RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946.

Färsta kammaren. Nr 22.

Tisdagen den 4 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Carlström anmälde, att lian under gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 309, angående
överskridande av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat
för budgetåret 1945/46.

Upplästes och Indes till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna -

Till justitiedepartementet hade den 3 juni 1946 från länsstyrelsen i Södermanlands
län inkommit fullmakt för verkstadsarbetaren Gustaf Widner, Kolsva,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som Om skärpt
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara lagstiftning
herr Seidy ters interpellation örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri, erhöll”10* rattfyller
ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr
Schlyter till chefen för justitiedepartementet riktat frågan, huruvida han hade
för avsikt att för riksdagen inom den allra närmaste tiden framlägga förslag
örn skärpt.lagstiftning mot rattfylleri. Det torde ankomma på mig att besvara
inter pel 1 ationen.

Interpellanten har uttalat, att det allmänt ansåges, att fram i maj trafiksäkerheten
å vägarna komme att allvarligt hotas från rattfylleristernas sida, örn
icke särskilda åtgärder vidtoges häremot. Enligt interpellantens mening borde
man icke rygga tillbaka för att främja önskemålet örn helnykterhet vid bilkörning
genom lagstiftningsåtgärd.

Jag vill erinra om att de nuvarande lagbestämmelserna örn rattfylleri trädde
i kraft den 1 juli 1941.

Första kammarens protokoll 1940. Nr 1

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 4 juni 1946.

.Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:
Kurt Holmgren.

2 ''

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)

Tidigare stadgades straff för deli som vid förande av automobil, motorcykel
eller traktortåg var så påverkad av starka drycker, att lian kunde antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet utgjorde fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna voro mildrande, dagsböter, dock ej
under tio.

Enligt motsvarande nu gällande bestämmelse skall den, som vid förande av
automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker, att
det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffas
med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter,
dock ej under tjugufem. Till denna bestämmelse är anknuten en presumtionsregel,
som innebär, att om föraren hade en alkoholkoncentration i blodet
av 1,5 promille eller däröver, skall han anses ha varit så påverkad av starka
drycker som nyss angivits. Ehuru redan före den 1 juli 1911 flertalet av de
förare, som befunnos ha mer än 1.5 promille alkohol i blodet, blevo fällda för
rattfylleri, måste införandet av denna presumtionsregel ha inneburit en skärpning
av lagstiftningen.

Väsentligt större betydelse för möjligheterna att i vidgad omfattning ingripa
mot en för trafiksäkerheten farlig alkoholkonsumtion fick dock en annan bestämmelse,
som också infördes 1941 såsom komplement till huvudstadgandet
örn straff för rattfylleri. Numera gäller sålunda, att även örn det ej är styrkt,
att föraren var så påverkad som förut angivits, så skall han likväl straffas, örn
alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till 0,8, men ej till 1,5 promille. I
detta fall är emellertid straffet endast dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst
sex månader.

_ Vid behandlingen av förslaget örn 1941 års skärpningar i rattfyllerilagstiftningen,
vilket förslag var grundat på en av generaldirektören Bergquist verkställd
utredning, diskuterades frågan örn förbud mot all förtäring av rusdrycker
under och viss tid före körningen. Departementschefen anförde sålunda:

»1934 års lagstiftning har icke, trots att normalstraffet i jämförelse med tidigare
gällande stadganden i ämnet skärpts från böter till fängelsestraff, förmått
minska antalet rattfylleribrott. Detta antal har tvärtom intill den nu rådande
krisens början visat en ständig ökning. Även örn denna ökning delvis förklaras
av motortrafikens allt större omfattning, så visar likväl det årliga antalet brott,
vilket för år 1938, året före krisens inträde, utgjorde 1 615 fall, en ur trafiksäkerhetssynpunkt
alltför hög siffra.

Med hänsyn till nu nämnda förhallanden kunde en rationell lösning av denna
lagstiftningsfråga synas vara, att straff fastställdes för all förtäring av rusdrycker
under och viss tid före körningen. Enligt utredningsmannens mening
skulle emellertid tiden ännu icke vara mogen för införande av en sådan lagstiftning
i vårt land. Det vore uteslutet, anför utredningsmannen, att en lagstiftning
av denna typ skulle vinna förankring i folkmedvetandet. I ett stort antal
fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt allmän erfarenhet
icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att straffas. Lagen skulle
därför, särskilt örn stränga straffpåföljder föreskreves, för många te sig som, upprörande
orättvis. Fara kunde uppstå att den allmänna respekten för lagarna
minskades, och det vöre heller icke uteslutet att marken kunde beredas för spioneri
och andra trakasserier. Lagstiftningens uppgift borde vara att från förande
av motorfordon hindra den, som är sa paverkad av alkohol, att lian enligt vad
allmän erfarenhet giver vid handen är olämplig som förare.

Hänsyn mäste uppenbarligen tågås till vad utredningsmannen sålunda anfört.
Da det gäller att bekämpa den fara, som alkoholförtäring i samband med förande
av motorfordon innebär, torde det vara mest ändamålsenligt att successivt
föra lagstiftningen fram mot strängare regler och därigenom undan för undan

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rusdrycker. Lagstiftningens
uppfostrande syfte synes på detta sätt bäst tillgodoses.»

Till det här citerade uttalandet kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Därav
följer emellertid icke, att jag anser tiden nu vara inne att upptaga frågan örn en
ytterligare skärpning av rattfylleribestämmelserna. Enligt min mening har tillräcklig
erfarenhet ännu icke vunnits i fråga örn verkningarna av 1941 års skärpta
bestämmelser. Dessa ha visserligen varit i tillämpning under fem år, men under
denna tid ha onormala förhållanden rått på motorfordonstrafikens område. Vidare
bör erinras, att en särskild trafiksäkerhetsutredning för närvarande pågår
genom 1945 års trafiksäkerhetskommitté. Såsom en av de viktigare uppgifterna
för denna kommitté ingår givetvis att utreda även frågan örn lämpliga
åtgärder för att motverka rattfylleriet. Det är enligt min mening ingalunda
uteslutet, att det kan befinnas mer angeläget att genom skärpt övervakning
söka uppräthålla respekten för gällande bestämmelser än att skärpa dessa. I
varje fall böra resultaten av denna utredning örn möjligt avvaktas innan nuvarande
bestämmelser ändras. Jag har således icke för avsikt att inom den
närmaste tiden framlägga förslag om skärpt lagstiftning mot rattfylleri.

I avvaktan på de ändringar i denna lagstiftning, som måhända längre fram
kunna visa sig påkallade, är det av största vikt, att från såväl statligt som
enskilt håll en intensiv upplysningsverksamhet hålles i gång i syfte att för
motorfordonsförarna klargöra de allvarliga konsekvenser både för dem själva
och för övriga trafikanter, som ett framförande av motorfordon efter alkoholförtäring
kan medföra. Jag vill erinra örn att i avsikt att minska de speciella svårigheter
och risker, som övergången från kris- till fredstrafik otvivelaktigt kommer
att medföra, på initiativ av trafiksäkerhetskommittén en hela landet omfattande
trafiksäkerhetskampanj bedrivits denna vår.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få tacka herr kommunikationsministern
iör. sitt hein velcit svara pä min interpellation, fastän jag riktat den
till justitieministern såsom rättsskipningens högste vårdare, och för att jag
i mycket god tid fått taga del av svaret.

Da statsrådet Zetterberg sa nyligen offentligen uttalat sig för helnykterhet
vid ratten. såsom en frivillig sak, var det otvivelaktigt mycket lämpligt, att
interpellationssvaret avgavs av den för rattfyllerilagstiftningen inom regeringen
närmast ansvarige departementschefen.

I själva verket har svaret redan varit lämnat därigenom att interpellationen
av 13 mars icke besvarats tidigare. Interpellationen gällde, huruvida regeringen
hade för avsikt att under den allra närmaste tiden —■ alltså efter 13 mars
— framlägga förslag örn skärpta nykterhetskrav med hänsyn till, som jag
uttryckte det, »den fram i maj hotande faran för trafiksäkerheten från rattfylleristernas
sida».

Departementschefen omtalar nu, varför han icke har framlagt något förslag.
Uppenbarligen skulle det vara olämpligt att så här sent under riksdagen komma
med någon ny kungl, proposition.

En interpellationsdebatt i mars kunde lia haft till uppgift att söka påverka
departementschefen från riksdagens sida. I detta ögonblick kan en debatt få
praktisk betydelse som ett led i propagandan för ökad nykterhet vid ratten.
Jag skall därför be att få säga ett par ord.

Departementschefen anser tiden ännu icke vara inne att upptaga frågan örn
en skärpning av rattfylleribestämmelserna. Jag vill erinra örn att redan 1941
års lagutskott föreslog en skärpning av den då framlagda kungl, propositionen.
Enligt denna proposition — vilken antogs av riksdagen — skulle straff inträda,
när alkoholkoncentrationen i blodet uppgick till 0,8 promille. Utskottet

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
föreslog i stället 0,6 promille. Jag undrar om kammaren vet vad för en spritkonsumtion
dessa siffror normalt motsvara?

För en person av min egen kroppsvikt är enligt en av professor Widmark
efter lagens antagande publicerad skrift »Alkoholblodprovet» 0,8 promille —
alltså den lägsta straffbelagda alkoholkoncentrationen, på gränsen till straffrihet
— den sannolikaste alkoholkoncentrationen två timmar från alkholförtäringens
början, örn jag druckit 4 stora snapsar å 5 centiliter eller t. ex. 1
snaps, 1 öl, 1 stor konjak och 1 rejäl grogg. Stannar jag vid 3 stora snapsar,
kan jag alltså ur blodprovssynpunkt känna mig på den säkra sidan. Hur skall
det kunna bli någon nykterhet vid ratten, herr talman, så länge folk vet, att
de normalt inte kunna bli straffade på grund av blodprov, bara de inte druckit
mera än hela krogransonen?

Vid lägre kroppsvikt inträder den förbjudna promillehalten tidigare, liksom
en viss spritkvantitet kan ge en högre alkoholkoncentration än den sannolikaste.
För en man örn 70 kg vikt är det sålunda tänkbart, att 0,8 promille kan föreligga
redan efter 21[2 snapsar. Men även vid denna vikt är 0,8 promille tre
timmar efter alkoholförtäringens början det normala efter 4 stora supar.

o Kan det verkligen vara förnuftigt att bibehålla en lagstiftning som tillåter
sådant? Finns det någon i denna kammare, som skulle anse det anständigt att
sätta sig vid ratten efter att ha konsumerat 15 ä 20 centiliter sprit? Och hur
många personer av den natur, att de sätta i sig 20 centiliter sprit före bilkörseln,
ha omdömet att stoppa spritkonsumtionen, sedan de uttömt det av lagen
låt mig säga uppmuntrade kvantum? Att ha 20 centiliter i sig är för resten bara
en lindrigare förseelse, som kan straffas med böter. Det riktiga rattfylleriet
inträder, enligt de anvisningar lagen lämnar, först med 1,5 promilles alkoholkoncentration,
vilket — vid min kroppsvikt — två timmar efter spritkomsumtionens
början sannolikast motsvarar 6 stora snapsar eller 30 centiliter.

För fem år sedan ansåg jag, att man som ett steg på vägen kunde acceptera
första lagutskottets förslag örn straff för rattfylleri vid 0,5 promille, vilket
motsvarande 21/a snapsar, gott mål. Enligt min mening har tiden nu ridit förbi
denna ståndpunkt. Tyckte inte kammaren, att det av herr statsrådet upplästa
uttalandet av hans företrädare för fem år sedan till försvar för 0,8 promille,
alltså de 4 snapsarna, lät skäligen föråldrat?

»''Tiden är ännu icke mogen» för helnykterhet vid ratten, citerades det. »Det
är uteslutet», hette det vidare, »att en sådan lagstiftning skulle vinna förankring
i folkmedvetandet.» Emellertid medgav 1941 års kommunikationsminister,
att lagstiftningen borde successivt föras fram mot strängare regler och därigenom
undan för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget
med rusdrycker.

Har månne inte, herr talman, svenska folket verkligen på dessa fem år blivit
moget för lite större nykterhet? Är det på rattfylleristernas mognad man väntar?
Eller på de överkördas? Skulle vi inte till en början kunna vara mogna för
billigare försäkringspremier för helnyktra bilförare?

Jag har en bestämd känsla av att allmänhetens indignation mot rattfylleriet
väsentligen skärpts. Så nog skulle en skärpning kunna vinna förankring i folkmedvetandet.
I Norge är 0,5 promille redan förankrad.

För fem år sedan skulle det icke ha fallit någon in att föreslå vare sig publicering
i pressen av straffregister över rattfyllerister eller prygel som straffskärpning
för rattfylleri, vilket däremot nu inträffat. Kunde det inte vara skäl
att, innan man diskuterar så drastiska och osmakliga reaktioner, börja med att
förbjuda spritkonsumtion de närmaste timmarna före bilkörningen? Stockholms
distriktsloge av IOGT gjorde på sitt årsmöte den 5 maj ett uttalande, vari det
klagades över att det tyvärr fortfarande förekommer, att även ansvarig trafik -

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
personal bryter mot den självklara regeln om helnykterhet i och före tjänstgöring.

Att kommunikationsministern, då han inte ville experimentera med ett spritförbud
nu i vår för att möta den överhängande faran, för närvarande önskar
avvakta resultatet av 1945 års trafiksäkerhetskommittés utredning, finner jag
mycket naturligt. Men det vore av intresse att få veta, när herr statsrådet väntar
förslag från kommittén och örn riksdagen kan emotse något förslag till nästa
år. Enligt min mening är det fara i dröjsmål.

Nu har icke heller jag någon kolartro på lagstiftning. Allra minst älskar jag
straffskärpningar. Men rattfylleriet är ett så allvarligt samhällsont, att jag anser
varje medel, som icke är inhumant, men ändamålsenligt ur samhällsskyddets
synpunkt, böra försökas i kampen mot det onda. Till de inhumana medlen kan
jag icke räkna kravet på helnykterhet.

Herr talman! Jag anklagar den nuvarande lagstiftningen för att den uppmuntrar
den svage till att börja snapsa, för att sedan kasta sig över honom med
straff när han inte stoppar i rätt tid, och detta genom en lagfäst priskurant,
som kan tillåta en person av viss genomsnittlig vikt att ostraffat ta upp till 4
snapsar, som betraktar mellan 4 och 6 snapsar som en ringare polisförseelse och
som klämmer till på allvar först vid 6 snapsar eller däröver.

Häri instämde herr Forslund.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag kanske skulle kunna nöja mig med att
instämma med interpellanten i det utmärkta anförande, som han nyss hållit.
Det är emellertid ett par synpunkter, som jag gärna ville föra fram och få
intagna i kammarens protokoll.

Först vill jag då i likhet med kommunikationsministern framhålla, att i den
kampanj för ökad trafiksäkerhet, som nu pågår, måste kravet på nykterhet vid
ratten starkt poängteras. Såsom många gånger har framhållits och även nu
betonats både av statsrådet i hans interpellationssvar och av interpellanten i hans
anförande här, orsakas en mycket stor procent av alla trafikolyckor direkt eller
indirekt av förarens alkoholpåverkan. Man kan också a priori utgå från att det
måste förhålla sig på det sättet, ty en olycka beror ju oftast på motorförarens
handlingssätt i en viss situation. Fn och annan olycka kan ju bero på materialfel
hos fordonet eller på vägens beskaffenhet eller på andra trafikanter, men
också i dessa fall kan förarens reaktion i ett visst givet läge medföra, att olyckan
begränsas eller undvikes.

Vi veta ju, att bilistens handlingssätt bestämmes av hans nervsystem. Han
måste ständigt ha uppmärksamheten spänd. När han iakttar något som ur hans
synpunkt är oroande, bör hans omdömesförmåga anvisa honom, vad han har
att göra. Hail måste snabbt kunna välja vad som är det i varje situation riktiga.
Ju längre reaktionstiden blir, desto mera ökar faran.

Det är påvisat många gånger, att också en måttlig alkoholförtäring påverkar
det centrala nervsystemet. Sinnesskärpan minskar, och härigenom upptäcker
föraren faran senare. Omdömesförmågan nedsättes, och därmed ökas ju hans
rådvillighet. Förmågan att snabbt välja mellan olika alternativ minskar, och
reaktionstiden ökar. Med andra ord, hans körskicklighet försämras. Detta sker
samtidigt som hans dristighet ökar. Bilisten har ju efter spritförtäring en subjektiv
känsla av välbefinnande. Han tror sig köra skickligare och bättre, och
han känner sig säkrare vid ratten. Men den fysiologiska alkoholforskningen har
fastslagit, att riskerna äro större, då han har förtärt alkohol.

De praktiska erfarenheterna bestyrka också detta. Av olika undersökningar,
både in- och utländska, är det särskilt en amerikansk undersökning, som till -

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
drar sig intresse. Den är utförd av North-western University Traffic Institute
och publicerad i The Journal of the American Medieal Association.

Denna undersökning skiljer sig från de tidigare undersökningarna, bl. a. därigenom,
att siffrorna över hur många procent av trafikolyckorna, som vållats
av alkoholpåverkade motorförare, kombinerats med uppgifter örn i vilken utsträckning
alkoholpåverkan föreligger hos förare i allmänhet på samma vägar
och under i övrigt ungefär samma förhållanden som där olycksfallen inträffat.
Undersökningen är utförd i två etapper. Det skulle vara för omständligt att
här redogöra för undersökningsmetoden eller analysera undersökningens resultat.
I korthet var tillvägagångssättet följande. Alkoholhalten i blodet undersöktes
hos 270 motorförare, som orsakat trafikolyckor med sådana skador, att
de föranlett intagning på sjukhus. Man skaffade sig sedan ett jämförelsematerial
genom att inom samma undersökningsområde låta en uniformerad polis
hejda sammanlagt 1 750 personer och med tillhjälp av en specialbyggd apparat,
en s. k. drunkometer, snabbt analysera dessas utandningsluft. Av de hejdade
förarna var det bara tjugufyra, som vägrade ställa sig till förfogande för undersökningen.

Yad framgick nu av denna undersökning? Jo, av 1 750 personer hade 12 procent
alkohol i kroppen, de flesta mycket ringa. Men 2 procent hade 1 promille,
och en femtedel av dessa hade mer än 1,5 promille. Av de förare som orsakat
olycksfallen hade däremot inte mindre än 46,6 procent, alltså fyra gånger så
många som i normalfallen, alkohol i kroppen. Mer än 1,5 promille fanns i 13,8
procent av olycksfallen, alltså 33 gånger så ofta som i normalfallen. Örn risken
för påverkan — alltså för de normalblodiga — sättes till 1, erhåller man
olycksfallsrisken enligt en uträkning på följande sätt. Man får för personer
med högst 0,03 promille i blodet praktiskt taget ingen olycksfallsrisk. Mellan 0,04
och 0,9 är risken tre gånger så stor som i de normala fallen. Vid 1—1,4 promille
är risken tretton gånger så stor och när man kommer upp till över 1,5 promille,
är risken inte mindre än 55 gånger så stor som hos förare utan någon alkoholpåverkan.

Den refererade undersökningen var amerikansk. Det finns också europeiska,
ja skandinaviska undersökningar, som utförts efter andra metoder, men vilkas
resultat pekat i samma riktning.

Ilen praktiska slutsatsen av detta har också kunnat dragas på bl. a. ett område,
som berördes av interpellanten i hans anförande. Han uttalade, som kammaren
nyss hörde, en önskan, att försäkringspremierna för de helnyktra skulle
nedsättas i relation till den minskade risk som föreliggar för dem. En sådan
reducering av premierna har också ett svenskt försäkringsbolag gjort. De helnyktras
försäkringsbolag, Motorförarna, kan erbjuda sina försäkringstagare
väsentligt lägre premier än andra bolag. Erfarenheten har visat — och det rör
sig här örn en mera än tioårig erfarenhet — att skadefrekvensen för försäkringstagarna
i Motorförarna genomsnittligt varit omkring 35 procent lägre än
för försäkringstagare i andra bolag. Denna lägre skadefrekvens beror säkerligen
främst på den mindre risken för olycka, då föraren är helnykter.

Det uteslutande för helnyktra förare avsedda bolaget har som nämnts kunnat
erbjuda sina försäkringstagare lägre premier. Efter fyra års skadefri körning
erhålles inte mindre än 40 procent lägre trafikförsäkringspremier än något
annat bolag kan erbjuda. För yrkesgruppen handelsresande blir det ännu
förmånligare. De äro ju utsatta för alldeles särskilda risker, vilket givetvis i
hög grad beror på deras yrke, som medför, att de ofta trafikera vägarna, även
sent på kvällarna, men i någon mån också på att de göra detta efter att ha
intagit måltider, som inte varit alldeles1 befriade från åtminstone ett visst an,-

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
tal av de snapsar som herr Schlyter här talade om. Handelsresandena behöva
efter fyra prickfria år inte betala mera än hälften så hög premie som i andra
försäkringsbolag. Det visar sig alltså, att rattnykterhet lönar sig. Det är en
god affär både för den enskilde och för samhället.

Det synes mig under sådana förhållanden mycket önskvärt, om man ur ren
uppfostringssynpunkt kunde åstadkomma en skärpning, av nu gällande. lag.
Kommunikationsministern förklarade visserligen nyss i sitt interpellationssvar,
att det vöre mera angeläget att genom skärpt övervakning söka upprätthålla
respekten, för gällande bestämmelser än att iskärpa dessa. Häremot skulle
jag vilja genmäla, att man bör det ena .göra och det andra icke låta. En skärpt
övervakning är mycket önskvärd, och jag tackar statsrådet för att han ställt
en sådan i utsikt. Men det bör och får icke utesluta tanken på en skärpt lagstiftning.
Den nu så starkt ökade trafiken påkallar extraordinära åtgärder.
Samhället får efter mitt förmenande^ inte visa alltför stor flathet emot dem,
som av tanklöshet eller brist på ansvarskänsla utsätta sig själva och andra
vägtrafikanter för alldeles onödiga olyckor.

I detta anförande instämde herr Olsson, Oscar, och herr Elmgren.

Herr Englund: Herr talman! Vad som uppkallade mig att här göra ett
inlägg var det uttalande av statsrådet, genom vilket han sökte täckning för sin
ståndpunkt i den hänvisning till den allmänna opinionen, som utredningsmannen
bakom 1941 års lagstiftning hade gjort.

Det karakteristiska i denna fråga är nämligen, att det allmänna omdömet^saknar
förmåga att dra gränsen mellan det farliga och det icke farliga området.
Jag skulle gissa, att örn man sållar det allmänna omdömets inställning beträffande
onykterhet, som är farlig, respektive icke farlig vid ratten, skulle
man finna, att uppfattningarna fördela sig tämligen jämnt omkring 1,5 promille.
som är gränsen för den absoluta legalpresumtionen i nuvarande lag. Läkarna
med sina vanliga kliniska undersökningar komma ungefär till 1 promille.
Men de förtjänstfulla vetenskapliga undersökningar som ägt rum under
de senare åren — varvid en svensk forskare, docenten Goldberg vid karolinska
institutet, för närvarande intar tätplatsen — ha visat, att tröskeln för alkoholpåverkan
i fråga örn vissa elementära funktioner, som äro av vikt vid bilkörning,
ligger så lågt ner som vid 0,3 promille, d. v. s. avsevärt under den gräns,
som för närvarande är fixerad i den svenska lagen. Att det är en siffra, som
inte bara är av intresse vid det teoretiska laboratorieexperimentet, utan också
har praktisk betydelse i trafiken, visar den av herr Wagnsson citerade amerikanska
undersökningen, som är den förnämsta hittills beträffande den praktiska
betydelsen av alkoholpåverkan i biltrafiken. Det visade sig vidare, herr
statsråd, att — jag upprepar herr Wagnssons siffra — i gränsområdet fram
till 0,0 promille, d. v. s. obetydligt över den gräns vi nu fixerat i lagen, är
risken tre gånger så stor som hos den som inte har någon alkohol i blodet. Jag
ifrågasätter, herr talman, huruvida inte en riskstegring till det tredubbla är en
tillräcklig anledning till ingrepp.

Man kan också lägga en annan synpunkt på frågan. Storleksordningen av det
antal olycksfall som betingas av en alkoholpåverkan, som representeras av värdena
närmast under 0,0, är betydande. Den amerikanska undersökningen visar,
att överhuvud taget 40 procent av alla trafikolyckor av här undersökt typ -—
sådana som föranledde intagande på sjukhus — vörö alkobolbetingade. Av dessa
40 procent kommo endast 14 procent på dem som ligga i det nuvarande svenska
straffområdet över 1,5 promille. 11 procent folio mellan 1,0 och 1,4 promille, och

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
inte mindre än 15 procent kommo inom det område, där för närvarande knappast
finnes någon form av bestraffning i den svenska lagstiftningen. Den
största posten av trafikolyckorna i den amerikanska undersökningen var alltså
betingad av de alkoliolgrader, som praktiskt taget inte alls äro föremål för
någon reaktion inom den svenska rätten.

Här finns med andra ord ett farligt område, som inte allmänheten och inte
ens den kliniskt arbetande läkaren har möjlighet att fastställa, utan där det
enda sättet att få ett teoretiskt klarläggande är en undersökning av den typ som
man har gjort i Amerika. Örn herr statsrådet ägde ett starkt intresse på detta
område, skulle det vara mycket lätt för honom att låta upprepa den amerikanska
undersökningen, så att man kunde få siffrorna anpassade efter svenska förhållanden.
Vi skulle då slippa att såsom mått på de alkoholbetingade trafikolyckorna
få den svenska statistikens 5 å 6 procent, när deras antal i själva verket
torde i storleksordning kunna jämföras med den amerikanska undersökningens
40 procent.

På en annan punkt skall jag emellertid be att få i viss mån ansluta mig till
statsrådet. Jag tror, att mycket väsentliga förbättringar skulle vara möjliga
genom ändring i lagtillämpningen. Jag skulle därvidlag för min del vilja förorda,
att man ändrade en sekundärbestämmelse till rattfyllerilagen, nämligen
den bestämmelse som anger, under vilka betingelser polisen får ta blodprov. För
närvarande får en polisman ta blodprov, under förutsättning att han misstänker
alkoholpåverkan på grund av vederbörandes uppträdande. Eftersom polisen är i
samma fördömelse som allmänheten och den uteslutande kliniskt arbetande läkaren
att inte ha tillräckligt fina metoder för att konstatera sådan alkoholpåverkan
av de lägre graderna, som inte märks tydligt i det allmänna uppförandet, men
som är farlig ur trafiksäkerhetssynpunkt, betyder detta att genom polisens
nät, när det gäller att plocka fram dem som vid olycksfall kunna tänkas vara
alkoholpåverkade, slipper ett mycket betydande antal personer som faktiskt stå
under sådan alkoholpåverkan. En ändring av denna föreskrift därhän, att polisen
får rätt att ta blodprov vid varje trafikolycka, eller rent av blir pliktig
att göra det med hänsyn till att alkoholskadorna äro en så betydande del av
totala antalet skador, skulle ge oss större säkerhet att längre fram på grundval
av svenskt material ytterligare lagstifta i denna fråga.

Herr talman! Jag skulle också vilja förorda, att regeringen övervägde att
skärpa genemlpreventionen av redan förefintliga straffbestämmelser på det sättet,
_ att man liksom då vi hade ett hastighetsmaximum för trafiken skickade ut
poliser, som kontrollerade, att bestämmelserna efterlevdes. Då skedde det genom
att poliserna följde vederbörande och konstaterade deras fart. Nu skulle man
med hjälp av den enkla och för allmänheten icke med några som helst obehag
förenade metod, som användes vid den amerikanska undersökningen, kunna låta
ett trafikkommando inom polisen lia rätt att ta stickprov och undersöka alkoholhalten
hos trafikanterna genom deras utandningsluft. Trafikanterna riskerade
då att bli avslöjade även örn de hade en lägre alkoholhalt i blodet och inte
företedde någon sådan rubbning i sitt uppträdande, som med nuvarande grunder
ger polisen anledning att ingripa. Det finns anledning att antaga, att sådana
i mindre grad alkoholpåverkade, nu i betydande omfattning förekomma i trafiken,
men det finns också anledning att antaga, att denna nya risk att när
som helst, bli avslöjad skulle komma att i hög grad minska deras antal och därmed
också deras apdel i trafikolyckorna.

Herr talman! Det finns således även från herr statsrådets utgångspunkter
möjlighet, att med avsevärd effekt modifiera nuvarande praxis och därmed på
ett verkningsfullare sätt, skulle jag tro, än genom trafiksäkerhetskampanjer
minska alkoholskadorna i den svenska motortrafiken.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)

Herr Bärs, Johan: Herr talman! Jas kan inte bidraga i denna debatt
med några vetenskapliga utläggningar eller överhuvud taget komma med någon
anvisning om hur man skall kunna förfara i denna besvärliga fråga.

Såväl statsrådet som interpellanten talade emellertid om den allmänna opinionen
och sade, att den skulle lia svårt att förlika sig med så drastiska åtgärder
som att påbjuda fullständig nykterhet vid ratten. Det är möjligt, att allmänheten
har den uppfattningen att det vore för mycket begärt. Jag har dock
svårt att tro det. Jag kan ju få vara en det allmänna medvetandets ropande
röst i öknen i detta fall. Örn jag får vara det, skulle jag vilja uttala min förtrytelse
över att samhällsmakten tycks stå tämligen vanmäktig, när det gäller
att åstadkomma en mänsklig och förnuftig ordning på detta område. Om därtill
intresse för saken i tillräcklig grad fattas, är det ändå sorgligare. Dag efter
dag läser man i tidningarna spalt upp och spalt ned den ina historien efter
den andra, som upprör sinnena. Där berättas örn bilterrorister, som fara omkring
mer eller mindre onyktra och köra över barnstackare och gamlingar, och
unga och friska människor också för den delen, ty ingen kan klara sig som
råkar ut för dem. Men samhällsmakten har ingenting att komma med utom
prov och undersökningar av hur mycket sprit de ha förbrukat, och sedan utmäter
man straff, som jag tror den upprörda allmänheten helt enkelt tycker
äro »larviga».

Man kan säga, att vi nu inte tala örn de verkliga bilisterna utan om de där
urbota fylleristerna, som gå och låna bilar och köra omkring och ställa till
fruktansvärda olyckor och spektakel. Det är en sak, som förundrat mig i
detta sammanhang. Örn jag stjäl en rock och aldrig så väl behöver den, så
betraktas det som stöld, men örn en fylltokig människa utan vidare tar en bil
och kör ut i bygderna med den och vräker den i ett dike, så kallas det lån och
betraktas som sådant i många stycken. Jag vet inte, vad det överseende bottnar
i, som tar sig sådana uttryck. När jag ser på de straffsatser som rattfyllerister,
även gentlemannachaufförer, bli ådömda, har jag den där gamla känslan
— som naturligtvis är felaktig, men det är så mycket vari vi på lagtolkningens
område okunniga människor ta fel — att det ser ut, som om det nästan
låg en liten ursäkt i att människan inte var nykter — man kunde ju inte
begära så mycket av vederbörande!

Jag undrar, hur långt man verkligen kommer genom att hålla på att mäta
graden av spritpåverkan. Det är kanske ingenting annat att göra, det är kanske
så sorgligt ställt, att samhällsmakten inte kan finna på några medel som äro
någorlunda effektiva, och då får man väl dras med det. Jag har en känsla,
herr statsråd, som jag vet är oförenlig med ett humant straffsystem, men jag
skulle vilja ge sådana där människor prygel. Stryk skulle de ha, om ingenting
annat hjälper! Detta är ett medel, som man inte rekommenderar i allmänhet,
ja inte allvarligen ens i förevarande fall men det upprör ens sinne, när man ser
rattfylleristernas framfart. Och dessutom har man en känsla av att människorna
börja vänja sig vid denna framfart som en naturlig ordning, varför
reagensen inte blir densamma som den borde bli.

Jag vill sluta detta hackiga anförande, herr statsråd, med att säga, att finns
det en någorlunda förnuftig åtgärd, med vilken man kan komma till rätta med
detta, så spara inte på krutet! Det här är ingenting att kela med. Jag tror,
att herr statsrådet kommer att vinna förståelse hos den stora mängden människor
för sådana åtgärder.

I herr Johan Bärgs yttrande instämde herrar Gustav Emil Andersson, Björck
och Sundelin.

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag skulle kunna på det hela taget
instämma med de föregående ärade talarna i vad de lia sagt beträffande vådan
av alkoholkonsumtion i samband med bilkörning. Jag förstår herr Bärg
så innerligt val, när han frågar sig, om samhällsmakten verkligen ingenting
har att komma med för att komma till rätta med detta problem. Det är klart,
att det vore frestande — det skall jag erkänna — att försöka lösa detta problem
med ett Alexanderhugg. Även jag Ilar, när jag har läst dessa olyckskrönikor
— som man kanske skall kalla för »olyckskrönikor» inom citationstecken,
därför att det ofta gäller mer eller mindre självförvållade olyckor — velat
tillgripa den, utväg, som interpellanten har fört fram, och lösa knuten
på ett sådant sätt. Jag är bara inte så alldeles säker på att den blir löst
därigenom.

Jag kan också till nöds förstå herr Bärg, när han i sin förtrytelse gör gällande,
att han skulle vilja återinföra prygelstraffet i detta sammanhang.
Men, herr Bärg, vi ha i så många andra avsenden lärt oss tro på upplysningens
klara soluppgång, och jag måste bekänna att jag tror att man i detta avseende
kommer längre med upplysning än med straffbestämmelser och straffsatser
— även örn man i ett visst läge, nämligen örn utvecklingen skulle fortsätta
som nu, möjligen imåste tillgripa skärpta straffbestämmelser.

Det gäller emellertid, såsom här har sagts tidigare, i första hand att förhindra
rattfylleriet, och meningarna arni fortfarande delade om hur det skall
gå till. Det gäller vidare att så långt det är möjligt övervaka lagarnas efterlevnad.
Det kan kanske, såsom den ärade interpellanten gjorde gällande, synas
som örn den hänvisning jag har gjort till departementschefsuttalandet av
1941 kan vara föråldrad. Även jag vet, att det tyvärr särskilt när det gäller
bilkörning är så, att när vinet går in går vettet ut. Även jag är fullt på det
klara med att örn man kunde göra någonting, som definitivt satte stopp för
rattfylleriet, skulle man göra det genast. Men typiskt är, att trots att man sedan
1941 sagt sig, att man successivt skulle försöka komma fram till strängare
regler, så bär hittills ingenting gjorts. Jag skulle tänka mig, att när trafiksäkerhetsutredningen
tillsattes föregående år, var avsikten att man skulle
komma in även på detta och andra problem i syfte att åstadkomma större
trafiksäkerhet. Denna utredning, som nu arbetar, har givit mig en försäkran
att örn möjligt komma fram med sina förslag så tidigt, att jag i min tur skall
kunna lägga fram proposition till nästa års riksdag. Det är med hänsyn härtill
kanske förklarligt, att jag inte i det nuvarande läget vill tillgripa den i
och för sig frestande utvägen att komma med det s. k. Alexanderhugget. Det är
i varje fall min syn på saken, att man bör avvakta, vad trafiksäkerhetsutredningen
kommer till för resultat, och sedan träffa sina avgöranden med utgångspunkt
därifrån.

Vad herr Schlyter sade om de nuvarande lagarna, som han anklagade för
att rent av uppmuntra den svage till alkoholförtäring, kan i och för sig vara
i varje fall retoriskt riktigt. Men när han på sin tid för sin del anslöt sig till
tanken på att dra gränsen vid 0,5 promille, så betydde det ju att han i alla
fall anslöt sig till ett, lagförslag, gentemot vilket man kan rikta samma anklagelse
som han i dag riktade mot den nuvarande lagbestämmelsen. Jag
kan dock förstå om han tycker, att med hänsyn till vad som skett under den
senaste tiden och den starkt vidgade trafiken och alla de frestelser, som följa
med densamma, befinner man sig i dag i ett läge, där man vill gripa efter medel,
med vilkas hjälp man snabbare kan komma till rätta med det onda.

Jag kan emellertid försäkra, att därest man från trafiksä-kerhetsutredningen
som man lovat lägger fram sina förslag i så god tid, att vi kunna få tillfälle
att behandla dem vid nästa års riksdag, så kommer också jag att göra allt för

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
att påskynda behandlingen, så att man verkligen kan ia en ingående och allvarlig
diskussion örn dessa för trafiksäkerheten så viktiga problem vid den då
nämnda tidpunkten.

Herr Rosander: Av statsrådets svar framgick tydligt, att lian. inte har för
avsikt att nu komma med något förslag i detta ämne, och det vill jag i likhet
med övriga talare livligt beklaga. Jag vill också, understryka, vad herr
Bärg sagt örn den allmänna opinionen. När man rör sig ute i bygderna träffar
man aldrig på någon människa, som överhuvud taget vill försöka försvara
rattfylleristerna, och diskussionerna sluta oftast med att för bilister borde det
vara förbjudet att använda alkohol. o . ...

Även örn det ingenting blir gjort åt den saken n;u, sa fäste jag mig dock
vid en sak, som jag tyckte var det verkligt positiva i statsrådets svar, nämligen
att man skulle se till, att lagarna efterföljas i detta fall. Nu fa de nykterhetsvårdande
organen, nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder, föra
en ganska hopplös kamp i bygderna för att överhuvud taget något sa när uppehålla
lagarnas efterlevnad. Vi komma ofta i konflikt med landsfiskaler, stadsfiskaler
och länsstyrelser örn vilka som överhuvud taget skola tilldelas körkort
eller inte. När bilister lia förbrutit sig uppenbart och det är fråga örn att
dra in, körkorten, blir det en ny kamp. En del landsfiskaler och stadsfiskaler
vilja gärna se genom fingrarna, och går frågan till länsstyrelserna göra de i
många fall på samma sätt.

Jag tar därför fasta på det uttalande, söm gjordes av statsrådet, ^och utgår
från att vederbörande få sig en vink örn att de. böra tillse, att åtminstone
denna sak bör bevakas på ett helt annat sätt än, hittills.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Friherre De Geer: Herr talman! Denna fråga är så utomordentligt viktig,
att också jag vill tillåta mig att säga några ord. Jag instämmer i uttalandet,
att det behöver tas verkliga krafttag mot rattfylleriet.

Jag skall, herr talman, tillåta mig omnämna ett yttrande, som jag hörde häromdagen
även örn det är mycket möjligt och mycket troligt att det äi överdrivet.
Jag skulle färdas med en yrkeschaufför på en av de mera trafikerade vägarna
utanför Stockholm. Det var en lördagskväll, och när jag beställde körningen,
sade chauffören med en viss tveksamhet: »Jag skall ataga mig körningen, men
jag är inte mycket hågad.» Det fanns nämligen ett utvärdshus där någonstans.,
och han ansåg, att 90 procent av dem, som körde därifrån på kvällarna, voro så
pass angripna av alkohol att det var livsfarligt att färdas där. Jag bär sagt
att jag tror, att detta uttalande är mycket överdrivet — jag. hoppas det åtminstone
— men det visar trots allt att saken är mycket allvarlig.

Jag har emellertid inte begärt ordet för att speciellt tala örn nykterhetsfrågan.
Jag skulle vilja ta fasta på ett uttalande av kommunikationsministern, som tydligen
ställde i utsikt, att det skulle kunna åvägabringas en kraftigare övervakning.
Herr statsrådet har också sagt, att upplysningen har en oerhörd betydelse,
och det instämmer jag fullständigt i men jag tror dock att den stora
trafiksäkerhetspropaganda, som för närvarande pågår, skulle bli mycket ^effektivare
örn herr statsrådet kunde genomdriva att det samtidigt kom till stånd en
kraftigare övervakning av trafiken. Jag vet inte hur mycket herr statsrådet
har möjlighet att själv vara ute och titta pa trafikanterna pa vägarna. Den som
det har måste ovillkorligen säga sig, att det är alldeles fantastiskt, vad folk kör
oförsiktigt. Man kan studera den saken i alla delar av vårt land, och det behöver
inte vara en lördagskväll utan kan ske när som helst. Man mäste, örn. man
själv är gammal chaufför, förvåna sig oerhört över att det finns människor,

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Örn skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
som äro jämförelsevis erfarna bilförare och ändå kunna köra på elef vårdslösa
sätt som de göra. Jag^tror inte, herr talman, att olyckorna bero uteslutande på
alkoholen utan även på det alldeles ohejdat oförsiktiga sätt, varpå man numera
anser sig kunna färdas fram.

För ett antal år sedan var det mycket modernt att tala örn det orättfärdiga i
att ställa till med trafikfällor. Jag måste bekänna att jag själv på den tiden
tyckte, att det var orätt med sådana fällor. Men jag mäste, herr talman, säga att
jag mycket börjar luta at att någonting i den vägen behöver återupplivas när
man ser hur folk färdas fram. Även äldre erfarna bilister köra på fel sida av
vägen i kurvorna, så att man nätt och jämnt hinner komma undan, örn man möter
dem — ofta är det bara tur örn man kommer levande därifrån. Man ser här i
Stockholm och överallt hur oerhört många nya förare som utbildas. Stockholms
gator äro fulla av körskolebilar, och man måste med verklig förskräckelse säga
sig: när de erfarna förarna kunna köra så oförsiktigt, hur skall det då bli,
när alla dessa nya hinna ut på vägarna? I synnerhet örn de förtärt alkohol dessförinnan.

Jag vill därför för min del framhålla, att det vore oerhört värdefullt örn
herr statsrådet ville med mycken kraft försöka få fram en effektiv övervakning
av de vårdslösa bilisterna snarast möjligt. Det kan väl inte vara nödvändigt
att vänta på den där kommitténs resultat, som vi alla gå och vänta på,
utan jag förmodar, att regeringen skall ha möjlighet att redan nu komplettera
upplysningsverksamheten genom att låta anordna ett stort antal stickprov av
tillsyn och på. det sättet få en uppfostrande övervakning. Det behöver väl inte
nödvändigt bli böter, när man vid den övervakningen träffar på någon syndare.
Det kan i mångå fall räcka med att det blir en vägledande övervakning och att
man kan fa bilisterna att inse, hur orimligt oklokt de ofta färdas fram.

Herr Sandler: Herr talman! Medan vi vänta på en lagstiftning med

strängare straffregler, skulle jag vilja fästa kammarens uppmärksamhet på
en punkt, där det kan göms någonting redan nu. Det finns någonting, som är
viktigare än att med stränga straff fälla rattfylleristerna, sedan de gjort sina
bravader, och det är helt naturligt att hindra de potentiella rattfylleristerna
att få sitta vid ratten. Det antyddes också i kommunikationsministerns anförande,
att en utredningsman tryckt just på denna punkt; man skulle hindra
sådana, som äro direkt påvisbart olämpliga, att få utöva yrket.

Därmed kommer man in på frågan om behörighet att inneha körkort, och
det är på den punkten, som jag vill inrikta uppmärksamheten. Länets nykterhetsnämnd
har för några mannder sedan vänt sig till mig med en förfrågan
huruvida länsstyrelsen ville företaga en allmän omprövning av alla körkortsinnehav,
sorn. äro registrerade hos länsstyrelsen. Jag har nödgats svara, att
länsstyrelsen icke kan ataga sig detta. Det är ett arbete av mycket omfattande
beskaffenhet och ett arbete, som örn det skulle utföras i ett län givetvis borde
förekomma jämväl uti andra län och således vara framkallat av ett centralt
initiativ.. Särskilt är att märka, att ett mycket stort antal av körkortsinnehavarna
icke längre vistas i det län, där de en gång blivit registrerade såsom
innehavare av körkort. Jag bär emellertid sagt att jag anser, att örn de lokala
nykterlietsnämnderna med sin personkännedom kunna komma till länsstyrelserna
med utredningar som visa att en körkortsinnehavare är så opålitlig i
sina alkoholvanor, att han inte vidare bör betros med att vara körkortsinnehavare,
äro länsstyrelserna behöriga att upptaga detta till prövning och böra
göra det med beaktande av trafiksäkerhetens intresse så långt gällande bestämmelser
det medgiva.

Nu vill jag fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att en länsstyrelses

Tisdagen den 4 juni 1940.

Nr 22.

Om skärpt lagstiftning mot rattfylleri. (Forts.)
handläggningsfrihet är mycket starkt begränsad när det gäller rätten att draga
in ett körkort. Det är mycket snäva gränser, som uppställts i lagen. Bestämmelserna
äro dock inte sådana, att de utesluta att ett körkort indrages, örn det
genom en tillförlitlig utredning kan påvisas, att en viss person genom sina
alkoholvanor är positivt olämplig att vara betrodd med innehavet av körkort.

Jag har velat, herr talman, fästa uppmärksamheten på att denna möjlighet
till omprövning i enskilda fall föreligger. En lokal razzia på detta område
skulle säkerligen inte vgra någon behaglig företeelse, men så allvarlig, som
situationen för närvarande ter sig, tror jag att det är nödvändigt att inventera
alla de möjligheter, som stå till buds för att komma till rätta med frågan.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för justitiedeparte- Äng. ifrågamentet
Zetterberg, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde pubhcebesvara
herr Schlyters interpellation angående ifrågasatt publicering av rattfylleristers
namn, och nu yttrade: Herr talman! I en med kammarens tillstånd namn.
framställd interpellation har herr Schlyter till mig riktat följande fråga:

Anser herr statsrådet lämpligt, att polismyndighet på en viss plats i landet
utan stöd av författning tar initiativ till en publiceringsåtgärd, som avser att
utgöra en straffskärpning, eller skulle icke herr statsrådet anse lämpligare
att, örn sådan straffskärpning erfordras, förslag till lagbestämmelser härom
av regeringen förelägges riksdagen till antagande?

Av interpellationen framgick, att anledningen till den varit en tidningsnotis,
enligt vilken polismästaren på en ort utanför Stockholm skrivit till en journalistförening
i orten och föreslagit, att föreningen i trafiksäkerhetens intresse
skulle uttala sig för att namnen på rattfyllerister publicerades. Av senare
meddelanden i tidningarna torde kammarens ledamöter lia sett, att den stad,
som åsyftades, var Göteborg, och jag skall till en början lämna en redogörelse
för vad jag har inhämtat örn det som förekommit i saken.

Polismästare Fontell i Göteborg har meddelat mig, att han den 21 mars
höll en presskonferens i anledning av den nu pågående trafiksäkerhetskampanjen.
På förslag av en av de närvarande journalisterna upptogs där till diskussion
frågan, örn rattfylleristers namn borde publiceras i de dagliga tidningarna.
De närvarande voro ense örn att frågan hade sådan betydelse, att den
borde tas upp av Publicistklubben och journalistföreningen. Samtidigt uttalades
det önskemålet, att poliskammaren skulle hemställa till föreningarna att. upptaga
frågan, vilket ansågs mera effektivt än om någon medlem gjorde det.

Fontell lovade att så skulle ske.

I anledning därav avsände Fontell den 4 april ett brev i saken till journalistföreningens
västra krets i Göteborg. Eftersom det i pressen förekommit
oriktiga uppgifter om detta brev skall jag be att få läsa upp det i dess helhet:

»Inför den väntade ökningen i trafiken och den bl. a. därav föranledda ökningen
i trafikolyckornas antal lia myndigheterna anmodats att vidtaga alla
åtgärder, som lämpligen kunna ifrågakomma för att skapa trivsamma trafikförhållanden
och trafiksäkerhet.

Vid en konferens mellan undertecknad, polismästare, och representanter för
de dagliga tidningarna i Göteborg samt för Tidningarnas telegrambyrås härvarande
lokalredaktion diskuterades bl. a. frågan huruvida rattfylleristers
namn borde publiceras. Frågan är givetvis av mycket intrikat natur med hänsyn
till de risker för tryckfrihetsåtal, som förefinnas, därest publiceringen skulle
ske innan vederbörande verkligen dömts för rattfylleri, samt även med hänsyn
till bl. a. vederbörandes familj och släktingar, som kunna åsamkas lidande

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Äng. ifrågasatt publicering av rattfylleristers namn. (Forts.)
därav. Ur rent profylaktisk synpunkt skulle säkerligen offentliggörande av
namnen, ja kanske till och med enbart hotet därom, emellertid ha en stor
betydelse. Då frågan är av synnerlig vikt har poliskammaren — utan att själv
taga direkt ställning till densamma — velat underställa densamma föreningens
bedömande. Detta är så mycket mera angeläget som ett eventuellt publicerande
av rattfylleristernas namn givetvis bör ske i samförstånd mellan alla dagliga
tidningar och efter enhetliga linjer.

Publicering kan tänkas ske antingen då alkoholkoncentrationen efter av polisläkare
taget prov visat sig innehålla mer än 0,8 promille, eller efter det
åklagaren förordnat örn åtal eller slutligen efter det dom i målet fallit.»

Såsom framgår härav, innebar polismästarens skrivelse icke att han förordade
publicering av namnen utan endast att han föreslog frågans upptagande
till diskussion samt angav vissa skäl för och emot publicering. Enligt vad som
uppgivits i tidningsnotiser beslöt journalistföreningen förorda, att man publicerade
namnen och att detta skulle ske sedan dom fallit i målet.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att den polismyndighet, som torde
ha åsyftats med interpellationen, icke har tagit initiativ till någon publiceringså,
tgärd. Jag delar interpellantens uppfattning, att det skulle ha, varit olämpligt
örn så hade skett.

Jag övergår nu till den av interpellanten i andra hand framställda frågan,
huruvida, icke, örn det erfordrades en sådan straffskärpning som publicering,
förslag till lagbestämmelser härom borde av regeringen föreläggas riksdagen.
Härvid vill jag till en början erinra örn vissa grundläggande principer i fråga
örn offentlighet vid domstolarna och örn återgivande i tryck av vad som där
förekommer.

o Sorn bekant gäller hos oss i princip, att domstolarna i första instans skola
hålla offentliga förhandlingar. Uttryckliga författningsbestämmelser härom
tillkommo 1881, men det var då ingen nyhet, som infördes. Då numera muntliga
förhandlingar med parterna hållas i viss omfattning även i hovrätterna,
äro även dessa offentliga. Vissa betydelsefulla undantag från denna princip
lia emellertid stadgats, i det att förhandlingarna i vissa fall må föras inom
stängda dörrar. En del av dessa undantag ha tillkommit i samhällets intresse,
t. ex. då målet angår något, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande makt; detta kan vara fallet i spionmål. Även mål örn
sedlighetsbrott handläggas ofta på detta sätt. Andra undantag från offentlighetsprincipen
ha motiverats av hänsyn till de enskilda personer, som direkt
eller indirekt beröras av en rättegång. Detta kan gälla t. ex. familjemål av
olika slag och även vissa mål, där affärshemligheter kunna röjas.

Rätten att i tryck, framför allt då i tidningspressen, återge vad som förekommer
vid en rättegång ansluter sig nära till reglerna om offentlighet vid
sjalva rättsförhandlingarna. När dessa ha varit offentliga, är det alltid tillätet
att i tryck återge handlingarna i målet, såsom polisrapporter, inlagor och
domstolens protokoll med den däri intagna domen. Har målet däremot handlagts
inom stängda dörrar, fa protokoll och andra handlingar ej utlämnas, innan
domstolen slutbehandlat malet, och domstolen äger föreskriva, att handlingarna
även därefter skola vara hemliga under viss tid. Det finns alltså ett
lagligt förbud mot att publicera en dom endast ifall målet enligt nyssnämnda
regler handlagts inom stängda dörrar och domstolen i anslutning härtill förordnat
om hemligstämpling av handlingarna i målet.

Den grundläggande principen, att domstolsförhandlingar skola vara offentliga
utom. i vissa undantagsfall, som motiveras av ett särskilt starkt offentligt
eller enskilt intresse, och att förhandlingarna, med viss begränsning i fråga örn
dessa undantagsfall, skola få refereras i pressen, är av den största betydelse

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Äng. ifrågasatt publicering av rattfylleristers namn. (Forts.)
för tilliten till rättskipningen. Det finns enligt min mening icke någon anledning
att inrangera rattfyllerimålen bland undantagen från denna princip.

