RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 6.

Tisdagen den 5 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 42, med
förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven
skatt å motorsprit.

Justerades protokollen för den 29 och 30 nästlidne januari samt den 2 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av medföljande läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet under tiden från den 28 januari t. o. m. den 11 februari
1946.

Lerum i februari 1946.

Georg Andrén.

Härmed intygas, att professor Georg Andrén på grund av hjärtbesvär varit
och är i behov av ledighet från riksdagsgöromålen under tiden 28 januari t. o. m.
11 februari 1946.

Göteborg den 4 februari 1946.

Magnus Strandqvist,

Överläkare.

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet tills vidare.

Centrallasarettet i Västerås den 2 februari 1946.

Anton Ehlund.

Härmed intygas, att riksdagsman Johan Anton Ehlund, Skultuna, som för
närvarande undergår behandling å Centrallasarettets i Västerås kirurgiska avdelning
för ryggsjukdom, tills vidare ej kan deltaga i riksdagsarbetet.
Centrallasarettet, Västerås, den 2 februari 1946.

Ernst Bergenfeldt,
lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades, beträffande herr Eklund för den tid, det
i åberopade läkarintyget omförmälda hindret varade.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: Första

hammarens protokoll Nr 0.

Nr 6.

Tisdagen den 5 februari 1946.

I nterpellation
ang. statstjänstemannens
fortsatta
utbildning
m. m.

nr 31, med förslag till lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling;

nr 32, med förslag till lag örn tillfällig ökning av regeringsrådens antal; samt
nr 33, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående uppskov med återbetalning av ett Hornborgasjöns sänkningsförening,
Skaraborgs län, beviljat statslån.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6
mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

37, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;
samt

. nr 38, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 39, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen
den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel örn lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Wagnsson m. fl.
väckta motionen, nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av vissa tjänstepensioner m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 1, 12, 13, 20 och 22 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 42.

Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Det är ett
sedan länge uppmärksammat förhållande, att det icke råder erforderlig växelverkan
mellan de teoretiska och praktiska inslagen i statstjänstemännens utbildning.
Efter en tid ägnad åt teoretiska studier, oftast utan varje kontakt
med den praktiska förvaltningsverksamheten, sker inträdet i denna, och sedan

Tisdagen den 5 februari 1946.

Nr 6.

Interpellation ang. statstjänstemännens fortsatta utbildning rrv. m. (Forts.)
det skett, är tjänstemannen huvudsakligen hänvisad till att vinna sin fortsatta
utdaning i den tjänst, där han är verksam. Följaktligen inställa sig två problem
: dels frågan örn möjligheten att i dea grundläggande utbildningen införa
vissa praktiska moment, dels frågan örn anordningar för fortsatta studier i
anslutning till tjänsten. Det är det senare av dessa problem jag önskar beröra.

Det behov, varom här är fråga, är i första hand den enskilde tjänstemannens.
Vid sidan av tjänsten har han behov att tränga in i nyare lagstiftning,
som berör hans tjänst, och bliva förtrogen med de syften som ligga till grund
för den. Han behöver vidare kontakt med erfarenheter från andra verk med
samma uppgifter som det han själv tillhör. Det är också ett naturligt behov
att i andra hänseenden få en fördjupad inblick i de sammanhang i vilka hans
egen verksamhet utgör ett led: den sociala och ekonomiska utvecklingen, vetenskapens
och teknikens framsteg o. s. v. Delvis gäller det så att säga att
återvända till det som en gång var ämnet för hans grundläggande utbildning:
en förnyad konfrontation med spörsmål som kunna vinna sin fulla belysning
först mot bakgrunden av egen praktisk erfarenhet. Men vad som framför allt
behövs är fortsatt information och utbildning, i takt med samhällsarbetets och
förvaltningsverksamhetens utveckling.

Vad som sålunda är ett behov för den enskilde tjänstemannen är också av
stor betydelse ur det allmännas synpunkt. Det är till påtagligt gagn, att
tjänstemännen vinna en rikare orientering och överblick än den som erhålles genom
sysslande med speciella arbetsuppgifter. Såsom icke minst betydelsefullt
kan framhållas, att den olikformighet i statsverksamheten, som uppkommer genom
en alltför långt driven isolering, kan brytas.

Självklart är att sådan information och utbildning som här åsyftas i icke
ringa mån kan vinnas utan att särskilda åtgärder därför vidtagas. En ansvarsmedveten
och ambitiös tjänsteman kan genom egna studier i lagstiftning och
litteratur vidga sina kunskaper och perspektiv. I icke ringa utsträckning torde
också verkschefer och andra överordnade sörja för att i själva tjänsten tillika
ingår ett utbildningsmoment. Av icke ringa betydelse är det redan, örn det
kan sörjas för att en tjänsteman icke behöver gräva ner sig i en alltför speciell
uppgift utan får erfarenhet av skilda förvaltningsgrenar; särskilt värdefullt
är det, örn ett i praktiska former organiserat utbyte av arbetskrafter olika verk
emellan kan åstadkommas (se härom Förvaltningsrättslig Tidskrift 1939 s.
215 ff. och Nordisk Administrativt Tidsskrift 1940. s. 31 ff.).

