RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 277, angående anslag för budgetåret 1946/47 till ersättningar för viss
från ockuperat land härrörande egendom;

nr 295, angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsavtalet
av den 6 mars 1945; samt

nr 296, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
m. m.

Justerades protokollen för den 14, 15 och 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till bidrag till barnhem;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet och avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m. ;

nr 255, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens tillämpning
inom det statliga avlöningssystemet;

nr 256, i anledning av väckta motioner angående gottgörelse i vissa fall åt
befattningshavare för förlängning av väntetid på befordran;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag för budgetåret 1946/47 till poliskåren i Boden; samt
nr 258, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående arméns ingenjörpersonal.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av
lägre pensioner vid vissa förstatligade m. fl. järnvägar;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 248, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 249, i anledning av väckta motioner om pension åt vissa f. d. vägarbetare
;

Första Tcammarens protokoll 1946. Nr 20. 1

1946.

Första

kammaren.

Nr 20.

Tisdagen deli 21 maj.

Nr 20.

Tisdagen den 21 maj 1946.

nr 250, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); samt

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 261, till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 270, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 273, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.;

nr 278, angående anslag till ersättning till Stockholms stad för underhåll
av fångar i stadens rannsakningsfängelse;

nr 279, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;
nr 282, angående anslag till allmän bostadsräkning m. m.: samt
nr 286, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 287, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majda proposition
nr 288, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) örn kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor.

Efter föredragning av Kungl. Maj :ts skrivelse nr 290, med tillkännagivande,
att i statsverkspropositionen bebådad framställning angående anslag till bidrag
till barnhusen icke kommer att föreläggas riksdagen, beslöts att denna skrivelses
innehåll skulle meddelas statsutskottet och skrivelsen läggas till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 291, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 21 § 2
och 3 mom. förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
292, angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 20.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 131—139, bevillningsutskottets
betiinkanden nr 31 och 32, första lagutskottets utlåtanden nr
32—35, andra lagutskottets utlåtande nr 28, jordbruksutskottets memorial nr
44—47 och utlåtanden nr 48—60 samt första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 13—15.

På framställning av herr talmannen beslöts att utrikesutskottets utlåtanden
nr 2 och 3 skulle sättas sist bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 277, 295 och 296.

Herr Velander erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! På grund
av omfattningen och vikten av det med propositionen nr 279 avsedda ämnet tilllåter
jag mig anhålla, att motionstiden i anledning därav måtte utsträckas till
det kammarens sammanträde, som infaller näst efter den femtonde dagen från
propositionens avlämnande.

Jag skulle såsom ytterligare skäl för denna min anhållan kunna anföra, att
propositionen icke var för kammarens ledamöter tillgänglig, förrän åtminstone
två dagar förflutit, efter det att den officiellt framlagts.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 345, av herr Wehtje m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet, m. m.; och
nr 346, av herr Gustavson m. fl., i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition
nied förslag till folkbokföringsförordning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr Johanson, Karl August, som anförde: interpellation
Herr talman! Kungl. Maj:t fastställde den 14 september 1944 nytt formulär äng. länmantill
de. finansstatistiska uppgifter, som städer, köpingar och municipalsamhällen det av. fl™nsskola
ingiva till kungl, statistiska centralbyrån. Räkenskapssammandrag enligt uppgifter från
detta formulär skall avlämnas före den 15 april näst efter räkenskapsåret. köpingar

Det nya statistikformuläret är ett omfattande aktstycke på icke mindre än m- ”»•

32 foliosidor. Ifyllandet av formuläret har berett svårigheter t. o. m. i städer
med ett väl utvecklat tjänstemannasystem inom kommunalförvaltningen, och
det har upplysts mig, att ett stort antal städer icke inom föreskriven tid kunnat
avlämna de föreskrivna uppgifterna enligt det nya formuläret, som i år kommit
till användning för första gången. För köpingarna och för de municipalsamhällen,
som ålagts att använda det nya statistikformuläret, ha svårigheterna
visat sig vara mycket stora. Det är en utomordentligt tidsödande procedur att
ifylla formuläret. Därtill kommer att formuläret — för att bli tillnärmelsevis
riktigt ifyllt —■ förutsätter redovisningsanordningar, som rimligen icke kunna
påfordras av de mindre förvaltningsenheterna. Ett avsevärt antal köpingar
och så gott som alla municipalsamhällen ha en kommunalförvaltning, som hittills
i stort sett kunnat skötas inom det kommunala förtroendeämbetets ram.

Enbart det nya statistikformuläret mäste leda till att dessa kommuner tvingas
in på tjänstemannasystemet, även om kommunerna i övrigt icke befinna sig i
ett utvecklingsskede, som ur andra synpunkter göra detta nödvändigt. Det

Nr 20.

Tisdagen den 21 maj 1946.

Interpellation
om begränsning
av den
statliga pappersförbrukningen
m. m.

Interpellation wig. lämnandet av finans-statistiska uppgifter från köpingar
m. m. (Forts.)

måste nämligen vara helt uteslutet, att det nya formuläret skall kunna ifyllas
av en lekman utan specialutbildning.

Enligt vad jag erfarit har statistiska centralbyrån hos Kungl. Maj :t anhållit
örn fastställelse av nytt statistikformulär jämväl för landskommunerna. Detta
formulär lär vara en stark förenkling av det nya stadsformuläret, men att det
blir av mycket betydande svårighetsgrad torde framgå därav, att svenska
landskommunernas förbund icke ansett sig kunna förorda detsamma för andra
landskommuner än sådana som ha centraliserad medelsförvaltning.

Ur kommunal synpunkt framstår det som betänkligt, att en detalj som denna
skall kompliceras i så hög grad. Här borde det låta sig göra att finna en
medelväg mellan de kommunala synpunkterna och de finansstatistiska önskemålen.
Lekmannen har för övrigt svårt att föreställa sig, att alla de uppgifter,
som lämnas i stadsformuläret, skola kunna centralt bearbetas. Örn formuläret
är så invecklat, att det icke förstås av uppgiftslämnarna, kan man ju för övrigt
befara, att statistiken i viktiga stycken blir missvisande.

Det borde ligga nära till hands att låta köpingar och municipalsamhällen
använda sig av det enklare landskommunformuläret. Jag hoppas, att innan
detta formulär blir fastställt, frågan noggrant överväges ur synpunkten av
kommunalmännens förmåga att lämna begärda uppgifter. Skulle nytt statistikformulär
för landskommunerna icke bli fastställt inom de närmaste åren,
borde det hittillsvarande lanskommunformuläret tills vidare få användas av
köpingar och municipalsamhällen, såvida icke starkt förenklade ändringar
kunna vidtagas i det redan fastställda stadsformuläret.

Under hänvisning till vad jag här ovan anfört anhåller jag örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra
följande interpellation:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder för underlättande för köpingar och
municipalsamhällen att avlämna de finansstatistiska uppgifterna?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I ett anförande den 1 maj innevarande år i Norrköping kom statsrådet
Ericsson in på frågan örn vårt lands bränsle- och pappersförsörjning samt yttrade
i detta sammanhang enligt pressreferatet, att det nu aktuella försörjningsproblemet
beträffande trävaror har sill förklaring i den enorma efterfrågan ute
i världen. Vår enda möjlighet att eliminera svårigheterna på hemmamarknaden,
när det gällde trävarubristen, vore att söka åstsadkomma en bättre korrespondens
mellan tillgång och efterfrågan, och för att uppnå detta måste staten få
en bättre kontroll över den svenska exporten, vilket vore ofrånkomligt för att
säkra en rimlig försörjning inom landet och hålla prisutvecklingen i statens
hand. Dessa synpunkter hade motiverat det nyligen genomförda statliga beslaget
på timmer och sågade trävaror.

Statsrådet uttalade även vissa bekymmer för vår försörjning med pappersvaror.
Sedan exportvägarna nu åter öppnats, hade fråga uppstått, hur vi å
ena sidan skulle kunna täcka vårt eget behov och samtidigt i möjligaste
mån tillmötesgå utlandets behov av pappersvaror. Därför ankomme det på oss
att iakttaga en sträng hushållning med trä- och pappersvaror samt bränsle för
att på så sätt möjliggöra en stor export av dessa på världsmarknaden begärliga
bytesobjekt. För att i det allmänna medvetandet få in känslan för ange -

Tisdagen den 21 maj 1946.

Nr 20.

Interpellation om begränsning av den statliga pappersförhrukningen m. m.

(Forts.)

lägenheten av att ej slösa med papper förklarade statsrådet, att åtgärder övervägdes
att utvidga träbesparingskampanjen att även omfatta pappersbesparing.

En avvägning mellan å ena sidan vårt inhemska behov och å andra sidan
världsmarknadens är utan tvivel- nödvändig. Denna hör ske på grundval av
det uträknade inhemska behovet icke blott för dagen utan även för den närmaste
framtiden, givetvis med hänsyn även tagen till besparingsmöjligheterna.

Frågan örn vår pappersförsörjning har under den senaste tiden blivit allt
mera brännande. Allt som oftast förekomma även meddelanden örn att något
statlig-t verk uttalar farhågor för att erforderliga papperskvantiteter ej skola
kunna anskaffas. Senast torde frågan örn papper för skattetabeller och debetsedlar
till det nya uppbördssystemet lia varit på tal. I detta sammanhang är det att
märka, att den inhemska papperskonsumtionen undergått en oerhörd stegring.
Medan denna förbrukning 1938 uppgick till 239 000 och 1940 till 277 000 ton,
var. den 1945 oa 500 000 ton. Sedan 1935 har papperskonsumtionen per
capita stegrats från 33 kg till 76 kg 1945, d. v. s. mer än fördubblats på tio
år. Sistnämnda år lär pappersproduktionen ha uppgått till ca 750 000 ton, varav
ungefär V3 gick på export, medan produktionen före kriget uppgick till ca
970 000 ton, varav 2/3 exporterades. Såsom framgår av dessa siffror, har vår
pappersproduktion minskats sedan före kriget, och detta har givetvis orsakats
av råmaterial- och bränslebristen.

Det förefaller icke otroligt, att den allt mera tilltagande statliga papperskonsumtionen
i samband med regleringar på olika områden utgjort en mycket
bidragande orsak till denna inhemska ökning av papperskonsumtionen. »Blankettraseriet»
har blivit ett allmänt talesätt, och det synes, som örn denna glosa
icke vore överdriven. Därför har statsrådet Ericssons förebådade pappersbesparande
åtgärder hälsats med stor tillfredsställelse inom vida kretsar. Dylika
åtgärder inom statlig verksamhet överhuvud taget skulle säkerligen kunna
bidraga till en viss lättnad i den nuvarande pappersförsörjningen. Det måste
därför sägas vara ett allmänt intresse att få närmare upplysning från officiellt
håll örn vilka åtgärder, som redan vidtagits i detta syfte, samt vilka åtgärder,
som äro planerade.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Ericsson få framställa följande fråga: Vilka
åtgärder ha av regeringen vidtagits eller planerats för att begränsa den statliga
pappersförhrukningen och för att framkalla ökad sparsamhet med papper på
olika områden?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

Tn fidem
G. II. Berggren.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1940.

Ang. landets
försörjningsläge
m. m.

Onsdagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Domös interpellation
angående en redogörelse för landets försörjningsläge m. m., erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Herr Domö har frågat, örn jag vill lämna en sammanfattande
redogörelse för vår nuvarande försörjning med konsumtions- och produktionsvaror
samt för hur regeringen bedömer den närmaste ekonomiska och
finansiella utvecklingen och avser att möta de därmed sammanhängande problemen,
framför allt i ändamål att skydda penningvärdet och hålla produktion
och import på en tillfredsställande nivå.

Sedan länge har man varit på det klara med att övergången i världen till en
något så när normal fredshushållning skulle kräva lång tid. Utvecklingen har
icke jävat denna uppfattning. Visserligen har på sina håll utomlands omställningen
av näringslivet skett hastigare än väntat, men på andra håll är förhållandet
det motsatta. Läget utomlands är därför alltjämt synnerligen labilt.

Detta framträder särskilt på livsmedelsområdet. På grund av en rad faktorer,
närmast den felslagna brödsädsskörden i stora delar av världen under 1945
samt missväxten i de risodlande länderna, råder för närvarande som bekant
livsmedelsbrist i många länder såväl inom som utom Europa. Under sådana
omständigheter ha givetvis våra möjligheter till livsmedelsimport kraftigt beskurits.

På bränsleområdet göra sig krigets efterverkningar starkt gällande. Återhämtningen
i den europeiska kolproduktionen går relativt långsamt, och en omfattande
import av fossila bränslen från Amerika har måst ske. Det är med
tillfredsställelse man kan notera, att Polen, trots den förödelse detta land varit
föremål för, kan uppvisa stadigt stigande produktionssiffror. Av vår hittillsvarande
import av fossila bränslen innevarande bränsleår har 46 procent kommit
från Polen. <

I fråga örn den industriella produktionen har utvecklingen gått i gynnsammare
riktning. På detta område har från den internationella kontrollen undan
för undan släppts en hel rad betydelsefulla varor. Av industrivaror äro sålunda
för närvarande endast ett mycket begränsat antal såsom tenn, natur gummi,
hudar och skinn, linolja och några mindre betydelsefulla kemikalier samt bomullsgarn
och bomullsvävnader föremål för internationell kvotering. Härigenom
har det visat sig möjligt att på en hel råd viktiga punkter förbättra vårt industriella
försörjningsläge.

Jag övergår härefter att i enlighet med interpellantens önskan lämna en sammanfattande
redogörelse för huru försörjningsläget i Sverige i sina grunddrag
gestaltar sig för närvarande.

Jag börjar därvid med livsmedelsområdet. Vid ingången av löpande konsumtionsår
hade vi ett övergångslager av omalen brödspannmål örn något mer än
80 000 ton. Att lagret hade nedgått till denna jämförelsevis ringa kvantitet var
en direkt följd av våra betydande leveranser till olika länder, främst grann -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets fö rsörj n in g s läge m. m. (Forts.)
länderna, alltsedan hösten 1944. Som bekant blev 1945 års skörd till följd av
ogynnsam väderlek mindre tillfredsställande såväl kvalitativt som kvantitativt
och understeg väsentligt årsbehovet. Då odlarnas leveranser ännu ej helt fullgjorts,
kunna säkra uppgifter örn underskottets storlek ännu ej lämnas, men
man räknar med att underskottet blir mycket betydande.

Tidigare gjorda framställningar hos de allierade myndigheterna örn import
av brödsäd från transoceana länder för att täcka ifrågavarande underskott och
få till stånd en behövlig ökning av övergångslagret ha med hänsyn till den
bekymmersamma internationella spannmålssituationen ansetts böra fullföljas
endast i vad avser de kvantiteter som oundgängligen erfordras för att säkerställa
en knapp försörjning med brödsäd fram till nästa regleringsår. Hittills
ha importerats ca 74 000 ton vete och 3 000 ton råg, däri inräknat flytande
och under lastning varande partier.

I samband med att Sverige begränsat sina anspråk på import till nyss angivna
myckenheter ha vissa åtgärder vidtagits för att dels minska användningen
av brödsäd och dels dryga ut tillgången på varan. Det är emellertid klart,
att övergångslagret av brödsäd vid ingången till det nya konsumtionsåret kommer
att bli mycket lågt, varför en försening av brödsädesskörden kan komma
att föranleda vissa svårigheter med avseende på brödsädens fördelning mellan
kvarnarna i slutet av konsumtionsåret.

Den minskning av vår nötkreaturstam, som måste företagas på grund av
1940 och 1941 års svaga foderskördar, fick till följd en icke obetydlig nedgång
i vår mjölkproduktion. En successiv ökning av denna har därefter kunnat
ske. Eftersom försäljningen av konsumtionsmjölk i stort sett varit oförändrad
under de senaste åren, har ökningen i mjölkproduktionen tagit sig uttryck
i en ökad produktion av smör, ost och torrmjölk. Sålunda har produktionen
av mejerismör, som 1942 uppgick till ca 72 000 ton, ökat till ca 94 000
ton 1945. Östproduktionen är för närvarande av ungefär samma storlek som
före kriget. Därvid bör dock beaktas att — örn man undantager dessertost •—
endast produktion av halvfet ost nu är tillåten medan före kriget praktiskt taget
hela ostproduktionen utgjordes av helfet vara. Under de senaste åren har även
tillverkningen av torrmjölk blivit av viss betydelse. Största delen därav har ansetts
böra exporteras för hjälpändamål. Vår försörjning av matfett är emellertid,
förutom av smör, även beroende av tillgången på margarinråvaror. En del
margarinråvaror produceras inom landet, såsom talg och ister samt oljeväxtfröer,
men de härur framvunna kvantiteterna förslå icke långt. Till följd av
det internationella försörjningsläget har importen av margarinråvaror under innevarande
konsumtionsår reducerats'', och vi ha i betydande utsträckning måst
tära på våra lager därav. En sänkning av matfettsransonerna har i detta läge
blivit ofrånkomlig.

Ett område av vår livsmedelsförsörjning, som tilldragit sig särskilt intresse,
är kött- och fläskmarknaden. Sålunda har tidigare gjorts gällande, att ransoneringen
på detta område borde omedelbart slopas. I det förändrade läge, vari
vår livsmedelsförsörjning numera kommit till följd av den bekymmersamma
situationen utomlands, torde det icke vara behövligt att för närvarande upptaga
någon diskussion i denna fråga. Jag vill här endast omnämna, att vi tidigare
under innevarande konsumtionsår från Danmark importerat vissa mängder
nötkött och hästkött. Under vintern har tilldelningen av köttvaror varit så avvägd,
att ett överskott erhållits, vilket lagrats. Gjorda beräkningar visa, att
vi från och med maj månad ha att räkna med en successiv nedgång i slakten.
Meningen är, att do upplagrade myckenheterna då skola komma till användning.

Skörden av potatis var under 1945 ej obetydligt under genomsnittet såväl

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
kvantitativt som kvalitativt. I detta läge har användandet av potatis för industriella
ändamål begränsats. Inskränkningar ha sålunda vidtagits i fråga örn
användandet av potatis för glykostillverkning, och ytterligare restriktioner på
detta område kunna bli nödvändiga. Brännvinsbränning har medgivits endast
i fråga örn sådana potatispartier, som befunnits vara otjänliga till direkt konsumtion.
Export av potatis för hjälpändamål har tillåtits i mycket begränsad
omfattning.

Behovet av socker för den inhemska konsumtionen fram till nästa skördeår
torde kunna anses fullt tryggat. Däremot förslå de tillgängliga förråden icke
till någon nämnvärd export. För att friställa vissa kvantiteter för hjälpleveranser
har livsmedelskommissionen vidtagit en sänkning av ransonerna till enskilda
hushåll med 5 procent, varjämte tilldelningen till industriella ändamål nedskurits.

Sedan krigsslutet, då fiskarena fingo möjligheter att uppsöka gamla fångstplatser
i Nordsjön, har försörjningen med fisk för inhemskt behov varit mer
än tillräcklig. Även möjligheterna till import av salt sill och torkad fisk från
Island och Norge förefalla goda. Vid uppgörandet av handelsavtal med skilda
länder har man sökt att i största möjliga utsträckning tillgodose den svenska
fiskerinäringens exportintressen. Inom ramen för sådana avtal har exporten
redan kommit i gång till i första hand Polen. Storbritannien och Tjeckoslovakien
och i viss mån även till andra europeiska länder. Till Holland och Belgien
har viss export nyligen påbörjats.

Efter denna summariska översikt av läget i vårt land med avseende på den
direkta livsmedelsförsörjningen, vill jag med några ord även beröra förhållandena
beträffande för jordbruksdriften erforderliga viktigare produktionsförnödenheter
såsom fodermedel, konstgödsel samt jordbruksmaskiner och redskap.

På grund av det svaga utfallet av fodersädsskörden i vissa delar av landet
anser man sig icke kunna räkna med att den leveransplikt som för året ålagts
producenterna kommer att fullgöras helt. För att täcka underskottet på fodersäd
har livsmedelskommissionen vidtagit alla möjliga åtgärder för import av
fodermedel från utlandet. Det har också lyckats att genom spannmålsbolaget
inköpa vissa myckenheter kli och majs. Av dessa ha 17 000 ton kli och cirka
33 000 ton majs hittills kunnat hemtagas. I vilken utsträckning ytterligare
kvantiteter komma att kunna skeppas är ovisst.

I fråga örn oljekraftfoder kan det med utgångspunkt från nu rådande förhållanden
och träffade dispositioner samt under förutsättning, att inga ytterligare
inköp från utlandet av oljekraftfoder eller oljeväxtfrön kunna företagas
fram till den 1 september 1946, beräknas, att vi vid sistnämnda tidpunkt komma
att disponera över sammanlagt omkring 110 000 ton oljekraftfoder inberäknat
pågående import. Härtill kommer för konsumtionsåret 1946/47 den jämförelsevis
ringa kvantitet oljekraftfoder som kan erhållas av 1946 års inhemska
oljeväxtodling. Givetvis ha ansträngningar gjorts för att få till stånd en ökad
import av oljekraftfoder, men möjligheterna härtill äro för närvarande med
hänsyn till rådande internationella förhållanden mycket ovissa.

Såväl superfosfat som thomasfosfat har fått försäljas fritt under hela året.
Årsförbrukningen beräknas uppgå till sammanlagt något mer än 300 000 ton,
d. v. s. ungefär samma kvantitet, som årligen användes före kriget. Härvid bör
emellertid anmärkas, att den superfosfat som sålts endast håller cirka 15 %
fosforsyra, medan fosforsyrehalten i förkrigsvaran utgjorde 20 Z.

I fråga örn kali är läget mera bekymmersamt. Under krigsåren ha vi kunnat
importera kali från Tyskland i relativt tillfredsställande kvantiteter. Innevarande
säsong har intet kommit från Tyskland. I stället ha mindre kvantiteter
inköpts från Frankrike. Ransoneringen har måst bibehållas och tilldelningen

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
kraftigt sänkas. För nästa produktionsår synas utsikterna ljusare. I dagarna
har sålunda avslut gjorts om import av 50 000 ton kali från den av Sovjetunionen
ockuperade delen av Tyskland.

Av kvävegödselmedel få de svenska gödselmedlen kalkkväve, ljungasalpeter
och ammoniumsulfat sedan den 1 februari 1946 fritt försäljas. Emellertid har
efterfrågan på desamma varit oväntat stor, varför på sina håll en viss knapphet
uppstått. Av kalksalpeter har man däremot icke ansett sig kunna medgiva fri
försäljning. Tilldelningen av denna vara har dock kunnat hållas på en tillfredsställande
nivå.

Jordbrukets försörjning med maskiner och redskap bereder vissa svårigheter.
Bristen på dylika maskiner och redskap är föranledd främst av knappheten på
råvaror och halvfabrikat för tillverkningen men förstärkes ytterligare av den
nu pågående exporten av svenska jordbruksmaskiner för återuppbyggnadsändamål,
huvudsakligen till de nordiska grannländerna. För tillverkningen av traktorer
sker tilldelningen av järn i önskad omfattning. Däremot föreligger viss
knapphet på metaller, manufakturbetonade halvfabrikat samt framför allt alla
slag av elektrisk materiel, vilket i viss mån hämmar tillverkningstakten. Importen
av traktorer har hittills varit låg, främst beroende på arbetskonflikterna
i Amerika.

Vad därefter angår bränsleförsörjningen vill jag till en början erinra örn att
användningen av bensin och lysfotogen för närvarande är fri. I fråga örn eldningsolja
kräves däremot alltjämt förbrukningstillstånd. Sådana ha hittills lämnats
i stor omfattning. På grund av den stegrade efterfrågan på eldningsolja
runt örn i världen framträdde på nyåret en viss; knapphet på denna vara, vilket
föranledde att även i Sverige återhållsamhet måste iakttagas vid utfärdande
av nya förbrukningstillstånd. Under senaste tiden anses dock situationen ha
ljusnat. Användningen av eldningsolja som bränsle beräknas för närvarande
motsvara drygt 1 000 000 ton stenkol per år räknat.

Den europeiska kolorganisationen (EOO) i London, vilken omfattar bl. a.
alla kolexporterande länder i Europa utom Sovjetunionen ävensom Amerikas
förenta stater, har rekommenderat att Sverige för andra kvartalet skall tilldelas
300 000 ton kol och koks i månaden samt för nästföljande kvartal ökade kvantiteter
i den män produktionen i Ruhr av kol stiger. Ansenligen äro dessa rekommendationer
utan förbindande verkan för de exporterande länderna, men
anledning synes föreligga att antaga att rekommendationerna komma att följas.
Skeppningarna av kol och koks ha under första, kvartalet i år uppgått till
i medeltal 230 000 ton i månaden. Bränslekommissionen har i sina prognoser
ansett sig kunna räkna med en kol- och koksimport av cirka 4,5 miljoner ton
under bränsleåret 1946/47. Lagren av fossilt bränsle beräknas vid halvårsskiftet
icke vara större än vad som är erforderligt för att säkerställa en jämn och
tillfredsställande distribution.

Det totala bränslebehovet vid fri förbrukning uppskattas för nästa bränsleår,
räknat i ton stenkol, till cirka 14 miljoner lon. Härav utgöres omkring 1,9 miljoner
ton av husbehovsved och avfallsbränsle, från vilket i detta sammanhang
kan bortses, örn produktionen av svenska stenkol och torv antagas motsvara
0,9 miljoner ton samt användningen av eldningsolja motsvara 1 miljon ton, skulle
ett behov av 5.7 miljoner stenkolston återstå att täcka med ved för att full
försörjning skulle ernås. Detta motsvarar en kvantitet av cirka 37 miljoner m3
bränn- och kolved. Med hänsyn till å ena sidan att omkring 4 miljoner m3 av
den v<;d som avverkats i höstas kunna antagas bliva förbrukade redan under
innevarande bränsleår, å andra sidan att 2 miljoner m3 av vedbehovet anses
kunna tillgodoses med ribbved och bakar samt licensfria bränslen, skulle den
sammanlagda avverkningen och bränn- och kolved (exklusive husbehovsved)

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
under innevarande avverkningsår behöva uppgå till 39 miljoner m3 för att
möjliggöra behovstäckning 1946/47 i full utsträckning.

Enligt de preliminär-a avverkningsrapporterna från den 1 april uppgingo
avverkningarna av brännved och kolved från den 1 juli 1945 fram till nyssnämnda
tidpunkt till nära 24 miljoner m3. Med ledning av denna siffra beräknade
bränslekommissionen, att — om inga extra åtgärder vidtoges — den
totala avverkningen av bränn- och kolved komme att uppgå till minst 27 miljoner
m3. Det skulle i så fall komma att föreligga en brist på ej mindre än inemot
12 miljoner m3 ved, motsvarande cirka 1,8 miljoner ton stenkol. För att
stimulera till ökade ansträngningar i fråga örn vedproduktionen har Kungl.
Maj :t emellertid redan i början av april förordnat, att premier för huggning av
ved efter i huvudsak samma system som tillämpades föregående år skola även
i år utbetalas till skogarbetare och skogsägare fram till den 1 juli. Härigenom
torde, att döma av föregående års erfarenhet, den tidigare beräknade avverkningskvantiteten
komma att ej oväsentligt höjas. Vidare bör man på liknande
sätt som förut kunna räkna med att ved som avverkas under instundande sommar
och höst skall kunna till någon del komma till användning under bränsleåret
1946/47. Å andra sidan blir det som vanligt beroende på flera omständigheter,
främst väderleksförhållandena, i vad män den avverkade veden kan i
tid framköras ur skogarna till förbrukningsplatserna.

Vad slutligen beträffar det industriella området har bortfallet av importen
från Tyskland hittills kunnat ersättas endast i mycket begränsad omfattning.
I fråga örn en så viktig nyckelvara som järn och stål har viss ersättning för
importen från Tyskland kommit till stånd först under senare tid. Under åren

1943 och 1944 importerades cirka 250 000 ton järn och stål samt cirka 50 000
ton tackjärn årligen, allt i huvudsak från Tyskland. Från och med oktober

1944 upphörde i stort sett järnleveranserna från sistnämnda land. Sverige blev
därefter hänvisat till i huvudsak den inhemska tillverkningen samt till lagerkonsumtion.

Våren 1945 ansågs möjligheter till ett återupptagande av importen föreligga
främst från U. S. A., Storbritannien och Belgien. De största förhoppningarna
fästes till en början vid leveranser från U. S. A. och beställningar placerades
för över 100 000 ton. Man räknade med att dessa leveranser skulle kunna påbörjas
redan sommaren 1945. Från Storbritannien utlovades i mars 1945 successiv
leverans av 82 000 ton. Med Belgien ingicks avtal sommaren 1945 örn
leverans av 120 000 ton med 20 000 ton per månad från september 1945. Sedermera
har avtal ingåtts med Belgien örn fortsatta månadsleveranser i ungefär
samma utsträckning under hela år 1946. Även från Tjeckoslovakien erhölls
hösten 1945 löften örn vissa leveranser.

Förhoppningarna på U. S. A. slogo fel. Först mot slutet av 1945 började
leveranserna komma i gång i större skala. Därefter utbröt emellertid den amerikanska
stålstrejken, och man torde nu icke ha att vänta större leveranser
förrän någon^ gång instundande höst. Kolstrejken medför givetvis nya ovisshetsmoment.
Även leveranserna från Storbritannien dröjde av olika skäl länge
och kommo i gång först vid årsskiftet 1945/46. Från Belgien började järn och
stål inkomma under senare delen av oktober 1945, och importen har därefter
hållit sig på en relativt tillfredsställande nivå.

Den nu pågående importen kommer successivt att lätta trycket på järnmarknaden,
även örn den är otillräcklig med hänsyn till nuvarande behov. För vissa
klenare dimensioner samt tunnplåt och valstråd synas över hela världen
svårigheter bestå att tillgodose efterfrågan. Man får på dessa områden räkna
med en för längre tid bestående knapphet, vilket å sin sida medför knapphet
på bl. a. spik och radiatorer. Trots ansträngningar att erhålla rörleveranser
från skilda håll är läget särskilt beträffande smidda rör bekymmersamt.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)

Beträffande flertalet metaller har det varit möjligt att släppa förbrukningen
fri. Koppar kunde under senare halvåret 1945 utan svårigheter importeras särskilt
från Chile och Canada. På grund av strejker och andra omständigheter
äro inköpsmöjligheterna för närvarande reducerade, men utsikter torde finnas
att snart nog åter kunna erhålla koppar i önskvärd utsträckning. Zink har hittills
huvudsakligen införts från Norge, men torde fortsättningsvis kunna importeras
även från Belgien och Polen. Större svårigheter att tillföra landet
erforderliga kvantiteter ha ej förelegat och behöva sannolikt ej heller befaras,
bl. a. emedan Sverige har zinkslig att erbjuda som kompensation. Beträffande
bly och tenn äro världstillgångarna knappa. En viss import av bly
äger för närvarande rum huvudsakligen från Mexico men torde komma att
minska under senare delen av året till följd av en i nämnda land utbruten men
numera bilagd strejk. Sannolikt torde Sverige kunna byta sig till viss mängd
bly mot exporterad blyslig och resterande behov torde till största delen täckas
genom inhemsk produktion. Vad beträffar tenn är importen alltfort reglerad
genom kvotering. Den Sverige tillerkända kvoten motsvarar ungefär 1/.J av förkrigsförbrukningen,
vilket med ransonering och sparsamhet bör kunna räcka
för landets nödvändigaste behov.

Beträffande vissa viktiga råvaror och produkter inom den kemiska industrien
kom en betydande import till stånd relativt snabbt efter krigstillståndets
upphörande, medan tillförseln senare av olika skäl avtagit. Så har varit
fallet bl. a. i fråga örn soda, glaubersalt, linolja, zinkvitt, leror för den keramiska
tillverkningen m. m. Merendels synes avmattningen i importen stå i
samband med att denna skett från äldre lager, medan nyproduktion på grund
av bränslebrist eller av annan orsak ej kunnat i tillräcklig omfattning komma
i gång. Sålunda har beträffande soda de tidigare rätt stora skeppningarna nu
upphört. Leveransmöjligheterna från U. S. A äro även högst ovissa efter kolstrejkens
utbrott därstädes. Vissa leveranser torde stå att erhålla från Polen.
Genom den redan genomförda sodaimporten har emellertid produktionen av
förnsterglas kunnat utökas och täcker numera i stort sett behoven. I fråga örn
linolja bestämmes importen alltjämt av de allierade kontrollmyndigheterna.
Importkvoten var under andra halvåret 1945 ganska betydande och möjliggjorde
en lagerökning. För 1946 utlovades även betydande kvantiteter. Enligt
senare meddelanden har emellertid kvoten nedskurits till mindre än hälften
av vad som ursprungligen ställts i utsikt, varför tidigare lättnader i ransoneringen
måst återtagas. De minskade importmöjligheterna ifråga örn zinkvitt
torde stå i samband med ökad byggnadsverksamhet o. d. i Storbritannien.
Vad angår koksalt har man i viss utsträckning fått övergå från stensalt till
havssalt från Medelhavsländerna. Importen väntas komma att avsevärt ökas.

Importen av de stora textilråvarorna, såsom ull och bomull, har på det hela
taget gått hinderfritt. Det stora problemet för textilförsörjningen utgör den
knappa tillgången på garner och vävnader. Före kriget tillgodosågs efterfrågan
till ca 70 % genom inhemsk tillverkning och ca 30 / genom import. Även
nu skulle en motsvarande import erfordras. I främsta rummet komma bomullsgarner
och bomullsvävnader, som alltjämt äro föremål för internationell reglering
genom en allierad textilkommitté i Washington. De tilldelningar Sverige
hittills erhållit uppgå endast till i runt tal omkring 15 % av importbehovet under
resp. perioder. Det torde ännu dröja avsevärd tid innan vår tidigare störste leverantör,
Storbritannien, kan beräknas bli leveranskraftig i större skala. Även beträffande
ullkamgarner och lingarner föreligga stora svårigheter att erhålla import.
Sedan en längre tid tillbaka har Sverige sökt nå och även uppnått överenskommelser
med olika länder i Europa örn lönspinning och lönvävning av bomull
och ull. Beträffande konstsilkegarner har överenskommelser ingåtts om leveran -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
ser från Schweiz, Holland, Belgien, Frankrike och Italien. Även om här liksom
på de flesta varuområden avsevärda leveransförseningar ägt ram, synes man
nu kunna räkna med en relativt tillfredsställande kontinuerlig tillförsel.

Den internationella råvarukontrollen ifråga örn hudar och skinn handhas
av en centralorganisation med säte i Washington, i vilken även Sverige är representerat.
Kvoten å sydamerikanska hudar, som äro de för oss viktigaste, har
fram till första kvartalet 1946 fastställts månad för månad och därvid månadsvis
i regel utgjort 22 000 st. hudar. Den internationella marknadsregleringen
på området har emellertid visat sig vara förenad med stora svårigheter särskilt
ifråga örn prissättningen. Viss hudimport har även skett från Danmark. Knapphet
på ovanläder består alltjämt.

I fråga om försörjningen med gummi kan jag nämna, att betydande kvantiteter
amerikanskt syntetiskt gummi samt icke oväsentliga mängder rågummi
kunnat hemtagas. Beträffande både syntetiskt gummi och rågummi torde även
i fortsättningen importen komma att förlöpa någorlunda tillfredsställande.
Knappheten på cordväv utgjorde länge ett hinder för bildäcksproduktionen,
men sedan någon tid kunna importutsikterna karakteriseras som relativt gynnsamma.

Produktionen av bildäck inom landet är numera begränsad av tillgången
på arbetskraft. Denna väntas dock efter hand förbättras. Bl. a. genom den
under kriget starkt nedslitna gummiutrustningen och därav följande stora ersättningsbehov
är den svenska kapaciteten icke tillräcklig för att täcka behovet
av bildäck. Importen av färdiga bildäck har varit knapp. Självfallet
göres allt vad som är möjligt för att öka tillförseln av bildäck och på så sätt
möjliggöra ett slopande eller i varje fall mildrande av de nuvarande restriktionerna
för motorfordonstrafiken.

Svårigheterna för vår järnförsörjning, vilka jag i det föregående berört, inverka
helt naturligt även på byggnadsverksamheten. Beträffande andra byggnadsmaterial
är läget däremot någorlunda tillfredsställande. Då statsrådet
Ericsson nyligen inför riksdagen lämnat en redogörelse för tillgången på material
för byggnadsproduktionen, anser jag mig i detta sammanhang kunna inskränka
mig till att framhålla, att vid sidan av de svårigheter, som sedan
länge förelegat att få fram tillräckliga kvantiteter järn, rör, sanitetsgods, cement
och tegel, under senare tid tillkommit bekymmer att tillgodose behovet
av trä för olika ändamål.

På grund av den ringa timmerfångsten vintern 1944/45 blev sågverksproduktionen
under 1945 osedvanligt låg. Samtidigt förelåg en stark efterfrågan
på trä från utlandets sida. Med hänsyn till de ändamål för vilka exporten i
regel var avsedd var det icke möjligt att så begränsa denna att en allmän
knapphet på trävaror kunde undvikas inom Sverige. Under innevarande avverkningssäsong
torde visserligen timmerfångsten vara väsentligt större än
under föregående säsong, men samtidigt äro lagren av sågade trävaror nu avsevärt
mindre än i fjol, varför vi trots en kraftigt reducerad export av sågade
trävaror lia att räkna med en fortsatt knapphet på den inländska trävarumarknaden.
I anledning härav ha vissa regleringsåtgärder vidtagits.

En av de kraftigast bidragande orsakerna till att timmerfångsterna under
senaste åren ej blivit större än vad som varit fallet utgöra givetvis de omfattande
vedavverkningarna. Dessa ha även medverkat till att begränsa avverkningarna
av massaved och därmed även produktionen och exporten av pappersmassa.
Vi^ räkna med att under 1946 massaexporten skall kunna hållas uppe
på en nivå som med ej fullt en tredjedel understiger exporten före kriget. I
fråga om papper torde däremot den relativa nedgången i exporten bliva betydligt
större.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)

Vad angår frågan om arbetskraften, som även berörts i interpellationer kan
sägas följande:

Läget på den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av en synnerligen hög
sysselsättningsnivå inom näringslivets olika områden. Arbetslösheten är sålunda
mycket ringa. Visserligen voro hos arbetslöshetsnämnderna vid utgången av
mars månad cirka 8 000 personer anmälda som hjälpbehövande. En betydande
del av denna arbetslöshet är emellertid lokaliserad till Norrbotten och Västernorrland.
I den mån dessa arbetslösa kunna ifrågakomma för sysselsättning
på den öppna marknaden äro de självfallet föremål för arbetsförmedlingsorganens
uppmärksamhet.

