RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1946:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1946. Första kammaren. Nr 12.

Lördagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
inkomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för flis t itidepartementet
den 14 mars 1946.

Till justitiedepartementet hade den 14 mars 1946 från länsstyrelsen i Skaraborgs
län inkommit fullmakt för småbrukaren Justus Lindgren, Vilske-Kleva,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Lindgren infann sig härefter och intog sin plats i kammaren.

Justerades protokollen för den 9 och den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1946/47 i
avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag i samband
med borttagande av broavgifterna vid Lidingöbron;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till anskaffning av ytterligare maskinaggregat i vissa kraftstationer;
samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till förvärv av vagmark m. m.

Första kammarens protokoll 1946. Nr IS.

Nr 12.

Lördagen den 16 mars 1946.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 62, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande avstyckning i städer och vissa andra samhällen;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet;
samt

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Herlitz för tiden den 18—
den 30 i denna månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Sten m. fl. väckta
motionen, nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Lindblom
m. fl. väckta motionen, nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma
dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 263, av herr Näsgård m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag
;

nr 264, av herr Persson, Ivar, m. fl„ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.; samt

nr 265, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 266, av herr Bergquist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna, m. m.;

nr 267, av herr Ljungdahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m.; samt
nr 268, av herrar Grym och Franzon, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fastställande av personalförteckning för domänverket, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn beredande av ökad möjlighet att i
besvärsväg ernå förnyad prövning av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar
;

Lördagen deli 16 mars 1946.

Nr 12.

nr 10, i anledning av väckt motion örn sådan ändring av kommunallagarna,
att frågor örn kommunal produktion av hyreshus m. m. kunna avgöras med enkel
majoritet; samt

nr 11, i anledning av väckt motion om vidtagande av sådana ändringar i
gällande kommunallagstiftning, att kommun erhåller rätt att bevilja anslag
till elektrifiering av avlägset liggande gårdar och byar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7. i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens verkstadsavdelning; nr

50, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående organisationen av
garnisonssjukvården för Stockholms garnison;

nr 51, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus för
Stockholms garnison;

nr 52, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredande av täckning
för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 53, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livränta åt Carl
Johan Eric Tersmeden m. fl.;

nr 54, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1946/47 till Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj rts i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distributionsanläggningar och
därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.; samt

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Regeringsrätten: Avlöningar m. m. för budgetåret
1946/47;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel: nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
samt

Nr 12.

Lördagen den 16 mars 1946.

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 75, i vad densamma avser
förslag till förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att
vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden ock memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 9, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1946 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 10, i anledning av väckt motion angående vågmästaren E. Holmqvists pensionsförmåner
;

nr 13, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning örn ändrad
löneställning för byråchefsbefattningarna hos justitie- och militieombudsmännen; nr

14, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills vidare
vid riksdagens verk;

nr 15, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn tillfälligt lönetillägg samt provisoriskt lönetillägg till befattninghavare vid
riksdagens verk; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 under fjortonde huvudtiteln
till tillfälligt lönetillägg;

första lagutskottets utlåtanden;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn
tillsyn å fartyg;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillfällig ökning av regeringsrådens antal; samt

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, m. m.;

nr 14. i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293); ävensom jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn åtgärder för utbildning av teknisk personal
och yrkesmän för rationalisering av jordbrukets inomgårdsarbeten m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom:
samt

Tisdagen den 19 mars 1946.

Nr 12.

nr 8, i anledning av Kungl. Marits proposition angående upplåtelse i vissa
fall av’mark å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Tisdagen den 19 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Nilsson, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Mannerskantz interpellation angående användande av militära flygfält tor den
civila flygtrafiken, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med törsta kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Mannerskantz. till mig riktat Hagan,
huruvida jag vore villig vidtaga åtgärder för att möjliggöra användande av
sådana militära flygfält för den civila flygtrafiken, där denna icke kan beräknas
bliva av särskilt stor omfattning eller där det i övrigt är lämpligt, varigenom
på sådana platser byggandet av särskilda flygfält kunde undvikas.