Men allt detta är icke på långt när till fyllest. Litteratur kan aldrig giva
detsamma som personlig kontakt. För övrigt är den litteratur som står till
förfogande mycket otillräcklig; i varje fall kan den icke på långt när hålla
takt med den snabba utvecklingen på förvaltningens mångahanda områden.
Och arbetsuppgifternas växande mängd torde i allmänhet lämna allt knappare
utrymme för både tjänstemännens egna insatser och för sådan vägledning från
deras överordnades sida som vore önskvärd.

Under dessa förhållanden inställer sig tanken på särskilda anordningar i det
syfte som här angivits. Staten borde — synes det mig — sörja för anordnande
i erforderlig omfattning av särskilda kurser eller studiekonferenser för statstjänstemän
med syfte att sammanföra dem till information och till gemensamt
studium av sådana ämnen, som äro av betydelse för deras tjänst. Sådana anordningar
borde kunna bliva av betydelse icke blott genom de direkta kunskaper
som därigenom meddelades, utan också genom de impulser som kunde lämnas
till fortsatt självständigt arbete och genom utbyte av erfarenheter deltagarna
emellan.

Åtgärder i nu antydd riktning lia redan vid åtskilliga tillfällen förekommit

Nr 6.

Tisdagen den 5 februari 1946.

Interpellation ang. statstjänstemännens fortsatta utbildning m. m. (Forts.)
inom särskilda grenar av statsförvaltningen dels på ett mera regelbundet sätt,
dels då ett aktuellt behov av information, speciellt beträffande ny lagstiftning,
förelegat på speciella områden. Jag vill såsom exempel erinra örn särskilda
kurser för tjänstemän å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, för vilka riksdagen
i samband med 1943 års taxeringsreform anvisade anslag, och örn de
kurser för arbetsförmedlingstjänstemän, som sedan 1938 ägt rum med statsbidrag
och som sedan 1944 mera regelbundet anordnas av arbetsmarknadskommissionen;
sedan 1945 utgå också å riksstaten bidrag av statsmedel till fortbildningskurser
för tjänstemän inom socialvården och den kommunala förvaltningen.
Inom åtskilliga förvaltningsgrenar anordnas regelbundet kurser av
olika slag, vilkas bevistande ofta utgör villkor för befordran till högre tjänster.

Det kunde vara av stort värde att vinna en samlad överblick av vad som
hittills gjorts och alltjämt göres på skilda områden. Till äventyrs kan en konfrontation
av sålunda vunna erfarenheter vara till gagn. Måhända kan det
också visa sig, att en samordning av sådan verksamhet, som nu bedrives av olika
verk, på vissa punkter vore ändamålsenlig. Men framför allt borde, mot bakgrunden
av vunna erfarenheter, behoven inom statsförvaltningen i dess helhet
av en regelbundet bedriven informations- och utbildningsverksamhet beaktas.
Det borde övervägas i vad mån det kan vara lämpligt att utsträcka sådan verksamhet
till nya områden och nya tjänstemannakategorier.

Utan tvivel skall det vid ett sådant övervägande befinnas vara särskilt angeläget
att uppmärksamma statstjänstemän med juridisk och statsvetenskaplig
utbildning. Det är härvid framför allt av vikt, att de i landsorten (i synnerhet
inom länsstyrelserna) verkande tjänstemännens isolering brytes genom ökad
inbördes kontakt och ökad kontakt med centralförvaltningen. Men man får ej
heller släppa ur sikte de tjänstemän som tillhöra verk förlagda i huvudstaden.
Jag tillåter mig framhålla, att spörsmålet örn ifrågavarande tjänstemannakategoriers
fortsatta utbildning sedan länge varit dryftat inom Nordiska administrativa
förbundet (se Nordisk Administrativt Tidsskrift 1930 s. 256 f.,
1935 s.. 449 ff., 457 ff., 1937 s. 101 ff„ 1943 s. 85 ff„ 1944 s. 107 f.) och
vill tillika hänvisa till program för en för dem avpassad kursverksamhet som
framlagts dels av f. regeringsrådet G. Thulin (Nordisk Administrativt Tidsskrift
1935 s. 449 ff.), dels av dåvarande e. o. länsassessorn Folke Elfving
(Förvaltningsrättslig Tidskrift 1943 s. 338 ff.). Nämnas bör också att länsstyrelseutredningen
1937 förordade inrättandet av ett slags studiekonferenser
för länsstyrelsernas tjänstemän. Av intresse är i detta sammanhang ävenledes
ett finskt kommittéförslag örn regelbundet anordnade fortbildningskurser (refererat
i Nordisk Administrativt Tidsskrift 1943 s. 1 ff.).

För egen del vill jag icke i detta sammanhang uttala någon mening örn den
ifrågasatta verksamhetens lämpliga omfattning eller former eller dess anordning
i övrigt. Mitt ärende är endast att utröna, huruvida intresse för en närmare
undersökning av frågan kan påräknas hos regeringens ledamöter.