Tilltagande brist på arbetskraft rapporteras från praktiskt taget alla områden
av näringslivet. Även örn man torde göra klokt uti att ta de då och då
förekommande katastrofvarningarna med tillbörlig reservation, vill jag icke
förneka att utvecklingen är sådan, att den bör följas med stor uppmärksamhet.
Icke minst gäller detta jordbruket. Då emellertid arbetskraftssituationen
inom jordbruket berörts i en i denna kammare nyligen framställd interpellation.
som inom kort torde komma att besvaras, behöver jag icke nu dröja vid
denna fråga.

Trots statsmakternas åtgärder i syfte att stimulera tillförseln av arbetskraft
till skogen ger den nu aktuella arbetskraftsbalansen anledning till vissa bekymmer
beträffande möjligheten att realisera det av mig refererade programmet
för vår bränsleförsörjning.

Vissa approximativa beräkningar synas giva vid handen att ytterligare några
tiotusental arbetare skulle kunna beredas sysselsättning inom industrien. Mest
kännbar har bristen på arbetskraft gjort sig gällande vid de mekaniska verkstäderna,
vid järnbruken och inom textilindustrien. De offentliga arbetsmarknadsorganen
upprätthålla ett fortlöpande samarbete med industriens organisationer
för att genom en effektivare arbetsförmedling, en ökad omskolningsverksamhet
och åtgärder i syfte att påverka industrilokaliseringen så rationellt som
möjligt nyttiggöra våra arbetskraftsresurser. Från vissa håll lia farhågor framförts
beträffande den allt mera ökade ansvällningen av byggnadsarbetarkåren
genom överflyttning från andra yrkesområden. Den ökade rörlighet som härigenom
uppstått innebär onekligen uppenbara olägenheter och kan komma att
påkalla en särskild uppmärksamhet från arbetsmarknadsorganens sida.

De långsiktiga arbetsmarknadsproblem, som aktualiseras av den till följd
av befolkningsutvecklingen vikande tillgången på arbetskraft, äro föremål för
regeringens och arbetsmarknadsorganens uppmärksamhet. I första hand gäller
det härvid att pröva, huruvida våra egna arbetskraftsreserver — bland annat
vissa kategorier nu icke yrkesverksamma kvinnor och de partiellt arbetsföra
— skola kunna inordnas i vårt arbetsliv. Först sedan alla utvägar i detta avseende
blivit prövade synes man böra överväga, huruvida en invandring av
arbetskraft kan visa sig erforderlig och därtill möjlig att genomföra under
betryggande former och med hänsyn tagen till alla berörda parters berättigade
intressen.

Den här lämnade redogörelsen torde giva en god grund för ett bedömande
av förutsättningarna just nu för produktion och försörjning. Även örn den avspeglar
ett relativt gott läge, visar den dock att vi alltjämt ha betydande svårigheter
att brottas med och söka övervinna.

Rörande handelsutbytet har interpellanten gjort gällande, att vårt land
fullgör silia exportförpliktelser gentemot utlandet och himmer därigenom sina
egna varuförråd, men får icke åtnjuta en införsel som tillnärmelsevis motsvarar
importbehovet. Med anledning härav vill jag endast ytterligare erinra örn, att
en av huvuduppgifterna för vår handelspolitik alltsedan fientligheternas upp -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
hörande för något mer än ett år sedan varit och alltjämt är att söka uppnå
största möjliga import av sådana råvaror, som erfordras för att hålla den
svenska produktionen vid önskvärd nivå. I syfte att tillförsäkra oss import av
dylika viktiga varor ha dels fortlöpande förhandlingar förts med västmakterna
respektive dessas internationella försörjningsorgan angående import av sådana
varuslag, som med hänsyn till världsknappheten kontrolleras av dessa organ,
dels handelsavtal slutits med en rad olika länder. Vid framläggandet för de
allierade västmakterna av våra importönskemål har från vår sida framhållits,
att därest den svenska industriens nödvändiga råvarubehov ej tillgodosåges,
skulle vårt land ej bli i stånd att på önskat sätt genom leveranser av olika
slag bidraga till det internationella återuppbyggnadsarbetet. Det finnes fullgod
anledning att tro, att de importkvoter vi erhållit av ifrågavarande internationellt
ransonerade varor tillerkänts oss till stor del på grund av vår på olika
sätt manifesterade villighet att deltaga i återuppbyggnaden.

Det torde för övrigt även föreligga ett direkt samband mellan de i våra handelsavtal
ingående importkvoterna för viktiga råvaror och den svenska medverkan
i rekonstruktionsarbetet såtillvida som ett flertal stater utfäst sig medge
leveranser till vårt land dels i direkt byte mot svenska exportvaror, dels som
kompensation för svensk export på kredit. Tack vare krediten har man nämligen
ansett sig kunna räkna med ett snabbare återställande av den inhemska
produktionsapparaten och därmed av den egna exportkapaciteten.

Yad angår bedömningen av »den närmaste ekonomiska och finansiella utvecklingen»
tillåter jag mig hänvisa till vad som anförts i prop. nr 218 (ang.
befrielse från sedelinlösningsskyldigheten) och prop. ang. omsättningsskattens
avveckling. I den senare ha de med finansieringen av socialreformerna förbundna
problemen ävensom utformningen av den allmänna finanspolitiken ingående
behandlats. Därvid har med styrka framhållits, att en underbalansering av
budgeten i nuvarande läge måste hållas inom ytterst snäva gränser. I prop. nr
218 behandlas frågan örn penningpolitikens utformning för den närmaste framtiden
med utgångspunkt från en av bankofullmäktige i ämnet lämnad redogörelse.
I likhet med fullmäktige har regeringen i nuvarande ovissa läge funnit penningpolitiken
närmast få inriktas på en stabilisering av penningvärdet och i
övrigt bli av avvaktande karaktär. Den senaste tidens lönehöjningar, som ju
omfattat bland annat industri- och lantarbetare, jordbrukare samt tjänstemän,
måste givetvis medföra minskat utrymme för framtida prissänkningar.

Regleringen av byggnadsmateriel m. m. och priskontrollen åsyfta att motverka
inflationsriskerna. Bland de ytterligare åtgärder, som skulle kunna ifrågasättas
i inflationsbekämpande riktning, märkes främst en strängare reglering
av utrikeshandeln för att undvika ett alltför stort exportöverskott eller
för att förhindra att höga exportpriser inverka störande på den inhemska prisnivån.
Allt detta innebär en bestämd vilja att förhindra en inflatorisk prisstegring
och fasthålla vid den förda stabiliseringspolitiken.

Herr Domö: Herr talman! Jag ber att först få tacka hans excellens herr statsministern
för svaret, och jag ber särskilt att få tacka för att jag fick det i
god tid. Det lämnade svaret ger utan tvivel en god bild av det allmänna försörjningsläget.
Då det däremot gäller de stora principiella huvudfrågorna —
främst utformningen av vår framtida ekonomiska, penningpolitiska eller finansiella
politik — råder efter statsministerns svar fortfarande betydande
oklarhet. Det tycks mig som örn statsministern här i kammaren undviker att
gå till botten med dessa frågor. Han nöjer sig i stort sett med att hänvisa till
ett par av Kungl. Maj :ts tidigare framlagda propositioner, som i sin tur på
många punkter präglas av bristande klarhet.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjning slåge m. m. (Forts.)

Till statsministerns redogörelse för vårt allmänna försörjningsläge skall
jag här endast foga några korta randanmärkningar. Detta läge är i flera avseenden
utan tvivel ganska gott. Jämför man våra förhållanden med många
andra länders, ha vi i varje fäll tack vare vårt näringslivs bärkraft och effektivitet
ett betydande försprång. Men samtidigt är det tydligt, att vi på många
punkter brottas med svårigheter, som bl. a. sammanhänga med den hjälp vi
efter vapenstilleståndet lämnat andra folk, främst de nordiska. Det har för
oss varit en självklar sak att denna hjälp skulle lämnas, och örn vi därigenom
måste finna oss i en förlängd period av varuknapphet och i vissa fall också
i skärpt ransonering, så gäller det här helt enkelt offer, som bäras med jämnmod
av alla, därför att solidariteten mellan folken kräver det. Frågan örn
spannmålsförsörjningen tycks mig vara ett typiskt exempel. Våra lager ha
minskat genom leveranser till utlandet, och vi motse en besvärlig övergångsperiod
vid ingången av det nya konsumtionsåret. Vi skulle kanske kunna förbättra
vår situation genom import, men vi avstå från detta med tanke på de
miljoner människor ute i världen, som lida verklig nöd. Jag är övertygad örn
att vårt folk uppfattar detta som en riktig och hedersam politik.

Många av våra försörjningssvårigheter bero emellertid på den långsamma
omställningen av näringslivet i utlandet, där läget — såsom statsministern
säger ■—- fortfarande är synnerligen labilt. Den politiska oron återverkar ödesdigert
på det ekonomiska området. Statsministern visar, hur våra handelsavtal
slagit fel i många avseenden. Detta tycks mig vara ett skolexempel på hur
starkt beroende vi äro av de internationella förhållandena och hur realiteterna
rubba våra planhushållningsteoretikers cirklar.

Vad nu bränsleläget beträffar är emellertid tillgången på olja en ljuspunkt.
Här lägger dock knappheten på distributionsmedel vissa hinder i vägen för
en effektivare och smidig försörjning. Det är i denna situation minst sagt olägligt
att man sysslar med en utredning, som kan leda till oljebolagens förstatligande
och som därmed skapar osäkerhet hos de berörda företagen och hämmar
möjligheterna att förbättra just distribrrtionsapparaten.

Den relativt låga produktionen av sågtimmer är vidare en belastning som
bör uppmärksammas. Normalpriserna å rundvirke, som varit föremål för så
mycken diskussion, ha här spelat en föga lycklig roll då det gäller tillgången
på sågtimmer.

I anslutning till statsministerns förklaring, att allt, som varit möjligt att
göra, gjorts för att få in varor i landet i utbyte mot vår export, vill jag endast
framhålla, att våra kreditavtal byggde på förutsättningen att omställningsperioden
ute i världen skulle bli relativt kort. Nu veta vi att denna period i
själva verket blir lång. Vi väntade också att avtalen skulle öppna tämligen
snabba möjligheter till import. Nu se vi, hur långsamt det går också på denna
punkt. Situationen har alltså förändrats, och elef lär vara nödvändigt att rätta
vår handelspolitik därefter. Återhållsamhet och försiktighet med svenska tillgångar
krävs, för att läget inte skall bli alltför svårt. Utbytcskraven måste
bli rätt stränga.

Arbctskraftsfrågan hör utan tvivel till de mest bekymmersamma. De som
trott, att kravet på full sysselsättning skulle dominera i dag, ha misstagit sig
grundligt. Det är bristen på arbetskraft som är vårt huvudproblem. Jag känner
här särskilt oro för jordbruket. Bristen på arbetskraft där kan få beklagliga
återverkningar på folkförsörjningen. Fortfarande pågår flykten från landsbygden
och ökar alltmera jordbrukarnas svårigheter. Bristen på arbetskraft
i tätorterna kan ibland bemästras genom att man uppskjuter <m planerad åtgärd
utan att verksamheten i sin helhet lider avgörande men. För jordbrukarna
ligger saken annorlunda till. Arbetet mäste skötas som vanligt, även örn

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
tillgången på ''arbetskraft minskar; det vore annars risk för att man äventyrade
ett helt årsresultat. Att detta verkar utomordentligt pressande på jordbruksfamiljerna
och lätt vållar sociala skador, är uppenbart. Modernäringen utsätts
för påfrestningar med allvarliga verkningar för framtiden.

Jag tillåter mig att rikta en enträgen uppmaning till regeringen att göra allt
som står i dess makt för att skapa en rimlig arbetskraftsbalans. Detta är en
av de stora uppgifterna. Alla reserver måste mobiliseras. Här komma givetvis
kvinnorna och de partiellt arbetsföra i åtanke, men också de bland åldringarna,
som fortfarande äro i stånd till goda prestationer. Den nya folkpensionsreformen
bör här inverka i rätt riktning.

Statsministern säger att frågan örn invandring av arbetskraft bör prövas,
sedan alla andra utvägar noga granskats. Regeringen bör säkert inte låta detta
problem vila allt för länge. Det gäller att i god tid överse de möjligheter
som finnas, just därför att de aktualisera så många ömtåliga frågor inom
landet.

I svaret går statsministern knappast in på frågan, hur regeringen bedömer
den närmaste ekonomiska och finansiella utvecklingen. Han begränsar sig i
dessa avseenden i huvudsak till att hänvisa till dels propositionen nr 218 angående
befrielse från sedelinlösningsskyldigheten, dels propositionen nr 222
angående omsättningsskattens avveckling. Jag är ense med statsministern örn
att det vid detta tillfälle icke är anledning att närmare fördjupa sig i de statsfinansiella
framtidsutsikterna. Dessa frågor äro ju för närvarande föremål för
överläggningar i det särskilda utskottet för pensionsreformen, och det blir tillfälle
att återkomma därtill även i denna kammare. Vad åter beträffar de penningpolitiska
spörsmålen, är det visserligen sant, att finansministern berört
dessa problem i propositionen nr 218, men de ha dock ett så intimt och oupplösligt
samband med vårt försörjningsläge, att man nu icke kan skjuta dem åt
sidan. Av propositionen nr 218 inhämtas, att regeringen i nuvarande ovissa
läge funnit penningpolitiken närmast böra inriktas på en stabilisering av penningvärdet
och i övrigt bli av avvaktande karaktär. Härtill fogar statsministern
nu den reflexionen, att den senaste tidens lönehöjningar, som ju omfattat bl. a.
industri- och lantarbetare, jordbrukare samt tjänstemän, givetvis måste medföra
minskat utrymme för framtida prissänkningar.

Det har förut i denna kammare uttryckts bekyimner för att vi i ett mycket
ovisst läge, där starka prisstegringstendenser såväl härrörande utifrån som av
inhemskt ursprung göra sig gällande, sakna ett verkligt penningpolitiskt program.
Detta läge står i ganska stark motsättning till förhållandena under 1930-talet, då bibehållandet av den svenska kronans inhemska köpkraft var ett av
statsmakterna uppställt och av de valutavårdande myndigheterna med uppmärksamhet
iakttaget riktmärke. Vid stormaktskrigets början förefanns otvivelaktigt
en bestämd önskan från statsmakternas sida att så långt som möjligt
fasthålla vid detta mål. Självfallet måste modifikationer göras med hänsyn
till det försämrade försörjningsläget och svårigheterna för utrikeshandeln. Vid
1939 års urtima riksdag fastslogs sålunda såsom norm för penningpolitiken,
att blott de prisstegringar, som sammanhängde med det speciella knapphetsläget
och som sålunda orsakades av ökade fraktkostnader, fördyrat bränsle,
annan dyrare ersättningsproduktion etc. skulle tillåtas medföra prisstegringar.
Den bakomliggande tanken var, att när kriget tog slut, skulle prisläget mer
eller mindre automatiskt återföras till förkrigstidens nivå, nämligen i oell med
att varuknappheten successivt försvann.

Vi kunna numera konstatera, att utvecklingen under 1944 och 1945 inneburit,
att lönestoppet genombrutits. Annat var heller knappast att vänta på
grund av den solidariska karaktär, som lönesättningen på den fast organise -

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
rade svenska arbetsmarknaden har. Den rörelse uppåt, vari såväl lönenivån som
jordbrukspriserna numera kommit, är genomgående. Prissänkningar ha däremot i
mycket ringa utsträckning kommit till stånd, främst beroende på att något
internationellt prisfall icke inträffat, men en starkt bidragande orsak har
jämväl varit den utveckling av försörjningsläget, icke minst i avseende å
bränsle, som statsministern i sitt svar ingående skildrat. Med tämligen stor
bestämdhet kan nu sägas, att en allmän förbättring av penningens värde i den
omfattning, som tidigare avsågs, icke kan komma till stånd. Den allmänna
tendensen är nu i stället, att reallönerna skola återställas genom höjning av
nominallönerna, något som ju i själva verket innebär en bestående penningvärdesförsämring.
Den svenska kostnads- och prisnivån har med andra ord
inställt sig på ett väsentligt högre plan än före kriget.

Det betänkliga är emellertid, att man även utifrån för den närmaste framtiden
har att emotse ytterligare prisstegringsimpulser. I åtskilliga av de för vår
ekonomi betydelsefullaste länderna, särskilt Förenta staterna, är löne- och
prisnivån stadd i stegring. Av såväl propositionen örn befrielse från sedelinlösningsskyldigheten
som av statsministerns interpellationssvar framgår klart,
att regeringen icke utan bekymmer iakttager dessa tendenser.

Vi stå alltså i dag på den punkten, att det ursprungliga penningpolitiska
programmet i verkligheten måst uppgivas -— eller kanske försiktigare uttryckt:
vi kunna konstatera, att det i varje fall icke kunnat fullföljas. Men icke nog
härmed. Frågan är, om vi, även om vi så att säga börja på nytt och deklarera,
att det nuvarande penningvärdet skall hållas, kunna undvika en ytterligare
penningvärdesförsämring. Formellt kan det väl alltid lyckas, nämligen så, att
man bara får en »osynlig inflation», men i realiteten är saken mycket oviss.

Det torde icke vara nödvändigt, att jag här närmare uppehåller mig vid de
olyckliga följder, som en fortgående prisstegring och en därmed fortlöpande
försämring av löners, pensioners och andra mer eller mindre fasta inkomsters
köpkraft skulle innebära för hela vårt folk. Därom talar erfarenheten från en
rad länder ute i världen sitt tydliga språk. Icke minst allvarlig är den sänkning
av arbetsvilligheten och produktionsviljan och därmed av det reella välståndet,
som en sådan utveckling skulle föra med sig. För mig står det alltså
klart, att vi måste bemöda oss örn att hindra en ytterligare nedpressning av
vår kronas inre värde. På denna punkt finns ingen meningsmotsättning mellan
mitt parti och den meningsriktning regeringen företräder.

Däremot synas mig starka betänkligheter och erinringar vara att framställa
i fråga örn de utvägar, som från regeringens sida antytts för att förverkliga
målet. När det gäller att bekämpa de inhemska prisstegringstendenserna, förefaller
regeringen underlåta att tillgripa de närmast till hands liggande metoderna,
medan den tvärtom, när det gäller de utifrån härrörande impulserna,
är blott alltför villig att beträda både farliga och onödiga vägar.

Utvecklingen inom landet har sin yttersta grund i den knapphet på arbetskraft,
konsumtionsvaror, bränslen, maskiner och byggnadsmaterial, som kännetecknar
vårt ekonomiska läge av i dag. Vi leva alltjämt liksom under krigsåren
under knapphetens kalla stjärna. Det betyder ett tvång till hushållning
i gammal hävdvunnen bemärkelse, och att hushålla är ytterst att välja. Vi
måste välja mellan investering och konsumtion, och vi måste välja mellan
olika slag av investeringar. All den efterfrågan, som finnes t. ex. på varor
och bostäder, kan icke på en gång tillgodoses, och vi kunna icke samtidigt
bygga luis i den utsträckning vi skulle önska och modernisera vårt produktionsliv
i den omfattning, som skulle vara nyttig för stärkande av vårt framtida.
välstånd och vår konkurrenskraft med utlandet. Detta är det hårda faktum,
sorn vi icke kunna, resonera bort. Örn vi äro ense örn att vi vilja komma

Forsta hammarens protokoll 1946. Nr ''20. 2

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landels farsör pihl g släge m. m. (Forts.)
bort ifrån ransoneringar och andra tvångsingrepp, måste vi tillgripa lämpliga
psykologiska medel för att få den riktiga penningpolitiska anpassningen
till denna situation. Detta innebär främst, att sparandet på allt sätt måste
understödjas och främjas. Det är i dagens läge en nationalekonomisk dygd
liksom en privatekonomisk att uppskjuta inköp och nyanskaffningar, som icke
omedelbart måste ske. Men spararen är i vårt land icke någon gynnad person.
Skatterna vila hårt på kapitalbildningen och hämma den; därför mena vi,
att det är god ekonomi att vid utformningen av skatteprogrammet också taga
hänsyn till spararnas intresse. Och vi komma med bestämdhet att vända oss
emot tanken på en ytterligare skärpning av de på sparsamheten vilande skatterna.

Icke mindre viktig är räntepolitiken. För att uppmuntra sparandet, och särskilt
gäller detta småspararna, måste en rimlig avkastning tillförsäkras sparmedlen.
Inflationsriskerna skulle ytterligare skärpas, om räntesatserna än en
gång skulle komma att pressas ned. Det synes mig icke vara obefogade farhågor,
som jag här uttalar. I den proposition, som i lördags kom på riksdagens
bord angående åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen, har regeringen
uttalat sig för en låsning av fastighetsräntan till 3 procent. En sådan
åtgärd kan icke genomföras utan att man slår sönder den nuvarande räntestrukturen
och därmed äventyrar det räntestabiliseringsprogram, som de penningvårdande
myndigheterna för närvarande omfatta. Den vägen synes mig
farlig att beträda. Vi måste värna örn sparviljan, icke för att tillgodose enskilda
individers eller gruppers intressen, utan vi måste göra det ur samhällets synpunkt
för att få fram kapital och skapa utrymme för angelägna investeringar.
Detta är en penningvårdande uppgift så god som någon.

Mot den passivitet eller de målet motverkande åtgärder, som regeringen bundit
sig för, när det gäller den inre penningspolitiken, står, som jag nyss antydde,
som en bjärt kontrast dess beredvillighet till radikala ingrepp för att
dämma upp de utifrån härrörande prisstegringstendenserna. Bland de åtgärder,
som skulle kunna ifrågasättas i inflationsbekämpande riktning, märkes nämligen
enligt statsministern främst en strängare reglering av utrikeshandeln för
att, som han säger, undvika ett alltför stort exportöverskott eller för att förhindra
att höga exportpriser inverka störande på den inhemska prisnivån. Jag
kan knappast dela den tankegång statsministern här utvecklat. Visserligen beror
mycket på hur och i vilken omfattning en reglering av denna art anordnas, men
reglering av utrikeshandeln är i och för sig en högst betänklig sak. Jag skulle
här vilja fråga: vad är den egentliga innebörden av statsministerns uttalanden
om skärpning av utrikeshandeln? Vad det svenska näringslivet behöver och
önskar i dag, är ingalunda en skärpt kontroll över utrikeshandeln, utan tvärtom
att banden på denna lossas, så snart ske kan. En friare handelspolitik
skulle stå i god samklang med de strävanden, som göra sig gällande ute i
världen och som fått ett auktoritativt uttryck i det förslag, som framkommit
till en nyorganisering av världshandeln. I själva verket är redan den grund,
varpå den av regeringen antydda skärpta kontrollen över utrikeshandeln vilar,
mycket bräcklig, för att icke säga obefintlig. Den svenska industrien har
icke, såvitt jag förstår, intresse att driva upp priserna på sina exportprodukter
på samma sätt som var möjligt exempelvis efter förra världskriget. Den
har haft flera tillfällen att göra det på vissa marknader, men den har inte
utnyttjat dessa möjligheter, utan har sett saken på längre sikt och låtit en
goodwill för framtiden gå före vinsten för dagen. Härtill kommer, att bristen
på råvaror och bränsle utgör en faktisk regulator.

Vid något tidigare tillfälle har i riksdagen den tanken framförts, att en utifrån
kommande prisstegring skulle kunna bemästras genom en sänkning av
de utländska växelkurserna. Jag är medveten örn att ett sådant vapen är tve -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
eggat. Jag vill därför i dagens läge inte direkt framföra tanken till ett närmare
övervägande, men jag förutsätter, att regeringen liksom naturligtvis i
hög grad riksbanken med största vaksamhet följer utvecklingen på det valutapolitiska
området.

Statsministern hänvisar i fråga örn penningvärdet till finansministerns uttalande,
att man måste hålla en underbalansering av budgeten inom ytterst
snäva gränser. Jag frågar: var gå dessa gränser? Statsrådet Wigforss har inte
angivit dem klart i regeringens finansplan. Studerar man utalanden av andra
regeringsledamöter, får man ännu större skäl att ställa sig frågande. Regeringens
plan bygger på en begränsning av antalet reformer, som kunna förverkligas
under den närmaste femårsperioden, och innebär i detta avseende en
nödtvungen reträtt från herr Möllers löften, som han tydligen något förhastat
lämnat vid skilda tillfällen i början av detta år. Finansministern har måst
minska reformtakten, och ett av skälen för denna hans politik är väl just att han
vill undvika en mycket stor underbalansering, även örn han svävar på målet, då
han skall ange gränserna för restriktiviteten. Han är med andra ord — och det
med skäl — orolig för penningvärdet, vars försämring utan tvivel skulle föröda
det sociala framstegsarbetet överhuvud taget. Statsrådet Möller bär däremot
i sitt tal den 1 maj vidhållit sina tidigare försäkringar örn att hans verk
i det väsentliga skall vara färdigt år 1950. Råder det alltså olika meningar
inom regeringen? Är socialministern beredd att tolerera en långt större underbalansering
än finansministern? Och hur återverkar detta på vår penningpolitik
och vårt penningvärde? Det vore glädjande, örn statsministern ville belysa
dessa viktiga frågor, så att det intryck av delade meningar inom regeringskretsen,
som nu råder, verkligen kan skingras. Eftersom statsministern
så uttryckligt och så riktigt hävdar, att man måste fasthålla vid stabiliseringspolitiken,
är ett besked i hög grad påkallat.

Man skall vidta åtgärder för att skydda penningvärdet, heter det. Men örn
vi sedan undersöka, vad som enligt statsministern faktiskt skall göras, få vi
ett intryck av att hans sammanfattning av de åtgärder, som man tänkt sig,
är ganska mager. Man talar örn regleringen av byggnadsmateriel och priskontrollen
och den skärpning som kan ske i övervakningen av utrikeshandeln. Och
så säger statsministern till slut: allt detta innebär en bestämd vilja att förhindra
inflatorisk prisstegring och fasthålla vid den förda stabiliseringspolitiken. Uttrycket
»allt detta» tycker jag inte är riktigt betecknande för det, som man
här har framfört såsom möjligt, och det, som man tänker utföra.

Det skulle vara ganska angeläget att få höra, hur pass stora möjligheterna
enligt regeringens mening äro att via priskontrollnämnden förhindra en prisstegring,
som alla frukta. Man frågar sig verkligen, örn regeringen anser det
möjligt att med priskontrollens hjälp bibehålla prisstoppet något så när effektivt
trots den stigande lönenivån. Hittills har det visserligen varit någorlunda
möjligt, men i framtiden lär det säkert bli betydligt svårare. Företagsamheten
har kunnat hålla priserna ungefär konstanta genom förbilligande och rationalisering
och genom att tillgripa vissa reserver. På detta sätt har skapats ett visst
utrymme för löneökningar. Förr eller senare riskera vi dock, att dessa ansträngningar
inte längre räcka till. Faran är särskilt stor för de mindre väl
konsoliderade företagen och för de nystartade, och här är det viktigt, att regeringen
ger besked örn sin syn på läget.

Herr Wehtje: Herr talman! Hans excellens herr statsministern uttalade i
sitt svar något örn att det rapporterats en tilltagande brist på arbetskraft
från praktiskt taget alla områden av näringslivet, men att man skulle göra
klokt i att ta de då och då förekommande katastrofvarningarna med tillbörlig

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
reservation. Uttalandet synes mig innebära en bedömning som är alltför optimistisk.
En närmare undersökning kommer helt visst att ge vid handen, att
det gnisslar betänkligt på många båll och att det till följd av brist på arbetare
föreligger mycket stora svårigheter att upprätthålla produktionen i erforderlig
omfattning.

Från en så viktig näringsgren som den, som företrädes av våra järnbruk,
rapporteras det, att avflyttningen av arbetare från bruken omöjliggör för
dessa att upprätthålla en så stor produktion, att vår redan förut otillräckliga
tillverkningskapacitet fullt utnyttjas. Om läget inom jordbruket få vi ju tillfälle
att tala, när svaret på interpellationen örn jordbrukets arbetskraftförhållanden
kommer att ges. Jag går därför inte in på det viktiga område, som
jordbruket utgör i detta avseende. Från skogsindustrierna rapporteras det en
utomordentligt stor brist på skogsarbetare. Jag tror, att man på det hållet
redan kan räkna bristen på arbetare till över 10 000. Att ange bristen inom
industrien till något tiotusental arbetare tror jag är en underskattning. Bristen
där är nog ännu större. Inom industrien är man på det klara med att den
allra största sparsamhet måste iakttagas såväl nu som på längre sikt, och
man inrättar sig därefter. Man söker att tillsammans med de organ, som skola
reglera arbetsmarknadens förhållanden, göra det bästa av situationen. Inom
arbetsmarknadskommissionen och byggnadsberedningen försöker man också
helt visst att se till, att arbetskraften blir använd på det sätt som bäst gagnar
vår försörjning och vår produktion. Men på sina håll i den centrala förvaltningen
och ute i landet, t. ex. inom kommunalförvaltningen, har man inte klart
för sig, i vilket nödläge vi befinna oss, och inser inte nödvändigheten att strängt
hushålla med den knappa arbetskraften.

Som belysande för situationen skulle jag vilja anföra ett exempel från
min egen hemstad. Där har helt nyligen gjorts en framställning till stadsfullmäktige
örn att man skall få överföra ett vägarbete från beredskapsarbete
till ordinarie arbete. Det gäller att lägga om och ställa i ordning en av infartsvägarna,
som inte har någon större betydelse. Det rör sig om ett arbete
på omkring en halv miljon kronor, alltså ett ganska stort arbete. Man åberopar
ett uttalande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i vilket understrykes,
att det är önskvärt, att vägomläggningen göres nu. Men vägen är i sådant
skick, att den helt visst kan ligga som den är i både tre och fyra och fem år. Att
då försöka forcera fram ett sådant arbete tycker jag vittnar om en bristande
förståelse för läget.

Det synes mig, att allvarlig uppmärksamhet bör skänkas de av mig påtalade
förhållandena, bland annat på det sättet, att man strängt iakttar, att arbeten
av investeringskaraktär bedömas efter hur de påverka vår produktivitet på
ganska kort sikt.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Örn jag tar till orda i denna interpellationsdebatt,
är det därför att herr Domö i sitt yttrande efter statsministerns
svar ju i mycket stor utsträckning kom in på frågorna örn penningvärde och
prispolitik och frågor, för vilka jag närmast har att ansvara.

I anförandet yttrade herr Domö många saker, örn vilka vi alla kunna vara
ense. Det förefaller mig, som örn han vid bedömandet av det nuvarande läget
inte intog någon väsentligt annan ståndpunkt än den som kom till synes i statsministerns
svar. Han antydde emellertid, att han var missnöjd med de medel,
som han tyckte regeringen ville använda för att bemästra situationen. Det enda
jag saknade i hans anförande var ett meddelande örn vilka medel han själv
skulle vilja tillgripa och som sålunda skulle kunna övervägas.

Herr Domö passade i förbifarten på att göra en antydan örn vilken uppfatt -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
ning han har om en planmässig hushållning, en uppfattning som jag inte kan
underlåta att ta avstånd ifrån. Han tycktes mena, att en planmässig hushållning
betyder, att man vid ett visst tillfälle binder sig för en viss politik på en
rad områden, vilken man sedan fullföljer utan hänsyn till de ändrade förhållanden,
under vilka politiken bör drivas. Jag tror, att det är en missuppfattning
av åtminstone den mening om planhushållningen, som hävdas av dess anhängare.
Det är ju detsamma, som örn man vid en segling skulle säga, att eftersom
man skall komma fram till en viss punkt och vinden är av ett visst slag,
så sätter nian kursen därefter och binder fast skotet och låter det gå som det
kan. Det kan ju hända både att vinden tilltar i styrka och att den vänder, och
då skulle det vara en mycket dålig planhushållning för seglaren, om han inte
ändrade sina dispositioner.

En annan sådan missuppfattning kom till synes i herr Domös anförande, när
han talade örn att de, som lia resonerat örn efterkrigspolitiken, grundligt misstagit
sig, eftersom de mest ha talat örn vad man skall göra för att skapa arbetstillfällen
och motverka arbetslösheten, medan vi nu i stället ha full sysselsättning.
Jag vet inte, vilka auktorer herr Domö har läst, men örn han läst åtminstone
vad jag har sagt vid många tillfällen, skulle han ha funnit, att man nog allmänt
väntat, att efter krigets slut — såvida inte själva omställningen, d. v. s.
hemsändandet av de mobiliserade o. s. v., skulle medföra ett tillfälligt bakslag
— skulle på Slamma sätt som efter slutet av förra världskriget komma en period
av s. k. återuppbyggnadsarbete, då knappheten på varor och ivern att skaffa
sig varor skulle leda till en mycket markerad högkonjunktur. Frågan har bara
varit, hur länge denna återuppbyggnadskonjunktur skulle räcka. Jag tror inte
heller, att man varit främmande för tanken, att efter en förstörelse av den omfattning
som detta krig har medfört, skulle denna knapphet på varor och denna
återuppbyggnadsperiod kunna vara längre än vad vi tidigare räknat med. Den
skillnad, som redan har inträtt, är, att man uppenbarligen inte i något land
ännu har kommit in i samma, låt mig säga spekulativa högkonjunktur med inflatoriska
prishöjningar, som vi råkade in i efter slutet av förra världskriget.
Man bör nog ändå lägga märke till detta faktum, att vi tydligen nu ha större
insikt örn de faror som hota och — trots alla svårigheter att begagna de lämpligaste
medlen — ännu inte kommit i ett sådant läge som vi hade råkat i, låt
mig säga ett år efter det förra världskrigets slut.

Men låt mig nu övergå till vad som är så att säga det centrum, omkring
vilket herr Domös diskussion vände sig, nämligen frågan örn vad man brukar
kalla för det penningpolitiska läget, d. v. s. prisutvecklingen och vad därmed
sammanhänger.

Herr Domö ville där antyda, att — i motsats till vad som var fallet under 1930-talet — man nu skulle sakna ett klart penningpolitiskt program. Örn herr Domö
hade nöjt sig med det han sade i början, nämligen att det penningpolitiska
programmet bär modifierats, så skulle han lia hållit sig på fast mark, ty det
är alldeles riktigt — man kan använda vilka uttryck som helst i stället för
modifierats, men jag tror, att det skulle vara felaktigt att säga, att det är ett helt
nytt program. Det har i alla händelser under omständigheternas tryck fått ändras.
När krisen korn, voro vi alla överens örn — och jag förmodar herr Domö
var på samma linje — att örn en prisstegring skulle komma, .skulle den bero på
varubrist. På grund av det försämrade försörjningsläget fingo vi ta en viss
prisstegring, som skulle vara uttryck för denna brist, men när bristen upphörde,
skulle priserna gå tillbaka. Det är mycket möjligt — jag skulle till och
med vilja säga sannolikt — att man under den första krigstiden rent av räknade
med att återgången skulle kunna fortsätta ned till prisnivån vid krigsutbrottet.
Men herr Domö vet lika bra sorn någon annan, vilken råd av faktorer

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
som, jag skulle vilja säga med oemotståndlig kraft, tvingat oss bort från detta
läge. Bara det faktum, att bristhushållnmgen måste fortsätta under en, jag vågar
säga flera gånger längre tidsperiod än man vid krigsutbrottet räknat med,
måste ju åstadkomma ändrade förhållanden. Men vad som har skett är ju, att
den prisstegring, som uppträdde på grund av brist, inte har kunnat undgå att
öva inflytande även på inkomsterna i pengar. Vi kunde inte från början låsa
fast penninginkomsterna vid de gamla och säga: »Vad sorn än händer, skola vi
ta bristen på varor i form av .stigande priser, ty eftersom alltsammans hänger
på priserna, vinna vi ingenting genom att försöka höja våra inkomster i pengar.»
Det hade varit omöjligt att inta den ståndpunkten. Alla voro överens örn att det
fanns befolkningsgrupper, som hade så låga penninginkomster, att man inte
kunde underlåta att i någon mån ge dem kompensation, örn priserna stego på
grund av bristen. Redan detta var ett avsteg, som innebar, att man erkände,
att den absolut fixa inkomsten i pengar icke kunde hållas. I samma ögonblick
som man sade, att det fanns befolkningsgrupper, för vilka vi måste höja penninginkomsterna,
örn de inte skulle råka alltför illa ut, hade man redan tagit
ett litet steg i riktning emot den allmänna höjning av penninginkomsterna, som
sedan har varit ett mycket utpräglat led i hela den följande utvecklingen.

Ett av de första stegen på den vägen var den höjning av jordbrukspriserna,
som vi måste gå med på till följd av missväxten. När man väl hade tagit
detta steg, kunde man ha sagt, att så fort vi kommit över missväxtåren, skola
vi ta steget tillbaka. Men där äro vi just framme vid det, för vilket jag menar
vi alla böra ta ansvaret, och det kanske utan alltför stora samvetsbetänkligheter:
när man på detta sätt har börjat med en viss höjning av penninginkomsterna,
är det ytterligt svårt att ta steget tillbaka. Och jag vill klart och
öppet ställa den frågan till herr Domö, örn han menar, att vi skulle ha reflekterat
på att söka komma tillbaka till en lägre inkomstnivå i pengar, sedan vi
på vissa punkter på grund av omständigheter, över vilka vi inte hade någon
makt, hade fått en höjning av penninginkomsterna. Jag vili erinra örn att t. ex.
de statsanställda hade sin 75 procents kompensation för levnadskostnadsstegringen,
som vi ju inte lagenligt kunde ta ifrån dem och som de sålunda fingo.
Örn man tänker på vad som skulle lia hänt, i fall vi skulle ha fört en annan
politik, tror jag ingen skulle vilja ta tillbaka vad som gjordes under de första
krigsåren ända fram till år 1942.

