RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1946. Första kammaren. Nr 21.

Tisdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21, 22 och 25 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller undertecknad örn ledighet från
riksdagsarbetet till och med den 3 juni 1946.

Älvdälsåsen den 26 maj 1946.

Einar Persson.

Att riksdagsman Einar Persson i Älvdalsåsen på grund av olycksfallsskada
är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet under tiden 25 maj—3 juni 1946 intygas
härmed.

Älvdalen den 24 maj 1946.

R. Welin,

provinsialläkare.

Deni begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 297, angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., hänvisades denna proposition,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 299, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 352, av fru Sjöström-Benglsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
och

nr 353, av herr Hagman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Näslund m. fl.
väckta motionen, nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Första kammarens protokoll 1946. Nr %1.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslag till
fria resor fö i
barn m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 140—155, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets
betänkande nr 33, bankoutskottets utlåtanden nr 45—49, första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 16 och 17 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 355, av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universitetens och den medicinska undervisningen m. m.;
samt

nr 356, av herr Wistrand m. fl., i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Onsdagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 355, av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m.;
och

nr 356, av herr Wistrand m. fl., i samma ämne.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivning till
Finland;

nr 141, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete;
och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar
och barn jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 233, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
29 mars 1946, föreslagit riksdagen att dels godkänna de förslag till åtgärder

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)
för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn, som i propositionen
framlagts, dels medgiva, att Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit
bestämde finge utfärda de föreskrifter, som kunde bliva erforderliga för genomförandet
av de framlagda förslagen, dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1946/47 anvisa till Fria resor för barn ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor, till Bidrag till husmoderssemestern ett förslagsanslag av 1 100 000
kronor och till Bidrag till driften av barnkolonier m. m. ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Kungl. Majis förevarande förslag innebar bland annat sådan höjning av
den för rätt till fria resor för barn och vårdare uppställda inkomst- och förmögenhetsgränsen,
att familjens vid senaste taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp icke finge överstiga 2 500 kronor
och att den skattepliktiga förmögenheten icke finge överstiga 20 000 kronor.
Även örn den skattepliktiga förmögenheten översköte sistnämnda belopp, skulle
likväl rätt till fri resa föreligga, därest det beskattningsbara beloppet icke överstege
500 kronor. För rätt till fri resa till av husmodern enskilt ordnad semester
hade föreslagits samma förutsättningar beträffande familjens inkomst- och
förmögenhetsförhållanden som i fråga örn de fria barnresorna. Såsom ytterligare
villkor hade föreslagits, att husmodern skulle ha omvårdnaden örn minst två
barn, vilka under det år då resan företoges fyllde högst 14 år, eller att hon på
grund av stor arbetsbörda eller klenhet efter särskild prövning befunnes vara
i behov av semester.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 315) och den andra inom andra kammaren av herr Hansson
i Skediga och fru Gustafson (II: 480), i vilka hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte besluta, att rätt till fria sommarresor skulle inträda, då familjens
till statlig inkomst- och förmögenhetsbeskattning beskattningsbara belopp icke
överstege 2 500 kronor, oberoende av den skattepliktiga förmögenhetens storlek; dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Arrhén och Löthner (1:330) och den andra inom andra kammaren av
herr Hagård (11:507), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 2:33 måtte beakta de synpunkter, som i motionen anförts beträffande
inkomstgränsen vid rätten till fria resor, bidrag till s. k. dagskolonier
och administrationen av husmoderssemesterverksamheten;

dels ock en inom andra kammaren av fru Johansson m. fl. väckt motion
(lii 506), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte beakta i motionen anförda synpunkter vid utfärdandet
av de föreskrifter, som komme att bli gällande vid förslagets genomförande,
så att vid de enskilda semesterhemmen, som vöre beroende av landstingsbidrag
(stad utom landsting) för att erhålla det .statliga driftbidraget
detta måtte utgå för alla gäster, som vistades i hemmen, Samt att fria resor till
av husmodern enskilt ordnad semester skulle utgå, där det till .statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet ej överstege 2 500 kronor,
och att som ytterligare villkor stadgades, att modern skulle ha omvårdnaden örn
ett minderårigt barn eller på grund av stor arbetsbörda eller klenhet efter
särskild prövning befinnas vara i behov av semester.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)

I. i anledning av Kungl. Majlis förslag och med avslag å motionerna I: 315
och 11:480, 1:330 och 11: 507 samt 11:506, i vad nämnda motioner avsåge
inkomst- och förmögenhetsgräns för barns, vårdares och husmödrars rätt till fria
resor, godkänna vad utskottet anfört angående inkomst- och förmögenhetsgräns
för rätten till dylika resor;

II. i anledning av Kungl. Majlis förslag samt motionerna I: 3130 och II: 507,
i vad de ej behandlats under I, godkänna av utskottet i övrigt förordade förslag
till åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) medgiva, att Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit bestämde
finge utfärda de föreskrifter, som kunde bliva erforderliga för genomförandet
av de av utskottet förordade förslagen,

h) till Fria resor för barn för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I:
315 och II: 480, i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan, till Bidrag till
husmoderssemestern för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 100 000 kronor ;

V. med bifall till Kungl. Marits förslag till Bidrag till driften av barnkolonier
m. m. för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

B. att motionen 11:506, i vad densamma ej behandlats under I, måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gränebo, Heiding, Rubbestad och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 315
och 11:480 samt II: 506 ävensom med avslag å motionerna I: 330 och II: 507,
i vad nämnda motioner avsåge inkomst- och förmögenhetsgräns för barns, vårdares
och husmödrars rätt till fria resor, godkänna vad reservanterna anfört
angående inkomst- och fömögenhetsgräns för rätten till dylika resor;

II. i anledning--— och barn;

III. med bifall — •—- ■— 3 000 000 kronor;

IV. med bifall--- — 1 100 000 kronor;

V. med bifall--- 1 000 000 kronor;

B. att motionen — ---anfört;

2) av herrar Gunnar Andersson och Falla, vilka dock ej antytt sin mening.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A I.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation, och det är i anledning därav som jag ber att
få yttra några ord.

I likhet med utskottet finner jag — det vill jag betona —- starka skäl tala
för en väsentlig utvidgning av den här ifrågavarande verksamheten. Den utvidgningen
kommer ju till stånd därigenom, att man föreslår, att det beskattningsbara
maximibeloppet för dem, som skola komma i åtnjutande av dessa
fria resor, höjes från 1 500 till 2 500 kronor och maximiförmögenheten från

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)

10 000 till 20 000 kronor. Detta medför, såsom jag strax kommer att närmare
beröra, en mycket avsevärd ökning av antalet resor. Jag ifrågasätter,
örn det ur trafikteknisk synpunkt är lämpligt att göra denna utvidgning redan
innevarande år.

Befolkningsutredningen bär i detta fall sagt» att ungefär 30 procent av de
personer, som bli berättigade till fria resor, kunna antagas komma att begagna
sig av dem. Det skulle innebära att 588 000 eller i runt tal 600 000 personer
komma att begagna sig av den rätten. För min del anser jag icke denna siffra
30 procent för bög. Reslängden har i medeltal varit 325 km, men eftersom
detta gäller enkel resa, bör den siffran fördubblas. Från dessa utgångspunkter
kommer man fram till att ökningen i persontrafiken till följd av dessa resor
blir 390 miljoner personkilometer. Den siffran vill jag sätta i relation till antalet
personkilometer eljest under en sommarmånad — vi skola komma ihåg att dessa
resor praktiskt taget helt komma att uttagas under månaderna juni, juli och
augusti. Antalet personkilometer för t. ex. juni månad år 1944 — jag väljer
denna månad, därför att siffran för den närmast motsvarar medeltalet för
sommarmånaderna under de sista tre åren — var 437 miljoner personkilometer,
ökningen till följd av de fria resorna skulle alltså uppgå till nästan lika mycket
som en hel sommarmånads persontrafik, d. v. s. en ökning med i runt tal
30 procent av hela sommartrafiken. Detta är enligt min mening en för kraftig
utökning av persontrafiken, som jag befarar att de svenska järnvägarna i nuvarande
läge få svårt att klara av.

Jag vill i det sammanhanget också påpeka, att trots att den militära persontrafiken
minskats, har ingen minskning i den totala persontrafiken under månaderna
juni, juli och augusti inträtt. Under dessa tre sommarmånader färdades
år 1943 på statens järnvägar 22,9 miljoner personer, under år 1944
25,6 miljoner personer och under år 1945 29,6 miljoner personer. Det är alltså
en ständig ökning, trots att den militära trafiken på sommaren 1945 till övervägande
del hade fallit bort.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla, att statens järnvägar två
gånger under kriget, både 1944 och 1945, hos Kungl. Maj :t anhållit om att
få ersättningsbygga nya vagnar i stället för 200 personvagnar med 11 000 sittplatser,
som järnvägsstyrelsen anser av ålder och bristfällighet vara mindre
lämpade att användas i persontrafik. Dessa framställningar ha avslagits, varför
dessa 200 vagnar alltjämt äro i trafik. Detta är ju någonting som tyder
på att man har mycket stora svårigheter att kämpa med på detta område.

(Jag har velat framhålla dessa synpunkter, herr talman, men har intet yrkande.

Fru Svenson: Herr talman! Den kungl, propositionen upptager till stödjande
av semesterhemsverksamhet för husmödrar ett anslag på 100 000 kronor.
I en av mig m. fl. i denna kammare väckt motion bär yrkats, att anslaget
måtte höjas till 250 000 kronor.

Den socialvård, som i vårt land bedrives i form av husmoderssemesterverksamhet,
har allteftersom verkningarna kunnat konstateras, blivit föremål för
en betydande uppskattning inte blott av klientelet självt utan även av sakkunskapen
på området. Bland annat har befolkningsutredningen förordat, att
anslaget till denna verksamhet måtte givas en storleksordning av 300 000
kronor per år.

Föredragande statsrådet har i propositionen yttrat: »Det skall anmärkas, att
fritidsutredningem från fonden för friluftslivets främjande erhållit ett bidrag
av 100 000 kronor för fullföljande under år 1946 av den semesterhemsverksamhet
för husmödrar som utredningen under senare år bedrivit.» Under hela

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)
deri tid, som fritidsutredningen bedrivit semesterhemsverksamhet för husmödrar,
har jag varit ledamot av den delegation, som handhaft just denna verksamhet,
och jag har gjort den erfarenheten, att det belopp, som ställts till fritidsutredningens
förfogande för anordnande av husmoderssemester, varit alltför
lågt tilltaget och att stora svårigheter på grund därav förelegat vid anslagsfördelningen.

Från läkare och likställda har på många olika sätt omvittnats, att den avspänning
och vila, som genom en tids semestervistelse kunnat beredas utarbetade
husmödrar, är av utomordentligt stor betydelse för att förebygga
sjukdom och även för att hindra, att dessa arbetstyngda kvinnor brytas ned
i förtid.

Den kategori kvinnor det gäller lever i allmänhet under mycket små ekonomiska
förhållanden, varför semesterfrågans ordnande för dem är ett problem,
som inte löser sig helt självt. Det allmänna måste i större utsträckning än som
nu sker gripa sig an med detta och hithörande spörsmål av socialvårdande
natur. Tillkomsten av semesterhem har därvid haft och kan i fortsättningen
få mycket stor betydelse. Genom dessa hem skapas fasta punkter, kring vilka
verksamheten kan byggas upp och dit husmödrarna kunna vända sig i dessa
angelägenheter. Husmoderssemesterverksamheten får genom dessa hem en fast
organisation och kan på det sättet bidraga till att allt större skaror av arbetstyngda
husmödrar komma i åtnjutande av rekreation och vila. Men för att så
skall ske, behövs det medel, som inte äro alltför knappt tilltagna. För många
husmödrar är ekonomiskt stöd den tändande gnistan, som gör att de ens våga
tänka på semestervistelse.

Med dessa ord har jag velat peka på betydelsen av semesterhemmens verksamhet
och den stora roll de spela just i detta sammanhang. I huvudfrågan
beträffande husmoders,semesterns betydelse vågar jag tro att alla äro ense örn
att friska, sunda och levnadsglada husmödrar äro en lycka för vårt land och
att det, örn ett sunt och kraftigt släkte skall kunna fostras, kräves att man
tänker på mödrarna. Men då får också något offras härför.

I propositionen angives, att semesterhemsverksamheten skall handhavas av
socialstyrelsen. Härtill ställer jag mig något skeptisk, då det synes mig att de
kvinnoorganisationer, som sedan många år tillbaka sysslat med denna verksamhet
och vilka därför sitta inne med erfarenheter på området, borde givas
medinflytande.

Det viktigaste är dock, att anslaget ej blir alltför knapphändigt tilltaget.
Propositionens förslag örn bidrag med 100 000 kronor till driften av semesterhem
är alltför lågt tilltaget — även örn det är ett förslagsanslag — och står
inte i samklang med vare sig behovet eller vår tids sociala omvårdnad i övrigt.
Vad som kan göras för dessa arbetstyngda husmödrar, det bör också
göras.

Beträffande det i motionen framförda förslaget örn slopande av förmögenhetsstrecket
när det gäller fria resor för husmödrar i samband med självordnad
semester må anföras, att den i propositionen föreslagna gränsen 20 000 kronor
i nuvarande stund betyder en avsevärd skärpning gentemot tidigare — en
skärpning som huvudsakligen drabbar jordbrukets kvinnor. Genom den senaste
fastighetstaxeringen ha höjningar i fastighetsvärdena med mellan 20 och 30
procent skett. Dessa höjningar svara inte mot en förbättrad räntabilitet å det
mindre jordbruket, utan äro en avspegling av den inträffade försämringen i
penningvärdet, Förräntningen av det nedlagda kapitalet är ofta inte mer än
1 ä 1,5 procent. Förmögenhetsstrecket blir härigenom långt ifrån en rättvis
spärr, då förmögenheten i själva verket blott är skenbar och i jämförelse med
andra näringar ej ger samma procentuella förräntning eller inkomst. Det synes

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)
därför, som örn inkomststrecket vore den rättvisaste utgångspunkten för tilldelningen
av fria resor i samband med semester för husmödrar.

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till den av herr Gränebo
m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Arrhén: Herr talman! När det gäller denna fråga ha jag och en medmotionär
väckt en motion där vi bland annat framfört det önskemålet, att statens
stöd till såväl resor som drift skulle gälla även barns vistelse i s. k. dagskolonier.

Detta är ju en speciell form av ferievistelse, som kanske mest har intresse
för befolkningen i städer och tätorter. Vi möta här det barnklientel, som
inte haft någon möjlighet att på annat sätt bli placerat för sommarvistelse
och som man alltså söker bereda möjlighet att över dagen vistas vid en
badplats eller deltaga i en lekverksamhet, som är särskilt ordnad för dem.
Naturligtvis gäller detta hela barnklientelet ända upp till 14 år, men verksamheten
har onekligen den största betydelsen för barn i den s. k. förskoleåldern.

Utskottet har, med det lapidariska skrivsätt som är utskottet så eget, sagt,
att det inte kunnat dela de uppfattningar, som motionärerna i detta avseende
framfört. Detta ter sig för oss litet egendomligt, när det dock är allmänt känt,
att man i socialvårdskommittén har enat sig örn, att statligt stöd skall utgå
också för detta ändamål. Det är alltså bara att gå händelserna ett tuppfjät
i förväg, när man framställer ett dylikt yrkande.

Beträffande det allmänna resonemang om inkomstgränsen, som föres i utlåtandet
och även i de väckta motionerna, är det att lägga märke till, att den
höjning, som nu av utskottet förordas och som ligger vid 2 500 kronor för
den beskattningsbara inkomsten och 20 000 kronor för förmögenhet, innebär,
att 90 procent av alla familjer med minst ett barn falla inom den uppdragna
gränsen, vilket befolkningsutredningen klargör i sitt betänkande. När det
alltså förhåller sig på det sättet, att endast 10 procent av barnfamiljerna enligt
denna gränsdragning stå utanför, ha vi frågat oss, örn det ur praktisk
synpunkt är klokt att bibehålla den väldiga lokala och centrala apparat, som
erfordras, för att detta behovsprövningssystem skall fungera. Det kan med
ganska stor visshet antagas, att kostnaderna för denna administrativa apparat
överskrida de kostnader, som skulle uppstå, om man helt slopade gränsen.
Detta antagande ter sig desto mera rimligt, som man nog har grundad
anledning att förmoda, att inom de 10 procenten icke finns så stort barnantal,
att det .skulle i nämnvärd grad öka den resandefrekvens, som våra järnvägar
redan ha att oroa sig för.

Det är den synpunkten, som vi ha tillåtit oss trycka på i vår motion men
som utskottet inte ens upptagit till bemötande eller diskussion. Jag tror i alla
fall, att den är värd beaktande och att hela denna fråga inom den allra närmaste
framtiden kommer att lösas efter den linjen, att behovsprövningen
helt och hållet slopas.

Jag vill sluta med att säga, att jag finner mig oförhindrad att med utgångspunkt
från dessa principiella synpunkter yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr Gränebo m. fl. Den betecknar
ett steg framåt på den väg, som av oss motionärer i dessa sammanhang skisserats.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Under fjolårets debatt om anslaget
till fonden för friluftslivets'' främjande tillät jag mig att påvisa de många

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)
semesterhemsföreningamas svårigheter att anskaffa pengar för sin verksamhet.

Även sedan det nu föreliggande förslaget blivit antaget av riksdagen, kommer
på de enskilda föreningarna att falla en del av semesterhemmens driftskostnader,
nämligen den del, som inte täckes genom statliga eller kommunala
bidrag. Driftskostnaderna vid semesterhemmen utgöra för närvarande omkring
5 kronor för dag och person. Även om det kommer att bli vissa svårigheter
att anskaffa de erforderliga pengarna, får man med tillfredsställelse
konstatera, att de ekonomiska bekymren för de enskilda semesterhemmen hädanefter
betydligt komma att reduceras.

Alltså äro jag och alla, som ha med semesterhemsverksamhet att göra,
övervägande nöjda och glada över Kungl. Maj :ts proposition. Det är bara ett
pär detaljer, som jag bär vill påtala, därför att jag tror att vissa ändringar
till det bättre skulle vara möjliga.

Kungl. Maj :t föreslår, att en mor för att kunna få fri resa till självordnad
semester bör lia vården örn minst två barn. Det villkoret måste väcka vissa
betänkligheter, inte minst därför att så gott som alla ogifta mödrar därigenom
skulle utestängas från denna förmån. Detta stämmer dåligt med de deklarationer,
som riksdagen vid flera tillfällen gjort när det gällt att på olika
sätt ge_ stöd och hjälp åt dessa mödrar. Utskottet har också tacknämligt nog
i ^princip godkänt denna syn på saken, och det är endast med hänsyn till de
rådande trafiksvårighetema — som också här ha påtalats av herr Andersson
—- som utskottet inte ansett sig nu kunna föreslå någon utvidgning av de
fria resorna. Utskottet förutsätter dock, att frågan örn fria resor för mödrar
med endast ett barn skall upptagas till förnyad prövning, vilket yttrande jag
med tillfredsställelse inkasserar.

I motionen II: 506 påtalas det enligt framställningen i Kungl. Maj:ts proposition
något svävande begreppet husmoder. Utskottet hänvisar i utlåtandet
till befolkningsutredningens definition, att med husmoder skall avses varje
kvinna, som förestår hushåll utan att vara anställd mot lön. Definitionen
täcker den gängse uppfattningen av ordet husmoder, men jag undrar, örn det
inte i detta fall vore lämpligt att ge begreppet en något vidare prägel. Än
en gång har jag anledning att tala örn de ogifta mödrarna. Det finns många
arbeterskor, som bo hos sina gamla föräldrar och där också få lia sitt barn.
Utan att kunna sägas förestå ett hushåll medverka de dock vid sidan av sitt
dagliga arbete i betydande grad till föräldrahemmets bestånd. För många arbeterskor
av olika slag blir också försörjningsplikt mot föräldrar eller omtanken
om minderåriga syskon en ekonomisk börda, som gör det omöjligt
för dem att kosta på sig en semestervistelse till gängse pris. När därför
Kungl. Majit, såsom utskottet förutsätter, närmare bestämmer innehållet i
begreppet husmoder, vore det tacknämligt örn de synpunkter, som jag här har
påpekat, finge göra sig gällande.

Mångå kvinnor av den kategori, som jag här talat örn, lia under de gångna
åren varit gäster vid våra enskilda semesterhem, och detsamma torde helt säkert
också bli fallet i framtiden, även örn vi inte kunna påräkna statsbidrag
för dem. Det är nämligen inte lätt att avvisa just dessa kvinnor, då alla förutsättningar
i övrigt finnas för att de skola få del av husmoderssemester.

_ Kontrollen av inkomster och andra villkor för att erhålla semesterhemsvistelse
liksom också av rekreationsbehovet kommer ju att ske genom en husmoderssemesternämnd
eller annan myndighet, redan innan vederbörande erhåller
tillstånd att vistas på ett semesterhem, och därför anser jag, herr talman,
att det är alldeles riskfritt att låta statsbidrag utgå till alla kvinnor, som
vistats vid de enskilda semesterhemmen.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)

Mitt resonemang i denna sak, herr talman, leder till att jag anser mig
kunna yrka bifall till första delen av den hemställan, som gjorts i motion
11:506.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att avge en kort
deklaration.

Den föreliggande propositionen, överensstämmer ju i allt väsentligt med
befolkningsutredningens förslag i frågan, mot vilket jag som ledamot inte
har avgivit någon reservation. Det är klart, att jag då i stort sett är tillfredsställd
med propositionen. Det är ju så här i världen, och inte minst här i
riksdagen, att man inte får igenom allt man vill, framför allt inte örn man
råkar tillhöra ett minoritetsparti. Jag är, som sagt, i stort sett tillfredsställd.
Det väsentliga har vunnits. Jag ser, att socialminister Möller inte är här närvarande,
men jag vill ändå till protokollet ge uttryck åt min tillfredsställelse
över att socialministern nu har infriat de löften, som han för ett år sedan
avgav, att göra rätten till dessa resor lika öppen för befolkningen på landsbygden
som i städerna, så snart trafiksituationen lättade.

Det är naturligtvis en del ting i denna proposition, som man kan vara tveksam
örn. Jag tänker då i första hand! på förmögenhetsstrecket. Inom befolkningsutredningen
hävdade jag precis samma synpunkter som fru Gärda Svenson
nyss gjorde, och jag ställde där samma yrkande som hon här i kammaren,
nämligen att detta förmögenhetsstreek skulle borttagas. Som alternativ förelåg
den gamla regeln örn 10 000 kronors förmögenhet såsom gränslinje. Yi ha
inom befolkningsutredningen alltid försökt diskutera oss samman, och det gjorde
vi också denna gång. Resultatet blev som så ofta annars en kompromiss:
vi stannade vid att de, som hade över 20 000 kronors förmögenhet och över
500 kronors inkomst, inte skulle få del av ifrågavarande sociala förmån.

För min ''personliga del ser jag saken så, att en överenskommelse är en överenskommelse,
och jag vill därför i dag rösta med utskottsmajoriteten. Men
jag vill samtidigt deklarera, att jag rent sakligt står på samma ståndpunkt
som fru Gärda Svenson.

I denna situation och som frågan nu ligger till, kan jag, herr talman, inte
göra något yrkande.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Det torde inte råda så värst
delade meningar örn önskvärdheten av att denna verksamhet kan utvidgas,
men reservanterna blunda alldeles för de trafiksvårigheter vi ha att motse
under de kommande sommarmånaderna.

För min del har jag såsom före detta järnvägsman mångårig erfarenhet dels
som biljettör och dels som tåg-klarerare. Järnvägsstyrelsens utlåtande i detta
ärende har därför gjort ett mycket starkt intryck på mig. Jag vet, hur svårt
det är att bemästra den stora trafiken under sommarmånaderna, och jag vet
också, hur irriterade trafikanterna bli, örn det inte finns sittplatser åt dem.
Jag frågar mig: är det någon mening i att vi här i riksdagen besluta åtgärder,
som järnvägarna sedan inte kunna effektuera? Även om vi, herr talman,
alla blicka framåt till det som skall inträffa i september, måste vi väl ändå
se litet grand realistiskt på saker och ting. Jag måste för min del säga —
och jag delar i stort sett min namne herr Anderssons uppfattning örn trafiksvårigheterna
— att Kungl. Mjaj:t har sträckt sig till gränsen för vad järnvägarna
i år kunna prestera. Utskottet har tagit fasta på detta, men räknar
med att situationen i det fallet till ett annat år skall vara betydligt gynnsammare.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslay till fria resor för barn m. m. (Forts.)

Beträffande sedan frågan om vern som skall handha denna verksamhet, så
vörö vi inom utskottet eniga örn att det bör vara socialstyrelsen. Skulle fritidsnämnden
eller någon annan myndighet, såsom det har ifrågasatts, få denna
uppgift, fruktar jag att vi skulle tillskapa ännu ett litet ämbetsverk, och
det kan inte vara önskvärt. Då är det bättre, att denna verksamhet får sortera
under socialstyrelsen.

Alla synas sålunda vara eniga örn att denna verksamhet skall uppmuntras.
Man får emellertid lov att böja sig för de sakskäl, som järnvägsstyrelsen har
anfört, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det enda skäl, som här framförts
mot den föreliggande reservationen är, att järnvägarna skulle bli överbelastade
under sommarmånaderna, örn dess yrkande bifölles.

Men vad innehåller då reservationen, som skiljer sig från utskottsmajoritetens
förslag? Jo, endast att de, som ha en förmögenhet överstigande 20 000
kronor, skulle vara utestängda från möjligheten att erhålla fria resor. Det
är väl inte någon av kammarens ledamöter som tror, att det skulle bli något
så stort antal personer som ytterligare skulle komma i åtnjutande av denna
förmån, örn spärren slopades, att trafikinfensiteten i någon nämnvärd grad
skulle ökas? Jag tror för min idel att det skulle bli ett så litet antal, att det
inte skulle betyda någonting nämnvärt. Från trafiksynpunkt behöver man därför
inte hysa några betänkligheter mot att biträda reservationen,. Är det inte
andra skäl som göra, att man inte vill gå med på den, då tyeker jag att man
kan låta betänkligheterna fara.

