RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 14.

Lördagen den 30 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 215, angående bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete; och
nr 218, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlagskredit till
hästexportberedningen; samt

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd
åt skogvaktaren å Såtenäs egendom O. Boman m. fl.; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för förre ämnesläraren vid skeppsgosseskolan
i Karlskrona M. Karlkvist m. m.

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 216, angående
ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.

Herr . statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Wehtjes interpellation örn utseende av den centrala uppbördsnämnden m. m.,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr
Wehtje till mig framställt följande frågor:

När kan man vänta utseendet av den centrala uppbördsnämnden?

. Är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag örn utsträckning
av tidpunkten för ingivande av ansökan örn debitering av B-skatt i stället
för A-skatt?

När kan väntas, att den statliga upplysningsverksamheten angående källskatten
kan i erforderlig grad genomföras?

Såsom svar på den första frågan får jag meddela, att Kungl. Majit i går Första

kammarens protokoll 1946. Nr lif. 1

Om utseende
av den centrala
uppbördsnämnden

m. m.

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Ang. införsel
i statstjänarna
beviljad
engångsersättning.

Om utseende av den centrala uppbördsnämnden m. m. (Forts.)
dagens konselj tillsatt >den centrala uppbördsnämnden. Att nämnden icke tillsatts
tidigare sammanhänger med att vissa personfrågor visat sig svårlösta.

Beträffande den av interpellanten berörda frågan örn eventuell utsträckning
av tiden för ingivande av ansökan örn preliminär B-skatt för inkomst av tjänst
under år 1947 vill jag nämna, att Kungl. Maj :t den 15 mars genom cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna förordnat, att det skulle åligga taxeringsnämnderna
att med ledning av självdeklarationer eller särskilda ansökningar örn utgörande
av B-skatt eller med ledning av eljest tillgängliga uppgifter avgöra, vilka
skattskyldiga som skola utgöra B-skatt för inkomst av tjänst under år 1947;
det skulle vidare åligga taxeringsnämnderna att för de ifrågavarande skattskyldiga
i inkomstlängden anteckna, att B-skatt skall utgöras. Jag torde vidare
få erinra örn, att oavsett huruvida framställning örn B-skatt gjorts hos
taxeringsnämnden eller icke, sådan framställning kan göras hos den lokala
skattemyndigheten sedan denna den 1 juli trätt i funktion. Med hänsyn till det
sålunda anförda anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att för riksdagen
framlägga förslag örn utsträckning av tiden för ingivande av ansökan till
taxeringsnämnd örn utgörande av B-skatt.

Vad slutligen angår frågan vid vilken tidpunkt den statliga upplysningsverksamheten
angående källskatten kan förväntas bliva igångsatt vill jag anmärka,
att finansdepartementets verksamhet på detta område i första hand
måste taga sikte på sådana åtgärder, som äro erforderliga för att myndigheterna
skola kunna fullgöra de på dem ankommande åliggandena. Detta har ansetts
vara så mycket angelägnare som uppbördsmyndigheterna skola vara färdigorganiserade
redan till den 1 juli. Några åtgärder i syfte att informera allmänheten
örn grunderna för det nya uppbördssystemet ha däremot ännu icke
vidtagits i vidare män än att allmänheten genom radio och via TT erhållit
upplysning om vilka löntagare, som böra utgöra den preliminära skatten i form
av B-skatt, samt örn tidpunkten för ingivande av framställning härom. Att
upplysningsverksamheten i nyssnämnda del icke givits en Större omfattning än
som skett beror på att endast en mindre del av de skattskyldiga överhuvud
beröres av frågan. Den mera omfattande upplysningsverksamheten har däremot
avSetts skola genomföras först under hösten. Upplysningsverksamheten
har nämligen bedömts giva det bästa resultatet, örn den igångsättes icke alltför
lång tid före det nya uppbördssystemets ikraftträdande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då, interpellanten enligt vad jag försport
icke fått något bud örn att han skulle få svar på sin interpellation i dag, förrän
han redan hade avrest från staden, är han icke här närvarande. För min
del kan jag ju inte tacka för svaret, men jag skulle vilja göra en liten reflexion,
och det är att frågan örn de besked, som vissa skattskyldiga skola ge, örn de
vilja höra till A- eller B-skattegruppen, sannolikt kommer att vålla förvirring
då man knappast kan räkna med att de upplysningar som hittills äro meddelade
komma att tränga tillräckligt igenom. Men det är väl att förmoda, att detta
kan rättas till i efterhand och att myndigheterna tillse att några större olägenheter
i detta hänseende icke skola uppstå.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Holmberg till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet framställt en så lydande fråga:
»Har statsrådet sig bekant, att skattemyndigheterna i Göteborg beslutat verkställa
införsel för förfallna skatter med 20 % på den engångsersättning-, som
inom kort skall utbetalas till statstjänarna? Om så är fallet, har statsrådet
för avsikt att vidtaga några åtgärder till förhindrande av att beslutet går i
verkställighet?»

Lördagen den 30 mars 194fi.

Nr 14.

Ang. införsel i statstjänarna beviljad engångsersättning. (Forts.)

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl berörda fråga, och nu yttrade: Herr talman! Herr Holmberg har till
mig riktat följande enkla fråga: Har statsrådet sig bekant att skattemyndigheterna
i Göteborg beslutat verkställa införsel för förfallna skatter med 20 % på
den engångsersättning som inom kort skall utbetalas till statstjänarna? Om så
är fallet, har statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder till förhindrande
av att beslutet går i verkställighet?

I anledning av denna fråga har jag låtit under hand infordra yttrande från
vederbörande stadsfogde i Göteborg. Denne har därvid anfört, att han för sin
del betraktat lönetillägget å 300 kronor såsom i införselavseende likställt med
varje annan löneförmån. I vederbörliga införselbeslut föreskrivna regler för
löneavdrag borde därför automatiskt tillämpas även beträffande ifrågavarande
lönetillägg. Detta innebure att avdrag i allmänhet skulle ske med 20 %.

För egen del vill jag uttala, att jag förstår örn vissa skattskyldiga hysa
den uppfattningen, att ifrågavarande lönetillägg icke borde betraktas såsom
i införselhänseende likställt med annan löneinkomst. A andra sidan bör alltför
stor betydelse icke tillmätas en dylik, delvis på känsloskäl grundad uppfattning.
Jag vill härvid särskilt framhålla, att det för de skattskyldiga själva
är av intresse att äldre restantier i görligaste mån inbetalas före den 1
januari 1947, då nya uppbördsförordningen träder i kraft och löneavdrag sålunda
börja verkställas för betalning av den på 1947 års inkomst belöpande
skatten. Enligt min mening är det sålunda icke tillräckligt motiverat att meddela
generella bestämmelser örn att lönetillägget å 300 kronor skall undantagas
från införselåtgärder. Jag vill emellertid framhålla, att hinder givetvis
icke föreligger att i individuella fall medgiva jämkning i fråga örn storleken
av det belopp, som skall innehållas. Jag förutsätter också att myndigheterna
medgiva dylik jämkning i de fall där särskilda omständigheter göra det påkallat.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra mitt tack för det svar som jag har erhållit,
ett svar, som jag tror kommer att till sina verkningar bli mycket tillfredsställande,
även om jag inte kan känna mig helt nöjd med dess innehåll.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att uppfattningen att engångsersättningen
borde undantagas från införsel i lön till stor del grundar sig på känsloskäl.
Jag skulle vilja säga, att den tvärtom bottnar i det praktiska förhållandet, att
de lägre statstjänarnas ekonomi på grund av reallönesänkningen sedan länge
är mycket ansträngd. De ha nu räknat med att kunna få använda engångsersättningen
till nyanskaffning för hushållet eller till anskaffning av kläde)1
— sådant som hittills har fått stå efter — eller till likvidering av skulder hos
borgenärer, som icke, likt stat och kommun, kunna ta ut sina fordringar genom
införsel i lön. De lia räknat nied att de skulle kunna få göra detta, därför
att stat och kommun genom den regelbundna införsel, som företages i månadslönerna,
ändå kunna se till att de få sitt. Meddelandet örn den generella
införseln på 20 procent, som man i Göteborg tänkt företa hos alla, som resterade
med skatt, väckte därför ganska mycken oro.

Jag har inte med min fråga syftat till att få generella bestämmelser mot
en införsel. Jag har i stället vänt mig mot skattemyndigheternas i Göteborg
generella beslut örn att företa införsel med 20 procent utan undantag. Sedan
finansministern nu varit i förbindelse med skattemyndigheterna därnere, synas
de emellertid lia blivit på det klara med att en uppmjukning bör ske i rätt
stor utsträckning — åtminstone tyda de meddelanden jag fått där nerifrån på

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

Ang. införsel i statstjänare beviljad engångsersättning. (Forts.)
detta — och resultatet av finansministerns ingripande är alltså av den art, att
både jag och de, för vilkas räkning jag frågat, ha anledning att känna oss
nöjda.

Justerades protokollen för den 23 och den 26 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 212, angående godkännande av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande det svensk-finska varuutbytet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 213, angående kreditgivning till Finland; och

nr 214, angående medgivande för Svenska skifferoljeaktiebolaget att teckna
viss borgen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Gustavson
m. fl. väckta motionen, nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning örn ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)
angående skogsvårdsstyrelser, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 215, 216 och 218.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 287, av herr Näsgård,

nr 288, av herr Näsgård m. fl.,

nr 289, av herrar Tjällgren och Näsgård,

nr 290, av herr Tjällgren m. fl.,

nr 291, av herr Sundberg m. fl.,

nr 292, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,

nr 293, av herrar Wagnsson och Åman,

nr 294, av herr Mannerskantz m. fl., samt

nr 295, av herrar Mannerskantz och Björkman,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. m.

Avgåvos och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring av 33 § lagen örn val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 30 mars 1946.

Nr 14.

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1946/47, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till uppförande
av nybyggnad för barnsjukhuset vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgra.d m. m. jämte i ämnet väckt motion; nr

66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för Birger
Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från viss
betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående från
återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :t,s proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;
samt

nr 24, i anledning av väckt motion om skattefrihet för djurskyddsföreningar;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vissa
tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta, motioner, m. m.;

nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd pension åt förra vikarierande
småskollärarinnan Agnes Härén;

nr 21, i anledning av väckt motion angående förre lokföraren O. Lindholms
pensionsförmåner;

nr 22, i anledning av vackt motion angående pensionsförmånerna åt vissa
förutvarande befattningshavare vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar
;

nr 23, i anledning av väckt motion örn pensionsförmånerna för viss personal,
som övergått i statens tjänst i samband med statens övertagande av enskilda
järnvägar;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels e. o. byråsekreteraren
hos statskontoret N. G. Svensons pensionsförmåner, dels ock pen -

Nr 14.

Lördagen den 30 mars 1946.

sion åt ingeniören vid arméförvaltningens tygavdelning E.-E. Stollenwerks efterlevande;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i ''anledning av väckta motioner angående översyn av de i lagar och
författningar förekommande räntebestämmelserna;

nr 17, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande procentuellt
tillägg å uppvärmningsbidrag till kyrkoherde och komminister;

nr 18, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande semester
för präster; samt

nr 19, i anledning av väckt motion örn revision av vissa bestämmelser i ordningSstadgan
för rikets städer;
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; samt

nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd engångsersättning åt efterlevande
till sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari
1940;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån ;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter E. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänkningsföretag i Kronobergs län;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion angående utredning örn och i vad utsträckning rikets ämbets- och
tjänstemän må taga engagemang i idet privata affärslivet; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning örn införande av genomgående
taxeberäkning mellan järnväg och därtill anslutna billinjer; samt
nr 4, i anledning av väckta motioner dels angående utredning örn utjämning
av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga om flytande motorbränslen,
dels ock örn utredning angående ett enhetligt pris på flytande motorbränsle.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.24 ette imid dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Tisdagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förrådsorganisation
för försvarets läkemedel;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet m. m.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Regeringsrätten: Avlöningar m. m. för budgetåret
1946/47; samt

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag under försvarets fonder för budgetåret 1946/47.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som Äng. åtgärder
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Ströms interpellation angående åtgärder mot farorna iav en ökad motortrafik, moiortra^
erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Herr Ström har med kammarens
tillstånd till mig riktat frågan, vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att inför den väntade stora utvecklingen av motorismen skapa säkerhetsgarantier
för medborgarnas liv och lem samt trygghet mot alltför stora sjukhus-,
sjukvårds-, invaliditets-, fångvårds- och sociala utgifter för det allmänna och
för den enskilde genom de faror, som åtfölja en hastig utveckling av motortrafiken.

Interpellanten nämner själv flera förslag till åtgärder, bl. a. propaganda
och skolundervisning, strängare körskola för körrättigheter, strängare lagtilllämpning,
i synnerhet vid olyckor efter alkoholbruk, begränsning av körhastigheten
etc. Men —■ säger interpellanten — verklig garanti för minskade olyckor
och olyckstillbud synes endast kunna ernås genom ett helt nytt vägsystem
med lagstadgade gångbanor längs alla vägar och gator, lagstadgade cykelbanor
vid vägar och gator och säkerhetsåtgärder vid vägkorsningar — såsom
viadukter etc. — samt vid gatukorsningar mycket låg fart, stränga regler örn
att korsa de gula strecken när gångtrafikanter passera eller stå i begrepp att
passera, sakta fart vid passerandet av skolor, sjukhus, kyrkor och_ allmänna
samlingslokaler nära vägen, förbud för ambulanser att annat än vid mycket
allvarliga sjukdomsfall köra med .större hastighet o. s. v.

Åtskilliga av de frågor interpellanten berör äro för närvarande föremål för
utredning. Sålunda företa 1944 års trafikförfattningssakkunniga en översyn
av motorfordonsförordningen, vägtrafikstadgan, vägmärkeskungörelsen och vis -

Xr 14.

Tisdagen den 2 april 194G.

Äng. åtgärder_ mot farorna av en ökad motortrafik. (Forts.)
sa delar av ordningsstadgan för rikets städer, varvid även trafiksäkerhetssynpunkten
beaktas. Då de sakkunnigas arbete delvis är beroende av parallellt pågående
utredningar, är det för närvarande inte möjligt att ange, när arbetet
kan Slutföras.

1945 års trafiksäkerhetskommitté undersöker möjligheten att få till stånd
en vetenskaplig forskning rörande de orsaker, som vålla olyckorna i trafiken.
Kommittén utreder den mänskliga faktorns betydelse för trafiksäkerheten och
skall uppdraga riktlinjerna till organisation av det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet.
Studiet av den mänskliga faktorn i trafiken har i första hand gått ut
på att undersöka möjligheten av att på ett lämpligt sätt reglera tillträdet till
vissa trafikantgrupper, främst gruppen motorfordonsförare. Därvid ha medicinska
och psykologiska synpunkter trätt i förgrunden. Kommittén har bl. a.
gjort undersökningar örn möjligheten att avhålla personer, som ha körkort,
från att föra motorfordon vid sådana tillfällen, då deras prestationsförmåga
är nedsatt,, exempelvis pa grund av alkoholförtäring eller trötthet. Kommittén
''studerar vidare problemen örn åstadkommande av en bättre utbildning av blivande
bilförare, en intensivare och mera planmässig trafikundervisning i skoloma
samt upplysningsverksamhet och propaganda i syfte att höja allmänhetens
.kunskaper om trafikens lagar och stimulera till bättre trafikdisciplin.
Därvid har bl. a.° radions ställning och polisens medverkan i trafiksäkerhetsarbetet
varit föremal för överläggningar. För att minska de speciella svårigheter
°C^ir^S^ei''’ som övergången fran kris- till fredstrafik otvivelaktigt kommer att
medföra, tog kommittén initiativ till en trafiksäkerhetskampanj under våren.
Den av mig för detta ändamål tillsatta kommittén har nyligen börjat sitt arbete,
och ett anslag för ändamålet har äskats av riksdagen.

Trafikledernas tekniska utformning har — såsom interpellanten framhåller
den allra största betydelse för trafiksäkerheten. Säkerhetssynpunkten kan
dock näppeligen drivas så långt, att alla vägar förses med gång- och cykelbanor.
Jag erinrar i detta sammanhang örn de väsentligt ökade anslag till vägbyggnader,
som föreslås i årets statsverksproposition. I motiveringen för sina
petita anförde väg-^och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a.: »Kär vägtrafiken efter
världskrigets slut ater når förkrigstidens omfattning, förväntas samma svårigheter
uppträda för trafiken, som på en del håll rådde omedelbart före kriget.
I vissa avseenden bli förhallandena förvärrade. Styrelsen syftar därvid i första
hand på dels den ökade cykeltrafiken, vilken troligen kommer att i stort sett
bestå efter krisen, dels lastbilarnas ökade hjultryck. Den ökning av cykeltrafiken,
som kan förväntas bestå efter världskriget, aktualiserar behovet av breddade
vägar eller cykelbanor samt beläggningar eller fasta grusmattor utan lösa
grus vallar.»

Investeringarna i vägar uppgå till mycket stora belopp. En ombyggnad av
landsbygdens huvudvägnät till erforderlig standard beräknas kosta 1 500 miljoner
kronor. Därtill komma kostnaderna för infarts- och genomfartsvägar inom
städer och samhällen. Utöver huvudvägnätet finnes en icke oväsentlig längd
andra allmänna vägar, vilka behöva ombyggas eller utbyggas med gång- och
cykelbanor. Då motorfordonstrafiken ökar till fredsdimensioner, komma större
belopp bilskattemedel att stå till förfogande för dessa omfattande arbeten. Det
kan också visa sig nödvändigt att till omprövning taga upp frågan örn bilbeskattningens
grunder. Det lärer dock knappast vara ekonomiskt möjligt att
genom en tillfällig höjning av beskattningen hastigt täcka alla de vägbehov,
som interpellanten berör.

Vid dispositionen av de redan nu betydande men framdeles sannolikt ännu
Större belopp, som investeras i vägväsendet, beaktas särskilt sådana ställen på
vägarna, som visat sig innebära riskmoment för trafiken. Dessa farliga punkter

Tisdagen den 2 april 194G.

Nr 14.

Ang. åtgärder mot farorna av en ökad motortrafik. (Forts.)
lokaliseras genom den bearbetning av polischefers rapporter rörande olycksfall
i trafiken, som bedrives inom väg- och vattenbyggnadsst.yrelsen.

När de pågående utredningarna slutförts, kunna åtgärder bli aktuella. Av
vikt är, att utredningsarbetet påskyndas och att resultaten därav snarast kunna
omsättas i praktisk verklighet. Den omedelbart förestående trafiksäkerhetskampanjen
kan betraktas som ett uttryck för medvetandet härom. Självklart
är också, att jag även i fortsättningen vid bedömningen av investeringarna i
vägar m. m. kommer att beakta trafiksäkerhetssynpunkterna.

Herr Ström: Herr talman! Det är mig en glädje att kunna framföra ett
tack till herr statsrådet för det svar han har lämnat. Det andas en positiv inställning
till alla de frågor som äro av verklig betydelse, vilket bådar gott för
lösandet i framtiden av dessa frågor, som äro oerhört viktiga i många mänskliga
och samhälleliga avseenden.

Det enda jag skulle vilja rikta en kritik emot är att statsrådet, ehuru han
visserligen säger: »Av vikt är. att utredningsarbetet påskyndas och att resultaten
därav snarast kunna omsättas i praktisk verklighet», ändå betonar, att
utredningarna givetvis taga tid och att man sedan också när det gäller åtgärderna
måste gå fram med — jag vill inte säga, att statsrådet menar försiktighet,
men ändå med beaktande av erfarenheterna på området och med undvikande
av att gå för långt när det gäller att pröva nya metoder. Jag tror, att
erfarenheten härvidlag inte har den stora betydelse gent emot raska åtgärder
som många vilja göra gällande, utan att herr statsrådet har alldeles rätt när
han pekar på en rad nya och viktiga krav som framförts, nämligen krav på
vetenskaplig forskning rörande orsakerna till olyckor i trafiken, på ett verkligt
lämpligt urval av personer för tillträde till vissa trafikantgrupper, främst
gruppen motorfordonsförare, vidare krav på omläggning av körskolorna och
på intensivare och mera planmässig trafikundervisning i de allmänna skolorna.
Jag tror att vi här ha någonting av den allra största betydelse för lösandet
av problemen på detta område, och det är med glädje jag tar fasta på att
statsrådet verkligen går in för att dessa frågor skola undersökas.

Jag tror också det kan vara rätt att, som herr statsrådet gör, peka på radions
ställning; man kan åtminstone göra försök för att se örn det är möjligt
att göra någonting på den vägen. Men man riskerar att allmänheten stänger
av radion just när den undervisningen börjar, och det blir därför kanske inte
så effektivt som man kunde önska.

En annan mycket viktig sak är polisens medverkan i trafiksiikerhetsarbetet.
Nu tror jag att trafikpolisen i vårt land i allmänhet är verkligt intresserad
för sin uppgift. Örn man studerar trafikpolisens arbete i våra städer, så kommer
man till den slutsatsen, att den gör sitt bästa, och kunde man då få de
önskemål på det rent psykologiska planet, som statsrådet Mossberg har framfört
i radio, tillgodosedda, så tror jag att mycket skulle vara vunnet.

Det finns som sagt många goda uppslag här, och om kostnaderna verka avskräckande
få vi tänka på att vi äro inne på ett slagfält, där ett ständigt
och blodigt krig pågår. Vi kunna inte låta detta eviga krig på landsvägarna
fortgå med de väldiga förluster, mänskliga och ekonomiska, som det medför,
och därför tror jag att vi inte skola bli avskräckta av kostnaderna för fred och
trygghet på färdevägarna. Det är också mycket glädjande att läsa örn hur
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sitt positiva intresse inriktat på denna
sak.

Frågan är då till slut: hur snart kan man få alla dessa goda planer omsatta
i åtgärder, hur hastigt kan man få reformerna genomförda och det mördande
kriget stoppat? Detta är väl den springande punkten, och det är väl

Nr 14.

Tisdagen elen 2 april 1946.

Äng. åtgärder mot farorna av en ökad motortrafik. (Forts.)
här svårigheterna resa sig. Men de svårigheterna äro verkligen till för att
övervinnas, och vi få inte låta utredningarna, studierna och forskningen ta så
lång tid i anspråk att det måste dröja en avsevärd tid innan åtgärderna kunna
förverkligas. Här är det fara i dröjsmål. Det är viktigt att det handlas
snabbt, även om det måste ske i etapper, och jag hoppas att det också är statsrådets
mening.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i denna för hela
svenska folket så oerhört viktiga fråga göra ett par korta reflexioner.

Liksom interpellanten, herr Ström, är jag herr statsrådet mycket tacksam
för det svar som han har lämnat och för aila de påpekanden och goda uppslag,
som kunna bidra till trafiksäkerhetens främjande. Men jag måste liksom
herr Ström fråga: när skola alla dessa goda ting kunna genomföras? Jag
undrar, örn det inte är så och sedan många år tillbaka har varit så, att man
utreder frågor örn trafiksäkerhetens befrämjande, men att man ännu inte
kommit så mycket längre än till utredningar. Jag har själv haft äran att deltaga
i en sådan utredning, och jag måste säga, att man ännu inte hunnit så
långt. Jag för min del och jag tror många andra vore därför herr statsrådet
mycket tacksamma, om han kunde driva på dessa frågor, så att det inte bara
bleve utredningar, utan man verkligen åstadkomme någonting som i tid kunde
stoppa en del av de olycksfall, som måste inträffa, nu när alla nyexaminerade
bilister komma ut på vägarna. Jag tror inte, att det räcker med att man gör
mer eller mindre vetenskapliga utredningar och hoppas att kunna genom propaganda
sätta stopp för olyckorna. Jag är övertygad örn att man här i landet
behövde, i högre grad än man hittills har velat, också vidta verkliga kraftåtgärder.

o För egen del har jag haft tillfälle att under många år studera trafiken
både här och i utlandet, och jag har kunnat konstatera, att i andra länder
utövades före kriget särskilt kontrollen av trafiken med en helt annan skärpa
än vi här i Sverige äro vana vid. Vad särskilt landsbygdsförhållandena beträffar,
ser man oupphörligt, om man färdas på vägarna, hur bilister, som borde
ha förstånd och erfarenhet, köra på de mest orimliga sätt. De ta kurvorna felaktigt,
köra i innerkurvor på ett för de mötande livsfarligt sätt och köra örn
andra trafikanter med fara för deras liv. Det finns otaliga exempel härpå, som
man kan dra fram. Det har tidigare påyrkats, att exempelvis statspolisen eller
någon annan skulle noggrannare kontrollera sådana vårdslösa bilister. Jag för
min del yrkar inte pa något sätt, att polisen skall gå till överdrift vid sin
kontroll, och jag är liksom herr Ström alldeles övertygad örn att trafikpolisen
gör sitt allra bästa, men jag undrar, örn inte felet till stor del ligger i de
förordningar, som gälla för trafikpolisen och vari man anvisar den att ägna
sig åt visserligen nyttiga, men i förhållande till trafiksäkerheten ganska obetydliga
ting. I städerna och på landsbygden ser man, att trafikpolisen genom
stickprov undersöker, örn körkort och bromsar äro i ordning etc. Men vore det
inte, herr statsråd, sannolikt att man litet snabbare kunde få en ökad trygghet,
örn de tillgängliga krafterna kunde ägna sig åt att verkligen kontrollera,
hur bilisterna fara fram? Jag är övertygad örn att man kommer att få bevittna
många olyckor nu, när de nya bilisterna komma och de, som tidigare inte
kunnat köra förnuftigt, nu åter släppas ut på vägarna.

Herr talman! Jag ville framhålla just detta, att det, örn man skall rädda
en del människoliv, säkerligen •— förutom dessa utredningar och denna propaganda
och dylikt, som i och för sig kan vara mycket bra —- behöves, att
man tar i med hårdhandskarna, i den mån det låter sig göra utan alltför stora
kostnader och alltför stor utökning av kontrollapparaten. Jag tillåter mig uttala

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Äng. åtgärder mot farorna av en ökad motortrafik. (Forts.)
den förhoppningen, att vår nuvarande kommunikationsminister skall ha ögonen
fästa även på den del av problemet, som jag pekat på.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne mars.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
215, angående bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret
1945/46.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
218, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 287, av herr Näsgård,
nr 288, av herr Näsgård m. fl.,
nr 289, av herrar Tjällgren och Näsgård,
nr 290, av herr Tjällgren m. fl.,
nr 291, av herr Sundberg m. fl.,
nr 292, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl.,
nr 293, av herrar Wagnsson och Åman,
nr 294, av herr Mannerskantz m. fl, samt
nr 295, av herrar Mannerskantz och Björkman,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12,
statsutskottets utlåtanden nr 8 och 63—72, bevillningsutskottets betänkanden
nr 19—24, bankoutskottets utlåtanden nr 19—25, första lagutskottets utlåtanden
nr 16—19, andra lagutskottets utlåtanden nr 19 och 20, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 11—16, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3 och 4.

Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som yttrade: Herr talman! interpellation
Den 1 april 1941 insände en till värmländska gränsen kommenderad bataljons- äng. rätt för
chef, som tidigare varit aktiv officer och nu var kapten i reserven och industri- ™ «iM°"

man, ett handbrev till dåvarande chefen för försvarsdepartementet. Tillsammans Kungl.
med en ryttmästare i reserven, ävenledes förutvarande officer på aktiv stat och Maj:t framnu
godsägare och ordförande i hushållningssällskapet i sitt län, en landstorms- föra förslag
kapten som var civilingenjör, en löjtnant och en fänrik, båda på aktiv stat, hade m'' m''
brevskrivaren, enligt vad som upplyses i hrevet, gått igenom försvarsanläggningarna
vid det avsnitt av gränsen, till vilken han vore kommenderad, och
samtliga de fem officerarna hade funnit läget på den fasta punkten felaktigt.

12 Nr 14. Tisdagen den 2 april 1946.

Interpellation ang. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra
förslag m. m. (Forts.)

Omkring en halv miljon kronor vore felinvesterade penningar. Efter att ha angivit,
att han föregående sommar iakttagit felplacerade dyrbara anläggningar
å annan ort, föreslog brevskrivaren att, innan nya miljoner nedlades på tilläventyrs
felaktiga anläggningar, en blandad kommission bestående av en rutinerad
infanterist, en förståndig flygofficer, en skicklig artillerist och en fortifikationsofficer
finge göra en snabbrevision av anläggningarna efter gränsen. Eventuellt
borde en eller flera dylika kommissioner tillsättas.