Så komma vi till år 1942, och jag förmodar, att det är därifrån som också
herr Domö börjar sin allmänna överblick över vår ekonomiska politik. Då försökte
vi att åstadkomma en prisstabilisering, och denna skulle understödjas av
ett lönestopp. Man kan mycket väl säga, att denna politik inte har kunnat
vidhållas bokstavligen. Prisstoppet har visserligen vidhållits, men icke lönestoppet.
Jag har flera gånger även i denna kammare understrukit, att huvudlinjen
från 1942 var att stabilisera priserna och därmed penningvärdet, däremot
icke att hindra den höjning av reala inkomster och även av penninginkomster,
som kunde bli följden av att vårt näringsliv under de kommande åren visade
sin förmåga att bereda de arbetande en bättre försörjning. Möjligen skulle
jag kunna säga, att vi år 1942 misstogo oss i det avseendet, att vi kanske
inte trodde, att vår förmåga var så stor, som den har visat sig vara. Åtminstone
jag för mili del trodde inte, att det under de följande åi-en efter 1942 skulle
vara möjligt att åstadkomma en så pass stark stegring av inkomsterna i samhället,
. inte minst löntagarnas inkomster, utan att priserna skulle stiga. Det visade
sig, att det fanns ett utrymme för en lönestegring, beroende på antingen
att priserna år 1942 voro för höga eller att effektivitetsökningen efter 1942 var
större än man kunde beräkna eller båda faktorerna tillsammantagna. Det har
lett till att lönerna i den öppna arbetsmarknaden ha stigit. Hasten 1944 ansåg

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nt 20.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
regeringen det icke längre vara möjligt att hålla igen gentemot. statstjananias
önskemål att också få höjda penninginkomster, och den politiken ha vi nu
tänkt fortsätta.

Jag har redan ställt ett par frågor till herr Domö, men jag vill rikta en ny
fråga till honom.: menar herr Domö, att de överläggningar med de statsanställdas
organisationer, som nu pågå och som ha till utgångspunkt, att vi trots
alla överväganden örn priser och penningpolitik — skola försöka att bereda de
statsanställda en kompensation i form av höjda penninglöner, som åtminstone i
stort sett skall innebära ett återförande av reallönerna, till 1989 års nivå, skulle
vara en oriktig politik, som han vill bekämpa, eller vill han föra denna politik
endast för statstjänarn.as del och anse, att något motsvarande icke får ske på
den öppna arbetsmarknaden? Det skulle vara i hög grad intressant att veta, hur
högerns ledare ställer sig till denna lönefråga för den mycket betydelsefulla
del av den svenska arbetsmarknaden, som består av de i samhällets tjänst anställda.

Yad prispolitiken och penningpolitiken beträffar yttrade herr Domö såsom
förut nämnts, att vi under 1930-talet hade ett klart penningpolitiskt program
— i motsats till vad nu skulle vara fallet — eftersom vi på den tiden förklarade,
att målet var att bevara kronans köpkraft oförändrad i konsumenternas
händer. Jag har ingenting annat att tillägga än att detta ju innebär att vi
skola sträva efter att hålla levnadskostnaderna oförändrade. Men såvitt jag
förstår, innebär det penningpolitiska program, som vi lagt fram i den sista
propositionen och över vilket bankoutskottet snart kommer att yttra sig. precis
detsamma, nämligen det som innefattas i uttrycket stabiliseringspolitik. Det
i viss mån nya är, att vi icke uttryckligen framhålla, att vi skola sträva efter
en sänkning av prisnivån, men stabiliseringen av prisnivån betyder att bevara
kronan oförändrad i konsumenternas händer. Här intar alltså regeringen samma
ståndpunkt som vi gjorde under 1930-talet. Fragan är bara, hur stabiliseringen
skall genomföras. Därmed äro vi framme vid medlen.

Jag har förut sagt örn lönepolitiken, att örn regeringen har ansett sig kunna
sätta till en lönekommitté, som har direktiv att i stort sett återföra lönerna till
det värde de hade år 1939, beror det uppenbarligen därpå, att regeringen anser
en sådan lönepolitik vara förenlig med en oförändrad köpkraft hos pengarna
i konsumenternas hand och med den stabiliseringspolitik, som nu genomföres.
Vi anse därför också, att ett återförande av lönerna på den öppna arbetsmarknaden
till vad de voro år 1939 realt är förenligt med detta penningpolitiska
program. I vad mån en höjning därutöver kan försiggå, är beroende på
utvecklingen av vårt svenska näringsliv, om vilken vi kunna lia delade meningar.
Men jag vill påminna herr Domö örn att i fråga örn de. närmaste fem
årens utveckling av det svenska näringslivet och den svenska nationalinkomsten
har herr Domö i sin motion uttalat till och med mera optimistiska uppfattningar
än som komma till uttryck i regeringens proposition om finansieringsplanen,
vilket innebär, att herr Domö måste anse, att under de följande åren
kommer den svenska nationalinkomsten att undan för undan stiga,, vilket i sin
tur måste innebära, att också medborgarnas reala inkomst skall stiga. Örn jag
skulle tillfoga något som kanske kan uppfattas som en liten elakhet, skulle jag
vilja säga, att vid fördelningen av den stegrade nationalinkomsten under de
följande fem åren har man i herr Domös motion snarast lagt en större, del på
de närmaste åren, alltså därmed uttryckande en ännu större optimism i fråga
örn det svenska näringslivets förmåga att höja medborgarnas realinkomster och
följaktligen även deras arbetslöner.

Örn jag sålunda inte kan se, att herr Domö har rätt i sina påståenden, att
regeringen skulle försumma vad som kan göras på den inhemska marknaden,

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
men däremot är så mycket ivrigare att försöka förebygga sådana prishöjningar,
som komma ifrån utlandet, så skulle jag också på den punkten gärna
vilja få ett litet klarare besked av herr Domö. Det är alldeles riktigt, när han
säger, att den möjlighet som ligger i att ändra kronans värde, d. v. s. uppvärdera
den svenska kronan eller sänka de främmande växelkurserna, är ett av de
medel, som han har rätt att begära att regeringen uppmärksammar, men jag
hör med tillfredsställelse, att han menar, att det är svårt att redan i detta ögonblick
ta en definitiv ståndpunkt härtill. På denna punkt är alltså herr Domö
lika svävande på målet som regeringen.

Men när han däremot kommer över till andra medel att hindra stegringen
av priserna, andra medel som gälla utlandsmarknaden, har jag mycket svårt
att förstå vad han egentligen syftar till. Jag förstår dock herr Domö mycket
väl och ger honom alldeles rätt, örn han menar, att det är en oriktig politik att
söka låsa fast allting genom priskontrollen och sedan tro, att allt är väl beställt.
Priskontrollen kan endast vara ett av medlen, även örn jag skulle vilja
säga, att den är ett av de nödvändiga medlen. Jag kan till mina andra frågor
till herr Domö lägga ännu en: örn i samband med en rad andra åtgärder, som
måste vidtas för att hejda en inflatorisk prisstegring, det också skulle visa sig
nödigt med en skärpning av priskontrollen, är herr Domö då villig att gå med
på eli sådan skärpning, eller menar han, att vi skola i det nuvarande läget så
hastigt som möjligt avveckla priskontrollen, trots den ändring i alla förhållanden
som har inträtt under det sista året? Jag skulle nämligen vilja erinra
örn att vad som har inträffat är en sådan skärpning av bristen i världen, som
vi icke tänkte oss för, låt mig säga, ett år sedan. Jag skall gärna uttala min
tillfredsställelse över det allvarliga tonfall, som herr Domö anlade och som
tydligen innebär, att han vill vara behjälplig i att låta den allmänna opinionen
få klart för sig, att de förhoppningar, som vi hyste för ett år sedan örn
en snabbare övergång till fredshushållning, tills vidare få skrinläggas. Vi måste
i stället bereda oss på en ny knapphetsperiod, som tvingar oss till att vidta
åtgärder och försöka gemensamt överväga, vad som kan göras, på samina sätt
som vi gjorde 1942. Jag tror, att den viktigaste förutsättningen för att en sådan
politik skall lyckas är, att man ute bland allmänheten gör klart för sig,
att vi lia kommit in i ett nytt och oväntat läge och att det därför krävs andra
åtgärder än de tidigare väntade.

Vid denna politik där priskontrollen bara skall vara ett av medlen och där,
låt mig gärna markera det, lönepolitiken måste hållas inom sådana gränser, att
den icke bryter mot prisstabiliseringsprogrammet, är, så vitt jag förstår, en
reglering av utrikeshandeln fullständigt nödvändig. Örn jag i detta ögonblick
bortser från en uppvärdering av den svenska kronan, vilket ju skulle leda till
att våra exportpriser sjönke liksom våra importpriser, är det därför att konsekvenserna
synas svåra att bedöma. Det är väl detta, som gör, att även herr
Domö i dagens läge inte är beredd att inta en bestämd ståndpunkt. Men örn vi
se bort från detta medel, kunna vi då under den tid, som stundar, underlåta
att vidta åtgärder i stil med dem, som vi börjat med när det gäller träexporten? Herr

Domö sade där någonting, som jag tror är riktigt men som inte är
tillräckligt skäl för hans avvisande av denna politik. Han sade: våra exportörer
äro inte intresserade av att pressa upp priserna på utlandsmarknaderna;
de föredraga att så att säga räkna på längre sikt. Jag förmodar, att slutsatsen
då skulle vara, att det inte är nödvändigt att vidta sådana åtgärder som
regeringen nu överväger för att begränsa inkomsterna av exporten. Tror verkligen
herr Domö, att man — för att ta det mest påtagliga exemplet — när
det gäller vår export av trä skulle säga: »Vi kunna visserligen få ut 30 pund

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Ang. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
per standard, men det lia vi egentligen inte något intresse av; vi kunna mycket
val hålla priset lägre.» Jag tror, att ingen skulle vilja hålla priset
så lågt, att det överensstämde med normalpriset här i Sverige. Under sådana
förhållanden uppställer sig frågan: är det överhuvud taget möjligt att förebygga
en prisstegring på trä och därmed på bostadsbyggande, om man icke
vidtar sådana åtgärder som de av mig åsyftade? Låt oss anta, att vi skulle
släppa lös utrikeshandeln och säga till träexportörerna: »Ni få mycket bättre
priser på utlandsmarknaden; skicka så mycket ni vilja till utlandet!» Herr
Domö vet precis lika bra som jag, vilken fullständig katastrof detta skulle
innebära för byggnadsverksamheten i Sverige. Skulle herr Domö verkligen
vilja ta på sitt ansvar att släppa lös exporten utan någon kontroll över hur
mycket vi skulle skicka ut? Jag är alldeles övertygad om att herr Domö är
överens med mig örn att vi måste kontrollera kvantiteten av exporten till utlandet.
Det är en av de sidor i kontrollen av utrikeshandeln, som jag inte. tror,
att vi kunna komma undan. När vi sedan komma till priserna, skulle vi visserligen,
örn vi inte toge ut prisutjämningsavgifterna, kunna säga: »Kunna vi
kontrollera exporten, spelar detta ingen roll.» Men var och en vet, att om vi
lia en utländsk marknad med mycket höga priser och en inhemsk med lägre
priser, minska vi i allra högsta grad våra möjligheter att hålla priset på den
inhemska marknaden, örn vi icke vidta sådana åtgärder som här äro förutsatta.

Örn vi vilja begagna alla de olika vägar, som äro möjliga för att hålla nere
priserna på deli inhemska marknaden och alltså — för att tala med herr Domös
hänvisning till 1930-talets program — bevara kronans köpkraft i konsumenternas
hand, så kan jag inte se annat än att en kontroll, och kanske en längre
gående än den vi hittills ha haft, i fråga örn utrikeshandeln är nödvändig,
såvida man inte vill gripa till en uppvärdering av kronans värde och tro, att
den kan föras till en sådan punkt, att den kan ersätta alla andra kontroller.

Det förefaller mig, som örn jag med vad jag nu har sagt hade svarat på
det mesta av vad herr Domö yttrat rörande penningpolitiken. Kanske får jag
säga ett enda ord örn budgeten!

Jag har i finansieringsplanen understrukit, att i nuvarande läge, när så
många andra faktorer peka i riktning mot inflation, skall man inte vara
lättsinnig i fråga om en underbalansering av budgeten. Jag menar dock. att
när en budget är så stor som den svenska — eller hur stor den än är — spelar
det säkerligen under många förhållanden en fullständigt underordnad
roll. örn en mindre procent av budgeten täckes med skatter eller med lån. Jag
har haft tillfälle att säga vid ett annat sammanträde, att en underbalansering
av budgeten verkar i riktning mot inflation. Det är sant. På samma
sätt verkar en överbalansering av budgeten i riktning mot deflation. Men
lika väl som jag inte tror, att det finns någon som säger, att »hundra eller
två hundra miljoner kronors överbalansering av den svenska budgeten få vi
akta oss för, ty det verkar deflatoriskt», lika uppenbart är det under vissa
förhållanden, att hundra eller ett par hundra miljoners underbalansering
av en budget på över tre miljarder är av så underordnad betydelse, att man
inte skall resonera så allvarligt örn den saken. Men är man däremot i ett läge,
där man överhuvud taget får försöka att tillgripa alla medel och undvika
allt, som kan synas farligt, då får man vara försiktigare där också.

Den underbalansering, som jag har förordat, är, som var och en vet, i grund
och botten insatt på två punkter. Det är inte fråga om några principiella
linjer; det är helt enkelt vad jag nästan skulle vilja kalla bara en deklaration
från regeringens sida, att om det blir vi, som få handha dessa ting.
vilja vi inte skrida till att »täcka nya utgifter med lån annat än på två punkter.
Den ena gäller utgifter för rationalisering av jordbruket och den andra

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
utgifter för utveckling av skolväsendet, särskilt yrkesutbildningen och den
vetenskapliga och tekniska forskningen, Det är på den första punkten fråga
om 75 miljoner kronor och på den andra om 100 miljoner, som äro lagda
utanför budgeten. Jag väntar med ganska stort intresse att få se, om man
från högerhåll, där man i sin finansieringsplan icke vill göra en underbalansering,
skaffar dessa 100 miljoner, som jag tror komma att bli nödvändiga,
genom skattehöjning, eller örn man eventuellt säger, att man inte bryr sig örn
att bevilja dessa hundra miljoner till skolväsendet, till yrkesutbildning och
vetenskaplig forskning. Ty de utgifter från 00 upp till 110 miljoner, som
falla på den balanserade budgeten, äro sådana, som följa praktiskt taget automatiskt
av en stegring av barnantalet och utvecklingen av skolväsendet, och
jag tror inte, att någon kan underlåta att vara med örn dem.

Herr Domö sammanfattade sin ståndpunkt i slutet av sitt anförande oell
frågade: menar regeringen, att en priskontroll kan klara denna situation? Jag
svarar därpå klart och tydligt nej. Priskontrollen är en del, men en nödvändig
del av politiken. Den måste kompletteras av en politik, som är återhållsam
i fråga om inkomstökningar på alla områden, både när det gäller producenternas
priser på de punkter, där kanske herr Domö inte är så ovillig att
låta dem stiga, och när det gäller de anställdas löner. Vidare kräves en kontroll
av handeln med utlandet. Vilken väg man sedan väljer, får bli föremål
för ytterligare övervägande, men det måste vara. en kontroll, som innebär, att
man hindrar de för ögonblicket högt uppdrivna priserna på utlandsmarknaderna
att slå tillbaka inom det svenska näringslivet. Tillsammans med dessa
olika slag av åtgärder anser jag priskontrollen vara ett nödvändigt led.

Jag skulle vilja sluta med vad jag redan har sagt, att förutsättningen för
att hela denna politik skall lyckas är, att vi förena alla våra krafter. Jag vill
gärna erkänna, att herr Domö varit till hjälp på den punkten, genom att han
i sitt anförande underströk lägets allvar. Vi måste inför allmänheten göra
klart, att vi ha kommit i ett svårare läge än vi för ett år sedan tänkte oss,
och att detta läge kräver gemensamma ansträngningar på en hel rad punkter,
där vi kanske på många håll få avstå från vissa kära önskningar för att kunna
lotsa skeppet in på lugnare vatten inom en, som vi hoppas, inte alltför avlägsen
framtid.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag hade inte tänkt ta till orda i denna interpellationsdebatt,
då ju statsministerns svar till väsentlig del rörde sig örn försörjningsläget
och han där gav en skildring, som det inte har funnits anledning
för någon av de efterföljande talarna att på något sätt kritisera eller polemisera
emot. Nu har emellertid först genom herr Domös anförande och sedan genom
finansministerns debatten förts över till ett annat fält än det, som var huvudföremålet
för statsministerns yttrande, nämligen till frågan örn vår framtida
pris- och penningpolitik, och då jag har sysslat ganska mycket med denna
sak under de sista fyra åren, skall jag be att få säga några ord.

Jag är fullkomligt ense med herr Domö — och det var ju också finansministern
— i fråga örn dagens läge. Jag måste däremot säga, att jag i någon
mån skiljer mig från finansministern, då han bagatelliserar den förskjutning
i bedömningen av läget, som skett från 1942 till dato. Jag tror, att där ha ganska
väsentliga förskjutningar ägt rum. Man behöver inte ens gå tillbaka till
1942 för att konstatera detta, utan jag tror, att det räcker, örn man går tillbaka
till den sista debatten örn det allmänna penningpolitiska programmet, vilken
ägde rum våren 1944. Åtminstone så vitt jag kan erinra mig var i den debatten
det allmänna utgångsläget det, att man ansåg sig* ha anledning att hoppas,
att vi ganska snart efter krigets slut skulle få —■ örn jag ett ögonblick bara

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
håller mig till prissidan — en fallande prisnivå på grund av en minskad knapphet
på varor, nedlagd ersättningsproduktion samt sjunkande importpriser genom
sjunkande priser i ursprungsländerna och genom sänkta frakter. I dag ha
vi ett helt annat läge. Yi ha ett läge, som har karakteriserats i de föregående
anförandena och som kort kan uttryckas på det sättet, att vi på väsentliga
varuområden ha en försämrad försörjning. På ett och annat område ha vi en
förbättrad försörjning, och där ha vi också fått prisfall, men i stort sett är
försörjningen försämrad, åtminstone gäller detta många centrala områden. Det
pågår prisrörelser ute i världen, som nästan överallt karakteriseras av stigande
priser. På många håll har detta gett upphov till en prisnivå, som väsentligt
skiljer sig från den svenska och är mycket högre än denna. Vi ha en influens
från exportsidan — därvidlag ger jag finansministern rätt — som vi inte kunna
lämna ur räkningen i detta sammanhang. Där förekomma mycket uppdrivna
exportpriser, som kunna fortplantas till den inhemska marknaden och ge upphov
till ganska betydande olägenheter. Och vi ha slutligen det lönepolitiska
fältet, till vilket jag skall komma tillbaka —• därvidlag tycker jag nog, att
finansministern alltför mycket bagatelliserade den förskjutning i tankegångarna,
som skett från 1942.

Det är otvivelaktigt riktigt, som finansministern säger, att utgångsläget 1942
var det, att man skulle hålla priserna vid oförändrad nivå, men jag vill erinra
örn att i de grundläggande dokumenten från den tiden står det dock uttryckligen
följande sats: Man skall hålla prisstoppet på industrivaror, så länge ett
faktiskt lönestopp består. Och från den regeln fanns intet annat undantag än
att man räknade med förbättringar för de sämst ställda grupperna.

Nu var det väl inte ens 1942 någon människa, som trodde på ett hundraprocentigt-
prisstopp. Det har inte heller blivit hundraprocentigt, men saken har i
stort sett gått i lås. Ännu mindre trodde man väl på hundraprocentigt lönestopp
då man i fråga örn lönestoppet inte hade några som helst legala förankringar,
utan man räknade med vissa rörelser uppåt men hoppades ändå på en någorlunda
hygglig bindning av nivån.

Utvecklingen har nu blivit den, att vi i dag kunna konstatera, att det inträffat
en sådan lönestegring, att lönerna genomsnittligt inte bara återförts till 1939
års nivå utan till och med nått högre än denna. I och för sig tycker jag inte, att
det är någonting annat än gott att säga örn detta, ty jag kan personligen inte
formulera något annat mål för den materiella kulturutvecklingen än att den
skall resultera i en ökad behovstäckning och ett bättre läge för dem, som ha det
svårt i samhället. Problemet är bara, örn inte utvecklingen gått i sådan takt, att
den överstigit den takt, i vilken produktiviteten förbättrats. Finansministern
uttryckte därvidlag, att han närmast var överraskad över att industrien kunnat
klara så stora lönehöjningar utan att några prisstegringar ägt rum. Ja, till en
viss grad lia de stora löneökningarna kunnat klaras ändå. Beträffande andra områden
— och det gäller inte bara industrien utan även många andra yrkesområden
— måste jag för min personliga del, trots den ställning jag innehar, säga,
att jag inte tror, att man har klarat dessa löneökningar utan prisstegringar. Jag
behöver inte konstatera att detta är fallet för jordbrukets del. Där är det självklart,
ty där lia vi direkt beslutat prisstegringar på basis av löneökningar. Där
lia vi åtminstone ett mycket klart avsteg från den tidigare ståndpunkten, men
det lämnar jag åt sitt öde. Men jag är inte heller övertygad om att man inom
hela näringslivet i övrigt har kunnat klara prisstabiliteten fullständigt. Jag vill
inte ge några mera nyanserade och detaljerade värdeomdömen här, men jag
tror mig nog kunna säga, att man har klarat prisnivån ganska bra när det gäller
de stora standardvarorna, sådana, som äro nödvändighetsvaror för de stora konsumentgrupperna,
och på vissa katalogvaror, om jag får använda detta uttrycks -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
sätt, men jag- är inte lika säker på att man klarat prisnivån på beställningsoch
reparationsarbeten och alla möjliga nykonstruktioner. Där tror jag nog, att
påfrestningen från omkostnadssidan — det gäller ingalunda bara löneäidan,
utan det finns även andra kostnader, som stigit-, såsom kostnaderna för bränsle
och för en hel del andra varor, som ingå i produktionen — har varit så pass
kraftig, att vi få räkna med att det har ägt rum en faktisk men inte så lätt
inregistrerbar prisökning. Och jag måste med den erfarenhet jag har säga, att
skulle löneökningarna fortsätta i den takt de för närvarande ha, befarar jag,
att prisstoppet brytes sönder, för så vitt vi inte få väsentligt bättre förutsättningar
i fråga örn produktiviteten än vi för närvarande ha. Den hämmas ju alltjämt
delvis av våra besvärligheter i importavseende.

När jag säger, att prisstoppet kan brytas sönder, skall jag mycket noga akta
mig för att tala örn några risker för inflation i stil med den vi hade efter förra
världskriget. Jag tror, i likhet med vad finansministern antydde i sitt anförande,
att vi ännu inte alls ha några tecken, som göra, att vi behöva rädas för
eip sådan utveckling. Men jag tror också att örn vi inte kunna få grepp även på
inkomstsidan, vi stå inför en viss ganska oangenäm prisstegring, som inte ens
gör det möjligt att bibehålla det mycket modifierade program, som finansministern
i dag närmast omfattar, nämligen ett oförändrat penningvärde vid dagens
nivå. Även örn jag aldrig har hört till dem, som drömde örn att återvända till
förkrigsprisnivån — det tror jag skulle ha varit ett utomordentligt riskabelt
experiment — så räknade jag ändå relativt länge med att man skulle få bort
något av den prisstegring, som inträtt under kriget, och jag tycker, att man
nu har gått över till en försvarsställning, som måste betecknas Som en andra
försvarslinje, när man inte sträcker förhoppningarna längre än till en stabilisering
vid dagens nivå. Jiag tycker, att det skulle vara ganska tråkigt och betyda
en ny förlorad position, örn man skulle nödgas flytta denna försvarslinje ännu
ett steg bakåt.

Från detta kommer jag över till slutsatsen — och jag tror, att vi alla äro ense
på den punkten -—■ att det inte på något sätt vore önskvärt med en utveckling
av denna art, utan att det vore utomordentligt önskvärt, örn vi åtminstone kunde
stabilisera priserna vid nuvarande nivå, eventuellt utnyttjande de prissänkningsmöjligheter,
som vi i ett senare sammanhang hoppas skola yppa sig, bland annat
genom iförändrade förhållanden utomlands. Men jag tror, att vi för närvarande
befinna oss i en ganska påfrestande situation och att vi nog få bereda oss på
att ta hela denna situation under omprövning den närmaste tiden. Det gäller
inte bara den inhemska priskontrollens vara eller inte vara, utan — och däri
ger jag finansministern rätt — det gäller även exportens ställning och dylikt
samt frågan örn de importerade varornas prisläge. Det kan uppstå ur prissynpunkt
ganska olösliga eller i varje fall mycket svårbemästrade problem, örn vi
skola ha. varor i landet i två olika prisnivåer, en bestämd av importvarornas
högre priser och en av de hemmatillverkade varornas lägre priser. Detta kan nog
komma att ställa oss inför mycket besvärliga situationer.

. Vi kunna i nuvarande situation inte direkt ändra importpriserna — dem rå
vi inte på — men jag tror, att det behövs klara direktiv från statsmakternas sida
i fråga örn målsättningen och ett medvetande inom alla grupper av inkomsttagare,
att man inte vinner någonting på att ta ut mera än vad den pågående
produktivitetsförbättringen kan ge. Tsar man ut mycket mera, riskerar man att
hamna i en prisstegring, som plockar från en, vad man har avsett att få. En
återhållsamhet över hela linjen tror jag därför måste vara dagens paroll, även
örn jag väl förstår, att den inte kan vara särskilt populär efter ett krigsslut,
då alla vänta, att man skall gå mot friare, bättre och gynnsammare förhållanden.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. landets farsör pung släge m. m. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att i likhet med herr Domö få konstatera,
att det var en utomordentligt utförlig och intressant skildring, som hans
excellens herr statsministern här gav av vårt försörjningsläge, och det var i
nuvarande situation mycket värdefullt att få ta del av den.

Jag måste emellertid liksom herr Domö framhålla, att beträffande frågorna
örn vår finans- och penningpolitik var svaret jämförelsevis knapphändigt. Hans
excellens hänvisade där i huvudsak till propositionerna nr 222 och 218. Vad den
förstnämnda beträffar, måste man säga, att den i huvudsak innehåller en prognos
för de förhållanden, som kunna väntas inträda under de närmaste fem åren,
en prognos för vår nationalinkomst och de statliga inkomster, som kunna tänkas
inflyta, från vilken utgångspunkt vi sedan ha att bedöma, vilka utgifter vi
kunna gå in för. Där beröres däremot i ganska ringa grad frågan örn vårt
penningvärde. I själva verket bygger hela denna kalkyl på förutsättningen,
att vi kunna hålla ett konstant penningvärde. De siffror, som där äro angivna,
förutsätta, att prisförhållandena icke ändra sig. Det är egentligen endast ett
med penningvärdet sammanhängande problem, som finansministern berör, nämligen
frågan örn underbalansering, och där framhåller han vikten av att man
inte tillåter underbalansering i större omfattning. Men man blir även här litet
betänksam, när finansministern den ena gången säger, att det viktiga är att,
vid bedömandet av underbalanseringen, få enkla klara regler, samtidigt som
han en annan gång framhåller, att kan man ta en underbalansering på 100 miljoner
kronor, så kan man ta en på 150 eller 200 miljoner också. Jag måste
säga, att den tankegången är ganska farlig, och i varje fall kan den knappast
betecknas som en enkel och klar och lättfattlig regel.

Vad sedan beträffar propositionen 218 angående finanspolitiken, måste jag
säga, att den till hela sin karaktär är mycket knapphändig. Den innehåller
egentlig ingenting annat än ett konstaterande av att målsättningen för penningpolitiken
bör kvarstå, nämligen att åstadkomma en stabilisering av prisnivån
och bevara penningvärdet. Finansministern säger, att det knappast finns anledning
att gå in på en utförligare diskussion örn den saken. Där kan man ju
ha litet olika meningar, ty vi måste nog konstatera, som det redan har gjorts
här, att läget sedan detta penningpolitiska program kom till har väsentligt
förändrats. Jag kan där inte riktigt följa finansministerns historik. Han säger
bland annat, att han för sin del väntade en hausse omedelbart efter kriget
och att en sådan också inträtt. Jag vill erinra örn att den prognos, som tidigare
ställdes bland annat av efterkrigsplaneringskommissionen, gick ut på att vi
närmast efter ett stillestånd skulle få en period av stagnation med en viss arbetslöshet,
och samtidigt väntade man sig, att det skulle bli en ökning av varutillgången,
som kanske i någon män just skulle föranleda denna stagnation.
Sedan väntade man sig en uppåtgående konjunktur av långvarigare karaktär
och slutligen en längre depression. Jag tror således, att vad man från början
väntade, nämligen en depression, var motsatsen till vad finansministern i dag
nämnde. Vad som i verkligheten har inträffat — det är den förändringen som
jag anser vara betydelsefull — är motsatsen till vad vi väntade oss, nämligen
ett läge med stark efterfrågan på arbetskraft och stor brist på varor.

Det är emellertid en annan punkt, delvis redan berörd av herr Bergvall, som
jag något närmare vill ingå på, nämligen innehållet i den politik som vi fastställde
år 1942 och bekräftade år 1944. Det är visserligen alldeles riktigt, som
finansministern säger, att vi genom den politik, som vi då fastställde, ville
åstadkomma en återföring av realinkomsterna till vad de lia, varit tidigare.
Han tolkar nu detta så, att vi från början skulle ha varit beredda att medgiva
inte bara en lönestegring för de sämst ställda inkomsttagarna — vilket ju
alla voro ense örn -— utan en mera allmän lönestegring. Jag kan inte finna, att

Nr 20,

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
en dylik politik rymmes inom det ursprungliga programmet. Det sades där
uttryckligen ifrån, att i den mån det uppstår en ökad marginal mellan priser
och kostnader skall denna marginal utnyttjas till sänkning av varupriserna.
Det var på den vägen som vi ville åstadkomma ett återställande av realinkomsterna
för att förbättringen skulle komma alla medborgare till del. Detta är
klart utsagt i programmet, men den politiken har icke följts. Marginalerna mellan
priser och kostnader ha i stället utnyttjats till lönestegringar på de punkter,
där sådana vidgade marginaler ha uppkommit, vilket jag anser direkt strida
mot programmet.

Herr finansministern har ett personligt ansvar för denna utveckling, eftersom
han givit signalen till att slå in på denna väg i stället för att följa det
ursprungliga programmet, Jag erinrar om att det vid 1945 års debatt framställdes
en fråga till finansministern, huruvida han ansåg, att örn det uppstod
en ökad marginal, denna borde utnyttjas till prissänkningar eller lönestegringar.
Finansministern svarade, att marginalen i så fall skulle användas till lönestegringar.
Jag kan inte finna annat än att finansministern därmed själv har
givit sigalen till att på en central punkt bryta det program som vi hade uppställt.

,Yi måste således konstatera, att det har inträtt förhållanden som betydligt
avvika från vad vi från början hade väntat oss. Ett program som bara går ut
på att vidhålla den allmänna tankegången örn penningvärdets bevarande måste
därför sägas vara ytterst platoniskt. I själva verket är det penningpolitiska
program, som här framlägges från regeringen, bara en deklaration örn wait and
see. En dylik politik är enligt min mening icke till fyllest, när man faktiskt
har brutit det gamla programmet och när det har inträffat så viktiga förändringar
som vi delvis inte hade väntat oss. Vi ha, som jag redan har nämnt,
fått stark efterfrågan på arbetskraft i stället för arbetslöshet, en varuknapphet,
som vi heller inte hade väntat oss, och en utveckling av prisförhållandena i
andra länder som gått i helt annan riktning än vad vi förmodade. I de stora
länderna har nämligen inträtt en kraftig prisstegring, som vi riskera kan komma
att importeras även till vårt land med därav följande försämring av vårt
penningvärde.

I den skrivelse, som bankofullmäktige lia avlåtit, påpekas dessa väsentligaförändringar
i förhållandena, som förorsaka att vår situation nu är betydligt
oklarare än tidigare.

Det är enligt min uppfattning en brist örn vi i detta läge ställa oss helt avvaktande.
Jag är fullt medveten örn de svårigheter som föreligga. Herr finansministern
har ju bl. a. påpekat, att en fortsatt stark export kan medföra svårigheter
som kunna framtvinga ett ingripande. Det är dock skrämmande, örn
vi skulle behöva införa en vidgad exportkontroll i samma ögonblick som man
även från regeringshåll talar örn nödvändigheten att ge handeln så stor frihet
som möjligt. Jag bestrider inte, att vi kunna komma i sådana lägen, där exceptionella
och extraordinära åtgärder måste tillgripas, men just detta gör att
jag ser på hela problemet på ett något annat sätt. Den situation, i vilken vi
befinna oss, pakallar enligt min uppfattning en inventering och grundlig genomgång
av de förhållanden, som ha inträtt, och ett försök att undersöka vilka
problem vi kunna komma att ställas inför och vilka olika medel som vi då ha
att tillgripa. I en hel del fall kunna vi naturligtvis inte själva bemästra problemen,
då de delvis äro beroende av en utveckling över vilken vi inte råda,
men i mångå fall lia vi möjligheter att ingripa. Då vi nu se, att förhållandena
liotEi att bil sa komplicerade, att do kunna påkalla åtgärder, som vi i grund
och botten helst vilja undvika, synes det mig önskvärt, att man i detta läge i
någon mån förbereder sig, inventerar våra möjligheter och överlägger örn vilka

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
medel som lämpligen böra tillgripas, så att vi inte måste ta ställning i varje
särskilt fall utan att på något vis ha genomtänkt vilka återverkningar åt olika
håll som våra åtgärder kunna få. Jag tror att det är viktigt för oss att föra
en aktivt planerande politik och inte bara en passiv politik, där vi nöja oss med
att avvakta utvecklingen och lösa problemen från fall till fall.

Jag understryker i detta sammanhang vad jag redan tidigare en gång framhållit,
nämligen att det är en brist i den svenska riksdagens arbete, att det
inte finns ett organ som kontinuerligt följer våra ekonomiska problem och den
ekonomiska utvecklingen och som kan samråda med regeringen. Nu bli våra ekonomiska
problem behandlade i olika sammanhang och av olika utskott, varför
det inte finns någon kontinuitet i handläggningen av dessa frågor. Så betydelsefulla
som dessa avgöranden äro för hela vår samhällsutveckling är det en
allvarlig brist, att vi inte ha ett särskilt organ här i riksdagen för deras handläggning.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet
för att påpeka, att denna diskussion sådan den kommit att utformas föregriper
en annan debatt som vi ha att vänta inom den allra närmaste tiden. Herr Domös
interpellation hade ju fått som rubrik försörjningsfrågorna, Han ville ha ett
besked av regeringen, hur det ligger till med vår försörjning i olika avseenden.
Men i sitt anförande här i dag har han lagt tonvikten på andra problem,
nämligen penningpolitiken och arbetslönerna, och försörjningsfrågorna ha sjunkit
i bakgrunden. Jag tycker för min del, att det är en överflödsgärning att
vi nu fördjupa oss i valutaspörsmålen och penningpolitiken, eftersom vi snart
lia att vänta bankoutskottets utlåtande rörande dessa frågor. Då kunna vi kanske
få en bättre organiserad debatt på en annan basis än dagens diskussion. Vi
lia därför ingen anledning att i dag ta ut krafterna alltför mycket, vilket jag
inte heller tänker göra.

I likhet med finansministern efterlyser jag herr Domös eget program för
lösande av alla de svårigheter som utan tvivel föreligga. Hans anförande blev
närmast en politisk uppgörelse med regeringen och inte ett bidrag av saklig
art för att komma till rätta nied de föreliggande problemen. Han talade örn
att han saknade klarhet i statsministerns deklaration. Jag för min del saknar
klarhet i herr Domös egen uppläggning av spörsmålet. När jag hörde honom
tala, fick jag nästan det intrycket, att han menar, att svenska regeringen bär
ansvaret för alla svårigheter som finnas och framför allt för den stora varubristen,
inte bara i vårt land utan även i utlandet. Då herr Domö skulle komma
med något program, blev det bara sådana där allmänna deklarationer som att
vi måste bevara kronans inre värde. Det äro vi ju alla överens örn, och det ha
vi, deklarerat år efter år här, men frågan är med vilka medel vi skola kunna
komma till rätta med det problemet.

Herr Domö talade vidare örn planhushållningen och sade, att realiteterna lia
rubbat våra planhushållares cirklar, dag antar att han menade, att örn vi inte
hade tillgripit planhushållning, skulle det hela ha gått bättre än vad det nu
har gjort, Det är ju att vända upp och ned på verkligheten, eftersom planhushållningen
i den form, i vilken den förekommer, har måst tillgripas just
på grund av att cirklarna ha blivit rubbade av de krafter som lia kommit
loss i världen. Att döma av herr Domös krav på strängare åtgärder skulle jag
nästan kunna tolka hans yttrande så, att lian åtminstone på det penningpolitiska
området är anhängare av en ännu längre gående planhushållning än
den som regeringen har ansett sig kunna tillgripa.

Det är endast en ''sak beträffande penningpolitiken som jag vill fästa uppmärksamheten
på. Herr Domö talade örn inflytanden från utlandet. Han be -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1940.

Äng. landets försörjning släge m. m. (Forts.)
farade, att vi skulle kunna importera inflation genom att låta förhållanden, som
råda i andra länder, sprida sig till vårt land. Han rekommenderade som en av
åtgärderna för att hindra detta en ändring av växelkurserna. Det är klart, att
den möjligheten bör behållas, men jag tror att det är farligt att leka med
den tanken alltför lättfärdigt. Då man rekommenderar en sådan åtgärd, tänker
man väl närmast, eller kanske uteslutande, på förhållandena i Förenta staterna.
Läget där är uppenbarligen ganska vanskligt och osäkert, men det vore enligt
min uppfattning alltför tidigt att redan nu dra några slutsatser örn hur långt
utvecklingen i Amerika kan komma att sträcka sig. Förenta staternas näringsliv
är så stort, omfattande och rikt, att det kan absorbera mycket stora förändringar.
utan att detta behöver ta sig uttryck i ändringar av den amerikanska
valutans värde gentemot utlandet. Det är därför säkerligen bäst att ställa sig
avvaktande. Det vore fördelaktigast, örn vi sluppe den pärs som en ändring av
växelkurserna innebär. Det klokaste vöre därför, om vi underläte att driva
den offentliga diskussionen örn detta spörsmål alltför långt. Vi få försöka klara
våra problem på annat sätt tills vidare.

Jag understryker i likhet med många andra, att läget här i Sverige i dag är
allvarligt, Jag är övertygad örn att bankoutskottet, som går havande med sitt
utlåtande rörande herr Wigforss’ proposition, också tycker detta och kommer
att ge uttryck åt sina farhågor i det utlåtande som vi komma att justera örn
tisdag. Jag hoppas till och med att herr Nordenson och jag skola kunna bli
fullständigt ense örn detta utlåtande. Motsättningarna äro därför kanske inte
så stora som de kunna te sig i en sådan här diskussion. Men vad man än rekommenderar,
vill jag upprepa, vad jag sade i en tidigare debatt örn dessa
frågor här i riksdagen, nämligen att penningpolitiken liksom all annan politik
är det möjligas konst. Jag tror inte att man kan dra upp några cirklar på
detta område som inte kunna rubbas av en obetvinglig verklighet.