De övriga invändningar, som framförts mot reservationen, ha på ett mycket
objektivt sätt vederlagts av fru Gärda Svenson, då hon gör gällande, att förmögenhetema
genom höjningen av taxeringsvärdena och genom penningvärdets
försämring avsevärt ha minskat i värde och att denna gräns för vissa kategorier
av medborgare kommer att utgöra ett hinder. Genom att slopa denna spärr
kommer man dessutom ifrån den prövning av förmögenhetsförhållandena, som
även den i och för sig mången gång är ganska besvärlig. En sökande kommer
ju vanligen inte med ett bevis från taxeringsnämnden örn sin förmögenhet, och
det är svårt för vederbörande, som skall pröva ansökningarna, att avgöra, huruvida
en Sökande är berättigad till denna förmån eller inte. När det gäller
folkpensioneringen har ju regeringen, nu intagit den ståndpunkten -—• som
jag förmodar överensstämmer med den allmänna meningen — att man bör
slopa förmögenhetsprövningen. Här gäller det ett område, som är ganska jämförbart
med folkpensioneringens, eftersom det i båda fallen är fråga örn sociala
åtgärder. Jag anser för min del att det skulle vara en fördel att slippa
ifrån förmögenhetsprövningen. Har man nu gått in för att skapa likställighet
och ge möjlighet åt landsbygdens kvinnor och barn att komma i åtnjutande
av samma förmåpeir som tätorternas och städernas, så anser jag att man även
skulle kunna slopa denna spärr, i synnerhet som den av Kungl. Majit föreslagna
inkomstspärren vid 2 500 kronor kommer att vara kvar. Jag tror att
den spärren verkar mera rättvist än en bedömning av storleken, på förmögenheter,
som kanske mången gång ge mycket liten inkomst.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag ber att få erinra herr förste
vice talmannen örn att reservanternas talesman i statsutskottet angav ökningen

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till fria resor för barn m. m. (Forts.)
av dej; antal personer, som skulle få fria resor, till över 200 000. Jag kan
inte garantera att den siffran är riktig, men den säger väl ändå en hel del.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag skall med några ord bemöta herr förste
vice talmannen, då han säger, att det endia skäl, som här har framhållits, är
trafiksvårigheterna på statens järnvägar.

Det är ändå olika, hur man ser på denna fråga. Kungl. Maj :ts förslag innebär
ju en avsevärd förbättring, vilket också framhållits av en föregående talare.
Under fjolåret gällde ju den bestämmelsen, att beskattningsbara beloppet
fick utgöra högst 1 500 kronor och skattepliktiga förmögenheten högst
10 000 kronor. Kungl. Maj :t har nu höjt inkomststrecket till 2 500 kronor och
förmögenhetsstrecket till 20 000 kronor, varjämte, då beskattningsbara beloppet
icke överstiger 500 kronor, rätt till fri resa föreslagits, oberoende av den skattepliktiga
förmögenhetens storlek. „

När riksdagen första gången fattade beslut örn avgiftsfria resor, var ju syftemålet
att tillse, att barn från tätorter och städer skulle beredas möjlighet till
rekreation på landet. Nu har denna verksamhet utvidgats till att omfatta även

landsbygdens befolkning. . ..

Då jag varit närvarande i avdelningen vid ett av de tillfällen;, da detta ärende
behandlades, vill jag framhålla att jag anser den begränsning som införts
genom förmögenhetsstrecket vid 20 000 kronor, vara väl motiverad. Fn person,
som har 20 000 kronors förmögenhet, bör anses ha tillräckliga ekonomiska förutsättningar
för att, om han så vill, göra en semesterresa eller fara bort med
sina barn. Den ursprungliga avsikten med dessa fria resor yarju att. gora
något för de undernärda barnen och barnen från mindre bemedlade^ hem i stader
och tätorter. Örn man nu slopar varje begränsning, mäste val svårigheterna
för järnvägstrafiken bli ännu större än som angivits av järnvägsstyrelsen i dess

yttrande. . ... f..

Det kan ju vara olika, hur man ser på denna fråga, men jag anlagger for
min del den synpunkten, att familjer med en (förmögenhet på 20 000 kronor
och därutöver böra ha råd att själva bekosta dessa resor. Frågan örn förmögenhets
strecket har ju närmast betydelse för landsbygdens befolkning. Sa som
jag ser på saken, torde Kungl. Maj:ts och utskottets förslag innebära, lu
likställighet mellan arbetarfamiljer i tätorter och större samhällen och mindre
bemedlade familjer på landsbygden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna A II—A V och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till uppförande
av ett radiohus i Stockholm, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. förbätt- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning av Kungl.

:ts Proposition angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
fonförhål- Jamte i ämnet vackta motioner.

l&Hcl&TL • •

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 219, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 mars 1946, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet anförts låta vidtaga
åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Gränebo m. fl. (Ii 297) och den andra inom andra kammaren av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. (II: 459), i vilka hemställts, att riksdagen med anledning
av Kungl. Majlis proposition nr 219 måtte uttala sig för att Mönsterås
taxeområde skulle uppdelas mellan Kalmar och Oskarshamns taxeområden
på det sätt som kunde anses lämpligast, sedan befolkningen inom området fått
tillfälle att framföra sina önskemål i detta avseende;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Karl Andersson m. fl. (I: 303) och den andra inom andra kammaren
av herr Staxäng (lii 463);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Heiding och Mannerskantz (I: 304) och den andra inom andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. (II: 465), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte med anledning av Kungl. Majits proposition nr 219 uttala,
att samtliga abonnenter vid telefonväxelstationerna Bläsemåla, Bugehult, Förlångsö,
Gajemåla, Ljungbylund, Skäveryd, Vissefjärda och Emmaboda borde
beviljas fri samtalsrätt med Kalmar taxeområde;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Mannerskantz m. fl. (I: 305) och den andra inom andra kammaren av
herrar Haggblom och Janson i Frändesta (lii 464). i vilka hemställts, att
riksdagen måtte vid behandlingen av propositionen nr 219 uttala, att fritrafiksförmånerna
borde så anordnas att med huvudort förstodes den stad som
utgjorde det naturliga centrum för bygdens ekonomiska och sociala verksamhet; dels

ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Torp m. fl. väckt
motion (lii 458).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Majits förslag samt med avslag
å motionerna I: 305 och lii 464 bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 mars 1946 anförts låta vidtaga åtgärder för förbättring
av landsbygdens telefonförhållanden;

II. att motionerna I: 297 och lii 459 samt I: 304 och lii 465 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 303 och lii 463 samt lii 458 förut i utlåtandet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»I motionerna I: 305 och II: 464 har hemställts, att fritrafiken så ordnas
att med huvudort förstås den stad, som utgör det naturliga centrum för en
bygds ekonomiska och sociala verksamhet. Utskottet vill icke förneka, att den -

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
na princip i och för sig- kan vara riktig. Frisamtalsförhållandena torde också
i stor utsträckning ha reglerats med utgångspunkt härifrån. Utskottet finner
sig emellertid icke berett tillstyrka en generell tillämpning av principen.
Enligt vad utskottet erfarit skulle nämligen en knäsättning av principen komma
att medföra konsekvenser i fråga örn landets indelning i taxeområden, vilka
svårligen låta sig överblicka.»

Reservationer hade anmälts

1) av herr Gränebo, som likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herr Mannerskantz, som ansett att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 305 och II: 464, bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna förut anfört låta vidtaga åtgärder
för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden;

II. att motionerna -— --åtgärd föranleda;

III. att riksdagen---— anfört.

I den av reservanten förordade motiveringen hade det nyss återgivna stycket
utbytts mot följande:

»I motionerna —• — — sociala verksamhet. Utskottet anser, att denna
princip är riktig. Frisamtalsförhållandena torde också i viss utsträckning ha
reglerats med utgångspunkt härifrån. Utskottet finner sig följaktligen böra
tillstyrka en generell tillämpning av principen. Genomförandet därav kan
givetvis icke ske inom allt för kort tidrymd med hänsyn till rådande knapphet
på materiel och arbetskraft, men principen bör enligt utskottets mening
vara bestämmande för utvecklingen på längre sikt.»

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den föreliggande propositionen,
som innebär förslag örn en avsevärd förbättring av landsbygdens telefonförhållanden,
har givit anledning till en hel del motioner såväl i första som i andra
kammaren. I allmänhet avse dessa motioner en utvidgning av rätten till fria
samtal eller en förändring av de nuvarande taxeområdena.

De förslag till taxeområden, som innefattas i den kungl, propositionen, äro
inte i alla avseenden tillfredsställande, vilket för övrigt är ganska naturligt,
då det gäller en sådan sak som att indela landet i taxeområden. Inte minst
beträffande det län, som jag själv representerar, ha förändringar i de hittillsvarande
taxeområdena föreslagits till genomförande. Ehuru utskottet i stort sett
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, säger man, att det framstår såsom naturligt,
att önskemål om olika åtgärder inom skilda delar av landet motionsvis framförts.
»Utskottet vill icke förneka», säges det vidare, »att i motionerna åberopade
skäl i och för sig kunna tala för åtgärdernas vidtagande.» Å andra sidan
har utskottet inte funnit det möjligt att taga definitiv ställning till ändringsförslagen,
utan anser, att förslagen böra prövas efter framställning i vanlig
ordning.

Utskottet menar därmed att Kungl, telegrafstyrelsen efter framställning
från befolkningen inom ett visst område kan vidtaga förändringar i fråga örn
taxeområdena utan riksdagens hörande. Vid sådant förhållande skulle man ju
inte hos riksdagen behöva begära fastställelse av vissa områden. Då emellertid
förslag motionsvägen framförts, har ju utskottet måst yttra sig över dem och
därvid, även örn utskottet ställt sig ganska förstående, inte ansett sig kunna
förorda bifall till dem. Anledningarna och skälen härtill äro ju flera, inte

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)
minst den rådande knappheten på materiel och arbetskraft. Det finns för närvarande
inte möjligheter att öka antalet telefonledningar i den utsträckning
som skulle bli nödvändig för att tillgodose samtalsfrekvensen, ifall samtalen
bleve fria i betydligt större omfattning än nu. Detta är ju ett skäl som måste
respekteras, även om man har den uppfattningen, att de nu rådande förhållandena
inte kunna betecknas som tillfredsställande.

Likväl anser jag att utskottet kunde lia uttalat sig något mera positivt än
det har gjort. Utskottet kunde t. ex. lia understrukit önskemålet att telegrafstyrelsen,
så snart materieltillgången blir rikligare och man i större utsträckning
kan övergå till automatiska växelstationer, bör så vitt möjligt tillgodose
av befolkningen inom ett område i vanlig ordning gjorda framställningar.

I en till utskottets utlåtande fogad reservation av herr Mannerskantz säges,
att frisamtalsförhållandena i viss utsträckning torde ha reglerats med utgångspunkt
från den stad, som utgör det naturliga centrum för bygdens ekonomiska
och sociala verksamhet, och att en generell tillämpning av denna princip
följaktligen borde genomföras. Det är en synpunkt, som nog i allmänhet
äger berättigande. Att jag ändå inte instämt med herr Mannerskantz, utan
antecknat en blank reservation, beror på att det kanske ännu inte är möjligt att
i en del fall ordna telefontrafiken enligt dessa riktlinjer. I åtskilliga trakter
kan det vara mycket långt till närmaste stad, och en annan ort kan vara den
mest centrala. Jag vill emellertid uttala mitt gillande av den princip, som
kommit till uttryck i reservationen, nämligen att centralstationen för telefonväsendet
inom en bygd eller ett län bör vara förlagd till den stad, dit befolkningen
i allmänhet har sina ärenden och där länsstyrelse och andra centrala
institutioner äro förlagda.

Jag vill med dessa ord, herr talman, utan att nu ställa något direkt yrkande
göra det uttalandet, att telegrafstyrelsen i den utsträckning det är möjligt
bör söka anordna taxeområdena på det för befolkningen mest lämpliga och
praktiska sättet och för det ändamålet inhämta ortsbefolkningens mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har inte kunnat låta detta ärende
passera utan att anmäla reservation på en punkt, som är av rätt väsentlig
art.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget är ett resultat av den inom telegrafverket
gjorda utredningen. Man vill att riksdagen rent principiellt skall
uttala sig örn i vilken utsträckning telegrafverket bör tillhandahålla service
åt abonnenterna.

Förslaget sönderfaller i två delar. Först och främst föreslås, att frikretsarna
— alltså de områden, där telegrafverket skall hålla telefonledningarna — i
stort sett skola sammanfalla med stationsområdena. Detta är ju ett gammalt
landsbygdsönskemål, som nu har blivit principiellt godtaget. På den. punkten
har jag ingen som helst erinran att göra, utan vill bara uttrycka min glädje
över att vi äntligen ha kommit dithän.

Den andra del, som förslaget rör sig örn, gäller i vilken utsträckning
man skall kunna få telefonera utan särskild interurbanavgift, alltså frågan
örn de lokala taxeområdena. Därvidlag har jag i en motion tillsammans
med några andra ledamöter framfört den principen, att man inte bör uttaga
särskilda interurbanavgifter för samtal av ordinärt slag med abonnenter i
bygdens egentliga huvudort. Telegrafverkets telefonkommitté har också, rört
isig med begreppet huvudort, men har inlagt en annan och snävare mening i
detta begrepp, nämligen att huvudort är den plats, där präst, läkare och
landsfiskal o. dyl. äro bosatta.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

I vår motion lia vi hävdat, att det inte kan vara riktigt att de, som bo mera
avlägset på landsbygden, skola belastas med interurbanavgifter för samtal av
det slag, som här i Stockholm eller i andra städer och i välbelägna landsbygdsområden
inte äro belagda med särskild avgift. Särskilda avgifter för sådana
samtal utgöra enligt min mening en direkt beskattning av dem, som bo mera
avlägset på landsbygden. Det kan inte vara rättvist, att just dessa abonnenter
skola lämna särskilt stora bidrag till den vinst, som av telegrafverket årligen
inlevereras till statsverket och som gör, att statens intäkter från andra håll
inte behöva vara så stora. Dessa abonnenter på landsbygden äro knappast det
rätta klientelet för att finansiera den saken.

För tre år sedan motionerade jag örn att länen i stort sett skulle vara taxeområden.
Jag kan hålla med örn att detta kanske var onödigt stort tilltaget,
men man bör åtminstone kunna få sådana ändringar genomförda, att inte de
vanligaste samtalen med läkare, handlande etc. beläggas med interurbanavgifter.
Nu förekommer det ju i tiotusentals fall, att abonnenter på landsbygden
inte kunna telefonera till sin vanliga handelsstad utan att betala interurbanavgift.
Det är detta jag har velat vända mig emot.

Om den i motionen hävdade principen säger utskottet: »Utskottet vill icke
förneka, att denna princip i och för sig kan vara riktig. Frisamtalsförhållandena
torde också i stor utsträckning ha reglerats med utgångspunkt härifrån.»
Det sista är inte sant. Det finns alltför många och alltför stora områden, som
i det föreliggande förslaget inte ha blivit reglerade med hänsyn härtill. Därefter
säger utskottet: »Utskottet finner sig emellertid icke berett tillstyrka
en generell tillämpning av principen. Enligt vad utskottet erfarit skulle nämligen
en knäsättning av principen komma att medföra konsekvenser i fråga
örn landets indelning i taxeområden, vilka svårligen låta sig överblicka.»

Vad beträffar dessa konsekvenser vill jag säga, att de kunna överblickas,
men att det däremot inte är så lätt att överblicka de konsekvenser som uppstå,
örn man inte ingriper i detta avseende. Emellertid kan man utan svårighet ge
en antydan örn dem: tiotusentals jordbrukare, hantverkare och andra, som bo
i mera avlägsna landsbygder, få fortfarande betala interurbanavgifter i stor
utsträckning, vilket inte är någonting annat än en särskild form av beskattning.
Och just dessa människor ha säkerligen ofta mindre möjligheter än
många andra att bära sådana bördor.

Riksdagen skall ju nu fatta beslut i principfrågan, och vad man här säger
torde komma att bli grundläggande för taxepolitiken under decennier framåt.
Det kan då inte vara riktigt, att man så fullständigt som här har skett, skriver
bort en rättvis sak med den förklaringen, att man inte kan överblicka
kon sek v ens er na.

Jag anser inte, att ett principbeslut skulle kunna förverkligas i snabb takt.
Det är ont örn materiel och det råder brist på arbetskraft, och dessutom kan
man inte på kort tid belasta telegrafverkets ekonomi alltför hårt. Men när
riksdagen nu skall yttra sig över den kommande utvecklingen under lång lid
framåt, bör man uttala sig för en utveckling i rättvis riktning, och det anser
jag inte att utskottet har gjort. Det är därför jag har avgivit den reservation,
som återfinnes i utskottsutlåtandet. Det är ju rätt lätt att tolka den, och jag
skall därför inte upptaga tiden med att föredraga den.

Med hänsyn till de orättvisor, som nu råda och som komma att fortfara,
örn utskottets förslag bifalles av riksdagen, kail jag, herr talman, inte godtaga
detta förslag, utan finner mig föranlåten att yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar 1lage och Grym.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Detta utskottsutlåtande
har tillkommit efter mycket noggrann förberedelse. Yi lia inom utskottet hört
tillkallade sakkunniga och experter från telegrafstyrelsen, och vi ha med hjälp
av kartor fått de nya frdkretsområdena över hela landet demonstrerade för oss.
Det är naturligt, att vi under dessa överläggningar också ha särskilt inriktat
oss på att få de spörsmål klarlagda, som avhandlas i de väckta motionerna.

Vad beträffar det yrkande, som framställts i den av herr Mannerskantz
väckta motionen och som upptagits i hans reservation, att med huvudort skall
förstås den stad, som utgör det naturliga centrum för en bygds ekonomiska
och sociala verksamhet, ha vi inom utskottet fått övertygande belägg för att
denna princip redan nu tillämpas i allra största utsträckning, men att det
finns trakter, där principen icke lämpligen bör eller kan genomföras. Man har
sålunda anfört exempel på att en provinsialläkare inte har bott i vederbörande
stad, utan i ett annat samhälle inom distriktet och att detsamma varit förhållandet
med en del till honom knutna personer med socialvård-ande uppgifter.
För oss har det därför blivit klart, att man inte kan besluta att den principen
alltid skall genomföras, att stad skall vara sådan huvudort. Utskottet
har alltså inte ansett sig kunna tillstyrka denna motion med hänsyn till de
konsekvenser detta skulle föra med sig.

Herr förste vice talmannen föll tillbaka på den motion som har väckts rörande
uppdelning av Mönsterås taxeområde mellan Kalmar och Oskarshamns
taxeområden. Denna motion har liksom de övriga noggrant genomgåtts med
de sakkunniga, som demonstrerat förhållandena med hjälp av kartor. Det finns
emellertid omkring 90 distrikt i landet av ungefär samma storleksordning
som det ifrågavarande, vilka under åberopande -av ett eventuellt bifall till
denna motions yrkande kunna komma att framställa krav på uppdelningar.
Inför sådana konsekvenser ha vi inte vågat föreslå bifall till motionen. En sådan
eventuell framställning från ett 90-tal distrikt skulle ju medföra en betydande
omläggning och avsevärda kostnader för telegrafverket, och vi ha
inte i ett riksdagsutskott ansett oss på rak arm kunna föreslå någonting, som
för med sig så omfattande konsekvenser.

Överhuvud taget måste det betraktas såsom nära nog omöjligt för ett riksdagsutskott
och sedermera för riksdagen själv att genomföra ändringar i taxeområdena,
därför att det är ytterst svårt att i olika avseenden överblicka alla
konsekvenser härav. Där måste man lita till att vederbörande myndighet efter
framställning prövar varje särskilt fall och, där förhållandena och övertygande
skäl styrka behovet, gör de ändringar och justeringar, som utvecklingen
undan för undan föranleder. Ingenting står ju stilla på detta område, utan justeringar
måste undan för undan företagas. Detta bör då, som det heter i utlåtandet,
ske efter -framställning i vanlig ordning.

Vi ha också fått klart för oss, att telegrafstyrelsen inte är ovillig -att taga
hänsyn till sådana sakliga framställningar. Motionerna 1:303 och 11:463
samt II: 458 åsyfta viss justering av taxeområdena i Bohuslän, och vi fingo av
de inkallade sakkunniga, -som det står i utlåtandet, löfte örn att en del mindre
jämkningar där kunna genomföras. Vi ha också skrivit, att utskottet förutsätter,
att bär åsyftade jämkningar efter vederbörlig framställning komma till
stånd. Telegrafstyrelsen är alltså här beredd att gå de uttalade önskemålen
till mötes.

För övrigt vill jag säga, att -det är en betydande förbättring av landsbygd
dens telefonväsende som innehålles i det här framlagda förslaget, -för vilken
man bör giva erkännande. Och a-tt inte utskottet på rak arm kan rita in nya
taxeområden, är ju ganska naturligt.

dag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. förbättring av landsbygdens telefonförhållanden. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag är fullt ense med statsutskottets
ärade ordförande om att det inte går för sig, att statsutskottet på egen liand
ritar in telefontaxeområden. Men statsutskottets majoritet Ilar ju ändå lagt
sig i denna sak i och med att nian säger, att vissa yrkanden i motionerna från
västkusthåll böra vinna beaktande. Det principiellt riktiga borde väl ha varit,
att man inte heller i det fallet uttalat sig positivt. Som det nu är, har utskottet
faktiskt sagt, att det inte bör bli någon ändring med anledning av framställningarna
från t. ex. Kalmar län. Utskottet har med sitt positiva uttalande faktiskt
lagt en hämsko på utvecklingen inom övriga delar av landet. Även i det
avseendet har jag svårt att godkänna utskottsutlåtandet.

Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var, herr talman, att
statsutskottets ordförande i hela sitt anförande liksom har utgått från att riksdagen
inte kan göra någonting annat än vad telegrafstyrelsen anser är bra
och lämpligt. Det vill jag protestera emot. Jag vill fråga, örn det är riksdagen
eller telegrafverket som skall besluta örn principerna. Om det inte är
riksdagen, varför har då detta förslag överhuvud taget lagts fram? I så fall
vöre det mycket bättre, örn man helt och hållet skötte denna sak vid Brunkebergstorg,
så att vi sluppe besvära oss _ med den. Men eftersom förslaget nu
lagts fram och riksdagen skall uttala sig, far det inte vara något avgörande
skäl, att en föredragande från telegrafstyrelsen eventuellt har sagt, att detta
kan man gå nied på, men detta kan nian inte gå med på. Det riktiga är att
liksdagen själv bestämmer, örn nian vill att telefonkostnaderna skola fördelas
rättvist mellan landets telefonabonnenter.

Varför har t. ex. Södertälje fria samtal till Stockholm? Det finns väl sjuksköterska
och läkare i Södertälje, så att man inte behöver ringa till Stockholm
örn sådana saker. Om den principen tillämpades, att det skall vara fria samtal
endast med den sociala huvudorten, borde telefonsamtal mellan Södertälje
och Stockholm vara belagda med avgifter. Då vöre det ju åtminstone
rättvisa och gave mycket pengar. Men när man i andra trakter har liknande
avstand till den plats, där det finns läkare och där man har sin handlande
otc., vill telegrafverket inte medge fria samtal.

Det finns ingen rättvisa i detta, om man tänker på det exempel jag just har
nämnt, och det gör att jag, herr talman, fortfarande vidhåller mitt yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr Mannerskantz tog till
i överkant, när han ville göra gällande, att vi äro beredda att låta telegrafverket
ensamt bestämma örn dessa ting utan riksdagens inblandning.

Jag trodde att jag hade tillräckligt klarlagt, att vi inom utskottet hade fått
till stånd en diskussion med inkallade representanter från telegrafverket just
örn de sakskäl, som tala för och emot de i motionerna framförda önskemålen.
Det är för att vi inom utskottet skulle få tillfälle att pröva de skäl, som verkligen
legat till grund för det uppgjorda förslaget i dess olika delar, som vi
haft samråd med telegrafstyrelsen. Och det är dessa sakskäl som lia övertygat
utskottet. Vi Ira inte alls intagit den ståndpunkten, att telegrafstyrelsen
under alla förhållanden skulle få bestämma, utan det är utskottet som har
bestämt på grundval av sakskäl.

Vad beträffar motionerna från Bohuslän, som herr Mannerskantz pekade
på. var det så starka sakskäl som talade för de däri framställda önskemålen,
att även de inkallade experterna måste medge, att en omprövning sannolikt
skulle ge vid handen, att vissa omläggningar skulle kunna äga rum; det gäller
här för övrigt endast mindre justeringar. Ätt vi lia talat örn detta i utlåtandet,
anser jag ganska rimligt. Motioner ha ju väckts i ärendet, och vi ha besvarat
dem på vedertaget sätt.

Första kammarens protokoll 1946. Nr SI.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. förbättring av landsbygdens telefon förhållanden. (Forts.)

Herr Mannerskantz har talat om telefonsamtal från Södertälje till Stockholm.
Därom föreligger ingen motion, och jag tycker därför att en sådan sak
inte lämpligen bör blandas in i denna debatt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har varit med om att väcka en motion
rörande Emmaboda taxeområde och även skrivit under en motion beträffande
Mönsterås taxeområde.

Utskottets ordförande yttrade nyss, att 90 andra områden i landet skulle
vara jämställda med Mönsteråsområdet. Ja, visserligen upplyste vederbörande
örn att det skulle vara ungefär 90 områden, men därför behöver man ju inte
betrakta detta som ett fastslaget faktum, vilket ovillkorligen skulle utesluta
möjligheten av en uppdelning när det gäller ett sådant område som det här
omtalade.

