör krigsmaterielindustrien, och från vilket krigsmaterielverket
skulle kunna komma att beställa varor. Krigsmaterielverket är ju en inköpande
myndighet, som å försvarets vägnar beställer krigsmateriel från olika firmor.
Det kanske inte anses otillbörligt, herr talman, örn jag förlänger debatten något
genom att här återge det uttalande som generaldirektör Ödeen gjort. Det förhåller
sig så att han kallades till 1945 års riksdagsrevisorer, bland vilka herr
Wistrand satt sorn ordförande. Vid det tillfället fick han en fråga ställd till
sig av herr Wistrand, och det är svaret på den frågan som herr Wistrand
här har återgivit på det sättet, att generaldirektör Ödeen ''skulle ha sagt, att
firman var oförhindrad att mottaga uppdrag från krigsmaterielindustrien. Jag

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
skall be att få läsa upp vad som enligt generaldirektör Ödeen förekom vid
tillfället.

Generaldirektör Ödeen anför: »Vid detta tillfälle framställde revisorernas
ordförande till mig en fråga av ungefär följande lydelse; ‘Generaldirektören
Ilar ju en privat ingenjörsfirma?’ Till svar härpå yttrade jag, att ordföranden
med sin fråga torde avse den verksamhet, som bedrives under firma Ödeens
ingenjörsbyrå aktiebolag, i vilket bolag jag har aktiemajoriteten. Jag upplyste
samtidigt örn att jag anlitades som sakkunnig av detta bolag. Sedan ordföranden
frågat, huruvida jag ansåg detta vara lämpligt, svarade jag, att jag
icke tidigare haft^ anledning ifrågasätta detta, emedan jag förutsatte, att frågan
prövats av Kungl. Majit redan 1943, innan jag erhöll tillstånd att vara
sakkunnig i bolaget. Det syntes framgå av ordförandens nästa yttrande, att
han icke ägde kännedom om att jag innehade dylikt tillstånd. — På särskild
fråga av ordföranden rörande arten av bolagets uppdrag meddelade jag, att
dessa i huvudsak utgjordes av byggnadskonstruktionsuppdrag samt uppdrag
att projektera industrianläggningar. Denna min upplysning föranledde ordföranden
till frågan, huruvida bolaget hade uppdrag av det senare slaget jämväl
för sådan industri, som vore leverantör till krigsmaterielverket. Jag besvarade
frågan genom att hänvisa till att jag på grund av min ringa befattning
med bolaget icke omedelbart kunde lämna bestämt besked i detta avseende.
Emellertid erbjöd jag mig att, örn revisorerna så önskade, från bolaget
införskaffa uppgift härom, vilket dock av ordföranden icke ansågs erforderligt.
I stället tillfrågades jag av ordföranden, huruvida jag ansåge, att bolaget
borde åtaga, sig ett industriprojekteringsuppdrag från ett företag, som vore
leverantör till krigsmaterielverket. Härtill genmäle jag, att jag icke ansåge
det föreligga något hinder för bolaget att åtaga sig ett dylikt uppdrag. —
Denna min sålunda lämnade relation utgör, såvitt jag nu kan erinra mig, det
huvudsakliga innehållet av samtalet mellan revisorernas ordförande och mig
i förevarande avseende. Jag tillåter mig nu framhålla, att varje större industriföretag
i landet är eller kan — åtminstone i vissa situationer — tänkas bli
leverantör till krigsmaterielverket, att min befattning med bolagets verksamhet
— icke minst därför att tiden ej annat medger — är ytterst ringa och
såsom torde framgå av den av revisorerna refererade bolagsordningen och av
Kungl. Maj:ts likaledes av statsrevisorerna åberopade beslut helt inskränker
sig till att fungera såsom sakkunnig hos bolaget, samt att det antal uppdrag
bolaget erhållit från industrien i förhållande till antalet uppdrag från
andra företag och personer torde vara mycket ringa.»

Jag tror att jag kan sluta citatet där. För egen del vill jag tillägga följande.
Om en ämbetsman angripes för ett sådant arrangemang som det föreliggande
och han svarar genom att redogöra för det sakliga läget och vidare
tillägger:^ »Jag är en hederlig man och jag låter mig inte i min ämbetsutövning
påverka av det förhållandet att jag har en tjänst vid sidan av ämbetet»,
är det också mycket rimligt, att han säger att hans hederlighet sträcker
sig därhän, att örn bland kunderna hos det företag, där han är sakkunnig,
skulle förekomma en krigsmaterielfirma eller en firma som kan komma att
leverera krigsmateriel, skulle inte heller det kunna påverka honom. Jag finner
det fullt logiskt och konsekvent att generaldirektören intog den ståndpunkten.

För övrigt vill jag tillägga, att det väl ändå är en ohållbar uppfattning örn
arbetet inom ett av statens centrala verk att förmena, att chefen skulle på
grund av personliga intressen genomdriva beslut sorn inte vore sakligt berättigade.
Generaldirektörerna i våra verk äro inte några diktatorer, herr
Wistrand! Det går inte till på det sättet att generaldirektören och chefen

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1940.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
säger, att »nu skall vi göra upp det där på det viset» alldeles oavsett vad
som är sakligt motiverat. Utan det går till på ett helt annat sätt.

Jag ber örn ursäkt, herr talman, örn jag tagit kammarens tid i anspråk
med en alltför lång framställning i denna sak. Jag vill tillägga, att jag naturligtvis
endast med en viss motvilja har berört rent personliga förhållanden,
men efter de upprepade attackerna mot krigsmaterielverket och dess chef har
jag ansett det nödvändigt att något utförligare än som eljest varit befogat
framlägga mina synpunkter på saken. För övrigt har jag endast att avvakta
resultatet av herr Wistrands hotelse, att denna sak ytterligare skall behandlas
»inför vederbörligt forum».

Herr voll Heland: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets senaste
anförande vill jag endast framhålla en synpunkt på förhållandet mellan statsrevisionen
och generaldirektör Ödeen, även örn det väl egentligen är onödigt
att behandla frågan här i kammaren och det är möjligt att statsrevisionens dåvarande
ordförande kommer att ytterligare belysa förhållandet.

Jag kan försäkra, att statsrevisorerna förra året utan undantag blevo mycket
missbelåtna med anledning av svårigheterna att få begärda uppgifter av
generaldirektör Ödeen och över att dessa uppgifter voro så olika vid olika
tillfällen, att man till och med — vilket jag inte förr eller senare varit
med örn i statsrevisionen — vid generaldirektörens sista besök i revisionen
ansåg det nödvändigt att lia en stenograf vid sammanträdet.

Det synes mig också vara överflödigt att här debattera krigsmaterielverket,
eftersom ju statsrådet ämnar tillsätta en utredning berörande även detta
verk. Däremot förefaller det mig som örn frågan örn generaldirektör Ödeen
skulle vara värd att något ytterligare diskuteras1. Statsrådet förklarade, att
han alltid ville vara vaksam i sådana här frågor, och tilläde att man prövat
men inte kunnat finna anledning till någon åtgärd. Jag vill försäkra, att
med detta mitt lilla anförande vill jag inte rikta någon udd mot någon, utan
jag önskar endast få redogöra för min uppfattning i själva sakfrågan. Jag
måste förklara, att jag tycker att det är beklagligt örn, såsom man kunde tro
efter statsrådets första anförande, inom statsförvaltningen finnas flera ämbeten,
där intressena äro så sammankopplade som hos generadirektör Ödeen.
Herr Wistrand har ju redan klarlagt, att statsrevisorerna voro fullt eniga i
sin uppfattning, att det är olämpligt att en generaldirektör och chef för ett
upphandlande verk äger ett företag, som kan få ekonomisk vinning av uppdrag
från anbudsgivare till det upphandlande verket, och herr Wistrand framhöll
också att riksdagen delade denna statsrevisorernas uppfattning.