Vad jag hittills sagt har emellertid endast avsett vad som gäller enligt lag,
således i vad mån man har rätt att i pressen återge det som förekommit i en
rättegång. Självfallet är det emellertid endast en liten bråkdel av alla offentligt
handlagda rättegångar, som bli refererade i pressen. Detta urval sker kanske
delvis något slumpartat, men till stor del göres det enligt vissa regler, som
anbefallts av pressens egna organisationer. Dessa regler lia stort intresse i
detta sammanhang, och jag vill därför i korthet återge något av vad de innehålla.

Det är Publicistklubben, som till tidningar och nyhetsbyråer utsänt vissa
uppmaningar och rekommendationer angående publicering bl. a. av brottmål.
Första gången gjordes detta redan 1923. Det har sedan upprepats, och senast
utsände klubben en promemoria i detta ämne i mars 1944. Enligt denna promemoria
böra tidningarna icke — eller åtminstone ej med utsatta namn —
publicera sådana brottmål, där villkorlig dom kan ifrågakomma. Undantag
skall dock gälla för mål örn smuggling eller örn grövre trafikförseelser. Till
denna senare kategori måste tydligen räknas mål örn rattfylleri, och dessa mål
höra alltså icke till dem i vilka Publicistklubben avråder från publicering.

Då pressen för närvarande faktiskt icke i någon större utsträckning och i
varje fall ej konsekvent publicerar uppgifter örn åtal eller domar för rattfylleri,
är skälet härtill således varken lagbestämmelser eller de interna regler, som
pressens egna organisationer uppställt och rekommenderat. Skälet måste vara
den rent journalistiska synpunkten, att dessa mål ofta anses sakna så stort
allmänt intresse eller nyhetsvärde, att de böra omnämnas.

När det i den nu pågående kampanjen för större trafiksäkerhet har föreslagits.
att rattfylleristernas namn systematiskt skulle publiceras i pressen kan
alltså konstateras, att en sådan publicering är tillåten enligt gällande lag och
ej strider mot de interna överenskommelser, som jag nyss talade örn. Inför de
allvarliga risker för människors liv och hälsa, som rattfylleriet medför, är
det naturligt att olika slag av motåtgärder övervägas. Att systematiskt publicera
dessa fall på ett sätt som inte tillämpas i fråga örn andra brott, är
emellertid å andra sidan ägnat att inge betänkligheter i flera hänseenden.
Utan att nu kunna ingå på alla de viktiga synpunkter, som måste beaktas vid
en sådan avvägning, vill jag i detta sammanhang särskilt framhålla, att den
ifrågasatta systematiska publiceringen av en viss kategori brottslingar skulle
innebära, att pressen gick utanför sin primära uppgift, nämligen att förmedla
sådana nyheter, som ha mera allmänt intresse, och påtog sig en rent kriminalpolitisk
uppgift. Det kan, reellt sett, vara befogat att, Som interpellanten gör,
tala örn en viss »straffskärpning» i sådant fall. Hur strängt själva straffet för
ett brott skall bli, har emellertid omsorgsfullt avvägts vid lagens utformning
och straffets utmätande.

Interpellanten har frågat, örn icke en dylik straffskärpning — om den alls
komme i fråga — borde regleras genom lagstiftning. Av vad jag nyss sagt
torde emellertid framgå, att jag hyser betänkligheter mot en sådan tanke, och
jag förutsätter att interpellanten under sådana förhållanden ej anser det behövligt
att gå närmare in på frågan örn i vilken form den i så fall skulle genomföras.
Å andra sidan kan, som jag förut framhållit, något lagligt hinder
för offentliggörandet icke införas utan att man antingen föreskriver att dessa
mål skola handläggas inom stängda dörrar — vilket jag inte haT kunnat förorda
.— eller också frångår principen att en allmän handling, som är offentlig, i regel
också får återges i tryck.

Det är därför min uppfattning, att denna fråga fortfarande bör bedömas av

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Äng. ifrågasatt publicering av rattfylleristers namn. (Forts.)
pressen och dess organisationer. En lämplig form för behandling av dylika
spörsmål finns också i sådana rekommendationer av Publicistklubben, som jag
nyss har talat örn. Att olika praxis tillämpas på olika orter är uppenbarligen
ej, lämpligt. Den av Publicistklubben i mars 1944 utsända promemorian innehåller
rekommendationer i en hel rad ömtåliga frågor örn publicitet, och det
förefaller mig som om dessa uttalanden vore väl genomtänkta och ansvarsfullt
avvägda. Det finns all anledning tro, att pressen skall med samma omsorg och
ansvarskänsla lösa även det problem, som nu har ställts under diskussion.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att till herr justitieministern få

framföra mitt tack för att han velat svara på denna interpellation och även för
att jag sedan en lång tid varit innehavare av svaret.

Min interpellation den 25 april grundade sig på denna notis: »Göteborg den
19 (TT). Vid Svenska journalistföreningens göteborgskrets årsmöte på torsdagskvällen
förelåg en skrivelse från polismästare Fontell att föreningen i trafiksäkerhetens
intresse skulle uttala sig för att namnen på rattfyllerister skulle
publiceras. Kretsmötet beslöt enligt styrelsens förslag uttala sig för att namnen
på rattfyllerister publicerades sedan dom fallit.»

Nu har justitieministern utrett frågan örn polismästarens andel i göteborgsaktionen.
Polismästaren uppger sig ha föranletts till tjänsteåtgärden från utomstående
håll. Han hade hållit en presskonferens i anledning av trafiksäkerhetskampanjen.
Härvid uttalades — tydligen av någon närvarande pressman —
önskemålet att poliskammaren skulle hemställa till Publicistklubben och journalistföreningen
att upptaga frågan örn publicering av rattfylleristernas namn i
de dagliga tidningarna, vilket förslagsställaren ansåg mera effektivt än örn
någon föreningsmedlem väckte ett sådant förslag. Polismästaren, som uppenbarligen
ensam ansvarar för sina ämbetshandlingar, har tydligen själv funnit
angeläget, att hemställan blev effektiv, och avlät därför den 4 april ett brev
i saken till journalistföreningens västra krets i Göteborg. Huruvida samma
brev avläts till Publicistklubben har icke upplysts.

Justitieministern uttalade i sitt svar, att han delade min uppfattning, att
det skulle ha varit olämpligt örn polismästaren tagit initiativ till någon publiceringsåtgärd.

Jag är fullt nöjd med svaret. Om ett sådant utredande initiativ, som det
polismästaren tog genom brevet den 4 april, har anstiftats av en utomstående
eller inte synes mig emellertid skäligen likgiltigt.

Till grund för polismästarens förslag örn publiceringen låg icke några journalistiska
synpunkter utan den rent kriminalpolitiska, att ett offentliggörande
av namnen — såsom vi hörde justitieministern läsa upp — skulle ha »stor
profylaktisk betydelse».

Detta mycket svårbedömda kriminalpolitiska spörsmål tror jag tryggare
skulle ha prövats i ett riksdagsutskott efter en kungl, proposition än av en
enskild förening efter propå av en poliskammare. Jag vågar icke upptaga
kammarens tid med ett försök att ytterligare belysa frågan örn en systematisk
förteckning i pressen över rattfylleristerna, då den ju numera under alla omständigheter
får antagas hava förfallit.

Ett bland landets ledande kulturblad, med säte i polismästarens egen stad,
har tagit avstånd fran förslaget att tidningarna i infamerande syfte skulle
offentliggöra namnen på en viss kategori brottslingar. »Meningen med detta
förslag», säger tidningen, »var icke att trygga rättssäkerheten utan att skärpa
straffet. Någonting sådant kan tidningspressen icke åtaga sig. Skall rattfylleristerna
schavottera, må det ske på överhetens ansvar, icke på tidningsutgivarens.
»

Tisdagen den 4 juni 194G.

Nr 22.

Äng. ifrågasatt publicering av rattfylleristers namn. (Forts.)

De flesta tidningar, som yttrat sig i frågan, lia emellertid icke hållit isär
denna synpunkt från pressens självklara rätt att ur allmänna journalistiska
synpunkter publicera vad den behagar.

Jag har aldrig varit nog beskäftig att sälla mig till dem, som velat uppfostra
pressen i det eila eller andra avseendet, och jag överlämnar liksom
justitieministern med obegränsat förtroende till Publicistklubben att bedöma
va.d som ur allmänna upplysnings- och kontrollsynpunkter bör publiceras eller
icke.

Justitieministern citerar emellertid — som vi hörde nyss — en av Publicistklubben
i mars 1944 utsänd PM, enligt vilken tidningarna icke böra med
utsatta namn publicera brottmål, där villkorlig dom kan ifrågakomma. Undantag
skulle dock gälla för mål örn bland annat grövre trafikförseelser. »Till
denna senare kategori måste tydligen räknas mål örn rattfylleri», fortsätter justitieministern.
Jag förmodar, att justitieministern menar grövre rattfylleri.
Jag har nämligen svårt att tro, att Publicistklubben i mars 1944 räknade ett under
synnerligen förmildrande omständigheter begånget rattfylleri varav ingen
skada följt eller som kanske endast föranlett böter till sådana grövre trafikförseelser,
vid vilka tidningarna borde publicera brottslingens namn, och jag
uppfattade som sagt icke heller justitieministerns uttalande så. Publicistklubbens
uttalande lär därför icke kunna tagas till intäkt för en systematisk publicering
av straffregister över dömda rattfyllerister. Det är också alldeles säkert,
att det icke finns någon tidning i vårt land, som publicerar alla mål örn rattfylleri.

En ansedd stockholmstidning uttalade redaktionellt den 17 februari, »att
rättegångars principiella offentlighet och rätten att publicera offentliga handlingar
helt enkelt inte får ifrågasättas». Tidningen fortsatte sedan: »Polis- och
domstolsreportaget är inte något led i straffutmätning och fångvård, utan en
garanti åt allmänheten — de utomstående och de intresserade, de dömda och
de frikända — för procedurens kvalitet och oväld samt för lagstiftningens överensstämmelse
med rättskänslan.»

Detta uttalande, herr talman, kan icke väcka någon gensaga. Men det skulle
illa överensstämma med lagens förbud mot publicering av fångvårdens straffregister
att i pressen — utan någon garanti för att likheten inför lagen upprätthålles
— organisera ett offentligt straffregister över en viss kategori brottslingar
i uttryckligen angivet syfte, icke att tillgodose allmänhetens lojala nyhetsintresse
eller kontrollen över rättsvårdens handhavande, utan i stället att
biträda staten i dess brottsprevenerande verksamhet.

Jag kan avsluta mitt tack för justitieministerns utredande svar på samma
sätt som när jag nyss tackade kommunikationsministern: »Rattfylleriet är ett
så allvarligt samhällsont, att jag anser varje medel, som icke är inhumant
men ändamålsenligt ur samhällsskyddets synpunkt, böra försökas i kampen
mot det onda.» Jag anser dock varken prygelstraff eller publicering i pressen
av straffregister över rattfyllerister höra till de humana medlen. Söker man,
såsom polismästaren i Göteborg, efter ett profylaktiskt medel mot rattfylleri,
kan jag icke rekommendera något bättre än lagfäst helnykterhet under och viss
tid före bilkörning.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Zetterberg, som för- Äng. användklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara jämväl herr Herlitz interpella- nin9 av tertian
angående användningen av termerna »lag» och »förordning», erhöll ånyo förord’■
ordet och anförde: Herr talman! Herr Herlitz har frågat mig, huruvida jag vore ning*! "
villig att angiva de grundsatser, som enligt min mening borde bestämma an -

Första hammarens protokoll 1946. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Äng. användning av termerna »lag» och »förordning». (Forts.)
vändningen av termerna »lag» och »förordning» samt om jag vore beredd att,
exempelvis genom framläggande av de åsyftade grundsatserna i en proposition,
lämna riksdagen tillfälle att taga ståndpunkt till desamma,

I anledning av dessa frågor vill jag till en början erinra, att spörsmålet örn
författningars beteckning senast år 1939 var föremål för denna kammares
uppmärksamhet. Till svar å en av herr Herlitz nämnda år framställd fråga i
ämnet meddelade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att Kungl. Maj :t
sedan slutet av år 1937 som huvudregel tillämpat, att författning icke gåves
titel av lag i annat fall än då den förutsatte lagrådsgranskning eller eljest
grundlagsenligt skulle ha denna titel. Författning, som utan att tillhöra nu angivna
grupp förelädes riksdagen för antagande eller godkännande, betecknades
i regel som förordning, och annan författning i regel såsom kungörelse, stadga,
reglemente eller instruktion. Departementschefen framhöll emellertid vidare,
att vissa undantag skett från dessa huvudregler. Sålunda hade man i särskilda
fall av praktiska skäl tagit hänsyn till att författning på visst område enligt
vedertaget brak haft benämning, som ej stöde i överensstämmelse med nyssnämnda
regler, och därför frångått dessa. Vidare hade vid ändring i gällande
författningar åt ändringen i allmänhet givits samma titel, som den författning
hade, vilken varit föremål för ändringen.

De sålunda angivna riktlinjerna ha i stort sett följts av Kungl. Maj :t även
efter år 1939. Såsom herr Herlitz påpekat i sin motivering till de nu framställda
frågorna torde visserligen i en del fall ha gjorts undantag från de uppställda
huvudreglerna. Dessa undantag torde emellertid i många fall ha berott
på att man icke i onödan velat frångå den terminologi, som tidigare använts
inom området i fråga, I den mån undantag skett från reglerna örn användningen
av termerna »lag» och »förordning», torde dessa undantag i allmänhet
ha gått i den riktning, som herr Herlitz synes vilja förorda, eller att användningsområdet
för termen »lag» utvidgats.

Jag är ense med herr Herlitz örn att det från praktiska synpunkter är lämpligt,
att man vid rubricering av författningar följer enhetliga regler. Det var
även av den anledningen, som de nyss återgivna principerna fastställdes år
1937. Jag vill icke påstå, att dessa principer i allo äro fria från invändningar;
självfallet kan man lia olika åsikter i denna terminologiska fråga. A andra
sidan synas de fastställda grundsatserna i stort sett ägnade att bidraga till en
önskvärd reda på området, Med hänsyn härtill finner jag det knappast lämpligt
att förorda en principiell omläggning av dessa ganska nyligen uppställda
grundsatser. I detta sammanhang vill jag även framhålla, att en författnings
ingress lämnar upplysning örn den konstitutionella ordning i vilken författningen
tillkommit.

Vad angår den framställda frågan, örn jag är beredd att, exempelvis genom
att framlägga grundsatserna för de olika termernas innebörd i en särskild proposition,
lämna riksdagen tillfälle att taga ståndpunkt till desamma, vill jag
svara, att detta rubriceringsspörsmål knappast torde vara av sådan vikt, att
en dylik åtgärd är påkallad, dag vill framhålla, att riksdagen självfallet har
att, när förslag till författning förelägges riksdagen, taga ställning även till
spörsmålet, huru författningen bör betecknas.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få frambära mitt vördsamma tack för att han velat svara
på min fråga. Svarets innehåll bär icke i allo ingivit mig samma tillfredsställelse.
Särskilt beklagar jag, att herr statsrådet inte är intresserad av att
lägga fram sina synpunkter på denna sak för riksdagen i en sådan form, att
riksdagen får tillfälle att ta ståndpunkt till dem. Jag tror att herr statsrådet

Tisdagen den 4 juni 1940.

Nr 22.

Äng. användning av termerna »lag» och »förordning». (Forts.)
i någon nian Ilar underskattat det intresse, som finnes inom riksdagen för denna
sak — och som jag vid flera tillfällen bl. a. har erfarit från lagutskottshåll —
och på samma gång kanske något överskattar möjligheten för utskotten att ta
itu med en sådan sak som denna utan att få ledning från departementen.

Kammarens ledamöter tycka kanske att det är en löjligt liten terminologisk
fråga, som jag här besvärar kammaren och statsrådet med; det kan tyckas att
jag inlåter mig på rena statsrättsliga petitesser. Men jag är angelägen att från
början betonia att jag inte riktigt ser saken så.

Vad jag utgår från är angelägenheten av att det för myndigheterna och för
allmänheten framstår så klart och tydligt som möjligt, när det är riksdagen
som med sin auktoritet står bakom en utfärdad författning, så att nian sålunda
säkert vet, att detta är beslutat av riksdagen, detta står fast och kan icke
ändras förrän konung och riksdag därom förena sig, detta kan icke rubbas
genom av Kungl. Maj:t meddelade dispenser. Jag skulle nästan vilja säga, att
det är ett led i den medborgerliga uppfostran, att vi få en sådan klarhet över
författningarnas innebörd.

En sådan klarhet få vi kanske i någon mån genom de ingresser, som herr
statsrådet åberopat, men jag vill örn deni säga, att till och med om jag skulle
försöka fråga mina ärade kolleger här i kammaren örn den rätta innebörden
i sådana termer som »med riksdagen», »på riksdagens förslag», »i överensstämmelse
med riksdagens beslut» och »efter riksdagens hörande», skulle kanske
en viss tvekan örn svaret inställa sig. Och ännu större torde denna tvekan
bli hos den stora allmänheten. Härtill kommer förresten att dessa ingresser
icke alltid återfinnas t. ex. i våra lagböcker.

Jag har för min del ansett — herr statsrådet känner min uppfattning, som
jag utförligt utvecklat i annat sammanhang — att för det ändamål jag avser
skulle användas ordet lag. Det har man gjort hos oss mer och mer sedan många
år tillbaka, liksom man har gjort det i andra länder, där man har vant sig att
se ordet »lag» som det för alla människor tydliga uttrycket för att folkrepresentationen
är med örn beslutet.

Regeringens program från år 1937 går i stället ut på att de författningar,
som komma från riksdagen, skola vara av två slag. Somliga kallas för lagar
och andra kallas för förordningar; namnen »lag» och »förordning» reserveras
alltså för författningar, som utgå från riksdagen.

Ehuru jag tycker att denna uppdelning är ytterligt lärd, utspekulerad och
konstig, kunde den ju gå an, ifall den tillämpades konsekvent. Statsrådet säger
också att »i stort sett» har den tillämpats. Men det är väl ändå en överdrift.
Jag har samlat ihop en del uppgifter först och främst om i vilken omfattning
termen lag begagnas. Den har begagnats i ett otal fall, där deu icke
skulle ha begagnats enligt de gällande principerna. Jag måste besvära med
att få till kammarens protokoll fästa en uppräkning, som det kan vara av
värde att ha sammanställd.

Vi ha sålunda efter 1937 fått »lagar» örn skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, örn vissa skyldigheter
för kommun i avseende å utrymning, om förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän
och örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Vi ha fått en
rad »lagar» om dyrtidstillägg och dylikt å folkpensioner, vidare »lagar» om
förskottering av underhållsbidrag till barn, angående särskilda grunder för
klockar- och organistlöns bestämmande, örn arbetslöshetsnämnd, örn undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa, örn vad iakttagas skall i anledning av
kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet samt örn vägnämnder.

Jag förstår så väl att man har gjort dessa avvikelser. Man har böjt sig för

Nr 22.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Äng. användning av termerna »lag» och »förordning». (Forts.)
traditionen, som man inte velat förgripa sig på — man har med andra ord
erkänt att grundsatserna inte gå att upprätthålla. Och jag utgår från att man
kommer att fortsätta på detta sätt. Vi skulle chockeras litet var, örn vi t ex.
komme att enligt programmet från 1937 ersätta vår gamla hederliga lattigvårdslag
med en förordning örn socialhjälp, eller örn vi finge vår polislag ersatt
av en polisförordning. Jag skulle förresten vilja vaga påstå, att undantagen
nog i själva verket äro talrikare än de fall, där man verkligen enligt
principerna har ersatt förut bestående »lagar» med »förordningar».

Jag är naturligtvis i och för sig nöjd med att utvecklingen gått i den riktning
jag önskat, men det är ganska tråkigt att man inte längre har några
principer för uppdelningen. I den vetenskapliga litteraturen lia grundsatserna
från 1937 registrerats. Men vi måste ju tala örn för den ungdom som studerar
ämnet, att det i verkligheten går till på ett helt annat sätt!

Vad som på sätt och vis är ännu betänkligare är ändå, att namnet »iorordning»
icke, såsom man tänkt sig, förbehålles för sådana författningar, som
riksdagen varit med örn. Också härvidlag får jag lov att besvära kammarens
ledamöter med en uppräkning, som emellertid inte på långt när är fullständig
utan allenast exemplifierar. Vi lia fått en ny lotteriförordning, förordning örn
indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, förordningar örn handel med
preventivmedel och med vissa bestämmelser angående fosterfördnvande medel
förordningar angående yrkesmässig automobiltrafik, örn kontroll av vattenledningsvatten
och angående klassificering av kött, insknvnmgsförordningen,
förordningen angående rätt för länsstyrelse att meddela förelägganden i
vissa brandskyddsärenden o. s. v.

Även på denna punkt står man sålunda ungefär pa samma status som man
o-jorde före år 1937: man använde nämligen ordet förordning dels i sådana
fall då Konungen handlat av egen auktoritet, och dels i sådana fall där riksdagen
varit med. Det är detta som enligt min mening alldeles särskilt medi or,
att man för allmänheten fördunklar riksdagens funktion i statslivet, icke gor
det möjligt för allmänheten att överblicka, i vilka fall. den står inför bada
statsmakterna och i vilka fall den står inför Kungl. Maj :t ensamt.

Herr statsrådet yttrade, att de fastställda grundsatserna voro agnade att
bringa reda på området, och jag skulle till nöds kunna underskriva den satsen.
Men den tillämpning, som dessa grundsatser har fått, förtjänar nog ett helt annat
betyg Där föreligger i själva verket den största oreda. Då jag säger detta,
bör jag kanske tillfoga — fastän det väl är klart för alla — att herr statsrådet
inte har någon del alls i ansvaret för de förhållanden, som härutinnan
råda Det nuvarande tillståndet innebär helt enkelt, att vi inte ha några principer
alls, och jag tror ändå att det förr eller senare måste gå upp för litet
var att detta är en olägenhet. Särskilt, vill jag föreställa mig, skulle man val
från riksdagshåll kunna ha intresse av att hålla sig till en klar och tydlig
och för alla fattbar form, i vilken riksdagen kan framträda då den gör sm
auktoritet gällande inför folket.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne maj.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutclrag, nr 43b, med
delgivning av nämnda kalnmares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion angående demokratisering av
medaljutdelningen till statens befattningshavare.

Tisdagen den 4 juni 1946.

Nr 22.

Herr förste vice talmannen: Jag hemställer, att första kammaren, som den
29 nästlidne maj bifallit sitt första tillfälliga utskotts i dess utlåtande nr lb
gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens enligt det
nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna delgivnmgen av
andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majros propositioner:
nr 303, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget

TW, ''angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skif feroljeaktiebolaget;

samt ... . , ,

nr 305, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar tor budgetaret

1946/47. _

Vid föredragning av Kungl. Majis proposition nr 306, med förslag till beräkning
av inkomsterna å riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., hänvisades
denna proposition, i vad den rörde bottenskatt enligt 18 § förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 307, med förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt lör
senare hälften av budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 308,
med förslag till investeringsplan för budgetåret 1946/47.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, s|ätsutskottets
utlåtanden nr 156—175, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—
36, sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet» utlåtande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 50—52, jordbruksutskottets utlåtande nr bl samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

Få framställning av herr talmannen beslöts att bankoutskottets utlåtande nr
12 skulle på föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras näst
efter samma utskotts utlåtande nr 52.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Majis denna dag avlämnade proposition
nr 309. ____

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 364, av herr Gränebo m. fl.,
nr 365, av herrar Holmbäck och Lindblom,
nr 366, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Lersson, Ivar, samt
nr 367, av herr Anderson , Axel Ivar, och herr Velander,
alla i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen.

Nr 22.

Tisdagen, den 4 juni 1946.

Interpellation Herr Hesselbom erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I skrim™
På?kyn'' veise till Kungl. Majit hemställde 1942 års riksdag om utredning rörande möjelkraftutred-
ligheterna att genom statlig medverkan mera planmässigt än hittills trygga
ningens landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft
arbete. (Riksdagens skrivelse nr 199/1942). Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den
18 dec. 1942 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet
åtta utredningsmän för verkställande av den av riksdagen begärda utredningen.
Utredningsmännen har antagit namnet »elkraftutredningen».

Genom cirkulärskrivelser till producenter och distributörer av elektrisk kraft
infordrade elkraftutredningen år 1943 uppgifter angående distributionsområden,
tariffer och andra avgifter m. m. avseende samtliga hithörande företag
inom landet. Något resultat av utredningens arbete eller några förslag lia ännu
ej försports.

Erågan om vårt lands försörjning med elektrisk kraft torde inom den allra
närmaste framtiden få ökad aktualitet. Detta gäller icke minst landsbygden
och då speciellt jordbruksnäringen. I den mån lättnader inträda i fråga örn
tillgången på elektrisk materiel och den av statsmakterna understödda rationaliseringen
av jordbruket fortskrider kan man emotse en kraftig ökning av
särskilt jordbrukets behov av elkraft. Den extensiva elektrifieringen av den
svenska landsbygden, som nu i det närmaste är genomförd, måste därför ersättas
av en intensiv elektrifiering för att möjliggöra utnyttjandet av elkraften
för skilda ändamål. Enligt min uppfattning, som grundar sig på gjorda
erfarenheter, förmår ej den nuvarande organisationen på detta område att lösa
härmed sammanhängande frågor på ett rationellt, ekonomiskt och i övrigt tillfredsställande
sätt. Då elkraftutredningen har att pröva härmed sammanhängande
frågor synes det angeläget att utredningen bedrives så, att förslag
till åtgärder kunna framläggas till prövning snarast möjligt.

Under hänvisning till vad jag salunda anfört får jag anhålla örn kammarens
benägna tillstånd att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor.

^1) Hur långt har elkraftutredningen kommit i sitt arbete och när kan man
påräkna att förslag i olika avseenden komma att framläggas?

2) Örn det skulle visa sig att förslag från elkraftutredningen ej är att förvänta
mom den närmaste tiden, har statsrådet då för avsikt att vidtaga åtgärder
för påskyndande av utredningens arbete?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 210'', i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad till
normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 286, i anledning av väckta motioner örn lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
anställnings- och avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. in.;

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån med statlig
kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen,
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av ett radiohus i Stockholm;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner; ^

nr 292, i anledning av väckta motioner angående inplacering å övergångsstat
av personal, som i samband med statens övertagande av enskild järnväg
övergått i statens järnvägars tjänst före den 1 juli 1945; ...

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivnmg

till Finland; o „

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag a tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete; samt o

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 5 juni förmiddagen.

Kammaren Sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne maj och den 1 innevarande månad.

Herr statsrådet Ericsson, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Axel Ivar Andersons interpellation örn begränsning
av den statliga pappersförbrukningen m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kamma,rens tillstånd har herr Axel Ivar Anderson frågat
mig, vilka åtgärder som av regeringen, vidtagits eller planerats för att begränsa
den statliga pappersförbrukningen och för att framkalla ökad sparsamhet
med papper på olika områden. Till svar härpå får jag anföra följande.

De siffror rörande pappersförbrukningen, som angivits i interpellationen,
överensstämma i huvudsak med de uppgifter som jag erhållit. Den inhemska
konsumtionen av papper av olika slag har, såsom framgår av dessa siffror, mer
än fördubblats under de senaste tio åren,, under det att papperstillverkningen
minskat något. För att kunna tillgodose de angelägna exportbehoven måste'' därför
eftersträvas såväl en ökning av produktionen som en inskränkning i den inhemska
förbrukningen.

Vad de i interpellationen efterfrågade sparsamhetsbefrämjande åtgärderna
beträffar, så genomfördes redan förra året genom tidningsutgivareföreningens
förmedling vissa frivilliga besparingar vid användningen av tidningspapper.
Konsumtionen av tidningspapper inom landet, som år 1935 utgjorde ca 67 000

Orri begränsning
av den
statliga
pappersförbrukningen

m. m.

Nr 22.

Onsdagen den .5 juni 194G fm.

Örn. begränsning av den statliga pappers förbrukning en m. m. (Forts.)
ton, hade ar 1945 ökat till ca 127 000 ton. Genom de frivilliga besparingsåtgärderna
räknar man med att förbrukningen av tidningspapper under innevarande
år skall hålla sig vid omkring 125 000 ton. Vid genomförandet av de
överenskomna inskränkningarna försöker man att så långt möjligt taga hänsyn
till förändringar i de olika tidningarnas pappersbehov på grund av upplageökning
och dylikt, Förhandlingar pågå för närvarande mellan bränslekommissionen
samt tidningsutgivare- och boktryckareföreningarna om utsträckande av
besparingsåtgärderna även till andra periodiska skrifter än de hittillsvarande.
Samtidigt eftersträvas att få till stånd en ökning av produktionen.

Beträffande den av interpellation särskilt uppmärksammade statliga pappersförbrukningen
kan erinras örn att redan tidigare vid skilda tillfällen föreskrifter
i besparingssyfte meddelats myndigheterna. Förutom 1907 års s. k.
normalpappersförordning, som lämnar detaljerade föreskrifter rörande de statliga
myndigheternas pappersapvändning, ha sålunda t. ex. i ett cirkulär till
förvaltningsmyndigheterna den 5 juni 1931 bestämmelser meddelats, som avse
att hindra onödiga remisser och undvika ett vidlyftigt skrivsätt i remissyttrandena.
Vidare ha i cirkulär den 1 december 1939 och den 18 september 1942 åtgärder
anbefallts i syfte att nedbringa myndigheternas utgifter för expenser
och publikationstryok. Dessa olika åtgärder påverka även myndigheternas förbrukning
av papper. Den statliga pappers förbrukningen är dessutom föremål
för en fortlöpande teknisk kontroll från statskontorets tryckerikonsulents sida,
varvid man strävar efter att använda tunnare och billigare papper och undvika
onödigt stora blankettformat. Ytterligare föreskrifter äro för närvarande
under utarbetande, som skola ålägga myndigheterna särskild sparsamhet med
papper och angiva olika åtgärder som i detta syfte kunga vidtagas, såsom
minskning av radavstånd och marginaler, användning av enklare papperskvaliteter,
begränsning av antalet kopior, ytterligare inskärpande av kravet på ett
kort skrivsätt, förenkling av blanketter m. m.

I fråga örn omslagspapper och övrigt emballage har en, omfattande sparsamhetspropaganda
just igångsatts. Denna propaganda har planlagts i samråd
med Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet och en del kvinnoorganisationer.
Avsevärda papperskvantiter borde här kumla sparas utan att
det behövde medföra en alltför kännbar standardsänkning. Jag är också övertygad
örn att den varuköpande allmänheten med jämnmod kommer att finna
sig i de eventuella besvärligheter som ett minskat användande av omslagspapper
kan innebära.

Vid överläggningar med representanter för de politiska partierna har upplysts,
att partierna ämna söka begränsa sin pappersförbrukning vid årets valrörelse.

Det är helt naturligt att papperet i ett land som Sverige kommit att få en
alltmer utbredd användning. Mot denna utveckling finnes i och för sig intet
att invända. De sparsamhetsåtgärder som nu vidtagas syfta heller icke till
annat än att inskränka den pappersförbrukning som har en ren överflödskaraktär.
Att avsevärda resultat här stå att vinna framgår av att redan en besparing
örn 10 procent av den sammanlagda konsumtionen skulle öka våra exportmöjligheter
med ej mindre än 50 000 ton. Besultatet blir emellertid i första^
hand beroende av den goda viljan och det intresse som. kommer att visas
från myndigheternas och allmänhetens sida.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
Ericsson få framföra mitt tack för det svar han har lämnat på min interpellation.

Svaret innehöll kanske inte så många nyheter. Det mesta av det som Ilar

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Om begränsning av den statliga pappers förbrukningen m. m. (Forts.)
meddelades är ju känt dels genom de uppgifter, som ha lämnats i interpellationen,
oell dels genom uttalanden, som statsrådet nyligen gjort i olika sammanhang.
Men man kan genast konstatera, att svaret var positivt; statsrådet
vitsordade, att uppmärksamheten är riktad på möjligheterna att göra besparingar
även på andra områden än där man hittills satt in sparsamhetsaktionen,
nämligen tidningarnas pappersförbrukning.

Den pappersransonering, som har genomförts för tidningarnas del, är^ till
namnet frivillig, men i realiteten tvångsmässig. Tidningarna kunna inte få ut
mera än den kvantitet som är fastställd genom ett avtal som har träffats mellan
tidningarna och pappersbruksföreningen. Inom den ramen måste tidningarna
hålla sig, och det sker som bekant genom en begränsning av texten. För
flertalet större tidningar har denna begränsning sedan i höstas varit tio procent
av den samlade textvolymen.

Nu tror jag inte att tidningarnas läsare i regel lia lagt märke till denna begränsning.
Det är åtminstone mycket få tidningar som från läsekretsen hört
några klagomål. Däremot är det klart att en så pass stor begränsning medför
stora svårigheter och ganska stora problem för tidningsledningarna. Men .de
lia i varje fall kunnat bemästras, och nu går ransoneringen ganska smärtfritt.
Huruvida den kan upprätthållas under alla förhållanden är en sak som man
inte nu kan yttra sig om. Man får komma ihåg, att den stundande valkampanjen
kommer att ställa särskilda anspråk på tidningarna, och det är möjligt
att tidningarna måste begära någon lättnad.

Effekten av begränsningen av texten är att tidningarna ha kunnat sänka
sina anspråk på papper från 133 000 ton till 127 000 ton per konsumtionsår.
Nu beräknar man, som statsrådet framhöll, att genom besparingsåtgärder kunna
hålla sig nere i omkring 125 000 ton. Det är ju inte så mycket som därmed
vinnes, men det är dock en kvantitet, som inte är alldeles betydelselös, och tidningarna
vilja med detta lämna sitt bidrag till de nödvändiga besparingarna.
Att man inte har kunnat gå längre beror på två omständigheter. Tidningarnas
upplagor lia särskilt under det senaste året starkt ökats, och vidare ha av omständigheter,
som det är svårt att här utreda, annonserna åtminstone för tillfället
kraftigt ökat. Genom ökningen av upplagorna och den ökade annonsvolymen
har en betydande papperskvantitet tagits i anspråk, men denna ökning
av papperskvantiteten har genom textbegränsningen kunnat hållas inom
den uppdragna ramen, och därutöver lia några tusen ton kunnat sparas.

De dagliga tidningarnas möjligheter att vidta ytterligare åtgärder äro begränsade,
men otvivelaktigt finns det utrymme flir besparingar när det gäller
andra publikationer än dagstidningarna. Det har även utanför tidningsvärlden
väckt uppmärksamhet att under det senaste året startats en del tidningar
av synnerligen tvivelaktigt värde, i ett pär fall halvpornografiska publikationer.
Man hoppas nu att genom samarbete nied pappersbruksföreningen
i fortsättningen kunna förhindra tillkomsten av sådana publikationer, och jag
tror att alla skola vara ense om att inga berättigade intressen bli lidande på
restriktioner i detta hänseende.

Nu är det emellertid inte bara fråga örn tidningarna. Det framgår av statsrådet
Ericssons svar, att uppmärksamheten nu riklals även på andra möjligheter
att spara papper. Den propagandakampanj, sorn statsrådet ställer i utsikt,
emotses med intresse. Utan tvivel kan mycket göras av både enskilda
och myndigheterna för att nedbringa papporskonsumtionen. Beträffande staten
är det emellertid påfallande, att statsrådet i sitt svar håller sig mera till den
tekniska sidan och redogör för de föreskrifter, som utfärdats, och de åtgärder
som vidtagits för att reglera den statliga pappersförbrukningen. Det finns
emellertid också en reell sida som inte bör underskattas. Jag tror att jag bäst

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Örn begränsning av den statliga pappersförbrukningen m. m. (Forts.)
kan konkretisera vad jag menar, örn jag pekar på en sådan publikation som
det första utlåtandet från parlamentariska undersökningskommissionen som för
några dagar sedan utdelades här i kammaren. Det är ett utomordentligt vidlyftigt
aktstycke. Man frågar sig: skall det vara absolut nödvändigt att i
fortsättningen trycka så utförliga publikationer? Jag skulle kunna välja
andra exempel som kanske äro än mera slående, men detta är det färskaste. Vi
fingo för någon tid sedan en vidlyftig proposition angående beredskapsarbeten,
som upptog en förteckning på arbeten, om vilka vi inte veta, örn de alla komma
att genomföras. Man frågar sig, örn det skall vara nödvändigt att i en
sådan omfattning trycka dylika publikationer och örn det inte i stället kan
räcka med att materialet överlämnas till vederbörande riksdagsutskott. Jag
tror att riksdagen kan vidta högst betydande besparingar i sin papperskonsumtion.
och i det syftet har ju nu också tillsatts en utredning, som jag hoppas
skall ge resultat.

Det är inte bara riksdagen utan också en hel del andra institutioner, som
skulle kunna ålägga sig större sparsamhet i fråga om pappersförbrukningen.
Alla våra kommittéer och kommissioner av olika slag kunna säkerligen var
inom sitt verksamhetsområde göra en hel del för att spara. Inte tror någon att
det i onödan slösas med papper i den egentliga statsförvaltningen. Där är nog
sedan gammalt kravet på återhållsamhet inskärpt hos vederbörande och även
övervakningen mycket sträng. Det är snarare i de mera tillfälliga statliga inrättningar
och verk, som nu uppstått, som man kan tala örn ett pappersslöseri.
Och framför allt tror jag att man kan tala örn det när det gäller vissa
former av s. k. upplysningsverksamhet, eller kanske det snarare borde heta
propaganda. På det området finns det otvivelaktigt mycket stora möjligheter
till besparingar. Man frågar sig, om det skall vara nödvändigt att alltjämt
uppehålla den verksamhet med cirkulär, meddelanden och propagandaalster,
som under kriget införts. Man får t. ex. nästan varje dag i sin brevlåda tre
eller fyra och ibland kanske ännu fler meddelanden från olika främmande legationer
här i staden, som skicka ut översättningar av tidningsartiklar o. s. v.
Det sker i mycket betslande upplagor, som förbruka inte så litet papper. Jag
förmodar att det kommer att sägas, att det inte skulle vara tillrådligt att bär
söka införa några restriktioner. Jag tror i alla fall att det i allra högsta grad
skulle motsvara den svenska publikens önskemål. Och det finns många andra
områden där det ligger mycket nära till hands att gå hårdare fram för att
minska papperskonsumtionen.

Av statsrådet Ericssons svar drar jag den slutsatsen, att det i fortsättningen
blir bränsleministern som kominer att handha dessa spörsmål. Det tror jag
skall hälsas med tillfredsställelse. Ty utan tvivel är det nödvändigt att få en
enhetlig planläggning av vår pappersförsörjning och i samband därmed också
av de besparingsåtgärder, som kunna och böra vidtagas för att Sverige i största
möjliga utsträckning skall kunna fullgöra sina förpliktelser utåt och bevara
de exportintressen som kunna bli av väsentlig betydelse för framtiden.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 296, i anledning av väckta motioner örn ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring; och
nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
hypoteksaktiebolag.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
309, angående överskridande av viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat
för budgetåret 1945/1946.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 364, av herr Gränebo m. fl.,
nr 365, av herrar Holmbäck och Lindblom,
nr 366, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson, Ivar, samt
nr 367, av herr Anderson, Axel Ivar, och herr Velander, c
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., i vad propositionen
angår förslag till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 örn val
till riksdagen, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av vissa i Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47. i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 164, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för
kortvåg i Hörby;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämn demas verksamhet ;

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor
m. m.

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till fångvården m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelsej samt

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 174, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag till
avlöningar åt distriktsbarnmorskor samt angående provisorisk förbättring av
deras löneförmåner jämte i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverkproposition hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln
föreslagit riksdagen att till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m. för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 3 300 000
kronor.

Därjämte hade Kungl. Majit i proposition nr 227, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946,
föreslagit riksdagen medgiva, att provisorisk löneförbättring under nämnda
budgetår finge beredas distriktsbarnmorskorna i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer.

Det i propositionen nr 227 framlagda förslaget innebar, att till varje distriktsbarnmorska,
som under nästa budgetår eller del därav innehade ordinarie befattning,
skulle utgå ett månatligt tillägg å lönen av 50 kronor eller för helt
år med 600 kronor.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson m. fl. (I: 302) och den andra inom andra kammaren
av herr von Friesen m. fl. (II: 467), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att ett lönetillägg örn 1 200 kronor skulle utgå till distriktsbarnmorskor,
som innehade ordinarie befattning, från och med ingången av budgetåret 1946/
47, att distriktsbarnmorskorna måtte, under samma villkor som gällde befattningshavare
i statens tjänst, för innevarande budgetår erhålla ett kontant engångsbelopp
örn 300 kronor samt att riksdagen måtte anvisa härför erforderliga
medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag samt med avslag å
motionerna I: 302 och II: 467

a) medgiva, att provisorisk löneförbättring under budgetåret 1946/47 finge
— med anlitande av förslagsanslaget till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m. — beredas nämnda barnmorskor i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 29 mars 1946 angivna
riktlinjer,

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 22.

Anslay till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. för budgetåret
1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta kammarens tid
i anspråk på denna punkt, men sedan både läkare och socialarbetare ha talat
med mig örn hurudant läget i själva verket är, förstår jag att det är värre än
vad vi trodde, när motionen skrevs. Jag skall därför i största korthet anlägga
några synpunkter på detta problem.

Propositionen innehåller bl. a. förslag örn provisorisk avlöningsförbättring
för distriktsbarnmorskorna. Detta förslag har framlagts, trots att en kommitté
sysslar med den frågan. Detta örn någonting tycker jag är ett bevis för att
läget är minst sagt tryckt på detta verksamhetsfält.

Det måste betonas, att det behövs en väsentlig förbättring om man skall
råda bot för missförhållandena. Man kan säga att den provisoriska förbättring,
örn vilken förslag här föreligger, till synes är ganska väl tilltagen. Men å
andra sidan tycker jag att man inte får se höjningen av lönerna allenast i relation
till läget sådant det just nu är, ty lönerna ligga på en så låg nivå, att den
förbättring, som behövs, enligt min övertygelse måste vara väsentligt större
än vad Kungl. Maj:t här föreslår.

Från olika håll — bland annat från 1941 års befolkningsutredning, medicinalstyrelsen,
statens sjukhusutredning av år 1943 samt socialstyrelsen — där
man har yttrat sig över befolkningsutredningens förslag, har man starkt betonat
nödvändigheten av väsentliga löneförbättringar för att få rätsida på hela
frågan örn tillströmningen till barnmorskeyrket. Medicinalstyrelsen säger t. ex.:
»En nödvändig förutsättning för en fullgod förlossningsvård är en kvalitativt
högtstående barnmorskekår med en utbildning och avlöning som till fullo motsvarar
deras ansvarsfulla och självständiga arbete.» Nu är det emellertid så,
som väl alla känna till, att det är en tendens till såväl kvalitativ som kvantitativ
försämring beträffande förlossningsvården just på denna punkt och att,
som jag nämnde nyss, läget är verkligt allvarligt.

För att först lägga den kvantitativa synpunkten på problemet kan jag
nämna, att i befolkningsutredningens betänkande, som kom i november 1945.
påvisades det att antalet vakanta tjänster den 1 april 1945 var inte mindre än
165, därav 97 anstalts- och 68 distriktsbarnmorsketjänster. Med anledning av
läget har medicinalstyrelsen i april 1944 hemställt hos Kungl. Maj:t örn extra
kurser, till vilka riksdagen har beviljat anslag. Hur bär det nu lyckats att få
i gång dessa kurser? Jag skall bara i förbifarten ange några siffror. Hösten
1944 måste en sådan planerad extra kurs inställas på grund av brist på elever.
I januari 1945 skulle det lia varit en kurs för 36 elever, men det blev endast 24.
Hösten 1945 skulle det också ha varit en kurs för 36 elever, men det blev
endast 25, och i januari 1946 var det endast 14 sökande till kursen, varför
denna måste inställas.

Kvalitetssidan av saken är inte mindre allvarlig än den kvantitativa sidan.
Man har ju inom förlossningsvården som på andra områden strävat att få fram
fullgod arbetskraft. Sålunda medgavs det efter framställning från medicinalstyrelsen
år 1943, att det vid barnmorskeanstalten i Stockholm endast skulle
intagas elever med sjuksköterskeexamen eller med minst två års utbildning
vid sjuksköterskeskola. Detta krav på höjning av standarden har av lätt insedda
skäl icke kunnat upprätthållas, utan tendensen går i den riktningen, att
man får upphäva snart varje som helst krav på kvalifikationer för inträde till
kurserna. Som exempel kan jag nämna, att före 1944 tillströmningen åtminstone
var så stor, att man i regel kunde upprätthålla kravet på två års kurs vid folkhögskola.
medan nian nu inte ens har kunnat upprätthålla detta krav. Till den

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Anslag till avlöningar åt distriktsbarnmorslcor m. m. (Forts.)
kurs, som skall börja i Stockholm den 1 augusti 1946, ha sålunda endast 30 sökande
med tvåårskurs vid folkhögskola anmält sig, och kursen skulle ha 36
elever.

Det föreligger alltså här en tendens av så allvarlig beskaffenhet, att jag
tycker det är på tiden att taga krafttag för att få rätsida på det hela, Nu säger
utskottet i sitt utlåtande, att ett bifall till motionerna skulle medföra att barnmorskorna
skulle komma i högre löneläge än distriktssköterskorna. Jag förstår
inte riktigt den synpunkten, ty örn en grupp har för låga löner så följer
ju inte med nödvändighet därav att man inte, vilket det rör sig örn i detta
fall, rent tillfälligt kan ge avkall på likställighetskravet.

Nu är det som sagt så, att en kommitté håller på att utreda frågan, och
det kommer väl förslag örn förändring av distriktsbarnmorskornas löner. Såväl
departementschefen som utskottet säger, att den provisoriska förbättring, som
här är föreslagen, väl kommer att ligga »inom ramen för den blivande definitiva
löneregleringen». Som jag har sagt är det av vikt att man ser till att förbättringen
blir sådan, att bristen på distriktsbarnmorskor inte ökas, och minst
lika viktigt är det att kvaliteten inte försämras i sådan grad, att förlossningsvården
kommer i allvarlig fara. Ty är det inte, mina damer och herrar, ganska
egendomligt, att man lägger ned många miljoner på förvård och eftervård och
allt vad det heter när det gäller blivande mödrar och nyblivna mödrar, medan
man är ganska njugg när det gäller att utbilda barnmorskor i sådan kvantitet
och av sådan kvalitet, att mödrarna in spe bli omhändertagna i tillräcklig utsträckning
och på ett kvalitativt tillfredsställande sätt?

Jag har redan sagt, att ett bifall till utskottets hemställan skulle vara ett
steg i rätt riktning, men jag tycker att steget är för kort. Det är ju så, att
man visserligen inte nu provisoriskt kan ge en större förbättring än vad som
sedan kommer att definitivt genomföras, men jag skulle till slut ändock vilja
uttrycka den förhoppningen, att den ram, inom vilken lönehöjningen kommer
att röra sig, blir väsentligt större än vad man från olika håll tycks ha räknat
med.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd, föredragning av statsutskottets utlåtande nr
175, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 till
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för Nobelstiftelsen:
nr 35. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ^ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
örn accis å silke, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande Äng. prista
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämnmgsavgif- 7““^''
ter m. ni. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 mars 1946 dagtccknad proposition, nr 237, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
folkhusliållningsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till och med den
30 juni 1947 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela föreskrifter
örn uttagande av prisutjämningsavgif t samt

att godkänna vad föredragande departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Departementschefens berörda förslag innebar bland annat, att av de avgifter,
som. influtit eller komme att inflyta under innevarande budgetår, ett
belopp av 11 miljoner kronor skulle disponeras till en fond för forskningsändamål,
medan 5 miljoner skulle avsättas till sociala ändamål och återstoden
tills vidare fonderas för att disponeras tillsammans med de medel, som komme
att inflyta efter den 1 juli 1946.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 331 av herr Bondeson m. fl. och II: olO
av herr Stattin m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 237 måtte såsom sin mening uttala, att Föreningen
för växtförädling av skogsträd borde av influtna prisutjämningsavgifter
å trävaror tillerkännas dels största möjliga löpande anslag ur den föreslagna
forskningsfonden örn 11 miljoner kronor, dels ock ett engångsbelopp örn
553 000 kronor för utförande av erforderliga nybyggnadsarbeten m. m.; samt

2) motionen II: 509 av herrar Hedlund i Rådom och Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts, att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t, att det måtte
tagas under övervägande, huruvida influtna prisutjämningsmedel kunde helt
användas till en utjämning av priserna å hemmamarknaden och exportmarknaden
och dessa medel sålunda återbäras till de kategorier, som normalt vore
delaktiga av skogsnäringens intäkter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 237, lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till och med
den 30 juni 1947 att, med iakttagande av vad i propositionen samt i utlåtandet
anförts, meddela föreskrifter örn uttagande av prisutjämningsavgift;.

B) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 237
ävensom de likalydande motionerna I: 331 av herr Bondeson m. fl. och II: 510
av herr Stattin m. fl., godkänna vad föredragande departementschefen i propositionen
föreslagit beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter
med den ändring, som föranleddes av vad utskottet i utlåtandet anfört;
samt

C) att motionen II: 509 av herrar Hedlund i Rådom och Jonsson i Skedsbygd
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Vad slutligen angår användningen av prisutjämningsavgifterna kan utskottet
i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen därutinnan föreslagit.
Utskottet får sålunda tillstyrka, att till en fond för forskningsändamål
disponeras 11 miljoner kronor samt att för sociala ändamål avsättas 5
miljoner kronor. Med hänsyn till vad utskottet inhämtat angående den av

Nr 22.

Onsdagen den 5 juui 1046 fm.

Äng. pris-utjämningsavgifter m. m. (Forts.)
föreningen för växtförädling av skogsträd bedrivna verksamheten finner utskottet
emellertid jämväl de i de likalydande motionerna I: 331 och II: 510
framställda önskemålen böra tillgodoses. Utskottet anser sig således böra föreslå,
dels att föreningen för växtförädling av skogsträd ur den förenämnda.
fonden för forskningsändamål tillerkännes så stort löpande anslag, som kan
befinnas skäligt, dels ock att föreningen tilldelas jämväl ett engångsanslag,
motsvarande erforderligt belopp för täckande av vissa i nämnda motioner berörda
engångskostnader för nybyggnadsarbeten m. m. för en beräknad kostnad
av 553 000 kronor. Sistberörda engångsanslag bör, efter Kungl. Maj :ts
närmare prövning, enligt utskottets mening utgå av de medel, som kvarstå sedan
ovannämnda avsättning av 11 miljoner kronor för forskningsändamål och
5 miljoner kronor för sociala ändamål ägt rum. Vad därefter återstår av de
under innevarande budgetår influtna prisutjämningsavgifterna torde på sätt
departementschefen föreslagit böra fonderas för att disponeras tillsammans
med de under nästkommande budgetår inflytande avgifterna.»

Herr Sten: Herr talman! Detta utlåtande handlar ju om flera elika, var för
sig synnerligen betydelsefulla frågor. I vad det rör det fortsatta bemyndigandet
för Kungl. Majt att uttaga prisutjämningsavgifter finns det ingenting
att erinra emot vad utskottet bär anfört. Senare har det blivit bekant till
vilken höjd som man nu anser sig bli nödsakad att ta ut prisutjämningsavgifter,
och det är klart att detta medför vissa konsekvenser för de närmast
berörda näringsgrenarna och deras arbetare, något som utskottet inte har gått
in på och som inte heller var anledningen till att jag begärde ordet.