Jag har emellertid varit med örn den sammanjämkning, som vi ha fått till
stånd inom utskottet, och jag bär godkänt de uttalanden, som gjorts i utskottets
utlåtande. Jag hade alltså ingen anledning att avlämna någon reservation,
men jag anser att telegrafverket, så fort sig göra låter, bör kunna gå med på
vissa förbättringar. Man får inte låsa sig fast vid vad som här föreslås från
telegrafverkets sida. Vi ha ju också i utlåtandet understrukit, att den fortsatta
automatiseringen bör bedrivas i så intensiv takt som möjligt, varigenom
förbättringar på än det ena och än det andra området kunna komma till stånd.

Vad beträffar de bär omtalade motionerna från Bohuslän, påpekades av
de sakkunniga, som voro närvarande i utskottet, att man redan hade påbörjat
en del av arbetena där nere och att dessa önskemål lågo inom ramen för vad
som hade planerats. Därför kunde utskottet göra det uttalande som i detta
fall förekommer. Med hänsyn till de uttalanden, som utskottet i övrigt gör,
anser jag att det finns utsikter att i framtiden få till stånd vissa ändringar genom
framställningar i vanlig ordning. På grund av materielbristen måste vi ju
se tiden an, då det inte kan räknas med några omedelbara förändringar. Men
jag hoppas, som sagt, att det tack vare den skrivning, som utskottet bär beslutat,
skall vara möjligt att vidtaga vissa justeringar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Mannerskantz vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Mannerskantz
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 300, angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad
handelsöverenskommelse ;

nr 301, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.; och

nr 302, angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.; samt

nr 148, i anledning av väckt motion om utredning angående behovet av
livräddningsanordningar å Vänern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 149, i anledning av väckta mo- Äng. lönetioner
om översyn av gällande bestämmelser beträffande övergång från kollek- klassPlace:
liv a vt a 1 s ari s fällning vid försvarets verkstäder till anställning å militära icke- ZZtontd Zd
orcunanereglementet m. m. yförsvarets

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar verJcstäderGottfrid
Karlsson och Frans Ericson (I: 110) och den andra inom andra kammaren
av herrar Ward och. Hermansson (11:216), hade hemställts dels örn
översyn av nu gällande bestämmelser vid övergång från kollektivavtalsanställning
till anställning å militära icke-ordinariereglementet, dels ock att de, som
under åren 1940—1942 befordrats till mästare i lönegrad 14, till 1 :a klass
förmän i lönegrad 12 och till 2:a klass förmän i lönegrad 10, måtte erhålla
uppflyttning en löneklass.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:110 och 11:216 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag har tillsammans med min läskamrat
herr Ericson i Boxholm väckt en motion med begäran om ändring i de
förhållanden, som nu råda vid flygverkstäderna och andra av försvarets verkstäder,
då arbetare från tidigare kollektivavtalsanställning bli befordrade till
förmän eller mästare. Enligt vårt förmenande äro de bestämmelser, som gälla
vid övergång till anställning å militära icke-ordinariereglementet, långt ifrån
tillfredsställande. De kunna föranleda mycket egendomliga konsekvenser i fråga
om löneställningen för ifrågavarande personal.

Sådana fall ha påvisats för oss och finnas anförda i vår motion. De, som
äro mest skickade, torde i regel bli tidigast befordrade till förmän, men faktiskt
har det förhållandet inträffat, att exempelvis en person, som år 1940 blivit
befordrad till förman av 1 :a klass — en tjänst som tillhör lönegrad 12
— några år senare befinner sig i lägre löneklass än en kollega, som vunnit
befordran till förman i samma tjänstegrad vid en senare tidpunkt. Detta sammanhänger
med det förhållandet, att vid inplaceringen i icke-ordinariereglementet
hänsyn skall tågås till den inkomst, som vederbörande haft enligt kollektivavtalet,
och i viss mån också till de ackordsförtjänster, som vederbö -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. löneklassplaceringar för viss personal vid försvarets verkstäder.

(Forte.)

rande haft, och att under mellantiden sådana förändringar skett i de kollektivavtalsanställdas
inkomstförhållanden, att en person, som blivit befordrad åtskilliga
år senare, kommer att placeras in i en högre löneklass än den, som vunnit
befordran tidigare. Det måste helt naturligt väcka blandade känslor hos de
personer, som blivit befordrade tidigare, att finna silia senare befordrade kolleger
placerade i en högre löneklass.

Nu ha vi i vår motion begärt en ändring av de bestämmelser, som gälla vid
övergång från kollektivavtalsanställning till anställning å icke-ordinariereglementet.
Samtidigt ha vi för att avhjälpa de aktuella orättvisor, som vi ha påpekat,
i motionen begärt att några av dem, som tidigare vunnit befordran,
skulle tillerkännas uppflyttning med en löneklass, varigenom orättvisorna inte
skulle framstå fullt så markerade och iögonenfallande som de nu göra,

Försvarsväsendets lönenämnd har fått motionen pa remiss och avgivit yttrande
över densamma. Man erkänner, att de gällande reglerna för övergång
från kollektivavtalsanställning till anställning å icke-ordinariereglementet inte
äro tillfredsställande, men meddelar samtidigt, att dessa regler äro föremål
för en översyn av 1945 års lönekommitte, som ju har till uppgift att framlägga
förslag örn nya lönebestämmelser för de statsanställda. Med hänsyn till detta
förhållande anser utskottet, att det inte är behövligt att från riksdagens sida
göra någon särskild framställning i det hänseendet._ _

Vad beträffar den andra fråga, som vi ha upptagit i motionen, nämligen om
uppflyttning i högre löneklass av vissa personer, som tidigare erhållit befordran,
har lönenämnden för sin del likaledes avstyrkt. Enligt dess förmenande
kunna nämligen konsekvenserna av ett bifall till motionen i detta hänseende
inte överblickas. Utskottet säger emellertid, att det synes framgå, »att betydande
ojämnheter föreligga i löneklassplaceringshänseende vid övergång fran kollektivavtalsanställning
till tjänstemannaanställning». Och därefter fortsätter
utskottet: »Det framstår för utskottet som angeläget, att patalade uppenbara

Jag förstår, herr talman, att det inte finns någon som helst utsikt att vinna
kammarens bifall till det andra yrkandet i vår motion, nämligen örn uppflyta
ning i högre löneklass av dem, som råkat ut för denna ojämna, för att inte saga
orättvisa löneklassplacering. Vad utskottet här Ilar sagt örn att det synes
angeläget, att de påtalade uppenbara orättvisorna undanröjas, ber jag emellertid
för min del att få på det allra kraftigaste understryka, med uttalande också
av den förhoppningen, att dessa orättvisor undanröjas sa snart som det

°V Jag Tar,1 herr talman, Ted det anförda endast velat understryka vad utskottet
sagt i ärendet och har intet yrkande.

1 detta anförande instämde herr Ericson, Frans, och herr Leander.

Herr Lindström: Herr talman! Statsutskottet har vid behandlingen av detta
ärende varit så tillmötesgående mot motionärerna som det under föreliggande
omständigheter varit möjligt.

Motionärerna ha begärt en översyn av nu gällande bestämmelser beträffande
övergång från kollektivavtalsanställning till anställning å militära ickeordinariereglementet.
Utskottet har undersökt det befogade i detta krav och
funnit, att denna omprövning i själva verket pågår, _något som också omtalas
i den skrivelse från försvarsväsendets lönenämnd, vilken såsom bilaga är fogad
till utskottets utlåtande. Utskottet har också, såsom den föregående ärade
talaren underströk, mycket kraftigt påyrkat, att de ojämnheter, som härvidlag
föreligga, skola undanröjas. Längre kan man för närvarande inte komma.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. I örn e le l ciss p luce r in g a r för viss personal vid försvarets verkstäder.

(Forts.)

Vad beträffar motionärernas andra yrkande, att vissa uppfinningar i löneklasshänseende
för en del av bär ifrågavarande anställda nu skulle ske, synes
det ganska klart att något sådant inte gärna kan förekomma, när hela
problemet just ligger under omprövning.

Jag kan försäkra herr Karlsson, att statsutskottet har tagit allvarligt på
denna fråga. Motionärerna ha lyckats visa, och det har lönenämnden också
understrukit, atti här förkomma ojämnheter som måste bort. Och när jag nu,
herr talman, yrkar bifall till utskottets hemställan, gör jag det i den övertygelsen,
att motionärernas strävanden ganska snart komma att krönas med
framgång.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 150, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena
för folkskolans Överlärare m. m. jämte i ärendet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts i proposition nr 194 framlagda förslag och med avslag å
motionerna 1:281 och 11:432

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet i utlåtandet förordat

a) meddela föreskrifter örn utvidgning av den kommunala skolledarorganisationen,

b) meddela föreskrifter örn avlöningsförmåner till distriktsöverlärare, vikarier
för sådana Överlärare och skolsekreterare,

c) meddela föreskrifter örn överlärarnas undervisningsskyldighet,

d) meddela föreskrifter örn statsbidrag till arvoden åt distriktsöverlärare,
vikarier för sådana Överlärare och skolsekreterare, samt

e) meddela i anslutning till under a)—d) avsedda föreskrifter erforderliga
övergångsbestämmelser;

II. godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 19 § folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619).

I de likalydande motionerna 1: 281, av herr Sandberg m. fl., och 11:432,
av herr Ryling m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att rörligt tillägg och kristillägg skulle utgå på de minimiarvoden, som
beslötes för Överlärare.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herrar Ragnar Bergii och Malmborg
i Skövde, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Bergli, Hagnar: Herr talman! Jag har tillåtit mig foga en blank
reservation till det föreliggande utskottsutlåtandet för att få tillfälle att säga,
att den reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena för Överlärare
inom folkskoleväsendet, som föreslagits i propositionen och praktiskt taget genomgående
tillstyrkts av statsutskottet, är sådan, att den inte gärna kan anses
vara annat än en högeligen provisorisk lösning.

Det synes mig för den skull vara anledning att beklaga, att inte de sakkunnigas
förslag fått en sådan överarbetning, att ett mera rationellt och tillfredsställande
förslag kunnat föreläggas riksdagen. Eftersom denna fråga berör
praktiskt taget alla skoldistrikt i landet och ungefär 2 500 befattningshavare,

Äng. avlöningsförhållandena
för
folkskolans
Överlärare
m. m.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m. (Forts.)
får elen anses vara av sådan storleksordning, att riksdagen nog lär komma
att få åtskilligt besvär med den, innan man kommit fram till en tillfredsställande
lösning.

När de sakkunniga ange den vägledande synpunkten för sitt utredningsarbete,
framhålla de, att det är ett statens och det allmännas intresse, att frågan
örn folkskolans lokala ledning löses på ett tillfredsställande sätt. Men närde
sedan gå att diskutera och dra slutsatser utifrån denna allmänna synpunkt,
komma de genast med ett par begränsningar. Den ena är, att vad man skall
försöka bota är de värsta bristerna, och den andra begränsningen är härledd
ur önskan att undvika en mera väsentlig ökning av statens utgifter.

Dessa bägge begränsningar, hur resonabla de än förefalla, lia lett till ganska
egendomliga konsekvenser. När det nu slås fast som en allmängiltig princip,
att det är ett statens intresse, att denna sak överhuvud taget ordnas, oell
när dep väg, som staten har att följa när det gäller att reglera förhållandena,
går via statsbidragsgivningen och därmed förknippade villkor, tycker man
knappast, att det förefaller riktigt logiskt att exempelvis utesluta de största
skoldistrikten i landet. Det är visserligen sant, att förhållandena där pä sätt
och vis äro val ordnade, men ifrån den vägledande synpunkt, som de sakkunniga
ha anlagt, kan deras resonemang inte sägas vara hållbart. Därtill kommer,
att det i dessa större skoldistrikt finns en hel grupp av Överlärare, för
vilka avlönings- och pensionsförhållandena inte äro tillfredsställande ordnade.
Det hade därför varit angeläget från de synpunkter, som de sakkunniga själva
ha utgått ifrån, att även dessa distrikt hade tagits med.

_ När man därtill lägger det andra motivet för en begränsning, nämligen att
vi böra undvika att väsentligt öka statens utgifter, är det ganska naturligt,
att resultatet av det hela har blivit sådant som det nu föreligger. Meningen är
ju att reglera anställnings- och avlöningsförhållandena för sammanlagt 2 500
befattningshavare, medan för närvarande blott 400 ä 500 ha fått sina villkor
ordnade. De nu föreslagna beloppen för Överlärare skulle emellertid, örn de
konxme att tillämpas i fråga örn redan anställda Överlärare, innebära en väsentlig
minskning av deras inkomster.

Det föreliggande förslaget kan därför redan i nämnda avseenden inte sägas
vara väl utformat, även örn det måste erkännas, att det kommer att avhjälpa
de mest kännbara bristerna i fråga om den lokala ledningen av skolväsendet.

Även på en annan punkt förefaller det mig finnas anledning att framföra
en viss kritik, nämligen i fråga örn arbetsuppgifterna för de kommunala skolledarna.
Man har från överlärarnas uppgifter uteslutit fortsättningsskolornas
lokala administration i regleringsförslaget. Jag har svårt att finna något hållbart
skäl för den ståndpunkten. I de allra flesta fall har ju samme Överlärare
hand örn både folkskolan och fortsättningsskolan, och denna anordning är av
naturliga skäl mycket rimlig. Det är för mig därför en gåta, varför man inte
har lagt in, även fortsättningsskolans administration i överlärarens göromål
och reglerat arvodena med hänsyn därtill. Att man inom ett och annat skoldistrikt
i landet, t. ex. i Stockholm, har det organiserat på annat sätt, kan ju
icke utgöra något skäl för de sakkunniga att intaga denna ståndpunkt för det
stora flertalet distrikt.

Samma anmärkning kan också riktas'' mot att sekreterargöromålen undantagits
från överlärarnas i författning reglerade arbetsuppgifter. Man motiverar
undantaget med att uppdraget att vara sekreterare i skolstyrelsen är att
betrakta såsom en rent kommunal angelägenhet. Låt vara, att åtskilligt kan
anföras till försvar för det argumentet, men var och en som närmare sysslat
med denna sak vet, att det, då det gäller att sköta sekreteraruppdraget i en
skolstyrelse och ombesörja de utgående expeditionerna, uppstår så många

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m. (Forts.)
gränsfall, att man faktiskt inte klart kan avgöra vad som hör till det ena eller
andra uppdraget. Hör det till sekreterarens uppdrag eller till överlärarens expeditionella
arbetsuppgifter att ombesörja protokollsutdrag och att överhuvud
taget sköta utgående expeditioner som grunda sig pä protokoll? Praktiska
skäl tala för att alla dessa göromål borde lia lagts in i överlärarens arbetsuppgifter.
Det blir säkerligen ingen rätsida på det hela, förrän även dessa förhållanden
regleras i författning.

Nu blir resultatet, att fastän riksdagen beslutar vissa minimiarvoden, kommer
det praktiskt taget i vartenda skoldistrikt, som skall reglera lönerna, att
bli nödvändigt med förhandlingar om dessa saker. Det hade kunnat undvikas,
ifall man ordnat saken på annat sätt redan i propositionen.

I fråga örn avlöningsbeloppen lia de sakkunniga, som sagt, av ekonomiska
skäl kommit till det resultat, sorn jag nyss nämnde. Det kan dock sättas i
fråga, huruvida den beräkningsgrund, som de sakkunniga lia använt, är fullt
tillfredsställande, när de anknyta arvodenas storlek till läraravdelningarnas
antal. Det är en grov och mekaniskt verkande regel. Med hänsyn till mångfalden
olikheter i arbetsuppgifterna måste denna regel bli ungefär lika mekanisk
och ställvis underlig i tillämpningen som den regel, som riksdagen fastställde
i höstas, då det gällde statsbidrag till folkskolebyggnader.

Vid en jämförelse mellan de nu föreslagna arvodena och andra skolledararvoden
anser jag, att folkskolans Överlärare ha anledning att vara missbelåtna.
En rektor vid en kommunal mellanskola med fyra avdelningar kommer att förutom
sin lärarlön få ett arvode, inklusive nuvarande tillägg, av närmare 2 000
kronor. En Överlärare inom folkskolan måste ha 40 avdelningar för att komma
upp till samma arvode. Alla som ha någon kännedom örn de arbetsuppgifter,
som påvila dessa båda olika grupper av skolledare, förstå, att denna olikhet i
arvode icke är sakligt betingad.

De sakkunniga ha dessutom föreslagit en ganska underligt verkande regel,
när det gäller att från tid till annan bestämma dessa arvoden. De föreslå, att
arvodet skall fastställas från den 1 juli på medeltalet av^de klassavdelningar,
sorn ha funnits under den sista treårsperioden. Efter sex år skulle en omprövning
göras, varefter arvodena för ytterligare sex år skulle utgå på grundval av
medeltalet klassavdelningar under den tidigare perioden. Propositionen innebär,
att det skulle uppstå en eftersläpning på Sammanlagt nio år. År 1933 föddes
Ilar i landet ungefär 85 000 barn, medan motsvarande siffra 1944 var cirka
135 000. Denna ökning av födelsetalet måste ju medföra en kraftig stegring av
antalet klassavdelningar under de närmaste åren. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle det uppstå en orättvis eftersläpning i fråga örn basen för arvodenas beräkning
och därmed i vissa fall även för pensionen. Utskottet har dock här åstadkommit
en justering, så att denna retroaktiva beräkning skall göras med tre ars
i stället för sex års intervaller varför i det stycket åtminstone någon förbättring
skett.

Beträffande avlöningarna kan man också ifrågasätta hållbarheten i de sakkunnigas
resonemang, då det gäller att motivera frånvaron av dyrtidskompensation.
De sakkunniga ha rätt så till vida. att det är en allmän regel, ali rörligt
tillägg inte utgår på arvoden. Men då flertalet andra skolledare ha rörligt
tillägg på sina arvoden eller vad seni motsvarar dessa ter sig resonemanget
en smula märkligt. Motiveringen för avvikelsen kan knappast anses hållbar. Rektorerna
vid kommunala mellanskolor och realskolor ha utöver sin lärarlön ett
särskilt rektorsarvode. Avlöningen är alltså konstruerad pa samma sätt som
vad som nu föreslås för överlärarna. Dessa rektorer lia som sagt rörliga tillägg
på arvodena. Man säger att rektorerna vid mellanskolor och realskolor ha fått
dessa rörliga tillägg på sina arvoden, för att de skola behandlas lika med rek -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Anslag till
statens lånefond
för universitetsstudier

m. m.

Äng. avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m. (Forts.)
torenia vid de högre allmänna läroverken, som äro inplacerade i löneklass. På
grund av att överlärarna vid folkskolorna ha arvoden, böra de, enligt de sakkunnigas
uppfattning, emellertid icke såsom rektorerna vid de högre allmänna
läroverken ha rörliga tillägg. De sakkunniga ta inte konsekvensen av sitt resonemang
beträffande de förutnämnda rektorerna. En naturlig slutsats av det
resonemanget skulle varit, att rörliga tillägg föreslagits för överlärarna. Kanske
skulle man kunna säga, att det spelar i och för sig ingen roll, i vilken
form beloppen utgå; huvudsaken är den sammanlagda ersättningens storlek. I
en period som den nuvarande med starkt fallande penningvärde och kraftigt
inflationshot förefaller det mig emellertid, som örn det hade varit rättvisare
att icke läsa fast dessa arvoden vid dessa låga fixa värden.

Alla dessa synpunkter göra, herr talman, att det framlagda förslaget inte
kan betraktas såsom en tillfredsställande lösning utan såsom ett provisorium
av mycket kort varaktighet. I någon mån de sakkunniga men än mera skolöverstyrelsen
och vederbörande statsråd ha också framhållit denna ''synpunkt, vilken
ytterligare har understrukits av utskottet. Med detta anförande har även jag velat
betona, att den lösning av denna fråga, som utskottet här föreslår riksdagen
att antaga, av de skäl, Som jag anfört, inte kan anses slutgiltig, varför frågan
snart nog kan väntas komma tillbaka. Det hade följaktligen varit bättre, örn
förslaget redan nu fått en mera tillfredsställande utformning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Då reservanten inte framställde något
yrkande och starkt underströk, att utskottet, liksom för övrigt Kungl. Maj :t i
propositionen, ställt sig pa den standpunkten, att det här är fråga, örn ett provisorium,
kan jag inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 151, i anledning av Kungl.
Maj ;ts proposition angående lan med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 190, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 mars 1946, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll tillstyrkta grunder utfärda erforderliga
bestämmelser angående statlig kreditgaranti för lån åt den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen;

dels ock till Kostnader för statlig kreditgaranti för vissa studielån för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majit i innevarande års statsverksproposition under
åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten och vissa högskolor
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 310000 kronor.

I sistnämnda proposition hade Kungl. Maj :t härjämte föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för universitetsstudier för budgetåret 1946/47 anvisa
ett investeringsanslag av 650 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Malmborg i Skövde m. fl. väckt mo -

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier m. m. (Forts.)
tion (11:431), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att rätt att utlämna
de föreslagna med statlig kreditgaranti försedda lånen även finge tillerkännas
Sveriges allmänna folkskollärarförenings kreditkassa;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Holmbäck m. fl. (1:133) och den andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 244), i vilka yrkats, dels att riksdagen skulle hemställa hos
Kungl. Maj :t örn en utredning med uppgift att framlägga förslag, som kunde
öka möjligheterna för studiebegåvade men mindre bemedlade studenter att
bedriva högre studier, dels att riksdagen skulle besluta ett reservationsanslag
till naturastipendier för budgetåret 1346/47 med 500 000 kronor, dels ock
att riksdagen skulle besluta ett investeringsanslag till statens lånefond för
universitetsstudier med 750 000 kronor för budgetåret 1946/47.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 11:431
bemyndiga Kungl. Miaj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
tillstyrkta grunder utfärda erforderliga bestämmelser angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen
;

II. med bifall till Kungl. Majlis förslag till Kostnader för statlig kreditgaranti
för vissa studielån för budgetåret 1946/47 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor ;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 133 och II: 244, i vad de avsåge anslagsberäkningen, för budgetåret 1946/47
anvisa

a) till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande
vid universiteten och vissa högskolor under åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 310 000 kronor;

b) till Statens lånefond för universitetsstudier under statens utlåningsfonder
ett investeringsanslag av 650 000 kronor;

B. att motionerna 1:133 och 11:244, i vad de avsåge förslag örn utredning,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Petersson och Malmborg i Skövde, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkterna A I och A II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A III.

Herr Petersson: Herr talman! I anslutning till förevarande proposition

har väckts motion örn höjning av anslagen till naturastipendier och statens lånefond
för universitetsstudier.

I motionen framhålles, att anslagen för dessa båda ändamål äro väl knappt
tilltagna. Under höstterminen 1945 voro närmare 10 000 studerande inskrivna
vid universiteten, karolinska institutet och de båda högskolorna i Stockholm
och Göteborg. Det av departementschefen föreslagna beloppet till naturastipendier
torde med nuvarande levnadskostnader knappast räcka till mer än 200
studerande. Det hemställes därför i motionen om höjning av anslaget till na -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier m. m. (Forts.)
turastipendier -från av Kungl. Majit -föreslagna 310 000 kronor till 500 000
kronor.

o Beträffande det av Kungl. Majit äskade investeringsanslaget till statens
lånefond för universitetsstudier kan sägas, att detta belopp synes ganska ringa,
jämfört med befolkningsutredningens beräkning av -de högskolestuderandes
samlade skuldbörda. Den höjning av beloppet, som motionärerna här föreslå, är
icke alltför överväldigande, men med det högre anslaget skulle det bli möjligt att
hjälpa en ytterligare del studerande.

Vid ärendets behandling i statsutskottet påpekade en ärad representant för
Göteborgs -stad, att man där inte har så många sökande till dessa stipendier
och lån. Det beror emellertid på att man i Göteborgs stad har flera betydande
donationer, vilkas avkastning kan användas för detta ändamål. Man är inte
lika lyckligt ställd på andra platser i landet.

Jag tillåter mig därför under punkten A. III hemställa, att riksdagen må
anvisa

a) till Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid
universiteten och vissa högskolor under åttonde huvudtiteln ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

b) till Statens lånefond för universitetsstudier under statens utlåningsfonder
ett investeringsan-slag av 750 000 kronor.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ger den föregående ärade talaren
rätt i att det är mycket små belopp som utgå i form av naturastipendier till
studerande vid universitet och högskolor. Det är också riktigt att bara ett
par hundra -elever kunna komma i åtnjutande av stipendier, med det anslagsbelopp
som Kungl. Majit nu har föreslagit. Men även med den av reservanterna
förordade höjningen av anslaget skulle det fortfarande bli ett litet antal studerande,
som man kunde hjälpa på detta sätt, jämfört med det antal och de
kostnader som det skulle bli fråga om. ifall man verkligen vill göra allvar
av strävandena att demokratisera den högre undervisningen.

Reservanternas talesman var Hacket kortfattad, och jag skall försöka att
följa hans exempel därvidlag. Jag inskränker mig därför till att framhålla, att
när Kungl. Maj :t här har föreslagit ett så litet belopp, beror detta icke på att
vi ha varit ointresserade av vare sig den akademiska undervisningen som sådan
eller försöken att öppna densamma för mindre bemedlade. Orsaken är helt
enkelt att vi ha varit ganska tveksamma, om vi med denna stipendiegivning ha
funnit de rätta vägarna att hjälpa behövande studerande. Denna tveksamhet
har bestyrkts av att det är ett relativt ringa antal studerande -som söka stipendierna.
Jag har här i min hand en uppgift över antalet sökande till de ''stipendier
som nu skola utdelas. I hela landet är det inte mer än 295 sökande,
därav från Uppsala universitet 154, Lunds universitet 76, karolinska institutet
15, Stockholms högskola 37 och Göteborgs högskola 13.