Ingen i debatten bär berört en sida av frågan, som gör att jag anser den
alldeles särskilt betänklig. Jag tycker att det är något i detta sammanhang
mycket viktigt, att krigsmaterielverket icke är underkastat upphandlingsförordningens
bestämmelser. Krigsmaterielverket kan alltså negligera inkomna
anbud och efter enskilda underhandlingar godta den leverantör som verket
anser lämpligast. En subjektiv uppfattning skulle alltså kunna göra sig gällande
— jag vill inte påstå att någon sådan uppfattning gjort sig gällande -—
och detta kan tyvärr föranleda mycket beklagliga insinuationer. Jag kan
härvid hänvisa till en artikel benämnd »Upphandlingsteknik eller utpressning»,
som var införd förra året i tidskriften Intendenturen.

Nu förklarar herr statsrådet, att det inte har varit några komplikationer,
men jag tycker att det är en mycket allvarlig komplikation, att man på grund
av generaldirektörens delade intressen och att upphandlingsförordningens bestämmelser
inte gälla för hans verk överhuvud taget kan föra fram insinuationer.
Jag är övertygad örn att statsrådet instämmer däri, att det är olyckligt

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr :)4.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. rut. (Forts.)
om statsmakterna föranleda, att allmänheten alldeles i onödan kan ''smutskasta
statliga institutioner, varigenom förtroendet för statens verk och tjänstemän
nödvändigtvis måste komma att minska.

_ Det är just därför som jag anser frågan allvarlig, och jag hoppas att regeringen
ånyo skall överväga den av statsrevisorerna väckta frågan och i samband
därmed pröva, om krigsmaterielverket alltjämt skall vara befriat från
att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser. För statens verk och
dess tjänstemän anser jag, herr talman, att det skulle vara mycket lyckligt
med en omprövning av frågan.

Herr JAllansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den fråga, som berördes i
senare delen av interpellationen, och det svar som herr statsrådet har givit
därpå — generaldirektör ödeens förhållande till sin firma ■—• var föremål för
en mycket ingående granskning i statsutskottet i anledning av statsrevisorernas
uttalande, innan utskottet avgav sitt utlåtande den 24 maj i år. Frågan
behandlades inte bara på vederbörande utskottsavdelning, utan utskottet i
dess helhet informerades och tog del av ärendet. Efter denna ingående granskning
uttalade utskottet: »Enligt vad utskottet inhämtat har Ödeens inkomst av
annan verksamhet än statstjänst under senare år uppgått till så stora belopp,
att det enligt utskottets mening kan ifrågasättas, huruvida icke deras förvärvande
måste ha inkräktat på hans verksamhet inom krigsmaterielverket.»
Yi hade nämligen införskaffat uppgifter från vederbörande taxeringsmyndigheter,
och av dessa uppgifter framgick, att hans inkomster, sedan lönen från
krigsmaterielverket avdragits, avsevärt stigit just vid den tidpunkt, då han
tillträdde tjänsten vid krigsmaterielverket.

Utskottet fann det också anmärkningsvärt, att generaldirektör Ödeen ansett
sig kunna utnyttja det av Kungl. Majit lämnade tillståndet att åtaga sig
uppdrag av här avsedd art i den omfattning som skett, och tilläde: »Såsom särskilt
betänkligt synes den av Ödeen för revisorerna tillkännagivna ståndpunkten
böra karakteriseras, att det bolag, i vilket Ödeen äger aktiemajoriteten
och från vilket en betydande del av hans inkomst härflyter, kan anses
vara oförhindrat mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag jämväl från krigsmaterielverkets
leverantörer.»

Utskottet fann med anledning härav att frågan örn tillstånd för generaldirektör
Ödeen att åtaga sig uppdrag vid sidan av sin statstjänst borde upptagas
till förnyad prövning. Vi voro inom utskottet ense om dessa uttalanden,
och riksdagen har i sin skrivelse till Kungl. Majit givit uttryck åt samma
mening.

Nu säger statsrådet att generaldirektör Ödeen icke längre fungerar såsom
styrelse för sin egen firma. Men samtidigt har statsrådet i sitt svar medgivit,
att Ödeen har kvar intressegemenskapen med byrån, i vilken han alltjämt äger
aktiemajoriteten.

Till försvar för sin ståndpunkt har statsrådet gått tillbaka mångå år i tiden
och letat fram ett fall, där dåvarande chefen för byggnadsstyrelsen hade ett
arkitektkontor vid sidan av sin tjänst. Eftersom jag såsom ledamot av statsutskottet
starkt kritiserat även det förhållandet, vill jag säga att kritiken till
slut ledde till en ändring i chefskapet för byggnadsstyrelsen. Kritiken i statsutskottet
väcktes någon tid efter utvidgningen av länsarkitektkontorsorganisationen,
varigenom frågan kom i ett mera komplicerat läge. Frågan togs upp
inte endast en gång utan under ett par år i statsutskottet och föranledde starkt
kritiska uttalanden, vilka också statsrådet redovisat i sitt anförande.

Genom att i detta sammanhang åberopa detta gamla fall, där kritiken till

Nr 84.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
slut föranledde en ändring, tycker jag statsrådet har intagit en mycket svag
ståndpunkt.

Herr statsrådet har i sitt senare anförande förklarat, att de problem, som
man rör sig kring, äro förtjänta av uppmärksamhet. Det torde vi väl alla vara
ense örn. Herr statsrådet har givit en del exempel på möjliga konflikter hos
statstjänstemän på grund av intressen i enskilda företag och har bland annat
påpekat, att en statstjänsteman kan vara aktieägare i ett företag och på den
grund bli misstänkt för att ha intressen som icke äro väl förenliga med tjänsten.
Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på att här är det frågan örn
en man som äger den firma, i vilken han är intresserad. Han innehar hela
aktiemajoriteten, och det var samma förhållande som föranledde kritiken mot
den förutvarande chefen för byggnadsstyrelsen.

Jag kail inte finna annat än att det svar, som herr statsrådet har lämnat i
denna del av sitt interpellationssvar, inte kan anses tillfredsställande. Man
måste väl ändå pröva själva arten och graden av den intressegemenskap som
föreligger.

När herr statsrådet i sitt svar på den andra frågan i interpellationen in-1
gick på en på förhand skriftligen avfattad, personlig polemik mot interpellanten,
kan jag inte underlåta att säga, att detta är någonting som åtminstone jag
aldrig tidigare har hört förekomma i interpellationssvar från statsrådsbänken.
Jag kan inte finna annat än att sådana former för interpellationssvar skulle
komma att verka mycket irriterande och åtskilligt störande, och jag skulle finna
det betänkligt örn det upprepas i fortsättningen.

Herr Wetter: Herr talman! Den, som arbetar eller har arbetat inom försvarets
förvaltningsorganisation, kan nog inte komma ifrån — även örn man
då och då kanske anlägger vissa subjektiva synpunkter — att här föreligger
en mycket stor överorganisation. När kriget började måste de små förvaltningsorganisationer,
som försvaret hade till sitt förfogande, givetvis hastigt förstärkas
med kompetent personal. Men denna tillfälliga förstärkning bär permanentats
i och med tillkomsten av nya stora ämbetsverk. Det är faktiskt numera.
ytterligt svårt för det ena ämbetsverket att veta vad det. kan göra utan
att trampa det andra ämbetsverket på tårna, och på det sättet kan det icke
bli någon arbetsro och icke heller någon möjlighet att verkligen prestera ett
produktivt arbete.

