RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 15.

Tisdagen den 9 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 220, med förslag till lag örn folkpensionering, m. m.;

nr 221, med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) örn semester, m. m.; samt

nr 223, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 2(8 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Justerades protokollen för den 2, 3 och 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1946/47, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till uppförande
av nybyggnad för barnsjukhuset vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m., jämte i ämnet väckt motion; nr

136, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Birger
Olof Lennart Läfberg från ersättningsskyldighet;

nr 138, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående från
återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade; samt
. ?r 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag.

Föredrogos^och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, statsutskottets utlåtanden nr 5, 6, 11 och 73_94 samt

memorial nr 95, bevillningsutskottets betänkanden nr 25—27, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 26—32, första lagutskottets utlåtanden nr 13 och
Första hammarens proloholl 1946. Nr 15. i

Örn fortsatt
stöd åt intressekassor

vid statliga
verk.

2 Nr 15. Onsdagen den 10 april 1946.

20—27, andra lagutskottets utlåtanden nr 21—25, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 17—31, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr
7—9 ävensom kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 220, 221 och 223.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott,
bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 220, med
förslag till lag örn folkpensionering, m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta
ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; ävensom att
andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan från första kammaren bifalles av
andra kammaren, hemställer jag, att första kammaren för sin del måtte besluta,
att antalet suppleanter i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall
vara tjugu.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Ordet lämnades till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Sjödahls interpellation örn fortsatt stöd åt intressekassor vid statliga
verk, och nu yttrade: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd
till chefen för kommunikationsdepartementet riktad interpellation, som överlämnats
till mig för besvarande, har kammarens ledamot herr Sjödahl framställt
följande fråga.

»Vill statsrådet medverka till att de vid de statliga verken befintliga lokala
intressekassorna — även efter upphörandet av deras skatteförmedlingsverksamhet
— kunna påräkna stöd av de lokala verksmyndigheterna genom
att erforderliga avdrag å lön verkställas på kassans anmodan samt att detta
fullgöres utan kostnad för kassorna?»

Beträffande statens medverkan inom intressekontorsrörelsen har uppbördsreformen
till en början aktualiserat spörsmålet örn bibehållandet av statens in -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Örn fortsatt stöd åt intressekassor vid statliga verk. (Forts.)
tressekontor, vilket är anslutet till postgirorörelsen. Den 15 mars 1946 Ilar
Kungl. Maj :t meddelat beslut av innebörd att statens intressekontor efter upphörandet
av skatteförmedlingen skall fortsätta förmedlingen av andra slag av
utgifter.

Beslutet har delgivits ett antal större verk — däribland de i interpellationen
särskilt nämnda — samtidigt varmed verkens yttranden över interpellationen
infordrats. De sålunda hörda verken ha genomgående förklarat sig beredda att
även efter upphörandet av de lokala intressekassornas skatteförmedling stödja
kassornas verksamhet på sätt i interpellationen åsyftas och tidigare skett. Jag
biträder för egen del myndigheternas inställning till frågan och är beredd
att i den mån så erfordras medverka till att den löses på samma sätt allmänt
inom statsförvaltningen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag ber att få tacka för det avgivna svaret och
har blott det att tillägga, aft medlemmarna av de lokala intressekassorna ha
all anledning att vara fullt tillfredsställda med finansministerns svar.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Erlander, som meddelat
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Wahlunds interpellation
angående den antisemitiska propagandan bland skolungdomen, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Vv ahlund berört den antijudiska propaganda, som i viss
utsträckning förekommer bland skolungdom. Herr Wahlund frågar, vilka åtgärder
jag anser böra vidtagas för att åstadkomma en motpåverkan till nämnda
propaganda.

Det har sedan några år varit bekant, att den av interpellanten nämnda organisationen
»Sveriges antijudiska kampförbund» propagerat för sina åsikter
även bland skolungdomen. Flygblad, som emanerat från detta hålli, lia vid
åtskilliga tillfällen av målsmän och rektorer insänts till skolöverstyrelsen.
Dessa propagandaalster äro i hög grad osmakliga och innehållet ofta så befängt,
att de icke gärna kunna påverka en något så när omdömesgill läsare.
Då de vända sig till en mycket ungdomlig publik, måste man dock räkna med
att de i ett och annat fall kunna vinna tilltro och vålla skada.

Skolöverstyrelsen utförde för ett pär är sedan stickprovsundersökningar,
som visade, att förbundets propaganda då var av tämligen begränsad omfattJiing,
huvudsakligen inriktad pa läroverk i Stockholm och dess omgivningar
och i västkuststädema. Vanligen erhöllo lärjungarna propagandatrycket per
post under sina personliga adresser. Sannolikt hade förbundet för att få tag
på adresserna i vissa fall begagnat sig av läroverkens kataloger, men även
andra källor synas lia begagnats.

Rektorerna utsända naturligtvis icke katalogerna till utomstående, örn anledning
finnes att misstänka en illojal användning. Katalogerna äro emellertid
tryckta och lia utdelats till samtliga lärjungar, varför det ofta torde vara
möjligt föröden sorn så vill att komma åt dem på omvägar. Det finnes därför
knappast någon möjlighet att hindra utsändandet av propagandatryck till lärjungarna.
En kontroll från postverkets sida av försändelsernas innehåll skulle
stöta på oövervinneliga tekniska svårigheter.

Skolöverstyrelsen bär nu på mili anmodan inhämtat förnyade uppgifter från
rektorsämbetena vid samtliga allmänna läroverk i den av interpellanten berörda,
frågan. Rektorerna vid 42 högre allmänna läroverk och 104 realskolor
ha sig icke bekant, att antijudisk propaganda förekommit vid läroverket
Däremot rapporteras dylik propaganda i någon form från 23 högre allmänna

Äng. den
antisemitiska
propagandan
bland skolungdomen.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
läroverk och 10 realskolor, tillsammans alltså från något mer än en sjättedel
av hela antalet. Viel icke så få läroverk har propagandan med säkerhet
kunnat återföras på det antijudiska kampförbundet. Troligen är förbundets andel
i propagandan större, än som framgår av handlingarna, då rektorerna icke
alltid torde ha möjlighet att nu avgöra, varifrån propagandan på sin tid utgått.
I viss utsträckning pågår propagandan alltjämt. Sålunda ha lärjungar i
några klasser vid högre allmänna läroverket i Majorna fått mottaga försändelser
från Sveriges antijudiska kampförbund, poststämplade i Stockholm den 20
februari detta, år.

Antisemitisk propaganda av annat ursprung har i vissa fall kunnat påvisas.
Den torde lia ingått som en mer eller mindre konstant ingrediens i den nationalsocialistiska
propaganda, som otvivelaktigt hade en viss jordmån vid
åtskilliga läroverk under nazismens storhetsdagar. Antisemitisk propaganda
har också som bekant i någon utsträckning förekommit i dagspressen. Den har
då inte speciellt vänt sig till skolungdomen men har likväl på någon ort haft
så pass stort inflytande, att rektor funnit upplysningsverksamhet från skolans
sida påkallad.

Alltefter den antisemitiska propagandans omfattning och karaktär och omständigheterna
i övrigt lia de vid läroverken vidtagna motåtgärderna, varierat
eller i något fall ansetts överflödiga. Sålunda nämner rektor vid ett flickläroverk,
att han vid samtal nied lärjungarna funnit, att flygbladen haft en
motsatt effekt mot vad propagandisterna avsett. Då skrifterna endast väckt
löje eller förargelse och harm, Ilar han icke ansett särskilda motåtgärder behövliga.
En och annan rektor har funnit lämpligast att genom enskilda samtal
söka leda någon antisemitiskt inställd lärjunge till rätta. Ofta ha lärarna
vid undervisningen i olika ämnen, såsom kristendom, historia och geografi,
upptagit frågan och påvisat ohållbarheten i antisemitismens motivering, eller
ock har vid morgonbönerna eller i särskilda föredrag frågan belysts av rektor
eller lämplig lärare. Så vitt saken kan bedömas på avstånd och på grundval av
rektorernas rapporter, synas rektorerna i regel icke Ira underlåtit att vidtaga
de motåtgärder, som kunna anses påkallade.

Av de 179 rektorerna ifrågasätta 5, att cirkulär i frågan skall utsändas av
skolöverstyrelsen. Åtskilligt flera anse, att frågan främst hör hemma i den
vanliga undervisningen och bör bli föremål för överläggningar inom ämneskonferenserna.
En göteborgsrektor, som meddelar, att han två gånger tagit upp
frågan vid morgonbönerna, anser frågan främst höra hemma inom historieundervisningen.
En av orsakerna till förekomsten av judehat bland i övrigt
kloka och redliga människor är, framhåller lian, den felaktiga föreställningen,
att judar aldrig prestera produktivt arbete. Då lärare vid undervisningen i
historia behandla de antisemitiska rörelserna, är det därför, skriver rektorn,
»mycket viktigt, att de betona judarnas utomordentliga insats i modern vetenskap.
Betydelsen av de verk, som utförts av t. ex. Herz och Haber, kan
ju var och en fatta.» En stockholmsrektor yttrar på tal örn behövligheten av
en särskild upplysningsverksamhet i frågan: »Jag är tveksam örn svaret men
lutar mest åt att dylikt skall beivras på indirekt väg: genom en ständigt fortgående
fostran till tolerans och hänsynsfullhet mot olika tänkande och olika
beskaffade människor. Skollivet bjuder mångfaldiga tillfällen: pojkar och
flickor, ’a-are’ och ’b-are’, folkskolebarn och läroverlisbarn, krigsbarn av
olika nationaliteter o. s. v.» De många rektorer, som icke kunnat konstatera
någon antisemitisk propaganda vid sina läroverk, anse vanligen särskild upplysningsverksamhet
överflödig.

Bekämpandet av antisemitismen vid skolorna är tydligen ett led i ungdomens
allmänna fostran till tolerans, till respekt för människovärdet och till upp -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Ang. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
skattning av vad andra raser och nationer uträttat under kulturutvecklingens
gång. Hur denna fostran lyckas, beror som alltid av uppfostrarens förmåga
till inlevelse i de ungas känsloliv och hans personliga inställning och intresse
för uppgiften. De medel han tillgriper måste vara avpassade efter situationen
i den klass eller vid den skola, där han arbetar. Där ingen antisemitism existerar,
äro inga exceptionella åtgärder önskvärda. De skulle till och med, framhålla
ett pär rektorer, vara pinsamma för barn av judiskt påbrå, som undervisas
i skolan och där smält väl in i kamratmiljön. Om en påtaglig disproportion
råder mellan de vidtagna arrangemangen och frågans faktiska vikt efter
ortens förhållanden, skulle det hela lätt bli mera till skada än till gagn. Där
frågan lokalt aktualiseras, t. ex. genom propaganda från Sveriges antijudiska
kampförbund, böra däremot givetvis motåtgärder i det rätta ögonblicket insättas
genom skolornas försorg. Det faller därvid nödvändigtvis främst på läroverkets
rektor att välja de rätta åtgärderna och avpassa dem efter vad som försiggått
vid läroverket. I längden är det angelägnast, att frågan i god tid sättes
in i undervisningens naturliga sammanhang, att därvid rasegoismen bekämpas
lika väl som den egoistiskt färgade bristen på samhällssolidaritet, att
det som enar och sammanhåller betonas mer äu det ofta oväsentliga som splittrar
och skiljer och att lärjungarna få lära sig förstå vad ett rättssamhälle är.
Insikten örn detta sakläge är säkerligen efter de senaste årens fruktansvärda
händelser allmän inom våra lärarkårer och kommer utan tvivel även att sätta
spår i de undervisningsplaner, som under de närmaste åren skola utarbetas.
Det är föga troligt, att en lärare, som icke förmått tillgodogöra sig världshändelsernas
lärdomar, skall nämnvärt bättre fylla sin uppgift, örn han får dem
kompletterade med ett cirkulär från någon överordnad myndighet. Överdimensionerade
motåtgärder äro knappast önskvärda. De skulle blott framkalla intrycket,
att vi här i landet ha en verklig judefråga, vilket dess bättre inte är
fallet. Vad som av interpellanten omnämnts är lyckligtvis blott ett tilltag av
ett litet fåtal omdömeslösa privatpersoner.

Jag- delar alltså interpellantens uppfattning, att den enda eller i vart fall
lämpligaste motåtgärden mot den antijudiska propaganden är en objektiv upplysningsverksamhet.
För att en sådan skall kunna sättas in vid rätta tidpunken
kräves givetvis, att vederbörande läroverks ledning får kännedom örn den
propaganda, som^sker genom översändande till eleverna av olämplig litteratur.
Ofta torde väl någon av eleverna själva reagera så starkt, att han lämnar rektor
meddelande örn saken. I andra fall böra föräldrarna inte försumma att i
detta avseende söka samarbete med skolan.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern för
svaret, och jag ber särskilt att få tacka för de omsorgsfulla undersökningar i
frågan, som han låtit verkställa.

Vi ha nu en ganska klar bild av den antisemitiska propagandans omfattning
vid våra läroanstalter. Vi veta, att den inte i så stor utsträckning har
förekommit vid realskolorna — bara vid 10 realskolor, d. v. s. en knapp tiondel
av samtliga — men i så mycket större omfattning vid läroverken, nämligen
vid 23 av landets läroverk, d. v. s. mer än tredjedelen. Vi veta. att rektorer
och lärare i en hel del fall lia reagerat och vidtagit motåtgärder. Det har, som
vi hörde, hänt, att rektor haft personliga samtal med elever, som varit särskilt
antisemitiskt inriktade. I åtskilliga fall tycks det också ha förekommit, att
lärare mött den antisemitiska propagandan genom att bedriva objektiv upplysningsverksamhet
i samband med den ordinarie undervisningen, i historia,
i kristendom och i geografi. Det har slutligen hänt, att rektor eller lämplig

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
lärare hållit föredrag för eleverna, endera separat eller i samband med morgonbönerna.

Allt detta är gott och väl. Jag är också utomordentligt tillfredsställd med
herr statsrådets allmänna inställning i fråga örn vad som bör göras. Herr statsrådet
säde, att det, där de lokala förhållandena så påkalla — där exempelvis
Sveriges antijudiska kampförbund har bedrivit propaganda bland skolungdomen
— ankommer på rektor att vid lämpligt tillfälle och på lämpligt sätt vidtaga
åtgärder. Vi hörde också, att statsrådet anser, att de senaste tio årens
fruktansvärda händelser med rashets och rasförföljelser rimligen böra föranleda
vissa förändringar av innehållet i skolundervisningen.

Statsrådet har samma mening som jag, nämligen att vi måste möta en propaganda
av détta slag med saklig, objektiv upplysningsverksamhet. Statsrådet
anser det rimligt att rektor, när sådan propagandaverksamhet förekommer i
en läroanstalt, skall få reda på saken. Han bör kunna få kännedom örn den
genom enskilda elever, men också, säger herr statsrådet, genom föräldrarna.
Jag ber särskilt att få taga fasta på detta sista yttrande. Genom tillmötesgående
från statsrådet har jag fått tillgång till interpellationssvaret på förhand,
och vi lia inom Målsmännens riksförbund, centralorganisationen för Sveriges
föräldraföreningar, redan behandlat frågan. Vi lia beslutat att till samtliga
föräldraföreningar i landet utsända statsrådets interpellationssva,r, dock
med uttryckligt understrykande av vad som i svaret framhålles, nämligen att
det i sakens intresse erfordras en viss återhållsamhet när det gäller att vidtaga
motåtgärder mot den antisemitiska propaganda, som förekommer.

Jag är alltså, herr talman, till alla delar tillfredsställd med det svar, jag
erhållit, och jag skulle därför lia kunnat stanna här. Men under det jag varit
sysselsatt med denna fråga har det kommit en del dokument i min hand, vilkas
innehåll jag ej anser mig böra undanhålla kammarens ärade ledamöter: jag
har fått ett 30-tal sidor officiella utdrag ur protokollen från processen nere i
Nurnberg. Dessa protokollsutdrag — jag har deni nied mig här — innehålla
märkliga upplysningar örn rasförföljelserna, fran den mera »enkla» åtgärden
att man berövat judarna deras levebröd till. som det heter, »die physische
Vernichtung», men det är inte den saken som i dag är mest aktuell, utan den
propaganda sorn. inspirerad från nazityskt håll. bedrivits inom de neutrala
länderna, särskilt Sverige. I protokollen får man dokumentariska belägg på att
tyskarna så sent som för två år sedan, närmare bestämt i april år .19-14! startade
en regelrätt antijudisk propagandakampanj med direkt inriktning på
länder, som då lago utanför Tysklands dåvarande maktområde, eller jag kanske
hellre skall säga, centrala maktområde. Fuhrern hade sagt. att det var nödvändigt
att intensifiera den antisemitiska propagandan och att det var särskilt viktigt,
att denna propaganda stimulerades inom de neutrala länderna. På så. sätt,
sade man sig nere i Tyskland, skulle det bli en möjlighet att också nå opinionen
i de länder, med vilka Tyskland befann sig i krig. Till olika tyska legationer,
också legationen i Stockholm, utgick ett hemligt dekret, vari bland annat föreskrevs,
att vid varje legation skulle anställas en konsult just för den judiska
frågan. Propagandamaterial skulle enligt dekretet införskaffas även i de neutrala
länderna. Med tysk noggrannhet lämnas så en lång lista över vad som
borde insamlas: naturligtvis antisemitiska böcker, tidskrifter och tidningsartiklar,
skämtnotiser om judar och fotografiskt material, men först och sist
personbeskrivningar, listor över judar. Det framhölls i diskussionerna kring
detta ämne, vilka återfinnas i dessa protokoll, att det var särskilt viktigt att
få listor på frimurare av högre grader, på judiska författare, journalister,
affärsmän o. s. v. Allt detta material skulle insändas till en central i Tyskland,

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Ang. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
Zentralstelle XIV, som stod i kontakt med olika tyska organisationer och som
bearbetade och utsände det propagandamaterial, som skulle användas.

Vad beträffar Sverige erkände man, att vårt land inte har någon judefråga,
men man vidtog trots detta åtgärder för att få till stånd en antijudisk opinion.
Det finns i Sverige mycket väl möjlighet, sade man — observera att detta
skedde för bara två år sedan — att anordna en antijudisk kongress. Det är
omöjligt att använda den svenska radion, säde man, och av tekniska skäl icke
heller möjligt att utnyttja affischering. Den vanliga metoden med skämtvykort
— menade man — duger inte när det gäller Sverige. Nej, det propagandamedel
som rekommenderades till användning var just sådana pamfletter, som
Sveriges antijudiska kampförbund utsänt och utsänder. Det framhölls, att detta
propagandamaterial borde vara så beskaffat, att det inte på något sätt fick
tysk färg. Det var nödvändigt, sade man, att propagandamaterialet trycktes i
Sverige.

Jag vet mycket väl, herr talman, att tiden runnit undan mycket snabbt och
att dessa dokument, som bara äro två år gamla, numera i huvudsak ha historiskt
intresse. De visa, vad som hade kunnat hända och vad som säkert hade
hänt i vårt land, när det gäller denna fråga, örn icke Tyskland militärt brutit
samman. Jag vill icke med det sagda påstå, att Sveriges antijudiska kampförbund
tagit emot tyska pengar. Jag har inte ett spår till bevis för den saken.
Men jag vill påstå, att det propagandamaterial, som detta kampförbund sänder
ut, tydligt har tyska källor. Jag vet mycket väl — och jag instämmer där med
vad statsrådet nyss sade — att detta förbunds propaganda är överdriven och
att ingen människa borde ta den på allvar. Den hantering, som kampförbundet
bedriver, borde snarare hänföras under rubriken »förargelseväckande beteende».
Men det kan dock inte hjälpas, att man rent känslomässigt reagerar. Nere i
Nurnberg stå nu de tyska rashetsarna inför rätta, men här i Sverige skall en
herre i Äppelviken under den svenska lagens hägn kunna skicka ut de mest
infama, rashetsande pamfletter till våra unga i skolorna. Känslan reagerar,
men förnuftet säger att vi icke få gå till överdrifter i vår reaktion. Det är nog
riktigt, som statsrådet sade, att vi inte böra- överdimensionera våra åtgärder.
Eljest föreligger risken, att resultatet blir ett annat än det, vi avse, och att
folk suggereras till att tro att vi i Sverige ha någon stor judefråga, vilket
lyckligtvis icke är fallet.

Jag vill säga, herr talman, att jag också på denna punkt är helt överens
med hrr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och jag ber allra
sist att ännu en gång få tacka för statsrådets positiva svar.

Herr Nerman: Herr talman! Jag ber att få ta ett pär, tre minuter av kammarens
tid i anspråk i denna fråga.

Jag skulle vilja betona en synpunkt, som jag tycker inte tillräckligt har framförts
i debatten: det oficiella Sveriges och likaså svenska folkets obenägenhet
att ta allvarligt på antisemitismens rashets. Det är, som örn man — trots den
klara läxan från Tyskland, nyligen inlärd av bondeförbundet — ännu inte
skulle lia förstått vad antisemitismen är: själva inkörsporten till nazismen, som
man för övrigt heller inte har tagit på tillbörligt allvar i Sverige.

Den antisemitiska propagandan i Sverige ledes visserligen av en psykopat
-— det förbättrar ju inte saken: mästaren Hitler var också psykopat ■— men
var får han pengar till sin omfattande propaganda? Tydligen från kallt beräknande
människor med pengar. Man bör också betänka Antijudiska kampförbundets
dokumenterade intima sammanhang med en av de ledande naziorganisationerna
här i landet, den svenske underofficeren S. O. Lindholms Svensksocialistisk
Samling.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)

Hur ogenerat den antisemitiska rashetsen bedrives — och tillätes bedrivas

— här i landet, har av interpellanten påvisats beträffande skolungdomen. Man
kunde ju också erinra örn, att riksdagens medlemmar för en tid sedan genom
postverket fingo rashetsskrifter i öppna brev.

Jag tror, att det är farligt att bagatellisera antisemitismen, att betrakta
Sverige som immunt mot en pest av den art som här debatteras. Överhuvud har
man både officiellt och inom svenska folket som folk alltför mycket levat i den
vackra inbillningen, att Sverige är en ö — en sorts Lycksalighetens ö — långt
utanför sammanhanget med den fördärvade och pinade mänskligheten. Den inbillningen
har fött en isolationism, som har präglat vår officiella passivitet till
mänsklighetens kamp mot nihilismen i dessa år. Jag kritiserar icke vår officiella
statliga neutralitet i det andra världskriget, och har aldrig gjort det, men
jag beklagar mycket vår officiella moraliska neutralitet. Den har gjort oss mycket
ont, utåt och inåt.

Jag kan heller inte undgå, herr talman, att erinra örn ett par typiska
händelser just i samband med antisemitismen i Sverige. Jag tillät mig våren
1933 i denna kammare interpellationsvis föreslå, att Sverige skulle ta emot

— inte bara av humanitet ta emot, men i eget intresse inbjuda — betydande
vetenskapliga och konstnärliga judiska personligheter från Hitlers Tyskland,
en Einstein, en Reinhardt. Kammaren avslog min begäran att få framställa
den interpellationen. Nu kanske man tänker litet annorlunda. Jag erinrar också
örn de kusliga antisemitiska demonstrationerna i Uppsala, Lund och Stockholm
av tusentals svenska studenter vintern för krigsutbrottet mot att man
ville ge en fristad och möjligheter till studier i vårt land åt ett 10-tal judiska
medicinare från Tyskland. Jag erinrar också örn, hur svenska affärsföretag
efter påtryckning från Hitlers Tyskland avskedat judiska medarbetare, hur
svensk film under samma tryck och för att få avsättning i Hitlers Tyskland
gjort judiska skådespelare brödlösa. Nu förstå vi bättre, även bondeförbundet,
som på Hitlers glanstid var ganska förstående för rassynpunkter ovanför kreaturen
och till och med hade en klart antisemitisk ledamot i riksdagens andra
kammare.

Vad som har hänt i Sverige under Hitler-epoken visar, att vi som folk visst
inte äro immuna mot antisemitisk rashets eller överhuvud stå utan samband
med den sjuka mänskligheten. Under tillräckligt tryck utifrån, direkt eller av
det allmänna läget, uppstår också här utan tvivel en antisemitisk stämning,
ovärdig ett kulturfolk. Det borde vara den svenska riksledningens sak ■—- inte
bara läroverkslärarnas — att i tal och skrift arbeta mot rashets och nihilism,
för en aktiv demokrati. Det borde vara Sveriges riksdags sak att stadga tillräckligt
laga skydd mot rashetspropagandan, en grundlagsfäst garanti för de
elementära mänskliga rättigheterna. Överallt ute i världen har man börjat fatta
antisemitismens sammanhang med nazismens anslag mot mänskligheten, dess
roll som inkörsporten till hela den nihilistiska förintelsen av all mänsklig frihet:
trosfrihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet, arbetarrörelsens frihet och allt
annat som utgör det elementärt mänskliga. Inte bara en allmän humanitet, men
våra egna enklaste egoistiska intressen borde därför göra oss aktiva mot antisemitismen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Normans
inlägg försäkra, att åtminstone från min sida icke föreligger någon brist
i allvaret, då jag talar örn kampen emot antisemitismen. Jag underskattar visst
inte riskerna i en kritisk period av det gift, som kan spridas från de antisemitiska
propagandahärdarna.

Att jag icke i mitt interpellationssvar tagit med ett ord örn exempelvis lag -

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Ang. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
stiftning mot den antisemitiska propagandan, sammanhänger med att jag inte
bär med det att göra. Jag är inte föredragande för de ärenden, som därav beröras,
men jag kan ju meddela, att man inom justitiedepartementet i samband
med överväganden örn den nya strafflagsrevisionen funderar på tanken att införa
ett lagskydd mot rashetsande propaganda. Men saken har sina sidor;
tryckfriheten är ett värde, som jag tror att också de gångna krisåren har lärt
oss att uppskatta, och det är ganska riskabelt att här börja ge sig in på en beskärning
av dessa ting. Till vilket resultat regeringen kan komma i sina överväganden
på denna punkt vågar jag inte säga, men jag tror, att dagens debatt
skulle vinna på att vi vänta nied att diskutera denna sak, till dess regeringens
ställningstagande är klart i fråga örn hur man skall göra med lagstiftningen
emot den antisemitiska propagandan.

Jag vill gärna ge herr Nerman rätt i att erfarenheterna ha visat, att stora
kretsar inte äro immuna emot den antisemitiska propagandan i vårt land. Jag
föreställer mig, att det är inte bara jag, utan också åtskilliga andra studentrepresentanter,
som kände skammens rodnad bränna inför flyktingresolutionerna
åren 1938 och 1939, då man från »ljusets riddarvakt» protesterade mot
att ett fåtal judiska flyktingar sökte sig hit undan den nazistiska terrorregimen.
Vinden har nu vänt sig, och vi hoppas ju att något sådant inte mera skall
inträffa.