Dessa låga siffror synas ge vid handen, att man inte heller bland den akademiska
ungdomen är säker på att detta är den lämpligaste hjälpfonden för vår
studerande ungdom. Jag har därför tillåtit mig att föreslå Kungl. Majit att
gå andra vägar. Den statliga kreditgarantien för studielån åt akademiker betraktar
jag som en större och betydelsefullare hjälp. Inrättandet av den mängd
nya tjänster, som riksdagen örn några dagar få ta ställning till i samband
med behandlingen av den universitetsproposition, som avlämnades förra lördagen,
innebär för de unga akademikerna en effektivare hjälp än vad ett bifall
till reservanternas förslag i den nu föreliggande punkten skulle medföra.
Vi skola från regeringens sida fortsätta våra ansträngningar att finna lämpliga
former för att hjälpa den studerande ungdomen. Det kan hända att vi,

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier m. m. (Forts.)
när vi grubblat färdigt, komma till det resultatet, att det som en komplettering
av lönerna för de akademiska tjänsterna och den statliga kreditgarantien
för vissa studielån även behövs ett bättre utformat stipendiesystem. Jag
försäkrar första kammaren, att ett sådant förslag omedelbart kommer att presenteras
för riksdagen, örn vi bli övertygade örn att vi kunna komma längre
på den väg som vi här diskutera.

Herr Petersson erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill gärna vitsorda statsrådet Erlanders varma intresse för kulturbudgeten.
Jag medger också, att skillnaden mellan de av Kungl. Majit och i motionen
föreslagna beloppen inte är så stor, men jag vidhåller, att man med det
av motionärerna föreslagna högre beloppet skulle kunna hjälpa ännu flera
studerande. Det kommer säkerligen att bli en mycket stark tillströmning av
studerande till våra universitet i fortsättningen och då vore det en god början,
örn riksdagen höjde anslagen på det sätt. som vi här begära.

Jag hemställer till statsrådet Erlander att ta frågan under förnyat övervägande
och, örn det finns möjlighet därtill, vid nästa års riksdag föreslå ett
högre anslag under denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Utöver vad departementschefen redan har
anfört ber jag att få fästa uppmärksamheten på att den av statsutskottet tillstyrkta
propositionen dock innebär avsevärda anslagsökningar på de båda här
ifrågavarande punkterna. I ena fallet har anslaget höjts med 70 000 kronor
från 240 000 till 310 000 kronor och i andra fallet med 100 000 kronor från
550 000 till 650 000 kronor. Med tanke på den utveckling i fråga örn stipendieväsendet,
som nu är i gång, har det förefallit statsutskottet vara försiktigast
att stanna vid de belopp som föreslagits i propositionen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det gläder mig att kunna konstatera, att
i princip herr statsrådet har samma uppfattning som motionärerna. Motionärerna
ha i själva verket utgått från samma uppfattning som herr statsrådet
angav då han något senare än motionen avfattade propositionen örn statlig kreditgaranti
för vissa studielån. Ecklesiastikministern anför_ i propositionen:
»I vårt land ha vi ännu icke kommit så synnerligen långt i strävandena att
rasera de ekonomiska hinder, som möta den obemedlade. eller mindre bemedlade
studeranden. Den kreditgivning i form av räntefria studielån och den
statliga stipendiegivning, som för närvarande förekommer, är till sin omfattning
tämligen blygsam och har i vad det gäller stipendiegivningen snarast
karaktären av försöksverksamhet.» Det är samma konstaterande av de blygsamma
belopp, som för närvarande utgå, som motionärerna ha gjort, och det
är för att höja dem som vi ha väckt vår motion.

Hur mycket som bör beviljas, är givetvis en avvägningsfråga. Vi lia trott
att man skulle kunna gå på en frikostigare linje än den Kungl. Majit slagit
in på i statsverkspropositionen. I fråga örn naturastipendierna utgår Kungl.
Majit i realiteten från status quo, under det att vi med vår motion lia velat
försöka åstadkomma en viss utökning av stipendiernas antal.

Ytterligare ett skäl för motionen lia vi sett däri, att man nu från samhällets
sida är så intresserad av att stödja den vetenskapliga upprustningen.
Vi ha då ansett tillfället vara lämpligt att nian samtidigt gjorde något även
i fråga örn stipendierna.

Herr statsrådet yttrade, att stipendierna icke sökas i den omfattning som
man hade trott. Det är ett intressant konstaterande av ett faktum .sorn jag tidi -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Ang. ombyggnad
av vissa
av Blekingenälets
järnvägar.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier m. m. (Forts.)
gare inte haft kännedom om. Men jag undrar, om inte orsaken till det ringa
antalet sökande kan vara, att man inte i tillräcklig utsträckning har delgivit
allmänheten upplysning örn de olika möjligheter som finnas för att få statlig
hjälp för studier. Jag har under årtionden sysslat med stipendiefrågor vid
Uppsala universitet och därvid funnit, att de stipendier, som universitetet faktiskt
har, och som tyvärr numera på grund av räntans och penningvärdets fall
inte äro till lika god hjälp som för ett par, tre årtionden sedan, stundom sökas
av ett relativt litet antal studerande. Jag tror att det beror på att studenterna
inte i den omfattning som man tänkt sig lia kännedom örn stipendiernas existens.

Herr statsrådet ställde sig i viss mån kritisk mot naturastipendierna. För
min del anser jag, att det är en utmärkt form för stipendiegivning, som man
principiellt bör försöka utvidga. Det är särskilt från den utgångspunkten
som jag har varit med örn att väcka denna motion.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Petersson, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att de föreslagna anslagsbeloppen
av 310 000 kronor och 650 000 kronor bestämdes till respektive 500 000 kronor
och 750 000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 235, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 5 april 1946, föreslagit riksdagen att besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skulle ombyggas
till normalspår.

1 förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Nolin m. fl. väckt motion (II: 469),
vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 235 måtte besluta, att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—
Kvarnemåla skulle ombyggas på samma sätt;

dels ock en likaledes inom andra kammaren av herr Adolfsson väckt motion
(II: 508), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 235 måtte besluta, att de i denna föreslagna ombyggnaderna
av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö till normalspår skulle påbörjas så snart de tekniska förberedelserna
härför fullbordats, samt uttala sig för att även linjerna Sölvesborg—
Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla måtte ombyggas till normalspår.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—-Vislanda
och Bredåkra—Växjö skulle ombyggas till normalspår;

OnsdageD den 29 maj 1940.

Nr 21.

Äng. ombyggnad av vissa av Blekingenätels järnvägar. (Forts.)

b) att motionen II: 508 i vad den avsåge tidpunkten för påbörjandet av ifråvarande
ombyggnad ej måtte av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna II: 469 och II: 508, sistnämnda
motion i vad den avsåge ombyggnad till normalspår av linjerna Sölvesborg—Hörviken
och Norraryd—Kvarnamåla, giva tillkänna vad utskottet
rörande de i motionerna avhandlade frågorna anfört.

Herr Petersson: Herr talman! Som bleking vill jagbacka regeringen och
särskilt chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, för denna
proposition, som mötts med glädje och tillfredsställelse i våra bygder. Jag
vill också tacka ordföranden i järnvägskommittén, herr Forslund, för den förståelse
han visat våra problem och för den slutsats, till vilken han kommit
elter att ha undersökt våra förhållanden. Ombyggnaden kommer förvisso att
medföra en uppryckning av näringslivet i provinsen, till nytta inte bara för
bygdens folk utan också för landet i dess helhet, och jag tror, att de förhoppningar
man i det avseendet knyter till propostionen inte skola gäckas.

Det är emellertid, herr talman, några järnvägslinjer som inte kommit med
i detta ombyggnadsprojekt. Man har gjort en del invändningar beträffande
dem. Men statsrådet har ställt i utsikt ytterligare överväganden på den punkten,
och vi hoppas, att de i sinom tid skola kunna leda till resultat.

Jag vill livligt understryka, vad utskottet har sagt på s. 18 i utlåtandet
om de uteslutna linjerna: »Utskottet vill emellertid framhålla att frågan om
linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.
Enligt utskottets mening bör icke ifrågakomma att beröva en bygd en järnvägsförbindelse
utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att samtidigt
överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende
i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga kommunikationer.
»

Beträffande linjen Sölvesborg—Hörviken, som trafikerar det stora Listerlandet,
hoppas jag, att statsrådet skall finna bärande skäl för ombyggnad
även av denna bandel. Listerlandet har i olika avseenden stora utvecklingsmöjligheter
under förutsättning av goda kommunikationer. Jag erinrar örn de
många fiskelägena där, örn de väldiga förråden av kritkalk vid Hörviken och
örn den stora sockerbetsodlingen i denna bygd. Betorna forslas till Karlshamns
råsockerfabrik. Lägges banan ned, eller blir det i fortsättningen olika spårvidd,
uppstå vissa komplikationer, såsom dryga omlastningskostnader lii. m. Detta
kan till och med innebära, att råsockerfabriken på grund av ringa tillförsel
från Listerbygden nödgas lägga ned sin verksamhet, vilket skulle medföra
mycket stort avbräck för bygdens folk. Jag hemställer därför, att statsrådet
välvilligt beaktar denna angelägenhet, och jag föreställer mig, att han i sinom
tid kommer att få ännu flera argument för en ombyggnad även där.

I övrigt, herr talman, betygar jag ännu en gång min tacksamhet för detta
förslag, och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förändring i avseende å löneställning och antal
beträffande vissa ordinarie befattningar vid kominunikationsverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 239, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över komminunikations -

Äng. löneställningen
för
vissa befattningshavare

vid kommunikationsverken.

30 Nr 21. Onsdagen den 29 maj 1946.

Ang. löneställningen för vissa befattningshavare vid kommunikationsverken.
(Forts.)

ärenden för den 5 april 1946, gjort framställning angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.

I samband därmed bade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Robert Berg och
Franson (I: 343) och den andra inom andra kammaren av herr Boman i
Kieryd m. fl. (II: 515), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i den vid civila avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen för
statens vattenfallsverk, att befattningen som distriktsingenjör från den 1 juli
1946 uppflyttades från lönegrad A 27 till lönegrad C 5.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 343 och II: 515

a) godkänna i utlåtandet införda personalförteckningar för postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, att gälla tills vidare
från och med den 1 juli 1946;

b) förklara, att befattningarna såsom byråchef i C 7 vid postverket, förrådsdirektör
i C 7 vid telegrafverket, överingenjör i C 9 och C 8 vid statens järnvägar
samt avdelningsdirektör i C 6 vid statens vattenfallsverk skulle tillsättas
medelst förordnande på viss tid;

c) medgiva, att i tjänsteförteckningen finge vidtagas av departementschefen
förordade ändringar;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser, som vid
genomförande av förberörda förslag kunde erfordras.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Hesselbom ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:343 och II: 515 måtte

a) godkänna i reservationen införda personalförteckningar för nyssnämnda
ämbetsverk, att gälla tills vidare från och med den 1 juli 1946;

b) förklara, att befattningarna såsom byråchef i C 7 vid postverket, förrådsdirektör
i C 7 vid telegrafverket, överingenjör i C 9 och C 8 vid statens järnvägar
Samt avdelningsdirektör i C 6 och distriktsingenjör i C 5 vid statens
vattenfallsverk skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid;

c) medgiva, att —----förordade ändringar;

d) bemyndiga Kungl.---erfordras.

Herr Hesselbom: Herr talman! Såsom kammarens ärade ledamöter torde ha
observerat, har jag i statsutskottet på denna punkt avgivit en reservation,
vilken går ut på att riksdagen måtte bifalla vattenfallsstyrelsens förslag örn
en ändrad löneplacering för distriktsingenjörema vid statens vattenfallsverk.
Detta styrelsens förslag har ju tillstyrkts av allmänna lönenämnden och har
dessutom upptagits i motion nr 343 i denna kammare och motion nr 515
i andra kammaren.

Distriktsingenjörema vid vattenfallsverket fylla en för verket mycket viktig
uppgift. Det är ju nämligen på det sättet, att dessa tjänstemän ha hand
örn verkets kontakt med abonnenterna. De lia bland annat att planlägga och
utföra verkets distributionsanläggningar. De ha dessutom att tillhandagå såväl
stora som små abonnenter med råd i olika angelägenheter, för att abonnenterna
skola kunna på ett för både dem och verket tillfredsställande sätt
tillgodogöra sig den elektriska energien. Det sätt, varpå dessa tjänstemän

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. löneställningen för vissa befattningshavare vid kommunikations verken.
(Forts.)

utföra sitt arbete, är av avgörande betydelse för såväl vattenfallsverkets utveckling
som för förhållandet mellan verket och allmänheten.

Den extensiva elektrifieringen av landsbygden, som nu i det närmaste är
genomförd, håller på att ersättas av en intensiv elektrifiering. Enligt min
uppfattning kan, såsom jag vid ett tidigare tillfälle framhållit i kammaren,
denna intensiva elektrifiering ej tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt
vid ett bibehållande av det nuvarande systemet med distributionsföreningar
som mellanhand mellan kraftleverantören och förbrukaren. Utvecklingen går
också mer och mer i den riktningen, att kraftleverantören distribuerar sin kraft
direkt till förbrukaren, och enligt min mening kommer denna utveckling att
påskyndas, i den mån materialsvårigheterna lätta och man därigenom kan
åstadkomma en mera intensiv elektrifiering till fromma bland annat för en
rationalisering av vår jordbruksnäring.

När vi nu stå inför denna situation, vill jag framhålla, att det är just på
distriktsingenjör erna som uppgiften faller att genomföra den intensifierade
elektrifieringen. Deras arbetsuppgifter och betydelsen av deras verksamhet
komma därför att öka undan för undan.

Nu har det yppat sig stora svårigheter, när det gällt att rekrytera dessa
befattningar. Inom verket redan anställda ingenjörer, som skulle vara lämpade
för befattningarna, söka sig alltmer till enskilda och kommunala kraftföretag
eller till industrien, då de där erbjudas avsevärt bättre löneförmåner.

Jag kan i detta sammanhang nämna, att den personal, som närmast skulle
rekrytera distriktsingenjörerna, när tjänster bli lediga, redan är placerad i
lönegrad A 27, alltså i den lönegrad, där distriktBingenjörerna för närvarande
äro placerade. En befordran av dessa övriga ingenjörer betyder alltså inte någon
löneförbättring för dem. Det blir endast fråga örn en annan tjänsteplacering,
möjligen en förflyttning till annan ort, men framför allt få de ett
mera omfattande och krävande arbete.

Jag kan också nämna, att av vattenfallsverkets nuvarande sju distriktsingenjörer
inte mindre än tre komma att uppnå pensionsåldern inom de närmaste
åren. Problemet örn rekrytering av dessa befattningshavare är därför
i högsta grad aktuellt.

Örn man skulle våga sig på en jämförelse med andra statliga verk, torde
det vara rättvist med hänsyn till arbetsuppgifternas art att jämföra distriktsingenjörerna
vid vattenfallsverket med distriktscheferna vid telegrafverket och
statens järnvägar. Dessa distriktschefer äro ju för närvarande placerade i
lönegraderna C 8 respektive C 9.

Jag ser hela denna fråga uteslutande ur samhällets egen synpunkt, och
jag kan inte finna det riktigt, att ett samhällsföretag sådant som statens vattenfallsverk
på grund av en alltför snäv lönepolitik skall sättas i en sämre
ställning än de privatägda företagen vid konkurrensen örn den tekniska arbetskraften.

Då jag sålunda finner, att mycket starka skäl tala för en förbättrad löneställning
för distriktsingenjörerna vid statens vattenfallsverk, får jag, herr
talman, yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Frågan örn uppfattning
av de av den föregående talaren nämnda distriktsingenjörerna vid statens
vattenfallsverk från A 27 till C 5 har i den kungl, propositionen redovisats
på det sättet, att departementschefen har anmält, att han anser, att den nu
pågående utredningen angående en allmän lönereglering för statstjänstemannen
först bör slutföras, innan slutlig ställning Ingés till det yrkande, som

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Ang. löneställningen för vissa befattningshavare vid kommunikationsv erben.
(Forts.)

här har framställts. Då man har anledning att förvänta, att löneregleringen
skall bli slutförd inom en nära liggande tid, blir det ju inte något längre uppskov,
örn man avvaktar utredningens resultat. Jag har under hand inhämtat,
att det skulle vara olämpligt att nu på en enskild motion göra en sådan uppfattning,
som möjligen skulle få konsekvenser, vilka vi nu inte kunna överblicka,
och det vore ju särdeles olyckligt, örn även den nu pågående löneregleringen
skulle påverkas.

^Det finns därför mycket starka skäl för att i det nuvarande läget inte göra
något annat än att följa utskottets förslag, och såvitt jag Ilar tolkat departementschefens
uttalande rätt är han beredd att sedermera upptaga spörsmålet
till förnyad prövning. Det kan ju inte dröja så länge, förrän statsrådet
på nytt måste ta ställning till frågan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Franzon: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Robert Berg
väckt den motion, till vilken reservationen nu anslutit sig. Då statsutskottets
ärade ordförande talar örn latt riksdagen inte bör göra en uppflyttning enbart
på grund av en enskild motion, vill jag gärna påpeka, latt motionen grundar
sig pa den framställning, som kungl, vattenfallsstyrelsen inlämnat i december
månad. föregående år örn distriktsingenjörernas uppflyttning från lönegrad
A 27 till C 5. Även allmänna lönenämnden har tillstyrkt vattenfallsstyrelsens
förslag. Detta grundar sig på en mycket utförlig motivering örn distniktsingenjörernas
krävande och ansvarsfyllda arbetsuppgifter. Vidare framhålles, att
det är mycket svårt att rekrytera dessa befattningar med hänsyn till konkurrensen
från enskilda företag.

Det förhåller sig väl ändå så, ärade ordförande i statsutskottet, beträffande
de löneregleringar för övriga befattningshavare, högre som lägre, som statsutskottet
här har tillstyrkt, att framställningar örn dessa löneregleringar
gjorts från verkstyrelserna och tillstyrkts av allmänna lönenämnden. Det är
bara de sju ''distriktsingenjörerna vid vattenfallsstyrelsen, som nu äro uteslutna
med hänvisning till att man skall vänta på utredningen om en allmän lönereglering.
Man har inte anfört samma motivering beträffande några andra befattningar.
Motiveringen i propositionen är enligt min mening överhuvud taget
mycket knapphändig, och lika knapphändig är ju statsutskottets motivering
för tillstyrkandet av propositionen i denna del.

Eftersom jag något känner till distriktsingenjörernas arbetsuppgifter, vågar
jag påstå, att dessa ingenjörer egentligen äro den enda förbindelselänken mellan
vattenfallsstyrelsen och distributionsföreningarna på landsbygden, de
elektriska bolagen och de kommunala företagen. Det är ofta distriktsingenjörerna
som planlägga verksamheten och göra upp taxorna, och distributionsföreningarna
hade säkerligen haft en sämre ekonomisk ställning, örn inte dessa
rådgivande ingenjörer hjälpt dem på de olika platserna.

Statsutskottet har kanske inte satt sig in i saken tillräckligt. Örn utskottet
— som jag hoppas — har läst vattenfallsstyrelsens mycket utförliga och sakliga
motivering för befattningarnas uppflyttning till lönegrad C 5, har jag
svårt att förstå, hur utskottet kunnat undgå att tillstyrka denna. Merutgiften
för statsverket skulle bli mycket ringa.

Reservanten framhöll som motivering för uppflyttningen, att det är svårt
att rekrytera dessa befattningar. En del av dessa sju befattningshavare skola
ju avgå inom kort, och skall man få lämpliga efterträdare, måste man placera
vederbörande i en högre lönegrad. Men jag tycker, att man kan anföra en
annan motivering, som också kan vara bärande. Örn man placerar en befaft -

Onsdagen den 29 maj 194G.

Nr 21.

Äng. löneställningen för vissa befattningshavare vid kommunikations v erben.
(Forts.)

ningsbavare i C 5, tillsättes lian på förordnande för en viss tid, i allmänhet
sex år. Är han inte lämplig för sin befattning, kan han efter denna tid avskedas
eller förflyttas. Det är svårare att göra detta, örn befattningshavaren är
kvar i A 27.

Riksdagen bär på Kungl. Maj :ts förslag under flera års tid, i synnerhet under
krisåren, anslagit betydande belopp för landsbygdens elektrifiering —
jag tror, att beloppet nu är uppe i 39 miljoner kronor. Det har varit väl använda
pengar, och det är i mycket distriktsingenjörernas förtjänst, ty det bär
varit deras huvudsakliga arbete att planlägga elektrifieringen. Mycket ofta
har man dessutom dem att tacka för att distributionsföreningarnn tillämpat
en taxepolitik, som gagnat först och främst allmänheten men även föreningarna,
som fått sin ekonomi ordnad.

Örn departementschefen hade följt distriktsingenjörernas arbete på samma
sätt som jag har fått göra under många år, skulle han nog också ha kommit
till en annan uppfattning örn deras lönegradsplacering. Härtill kommer — sorn
jag förut nämnt —- att man utesluter just dessa sju befattningshavare från
uppflyttning, under det att andra befattningshavare, högre såväl som lägre,
blivit uppflyttade med i allmänhet samma motivering som respektive verksstyrelser
ha anfört.

Den enskilda motion, som det här talas örn, grundar sig således, herr talman,
på vederbörande verksstyrelses väl motiverade och av allmänna lönenämnden
tillstyrkta förslag.

Herr talman! Även jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Franzons yttrande instämde herr Dahlström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är alldeles riktigt —
det står också i propositionen — att det är vattenfallsstyrelsen som föreslagit
uppflyttningen. Men vattenfallsstyrelsens framställning till Kungl. Majit bär
prövats i kommunikationsdepartementet, och departementschefen och med honom
regeringen har just ansett, att uppflyttningen lämpligen bör anstå, tills
utredningen av en allmän lönereglering är kliar. Man kan i detta sammanhang
inte tala örn andra ändringar, som här företagas, ty i detta utskottsutlåtande
behandlas också antalet befattningshavare, och löneregleringskommittén har
inte att ta ställning till frågan örn antalet, utan endast till lönefrågorna. När
det säges, att uppflyttningen inte kan bli ekonomiskt besvärande, eftersom
merutgiften inte behöver bli så stor, vill jag bara erinra örn att i fall man
här utan vidare gör uppflyttningen och det sedan kommer att visa sig, att
den för med sig konsekvenser i andra avseenden, kan merutgiften bli betydande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde^ herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Första kammarens protokoll 19Jt6. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. löneställningen för vissa befattningshavare vid ho m mun i lea t to ns v eric
en. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning
av väckta motioner angående inplacering å övergångsstat av personal, som i
samband med statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens järnvägars
tjänst före den 1 juli 1945, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30
juni 1945.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5 och 6.

Lädes till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Punkterna 15 och 16.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 17—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 20 och 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.
Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd samt örn anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under
budgetåret 1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.,
dels ock en motion, väckt i anledning av sistnämnda proposition, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2,Äng. ändring
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående e tagen örn
ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn barnbidrag, *TOras
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga genom proposition nr 248 framlagda förslag
till

1) lag örn ändrad lydelse av 5 § 2 morn. lagen den 18 juni 1937 (nr 382)
örn barnbidrag samt

2) lag örn ändrad lydelse av 8 § 2 mom. bidragsförskottslagen den 11
juni 1943 (nr 382);

B. att riksdagen måtte under femte huvudtiteln för budgetåret 1946/47
såsom förslagsanslag anvisa

1) till Barnbidrag 8 250 000 kronor,

2) till Dyrtidstillägg å barnbidrag 3 800 000 kronor och

3) till Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott 3 000 000
kronor; samt

C. att motionerna 1:44, av herr Källman m. fl., och 11:75, av herr
Andersson i Alfredshem m. fl., måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. ändring i lagen om barnbidrag m. m. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Utskottet delar departementschefens och motionärernas uppfattning, att de
avdragsfria inkomstbeloppen i lagen om barnbidrag med hänsyn till de förhållanden
som nu råda äro alltför låga. Ehuru ofta återkommande ändringar
i lagen örn barnbidrag medföra vissa olägenheter, anser utskottet likväl, att
nämnda belopp böra höjas utan avvaktan på en mera genomgripande revision
av lagen örn barnbidrag. I propositionen föreslås en höjning av beloppen
med omkring 60 procent. I motionerna 1: 44 och II: 75, som väckts vid
riksdagens början, har hemställts, att beloppen genomgående höjas med 500
kronor. Den i propositionen föreslagna höjningen kommer beträffande ensamstående
försörjare i ortsgrupp 1 att uppgå till 450 kronor och i övriga fall
att överstiga 500 kronor. Utskottet anser sig böra förorda det i propositionen
framlagda förslaget i denna del.»

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr Mannerskantz, som dock ej
antytt sin mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har jag fogat
en blank reservation. Därmed förhåller det sig på följande sätt.

Det anmäldes inom utskottet, att denna proposition var mycket brådskande,
och därför behandlades och justerades den omedelbart. Jag för min del fann
emellertid, att de avdragsfria inkomsterna för erhållande av barnbidrag dyrortsgraderats
på ett sådant sätt, att motsättningen mellan dyrorterna obefogat
skärptes. Ärendet var brådskande, och jag hade inte tid att överväga, hur man
skulle formulera ett ändringsförslag, men jag ville dock hålla möjligheten härtill
öppen. Efter närmare överväganden har jag kommit till det resultatet, att
min uppfattning närmast sammanfaller med den som kommit till uttryck i en
vid riksdagens början väckt motion av herr Källman och sju andra ledamöter
av denna kammare. I propositionen föreslås nu, att den i 5 § i lagen örn barnbidrag
stadgade avdragsfria inkomsten för modern skall höjas från nuvarande
750 kronor till 1 200° kronor i ortsgrupp 1, från 1 000 kronor till 1 600 kronor
i ortsgrupp 2 och från 1 250 till 2 000 kronor i ortsgrupp 3. I den nyssnämnda
motionen hemställdes, att de inkomstbelopp, som föranleda minskning av
barnbidrag, måtte höjas med 500 kronor i alla ortsgrupperna.