Men så lia vi frågan örn dispositionen av de influtna prisutjämningsavgiftema.
Därvidlag har utskottet anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag örn bildande
av en forskningsfond och tillsättande av en styrelse, som skall pröva
ansökningar örn bidrag ur denna fond, och avgörandet skall sedan, i varje fall
i de betydelsefullare frågorna, ligga hos Kungl. Maj :t. Det är då i viss mån
ägnat att överraska, att utskottet har ansett sig kunna direkt tillstyrka en
motion som har väckts beträffande ett av de olika ändamål, som man har
tänkt sig kunna tillgodose med dessa medel. Den skogliga forskningen är ju
ett mycket rikt förgrenat arbetsfält; vi ha det område som rör produktionsforskningen
och föryngringsforskningen, vi ha det betydelsefulla område som
rör rationalisering av skogsarbetet för att där öka effektiviteten av den
mänskliga arbetsinsatsen, och även träforskningen är ju ett mycket omfattande
arbetsfält i vad det rör sammansättningen av och egenskaperna ho:s skogens
produkter samt dessas rationella förädling och utnyttjande. Jag satt
häromdagen på ett sammanträde, där man behandlade sågverksindustriens rationalisering,
och den frågan visade sig då till en ganska betydande del bestå
av ett aktuellt forskningsprogram.

. Med hänsyn härtill och med hänsyn till att utskottet har ansett det principiellt
riktigt att ordningen på detta område blir den som Kungl. Majit har
föreslagit, alltså att de olika ändamålen få vägas mot varandra inom ett sakkunnigt
organ och att Kungl. Maj :t på basis därav träffar sina avgöranden, så
är det sorn sagt något överraskande att detta bevillningsutskott vid behandlingen
av den motion, som jag nyss berörde, har etablerat sig som ett statsutskott
och utan vidare fördelat en del av de till buds stående medlen. Nalman
visste att det hade väckts endast en motion, där man hade ingått på
frågan örn medlens fördelning på de olika ändamålen, så kunde man ju inte
gärna föreställa sig annat än att utskottet skulle anse det ändamålsenligt att
anförtro även denna sak åt den tilltänkta styrelsen och åt Kungl. Maj :t enligt
de uppdragna riktlinjerna. Det är mycket möjligt att växtförädlingen bör ha

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 22.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
dessa pengar och inte endast en skälig andel av det löpande anslaget; det finns
ingenting att erinra emot vad utskottet har sagt just i det senare avseendet.
Man har inte sträckt sig så långt som motionärerna, som vilja att största möjliga
löpande anslag skall utgå, utan man talar örn »så stort löpande anslag,
som kan befinnas skäligt», alltså efter avvägning av de olika ändamålen mot
varandra, såsom jag här har nämnt. Men man har dessutom i enlighet med
motionärernas hemställan direkt föreslagit ett anslag på sammanlagt 553 000
kronor för täckande av vissa engångskostnader för nybyggnadsarbeten, och
det är detta som jag måste ställa mig något frågande inför. Det enda som
utskottet hänvisar till såsom motivering är följande ord: »Med hänsyn till vad
utekottet inhämtat angående den av föreningen för växtförädling av skogsträd

bedrivna verksamheten---.» Jag skulle vilja veta vilka upplysningar

som ha inhämtats, vilken sakkunskap som har tillhandagått utskottet när det
har vågat sig på att direkt tillstyrka motionen.

Örn man har följt debatten under senare år på det skogliga forskningsområdet,
så måste man ha funnit att växtförädlingen givetvis å ena sidan är
en nödvändig och nyttig sak, men att den å andra sidan är mycket omstridd.
|Jag skall inte närmare gå in på detta material, men jag vill nämna att man
vid olika tillfällen, när man har talat örn denna verksamhet — och man kan
väl också säga gjort reklam för den — har sträckt sig mycket långt. Man har
bidragit till att skapa det intrycket, att det inte skulle vara någon fara med
våra råvarutillgångar och med våra avverkningar sedan man nu har funnit
på denna utomordentliga metod att medelst växtförädlingen på kort sikt påverka
våra skogars avkastning. Detta är anledningen till att en av våra
främsta målsmän för den skogliga forskningen och den skogliga vetenskapen
för ett par tre år sedan ansåg det nödvändigt att tillrättalägga hela denna
diskussion genom ett mycket utförligt inlägg, eftersom det intryck, som man
medvetet eller omedvetet har skapat, ju eljest skulle ha kunnat få synnerligen
farliga konsekvenser för vår avverkningspolitik. I det diskussionsinlägg,
som då med en utförlig motivering gjordes, drogs den slutsatsen, att det under
de närmaste 30 åren icke kunde inträffa någon av fröurvalet föranledd avverkningsökning.
Totalskörden stiger sedan långsamt, så att ökningen efter
60 år kan beräknas uppgå till 3 procent för att om 100 år uppnå och stanna
vid en beräknad siffra av 8 procent. Det är alltså, såvitt jag kan förstå, ådagalagt,
att en så sent inträffande och så obetydlig skördeökning icke kan påverka
avverkningssiffran under den närmaste framtiden. Och det betonades i
detta sammanhang — jag vill starkt stryka under detta — att skördeökningar
av en helt annan storleksordning kunna förväntas därigenom, att man i andra
avseenden genomför en god skogsvård på alla marker genom avverkning av
gamla, dåligt producerande bestånd, genom borttagande av skräpskog, genom
rationell gallring, hyggesrensning, kultivering av gamla och nya kalmarker,
avlysning av bete, dikning o. s. v. Även detta påverkar givetvis endast så
småningom och ganska långsamt virkesbalansen, och det ger inte så stora möjligheter
att så att säga i förväg diskontera denna produktionsökning i dagens
avverkningspolitik, men det är i alla fall uppenbart, att man måste gå alla
dessa vägar, och det är lika uppenbart, att här som på andra områden genvägar
kunna bli senvägar.

Den citerade granskarens slutord lödo:

»Situationen på det skogliga området är i själva verket så allvarlig, ali.
den icke kan eller får betraktas på det sätt, som man ibland från växtförädlingens
och dess målsmäns isida gör. Det behövs en jätteinsats för att
sillin våra skogsmarker i nöjaktigt producerande skick, men detta praktiska

Första kammarens protokoll 1946. Nr SS. 3

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
skogsvårdsarbete kan i allt väsentligt läggas efter gamla beprövade linjer. Det
är ett arbete, som kräver mycket stora uppoffringar, och det ligger därför en
stor fara i att man fäster alltför stort avseende vid enbart växtförädlingen.
Det medför lätt, att återuppbyggnadsarbetets nödvändighet bortskymmes.»

Såsom vi veta har föreningen för växtförädling av skogsträd bildats på privat
initiativ. Det finns en riktig sak i motionen, som förtjänar att i detta sammanhang
understrykas, nämligen när det sägs, att försämrade konjunkturer på
virkes- och trämassemarknaden kunna helt äventyra nuvarande stödmöjligheter
från skogsbrukets och skogsindustriernas sida för denna förening. Det
beror ju delvis på att staten varit något för försiktig, varit något för sent ute
beträffande sina mått och steg med avseende på den speciella gren av skogsforskning,
som växförädlingen innebär. Nu har emellertid årets riksdag beslutat,
att det statliga skogsforskningsinstitutet skall förses med en genetisk
avdelning. Den statliga forskningen har ju visat sig ha särskilda förutsättningar
att med framgång bedriva en växtförädlingsverksamhet enligt urvalsmetoden.
Det krävs här nämligen ett intimt samarbete med övrig skoglig
forskning, i främsta rummet med produktionsforskningen.

Det är därför ett önskemål, att den verksamhet, som bedrives av föreningen
för växtförädling av skogsträd, blir fastare samordnad med skogsforskningsinstitutets
arbete. Jag vill minnas att årets riksdag fogat en sådan önskan -—
eller man kanske kan säga ett sådant villkor •— vid sitt beslut om en förstärkning
av de statliga resurserna på området. Härom sägs ingenting i detta utskottsutlåtande.
Det hade ju eljest varit önskvärt, att man såsom en erinran
till den andra parten hade givit uttryck åt nödvändigheten av ett dylikt samarbete.
Ja, man har till och med i utskottsutlåtandet trollat bort en reservation
i norrlandskommitténs förslag på denna punkt. Kommittén hade enats
örn att en viss del av avkastningen från denna fond skulle gå till den av
denna förening bedrivna verksamheten, men så hade man tillagt »eller, i fall
föreningen skulle bliva föremål för omorganisation, till motsvarande ändamål».
Detta tillägg har fallit bort i utskottets uttalande. Där talas i detta
sammanhang endast örn föreningen för växtförädling av skogsträd. Just på
grund av de i motionerna berörda omständigheterna, alltså att den privata
verksamheten på detta område är i så hög grad för sitt ekonomiska stöd från
industriens och skogsbrukets sida beroende av konjunkturerna, fanns det dock
ett starkt intresse för att i större eller mindre omfattning överföra denna verksamhet
på den statliga forskningen och därmed införa den ordning, som är
den riktiga på alla forskningsområden, nämligen att den statliga forskningen
bedriver vad man kallar grundforskning, under det att de olika näringsgrenarna
ta hand om den mera kortsiktiga tillämpningsforskningen.

Nu vill jag som jag förut sade inte ställa något yrkande, utan endast fråga
vad utskottet inhämtat, som inte redovisats i utlåtandet utan endast anförts
muntligen inför utskottet ■— örn det är endast vad föreningen för växtförädling
av skogsträd anfört eller örn utskottet varit i kontakt med någon annan
sakkunskap för att få denna verksamhet bedömd och inställd i sitt rätta sammanhang.

Jag förstår mer än väl, att växtförädlingen har en uppgift att fylla på
detta område, och jag bestrider inte, att det kan vara motiverat att ge föreningen
detta stöd även i form av ett engångsanslag, men jag skulle känt mig
betydligt tryggare, örn även den saken hade fått gå till prövning av en särskild
styrelse och av Kungl. Majit, såsom här är tänkt beträffande frågan i
stort. Man nödgas onekligen sätta ett frågetecken, när ett bevillningsutskott
på detta sätt utan vidare etablerar sig såsom ett statsutskott.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Herr Wehtje: Herr talman! I fråga om den föreslagna åtgärden rörande
uttagande av prisutjämningsavgifter råder det ju inga delade meningar. En
sådan åtgärd är helt visst under nuvarande förhållanden ofrånkomlig. Vi få
emellertid hoppas, att det är en övergångsanordning, som vi efter hand skola
komma ifrån.

Jag skall emellertid inte göra något längre uttalande härom. Det är örn medlens
användande jag tänkt säga några ord.

Av de för innevarande budgetår till förfogande stående medlen, vilka beräknas
uppgå till omkring 20 miljoner kronor, är det ju föreslaget, att omkring
11 miljoner kronor skulle disponeras till en fond för forskningsändamål,
5 miljoner avsättas för sociala ändamål och 553 000 kronor gå till föreningen
för växtförädling av skogsträd. Abid därefter återstår föreslås böra
fonderas för att disponeras tillsammans med de avgifter, som komma att inflyta
nästa år.

Beträffande årets medel är kanske inte så mycket att säga, men beträffande
de mycket stora belopp, som beräknas komma att inflyta under nästkommande
år — bortåt 40 miljoner kronor — synes det mig ha varit önskvärt, att från
utskottets sida redan nu understrukits, att man borde beakta den synpunkt som
kanske är den mest vägande för uttagandet av dessa prisutjämningsavgifter,
nämligen att man med uttagandet av dessa avgifter ville försöka motverka inflytandet
på den inhemska prisnivån av de väsentligt högre exportpriserna.
Man uttar alltså dessa prisutjämningsavgifter i syfte att motverka en inflation.
Under sådana förhållanden tycker jag det hade varit på sin plats, att
man sagt ifrån att medlen skulle disponeras med tanke härpå; att de alltså
i första hand skulle fonderas och deras köpkraft få göra sig gällande endast
då särskilda skäl tala därför. Detta hade, anser jag, utskottet bort framhålla.

Med anledning av de uttalanden, som herr Sten gjort beträffande anslaget
till föreningen för växtförädling av skogsträd, vill jag fästa uppmärksamheten
på att detta belopp enligt utskottet skulle användas för vissa erforderliga,
mycket angelägna nybyggnadsarbeten. Utskottet har inte närmare motiverat
detta, men utredning har ju gjorts från utskottets sida på så sätt, att
föredraganden, föreståndaren för föreningen, professor Sylvén, redogjort för
verksamheten och även lämnat en uttömmande redogörelse för det arbete föreningen
bedrivit och de arbetsresultat som redan uppnåtts. Det är uppenbart,
att detta är ett mycket långsiktigt arbete, vars resultat inte kan beräknas föreligga
förrän om många år. Inom den närmaste framtiden kunna knappast några
praktiska resultat bli synliga, men man kan helt visst bedöma i vilken riktning
resultaten av arbetet komma att gå. Det arbete på skogsträdsförädlingens
område som vetenskapsmännen utfört och de arbetsresultat som uppnåtts
äro ju både allmänt kända och erkända. Detta arbete har ju inte pågått så
länge. Det är i viss mån ett fullföljande av ett arbete, som tidigare bedrivits
på ett annat område av växtförädlingen — det står väl numera alldeles klart
för hela vårt folk, att vår brödsädesförsörjning under det sista årtiondet och
särskilt under kriget varit i hög grad beroende av vad växtförädlarna och
de på detta område arbetande vetenskapsmännen kunnat åstadkomma.

Jag tycker inte det kan råda någon som helst tvekan örn att det arbete,
som här bedrives, är utomordentligt betydelsefullt och väl förtjänt av det stöd,
som här är avsett att lämnas. Stödet skulle ju lämnas efter prövning av
Kungl. Majit, varför utskottet inte haft anledning att gå närmare in på detaljerna
i detta avseende.

Herr Sten antydde också, att det på detta område likasåväl som på andra
forskningsområden borde genomföras en arbetsfördelning på så sätt, att staten
skulle svara för grundforskningen och företagen och det praktiska livet

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. ''prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
för den övriga delen, den tillämpade forskningen. Så har det väl inte blivit
ännu på detta område. Men örn jag inte är fel underrättad, understödjes den
verksamhet, som bedrives av föreningen, också av de statliga organen. Jag
tror att domänverket ger ett inte obetydligt stöd åt denna verksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag besitter inte samma utomordentliga
sakkunskap som herr Sten på detta område och kan således inte ingå i
någon dispyt med honom örn värdet av de olika forskningssträvandena på
skogsbrukets område. Jag kan följaktligen inte heller diskutera med herr Sten
om vilka åtgärder som från utskottets sida borde ha föreslagits och från riksdagens
sida företagits för att på ett bättre sätt än som för närvarande sker
kunna samordna den forskning, som föreningen för växtförädling av skogsträd
bedriver, med den forskning som i övrigt försiggår på området.

Jag skall här inskränka mig till att försöka lämna besked örn vilka motiv
utskottet haft, när utskottet utvidgat det förslag till medlens disposition, som
Kungl. Majit förelagt riksdagen och som utskottet tillstyrkt, till att gälla
även ett engångsanslag till föreningen för växtförädling av skogsträd.

Såsom kammarens ledamöter torde ha konstaterat, beräknas av den fond på
11 miljoner kronor, som Kungl. Majit föreslagit för forskningsändamål, föreningen
tillföras avkastningen av ett belopp uppgående till ungefär 4 miljoner
kronor. Föreningen är vidare för att kunna fortsätta, sitt arbete i behov av
vissa trängande byggnadsanslag. Kunna inte de mycket aktuella byggnadsfrågorna
lösas på ett tillfredsställande sätt inom en nära framtid, kommer
föreningens arbete att lida allvarligt avbräck. Dessa byggnadsbehov äro så
stora, att avkastningen på de beräknade 4 miljoner kronorna inte räcker till
ens för dem och ännu mycket mindre kan ge något överskott till stöd av föreningens
verksamhet i övrigt. Skall man ge föreningen det handtag, som den
behöver, har det förefallit utskottet synnerligen önskvärt, att man utöver det
ordinarie årliga anslag, som beräknas utgå till föreningen, ger ett extra engångsanslag,
så att den kan tillgodose sitt behov av byggnader. Det är anledningen
till att utskottet ansett sig böra vid sidan av den disposition av nu tillgängliga
medel, som Kungl. Majit föreslagit, uppta även det i motionerna
framburna kravet på ett engångsbelopp örn ungefär 500 000 kronor till byggnader.
Jag skulle vilja påpeka, att utskottet dock gjort utbetalandet av anslaget
beroende av Kungl. Majits prövning. Utskottet anser det riktigt, att Kungl.
Majit skall få pröva storleken av anslaget och underkasta föreningens byggnadsplaner
den granskning ur olika synpunkter, som kan vara önskvärd.

Till vad herr Wehtje anfört om utskottets sätt att ta reda på hur föreningens
anslagsbehov uppkommit, har jag endast att ytterligare tillägga, att utskottet
ansett sig finna stöd för sin bedömning av både nyttan av föreningens
verksamhet och angelägenheten av de anslag som äskats i de yttranden angående
fördelningen av medlen, som avgivits över kommitténs förslag och i vilka
domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund ansett det skäligt, att utöver avkastningen från 4-miljonersfonden
ett belopp på ungefär 500 000 kronor borde ställas till föreningens
förfogande för de nödvändiga byggnadsarbetena.

Jag vet inte vilket värde herr Sten tillmäter domänstyrelsens och de båda
skogsägareföreningarnas omdöme. För min personliga del finner jag det vara
ganska värdefullt. Jag har i varje fall ansett det vara så värdefullt, att det
tillsammans med de upplysningar i ämnet, som lämnats i utskottet, bort utgöra
tillräckliga skäl för att tillstyrka motionen.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)

Att utskottet valt att föreslå täckande av medelsbehoven utanför de av
Kungl. Maj :t föreslagna 11 miljoner kronorna till forskningsändamål Ilar berott
på att vi ansett det vara oklokt att redan från början beröva denna fond ett
så betydande belopp som en halv miljon kronor. Eftersom det finns pengar tillgängliga
utöver det av Kungl. Majit föreslagna anslaget, som eljest skulle fonderas
till nästkommande år, har utskottet ansett sig oförhindrat föreslå detta
engångsbelopp. Jag tror att de prisutjämningsavgifter, som komma att uttagas
under nästa år, bli så pass betydande, att alla skäliga anspråk på medel till
skogsforskningen och till återuppbyggande av våra ganska hårt åtgångna skogar
skola kunna fyllas inom ramen för det belopp, som nästkommande år står
till riksdagens förfogande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag blev verkligen litet förvånad över herr
Stens anförande. Till att börja med föreföll det mig ur rent konstitutionell synpunkt
litet egendomligt, att herr Sten rubricerade detta utskott såsom ett bevillningsutskott.
Örn man ser närmare efter framgår det av texten, att det är
ett sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott, och ett jordbruksutskott har
ju att granska en hel del anslagsfrågor. Den lilla snedbelysning av utskottets
verksamhet, som man gör sig skyldig till när man säger, att detta utskott
usurperat statsutskottets befogenhet, tycker jag knappast är riktigt berättigad.

Det som emellertid framför allt gjorde mig intresserad att få en del närmare
upplysningar i denna fråga av herr Sten, som uppenbarligen känner sig
ha sakkunskap på detta område, var ett pär yttranden, som han fällde om träförädlingens
ekonomiska betydelse för vår skogsvård.

Den viktigaste invändningen var ju den av rent praktisk natur, att örn folk
drar för snabba slutledningar av låt oss kalla det för den reklam, som gjorts
för träförädlingen, skulle man enligt herr Sten riskera, att andra möjligheter
att höja vår skogsmarks produktivitet skulle försummas. Det har jag aldrig
hört talas om. Alla människor ha ju klart för sig, att då man planterar träd är
det en mycket lång omloppstid man rör sig med. Det är ju ett rent av mycket
använt motiv i våra sagor och i annan folklore, att örn man planterar ekollon
och slipper stå till svars för vad man gjort till dess skörden kan tas, kan man
vara rätt lugn under sin återstående livstid. Det känner ju alla människor till.

När herr Sten här bekänner sig tro på en kalkyl, som säger, att träförädlingen
inte kan ge en höjning av produktiviteten med mer än 3 procent efter
60 år och med 8 procent efter 100 år, tror jag han skjuter betydligt över målet.
Detta är efter min mening en profetisk uppgift, som jag inte vill bestrida
riktigheten av, men jag tillåter mig betvivla, att den obetingat håller. Vein
kan räkna ut nu vad träförädlingen överhuvud taget kan ge för resultat? Det
kan ingen göra. Och därför tror jag, att lika väl som man skall akta sig för
en alltför stor pessimism och räkna med bakslag för denna verksamhet —- vi
ha ju bevittnat bakslag på liknande försök tidigare — lika väl skall man akta
sig för en alltför stor optimism. Jag tror att det är klokt att hoppas på det
bästa och vara beredd på det värsta.

Sedan var det en annan synpunkt, som jag också skulle vilja passa på att
bemöta. Det föreföll mig som örn herr Sten hade en något för snäv uppfattning,
när det gäller att bedöma nödvändigheten av att samorganisera denna verksamhet
med annan verksamhet. Har nu ett enskilt initiativ satt i gång en sak,
som nian kan hoppas en hel del på,, liven örn tinan inte vet hur mycket, tycker
jag inte man skall vara alltför rädd för att de byråkratiska cirklar, som liro
uppdragna på andra håll, i någon män rubbas. Vi lia ju på åkerväxtförädling -

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
ens område konstaterat, att den konkurrens, som uppstår mellan ett privat företag
och en praktiskt taget helstatlig institution, inte är till skada utan såvitt
man kan forså i övervägande grad till nytta. Jag vill erinra örn att ett av våra
största framsteg på veteodlingens område, som kanske nu redan börjar bli en
smula gammalt, gjordes av en privat institution.

Slutligen skall jag, herr talman, bara i korthet säga ett par ord om anledningen
till att ett avsteg gjorts från den principiellt riktiga ordningen, att stödet
till denna anstalt borde utgå ur det belopp, som är anslaget för forskningsändamål
och således prövas av en styrelse och därefter av Kungl. Maj:t. Anledningen
var för mig helt enkelt den, att jag ansåg, att detta skulle medföra
en ogynnsam tidsspillan. Även örn det nu dröjer länge innan resultaten av växtförädlingen
bli synliga, är det väl ändå viktigt, att man får börja så tidigt
som möjligt med verksamheten och att man inte nödgas avbryta utvecklingen
på grund av alltför snävt tillmätta ekonomiska resurser.

Genom Kungl. Maj :ts prövning av anslaget till dessa byggnadsföretag, som
ju avse vanliga bostadsbyggnader, tror jag också att man fått tillräcklig parlamentarisk
garanti för att inte några alltför stora olyckor skola ske på detta
område.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sten: Herr talman! Jag har ju fått svar på mina frågor örn vad som
ligger bakom utskottets uttalande, att utskottet »inhämtat upplysningar» angående
denna förenings verksamhet.

Det är ju klart, att man från den institution, som begär detta stöd, kan förebringa
en motivering härför och är mycket intresserad av att snarast möjligt
få detsamma. Någon saklig prövning av opartiska personer, något som
man ju hade kunnat vänta skulle ligga bakom detta uttalande, har emellertid
inte förekommit. Men då nu talesmännen för utskottet särskilt understryka
att man även inom utskottet tänkt sig en närmare prövning genom Kungl.
Maj :t, kan jag bara framhålla, att det ju ännu finns möjligheter till en prövning,
och vi behöva därför inte längre diskutera den saken.

Beträffande de yttranden, som avgivits av organisationerna både för storskogsbruket
och för hemmansskogsbruket samt av domänstyrelsen, måste jag
bekänna, att dessa inte imponerat på mig på samma sätt som på utskottets ordförande.
Ty vi få komma ihåg, att det är dessa organisationer och deras intressenter,
som upprättat denna institution. Det är därför ganska naturligt,
att de vilja begagna tillfället att från sig själva avlasta en betydande del av
de förpliktelser, som de iklätt sig, när det nu står medel till förfogande, som
de givetvis med en viss rätt kunna säga vara deras.

Vad sedan beträffar talet örn optimism och pessimism ber jag att få betona,
att jag fäst mycket stort avseende vid de föredrag, som hållits av de ledande
vetenskapsmännen på detta område, professor Nilsson-Ehle och professor Sylvén,
föredrag som sedan legat till grund för ledande artiklar i stora sydsvenska
tidningar under rubriken »Skogen räcker» och där man kommit till den slutsatsen,
att vad som hittills betraktats som ett slags överavverkning icke längre
utgör samma fara för skogskapitalet som tidigare. Och även om representanterna
för utskottet sätta min sakkunskap inom citationstecken, är det möjligt
att ett mångårigt intresse för en sak också kan avsätta spår i form av vissa
insikter. Här har jag dock egentligen endast åberopat diskussionsinlägg av
män, som veta mera örn dessa ting än vad jag gör.

Men när man som jag under de senaste årtiondena kommit till klarhet om att
vi ha ett skogsvårdsprogram, som före kriget uppskattades till 60 miljoner
dagsverken och som i de inventeringar, som ligga till grund för beredskapssta -

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Atte/, prisutjämninejsavgifter m. m. (Forts.)
ten, är uppskattat till 50 miljoner dagsverken, och när man sedan på olika områden,
när det gäller skogsarbetets rationalisering och såverksarbetets rationalisering,
kommer i kontakt med det ena stora forskningsprogrammet efter
det andra, bör det inte vara så underligt, att man är anhängare av den uppfattning,
som Kungl. Maj:ts proposition företräder, nämligen att avvägningen
mellan de olika ändamålen skall ske på ett ställe, nämligen hos denna styrelse
och hos Kungl. Majit, och att inte vissa ändamål skola gynnas på andras
bekostnad. Det var det enda syftemålet med mitt förra inlägg på denna
punkt. Det ingick i detsamma, att jag mycket väl kan tänka mig att det är
fullt berättigat att denna verksamhet får dessa medel, både engångsanslaget
och medlen för den löpande verksamheten. Men jag hade, såsom jag också
framhöll, helst sett att man i fråga örn användningen av dessa medel hade
följt den väg Kungl. Maj :t tänkt sig.

Efter vad som nu anförts från utskottsrepresentanternas sida och efter de
förklaringar, som lämnats, har jag ingen anledning att ställa något yrkande.
Jag hoppas endast, att denna debatt i någon mån skall ha bidragit till att
denna fråga kommer på rätt köl i fortsättningen, både i den allmänna debatten
och när det gäller fördelningen av de medel som nu ställas till den skogliga
forskningens förfogande.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Debatten har ju rört sig örn en
detalj i det föreliggande frågekomplexet. Det är verkligen ett frågekomplex
vi här ha att göra med. Det är en mängd utomordentligt betydelsefulla frågor,
som beröras av det föreliggande förslaget örn prisutjämningsavgifter.

Såsom framhölls vid behandlingen av det i fjol av Kungl. Majit framlagda
förslaget har denna fråga en betydande principiell räckvidd. Jag skulle här
vilja påpeka ett par saker, som ligga på det principiella, men också i någon
mån på det praktiska planet.

Vid frågans behandling i fjol underströk bevillningsutskottet liksom även i
år »vikten av att uttagandet av avgifter i görligaste mån kommer till stånd
efter överenskommelse med vederbörande exportindustrier». Förra året träffades
en överenskommelse mellan dåvarande handelsministern och representanter
för trävaruindustrierna om att avgiften skulle vara 30 kronor per standard.
Sedermera höjdes som bekant avgiften till 40 kronor per standard. Av propositionen
framgår emellertid inte, att denna höjning faktiskt vidtogs utan samråd
och utan överläggning med industrien. I år ha, såvitt jag har mig bekant,
inga försök gjorts att åstadkomma en överenskommelse i frågan.

I årets proposition heter det: »Angeläget är vidare, att innan prisutjämningsavgift
fastställes berörda parter erhålla tillfälle att framföra sina synpunkter.
» Det är tydligt, att detta är ett önskemål, som regeringen kan tillmötesgå,
om den så vill, men som den också kan nonchalera. Det har tydligen skett i
år. Jag skulle vilja starkt understryka betydelsen av att regeringen i fortsättningen
handlar så som i fjol förutsattes både i propositionen och från bevillningsutskottets
sida, nämligen att man i görligaste mån söker komma till
en överenskommelse med vederbörande exportindustrier örn dessa avgifter. Jag
skulle också gärna ha sett, att i utskottsutlåtandet intagits ett mera positivt
yttrande i denna riktning, och likaså hade det säkerligen varit befogat att göra
ett bestämt uttalande örn att de inflytande medlen, de medel som dessa exportavgifter
ge, inte böra ingå i den allmänna budgeten, Ett sådant uttalande gjordes
i fjolårets proposition i detta ärende. I år har man nöjt sig med att säga,
att »medlen böra disponeras med beaktande av medlens ursprung och särskilda
karaktär».

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter på det föreliggande

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
spörsmålet. Det är synpunkter, som i fjol riksdag och regering voro eniga om,
men som förtjäna att understrykas även vid frågans ''behandling i år.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag har med stort intresse hört herr Stens
inlägg beträffande anslaget till föreningen för växtförädling av skogsträd.
Det är klart, att de synpunkter, som herr Sten lade på detta spörsmål, äro
värda allt beaktande. Det är dock på ett par punkter, som jag inte kan underlåta
att komma med ett bemötande.

Herr Sten gjorde gällande, att utskottet inte haft någonting annat att bygga
på vid sitt ståndpunktstagande än motionerna och den uppläggning av frågan
som föredraganden, professor Sylvén, gjort inför utskottet. Jag vill här meddela,
att jordbruksutskottet vid två tillfällen under innevarande riksdag, dels
vid Ekebo i Svalöv, dit institutionens centrala ledning är förlagd, och deds
vid norrlandssektionens station i Dalfors, gjort sig noga underrättat om det
arbete, som bedrives inom denna förening, och vi ha samtliga inom utskottet
blivit verkligt glatt överraskade över de resultat man där uppnått och de möjligheter
man har att nå resultat på detta forskningsområde. Det kan ju inte
vara möjligt att i detalj lämna en redogörelse för detta arbete. Jag skulle
endast vilja erinra örn vilken oerhörd betydelse nedbringandet av omloppstiden
på detta område haft och kommer att ha för vår försörjning.

Sedan var det en liten detalj, som jag fäste mig vid i herr Stens anförande.
Han sade, att bevillningsutskott inte hade rätt att på detta sätt uppträda som
ett anslagsbeviljande utskott och komma med ett äskande av denna art. Jag
fäster uppmärksamheten på att det här dock varit ett sammansatt bevillningsoch
jordbruksutskott, och ett sådant torde ha både rätt och möjlighet att
göra det.

Det kan inte bestridas, att de ändamål, som herr Sten särskilt ömmar för,
äro synnerligen betydelsefulla, men när utskottet nu föreslagit en avsättning
av 11 miljoner kronor för forskningsändamål och 5 miljoner kronor för sociala
ändamål, medel som efter hand komma att växa i betydande omfattning, torde
det finnas möjligheter att tillgodose även de ändamål, som ligga herr Sten
särskilt varmt örn hjärtat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Det av herr Ivar Anderson hållna
anförandet ger mig anledning att säga ett par ord, innan detta ärende blir
avgjort.

Jag delar hans uppfattning, och det har också kommit till uttryck i departementschefsyttrandet
till propositionen, att man vid fastställandet av utjämningsavgifter,
då så är möjligt, bör förhandla med vederbörande intressenter och
söka komma till ett samförstånd. Det gjorde vi förra året. Vi hade ingående
och jag kan kanske säga ganska segslitna resonemang med företrädarna för
exportindustrien, och vi lyckades åstadkomma en överenskommelse, men funno
oss en vacker dag ställda inför den situationen, att exportnäringens företrädare
förklarade sig inte vara beredda att stå för den träffade uppgörelsen. Jag
minns inte själva ordalagen, men till effekten var beskedet sådant. Under sådana
förhållanden måste frågan avgöras av Kungl. Maj:t utan vidare förhandlingar
med industrien, som så klart hade förklarat, att man inte var beredd att söka
föra den träffade uppgörelsen i hamn.

Det är riktigt som herr Anderson säger, att den avgift, som sedermera kom
att fastställas, blev högre än den avgift man preliminärt överenskommit om
vid de förda förhandlingarna. Att så blev fallet beror på den omständigheten,
att efter sakkunnigas bedömande den prissättning, som kom till uttryck i det
engelska avtalet, på grund av förskjutningar i sorteringen kom att ligga så

Onsdagen den 5 juni 1946 fm -

Nr 22.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
pass mycket högre än vad vi vid förhandlingarnas förande utgingo fran, att en
alltför stor spänning kom att uppstå mellan inlandspriset och exportpriset. Pa
grund härav fann man i regeringen det vara motiverat och riktigt att sätta
avgiften högre, och jag vill för min del säga, att jag efteråt beklagar, att vi
inte satte avgiften ännu högre, ty även med den höjning av avgiften, som vi
vidtogo, blev spänningen alltför stor mellan inlandspriset och exportpriset,
med mycket ogynnsamma återverkningar på inlandsmarknaden ända fram till

den dag som i dag är. tavi

Även i år ha resonemang förts med intressenterna, närmast med ioretradarna
för Svenska trävaruexportföreningen. Dessa resonemang ha varit mycket ingående,
men de ha inte lett fram till fullständig enighet örn avgiftens storlek. Det
är uppenbart, att det här består eller kan bestå en ganska naturlig motsättning
mellan myndigheterna och representanterna för industrien. Den nu fastställda
avgiften är också något högre än den av trävaruexportföreningen föreslagna,
men avståndet mellan föreningens förslag och den fastställda avgiften är inte
så stort, att man synes kunna ta det till intäkt för antagandet, att vi inte
eftersträvat att ta tillbörlig hänsyn till industriens intressen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag ber att få tacka folkhushållningsministern
för hans uttalande och den mycket bestämda försäkran, som
han avgav, att regeringens önskan var att denna sak i fortsättningen skulle
behandlas och örn möjligt avslutas efter överenskommelser med respektive industrier.
Syftet med mitt anförande var just att understryka det uttalande,
som i fjol gjordes av riksdagen.

Statsrådet talar örn att orsaken till att regeringen i fjol utan att samråda
med industrien höjde avgiften från det ursprungligen överenskomna beloppet
30 kronor till 40 kronor var att industrien inte hade kunnat stå fast vid den
ursprungliga överenskommelsen, och det är möjligt att det förhaller sig sa.
Jag har emellertid hört flera versioner av vad som förekommit vid dessa förhandlingar.
Det är tydligen mycket delade meningar därom och örn vilken
ståndpunkt som intagits från olika håll. Detta är kanske förklarligt, då det
är fråga örn ett så nytt och svårlöst spörsmål och örn ett ingripande av så allvarlig
principiell karaktär som här är fallet.

Att industriens representanter i den situationen vilja lia största möjliga säkerhet
kan man nog förstå, och deras begäran, att ingenting skall göras utan
att samråd har skett mellan regeringen och industrien, förefaller mig vara
fullt berättigad. Det är därför med tillfredsställelse som jag nu hör att statsrådet
har samma uppfattning, och jag hoppas att denna frågas behandling i
fortsättningen också skall ske i det tecknet, att samråd mellan statsmakterna
och representanter för de näringsgrenar, som det här gäller, äger rum inför
varje steg som man avser att ta.

Herr Sten: Herr talman! Endast ett kort tillägg. .

Man har här anspelat på den befattning jag har med »den statliga byråkratien»
på detta område. Jag är då angelägen örn att säga, att mitt intresse
för denna sak är av betydligt äldre datum. Det diskussionsinlägg, som osökt
kom mig i tankarna när jag läste utskottets utlåtande, gjordes eirka ett och
ett halvt år innan jag hade någon sådan befattning.

Men när jag har sett på detta organisationsarbete inom växtförädlingens område
mot bakgrunden av vad jag vet örn hur oerhört mycket annat som är
ogjort inom skogsforskningen och skogsvården, har det för mig framstäf såsom
ett försök från storskogsbrukets sida att genom en uppreklamerad insats
på detta område skaffa sig ett fribrev från att göra något annat. Och jag hade

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. prisutjämningsavgifter m. m. (Forts.)
en otäck känsla av att om man stillatigande var med om att besluta i enlighet
med detta utskottsutlåtande, sa gjorde man sig själv och riksdagen medansvarig
i denna avlatshandel.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad _ föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa familjepensioner
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

A ng. den stat- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl
9lomineng''U^.:is, proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldighet
m. to. att lnl°sa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 29 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 218, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
°för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken finge för
tiden fran och med den 1 juli 1946 till och med den 30 juni 1947 vara fritagen
fran skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, då förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet i anslutning till föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden angående utvecklingen
av det ekonomiska läget i vårt land efter vapenstilleståndet samt
angående den statliga penningpolitiken m. m., varvid utskottet anfört bland
annat följande:

»Med hänsyn till det ömsesidiga samband som föreligger mellan pris- och
lönepolitiken finner utskottet anledning att liksom i fjol varna mot konsekvenserna
av en prisuppdrivande lönestegring. En alltför långt driven lönehöjning
skulle ogynnsamt påverka penningvärdet både från kostnadssidan och
genom att möjliggöra en än ytterligare ökad varuefterfrågan, vilken i rådande
knapphetsläge icke kan tillgodoses. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
örn att lönesituationen är särskilt känslig för ytterligare lönestegringar med
hänsyn till att en höjning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex med endast
några få enheter automatiskt skulle utlösa en förhöjning av dyrtidskompensationen
till flertalet löntagare. Det ligger väl även i löntagarnas eget intresse
att, så länge bristande varutillgång omöjliggör en reell standardhöjning och
faran för inflatorisk prishöjning består, iakttaga återhållsamhet i fråga örn
krav på lönehöjningar. Av lika stor vikt är det givetvis att under det kritiska
övergångsskedet inom näringslivets alla områden största möjliga återhållsamhet
iakttages i fråga örn prishöjningar, som i nuvarande läge skall rubba jämvikten
i det labila prissystemet. I själva verket är det för såväl företagare
som löntagare ett gemensamt intresse att pris- och löneutvecklingen icke antager
mflaterisk karaktär. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke medverkan från parterna på arbetsmarknaden borde påkallas
för att såvitt möjligt ernå en stabilisering av priser och löner för viss tid
framåt.»

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herrar Nordenson och W iberg,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har till det föreliggande ^utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation, och jag skall därför be att få göra några
randanmärkningar till detsamma. I stort sett kan jag ansluta mig till de synpunkter,
som bankoutskottet har givit uttryck åt, men jag anser att utskottet
i vissa hänseenden skulle kunnat ge dem en mera pregnant utformning och
på en del punkter kunde ha gått något längre i sitt ställningstagande.

Vad skildringen av läget beträffar, tror jag det hade varit lyckligt, örn
bankoutskottet något kraftigare understrukit, att vi i nuvarande stund ha
kommit ganska långt bort ifrån den situation, som vi befunno oss i när det
program uppgjordes, vilket man alltjämt vill sia vakt omkring. Den för^ prisstoppets
upprätthållande nödvändiga förutsättningen, nämligen upprätthållandet
av ett lönestopp, har ju nu i själva verket bortfallit. Vi måste säga oss, att
lönestoppet för närvarande är genombrutet. Vi ha i dag faktiskt en stark lönerörelse,
som går fram på bred front. Därför kan man nu knappast tänka sig
att få till stånd någon nämnvärd prissänkning. Man skulle egentligen kunna
karakterisera dagens läge så, att vad vi kunna hoppas åstadkomma är att bevara
den nuvarande prisnivån. .

Även den är som vi veta hotad. Det framhalles bade i propositionen och i
utskottsutlåtandet, att en fortsatt export utan motsvarande import innebär en
mycket allvarlig press och att vi måste vidtaga skyddsåtgärder mot ett sådant
läge. Men även här måste vi säga oss, att lönepressen utgör ett starkt hot.
Skola vi kunna bemästra situationen, måste vi få ett grepp örn inkomstsidan.
Det synes mig därför som örn utskottet hade bort något starkare understryka
vikten av att lönerörelserna dämpas och hållas tillbaka, örn det skall vara möjligt
att upprätthålla dagens läge. Det framhölls här i debatten för^ fjorton
dagar sedan av priskontrollnämndens dåvarande ordförande, att den pågående
lönerörelsen är så pass allvarlig att den, örn den fortsätter, kommer att bryta
igenom prisstoppet. Det innebär då också, att vi inte heller kunna försvara
den mera blygsamma positionen att upprätthålla ögonblickets prisnivå.

I fråga örn underbalanseringen har utskottet anslutit sig till de uttalanden,
som gjorts av finansministern i propositionen angående omsättningsskatten,
meri utskottet har gjort det i ganska allmänt hallna ordalag, h inansministerns
uttalande synes mig ganska svårtolkat. Han säger visserligen, att om underbalansering
skall ske, bör den ske enligt enkla och klara regler. Men han har
själv tydligen ganska laxå begrepp örn saken, när han talar örn att kan man
underbalansera med 100 miljoner kronor, sa kan man underbalansera även med
150 eller 200 miljoner kronor. Oklarheten på den punkten gör, att jag tror det
hade varit önskvärt, om utskottet något starkare tryckt på faran av en. underbalansering
i ett läge sådant som det vi nu ha, nämligen en högkonjunktur
med vad man kan kalla överfull sysselsättning. Varje underbalansering måste
i ett sådant läge genom den köpkraftsspridning, som det medför, innebära en
allvarlig press på prisnivån och därmed ett hot mot penningvärdet.

Vad räntepolitiken beträffar, kan jag helt ansluta mig till bankofullmäktiges
och utskottets uppfattning, att en räntesänkning för närvarande inte bör
ifrågakomma. Utskottet har emellertid undvikit att taga ställning till frågan
örn rörelser i motsatt riktning. Jag tror det hade varit lyckligt, om utskottet
där sagt ifrån, att inför en tendens till stark, inflationistisk prisstegring även
en räntehöjning kan komma i fråga såsom ett medel att dämpa denna tendens.
Jag tror det hade varit av värde, om utskottet gjort ett sådant uttalande, därför
att det skulle lia varit ett stöd för riksbanksfullmäktige, i händelse de

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 194»i fm.

Äng. den statliga venning politiken m. m. (Forts.)
funnit sig böra vidtaga en sådan åtgärd, som ju praktiskt taget för oss alla

„ bara för näringslivet, utan även för den enskilde — i stor omfattning
mäste innebära en ganska besvärlig belastning. Ett sådant uttalande skulle
alltså lia varit en värdefull tillgång för riksbanksfullmäktige.

Jag skall icke fördjupa mig vidare i detta utlåtande, men det är, herr talman,
en liten sak, som jag skulle vilja beröra i detta sammanhang. Jag gör
det med en viss tvekan, därför att den berör utskottets interna arbete, men jag
tror att den har en viss betydelse för hela vårt riksdagsarbete.

Genom tillmötesgående från ordföranden i utskottet hade jag tillfälle att på
ett tidigt stadium taga del av ett korrektur till utlåtande, som jag fann i alla
avseenden väl motsvara de synpunkter som i utskottet lagts på detta problem.
När kallelse sedan utgick och förslagstryck utdelades till utskottets medlemmar,
fann jag att rätt stora ändringar voro vidtagna, och jag blev upplyst örn
att ordföranden hade vidtagit dem efter samråd med finansministern. Nu är
det ju alldeles klart, _ att en medlem av ett utskott, han må vara ordförande
eller inte, har full frihet att konferera med sina meningsfränder, de må sitta
i regeringen eller utanför, och att taga upp de synpunkter som därvid framföras.
Vad som gjort mig mycket betänksam, det är däremot att ett förslag till
utskottsutlåtande på detta vis kommuniceras med en regeringsledamot och att
ändringar vidtagas på detta stadium, innan utlåtandet har kommit under utskottets
ögon.

Nu vill jag Olyckligen säga. att jag har fullkomligt, klart för mig, att vår
ordförande inte på minsta vis har haft någon avsikt att på något sätt binda
utskottet, och jag vill i detta sammanhang gärna vitsorda, att vårt arbete i bankoutskottet
alltid skett i mycket fria och trevliga former, icke minst tack vare
ordförandens sätt att leda förhandlingarna. Men jag tror att denna sak har en
viss betydelse för hela vårt sätt att arbeta i riksdagen. Den berör i viss mån
hela frågan örn riksdagens relationer till kanslihuset. Riksdagen har ju alltid
mycket noggrant slagit vakt om sin självständighet, och vi veta ju att våra utskott
grundlagsenlig! skola arbeta självständigt, och utan någon kommunikation
med regeringen, i så måtto att det i grundlagen är fastslaget, att regeringens
ledamöter icke få vara närvarande vid överläggningarna. På senare tiden
har den synpunkten framförts, att detta vore en föråldrad bestämmelse
och att det borde ske en uppluckring. Det kom något av åren omkring 1930 en
motion här i första kammaren, undertecknad av bl. a. herr Gustav Möller,
där det begärdes en mängd grundlagsändringar och bland annat föreslogs att
statsråden skulle ha rätt att deltaga i utskottens förhandlingar. Man motiverade^
detta med att det skulle stärka regeringens position och vara av värde för
att åstadkomma en slagkraftigare regeringsmakt. Konstitutionsutskottet avstyrkte
förslaget, och detta kan man säga, med en dubbel motivering. Herr
Möller framhöll i debatten, att man talade både om att utskottens självständighet
härigenom skulle äventyras och örn större beroende än nu för regeringen i
förhållande till riksdagen. Man skulle kunna spetsa till denna motivering så,
att åtgärden skulle göra en svag regering svagare men göra en stark regering
ännu starkare.

Jtror att i det läge, vari vi befinna oss, nämligen med en regering som
har ett så starkt parlamentariskt underlag, att den har majoritet i bägge
kamrarna, är det ganska angeläget, att man ser till att riksdagen och enkannerligen
utskotten arbeta så fritt som möjligt. Det är ju som sagt klart, att en
kommunikation skall kunna äga rum genom de enskilda medlemmarna, men
det är fråga örn hur långt denna kommunikation skall gå. I det fall som här
föreligger är det uppenbart, att man skulle kunna tänka sig, att'' utskottet
med hänsyn till uttalanden som det tidigare gjort skulle kunna komma att in -

Onsdagen den 5 juni 194(5 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
taga en inställning, som i någon mån avveke från den ställning som finansministern
intagit, eftersom han ju i vissa viktiga punkter frångått det program,
kring vilket vi tidigare slagit vakt och som bankoutskottet vant mycket
angeläget att hävda vid upprepde tillfällen under de senare tiderna. Det är
då klart, att det är ytterligt ömtåligt, örn det uttalande som skall göras av utskottet
får en retusch genom kommunikation just med finansministern. Yi lia
förmånen att i vårt utskott ha ett sekretariat, som i allmänhet framlägger mycket,
mycket goda förslag till uttalanden, förslag som äro väl genomarbetade
och i allmänhet ge ett mycket allsidigt uttryck för den debatt som hållits, men
örn dessa förslag sedan underkastas en sådan justering, så återspegla de ju
icke till fullo den debatt som har hållits, och detta är enligt min mening ägnat
att i hög grad förskjuta och försvåra arbetet.

Denna tendens gör sig gällande på många områden här i riksdagsarbetet. Yi
märka, hur det allt mer visar sig en tendens att hårt slå vakt kring Kungl.
Maj :ts propositioner och ogärna tillåta några justeringar, och man har en mycket
stark känsla att detta emanerar just ifrån kanslihuset. Jag kan icke underlåta
att understryka detta, ty jag tror att det är en fara för den fortsatta
utvecklingen. Örn vi skola ha en verklig parlamentarism, särskilt när vi nu ha
majoritet för regeringspartiet i bägge kamrarna, är det ju ytterst angeläget,
att oppositionen verkligen har möjlighet att göra sig gällande och möjlighet att
påverka utvecklingen, men finner oppositionen, att den möter ett alltför hardnackat
motstånd och en alltför stor ovilja att taga hänsyn till dess synpunkter,
så är det klart, att oppositionen lätt övergår till tom slentrian. Mitt intryck
från mitt riksdagsarbete här är att när vi sätta oss i utskottet^ till att
behandla propositionerna och det gäller problem, där alla verkligen på allvar
försöka komma till den bästa saklösningen, finns det möjlighet för alla parter
att påverka varann. Oppositionen kan påverka majoriteten och tar själv intryck
av motargument, och det kan komma fram någonting som måhända i viktiga
punkter avviker från propositionen men som kanske också utgör en verklig
saklig förbättring. ,

Det har många gånger från regeringspartiets sida framhållits önskvärdheten
av en kraftig opposition. Jag vill erinra örn att hans excellens statsministern
många gånger beklagat, att t. ex. näringslivet är sa litet företrätt och ätt dess
synpunkter i så ringa grad här kunna föras fram i arbetet. Da vill jag säga,
att vill man verkligen ha en sådan opposition och lia den sakligt framförd, så
skall man inte göra arbetet alltför tungt, för att inte säga hopplöst, genom
att ge oppositionen känslan av att dess möjligheter att påverka utvecklingen
från början äro reducerade till ett minimum. Oppositionen måste ha känslan
att den genom sakliga skäl och rimlig argumentering verkligen kan komma
att påverka händelseutvecklingen; det är enligt min mening en verklig livsbetingelse
för vårt parlamentariska liv.

Jag har tagit denna episod till anledning att föra fram dessa synpunkter,
inte därför att jag anser att den varit särskilt markant, utan därför att jag ansett
att frågan överhuvud taget borde ventileras i riksdagen, men jag har naturligtvis
på den punkten ingel som helst yrkande, liksom jag inte heller har
det beträffande propositionen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Bankon Iskottet bär i detta sitt
utlåtande försökt att ge en analys av det läge som föreligger på det penningpolitiska
området. Utskottet har pekat på de faror som föreligga och de möjligheter
som finnas. Utskottsutlåtande t överensstämmer i själva tankegången
med (Ion kungl, propositionen och med de uttalanden som lia gjorts av bankofullmäktige.
1 alla dessa dokument framhållas det, alf det icke finns någon

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. elen statliga venning politiken m. m. (Forts.)
tvekan om att dessa faror föreligga och att åtgärder höra vidtagas för att möta
desamma. Men det finns ju ingen tvekan om att utvecklingen har rört sig i
försämrande riktning sedan propositionen avgavs. Detta är anledningen till
att bankoutskottet har ansett sig ha inte bara en möjlighet utan också en skyldighet
att höja rösten en smula ifrån det läge som förekommer i propositionen
och bankofullmäktiges uttalande, att vi med till och med något större allvar än
man gjort i dessa dokument pekat på de risker som utan tvivel finnas. Det
finns ingen tvekan örn att risken för en skärpning av den inflatoriska tendensen
fortskrider och att många krafter verka i flen riktningen. Det finns en
pressning både från producenter och löntagare, och vilka mäktiga krafter dessa
järnsidor kunna uppbringa, det äro väl alla medvetna örn.

En annan medverkande omständighet är den, jag vill inte säga direkt oväntade,
brist på varor som för närvarande föreligger. Vi ha också att göra med
inflytanden ifrån utlandet. Icke minst har man i dessa avseenden pekat på den
oroande utvecklingen i Förenta staterna, som särskilt herr Domö uppehöll sig
vid i ett anförande i den bekanta interpellationsdebatten för någon tid sedan.
Dessa inflytanden från utlandet kunna ju överföras till vårt land på olika sätt.
De kunna komma genom en undervärdering av den svenska valutan, och de
kunna komma också på andra vägar. Vårt land har ju både under kriget och
särskilt, efter krigets avslutande fått uppträda i välgörarens roll. Vi ha inte
bara skickat matvaror och andra förnödenheter till våra grannländer och även
längre bort liggande länder; vi ha också i de många handelsavtal och betalningsaytal
av olika slag som ha träffats fått påtaga oss rätt så betydande krediter
till dessa andra länder, och även i de förhandlingar som ännu i dag föras,
t. ex. nu örn avtal med Sovjetunionen, är det ifrågasatt, att vi skola påtaga
oss ytterligare sådana kreditförpliktelser. Det är naturligt, att den där
föreställningen finns, att vårt land, som har sluppit ifrån krigets förhärjande
verkningar , och som har kunnat leva sitt eget trygga liv, medan flertalet av
jordens övriga länder förött både sina mänskliga och ekonomiska krafter, skulle
ha. både förpliktelser och möjligheter att hjälpa till att resa världen ur dess
rumer, men det blir allt mera klart, att den där politiken icke kan föras, utan
att allvarliga risker uppstå för oss själva och framför allt för vårt penningväsen.
Om vi skola kunna fullfölja denna hjälpverksamhet av olika slag, så är
det en absolut konsekvens, att vi själva underkasta oss de umbäranden, den
asketism som är nödvändig för att denna hjälpverksamhet skall kunna fullföljas,
utan risk för våra ekonomiska förhållanden både i det närvarande och i
framtiden.