Den 18 april 1941 hölls förhör vid bataljonens stab med brevskrivaren. En
anmälan från armékåren upplästes, av vilken inhämtades, att han avlåtit en
skrivelse till di (chefen) för kungl, försvarsdepartementet rörande bat (bataljonens)
uppgift, utan att iakttaga stadgad tjensteväg, och därigenom gjort sig
skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt. Sedan den tilltalades (brevskrivarens)
levnadsomständigheter angivits, återger protokollet hans försvar
för sin åtgärd. Han ansåg, att de i skrivelsen nämnda förhållandena voro så uppseendeväckande,
att de snarast borde komma till statsrådets kännedom, att han
hade fullt klart för sig, att han gått utanför den militära tjänstevägen, att han
icke gjort detta i oförstånd, utan med rent uppsåt, att han ansåg, att han Som
medborgare kunde vända sig till statsrådet direkt, att skrivelsen icke finge tolkas
så, att han icke kände sig bunden av order från »eli I 10», m. m. På särskild
fråga av förhörsledaren, örn den tilltalade kunde erinra sig, att han vid
ett tillfälle ungefär en vecka tidigare yttrat, att han förlorat tilltron till den
militära ledningen, uppgav brevskrivaren, att han icke kunde erinra sig, örn
han sagt så. Däremot medgav han, att han vid tillfället i fråga yttrat: »Vi industrimän
lia större sinne för realiteter.» Den ryttmästare, som omnämnts i det
föregående, vittnade att den till försvarsministern insända skrivelsen vore dikterad
av dess författares strävan att framhålla nödvändigheten av att under
relativt lugna tider noggrant undersöka alla taktiska och tekniska förhållanden,
innan omfattande och dyrbana anläggningar igångsattes, samt att han vore fast
övertygad örn att skrivelsen icke innebure, att brevskrivaren icke kände sig
bunden av »ch I 10» order.

Jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålades därefter brevskrivaren för
oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av arrest utan bevakning
i fyra dagar, varvid skulle antecknas att straffet ådömts i fält.

Brevskrivaren har sedermera i artiklar i Ny militär tidskrift 1941 och 1942
»Vägförsvaret» och »Det finkalibriga tänkandet» samt i Göteborgsposten 1943
utvecklat sin uppfattning. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift
1945 innehåller en årsberättelse av föredraganden i ingenjörsvetenskap, i vilken
säges att befästningsverksamheten under den första tiden av beredskapen
präglades av osäkerhet och planlöshet. Brevskrivaren avlägsnades omkring årsskiftet
1942—1943 från sitt befäl bl. a. på grund av kritisk och negativ inställning
till av högre chefer meddelade anvisningar.

o Att i detta sammanhang i allmänhet gå in på de förhållanden, som i det föregående
angivits, kan icke ifrågakomma. Det förefaller emellertid anmärkningsvärt,
att en svensk officer kunnat bliva ådömd straff för att direkt till försvarsministern
ha insänt en skrivelse rörande militära förhållanden. Varje svensk
medborgare bör ha rätt att bringa under Kungl. Maj:ts skärskådan de missförhållanden
han iakttager och de förslag han vill väcka. Om man skulle förbjuda
en svensk statstjänsteman att vända sig direkt till Kungl. Majit utan
endast anvisar honom att vända sig till sina närmaste överordnade, skulle man
kunna skydda missförhållanden och stäcka initiativkraften. Jag utbeder mig
därför kammarens tillstånd att få interpellera herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet och till honom rikta följande fråga:

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Interpellation ang. rätt för militär personal att till Kungl. Maj:t framföra

förslag m. m. (Forts.)

Gälla fortfarande stadganden, som förbjuda militär personal att direkt till
Kungl. Majit resp. till departementschefen inberätta iakttagelser de gjort i
tjänsten och framföra förslag i anledning därav, och ämnar herr statsrådet i så
fall vidtaga anordningar för att få dem upphävda?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr Arrhén erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Tidnings- Interpellation
pressen har relativt nyligen omtalat en beklaglig olyckshändelse i samband ^

med vinterövningarna vid Hallands flygflottilj. Flottiljens vinterövningar voro efterlevande
planerade att taga sin början den 5 februari vid Kiruna flygfält. Onsdagen till förolyckad
den 7 februari startade den flygande styrkan sin färd via Västerås och Kallax militär
invid Luleå och nådde den första dagen Västerås. På grund av otjänlig väder- per
lek kunde icke färden fortsättas förrän söndagen den 10 februari med flygfältet
invid Luleå som närmaste mål. Det var på denna färd den flygande styrkan
tvingades ned på grund av snöstorm och tjocka. Ett av planen med en
besättning av tre man är fortfarande försvunnet utan att minsta spår för att få
klarhet örn dess öde uppdagats. I det med all sannolikhet förolyckade planet
befunno sig e. o. fänriken Håkan Gunnar Hoffberg, född 1920, furiren Alf
Stig Einar Andersson, född 1924, och vpl. flygföraren Karl Einar Carlsson,
född 1926. Av dessa voro de båda förstnämnda kyrkoskrivna i Halmstad och
den senare i Stockholm.

Fänrik Hoffberg ingick äktenskap den 8 september 1945, och hans efterlämnade
maka väntar sin nedkomst under iförsommaren. Furir Andersson ingick
äktenskap den 30 september 1945, och hans maka nedkom med en dotter den 11
februari 1946, alltså dagen efter olyckshändelsen. Dessa notiser äro av vikt för
händelsens mänskliga bedömning. Det innebär givetvis för dessa unga kvinnor
en katastrof att så oförmodat berövas sina män. Till den psykiska chocken sälla
sig emellertid även svårigheter av annan, mera materiell art, som äro vårda
uppmärksamhet från det allmännas sida.

När en befattningshavare är ung, häftar han i regel i skuld för det nybildade
hemmet. Hyran för lägenheten måste betalas varje månad, tills den efterlevande
hunnit finna en mindre och billigare bostad, vilket, som bekant, under
nuvarande förhållanden är mycket svårt. Vid flyttningen tillkomma även flyttningskostnader
m. m.

Försvaret civilförvaltning har nyligen utfärdat vissa direktiv, som reglera
utbetalandet av löner, begravningshjälp och pension eller livränta även i de
fall, då dödsfallen icke kunnat officiellt fastställas. Det förefaller dock, som
örn dessa erhållit en alltför ensidig utformning, vilken särskilt för de yngre,
gifta befattningshavarna måste te sig otillräcklig.

Nu gällande författningar tilläto t. ex. i det fall, som vi här erinrat örn,
utbetalandet av lön endast t. o. m. den förmodade dödsdagen, den 10 februari.

Man kunde alltså till de efterlevande endast utbetala en tredjedel av månadslönen,
vilket icke kan förslå till hyra och uppehälle för de efterlevande under ens
den del av månaden, som återstod. I detta fall förskotterades den begravningshjälp
på fyrahundra kronor per person, som i övriga sammanhang är beräknad
att utgå, och FCF har i senare PM angående utbetalande av lön i vissa fall
till anhöriga till i tjänsten förolyckad personal bekräftat att så efter vederbörande
militiira befälhavares bedömande får ske, där »beställningshavare under
tjänsteutövning blir borta».

14 Nr 14. Tisdagen den 2 april 1946.

Interpellation ang. bättre förmåner åt efterlevande till förolyckad militär
personal. (Forts.)

Som här omnämnda PM just nu synes vara normerande på området, förtjänar
den att återgivas. Den lyder:

»PM

ang. utbetalande av lön i vissa fall till anhöriga till i tjänsten förolyckad

personal.

Avlider beställningshavare, varå militära avlöningsreglementet, militära
icke-ordinariereglementet eller manskapsavlöningsreglementet är tillämpligt, i
tjänsten, utgår avlöning i enlighet med bestämmelserna i 2 § 3 mom. militära
avlöningsreglementet, 3 § 3 morn. militära icke-ordinariereglementet och 2 § 2
moni. manskapsavlöningsreglementet till och med dagen för dödsfallet. Därest
den avlidne vid sitt frånfälle innehaft pensionsberättigande beställning och efterlämnar
familjepensionsberättigad anhörig, äger sådan anhörig jämlikt 8 § 2
morn. allmänna familjepensionsreglementet uppbära familjepension, räknat
från och med dagen näst efter den, då heställningshavaren avlidit. Därjämte
utgår jämlikt 45 § militära avlöningsreglementet, 24 och 40 §§ militära ickeordinariereglementet
samt 29 § manskapsavlöningsreglementet till dödsboet
efter avliden beställningshavare begravningshjälp med 400 kronor. Efterlämnar
den avlidne familjepensionsberättigad anhörig, skall dock, där den avlidnes
lön för månad jämte rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad,
begravningshjälpen ökas med skillnaden.

Fall kunna inträffa, där beställningshavare under tjänsteutövning blir borta.
Därest vederbörande militära befälhavare förklarat att skäligen måste antagas,
att heställningshavaren omkommit till följd av olycksfall i samband med tjänsteutövning,
bör hinder icke möta att till beställningshavarens närmaste anhöriga
utbetala ett belopp motsvarande den begravningshjälp, som författningsenligt
må tillkomma vederbörandes stärbhus.

Enligt vad under hand inhämtats från statskontoret, har nämnda ämbetsverk
i likartade fall plägat utbetala familjepension utan att dödsattest förelegat. Skulle
av någon anledning beslut i fråga örn familjepension av statskontoret prövas
böra ^ställas på framtiden, torde hinder icke böra möta mot att, i avvaktan på
att sådant beslut meddelas, till familjepensionsberättigad anhörig för månad
utbetalas ett belopp, motsvarande den beräknade familjepensionen för månad.

I. sistnämnda fall bör emellertid statskontoret i samband med pensionsansöknings
ingivande underrättas örn de belopp, som utbetalas.

Utbetalningar av belopp motsvarande begravningshjälp och familjepension böra
ske mot kvitto, vari beloppets mottagare medger, att beloppet kommer att gå i
avräkning på framdeles utgående begravningshjälp respektive familjepension.

Vad i det föregående sagts i fråga örn begravningshjälp har jämväl avseende
å manskap, tillhörande löneplan Ma, samt värnpliktiga. Beträffande ersättning i
övrigt åt efterlevande, i vad avser sistnämnda båda personalkategorier, stadgas i
gällande mildtärersättningsförordning samt förordningen den 17 maj 1940 örn
särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning.
Ansökningar örn utfaende av ersättning, som avses i nämnda förordningar, ingivas
till riksförsäkringsanstalten. Enligt vad under band inhämtats plägar riksförsäkringsanstalten
i här avsedda fall verkställa utbetalningar av livränta utan
att dödsbevis föreligger. Man lär härvid stödja sig på stadgandet i 26 § lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, vari sägs: ’Har någon . . . blivit borta, samt
har all underrättelse örn honom upphört, och kan skäligen antagas, att han
omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger anhörig. . . uppbära livränta. . /

Stockholm den 8 mars 1946.

FÖRSVARETS CIVILFÖRVALTNING
Kanlisbyrån.»

Tisdagen den 2 april 1946.

Nr 14.

Interpellation ang. bättre förmåner åt efterlevande till förolyckad militär

personal. (Forts.)

I det fall, som här fått tjäna som typfall, erhöllo alltså de omkomnas efterlevande
lön utbetalad t. o. m. den förmodade dödsdagen samt en begravningshjälp
på fyrahundra kronor. Fänrikens efterlämnade maka erhåller därutöver en
familjepension utgörande per år kronor ettusentrettiotvå, vartill komma dyrtidsoch
kristillägg med för närvarande sammanlagt 31 procent. Per månad blir pensionen
kronor etthundratolv och 66 öre. Endast hyran för lägenheten utgjorde
kronor 110 per månad, varför ingenting återstod för uppehället. Reflexionerna
göra sig i övrigt själva.

Det förefaller uppenbart, att de ekonomiska villkor, som tillämpas på efterlevande
till under tjänsteutövning förolyckade befattningshavare, äro alltför
restriktivt hållna. I första hand kräva rätt och billighet, att lönen utbetalas under
hela den månad, under vilken olyckshändelsen ägde rum. Ett realistiskt betraktelsesätt
har också fog för den meningen, att lön även borde utgå ytterligare
två ä tre månader efter det förmodade eller konstaterade dödsfallet. Det
förefaller mig till sist, som örn detta spörsmål ägde icke ringa betydelse även ur
den synpunkten, att genom ett tillrättaläggande i enlighet med det syfte, som
här antytts, en högre grad av trygghetskänsla och därmed en bättre anda inom
vår försvarsmakt skulle befrämjas.

Med anledning av vad som sålunda anförts anhåller jag örn första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat, att bestämmelserna i militära avlöningsreglementet,
militära icke-ordinariereglementet och manskapsavlöningsreglementet
icke på ett skäligt sätt tillgodose efterlevandes till i tjänsten förolyckade
befattningshavare berättigade intressen.

2. Har herr statsrådet för avsikt att med anledning av upprepade olyckshändelser
inom försvarsmakten framlägga förslag till ändrade och för efterlevande
mera rimliga bestämmelser?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 2 april 1946.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade förste vaktmästaren
hos kammaren C. Jensen tjänstledighet på grund av sjukdom, räknat från och
med den 1 innevarande april, tills vidare, så länge han av sjukdom vore förhindrad
att uppehålla sin befattning hos kammaren. För samma tid förordnades
till vikarie för Jensen postvaktmästaren S. Nilsson och till vikarie för
denne vaktmästaren K. Swenson.

Härjämte förordnades e. o. vaktmästaren vid riksbanken K. H. Gustafsson
att tills vidare under tiden för Swensons förordnande såsom postvaktmästare
uppehålla Swensons vaktmästarbefattning.

Här skulle antecknas, att Gustafsson redan under gårdagen börjat tjänstgöra
hos kammaren.

År och dag som ovan

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
träde avslutades kl. 4.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 10 april eller, örn så erfordras, torsdagen 11 april. Efter
påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen den 25 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar dessförinnan blivit godkända,
sammanträda kamrarna sistnämnda dag, torsdagen den 25 april kl. 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar anställas. Därefter återupptages
utskottsarbetet, och bordläggningsplena komma att hållas tisdagen den 30
april och fredagen den 3 maj. Lördagen den 4 maj hålles arbetsplenum i
stället för onsdagen den 1 maj. Allt detta under förutsättning att intet oförutsett
inträffar, som påkallar annan anordning.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring av 33 § lagen örn val till
riksdagen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54.

Lades till handlingarna.

Punkterna 55—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Punkten 66.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68—70.

Vad ntskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkten 72.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 74 och 75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77 och 78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.

Punkten 80.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 90.

Lades till handlingarna.

Punkterna 91—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1946. Nr ]4.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till
skolöverstyrelsen.

Punkterna 96 och 97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Punkterna 99—123.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 124.

Lades till handlingarna.

Punkten 125.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning och avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 838 200 kronor.

I den av Kungl. Maj :t föreslagna personalförteckningen hade under rubriken
Tjänstemän å ordinarie stat upptagits bland annat en gymnastikkonsulent
i lönegraden A 21.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr B. Bimgren m. fl. väckt motion
(1:139), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av årets
statsverksproposition, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen å ordinarie
stat uppfördes en förste gymnastikkonsulent A 24 i stället för den i propositionen
föreslagna gymnastikkonsulenten A 21;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
V. Åman (I: 73) och den andra inom andra kammaren av fröken Hildur Nygren
m. fl. (II: 125);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr B. Bimgren m. fl. (1:138) och den andra inom andra kammaren av
herr P. II. Fagerholm (II: 308).

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 1:139,

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 838 200 kronor;

II. att motionerna I: 73 och II: 125 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna 1:138 och 11:308 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Pauli, Lindström, Petersson,
Malmborg i Skövde och Holmström, fru Alvén samt herr Hoppe, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag lill skolöverstyrelsen. (Forts.)

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1:139,

a) godkänna — •—- -— budgetåret 1946/47;

b) godkänna — ---budgetåret 1946/47;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag
av 839 200 kronor;

II. att motionerna---— åtgärd föranleda;

III. att motionerna---åtgärd föranleda.

I den av reservanterna förordade personalförteckningen för skolöverstyrelsen
hade bland tjänstemän å ordinarie stat upptagits en gymnastikkonsulent i lönegraden
A 24.

Herr Pauli: Herr talman! På denna punkt, som berör skolöverstyrelsen, finns
en reservation, bland vars undertecknare även jag befinner mig. Den rör
andre gymnastikkonsulenten hos skolöverstyrelsen. Sedan flera år har frågan
örn dessa gymnastikkonsulenters löneställning och anställningsförhållanden varit
diskuterad, och Kungl. Majit bar numera gjort slag i saken beträffande
förste gymnastikkonsulenten, som från att ha varit placerad i Eo 26 inplacerats
i A 27 och alltså både flyttats upp och blivit ordinarie. Andre gymnastikkonsulenten,
som är en kvinnlig befattningshavare, har hittills varit placerad
i Eo 21, och beträffande henne har departementschefen nu föreslagit, att hon
skall bli ordinarie och alltså placeras i A 21. Någon ändring av hennes lönegradsplacering
har inte föreslagits.

I en motion har förordats, att denna befattningshavare skall uppflyttas i
A 24, och reservanterna ha samma uppfattning. Hedan vid fjolårets riksdag
skrev statsutskottet och riksdagen, att det borde övervägas, örn inte en högre
löneställning är den riktiga för denna befattningshavare, örn man jämför
henne med gymnastiklärarna vid de allmänna läroverken, vid folk- och småskoleseminarierna
och även vid gymnastiska centralinstitutet. Vid folkskoleseminarierna
lia .gymnastiklärarna samma löneställning som denna konsulent,
och vid gymnastiska centralinstitutet äro de placerade i A 24 eller högre. Då
andre konsulenten skall inspektera gymnastiklärarna vid dessa anstalter, kan
man tycka, att det vore rimligt, att hon hade en något bättre löneställning
än de, som skola stå under hennes kontroll. Men detta är givetvis inte det enda
skäl, som vi ha att anföra. Det är en mycket omfattande och självständig
inspektionsverksamhet, som denna konsulent utövar, och verksamheten växer
undan för undan. Det synes knappast rimligt, att det i lönehänseende skall vara
ett så långt steg mellan dessa två befattningshavare, vilkas verksamhet i mångt
och mycket är densamma; jag har ju svårt att tro, att den omständigheten,
att andre konsulenten är en kvinna, skall anses vara ett tillräckligt skäl
för ett så långt steg som mellan lönegraderna 21 och 27.

Jag bär med beklagande konstaterat, att man inte i årets åttonde huvudtitel
finner något sådant övervägande beträffande andre konsulentens löneställning
som riksdagen i fjol ifrågasatte. Jag tar för givet, att ett sådant övervägande
lika fullt har skett, men att departementschefen av vissa statsfinansiella tvångsskäl
inte har ansett sig i år böra göra någonting åt själva lönegradsplaceringen.
När man ser, att en ändring i alla fall numera kommit till stånd beträffande
förste konsulenten — en reform, som för övrigt inte kostar staten mycket —
kan man väl ha den förhoppningen, att det inte skall dröja så länge, innan
det blir en ändring även i fråga om andre konsulenten. Vi reservanter lia emellertid
ansett, att riksdagen, på grundval av vad skolöverstyrelsen föreslagit,
redan i år skulle kunna taga detta välbefogade steg, som består i en höjning
av andre konsulentens löneställning till A 24.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1940.

Anslag till skolöverstyrelsen. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med detta få rekommendera en sådan ändring och
yrka bifall till reservationen vid denna punkt.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Då detta är den första punkt under
årets åttonde huvudtitel, rörande vilken diskussion uppstått, kanske det kan
tillåtas mig att uttala min tacksamhet gentemot statsutskottet för den utomordentligt
välvilliga behandling, som utskottet låtit huvudtiteln undergå. Jag
noterar, att de förslag till justeringar, som befunnits lämpliga, samtliga gått
i anslagshöjande riktning, och jag ser i detta ett löfte för framtiden, då jag
tror, herr talman, att det kommer att bli ganska stora anslagskrav, som under
de kommande åren komma att ställas från ecklesiastikdepartementets sida.

Beträffande den punkt, som här tagits upp till diskussion, vill jag endast
säga, att jag tror, att det skulle vara riskabelt, örn riksdagen, med den motivering
som användes av reservanterna, går på reservationen. Vilken löneställning
en statstjänsteman skall ha, bör avgöras efter graden och arten av hans uppgifter,
och man skall inte därvid taga för stor hänsyn till vederbörandes ställning
som överordnad funktionär över andra tjänstemän. Örn vi slå in på den
linjen och säga, att en inspekterande person alltid skall vara placerad i högre
löneställning än den, som han inspekterar, tror jag, att vi kommit in på en
farlig väg. Jag skall bara påpeka hurusom exempelvis undervisningsråden,
som skola inspektera olika skolor, äro placerade i A 30, under det att rektorerna
vid våra läroverk äro placerade i en lönegrad, som motsvarar löneklasserna
34 till och med 36; E 11—E 13 motsvara nämligen de klasserna. En rektor
för ett av våra större läroverk har sålunda 3 000 kronor mer än ett undervisningsråd.
Det skulle vara ganska underligt, örn riksdagen accepterade den
tanken, latt den inspekterande i lönehänseende alltid måste vara placerad över
den som inspekteras. Den auktoritet, som han skaffar sig, skaffar han inte på
grund av sin löneställning utan på grund av sina personliga kvalifikationer
och framför allt på grund av den auktoritet, som det ämbetsverk äger, vilket
han företräder.

Vi ha prövat den här saken i departementet, och vi ha kommit till det resultatet,
att det inte är någon risk med att, åtminstone tills vidare, låta det nu
bestående förhållandet fortsätta. Jag tror, att kammaren med ganska stort lugn
kan följa utskottet i denna fråga.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter ecklesiastikministerns anförande har
jag just ingenting att tillägga. Jag vill endast till det han yttrade säga, att
örn kammarens ledamöter titta på sidorna 53 och 54 i utskottsutlåtandet, så se
kammarens ledamöter, att det är på inte mindre än tio punkter, som departementschefen
har höjt löneställningarna för tjänstemän i skolöverstyrelsen. Det
är, såvitt jag förstår, ganska frikostigt.

Vad nu denna gymnastikkonsulent beträffar har jag i långa tider haft uppmärksamheten
riktad på en annan tjänsteman, som är satt i samma ställning,
nämligen e. o. andre bibliotekskonsulenten, som nu blivit ordinarie i samma
lönegrad. Jag får säga, att jag tycker, att det skulle vara besvärligt för statsutskottet
och riksdagen att nu i efterhand, Sedan ärendena prövats av departementschefen
på det ytterst välvilliga sätt som skett, sitta och fingra på dessa
saker.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag är tacksam för att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet gav ett litet finger åt den tanken, att det skulle
bli en ändring i det avseende, som jag tillät mig beröra i mitt föregående an -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till skolöverstyrelsen. (Forts.)

förande. Han sade, att »tills vidare» bör det inte bli någon ändring, men jag
hoppas, att det av statsrådet antydda uppskovet med en förbättring av löneställningen
inte skall bli alltför långt.

Jag måste dock säga, att jag inte kan godtaga hans resonemang, när han
''säger, att det skulle vara »farligt», örn riksdagen följde den principen, att en
inspekterande myndighet bör lia en något bättre — eller i varje fall^inte sämre
-—- löneställning än de ha, som vederbörande skall inspektera. Statsrådet nämnde
som exempel att undervisningsråden utgöra en inspekterande myndighet
över läroverksrektorerna, men ändå äro avsevärt sämre avlönade. Jag inser
verkligen inte, herr statsråd, vari faran skulle ligga, örn man även här tillämpade
den princip som jag tillåtit mig att rekommendera. Jag tror, att det finns
alla skäl att ge våra undervisningsråd en lön, som åtminstone inte understiger
läroverksrektorernas. Jag undrar, örn inte detta i vissa hänseenden skulle avhjälpa
en rekryteringssvårighet, Som då och då lär ha förekommit. Och på det
område, som vi för närvarande diskutera, undrar jag, örn inte en sådan rekryteringssvårighet
kan uppstå; i varje fall är det ganska naturligt, örn en dugande
kraft hellre söker sig till en bättre avlönad befattning utan denna mycket
tunga arbetsbörda och kontrollskyldighet, som avilar en konsulent av detta
slag i överstyrelsen.

Jag ber att få erinra örn att den här skillnaden i lönehänseende mellan den
inspekterande och inspekterade ingalunda var det enda skäl, som jag anförde.
Jag talade också örn denna konsulents växande arbetsbörda och örn den ansvarsfulla
kontrollplikt, som åligger henne. Jag vill därför upprepa min förhoppning
örn att — för den händelse kammaren inte skulle vilja bifalla reservationen,
vilket jag fortfarande finner vara det riktigaste — det i varje
fall inte kommer att dröja länge innan denna reform blir verklighet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannnen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Pauli m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Pauli m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 126.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 127.

Lades till handlingarna.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till
skolhemsbyggnader

m. m.

Punkterna 128—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133.

Lädes till handlingarna.

.Punkten 13 A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 135.

3jades till handlingarna.

Punkterna 136—158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 159.

Lades till handlingarna.

Punkten 160.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Punkterna 162—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Folkskolor m. m. :
Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning för budgetåret 1946/47 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Heiding, Mannerskantz,
Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och Rubbestad ansett, att
utskottet bort tillstyrka minskning av det av Kungl. Maj :t äskade anslagsbeloppet
med 125 000 kronor och alltså hemställa, att riksdagen måtte till Folkskolor
m. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 875 000 kronor.

Herr Heiding: Herr talman! Vid denna punkt har jag varit med örn att
avgiva en reservation, där vi yrkat att anslaget måtte sättas ned med 125 000
kronor; departementschefen har föreslagit ett reservationsanslag på 1 000 000
kronor. Det förhåller sig så, att skolöverstyrelsen begär ett anslag på 750 000
kronor, vilka skulle få karaktären av förslagsanslag. Förra året beviljades för
förevarande ändamål ett belopp av 500 000 kronor, man kan således säga, att
vad som nu föreslagits är en rätt stor ökning i förhållande till föregående år.
Härtill kommer att det vid innevarande års början fanns en odisponerad summa
på 716 000 kronor.

Jag vill säga, att när det gäller dessa skolhemsbyggnader går det inte åt så
stora belopp för varje byggnad. Meningen är ju, att statsbidrag skall utgå med
ungefär 80 procent, och för varje skolhemsbyggnad brukar det då åtgå örn -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslay till skolhemsbyggnader m. m. (Forts.)
kring 180 000 kronor. Det anslag, som vi vilja gå med på, skulle således räcka
till ganska många skolhemsbyggnader.

Yad beträffar skolöverstyrelsens begäran, att det av den föreslagna anslaget
skulle göras till förslagsanslag, har statskontoret inte ansett detta lämpligt,
och även departementschefen har gått in för att anslaget, liksom hittills, skall
vara ett reservationsanslag. Departementschefen har emellertid ansett att det
skulle höjas så pass mycket som från 750 000 kronor till 1 000 OOOJrronor. Vad
vi begärt i vår reservation är således en nedprutning av det av Kungl. Majit
begärda anslaget till 875 000 kronor. Räknar man med det vid årets början
tillgängliga beloppet, skulle 1 591 000 kronor finnas disponibla för skolhemsbyggnader.

Då under åren 1930—1941 och 1912—1946 såsom bidrag till skolhemsbyggnader
anvisats ett belopp av tillhopa 2 250 000 kronor och därav beviljats
statsbidrag med ett sammanlagt belopp av 1 533 985 kronor, finner man, att
under alla dessa år för det här ändamålet inte åtgått mer än i runt tal 1 500 000
kronor. Enligt Kungl. Majda» förslag skulle nu 1 716 000 kronor ställas till
förfogande för ett enda år. Man får säga, att detta är ett högt tilltaget belopp,
örn man tänker på vad som yttrades här förra onsdagen vid beviljandet av anslag
till byggande av lantmannaskolor och lanthushållsskolor. I det fallet hade
statsrådet begärt ett anslag på 2 600 000 kronor, och i en reservation hade begärts
en höjning av anslaget till 4 000 000 kronor. Gentemot reservationen
yttrade statsrådet, att det var onödigt att taga skattemedel i anspråk, när det
inte behövdes, eftersom det inte gick att få byggnadstillstånd i en utsträckning,
som svarade mot en sådan förhöjning av anslaget. Kommer det att ga
lättare att få byggnadstillstånd för dessa skolhemsbyggnader, som det nu är
fråga örn, än för lantmannaskolor och lanthushållsskolor? Det är en fråga,
som jag gärna skulle vilja ställa till herr statsrådet i det här sammanhanget.

Det är ju för övrigt en viss skillnad mellan dessa båda anslag, ty när det
gäller att bygga lantmannaskolor kanske detta anslag på 2 600 000 kronor inte
räcker mer än för ett par sådana skolor, då det ju där är fråga örn stora komplex,
under det att det för varje skolhemsbyggnad inte behövs mer än omkring
ISO boo kronor. I vissa ifall kan det hända att inte ens det beloppet behövs.
Jag tycker att det är egendomligt, att man i ett fall skall väräjä sparsam
och framhålla, att det inte finns möjligheter att erhålla byggnadstillstånd, och
i ett annat fall gå fram på de linjer, som man här gjort, och begära ett så
pass högt belopp som det föreslagna. Jag anser, att man skulle ha kunnat
stanna vid det belopp, som begärdes av skolöverstyrelsen, 750 000 kronor, och
likväl låta det få formen av reservationsanslag, men vi ansågo dock. att anslaget
skulle kunna höjas med 125 000 kronor utöver vad skolöverstyrelsen
begärt för att det bättre skulle räcka till.