Under åberopande av vad nu anförts och i förhoppning, att de diskussioner
och uppslag, som jag åberopat, bliva beaktade, fastän jag icke refererat dem,
anhåller jag örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande spörsmål:

Är herr statsrådet, efter samråd med övriga departementschefer på vilkas
föredragning spörsmålet kan ankomma, villig att till allsidig prövning upptaga
frågan om regelbundna föranstaltningar för information och fortsatt utbildning
av statstjänstemän?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 6 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 47, angående
anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på
landsbygden.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Vougt, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Wetters
interpellation angående visst utnyttjande av försvarets livsmedelsförråd, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr E. Wetter
frågat mig om jag är i tillfälle meddela i vad mån vid omsättning och minskning
av försvarets livsmedelsförråd hänsyn tagits till föreliggande brister inom
landet och till behovet av livsmedel i samband med internationella hjälpaktioner.

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Den föreliggande frågan tiar sin största betydelse beträffande armén. Denna
försvarsgren lagrar och förbrukar kvantiteter som i detta sammanhang äro av
större intresse. Jag skall därför huvudsakligen begränsa mig till föhållandena
inom denna försvarsgren.

Under beredskapen ha självfallet för militära ändamål upplagts stora kvantiteter
livsmedel av skilda slag. Huvuddelen har lagrats i kronans egna förråd.
För att så mycket som möjligt undvika förvaring i dessa förråd av mindre lagringsdugliga
varor (mjöl, ost, smör, margarin etc.) har dock avtal funnits örn
lagring för arméns räkning genom handelns organisationer.

I samband med beredskapens avveckling ha lagren successivt nedskurits. Härutinnan
har gällt att de centrala förvaltningsmyndigheterna haft att efter samråd
bl. a. med livsmedelskommissionen gå i författning örn avyttring av överskottsvaror.

Avvecklingen av överskottslagren i samband med beredskapens hävande har
för arméns del skett efter följande linjer:

1) Omsättning inom armén, vilken av intendenturavdelningen reglerats så
att i första hand ömtåliga varor skola förbrukas'',

2) inhibering av avtalade leveranser,

3) försäljning till firmor inom landet,

4) försäljning till hjälporganisationer m. fl. för export,

5) omsättning genom andra statliga institutioner.

Det har krävts mycket arbete för att på den inhemska marknaden placera
proviantartiklar, då — efter vad jag inhämtat — firmorna varit ganska återhållsamma.
Proviant har emellertid denna väg sålts för 4 miljoner kr. Bland
större poster må nämnas 600 ton kaffe, 400 ton kakaoböner, 240 ton torkad
frukt, 25 ton kryddor, 20 ton té, 2 200 ton havre.

För internationell hjälpverksamhet ha placerats ganska avsevärda kvantite -

Ang. visst
utnyttjande
av försvarets
livsmedelsförråd.

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Ang. återlämnande-
från
konstitutionsutskottet
av
två dit
remitterade
motioner.

Äng. visst utnyttjande av försvarets livsmedelsförråd. (Forts.)
ter livsmedel. I detta hänseende ha försvarets myndigheter tagit initiativ. Sålunda
erbjöds folkhushållningsdepartementet den 18 maj 1945 stora partier livsmedel.
Hänvändelser ha vidare skett till olika statliga hjälporgan och till enskilda
institutioner, såsom Rädda barnen, Norgehjälpen, fadderortsrörelsen. På
dessa vägar ha placerats livsmedel för 6,5 mkr. Till enskilda firmor ha för export
sålts sill- och fiskkonserver för 0,9 mkr. Till norska polisorganisationen ha
levererats livsmedel för 6 mkr. Vid transitering av medborgare från Sovjetunionen
ha åtgått livsmedel för 0,4 mkr. Röda korsets hjälpdetachement ha förbrukat
livsmedel för 0,15 mkr. Leveranser ha vidare skett till civilförsvarsstyrelsen,
utlänningskommissionen, vissa sjukhus och fångvården för omkring 0,2 mkr.

Genom dessa åtgärder har lagervärdet nedgått med över 18 mkr, vilket belopp
icke innefattar värdet av de livsmedel som under tiden omsatts inom armén.

För armén är för närvarande aktuellt att sälja en del blandade konserver, i
vilka köttvaror ingå. För att underlätta försäljningen härav inom landet har
livsmedelskommissionen medgivit, att dessa konserver få försäljas utan poängberäkning.
Såvitt jag kan finna kunna livsmedelslagren icke sägas vara i nuvarande
läge onormalt stora. Någon anledning till oro för att arméns livsmedelslager
icke skola bliva omsatta i lämplig tid synes icke föreligga.

Även marinen har i förhållandevis stor utsträckning försålt livsmedel i samband
med beredskapens avveckling. Självfallet äro dock partierna avsevärt mindre
än de som för armén komma i fråga. Överskott ha av marinförvaltningen anmälts
till statens livsmedelskommission med hemställan örn anvisande av lämpliga
köpare. Tid efter annan ha köpeanbud inkommit, och försäljningen skett,
varvid varorna huvudsakligen exporterats för internationell hjälpverksamhet.
För tillfället står marinförvaltningen i kontakt med svenska kommittén för internationell
hjälpverksamhet i syfte att avyttra vissa kvarstående överskott.

Flygvapnets omsättning av livsmedel sker helt i samband med arméns, varför
denna försvarsgren i detta sammanhang icke är aktuell.