Jag vill därför, herr talman, såsom min uppfattning säga att det både för
skattebetalarna och för dem, som arbeta inom försvarets förvaltning, är synnerligen
tacknämligt om den utredning, som herr statsrådet nu har utlovat,
verkligen snart kommer i gång, och jag hoppas att den skall utföra sitt arbete
fort och effektivt.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall be att få instämma med herrar
Wistrand och von Heland. Jag kan till fullo vitsorda deras skildringar av
vad som förekom i statsrevisionen. Vi förde i den avdelning, som bade hand
om saken, så pass många och långvariga samtal med herr Ödeen, att jag tycker
att det inte kan lämnas några ytterligare upplysningar från det hållet utöver
dem, som vi lyckades plocka fram.

Jag är glad för att herr statsrådet ser till att saken blir utredd, och jag
skulle anse det vara önskvärt örn riksdagen, som ju många gånger bär ventilerat
sådana här frågor, finge en klar rågång uppdragen. Det finns ju fler
generaldirektörer än chefen för krigsmaterielverket, och jag undrar vad riksdagens
ledamöter skulle säga, örn till exempel chefen för patentverket bade en

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Ang. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
egen konsultationsbyrå med uppgift att lämna goda råd till sådana som måste
anlita hans verk för att komma ett steg framåt.

Det finns för visso i detta sammanhang åtskilligt att säga, som skulle kunna
adresseras till statsrådet Vougt, men jag önskar inte förlänga debatten.
Jag vill bara tillägga att det är roligt att höra att det finns bisysslor som, i
trots av att arbetet tycks vara så ringa, äro så lönande som den, som har kunnat
kombineras med här ifrågavarande befattning. Vore det lika väl ordnat för
alla, för både generaldirektörer och landshövdingar och andra, inte minst för
statsråden själva, så kunde vi ju skatta oss ganska lyckliga.

Jag ber, herr talman, att få uttala min förhoppning att den utredning, som
herr statsrådet har utlovat, skall bli både grundlig och tillfredsställande och
att riksdagen, om inte förr så när den ligger klar, skall få tillfälle att taga definitiv
ståndpunkt.

Herr Wistrand: Herr talman! Statsrådets svar på min interpellation har
redan tillräckligt belysts vid dagens sammanträde, och när jag begärde ordet
var det därför att herr statsrådet ville sätta sin alldeles speciella lilla udd —
för att använda hans eget uttryck — på detta och ville ge det sken av atti
vara något slags perfid högerintrig, som han väl menade det vara med hänsyn
till uttalanden i högerpressen angående denna sak sedan interpellationen var
framställd.

Jag vill på det bestämdaste avvisa detta försök till färgläggning av saken.
Hela denna fråga har inom statsrevisionen behandlats under inbördes fullt
och öppet samförstånd och utan någon som helst hänsyn till partiställning. Vad
som skrives i högertidningarna ute i landsorten kan jag inte kontrollera —-jag har inte, kanske i motsats till herr Vougt, så stora möjligheter att åstadkomma
tidningsartiklar genom att dra i ett snöre, örn jag så får uttrycka mig.
Å andra sidan ligger det ju ganska nära till hands för högertidningarna att
särskilt observera, när en högerman framträder här i riksdagen.

Men försök att lägga en annan synpunkt på detta, herr statsråd! Det har
ingenting med partisynpunkter att göra, utan det har en helt annan innebörd.

Jag vill också understryka vad som redan är sagt på annat håll, nämligen
att denna jämförelse med dåvarande generaldirektören Tengbom — jag minns
inte örn hans namn är nämnt eller inte, men det var ju honom det gällde —
i detta sammanhang inte har någon eller i varje fall mycket liten relevans. Här
gäller det ett upphandlande verk och huruvida chefsställningen i detta verk
kan förenas med en rörelse, som har till syfte att betjäna allmänheten, däribland
just det verkets leverantörer, vilka vederbörande själv uppger sig icke
vilja avstå ifrån som eventuella uppdragsgivare. Det har mig veterligt inte
förekommit några komplikationer på grund av detta förhållande. Jag har
icke heller velat påstå något annat. Men även om så är fallet, skapar man här
ett prejudikat, och jag undrar örn det kan1 vara rätt att ordna förhållandena
så att de kunna inleda en ämbetsman i frestelser, låt vara att det mycket väl
kan hända att statsrådet Vougt har rätt i sin personliga uppskattning av generaldirektör
Ödeen. Och jag skulle vilja tillägga: är det verkligen rätt att en
hög statstjänsteman på en mycket ömtålig post har en sådan bisyssla att
han kan bli föremål för misstankar, även örn de i vissa fall kanske äro fullkomligt
ogrundade? Det finns ställningar, där man icke ens får utsätta sig
för möjligheten att kunna bli misstänkt.

Första kammarens protokoll 10^0. Nr Sh.

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)

Herr Forslund: Herr talman! Jag skall inte blanda mig i diskussionen i
annan mån än att jag vill återföra den till den principiella frågan örn förenande
av enskild verksamhet med statstjänst.

Jag vill understryka vad som många gånger förr har kommit till uttryck
här i riksdagen, nämligen att man måste hålla hårt på regeln att en i statens
tjänst anställd person, framför allt en person i ledande ställning, måste stå
fri och obunden av enskild verksamhet. Det får icke förekomma engagemang
av något slag, som skulle kunna ge anledning till misstankar örn att inte allt
sker så som det borde. Jag sätter utomordentligt stort värde på vår ämbetsmannakår,
som har visat sig alltigenom bestå av synnerligen präktiga människor,
och jag tror att det är också i dess eget intresse att den gamla regel
upprätthålles, som riksdagen så många gånger har understrukit.

Jag måste säga, att jag i senare delen av det upplästa svaret nästan tyckte
mig märka något som tydje på att man i någon mån är i färd med att sudda
ut gränserna härvidlag. Är detta mitt intryck riktigt, så vill jag säga att riksdagen
enligt min mening bör mycket noggrant observera utvecklingen och se
till att det inte på något som helst sätt blir en utveckling i strid mot den av
riksdagen så ofta tidigare intagna ståndpunkten.

Jag har i min verksamhet mött verkschefer i detta land, sorn ha känt det
såsom en oskriven lag att icke på något som helst sätt vara engagerade på
annat håll än i det verk de skulle tjäna, och jag måste säga att jag förvånar
mig över att det finns verkschefer, som inte intaga samma ståndpunkt.

Jag vill också passa på tillfället att uttala min förvåning över att det
mångsyssleri, som vi ibland bruka tala om, fortfarande kan få sprida sig i
den omfattning som sker. Jag undantar i detta fall inte våra landshövdingar.
Även de äro ämbetsmän av hög rang och böra därför stå fria. Jag blev onekligen
litet förvånad, när jag någon dag efter riksdagens senaste diskussion i
det speciella fall, som här är i fråga, fick läsa i tidningen att samme generaldirektör
blivit utsedd att vara revisor för det stora trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.
Uppdraget var kanske givet innan vi här i riksdagen klandrade
detta mångsyssleri, men det var i alla fall inte något tecken på en förändring.

o Vad jag i detta sammanhang vill understryka, herr talman, är att man
får se till att ämbetsmännen erhålla en sådan lön att de kunna trivas i vårt
statsverk och vara befriade från enskilda engagemang av olika slag.