Faran hotar alltså ifrån olika håll, man skulle nästan kunna säga från alla
hall, och faran för inflation kan avvärjas endast genom att alla nationens
krafter uppbadas. Det hjälper inte med ett enstaka ingripande. Det nödvändigaste
är att man har det stora sammanhanget i den ekonomiska politiken
klart för sig. Utskottet har för sin del åtminstone försökt att ge en verklig
analys av detta sammanhang och att peka både på faran och på de medel
som böra tillgripas för att faran skall kunna avvärjas. Vi ha påkallat återhållsamhet
både från producenter och löntagare.

niJ lönerna beträffar, sa är det ju, som alla förstå och alla veta. ett
kapitel. Ifrån det parti som jag har äran att representera ha vi uppställt
som program, att man skall försöka återställa minst de reallöner som
*°re kriget, alitsa 1939. Jag tror alltjämt att det finns möjlighet att
vidhålla det programmet. A andra sidan är det lika nödvändigt, att man vid
detta återställande icke släpper loss krafter, som minst av allt ha några skänker
att ge at löntagarna. En löneförbättring, som bara betyder att man får
lera och större slantar att röra sig med men icke får mera mat på bordet eller
attre kläder att sätta pa sig, är ju inte någon löneförhöjning att stå efter.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
Det är väl snarare så att man kan säga, att en inflation är en oförsonlig fiende
till varje rationell lönepolitik, och om man nu särskilt tänker på de stora mål
som den svenska riksdagens och denna regerings politik främst får sikte på i
dessa tider, nämligen de stora sociala reformerna, är det uppenbart att deras
värde skulle väsentligt reduceras, för att inte säga fullständigt äventyras,
genom en inflatorisk utveckling av det slag, som vi och ännu mera andra
länder, t. ex. Tyskland, hade efter förra kriget. Om en sådan utveckling tilllätes,
skulle de folkpensioner på 1 000 kronor, som vi komma att bevilja i år,
örn några år icke vara värda mer än de nuvarande folkpensionerna äro —
300 kronor eller så. Man kan alltså med gott samvete säga, att det icke är
något offer som begäres vare sig av löntagare eller av producenter, om man
förutsätter att de skola medverka i denna strävan att hålla inflationen inom
dess gränser. Det är dessa gruppers egna intressen, som man här tar sikte på.

Samma krav som man ställer på löntagarna måste man ju också ställa på
producenterna, givetvis icke minst på jordbrukarna, därför att deras produkter
ju intaga en så framskjuten plats i levnadskostnaderna i landet. Bankoutskottet
har naturligtvis inga illusioner om att dess pekpinnar utan vidare skola leda
till att producenter och löntagare knäfalla och ropa halleluja. Jag har för min
del många gånger understrukit, att penningpolitiken liksom allt annat är en
det möjligas konst. De mäktiga organisationer som stå emot varandra — löntagarnas,
industriens och jordbrukarnas — komma säkert även i fortsättningen
att mäta sina krafter, men man bör hoppas att det inom dessa organisationer
skall finnas gehör för deras egna verkliga intressen, örn de klargöras för dem. Då
vi förra gången förde dessa parter samman, blev det ju åtminstone en relativ
enighet örn vad den situationen krävde. Bankoutskottet har för sin del uttalat
en förhoppning örn att det skall kunna lyckas även denna gång att föra parterna
tillsammans i gemensamma och fruktbärande förhandlingar, och jag ser
till min tillfredsställelse i tidningarna i dag — i den män man kan lita på
uppgifterna — att finansministern för sin del är inne på den tankegången och
kommer att försöka förverkliga den.

Herr Nordenson har uttalat, att han hellre skulle ha sett bankoutskottets
utlåtande utformat i mera pregnanta ordalag, särskilt det som säges örn lönestoppet.
Det borde understrykas mera. säger han, att lönerna skola hållas
tillbaka. Ja, jag förstår, att detta är det område som ligger herr Nordensons
hjärta närmast, men jag är inte säker på att om man understryker detta mer
eller mindre skarpt med betoning på arbetsgivarsynpunkten, detta leder till ett
bättre och lyckligare resultat än när man resonerar lugnt, som utskottet har
försökt att göra. Jag upprepar vad jag sade örn det möjligas konst. Så är det
också i fråga om lönepolitiken.

Vad underbalanseringen av budgeten beträffar, så menar herr Nordenson,
att både finansministern och utskottet på den punkten uttryckt sig oklart. Jag
förstår inte riktigt vad han syftar på. Utskottet har för sin del uttalat sig i
samma riktning som finansministern, och finansministern har inte bara i denna
proposition utan även i en annan deklarerat, att budgeterna böra vara balanserade.
Men eftersom herr Nordenson anmärker på den bristande klarheten hos
finansministern och bankoutskottet, menar han säkert, att han själv och det
parti han representerar i denna debatt äro klarare på den punkten. Jag har inte
samma mening som han. När man läser den motion som högern har avgivit i
anslutning till finansministerns uppläggning av de stora sociala problemen,
Idar man förgäves efter den där klarheten, som herr Nordenson tydligen menar
att han och hans parti besitta. Jag tycker att det som mest präglar denna
motion är just dunklet och oklarheten, strävan efter att säga litet med många
ord, men den genomgående tendensen i denna motion är dock det ekonomiska
lättsinnet.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)

Vad de underbalanserade budgeterna angår, så borde det val vara en naturlig
strävan bos de riksdagsmän och partier, som vilja befrämja jämvikt i budgeten,
att medverka till att riksdagen icke lägger på stora och små anslag —
framför allt inte stora — som tillägg till regeringens äskanden utan att samtidigt
anvisa, varifrån dessa pengar skola tagas. Jag har inte märkt för min
del, att högern har ålagt sig någon återhållsamhet i det stycket. Vi behandlade
för en stund sedan här ett förslag ifrån statsutskottet, som hade lagt till
en ganska god penning utöver regeringens yrkande i fråga örn den där kortvågssändaren.
Jag hörde inte att herr Nordenson uppträdde i kammaren och
höjde sin röst mot denna lättsinniga budgetbehandling. Här i kammaren blev
ju förslaget bifallet utan diskussion; i andra kammaren har det fallit. Jag
hörde en stund på debatten i andra kammaren. Jag tyckte nära på att det var
högern som ledde diskussionen emot finansministern, som kämpade för att
man skulle tillämpa sunda budgetmetoder.

Vad nu beträffar herr Nordensons sista yttrande örn en enligt hans mening
osund samverkan mellan utskottet och finansdepartementet, behöver jag inte
säga många ord örn det. Jag är ense med herr Nordenson örn att utskotten skola
vara självständiga; de skola inte ta direktiv ifrån departementen. Men detta
utesluter ju inte, att man kan resonera med en minister örn utformningen av
ett utlåtande. Det är sant att det är förbud i grundlagen för statsråden att vara
i utskotten. Jag kan också tillägga, att jag för min del ogillar denna bestämmelse.
som jag tycker är onödig. I många fall hade det varit lyckligt, örn man
hade kunnat inbjuda en minister till ett utskott och resonera med honom om
ett fall. Bestämmelsen om att ministrarna inte få vistas i utskotten härstammar
från en tid, som vi för länge sedan ha lämnat bakom oss, en tid då regering
och parlament ansågos stå i en absolut motsättning till varandra. De voro två
fientliga makter, och ministrarna fingo inte komma för nära riksdagsmännen
och korrumpera dem. För närvarande är det ju så att regeringen är en delegation
av riksdagen, den baserar sig på riksdagens förtroende och kan överhuvud
taget inte existera utan detta förtroende. Riksdag och regering äro inte längre
två fientliga makter, utan de äro olika delar av samma arbetande maskineri.
Jag tycker för min del att det under sådana förhållanden inte finns någon
anledning att längre vidhålla denna motsättning och detta förbud. När nu
detta förbud finns, får det ju respekteras, men det kan väl inte utesluta, att
man, som jag sade, konfererar i vissa saker. I detta fall blev, vill jag säga,
resultatet av konferensen mellan mig och finansministern bara rent formella
ändringar av vissa uttryck. Jag har för min del ansett att det är bra och till och
med av mycket stor vikt, att man i denna fråga kommer fram till enhetliga
uppfattningar och även enhetliga utformningar. Det är ju inte lyckligt örn i
fråga örn penningpolitiken bankoutskottet skall lia en uppfattning, finansministern
skall ha en, annan och kanske bankofullmäktige en tredje uppfattning.
Det är absolut nödvändigt att den politik, som fores, baserar sig på en för alla
gemensam och enhetlig uppfattning.

Herr Nordenson säger att det vore så mycket nödvändigare att i detta fall
icke idka ett alltför intimt samröre med finansministern, som denne i väsentliga
stycken hade frångått det program för penningpolitiken, som riksdagen tidigare
har uppdragit. Finansministern är ju här själv, så att han kan fråga för
egen räkning. Men jag vill verkligen för riksdagens räkning fråga: i vilka
stycken har finansministern frångått denna politik? Menar t. ex. herr Nordenson
att det är i fråga örn lönerna som finansministern har frångått den lönestopps-
och prisstoppspolitik, som vi tidigare uttalade oss för? I så fall måste
jag säga, att också herr Nordenson — ja, både herr Nordenson och hela högerpartiet
— har frångått denna av riksdagen knäsatta politik. Herr Nordenson

Onsdagen deni 5 juni 194G fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
har säkert ute på elen fria marknaden varit med om att höja löner ganska
avsevärt sedan den tiden, oell här i riksdagen har han varit med örn att inte
bara votera, utan även utan protest votera, avsevärda höjningar för de löntagargrupper,
som riksdagen själv regerar över. Kan den anmärkningen riktas
emot finansministern, att han har frångått den politik, vars riktlinjer vi drogo
upp under krigsåren, så drabbar den anklagelsen i lika hög grad herr Nordenson
och det parti, han representerar.

Herr talman! Jag har intet mer att tillägga, utan vill endast sluta mitt
anförande med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr förste vice talman! Jag tänker inte rikta några förebråelser
vare sig emot departementschefen eller mot utskottet för att det föreliggande
dokumentet icke ger några särskilt exakta anvisningar örn vilka vägar
man tänker följa i den ekonomiska politiken i allmänhet och i penningpolitiken,
som det här gäller, i synnerhet.

Den ekonomiska och politiska väderleken är nog sådan att det är tillrådligt
för dem, som skola styra den ekonomiska skutan, att de segla med lösa skot.
Men trots allt måste man ju segla, och någon kurs måste man ha. Därför har
ju också utskottet sökt att ge så långt gående anvisningar, som utskottet i nuvarande
ovissa läge ansett sig kunna göra. Det är i fråga örn några punkter i
dessa anvisningar, som jag har tänkt yttra mig.

Vad angår en huvudpunkt i den ekonomiska politik, utskottet rekommenderar,
nämligen att alla krafter skola inriktas på en stabilisering av penningvärdet,
råder, såvitt jag kan förstå, fullkomlig enighet. Ingen förordar några rubbningar
av penningvärdet vare sig åt det ena eller det andra hållet, såvida dylika
rubbningar kunna undvikas. Så långt är alltså allting gott och väl.

Emellertid diskutera såväl finansministern som utskottet de faror som föreligga
eller som kunna tänkas inom närmare tid uppstå för penningvärdets stabilitet,
och de rikta vår uppmärksamhet på några av dessa faror. Bland annat
säger man, att exportpolitiken måste uppmärksammas såsom i nuvarande utformning
innebärande en fara för penningvärdet, och här upptäcka vi det mycket
intressanta och för säregenheterna i det nuvarande läget mycket karakteristiska,
att det uppstår ekonomiska faror för oss här i landet därför att vi få för
bra betalt för vad vi sälja. Detta är ju tämligen intressant. Utskottet har riktat
vår uppmärksamhet på att man får så mycket betalt i utlandet för vad som
exporteras, att detta förhållande, örn särskilda åtgärder icke vidtagas, kan medföra
en prisstegring inom landet, som åstadkommes av de höga priserna på utländska
marknader. Med hänsyn härtill förordar utskottet ökad återhållsamhet
vid exportpolitikens utformning. Man tänker sig med andra ord införa restriktioner.
Såvitt jag förstår, kommer man att söka medel och metoder för att
ingripa i exportindustriens verksamhet, förminska exportkvoten, kvantiteten
och värdet eller på annat sätt ingripa restriktivt.

Jag måste uttala en stark betänksamhet emot dessa planer. Jag förstår, att
ett läge kan uppstå, då en restriktiv exportpolitik kan vara nödvändig. Men
äro vi för närvarande i det läget? Finnas inte andra medel, med irtgångspunkt
från vad vi här lia diskuterat örn penningvärdets stabilisering, att motverka
de faror, som utskottet har riktat uppmärksamheten på?

Jag tror att det finns andra medel än att bara 1a siklö, på en restriktiv exportpolitik,
ty det är ju heller inte så värst roligt vare sig för finansministern eller
för exportindustriens män, om ingripande restriktioner här skulle genomföras.
Jag tror som sagt att andra medel finnas.

Här ha vi ju i dag diskuterat frågan örn prdsutjämningsmedlen från de

Första kammarens protokoll 1946. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penning volitiken m. m. (Forts.)
exporterande trä varuproducenter na i landet. Regeringen Ilar fullmakt att för,
såvitt jag förstår, vilken exportindustri som helst vidtaga precis samma åtgärder
som för trävaruindustrien, och då kunde man ju genomföra prisutjämningsavgift
för sådana exportindustrier, som förtjäna synnerligen grova pengar på
utländska marknaden. Har man kunnat komma överens med trävaruexportörerna,
torde man kunna komma överens såväl med exportörer av maskiner som
med andra exportörer. Man skulle på så sätt säkerligen kunna använda de prisutjämningsavgifter,
som man kunde få från exportindustrien, för att motverka
prisstegrande tryck på den inre marknaden medelst olika medel och metoder,
som jag inte här anser mig behöva utveckla.

Jag ville bara i sakfrågan hemställa till statsmakterna att beakta de möjligheter,
som riksdagen har givit och som således redan finnas, för att exportindustrien
inte skall behöva strypas.

Utskottet rekommenderar vidare en skärpt kontroll över investeringsverksamheten.
Detta är mycket riktigt tänkt. Jag bara beklagar, att inte någon av de
kloka män, som ha formulerat detta uttalande i bankoutskottet, hade något att
säga, då vi diskuterade frågan örn investeringsverksamheten i anledning av en
^notion, som jag, bland andra, har varit med om att väcka här i riksdagen och
som gick ut på att vi ville ge investeringsrådet ökade befogenheter. Det slog
man bort med alla möjliga både lagtekndska och författningstekniska invändningar,
men åt själva saken, att man, liksom nu, måste ha i tankarna en kontroll
över investeringarna, ville man då inte ge något som helst erkännande i diskussionen
med oss.

Nu har emellertid bankoutskottet alldeles oberoende av den ståndpunkt, som
dess enskilda ledamöter intogo vid behandlingen av vår motion örn investeringsrådet,
skrivit, att en skärpt kontroll över investeringsverksamheten kail bli erforderlig.
Jag tror att den redan är erforderlig. Med de ovissheter och vanskligheter,
som man här rör sig med och som finansministern klargjort för oss
och bankoutskottet ytterligare understrukit, är det tämligen givet, att statsmakterna
måste ta sikte på en tämligen effektiv kontroll över investeringarna.

Det kanske förresten kan tillåtas mig att som en liten parentes anföra följande.
Vi ha vid innevarande riksdag diskuterat motioner, som det kommunistiska
partiet har väckt rörande planeringsinstitut och rörande investeringar.
Dessa motioner ha ju fått en tämligen omild behandling. Man har velat karakterisera
dem såsom demonstrationsförslag från vårt partis sida. Jag kan
inte underlåta att göra en liten erinran örn dessa saker inför de bekymmer,
som bankoutskottet här ger uttryck för; för att minska dessa bekymmer måste
man vidtaga sådana åtgärder som vi ha förordat. Detta utlåtande är alltså
en utomordentlig illustration till att vi inte lia drivit demonstrationspolitik
utan verkligen riktat riksdagens uppmärksamhet på högst väsentliga och aktuella
angelägenheter icke minst i fråga om den ekonomiska politiken. Nå,
detta var emellertid bara en parentes.

Jag vill säga några ord till frågan örn räntan. Herr Nordenson uttalade sig,
såvitt jag hörde rätt, ganska oreserverat för en räntehöjning, och han menade
att situationen egentligen redan nu skulle kräva en förändring av räntepolitiken
i denna riktning. Jag kan inte riktigt förstå, vilka fördelar herr Nordenson
därvidlag anser att man skulle kunna uppnå. Jag tror att ett bibehållande
av den nuvarande räntenivån är fördelaktigt. Örn jag vore finansminister,
skulle jag inte ens vara rädd för att ytterligare sänka räntan. Naturligtvis
måste man då vidtaga vederbörliga åtgärder på en del andra områden. Men
då herr Nordenson, som ju säkerligen är större expert på åtskilliga sådana här
frågor än vad jag anser mig vara, har förordat en räntehöjning, skulle jag
vilja, därest herr Nordenson tar till orda ännu en gång i debatten, be honom

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
att därvid närmare förklara, vilka fördelar som skulle kunna uppnås i vår
allmänna ekonomiska utveckling genom att en räntehöjning nu företages.

Vad herr Nordenson i övrigt diskuterar med regeringen och bankoutskottets
ordförande — örn regerings- respektive majoritetsförtryck här i riksdagen —
har jag såsom nästan permanent undertryckt minoritet ingen anledning att
lägga mig i, utan det få väl vederbörande klara upp. I anledning a/v diskussionen
i frågan kan jag emellertid inte underlåta att säga såsom min mening,
att örn vi hade en finansminister, som inte försökte att påverka bankoutskottet
rörande penningpolitiken, så skulle jag omedelbart föreslå, att han skulle
få lov att avgå och sluta upp med att vara finansminister, ty till finansminister
behöva vi verkligen ingen robot, utan vi få lov att lia en tänkande finansminister
och dessutom också en handlande finansminister. Jag måste därför
säga, att jag i sakfrågan verkligen inte kan ge ett finger åt den uppfattning,
herr Nordenson här givit uttryck åt.

Emellertid, herr förste vice talman, har jag ytterligare en synpunkt, som
jag finner det viktigt att införa i denna diskussion. Utskottet har formulerat
en ståndpunkt rörande pris- och lönestopp, som måste ytterligare diskuteras.
Utskottet vänder sig till parterna på arbetsmarknaden och hemställer örn en
stabilisering av priser och löner för viss tid framåt.

Jag tror inte att det är bra att utskottet gör denna hemställan, ty skall man
kunna genomföra ett pris- och lönestopp utan vådor, så måste åtskilliga andra
ekonomiska åtgärder komma till, vilka utskottet här inte ens har kunnat beröra
därför att de inte ligga inom utskottets kapacitetsområde. Med tanke på
lönepolitiken är det faktiskt en illusion att tro att man skall kunna genomföra
lönestopp, när priserna faktiskt krypa uppåt ideligen, stadigt och jämnt.
Jag hade vid en diskussion här i kammaren under höstriksdagen 1944 anledning
att tala med ett statsråd örn möjligheterna att i längden upprätthålla
prisstoppet, och jag sade: »Hur går det nu med er politik, örn exempelvis det
hela utlöser sig i låt oss säga en strejk inom metallindustrien?» Två månader
efteråt hade vi strejk i metallindustrien, och det var i fråga om förlorade arbetsdagar
den största arbetskonflikt, som svenskt näringsliv någonsin haft att
utstå. Jag menar att man bör dra litet lärdom av sådant. Det går nämligen
inte i den situation, vari vi nu befinna oss, att övertyga arbetare och löntagare
i allmänhet örn att de just nu skola offras för att vi skola kunna behålla en
stabil prisnivå eller för att vi skola kunna upprätthålla kronans värde. Jag
tror att jag talar med viss sakkunskap, i varje fall niir jag rör mig på dessa
områden, och jag skulle vilja tillråda statsmakterna att inte söka räddningen
på det ekonomiska fältet i en ny lönestoppspolitik.

Man måste, därest man siktar till en stabilisering av lönenivån, genomföra
en priskontroll av betydligt större effektivitet än den priskontroll, vi för
närvarande ha. Man måste driva ned priserna på en del varor, och man kan
inte bara med hänvisning till att den eller den varan, vars pris stegrats, inte
behöver köpas, helt enkelt förbise en mängd av de prisstegringar, som förekomma.
Om ni t. ex. gå ned på Hötorget och köpa ett blomkålshuvud, få ni
betala det efter 45 öre hektot, men då skall blasten följa med. Niir vi hemma
i min familj vägde upp ett sådant blomkålshuvud för sig och blasten för sig,
funno vi att båda delarna vägde precis lika mycket vardera. I verkligheten
få vi alltså betala för blomkålen 9 kronor per kilogram, och jag anser inte
blomkål vara någon lyxvara.

Jag skulle kunna ge en mängd andra exempel, men sådana prisstegringar
liro jn allbekanta och behöva därför inte exemplifieras. Fiirst och främst får
man alltså laga så, att prisstegringen stoppar, och sedan får man driva ned
de oskäligt och orimligt uppdrivna priser, som redan finnas på vissa produkter.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)

Därefter kommer den svenska arbetarklassen, tjänstemän och löntagare i allmänhet,
att, liksom de alltid ha varit, visa sig synnerligen resonabla i fråga
örn lönerna. Men rekommendera inte, som bankoutskott®! här har gjort, på så
lösa boliner ett lönestopp, vilket i varje fall inte i längden kommer att kunna
upprätthållas utan kommer att utlösa nya strejker i stil med metallstrejken,
som ju var ett svar på lönestoppspolitiken!

Herr förste vice talman! Detta var de väsentligare anmärkningar jag hade
att göra till det föreliggande dokumentet. Jag bör kanske tillägga i fråga örn
prispolitiken, att finansministern har riktat uppmärksamheten på jordbrukspriserna.
Utskottet har visst tappat bort den sidan av saken. Jag vet inte, örn
den kanske var med i första korrekturet och örn därefter någon ändring har
skett i det stycket, men det spelar ju i detta fall ingen roll. Jag tror inte
heller, i likhet med vad jag sagt örn lönerna, att man skall göra till en huvudsak
just nu att försöka trycka jordbrukspriserna. Skälen härför vill jag inte närmare
utveckla — det skulle föra mig alldeles för långt. Jag vill bara uttala
såsom min mening att det inte skulle komma att verka lyckosamt, örn man
ginge in för en eventuell relativförsämring av jordbrukspriserna i förhållande
till andra produktpriser. Jag tror inte, att man på den vägen har att vinna
någon rättelse beträffande de ekonomiska svårigheterna. Jag tror i stället, att
statsmakterna böra försöka få litet mera grepp om hela det ekonomiska livet.
Man bör exempelvis söka reglera, såsom jag har rekommenderat här, prisutjämningsavgifterna
och utvidga systemet med prisutjämningsavgifter till all
exportindustri, där saklig motivering härför kan föreligga. Man måste hålla
exportindustriens hjul i gång, och man måste söka att ta sig fram med andra
åtgärder än dem som jag här har något kritiserat.

Jag ber i övrigt att få ansluta mig till de synpunkter utskottet har lagt på
frågan. Utskottet bär säkerligen rätt fattat det ekonomiska lägets alla vanskligheter.
Jag bär ju redan uttryckligen anslutit mig till dess ståndpunkt i fråga
om investeringskontrollen, och jag ansluter mig sålunda, herr förste vice talman,
^ högst väsentliga punkter till vad utskottet och finansministern ha framfört
i dessa stycken. Jag är ense med dem i fråga örn målsättningen. Stabiliseringen
av penningvärdet tror jag är ett gemensamt intresse, ehuruväl man ju
alltid försöker att skrämma just arbetarklassen för inflationens farligheter.
Det är något ensidigt, men det behöver ju inte diskuteras, när vi i alla fall
äro överens om målsättningen, vilket kanske är det väsentliga. Jag har emellertid
velat ange dessa avvikande synpunkter, sorn jag tror i varje fall äro
förtjänta att övervägas av statsmakterna vid den fortsatta utformningen av
penningpolitiken här i landet.

Jag har, herr förste vice talman, intet yrkande.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Bärg, Johan: Herr förste vice talman! Herr Nordenson slutade sitt
anförande med att tillkännage ett mera allmänt ogillande av den kommunikation,
som då och då råder mellan utskotten och regeringen, närmast det departement,
vars angelägenheter vid olika tillfällen föreligga till behandling.
Jag skulle inte ha besvärat kammaren att, säga någonting med anledning av
detta, om inte samma klagotoner hade kommit från samma håll i annat sammanhang.
Dessutom vände sig herr Nordenson inte enbart mot vad som möjligen
har förekommit mellan finansministern och bankoutskottet, utan talade
örn förhållandet i allmänhet mellan utskotten och Kungl. Maj:t. Jag vill säga

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ann. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
herr Nordenson — vilket inte bör vara främmande för honom — att ett sådant
samråd mellan utskottens ledamöter, enkannerligen utskottsledningen, och
vederbörande departementschefer är någonting som har praktiserats, såvitt jag
vet, sedan jag började i riksdagen, och det är ju länge sedan dess. Det är ingen
företeelse, som är typisk för förhållandet mellan ett majoritetsparti, i den mån
ett sådant har funnits här, och en regering, som bygger på detta parti. Otaliga
gånger har jag såsom tillhörande minoriteten under utskottsarbetet i riksdagen
stått i förbindelse med, gjort förfrågningar hos och sökt påverka vederbörande
departementschef i frågor, där jag har velat få mina synpunkter beaktade,
och jag har aldrig funnit, att detta haft något ont med sig. Mångå
gånger har det förekommit, att departementschefer tillhörande annat parti
ha frågat mig och andra utskottsledamöter, huruvida ett förslag av den eller
den beskaffenheten skulle tagas upp i utskottet på det eller det sättet, således
för att känna sig för. Jag kan heller inte finna något ont i det. Detta behöver
ju inte innebära, att ett utskott gör sitt ställningstagande beroende på hur en
departementschef vill lia det, men oftast är det ju på det sättet, att vid en Dagas
behandling dyker det upp spörsmål av den beskaffenheten, att man har
behov av att i departementet, där frågan har handlagts mera ingående än som
i allmänhet kan ske i ett utskott, göra sig underrättad örn huruvida de. eller
de synpunkterna ha blivit beaktade så som man anser borde lia skett, innan
regeringen intog sin ställning. Jag förstår, att en minoritet inom ett utskott
känner sig missbelåten över att dess synpunkter inte bli beaktade. Men, herr
Nordenson, i vad mån utskottet tar hänsyn till de av minoriteten ^ förfäktade
synpunkterna måste göras beroende av huruvida det sakliga innehållet i synpunkterna
är starkt nog att vinna beaktande. Man kan inte ta hänsyn till en
minoritet, bara därför att den är en minoritet, oavsett vilka skäl minoriteten
kan förebringa. Men jag har mer än en gång funnit, att när en minoritet —
jag har själv i många år tillhört en minoritet, och jag vet hur det går till —
inte får sin vilja igenom, så ligger det nära till hands för den att skylla på
osakliga skäl.

Yi ha under de senaste veckorna haft ärenden till behandling i bevillningsutskottet,
där herr Nordenson också hör hemma. Jag beklagar, att herr Nordenson
inte haft tillfälle att nu liksom förr, då herr Nordenson livligare deltog
i arbetet, vara med och erfara, att detta utskott i det föreliggande ärendet
gjort en rad av ändringar, som äro helt beroende på framställningar ifrån
riksdagsminoriteten. Såvitt utskottet har kunnat bedöma, har det funnits sakliga
skäl för dessa ändringar. Örn det nu har varit möjligt för utskottsledningen
att också förmå finansministern att hålla med örn det och inte sätta sig
på tvären, så tycker jag, att även en minoritet skulle kunna sätta värde på
en sådan arbetsmetod. Har man inte arbetat efter de riktlinjerna, riskerar man
kanske, att resultatet blir vad det blev för statsutskottet i andra kammaren
i dag. Örn en minoritet har fört fram riktiga synpunkter och utskottet har
gott sin anslutning till dessa, men frågan faller på grund av motstånd från
departementschefen, synes det mig ha varit mycket bättre, att man försökt
mjuka upp även statsrådet, så att han kan lära sig inse, att minoriteten kan
ha rätt ibland.

Jag har velat säga detta, herr förste vice talman, därför att jag inte tror,
att det föreligger något verkligt skäl att anse att den sak, som herr Nordenson
har fört fram, kan kasta någon skugga över den sorts parlamentarism,
som praktiseras och som jag här nu har ordat örn. Blir det icke något annat
förtryck över minoriteten än vad som enligt min erfarenhet kan uppstå på
det sättet, tror jag inte, att minoriteten har skäl att klaga.

Jag vill isluta, herr förste vice talman, med att stryka under att detta är

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. deri statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
en sak, och en annan sak är att vägra att höra på vad en minoritet har att
säga. Det är förkastligt. Särskilt som ställningen nu är i riksdagen då ett parti
i det närmaste har majoritet i håda kamrarna, är det mera angeläget än eljest
att noggrant ompröva alla framställningar, krav och önskemål från minoritetspartierna.
Det är en förpliktelse, som måste åvila en majoritet under
ett parlamentariskt system. För mitt ringa vidkommande, i den lilla mån jag
har kunnat ha något inflytande på arbetet i något hörn av riksdagshuset, hav
jag ansett — och det tror jag vi skulle kunna enas örn — som en viktig angelägenhet
att vi noggrant pröva och väga vad en minoritet framställt önskemål
örn. Men detta innebär ju inte en förpliktelse att säga ja till allting som
kommer från en minoritet, bara därför att vederbörande parti är i minoritetsställning.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har kanske inte så stor anledning
att yttra någonting i denna debatt, eftersom jag i väsentliga delar
kan ansluta mig till vad bankoutskottet har sagt. Jag vill emellertid bara
understryka, att utskottets uttalanden ju äro hållna i så pass allmänna ordalag
•— lika väl som propositionens — att det utan tvivel är möjligt att i dem
inlägga något olika innebörd.

Jag har uppfattat — för att nu anknyta till vad herr Linderot har sagt
-—■ rekommendationen i fråga örn återhållsamhet när det gäller lönerna, inte
såsom en isolerad åtgärd, ett lönestopp utan hänsyn till vad som i övrigt
sker, utan närmast på samma sätt som herr Linderot, och jag förmodar att
inte heller utskottets ledamöter ha någon annan mening än att återhållsamheten
skall vara ett led i en politik, som på olika vägar försöker komma till
rätta med rådande prisstegringstendenser.

Vad frågan örn investeringskontrollen beträffar, tror jag att det för närvarande
råder mycket stor enighet. I fråga om kontrollen över utrikeshandeln
kan jag inte se, att det uttryckligen står i utskottsutlåtandet, att man skulle
begränsa exporten. Men även om det inte står där, menar jag, att man i viss
utsträckning måste tänka sig även den möjligheten. Vi lia alla en önskan
örn att våra exportvaror skola gå ut i största möjliga omfattning och väl även
att de skola säljas till högsta priser, ehuru det i en bristsituation i världen
inte bara är angenämt att sitta med monopolvaror, som världen ropar efter
och sorn vi på grund av denna efterfrågan kanske få onormalt höga priser
för. Det är klart, att vi ha anledning- att skicka ut dessa varor i största möjliga
utsträckning, men det finns en punkt, där man måste fråga sig, var gränsen
skall gå för vad som skall skickas ut. Det förhåller sig ju nämligen så,
att man inte ens med den strängaste priskontroll kan behärska prisutvecklingen,
örn knappheten på hemmamarknaden blir allt för stor. Man måste därför
finna en avvägning, så att tillgången på varor här hemma inte är så liten,
att bristen bryter igenom varje försök till priskontroll. Det har ju visat sig
tendenser härtill, när det gällt vår svenska trävarumarknad, där det påstås
från många håll, att man trots priskontrollen bjuder högre priser än som äro
förenliga med normalpriserna. Där måste göras en avvägning, och ett av medlen
— även örn man får använda, det med försiktighet — måste vara att så
avväga exporten, att hemmamarknaden icke utsvältes på varor och därigenom
en prisstegring blir oundviklig.

När jag kommer till vad herr Nordenson yttrade, kan jag inte underlåta
att på ett par punkter rätta den uppfattning han har fått dels av vad jag
har skrivit och dels örn hur vissa åtgärder verka. Herr Nordenson satte likhetstecken
emellan en underbalansering av budgeten och en ökning av köpkraften.
Man kan inte utan vidare göra det. Det är väl ändå på det viset, att

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
om staten lånar till vissa utgifter, så är effekten av denna upplåning beroende
på varifrån pengarna komma. Vi anta, att vi lia en underbalansering
på 200 miljoner och att vi få låna dessa pengar. Jag uttrycker det så enkelt
att jag säger: om de 200 miljonerna i lån komma från precis samma källor
som de från vilka 200 miljoner i skatter skulle ha kommit, kan inte skillnaden
i fråga om något slags inflatorisk effekt vara så stor. Och jag föreställer
mig. att man under nuvarande förhållanden vid en sådan mycket måttlig
underbalansering av budgeten skall kunna låna dessa pengar på ett sådant
sätt, att det icke innebär någon utvidgning av den köpkraft, som verkar
prisuppdrivande.

Jag vet, att jag i fråga örn budgetens balansering har tagit ett steg, som
herr Nordenson anser oriktigt, men däremot vill jag göra den invändningen,
att herr Nordenson har läst mitt yttrande i finansieringsplanen felaktigt. Örn
jag inte missuppfattade herr Nordenson, yttrade han, att jag i fråga örn underbalanseringen
gör uttalanden som — låt mig kalla det så — äro vaga och
därför farliga. Han tycktes mena, att jag skulle ha sagt, att örn man kan underbalansera
med 100 miljoner, så kan man också underbalansera med 150 eller
200 miljoner. Det är raka motsatsen till vad jag har sagt. I finansieringsplanen
har jag just framhållit, att örn man utan vidare underbalanserar, så
kommer folk att säga: kan man underbalansera med 100 miljoner, kan man
väl underbalansera med 150 och med 200 miljoner. Det kan kanske vara, av
visst intresse att konstatera, att jag har skrivit på följande sätt: »Vid detta
praktiska avgörande kan man nämligen inte lämna ur sikte, att någorlunda
enkla regler äro nödvändiga, örn inte riskerna för en rent godtycklig avvägning
av utgifternas omfattning skola inställa sig. Örn en underbalansering på
t. ex. 100 milj. kr. godtages utan annan motivering än.att sträng balansering
inte kan visas vara nödvändig, har man svårt att avvisa ytterligare 50 eller
100 eller 150 milj. till uppenbarligen nyttiga ändamål.» Det är tydligen på
detta, som herr Nordenson bygger sin uppfattning,.men den omedelbara fortsättningen
lyder: »Någon helt ofrånkomlig motivering för en sträng balansering
av budgeten kan sålunda inte presteras. Men örn man inte/ vill hamna i
godtycke, måste man finna en linje, som någorlunda enkelt kail beskrivas och
sedan åberopas.» Det är just därför'' att jag ser, hur frestande det är, sedan
man har sagt, att man har en underbalansering med 100 miljoner kronor, att
anse, att man kan underbalansera med ytterligare 50 miljoner, som jag menar,
att skall man våga sig in på en underbalansering, måste man finna en regel
härför eller i alla händelser sätta en gräns, som icke får överskridas. Jag har
tänkt mig, att den gränsen, skulle bestå i att man inom regeringen och därefter
inom riksdagen kommer överens örn vilka begränsade utgifter man kan täcka
med lånemedel och sedan obrottsligt håller detta. Det är det som har gjort,
att jag i dag i andra kammaren har talat emot ett anslag, som år ganska litet,
men som såvitt jag förstår skulle bryta mot den principen. Jag kail, sålunda
här bara säga, att herr Nordenson har missförstått min uppfattning! och att
vi i grund och botten i praktiken äro eniga, även örn vi inte äro eniga örn att
det skall vara möjligt att i någon man och pa vissa bestämda punkter använda
lånemedel i stället för att ta ut skatt.

Beträffande den stora konstitutionella frågan örn förhållandet mellan en
departementschef och det utskott, sorni behandlar bans propositioner, behöver
jag inte tillägga någonting utöver vad som har sagts. Men jag kanske skulle
kunna belysa saken från en annan sida. Örn det skulle innebära något farligt,
att man inom utskottet privat konfererar med en regeringsledamot, bär man,
väl också reagera mot att en regeringsledamot på samma sätt konfererar med
utskottsledamöter. Men jag kan försäkra, att det icke är och icke har varit

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 194C fm.

Äng. den statliga v enning politik en m. m. (Forts.)
något ovanligt, att innan en proposition framlägges, konfererar man med sina
meningsfränder inom utskottet för att få ungefärlig klarhet över vad de mena
örn den ståndpunkt man har intagit, och det kan mycket väl hända att propositionen
i vissa hänseenden kommer att få en annan utformning efter en sådan
konferens. Jag kan inte inse, att detta i ett parlamentariskt styre är något
oriktigt, utan det är tvärtom det naturliga. Jag förmodar, att även när representanter
för herr Norden-sons parti ha suttit i regeringen, ha vissa propositioner
behandlats inom dessa regeringsledamöters riksdagsgrupp. Det förekommer
inom den riksdagsgrupp, som jag tillhör, och det är alldeles naturligt,
att meningarna där -få komma till uttryck och man söker finna en väg till
enighet.^ Jag skall gärna erkänna, att i många fall nya synpunkter ha kommit
fram från gruppens ledamöter, lika väl som ju var och en vet, att bevillningsutskottet
på många punkter ändrar på propositioner, som jag har lagt fram,
varvid det har förefallit naturligt, att man konfererat, innan man slutgiltigt
tagit ståndpunkt.

Jag tror, -att det hela bottnar i att herr Nordenson har en annan uppfattning
än jag örn vad parlamentarism innebär. Enligt min mening innebär parlamentarism
inte, att man inom utskotten skall försöka under alla- förhållanden
skriva sig fram till enighet. Jag tror tvärtom, att örn det finns en majoritet
och en minoritet, gör minoriteten minst lika god nytta genom att klart
utforma siga egna Ståndpunkter och härigenom kanske förmå majoriteten att
mera noga överväga sina egna. Örn man däremot till varje pris vill försöka
komma fram till enighet, hamnar man i den form av parlamentarism, som vi
upplevat under krigsåren och som jag inte hade trott att någon skulle sakna.

Herr Friggeråker: Herr förste vice talman! Jag skall inte närmare beröra
den överläggning som nu ägt rum örn huruvida finansministern påverkat utskottet.
Jag vill endast säga, att under de 26 år, som jag har varit ledamot
av bankoutskottet, har jag för min del icke vid något tillfälle tagit intryck av
eller låtit mig påverkas av någon regeringsledamot. När det gäller de olika
ärendena — icke minst penningpolitiska uttalanden — brukar bankoutskottet
alltid försöka göra sina omprövningar så grundliga som möjligt. Jag skulle
också vilja tillägga, att örn kammarens ledamöter närmare pröva de uttalanden
vi gjorde 1944 och 1945 och nu göra i år, skola de finna, att utskottets
synpunkter äro ganska hållfasta och att vi tämligen klart framställt utvecklingen
sadan som den verkligen har tett sig. Hade vederbörande myndigheter,
som ha ansvaret för den penningpolitiska utvecklingen, beaktat de synpunkter
som bankoutskottet uttalade såväl år 1944 som under fjolåret, skulle
kanhända läget i ett visst hänseende ha varit annorlunda än vad det är i dag.

_ I bankoutskottets utlåtande behandlas nu riktlinjerna för den statliga penningpolitiken,
och vi ha all anledning att noga uppmärksamma det penningpolitiska
läget. Det föreligger ju en utpräglad tendens till ökad spänning mellan
köpkraft och varutillgång. Denna tendens förstärkes genom kostnadsstegringar
på vissa importvaror samt de lönehöjningar, som ha ägt rum. Prisnivån
har härigenom icke kunnat hållas nere, utan visar en rörelse uppåt. Utskottet
har såväl i år som de båda föregående åren understrukit, att man måste beakta
och ta hänsyn till det ömsesidiga sambandet mellan pris- och lönepolitiken.
Utskottet varnade i fjol för konsekvenserna av långt drivna löneförhöjningar,
vilka måste få till följd, att priserna drivas uppåt, på grund av att löneförhöjningarna
öka näringslivets produktionskostnader. De skärpa också efterfrågan
på varor och verka även av denna anledning prisförhöjande i det knapphetsläge
på konsumtionsvaror, som nu råder.

Så länge 1942 års överenskommelse örn pris- och lönestopp respekterades,

Onsdagen den. 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
förlöpte utvecklingen på ett tillfredsställande sätt i penningpolitiskt hänseende.
Det fanns balans mellan varutillgång och priser. Priskontrollnämnden
kunde då upprätthålla ett nästan 100-procentigt prisstopp. Senare har detta
icke varit möjligt på grund av förskjutningar uppåt av lönenivån, ty i så fall
hade många industrier måst slå igen.

I utlåtandet örn penningpolitiken från 1944 års bankoutskott tillät sig utskottet
föreslå i enlighet med grundsatserna för pris- och lönestoppet, att de
folkgrupper, som hade det ekonomiskt sämst ställt, borde få sina inkomster
något förbättrade. Här förelåg också ett verkligt behov. Vi ville minska klyftan
mellan de sämst ställda grupperna och dem, som intogo en mera gynnad
ställning i inkomsthänseende. Jag får här tillägga, att vi i utskottet voro
mycket starkt intresserade för att göra detta uttalande. Och varför? Jo, det
var därför att vi siktade till att åstadkomma största möjliga rättvisa emellan
de olika lönegrupperna och då särskilt stödja och hjälpa de sämst ställda.

Jag vill tillägga, att man inte heller hade behövt befara någon prisstegrande
verkan av denna åtgärd. Hade man följt utskottets försiktiga linje, hade
man kunnat bemästra prisläget. Men genom de allmänna löneförhöjningar,
som skett på senare tid, har man brutit sönder grunden för 1942 års överenskommelse.
Det är nog gott och väl, att man vill återställa 1939 års reallön,
men örn en ny allmän prisstegring sätter in, försvagas kronans köpkraft,
och därmed går också vinsten av löneökningen förlorad för löntagarna.

Utskottet understryker nu i det föreliggande betänkandet, att det är av
vikt att på näringslivets olika områden all möjlig återhållsamhet iakttas i
fråga örn prishöjningar. I detta uttalande riktar utskottet, som sig bör med
hänsyn till det rådande läget, en vädjan till näringslivet i dess helhet att beakta
faran av en inflation. Herr andre vice talmannen uttalade bland annat,
att det i mycket hög grad ankommer på jordbruket, örn man skall kunna hålla
prisnivån nere. Jag vill då med några ord erinra örn att vad jordbruket beträffar
ha denna närings utövare trots alla svårigheter, som förefunnits under
kriget, lyckats hålla produktionen uppe, så att livsmedelsförsörjningen i sin
helhet varit synnerligen god. Den blev faktiskt bättre under krigets sista år
än den var under dess första år. Vidare har det varit möjligt att ge en avsevärd
hjälp med livsmedel till våra grannländer. Man får inte glömma bort, att
svårigheterna varit mycket stora för landets jordbrukare. Jag erinrar om —
och det finns skäl för detta — de dåliga skördeåren 1941 och särskilt 1942
samt de påfrestningar, som den militära beredskapstjansten har inneburit.
Bristen på arbetskraft var stor, och många gårdar fingo skötas av jordbrukarhustrurna
med hjälp av minderåriga barn och åldriga föräldrar. Därtill
kom brist på foder och brist på gödningsämnen. Jordbrukarna ha linder dessa
krigsår, jag vill understryka det, gjort sitt bästa troget och trofast såsom varje
god medborgare bör göra i ett svårt och kritiskt läge.

Att livsmedelsförsörjningen kunnat ordnas så bra och att ingen har behövt
svälta eller lida nöd beror på den jordbruksidkande befolkningens, icke minst
småbrukarnas och lantarbetarnas, stora lojalitet, idoghet och förmåga till anpassning.

I detta sammanhang får man inte heller glömma de tjänster jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse gjort folkhushållet. Den har utgjort ett oumbärligt
stöd för våra kristidsmyndigheter, som burit ansvaret för livsmedlens
lagring och distribution. Att de missförhållanden, som rådde under förra världskriget,
icke nu ha upprepats får i viss mån tillskrivas den större erfarenhet och
insikt, som har funnits hos kristidsmyndigheterna, men framför allt beror det
på den ekonomiska föreningsrörelsens styrka och utbredning. Den har synnerligen
kraftigt medverkat till att handeln med livsmedel i det stora hela

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Torts.)
gatt på legala vägar. Den ekonomiska föreningsrörelsens strävan Ilar varit att
visa sin lojalitet mot såväl myndigheterna som den konsumerande allmänheten.
Detta anser jag vara så mycket mer värt att uppskatta och värdera, som produktionen
av livsmedel skett och sker till priser, som torde vara de lägsta i
Europa, ja, kanske bland de lägsta i hela världen, härvid inräknat länder,
som icke deltagit i kriget. Enligt uppgifter synas livsmedelspriserna i Schweiz,
Spanien, Portugal m. fl. länder vara betydligt högre än hos oss. Detta gäller
även länder som Holland, Belgien och Frankrike. I England äro ju en del
livsmedelspriser lägre än hos oss, men detta beror därpå, att den engelska
regeringen beviljat subsidier för att hålla livsmedelspriserna nere. Jordbrukarna
ha här kompenserats med ett belopp, som enligt uppgift år 1945 uppgick
till fyra miljarder och i år beräknas till sex miljarder. Trots detta äro
vissa livsmedel exempelvis mjölk dyrare i England än i Sverige.

Med hänsyn till de i hög grad stegrade lönerna och produktionskostnaderna
torde producentpriserna på livsmedel vara låga i förhållande till priserna på
kläder, skodon, manufakturvaror och bosättningsartiklar m. m. Även maskiner
och redskap kunna här nämnas. I fråga örn livsmedel föreligger heller
inte någon kvalitetsförsämring. Man kan därför inte säga, att jordbrukets
producentpriser ligga på en sådan nivå, att de utgöra ett mera väsentligt bidrag
till penningförsämringen.

Nu förordar utskottet en stabilisering av penningvärde och räntenivå. Jag
vill för mili del med all kraft understryka detta uttalande. Det är enligt min
uppfattning en trängande nödvändighet, att en dylik stabilisering sker. Såväl
näringslivet i dess helhet som jordbrukarna behöva ett stabilt penningvärde
och en stabil räntenivå. Det inger tillit och förtroende och stimulerar till ökad
produktion och företagsamhet samt inverkar gynnsamt på samhällsutvecklingen
i dess helhet.

Jag har, herr talman, ingenting annat än ett erkännande av och tillstyrkan
till den motivering och de uttalanden, som förekomma i det föreliggande bankoutskottsutlåtandet.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att herr
Nordenson påyrkade kraftigare hänsynstagande till den fara för penningvärdet,
som kommer från löntagarsidan genom löneutvecklingen. Jag hävdar i det
närmaste en rakt motsatt uppfattning, nämligen att den faran inte minst inom
det parti, som herr Nordenson tillhör, i utomordentlig grad bär överbetonats
under den senare tiden, ja, i så hög grad, att den har fått skymma bort all annan
anledning till fara för penningvärdet, dag bär därför, herr talman, velat erinra
örn några fakta, som man inte bör bortse från i detta sammanhang.

Jag förmodar, att ingen i denna kammare eller i riksdagen överhuvud taget
vill bestrida, att löntagarnas reallöner böra ökas i samma takt och omfattning
som den reala nationalinkomsten per arbetsför individ. Det är ju överhuvud
taget förutsättningen för att löntagarna skola få en rättvis andel av nationalinkomstens
stegring, av välståndsstegringen.

Örn vi då titta på några fakta i sammanhanget, har jag anledning konstatera,
att finansministern i sin finansplan har accepterat professor Lundbergs
beräkning av nationalinkomstens stegring. Sedermera har högern i sin motion
med anledning av finansplanen accepterat samma beräkning, nämligen att under
1930-talet nationalinkomsten per arbetsför individ stegrades med 26 procent.
Professor Lundberg bär i samma beräkning också konstaterat, att stegringen
av den reala nationalinkomsten per arbetsför individ under perioden
1940—1944 motsvarar 4 procent. Den totala stegringen är, nedräknad till dagens
penningvärde, omkring 15 procent. Jag tillägger också, att den totala

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Äng. den statliga penning politiken m. m. (Forts.)
stegringen för 1930-talet i själva verket är 50 procent. När dessa siffror ha
räknats ned till 26 procent för 1930-talet och 4 procent för perioden 1940—
1944, innebär det självklart, att siffrorna äro räknade i underkant, kanske åtskilliga
procent, vilket ju också kan tillrådas framför att räkna några procent
i överkant. Alltså kunna vi konstatera en stegring av nationalinkomsten per
arbetsför individ sedan 1930 med i runt tal 30 procent. Mot denna stegring
svarar en stegring av reallönen från 1929 till 1939 med 11 procent, alltså mindre
än, hälften av den reala stegringen av nationalinkomsten under 1930-talet.
Under kriget sjönk ju reallönen och var vid bottenlaget omkring 11—12 procent
under 1939 års nivå. Sedan har den stegrats undan för undan, så. att man
kan räkna med att under förra året 1939 års reallöneläge genomsnittligt taget
återerövrades. Detta betyder ju inte, att alla löntagargrupper återerövrat 1939
års löneläge. Framför allt torde väl de privatanställda tjänstemännen i mycket
stor utsträckning ännu icke ha fått full kompensation för levnadskostnadsstegringen
under kriget.

Uppgifterna äro baserade på Lönestatistisk årsbok fram till 1944. Senare
officiella uppgifter föreligga inte. De 5 procent, varmed lönerna nu . anses
överstiga 1939 års reallöneläge, har man kommit till genom en approximativ
beräkning. Men örn vi i alla fall acceptera den siffran, finna vi alltså, att för
dagen 16 procents lönestegring motsvarar den stegring av nationalinkomsten
per arbetsför individ, med 30 procent, som uppnåddes redan 1944.^dag vill inte
påstå, herr talman, att den andel av välståndsstegringen, som sålunda under
många år har undanhållits löntagarna, nu ligger på hyllan, där man utan vidare
kan ta den. Sannolikt har en del av denna löneandel uppslukats på annat
sätt inom produktionen, låt oss säga genom ökade omkostnader, på grund av
krissvårigheter, som vi ännu inte ha övervunnit. Jag vill heller inte, herr talman,
ett enda ögonblick bagatellisera faran av en inflation. Jag bär så mycket
mindre anledning att göra det, som jag alltid i min offentliga verksamhet på
detta område har varnat för inflation — av naturliga skäl, ty det är alltid löntagarna,
som få plikta hårdast för inflationen. Jag har bara velat påvisa,, att
lönemargmalen dock under alla förhallanden har varit sa stor, att det nu inte
fipns anledning att peka på löneutvecklingen som den enda faran för penningvärdet,
eller ens den största faran. Oin man alltför ivrigt pekar på lönerna,
skymmer man undan alla andra anledningar, och icke nog med det man kan
på förhand ursäkta dem, som lia intresse av att bryta prisstoppet.