Det har ju resonerats mycket örn dyrortsgrupperingen, och det är inget tvivel
örn att spännvidden mellan högsta och lägsta dyrort i verkligheten har
krympt avsevärt. Att då ytterligare öka denna spännvidd, såsom föreslås i propositionen,
kan jag inte finna vara riktigt och välbetänkt. Spännvidden skulle
här bli större än 60 %, och ingen törs väl stå upp och säga, att en sådan spännvidd
existerar i verkligheten. Man resonerar ju örn huruvida spännvidden
skall.vara 22°% eller 18, 15 eller 12, men inte 60. Det kan sägas vara ett relativt
litet område, på vilket denna dyrortsgruppering gör sig gällande; därmed
må det vara hur som helst, men jag tycker, att detta är att gå för långt. Jag
skulle helst ha sett, att man hade höjt den avdragsfria inkomsten mest i den
lägsta dyrortsgruppen och°mindre i de högre grupperna för att få en viss utjämning
till stånd, men då det finns en motion väckt, som är enkel och lättfattlig,
i det att där föreslås en höjning med 500 kronor för alla ortsgrupperna,
har jag funnit, att det kanske är mest praktiskt att hålla sig till det förslaget.
Jag försökte vid utskottsbehandlingen att få gehör för denna tanke,
och det var flera, som tyckte liksom jag. Jag vet faktiskt inte varför inte
flera anslöto sig till mitt förslag. Jag ställde yrkande om bifall till denna
motion i utskottet, men jag fick inte någon förklaring, varför man inte ville
biträda det yrkandet. Flera tyckte, att det låg någonting riktigt i det.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Anq. ändring i lagen om barnbidrag m. m. (Forts.)

Med hänsyn härtill skall jag, herr talman, be att få yrka, att i enlighet med
motionen nr 44 i första kammaren — samma motion är för resten väckt i
andra kammaren — beloppen för de avdragsfria inkomsterna i 5 § ändras, så
att summan i första ortsgruppen blir 1 250 kronor i stället för propositionens

1 200 — det är alltså en förbättring för den lägsta ortsgruppen, jämfört med
propositionen — i andra ortsgruppen 1 500 kronor i stället för 1 600 enligt
propositionen och i tredje ortsgruppen 1 750 kronor i stället för propositionens

2 000. Då blir skillnaden mellan varje ortsgrupp 250 kronor, under det att
det enligt propositionen skulle bli 400 kronors skillnad. Detta sistnämnda gar
alldeles åt fel håll efter vad man allmänt anser om dyrortsgrupperingen, vare
sig man anser, att den genast skall tas bort fullständigt, eller att den skall
krympas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka, att beloppen i 5 § i lagen nr 1)
ändras till 1 250 respektive 1 500 och 1 750 kronor.

Herr Källman: Herr talman! Då vi vid riksdagens början väckte denna
motion, skedde det framför allt för att riksdagen, örn det inte kom någon
proposition i ärendet, ändå skulle bli i tillfälle att behandla frågan örn ändrad
storlek av inkomstgränsen för barnbidrag. Sedan har det emellertid kommit
en proposition i ärendet, och den motivering, som herr Mannerskantz efterlyste
för förändringarna, har givits av socialvårdskommittén, som framhåller, att
visserligen en höjning är motiverad på grund av utvecklingen på arbetsmarknaden
och det höjda löneläget, men att man dock har att beakta vissa omständigheter.
Dit hör bland annat, att örn exempelvis på billig ort en änka
med barn får den avdragsfria inkomsten ökad lika med högsta dyrort, kan
hon råka få större inkomster än en person i förvärvsarbete på den orten. Det
anföres också, att en invalid med barn kan få en högre sammanlagd inkomst,
barnbidraget medräknat, än vad en arbetsför person erhåller, särskilt på de
billigare orterna. Detta är ungefär kontentan av vad socialvårdskommittén har
velat framföra som skäl för ett bibehållande av dyrortsgraderingen även i den
speciella fråga, som nu föreligger.

Det är sant, att man skärper skillnaden något litet, men denna skärpning är
efter min mening ganska obetydlig, och den beror på att man har tagit hänsyn
till att i den högsta dyrortsgruppen kostnaden för bostad i allmänhet är
så hög, att det utgör motivering nog. Jag är sålunda inte missnöjd med den
förändring, som Kungl. Maj:t vidtagit i förhållande till vår motion. Kungl.
Maj:ts förslag är tillstyrkt av sammansatta utskottet, och jag kan utan någon
svårighet yrka bifall till utskottets hemställan. Jag har haft tillfälle att samråda
med en del pensionsnämnder inom mitt ombudsområde, sedan denna motion
väcktes och även sedan propositionen framlades för riksdagen, och jag
kan försäkra, att nämnderna äro mycket tacksamma och belåtna, om det förslag
går igenom, som innefattas i propositionen. Jag vill för övrigt erinra
örn, eftersom herr Mannerskantz gjorde ett detaljyrkande, att detta gällde ensamma
personer med barn men icke familjer med barn. Hade han yrkat bifall
till motionen oförändrad, hade det rett upp sig, men nu är yrkandet ofullständigt.

Jag anser mig, herr talman, kunna yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall kanske komplettera den erinran,
som herr Källman här gjorde, genom att påvisa, att vi ha en andra punkt här,
som gäller bidragsförskottslagen. Den innefattas inte heller i herr Mannerskantz’
yrkande, men det av Kungl. Maj:t föreslagna avdragsfria beloppet där
är beräknat efter samma grunder som när det gäller barnbidragen.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Ane/, ändring i lagen om barnbidrag m. m. (Forts.)

Vi ha ju, herr talman, i samband med de provisoriska förbättringarna av
olika slag av social omvårdnad i avvaktan på en slutlig revision av dessa förordningar
brukat få en liten dyrortsdebatt. Riksdagen bär vid alla föregående
tillfällen avvisat den fanken, att man i ett sådant här sammanhang skulle ta
någon bestämd ståndpunkt till dyrorts frågan, och jag skulle tro, att det är
klokast, att första kammaren fortfarande intar samma ståndpunkt. Jag tycker
nog, att herr Mannerskantz har tagit litet lätt på denina sak, när han har utgått
från den motion, som väcktes vid riksdagens början. Det är ganska naturligt,
att motionärerna för att få fram sitt önskemål ha angivit vissa summor.
Hade motionen väckts i anledning av propositionen, hade den säkerligen
blivit annorlunda utformad. Här har man dock ett förslag, som bygger på en
grundlig utredning av socialvårdskommittén, och efter vad vi ha hört av herr
Källman, är det alldeles tydligt, att någon motion inte skulle ha väckts, örn
man hade varit säker på att detta förslag skulle komma från Kungl. Maj :t.
Jag tror inte, att det är rätta tillfället att nu försöka sig på någon utjämning
av dyrortsgrupperna. Faktum är ju, att de ensamma mödrarna äro i en sådan
situation, att den höjning, som här är föreslagen av de avdragsfria beloppen,
även på de s. k. högre dyrorterpa är mycket behövlig och mycket berättigad.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Jag har inte försökt införa en utjämning, jag har bara
velat hindra en skärpning av skillnaderna. Jag förstår så väl, att herr Källman
är nöjd och belåten. Han bor på en högre dyrort, antar jag, och har blivit
bönhörd över hövan. Men jag föreställer mig, att de, som bo på de s. k. billigare
orterna, inte lia samma anledning att vara belåtna som herr Källman
har.

Jag kunde givetvis ha ställt ett yrkande även örn de giftas avdragsfria inkomst,
men jag avstod därifrån. Örn man hade haft mera tid inom utskottet
att plöja igenom detta ordentligt, hade man kanhända kunnat komma fram
till något förslag där, men jag vågade inte direkt säga, att det också där
borde vara 500 kronors höjning liksom för de ogifta. Det är väl ofta just för
de ogifta saken är aktuell. Jag kan inte säga, hur det skulle bli, örn man ställde
ett yrkande även för de gifta, men det behöver ju inte förrycka det hela
så särdeles mycket, örn man bara ändrar på de ogiftas avdragsfria inkomst.
Det riktigaste skulle kanske vara, att utskottet ånyo tog upp saken och försökte
komma till en lösning, men det är väl nu meningslöst att föreslå något
dylikt.

Jag har således inte velat använda denna proposition till att göra ett slags
allmän utjämning eller ta bort dyrortsgraderingen på detta område, men jag
tycker, att det är alldeles onödigt att komma nied en ny betydande skärpning,
som här skett. Vare sig det är socialvårdskommittén eller någon annan, som
hittat på det, tycker jag det är fel ändå.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill endast replikera herr Mannerskantz,
att jag visserligen bor på en högre dyrort men har mina flesta pensionsdistrikt
i lägsta dyrortsgrupp. Det är inte minst nämnderna där jag resonerat med, och
de äro mycket belåtna och tacksamma för propositionens innehåll.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Mannerskantz, att utskottets hemställan skulle bifallas
nied den ändring, att de i 5 § 2 mom. andra stycket lagen örn barnbidrag
angivna inkomstgränsema 1 200 kronor, 1 600 kronor och 2 000 kronor
ändrades till respektive 1 250 kronor, 1 500 kronor och 1 750 kronor.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. ändring i lagen om barnbidrag m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Mannerskantz.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av Äng. utskankväckta
motioner örn ändrad lydelse av 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförord- ntWJ syningen.
restaurang I

två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, 1:212 av dans m.
herr Englund m. fl. och II: 343 av herr Sandberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse av 5 kap. 3 §
rusdrycksförsäljningsförordningen:

Vid offentligt skådespel---i inre förbindelse stående lokal, dock må

länsstyrelsen efter hörande av magistraten i annan stad än Stockholm samt
kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige
eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, för särskilda fall medgiva rätt
till sådan utskänkning.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna 1:212 av herr Englund m. il. och
II: 343 av herr Sandberg m. fl. om ändrad lydelse av 5 kap. 3 §^rasdrycksförsäljningsförordningen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Englund och Sandberg, som ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna I: 212 av herr Englund
m. fl. och II: 343 av herr Sandberg m. fl. ville för sin del besluta, att 5 kap.

3 § rusdrycksförsäljningsförordningen skulle erhålla följande ändrade lydelse.

Vid offentligt skådespel — — — i inre förbindelse stående lokal, dock
må länsstyrelsen efter hörande av magistraten i annan stad än Stockholm
samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av stadsfullmäktige
eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, för särskilda fall medgiva
rätt till sådan utskänkning; samt

2) av herrar Velander, Lövgren, Hagberg i Malmö och Jansson i Frändesta
beträffande utskottets motivering.

Herr Englund: Herr talman! Jag inbillar mig, att en opartisk iakttagare
av don svenska riksdagens arbete nied ingående förtrogenhet med social lag -

Xr 21.

Onsdagen dea 29 maj 194(i.

Ane/, utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
bundenhet och den sociala välfärdens villkor skulle finna, att detta arbete
har en ganska anmärkningsvärd snedinriktning. Vi ägna ett utomordentligt
intresse åt att skapa gynnsamma villkor för produktionen, och vi ägna ett betydande
intresse åt att fördela köpkraft, men vi lägga därvid nästan uteslutande
kvantitativa synpunkter på våra frågeställningar. När vi nu exempelvis
örn några dagar äro beredda att på ett bräde höja folkpensionerna på billigaste
ort från 600 till 1 000 kronor, faller det oss inte ett ögonblick in att fråga,
hur det nya penningbeloppet kommer att användas. I naiv förtjusning över
den kvantitativa standardförbättring, som denna stegring innebär, fråga vi oss
inte, örn den käre folkpensionären kommer att använda pengarna för att köpa
ytterligare tio liter brännvin, eller örn han kommer att använda dem för att
skaffa sig ett filosofiskt bibliotek på tio värdefulla band.
o Denna snedinriktning, likgiltigheten för konsumtionsminskningen, har också
ett exempel i det spörsmål, som nu föreligger. Det är här fråga örn den
svenska restaurangdansen. Den, har en relativt lång historia. Jag skall begränsa
mig till att anföra några få, i detta sammanhang intressanta delar
av denna. Den paragraf, som jag och mina medmotionärer för dagen ha föreslagit
eg ändring i, leder sitt ursprung från 1896. Det gällde då uteslutande
utskänkning i samband med varietéföreställning. Det satt då en högerregering
i detta land. Örn jag inte misstar mig, blev den upprörd över ett brott, som
sattes i sammanhang med dessa föreställningar, och framlade en proposition
med förslag örn förbud mot utskänkning i samband med varieté. Paragrafen
inrymde emellertid ^en formell möjlighet för länsstyrelse att bevilja undantag.
Men det var inte på något sätt den då sittande högerregeringens mening, att
det skulle bli en verklig dispens. Det var helt enkelt en) eftergift åt svårigheten
att formulera en bestämmelse, som täckte vad man ville. Samma frågeställning
har senare kommit igen. När vi ha haft att handlägga nöjesskatten
ha vigott samma vansklighet att skilja olika nöjesformer från varandra. Det
var således endast för att hindra att bestämmelsen skulle komma att drabba
en föreställning, som inte var avsedd i propositionen, man gav länsstyrelserna
denna möjlighet till dispens.

Detta fungerade väl. I 1917 års lagstiftning vidgades bestämmelsen till att
avse även dags. Anledningen var den, att på några danssalonger av den ryktbara
»Nålens» natur förekom utskänkning i samband med dansen. Detta ansåg
man vara ett oting, som borde förebyggas. Restaurangdans i egentlig
mening förekom emellertid inte före förra kriget, och den var således inte
föremål för övervägande i det sammanhanget, men bestämmelsen av 1917 kom
att få avseende också på den restaurangdans, som sedermera kom till stånd.

Man befann sig således i det säregna läget, att inpan den företeelse, som vi
nu kämpa örn, fanns i detta land, hade man en lagföreskrift, som förbjöd den.
Man hade visserligen en dispensrätt, men den var bara avsedd att möjliggöra
undantag, där det radde en terminologisk svårighet att göra en avgränsning
mot sådana föreställningar, vid vilka man, inte ville förhindra utskänkning.

Efter förra världskriget började emellertid restaurangdansen, trots att man
hade denna lagspärr; Den ekonomiska orsaken därtill var, att Brattsystemet,
relativt ineffektivt pa andra punkter, var effektivt i fråga örn restaurangerna.
Omsättningen blev avsevärt minskad. Från att spritutskänkningen varit en
femtedel av totalomsättningen blev den bara en tiondel. I jakten efter nya
möjligheter till omsättning upptäckte restauratörerna då restaurangdansen.
Den av samhället i lagen skapade spärren visade sig därvid ineffektiv. Länsstyrelsernas
praxis bröt helt och hållet ned bestämmelsen. De mötte därvid
inte något hinder från riksdagen och regeringen. Och när frågan principiellt
på 1920-talet i besvärsväg underställdes regeringen, uppstod inom denna en

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
sådan splittring, att man helt enkelt lade ärendet på hyllan och underlät att
knäcka frågan.

Inför denna utveckling beslöt 1928 års rusdrycksrevision att föreslå upphävande
av bestämmelsen. Lika gärna som andra bestämmelser, som inte jtiillämpades
men funnos på papperet, kunde denna bestämmelse helt och hållet
undanröjas. Men den gången reste sig den svenska riksdagen till motvärn. Jag
skulle tro, att en väsentlig anledning härtill var, att bevillningsutskottet fick
en redogörelse av vår främste universitetslärare då beträffande könssjukdomar
örn vilken roll restaurangdansen spelade för att stegra dessa sjukdomars
frekvens. Riksdagen bibehöll sålunda bestämmelsen och gav det direktivet
för dess tillämpning, att tillstånd skulle ges med större varsamhet
än tidigare.

Sedan kom ärendet inte upp förrän under krigsåren, då två kommittéer behandlade
detta spörsmål. Den ena var den kommitté, som utredde nykterhetstillståndet
under krigsåren, och den andra var ungdomsvårdskommittén. Båda
dessa kommittéer studerade restaurangdansen och dess verkningar ganska ingående,
och de förordade, den senare enhälligt, att man skulle skilja dansen
från utskänkningen. I fråga örn den förra kommittén är detta förord med
hänsyn till dess sammansättning kanske mindre anmärkningsvärt. I fråga
örn ungdomsvårdskommittén, som veterligen hade ett mycket stort antal medlemmar
utan mera utpräglade puritanska tendenser, är denna enhetlighet så
mycket anmärkningsvärdare. När den förra av dessa kommittéer gjorde en
statistik och jämförde den med statistiken för ett av åren före riksdagens beslut
örn större återhållsamhet i fråga örn tillståndsgivningarna, visade det sig,
att antalet, som .1930 varit 13 000, trots riksdagens direktiv hade stigit till
18 000. Större effekt hade således inte detta riksdagsdirektiv.

Yad betyder nu denna restaurangdans? Jag skulle vilja säga, att de, som
äro motståndare till denna inom nykterhetsrörelsen, inte äro det därför att
restaurangdansen skulle i avsevärd grad medverka till det grova fylleriet.
Det är helt andra synpunkter man inom denna lägger på restaurangdansen.
Restaurangdansen är olika i storstäderna och i de smärre samhällena. I storstäderna
spelar dansrestaurangen i extrema fall väsentligen rollen som marknadsplats
för prostitutionen, i mindre extrema fall en likartad roll. såsom
marknadsplats för tillfälliga könsförbindelser överhuvud taget. Man fick ett
litet exempel på denna sida av saken häromdagen i skildringarna av det
grova modermord, som en ung man gjort sig skyldig till. Han hade efter mordet
besökt tre restauranger, den sista en dansrestaurang, där han och hans
kamrat, en skolpojke, stiftat förbindelse med två för dem okända fruar, som
omedelbart följt med männen hem till den lägenhet, där modern lag död bakom
en badrumsdörr. Den stegring av könssjukdomarna, som ägt rum under de sista
åren, ställs också i samband med den stegring av utskänkningen i samband
med restaurangdans, som ägt rum under dessa år. Det har bland annat föranlett
medicinalstyrelsen att yrka på dess avskaffande.

Detta är storstadsaspekten på det här problemet. På de mindre orterna är
ju den inbördes bekantskapen mellan ortens innevånare en helt annan, och
restaurangdansen har inte samma möjlighet att där spela en likartad roll. Den
ger däremot ortsungdomen möjlighet att skaffa sig stadsfasoner av det sämre
slaget. Den medverkar till en utformning av deras nöjesliv, sorn pressar tillbaka
mera gynnsamma nöjesformer. Den ger en ytlighet och en tarvlighet åt
deras fritidssysselsättningar, som man före denna nya nöjesform inte behövde
räkna med i de .smärre svenska samhällena.

Detta är således den allmänna bakgrund, som föranlett ungdomsvårdskommittén
att yrka på restaurangdansens totala undanröjande. Det är i den formen,
som frågan föreligger till prövning hos 1944 års nykterhetskommitté.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)

Att frågan nu här ^ kommit upp i en annan aspekt, beror på alldeles särskilda
omständigheter. A^åra svenska kommuner äro ju i allmänhet lika litet som
riksdagen inställda på sådana här spörsmål örn konsumtionens inriktning, och
i allmänhet ha de heller inte ägnat frågan örn restaurangdansen någon större
uppmärksamhet. Det finns emellertid en kommun, som härvidlag utgör ett
undantag, och det är den stora industristaden Borås. Där gjorde man av någon
anledning en ingående undersökning örn stadens ungdomsvårdsproblem,
och när man då diagnostiserade missförhållandena inom ungdomens nöjesliv
och dess faktorer, kom man snart fram till att en av faktorerna var restaurangdansen.
Man vände sig därför till dem, som ägde bestämmanderätten i
fråga örn dess omfattning, och begärde, att de skulle göra en inskränkning.
Det var polismästaren i staden, som i första hand handlade sådana här ärenden.
Han gick också med på att begränsa restaurangdansens omfattning till
en gång i veckan. Men det skulle han inte ha gjort; han fick på pälsen av sin
länsstyrelse, som förständigade honom att ge tillstånd till dans flera gånger i
veckan. Över detta anfördes besvär av ungdomsrådet i Borås och flera andra
institutioner. Det var överhuvud taget en utpräglad kommunal mening, som
stödde polismästarens ståndpunkt, och de, som besvärade sig, hade förmånen
att få besvären understödda av flertalet av länets riksdagsmän. Kungl. Maj :t
gav också sent omsider de klagande rätt. Länsstyrelsen fick veta, att den inte
borde tvinga staden att ha flera danstillställningar på restaurang än vad den
ville. Då hade emellertid redan tillställningarna gått av stapeln.

Brända av den erfarenheten ansågo stadsfullmäktige i Borås, när de nästa
gång skulle behandla frågan örn tillståndet för stadens systembolag, att de
borde ge ett allmänt direktiv, som hindrade länsstyrelsen att bryta igenom
de regler, som staden funnit ändamålsenliga. De begärde därför en oktrojföreskrift
av innebörd att restaurangdans inte skulle få förekomma mer än en gång
i veckan. Länsstyrelsen var emellertid påstridig i sin avvisande hållning och
vägrade att fastställa detta villkor. Över detta besvärade man sig från Borås’
sida. När detta ärende prövades av regeringen, fann man där, av skäl som
jag visserligen finner högst tvivelaktiga men i detta sammanhang inte skall
dryfta då det i någon mån ligger vid sidan örn detta ärende, att kommunerna
inte hade rätt att få ett sådant villkor fastställt, utan att länsstyrelsen hade
skyldighet att vägra. Den, som föredrog det ärendet i regeringen, var herr statsrådet
Ericsson, som ju i riksdagen företräder Borås och som tidigare stött besvärsskriften
i det första ärendet.

Med hänsyn till denna erfarenhet från Borås och en likartad från Alingsås
har denna motion väckts. Utgångspunkten för den är, att man menat att riksdagens
tidigare beslut i fråga örn kommunernas befogenhet i sådana här tillståndsfrågor
innebar, att en kommun hade rätt att bestämma över en sådan här
detalj, örn en kommun med hänsyn till utskänkningen inverkan på förhållandena
inom kommunen har tillerkänts en rätt att meddela inskränkande bestämmelser,
är det ju på få punkter, som ett inflytande är av samma angelägenhetsgrad
som i fråga örn möjligheten att reglera denna nya nöjesform. När vi nu
med hänsyn till detta oväntade prejudikat yrka, att det i lagtexten uttryckligen
skall fastslås, att en sådan rätt föreligger för kommunerna, sker detta
från precis samma utgångspunkt som då riksdagen för ett par månader sedan
på förslag av regeringen fattade beslut örn en annan lagändring. Frågan om
skatt för statstjänstemännens sjukvård hade av regeringsrätten avgjorts på ett
annat sätt än man väntat sig, och man gav därför lagtexten en annan avfattning
avsedd att skapa den ursprungligen åsyftade lagtillämpningen. Det är
av samma skäl, herr talman, som jag nu yrkar, att man skall skriva örn lagtexten
örn kommunernas befogenhet så, att den i tillämpningen tolkas på det

Onedagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
sätt, som riksdagen tolkade den, när riksdagen antog 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning.
o .

Nu invänder utskottsmajor Beten häremot, att 1944 års nykterhetskommitté
prövar frågan örn nykterhetslagstiftningen i hela dess räckvidd och att också
detta ärende hör dit. Denna sak kommer emellertid säkerligen inte att bli föremål
för kommitténs yttrande och riksdagens prövning förrän på 1950-talet.
Det gäller således en lång tid, under vilken denna paragraf kommer att lia en
sådan här otillfredsställande formulering. Det är ju dessutom på det sättet, att
statsrådet Wigforss, när han tillsatte denna kommitté, sade ifrån, tydligen
med hänsyn till att dess arbete måste kräva lid, att riksdagen måste bevaras
vid rätten att genomföra lagändringar av mindre räckvidd under den tid, då
kommittén bedriver sitt arbete. Själv har han ju begagnat sig av denna möjlighet,
när han för någon tid sedan föreslog och fick riksdagen med på att
vinutskänkning skulle få äga rum på flygplan i inhemsk trafik. Den formella
möjligheten att genomföra den här lagändringen föreligger således; man kommer
inte vid ett bifall till motionärernas framställning i konflikt med den
utredning, som riksdagen beslutat och som är uppdragen åt 1944 års nykterhetskommitté.

Inför bevillningsutskottets benägenhet att tillstyrka propositionen örn vidgud
utskänkning på. flygplan och dess obenägenhet att genomföra en lagändring.
som återställer till kommunerna en rätt, som man inbillade sig gavs åt
dem" 1937, frågar jag mig, örn Kungl. Maj:ts direktiv till 1944 års nykterhetskommitté
skall tolkas på det sättet, att dessa ha tillämplighet de gånger det
är fråga om att medge vidgade möjligheter till förtäring, men inte de gånger
det gäller att göra en inskränkning och detta inte ens örn denna inskränkning
egentligen bara avser att förtydliga lagstiftarens ursprungliga mening..

Herr talman! Jag är villig att medge, att bevillningsutskottets betänkande
är välvilligt skrivet, och det står i god samklang med motionärernas tankegång.
Det är bara mot det sista stycket, där bevillningsutskottet drager slutsatsen
av sin argumentering, som jag måste anmäla min gensaga. Jag har det
bestämda intrycket, att det blir logik och sammanhang i utskottets utlåtande,
örn man i betänkandet eliminerar det sista stycket och i dess ställe infogar
det stycke, som återfinnes i reservationen.

Det är från sådana utgångspunkter, herr talman, som jag nu hemställer örn
bifall till den vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen.

Herr Harg, Johan: Herr talman! Sorn kammarens ledamöter funnit, örn de
läst igenom detta lilla betänkande, gäller det inte här frågan örn restaurangdansens
vara eller icke vara eller frågan örn förbud för .utskänkning av rusdrycker
i samband med dans å restaurang, utan det hela inskränker sig till en
åtgärd iför att åt kommunerna rädda vetorätten, d. v. s. rättighet att föreskriva
dylika inskränkningar såväl när det gäller utskänkning i samband med restaurangdans
som när det gäller utskänkningen i övrigt; det är hela summan. Det
förstår ju var och en, att en sådan åtgärd inte kan ha något nämnvärt inflytande
på restaurangdansen såsom sådan. Jag skulle i sak kunna följa herr .Englund
rätt långa stycken, när det gäller att bedöma frågan örn utskänkningen
i samband med restaurangdans, men det spörsmålet föreligger inte här. Frågan
är bara, om detta fall i Borås, där den kommunala myndighetens, stadsfullmäktiges,
vetorätt underkänts av höga vederbörande, är en så viktig angelägenhet,
att man inte ens kan avvakta den utredning, som herr Englund och
flera med honom hålla på att verkställa, dag skulle lia kunnat reflektera på
ett åtgörande, örn det hade gällt att taga ställning till trögan örn direkt förbud
mot utskänkning i sammanhang med dans eller icke. När det hela emeller -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
tid inskränker sig till spörsmålet örn kommunernas vetorätt, kan jag för min
del inte se, att denna rätt komplicerade fråga, som Ilar varit omtvistad och vållat
åtskilligt med huvudbry såväl för lagstiftarna som lagtolkarna, är en så
oerhört viktig detalj att man inte kan vänta med den, tills den utredning, som
pågår, är klar.