Trots att jag inte vill motsätta mig, att det beviljas rätt stora anslag för
denna byggnadsverksamhet, anser jag inte att man behöver ga sa långt som
departementschefen gjort, utan att man kan halla sig till det belopp, som vi
föreslagit i vår reservation. Herr talman, jag ber att fa yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det kan givetvis formellt synas, som
om reservanterna här intoge en ganska stark position,^eftersom^ det finns kvar så
mycket odisponerade medel på anslaget vid budgetårets ingång och skolöverstyrelsen
åtminstone formellt har föreslagit ett lägre belopp än vad Kungl. Maj :t
har förordat. Men om man ser till, hur det i realiteten ligger till, blir läget helt
annorlunda.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1948.

Anslag till skol lie ms b y g g na d e r m. m. (Foris.)

Jag vill först konstatera, att inte heller reservanterna ifrågasätta, att det
behov, som här förevarande anslag skall tillgodose, är annat än ytterligt trängande.
I många av våra fattigaste bygder bli skolhemmen en absolut nödvändighet
för att man där skall kunna bedriva en ordnad skolundervisning. Jag erinrar
om hurusom det år 1944 redovisades för riksdagen, att det förelåg ett behov
av omkring 40 nya skolhem, innan behovet på denna punkt vore tillgodosett.
Under de gångna krisåren ha vi inte i rimlig grad kunnat tillgodose det förefintliga
behovet av skolhem, men nu har ett starkt intresse för saken vaknat
till liv.^ Jag skall lämna några siffror från i dag för att visa, hur det ligger
till i fråga örn medelssituationen.

I dag återstå på detta anslag 147 000 kronor. Hos Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen
ligga ännu oavgjorda ansökningar som komma att kräva statsbidrag
på omkring 500 000 kronor. Skolöverstyrelsen har vidare prövat behovet
av två skolhem, vilka ärenden ännu inte lia kommit fram till Kungl. Maj :t,
som komma att kräva ytterligare 400 000 kronor i statsbidrag. Dessutom ha
olika kommuner ute i landet beslutat örn uppförande av fyra skolhem, vilket
kommer att medföra krav på statsbidrag med omkring 800 000 kronor. Örn vi
skulle tillgodose kommunernas behov, skulle det således här i själva verket behövas
ett belopp som vore nästan en halv miljon kronor större än vad Kungl.
Maj :t har begärt. Det brukar emellertid alltid bli vissa uppskov, varför jag
tror, att det av Kungl. Majit begärda beloppet ungefärligen kommer att räcka
för att tillgodose ett behov som vi alla äro överens örn skall tillgodoses.

Örn, herr talman, Kungl. Maj :t hade ansett sig kunna följa skolöverstyrelsens
förslag helt och hållet och hade upptagit detta anslag såsom ett förslagsanslag,
hade vi befunnit oss i ett annat läge. Då hade vi nämligen bara haft att ta ut
de pengar som behövdes. Nu ha vi emellertid velat ge riksdagen en möjlighet
att ha anslaget bättre i sin hand genom att göra det till reservationsanslag. Men
då blir också konsekvensen, att riksdagen inte får vara så snål i fråga örn denna
viktiga del av åttonde huvudtiteln, att trängande behov inte kunna tillgodoses,
vilket jag tror skulle bli följden av en nedprutning av anslaget.

. Beträffande den fråga, som ställts till mig, örn jag inte ansåg, att ett angivet
anslag på nionde huvudtiteln vore lika viktigt som detta, vill jag gärna
vitsorda, att jag tror att ifrågavarande anslag har stor betydelse. Men jag
erinrar samtidigt örn att där anvisade ju riksdagen ett väsentligt högre belopp
än vad det här är fråga om.

Jag tror, herr talman, att kammaren i denna punkt liksom i förra fallet med
stort lugn kan följa utskottet.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Efter de upplysningar, som kammaren
nu har fatt av herr statsrådet, torde väl till och med herr Heiding vara tämligen
pa det klara med att det inte finns någon risk för att pengarna i en eventuell
^reservation skulle ligga och surna någon längre tid, även om det skulle
bli något hundratusental kronor över, vilket kanske vore att hoppas. Statsutskottet
har ju här följt departementschefens förslag att låta anslaget behålla
karaktären av reservationsanslag. Kungl. Majit har därvid stött sig på statskontoret,
som avstyrkt att anslaget skulle ändras till förslagsanslag. Statskontoret
framhåller uttryckligen, att korrektivet mot farhågorna för att tillräckliga
medel inte skulle finnas tillgängliga är att anslaget beräknas med tillfredsställande
marginal. Man kan ju lia olika uppfattning örn vad som är att
anse såsom tillfredsställande marginal, men jag är övertygad örn att kammaren
skall finna det angeläget att tillse, att ingenting i detta avseende eftersattes.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till sholhemsby g gimder rn. in. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Herr statsrådet yttrade nyss, att behovet
av skolhem framstår såsom en absolut nödvändighet och att det inte har blivit
tillgodosett men att kommunerna nu lia börjat visa större intresse för saken.
Alla dessa tre konstateranden äro säkerligen riktiga. Men jag mäste fråga
mig, vilken orsaken kan vara till att kommunerna nu ha börjat vissa större
intresse för saken. Som på så många andra områden här i landet gör man
sig sannolikt skyldig till det misstaget, att man tror att läget på byggnadsmarknaden
nu plötsligt har förbättrats. Den, som i likhet med mig, har sysslat
med byggnadsföretag under större delen av sitt liv, måste emellertid
konstatera, att det aldrig vare sig under kriget eller tidigare bär varit förenat
med sådana svårigheter att bygga som just nu.

Då jag har anslutit mig till den föreliggande reservationen, beror delta pa
att jag inte anser det sannolikt att, även om det föreligger en mängd ansökningar
örn statsbidrag för byggande av ifrågavarande skolhem, byggnadstillstånd
kunna beviljas för alla dessa företag, varför pengarna inte komma
att gå åt. Vid anslagsbe vil jandet måste vi dessutom tänka på att vi inte
kunna använda de tillgängliga resurserna bara för att bygga skolhem, även
örn det är ett starkt önskemål att få till stånd dylika. Det finns också mångå
andra byggnadsföretag, som kunna anses absolut nödvändiga, men för vilka
vederbörande antingen har fått avslag på sin begäran om byggnadstillstånd
eller för vilka man inte ens har ansett det lönt att begära dylikt.

Vid utskottsbehandlingen av denna fråga synes man allmänt Ira varit av
den uppfattningen, att de begärda medlen inte helt skulle komma att las i
anspråk. Utskottsmajoritetens talesman har också pa sätt och vis gett uttryck
åt den uppfattningen, att örn det skulle bli pengar över, skulle därmed
ingen skada vara skedd. I många fall spelar det naturligtvis inte så ^stor roll,
om det blir pengar över på ett anslag och om dessa bli liggande någon tid.
Men då det gäller att ta ut pengar av medborgarna, anser jag att det är av
en viss betydelse, om pengarna ligga kvar hos medborgarna eller örn staten
tar ut dem och de sedan bli liggande hos riksgäldskontoret eller någon annan
myndighet. Det kan visserligen sägas, att det inte spelar så stor roll, örn
detta anslag beräknas till 875 000 eller en miljon kronor, rilen om vi resonera
på samma sätt i fråga om något hundratal punkter i budgeten, blir det, sammanlagt
en mycket betydande summa. Man bör i varje fall ha en bestämd
princip att gå efter. Då jag är motståndare till den principen, att staten tar
ut mer pengar av medborgarna än vad som behövs, anser jag det vara riktigare,
att vi nu begränsa oss till att blott taga ut de medel som åtgå för de
byggnadsföretag som med hänsyn till läget på arbetsmarknaden kunna förmodas
bli förverkligade. Det är naturligtvis svårt att veta, i vilken utsträckning
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet kan lyckas övertala
sin kollega statsrådet John Ericsson att bevilja byggnadstillstånd. Jag
vet inte alls, hur god hand statsrådet Erlander har med sin kollega därvidlag.
Men det skulle inte vara rättvist, om han hade alltför god hand med statsrådet
Ericsson, ty det finns liven andra önskemål i fråga örn byggnadstillstånd
som böra tillgodoses. Man bör därför iakttaga en viss moderation beträffande
skolhemsbyggnader, då det för närvarande finns en hel del andra
byggnadsföretag, i fråga om vilka starka önskemål förefinnas att de måtte
komma till stånd. Vi böra därför enligt min mening inte anslå mer pengar
till dessa skolhemsbyggnader lin vad som skett under närmast föregående
budgetår med hänsyn till att läget på arbetsmarknaden faktiskt för närvarande
är mycket besvärligt.

I övrigt ansluter jag mig till vad herr Heiding här framhållit. Jag förstår,
att det i vissa trakter kan vara nödvändigt att få till stånd skolhem. Då man

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till skolhemsbyggnader m. m. (Forts.)
i alla fall Ilar kunnat trassla sig fram under den tid som gått, bör man dock
kunna klara sig, även om det är besvärligt, ytterligare några år, till dess att
det kanske ljusnar på arbetsmarknaden. Yi kunna då, även få en bättre överblick
över det statsfinansiella läget, som för närvarande i mycket är höljt i
dunkel, ett dunkel som borde ha varit skingrat redan nu, men som vi i varje
fall vänta skall bli skingrat.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Med anledning av slutet av den
föregående ärade talarens anförande vill jag erinra om att jag såsom kammarens
ledamöter torde veta, ju har ett förflutet. Innan jag kom till ecklesiastikdepartementet,
har jag suttit i byggnadsberedningen under år, som
kanske icke voro lika kritiska i fråga om läget på byggnadsmarknaden som
det innevarande, men som i alla fall voro ganska besvärliga, och jag kan
försäkra herr Mannerskantz, att jag har tagit med mig ganska mycket av
de lärdomar angående situationen på byggnadsmarknaden, som jag då fick,
till mitt nya verksamhetsfält.

Man kan inte heller göra gällande, att de ecklesiastika byggnadsföretagen
för närvarande forceras i en takt som ställer andra byggnadskrav i skymundan.
Jag vågar tvärtom påstå, vilket den nuvarande ordföranden i byggnadsberedningen
säkerligen är beredd att vitsorda, att det sker en mycket
sträng och för kommunerna kanske ofta överraskande sträng gallring, innan
jag anser mig kunna rekommendera ett bygges igångsättande. Men här är det
faktiskt fråga örn mycket angelägna byggnadsföretag, och det är svårt att
tänka sig, att man skulle beröva kommunerna möjlighet att få till stånd dessa
skolhem, när allt i övrigt ligger klart. Det är därför som jag har tillåtit
mig beteckna, detta såsom en ganska angelägen sak.

Hur mycket som sedan kommer att åtgå av det begärda anslaget, vågar
jag 1 ika litet som herr Oscar Olsson ha någon bestämd mening örn. Det kan
emellertid inte, upprepar jag, uppstå några större statsfinansiella svårigheter,
örn det skulle bli en reservation på något hundratusental kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag blev något förvånad över herr

Mannerskantz’ motivering. Jag hade nämligen utgått ifrån att reservanterna
voro överens med statsutskottets majoritet om att det är önskvärt att alla
medel gå åt. Herr Mannerskantz’ anförande tyder på att han anser, att det
vore bra, om det inte gånge åt så. nyycket pengar. Jag antar, att detta inte
är samtliga reservanters mening, fastän en av dem nu har givit uttryck åt
den uppfattningen. Då herr Mannerskantz i motsats till alla andra anser, att
det vore lyckligt, örn dessa byggen inte komme i gång så fort som möjligt,
så att pengarna inte ginge åt, har han naturligtvis vissa skäl för sitt ståndpunktstagande,
men vi andra dela inte hans uppfattning härvidlag.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslay till skolhemsbyggnader m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punkten 180.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 181.

Dades till handlingarna.

Punkterna 182—195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkterna 197 och 198.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 199.

Lades till handlingarna.

Punkterna 200—227.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 228.

Lades till handlingarna.

Punkten 229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230.

Under punkten 234 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 3 900 000 kronor.

På sätt under nämnda punkt angivits hade föredragande departementschefen
funnit sig icke kunna biträda ett av överstyrelsen för yrkesutbildning framställt
förslag om införande i skolor för yrkesundervisning av ämnet medborgarkunskap.

Anslag till
kommunala
anstalter för
yrkesundervisning.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till kommunala ''anstalter för yrkesundervisning (Forts.)

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker att förevarande anslag i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag för nästa budgetår uppföres med 3 900 000 kronor.

Vad beträffar överstyrelsens för yrkesutbildning förslag örn införande i
skolor för yrkesundervisning av ämnet medborgarkunskap vill utskottet förorda,
att undervisning i detta ämne försöksvis på sina håll anordnas såsom en
kompletterande del av den egentliga yrkesutbildningen, i syfte att erhålla
fastare hållpunkter för bedömande av den av överstyrelsen föreslagna anordningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
må till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 3 900 000 kronor.»

Fru A,m: H.orr talman! Man har sagt mig, att statsutskottets utlåtande över
åttonde huvudtiteln inte på åratal har präglats av en sådan enighet som i år.
.Reservanternas fåtal understryker den saken. Det bör kännas tillfredsställande
lör var ecklesiastikminister. Ändock tror jag inte alls, att herr statsrådet Erlander
är benägen att säga som Var Herre örn sin skapelse: se, verket är ganska
gott! Med sin förmåga, av kritisk värdering även av egna gärningar och sin
erfarenhet av den väldiga spännvidden mellan att vilja och kunna, mellan att
vilja en utveckling och att kunna realisera den, måste han säga sig, att åttonde
huvudtiteln är en kompromiss och att det finns viktiga anslagsbehov, som ha
mast sta tillbaka, därför att han inte har hunnit att förbereda anslagskravens
framläggande. Vi första,, örn han till äventyrs måste resonera på detta sätt.
Men vilken ny ecklesiastikminister skulle bara på några månader ha kunnat
hinna med att förbereda t. ex. en kraftig utvidgning av yrkesundervisningen?
Ingen, antar jag. Yrkesundervisningen bär länge väntat på att få en ecklesiastikminister
Som särskilt vårdar sig örn dess, jag tvekar inte att säga, försummade
intressen. Jag misströstar inte örn att herr statsrådet Erlander kan bli
den ecklesiastikministern, örn han bara inte låter sig helt uppslukas av uppgiften.
att knyta samman folkskolan och läroverken i en hållfast enhetsskola.
Med sitt förflutna, som han talade örn nyss, såsom f. d. arbetsminister med
ingående kännedom, om det praktiska yrkeslivet bör statsrådet Erlander ha
särskilda förutsättningar att bli en god förespråkare inom regering och riksdag
för den lägre yrkesundervisningen, som — upprepar jag — länge har varit
tillbakasatt i förhållande till det övriga undervisningsväsendet.

390 000 kronor tillstyrker utskottet i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
under punkt 230 :o) till understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.
Det är en bråkdel ay vad läroverken och den högre teoretiska undervisningen
kosta statsverket. Ändå gå tre fjärdedelar av vår folkskoleungdom inte
till läroverk och gymnasier, utan direkt ut i förvärvslivet eller till yrkesskolor

olika. slag. Tyvärr är det inte så många ungdomar som gå till yrkesskolor.
I fjol vid denna tid redovisade de kommunala lärlings- och yrkesskolorna samt
de centrala verkstadsskolorna sammanlagt cirka 44 000 elever, vilket motsvarar
mindre än hälften av en enda arskull av befolkningen i åldersgruppen 15
—25 år.

Man undrar kanske över orsaken till denna låga frekvens. Den främsta orsaken
är naturligtvis att söka i yrkesskolornas ringa kapacitet. Så länge statsmakterna
överlata till kommunerna att ta initiativ i fråga örn yrkesundervisningen
och kommunerna ha de nu utgående mycket blygsamma statsbidragen
till yrkeslärarnas löner och vida mindre Statsbidrag till uppförande av yrkesskolebyggnader
än till folkskolebyggnader och så länge staten låter yrkeslä -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning. (Foris.)
ramås pedagogiska utbildning ligga för fäfot, komma yrkesskolorna varken
att växa i antal eller förbättras i kvalitet, vilket de behöva göra.

Här invändes kanske, att det inte är så brått med utbyggnad av yrkesskoleundervisningen,
därför att arbetsmarknadens parter gemensamt ha bildat ett
yrkesråd, sorn skall försöka skapa gynnsamma betingelser för den yrkesutbildning,
som äger ruin på arbetsplatserna. Under en följande punkt nr 246 :o)
uttalar departementschefen sitt förtroende för yrkesrådets arbete, som — säges
det —- »planenligt pågår». Men ännu ett år efter dess tillkomst har föga
märkts av yrkesrådets verksamhet. Det är kanske inte i och för sig så mycket
att säga därom, men jag måste uttrycka mina stora betänkligheter mot att
samhället skjuter ifrån äg yrkesutbildningens expansion på det enskilda näringslivet,
som — hur uppriktig dess vilja än är — icke på egen hand kan lösa
yrkesutbiidningsfrågan och tillgodose och klara utbildningen av alla de yrkesarbetare
som näringslivet behöver. Vi veta att industriens lärlingsbehov för
närvarande inte är tillfredsställt mer än till hälften — det finns 20 000 mot
behövliga 40 000 lärlingar. Vi ha alltså ett underskott på arbetsplatserna av
20 000 lärlingar, och vi ha behov av teoretisk utbildning i yrkesskolor för
största delen av de lika många lärlingar som finnas. Vid en arbetslöshetskris
ha vi inte möjlighet att pressa in mer än maximalt 14 000 extra elevplatser vid
våra praktiska ungdomsskolor, detta enligt överstyrelsens för yrkesutbildning
beräkning, och vad vi lia att vänta vid en eventuell arbetslöshetskris i framtiden
är lätt att förutse. Man kanske skall säga att vi skola göra allt för att
undvika en sådan kris, men vi måste val ändå räkna med möjligheten att den
kan inträffa, och i ett sådant fall kan näringslivet inte klara dessa lärlingsutbildningsfrågor.
Erfarenheten visar, att när industrien under en lågkonjunktur
tvingas att inskränka sin drift, så inskränker man också lärlingsutbildningen
eller låter den avstanna helt, men just då behöver ju ungdomen få sysselsättning,
just då behöver den rustas med en god yrkesutbildning för sin framtid
och för en arbetsmarknad som kommit i normala gängor igen. Men då kan
det också vara för sent — man kan inte få fram yrkesskolor och kompetenta
yrkeslärare i ett nafs. En utbyggnad av yrkesskolväsendet måste ske successivt,
men i mycket snabbare tempo än nu, och detta ingalunda bara som en beredskapsåtgärd
— även för normala arbetsmarknadsförhållanden behövs det en
stor ökning av antalet yrkesarbetare i vårt land, örn vårt svenska näringsliv
skall kunna stå sig i den allt hårdare internationella konkurrensen. Större statsanslag
till kommunala yrkesskolor är alltså vad jag hoppas finna under denna
huvudtitel ett kommande år.

Likaså hoppas jag på ett rejält förslag till lösning av yrkeslärarnas utbildningsfråga;
den är lika olöst nu som för ett pär årtionden sedan, och det
belopp på 53 000 kronor, som under punkt 249 föreslås skola utgå till pedagogiska
kurser för yrkeslärare, är inte ens en halvmesyr — örn man kunde tala
örn en tiondelsmesyr, vore det mera adekvat. För budgetåret räknas det med
tre pedagogiska femveckorskurser för yrkeslärare, och det blir liksom hittills
den enda möjligheten till pedagogisk skolning för en stor kår, som tyvärr i
mycket stor utsträckning saknar utbildning i undervisningens metodik och
psykologi. För deltagarna i dessa kurser utgå nu de löjligt små traktamentsersättningarna
av 5 kronor per dygn för deltagare bosatta utom kursorten och
2:50 för deltagare som bo på kursorten. Överstyrelsen för yrkesutbildning
ansåg i sina riksdagspelita att det hade varit rimligt med en höjning till 13
kronor — alltså till vad som utgår i lägsta traktamentsklassen enligt allmänna
resereglementet — men vågade inte förorda mer än 10 kronor, och på förslagav
det sparnitiska statskontoret har Kungl. Majit och utskottet låtit förleda
sig till att sätta traktamentsersättningen till 7 kronor för kursdeltagare bo -

Nr 14.

Oasdagen den 3 april 1946.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning (Forts.)
satta utom kursorten oell att slopa ali ersättning till andra deltagare. Därmed
Ilar man kunnat sänka anslaget med femtusen kronor, vilket ju alltid är klädsamt,
men jag frågar mig: är det verkligen riktigt och rimligt att på detta
sätt ekonomiskt omöjliggöra för därtill lämpade personer, yrkesarbetare inom
industri och hantverk m. fl., som vilja bli yrkeslärare, att bevista pedagogiska
kurser för ändamålet? Hur ömkligt korta dessa kurser än äro, så är det dock
alltid något, och det borde vara ett allmänt intresse att underlätta för blivande
yrkeslärare att erhålla en smula pedagogisk utbildning. Jämför man
med vad samhället lägger ned på statliga seminarier och liknande institutioner
för andra lärarkategoriers utbildning, så måste man säga att det verkar,
som örn samhället stöde likgiltigt för om yrkeslärarna skaffa sig pedagogisk
kompetens för undervisning eller icke och för de stora ungdomsskaror som
dessa yrkeslärare skola ha hand örn.

I linie med detta ligger också snålandet på resestipendier för yrkeslärare.
Överstyrelsen för yrkesutbildning vitsordar att det nuvarande anslaget på
30 000 kronor är helt otillräckligt, och finner en ökning med åtminstone 10 000
kronor nödvändig, men fru Nordgrens motion örn en sådan höjning har avstyrkts
av utskottet i punkt 248 — jag återkommer till det senare. Anslaget har hittills
Täckt för resestipendier till kurser inom landet men inte alls till studieresor.
Örn det angelägna i att i viss omfattning kunna möjliggöra för yrkeslärare att
för sin förkovran i yrket företaga studieresor inomlands och utomlands behöver
jag inte orda här utförligare. Riksdagen fattade i fjol beslut om en
nordisk arbetsmarknad och örn ett internordiskt utbyte av yrkesarbetare, och
i motiveringen nämndes då bland annat det fruktbara utbyte av yrkesrön som
detta skulle medföra. Vöre det inte skäligt, frågar man sig, att också yrkeslärarna
finge en chans till ett sådant utbyte?

. herr talman, jag skulle kunna lia mycket mera att säga örn yrkesutbildningen,
men jag vill inte upptaga kammarens dyrbara tid längre. Inte heller
har jag några möjligheter att nu yrka på anslag som skulle kunna ge yrkesundervisningen
litet mer. livsrum och växtmöjligheter — jag får hoppas på
statsrådet Erlanders välvilja till ett kommande år. Men som en liten demonstration,
herr talman, för denna yrkesundervisning, som hittills fått så litet av
statsmakternas gunst, kommer jag att yrka bifall till fru Nordgrens motion
under punkt 248.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag är kanske litet överraskad av
fru Alms inlägg. Det förhåller sig ju så, att departementschefen har — lätttrogen
som han är, .kanske fru Alm menar — följt de ansvarig^ myndigheternas
rekommendationer. Yi ha en överstyrelse för yrkesutbildning, och den
rymmer morneig representanter för de grupper som kunna tänkas ha intressen
att bevaka på detta område. Det förslag, som nu ligger på riksdagens bord
och som är tillstyrkt av Kungl. Majit och statsutskottet, är på alla punkter
av någon betydelse denna ansvariga myndighets förslag.

Fru Alm tycktes^ hysa den uppfattningen, att jag tillmätt samarbetet mellan
industrien — alltså det enskilda näringslivet — och staten en alldeles för
stor betydelse,, så att jag låtit dupera mig av det initiativ som tagits från
landsorganisationens och arbetsgivarföreningens sida. Jag vill då påpeka, att
det yttrande, sorn citerades, berör inte diskussionen örn yrkesutbildningen,
utan det återfinnes där jag tar ställning till fragan örn en hantverkslag — och
i det avseendet, när det gäller att stödja hantverkets yrkesutbildning, tycker jag
för resten att jag har gått ganska långt. Jag föreslår sålunda, att riksdagen
skall ge mig möjlighet att öka stipendiernas antal från 100 till 300 och stipendiebeloppen
fran 400'' till 900 kronor pa denna senare återkommande punkt.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning. (Forts.)
Men i det sammanhanget säger jag, att eftersom jag inte vill gripa in med en
statlig reglering på områden, där det enskilda näringslivet har möjlighet att
komma till rätta med förhållandena, avböjer jag, till dess jag ser att det inte
går att komma fram på frivillighetens väg, tanken på att skapa en lärlingslagstiftning.
Det är alltså i det sammanhanget jag har fällt det yttrande, som
fru Aini åberopade.

Jag tror, herr talman, att om vi överhuvud taget skola komma till rätta med
yrkesutbildningens mycket invecklade och mycket vitala problem, så måste vi
lia ett mycket nära samarbete mellan det enskilda näringslivet och staten.
Yrkesutbildningens allvarligaste fara under de närmaste åren är nämligen
bristen på unga människor. Yi komma att inom detta land få en efterfrågan
på ung arbetskraft, som gör att det blir svårt att locka de unga att ägna sig åt
en tillräcklig skolning och yrkesutbildning. När näringslivet, samhället, arbetsgivare
och alla komma att riva i våra knappa årskullar av fjorton-, femton-,
sexton- och sjuttonåringar och slita dem åt olika håll, då måste vi helt enkelt
ha en försvarsorganisation för att värna yrkesutbildningen, så att vi inte bli
av med eleverna. Det är det stora problemet, så som jag ser det, och bär
måste vi lia ett intimt samarbete mellan industrien och samhället; det är en för
hela vårt produktionsliv väsentlig fråga.

Problemet är emellertid svårt även ur andra synpunkter. Jag medger att fru
Alm har rätt, då hon säger, att örn det skulle bli en arbetslöshetskris för ungdomen
— som jag nyss bär antytt kan jag visserligen knappast betrakta detta
som en näraliggande aktualitet — så är det svårt att improvisera ökade möjligheter
till yrkesskolundervisning. Därför lia också statsmakterna försökt skapa
en elasticitet hos yrkesutbildningsväsendet, där de centrala verkstadsskolorna
utgöra kärnpunkterna, och vi hoppas att de ansträngningar, som göras, skola
visa sig fruktbara. Men fru Alm har naturligtvis rätt i att man bör ha uppmärksamheten
fäst på detta viktiga förhållande. Och det gläder mig att fru
Alm är så livligt intresserad av denna fråga. Fru Alm och jag få senare i den
skolkommission, som vi båda tillhöra, ta upp dessa spörsmål.

Herr Andrén: Herr talman! Jag ber att få ge den ärade talarinnan den
komplimangen att när hon principiellt talar för ett utvidgat system på yrkesundervisningens
område så äro vi säkerligen allesammans ense med henne.

I väsentliga delar är jag förekommen av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Yrkesundervisningen står för närvarande inför en hel
rad svårigheter av olika slag. Speciellt gäller det att få ett så elastiskt system,
att det kan dras ut som ett dragspel och anpassa sig efter olika situationer
på arbetsmarknaden. Detta krav måste framför allt upprätthållas i fråga örn
de centrala verkstadsskolorna. Det gäller vidare att få ett så intimt samarbete
som möjligt mellan staten och näringslivet, och framför allt gäller det att låta
näringslivet sköta de delar av yrkesutbildningen som det med framgång kan
sköta. Men det gäller också att inte rusa i väg utan föregående utredningar, ty
problemen äro verkligen så intrikata, att de kräva en grundlig förberedelse.
Jag vill erinra örn att vi inom överstyrelsen för yrkesutbildning lia en mycket
god teknisk sakkunskap och att vidare ett par kommittéer tillsattes förra året
och fortfarande arbeta flir att utreda yrkesundervisningen på andra områden.
Jag vill sålunda erinra om handelsutbildningskommittén och örn den sakkunnige
teir utredning örn organisationen av lärarutbildningen på det husliga området.
Så nog är arbetet i gång, och jag vill önska dessa utredningar ali lycka. Men
vi måste också tilnka på svårigheterna och inte improvisera, ty jag tror, att
improvisationer skulle vara till skada på detta område.

