RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren B amman trädde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maits propositioner:

nr 337, angående preliminär överenskommelse med Finland örn behandlingen
av finska skulder till Sverige;

nr 344, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas, m. m.;

nr 346, angående höjning av premiema till vissa värnpliktiga m. m.;
nr 347, angående, godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Frankrike;

nr. 348, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien;

nr 349, angående godkännande av en mellan Sverige och Ungern träffad handelsöverenskommelse; nr

350, angående godkännande av en mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union träffad handelsöverenskommelse m. m.;

nr 35l, angående godkännande av ett mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikemas Union träffat kreditavtal; samt

nr 352, angående anordnande av lokaler för Överståthållarämbetet.

Justerades protokollet för den 10 innevarande månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 311, angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 337, 344 och 346—352.

Herr Näsström väckte en motion, nr 371. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

1946.

Första kammaren. Nr 32.

Torsdagen den 17 oktober.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 10A0. Nr 3®.

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1946.

Fredagen den IS oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 337, angående preliminär överenskommelse med Finland örn behandlingen
av finska skulder till Sverige;

nr 346, angående höjning av premiema till vissa värnpliktiga m. m.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 347, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Frankrike;

nr 348, angående godkännande av protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien; samt

nr 349, angående godkännande av en mellan Sverige och Ungern träffad handelsöverenskommelse.

Kungl, pro po- Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 350, angående godkännande av en
sition äng. Ine]}an Sverige och De Socialistiska Kådsrepublikernas Union träffad handels qodkannande

.. . ,

av en handels, överenskommelse m. m.

överenskom- .

melse med Herr Wehtje: Herr talman! När kammaren fått sig förelagd Kungl. Majas
So®?''eJ“,lioreere proposition angående handels- och kreditavtalet med Sovjetunionen och denna
m'' m'' proposition nu skall överlämnas till vederbörande utskott för behandling, skulle
jag vilja framföra några synpunkter.

Jag skall inte gå närmare in på i vilken ordning och på vilket sätt som man
har kommit fram till det nu föreslagna avtalet, dess högst betydande omfattning
eller utformningen av detsamma, och inte heller skall jag gå in på förarbetena
för att klarlägga möjligheterna av att genomföra detsamma. Det synes mig
inte uteslutet, att man hade kunnat komma fram till mera tillfredsställande
resultat på andra vägar än regeringen och våra förhandlare valt.

I handelsministerns uttalande, att en väsentlig utvidgning av handelsförbindelserna
mellan Sverige och Sovjetunionen ur manga synpunkter framstar sorn
ett betydande svenskt intresse, ha många öppna och klara instämmanden från
svensk industri och svenskt näringsliv redan gjorts under den tidigare diskussionen
örn detta avtal. I dag vill jag därför endast helt kort framhålla, att ett rikare
och större varuutbyte måste vara naturligt för två länder med sa stora möjligheter,
vart och ett i sitt avseende, och att en sådan handel måste kunna erbjuda betydande
fördelar för båda parterna. För Sveriges del synes det mig också klart,
att vi böra söka finna en god kontakt med en näraliggande marknad också
österut. Det ger oss inte bara ett vidgat arbetsfält, utan det ger oss också en
önskvärd fördelning av vårt handelsutbyte. Det är nu endast att hoppas, att de

Fredagen den IS oktober 1040.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en händelse v er enskommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

mycket betydande leveranser, som vi åtaga oss, den kännbara belastning i olika
avseenden på vårt näringsliv och de uppoffringar för vårt folk, som kreditavtalet
otvivelaktigt innebär och som vi göra som bidrag till återuppbyggandet av
ett härjat grannland, också skola kunna leda till en framtida marknad för svensk
industri, handel och sjöfart. Ett uttalande härom i anslutning till avtalet hade
helt visst varit av värde.

Vad jag nu vid remissen av propositionen till utskott skulle vilja peka på
alldeles särskilt är några förhållanden, som synas mig böra klarläggas och som
vid. den fortsatta behandlingen böra ägnas särskild uppmärksamhet. Avtalet
är ju uppbyggt som ett ramavtal, och det är avsett att det i anslutning till detsamma
skall upprättas särskilda köpeavtal mellan den upphandlande sovjetiska
organisationen och de olika svenska leverantörerna. Som förberedelser för handelsavtalet
och de kommande köpeavtalen gjordes i våras, som det redovisas i
propositionen, en utredning under industrikommissionens ledning och under medverkan
av de centrala svenska näringsorganisationerna angående industriens
leveransmöjligheter under det nu ifrågasatta handelsavtalets löptid. Trots att
vårt försörjningsläge är ansträngt och vår produktionsapparat är hårt anlitad
för rätt lång tid framåt, förklarade sig ju industrierna klart beredvilliga att
åtaga sig leverans i så stor utsträckning som deras förmåga det medgav. Redovisningen
av företagens leveransförmåga skedde emellertid under hänvisning
till de förutsättningar, under vilka utredningen gjordes. Det angavs uttryckligen,
att leveransåtagandena gjordes beroende av tillgången på arbetskraft och
råvaror, och vid denna reservation måste industrien hålla fast. De svenska industriföretagen
vilja helt visst söka åstadkomma vad som begäres av dem utan
påtryckningar och tvång, som vi förutsätta inte skola ifrågakomma. Men de
känna å andra sidan ett ansvar, som gör att de inte äro villiga att göra utfästelser
som de inte anse sig kunna fylla. På regeringen vilar helt ansvaret för själva
planen. Någon tvekan på denna punkt bör inte förefinnas.

I propositionen förklarar vidare handelsministern, att normala allmänna leverans-
och betalningsvillkor skola gälla för leveranserna under handelsavtalet.
Det anges, att jämsides med förhandlingarna örn handelsavtalet, som nu ha
slutförts, lia överläggningar ägt rum i syfte att träffa en uppgörelse örn sådana
allmänna leveransvillkor, som skola anses vara normala för de ifrågavarande
leveranserna. Dessa förhandlingar pågå alltjämt, och att förhandlingarna örn
detta avsnitt av handelsavtalet inte ha blivit slutförda samtidigt med själva
handelsavtalet är beklagligt. I de allmänna leveransvillkoren ingår bl. a. en
mycket viktig bestämmelse örn force majeure. Denna bestämmelse är av en sådan
allmän betydelse, att dess utformning och tolkning måste vara fastlagd innan
handelsavtalet kan godtagas. Den skall ingå i alla avtal med de enskilda leverantörerna,
och det är oundgängligen nödvändigt att det blir gemensamt fastställt
vad som skall gälla på denna vitala punkt. Innan utskottet slutbehandlar
detta ärende måste vi kräva att det blir klart angående dessa villkor och väsentligen
angående force majeure. Det är orimligt och föga affärsmässigt att träffa
ett avtal som inte är fullständigt, det måste även herrar politiker förstå.

Jag nämnde att vår produktionsapparat är mycket hårt utnyttjad och att en
tillfredsställande försörjning redan nu är förenad med stora svårigheter. Det är
mot den bakgrunden som mina uttalanden ha blivit framförda och få betraktas.
Det är också med detta som utgångspunkt som jag vill framhålla, att vad vi
åtaga oss att lämna till utlandet rimligen endast kan produceras i jämställighet
med vad vi producera för vårt eget behov eller för andra motsvarande åtaganden.
Jag tänker nu inte, bara på våra utfästelser enligt det nu aktuella handelsavtalet,
utan också på samtliga andra åtaganden, som vi lia gjort gentemot utlandet.

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1946.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)

Någon prioritet bör inte ifrågakomma för dessa leveranser. Det skulle kunna
innebära inte bara ett tillbakasättande av vår försörjning med dagliga förnödenheter,
utan också ett eftersättande av vår produktivitetsstegring och det stärkande
av vår effektivitet, som äro så utomordentligt viktiga faktorer för att vi
skola nå en ständigt ökande produktion.

Det har sagts att det föreliggande handelsavtalet inte har någon allt för stor
omfattning i förhållande till vår industris produktionsförmåga — det har
nämnts tal på tio ä tolv procent av vår export, och det skulle i och för sig mte
vara något anmärkningsvärt. Men man får inte se saken så. Vi ha ju redan ira
ett mycket ansträngt försörjningsläge, och för att vi skola kunna utnyttja vår
produktionsapparat behövs det förstärkning både av arbetskraft och av. råmaterial
till vår industri. Om man ser på vad handelsavtalet med Ryssland i huvudsak
innebär, så framstår det ju från början såsom klart att leveranserna under
detta avtal i första hand komma att omfatta verkstadsprodukter, och då är det
för stor belastning med leveranser till ett värde av en miljard kronor på en begränsad
tid av fem år, som det här är fråga örn. Den utökning i ianspråktagandet
av vår kapacitet, som jag förut nämnde, blir ju härigenom för vissa företag
väsentligt mycket större i förhållande till hela deras kapacitet, och då det sedan
är ovisst örn leveranserna kunna komma att fortgå efter avtalstidens utgång, kan
ju sysselsättningen inom de olika företagen komma att medföra en snedbelastning,
som kan bli allvarlig nog.