_ Erfarenheten visar alltså, såsom herr Nerman säger, att vi inte voro immuna
vid det tillfället. Men, herr Nerman, vi kunna säkerligen inte göra oss immuna
med strafflagsbestäminelser. Den vaccinering, som hjälper oss, är nog i stället
en fostran av vart folk till ett folk med respekt för människovärdet, med respekt
för de kulturella värden, som vi här i vårt land förknippa med begreppet rättssamhälle.

Jag vågar påstå, herr talman, att örn vi kunde fostra vårt folk till ett kulturfolk,
Så är den antisemitiska propagandan verkningslös.

Herr Lindström: Herr talman! Ehuru icke interpellant skulle jag också vilja
uttala min tillfredsställelse över det svar, som chefen för ecklesiastikdepartementet
lämnat interpellanten herr Wahlund i fråga örn den antisemitiska propagandan
i skolorna. Jag vill därtill säga, att jag- också delar de synpunkter
på problemet, som framförts av interpellanten själv. Då jag ändå har begärt
ordet, är det därför, att jag anser det ganska angeläget att man från skilda
håll i kammaren manifesterar sina meningar i detta spörsmål, som förvisso
icke har gått till de döda, sorn tyvärr icke hör till de avslutade kapitlen.

Antisemitismen är ingen åsikt i vanlig mening, utan snarare ett slags sjuk
dom. Den är ett skgs slemmigt inferioritetskomplex, som inte kan behandlas
som en mer eller mindre tolerabel åsikt, utan måste behandlas som en sam
hällsskadlig farsot. När man har denna uppfattning, måste man också komma
fram till att upplysningen, ehuru den härvidlag måste spela en mycket stor
roll, ändå mången gång kan vara ganska hjälplös. Hela den företeelse, man
här har att göra med, är, där den gör sig verkligt gällande, i hög grad — jag
Säger ännu en gång, tyvärr, herr talman — oåtkomlig för intellektuella argument,
oåtkomlig för vad vi nämna upplysning.

Jag instämmer med herr statsrådet därutinnan, att man naturligtvis inte
bör göra saken för stor, ty då kunna därur komma ting, som icke äro angenäma,
som icke främja de syften, vi här vilja gagna. Men även örn man är fullkomlrgt
klar över detta, kan man inte blunda för att giftet finns kvar i världsdelen.
Det finns länder österut i Europa, vilkas judebefolkning har i detta nu
blivit kanske lika mycket malträterad som judebefolkningen i vissa länder
under kriget. De stater, jag åsyftar, lia, åtminstone i viss grad, återfått sin
nationella självständighet, nion där ta sig ändå de antisemitiska rörelserna

Xr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
mycket påtagliga uttryck, vilket inger en hemsk känsla av att nazismens fruktansvärda
läxa inte räckt till för att befria mänskligheten och framför allt
människorna i Europa från denna farsot.

Man kan säga, och det är riktigt, att läget dock är ett annat nu än det varunder
nazismens stora högkonjunktur. Men i kölvattnet av de stora fasorna
lever som sagt sjukdomen kvar, och man har ingen absolut garanti för att den
inte återigen kan sprida sig vid nya kastningar i läget och inom opinionen.
Det är därför jag har velat understryka, att det är i allra högsta grad angeläget
att vaksamhet alltjämt iakttages ifrån våra statsmakters sida. Jag hoppas,
och jag knyter därvid an till herr statsrådets senaste anförande, att de, som
ha att göra med utformningen av lagstiftningen i dessa stycken, också skola
tänka på de dystra sidor av saken, som jag här har velat peka på.

Herr Ström: Herr talman! Jag instämmer till fullo med interpellanten och
med herrar Nerman och Lindström, men jag skulle dessutom vilja peka på
några speciella ting.

Vad jag anser böra ske är, att vi få ett grundlagsskydd gentemot rashets och
rasfientligheter, så att det blir klarlagt såsom en grundlag, att sådant inte får
förekomma. Då blir det mycket lättare för regeringar och myndigheter att kunna
föra striden mot marodörer sådana som de, vilka varit i farten nu och under
hela den nazistiska epoken och även tidigare.

En annan sak, som herr Nerman också har berört, skulle jag vilja ytterligare
understryka. Jag syftar på det förhållandet, att striden mot nazismen, mot
antisemitismen och mot dess orsaker faktiskt har avmattats och delvis upphört,
sedan Hitler besegrades i det stora kriget. Men i själva verket leva alla dessa
frön från nazismen och antisemitismen under jorden, och de ha, såvitt jag
kan se, ingalunda förlorat sin grokraft. Det är en stor olycka, att vi inte
lia tagit itu med att rycka upp det onda med rötterna. Göra vi icke det, så
komma vi att få uppleva samma företeelser på nytt som dem, vi nu under många
sorgliga år ha varit vittne till.

Bland annat skulle det vara mycket nyttigt, om herr statsrådet skulle vilja
inte bara låta granska alla läroböcker och verkligen ur dem söka få utrotat
varje spår av sådant, som kan tänkas ligga bakom dessa, nazistiska och antisemitiska
företeelser, utan även söka få fram läroböcker i en helt annan anda,
som verkligen för barnen stämpla nazismen och antisemitismen så som _ de
äro värda, liksom överhuvud taget all orättfärdighet, orättrådighet, brutalitet
och terror. Ända ifrån ABOboken och fram till universitetsstudierna borde
detta såsom en läxa inpräntas i det svenska folket.

Frågan är nu, örn vi kunna rycka upp oss till att åstadkomma en sådan
uppfostran av vårt folk. \rad vi uppleva i Europa nu ger oss en skrämmande
bild av hur litet folk lär av även de mest olyckliga öden. Alla, sorn komma
söderifrån, äro överens örn att där frodas under jorden nazismen, antisemitismen
och andra samhällsfarsoter, och hur vi skola kunna för vårt lands del
hindra, att dessa ånyo så småningom sprida sig till oss, vet jag inte. Men jag
har vid många tillfällen här i kammaren sagt, och jag vill upprepa det återigen:
nazismen och sådana företeelser som den äro att likna vid en pest, en smittosam
sjukdom, såsom herr Lindström också sade; den är jämförlig ined kolera.
Liksom vi försöka utrota kolera och pest och liksom vi försöka hindra sadan
smitta att komma in i landet, måste vi allvarligt försöka att göra sammaledes
på detta område. Vi måste göra det med alla de medel, som stå till vårt förfogande;
i första rummet med det medel, som heter upplysning, men även med
andra medel, som kunna hindra smittans spridning.

Slutligen vill jag, herr talman, peka på ännu en sak, som är av största vikt,

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Ang. den antisemitiska propagandan bland skolungdomen. (Forts.)
då det gäller att kunna hindra ett totalt utrotande av det judiska folket, som
är ett av mänsklighetens mest begåvade folk, och när det gäller att kunna
hindra en inflammation blanc! vissa folk på grund av den antisemitiska propagandan.
Jag kan inte, herr talman, finna någon annan väg att lösa detta
problem än att förverkliga den judiska parollen om »ett fosterland även åt
det judiska folket». Innan vi ha löst detta problem i Europa och i världen,
är det fara värt att förföljelserna mot det judiska folket komma att fortsätta.
Detta bör Sverige bidraga till att hindra genom att söka göra allt för att
skapa möjligheter för det judiska folket att återvinna sitt förlorade fosterland
eller att få ett land som sitt hemvist utan att därigenom hindra de judiska
kretsar, som ha slagit rot i andra länder, där inte någon nämnvärd antisemitism
förekommer, att få assimilera sig med folken i dessa länder.

Herr HolmMck: Herr talman! Ecklesiastikministern berörde med några ord
frågan örn en lagstiftning emot den antisemitiska propagandan. Han gjorde
gällande, att man naturligtvis får vara försiktig, då det gäller inskränkningar
i den medborgerliga friheten, och jag förstår mycket väl den synpunkt han då
anlade. Men beträffande den antisemitiska propagandan ligger saken till så,
att en sådan inskränkning är absolut befogad. Man får därför hoppas, att vi
få en lagstiftning emot rashets. Förslag till dylik lagstiftning har redan för
något år sedan framlagts av straffrättskommittén i dess förslag till »lag om
brott mot staten och allmänheten», och detta förslag är för närvarande på
remiss. Man får hoppas, att justitiedepartementets överläggningar komma att
resultera i att vi få ett förslag till lagstiftning på detta område förelagt 1947
års riksdag.

För någon tid sedan fingo kammarens ledamöter från det antijudiska kampförbundet
en ströskrift, i vilken antisemitiska uppfattningar gjordes gällande.
Jag tänkte då bringa saken på tal bär i kammaren för att höra efter, hur läget
var beträffande lagstiftningen emot rashets. Men vid närmare övervägande
underlät jag detta, därför att en lagstiftning emot rashets knappast kan lia
någon effektivitet, örn den inte består i en lagstiftning dels i den allmänna
strafflagen och dels i tryckfrihetsförordningen. Vi kunna emellertid inte få
någon ändrad lagstiftning i fråga om tryckfrihetsförordningen förrän år 1949,
alltså efter 1948 års val. Det spelar därför inte så stor roll, örn den kungl,
propositionen örn ändring av strafflagstiftningen kommer år 1947 eller år
1948, men man får uttrycka den förhoppningen, att vi i varje fall vid början
av riksdagen 1949 skola kunna antaga sådana regler, att Sverige såväl i
strafflagen som i tryckfrihetsförordningen har stadganden emot rashets.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 282,
utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 220 m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde torsdagen
den 25 innevarande månad företaga val av ledamöter och suppleanter i det
särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 220, med förslag lill lag örn folkpensionering, m. m.

Xr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till
socialstyrelsens
statistiska
specialundersökningar.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

221, nied förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.; och

nr 223, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maurts proposition angående ratificering av vissa ändringar i stadgan
för Internationella arbetsorganisationen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna örn motionsrätt
i lagen örn kommunalstyrelse på landet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Socialstyrelsen: Avlöningar
till viss personal för större statistiska specialundersökningar för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding, Mannerskantz, Ragnar Bergh, Rubbestad, Staxäng, Onsjö och Enke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade.
Det av reservanterna förordade yttrandet innehöll följande uttalande:

»Utskottet vill framhålla nödvändigheten av att statistiska undersökningar
i görligaste mån begränsas till antal och omfattning såväl ur synpunkten av
besparingar i ekonomiskt hänseende som med hänsyn till att myndigheter och
allmänheten icke i onödan besväras.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Vid denna punkts behandling inom utskottet
har ett antal ledamöter ansett, att man borde göra ett uttalande, som ginge
ut på att det inte skall svävas ut alltför mycket i fråga de statistiska undersökningarnas
vare sig omfattning eller antal.

I vårt land liksom inom en del andra länder har det åtminstone i modern
tid uppgjorts ganska mycket statistik. Men jag undrar, örn vi inte nära nog
hålla på att hemfalla åt en sjukdom, som yttrar sig däri, att vi skola ha fram
statistik vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Inom avdelningen ha vi resonerat
örn detta och funnit, att såväl riksdagen som — kanske framför allt
— våra kommittéer kräva för mycket statistik. En normal utredning här i

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
Sverige börjar ju sitt arbete med att vid ett sammanträde besluta infordra statistiska
uppgifter från det och det hållet. Min tro är, att detta infordrande av
statistiska uppgifter mången gång sker rent schablonmässigt. Jag vill visst
inte förneka, att det i många fall kan vara nödvändigt, men när utredningens
resultat sedan framlägges och man får se den stora mängd tabeller, sorn" åtföljer
betänkandet, kan man — det är jag ganska övertygad örn — mången
gång finna,_ att åtminstone vissa av dessa statistiska tabeller hade kunnat undvaras
eller inte hade behövt vara så detaljrika. Även örn det mången gång kan
förefinnas behov av en statistisk undersökning i ett visst ämne, bör man enligt
min mening försöka begränsa detaljrikedomen till sådant, som kan bedömas
vara nödvändigt eller till någon nytta.

På den punkt, som det här är fråga örn, säges det i propositionen, att avsikten
är att göra en statistisk undersökning bland annat av klientelet på våra
ålderdomshem i landet.

Jag förstår, att det ur vissa synpunkter kan vara till nytta att få reda på
dels hur stort detta klientel är — i den mån man inte har reda på den saken
förut — och dels hur det kan grupperas ur olika synpunkter.

Efter vad jag kan förstå, är det en uppdelning därvidlag, som kan vara av
speciellt intresse att få fram, då den rör särskilt socialhuvudtiteln, nämligen
den, hur mångå av dem, som ligga på ålderdomshemmen, som rätteligen skulle
betraktas såsom kroniskt sjuka, eller såsom lättskötta sinnessjuka. Att ta reda
på den saken föreställer jag mig inte behöver åsamka så värst mycket besvär,
ty landstingen till exempel lia själva ett mycket stort intresse av att hålla reda
på detta, och jag är säker på att man skulle kunna be landstingen att utan
några egentliga kostnader för statsverket samla sådana uppgifter vart och ett
inom sitt landstingsområde. Detsamma gäller i fråga örn de städer, som inte
lyda under landsting. På detta sätt kunde en enklare statistisk sanrmansl filning
åvägabringas än den, som jag fruktar annars kommer att göras, sedan
man besvärat de olika kommunernas fattigvårdsanstalter med begäran örn uppgifter
enligt särskilda utsända frågeformulär, försedda med massor av olika
rubriker.

Formen för en sådan utredning är rätt betydelsefull, och det är inte bara
fråga örn att göra en statistisk undersökning, utan också örn hur den göres.

\ i. ha i fråga om statistiska utredningar haft många avskräckande exempel,
som jag tycker borde kunna tjäna som varning för ett återupprepande. Det senaste
stora exemplet torde väl vara den bostadsräkning, som ägde rum i höstas.
Den Iramstar, tycker jag, såsom ganska meningslös, då bostadssociala utredningen,
kort efter det att denna statistik hade samlats in, men åratal innan resultatet
därav föreligger, redan har ansett sig kunna lägga fram sitt stora
förslag till byggnadsverksamhetens ordnande. Därav framgår, att bostadssociala
utredningen inte anser sig ha haft så stort behov av denna bostadsräkning?-
Men den har kostat staten hundratusentals kronor, och kommunerna ha
fått ge ut tiotusentals kronor för att få uppgifterna insamlade. Särskilt den
del av utredningen, som ålade kommunerna en viss övervakande uppgift, kostade
vissa kommuner tusentals kronor. Jag räknar med att i hela landet kostade
den kanske kommunerna sammanlagt något hundratusental kronor. Dessutom
tog utredningen bort tid för personer, som ha mycket annat att sköta,
och slutligen besvärade och förargade den ju allmänheten — ja, inte bara förargade,
utan den spred också löje över statens funktioner. Jag tänker då på
det sätt, på vilket frågeformulären voro utformade. Sådant bör inte förekomma.

Man frågar sig: vilken nytta har detta, som åsamkat så mycket kostnader
och så mycket förargelse? Utredningen kommer inte att bli färdig på ett par
tre år ännu. Jag frågar mig: vilken institution kommer att få en verklig nytta

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
av utredningen om bostadsförhållandena hösten 1945, när den någon gång omkring
1948 blir färdig? Det är inte bara kostnaderna man behöver dra sig för
i dessa tider — fast det skall man också göra— utan detta tar ju en massa
personal från nödvändiga ting. Enligt uppgift sitta ett par hundra människor
i statistiska centralbyrån, eller var det nu är, och bearbeta blanketterna från
bostadsräkningen. De skola sitta där i ett par tre år. Dessa människor hade
behövts bättre på andra håll, där det är brist på folk. Man bör inte sätta i
gång med onödiga saker, som kräva arbetstimmar, allra minst i dessa tider, då
just bristen på arbetstimmar är det mest framträdande.

Man har också andra sådana statistiska insamlingar av uppgifter att vänta.
Här planlägges ju en undersökning av bostadsvanorna. Jag vet inte, örn det
är någonting så givande och nödvändigt, att man därtill skall ta arbetstimmar
från saker, som äro ofrånkomligt nödvändiga.

Vi reservanter ha ansett, att man vid behandlingen av denna punkt borde
säga ett varningens ord från riksdagens sida, så att verkligen både Kungl.
Maj :t och olika verk och inrättningar låta bli att sväva ut alltför långt på
detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att de ord, som anges i reservationen,
måtte fogas till utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Jallansson, Johan Bernhard.

Herr Bäckström: Herr talman! Jag vill inte gå in på någon polemik med den
föregående ärade talaren örn statistiken, jag vill endast redogöra för de synpunkter,
som lia varit vägledande för avdelningen och utskottet.

I socialstyrelsens pelita den 31 augusti 1945 säges: »Härvid förklarar styrelsen
sig ha för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga ett förslag örn
en större statistisk undersökning på socialvårdens område, avseende fattigvårdsanstalterna
och deras klientel. Styrelsen finner att, därest en sådan undersökning
kommer till stånd, kostnaderna härför — enligt under hand lämnad
upplysning av styrelsen uppskattade till 37 500 kronor — böra bestridas från
ifrågavarande anslag. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen, att anslaget
för budgetåret 1946/47 upptages med oförändrat belopp, 30 000 kronor.» Departementschefen
har biträtt socialstyrelsens hemställan, och utskottets motivering
är tämligen kort. Utskottet skriver endast ett par rader: »I enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag och under erinran, att samma belopp anvisats för
innevarande budgetår, hemställer utskottet», att riksdagen beviljar 30 000
kronor liksom föregående år.

Utskottsavdelningen har också haft besök av generaldirektör Bergquist, som
varit i tillfälle att redogöra för motiven till detta anslag m. m. Vi kommo då
till den uppfattningen, att det inte var så mycket att göra åt saken, utan vi
ansågo det bäst att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Mannerskantz talar om statistik, och det är ju riktigt: statistik är statistik.
Men hur är det: äro vi inte alla i behov av statistik vid utredningar
av olika spörsmål? Jag anser, att det inte är så mycket att göra åt denna sak,
utan vi böra biträda, vad Kungl. Majit har föreslagit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag kom in i kammaren under senaste delen av
herr Mannerskantz’ anförande, och jag kunde inte uppfatta stort mer än att
han levererade »eine grausame Salbe» mot statistiken. Herr Mannerskantz
väntar sig nu säkert, att jag skall bemöta honom, men jag är ganska långt
överens med honom i hans kritik. Jag väckte vid föregående riksdag en mo -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
tion, där jag ville, att vi skulle företa en omorganisation av statistiken. Vi
skulle inrätta ett kollegium för översyn av statistiken o. s. v. Det förvånar
mig, att inte herr Mannerskantz och övriga reservanter i utskottet stödde mig
den gången, ty jag gick direkt på det problem, reservationen berör.

Här ha reservanterna hängt upp sin reservation på rubriken specialundersökningar.
Det förvånar mig också en smula. Jag känner inte så mycket
till den där fattigvårdsstatistiken, jag Ilar inte haft anledning att titta på
detta ärende, men jag vet överhuvud taget, att skall man göra besparingar
inom statistiken, är det inte i första hand på dessa specialundersökningar man
skall spara. Jag vet, vad jag talar örn, ty jag har för ett par tre år sedan på
statligt uppdrag inventerat allt vad vi ha av officiell statistik i detta land.
Det är inte på specialundersökningarna vi skola göra besparingarna, utan
framför allt på den löpande statistiken. Där finns det stora besparingsmöjligheter.

Sedan tillkommer en sak, som också den föregående ärade talaren antydde,
nämligen att vi behöva de statistiska siffrorna. Vi behöva dem för vårt samhälleliga
arbete, naturligtvis inte minst i denna riksdag. Man kan inte skära
all statistik över en kam. Statistiken är inte bara ett bokhålleri för statshushållet,
utan den skall, örn den är rätt bedriven, vara något av en strålkastare,
som riktas på det sociala skeendet och som varskor örn var ett samhälleligt
ingripande kräves.

Men örn det finns möjligheter till besparingar inom statistiken, så är inte
den metod, som, efter vad jag förstår, reservanterna närmast äro inne på, nämligen
nedskärningens metod, den väsentliga, utan de stora besparingsmöjligheterna
inom den svenska statistiken finnas på annat håll. Det finns möjligheter
att utföra statistiska undersökningar till långt lägre kostnader än vad
som vanligen uppstå. En väg är att göra representativundersökningar. Sådant
praktiseras redan i många fall, senast vid den sista folkräkningen. Då tar
man ut en representativ, mindre del av totalmaterialet och kan på så sätt
göra undersökningen för en bråkdel av den kostnad, som annars skulle uppstå.
Det finns också andra möjligheter. Vi ha de moderna maskinstatistiska
metoderna, som nu inte kunna tillämpas i önskvärd utsträckning av den enkla
anledningen, att maskinerna äro dyra. Bara det maskinaggregat, som jag själv
har på min lilla institution, kostar 20 000—30 000 kronor om året i hyra.
Det är bara de större ämbetsverken, som kunna använda sådana maskinaggregat.
De mindre verken få ofta göra statistiska undersökningar med den
kostbara manuella metoden i stället för att använda dessa aggregat. En möjlighet
vore att göra en central för maskinell statistisk bearbetning. Även den
möjligheten påpekades i den motion, som jag omnämnde. En tredje väg finns
också, och där äro kanske de största besparingarna tänkbara : man kan centralisera
den lägre statistiska personalen och se till, att den inte får bli bunden
vid ett visst ämbetsverk och ett visst tjänsteställe. Det blir ofta så, att arbetet
tryter inom ett ämbetsverk, och då sätis personalen kanske in på mindre
viktiga uppgifter. Här lia vi den möjligheten till effektivisering, att ämbetsverken
få rekvirera personal från en central. På så sätt kunna ojämnheter
i arbetsbelastningen neutraliseras.

De synpunkter, som framhöllos i don motion, vilken jag nyss har åberopat,
bygga på en utredning, sorn vi. gjorde för några år sedan. Det var statistikerna
själva — det vill jag också säga till herr Mannerskantz — som i full
vetskap om missförhållandena privat satte i gång den utredningen för att
effektivisera statistiken. Sedan kom besparingsutredningcn, och så blev statistikutredningen
statlig, och dess förslag föreligger nu sedan ett pär år.
Finansministern har inte gjort någonting åt detta förslag ännu, men jag vill

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
inte, att vad jag här säger skall anses sorn ett klander mot honom. Jag förstår
mycket väl, att han inte har framlagt en proposition i ämnet. Det har
nämligen i detta sammanhang varit många andra frågor på tapeten, senast
den stora folkbokföringsreformen. Den ingriper ju på ett mycket centralt
område av statistiken, nämligen befolkningsstatistiken. Den ingriper också
i statistiska centralbyråns organisation.

Men jag är glad över att denna debatt har kommit till stånd. Den ger
mig tillfälle att säga, att nu, när folkbokföringsfrågan är i land, vore tidpunkten
inne att göra någonting verkligt effektivt på detta område, och jag förväntar
en proposition från finansministern i ämnet.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr Mannerskantz riktade en stilla varning
till Kungl. Maj :t och de centrala ämbetsverken och bad dem akta sig för att
falla offer för statistikraseriet. I den mån en sådan varning är befogad, bör
den kanske riktas inte bara till Kungl. Maj :t och de centrala myndigheterna,
utan också till riksdagen. Alla de stora utredningar, som ha verkställts under
de gångna åren, och de utredningar, som nu pågå, ha beslutats av riksdagen
och ha alltså tillkommit under folkrepresentationens medverkan.

Det är inte någon tvekan örn att de statistiska undersökningarna ha svällt
åtskilligt under de senaste åren, men det finns inte heller någon anledning att
förundra sig över att så har skett. Allt eftersom samhället undan för undan
ingriper på det ena nya området efter det andra, blir det också nödvändigt att
söka kartlägga dessa områden och försöka få en bas för de åtgärder, som böra
vidtagas. Utvecklingen av statistiken sammanhänger alltså enligt min mening
helt med den vidgade verksamheten från samhällets sida.

Herr Mannerskantz sade, att det väl ändå inte är nödvändigt, att man gör
så mycket statistiska undersökningar och gör dem så detaljrika, och herr
Mannerskantz framhöll särskilt, att alla kommittéer sätta en heder och en ära
i att komma med fullständig statistik, som sedan visar sig onödig. Det kan naturligtvis
diskuteras, hur långt man skall gå i en utredning och vilka uppgifter
man skall skaffa sig, men det är ju en mycket känd erfarenhet, att örn en
utredningskommitté eller en myndighet kommer fram med ett förslag och icke
har statistiskt underlag, så drabbas kommittén eller myndigheten i regel av
kritik. Man säger: »Det här ha ni inte utrett ordentligt: här komma ni med
förslag på fullständigt lösa boliner. Hur skall man kunna ta ställning till detta?»
Kommer kommittén eller myndigheten med en ordentlig statistisk utredning,
blir kritiken den motsatta: »Här ha ni lagt ned för mycket arbete på
statistik.» Det är självfallet, att det gäller att hålla en gyllene medelväg på
detta område, och jag tror, att det är en strävan hos de centrala verken att i
varje fall inte ta med för mycket statistik men göra statistiska undersökningar
på de områden, där det är nödvändigt för att man skall kunna komma med välgrundade
positiva förslag.

Herr Mannerskantz anförde som exempel på hur galet det är ordnat nu den
stora bostadsundersökningen, som påbörjades förra hösten och vars material
nu är under bearbetning, och han framhöll, att den inte kommer att ge någon
som helst glädje. Jag vill erinra herr Mannerskantz örn att denna bostadsundersökning
är nödvändig för den dyrortsgruppering, som riksdagen beslöt förra
året. Denna dyrortsgruppering skall ju grunda sig på levnadskostnader och
skatter samt avse bl. a. folkpensioneringen, och för att man skall kunna utföra
den, måste man självfallet skaffa in uppgifter örn den mycket betydelsefulla
^stadsposten. Här har det helt enkelt varit nödvändigt att få in uppgifter.

Men denna omfattande bostadsundersökning har säkerligen trots vad herr

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
Mannerskantz sade en ganska stor betydelse även ur andra synpunkter. Det är
alldeles riktigt, att bostadssociala utredningen lagt fram sitt förslag om riktlinjerna
för den framtida bostadspolitiken utan att ha tillgång till det material,
som bostadsräkningen avser att ge, men man får komma ihåg, att bostadssociala
utredningens förslag är ett stort principbetänkande, som anger de allmänna
riktlinjerna för hur vår bostadspolitik bör bedrivas under de kommande
åren. Den måste sedan följas av en detaljplanering, och för att en sådan
skall kunna ske, måste man ha ett underlag. Man måste ha reda på hur förhållandena
äro i denna dag och vad som behöver bättras. Detta har säkerligen
mycket stor betydelse både för statens allmänna bostadspolitik och icke minst
för kommunerna. Enligt bostadssociala utredningens förslag skall det hädanefter
åligga kommunerna att verkligen ordentligt ta upp bostadsfrågan på sina
arbetsprogram och försöka göra upp planer för hur de skola lösa sina egna
bostadsproblem. Denna stora bostadsutredning vill ge de olika kommunerna ett
tillförlitligt material, på vilket de kunna basera sina undersökningar och framlägga
sina planer. Jag är övertygad örn att detta arbete kommer att ge positivt
resultat och bli av värde.