På mig verkar det litet löjligt när det talas örn att den, som helt äger ett
bolag, är »konsulent» i företaget. Det är, måste jag säga, ett ganska egendomligt
uttryckssätt.

För övrigt har jag ingenting att tillägga i den diskussion, som i sakfrågan
har förts mellan statsrådet och interpellanten. Jag har velat markera en rent
principiell ståndpunkt. Och när nu regeringen skall föranstalta om en översyn
vill jag för min del rekommendera, att det göres till ett rättesnöre för utredningsmännen
att söka finna andra former för kompensationen, örn en sådan
nu är ofrånkomlig. Skall det behövas någon kompensation för ämbetsmän, då
får man lov att skapa den på annat sätt än genom att tillåta enskilda engagemang.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag vill försäkra den siste ärade talaren
att jag helt omfattar det ideal, som han här uppställer. Det är i högsta grad
önskvärt att man har tjänstemän och ämbetsmän, som stå i alla avseenden fria
och obundna. Men jag letar fortfarande efter en vägledning för att kunna förverkliga
den principen i den mån det gäller mitt ämbetsområde. Borde inte
konstitutionsutskottet eller statsrevisorerna eller någon annan av de auktori -

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Ang. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
teter, som riksdagen själv inrymmer, söka att få fram några regler, som man
skulle kunna gå efter, i stället för att syssla med de individuella fallen?

Hur svårt problemet är skall jag nu försöka belysa genom att ta upp en av
de anmärkningar, som framfördes av herr Sandén, en av ledamöterna i 1945
års statsrevision. Han sade att det är bra märkligt, att det kan finnas så lönande
bisysslor som i detta fall, och han syftade följaktligen på det förhållandet
att generaldirektören Ödeen är sakkunnig konsulent inom det företag, Som
han själv har skapat. Därtill skall jag be att få anföra, vad generaldirektören
Ödeen i en promemoria av den 7 oktober 1946 säger i denna punkt. Han framhåller,
att han mycket väl kunde ha kringgått varje som helst möjlighet att
göra anmärkningar mot honom genom att ha lämnat styrelsen i det bolag, som
han själv ägde. örn han icke hade stått såsom sakkunnig i bolaget, kunde ingen
människa ha förmenat honom att ta inkomster av sina aktier i bolaget. Eftersom
hans sakkunniguppdrag, såsom han själv har angivit, begränsar sig till rådgivning
under ett fåtal dagar örn året, är hans inkomst snarast att betrakta såsom
en inkomst av kapital, örn läget sedan han inträtt som generaldirektör anför
han följande:

»Jag ansåg mig därför ej kunna helt lämna firman utan hemställde den 5
maj 1944 örn Kungl. Maj:ts medgivande att vara sakkunnig hos firman, vilket
också bifölls. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att denna min framställning
ej föranleddes av ekonomiska skäl, då jag ju såsom huvudaktieägare
självklart kunde betinga mig den reveny av företaget, som jag fann lämplig
och som rörelsen medgav, och vidare att jag med hänsyn till att bolaget, som
avsetts vara familjebolag med mig såsom i realiteten ende ägare, vid övertagandet
av rörelsen ej erlade någon ersättning till mig för de i förhållande till
firmans omslutning betydande tillgångar, som förefunnes i form av goodwill
och dolda reserver, bland annat upparbetade men ej fakturerade uppdrag. Måhända
bör därtill även påpekas, att, ehuru motsatsen torde himna utläsas ur
statsrevisorernas uttalanden, någon inskränkning i rätten för mig att äga aktiemajoritet
i bolag och därav erhålla inkomster ej grundlagsenligt torde förefinnas,
lika litet som jag kan göras ansvarig för ett dylikt bolags åtgärder,
bland annat i fråga om valet av kunder.»

Vad jag nu har att hålla mig till är två omständigheter. Förhållandena äro
i detta särskilda fall uppenbarligen ordnade på ett sätt, som kan vara ägnat
att väcka uppmärksamhet, men vederbörande har själv betraktat det såsom en
hederssak att icke försöka dölja det faktum, att han står i ett visst förhållande
till en firma, som han själv har upparbetat. Han säger också, att örn han
skall lämna statstjänsten, måhända på grund av den kampanj som föres emot
honom, så vill han trygga sina utkomstmöjligheter i framtiden. Jag har mycket
svårt att se, hur jag från detta fall skulle kunna komma fram till någon
principiell tolkning, som jag här skulle kunna. ange. Detta är det ena. Det
andra gäller den rent personliga prövningen av saken: det finns icke någon
anledning att misstänka att icke den verkschef, som det här är fråga örn, helt
och fullt motsvarar det förtroende, Som har visats honom i första hand av den
regering som lämnade honom tillstånd att inneha detta sakkunniguppdrag. Jag
vill i den punkten tillägga att jag sålunda icke ser mig lia någon möjlighet att
uppdraga den klara rågång, som herr Sandén efterlyste.

När riksdagens revisorer av år 1945 upptogo frågan om krigsmaterielverket,
hade i pressen och annorstädes framställts en hel del anmärkningar mot detta
verk. Med anledning av dessa anmärkningar begärde chefen för krigsmaterielverket,
generaldirektör Ödeen, i oktober 1945 hos mig att en undersökning beträffande
dessa anmärkningar skulle verkställas. Detta föranledde mig att uppdraga
åt sakrevisionen att verkställa den begärda utredningen angående, som

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter ni. m. (Forts.)
det hette, vissa förhållanden i samband med anskaffningen genom krigsmaterielverkets
försorg av krigsmateriel för armémyndighets räkning. Sakrevisionen
uppdrog i sin tur åt f. d. generaldirektören Granholm att verkställa denna
utredning, och generaldirektör Granholm har nyligen insänt resultatet av sin
utredning till sakrevisionen. Sakrevisionen har vidarebefordrat denna utredning
jämte ett antal hemligstämplade bilagor till försvarsdepartementet, och jag har
glädjen att också i detta avseende ha herr Wistrand som medbrottsling, så till
vida sorn herr Wistrand i sakrevisionen, utan att anmäla något missnöje över
utredningens resultat, har varit med örn att denna utredning vidarebefordrades
till försvarsdepartementet. Jag drar nu inte alls upp detta för att söka sak med
herr Wistrand, utan jag är tvärt örn mycket tacksam för att det inte råder någon
meningsskiljaktighet i den punkten. Jag skall givetvis icke trötta kammaren
med att citera vad som har siagts i denna utredning, men örn någon önskar
få upplysningar, är jag beredd att lämna dem. I praktiskt taget alla punkter
faller utredningsmannens omdöme ungefär på det sättet, att man med hänsyn
till de svårigheter som ha förelegat för krigsmiaterielverket, som var ett nytt
verk och som arbetade under svårartade förhållanden, måste säga att verket
har klarat sin uppgift förhållandevis väl. Jag tror att det kan vara värt att
anteckna till riksdagens protokoll, att en väsentlig del av de ouppklarade anmärkningar,
som voro underlag för missnöjet med krigsmaterielverket och
generaldirektör Ödeen från 1945 års statsrevisorers sida, nu ha blivit klarlagda.

Vad herr von Heland yttrade beträffande det faktum, att krigsmaterielverket
har befriats från skyldigheten att följa upphandlingsförordningen, är riktigt.
Samma sak gäller också beträffande en del andra- statens verk. Detta
upphävande av skyldigheten att följa upphandlingsförordningen har föranlett
kritik. Men varifrån har den kritiken kommit? Jo, den har kommit från industrien,
Som anser att krigsmaterielverket använder sin frihet från skyldigheten
att följa upphandlingsförordningen till att presséa ned industriens priser.
Däremot känner jag icke till att det någonsin har antytts, att friheten från att
följa upphandlingsförordningen skulle kunna göra det möjligt för verket att
gå i den andra riktningen, d. v. s. att betala en leverantör högre priser än som
skulle vara nödvändigt. Beskyllningen mot krigsmaterielverket har ju tvärt
örn varit, att verket har arbetat för hårt i prispressande riktning.