Jag nämnde, att vår produktionsapparat redan nu är utomordentligt hårt
belastad, och det verkar ju något verklighetsfrämmande att då tala om att de
leveranser, som här komma i fråga, inte bli av beaktansvärd omfattning. Handelsministern
nämnde i diskussionen häromdagen, att kvantiteten järn och
stål som skulle exporteras endast utgjorde omkring 200 000 ton under hela avtalsperioden.
Det är nog riktigt, men vi få samtidigt beakta att vår försörjning
med järn och stål nu är så knapp, att väsentliga delar av vårt näringsliv arbeta
med en begränsning ned till femtio procent, och en stagnation hos betydelsefulla
företag ligger inom riskzonen.

Örn man vidare ser på vilken omfattning dessa leveranser ha i arbetskraftshänseende
och gör en så enkel räkneoperation som att man antager att hälften av
dessa leveranser — alltså hundra miljoner kronor örn året — kommer att avse
arbetslöner och örn man vidare räknar med en så pass hög genomsnittlig arbetsförtjänst
som fem tusen kronor örn året, kommer man till det resultatet att leveranserna
måste ta i anspråk arbetskraft motsvarande tjugu tusen årsarbetare.
Vi veta ju hur utomordentligt knapp arbetskraften redan är för de svenska industriföretagen.
och med en sådan belastning, som nu kommer till, blir det helt
visst nödvändigt att till allvarligt övervägande upptaga frågan örn hur arbetskraftsbehovet
skall kunna tillgodoses. Det måste i dessa försörjningsfrågor göras
överväganden och göras upp program med mycket större omsorg och efter mera
ingående prövning än vad som hitintills har varit fallet.

Jag skall nu inte gå närmare in på dessa problem, liksom jag inte heller skall
gå in på innebörden av det föreliggande avtalet i ekonomiskt hänseende. Vi
talade häromdagen örn kreditavtalens verkan på vårt penningvärde — rate
bara detta avtals utan även de övrigas, som blivit ingångna tidigare. Det kan
ju inte undgås, att leveranser på kredit av denna omfattning, där man lämnar
varor och inte får nyttigheter i stället, och bara ökar tillgången på pengar
inom landet, måste spela en så betydande roll, att det även på denna punkt
måste göras uträkningar och uppläggas program för att man skall förhindra
de allvarliga vådor som man eljest helt visst måste räkna med. Emellertid blir
det väl anledning att taga upp dessa två sista stora, centrala frågor i annat sam -

Fredagen den 18 oktober 1946.

Nr 32.

Kungl, proposition äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

manhang. Jag- vill endast lia pekat på deras befintlighet, när jag nu gör ett
allmänt uttalande om detta handelsavtal.

Herr talman! Jag skall, för att sammanfatta vad jag här särskilt velat framhålla,
peka på att det är nödvändigt att utskottet vid sin behandling av detta
handelsavtal skänker ett alldeles särskilt beaktande dels åt att frågan örn dc allmänna
leveransvillkoren — bland annat nied hänsyn till force majeure — blir
löst och dels åt att förutsättningarna för fullföljandet av leveranserna bliva
klarlagda och befrämjade.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag har liksom alla här lyssnat med
det allra största intresse till det anförande, som herr Wehtje nu har hållit, vilket
är naturligt både med hänsyn till den respekt för herr Wehtjes omdöme
i industriella frågor, som vi alla ha inom kammaren, och med hänsyn till den
framstående ställning som han intar i vår industri.

Jag har tacksamt antecknat mig till minnes den så att säga i princip eller
i allmänhet sympatiska inställning till försöken att nå en vidgad handel med
Sovjetunionen, som herr Wehtje liksom de flesta, Som lia uttalat sig tidigare,
här deklarerat. Jag har emellertid inte kunnat underlåta att finna, att när herr
Wehtje därefter gick in på sina olika reflexioner i anslutning till det preliminära
avtal, som slutits mellan regeringarna, kom han att på ett efter min mening
oriktigt sätt understryka svårigheterna och besvärligheterna och undanskymma
eller alls icke nämna fördelarna. Jag kan heller inte underlåta att i
det sammanhanget tänka på att den framstående representation för industrien,
som vi ha i riksdagen och särskilt i denna kammare, dess värre är väl hemmamarknadsbetonad.
Herr Wehtje talar här i hög grad som hemmamarknadsman,
vilket sannolikt har kommit att färga hans uttalanden.

Örn jag förstod herr Wehtje rätt så menade han, att man inte får gynna
exporten på det vis, som han här har trott ske, utan att den bara skall få
varn »jämställd med» den inre försörjningen. I verkligheten, herr Wehtje, är
det ju tvärt örn så, att vi av försörjningsskäl och av hänsyn till investeringsbehovet
här hemma ha tryckt ned exportnivån till långt under det normala,
samtidigt som vi ha en mycket övernormal inre investeringsverksamhet, överhuvud
taget ingås inga handelsavtal utan att man som första fråga undersöker
hur det inverkar på den inre försörjningssituationen.

Jag var i tillfälle att något beröra denna fråga i ett anförande i andra
kammaren under den allmänna remissdebatt, som vi nyss ha haft vid höstriksdagens
början. Jag gav där också vissa siffror och andra uppgifter, som
ställa det ganska klart, att materialåtgången och belastningen på den svenska
industrien under avtalets första år — alltså under nu rådande knapphetsläge
— inte är altför stor. Jag underströk att jag icke gjorde det i Syfte att bagatellisera
svårigheterna och belastningen, som detta avtal innebär, men för att
återföra diskussionen till dess rimliga proportioner.

I detta sammanhang .skulle jag till herr Wehtje vilja säga, att jag dock finner
det litet egendomligt att även en så klok industrimän som han låter alla
våra andra handelsavtal passera utan några sådana jeremiader, men kommer
med jeremiaderna när det är fråga örn handelsavtalet med Ryssland. Ifall herr
Wehtje utsträcker sitt intresse för vår exportpolitik och även studerar andra
propositioner i handelspolitiska frågor, sådana som ha avlämnats i våras och
sådana som avlämnades i går, skall han finna att vi genom dessa avtal i olika
riktningar förbinda oss till en export som är antingen i minst lika hög grad
eller i mycket högre grad belastande för vår industri.

Ur långsiktiga exportpolitiska synpunkter är det icke möjligt — och det

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1940.

Kungl, proposition äng. godkännande av en händelse)ve■renskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.),

är underligt att jag skall behöva framhålla detta för en framstående industrimän
— att underlåta att göra sitt yttersta för att hålla uppe exporten, hålla
gamla marknader och finna nya marknader. Jag kan möjligtvis se inte ett skäl,
men en förklaring till den inställning, som herr Wehtje och många med honom
ha visat i denna fråga, örn jag utgår ifrån att herrarna se på handeln med
Sovjetunionen som någonting som är fullkomligt över och utanför allt normalt
och naturligt. Regeringen har, när den har drivit dessa förhandlingar och
lågt fram denna proposition, haft den alldeles motsatta uppfattningen, nämligen
att naturligt och normalt är att vi ha en avsevärd handel med detta stora
välde, som dessutom är ett grannland till oss. Lägger man den synpunkten
på saken, finnes det inte möjligheter att så att säga plocka ut särskilt detta
avtal och denna handel och göra alla dessa reservationer, framställa dessa
klagomål och anföra dessa bekymmer.

En sak som dock förefaller mig ännu besynnerligare är att herr Wehtje Som
framstående industriman talar örn hela denna avtalsperiod, fem och i vissa fall
sex år, som örn den skulle komma att självklart eller sannolikt vara utmärkt
av den nuvarande knappheten. Ja, örn man studerar den ekonomiska historien
finner man dess värre, att företagare i allmänhet ha en tendens att alltid tro
att det skall bliva som det är. När vi äro i botten av en depression finns det
i allmänhet mycket få som tänka på att det skall bli bättre tider, och när vi
äro i en högkonjunktur arbetar, strävar, tänker och planerar man som örn
högkonjunkturen skulle fortsätta i all evighet. Det är inte minst denna egendomlighet
i det privatkapitalistiska näringslivets sätt att fungera, som gör att
konjunkturrörelserna bli så svåra och skapa så många problem överallt. I
själva verket tror jag att vi böra säga oss att det nuvarande speciella knapphetsläget
och den nuvarande inflationskonjunkturen efter all erfarenhet icke
komma att räcka till avtalsperiodens slut. Sannolikt komma de att ha sin
ände mycket förr, och efter all erfarenhet kommer världen då icke ned i ett
balanserat, normalt tillstånd, utan sannolikt kommer den ned i ett tillstånd
där det råder världsdepression.