Skulle något fall av misskötsel av kronans livsmedel uppdagas, få självfallet
dylika frågor göras till föremål för särskild undersökning.

Med vad sålunda anförts torde den av interpellanten framställda frågan få
anses besvarad.

Herr Wetter: Herr talman! Den redogörelse, som försvarsministern nu benäget
givit, visar att frågan örn avveckling av försvarets lager av livsmedel är
av sådan storleksordning, att den väl bör uppmärksammas nu och en tid framåt.
Jag ber att till herr statsrådet få framföra min tacksamhet för det givna svaret
och vill till detta, herr talman, endast knyta den förhoppningen, att försvarets
förvaltningsmyndigheter skola känna det stora ansvar, som de ha, när
de gå att handlägga frågorna örn avveckling av livsmedelslagren liksom också
i framtiden vid omsättning av de livsmedelslager, som måste finnas inom försvaret.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 1, i anledning av första
kammarens remiss av motion nr 94 av herr Persson, Einar, m. fl. örn utredning
angående ändrade rösträttsgrunder vid allmännings- och jordägarstämmor
samt andra kammarens remiss av likalydande motionen nr 190 av herr
Ericsson i Sörsjön.

Onsdagen den 6 februari 1940.

Nr 6.

Ann. återlämnande från konstitutionsutskottet av två dit remitterade motioner.

(Forts.)

Detta memorial lydde:

»Till konstitutionsutskottet lia, enligt protokollsutdrag för den 23 innevarande
januari månad, första kammaren hänvisat en därstädes av herr Persson,
Einar, m. fl. väckt motion samt andra kammaren en därstädes av herr
Ericsson i Sörsjön väckt motion, vari hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla örn en skyndsam utredning örn ändrade rösträttsgrunder
vid allmännings- och jordägarstämmor.

Enär det i motionerna väckta förslaget enligt utskottets mening är av beskaffenhet
att ej höra av konstitutionsutskottet handläggas, föranledes utskottet
att till kamrarna återlämna ifrågavarande motioner, vilket utskottet får för
riksdagen anmäla.»

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De ifrågavarande motionerna
avse ärenden, som tillhöra dels konstitutionsutskottets, dels jordbruksutskottets
handläggning, och med stöd av § 44 riksdagsordningen ha motionerna i sin helhet
hänvisats till det förstnämnda utskottet. Då nu emellertid konstitutionsutskottet
anser, att det i motionerna väckta förslaget är av beskaffenhet att ej
böra handläggas av konstitutionsutskottet, och da andra kammaren redan vid
gårdagens sammanträde remitterat den i andra kammaren väckta motionen^ nr
190 till jordbruksutskottet, hemställer jag, att första kammaren likaledes måtte
besluta att hänvisa den inom denna kammare väckta motionen nr 94 till jordbruksutskottet.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren, i enlighet _ med vad
herr förste vice talmannen hemställt, att hänvisa motionen I: 94 till jordbruksutskottet.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna-, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 40, angående anslag till kraftstationer vid Harsprånget och Kilforsen;
nr 41, angående försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter
i Nässjö;

nr 43, angående inköp för postverkets räkning av tomter i Karlskrona^
nr 45, angående inrättande av högre tekniska läroverk i Gävle och Karlskrona;
Samt

nr 46, angående statsbidrag i samband med borttagande av broavgifterna
vid Lidingöbron.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. kostnai
statsverkspropositionen gjorda framställningar under Utgifter å dnftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor. väsendet m.m.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtto

a) besluta, att det Kungl. Majit senast för budgetåret 1945/46 lämnade bemyndigandet
att medgiva överskridande av genom riksdagens beslut maxime -

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Äng. kostnaderna för kommittéväsendet m. m. (Forts.)
rade anslagsposter till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, eller till avlöningar till icke-ordinarie personal skulle efter utgången
av budgetåret 1945/46 äga fortsatt giltighet för budgetåret 1946/47,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i fall, där innehavare av pensionsberättigande
befattning i statens tjänst, uppförd på vederbörligen fastställd personalförteckning,
förordnades att innehava ordinarie befattning i statsdepartementet,
tillsatt medelst förordnande tills vidare, eller under tiden för dylikt förordnande
befordrades till annan pensionsberättigande statlig tjänst, föra den
pensions berättigande tjänsten över stat och återbesätta den på stat befintliga
tjänsten,

c) medgiva, att dyrtidstillägg. åt vissa befattningshavare i statens tjänst
m. 11. under budgetaret 1946/47 finge i huvudsaklig överensstämmelse med i
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari 1946 förordade grunder
utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj :t,

d) besluta, att utgifterna för dyrtidstillägg skulle beträffande befattningshavare
och pensionärer vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar utgå av de medel, av vilka verkets utgifter i
övrigt bestredes.

e) besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i
övrigt i förevarande utlåtande anfört.