Utskottet har inte stuckit under stol med sin uppfattning i själva sakfrågan
i övrigt. Jag kan ju bara säga, att också jag har känt en inte så liten förvåning
över det utslag, som fällts. Men det är ju mycket, som händer i livet, Som
förvånar en enkel människa. Det nu föreliggande spörsmålet kan jag emellertid
inte för min del finna vara av den beskaffenheten, att man inte tryggt kan
följa utskottet, till vars yrkande jag hemställer örn bifall.

Herr Björck: Herr talman! Då jag har underskrivit motionen i denna fråga,
och anledningen till denna motion är en händelse, som inträffat i min hemstad,
ber jag att få säga några ord.

Frågan berör inte bara nykter hetsproblemet utan även åtskilliga andra problem.
Stadsfullmäktiges majoritet var enig örn att man borde göra en inskränkning
av restaurangdansen i Borås. För ett par år sedan medverkade jag vid ordnandet
av en utställning, som hantverksorganisationen i länet hade i Borås. Som
uttryck för sin tacksamhet ville de bjuda oss, som medverkat, på supé. Jag sade
då till dem, att jag hoppades, att de kunde ordna supén på en plats, där man
inte dansade, utan där vi kunde sitta i lugn och ro. Ja, det lovade de att göra,
men dagen efter kommo de till oss och meddelade, att det tyvärr var dans på
alla tre restaurangerna i Borås, varför man var tvungen att ha supén på en
dansrestaurang. Vi fingo naturligtvis finna oss i detta, och vi sutto i ett hörn
av restaurangen. Det var inte så särskilt trevligt. Det är inte så behagligt,
då det är några personer, Som vilja ordna en liten avskild tillställning, men
det inte finns möjlighet att göra detta, därför att det dansas på samtliga lokaler
i staden. Detta var en av orsakerna till att stadsfullmäktige i Borås utan vidare
gingo med på denna inskränkning, att det skulle få vara dans bara en gång i
veckan på en var av restaurangerna. Då kunde de olika hotellen alternera; man
kunde ha dans onsdag, fredag och lördag, men på ett hotell i taget i stället
för tre kvällar på samtliga, vilket är väl mycket.

Jag läste med tillfredsställelse utskottsutlåtandet, men jag förvånade mig
över att utskottet till sist svänger örn och menar, att den utredning, som pågår,
borde få säga sitt ord innan man gör någonting i denna sak. Vi hörde nyss,
att denna utredning inte beräknas bli färdig förrän tidigast 1949, och då få vi
säkerligen inte kommitténs förslag förrän 1950. Innan vi sedan bli färdiga
med ett regerings- eller riksdagsbeslut, torde det gå cirka fem år, och vi få
under hela denna tid dragas med nuvarande olägenheter. Det är ganska egendomligt,
ty bevillningsutskottets ordförande och jag ha ju varit eniga örn att
riksdagen aldrig från början tänkte sig att man skulle på detta sätt utnyttja
föreskriften, att länsstyrelsen »för särskilda fall» äger medgiva undantag. Dessa
särskilda fall ha —- det har tidigare påpekats av herr Englund — blivit till
antalet omkring 18 000 örn året. På detta sätt har undantaget blivit regel. Utskottet
Säger bland annat att det »finner skäl tala för en ändring av stadgandet
i 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen i av motionärerna åsyftad riktning».
Då så är fallet borde utskottet fortsatt och gått med på denna ändring.
Jag skall dock böja mig för utskottets motivering, att vi böra avvakta kommitténs
förslag. Jag hoppas emellertid att herr Englund och övriga kommittéledamöter
utnyttja möjligheten att bryta ut denna fråga från kommittéarbetet
och föreslå en lagändring i enlighet med motionen.

Bifall till reservationen.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte alls bry mig om att närmare
ingå på elen motivering, som reservanterna anfört, allra helst som bevillningsutskottets
ordförande, såvitt jag förstår, hela vägen kan ansluta sig till den
motiveringen. Vad som föranleder mig att säga någonting, är den synpunkt,
som bevillningsutskottets ordförande lade på denna fråga, då han sade, att
den har en oväsentlig betydelse, eftersom ett bifall till reservationen inte
nämnvärt skulle komma att inskränka restaurangdansen. Nu är det emellertid
i detta sammanhang en sak, som inte torde kunna förbigås, hur oväsentligt
en sådan åtgärd än skulle inverka på restaurangdänsen, och det är det, som
mycket starkt framh aves i reservationen, nämligen att för den händelse man
skulle gå den väg, som bevillningsutskottet anvisar i denna fråga., har man
att vänta till in på 1950-talet innan någon som helst rättelse kommer att ske.
Då är frågan örn vi ha råd med detta. Äro förhållandena sådana, att vi kunna
låta restaurangdansen pågå ytterligare kanske något årtionde på det sätt, som
den nu gör och har gjort under lång tid? Hia inte skadeverkningarna varit
av den arten, att vi nu verkligen böra gripa in? Förhåller det sig så, att vi
anse, att de ingripanden, som föreslås, äro för små eller för obetydliga, böra
de, som anse detta, taga ut steget och gå längre. Den enda konsekvensen av
det yttrande, som bevillningsutskottets ordförande gjorde, blir följaktligen,
att de, som dela hans mening i fråga örn skadorna av restaurangdans i samband
med rusdrycksutskänkning, ha att se till att de så fort som möjligt, det
vill säga redan nästa riksdag, komma fram på den väg, som bevillningsutskottets
ordförande själv sagt att lian skulle kunna reflektera på, nämligen
direkt förbud i lagen mot restaurangdans i samband med rusdrycksutskänkning.
Jag hoppas, att vi skola bli en del, som följa den anvisningen redan
nästa riksdag, vare sig reservanterna få bifall till sin reservation här i dag
eller ej.

Vad är det som gör, att det, trots vad som framhölls av bevillningsutskottets
ordförande, finns skäl, som tala för även det lilla steg, som reservanterna
här ha föreslagit? Vi skola erinra oss — vilket vi för resten kunna få bekräftat
av bevillningsutskottets betänkande —■_ att socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,
bevillningsutskottets ordförande, örn inte flera inom bevillningsutskottet,
snabbutredningen och ungdomsvårdskommittén alla äro fullt överens
örn att vi här ha en företeelse i vårt svenska folkliv, som inte kan lämnas
obeaktad. Alla äro vi också fullt överens om att lagen inte tillämpas såsom
den borde tillämpas. Längs hela linjen äro vi överens örn att de av länsstyrelserna
meddelade tillstånden »varit långt talrikare än som motsvarade lagstiftarens
ursprungliga intentioner», för att använda det uttryck, som socialstyrelsen
Jpegagnat. Det är således helt naturligt, att man kan räkna med att
länsstyrelserna, så länge riksdagen inte gör någonting utan avslår de krav
på åtgöranden, som framföras, fortsätta på samma sätt som hittills. Anser
man det bättre att det blir så?

Här i riksdagen är den kommunala självbestämningsrätten på det ena och
det andra området föremål för synnerlig stor ömhet. Jag är fullt med på den
saken, men jag är med på den i detta fall också. Vi ha kommunalt veto. Det
Ilar inte talats mycket om det på senare tid. Vi trodde en gång i tiden, att det
kommunala vetot skulle vara effektivt. Vi ha emellertid sett, att detta veto
genombrutits i åratal gång på gång, trots att alla, som uttalat sig om detta
genombrytande av det kommunala vetot, uttalat sin förkastelsedom häröver
och trots att — som vi hört bär i dag — medicinalstyrelsen i starka ordalag
uttalat sig om vad resultatet blir av detta, vad angår restaurangdansen.

Det räcker för mig för att yrka bifall till reservationen, fast jag i likhet
med bevillningsutskottets ordförande naturligtvis förstår, afl det inte blir så

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Äng. utskänkning i samband med restaur an g dans m. m. (Forts.)
värst stort resultat bara av -denna lagändring eller ett sådant beslut, men jag
förstår att det därigenom går lättare och snabbare att komma fram på den
väg, som alla ansvarskännande myndigheter och medlemmar här i kammaren
— åtminstone i den mån de hittills yttrat sig — äro med på. Det är därför,
herr talman, som jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Englund: Herr talman! Jag har uppriktigt sagt litet svårt att förstå
herr Bärgs villkor för att en lagändring skulle kunna göras redan under tiden
för den sittande nykterhetskommittén. Är denna lagändring verkligen så viktig.
frågade herr Bärg, att vi böra göra den innan nykterhetskommittén är färdig
med sitt förslag? Jag skall inte uttala mig därom, men vad finansministern
har yttrat sig örn i direktiven är å ena sidan mera omfattande ingripanden
och å andra sidan ingripanden av mindre räckvidd. Till den senare gruppen
hör obestridligen detta förslag, då det ju formellt sett bara avser en enda paragraf
i rusdrycksförsäljningsförordningen. När herr Bärg nyligen var med örn
alf besluta rätt till utskänkning av vin på flygplan, ansåg han då att den ändringen
var så oerhört viktig, att den av den anledningen måste företagas redan
innan nykterhetskommitténs förslag förelåg? Örn han inte hade den uppfattningen
och ändå inte motsatte sig ett bifall, bör han kunna vara med örn att
bifalla även den nu föreslagna ändringen.

Det finns också enligt min mening ett särskilt skäl för att göra denna ändring
redan nu. När en stad såsom Borås är så omdömesgill i sin socialpolitik
att den undersöker ungdomsvårdsproblemet i alla dess aspekter och kommer
fram till att det är önskvärt att göra ett ingripande på denna punkt för att
minska den hittillsvarande omfattningen av restaurangdansen i avsikt att söka
få mera hyfs på ungdomen, bör den inte få hindras i sitt uppsåt av länsstyrelsen
i Vänersborg. Är det inte rimligt, att de ansvariga kommunala myndigheterna
i Borås själva få bestämma över förhållandena även i detta fall, liksom
de få göra det på andra områden?

Det finns ytterligare ett skäl för att vi nu böra genomföra den föreslagna
lagändringen. Vår nykterhetslagstiftning har ju i viktiga hänseenden tillkommit
på så sätt att på detta område företagsamma kommuner ha infört speciella
föreskrifter. Ha de varit framgångsrika, ha de särskilda kommunala bestämmelserna
efter hand införlivats med rikslagstiftningen. Jag betraktar det
såsom ytterst ändamålsenligt, att en kommun av Borås natur får tillfälle att i
avvaktan på 1944 års nykterhetskommittés betänkande experimentera med
föreskrifter på detta område. Det kan ge den sittande kommittén och riksdagen
en god fingervisning örn hur man bör handla, när man -sedermera någon gång
på 1950-talet kommer att fatta beslut i anledning av kommitténs betänkande.

Jag har, herr talman, i vad herr Bärg anfört inte funnit något skäl att frånträda
mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast i
egenskap av ledamot av den nykterhetskommitté som här har blivit apostroferad
några gånger.

^ Det har -sagts här att nykterhetskommittén inte kommer att kunna framlägga
något resultat av sitt arbete förrän om fem, ja, kanske till och med tio år.
Jag har ingen anledning att profetera örn kommitténs arbete, men för egen
del är jag beredd att redan i morgon dag votera i kommittén åtminstone om
de stora principfrågorna. Jag misstänker att herr Englund är lika säker på
sina ståndpunkter, så att även han skulle vara beredd att ta ställning till dessa
frågor omedelbart. Jag vet inte, vad det är som motiverar den pessimism, som
gjort sig gällande ända fran första dagen vi diskuterade denna utredning här
i kammaren och som gör att man utgår ifrån att vi skulle behöva så många

Onsdagen den 29 maj 1949.

Nr 21.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
år för att klara dessa frågor, som ha varit föremål för så många utredningar
redan tidigare. Orsaken är väl närmast, att det är tradition att det skall vara
så många vetenskapliga utredningar örn dessa ting, ehuru ju hela världen ^redan
förut vet, hur alkoholen verkar o. s. v. i den långa rad av frågor som måste
läggas under utredning. Även örn det skulle ta så lång tid, som här sagts, för
nykterhetskommittén att komma fram med sitt betänkande är det därför inte
behövligt att denna långa tid användes för denna utredning, vars resultat man
kan överblicka redan i dag.

Yad restaurangdansen beträffar är jag ense med ^ herr Englund i många
stycken. Jag är ingen puritan och utgår inte från några asketiska synpunkter,
men jag har mer och mer kommit till den uppfattningen, att restaurangdansen
är något osunt. Jag unnar ungdomen att dansa och anser till och med
att det är samhällets uppgift att sörja för att ungdomen får ha roligt och herodes
möjlighet att dansa, men tillfredsställandet av ungdomens nöjesbegär hör
icke ske på krogarna. Därom äro vi nog tämligen ense här i kammaren, och
herr Englund kan kanske tillskriva sig den moraliska segern, örn han nu bara
eftersträvar den. Samtidigt måste jag emellertid säga, att bevillningsutskottet
resonerar fullt logiskt, när utskottet hänvisar till nykterhetskommittén och dess
pågående utredningsarbete. Jag är fullt ense med herr Bärg örn att ett beslut
i enlighet med herr Englunds reservation inte skulle innebära ett avgörande
av det slag, som han tydligen syftar till, utan bara bli en övergångsform till
den ordning som han uppenbarligen räknar med att nykterhetskommittén så
småningom skall komma fram till. Jag tycker för min del att det är en onödig
övergångsform.

I den Englundska reservationen är det ju inte bara fråga örn restaurangdansen
såsom sådan utan även örn det rent principiella, örn det kommunala vetot.
Enligt min uppfattning ha vi inte anledning att träffa ett avgörande så där i
förbigående i den saken i sammanhang med denna fråga. Det är, herr talman,
anledningen till att jag kommer att rösta för bevillningsutskottets förslag.

Herr Wagnsson: Herr talman! Bevillningsutskottets ordförande lian synes
det mig, rätt i sitt påpekande att detta ingalunda är en nykterhetsfråga av
någon större räckvidd. Det rör sig snarast om kommunernas möjlighet att utöva
ett avgörande inflytande på frågan, örn restaurangdans bör förekomma
eller inte. Ett bifall till reservationen skulle därför kanske ur nykterhets synpunkt
inte få någon större effekt. Samtidigt förefaller det mig dock önskvärt,
att man vid detta tillfälle tar fasta på det mycket bestämda och positiva uttalande,
som bevillningsutskottet har gjort i sitt utlåtande, då utskottet under
hänvisning till vad socialstyrelsen har anfört framhåller att lagtillämpningen
på detta område sedan lång tid tillbaka varit ojämn och att de meddelade tillstånden
på sina håll torde ha varit långt talrikare än som motsvarade lagstiftarens
ursprungliga intentioner. I detta ligger, förefaller det mig, en liten
anmaning till Kungl. Maj:t att mera restriktivt tillämpa gällande lagstiftning.
Jag är så mycket angelägnare att understryka detta, som jag ser att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet är närvarande här under
debatten.

Jag vill också ta fasta på ytterligare ett uttalande av bevillningsutskottet
i detta sammanhang. Utskottet förklarar litet längre ned på s. 5 i utlåtandet:
»Såsom framhållits av kontrollstyrelsen i likaledes avgivet yttrande torde
kommunerna få anses äga speciella förutsättningar för att bedöma, i vad man
särskilda bestämmelser äro påkallade med avseende på omfattningen och villkoren
för anordnande av restaurangdans, kombinerad med utskänkning. Det
torde därför vara ett rimligt krav, att i fall, då fullmäktige ansett sig böra

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
förorda vissa regler för tillståndsgivningen, dessa regler skola — liksom redan
nu är förhållandet beträffande av fullmäktige förordade grunder för tillfällig
utsträckning av utskänkningstiden —■ bliva för länsstyrelsen bindande.» Jag
anser, herr talman, att detta är ett mycket bestämt uttalande i positiv riktning
och ett uttalande som stöder de av motionärerna framställda kraven.

När utskottet sedan stannat för ett avslagsyrkande på motionen, har det ju
varit huvudsakligen av rent formella skäl. Utskottet hänvisar till den pågående
nykterhetsutredningen och anser det inte lämpligt att bryta ut denna
detalj ur ett större sammanhang för att nu få till stånd ett beslut. På den
punkten instämmer jag i vad huvudmotionären nyss yttrade, då han erinrade
örn att kamrarna på Kungl. Maj :ts förslag utan att hesitera för någon månad
sedan ansågo sig oförhindrade att skapa en tidigare inte förefintlig rätt till
utskänkning av vin på svenska flygplan i inhemsk trafik. Jag förmodar, att
de flesta av kammarens ledamöter vid ett eller annat tillfälle lia begagnat
flygplan för att hastigt kunna förflytta sig från, den ena delen av landet till
den andra. Jag tror inte att någon av herrarna, inte ens da som gärna konsumera
alkoholdrycker, känt något starkare behov av att under dessa flygturer
dricka vin. Kungl. Maj :t och riksdagen, ansågo det emellertid trots pågående
utredning vara angeläget att åstadkomma en ändring i gällande författning
för att möjliggöra utskänkning av vin på flygplan. Det förefaller
mig, som örn denna ändring vore mindre påkallad än den som motionärerna
här ha föreslagit.

Jag anser det inte vara av någon större betydelse, om utskottets utlåtande
eller reservationen vinner kammarens bifall. Utskottet har ställt sig så positivt
till saken, och jag vill därför inte driva min uppfattning med någon större
intensitet. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Englund
och herr Sandberg vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade knappast väntat, att denna
fråga skulle behöva bli utgångspunkt för en mer allmän nykterhetsdebatt här
i kammaren örn principiella ting.

Jag vidgår, att jag kanske är litet kallsinnig, när det gäller en hel del detaljer
i vår rusdryckslagstif bring. Jag har under snart ett helt liv sysslat för
mycket med dessa problem för att tillmäta smärre detaljer någon avgörande
betydelse. Jag erkänner, att jag själv många gånger tillmätt en hel del smärre
saker alltför stor vikt, och jag har åtskilliga gänget nödgats gå emot framställningar
här, men erfarenheten har, som sagt, lärt mig, att man inte bör
fästa sig alltför mycket vid detaljer. Då riksdagen; behandlade förslaget örn
att minska inköpsrätten med en liter per motbok och månad, ansåg jag, att
denna minskning av inköpsrätten under de omständigheter, som då rådde, inte
skulle få någon större betydelse för nykterhetstillståndet i dess helhet, varför
jag inte ville gå med på förslaget. Jag utpekades då såsom en rusdryckshanteringens
handgångne man och anklagades för att ha spänt mig för kung
Alkohols triumfvagn tillsammans med högern för att krossa den svenska nykterhetsrörelsen.
Kammarens ledamöter kunna själva läsa dessa anklagelser i
protokollet från debatten den gången. Örn jag i nuvarande läge skulle hålla på
någon inskränkning i fråga örn utminuteringen, är jag övertygad örn att jag
från samma håll kommer att betraktas som nykterhetens fiende på samma
sätt som då jag kämpade på den andra sidan. Jag tar därför med det största
lugn i världen de anklagelser som man möjligen kan rikta mot mig för nykterhetsfientlighet
på nu förevarande punkt.

Här gäller det icke den stora frågan om det skall vara förbud för restaurangdans
i samband med utskänkning, utan det gäller det kommunala vetot i

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Ang. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
en viss detalj. Jag hade på sin tid stor respekt för det kommunala vetot i fråga
om rusdryckshanteringen, än,da till dess att kommunerna började utnyttja
sill ställning för att utvidga möligheterna till åtkomst av rusdrycker. Kontrollstyrelsen
måste gång på gång avslå de kommunala myndigheternas framställningar
örn ökade utminuteringsmöjligheter. Jag har därför i dag inte längre
så stor respekt för det kommunala vetot, när det gäller att åstadkomma en
reglering i den riktning som jag anser vara den riktiga i fråga örn rusdryckshanteringen.
Jag är inte så hjärtnupep i detta fall heller. Om dessa händelser
i Borås och Alingsås inte hade inträffat, skulle dessa motioner säkerligen
aldrig lia väckts, utan saken hade fått gå sin vanliga gång. Jag frågar öppet
stockholmarna här i kammaren, vad de tro sig kunpa vinna i fråga om inskränkning
av restaurangdansen i Stockholm genom en utvidgning av den
kommunala vetorätten?

Jag upprepar, herr talman, att jag har blivit en smula kallsinnig, när det
gäller olika detaljer i rusdryckslagstiftningen. Jag har överhuvud taget svårt
att lägga vikt vid andra ting än realiteter. Det må vara ett fel hos mig, men
det går säkert aldrig bort. Jag är medansvarig för den formulering som det
föreliggande utskottsbetänkandet har fått, och betänkandet är i allra högsta
grad uttryck för min egen, uppfattning i saken. Herr Englund bad örn stöd
för nykterhetskommittén i dess arbete. Jag hoppas, att nykterhetskommittén
kan klara sig utan hjälp av sådana kryckor, men örn kommittén behöver en
krycka att stödja sig på, så har den ju en dylik hjälp i utskottets betänkande
och dess uttalande i fråga om det kommunala vetot. Örn man från kommitténs
sida inte är nöjd med vad utskottet där skriver, vet jag faktiskt inte vad ni
kräva av oss i det avseendet.

Det har här mycket talats om spritserveringen på flygplan. Jag medger,
att jag anser, att finansministern borde ha kunnat vänta med att framlägga
sitt förslag härom, ty det kunde ju inte vara någon överhängande brådska att
få till stånd denna rättighet till utskänkning av vin på flygplan. Då man har
rätt till servering av vin inom andra kommunikationsmedel, ville man emellertid
lia samma rätt även i flygtrafiken. Det var ju heller ingen mer komplicerad
fråga, men restaurangdansen och vad därmed sammanhänger är inte ett
lika enkelt problem. Det gäller här inte enbart att komma till rätta med dansen
på restauranger i samband med rusdrycksservering, utan man måste även
överväga, huruvida ett totalförbud mot restaurangdans kanske skulle leda nöjeslivet
in på ännu sämre banor än vad den s. k. restaurangdansen är. Det är
inte lika enkelt att på ett vettigt och samhällsgagneligt sätt knäcka den frågan
som att bestämma, örn det får serveras vin eller inte på flygplan. Även
herr Englund inser säkerligen att det också finns andra problem som man
måste tänka på i detta sammanhang.

Jag vill för övrigt skicka en hälsning med herr Englund till nykterhetskommittén.
När ni syssla med detta problem, böra ni inte nöja er med att
bara bygga på det kommunala vetot, när det gäller att söka komma till rätta
med restaurangdansen, utan ni böra i stället söka åstadkomma en spärr, som
det kommunala vetot inte kan slå hål i. Kunna ni inte åstadkomma det, hjälper
det inte mycket med enbart det kommunala vetot. Örn man får dansa en
eller två kvällar i veckan i Borås eller inte, kan ju inte lia något väsentligt
inflytande på nykterhetstillståndet i hela riket.

I det föreliggande betänkandet bar utskottet enligt min mening i så tydliga
ordalag uttalat sin uppfattning örn såväl restaurangdansen som det kommunala.
vetot, att vad utskottet där anfört bör kunna vara till ledning för
Kungl. Majit vid avgörande!, av eventuella besvär i ti 1 lståndsäfendén. Aven
länsstyrelserna böra lia en god hjälp av utskottets uttalanden, vilka också böra

Första kammarens protokoll 1946. Nr 21. 4

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Äng. utskänkning i samband med restaurangdans m. m. (Forts.)
vara till stöd för 1944 års nykterhetskommitté. Jag anser därför, herr talman,
alltjämt att det är tillräckligt örn riksdagen bifaller utskottets hemställan.

Herr Englund: Herr talman! Herr Bärg måtte ha hort fel. Jag har inte
begärt några kryckor för nykterhetskommittén av herr Bärg. Jag är fullkomligt
överens med honom om att i nykterhetskommittén kommer frågeställningen
om restaurangdansen inte att bli dagens, utan frågan örn restaurangdansens
avskaffande överhuvud taget. Men det är för att möjliggöra en åtgärd på ett
intressant experimentalfält under den tid kommitténs arbete pågår, som jag
har hemställt örn denna obetydliga ändring i lagstiftningen.

Jag betraktar det vidare såsom alldeles uteslutet att det, örn Borås stad får
denna möjlighet, därigenom skulle uppstå några av de olägenheter som man
viftar med, när man här talar örn vådorna av ett totalförbud mot restaurangdans.
Jag tror överhuvud att hänvisningen till sådana vådor mera är ett skenargument
än ett verkligt argument.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herrar Englund och Sandberg vid
betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Englund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 33,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Englund
och Sandberg vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion angående ersättning till kaptenen i
kustartilleriets reserv R. E. G. Lindberg för vissa av honom erlagda pensionsavgifter; nr

46, i anledning av väckt motion om rätt för f. d. chefen för byggnadsdepartementet
vid Karlskrona örlogsvarv, ingenjören S. H. Lenander, att
återbekomma vissa inbetalda pensionsavgifter;

nr 47, i anledning av väckta motioner örn ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;

nr 48, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till lag örn
hypoteksaktiebolag; samt

nr 49, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa tjänstepensioner vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr Om demolcra16,
i anledning av väckt motion om demokratisering av medaljutdelningen till tisering av
statstjänare samt av resereglementet m. m. medaljutdel ,

. . ningen till

I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad statstjänare
motion, nr 80. av herr Nerman, hade hemställts, att riksdagen måtte hos m- mKungl.
Majit begära utredning om demokratisering av medaljutdelningen till
statstjänare, beträffande resereglementet och eljest rörande hithörande förhållanden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att första kammaren,
i anledning av förevarande motion, 1: 80, för sin del måtte besluta,
att riksdagen skulle hos Kungl. Majit begära åtgärder för en demokratisering
av medaljutdelningen till statstjänare.