Det ligger i sakens natur, att då fråga uppkommer örn anläggning av civila
flygfält en undersökning först sker huruvida något befintligt militärt flygfält
kan av flygvapnet antingen överlåtas till civilflyget eller också upplatas för
civil trafik jämsides med fältets användning för militära ändamål. Frågan
örn utbyggnaden av vårt lands flygfält utredes som bekant för närvarande
av 1944 års flygplatsutredning. Enligt vad jag under hand inhämtat har utredningen
linder arbetets gång statt i intim kontakt med ledningen inom flygvapnet
just i syfte att söka på ett ur allmän synpunkt så ekonomiskt sätt som
möjligt lösa frågorna örn markorganisationen för civilflyget.

För att ett militärflygfält skall kunna komma i fråga för användning i
civil trafik fordras först och främst, att fältet har en lämplig belägenhet med
hänsyn till de civila behov, som avses skola tillgodoses. Denna fordran medför
tyvärr, att flertalet av de s. k. krigsflygfälten, vid vilka flygförband icke finnas
permanent förlagda och som ur denna synpunkt i och för sig skulle vara
lämpliga för civil användning, endast i undantagsfall torde kunna ifrågakomma
för användning i civil flygtrafik. Vad angår flygfält med permanent
förlagt flygförband — flottilj flygfält — äro möjligheterna till ett gemensamt
civilt och militärt utnyttjande beroende framför allt på omfattningen av flygtrafiken.
Trafiksäkerheten i luften samt hänsynen till de militära flygövningarnas
rationella bedrivande kräver, att militärt och civilt flyg örn möjligt hål ]ag Flygplatsutrcdningen

har framlagt vissa förslag till utbyggnad och komplettering
av flygfält för i första hand den inrikes trafiken. De hittills framlagda
förslagen ha berört förutom Stockholm följande platser, nämligen Kiruna, Luleå,
Umeå, Sundsvall/Härnösand, Karlstad och Norrköping. Den civila flyg -

Ang. användande
av militära
flygfält
för den civila
flygtrafiken.

Nr 12.

Tisdagen den 19 mars 1946.

Äng. användande av militära flygfält för den civila flygtrafiken. (Forts.)
trafiken på Kiruna har förutsatts skola baseras på ett därstädes befintligt,
flygvapnet tillhörigt övningsflygfält, som skulle kompletteras och förbättras.
Flygfältet utanför Luleå vid Kallax är ett flottiljflygfält med fast militär förläggning.
Att fältet det oaktat ansetts kunna tills vidare upplåtas även för
civil flygtrafik beror på, att den militära förläggningen endast består av en
s. k. ilygbaskår utan egna flygande förband och att den civila trafiken är av
relativt liten omfattning. Vid Vännäs, beläget omkring 33 km från Umeå,
finnes ett flygvapnet tillhörigt krigsflygfält, som ifrågasatts skola tagas i
anspråk för att tillgodose Umeåtraktens behov av trafikflygfält. Då fältet
för att kunna användas för reguljärt trafikflyg måste ombyggas och utvidgas
i mycket stor omfattning, vilket skulle draga betydande kostnader utan att
därmed ändock erhölles ett tillfredsställande trafikflygfält, har det ansetts fördelaktigare
att bygga ett nytt flygfält på en härför lämpligare plats. I enlighet
med av flygplatsutredningen framlagt förslag har Kungl. Majit föreslagit
1946 års riksdag, att ett flygfält för Umeå anlägges å en plats 3,5 km utanför
staden. Förslaget har nyligen godkänts av riksdagen.

Från flygplatsutredningen torde under innevarande år komma att framläggas
förslag till byggande av flygfält å de ytterligare platser, som anses böra
äga tillgång till flygförbindelser. Jag har anledning förvänta, att utredningen,
liksom hittills, kommer att beakta föreliggande möjligheter att samordna de
emla och militära synpunkterna så att kostnaderna för flygfältsbyggandet
icke bliva onödig! stora. Därvid kunna givetvis olika meningar komma att
yppas rörande lämpligheten av att utnyttja ett militärt flygfält för jämväl
civilt ändamål. I sista hand lärer det få ankomma på statsmakterna att taga
ställning till dylika frågor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret och även för att jag fått ta del av det på förhand.
Detta svar innehåller tvivelsutan alldeles riktiga synpunkter. Jag skulle emellertid
vilja göra några små kommentarer till detsamma.