Vad jag vill instämma med herr Mannerskantz i är, att man kan beklaga,
att det dröjer så lång tid, innan resultaten av de statistiska undersökningarna
föreligga. Det är självfallet önskvärt, att redogörelsen för undersökningarna
skall komma så nära själva undersökningarna som möjligt, och det är en strävan
åtminstone i det verk, som jag företräder, att knappa in på tiden så mycket
som någonsin är möjligt. I fråga om denna bostadsräkning ha vi planer på —
och vi hoppas kunna genomföra dem — att vad gäller uppgifterna för dyrortsgrupperingen
lia undersökningen färdig före detta års utgång. Det skall alltså
inte bli någon långrotning där. och man försöker nu med utnyttjande av maskinella
hjälpmedel att på alla sätt forcera bearbetningen så mycket som
möjligt.

Herr Mannerskantz framhöll en sak, som jag gärna skulle vilja beröra i detta
sammanhang. Han sade, att man plågar allmänheten så mycket med dessa statistiska
undersökningar och att de statliga myndigheterna göra sig löjliga genom
de mer eller mindre lustiga frågor, som framställas i formulären. Att man
plågar allmänheten kan jag hålla med örn, ty det svenska folket är mycket olustigt,
då det gäller att fylla i formulär och tabeller och dylikt. Folk betraktar
det sorn en mycket stor möda, vilket det inte är, ty tar man en timme på sig
eller något sådant, klarar man saken, men denna uppgift tycker svenska folket
mycket illa örn. Det har jag fått en riklig erfarenhet av. Men vi få väl hoppas,
att svenska folket skall kunna övervinna denna motvilja mot att fylla i formulär.

Vad beträffar, att man gör sig löjlig genom frågorna, är det en sak, som jag
inte fäster något avseende vid. När man en tid har sysslat med sådana saker,
blir nian rätt hardhudad och tar det inte så dystert, örn en och annan tidningskåsör
får tag i en godbit i ett formulär, vilken lösryckt ur sitt sammanhang
verkar något löjlig. Frågorna äro verkligt motiverade, om man ser dem i det
rätta sammanhanget.

Jag vill med detta säga, att jag tror, att vi mäste räkna med en ganska
omfattande statistisk verksamhet under de kommande åren med hänsyn till det
stora program, som man har lagt upp för sociala reformer av olika natur.

Jag vill instämma med herr Wahlund i att man kan vinna en del genom att
centralisera organisationen mera eller kanske snarare genom att få fram ett bättre
samarbete mellan alla de olika institutioner, som lia att .syssla med statistiska
problem. Det har varit en strävan för oss, då vi sysslat t. ex. med bostadsräkningen,
att halla kontakt med alla de olika organ, som lia med denna fråga att

Första kammarens protokoll 19W. Nr 15. o

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till socialstyrelsens statistiska specialundersökningar. (Forts.)
göra, och det bör vara angeläget för alla statliga myndigheter, som ha med statistiska
utredningar att göra, att hålla kontakt med varandra, så att man till
varje pris undviker dubbelarbete och får arbetet utfört på det smidigaste och
bästa sättet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av den motivering, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet-hemställt bifölls.

Punkten 7.

kades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

kades till handlingarna.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

kades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

kades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

kades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

kades till handlingarna.

Punkterna 23—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946!

Nr 15.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—34.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—41.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43 och 44.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.
Punkten 59.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61 och 62.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64 och 65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Om ökat anslag
till
bostäder åt
provinsialläkare.

Punkterna 67—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Hage m. fl. (1:119) och den andra inom andra kammaren av herr J. O.
Gavelin m. fl. (II: 220), hade hemställts, att riksdagen måtte till anskaffande
av bostäder till provinsialläkare å landsbygden för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 150 000 kronor samt att riksdagen måtte bestämma,
att detta anslag skulle kunna i första hand användas till anskaffande av sådan
bostad åt provinsialläkare i distrikt inom rikets ödemarksområden, där lämplig
läkarbostad icke kunde på annat sätt erhållas, men även för samma ändamål
inom kommun i övrigt, där skattetungan m. m. motiverade ett sådant anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

»Riksdagen har i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen nr 2 framlagda
förslag ävensom en i ämnet väckt motion (11: 221) å tilläggsstat II till riksstaten
för innevarande budgetår anvisat ett .reservationsanslag av 50 000
kronor till det i förevarande motioner angivna ändamålet. I samband därmed
beslöt riksdagen höja maximibeloppet av statsbidrag för anskaffande av bostäder
åt provinsialläkare å landsbygden från 18 000 kronor till 25 000 kronor.

Nämnda medelsanvisning avsåg bidrag till uppförande av provinsialläkarbostäderna
i Vilhelmina och Fredrika distrikt. Enligt vad utskottet under hand
inhämtat rörande planerna i fråga örn inrättande av nya provinsialläkardistrikt,
kan behov av bidrag till ytterligare ett tjugotal provinsialläkarbostäder beräknas
uppkomma i samband med det successiva genomförandet av ny distriktsindelning.
Huruvida medelsbehov för ändamålet skall uppkomma redan under
loppet av nästa budgetår är dock ovisst. Under sådana omständigheter är
utskottet ej berett att tillstyrka motionärernas förslag om ytterligare medelsanvisning.

Den i ämnet gällande statsbidragskungörelsen av den 2 december 1921 (nr
687; andr. 152/1927 och 411/1936) avser allenast provinsialläkarbostäder inom
rikets ödemarksområden. Motionärerna föreslå, att bidragsrätten utsträckes
till jämväl vissa andra orter. Utskottet bär ej ansett sig böra tillstyrka, att
ifrågavarande spörsmål upptages till bedömande i detta sammanhang.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,

a) att motionerna 1:119 och II: 220, i vad de avse anslagsfrågan, ej må av
riksdagen bifallas;

b) att nämnda motioner, i den mån de ej behandlats under a), ej må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation bade herrar Johan Bernhard Johansson,
Ragnar Bergh, Staxäng och Viklund ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:

»Riksdagen har--- 25 000 kronor.

Nämnda medelsanvisning---ytterligare medelsanvisning.

Den i---andra orter. Med hänsyn till pågående utbyggnad av pro vinsialläkarorganisationen

anser utskottet, att denna fråga nu bör tagas under
närmare övervägande, helst som åtskilliga smärre kommuner med ringa skatteunderlag
kunna antagas bliva belastade med avsevärda kostnader för byggande
av bostäder åt provinsialläkare. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t
låter undersöka frågans ekonomiska sida och för riksdagen framlägger resultatet
av de överväganden, vilka utskottet funnit påkallade.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Om ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)

a) att motionerna ■— --riksdagen bifallas;

b) att riksdagen må i anledning av nämnda motioner, i den mån de ej
behandlats under a), i skrivelse till Kungl. Majit giva till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Vid denna punkt har avgivits
en reservation. Reservanterna lia inte någon annan mening än majoriteten
i anslagsfrågan, men de ha ansett lämpligt, att man begärde en undersökning
beträffande byggandet av provinsialläkarbostäder i smärre kommuner med
ringa skatteunderlag. Gällande kungörelse av den 2 december 1921 örn statsbidrag
avser ju endast provinsialläkarbostäder inom rikets ödemarksområden.
Nu bär i reservationen föreslagits en undersökning örn utsträckning av denna
kungörelse, så att den bleve gällande över hela landet.

Som bekant pågår för närvarande en mycket kraftig utökning av antalet
provinsialläkardistrikt i landet. Under denna nyindelning, som ju på sina håll
praktiskt taget innebär en fördubbling av distriktens antal, tar man också sikte
på att stationsorten för provinsialläkaren bör ligga inom distriktet och således
ute på landsbygden i större utsträckning än vad nu är fallet. Detta motiveras
med att läkarna hädanefter mer än hittills skola deltaga i den socialhygieniska
vården.

Det pågår, som jag nämnde, en indelning i nya distrikt, och det är bara
någon vecka sedan jag deltog i ett sammanträde inför en länsstyrelse, där ombud
för medicinalstyrelsen diskuterade med sockenombud från hela länet örn
indelningen i det länet. Det framgick under denna överläggning, vilka besvärligheter
som möta vid bestämmande av stationsorterna för läkarna att få lämpliga
bostäder inom distrikten på de såsom stationsorter mest lämpliga platserna.

Nu begära reservanterna, att denna fråga tas under närmare övervägande,
»helst som åtskilliga smärre kommuner med ringa skatteunderlag kunna antagas
bliva belastade med avsevärda kostnader för byggande av bostäder åt provinsialläkare.
» Det kommer att bli en tävlan mellan kommunerna örn läkarna.
Det kan hända, att den absolut lämpligaste stationsorten ligger i en mindre,
skattetyngd och föga bärkraftig kommun, omgiven av ekonomiskt starkare
kommuner, som gärna vilja draga läkaren till sig och som lia råd att bjuda
på en större och dyrbarare bostad. På det sättet kan stationeringen inom provinsialläkardistriktet
förryckas, och det blir inte alltid den bästa platsen, som
läkaren kommer att bo på.

Vid behandlingen av detta ärende inom statsutskottet framfördes till min
förvåning — det var för övrigt från bondeförbundshåll — den argumenteringen,
att kommunerna komma att konkurrera sinsemellan örn läkarna som skatteobjekt
och att staten därför inte behöver ingripa. Men då uppkommer ju den
situationen, som jag nämnde nyss, att de bärkraftiga kommunerna vinna i konkurrensen
genom att bygga bostäder, under det att de mindre bärkraftiga inte
kunna fylla denna uppgift utan större svårighet, ehuru dessa kommuner kanske
ligga så till inom distriktet, att det för allmänheten vore bäst, örn provinsialläkaren
stationerades där. Örn en liten, skattetyngd kommun bjuder en läkarbostad
på 5 rum, bjuder en annan en bostad på 8 rum för att få läkaren stationerad
inom kommunen. En sådan dragkamp mellan kommunerna är mycket
olämplig och leder till att stationsorten för läkaren inte alltid blir den ur patienternas
synpunkt bästa.

Det vore mycket lämpligt, att kammaren följde den moderata och jag vill
nästan säga blygsamma hemställan som göres i reservationen, där vi säga:
»Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit låter undersöka frågans ekonomiska
sida och för riksdagen framlägger resultatet av de överväganden, vilka utskot -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Om ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
tet funnit påkallade.» Vi sluta med en kläm, vari vi hemställa, att riksdagen
måtte »i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet ovan anfört».
Det är som sagt en blygsam hemställan till Kungl. Maj :t att ägna uppmärksamhet
åt den ekonomiska sidan av saken och göra de överväganden, som
Kungl. Majit kan finna påkallade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag har väckt motion i denna fråga, och jag beklagar,
att både utskottsmajoriteten och reservanterna ha avstyrkt förslaget
att nu förorda ett anslag för åstadkommande av bostäder åt provinsialläkare.
Utskottet anför emellertid på s. 40: »Huruvida medelsbehov för ändamålet
skall uppkomma redan under loppet av nästa budgetår» — jag har ju begärt
anslag för det budgetåret — »är dock ovisst.» Jag vågar tvärtom påstå, att det
är mycket troligt, att medelsbehovet kommer att inställa sig under nästa budgetår.
Det är nämligen på det sättet, att till exempel i Norrbotten föreligga
framställningar örn att dela gamla provinsialläkardistrikt och bilda nya på följande
platser: Arvidsjaur, Arjeplog, Älvsby, Råneå, Överkalix, Karl Gustav,
Korpilombolo och Pajala.

Jag har i dag gjort mig underrättad örn att i fem av dessa distrikt är frågan
så gott som klar och kommer att föredras i konseljen tämligen snart. Meningen
är, att de nya provinsialläkardistrikten skola träda i funktion från den
1 juli i år. Då är det ganska naturligt, att när det blir fråga örn att få dit
provinsialläkare, komma dessa antagligen inte att söka — den föregående talaren
var inne på det — örn de inte få en lämplig bostad. Nu försöker man
naturligtvis i dessa kommuner att göra allt vad man kan för att åstadkomma
en bostad. Det gäller i stor utsträckning skattetyngda kommuner, vilket jag
påvisat i min motion. Det finns en kommun, som har endast 4,2 skattekronor
per invånare. Den är alltså mycket fattig på skattekronor, och för den ställer
det sig verkligen dyrbart att ta på sig hela den börda, som följer med att uppföra
en provinsialläkarbostad. I det sammanhanget vill jag säga, att våra läkare
nog inte gärna krypa in i vilken koja som helst, utan de ha ganska stora
pretentioner på bostaden.

Kort sagt, jag vågar det påståendet, att det finns risk för att örn man inte
gör någonting tillfredsställande på detta område, så blir det till föga gagn
att vi till exempel bevilja anslag —• vilket vi redan gjort -—- för att bilda
femtio nya provinsialläkardistrikt. Om nämligen läkarna finna, att de inte
kunna få bostad på platsen och av denna anledning inte söka befattningen,
är det inte mycket bevänt med att riksdagen beviljar anslag till bildandet av
distrikt.

En av förutsättningarna för att beslutet att upprätta nya provinsialläkardistrikt
överhuvud taget skall få någon effekt är således, att man kan offerera
läkarna en fullgod bostad. När kostnaden härför skall läggas på fattiga
kommuner, finns det anledning, liksom förut har skett, att staten biträder genom
tillräckliga bidrag härtill.

För övrigt vill jag i detta fall säga, att det hittills i allmänhet varit ödebygdskommunerna
som fått dylika bidrag. Men såsom jag har framhållit i
motionen och såsom den föregående talaren, statsutskottets ärade ordförande,
också antydde, finns det anledning att sträcka anslagsbeviljandet utöver ödebygdskommunerna
och tillåta, att även kommuner, som ha hård skattetunga
och litet antal skattekronor per invånare, komma i åtnjutande av anslaget.
Det är efter mitt sätt att se en fullständigt omotiverad gräns, som vi ha haft

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Om ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
hittills, då endast ödebygdskommuner och lappmarkskommuner haft möjlighet
att få detta bidrag.

Från denna utgångspunkt och då behov av anslag från staten till dessa kommuner,
såvitt jag kan förstå, kommer att inställa sig redan under budgetåret
1 juli 1946—30 juni 1947, hade jag för min del gärna sett, att någon reservant
inom utskottet hade tillstyrkt anslaget. Då så inte är fallet, båtar det givetvis
föga, örn jag yrkar bifall till min motion, och jag skall därför inte framställa
något sådant yrkande. Jag skall tillåta mig att i stället förorda den reservation,
som statsutskottets ordförande här har talat för. Den är dock från mina utgångspunkter
mera sympatisk än statsutskottets definitiva avstyrkande av motionen.
''

När man i reservationen talar örn att Kungl. Majit skulle ha möjlighet att
undersöka denna sak, tycker jag emellertid, att man skulle kunna tänka sig
— efter som man vet att anslagsbehovet kommer att inställa sig under det nu
stundande budgetåret — att Kungl. Maj :t borde kunna lägga fram ett förslag
i denna fråga till höstriksdagen. Skulle man kunna vinna detta — och det
kan vinnas på reservationens linje, såvitt jag förstår — hade man åtminstone
vunnit något. Då skulle man i alla fall vid nämnda riksdag kunna bevilja ett
anslag, genom vilket kommunerna skulle kunna få hjälp i detta avseende.

Jag ber från denna utgångspunkt att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bäckström: Herr talman! Årets riksdag har tidigare beslutat att öka
anslaget till läkarbostäder i ödemarksområden från 18 000 till 25 000 kronor.

Jag vill nu först tala något om herr Hages motion. Motionären räknar upp
en hel del provinsialläkardistrikt, och enligt de uppgifter jag har fått av honom
själv i dag skulle Arvidsjaur, Arjeplog, Korpilombolo och Pajala anses
som ödemarksområden. Den saken är alldeles klar och kommer som ett brev
på posten i vad det gäller anslag till läkarbostäder efter riksdagens beslut.
De andra av herr Hage uppräknade områdena komma, däremot inte med.

Herr Hage nämnde något örn att vissa provinsialläkartjänster i Norrbotten
skulle tillsättas redan den 1 juli. Utskottet har emellertid uttalat, att det är
ovisst, örn medelisbehov skall uppkomma redan under nästa budgetår — uppgiften
lär ha meddelats av chefen för medicinalstyrelsen. Skulle behov uppkomma
under nästa budgetår, går det att på samma sätt som nu ta upp beloppet
på tilläggsstaten. Jag menar därför, att det inte råder någon tvekan
örn att anslaget kommer att behövas.

Sedan gäller det de kommuner, örn vilka herr Hage talar, som inte räknas
till ödemarksområdena.. Man kan ha sympatier för dem. Enligt de uppgifter,
som nämnts här, är det ju tämligen skattetyngda kommuner. Men frågan
gäller, om det kan vara alldeles riktigt att nu göra någonting. Vi ha ansett
oss inte kunna vara med örn det i utskottet, utan medicinalstyrelsen får väl
göra framställning till nästa års riksdag, skulle jag tro.

Vidare säger utskottets ärade ordförande, att byggandet av provinsialläkarbostäderna
skulle bli så betungande för kommunerna, vilket han uppriktigt beklagar.
Det var en bondeförbundare i statsutskottet, nämligen herr Rubbestad.
som gjorde en kalkyl därom, och hans uppgifter liro nog ganska riktiga.
Före år 1939 gällde nämligen, att provinsial!åkarna skulle betala en
bostadishyra av 1 800 kronor, men sedan ändrades författningen därhän, att
hyran .skulle utgå efter ortens pris. En provinsialläkarbostad innehåller väl
sex oller kanske sju rum, och en sådan bostad bör betinga en ganska hög hyra.
Det torde röra sig örn 2 500 ä 3 000 kronor. Härtill kommer, att provinsialläkarens
inkomst som bekant är hög och att kommunalskatten därför blir
ganska avsevärt stor. Jag skulle tro, att örn man skulle realisera reservan -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Om ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
lernas förslag över hela landet, så skulle nian finna, att byggnadskostnaderna
inte äro lika. När vi i statsutskottet behandlade frågan om ödemarksområdena,
angavs och visades med siffror, att en läkarbostad där drog en byggnadskostnad
av 100 000 kronor, vill jag minnas, men en läkarbostad längre
söderut kan inte dra så höga byggnadskostnader. Om man alltså räknar ihop
vad som inflyter i skatt och i hyra, tror jag, att kommunerna inte bli ekonomiskt
lidande på att bygga en läkarbostad.

Sedan nämnde statsutskottets ärade ordförande, att det skulle bli en tävlan
mellan kommunerna. Därom kan jag inte yttra mig bestämt. Men är det
inte slå, att medicinalstyrelsen bestämmer stationsorten för provinsialläkarna?
I så fall torde det väl inte föreligga motiv för en konkurrens mellan kommunerna.

En annan omständighet, som man bör beakta vid behandlingen av denna
fråga och som bär framhållits inom avdelningen i statsutskottet, är att under
fjolåret äskade Kungl. Majit tjugo nya provinsialläkardistrikt och att
riksdagen på grund av motioner ökade antalet till trettiofem. I år föreslår
Kungl. Maj :t trettiofem provinsialläkardistrikt, och nu har utskottet tillstyrkt
femtio. Örn man skulle utgå från att vart och ett av dessa femtio liva provinsialläkardistrikt
skulle få statsanslag med 25 000 kronor, blir det 1 250 000
kronor. Det skulle bli alldeles för dyrbart. Staten måste väl spara på pengama
i detta avseende, då alltför stora utgifter här skulle kunna hindra genomförandet
av vad som är så trängande, nämligen att få så många provinsialläkardistrikt
som möjligt besatta.

Jag tror ändå, att utskottets ståndpunkt är den riktiga, och jag har intet
annat yrkande att framställa, herr talman, än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Innan kammaren går att ta ståndpunkt till utskottsförslaget
och reservationen, bör kammaren observera, att utskottsutlåtandet bestämt
avstyrker tanken att utsträcka bidraget till att omfatta andra skattetyngda
kommuner än sådana inom ödebygderna. Många av kammarens medlemmar
kanske representera en skattetyngd kommun, som skulle behöva detta
bidrag. Om ni följa statsutskottet, säger kammaren därmed ifrån, att en sådan
skattetyngd kommun exempelvis någonstans i nedre Norrland eller kanske
i Småland — det finns ju skattetyngda kommuner där också ■— inte
bör komma i åtnjutande av bidraget, ty det har ju utskottet bestämt avstyrkt.
Däremot har jag fattat reservationen på det sättet, att det är meningen,
^att även andra skattetyngda kommuner än sådana i ödebygdsområdena
skola få bidrag, och det tycker jag är en rimlig ståndpunkt.

Sedan vill jag vända mig mot herr Bäckström. Han sade, att Arvidsjaur,
Arjeplog, Korpilombolo och Pajala äro ödebygdskommuner och att det är
klart, att dessa skola få statsbidrag till uppförande av läkarbostäder. Men det
är att marka, att intet anslag härför ännu är beviljat. Har man den bestämda
uppfattningen, att det kommer att behövas bidrag från staten till dessa kommuner,
bör man föra upp anslaget på budgeten. Jag har nu i dag inte yrkat
detta, men jag föreställer _ mig, att örn man går på reservationens linje, får
Kungl. Majit större möjligheter att redan till höstriksdagen framlägga ett
förslag i frågan, och även från denna utgångspunkt skulle jag vilja säga, att
reservationen är bättre än utskottets förslag.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Den föregående talaren sade, att utskottet
har avvisat varje tanke på att rätten till bidrag till provinsialläkarbostäder
skulle utvidgas. Det är ju inte alldeles riktigt, utan utskottet säger,
att det inte anser sig kunna tillstyrka motionärernas förslag i detta sam -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Om ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
manhang. Utskottet — och alldeles särskilt ''då tredje avdelningen ■—■ anser
nämligen att detta är en så stor ekonomisk fråga, att man här måste se på de
svårigheter, som kunna uppstå.

Det kan vara riktigt, såsom herr J. B. Johansson sade tidigare, att en provinsialläkare
kan stationeras i en liten kommun med svagt skatteunderlag.
Det är nog obestridligt, att så kan ske, men man får ändå försöka att ta
reda på i hur många fall detta kan inträffa. Det är lika ostridigt, att kommunerna
ävlas örn att få provinsialläkarbosfäderna till sig. Tyvärr måste jag
nog säga, att det åtminstone inte alltid är kommunernas intresse för sjukoch
hälsovården som ligger till grund för detta, utan deras intresse att inom
sina gränser få skatteobjekt. Detta kan naturligtvis i och för sig vara vällovligt,
men det vittnar ändå örn att det kan vara en rätt god affär för en
kommun, även örn utgifterna för provinsialläkarbostället bli ganska höga.

Avdelningen har efter en grundlig behandling av ärendet kommit till den
slutsatsen, att skulle man rekommendera ett bidrag över hela linjen, skulle
det ovillkorligen medföra så stora ekonomiska konsekvenser, att det skulle
bromsa upp bildandet av nya provinsialläkardistrikt. Det är en ganska allvarlig
saki, och det vill inte avdelningen eller utskottet för sin del vara med örn.
Som herr Bäckström också tidigare har anfört, kunna kommunerna inte direkt
överbjuda varandra här, utan det blir ju Kungl. Maj :t, som på medicinalstyrelsens
förslag bestämmer, var provinsialläkarens bostad skall vara förlagd.
Örn nu denna bostad ligger, som jag förut nämnde, i en liten kommun med
svagt skatteunderlag, kan det möjligen bli svårigheter — det vill jag inte
bestrida. Men hittills; ha svårigheterna inte varit större än att kommunerna
kunnat bemästra dem, och kommunerna ha gärna byggt de provinsialläkarbostäder,
till vilka de fått bidrag.

Medan jag har ordet, vill jag ytterligare säga något med anledning av herr
Hages farhågor för att det inte skulle finnas pengar till de nya distrikt som
planeras i Norrbotten, dag vill här bara understryka vad herr Bäckström
säde, att det i sämsta fall möjligen blir uppskov med utbetalningen något halvår.
Medicinalstyrelsen har ju att begära anslag, och Kungl. Majit får framlägga
förslag för riksdagen, i brådskande fall på tilläggsstat.

Herr talman! Sorn frågan nu ligger till måste jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Talesmannen för utskottsmajoriteten
yttrade, att örn kommunerna bygga en läkarbostad, kunna de numera
få »skälig hyra». Jag har fått den uppgiften att maximeringen till
1 800 kronor alltjämt gäller. Även örn det talas örn »skälig hyra», är alltså
1 800 kronor den högsta gränsen för hyran. Men det inträffar ju i de flesta
fall, att kommunen efter förhandlingar med läkaren, som vill ha så billig hyra
som möjligt, får tillhandahålla bostaden för en vida lägre avgift. Jag vet en
kommun i min hemtrakt, som på egen bekostnad — således utan statsbidrag —
har byggt en läkarbostad för 54 000 kronor, för vilken läkaren under alla år
betalat 1 500 kronor i hyra. Det blir en dålig ränta på anläggningskostnaden.

När det här talas örn att detta är en så stor ekonomisk fråga, tyckas herrarna
utgå från att den begärda undersökningen skulle innebära, att man på
alla platser skulle få statsbidrag och samma statsbidrag. Det behöver naturligtvis
inte vara så, utan det kan med hänsyn till kommunens skatteunderlag
prövas, om och till vilket belopp bidrag bö>r lämnas. Men möjligheten att få
bidrag bör finnas, och det kan väl inte vara någon stor sak att, såsom reservanterna
säga, undersöka frågans ekonomiska sida. Vi begära ju bara, att
Kungl. Majit skaili göra en sådan undersökning och framlägga resultatet av de

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Örn ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
överväganden, som kunna finnas påkallade. Det är således en mycket blygsam
hemställan. Jag tror, att örn man vill gagna landsbygdsintressena just på
sjukvårdens område, har man här en form att främja den utvecklingen, att
provinsialläkarna stationeras ute på landsbygden i största möjliga utsträckning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bäckström: Herr talman! Endast några ord! Jag tror, att herr Karlsson
i Munkedal bemötte herr Hages argument för att man skulle rösta med reservationen,
nämligen att ett bifall till denna skulle innebära, att frågan skulle
kunna tas upp av medicinalstyrelsen och Kungl. Maj :t. Men jag skall i alla
fall be att få läsa upp vad utskottet har skrivit: »Motionärerna föreslå, att
bidragsrätten utsträckes till jämväl vissa andra orter. Utskottet har ej ansett
sig böra tillstyrka, att ifrågavarande spörsmål upptages till bedömande i detta
sammanhang.» Därmed menar utskottet, att vederbörande har att vända sig
till medicinalstyrelsen och att ärendet därifrån kommer till Kungl. Maj :t. Det
är inte ett direkt avstyrkande, som herr Hage sade. Det har inte varit avsikten
inom utskottet, åtminstone inte inom avdelningen, som samrått med chefen
för medicinalstyrelsen.