Men vi få, som sagt-, återkomma till detta ämne, när bankoutskottet framlägger
sitt utlåtande. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att herr Domö
då skall vara laddad med mera positiva uppslag än vad han levererat i dag.

Herr Domö: Herr talman! Herr Åkerberg har rätt i att vi ha att vänta en
penningpolitisk diskussion om några dagar. Han gick dock alltför långt, då
han påstod, att när vi här resonera örn penningpolitiken, hör detta egentligen
inte till dagens debattämne. Både av interpellationens utformning och svaret är
det uppenbart att såväl statsministern som jag ha kopplat samman förhållandena
på penningmarknaden och kronans värde med våra försörjningsmöjligheter
och utsikter att i framtiden få det hela att löpa. Jag tar mig därför friheten
att kraftigt tillbakavisa den partiofficiella invändning, som herr Åkerberg
gjorde, då han ansåg, att mitt förra anförande dels låg utanför ramen
för interpellationen och svaret, och dels var tämligen onödigt. Även finansministern
gick ju i sitt yttrande in på dessa problem på ett sätt som tyder
på att också han anser, att dessa frågor höra ganska väl samman. Det ligger
dock så till vida något i herr Åkerbergs uttalande, som vi nu ha hållit på
med denna debatt i mer än två timmar. Vi skola väl heller inte fortsätta
hela dagen. Jag måste emellertid i alla fall förlänga diskussionen dels med att
svara på ett par frågor, som finansministern riktade till mig, dels med att göra
ett par kommentarer i anledning av finansministerns yttrande.

Herr finansministern frågade, vilka åtgärder som jag i dagens läge skulle
vilja vara med örn att rekommendera. Mitt svar är, att jag anser, att vi i främsta
rummet på olika sätt böra försöka att åstadkomma en förbättrad produktion
och varuförsörjning. Det är enligt min uppfattning mycket viktigt, att vi i
nuvarande läge söka inrikta sysselsättningen här i landet på det väsentliga

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
målet att klara av de rådande svårigheterna och bygga vidare på en grund
för ökad produktivitet, som kan bli till stor nytta. Vi löpa en viss fara, örn
vi inrikta våra politiska ansträngningar på i och för sig lovvärda mål, som i
nuvarande situation dock icke äro av samma betydelse som en del andra åtgärder
för att bemästra svårigheterna i fråga örn bevarandet av vår kronas köpkraft
etc.

Vi böra naturligtvis veta kursen, eller som jag tillät mig att säga i mitt
förra anförande, lia ett bestämt mål för våra åtgärder. Mot detta uttalande
invände finansministern, att vi inte kunna segla med fasta skot, ty då stjälper
lätt hela farkosten. Det är riktigt, att vi inte i förväg kunna överblicka varje
taktisk åtgärd, som kan bli erforderlig, och att vi inte kunna låsa fast oss
vid ett absolut oföränderligt program. Jag trodde verkligen, att vi gemensamt
hade visat finansministern, att vi inte äro bundna av den föreställningen, att
vi kunna låsa fast oss på det sättet. Men det är ju något helt annat att bara
låta skutan driva hit och dit! Man bör styra på ett sådant sätt, att man, även
örn man kanske tvingas att göra en del bukter, vet mot vilket mål man färdas
och hur man skall komma dit.

Efter förra världskrigets erfarenheter veta vi, vad vi skola göra eller inte
göra i en del fall. Sättet att bemästra en inflation bör vara någorlunda klart
efter de bittra erfarenheter som vi hade efter förra kriget. Men det verkar,
som örn regeringen, och inte minst regeringspartiet här i riksdagen, vid sina beslut
örn skrivelseförslag och annat, lever i den uppfattningen, att vi befinna oss
i den tidsperiod, som utmålas i tjugo.sjupunktsprogrammet, medan vi i själva
verket äro i det läge, som man där väntade sig skulle komma först något
senare, nämligen den överfulla sysselsättningens period. De problem, som vi
nu ha att sysla med, äro ingalunda lättare att lösa än att åstadkomma den
fulla sysselsättningen. Jag skänker med varm hand åt regeringen initiativet att
komma med åtgärder för att klara den överfulla sysselsättning som nu är
för handen. Herr Åkerberg ansåg, att det var att ställa alltför stora fordringar
på regeringen att begära, att den skall lösa denna uppgift. Då regeringen sitter
med majoritetens makt och har valts på ett program, som haft till syfte att
åstadkomma full sysselsättning, måste det väl emellertid vara regeringens sak
att sedan den en gång sagt A också säga B och tala örn för oss, hur man
hädanefter tänker sig utvecklingen.

Finansministern frågade mig vidare, om jag menar, att priskontrollen skall
avskaffas. Nej, jag tror inte att tiden är inne härför. Jag är fullt ense med
finansministern om att, därest man på olika områden vidtager bestämda åtgärder
för att häva inflationen eller rättare sagt motverka att den går längre
än hittills, måste man naturligtvis ha en relativt hård priskontroll, som dock
bör handhas med förstånd och varsamhet. Men det är väl, herr finansminister,
nödvändigt att bättre än hittills beakta det samband som råder mellan priskontrollerande,
åtgärder, varmed vi tro oss kunna hålla varupriserna oförändrade,
och en fast politik även på löneområdet, där man ju hittills har
förbisett en hel del av den inverkan som lönenivåns stegring har på det ekonomiska,
produktiva förloppet. Det är därvidlag som jag anser att tiden är inne
för oss att erkänna, att åtskilliga misstag lia gjorts under den gångna perioden.

Innan jag några ögonblick dröjer vid detta, vill jag ta upp finansministerns
fråga till mig, hur vi kunna se så optimistiskt på nationalinkomsten
som vi gjort i vår motion, där vi till och med skulle varit mera optimistiska.
än regeringen. Finansministern gjorde sig skyldig till ett litet misstag,
niir han talade örn att vi bedöma nationalinkomsten så gynnsamt. Vi lia ju

Första "kammarens protokoll 1946. Nr SO. 3

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. landets farsör jningsläge m. m. (Forts.)
inte någon annan uppfattning än finansministern om de olika alternativen för
nationalinkomstens utveckling, men väl bygga vi på. en något mer gynnsam
situation, när det gäller att fa in skatterna, ty den taxerade inkomsten ligger
relativt väl till under vissa förhållanden. Det är ju inte någon avvikelse, som
är av den storleksordningen, att vi skola spilla många ord på den, men jag
vill fästa finansministerns uppmärksamhet på att så är förhållandet. Allt
detta få vi ju resonera örn en annan gång; annars skulle det i och för sig
vara mycket frestande att gå in på den här saken just nu. Och så en sak till,
som kanske inte skadar att nämna i detta sammanhang, och det är, att vi, när
vi räknat med en gynnsam utveckling beträffande skatteinkomsten, lia gjort
detta under den bestämda förutsättningen, att här inte göras några sådana
ingripanden i det produktiva livet, som störa den verksamhet, vilken i sin tur
skall ge de goda skatterna.

Sedan kommer jag till den fråga, jag fick av finansministern, örn hur jag
ställde mig till stats tjänarnas sista — och kanske det också gällde föregående
—- löneförhöjningar. Det är självfallet, att i den situation, som blivit utvecklingens
resultat, finns det ingen anledning att säga, att statstjänarna inte
skola ha någon löneförhöjning. Man får se till att det i detta aktuella läge
blir en rimlig avvägning. Då man nu kommit i en situation sådan som dagens,
är det självfallet att även statstjänstemännen måste ha en lönereglering, så att
deras löner någorlunda stämma överens med övriga inkomsttagares.

Örn vi skola fundera pa orsakerna till den här utvecklingen, ha vi väl ganska
klart ^ör °.®s'' a^. ^ har varit den bristande överensstämmelsen mellan den
allmänna lönepolitiken å ena sidan och priskontrollen och prisbestämningen i
stort å andra sidan, som drivit oss litet för långt. Man tillät, att lönestoppet
genombröts. I vilken grad det var finansministern eller mm grupp som medverkade
till detta, vill jag inte gå in på i detalj. Men vi få inte glömma, att
finansministern gav ett mycket bestämt besked örn den här utvecklingen i sitt
tal i Göteborg 1944. Vi glömma inte heller den förändrade uppfattning, som
imansmimstern gav till känna — jag vill minnas i remissdebattsanf Öran det
för min del tillät mig säga, att det inte går att räkna så gynnsamt
som finansministern har räknat, eller att det inte finns så stor marginal för
en löneförhöjning. Marginalen tar slut, och sedan går det naturligtvis så
att lönehöjningen i sm tur driver priserna uppåt. Där stå vi nu och vi få se
hur den vidare utvecklingen kommer att gå.

Jag tyckte att jag hörde finansministern tala något örn att det var något
fVf oemotståndlig kraft, som åstadkommit ett läge, där det är omöjligt att
halla tillbaka, ^priserna etc. Ja, jag vill ju inte säga, att finansministern är
någon oemotståndlig kraft, även örn han är utomordentligt kraftig, men i detta
tall har nog finansministern i mycket hög grad bidragit till att utvecklingen
latt den inriktning, som den nu har.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag hade glädjen
att inkassera ett mycket varmt erkännande beträffande huvudparten av det
svar, som jag lämnade herr Domö, alltså den part, som jag tyckte var så tråkig
som alla sådana har redogörelser måste bli. När jag inte fått samma erkännande
för de andra de arna ay svaret, vill jag påpeka i vilket läge jag befann
mig nar jag skulle ge mitt svar. Det skulle beröra dels försörjningsfrådelf
Handelspolitiken, dels penningpolitiken och dels finanspolitiken.
.Beträffande handelspolitiken forbereddes samtidigt en redogörelse inför kamrarna.
Den har lämnats, såvitt jag vet, i andra kammaren och kommer väl
att minnas i denna kammare senare på dagen. I fråga örn penningpolitiken
lag ett förslag fran regeringen i bankoutskottet, och i fråga om finanspoliti -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. landets försörjningsläge m. m. (Forts.)
ken ha vi avlämnat vår plan, som nu ligger hos ett särskilt utskott. Det är
klart, att jag viel sådant förhållande måste säga mig, att det inte kunde vara
någon mening i att jag beträffande dessa tre stora avsnitt, som skola behandlas
i annan ordning i riksdagen, skulle upprepa vad som från regeringens sida
i två hänseenden redan sagts. Det är förklaringen till att mina uttalanden på
dessa punkter blevo så knappa. Jag hade ju också den meningen, att diskussionen
örn penningpolitiken och finanspolitiken i huvudsak lämpligen borde knytas
till behandlingen av de förslag, som redan ligga på riksdagens bord. Herr
Domö medgav själv, att det i fråga örn finanspolitiken var riktigt att avvakta
särskilda utskottets behandling av Kungl. Majrts proposition, och han kanske
då också vill avvakta svaret på sin fråga om det finns delade meningar inom
regeringen på den punkten. Det enda jag vill säga i dag är, att en proposition,
som regeringen framlägger, representerar regeringens mening.

Jag har mycket väl förstått, att penningpolitiken inte kan kopplas ifrån
den diskussion, som förts här i dag. Jag har för min del inte någon anledning
att tycka, att det blivit någon oriktig utveckling av debatten, men vi befinna
ju oss i det läget, att vi få återkomma till dessa ting, när bankoutskottets utlåtande
föreligger. Herr Domö skänkte med varm hand åt regeringen att vidtaga
de åtgärder, som den — i förhållande till vad man räknat med närmast
efter kriget — mycket förändrade situationen kan påkalla. Jag tackar för
förtroendet, men det ger mig anledning att göra det påpekandet, att det ju inte
förhåller sig på det sättet att regeringen bara sätter sig ned och skriver program,
utan regeringens arbete består i en rad fortlöpande åtgärder. Sådana
ha också vidtagits gång efter annan på grund av den situation, som skapats
genom att vi ha haft varuknapphet och full sysselsättning för vår arbetskraft.
Detta arbete kommer givetvis att ständigt pågå, men det hindrar naturligtvis
inte att man kan tillfredsställa herr Nordensons önskan om en aktivt planerande
politik. Jag tror inte heller, att detta är någonting nytt, ty det kan ju
inte gärna förhålla sig så att regeringen inte haft anledning att dryfta dessa
frågor. _ Det är uppenbart, att vi befinna oss i ett läge, där detta dryftande får
föras vidare, och det kanske kan bli anledning för regeringen att söka kontakter
av särskilda slag med i synnerhet de stora organisationer, vilkas medverkan
inte är mindre behövlig i fortsättningen än vad den varit hittills, när det
gällt att uppehålla en viss stabiliserande politik.

. Till detta skulle jag bara vilja säga, att den slutliga behållningen av denna
diskussion väl inte är den, att vissa meningsskiljaktigheter ha konstaterats,
vilka, såvitt jag förstått, inte på väsentliga punkter äro alltför djupgående,
utan tvärtom att det kunnat konstateras, att man här är ense om att inte ge
tappt utan att inrikta alla ansträngningar på att föra oss ut ur det läge,
vari vi befinna oss, och de svårigheter, som vi komma att möta i framtiden,
sa att vi icke raka i den fara, som vi hela tiden velat undvika, nämligen en
allmän inflation. Jag tror, att det är värdefullare att konstatera denna överensstämmelse
än att lägga huvudvikten vid de divergenser, som kunna finnas
på en eller annan punkt i programmet.

Upplästes följande till herr talmannen inkomna handling:

Herr talmannen i riksdagens första kammare.

Med anledning av 500-årsminnet av det äldsta nu kända, år 1446 av Konung
Kristofer av Bayern utfärdade skydds- och privilegiebrevet för Gävle stad

kommer en jubileumsutställning att hållas i staden under tiden den 21 juni_

4 augusti detta år.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Invigningen av utställningen skall äga runi elen 21 juni i närvaro av D. D.
K. K. H. H. Kronprinsen och Kronprinsessan.

Då nämnda utställning blir en manifestation av nutida produktiva insatser
inte blott ifrån Gävle stad och dess län utan även från hela riket, får Gävle
stad vördsamt inbjuda riksdagens första kammare att låta sig representeras
vid utställningens öppnande med en ledamot av kammaren.

Ett inbjudningskort bifogas härmed.

Gävle den 14 maj 1946.

På jubileumsfestkommitténs vägnar:

N. S. Norling.

Louis Campanello.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få hemställa, att
kammaren måtte besluta att antaga den erhållna inbjudningen samt att låta
sig representeras av sin talman eller, i händelse av förfall för honom, av den
ledamot av kammaren, som talmannen i sitt ställe utser.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
277, angående anslag för budgetåret 1946/47 till ersättningar för viss från
ockuperat land härrörande egendom.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Majrts proposition nr
295, angående tillämpningen av det svensk-engelska betalningsävtalet av den
6 mars 1945.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
296, angående anslag till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Wehtje m. fl.
väckta motionen, nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet den av herr Gustavson
m. fl. väckta motionen, nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till folkbokföringsförordning, m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan; samt

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

nT 133, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 134, i anledning av Kungl. Äng. fonden
Majits proposition angående disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom 1°r?l*sa stöd''
malmkommunerna jamte i ämnet vackta motioner. malmbom I

en till riksdagen avlåten proposition, nr 207, hade Kungl. Majit, under rnunema.
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
1 mars 1946, föreslagit riksdagen medgiva, att de till fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna avsatta medlen tills vidare finge av Kungl.

Majit ''disponeras i enlighet med vad chefen för finansdepartementet i nämnda
statsrådsprotokoll förordat.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Hage
(I: 282) och den andra inom andra kammaren av herrar Lövgren och Gavelin
(II: 440), i vilka hemställts, att riksdagen vid ett bifall till Kungl. Måj:ts proposition
nr 207 måtte härtill foga det uttalandet, att det överlämnades till
Kungl. Maj :t att i den mån förhållandena därtill föranledde använda den befintliga
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna även till utdelande
av hyresbidrag till korttidsarbetande gruvarbetare under hänsynstagande
helt eller delvis till den framställning, som rörande denna fråga gjorts av gruvindustriarbetareförbundets
avdelningar i Kiruna, Malmberget och Svartön.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att de till fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna avsatta medlen tills vidare finge av Kungl. Majit disponeras
i enlighet med vad chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 mars 1946 förordat;

b) att motionerna 1:282 och II: 440 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Hage: Herr talman! Som representant för den landsända, som berörs
av denna fråga på ett ekonomiskt särskilt kännbart sätt, må det tillåtas mig att
säga några ord i densamma. Jag anser mig skyldig att göra detta icke minst
därför, att jag tillsammans med mina länskamrater herr Lövgren och herr Gavelin
i andra kammaren har väckt en motion i frågan, som har avstyrkts av
utskottet. Motionen syftar till att man skulle gå något längre i fråga om stödåtgärder
inom malmkommunerna än vad propositionen gjort. Som motiv för
detta vill jag särskilt framhålla den utomordentligt hotande situation, som har
uppkommit vid malmfälten på grund av att malmexporten har minskats i mycket
avsevärd mån. Även.så håller apatitproduktionen, som har givit sysselsättning
åt mellan 600 och 800 människor, på att nedläggas. När en sådan situation
inträder i ett samhälle, förstår man vad det kan resultera i.

Nu är att märka, att de malmfält, som det här är fråga om, äro särpräglade
i många avseenden. De ligga långt bort från centrum av landet, och det är
förenat med vissa svårigheter att till andra landsdelar flytta det överskott
av arbetskraft, som uppstår i (dt sådant samhälle. Vidare förhåller det sig så,
att dessa malmfältssamhällen i stor utsträckning äro så belägna, att det inte
finns någon landsbygd i närheten. I stället, för en sådan landsbygd omgivas
samhällena av rena ödemarken och där finns det i allmänhet inga arbetstillfällen.
Hot gör, att statsmakterna, när det uppstår arbetslöshet i sådana här
samhällen, kunna ha rätt och anledning att gå längre i fråga örn stödåtgärder

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (Forts.)
än varl som kanske är nödvändigt på andra platser. Det är också från den utgångspunkten
som gruvindustriarbetarförbundets avdelningar i Malmberget.
Kiruna och Luleå gjort en framställning till Kungl. Maj :t. De ha vidare framhållit
som ett mycket vägande motiv för åtgärder från statens sida, att staten
är hälftenbrukare i den verksamhet, som försiggår vid malmfälten där uppe.

Den av nämnda organisationer gjorda framställningen går ut på att äldre
gruvarbetare skulle pensioneras, för att yngre skulle kunna kvarhållas i arbete.
Den frågan har Kungl. Majit också tagit upp uti den proposition, som här
föreligger till behandling. Men utöver detta ha dessa organisationer även framfört
det kravet, att de korttidsarbetande gruvarbetarna, som ha en viss sysselsättning,
fastän den är korttidsinskränkt, skulle få någon förbättring i sin
ekonomi genom att den fond, som har till syfte att åstadkomma vissa ekonomiska
fördelar för befolkningen där uppe, skulle få användas även till att ge
dessa korttidsarbetande gruvarbetare ett visst hyresbidrag för att på så sätt
fylla ut deras på grund av korttidsarbetet i mycket hög grad decimerade inkomst.
Nu säges från Kungl. Majlis och från utskottets sida, att det här visserligen
är fråga örn korttidsarbete, men ett korttidsarbete som i alla fall går
upp till fem dagar, och att alltså arbetarna dock ha sysselsättning fem dagar
per vecka, vilket ger dem en någorlunda rimlig inkomst tillsammans med ett
tillskott från en arbetslöshetskassa. Ja, därvidlag vill jag säga, att det dock
förhåller sig på det sättet, att levnadsförhållandena inom malmfälten i Norrbotten
i alla tider ha varit något säregna. Man kan nog våga det påståendet, att
vad som på andra ställen kanske anses som en rimlig inkomst, som man kan
leva på, är svårt att klara sig på vid malmfälten uppe i Norrbotten.

För övrigt förhåller det sig så, att de människor, som sökt sig dit upp, ha
gjort detta med tanke på att de skulle få en skaplig inkomst. En stor del av
dessa arbetare ha också, när de tagit arbete däruppe, ansett, att de offrat sig
för det allmännas bästa, och de mena, att samhället vid sådant förhållande bör
se till, att de ha en någorlunda rimlig inkomst; de betrakta saken på det sättet.
Jag vill för min del säga, att det från den utgångspunkten nog finns skäl att,
när det nu gäller att hjälpa dessa arbetare till en skaplig inkomst, räkna med
andra inkomstsiffror än man räknar med i övriga delar av landet. Dessutom
är att märka, att dessa arbetare leva under svåra klimatiska förhållanden och
ha ett hårt och slitsamt arbete; det erkänna alla. Särskilt gäller detta dem,
som arbeta uppe på gruvryggen i Kiruna, till exempel under en hård storm
mitt i vintern; det är verkligen någonting, som frestar på krafterna och hälsan.
En stor del av dessa människor bli också utslitna i förtid och kunna inte fullfölja
sitt arbete. Alltså det finns verkligen anledning att taga hänsyn till den
här saken på ett litet annat sätt än vad Kungl. Maj :t och utskottet ha gjort,
när de avvisat tanken på att lösa frågan så, att den fond, som finns, skulle användas
även till att ge vederbörande ett tillskott i form av hyresersättning,
vilket begärts av respektive arbetares fackorganisationer.

Sedan säger visserligen utskottet, att denna fond inte är på mer än tre miljoner
kronor, varför den inte skulle räcka så långt, och att man därför får vara
försiktig när det gäller att dela ut medel från fonden. Det framgår emellertid
av propositionen att det belopp, som skall användas för det ändamål, örn vilket
regeringen och motionärerna äro ense, inte skall gå till mer än 186 000 kronor.
Troligt är att räntan på dessa tre miljoner kronor ungefärligen räcker till att
täcka det beloppet. Jag menar alltså, att det även efter denna avbränning troligen
kommer att kvarstå ett belopp på tre miljoner kronor, som åtminstone till
någon del kan användas för det andra ändamålet, som jag för min del och
även herrar Lövgren och Gavelin ha föreslagit. Även om man naturligtvis bör
vara försiktig och sparsam, när det gäller att dela ut medel från fonden, så att

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (Forts.)
den inte smälter ihop till noll, tror jag, att det finns möjlighet att därur taga
något även för det ändamål, som angives i denna gruvindustriarbetarnas framställning,
ja, jag tror, att denna fond likväl inte skulle decimeras alltför kraftigt.

De arbetare, som det här är fråga om, ha varit korttidsanställda under en lång
tid. Dessutom ha konjunkturerna för vår malmexport vissa tider varit synnerligen
dåliga. Arbetarna ha alltså gått igenom flera nedgångsperioder, under
vilka de fått minskade inkomster. Man påstår ifrån gruvarbetarhåll — och det
torde vara riktigt — att sviterna av de kriser, som arbetarna på detta sätt gått
igenom, i viss utsträckning alltjämt kvarstå. Detta är också ett motiv, tycker
jag för min del, för att man skulle kunna vara mera tillmötesgående, när det
gäller att hjälpa dessa arbetare.

Nu har jag inte i min motion direkt yrkat, att det, som föreslagits av gruvindustriarbetarförbundets
avdelningar där uppe, skulle till alla delar bifallas,
utan jag har formulerat klämmen så, att riksdagen — särskilt om situationen
där uppe tillspetsas och det kan komma att bli ännu svårare med arbetstillgångarna
än förut — skulle ge Kungl. Maj :t möjlighet att med användande
av fonden även lämna hyresbidrag åt korttidsarbetande gruvarbetare. Jag har
inte velat gå längre för att åtminstone få något resultat i den riktning, som
vederbörande organisationer ha begärt. Jag vill säga i detta sammanhang, att
särskilt för korttidsanställda arbetare, som ha stora familjer att försörja, kan
det bli omöjligt att leva på den inkomst som de få. Det kan i en tillspetsad
situation bli risk för att de måste vända sig till fattigvården. Jag vill då framhålla,
som jag sagt många gånger förut, att när det gäller verksamheter, där
staten är huvudman eller delägare — vilket är förhållandet här — är det orimligt,
att staten hänvisar personer, som äro i statligt arbete — eller som det här
är — i halvstatligt sådant, till kommunernas fattigvård och på så sätt vältrar
över bördan på respektive kommuner. Staten bör bär, enligt mitt förmenande,
föregå med gott exempel, så att folk slippa tillgripa en sådan nödfallsåtgärd.

Ja, det är de motiv, som från min utgångspunkt anförts i motionen och som
jag här vill ytterligare trycka på. Jag vill alltså — trots att jag förstår, att,
sedan statsutskottet enhälligt avstyrkt motionerna, utsikterna att vinna något
äro oerhört små — likväl yrka bifall till den motion, som avgivits av mig i
första kammaren, nr 282.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Kungl. Maj:t har efter
föredragning av finansministern föreslagit åtskilliga uppmjukningar av de bestämmelser,
som gälla för den ifrågavarande fonden, och utskottet har inte ansett
sig för närvarande kunna gå längre än vad Kungl. Maj :t föreslagit. Utskottet
har också funnit förklarligt, att det inte ansetts lämpligt att i nuvarande
läge framlägga förslag om definitiva fondbestämmelser. Utskottet har
som sagt tillstyrkt de uppmjukningar av bestämmelserna, som föreslagits i propositionen.
Denna mening har omfattats av alla, som inom utskottet deltagit i
överläggningarna i detta ärende. Fondbestämmelserna ha tillkommit efter riksdagens
hörande, och det är också därför, som detta ärende nu prövas här.
Utskottet har inte ansett sig kunna ge fullmakter till Kungl. Maj :t, vilka det
skulle vara.svårt att formulera i fråga om direktiven. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att i fortsättningen följa ärendet och taga ställning till de
framställningar i frågan, som eventuellt komma att göras; finnas ytterligare
skäl att anföra, lära sådana framställningar inte utebli.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de diirunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 194fi.

Äng. fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. (Forts.)
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
nied den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar;

nr 136, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

nr 137, i anledning av väckt motion örn familjebidrag åt de värnpliktiga;
nr 138, i anledning av väckt motion angående löneställningen för löjtnanten
vid Dalregementet N. L. Melander; samt

nr 139, i anledning av väckta motioner om lotsverkets övertagande av handhavandet
av säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Äng. den stat- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 32, i anledning av
väckta motioner örn utredning och förslag angående rätt till avdrag för gift
kvinnas in- kvinnas inkomst vid den statliga beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 209 av herr Ivar Persson och fru Svenson samt II: 342 av herr
Johnsson i Skoglösa m. fl. hade hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit
måtte begära utredning och framläggande av förslag till sådana åtgärder, att
de i motionerna framförda önskemålen kunde förverkligas.

I motionerna hade anförts, att det vore önskvärt, att förvärvsarbetande gift
kvinna kunde medgivas avdrag vid den statliga beskattningen. Avdraget
borde fastställas till högst 600 kronor och tillkomma skattskyldiga, vilkas
inkomst understege en viss övre gräns. För skattskyldiga med högre inkomster
kunde man tänka sig en avdragssumma på 200 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna 1: 209 av herr Ivar Persson och fru
Svenson samt II: 342 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl. örn utredning och
förslag angående rätt till avdrag för gift kvinnas inkomst vid den statliga
beskattningen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru Svenson; Herr talman! Under denna punkt har jag tillsammans med
herr Ivar Persson i denna kammare väckt en motion, vilken syftar till att gift
förvärvsarbetande kvinna skall kunna medges ett avdrag vid den statliga beskattningen
och att detta avdrag skall bli högre än de 200 kronor, som nu medgivas
vid den kommunala beskattningen.

Vi anse att ett dylikt förfarande bland annat skulle få en förmånlig inverkan
ur såväl arbetsmarknads- som familjebildningssynpunkt. Vi ha hemställt att
riksdagen mätte begära, att Kungl. Maj :t föranstaltar örn utredning av frågan

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. den statliga beskattningen av gift kvinnas inkomst. (Forts.)
och framlägger förslag till sådana åtgärder, att de i motionen framförda önskemålen
måtte förverkligas.

Utskottet har inte velat tillstyrka motionen, utan det har hänvisat till den
av förra årets riksdag begärda utredningen rörande liknande frågor och ansett
att motionens önskemål borde kunna bliva tillgodosedda genom denna utredning.

Som ärendet ligger till har jag, herr talman, intet yrkande, men jag vill
uttala den förhoppningen, att den av förra årets riksdag begärda utredningen
med det snaraste måtte tillsättas och påbörja sitt arbete samt att de av oss i
motionen framförda önskemålen därvid måtte bliva beaktade.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckta Om förenande
motioner örn beredande av möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer
bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande -socknar. till gemensamt

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av

motionerna I: 157, av herrar Linnér och Holmbäck, samt II: 272, av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl., måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn skyndsam utredning angående möjligheterna för att en i landsfiskalsdistrikt
ingående mindre -stad eller en köping, som enligt särskild bestämmelse vore
skyldig att bekosta sitt polisväsen, skulle kunna tillsammans med en eller
flera socknar inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt samt framläggande
för riksdagen snarast möjligt av det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Till första lagutskottets nu
föreliggande utlåtande är som bilaga fogat ett av Svenska stadsförbundet avgivet
yttrande, som jag anser vara av så stor betydelse för de städer och köpingar
som icke erhålla statsbidrag till kostnaderna för polispersonalen, att
det bör komma med i dagens protokoll. Svenska stadsförbundets styrelse anför
bland annat följande: »Vid bedömandet av frågan, örn åtgärder böra vidtagas
för undanröjande av nuvarande hinder mot att bilda polisdistrikt av stad eller
köping tillsammans med landskommuner, måste emellertid beaktas, att ifrågavarande
hinder sammanhänger med den gränsdragning, som gjorts beträffande
statsbidrag till polisdistriktens kostnader för polispersonalens avlöning.
Denna gränsdragning innebär, att just städerna och nu ifrågavarande köpingar
ej erhålla sådant allmänt statsbidrag härtill som övriga polisdistrikt. Enligt
motiveringen i motionen II: 272 synes avsikten vara, att denna olikhet i statsbidragshänseende
skulle på något sätt bibehållas även inom ett polisdistrikt, bestående
av stad eller köping och landskommunalt område. I motionen I: 157
synes däremot ingen antydan ha gjorts örn. avsikten i detta hänseende. ■— Enligt
styrelsens mening är det orimligt att ifrågasätta bildande av så sammansatta
polisdistrikt, som här åsyftas, med olika ställning i statsbidragshanseende
för å ena sidan däri ingående stad eller köping och å andra sidan polisdistriktet
i övrigt. Visserligen torde numera icke kunna åberopas något giltigt
skäl ens för att stad eller köping såsom särskilt polisdistrikt behandlas annorlunda
i fråga om statsbidrag till polispersonalen än övriga polisdistrikt, I vart
fall vågar styrelsen påstå, att denna olikställighet för köpingarna i jämförelse
med den egentliga landsbygden är alldeles obefogad. Men även örn denna olikställighet
fått bestå för städer och köpingar såsom särskilda polisdistrikt, till -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Om förenande av köping och landskommun till gemensamt polisdistrikt m. m.

(Forts.)

spetsas dock det orimliga i situationen, om stad eller köping skall förenas
med landskommuner i ett polisdistrikt och jämte dessa bidraga till avlöningen
av gemensam polispersonal med verksamhet avseende detta distrikts hela område.
^ — Ej heller torde det kunna ifrågasättas att speciellt för sådana fall, då
det åsyftade sammanförandet kunde anses sakligt motiverat, föreskriva likställighet
i statsbidragshänseende mellan parterna. Det kan icke vara rimligt
att låta statsbidrag utgå till polispersonalens avlöning i vad angår den ena
av två städer eller köpingar med samma behov av polisverksamhet men ej till
den andra enbart därför att den förra men icke den senare lämpligen kan sammanföras
med landsbygd i ett polisdistrikt.»

Jag får till den verkan det hava kan understryka detta yttrande och samtidigt
lämna ett litet exempel på hur en sammanslagning av polisdistrikt med
olika förutsättningar för erhållande av statsbidrag kan verka. Exemplet gäller
Vännäs köping, där jag själv är bosatt och där jag väl känner förhållandena på
detta område. Vår köping har enligt mitt förmenande ordnat lokalfrågan för
polisväsendet pa ett tillfredsställande sätt. Vi ha byggt en kombinerad brandoch
polisstation för en kostnad av 130 000 kronor. Där finnas expeditionsrum
för landsfiskalen och polisen, arrestlokaler samt bostad för landsfiskalen. Vännäs
socken och Vännäs köping utgöra ett landsfiskalsdistrikt. Om dessa båda
kommuner skulle samordnas i ett polisdistrikt och de nuvarande normerna för
statsbidrag till köpingars och landskommuners polispersonal fortfarande skulle
gälla, så skulle vår köping, som ordnat med dessa lokaler, inte få något statsbidrag,
under det att Vännäs socken, som hittills inte haft några kostnader
för ändamalet, skulle fa använda dessa våra lokaler men ändå erhålla statsbidrag
för sin polispersonal. Jag är övertygad örn att liknande förhållanden
råda på mångå andra platser. Jag kan inte anse detta vara riktigt. Skall en
sammanslagning av olika polisdistrikt ske, så böra också statsbidragen utgå
efter samma grunder oavsett örn det gäller stad, köping eller landskommun.

I övrigt har jag svårt att förstå att det skall vara nödvändigt med1 en särskild
utredning nu, när hela polisväsendets organisation ligger i stöpsleven,
bara därför att det skulle råda olägenheter, som det säges i motionen, i Tierps
landsfiskalsdistrikt. Svenska stadsförbundet gör i sitt yttrande ett liknande
uttalande -— förbundet anser att det bör kunna anstå med denna utredning tills
hela den stora omorganisationen av polisväsendet blir klar — och samma åsikt
har framförts av Svenska landskommunernas förbund i dess yttrande över
motionerna.

Ehuru jag således anser att en särskild utredning är alldeles onödig, ställer
jag intet yrkande. Jag har emellertid velat framföra dessa synpunkter, för
den händelse de möjligen skulle kunna ha någon betydelse vid en eventuell
utredning — vilket jag livligt hoppas, särskilt med hänsyn till den starka
argumentering som Svenska stadsförbundet anfört i sitt yttrande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 276, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) örn återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom
m. m.;

nr 289, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

nr 293, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
samt

nr 294, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion ''angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen örn skadestånd m. m.;

nr 34, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av dels^j1?- begränsKungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet ^

lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare.
tandläkare, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 148, hade Kungl.

Majit föreslagit riksdagen

dels att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 467) om viss
begränsning av legitimation som tandläkare.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 örn viss begränsning av
legitimation som tandläkare, vilken gäller till och med den 30 september 1946,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1948.

dels ock att å riksstaiten för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln
till Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag
av 170 000 kronor.

Propositionen hade såvitt angick det framlagda lagförslaget hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade andra lagutskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 277
i första kammaren av fröken Andersson och herr Mannerskantz, nr 284 i samma
kammare av herr Gustaf Karlsson samt nr 433 i andra kammaren av herr
Fagerholm m. fl.

Motionerna I: 277 och II: 433, vilka voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att lagförslaget måtte avslås. I motionen I: 284 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att tandläkare vid sådant utövande av tandläkaryrket,
som avsåges i lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation som
tandläkare, under ett år skulle tjänstgöra i ett och samma tandvårdsdistrikt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 277, I: 284 och II: 433
antaga det genom propositionen nr 148 framlagda lagförslaget.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)

Reservationer hade anförts

1) av herrar Holmbäck och Osterman, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

2) av fröken Andersson och herr Carl Eric Ericsson, vilka på anförda
skäl hemställt, att det genom propositionen framlagda lagförslaget icke måtte
av riksdagen antagas.

Fröken Andersson: Herr talman! Denna fråga diskuterades ju ganska ingående
i båda kamrarna för ca tre år sedan. Man uttalade då som bekant från
skilda håll sin mycket stora tveksamhet örn lämpligheten av denna lags tillkomst.
I den då behandlade propositionen betonade också departementschefen
att denna lag, som det uttrycktes, saknar förebild i svensk lagstiftning. Jag
tror nu för min del att det inte hade varit så ofördelaktigt, sett ur folktandvårdens
egen synpunkt, örn det fortfarande hade saknats en sådan förebild som
den lag det här är fråga örn.

''Lagrådet anförde redan då, år 1943, att tungt vägande principiella betänkligheter
kunde resas mot lagen, men att rådet, med hänsyn till att det endast
rörde sig om ett provisorium, icke förty rekommenderade lagen, örn ock med
stor tveksamhet. Med anledning av den nu föreliggande propositionen säger
lagrådet: »Vid sådant förhållande kan starkt ifrågasättas, huruvida det är
riktigt att nu förlänga lagens giltighetstid.» Det är alltså med yttersta tveksamhet
som lagrådet denna gång har givit sin rekommendation till lagen i
fråga. Det är tre av lagrådets ledamöter som med denna stora tveksamhet ha
tillstyrkt lagen, medan en ledamot, justitierådet Ekberg, har avgivit ett särskilt
yttrande. Justitierådet Ekberg säger: »Efter beredskapens avveckling ha förutsättningarna
för ifrågavarande lagstiftning så förändrats, att densamma, som
innebär ett allvarligt avsteg från gällande rättsgrundsatser, icke kan försvaras.
Jag avstyrker fördenskull, att förslaget upphöjes till lag.»

Även utskottet var år 1943 mycket tveksamt, men dess majoritet rekommenderade
icke förty lagen. Utskottet ville emellertid särskilt starkt understryka
vikten av att en förnyelse av lagen icke skulle komma till stånd örn
icke trängande behov därav förelåge. I år har man i hela rader av remissinstanser
varit mera tveksam än någonsin. Det är, säger man — jag tar bara ett
exempel ur högen —- icke förenligt med grundsatsen om envars frihet att
bruka sin arbetskraft att förlänga denna lag ytterligare. Detta framhölls år
1943 från håll där man trots allt gick med på lagen i fråga. I ett annat yttrande,
avgivet av Tjänstemännens centralorganisation, uttalas mycket starka
principiella betänkligheter mot lagen. Denna stora organisation säger, att den
allmänna värnplikten och tjänsteplikten vid krig eller krigsfara borde utgöra
de enda undantagen från principen, att statsmakterna icke skola ålägga en viss
grupp av medborgare att fullgöra tjänsteuppgifter för det allmänna.