Ännu har knappast i något fall något flottiljflygfält upplåtits för civilflyg
eller ens planerats därför. Med anledning därav menar jag att det, som herr
statsrådet karakteriserade genom att säga, att det i sista hand blir statsmakterna,
som få ta ställning till detta, ännu inte trätt i funktion. När flygplatsutredningen
undersöker möjligheterna för anläggande av ett flygfält och därvid
t. ex. finner, att fordringarna för ett civilflygfält uppfyllas av ett flottiljflygfält,
borde enligt min tanke den frågan avgöras, örn detta flottiljflygfält
kan tas i anspråk även för civil trafik, innan man lägger ut alltför stora
pengar och för mycket arbete på att göra andra undersökningar. Så har i
allmänhet inte skett, utan flygplatsutredningen har hört sig för hos flygvapnet
— vilket naturligtvis svarat nej på en sådan begäran — och så har
framställningen inte fullföljts vidare, utan man har fortsatt med att göra mycket
omfattande och dyrbara undersökningar.

Så är fallet i Kalmar, som jag närmast tänker på. Där pågå för närvarande
undersökningar, för vilka Kalmar stad har anslagit ganska betydande belopp.
I ett fall som detta, då det är uppenbart att ett militärt flygfält är användbart
för den civila flygtrafiken och då man vet att denna trafik inte kan beräknas
bli av så särdeles stor omfattning — det kan inte komma att röra sig
örn mer än två eller tre plan om dagen i vardera riktningen —- tycker man, att
den principiella frågan först borde lösas, innan för mycket arbete nedlägges
på andra undersökningar. Jag föreställer mig att förhållandet är detsamma
beträffande en hel del andra platser än dem, som voro omnämnda i svaret men

Tisdagen den 19 mars 1946.

Nr 12.

Ang. användande av militära flygfält för den civila flygtrafiken. (Forts.)
där flygplatsutredningen måhända också Ilar till uppgift att ordna flygplatsf
rå

Jag har för min del svårt att förstå, att det kan vara ens till någon nämnvärd
olägenhet om ett par tre civilplan om dagen starta och landa från ett
flottilj flygfält. Den största olägenheten skulle uppkomma, om ett civilt flygplan
skulle önska landa ungefär samtidigt med att hela flottiljen, som varit
ute och flugit, skall gå ned; då kan situationen tänkas bli något besvärlig.
Men det har framhållits för mig att för flottiljens flygledare — de äro i allmänhet
två eller tre stycken — bör det till och med vara en nyttig övning
att kunna ta hand örn en sådan situation, eftersom det under krig ofta förekommer,
att flygledare få lov att på kort tid ta ned ett stort antal plan och
även sådana, som inte anlända precis vid den tidpunkt, ^ då de äro^ väntade.
De reguljära planens ankomsttider känner man ju något så när och då behöver
det inte så värst ofta bli fråga örn att större militära flygstyrkor skola landa
vid samma tidpunkt.