Sedan säger utskottets ärade ordförande, att en kommun hade byggt en läkarbostad,
för vilken hyran var 1 500 kronor. Skola vi tala om sådana saker,
kan jag berätta, att det i Västerbottens län till och med funnits en provinsialläkare,
som hade byggt egen bostad och sålde den till sin efterträdare, när
han flyttade därifrån. Vad innebär det? Jo, att det inte är förlustbringande
att bygga en läkarbostad. Märk väl, att denna läkarbostad var belägen i en
köping. Är det då riktigt, att man skall lämna anslag till hela landsbygden,
örn vilken herr J. B. Johansson talar så vackert? Vi anse det inte. vara riktigt,
utan förmena, att det rent ekonomiskt skall gå ihop att bjugga en läkarbostad
tack vare inflytande hyror och kommunalskatter.

Herr Grym: Herr talman! I utskottets utlåtande framhålles bl. a. »Enligt
vad utskottet under hand inhämtat rörande planerna i fråga örn inrättande av
nya provinsialläkardistrikt, kan behov av bidrag till ytterligare ett tjugotal
provinsialläkarbostäder beräknas uppkomma i samband med det successiva genomförandet
av ny distriktsindelning. Huruvida medelsbehov för ändamålet
skall uppkomma redan under loppet av nästa budgetår är dock ovisst.» Det är
enligt min mening uppenbart, att medelsbehov kommer att föreligga under
nästa budgetår, då det ute i bygderna skall tillsättas ett flertal nya provinsialläkarbefattningar
och det inte finns tillgång till lämpliga och moderna bostäder
för de nya provinsialläkarna. Vi kunna helt enkelt inte få några läkare
till de nya distrikten med mindre än att vi kunna erbjuda dem moderna bostäder.
En provinsialläkare eller läkare överhuvud taget godtar inte nu för tiden
vilken bostad som helst. Medicinalstyrelsen har för övrigt rent ut förklarat,
att örn kommunerna inte skaffa tillfredsställande bostäder, kunna de inte räkna
med att få några provinsialläkare.

Det är givetvis ingen lönande affär för en kommun att bygga en dyrbar
läkarbostad. Det är här ofta fråga örn hårt skattetyngda kommuner som redan
förut lia det mycket besvärligt i ekonomiskt avseende. Det skulle därför innebära
en god hjälp för dem, om staten beviljade ett visst bidrag till uppförande
av provinsialläkarbostäder. Jag är övertygad örn att detta skulle vara väl
använda pengar.

Motionärerna ha begärt ett mycket blygsamt belopp, och jag anser att statsutskottets
majoritet borde ha kunnat tillstyrka motionärernas framställning.
Örn staten gör en besparing på detta område, blir det bara landstingen och de

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Örn ökat anstad till bostäder ål provinsialläkare. (Forts.)
fattiga kommunerna som få sitta emellan, vilket inte kan vara riktigt. Det
vore inte mer än rättvist att staten toge på sig en del av dessa kostnader,
framför allt när det gäller ekonomiskt svagt ställda kommuner.

Då frågan nu ligger så till att man inte gärna kan yrka bifall till motionerna,
anser jag, att kammaren bör följa reservationen. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen
i statsutskottet av detta ärende. Flade jag gjort det, hade jag nog befunnit
mig bland reservanterna. Jag hade inte heller tänkt att deltaga i debatten här,
men det är en passus i utskottets utlåtande som jag inte gärna vill låta stå
oemotsagd.

I utskottets motivering förklaras: »Huruvida medelsbehov för ändamålet
skall uppkomma redan under loppet av nästa budgetår är dock ovisst.» Men
medelsbehovet är inte ovisst, utan det föreligger faktiskt redan nu och kommer
att förefinnas i ännu högre grad under nästa budgetår. Jag erinrar örn
att föregående års riksdag beslöt att inrätta 35 nya provinsialläkartjänster,
vilka nu hålla på att tillsättas. I flera fall har man ute i kommunerna planerat
nybyggnader för provinsialläkarbostäder. Således föreligger det uppenbarligen
redan nu ett behov av medel. Det förvånade mig, att utskottets talesman, som
förklarade, att utskottet mycket ingående hade behandlat detta ärende, likväl
kunde ifrågasätta, huruvida behov av medel för ändamålet kommer att inträda
under nästa budgetår.

Härutöver vill jag, herr talman, göra ett par anmärkningar med anledning
av herr Bäckströms inlägg. Herr Bäckström talade örn hur förmånligt det blir
för kommunerna att bygga provinsialläkarbostäder genom att de kunna erhålla
höga hyror o. s. v. Provinsialläkarna ha, sade han, stora inkomster och
kunna följaktligen betala höga hyror, varigenom kommunerna få goda inkomster.
De nya provinsialläkardistrikt, som numera inrättas, äro emellertid inte så
stora, att de ge innehavarna lika höga inkomster som provinsialläkarna tidigare
hade i de gamla, stora distrikten. Man strävar nu efter att komma ned till distrikt
med 4 000—6 000 invånare. Dessa mindre distrikt ge inte provinsialläkarna
lika stora inkomster som tidigare. Kommunerna måste därför räkna med
att lämna en viss kompensation i form av billiga bostäder till provinsialläkarna,
om de skola stanna kvar i de små distrikten. Det kommer därför säkerligen
att bli ekonomiskt betungande för de kommuner som skola hålla provinsialläkarbostäder.

Min gode vän till vänster i bänken, herr Karlsson i Munkedal, gjorde gällande,
att kommunerna av ren ekonomisk beräkning slåss örn att få provinsialläkare.
Jag har inte så stor erfarenhet av den saken att jag vågar uttala
mig örn hur det ligger till på olika håll i landet. Jag håller dock för troligt,
att om det förekommer en viss konkurrens mellan kommunerna om att erhålla
provinsialläkare, ligga bakom denna konkurrens hälsovårdssynpunkter och en
önskan att få provinsialläkare till de platser som äro lämpliga härför med
hänsyn till befolkningen inom distriktet och dess behov att lia tillgång till
läkare. Det är säkerligen inte kalla ekonomiska spekulationer, utan helt andra
skäl, som ligga bakom konkurrensen mellan kommunerna att erhålla provinsialläkare.

Det är framför allt en omständighet som gör att man bör undersöka, örn
vi inte kunna vidga möjligheterna för kommunerna att erhålla statsbidrag.
Jag anser nämligen, att ekonomiska skäl inte böra få lägga hinder i vägen för
en liten skattetyngd kommun att erhålla provinsialläkare, dä rost detta från
andra synpunkter är lämpligt. Yi kunna givetvis inte helt bortse från de eko -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Örn ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
nomiska synpunkter, som här ha framförts, men örn det endast gäller att utsträcka
möjligheterna att erhålla statsbidrag till att omfatta förutom de nuvarande
ödemarkskommunerna även små skattetyngda kommuner, kunna ju de
ekonomiska följderna av ett sådant beslut inte bli oöverkomliga. När det nu
gäller att ordna provinsialläkarorganisationen på ett rationellt sätt, synes det
mig därför, som örn starka skäl tala för att frågan örn vidgade möjligheter till
statsbidrag för byggande av provinsialläkarbostäder bör tagas under omprövning.

Jag vill till sist, herr talman, erinra örn att det numera ställes mycket stora
anspråk på provinsialläkarbostäderna. Det är myndigheterna som fastställa
dessa anspråk, och kommunerna åläggas helt enkelt att bygga efter en viss
standard och få själva bära kostnaderna härför. Det är inget ovanligt, att en
provinsialläkarbostad nu för tiden kostar 100 000 kronor och ibland ännu mer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Anderberg, Ramberg och Ström.

Herr Hage: Herr talman! Herrar Karlsson i Munkedal och Bäckströn! ha nu
förklarat, hur det mycket omstridda uttalandet överst på s. 41 i utlåtandet
skall tolkas. De ha givit en annan tolkning av uttalandet i fråga än vad jag
ansåg mig kunna få fram. Men även örn uttalandet skall tolkas pa det sätt,
som dessa tvenne herrar från statsutskottet göra gällande, kommer jag ändock
■— när jag jämför utskottets uttalande med vad reservanterna ha anfört —
till den bestämda uppfattningen, att reservanternas uttalande innebär en direkt
uppfordran till Kungl. Maj :t att ta upp saken till omprövning. Keservanternas
uttalande andas sympati för frågan, under det att man i utskottets utlåtande
inte kan finna någon sympati för tanken på utsträckt bidragsrätt. Utskottet
resonerar ungefär som så, att örn medicinalstyrelsen vill ta upp saken,
må det vara hänt, men man förordar inte direkt att frågan skall tas upp till
omprövning. Alla som här i kammaren vilja ge de skattetyngda kommunerna
ett handtag böra därför rösta för reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är inte riktigt att lägga skatteutjämningssynpunkter
på denna fråga. Vi ha ju en särskild form för skatteutjämning
och hjälp åt skattetyngda kommuner. Örn man anlägger skatteutjämningssynpunkter
på alla möjliga områden, går man för långt.

Vad som framför allt gör att jag inte kan ansluta mig till reservationen är
att det i de allra flesta fall faktiskt är en god affär för kommunerna att bygga
provinsialläkarbostäder även med de krav som myndigheterna nu för tiden
ställa. De undantagsfall, då medicinalstyrelsen bestämmer att en provinsialläkarbostad
skall förläggas till en kommun med svagt skatteunderlag, kunna
inte vara många. Det vore för övrigt intressant att få veta, vilket fall man
här närmast syftar på. Dessutom kommer ju den planerade kommunsammanslagningen
att medföra, att denna svårighet så småningom helt bringas ur
världen.

Det skulle dessutom knappast vara rättvist, örn vi, när det hittills har byggts
406 provinsialläkarbostäder ■— i varje fall finns det så många provinsialläkartjänster
i landet — plötsligt skulle börja ge statsbidrag åt de kommuner som
hädanefter bygga provinsialläkarbostäder. Då det inte heller är nödvändigt att
för nästa budgetår ha mera pengar till förfogande för detta ändamål än vad
Kungl. Majit har föreslagit, har jag inte kunnat finna något skäl för att ansluta
mig till reservationen. Man har ju inte kunnat visa, att någon kommun,
som borde erhålla statsbidrag, inte har fått det på grund av att medel inte fun -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Örn ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)
nits tillgängliga. När det blir aktuellt att bevilja en kommun statsbidrag för
uppförande av en provinsialläkarbostad, begär ju socialministern anslag härför
av riksdagen. Både Vilhelmina och Fredrika ha fått statsbidrag. Kungl.
Maj:ts begäran om anslag till dessa kommuner behandlades mycket snabbt av
statsutskottets tredje avdelning; jag tror att det till och med var innan motionstiden
hade utgått. Herr Hage och de övriga representanterna för ödebygderna
behöva därför inte vara oroliga för att man inte skall få pengar, där så behövs.
Tanken är ju, att det skall beviljas medel för detta ändamål, så snart det uppstår
ett styrkt behov av bidrag. Men det måste först visas, att det föreligger
ett faktiskt behov av statsbidrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Man kan inte göra den jämförelse
som herr Mannerskantz gjorde med de redan inrättade provinsialläkardistrikten.
Det övervägande antalet provinsialläkare bor i städerna, medan deras
distrikt ligga på landsbygden. Vi vilja nu söka komma ifrån det hittillsvarande
systemet och ordna det så, att provinsialläkarna på landsbygden skola få
sina stationsorter inom distrikten — i ett distrikt, som har anslutning till en
stad, är det naturligt att staden blir stationsort. Det är denna nya princip som
gör sig gällande under den stora omorganisation och utvidgning av antalet provinsialläkardistrikt
som nu har kommit i gång.

Det gäller här för övrigt inte bara att bygga bostäder för provinsialläkarna,
utan man måste ordna med utrymmen för väntrum, mödrahjälpsstationer, vissa
mottagningar för socialhygienisk vård o. s. v. Det blir därför fråga örn
byggnader av en större typ än tidigare, då det främst gällde att skaffa provinsialläkaren
bostad.

Jag har den bestämda övertygelsen att det är rättvist att vi söka bereda möjlighet
för mindre bärkraftiga kommuner att erhålla statsbidrag till uppförande
av provinsialläkarbostäder. I reservationen begäres blott, att frågan skall tas
under omprövning. Vi ifrågasätta inte, att rika och bärkraftiga kommuner
skola erhålla statsbidrag, utan det är de skattetyngda kommunerna som vi i
första hand sikta på.

Herr Grym: Herr talman! Därest herr Mannerskantz tror, att det är en god
affär för kommunerna att bygga provinsialläkarbostäder, måste jag säga, att
det tvärtom är en synnerlig dålig affär för dem. Vi byggde i Övertorneå kommun
en provinsialläkarbostad åren 1937/38. Den kostade ungefär 100 000 kronor,
och provinsialläkaren betalar en hyra av 3 000 kronor. Man behöver inte
vara någon större räknemästare för att kunna konstatera, att det är en dålig
affär för kommunen. Det blir visserligen ett litet tillskott i form av skatter,
men det är inte mycket att tala om. örn kommunerna skulle ta ut höga hyror
för bostäderna, skulle de helt enkelt inte få några duktiga provinsialläkare. Vi
måste utöver lönen ge dem en viss kompensation i form av låga hyror.

_ Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Örn ökat anslag till bostäder åt provinsialläkare. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 59.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Behandlingen av det föreliggande utlåtandet blev nu för en stund avbruten
för att begärt tillfälle skulle lämnas vissa av statsrådets ledamöter att avlämna
kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 211, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 ;
nr 222, med anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den
allmänna omsättningsskatten;

nr 226, angående reglering av vissa familjepensioner m. m.;
nr 229, angående markförvärv för flygfältsarbeten; samt
nr 235, angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 224, angående utbyggnad av reumatikervården;

nr 227, angående provisorisk förbättring av distriktsbarnmorskornas löneförmåner; nr

228, angående anslag för vissa undersökningar vid statens institut för
folkhälsan;

nr 230, med förslag till lag örn ändring i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253); . . „

nr 231, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1946/47 a
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. ;

nr 233, angående åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar
och barn;

nr 234, angående anslag till statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;
samt

nr 236, med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kom -

muner m. m.

Herr statsrådet G föres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 237, angågående
prisutjämningsavgifter m. m.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 232, angående
reglering av priserna å vissa slag av fisk m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 5.

Punkten 78.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 79.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för Statens sinnessjukhus, att lända till
efterrättelse från och med den 1 juli 1946, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sinnessjukhus, att tillämpas under budgetåret
1946/47, dels ock till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av 28 000 000 kronor.

I den av Kungl. Maj :t föreslagna personalförteckningen hade under rubriken
Tjänstemän å ordinarie stat upptagits bland annat 59 hantverksföreståndare
i lönegraden A 10 och 107 hantverksföreståndare i lönegraden A 8. I
den av departementschefen förordade avlöningsstaten hade under Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal bland annat beräknats ett belopp av 15 000
kronor för tillgodoseende av behoven av personalförstärkning i anledning av
klientelets oroliga beskaffenhet.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom första kammaren av herr Gottfrid Karlsson väckt motion (I: 63),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att hantverksföreståndartjänsten
i skrädderiet vid Vipeholms sjukhus i Lund skulle placeras i A 10 och att antalet
hantverksföreståndare i den högre gruppen i anledning härav skulle ökas
från 59 till 60 och antalet i den lägre gruppen minskas från 107 till 106,

dels en av herr Gottfrid Karlsson väckt motion (1:120), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att det av Kungl. Maj :t äskade anslaget för tillgodoseende
av behovet av personalförstärkning vid statens sinnessjukhus skulle höjas
till 50 000 kronor,

dels en inom första kammaren av herrar P. J. Näslund och J. Björck väckt
motion (I: 199),

dels ock en inom andra kammaren av herr G. Svedman m. fl. väckt motion
(II: 101).

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:63 samt 11:101 godkänna under punkten införd personalförteckning för
statens sinnessjukhus, att lända till efterrättelse från och med den 1 juli
1946;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen T: 120

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas under budgetåret 1946/47;

b) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett
förslagsanslag av 28 000 000 kronor;

B. att motionen 1:199 ej måtte til! någon riksdagens åtgärd föranleda.

Anslag
statens sii
sjukhus

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till statens sinnessjukhus. (Forts.)

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag har i anslutning till Kungl.
Maj:ts äskande på denna punkt väckt ett par motioner. Den ena. nr 63, Ilar,
såsom framgår av utskottsutlåtandet, blivit tillstyrkt. Jag har alltså inte, herr
talman, haft någon anledning att begära ordet för den sakens skull. Jag vill bara
uttrycka min tillfredsställelse med utskottets behandling av densamma.

Den andra motionen, nr 120, gäller ett äskande örn höjning av det anslag,
15 000 kronor, som departementementschefen har tagit upp för tillgodoseende
av vissa trängande behov av personalförstärkning vid sinnessjukhusen. Medicinalstyrelsen
har på denna punkt begärt, att ett belopp på 50 000 kronor skulle
ställas till förfogande, och jag har i min motion yrkat att anslaget skall höjas
till detta belopp. Utskottet har emellertid inte ansett sig kunna tillstyrka det
yrkande, som jag har framställt i motionen nr 120; ehuru utskottet säger, att
det finner vad motionären anfört i viss mån beaktansvärt, har utskottet dock
inte ansett sig kunna föreslå någon förändring i fråga örn det belopp, som
Kungl. Maj:t har föreslagit. Jag skall, herr talman, inte heller göra något yrkande,
men jag vill passa på tillfället att vid denna punkt understryka det i
många fall mycket berättigade och mycket trängande behovet av en förstärkning
av personalen vid våra sinnessjukhus.

Jag har rätt stor erfarenhet på detta område, då jag sedan åtskilliga år tillhör
direktionen vid ett av våra sinnessjukhus och där vid flerfaldiga tillfällen
fått framställningar från personalens sida om en ökning av personalen med
hänsyn dels till den mycket stora och besvärliga överbeläggning, som ständigt
måste ske, dels också -—■ och icke minst — till den förändring, höll jag på att
säga, av patientklientelet, en förändring, som har kommit att uppstå närmast
till följd av att landstingen ha hem för lättskötta sinnessjuka, vilka då i främsta
rummet gå till landstingets sjukvårdsanstalter, under det att de mer svårskötta
fallen stanna kvar vid de statliga sjukhusen, där man alltså måste sköta dem.
När det då samtidigt föreligger en sådan oerhörd överbeläggning, som varit
fallet under de senaste åren, förstår man, att arbetet blir i en alldeles oerhört
hög grad pressande för den personal, som skall handha dessa så betydelsefulla
uppgifter.

Det är inte länge sedan vi från direktionen vid sjukhuset hemma, på begäran
av personalen, gjorde en framställning hos medicinalstyrelsen örn överflyttning
av en viss del av patienterna till ett annat sjukhus — dit de rätteligen hörde
med hänsyn till upptagningsområdet ■—- för att på så sätt få en lättnad till
stånd i den oerhörda överbeläggningen. Enligt vad jag såg i en notis i tidningen
nu för bara några dagar sedan har medicinalstyrelsen delvis tillmötesgått den
framställningen. Någon gång under vintern uppstod också den situationen, att
en sköterskeskola, som hade ett visst antal elever i tjänstgöring vid sjukhuset,
vilka i viss utsträckning ersatte personal inom sjukhuset, av skäl, som jag inte
har anledning att gå in på i detta sammanhang, återkallade sina elever från sjukhuset;
dessa skulle få fullfölja sin psykiatriska utbildning vid ett annat statens
sinnessjukhus. Då uppstod ifrågan hur direktionen skulle ha möjlighet att ersätta
den arbetskraft, som på grund av denna överflyttning av lasarettssköterskeelever
togs ifrån sjukhuset. Ifrån medicinalstyrelsens sida förklarades, att
man inte hade några möjligheter att ställa arbetskraft till förfogande för att
ersätta den arbetskraft, som tagits från sjukhuset.

Jag har velat, herr talman, i detta sammanhang passa på att understryka
behovet av att erforderliga medel ställas till vederbörande styrelsers förfogande,
så att dessa ha möjlighet att tillgodose de mest oundgängliga behov, som kunna
komma att göra sig gällande hos vederbörande sjukhusdirektioner.

Jag har, herr talman, endast med dessa ord velat understryka vikten och be -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till statens sinnessjukhus. (Forts.)
tydelsen av att vi få möjlighet att på ett fullgott sätt ordna frågan om arbetskraften
vid våra sinnessjukhus.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra vissa synpunkter,
som jag från olika håll blivit ombedd att framföra i frågan örn våra
sinnessjukhus.

Vad man klagar över är till en början det förhållandet, att bristen på sinnessjukhus
lett dithän, att våra ålderdomshem i mycket stor utsträckning få tjänstgöra
som sinnessjukhus, genom att sinnessjuka förlagts dit, varigenom de
friska åldringarna känt sig illa till mods och ej heller kunnat få den ro, som
de behöva liksom ej heller de sjuka den vård de böra få.

Vidare framföres det mycket starka klagomål över den överbeläggning, som
äger rum på såväl de kommunala som de statliga sinnessjukhusen. Den kan i
vissa fall bli så stor, att läkarna och de anställda icke kunna handha vården örn
de sjuka på ett tillfredsställande sätt. De sinnessjuka bli eftersatta. Det räder
överhuvud taget en så stor skillnad i standarden mellan de vanliga kroppssjukhusen
och sinnessjukhusen, att man förvånar sig över att något sådant kan få
förekomma. Orsakerna härtill äro framför allt överbeläggningen, det. alltför
ringa antalet läkare och den alltför fåtaliga personalen, vars utbildning bör
vidgas och arbetstid lindras. Här måste ske en rättelse, om vi inte skola sjunka
ned i ett tillstånd, som ger vid handen en det allmännas likgiltighet för de sinnessjuka
och deras vårdare och läkare.

Det förhåller sig även så, att läkarna i allra högsta grad äro överansträngda.
Jag hade för något mer än ett år sedan ett samtal med överläkaren vid ett av
våra största sinnessjukhus; det gällde en flykting, som blivit intagen där. Läkaren
berättade för mig, att han hade att utföra ett organisatoriskt, administrativt
och statistiskt arbete, som var av en alldeles oerhörd omfattning. Han hade
som närmaste hjälp ett mycket ringa antal underläkare och med dem jämställda
läkare. Han fick själv inte sova mer än tre, fyra timmar örn dygnet på grund
av de tunga arbetsuppgifterna. En månad efter detta samtal såg jag i pressen
att denne överläkare var död. Jag tvekar inte att säga, att samhället har en
skuld till den oerhörda överansträngning, som denne läkare blev utsatt för. Det
är inte rimligt att vi skola låta oss nöja med att våra sinnessjukhus skötas på
detta sätt, med ett så ringa antal läkare, med en så otillräcklig personal och
med en sådan överbeläggning. Det går inte! Yi kunna inte stå till svars med
det. Till de kommunala sjukhus, som i vissa städer ha hand om sjukvården på
detta område, måste vi ge ökade bidrag, liksom till landstingen och andra institutioner.
Vi måste tillmötesgå medicinalstyrelsens krav härutinnan bättre än
vi hittills gjort.

Herr talman! Jag vill också, för att inte behöva återkomma till den saken
vid nästa punkt — jag hoppas att herr talmannen inte tar det illa upp, örn
jag gör det inlägget här — passa på tillfället och säga, att jag skulle ha önskat
ett positivt beslut redan nu vid punkt 80, som rör möjligheterna till efterbehan-dling
av och ett starkare ekonomiskt stöd åt de sinnessjuka i samband med
utskrivningen, så att de, när de komma ut, inte bli ställda alldeles på bar backe
och på grund därav snart återigen bli sjuka. På detta nu berörda område inom
sjukvården finns det mycket stora brister att reparera och mycket att förbättra.
Vi måste verkligen ta oss an denna sak på ett helt annat behjärtat sätt än
vi gjort tidigare. Det synes mig rimligare att vi skapa kroppssjukhus och sinnessjukhus
i tillräckligt stort antal, bemanna dem med tillräckligt antal läkare
och nied tillräckligt stor personal, så att de kunna tillgodose behovet, än att vi
forcera den stora sjukförsäkringsreformen, ty det är absolut mera trängande

Första kammarens protokoll 1946. Nr lb. 3

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till statens sinnessjukhus. (Forts.)
att vi först få flera kroppssjukhus och flera sinnessjukhus samt bättre förhållanden
inom dem, än att vi redan i morgon lösa den stora och dyrbara frågan
örn den allmänna sjukvårdsreformen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Ehuru den föregående talaren huvudsakligen
— örn jag inte tar fel — hade sitt intresse fäst vid Stockholms stad,
provocerar han ändå mig till att ge mig ut på ett område, som, i likhet med
det han var inne på. inte direkt hör till denna punkt. Han uttalade sitt stora
bekymmer för utvecklingen, som krävde allt fler platser på våra sinnessjukhus,
och sade något, som var fullkomligt riktigt, nämligen att åtgärder måste
sökas och finnas för ett hejdande av den utvecklingen. Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang ge en anvisning, som torde tillhöra de mest impopulära
som tänkas kan, om vi se till den allmänna folkmeningen.

Den anvisningen består däri, att örn man dämpar spritkonsumtionen skulle
man säkerligen få bättre plats på sinnessjukhusen än man nu har. Som sagt
gäller inte detta direkt den punkt, som det här är fråga örn, men det kan vara
av ett visst intresse att detta kommer till synes i denna debatt, när debatten nu
svällt ut på detta sätt. Det är dock alldeles förunderligt att se, hurusom Europas
mest alkoholiserade nation före världskrigets utbrott, den franska, då, i val
ännu högre grad än den svenska, hade bekymmer för att sinnessjukhusen
skulle sprängas på grund av det stora antalet sjuka, medan däremot under
världskriget, när det franska folket var utsatt för de allra värsta umbäranden
och lidanden men praktiskt taget alkoholförbud rådde, sinnessjukhusen tömdes
i allra största utsträckning. Den utveckling, som vi bevittna just nu i världen
i fråga örn den oerhört stegrade alkoholkonsumtionen, kan måhända i detta
sammanhang bli en varning och en maning i syfte att söka åstadkomma åtgärder,
vilkas verkningar skulle kunna sträcka sig även till detta område.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 80.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

Lades till handlingarna.

Punkterna 92—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Punkterna 96 och 97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Punkten 98.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 99—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Punkten 120.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 121.

Lades till handlingarna.

Punkterna 122—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 127.

Lades till handlingarna.

Punkterna 128—135.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkterna 144—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkterna 156—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 160—162.

Lades till handlingarna.

Punkterna 163—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Punkterna 170—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178.

Lades till handlingarna.

Punkterna 179—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. bilismens
andel i
vägkostnaderna.