Herr Nerman: Herr talman! Motionären ber att få tacka utskottet, som
enhälligt har tillstyrkt motionen i en väsentlig punkt. I motionen nämnde jag
i förbigående en hel del odemokratiska företeelser, såsom ordensväsendet och
titlarna. Det skedde delvis för att få allmänheten och pressen intresserade. I
frågan örn ordnarna och titlarna får jag kanske tillfälle att återkomma. Jag
kan inte underlåta att erinra örn att första kammaren — men inte andra —
alltjämt i sin medlemsförteckning avtrycker adelstitlar — vad dem beträffar
är jag viss örn, att våra därmed hedrade demokratiska kammarledamöter gärna
skulle avstå från äran.

Reellt gällde motionen bara två ting: en demokratiserad medaljutdelning
och ett demokratiserat resereglemente. Resereglementet är liksom de olika långa
semestrarna för statstjänstemän för närvarande föremål för översyn, och tjänstemännen
lia förklarat, att de önska få den frågan löst i demokratisk anda
på förhandlingsvägen. Det finns därför ingen anledning att vidhålla det kravet
i motionen.

Återstår medaljväsendets demokratisering, och på den punkten ber jag att
till protokollet få foga ett par korta citat ur brev, som två f. d. verkschefer
ha varit vänliga att tillställa mig i anledning av min motion. De äro, tycker
jag, värda att få åtfölja avgörandet i kammarens protokoll.

Den förste, som är en mycket välkänd verkschef, berättar, hurusom han
för ett tiotal år sedan yttrade vid en metadjutdelning vid invigningen av statsbaneelektrifieringen
Laxå—Charlottenberg: »Här är dock aldrig fråga örn något
fåfänglighetens påhäng på rocken eller någon antidemokratisk rangsortering
bland oss, som marscherar tillsammans i statsbanemännens led. Har ni
tänkt på de här små penningarnas präglade text — nit och redlighet i rikets
tjänst? Det är innebörden av den för alla lika devisen, som ger penningen dess
valör — ej dess storlek eller färg, örn än tradition och statuter tyvärr ännu
tvingar till en differentiering, som icke är efter mitt sinne.» Brevskrivaren
erinrar också örn att då statsbanan 1931 fyllde 75 år präglades en minnesmedalj,
som utdelades till alla som då tjänat verket minst 25 år. Den medaljen
var av brons och lika för alla, från verkschefen till stationskarlen. Brevskrivaren
slutar: »Jag tror på värdet av ett likformigt förtjänsttecken som
praktikabelt åtminstone för statstjänarna och önskar Er framgång med berörda
del av Eder motion.»

Den andre brevskrivaren, också en mycket välkänd verkschef, skriver: »Som
chef för ett av statens kraftverk hade jag under en del år att utdela åtskilliga
medaljer för nit och redlighet i rikets tjiinst till därav väl förtjänta gamla
hedersmän bland verkets anställda. Det gav mig några arbetslivets högtidsstunder,
som jag med de små medel, som i sådant hänseende står en statens
förtroendeman till buds, försökte göra till korta men högtidliga avbrott i det

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Örn demokratisering av medaljutdelningen till statstjänare m. m. (Forts.)
slitsamma arbetet för alla, som lämpligen kunde deltaga. Det gav mig också
välkomna tillfällen att bekanta mig med anställda, som jag annars inte hade
direkt beröring med i tjänsten, och att utbyta synpunkter på aktuella frågor
av gemensamt intresse. Men en sak plågade mig alltid vid dessa medaljutdelningar,
den larviga graderingen efter tjänsteställning, som jag tyckte drog ned
högtidligheten något från det plan, där den kunde och borde hållas. Det var
ju intet att göra däråt mer än att med tystnad förbigå alla uppgifter örn
guld och silver och storlek, men den fanns där ändå, den genanta kvarlevan
från äldre tid.» Brevskrivaren önskar framgång och tillägger ett praktiskt
förslag, som kan rekommenderas åt Kungl. Majit: »För att inte barnet skall
åka ut med badvattnet, skulle jag dock vilja föreslå, att man behåller guldmedaljen
också men inte för högre placerade utan för att utdelas i de fall, då
en redan medaljerad person genom synnerligen långvarig, oförvitlig tjänst
gjort sig förtjänt av ytterligare utmärkelse.»

Båda riksdagens kamrar ha nu genom sina utskott erkänt, att medaljutdelningen
är mogen för reform. Som en extra påminnelse kom i pressen i söndags
uppgiften, att fem kanslidamer i riksräkenskap sverket med 30 års anställning
ha gått upp till sin verkschef och meddelat, att de inte tänka ta
emot silvermedaljer vid det annalkande sedvanliga stora ordens- och medaljregnet
den 6 juni, emedan högre befattningshavare utan längre tjänstetid skola
få guldmedaljer. Det uppges, att de fem damernas resoluta aktion har väckt
stor sympati och antas komma att vinna efterföljd i även andra statliga verk.

Man får nu hoppas, att regeringen, som i dag av riksdagens båda kamrar
anmodas att icke utreda frågan men direkt vidta åtgärder för en demokratisering
av medaljutdelningen till statstjänare, skall med glädje gå till det verket,
en bagatell, men en bagatell som allmänt har känts som en fläck på ett
demokratiskt samhälle.

Jag ber tacksamt att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
17, i anledning av motion örn utredning och förslag angående den psykiska
hälso- och sjukvårdens planering och organisering.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 191, hade herr Öhman hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit begära
skyndsam utredning och förslag till den psykiska hälso- och sjukvårdens planering
och organisering i enlighet med de synpunkter, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 191 ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Öhman: Herr talman! Den föreliggande motionen har fått en betydligt
välvilligare behandling än vad som framgår av utskottets utlåtande och yrkande.
Därför kan jag fatta mig tämligen kort i denna fråga.

Utskottet bekräftar vad som anföres i motionen, att åtskilliga bristfälligheter
alltjämt vidlåda den statliga sinnessjukvården, och hänvisar till pågående
utredningar i ärendet samt menar att någon ny utredning icke bör ifrågasättas
förrän de pågående slutfört sitt uppdrag. Det. är en ståndpunkt, som

Äng. den
psykiska
hälsovårdens
planering

m. m.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. den psykiska hälsovårdens planering m. m. (Forts.)
i och för sig måste betecknas som hållbar, men dock endast under den förutsättningen,
att de utredningar, som äro i gång, verkligen grundligt gripa sig
an med de mycket betydelsefulla frågekomplex, som det här gäller, och att
det icke stannar vid att man lappar på en skavank här och en skavank där,
utan att vi som resultat av de pågående utredningarna verkligen komma fram
till en omfattande nyorganisation i fråga örn den psykiska hälso- och sjukvården.

Jag kan emellertid inte underlåta att i detta sammanhang rikta uppmärksamheten
på att utskottet i sitt utlåtande inte har redovisat medicinalstyrelsens
yttrande på ett sådant sätt, att man därav får en korrekt uppfattning
örn vad medicinalstyrelsen har menat. Styrelsen har nämligen i sitt yttrande
på en rad mycket väsentliga punkter anslutit sig till och tillstyrkt de förslag,
som framföras i motionen, men det har tyvärr icke kommit fram i utskottsutlåtandet.
Tydligen har man från utskottets sida av hänsyn till pappersbristen
och därav betingad strängare koncentration gått så långt i koncentrationens
konst, att man har tappat bort en stor del av innehållet i medicinalstyrelsens
yttrande.

På ett par, tre punkter kan jag inte ansluta mig till medicinalstyrelsen, och
jag vill därför något uppehålla mig vid dem. Styrelsen anser att familjevården,
som föres på tal i motionen, för närvarande måste betraktas som tillfredsställande,
och man säger att rättssäkerheten är tillgodosedd för dem som erhålla
familjevård. Man kan säkerligen på den punkten ha delade meningar,
ty psykiskt sjuka patienter, som föras över från sjukhus till familjevård, bli
ofta på nåd och onåd utlämnade åt arbetsgivarens eller husbondens godtycke.
För dem som ihärdigt klaga över behandlingen står ingen annan utväg öppen
än att komma tillbaka till den isolering, som sjukhusvistelsen medför. Det vill
naturligtvis vederbörande inte, och därför tiga de också oftare än de klaga.

Därtill kommer — det anföres i vår motion, och vår uppfattning delas delvis
av medicinalstyrelsen — att den nuvarande betalningen för dessa patienter i
hemvård är alltför låg. Varför skall man använda beteckningen flitpengar, och
varför skall man inte ge dessa som utföra ett samhällsnyttigt arbete betalning
för vad de utföra? Örn man i stället för dessa mycket snålt tilltagna flitpengar,
som för närvarande utgå, skulle ge dem betalning för deras arbete,
skulle det ge stimulans åt patienten. Han skulle känna sitt människovärde
ökat, och jag är ganska säker på att tillfrisknandets process redan därigenom
skulle kunna påskyndas i ganska hög grad.

Att märka är ytterligare att denna s. k. hemvård inte praktiseras bara
gentemot de patienter, som sortera under den statliga sinnessjukvården, utan
åtskilliga andra, säkerligen tusentals, äro också utlämnade åt hemvården och
det godtycke och den ekonomiska exploatering som i många fall förekomma.
Jag vill endast erinra om det bekanta Strömtorpsfallet, där en lantbrukare i
åratal ekonomiskt hade utnyttjat en psykiskt sjuk till den grad, att när saken
bringades till offentligheten, fann sig domstolen föranlåten att utdöma 12 000
kronor i skadestånd till den patient det gällde.

Jag tror därför att på denna punkt gällande bestämmelser verkligen borde
få en översyn. Det skulle inte skada utan tvärtom på ett mycket betydelsefullt
sätt gagna den psykiska sjuk- och hälsovården.

Jag vill på ännu en punkt polemisera mot den ståndpunkt som medicinalstyrelsen
intar, nämligen när det gäller rättsskyddet för patienterna på sinnessjukhus.
Man anser att det är tillfredsställande, och man säger att någon
verklig rättskränkning enligt styrelsens mening inte har förekommit. Det är
naturligtvis ytterst svårt att avgöra, huruvida rättskränkningar verkligen ha
förekommit eller inte, just därför att psykiskt sjuka inte äro vittnesgilla.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Äng. deri ''psykiska hälsovårdens planering m. m. (Forts.)

Men vi ha i motionen föreslagit — icke för att komma läkarna eller sinnessjuknämnden
till livs utan för att få bort ett irritationsmoment — att man
vid varje sjukhus borde tillsätta en förtroende- och kontrollnämnd, som skulle
vara en instans till patienternas rättsliga skydd. Därigenom skulle mycken
irritation kunna bringas ur världen och också, så vitt jag förstår, statens
sinnessjuknämnd få en mycket god hjälp, ty det är ju inte möjligt för de
fem, som ha ansvaret i sinnessjuknämnden, att sätta sig in i alla de fall som
komma under deras bedömande. De äro tvingade att i huvudsak rätta sig
efter vad vederbörande läkare anför. Örn man hade sådana nämnder vid sjukhusen,
bestående av lekmän och naturligtvis kompletterade med medicinsk sakkunskap,
tror jag att mycken oro skulle kunna elimineras, och det skulle bli
en större säkerhetskänsla hos såväl den enskilde patienten som hans anhöriga
och den stora allmänheten.

Sorn jag säde har medicinalstyrelsen i alla väsentliga punkter anslutit sig
till de önskemål, som vi ha framfört i vår motion. Det gäller frågan om platsbristen,
som vi understryker nödvändigheten av att snabbt avhjälpa, förbättringar
och utvidgningar av arbetsterapien och verklig yrkesutbildning vid vissa
sinnessjukhus, utbildningen av personal för sinnessjukvården, där medicinalstyrelsen
förordar utredning i syfte att inrätta ett centralinstitut —- alltså synpunkter
som sammanfalla med motionens önskemål —• det gäller vidare ökning
av personalen och överförande av en del av läkarnas arbete på skrivbiträden,
förbättrande av hjälpmedlen för objektiv diagnostik, förbättrad psykopatvård
och sist men icke minst införande av skyldighet för enskild och offentlig arbetsgivare
att rekrytera viss procent av de anställda bland psykiskt partiellt arbetsföra.
I alla dessa frågor understryker medicinalstyrelsen de synpunkter,
som motionen framför, och jag måste än en gång fråga utskottets representanter:
varför redovisas inte detta i utskottsutlåtandet? Man kan inte godkänna
pappersbristen som anledning härtill. Visserligen skola vi vara sparsamma när
det gäller papper, men så förfärligt långt är inte medicinalstyrelsens utlåtande
att man skulle ha behövt operera bort dessa mycket väsentliga synpunkter.

Som frågan nu ligger till och speciellt med anledning av de positiva synpunkter,
som medicinalstyrelsen anfört i dessa frågor, skall jag, herr talman,
icke framställa något yrkande, utan jag hoppas att de synpunkter, som delas
av motionärerna och medicinalstyrelsen, skola bil vederbörligen beaktade i de
utredningar som pågå.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Utskottet är fullständigt enigt med
motionären örn att vissa brister vidlåda sinnessjukvården. Det råder alltså på
den punkten ingen meningsskiljaktighet mellan utskottet och motionären. När
det gällt att få reda på hur det hela egentligen ligger till och vilka åtgärder
som skola vidtagas, bär utskottet infordrat yttrande från medicinalstyrelsen.
Utskottet har också fått taga del av yttranden, som andra kammarens andra
tillfälliga utskott har infordrat i samma fråga från landstingsförbundet, läkarförbundet
och Stockholms stads sjukhusdirektion.

_ Det är inte fullt riktigt att, såsom motionären säger, medicinalstyrelsen har
tillstyrkt bifall till motionen, ty på många ställen varken av- eller tillstyrker
medicinalstyrelsen. Den uttalar sig i sitt yttrande synnerligen välvilligt och
meddelar vilka åtgärder som för närvarande äro föremål för utredning och
prövning. Styrelsen säger, att motionen berör ett så väldigt komplex av frågor,
att styrelsen själv inte kan yttra sig i alla detaljer, som motionen behandlar,
men den uppehåller sig vid en del väsentliga punkter. Först upptages
frågan örn platsantalet. Man har utarbetat en utförlig plan och tänker
föreslå inrättande av inte mindre än 4 579 nya platser för sinnessjuka, 810

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Äng. elen psykiska hälsovårdens planering m. m. (Forts.)
platser för asociala imbecilla och 1 220 platser för obildbara sinnesslöa. Det
är meningen att ''denna plan skall förverkligas inom loppet av en tioårsperiod,
och den beräknas komma att kosta omkring 97 miljoner kronor. Detta redovisas
i utskottsutlåtandet, men jag erkänner, att det inte skett så utförligt
som i medicinalstyrelsens utlåtande. Vi övervägde inom utskottet, huruvida
vi skulle trycka hela medicinalstyrelsens utlåtande såsom bilaga, men med
hänsyn till tryckeriernas stora arbetsbelastning, pappersbristen och den uppmaning,
vi ha fått, att iaktta sparsamhet inskränkte vi oss till att referera
vad medicinalstyrelsen i allmänhet i denna del har anfört.

Härefter yttrar sig medicinalstyrelsen örn sysselsättningsterapien och framhåller,
att den frågan är föremål för sjukhusutredningens uppmärksamhet,

I fråga örn de öppna vårdformerna, som därefter redovisas, anför styrelsen,
att man redan till årets riksdag framlagt förslag örn inrättande av tre befattningar
som hjälpverksamhetsöverläkare vid statens sinnessjukhus.

Beträffande familjevården hyser medicinalstyrelsen inte samma farhågor
som motionären. På den punkten är det möjligt att en utredning skulle ge besked
örn vem av medicinalstyrelsen och motionären som har rätt i sin uppfattning.

Även när det gäller formerna för de på sjukhus intagnas rättsskydd ha motionären
och medicinalstyrelsen olika uppfattning, men styrelsen uttalar ändå,
att det behövs en tjänsteman för kontroll av den medicinska vården av de
sinnessjuka. Den anser dock att något fall av verklig rättskränkning ej hiar
kunnat påvisas. Jag hoppas att medicinalstyrelsen gör framställning örn att
få den tjänsteman tillsatt, som man anser sig behöva, så snart som möjligt
och att det kan genomföras utan att man skall behöva avvakta de utredningar,
som i övrigt pågå på detta område.

Nästa punkt, som medicinalstyrelsen upptar, är frågan örn ersättning för
sjukhusvården. Frågan om vårdavgifternas slopande är redan föremal^ för
statsmakternas utredning, och därför anser nian att det inte behövs någon
utredning speciellt på denna punkt.

När det gäller uppdelning av de vårdade i rums- och salspatienter, som^motionären
riktat anmärkningar mot, säger medicinalstyrelsen, att den frågan
är av fullkomligt underordnad betydelse. Av 18 446 vårdplatser, . som det nu
finns på statens sinnessjukhus, äro inte mer än 110 för rumspatienter, alitsa
långt under en procent.

Sjukvårdspersonalens utbildning är, anför medicinalstyrelsen vidare, föremål
för utredning.

Jag skall inte, herr talman, räkna upp de ytterligare punkter som medicinalstyrelsen
särskilt berör. Hade medicinalstyrelsen på varje punkt sagt,. att
det är nödvändigt med en utredning, hade utskottet möjligtvis kunnat föreslå
att man skulle bifalla motionen på den ena eller andra punkten. Beträffande
frågan örn utbildning av personal för arbete inom det mentalhygieniska
området voro vi sålunda rätt tveksamma. Medicinalstyrelsen säger att ut;
bdldningsmöjligheterna äro otillräckliga och att en utredning är påkallad._ Vi
hoppas dock att medicinalstyrelsen, när den har denna bestämda inställning,
också försöker få till stånd en förbättring av utbildningen. Styrelsen tillstyrker,
latt stipendier för studier på detta område utomlands redan nu inrättas.
Vä hoppas att medicinalstyrelsen till ett annat år gör framställning hos Kungl.
Majit härom, så att personalen skall kunna få utbilda sig.

Man kan möjligen lägga utskottet till last, att det inte grundligare har redovisat
medicinalstyrelsens slutanförande. Det heter där: »Förutom de uppslag
som ovan behandlats innehaller motionerna ett stort antal förslag till förbätt
ringar på sdnnessjukvårdens olika områden, utökning av personalen, överfö -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1940.

Orri inrättande
av ett statligt
planeringsinstitut
m. m.

Äng. den psykiska hälsovårdens planering m. m. (Forts.)
rande av en del av läkarnas arbete på skrivbiträden, förbättrande av hjälpmedlen
för objektiv diagnostik, förbättrad psykopatvård, införande av skyldighet
för enskild och offentlig arbetsgivare att rekrytera viss procent av de anställda
bland psykiskt partiellt arbetsföra etc. — Sammanfattningsvis får
styrelsen anföra, att tillgodoseendet av den statliga sinnessjukvårdens och sinnesslövardens
starkt uttalade behov av betydligt utökat antal platser, av flera
läkare, av bättre teknisk utrustning av sjukhusen och av en bättre utbildning av
personalen äro de frågor, som ivrigast pocka på sin lösning. Styrelsen ansluter
sig på dessa punkter till av motionärerna uttalade önskemål.»

Av den redogörelse, som jag lämnat rörande en del av de av medicinalstyrelsen
angivna punkterna, framgår emellertid, att en hel del av dem redan
äro föremål för utredningar och överväganden. Utskottet har sedan i sitt utlåtande
anfört detsamma som jag sade i början av mitt anförande, »att åtskilliga
bristfälligheter vidlåda den statliga sinnessjukvården, vilka så snart
som möjligt borde avhjälpas.» Utskottet fortsätter: »Detta har emellertid
statsmakterna och vederbörande myndigheter sedan länge insett, vilket föranlett
tillsättande av särskilda sakkunniga för utredning av vissa frågor och
utarbetande^ av planer för den framtida organisationen av sinnessjukvården.
Man står således redan mitt uppe i en omdaning av denna vård. Att då tillsätta
en ny utredning med så vittomfattande program, som i motionen förutsättes,
synes utskottet icke kunna leda till en snabbare lösning av frågorna
utan snarare tvärtom.» Det skulle ju kunna hända, att en utredning, som
skulle famna hela detta vida fält, skulle bli så stor att man till och med försummade
de utredningar som redan äro tillsatta. Vidare säger utskottet: »Enligt
utskottets mening böra därför resultaten av pågående utredningar först
avvaktas. Möjligen erfordras därefter en samordning av de olika utredningsresultaten,
vilken utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t i så fall kommer att
verkställa. I den mån det därvid befinnes, att vissa frågor ej tillräckligt uppmärksammats
eller ej varit föremål för utredning, bör tiden då vara inne att
låta verkställa en dylik, men i nuvarande läge anser sig utskottet icke kunna
förorda en begäran örn ny utredning.»

Landstingsförbundet hänvisar i sitt remissuttalande till pågående utredningar
och ''anser att man bör avvakta resultaten av dessa innan en ny utredning
överväges, och samma inställning har läkarförbundet, som anför, att örn några
av de av motionärerna framförda frågorna icke skulle bli lösta, kunna de
sedermera upptagas till behandling. Även Stockholms stads sjukhusdirektion,
som endast yttrar sig örn sitt område, Stockholms stad, har samma uppfattning,
att resultatet av pågående utredningar bör avvaktas innan en ny utredning
igångsättes.

Det är med dessa motiv, herr talman, som utskottet, ehuruväl samtliga dess
ledamöter ömma lika varmt för de olyckliga människor det här är fråga örn
som motionärerna göra, icke nu har kunnat tillstyrka en förnyad utredning,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
över väckt motion örn framläggande av en plan för utveckling och inriktning
av landets produktiva resurser m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 189, hade herrar Öhman och Linderot föreslagit, dels att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att så snart ske kunde och

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Örn inrättande av ett statligt planering sinstitut m. m. (Forts.)
senast vid 1947 års lagtima riksdag en plan måtte framläggas för utvecklingen
och inriktningen av landets produktiva resurser, i vilken samhällsekonomiska
plan den direkta statsbudgeten inginge som en reglerande och balanserande
faktor, samt att i fortsättningen regelbundet måtte framläggas
dylika planer, dels ock att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:!
hemställa örn förslag angående inrättande av ett permanent statligt planeringsverk
eller planeringsinstitut för uppgörande av de nödvändiga planerna
och prognoserna för samhällsekonomiens utveckling.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Ekströmer, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Ekströmer: Herr talman! Denna motion innebär ju egentligen en kritik
av efterkrigsplaneringskommissionens uppläggning av riktlinjerna för den
fortsatta planeringen av utnyttjandet av landets produktiva resurser. Man
menar att kommissionen redan är gammalmodig, och man vill taga krafttag
för att hastigt och radikalt lösa dessa frågor.

Jag skall inte närmare fördjupa mig i denna tvist, utan överlämna den åt
andra, som kanske mer än jag äro entusiastiska för en fullt genomförd statlig
planhushållning.

Emellertid kan jag säga, att jag tycker att motionärernas recept, som väl
ganska tydligt är hämtat från främmande land, ändå inte passar för våra
svenska förhållanden. Har jag läst motionen rätt, så menar man att man
genom en investeringsverksamhet inom landet för en långsiktig planering av
behovsproduktionen helt enkelt skall kunna undvika lågkonjunkturer och därigenom
också slippa sysselsätta sig med kortsiktiga krisproblem.

Nu är det emellertid så, att Sverige är ett utpräglat exportland och därför
högst känsligt för världskonjunkturen. Åtgärder för att möta en nedgång i
sysselsättningen inom exportindustrierna måste därför sannolikt bliva av ganska
betydande storleksordning, men de bli förvisso mera verksamma örn de kunna
lämpas efter läglighet och inte äro fast bundna vid ett kanske för flera år
fastslaget investeringsprogram. Därför tror jag också att den väg, som vi här
redan ha slagit in på, med en investeringsreserv för arbete i olika delar av
landet, är att föredraga framför ett på lång sikt bundet investeringsprogram
utan tillräcklig elasticitet. Vad som passar i ett land, där exporten är av
högst underordnad betydelse och där man kanske inte heller behöver taga någon
hänsyn till individens frihet, det passar nog inte i vårt högin dustrialiserade
land med ett folkhushåll som är beroende av världsmarknaden, utan det skulle
sannolikt motverka i stället för att främja en effektiv beredskap mot en utifrån
kommande ekonomisk kris. Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Emellertid har jag till utlåtandet avgivit en blank reservation, och anledningen
härtill är att jag inte utan vidare vill skriva under utskottets motivering
i alla stycken. Utskottet börjar sitt uttalande med följande mening: »En
planering i stort för utnyttjande av landets produktiva resurser bör enligt utskottets
uppfattning helt visst vara av värde för alla parter.» Nu vet jag
faktiskt inte vad utskottet menar med »en planering i stort», och jag skriver
aldrig under växlar in blanco. Dessutom är jag inte alldeles siiker på att en
sådan planering, örn den kommer till stånd, kan bli till nytta och av värde
flir alla parter. Örn jag skall försöka rannsaka innebörden av uttrycket »en
planering i stort», så får jag väl liksom motionärerna gå tillbaka till arbe -

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Om inrättande av ett statligt planering sinstitut m. m. (Forts.)
tarrörelsens efterkrigsprogram, och där står det: »Det gäller att söka organisera
ett effektivt arbetande näringsliv, där all arbetskraft och andra resurser
blir fullt utnyttjade nied användning av den bästa tekniska sakkunskapeii vi
har.» I andra sammanhang talar man örn »ofrånkomliga strukturella förändringar»
och »anpassning av företagsamhetens inriktning».