Detta är en synpunkt som man icke bör underlåta att lägga på detta avtal,
i all synnerhet som planen är så gjord, att leveranserna under det första året
bli relativt Sett mycket små, medan de stora leveranserna skola komma under
det tredje, fjärde, femte och i vissa fall sjätte året.

Herr Wehtje klagade också över att det inte fanns någon antydan örn eller
några garantier för att denna- export till Ryssland skall komma att fortsätta efter
det femte och det sjätte året. Jag vill i det sammanhanget bara erinra därom,
att någon verklig garanti för en sådan fortsatt utveckling skulle vi ju inte lia
fått annat än om avtalet icke gjorts femårigt, utan låt mig säga tioårigt, tjuguårigt
eller trettioårigt. Yi ha däremot den garanti, som ligger däri, att både
de svenska och de ryska förhandlarna, både den svenska och den ryska regeringen,
förklarat sig vara inställda på att detta avtal skall vara början till
en avsevärd normal och naturlig handel mellan Sovjetunionen och Sverige.

Jag har visserligen observerat att det har funnits de som ha talat örn detta
speciella avtal och sagt, att genom våra leveranser bygga vi ripp den ryska industrien,
och när vi ha gjort det behöver Ryssland sedan inte importera, någonting.
Hela denna tankegång, som dess värre kan tänkas ligga till grund även
för herr Wehtjes reflexioner, är naturligtvis uppenbart felaktig. För det första
kommer den period, varunder Sovjetunionen kommer att befinna sig i industriell
utveckling, inte att ändas efter fem år, möjligtvis inte inom en generation.
För det andra visar oss all historisk erfarenhet, att när ett land industrialiseras
med hjälp av export från ett tidigare industrialiserat land. så är detta icke en

Fredagen den IS oktober 1940.

Nr 32.

Kungl, proposition äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

utveckling som tenderar att minska handeln mellan dessa länder, utan tvärtom
att öka den.

I övrigt skall jag lämna herr Wehtjes reflexioner till det, som han själv har
begärt: begrundande av det utskott som nu närmast skall behandla frågan.
Jag vill dock här understryka den saken, att planen, d. v. s. listorna för femårsperioden,
ursprungligen var ett svenskt önskemål och fortfarande är det. Att
det gjorts en exportplan beror icke på en rysk önskan, som vi ha anpassat oss
efter, låt vara att även den ryska regeringen har funnit en sådan plan ändamålsenlig.
Planen syftar till att skapa en sådan fördelning och spridning inom
den svenska industrien, som man skulle kunna befara eljest icke skulle ha skapats,
eftersom Sovjetunionen är så stort och eftersom utrikeshandeln där är
centraliserad.

Till slut vill jag bara säga, att jag är tacksam för att herr Wehtje, som ju
genom sin ställning inom den svenska industrien bör vara mycket nära informerad
rörande de kontakter, som ha upprätthållits mellan regeringen och industrien
i denna fråga, icke gav sig ut på några anklagelser eller insinuationer
örn att ett oberättigat tryck skulle ha utövats från regeringens sida mot den
svenska exportindustrien i detta fall. Jag förstår honom mycket väl, ty jag har
också följt dessa förhandlingar. För en pressman kan det vara möjligt att utslunga
anklagelser i tomma luften och sedan dölja sig bakom pressens anonymitet.
Men det är naturligtvis inte möjligt för en riksdagsman, ty det skulle
bara återstå för mig att begära att konkreta fakta lädes fram till stöd för dessa
anklagelser. Såvitt jag förstod avstod herr Wehtje helt och hållet från att insinuera
att ett sådant tvång skulle ha förekommit.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! I sin replik till herr Wehtje gjorde
handelsministern gällande att den kritik, som riktats mot handelsavtalet och
mot förhandlingarna örn detta, var väl mycket hemmamarknadsbetonad. Jag
förmodar att han ville att vi därav skulle draga den slutsatsen, att den svenska
industrien står splittrad: å ena sidan en exportindustri, som livligt välkomnar
tillkomsten av detta handelsavtal, och å andra sidan en hemmamarknadsindustri,
som från privatekonomiska och egoistiska synpunkter finner avtalet vara i vissa
avseenden skadligt och i andra fall onödigt.

Nu är förhållandet inte sådant, och jag anser att det bör mycket kraftigt understrykas,
att denna uppdelning i hemmamarknadsindustri och exportindustri
är oriktig. I själva verket har kritiken kommit i lika hög grad från exportindustriens
sammanslutningar och representanter som från hemmamarknadsindustrien,
och det kan inte vara främmande för handelsministern att så är
förhållandet.

Nu kanske motiveringen för hans uttalande är den, att han ställer mot varandra
å ena sidan det intresse, som de delar av svenskt näringsliv ha, vilka
arbeta för export, att finna nya marknader och att utvidga gamla marknader,
och å andra sidan det intresse, som den för hemmamarknaden arbetande industrien
har att för sin räkning reservera så mycket som möjligt av arbetsk: aftsoch
råvarutillgångarna. Ja, naturligtvis är alltid en sådan spänning latent, och
naturligtvis kan den komma att skärpas och utlösas i en sådan situation som
kan skapas genom handelsavtalet. Men när handelsministern talar om kritiken
vill jag ännu en gång understryka, att här står hela den svenska industrien
bakom de sakliga och från ali politisk biavsikt frigjorda invändningar, som ha
gjorts mot avtalet och inte minst mot det sätt, på vilket avtalsförhandlingarna
ha drivits.

När handelsministern gör gällande, att vi av hänsyn till vår inre försörjning

Nr 32.

Fredagen den IS oktober 1046.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)

lia tryckt ned exporten så långt som möjligt, så är det också en sanning med
modifikation. Örn handelsministern möjligen tänkt sig att. göra en jämförelse
med England, som för närvarande driver en stark exportoffensiv, och om
handelsministern skulle mena, att vi här ha ett exempel på vad ett stort industriland
i närvarande stund anser vara den riktiga politiken, så vill jag svara,
att den jämförelsen är uppenbart oriktig. England befinner sig i en ekonomisk
situation, som gör en exportoffensiv till ett livsvillkor för Englands framtid,
som är otänkbar, örn inte landet kan återvinna gamla exportmarknader och vinna
nya. Det engelska folket måste underkasta sig mycket hårda inskränkningar
för att detta skall kunna ske. Situationen är inte densamma för vårt land, och
jag har inte vare sig från handelsministern eller från någon av hans meningsfränder
hört det kravet framställas, att svenska folket skulle underkasta sig
några väsentliga inskränkningar för att vi skulle kunna genomföra en exportoffensiv.
De avtal, som ha träffats åt väster och som nu skola träffas åt öster,
äro dikterade av andra hänsyn och andra synpunkter, och jag tror, att det är
riktigast, att vi hålla oss till dessa och inte försöka inlägga någonting mera
däri än vad som faktiskt är meningen. Det stöder inte motiveringen för det
nu föreliggande handelsavtalet att göra en sådan jämförelse, som handelsministern
nyss gjorde, och att försöka driva in en kil mellan hemmamarknadsindustriens
och exportindustriens intressen.

Handelsministern påstod också, att man har låtit alla andra handelsavtal
passera utan jeremiader, och först när detta handelsavtal kommit under diskussion
har kritiken visat sig. Det är möjligt, att kritiken borde lia satts in
när det gällde betalningsöverenskommelsen med England. Det var ju dock inte
ett handelsavtal i samma mening som det, som nu diskuteras, och situationen
var då i viktiga stycken en annan än den nu är. Vad som här framför allt
avskräcker oss är ju, att vi skola förbinda oss att under en lång följd av år
binda väsentliga grenar av svensk industri för en export, som ju faktiskt kommer
att under en lång period betalas av den svenska staten. Det är klart, att de
inflationsdrivande verkningarna av en sådan export måste bli större än av det
engelska avtalet, där ju för resten också utvecklingen på sistone gått i så
gynnsam riktning genom den ökade importen från England, att vi kanske inte
längre behöva hysa så allvarliga farhågor som man obestridligen i våras gjorde
på många håll.

Vad övriga avtal beträffar har nästan vart och ett sin speciella motivering,
och det har inte gjorts några starkare invändningar mot dem. Det sammanhänger
också med att dessa avtal haft en så begränsad omfattning, att de ha
synts direkt farliga ur den penningpolitiska synpunkten. De ha inte heller haft
så djupt ingripande verkningar i hela den svenska produktionsapparaten.