Jag skulle här slutligen vilja uttrycka den önskan, att regeringen och särskilt
då herr statsrådet ville se till, innan man går för långt i fråga örn undersökningar
för att förbereda flygplatser, att man verkligen knäcker, den principiella
frågan, huruvida flottilj flygfält kunna användas för den civila flygtrafiken.
Skälen härtill äro två. Dels kan ett mycket stort slöseri med pengar
på det sättet undvikas — även ett sådant lokalt flygfält kostar^ ju miljoner.
I det av mig omnämnda fallet finns det ingen möjlighet att fa något flygfält
på närmare håll än 18 kilometer fran den stad, det är. fråga örn, och det är
ett ganska stort avstånd för sådan mera lokal flygtrafik. Dels blir det nödvändigt
att ta i anspråk stora markarealer, som väl behövas för det ändamål
de hittills fyllt. Jag tror därför att det är önskvärt, att^ regeringen har sm
uppmärksamhet riktad på detta förhållande till gagn för såväl statsfinanserna
som de trafikanter, vilka vilja begagna flyg.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Herr Mannerskantz och jag äro på
det hela taget överens. Jag har samma mening som han, att där man kan undvika
att skaffa sig ett civilt och ett militärt, flygfält på samma ort, skall man
givetvis i besparingssyfte göra detta. Anledningen till att nian enligt herr Mannerskantz
förmenande under den första tiden, då man planerade de civila flygfälten,
icke tagit tillräcklig hänsyn till de militära flygfält, sorn redan finnas,
är givetvis att de civila flygfält som i första rummet komma till stånd äro de
som beräknas bli starkast trafikerade. När man sedan kommer till dem. som
kunna beräknas få mindre trafikfrekvens, så aktualiseras givetvis möjligheterna
att kombinera de civila och de militära flygfälten i större utsträckning
än vid dessa första flygfält, som tillkommit därför att man beräknar en större
civil trafikfrekvens på dem.

Vad beträffar det speciella fall som herr Mannerskantz nämnde, nämligen
Kalmar, så är det ju riktigt att 15 000 kronor anslagits för att man skulle undersöka
möjligheterna att där få till stånd ett civilt flygfält. Men därmed har man
inte tagit ställning till saken. Jag har fattat det så, att man betraktar det planerade
flygfältet som en eventuell reserv för framtiden.

På det hela taget kan jag försäkra herr Mannerskantz, att jag i princip är
överens med honom. Men i frågor av denna art mäste man ställa trafiksäkerheten
i första rummet och det måste givetvis alltid bli en bedömningsfråga,
huruvida man kan sträcka sig så långt, att man kan använda ett militärt flygfält
även för civil luftfart.

Nr 12.

Tisdagen den 19 mars 1946.

Ang. förbättring
av landsbygdens
telefonförhållanden.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Mannerskantz till herr
■ statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställt en så lydande
fråga: »Kan man förvänta att de förslag, som innefattas i 1944 års
telefonkommittés^ betänkande angående åtgärder för förbättring av landsbyg''-dens telefonförhållanden, i sin helhet komma att föreläggas riksdagen, och i
så fall när?»

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Nilsson, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl berörda fråga, och nu yttrade: Herr talman! Herr Mannerskantz
har till mig riktat frågan, huruvida man kunde förvänta att de förslag, som
innefattas i 1944 års telefonkommittés betänkande angående åtgärder för förbättring
av landsbygdens telefonförhållanden, i sin helhet komme att föreläggas
riksdagen, och i så fall när.

Med anledning härav vill jag meddela, att telegrafstyrelsen i skrivelse den
1 mars 1946 framlagt vissa på nämnda betänkande grundade förslag och att
skrivelsen f. n. remissbehandlas. Ett genomförande av förslagen torde delvis
kunna ^ske utan riksdagens medverkan men delvis kräva sådan medverkan. I
den mån det senare är fallet är det min förhoppning, att proposition i ämnet
skall kunna avlämnas under riksdagens vårsession. På nuvarande stadium
kan emellertid något förhandsuttalande icke göras rörande omfattningen av
de åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden, som kunna
komma att föreslås i propositionen.

Herr Mannerskantz: Även för detta svar ber jag att få tacka.

Det är ju alltid bäst att inte lova för mycket, men här förhåller det sig nästan
i allt för hög grad på det sätt som jag misstänkte. Jag har nämligen kommit i
kontakt med telegrafstyrelsen och erfarit att dess utredning innebär, att man
beträffande frikretsarna skulle gå mycket långt; det blir praktiskt taget frikretsar
i hela riket. Är det nu så att det är denna del av frågan, som man
ämnar lägga fram till riksdagens bedömande? Det föreföll nästan så, när jag
talade med vederbörande.