Nu säger man att det alltjämt råder ett tvångsläge på detta område. Ja, det
kan man ju ifrågasätta, och med den politik som föres på detta område ifrågasätter
jag örn inte detta tvångsläge börjar avlägsna sig mer och med från vad
som var förutsättningen för provisoriet, så att man ledes till att införa en bestående
lagstiftning. Det föreligger, såvitt jag förstår, inte i vanlig mening något
tvångsläge av annan art än det läge som råder på en hel del områden av arbetsmarknaden
och som innebär att det är en understundom mycket stor brist på
arbetskraft.

Vid tiden för den nu gällande lagens utlöpande, alltså den 30 september
1946, böra i möjligaste män de av krigsförhållandena uppkomna svårigheterna
vara övervunna, och det var väl att märka väsentligen med hänsyn till den av
kriget föranledda bristen på tandläkare som lagen kom till. På denna grund

Onsdagen den 22 maj 1940.

Xr 20.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
skulle den endast vara ett provisorium. Vidare skulle en förutsättning för lagen
vara att folktandvårdens behov av tandläkare icke skulle kunna tillgodoses på
annat sätt. Nu har, som jag nyss sade, den första förutsättningen upphört,
och därav följer, tycker jag, med nödvändighet att också den andra förutsättningen,
nämligen att lagen behöver finnas, har upphört.

Man bör nu i stället vidtaga andra åtgärder, åtgärder som hjälpa på lång
sikt. Så som arbetsmarknadsläget nu är förefinnes det, såvitt jag förstår, en
ganska stor risk för att man kan ledas till att göra sådana här undantag också
på en hel rad andra områden, och jag ifrågasätter örn kammarens ärade ledamöter
äro villiga att gå med på sådana åtgärder.

Att man på ledande håll känner sig ganska obehagligt berörd av denna lagstiftning
framgår t. ex. av medicinalstyrelsens utlåtande, där det hela vägen
talas örn »praktikåret». Nu veta ju alla som känna till denna sak, att det inte
finns någon tandläkare eller annan initierad person som talar örn ett praktikår,
utan man talar kort och gott och mera adekvat örn ett tvångsår.

Medicinalstyrelsen säger i sitt yttrande, att tjänstgöringen inom folktandvården
icke medför enbart nackdelar för vederbörande tandläkare, utan att
dessa kunna draga nytta av tjänstgöringen — ja., tacka för det! — och att de
kunna få ytterligare erfarenhet främst beträffande barn- och annan socialtandvård.
Vidare komma, säger medicinalstyrelsen, de unga tandläkarna på ett
tidigt stadium i intim kontakt med de stora sociala tandvårdsproblemen, samtidigt
som de erhålla rutin i yrket. Beträffande passusen örn barn- och socialtandvården
vill jag bara säga, att flertalet människor veta att det åtminstone
av barntandläkare borde krävas alldeles speciella anlag och alldeles speciellt
handlag, för att inte säga hjärtelag.

Det är alltså klart att det inte är fråga örn utbildning utan kort och gott
om tvångsrekvisition av arbetskraft. Detta framgår ju bland annat därav, att
de tandläkare som det här gäller också kunna få tjänstgöra vid enmanspolikliniker.
Jag bara frågar hur detta kail vara en del av utbildningen, då tandläkarna
icke ha stöd av äldre kolleger, vilket de skulle ha örn de t. ex. tjänstgjorde
på privatpolikliniker. Och var och en förstår ju att det är allt annat än
önskvärt att dessa tandläkare få en så stor arbetsbörda på sig innan de ha
rutinen inne.

Jag vill nu i förbifarten ange några siffror, som belysa lagens verkningar.
Antalet distriktstandpolikliniker var år 1943 103 och år 1945 181. Antalet
vakanser var år 1943 76 och år 1945 221. Alltså har antalet tandläkare sannerligen
inte ökats utan i stället minskats, men trots att lagens verkningar äro
sådana går man vidare och bygger ut folktandvården, innan man har fått klart
för sig örn man har resurser att organisera poliklinikerna med — i detta fall
menar jag med resurser helt naturligt arbetskraft. Och vilka polikliniker är det
som främst ha fått arbetskraft genom lagen? Jo. det är poliklinikerna i Stockholms
närhet och i städerna. Ute på landsbygden har man som vanligt fått
mindre del av håvorna.

Jag kommer nu bara som hastigast in på vad jag anser vara den viktigaste
sidan av problemet, nämligen folktandvårdens renommé, vilket har lidit mycket
stor skada genom den gällande lagen. Det gäller inte bara folks
uppfattning om de unga tandläkare som komma ut, utan det är också fråga
örn de årliga ombyten av tandläkare som förekomma i mycket stor utsträckning.
Jag tycker att det är en ganska egendomlig reflexion som medicinalstyrelsen
gör i samband med Sveriges tandvårdsinspektörers förenings avstyrkande av
förlängningen av lagen, nämligen att föreningens kritik är mindre välgrundad.
Jag påminner dock om att dessa tandvårdsinspektörer äro landstingens egna
tjänstemän, tjänstemän som i sin verksamhet stå i nära kontakt med den verklig -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
het det här gäller. Åtminstone jag för min del tillmäter därför deras omdöme
mycket stor betydelse.

Hur har hela inställningen till folktandvården blivit på grund av detta? Jo,
genom det tvång som här förekommer har helt naturligt de nyexaminerade tandläkarnas
inställning till tjänstgöringen blivit allt annat än fördelaktig -—- man
skönjer en klar motvilja mot tjänstgöring inom folktandvården överhuvud taget.
Vad de unga tandläkarnas prestationer angår sade man år 1943, då denna sak
diskuterades, att man ändå finge vänta sig att dessa unga tandläkare skulle
göra sitt bästa.. Det underströks även från vårt håll, att vi voro övertygade örn
att så skulle ske, men man skall, tycker jag, vara rätt dålig psykolog örn man
inte skall förstå att ett sådant här tvång leder till att det åminstone inte blir
någon stimulans för de yrkesutövare, som det här gäller, att göra sitt allra hästa.
Jag citerar vad dessa tandvårdsinspektörer, vilkas omdöme jag som sagt sätter
mycken lif till, ha anfört: »Beträffande de nyexaminerade tandläkarnas arbetsprestationer
ha dessa icke sällan, särskilt i fråga örn barntandvården och främst
i kvantitativt avseende, varit mindre tillfredsställande.» Detta kan ju inte leda
till annat än den reflexionen, att lagens tillkomst långt ifrån att ha lett till en
ökning av tillgången på arbetskraft inom folktandvården fastmera har lett till
en minskning.

Vidare är, som jag förut har sagt och som det också har antytts från sakkunnigt
håll, den ständiga omsättningen på arbetskraften en mycket allvarlig
fråga, och det finns flera tandvårdsinspektörer som klart säga ut, att de anse
det bättre att stänga de polikliniker som icke kunna få arbetskraft än att förlänga
lagen och låta folktandvårdens renommé sjunka ytterligare. Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund betonar också att lagen har varit till mera skada
än gagn. Och hös folket har det uppstått den visserligen felaktiga men i alla
fall fasta uppfattningen, att det här rör sig icke örn utbildade tandläkare utan
örn unga kandidater, som ännu icke äro färdiga med sin utbildning. Folk kan
ju lätt missuppfatta, men man får ju inte bli förvånad örn så blir fallet här,
eftersom tandläkarna icke få fullständig legitimation förrän efter praktikåret,
eller tvångsåret, hur man nu vill uttrycka det.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation säger bland annat att den enda
hjälpen mot tandläkarbristen är att ett ökat antal tandläkare utbildas. Och örn
det blir nödvändigt med en förlängning, säger stadsförbundet, bör denna under
alla förhållanden icke gälla längre tid än ett år.

Det är ju inte bär fråga örn en ökning av tillgången på tandläkare, utan det
är bara fråga om en omdirigering av arbetskraften, och tandvårdsstandarden i
landet kommer fördenskull ingalunda att stiga genom en förlängning av lagen,
utan, Som jag har berört här, snarare tvärtom. Nu få vi ju från den 1 januari
1948 ett nytt tandläkarinstitut, men det är uppenbart att verkningarna därav
icke kunna visa sig nämnvärt förrän längre fram, och då frågar man sig: skall
lagen då återigen förlängas? Jag anser, som jag har betonat här flera gånger,
att det vore till uppenbar skada för folktandvården om så skedde. Den skulle
komma i vanrykte på alla sätt, och därför anser jag för min del att lagen bör
avskaffas, ju förr dess hellre.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation till
detta utlåtande från andra lagutskottet, och jag skall nu försöka att med några
korta ord angiva den uppfattning till vilken jag har kommit i denna fråga.

Det är utan vidare klart att man bär står inför ett mycket svårt problem: å
ena sidan gäller det att inte göra någonting som skadar vår folktandvård och
gör att den inte kan fungera, och å andra sidan gäller det att upprätthålla en
av samhällets allra viktigaste principer, nämligen att man skall ha frihet att

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
förfoga över sin arbetskraft. Vad särskilt denna sistnämnda princip angår, veta
kammarens ledamöter, att tre av lagrådets .ledamöter ha uttryckt sina starka
betänkligheter mot en förlängning av lagen örn tvångstjänstgöring för tandläkare,
medan den fjärde ledamoten av lagrådet utan vidare har avstyrkt det
föreliggande förslaget såsom icke överensstämmande med de rättsgrundsatser
som vi ha. Av de yttranden som i övrigt lia angivits över lagen kanske jag kan
få nämna det som har avgivits av Tjänstemännens centralorganisation, vilken
också har ställt sig minst sagt tveksam till en förlängning av lagen.

Efter mycken diskussion har jag för min del kommit till den slutsatsen, att
det riktigaste vöre att försöka avskaffa lagen med det snaraste, men att det å
andra sidan bör finnas en viss övergångstid, under vilken huvudmännen för
folktandvården skola lia möjlighet att anpassa sig efter det läge som uppstår
då lagen icke längre existerar. Denna anpassning kan givetvis ske sedan det
utexaminerats ett större antal tandläkare i framtiden, men att vänta på detta
tror jag för min del skulle betyda att nian under en avsevärd tid måste behålla
lagen. Det finns ju emellertid en hel del andra möjligheter. Sveriges tandläkarförbund
har angivit^ dem i det yttrande, som återgives i propositionen och där
det bland annat står: »Utöver en ökning av utbildningskapaciteten och en
minskning av studiekostnaderna vid tandläkarinstitutet har förbundet sålunda
ifrågasatt vissa åtgärder för beredande av bättre befordringsmöjligheter inom
folktandvården, såsom _ differentiering av tjänsterna, viss företrädesrätt för
tandläkare som tjänstgjort å avsides belägna orter vid sökande av befattningar
å mera centralt belägna platser, införande av särskilda tillägg för tjänstgöring
å avlägset belägna orter och centralisering av tillsättningsförfarandet.& Därjämte
har ifrågasatts beredande av möjlighet till halvdags- eller deltidstjänstgöring
inom folktandvården för exempelvis kvinnliga tandläkare ävensom tandläkare,
som önskade ägna sig åt lärarverksamhet, vetenskapligt arbete eller
dylikt. Vidare har föreslagits minskning av arbetstiden för tandläkare, som
syssla med enbart barntandvård» o. s. v. Jag tror för min del att det vöre tillräckligt
med en tid av ett år för övervägande av örn man inte genom dylika åtgärder
eller åtgärder, som i övrigt kunna stå till buds, skulle kunna häva de
svårigheter som här föreligga. Man har ju ''faktiskt inte försökt genomföra dylika
åtgärder hittills.

. tillåter mig alltså att yrka bifall till utskottets förslag med den ändringen,
att »den 30 september 1048» skall utbytas mot »den 30 september
1947», d. v. s. att den föreslagna lagen antages med en giltighetstid av endast
ett år. Det skulle innebära ytterligare ett steg på den väg som redan statsrådet
har slagit in på; ursprungligen föreslogs det ju att denna lag skulle gälla i
ytterligare tre år, men departementschefen har senare föreslagit en begränsning
av giltighetstiden till två år.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Det är ju bekant att folktandvården,
när den kom till, inte möttes med särskild förtjusning från tandläkarnas sida.
och vad som närmast motiverade statsmakternas ingripande var viii att det
visade sig omöjligt att få tillräckligt med tandläkare för att bygga’ut. folktandvården
i den omfattning som man hade avsett. Den olust, med vilken
tandläkarna, bemötte denna form av lagstiftning, är naturligtvis förståelig
neli beror på att det är fråga örn en undantagslagstiftning, som endast har en
motsvarighet i tjänstepliktslagen och vad därmed sammanhänger

Det är emellertid tydligt, att om vi icke vilja se den folktandvård, som vi
nu ha latt i gang, åtminstone delvis lamslagen, så nödgas vi förlänga denna
lags giltighetstid pa det satt som är föreslaget i propositionen. Jag är (övertygad
om att det inte bara är tandläkarna som känna olust inför bibehållandet

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
av denna lag, utan det göra vi nog allesammans här i riksdagen också, men
det finns dock tillfällen här i livet då man får säga: nöd bryter lag. dag
skulle tro att vi både tidigare och vid detta tillfälle ha blivit försatta i den
situationen, ty om denna lag skulle upphöra att gälla, skulle detta otvivelaktigt
leda till att stora delar av den folktandvård, sorn nu är i gång, skulle
sluta fungera, och då skulle vi från och med nu få sådana luckor i vår tandvård
när det gäller barnen, att en hel del av det arbete, som redan är utfört
genom folktandvårdens försorg, skulle bli mer eller mindre tillspillogivet.

Man har således inom utskottet ansett, att eftersom vi inte äro i stånd att
lösa denna fråga på annat sätt och eftersom det i många landstingsområden
ännu inte varit möjligt att bygga ut folktandvården så som det har varit tänkt,
är det ännu större anledning att se till, att vi kunna sörja för tillgången på
tandläkare på detta sätt.

Huruvida det sedan, som fröken Andersson befarar, skall bli fråga om att
förlänga lagens giltighetstid utöver det datum, den 30 september 1948, som
föreslås i propositionen, är väl en fråga som man. får återkomma till när den
blir aktuell, men jag skulle tro, att med de åtgärder som vidtagas och med den
undanarbetning som sker när det gäller de äldre skolklasserna skall det bli
möjligt att åstadkomma en lättnad på området. I varje fall få vi som sagt
taga ståndpunkt till den frågan senare.

Dagens situation talar under alla förhållanden för att vi skola bifalla propositionen,
och jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag lyssnade till utskottets talesman,
försökte jag uppfatta de skäl, som han ansåg vara bärande. Såvitt jag fann,
var det enda skälet, att man endast genom en förlängning av lagens giltighetstid
skulle kunna lösa frågan örn folktandvården. Om detta skulle jag vilja
säga, att man inte alls löser folktandvårdens problem genom att förlänga lagens
giltighetstid. Det är väl endast Södermanlands landsting som har något
så när fulltalig tandläkarpersonal på sina tandpolikliniker och alltså kan sägas
ha tandvårdsfrågan något så när löst. I varje fall ha inga andra landsting
tillnärmelsevis frågan ordnad på samma sätt. Örn man då säger, att dessa
kommenderade unga tandläkare fylla ett visst behov på några platser, betyder
det dock inte att därigenom någon avgörande del av tandpoliklinikerna kunna
hållas i gång, utan resultatet blir bara att det blir något färre antal vakanser
än det annars skulle vara. Med den här lagens hjälp löser man således inte
på något sätt frågan om folktandvården. Det kan endast ske genom att tillgången
på tandläkare väsentligt ökas, men det ankommer inte på andra lagutskottet
att sörja för att tillräckligt många tandläkare bli utbildade. Den
saken skulle man tänkt på i början av 1930-talet, då man planlade folktandvården.

Nu finns det mångå fler områden än folktandvården, där det är brist på
arbetskraft. Jag tror inte att herr Elowsson kan nämna något område, där
det inte är brist för närvarande. Men inte tillgriper man därför lagstiftningsåtgärder
i andra branscher! Inte har man det så ställt, att t. ex. den som gått
igenom en central verkstadsskola skall tjänstgöra ett år på försvarsverkens
fabriker eller annan statlig inrättning. Det gör man inte, även örn det är
brist på folk. Detsamma gäller över hela näringslivets område. Man får finna
sig i att det är brist, ty man vill inte kommendera folk, oftast mot deras
vilja, att arbeta på en viss bestämd plats. Vill man inte göra det på andra
områden, skall man inte göra det på detta område heller. Det som man inte

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Ang. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
vill att människorna skola göra en, skall man inte göra dem, herr Elowsson!
Det tror jag är en bra maxim i alla livets skiften och även i detta fall.

Ett avslag på propositionen, varigenom tvångslagen upphör den 30 september
i år, medför endast att den nya omgång tandläkare, som kommer ut, inte
kan kommenderas till poliklinikerna. Följden därav kan bli, att ett antal polikliniker
inte kunna drivas, men det är så oerhört många fler som ändå inte
kunna hållas i gång, att skillnaden inte blir så stor.

Min medmotionär fröken Andersson har påtalat, att det inte är uteslutande
roligt att få dessa tandläkare till folktandvården. Dels äro de unga och oerfarna
i praktiskt arbete, och dels äro de ganska litet tilltalade av denna tjänstgöring.
Åtminstone finnas inom vårt landstingsområde exempel på att de
»maskat» eller vad man skall kalla det. De hinna inte med så mycket som de
skulle göra, örn de vore där frivilligt. Den saken är nog ganska säkert bevisad.

Nu har det föreslagits, att man för att ge huvudmännen en anpassningstid
skulle förlänga lagen ett år. Kan en så rimlig begäran vinna kammarens bifall,
finner jag det givetvis vara gott och väl, även örn jag hade tänkt framställa
ett yrkande örn avslag på utskottets utlåtande. Då får man tidigare ett
slut på detta som jag anser vara principiellt felaktigt och orättfärdigt. Med
hänsyn härtill skall jag i likhet nied min medmotionär inte ställa något yrkande.
Det är visserligen riktigt att man bör hävda sin mening och hålla på
det man en gång funnit vara rätt, men i förhoppning, att herr Holmbäcks yrkande
vinner bifall, skall jag avstå från att framställa något yrkande.

Häri instämde herr Herlitz.

Herr Näsström: Herr talman! Såvitt jag förstår, har man i denna debatt
kretsat kring kärnproblemet. Enligt mitt sätt att se finns det ett visst kärnproblem
i denna sak, nämligen de s. k. fria tandläkarnas oerhört stora inkomster.
De, som nu bli kommenderade till detta provår, få nöja sig med en
årsinkomst på mellan 12 000 och 13 000 kronor. Det är väl där skon klämmer.
Man anser väl den inkomsten för liten. Men jag vill fråga: finns det några
andra yrkesutövare av liknande slag som under sitt första verksamhetsår komma
upp till en sådan inkomst? Skola vi komma till rätta med detta, tror jag
att vi få hitta på en utväg att i någon mån begränsa inkomsterna för de tandläkare,
som ha privatpraktik. Innan vi kunna göra det, tror jag inte att vi få
någon rätsida på dessa förhållanden.

Fröken Ebon Andersson nämnde att det i praktiken har gått till på det
sättet, att det har varit städerna som ha fått folktandvårdpolikliniker. Jag tror
inte att det är riktigt. I varje fall kan jag göra mig till talesman för mitt län.
Jag vill minnas att vi där ha åtta polikliniker. Inga av dessa ligga i städer.
Yi skulle komma i ett besvärligt läge, örn vi inte skulle få denna lag förlängd.
Det är tack vare denna undantagslag som vi lia fått tandläkare till dessa tandpolikliniker
ute på den rena landsbygden.

Jag kan gärna hålla med örn att vi inte borde behöva några undantagslagar.
Det torde vi kunna vara överens örn allesamman. Men vi veta att såsom
förhållandena nu ligga till kunna vi inte komma ifrån denna lag. Alla som
bo på landsbygden önska att dessa kliniker skola utbyggas och inte dragas in,
vilket skulle bli en ovillkorlig följd av ett avslag på propositionen.

Jag skulle helst sett att det utskott, som sysslar med dessa ting, hade gått
litet vidare och försökt att nå ett gott resultat utan att behöva använda denna
tvångslag. Men vi leva i ett land med s. k. fritt näringsliv, och jag tror därför
att det är mycket svårt att komma tillrätta med kärnproblemet enligt mitt sätt

Första kammarens protokoll 19Ji6. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
att se. Beträffande mitt län får jag emellertid säga att det skulle bli oerhört
besvärligt, örn vi skulle gå på den linje fröken Ebon Andersson förfäktar. När
man är medveten örn att dessa tandläkare som sagt ha en årsinkomst på mellan
12 000 och 13 000 kronor, kan man inte känna större medlidande med dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Jag vet inte örn herr Mannerskantz hade
ont i tänderna, när han gick i skolan, men örn han hade det, föreställer jag
mig att han åtminstone inte skulle ha hänvisat till det gamla bibelspråket »allt
vad I viljen att människora skola göra eder, det skolén I oek göra dem». Han
skulle nog ha sparat det till ett annat tillfälle och ett annat sammanhang.
Här gäller det dock att se till att barnens tänder bli kontinuerligt skötta, så
att det inte uppstår några luckor i vården.

En annan sak är att varken jag eller någon annan i utskottet trott, att vi på
denna väg skulle kunna lösa hela folktandvårdsfrågan. Vi äro väl medvetna
om att det är brist på tandläkare, och det är endast genom avhjälpande av
denna brist som man kan få folktandvården helt utbyggd. Det är också därför
som två nya tandläkarinstitut skola komma till. Innan det skett, kan inte folktandvården
helt byggas ut. Men det är uppenbart att det efter hand kan ske
iner och mer.

Fröken Andersson: Herr talman! Det är rätt intressant att jämföra herr
Näsströms yttrande här med vad som förekom i debatten för tre år sedan.
Då spelade de väldiga löner, som de unga tandläkarna skulle få, en ganska
stor roll. Åtminstone var det förhållandet i andra kammaren. Det har, såvitt
jag minns, i de olika utlåtanden, som jag har gått igenom, inte nämnts någonting
om den saken annat än att medicinalstyrelsen säger, att styrelsen finner
det uppenbart, att den snabba utvecklingen på löneområdet, som ägt rum
under senare år, medfört att distriktstandläkarlönerna icke kunna anses tillfredsställande
för rekrytering av de mera kvalificerade tandläkarna. Sålunda
säger medicinalstyrelsen klart ifrån, att dessa enligt herr Näsströms uppfattning
svindlande eller åtminstone höga löner —• jag ber örn ursäkt, om jag använder
överord — inte äro så förfärligt höga. Jag säger, som jag sade i andra
kammaren för tre år sedan, att jag tycker att det är en fullkomligt felaktig
jämförelse. Vad dessa tandläkare få bör inte jämföras med vad andra yrkesgrupper
uppbära, utan med vad de skulle ha fått, om de gått rakt ut i det
praktiska livet. Jag tycker alltså inte att herr Näsström tar upp kärnproblemet
utan skickligt går vid sidan av detta problem, ty frågan örn tandläkarnas
höga inkomster överhuvud taget hör inte partout ihop med det problem som
här diskuteras, nämligen folktandvården.

Det finns inga som hysa medlidande med dessa tandläkare. Jag är den siste
att göra det, men det borde tillräckligt klart ha framgått av mitt yttrande nyss,
att det är folktandvården som jag hyser medlidande med, ty dess anseende
kommer att raka nedåt.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet, då
fröken Andersson på grund av sitt medlidande med folktandvården gjorde
gällande, att den föreliggande propositionen icke borde bifallas. Jag ber att
få avge ett vittnesbörd ungefär i linje med det som herr Näsström tidigare har
lämnat kammaren. Vi ha nere i vårt län en plan för folktandvården, som upptar
32 tandläkare. Jag skulle tro att för närvarande tjänstgöra ungefär hälften av
detta antal eller kanske ett tjugutal. Det är alltså inte så liten del, utan en
ganska stor del av den ursprungliga planen, som genomförts. Ett tiotal av

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Ang. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
dessa tandläkartjänster besättas med tillämpning av ifrågavarande lag. Det är
alltså ett ganska väsentligt antal tandläkare som vi lia fått tack vare denna
lag.

Nu håller folktandvårdens anseende på att raka nedåt, säger fröken Andersson,
ty dessa tandläkare ha inte legitimation. Det är klart att det kan finnas
vissa risker, jag vill inte alls bestrida det. Men i Göteborgs och Bohus läns
landsting, som jag känner till, ha vi inte gjort den erfarenheten. Vi ha en tandvårdsinspektör,
som ideligen besöker klinikerna och dels anmärker och dels tillrättalägger
arbetet för dessa tandläkare. Yi ha praktiskt taget inte på någon
punkt kunnat konstatera något missnöje på grund av att dessa tandläkare inte
skulle vara tillräckligt utbildade. Att det på ett eller annat ställe uppkommit
klagomål, är klart, men det har berott på helt andra omständigheter. Klagomål
kunna ju uppkomma på grund av att även en van tandläkare gör misstag eller
annat. Jag vill således bestämt bestrida fröken Anderssons påstående, att
denna lag varit mer till skada än till nytta.

Jag vill erinra kammarens ledamöter örn en sak, som jag tycker att fröken
Andersson bör ta någon hänsyn till, nämligen att det på grund av de privatpraktiserande
tandläkarnas ställningstagande till den tandvård, som mödrahjälpen
lämnar, endast är i folktandvårdsklinikerna, som mödrar ha möjlighet
att få tänderna lagade med hjälp av bidrag från mödrahjälpen. Det är någonting
så väsentligt, att man måste ha det i minnet, då man vill väga skälen
för och mot en förlängning av lagens giltighetstid.

Jag understryker riktigheten av ett påstående av fröken Andersson örn olägenheten
med de täta ombytena av tandläkarna. För att i någon mån eliminera
dessa olägenheter har jag väckt en motion örn att tandläkare som åläggas
att tjänstgöra i folktandvården ett år skulle förmås att stanna på samma plats
det året, vilket, nu inte alltid sker. Som kammarens ledamöter kanske veta, ha
dessa kandidater rätt att själva bestämma inte bara i vilket landstingsområde
utan också på vilken plats inom detta område som de skola tjänstgöra. Det
händer rätt ofta, att de komma till en plats låt mig säga på västkusten på sommaren.
På våren är det trevligt att fara till västkusten. Men på hösten anser
många att det blir trist där. Då är det roligare att fara till fjällvärlden eller
någon annanstans. Detta hade jag tänkt att man skulle kunna komma till
rätta med, men utskottet har inte vågat sig på det. Jag förstår väl utskottets
ställningstagande med den press, som finns på olika håll. Jag beklagar att utskottet
inte hade mod att följa motionen, men jag får låta saken falla. Jag
utformade nämligen yrkandet i motionen på sådant sätt, att jag inte i kammaren
kan ställa något yrkande.

Därför får jag inskränka mig, herr talman, till att yrka bifall till utskottets
utlåtande. Jag tror att herr Mannerskantz kan bära den orättfärdigheten. Jag
skulle gratulera honom, örn han inte finge några större bekymmer än det.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tillåter mig konstatera, att de talare,
som ha yttrat sig till förmån för propositionen, herrar Elowsson, Näsström och
Karlsson i Munkedal, endast riktat sin kritik mot ett avslag på den kungl,
propositionen. Man har alltså inte diskuterat, örn man inte skulle kunna nöja
sig med en förlängning av lagens giltighetstid på ett. år för att få ett tillfälle
att se, om det inte finns möjligheter att efter den tiden genom lämpliga åtgärder
komma fram till ett sådant tillstånd, att man slipper att då ytterligare förlänga
lagens gilighetstid.

T anledning av herr Näsströms yttrande vill jag påpeka, att jag i mitt anförande
inte nämnde någonting örn att man skulle vidtaga någon generell löneförhöjning
inom folktandvården. Däremot talade jag om att man möjligen

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
skulle kunna bevilja tandläkarna ett tillägg, örn de äro stationerade på avlägset
belägna orter.

Fröken Andersson: Herr talman! Eftersom min framställning på ett par
punkter i någon mån har bestritts, anhaller jag endast att fa säga, att Sveriges
tandvårdsinspektörsförening inte ansett sig kunna tillstyrka en förlängning
av lagens giltighetstid. I sitt yttrande framhåller föreningen, att det
främst är distriktstandpolikliniker i Stockholms närhet och i städei na, som
erhållit arbetskraft. Endast i undantagsfall ha tjänster vid de mindre poliklinikerna
ute i landet lockat de unga tandläkarna.

Vidare yttrar föreningen — och detta vill jag särskilt påpeka för herr Karlsson
— att folktandvårdens renommé kan sättas på spel under sådana förhållanden.
Den påpekar, att det finns tandvårdsinspektörer som ifrågasätta, huruvida
det ej vore bättre att hålla poliklinikerna stängda än att riskera folktandvårdens
goda anseende genom att besätta dem med tandläkare,_ som pa
grund av arbetets tvångskaraktär motvilligt fylla sin plikt som distriktstandläkare.
Så säger sakkunskapen.

Beträffande yrkandet, herr talman, är det uppenbart, att jag i mitt anförande
syftade till ett avslag på utskottsutlåtandet, men i förhoppning att en
samling kan ske kring det av herr Holmbäck framställda yrkandet, tillåter
jag mig att instämma däri.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag föreställer mig att samtliga ledamöter
i kammaren äro överens örn att den lag, som socialministern nu föreslår
skall förlängas, hör till det slag_av lagar som man inte bör behålla längre
än sorn är nödvändigt. Om det principiellt oriktiga i att lösa fragan örn tandläkarbehovet
på detta sätt äro nog alla ense. Jag tror, att det är ganska uppenbart,
att man inte på denna väg kan erhålla tillräckligt antal tandläkare. Det
måste ske på annat sätt, genom att öka utbildningsmöjligheterna eller genom
att på ett mera rationellt sätt än hittills skett och för närvarande kan ske
tillvarata den arbetskraft som står till förfogande. Det kan också tänkas, att
man på ett eller annat sätt måste göra folktandvårdsplatserna mera lockande
för tandläkarna, varigenom villigheten att engagera sig i denna vård blir större

^ Jag tror att man kommer sanningen ganska nära, om man säger att den lag,
som vi för närvarande laborera med, är ett palliativ, som man har tillgripit
i en trängande situation, och med den utgångspunkten bör frågan örn lagens
förlängning bedömas. Jag vågar mig inte på att förneka, att förhållandena
fortfarande kunna vara sådana, att det kan vara nödvändigt att för folktandvårdens
utveckling tillgripa i och för sig obehagliga åtgärder, vilkas betydelse
man måhända har överdrivit men vilka man inte heller helt och hållet kan

bortse från. ti

Även örn man således som jag utifrån mitt resonemang nödgas svälja de
principiella olägenheterna med tanke på de praktiska fördelarna, hur små de
än äro, bör man ändå anse det angeläget, att riksdagen inte binder sig för en
lag av denna tvångskaraktär längre än nödvändigt är.

Jag vågar inte uttala någon alldeles bestämd övertygelse örn huruvida läget
redan till nästa år skall lia förbättrats så avsevärt, att man med säkerhet kan
säga, att lagen då är överflödig. Men jag vill å andra sidan inte heller släppa
förhoppningen örn att så skall vara fallet.

Då Set således förefaller mig möjligt, att man nästa år skall kunna resonera
örn möjligheten av lagens avskaffande, synes det mig ganska klokt, att

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
nian nu begränsar dess förlängning till den tidpunkt, som herr Holmbäck föreslagit.

Jag vill inte fördölja, att jag från början var benägen att utan något större
motstånd acceptera departementschefens och andra lagutskottets yrkande örn
en förlängning av lagen på två år. Efter att ha hört debatten och efter att
något närmare ha övervägt vad man vill nå med denna lag, har jag emellertid
för min del kommit underfund med att jag bör rösta för det yrkande, som
herr Holmbäck här ställt. När jag gör det, har jag klart för mig, liksom jag
förmodar kammarens övriga ledamöter, att ingenting hindrar att man nästa
år, örn läget då inte skulle ha förbättrats i den utsträckning, som man nu har
anledning att hysa vissa förhoppningar örn, företar en ny kortvarig prolongation
av lagen. Enligt mitt sätt att se är det önskvärt, att man så snävt som
möjligt begränsar tillämpningstiden för en lag av den karaktär, som det här
är fråga om.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till herr Holmbäcks förslag,
att förevarande lags giltighetstid begränsas till ett år.

Herr Näsström: Herr talman! I anledning av fröken Ebon Anderssons sista
yttrande vill jag erinra örn hur det faktiskt är i verkligheten.

En privatpraktiserande tandläkare står inte under någon kontroll. De fel,
som han gör, bli inte observerade. När det gäller folktandvården åter ha vi
våra tandvårdsinspektörer, som kontrollera arbetena. För folktandvårdens del
är det således val sörjt med avseende på kontrollen. _

Att sedan Sveriges tandvårdsinspektörsförening i ett utlåtande ställt sig
tveksam beträffande lämpligheten av en lagstiftning på detta område, tycker
jag inte är så märkvärdigt. Många av dessa tandvårdsinspektörer ha fortfarande
halvtidstjänster som privatpraktiserande tandläkare. Att de inte vilja
stöta sig med sina kolleger är ganska mänskligt.

Vad sedan lagens giltighetstid beträffar, böra vi erinra oss, att medicinalstyrelsen
föreslår en giltighetstid av tre år. Departementschefens förslag, att
lagen bör gälla ytterligare två år, innebär således en kompromiss, varför jag
tycker att vi ha all anledning att följa detta förslag och därmed bifalla andra
lagutskottets hemställan.

Örn fröken Ebon Anderssons tankegångar skulle omsättas i praktiken, skulle
det innebära, att enbart i vårt län ett pär tusen barn icke skulle ha fått den
tandvård, som de nu ändock fått.

De tandläkare, som komma ut i folktandvården, ha givetvis inte den vana,
som äldre tandläkare ha i fråga örn arbetets utförande. Det går inte lika fort
för dem att utföra arbetet som för en van tandläkare. Men i stället ha de fått
den bästa utbildning man kan begära. De ha fått taga del av de senaste rönen
på detta område. Jag tror därför, att vi med skäl våga påstå att de tandläkare,
som nu utbildas, äro fullt dugliga för såväl folktandvård som för privat
tandläkarverksamhet.

Herr Norman: Herr talman! Jag vill understryka vad herr Näsström här
påvisade, nämligen att medicinalstyrelsen efter en grundlig utredning av förhållandena
kommit till den uppfattningen, att denna lag behövs under ytterligare
tre år.

Jag vet inte varpå herr Elon Andersson och utskottets ärade vice ordförande
grunda sina förhoppningar, att läget skall bli sådant, att lagen inte
kommer att behövas mer än ytterligare ett år, när departementschefen för sin
del ansett det nödvändigt med en tiel av två år. Större förhoppningar tror jag
alldeles bestämt, att vi inte kunna göra oss.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)

Om vi nu ta yrkandet om fastställande av lagens tillämpningstid till ett år,
skulle resultatet helt enkelt bli, att de som nu äro beredda att bita i det sura
äpplet och som vilja bita en liten bit i år bli nödsakade att bita ännu en
bit nästa år, då vi skulle få upp hela denna debatt igen.

Jag tror, att det ur alla synpunkter, även den nu anförda, är lämpligast att
godtaga lagförslaget sådant det föreligger från utskottet.

Jag hemställer örn bifall därtill.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Såsom en komplettering till vad herr
Norman nyss framhöll skall jag be att få nämna några siffror, som medicinalstyrelsen
lägger fram i sitt yttrande och som motivera att lagens utlöpningstid
sättes till den 30 september 1948.

Medicinalstyrelsen räknar med att det år 1946 kommer att utexamineras 92
tandläkare och år 1947 88, medan antalet år 1948 kommer att bli 118 och år
1949 120.

När utskottet biträtt Kungl. Maj :ts förslag beträffande lagens giltighetstid
ligger alltså till grund härför detta faktiska förhållande, som vi inte heller
här i kammaren kunna bortse från.

o Herr Mannerskantz: Herr talman! När herr Näsström gör gällande att det,
såvida man inte haft denna lag, som nu gällt några år, skulle ha funnits ett
par tusen barn i hans hemlän, som inte hade blivit behandlade av tandläkare
— och jag förstår, att man resonerar likadant på andra håll — skulle jag
vilja svara att detta är ett påstående, som man inte kan bevisa och som jag för
min del inte anser vara hållbart.

Jag tror nämligen att man här måste räkna med psykologiska faktorer av
betydelse. Bara denna lags tillkomst bar medfört, att hela tandläkarkåren
har blivit ogynnsamt inställd mot folktandvården. Det kan ju ha funnits andra
incitament därtill, särskilt tidigare, men jag skulle tro, att redan en sådan
åtgärd som den att nu i dag avkorta tiden för förlängningen med ett år skulle
minska den irritation, som faktiskt är en av huvudorsakerna till att det är
så svårt att få tandläkare att övergå till folktandvården.

o Jag skulle tro att man, om denna lag helt toges bort, skulle kunna frivilligt
få över till folktandvården många både redan praktiserande tandläkare och nyutexaminerade
''tandläkare, men så länge denna lag finns är det mindre chans
att nå ett sådant resultat.

Med ett slopande av denna lag skulle man måhända öka möjligheterna att
få poliklinikerna besatta. Under nuvarande förhållanden är det omöjligt att
förse dessa med ett tillräckligt antal tandläkare, även örn mångå utbildas, ty
det är inte tillräckligt att bara de nyutexaminerade tjänstgöra ett år, varefter
de försvinna och nästa årskull tar vid, utan det måste även finnas några, som
stanna kvar i folktandvården. Men det är få som vilja det så länge denna
lag existerar.

Jag är inte säker på att man gör folktandvården den största tjänsten ens
matematiskt sett genom att behålla denna lag. Jag har endast velat införa
detta moment i resonemanget i anledning av herr Näsströms yttrande.

Herr Norman: Herr talman! Jag tror det kan vara skäl att i detta sammanhang
framhålla ett psykologiskt moment, som talar i motsatt riktning mot
det som herr Mannerskantz ville framhålla.