Nu vill jag betona att jag inte lior till dem, som velat lägga stenar i vägen
för detta handelsavtal. Tvärtom har jag försökt, i den mån jag har kunnat,
medverka till att sprida sakliga upplysningar örn avtalsfrågans innebörd och
förlopp, och jag har alltid betonat, att det är ett vitalt intresse för Sverige
att åstadkomma bättre handelsförbindelser österut. Den ståndpunkten, som jag
tror också omfattas av praktiskt taget hela vår industri, får naturligtvis inte
hindra en kritik av avtalets innebörd och av det sätt, på vilket förhandlingarna
förts. Har man kommit till den bestämda uppfattningen — och det ha
nog mångå gjort, kanske de flesta, som på något vis lia varit i kontakt med
denna frågas tidigare behandling — att förhandlingarna icke ha förts på det
lämpligaste sättet, så är det ens skyldighet att säga ut detta. Har man vidare
den uppfattningen, som jag tror är starkt sakligt grundad inom hela vårt näringsliv,
att detta avtal kommer att innebära en farlig snedbelastning i olika

Fredagen den IS oktober 1946.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

hänseenden på svenskt näringsliv, skall väl också detta sägas ut. Det är sämre,
tycker jag, även ur de utrikespolitiska synpunkter, som handelsministern måhända
vill anlägga, att här försöka bagatellisera denna kritik och genom antydningar
skapa elen föreställningen, att kritiken inte är saklig utan att den kommer
till av politiska skäl.

Det fanns en liten antydan i den riktningen även i handelsministerns anförande
nyss. Han menade, att så fort det gäller förhandlingar eller avtal
österut resas en massa invändningar, som inte eljest göra sig gällande. Jag
skall inte bestrida att det fortfarande finns kretsar inom vårt folk, som se på
det sättet, men jag vill bestämt framhålla, att dessa icke på något vis äro
representativa för uppfattningen inom det svenska näringslivet. Handelsministern
antydde själv, att han inte bara från herr Wehtje utan också från andra
kretsar hade mött ett starkt positivt intresse, som han med glädje ville vitsorda.
Jag tycker att det är riktigare att slå fast detta och hålla sig till det än
att försöka insinuera, att här andra motiv ligga bakom än de sakliga, som
framförts för kritiken mot avtalet.

Behandlingen i utskottet är ju i viss mån bunden. Det gäller att godkänna
eller förkasta ett avtal, som redan undertecknats av den svenska regeringen
med förbehåll endast för riksdagens formella godkännande. Det är uppenbart
att ett förkastande inte kan ske, det äro vi på det klara med. Några jämkningar
i själva avtalet kunna inte heller ske. Men vad som kan göras och vad
som bör göras är bestämda uttalanden — som jag hoppas riksdagen skall
kunna enas örn — till stöd i de ännu återstående förhandlingarna i Moskva.
Jag måste i det sammanhanget framhålla såsom utomordentligt anmärkningsvärt,
att regeringen skyndade att underteckna detta avtal innan förhandlingarna
ännu voro avslutade rörande så väsentliga punkter som de allmänna leveransvillkoren,
däri inbegripet force majeure-klausulen. På detta kan handelsministern
naturligtvis svara, att det är en sak, som inte angår regeringen. Det
är ju en fråga, som skall behandlas vid de kommande direkta förhandlingarna
mellan parterna, således å ena sidan det ryska utrikeshandelsmonopolet och
dess organ och å andra sidan de svenska leverantörerna. Det må vara riktigt,
men örn det inte före dessa förhandlingars inledande finns någon grad av
säkerhet för att maji i de enskilda kontrakten kan få tillfredsställande force
majeure-klausuler inryckta, hur går det då? Skall det överhuvud taget vara
möjligt för de svenska industriföretagen att inlåta sig på avtalsförhandlingar
och slutande av avtal, innan denna sak är klar?

Den frågan är av så utomordentlig betydelse, att vi måste påkalla regeringens
direkta medverkan för att åstadkomma en lycklig lösning. Herr Wehtje
berörde den, men handelsministern ingick inte närmare på den. Jag vet inte
örn det berodde på att han ansåg, att saken ännu är i så pass oklart skick, att
den inte är lämpad för offentlig diskussion, eller örn han hade en mot herr
Wehtje stridande uppfattning i själva sakfrågan. Hur som helst tror jag-, att
det är nödvändigt att man säger ifrån redan på detta stadium, att denna fråga
måste lösas på ett tillfredsställande sätt, och jag tror också att man bör understryka,
att detta är förutsättningen för att det skall kunna bli några avtal
inom den ram, som det nu framlagda avtalskomplexet uppdrager.

Det är sådana omständigheter, som här böra understrykas.

När handelsministern till sist gjorde gällande, att de varulistor som refereras
i kreditavtalet ursprungligen äro framsprungna ur svenska önskemål och
att syftet har varit att skapa en så gynnsam fördelning mellan de olika svenska
industrigrenarna som möjligt, så är väl också det en sanning med modifikation.
Jag erinrar mig åtminstone från tidigare föredragningar, som jag hört

Nr 32. Freddy™ (leii 18 oktober 10-Hi.

Kungl, proposition äng. godkännande av en handelsöverensJcommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)
bland annat av handelsministern oell även av utrikesministern, att det ursprungligen,
vid förhandlingarnas upptagande i Moskva i våras, framlades
önskemål från ryskt håll, som gingo i cn helt annan riktning eller åtminstone
hade helt andra proportioner än den fördelning, som framgår av de nu framlagda
listorna. Sanningen är väl den, att man från ryskt håll Ilar kommit med
önskemål och anspråk på den svenska exporten — det gäller i detta fall kreditavtalet
— som icke kunna tillgodoses från svensk sida, att nian från svensk
sida har gjort invändningar och framkommit nied andra önskemål beträffande
den svenska exporten, vilka i sin tur icke lia kunnat helt tillgodoses från ryskt
håll, och att man så småningom har kommit till en kompromiss mellan dessa
båda. synpunkter.

Hur man skall bedöma den kompromissen ur det svenska näringslivets allmänna
synpunkter är kanske rätt vanskligt att här yttra sig örn. Vad man kail
konstatera är ju, att den plan, som vi fingo del av i våras efter de första förhandlingarna
i Moskva, hade en för svensk industri och särskilt för den svenska
verkstadsindustrien helt annan innebörd än det nu föreliggande förslaget. De
från ryskt håll framställda önskemålen hade inneburit en belastning för denna
industri, som helt enkelt inte hade kunnat bäras. Här har således skett en modifikation.
Å andra sidan har man från ryskt håll i viss utsträckning accepterat
svenska erbjudanden eller förslag örn export a.v andra varugrupper än de från
ryskt håll ursprungligen önskade, och på så sätt har man kommit fram till det
nu föreliggande avtalet. Att man där vidhåller siffran en miljard, trots att det
uppenbarligen inte kan komma att röra sig örn rena leveranser till denna summa,
var måhända en politiskt taktisk fråga, och därom är kanske inte så
mycket att säga. Tyvärr har denna miljardsumma kommit att spela en ganska
olycklig roll i hela diskussionen. Jag tror att det hade varit bättre, om man
från början hade försökt undvika att binda avtalet fast vid en sådan summa
och i stället gått den riktiga vägen: förhandlat om olika varuslag och sedan
låtit resultatet av dessa förhandlingar bli avgörande för slutsumman av krediten.
Nu bär man gått en annan väg, och det har inte minst under den allmänna
diskussionen visat sig vara till ganska uppenbar nackdel.

Herr talman! Dessa erinringar äro föranledda av det yttrande, som handelsministern
nyss gjorde. Min önskan, när propositionen nu remitteras till utrikes^
utskottet, är att utskottet måtte få tillfälle att mycket ingående pröva frågan.
Det bör därvid också beredas tillfälle för utskottet att höra representanter för
olika grenar av svenskt näringsliv, och man bör också i fortsättningen kunna
påräkna regeringens intresse inte bara för att få detta avtal igenom utan också
för att få garantier för att de svenska näringsintressena bli beaktade på ett sådant
sätt, att avtalet icke kommer att skada det svenska näringslivet utan bidra
till en lyckosam utveckling därav, vilket är i allas vårt intresse.

Jag vill endast tillägga, att jag är fullt ense med handelsministern örn att
det verkligen är ett mycket stort svenskt intresse, att vi komma bort ur den
något ensidiga fördelning av vår utrikeshandel, som på sistone har skett, och
att vi få ett regelmässigt varuutbyte med Ryssland. Men detta önskemål får
ju inte komma oss att förbise, att vad det nu gäller är inledandet av handelsförbindelser,
som åtminstone delvis måste sägas vara ganska tidsbetonade och
konjunkturbetonade och som inte ge någon absolut garanti för att vi i fortsättningen
skola kunna räkna med en lika gynnsam utveckling som handelsministern
nu förutsett. Det få vi vara beredda på.