Den andra delen av utredningen består av frågan örn taxeområdena. Där har
ju utredningen varit mycket mera restriktiv och i stort sett bibehållit de nuvarande
områdena med undantag av vissa öar och några små korrigeringar. Det
är just den delen som jag tycker det vore önskvärt, att statsmakterna finge
säga sitt ord om. Om den förra delen, där allting är all right, kommer att läggas
fram, men icke den del som vi verkligen behöva diskutera -—• då, herr statsråd,
menar jag att behandlingen av saken är felaktig. Jag anser att just det som
behöver diskuteras skall läggas fram, icke det som man kan förmoda att alla äro
nöjda med.

Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Bergguists motion, nr 266.
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar i
civila avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannänmda motioner:
onr 267, av herr Ljungdahl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till rikets allmänna kartverk för budgetåret 1946/47 m. m.; och

Tisdagen den 19 mars 1946.

Nr 12.

nr 268, av herrar Grym och Franzon, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående fastställande av personalförteckning för domänverket, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 9 11,

statsutskottets utlåtanden nr 7, 10 och 48—57, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—17, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 8—10 och 13—16,
första lagutskottets utlåtanden nr 12, 14 och 15, andra lagutskottets utlåtanden
nr 13—15 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 6—8.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets utlåtande nr 57 skulle uppföras
näst efter första lagutskottets utlåtande nr 14 och bevillningsutskottets betänkande
nr 17 näst efter första lagutskottets utlåtande nr 15.

Herr Wahlund avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 269,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till understöd åt
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Orri vidgad
besvärsrätt
beträffande
kommunala
tjänstetillsättningar.

Onsdagen den 20 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

_ Åberopande närslutna läkarintyg får jag vördsamt anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet till den 1 april 1946.

Ystad den 19 mars 1946.

Alfred Andersson.

Härmed intygas, att riksdagsman Alfred Andersson, Bussjö Kallhaga,
Ystad, på grund av influensa med feber är oförmögen till arbete tills vidare
fr. o. m. den 16 mars 1946. Riksdagsman Andersson vårdas för närvarande å
Ystads lasarett och kan tidigast beräknas återupptaga sitt arbete den 1 april
1946.

Ystad den 19 mars 1946.

Eric Arenander,
l:e underläkare.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller undertecknad örn ledighet från
riksdagsarbetet till och med den 16 april.

Avesta den 19 mars 1946.

Sven Boman.

Att riksdagsman Sven Boman på grund av hjärtsjukdom är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet under minst en månad från dato intygas.

Avesta den 18 mars 1946.

K. Kvarnström.

De begärda ledighetema beviljades.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Wahlund m. fl.
väckta motionen, nr 269, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter, lii. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner örn beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå förnyad prövning
av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 101 i
första kammaren av herr Wistrand och nr 195 i andra kammaren av herrar
Håstad och Wiberg hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i kommunallagarna
samt andra lagar och författningar, att frågor örn tillsättning av kom -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Örn vidgad besvärsrätt beträffande kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
munala tjänster kunde i större utsträckning än nu vore fallet underkastas
prövning i besvärsväg och därigenom i möjligaste mån garantier skapades för
att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn foges till förtjänst och
skicklighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Herlits, som inom utskottet yrkat bifall
till motionerna I: 101 och II: 195.

Herr Wistrand: Herr talman! Frågan örn en kontroll av de kommunala
tjänstetillsättningarna, vilka anses ske på ett ofta orättvist sätt, har mångå
gånger varit föremål för debatt här i riksdagen, och saken har ännu inte blivit
tillfredsställande löst. Inte alltför sällan ser man i tidningarna polemiska inlägg,
ofta emellan tidningar tillhörande olika partier, och notiser, vari det göres
gällande, att den eller den tjänstetillsättningen har varit orättvis, att man har
låtit partihänsyn gå före de sakliga kvalifikationerna o. s. v. tlag vill för min
del gärna medge, att dessa klagomål ibland äro obefogade, men mången gång
äro de befogade, och det är framför allt beklagligt, att det inte finnes något medel
att på ett objektivt sätt få klarlagt, huruvida ett övergrepp har ägt rum
eller inte, när det gällt en sådan tillsättning.