Låt mig i det sammanhanget till slut säga några ord med anledning av
det anförande, som nyss hölls från göteborgsbänken av herr Wetter. Jag är
väl medveten om att en av anledningarna till att krigsmaterielverket kommit
i så hårt blåsväder är, att det finns två mycket mäktiga betydelsefulla parter
som haft anledning till missnöje med krigsmaterielverkets existens. Den
ena av dessa är industrien. Såsom jag nyss nämnde ha de industrier, som
träffa överenskommelser med krigsmaterielverket, ofta känt sig stå inför en
prispressning, och det är klart att detta inte kan framkalla någon särskild
tillfredsställelse inom industrien. Följaktligen utgår en hel del av det missnöje,
som krigsmaterielverket har varit utsatt för, otvivelaktigt från de stora
industrier som under kriget haft med tillverkningen av krigsmateriel att göra.
Den andra part, från vilken starkt missnöje med krigsmaterielverket har
gjort sig gällande, är de militära förvaltningarna. Dessa skötte tidigare var
för sig den uppgift, som krigsmaterielverket har fått sig anvisad. Arméförvaltningen
köpte ammunition, marinförvaltningen köpte ammunition, flygförvaltningen
köpte ammunition och en hel del andra militära organ köpte
kanske också ammunition eller vapen och annan krigsmateriel. Krigsmaterielverket
tillkom för att centralisera denna upphandling. En icke oväsentlig
arbetsuppgift bröts alltså ut från de militära förvaltningarna, och det är
mänskligt- örn man där känner missnöje med detta.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)

Ja g omnämnde nyss den utredning-, som på sakrevisionens uppdrag- har
verkställts av f. d. generaldirektören Granholm. Den utredningen gäller i
mycket hög grad kritik, som på sakrevisionens uppmaning har framställts mot
krigsmaterielverket av arméförvaltningens bägge avdelningar, intendenturavdelningen
och tygavdelningen. Det är mycket lätt att spåra, vilken stark friktion
som efter krigsmaterielverkets tillkomst har förekommit mellan detta verk
och den nyss nämnda förvaltningsgrenen. Krigsmaterielverket har sålunda
kommit att stå i korsdraget mellan missnöjet från dessa båda håll, och det
förklarar mycket av det rabalder, som under lång tid har förekommit kring
krigsmaterielverket. Örn därtill fogas, att krigsmaterielverkets chef ingalunda
är stöpt i samma form, inte heller politiskt, som våra generaldirektörer i allmänhet,
så är detta kanske också någonting som kan bidraga till att förklara
den kritik, som vi under sista året ha hört så mydket om.

_ Därmed har jag naturligtvis inte velat säga, herr talman, att det inte funnits
saklig anledning till kritik i vissa avseenden.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Här herr statsrådet nu drar fram ännu ett yttrande av sakrevisionen, vill
jag erinra om att riksdagens revisorer uttryckligen i sin berättelse meddelat
att just denna fråga, som låg under sakrevisionens behandling, icke av dem
upptagits till bedömande. Vad det kan vara för slags polemik att draga upp
denna sak efter ett så tydligt och klart avståndstagande från statsrevisorernas
sida förstår inte jag. Även om herr statsrådet i huvudsak riktigt återgivit
innehållet i generaldirektör Granholms utlåtande, kvarstår f. ö. dock även
i detta utlåtande en del anmärkningar mot verket.

Herr statsrådet säger att det är militärerna och industrien som äro källan
till klandret mot krigsmaterielverket. Jag vet inte örn så är fallet, men det
är ju möjligt. Vi ha ju i varje fall handlat på självsyn inom statsrevisionen.
Jag tror också att en så självständig man som överbefälhavaren förvärvat
sin ståndpunkt i denna sak, som är densamma som statsrevisionens, på grund
av en personlig uppfattning. Vad vi emellertid märkte när vi började vår
revision inom krigsmaterielverket var en fullkomlig revisionsskräck, som tog
sig uttryck på alla möjliga sätt, bland annat däri att vi fingo gå den ytterligt
ovanliga vägen att begära Kungl. Maj :ts åläggande för verket att ställa
sina handlingar till förfogande för att vi överhuvud taget skulle få några
papper på bordet. Och detta i andra sammanhang fullkomligt okända motstånd
fortsatte, inte hela tiden, men så länge, att statsrevisionen avsevärt hindrades
i sitt arbete.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det råder väl
ingen tvekan örn att den opinion, som här kommit till uttryck, hos åtminstone
vissa av talesmännen bottnar i en mycket bestämd vilja att slå vakt örn de
svenska ämbetsmännens frihet från ovidkommande intressen, om de svenska
ämbetsmännens dbesticklighet och dylika ting. Jag tror att det är värdefullt
att denna opinionsyttring gjort sig hörd i den svenska riksdagen. På den
punkten föreligger det icke några meningsskiljaktigheter mellan regeringen
— rättare sagt samlingsregeringen, ty det är ju dess åtgärder som kritiserats
och inte den sittande regeringens — och dem som klandrat den företagna
åtgärden.

M(en vad gäller då saken? Jo, en regering, alltså den ''samlingsregering som
satt vid denna tidpunkt, har velat lia en skicklig och i det praktiska livets
värv förfaren man som ledare för det stora krigsmaterielverket, vars skötsel

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1940.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
var i så hög grad utslagsgivande för användningen av manga miljoner av
Skattebetalarnas pengar. Det var ganska naturligt att regeringen vände sig
till en representant för det praktiska livet, och det var också ganska naturligt
att kretsen av kandidater till posten var snäv. Man hittade en person,
som man trodde var skickad för detta uppdrag och som sedermera också enligt
samstämmiga yttranden har lyckats, herr talman! Det har icke framkommit
någon kritik som stått sig mot det sätt på vilket han skött sin sak, utan
tvärtom har det sagts att han besparat oss mycket betydande utgifter. Denne
man från det praktiska livet hade arbetat upp en stor konstruktionsfirma —
han ägde praktiskt taget alla aktierna i denna firma — och det är väl ändå
en ganska underlig tanke att man skulle säga till honom, att örn han går
över i statens tjänst måste han göra sig av med den förmögenhet han placerat
i den firma, som han äger och själv har skapat. Det är möjligt att den
då sittande regeringen borde ha ställt honom inför detta val, men det är i
så fall ett misstag som skedde då. Det som sedermera kritiken hängt upp
sig på rör ju en rent formell angelägenhet, ty huvudparten av hans inkomster
härflyter från detta aktieinnehav, vilket han inte dolde att han ämnade behålla
i fortsättningen. För att undanröja skymten av varje misstanke att han
försökt att på något sätt smussla har han av Kungl. Maj :t begärt tillstånd
att få inneha konsulentbefattningen i sin egen firma. Han hade uppenbarligen
inte behövt begära detta tillstånd. Det är riktigt som han säger, att han kunde
ha tillgodogjort sig inkomsten av firman ändå, såsom inkomst av aktieinnehavet,
och jag undrar hur man i så fall skulle ha kommit åt affären.