I m°tiveringen hade utskottet gjort vissa uttalanden angående kostnaderna
lör kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Herr Mannerskantz; Herr talman! I detta utskottsutlåtande behandlas
Kungl. Maj :ts äskande örn tilläggsanslag för kommittéer och utredningar. Detta
anslag har ju vuxit ofantligt: det har ungefär fördubblats sedan före kriget.
Det är givet, att det måste bli en mycket stor ökning, när själva anledningarna
till utredningar ha ökats, och det är inte därom jag nu skulle vilja säga
någonting, utan det är om den omständigheten, att Kungl. Maj :t har tillsatt en
översyn över utredningsväsendet. Men i propositionen säges, att det knappast
kan förutsättas, att översynen skulle »väsentligt påverka det för nästa budgetår
beräknade medelsbehovet». Det är denna pessimistiska uppfattning och tillkännagivandet
av den, som jag tycker det är värt att påtala. Örn man sätter
bli någon att företa en översyn, bör man inte skicka med sådana hälsningar.
Ty vad är då det hela värt? Om uttalandet får tolkas så, att man menar, att
översynen väl kan ha gynnsamma verkningar, men inte redan under nästa budgetår,
så tror jag att även det är för pessimistiskt.

Utskottet säger, att det likväl förutsätter, »att alla vid översynen från nämnda
utgångspunkter framkomna möjligheter till besparingar snarast tillvaratagas».
Detta skulle jag vilja understryka. När jag det gör, skulle jag vilja tillfoga
det allmänna uttalandet, att en mycket stor del av våra utredningsbetänkanden
äro alltför storartade. De lia inledningar och historiker, som äro så omfattande,
att man nästan misstänker att de kommit till för att vederbörande
skulle på ett billigt sätt få sina doktorsavhandlingar tryckta. Det kan väl inte
vara meningen, utan man skall se till, att det får komma fram, sam behövs för
att de beslutande i frågorna skola få en allsidig information. För det ändamålet
skulle jag för min del knappast tro, att det är nödvändigt att betänkandena
bli så omfattande. Utom att de då bli dyrare än de skulle behöva, går det ju
också åt mycket mer personal för att få ihop alla dessa långa historiker och
sammanställningar, av vilka en del inte äro sa nödvändiga. Och personal är
just det som fattas oss nu för tiden, bade för kroppsarbete och för manschettyrken.
Man har knappast rättighet att onödigtvis slösa med arbetstimmar.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Ang. kostnaderna för kommittéväsendet m. m. (Forts.)

Men det är inte nog med den saken. Sedan skall ju folk också läsa betänkandena,
och då går en massa tid åt, av vilken en del inte hade behövt gå till spillo.
Det värsta tror jag är, att genom att betänkandena äro så omfattande oell
digra våga sig människor, som egentligen borde läsa dem, inte på att läsa
dem.

Det blir alltså ganska många besvärliga följder, om utredningsbetänkandena
få hålla på att växa och bli tjockare för varje år som går. Jag vill uttala den
förhoppningen, att man vid den översyn, som skall ske, försöker att ge sådana
direktiv till utredningarna, att de inskränka på det som inte är alldeles nödvändigt
att ta med i de olika betänkandena.

Det finns dessutom en sak här, som jag har svårt att få klarhet i. Det har
inte alls varit möjligt inom statsutskottets tredje avdelning att granska detta
anslag, utan vi ha fått godta vad som kommer fram i propositionen. Det förefaller
mig, som örn inte alla de anslagna medlen gå till kommittéer i vanlig ordning,
utan att en del av pengarna går till personer, som anställas för särskilda
utredningsuppdrag i departementen. Då snuddar man vid finansieringen av departementens
personalkostnader. Jag vet inte, hur det förhåller sig, men den
tanken ligger nära till hands, att man via detta anslag och i övrigt med förbigående
av riksdagen kan anställa en hel massa människor i de olika departementen.
Detta är en sak, som egentligen konstitutionsutskottet skulle ägna intresse
åt för att se efter, i vad mån detta anslag användes på ett sätt, som åtminstone
inte jag och jag förmodar inte heller flertalet kammarledamöter tänkt
sig.

Det skulle förvåna mig, örn det inte vore möjligt att även med nuvarande
krav på utredningar få ned kostnaderna och besväret att skaffa så mycket personal
som behövs samt mildra svårigheterna för alla dem, som skola ta del av
utlåtandena. För att understryka behovet härav, herr talman, har jag bett att
få säga dessa ord. Jag har i övrigt inte något annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag till stora
delar kan instämma i den föregående ärade talarens erinringar. Man skall inte
belasta kommittéväsendet med utredningar, som i och för sig äro onödiga, och
man skall försöka förenkla och skära ned så mycket man kan. Men jag har
gjort mina experiment i den vägen. Jag har suttit som ordförande i en av de
mest publicerande kommittéerna, 1941 års befolkningsutredning, och jag har
begagnat mig av olika metoder. Jag har givit ut betänkanden, som ha varit
mycket knapphändigt skrivna och innehållit mycket litet av analyser och undersökningar,
och jag kan försäkra den siste ärade talaren, att i regel säga då
remissinstanserna, att förslaget inte är underbyggt och att den vanliga apparaturen
hade fordrats. Jag vill särskilt hänvisa till betänkandet rörande frågan
örn akademikernas lån. Flora av de akademiska myndigheterna tycka, att
denna lilla sak skulle ha blivit föremål för ännu mera djupgående undersökningar
än vad vi ha ansett oss ha råd att kosta på.