Hur mycket jag alltså än behjärtar de önskemål som den ärade talarinnan
här har framfört — och jag är övertygad örn att vi alla behjärta dem — vill

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning (Forts.)
jag säga, att det gäller att på detta ömtåliga och svåra område, inte minst med
hänsyn till de omständigheter, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har framhållit, gå varligt fram, så att vi inte skapa en organisation
som blir större än vad den svenska ungdomen har behov av och kan
fylla.

Herr Linderot: Herr talman! Den sista delen av statsrådet Erlanders anförande
kunde delvis ha överflödiggjori att jag yttrade mig i denna fråga, men
jag har utöver vad han anförde ett par synpunkter att framföra.

Frågan om yrkesutbildningen är framför allt icke en pedagogisk fråga och
icke en socialvårdsfråga eller en vanlig skolfråga, utan den är framför allt en
produktionsfråga, en fråga örn utvecklingen av industrien och yrkesarbetet
efter vissa linjer. Här se vi, hurusom man mycket välment genomför reformer
och mycket planlöst låter dessa reformer verka som de verka kunna. Ty hur
går det till nu för tiden, och hur har det alltid gått till, när man skall utbilda
ungdomar i yrkesskolorna? Jo, man frågar dem vad de vilja bli: »Vill du bli
snickare, vill du bli metallarbetare, finmekaniker, skräddare, eller vad skall
du bli?» Och så försöker man att efter ungdomarnas önskan placera dem i yrkesskolorna
och där utbilda dem. En pojke kanske utbildas till finmekaniker,
men när han kommer ut från yrkesskolan och skall söka sig ett arbete inom
det fack han han lärt, så visar det sig att det överhuvud taget inte finns något
behov av finmekaniker; däremot skulle det ha behövts skräddare och snickare
här och där, och där står pojken med sin yrkesutbildning och får inget
arbete. Man kunde fortsätta exemplen. Deirna planlöshet i yrkesutbildningen
medför ju bland annat det så kallade omskolningsproblemet, frågan örn omskolning
av arbetskraft, och det är inte alls bara en krisföreteelse, utan det
blir allt mer och mer »normalt».

Vad är det för synpunkter jag här sålunda vill fästa vederbörandes uppmärksamhet
på? Jo, det är att frågan örn 5^rkesskolutbildningen måste planläggas
på ett helt annat sätt. Man måste veta ungefär vilka perspektiv framför
allt den industriella utvecklingen har för en rätt lång tid framåt. Det
gäller ju utbildning av arbetskraft i sexton-, sjutton-, adertonsårsåldern, och
dessa ungdomar skola i regel i hela sitt liv ägna sig åt de yrken de ha lärt.
Man måste veta: komma vi inom Sverige att behöva flera grovplåtslagare, därför
att vi skola bygga flera fartyg, eller komma vi att behöva flera urmakare,
därför att vi i ^större skala skola göra klockor? Allt sådant där måste vi ta
reda på, och så skola vi dirigera ungdomens yrkesval i de riktningar där
samhället kommer att behöva arbetskraft. Därför var det alldeles riktigt vad
statsrådet Erlander sade, för det första att det kommer att bli brist på ung
arbetskraft — men det är ett problem som ligger på ett annat plan — och
för det andra att det är nödvändigt med elt samarbete mellan statsmakterna
och industriens folk. Skolutredningen måste ovillkorligen beakta detta och ta
sikte pa att helt enkelt göra en annan plan för yrkesskolundervisningen. Det
är det absolut viktigaste.

Jag tror inte att det viktigaste hos yrkesskollärarna är pedagogiken, utan
det viktigaste är nog att de lia goda yrkeskunskaper och att de äro i nivå med
utvecklingen inom yrket. Jag ber att få understryka vad fru Alm i det stycket
har sagt örn angelägenheten av att yrkesskollärarna skola kunna få stipendier
och möjlighet att komma ut och se sig örn litet grand, ty skola de gå instängda
i sin lilla yrkesskollokal i tjugu, trettio år, äro de sedan inte längre så värst
kompetenta att vara yrkeslärare.

Men det är som sagt frågan örn planläggningen som är det väsentliga, och
dit hör utbildningen. Det är ofta så, att när ungdomarna komma ut från yrkesskolorna
och få arbete på den privata arbetsmarknaden, så få arbetsgivar -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning. (Forts.)
na börja skola om dem i det yrke de ha lärt i yrkesskolorna, därför att det
ligger alltför mycket pedagogik och alltför litet praktisk kännedom om produktionslivet
inom yrket i den undervisning som lämnas i dessa yrkesskolor.
Jag vet åtskilliga fall här i Stockholm, som jag skulle kunna relatera, där
man tar emot svetsare eller andra yrkesutbildade ungdomar från yrkesskolorna
och där vederbörande arbetsgivare få ta hand om och lära dem, hur man i
verkligheten och i praxis skall arbeta i de fack som ynglingarna i fråga ha
lärt sig i dessa skolor. Jag tror att man kan tillgodose önskemålen örn samarbete
med näringslivet ungefär på det sättet, att man kombinerar skolutbildningen
i yrket med det praktiska arbetet, så att man får så att säga en mycket
rörlig yrkesutbildning, vilken inte är alltför bunden vid skolan. Den bör vara
mycket rörlig; utbildningen bör flyta in på olika lämpliga sätt i det praktiska
arbetet ute på verkstäderna, där ungdomarna skola arbeta, så att de, när denna
utbildning är färdig, redan äro praktiska arbetare, som äro anpassade till
det dagliga livets förhållanden i yrket och inte bara till vissa tekniska färdigheter,
som de ha lärt sig ganska skolmässigt i yrkesskolorna.

Ja, det är åtskilligt som jag skulle kunna anföra för att ge skolutredningen
en puff just i den riktning jag här har talat om, men vad jag här har anfört
kan kanske räcka för att åtminstone någon uppmärksamhet skall riktas på
denna sida av saken. Jag har med detta inte polemiserat mot de olika, mycket
riktiga synpunkter som fru Alm här har anfört. Jag har så att säga bara
velat tillföra hela detta frågekomplex — som är mycket invecklat, det har
herr Andrén absolut rätt i ■— vissa ytterligare komplikationer, som jag emellertid
tror i verkligheten komma att förenkla det hela och undanröja åtskilliga
missförhållanden som nu förefinnas inom yrkesskoleundervisningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 231—238.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 239.

Lades till handlingarna.

Punkterna 240—247.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 248.

Under punkten 253 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Resestipendier för yrkesutbildning
för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fru Olivia Nordgren väckt motion (11:98), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att det under åttonde huvudtiteln, punkt 253, äskade
anslaget till resestipendier för yrkesutbildning skulle höjas med 10 000 kronor
eller från 30 000 kronor till 40 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt,

a) att riksdagen måtte till Resestipendier för yrkesutbildning för budgetåret
1946/47 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 kronor;

b) att motionen 11:98 icke mätte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Första kammarens protokoll 1940. Nr 14. 3

Anslag till
resestipendier
för yrkesutbildning.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till
folkbiblioteksväsendet.

Anslag till resestipendier för yrkesutbildning. (Forts.)

Fru Alm: Herr talman! Med hänvisning till vad jag sade här för en stund
sedan ber jag att få yrka bifall till motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten endast yrkats, att kammaren
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 249—251.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 252.

Under punkten $5.7 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 2 341 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr M. Ståhl m. fl. väckt motion (11:241), vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av ifrågavarande punkt måtte utöver av Kungl.
Maj :t äskade anslag anvisa dels 3 000 kronor till av skolöverstyrelsen föreslagen
kurs för bibliotekarier vid folkskolor, dels 2 000 kronor till likaledes
av skolöverstyrelsen föreslagna kortare kurser för skolbibliotekarier att anordnas
i samarbete med centralbiblioteken.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Understöd åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1946/47 anvisa ett förslagsanslag av $341 000 kronor;

b) att motionen II: 241 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Pauli: Herr talman! Det har redan påpekats av en föregående ärad
tasrinna, att detta statsutskottsbetänkande över åttonde huvudtiteln är ovanligt
fattigt på reservationer, och hon ansåg tydligen detta vara en förmildrande
omständighet att anföra i samband med att hon höll ett anförande utan något
mera allvarligt menat yrkande. Jag skall tillåta mig att nu göra något
liknande. Jag skall säga några ord örn denna punkt, fastän det inte finns någon
reservation vid densamma. Det är inte heller meningen att framföra någon
kritik av den kungliga propositionen, men väl att göra några allmänna påpekanden.

Det är nämligen så, som statsrådet Erlander sade för en stund sedan, att
man inte skall skjuta på pianisten i regeringen, ty han gör så gott han kan;
han ställer sig så välvilligt han kan till de förslag, som de under hans departement
sorterande myndigheterna framföra. Det gällde den gången yrkesskolöverstyrelsen,
och denna gång gäller det skolöverstyrelsen och folkbiblioteksväsendet.
Skolöverstyrelsen har, ''som vi se av propositionen, beträffande folkbiblioteksväsendet
framlagt ett par förslag till uppmjukning av gällande understödsvillkor,
och dessa förslag har statsrådet gjort till sina. Jag tycker att
det är mycket bra att dessa små ändringar göras, så att t. ex. två eller flera
kommuner, som förena sig örn ett gemensamt bibliotek, inte därigenom skola
mista någon del av de anslag som biblioteken skulle ha haft, örn de fortfarande
tillhört olika kommuner. Det är mycket rationellt. Men den fråga, som
jag skulle vilja att statsrådet begrundade, är, huruvida inte tiden är mogen

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till folkbiblioteksväsendet. (Forts.)
att revidera de nu 15 år gamla bestämmelserna örn statsbidragets maximering.
Det finns i senaste häftet av den socialdemokratiska tidskriften »Tiden» en
mycket innehållsrik och upplysande uppsats angående folkbiblioteken och speciellt
deras ekonomiska ställning, författad av bibliotekarien Sigurd Möhlenbrock.
Han påpekar där, att man gick mycket försiktigt till väga, när man på
sin tid, år 1930, utfärdade den nu gällande biblioteksförfattningen, men att
förhållandena numera ha utvecklat sig på sådant sätt, att författningen i vissa
avseenden är föråldrad och hämmar biblioteksverksamheten i stället för att
befrämja den. Så måste man nog säga att fallet är beträffande bestämmelserna
örn maximering av statsbidraget. Enligt delina författning får ett folkbibliotek
inte mottaga mera än 10 000 kronor i statsbidrag, och örn kommunen skulle
vilja ge mera än den gör i förhållande till statsbidraget, får den ingen uppmuntran
till det. Bibliotekarien Möhlenbrock säger: »Man kan helt naturligt
icke begära att de kommunala myndigheterna skall vara överdrivet benägna
att öka bibliotekets anslag, om staten icke på något sätt kompenserar en sådan
vidsynt kommunal bibliotekspolitik, som yttrar sig i form av ökade kommunala
anslag.» För sin del anser han, att det bästa vore att slopa maximeringen
av statsbidraget i någon form. Detta skulle avsevärt underlätta utvecklingen
av det svenska folkbiblioteksväsendet. Han anför Danmark som ett
föregångsland i detta avseende och påpekar, att där utgår i stället anslaget
från staten enligt en fallande skala i proportion till det kommunala ortsbidraget:
»ett folkbibliotek får där 80 % av ortsbidrag upp till 15 000 kr., 40 procent
av den del av ortsbidraget, som ligger mellan 15 och 25 000 kr. och 20
procent av resten». Under sådana förhållanden är det lättare att få kommunerna
att öka sitt stöd åt biblioteksverksamheten.

Jag har velat här i kammaren anföra dessa synpunkter av en erfaren och
initiativrik folkbiblioteksman, vars påpekanden jag anser värda den största
uppmärksamhet. Det är ju så, att folkbiblioteken spela en allt mera betydelsefull
roll i samma mån som vårt skolväsen utvecklas inte minst med avseende
på sina inre arbetsformer. Man blir mer och mer överens därom, och jag tror
att det är en uppfattning Som förhärskar även inom ecklesiastikministerns egen
skolkommitté, att en av skolans huvuduppgifter, för att inte säga dess egentliga
huvuduppgift, är att skaffa ungdomen arbetsverktyg för den tid, som kommer
efter skolan, och då framför allt att vänja den vid att använda böcker och
utnyttja litteratur. Här ha folkbiblioteken en utomordentlig betydelse hand i
hand med skolväsendet. Folkbibliotekens betydelse är ju också mycket Stor när
det gäller att göra tjänst åt det fria och frivilliga, folkbildningsarbetet ute i
bygderna. Jag har det intrycket, att man hitintills inte tillräckligt har beaktat
detta och att folkbiblioteken ha fått stå alltför mycket i skuggan, jämfört med
andra kulturuppgifler.

Jag skulle vilja uttala en vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att ägna denna sak en skärpt uppmärksamhet. Här föreligger
tydligen inte från biblioteksavdelningen i skolöverstyrelsen något förslag •— i
varje fall har jag inte hört talas örn något sådant —■ i den riktning, som jag
nyss har refererat efter bibliotekarien Möhlenbrock. Även örn inte ett sådant
initiativ skulle komma från skolöverstyrelsen, föreställer jag mig, att med den
initiativrikedom, som utmärker vår nuvarande ecklesiastikminister, han skulle
kunna finna utvägar att få denna sak undersökt och de av mig angivna önskemålen
förverkligade.

Jag ber att, sedan jag uttalat denna vädjan till ecklesiastikministern, endast
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill bara med anledning av herr
Paulis vädjan till mig säga, att jag i annat sammanhang haft anledning att

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till folkbiblioteksväsendet. (Forts.)
grubbla över bestämmelsen örn maximering av bidraget till 10 000 kronor. Utan
att vilja säga att jag har penetrerat ärendet tillräckligt, tyckte jag nog, att det
var ganska besynnerligt, att det skulle finnas en sådan maximering av statsbidraget
som hindrar kommunerna att gå längre än till en viss gräns — d. v. s.
helt på egen bekostnad kunna kommunerna naturligtvis gå hur långt de vilja.
Jag delar sålunda nog herr Paulis uppfattning, och jag inbillar mig, att när
1944 års folkbildningsutredning framlagt sitt förslag, få vi en grund, på vilken
man kan ta upp en diskussion i detta ärende. Den omständigheten, att skolöverstyrelsen
inte kommit fram med något förslag på denna punkt, sammanhänger
sannolikt med att även den vill se, hur folkbildningssakkunniga inordna
folkbiblioteken i den allmänna bildningsverksamheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 253.

Lades till handlingarna.

Punkterna 254—260.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 261.

Lades till handlingarna.

Örn anslag till Punkten 262.

Siljanskolan. j en ^norn första kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:134) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att bevilja ett anslag å 50 000 kronor
att tilldelas Signe Bergners minnesfond eller alternativt att riksdagen måtte bevilja
Siljanskolan eller berörda fond ett årligt anslag att för kommande budgetår
utgå med 10000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Utan att vilja underkänna betydelsen av den vid Siljanskolan bedrivna verksamheten
har utskottet likväl icke funnit att tillräckligt bärande skäl blivit
förebragta för anvisande av statsbidrag i förevarande fall. Utskottet avstyrker
alltså bifall till de i förevarande motion framställda yrkandena och hemställer,
att motionen 1:134 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Ström: Herr talman! Det är jag som är skyldig till denna motion,
och jag vill här säga några ord till försvar för motionen och den folkhögskola
den avser att rädda. Jag vill emellertid, innan jag gör det, framföra ett tack
till ecklesiastikministern för att han i en råd alldeles utmärkta tal, med början
i Hudiksvall, har givit till känna det stora behovet av kraftiga åtgärder till
vår kulturella standards höjande. Det är alldeles riktigt att kulturbudgeten
har varit Askungen under mångå, många år. Vi ligga långt efter andra nationer
när det gäller de ting som höra till åttonde huvudtiteln, och vi bli inte
rädda för de väldiga belopp, som ecklesiastikministern i ett av sina tal nämnde
och som skulle erfordras för att bringa upp vår kultur ur dess oerhörda lågläge.
Inte minst är det. anledning att här peka på vårt ringa intresse för ett
av våra främsta bildningsmedel, nämligen folkhögskolorna och liknande skolor.
Visserligen ha åtgärder vidtagits för förbättrande av folkhögskolornas läge, men
antalet sådana skolor i vårt land i jämförelse med flera andra länder är ganska

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Om anslag till SUjanskolan. (Forts.)

ringa, och tillströmningen är så stor, att folkhögskolorna icke kunna taga
emot alla. Folkhögskolan är ju demokratiens egen högskola, och det vore väl
skäl att här göra ett ordentligt krafttag.

Nu har jag väckt en motion för att rädda en sådan skola, den s. k. Siljanskolan.
Det är en fristående form av skola, som inte precis är sådan, att den
är en folkhögskola i vedertagen mening. Den är skapad av en underbar människa
med stor entusiasm när det gällde folkbildningen och personlighetsdaningen,
fru Signe Bergner, som för en kort tid sedan avled, och av hennes make, rektor
Alm, som fullföljer det andliga arvet. De ha tillsammans skapat denna underbara
skola uppe i hjärtat av Dalarna. Den har vunnit en sådan anklang i hela
Norden, att jag har fått en mängd instämmanden från Norge, Danmark och
Finland, från lärare och lärarinnor och från många andra som besökt denna
skola, vilka alla begärt att vi måtte säkerställa skolans existens.

Skolan bedriver dels kursverksamhet för vuxna — en nordisk sommarhögskola
■—• dels verksamhet bland barn, och dessutom har den ett slags nordisk
karaktär, ehuru den ännu inte blivit någon nordisk folkhögskola, vilket var ett
mål för Signe Bergner. Undervisningen är till sin läggning av både materiell
och andlig natur och avser bl. a. personlighetsdaning.

En rad framstående svenskar har givit detta förslag sitt stöd. Jag skall bara
nämna några av alla dessa: rektor Alf Ahlberg i Brunnsvik, landshövding
Gustaf Andersson i Falun, rektor Börje Beskow i Domnarvet, professor Gerda
Boéthius i Mora, överdirektör Fredrik von Dardel i Stockholm, Emilia Fogelklou,
Martin Andersson i Nacka — tidigare riksdagsman — Gunnar Beskow,
doktor Poul Bjerre, direktör K. F. Göransson i Sandviken, rektor Hanna Bratt,
föreståndarinnan Sigrid Höjer, ABF :s ledare Gunnar Hirdmän, Honorine
Hermelin —■ rektor i Fogelstad — professor Knut Lundmark, professor Alfred
Petrén, rektor Greta Rothstein, överstelöjtnant Torsten Holm, professor C. W.
von Sydow, författarinnan Elin Wägner, fattigvårdsdirektören i Stockholm
Otto Wangson och en rad andra. Jag vill inte trötta kammaren med att läsa
upp namnen på alla dem, vilka väl känna till denna skola och som varmt rekommenderat
att något måtte göras, för att den skall kunna efter stiftarinnans
frånfälle fortsätta sin verksamhet. Det lär icke vara möjligt -— i varje fall blir
det förenat nied oerhörda svårigheter — att räddå denna skola, därest inte
riksdagen träder hjälpande till.

Med hänsyn till allt detta, som sålanda talar för att riksdagen bör rädda en
skola av stor betydelse, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till den av
mig väckta motionen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Utskottet bär beträffande denna motion
sagt, att det visst inte vill underkänna betydelsen av den vid Siljanskolan
bedrivna verksamheten. Personligen skulle jag ha kunnat gå än längre. Vid
denna skola ha anordnats kurser, som ha väckt mycket stor och berättigad uppmärksamhet
på grund av insatser, som där ha gjorts av värdsberömda vetenskapsmän
o. s. v. Men, herr talman, det går inte, såvitt jag förstår, att få statsanslag
på detta sätt, det må vara hur många berömda män och kvinnor som
helst som — för resten i likhet med min obetydlighet — önska statsanslag till
denna skola. Det får först göras en utredning av dem, på vad sätt de ha tänkt
sig att detta anslag skall användas och hur skolan skall organiseras. Det blir
fråga örn ny organisation nu av skolan efter fru Bergners död. Jag tvivlar
inte alls på att den fortfarande kommer att skötas på sådant sätt, att den blir
väl förtjänt av statsanslag. Men jag kan inte vara med på att så där ut i luften
utan någon utredning tillstyrka ett statsanslag. Det vanliga är ju att man
i sådana här iirenden vänder sig till Kungl. Majit, som får titta på saken, och

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till
understöd åt
skönlitterära
författare.

Om anslag till Siljanskolan. (Forts.)

Kungl. Maj :ts auktoritet är ju sådan, att man på grundval av ett förslag av
Kungl. Majit utan större tvekan kan gå med på statsanslag. Skulle Kungl.
Maj :t inte vara med på saken, blir den ju så pass mycket betänkligare, att man
får ta en närmare titt på den. Jag anser att det är tämligen utsiktslöst, även
när det gäller behjärtansvärda företag, att försöka uppnå resultat på den väg
som man här försökt. Jag kan inte inse att kammaren kan göra någonting annat
än att följa statsutskottet i detta fall. Jag yrkar följaktligen bifall till dess
utlåtande.

Herr Ström: Herr talman! Får jag ta herr Oscar Olssons anförande här
— och hans ståndpunkt har ju också delvis kommit till synes i utskottets
motivering, där utskottet förklarar sig inte vilja underkänna betydelsen av den
vid Siljanskolan bedrivna verksamheten — som en anvisning till skolans
styrelse att med herr Olssons och övriga statsutskottsledamöters välsignelse hos
Kungl. Maj:t begära en utredning örn skolans bevarande och ett anslag åt
skolan, så skulle jag kunna tänka mig att man med hänsyn till en sådan positiv
inställning skulle kunna hålla skolan i gång under någon kortare tid, medan
Kungl. Maj :t finge utreda och pröva saken och eventuellt framlägga förslag
till riksdagen nästa år örn icke i höst. Olm det sålunda är i en positiv anda,
som herr Oscar Olsson ställer sitt avslagsyrkande, skall jag ta mitt förslag
tillbaka, herr talman, och låta mig nöja med det erkännande åt verksamheten,
som utskottet faktiskt har givit, i hopp örn att vi nästa gång få våra önskemål
förverkligade.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är ju mycket smickrad över att herr
Ström anser min personliga välsignelse i denna sak vara av den betydelsen, att
han blir så hjärtans glad över den. Naturligtvis har han min välsignelse, det
är alldeles tydligt. Men jag vill för all säkerhets skull på grund av den optimism,
som är ett utmärkande drag för honom, fästa hans uppmärksamhet på
att jag i detta fall talar för mig själv och inte för utskottet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 263.

Lades till handlingarna.

Punkterna 264—275.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 276.

Kungl. Maj.-t hade föreslagit riksdagen att till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag
av 40 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:13), vari hemställts örn en anslagshöjning
med 35 000 kronor till 75 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen I: 13, till Understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt
förtjänst för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 40 000 kronor.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag lill understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)

Reservationer hade anförts

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli, Lindström,
Törnkvist och Thäpper, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse.
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1:13, till Understöd
åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1946/
47 anvisa ett anslag av 50 000 kronor;

2) av herr Andrén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Pauli: Herr talman! Det anslag, som det här är fråga örn, är ju
visserligen numera så pass högt, att det något överstiger vad det uppgick till
före kriget, men å andra sidan bör man beakta penningvärdets fall under denna
tid, och dessutom får nian inte glömma, att ett anslag på 6 050 kronor till
svenska akademien, som också var avsett till understöd och uppmuntran åt
utmärkta svenska författare, har indragits. Man kail alltså på det hela taget
säga, att anslaget fortfarande ligger i underkant av vad det borde vara.

Detta blir än mera uppenbart, när man jämför vad Sverige gör för sina
skönlitterära författare med vad som i det fallet göres i andra skandinaviska
länder. I Norge ligga de sammanlagda stipendierna och diktargagen över vad
som för närvarande utgår här i Sverige, och där är det aktuellt att inrätta
ytterligare sju s. k. diktargage, d. v. s. permanenta understöd åt framstående
författare. I Danmark uppgår den sammanlagda summan av hederspensioner,
statsstipendier och tillfälliga understöd till över 100 000 kronor en sammanräkning
visar ungefär 115 000 kronor — och på Island belöper sig, enligt
en uppgift som jag har fått, vart och ett av de tio författarstipendier, som där
utgå, till 15 000 kronor. Det lilla Island ger alltså till uppmuntran åt sin inhemska
litteratur 150 000 kronor, d. v. s. mer än tre gånger så mycket som
svenska staten. Man kan fråga, varför Sverige, som har bättre ekonomiska
resurser än något av dessa våra nordiska grannländer, skall vara mera njuggt
i detta avseende än dessa länder.

Man kan naturligtvis säga, att den, som blir skönlitterär författare, blir
det på egen risk. Han kan inte som andra yrkesmän räkna på en stadigvarande
inkomst av sitt yrke. Det är någonting som beror dels på hans egen begåvning,
dels på helt andra saker: på publikens tillfälliga smakriktningar, på framgången
hos den reklam, som hans förläggare förstår att sätta i gång, o. s. v.
Det är något ganska ovisst. Men detta är knappast något skäl för att inte staten
här skulle räcka en hjälpande och uppmuntrande hand. Det är ju alldeles
tvärtom.

Ibland får man höra, och senast fick jag under utskottsbehandlingen höra
det, att när man använder ordet »understöd», låter det, som örn man här skulle
räcka hjälp åt en i ekonomiskt avseende ytterst behövande kategori av människor,
men att man kan bland de författare, som listan i statsliggaren upptar,
finna åtskilliga, som åtminstone för tillfället inte befinna sig i någon ekonomisk
nöd. För det första är härtill att säga, att ordet understöd naturligtvis
inte bör fattas på det siittet, att det skall vara en ren fattighjälp. Yi använda
ordet understöd i vårt riksdagstryck, även på de sidor vi nu behandla i statsutskottets
utlåtande, på ett sätt som inte alls pekar i den riktningen. I nästa
punkt ha vi t. ex. understöd åt professor Östergren för fortsatt utgivande av
Nusvensk ordbok. Yi lia understöd till skriftställaren E. H. Thörnberg och
till docenten Wieselgren. Allt detta har ingenting med dessa personers ekonomiska
ställning att göra, utan det har uteslutande att göra med förtjänsten
och värdet hos deras olika verksamheter. På samma sätt är det med detta litte -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
rara understöd. Det är inte avsett att vara en allmosa åt sådana som befinna
sig i ekonomisk nöd, utan det är fråga om att ge en uppmuntran, som ligger i
den svenska kulturens eget intresse, åt yngre och även äldre litterära krafter
i detta land.

Att här hålla något försvarstal för skönlitteraturens insatser i det svenska
kulturarbetet i stort är skäligen onödigt. Det är en sak som åtminstone denna
församling av sig själv bör kunna fatta. Örn vi då göra den jämförelse, som
jag nyss har gjort, med våra grannländer, bör det inte vara svårt att dra
den slutsatsen, att vi ha goda skäl att, även om vi inte gå så långt som motionären
önskar och bevilja de 75 000 kronor — alltså en höjning med 35 000 kronor
—- som författarföreningen har begärt, i alla fall gå med på den höjning,
som reservanterna ha gått in för och att alltså ge ytterligare 10 000 kronor.
iVi komma då till ett belopp av 50 000 kronor, som i varje fall inte ens uppgår
till hälften av vad det lilla Danmark och det ännu mindre Island ge åt sina
författare.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Paulis yttrande instämde herrar Johan Bernhard Johansson, limdström,
Wagnsson, Holmbäck, Johan Bärg, Löthner, Sjödahl, Nils Elovsson,
Nerman, Johm Eric Ericson, Schlyter och Andrén.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är klart att man på detta
område, inte kan lia några fixa ståndpunkter. Det är omöjligt att säga, att det
går åt just 10 000 kronor eller 20 000 kronor eller 50 000 kronor eller, som motionären
tänkt sig, 75 000 kronor. Det är därför också omöjligt att argumentera
mot ett krav på högre anslag än det, som Kungl. Maj:t har föreslagit. Här
är man nämligen ute på områden, som rätt väsentligt skilja sig från dem, där
vi äro vana att röra oss. När vi bevilja ett anslag, avser det i regel en viss verksamhet,
som man vill stimulera eller stödja, men här gäller det en anslagsfråga,
som rör materiellt ovägbara och omätbara ting. Därför förstår jag mycket väl,
att man kan komma till en annan uppfattning än den, Kungl. Maj :t har stannat
vid, allt beroende på vad man anser sig ha råd till.

När jag framlade Kungl. Maj:ts förslag, tog jag särskild hänsyn till två
saker. Först och främst såg jag på hur detta anslag tidigare hade utvecklat
sig, och jag fann, att det aldrig varit högre än det för närvarande är. Under
alla åren från 1920 till 1937 var det hälften så stort som nu — beloppet var
20 000 kronor — och sedan höjdes det år 1937 till 25 000 kronor och år 1938
till 30 000 kronor. Men högre än detta belopp har anslaget aldrig varit med
undantag för innevarande år. Under kristiden sänktes det först till 16 000
kronor, höjdes sedan till 25 000 kronor och 30 000 kronor och har i år som
sagt återigen upptagits till 40 000 kronor. Jag sade mig, att örn så många vid
sin prövning ha stannat vid ett anslagsbelopp, som ligger väsentligt under det
nu utgående, bör det finnas ganska starka skäl att iakttaga en viss försiktighet.