Frågan gäller alltså: handlade regeringen riktigt när den vände sig till
en det praktiska livets man, som var innehavare av en konstruktionsfirma,
utan att samtidigt säga till honom att han inte fick lia sin förmögenhet
placerad i sin egen firma? Försvarsministern har alldeles rätt när han säger,
att man inte kommer långt med principiella deklarationer, örn man inte samtidigt
ger en anvisning örn hur denna intressekonflikt, som ju är obestridlig,
skall kunna lösas, men det ha de ärade talesmännen för den kritik som här
framförts inte på något som helst sätt givit.

Jag vill sluta med att understryka vad jag sade i början av mitt anförande.
Det är ett stort och viktigt problem, som bär förts på tal, och jag kan inte
finna annat än att det är glädjande att opinionen inom den svenska riksdagen
är så känslig på denna punkt. Det är för den skull självklart att regeringen
med största uppmärksamhet måste följa överhuvud taget allt som kan tänkas
ge anledning till misstanke i fall som dessa.

Herr Herlitz: Herr talman! Örn det ärende, som nu närmast är i fråga,
har jag ingen som helst kännedom, och jag ber att vad jag Säger inte fattas
direkt eller indirekt såsom något uttalande därom. Vad som uppkallat mig är
försvarsministerns intressanta utläggningar rörande problemet örn möjligheten
att lösa den intressekonflikt mellan enskilda och allmänna intressen, som vi
stå inför.

Herr statsrådet gjorde en del spirituella erinringar om allsköns intressekollisioner
som kunna förekomma. Han antydde till och med att i detta samhälle,
som är så funtat att vi fortfarande erkänna den privata äganderätten,
skulle egentligen alla som äro ägare av egendom på ungefär samma skäl som
innehavaren av en konstruktionsfirma vara utestängda från statstjänsten. Jag
skulle naturligtvis kunna bidraga med reflexioner av samma art och dra fram
en hel del kategorier av människor, som åtnjuta statens stöd i varjehanda olika
hänseenden och som av samma anledning skulle vara diskvalificerade. Dylika
resonemang, som peka på alltings relativitet, äro ju välkända från varje till -

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
fälle då man gör ett försök att komma till rätta med förhållanden av denna
art. Man pekar på gränsfallen, man pekar på svårigheterna att dra några bestämda
linjer, och så säger man att det hela får väl vara — man suddar ut
gränserna, som någon sade här i debatten, och man kommer till det resultatet
som herr statsrådet gjorde, att vi inte ha någon annan råd än att det hela
får bli en förtroendesak. Regeringen får bedöma varje särskilt fall.

Gentemot detta känner jag ett behov att mycket starkt få understryka angelägenheten
av att man på detta ömtåliga område gör vad som göras kan för
att uppställa bestämda regler och bestämda principer. Det är en strävan som
har drivits sedan gammalt i detta samhälle och som tagit sig uttryck i vår rättegångsbalk,
i våra välkända strama och sträva jävsregler för domare och
ämbetsmän, och som vidare tagit sig uttryck i ett reglementerande vid många
tillfällen av statstjänstemannens bisysslor. Inte minst i riksdagen har man varit
intresserad av detta. Man har uppställt dessa regler i fullt medvetande örn
att de i de enskilda fallen komma att verka för strängt och drabba personer
om vilkas hederlighet man är fullkomligt övertygad. Man vet kanske att en
domare, som träder ifrån domarsätet på grund av jäv, skulle ha dömt rättfärdigt
örn han icke gjort det, men vi tillämpa dessa regler därför att, som herr
von Heland uttryckte det, allmänheten icke skall kunna smutskasta ämbetsmännen.
Man vill med andra ord ha det allmänna förtroendet för dem upprätthållet.

Jag vill anknyta till ännu en synpunkt, som herr von Heland berörde och
som jag tycker var av värde. Upplysningen om att krigsmaterielverket är befriat
från att följa upphandlingsförordningens regler är av stor betydelse. Jag
skall inte diskutera denna fråga i övrigt, men bara understryka att tjänstemännen
hos detta verk alltså äro frigjorda från vissa av de band som eljest
binda ämbetsmän. Den satsen tror jag man kan uppställa, att ju friare en ämbetsman
står i sina avgöranden, desto angelägnare är det att vi ha jävsregler
och regler örn bisysslor och allt vad därmed hänger samman.

Det är en företeelse, som vi möta på alla livets områden, att man vädjar till
oss att inte sätta vår lit till generella regler, som det är så svårt att iakttaga,
utan lita på att regeringen i de särskilda fallen ändå träffar de förnuftiga och
de riktiga avgörandena. Ett dylikt betraktelsesätt har jag reagerat mot i andra
sammanhang och jag reagerar mot det här. Laglighet är bättre än laga efter
läglighet!

Herr von Heland: Herr talman! Det är mycket egendomligt att de som
tillhörde statsrevisionen i det aktuella fallet ha en så väsentligt olika uppfattning
mot regeringens ledamöter. Jag kan varken gilla statsministerns uppfattning
eller historieskrivning i denna fråga. Jag var från början kritiskt inställd
mot krigsmaterielverket, och jag får säga att jag därför förra året lade
ned ett mycket intresserat arbete på att studera alla akter som rörde detta verk.

Hans excellens herr statsministern sade bland annat, att det gällde att få en
verkligt skicklig karl på posten som chef för detta verk och att man också
fått en man som lyckats med sin uppgift. Ja, därom kan man ju ha olika
uppfattning. Sakrevisionen har vitsordat, att i betraktande av de mycket stora
svårigheterna anmärkningarna kunna läggas åt sidan och att uppgiften skötts
förhållandevis bra. Men, herr statsminister, är det säkert att inte resultatet blivit
bättre örn man haft det ordnat på ett annat sätt inom detta verk? Min
uppfattning har alltså varit och är fortfarande att krigsmaterielverket i vissa
avseenden utgjort en belastning.

Hans excellens herr statsministern sade vidare, att krigsmaterielverket besparat
oss betydande utgifter. Ja, enligt generaldirektör Ödeen och hans verk.

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krigsmaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
Men uppgifterna om dessa utgiftsbesparingar lia ju av statsrevisorerna på
mycket viktiga punkter påvisats vara felaktiga.

Sedan till historieskrivningen. Hans excellens herr statsministern sade, att det
här var fråga örn en man som arbetat upp en firma, i vilken han hade en
mycket stor förmögenhet. Det är ju inte roligt att diskutera dylika ting offentligt,
men vi gjorde faktiskt en undersökning örn hur generaldirektör Ödeens
firma hade utvecklat sig och funno därvid att den utvecklat sig enormt sedan
år 1942 och sedan han blev generaldirektör. Det är ju ett faktum att generaldirektör
Ödeen något år tidigare, alltså år 1940, tydligen ansåg det fördelaktigare
att söka anställning i statens tjänst, i det verk således som föregick
krigsmateriel ver ket, än att helt ägna sig åt sin egen firma. Yad beträffar den
omständigheten att han blev konsulent i firman är ju förhållandet det, att när
generaldirektör Ödeen fick tillstånd att ha kvar sin firma utgjorde han själv
styrelsen. Han avsade sig sedan styrelseuppdraget, och hans fru utgjorde därefter
ensam styrelsen. Sådan är mili historieskrivning. Jag hade inte tänkt
nämna den här om inte det varit för att jag tyckte att statsministerns historieskrivning
inte stämde överens med de slutsatser jag kommit till under granskningen
av detta ärende.

Det är icke stor mening med att vi här debattera krigsmaterielverkets organisation
och arbetssätt och huruvida det är lämpligt och bra eller inte, eftersom
statsrådet förklarat att det skall bli en utredning i frågan. På en punkt
måste jag dock ge en förklaring till herr statsrådet.