Detta är en avvägningsfråga. Jag tror, att jag liksom alla andra kommittéordförande
försöker träffa det, som är lagom. Det kan hända, att man ibland
tar fel och publicerar saker, som inte äro absolut nödvändiga. Men å andra
sidan äro vi ju vana vid så stor grundlighet i vårt svenska samhällsmaskineri,
att örn man någon gång avviker från den regeln, får man ofta kritik för att
man inte står på verklighetens fasta mark.

Beträffande den senare delen av herr Mannerskantz’ anförande, där han uppmanade
konstitutionsutskottet att se på anställandet av särskilda sakkunniga
inom departementen, tycker jag att det är mycket rimligt örn riksdagen tittar

Nr 6.

Onsdagen den G februari 1946.

Äng. kostnaderna för kommittéväsendet m. m. (Forts.)
på deri saken. De särskilda sakkunniga redovisas på vanligt sätt i riksdagsberättelsen,
som herr Mannerskantz givetvis vet. Där finns alltså — örn det inte
ändrats, sedan jag var statssekreterare — uppgift på vilka som varit anställda
i de olika departementen, och det finns alltid möjlighet att ta upp dessa
ting till diskussion. Men att det är en mycket praktisk anordning, att departementen
och departementscheferna ha möjlighet att förstärka framför allt statssekreteraravdelningarna,
torde ingen böra understryka mer än riksdagen. Det
klagas ju ständigt över att propositionerna komma för sent och att arbetet därför
drar ut på tiden, och anledningen till detta är ju i stor utsträckning, att departementen
äro för klent utrustade med personer i ledande ställning. Det måste
vara mycket praktiskt att ha möjlighet att smidigt kasta in särskilda sakkunniga
på speciella uppgifter i stället för den besvärliga och i längden mera
dyrbara anordningen att anställa tjänstemän, som man sedan har bundna där.
Jag skulle ur besparingssynpunkt alldeles bestämt vilja avråda från att ta upp
frågan från den siste talarens utgångspunkter. Tvärtom är detta enligt min
mening en mycket elegant lösning på ett besvärligt problem. Hur skola de
ofta starkt säsongarbetande departementen annars orka med att i något så när
rimlig tid förse riksdagen med det material, som skall ligga till grund för riksdagens
ställningstagande?

Jag har bara velat anföra detta, som närmast härrör från min erfarenhet
som statssekreterare i ett av de mera arbetstyngda departementen.

Herr Herlitz: Herr talman! Det finns i varje fall en punkt, där alla kunna
vara absolut ense om den vädjan som herr Mannerskantz framställde. Man
bör beakta det förhållandet, som tyvärr alltför ofta inträffar, att den högra
handen inte vet, vad den vänstra gör. Det visar sig nämligen ibland, att ett
ämne, som blir föremål för utredning på ett håll, på samma gång utredes på
ett annat. Jag skulle kunna peka på åtskilliga exempel härpå, men jag skall
bara nämna ett av dem. Vi ha haft glädjen att samtidigt få två stycken mycket
värdefulla historiska utredningar angående vår svenska kommunallagstiftning.
De äro utarbetade alldeles oberoende av varandra, den ena i kommunindelningskommittén
och den andra i kommunalskatteberedningen. Man
har helt enkelt inte vetat av, att samma arbete pågått på skilda håll.

Då jag nu nämner detta, herr talman, sker det i full vetskap örn att statsrådet
Erlander särskilt har haft sin uppmärksamhet på detta förhållande och är intresserad
av att övervinna de svårigheter som ha framträtt. Då jag har tagit
till orda är det bara för att som jag vet i fullt samförstånd med honom understryka
angelägenheten av en effektiv samordning av utredningsväsendet.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill inte bestrida, att det kan vara
en praktisk anordning att ha särskilda personer som vid behov kunna rycka
in och hjälpa till i departementen. Men i så fall vore det bra om man skilde
på de medel som användas till sådana saker och de medel som gå åt till det
som man i vanlig mening kallar för kommittéer och utredningar. Det skulle
vara gynnsamt även för kommittéväsendets egen skull att man inte bibringar
allmänheten den uppfattningen att detta drar så stora kostnader som det här
är fråga örn. Det rör sig ju örn miljoner kronor nu för tiden. När det gäller
sådan personal som anställes för att utarbeta propositioner till riksdagen borde
man åt varje departement skapa något anslag med annan beteckning.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill endast beträffande redovisningen
hänvisa till riksdagsberättelsen örn kommittéväsendet, där varje kro -

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Ang. kostnaderna för kommittéväsendet m. m. (Forts.)
na av medlen redovisas, såvitt inte någon ändring har skett under det senaste
året, vilket jag inte kontrollerat.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser hov- och slottsstaterna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. neru, ämbets I

detta utlåtande hade utskottet anmält, att vid den granskning av justitie- förvaltning.
ombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagSenligt förehaft,
någon anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr Schlyter: Herr talman! Såsom bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse
fogas varje år en förteckning över de riksdagsskrivelser, som ännu
inte blivit slutligt handlagda av Kungl. Maj :t, och man får genom anteckningar
underrättelse örn åtgärder som skrivelserna ha föranlett. Vid något tillfälle
har denna förteckning i kammaren givit anledning till efterlysning av
en eller annan av riksdagen begärd utredning. Naturligtvis har inte första

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
lagutskottet haft skäl att genomgå denna förteckning nr synpunkten av huruvida
Kungl. Maj :t har vidtagit önskvärda åtgärder på grund av riksdagens
skrivelser, men publiceringen av förteckningen är ju alltid en anledning för
riksdagens enskilda ledamöter att gå igenom den.