Men jag vill å andra sidan till kammarens kännedom meddela att jag, när
jag sedan prövade vilka författare som fått medel ur detta anslag, exempelvis
vilka som fingo det i fjol, måste säga mig att understöden lämnats till högt
förtjänta författare med en utomordentligt värdefull produktion. Jag fann,
att det otvivelaktigt var en fördel, att man kunde röra sig med ett belopp,
som var tilltaget så pass stort som årets anslag.

Jag har haft en överläggning med vissa representanter för författarföreningen,
och den tanken uppkom då, att man kanske skulle kunna komma
fram till något mera objektiviserade grunder för utdelningen av dessa an -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
slag. Man skulle till exempel kunna säga sig, att om en författare, som har
skänkt vårt folk stora skönhetsvärden, mot sin ålderdom börjar lida nöd, är
det ett tillstånd, som icke är värdigt och rimligt, och att man i sådana fall
skulle kunna tänka sig att införa något slags hederspensionering för de grupper,
som det här är fråga om.

Jag vill inte alldeles avvisa den tanken, men för att inte kammarens ledamöter
skola komma till en felaktig slutsats av vad jag sagt, vill jag erinra örn
att exempelvis i år den alldeles övervägande delen av detta anslag utgår till
unga, produktiva författare i sina bästa år och alltså utgör en faktisk uppmuntran
för en i full gång varande produktiv gärning. _

Jag har, herr talman, med dessa ord bara velat redovisa, varför jag stannat
vid det i propositionen föreslagna beloppet. Det är som sagt högre än vad
vi tidigare ansett oss ha råd till, utom just innevarande budgetår. Jag vill
gärna betyga min villighet att fortsätta övervägandena, men jag tror inte att
det sker någon större olycka, örn Kungl. Maj :ts förslag följes.

Herr Larsson: Herr talman! Jag har den kanske inte så angenäma uppgiften
att säga några ord till försvar för utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Jag vill till att börja med erinra örn att anslagen under denna huvudtitel
av statsfinansiella skäl blivit mycket starkt beskurna under kristiden. Alla de
tre departementscheferna under denna tid ha liksom utskottet strävat efter att
återställa anslagen till vad de voro åren 1938 och 1939.

Det här ifrågavarande anslaget har ju undergått en hel del förändringar.
Under hela tiden från dess införande och fram till år 1936 var det egentligen
inte så värst många som ansågo, att anslaget — det utgick från år 1920 med
20 000 kronor per år •—- skulle höjas. Det är först under de senare åren som
sådana krav framkommit.

Jag vill också i likhet med departementschefen erinra örn att anslaget år
1940 nedsattes mycket starkt. På grund av de särskilda förhållanden, som då
rådde, ansåg man sig tvungen att nedskära beloppen för en mängd anslagstitlar,
som vi under vanliga förhållanden bruka anse som absolut nödvändiga.
Detta gick också ut över författaranslaget, som nedskärs synnerligen starkt
och bestämdes till 16 000 kronor.

Anslaget har, såsom här Ilar anmärkts, sedermera i olika repriser höjts till
25 000 kronor och 30 000 kronor för att föregående år komma upp till samma
belopp som i år föreslagits, nämligen 40 000 kronor. Utskottet har fäst särskilt
avseende vid att författaranslaget på detta sätt icke allenast har återställts till
vad det var åren 1938 och 1939, utan att det också har ökats med mer än 25
procent. Man kan därför i detta fall inte påstå, att författarna icke skulle ha
fått någon kompensation för dyrtiden. Det ha de faktiskt fått, medan detsamma
kanske inte kan sägas då det gäller en hel del andra anslag, som icke kunnat
behandlas lika väl.

Författaranslaget delas nu mellan 20 författare, av vilka 6 erhålla 2 500
kronor vardera, 8 få 2 000 kronor och 6 tillsammans 9 000 kronor. Jag måste i
likhet med statsrådet säga, att jag har litet svårt för att bedöma, hur stort
detta anslag bör vara och vad som i det fallet kan vara det rätta. Reservanterna
ha egentligen inte angott några som helst skäl för att anslaget nu skulle
höjas med 10 000 kronor, utan man har endast hänvisat till de skäl, som
finnas angivna i motionen. Jag måste säga att de argument, som herr Ström
där han anfört, förefalla utskottet vara något vaga.

Herr Ström framhåller bland annat, att 80 procent av Sveriges författare
skulle kämpa med ekonomiska svårigheter. Utskottet har tagit del av vilka
författare som få understöd ur anslaget, och jag tror man kan säga, att en del

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
av dem, som få anslag, åtminstone inte för tillfället lia några ekonomiska svårigheter.
Hur det har varit eller kan bli är givetvis en sak, som undandrar sig
mitt bedömande.

Men vi ha också inom utskottet haft tillfälle att konstatera en annan sak,
nämligen att man som regel inte kan finna, att förläggare och andra mellanhänder
dragas med ekonomiska svårigheter. Om nu författarhonoraren, såsom
motionären framhåller, äro små — en sak som jag inte betvivlar — borde man
kanske vända sig åt annat håll än till riksdagen för att kompensera detta. Herr
Ström vet mycket väl, vart man då skulle vända sig.

Motionären herr Ström anför vidare, att författarna borde få kompensation
för vad han kallar den organiserade gratisutlåning, som nu sker genom biblioteken.
Det är möjligt, att detta kan vara behövligt, men han anger inte, vem
som egentligen skulle bestrida kostnaderna för denna kompensation — örn
det skall vara bibliotekens ägare eller örn det skall vara staten. Under alla förhållanden
tror jag att motionären bär är inne på vägar, som för författarna
själva kanske inte i längden komma att bli så värst behagliga.

Det starkast vägande skälet för en höjning anses vara, att i andra länder utgå
anslag till samma ändamål med betydligt högre belopp. Man talar örn att
vårt språkområde är litet, men när det exempelvis i Norge utgår ett ungefärlika
stort belopp som i Sverige, bör man komma ihåg att det norska språkområdet
är ännu mindre än det svenska och att det följaktligen kanske behövs
ett proportionellt något större anslag för detta ändamål i Norge. Också när det
gäller våra övriga grannländer torde läget vara likartat.

Herr Pauli berörde ett annat skäl, som jag fäster vikt vid i detta sammanhang,
nämligen beteckningen på anslaget. När det talas örn understöd till författare,
kan jag för min del inte undgå det intrycket, att denna beteckning icke
riktigt täcker, vad vd egentligen vilja ha fram. Departementschefen var inne
på samma tankegång, och jag får säga att jag skulle vara synnerligen belåten,
örn man här i Sverige, på samma sätt som jag hört talas örn att man har
i Norge, fick författarstipendier eller diktarstipendier, eller vad man vill kalla
det för. I Norge lär stortinget självt ha förbehållit sig rätten att dela ut en
del av dessa statliga belöningar till förtjänta diktare. Örn man här i Sverige kunde
införa en liknande ordning, skulle jag för min del gärna se — jag kan ju
inte tala för någon annan än mig själv — att anslaget bleve något höjt utöver
vad som för närvarande utgår. Men då vill jag ha bort den nuvarande beteckningen,
som endast talar örn understöd åt författare.

Då således, herr talman, detta anslag icke allenast har återställts till den nivå,
det hade före kriget, utan också ökats med 25 procent, och då de skäl, som
motionären och reservanterna anfört, icke äro av den betydelse att de kunna
motivera en höjning av anslaget, tillåter jag mig hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Ström: Herr talman! Kammarens ledamöter ha genom sitt instämmande
i herr Paulis anförande — man skulle väl kunna kalla det för massinstämmande
— givit vid handen att kammaren har en mycket klar och positiv bild av
läget. Jag skall därför yttra mig ganska kort, och jag vill endast lämna besked
på några punkter, där man, visserligen något vid sidan om själva ärendet,
har önskat klarhet. I den mån jag kan lämna besked, skall jag gärna göra
det.

Först och främst har det sagts, att författarna skulle ha mycket stora inkomster.
Det gäller endast några bestsellers, medan det alldeles överväldigande
flertalet av våra författare har mycket små inkomster. En undersökning genom
stickprov, som av mig företogs för ett par, tre år sedan, gav vid handen att

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)
författarna, bortsett från bestsellerförfattarna, hade en genomsnittlig årsinkomst
på sitt författarskap av ungefär 2 700 kronor. Man kan inte säga, att det år
någon stor inkomst!

Författarnas honorar utgår, därest man följer det s. k. normalkontraktet, som
upprättats av förläggarna, med mellan 8 och 162/3 procent på respektive arbetens
boklådspris i häftat skick. Det övriga går till omkostnader för framställandet,
distribution, reklam o. s. v. at förläggare, bokhandlare, agenter etc. För debutanter
och lyriker är procentsatsen ofta ännu lägre; den är ibland 5 procent, och
den kan vara 2 eller 3 procent. Det förekommer i undantagsfall, att en debuterande
lyriker icke får något arvode alls.

Det är riktigt som någon talare här har sagt, att författare, som erhålla^ medel
ur det statliga fönfattaranslaget, få det på grund av utmärkt förtjänst, såsom
det heter i bestämmelserna. Ett understöd kan sålunda inte utgå på grund av
en prövning uteslutande av ekonomisk natur. Men det skulle vara^önskvärt, såsom
herr ecklesiastikministern själv och även herr Darsson framhållit, att man
vid lämpligt tillfälle på något sätt kunde reformera de bestämmelser, som nu

gälla. „

Hur pass svårt författaryrket är för dem, som skola leva av det, Damgar bäst

örn jag tar några exempel.

En av arbetarrörelsens allra förnämsta och högst skattade diktare var Ragnar
Jändel, en mycket betydande skald. Han var sjuk och fattig hela sitt liv. När
hail dog måste hans vänner Häda till för att familjen överhuvud taget skulle
kunna räddas; han efterlämnade hustru och sju tuberkulösa barn. Man mäste
fråga sig hur Jändel, som själv var tuberkulos, överhuvud taget kunde klara
sig alls, även örn han gav ut åtskilliga mycket lästa diktsamlingar och även örn
hans förlag hjälpte honom på flera sätt.

När Dan Andersson gick bort. var det säkerligen inte så, att han som författare
haft några gyllene tider. Hail var en av vårt folks mest berömda lyriker,
och han måste kämpa med ständiga ekonomiska svårigheter.

Just nu pågår i vårt land en insamling i syfte att skapa människovärdig bostad
åt en av arbetarklassens bästa prosaförfattare, som skildrat en bestämd arbetargrupps
levnads- och arbetsförhållanden i skönlitterär form. Icke heller för
en prosaförfattare är den ekonomiska behållningen särskilt stor, när man pa
detta sätt genom en offentlig insamling måste söka skaffa bostad åt en författare
på hans ålderdom.

För ett år sedan avled en av Sveriges mest berömda lyriker, Gustaf Ullman,
uppburen i alla kretsar. Han hade det hela sitt liv ytterligt svårt ekonomiskt. A i
hade i författarkretsar mycket stora svårigheter att kunna komma honom till
hjälp, och han efterlämnade en skuld på 34 000 kronor. Jag vill inte gå vidare
och berätta hur det tidvis var med Fabian Månsson — hedersdoktorn — i ekonomiskt
avseende och hur det varit och är med många andra verkligt goda författare,
hur det varit omöjligt på grund av anslagets otillräcklighet att bispringa
dem eller ge de unga författarna ett stöd. Hur skall det nu vara
möjligt att göra detta i en tid. när penningvärdet befinner sig i sjunkande?
Säkerligen ligger anslaget till de skönlitterära författarna fortfarande under
vad som med hänsyn till penningvärdet kan vara berättigat.

Jag ber, herr talman, med frånträdande av yrkandet i min motion, som grundar
sig på författarföreningens enhälliga hemställan att få anslaget höjt till
75 000 kronor, varigenom vi skulle kunnat rädda några av våra mest behövande
eller lovande författare undan de värsta svårigheterna, att få yrka bifall till
reservanternas förslag om en höjning av anslaget med 10 000 kronor, och jag
hemställer, att första kammaren, som ju ändock alltid visat sig mån om de
kulturella behovens tillgodoseende, måtte bifalla reservanternas yrkande.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Anslag till understöd åt skönlitterära författare. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Otaliga gånger har jag i denna kammare,
när det varit fråga örn skattelindring för vissa fonder, vilkas avkastning varit avsedd
att främja just sådana ting, som nu äro på tal, vid avvärjande av angrepp
mot principerna i vår skatteordning rekommenderat den rakare och rejälare
vägen att genom direkta anslag ge det stöd, som jag för min del tycker att
skattelindringsvägen icke lämpligen bör användas till.

Jag vill bara till kammarens ledamöter säga, att de många, som stått på herr
Ströms linje, när det gällt skattelindringar, nu ha ett gyllene tillfälle att
i stället gå den riktigare vägen att ge synliga anslag till det ändamål man
vill främja.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat betyga, att jag är beredd att
stödja reservationen i föreliggande fråga.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
276, röstar

. .

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 277—300.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Kades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.
Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till uppförande
av nybyggnad för barnsjukhuset vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Birger Olof Lennart Löfberg från ersättningsskyldighet;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
viss betalningsskyldighet för varvsarbetaren Oscar Sigurd Andersson m. fl.;

nr 69, i anledning av Kungl. Majts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 70, i anledning av Kungl. Majts proposition angående avstående från
återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade;

nr 71, i anledning av Kungl. Majts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Majts proposition angående lån till Aktiebolaget
Stadsholmen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj ts proposition angående temporär utsträckning av rätten
för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i vissa städer,
bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av An ulaiänk.
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse avning av vinå
■3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående luftfartyg i
försäljning av rusdrycker. inrikes trafik.

I en den 8 mars 1946 dagtccknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 179, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propo -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. utskänkning av vin å luftfartyg i inrikes trafik. (Forts.)
sitionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och
4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Berörda förordningsförslag innebar bland annat, att tillstånd skulle kunna
meddelas företag för lufttrafik att utskänka vin å luftfartyg i inrikes trafik.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 179, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till förordning örn ändrad lydelse av 3 kap.,
13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker.

Herr Englund: Med herr talmannens tillåtelse skall jag be att få yttra
några ord till detta utskottsbetänkande.

I gällande rusdrycksförsäljningsförordning finns det en bestämmelse, som
medger utskänkning av vin på passagerarfartyg och på järnvägståg, och den
föreliggande propositionen har nu till syfte att införa en likartad regel i fråga
örn inhemsk flygtrafik. Den analogi, som varit utgångspunkt för Kungl. Maj :ts
förslag, kan ju i och för sig förefalla ganska övertygande. Man skulle emellertid
kunna anmärka, att propositionen går förbi ett äldre kommunikationsmedel —
bilarna. Vi ha ju numera en ganska omfattande långtrafik med bilar. I Norrland
finns det exempelvis bilar i postens regi, som använda en hel dag för sina
resor. Här finns således utrymme för ytterligare en proposition från Kungl.
Maj :ts sida. Men herr Örne har tydligen inte varit lika påpasslig som herr
Florman, och långtrafikanterna i Norrland få uppenbarligen, örn det går som
regeringen vill, tills vidare torka.

Från min synpunkt sett bör — för att anknyta till det språkbruk, som det
svenska restriktionssystemets handhavare ha förtjänsten av att ha infört här i
landet — det s. k. legitima alkoholbehovet anmäla sig med betydligt större
_styrka på en sådan långresa med bil — ja, man skulle rent av kunna säga med
imperatorisk styrka —■ än det kan göra under en resa i luften, som ju i regel
bara tar en eller ett par timmar. Det är därför ganska anmärkningsvärt, att
Kungl. Maj :t funnit det så angeläget med en ändring i förordningen för flygtrafikens
del, att man avfattat en särskild proposition i sådant syfte.

Nu vill jag för min personliga del inte ett ögonblick hävda, att en dylik
ändring har någon större saklig innebörd. Den kommer inte att ha något nämnvärt
direkt inflytande, vare sig i den ena eller den andra riktningen, på det
svenska nykterhetstillståndet. Man skulle således kunna säga, att det i och för
sig är ett belägg på en viss grad av småaktighet, örn jag till detta betänkande
knyter en anmärkning. Men jag vill då svara, att småtteriet i så fall, efter mitt
sätt att se, börjar i det ögonblick Kungl. Maj:t funnit denna fråga så angelägen,
att Kungl. Majit avgivit en särskild proposition till riksdagen för att
tillmötesgå herr Flormans önskemål.

Man har ju varit angelägen att skjuta över alla frågeställningar av detta slag
till den sittande nykterhetskommittén. Angelägenheten att göra en ändring på
denna punkt förefaller mig inte ha varit starkare än att man även i detta fall
kunde ha väntat. Jag finner det också ganska inopportunt att just nu göra
denna ändring. Den kommer som en disharmonisk ton i statsmakternas allmänna
strävan att med propagandans hjälpmedel minska de betydande och
irriterande alkoholskadorna på andra- punkter i vårt trafikväsende. Ur denna
synpunkt skulle jag ha funnit det önskvärt, att Kungl. Majit underlåtit att
just nu hävda parollen: vin till varje trafikant på våra allmänna trafikmedel •—

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. utskänkning av vin å luftfartyg i inrikes trafik. (Forts.)
för att i stället med så mycket större skärpa ge uttryck åt parollen: alkohol
och trafik höra inte samman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. M<aj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt; samt
nr 24, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för djurskyddsföreningar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning av Kungl. Äng. reglering
Maj:t« proposition angående reglering av vissa tjänstepensioner m. m. jämte t™n™peni
ämnet väckta motioner, m. m. siemen m. m.

I en den 4 januari 1946 dagtecknjad proposition, nr 5, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bi lagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Majrt att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats meddela
bestämmelser angående omreglering av vissa tjänstepensioner.

Kungl. Maj :ts förslag avsåg en allmän omreglering från och med den 1 juli
1946 av s. k. äldre och nyare pensioner i enlighet med ett i en inom finansdepartementet
upprättad promemoria såsom alternativ 3 betecknat förslag, innebärande
att samtliga pensioner skulle förbättras med ett årligt belopp av 450
kronor för äldre och 300 kronor för nyare pensioner.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft dels

de likalydande motionerna nr 252 i första kammaren av herr Wagnsson
m. fl. och nr 396 i andra kammaren av herr Holmström m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen måtte medgiva, att de f. d. befattningshavare i statens
tjänst samt f. d. lärare vid folk- och småskolor, som åtnjöte äldre eller nyare
pension, från och med den 1 juli 1946 erhölle sådana pensionsförmåner, som
svarade mot nyaste pensioner, enligt de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Majit;

dels de likalydande motionerna nr 215 i första kammaren av herr Wagnsson
m. fl. och nr 309 i andra kammaren av herr Holmström m. fl.;

dels de likalydande motionerna nr 216 i första kammaren av herr Anderberg
m. fl. och nr 310 i andra kammaren av herr Lindahl m. fl.;

dels ock motionen nr 142 i andra kammaren av herr Senander.

Det i de likalydande motionerna I: 252 och II: 396 framställda yrkandet
innebar anslutning till ett i nyssnämnda departementspromemoria såsom alternativ
2 betecknat förslag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

1) att riksdagen, med avslag å motionerna 1: 252 oell II: 396, I: 215 och
II: 309 samt I: 216 och II: 310, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;
samt

2) att motionen II: 142 måtte anses besvarad med vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Svedman, Carlström,
Fahlander, Petersson i Karlskrona, Johnsson i Kasta,njegården och von
Seth ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition och
motionerna I: 252 och II: 396, måtte bemyndiga Kungl. Maj:t ,att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen anförts meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa tjänstepensioner;

2) att motionerna I: 215 och II: 309 samt I: 216 och II: 310 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

3) att motionen II: 142 måtte anses besvarad med vad reservanterna förut
anfört och hemställt.

Reservanternas förslag innebar, att alternativ 2 skulle läggas till grund för
den nu förevarande pensionsregleringen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag har i föreliggande utskottsutlåtande
förenat mig med några andra utskottsledamöter i en reservation, som innebär,
att riksdagen skulle besluta i enlighet med det alternativ 2, som finnes angivet
i en Kungl. Maj :ts promemoria angående förslag till pensionsreglering. Detta
alternativ 2 skiljer sig från det av departementschefen förordade alternativ 3
däri, att samtliga de pensionärer, för vilka nu en reglering är ifrågasatt, skulle
få pensionen uppräknad i nivå med de nyaste pensionerna.

Vi ha ju för närvarande tre olika slag av pensioner: äldre pensioner, nyare
pensioner och de nyaste pensionerna. De äldre pensionerna grunda sig delvis
på en lag av 1907, således en mycket gammal lag. De nyare pensionerna grunda
sig på senare tillkomna regleringar och ligga högre än de äldre pensionerna.
Då riksdagen år 1939 beslöt en viss nyreglering för vissa pensionärsgrupper,
fingo de pensionärer, som hade avgått med pension före den 30 juni 1939,
icke del av den förbättring, som då genomfördes. Upprepade framställningar
ha gjorts örn en rättelse i detta avseende, och en sådan har ju också vidtagits
genom 1943 och 1944 års beslut. Förbättringen av de äldre pensionerna och
även de nyare har dock begränsats till pensioner, som belöpa sig till ett visst
belopp. Man kan säga, att den begränsats till pensioner t. o. m. 12 lönegraden.
De pensionärer, som vid sin avgång legat över den 12 lönegraden, lia inte fått
någon förbättring.

Kungl. Maj:ts förslag, således alternativ 3 i promemorian, innebär nu, att
huvudparten av pensionärerna — en del äro fortfarande uteslutna — skulle få
en förbättring med bestämda belopp. På de äldre pensionerna skulle det bli
en höjning med 450 kronor och på de nyare med 300 kronor. Med detta förslag
är dock förknippat villkoret, att inga pensioner skola få överstiga de nyaste
pensionerna. Förslaget innebär vidare, att samtliga pensionärer, som äro att
jämföra med löntagare t. o. m. 12 lönegraden, komma i nivå med de nyaste
pensionerna. Pensionärer, vilkas lönenivå skulle ha legat över 12 lönegraden,
komma inte att bli kompenserade på samma sätt som de i de lägre lönegraderna.
Likheten mellan alternativ 2, som reservanterna förorda, och alternativ 3
är att alla, som äro att hänföra till lönegrad upp t. o. m. den 12, få samma förhöjning.
Det är först när man kommer över denna lönegrad som det blir en
förbättring enligt alternativ 2 i jämförelse med alternativ 3.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Statskontoret har i sitt yttrande över de olika alternativen uttalat, att det
ingenting har att erinra mot en anpassning i principiell anslutning till alternativ
2 och att det betraktar alternativ 3 såsom endast en provisorisk lösning av
frågan. Statskontoret anser sig dock efter åtskilligt resonemang böra förorda
alternativ 3.

Örn vi se på övriga yttranden, har t. ex. försvarets civilförvaltning uttalat sig
för alternativ 2 i likhet med en del andra organisationer. Statens pensionsanstalt
har ansett, att det vore principiellt riktigt att nu göra en fullständig pensionsreglering,
vilket skulle innebära ett bifall till alternativ 2, men då alternativ 3
är tekniskt lättare att genomföra, vill statens pensionsanstalt förorda detta
alternativ.

Alternativ 2 blir visserligen dyrare att genomföra — det kommer att kosta
2,6 miljoner kronor mera än alternativ 3 -— men då är att märka, att det här
gäller ga^nla pensionärer. Många äro kanske uppe i 70-årsåldern, och man kan
räkna med en kraftig avgång. Det är således endast under de allra första åren,
kanske under en femårsperiod eller allra högst under en tioårsperiod, som
vi behöva räkna med denna högre kostnad. I den mån pensionärerna falla bort,
minskas ju denna merutgift.

Vi reservanter anse för vår del det rättvisast att följa alternativ 2, som ju
går ut på att alla pensionärer bli tillgodosedda i enlighet med de principer, som
statsmakterna tidigare tillämpat i fråga örn pensioner.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Svedman m. fl.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Ja, detta är ju en gammal skiva,
som vevats många gånger här i kammaren. Det är en gammal pinohistoria, som
vi hoppas har vevats för sista gången. Under alla förhållanden hoppas jag, att
örn denna sak tas upp igen skall det bli från andra utgångspunkter än som
hittills funnits.

Ända sedan den stora pensionsregleringen skedde, med räkning från den
1 juli 1939, har en betydande oro rått bland de äldre pensionärerna. Det har
varit motioner och uppvaktningar, och det har varit kungl, propositioner och
dellösningar, men dessa lösningar ha inte varit tillfredsställande. Det har kommit
nya motioner och nya krav, och det har förekommit en betydande agitation,
som ofta fått en tillspetsad och bitter karaktär.

. Jag vill i detta sammanhang ta upp ett yttrande, som jag själv fällt i en
tidigare diskussion rörande dessa saker, därför att jag vet att detta yttrande ■—
liksom ett annat, som finansministern fällde i samma debatt — blivit föremål
för felaktiga utläggningar och även en överdriven agitation. Jag skulle enligt
uttalanden vid detta tillfälle ha fällt det yttrandet, att de gamla pensionärerna
inte ha vare sig juridisk eller moralisk rätt att få någon förbättring på de
pensioner, sorn tillerkänts dem. Under alla förhållanden har i detta mitt yttrande,
liksom jag tror i finansministerns, inlagts någonting helt annat än det
som jag för min del avsåg. Att dessa gamla pensionärer inte ha någon juridisk
rätt till en höjd pension, äro val alla överens om. Statens tjänstemän'' tillerkännas
en viss pension i kraft av sin anställning, en pension, som står i en
viss relation till den lön de erhållit under tjänstetiden och de tjänstår de ha
att räkna sig till godo. De kunna inte stämma staten med begäran att få högre
pension, inte ens med hänvisning till att tjänstemän, som anställts senare på
andra villkor, i kraft av dessa villkor fått en högre pension. Örn den rent
juridiska sidan av saken äro väl således alla ense.

Jag säde också i detta yttrande, att eftersom juridisk riitt i detta fall är detsamma
som moralisk ha de inte heller någon moralisk rätt att åberopa för

Första kammarens protokoll 19W. Nr lJt. 4

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
sina krav på en höjning av de gamla pensionerna. Det är detta uttalande, som
varit föremål för misstolkningar och misstydanden. Jag tyckte för min del, att
man överhuvud taget inte borde blanda in moralen i detta sammanhang. Vad
kan moral betyda i denna fråga? Det måste vara någonting, som har att göra
med hur dessa gamla pensionärer leva — örn de svälta eller i andra avseenden
ha det svårt — men örn man anlägger den synpunkten, anmäla sig såsom
kärande inte bara dessa gamla pensionärer, utan väl alla människor här i landet,
som ha det svårt och som leva i fattigdom. Därmed rullas hela problemet
upp om hur fattigdomen skall avskaffas eller lindras för människorna i landet.

Det kan icke vara önskvärt för dessa gamla statspensionärer att komma med
i ett sådant sammanhang. Ur deras egen synpunkt är det bättre, att man anlägger
de lämplighetssynpunkter på denna fråga som jag anlade i det anförande
jag här syftar på. Det finns, såsom jag redan då framhöll, från dessa synpunkter
skäl att ta upp frågan örn en höjning av de gamla pensionerna. Jag
anser visserligen, att staten har ett ansvar för alla människor i landet och är
skyldig att undanröja deras lidanden och deras bekymmer och att lindra
deras bördor, men jag utesluter därför inte, att staten har ett särskilt ansvar
för de människor, som direkt varit anställda i statens tjänst. Detta har ingenting
med moralen att göra. Det har med statsnyttan att göra, och jag går så
långt, att jag säger, att staten har anledning att stå på god fot med sina befattningshavare,
både med dem som ännu kvarstå i arbetet och med dem som
redan lämnat detsamma med heder.

1939 blev det ju en stor förändring. Förut hade pensionerna räknats på lönen
i den lägsta dyrorten; nu genomfördes den betydelsefulla förändringen,
att pensionen för de befattningshavare som avgingo efter den dagen skulle
räknas efter en högre dyrort, nämligen C-ort. Man måste då finna det naturligt,
att de gamla pensionärerna, som fingo nöja sig med den gamla pensionen,
som beräknats efter den lägsta dyrorten, frågade sig: varför skall icke den
förbättringen komma även oss till del?

På grund av denna agitation och dessa krav framlades kungl, propositioner
två år å rad, 1943 och 1944, i vilka vissa förbättringar av de gamla pensionerna
förordades och beviljades även av riksdagen. Det blev inte någon anpassning
efter de nyaste pensionernas nivå •—• efter C-orten — och det var
inte heller alla gamla pensionärer som kommo i åtnjutande av förbättringen,
utan det var de lägst ställda, de som ansågos vara mest i behov av en förbättring.