Vad jag ändå tror skall kunna bli ett positivt resultat av det som nu inledes
är ett stärkande av förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen, ett brytande
av den isolering, som nu bär gjort sig gällande och som är till olycka ur

Fredagen deli IS oktober 194G.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

alla synpunkter, både ekonomiska och politiska. Däremot tror jag, att det är
klokt att inte bygga alltför stora förhoppningar på dc framtida verkningarna
av det föreliggande handelsavtalet.

Herr statsrådet Myrdal: Herr Ivar Andersons anförande föranleder mig att
göra några randanmärkningar.

Beträffande herr Andersons reflexioner om planen tror jag att vi mycket
enkelt kunna klara ut, att det inte är någon verklig meningsskiljaktighet mellan
oss. Vad jag har sagt är, att det hade framställts såsom ett svenskt önskemål
att lia en plan för handeln under en viss tid framåt, detta i syfte att få en
bättre spridning och fördelning av den svenska exporten till Ryssland än som
måhända annars skulle komma till stånd. Denna svenska inställning godtogs
från ryskt håll, eftersom den ryska regeringen sade sig ha samma intresse som
vi att få en normal och naturlig fördelning inom exporten. En annan sak är,
att meningsbrytningar lia rått, tills en lösning funnits mellan ryska och svenska
önskemål örn vad denna plan skulle innefatta, vilket är naturligt och inträffar
under praktiskt taget alla förhandlingar.

Jag tog egentligen till orda därför att herr Ivar Anderson kom in på en
större och mer allmän fråga. Han vände sig mot mitt påpekande, att vår totala
exportvolym ligger relativt lågt, så lågt att det föreligger vissa faror för
att vi skulle förlora gamla marknader och inte i tillräcklig grad kunna vinna
nya. Han hävdade i det sammanhanget, att det skulle vara felaktigt att göra
en jämförelse med England, och däri vill jag instämma nied honom. Jag gjorde
heller icke en sådan jämförelse. England är i ett helt annat läge. Exporten i
framtiden är för England ännu viktigare än för Sverige, men Storbritannien
har också redan drivit upp sin export till över det normala, trots att Storbritannien
var med i kriget, medan vi sannolikt ligga under 50 procent av motsvarande
nivå. I så måtto tror jag emellertid, att jämförelsen dock säger
något örn att även Sverige är ett land, för vilket utrikeshandeln spelår en fundamental
roll för välståndet i framtiden. Det är, som jag ser det, en fara, att
stora svenska industrier, som tidigare ha exporterat en stor del av sin produktion,
komma, att vändas alltför mycket mot hemmamarknaden.

Herr Ivar Anderson säger, att han inte förr har hört, att det svenska folket
skulle få underkasta sig några försakelser för exportens skull. Jag måste säga,
att det förvånar mig, att herr Anderson kan ha följt diskussionen så föga, att
häri inte förut mött denna tankegång. Det är självklart, att nu omedelbart
skulle vi kunna höja standarden här i landet och minska knappheten, örn vi
stängde av exporten betydligt kraftigare än vi nu göra, kanske bringade ned
den till noll. Då skulle vi naturligtvis omedelbart ha mera av allt det, som vi
nu exportera. Det är fantastiskt, att denna sak inte ligger klar för herr Anderson.

Varför tillåta vi då export? Vi göra det av vissa hänsyn till återuppbyggnadsbehoven
i andra länder. Vi tillåta det, därför att beviljandet av en export
från Sveriges sida är en fullkomligt nödvändig förutsättning för att vi i förhandlingar
med andra länder skola kunna få en import. Och vi tillåta det slutligen,
herr Anderson, därför att vi mena, att det är ett väsentligt och ett nödvändigt
inslag i svensk ekonomisk politik i dag att så vitt det är möjligt hålla
uppe exporten under knapphetsperioden, så att vi inte råka i det läget, att det
när knappheten är över visar sig att vi ha förlorat våra marknader.

I det sammanhanget kom herr Ivar Anderson in på jämförelser med vår handel
med Storbritannien och dominierna, d. v. s. med sterlinggruppen. Han hävdade,
så vitt jag rätt kunde höra vad han sade, att denna handel inte alls i

12 Nr 32. Fredagen den 18 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)

samma grad är inflationsdrivande som den handel, som vi nu skola få med
Sovjetunionen. Ja, det skulle vara mycket intressant att gå in i en närmare
analys av den saken. Jag tror emellertid, att jag inte här behöver mer än påpeka,
att vår export och vår sjöfart med Storbritannien och dominions för nu
löpande år inbringar oss 550 miljoner kronor, medan våra industrileveranser
under det kommande året till Sovjetunionen måhända inte kunna komma att
uppgå till mycket mer än någon tiondel av detta belopp.

Kanske menade emellertid herr Ivar Anderson, aitt vår export till Storbritannien
inte gör lika djupa skåror i den svenska försörjningen. Riktigheten härav
vill jag i hög grad ifrågasätta. Som exempel på en av de uppoffringar, som
herr Ivar Anderson aldrig har hört talas örn i samband med exportutfästelser,
vill jag erinra honom örn att i våras utföste vi oss att exportera 400 000 standards
trävaror, varav ungefär hälften går till Storbritannien. Det är självklart,
att en sådan export har en mycket stor betydelse för försörjningsläget
här hemma och även, skulle jag tro, för bostadsproduktionen.

Detta säger jag naturligtvis icke för att kritisera den handel, som vi ha fått
i gång med Storbritannien. Den är ju ett inslag i den svenska regeringens handelspolitik.
Men jag vill, att jämförelserna skola vara någorlunda riktiga.

Det är utifrån sådana sammanställningar som dessa, som -— och jag säger
detta utan någon insinuation — man måste bli litet förvånad över att dessa
försörjningsskäl och dessa bekymmer för inflation just komma till synes först,
när det gäller att få i gång en handel, som herr Anderson själv bedömer som
önskvärd och naturlig och normal, med Sovjetunionen, och icke tidigare. Den
reflexionen är alldeles naturlig — jag höll på att säga att den är ofrånkomlig.
Jag skulle inte vilja insinuera någonting annat än att man möjligtvis inte har
tänkt sig in i de stora sammanhangen och att man icke på fullt allvar placerat
in vår handel med Sovjetunionen såsom ett normalt och ömkligt inslag i vår
handelspolitik, trots det att man i allmänhet brukar börja sina inlägg med
generella deklarationer av just den arten.

Till slut vill jag bara säga, att jag inte har någon erfarenhet av att det skulle
finnas en enig front av exportindustri och hemmamarknadsindustri, som gör
gällande, att avtalet är bristfälligt i avsevärda hänseenden och att förhandlingarna
icke ha skötts rätt. En sådan enig front känner jag icke till. Herr
Anderson antydde själv icke, vali dessa allmänna brister i avtalet och det sätt,
varpå förhandlingarna ha skötts, skulle ligga. Den antydan därom, som jag
har kunnat finna från pressdiskussionen — mindre i den tidning, som herr
Anderson redigerar, än i flera andra tidningar — ger mig närmast anledning
a.tt säga, att i det stora flertalet fall har det varit fråga örn sakliga missförstånd,
misstag eller snedvridna proportioner.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag beklagar, att inte handelsministern uppfattade,
vad jag sade i mitt förra anförande. Jag trodde att jag underströk så
klart och tydligt, att det inte kunde ge anledning till något missförstånd, att
jag liksom mina industrikolleger menar, att det inte bara är naturligt och normalt,
att vi ha ett väsentligt mycket större handelsutbyte med Sovjetunionen
än vi ha för närvarande. Yi lia också klart dokumenterat, att vi anse detta vara
önskvärt. Jag vill påminna örn att det dock är åtskillig tid sedan industrien
själv gjorde en framstöt till regeringen att söka förbindelse med vår granne i
öster för att få grunden lagd för ett givande varuutbyte. Jag beklagar, att
detta helt förbigick handelsministern och att han helt byggde sin kritik av mitt
uttalande härpå.

Jag framhöll också, att detta avtal får bedömas efter förhållandena sådana

Fredagen dea 18 oktober 1940.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse nied

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

de för närvarande gestalta sig. Jag var angelägen om att understryka, att vid
min bedömning av detta handelsavtal och andra handelsavtals inverkan på
våra förhållanden ser jag dem i ett sammanhang. Jag ser inte på det ryska
handelsavtalet isolerat. Jag har inte vid tidigare tillfällen, när handelsavtalen
varit under diskussion, framfört de synpunkter, som kanske redan då voro mogna,
men när det ena kommer till det andra, anser jag, att vi måste söka göra
klart för oss hur dessa stora leveranser till utlandet, till väsentlig del på kredit,
komma att verka. Jag förmenar, att det är ett ofrånkomligt krav att vi göra
upp ett program över hur vi skola kunna fullfölja våra åtaganden. Vi kunna
inte följa en laisser /e»Ye-politik, och vi kunna inte bara laga efter råd och
läglighet. Nu är det hela alltför mycket ett lappverk. Nu vidtar nian en åtgärd,
när den anses nödvändig, och en annan, när den anses påkallad, men man har
inget enhetligt program.