Satsrådet missuppfattade tydligen min anmärkning om att krigsmaterielverket
befriats från upphandlingsförordningens bestämmelser. Jag nämnde inte
detta för att ta upp någon debatt örn huruvida det var klokt eller inte att
undantag gjordes från upphandlingsförordningens bestämmelser, utan endast
av den anledningen, som herr Herlitz tycktes inse, att det kan befaras att ett
bedömande av en tjänsteman i krigsmaterielverket genom att upphandlingsförordningens
bestämmelser icke äga tillämpning beträffande detta verk lätt
kan bli subjektivt färgat.

Nu har jag kanske delvis i onödan dragit upp dessa detaljer, men jag har
gjort det på förekommen anledning. Jag tycker för min del att det är onödigt
att längre debattera denna fråga. Statsrevisorerna sysslade tillräckligt med
den förra året och ha i sin berättelse givit uttryck för sin uppfattning. Min
uppfattning i sak, herr talman, överensstämmer helt med herr Forslunds uppfattning.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag måste be om ursäkt för att jag
ånyo begär ordet. Jag är medveten om att denna detaljdiskussion kanske
drar ut för mycket på tiden, men jag tröstar mig med att kammarens ledamöter
måhända inte ha så mycket som trycker dem före klockan ett att vi
kunna få hålla på några minuter till.

Jag begärde närmast ordet för alf något tillrättalägga den historieskrivning,
som herr von Heland nyss ägnade sig åt för att tillrättalägga vad han
kallade statsministerns historieskrivning. Herr von Helands bild beträffande
hur generaldirektör Ödeen kom till statsverket föreföll mig mycket underlig.
Det står att läsa örn den saken i en promemoria, som är uppsatt med anledning
av 1945 års statsrevisorers uttalande angående generaldirektör Ödeens
förhållande till Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag i Stockholm. Generaldirektör
Ödeen anför där till att börja med: »År 1940 erhöll jag av marinförvaltningen
uppdrag att utföra byggnadskonstruktionerna till en ny torpedverkstad i
Motala» — vilken som herr von Heland vet sedermera blivit uppförd — »som
av förvaltningens egen arkitekt och övriga fackmän projekterades. Under detta

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

Ang. omprövning av lerig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
arbetes gång- kom jag alltmer att i samråd med förvaltningens torpedtekniska
expertis få i verkligheten övertaga jämväl planeringen av anläggningsarbetet,
utan att detta ingick i mitt uppdrag. Någon dag året därpå blev jag kallad till
sammanträde i försvarsväsendets verkstadsnämnd, varvid marin förvaltningens
handläggning av ärendet skarpt kritiserades. Efter sammanträdet tillfrågades
jag av nämndens ordförande, direktör Ragnar Blomquist, om jag ville
övertaga ansvaret för hela arbetet, vilket jag efter stor tvekan bland annat
med hänsyn till mitt uppdrag från! marinförvaltningen slutligen gick med på,
sedan direktör Blomquist meddelat, att hela torpedverkstaden skulle överföras
till nämnden. I samband härmed överfördes till nämnden mitt avtal med marinförvaltningen
rörande konstruktionsarbetet. Själv skulle jag som sakkunnig
leda arbetet inom nämnden. Trots att så icke från början var avtalat kom jag
därvid alltmera att tagas i anspråk av nämnden jämväl för ledningen av utbyggandet
av övriga nämnden underställda fabriksföretag ävensom för ärenden,
som gällde driften vid dessa. År 1942 blev jag av nämnden anmodad att
inträda som överingenjör och övertaga ledningen av hela fabriksdriften med
undantag av tygverkstäderna, vilka då leddes av överingenjör Malcolm men
sedermera överfördes till dåvarande tygdepartementet. Påföljande år blev ja.g
efter professor Woxén utsedd till verkställande ledamot i nämnden och från
den 1 juli 1943 till tillförordnad generaldirektör i fabriksstyrelsen och samtidigt
till generaldirektör och chef för krigsmaterielverket.»

Herr von Heland kan gå till denna promemoria, som jag gärna ställer till
förfogande, och han skall finna, att det är i högsta grad oriktigt om man
på något sätt gör gällande att generaldirektör Ödeen har uppträtt såsom något
slags supplikant i fråga om sin anställning inom statsverket.

Jag skulle måhända också kunna säga några ord beträffande den slutsats
som generaldirektör Granholm kommer till i sin utredning över de påstådda
fel och misstag som krigsmaterielverket skulle ha gjort sig skyldigt till. Jag
skall be att få citera bara några rader i hans utlåtande. »Man möter», säger
han, »i själva verket i förvaltningslivet, vare sig det gäller offentlig eller
privat verksamhet, aldrig någon fullkomlighet. Fel och brister kunna alltid
i någon omfattning förekomma även i den bäst skötta företagsutövning och
verksamhetsledning utan att chefskap och ledande tjänstemän därför kunna
anses hava gjort sig skyldiga till fel och försummelser i tjänsten. — En sådan
grad av fullkomlighet, som synes vara, särskilt från tygavdelningens sida,
förutsatt och fordrad för krigsmaterielverkets del i dess verksamhetsutövning,
lär utan tvivel ej heller hava kunnat uppnås för tygavdelningens egen del,
örn avdelningen haft att själv svara för såväl konstruktioner och leveransbestämmelser
m. m., å ena, som för anskaffningen av materielen med allt vad
därmed sammanhör, å andra sidan. Man möter nog vid en jämförelse härvidlag
egentligen endast den skillnaden, att kritiken från de leveranserna mottagande
militära förvaltningsorganen över uppträdda fel och brister hos leveranserna
hållits mera intern, örn allt vilat hos och berott på arméförvaltningens
tygavdelning. Analogt är nog så fallet även beträffande mellanhava adena
mellan krigsmaterielverket och arméförvaltningens intendenturavdelning. Det
är ingen hemlighet att även de militära i sammanhanget berörda organen —
tygavdelningen och intendenturavdelningen — haft att anteckna flera misslyckanden
och missräkningar i sin anskaffningsverksamhet.»

Därefter kommer generaldirektör Granholm in på de ekonomiska förhållandena,
och han säger bland annat: »De ekonomiska förlusterna, som genom påvisade
fel eller underlåtenheter i krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet,
kunna hava förvållats-, göra sig än mindre emot bakgrunden av den totala
värdesumman för de av verket omhänderhavda anskaffningarna, varvid bör

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Äng. omprövning av krig smaterielverkets arbetsuppgifter m. m. (Forts.)
beaktas även att tillkomsten av olämplig eller mindre lämplig krigsmateriel,
liksom även förekomsten av leveransförseningar, i de flesta fall förklaras av
det militärtekniska och tillverkningstekniska läget samt av tidsförhållandena
i övrigt, som rått i landet vid olika anskaffningstillfällen och under olika
anskaffningsperioder.»

Med den auktoritet som bland annat sakrevisionen förlänat denna utredning
har jag ansett att det kunde vara värt att ge kammaren del av dessa uttalanden,
när nu debatten lider mot sitt slut.

Herr Wetter: Herr talman! Jag har svårt att förstå att försvarsministern
överhuvud taget har rätt att snedvrida mitt yttrande på sätt som skett, när
han i sitt anförande säger, att jag velat komma åt krigsmaterielverket och att
detta skulle ha berott på antingen industriell eller militär belastning.

I mitt anförande förekom icke ordet »krigsmaterielverket». Jag hoppas att
det av det stenografiska referatet skall framgå, att jag endast konstaterade att
det inom försvarets förvaltning utan tvekan förefinnes en stor överorganisation
och att jag därför med stor tillfredsställelse hälsade försvarsministerns åtgärd
att sätta i gång en utredning. Försvarsministern är alltså efter vad jag kan
förstå på samma linje som jag, eftersom han har satt i gång en utredning.