Punkten 6.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 73 700 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner väckta den ena inom första kammaren av herrar G. Velander och
G. Björkman (1:200) och den andra inom andra kammaren av herrar 0r.
Nilsson i Göingegården och G. Fahlman (II: 323), däri hemställts, att riksdagen
för budgetåret 1946/47 måtte besluta dels att 70 procent av de egentliga
vägkostnaderna skulle avräknas mot automobilskattemedel, dels att dessa medel
i övrigt skulle överföras till budgetutjämningsfonden till nedbringande av såsom
bilismens »skuld» å denna fond redovisade 291 miljoner kronor dels ock att
härav ett belopp motsvarande 30 procent av vägkostnaderna skulle överiöras
från budgetutjämningsfonden till anslagen för vägväsendets kostnader.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
a) att riksdagen måtte till Barmarksunderhållet för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 73 700 000 kronor, att avräknas mot automobil -

skattemedlen ;

b) att motionerna I: 200 och
föranleda.

II: 323 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Utskottet håller före, att ett bifall till nu förevarande motioner skulle
innebära ett ställningstagande i princip till frågan örn fördelningen av vägkostnaderna
mellan olika trafikantgrupper och därmed sammanhängande avvägning
av skattesatsernas storlek. Enligt utskottets mening bör ett dylikt

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Äng. bilismens andel i vägkostnaderna. (Forts.)
principbeslut icke fattas på enskild motion, och detta så mycket mindre som
1945 års riksdag ansett särskild utredning rörande dessa frågor önskvärd. Vid
sådant förhållande finner sig utskottet böra avstyrka motionerna I: 200 och
II: 323.»

Herr Velander: Herr talman! Statsutskottets utlåtande på den förevarande
punkten har inte utlöst någon särskild tillfredsställelse hos motionärerna. Jag
skall tillåta mig att med några ord antyda, varför detta inte kan vara fallet.

Sedan lång tid tillbaka ha statsmakterna i olika sammanhang hävdat den
principen, att motortrafiken inte skall belastas för kostnaderna för vägväsendet
genom automobilbeskattningen i större utsträckning än dessa kostnader
kunna anses vållade av motortrafiken — varken mer eller mindre. Så sent
som förliden höst vid riksdagens ståndpunktstagande till Kungl. Maj:ts proposition
rörande en reglering tills vidare av automobilbeskattningen deklarerade
också riksdagen, med godkännande av bevillningsutskottets föreliggande
betänkande i ämnet, sin fulla anslutning till denna princip.

Syftet med de föreliggande motionerna har inte varit någonting annat än
att förebygga, att detta principuttalande skulle glömmas bort eller lämnas
obeaktat i detta sammanhang. Själva klämmen i motionerna, eller närmast
frågan huru motortrafikens belastning procentuellt sett skulle fastställas, har
för motionärerna varit av underordnad betydelse. Motionärerna ha nämligen
sett saken på det sättet, att här gäller det endast att åstadkomma en ordning
av temporär räckvidd, i avvaktan på att den utredning, som riksdagen tog
sikte på i höstas och som vederbörande departementschef då ställde i utsikt,
skulle hinna verkställas och att man därmed skulle få en mera fast utgångspunkt
för en definitiv reglering av motortrafikens andel i vägkostnaderna.

Avkastningen av automobilbeskattningen har i årets statsverksproposition
beräknats till 180 000 000 kronor. Anslagsäskandena för bestridande av vägkostnaderna
röra sig sammanlagt örn ungefär enahanda belopp. Man kan säga,
att vägkostnaderna avsiktligt ställts i relation just till automobilbeskattningens
beräknade avkastning. På det sättet komma automobilskattemedlen att
för nästa budgetår svara för hela kostnaden för vägväsendet. Man gör m. a. o.
en konst i den princip, som jag nyss erinrade om. Med hänsyn härtill har
man — åtminstone från motionärernas sida — med stort intresse emotsett,
huru statsutskottet skulle reagera inför detta faktum. Nu har emellertid statsutskottet
i sak inte reagerat alls. Och ändock gäller det spörsmål, som motionärerna
ha berört, inte blott hur motortrafikens andel av vägkostnaderna
under de närmaste åren skall regleras utan också fördelningen eller gäldandet
av det belopp, varmed vägkostnaderna under krigsåren överstigit automobilbeskattningens
avkastning under samma år och som temporärt täckts via
budgetutjämningsfonden. Denna brist uppgick vid utgången av budgetåret
1944/45 till icke mindre än 291 000 000 kronor; och jag skulle kunna tänka
mig, att den i dag är åtskilligt större.

Utskottet omnämner i förbigående, att denna brist av departementschefen
har karakteriserats såsom ett förskott av allmänna skattemedel till vägväsendets
finansiering och att han menar, att man måste taga hänsyn härtill vid
en framtida bedömning av denna finansiering. Detta måste nu, med mitt sätt
att se, betyda^ att örn man inte är vaksam på denna punkt, så kommer motortrafiken
att åtminstone tills vidare få bära liela kostnaden för vägväsendet.
Utskottet självt aktar sig väldigt noga för att ge en minsta antydan om
hur enligt dess uppfattning denna sak skall bedömas eller efter vilka linjer
man bör framgå i fortsättningen. Utskottet tager, kan man säga, överhuvud
taget inte ståndpunkt till något sakligt problem i detta sammanhang. Ut -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. bilismens andel i vägkostnaderna. (Forts.)
skottet skjuter framför sig ett resonemang angående storleken av det tal,
som procentuellt sett ifrågasatts närmast såsom arbetshypotes, när det gäller
motortrafikens andel i vägkostnaderna tills vidare, i avvaktan på den avsedda
utredningen och det definitiva ställningstagandet i anslutning därtill.
Men detta är ju inte, såsom jag redan har antytt, någon huvudfråga i det
här sammanhanget. Det framgår för övrigt av motionerna, att så icke varit
förhållandet. Det heter där: »Beträffande motortrafikens andel av de i statsverkspropositionen
upptagna vägkostnaderna å nära 180 milj. kronor kan
denna i avvaktan på den avsedda utredningen icke nu exakt fastställas.»
Sedan går man in på frågan, hur stor denna andel varit under de sistförflutna
tio åren, och kommer slutligen fram till att man preliminärt kail räkna med
70 procent. Motionärerna uttala sålunda: »Med beaktande härav torde i avvaktan
på utredningens verkställande kunna räknas med att motortrafiken
i fortsättningen skall svara för högst 70 procent av vägkostnaderna.» När
man så en gång kommer fram till den definitiva regleringen, får man se, huruvida
motortrafikens andel i vägkostnaderna bör fastställas till 70 procent
eller något mer eller något mindre.

Utskottet har på s. 9 i betänkandet ett uttalande, vilket väl skall utgöra
någon sammanfattning av dess ståndpunkt. Uttalandet är av den beskaffenhet,
att det, efter mitt sätt att se, förtjänar någon uppmärksamhet. Utskottet
säger: »Utskottet håller före, att ett bifall till nu förevarande motioner skulle
innebära ett ställningstagande i princip till frågan örn fördelningen av vägkostnaderna
mellan olika trafikantgrupper och därmed sammanhängande avvägning
av skattesatsernas storlek. Enligt utskottets mening bör ett dylikt
principbeslut icke fattas på enskild motion, och detta så mycket mindre som
1945 års riksdag ansett särskild utredning rörande dessa frågor önskvärd.» Jag
har mycket svårt alt förstå detta uttalande. Det principiella ställningstagande,
som utskottet talar om. kom till uttryck under höstriksdagen, och det
har för övrigt tagits långt tidigare. Riksdagens åberopande därav under
höstriksdagen var inte någonting annat än ett konstaterande av vad som tidigare
utgjort en allmängiltig princip till vilken riksdagen då uttryckligen
anslöt sig. Vidare säger utskottet, att ett bifall till motionerna innebär att
man också tager ställning till frågan om skattesatsernas storlek. Detta är
inte riktigt. Skattesatsernas storlek blir en given följd av den avsedda utredningen,
som man må hoppas blir så pass tillförlitlig, att man kan taga definitiv
ställning till just motortrafikens andel i vägkostnaderna; då bli skattesatserna
en rent aritmetisk fråga, avhängig av hur man uppskattar avkastningen
av automobilbeskattningen. Att riksdagen inte bör inlåta sig på ett principbeslut
på grund av en enskild motion, är också en sats, som är helt främmande
för mig. Därom är det dock inte fråga i detta fall. då riksdagens principiella
ställningstagande är ett faktum sedan långt tidigare.

Jag beklagar att statsutskottet har kommit fram till något så föga upplysande
sorn det föreliggande utlåtandet, som icke innebär någonting annat än
att statsutskottet har kringgått det spörsmål, som motionärerna ha velat aktualisera.
Jag skall emellertid, åtminstone icke för närvarande, ställa kammaren
inför ett yrkande örn bifall till motionerna. Jag skall icke heller söka formulera
något uttalande att ställas emot utskottets och som jag skall begära att
kammaren skall göra till sitt. Jag skall inskränka mig till att ställa en fråga
till den eller dem, som här i kammaren företräda statsutskottet: om vi nu utgå
ifrån, att det tar ett eller annat år, innan läget blir så stabiliserat, att man kan
igångsätta och slutföra den utredning, som är avsedd att läggas till grund
för ett definitivt ståndpunktstagande i fråga örn motortrofikens andel i vägkostnaderna,
är det då verkligen statsutskottets mening att man under det

Onsdagen den 10 april 194(i.

Nr 15.

Äng. bilismens andel i väg kostnaderna. (Forts.)
kommande budgetåret och de närmast följande, i avvaktan på denna utredning
skall belasta motortrafiken med hela kostnaden för vägväsendet, något sou
skulle bestämt strida emot riksdagens tidigare ståndpunktstaganden?

Till slut ett ord för kommunikationsministern eller finansministern, ehuru
ingendera är närvarande här i kammaren. Det förhåller sig ju så, att frågan
örn den ofta omnämnda utredningen inte väcktes av höstriksdagen. Den signalerades
av finansministern, när han diskuterade de beräkningar, som lågo till
grund för proposit lonell angående automobilbeskattningens reglering tills vidare.
Det kommer alltså att tillsättas en sådan utredning, och jag vill uttala
den förhoppningen, vare sig det nu blir kommunikationsministern eller finansministern
som kommer att utforma direktiven för densamma, att motionärernas
synpunkter därvid skola beaktas bättre än som har skett i statsutskottets
föreliggande utlåtande.

Jag har intet yrkande, herr talman.

I herr Velanders yttrande instämde herr Björkman.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den senaste ärade talaren
slutade med att ställa en fråga till statsutskottet, örn det vore statsutskottets
mening att bilismen skulle bära hela kostnaden för vägväsendet i avvaktan på
en utredning av frågan. Den saken har statsutskottet inte tagit ställning till.
Det pågår ju en utredning därom, och i avvaktan på denna ha vi accepterat
departementschefens förslag. Jag vill vidare påpeka att detta betänkande endast
behandlar frågan örn bilskattemedlens användning för nästa budgetår.
När det nästa år gäller anslag för följande budgetår, så är riksdagen naturligtvis
oförhindrad att fatta andra beslut. Men vad utskottet här, när det gäller
motionen, bär uppmärksammat, det är att motioner med samma innebörd väcktes
i höstas och då remitterades till bevillningsutskottet. Riksdagen avslog på
bevillningsutskottets förslag dessa motioner örn en ändrad fördelning av bilskattemedlen,
men uttalade som angeläget, att »en utredning äger rum i syfte
att klarlägga, på vad sätt vägkostnaderna böra fördelas mellan motorfordonstrafiken
och andra trafikantgrupper liksom även mellan olika slag av fordon
inbördes». Samtidigt uttalade riksdagen: »Därvid bör jämväl undersökas, i
vilken omfattning vägkostnaderna ''skäligen skola bestridas genom andra statsmedel
än automobil skattemedel.»

Det är med hänsyn till detta, att riksdagen så sent som i höstas har behandlat
samma fråga och gjort det uttalande jag nyss citerade, som statsutskottet
har ansett sig kunna skriva så som det har gjort i det av herr Velander
kritiserade stycket, diir statsutskottet säger: »Utskottet håller före. att ett
bifall till nu förevarande motioner skulle innebära eli ställningstagande i princip
till frågan örn fördelningen av vägkostnaderna mellan olika trafikantgrupper
och därmed sammanhängande avvägning av skattesatsernas storlek. Enligt
utskottets mening bör ett dylikt principbeslut icke fattas på enskild motion,
och detta så mycket mindre som 1945 års riksdag ansett särskild utredning rörande
dessa frågor önskvärd.» Man kunde lia gjort ett tillägg till detta, så att
det kommit alf stå: »Enligt utskottets mening bör ett principbeslut, innebärande
en ändring i av riksdagen redan fattade beslut, icke fattas på enskild
motion.» Ett bifall till motionerna skulle ju både föregripa utredningen och
innebära en ändring av riksdagens tidigare -fattade beslut.

Flir att återgå till herr Velanders motion, har det ju i denna yrkats »att
riksdagen för budgetåret 1946/47 måtte besluta dels afl: 70 procent av de
egentliga vägkostnaderna skola avräknas mot automobilskattcmodel, dels att
dessa medel i övrigt, skola överföras till budgetutjämningsfonden till nedbringande
av såsom bilismens ''skuld’ å denna fond redovisade 291 milj. kronor.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. bilismens andel i vägkostnaderna. (Forts.)
dels ock att härav ett belopp motsvarande 30 procent av vägkostnaderna skall
överföras från budgetutjämningsfonden täll anslagen för vägväsendets kostnader».
Det är ju litet oklart i klämmen, men det framgår av sista stycket i
motionens motivering, att man avser att endast 70 procent av bilskattemedlen
skola tagas till vägväsendet, medan 30 procent skola tågås av andra statsmedel
och ställas till vägväsendets förfogande. Det är således direkt fråga örn att
för kommande år göra en sådan fördelning, och det har statsutskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka, dels, som jag nämnde, på grund av den behandling
som motioner med samma innebörd fingo i höstas och på grund av vad som då
uttalades rörande den utredning som förutsattes, dels också på grund av det
förhållandet — det få vi inte glömma — att det belopp, 30 procent av 180
miljoner kronor, vilket skulle tagas av andra skattemedel än automobilskattemedlen,
skulle medföra en avsevärd ökning av budgetens utgiftssumma. Det
är ganska tydligt att man i dessa tider måste dra sig för att göra så väsentliga
ändringar på statsverkspropositionens utgiftssida. Jag tror att vi få avvakta
den utredning som pågår, och intill dess dennas resultat föreligger få vi
acceptera vad kommunikationsministern under huvudtiteln har föreslagit. Det
gäller, som jag sade, inte att acceptera det för all framtid, utan det gäller endast
användningen av statsmedlen under nästa budgetår; därmed har man ju
inte bundit sig i princip för framtiden. Det är således inte fråga örn ett principiellt
ställningstagande emot en ändring av bilskattemedlens fördelning.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande resonerar alltjämt
som om huvudfrågan här vore just procenttalet 70. Det framgår emellertid
mycket otvetydigt av motionerna, att huvudfrågan inte är huruvida procenttalet
skall vara 70 men att motionärerna dock ansett sig kunna framföra detta
såsom ett preliminärt förslag eller arbetshypotes, gällande tills vidare. Klämmen
i motionerna anvisar alltså en utväg för statsutskottet respektive riksdagen
att möjliggöra att motortrafiken, utan att riksdagens tidigare principiella
ståndpunktstagande frångås, inte kommer att belastas med hela kostnaden
för vägväsendet. Örn statsutskottet hade följt denna utväg, skulle detta
inte heller ha krävt anvisande av några nya medel; motionernas kläm ger vid
handen, att detta inte skulle ha behövts.

Statsutskottets ärade ordförande säger, att utskottets ståndpunktstagande
inte är av principiell natur och att man kan ändra sig sedan. Jag vidhåller,
att principen är klar sedan tidigare och att det gäller att taga konsekvenserna
därav. Även om utskottets ärade ordförande förutsätter, att för det budgetår,
som följer efter budgetåret 1946/47, skall av de kostnader för vägväsendet,
som då aktualiseras, motortrafiken endast svara för viss del, så kommer man
inte ifrån att statsutskottets ställningstagande nu innebär, att motortrafiken
belastas för samtliga kostnader för vägväsendet under det kommande budgetåret.

Jag tror, att det ligger så till, att statsutskottet i brådskan inte har tänkt
igenom den föreliggande frågan riktigt. Det är ju en mycket djärv tanke, jag
då skattar åt, men jag tror att den är riktig i alla fall. Av elef anförande, som
utskottets ärade ordförande här nyss höll, framgick det nämligen, att statsutskottet
eller åtminstone dess ordförande inte var på elef klara med vad de av
honom omnämnda motionerna från i höstas avsågo. Dessa motioner sammanföllo
på intet sätt med de motioner som föreligga här; deras innehåll är inte
kongruent med innehållet i de här behandlade motionerna. Den enda likheten
består däri att man i båda fallen har diskuterat procenttalet 70. Men detta procenttal
togs upp under hösten därför att det då gällde en direkt avvägning av

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Ang. bilismens andel i väg kostnaderna. (Forts.)
skattesatserna, varvid man ansåg sig böra lia en utgångspunkt för resonemanget
därom. Nu söker man en utgångspunkt för att kunna hålla möjligheten
öppen att, när en definitiv ordning på detta område inträder, motortrafiken
skall kunna gottskrivas för den överbelastning som i avvaktan därpå möjligen
kan hava ägt rum.

Jag menar alltså, att om motortrafiken under nästa budgetår och eventuellt
under vissa av de följande kommer att svara för hela kostnaden för vägväsendet
eller för en större procentuell andel därav än vad som skäligen bör belöpa
på densamma, så skall motortrafiken gottskrivas härför i form av amortering
av dess skäliga andel i det belopp å 291 miljoner kronor eller mer som
temporärt täckts via budgetutjämningsfonden.

Herr Heiding: Herr talman! Jag förstår inte riktigt herr Velanders resonemang
beträffande dessa 70 respektive 30 procent. I motionernas kläm ange
motionärerna, att 30 procent skola föras över till budgetutjämningsfonden, men
samtidigt måste man ta 30 procent därifrån, och då måste väl dessa 30 procent
tågås av andra skattemedel. Man har väl ingen möjlighet att ordna det på annat
vis.

Jag vill säga, att om man tar 180 miljoner kronor, som statsrådet har beräknat
skola inflyta, i anspråk för vägväsendet, så är jag för min del nöjd
med den ordningen. Jag anser att vi kunna vara glada att ha kommit dithän,
att vi åtminstone för närvarande kunna få dessa utgifter täckta på detta sätt.
Man har visserligen under krigsåren måst taga 291 miljoner kronor från budgetutjämningsfonden
— herr Velander påstår att bristen troligen är ännu större,
och det är mycket möjligt att så är fallet, men man får försöka återbetala detta
så småningom. Jag är förvissad örn att det kommer att inflyta mycket stora
summor i form av bilskattemedel när bilismen har kommit i gång i full utsträckning
igen, och då får man möjligheter att återbetala detta belopp.

Jag kan inte förstå att det kan vara någon glädje med att genomföra en
sådan här anordning som motionärerna föreslå, utan man får väl se tiden an,
och då kan man ju också förvänta att den här nämnda utredningen skall komma
till något resultat och framlägga förslag till någon fördelning. Jag är då
för min del av den åsikten, att när vi nu lia fått in ett så pass stort belopp att
vi kunna klara utgifterna, så är det ingen anledning att göra den överflyttning
som herr Velander talar örn.

Nu säger herr Velander också att de 70 procenten inte utgöra precis den
summa som man skulle behöva räkna med; det kan vara något mer eller något
mindre. Men när man är så osäker, varför skall man då komma med ett sådant
förslag nu? Man kan väl lugna sig och som jag förut framhållit se tiden an. Det
är ju tydligt att skattesatserna kunna ändras i framtiden, och det kan ju också
vara behövligt att man gör vissa justeringar, men nog bör man väl i alla fall
komma dithän att motortrafiken skall betala åtminstone största delen av kostnaderna
för att hålla våra vägar i ordning. Att den skall svara för precis hela
kostnaden har jag därmed inte velat påstå, men som det är för närvarande
anser jag att det inie är någonting annat att göra än att gå fram på den av
departementschefen föreslagna vägen och taga i anspråk hela det belopp, som
kommer att inflyta. Jag är förvissad om att när vi få åtminstone största delen
av våra huvudvägar i ett mera tillfredsställande skick och vägarna bli hårdbelagda
i större utsträckning så komma de årliga underhållskostnaderna inte
att bli så höga som nu. Under krisåren lia våra vägar blivit mer och mer illa
åtgångna, man har inte haft tillräckligt med medel eller arbetskraft för att
Ilalia vägarna i ordning, men kan man få dom stensatta och på annat sätt hård -

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Äng. bilismens andel i vägkostnaderna. (Forts.)
belagda, så har man större utsikter att få ett vägnät som inte drar så stora
kostnader som för närvarande är fallet.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Velander: Herr talman! Jag måste något replikera den siste ärade talaren.
Hans resonemang visade en inställning, som kanske inte var så oväntad
men som är farlig med hänsyn till den princip, vi här talat örn. Uttalandet vittnar
om att herr Heiding för sin del är beredd att lämna denna princip åt glömskan.
Herr Heiding konstaterar, liksom jag tidigare, att den brist, som uppkommit
under krigsåren oell som temporärt täckts via budgetutjämningsfonden, har
utgjort 291 miljoner kronor och kanske nu är åtskilligt större. Sedan säger han,
att när förhållandena bli normala och motortrafiken kommer i gång igen, kommer
avkastningen av automobilbeskattningen att stiga så, att man kan amortera
hela denna brist. Ja, men detta skulle då stå i bestämd strid mot den princip,
som riksdagen tidigare har hävdat. Och jag nödgas beklaga, att herr Heiding
resonerar på det sättet, fastän jag kan å andra sidan uppskatta, att herr Heiding
är så pass ärlig, att han ger ett otvetydigt besked på den punkten, att det sålunda
är hans mening att motortrafiken skall svara för hela denna kostnad.

Herr Heiding frågar, varför vi motionärer ha nämnt siffran 70, då vi inte
menat så mycket allvar med den! Som svar på den frågan får jag hänvisa till
motionerna. Där påpekas bl. a. att denna siffra dock ligger väsentligt högre än
medeltalet av motortrafikens procentuella andel i vägkostnaderna under tioårsperioden
1929—1939, och man ville därför i detta sammanhang inte gå högre.
Kunde statsutskottet eller någon annan motivera en högre siffra, skulle mot densamma
inte behöva göras någon erinran, eftersom den i förevarande sammanhang
inte betyder någonting reellt. Den skulle ju endast, som jag tidigare har
sagt, utgöra en arbetshypotes, som skulle följas, tills man kommer fram till en
definitiv reglering av^vad som skulle gottskrivas motortrafiken eller ytterligare
belastas densamma på grund av den andel i vägkostnaderna, som man då fastslår
att motortrafiken har att bära.

Herr Heiding: Herr talman! Jag skall endast be att få säga till herr Velander,
att jag för min del inte har något emot att bilismen åtminstone till största
delen får svara för samtliga kostnader för vägväsendet. Jag tror att vi bli tvungna
att ordna det på det sättet. Med de stora statsutgifter som det räknas med
i framtiden, får man säkerligen taga huvuddelen av de pengar, som inflyta i
form av bilskattemedel, till att underhålla våra vägar med. Vi få således inte
ta endast 70 procent av automobilskattemedlen, utan vi få säkerligen taga ännu
mera.

Herr Jelander: Herr talman! Jag vill endast säga, att jag i detta sammanhang,
i motsats till herr Heiding, har utgått från att automobilbeskattningen
skall regleras icke med hänsyn till statsfinansernas ansträngda läge utan med
fastna Ilande av den princip, som statsmakterna tidigare ha följt, nämligen att
motortrafiken skall svara för den kostnad, som den åsamkar vägväsendet, vare
sig denna blir större eller mindre, men därutöver ingenting.

Kfter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Punkten 10.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Nyanläggning av ödebygdsvägar
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
•/. F. Grym m. fl. (I: 126) och den andra inom andra kammaren av herr TI. R.
Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II: 234), hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till nyanläggning av ödebygdsvägar för budgetåret 1946/47
anvisa ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr O. E. Sandberg och fru
Ragnhild Sandström väckt motion (II: 123), såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till förevarande ändamål för budgetåret 1946/47 anvisa ett
reservationsanslag av 4 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 126 och II: 234 samt II: 123, i vad motionerna avsåge
förevarande anslag, till Nyanläggning av ödebygdsvägar för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar Bäckström, Vikland och Åkerström,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka höjning av ifrågavarande anslag till
3 500 000 kronor och alltså hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 123 samt med bifall till motionerna
1: 126 och II: 234, i vad motionerna avsåge förevarande anslag, till Nsmnläggning
av ödebygdsvägar för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Bäckström: Herr förste vice talman! I denna punkt föreligger dels en
motion, vari yrkas att anslaget till ödebygsvägar skall höjas med en miljon kronor,
dels två likalydande motioner, som gå ut på att anslaget i enlighet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan skall höjas till 3 500 000 kronor.
Jag måste säga att jag har stora sympatier för den förstnämnda motionen, som
är avlämnad av herr Sandberg och fru Ragnhild Sandström, men då jag väl förstår
svårigheterna på grund av de begränsade tillgångarna på bilskattemedel,
har jag nöjt mig med att endast yrka bifall till de motioner, vari hemställes att
anslaget skall utgå med 3 500 000 kronor.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr Grym: Herr talman! 1 en motion har jag jämte några andra av kammarens
ledamöter hemställt bl. a. att till nyanläggning av ödebygdsvägar skulle
anvisas ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor i stället för av Kungl.
Majit föreslagna 3 300 000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för
sin del föreslagit, att anslaget bestämmes till det förstnämnda beloppet, och
därvid framhållit den stora betydelse, som dessa ödebygdsvägar lia för befolkningen
i de glest bebodda områdena. Statsutskottets majoritet har inte
kunnat tillstyrka någon höjning utan följt Kungl. Maj:ts förslag. Nog skulle
det lia varit av behovet synnerligen påkallat, att utskottet gått med på ett högre
belopp än vad Kungl. Maj :t här har föreslagit.

I motiveringen för sitt ställningstagande har utskottet framhållit bl. a. att
»under den tilländalupna beredskapstiden vägar av nu ifrågavarande slag i
relativt stor utsträckning kommit till utförande med anlitande av anslaget

Anslag till
nyanläggning
av ödebygdsvägar.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till nyanläggning av Ödebygdsvägar. (Forts.)
till byggande och förbättring av för riksförsvaret betydelsefulla vägar och
broar». Det är alldeles riktigt, att vissa bygder lia fått vägförbindelser under
beredskapstiden genom krigsmaktens försorg, men jag tror inte att dessa vägar
äro av någon större betydelse för befolkningen. Det vore för övrigt ganska intressant
att få veta huru pass många kilometer väg, som ha kommit till på
detta sätt, men det kan ju vara litet svårt för statsutskottets talesmän att
ge svar på den punkten. Man måste beakta, att när militärerna bygga sina vägar,
ha de sina strategiska synpunkter på saker.. Det kan för all del hända ■—
det känner jag åtminstone delvis till -— att ett par huvudvägar, som ligga på
ett visst större avstånd från varandra, kunna ha sammanbundits genom militärvägarna,
och örn nu någon by eller gård har råkat så att säga ligga vid den
strategiska linjen, har den givetvis fått vägförbindelse på detta sätt. Det är
självklart att det är ett plus i utvecklingen. Men jag vill också i detta sammanhang
påpeka, att det finnes exempel på att militärerna ha stoppat ett i gång
varande vägbygge. Det kan tänkas att det finns flera sådana fall, men åtminstone
ett känner jag till. Sådana ingripanden hejda utvecklingen i de bygder
som beröras därav. Jag skall inte alls berätta i detalj örn det av mig
kända fallet, utan det räcker, örn jag omnämner, att till detta vägbygge ha
av allmänna medel satsats ungefär 100 000 kronor. Såvitt jag kan förstå har
detta belopp såsom saken nu ligger till, utgivits till ingen nytta, vare sig
för ortsbefolkningen eller någon annan. Jag kan också omnämna, att jag for
på ifrågavarande vägsträcka i somras. Den är nu beväxt med småbuskar
och tall- och granplantor. Jag skulle kanske tillägga, att detta vägbygge utfördes
i domänverkets regi, men meningen var i varje fall att vägen skulle
få samma standard som en vanlig ödebygdsväg.