Handelsministern uttalade också, att det måste beaktas, hur detta handelsavtal
kommer att verka på lång sikt, och att det helt visst måste vara en klok politik
att räkna med att den konjunktur, i vilken vi nu leva och arbeta, med sannolikhet
inte kommer att bli bestående för den nu ifrågavarande avtalsperioden på fem
ä sex år. Det är ju möjligt. Men jag vill peka på att vi dock knappast ännu ha
börjat täcka de oerhörda behov, som kvarstå efter kriget, och att det vore
ganska egendomligt, om man skulle lyckas fylla bristerna på en så relativt kort
tidrymd som det här ändå rör sig örn, nämligen fem ä sex år. Jag tror för
min del att man inte skall vara alltför säker på den punkten.

Med detta menar jag också, att när man skall skrida till att uppgöra handlingsprogrammet
för hur vi skola klara de åtaganden, som det nu är fråga örn,
så bör man räkna med flera olika alternativ. Då vi planerade för efterkrigstiden,
gjorde vi ju upp ett program för alternativet att det gällde att åstadkomma
den fulla sysselsättningen. Nu lia vi fått den fulla sysselsättningen
vår bön förutan, och nu handla vi dag efter dag utan något enhetligt program.
Jag menar att det är en alltför stor risk att nu ge sig in på så stora affärer,
som det här gäller, bara under den förutsättningen att vi om ett antal år ■— örn
ett par år måste ju förutsättningen vara från handelsministerns sida — skola
befinna oss i ett helt annat konjunkturläge än dagens och med en helt annan
efterfrågan på varor än den nuvarande.

Jag framhöll i början, att det från industriens sida ansågs önskvärt att knyta
närmare handelsförbindelser med Sovjetunionen, och det var då ett önskemål
såväl från exportindustriens som från hemmamarlrnadsindustriens sida. De
hänga så intimt samman med varandra, att gränsen mellan dem inte är skarp.
En hel del betydande industrier arbeta ju både för export och för hemmamarknaden,
och vissa industrier, som måste betecknas såsom hemmamarknadsindustrier,
äro indirekt leverantörer till exportindustrierna. Därför är det en
alldeles verklighetsfrämmande konstruktion att tänka sig, att någon skillnad
därvidlag skulle föreligga. I varje fall finns det ingen skillnad mellan dessa
båda olika grupper när det gäller det nu föreliggande handelsavtalet. De allmänna
förhållandena på vår industriella front äro likartade för såväl den ena
delen av industrien som den andra. Vi betrakta problemen på alldeles samma
sätt, och vi räkna med att de åtgärder, som behöva vidtagas för den ena delen
av industrien, måste vara av intresse även för den andra. Såsom förut har
understrukits, finns det en enhetlig uppfattning inom industrien beträffande de
förhållanden som nu äro aktuella.

Handelsministern säde vidare att det ej var riktigt när man gör gällande,
att det inte framhållits att våra stora exportleveranser skulle påverka vår egen
försörjning och försämra försörjningsläget inom landet. Enligt min uppfattning

Nr 32.

Fredagen den IS oktober 1946.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handclsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)

har det långt ifrån med någon tydlighet lämnats något besked på denna punkt.
Här talas mycket örn att vi skola förbättra vårt läge, att vårt välstånd skall
stiga, att vi skola hålla en så och så hög bostadsproduktion och att vår försörjning
i övrigt skall kunna vara nästan fulländad. För mig framstår det
som alldeles klart, att vi gå emot en tid då vi i stället måste underkasta oss
väsentliga inknappningar, och jag menai'' att det är på sin plats att detta säges
ifrån på ett Hacket tydligare sätt än som hitintills har skett. Ben planering i
stort; som måste äga rum, bör delges vårt folk redan på ett tidigt stadium, ty
det kommer att få allvarliga konsekvenser, örn vi bara låta det hela löpa vidare
utan att göra klart för oss och utan att tala om vad det verkligen gäller.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Handelsministerns jämförelse mellan
vårt handelsavtal med och vår export till England å eila sidan och det nu
föreliggande förslaget till handelsöverenskommelse och betalnings avtal med
Ryssland å andra sidan föranleder mig att säga några ord.

Handelsministern gjorde gällande, att exporten till England är betydligt
större än den export till Ryssland, som nu är ifrågasatt. Men då få vi väl
ändå lägga märke till att exporten till England gäller varor, som vi ha exporterat
till England och dominierna alltsedan vi började förädla trävaror för
export. Och i den mån som trävarorna kunnat förädlas till olika artiklar, har
den exporten oavbrutet ökats. Avtalet med England är därför inte utan vidare
jämförbart med det här ifrågavarande avtalet, tinder krigsåren lagrade vi
mängder av sågade trävaror, inte minst gäller detta statens egna företag på
området. Vi lagrade också papper och pappersmassa för att kunna exportera,
när sjöfarten på England en gång- blev fri. Därför bltevo exportkvantiteterna
ganska stora redan strax efter krigets slut. Det är ett naturligt intresse för
oss, skulle jag vilja säga, att vi få ha den exportvägen öppen. Vi kunna inte
förbruka våra trävaror inom eget land, såvida vi inte vilja använda dem som
bränsle. Men när vi exportera dem, kunna vi byta till oss andra varor, som för
oss äro nödvändiga eller önskvärda. Träet är vår bästa bytesvara med främmande
länder.

Det bär föreliggande exportavtalet gäller ju förädlade industrivaror från
företag, som måste byggas ut i stor skala, innan vi kunna fullgöra de åtaganden,
som vi nu skola förbinda oss till. Dessutom kräver det uppgjorda leveransprogrammet
en betydande utökning av antalet kvalificerade yrkesarbetare
inom respektive industrier.

Därtill kommer, såsom jag betonade under debatten i måndags, att detta
avtal lägges ovanpå de andra. Vi ha inte haft möjlighet att vid ett och samma
tillfälle taga en samlad överblick över våra åtaganden och på ett lämpligt sätt
avväga och fördela exporten åt olika håll. Därför" förstår jag mycket väl de
betänkligheter, som här från industriellt håll äro uttalade i fråga örn de verkningar,
som kunna bli en följd av detta nya avtal.

Jag har inte med det anförda på något sätt velat ställa mig avvisande mot
principen. Jag anser det angeläget att vi ha goda förbindelser såväl västerut
som österut och, herr handelsminister, även handelsutbyte på naturliga förutsättningar
i den mån det befinnes lämpligt. Men det är klart att länder, som
i huvudsak producera samma slags varor, inte kunna få lika stort handelsutbyte
med varandra som länder, vilka producera varor av skilda slag. När
det gäller jordbruket är odlingen exempelvis mycket likartad åtminstone i
norra Ryssland och hos oss. Vi kunna alltså inte från Ryssland tillbyta oss
oljekraftfoder, bomull och mycket annat i sådan mängd som vi behöva, utan
det utbytet måste ske med de länder, som ha naturliga betingelser att fram -

Fredagen den 18 oktober 1940.

Nr 32.

Kungl, ''proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommélse nied

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

bringa dylika varor. Det duger inte bara att konstruera avtal, som man anser
lämpliga i ena eller andra- läget, utan man får ju också ta hänsyn till de naturliga
förutsättningarna för ett handelsutbyte, det kan väl ändå inte handelsministern
förneka.

Med vad jag nu sagt bär jag inte principiellt velat taga ståndpunkt mot
avtalet. Jag anser att det här föreliggande ramavtalet innebär en avsevärd förbättring
i jämförelse med det ursprungliga förslaget, i synnerhet som statsmakterna
inte ikläda sig några förpliktelser när det gäller avtalets fullgörande.
Örn våra industrimän göra sitt bästa, blir det kanske inte så stora svårigheter
att gå i land med det hela som de i dag vilja göra gällande. Under de
närmaste åren tänker jag mig att det kan bli en hel del svårigheter. Hur det
kan bli i framtiden, örn förbindelserna skola fortsätta, är ju svårt att säga,
men det är inte otänkbart att dessa förbindelser kunna lända vårt land till
gagn. Detta är dock, herr handelsminister, under förutsättning att handelsutbytet
verkligen fortsätter. Skall däremot denna utbyggnad av våra exportindustrier
åstadkommas blott för den avtalsperiod som här stadgas, blir den
väl ändå, som herr Wehtje säger, en påfrestning för vårt näringsliv, ty då blir
resultatet en snedvridning av den svenska industrien. Sådana farhågor bör
man enligt min mening inte på något sätt försöka nonchalera.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag skall bara med några få ord
svara på handelsministerns replik till mig.