Den vanligaste anledningen till inflation är ju den, att företagare och kanske
i all synnerhet företagare lpom den kategori, som vi kalla för distributörer,
visa lust att höja priserna, oavsett örn de kunna åberopa något lönemotiv för
dessa stegringar eller inte. De höja priserna framför allt därför att efterfrågan
ökas, de höja priserna helt enkelt därför att de få sälja mer, de höja priserna,
när det blir knapphet på en vara o. s. v., oavsett örn de kunna åberopa ökade
löner eller inte. Det föreligger naturligtvis stor anledning att varna för den
faran, och örn man nu skulle anse, att löneutvecklingen innebär.en fara. för inflation,
sä är det framför allt därför att de företagare, som jag nu åsyftar,
bruka åberopa lönestegringarna som anledning till att höja varupriserna och
detta som regel procentuellt mer än vad lönerna ha stegrats. Örn man alltför
ivrigt pekar på faran från lönesidan och inte alls talar örn andra faror, ger
man ju de företagare, som anse sig ha intresse av att bryta lönestoppet, på
förhand ett argument för att göra det. Man ger dem på förhand en ursäkt för
att de bryta prisstoppet. Och det är ju, vad man inte bör göra.

Enligt min mening föreligger det därför minst lika stor anledning att varna
för att faran av löneutvecklingen överbetonas som att varna för löneutvecklingen
i oell för sig. Jag anser med andra ord, att nian har anledning att i mycket

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga ''penningpolitiken m. m. (Forts.)
hög grad varna för en sådan argnmentation, som innebär, att man motverkar
sitt eget föregivna syfte, vilket i detta fall i mycket hög grad kan misstänkas
bli följden.

Beträffande de medel man i allmänhet bör anlita, skall jag inskränka mig
till att instämma med herr Linderots, av finansministern åtminstone i den delen
understrukna anförande. Men örn jag skulle tillåta mig att rekommendera ytterligare
ett medel, ehuru ett sådant på lång sikt, så vore det, att man inom
företagarkretsar och företagarorganisationer tittade litet närmare på vårt oerhört
överdimensionerade, oerhört arbetskraftslukande och oerhört kostnadsslukande
distributionssystem. Det är framför allt där inflationsfaran finns. Där
förekommer också en privatbeskattning av sådan natur, att den utgör en ständig
fara för inflation och ett ständigt hinder för att löntagarna skola få sin
rättvisa andel av välståndsökningen.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Jag avstår från att hålla något vidlyftigare
anförande, då jag i huvudsak kan instämma i vad herr Friggeråker här har
anfört.

Herr Nordenson: Herr talman! Det är en hel del frågor, som ha riktats
till mig, och invändningar, som ha gjorts, som jag har anledning att här ta
upp.

Jag vill börja med vad herr Linderot sade om räntan, ty där vill jag göra
en rättelse. Han uppfattade tydligen mitt anförande som ett förord för en
omedelbar räntehöjning. Det var det inte, utan vad jag framhöll var, att utskottet
enligt min mening borde ha rört även vid frågan om en räntehöjning
och därvid lia givit uttryck för den uppfattningen, att örn starka inflationstendenser
göra sig gällande, böra riksbanksfullmäktige överväga att ta även
detta medel i anspråk. Jag har därmed icke sagt, att detta omedelbart skall
göras, men jag anser, att det är angeläget att man håller fast vid att detta
medel, som sedan gammalt är det klassiska för att reglera penningvärdet, inte
helt tappas bort. Jag har gjort det med den motivering, som jag också angav,
att det vore värdefullt örn bankoutskottet gjorde ett sådant uttalande, därför
att det skulle göra det lättare för riksbanksfullmäktige, i händelse de funne
läget vara sådant att det påkallade en dylik åtgärd, att då också vidta den.

Herr andre vice talmannen gjorde en del invändningar, och jag kan infe
ta upp dem allesamman. Han ställde särskilt en fråga till mig, och den gällde,
på vilken punkt statsrådet Wigforss avviker från det program, som vi ha
uppställt för oss tidigare och som man alltjämt hävdar är det, som vi skola
slå vakt omkring. Då vill jag närmare precisera, att i det program, som antogs
redan 1942 och bekräftades 1944, gavs det uttryck för den principen, att penninginkomsterna
varken borde stiga eller sjunka men att man skulle eftersträva ett
ökat realvärde på inkomsterna och att detta borde nås därigenom, att lättnader
i varutillgången och därav följande möjligheter att sänka priserna skulle utnyttjas
på det sättet, att man skulle åstadkomma en förbättring av försörjningen
och låta lättnaderna i krisens tryck komma alla till del — återhämtningen
av lönernas realvärde skulle således ske genom en prissänkning. Detta
program har inte fullföljts därigenom att finansministern givit signalen till
lönestegringar och uttryckligen förklarat, att möjligheterna till prissänkningar
hellre böra utnyttjas sa, att lönerna stegras för dem, som äro anställda i produktionen
av de varor, vilkas priser kunna sänkas. Detta är enligt min mening
en diametralt motsatt uppfattning mot den, som programmet från början har
givit uttryck för. På den punkten har finansministern hissat helt nya signaler,
och detta har en mycket stor betydelse på grund av de förhållanden, under
vilka vi arbeta.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)

Finansministern underströk i sitt anförande gentemot mig, att lönestoppet
inte är det enda medel vi lia. Yi måste använda även andra, sade lian och
vände sig mot vad han tydligen ansåg vara en överbetoning av lönefrågan, som
jag skulle ha gjort mig skyldig till. Men vad jag här liksom vid ett flertal
tillfällen velat understryka är, hur ytterligt ömtåligt löneproblemet är på
grund av att vi inte ha några verkliga medel för att genomföra ett lönestopp.
Det är en enorm skillnad mot prisstoppet. Om någon vill pressa upp priserna,
ha vi ju lagliga medel att hålla en sådan strävan tillbaka, och där kunna
myndigheterna med ett visst lugn ta det knorr, som kommer, ty de äga möjlighet
att hålla igen. Men när det gäller lönekraven finns inte denna möjlighet.
Den enda möjlighet vi ha att åstadkomma en hämning i fråga örn lönestegringar
är att för allmänheten och löntagarna klargöra, hur angeläget det är
att löntagarna hålla sina anspråk tillbaka. Yi kunna ju inte göra annat än
vädjanden, det är det enda »maktmedel» vi ha.

Det är därför det är så ömtåligt att släppa loss på den punkten. Det är därför
det är så farligt, när landets finansminister själv ger signalen till en stormning
av detta lönestopp. Det är detta jag har reagerat emot, och jag vill här
understryka, att jag inte nu har velat direkt ta ställning till frågan huruvida
lönerna för ögonblicket lia det rätta läget. Vi lia ju sagt i programmet, att
vi skola försöka hålla dem kvar i det läge, som de befunno sig i.

Det är möjligt, att herr Uhlén har rätt i sina uppgifter. Mig överraskade de
mycket. Det låter onekligen förvånande, att lönestegringen skulle vara så låg,
och jag måste tillåta mig att i någon mån betvivla hans siffror, men jag skall
inte ingå på den saken. Jag vill dock bestämt understryka, att när jag här
så starkt talat örn faran av att lönestegringarna få fortgå, så gör jag mig
icke till tolk särskilt för arbetsgivarsynpunkterna, utan jag har nöjt mig med
och strängt hållit mig till att ge uttryck för de synpunkter, som här ha hävdats
av en på området särskilt ansvarig person, nämligen priskontrollnämndens
ordförande. Jag vill erinra örn att herr Bergvall inte blott för fjorton dagar
sedan, utan vid upprepade tillfällen under alla penningdebatter de senare åren
med mycket stor oro har understrukit den fara, som ligger i den fortgående
lönepressningen, samt direkt deklarerat, att örn den fortsätter, kommer hela
prisstoppet att sprängas. Då nu prisstoppet är det, som herr Wigforss anser
såsom hörnstenen i sin penningpolitik, må det väl inte vara så underligt, om
man är angelägen örn att han skall behjärta detta vårt argument och därmed
kanske också i någon man ändra sin politik och försöka dämpa den stormlöpning,
som äger rum mot lönestoppet.

Vad beträffar underbalanseringen är det med stor tillfredsställelse jag konstaterar,
att jag på en punkt har missuppfattat finansministern, nämligen när
jag trodde, att han själv skulle ha menat, att har man hundra miljoners underbalanscring,
kan man lika gärna gå upp till trehundra miljoner. Så hade jag
verkligen läst honom, men det är mycket glädjande, att så inte är hans avsikt.
Vad som emellertid här enligt min mening kvarstår, är det faktum att här saknas
de klara ^ linjer, som han själv efterlyser. För min del tror jag, att det
är mycket svart att dra upp några bestämda linjer och säga att vissa utgifter
skola vi taga med underbalansering, men andra utgifter inte. När man nu
emellertid som finansministern här ansluter sig till den tanken, att vi skola
kunna tillåta en viss underbalansering även i ett högkonjunkturläge, vilket
såvitt jag förstår mycket starkt strider mot de varningar, som göras i den
Hammarskjöldska promemorian, är det så mycket angelägnare att vi få en
utformning av dessa regler. Så länge dessa regler saknas, måste man med cn
viss. oro se, att finansministern fortfarande håller fast vid att han skall kunna
slå in på cn underbalansering. Han menar nu här att jag skulle gjort det fel -

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
slutet, att en underbalansering ovillkorligen vore en press på prisnivån via
den ökade köpkraften, vilket icke skulle vara fallet om en underbalansering
inte skedde. Jag vill erinra örn att problemet är rätt komplicerat. Man kommer
val inte ifrån att örn man gör utgifter, låt vara med lånemedel, varvid man
således suger upp penningarna ur marknaden, men huvudsakligen använder
dem för att öka konsumtionen, så åstadkommer man därmed också en ökning
av köpkraften och därmed en press på priserna. Jag medger alltså, att problemet
är rätt komplicerat, men jag tror inte att finansministern kommer ifrån
det förhållandet, att även en sådan finansiering med upplåning kan medföra
en dylik press.

Jag skall, herr talman, ytterligare något beröra den fråga, som jag här tidigare
har tagit upp, ehuru den strängt taget inte hör till dagens debattämne,
nämligen frågan örn riksdagens och särskilt utskottets förhållande till regeringen.
Jag vill då först och främst klart deklarera, att det är fullkomligt
naturligt, att en viss kommunikation äger rum. Likaväl som en utskottsledamot
konfererar med sin partiledning, anser jag det naturligt örn medlemmar
i ett^ majoritetsparti konferera med dem, som sitta i regeringen. Jag tror, att
en^ sådan kommunikation är både nyttig och nödvändig. Det är emellertid här
fråga örn i hur hög grad regeringen utövar ett tryck på utskotten och sätter sin
prägel direkt eller indirekt på utskottens arbete.

Herr Bärg har här deklarerat, hur han ser på den saken. Han har framhållit,
att han för sin del alltid ansett det naturligt att taga hänsyn till och höra
på minoriteten, men att han inte kan finna det rimligt att minoriteten därför
nödvändigtvis skall få vara med och sätta sin prägel på utlåtandena. Jag vill
då med nöje vitsorda, att bevillningsutskottets ordförande under den tid, då
jag hade tillfälle att arbeta mera kontinuerligt i bevillningsutskottet — det
har tyvärr inte varit mig möjligt under senare åren — i hög grad bemödade
sig örn att låta alla olika åsikter komma fram och göra sig gällande. Det är
emellertid inte riktigt detta, som jag har anmärkt på, utan saken ligger något
annorlunda till. Jag skulle vilja säga, att det tvärtom är det förhållandet, att
jag vid vissa tillfällen funnit, att jag verkligen har kunnat påverka bevillningsutskottet
att taga hänsyn till minoritetssynpunkterna, som har skapat den
egendomliga situation, som jag påtalat. Det har nämligen visat sig, .att ehuru
man kunnat påverka utskottets medlemmar har det hela likväl i sista hand
slutat med att någon ändring inte kommit till stånd.

o Eftersom den här frågan nu har rullats upp på allvar, kan jag inte underlåta
att här anföra ett exempel för att belysa vad jag syftar på. År 1938 framlades
ett förslag* till nya skattelagar och blev .föremål för bevillningsutskottets
behandling. Där förekom en hel del viktiga nyheter. Beträffande de juridiska
personernas beskattning hade en kommitté föreslagit, att grundprocenten, efter
vilken skatt skulle utgå, skulle vara åtta procent, men att uttagningsprocenten
skulle avvägas efter behov. Det framhölls, att uttagningsprocenten för
juridiska personer borde kunna varieras i förhållande till procenten för de
fysiska personerna, detta för att man under en lågkonjunktur skulle kunna
skona företagsamheten. I propositionen föreslogs en grundprocent på tio, och
ridare förordades denna rörlighet beträffande uttagningsprocenten, så att den
skulle kunna bli en annan för de juridiska personerna än för de fysiska fortfarande
under motivering att jämkningen skulle kunna ske nedåt. Fjär denna fråga
behandlades i ^utskottet. tillät jag mig inlaga en ståndpunkt, som jag icke
utan rätt stor svårighet fick mina meningsfränder att biträda, nämligen att
vi borde gå med på propositionens förslag örn tio procent, men att vi borde
hålla på att uttagningsprocenten skulle vara densamma för fysiska som för

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
juridiska personer; i varje fall skulle procenten för de juridiska personerna
ej få överskrida procenten för de fysiska.

Under den diskussion, som fördes i utskottet, befanns det, att det förelåg
mycket stora sympatier för en sådan tankegång, då ett anslutande till den skulle
betyda, att utskottet skulle komma med ett enhälligt utlåtande beträffande
några av de mest framskjutna punkterna. Framstående utskottsmedlemmar förklarade
för sin del, att de vore med på detta, och det sades att saken var att
betrakta som klar. Dagen därpå fick man besked att det inte gick att ordna
frågan på detta sätt; det hade kommit bud från högre ort, att man inte där
kunde gå med på att en sådan åtgärd företogs. Det är sådana fall som jag
anser vara utslag av tendenser, som jag finner mindre lyckliga, d. v. s. att
det sedan man i ett utskott lyckats vinna gehör för sina synpunkter bland
kollegerna -— även bland dem, som tillhöra ett annat parti — plötsligt kommer
signaler, som kasta om det hela.

Jag vill understryka, att vårt ståndpunktstagande i det relaterade fallet
hade vållat en smula förvåning, ty man observerade att vi ju då avstodo från
den present, som herr Wigforss sades vilja ge näringslivet för att bereda det
lindring. Denna uppoffring voro vi dock beredda att göra för att skapa fasta
linjer. Vad hände sedan? Jo, man underströk i utskottet, att en lindring beträffande
uttagningsprocenten för juridiska personer borde kunna användas
vid tillfällen av lågkonjunktur, men att uttagningsprocenten eljest, under normala
förhållanden, borde vara densamma som för fysiska. Året därpå befunno
vi oss i det läget, när vi skulle justera budgeten, att det till sist förelåg en
brist på tretton miljoner kronor; vi hade en budget på en och en halv miljard,
och bristen utgjorde sålunda något mindre än en procent. Inkomsterna flödade
rikligt ur olika källor, både tullar och annat, och överhuvud taget var
inkomstutfallet under året enligt alla rapporter mycket gynnsamt. Det var
en mycket lätt sak att balansera budgeten med ett enda penndrag genom att
räkna upp någon av de olika skattekällorna, vare sig de direkta eller de indirekta.
Men vad skedde? Jo, då föreslog finansministern, att det skulle ske
en differentiering beträffande uttagningsprocenten, så att man skulle uttaga
en högre procent på de juridiska personerna, 130 vill jag minnes, mot blott
120 på de fysiska, och det förslaget gick igenom. Detta stod i alldeles uppenbar
strid med det uttalande, som hade gjorts av bevillningsutskottet, där det
klart sagts ifrån att uttagningsprocenten under normala förhållanden skulle
vara densamma för båda kategorierna. Det beslut, som fattades, borde ha
varit en stor överraskning iiven för utskottets medlemmar, ty det innebar en
tolkning av denna rörelsefrihet, som gick rakt emot vad som förut angivits.
Med en motivering, som gick i en riktning, hade man genomfört ett beslut, som
kunde tolkas i håda riktningarna, och herr finansministern utnyttjade omedelbart
detta för att åstadkomma en åtgärd i rakt motsatt riktning mot den avsedda.

Vad jag här vill påtala är det förhållandet, att sedan man i utskottet realiter
hade kommit till samförstånd örn att man skulle kunna enas örn en viss
linje, så får man ett klart bakslag från kanslihuset.

Det är den arlen av ingripanden, som jag måste sialia mig ytterst betänksam
emot. Det är här jag menar, att man får någonting av ministerstyrda
utskott, vilket jag anser vara ganska farligt. Det strider emot vad jag menar
med parlamentarism. Jag menar inte med parlamentarism som finansministern
antydde att man ovillkorligen skall jämka ihop klart motsatta åsikter, det vore
ju en fullständigt förvriden tolkning. Men örn jag verkligen med sakskäl kan
övertyga mina meningsmofståndare och kolleger örn att vi kunna jämka ihop

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
oss örn. en enig linje oell ett sådant resultat omöjliggöres genom ingripanden
från högre ort, så är detta dålig parlamentarism.

Ja, herr talman, vad jag har anfört kanske skulle kunna räcka, men eftersom
detta spörsmål enligt min mening är ganska viktigt och eftersom herr
Bärg har varit vänlig nog mot mig att mycket allvarligt ge sin ståndpunkt
tillkänna, skall jag verkligen tillåta mig att beröra ytterligare ett fall, som
är ganska intressant. Jag skall taga upp en annan erfarenhet, som jag tror
belyser vad det är som jag här syftar till. Jag hoppas, att bevillningsutskottets
ordförande skall kunna verifiera min uppgift.

När vi på sin tid behandlade krigskonjunkturskatten var man inom bevillningsutskottet
rätt bekymrad för denna skatt, ty man var medveten örn att
det var mycket svårt att draga gränslinjen mellan sådana inkomster, som
verkligen härrörde från kriget, och sådan inkomststegring, som framkommit
genom en naturlig utveckling. Det påpekades från näringslivets håll, att den
skatteskala, som föreslagits, med hänsyn till denna svårighet var betänkligt
hög. Vi menade att man inte, med hänsyn till svårigheten att rätt avgöra vad
som verkligen var krigskonjunkturbetonad vinst, borde lägga skatteskalan
fullt så högt, utan vi yrkade på en sänkning. Det visades en viss förståelse
från utskottets sida i denna elei, och jag tror, att utskottets ordförande skall
kunna erinra sig ett litet samtal, som vi hade och i vilket jag framhöll, att jag
trodde, att det vore oklokt örn man från utskottets sida gick alltför hårt fram.
Jag underströk att näringslivet klart och tydligt hade gått med på att en
krigskonjunkturskatt borde uttagas, men att man var mycket angelägen örn
att den skulle drabba så rättvist som möjligt och att det skulle kännas mycket
hårt örn den föreslagna skatteskalan antogs. Jag sade, att även en mindre
justering av skatteskalan skulle lia en god psykologisk verkan utan att medföra
alltför stor minskning av inkomsterna. En sådan justering skulle ge näringslivet
en känsla av att man från riksdagens sida verkligen sökte att på
allvar utmäta denna skatt så rättvist som möjligt.

Jag tror, att dessa synpunkter vunno en viss förståelse; i varje fall gjorde
de det hos utskottets högt ärade ordförande, som till slut, när jag föreslog
att han skulle framföra dem för sina kolleger, förklarade att jag enligt hans
mening borde gå till finansministern och för honom framlägga mina synpunkter.
Jag invände ju, att jag var övertygad om att detta inte skulle leda
till något resultat, men det slutade i alla fall med att jag på ordförandens direkta
uppmaning gick upp till finansministern och lade fram mina synpunkter.
Jag möttes då med ett bleklagt nej med den motiveringen, att de höga
skattesatserna vore nödvändiga av psykologiska skäl. Jag tillät mig då invända,
att örn finansministern för sin del förklarade, att han kunde gå med
på en lägre skatteskala, skulle man inte därmed på något sätt ha spolierat
de psykologiska verkningarna; det var själva skatten, som var avgörande, inte
själva skatteprocenten. Jag tillät mig framhålla, att örn det finns någon människa
i detta land, som har auktoritet i fråga örn att lägga på höga skatter,
så är det finansminister Wigforss. Jag tillät mig framhålla att om finansministern
skulle medge att han efter närmare övervägande funnit att han
kunde gå med på en något lägre skatteprocent, skulle ingen i detta land våga
påstå att herr Wigforss inte lägger tillräckligt tunga skatter på svenska folket.
Den faran föreföll mig vara den fullkomliga chimären. Herr finansministern
sade emellertid blankt nej, och detta vidarebefordrades naturligtvis och ledde
till att skatteskalan utan vidare antogs.

Jag kan inte undgå att i sådana förhållanden se ett utslag av att i vissa
fall en alltför hård hand lägges på utskottens arbete från kanslihusets sida,
och det är detta, som jag menar är en fara för arbetet. Det är således inte

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga ''penning-politiken m. m. (Forts.)
själva kommunikationen som jag vänder mig emot; jag har ju själv visat, att
jag anser att en sådan kan komma i fråga, då jag följde uppmaningen att tala
med finansministern. Och jag skulle alltjämt, örn jag hade något på hjärtat,
inte genera mig ett ögonblick för att lägga fram det för honom. Vad jag emellertid
är betänksam emot är att påverkningarna från regeringens sida bli så
starka att man, även örn man kan påverka sina kolleger, finner att man möts
av en vägg. Man säger helt enkelt sitt veto.

Det här i dag föreliggande fallet, som gäller bankoutskottets utlåtande,
ligger ju litet annorlunda till. Men jag vidhåller, att saken har en viss betydelse,
ty örn ett utskottsförslag sådant som detta blir i väsentliga punkter
modifierat ■— låt vara inte direkt omskrivet — måste detta väsentligen påverka
utskottets ställningstagande. Det är naturligtvis alltid mycket svårare
att sedan återinföra sådana synpunkter, som funnits där från början, därför
att de framförts tidigare under diskussionen, men som sedan strukits.

En sak till vill jag säga gentemot bankoutskottets ordförande. Han sade
att de ändringar, som vidtagits, voro av rent formell art. Det voro de emellertid
inte, ty just synpunkten rörande möjligheten av en räntestegring var
uttalad i det första utkastet men hade försvunnit i det senare. Det anser jag
nog vara en saklig förändring av utlåtandet.

Herr talman, därmed tror jag, att jag har berört de viktigaste punkterna,
som lia anförts mot mig.

Herr Uhlén erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Med anledning av att herr Nordenson tvivlade på de siffror, som jag begagnade,
vill jag upplysa om att siffrorna rörande nationalinkomstens stegring
finnas i finansministerns finansplan, och jag vill minnas också i högerns egen
motion i anledning av denna finansplan; i varje fall ha siffrorna accepterats
där.

Siffrorna rörande löneutvecklingen äro hämtade ur lönestatistisk årsbok,
alltså socialstyrelsens årsbok beträffande lönerna, och gälla de fyra huvudgrupper,
som där äro upptagna i kategorien arbetare, nämligen arbetare inom
industri, hantverk, handel och transportväsen.

Jag skulle slutligen vilja fråga herr Nordenson örn han inte medger, att
han gör sig skyldig till en både saklig och terminologisk överdrift, då han
säger att finansministern har »gått till storms» emot lönestoppet. Jag tror
knappast att det uttrycket kan anses motiverat.

Herr andre vice talmannen; Herr talman! Det, som sagts här i debatten,
föranleder mig bara till några korta repliker.

Herr Linderot sade, att det infe går att upprätthålla lönestoppet, när priserna
ideligen krypa uppåt. Nej, det är klart att det inte går, men just därför
har bankoutskottet tryckt på det intima sammanhang, som finns mellan prisutvecklingen
och löneutvecklingen. Det går inte att hålla den ena fronten men
inte den andra. Det måste råda en samstämmighet både när det gäller de mål,
som man uppställer, och de medel, som man använder, på det ena området lika
väl som på det andra.

Jag tror dock, att herr Linderot i någon mån har misstolkat förhållandena.
Det har ju genomförts en inte så liten lönestegring under den sista tiden,
och detta har skett med bibehållande i stort sett av det prisläge, som rådde
innan denna lönehöjning inträdde. Det kan ju sägas i någon mån vederlägga
den uppfattning, sorn jag också gjort mig till tolk för, nämligen att utvecklingen
måste löpa parallellt på de olika områdena. Men det förhåller sig naturligtvis
på det sättet — som jag tror finansministern i en tidigare debatt an Första

hammarens protokoll 1946. Nr 2%. 5

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 194(5 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
tydde — att det såväl inom de stora industriföretagen som bland jordbrukarna
har funnits betydande fonderade besparingar, som ha kunnat användas för
en viss löneförhöjning utan att priserna på produkterna behövt gå i höjden.
Men å andra sidan är det klart, att en sådan utveckling inte kan fortgå hur
länge som helst. Man kommer rätt snart till en punkt där det inte går längre,
och bankoutskottet har den uppfattningen, att vi nu äro framme vid den gräns
där vi kunna säga: Hitintills, men icke vidare.

Herr Linderot gav sin anslutning principiellt till utskottets ståndpunkt, då
han förklarade sig vara anhängare av penningvärdets stabilisering. All right.
Men då måste han också vara anhängare av de medel, som behövas för att
komma till detta resultat. Det heter ju i en gammal vers: »Att till Korintus
hinna är begäret ej nog». Man måste taga det steg, som erfordras för att
komma fram till Korintus. Och härvidlag kan det tydligen inte bli fråga om
några andra medel än dem, som bankoutskottet pekat på i sitt utlåtande. Om
herr Linderot är anhängare av målet, måste han vara anhängare också av
medlen.

Herr Linderot menade att utskottet har tappat bort jordbrukspriserna. Det
tror jag inte. Jag skall peka på vad som står på sidan 5 i utskottsutlåtandet.
Det står där: »Av lika stor vikt är det givetvis att under det kritiska övergångsskedet
inom näringslivets alla områden största möjliga återhållsamhet
iakttages i fråga örn prishöjningar, som i nuvarande läge skall rubba jämvikten
i det labila prissystemet.» När det talas örn alla områden, ingår naturligtvis
däri även jordbruket. Jag vill inte förneka, att i en tidigare version av
detta utlåtande stod jordbruket särskilt omnämnt; »icke minst jordbruket» stod
det på ett ställe. Det var herr Mattsson i andra kammaren, som lyckades peta
bort den formuleringen. Det var alltså inte genom herr finansministerns »osunda»
ingripande, som detta kom bort, utan det var i utskottet, som justeringen
skedde. Vi böjde oss för den uppfattningen, att det inte fanns någon anledning
att särskilt utpeka jordbruket. När man talar örn alla områden ingår naturligtvis
jordbruket däri.

Herr Nordenson menade, att utskottet hade bort klarare säga ut, att möjligheten
till en räntehöjning finnes. I sammanhang med allt ordande örn finansministerns
manipulationer i utskotten så, menade herr Nordenson, att en
sådan formulering kommit bort på grund av ingripande från finansministerns
sida. Jag vill erinra herr Nordenson örn att i det förslag till utlåtande, som
förelåg efter mina konferenser med finansministern, fanns en formulering intagen,
vari det sades, att situationen kan utveckla sig därhän att en räntehöjning
kan bli erforderlig. Om nu detta förslag till utlåtande var hallstämplat
av finansministern, var han ju inte motståndare till en sådan åtgärd. Det var
i utskottet, som vi till och med voterade örn den här saken, och jag voterade
— det vill jag faktiskt erinra om — på samma sida som herr Nordenson. Jag
anser emellertid, att utskottsutlåtandet alltjämt pekar även på den möjligheten.
Utskottet erinrar först örn att bankofullmäktige äro eniga örn att en räntestegring
i nuvarande läge icke bör ifrågakomma. Sedan står det: »Utskottet,
som delar denna fullmäktiges uppfattning, vill framhålla vikten av att riksbanken
genom sin med finansieringen av statsutgifterna samordnade kreditmarknadspolitik
fortsättningsvis söker upprätthålla balansen på kapital- och
penningmarknaderna.» Den som läser detta uttalande måste finna-, att utskottet
anvisar även räntehöjningen såsom ett av de medel, som äro nödvändiga
för att, därest en sådan situation uppstår, åstadkomma den balans örn vilken
det talas.

Nu finns det ju olika uppfattningar örn räntans betydelse inom det penningpolitiska
systemet. Under den klassiska nationalekonomiens tid var räntan

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
strängt taget det enda medel, som man ansåg att en penningvårdande institution
hade till sitt förfogande för att upprätthålla balansen på penningmarknaden.
Den ståndpunkten är ju numera övergiven. Utvecklingen har kanske gått
till motsatt överdrift, i det många nationalekonomer nu anse, att räntans större
eller mindre höjd är någonting för själva penningpolitiken oväsentligt. Den
uppfattningen har inte jag, och den har inte heller bankoutskottet. Men jag
vidhåller i alla fall att det påpekande, som herr Nordenson frågar efter, finns
i utlåtandet.

Jag frågade herr Nordenson, på vilka punkter han ansåg att finansministern
hade frångått de direktiv, som tidigare varit gällande och som han själv besvurit,
och herr Nordenson bekräftade den förmodan jag gav uttryck åt, att
det rörde sig örn lönerna. Han påpekade att de tidigare direktiven gingo ut på
att försörjningen i landet skulle förbättras genom att priserna sänktes, genom
att importen blev fri och fraktkostnaderna sjönko och att överhuvud taget en
allmän sänkning av varupriserna skulle möjliggöra en förbättring av försörjningsläget
för människorna i landet utan att man behövde höja lönerna.

Nu menade herr Nordenson, att finansministern har frångått denna uppfattning.
Han har »gett nya signaler», och därigenom har han ändrat på de gamla
direktiven. Jag tror att herr Nordenson förväxlar finansministern med världsutvecklingen.
Det är inte finansministern som bär ändrat sig, utan det är utvecklingen
som inte har behagat följa de linjer, som den svenska riksdagen
och även finansministern tidigare uppdragit. Det har inte blivit så, att fraktkostnaderna
minskat, att varorna strömmat in över landet och att vi som en
följd härav fått lägre priser. Tvärtom har knappheten på varor ökat, och läget
har överhuvud taget blivit ett helt annat än det vi räknade med, när vi uttalade,
att pris- och lönestoppet borde upprätthållas.

De är alltså inte herr Wigforss som bär gett nya signaler; han har böjt sig
för det nödvändiga. Det har också herr Nordenson gjort. Han har nämligen
som jag nyss sade varit med örn löneregleringar på den privata marknaden. Han
kan säga, att han har böjt sig för fackföreningarnas krav, men också herr Wigforss
har böjt sig för de ekonomiska nödvändigheterna. Jag kan därför inte se
annat än att finansministern och herr Nordenson då det gäller frångåendet av
de linjer, som tidigare uppdragits, sitta i precis samma båt. Skall man fördöma
finansministern, får man också fördöma herr Nordenson och det parti han
tillhör.

Herr Nordenson tycks ha haft betydligt sorgligare upplevelser i bevillningsutskottet
än i bankoutskottet. Jag vill inte blanda mig i den uppgörelse han här
haft med herr Bärg, men då han använde det uttrycket — tydligen också med
hänsyftning på förhållandena inom bankoutskottet — att »regeringen har utövat
tryck på utskotten», så måste jag personligen reagera ganska kraftigt. Jag
har för min del inte givit efter för något tryck. Jag bär resonerat med finansministern
beträffande formuleringarna i detta utlåtande och i de stycken, där
jag ansåg att han hade bättre formuleringar, böjt mig för hans uppfattning.
Men skulle finansministern lia utövat något tryck på mig eller velat förmå
mig att acceptera några ståndpunkter eller formuleringar, som jag ogillade,
skulle jag lia. sparkat tillbaka ganska duktigt, och jag tror att bankoutskottet
skulle ha sparkat tillsammans med mig och herr Nordenson. I verkligheten
voro finansministern och jag ense örn ståndpunkterna, och de formuleringar,
som voro bättre än dem vi själva hade hittat på, tyckte jag inte det fanns någon
anledning alf motsätta sig.

Jag vidhåller allt,jämt, att jag anser alf det många gånger kan vara nyttigt
att konferera truid en minister örn eif ärende, men eftersom herr Nordenson nu
framställer saken som örn detta vöre något system, som i allmänhet, tillämpades

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
när det gäller även bankoutskottets utlåtanden, måste jag säga att detta faktiskt
är första gången som jag har konfererat med finansministern på detta
sätt. Skulle det vara ett syndafall, så är det alltså ett tillfälligt sådant.

Men det finns ju färska exempel på att det ibland kan vara bra att stå i
kontakt med en finansminister. Hade statsutskottets ledamöter i förväg talat
med finansministern örn anslaget till kortvågssändaren i Hörby, skulle de
kanske besparat sig smäleken att få ett enhälligt statsutskottsutlåtande avslaget,
vilket som bekant i dag skedde i andra kammaren — hur det går i den
gemensamma voteringen vet man ju inte, men det är fara värt att resultatet
blir detsamma där.

Jag upprepar också vad som här förut är sagt örn att systemet, att utskottsledamöter
tala med statsråd och att statsråd tala med utskottsledamöter, inte
är någonting som de socialdemokratiska statsråden och de socialdemokratiska
riksdagsmännen hittat på. Det har tillämpats i alla tider här i landet, även när
det fanns högerministrar, och det är ju inte så länge sedan. Det är bara så att
herr Nordenson har upptäckt detta förhållande först sedan det artade sig till
att bli bara socialdemokratiska statsråd.

Till slut vill jag ännu en gång framhålla vad jag nyss sade örn att föreställningen,
att det är så syndigt att statsråden ha ett finger med i utskottens arbete,
bottnar i en annan parlamentarism än den vi nu ha. Det kommer kanske
att heta, att jag har uppgivit riksdagens självständighet och handlingsfrihet örn
jag säger, att det naturliga i den nuvarande parlamentarismen är, att regeringen
leder riks dagsarbete!. Det vidhåller jag. Och när så är förhållandet kan jag
inte anse det vara något så förfärligt stort syndafall, örn en minister får se
ett utskottsutlåtande, innan det går i tryck eller innan det justeras av utskottet
självt, och t. o. m. har möjlighet att göra erinringar mot det. Jag anser det
tvärtom vara ett naturligt utflöde av den nu moderna parlamentarismen.

Herr Lindblom: Herr talman! Sedan jag begärde ordet ha mångå talare
yttrat sig, och jag kan därför fatta mig kort. Jag vill emellertid anföra ett
pär synpunkter på detta utlåtande, som kanske kunna ha något värde.

Utlåtandet vill vara ett uttryck för det allvarliga läge, som vi nu ha kommit
in uti. Hur man sedan har nått fram till den eller den formuleringen anser jag
inte vara så oerhört viktigt. Huvudsaken är ju, att vad man säger är ett allmänt
uttryck för den uppfattning man har. Jag vill hänvisa till förra årets
uttalande av bankoutskottet i samma fråga; jag har nyss läst igenom det och
kan konstatera, att de farhågor, som utskottet förra året uttalade inför utvecklingen,
också ha besannats. Det finns därför särskild anledning att i år
något starkare än i fjol understryka lägets allvar.

En av de punkter, som diskussionen här har rört sig örn, gäller löntagarnas
ställning. Jag vill för min del säga, att jag inte i utskottets uttalande inlägger
den meningen, att lönejusteringar inte under några förhållanden kunna ifrågakomma.
Det är ju orimligt, att en viss grupp människor under en lång följd
av år skall vara i hög grad underkompenserad, därför att man vill bibehålla
en bestämd prispolitik. Jag anser för min del att den underkompensation, som
hitintills har förekommit, måste utjämnas, även örn man naturligtvis bör beakta
just vad utskottet säger örn att det närvarande läget är sådant, att bristande
varutillgång omöjliggör en reell standardhöjning.

Som bekant pågå för närvarande underhandlingar i lönefrågan för en stor
grupp av löntagare, som under en lång följd av år haft svårigheter, och jag
anser att det skulle vara synnerligen orättvist att utifrån vad som säges i detta
utlåtande resonera på det sättet, att man ingenting skall göra när det gäller
denna grupp. Vad man särskilt bör beakta är enligt min mening närmast det

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Xr 22.

Atif), den statlif/a penningpolitiken m. m. (Forts.)
förhållandet, att bristen på arbetskraft i många fall utnyttjas på det sältet,
att man bjuder över varandra utan hänsynstagande till kostnaderna och därigenom
saxar upp lönerna undan för undan, så att man inte vet var man
slutligen kommer att hamna. Det är denna lönepolitik man särskilt hör vända
sig emot.

Sedan skulle jag vilja understryka behovet av att en viss återhållsamhet iakttages
i fråga om allmänna byggnadsföretag och investeringsverksamheten i
stort, såsom också framhålles av utskottet. Det råder som bekant ganska stor
brist på både materiel och arbetskraft, och kraven från olika offentliga institutioner
ökas mer och mer. Örn man faller undan för dessa krav, komma svårigheterna
givetvis att ytterligare ökas. Särskilt med hänsyn till läget på bostadsmarknaden
är det uppenbart, att man måste söka hålla nybyggnadsverksamheten
för offentliga institutioner inom så snäva gränser som möjligt. Nästa
vecka kommer på kamrarnas bord ett utskottsutlåtande med förslag örn att
man för att genomföra den nya processreformen skall igångsätta en råd mycket
omfattande byggnadsföretag för underrätterna och hovrätterna. Jag tar detta
bara som ett exempel på hur man från skilda håll utan hänsynstagande till
det allmänna läget ökar sina krav, så att det uppstår svårigheter i det gemensamma.
Det exempel jag nämnde visar — vi ha ju ännu inte haft tillfälle taga
ställning i den frågan -—- hur man genom åtgärder på olika håll ytterligare
försvårar läget.

Vad beträffar räntepolitiken, som här har varit föremål för en rätt stor diskussion,
ber jag att få hänvisa till vad utskottet sade förra året. Med anledning
av den räntesänkning, som då hade ägt rum i februari månad, uttalades
att man hade att se denna fråga på något längre sikt för att kunna bedöma
verkningarna av den vidtagna åtgärden. Sikten är visserligen ännu inte så
lång, men jag tror inte att någon skulle vilja stiga upp och säga, att vi ha
kommit i ett svårare läge på grund av denna räntesänkning. Jag tror att man
inte heller nu har anledning att intaga annan ståndpunkt till denna fråga än
utskottet gjort i sitt utlåtande. Utskottets uttalande örn räntepolitiken är av
mycket stor betydelse. Säkerligen är det tusenden och åter tusenden av människor,
som önska se riksdagens ståndpunkt i just dessa frågor, och det uttalande
bankoutskottet har gjort måste därför enligt min mening tillmätas ett
utomordentligt värde.

Det är också högst önskvärt att de synpunkter med hänsyn till det ovissa
läget och framtidsutsikterna, som utskottet givit uttryck åt i slutet av utlåtandet,
i största möjliga utsträckning kunna komma att lända till efterrättelse.

Vad beträffar diskussionen om vissa detaljer i utlåtandet liksom örn hur
detsamma tillkommit anser jag den för min del vara av mindre vikt. Det väsentliga
är den allvarsstämning inför läget, som blir totalintrycket av detta
utlåtande och sorn det verksamt bör kunna bidraga att inprägla.

Herr Harg, Johan: Herr talman! Jag skall endast säga några få ord.

Jag måste vidgå, att jag inte tyckte att herr Nordensons exempel på förtryck
från departementets sida innehöllo så särdeles mycket. Hur förhållandena voro,
när statsskattefrågan 1928 behandlades, kan jag nu inte erinra mig. Det är ju så
mycket som förekommer inom ett utskott under årens lopp, och särskilt som
det nu är många år sedan denna fråga behandlades, är det orimligt att begära
att jag skall kunna komma ihåg detaljerna.

Vad däremot beträffar frågan örn krigskonjunkturskatton, erinrar jag mig
verkligen att jag efter eif samtal med herr Nordenson — det var viii i korridoren
här ute, örn jag minns rätt — sade honom, att han själv kunde gå ned

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
och övertyga finansministern om att det han sade var riktigt, därför att jag
inte orkade göra det. Någonting i den vägen var det som förekom. Och att det
finns envetna statsråd är ju känt.

Däremot känner jag inte riktigt igen det, som jag tyckte att herr Nordenson
ville ge uttryck åt, nämligen att jag skulle ha anslutit mig till hans synpunkter
och sedan ändrat uppfattning. Vill herr Nordenson påstå det, så får
jag val tro det, men nog tycker jag att det är mig litet olikt, eftersom jag
brukar anses vara en smula försiktig — det står herr Velander för övrigt nu
bredvid mig och vitsordar med en bifallsnickning. Därför får jag allt lov att
ha saken närmare klarlagd för mig, innan jag känner mig övertygad örn att
jag hade gett min anslutning till en linje, som jag sedan frångick.

Att jag hänvisade herr Nordenson till finansministern är ju ingen märkvärdighet.
Vid samtal som förekommit i olika angelägenheter har jag ett
otal gånger uppmanat personer, som haft några önskemål, att själva tala med
vederbörande statsråd. Det har också åtskilliga gånger inträffat, att jag efter
en överläggning med något av statsråden haft ett samtal med en och annan
högerman, som genom sin uppläggning av saken har övertygat mig örn att han
haft starkare skäl för sin ståndpunkt än statsrådet för sin. Jag har då försökt
övertyga vederbörande statsråd härom, och ibland har det lyckats. Ingen av
oss är så vis, att han kan allting. Och den som inbillar sig att han är så vis skall
man minst lita på! Ingen är så vis, att han inte bör kunna ta intryck av en
klok bevisföring och på grund därav förmå sig att ändra uppfattning. Jag
tillåter mig dock att uttala •—• förlåt mig herr Nordenson — en smula tvivel
på att jag hade gett mitt stöd åt herr Nordensons linje och sedan ändrat uppfattning.
Det är någonting som jag inte känner igen. Men det må vara hur det
vill med den saken.

Det talas örn att förhållandet nu är speciellt, eftersom vi ha ett majoritetsparti.
Jag kan berätta, att det för åtskilliga år sedan fanns en finansminister
tillhörande högerpartiet, som hade en ful vana, eller örn ni hellre vilja kalla
det en god vana, att innan han framlade något förslag särskilt i skattefrågor
be mig att komma ned, så att han fick rådgöra med mig och höra, huruvida
jag trodde, att utskottet skulle vara villigt att gå på den eller den eller den
linjen. Jag gav honom råd så gott jag kunde. Jag avrådde honom åtskilliga
gånger från att framlägga förslag, som enligt min mening inte skulle ha
godtagits, och han lydde även ibland. Jag tror, att det kanske inte skedde
någon så stor skada genom detta.

Min mening är att det alltjämt kommer att fortsätta efter ungefär samma
linjer. Oavsett vilken regering som sitter — örn det är en högerregering eller
en socialdemokratisk regering — kommer det att ske underhandsuppgörelser.
Detta betyder inte att jag vill säga, att det är en god ordning att ett statsråd
genom hot eller med andra liknande medel söker påverka ett utskott. För
min del har jag icke varit utsatt för någonting sådant. Den erfarenheten har
jag inte någon gång behövt göra, men väl har det hänt att ett statsråd och
jag såsom ledamot av utskottet haft olika meningar. Jag har ibland bidragit
till att utskottet gått på en linje, som ogillats t. ex. av finansministern, och
jag har då kunnat få hålla till godo med att vara bland dem, som rönt bakslag,
och det har jag fått tåla. Det är inte så sällan sådant inträffar. Men att
söka förebygga ett lämpligt samarbete mellan utskottens ledningar och vederbörande
departementschefer är en oklok åtgärd. Det skall vara öppenhet och
klara linjer i handlandet. Och att principen som sådan är oriktig och inte
överensstämmer med ett parlamentariskt styrelsesätt eller ett tillbörligt levnadssätt
på det politiska livets område, vill jag bestrida.

Onsdagen den 5 juni 194G fm.

Nr 22.

Ang. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall be att med några ord få uppehålla
mig vid vad herr Bärg sade.

Jag vill inte göra gällande, att herr Bärg hade deklarerat en ståndpunkt och
sedan frångick den. Det tror jag inte att han gör. Men vad jag vill göra gällande
är, att han hade rönt ett synnerligen starkt intryck av den argumentering
jag framförde. Jag får kanske påminna örn att samtalet fördes i bevillningsutskottets
ordföranderum och att det var herr Bärg själv som under
mina protester ringde upp finansministern och bad, att jag skulle få komma
ned för att framlägga mina synpunkter. Herr Bärg var så vitt jag förstår
ganska starkt influerad av det förslag jag hade framfört. Att sedan herr Bärg
kanske fann, att saken inte hade den vikt och betydelse, att han ville gå in
för min linje, när finansministern inte accepterade den, är någonting som naturligtvis
stod honom fritt. Det vill jag alltså inte klandra honom för. Men
jag skulle våga den hypotesen att, örn någon annan den gången hade varit finansminister,
skulle det ha varit betydligt lättare att få igenom en ändring
på den punkten.

Detta exempel är just ett bevis på att herr Bärg alltid har varit mycket
öppen för andras argumentering, och det vill jag än en gång vitsorda. Men
hans veneration för finansministern har kanske ändå varit så stor, att den
för honom vägt mera än även sådana argumenteringar, som annars möjligen
skulle ha varit utslagsgivande för honom.

Jag vill inte uppehålla tiden mycket längre, men herr Åkerberg sade här
i fråga örn lönepolitiken, att jag skulle vara i samma situation som herr Wigforss
och att vi båda hade varit tvungna att ta hänsyn till världsutvecklingen.
Jag måste vidhålla, att här verkligen föreligger en frontförändring hos herr
Wigforss, som ingalunda var nödvändiggjord av yttre betingelser. Jag erinrar
om den fråga, som herr Strand i remissdebatten år 1945 riktade till finansministern:
om en ökad marginal beträffande en viss vara uppkommer, bör då
priset på varan sänkas eller bör man låta denna ökade marginal komma de i
produktionen anställda till del i form av en lönehöjning? Finansministern svarade
härpå direkt, att han ansåg att det borde vara en löneförhöjning. Jag kan
med bästa vilja inte komma ifrån att detta är en ståndpunkt, som direkt avviker
från det tidigare programmet, och jag kan inte finna annat än att den
i det läget var mycket allvarlig, därför att denna ståndpunkt måste innebära
ett incitament för arbetarna att gå på med sina lönekrav. När vi nu, som så
ofta har framhävts, ha en solidarisk lönepolitik här i landet, betyder detta en
löneframstöt utefter hela fronten.

Herr Uhlén ogillade bestämt, att jag på tal örn denna frontförändring hos
finansministern sade, att han »gick till storms» mot lönestoppet. Det är ett
mycket kraftigt ord, det erkänner jag. Men när saken är så klart uttalad, när
frågan preciserats såsom skedde och finansministern gav ett såvitt jag förstår
uttryckligt svar i en viss riktning, och då ju finansministern intar en
utomordentligt central ställning i finanspolitiken — ja, då blir det i realiteten
en signal till anstormning. Sedan kan man diskutera vilka ord man vill använda,
men i realiteten iir det en ytterligt allvarlig sak som här ägt rum.

Slutligen vill jag säga herr Uhlén, att örn jag uttalat några tvivel så gäller
det ingalunda riktigheten av de siffror, som han uppger. Men jag är tveksam
örn man direkt kan tolka dem så som han gjorde och örn det inte därvidlag
möjligen behövs vissa korrektioner.

Herr .andre vice talmannen: Herr talman! Jag vidhåller som min uppfattning,
att herr Nordenson tillskriver finansministern ett inflytande, sorn denne
inte har haft, och att han vid bedömandet av den roll finansministern har spe -

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Ang. skogsvårdsslyrelsernas
organisation
m. rn.

Äng. den statliga penningpolitiken m. m. (Forts.)
lat Hilder de sista åren av löneutvecklingen samt vid betraktelser rörande hela
penningpolitiken förväxlar orsak och verkan. Under kriget hade givetvis de
flesta av oss den uppfattningen, att utvecklingen efter kriget skulle gå i den
riktningen, att ett återställande av den gamla reallönen och det gamla penningvärdet
huvudsakligen skulle kunna ske på det sättet, att priserna sänktes
och därigenom människornas levnadsstandard inom ramen av bibehållna löner
skulle kunna förbättras. Att inte det programmet förverkligades kan ju inte
vara finansministerns fel, eftersom han har gjort vad han har kunnat för att
förverkliga det. Det är krafter, över vilka han inte har kunnat råda, som ha
åstadkommit att läget i dag är ett helt annat än vad vi ännu för ett år sedan
föreställde oss att det skulle kunna bli. Jag minns inte ordalagen i herr Strands
fråga, och jag minns inte heller på vilket sätt finansministern besvarade den,
men enligt mitt förmenande skall man, örn man plockar fram protokollet, finna
att den uppfattning som herr Nordenson har, d. v. s. att finansministern där
gav nya signaler för penningpolitiken, är djupt felaktig.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 52, angående
fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till utarbetande av ett person- och
sakregister till riksdagens protokoll med bihang för åren 1941—1950, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 12, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

kades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner dels med förslag till förordning om ändring i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m. dels ock
angående anslag till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för
visst biträde vid virkesavverkning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 126, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

A. antaga vid propositionen fogade förslag till förordning örn ändring i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser och till
förordning örn skogsvårdsavgift;

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

B. godkänna de grander för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och personalförhållanden
samt verksamhetens finansiering m. m., som departementschefen
i propositionen förordat;

C. för skogsstyrelsen fastställa ändrad personalförteckning och godkänna
ändrad avlöningsstat;

D. för budgetåret 1946/47 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 215 700 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 51 000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ett
reservationsanslag av 6 150 000 kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag ett reservationsanslag
av 175 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i en till riksdagen avlåten proposition, nr 246,
likaledes under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokolletöver jordhruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att till Skogsvård m. m.:
Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesawerkning m. m.
å riksstaten för budgetåret 1946/47 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal i ämnet
väckta motioner.

I motionen I: 285 av herrar Wagnsson och Aman, likalydande med 11:445
av herr Ryling m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, utom
annat, att förste distriktsskogsmästare, distriktsskogsmästare och biträdande distriktsskogsmästare
för placering i löneklass skulle äga tillgodoräkna sig den
tid före den 1 juli 1946, som de innehaft motsvarande befattning hos skogsv
år dssty reise.

I det av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning örn ändring i
förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser var 2 §
så lydande: . ....

Hos skogsvårdsstyrelse skola vara anställda befattningshavare i enlighet
med för styrelsen gällande, av Kungl. Maj:t fastställd personalförteckning.
Dessa befattningshavares anställnings- och avlöningsvillkor skola av styrelsen
bestämmas enligt av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsreglemente.

Skogsvårdsstyrelse må därjämte anställa övrig för dess verksamhet erforderlig
personal. Vid bestämmande av anställnings- och avlöningsvillkor för
denna personal skall styrelsen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
må av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen
meddelas.

över skogsvårdsstyrelses beslut örn tillsättande eller entledigande av personal
hos styrelsen samt örn tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter må
klagan föras hos Kungl. Majit inom trettio dagar efter den dag, då beslutet
tillkännagivits genom anslag i styrelsens lokal.

Beslut om tillsättande av länsjägmästare skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

4 § sista stycket i samma förordningsförslag hade följande avfattning:

Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen att ställa sig till
efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl. Maj :t
eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser.

Kungl. Majlis förslag till förordning örn skogsvårdsavgift innehöll följande
övergångsbestämmelser:

Denna förordning träder i kraft såvitt angår 4 § den 1 juli 1946 och i övriga
delar den 1 juli 1947.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 £m.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

1 § andra stycket och 4 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om
skogsvårdsavgift skola upphöra att gälla den 1 juli 1946. I övriga delar skall
sistnämnda förordning upphöra att gälla den 1 juli 1947. I fråga örn skogsvårdsavgift,
som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis
för år 1946 eller tidigare år, skola dock bestämmelserna i 1 § första stycket
och § 2 i den sålunda upphävda förordningen fortfarande äga tillämpning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) antaga förenämnda förslag till förordning örn ändring i förordningen den
30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser och till förordning örn
skogsvårdsavgift;

2) godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och personalförhållanden
samt verksamhetens finansiering m. m., som utskottet i det
föregående förordat;

3) för skogsstyrelsen fastställa under punkten införd personalförteckning;

4) godkänna under punkten införd avlöningsstat för skogsstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

5) för budgetåret 1946/47 å riksstaten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 215 700 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 51000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ett
reservationsanslag av 6 200 000 kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 400 000 kronor;

e) till Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag ett reservationsanslag
av 175 000 kronor;

B. att motionerna 1:285 och 11:445, 1:286 och 11:442, 1:287, 1:288 och
II: 450, I: 289 och II: 453, I: 290 och II: 449, I: 291 och II: 452, I: 292,
I: 293 och II: 444, I: 294, I: 295 och II: 448, II: 446 samt II: 451, i den mån
de ej kunde anses besvarade med vad utskottet förut anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets motivering omfattade 13 särskilda avdelningar med följande rubriker,
nämligen

I. Inledning.

II. Huvuddragen av skogsvårdsstyrelseutredningens förslag.

III. Skogsvårdsstyrelsernas ställning och sammansättning m. m.

IV. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter.