Örn riksdagen nu skulle besluta, att lagen skall förlängas bara för ett år,
torde detta medföra att de tandläkarkandidater, som närma sig sin examen,
inrikta sig på att denna lag inte kommer att gälla när de bli färdiga, och så

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. begränsning av legitimation som tandläkare. (Forts.)
göra de sina dispositioner med hänsyn därtill. När sedan riksdagen, vilket jag
tror blir alldeles nödvändigt, nästa år förlänger lagen ytterligare ett år, kommer
detta som en särskilt obehaglig kalldusch för denna grupp av de nyexaminerade
tandläkarna. Jag tror, att de må bättre av att få en litet mildare kalldusch
i år, vilket blir fallet örn vi nu ta lagen för två år.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Holmbäck, att riksdagen
skulle antaga ifrågavarande lagförslag med den ändringen, att tidsbestämningen
»den 30 september 1948» utbyttes mot »den 30 september 1947».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Holmbäcks under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstningen genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 44, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 39
över väckta motioner örn ''statsbidrag till Svenska fiskarenas studieförbund, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo och lädes till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 45, i anledning av andra kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 43 över väckt motion om gottgörelse åt jordägare i Kumla m. fl. socknar
för förluster, åsamkade av Sagåns översvämning år 1944;

nr 46, angående departements vis uppgjorda förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 47, angående förteckningar över av domänstyrelsen försålda hemman och
lägenheter.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna i kungörelsen
angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt
lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet;

nr 49, i anledning av väckt motion angående förstärkning av de s. k. ofullständiga
jordbruken med skog; samt

nr 50, i anledning av väckta motioner om beredande av bättre ekonomiska levnadsvillkor
åt innehavare av s. k. ofullständiga jordbruk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Örn ändrade
rösträttsgrunder
vid
allmänningsstämmor
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 51, i anledning av väckta
motioner örn utredning angående ändrade rösträttsgrunder vid allmänningsoch
jordägarstämmor.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 94 av herr Persson, Einar, m. fl. och II: 190 av herr Ericsson
i Sörsjön, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl, Majit ville
anhålla om en skyndsam utredning örn ändrade rösträttsgrunder vid allmännings-
och jordägarstämmor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 94 och II: 190 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Persson, Einar: Herr talman! Eftersom jag är motionär i denna fråga,
skall jag be att få anföra några synpunkter på densamma.

Det spörsmål, som genom motion nr 94 i denna kammare samt motion nr 190
i andra kammaren förts på tal, är kanske av så ringa betydelse, att det kunde
lia ansetts överflödigt att besvära riksdagen därmed. Frågan gäller ju endast
de inom vissa kommuner förekommande allmänningsstämmorna eller jordägarstämmorna,
som de också på sina håll benämnas. Frågan är dock ej så betydelselös
för den befolkning, som är bosatt inom de kommuner, där dessa
stämmor förekomma. Då det dessutom finns en lag, som reglerar denna fråga,
nämligen lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, vilken tillkom
år 1938, har jag ansett det motiverat att föra denna fråga på tal här i kammaren.

Vad rösträtten å dessa stämmor beträffar sägs härom följande i 47 § sagda
lag: »Å allmänningsstämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare
av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen är förenad,
rösträtt efter grunden för nämnda delaktighet, där ej nedan i denna paragraf
annorlunda stadgas.» I denna paragraf har dock intagits en bestämmelse, som
i viss mån begränsar denna rösträtt, Sålunda heter det i sista stycket av 47 §:
»Ej må någon å allmänningsstämma för egen eller annans räkning utöva
rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som är företrätt å
stämman, eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.»

Med denna begränsning av rösträtten hoppades man kunna begränsa skogsbolagens
dominerande inflytande på dessa stämmor. Detta skulle nog också
ha blivit fallet, därest bolagen uppträtt splittrade. Så är emellertid inte förhållandet,
utan dessa uppträda alltid på en enig front. Jag har i min motion
anfört ett exempel från min egen kommun, som på ett tydligt sätt åskådliggör
detta och till vilket jag ber att få hänvisa. Jag skall emellertid nämna
några siffror från en annan kommun, som ännu tydligare ge belägg för den
dominerande roll skogsbolagen fortfarande kunna spela vid voteringar på
dessa stämmor. Inom Idre kommun disponera skogsbolagen 26 804 reducerade

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Örn ändrade rösträttsgrunder vid allmänning sstämmor m. m. (Forts.)
handland och de enskilda jordägarna 11 730 reducerade handland. Om vi göra
det tankeexperimentet, att både bolagen och de enskilda jordägarna äro representerade
till hundra procent på en jordägarstämma i sagda kommun, komma
bolagen, efter reduktion av röstetalet till en tiondel av det på stämman närvarande
röstetalet, upp till en röstsiffra, som överstiger de enskilda jordägarnas
hela röstetal med några hundra röster. Vi se alltså tydligt, att på en
dylik stämma de enskilda jordägarna inte ha ett dugg att säga till om, utan
det är dessa stora bolag som bestämma. Nu skall det i rättvisans namn erkännas,
att det är mycket sällan bolagen uppträda och rösta vid jordägarstämmorna
i Idre. Men möjligheten finns dock, att fyra skogsbolag skola dominera
dessa stämmor fullständigt. Med dessa siffror för ögonen må nian ej
förundra sig över att vid nuvarande lags tillkomst önskemål framfördes från
Idre kommun, att rösträtten å allmänningsstämmorna borde begränsas så, att
ingen fick rösta för mera än en tjugondei av de å stämman deltagandes sammanlagda
röstetal.

Nu sägs det visserligen i jordbruksutskottets utlåtande, att det utan ändring
av nuvarande lagbestämmelser ges möjligheter att begränsa rösträtten ytterligare.
Ja, den möjligheten finns naturligtvis, men detta är väl mera en teori
på papperet och därför mycket svårt, för att ej säga omöjligt, att omsätta i
praktiken. Ty för att åstadkomma en ytterligare begränsning av röstetalet,
utan ändring av gällande lag, måste det å en allmänningsstämma eller jordägarstämma
beslutas om en reglementsändring, och en sådan är nog lättare
att önska än att genomföra. Man kan på mycket goda grunder utgå frangatt
skogsbolagen aldrig komma att frivilligt gå med på en reglementsändring,
som innebär en begränsning av röstetalet. Ett dylikt försök bär tidigare gjorts
vid ett sammanträde i Falun med representanter från samtliga fondsocknar
i Dalarna, då nu gällande reglementen skulle upprättas i enlighet med 1938
års lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Vid detta sammanträde
föreslog en representant för en fondsocken i övre Dalarna, att rösträtten
skulle begränsas till en tjugondei av det på jordägarstämman bevakade jordtalet.
Men denne modige man, har det sagts mig, blev så effektivt nedtryckt
i stövelskaften av en närvarande bolagsrepresentant, att ingen av de närvarande
representanterna från övriga socknar vågade knysta. Så den vägen torde
man nog få avskriva såsom oframkomlig, när det gäller att åstadkomma en
snävare begränsning av rösträtten inom detta område. Och ändå är detta av
behovet ytterst påkallat, örn småbönderna i de socknar, varest allmänningsskogar
eller besparingsskogar finnas och där skogsbolagen ha ett så dominerande
inflytande, skola så att säga kunna bli herrar i eget hus.

Jag går så långt, att jag vågar ifrågasätta om de rösträttsgrunder, som för
närvarande äro gällande vid dessa stämmor, äro förenliga med vårt demokratiska
samhällssystem.

Då jag anser det meningslöst att yrka bifall till motionen, skall jag dock,
herr talman, inte ställa något sådant yrkande.

Herr Näslund: Herr talman! När motionären själv inte ställt något yrkande,
skulle jag kunnat underlåta att besvära kammaren med något anförande. Jag
vill dock göra ett tillrättaläggande.

Nederst på s. 16 i utlåtandet, där utskottet lämnar en redogörelse för vad
kammarkollegiet anfört i detta ärende, heter det, att enligt 38 § sista stycket
i lagen kan efter förslag av länsstyrelsen, delägarna eller den minoritet av
dem, som bestämts i reglementet, ändring av fastställt reglemente medgivas
av Kungl. Maj:t. —- Det behövs således inget majoritetsbeslut för en reglementsändring,
utan lagen är konstruerad på (let sättet, att en minoritet genom

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Om ändrade rösträttsgrunder vid allmänning sstämmor m. m. (Forts.)
hänvändelse till länsstyrelsen kan få en ändring till stånd och därmed det missförhållande
undanröjt, som otvivelaktigt, det vill jag understryka, är rådande
på detta område. Dess bättre förefaller det dock som örn det endast vore i Dalarna
som denna maktutövning från de stora skogsägarnas sida har ägt rum.
I stort sett ha inga klagomål framkommit från andra håll.

Enligt utskottets mening är det en bekvämare och snabbare väg att söka
få till stånd en reglementsändring via länsstyrelsen än att företa en lagändring.
I sak intar dock utskottet samma ståndpunkt som motionärerna. Även
utskottet anser, att en rättelse bör äga rum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson, Einar: Herr talman! Jag är fullt medveten örn innehållet i
paragraf 38 i lagen. Men hur en minoritet skall kunna få in en medlem i en allmänningsstyrelse,
förstår inte jag, ty i så fall måste det val, som är förrättat
på stämman, upphävas och Kungl. Maj :t utse en ny medlem i stället för någon,
som tidigare valts å stämman och som alltså måste gå.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att
tillvägagångssättet väl helt enkelt är, att den minoritet, örn vilken vi här tala,
vänder sig till länsstyrelsen i sitt eget hemlän och hemställer, att länsstyrelsen
hos Kungl. Majit begär en reglementsändring. Konstigare är det inte.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av priserna
å vissa slag av fisk m. m.; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

o Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12—17.

Lädes till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Kades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Punk terna 21—23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24. Anslag till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskot-e?““oj^“ne
tet i förevarande punkt hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) besluta, att maximivärdena vid egnahemsbelåning av jordbruks- och bostadsfastigheter
skulle från och med den 1 juli 194C höjas till belopp, som av
utskottet förut i utlåtandet förordats;

2) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge beviljas lån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 32 000 000 kronor, därav 20 000 000 kronor för jordbruksfastigheter
och 12 000 000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt dock
för Kungl. Majit att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter;

3) medgiva, att för budgetåret 1946/47 finge för viss försöksverksamhet för
åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland av egnahemslånefonden
disponeras ett belopp av högst 1 000 000 kronor;

4) till Egnahemslånefonden för budgetåret 1946/47 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

5) medgiva, att den årliga räntan å den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet inträtt, finge för åren 1947 och
1948 nedsättas till 3,6 procent eller den lägre procentsats, som kunde varda bestämd
för egnahemslån i allmänhet;

6) medgiva, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts eller komme att försäljas
från kronoegendom, räntan finge, i den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder som gällt eller gällde för den stående delen av
före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter, under åren
1947 och 1948 utgå efter 3,6 procent eller den lägre procentsats, som kunde
varda bestämd för egnahemslån i allmänhet;

7) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville med avseende
på frågan örn införande av rörlig egnahemslåneränta föranstalta örn den
utredning, som kunde vara erforderlig, samt för riksdagen framlägga det förslag
i ämnet, som därav kunde föranledas;

B. att motionerna I: 9 och lii 5, likalydande, I: 10 och lii 14, likalydande,
samt 1:23 och 11:35, jämväl likalydande, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:10 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och 11:14
av herr Hansson i Skegrie m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i gällande kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

att dels egnahemslån skulle kunna beviljas till förvärv av jordbruksfastighet,
vars värde uppginge till högst 50 000 kronor och efter särskild prövning
av egnahemsstyrelsen till 60 000 kronor, och

att dels förstärkningslån jämte premielån till ny- eller ombyggnad av bostadshus
eller ekonomibyggnad skulle kunna beviljas även sådan jordbrukare,
som icke innehade egnahemslån, och utan samband med köp av tillskottsjord.

I de likalydande motionerna I: 23 av herr Ericson, Frans, och TT: 35 av herr
Falk m. fl. bade hemställts, att riksdagen måtte besluta företaga viss i motionerna
närmare angiven ändring i gällande bestämmelser rörande egnahemslån.

Reservation hade anmälts av herr Hallman, som dock ej antytt sin mening.

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Anslag till egnahemslånefonden. (Forts.)

Herr Hagman: Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande fogat en blank
reservation på denna punkt, oell jag ber att med några ord få ange vad jag avsett
med densamma.

Jag har vid utskottets behandling av frågan ansett, att utskottet bort åtminstone
i så måtto tillstyrka motionerna örn sänkning av egnahemslåneräntan,
att man förordat att riksdagen i avvaktan på en allmän översyn av utlåningsräntorna
från statens fonder skulle besluta örn en provisorisk sänkning av egnahemslåneräntan
för de närmaste två budgetåren. Anledningen till att jag har
denna uppfattning är, att det nuvarande ränteläget för egnahemslån ligger inte
obetydligt över den allmänna räntenivån för fastighetskrediter. Det torde vara
riksdagens ledamöter bekant, att hypoteksföreningarna lämna för lång tid
framåt bundna lån mot 3 procents ränta, låt vara att dessa hypotekslån inte
äro så höga i förhållande till fastigheternas värde som fallet är vid egnahemslån.
Sparbankerna lämna likaså lån mot 3 procents ränta, och centralkassoma
för jordbrukskredit tillämpa samma räntesats, men enligt vad som upplysts
är det rätt vanligt att på dessa 3 procent lämnas ett par tiondels procents rabatt,
varför den verkliga räntan blir ungefär 2,8 procent. Det kan måhända
också vara värt att omnämna, att man vid värderingen av låneobjekten ingalunda
känner sig bunden av taxeringsvärdena, utan att särskilda värderingar
verkställas. Det har sagts, att man därvid värderar efter rätt liberala grunder.
Detta gör att mångå av deni, för vilka egnahemslån borde vara den lämpligaste
låneformen, nu söka sig till annat håll, där de få billigare och förmånligare
lån.

_ Det är därför inte underligt att efterfrågan på egnahemslån åtminstone i
vissa delar av landet bär minskats rätt avsevärt. Jag hade för bara några dagar
sedan rapport från ett län i Mellansverige, där man angav att efterfrågan på
egnahemslån till jordbruk i år inte är hälften, ja, inte är stort mer än en tredjedel
av efterfrågan under samma tid föregående år. Det har också från många
håll omvittnats, att man i mycket stor utsträckning inbetalar jordbrukslån
liksom också bostadslån. Egnahemslånetagarna uppvaktas av sparbanker, centralkassor
för jordbrukskredit och andra penninginstitut med meddelande örn
att de kunna få lån till betydligt lägre ränta än hos egnahemsnämnderna, och
det gör som sagt att inbetalningar ske i, som man från ett håll säde, »rent katastrofal
omfattning». När jag säger detta förbiser jag inte den förmån som
ligger i de s. k. premielånen. Men man bör bemärka, att dessa lån utgå endast
till dem som utföra byggnads- eller andra förbättringsarbeten, och det är ju
som bekant så, att lån i rätt stor utsträckning beviljas till jordbrukare, som
inte samtidigt med förvärvet utföra dylika arbeten.

Man kan naturligtvis från vissa utgångspunkter invända att det inte är något
mindre tillfredsställande förhållande att småbrukarna, sedan de väl kommit
till sitt ställe med hjälp av egnahemslån, kunna erhålla ändå billigare lån
i den privata marknaden. Ja, ur vissa synpunkter kan detta naturligtvis vara
riktigt, men å andra sidan måste man väl säga att egnahemslånerörelsens uppgift
sådan man bär tänkt sig den från början och sådan statsmakterna ha menat
den inte kan fyllas, därest egnahemslånevillkoren äro väsentligt sämre
än vad som bjudes i den öppna marknaden av olika penningsinstitut.

Jag vågar också påstå, att den nuvarande höga räntenivån i förhållande till
annan fastighetskredit ganska bestämt strider mot de principer, som regering
och riksdag tidigare gemensamt gått in för. Det kan måhända förtjäna omnämnas,
att den första egnahemsutredningen i riket i samband med egnahemslånerörelsens
start uttalade att det, örn man överhuvud taget skulle börja
en sådan verksamhet, var nödvändigt att räntorna sattes så lågt som det läte
sig göra. Man uttalade den uppfattningen att räntorna i varje fall inte borde

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Anslag till egnahemslånetonden. (Forts.)
vara högre än vad staten fick betala vid upplåningen av medlen. Det allmänna
ränteläget torde vid denna tid ha varit ungefär 4 procent, och fullmäktige i
riksgäldskontoret framhöllo, att örn staten inte skulle göra några förluster på
verksamheten, borde den räntesatsen tillämpas* Utredningen hade emellertid
föreslagit en räntefot av 3,75 procent med den motiveringen, att staten själv
borde svara för skillnaden med hänsyn till att det var ett mycket viktigt socialt
ändamål, som härmed skulle tillgodoses, och riksdagen gick ännu längre än
utredningen hade föreslagit och stannade vid räntefoten 3,6 procent.

Den inställning, som regering och riksdag då gåvo uttryck för, har också
under årens lopp åtminstone i stort sett respekterats. Som vi. känna till har
riksdagen under en följd av år beviljat medel för att täcka viss del av kostnaderna
för egnahemsverksamheten och dessa medel ha uttagits skattevägen.

Riksdagen ägnar ju för närvarande mycket stort intresse åt andra sociala
frågor och vi torde vara villiga att offra hundratals och åter hundratals miljoner
kronor för sociala ändamål. Da är det sorgligt att man samtidigt förbiser
angelägenheten av att uppmärksamma även egnahemsverksamhetens sociala
sida, som visst inte är obetydlig.

Att jag emellertid, trots vad jag här har anfört, inte i reservationen påyrkat
någon ändring i det förslag, som utskottet för sin del har avgivit, beror pa att
utskottet i sitt slutliga yttrande anför följande, som jag tar mig friheten att
återge för kammaren: »Utskottet vill för sin del framhålla att en räntefot av
3,6 procent i1 nuvarande läge torde få anses vara alltför hög för inteckningslån,
även örn hänsyn tages till att det här är fråga örn lån som för jordbruks- och
bostadsfastigheter numera må uppgå till 90 respektive 75 procent av fastigheternas
värden, d. v. s. som innefatta även sekundär kreditgivning.» Och till
sist heter det, att utskottet utgår från att förslag till räntesänkning »kommer
att av Kungl. Maj:t framläggas för riksdagen med det snaraste». Utskottet
omnämner också bostadssociala utredningens förslag örn en räntefot av 3 procent
för egnahem. .

I en varm förhoppning örn att jordbruksministern är villig att tillmötesgå
jordbruksutskottets uttalande i denna del, vilket uttalande jag livligt hoppas att
riksdagen godkänner, har jag, herr talman, för närvarande intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! När denna fråga behandlades i jordbruksutskottet
förelåg icke på riksdagens bord Kungl. Ma-j:ts proposition nr 279 angående
vissa åtgärder tilli främjande av bostadsförsörjningen, varl socialministern
föreslår riksdagen att besluta en ränta av 3 procent på tertiärlånen. Bostadssociala
utredningen har visserligen framlagt förslag örn en sådan procentsats,
men att detta förslag så fort skulle komma under riksdagens prövning
hade kanske många riksdagsmän inte väntat sig. I varje fall hade vi, när frågan
örn räntan på egnahemslån var föremål för behandling i jordbruksutskottet,
icke kännedom om denna Kungl. Maj :ts proposition.

Det synes mig som örn den omständigheten, att en sadan proposition har
framlagts, i hög grad är ägnad att förändra jordbruksutskottets ståndpunkt
särskilt till frågan örn egnahemslåneräntan. Yi böra tänka något på hur läget
kammer att bli ute i landet. En person, som vill bygga ett bostadshus eller
kanske rent av ett större bostadshus för flera familjer, kan få statligt lån mot
3 procents ränta ända upp till 85 ä 90 procent av anskaffningsvärdet. Om däremot
cn person i .samma kommun vill bygga ett eget hem och vänder sig till
länets egnahemsnämnd genom dess ombud i socknen, sa kan detta ombud och
denna nämnd icke utlova något lån till lägre ränta än 3,6 procent. En sådan
skillnad måste ju förefalla vederbörande rätt egendomlig. Och örn en person

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1940.

Anslag till egnahemslånefonden. (Forts.)
vill iförvärva en jordbruksfastighet, får han också låna mot 3,6 procents ränta.
Visserligen torde det för närvarande finnas möjligheter att i banker och jordbrukskassor
få låna pengar mot 3 procents ränta, och vederbörande har alltså
möjlighet att upp till 60 procent av fastighetens anskaffningsvärde placera inteckningarna
mot 3 procents ränta i vanliga penninginstitut, men för återstoden
skall han erlägga 3,6 procents ränta.

För lån till bostadsförbättringar på landsbygden tillämpas en annan räntesats,
nämligen 3,25 procent, och det måste framstå såsom en ganska stor olägenhet
att man har olika räntesatser för de statliga hjälpåtgärderna på landsbygden.
Jag undrar örn det inte skulle finnas någon möjlighet att få till stånd en
ändring i detta avseende.

Nu är det också så olyckligt, att egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet
äro fasta. Den, som tar ett sådant lån, förbinder sig enligt kontraktet att
alltid erlägga 3,6 procents ränta. Riksdagen fattade ju ett, som man nu kan
se och såsom vi i egnahemsutredningen liksom också jordbruksutskottet framhöllo,
föga lyckligt beslut, i det att räntan gjordes fast för låntagaren, men
rörlig för staten. Staten skulle alltså bestämma en viss räntefot, olika vid olika
tillfällen allt efter ränteläget, men den ränta, som fastställts för låntagaren,
skulle för honom vara bindande.

Jag årblad att jordbruksutskottet i sitt förevarande utlåtande erinrar örn sin
hållning år 1939 och påvisar de olägenheter, som då förutspåddes, nämligen att
det skulle bli ständiga svårigheter, när inte alla få betala samma ränta. Nu föreslås
både i Kungl. Majlis proposition och i utskottets utlåtande att de, som fingo
sina lån under den tid, då räntefoten på egnahemslån var 4 procent, skola få
räntan sänkt till 3,6 procent. Jag vädjar till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att söka tillmötesgå jordbruksutskottets här utalade önskan
att få till stånd en omläggning av bestämmelserna för räntan på våra egnahemslån.

Det är kanske signifikativt för utvecklingen, att för bostadslån tidigare krävdes
en högre ränta än .för egnahemslån, medan motsatsen nu är fallet. Man ansåg
från början riskerna vara större i fråga om bostadslån, därför att bostadsfastigheter
inte ha den beständighet i tiden, som jordbruksfastigheterna lia; i
de senare ingår ju jorden såsom ett visst moment i totalvärdet. Räntefoten för
lån till bostadsfastighet var då 4 procent och för lån till jordbruksfastighet 3,6
procent. Jag anser det riktigt att detta förhållande nu har ändrats, men att
vi skulle komma till det omvända förhållandet, så att man belånar bostadsfastigheter
mot 3 procents ränta och jordbruksfastigheter mot 3,6 procents ränta,
är en ordning som för medborgarna ute i landet inte kan framstå såsom riktigt
väl och lyckligt avvägd.

Med detta resonemang kommer jag sålunda, herr talman, fram till spörsmålet
huruvida det icke vore lämpligt att återremittera hela denna punkt till jordbruksutskottet
i och för förnyad omprövning med hänsyn till den numera framlagda
propositionen angående räntan på tertiärlån.

Jag har emellertid ytterligare några ord att säga beträffande höjningen av
maximivärdet på jordbruks- och bostadsfastigheter. Den av Kungl. Majit föreslagna
höjningen, som utskottet här förordar, gläder mig givetvis, ehuru jag
väckt motion örn en något större höjning av dessa värden. Vad som föreslås är
en höjning från 30 000 till 35 000 kronor för jordbruksfastighet och från 15 000
till 18 000 kronor för bostadsfastighet. Men denna höjning av 5 000 kronor för
jordbruksfastighet motsvarar icke ens penningvärdets fall under kristiden. Vi
veta att man vid senaste fastighetstaxeringen över lag höjde värdena med 20
procent, och fastighetsvärdet har sedan ytterligare stigit i samma män som penningvärdet
fallit. En av de väsentligaste förändringar, som skedde i egnahems -

Onsdagen den 22 maj 1940.

Nr 20.

Anslag till egnahemslånefonden. (Forts.)
lagstiftningen år 1939, var ju att man i egnahemsverksamhetens klientel inrangerade
även brukarna av de fullständiga jordbruken, familjejordbruken, och
det är ju den tanken som ligger till grund för den här föreslagna höjningen.
Men örn man vill vidmakthålla den tanken, och det är jag förvissad örn att vår
högt aktade jordbruksminister önskar, hade det varit skäligt att gå något längre
för att kunna få det verkligt fullständiga jordbruket köpt och belånat med egnahemslånemedel.
Med det nu föreslagna maximivärdet torde detta knappast vara
möjligt. Man hade gott kunnat höja gränsen till 40 000 kronor. Men den saken
skäll jag inte fästa så stor vikt vid, ty förhållandena kunna ju snart ändras.

Det är ett uttryck i utskottets utlåtande som jag här vill protestera emot. Jag
satt visserligen i utskottet vid behandlingen av detta ärende, men jag ville ändå
inte reservera mig på denna punkt, eftersom det gäller en relativt oväsentlig
sak. Jag har jämte flera ledamöter här i kammaren väckt en motion med förslag
att iförstärkningslån även skulle kunna beviljas för en upprustning av byggnaderna
vid jordbruk, som icke egnahemsbelånaits. Jag är medveten örn att de
ekonomiska konsekvenserna härav kunna bli vidlyftiga, och jag skall därför
inte säga någonting örn att jordbruksutskottet ställt sig betänksamt gent emot
detta förslag och kanske önskar ytterligare utredning på den punkten. Men när
utskottet säger, att detta område »egentligen måste anses falla utanför ramen
för syftet med egnahems verksamheten», vill jag protestera. Såsom egnahemsverksamhetens
syfte ha vi ju räknat och, hoppas jag, räkna alltjämt att upprätthålla
de jordbruk, som falla under familjejordbruksgränsen. Det är egnahemsverksamhetens
uppgift att bidraga till förbättring av såväl jord som byggnader
på dessa gårdar. Därför vill jag protestera mot att man säger, att en sådan
sak som bidrag med lån till upprustning av byggnaderna på dessa jordbruk
skulle falla utom ramen för egnahemsnämndernas verksamhet. Jag tycker inte
det är riktigt att säga på detta sätt. Vi ha ju i alla fall sex egnahemsnämnder
i landet med egen byggnadsexpertis, och egnahemsnämnderna måste i allra högsta
grad syssla med byggnadsfrågor i samband med egnahemsbelåningen. Detta
måste därför kunna sägas höra till deras gebit.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka återremiss till jordbruksutskottet av
denna punkt.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill för min del försäkra, att det
från regeringens sida kommer att tillses att statens stöd till bostadsbyggandet
på landsbygden blir minst lika gott som stödet till bostadsbebyggelsen i tätorterna.
Såsom emellertid alla observerat har socialministern i sin bostadsproposition
i år icke ansett sig kunna framlägga förslag beträffande den del av
stödet åt bostadsproduktionen, som omfattar egnahem. Jag fäster också de
ärade kammarledamöternas uppmärksamhet på att många egnahemsbyggen,
alltså byggen av enfamiljshus, icke sortera under egnahemsnämnderna, utan
under byggnadslånebyrån. Det är i fråga om denna del av programmet, alltså
stödet till egnahemsbebyggelsen i tätorterna, som socialministern icke ansett
det möjligt att få frågan så utredd, att den kan föreläggas denna vårriksdag.
dag skall inte gå in på de skäl, som socialministern i dessa hänseenden Innanför!.
Det kan väl vara tillräckligt om jag säger, att vi alla känna socialministern
och linus intresse för bostadsfrågan, så ali vi utan vidare kunna
våga påstå ali lian, örn det hade funnits någon möjlighet att föra fram hela
frågan vid detta års riksdag, också skulle lia gjort det.

Vi kunna alltså utgå från att det finns faktiska hinder för ett beslut redan
nu betril Hände denna sida av bostadsfrågan. Diirför är jag för min del fullständigt
övertygad örn ali; vederbörande utskott bär i riksdagen vid sin behandling
av bostadspropositionen icke kommer att kunna föreslå en reglering

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Anslag till egnahemslånefonden. (Forts.)
beträffande egnahemsbebyggelsen i tätorterna, utan att den saken får anstå.
Jag undrar örn det är någon här som vill göra gällande, att vi under sådana
omständigheter skola vid detta års riksdag reglera villkoren för den egnahemsbebyggelse,
som faller under egnahemsnämnderna? En återremiss till
jordbruksutskottet kommer av allt att döma icke att leda till något annat än
att riksdagen på nytt anmodas att fatta beslut i frågan på grundval av det
utlåtande från jordbruksutskottet, som nu föreligger. Vi kunna inte tänka oss
att lösa dessa frågor var för sig, utan hela spörsmålet örn egnahemsbebyggelsen
på landsbygden och i tätorterna måste klaras upp i ett sammanhang.

Enligt mitt sätt att se är det därför nu ingenting att göra åt saken, även
örn detta är beklagligt, utan vi få vänta något till. Det är ju utan varje tvekan
så, att frågan senast kommer att föreläggas nästa års riksdag. Och lika uppenbart
torde det vara, att förslag örn räntesänkningar då komma att framställas.

Det finns ytterligare ett skäl att ta denna fråga litet försiktigt. 1942 års
jordbrukskommitté framlägger snart sitt betänkande, och de förslag som på
grundval därav torde föreläggas nästa års riksdag komma av allt att döma
att innebära betydande omläggningar av hela egnahemsverksamheten i vad det
gäller jordbruksegnahem. Det är icke möjligt att nu överblicka de konsekvenser
i olika avseenden, som därav kunna följa.

Jag skulle därför för min del vilja uppmana kammaren att godkänna jordbruksutskottets
utlåtande i den förvissningen, att denna fråga i hela sin vidd
kommer under riksdagens bedömning senast nästa år.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Efter statsrådet Skölds yttrande är inte
mycket mer att säga i denna fråga. Det tycks vara vissa saker och ting som
göra, att riksdagen nu inte kan fatta annat beslut än det som här föreslås,
trots att den nyligen avlämnade propositionen nr 279 visar avigsidorna med
hela detta system med olika räntor, som herr Nilsson här har talat örn.

Jag har väckt en motion, som avser den nu behandlade punkten i utskottets
utlåtande, och jag har där pekat på vissa olikheter som förefinnas med avseende
på de lån, som utlämnas av statens byggnadslånebyrå och egnahemsnämnderna,
i det att bestämmelserna äro sådana, att egnahemsnämndernas låneverksamhet
ohjälpligt måste komma till korta. Toppbelåningen av bostadsegnahem
har enligt gällande bestämmelser fastslagits till 15 000 kronor, medan
däremot för statens byggnadslånebyrå inte någon sådan toppgräns i detta
avseende finnes föreskriven. Följaktligen ha de personer, som under de senaste
åren byggt egnahem, tvingats söka tertiärlån hos statens byggnadslånebyrå,
även örn de helst skulle ha önskat att söka lånet hos egnahemsnämnderna. Jag
kan i detta fall tala örn ett exempel från min egen hembygd. Där bygges för
närvarande en serie bostadsegnahem, enplansvillor, för en beräknad kostnad
av 21 000 kronor per lägenhet. Egnahemsnämnden har inte kunnat nedvärdera
dem till de 15 000 kronor, som utgöra förutsättningen för att lån skall kunna
beviljas. Ur den synpunkten hade jag därför i min motion yrkat på att beloppet
borde fastställas till 20 000 kronor.

Nu har på Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet även gått med på, detta
belopp ansetts böra fastställas till i8 000 kronor. För att lån emellertid skall
kunna beviljas dem, som bygga till och med sådana små enplansvillor, måste
egnahemsnämnderna nedvärdera villorna till 18 000 kronor. Detta gör helt
naturligt, att egnahemsnämndernas låneverksamhet av fullt påtagliga skäl
minskas.

Jag skall inte yttra mig mycket örn räntan — den har berörts av två tidigare
talare, och även statsrådet Sköld har varit inne på den frågan. Men jag måste

Onsdagen den 22 maj 194G.

Nr 20.

Anslag till egnahemslånet onden. (Forts.)
säga, att om riksdagen fattar beslut i dag att följa Kungl. Majit och jordbruksutskottet,
äro vi fastlåsta för ett år framåt vid en låneränta av 3,6 procent
på lån till bostadsegnahem, medan däremot enligt nyssnämnda proposition
räntan på andra byggnadslån kommer att bestämmas till 3 procent. Det
är helt naturligt att det verkar något oförklarligt, att de, som bygga sådana
små egnahem, skola behöva betala högre ränta. Det har emellertid utlovats
att en förändring skall ske till ett kommande år, och det är ju möjligt att det
inte för dagen går att göra någonting åt saken; även örn en återremiss skulle
beslutas är det ju tänkbart att det kommer att gå på det sätt som statsrådet
Sköld här nyss sade.

Jag laar i anledning härav, herr talman, intet yrkande att framställa.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag inte deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, men
jag tror mig i alla fall kunna säga, att samtliga utskottsledamöter nog besjälats
av en varm önskan att räntan på egnahemslånen skulle kunna nedsättas.
Utskottet har emellertid inte velat bifalla motionen nu, därför att såsom utskottet
sagt å s. 21 i utlåtandet »frågan örn en mera långtgående omreglering
av egnahemslåneräntan synes utskottet emellertid ha sådan räckvidd att densamma
bör prövas i ett större sammanhang och med beaktande jämväl av bostadssociala
utredningens förslag, vilket bygger på en räntefot av 3 procent
för egnahem», o. s. v. — jag skall inte trötta med ytterligare uppläsning.

Vidare har ju utskottet även. hänvisat till att 1942 års jordbrukskommitté
har denna fråga under omprövning och att man först bör avvakta förslag från
denna kommitté. Det är ju praxis, såvitt jag vet, här i riksdagen, att örn en
kommitté sysslar med en utredning i en viss fråga brukar man inte gå denna
utredning i förväg. Så har utskottet också resonerat i detta fall.

Nu har det sagts, att bostadssociala utredningen har kommit med ett förslag,
och det är ju riktigt. Men det är väl därmed inte sagt att det med anledning
av utredningens förslag kommer en proposition i enlighet därmed till
denna riksdag. Även örn nu riksdagen skulle besluta i enlighet med motionärernas
förslag, vore därmed ingenting vunnet, eftersom frågan inte kan komma
fram tidigare för det. Det är väl därför lämpligare att bägge dessa spörsmål
behandlas samtidigt.

Det har här yrkats återremiss på utskottets utlåtande. Jag har svårt att
förstå, vad man skulle vinna på detta. Jag är övertygad örn att resultatet
skulle bli detsamma, när utlåtandet kommer åter från utskottet efter remissen.
Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag på detta återremissyrkande
och bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt skulle bifallas, dels ock att punkten skulle visas åter till
utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på återremiss; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punk t erma 25—28.

Lades till handlingarna.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Första kammarens protokoll 1946. Nr SO. ''i

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.
Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 32.

Lades till handlingarna.
Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 34 och 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 38 och 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40 och 41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående reglering av sockemäringen
i riket m. m., såvitt angår anslag till kostnader i samband med
sockerregleringen ;

nr 56, i anledning av väckta motioner örn utredning angående jordbrukets
fastighetskredit m. m.;

nr 57, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande
komplettering av ofullständiga jordbruk med skog;

nr 58, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan om
statliga stödåtgärder för befrämjande av försöksvis inrättade föreningsladugårdar; nr

59, i anledning av väckt motion angående åtgärder till befrämjande av
linodlingen i Norrbotten; samt

nr 60, i anledning av väckt motion angående översyn av åtgärderna för
bekämpande av fjäderfäsjukdomarna i riket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion örn utredning av frågan angående modernisering,
större spridning och eventuellt förbilligande av de statliga publikationerna; nr

14, i anledning av väckta motioner örn återinförande genom postverkets
försorg av utbärning av värdepost samt angående utredning av frågan om återinförande
av värdebrevbäringen; samt

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

nr 15. i anledning av väckt motion om förhindrande av att tjänsteålderns
betydelse övervärderas vid befordringar till ämbeten och tjänster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Äng. det
Majrts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Danmark svensk-danska
träffad överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet. varuutbytet

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition, nr 90, meddela av Kungl. Majit äskat godkännande
av en med propositionen överlämnad, den 1 februari 1946 mellan Sverige
och Danmark träffad överenskommelse rörande det svensk-danska varuutbytet.

Reservation hade anförts av herr von Heland, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Avsikten med detta mitt anförande
är att fullfölja den tradition, som har grundlagts, att med jämna mellanrum
lämna riksdagen en redogörelse för den handelspolitiska utvecklingen. Det
har framstått såsom naturligt och lämpligt att göra detta i anslutning till behandlingen
av förevarande utlåtande. Dettas framläggande betecknar ju införandet
av en ny tradition efter kriget, i det att härefter handelsavtalen, stora
och små, komma att föreläggas riksdagen för prövning enligt grundlagen.

Nu är jag på sätt och vis i ett dilemma, därför att jag egentligen av respekt
för kammaren borde hålla ett ganska långt anförande. Skall det vara någon
riktig mening med en sådan redogörelse, bör den nämligen vara rätt utförlig.

Å andra, sidan kan jag inte annat än ta hänsyn till att statsministern i dag
har haft anledning att redan hålla ett mycket långt anförande, och det kan
möjligtvis bli litet för mycket av predikningar. Vi hade tagit upp frågan med
partiledarna, om vi eventuellt skulle avstå från att ta denna handelspolitiska
debatt i dag, men den allmänna meningen var, att eftersom denna dag relativt
litet arbete låg på riksdagens bord var det bättre att göra undan saken
nu. Jag skall försöka gå en medelväg och vara litet mindre utförlig än jag
måhända eljest skulle vilja vara.

Skälet att lia en handelspolitisk debatt trots att handelsavtalen, stora som
små, komma att föreläggas riksdagen, är naturligen att det händer en hel del
mellan avslutandet av avtalen liksom också att det är av betydelse att kunna
se ett avtal i dess större sammanhang och att diskutera igenom själva dessa
större sammanhang.

Jag skall inte uppehålla mig länge vid att dra upp de allmänna grundprinciperna
för vår handelspolitik. Jag hade i den frågan i höstas i en redogörelse
i andra kammaren —- som dessvärre inte kunde lämnas i denna kammare
på grund av vårt egendomliga parlamentariska system, där frågor behandlas
samtidigt i båda kamrarna — tillfälle att något närmare redogöra för
dessa principer, och någon förändring därutinnan har icke skett. Jag har
egentligen inte några väsentliga tillägg att göra till vad jag den gången
yttrade.

Regeringen har en frihandelsvänlig inställning till handelspolitiken. Den
önskar såsom det långsiktiga målet för vår handelspolitik uppställa friaste
möjliga och största möjliga handel, och den är beredd att stödja alla förnuftiga
strävanden till internationell organisation i syfte att skapa förnuft och ordning
i världshandeln.