Jag har icke på något sätt försökt att ge någon anvisning om hur jag tror
att man skall lösa frågan, men eftersom jag har ordet kan jag säga, att jag är
säker på att det finns andra möjligheter än att skapa nya stora ämbetsverk
för att få försvarsorganisationen att fungera både effektivare och mycket billigare
än den för närvarande gör.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag hoppas att herr Wetter av protokollet
skall finna att vad jag sade örn det korsdrag,’ i vilket krigsmaterielverket
hade kommit, yttrades med anledning av herr Wetters anförande. Det gav mig
en idéassociation. Men jag har därmed icke alls velat på något sätt identifiera
herr Wetter med dem på den militära förvaltningssidan, som jag åsyftade med
mitt anförande.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 357, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 december 1939 (nr 877) örn skatt å kaffe, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Johannesson väckta
motionen, nr 379, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående höjning
av premierna till vissa värnpliktiga m. m.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den av herr Åman
väckta motionen, nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1946/47 till studieresa till utländska
vetenskapliga institutioner;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till driftkostnadsersättning för psykiatriska kliniken i Uppsala m. m.;

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Nr 34.

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Göteborgs stad angående villkoren för överföring å
Göteborgs stad av det tryckande registret för staden; och

nr 261. i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
477, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47 till studieresa till
utländska vetenskapliga institutioner.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 381, av herr Bergquist, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet; nr

382, av herr Sundvik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 383, av fröken Andersson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.; och

nr 384, av herr Öhman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.

Fru Svenson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Riksdagen
har i år vid sin vårsession bifallit förslag örn förbättringar av landsbygdens
telefonförhållanden. Förbättringarna avse utvidgning av frikretsarna, utökning
av frisamtalsförmånerna, ökat öppethållande vid vissa telefonstationer och automatisering
av telefonstationer m. m. Engångskostnaderna för ett genomförande
av här nämnda åtgärder beräknas till 20,5 miljoner kronor och årskostnaderna
till 6,4 miljoner kronor. För innevarande budgetår har dock icke
mer än 1,5 miljoner kronor anvisats för att i begränsad omfattning påbörja
arbetena för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

En fråga av största betydelse i detta sammanhang är hur lång tid det dröjer
innan förbättringarna kunna genomföras. Beträffande det mest omfattande och
kostsamma arbetet, utvidgningen av frikretsarna, har telefonkommittén räknat
med en byggnadsperiod av sex år. Andra åtgärder såsom övertagande av
ledningar inom de utvidgade frikretsarna och längre öppethållande vid vissa
stationer på landsbygden böra kunna vidtagas på kortare tid. I dessa fall behöva
ny material och arbetskraft tagas i anspråk endast i obetydlig utsträckning.
Annorlunda ställer det sig exempelvis när det gäller att bygga automatiska
växelstationer i stället för dem, som nu skötas manuellt. Fet måste nog
medges att automatstationer på grund av den bristande tillgången på dylik material
inte kunna byggas i den omfattning som vore önskvärt. Det kan därför ifrågasättas,
huruvida icke de verkliga glesbygderna borde i första hand förses med
automatiska växelstationer. Där äro svårigheterna ännu större än på landsbygden
i övrigt att vid en och samma station nå upp till det antal abonnenter
som behöves för att stationen skall vara öppen hela dygnet örn. Samtidigt är
behovet av att vid varje tillfälle av dygnet kunna begagna telefonen starkare
i de mera avlägset liggande bygderna än annorstädes. Mycket talar därför för
att dessa bygder få en i viss mån gynnad ställning när det gäller automatiseringen
av telefonnätet.

Interpellation
om förbättring
av landsbygdens
telefonförhållanden.

Nr 34.

Onsdagen den 30 oktober 1946.

Interpellation om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

Det skall icke förnekas, att materialsvårigheterna och bristen på arbetskraft
i viss mån fördröja genomförandet av de förbättringar av telefonväsendet på
landet som statsmakterna beslutat. Detta inser man också ute i bygderna, men
man menar, att alltför stor tveksamhet visats från telegrafverkets sida när det
gäller att förverkliga det uppgjorda programmet. Det vill närapå synas som
om de un (kror dna de lokala myndigheterna bibringas den uppfattning att
förbättringsanordningarna skola vidtagas först sedan sex år passerat. Detta
kan givetvis inte stå i överenstämmelse med det beslut som årets riksdag fattat
i frågan. Man är vidare av den meningen att dessa angelägenheter skulle skötas
bättre och smidigare, örn de telegrafstyrelsen underställda organen finge
större handlingsfrihet. Lokala önskemål skulle då kunna tillgodoses på ett för
bägge parter angenämare sätt. Det råder icke heller någon tvekan om att staten
i längden skulle tjäna på ett sådant tillmötesgående.

Man kan givetvis hysa delade meningar örn på hur lång tid förbättringarna
av landsbygdens telefonförhållanden böra och kunna genomföras. Jag vill dock
erinra örn att statsutskottet för sin del understrukit vikten av att automatiseringsarbetena
bedrivas i så intensiv takt som möjligt. Utskottet har vidare
framhållit önskvärdheten av att nämnda förbättringsåtgärder genomföras så
snart Som möjligt.

Med stöd av vad som ovan anförts får jag hemställa örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
rikta följande frågor:

Anser statsrådet att förbättringarna av landsbygdens telefonförhållanden
bedrivas i den takt Som riksdagen avsåg skulle ske, när den fattade beslut därom
vid vårsessionen?

Örn så icke skulle vara fallet, är statsrådet beredd att låta föranstalta örn
sådana åtgärder, att genomförandet av nämnda förbättringsarbeten påskyndas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 2 november 1946.

Nr 34.

£9

Lördagen den 2 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 356, angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare,
m. m.;

nr 358, med förslag till lag örn tillägg till kap. 3 kyrkolagen; och
nr 359, angående familjepension efter framlidne statsministern Per Albin
Hansson.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 481, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i
Trollhättan.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 478, till Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare;

dels och till riksdagens förordnanden:

nr 479, för hovrättsrådet Nils Ivan Regner att vara riksdagens militieombudsman
; och

nr 480, för rådmannen Erik Auton Wilhelmsson att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad ledamot av riksdagens första kammare för Västernorrlands
och Jämtlands län får med stöd av bifogade läkarintyg vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den 31 oktober t. o. m. den 9
november 1946.

Sveg den 29 oktober 1946.

Per Olofsson.

Härmed intygas, att riksdagsman Per Olofsson, Sundsätt, Sveg, på grund
av allergisk sjukdom med urtikaria är oförmögen inställa sig till riksdagsarbete
under tiden den 31 oktober t. o. m. den 9 november 1946.

Sveg den 28 oktober 1946.

O. Ahlbom,

provinsialläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Nr 34.

Lördagen den 2 november 1946.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Bergquist väckta
motionen, nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.

Föredrogos och hänvisades till tredje särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 382, av herr Sundvik;

nr 383, av fröken Andersson m. fl.; samt

nr 384, av herr Öhman,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn allmän
sjukförsäkring, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 356, 358 och 359.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 385, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet; nr

386, av herrar Bergvall och Petersson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.; och

nr 387, av herrar Englund och Annér, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 §
lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson; samt
nr 263, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående täckande av
vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; ävensom

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn uppskov med allmän fastighetstaxering; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften. _

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. Ii. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464225