V. Förslag till normalprogram för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
(»skogsprogrammet»).

VI. Skogsvårdsstyrelsernas personalbehov.

VII. Personalens anställnings- och avlöningsvillkor.

VIII. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

IX. Skogsvårdsstyrelsernas medelsförvaltning. Kontroll och tillsyn.

X. Overgångsanordningar och anslagsberäkningar för skogsvårdsstyrelsernas
del m. m.

XI. Skogsstyrelsen.

XII. Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning
m. m.

XIII. Statens skogsodlingsanslag.

Reservationer hade avgivits

under avdelning III av herrar Bondeson och Stattin, vilka i anslutning till

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. skogsvård.sstgreinerna.s organisation m. m. (Forts.)
motionerna I: 291 och II: 452 samt I: 295 och II: 448 ansett, att sista stycket
av 4 § i förslaget angående ändring av skogsvårdsstyrelseförordningeu bort
utgå;

under avdelning VII av herr Bondeson, vilken i anslutning till motionerna
I: 291 och II: 452 ansett

dels att besvärsrätten enligt tredje stycket av 2 § i förslaget angående ändring
av skogsvårdsstyrelseförordningen bort utformas till att gälla allenast
ordinarie befattningar,

dels ock att länsjägmästarna bort erhålla löneställning, motsvarande lönegraderna
A 28, A 29 och A 30 i stället för respektive A 27, A 29 och A 30:

under avdelning VIII av herrar Tjällgren, Gabrielsson, Bondeson, Pettersson
i Rosta och Stattin, vilka i anslutning till motionerna I: 290 och II: 449, I: 294,
I: 295 och II: 448 på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte besluta att
avslå Kungl. Maj:ts förslag till ny förordning örn skogsvårdsavgift utom i
vad gällde upphävande av gällande förordning i ämnet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Tjällgren: Herr talman! I avseende å föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 61 hemställer jag, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkterna A 1 och A 2 på följande sätt:

Under punkten A 1 föredragas först de däri tillstyrkta förordningsförslagen
vart för sig, paragrafvis med övergångsbestämmelser, ingress och rubrik sist.
Härvid iakttages, att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än
sådant av någon kammarens ledamot begäres. Sedan båda förordningsförslagen
blivit genomgångna, föredrages utskottets hemställan i punkten A 1.

Punkten A 2 företages till avgörande på det sätt, att först föredragas utskottets
under avdelningarna III—X i utlåtandet gjorda uttalanden, under avdelningen
X dock med undantag av vad som rör anslagsberäkningarna och
förordningsförslagen. Sedan ifrågavarande uttalanden blivit genomgångna, vid
vilken genomgång texten ej må behöva uppläsas, föredrages utskottets hemställan
under punkten A 2.

Vid behandlingen av den del av utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
må denna omfatta utlåtandet i dess helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning om ändring i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

2 §.

Herr Sundberg: Herr talman! Under fyra decennier ha skogsvårdsst.yrelser
verkat i vårt land med uppgift att hindra skogsskövling och höja skogsavkastningen
å enskilda skogar. Att en viss misstro från ^skogsägarnas sida gjorde
sig gällande, när skogsvårdsstyrelseinstitutionen år 1903 inrättades, var
ganska naturligt. De voro oroliga för att denna halvstatliga organisation skulle
komma att ingripa hämmande och besvärande i fråga örn skogshushållningens
praktiska handhavande. Utformningen av skogsvårdslagen i dess första edition
i förening med de moderata reglerna för skogsvårdsstyrelseverksamhetens bedrivande
gjorde emellertid, att skogsägarna lojalt accepterade den nya lagen
och ganska snart efter dess ikraftträdande gingo in för ett positivt och förtroendefullt
samarbete med skogsvårdsstyrelsema. De ha heller icke blivit besvikna
på dessa. Tack vare den självständiga ställning, som lagen inrymde åt

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Äng. skogs värdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
skogsvårdsstyrelsema, kunde dessa, fria från byråkratiska former, fullgöra
sin, delikata oell svåra uppgift på ett sätt, som redan från början ingav allmänt
förtroende. Till denna förstående inställning från allmänhetens sida bidrog
icke minst den ^omständigheten, att landsting och hushållningssällskap fingo
rätt att utse två av skogsvårdsstyrelsens tre ledamöter. Dessa representanter
betraktades redan från början som bygdens egna förtroendemän inom skogsvårdsstyrelsen,
och man såg hos deni en garanti för att statens tunga hand
ej skulle komma att vila över den nya institutionen] och den enskilda skogsverksamheten,
utan att tillbörlig hänsyn skulle tagas till bygdens särpräglade
förhållanden. Med tillfredsställelse kan konstateras, att Kungl. Majit i den nu
föreliggande propositionen liksom jordbruksutskottet i sitt utlåtande accepterat
den tankegång, som ursprungligen inspirerade lagstiftarna i fråga örn
skogsvårdsstyrelsernas sammansättning. D''e helstatliga intentionerna lia således
åtminstone på denna punkt ej gjort sig gällande i det föreliggande förslaget.

Med så mycket större beklagande måste jag konstatera, att i ett annat viktigt
avseende de ursprungliga intentionerna för skogsvårdsstyrelseverksamheten
icke fullföljts, utan snarare förbytts i sin motsats. Jag syftar på den självständiga
och fria ställning, som tidigare inrymts åt skogsvårdsstyrelsema vid
deras utövande av sin verksamhet. Det skall visserligen utan omsvep erkännas,
att utvecklingen på det skogliga området blivit sådan, att det icke går eller
icke är lämpligt att under nuvarande förhållanden i alla avseenden bibehålla
självständighetsprincipen, på sätt tidigare varit fallet. Skogsvårdsstyrelsema
äro själva medvetna härom, och det är de själva som tagit initiativet till en
utredning av skogsvårdsstyrelseverksamheten, varvid de påpekat de flesta av
de brister, som föranlett det nu framlagda ändringsförslaget och som redovisas
i 1944 års skogsvårdsstyrelseutrednings betänkande liksom i propositionen
och i utskottets utlåtande. Det synes mig angeläget att detta påpekas, ty
det° framgår inte vare sig av den kungliga propositionen eller av utskottets
utlåtande.

De skäl, som föranledde skogsvårdsstyrelsema att begära en revision av
skogsvårdsstyrelseförfattningama, voro i huvudsak följande:

. Hittills tillämpade principer för skogsvårdsstyrelseverksamhetens finansiering
ha i mångå fall lett till att län i stort behov av uppbyggande åtgärder i
skogligt hänseende ha fått stå tillbaka för län, som icke haft detta behov i
samma grad. Orsaken härtill har varit, att de förra länen på grund av tidigare,
alltför starka skogsavverkningar inte haft möjlighet att inom den u.ya
skogsvårdslagens ram verkställa större uttag ur skogarna, med påföljd att deras
skogsvardsavgifter och därmed också deras inkomster blivit små, eftersom
just skogsvardsavgiftsmedel till stor del finansierat skogsvårdsstyrelseverksamheten.
Andra län med rikare skogstillgång oell större skogsavverkning ha däremot
lättare kunnat finansiera sin verksamhet och även effektivisera densamma.
En ändring av dessa förhållanden är uppenbarligen av nöden, på det
att alla län, som därav ha behov, skola kunna verkställa en upprustning av
sina skogar och skogsmarker till ett tillstånd, som motsvarar en god skogsvårds
fordringar. På grund härav och på grund av att det beror på sammansättningen
av skogsägarkategorierna i respektive län — där stora, välskötta bolags-
och domänskogar finnas, inflyter det rikligt med skogsvårdsavgifter utan
att skogsvårdsstyrelsen har några egentliga utgifter för tillsynen av dessa
skogar, och det beror alltså inte närmast på en mer eller mindre väl genomförd
organisation, att vissa skogsvårdsstyrelser ha en god, andra en svag ekonomi
— är det inte ur allmän synpunkt lämpligt och försvarligt att som hit -

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
tills låta skogsvårdsavgiftema i allt väsentligt återbördas till de egna länen
på sätt föreslås i motionen nr 446 i andra kammaren.

Ett annat skäl för den av skogsvårdsstyrelserna påyrkade omorganisationen
är den ojämnhet, som råder de olika skogsvårdsstyrelserna emellan när det
gäller antalet anställda tjänstemän och deras avlöningsförhållanden. Skogsstyrelsen
var inne på tankegången att låta organisationen; förbli orubbad för
att jämka från år till år, från fall till fall, men Kungl. Maj :t biföll skogsvårdsstyrelsernas
framställning om en utredning, byggd på ett objektivt
och enhetligt bedömande av personalbehovet. — Även i fråga örn undervisnings-
och upplysningsverksamheten, beträffande tjänstemännens pensionsförhållanden,
styrelsernas medelsförvaltning, revision etc. förelågo brister eller
saknades enhetliga direktiv.

De önskemål och krav, som sålunda framförts från skogsvårdsstyrelsehåll,
lia i stort sett blivit beaktade i det betänkande, som avgivits av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning.
I den kungliga proposition, som föreligger vid årets
riksdag, och det utskottsbetänkande, som med anledning därav nu ligger på
kammarens bord, ha emellertid skogsvårdsstyrelserna blivit bönhörda på ett
sätt som ej var väntat. I propositionen respektive utskottsbetänkandet har man
visserligen tillmötesgått många av önskemålen från skogsvårdsstyrelsehåll,
men man har därutöver slagit in på linjer, som i själva verket innebära en
attack mot en av hörnstenarna i den nuvarande institutionen, nämligen den relativt
stora självbestämmanderätt som hittills inrymts åt densamma. Man; är
på skogsvårdsstyrelsehåll och inom vida kretsar bland skogsägarna förvånad
och förstämd över detta. När en allmänt utbredd mening i landet råder därom,
att en av de mest bidragande orsakerna till det lyckliga resultat, som skogsvårdsstyrelserna
Ira kunnat inregistrera under sin 40-åriga verksamhet, just
varit den frihet, som de besuttit i sin förvaltning, frågar nian sig; Är det nödvändigt
med det hot mot skogsvårdsstyrelseverksamhetens bedrivande i hävdvunna
former, som inrymmes i den föreslagna skogsvårdsstyrelseförordningens
fjärde paragraf, enligt vilken skogsstyrelsen vid sidan av de lagar och författningar,
som riksdagen beslutat, utan vidare skall äga rätt utfärda särskilda
bestämmelser, som det åligger skogsvårdsstyrelserna att följa? Fara finnes för
att en snara härmed kan komma att läggas om skogsvårdsstyrelsernas hals, en
snara som när som helst och utan riksdagens hörande kan dragas at uär man
tycker det passar.

Departementschefen har själv sagt många vackra ord om skogsvårdsstyrelserna
och deras under fria former bedrivna verksamhet. Ur propositionen citerar
jag sålunda följande: »Skogsvårdsstyrelserna ha under sin 40-åriga tillvaro
i hög grad tillvunnit sig skogsägarnas förtroende och måste anses i stort
sett ha fyllt sina ofta svåra och grannlaga uppgifter på ett tillfredsställande
sätt.» På ett annat ställe säger departementschefen: »Denna uppgift» •— nämligen
att övervaka skogsvårdslagarnas efterlevnad — »har emellertid mer och
mer kommit att skjutas i bakgrunden, och skogsvårdsstyrelsernas förnämsta arbete
har blivit att bidraga till skogsvårdens befrämjande och vara bärare
av det allmännas intresse att skogsvårds- och avverkningspolitiken i landet
föres efter kloka och framsynta linjer.» Dessa lovordande omdömen ha utlöst
tillfredsställelse oell tacksamhet inom landets skogsvårdsstyrelsekretsar, men
man frågar sig oell förvånar sig över hur departementschefen från dessa utgångspunkter
kunnat komma till den slutsats, som följer omedelbart efter uttalandena
i fråga och som utformats i en sats av följande lydelse: »Detta
torde nödvändiggöra en förstärkning av det allmännas inflytande i skogsvårdsstyrelscrnas
verksamhet.» Hade det inte, frågar man sig, varit mera logiskt
att resonera ungefär på följande sätt: »Då skogsvårdsstyrelserna inte blott

iS’r 22.

Onsdagen den 5 juni 1940 fm.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
visat sig kapabla att på ett ur skogsvårds- och allmän synpunkt tillfredsställande
sätt fullgöra de uppgifter av huvudsakligen fiskalisk karaktär, som
statsmakterna från början anförtrodde dem, utan därutöver i man av skogsforskningens
och skogshushållningens utveckling i vårt land av eget initiativ
gått in för ett allt mera positivt uppbyggande skogsvårdsarbete, som resulterat
i att i dag som är denna gren av skogsvårdsstyrelseverksamheten är den
dominerande, så finnes ingen anledning för staten, som har fullt upp på så
mångå andra håll, att lägga sig i den interna skogsvårdsstyrelseverksamheten
i annan mån än som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till genomförandet
av en viss önskvärd enhetlighet i fråga om för hela landet gemensamma
och likartade uppgifter.» Detta hade varit en rättvis och chevaleresk
gest av vår jordbruksminister, en gest som högt skulle ha skattats av skogsfolket
i vårt land. Säkert skulle det allmänna icke ha blivit lidande därpå,
utan tvärtom skulle ett sådant förtroende ha skapat en arbetsglädje och ansvarskänsla
bland _d_e arbetande krafterna ute på fältet, som skulle ha stimulerat
dem till ett örn möjligt ännu mera intresserat och intensifierat skogsvårdsarbete.
Jag vågar vädja till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att taga
sin ståndpunkt till denna fråga i förnyat övervägande, och jag vädjar till kammarens
ärade ledamöter att godkänna det förslag på denna punkt, som framställes
i motionen nr 291 i denna kammare och som går ut på att fjärde paragrafen,
sista stycket i skogsvårdsstyrelseförordningen i stället för dea i propositionen
föreslagna lydelsen må bibehålla sin nuvarande lydelse.

I nära samband med skogsvårdsstyrelsernas självbestämmanderätt står även
en annan fråga, som enligt min mening utformats på ett lyckligt sätt i utredningens
betänkande men däremot icke i propositionen och utskottsbetänkande!.
Jag syftar på den rätt till viss avsättning av medelsreserver, som utredningen
ansett böra tillkomma skogsvårdsstyrelserna. Samma ändamål, som avsetts
med dessa medelsreserver, skola enligt propositionen och utskottsbetänkande!
tillgodoses dels genom att i skogsvårdsstyrelsernas stater en särskild post upptages
för oförutsedda utgifter, dels därigenom, att det skall vara skogsvårdsstyrelserna
»obetaget att inom ramen för fastställda stater vidtaga de medelsdis.
positioner, vilka kunna betingas av ändrade förhållanden eller andra anledningar».
. Detta låter ju bra, men den tänkta anordningen skall enligt propositionen
icke vara gällande utan vidare, utan däri varslas örn närmare föreskrifter.
Då dessa kunna bli nog så restriktiva och då man kan befara att
posten, »oförutsedda utgifter» ej kommer att motsvara vad som avsetts med
medelsreserven, är man inom skogsvårdsstyrelsekretsar orolig över den vändning
sakerna sålunda tagit. Man är rädd för att denna utveckling kan komma
att innebära en centralisering och byrakratisering av skogsvårdsstyrelseverksamheten
och därmed verka direkt hämmande på det produktiva, uppbyggande
skogsvårdsarbetet.

. Ja» viH därför rekommendera kammaren att gå in för den linje som föreslås
i motionen nr 291 i denna kammare och som helt sammanfaller med utredningens
förslag pa denna punkt. Den innebär en större rörelsefrihet för skogsvårdsstyrelserna
och en mindre administrationsapparat för såväl det centrala verket
sorn de^ lokala styrelserna, samtidigt som förstatligandets idé avvisas genom att
skogsvardsavgifterna skola användas till styrelsernas omkostnader i stället för
att inlevereras till statskassan.

De värden, som ur hela det svenska folkhushållets synpunkt äro förbundna
nied skogsnäringen, äro utomordentligt stora. Insikten härom torde stå klar
tor de flesta. Vad man däremot inte lika allmänt känner till är att våra skogars
produktionsförmåga är outnyttjad i skrämmande hög grad. Följande siffror
tala härvid ett dystert språk: kalmarker 900 000 hektar, vanhävdade hagmar -

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. sJcogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
ker 200 000 hektar, tras-, rest- och skräpskogar 300 000 hektar samt marker i
behov av dikning 1000'' 000 hektar. Ofantliga vidder finnas sålunda, som ha
ett otillfredsställande skogstillstånd. Det är ett nationalekonomiskt intresse av
rang, att dessa marker snarast möjligt försättas i fullt produktivt skick. Det
blir skogsvårdsstyrelsernas stora uppgift i framtiden att lösa dessa frågor. I
sakens natur ligger, att detta inte kan ske på en gång. Brist på arbetskraft,
plantor, frö etc. ställer sig hindrande i vägen. Men det borde för envar klart
framstå, att så snart och i den mån de hindrande faktorerna kunna elimineras,
böra åtgärder vidtagas för att upprusta våra eftersatta skogar. När man stannat
vid att räkna med ett genomförande av det s. k. normalprogrammet till endast
omkring 65 procent, har man enligt min mening varit alltför räddhågad
och pessimistisk. Det innebär, att 77 år skulle komma att förflyta, innan våra
mer eller mindre improduktiva skogsmarker i sin helhet satts i gott skick. Någon
aktivisering av skogsvårdsstyrelseverksamheten medger inte 65-procentlinjen
för landet i sin helhet. För vissa län skulle den till och med komma att betyda
en inskränkning i den hittills förda verksamheten. Under sådana förhållanden
är enligt min mening det enda riktiga att gå in för 75-procentlinjen
såsom regel med rätt för de skogsvårdsstyrelser, som på grund av arbetarbrist
eller dylikt icke mäkta detta, att tills vidare något inskränka verksamheten
för att åt andra, som ha bättre möjligheter, inrymma rätt att gå längre än till
75 procent. På detta sätt skulle vi inom rimlig tid kunna få ut den avkastning
ur våra skogar som vi så väl behöva för förseende av vårt eget land med virke
och iför att utveckla den export av träprodukter, som är nödvändig för vår
handelsbalans. Nu har visserligen såväl Kungl. Majit som utskottet skrivit
mycket välvilligt i avseende på denna punkt, varför man må hoppas att någon
större olycka ej inträffar, om riksdagen skulle godta utskottets förslag. Då jag
emellertid anser, att 75-procentlinjen ur såväl skoglig som nationalekonomisk
synpunkt borde vara den normgivande, vidhåller jag den och ansluter mig
till det yrkande, som på denna punkt framföres i motionen nr 291.

Beträffande lönerna till skogsvårdsstyrelsepersonalen — de må vara länsjägmästare,
länsskogvaktare eller tillhöra kanslipersonalen — äro dessa enligt det
förslag, som ligger på kammarens bord, inte tillfredsställande. De föreslagna
låga lönerna äro ägnade att väcka allvarliga bekymmer med hänsyn till de
svårigheter, som komma att inställa sig vid rekrytering av skogsvårdsstyrelsekåren
med förstklassiga krafter. Jag tvivlar inte på att vi komma att få platserna
besatta, men jag befarar att det kan bli i det undre skiktet och mellanskiktet
inom skogsmannakåren, vi få hålla oss, under det att vi borde ha möjligheter
att rekrytera våra tjänstemän ur det övre skiktet med hänsyn till de
ansvarsfulla och krävande tjänster, varom här är fråga. Det i motionen nr 291
framförda förslaget till löneplacering av olika befattningshavare inom skogsvårdsstyrelseverksamheten
är ingalunda tilltaget i överkant. Det är enligt min
mening ett minimum, örn vi skola kunna rekrytera skogsvårdsstyrelsekåren
med goda krafter.

Det är också rimligt och rättvist, att befattningshavarna skola äga tillgodoräkna
sig den tid före den 1 juli 1946 som de innehaft motsvarande befattning
hos skogsvårdsstyreise. Jag bär just i dag fått ett brev från en länsskogvaktare,
vari han skriver: »Det är verkligen hilleri, att länsskogvaktama synbarligen
icke skall få tillgodoräkna sig sina tjänsteår för löneklassuppflyttning,
annat än möjligen i inskränkt mening. Trotjänarna ha. fått många vackra omnämnanden,
men därutöver bra litet. Så vitt jag är rätt underrättad tillerkändes
folkskollärarna rätt att tillgodoräkna sig redan fullgjorda tjänsteår vid deras
senaste lönereglering. Detta borde viii nästan kunna betraktas som ett prejudikat
även för skogsvårdsstyrelsepersonalens del, emedan anställningens halv -

Nr 22.

Onsdagen dea 5 juni 1946 fm.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
statliga typ i båda fallen är densamma.» Han har enligt min mening rätt, länsskogvaktare^
med vad han skriver, och jag hoppas att riksdagen också ger
honom rätt. Att man emellertid härvidlag inte bör inskränka förmånen i fråga
till endast länsskogvaktare, utan utvidga den till samtliga befattningshavare,
synes mig självklart, ehuru saken för dessa andra har betydligt mindre
betydelse. Men principiellt sett böra alla befattningshavare vara jämställda.

I detta sammanhang vill jag till herr statsrådet Sköld rikta frågan när det
tillfälliga lönetillägg kommer att utbetalas till skogsvårdsstyrelsernas personal,
varom riksdagen den 27 februari detta år beslutat i enlighet med Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare
i statens tjänst. Av jordbruksutskottets utlåtande nr 61 framgår,
att utskottet anser att frågan bör upptagas till prövning i »annat sammanhang».
Men när? De många lågt avlönade skogsvårdsstyrelsetjänstemännen i
landet avvakta med otålighet svar på frågan.

I propositionen föreslås, att i stället för de av skogsvårdsutredningen föreslagna
tjugo befattningarna såsom skogstekniskt biträde tills vidare skola inrättas
länsskogvaktarbefattningar. Som motiv härför uttalar departementschefen,
att frågan örn kompetenskraven för vissa förrättningsmän enligt lagen örn
enskilda vägar ännu inte lösts och att för behörighet att handlägga syneförrättningar
rörande vissa förslag gäller 7 :e kapitlet vattenlagen jämte särskilda
bestämmelser, vilka behövde ändras, örn dessa nya befattningar som
skogstekniska biträden skulle inrättas. Jag vill framhålla, att det aldrig varit
utredningens mening, att de skogstekniska biträdena skulle erhålla den behörighet,
som departementschefen åsyftar. Det torde även i fortsättningen
vara nödvändigt och lämpligt, att jägmästare handlägga sådana saker som
syneförrättningar. Däremot föreligger det verkligt behov av tekniskt utbildad
personal för planläggning och utstakning av skogsvägar och skogsdikningar.
Av särskild vikt är att skogsvägsnätet utbygge®, så att också avlägsna skogstrakter
kunna lämna sin tribut till den allmänna hushållningen även av klenare
virke. Dessa arbetsuppgifter äro så kvalificerade, att de väl motivera
inrättandet av befattningar som skogstekniska biträden. Då emellertid departementschefen
som sagt föreslagit en ökning av antalet läns skogsvaktare, motsvarande
de föreslagna skogstekniska biträdena, och dessa kunna anlitas även
för de ändamål, jag har framhållit, samt utskottet följt denna linje, skall jag
på denna punkt inte framställa något yrkande men uttalar förhoppningen, att
särskilda befattningar som skogstekniska biträden inom en snar framtid komma
att inrättas.

I andra paragrafen tredje stycket i förslaget till ny skogsvårdsstyrelseförordning
föreslås, att klagan må föras över skogsvårdsstyrelsens beslut örn tillsättande
eller entledigande av personal hos styrelsen samt örn tillämpning av
gällande avlöningsföreskrifter. Besvärsrätt över sådana beslut torde emellertid
icke vara ur personalens synpunkt påkallad annat än i fråga om ordinarie,
d. v. s. pensionsberättigade, befattningar. Därtill kommer, att en dylik besvärsrätt
skulle vara direkt olämplig beträffande sådana personalgrupper som
äro tillfälligt anställda som arbetare eller förmän, då det synes mig önskvärt,
att styrelserna för att kunna anpassa verksamheten efter växlande behov i
dessa hänseenden äga oinskränkt rörelsefrihet. Vilket prejudikat skulle inte
detta, bli för arbetarna i t. ex. Norrbottens järnverk, statens skogsindustrier och
andra, statsägda företag, örn i dessa företag styrelsernas beslut örn inskränkning
i driften såsom följd av en konjunkturförsämring e. d. skulle underkastas
besvärsrätt från de anställdas sida i fråga örn anställningen. Jag vill
därför yrka bifall till den reservation, som på denna punkt avgivits av herr

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelserncis organisation m. m. (Forts.)
Bondeson och som går ut på att den ifrågasatta ändringen må avse allenast
ordinarie befattningar.

Den i propositionen föreslagna nya skogsvårdsavgiften, utgående i förhållande
till värdena å skogsmark och växande skog, innebär otvivelaktigt en
form av särbeskattning på skogsbruket, vilken liksom den nuvarande avgiften
för avverkat virke i och för isig och med tanke på förhållandena inom andra
delar av näringslivet knappast synes motiverad. Under förutsättning, att
skogsvårdsstyrelserna i allt väsentligt få behålla sin självbestämmanderätt och
erhålla tillräcklig rörelsefrihet i fråga örn användningen av inflytande skogsvårdsavgiftsmedel
med medelsreserver som grundval, varigenom det halv- eller
helförstatligande undvikes, som blir följden, örn skogsvårdsavgifterna inlevereras
till statskassan, torde emellertid — trots de principiella betänkligheterna
— skogsägarna komma att finna sig i att underkasta sig skyldighet att
utgöra skogsvårdsavgift. Endast under denna uttryckliga förutsättning har
jag inom utredningen biträtt förslaget örn bibehållandet av skogsvårdsavgifter.
Och under samma förutsättning är jag alltjämt beredd att rösta för detsamma.
Skulle emellertid i enlighet med propositionen och utskottets utlåtande
skogsvårdsstyrelserna avkopplas från den friare dispositionsrätten i
fråga örn medelsanvändningen, och om det i propositionen tillkomna hotet mot
skogsvårdsstyrelsernas självbestämningsrätt skulle genom ett riksdagsbeslut
komma att kvarstå, vill jag inte vara med längre. Jag kan inte anse det rimligt
och rättvist att belasta de enskilda skogsägarna med en skatt som under
sådana förhållanden blir liktydig med en extra fastighetsskatt. Vill man
snöra in skogsvårdsstyrelseverksamheten till den grad, att det praktiskt taget
innebär ett förstatligande, bör man vara beredd att ta konsekvenserna. Staten
bör i så fall helt svara för finansieringen. Vid en sådan utgång är jag beredd
att ansluta mig till de yrkanden örn befrielse för skogsägarna att utgöra skogsvårdsavgift
som framföras i motionerna nr 290 och 295.

Tjänstetiteln för länsskogsvaktarna har kommit mycket buller åstad. Inom
utredningen voro vi tämligen eniga om, att länsskogvaktartiteln var lämplig
med hänsyn framför allt till den goda klang, den allmänt har ute i bygderna,
tack vare inte minst det skickliga och ambitiösa arbete länsskogvaktarna
i gemen under åren presterat till skogsvårdens fromma. Att vi emellertid
trots detta gick in för att föreslå en ändrad titel berodde på samma sak,
som tydligen föranlett departementschefen att göra sammaledes. Vi ville genom
ett bifall till länsskogvaktarnas framställning i titelfrågan markera vårt
erkännande och vår uppskattning av denna kår. När det sedan påvisades, att
andra befattningshavare med till och med lägre utbildning fått konsulenttiteln,
gick vi in just för denna, vilken länsskogvaktarna med tillfredsställelse
accepterade. När emellertid denna lösning nu tycks vara utesluten bör länsskogvaktartiteln
enligt min mening bibehållas. Det bör framför allt inte få
komma i fråga att usurpera skogsmästartiteln. De, som redan bära denna
titel, lia förvärvat den genom avlagd examen, och de böra också ha rätt att
få behålla den.

De synpunkter i olika avseenden, för vilka jag nu gjort mig till tolk, återfinnas
i motionen nr 291, som jag och 14 andra ledamöter i denna kammare
väckt. Under^ hänvisning till denna och till vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få framställa mina yrkanden eller instämma i andras liknande
yrkanden, när de olika punkterna i betänkandet komma att föredragas.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Första kammarens protokoll 1946. Nr SM.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Herr Wahlmark avlämnade en av honom och herr Velander undertecknad
motion, nr 368, örn pension åt vaktmästaren hos första kammaren M. J. Ericsson.

Motionen bordlädes.

Interpellation Herr Nerman erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den nazisom,
åtgärder tiska, konspirationen mot demokratien och freden har tyvärr överlevat det nanazisternas
* Etiska Tysklands fall. I olika länder reser rörelsen åter huvudet. Även i Sveverksamhet.
rige märks en ökad aktivitet i skygd av den frihet svensk demokrati medger
nazismen som en politisk åsiktsriktning bland andra. Detta är ingen isolerad
svensk fråga, som kan behandlas enbart som en inre svensk angelägenhet.
Rörelsen är internationell, och nazisterna i Sverige samarbeta med anhängare
i grannländerna. Det har t. ex. visat sig, att norska quislingar fått
hjälp av svenska kamrater att illegalt inkomma i vårt land och här hålla sig
dolda.

Denna verksamhet har helt naturligt väckt indignation i Norge, där det socialdemokratiska
huvudorganet Arbeiderbladet, även organ för Norges regering,
den 2 juni har nödgats ta itu med trafiken och uttala önskemål örn bättre
kontroll över Sveriges nazister. Arbeiderbladet skriver: Upprensningen bland
svenska »fula fiskar» är en svensk angelägenhet och myndigheterna få välja
de vägar de anse bäst, men saken har intresse också för det övriga Norden,
inte minst för Norge, som fått motta en del högst ovälkomna besök av dessa
nazister i Sverige. Medan vi här i landet stå mitt uppe i en utrensningsprocess,
som är absolut nödvändig för vårt fortsatta liv som demokratisk nation, knyta
dessa svenska nazistceller förbindelser över gränsen med de spillror här de
anse sig kunna räkna med. Detta är ett förhållande som inte kan fortsätta. De
svenska nazisterna kunna inte tillåtas utgöra ett moderparti för de förvillade
individer här i Norge som alltjämt drömma örn att införa nazism. Därför äro vi
också på norskt håll intresserade av att det görs någonting effektivt i Sverige
för att hålla nazisterna under kontroll.

Detta norska krav synes juridiskt berättigat och moraliskt omöjligt att avfärda.
Då det måste vara ett svenskt intresse att här tillmötesgå Norge och
även att skydda svensk demokrati mot nazismens undermineringsverksamhet,
anhåller jag örn kammarens medgivande att till herr statsministern få rikta
följande interpellation:

1. Har regeringen observerat, att den nazistiska rörelsen i Sverige har förgreningar
till utlandet och att detta väckt pinsam uppmärksamhet i Norge?

2. Kunna åtgärder från regeringen väntas för att hindra, att andra länder
skadas genom de svenska nazisternas verksamhet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation Ordet lämnades härefter på begäran till herr Elofsson, Gustaf, som yttrade:
valtningarnas^eTV dalman! Sedan det svenska vägväsendets underhåll och nybyggnader helt
inköp av skär- övertagits av staten ha större svårigheter uppstått att finna avsättning av
vad sten. iskärvad sten till rimliga priser för de jordbrukare, som önska rationalisera sina
jordbruk genom att spränga bort stenen från åkrarna.

De priser, som vägförvaltningen betalar för den skärvade stenen i Kristianstads
län, variera emellan 2:25 och 3 kr. per kubikmeter, men medelpriset
tyckes ligga vid 2: 50 kr. per kubikmeter. Att detta pris icke täcker mera än
halva arbetskostnaden framgår därav, att endast skärvningen av stenen kostar
4 till 4: 50 kr. per kubikmeter. Därtill kommer, att stenen skall sammanköras

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Nr 22.

Interpellation ang. vägförvaltningarnas inköp av skärvad sten. (Forts.)
och upplagsplats för flera år framåt lämnas fritt, vilken kostnad belöper sig
till minst 1:50 kr. per kubikmeter.

Örn man utgår ifrån att jordbrukarna själva böra vidkännas den senast berörda
kostnaden på grund av den förbättring, som uppstår på jordbruket, så
är detta riktigt. Men det torde väl inte vara obekant för regeringen, att de priser,
som måste betalas för stenskärvning, äro de, som kunnat åstadkommas vid
förhandling med arbetarnas organisationer, och då borde det väl också ligga
i statsmakternas intresse att se till att inga dumpingpriser få tillämpas på
detta område, när stenen skall inköpas.

Som exempel kan nämnas, att man ifrån vägförvaltningens sida bjuder ett
mycket lågt pris med den motiveringen, att vill Ni inte sälja för det priset,
så skola vi skaffa oss ett grustag, det kan bli billigare. Det kan väl ifrågasättas
örn sådana metoder äro ägnade att gagna en statlig institution i framtiden? Med

stöd av vad som ovan anförts får jag vördsamt anhålla örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att de priser som vägförvaltningen betalar för skärvad
sten per kubikmeter äro skäliga?

2) Örn så ej är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att utfärda sådana
bestämmelser beträffande dessa uppköp, att ett sådant pris betalas, som täcker
skärvningskostnaden, och att vägdistriktet icke tillåtes godtyckligt handhava
denna prissättning?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Fru Svenson fick nu ordet och anförde: Herr talman! Onsdagen den 27 Interpellation
februari interpellerade herr Fredrik Ström i denna kammare statsrådet och ..om stat*ns
chefen för kommunikationsdepartementet angående breddning av Tullbron i °VTullbron T
Falkenberg. _ Falkenberg.

Interpellanten framhöll bl. a. att drätselkammaren i Falkenberg med 6 röster
mot 3 vidhållit sitt tidigare beslut att genom en vandaliserande breddning
av Falkenbergs gamla tullbro förstöra ett av de förnämsta byggnads- och kulturminnesmärkena
i vårt land, vår märkligaste och vackraste bro, som sannolikt
är hela Nordens förnämligaste brobyggnad.

Bron betraktades länge som det allmännas egendom och stod under statens
och ej stadens beskydd och vård, och först så sent som den 16 juni 1911 medgav
Kungl. Maj:t att densamma finge överlåtas å Falkenbergs stad. I överlåtelsevillkoren
stadgades dock uttryckligen, att staden vid reparation skulle
tillse, att brons utseende ej förändrades, en synpunkt, som av tillgängliga protokoll
att döma de då makthavande i staden helt gillade, eftersom de förklarade
sig vilja iståndsätta bron med bevarande av dess nuvarande vackra och
egendomliga karaktär.

Det är väl knappast någon som besökt den lilla vackra sommarstaden Falkenberg
utan att också taga sig en titt på den gamla Tullbron. Den ligger
där, över 200 år gammal, så stilren och vacker, vittnande örn svunna generationers
sinne även för skönhet. Den utgör förbindelseleden över Ätran mellan
norr och söder. Trafikförhållandena i Falkenberg äro visst inte dc bästa.

Tullbron, den enda genomfartsmöjligheten, är ganska smal, och den allt mer
och mer tilltagande trafiken pockar på att säkerhetsåtgärder med det snaraste
vidtagas. Diskussionens vågor i denna angelägenhet ha länge gått höga i den
lilla staden, och de styrandes meningar äro delade angående bästa sättet att
lösa frågan. En del utav dem anser det vara lyckligast och även tillräckligt,

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 fm.

Interpellation om statens övertagande av Tullbron i Falkenberg. (Forts.)
att den gamla bron breddas. Andra däremot äro utav den uppfattningen, aft
en ny bro bör och skall byggas. För några dagar sedan beslöto stadsfullmäktige
i Falkenberg med 13 röster mot 7 att bron skulle breddas.

För min del anser jag det vara ett helgerån att bygga örn den gamla Tullbron,
som har ett för alla kulturälskare mycket stort värde i det skick den
nu befinner sig. Örn det varit den enda lösningen för att få tillfredsställande
trafikförhållanden, då skulle jag kunnat förstå den omfattning diskussionen
tagit. Jag är i stället övertygad örn att man på den vägen icke alls löser
denna för ortsbefolkningen och alla västkustresenärer så viktiga trafikfråga.
Den enda tillfredsställande lösningen är utan, tvekan, att det bygges en helt ny
bro över den s. k. Garvarforsen och att det ordnas med enkelriktad trafik genom
staden. Enligt min mening borde den gamla bron ånyo övertagas av staten.

I det läge frågan nu kommit synes det vara angeläget att så spart som
möjligt få kännedom örn hur de statliga myndigheterna ställa sig till frågan.

I anslutning till det anförda får jag hemställa örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet det vara en framkomlig väg att lösa tvisten örn den
gamla Tullbron i Falkenberg, att staten ånyo övertager ansvaret för bron?

Även detta spörsmåls framställande medgavs av kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 265, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 175 bifolles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 299, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för Nobelstiftelsen;
nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; samt
nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
om accis å silke, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.52 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående 2 § i det av jordbruksutskottet i ut- ^-n3- skogslåtande
nr 61 punkten A 1 tillstyrkta förslaget till förordning örn ändring i ^Jardsäförordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser. tion m. m.

Herr Tjällgren: Herr talman! När det gäller föreliggande utskottsutlå- 1 ^

tande tillhör jag ju utskottsmajoriteten utom på en punkt, nämligen i fråga örn uttagandet
av skogsvårdsavgifter. Jag har därför inte nu anledning att uppehålla
mig vid utskottets'' utlåtande i annan del än vad rör dessa avgifter.

Såsom av utlåtandet framgår har utskottet i likhet med Kungl. Maj :t föreslagit,
att för finansiering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skola uttagas
skogsvårdsavgifter. Dessa skola emellertid inte såsom nu utgå i förhållande
till värdet av det avverkade virket, utan efter vid fastighetstaxering
åsätta värden för skogsmark och växande skog. Härvid bär räknats med att
denna skogsvårdsavgift skall utgå med högst 1,5 promille på taxeringsvärdet.

Enligt vår mening — d. v. s. reservanternas — kommer genom nämnda anordning
en ny skatt att påläggas skogsfastigheterna. Det lär infe kunna av någon
bestridas, att en på alla skogars taxeringsvärden med fasta procenttal utgående
årlig avgäld blir fullt jämställd med en för skogsbruket speciell fastighetsskatt.
Så vitt jag och mina medreservanter kunna förstå, måste en sådan
anordning anses strida mot de allmänna principer i fråga örn beskattning, som
hittills i regel tillämpats. Vad det här rör sig örn är en objektskatt för ett
särskilt ändamål, något som är en nyhet i vår skattelagstiftning.

Vi vilja naturligtvis inte bestrida, att skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdande
verksamhet i första hand blir till nytta för skogsägarna själva, men det torde
heller inte kunna bestridas, att dessa åtgärder i minst lika stor utsträckning
äro en synnerligen viktig samhällsangelägenhet av betydelse även för andra
än skogsägarna. På grund härav kan det inte — som vi också i reservationen,
tillåtit oss framhålla — vara riktigt att kostnaderna för skogsproduktionens
vidmakthållande läggas på det relativt obetydliga och föga bärkraftiga rotvärdet.
Man kan våga säga, att detta har så mycket mindre fog för sig som
avkastningen av sagda skogsvärde ganska hårt beskattats på flera andra sätt
redan förut. Jag skall inte ingå på att uppräkna dessa olika sätt, men alla här
närvarande veta ju, att skogsbeskattningen är synnerligen hård.

Såsom i motionen, nr 290 i denna kammare framhållits, tala starka skäl för
att skogsvårdsavgiften helt borttages och att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
därefter finansieras med statsmedel. I motionen heter det vidare: »Skogsvårdsavgiftsmedlen
skola ju såsom föreslagits ej till någon del få användas lokalt
inom länen, utan de skola helt inlevereras till statskassan. Då därtill de
inflytande avgifterna skola disponeras centralt för fördelning mellan de olika
skogsvårdsstyrelserna enligt de årliga stater som fastställas, kommer skogsvårdsstyrelsemas
självbestämmanderätt icke att bli större därigenom att en del
av deras utgifter finansieras genom uttagande av skogsvårdsavgift.» Därför
lia vi tillåtit oss i vår reservation föreslå, att någon skogsvårdsavgift icke

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1046 em.

Äng. skog svärds styrelsernas organisation m. m. (Forts.)
skall uttagas. I överensstämmelse härmed kommer jag också, herr talman, att
vid föredragningen av förordningen om skogsvårdsavgift yrka bifall till den
av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, dock med den ändringen,
att i reservationens kläm eller yrkande orden »utom i vad gäller upphävande av
gällande förordning i ämnet» utgå.

Sedan tillåter jag mig att med några ord beröra en del av de anmärkningar,
som herr Sundberg i sitt anförande här framställde. Herr Sundberg ansåg att
bestämmelsen i 2 § av förordningen örn ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
hade fått en mindre god avfattning. I denna paragraf står, som
också herr Sundberg nämnde: »Vid bestämmande av anställnings- och avlöningsvillkor
för denna personal skall styrelsen ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som må av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av skogsstyrelsen meddelas.» Och därefter följer den passus, som herr Sundberg
särskilt vände sig emot: »Över skogsvårdsstyrelses beslut örn tillsättande
eller entledigande av personal hos styrelsen samt örn tillämpning av gällande
avlöningsföreskrifter må klagan förås hos Kungl. Maj :t inom trettio
dagar efter den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i styrelsens
lokal.»

Utskottet har i överensstämmelse med vad som skrivits i den kungl, propositionen
ansett det rimligt, att skogsvårdsstyrelsernas personal skulle äga anföra
besvär över beslut i de avseenden, där de enligt vederbörandes mening
inte äro riktiga eller inte äro till deras fördel. Jag tillåter mig påpeka, vad utskottet
sagt örn denna sak på s. 32 i utskottsutlåtandet. Där talas först örn
de motioner, vari ändring i detta avseende föreslagits, och därefter heter det:
»Enär eljest skogsvårdsstyrelsernas rörelsefrihet att kunna anpassa personalen
efter växlande behov skulle hindras, bör enligt motionärernas mening sådan
besvärsrätt förekomma allenast beträffande ordinarie befattningar.» Härtill
säger utskottet: »De farhågor som här kommit till uttryck synas utskottet
knappast grundade. Å andra sidan måste det ur personalens synpunkt anses
tillbörligt att kunna få hithörande frågor prövade av överordnad myndighet.
Besvärsrättens utformning enligt propositionen torde sålunda böra godtagas
av riksdagen.»

Så vitt jag kan förstå är det ett rimligt krav från personalens sida att den
tillerkännes denna besvärsrätt, helst som denna personal, såsom framgår av
författningen, kommer att tillsättas endast för sex år i sänder.

Herr Sundberg anförde vidare, att den nya förordningen måste anses utgöra
en attack mot skogsvårdsstyrelsernas självbestämningsrätt och rörelsefrihet.
Ja, det kan ju hända, att skogsvårdsstyrelsernas rörelsefrihet blir i någon mån
inskränkt i jämförelse med vad hittills gällt, men jag kan inte finna, att denna
inskränkning är av den arten eller det omfånget, att den på något sätt
skulle komma att vara till skada för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Jag skulle också vilja understryka ett uttalande, som utskottet bär gjort på
s. 28 i utlåtandet. Med anledning av motioner om utökning av personalen vid
skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län säger utskottet: »Såsom motionärerna
framhållit synes den skogstekniska verksamheten inom Gävleborgs län ha fått
en så stor omfattning att därstädes erfordras en särskild ledare för denna verksamhet,
varför utskottet icke vill motsätta sig att redan från början räknas med
fem befattningar av förevarande slag.» Jag har ingenting emot den sålundä
förordade utökningen av vad som föreslagits i propositionen. Men jag vill understryka,
vad utskottet säger i fortsättningen: »Vid behandlingen av sistberörda
motioner har inom utskottet dryftats behovet av en dylik befattning även
för Västernorrlands län och ansetts att slutlig ståndpunkt härtill bör tagas vid
Kungl. Maj:ts fortsatta överväganden.» Då jag ser att herr statsrådet och

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 22.

Ang. shogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
chefen för jordbruksdepartementet är här närvarande, skulle jag vilja vädja till
honom att, som det står här i utlåtandet, taga denna fråga i övervägande och
örn möjligt även ge skogs vårdsstyrelsen i Västernorrlands län en sådan befattningshavare.
Jag tror uppriktigt sagt, att skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län är i lika starkt behov av en sådan befattningshavare som skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län. Därmed har jag på intet sätt velat bestrida, att
ett sådant behov föreligger inom Gävleborgs län.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att jag inte hade anledning att här
närmare ingå på utskottets förslag, enär jag tillhör dess majoritet. Det är endast
ytterligare en sak jag skulle vilja vidröra. Jag har jämte herr Näsgård
i en motion föreslagit, att länsskogvaktarna skulle erhålla en löneställning motsvarande
lönegrad A 13. Detta har utskottet inte velat vara med på, och jag
har inte reserverat mig på den punkten. Men jag kan i alla fall inte frångå att
det hade varit rättvist, om länsskogvaktarna uppförts i denna lönegrad. Jag
tillåter mig att här citera några rader ur den nämnda motionen I: 289, där det
heter: »Länsskogvaktarnas arbete är av självständig natur, vilket måste tillmätas
väsentlig betydelse vid bedömande av lönens storlek. Deras rådgivande verksamhet
berör ständigt vitt skilda såväl skogliga som ekonomiska spörsmål, något
som kräver betydande mått av kunskaper och god anpassningsförmåga efter
växlande förhållanden. Länsskogvaktarna stå därjämte i oupphörlig kontakt
med skogsägarna för att bistå dem med råd och anvisningar i fråga örn skogens
skötsel. Med hänsyn till här berörda faktorer böra lönerna avpassas så,
att verkligt dugliga personer med härför lämpad utbildning söka sig till dessa
platser. Det måste anses ligga i det allmännas intresse att även de lägre befattningshavarna
vid skogsvårdsstyrelserna äro skickliga och väl utbildade för sina
arbetsuppgifter. En höjning av lönerna för den skogsskoleutbildade personalen
vid skogsvårdsstyrelserna till A 16 för förste länsskogvaktare och till A 13 för
länsskogvaktare framstår som i hög grad befogad.»

Jag har tillåtit mig foga dessa rader till kammarens protokoll därför att
jag anser, att det är ett rättvist krav. som här har framförts, även örn jag inte
har reserverat mig mot utskottets beslut och inte heller kommer att göra något
yrkande örn bifall till motionen. Detta beror inte på att jag skulle ha frångått
min uppfattning när motionen väcktes, utan det sammanhänger med att vi inom
utskottet ha kommit fram till en kompromiss på en annan punkt, nämligen
i fråga örn länsskogvaktarnas rätt att tillgodoräkna sig tjänsteår. Det är på
denna grund jag har ansett, att jag inte borde reservera mig beträffande löneställningen.

Slutligen vill jag uttala den förhoppningen — som jag tror att också herr
Sundberg gav uttryck åt — att skogsvårdsstyrelserna i fortsättningen måtte få
utöva sin verksamhet så självständigt som möjligt, naturligtvis inom ramen
för gällande författningar.

Vid behandlingen av de olika punkterna kommer jag. herr talman, att framställa
yrkanden örn bifall till utskottets förslag utom vad beträffar förordningen
om skogsvårdsavgift.

Häri instämde herrar Näsgård, Gustavson och Ljungdahl.

Herr Sten: Herr talman! Ödet har ju fogat det så, att talesmännen för

reservanterna och för utskott smajoriteten också äro representanter för de två
stora ägargrupperna inom det enskilda skogsbruket i vårt land. När alltså nu
disponenten och hemmansägaren talat, kan det vara på sin plats att den. som
representerar en grupp som inte kan åberopa någon på ägande grundad rätt men
som ändå har ett intresse av och, jag vågar också påstå ett intresse för dessa
ting, säger några ord i denna fråga.

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. s k o g s v å råss t y reis ernås organisation m. m. (Forts.)

Att jag har tagit ordet före dem, som eventuellt representera utskottets mening
på alla punkter, beror inte på att jag har någonting väsentligt att erinra
mot utskottsutlåtandet, utan endast på att jag, mot slutet av mitt anförande,
på ett pär punkter måhända framställer någon erinran eller fråga, som del
ju kan vara praktiskt att få besvarad under den fortsatta debatten.

För mig framstår denna proposition och detta utskottsutlåtande som led i ett
genomtänkt skogsprogram, som i stort sett bygger på hur man på basis av
den svenska skogens nuvarande fördelning på olika ägaregrupper skall få fram
det ur hela folkbushållets synpunkt bästa resultatet. Jag utgår från att man
med fog kan tala om ett skogspolitiskt. jämviktsläge. Det har kunnat avläsas i
riksdagens uttalanden under senare tid, alltså både år 1937 och 1945, av vilka
det har framgått, att riksdagen i stort sett slår vakt örn status quo i detta avseende.
Man kan också säga, att detta jämviktsläge har ett reellt underlag. Tidigare
har ju diskussionen örn vilka som bäst sköta sin skog böljat fram och tillbaka.
Ibland har man ansett att det varit bolagen och ibland bönderna. Professor
Streyffert uttalande i vintras på basis av den nya riksskogstaxeringens resultat
har, kan man väl säga, ådagalagt att det inte råder några stora skiljaktigheter
mellan de olika ägaregruppernas sätt att tillvarataga skogsmarkens produktiva
egenskaper eller i fråga om råvarukapitalet efter arealen räknat. Man
kan alltså säga, att i den mån som den uppfattningen har levat kvar, att bolagen
och storskogsbruket överhuvud taget skulle vara överlägsna i dessa avseenden,
så har bondeskogsbruket fått en viss upprättelse. Man bär här i dag
strött blommor för skogsvårdsstyrelseorganisationens insatser under de senaste
40 åren, och det synes mig tydligt, att man inte kan bestrida att den har
medverkat till detta resultat.

Nu^ stå vi emellertid inför två stora arbetsuppgifter på detta område, som
de olika ägaregrupperna och riksdagen gemensamt måste försöka fullgöra.
Så vitt på skogsvårdsstyrelseorganisationen ankommer, måste man i görligaste
mån skapa garantier härför i och med det beslut, som i dag fattas. Den ena
av dessa stora arbetsuppgifter gäller skogsproduktionens effekti visering. Vi
veta, att skogsmarkens produktivitet icke är till fullo utnyttjad. Av de utredningar
som gjordes fram till mitten av 1930-talet framgick, att man genom
att på den svenska skogsmarken lägga ned alla de åtgärder, sorn den var i
behov av, kunde öka tillväxten med omkring 20 procent. Man kan alltså
konstatera, att här har det enskilda skogsbruket brustit. För varje år som går,
då man icke till fullo utnyttjar skogsmarkens produktivitet, uppstår ju en
framtida förlust både för de olika ägaregrupperna och för nationen.