. -Nkr jag nu för min personliga del har verkställt en sådan genomgång, skulle
jag gärna vilja — i stället för att väcka interpellationer eller göra enkla frågor
få på detta sätt antecknade till kammarens protokoll några av de riksdagsskrivelser,
där man kanske skulle lia önskat, att Kungl. Majit vidtagit någon
åtgärd.

Riksdagen vet mycket väl, att varken kommittéanslagen eller antalet sakkunniga
personer i landet räcka till för att effektuera allt vad riksdagen begär.
Det är därför naturligt, att Kungl. Majit måste göra ett urval, och det
hör ju till att varje departementschef —• jag förmodar någon gång varje år —
gar igenom de skrivelser som ha hamnat i hans departement och avskriver en
eller annan av de frågor, som riksdagen har framfört. Då skulle nog riksdagen
ha varit intresserad av att få veta anledningen till en sådan avskrivning.
Ett ärende kan i ett utskott ha behandlats med mycket stort intresse och
har kanske föranlett en enhällig framställning örn utredning, som riksdagen
sedan har fört vidare. Studerar man så riksdagsberättelsen ett följande år,
kan man finna, att ärendet har avskrivits.

I. detta ögonblick tänker jag på en särskild fråga, som står återgiven i
justitieombudsmannens ämbetsberättelse på s. 363 under p. 102. Där omtalas,
att riksdagen anhallit, att Kungl. Majit ville till förnyad prövning upptaga
frågan örn en sådan omarbetning av förordningen av år 1916 angående
förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier, att vissa av första lagutskottet
uttalade önskemål örn en bättre behandling av sådana vilda djur, som
kringföras för förevisning av dressyr, vunne beaktande.

Jag tvivlar inte på att Kungl. Majit har haft bärande skäl att avskriva detta
ärende, men motionärer och utskott och riksdag skulle nog ha satt värde på att
få del av den synpunkt som har föranlett, att en riksdagsskrivelse på det
sättet avföres. Jag har inte något förslag att väcka örn hur det skall gå till
—■ jag har nog själv på sin tid varit med örn att avskriva riksdagsskrivelser
utan att tala örn skälet för riksdagen — men en möjlighet vore kanske, att i
riksdagsberättelsen i korthet angåves de skäl som lia föranlett departementschefens
beslut.

Nu begärde jag emellertid närmast ordet för att få nämna örn ett pär riksdagsskrivelser,
som ännu inte föranlett någon åtgärd och beträffande vilka
jag är säker på att Kungl. Majit inte kommer att meddela något avskrivningsbeslut.
På s. 339, p. 28, omtalas ett uppdrag åt en sakkunnig inom justitiedepartementet
att biträda med en förberedande utredning örn det allmännas
ansvar för skada, som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman.

Såsom en detalj i denna utredning ingår en viktig ersättningsfråga, varom
första lagutskottet och riksdagen skrevo år 1937 och som man då nog tänkte
sig skulle kunna ha utretts ganska snart. Det gällde frågan om ersättning av
statsverket till den som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok.
Jag skulle vilja på detta sätt till justitieministern framföra en liten erinran
om dessa frågors existens.

_ På s. 342, p. 52, omtalas riksdagens framställning med begäran örn utredning
angående offentliga insamlingar. År 1942 avslogs en proposition i ämnet,
men riksdagen anhöll, att Kungl. Maj :t ville låta under beaktande av de synpunkter
som utskottet i sitt utlåtande anfört verkställa ny allsidig utredning
i frågan och för riksdagen framlägga härav föranledda förslag. Ett antal reservanter
ville bifalla propositionen med vissa ändringar. Utskottet i sin hel -

Onsdagen den 6 februari 1946.

Nr 6.

Ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
het har alltså varit positivt inställt till frågan om åtgärder i detta hänseende.
Vid en senare riksdag kom frågan npp igen motionsvis men föranledde då
endast erinran om den redan avlåtna skrivelsen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till dessa stickprov, och jag slutar
som jag började med att riksdagen förstår till fullo, att inte alla dessa framställningar
örn utredningar kunna bifallas. Men för min personliga del skulle
jag vilja uttrycka förhoppningen, att de av mig nu omnämnda frågorna måtte
beaktas av departementschefen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades det nu föredragna
utlåtandet till handlingarna.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