Handelsministern frågade örn jag verkligen menade, att vår uppgörelse med
England skulle vara ur inflationssynpunkt mindre riskabel än det avtal, varom
diskussionen nu rör sig. Han pekade på att vi under ett enda år komma att
exportera för mellan 500 och 600 miljoner kronor till England. Ja, det är
alldeles riktigt. Men handelsministern förbiser säkerligen inte den väsentliga
skillnaden, att vi dock omedelbart kunna påräkna en mycket väsentlig import
från England, under det att importmöjligheterna från Ryssland äro begränsade
i första hand till det normalä varuutbyte, som ligger vid sidan av kreditavtalet
och som skall ske i enlighet med överenskommelsen örn ömsesidigt handelsutbyte.
Importmöjligheterna enligt kreditavtalet äro ju förskjutna till en
ganska avlägsen tidpunkt. Det dröjer således lång tid, innan vi kunna från
Ryssland påräkna likvid i form av varuimport för den export på kredit till
Ryssland, som vi nu skola bevilja. Detta är den väsentliga skillnaden, och
jag tror att den motiverar det omdöme, som jag fällde. Därmed har jag inte
velat underskatta betydelsen av även det engelska avtalet ur den synpunkt,
som bär bär berörts. Redan i mitt första anförande har jag ju erkänt, att man
i våras kanske alltför litet observerade den saken.

Men det bör också betonas, att när man nu särskilt trycker på detta nya
avtals risker även ur penningpolitik synpunkt, så är det därför att det kommer
på toppen av en hel rad andra avtal, som innebära betydande förpliktelser
och som ur penningpolitisk synpunkt tillsammans kunna medföra avsevärda
risker.

Till sist frågade handelsministern, om jag hade några konkreta belägg för
min uppfattning att förhandlingarna örn detta avtal inte voro förda på ett
klokt och riktigt sätt. Jag antydde två sådana konkreta anmärkningar, och
jag skall gärna precisera dem. Den första gällde att man redan från början
hissade signalen om miljardkredit till Ryssland i stället för att gå den väg
som hade varit den riktiga, nämligen att först förhandla örn varulistorna och
se, hur långt man på den vägen kunde komma i form av svenska exportåtaganden
inom det möjligas gräns, och sedan fastställa den yttre ramen. Nu har

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1946.

Kungl, proposition äng. godkännande av en handelsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Forts.)

man gått den motsatta vägen. Jag kunde peka på ytterligare en del omständigheter
i samband med de direkta förhandlingarna, men jag skall sluta med
att erinra om det, som dock var huvudanledningen till mitt inlägg för en stund
sedan men som handelsministern lämnade utan svar, nämligen att man lät
underteckna detta avtal innan man hade någon garanti för att den för de
svenska exportörerna så utomordentligt viktiga frågan om force majeureklausulerna
var slutgiltigt löst. Den anmärkningen tror jag fortfarande kvarstår.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Jag
skall be att få svara med ett ord på den sista anmärkningen mot förhandlingarna.

Herr Ivar Anderson menade, att handelsavtalet borde satts i beroende av att
man enade sig om kontraktsvillkor mellan industrien och den ryska importorganisationen.
Jag skulle då vilja säga, att jag inte tror att det har fallit någon
in, när dessa förhandlingar startade, att regeringen skulle engagera sig i formuleringen
av de speciella kontrakt, som skulle ingås mellan den ryska importorganisationen
och de svenska exportörerna. Då förra handelsavtalet slöts år
1940, gjordes överhuvud taget inget sådant kontraktssehema, utan den saken
överlämnades åt de enskilda. Nu var det ett önskemål från exportindustriens
representanter att lia ett allmänt kontraktsformulär, som skulle kunna underlätta
förhandlingarna i varje särskilt fall. Men det är klart, att detta är en sak
som gäller de enskilda exportörerna och inte regeringen. Örn regeringen skulle
engagera sig i fråga örn kontraktsformulären, skulle det betyda att regeringen
också bildade sig en egen uppfattning om i vad mån de skilda klausulerna vore
i olika avseenden lämpliga, och någonting sådant kan väl ändå inte vara riktigt.
Det ligger uppenbart i de enskilda parternas intressen att komma överens
örn kontraktsvillkoren, och jag tror som sagt inte att det från början har av
någon ifrågasatts, att hela handelsavtalets avslutande skulle ställas i beroende
av dessa rent privata förhandlingar. Jag tror inte heller att herr Ivar Anderson
kan anföra något precedensfall för att regeringen skulle engagera sig i frågan
örn hur de enskilda formulera sina kontrakt.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det har aldrig varit min avsikt och heller aldrig min önskan att regeringen
skall engagera sig hårdare i denna sak än som skett, och jag tror att
det är ytterst angeläget att här understryka, att vi icke på någon sida önska
gå vidare på den planhushållnings- och central dirigerings väg, som vi redan
sett icke så värst uppmuntrande exempel på.

När jag framförde min anmärkning var det med stöd av en såsom jag vet
mycket stark opinion, som menar att det var mycket olyckligt att man innan
de enskilda förhandlingarna hade förts till slut, eller innan man ens hade
någon garanti för att dessa skulle ge något resultat, skyndade sig att underteckna
avtalet. Det hade väl varit möjligt att dröja några dagar för att se
örn de förhandlingar, som den svenska exportindustriens speciella representant
skulle fortsätta att föra i Moskva, kunde leda till resultat. Sedan nu avtalet
undertecknats tycks ryssarnas intresse av att ge en tillfredsställande lösning
åt frågan om force majeureklausulerna ha väsentligt svalnat.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Herr
Ivar Anderson säger att regeringen borde ha dröjt med att underteckna handelsavtalet
till dess de enskilda parterna kommit överens om leveransvillkoren.
Men vad betyder det i själva verket? Det betyder att om det sedan visat sig

Fredagen dea 18 oktober 1940.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenshommelse nied

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

uppstå svårigheter att ordna dessa villkor och man i stället måhända måst gå
till enskilda kontraktsförhandlingar med de största företagen å ena sidan och
den ryska parten å andra sidan, skulle regeringen få lov att låta hela avtalet
vila under en obegränsad tid och inte sätta det i kraft. Om man väljer den linjen
kommer man logiskt fram till att regeringen måste bilda sig en självständig
uppfattning örn huruvida dessa enskilda kontraktsklausuler äro lämpliga och
riktiga eller ej, och därmed kommer man in på en väg som ju också herr
Ivar Anderson anser vara olämplig.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag vill till sist i anslutning till vissa
yttranden av herr Ivar Anderson än en gång understryka, att det är farligt
och skadligt att se detta sexårsavtal med Sovjetunionen, vilket därtill är tänkt
som begynnelsen till en naturlig handelsutveckling på ännu längre sikt, extremt
ur synpunkten av det nu rådande inflationsläget och den nu rådande knappheten
på allting. Vidare bör observeras att leveranserna enligt avtalet underdel
första året, då vi ha att räkna med denna inflationskonjunktur och denna
stora knapphet, komma att vara relativt små, medan leveranserna bli större
under de tre, fyra och fem närmast följande åren, då mänskligt att döma den
nuvarande knapphetssituationen icke kommer att råda.

Herr Ivar Andersons påstående, att vår handell med Storbritannien och dominierna
icke kan vara en lika inflationsdrivande kraft som det handelsavtal
vi nu lägga upp med Sovjetunionen, tror jag är felaktigt. Även med riktig hänsyn
tagen till exporten till Sverige från det brittiska imperiet blir utan gensägelse
vårt lands nettoexport under den närmaste perioden mycket större i
västerled än i österled. Det kan bli annorlunda under en senare period, men
all sannolikhet talar för att vid den tidpunkten det nuvarande knapphetsläget
icke längre existerar utan att tvärtom dea penningpolitiska synpunkten kommer
att tala för en nettoexport.

Ett exempel på hur felaktigt man kan tänka, örn man ser hela denna fråga
ur den för ögonblicket rådande situationens synpunkt, ger det åtminstone mig
när jag överallt i debatten hör framhållas, att detta avtal kanske kommer att
leda till stora investeringar. Herr Gränebo var inne på den saken. De utredningar
vi gjort visa emellertid att de investeringar, som komma att föranledas
av detta avtal, äro relativt små. Huvudsakligen är det vidare fråga örn investeringar
som i alla händelser legat inom ramen för vår ekonomiska utveckling.
Man får till slut icke glömma att det är normalt att den svenska industrien
kraftigt utvidgar sin produktionskapacitet. Det är normalt i vår nyaste historia
att industrien utvidgar sin kapacitet med femtio procent per årtionde. Och därest
regeringen skulle lyckas med sin politik att hålla full sysselsättning borde
närmast framstegstakten inom den svenska industrien bli hastigare.