Dessa uttalanden äro ju förträffliga, ehuru mycket allmänt hållna, men man
tar väl inte miste örn att meningen är att man ändå siktar på en långt gående
rationalisering av vårt näringsliv och särskilt av vår industri — vilket i och
för sig givetvis i åtskilliga avseenden kan vara fullt behövligt. Men varje
sak har två sidor. En rationalisering med sådana mål, som nämnas i vad jag
här citerat från efterkrigsprogrammet, lär nog med naturnödvändighet innebära
en koncentration av vår industri till allt större enheter, ty i de flesta
fall lära dessa mål endast kunna uppnår inom storindustrien. Men här måste
jag komma med mina betänkligheter. Jag är övertygad örn att just den differentiering
av vår industri, som vi ha här i Sverige, är en stor styrka för
hela landet. Vi lia en storindustri, som arbetar med beundransvärd effektivitet
och där den bästa tekniska sakkunskap som står till buds användes, men vi
lia också tusentals småföretag utspridda över liela landet, vilka förvisso icke ur
rationaliseringssynpunkter skulle finna nåd inför en planhushållningsentusiast.
Dessa föga rationaliserade och i många avseenden mindre effektiva företag
får man dock ingalunda förakta. De ge arbete åt många människor och sprida
ett visst välstånd i de lantliga bygderna, och de bereda dessa bygder ett gott
underlag för sociala och kulturella framsteg, som kanske eljest skulle vara
otänkbara. Det har ju också visat sig att en sådan där »planering i stort», där
till äventyrs en koncentration skulle genomföras, ofta blir ett hårt slag för
den bygd som drabbas av den, och representanter för kommuner och enskilda
i bygden bruka inte dröja länge förrän de framlägga sina bekymmer för
statsmakterna och begära hjälp av dessa. Vi ha ett alldeles färskt och ganska
pikant exempel på detta: vi ha hört att ett företag just nu önskar koncentrera
sin drift för vinnande av större effektivitet just efter de i efterkrigsprogrammet
utstakade linjerna, men genast har en av motionärernas partivänner i
andra kammaren skyndat sig att framställa en interpellation, där hon, örn jag
har läst rätt, i ganska indignerade ordalag klagar över vad som håller på
att ske och begär statsmakternas hjälp att förhindra dess genomförande! Jag
menar, som jag har sagt förut, att varje sak har två sidor och att det bästa
ofta är fiende till det goda.

Jag har ingalunda förbisett att utskottet längre fram i sitt utlåtande anslår
mycket kloka och koncilianta toner, då det gentemot motionärernas uppfattning
anför: »Det förefaller utskottet i stället mera ändamålsenligt, örn statsmakterna
i samverkan med det enskilda näringslivet fortsätta på de vägar,
som redan beträtts» etc., och detta kan man finna ganska måttfullt. Men man
har dock siktat på den där ganska tvivelaktiga »planering i stort», som jag
som sagt inte riktigt vet vad det är, och jag menar att det kanske är farligt
att leka med elden —- man kan framlocka krafter som man inte är säker på
att kunna bemästra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Riksdagsordningen gör det tyvärr nödvändigt,
att en hel del principiellt mycket viktiga frågor hänskjutas till tillfälliga utskott
—■ vilket i och för sig inte skulle behöva vara något fel, ty i dessa tillfälliga
utskott sitta ju högst förträffliga herrar ledamöter av kammaren,
vilka lia minst samma kapacitet som ledamöter av andra utskott. Nackdelen
ligger inte på det planet, utan den är att riksdagsledamöterna betrakta även

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Om inrättande av ett statligt planering sinstitut m. m. (Forts.)
själva den fråga, som behandlas av ett tillfälligt utskott, som en tämligen
tillfällig och obetydlig fråga. Så sker det faktiskt, och de tillfälliga utskotten
tyckas nästan själva lia en sådan syn på saken, ty de behandla ! regel de motioner,
som hänskjutas till dem, mycket knapphändigt. I varje fall ha motioner
som jag har haft nöjet vara med örn att väcka i kammaren — det är
under denna riksdag tre eller fyra motioner — ehuru de ha varit av principiellt
mycket stor betydelse avfärdats med tämligen knapphändiga motiveringar från
vederbörande tillfälliga utskotts sida.

Efter denna lilla inledande anmärkning ber jag, herr talman, att få säga
några ord örn själva saken. Jag tycker nämligen, att den inte bör begravas
endast med utskottets formulering, att motionen inte »föranleder någon kammarens
åtgärd», utan att åtminstone protokollet bör vittna, örn att motionen
har varit mycket allvarligt menad och att den sak, som motionen avser, enligt
motionärernas uppfattning icke kan avföras från dagordningen i och med detta
utlåtande. Vi kunna vara fullkomligt övertygade om att själva saken icke kommer
att bli mindre aktuell på grund av den negativa behandlingen i detta fall
— den kommer på grund av utvecklingen själv och av tvingande omständigheter
att bli allt mera aktuell, och motionärerna ha ju då att tillgodoräkna sig
den lilla förtjänsten att i god tid ha riktat kammarens uppmärksamhet på vad
som i detta stycke faktiskt rör sig i vår tid.

Vad är det vi diskutera? Det är frågan örn sysselsättningspolitiken, sorn
är en central fråga för hela samhällslivet och därmed för hela . vår politik.
En kommitté, tillsatt av landsorganisationen och socialdemokratiska partiet,
har för över två år sedan på ett förtjänstfullt sätt klargjort denna fråga för
den politiska offentligheten här i landet genom skriften »Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram», som utformar och kommenterar de 27 punkterna, och det
förslag, som vi ha gjort i den föreliggande motionen, står helt i anslutning
till de punkter som de framsynta männen i denna arbetarrörelsens kommitté
ha utformat. Ty det finns två huvudlinjer i sysselsättningspolitiken, örn vilka
striden egentligen står. Den ena är den gamla linjen, där man tar sikte på.en
konjunkturutjämnande politik. Vi känna den från den svåra krisen i början
av 1930-talet under namn av AlK-politiken. Det är en konjunkturutjämnande
politik, som visserligen i nuvarande versioner är moderniserad men som icke
förty lider just av denna påtagliga svaghet att icke vara förebyggande, att
icke taga sikte på att inom samhället undvika sysselsättningskriser, arbetslöshet
och åtföljande social nöd och sociala vådor av olika slag.

Den andra linjen, den som ställes såsom alternativ till den förra, är den som
föres fram i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Den går ut på att man genom
organiserandet från samhällets sida av en behovsproduktion, grundad på en
långsiktig planering, skall se till att det överhuvud taget icke uppstår arbetslöshet,
att det icke uppstår lågkonjunktur med störningar i produktionslivet,
att det icke uppstår kriser.

Här kunna teoretiker diskutera, huruvida det inom ramen av ett borgerligt
samhälle, sådant som vi lia, överhuvud taget är möjligt att åstadkomma sådana
resultat med en dylik planering på lång sikt, och en sådan diskussion föres
ju här i olika remissyttranden. Jag skall inte taga upp denna, diskussion här.
Jag utgår ifrån att de som lia författat arbetarrörelsens efterkrigsprogram anse
det vara möjligt att på elen fredliga utvecklingens väg övervinna de påtagligaste
defekterna i den produktionsordning som vi kalla den kapitalistiska.
Yi motionärer lia anslutit, oss till denna uppfattning och resonerat med detta
som utgångspunkt.

Nu säger herr Ekströmer, utskottets ordförande, i formuleringar, vilka som
vanligt gentemot nedklubbade motionärer äro mycket hövliga, att vårt förslag

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Örn inrättande, av ett statligt planering sinstitut m. m. (Forts.)
är hämtat från främmande land och att det inte passar i vårt land. I ett främmande
land, _ där utrikeshandeln inte spelar så stor roll och där inte heller
individens frihet är så viktig, där kan man ju syssla med sådant här planeringsarbete,
säger herr Ekströmer. Ja, detta yttrande innebär absolut ingen
ohövlighet gentemot motionärerna, men däremot är det litet elakt sagt mot
vår. gamle vänskaplige, store granne ute i Atlanten, nämligen det engelska imperiet.
Ty huvudtankarna i vårt förslag bygga ju på engelska liberalers uppfattningar
örn vad som skulle kunna vara möjligt i fråga örn planering, i fråga
örn skapandet av full sysselsättning inom ett borgerligt samhälle, som är organiserat
ungefär som det engelska och således i detta hänseende även ungefär
som det svenska. Ohövligheten, örn yttrandet nu kan betraktas som en sådan,
riktar sig alltså helt och hållet mot England och framför allt mot Beveridge,
som i sina arbeten på detta område uppställt vissa mycket långtgående teser,
i vilka han anför vad han anser vara samhällsekonomiskt nödvändigt —• och
Beveridgeplanen betraktas ju inte i England som en plan för ett samhälle, som
inte har intresse för utrikeshandel eller för individens frihet. Beveridge tar
sikte på vad som utgör titeln på hans huvudarbete: »Full sysselsättning i ett
fritt samhälle.»

Då jag erinrar örn det egentliga ursprunget till de tankar, som ligga till
grund för motionen, kan jag ytterligare påpeka vad Beveridge har sagt då han
mycket skarpt har kritiserat den gamla politiken, som har följts i England, i
Sverige och överhuvud taget i de västeuropeiska länderna före kriget. Han
säger, att en politik, som tager sikte enbart på konjunkturutjämning, aldrig
kan uppnå det resultat man vill uppnå, nämligen undvikandet av kriser.

Jag skall för korthetens skull inte gå igenom alla remissyttrandena. Jag
vill emellertid säga att Kooperativa förbundet, industriförbundet o. s. v., alla
de som säga att man inte kan (föra någon annan politik än en konjunkturutjämnande
sådan, i verkligheten alla kapitulera inför svårigheterna. De förutsätta
att. det, som vi kalla det kapitalistiska samhället, är och skall bestå också
med sina påtagliga avigsidor. Det är alltså pessimismen Som talar. Man föreställer
sig att man inte kan företaga sig någonting för att förbättra samhällsförhållandena
på de områden som vi nu diskutera. Varför skola vi vara så pessimistiska?
I stället för att kapitulera måste vi vara optimistiska och säga att
vi kunna genomföra en politik som medför dessa resultat.

_ Även de socialdemokratiska ledamöterna av utskottet ha tyvärr varit kapi
tulan tor i viss man, ehuru man erkänner det i och för sig förnuftiga i den
linje vi här förfäkta. Utskottets majoritet — och till den ansluter sig, såvitt
jag kan höra, även utskottets värderade ordförande — anser, »att planeringsverksamheten,
örn den skall giva önskat resultat, bör bedrivas efter väsentligen
andra linjer än som i motionen angivits». Det skulle vara intressant och till
stor nytta för det framtida arbetet att få besked örn vilka dessa andra linjer
äro_, mendet låter utskottet anstå till en annan gång. Dessa »väsentligen andra
linjer» får man emellertid lov att formulera för att sedan sätta i gång efter dem.
Ti äro i det här fallet inga doktrinärer. Detta är inte för oss några dogmer,
som vi äro ute för att spika på väggarna i riksdagen, utan vi äro ute i en praktiskt
politisk angelägenhet. Och finns det »väsentligen andra linjer» för en sådan
här planering än dem vi förfäkta, så komma vi att ansluta oss till dem utan
vidare — därest man ger förnuftiga skäl för dessa linjer — detta även med
risk för att herr Elowsson säger att vi ha knyckt socialdemokraternas program
igen.

Det väsentliga i detta ärende är ju att vi äro eniga i fråga örn huvudsaken,
nämligen att man måste ha en planering, och det är faktiskt örn detta striden
står. Gränsen gar ju därvid icke mellan utskottet och motionärerna, det är up -

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Örn inrättande av ett statligt planeringsinstitut m. m. (Forts.)
penbart, så mycket mer som utskottet i likhet med landsorganisationen har uttryckt
önskemål om en fastare utformning av de årliga prognoser för samhällsekonomien,
som regeringen redan nu lämnar. Därmed har ju utskottet på en viktig
punkt anslutit sig till vår tankegång. Men det räcker naturligtvis inte med
enbart prognoser — det måste också vidtagas praktiska åtgärder som grunda sig
på prognoserna.

Jag har med detta egentligen endast velat understryka vad jag förut säde,
att motionens begravning här inte betyder att själva problemet har försvunnit
från dagordningen. Det pockar i själva verket på sin lösning, och det kommer
naturligtvis att lösas på ett eller annat sätt. Vår motion har då gjort den örn
också kanske ringa nyttan, att vi hållit frågan levande även vid denna riksdag och
riktat uppmärksamheten på nödvändigheten av att man för fram dessa stora
samhällsekonomiska problem till en praktisk lösning och inte bara skriver program
örn desamma.

Jag kanske kunde ha diskuterat litet med herr Ekströmer örn differentieringen
av näringslivet och industrien här i landet, men jag skall inte gå in närmare
på den frågan, utan vill endast peka på att vi ju pa intet sätt vänt oss mot en
enligt förnuftiga grunder företagen differentiering.. Det f braf aller som örn
herr Ekströmer trodde, att en samhällelig planering av den ekonomiska verksamheten
uteslöt differentiering. Naturligtvis är så inte förhållandet. Alla de
välsignelser, som herr Ekströmer här riktade vår uppmärksamhet på och som
han ansåg vara ett resultat av en förnuftig differentiering, vilja vi både behålla
och göra ännu rikare. Det finns ju ingenting som talar för att en samhällelig
planering skulle rasera den tidigare differentieringen för något slags fullkomlig
likriktning, så att vi plötsligt skulle upphöra att göra en massa ting —
vi skulle t. ex. bara göra maskiner eller bara göra träskor eller någonting annat.
En samhällelig planering skulle naturligtvis i stället möjliggöra en ännu
bättre differentiering än den som nu sker på grundval av det privata initiativet
inom näringslivet Det

sagda kan vara nog. Jag vill inte dra upp någon större diskussion örn
problem, som vi ändå inte skulle kunna slutdiskutera i en enda debatt. Jag
har endast velat upplysa kammaren örn att vi med mycket friskt mod skola återkomma
i denna fråga med motioner, som vi hoppas kunna göra ännu mera övertygande.
Vi skola återkomma därför att livet självt pockar på att dessa tankar
få en praktisk utformning till gagn för samhällslivet i Sverige. Det är dit vi
syfta, och till det skola vi också återkomma. Det är inte tillräckligt att bara diskutera
och skriva program om dessa ting.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Herr Ekströmer nämnde i början av sitt
anförande, att han gärna skulle vilja lia reda på vad som menas med »en planering
i stort» av ett näringsliv. Det förvånar mig något, att herr Ekströmer
kommer med en sådan fråga, herr Ekströmer, som dock i egenskap av fabriksägare
och alltså företagare upplevat den tid, under vilken det privata företagslivet
genom sina karteller och sina olika slag av sammanslutningar försökt att
för sitt eget vidkommande planera i stort.

När vi på vårt håll tänka oss en planering i stort av samhällets olika tillgångar
inom näringslivet, mena vi givetvis inte, att det skall ske på samma
sätt. Men det är klart, att det måste bli fråga om en planläggning av sådan
art, att man får de olika produktionsfaktorerna att samarbeta på bästa möjliga
sätt. Det är ju vad som menas med en planering i stort. Därmed är inte
sagt, att man kan samordna allting i samhället, så att det med en gång börjar
gå precis som ett urverk. Man får givetvis försöka komma dithän så småningom.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Om inrättande av ett statligt planeringsinstitut m. m. (Forts.)

Herr Linderot försökte göra gällande, att den omständigheten, att förevarande
motion i likhet med många andra kommunistiska motioner detta år remitterats
till ett tillfälligt utskott, skulle betyda att dessa motioner betraktades
i varje fall med en viss grad av ringaktning och följaktligen inte blivit
föremål för samma grundliga behandling som de skulle ha blivit, örn de kommit
till ett ständigt utskott.

Jag vill inte° uttala något som helst omdöme om detta påstående, ty det
skulle i viss mån vara att tala i egen sak, men så mycket kan jag försäkra
herr Linderot, att vi inom utskottet inte alls ha den uppfattningen, att de motioner,
som väckts från kommunistiskt håll och som remitterats till andra
tillfälliga utskottet, skulle ha ett ringa värde. Tvärtom ha de varit mycket
betydelsefulla, och de ha framför allt varit i högsta grad omfattande. Åtminstone
kom jag när jag läste igenom denna motion att tänka på — örn det
var en idéassociation eller vad det var, vet ja ginte — den gamla barnvisan
»Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten, större än du nånsin tror». Jag’
fick nämligen det intrycket, att motionären här givit sig i kast med en sak,
som varit betydligt mycket större än han haft möjligheter att på ett riktigt
sätt bedöma. Jag har kommit till denna uppfattning inte bara därför att motionerna
i och för sig varit vittsyftande, utan minst lika mycket därför att
motionärerna, som visserligen varit mångordiga, dock undvikit att ge några
som helst praktiska anvisningar för hur man skall gå till väga i de särskilda
fallen. Det har gjort, att jag fått den uppfattningen, att man väckt dessa
motioner mera för att ligga en hästlängd före på varje punkt av de tjugusju
punkterna än därför att man trott, att man skulle kunna komma till något
egentligt resultat genom detta motionerande.

Örn man går detta problem närmare in på livet, kommer man väl ändå till
slut fram till att det som skiljer oss socialdemokrater och kommunisterna åt
är inte det förhållandet, att vi på vårt håll skulle vara likgiltiga för eller
undervärdera betydelsen av en planering i stort av samhället och näringslivet.
Utan skillnaden ligger däri, att under det att vi vilja så småningom arbeta
oss fram till en plan, som åstadkommer ett bättre samarbete, vill man på kommunistiskt
håll ha en central, från vilken samhällslivet skall dirigeras. Det
är här den egentliga skiljelinjen går, och på den punkten vet herr linderot,
likaväl som kammarens övriga ledamöter, skulle jag tro, att det inte är möjligt
att åstadkomma en förening. Ty när man talar för en samhällsplanering
i stort och ett organ därför, utgår man från att utvecklingen nått oerhört mycket
längre än den i denna dag gjort. Det förutsätter en samordning inom de
olika näringsgrenarna, och det förutsätter, att mycket undangjorts inte bara
på det sociala området utan kanske i ännu högre grad på det ekonomiska området
och även andra områden, på vilka för övrigt utredningar redan pågå.

Det är enligt min mening således inte möjligt att på det stadium i utvecklingen,
där vi nu befinna oss, göra upp planer år för år, som vi sedan skola
följa i näringspolitiskt avseende, i näringsekonomiskt avseende och i finansiellt
avseende både när det gäller våra inrikespolitiska förhållanden och när
det gäller vårt handelsförhållande till utlandet, många andra saker att förtiga.
Det kunna vi inte göra nu, och örn man säger, att vi icke desto mindre
skola göra upp planer år för år, men vi sedan inte kunna följa dessa planer,
är det ju ingenting vunnet med det hela.

Därför utgå vi från, och det har man gjort även inom utskottet, att örn
man skall vinna någonting, måste man gå den väg, som efterkrigsprogrammet
anvisar, d. v. s. ta område efter område och inte mera än man kan reda
upp. Jag håller för min del före att det svenska samhället och dess organ
redan äro så pass engagerade i en omställning efter riktigare principer, att
de för närvarande ha händerna fulla. Vi böra ta hänsyn till detta.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Nr 21.

Örn inrättande av ett statligt planeringsinstitut. (Forts.)

Till slut måste jag återkomma till det som herr Linderot vidrörde, när
han apostroferade vad jag yttrat sista gången vi diskuterade liknande spörsmål
som detta, nämligen att jag nu inte skulle komma och säga, att kommunisterna
ha knyckt socialdemokraternas efterkrigsprogram. Herr Linderot
nämnde i detta sammanhang, att detta program var ytterst förtjänstfullt. Men
örn nu de som utformat detta program ha gjort en verkligt förtjänstfull gärning
och följaktligen, örn jag förstår herr Linderot rätt, ha visat ett verkligt gott
ekonomiskt omdöme och ett gott omdöme överhuvud taget, skulle inte herr Linderot
då kunna överlåta åt dem att också för framtiden utforma detta program?
Tror herr Linderot verkligen inte, att örn de kunnat göra upp detta program,
skola de också vara i stånd att föra det vidare utan dessa små stötar, som
herr Linderot och hans kamrater i partiet ge i form av riksdagsmotioner då
och då? För min del tror jag, att herr Linderot vid denna riksdag åtminstone
gjort sig allt för många bekymmer i detta avseende. Jag är ganska övertygad
örn att det liela kommer att reda upp sig utan att han tar på sig liknande
bekymmer i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill bara förklara mig på den punkt, som
herr Elowsson sist berörde.

Han säger, att man borde överlämna åt dem som utarbetat arbetarrörelsens
efterkrigsprogram att ställa de förslag i riksdagen, som detta program möjligen
kan föranleda. Det har jag naturligtvis ingenting emot. Men örn vi äro
överens örn att efterkrigsprogrammets genomförande icke är möjligt utan en
statlig planering i mer eller mindre omfattande grad, när det vidare för en
statlig planering erfordras ett planeringsinstitut, men efterkrigsprogrammets
författare icke föreslå inrättandet av ett dylikt planeringsinstitut, ja då tycker
jag de skola tacka vackert för att man hjälper dem i stället för att säga,
att man skall vänta till dess de möjligen kunna komma på idén att ställa
praktiska förslag för genomförande av sitt eget program.

Jag vill inte riva upp några stridigheter oss emellan, men örn vi tänka
på den takt, i vilken det socialdemokratiska partiet genomfört sitt program,
som gällt i cirka sextio år, måste man gripas av en viss lust att hjälpa till,
så att det går litet fortare än det hittills gjort.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Till det sista skulle jag bara vilja säga, att
örn herr Linderot verkligen vill hjälpa till att genomföra det socialdemokratiska
programmet skall han inte bara sätta käppar i hjulet för det socialdemokratiska
partiet, som han gjort sedan 1917. Hade dessa käppar inte kommit,
skulle det kanske ha gått litet fortare än det gjort under dessa år!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 300—302.

Nr 21.

Onsdagen den 29 maj 1946.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 357, av herr Gustavson och herr Andersson, Albert, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
;

°nr 358, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Majit proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen saint vägförvaltningarna; onr

359, av herr Åmun m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen saint vägförvaltningama; onr

360, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningama; ^nr

361, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna; nr

362, av herr Lindström, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.; samt

nr 363, av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 278, i anledning av KungL Maj :ts proposition angående åtgärder för beredande
av vila och rekreation åt mödrar och barn jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 279, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
278, att utskottets hemställan i utlåtande nr 143, samt, i fråga örn förslaget
nr 279, att utskottets hemställan i utlåtande nr 146 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 280, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467)
örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt angår genom
propositionen framlagt lagförslag.

Anmäldes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 281, i anledning av dels Kungl. Maj:ts. i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt örn anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under
budgetaret 1946/47 a folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m.; samt

^nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn
barnbidrag, m. m.

Lördagen den 1 juni 194G.

Nr 21.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
281, att utskottets hemställan i utlåtande nr 1 samt, i fråga örn förslaget nr
285, att utskottets hemställan i utlåtande nr 2 bifölles även av andra karn''
maren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 282, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor;
nr 283, angående kontroll av den privata kursverksamheten; samt
nr 284, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Karlsson, Gottfrid, för tiden
från och med den 6 till och med den 17 innevarande månad för utrikes
resa.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 1 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr an|dre vice talmannen.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 303, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i aktiebolaget
Ceaverken, m. m.;

nr 304, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Svenska skiff
eroljeaktiebolaget;

nr 305, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1946/47;

nr 306, med förslag till beräkning av inkomsterna å riksstaten för budgetåret
1946/47, m. m.;

nr 307, med ''förslag till förordning om preliminärt uttagande av värnskatt
för senare hälften av budgetåret 1946/47; samt

nr 308, med förslag till investeringsplan för budgetåret 1946/47.

Herr Linder, åt vilken herr talmannen tidigare jämlikt § 24 av kammarens
ordningsstadga beviljat ledighet från riksdagsgöromålen under gårdagen och
innevarande dag, erhöll nu på därom hos kammaren gjord ansökning förlängd
ledighet för tiden från och med den 2 till och med den, 8 i denna månad.

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr 21.

Nr 21.

Lördagen den 1 juni 1946.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj tis proposition nr
300, angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj tis propositioner:
nr 301, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.; och

nr 302, angående aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 357, av herr Gustavson och herr Andersson, Albert, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till befrämjande av bostadsförsörjningen
;

nr 358, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna;

nr 359, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnads styrelsen samt vägförvaltningarna;

nr 360, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna;

nr 361, av herr Åman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna;

nr 362, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.; samt

nr 363, av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl. i anledning av Kungl. Maj:ts>
proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majtis denna dag avlämnade propositioner
nr 303—308.

(Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra
stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten
m. m., i vad propositionen angår förslag till lag angående ändring i lagen dea
26 november 1920 örn val till riksdagen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 156, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

Lördagen den 1 juni 1946.

Nr 21.

pr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj :t,s proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 164, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare för
kortvåg i Hörby;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag- under fjärde huvudtiteln;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående aaslag för budgetåret
1946/47 till åtgärder för främjande av tillverkningen av tegelrör;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till riksförsäkringsanstalten m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Ma j ris proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1946/47 till fångvården m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Muj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172. i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar
i stadens rannsakningsfängelse;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till allmän bostadsräkning m. m.;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1946/47 till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor samt
angående provisorisk förbättring av deras löneförmåner jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 175, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för Nobelstiftelsen;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
örn skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17)
örn accis å silke, m. m.;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående prisutjämningsavgifter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 21.

Lördagen den 1 juni 1946!

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensiongväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 50, i afledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa
familjepensioner m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.; och

nr 52, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till utarbetande av
ett person- och sakregister till riksdagens protokoll med bihang för åren 1941
—1950;

jordbruksutskottets utlåtande nr 61, i anledning av Kungl. Majlis propositioner
dels med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, m. m., dels ock angående anslag
till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid
virkesavverkning m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion örn utredning och förslag angående riktlinjer för planläggning
av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

462393