Den andra stora arbetsuppgift, som vi stå inför, är att genomföra en planmässig
avverkningspolitik, som syftar till råvarukapitalets uppbyggande. De
förhandsuppgifter, som lämnats örn resultatet av den senaste riksskogstaxeringen,
visa att vi på stora områden, framför allt i de norrländska länen, icke
ha det skogskapital som är nödvändigt för att man skall få ut den maximala
tillväxten. Det ligger ju i själva begreppet tillväxt, att det måste finnas någonting
att växa på. Det är på basis av detta enkla förhållande vi befinna
oss i det predikamentet att det, så vitt man nu kan se, är nödvändigt att under
de närmaste årtiondena taga ut kanhända endast 75 eller 80 procent av den
årliga tillväxten och lägga återstoden till kapitalet för att genom åstadkommande
av det erforderliga skogskapitalet få den tillväxt, som vi rätteligen
böra ha.

ilan har givetvis anledning att räkna på all medverkan i detta hänseende
från de olika ägarekategorierna inom vårt skogsbruk. Genomförandet av ett
sådant avverkningsprogram ligger ju i alla parters intresse. Men man kan
inte känna sig övertygad örn att detta kominer att ske av sig självt. Och när

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
man hörde den förste talaren här i debatten yttra sig- örn nödvändigheten av
frihet och självständighet på detta område, nödgades man ställa frågan: tror
herr Sundberg, att skogsägarna kunna komma att klara denna sak utan statlig
ledning och medverkan vid de rådslag och åtgärder, som äro erforderliga?
För min del har jag den uppfattningen, att propositionen i detta avseende står
på verklighetens fasta mark och att det även ur det enskilda skogsbrukets
egna synpunkter är nödvändigt, att vad som i propositionen säges örn att
skogsvårdsstyrelserna blivit »bärare av det allmännas intresse att skogsvårdsoch
avverkningspolitiken i landet föres efter kloka och framsynta linjer» skärpes
på det sätt som departementschefen har gjort, på nästa sida, där det står,
att skogsvårdsstyrelseförordningen bör »giva större utrymme för de statliga
myndigheterna att påverka skogsvårds- och avverkningspolitiken för landet i
dess helhet». Jag för min del tror, att detta är den riktiga och ofrånkomliga
linjen, örn man vill undgå stora olyckor med avseende på avverkningspolitiken
— alltså en hård konkurrens och ett allas krig mot alla i ett läge, där en allmän
återhållsamhet är av nöden — och om man vill undgå uppslitande strider
på detta område.

Vad beträffar de bägge anföranden, som här hållits, kan jag inte underlåta
att bekänna att de, trots de riktiga synpunkter de i vissa avseenden innehöllo,
ge mig anledning att påminna om det gamla ordet att den, som Herren vill
förgöra, slår han med blindhet. Detta gäller såväl när herr Sundberg gjorde
sig till tolk för självständigheten och friheten på detta område som när herr
Tjällgren, med bortseende från att det här dock är fråga om det enskilda
svenska skogsbruket, framställde sitt yrkande på att skogsvårdsavgifterna
skola avskaffas. För min del bär jag under den tid, då vi haft de gamla
skogsvårdsavgifterna, som baserats på skogsaccistaxeringen, sökt verka för
den tanken att man, då konjunkturerna äro bättre och rotvärdet högre, borde
ta ut en extra skogsvårdsavgift. Det är väl ändå rimligt att en viss del av
skogens avkastning återbäres till uppbyggande av det framtida skogsbeståndet.
Man måste räkna med att exempelvis en del av hemmansskogsbruket tyvärr
är hårt skuldbelastat — det är en av konsekvenserna av den svenska skogens
nuvarande fördelning på olika ägaregrupper — och när detta rotvärde
kan skördas har man många andra hål att stoppa i. Därför gör man i många
fall inte så mycket annat åt skogsvården — och kan i en del fall inte göra
det — än vad som genom det allmännas försorg blir gjort. Det är därför en
rimlig fordran att skogsbruket självt på det ena eller andra sättet blir i tillfälle
att återbörda en del av rotvärdesavkastningen till skogsproduktionens
främjande.

Herr Tjällgren linje kan inte medföra någon annan konsekvens än att det
inflytande, som det enskilda skogsbruket vill behålla, den självständighet oell
frihet, som det här slår vakt örn, med en naturlags nödvändighet komma att
gå förlorade. Ty där man icke gör några insatser i den ena eller andra formen
kan man heller inte få så värst mycket att säga till om.

Det är på två punkter jag har vissa reflexioner att knyta till det föreliggande
utskottsutlåtandet. Först och främst gäller det kompetens fordringarna
för skogsvårdsstyrelseledamöter. Jag har lagt märke till att utskottet av någon
anledning har bemödat sig örn att använda andra ord än departementschefen.
Departementschefen säger, att lill ordförande och ledamöter böra utses
»kompetenta personer med tillräcklig auktoritet». Och vidare heter det:
»Vid personvalet måste därför största avseende fästas vid erfarenhet och kunnighet
i skogsbruk och skogsvård.» Men utskottet har gått på en annan linje.
Så vitt jag kan finna har utskottet inte understrukit vad departementschefen
sagt, utan har i stället betonat, att »vid personvalet bör tillses att styrel -

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
senia erhålla en med hänsyn till skogsägarekategorierna inom varje område
lämplig sammansättning och att alltså däri bliva representerade de skilda
intressen som skäligen kunna göra anspråk på att vara företrädda i en dylik
styrelse».

Departementschefen trycker alltså på kunnigheten och auktoriteten, under
det att intressesynpunkten förefaller vara det väsentliga för utskottet, såvida
man inte får fatta utskottet på det sättet, att man vid tillämpningen av departementschefens
grundsatser så långt möjligt bör se till att skogsvårdsstyrelserna
få en lämplig sammansättning även ur de olika ägaregruppernas
synpunkt. Hittills har man dock vid exempelvis landstingens val av representanter,
och som jag tror med ganska gott resultat, ibland utsett personer, som
själva icke tillhört någon av dessa skogsägarekategorier, och det bär förekommit,
att departementschefen i viss utsträckning hållit sig till samma princip,
när det gällt att utse ordförande. Jag vet inte, örn det är denna tendens,
som utskottet här vänder sig emot. Jag vill med detta inte ha sagt, att man
inte kan erhålla en mycket god rekrytering till dessa poster inom de olika
skogsägarekategoriernas ram. Vi känna ju till att den nuvarande departementschefen
vid det tillfälle då han innehade samma ämbete som nu, med som
jag tror i allmänhet mycket gott resultat, inte var rädd för att anlita företrädare
för storskogsbruket såsom ordförande i skogsvårdsstyrelserna, örn de
samtidigt på grund av vetenskapliga eller pedagogiska meriter eller genom
att ha ådagalagt allmänt intresse för dessa ting dokumenterat sig såsom
lämpliga krafter att inneha dessa befattningar. I andra fall har man placerat
representanter för bondeskogsbruket på dessa poster. I den mån man kan utläsa
någon skillnad mellan departementschefens och utskottets uppfattningar
på denna punkt, förefaller det emellertid som örn den uppfattning, som departementschefen
givit uttryck åt, i sakens intresse måste anses vara att
föredraga.

Den andra reflexionen som jag gjort när jag läst utredningens förslag,
propositionen och utskottsutlåtandet är: får man verkligen här en tillräckligt
elastisk organisation på detta område? Jag förstår ju nödvändigheten av
att man får en permanent organisation, och jag förstår önskemålet från jägmästarnas
och länsskogvaktarnas sida, att de få en så långt möjligt fast och
trygg ställning, men å andra sidan kan man inte komma ifrån att denna verksamhet,
särskilt från den synpunkt, som jag finner så viktig och som tar sikte
på insättandet av skogsvårdsarbeten i större utsträckning under tider, då arbetsmarknadsläget
gör detta möjligt, blir i ganska hög grad konjunkturbetonad.
Jag har inte fått riktigt klart för mig, hur man tänkt sig kunna tillgodose
den synpunkten. Jag förstår, att man i viss mån kan arbeta så att säga
på lager. I den krisberedskap, som vi för närvarande ha, beräknas ju för
skogsvårdens del några miljoner dagsverken, vilka äro så gott sig göra låter
planlagda och förberedda inom de olika skogsvårdsstyrelserna, men jag föreställer
mig, att behovet kan bli mycket mycket större vid vissa tidpunkter.
Det förefaller därför som om det både för skogsvårdsstyrelserna och kanske
i ännu högre grad för det centrala organet på detta område, skogsstyrelsen,
bör vara en angelägen uppgift att se till att man har den personal och de
möjligheter i övrigt, som äro erforderliga för att man skall kunna utföra
planläggningsarbeten och utöva arbetsledning, när arbetsmarknadsläget är sådant,
att man kan sätta in några extra miljoner dagsverken på dessa områden.
Skulle det finnas några upplysningar att lämna under den fortsatta debatten
örn överväganden på denna punkt, som till äventyrs inte äro redovisade
i de tryckta handlingarna, vore det ur mina synpunkter synnerligen tacknämligt.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

Äng. skogsvärdsstyreisernas organisation m. m. (Forts.)

Såvitt jag kan förstå, kan man alltså i allt väsentligt ansluta sig till, det
föreliggande utskottsutlåtandet, och då det torde vara svårt att få igenom några
avvikelser i detsamma, även örn det på vissa punkter vore önskvärt, exempelvis
när det gäller lönesättningen för den lägre skogsvårdspersonalen, kan
jag för min del först som sist sluta med att yrka bifall till jordbruksutskottets
föreliggande hemställan.

Herr Grym: Herr talman! Jag har med stort intresse lyssnat på herr Stens
anförande. Herr Sten är ju lekman på detta område, men han kan tydligen
sina saker. Det är ett oerhört vidlyftigt område vi här äro inne på, och för
den som sysslat med skogsvård och skogsvårdsfrågor var det verkligen ett
nöje att lyssna på ett så trevligt anförande, som det herr Sten här höll. För
min personliga del skall jag dock inte, trots att jag är skogsman, ge mig in
på detta vidlyftiga område. För övrigt ger ju varken utskottets utlåtande
eller reservationen anledning därtill.

Jordbruksutskottets föreliggande utlåtande är ju i allt väsentligt sammanfallande
med den kungl, propositionen. Utskottet har gjort vissa. smärre avvikelser,
vilka dock i det stora hela sakna praktisk betydelse. Såsom exempel
på några av dessa avvikelser må jag nämna, att utskottet inte godtagit Kungl.
Maj :ts förslag örn titeländring för länsskogvaktarna. Jag vill inte fördjupa
mig i denna fråga, ty i praktiken spelar det ingen som helst rolj, örn länsskogvaktama
tituleras för länsskogvaktare, skogsmästare, skogsvårdskonsulenter
eller någonting annat i den stilen. Jag för min del har ganska svårt att förstå,
att denna praktiska tjänstemannakår utvecklat en sådan energi för att få en
annan titel än den den för närvarande har, en titel, som det inte alls är något
fel på.

I fråga om personalens anställnings- och avlöningsvillkor har utskottet fogt
Kungl. Majit med några mindre justeringar. Jag kan inte tro, att utskottet
skulle ha begått något majestätsbrott, om utskottet hade föreslagit, att länsskogvaktarna
skulle placeras i lönegrad A 13. Jag kail inte heller tro, att
riksdagen för sin del skulle haft någonting emot ett sadant förslag fran. utskottets
sida. Jag kan inte finna det rättvist, att länsskogvaktarna stå i en
lägre lönegrad än vad exempelvis vägmästarna göra, vilka äro placerade i lönegrad
13. Visserligen äro deras arbetsområden olika, inen när man känner
till bägges arbetsförhållanden, måste man säga, att länsskogvaktarna ha ett
fullt ut lika ansvarsfullt arbete som vägmästarna. Därmed har jag ingenting
ont sagt om vägmästarna.

Utskottet skriver visserligen mycket välvilligt i denna fråga, men med dessa
vackra ord komma länsskogvaktarna inte långt, och i själva saken ha dessa
vackra ord ingen som helst betydelse. Utskottet befarar vissa konsekvenser,
örn länsskogvaktarna placeras i lönegrad 13, och därför har utskottet inte velat
tillstyrka, att dessa tjänstemän sättas i denna lönegrad. Det skulle vara
synnerligen intressant att få veta vilka konsekvenser utskottet närmast syftar
på. Denna fråga vill jag ställa till jordbruksutskottets ordförande.

Skogsvårdsstyrelseutredningen har föreslagit, att länsskogvaktarna placeras
i lönegrad A 13, och i motioner från olika håll har hemställts att länsskogvaktarna
måtte erhålla en löneställning, som motsvarar denna lönegrad.

I utskottet synes emellertid tillräcklig hänsyn inte ha. tagits vare sig. till
utredningsmännens förslag eller till yrkandena i dessa motioner. Inte ens jordbruksutskottets
ordförande, som man återfinner bland motionärerna, har velat
vara med om att flytta upp länsskogvaktarna till denna lönenivå. Visserligen
har jordbruksutskottets ordförande i sitt anförande mycket sympatiskt framhållit
det berättigade i att länsskogvaktarna placeras i lönegrad 13, men det

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 era.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
har på något mystiskt sätt kompromissats i jordbruksutskottet, och dylika
kompromisslösningar bruka ju i vanliga fall bli mindre lyckade.

Jag har ingenting emot att biträdande länsjägmästare och distriktsjägmästare
placerats i de lönegrader, som föreslagits i propositionen och av utskottet
tillstyrkts. Jag vill dock starkt ifrågasätta, om det är riktigt gentemot motsvarande
tjänstemän vid statens skogsväsende, att de komma i ett lägre löneläge.
Det kan inte gå i längden att ha det på det sättet. Statens skogsväsende
kommer helt säkert att bli lidande på det. Vi kunna vara ganska säkra på att
det leder till svårigheter att rekrytera tjänstemannakåren inom det statliga
skogsväsendet. Jag kan inte tänka mig, att länsjägmästarna, vilka nu — åtminstone
en del av dem — föreslås placerade i lönegrad A 30, på något sätt
ha ett större ansvar eller en större arbetsbörda än en Överjägmästare inom statens
skogsväsende, som är placerad i lönegrad 29, eller att en 27 :e lönegradens
länsjägmästare skulle ha en tyngre arbetsbörda att bära än en revirförvaltare
har, som är placerad i lönegrad 26. Jag vågar påstå, att även jag känner
till vad en revirförvaltare sysslar med, vad han har för arbetsbörda och vad
han har för ansvar, och jag vet också mycket väl vad en distriktsjägmästare i
skogsvårdsstyrelsens tjänst har att syssla med. Ingen skall tro, att jag missunnar
dessa distriktsjägmästare att de placeras i lönegrad 26, men då måste
man också vara beredd att ta konsekvenserna därav. När den tiden kommer.
och vi få hoppas, att den kommer snart, får man vara beredd att placera, revirförvaltarna
i en väsentligt högre lönegrad än den de nu befinna sig i. annars
får man ingen jämvikt och ingen rättvisa till stånd. Vi måste hålla i
minnet, att de privata skogsägarna äro sina egna skogsförvaltare, varför skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän slippa allt besvär i den vägen. Tjänstemännen i
statens skogsväsende lia däremot även hand örn den ekonomiska förvaltningen
av statens skogar, och det är sannerligen inte alla gånger någon lätt uppgift.

Jag har inte kunnat finna av utskottsutlåtandet, att utskottet tagit ställning
till Kungl. Maj :ts uttalade åsikt, att distriktsjägmästarna i regel böra vara
stationerade var och en inom sitt distrikt. Allmänheten är helt naturligt bäst
betjänt av att distriktsjägmästarna äro bosatta var och en inom sitt arbetsområde.
Det väckte på sin tid en viss förvåning bland allmänheten, åtminstone
i Norrbottens län, att skogsvårdsstyrelsen i detta län, när det var fråga örn
distrikts jägmästarnas bostadsort, gjorde ett så bestämt uttalande, att distriktsjägmästarnas
bostadsort skulle vara Luleå och ingen annan plats. Jag skall
be att få citera några rader i det yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län avgivit i fråga om distriktsjägmästarnas bostadsort. Det heter där:
»Vidare skulle en sådan anordning med de ödsliga förhållanden, som känneteckna
Norrbottens landsbygd, helt säkert medföra svårigheter för styrelsen
att rekrytera kvalificerade befattningshavare för ifrågavarande viktiga tjänster.
Skogsvårdsstyrelsen måste beträffande Norrbotten bestämt framhålla, att
här föreligga särskilda tungt vägande skäl för att de hittills rådande förhållandena
beträffande distriktsjägmästarnas bostadsort bibehållas.» Man måste
säga, att detta uttalande från skogsvårdsstyrelsens sida innebär en överdrift,
åtminstone enligt mitt sätt att se, av ganska stora mått. Enligt skogsvårdsstyrelsens.
mening skulle inte ens sådana orter sorn låt mig säga Piteå. Älvsbyn,
Arvidsjaur, malmfälten, Kalix, Övertorneå, och inte ens Överkalix, som
dock är den ort, där ordföranden i Norrbottens läns skogsvårdsstyrelse hör
hemma, vara lämpliga bostadsorter åt distriktsjägmästarna. Det skulle ha
varit värdefullt, örn utskottet uttalat sin åsikt även i denna fråga. Den utgör
visserligen en liten detalj i det stora hela, men allmänheten anser, att det är
en mycket viktig detalj.

Jag har, herr talman, gjort dessa små reflexioner på vissa punkter. Jag

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
beklagar än en gång, att länsskogsvaktarnas lönefråga inte fått en bättre lösning
än den nu får genom utskottets förslag. Det skulle för all del vara frestande
att yrka bifall till några av de väckta motionerna örn en förbättrad löneställning
åt länsskogvaktarna, men jag anser det fullkomligt meningslöst.
Det blir endast en ren demonstration.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Herr Anderberg: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som vi nu äro i färd
med att behandla, har förorsakat jordbruksutskottet mycket arbete. Det är inte
mindre än tjuguen motioner, som med anledning av den kungl, propositionen
förelegat till behandling, och många olika synpunkter ha förts fram vid behandlingen
av detta ärende. Utskottet har mycket omsorgsfullt och noggrant
sökt komma till rätta med de olika problemen.

Man tycks på alla hålla vara på det klara med att det förslag, som föreligger
i den kungl, propositionen, är i stort sett tillfredsställande, även örn motionerna
i vissa detaljer sökt få till stånd en del ändringar.

Det väsentligaste ändringsförslaget kommer till synes i den reservation angående
finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, där jordbruksutskottets
ordförande står såsom förste reservant. Men innan jag går in på denna
reservation, skall jag säga ett par ord med anledning av några av de inlägg,
som gjorts i debatten. Jag börjar med vad herr Sten anförde.

Herr Sten nämnde, att utskottet gjort vissa ändringar beträffande sammansättningen
av skogsvårdsstyrelsérna. Det är ju ganska naturligt, att vi inte upprepat
vad departementschefen anfört beträffande kvalifikationen för styrelseuppdrag.
Vid den debatt, som fördes i utskottet på denna punkt, voro alla eniga
örn att vid personalvalet största avseende måste fästas vid erfarenhet och kunnighet
i skogsbruk och skogsvård. Det rådde ingen tvekan därvidlag. Det
framkom emellertid inom utskottet förslag örn ett tillägg, att styrelserna borde
erhålla en med hänsyn till skogsägarekategorierna inom varje område lämplig
sammansättning. En ledamot skall utses av hushållningssällskapet inom området,
en av landstinget och en av Kungl. Maj :t, och det ansågs önskvärt att såväl
bondeskogsbruket som bolagsskogsbruket erhöll representanter. Detta har
utskottet velat särskilt trycka på, men någon annan mening än den departementschefen
givit uttryck åt har aldrig framkommit inom utskottet.

När man nu ändå tagit detta steg mot en centralisering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, kan det ju synas naturligt, att man tar steget fullt ut och
helt förstatligar denna verksamhet, och jag får säga, att jag nog själv lutat en
aning åt den uppfattningen. Men även örn vissa skäl tala för ett dylikt steg,
har utskottet funnit, med stöd av vad departementschefen anfört och debatterna
i utskottet givit vid handen, att vi böra fortsätta att bygga på den erfarenhet,
som inom skogsvårdsstyrelsérna förefinns på detta område till gagn för
skogsvården i vårt land. Skogsvårdsstyrelsérna äro ju lokala organ för främjande
av skogsvården och för övervakande av skogslagstiftningens efterlevnad,
och i stort sett kan man ju säga, att de fyllt sina särskilt i dessa tider svåra
och grannlaga uppgifter på ett mycket tillfredsställande sätt. Vi äro inom
utskottet klart medvetna om att det finns undantag, och vi ha under de senaste
åren i jordbruksutskottet och riksdagen sett exempel på att det väl behövs en
tillsyn från det allmännas sida över dessa organisationer, men vi ha ändå funnit,
att detta sätt att liisa frågan har varit tillfredsställande.

De manga motionerna lia lill stor del behandlat frågan örn ett bättre utnyttjande
av det s. k. normalprogrammet, så att skogsvårdsstyrelsérna skola kunna
ordna med mera arbete, men av vissa hänsyn — främst till tillgången på arbetskraft,
som nu i stor utsträckning saknas, och till tillgången på frö och

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
plantor — har en beskärning ansetts nödvändig, och därför har såväl utredningen
som departementschefen och nu utskottet stannat för normalprogrammets
realiserande till omkring 65 procent. Det finns ju vissa skogsvårdsstyrelser
som hunnit längre på detta område, och det är ju meningen, att de skola
fortsätta sina värdeskapande åtgärder på detta område. Man skulle då så snart
sig göra låter försöka genomföra normalprogrammet till 75 procent. Örn det
blir förändrade förhållanden på arbetsmarknaden och vi behöva sysselsättning
för folket, är det ju möjligt att överväga en ökning av organisationen i detta
syfte. Herr Sten talade örn hur detta nya organ skulle kunna utnyttjas effektivt,
och man har ju möjlighet att utbygga på dessa områden i händelse man
möter en arbetslöshetsperiod.

Yi ha vidtagit en liten ändring i förslaget, på en punkt som jag inte tror
att någon har berört men som befattningshavarna själva fästa ett visst avseende
vid och där departementschefen tillmötesgått dem, nämligen titelfrågan för
den stora grupp som nu kallas länsskogvaktare. Man funderade på många olika
titlar och stannade vid titeln distriktsskogsmästare. Yi tyckte det var ett tungt
namn, och det förelåg också motioner om att den gamla hävdvunna titeln länsskogvaktare,
som fått en så hedrande klang runt om i vårt land, skulle bibehållas.
Vi funno också att det inte var skäligt och lämpligt att nu ta ifrån
dem denna titel. Det har icke varit någon avvikande mening på denna punkt,
utan vi ha varit eniga om att man borde frångå departementschefens förslag
och icke göra någon ändring i det nu gällande.

Placeringen i lönegrad har föranlett en hel del debatter. Man vill ge länsskogvaktarna
en högre löneställning, och det har i olika motioner föreslagits,
att de skulle placeras i A 13. Nu senast förde herr Grym fram en del synpunkter
på detta. Majoriteten inom utskottet bar dock icke kunnat gå så långt,
och det resultat som föreligger i utskottsutlåtandet har blivit en kompromiss.
Man har försökt att skriva sig samman. Med hänsyn till de hörda myndigheterna
och till det allmänna och i betraktande av hur befattningshavarna i
övrigt äro placerade har man icke kunnat gå längre än till en placering i A 12,
men man har dock genom utskottets förslag vunnit, att de äldre länsskogvaktarna
skulle få en sådan placering, att de under minst tre år före avgången
skulle komma upp i 16 löneklassen, den högsta inom den lönegrad där de äro
placerade.

Då en del talare här framhållit, att länsskogvaktarna icke ha fått den löneökning
som vöre önskvärd, ha de glömt bort den förbättring i pensionerna som
denna nya placering innebär, när länsskogvaktarna komma in i det statliga
lönesystemet, men det är också en synpunkt, som man måste lägga på denna
fråga. Det var också genom en kompromiss i utskottet, som ett par av jägmästarna,
som inte alls hade fått den placering, som man ansåg vara skälig
och riktig, medtogos i denna uppgörelse.

Jag kommer sedan till den fråga som har föranlett den reservation, som icke
mindre än fem av utskottets medlemmar undertecknat, nämligen finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Vi trodde även på denna punkt, att vi
skulle genom skrivsättet i utskottsutlåtandet kunna nå en viss enighet, och vi
voro på väg till det, men i sista stund har man ändå stannat för en reservation
på denna punkt. Utskottsmajoriteten har ansett, att det är riktigt, att skogsägarna
få erlägga ett visst vederlag för de tjänster som i fråga örn skogens
skötsel och vård lämnas dem av skogsvårdsstyrelserna. Själva rättsgrunden för
skogsvårdsavgifterna bygger alltså på intresseprincipen. I enlighet med utskottets
förslag har man emellertid gått in för nya grunder för skogsvårdsavgifternas
erläggande. Enligt de nya grunderna i det nya systemet skulle skogsvårdsavgifterna
utgå efter 1,5 pro mille på taxeringsvärdena i stället för som nu

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

Ang. sJcogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
efter avverkad skog. Det är ju givet att man från skogsägarhåll vill vara befriad
från erläggandet av dessa avgifter, men här har av såväl utredningen som departementschefen
framlagts så starka argument för att vi fortfarande skola
uttaga dessa avgifter, att vi inom utskottets majoritet icke funnit någon som
helst anledning föreligga att slopa dessa avgifter.

Skogsvårdsavgifterna inta ju en särställning i skattesystemet. De äro, som jagnyss
sade, ett vederlag för ett utfört arbete, för skogsdikning, utstämpling, anläggning
av skogsvägar och den konsulterande verksamhet som länsjägmästarna
och länsskogvaktarna utföra. De, som möjligen skulle kunna protestera, äro bolagen
och det allmänna, som få betala för sina skogar samma avgifter som bondeskogarna,
trots att de själva ha personal, som kan sköta det arbete som för
böndernas skogar åligger länsjägmästarna och länsskogvaktarna. Kronoskogarna
och de ecklesiastika skogarna utgöra ju icke mindre än 14 procent av hela
landets. Reservanterna medge ju att skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdande verksamhet
blir till nytta för skogsägarna, men trots detta vill man icke betala
dessa skogsvårdsavgifter, utan säger att det allmänna också har ett intresse av
saken. Det är ju klart att man i sådana intressefrågor söker få fram argument,
men majoriteten inom utskottet har icke funnit någon anledning att slopa dessa
bestämmelser.

Det är ju på denna punkt, herr talman, som de väsentligaste meningsmotsättningarna
uppstått inom utskottet. Majoriteten hävdar samma uppfattning, som
göres gällande i propositionen, och anser att det icke finns någon anledning att
avstå från dessa avgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande i dess helhet.

Herr Näslund: Herr talman! Det är tydligt, att det föreliggande ämnet inbjuder
till stora och väl formulerade tal. Jag skall anstränga mig till det yttersta
för att koncentrera mig på de punkter i det föreliggande överläggningSämnet,
där det råder några meningsmotsättningar.

Herr Sten tycktes vara orolig för att det inte i en eventuell arbetslöshetskris
skulle igångsättas tillräckligt med skogsarbeten. Han uttryckte sig inte på det
Sättet, men han efterlyste utskottets ståndpunkt till det spörsmålet. Jag vet ju
inte hur stora krav herr Sten har på ett riksdagsutskotts skrivsätt, men på s. 22
i utlåtandet, där utskottet för ett resonemang örn skogsvårdsprogrammets genomförande
och har stannat för att 65 procent skulle utföras, säger utskottet
så här: »Såvitt utskottet kunnat finna råder full enighet örn angelägenheten av
att skogsvårdsstyrelserna få bedriva sin verksamhet i största möjliga omfattning,
varför här närmast föreligger en bedömningsfråga örn vad som är görligt
för närvarande.» Jag understryker detta, och jag försäkrar att örn utskottet
hade ansett det nödvändigt att skriva ännu mera eller uttrycka sig på annat
sätt för att ge tillkänna sin ståndpunkt, skulle utskottet inte ha haft någon
svårighet att bli enigt på den punkten. Det är således endast fråga om i vilken
omfattning det är möjligt att genomföra detta program, och jag tror, uppriktigt
sagt, att för det närmaste året kunna vi med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
vara tacksamma, örn man kan verkställa den arbetsvolym som betecknas
med 65 procent.

Det är, herr talman, en rätt egendomlig situation som föreligger här i dag.
Jag ber att få påminna kammaren örn att jag återfinnes bland undertecknarna
av motionen nr 291, som i denna kammare väckts av herr Sundberg, men det
oaktat icke befinner mig bland reservanterna, dag ber därför att få uppehålla
mig några ögonblick vid den punkten. Mina personliga önskemål och min
personliga ställning till detta spörsmål återfinnas visserligen i denna motion,
men när man befinner sig i ett riksdagsutskott, där det råder många olika ine -

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
ningar i en fråga, kail man ju i anständighetens namn inte ange sin avvikande
mening på alla punkter. Då brukar det väl ändå vara klokare, att man försöker
jämka ihop sig så mycket som möjligt, och i det avseendet har jag varit
med nästan till bristningsgränsen i detta fall, men jag har därför inte funnit anledning
att bedöma värdet av utskottets ståndpunktstagande på det sätt herr
Sundberg här har gjort.

Det är visserligen riktigt, som herr Sundberg påpekade, att skogsvårdsstyrelsernas
fria ställning har blivit mer och mer kringskuren. Detta beror väl uteslutande
på att skogsvårdsstyrelserna ha saknat tillräckligt med egna medel
för att hedriva verksamheten i den omfattning, de skulle ha önskat, och att
de därför ha nödgats ta emot statshjälp i större eller mindre utsträckning,
d. v. s. i allt mer ökad utsträckning. Därigenom får följdriktigt det allmänna
ett allt större inflytande över skogsvårdsstyrelserna. Jag skall medge, att genom
de ändringar, som Kungl. Maj :t har vidtagit beträffande utredningens förslag,
skogsvårdsstyrelsernas fria ställning i icke ringa grad har ytterligare
kringskurits. Men därför att man erkänner detta behöver man inte som herr
Sundberg anse, att stycket 4 i 4 § skogsvårdsstyrelseförordningen är en snara,
som dragés åt örn halsen på skogsvårdsstyrelserna. Det uttrycket var väl inte
heller riktigt så allvarligt menat.

Jag vill med den polemik, jag här för, bara säga, att även örn vi inte äro
fullt tillfredsställda med Kungl. Maj :ts ståndpunkt i detta avseende, ha vi väl
ändå ingen anledning i dag att svartmåla i onödan och att avsäga oss den
smula fria ställning, som skogsvårdsstyrelserna ändå ha kvar. Jag har funnit
angeläget att för mitt vidkommande uttala denna mening, och jag hoppas, att
utyecklingen skall komma att visa, att mina förhoppningar i alla fall inte äro
alldeles ogrundade.

Jag skall, herr talman, sedan be att få säga några ord direkt riktade till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, och jag hoppas, att han
finner anledning att beakta och överväga mina påpekanden. Genom att, på
sätt Kungl. Maj :t här har föreslagit, skogsvårdsavgifterna skola inflyta på
riksstatens inkomstsida, har departementschefen alldeles följdriktigt kommit
till den slutsatsen, att det då blir obehövligt för skogsvårdsstyrelserna att fondera
några medel. Detta är naturligtvis alldeles riktigt. Men så säger departementschefen,
att det i skogsvårdsstyrelsernas inkomst- och utgiftsstater ju
bör föras upp en post för oförutsedda utgifter, avsedd att ersätta den fondering,
som utredningen föreslagit. Ja, det är alldeles riktigt och det kan hända, att
örn Kungl. Majit vid prövning och fastställelse av skogsvårdsstyrelsernas utgiftsstater
bedömer dessa på ett vidsynt och välvilligt sätt, komma naturligtvis
skogsvårdsstyrelserna att få ett mycket gott handtag i fråga örn sin fria
verksamhet. Jag vill därför på det enträgnaste understryka, vad utskottet sagt
i detta avseende å s. 39 i utlåtandet, och jag fortsätter med att tillägga, att örn
Kungl. Majit inte beräknar de kapitalbelopp, som hänföras under rubriken
oförutsedda utgifter, alltför snävt, få skogsvårdsstyrelserna där ett värdefullt
handtag.

Det kanske också hör sägas, att ett tillmötesgående av skogsvårdsstyrelsernas
önskemål i detta avseende givetvis också skulle ha en utomordentligt god psykologisk
verkan.

Hen talman! Detta ämne är sa vittomfattande, icke minst för mig som
norrlänning och som en, som har haft nöjet att fa vara med i skogsvårdsstyrelsers
verksamhet under några årtionden, att det verkligen är svårt för mig att
begränsa mig, men jag skall ändå fullfölja min föresats att inte här betunga
kammarens protokoll alltför mycket. Jag vill bara helt kort med avseende å
tvisten örn det berättigade i att fortfarande taga ut skogsvårdsavgifterna säga,

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. ni. (Forts.)
att när man i da# talar om att införa en ny skatt, en objektsskatt, en grundskatt
och allt vad man kallar det, ligger det väl ändå en inte så liten överdrift
i detta. Det är ju ingenting nytt som införes. Det nya, som här sker, är, att
man ändrar grunden för debiteringen och att man ändrar villkoren för
dispositionen av de inflytande medlen. Möjligheten för skogssvårdsstyrelserna
att enligt nu gällande förordning regionalt använda intill 90
procent av skogsvårdsavgifterna bortfaller, eftersom avgifterna skola redovisas
centralt och fördelas centralt. Detta är vad som sker. Men skogsvårdsavgifterna
i och för sig äro ju ingen nyhet. Jag har verkligen ansträngt mig
till det yttersta för att försöka bedöma, huruvida det skulle vara något skäl
för representanter för bondeskogsbruket att här anmäla något missnöje, men jag
har inte kunnat finna annat, än att bondeskogsbruket bär betydligt mera nytta
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet än andra skogsägaregrupper, som ha
ringa eller ingen nytta av skogsvårdsavgifterna.

Herr talman! Med det sagda har jag velat tillkännagiva min uppfattning och
ståndpunkt i frågan. Jag slutar som jag börjat med att säga, att mina personliga
önskemål finnas uttryckta i motionen nr 291. Men när det inte har gått
att utvinna mer ur den än en förbättrad ställning för de äldsta länsskogvaktarna,
har jag i nu rådande situation ansett det vara min plikt att ge efter på
de punkter, där jag haft en annan mening än mina kamrater i utskottet, och i
stället försöka ta vara på det mesta möjliga av vad som gått att få igenom.

Därför ber jag, herr talman, att få instämma i de yrkanden, som redan framställts
örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det framgår av denna debatt, att man kan
yttra sig om både ett och annat i detta ärende. Jag skall emellertid begränsa
mig till att motivera Henne yrkanden, som jag senare under ärendets behandling
kommer att framställa.

Det första rör skogsvårdsavgiftens bibehållande eller icke. Jag har för min
del länge ansett, att det inte är riktigt att den medborgargrupp, som äger
skog, skall betala en särskild skatt därför. Jag vill inte såsom motiv för att
just nu ta bort denna skatt uteslutande åberopa det motiv, som den förste
ärade talaren här i debatten anförde, nämligen att dessa medel enligt förslaget
komma att gå in direkt till statskassan och att tilldelning därifrån sedan
kommer att ske till skogsvårdsstyrelserna, varigenom möjligheterna att disponera
en del av dessa medel på ett friare sätt minskas. Jag anser givetvis, att
detta stärker motiveringen för denna skatts borttagande, men jag tycker att
själva tanken på att betala en särskild skogsvårdsavgift är en kvarleva från
de tider, som vi numera när det gäller alla andra grupper kommit bort ifrån.
Det är svårt att numera på något annat område finna en motsvarighet till
detta, att en närings- eller medborgargrupp får erlägga en särskild årlig,
fast skatt på sin näring utöver de skatter de liksom andra betala. Det finns
mångå saker som andra närings- och medborgargrupper få hjälp med från
statliga institutioner, men inte behöva de därför i särskild ordning hjälpa till
att finansiera detta. Jag tycker därför, att det är principiellt oriktigt att gå
till väga på detta sätt.

Om det ändå fortfarande skall finnas en skogsvårdsavgift, tycker jag att
det föreslagna förfaringssättet innebär en förbättring i förhållande till det
gamla med dess skogsaccis på rotnettot, ty man slipper åtminstone därigenom
det ständiga trassel, som uppstår då det gäller att i taxeringsnämnderna
fastställa rotnettot. Det föreslagna förfaringssättet för skogsvårdsavgifternas
uttagande kan komma att bespara många skogsägare och tjänstemän ett onö Första

kammarens protokoll WAO. Nr 22. 7

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. sJcogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
digt arbete, och det innebär i så måtto ett framsteg att man slipper de där
förtretligheterna.

Jag vet inte, örn utskottets ordförande ställde något yrkande, men jag
k rimmer i varje fall att ställa ett sådant, nämligen även om en skrivelse till
Kungl. Maj :t om den nuvarande avgiftens borttagande.

Nästa punkt, där jag för min del vill framställa ett yrkande, gäller den fortsatta
utvidgningen av skogsstyrelsens personalstater. Redan när skogsstyrelsen
bildades, hade jag en känsla av att det var någonting rätt onödigt som skedde.
Utan tvivel hade nämligen under den långa tid, då skogsvårdsstyrelserna arbetat
utan annat överhuvud än skogsvårdsstyrelsernas förbund, en oerhörd
utveckling på bondeskogsbrukets område ägt ram. Jag skulle till herr Sten
vilja säga, att örn man med statliga ingripanden och med statens starka hand
över bönderna och skogsägarna kan åstadkomma lika stora framsteg per decennium
som de, vilka skett under de hittills gångna åren av 1900-talet,
kunde man vara oerhört förtjust. Jag tror inte det finns något bättre sätt
att komma fram till en utveckling, särskilt av bondeskogsbruket, än att undervisa
dessa skogsägare om de bästa framgångsmetoderna och att övertyga
dem örn det ekonomiskt kloka i olika slags åtgärder. Lyckas man med detta,
kommer en tillräckligt stor procent av de svenska skogsägarna också att sköta
sm skog väl, men om man för att klara den mycket ringa procent av skogsägare,
som eventuellt på detta sätt inte kan driva upp skogsproduktionen på
sin mark till maximum, skulle ta till alltför stora, dyrbara och våldsamma
åtgärder med alltför hårda skärpningar av skogslagarna och alltför snäva ingripanden
från statsmakternas sida, tror jag, att man skulle komma att göra
det hela en otjänst. Ty örn flertalet skogsägare hörja leva i den tron, att vad
de göra sker på Kungl. Maj:ts och kronans ansvar, blir resultatet sämre än
örn man försöker få dem att nå bättre resultat på övertygelsens, upplysningens
och kunskapens väg. Jag tror därför inte att det är klokt att vidga ut de
administrativa organen, särskilt i centrum, för mycket. Man måste reagera
emot den allmänna tendensen för närvarande här i landet att det administrativa
bara skall växa och växa.

I en motion, nr 295, som jag och en annan kammarledamot ha avgivit, ha
vi något närmare motiverat, på vilka sätt man skulle kunna neutralisera en
utebliven utökning av skogsstyrelsens personalstat. Jag skall inte trötta
med att recitera det utan vill bara här anmäla, att jag för min del finner, att
riksdagen fortfarande bör inta samma ståndpunkt som 1943, då den i stort
sett sade nej till förslag om ytterligare utvidgning av skogsstyrelsen. Riksdagen
sade då, att den förutsatte, att det inte var meningen att skogsstyrelsen
skulle växa ut till ett mycket stort centralt verk. Men redan nu, tre år
efteråt, ser det ut som örn man hade glömt den förutsättningen. Jag tror inte
att skogsvårdsstyrelserna komma att sköta sin verksamhet sämre, om de få
vara litet mera i fred än vad jag förstår att de komma att få bli enligt den
föreslagna utvidgningen. Den mänskliga naturen är sådan, att en större självständighet
gör att arbetet utföres effektivare och på ett angenämare sätt.

Jag kommer nu fram till den tredje punkt, på vilken jag skall framställa
yrkande. Den gäller bestämmelserna i avdelning X örn övergången till den nya
organisationen för personalen inom skogsvårdsstyrelserna.

Från utskottets sida har både dess ordförande och den siste ärade talaren
erinrat om att man kompromissat i denna fråga. Det finns motioner om att
länsskogvaktarna skulle placeras i trettonde lönegraden, och det finns ett förslag
från Kungl. Maj :t, enligt vilket de varken skulle placeras i denna lönegrad
eller få räkna sig sin tidigare tjänstgöring inom skogsvårdsstyrelserna
till godo för löneklassplacering. Den kompromiss, man säger sig ha kommit
till, består inte i att man — vilket jag tycker hade varit riktigt — visserligen

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 22.

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
inte gått med på att placera vederbörande i 13 :e lönegraden men väl tillerkänt
hela dep personal, som nu skall gå in under det nya lönereglementet, rätt till
tjänsteårsberäkning för förutvarande tjänstgöring inom skogsvårdsstyrelserna.
Det hade, tycker jag, varit en mera acceptabel kompromiss än den, som nu föreslås,
vilken bara består i att man ger de 80 äldsta skogvaktarna sådan placering
att de få möjlighet till litet bättre pension än de annars skulle kunna få.
Denna kompromiss är dock inte bättre än att de länsskogvaktare, som lia tjänstgjort
under t. ex. 20 år, skulle komma in i den nya organisationen såsom noviser
och få samma löneklassplacering som de, som intagas 1946. Det kan inte
vara riktigt att så skall kunna ske, och örn jag inte har så stor förhoppning
örn att på de båda ''föregående punkterna få kammaren med på de yrkanden,
som jag vill framföra, tycker jag dock, att det skulle vara möjligt att få kammaren
att på denna punkt rätta till utskottsförslaget.

Jag har egentligen inte hört någon talare, som inte sagt sig anse, att det
skulle vara riktigt att ifrågavarande personal placerades i lönegraden A 13,
men man talar om konsekvenser därvidlag och det kan jag möjligen förstå.

Jag skulle för min del anse det vara riktigast, att dessa länsskogvaktare
komme i lönegraden A 13 och att man sedan såsom herr Grym har påpekat
finge ta de konsekvenser, som man behövde ta. Det är också riktigt, tycker jag,
eftersom lönen i lönegraden A 13 inte är särskilt hög i förhållande till vad en
vanlig skogsarbetare förtjänar, och säkerligen finns det många länsskogvaktare,
vilkas inkomster äro lägre än skogsarbetarnas.

Vill kammaren emellertid inte nu gå med på ifrågavarande personals placering
i lönegraden A 13 på grund av att kanske många av kammarens ledamöter
äro rädda för de svårdefinierbara konsekvenserna av ett sådant beslut,
tycker jag i alla fall, att kammaren kunde gå med på det uttalandet, att befattningshavarna
inom skogsvårdsstyrelserna för placering i löneklass skola
äga tillgodoräkna sig den tid före den 1 juli 1946, varunder de ha innehaft
motsvarande befattning inom skogsvårdsstyrelse. Som motivering till att utskottet
inte har vågat sig på detta har utskottet på en sida i sitt utlåtande
krystat ihop en massa saker. Men innehållet i detta är, att utskottet har upptäckt,
att finansministern vid något tillfälle har uttalat, att sådana arbetare i
statens tjänst, som få befordran till tjänstemannaställning, böra kunna få
komma upp i en, något förmånligare löneklassplacering med hänsyn tagen till
deras tjänstgöringstid. I här ifrågavarande befordringsfall har man dock inte
trott att det går för sig att direkt besluta om vederbörandes tjänsteårsberäkning,
utan man har i stället förklarat, att Kungl. Maj :t bör i varje särskilt fall
göra framställning örn vederbörandes löneklassplacering. Jag kan inte finna, att
dessa saker likna varandra. Det gäller ju här bara en viss omorganisation, i
fråga om administrationen och anslagsfinansieringen m. m., men, tjänstgöringsförhållandena
för dessa befattningshavare och kanske i all synnerhet för länsskogvaktarna
komma inte alls att ändras. Därför kan, jag för min del inte
finna det vara riktigt att snegla så hårt på det förut angivna exemplet inom
statens affärsverk, och med hänsyn härtill, herr talman, skall jag, när vi
komma till den punkten, be att få ställa det yrkande, som är framfört i motionen
nr 285, en motion som iir undertecknad av herrar Wagnsson och Aman.
Jag tycker att kammaren borde göra rättvisa på den punkten, även örn kammaren
inte vill följa mig på de övriga.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag ber att bär få göra vissa utta landen,

och jag vill börja mod avlöningsfrågan.

Herr Grym hänvisade till att utskottet hade talat örn konsekvenser, och lian
frågade, vilka dessa konsekvenser voro. 1 en följande avdelning av sitt anförande
förklarade herr Grym mycket uttryckligt, vari dessa konsekvenser be -

100

Nr 22.

Onsdagen, den 5 juni 1940 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
stodo. Han visade t. ex. att det föreligger ett jämförelseförhållande mellan befattningshavare
i statens skogsväsen och vid skogsvårdsstyrelserna. Han fann
vid sin jämförelse, att skogsvårdstyrelsernas personal egentligen hade kommit
för högt enligt det föreliggande förslaget i förhållande till befattningar vid
skogsstyrelsen. Han började med överjägmästarna och jämförde dem med länsjägmästarna.
Han fortsatte med att jämföra revirförvaltare med distriktsjägmästare,
och jag antar, att det bara var blygsamheten som hindrade herr Grym
från att fortsätta jämförelsen mellan kronojägare och länsskogvaktare.

Det ligger väl ändå i sakens natur, att det måste göras en jämförelse mellan
dessa båda grupper av befattningshavare, eftersom staten i verkligheten betalar
lönerna på båda hållen. Alla känna ju till, att det nu pågår en löneutredning
— jag tror, att finansministern har hoppats kunna förelägga riksdagen
densamma redan i slutet av detta år. Det kommer i samband därmed att göras
ett nytt försök till avvägning mellan olika slag av befattningar, och det kommer
alltså därvid att bli en ny jämförelse mellan skogsstatens personal å ena
sidan och andra statstjänstemän å andra sidan samt mellan skogsstatens tjänstemän
och tjänstemännen vid skogsvårdsstyrelserna. Jag antar väl ändå, att
kammarens ledamöter förstå, att det gäller att i detta läge omedelbart före
en lönereglering gå fram med en viss försiktighet, så att man inte skapar prejudikat,
och jag menar därför, att utskottet och Kungl. Miaj:t i sitt förslag i
fråga örn lönegradsplaceringarna nog lia gått så långt, som rimligt är i avvaktan
på den allmänna lönereglering som står på dagordningen.

Jag vill också säga ett pär ord i frågan om läns skogvaktarnas möjlighet att
för löneklassuppflyttning få räkna sig till godo sin föregående tjänstetid. Jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på att det ju numera är mycket vanligt,
att personal överföres från andra avlöningssystem till det statliga och att därvid
i stort sett den principen har tillämpats, att tiden i den föregående anställningen
inte får tillgodoräknas. Man torde därför kunna säga, att utskottet även
i detta avseende har genom sina ändringar i Kungl. Maj :ts förslag lovat upp
så nära vinden som överhuvud taget är möjligt, och jag skulle vilja avråda
kammaren från att göra några ruckningar i dessa förslag. Det är nämligen
omöjligt att i dag avgöra, varthän konsekvenserna leda. Det kan hända att en
och annan statstjänsteman i kammaren känner sig lockad att skapa konsekvenser,
men jag tror att man får vara- försiktig, innan man gör det.

I detta sammanhang skulle jag vilja fästa herr Sundbergs uppmärksamhet
på den kungliga propositionen nr 297, punkten 20 a, där det föreligger förslag
örn ett anslag på 190 000 kronor för tillfällig löneförbättring åt skogsvårdsstyrelsernas
personal. Den frågan kommer sålunda att ordnas, <så snart riksdagen
har fattat beslut och anvisat dessa medel.

Herr Sundberg hade också ett resonemang med anledning därav att propositionen
inte upptager några skogstekniska konsulenter, som de kallas i de sakkunnigas
förslag. Min motivering var ju den, att man inte nu kan fastställa
vilken kompetens som kan erfordras för dessa befattningar, eftersom dessa frågor
inte äro klara vare sig beträffande behörigheten att göra förrättning när det
gäller enskilda vägar eller i fråga örn behörigheten att göra förrättning enligt
vattenlagen. På den punkten sade herr Sundberg: »Vi hade aldrig- tänkt oss
någon sådan behörighet», d. v. s. herr Sundberg har aldrig tänkt sig, att dessa
personer skulle ha någon speciell kompetens. De skulle ha länsskogvaktarkompetens.
Men varför skulle de då ha högre lön än länsskogvaktarna? Man skall
inte sätta folk i högre löneställning på en ny plats, örn det inte av dem på
denna plats kräves antingen högre kompetens eller större ansvar. Men jag vill
kraftigt bestrida, att en sådan skogsteknisk konsulent får större ansvar än en
länsskogvaktare tiar. Och kompetensen ville herr Sundberg inte höra talas örn.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

101

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
Jag gillar tanken på att befattningar som skogstekniska biträden med skogsskoleutbildning
skola tillskapas, ty det är utan tvivel ekonomiskt, örn vi kunde
låta en del enklare förrättningar utföras av sådana personer och sluppe att därtill
använda högkvalificerad arbetskraft. Men om vi skola lia dessa skogstekniska
konsulenter, skola de dock ha någon annan kompetens, vara litet längre
komna än vilken länsskogvaktare som helst, och därför är det enligt min mening
fullkomligt riktigt, som både Kungl. Maj :t och utskottet här resonerat, att
vi få vänta med att införa denna kategori, till dess att vi kunna fastställa vad
det är vi skola begära av dem. Frågan är därför ingalunda avförd från dagordningen,
men den måste nog i alla fall ställas en liten smula på framtiden.

Nu vill jag tala örn den snara, som jag skulle ha lagt örn herr Sundbergs
hals. Jag skulle för man del vilja säga, att det inte är någon snara. Enligt den
senaste lydelsen av skogsvårdsstyrelseförordningens 4 § finns det där en bestämmelse,
som säger att skogsvårdsstyrelserna äro skyldiga att efterfölja gällande
lagar, författningar och bestämmelser, utfärdade av Kungl. Majit och
skogsstyrelsen. Därav drar man nu den slutsatsen, att detta stycke skall användas
till att beröva inte bara skogsvårdsstyrelserna friheten — ty då skulle
det väl vara en snara örn benen — utan till och med livet, eftersom det säges
vara en snara örn halsen.

Det är emellertid pa det sättet, att vi ha en lagstiftning angående skogsvårdsstyrelser,
men vi ha också numera åtskilliga statsanslag för olika skogsvårdsbefrä.
mjande arbeten på skogarna. För dessa anslag gälla bestämmelser.
Det ligger väl då i sakens natur, att man bör söka komma fram till en så enhetlig
tillämpning som möjligt av lagar, författningar och bestämmelser. Därmed
följer visst icke, att det skall vara något enhetligt sätt att t. ex. stämpla
skog eller något enhetligt system, som en dikes förrättare skall tillämpa, då
han drar sina diken, eller något enhetligt system för skogsplantering, t. ex.
så att man skulle påbjuda vilket slags plantor som finge användas av de olika
skogsvårdsstyrelserna. Det är ju alls icke meningen, utan meningen är att
försöka att från denna centrala ledning ge vissa anvisningar örn den gemensamma
tillämpningen av bestämmelser.

Jag har en mycket stor erfarenhet från ett annat område, nämligen försvarsyäsendets,
där floran av bestämmelser är ännu rikligare. Där har det visat
sig, att de anvisningar, som försvarsväsendets civilförvaltning tid efter
annan utsänder för att ge myndigheterna ett hum om vad man egentligen i
centrum menar med de olika bestämmelserna, lia varit till ett ovärderligt stöd
för dessa myndigheter. Försvarets myndigheter skriva ständigt till sin centralledning
och fråga örn sådant. Genom ett sådant förfarande skapas i verkligheten
ett stöd för arbetet till förminskning och underlättande av det administrativa
arbetet, och det blir på intet sätt något klavbindande av de olika
skogsvårdsstyrelserna i deras praktiska arbete.