Nu har ytterligare ett steg tagits. I den föreliggande, av bankoutskottet
tillstyrkta propositionen föreslås, att samtliga gamla pensionärer skola komma
i åtnjutande av en förbättring, för de allra äldsta pensionerna, som ju äro
lägst, med 450 kronor och för dem i mellangruppen fram till 1939 med 300
kronor. Jag måste deklarera, att jag för min del helst hade sett, att det hade
varit möjligt att beräkna efter C-ort även beträffande dessa gamla pensioner,
men det restes tungt vägande invändningar emot detta av de delegerade, som
inom finansdepartementet hade verkställt utredning i saken. Framför allt
hänvisade man till att på det sättet de minsta pensionerna, som förut blivit
förbättrade, i så fall icke skulle få någonting utan att det endast skulle bli en
reglering av de högre pensionerna. Jag tyckte att detta skäl var giltigt, och
därför anslöt jag_mig i utskottet till det alternativ som Kungl. Majit, hade
stannat för, nämligen alternativ 3, vilket innebär den förbättring med vissa
bestämda belopp, som jag nyss nämnde.

Det finns ju ännu ett alternativ, det som reservanterna föreslagit och som
herr Carlström här förordat. Det innebär att de gamla pensionerna skola höjas
i nivå med de pensioner som utgå enligt nu gällande bestämmelser: »de nyaste

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
pensionerna.» Utskottet har icke kunnat förorda vare sig beräkningen efter
C-ort eller det nyssnämnda alternativet. Jag förstår att särskilt de högre
pensionstagarna känna sig besvikna över detta ställningstagande, men eftersom
alla sådana här regleringar ju dock framför allt taga sikte på att hjälpa
mest där det bäst behövs, så få de pensionärer som lia de högsta pensionerna
nöja sig med den mindre förbättringen. Det är ju i alla fall ett stort framsteg,
att de denna gång ändå fått en höjning av de gamla pensionerna, och
ända upp till — örn jag inte minns fel •— 13 lönegraden innebär Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag en höjning av pensionerna åtminstone i närheten av de
pensioner som skulle utgå enligt alternativ 2, alltså i nivå nied de nyaste pensionerna.
Men ett bifall till alternativ 2, sorn reservanterna anslutit sig till,
skulle kosta åtskilliga miljoner kronor mer; det skulle inalles gå på över 9
miljoner kronor.

För dem som tycka, att det är otillbörligt, att inte alla pensioner höjts i
nivå med de nyaste pensionerna, kan man erinra örn den kungl, proposition
örn höjning av folkpensionerna, som hänger som ett moln över riksdagen men
som väntas endera dagen. Enligt säkra uppgifter går den propositionen ut
på att samtliga människor här i landet efter fyllda 67 år skola erhålla en folkpension
på 1 000 kronor, oavsett vilken inkomst de i övrigt ha, och denna folkpension
på 1 000 kronor skall alltså även tillkomma de statliga pensionärerna,
som i strid med de bestämmelser som gälla för de nuvarande folkpensionerna
få detta belopp som tillskott till sin tjänstepension. Man måste säga att för
de allra flesta pensionärer detta innebär en fullständig revolutionering av de
nuvarande pensionsbestämmelserna, även för statstjänarna, och det har verkligen
ifrågasatts, att utskottet skulle med hänsyn till detta föreslå, att den
reglering som det nu är fråga om skulle göras provisorisk, alltså gälla endast
i avvaktan på beslutet rörande ikraftträdandet av de nya folkpensionerna, så
att man skulle få tillfälle att anpassa statspensioner och folkpensioner till
varandra. Utskottet har icke ansett sig kunna inlåta sig på någonting sådant.
Kungl. Maj :t har här föreslagit en definitiv reglering, och vi ha icke ansett,
att det skulle ankomma på utskottet att föreslå några ändringar på den punkten.
Skulle statsmakterna i samband med folkpensionernas bestämmande anse
att någon anpassning är nödvändig med hänsyn till statspensionerna, så finns
det ju en möjlighet, som utskottet pekar på, nämligen att i det syftet använda
kristilläggen, som äro tidsbetonade. För min del vill jag inte yttra mig örn
huruvida det är lämpligt eller inte att gå den vägen; det får ju prövas i sitt
sammanhang. Här gäller det ju att taga ställning till det förslag som nu föreligger.

Det är en grupp av f. d. befattningshavare, som även i denna reglering har
blivit missgynnad, därom ha vi varit tämligen ense i bankoutskottet, och det
är de f. d. arbetare i statens tjänst som sortera under de s. k. summariska
arbetarpensionsbestämmelserna. Det är en grupp som tilldelas pension av Kungl
Majit men på grundval av ett reglemente som har fastställts av riksdagen!
Dessa f. d. befattningshavare ha icke fatt någon höjning av pensionerna i de
hada föregående beslut, som riksdagen Ilar fattat, och enligt den nu föreliggande
kungl, propositionen är det för de flesta av dem en mycket liten förbättring
som ifrågasättes. Herr Paulsen i andra kammaren har på denna punkt avgivit
en reservation. Han föreslår ali även dessa som lyda under de summariska
arbetarpensions reglera a skola erhålla en förbättring med 300 kronor liksom de
som ha reglemenlsbestiinida pensioner. Jag vill meddela, att det är jag själv
sorn från början väckt detta förslag i bankoutskottet, och jag skulle natur’
ledvis vara ytterst tillfredsställd, örn det kunde bifallas. Jag har alldeles särskilt
ommat for den här gruppen dels därför att den överhuvud taget har små

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
pensioner och lever under brydsamma förhållanden men framför allt därför
att den har blivit bortglömd i de föregående regleringarna. Att utskottet icke
har vågat sig på att bifalla det av mig väckta förslaget, som herr Paulsen
nu har framfört som reservation, trots att det fanns en betydande stämning för
detta i utskottet, beror på att dessa f. d. befattningshavare icke under sin tjänstetid
betalt några pensionsavgifter, under det att de arbetare i statstjänst som
lyda under arbetarpensionsreglementet lia betalt avgifter. Det har då ansetts,
att pensionerna för dem som icke betalt avgifter skulle sättas lägre än pensionerna
för dem som lia betalat avgifter, och man har stannat för en norm
av två tredjedelar. Örn det Paulsenska förslaget om en höjning med 300 kronor
skulle bifallas, skulle i många fall dessa summariska pensioner höjas i nivå
med och t. o. m. över de pensioner som utgå till sådana arbetare i statstjänst
som ha betalt avgifter, och även om man icke missunnar dessa pensionärer den
höjningen, så blir det ju en inadvertens, som bankoutskottet icke för sin del
har ansett sig kunna stå för.

Jag måste för min del böja mig för dessa fakta. Det stora felet är naturligtvis,
att arbetarpensionerna i allmänhet, alltså de som utgå till arbetare vilka
ha betalt avgifter, äro för låga, och detta har lett till att det summariska reglementet
av 1942, som alltså tillkom efter den stora pensionsregleringen den
1 juli 1939, också kom att upptaga för låga pensioner. Trots att pensionerna
enligt detta reglemente, nr 696/1942, alltså skola anses tillhöra de s. k. nyaste
pensionerna, höja de sig icke nämnvärt över de tidigare reglementenas ända
från 1918. Det är naturligtvis där som felet ligger, och jag uttalar för min
del den förhoppningen, att dessa missförhållanden skola rättas till i samband
med den lönereglering för statstjänare i allmänhet som förestår och som ju
enligt sakens natur kommer att följas av en pensionsreglering.

Bankoutskottet har för sin del måst stanna vid att understryka detta, i hopp
örn ait i samband med denna pensionsreglering även frågan örn de summariska
pensionernas höjning skall tagas upp till ny prövning. I förhoppning örn att så
skall ske har jag för min del också måst böja mig även på denna punkt och
stanna för Kungl. Majis förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr Petersson: Herr förste vice talman! Det ärende, som nu behandlas,
har följts och följes med intensivt intresse icke blott av de grupper pensionstagare,
som beröras därav, utan jämväl av deras yngre yrkeskamrater, som gärna
se att de hittills missgynnade få en med dem i pensionshänseende likvärdig
ställning.. Det kan icke vara riktigt och rättvist, att äldre befattningshavare,
som på sin tid arbetat för mycket små löner och under svårare förhållanden
än de, som redan fått eller komma att få åtnjuta nyaste pensioner, för ali
framtid skola vara vanlottade även i fråga om pension. Departementschefen
har tyvärr av olika anledningar icke velat taga steget fullt ut utan stannat
vid att föreslå ett bestämt årligt belopp, resp. 450 kronor för äldre och 300
kronor för yngre pensioner, och bankoutskottets majoritet har tillstyrkt departementschefens
förslag.

I sitt uttalande örn departementspromemorian har statskontoret _ detta

mycket försiktiga ämbetsverk — ansett det förordade alternativet 3 icke vara
principiellt tillfredsställande och därför icke heller böra gälla såsom en definitiv
lösning. Vid en slutlig reglering borde enligt statskontorets mening väljas
en sådan anordning, som åvägabringade en systematisk anpassning av tidigare
beviljade pensioner efter pensionsnivån för nyaste pensioner, och det påpekas
i detta sammanhang, att statsmakterna tidigare i princip godtagit en
sådan systematisk lösning av frågan om förbättring av äldre pensioner. Så

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. reglering <av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
skedde vid den pensionsreglering, som 1925 års riksdag genomförde. Även statens
pensionsanstalt uttalar sympatier för en uppreglering av alla tidigare pensioner
till nivån för nyaste pensioner och anser kostnaderna härför icke vara
så stora, att man av denna anledning borde vara förhindrad genomföra den.
Försvarets civilförvaltning ansluter sig till bankoutskottets utlåtande nr 50
år 1945, i vilket säges, att det vore med rättvisa och billighet förenligt, att en
allmän reglering av de äldre och nyare pensionerna åvägabringades genom åtgärder,
vilka, så långt detta vore möjligt med hänsyn till det statsfinansiella
läget, innefattade en mera definitiv lösning av pensionsfrågan för de pensionstagargrupper,
som ej uppbära pensioner enligt de nyaste tjänstepensionsreglementena.
För egen del karakteriserar försvarets civilförvaltning alternativ 2
såsom varande den ojämförligt rättvisaste och mest rationella lösningen av
frågan. Styrelsen för pensionerade statstjänstemäns riksförbund och pensionerade
folkskollärares riksförbund ha förordat alternativ 2.

Mot detta alternativ har bland annat invänts, att en lösning enligt den
linjen skulle verka ojämnt särskilt beträffande de äldre pensionerna. I ett antal
fall skulle förbättringen uppgå till stora belopp, under det att den i åtskilliga
fall skulle medföra endast en ringa förbättring. Att pensionsökningen för vissa
av de äldsta pensionärerna bleve jämförelsevis stor, visar endast, att dessa hitintills
ha varit missgynnade, och det kan väl icke anses orimligt, örn de i sin
ålders höst, innan det blir för sent, kompenseras med bättre pension. Att å
andra sidan förbättringen i de lägre lönegraderna blir jämförelsevis liten, beror
på, som erinrats örn i motionerna nr 252 i första kammaren och 396 i andra
kammaren, att pensionerna i dessa lönegrader höjdes vid 1943 och 1944 års
pensionsregleringar.

Örn de föreslagna summariska arbetarpensionerna vill jag för min del deklarera,
att jag livligt önskat en mera generös förbättring. Många av dessa nu utslitna
arbetare ha nästan alltid levat under torftiga förhållanden och behöva
mera hjälp, än vad Kungl. Maj :t föreslagit, för att någorlunda, kunna reda sig.
Jag är medveten örn att en ytterligare höjning av denna grupps pensioner skulle
medföra vissa ojämnheter i relation till 1942 års arbetarpensionsreglemente, men
i avvaktan på en översyn av sistnämnda författning böra redan nu de summariska
pensionerna regleras mera förmånligt än som föreslagits, och jag vill, herr
talman, i detta avseende helt ansluta mig till herr Paulsens synpunkter.

Som skäl mot en lösning enligt alternativ 2 anförcs även, att kostnaden blir
större, än örn alternativ 3 tillämpas. Mot bakgrunden av de stora belopp, som
riksdagen beviljat och beviljar till olika ändamål, verkar icke merkostnaden avskräckande.
Den kommer att minskas år från år, eftersom många av de pensionärer,
det här gäller, äro gamla och mänskligt att döma icke så länge få vara
med. Efter många framställningar och bemödanden från olika håll har omsider
detta ärende kommit på riksdagens bord, och vi äro finansministern tacksamma
för att så skett. Men riksdagen bör ta ett krafttag för att få ett effektivt resultat,
och jag vädjar till kammaren att behjerta detta. Vi stå inför lösningen av
stora sociala reformer, och jag vill även räkna denna här berörda fråga som ett
led i strävandena att skapa rättvisa, trygghet och tillförsikt för våra medvandrare.
Ett beslut enligt alternativ 2 skulle bäst tjäna detta syfte, varför jag, herr
talman, yrkar bifall till den av herr Svedman och mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr Fahlander: Herr talman! De föregående talarna ha i sak gnuggat igenom
detta ärende så pass, att jag endast skall anknyta några reflexioner.

Utskottets ärade ordförande sade, att det finns varken juridisk eller moralisk
rätt för pensionärerna att få en reglering enligt alternativ 2. Jag tror inte hel -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
ler att vi reservanter någonsin påstått detta. Men när det invändes, att det finns
grupper, som genom ett bifall till detta alternativ skulle få så stor förhöjning,
att det icke kan anses skäligt och rimligt, kan man kanske samtidigt säga, att
de grupper det gäller tydligen vid sin avgång ha haft så låg lön, att deras pensioner
blivit för låga. Det finns grupper, för vilka på 1920-talet lönerörelser
voro i gång, som erkändes vara berättigade, ehuru förbättringarna av olika anledningar
uppskötos. De som avgingo med pension fingo denna beräknad på
den lön, som redan vid den tiden erkändes vara för låg, och då man nu säger,
att vissa grupper skulle få för stor pensionsförhöjning, bottnar detta i att deras
lön var alldeles för låg vid avgångstillfället.

Det har också i reservationen framförts ett förslag, att riksdagen skulle ge
Kungl. Maj :t bemyndigande att, där allt för stora ojämnheter skulle uppkomma,
justera dessa. Jag vet inte örn det är bekant för ledamöterna i kammaren, hur
oerhört många bestämmelser man måste arbeta med, när det gäller att taga ställning
till de olika krav i pensionshänseende, som gång efter annan dyka upp i
bankoutskottet. Jag vill bara nämna, att vi ha begärt och fått en sammanställning
av dessa pensionsbestämmelser. Första delen är utkommen — det är en
stor lunta, som handlar örn tjänstepensionerna. En sakkunnig håller på att utarbeta
del 2, som gäller andra pensionsgrupper. Man spanar förgäves efter den
nye Carl von Linné, som skulle sätta litet bättre systematik på detta vildsnår
av pensionsbestämmelser, med vilket vi ha att arbeta. Hur vi än göra och handla,
komma vi alltid till gränsfall, där orättvisor uppstå, men ett bifall till reservanternas
förslag skulle innebära en strävan i rätt riktning, att eliminera en hel
del av de orättvisor som fortfarande föreligga. Jag tror också, liksom föregående
talare ha framhävt, att den merutgift på 2,6 miljoner kronor, som är skillnaden
mellan alternativen 2 och 3, skulle visa sig vara den utgift som snabbast
minskades för statsverket. V,i få antaga att de personer, som det är fråga örn,
allesammans avgått före den 1 juli 1939, många långt tidigare. Det gäller således
mycket gamla människor, leden glesna mycket snabbt, och därmed sjunka
också statsutgifterna. Jag tror att vi genom ett bifall till reservationen skulle
bringa en gärd åt rättvisan, även örn den är senkommen, till stor båtnad för
alla dessa som i så många år ha fått låta sig nöja med att deras krav blivit avvisade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Wagnsson och Söderkvist.

Herr Berg, Robert: Herr talman! När riksdagen 1925 hade fattat sitt beslut
i försvarsfrågan, så visade det sig, att en del personal vid flottans varv i Karlskrona
var överflödig. En del av dem, som voro fyllda 50 år, förtidspensionerades,
och de som icke voro fyllda 50 år fingo en engångsersättning, i vissa fall
upp till 6 000 kronor och för dem som hade kortare tjänstetid något mindre
belopp. De som förtidspensionerades erhöllo en förtidspension, baserad på det
antal tjänstår de hade, och dessa pensionsbelopp varierade mellan lägst 74
kronor i månaden och högst 95 kronor i månaden.

Sedan dess har ju pensionsfrågan för statens befattningshavare varit uppe
flerfaldiga gånger. Dessa förtidspensionerade arbetare ha också uppvaktat finansministern
och resonerat med honom örn sitt svåra ekonomiska läge, och
han har vid dessa resonemang, då jag själv haft äran vara närvarande, förklarat
sig fullt förstå deras ekonomiska förhållanden. Herr Emil Petersson och
jag togo oss förra året friheten att lämna in en motion, i vilken vi yrkade, att
dessa gamla förtidspensionerade varvsarbetare — till antalet mellan 170 och
200 •— skulle få en förhöjning i pensionen på 200 kronor om året, detta med

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
hänsyn till att både varvsarbetare och andra hade fått vissa pensionstillägg
både 1943 och 1944. Denna motion behandlades efter vad jag hört mycket välvilligt
av bankoutskottet, och utskottet var som sådant inställt på att lämna
motionen sitt bifall, men sedan blev frågan inrangerad i det stora komplex
av pensioner till statens befattningshavare som skulle bli föremål för en närmare
utredning, vars produkt vi i dag behandla.

Nu har ju bankoutskottets ärade ordförande givit oss en liten lektion i hur
det förhåller sig med dessa förtidspensionerade varvsarbetare. Jag vill då i förbigående
säga, att denna lektion icke var fullständig, utan har en hel del brister,
och i den ringa mån jag har möjlighet därtill skall jag försöka komplettera
framställningen.

De arbetare det här gäller äro sådana som fingo sin anställning vid flottans
varv mot en daglön av endast 1: 20—1: 50 kr. Den daglönen hade de ända till
föregående världskrig. Efter det kriget fingo de sina löner höjda, och de som
nu äro anställda kunna nog sägas ha löner som ligga i paritet med motsvarande
löner inom det civila näringslivet. Då det var tal örn de låga lönerna, var man
från statsmakternas sida mycket angelägen att framhålla, att det visserligen
var låga löner, men att vederbörande dock hade en tryggad ålderdom örn de
finge en pension. Dessa varvsarbetare voro enligt tidigare bestämmelser — såsom
också bankoutskottets ärade ordförande har sagt — icke juridiskt, berättigade
att få någon pension, eftersom de inte hade betalat några pensionsavgifter.
Vid den tidpunkt, då riksdagen beslutade ett pensionsreglemente att
gälla vid flottans varv i Karlskrona och i Stockholm, fastställdes ju också,
vilka avgifter arbetarna hade att betala, och arbetarna delades då upp i två
olika grupper. För de avgifter, som de då erlade, skulle sålunda en grovarbetare
erhålla en årlig pension av något över 1 400 kronor, och en yrkesarbetare,
som erlade samma avgift, skulle erhålla en årlig pension av 1 600 kronor eller
något mera.

Nu hör det till denna fråga, att de gamla varvsarbetare, som förtidspensionerats
under tiden från år 1926 och fram till år 1939 och sålunda erhållit
denna låga pension, inte lia erlagt någon avgift. Men om man jämför det pensionsbelopp,
som de arbetare nu erhålla, vilka uppnått en levnadsålder av 60
år och som lia ungefär samma tjänstetid vid flottans varv som de gamla förtidspensionerade
arbetarna, finner nian att dessa senare erhålla en årlig pension
av 2 140 kronor. Man kan knappast säga, att under den korta tidsintervallen
mellan den tidpunkt, då pensionsreglementet för de förtidspensionerades
vidkommande fastställdes, och år 1945 de inbetalade avgifterna lia kunnat
åstadkomma ett så stort kapitaliserat belopp att det kan försvara en sådan
skillnad i pensionen. Man måste ovillkorligen komma till det resultatet, att
dessa förtidspensionerade varvsarbetare under hela tiden ha erhållit för liten
pension.

När jag läste den kungl, propositionen, tyckte jag det framgick av den, att
dessa arbetare också skulle komma i fråga, då det gällde förhöjning av de utgående
pensionsbeloppen, men det stod ingenstans angivet, hur stor denna förhöjning
skulle bli. I anledning härav tog jag mig friheten framställa en fråga
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet om hur stor ökning de
eventuellt skulle kunna få, och hail förklarade sig icke vara beredd att kunna
svara på den frågan. Jag ställde samma fråga till bankoutskottets ärade ordförande,
nämligen örn han kunde ge mig besked örn hur stor ökning de skulle
få, men inte heller han kunde lämna mig något besked. Det är givet, att jag
skulle vara ytterst tacksam, om åtminstone det belopp, som jag och min medmotionär
under förra året hade äran att motionera om, nämligen 200 kronor,
kunde bli av riksdagen beslutat, så att dessa pensionärer åtminstone skulle

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
kunna känna, att de ha sympatier från statsmakternas sida som erkänsla
för den långa tjänstetid de haft i statens tjänst. Det finns nämligen bland
dessa pensionärer sådana som ha över 40 års tjänstetid, men som likväl få nöja
sig med en pension av 95 kronor i månaden.

Herr talman! Som denna sak nu ligger till, och då jag inte har kunnat få
besked örn hur stort belopp dessa förtidspensionerade varvsarbetare skola få,
finns det ingen möjlighet för mig att vare sig yrka bifall eller avslag på det
förslag, som här föreligger.

I detta anförande instämde herr Petersson.

Herr Leander: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att i utskottet vara
nied örn slutbehandlingen av detta ärende. Om jag hade haft tillfälle därtill,
hade jag utan tvekan anslutit mig till det förslag, som nu föreligger från utskottsma
jonte tens sida, nämligen det s. k. alternativ 3.

Jag har inte betraktat denna fråga som någon pensionsregleringsfråga, utan
som en fråga om förbättring av pensionerna för dem, som voro mest i behov av
en sådan förbättring, och att det är en sådan fråga har ju också departementschefen
understrukit i propositionen. Men detta rimmar ju å andra sidan
mycket illa med den behandling, som de arbetare fått, för vilka de summariska
pensionsbestämmelserna tillämpas. Eftersom dessa arbetare ju ha de lägsta
förekommande pensionsförmånerna, torde de följaktligen också ha det största
behovet av förbättring i pensionshänseende.

^Jag kan omnämna att den högsta pensionen för dessa arbetare per år uppgår
till 1 800 kronor eller något litet däröver. Ar 1943 beviljade vi pensionsförstärkning
till dem, som hade upp till högst 2 623 kronor i pension, och 1944
ökade vi förstärkningen för dem, som hade upp till 3 735 kronor i pension.
Den pensionsförbättring, som dessa »summariska arbetare» — vi kanske kunna
kalla dem så för enkelhetens skull — nu ha fått, varierar betydligt men är i
allmänhet mycket liten. Detta beror, som bankoutskottets ordförande nåpekat,
pa att 1942 års laga pensioner lägga hinder i vägen.

De arbetare, som det här är fråga örn, kunna i pension endast få 2/s av vad
som utgår enligt 1932 ars reglemente därför att de inte betalat några avgifter.
Att de inte ha betalat avgifter är ju egentligen i och för sig inte deras
fel, eftersom deras pensionskassa har kommit till så sent, att de inte haft någon
möjlighet att göra det under hela sin tjänstetid. Den pensionsförbättring,
som dessa arbetare nu få, är som sagt mycket varierande, och jag kan inte
heller ange genomsnittsbeloppet. Men jag kan ju nämna, att i stället för att
övriga statstjänare få 450, resp. 300 kronor, förekomma bland ifrågavarande
befattningshavare en del sådana, som få 1 krona 92 öre i årligt tillägg, andra
sorni fa t. ex. 9 kronor 60 öre, 4 kronor 20 öre etc. Det är alltså mycket små
belopp som de få. När 1942 års pensionsreglering genomfördes, sattes dessa
belopp, som utskottets ärade ordförande redan påpekat, mycket lågt, ja t. o. m.
sa lagt, att befattningshavare med pension efter 1934 års reglemente fingo
vidkännas minskning i de utgående pensionerna; så t. ex. minskades en pension
på 78 kronor 48 öre i månaden med 24 kronor 42 öre, därför att barnbidraget
togs bort, medan en pension på 97 kronor minskades med en femma
o. s. v. I en del fall rättades detta till, men i andra fall ha väl dessa låga pensioner
alltjämt utgått. Det skulle väl vara en underlig ödets ironi, örn nu någon
av dessa pensionstagare, som under alla dessa år gått med en minskad pension,
eventuellt skulle bli hugnad med en pensionsförhöjning av 1 krona 92
öre per år.

Nar nu de högre tjänstemännen klaga över att deras krav på pensionsförbättring
inte blivit tillgodosedda, förstår man detta, och jag är fullt på det

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
klara med att den levnadsstandard, man vant sig vid, naturligtvis har sin
betydelse för alla människor. Man kan naturligtvis, örn man utgår ifrån den
tesen, säga att de, som ha så små pensioner som jag här omnämnt, äro vana
vid att klara sig med litet och följaktligen böra kunna göra det även i fortsättningen,
men nog tycker man att det skulle kunna finnas möjlighc-t att
åstadkomma någon förbättring för dem. Det är visserligen sant, att man då
kommer i konflikt med 1942 års pensionsreglemente, men jag undrar i alla
fall, örn inte någon möjlighet hade funnits att såsom en provisorisk anordning
klara av detta på något sätt utan att det hade behövt bli prejudicerande för
framtiden.

Utskottet har förutsatt, att frågan örn dessa pensioner skall upptagas till
förnyad prövning i samband med den nya pensionsreglering. som man väntar
skall komma till stånd i samband nied den ns^a löneregleringen, men det
dröjer i varje fall ett, örn icke två år, innan den saken är klar.

Det är naturligtvis på det sättet att vederbörandes behov av pension sförbättring
inte bestämmes av det pensionsreglemente, under vilket han är inrangerad,
utan det bestämmande härvidlag är väl pensionens storlek. Från
den utgångspunkten är i viss mån den motion rättfärdigad, som väckts av
herrar Anderberg, Herman Ericsson och mig örn förbättring av pensionerna
även för de löntagare av lägre grad, som uppbära pension enligt 1942 års bestämmelser.

Herr talman! Som saken nu ligger till kan jag inte ställa något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag. Men jag vill ännu en gång understryka,
att den behandling, som ifrågavarande arbetare rönt, föga stämmer
överens med att »ge hjälp, där hjälp behövs».

Herr Heiding: Herr talman! Jag begärde närmast ordet med anledning av
ett uttalande av utskottets ordförande.

Utskottets ordförande framhöll, att alternativ 2 skulle bli åtskilliga miljoner
dyrare än alternativ 3, men efter vad jag kan se, skulle det endast skilja på
2,6 miljoner kronor. Jag vet inte, örn man kan kalla detta för åtskilliga miljoner
kronor dyrare! Därtill kommer ju också, såsom framhålles i reservationen,
att »ifrågavarande kostnader relativt snabbt nedgå i samband med pensionärsstockens
successiva minskning», och därför är det klart, att beloppet kommer
att minska undan för undan.

Jag har starka Sympatier för reservationen, och jag kunde gott och väl ha
nöjt mig med att instämma i det anförande, som hölls av herr Fahlander. Jag
vill emellertid tillägga några ord. De pensionärer, som erlagt sina pensionsavgifter
under den tid, då lönerna voro låga, få nu proportionellt sett, kan
man säga, alltför låga pensioner i förhållande till de då beräknade avgifterna.
Jag anser därför att rättvisan fordrar, att man tänker på alla dessa gamla människor,
som skola leva på sina utan hänsynstagande till penningvärdets fall
beräknade pensioner, och ger dem pensionsförbättring enligt alternativ 2.

Jag har således mycket stora sympatier för alternativ 2, som jag finner vara
det mest rättvisa, och jag kommer, herr talman, att rösta för reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är väl bekant för kammarens
ledamöter, att denna fråga varit föremål för mycket ingående överläggningar
i departementet, innan vi stannade för att lägga fram ett förslag i anslutning
till alternativ 3. Vi veta mycket väl att här föreligga mycket starka önskemål
från tjänstemännen i de högre lönegraderna att de i pensionshänseende
skola bli likställda med do nyaste pensionärerna.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Det förslag, som Kungl. Majit framlagt, innebär ju, att med de tillägg,
som här föreslås, en sådan likställighet kommer att inträda upp till den tolfte
lönegraden. I fråga örn högre lönegrader ha vi inom departementet ansett det
nödvändigt att anlägga vissa andra synpunkter.