Nu kan man ha den uppfattningen, som jag tyckte mig utläsa av herr Gränebos
anförande, att det inte iir nyttigt att industrien utvidgar sig, utan att det
är nyttigare att vi exportera råvaror, såsom trävaruprodukter, emedan det är en
gammal export, än att vi exportera högkvalitetsvaror, som för sin framställning
fordra mycken arbetskraft. I detta hänseende tror jag emellertid att det
måste vara en mycket stor spricka inom det lx>rgerliga blocket. Åtminstone den
svenska industrien skulle aldrig kunna ha en så defaitistisk inställning till sin
expansion och till exporten som den herr Gränebo här antydde.

dag observerade att herr Ivar Anderson icke kom tillbaka lill sitt tidigare
uttalande örn att han inte hade hört talas örn att någonsin konsumenterna skulle
behöva göra uppoffringar för att hålla exporten i gäng. Herr Ivar Anderson

Forsta hammarens protokoll IDAG. Nr 32. 2

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenskommelse med
Sovjetunionen m. m. (Farts.)

mäste också Som ledare för en stor tidning t. ex. väl veta, vilka uppoffringar
som tidningarna och därmed tidningsläsarna få underkasta sig för att möjliggöra
en större pappersexport än den som skulle följa efter den fria marknadens
principer.

Till slut vill jag gärna ha sagt att denna debatt åtminstone ger mig det
intrycket, att vi ha att motse en värdefull och saklig behandling inom utrikesutskottet
och i riksdagen av denna stora fråga. Det har varit en debatt, där
synpunkterna möta varandra, men där, örn jag har förstått herr Ivar Anderson
rätt, det också är möjligt att förändra varandras uppfattningar. Den skiljer
sig i alla händelser himmelsvitt från den debatt som de svenska medborgarna i
allmänhet fått bevittna under valstriden i tidningspressen och från talartribunerna.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Det kunde kanske vara onödigt att yttra något med
anledning av handelsministerns replik till mig, emedan jag hade förordat att
vi borde inrikta oss på att exportera sådana varor, t. ex. trävaror, på vilka vi
hade riklig tillgång inom landet. Handelsministern ville gentemot mitt uttalande
framhålla att det kunde råda meningsskiljaktigheter bland exportörerna
och industriens målsmän örn huruvida vi skulle exportera råvaror, som jag tror
handelsministern uttryckte sig, eller huruvida vi skulle exportera mera högförädlade
industrivaror, såsom verkstadsartiklar och dylikt.

Nu måtte emellertid handelsministern ha missuppfattat mig. Jag gjorde gällande
att det måste vara fördelaktigare för ett land att exportera sådana varor,
sorn framställas på naturlig väg inom landet, än att exportera sådana varor,
vilkas råfabrikat till stor del först skola importeras. Mångå länder måste göra
det, eftersom de sakna råvaror inom landet. Vi ha stor tillgång på t. ex. trävaror,
men det är min mening att vi böra förädla dem i så stor utsträckning
som möjligt för att vinna största möjliga ekonomiska utbyte och för att skaffa
folk sysselsättning i så stor omfattning som möjligt. Det var den jämförelsen
jag ville göra. Träet få vi ju på naturlig väg, och det böra vi tillgodogöra oss
på sätt jag nyss nämnde och sälja till länder, som icke ha tillgång på trävaror.
Något motsatsförhållande torde icke behöva råda i uppfattningarna på denna
punkt.

Då jag i någon män hyst farhågor inför de investeringar som komma att
föranledas av detta handelsavtal är det på grund av den rådande trängseln
på arbetsmarknaden. Det fordras nya tillskott av arbetskraft, och inför vetskapen
att framför allt jordbrukets folk skall tillgodose denna efterfrågan på
arbetskraft måste man hysa betänkligheter huruvida det skall vara möjligt att
upprätthålla jordbruksnäringen i den utsträckning som är önskvärt, örn alltför
stora krav komma att ställas på arbetskraft från andra håll.

Detta var — fastän jag i mitt förra anförande inte utvecklade mitt resonemang
till fullo — anledningen till de betänkligheter jag i detta avseende hade,
förutom att jag ifrågasätter lämpligheten av att lägga det ena avtalet på det
a lidra. Rent allmänt sett måste detta innebära ett allt starkare tryck. Man kan
ju när man lastar en dragare säga: »tål du den plankan så tål du den», men
slutligen kommer man till bristningsgränsen. Man bör nog i någon mån se
detta handelsavtal utifrån den synpunkten.

Herr Bergvall: Herr talman! Efter måndagens remissdebatt trodde jag vi
skulle skjuta på diskussionen om handelsavtalet med Ryssland till dess vi

Fredagen den IS oktober 1946.

Nr 32.

Kungl, proposition ang. godkännande av en handelsöverenslcommelse med

Sovjetunionen m. m. (Forts.)

efter utskottsbehandlingen hade fått ett ännu fylligare material än vi i dag lia
för att bedöma den fråga som föreligger. Trots att propositionerna först i går
lago på riksdagens bord har det emellertid uppstått en debatt, och det är några
uttalanden från handelsministerns sida som jag inte kan undgå att redan nu
göra till föremål för vissa reflexioner.

Det fanns i ett av handelsministerns tidigare anförande en allmän tendens
att vrida debatten över till ett pär principiella spörsmål. Han gjorde för det
första i viss mån gällande att de som framfört kritiska anmärkningar mot
detta handelsavtal voro mindre intresserade för svenska exportsynpunkter och
hade mindre förståelse för exportens värde. För det andra ville han göra gällande
att det fanns en underton av principiell motvilja mot handel med Sovjetunionen,
som gjorde att man bedömde handelsavtalet med Sovjetunionen utifrån
helt andra utgångspunkter än man bedömde andra liknande avtal.

Det är skäl att göra klart, och det har väl också gjorts av flera av de föregående
talarna, att det inte är på den punkten meningsskiljaktigheterna komma
till synes. Det finns väl knappast någon, som är intresserad av svenskt näringsliv,
som inte förstår att i det långa loppet en utveckling av den svenska exporten
är av utomordentlig betydelse för oss. Det har emellertid roat mig att höra
handelsministerns upprepade yttranden örn att det är självfallet, att momentant
betyda exportåtaganden att vi få bereda oss på vissa uppoffringar — i det långa
loppet kunde det ju bli något annat. Jag skulle vilja mot detta flera gånger
upprepade yttrande ställa den förskräckelse, som det enstaka hålet i »den Åkerliergska
svångremmen» på socialdemokratiskt håll väckte för några veckor sedan.
Jag vet inte vad det beror på att man är så mycket öppenhjärtigare och frispråkigare^i
dag än när man försökte få avstånden mellan hålen i »den Åkerl>ergska
svångremmen» så försvinnande små som det överhuvud taget var möjligt.

Den meningsdifferens som kommit till uttryck här i dag och den diskussion
som här förts, vilken säkert inte avslutats med dagens debatt, beröra olika detaljer
av mycket väsentlig betydelse i det svensk-ryska avtalet. Jag kan alltjämt
inte upphöra att fundera över varför man har ett ettårigt varuutbytesavtal
och ett femårigt kreditavtal. Jag tycker kanske också att brådskan med
avslutandet av avtalet varit något stor, och jag har framför allt inte — och
den synpunkten har inte så mycket berörts av de föregående talarna — kunnat
frigöra mig från en viss känsla av att det svenska näringslivet, trots uttalandena
från regeringshåll, är mera bundet inom detta avtals ram än det varit inom
andra handelsavtals ram. Därest det kunde visas att så icke är fallet, skulle i
varje fall en av de omständigheter som oroat mig falla bort.

Det är inte en klok politik från regeringens sida och från handelsministerns
sida — han modifierade ju också i sitt sista anförande i viss mån sin ståndpunkt
i detta avseende — att man försöker göra de anmärkningar, som i detta sammanhang
framförts såväl mot frågans handläggning som mot handelsavtalets
innehåll, till någonting annat än vad de äro, nämligen uttryck för en viss tveksamhet
över avtalets utformning på vissa punkter med hänsyn till de intressen
som både på kort och lång sikt äro svenska.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till utrikesutskottet.

Till utskottet .skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
hammaren nu avgivna yttrandena.

Nr 32.

Fredagen den 18 oktober 1946.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 351, angående godkännande av ett mellan Sverige och De Socialistiska
I‘åds republikernas Union träffat kreditavtal; samt

nr 352, angående anordnande av lokaler för Överståthållarämbetet.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet herr Näsströms motion,
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmän ''sjukförsäkring, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.35 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464020