Det uttalande, som statsutskottet har gjort under punkt 9. måste man säga
är av stor principiell betydelse. Utskottet framhåller bl. a. att det är angeläget
»att fördelningen av anslag å vägföretag inom olika delar av landet sker
med utgångspunkt från vägföretagens inbördes angelägenhetsgrad». Vidare
säger utskottet, att det inte bör ifrågakomma »att läget å arbetsmarknaden
tillmätes avgörande betydelse vid prövningen av vilka vägföretag som med anlitande
av de under sjätte huvudtiteln uppförda anslagen skola komma till
utförande». Vi känna mycket väl till att det ofta varit så att vägarbeten, som
ha utvalts till motverkande av arbetslöshet, i de flesta fall ha legat i närheten
av de platser, där arbetslöshet för tillfället har varit rådande. I skogsbygder,
där praktiskt taget ingen arbetslöshet har funnits under de senare åren, har
man inte alls eller endast i synnerligen liten utsträckning haft vägarbeten i
gång. Man får nu hoppas att det i fortsättningen blir en sådan ordning, att
vägbyggnadsarbeten även när det gäller att motverka arbetslöshet utväljas med
hänsyn till det aktuella vägbyggnadsbehovet i de olika bygderna.

Under förevarande punkt har avgivits en reservation av herr Bäckström
m. fl., som går ut på att statsutskottet bort tillstyrka höjning av ifrågavarande
anslag till 3,5 miljoner kronor. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Häri instämde herr Hage.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Som kammarens ledamöter
kanske ha observerat, har utskottet på en tidigare, redan behandlad punkt meddelat,
att med anledning av de många motioner, som ha väckts beträffande
olika väganslag, bär utskottet gjort en justering av anslagen, men att utskottet
har varit angeläget om att vid denna justering hålla sig inom automobilskattemedlens
ram och således inte gå därutöver och öka budgetens slutsumma. Det
har varit den ledande principen för utskottet, när vi ha fördelat bilskattemed -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
len. Vi lia med hänsyn till de skäl, som lia anförts i en del av dessa motioner,
ansett oss böra göra omflyttningar från ett anslag till ett annat, för att på
det sättet tillmötesgå vad som omvittnats vara de mest angelägna önskemålen.

När det har gällt att behandla de motioner, som ha väckts på den nu föredragna
punkten 10, har utskottet måst observera, att detta anslag förra året
var upptaget till 1 800 000, kronor och att departementschefen föreslagit höjning
av anslaget med icke mindre än 1,5 miljoner kronor, varför anslaget här,
eftersom utskottet följt departementschefen, är upptaget till 3 300 000 kronor.
Vidare har utskottet vid de föredragningar, som vi haft inför utskottet,
fått uppgifter från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida om. att under beredskapstiden
av anslaget till byggande av för riksförsvaret betydelsefulla
vägar och broar cirka tre miljoner kronor lia kommit till användning inom
dessa ödebygdsområden. När vi vid justeringen av anslagen med hänsyn till
motionerna gjort vissa omflyttningar, lia vi därför funnit att det inte fanns
skäl att öka anslaget under den nu behandlade punkten. Genom departementschefens
förslag och genom medel från annat håll har ändamålet med anslaget
blivit så pass väl tillgodosett, att vi tyckte att det kunde anstå med vad som
nu föreslogs i propositionen. Det betyder naturligen inte, att man inte sympatiserar
med strävandena att få vägnätet utbyggt även i ''dessa bygder. Vi ha alla
en mycket stark känsla för behovet därav, men när det gällde en rättvis fördelning
av anslagen mellan olika intressen, funno vi att på den här punkten
hade intressena blivit väl tillgodosedda i propositionen.

Jag ber, herr talman, att med denna förklaring få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tror att man nog i allmänhet känner
sig tillfredsställd med den ökade välvilja, Kungl. Maj.''t i år visat det svenska
vägväsendet med en över hela linjen betydligt ökad anslagstilldelning. Det bör
emellertid kanske påpekas, att Kungl. Maj:ts välvilja förnämligast beror på den
omständigheten, att kommunikationsministern haft möjlighet att räkna med betydligt
större inkomst av bilskattemedel än tidigare, varigenom således den ram,
som han haft att hålla sig inom, varit betydligt vidsträcktare än den varit tidigare
örn åren.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, närmast med anledning av den
motivering, som utskottet har för sitt förslag och som tidigare har påtalats av
herr Grym. överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade i somras
tillfälle att ägna någon uppmärksamhet åt vägfrågorna i Västerbotten och
Norrbotten. Jag erkänner gärna, att när jag gav mig av på den resan, levde
jag i den föreställning, som statsutskottets majoritet också gör, att den ökning
av vägväsendet, som kommit till stånd genom de för försvarsberedskapen byggda
vägarna, skulle vara av mycket stor omfattning och framför allt av mycket
stor betydelse. Sedan jag haft tillfälle att dels tala örn saken med vägnämndsordförandena
i olika områden och dels också själv försöka bilda mig en föreställning
örn hur det låg till, måste jag säga att det intryck jag bar med mig
därifrån är ungefär överensstämmande med den bild, herr Grym här givit, nämligen
att det byggts en hel del vägar för riksförsvarets räkning men att de inte
byggts i första hand med hänsyn till bygdens behov av ödebygdsvägar, utan
med hänsyn till försvarets behov av samfärdselleder, och att dessa båda synpunkter
inte alltid varit överensstämmande. Det är nog också riktigt att försvarsberedskapsvägarna
många gånger sluta vid en bunker inne i skogen och
inte fortsätta till den bygd, som kunnat ha gagn av vägen. Det förefaller naturligt
örn vägunderhållet på en dylik vägsträcka blir sådant, att vägen till sist
får karaktären av skogbärande mark, som herr Grym har talat örn.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)

Jag tiar, herr talman, velat påpeka detta iför att vitsorda, att den ringa uppskattning
av de genom försvarsberedskapen tillkomna ödebygdsvägama. som
Herr Grym här givit uttryck åt, överensstämmer med det intryck jag har efter
mitt besök i Norrbotten.

Herr Hesselbom: Herr talman! Jag inser mycket viii det behjärtansvärda, som
ligger bakom dessa motioner, som syfta till att skapa bättre kommunikationsmöjligheter
för fattigt folk ute i ödebygderna. Men man kan ju inte sträcka sig
hur långt som helst när det gäller att tillfredsställa dessa önskemål, om de
också äro aldrig så behjärtansvärda. När utskottet påpekar den stora utvidgningen
av för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar, skulle jag till det
vilja foga. att när riksdagen behandlade nionde huvudtiteln anslogos inte mindre
än två miljoner kronor till byggande av för skogsbruket viktiga vägar. Det är
naturligtvis med dessa skogsvägar som med militärvägarna, att de inte byggas
främst med hänsyn till behovet av ödebygdsvägar, men de måste likväl innebära
en väsentlig förstärkning av vägväsendet inom dessa ödebygder. Det var,
som statsutskottets ärade ordförande redan har framhållit, angeläget för fjärde
avdelningen, när den behandlade dessa vägfrågor och de olika motioner, som
väckts rörande dem, att försöka hålla anslagen inom den kostnadsram, som
Kungl. Majit hade angivit. De olika anslagen lia vägts emot varandra, och där
vi ansågo, att en höjning kunde vara motiverad, som t. ex. på föregående punkt,
var det nödvändigt att pruta på en annan punkt för att vi inte skulle överskrida
kostnadsramen. Det var inte endast statsfinansiella skäl som gjorde att utskottet
hade denna inställning, utan utskottet måste också räkna med det rådande
läget på arbetsmarknaden o. s. v. Det är nämligen meningslöst att bevilja anslag,
örn man är medveten om att alla de arbeten, som anslagen avse, ej kunna
komma till utförande just med hänsyn till tillgången på arbetskraft. Det är
därför ingen avoghet gentemot befolkningen, som bor i dessa ödebygder, som
har förestavat fjärde avdelningens behandling av dessa frågor, utan det är de
kalla fakta som jag här försökt i någon män påvisa.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Med det intresse för kalla fakta, som
herr Hesselbom har, förefaller det mig önskvärt att erinra honom örn att byggandet
av skogsvägar säkerligen inte alltid tillgodoser samma önskemål som
byggandet av ödebygdsvägar. Vid planeringen av skogsvägarna för de anslag,
som beviljas på nionde huvudtiteln, tar man nog i första hand andra hänsyn
än till önskemålet att skapa förbindelser för gårdar och byar genom ödebygder
med närmast tillgängliga huvudväg. Det hör också till de kalla fakta, som det
bär intresse att i detta sammanhang ha reda på.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till nyanläggning av Ödebygdsvägar. (Forts.)

Den. som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bäckström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 11—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52. Anslay till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade ut-^inspMm
skottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Statens brandinspektion:
Omkostnader för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av
57 500 kronor.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle helst ha velat fråga herr statsrådet, örn
han har observerat den mängd av eldsvådor, som under den senare tiden ha gått
härjande fram särskilt inom industrien men även inom andra områden, och om
han inte anser att detta tyder på någon brist i brandinspektionen och brandskyddet
och att omkostnaderna behöva höjas för att få fram ett säkrare skydd
mot brandfara. Det är ju dock enorma värden, som ga förlorade genom dessa
väldiga eldshärjningar, och det kan inte vara nationalekonomiskt klokt att låta
detta passera och kanske fortsätta utan att man ingriper på allvar för att dels
söka utfinna orsakerna till ökningen i antalet eldsolyckor och dels vidta organisatoriska
och ekonomiska åtgärder i syfte att säkerställa landet, dess industri
och befolkning gentemot en fortsatt härjning genom eldsvådor i samma omfattning
som under senare tid.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till statens brandinspektion. (Forts.)

Om herr statsrådet är beredd att på rak arm svara, skulle jag vilja fråga
örn han har observerat detta av mig berörda förhållande och örn han har tänkt
på några motåtgärder eller undersökningar för att komma det onda på spåren
och hejda dess utbredning samt komma elddrabbade till bistånd.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 53—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 225, angående
vissa anslag till fångvården m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Äng. kristidsorganisationens
avveckling.

Inledningen.

Under denna rubrik hade utskottet bland annat redogjort för vissa av chefen
för folkhushållningsdepartementet såsom inledning till elfte huvudtiteln i
innevarande års statsverksproposition gjorda uttalanden angående avveckling
av krisorganisationen i samband med den fortlöpande förbättringen av vart
lands försörjningsläge. Utskottet hade därefter för egen del anfört:

»Frågan örn hur snabbt krisorganisationen kan avvecklas är givetvis — sasorn
departementschefen framhållit — beroende på i vilken takt de olika restriktionerna
och regleringarna komma att upphävas. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att man om man endast täger hänsyn till vart
eget lands försörjningsläge torde kunna utgå ifrån, att endast ett iatal ransoneringar
komma att kvarstå den 1 juli 1946. Utskottet delar även departementschefens
uppfattning därom, att avvecklingen bor kunna jäke i snabbare
takt än krisorganen räknat med, och har funnit de med utgångspunkt härifrån
av departementschefen under olika punkter av elfte huvudtiteln verkställda
anslagsminskningarna väl motiverade. Emot den av departementschefen
tillämpade beräkningsgrunden för anslagens avvägning har utskottet icke iun nit

anledning till erinran. .. ,

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan
anfört.»

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Det yttrande statsutskottet avgivit över
elfte huvudtiteln skulle i normala fall knappast ha föranlett något som helst
inlägg från min sida. Utskottet har följt Kungl. Maj:t pa alla de olika punkterna.
Men sedan huvudtiteln Indes fram och kanske också i någon mån sedan
utskottets utlåtande justerats har det ju skett en viss förändring i den allmänna
situationen, eller rättare sagt man har kommit till ökad klarhet örn
det internationella försörjningsläget, och denna omständighet synes mig, herr
talman, motivera att jag inte utan vidare låter föreliggande ärende passera.

Då vi i höstas utarbetade elfte huvudtiteln, utgingo vi från den bedömning

Onsdagen den 10 april 194G.

Nr 15.

Ang. kr is I läsår g a n iva t lo n en s avveckling. (Foris.)
av den internationella försörjningssituationen, som var ganska allmän i världen.
Vi utgingo från att efter fientligheternas upphörande importen av för
vår försörjning viktiga varor skulle kunna komma i gång i betydande utsträckning
och att man, såsom det hette i departementschefsyttrandet, torde
kunna räkna med att endast ett fåtal ransoneringar skulle kvarstå vid halvårsskiftet
den 1 juli 1946. Jag tror man kan säga, att detta sista uttalande,
örn man bedömer försörjnings- och regleringspolitiken i dess helhet, alltjämt
är fullgiltig^ ty om vi ta hänsyn inte bara till livsmedelsransoneringarna, utan
även till de tidigare mycket omfattande regleringarna och förbrukningsbestämmelserna
i fråga om industriella förnödenheter, gäller det omdömet alltjämt,
att vi vid halvårsskiftet 1946 torde ha kvar endast ett relativt litet antal av de
ransoneringar och regleringar, som krigstiden tvingat oss att införa.

Det har också varit möjligt för oss att skära ned krisförvaltningen från
hösten 1945 och fram tili nu i ganska betydande omfattning, och jag föreställer
mig, att det kan intressera kammaren att få en allmän föreställning
om i vilken omfattning och i vilken takt denna nedskärning bär kunnat ske.

Den största minskningen — jag går här endast efter antalet befattningshavare
— har kunnat genomföras inom industrikommissionen, där antalet befattningshavare
den 1 april 1946 hade minskat med icke mindre än 47,5 procent
jämfört med den 1 oktober 1945. Därav framgår fullt tydligt, att det
skett en betydande avlastning av de betungande produktionsregleringar och
ransoneringar, som tidigare lågo under industrikommissionens kontroll. Det
hade varit vår förhoppning, att minskningen för industrikommissionens del
den 1 april 1946 skulle ha varit ännu större, men den markanta omsvängning,
som under den senaste tiden skett beträffande vissa industriella förnödenheter,
har gjort att vi inte kunnat komma längre än till dessa 47,5 %,
vilket väl dock får sägas vara vackert så.

De övriga kommissionerna ha icke kunnat avveckla sin verksamhet i samma
takt, men ta vi samtliga kommissioner i ett sammanhang — kristidsstyrelser,
bränslekontor, priskontor och allt vad det nu är — äro vi den 1 april i år nere
i ett antal befattningshavare, som är 32,4 procent lägre än det antal befattningshavare
vi hade den 1 oktober 1945. Grovt taget kan man således säga,
att krisapparaten, bedömd efter antalet befattningshavare, för närvarande är
endast två tredjedelar av vad den var i höstas.

Når man i utskottsutlåtandet. liksom i departementschefsyttrandet läser örn
de efter den 1 juli kvarstående ransoneringarna tänker jag mig emellertid, att
i varje fall den stora allmänheten främst fäster avseende vid livsmedelsransoneringarna.
Det är naturligt därför att det är de ransoneringar, med vilka
den stora allmänheten mest kommer i kontakt, och jag vill inte dölja, herr
talman, att när huvudtiteln på sin tid skrevs, låg i det bedömande, som då
gjordes, en. förhoppning örn att vi även i fråga om livsmedelsransoneringarna
den 1 juli i år skulle ha hunnit ett gott stycke längre i avvecklingen än som
nu är skönjbart.

På denna särskilda punkt måste jag säga, att perspektivet förskjutit sig. Vi
äro mitt uppe i en internationell försörjningskris, örn vars allvar vi nästan
dagligen få underrättelser genom pressen och på annat sätt. Jag skall inte
uppta kammarens tid med att ge någon utförlig redogörelse för hur den internationella
försörjningssituationen i dag ter sig, ej heller hur den i detalj återverkar
eller i fortsättningen kan komma att återverka på vårt eget försörjningsläge.
Möjligen får jag anledning till det i annat sammanhang. Jag vill
endast säga, att den förändring i det internationella läget, som har inträffat,
kommer att betyda, att vi fa räkna med att bibehålla de återstående livsmedels Forsta

kammarens protokoll 1943. Nr 15. 4

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940.

Äng. kristidsorganisationens avveckling. (Forts.)
ransoneringarna linder en längre tid än jag för min del utgick från då huvudtiteln
skrevs.

Jag vill också säga, fastän det kanske vore lämpligare att göra det på en
senare punkt, att de markanta, svåröverskådliga och svårförutsebara kastningarna
i den internationella ekonomien och i den internationella prisutvecklingen
göra det nödvändigt att räkna med ett långvarigare bibehållande av våra priskontrollanordningar
än vad kanske en och annan tidigare föreställt sig.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle vilja begagna detta tillfälle för
att framföra några synpunkter i en fråga, som jag tror har en viss relevans
i dag, nämligen frågan om bildäckens lössläppande.

Det förefaller som örn den nuvarande bundenheten på detta område i viss
mån bidragit till att förhöja prisläget i stället för att, såsom väl avsikten varit,
hålla detsamma nere. En mycket betydande del av gummiförsörjningen sker
nog så där under hand vid sidan av gällande bestämmelser, och där tillämpas
ofta priser, som äro högre än de av industrikommissionen satta. Även örn inte
tillgången på bildäck är tillräckligt stor för att det hela skall gå alldeles friktionsfritt,
vill jag därför ifrågasätta, örn det inte vore lämpligt att släppa
bildäcken fria redan något innan den fulla försörjningen på detta område är
uppnådd. Då jag tror, att det kan intressera många människor att få klarhet
på denna punkt, vill jag vid detta tillfälle fråga, hur statsrådet ställer sig
till ett dylikt frigivande.

Sedan vill jag efterlysa också en annan sak. Efter vad jag kan förstå har
man i utlandet den föreställningen, att vårt land har en mycket riklig försörjning
med livsmedel. Man lever i allmänhet i den tron, att våra ransoner
äro större än andra länders. Min tro är, att i varje fall den ransonerade delen
av våra livsmedel knappast är så stor som i flertalet länder omkring oss. Vad
jag skulle önska vore, att i utlandet åvägabragtes en upplysningsverksamhet,
som lämnar riktigare upplysningar örn de verkliga förhållandena än dem vissa
utländska journalister här i Sverige sprida i sina respektive hemland. Jag hemställer
till statsrådet att medverka till att en dylik upplysningsverksamhet kommer
till stånd eller — om en sådan verksamhet redan i någon mån kan ha förekommit
-—• intensifieras. Journalistiken är inte alltid den lämpligaste vägen,
när det gäller att sprida kunskap om saker och ting. Det är ofta inte exakt
riktiga uppgifter man kommer med.

Herr statsrådet Gjöres: Herr talman! Jag delar så till vida herr Mannerskantz’
mening beträffande bildäcken, att jag anser, att dessa böra släppas fria
innan man uppnår en full försörjning. Men man kan inte tänka sig ett frisläppande,
förrän vi ha nått fram till en så pass god försörjning, att ett frisläppande
kan ske utan alltför svåra störningar. Jag inbillar mig med andra ord
inte, jag drömmer inte om och önskar inte, att vi skola kontrollera användningen
av vartenda bildäck, till dess vi ha full täckning för behovet. Men vi måste
få till stånd en betydande import av bildäck, innan vi kunna våga oss på ett
frisläppande.

Vår egen produktion är nu ganska högt uppdriven. Den är praktiskt större
än vad vi riktigt på allvar vågade räkna med i höstas, då råvaror och cordväv
gjorde det möjligt för bilringstillverkningen att expandera för fullt. Man
har i det hela lyckats lösa det svåra arbetskraftsproblemet, som i detta sammanhang
har särskilt stör betydelse, och produktionen är därför nu^ ganska
högt uppdriven. Men det behov, som föreligger, är i jämförelse med våra produktionsresurser
enormt, och örn inte en mycket betydande import av färdiga
bildäck äger rum, kommer bristsituationen att besvära oss under lång tid.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Äng. hr istidsor garns ationens avveckling. (Forts.)

Beträffande möjligheten att få till stånd en sådan import, har ju pressen,
vars relativa pålitlighet såsom uppgiftslämnare i detta sammanhang bjärt
illustreras, givit allmänheten föreställningar örn att vi snart skulle kunna
räkna med en mycket stor import. Det är inte pressens fel, att denna föreställning
har spritts. Den har därvidlag tagit för goda de kanske av önsketänkande
färgade uppgifter, som vissa svenska importörer lämnat pressen eller spritt
inom sina respektive kretsar. Hittills har det visat sig, att uppgifterna örn en
snart förestående import av färdiga ringar av större mått inte kunnat infrias.
Men jag vet, att man alltjämt gör mycket betydande ansträngningar för att få
en sådan import till stånd, och jag vill försäkra kammaren ■—• även örn ingen
har ifrågasatt att det skulle förhålla sig på annat sätt -—- att alla sådana bemödanden
mötas med den största sympati och hjälpsamhet från de statliga myndigheternas
sida.

Vad sedan gäller frågan örn de svenska livsmedelsransonerna, är jag enig
med herr Mannerskantz örn att de uppgifter, som ibland spridas i den utländska
pressen örn vårt försörjningsläge, mera ha tagit intryck av den standard,
man möter på Operakällaren och andra näringsställen här i Stockholm,
än den man möter t. ex. hos bruksarbetarna i Fagersta eller jordbruksarbetarna
i Södra Möre.

Hur man skall komma tillrätta med denna sak vet jag inte. När expresident
Hoover var här, fick han av de svenska myndigheterna en fullt uppriktig och
korrekt bild av den svenska ransoneringen och dessutom av situationen i fråga
örn de varor, som ligga utanför ransoneringen. Jag får kanske nämna, eftersom
den saken har förts på tal, att vid den internationella konferens, som hölls i
London i förra veckan och där jag hade äran att representera den svenska regeringen,
förelåg en utredning rörande försörjningen i olika länder rent kalorimässigt
sett. Jag kan inte bedöma graden av tillförlitlighet i dessa beräkningar,
men enligt dem skulle försörjningsnivån i Sverige och Danmark för närvarande
ligga vid ungefär 90—95 procent av förkrigsnivån. Sverige ställes i
dessa hänseenden i paritet med Storbritannien, medan däremot några länder
som Australien, Canada och Förenta staterna ligga högre.

Jag anser det liksom herr Mannerskantz mycket angeläget, att korrekta uppgifter
örn vårt verkliga försörjningsläge spridas i utlandet, och i den mån jag
kan medverka därtill, skall det för mig vara inte bara en glädje, utan en mycket
angelägen plikt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande del av utlåtandet hemställt.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkerna 17—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 73, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1945/46 till anskaffande av apparatur m. m. för allmän skärmbildsundersökning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 85, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av fastigheten Heimdal nr 1 i Stockholm;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till kraftstation vid Jösseforsen m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lån till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anordnande av telefonkabel å bandelen Köping—Frövi
m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till iståndsättning av uthyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag; samt

nr 94, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förfogande över
visst äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 95, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för budgetåret 1946/47 till
understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Örn avdrags- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning av väckt
rätt för skogs- mo^on angående ändring av kommunalskattelagens bestämmelser om rätt för
ar are m. fl. gasarbetare m. fl. till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 27,
av herr Holmberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn proposition med förslag om sådan ändring
av kommunalskattelagens bestämmelser rörande avdrag från intäkt, att
skogsarbetare och med dem jämförliga arbetargrupper tillförsäkrades skattefrihet
för sådana fördyrade levnadskostnader, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 27 av herr Holmberg m. fl. angående ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser örn rätt för skogsarbetare m. fl. till avdrag för
vissa fördyrade levnadskostnader icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Persson, Einar: Herr talman! I)å detta är en fråga, som i högsta grad
intresserar mig, skall jag be att få anföra några synpunkter på densamma.

Bevillningsutskottet framhåller i sitt utlåtande, att det i motion 11:27 berörda
spörsmålet är en ren tillämpningsfråga och att det finns möjligheter för
taxeringsmyndigheterna att medgiva skäliga avdrag för de i motionen berörda
skattskyldiga. Även örn man skulle kunna gå med på att det, enligt nuvarande
taxeringsbestämmelser, ges möjligheter att medgiva avdrag för fördyrade
levnadskostnader, är det tydligt att det för taxeringsmyndigheterna blivit
ett problem, hur de bestämmelser, varom här är fråga, skola tillämpas.

Att det blivit ett problem för taxeringsmyndigheterna kan man utläsa av
de yttranden, som kommit utskottet tillhanda från landskamrerarna i en del
län. I intet av de län, varifrån yttranden inkommit, ha de taxeringsbestämmelser,
som här äro i fråga, tillämpats lika. I ett län har man t. ex. medgivit ett
avdrag av högst 2 kronor per dag för gifta skogsarbetare, men däremot intet
avdrag för ogifta. I ett annat län har man medgivit ett avdrag av 4 kronor i
veckan för försörjningspliktig och 2 kronor i veckan för ensamstående. Här
gäller dock det förbehållet, att utredning måste företes angående kostnadernas
art och storlek. I ett län har avdrag medgivits ogifta skogsarbetare, örn de haft
hushållerska och barn. I ett annat län har avdrag medgivits också för matsäck,
i ett annat län däremot icke. Härav framgår tydligt, åtminstone förefaller det
mig så, att klarare bestämmelser i kommunalskattelagen vore av behovet påkallade
för att komma till rätta med denna fråga.

Man kan å andra sidan inte undgå att göra vissa jämförelser mellan behandlingen
av olika grupper i detta hänseende. Såsom kammarledamöterna känna
till, är det ej enbart skogsarbetare som äro sysselsatta inom skogsbruket, utan
det finns också åtskilliga skogstjänsteman, som ha sin utkomst inom denna
näringsgren; jag syftar här i första hand på jägmästare, kronojägare, skogvaktare
m. fl. Dessa uppbära i regel utom sin års- eller månadslön s. k. dagtraktamenten
för de dagar de vistas på arbetsplatser så långt borta, att de ej
kunna övernatta i hemmet. Dessa dagtraktamenten äro ej beskattningsbara —
åtminstone gäller detta statens skogstjänstemän — därför att de anses utgöra
ersättning för den kostnadsfördyring, som föranledes av bortovaron från hem -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Örn avdragsrätt för skogsarbetare m. fl. (Forts.)
met och som också faktiskt föreligger. Här är alltså den principen fastslagen,
att det verkligen blir en kostnadsfördyring vid arbete så långt borta, att övernattning
i hemmet ej kan ske. Denna princip anser jag för min del fullt riktig.