I förevarande utlåtande hade utskottet anmält, att vid den granskning av
militieombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagsenldgt förehaft,
någon anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag antar, att det är flera av kammarens ledamöter
än jag som vid genomläsandet av militieombudsmannens berättelse ha
fäst sig vid att underordnat befäl, när det höres örn anmälningar som ha inkommit
emot överordnade, i de allra flesta fall aldrig har sett, aldrig har hört
och i varje fall aldrig kan minnas, att en överordnad på något sätt uppträtt
olämpligt. I och för sig måste jag säga, att jag finner detta uppträdande rätt
förståeligt, ty inom försvarsmakten är ju en underordnad beroende av den överordnade
i ännu högre grad än annorstädes. Av den överordnade beror den underordnades
möjlighet att erhålla befordran, hans kommenderingar, hans tjänstgöringsförhållanden
o. s. v., och det synes som örn därav skulle följa, med
rätt eller orätt, att den underordnade i ganska stor utsträckning fruktade att
stöta sig med en överordnad. Kanske har denna fruktan sin grund också däri,
att den underordnade inte alltid behandlas objektivt av sin överordnade, att
exempelvis resultatet av att han uppträder såsom vittne mot en överordnad
och därigenom förorsakar honom obehag kan bli en försämrad kommendering,
en fördröjd eller kanske t. o. m. utebliven befordran.

Det förvånar mig, att militieombudsmannen — med ledning av den erfarenhet
som hans undersökningar ändå borde ge honom angående detta förhållande
— aldrig har funnit det nödvändigt att ta upp frågan örn att skapa vissa
garantier när det gäller underordnat befäl, som på det ena eller andra sättet
framträder emot en överordnad. Saken är nämligen enligt mitt förmenande rätt
viktig och rör visst inte bara möjligheten för underordnade att vid utredningar
inför MO eller inför krigsrätt vittna mot en överordnad.

I Ny militär tidskrifts senaste nummer har man i den ledande artikeln
tagit upp kravet på rätt till fri, offentlig, saklig kritik i militära fackfrågor.
En dylik rätt är, såvitt jag kan begripa, av en mycket stor betydelse när det
gäller att höja försvarsmaktens effektivitet och att garantera den rätta användningen
av de anslag, som statsmakterna bevilja till försvaret. Jag skulle tro,
att den också har en oerhörd betydelse när det gäller att utrota vissa osunda
företeelser inom försvaret, sådana som vi tyvärr lia sett rätt mångå exempel
på under de gångna krigsåren. Teoretiskt bestrider viii ingen denna kritikrätt,
men i praxis är det annorlunda. Ny militär tidskrift säger i sin artikel, att
det tyvärr är alltför många chefer som inte tycka örn att deras ofelbarhet på
något sätt antastas av en underordnad, som tillåter sig göra ett eller annat

Äng. militie,
ombudsmannens
ämbete •
förvaltning.

Nr 6.

Onsdagen den 6 februari 1946.

Äng. militieombudsman''nens ämbetsförvaltning. (Forts.)
kritiskt påpekande. Och detta, fortsätter tidningen, leder till att yngre officerare,
som ju i mycket hög grad äro beroende av sina chefer för befordran, för
kommenderingar o. s. v., hålla inne med sin kritik. Det går bättre att avancera,
örn man tiger och accepterar även det som man anser vara galet och oriktigt,
än örn man av intresse för saken och av omsorg örn försvaret kritiserar den ena
eller andra dispositionen och den ena eller andra metoden och därmed drar sin
chefs militära förstånd och duglighet eller bara hans ofelbarhet i tvivelsmål.

I Ny militär tidskrift påpekas såsom ett rätt intressant exempel på den
inställning, som råder i vissa fall när det gäller befordran, hur en sökande till
en lärartjänst vid en militär skola fick företräde framför andra, därför att i
hans betyg stod, att han hade ett »så gott sätt emot överordnade». Det var hans
främsta merit.

Jag tror, att det är nödvändigt att göra någonting för att få en ändring
till stånd. Vill man sörja för att försvaret på alla områden skall bli så effektivt
som möjligt, att vi skola få mesta möjliga valuta för de anslagna medlen och att
försvaret skall genomsyras av en demokratisk anda, då måste man bland annat
se till, att man garanterar en objektiv bedömning av underbefäl, underofficerare
och officerare vid befordran och att man skyddar dem mot trakasserier i form
av försämrad tjänstgöring, kommenderingar av sådan art, att de kunna betraktas
såsom straffkommenderingar, o. s. v., då de eventuellt genom att göra någonting
som i och för sig är fullständigt riktigt kunna riskera en överordnads misshag.

Vid fjolårets riksdag väckte vårt parti en motion örn ökad civil insyn i och
kontroll av försvaret. Vi ha inte tagit upp denna fråga på nytt i år, därför att
vi —■ efter den behandling frågan fick i fjol — ansett det lönlöst att komma
igen så snart. Men jag skulle ändå med dessa mina ord i anknytning till militieombudsmannens
berättelse vilja fästa riksdagens uppmärksamhet på att det
problem, beträffande vilket denna motion försökte föreslå en lösning, nämligen
problemet att garantera objektiv behandling av det yngre befälet från de överordnades
sida, är ett mycket viktigt problem och ett problem, som statsmakterna
snarast möjligt måste söka lösa.

Efter härmed slutad överläggning lades ifrågavarande utlåtande till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 40, 41, 43 och 45—47.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 15, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

iSkrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 20 fattade samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.50 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

460821