• val*t syfte naturligtvis att slå upp vägarna för handeln, att

i största möjliga utsträckning utan att ga andra ännu mer behövande länders

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
behov för nära söka få in de varor, som vi behöva i vår konsumtion och produktion.
Ett handelspolitiskt syfte är också alldeles uppenbart att kunna få
sälja till utlandet inte bara av de varor, varpå stor knapphet råder, utan också
att vi kunna få behålla våra naturliga marknader för de exportvaror, som
inte alltid i denna nödtid framstå såsom oundgängliga för våra köparländer.

Det är klart att handelsbalansen sådan den utvecklade sig omedelbart efter
krigets slut blev mycket positiv eller, som man förr i världen sade, »gynnsam».
Den kom alltså att visa ett mycket stort totalt exportöverskott, och detta kom
att avteckna sig finansiellt i givandet av krediter åt olika håll, krediter, som
tillsammantagna äro mycket stora i proportion till landets litenhet.

Jag skulle på denna punkt bara starkt vilja understryka, att även örn
handelsbalansen blev på detta sätt ojämn i början, sker dock såsom framgår av
handelsstatistiken en utjämning månad för månad. Att förhållandet från början
blev sådant var egentligen inte resultatet av politiska överväganden, åtminstone
inte enbart, utan i allra första hand resultatet av saker och ting
sådana de faktiskt förhålla sig i världen, där vi stå med en oförstörd produktionsapparat,
som vi kunnat smidigt anpassa till fredsproduktion, medan världen
för övrigt är sönderslagen. Det skulle faktiskt ha varit omöjligt att återupprätta
vår internationella handel, och även vår sjöfart genom att få vår
handelsflotta i full gång igen, på någon annan bas än att vi godkände ett tillfälligt
förhållande, där de varor och tjänster, som ställdes till Sveriges förfogande,
vore betydligt mindre till kvantitet och värde än de varor och tjänster,
som vi ställde till förfogande. Jag skall emellertid inte längre uppehålla
mig vid denna sak.

Jag vill också gärna understryka — och efter vad jag förstått och hört, så
har den saken som naturligt är redan tidigare behandlats i dag — att den
internationella prisutvecklingen för närvarande utgör en bidragande och väsentlig
orsak till svårigheterna att nå en jämnare handels- och betalningsbalans. Det
är särskilt oroande, att de höga priserna utomlands, som naturligtvis försvåra
vår import och stimulera vår export, tendera att fortfarande gå i stigande riktning.
Denna prisspänning är i själva verket en av de allra allvarligaste tendenserna
i vårt nuvarande läge; direkt och indirekt utsattes hela vårt prissystem
och den ekonomiska utvecklingen via utvecklingen av utrikeshandeln för ett allmänt.
tryck i inflationistisk riktning.

Jag skall inte göra några fler allmänna anmärkningar utan skall gå över
till att land för land .skildra förhållandena så kortfattat jag kail.

Vad gäller våra handelsrelationer till Norge och Danmark vill jag inskränka
mig till att säga, att handels- och betalningsförbindelserna utveckla sig normalt
efter de handelsavtal, som äro träffade. Vi nå iner och mer normaliserade
ekonomiska förbindelser med våra skandinaviska grannländer. Det förekommer
naturligtvis oavbrutet kompletterande överenskommelser, där vi närmare
fixera vissa ömsesidiga åtaganden, som äro gjorda, och där vi också utvidga
de åtaganden, vi gjort i dessa avtal.

Rent allmänt skulle jag på denna punkt dock vilja säga en sak till. Jag
skulle vilja hänvisa till att den ekonomiska strukturen av de tre skandinaviska
ländernas näringsliv är sådan, att vi normalt lia ett stort exportöverskott både
till Norge och till Danmark. Det är störst till Norge, men även till Danmark
är det stort, örn man tar hänsyn till att den danska exporten till Sverige till
stor del består av rena transitovaror eller av den danska förädlingsindustriens
produktion, som ju i ovanligt hög grad beror av råvarutillförsel utifrån.
Detta överskott betalas normalt genom de stora förtjänster, som den norska
handelsflottan ger, och för både Danmarks och Norges del genom det stora
exportöverskott som dessa länder lia västerut. Jag tror det är mycket viktigt

Onsdagen den 22. maj 1946.

Nr 20.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
att alltid komma ihåg denna väsentliga struktur av den nordiska samhandeln.
Denna samhandel har nied andra ord varit en integrerande del av ett
multilateralt världshandelssystem med inbördes utväxlingsbara valutor, och
den hade nått sin relativa betydelse just tack vare detta internationella handels-
och valutasystem. När nu detta internationella system för tillfället ligger
sönderbrutet, bör det vara en anledning för oss att känna oss tillfredsställda,
då vi trots allt nu kunna ha en så relativt omfattande skandinavisk samhandel.
Mot denna bakgrund böra vi inte vara förvånade när vi konstatera —
vilket vi kunna göra genom att studera siffrorna litet noggrannare — att
denna samhandel, såsom den nu pågår, kan knytas ihop i en balanserad betalningsbalans
endast genom utnyttjandet av relativt stora krediter från svenskt
håll till Danmark och Norge, alltså ett utnyttjande av den återstod, som finns
till deras förfogande av de återuppbyggnadskrediter, som Sverige på sin
tid lämnade. Dessa kreditmedel torde bli helt förbrukade i år. Trots denna
extra ordinära kreditgivning i år lia dock både Norge och Danmark blivit
tvungna att mycket hårt reglera sin import från Sverige.

Örn jag drar konsekvenserna av denna skildring av de så att säga väsentligare
tingen i den skandinaviska samliandeln, skulle jag vilja göra det genom
att säga, att förhoppningarna örn en friare handel inom Skandinavien och en
därigenom möjliggjord utvidgning av den industriella arbetsfördelningen och
av det ekonomiska samarbetet, måste knytas till strävandena att ånyo bygga
upp ett fast, internationellt handelssystem med möjligheter för våra skandinaviska
grannländer att återvinna sina marknader. På detta intima sätt är —
det tycker jag är viktigt att framhålla — vårt ekonomiska samarbete inom
Skandinavien förbundet med vår allmänna frihandelspolitik.

För en ekonomisk politik, inriktad på nordisk autarki, saknas helt de realekonomiska
förutsättningarna, och det är med stor tillfredsställelse som vi ha
kunnat konstatera, att den svenska inställningen i denna fråga i allmänhet
delas av norrmän och danskar. Inom den allmänna frihandelsinställningens ram,
som jag här har sökt skissera upp, finns emellertid stort utrymme för ett
vidgat samarbete i många praktiska fall, där en utökad specialisering och
arbetsfördelning är till ömsesidigt gagn. Vissa sådana samarbetsfrågor lia på
ett förberedande sätt diskuterats mellan oss och Norge och Danmark.

Allmänt skulle jag vidare vilja framhålla, att i sådana frågor örn ökad
samhandel kan det från svensk sida inte vara ett primärt intresse att expandera
industriellt, att med andra ord öka vår export till de andra skandinaviska
länderna. Tvärtom måste vårt intresse vara att se till, i vad mån vi kunna
hjälpa Norge och Danmark att få en större marknad för sina industriella produkter
inom Sverige — så även ur exportpolitisk synpunkt, eftersom vi bara
genom en större import från Danmark och Norge till Sverige kunna i det
tillstånd, vari världen nu befinner sig, lia några större förutsättningar för en
uppehållen svensk export till dessa länder.

Vad jag här sagt om våra handelsrelationcr till Norge och Danmark gäller
i stor utsträckning även våra handelsförbindelser nied Finland. Det finska avtalet
ligger också på riksdagens bord och skall behandlas under nästa punkt
på föredragningslistan. Till vad propositionen och utskottets utlåtande innehålla
vill jag Ilar lämna det meddelandet, att ett förslag nu har utarbetats till
riktlinjer för återbetalning av samtliga do finska skulderna till den svenska
staten. Det är beroende på regeringarnas prövning.

Jag vill erinra örn att förutsättningen för de nya krediterna var, att en sådan
överenskommelse skulle komma att träffas.

Vi lia just i dagarna avslutat förarbetena lill ett nytt handelsavtal med
Island för ännu ett år. Det är vissa frågor, som ännu liro utestående; de gälla

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
framför allt storleken av de svenska trävaruleveranserna till Island men också
en fråga, som vi anse vara av mycket stor vikt, nämligen de svenska fiskarenas
rättigheter då de fiska vid Islands kuster. Avtalet kommer naturligtvis
att föreläggas riksdagen.

Örn våra handelsförbindelser med Schweiz skall jag inte bli långrandig.
Jag vill bara erinra om att det är oss emellan överenskommmet, att vi inte behöva
ordna våra handelsförbindelser genom ett formligt handelsavtal. Det
ideala är ju att man kan driva handel utan handelsavtal. Förhållandena i
världen äro visserligen sådana, att vi behöva reglera vissa ting, men vi ha
kunnat inskränka oss till vissa överenskommelser och utfästelser, när det gäller
särskilda varor som det är knapphet på, att det för dessa skall lämnas
export- och importlicenser. Men för övrigt ha vi nöjt oss med en deklaration
att försöka hålla handeln så stor som möjligt och en deklaration, att vi båda
äro inriktade på att främja frihet och multilateralism i det internationella
varu- och betalningsutbytet. Denna inställning, som klargjorts redan tidigare,
har på nytt bekräftats genom vissa överläggningar, som ha hållits mellan representanter
för regeringarna i mars i år. I stort sett utvecklar sig vår handel
med Schweiz på ett tillfredsställande sätt; bara under första kvartalet i
år var omslutningen närmare 80 miljoner kronor.

Jag skall inte heller säga många ord örn våra handelsrelationer med Holland.
De utveckla sig efter de linjer som ha uppdragits i gällande handelsavtal,
och jag vill särskilt nämna, att den utfästelse Holland gjort att leverera
vissa kokskvantiteter till oss har skett fullkomligt programmässigt i rater örn
10 000 ton i månaden.

Redan vid tiden för min redogörelse den 2 december i fjol kunde jag meddela,
att vi hyste mycket stora förhoppningar örn att våra handelsförbindelser
med Belgien skulle kunna utvidgas utöver avtalets ram, och detta har visat
sig möjligt. Genom en i vår träffad tilläggs överenskommelse har volymen av
vår handel med Belgien betydligt ökats, och handelsutbytet har också på ett
mycket lyckligt sätt blivit allt mer balanserat. I början överstego de svenska
leveranserna de belgiska, men nu går utvecklingen i den motsatta riktningen.
Det kanske är särskilt viktigt, att vi genom den nya handelsöverenskommelsen
med Belgien fått utfästelse örn leverans av cirka 270 000 ton handelsjärn av
olika kvaliteter samt kallvalsade och dragna järnprodukter till ett värde av
omkring 9,6 miljoner kronor.

Våra handelsförbindelser med Frankrike ha icke förlöpt på samma tillfredsställande
sätt. Där ha oavbrutna bekymmer vållats av att handeln har tenderat
till att bli ensidig i så måtto att fransmännen ha köpt vad de enligt
handelsavtalet ha rätt att köpa av sådana varor på vilka det råder knapphet,
pappersmassa, papper och trävaror, men däremot icke kunnat leverera någonting.
Antingen ha priserna legat för högt eller också har det helt enkelt varit
fråga örn bristande leveransförmåga. Vi ha vid två tidpunkter sökt justera
dessa handelsförhållanden, en gång i december, då en ganska stor guldöverföring
medgavs från fransk sida för att bringa balans i det hela, och en gång
nu på våren. De sista tecknen tyda på att de franska leveranserna nu skola
komma ordentligt i gång igen, och vi ha beslutat att uppehålla våra leveranser
genom att meddela de exportlicenser som vi ha utlovat. Avtalet räcker till
den 1 juli; därefter skall det bli ett nytt avtal, och vi skola upptaga överläggningar
örn det i mitten av nästa månad.

I fråga örn Italien har utvecklingen i vissa avseenden varit likartad. Beträffande
ungefär halva importen och exporten — den hälft som på svensk
sida består av leveranser av pappersmassa och från italiensk sida av leverans
av mycket nödvändiga textilvaror — har överenskommelse kunnat komma till

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
stånd och priser fixeras, men för resten av det handelsprogram som var förutsett
i handelsavtalet ha de allför höga priserna i Italien förhindrat handeln
att komma till stånd. Avtalet utlöper den 1 juni i år, och vi lia kommit
överens örn att provisoriskt låta det löpa för en fortsättningsperiod av 6 mannder
till, men diskussioner skola tagas upp mellan representanter för de
svenska och italienska regeringarna för att överväga, hur vi skola kunna ställa
handels- och betalningsförhållandena på rätt bog igen.

Vad gäller Spanien vill jag erinra örn att vi ha en modus vivendiöverenskommelse,
som undertecknats i Madrid den 26 januari i år mellan svenska
beskickningen och representanter för den spanska regeringen. Den gäller endast
till den 1 juli i år. Denna handelsöverenskommelse har ur handelspolitisk
synpunkt haft sitt största värde för Sverige genom att Spanien fått utfästa
sig att utställa import- och valutalicenser för i avtalet fastställda kvantiteter
järn, stål, oädla metaller och verkstadsprodukter till värden som sammanlagt
motsvara mera än hälften av det totala exportvärdet. Huru handelsutbytet
skall gestaltas för tiden efter den 1 juli, är det ännu alldeles för tidigt att
yttra sig örn.

Jag kommer så fram till att säga några ord örn den handelspolitiska sidan
av resultatet av de överläggningar som nyligen lia försiggått mellan representanter
för den svenska och den engelska regeringen, alltså vad beträffar handeln
mellan Sverige å ena sidan och å andra sidan icke blott Storbritannien
utan även hela den krets av länder inom det brittiska samväldet, som sammanbindas
inom det s. k. sterlingområdet. Här får jag till en början hänvisa
till den proposition som i går lades på riksdagens bord. I den propositionen
finns en ur finansiella synpunkter gjord kort sammanfattning av de huvudsakliga
resultaten av diskussionen mellan de engelska och de svenska regeringarnas
representanter, och jag skall därför hålla mig till den handelspolitiska
sidan av saken.

Den viktigaste exportvara som vi ha ur engelsk synpunkt är naturligtvis trävaror,
och den betydelse som den varan har för våra avnämare, i detta fall England,
gör att själva fördelningen av vår export på olika länder har blivit ett allvarligt
problem. Vi ha ju i samband med den överenskommelse, när vi genom
ECO fingo löfte om 300 000 ton kol i månaden, utfäst oss att exportera 400 000
standards trävaror. Jag vill påpeka, att när den utfästelsen lämnades, utgick
regeringen från att Sverige från utlandet skulle erhålla dessa kolleveranser som
kolorganisationen hade utlovat. Så har icke skett under den tid som nu har gatt.
Samtidigt ha, som vi veta, produktionsförhållandena i Sverige ställt sig litet
mera ogynnsamma än man normalt kunnat räknat med, och en export av 400 000
standards är nu en betydligt allvarligare och betydligt tyngre prestation än
när utfästelsen lämnades. Trots detta är det den svenska regeringens avsikt att
försöka till fullo infria utfästelsen, men en reservation är ofrånkomlig med hänsyn
till de försämrade förutsättningar som inträtt.

När det nu gäller fördelningen av den sålunda preliminärt utlovade träexporten,
har man ansett det riktigt att i första hand taga sikte på olika marknaders
andel i den svenska förkrigsexporten av trävaror. Det resultat man därvid når
får man sedan söka modifiera med hänsyn till den olika graden av behov som
råder i olika länder. I somliga länder har ju krigsförstörelsen varit mycket starkare
än i andra, och jag vill tillägga sorn en andra tilläggsprincip, att vi icke heller
kunna undgå att i viss mån taga hänsyn till den utsträckning, i vilken olika
länder till oss leverera fossila bränslen som kol och koks eller varor med ett
högt bränslevärde såsom järn- och stålprodukter. Vi anse oss icke i närvarande
läge kunna helt överblicka, vilka behov som komma att göra sig gällande, och
främst med hänsyn därtill har det icke synts tillrådligt att nu omedelbart med -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 194G.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)

"iva utläggandet av kontrakt om export av hela deri kvantitet som omfattas av
den svenska utfästelsen. Man har sålunda tills vidare reserverat en viss kvantitet,
som får fördelas mellen exportmarknaderna först när läget kan bättre
överblickas.

Vid förhandlingarna med Storbritannien ha exportlicenser för trävaror utlovats
i enlighet med de här angivna principerna. Det har vidare från svensk sida
förklarats, att man vid fördelningen av trävarorna mellan de olika länder, som
ingå i det s. k. sterlingblocket, skall utgå från förkrigstilldelningen. justerad
med hänsyn °till föreliggande relativa behov. Från engelsk sida har man icke
sett sig i stånd att för närvarande utlova några leveranser av kol. Däremot
har man givit oss ett vägande bidrag till vår bränsleförsörjning genom leverans
av oljor. Beträffande järn- och stålprodukter är läget för närvarande svårt att
överblicka för engelsmännen, då rekonstruktionsbehovet hårt belastar dea engelska
produktionsapparaten. Jag hoppas emellertid, att vi även på detta område
skola få ett värdefullt bidrag till vår försörjning från Storbritannien. I övrigt
vill jag med avseende å de förda handelsdiskussionerna här endast nämna, att
ömsesidiga utfästelser lämnats örn att främja exporten till det andra landet och
att upplysningar utväxlats rörande de importbehov, som man är särskilt angelägen
örn att få fyllda i Storbritannien och Sverige.

Under det gångna året har vår export till sterlingområdet och -särskilt till dominicus
haft stora svårigheter, när det gällt att hävda sig, och förklaringen är
att inom sterlingområdet har man under denna tid försökt spara på de knappa
valutorna, till vilka den svenska kronan hör, och försökt inskränka importen till
det allra nödvändigaste. Detta har skapat stora problem för den svenska exportindustrien
och givit anledning till allvarliga överläggningar med de engelska
representanterna. Jag vill här säga, att det finns anledning räkna med att utvecklingen
hädanefter skall gå i liberalare riktning i sterlingblockets handelspolitik
visavi. Sverige. Från svensk sida finner man det vara naturligt, att denna
strävan till lika och jämn fördelning av knappa varor på olika områden inom
sterlinggruppen som vi taga tilljegel skall mötas av en lika jämn behandling
av våra skilda exportintressen, så att man inte bara köper vad man har knappt
örn och lämnar resten oköpt. Vi lia vid förhandlingarna eftersträvat att nå en
sa. normal balans som möjligt i fråga örn fördelningen av vår export mellan
olika industrier och varor.

Till sist vill jag understryka en sak, som jag tror står i propositionen, att vid
fixerandet av det belopp på 15 respektive 16 miljoner pund, som den svenska
riksbanken skall vara beredd att ytterligare mottaga, har man naturligtvis byggt
på en kalkyl över vad en någorlunda normal handel under dessa bekymmersamma
förhållanden skulle kräva, då man tar hänsyn icke blott till den för övrigt relativt
ringa bristen i själva handelsbalansen mellan England och Sverige, som
det är fråga om, utan också till vår export på dominions, som normalt är positiv,
och till de stora inkomster som Sverige måste ha in ifrån de tjänster som handelsflottan
gör i fraktfart inom det brittiska imperiet.

dag skall dä reiter.gå över till att säga någonting om våra handelspolitiska
förhållanden till Sovjetunionen. De äro ju som bekant baserade på — förutom
1924 års handelsavtal —. det i september 1910 avslutade och alltjämt gällande
varuutbytes- och betalningsavtalet. Det tyska överfallet på Sovjetunionen i
juni 1941 avbröt den utveckling mot en avsevärt ökad svensk-rysk handel,
som avtalet hade avsett att möjliggöra. Från denna tidpunkt och fram till det
finska vapenstilleståndet blev intet varuutbyte alls mellan Sverige och Ryssland
möjligt, örn man undantar den utförsel till Sovjetunionen av vissa högvärdiga
stålprodukter — i första band kullager — sorn även under dessa avspärrningsår
kunde komma till stand via England. Men i november 1941 avslöts

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
mellan svenska beskickningen i Moskva och ryska utrikeshandelsministeriet —
båda vid denna tidpunkt evakuerade till Kujbysjev — ett avtal, vari det bestämdes
vilka hos den svenska industrien placerade ryska beställningar som skulle
annuleras och vilka som skulle fullgöras i och för leverans till Sovjetunionen
efter krigets slut. När de direkta kommunikationerna mellan Sverige och Sovjetunionen
i och med det finska vapenstilleståndet på hösten 1944 åter öppnades,
lago svenska industrivaror till ett värde av ca 40 miljoner kronor färdiga för
skeppning på Ryssland.

Efter krigsslutet har någon formlig reglering av sammansättningen av det
svensk-ryska varuutbytet för tolvmånadersperioder — på sätt 1940 års avtal
i och för sig förutser — icke skett. Importen från Sovjetunionen till Sverige
— som ingalunda är ringa och huvudsakligen består av för vår försörjning
värdefulla råvaror — kom under förra året upp till ett värde av omkring
30 miljoner kronor, och våra verkstads-, respektive järn- och stålindustrier
torde för närvarande ligga inne med efter kriget tillkomna beställningar
från Sovjetunionen till ett sammanlagt värde av uppskattningsvis omkring
22 miljoner kronor. Betalningen av detta varuutbyte sker över den
svensk-ryska clearing, som upprättades genom 1940 års avtal. På tal örn de
svensk-ryska betalningsförhållandena vill jag i detta sammanhang också påpeka,
att den 1940 beviljade femåriga krediten — av vilken ryssarna under
1940 och 1941 använde cirka 30 miljoner kronor — nu håller på att återbetalas,
i den mån skuldförbindelserna förfalla.

1940 års svensk-ryska avtal förutsåg, att en fortlöpande kontakt skulle
uppehållas genom särskilda ombud. En sådan kontakt har också uppehållits
såväl under krigsåren som under tiden efter krigsslutet. Ett utvidgat handelsutbyte
med Sovjetunionen har uppställts som ett av de viktigaste målen för
vår handelspolitik under efterkrigstiden. Vid dessa kontakter har därför också
prövats förutsättningarna för en väsentlig ökning av vår handel österut och
det behov som i samband därmed kan uppstå av en revidering av den avtalsmässiga
grundvalen för den svensk-ryska handeln. Under de senaste månaderna
Ira vi både här i Stockholm och genom beskickningen i Moskva haft en rätt
livlig förberedande diskussion med de sovjetistiska handelspolitiska instanserna,
och vi lia nu hunnit så långt, att förutsättningar föreligga för upptagande
av mera konkreta handelsförhandlingar. Som bekant avreser en av dessa
dagar en svensk regeringsdelegation i detta syfte till Moskva.

Handelsutbytet med Polen äger alltjämt rum på grundval av de båda avtalen
av den 9 juli och den 20 augusti 1945. Till och med mars månad i trr
hade Sverige inom: ramen för dessa avtal exporterat varor till Polen för omkring
21,0 miljoner kronor och importerat polska varor för cirka 21,1 miljoner
kronor. Det är klart att det är kol- och koksleveranserna som dominera inom
importen från Polen. Yi kunna nu med tillfredsställelse konstatera, att en betydande
ökning av denna import inträtt. Under de senaste månaderna visar
statistiken över från polsk hamn avskeppade kvantiteter följande siffror: efter
ett bottenläge i november förra året. då skeppningarna uppgingo till endast
ca 22 000 ton, steg siffran i december till ca 30 000 ton, i januari till ca
70 000 lim, i februari (ill ca 99 000 Ion och i mars till ca 157 000 ton. Aprilsiffran
steg icke; den höll sig vid ca 156 000 ton, men detta berodde huvudsakligen
på att antalet arbetsdagar på grund av påsken icke är så stort i
april som annars, särskilt i katolska länder. Under de tio första dagarna i maj
lia över 65 000 ton skeppats till vårt land över de polska hamnarna, och vi
räkna med att vi åtminstone skola få in tillhopa 180 000 ton under maj. Sammanlagt
har Polen, från det de svensk-polska avtalen trädde i kraft sommaren
1945 lill och mod april månad i år, levererat ca 650 000 Ion kol och koks till

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)

Sverige. Givetvis motsvarar denna kvantitet ingalunda vad vi enligt avtalen
haft rätt att förvänta; jag erinrar om att dessa förutse en totalexport till
Sverige örn 6 miljoner ton under tiden fram till den 1 december i år. Eftersläpningarna
ha som bekant huvudsakligen berott på det svåra transportläget
inom Polen och utskeppningshamnarnas bristande kapacitet. I det förra avseendet
har läget radikalt förbättrats; man förfogar numera i Polen över rullande
materiel i tillräcklig mängd och anser sig icke längre lia behov av de
1 300 svenska godsvagnar, vilka hade utlovats i juliavtalet och under hösten
översändes till de polska järnvägarna. Vagnarna återsändas nu successivt till
Sverige. Vad som nu i främsta rummet hindrar en ytterligare kraftig ökning av
kolleveranserna torde vara den otillräckliga lastningskapaciteten i de polska
östersjöhamnarna. Återuppbyggnaden (av dessa synes kräva avsevärd tid, varför
man icke torde kunna hoppas på en fortsatt stegring av leveranserna i
samma takt som under de senaste månaderna.

Vid de överläggningar, som i februari ägde rum i Stockholm inom den
blandade svensk-polska regeringskommissionen, förklarade man sig* från polsk
sida kunna säkert garantera — utan ändring av bestämmelserna i gällande avtal
— export till Sverige av en minimikvantitet örn 1,5 miljoner ton under
1946. De polska regeringsrepresentanterna meddelade emellertid samtidigt, att
de hade grundad anledning antaga, att leveranserna faktiskt skulle komma att
icke oväsentligt överstiga nyssnämnda siffra, och de senaste månadernas leveranser
synas ge dem rätt. Vid samma tillfälle lämnades från polsk sida vissa
mycket viktiga utfästelser rörande Sveriges relativa andel i exporten över
östersjöhamnarna. Man förklarade sig sålunda beredd att vid fördelningen av
kol- och koksexporten över dessa hamnar tillförsäkra vårt land en andel, som
minst motsvarar förhållandet mellan å ena. sidan de i gällande svensk-polska
avtal angivna kvantiteterna och å andra sidan de leveranser, som på grundval
av andra av Polen under 1945 ingångna överenskommelser skola verkställas
sjövägen. Vad gäller fördelningen bli således kvantiteterna i våra kolavtal avgörande.

Såvitt angår varuutbytet i övrigt vill jag nämna, att det samtidigt träffades
överenskommelser örn en del utvidgningar, som bland annat innebära att vi
sälja fisk och hästar till Polen utöver de ursprungliga åtagandena. Av den 100-miljoner,skredit, som beviljades Polen i augusti 1945, har hittills tagits i anspråk
något över en tredjedel.

Som ett slutomdöme beträffande gestaltningen av de svensk-polska handelsförbindelserna
under de senaste månaderna skulle jag vilja framhålla, att man
nu synes ganska väl ha övervunnit de begynnelsesvårigheter, som oundvikligen
voro förbundna med återupptagandet av handeln med ett land, vilket så till
grunden förhärjats av kriget som Polen. Man torde nu med en viss tillförsikt
kunna se fram emot en mera stabil och jämn utveckling av varuutbytet på
grundval av de träffade avtalen. Dock kan man givetvis å svensk sida icke —
trots den glädjande vändning till det bättre, som inträdde kring årsskiftet -—-bortse från det faktum, att kolleveranserna hittills ingalunda motsvarat våra
berättigade förhoppningar, utan vi måste fortsätta våra ansträngningar att, i
den mån vi kunna medverka därtill, få till stånd en ökning av desamma. Vi
ha en bestämd känsla av att vi därvidlag ha den polska regeringens och de
polska myndigheternas stöd.

Även Polen är numera medlem av den europeiska kolorganisationen, som
behärskar hela kolhandeln i Europa, men den polska regeringen har förklarat,
att dess medlemskap därav icke kan påverka dess kontraktsförpliktelser till
Sverige. Jag erinrar örn att denna organisation tilldelat oss 900 000 ton kol och
koks för andra kvartalet, d. v. s. endast 300 000 ton i månaden, varav en myc -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
ket betydande del skulle komma från Förenta staterna och från Ruhr. Kolstrejken
och andra vanskligheter i Förenta staterna och nedgången i produktionen
i Ruhr ha skapat en allvarlig fara för att leveranserna till Sverige från
dessa håda områden icke skola kunna fullföljas enligt uppgjord plan. Den fortsatta
behandlingen av kolimportfrågorna inom den europeiska kolorganisationen
har givit ett intryck av att man där strävar att i möjligaste mån fullfölja
de uppgjorda planerna. Under den första månad som omfattades av uppgörelsen
med kolorganisationen var emellertid importen av kol och koks från
Förenta staterna endast 44 000 ton och från Ruhr 23 000 ton. Kolimporten
under april från Polen uppgick till 156 000 ton, och för maj vänta vi, som
sagt, i alla händelser 180 000 ton. Jag behöver icke tillägga, att Polens betydelse
såsom kolleverantör till Sverige naturligtvis kommit att framträda med
en alldeles särskild styrka på grund av de missräkningar vi nu erfarit i fråga
örn både den av kolorganisationen utlovade kvantiteten, som är mycket mindre
än vi räknat med, och de utlovade leveransernas fullgörande från Förenta staterna
och Ruhrområdet.

Om vår handel med Tjeckoslovakien skall jag icke säga många ord. Trots
att vi slöto ett ganska stort avtal vid en tidpunkt, då praktiskt taget inga
transportförbindelser alls funnos, har åtskillig handel dock kommit till stånd,
medan transportmöjligheterna undan för undan förbättrats. Sedan vi nu fått
möjlighet till transport med s. k. blocktåg genom Tyskland och Danmark, finnas
alla rimliga anledningar att tänka sig, att vi därmed skola kunna effektuera
praktiskt taget hela vår handel med Tjeckoslovakien med undantag för
malm och koks, men genom att flodtrafiken på Elbe nu gradvis återupptages
torde förutsättningar föreligga även för transport av svensk malm och för de
mycket viktiga koksleveranserna tillbaka.

Så vill jag anmäla, att vi stå inför förhandlingar med Ungern för att eventuellt
komma fram till en uppgörelse örn handelsförbindelser. Vi lia diskussioner
med Rumänien, men frågan örn en reglering av handelsförbindelserna med detta
land på avtalsmässig bas lia dock icke kunnat aktualiseras på grund av vissa
icke obetydliga ouppgjorda finansiella och industriella intressen, som vi ännu
icke ha säkrat.

Beträffande Bulgarien ha våra förbindelser varit komplicerade sedan 1943,
då bulgariska regeringen nationaliserade en fabrik, tillhörig Svenska tändsticksaktiebolaget,
utan att ge någon ersättning. Vi ha nu en uppgörelse i sikte
och hoppas på att ett givande handelsutbyte även med Bulgarien skall komma
i gång.

Vad det däremot gäller Jugoslavien kan jag icke säga, att vi ännu ha i sikte
en uppgörelse, som kunde göra det möjligt att återknyta handelsförbindelserna.
Detta sammanhänger med att de jugoslaviska myndigheterna ha mot de. helt
eller delvis svenskägda industri- och affärsföretagen i Jugoslavien vidtagit åtgärder,
som vi icke kunna anse att de haft berättigad anledning till, nämligen
konfiskations- och tvångsförvaltningsåtgärder, varigenom de svenska ägarna
helt berövats kontrollen över sin egendom, utan att någon som helst ersättning
lämnats dem. I .syfte alli ernå en lösning av dessa tvistefrågor upptogos i mitten
av mars i Belgrad förhandlingar mellan jugoslaviska vederbörande och en
svensk delegation. Då dessa förhandlingar i slutet av april ännu icke medfört
något resultat, utan de jugoslaviska myndigheterna tvärtom fortsatte sina ingripanden
mot de svenskägda företagen, fann man sig å svensk sida nödsakad
avbryta förhandlingarna, och delegationen reste hem. Under dessa omständigheter
ha vi icke ansett oss kunna medverka till ett återupptagande av handelsutbytet
med Jugoslavien, men vi hoppas naturligtvis från svensk sida att så
snart sorn möjligt få en tillfredsställande lösning av denna konflikt, så att vi

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
skola kunna diskutera nied den jugoslaviska regeringen om upptagande av
handelsförbindelserna med detta land.

Handelsförhandlingarna nied Grekland ha ännu inte lett till något resultat,
men vi lia en inte obetydlig handel på kompensationsbas eller i fria valutor.

Handeln med Turkiet har hittills försiggått utan avtal och på kompensationsbas.
Nu är ett avtal upplinjerat, som kommer att föreläggas riksdagen
inom de närmaste dagarna och som syftar till att få ett handelsutbyte utan
kompensationsaffärer.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn Tyskland och de tyska zonerna.
Jag vill börja med att säga, att den svenska regeringen ända sedan i fjol
höst har gjort energiska ansträngningar i syfte att få i gång en handel med
de olika zonerna i Tyskland. Dessa ansträngningar ha hittills knappt nått
något resultat alls. Bortsett från vissa gåvosändningar har det t. ex. inte ens
möjliggjorts för oss att leverera fisk till de brittiska och amerikanska zonerna
trots den svårartade livsmedelsbrist i dessa zoner, som på officiellt håll har
rapporterats. En större kvantitet salt sill, som länge hållits reserverad för den
amerikanska zonen, har nu, när vi inte kunnat få något besked, måst disponeras
på annat håll.

Med den ryska zonen, där bekymren ju inte utgöras av livsmedelsbristen,
ha vi på sistone fått en viss handelsförbindelse. Genom förmedling av den
ryska handelsrepresentationen i Stockholm har sålunda i dagarna slutits ett
stort kontrakt örn en mycket betydande kvantitet kali från den ryska ockupationszonen
i Tyskland, något som kan tillmätas stort värde för vårt jordbruks
försörjning med gödselmedel. Likaledes har tillstånd givits svenska
affärsmän både i april och i maj att besöka Berlin för att undersöka de praktiska
möjligheterna till ett återupptagande av åtminstone ett begränsat varuutbyte
med den ryskockuperade delen av Tyskland.

Beträffande de amerikanska och brittiska zonerna kan jag, örn jag skall gå litet
närmare in på den saken, nämna, att efter samråd med härvarande amerikanska
och brittiska beskickningar överlämnades redan i december förra året till dessa
ett konkret svenskt förslag örn begränsat varuutbyte med Tyskland, där vi
hade angivit de ur svensk försörjningssynpunkt viktigaste importvarorna och
även angivit våra exportmöjligheter. Efter vad vi erfarit, har förslaget delgivits
vederbörande ockupationsmyndigheter, men dessa ha inte tagit ställning
till det. Förhandlingskontakten har emellertid uppehållits, och det är klart
att vi skola uppehålla den. Ett visst varuutbyte, ehuru av ytterst ringa omfattning,
har även kommit till stånd med de amerikanska och brittiska ockupationszonerna.
I syfte att söka få i gång handeln ha från svensk sida gjorts
vissa leveranser av papper till de amerikanska ockupationstrupperna och ett
mindre parti cellulosa tili den brittiska zonen. Därifrån ha vi också fått en
begränsad kvantitet salt.

Vi ha också varit i kontakt med franska vederbörande, och vi ha haft kontakter
örn varuutbytet även med Österrike, som ju likaledes administreras av
de allierade ockupationsmyndigheterna.

Jag vill i samband härmed nämna, att det ju finns en fråga som gäller den
svenska egendomen i Tyskland, och jag tänker då för min del särskilt på den
svenska exportindustriens dotterföretag och deras tillgångar. Det är klart, att
även för att bedriva en diskussion örn den saken är frånvaron av en reguljär
diplomatisk representation i Tyskland en stor svårighet. Vi ha inte kunnat
få någon riktig och fullständig bild av läget för de svenska dotterföretagen
och annan svensk egendom i Tyskland. Vi ha huvudsakligen varit hänvisade
till olika slags rapporter, som ha kommit till ägareföretagen eller till andra
här i landet, och ha därigenom fått en viss uppfattning om omfattningen

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
av de skador, som under kriget ha drabbat egendomen. Det är emellertid inte
bara fråga örn sådana skador, som äro ett resultat av kriget, utan av betydelse
äro också verkningarna av olika åtgärder, som efter stilleståndet vidtagits
från ockupationsmakternas sida. Det har således rapporterats till oss, att
i de olika zonerna industriell utrustning och andra inventarier i vissa fall
bortförts. Det är klart, att sådana rapporter lia väckt oro i Sverige. Vidare
är det bekant, att ockupationsmyndigheterna som ett led i den industriella
och ekonomiska nedrustningen av Tyskland ha förbjudit vissa industrier; även
tillverkning av kullager och rullager har enligt ett principbeslut förbjudits.
Slutligen ha ockupationsmyndigheterna gjort olika slags förfoganden över driften
av svenska dotterföretag, bland annat i Berlin. Det är inte klart, vad dessa
allierade förfoganden i realiteten innebära, och det är helt naturligt, att det har
framkallat en önskan från svensk sida att få närmare upplysning härom.

Från svensk sida har man också för åtskillig tid sedan upptagit denna
fråga med de olika allierade. Nu äro vi officiellt inbjudna till en diskussion
om de tyska tillgångarna i Sverige med de amerikanska, brittiska och franska
regeringarnas representanter i Washington, och där önska vi också ta upp
denna fråga. Vi hävda nämligen, att frågan örn den svenska egendomen i
Tyskland och ockupationsmakternas förfoganden över denna egendom måste
ses i samband med behandlingen av den tyska egendomen i Sverige.

Vi lia dessutom gjort framställningar, fastän det ännu icke lyckats, att få
skicka representanter för rättsinnehavarna, så att de skola kunna se över vad
som har skett och se egendomens tillstånd. Vi lia ju ansett, att medgivandet
åt oss att skicka sådana representanter är en sak, som icke skall vänta på
överläggningar om en urtpgörelse örn denna egendom.

Nu har jag egentligen sagt det viktigaste örn våra handelsförbindelser åt
olika håll. Beträffande Förenta staterna vill jag bara tillägga, att vi fortfarande
kunna glädje oss åt att de amerikanska myndigheterna mer och mer
släppa exportkontrollerna. Å andra sidan har det varit mycket svårt att
köpa någonting från Amerika, därför att det helt enkelt har varit svårt att
få leveranser. Man måste sannolikt befara, att dessa svårigheter komma att
bli ännu värre, allteftersom verkningarna av den kolstrejk, som nu har pågått
i två månader, börja breda ut sig som en farsot i det amerikanska näringslivet.

Vad gäller Canada och de latinamerikanska länderna vill jag bara nämna,
att ingenting inom dessa länder själva har framträtt, som omöjliggör eller
skadar det svenska handelsutbytet med dem. Men det är klart, att den skärpta
internationella kontroll, som utövas av de amerikanska och brittiska myndigheterna
och som bland annat och huvudsakligen har blivit ett resultat av det
skärpta livsmedelslaget i världen, har betytt en inskränkning av våra importmöjligheter
från de latinamerikanska staterna, antingen så att vi frivilligt lia
avstått från viss import, eller så att tilldelningen bär skurits ned.