Äro alltså taxeringsmyndigheterna i detta fall av den uppfattningen, att en
kostnadsfördyring föreligger, tycker man att detta borde vara lika klart när
det gäller skogsarbetare, som i de flesta fall ha sina arbetsplatser miltals från
hemmet. Men så långt ha taxeringsmyndigheterna ej velat sträcka sig, i varje
fall inte när det gäller ogifta skogsarbetare, utom möjligen i rena undantagsfall.
För att ytterligare belysa förevarande problem skall jag be att få anföra
ett exempel. Vi kunna antaga, att en skogstjänsteman, som utom sin lön även
uppbär dagtraktamente, och en skogsarbetare ha sin arbetsplats förlagd på
samma ställe och att båda bo i samma stuga. Det kan till och med vara så,
att de ha sin mathållning gemensamt. Detta är alls inte ovanligt; jag har själv
åtskilliga gånger varit med örn en sådan anordning. Vi kunna vidare antaga,
att båda äro ogifta och att ingen av dem har hushållerska. Man tycker, att
dessa båda när det gäller avdrag för fördyrade levnadskostnader skulle vara
jämställda. Så är emellertid ej fallet. Skogstjänstemannen, som alltså uppbär
en viss del av sin lön i form av dagtraktamente, behöver ej betala skatt för
denna inkomst på grund av de skäl, som jag förut anfört, medan skogsarbetarn
ej har någon som helst rätt till avdrag för fördyrade levnadskostnader.

Det är denna olikhet i tillämpningen, som skogsarbetarna ha så svårt att
förstå. När betingelserna för avdrag äro precis lika, tycker man också att tilllämpningen
borde vara lika i båda fallen.

Då jag förstår, att det är utsiktslöst att här ställa ett yrkande örn bifall till
den i ämnet väckta motionen, vill jag, särskilt med hänsyn till bevillningsutskottets
välvilliga behandling av denna fråga, endast uttrycka den förhoppningen,
att de bestämmelser, som för närvarande gälla, skola göra det möjligt
för taxeringsmyndigheterna att komma fram till likformiga bestämmelser i berörda
spörsmål.

I detta anförande instämde herrar Sten, Näsström och Näslund.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag kunde också vara färdig att instämma
i det uttalande, som herr Persson nyss gjorde. Det framgår ju av betänkandet,
att utskottet till alla delar har samma uppfattning som herr Persson örn önskvärdheten
av att likformiga bestämmelser i detta hänseende komma att tillämpas
inom landets olika delar. Men vår skattelagstiftning vimlar, kan jag säga,
av bestämmelser av den beskaffenhet, som här påtalats: åt taxeringsmyndigheterna
överlämnas att i en mängd speciella fall avgöra, vad som kan anses
vara skäligt. Att i lagen inskriva bestämmelser, som skulle passa för alla tänkbara
fall, är ju fullständigt ogörligt.

Konsten är endast att få tillämpningen någorlunda likformig, och här har
utskottet anvisat en väg, som i sin mån kan bidraga till att likformiga tillämpnings
bestämmelser komma att praktiseras. Jag föreställer mig, att landskamrerarmötena,
som ju hållas årligen, efter vad som nu förekommit i ärendet
skola uppmärksamma denna fråga mer än som hitintills kanske varit fallet.
Men jag är fullständigt medveten örn att man inte enbart på den vägen kan
nå fram till önskat resultat. Man har länge sökt efter möjligheter att få till
stånd en ordning, som skulle bli mera effektiv än den, som kan åstadkommas
genom överläggningar vid landskamrerarmötena. Man har tänkt sig, att den
nya taxeringsorganisationen skulle medföra en förbättring också i detta hänseende,
och jag tror, att utvecklingen går i rätt riktning. Men det är möjligt
att man — och den frågan står ju för närvarande på dagordningen — nödgas

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Örn avdragsrätt för skogsarbetare m. fl. (Forts.)
tillskapa en myndighet med speciell uppgift att söka samordna förfarandena i
landets olika delar för att bättre tillgodose önskemålet om likformighet. Jag
har den förhoppningen, att man skall lyckas utfinna ett system som leder dithän.

I avvaktan på detta tror jag inte man har något annat att göra än att stryka
under uppmaningen till landskamrerarna, att de vid sina sammanträden upptaga
denna fråga till allvarligt övervägande och söka åstadkomma en förbättring
i det nuvarande tillståndet, som vi alla känna oss missbelåtna med.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner örn beskattning av medlemsavgifter till
ekonomiska och ideella föreningar; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner örn hävande eller begränsning av den
för staten gällande skattefriheten i fråga örn kommunal fastighetsskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m.;

nr 27, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 28, angående avlöningsförmånerna åt förste vaktmästaren hos riksdagens
första kammare Chr. Jensen och vaktmästaren hos samma kammare M. J.
Ericsson under tjänstledighet på grund av sjukdom;

nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn pension
åt städerskan vid riksdagshuset Elin Matilda Larsson, född Persson;

nr 30, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 31, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K. H. Karlssons
pensionsförmåner; samt

nr 32, angående tillfälligt lönetillägg och provisoriskt lönetillägg åt den hos
riksdagen anställda personalen.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förbättring av löneställningen för präster, dels ock väckta motioner angående
utredning och förslag i samma ämne;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk;

Onsdagen den 10 april 194G.

Nr 15.

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för sabotage; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens år
1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om radioanläggningar
m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl.
lagar; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillägg
till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till odlingsoch
byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner ;

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom jämte i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning av
två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 24, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor;

nr 26, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbottens och Västerbottens län;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner;
samt

_ nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för tilläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anslag till Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.

Påtgärderapå,e ^-ai ^ oProP0Siti°n angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för
jordbrukets budgetåret 1945/1946 jämte i ämnet väckta motioner.

område. . j en till riksdagen den 29 mars 1946 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 216, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 20 000 000 kronor.

Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 296 av
herr Albertsson m. fl. samt II: 454 av herr Svensson i Ljungskile m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition måtte

1) bevilja de 20 000 000 kronor, som Kungl. Majit begärt;

2) uttala, att den del av dessa medel, som beräknats för en höjning av det
allmänna mjölkpriset med 0,5 öre per kg, i stället borde i första hand användas
för en höjning av producentbidraget till det mindre jordbruket med 1 öre
per kg.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 296 och lii 454 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att utskottets motivering bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 296 och lii 454 måtte anses besvarade
med vad utskottet i det av reservanterna förordade yttrandet anfört.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till prisreglerarule åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade förordats att, på sätt
som föreslagits i motionerna I: 296 och II: 454, de medel, som begärts för prishöjning
av det allmänna mjölkprisbidraget med 0,5 öre per kg, skulle i första
hand användas för att höja producentbidraget till det mindre jordbruket med
1 öre per kg mjölk.

Herr Nilslund: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna har jag jämte
e? ledani(:d av utskottet från andra kammaren till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation. Reservationen skiljer sig från utskottets utlåtande
därutinnan, att vi reservanter föreslå en omprövning av dispositionen av de
30 miljoner kronor, som här äskas. Till stöd för detta vårt yrkande anknyta vi
till det uttalande, som riksdagen gjorde förra året, då den kungl, propositionen
angående prisreglerande åtgärder för jordbruket behandlades. Med hänsyn till
möjligheten att detta plenum skall kunna avslutas föro middagen skall jag dock
inte återge innehållet i detta riksdagens uttalande -— den intresserade kan själv
läsa det.

Vi reservanter lia anslutit oss till det motionsledes framställda yrkandet, enär
vi inte anse fördelningen av de äskade 30 miljoner kronorna, varom överenskommelse
träffats vid förhandlingarna inför regeringen i år, stå i överensstämmelse
med det uttalande, som riksdagen i fjol gjorde. Jag vill redan från början
säga, att man bör hysa den allra största respekt för de beslut, som ha träffats
vid underhandlingarna med regeringen. Men det lär väl ändå förhålla sig
så, att _vad som för svenska folket är avgörande i denna fråga är beloppet, de
30 miljoner kronorna, och sättet för pengarnas disposition lär väl ändå kunna
få diskuteras utan att därigenom respekten för den träffade uppgörelsen minskas.
Jag gör detta antagande så mycket hellre som det i pressdiskussionen med
anledning av den träffade uppgörelsen har rått delade meningar örn vem det är
som bär skulden till —- vilket alla tyckas vara eniga om — att det mindre
jordbruket ur dessa 30 miljoner kronor får en mycket ringa, örn ens någon kompensation
för höjda produktionskostnader. Från visst håll göres gällande, att
motståndet emot småbrukarintressenas tillgodoseende skulle ha kommit ifrån
regeringshåll, men från det hållet göres däremot gällande, att det var kraven
från jordbrukets underhandlare själva, som gåvo anledning till att överenskommelsen
blev sådan den blev.

Att småbruket här har kommit i en utomordentligt missgynnad ställning,
därom läro vi inte behöva tvista här i dag. Det är nämligen på det sättet, att
småbruket i mycket ringa grad producerar sådana saluprodukter som kött och
fläsk: småbruket producerar endast i någon män fläsk, och kött produceras i
ännu mindre omfattning för avsalu. Småbrukets huvudsakliga saluprodukt utgöres
siv mjölk. Med den fördelning av anslaget, som Kungl. Majit nu här föreslår,
kommer därför småbruket otvivelaktigt i en missgynnad ställning.

Härtill kommer även en annan omständighet, nämligen den, att man i driftkostnadskalkylen
för nästa år räknar med att jordbruket kommer i åtnjutande
av en betydande omkostnadsminskning på grund av den väntade ökade traktordriften.
Men denna omkostnadsminskning kommer ju så gott som uteslutande
storjordbruket till del, ty den driftkostnadsminskning, som man alltså i detta
avseende kan räkna med, kan av lätt förklarliga skäl småbruket inte dra nytta
av på samma sätt som storbruket.

Jag har velat understryka dessa synpunkter, och jag kan tillägga, att diskussionen
efter uppgörelsen såväl i tidningspressen som inom olika organisationer
och man och man emellan klart oell tydligt har givit vid handen, att örn man velat
tillgodose småbrukarna, hade man kunnat göra det på ett bättre sätt, utan
att därmed lia behövt riskera att uppgörelsen inte hade kommit till stånd.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Anslag till prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag skall hålla mitt löfte att försöka bidraga till att kammaren kan slutföra
detta plenum på förmiddagen, och därför skall jag, herr talman, endast
med stöd av det redan sagda be att få yrka bifall till den av mig och Waldemar
Svensson i Ljungskile avgivna reservationen.

Herr Svedberg: Herr talman! Såväl jordbruksutskottet som riksdagen har ju
vid flera tillfällen uttalat sig för nödvändigheten av att förbättra levnadsbetingelserna
för den stora folkgrupp, som finner sin utkomst inom det svenska
småbruket. En bland de många möjligheter härvidlag som finnas är ju att
höja producentbidraget. Jag måste dock säga, sedan jag tagit del av den motion,
som ligger till grund för reservationen, att jag har uppfattat den mera
som en folkpartipolitisk spekulation. Ty skulle riksdagen besluta i enlighet
med denna reservation, skulle detta innebära, att man trasade sönder den överenskommelse,
som nu har träffats mellan jordbrukets topporganisation Lantbruksförbundet
och ELF å ena sidan och regeringen å andra sidan. Detta skulle
vara till skada för de grupper av jordbrukare, som nu skola få någon förbättring.
Enligt överenskommelsen är allt stöd avsett att stödja det mindre jordbruket
genom att det kommer den animaliska produktionen till del.

En annan sak, som ligger till grund för min uppfattning i denna fråga, är,
att örn man följer reservationen i detta fall, skulle man fullkomligt utestänga
just de jordbrukare, vilkas produktion vid leverans av mjölk till mejerierna endast
till ringa del överstiger den tidigare fastställda maximimängden, nämligen
30 000 kg. Ty för leveranser utöver 30 000 kg utgår för närvarande
inte något producentbidrag. Dessa mindre jordbrukare ha ju i många fall kanske
en eller två anställda, men om de inte finge komma i åtnjutande av det
föreslagna bidraget på all mjölk, som de leverera, skulle de med hänsyn till
det avtal, som nu slutits mellan å ena sidan lantarbetsgivarna och å andra sidan
lantarbetarnas fackorganistioner, få en löneförsämring i stället för en löneförbättring
för egen del.

Jag är fullt övertygad örn att småbrukets tryckta ekonomiska läge måste i
en snar framtid förbättras, och min förhoppning är också, att redan nu i vår,
när propositionen örn prisregleringsåtgärder på jordbrukets område för. nästa
budgetår skall läggas fram för riksdagen, det då blir en betydlig höjning av
producentbidraget.

Ett bifall till reservationen skulle emellertid., som jag tidigare sagt, innebära
ett söndertrasande av den överenskommelse, som redan träffats, och det skulle
med säkerhet uppfattas som en brist på förståelse särskilt för dessa mindre
jordbrukares belägenhet, vilka ha en eller två anställda och genom avtalet med
de anställda få större löneutgifter och därför ha anledning även att få del av
pristillägget som överenskommelsen avser som statens stöd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sträng: Herr talman! Det kanske i klarhetens intresse bör
sagås någonting ifrån min sida i anledning av den reservation, som föreligger
till detta utskottsutlåtande, och i anledning av det anförande, som här har
hållits av riksdagsman Näslund.

Vid fördelningen av de 30 miljoner kronor, som enligt den träffade överenskommelsen
fixerats för innevarande år, var det absolut uppenbart, att man var
tvungen att beakta både försörjningspolitiska och regleringstekniska synpunkter.
Dessa synpunkter nödvändiggjorde en prdsstimulans på kött och fläsk i
första hand. Att även detta är ett småbruksintresse är jag ganska angelägen
örn att understryka. Fläskproduktionen i södra Sverige och gödkalvproduk -

Onsdagen deli 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tionen i mellersta och norra Sverige äro ju produktionsgrenar, som äro typiska
för det svenska småbruket. Närmare 20 miljoner av dessa 30 miljoner kronor
fördelas också med hänsyn härtill.

I dessa 20 miljoner kronor ligger också en subvention för konstgödning. Det
är nämligen angeläget, att statsmakterna bereda de svenska jordbrukarna möjlighet
att anskaffa konstgödning till lägre pris än den annars kan anskaffas,
eftersom det är önskvärt att under innevarande år på allt sätt stimulera den
nödvändiga produktionen. De återstående 10 miljoner kronorna, som äro avsedda
för mjölkproduktionens stödjande, kunde helt naturligt fördelas efter
två alternativa linjer, dels genom att få till stånd en generell prisförbättring
och dels genom att få till stånd en differentierad prisförbättring, såsom reservanterna
här lia anfört. I det senare fallet skulle förbättringen antingen genom
ett förhöjt producentbidrag eller genom ett ytterligare förhöjt differentieringsbidrag
komma i huvudsak de norrländska länen till godo.

Örn man nu från jordbrukarhåll hade önskat en sådan fördelning, är det
alldeles uppenbart, att regeringen hade fått ta ett sådant önskemål under omprövning
och övervägande. Nu gick emellertid jordbrukaruppfattningen vid förhandlingarna
i en rakt motsatt riktning. Man begärde uttryckligen att prisförbättringen
skulle ta sig uttryck i generellt verkande pristillägg.

_ Ett förhandlingsresultat är aldrig ett diktat från den ena eller den andra
sidan, utan i regel är det en kompromiss mellan skilda synpunkter. Men när
åtta stycken jordbrukarrepresentanter, som företräda lantbruksförbundet och
ULF, voro absolut eniga örn den uppfattningen, att pristilläggen skulle ges
generell karaktär, var det ganska uppenbart, att regeringen inte gärna kunde
negligera en sådan enhälligt manifesterad uppfattning.

Avtalet undertecknades och godkändes av regeringen. I överensstämmelse
med min allmänna grunduppfattning örn respekten för träffade avtal är det
alldeles uppenbart, att regeringen är beredd att hävda giltigheten av det avtal,
sorni är träffat.

Riksdagen — jag ber att få erinra örn det — gjorde ju i fjol vissa uttalanden
i fråga örn jordbrukets prisregleringar, då beslut därom fattades. Jordbrukets
fackliga organisation ansåg sig emellertid sedermera icke bunden att
acceptera detta beslut och ställde därigenom samhället inför en belägenhet, där
man under hot örn produktionsstrejk sökte genomdriva sina önskemål.

Vid den remissdebatt, som inledde årets riksdag, deklarerade ju en lång
rad av ledande bondepolitiker, att även om man i och för sig ogillade metoderna
och framgångssättet i den aktion, som RLF hade iscensatt, så solidariserade
man sig i sak med framställningen och med dess syftemål. När man
på politiskt bondehåll gör en sådan deklaration, måste detta självfallet betyda
någonting — det måste väl innebära och betyda, att man anser att jordbrukarnas
synpunkter i en sådan fråga skola komma bättre till uttryck, örn det får
förhandlas på ett, låt mig kalla det så, fackföreningsmässigt sätt. Denna förhandling-
har ju nu gatt av stapeln ungefär efter de linjer och grunder, som jag
nyss anfört.

Skulle man nu fran riksdagens sida ändra pa det avtal, som efter ganska
stora besvärligheter har träffats, mäste det väl innebära, att avtalet, som vi
inte bara betrakta såsom moraliskt utan även såsom juridiskt bindande och
förpliktande, ändras beträffande sina grundvalar och grundförutsättningar. Örn
riksdagen nu ändrar pa avtalet mäste det väl också betraktas som en avi åt
motparten, att den inte heller i fortsättningen behöver anse sig bunden av sin
tidigare ståndpunkt. Jag ifrågasätter, örn riksdagen är beredd att ta konsekvensen
av att den uppgörelse, som nu har träffats med jordbrukets organisationer,
hädanefter skulle bli betraktad som en nullitet.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 194G.

Anslag till prisregi er ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Jag har velat framföra dessa synpunkter, vilka jag finner vara avgörande
i denna fråga, och jag vill sluta med att förorda bifall till utskottets förslag.

Herr Näslund: Herr talman! Det är klart, att om man tillmäter uppgörelsen
det innehåll och den bindande verkan, som statsrådet Sträng här har gjort sig
till talesman för, skall man naturligtvis respektera den. Jag har all förståelse
för ett avtal och gör inte heller anspråk på att riksdagen skulle gå i
spetsen för att bryta avtal. Men när jag gör detta medgivande måste jag
också samtidigt konstatera, att riksdagen står ganska maktlös. Även örn riksdagen
anser en uppgörelse mindre ändamålsenlig eller i varje fall såsom icke
stående i överensstämmelse med riksdagens tidigare uttalanden, så har man
ändå bara att acceptera, att riksdagen är satt i efterhand och varken kan
eller bör rätta till vad den anser vara mindre lämpligt. Detta är ingalunda
någon utveckling i riktning mot demokrati, tycker jag. Men det må vara

hänt: gagnar det folket och människorna, må det väl få ske! Jag har dock

känt ett behov att inlägga en gensaga emot den utvecklingen.

Det var emellertid mycket intressant att få höra statsrådet Strängs klarläggande
anförande. Efter detta lär det väl inte från underhandlarnas sida
gå att göra gällande, att det har berott på regeringen, att prisuppgörelsen
fick sitt nuvarande innehåll. På den punkten har man skyllt ifrån sig på
varandra, jag ber att få uttrycka min tillfredsställelse över att vi nu ha fått
ett klart och tydligt uttalande från statsrådet Sträng på denna punkt, så att
vi äntligen veta, vart vi skola adressera folks klagomål över att vad som

skett är galet, så att man inte längre kan sksdla på varann.

Såvitt jag kunde förstå min vän herr Svedberg på bänken framför mig,
var han för sin del tillfredsställd med uppgörelsen, och jag skall inte om honom
och hans ståndpunktstagande fälla något omdöme på sätt han gjorde om
mig och örn reservationen. Han förklarade helt frankt, att den var en folkpartistisk
partispekulation. Jag vill säga att detta är ett sådant slags omdöme,
som jag inte vill tillåta mig att utan vidare fälla örn någon annan, och
även om herr Svedberg skulle få många med sig in på den linjen, ber jag att
få nedlägga en bestämd protest mot en sådan anklagelse. Reservationen innebär
ingenting annat än ett ärligt, uppriktigt och vällovligt försök att med
stöd av riksdagens i fjol uttalade mening kunna få till stånd en liten jämkning
i innehållet i den träffade uppgörelsen, med andra ord en annan användning
av de 30 miljonerna än vad som där överenskommits.

Herr Anderberg: Herr talman! Efter herr statsrådets klargörande anförande
kan det inte vara så mycket från utskottsmajoritetens sida att tillägga, men
jag anser i alla fall att det finns ett par saker, som behövde framhållas.

Majoriteten inom utskottet gick ju in för ett godkännande av vad propositionen
föreslagit och ansåg, att riksdagen inte hade någon anledning att göra
någon erinran beträffande förslaget. Det var endast i den av Waldemar
Svensson i Ljungskile i andra kammaren och herr Albertsson i denna kammare
väckta motionen, som vissa invändningar gjordes.

Inom utskottet förekom mycken diskussion örn dessa spörsmål, och de synpunkter,
som herr Näslund här har framfört, blevo också framförda i utskottet.
Där framhölls såsom det väsentliga i denna sak, att ett avtal hade träffats
mellan två parter, mellan lantbruksförbundet och statsmakterna, där det
fastställts efter vilka grunder den ytterligare jordbrukshjälpen skulle utgå.
Den organisation, som huvudmotionären tillhör, är ju också representerad i
lantbruksförbundet. Och det var ju inte fråga örn vilka representanter som
helst -—- såsom det sades i morgontidningarna i dag — eftersom de åtta her -

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Anslag till prisregi er ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
rar, som inkallats till överläggning med regeringen i dessa prisfrågor, voro
inga mindre än de ledande männen inom jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar.
Likadant som man gjorde när det gällde lönefrågorna för statstjänare,
då man träffade en överenskommelse mellan representanter för de
fackliga organisationerna och för statsmakterna, har man gjort när det gällde
dessa ekonomiska frågor.

I remissdebatten den 17 januari i år uttalade sig huvudmotionären i denna
fråga, såsom av protokollet framgår, på följande sätt: »Att avtal böra hållas
och vedertagen förhandlingsordning följas även i ett fall som detta tycker
jag står utom ali diskussion.»

Det förefaller mig litet underligt, att samme man, som sagt detta, nu i en
motion vill göra om hela det förslag, som bygger på den mellan lantbruksförbundet
och regeringen träffade överenskommelsen. Nu är han beredd att riva
upp denna överenskommelse och gå fram efter nya linjer. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat vara med örn något sådant och har icke ansett sig ha anledning
att frångå Kungl. Maj:ts förslag.

I sitt senaste anförande framhöll herr Näslund, att riksdagen hade blivit
förd åt sidan. Den uppfattningen kan jag inte anse vara riktig. Jordbruksutskottet
har inte funnit anledning att göra någon invändning emot regeringsförslaget,
utan detta har av sakliga skäl biträtts av majoriteten inom utskottet.
Om det hade lyckats herr Näslund att övertyga utskottet och riksdagen
och få majoritet för sitt yrkande, så hade naturligtvis riksdagen gjort sitt inflytande
gällande vid frågans vidare bedömande. Då nu emellertid utskottet
intar en så fast ståndpunkt i denna fråga, kan jag inte finna någon som helst
anledning till att det göres någon politisk attack på detta område.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till jordbruksutskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

. förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckt motion örn utredning och förslag angående statsbidrag till rensning
av vattendrag, som icke företages i anslutning till redan fullbordade torrläggningsföretag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Äng. försälj.
Maj :ts proposition angående försäljning av Havstena nr 7 Grubbagården och rång av vissa
Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad. fastigheter i

. i riksdagen den 15 februari 1946 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 88, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, under
punkt 6 :o föreslagit riksdagen medgiva, att, sedan från kronoegendomarna 1
mantal Havstena nr 7 Grubbagården och 1 mantal Havstena nr 9 Storegården i
Skövde stad avstyckats vissa salulotter, dessa på angivna villkor finge försäljas
till staden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte medgiva att,

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 194G.

Äng. försäljning av vissa fastigheter i Skövde. (Forts.)
sedan från kronoegendomarna 1 mantal Havstena nr 7 Grubbagården och 1
mantal Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad avstyckats vissa salulotter,
vilka närmare utmärkts å två av distriktslantmätarén E. O. Janson upprättade
kartor över egendomarna, följande lotter finge försäljas till Skövde stad, nämligen dels

av Havstena nr 7 Grubbagården hemskiftet (stadsägorna nr 264 + 265)
örn cirka 9,10 hektar och skiftet Dälderna (stadsägorna nr 261 + 262 + 263)
örn cirka 1,25 hektar för köpeskillingar av respektive 63 700 och 2 050 kronor
samt med tillträde den 14 mars 1947,

dels ock av Havstena nr 9 Storegården hemskiftet (stadsägan nr 119) örn cirka
22,70 hektar för en köpeskilling av 77 200 kronor samt med tillträde den 14
mars 1947; allt under villkor i övrigt, som i utlåtandet närmare angivits.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! I det utskottsutlåtande, som här föreligger,
behandlas en kungl, proposition, vari Kungl. Maj:t föreslagit, att en
viss kronan tillhörig fastighet i Skövde skulle försäljas till Skövde stad. Jordbruksutskottet
har tillstyrkt, att hemskiftena säljas till staden, men däremot
har utskottet avstyrkt, att de till fastigheten hörande ängsskiftena- nu försäljas.

Jag vill med anledning av detta utskottets ståndpunktstagande anföra några
synpunkter. Vid den prövning av ärendet, som jag har måst företaga, kom jag
till den uppfattningen, att örn kronan skall sälja dessa ängsskiften, kunna de
inte gärna försäljas till någon annan än till Skövde stad. Det skulle leda till
ganska stora besvärligheter i framtiden vid planering av bebyggelsen, om detta,
område komme i annans hand än stadens. Jag tror inte, att man överhuvud
taget kan hysa någon annan uppfattning härvidlag: antingen skall kronan äga
detta område eller också Skövde stad.