Det är visserligen sant, som herr Heiding säger, att 2,6 miljoner kronor inte
är någon så stor summa, men jag vill säga att även sådana summor få vägas
ganska noga, när det gäller de olika departementens utgifter. Och när det, vilket
inte minst framgår av denna diskussion, har varit omöjligt att ge pensionärer
med mycket lägre pensioner tillskott på grund av vissa formella skäl,
är det ganska svårt att tillmäta önskemål från sådana pensionärer, som ändå
ganska rimligt kunna dra sig fram på sina nuvarande pensioner, en sådan vikt
att man här skulle jämställa dem. Jag utgår nämligen då ifrån att den enda
möjligheten är att gå på alternativ 2, d. v. s. jämställa alla de gamla pensionärerna
med de nya. Jag vet faktiskt inte, hur det som yrkas i reservationen
skall kunna tillämpas. Man har funnit, att det i det nuvarande läget är svårt
att tillerkänna alla pensionärer hur högt upp som helst dessa tillägg, som skulle
i pensionshänseende jämställa dem med de nyaste pensionärerna, och därför
har man gjort ett avsteg, som förefaller att leda ut i det rena godtycket. Man
säger, att örn dessa tillägg i högre lönegrader än den 12 :e skulle bil för stora,
får det läggas i Kungl. Majrts hand att minska på dem. Är det rimligt, att
en riksdag skall hemställa till Kungl. Maj :t att på egen hand avgöra, hur stora
tilläggen skola bli utöver en viss gräns? Det förefaller mig, som om redan
denna utgångspunkt skulle göra det omöjligt att acceptera reservationen.

Inom departementet — och det skall jag gärna tala örn — har åtminstone
för min del det avgörande varit, att ett godkännande av alternativ 2 innebär,
att man i princip går med på att de äldre pensionerna utan vidare skola likställas
med de nya. Såvitt jag förstår måste detta innebära ett principavgörande.
När vi komma till den nya löneregleringen och därpå följande pensionsreglering,
måste detta komma att leda till att alla de äldre pensionärerna säga:
»Riksdagen har erkänt, att vi skola följa med de nyaste pensionerna. Nu bli
de nyaste pensionerna höjda; då skola vi naturligtvis också följa med.» Jag
anser, att det inte är möjligt att i detta läge acceptera en sådan principiell inställning,
och det är så mycket mindre möjligt som vi nu stå inför ett läge,
som icke förefanns, då denna proposition framlades och inte heller då motionerna
väcktes, nämligen att man nu vet, att det från Kungl. Maj :t i fråga örn
folkpensionerna kommer ett förslag, som innebär att varje svensk medborgare
vid pensionsålderns inträde skall få 1 000 kronor i folkpension alldeles oberoende
av sin tidigare inkomst. Det förefaller väl ändå, såsom också bankoutskottet
har skrivit, som örn detta måste föranleda ett övervägande i fråga örn de
statliga pensionerna. Att i det läget slå fast, att dessa äldre pensioner skola
likställas med de nyaste, är väl ändå att vara litet mindre varsam, när det
gäller frågor örn framtida statsutgifter, än man kan önska av riksdagen.

Det förefaller mig som örn, icke minst med hänsyn till denna sista omständighet,
det inte är möjligt att gå på någon annan linje än utskottsmajoritetens.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Bergs anförande. Han säde, att jag givit en lektion rörande beräkningen
av förtidspensionerade varvsarbetares pensioner. Jag måste säga som
den där gamle kungen: »Haben Wir das alles getan!» Jag har inte nämnt ett
ord örn de förtidspensionerade varvsarbetarna. Jag talade örn de arbetare, som
lydde under de summariska bestämmelserna, och dit hör inte denna grupp, som
ju, såsom också herr Berg har meddelat, har pensionerats enligt de särskilda be -

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
stämmelser, vilka beslutades år 1925 i samband med avgörandet i försvarsfrågan.

Men det är sant, att herr Berg har ifrågat mig, hur mycket denna grupp av
medlemmar får, och att jag inte kunde säga det. Jag kan i alla fall läsa upp vad
som står i departementspromemorian, örn nu någon begriper det: »Beträffande
sådan pensionstagare synes förbättring visserligen böra ifrågakomma men begränsas
till sådant belopp, att pensionen jämte förbättring icke överstiger vad
som skulle hava tillkommit honom såsom pension, nu förordad förbättring däri
inberäknad, därest han pensionerats enligt dessa bestämmelser vid pensionsålderns
inträde och pensionen därvid bestämts på grundval av det antal tjänstår
han innehade vid tidpunkten för det i verkligheten förekomna, entledigandet.»

Ja, den som begriper detta, är ju styv! .Det finns ju, som jag tidigare har
framhållit, fyra ä fern experter, som begripa allting i fråga örn pensionerna.
Jag har verkligen frågat en av dessa experter örn hur mycket en sådan där varvsarbetare
kommer att få i höjning på grund av denna bestämmelse. Det svar han
gav var: »Det finns inget generellt belopp, som kan åberopas, det får man räkna
ut i varje särskilt fall.»

Jag erkänner, att denna grupp befinner sig i samma läge som den andra
grupp, som jag ömmade för i mitt förra anförande, och jag anser, att den särskilt
bör ihågkommas av Kungl. Maj :t med stöd av det bemyndigande, som utskottet
föreslagit att Kungl. Maj :t skulle få att jämka på dessa områden. Som
bankoutskottet säger på denna punkt — jag kan citera det — »torde Kungl.
Maj :t böra erhålla en jämförelsevis vidsträckt befogenhet att meddela erforderliga
föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med de i propositionen angivna
allmänna grunderna för pensionsregleringen. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj :t att i sådant avseende besluta örn jämkningar beträffande pensionsförbättringens
omfattning och storlek för särskilda pensionstagare eller
grupper av pensionstagare samt att i fråga om den tekniska uppräkningen vidtaga
erforderliga författningsändringar och övriga åtgärder, som kunna befinnas
påkallade.»

Utskottet har inte skrivit något särskilt beträffande denna grupp, men jag
tror att utskottet står bakom mig, örn jag rekommenderar Kungl. Majit att
just i fråga örn denna grupp begagna sig av denna vidsträckta fullmakt.

Jag vill dock med anledning av herr Bergs anförande och herr Peterssons, instämmande
påpeka, att den kungl, propositionen rätt länge har legat på riksdagens
bord. Trots det att dessa mycket dunkla bestämmelser finnas, har ändå
inte från deras sida, som särskilt anse sig såsom förespråkare för denna grupp,
väckts någon motion eller i annat sammanhang framställts något yrkande beträffande
bestämmandet av gruppens pensioner. I utskottet ha vi därför uppfattat
detta så, att de berömda motionärerna från Karlskrona voro fullt nöjda
med denna bestämmelse.

Jag måste säga, att herr Heidings yttrande förvånade mig. Herr Heiding påstod,
att jag hade sagt, att alternativ 2 var åtskilliga miljoner dyrare.. Han påpekade,
att det var bara 2,6 miljoner kronor dyrare, och detta, menade han, vore
väl en spottstyver, som inte spelade någon större roll. Örn det beloppet kan man
inte tala, menar han, som om det vore flera miljoner!

Jag måste verkligen fråga, om detta är nya bondeförbundssignaler såväl be
träffande den statliga ekonomien överhuvud taget som beträffande ställningstagandet
till tjänstemannaväldet här i landet? I så fall är det en synnerligen
märklig omvändelse, som nästan borde föranleda en mera officiell deklaration
från det partiets sida.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Äng. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)

Med hänvisning bland annat till vad finansministern här har yttrat yrkar jag
alltjämt bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill säga ett pär ord i anledning av finansministerns
yttrande. Han sade, att örn man nu skulle gå med på alternativ 2,
som innebär, att pensionsnivån skulle höjas över lag upp till de nyaste pensionerna,
skulle, därest det bleve fråga örn ytterligare en ny pensionsreglering, dessa
befattningshavare åberopa detta beslut och yrka på att få följa med uppåt.

_ Ja, den konsekvensen följer givetvis, skulle jag tro, med alternativ 2, därest
riksdagen nu fattar beslut i enlighet med reservationen. Men jag vill dock i detta
sammanhang påpeka, att både de gamla och de nya pensionerna även enligt
alternativ 3 höjas till nivå nied de nyaste pensionerna, och det är ju en betydande
del av pensionerna, som ligger just inom denna grupp upp till 12 :e lönegraden.
Det antalet är, skulle jag tro, betydligt högre än det som ligger ovanför
12 :e lönegraden. Herr statsrådets argumentering i detta fall tycker jag därför
inte är hållbar. Just vad han har anmärkt på kommer nämligen i alla fall
att tillämpas på pensionärer till och med 12 :e lönegraden även örn alternativ 3
blir antaget.

Vidare ansåg herr statsrådet det vara omöjligt att tillämpa vad reservanterna
här föreslå, nämligen vissa justeringar i fråga örn de toppförböjningar, som skulle
förekomma enligt alternativ 2. Vi reservanter ha här stött oss på följande uttalande
av statskontoret: »Statskontoret har i och för sig intet att erinra mot en
anpassning i principiell anslutning till det i promemorian angivna alternativet 2,
därvid emellertid måste förutsättas skäligt beaktande av den lönenivå, som tilllämpades
vid vederbörandes avgång ur tjänst.» Vi anse därför, att Kungl. Maj :t
borde kunna få i uppdrag att göra vissa justeringar i de fall, där tillägget skulle
bli oskäligt högt.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill inte förneka att Kungl.
Majit har många fullmakter, och just vissa av de mycket låga pensionerna
beviljas utan riksdagens medgivande. Men det är ändock en annan sak när det
som här skulle gälla pensionstagare i mellangraderna och de högre graderna,
där man sålunda på relativt fri hand finge fastställa pensionerna — låt vara
med en hänvisning till de äldre lönerna, vilket väl närmast skulle innebära
att man inte finge höja pensionen så att den bleve högre än den lön, som en
gång har utgått. Men hade man velat gå den vägen, hade det väl varit
enklare att fastställa en viss maximihöjd eller dylikt. Jag anser fortfarande,
att utlåtandet är så formulerat, att det lägger alldeles för stort ansvar på regeringen.

Vad däremot frågan örn det principiella prejudikatet beträffar, är det väl
ändå en alldeles avgörande skillnad mellan att å ena sidan säga: »Vi vilja,
att de äldre pensionerna skola över lag höjas till likhet med de nyaste», och
att å andra sidan säga: »Vi vilja göra en viss förbättring med 300 kronor eller
400 kronor, som naturligtvis är avvägd efter skälighetssynpunkter, men vi
kunna inte låta denna senare förhöjning verka därhän, att de, som få detta
tillägg och ha äldre pensioner, på den vägen komma högre upp än örn de hade
fatt de nyaste pensionerna, och därför sätter man den nyaste pensionen såsom
ett tak.»

Det är ju inte alls prejudicerande på samma sätt som det av reservanterna
förordade alternativ 2.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Den upplysning, som bankoutskottets ärade
ordförande lämnade kammaren i sitt sista anförande, har jag själv läst mig

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Ang. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
till i propositionen. Men det är skillnad på hurudant det skall vara och hurudant
det blir. Nu förstår jag ju, att det här är en omständighet, som är främmande
för bankoutskottets ärade ordförande, den nämligen, att när en befattningshavare
vid flottan i Karlskrona, som har 40 tjänsteår men icke har betalt
pensionsavgifter mer än de senaste åren, sedan riksdagen fattade beslut
i ärendet, skall avgå med pension, så tar man utan vidare från honom 10 av
hans 40 tjänsteår och räknar pensionen efter 30 tjänsteår. När saken ligger
till på det sättet och tjänstetiden är olika för olika befattningshavare där
nere, är det svårt att kunna läsa sig till, hur stort belopp de eventuellt skola få.

Men dessutom vill jag säga en sak med adress till statsrådet och chefen för
finansdepartementet. När den nuvarande pensionen utgår med 2 140 kronor
örn året och motsvarande befattningshavare i tjänst ha 350 kronor i månaden,
så synes det mig, som örn höjningen med 200 eller 300 kronor örn året inte
skulle betyda så mycket.

Herr Petersson: Herr talman! Bankoutskottets ärade ordförande gav oss
karlskronabor och motionärer en liten gliring, låt vara mycket älskvärt, och
förmenade att vi inte hade med tillbörligt nit beaktat våra kommittenters intressen.

Jag har följt denna fråga med mycket livligt intresse — jag är ju suppleant
i bankoutskottet -—• och har i det längsta hoppats, att det skulle gå att
ordna saken för dessa liksom för andra särskilt missgynnade befattningshavare.
Jag får erinra örn vad bankoutskottets ärade ordförande redan har antytt,
nämligen att han har gjort kraftiga ansatser för att få denna del av den
stora frågan i hamn, och för det tacka vi honom hjärtligt. I detta sammanhang
kan jag inte säga mera, än att han har fått besked från högsta ort, att
det inte ansågs vara möjligt att klara saken så, som vi önskade.

Jag är också mycket tacksam över vad bankoutskottets ordförande nu sagt
till finansministern, att man borde kunna tolka detta ärende på ett för vederbörande
gynnsamt och tacknämligt sätt. Jag skulle vilja livligt understryka
detta och hemställa till finansministern, att han tar det under övervägande.
Det finns ju möjlighet för Kungl. Maj :t att göra vissa jämkningar, och det
gäller här gamla män, som vi gärna vilja lägga ett gott ord för. Deras antal

minskas med värjo år, och skola de vänta ett par år till kommer det inte att

finnas så många av dem kvar. Skall man göra någonting, skall man göra det
fort.

Herr Fahlander: Herr talman! Finansministern var rätt förvånad över

reservanternas utformning av den jämkning, som Kungl. Majit skulle beredas
tillfälle att göra. Jag ber då att få läsa upp några rader, som stå i ut skottsmajoritetens

utlåtande. De lyda på följande sätt: »Såsom departementschefen
framhållit, torde Kungl. Maj :t böra erhålla en jämförelsevis vidsträckt
befogenhet att meddela erforderliga föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse
med de i propositionen angivna allmänna grunderna för pensionsregleringen.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att i sådant avseende besluta
örn jämkningar beträffande pensionsförbättringons omfattning och storlek
för särskilda pensionstagare eller grupper av pensionstagare samt att i
fråga örn den tekniska uppräkningen vidtaga erforderliga författningsändringar
och övriga åtgärder, som kunna befinnas påkallade.»

Herr Heiding: Herr laiman! Först skall jag be att få svara bankoutskottets
ärade ordförande. Han skulle förklara, varför han hade sagt »åtskilliga miljoner»,
men jag måste ändå vidhålla att man aldrig brukar beteckna siffran 2

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Ang. reglering av vissa tjänstepensioner m. m. (Forts.)
med »åtskilliga». Även om det nu var sex tiondelar över, tycker jag för min
del inte att det var berättigat att tala örn »åtskilliga miljoner» i det här fallet.

Sedan undrade bankoutskottets ordförande örn det hade börjat föras en ny
bondeförbundspolitik. Jag vill säga herr Åkerberg, att jag inte har tänkt införa
någon ny politik, men jag har ansett att när billighet och rättvisa fordra,
att man går med på en sak, skall man också göra detta -— sedan får det vara
vilken politik som helst. Jag har i detta fall, när jag läst igenom bankoutskottets
utlåtande, kommit till den uppfattningen, att reservanternas förslag
är det mest tillfredsställande. Jag kan inte förstå att det skall vara så lämpligt
att komma fram med förslag, enligt vilka man delar ut klumpsummor, 300
kronor eller 450 kronor. Det är, synes det mig, ganska godtyckligt valda summor,
och när det gäller vissa pensionstagare, som inte ha fulla tjänsteår, blir
ju pensionstillägget avkortat, så att de inte få vare sig 300 eller 450 kronor.

Jag kan inte finna annat än att reservanterna här ha kommit fram med det
förslag, som bäst bör tillfredsställa pensionärerna.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Vi skola väl inte behöva gräla örn
huruvida det skall heta »åtskilliga miljoner» eller »ett par miljoner». Örn herr
Heiding är nöjd med att jag ändrar mitt yttrande i protokollet till »ett pär, tre
miljoner», så är jag villig att i kammarfridens intresse göra detta.

Jag inkasserar också herr Heidings uttalande, att han »i alla frågor ställer
sig på rättvisans ståndpunkt». Men jag måste dock vidhålla, att man tidigare
inom bondeförbundet inte har sett rättvisan åt tjänstemännen i så rosenröda
färger som herr Heiding gör här i dag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
föTekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Svedman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petersson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Svedman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Herr statsrådet Myrdal avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 217, angående försäljning av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; och

nr 219, angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion om förhöjd pension åt förra vikarierande
småskollärarinnan Agnes Härén;

nr 21, i anledning av väckt motion angående förre lokföraren O. Lindholms
pensionsförmåner;

nr 22, i anledning av väckt motion angående pensionsförmånerna åt vissa
förutvarande befattningshavare vid Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar; nr

23, i anledning av väckt motion örn pensionsförmånerna för viss personal,
som övergått i statens tjänst i samband med statens övertagande av enskilda
järnvägar; „

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels e. o. byrasekreteraren
hos statskontoret N. G. Svensons pensionsförmåner, dels ock pension
åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelning E.-E. Stollenwerks efterlevande;
samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner angående översyn av de i lagar och
författningar förekommande räntebestämmelserna;

nr 17, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande procentuellt
tillägg å uppvärmningsbidrag till kyrkoherde och komminister;

nr 18, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag rörande
semester för präster; samt . .

nr 19, i anledning av väckt motion örn revision av vissa bestämmelser i ordningsstadgan
för rikets städer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret; och

nr 20, i anledning av väckt motion örn förhöjd engångsersättning åt efterlevande
till sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari
1940.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Örn genomgående
faxeberäkning

mellan järnvägar
och
billinjer.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker,
m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse för dödsboet
efter.F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen av
1941 och 1942 års krislån; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänkningsföretag i Kronobergs län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad .föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn och i vad
utsträckning rikets ämbets- och tjänstemän må taga engagemang i det privata
affärslivet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning’ av väckt motion angående utredning örn införande av genomgående
taxeberäkning mellan järnväg och därtill anslutna billinjer.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 99, hade herr Gustaf Karlsson m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t med beaktande av de i
motionen anförda synpunkterna ville föranstalta örn utredning bland annat av
frågan örn genomgående taxeberäkningar mellan järnväg och därtill anslutna
billinjer.

Av motionen framgick, att motionärerna önskade utredning rörande följande
problem, nämligen dels örn införande av genomgående taxeberäkning mellan
järnväg och därtill anslutna billinjer, dels om utvidgad tillämpning av s. k.
veckoslutsbiljetter sålunda, att de skulle gälla även vid busslinjer samt att dylika
biljetter finge lösas jämväl vid andra stationer än sådana, som vore belägna
i städer, dels ock om utsträckt giltighetstid för månadsbiljetter för skolbarn.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I det nu föredragna utskottsutlåtandet
sjunger kammarens andra tillfälliga utskott den gamla kända visan örn
en välvillig motivering och avslag på en motion.

Det är här fråga örn att få genomgående taxeberäkning mellan järnväg och
därtill anslutna busslinjer, vidare utvidgad tillämpning av veckoslutsbiljetter
och slutligen utsträckt giltighetstid för månadsbiljetter för skolbarn. Dessa tre
saker ha motionärerna ansett vara värda en närmare utredning. Utskottet har
som sagts varit välvilligt i alla tre punkterna, varav den första punkten naturligtvis
är den största och viktigaste.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)

Rörande denna punkt heter det. att utskottet anser »den i motionen väckta
fråsan om införande av dylik taxeberäkning förtjänt av uppmärksamhet». Jag
skulle nog ha önskat, att utskottet här hade använt ett ännu starkare uttryck.
1944 års trafikutredning har fått yttra sig över motionen och speciellt behandlat
denna punkt. Trafikutredningen har inte ansett sig kunna förorda en generellt
syftande utredning av frågan örn genomgående taxeberäkning, utan rekommenderar
i stället, att principen till en början praktiskt prövas i begränsad
utsträckning. Av yttrandet framgår vidare, att det kan förväntas, att norrlandskommittén
i samråd med trafikutredningen inom kort kommer att framlägga
vissa förslag i sådant syfte.

Här skulle jag vilja inskjuta några ord rörande norrlandskommittén. Jag
undrar verkligen, hur vittomfattande denna utredning är. Jag läste alldeles
nyligen några handlingar som rörde folktandvården, och där fick jag se att
norrlandskommittén handlade också frågan örn att realisera folktandvården,
skaffa tandläkare o. s. v. Därjämte skall norrlandskommittén, såsom herrarna
veta, hjälpa till med att sammanlägga jordbruk och åstadkomma rationell drift
i fråga örn skogsförvaltning och skogsindustrier. Och örn jag inte missminner
mig har det stått någonstans, att kommittén också har att göra med problemet
örn distriktssköterskor och hälsovård.

Eftersom norrlandskommittén har så mycket att syssla med, undrar jag när
den kan komma fram med några vettiga förslag. I varje fall skall kommittén''
nu även undersöka frågan örn en genomgående taxeberäkning mellan järnväg
och anslutna busslinjer, och vi hoppas att den verkligen ägnar sig åt detta, så
att man kan få fram ett förslag härom, ty det är av mycket stor betydelse.
Det förefaller som örn man räknar med att detta är ett speciellt norrlandsintresse,
eftersom norrlandskommittén skall ha hand örn saken. Men utskottet
har erinrat örn — och det vill jag med tacksamhet understryka — att problemet
är aktuellt även i andra delar av landet än Norrland och att också dessa
landsdelars intressen komma att beaktas vid ärendets fortsatta behandling.

Sedan vill jag tillbakavisa ett yttrande av trafikutredningen. Enligt min
uppfattning har trafikutredningen uttalat sig emot själva principen om gemensam
taxeberäkning. Utredningen vill pröva om det går att genomföra principen,
och därför vill man försöka med några linjer till att börja med. Jag skulle tro,
att principen om genomgående taxeberäkning är riktig. Naturligtvis tarvas det
utredning innan man vinner den klarhet i alla detaljer som kan erfordras, men
jag vill särskilt framhålla att man inte behöver sväva på målet när det gäller
själva principen.

För den händelse inte bara utskottets utlåtande utan eventuellt också protokollet
över denna debatt skulle komma under järnvägsstyrelsens ögon, skulle
jag, herr talman, också vilja säga, att när man nu riktigt nog förbättrar kommunikationerna
på huvudlinjerna med snabbare tåglägenheter, med dubbelspår
m. m., skall man inte alldeles glömma bort de människor, som bo ute i periferien.
Man sliall komma ihåg, att även dessa människor kunna behöva bli delaktiga
av förbättringar, och den genomgående taxeberäkningen syftar just till
att förbättra liiget för dem.

I fråga om den andra punkten vill jag bara erinra örn en omsiändighet, som
har bidragit till motionärernas hemställan om att bestämmelserna om veckoslutsbiljetter
göras mindre restriktiva. Sådana biljetter få nu lösas blott vid
särskilda stationer, ofta i städerna. Men numera har ju arbetsmarknadskommissionen
medvetet försökt göra arbetskraften mera rörlig. Från platser, där
det Ilar varit ont örn arbete, har man sökt flira (iver arbetare till platser och
företag, där det varit mera gott örn arbete. Stora grupper måste sålunda ar Första

hammarens protokoll Nr 7-4. 5

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Om genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
beta borta från sina hem. Det är väl ändå rimligt, att sådana arbetare få
möjlighet att för en billig penning komma hem vid veckoskiftet, och detta är
syftet med den utvidgning av systemet veckoslutsbiljetter, som motionärerna
förorda.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att järnvägsstyrelsen rent av
har ifrågasatt en inskränkning av veckoslutsbiljetterna, därför att de — som
styrelsen säger — stimulera reslusten just vid tiderna för trafiktopparna. Jag
kan för ali del förstå järnvägsstyrelsen, men det är inte riktigt att på det sättet
försvåra situationen för de människor som vilja besöka sina hem. Under de
förut radande onormala förhallandena har jag till nöds kunnat godkänna järnvägsstyrelsens
ståndpunkt, men med de normala förhållanden, som nu alltmer
inträda, är det nödvändigt att järnvägsstyrelsen ser till att trafikapparaten
fungerar tillfredsställande, även vid veckoskiftena och att man kan medge de
lättnader, som ligga i att arbetare, som måste vara borta en hel vecka eller
längre tid fran sitt hem, vid ett veckoskifte kunna för en billig penning besöka
hemmet.

sist ett ord, herr talman, örn fragan att för skolbarnen införa terminsbdjetter
instället för månadsbiljetter. Terminen slutar ofta mitt i månaden,
och da måste eleverna betala hel månadsbiljett eller varje resa för sig. Vi
rakna med att det skulle vara förmånligt örn de som lia barn, som skola resa
längre eller kortare väg till skolan, kunde slippa att betala för den tid som
barnen inte resa. Det har man nog ansett vara möjligt, men man föreställer
sig, att det mte skulle gå att lösa frågan på annat sätt än att terminsbiljetten
skulle betalas pa en gang i början av terminen. Örn detta skall vara absolut
nödvändigt, blir det emellertid ingen särskild förmån, ty många på landsbygden,
som^ha barn i en skola i staden, kunna inte komma ut med så mycket
pengar pa en gång. Jag skulle tro, att det finns möjligheter att få betala månadsvis.
Jag kan inte tänka mig, att administrationen skulle vara så stelbent,
att man inte enkelt och praktiskt skulle kunna ordna detta.

Herr talman! Jag har med några ord berört innehållet i det förslag om
vilket utskottet har yttrat sig ganska välvilligt. Utskottet har sagt, att man
avvaktar de utredningar som pågå och som man väntar skola igångsättas på
initiativ av vederbörande myndigheter. Jag har med detta velat ge frågan
ytterligare en knuff framåt. Jag har inte ansett mig kunna ställa något direkt
yrkande, sa sorn, fragan nu ligger till. Jag bara hoppas, att myndigheterna
verkligen gora någonting pa de områden, på vilka motionärerna här lia pekat.

Jag har salunda, herr talman, intet yrkande.

d« ? Wi ?äfC +; irr-n tal^n! r*å den?a frå£a behandlades vid föregående riksdag
hade jag tillfälle att framföra några synpunkter, och jag skall tillåta mig
att gora det aven denna gang.

Någon sager kanske, att detta inte är något stort problem utan en ganska

l^dptgad +Men Jaff iV1! w I1rn,n del b,estämt betona, att för stora delar av
andet ar det en mycket betydelsefull fråga, huruvida genomgående taxeberaknmg
för järnväg och därtill anslutna billinjer kommer att införas och hur
saken i sa fall kommer att lösas._ Utvecklandet av kommunikationerna i de
olika delarna av landet har givetvis en oerhört stor betydelse för bygden när
det galler att skapa nya försörjningsmöjligheter, starta företag med mern sådant.
Bygder, sorn i trafikavseende bli sämre ställda än andra bygder, bli

fö?wnillkaPPade ° Sw beter att gå framåt och utvecklas till fördel

för befolkningen pa platsen. Man kan väl i övrigt säga, att det i stor uD

SsåroSnaTattdeVinsJ H “ bygd °ch dess befolkning fått det

sa ordnat, att de i stort sett bara ha järnvägar att ty sig till, med de fördelar

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Om genomgående taxeberälcning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
som följa därmed, eller örn de måste ty sig även till sådana kommunikationer
som busslinjer. Detta gör, att man när det gäller bygder av det sistnämnda
slaget, som äro beroende av en lösning av den taxefråga, som här är på tal,
ständigt och jämt måste göra påpekanden här i kammaren för att ge denna
fråga en spark framåt.

Utskottet säger, att 1944 års traf ^utredning sysslar med denna sak, och
man litar på att den kommer fram med något förslag även i denna fråga. Då
måste jag för min del säga, att det förefaller som örn den ställning, som denna
utredning kommer att ta, sannerligen inte ger stora förhoppningar örn någon
hjälp åt de bygder, som det här är fråga örn. Ty denna trafikutredning har redan
på sätt och vis avstyrkt tanken på genomgående taxeberäkning. Den har
sagt ungefär som så, att den icke ansett sig kunna förorda en generellt syftande
utredning av frågan om genomgående taxeberäkning, utan den bär rekommenderat,
att principen till en början praktiskt prövas i begränsad utsträckning.
Det verkar ungefär som örn man menade, att man skall göra ett
försök med sådan taxeberäkning på något ställe, och slår det illa ut och blir
alltför dyrt, kommer man att avstyrka dylik beräkning efter hela linjen. Så
kan åtminstone uttalandet av denna trafikutredning tolkas.