Man skall inte göra saker värre än de äro, men man skall komma ihåg, att
det på detta område förr var så. att besvären över skogsvårdsstyrelsernas beslut
gingo till länsstyrelserna. Den ena länsstyrelsen beslöt si och den andra
beslöt så, och därför blev det ingen enhetlig praxis. Nu gå besvären till skogsstyrelsen.
Vad är då naturligare än att skogsstyrelsen ger sina vinkar åt skogsvårdsstyrelserna
örn hur man inom skogsstyrelsen ser på de olika bestämmelsernas
innebörd? Jag tror man skall finna, att detta blir mera en praktisk anordning
än något egentligt tvång.

Jag skulle också vilja säga något till herr Mannerskantz i fråga om utökningen
av skogsstyrelsen. Jag är ju rätt ny på, denna post, oell jag har inte
varit nied örn 1943 års förslag och vad riksdagen då uttalade. Men jag har observerat,
att riksdagen efter år 1943 har beslutat åtskilliga ting, som ha ökat

102

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. .(Torts.)
skogsstyrelsens uppgifter. Där har man sökt lösa de administrativa frågorna
genom att låta en mängd befattningshavare i skogsstyrelsen gå på sakanslag.
Jag försöker nu att få bort befattningarna från sakanslagen och få fram en
ordentlig personalstat.

Beträffande den personal, som jag beräknar kan bli erforderlig, vågar jag
för min del göra det påståendet, att det förslag, som här föreligger rörande
skogsstyrelsens organisation, i själva verket icke innebär en utökning, utan
tvärtom kanske kan komma att visa sig innebära en viss inknappning. Detta
bör man ta i betraktande, innan man lånar sitt öra åt herr Mannerskantz’ tal på
denna punkt.

Jag kommer så slutligen fram till frågan örn skogs vårdsavgifterna. Jag vill
inte förneka, att herr Mannerskantz’ ståndpunkt ju har sina skäl för sig. Herr
Mannerskantz säger: »Varför skola vi lägga särskild skatt på skogsägarna?»,
och visst kan det diskuteras. Men jag skulle bara vilja säga, att örn det vore
på det sättet, att Kungl. Majit hade känt med sig, att här finnes en risk för
att riksdagen skall avskaffa skogsvårdsavgiften just nu, så skulle Kungl.
Majit inte lia förelagt riksdagen det förslag, som här diskuteras, ty då skulle
statsfinansielila skäl ha kommit att lägga hinder i vägen för den mycket utökade
verksamhet, som här föreslås. Därför tror jag inte, att det är rimligt att
i dag diskutera frågan från den principiella utgångspunkten: skola vi ha
skogsvårdsavgifter, eller skola vi inte lia dem?

Det har sagts från andra talare, att skogsvårdsavgift!^ inte ha tillkommit
i dag, utan att de tillkommo i början av detta sekel, och det är ju riktigt.
Vad har då hänt, som har förändrat inställningen till dessa skogsvårdsavgifter?
Ja. herr Sundberg hade en motivering, som jag skall något närmare granska.

Det är nämligen så, att herr Sundberg har varit med bland de sakkunniga
och där förordat, att skogsvårdsavgiften skall vara kvar och att denna skogsvårdsavgift
nu skall läggas på taxeringsvärdet i stället för att den förut lädes
på det avverkade rotvärdet. Nu. säger herr Sundberg, att han har måst
ändra sin mening, därför att Kungl. Maj :t och utskottet ha ändrat de utgångspunkter,
som de sakkunniga arbetat ifrån.

Låt oss nu granska detta! Det är riktigt, att de sakkunniga ha tänkt sig, att
staten skulle av vanliga statsmedel betala lönerna åt skogsvårdsstyrelsens
personal. Skogsägaren skulle med sina skogsvårdsavgifter betala övriga kostnader.
Kungl. Majit och utskottet lia därvidlag föreslagit, att man i stället
skall göra på det sättet, att skogsvårdsavgiften tages ut och lägges på botten
och att staten fyller ut ovanpå med vad som behövs. Är herr Sundberg säker på
att de sakkunnigas förslag var ur skogsägarens'' synpunkt bättre? En utökad
verksamhet måste ju ständigt leda till ökade skogsvårdsavgifter, vilka skulle
principiellt bära vissa kostnader. Dessa skulle staten inte lägga sig i utan
medlen därtill skulle tagas ut i form av skogsvårdsavgifter: vill man ha ökad
verksamhet, så följer därmed högre skogsvårdsavgifter. Den skogsvårdsavgift,
som nu uttages, kan inte höjas mer än som här föreslås; därom äro alla överens.
Vad blir då följden? Jo, så snart en utökning sker -—• och alla sträva vi
ju efter att, så snart råd och lägenhet finnes, kunna öka verksamheten och
kunna komma över de 65 procenten — blir följden, att staten i varje nytt läge
får öka på med nya anslag, under det att skogsvårdsavgiften är orörlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle skogs vårdsav gif tema i huvudsak tillfalla
varje skogsvårdsstyrelse för sig. Bleve det då något över, skulle detta
reserveras hos vederbörande skogsvårdsstyrelse. Enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall en stat för skogsvårdsstyrelsen göras upp, och man skall se till, att vissa
poster finnas i staten, som det här tidigare talats örn, vilket avser att ge styrelsen
en viss rörelsefrihet. Blir det då något över, går överskottet tillbaka

Onsdagen den 5 juni 1940 era.

Nr 22.

103

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
till Kungl. Majit, men inte till statskassan utan, eftersom hela anslaget ju är
ett reservationsanslag, skall vad som besparas i skogsvårdsstyrelsernas anslag
gå tillbaka och bilda en reservation, som Kungl. Maj :t sedan kan använda för
att tillgodose de olika skogsvårdsstyrelsernas behov. Örn man kunde vara säker
på att den skogsvårdsstyrelse, som fick pengar över, skötte sig bäst, under
det att den, som inte kunde få pengarna att räcka till, skötte sig sämst, då
kunde herr Sundbergs system kanske anses vara bättre, men nu är det inte så.
Det är svårt att från början avgöra behovet, och uppdelningen kan bli ojämn.
Är det inte då bättre, att den reservation, som uppstår, är gemensam och av
Kungl. Majit kan användas för att fylla i på varje punkt, där det föreligger
ett behov bos någon skogsvårdsstyrelse?

Följaktligen, herr Sundberg, måste jag påstå, att det icke är med logiken
förenligt att som herr Sundberg säga: »Örn staten följer de sakkunnigas förslag,
går jag med på en skogsvårdsavgift, men örn staten går den väg Kungl.
Majit föreslår, är jag inte med på det.» Detta resonemang håller inte, herr
Sundberg, och därför måste jag säga, att det argumentet kunna vi icke ta hänsyn
till.

Utskottet har sagt som rätt är, att tidpunkten inte är inne att ta upp principfrågan,
om skogsvårdsavgiften skall finnas eller ej. Den tidpunkten kan
komma, om det en dag förelägges ett förslag, att denna verksamhet skall förstatligas.
Vore det inte bättre att vänta med att tvista om skogsvårdsavgiften,
till dess vi komma i en situation, där det på verkligt allvar kan frågas,
örn denna avgift bör finnas eller ej? Jag menar, att med hänsyn till den långa
tradition, som denna skogsvårdsavgift har bakom sig, med hänsyn till nödvändigheten
av att i dag åstadkomma en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och med hänsyn till nödvändigheten att få pengar till detta skulle
det vara högst oklokt, örn man nu försökte att ta hort dessa V/2 miljoner kronor
från statens kassa. Jag vet icke, var de i stället skola tas.

Jag skulle därför vilja sluta med att rekommendera kammaren att godtaga
utskottets förslag. Jag tillhör dem, som mycket beundra den verksamhet
skogsvårdsstyrelsema ha utfört under de gångna fyrtio åren. Det är ett verk
av stor betydelse, icke minst därför att skogsvårdsstyrelsema steg för steg
lia lyckats att med statsmakternas stöd skaffa sig ett allt starkare förtroende
hos landets skogsägande bönder, ett förtroende, som tillför landet mycket stora
värden. Men det är min bestämda uppfattning, att även ett bifall till utskottets
förslag kommer att låta utvecklingen fortsätta i samma väisignelsebringande
spår som hittills. Det göres bär en del ändringar, som egentligen alla
finna vara nödvändiga och som väl framför allt ha framkallats därav, att
staten mer och mer har intresserat sig för denna verksamhet. Staten har blivit
mer och mer villig att offra medel på denna verksamhet. Just denna villighet
från statens sida att gå de enskilda skogsägarna till handa med hjälp
och stöd i skogsvårdens intresse bör vara en garanti för att det föreliggande
förslaget icke kommer att leda till en stagnation, utan till en fortsatt utveckling.
Den omständigheten, att skogsvårdsstyrelsema lia kunnat med sin personal
tillvinna sig förtroende hos den stora allmänheten, är väl också en borgen
för att vi icke vilja förstöra denna tillgång och ta bort möjligheten för skogsvårdsstyrelserna
att bibehålla och förkovra detta förtroende.

Herr Nilsgård: Herr talman! Jag har redan tidigare instämt med herr Tjällgren,
och jag vidhåller givetvis de synpunkter, som jag instämt i. Herr
Tjällgren talade bland annat om skogsvårdsavgiften, och jag måste efter att
lia hört herr statsrådets anförande säga, att det är en ganska väsentlig skill -

104

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
nåd på skogsvårdsavgiften nu och tidigare, därför att skogsvårdsavgift^! nu
helt och hållet går in i statskassan. Jag skall inte säga mer örn det.

I. övrigt vill jag framhålla, att när det gäller den omstridda 4 § örn skogsstyrelsens
inflytande över avgörandena, så står jag på propositionens sida.
Jag kan inte följa herr Sundberg där. Antingen man tar ut skogsvårdsavgiften
på det ena eller det andra sättet, måste man ju erkänna, att här gäller
det statsmedel, och då bör också statsmakten genom sina organ ha inflytande
över användningen. Vi få inte driva den principen för långt, att skogsvårdsstyrelserna
äro lokala organ och skola företräda lokala synpunkter. Det är
klart, att de skola företräda lokala synpunkter, men de äro också statsorgan.

Egentligen har jag begärt ordet för att tala örn ett pär motioner. Jag har
t. ex. väckt en motion om länsskogvaktarnas titelfråga, och jag vill tacka
utskottet för att det har följt den motionen, som ju innehåller samma yrkande
som ett par andra motioner. Samtidigt vill jag säga, att fastän jag inte vill gå
med på att kalla länsskogvaktarna för distriktsskogmästare — därför att det
finns en stor och med varje år växande kår, som har skogmästartiteln såsom
examenstitel — så anser jag att länsskogvaktarna med hänsyn till sina
mycket viktiga uppgifter böra bli gynnsamt behandlade av statsmakterna.

Jag har tillsammans med herr Tjällgren undertecknat en motion om att
länsskogvaktarna skulle flyttas upp en lönegrad från tolfte till trettonde och
förste länsskogvaktarna från femtonde till sextonde, och det anser jag vara
mycket berättigat. Jag förstår, att utskottet inte har vågat gå på den linjen
med hänsyn till att det också har varit diskussion örn domänstyrelsens befattningshavare,
kronojägarna, men jag skulle tro, att om man hade kunnat
genomföra en enhetlig lönegrad för kronojägarna, skulle detta ha kunnat ordnas
rätt enkelt. För några år sedan, när kronojäganas lönefråga var uppe till
avgörande, blev deras lönegradsplacering mycket uppspaltad, och den högsta
lönegraden blev den tolfte. Jag har inhämtat från vederbörligt håll, att denna
uppdelning inte kunnat genomföras på ett rättvist sätt. Jag skulle tro, att om
jordbruksdepartementet hade upptagit ett förslag i huvudtiteln till detta år,
att samtliga kronojägare skulle placeras i tolfte lönegraden, skulle det inte lia
mött så stor svårighet att nu flytta upp länsskogvaktarna i trettonde lönegraden.
Med hänsyn till de viktiga funktioner, som länsskogvaktarna lia,
skulle det ha varit ytterst berättigat. Det Ilar redan nämnts här i debatten,
att vägmästarna inom länen stå i trettonde lönegraden, och enligt min mening
ha länsskogvaktarna befattningar, som ur olika synpunkter, både i fråga
örn utbildning och ansvar, få anses kanske t. o. m. ligga över vägmästamas.
När det Ilar gällt titel- och lönefrågan, har det varit mycket tal örn länsskogvaktarnas
ställning. Ute i bygderna är länsskogvaktaren ofta mera känd
än länsjägmästaren, ty det är länsskogvaktaren, som skogsägarna i bygden
komma i kontakt med, och det är med honom de resonera om sina angelägenheter.

I övrigt vill jag uttala min tillfredsställelse med utskottets ställningstagande
till en länsmotion, som jag står för i denna kammare. Det gäller ett pär
befattningshavare, som utskottet nu har föreslagit, att länet skulle få utöver
propositionens förslag. Jag tror, att denna utökning är sakligt mycket berättigad.

Däremot är jag mindre nöjd med att utskottet inte har tagit hänsyn till
samma motion, när det gäller placeringen av länsjägmästarbefattingen. Kungl.
Majit har föreslagit, att länsjägmästårna i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län skola placeras i trettionde lönegraden, medan däremot länsjägniästarna
i bland annat Gävleborgs län placerats i tjugunionde lönegraden.
Den som känner det utomordentligt intresserade och omfattande arbete, som

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

105

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län utfört, kan inte gärna sväva i tvivelsmål
om att även detta län borde lia fått sin länsjägmästare placerad i den
högsta klassen.

Jag skulle tro, att det i fortsättningen blir en ganska angelägen uppgift
att rätta till dessa små skönhetsfel i propositionen, som utskottet nu inte har
vågat sig på, även örn utskottet har gjort en del ansatser, vilket jag mycket
villigt erkänner.

Länsskogvaktarnas löneklassplacering är en särskild fråga. Hur man skall
tolka den sida, som utskottet har skrivit härom, skulle kunna bli föremål
för en pristävlan. Jag bär dragit den slutsatsen, att utskottet har skrivit detta
i ett visst samråd med finansdepartementet, och jag hoppas, att resultatet av
detta skall bli, att länsskogvaktarna placeras i en löneklass, som motsvarar
ej blott deras hittillsvarande löner utan även deras tjänstgöringstid.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning av
min gode vän herr Stens enligt min mening i flera avseenden märkliga anförande.
Jag vet inte, örn herr Sten själv äger skog eller skogsmark och på grund
därav känner till på vad sätt skatt utgår för sådana objekt, men jag föreställer
mig, att örn herr Sten har skogsmark, har han sig bekant, att skatt för skog
nu utgår på flerahanda sätt. Vi ha först — det kan kanske förefalla onödigt att
omtala detta här i kammaren — den s. k. garantiskatten, sedan ha vi kommunal
inkomstskatt, i den mån avverkning sker, och vidare ha vi skogsaccis och därtill
skogsvårdsavgift, i den mån avverkning sker. Då kan man val inte gärna
säga annat än att det är berättigat att påstå, att detta är en objektskatt, som
lägges på ett visst föremål.

Vidare uttalade herr Sten sina farhågor med anledning av vad utskottet hade
sagt eller kanske snarare inte sagt beträffande utseendet av skogsvårdsstyrelser.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på att på s. 13 i utlåtandet refereras,
vad vederbörande statsråd har sagt här. Där säges: »I anslutning till vad
skogsvårdsstyrelseutredningen uttalat, vill emellertid även jag» — säger statsrådet
— »framhålla, att en nödvändig förutsättning för att styrelserna
skola kunna fylla sin uppgift är att till ordförande och ledamöter utses
kompetenta personer med tillräcklig auktoritet. Vid personvalet måste
därför största avseende fästas vid erfarenhet och kunnighet i skogsbruk och
skogsvård.» Detta har utskottet så att säga redovisat på s. 16, där utskottet
ingalunda vill ta bort någonting av vad statsrådet har sagt, utan tvärtom understryka
det men i alla fall anser, att det är önskvärt, att till ifrågavarande
befattningar utses sådana personer, »att styrelserna erhålla en med hänsyn till
skogsägarekategorierna inom varje område lämplig sammansättning och att alltså
däri bliva representerade de skilda intressen som skäligen kunna göra anspråk
på att vara företrädda i en dylik styrelse». Genom detta uttalande har
utskottet naturligtvis inte alls velat stryka något av vad statsrådet har sagt.
Då kan jag inte förstå, att det skulle vara något fel från utskottets sida att
framhålla, att dessa egenskaper också böra finnas jämte de egenskaper, som ha
framhållits av vederbörande statsråd.

Vidare ställde herr Grym en direkt fråga till mig. Den löd ungefär så: »Varför
har utskottet inte gått med på motionen örn uppfattning av länsskogvaktarna
till lönegraden A 13, då man så vackert pläderat för det?» Jag vill säga
herr Grym, att en sak är vad man vill och en annan vad man kan. Det fanns
inte möjlighet att få majoritet för denna motion inom utskottet, men jag 1ror
kan jag betyga, att jag gjorde vad jag kunde för att detta yrkande skulle bi -

106

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
fallas. Men jag ansåg mig kunna släppa detta önskemål och gå med på den
kompromiss, som tidigare har nämnts här i dag och som gick ut på att länsskogvaktarna
skulle få på ett drägligt sätt tillgodoräkna sig förutvarande tjänstetid.
Dietta var orsaken, men jag upprepar vad jag tidigare i dag har sagt, att jag
ingalunda därför har uppgivit min åsikt örn att länsskogvaktarna äro berättigade
att vara placerade i lönegrad A 13, alldeles som vägmästarna. Men jag
skall inte närmare syssla med den saken nu.

Herr talman! Även jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande utom
beträffande den punkt, som sammanfaller med min reservation.

Herr Velander: Herr talman! Någon av de föregående talarna har åberopat
sin egenskap av norrlänning såsom skäl för sitt uppträdande i debatten. Jag kan
falla tillbaka på ungefär samma motivering för mitt deltagande däri.

Jag har den inställningen — och utskottet har nog varit inne på den tanken
— att det är. av den största vikt, att det skogliga återuppbyggnadsarbetet i
Norrland bedrives så skyndsamt som möjligt. Det är därför med en viss beklämning
jag konstaterar, att det s. k. normalprogrammet kanske inte kan komma
att omsättas under överskådlig tid. Det förutsättes dock, att den skogliga verksamheten
kan komma att bedrivas effektivare eller intensivare inom vissa skogsvårdsstyrelsedistrikt
än i andra, och för min del vill jag hoppas, att det förra
skall komma att gälla Norrland.

Man finner en uppgift i utskottsutlåtandet, som jag i detta sammanhang vill
understryka. Där säges, att enligt inhämtade uppgifter ha de förefintliga kalmarkerna
uppskattats till sammanlagt omkring 900 000 hektar och skräpskogarna
till omkring 500 000 hektar. Det''är klart, att inte dessa områden i sin
helhet finnas i Norrland, men jag utgår ifrån att en inte oväsentlig del därav
är tillfinnandes just i Norrland. Det måste alltså finnas utrymme för mycket
energiska insatser för att förbättra skogsbrukets betingelser, när det
gäller dessa områden och även när det gäller en uppbyggnad av virkeskapitalet
i allmänhet, som för de norrländska skogarna i många fall måste anses vara
alltför lågt.

Jag skulle förresten kunna tänka mig, att en del medel för detta ändamål
skulle kunna hämtas från de prisutjämningsavgifter, som vi tidigare i dag i annat
sammanhang ha diskuterat här i kammaren. En annan förutsättning för
de av mig avsedda åtgärderna i Norrland är ju, att det finns tillgång på arbetskraft.
Jag hoppas, att föreliggande svårigheter i det hänseendet också skola
kunna övervinnas.

Vidare skulle jag vilja säga några ord örn en sak, som här diskuterats i olika
sammanhang. Det är omläggningen av de s. k. skogsvårdsavgifterna. Jag har
mycket uppmärksamt lyssnat på debatten för att få något plausibel skäl till
att man nu går in för denna omläggning. Det är egentligen två talare, herrar
Anderberg och Sten, som ha antytt vissa synpunkter i det hänseendet. Jag
mäste säga, att jag inte kan finna dem bärande. Herr Anderberg är i motsats
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet fullt övertygad om
att denna omläggning är det bästa som kan ske, och han förklarade, att den
motiverats av intresseprincipen. Men sedan kom herr Anderberg in på att den
föreslagna objektskatten på skogsfastigheterna skulle drabba det allmännas
skogar och skogsindustriföretagens stora skogsinnehav. Jag utgår ifrån att det
allmänna vid skötseln av sina skogar inte behöver ta skogsvårdsstyrelseorganisationen
i anspråk, och jag utgår också från att detsamma gäller örn de skogsägande
bolagen. Följaktligen finns det med mitt sätt att se inte något utrymme
för intresseprincipen, när det gäller att förklara eller försvara denna omläggning,
som herr Anderberg så varmt förordade.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

107

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. rn. (Forts.)

Vidare träder väl intresseprincipen i bakgrunden med hänsyn till att man här
i debatten på olika håll samt på flera ställen i utskottets utlåtande betonar,
att skogsvårdsstyrelserna äro organ för det allmänna och att i vissa sammanhang
i utskottsutlåtandet antydes, att man måhända nu bara tar ett steg på
vägen från ett halvt förstatligande till ett fullständigt sådant. Därmed erkännes''
ju, att skogsvårdsstyrelsernas uppgifter äro av statlig karaktär, och detta
leder, såvitt jag kan förstå, fram till att kostnaderna för skogsvardsstyrelsernas
verksamhet skola betalas av det allmänna. De böra alltså finansieras över
den allmänna budgeten.

Herr Stens resonemang leder, efter vad jag förstår, till alldeles samma resultat.
Han säger, att det föreliggande förslaget är ett led i ett genomtänkt
skogsprogram med syfte att nå fram till det ur hela folkhushallets synpunkt
bästa resultatet. Vidare säger han, att det behövs en statlig medverkan och ledning,
för att man skall komma till rätta med föreliggande uppgifter, samtidigt
sonT han betonar, att hemmansbruket för närvarande är så hårt skuldsatt, att
det egentligen inte orkar med några utgifter av här ifrågavarande art. Jag
kan för min del inte draga någon annan slutsats av dessa premisser än att man
bör gå in för ett bestridande med allmänna medel av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Jag uppmärksammade med tillfredsställelse de uttalanden, som jordbruksministern
gjorde på denna punkt. Han sade, att det nog kan diskuteras, huruvida
fastighetsägarna eller skogsägarna skola bidra till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet eller örn dessa skola helt bestridas av allmänna
medel. Men herr statsrådet sade vidare, att de stats finansiella, skälen lia varit
så starka, att, om man skulle ha gått in för sistnämnda ordning i detta sammanhang,
hade propositionen överhuvud taget inte kunnat framläggas. Det är
alltså finansministern, som här har sagt sitt veto, då det förefaller, som om
jordbruksministern hade kunnat vara med därom.

Men även örn man accepterar jordbruksministerns ståndpunkt, att man av
statsfinansiella skäl i detta sammanhang inte hade kunnat överväga att överflytta
hela kostnaden för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på. staten, så
uppkommer frågan, varför inte den gamla ordningen bibehållits i avvaktan
på det definitiva ståndpunktstagande, som kan komma att leda till ett annat
resultat, som jordbruksministern föreföll villig att diskutera. Det har åberopats
ett skäl — jag tänker mig, att det ur vissa synpunkter framstått såsom
ganska starkt — för att man bör underkänna den nuvarande ordningen. Man
säger, att skogsvårdsavgifterna inflyta så ojämnt, att det alltså uppstår olägenheter
på den grund, att skogsvårdsstyrelserna ena året få så och så stor^ medelstilldelning
och andra året en så och så liten. Men den saken bör, såvitt
jag förstått den, rätt, ha kunnat ordnas på ett Hacket enkelt sätt, nämligen
genom att behandla de nu utgående skogsvårdsavgifterna på samma sätt som
man avser att behandla de nya: man låter dem ingå i den allmänna budgeten
och tilldelar över denna skogsvårdsstyrelserna de medclsanslag, som de . behöva.
För sådant fall skulle statsverket icke få. vidkännas annan uppoffring,
än att statsverket bleve något slags clearinginstitut för skogsvårdsavgifternas
utjämnande olika år emellan, men resultatet skulle väl bli detsamma som
med den nu föreslagna ordningen.

Om man förresten har den inställningen, att denna fråga skall komma upp
på nytt, varför skall man då gå in för den nya ordningen nu? Denna innebär
dock, att man inför en ny objektsbeskattning av fastigheter. Och har man
en gång sanktionerat en sådan beskattning, misstänker jag, att det kommer att
erfordras ganska starka krafter för att sedan åstadkomma någon ändring därutinnan.

108

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 era.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

För min del är jag mycket känslig, när fråga är om objektskatter. Vi lia
ju den nuvarande fastighetsskatten, som på grund av utvecklingen har kommit
att bli ganska tryckande. Till stöd för ett bibehållande därav, misstänker
jag, att man numera knappast kan åberopa några andra skäl — ja, »några
andra skäl» var kanske överord, men jag menar, att de huvudsakliga skälen
för denna objektsbeskattning av fastigheter är av historisk natur. Det fanns
en tid, då det åtminstone på landsbygden inte existerade andra skatteobjekt
än fastigheter. Beskattningen var vidare så låg — även örn man tar hänsyn
till de undan för undan inträdda förändringarna i penningvärdet — att en
särbelastning av fastigheter inte framstod som alltför tryckande. Man kände
heller inte till ett sådant begrepp som den allmänna skatteutjämningen. vilken
är av ganska nytt datum. Jag misstänker alltså, att, om man skulle
på allvar överväga, huruvida denna objektsbeskattning av fastigheter är principiellt
betingad och principiellt befogad samt överhuvud nödvändig med hänsyn
till skatteunderlaget i kommunerna i närvarande stund, det inte är säkert,
att resultatet skulle bliva sådant att svaret bleve jakande. De farhågor, som
vanligen anföras i sådana sammanhang, skulle kanske inte komma att verifieras
vid en dylik undersökning. Åtminstone tror jag, att, särskilt när det
gäller jordbruksfastigheterna, dessas betydelse såsom föremål för objektsbeskattning
skulle visa sig vara mycket blygsam med hänsyn till skatteunderlaget
i kommunerna.

För att kunna bibehålla eller _ försvara en sådan objektsbeskattning som
den hos oss nu gällande har i olika sammanhang ifrågasatts, att den skulle
utvidgas till att avse även andra objekt än fastighet. Företagna utredningar
ge emellertid vid handen, såvitt jag förstått, att man näppeligen har någon
möjlighet att tekniskt eller annorledes genomföra en sådan beskattning, och
räknar jag därför med att frågan därom inte blir aktuell. Men då så är fallet,
mäste det. med mitt sätt att se vara mycket olämpligt att nu gå in för en ny och
ökad objektsbeskattning av fastigheter, som man — örn den accepteras, vilket
väl kommer att ske — får räkna med under avsevärd tid.

dag vill också säga, att ett uttagande av skogsvårdsavgifter på det sätt,
som nu föreslås, strider emot de utgångspunkter, som man bär haft, när man
tidigare har diskuterat hithörande ting. Objektsbeskattningen av fastighet är
ju lägre, när det gäller skogsmark och växande skog än när det gäller fastigheter
av annan fastighets natur resp. jordbruk. Varför är den det? Jo, man
ilar menat, att skogsaccisen skulle vara en kompensation för det lägre repartitionstalet
för skogsmark och växande skog, och detta av den anledningen,
att det skulle vara lättare för fastighetsägaren att betala skogsaccisen resp.

^v garantiskatten i samband med att han tar ut en del av sitt virkes*°rråd
och valuta därför inflyter. Men samma skäl kan man anföra till
stöd för att man bör bibehålla skogsvårdsavgiften i dess nuvarande konstriklion
i stället för att ga in för den föreslagna nya ordningen.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare fördjupa mig i dessa ting. Jag har
cock velat antyda, att jag har svårt att finna den bär föreslagna ordningen
motiverad och att jag därför kommer att ansluta mig till den reservation,
som tar sikte på ett eliminerande av förordningen örn skogsvårdsavgift.

Herr Sundberg: Herr talman! Herr Sten talade i sitt anförande något örn
blindhet. Men han måtte emellertid själv varit blind, när han försökte komma till
rätta med min motion, och han måtte också ha varit döv under mitt anförande
här i dag, ty jag har aldrig skrivit och aldrig talat om att skogsvårdsstyrelserna
böra vara suveräna och oberoende av statliga direktiv. Detta vöre oriktigt,
eftersom staten bidrar med betydande belopp till skogsvårdsistyrelsernas finan -

Onsdagen den 5 juni 1940 em.

Nr 22.

109

Ang. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
siering. Men det vore lika oriktigt, om staten ensam toge ledningen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, alldenstund skogsbruket å sin sida betalar avsevärda
belopp till denna, ja, till och med lejonparten. Enligt det föreliggande
förslaget skulle således på skogsbruket årligen komma sammanlagt 6,3 miljoner
kronor mot 2,7 miljoner på staten. Örn man går tillbaka till åren 1936—43, finner
man, att skogsbrukets utgifter till skogsvårdsstyrelserna i medeltal uppgingo
till 3,8 miljoner per år, medan statens uppgingo till 1,95 miljoner.

Mot bakgrunden av dessa och de andra förhållanden, jag tillåtit mig framhålla
i debatten här i dag, har det synts mig lämpligt och rättvist, att de linjer
och principer för skogsvårdsstyrelseverksamheten, som hittills tillämpats, också
i fortsättningen komma till användning, även örn skogsvårdsstyrelserna utan
knot gå med på att inskränka sin självbestämningsrätt i sådana fall, där det
behöves enhetliga bestämmelser beträffande uppgifter, som äro gemensamma
för styrelserna i de olika länen. Jag har sålunda ingen invändning i detta avseende
att göra mot herr statsrådet Skölds uppläggning i debatten här i dag.
Det torde emellertid böra påpekas, att redan nu föreligga möjligheter för
Kungl. Maj :t och skogsstyrelsen att ingripa reglerande i skogsvårdsstyrelseverksamheten.
Sålunda finns den bestämmelsen i nuvarande skogsvårdsstyrelseförordning
att skogsvårdsstyrelse skall »tillhandagå skogsstyrelsen med de
upplysningar och det biträde, som av skogsstyrelsen påkallas och som ligga
inom området för skogsvårdsstyrelsens verksamhet». Andare heter det på ett
annat ställe i samma förordning: »Arid fullgörandet av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen
att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i
författningar och det reglemente, som Kungl. Maj:t efter skogsstyrelsens förslag
fastställer.» Det är ändringen av denna senare punkt, som vi inom skogsvårdsstyrelsekretsar
motsätta oss, då vi anse, att det inte finns någon anledning
eller något behov av en skärpning beträffande densamma.

Däremot ha vi inte rest några invändningar mot sådana i självbestämningsrätten
starkt ingripande bestämmelser, som återfinnas i andra stycket, andra §
av den nya skogsvårdsstyrelseförordningen. Dessa äro av följande lydelse: »Vid
bestämmande av anställnings- och avlöningsvillkor för denna personal skall
styrelsen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må av Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen meddelas.» Vi
lia heller inte reagerat mot den nya lydelsen i näst sista stycket av 4 § där
det heter: »Skogsvårdsstyrelse skall äga att med tillämpning av de föreskrifter,
skogsstyrelsen fastställer, bestämma de villkor, under vilka styrelsen må
lämna biträde vid planläggning av skogsbrukets drift eller vid skogens vård
och skötsel i övrigt.» När skogsvårdsstyrelserna godtagit dessa betydande inskränkningar
i sin rörelsefrihet, hade de hoppats, att denna av ansvarskänsla
burna redebogenhet till även långt gående restriktioner skulle ha besparat dem
den irriterande och enligt min mening onödiga skärpningen av 4 §, sista stycket,
sorn föreslås. A7i lia inom skogsvårdsstyrelsekretsar inte kunnat undgå att
i detta sammanhang vid ställningstagandet till denna fråga tänka på det uttalande,
som gjorts av skogsstyrelsen, däri den ifrågasätter huruvida det organ
—. Föreningen Sveriges Skogsvårdsstyrelser — som utgör en sammanslutning
mellan landets olika skogsvårdsstyrelser och iir ett forum för gemensamma
angelägenheters dryftande och utbytande av vunna erfarenheter skulle
äga rätt att med stöd av skogsvårdsstyrelsemcdel få fortsättningsvis uppehålla
sin verksamhet. Det bör upplysas örn alt dessa medel äro myckel små och
icke spela någon som helst roll i någon skogsval rdssly röhes budget. Så mycket
större är emellertid skogsvårdsstyrelsernas glädje och tacksamhet mot statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för att han inte tagit upp vad skogsstyrelsen
här insistera! på. Man skulle i detta fall kunna göra den jämförel -

Ilo

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
sen att lantbruksstyrelsen framlade ett förslag, att de hushållningssällskapsledamöter,
som varje år delta i de s. k. lantbruksriksdagarna, inte skulle få
rätt till traktamenten och reseersättning för dessa sina resor. Detta skulle ju
betyda, att lantbruksriksdagarna måste inhiberas. Vilken misstämning och
förvåning skulle inte detta komma att väcka i lantmannakretsar! Någon dylik
situation behöver emellertid självfallet ej befaras.

Statsrådet Sköld började sitt anförande med att uppehålla sig vid herr
Gryms påpekande att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän enligt det föreliggande
förslaget i regel skulle bli bättre avlönade än domänstyrelsens motsvarande
tjänstemän. Detta är riktigt, men det betyder inte, att skogsvårdsstyrelsernas
löner äro för höga. Det betyder endast, att domänverkets personallöner i nuvarande
läge äro för låga. Tyvärr förhåller det sig så, att de löneregleringar,
som tid efter annan skett inom skogsmannavärlden, aldrig ägt rum samtidigt
för domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas personal. Detta har gjort, att
man vid alla löneregleringstillfällen kunnat spela ut den ena kategorien mot den
andra. Detta bär i sin tur haft till följd, att skogsmannakåren i gemen alltid
kommit i lägre lönehänseende än tjänstemän med motsvarande utbildning på
andra områden. Jag skulle vilja fästa herr statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
uppmärksamhet på lämpligheten att för framtiden tillse,
att löneregleringarna för domänverkets och skogsvårdsstyrelsernas personal ske
samtidigt.

Jag ber att få tacka herr statsrådet för vad han nämnde örn utbetalningen
av det tillfälliga lönetillägget till skogsvårdsstyrelsepersonalen. Jag har själv
inte observerat den kungl, proposition, som njdigen avlämnats i denna fråga,
men den kommer att utlösa tillfredsställelse och tacksamhet inom skogsvårdsstyrelsekretsar.

När herr statsrådet därefter talade örn de skogstekniska konsulenterna —
eller de skogstekniska biträdena, som jag kallat dem i min motion — framhöll
han, att det inte var lämpligt att tillsätta sådana med åtföljande högre löneställning,
därför att de inte ha den behörighet, som enligt lagen erfordras för
hållandet av laga syneförrättningar. Jag framhöll redan i mitt förra anförande,
att skogsvårdsstyrelseutredningen aldrig tänkt sig, att de behövde ha
en sådan behörighet. Jag vidhåller fortfarande att detta inte är varken behövligt
eller lämpligt. Däremot behöva de en annan behörighet, som inte är
mindre betydande. De måste ha en särskild kompetens och en specialutbildning
i fråga örn de tekniska detaljerna. Ja, det kan till och med ifrågasättas,
örn dessa skogstekniska biträden i stället för skoglig utbildning borde ha teknisk
utbildning som grundläggande merit. Jag vill upprepa, att de skogstekniska
biträdena enligt min mening behövas och att det också finnes anledning
att sätta dem i en högre lönek]ass än de vanliga länsskogvaktarna.

Sedan återkommer jag till den snara, som jag talade örn och som bl. a. av
statsrådet här berörts. Jag är glad över att den aldrig skall komma att dras
åt, ja, att det överhuvud taget inte är fråga örn någon snara, Men örn det nu
är så som herr statsrådet säger, att skogsvårdsstyrelserna skola ha en självständig
befogenhet inom den ram som statsmakterna utstaka — och jag är
fullt övertygad om att statsrådet verkligen menar vad han härvidlag säger —
så skulle man sätta värde på örn detta också komme till uttryck i själva lagtexten
och inte bara i det allmänna resonemanget i en proposition eller i en
debatt.

Vad till sist angår frågan om finansieringen, skall jag ge herr statsrådet
rätt i mycket av vad han sade beträffande den. Det bör emellertid framhållas,
att utredningens förslag inte gick så långt i beskattningshänseende, som propositionen.
Den gick inte längre än till 1,3 promille i stället för propositionens

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

lil

Ang. skog svårdssty venernäs organisation m. m. (Forts.)
1,5. Även om verksamheten utvidgades lill 75 % av normalprogrammet, skulle
det med utredningens finansieringssystem inte behövts mer än 1,8 promille,
om, i enlighet med den föreliggande motionen, vissa utgifter för tjänstelokaler
o. d. bestridas av staten, något som principiellt sammanfaller med hittillsvarande
normer för finansieringen. Det egentliga skälet till mitt ställningstagande
att ansluta mig till utredningens förslag i denna fråga ligger dock
på ett annat plan, men jag skall inte vid denna sena timme trötta kammaren
att gå in därpå. Jag skall endast, med hänsyn till vad herr statsrådet yttrade
örn skogsvårdsavgifterna i framtiden, uttala min glädje över detta hans
uttalande och uttrycka förhoppningen om att en kommande utredning skall
leda till att den dubbelbeskattning eller extra fastighetsbeskattning, som dessa
avgifter de facto innebära, må komma att för framtiden avlyftas från skogsbruket.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Endast en liten replik till herr Velander!
Han frågade mig, varför jag införde en ny objektsskatt. Jag har icke föreslagit
någon ny sådan. Det finns ända sedan omkring år 1904 en objektsskatt,
som kallas för skogsvårdsavgift och som ligger på skogen, där applicerad på
det avverkade virkets rotvärde. Denna objektsskatt har här föreslagits omändrad,
men det är ingen ny objektsskatt, ehuru själva grunden för den har gjorts
örn.

Då frågar herr Velander: varför har mani gjort en sådan reform? När en
sakkunnig kommitté enhälligt har föreslagit en omändring och när praktiskt
taget alla hörda myndigheter ha tillstyrkt den, skulle det väl vara ganska underligt,
örn jag hade sagt: nej, det får vara. Jag kan för min del inte bedöma
skogsvårdsavgiftens framtid, och jag kan inte finna något skäl, varför jag
inte skulle följa denna mycket starka opinion för ändringen.

Till sist skulle jag vilja fråga reservanterna, örn inte det yrkande, de här ha
ställt, leder till konsekvenser, som inte äro avsedda. Enligt deras yrkande skall
den gamla skogsvårdsavgiften vara kvar. Den ger cirka 4 miljoner kronor. Av
detta belopp skola 90 procent gå direkt till de olika skogsvårdsstyrelsema.
Samtidigt föreslås här ett statsanslag på över 6 miljoner kronor. Ett bifall till
reservanternas förslag skulle ju innebära, att för skogsvårdens befrämjande
skulle komma att nästa år stå till förfogande över 10 miljoner kronor i stället
för de något över 6 miljoner kronor, som föreslås i propositionen. Kan det vara
meningen?

Herr Velander: Herr talman! Jag har ingalunda förbisett, att den nuvarande
skogsvårdsavgiften kan rubriceras såsom en objektsskatt, men den är en objektsskatt,
som drabbar den inflytande valutan för avyttrat virke. Den ordning,
som jordbruksministern går in för, är däremot en objektsbeskattning,
lagd på skogsfastighet, alldeles oavsett örn avverkning sker eller inte, och
som därför drabbar ett konstruerat skatteunderlag och ett skatteunderlag,
som inte markerar någon som helst skatteförmåga.

Jag ställer mig ju också kritisk till att skogsvårdsavgiften utgår på det
avverkade virket eller på den influtna valutan härför, men jag finner dock,
att det är någon reson i det.

Sedan säger herr statsrådet, att han inte kunnat framlägga något annat förslag,
eftersom en sakkunnigutredning enhälligt eller så gott som enhälligt har
förordat det. Herr Sundberg, som här hållit långa anföranden, har emellertid
— såvitt jag har förstått honom rätt — sökt uppvisa, att de förutsättningar,
under vilka han har varit med örn att föreslå en omläggning av skogsvårdsavgiften,
inte accepterats i propositionen, och det har därför förefallit mig,

112

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)
som om herr Sundberg såsom sakkunnig med denna utgångspunkt inte tillstyrker
den ordning, som herr statsrådet har förordat och förordar beträffande
skogsvårdsavgiftens uttagande i fortsättningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande paragrafen yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Sundberg, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att det i tredje stycket förekommande ordet »personal»
utbyttes mot »ordinarie personal».

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning om skogsvårdsavgift.

1 §■

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att i anslutning till mitt tidigare
anförande få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna, vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, dock med uteslutande i klämmen av orden »utom i vad
gäller upphävande av gällande förordning i ämnet».

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under debatten har jag sagt, att jag
skulle yrka bifall till motionen nummer 294 vid denna punkt, oell jag har
styrkts i detta av herr statsrådets senaste anförande, där han förklarade att,
vid ett bifall till den reservation, som här avgivits, de gamla skogsvårdsavgifterna
skulle komma att kvarstå. Jag ber alltså för min del att få yrka
bifall till motionen nummer 294, vari hemställts »att riksdagen ville dels avslå
förslaget till förordning örn skogsvårdsavgift och dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t påkalla upphävande av n,u gällande förordning i samma ämne».

Herr Anderberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att den nu föredragna paragrafen skulle godkännas; 2:o) att paragrafen
skulle avslås; samt 3:o), av herr Mannerskantz, att riksdagen skulle
dels avslå förslaget till förordning örn skogsvårdsavgift och dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t påkalla upphävande av nu gällande förordning i samma ämne.

Sedermera, gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herrar Tjällgren och Mannerskantz begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröslningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av jordbruksutskottet i utlåtande nr 61 punkten
A 1 tillstyrkta förslaget till förordning örn skogsvårdsavgift, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Onsdagen deni 5 juni 1946 em.

Nr 22.

113

Ang. skogsvårdsstyrelsemas organisation m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 28.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten A 2.

Utskottets under avdelningarna III och IV i utlåtandet gjorda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets under avdelningen V gjorda uttalanden.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag föreslår, att utskottets utlåtande ändras
så, »att utskottet tillstyrker, att normalprogrammet för skogsvårdsstyrelsemas
verksamhet i princip genomföres till 75 procent».

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på utskottets nu ifrågavarande uttalanden yrkats dels att desamma
skulle godkännas, dels ock, av herr Sundberg, att nämnda uttalanden skulle
godkännas med den ändring, att däri förordades, att det uppställda normalprogrammet
för skogsvårdsstyrelsemas verksamhet skulle i princip genomföras
till 75 procent.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner
avdelning V, röstar

jordbruksutskottets
Ja;

uttalanden i utlåtande nr 61 under

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda uttalanden med den ändring, som under
överläggningen påyrkats av herr Sundberg.

Första kammarens protokoll 1940. Nr 22. 8

114

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Utskottets under avdelningen VI gjorda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets under avdelningen VII gjorda uttalanden.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Av särskild anledning var jag förhindrad
att närvara i utskottet, när denna fråga slutbehandlades där. Örn jag
varit närvarande i utskottet då, hade jag stått här som reservant vid sidan
örn herr Bondeson i den del reservationen avser länsjägmästarnas löneförhållanden.
Vid realbehandlingen i utskottet yrkade jag, att de av länsjägmästarna,
som enligt förslaget äro placerade i A 27, skulle flyttas upp i A 28.

Det är enligt min mening en orättvisa att göra denna skillnad i lönehänseende
inom en tjänstemannagrupp, vars representanter ha samma utbildning och
samma kostnader för sin utbildning. Jag tycker detta är ett irritationsmoment,
som är onödigt.

Den kostnad, som skulle uppstå örn man genomförde den ändring jag payrkat,
är inte stor; den torde belöpa sig till omkring 7 000 kronor. Jag menar
då, att örn man kan skipa rättvisa för denna lilla slant, tycker jag, att det är
väl använda pengar.

När vi behandlade det här spörsmålet framhölls, att orsaken till denna
skillnad i lönehänseende var, att de stora skogsdistrikten'' krävde mera arbete
av länsjägmästarna. Jag deklarerade då, att jag hade ytterst svårt att förstå,
att det skulle erfordras mera arbete för en länsjägmästare därför att han hade
ett större distrikt att sköta; det betyder väl närmast, att han måste ha en
större personal till sitt förfogande.

Den länsjägmästare, som nu är placerad i A 27, alltså i ett av de små
distrikten, t. ex. i Malmöhus län, har ju så mycket färre medhjälpare till sitt
förfogande, men hans arbete är utan tvivel lika stort och lika ansvarsfullt som
en länsjägmästares i ett stort distrikt. I de stora distrikten är väl skogsbeståndet
tämligen jämnstruket; det är barrskog överhuvud taget. I ett skogsvårdsdistrikt
som Malmöhus län förekomma ju däremot praktiskt taget alla trädslag,
och varje trädslag kräver sin speciella omsorg. Jag har därför ytterst
svårt att förstå, när man åberopar skogsvårdsdistriktens storlek som skäl för
denna skillnad i lönehänseende.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den del av herr Bondesons
reservation, som avser en uppfattning av länsjägmästarna i A 27 till A 28.
Det betyder att lönestaten för länsjägmästarna skulle omfatta lönegraderna
A 28, A 29 och A 30.

Herr Anderberg: Jag vill å utskottets vägnar yrka bifall till dess förslag.
Vi ha inom utskottet behandlat saken, och de synpunkter, som min bänkkamrat
här framfört, ha prövats, men vi ha icke funnit dem vara så bärande, att
vi kunnat ta någon hänsyn till dem. Inom många områden av statsförvaltningen
är befattningarnas placering i lönegrad beroende på arbetsuppgifterna,
och fall, som äro likartade med detta, förekomma inom vägväsendet m. m.

Jag ber alltså, herr talman, att helt kort få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Nr 22.

115

Ang. skog svärds styrelsernas organisation m. m. (Forts.)
av utskottets nu föredragna uttalanden samt vidare därpå att nämnda uttalanden
skulle godkännas med den ändring, som föranleddes av att länsjägmästarnas
löneställning bestämdes på sätt som förordats i den av herr
Bondeson därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets uttalanden under avdelningarna VIII och IX.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avdelningen X med undantag av vad som rörde
anslagsberäkningarna och för ordning sförslag en.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få ställa det yrkande, som
jag förut har omnämnt. Det går ut på att utskottets yttrande under avdelning
X måtte godkännas med den ändring, som föranledes av bifall till andra punkten
i motionen nr 285. Den punkten lyder: »att nyssnämnda befattningshavare
för placering i löneklass skola äga tillgodoräkna sig den tid före den 1 juli
1946 som de innehaft motsvarande befattning hos skogs vårdsstyrelse».

Det är ett rimligt krav, som jag ber kammaren beakta.

Herr Tjällgren: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. •

Överläggningen, ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen'' yttrade, att
därunder yrkats dels att utskottets nu förevarande uttalanden skulle godkännas,
dels ock, av herr Mannerskantz, att nämnda uttalanden skulle godkännas
med den ändring, som föranleddes av bifall till andra punkten i motionen
I:285.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
uttalanden vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner jordbruksutskottets uttalanden i utlåtande nr 61 under
avdelning X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda uttalanden med den ändring, som under
överläggningen påyrkats av herr Mannerskantz.

Utskottets hemställan i punkten A 2.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten A 3.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka, att denna punkt
måtte återremitteras till utskottet. Det är nämligen så att man för att ställa
ett direkt yrkande, avseende avslag å propositionens begäran örn ökning av
skogsstyrelsens personalstat, skulle bär föredra en Ivel personalstat i enlighet
med den gamla, och det tycker jag bör vara utskottets sak.

116

Nr 22.

Onsdagen den 5 juni 1946 em.

Äng. skogsvårdsstyrelsernas organisation m. m. (Forts.)

Jag hemställer därför, att denna punkt måtte återremitteras till utskottet
med hemställan att det måtte uppgöras en personalstat i överensstämmelse
med den som nu gäller.

Herr Tjällgren: Jag tror inte det tjänar någonting till att återremittera
denna punkt till utskottet. Jag tar för givet att utlåtandet skulle komma tillbaka
med samma innehåll som det nu har. Därför ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag å herr Mannerskantz yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna A 4, A 5 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående
riktlinjer för planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 7 juni 1946.

Nr 22.

117

Fredagen den 7 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 310, angående
godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 467, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 16, över motion örn utredning angående en effektiv statlig
kvalitetskontroll på saluförda varor och motion om utredning och förslag
angående en teknisk och ekonomisk kontroll över den industriella produktionen,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga
utskott.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 468, med
delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående
riktlinjer för planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren,
sorn den 5 innevarande månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i
dess utlåtande nr 9 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens
enligt det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna
delgivningen av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa familjepensioner m. m.; och

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 305. till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herrar Wahlmark och
Velander väckta motionen, nr 368, örn pension åt vaktmästaren hos första
kammaren M. J. Ericsson.

118 Nr 22. Fredagen den 7 juni 1946.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Marits denna dag avlämnade proposition
nr 310.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsavtalet av den 6
mars 1945;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga
kommuner m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av vissa
investeringsanslag för budgetåret 1946/47 för uppförande av centrala tvättoch
reparationsanstalter för försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 178, i anledning av väckt motion örn engångsanslag till vissa arbeten å
fritidslägret vid Skönstavik;

nr 179, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret 1946/47 till
befrämjande av fartygs förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anordnande av skolmåltider jämte i ämnet väckta motioner;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
remnatikervården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av sjukdom, ådragen under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet
;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till bidrag till barnhusen;

nr 185, i anledning av väckt motion angående skadestånd åt förre fabriksarbetaren
J. E. Andersson;

nr 186, i anledning av väckt motion örn utredning angående utbyggnad av
kommunikationsnätet i norra Värmland;

nr 187, i anledning av väckta motioner angående utredning örn byggande av
en tvärbana Mellansel—Meselefors ;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kapitalinvestering
i värnpliktslånefonden för budgetåret ,1946/47;

nr 189, i anledning av Kungl. Majits proposition angående markbyte med
Hälsingborgs stad;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för mästerlotsen
P. O. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättningsskyldighet
till kronan; samt

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946 jämte
i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 7 juni 1946.

Nr 22.

119

bankoutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning- av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 (nr
325) om jordbrukets kreditkassor;

nr 54, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa familjepensioner vid riksdagens verk; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna jämte i ämnet väckt
motion ;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
införande av nya rättegångsbalken, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn handläggning
av domstolsärenden m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i sjölagen m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1, 3 och 4 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vattenlagen;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar; samt

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315), dels ock väckt motion
angående viss ändring av 56 § samma lag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
ungdomsskydd (barnavårdslag) ;

nr 30, i anledning av väckt motion angående viss förbättring av semesterförmånerna
för arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder av bristande
arbetstillgång;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; nr

34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 35, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående överinseendet
över anstalter för bildbara sinnesslöa; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner örn utredning angående en frivillig
pensionering av i enskild tjänst anställda;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket, m. m. jämte i ämnet väckt motion;

120

Nr 22.

Fredagen den 7 juni 1946.

nr 63, i anledning av väckta motioner om utredning angående statligt stöd åt
seminföreningar för nötboskap;

nr 64, i anledning av väckta motioner örn utbetalning av premier till fiskare
för viss trålsill som fiskas i Nordsjön;

nr 65, i anledning av väckta motioner örn översyn av gällande bestämmelser
angående vägnämnds arbetsuppgifter och befogenhetsområde, m. m.;

nr 66, i anledning av väckta motioner örn rätt för landskommuner att övertaga
byggande och underhåll av enskilda vägar och broar;

nr 67, i anledning av väckta motioner örn upphävande av priskontrollen på
rundvirke och rotstående skog;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m. jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn åstadkommande av för hela riket
enhetliga varupriser; samt

nr 11, i anledning av väckt motion örn ökat statligt inflytande inom sockerindustrien.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.44 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462470