Nu är det klart att man på nuvarande stadium kan säga, att det kan
komma att dröja många år, innan det kan bli nödvändigt för Skövde stad att
besitta detta område, och att det därför inte föreligger någon anledning för
kronan att just nu sälja det. Men å andria sidan ligger det väl i öppen dag, att
när nu hemskiftena försäljas och dessa ängsskiften ensamma bli kvar, så blir
det inte lätt för kronan att på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt förvalta
detta område. Det kommer att dra kostnader och det kommer inte att ge några
inkomster. Detta kommer att leda till att statens fastighetsförvaltning får
dras med ett objekt, som är ur ekonomisk synpunkt ofördelaktigt. Därför
måste jag säga, att när det är uppenbart, att området ändå förr eller senare
måste överföras i stadens ägo, vore det bäst att göra detta nu, när den övriga
delen av fastigheten försäljes till staden. Jag kan för min del inte finna att
det slut, vartill utskottet kommit, kan vara klokt och välbetänkt.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall helt kort från början tillkännage, att
utskottet är av rakt motsatt uppfattning mot jordbruksministern: utskottet
anser att det är klokt att behålla dessa ängsskiften i kronans ägo. Det förhåller
sig nu nämligen så, att Skövde stad knappast kan behöva dessa områden
för bebyggelse. Detta framgår av handlingarna i akten, och jordbruksutskottet
har kunnat förvissa sig därom genom att en delegation besökt platsen.
Därtill kommer ju den omständigheten, att delar av dessa ängsskiften
äro av en särskilt märklig geologisk formation, så att naturskydd skulle vara
önskvärt. Och örn kronan har i sin hand områden, som helst böra ur kulturell
och ideell synpunkt vårdas på särskilt sätt, så kan det väl inte vara någon
särskild anledning för kronan att sälja dem.

Skövde stad har tillräckligt mycket tomtmark, lämplig för bebyggelse, på

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Äng. försäljning av vissa fastigheter i Skövde. (Forts.)
närmare håll än detta område, och jag tror inte att det skall bli några svårigheter
för statens förvaltande organ att på nöjaktigt sätt få användning för
de återstående delarna av ängsskiftena, sedan dessa naturskyddssynpunkter
ha blivit tillgodosedda.

o Vidare kan jag inte underlåta att påpeka, att jordbruksutskottet i sitt utlåtande
nr 22, som behandlades för några minuter sedan, där utskottet tagit
ställning till en motion örn att kronan överhuvud taget inte skulle sälja någon
mark, har återfört i tankarna vad utskottet skrev 1942, nämligen att man bör
vara återhållsam vid jordförsäljningar från kronans sida. Kammaren har godkänt
detta uttalande. Jag tycker att riksdagen här har ett mycket lämpligt
tillfälle att visa något av en sådan återhållsamhet vid försäljning av kronans
jord just när det gäller områden av den beskaffenhet som det här är fråga örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag måste för min del reagera mot att
det kan inläggas , i det uttalande från jordbruksutskottet, som herr Näslund
citerade, den meningen att staten skulle vara återhållsam även vid försäljning
av mark till kommuner. Jag kan inte tänka mig, att utskottet har avsett, att
det skulle utfärdas några restriktioner vid försäljning till kommuner av kronomark,
som kan erfordras för kommunala behov.

Vidare vill jag nämna, att jag vid samtal med drätselkammaren i Skövde
har fått det intrycket, att man där har vissa bekymmer för den utomplansbebyggelse
som kan uppkomma på dessa delar av stadens område, icke minst,
med hänsyn till hur man skall på rationellt sätt anordna vatten- och avloppsledningar,
och att det på den grund kan finnas vissa skäl för att staden får ha
besittningen av denna mark.

Att området är av sådan geologisk beskaffenhet, att det borde naturskyddas,
kan väl inte vara något starkt skäl för utskottets ståndpunkt. Var och en måste
väl ändå förstå, __ att det är lättare för staden Skövde att på tillfredsställande
sätt sköta och vårda ur natursynpunkt märkvärdiga områden inom staden än
vad det är för staten, som ju inte har någon så utgrenad förvaltning, att man
kail ägna särskild omsorg åt varje sådant litet område. Vi få väl ha tilltro
till kommunerna och lita på att de tillvarataga det allmännas intressen på de
områden som de besitta.

Herr Anderberg: Jag tror att herr statsrådet kanske tolkade herr Näslunds
anförande något oriktigt. Det anförande av utskottet, som herr Näslund citerade,
syftar naturligtvis inte på försäljningar till kommuner utan på försäljningar
till privata personer.

Jordbruksutskottet har mycket grundligt diskuterat och övervägt denna fråga.
Man hemställer inte gärna örn avslag ens på någon liten del av en kungl,
proposition .utan att ha en stark ställning. Men i detta fall tyckte utskottet,
att det förelåg goda skäl. Dessa ängsskiften ha ingen faktisk betydelse för staden,
de ligga tre kilometer från stadsbebyggelsen, och det föreligger intet omedelbart
behov för staden att förvärva dem. På grund av de skäl, som herr Näslund
anförde, enade sig då utskottet örn att dessa ängsskiften borde kvarstå i
statens ägo.

Detta är inte i något avseende en stor fråga, men vi lia funnit, att man ur
naturskyddssynpunkt når det bästa resultatet genom att icke avyttra området,
och det är därför som vi yrkat avslag på den kungl, propositionen i denna
del. Jag har icke blivit övertygad genom statsrådets uppläggning av saken, då
han framhöll att det skulle uppstå svårigheter med tillsynen över området.
Staten har ju många sådana här områden, som man mycket väl kan sköta. Jag

Första lcammarens protokoll 19Ji6. Nr 15. 5

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Örn nya
direktiv för
socialvårdskommittén

m. m.

Äng. försäljning av vissa fastigheter i Skövde. (Forts.)
anser därför inte alls att det ligger något orimligt i utskottets enhällig-a uppfattning,
och jag yrkar, herr talman, bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr Dahlström: Herr talman! Det är ju inte särskilt roligt att gå emot
Kungl. Maj:ts förslag, och vi bruka ju i jordbruksutskottet vara tämligen
kungatrogna, men i detta fall tycker jag för min del, att det finns tillräckliga
skäl att åberopa för den ståndpunkt utskottet intagit.

Vid behandlingen av detta ärende har jag fäst mig vid en sak, som jag anser
vara av praktisk betydelse. Av handlingarna framgår, att domänstyrelsen
och Skövde stad äro överens örn att den mark det här är fråga örn skulle vara
en synnerligen lämplig plats för en sinnesslöanstalt för Skaraborgs län, och
man frågar sig då, vad det skall tjäna till, att staten nu avhänder sig ett område,
som redan är påtänkt för statligt ändamål.

Det har framhållits, att Skövde stad skulle ha bekymmer för utomplansbebyggelse
i dessa trakter, men jag föreställer mig, att det blir svårt att företaga
någon sådan bebyggelse, så länge staten har området i sin hand.

Herr talman! Jag är övertygad om att den väg som utskottet valt är den
riktiga, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag har förvissat mig örn att det från
statens sida icke föreligger några planer på att förlägga någon sinnesslöanstalt
till detta område.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion örn nya direktiv för socialvårdskommittén m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 27, hade herr Linderot m. fl. föreslagit, att riksdagen skulle hemställa
till Kungl. Majit, att nya direktiv av sådant principinnehåll, som förordats i
motionen, måtte utfärdas för socialvårdskommittén och i tillämpliga delar även
för andra utredningar, vilka sysslade med socialpolitiska frågor, samt att riksdagen
måtte uttala önskemålet örn att socialvårdskommittén måtte genomföra
sitt arbete i högsta möjliga arbetstakt, så att riksdagen snarast lämnades tillfälle
att fatta beslut i fråga örn revision av fattigvårdslagstiftningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, I: 27, icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Öhman: Herr talman! Utskottet har enhälligt yrkat avslag på denna
motion, och jag förstår mycket väl, att det inte finns. någon utsikt att få
gehör för någon annan mening här i kammaren, men jag skulle i alla fall
vilja framföra några synpunkter på saken.

Det är ju inte förvånande, att utskottet kommit fram till ett avslagsyrkande,
då det bygger sin ståndpunkt i huvudsak på ett yttrande från socialvårdskommittén,
som naturligtvis tycker att dess egen verksamhet är ganska förträfflig.
Men det var ju just socialvårdskommitténs verksamhet, som motionen
kritiserade och som vi motionärer ville ha förändrad, bland annat genom
att socialvårdskommittén skulle få nya direktiv ifrån regeringen. Det är egendomligt,
att utskottet då vänt sig just till socialvårdskommittén som enda remissinstans.
Den har sålunda yttrat sig över sin egen verksamhet och befunnit

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)
sig i den behagliga situationen att kunna döma i egen sak. Det borde väl ha
funnits även andra remissinstanser att vända sig till, om man verkligen hade
velat komma fram till ett allsidigt och objektivt omdöme om socialvårdskommitténs
verksamhet och det nuvarande tillståndet inom hela socialpolitiken.

Vad som framför allt borde ge riksdagen anledning att ingripa, är följande
två omständigheter: 1) att vår nuvarande socialvård är så splittrad, att den
enskilde medborgaren icke bar möjlighet att orientera sig i den djungel av
paragrafer örn olika stödformer och förordningar som finnes på det socialpolitiska
området, och 2) att ingen av de nuvarande stödformerna ensam
garanterar existensminimum åt sitt speciella klientel, utan den, som kommer
i behov av understöd från det allmänna, ofta måste vända sig till fyra ä fem
olika grenar av social hjälpverksamhet för att möjligen få en något så när
dräglig utkomst. Och ändå är det ofta fattigvården med dess förödmjukande
behovsprövning och allt vad därtill hör, som i sista hand måste anlitas.

Vi lia i vår motion räknat upp inte mindre än 25 olika officiella eller halvofficiella
stödformer, som för närvarande finnas, och vi ställa frågan: är det
nödvändigt, att socialvården skall vara splittrad på detta sätt? Vore det inte
mera praktiskt både för den enskilde och för samhället, örn hela socialvårdsapparaten
förenklades och centraliserades? När socialvårdskommittén tillsattes,
tillhörde det ju dess uppgifter att framkomma med förslag till en samordning
och centralisering av de olika socialvårdsgrenarna, men det verkar faktiskt
inte som om kommittén ännu skulle lia tagit itu med denna enligt min uppfattning
synnerligen viktiga uppgift.

Nu säger man i utskottsutlåtandet i anslutning till vad socialvårdskommittén
uttalat, att det icke är lätt att få en klar bild av de principer, som enligt
motionärerna skulle ligga till grund för nya direktiv åt kommittén. Man säger
att innebörden av uttrycket »all socialvård», som staten skulle taga hand örn,
är oklar o. s. v. Jag förstår inte, att man kan komma till den ståndpunkten.
I vår motion är det mycket klart utsagt, enligt vilka principer vi anse att
socialvården bör ordnas. Vi ha såsom vår mening fastställt, att det bör finnas
två principer för socialpolitiken. Den ena är att staten skall garantera den
enskilde medborgaren trygghet emot nöd. Detta innebär, att staten skall taga
hand örn ali socialvård och taga ansvaret för den, samtidigt som naturligtvis
kommunerna icke skola avkopplas utan spela rollen av förmedlande organ för
den enskilde hjälpsökande. Den andra grundläggande princip, som vi förfäktat
i motionen, är att hela socialvården skall utgå i en enda form, som vi förslagsvis
kallat socialersättning och som skall vara så avpassad, att den garanterar
ett drägligt existensminimum för dem som äro i behov av social omvårdnad
från det allmännas sida. Jag tycker att det icke borde föreligga några
skäl från utskottets sida att påpeka, att de principiella synpunkterna icke äro
tillräckligt klart fastställda. Det är enligt mitt sätt att se mycket enkla och
klara principer för socialvården, sorn vi i motionen ha förfäktat.

Man har också från socialvårdskommitténs sida kommit till den något märkliga
uppfattningen, att vi i motionen vilja skjuta fram fattigvården som en
hörnsten i den sociala omvårdnaden. I verkligheten är ju motsatsen fallet. Motionen
åsyftar att avskaffa fattigvården och att ersätta den och alla. andra
olika hjäipformer av socialvård med den socialersättning, som jag tidigare
här omnämnt.

Herr talman! Jag är medveten örn att motionen denna gång kommer att
falla, men jag är lika övertygad om att frågan därmed icke är avgjord för
all framtid. Den kommer tillbaka, och jag uttrycker den förhoppningen, att dc
principer för socialvårdens uppbyggande som vi anfört i motionen så småningom
skola vinna anslutning. Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 194G.

Om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)

Herr Ericsson, ''Herman: Herr talman! Jag är den förste att erkänna, att det
i motionen finns en hel del saker av mycket stort värde, och därför borde nog
motionen ha varit väckt för åtskilliga år sedan, när socialvårdskommittén
började sitt arbete. Då hade den, såvitt jag förstår, kunnat bli en vägledning
att gå efter, Men nu är ju socialvårdskommittén i det närmaste färdig, och
man är rädd för att örn nian skulle ge den nya direktiv, skulle dess arbete
komma att ytterligare utsträckas. Den har kostat staten mycket stora pengar
ändå, och därför är det, såvitt utskottet nu kan bedöma, önskvärt att socialvårdskommittén
blir färdig så fort som möjligt.

Detta är den ena anledningen till att motionen avstyrkts. Den andra anledningen
är att man i fjol i båda kamrarna hade motioner, i vilka det hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamma åtgärder
i syfte att få till stånd en plan för det fortsatta utredningsarbetet på
socialpolitikens och socialvårdens områden. Dessa motioner remitterades till
befolkningsutredningen, institutet för folkhälsan, kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen och socialvårdskommittén.
Dessutom beredde man landsorganisationen, landskommunernas
förbund, landstingsförbundet, stadsförbundet och sjukkasseförbundet tillfälle
att inkomma med yttranden över motionen.

Landskommunernas förbund begagnade sig icke av möjligheten att avgiva
något yttrande. Övriga yttranden gingo i olika riktning; en del tillstyrkte,
en del avstyrkte motionerna. Befolkningsutredningen redogjorde för det
arbete den höll på med och sade sedan, att det enligt beredningens mening
stötte på stora svårigheter att lägga upp en plan på längre sikt
och att beredningen därför inte var angelägen örn att något skulle företagas.
Institutet för folkhälsan uppehöll sig särskilt vid spörsmålet om
den samhälleliga hjälpverksamhetens förhållande till en ur hälsosynpunkt godtagbar
levnadsstandard, alltså det som motionären här var inne på. I fråga
örn en enhetlig plan för det fortsatta utredningsarbetet i allmänhet tillstyrkte
institutet att åtgärder skulle vidtagas. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
fann det synnerligen önskvärt, att de allmänna principerna för
socialpolitikens framtida utveckling underkastades en mera ingående förberedande
prövning. Pensionsstyrelsen ansåg att en utredning av de huvudprinciper,
som böra ligga till grund för socialvårdens omdaning, skulle vara av
stort värde men ifrågasatte, örn det nu var möjligt att göra upp en plan, sedan
utredningsarbetet inom olika kommittéer hunnit så långt som fallet var.
Landsorganisationen tillstyrkte att en utredning kom till stånd. Socialstyrelsen
avstyrkte. Stadsförbundet ansåg att ett intimare samarbete borde äga
rum mellan olika utredningar men också att ett allmänt planeringsarbete skulle
medföra en betänklig stagnation i arbetet på socialvårdens förbättring, varför
förbundet för sin del avstyrkte motionerna. Men utskottet tillstyrkte motionerna,
och riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets förslag.
Riksdagen har sålunda begärt denna utredning om en plan för socialvården,
när socialvårdskommittén en gång blir färdig.

Utskottet har med anledning av dels dessa förhållanden, dels vad jag sagt
förut, icke ansett sig nu böra tillstyrka motionen, men vi understryka vikten
av att när socialvårdskommittén blir färdig, en planmässig anordning även
av de kommunala föranstaltningarna, som den nya socialvårdsorganisationen
medför, kommer att genomföras. Därmed anser utskottet, att en del av motionärernas
önskemål skulle vara beaktade.

Herr talman! Jag skall inte tala längre i denna sak. Annars finns det mycket
utförliga utlåtanden, som införskaffades i fjol, och det är därför som vi
i år icke infordrat nya annat än från socialvårdskommittén. Jag ber att med
dessa ord får yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 10 april 1940.

Nr 15.

Om nya direktiv för socialvårdskommittén m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion örn utredning angående yrkesskolornas
och folkhögskolornas ställning och uppgifter i samhället, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion örn revision av gällande bestämmelser för beviljandet
av statsbidrag eller stipendier av social eller kulturell art.

I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 246, hade herr Persson, Ivar, m. fl. föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära skyndsam revision av nu gällande bestämmelser
för beviljandet av statsbidrag eller stipendier av social eller kulturell art i syfte
att göra dessa bestämmelser mera enhetliga samt att vid ärendenas behandling
bidragssökandenas förmögenhetsförhållanden skulle beräknas efter likvärdiga
grunder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, 1: 246, icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Utskottet ställer sig ju ganska positivt till
den motion varom det här är fråga, i det att det understryker åtskilliga synpunkter
i motionen. Sålunda säger ju utskottet att det vill understryka, att
stipendier åt elever vid olika skolor så långt möjligt böra vara enhetliga. Vidare
säger utskottet, att när det gäller bidrag av social natur vill utskottet understryka
vikten av att det blir sådana bestämmelser, att jordbrukare och
andra fria. företagare inte missgynnas. Utskottet medger också utan vidare,
att jordbrukare och andra mindre näringsidkare i åtskilliga fall äro missgynnade
i dessa hänseenden.

Jag får säga, att av en sådan motivering skulle jag närmast vilja draga
den slutsatsen, att utskottet hade bort tillstyrka bifall till motionen. I stället
hänvisar emellertid utskottet till socialvårdskommittén och befolkningsutredningen
och anser att dessa böra kunna beakta de synpunkter som anföras i motionen.
Det vore naturligtvis synnerligen värdefullt för oss motionärer örn så
verkligen kunde bli fallet — ingen skulle vara gladare än jag örn socialvårdskommittén,
som ju säkerligen har mycket att göra ännu, i någon mån kunde
gå oss till mötes. Jag är emellertid inte riktigt säker på att det blir så. Vad
befolkningsutredningen beträffar anses den ju stå inför sin avslutning, och
det är väl inte stora utsikter att det kommer så mycket mera från denna kommitté,
åtminstone inte i de angelägenheter det här gäller.

Det ilr ju en mycket betydelsefull punkt i motionen som handlar örn att förmögenheten
hos de personer, som det här kan vara fråga örn, enligt vår mening
bör beräknas på ett sådant sätt, att hänsyn inte endast, som för närvarande
är fallet, tages till kontant eller i bank placerat kapital samt i produktionen
investerat dylikt, medan avsättning till pensionsfonder, livförsäkringar,

Örn ändradi
bestämmelser
rörande vissa
statsbidrag och
stipendier.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1940.

Örn ändrade bestämmelser rörande vissa statsbidrag och stipendier. (Forts.)
värdefull personlig lösegendom oell dylikt lämnas helt utanför. Inte heller
till en persons innehav av säkerhet för att han får en ordentlig pension efter
slutat livsverk tar man ju för närvarande någon som helst hänsyn vid dessa
beräkningar, och denna anordning lia vi motionärer ej funnit riktigt tillfredsställande.
Det säges inte rent ut i utlåtandet, om man även i detta hänseende
är med på våra linjer, men jag tycker i alla fall att en liten passus i utlåtandet
ger vid handen att utskottet även här vill beakta våra önskemål, nämligen
där utskottet säger: »Beräkningen av de bidragssökandes. förmögenhetsförhållanden
borde ske med större hänsynstagande till de a,v motionärerna anförda
synpunkterna.»

Jag måste emellertid säga, att särskilt denna sista fråga, som jag alltså här
har citerat efter utlåtandet, är av så pass genomgripande natur, att man väl
knappast kail vänta sig att de kommittéer, som nu finnas och som utskottet
har hänvisat till, kunna komma med några särskilt långtgående förändringsyrkanden
i frågan utan särskild påstötning genom en skrivelse från riksdagen.
Jag har åtminstone svårt att tro att så blir fallet — örn det kan bli det, så
skulle jag bara bli angenämt överraskad. Jag finner i varje fall för min del,
att det säkraste sättet att få dessa synpunkter fullt ut beaktade, så som vi
motionärer anse vara nödvändigt, är att en särskild utredning tillsättes för
dessa frågor.

Jag menar sålunda att den utredning, som vi ha begärt i motionen, verkligen
är behövlig, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Ericson, Herman: Herr talman! En del av vad motionärerna vilja vinna
är redan tillgodosett i proposition nr 183 till årets riksdag. Motionärerna säga,
att stipendierna borde vara enhetliga. I denna proposition föreslås, att landsbygdens
ungdom och överhuvud taget varje svensk pojke och flicka, som behöva
det, skola kunna få ett grundstipendium på 500 kronor utan behovsprövning.
Det kan alltså tilldelas vem soini helst, som inte bär den lämpliga skolan
i hemorten. Därutöver kan efter behovsprövning utgå stipendium med 540
kronor, men det grundstipendium, som jag här åsyftar, kommer i varje fall
att kunna utgå till alla. Det viktigaste där är, att barnet är studiebegåvat, så
att det kan tillgodogöra sig studierna. Vidare kommer staten att betala kostnaden
för resor till och från skdlorten. Föräldrarna behöva bara betala 25 kronor,
medan staten betalar resten av kostnaden för resorna mellan hemorten och
skolorten morgnar och kvällar, där sådant kommer i fråga. Där har alltså en
del av motionens önskemål redan tillgodosetts.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande påpekat, att något behov av större enhetlighet
i avfattningen av dessa på olika områden gällande bestämmelser knappast
torde vara för handen. »Lämpligheten av en förmögenhetsspärr för rätten
till bidrag kan emellertid givetvis i vissa fall bli föremål för diskussion. Det
torde sålunda icke kunna bestridas, att jordbrukare nied visst fog kunna åberopa
i motionen anförda omständigheter gentemot den föreskrivna förmögenhetsspärren
i samband med bidrag exempelvis till sjukvårdskostnader.» Men
nu komma ju även sjukvårdskostnaderna att så småningom betalas av staten,
och därför blir det efter hand likställighet även på den punkten. Det dröjer
kanske något, men det är i alla fall meningen att man också där skall tillgodose
motionärernas önskemål.

»En del av de i motionen framförda synpunkterna», säger socialstyrelsen vidare,
»förtjäna därför att beaktas. Det synes kunna förväntas, att så i tillbörlig
mån sker inom socialvårdskommittén och inom befolkningsutredningen
vid deras ännu icke slutförda utredningsarbeten. Några särskilda anstalter för

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Örn ändrade bestämmelser rörande vissa statsbidrag och stipendier. (Forts.)
en revision av bestämmelserna örn statsbidrag för sociala ändamål synas därutöver
icke för närvarande vara påkallade eller önskvärda.»

Det är på detta yttrande, herr talman, som utskottet har byggt sitt avstyrkande,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jag ber endast att få erinra om att, såsom
utskottets ärade ordförande också poängterade, en del av motionens önskemål
äro tillgodosedda genom den proposition om vidgade stipeneliemöjligheter till
läroverk och dylika undervisningsanstalter, som förelagts riksdagen. Jag vill
emellertid erinra örn att när det gäller lantmannaskolor, folkhögskolor, lanthushållsskolor
och dylikt, får man inte bättre stipendiemöjligheter enligt denna
proposition. Vi motionärer vända oss i själva verket inte emot förmögenhetsspärren
som princip -— dess storlek lia vi givetvis ett och annat att anmärka
på — men det är framför allt det faktum, att förmögenheten härvidlag beräknas
olika för olika grupper av folk, som vi önska en ändring av. Utskottet har
enligt min mening inte visat tillräckligt säkra vägar för att åstadkomma en
mera enhetlig beräkning. Det är därför, herr talman, som jag vidhåller mitt
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion om förstatligande av AEG-koncernens
och Elektriska aktiebolaget Siemens företag i Sverige, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman
! Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att särskilda
utskottet skall behandla jämväl Kungl. Maj:ts i dag avlämnade proposition
nr 222, med anhållan örn riksdagens yttrande angående avvecklingen av den
allmänna omsättningsskatten, ävensom de ytterligare framställningar, som
kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne
eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed stående frågor.

Tillika hemställer jag, att andra kammaren måtte inbjudas att i detta beslut
förena sig med första kammaren.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades ånyo till herr förste vice talmannen, som yttrade: Med hänsyn
till infallande helg hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att tiden
för avgivande av motioner såväl i anledning av de under gårdagen avlämnade
kungl, propositionerna nr 220, 221 och 223 som ock i anledning av samtliga
i dag avlämnade kungl, propositioner utsträckes till det plenum, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 211, 222 och 224—237.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

^nr 297, av herr Gränebo m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition angående
förbättring av landsbygdens telefonförhållanden; och

nr 298, av herr Manner skantz m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1946.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 143,_ i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

. nr 1^4, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; samt

nr 145, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K. H.
Karlssons pensionsförmåner.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
143, att utskottets hemställan i utlåtande nr 26, vidkommande förslaget nr 144,
att utskottets hemställanden i utlåtande nr 30 samt, i fråga örn förslaget nr 145,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 31 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 146, i anledning av Kungl. Majis proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 148, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

_ nr 149, i anledning av Kungl. Maj is proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden; nr

150, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden;

nr 151, i anledning av Kungl. Majis proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 152, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

_ nr 153, i anledning av Kungl. Maj is proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 154, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor;

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbottens och Västerbottens län;

_ nr 158, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård;

nr 159, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag;

Onsdagen den 10 april 1946. Nr 15. 73

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46; samt
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad.

Skrivelseförslagen godkändes, ett vart under förutsättning att andra kammaren
i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade samma beslut som
första kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 156, till Konungen,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ratificering av vissa
ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till anskaffande av apparatur m. m.
för allmän skärmbildsundersökning;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien; samt

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
157, att utskottets hemställan i utlåtande nr 87, vidkommande förslaget nr
162, att utskottets hemställan i utlåtande nr 73, rörande förslaget nr 164, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 79 samt, angående förslaget nr 165, att
utskottets hemställanden i utlåtande nr 80 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 163, till
Konungen, i anledning av väckta motioner örn hävande eller begränsning av
den för staten gällande skattefriheten i fråga örn kommunal fastighetsskatt.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 27 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
radioanläggningar m. m.;

Första hammarens protokoll 1946. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 10 april 1946.

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl.
lagar; samt

nr ,170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 171, till
Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisorisk förbättring
av löneställningen för präster.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 13 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, angående en översyn av riksheraldiker ämbetet;
nr 180, angående räntan å byggnadsförskott ur kyrkofonden; samt
nr 181, angående en redogörelse över svenska handelsflottans förluster under
andra världskriget av människoliv och egendom.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

.Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som hlivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 10 april 1946.

På därom av vikarierande vaktmästaren hos kammaren Karl Harry Gustafsson
gjord ansökning beslöto herrar deputerade, att det Gustafsson den 2 innevarande
april meddelade förordnandet att vara vikarie för vaktmästaren K.
Swenson under dennes förordnande såsom vikarierande postvaktmästare skulle
upphöra med den 13 innevarande april. Till vikarie för Swenson från och med
den 14 april tills vidare förordnades Bernt Sven Gunnar Alfvin.

Ar och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Onsdagen den 10 april 1946.

Nr 15.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.18 eftermiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.