Jag måste säga, att jag för min del har en helt annan uppfattning. Man
skall inte ge dessa bygder denna fördel som en nådegåva, utan dessa bygder
ha helt enkelt den solklara rätten att få en reform av detta slag genomförd.
Jag har den principiella uppfattningen när det gäller kommunikationerna, att
statens järnvägar bestå av åtminstone tre enheter: ånglinjerna, de elektrifierade
linjerna och busslinjerna. De äro efter mitt sätt att se en odelbar ekonomisk
enhet, och lika väl som det existerar genomgående taxeberäkning mellan
ånglinjerna och de elektriska linjerna, skall sådan trafik förekomma även mellan
dessa båda och busslinjerna. Det är en rätt för befolkningen i de bygder,
som ha busslinjer. Jag menar alltså helt enkelt, att det inte är fråga om någon
nådegåva, som man eventuellt skall ge åt den där befolkningen, örn man
finner det lämpligt efter en viss utredning, utan det är en solklar rätt för människorna
i dessa bygder att få denna fördel, som åtnjutes av de människor i
andra delar av landet, vilka bo vid vad som kallas statens järnvägar i egentlig
bemärkelse.

_ Ytterligare tillkommer, att 1944 års trafikutredning har en sammansättning
som det är anledning att lägga märke till. Jag har medlemmarnas namn
i »berättelsen ° till 1944 års lagtima riksdag örn vad sig i rikets styrelse tilldragit»,
och såvitt jag förstår finns bland dem ingen, som direkt representerar
de bygder, vilka skulle skyddas och hjälpas i detta hänseende. Det är
i denna kommitté ingen, som kan tros ha något intresse för den här saken.
Jag mäste säga, att trots alla de vackra ord, som utskottet använder, verkar
det som örn hela saken läge mycket tråkigt till. Med den sammansättning kommittén
har och med de utgångspunkter, som den i övrigt har, ser det ut som
örn det här i stort sett skulle bli »tummen nedåt» för framställningarna från
dessa bygder.

. (Jag skulle därför helst ha velat yrka bifall till motionen, men då inte motionären
själv har gjort det skall inte heller jag göra det. Men jag uttalar den
förhoppningen, att Kungl. Majit åtminstone skall vara så tillmötesgående, att
i denna trafikutredning sättes in någon, som direkt representerar av denna sak
berörda bygder och som alltså inom utredningen på ett alldeles siirskilt sakkunnigt
sätt kan framföra dessa bygders intresse i här berörda avseende och
på något sätt medverka till att frågan faller framåt.

Jag kan alltså, som saken nu ligger till, inte göra någonting iner. Men jag
uttalar i alla fall den förhoppningen, att vederbörande departementschef skall

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
visa intresse för, att någonting göres åtminstone på denna punkt och saken
på det sättet föres framåt.

Herr Ekströmer: Herr talman! Varken herr Karlsson eller herr Hage
har framställt något yrkande, men de ha dock kritiserat utskottsutlåtandet
ganska hårt och tydligen ansett, att vi inte ha haft det intresse för Saken som
vi borde ha haft.

Om jag börjar med frågan örn genomgående taxor för bil och järnväg, få
vi väl lov att tänka på att det här gäller en fråga av första storleksordningen
ur ekonomisk synpunkt. En sådan taxa Ilar införts för busslinjen mellan Pajala
och Övertorneå. Det är ju inte så lång väg, men enligt en uppgift, som
jag har fått från järnvägsstyrelsen, skulle enbart denna linje under fjolåret ha
gått med en förlust på omkring 450 000 kronor. Man ser därav att det som
sagt gäller belopp av högst betydande storleksordning. Jag tror, att även örn
man kan längta efter en förbättring och en reform får man ändå lov att låta
det ekonomiska förståndet tala och lugna sig litet. Jag undrar örn det inte är
klokt att göra som trafikutredningen säger och till en början praktiskt ytterligare
pröva sig fram, innan man sätter i gång en utredning örn ett generellt
genomförande.

Det är då meningen att trafikutredningen skall samarbeta med norrlandsutredningen,
som åtminstone jag har trott representera de verkliga norrlandsintressena.
Örn herr Hage har någon berättigad anledning att anmärka på denna
utrednings sammansättning, känner jag inte till, men vi i övriga delar av
landet tro naturligen att norrlandsutredningen verkligen skall lia intresse för
alla frågor, som röra Norrland. Därför har utskottet funnit det mycket troligt,
att när samarbete mellan trafikutredningen och norrlandskommittén
skall komma till stånd så skall det också bli något resultat. Jag tror, att utskottet
följt i denna fråga en ganska måttfull och klok linje, och jag hoppas,
liksom herrar Hage och Karlsson, att den i det långa loppet är den säkraste, ty
det är nog riktigt, som herr Hage Säger, att i längden kan man knappast undgå
att söka sig fram till något slags lösning av denna fråga.

Beträffande veckoslutsbiljetterna är det inte mycket att tillägga. Där ha vi
ju sagt rent ut, att vi förutsätta att järnvägsstyrelsen, så snart förhållandena
medgiva, kommer att ta frågan under närmare övervägande. Att vi inte ha gått
längre beror uteslutande på att vi väl veta, vilka Svårigheter järnvägsstyrelsen
har att bemästra trafiktopparna.

Och när det gäller terminsbiljetter för skolbarn ha vi gått ännu ett steg
längre och till och med framfört ett uppslag: att saken skulle ordnas genom
att man i erforderlig omfattning utsträcker giltighetstiden för den första respektive
sista månadsbiljetten för terminen mot en proportionell höjning av biljettpriset.
Vi förutsätta även där, att järnvägsstyrelsen skall ta frågan under
övervägande.

Jag tror, att herrarna kunna vara ganska tillfredsställda med utskottets
förslag, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detta.

Herr Karlsson, Gustaf, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Först vill jag säga, att vad herr Ekströmer har anfört örn underskottet
på pajalalinjen knappast kan tas till motivering för att man här inte skulle
göra någonting alls. Ty pajalalinjen är väl ändå en kulturlinje, som knappast
under några förhållanden kan gå med någon nämnvärd vinst.

Vidare vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på en rätt intressant omständighet.
År 1945, alltså i fjol, motionerade vi bohuslänningar örn en undersökning
huruvida inte de busslinjer, som ansluta till bohusbanan, skulle kunna

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
erhålla genomgående taxeberäkning. Då avstyrkte utskottet detta förslag under
motivering, att man inte kan ta någon särskild hänsyn till en viss landsdel,
utan man måste tänka sig hela detta projekt planerat på en gång. I år
säger man, att detta projekt är alldeles för stort, nu få vi först se efter på en
särskild linje eller några särskilda linjer hur det kan verka. Jag vill bara påpeka
detta förhållande. Och jag vill tillägga att det nog verkar som örn man
här sökte efter en motivering för att slippa undan en sak, som man inte gärna
vill ge sig på.

Herr Forslund: Herr talman! Då jag hörde herr Karlsson och även herr
Hage måste jag säga, att enligt min syn på dessa ting förenklade dessa talare
problemet kolossalt. Man får inte glömma, att icke alla våra billinjer äro statens
järnvägars. Att skipa rättvisa mellan de olika orterna blir därför mycket
svårt. Därtill kommer en annan sak: Skola billinjerna subventioneras genom
att de få ta lägre avgifter, så är väl frågan huruvida det kan vara rimligt att
denna börda skall läggas på statens, järnvägar.

Genomgående taxeberäkning för järnvägar och billinjer innebär, att de flesta
av billinjerna aldrig komma att ekonomiskt bära sig. Våra såväl person- som
frakttaxor äro byggda efter den principen, att ju längre resan är, desto lägre
blir avgiften för den senare delen av resan. Det är ju därför, som linjen från
Övertorneå till Pajala icke är ekonomiskt bärig. Riksdagen visste nogsamt
detta, när den skulle välja mellan att bygga järnväg eller skapa billmje där,
och den föredrog det senare alternativet fullt öppet, varvid man räknade med
en driftsförlust. Det faktiska förhållandet är det, att ju mera. gods och människor
man fraktar i samtrafik på denna linje, desto större blir förlusten. Sa
har det åtminstone varit tidigare.

Det är ganska förklarligt, att det måste bli så, och då, menar jag, får man
noggrannare än vad herrarna här göra precisera vad det är för linjer man
syftar på. Vi lia ett billinjenät här i landet, som är oerhört stort, och vi ha
många privata billinjer, som äro anslutna till järnväg — i en del fall statens
järnvägar, i andra fall enskilda järnvägar. Herrarna må plädera aldrig så
mycket för det rättvisa i att de, som bo otjänligt till i fråga örn järnvägar, få
inte alltför dyra kostnader för sina transporter, men detta är ett stort problem,
som till och med ligger vid sidan örn den gemensamma taxeberäkning, vilken
herrarna här ivra för.

Mera apropå vill jag också säga några ord örn den enkla.''sak, som här förts
på tal om att man skulle förändra giltighetstiden för skolbiljetterna med hänsyn
till att barnen kunna sluta skolan några dagar in på en månad. Vad gäller
detta? Jo, det gäller barnbiljetter, som man betalar med halva det vanliga priset.
Biljettpriserna äro till den grad låga, att jag knappast tror att det finns
verkliga skäl för att påkalla en ur kontrollsynpunkt ändock så pass besvärlig
anordning som att för vissa biljetter ha en annan giltighetstid än för biljetter
i allmänhet. Detta må bli järnvägsstyrelsens sak, men jag tycker att det är
en alltför liten fråga för att man här ovillkorligen skulle påkalla en förändring.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill framhålla den synpunkten, att det i
vissa fall mycket väl kan vara berättigat, att befolkningen i en landsända med
gles bebyggelse får en viss lättnad i sina kommunikationer. Här har också
billinjen mellan Övertorneå och Pajala kommit på tal, och jag vill då relatera
på vilket sätt den bär tillkommit. Det var på sin tid fråga örn att bygga
järnväg från Övertorneå till Pajala, men samtidigt väcktes förslag att i stället
för järnväg skulle statens järnvägar anordna en statlig busslinje med till -

Nr 14.

Onsdagen deli 3 april 1946.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
tampning, av de taxor, som i övrigt gälla för järnvägen. Enligt den kalkyl,
som då gjordes upp, blev det för staten betydligt billigare att inrätta en busslinje
än att bygga en järnväg. Örn järnvägen hade byggts, hade förlusten för
staten också i fortsättningen blivit mycket större än den förlust busslinjen
åsamkar, under förutsättning att man räknade skälig ränta på anläggningskapitalet.

Nu upplyser herr Ekströmer att busslinjen mellan Övertorneå och Pajala

— en sträcka på 12 mil — skulle lia gått med en förlust på 400 000 kronor,
enligt en uppgift som han säger sig ha fått från järnvägsstyrelsen. Jag kan
verkligen inte gå i god för att den siffran är riktig, men den förefaller att vara
mycket hög, för sa vitt den avser bara ett års förlust. Gäller den däremot från
den tid busslinjen har tillkommit, håller jag det inte alls för otroligt, att förlusten
uppgått till detta belopp.

Under många år har det varit en önskan däruppe, att denna busslinje skulle
utsträckas, fortfarande i statlig regi, från Pajala till Kiruna för att tillgodose
befolkningens, vi skulle säkerligen kunna säga berättigade krav på en förbättring
av kommunikationerna. Denna fråga har ju också fått en mycket välvillig
behandling vid beredningen i statsutskottet, och att den inte’ har lösts
beror väl på att utredningen ännu inte är fullständigt klar. Statsutskottet har
begärt en utredning i denna fråga av Kungl. Majit, vill jag minnas, och jag
riktar en vädjan till den ledamot av regeringen, som sitter här, att frågan måtte
komma upp till avgörande så snart som möjligt.

Vi ha ju också många järnvägar i detta land, som från ekonomisk synpunkt
inte äro bäriga, örn vi tänka på Norrbotten är t. ex. hela banan från Boden
till Haparanda och Haparanda—Övertorneå ett företag, som går med ständig
förlust för järnvägen, men den är likväl nödvändig. Den är nödvändig
för befolkningen, och det visar sig nu att en utsträckning av trafiknätet är
nödvändig, örn det då blir billigare att genomföra den genom busslinjer, bör
man naturligtvis välja det sättet, men jag anser det vara fullkomligt ohållbart
med tanke på den framtida utvecklingen att under alla förhållanden, då
det blir fråga om nya trafikmedel •— från statens sida — utgå från att de
skola bli ekonomiskt bäriga.

Herr Hage: Herr talman! Herr Forslund lade så vitt jag förstår uteslutande
statsekonomiska synpunkter på denna sak. Mot detta måste jag säga, att hade
man under tillkomsten av våra kommunikationsmedel följt den principen,
skulle troligen vi, som sitta på de här bänkarna i riksdagen, den dag som är
icke haft några järnvägar, utan vi hade måst som de gamla riksdagsmännen
från Norrbotten resa ned till riksdagen på »rapphöna» och använda flera dagar
för den resan. Men den uppfattningen, att det måste finnas kulturbanor

— även örn de inte bära sig — har ju i alla fall slagit igenom, och då finns
det väl lika stor anledning att säga, att det bör finnas kulturbusslinjer, som
inte behöva bära sig men som böra förenas med statsbanenätet. Man har överhuvud
taget anledning att tänka på, att om man går in för en genomgående
taxa, så leder det till fördelar och ökad bebyggelse för stora delar av landet,
som annars skulle komma efter och inte förmå att utveckla sig på samma
sätt. Det är sådana synpunkter, som jag ofta framfört i kammaren och som
jag anser mäste framföras och som vi från riksdagsbänkarna här uppe ha särskild
anledning att framföra.

Sedan sade herr Forslund någonting örn att här är det fråga om, huruvida
man skall kunna åstadkomma genomgående taxor för samtliga billinjer, således
även de enskilda. Jag vill i detta fall säga, att här talar man främst örn

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
att åstadkomma en genomgående taxa för anslutning simier oell i första liand
kanske för sådana, som tillhöra statens järnvägar. Om man går in för detta,
så är det en god början. Visserligen kan man inte, såsom också herr Forslund
invände, med en gång åstadkomma en fullständig utjämning och rättvisa för
alla medborgare i detta land, för såväl dem som bo i Norrbotten som i Skåne
eller någon annanstans, till exempel i stockholmstrakten. Men det här är dock
åtminstone en god början till en sådan utjämning.

För min del vill jag säga, att örn den beredning, som sysslar med dessa saker,
vore sammansatt på ett sådant sätt och överhuvud taget hade en sådan
inställning, att man hade anledning att tro, att den åtminstone i någon män
delade de synpunkter, som man här varit inne på, skulle vi kunna lugna oss
något och resonera som så, att det nog ändå klarar sig någorlunda inom rimlig
tid. Men då förhållandena nu äro sådana, som de faktiskt äro, ha vi anledning
att ständigt och jämt göra oss påminda, till dess vi få tili stånd en
ändring.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Den ärade motionären sökte göra gällande,
att det här förelåg en viss motsägelse mellan det utlåtande, som utskottet avgav
i fjol, och det, som utskottet avgivit i år. Det är inte på det sättet. ^Den
motion, som väcktes förra året och behandlades av utskottet, gick ut på att
man skulle försöka genomföra en genomgående taxeberäkning mellan billinjer
och järnvägslinjer i Bohuslän. Vid det tillfället ansågo vi inom utskottet, att
en sådan taxeberäkning icke borde genomföras i bara en del av landet utan
att den borde genomföras för landet i dess helhet. När utskottet nu i år säger,
att man bör invänta resultatet av den utredning, som är på väg, och att denna
utredning, när den en gång kommer att sättas i verket, skall begränsa sig till
ett visst område av landet, innebär detta icke någon motsättning till det uttalande,
som gjordes förra året. Ty den gången gällde det att genomföra denna
sak i en viss del av landet, under det att det nu gäller att pröva den i en viss
del av landet för att därefter överväga, huruvida reformen bör utvidgas till
att omfatta hela landet. Det är skillnaden. Det finns sålunda, som jag redan
sagt, ingen motsättning emellan den ståndpunkt utskottet intog förra året och
den, som utskottet intager i år.

Vad sedan saken i övrigt beträffar behöver jag, efter vad som yttrats här,
inte säga många ord. Jag skulle dock gentemot den iver, som herr Hage lägger
i dagen när det gäller att »knuffa denna sak ytterligare framåt», som han
uttryckte sig, vilja säga, att hur ivrig man än är, kan man inte gå hur långt
som helst när det gäller att utvidga kommunikationerna eller draga på sig
kostnader. Man måste ändå fråga sig, vad det hela kommer att gå till och
om kostnadsökningen svarar emot de fördelar, som en sådan utvidgning, som
här föreslagits, kan medföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! Jag vill säga ett par ord särskilt till herr Hage.

Jag har ali möjlig respekt för det norrländska missnöjet; jag tycker till och
med att det är mycket bra och befogat, att det kommer till uttryck. Ni norrlänningar
lia nämligen på många sätt besvärligheter att brottas med, och man
bör från statens sida göra allt för att lätta svårigheterna för befolkningen
där uppe.

Jag måste dock göra en gensaga mot herr Hage när han vill lösa vissa norrländska
kommunikationssvårigheter på det enkla sättet, att han rekommenderar,
att statens järnvägars gods- och persontaxa skall tillämpas även på bil -

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

Örn genomgående taxeberäkning mellan järnvägar och billinjer. (Forts.)
linjerna, alldeles oavsett ägarskap. Herr Hage har ju dock haft en relativt
hög ställning inom statens järnvägar, och han kan viii inte lia glömt det faktum
att de gods- och persontaxor, som tillämpas vid statens järnvägar, äro
uträknade just med hänsyn till den storleksordning som järnvägslinjerna lia
fått; man har räknat ut taxornas storlek med hänsyn till kostnaderna att
frakta personer och gods. inom gränserna för de områden, inom vilka järnvägslinjerna
sträcka sig. Taxorna ha emellertid aldrig uppgjorts med tanke
på att gods och personer skulle fraktas utanför denna rayon. Konsekvensen
av mitt resonemang, såsom jag nu tolkat underlaget för taxornas fastställande,
skulle bli att man finge räkna om dessa taxor, så att statens järnvägar finge
in^pengar för att täcka utgifterna för transporter även inom områden som man
från början aldrig räknat med.

Det är detta som herr Hage fullständigt förbisett.

Herr Bergli, Ragnar: Det förefaller mig, herr talman, som har suttit och lyssnat
till replikstkiftet mellan herr Forslund och herr Hage, som örn det vore en
viss fara för att kammarens ledamöter skulle identifiera herr Forslunds ståndpunkt
med utskottets. Jag tror att inläggen från herr Hages sida -— han kan
kanske bekräfta vad jag säger — i någon mån bero på att så har skett.

Jag erkänner för min del att utskottet utan tvivel har en positiv inställning
till detta, problem. Det förefaller mig, som örn det skulle ligga mest i vårt intresse,
vi som vilja befrämja införandet av en genomgående taxeberäkning, att
betona utskottets positiva intresse. Vi böra inte låta oss lockas av herr Forslunds
något mer negativa inställning till att skjuta på honom, så att kammaren
förledes att tro, att det är mot utskottet som vi rikta oss.

Utskottet framhåller i första meningen i sin motivering, att »avsaknaden av
genomgående taxeberäkning mellan järnväg och billinjer måste många gånger
verka betungande för trafikanterna» i de landsdelar som det här gäller. I överensstämmelse
med denna deklaration förklarar utskottet därefter, att utskottet
anser den i motionen väckta frågan örn genomgående taxeberäkning förtjänt av
uppmärksamhet. Det är således den principiella ståndpunkt som utskottet intar.
När utskottet det oaktat kommer fram till ett avstyrkande av motionen, betyder
detta inte, att utskottet avstår från tanken på en genomgående taxeberäkning.
Utskottet framhåller, att frågan är under utredning och att man vill avbida
resultatet dels av denna utredning och dels av begränsade försök.

Jag vill således, herr talman, med det intresse, som jag ha>'' för denna fråga,
ta fasta på den positiva inställning, åt vilken utskottet har gett uttryck. Jag
gör detta desto hellre som jag förutsätter, att det är en enstämmig mening inom
kammaren att det, inte minst då det gäller avlägsna bygder och kanske allra
främst gränsbygder, är särskilt angeläget att vårda sig om kommunikationerna.
Vi äro väl också överlag överens örn att förutsättningen för att det ekonomiska
livet skall blomstra framför allt är att kommunikationerna ställas i ordning
och att det blir så billigt som möjligt att utnyttja dem. Då staten lägger sig till
med den ena billinjen efter den andra av dem, som förut ägts av med statens
järnvägar konkurrerande företag, förefaller det mig ganska naturligt, att man
i varje fall på de billinjer, som staten själv äger, måste införa genomgående taxeberäkning.

Samtidigt som jag delar mina länskamraters herr Hage och herr Carlström
mening, att denna fråga är av vital betydelse för övre Norrland, vill jag betona
det positiva i utskottsutlåtandet. Jag betraktar utskottets motivering som en
utfästelse, att när frågan har blivit utredd, kommer utskottet då det gäller det
definitiva ståndpunktstagandet att ta konsekvensen av den principförklaring
som utskottet nu har avgett.

Onsdagen den 3 april 1946.

Nr 14.

Om genomgående taxeberåkning mellan järnvägar och bttlmjer. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Endast en kort replik till herr Forslund.

Herr Forslund antydde, att om vi skulle gå in för genomgående taxeberakning,
skulle det komma att nödvändiggöra en omräkning av taxorna överhuvud
taget vid statens järnvägar. När herr Forslund uttrycker sig på detta sätt, har
man ju anledning att tro, att han tar avstånd från utskottets kanske något mer
positiva förslag om att ändock fundera på saken. Herr Forslund resonerar ungefär
på samma sätt som de gamla påvarna, som bara sköto ifrån sig allting med
ett nan possumus — vi kunna inte. Det anse vi vara en ganska beklaglig mstäil 111

Jag vill dessutom tillägga, att såvitt jag har kunnat finna — jag är inte expert
på detta område även om jag har sysslat en del med dessa frågor har
överskottet vid statens järnvägar under flera år varit så stort, att man mycket
väl skulle kunna använda en del av dessa medel för detta ändamål. Men aven
örn statens järnvägars taxor skulle behöva omräknas vid införandet av en genomgående
taxeberäkning mellan järnväg och billinjer, skulle den merbörda,
sorn härigenom skulle läggas på trafikanterna på statens järnvägar, antagligen
bli så liten, att den knappast skulle bli märkbar för dessa trafikanter. .

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckta motioner dels angående utredning örn utjämning
av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga örn flytande motorbränslen,
dels ock örn utredning angående ett enhetligt pris på flytande motorbränsle,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt,

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utlärdats till
sammanträ dets fortsättande pa aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrive se,
nr 115, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1946/47.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Komangen: nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition^ angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfnlager

i vissa städer; ... , .

nr 117, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 kap. 13 § 3 och 4 mom. förordningen den 18 juni 19o7

(nr 436) angående försäljning av rusdrycker; .

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa m. m.;

Nr 14.

Onsdagen den 3 april 1946.

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn andrmg i förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt
. nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag angående ändring
i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
Ilo, att utskottets hemställan i betänkande nr 19, vidkommande förslaget nr
117, att utskottets hemställan i betänkande nr 20, rörande förslaget nr 118,
att utskottets hemställan i betänkande nr 21, angående förslaget nr 119, att utskottets
hemställan i betänkande nr 22 samt. i avseende på förslaget nr 120, att
utskottets hemställan i betänkande nr 23 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner
nr 217 och 219.

Hen- Albertsson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 296
i anledning^ av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag till uris T»

Vill r] ntn4-n ■*in4 1 A K / A

-----—* ali

reglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.
Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 6 april 1946.

Nr 14.

Lördagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne mars.

Anmäldes ock godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner, m. m.; o

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels e. o. byrasekreteraren
bos statskontoret N. G. Svensons pensionsförmåner, dels ock
pension åt ingenjören vid arméförvaltningens tygavdelmng E.-E. Stollenwerks
efterlevande; samt

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under toltte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1946/47 till bidrag
till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 125, i anledning av väckt motion örn förhöjd engångsersättning at efterlevande
till sjöfolk, som omkommit genom krigsförlisning före den 1 januari
1940.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 126, till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändring
av 33 § lagen örn val till riksdagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; .

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning i
vissa fall av arbetarsmåbrukslån;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker
m m* *

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
dödsboet efter F. I. Isaksson från viss betalningsskyldighet:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avvecklingen
av 1941 och 1942 års krislån; samt

Nr 14.

Lördagen den 6 april 1946.

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Virestadssjöarnas sänkningsföretag i Kronobergs län.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 270, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående främjande
av tillkomsten av upplysningsfilmer för spridande av kunskap om samhällets
sociala hjälpverksamhet, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende
till sitt första tillfälliga utskott.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
n5 .^1’ med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6, över motion örn beredande av bättre försörjningsmöjligheter
.åt änkor, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till
sitt första tillfälliga utskott.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 274, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion angående kontroll
av den privata kursverksamheten för yrkesutbildning, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

m- 217, angående försäljning av vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; och

nr 219, angående förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.

Eöredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Albertsson
m. fl. väckta motionen, nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående ratificering av vissa ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen; konstitutionsutskottets

utlåtande nr 13, i anledning av väckt motion angående
ändring av bestämmelserna örn motionsrätt i lagen örn kommunal styrelse
på landet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under femte
huvudtiteln avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 6 april 1946.

Nr 14.

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda fran1"
ställningar rörande egentliga, statsutgifter för budgetåret 1946/47 under elite
huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdeparteinentets veiksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner ; o

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till anskaffande av apparatur m. m.
för allmän skärmbildsundersökning;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1946/47 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fri undervisningsmateriel åt folkskolebarn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
vetenskapsakademien;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till arbetsrådet och yrkesinspektionen;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till barnavdelningar vid lasarett m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till förlossningsvården;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av fastigheten Heimdal nr 1 i Stockholm;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till kraftstation vid Jösseforson in. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anordnande av telefonkabel å bondden Köping—Frövi
m. m.;

Nr 14.

Lördagen den 6 april 1946.

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1946/47 till iståndsättning av utliyrningsfastigheter vid Drottningholms
slott;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag;

.nr i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förfogande över
visst äldre reservationsanslag; samt

memorial nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag
lör budgetåret 1946/47 till understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser örn rätt för skogsarbetare m. fl. till avdrag för vissa fördyrade
levnadskostnader;

nr 26, i anledning av väckta motioner örn beskattning av medlemsavgifter till
ekonomiska och ideella föreningar; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner örn hävande eller begränsning av den
för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal fastighetsskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

. “ £6, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
tortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 27, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

memorial nr 28, angående avlöningsförmånerna åt förste vaktmästaren hos
riksdagens första kammare Chr. Jensen och vaktmästaren hos samma kammare
M. J. Ericsson under tjänstledighet på grund av sjukdom;

utlåtande nr 29, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
örn pension åt städerskan vid riksdagshuset Elin Matilda Larsson född
.rersson;

nr 30, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
at vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 31, i anledning av väckt motion angående f. lokomotivföraren K H
Karlssons pensionsförmåner; samt

memorial nr 32, angående tillfälligt lönetillägg och provisoriskt lönetillägg
at den hos riksdagen anställda personalen;

första lagutskottets utlåtanden:

^ 1 anledning av dels Kungl. Majlis proposition angående provisorisk

förbättring av löneställmngen för präster, dels ock väckta motioner angående
utredning och förslag i samma ämne;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortag, som tillhöra eller nyttjas av staten •

. nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tilltag om fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m m •

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till''lag örn

Lördagen den 6 april 1946.

Nr 14.

rätt att i inål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff för
sabotage;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; samt
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens år
1945 vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 1—6 mom. och 3 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
radioanläggningar m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 juni 1945 (nr 384) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl.
lagar; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för försök
med täckdikningsmaskiner m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter m. fl.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom jämte i ämnet väckt motion;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
två allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av väckta motioner angående anslag för bidrag till arvoden
åt skolläkare vid lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor;

Nr 14.

Lördagen den 6 april 1946.

nr 26, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbottens och Västerbottens län;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för tillläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag jämte i ämnet
väckta motioner;

_ nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder för budgetåret 1945/46 jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 30, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående statsbidrag
till rensning av vattendrag, som icke företages i anslutning till redan
fullbordade torrläggningsföretag; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående försäljning av
Havstena nr 7 Grubbagården och Havstena nr 9 Storegården i Skövde stad;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion örn nya direktiv för socialvårdskommittén
m. m.;

nr 8, i anledning av väckt motion om utredning angående yrkesskolornas
och folkhögskolornas ställning och uppgifter i samhället; samt

nr 9, i anledning av väckt motion örn revision av gällande bestämmelser för
beviljandet av statsbidrag eller stipendier av social eller kulturell art; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion örn förstatligande av AEG-koncernens och Elektriska aktiebolaget
Siemens företag i Sverige.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4016S1