Vad gäller utförseln kail nian ju resa den frågan, örn utförseln till det
köpstarka Latinamerika kommer att bibehållas på samma starkt ökade nivå
i förhållande till vår totala förkrigsutförsel sorn den intog i fjol. Därom vill
jag inte göra några förutsägelser. Emellertid har jag den känslan, att det
inte föreligger några svårigheter för de svenska exportföretagen att placera
avsevärt större order i de latinamerikanska staterna, i fall det bara funnes
tillräckligt mycket att exportera.

Jag vill också säga, att den svenska regeringen förbereder att ta upp förhandlingar
med o]ika sydamerikanska stater. Dessa förhandlingar hade påbörjats
före kriget men avbrutits under kriget, och dc avse slutandet av handelsavtal
iav mest-gynnad-nations-typ. Vi ha den känslan, att sådana avtal

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
i allmänhet ha visat sig- väl ägnade att främja svenska export- och importintressens
särskilt i det läge, som vi naturligtvis måste räkna med, när det
återigen blir svårt att sälja exportvaror.

Jag vill till slut bara säga, att regeringen delar det mycket stora intresse,
som inom näringslivet gör sig gällande för att knyta allt närmare handelspolitiska
förbindelser med de sydamerikanska staterna.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Gjöres att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 298, angående
anslag till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, m. m.

Äng. det Fortsattes överläggningen angående utrikesutskottets utlåtande nr 2.
svensk-danska

Va™ut^et Herr von Heland: Herr talman! Jag beklagar att detta ärende har kommit
(Forts.) UPP sent P® Jagen, i synnerhet som nian har fått vänta snart i tre veckor

på att få det behandlat, men kammaren får väl ursäkta örn man, när man har
gått och väntat så länge, i alla fall vill säga något örn den blanka reservation,
som har avgivits vid detta utskottsutlåtande.

Man måste givetvis vara tacksam för att herr statsrådet utlovar mycket intim
kontakt nied riksdagen i handelsfrågorna, dels därigenom att riksdagen får
ta ställning, till samtliga handelsavtal, dels därigenom att vi komma att få
handelspolitiska redogörelser. På så sätt effektuerar ju herr statsrådet sin
egen kommissions, planeringskommissionens, önskemål i det hänseendet. Vi
voro överens örn mycket i den kommissionen, och vi voro också överens örn
att det var av stor betydelse för hela den svenska samhällsekonomien, att ett
omfattande handelsutbyte med utlandet möjliggjordes. Vi voro även överens
örn att för att kunna åter uppnå förkrigstidens levnadsstandard och öka välståndet
därutöver är det viktigt, att vårt näringsliv finner vägen tillbaka till
ett omfattande internationellt byte. Men man var också överens örn annat, och
det är det jag tänker återkomma till i mitt anförande.

Först må det emellertid tillåtas mig att något gå in på den fråga, som
egentligen skall behandlas här, nämligen utrikesutskottets utlåtande örn det
danska avtalet. Utskottet har ju mycket omsorgsfullt handlagt detta handelsavtal,
och jag för min del instämmer i utskottets där gjorda påpekanden. Vidare
ha i enlighet med utskottets påpekanden från livsmedelskommissionen under
och efter utskottsbehandlingen vidtagits åtgärder och gjorts utfästelser beträffande
importlicensgivningen, vilka äro tillfredsställande. Livsmedelskommissionen
synes alltså vilja lösa problemen ändamålsenligt ur svenskt jordbruks
synpunkt. Emellertid synes det mig befogat, att något yttras beträffande
ärendet även här i kammaren, då det absolut förefaller mig, som om
handelsministern vid handelsavtals upprättande inte får tillräcklig hänsyn
till jordbruksnäringen utan främst till sitt önskemål, att här skall exporteras.
Jag hoppas dock, att även handelsministern vill förklara, att licensgivningen
för import skall handhas så, att den inhemska marknaden inte störs.

Till en början -—• detta har ju herr statsrådet redogjort för -—- uppgjordes
efter kriget handelsavtalen med den innebörden, att svensk industri skulle få
exportera därigenom att svenska staten lånade pengar — jag vågar påstå,
att det ibland skedde mot diskutabel säkerhet — till köparna, Jag har tidigare
kritiserat detta förfarande, som man ju har fått reda på att herr stats -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
rådet fortfarande i viss grad tillämpar. Man kan nu fråga sig, örn det är en
ny praxis, som skall introduceras, nämligen att man på papperet kommer överens
örn ett varuutbyte, som man från början vet inte kommer att kunna komma
till stånd, och som helt blir beroende av svensk licensgivning. Även sådana
avtal måste naturligtvis synas olämpliga, därför att då slutar det hela på
samma sätt som vid de tidigare avtalen, nämligen med att Sverige återigen blir
fordringsägare.

Emellertid instämmer jag med herr statsrådet om önskvärdheten av att man
så småningom kommer tillbaka till ett multilateralt handelssystem. Jag är
också fullständigt överens med herr statsrådet — och det tror jag vi alla
äro här i kammaren — örn att det är önskvärt med ett vidgat nordiskt handelsutbyte.
Förkrigstidens Oslokonvention var väl något mycket välgörande inte
bara för de nordiska staterna och Holland, Belgien och Luxemburg, utan, tror
jag, överhuvud taget för det internationella utbytet. Likaledes är jag av den
uppfattningen, att man allmänt här i kammaren finner det mycket önskvärt,
att herr statsrådet försöker utveckla handelsutbytet även österut mot vår store
granne Ryssland.

Jag skall nu inte här ta upp till diskussion, huruvida det överhuvud taget
kan anses lämpligt, att svenska folket nu importerar vissa livsmedel, utan jag
kommer att ta ställning till frågorna ur andra synpunkter. Vad. då först och
främst beträffar fiskfrågan, behöver jag här endast hänvisa till utskottets
uttalande och instämmer helt med vad utskottet framhåller i den frågan.

Yad sedan beträffar den svenska importen av slaktvaror är det mycket
riktigt, att ett svenskt behov av import föreligger eller åtminstone kail föreligga
under sommarmånaderna, men efter vad jag kan förstå är det mycket
tvivelaktigt, örn någon import utöver den som redan skett kan komma till
stånd, icke minst med hänsyn till de väsentligt högre priserna i Danmark
på köttvaror. Importen, örn sådan skall äga rum, måste dessutom ske. före
hösten, ty då börjar ju den stora höstslakten. I avtalet upptagna kvantiteter
måste man väl alltså anse inte komma att kunna importeras.

Sedan kommer jag till en fråga, som man kan tycka är liten, men den är
dock ur vissa synpunkter mycket betydelsefull. Det gäller förslaget om export
av kalvmagar och import av löpe, vilka förslag jag finner ha blivit rätt anmärkningsvärt
behandlade. Jag skulle här helst vilja rikta.mig mot priskontrollnämnden,
men tyvärr ser jag att nämndens representant inte är närvarande
i kammaren. Jag må ändå ha rätt att här tala i den frågan.

Tyvärr har priskontrollnämnden inte, trots påpekanden från jordbrukarhåll,
tillåtit en produktionskostnadstäckande prisbildning ^på dessa varor, vilket enligt
tillgängliga uppgifter bland annat medför, att år 1945 endast 84 procent
spädkalvmagar och 47 procent gödkalvmagar tillvaratogos. Resten gick i destruktion.
Svenska mejeriernas riksförening har påvisat, att försörjningsläget
för kalvmagar och löpe är kritiskt och att det är risk för underskott, även
örn kalvmagarna till 100 procent skulle tillvaratas inom landet. Om nu också
myndigheterna genom leveranstvång försöka få fram största möjliga mängd
kalvmagar i marknaden, tillkommer den omständigheten, att man i ett handelsavtal
utlovar export av sådana. Efter många påstötningar tilläts en höjning av
priset på löpe med 14 öre per kg den 1 april. Priset på löpe på den inhemska
marknaden är nu 2: 85—2: 95 per kg, vilket tillåter ett pris på spädkalvmage
av cirka 80 öre per styck. Priset på ostlöpe i Danmark är däremot 3: 85 per kg
till återförsäljare och 4:35 till mejerierna. Detta gör, att danskarna inför
löftet i nu föreliggande avtal örn export av kalvmagar satt i gång med inköp
av magar till priser mellan 90 öre och 1: 25. Örn okontrollerad export kom i
gång, skulle sålunda de två svenska fabrikerna snart bli utan dessa kalv -

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1940.

Äng. det svensk-dansk a varuutbytet m. m. (Forts.)
magar — kanske många tycka jag tjatar för mycket om dem här, men jag
påpekar ännu en gång, att de äro en viktig produkt just nu ur försörjningssynpunkt.

Jag hoppas sålunda, att exportlicenser inte komma att lämnas i andra fall
än örn de två svenska fabrikerna inte skulle hinna med att ta hand örn en
eventuellt starkt ökad tillförsel.

Det kan härutöver nämnas, att den icke jordbrukar ägda fabriken, nämligen
Barnekows kemisk-tekniska laboratorium i Malmö, i dessa dagar enligt uppgift
tydligen anser, att prisläget fortfarande är otillfredsställande, varför man
ämnar upphöra med_ tillverkningen. På grund av priskontrollnämndens åtgärd
komma sålunda troligen de 90 ton löpe, som kräva-s för vårt inhemska behov
utöver vad jordbrukarnas egen fabrik Kemikalia i Malmö kan framställa, icke
att produceras inom landet. 90 ton löpe skulle härigenom absolut nödvändigt
behöva importeras och 250 000 kalvmagar exporteras. Danskarnas pris på löpet
skulle nu enligt underhandlingar bli 3: 15 per kg, alltså en merkostnad över
svensk produktion enligt priskontrollnämndens bestämmelser på cirka 25 öre
per kg. Man må ursäkta mig örn jag tycker, att detta ärende har handlagts litet
egendomligt ur svensk synpunkt.

Vad beträffar import av dansk kondensmjölk måste denna te sig egendomlig
för de svenska mejerimän, som diskuterat möjligheten att skicka svenska
mejeriprodukter till det svältande Europa. Men det är sockret i denna danska
kondensmjölk, sorn. är begärligt, och det är beklagligt att svensk sockerproduktion
icke är tillräcklig och att vi icke kunnat få importera socker i stället
för kondensmjölk. Jag måste alltså säga, att jag icke har samma uppfattning
som hans excellens statsministern framförde i förmiddags och som nu
står att läsa i kvällstidningarna, att vår sockerproduktion är tillräcklig, ty vi
importera denna kondensmjölk, som. örn jag minns rätt, håller 40—45 procent
socker .och just nu är förfärligt åtråvärd, icke minst för chokladindustrien
och annan industri. Vi ha alltså brist på socker ur försörjningssynpunkt.

Förslaget örn import av dansk ost mäste vidare vara ett papperslöfte med
hänsyn till ostsituationen inom landet. Vid denna tid på året har det stora
mjölktillflödet börjat och därmed den stora produktionen av smör och ost.
Redan på grund härav äro de för mejeriproduktionen ansvariga bekymrade
över att före den stora produktionen ostlagerutrymmena äro betänkligt starkt
utnyttjade. Därför beslöt också styrelsen för jordbrukarnas riksorganisation
för osten, alltså Riksost, den 1 april att personlig uppvaktning skulle
göras hos statens livsmedelskommission och att därvid skulle framhållas
de allvarliga bekymmer, som mejerihanteringen hyser med anledning
av att de nuvarande ostransonerna icke stå i rimlig proportion till de inneliggande
ostlagrens storlek och den ostproduktion, som betingas av den nu säsongmässigt
allt mer ökade mjölkproduktionen. Resultatet av uppvaktningen
blev något ökade ostransoner. Emellertid är man alltjämt bekymrad över hur
man skall bereda utrymme för den ökade produktionen.

Jag förstår, att folkförsörjningsministern, om han är orolig för livsmedelsförsörjningen,
vill lagra livsmedel, men det går inte att lagra mer än det finns
lagerutrymmen till, och därför har man nu blivit bekymrad, när det i ett
handelsavtal trots brist på lagerutrymmen utlovats import av ost. Kan någon
av herrar statsråd här förklara för oss jordbrukare, hur man vid utlovad import
skall kunna^ tillvarata mjölkproduktionen utan stora ekonomiska förluster?
Jag tinner alitsa, att det är omöjligt att nu kunna importera någon ost, detta
pa grund av lagringssvårigheterna.

Pre^r^ läget är, kan jag visa genom ett exempel. Inom Mjölkcentralen i
o töckholm, som emottar cirka 20 procent, av landets mjölkmängd, ha vi i dagar -

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
na gjort en undersökning av lagringsmöjligheterna och kommit till det resultatet,
att ostlagerutrymmena komma att bli fullständigt fyllda i mitten av
juni. Inom Rik sos t har man gjort samma undersökning och finner också, att
det är fullständigt omöjligt att klara lagerfrågan örn vi skola importera ost
från Danmark.

Jag kan inte förstå annat än att importlicens icke kommer att lämnas, och
jag hoppas alltså, att regeringen är överens med mig örn att man måste sköta
licensgivningen på det sätt, som livsmedelskommissionens representanter nu ha
lovat mejerihanteringens ledande personer.

Detta är några påpekanden med hänsyn till handelsavtalet. Jag vill tillägga
att jag förstår, att det alltid är mycket bekymmersamt att formulera ett handelsavtal,
när det gäller byteshandel. Men nu kommer jag till vad jag egentligen
vill kritisera. I det föregående var det inte mycket fråga örn kritik, utan mest
att genom en debatt få frågorna belysta och tillrättalagda, så att de skötas på
det viset att inte ett svårt och omöjligt läge uppkommer. Men nu må herr statsrådet
Myrdal tillåta mig, att jag framställer en liten kritisk anmärkning —
det antydde jag redan i början av mitt anförande.

Vid utskottsbehandlingen framgick, att underhandlarna, när det gällt exporten,
varit mycket angelägna örn intim kontakt med inte bara myndigheterna utan
också exportföretagen och de berörda industrierna. Men när det gällt importen
av livsmedel har man inte låtit våra stora jordbrukarorganisationer bli representerade
bland underhandlarna. Detta finner jag vara en anmärkningsvärd skillnad
i behandlingen av dem som drabbas av importen och av dem som ha förmånen
av exporten.

Slutligen tillkommer, att herr statsrådet i dagarna tillsatt en ny handelspolitisk
beredning för den långsiktiga planeringen av vår handelspolitik. Jordbruksnäringen
och jordbrukets folk komma att i högsta grad bli beroende av
den framtida handelspolitiken. Därför är det också befogat med en allvarlig
protest mot att det icke bland alla de tillkallade direktörerna — jag vågar
kalla dem så — också kunnat lämnas plats för minst en jordbrukare. Jag uttalar,
herr statsråd^ den förhoppningen — inte minst med tanke på det angenäma
samarbetet i planeringskommissionen, där man kom till samförstånd örn
sådana här frågor — att herr statsrådet rättar till denna vad jag vill kalla underlåtenhet
och att alltså representanter för jordbrukets ekonomiska organisationer
tillkallas i lika hög grad som industriens vid framtida planläggning av
handelsavtal.

Trots att jag har hållit på något tiotal minuter må det tillåtas mig att något
beröra även herr statsrådets anförande i dag. I planeringskommissionen voro vi
som sagt överens örn de stora handelspolitiska linjerna, och jag trodde faktiskt
att vi också voro eniga om vad som står i kommissionens utlåtande, nämligen
att utrikeshandeln inte får dirigeras på så sätt att priserna på de viktigaste hemmamarknadsnäringarnas
produkter oskäligt nedpressas, och att man inte får ordna
handelsförbindelserna på ett sådant sätt att man ställer till oreda för hemma -marknadsnäringarna.

Nu synes det mig emellertid, som örn herr statsrådet mest ivrar för att exportera.
Det var en genomgående tanke i herr statsrådets anförande. Jag har redan sagt
lion om, att vi ju äro överens örn att vi skola ha ett vidgat internationellt utbyte,
så att det är inte ur den synpunkten jag kritiserar. Men hur kan herr statsrådet
vara så, säker på att den svenska industrien kommer att lia goda framtida exportmöjligheter?
Kan här garanteras, att det i framtiden kommer att bli Sveriges
melodi att helt basera sin näringspolitik på att det skall exporteras under
alla förutsättningar? Så länge vi kunna fortsätta mod hittills träffade hap Första

kammarens protokoll 19JiO. Nr 20. G

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
delsavtal efter kriget, är det naturligtvis mycket lätt för industriens representanter
att exportera, eftersom staten ställer krediter till förfogande för köparna
eller går med på ett byteshandelsavtal, där i praktiken importen inte kommer
att fullgöras, utan resultatet blir att i stället Sveriges fordringar ökas. Men
så kan man väl inte fortsätta i det oändliga, ty så småningom måste det ju bli
mera normala handelsförbindelser och slutas mera normala handelsavtal. Hur
går det då? Är det då lika stora möjligheter för industriexport som det är nu?

Jag tror, att jag tidigare här i kammaren har förfäktat som min uppfattning,
att de sönderslagna fabrikerna i Europa redan örn några år kunna vara återuppbyggda,
och herr statsrådet talar till och med redan örn att kunna få handelsförbindelser
till stånd med det ockuperade Tyskland. Amerikas och Rysslands
väldiga industriupprustning är allmänt känd, och vi lia ju alla hört talas örn
att tidigare rent agrara länder som Sydafrika, Sydamerika och Australien under
kriget byggt upp en egen, väl utvecklad industri. Frågan gäller alltså, örn
Sverige verkligen i framtiden kommer att ha lika goda förutsättningar för export
till dessa länder som före kriget.

Nu hoppas jag, att herr statsrådet är fullt på det klara med att jag inte
är någon extrem protektionist. Redan i planeringskommissionen förfäktade
jag, att vi måste få till stånd en vidgad svensk export, men jag önskar detta
endast i den mån denna export höjer det svenska välståndet och inte försämrar
det.

Med den föreliggande bristen på arbetskraft borde man enligt mitt förmenande
akta sig för en sådan politik, som åstadkommer en våldsam folkförflyttning,
därest man inte är säker på att denna är lämplig på lång sikt. Att
regeringen nu med sin politik driver fram en väldig sugning av arbetskraften
till exportindustrierna kan icke vara klokt. Avfolkningen av svensk landsbygd
innebär sålunda även risk ur exportsynpunkt. Jag kan bara fråga: vem skall
hugga och vem skall köra i skogarna?

Riksskogstaxeringen har visat, att det nuvarande uttaget av cirka 50 miljoner
m3 fast mått motsvarar den ungefärliga årliga återväxten. Örn man inte
hittar på rationellare avverknings- och transportmetoder behöves alltså den
nuvarande normala arbetarstammen i skogarna — jag räknar således inte med
den som därutöver finnes för vedhuggning. Jag förmodar nämligen, att man
inte vill minska utvinningen av våra svenska skogar. Vår rikedom på skog är
inte minst betydelsefull ur exportsynpunkt. Ett normalår som exempelvis
1937 uppgick exportvärdet på våra skogsprodukter till nära 44 procent av
Sveriges hela export eller över 870 miljoner kronor. På grund av bombningen
av städer och andra samhällen samt på grund av den skogsskövling, som
man vet har förekommit i ett flertal länder, är världsbehovet av skogens produktion
nu enormt. Med landsbygdsbefolkningens stora beroende av skogen
är det självfallet, att vi också ha intresse för exporten. Men intresse för exporten
är inte detsamma som att vi anse det lämpligt att exportera mot dåliga
krediter eller mot import av onödiga varor, som skada hemmamarknaden.

Detta försvar för hemmamarknaden gäller inte bara jordbruket och dess
binäringar, utan också annan betydelsefull hemmaproduktion, t. ex. textilindustrien.
Denna industri kämpar med liknande svårigheter som jordbruket, nämligen
konkurrens från länder med låg levnadsstandard. Jag kan ta som exempel
Kina, Egypten och Japan. Textilindustriens arbetare i Sverige ha en
lönestandard, som ligger cirka 20 procent under medelläget bland industriarbetarna.
En flykt har därför också börjat från textilindustrien till andra
industrier, framför allt metallindustrien, och detta gäller särskilt den kvinnliga
arbetskraften, som kan få betydligt större förtjänster på andra håll.
Aven denna folkflykt anser jag bör uppmärksammas, ty textilindustrien sys -

Onsdagen, den 22 maj 194Q.

Nr 20.

Ang. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
seisätter nu ungefär ,15 procent av Sveriges arbetare och kommer därmed
såsom landets näst största industri. Tillverkningsvärdet var år 1939 drygt
800 miljoner kronor.

Givetvis måste en fortlöpande rationalisering pågå både inom textilindustrien
och inom jordbruket med den avflyttning av arbetskraft som detta möjliggör,
men enligt min uppfattning kan det inte vara klokt att driva en sådan handels-
och näringspolitik, att man för en kanske tillfällig situation tillåter en
folkflykt, som lamslår vissa betydelsefulla näringar. Det är risk för att exempelvis
det svenska jordbruket kommer att lamslås. Vilken säkerhet har man
då för att de näringar, som nu suga till sig arbetskraften, kunna fortsätta
sin expansion eller bibehålla sin produktionsvolym?

Hur blir det, örn byggnadsverksamheten övergår från säsongarbete till arbete
under hela året? Och hur blir det örn giftermålsfrekvensen minskar och
bostadsbeståndet räcker? Kan byggnadsverksamheten även då till höga löner
behålla arbetskraften? Och hur blir det med den nu omhuldade verkstadsindustrien?
Kan denna industri under »normala tider» verkligen konkurrera
på världsmarknaden? Beträffande den typiska verkstadsindustri, som tillverkar
verktygsmaskiner, kan konstateras, att priserna i Amerika ligga ungefär
10 procent över förkrigsnivån, samtidigt som motsvarande prisstegring i
Sverige ligger i runt tal på 40 procent. En överingenjör, som i dagarna kommit
från Amerika, har bland annat besökt en fabrik, som tillverkar högtrycksventiler,
och han påpekade, att en viss högtrycksventil, som inte kan
produceras här under 30 kronor, kunde i denna amerikanska specialfabrik
med massfabrikation tillverkas för 5 kronor.

Det är att märka, att prisbildningen på verkstadsprodukter i Amerika icke
påverkas av lönenivån på långa vägar så mycket som i Sverige. I Amerika
är det material- och maskinkostnader, som närmast bestämma prisbildningen,
men i Sverige är det kostnader för material och löner. Verkningarna av höga
maskinkostnader i ett stort land med väldiga avsättningsområden elimineras
helt naturligt av stora tillverkningsserier, och just därför kunna vi i Sverige
lätt bli distanserade av ett löneläge för den allmänna marknaden, vilket icke
passar in i prisbildningen.

Jag är övertygad örn att man inom verkstadsindustrien genom rationalisering
och icke minst genom specialisering kommer att väsentligt öka konkurrensförmågan,
men därför är det inte säkert, att exportmöjligheterna bli goda
i framtiden.

Herr talman! Jag ser, att jag höll på längre än jag lovade, och jag ber om
överseende för detta. Med dessa reflexioner har jag emellertid velat ytterligare
motivera min uppfattning, att denna väldiga och ensidiga strävan att
kunna exportera till varje pris inte kan vara riktig. Jag hoppas alltså, att herr
statsrådet Myrdal skall hålla fast vid planeringskommissionens uttalande i
handelsfrågorna.

Herr Sandler: Herr talman! Först vill jag ha sagt. att det i och för sig inte
kan vara önskvärt, att ett utskottsutlåtande ligger så länge och väntar på ett
statsrådsanförande. Min förståelse i detta speciella fall bör inte alls uppfattas
som någon uppmuntran till upprepning, men den är eljest fullständig, ty några
som helst olägenheter ha icke kunnat vållas i detta fall. Som kammaren behagade
uppmärksamma löper tillämpningen av detta avtal redan provisoriskt.
Hade det förelegat några delade meningar, kunde det ha varit äventyrligt med
ett sådant här dröjsmål, men eftersom det i sak icke är så, kunna ju icke några
olägenheter ha föranletts av att riksdagens godkännande kommer först nu.

Det bör heller icke efter handelsministerns exposé i dag vara lika svårt som

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
det föreföll herr von Heland förra gången vi talade om den här saken att finna
något rimligt skäl för handelsministerns dröjsmål, ty var och en förstår ju, att
det betydelsefulla avsnitt i exposén, som behandlade den engelska förhandlingen,
icke kunde ha getts förrän förhandlingen var avslutad och resultaten behandlade
av vederbörande regeringar.

Jag tillåter mig nu att välkomna, att handelsministern har fullföljt sina intentioner
att ge riksdagen sådana allmänna handelspolitiska orienteringar i
anknytning till något föreliggande regeringsförslag — eller av annan anledning,
örn regeringsförslag skulle tryta, vilket vi under denna riksdag knappast
ha någon anledning att förmoda, jag hälsar med glädje, alldeles särskilt ur
riksdagens synpunkt, att regeringen genom sin praxis nu har strukit ett ordentligt
streck över de gamla, dåliga vanorna från krigstiden, som vi alla erinra
oss, och att regeringen har bestämt sig för att låta riksdagen vara med örn avgörandet
i alla sådana handelspolitiska ärenden, som äro av den beskaffenheten
att de rimligen kunna framläggas för riksdagen. Att regeringen i det stycket
icke är formalistisk framgår ju för övrigt därav, att vi nu ha på riksdagens
bord den engelska överenskommelsen. Den är nämligen av så ovanlig form, att
det kunde väl vara diskutabelt, örn en sådan sak skulle föreläggas riksdagen.
Men detta förhandlingsresultat är ju så betydelsefullt, att det med hänsyn till
de sakliga intressena är att synnerligen välkomna, att regeringen här har satt
sak före form.

Beträffande de allmänna synpunkter, som herr handelsministern här har
framlagt, skall jag begränsa mig till att säga, att man inom riksdagen nog
allmänt ansluter sig till de två huvudpunkter, som han själv markerade, nämligen
å ena sidan att man bör befrämja utvecklingen av ett friare internationellt
varuutbyte, och å andra sidan att man bör inom vår trängre nordiska
region befrämja en nordisk garnhandel, utan att bygga på illusionen örn någon
nordisk autarki. Jag tror icke att det råder delade meningar därom, men det
är självfallet icke så enkelt att förena detta handelspolitiska program med den
prisstabiliseringspolitik, som också ingår i regeringens program. Det kommer
att krävas ett ganska stort mått av kombinerad manövreringsskicklighet från
både handelsministerns och finansministerns sida, om man skall kunna förena
dessa bägge synpunkter.

Vad nu det konkreta förslag beträffar, som behandlas här. behöver jag inte
säga mycket till alla instämmandena från den ärade reservanten. Jag kan vitsorda
vad han har sagt, att det var en omsorgsfull behandling i utskottet. Alla
de synpunkter, som herr von Heland hade anledning att framföra, lia varit
ventilerade i utskottet, vi ha fått ingående upplysningar, och efter dessa har
utskottet icke tvekat att tillstyrka den kungl, propositionen. Nu har herr von
Heland visserligen här talat ganska mycket örn sina kalvmagar, men då vi stå
inför den ovanliga situationen att en reservant så oväntat både godkänner utskottets
kläm och instämmer i vad utskottet har skrivit, torde jag kunna begränsa
mig till att nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bondeson: Herr talman! Endast några ord!

Vi från Skåne instämma i herr von Helands klander örn importen av ost. Vid
ett möte i går i Malmö framkommo stora betänkligheter för att vi inte skulle
kunna lagra de ostkvantiteter, som redan äro tillverkade. Vidare har materialbristen
förorsakat, att kylanläggningarna i lagerlokalerna inte kunnat bli färdiga
och inte kunnat utlovas färdiga på halvår, vilket också gör, att man måste
ställa sig betänksam till fortsatt tillverkning av ost. Visserligen kan sägas, att
skummjölken, som blir över, kan användas vid gödning av svin, men då vi
lia brist på kraftfoder ha jordbrukarna intet intresse av att överhuvud taget få
skummjölken tillbaka.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Ang. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)

IVid gårdagens möte framkom ett önskemål örn att få exportera ost i stället
för att få importera ost, detta i synnerhet som osten numera inte kan serveras
på restaurangerna i samma utsträckning som tidigare. Det har redan bidragit
till att partihandlarna inte vilja köpa ost. Dessutom äro de rädda för att den
skall fördärvas vid lagringen.

Detta örn detta. Till herr statsrådet Myrdal skulle jag vilja ställa en fråga,
eftersom herr statsrådet omnämnde exporten av hästar och nötkreatur till Polen.
Sedan mer än ett halvår tillbaka bär också brevväxling ägt ram, privat och
genom lantbruksförbundet, med både Polen och Tjeckoslovakien örn köp av
avelssvin. dag tillåter mig fråga herr statsrådet, örn även denna, export har
diskuterats i departementet och i så fall, varför den inte har kommit till stånd.

Herr statsrådet (Höres: Herr talman! Med anledning av det uttryck för »ostångest»
som har kommit fram hos herr von Heland och herr Bondeson, vill
"Jag säga, att jag, som levat i bekymmer i fem år och även vet,^ att vi för dagen
kanske ha vissa besvärligheter med ostlagringen, inte på något sätt sex så
dystert på denna som dessa herrar tyckas göra.

Vi ha just nu rätt goda ostlager, och detta inträffar vid en tidpunkt, då
inte bara efter all mänsklig ordning utan även °efter dim för ostproduktionen
bestämmande boskapsordningen, örn jag så får säga, mjölktillgången bör
bli större och osttillverkningen också ökas. Jag tror emellertid, att de båda herrarna
kunna med relativt stort lugn se den närmaste framtiden an. Jag misströstar
inte örn våra möjligheter att komma över de lagringssvårigheter, som
vi på vissa punkter lia trots vår bristhushållning.

Jag behöver inte säga —■ ty det veta båda de ärade talarna — att ostproduktionen
ju löper i ganska markerade säsongkurvor, och det blir dess bättre,
eller skola vi säga dess värre, på det sättet, att när vi komma ett stycke
fram mot sensommaren och hösten ostproduktionen går tillbaka. Slån kan dessutom
inte betrakta denna fråga örn osten som den allt dominerande frågan,
utan här hänger ju det hela tillsamman: ostproduktion, mjölkkonsumtion, smörproduktion
o. s. v. Örn man blickar något utöver de närmaste veckorna är läget
sådant, att vi ledsamt nog måste kalkylera med försämrade möjligheter för
mjölkproduktionen under det år som ligger framför oss. Statsministern upplyste
i dag i denna kammare om att vi räkna med att vid det nya försörjningsårets
ingång ha en oljekakstillgång på ungefär 100 000 eller 110 000 ton
oljekakor. Jag avslöjar ingen hemlighet örn jag säger, att det under den senaste
tiden — i samband med den internationella kris, som nu är för handen
i fråga örn olika, livsmedel och andra förnödenheter — har rätt allvarligt mörknat
över försörjningsläget även beträffande oljekakor. A7i få i Washington föra
ganska ansträngda förhandlingar för att söka få hem till landet inte de kvantiteter
oljekakor, som vi skulle önska att få, utan oljekakspartier, som äro
betydligt mindre än vad både herr von Heland och herr Bondeson gärna skulle
se. att vi kunde importera.

Detta sammanfaller med en allmän åtstramning av fettråvarutillgångarna i
världen. Det är redan bekant, att den svenska regeringen efter en vädjan från
amerikanske jordbruksministern har avstått från 1 850 ton margarinråvaror,
och det får för dagen lov att sägas vara mycket ovisst, hur stor tilldelningen
av fettråvaror under det närmaste försörjningsåret kan komma att bli. Jag kan
därför försäkra herrarna, att det inte kommer att möta några svårigheter att
på olika sätt tillvarataga den rikare mjölkproduktion, som jag livligt hoppas
att vi skola kunna få under de närmaste månaderna.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Låt mig bara på lien- Bondesons fråga
kort svara, att jag icke kämner till som någon nu aktuell fråga export av

Nr 20.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Äng. det svensk-danska varuutbytet m. m. (Forts.)
avelssvin till Polen och Tjeckoslovakien, men jag skall låta göra efterforskningar
i saken.

Herr von Heland: Herr talman! Statsrådet Gjöres’ prognos är möjligen riktig
just i fråga örn kraftfodret. Det kan tänkas, att jordbrukarna genom ensilering
komma att på något sätt motverka den minskade tilldelningen, men vi
veta naturligtvis inte i dag, hur det kommer att gå. Det är mycket möjligt,
att statsrådet har rätt.

Yi äro givetvis mest ängsliga för den närmaste tiden och för att i handelsavtalet
har utlovats import hit. Statsrådet vet ju, att vår riksorganisation försöker
göra det bästa möjliga för statshushållet och följer regeringens och livsmedelskommissionens
direktiv. Jag kan nämna, att vi just i dagarna ha beslutat
att med rätt avsevärda kostnader försöka ordna ytterligare lagringsmöjligheter.
Jordbrukarna äro således villiga göra sitt bästa i detta hänseende.
Men just därför ville jag ta- upp denna fråga och uttala en förhoppning, att
regeringen inte på grund av handelsavtalet kommer att tillåta en licensgivning,
som kan riva sönder vad jordbrukarna försöka ordna.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Låt mig till det sista anförandet påpeka
det i och för sig mycket självklara förhållandet ■—- som jag trodde skulle
framgå såsom en given slutsats av vad jag nyss sade om ostproduktionens
variationer — att det väl antagligen kommer att utveckla sig så detta år liksom
tidigare, att köpen av dansk ost komma att infalla under en period, då
den inhemska produktionen inte är överflödande stor.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och
Finland träffad överenskommelse rörande det svensk-finska varuutbytet m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav karn--maren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 276, 289. 293, 294 och 298.

''Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyggnad av
sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1945/46 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln.

Skrivelseförslagen godkändes, förslaget nr 260 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 133 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 22 maj 1946.

Nr 20.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 259, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243, angående reglering
av isockemäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 31 bifölles även av andra kammaren.

A nmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
priserna å vissa slag av fisk m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar;
samt

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till kostnader i samband med
sockerregleringen.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 347, av herr Sandler m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till Länsstyrelserna; Avlöningar för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 348, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.;

nr 349, av herr Bergh Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.; .

nr 350, av herr Friggeråker m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond;
samt

nr 351, av herrar Ekströmer och Sundberg, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 20.

Lördagen den 25 maj 1940.

Lördagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 297, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46
m. m.; och

nr 299, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt anhålla
örn ledighet tills vidare från riksdagsarbetet.

Övertorneå den 21 maj 1946.

C. F. Carlström.

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman Carl Fredrik Carlström, Övertorneå,
på grund av sjukdom är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från
och med den 21 maj och tills vidare.

W. O. Hollertz,
provinsialläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande det svenskdanska
varuubytet; och

nr 238, i anledning av Kungl. Majis proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det svenskfinska
varuutbytet m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 266, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen
;

nr 267, i anledning av väckta motioner örn utredning angående jordbrukets
fastighetskredit m. m.; samt

nr 268, i anledning av väckt motion angående åtgärder till befrämjande av
linodlingen i Norrbotten.

Lördagen den 25 maj 1946. Nr 20.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 269, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet för vissa
köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande
socknar;

nr 270, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna i
6 kap. strafflagen örn skadestånd m. m.; samt

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 272, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562).

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till statens institut för folkhälsan;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för vissa
undersökningar vid statens institut för folkhälsan;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till trådradioanläggningar; samt

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning stående fastigheter.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 276, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom
m. m.; och

nr 289, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts propositioner:
nr 293, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.'';
nr 294, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47; samt
nr 298, angående anslag till rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 347, av herr Sandler m. fl1., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1946/47 m. m.'';

nr 348, av herr Bernh, Hannar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.;

Första hammarens protokoll IDAG. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 25 maj 1946.

nr 349, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.; samt
nr 350, av herr Friggeråker m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Ekströmer och
Sundberg väckta motionen, nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 297 och 299.

Avgåvois och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 352, av fru Sjöström-Bengtssan m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånefond; nr

353, av herr Hagman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m.; samt
nr 354, av herr Näslund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivning till
Finland;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1946/47;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för beredande
av vila och rekreation åt mödrar och barn jämte i ämnet väckta motioner; nr

144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till uppförande av ett radiohus i Stockholm;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden jämte i ämnet väckta motioner;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
viss under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående tomtmark i Trollhättan;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m.;

nr 148, i anledning av väckt motion örn utredning angående behovet av livräddningsanordningar
å Vänern;

nr 149, i anledning av väckta motioner örn översyn av gällande bestämmelser
beträffande övergång från kollektivavtalsanställning vid försvarets verkstäder
till anställning å militära icke-ordinariereglementet m. m.;

Lördagen den 25 maj 1946.

Nr 20.

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av anställnings-
och avlöningsförhållandena för folkskolans Överlärare m. m. jämte
i ärendet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån med statlig
kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ombyggnad till
normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 154, i anledning av väckta motioner angående inplacering å övergångsstat
av personal, som i samband med statens övertagande av enskild järnväg övergått
i statens järnvägars tjänst före den 1 juli 1945; och

nr 155, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt örn anslag till dyrtidstillägg å ersättning åt blinda, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret
1946/47 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m., dels
ock en motion, väckt i anledning av sistnämnda proposition; och

nr 2, i anledning; av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 2 mom. lagen den 18 juni 1937 (nr 382) örn
barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väokta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 33, i anledning av väckta motioner örn
ändrad lydelse av 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckt motion angående ersättning till kaptenen i kustartilleriets
reserv R. E. Gr. Lindberg för vissa av honom erlagda pensionsavgifter; nr

46, i anledning av väckt motion örn rätt för f. d. chefen för byggnadsdepartementet
vid Karlskrona örlogsvarv, ingenjören S. H. Lenander, att återbekomma
vissa inbetalda pensionsavgifter;

nr 47, i anledning av väckta motioner örn ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn bypoteksaktiebolag;
och

nr 49, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn reglering av vissa tjänstepensioner vid riksdagens verk;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion örn demokratisering av medaljutdelningen
till statstjänare Samt av resereglemcntet m. m.; och

nr 17, i anledning av motion örn utredning och förslag angående den psykiska
hälso- och sjukvårdens planering och organisering; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, över väckt motion
örn framläggande av en plan för utveckling oell inriktning av landets produktiva
resurser m. m.

Nr 20.

Lördagen den 25 maj 1946.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

• In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

482315