Det är ju klart, att det för tjänstemännen i allmänhet kännes ganska deprimerande,
örn de med rätt eller orätt på något håll tro sig vara utsatta för en
felbedömning av de verkliga kvalifikationerna och misstänka, att tjänstetillsättningarna
inte ske efter objektiva grunder med vederbörligt hänsynstagande till
skicklighet och förtjänst.

Tjänstemännens centralorganisation gjorde i slutet av förra året ett uttalande,
som väckte ganska stort uppseende och som jag skall be att få föredra för kammaren:
»TCO har genom anslutna organisationer i olika sammanhang fått sin
uppmärksamhet riktad på att man vid utnämningar till tjänster inom den offentliga
förvaltningen alltjämt påträffar fall, där utnämningen skett med hänsyn
till personliga relationer eller under hänsynstagande till det förhållandet, att
vederbörande företrätt en sådan politisk uppfattning, som varit överensstämmande
med den som de beslutande myndighetspersonerna företräda. Detta gäller ej
minst det kommunala området.

Svensk tjänstemannarörelse är angelägen örn att dess medlemmar vid utövande
av sin verksamhet skola ådagalägga högsta möjliga mått av prestationsförmåga
och en naturlig lojalitet gentemot sina uppdragsgivare. Yi tro oss äga
rätt att göra gällande, att vårt lands tjänstemän i dessa hänseenden val fylla de
uppställda kraven. För ett vidmakthållande av de värdefulla kvalifikationerna
och den sunda tilliten är det desto mera angeläget, att man vid. tillsättandet av
olika tjänster hos kommunerna och staten endast tar hänsyn till vederbörande
sökandes förtjänst och skicklighet, där andra hänsyn icke ostridigt kunna tillerkännas
betydelse. Ett avsteg från denna linje betyder ej endast oro och olust
inom tjänstemannakåren utan även risk för en sådan rekrytering till samhälleliga
organ, som minskar dessas effektivitet och misskrediterar den offentliga verksamheten.

TCO uttalar den förhoppningen, att för framtiden ökad hänsyn måtte tagas
till här framförda principiella linjer och att tjänstemännen själva vid fall av
missbruk skola genom ett enhetligt organiserat uppträdande hävda dessa linjer
och därigenom bidraga till en för samhället och dem själva sund utveckling.»

Jag får för min del säga, att det är av stor vikt, att samhället kan tillfredsställande
lösa denna fråga åt tjänstemännen, så att man undviker sådana fack -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Om vidgad besvärsrätt beträffande kommunala tjänstetillsättningar. (Forts.)
liga stridigheter, varmed i någon mån hotats i TCO :s yttrande. Det kan genmälas,
att man inte får inkräkta på den kommunala självstyrelsen, och otvivelaktigt
kan ett sådant intrång i viss mån bli resultatet, men det är också ett stort
samhällsintresse, att tjänstemännen ha en känsla av att tjänstetillsättningarna
ske efter objektiva grunder. För närvarande talas här i landet mycket örn och
göres mycket för medborgarnas trygghet, men en icke oväsentlig trygghet hör
också krävas för skicklighet och förtjänst i samhället.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till den av mig i ärendet väckta
motionen.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag hade trott, att herr Wistrand,
liksom även det parti han företräder, är synnerligen mån örn att värna
någonting, som vi med en gemensam beteckning bruka kalla den kommunala
självbestämningsrätten. Det är just denna princip som utskottet har varit angeläget
att bevara och värna. Det är inte så säkert, att pappersmeriter väga mera
som kvalifikationer än de personliga egenskaperna i övrigt. De senare kunna
många gånger bedömas vara av den art, att de väga betydligt tyngre än de förra.
De kommunala sammanslutningar, som beretts tillfälle att yttra sig över en
motion vid 1939 års riksdag av samma innebörd som den nu föreliggande motionen,
ha samtliga bestämt avstyrkt en ändring i förevarande hänseende, just
under hänvisning till det resonemang, som jag här i korthet antytt. Den ordning,
som gäller för Stockholm, utgör väl att märka intet principiellt undantag
från kommunallagstiftningens allmänna ståndpunkt, eftersom rätten att på materiella
besvärsgrunder ändra ett tillsättningsbeslut bär förbehållits uteslutande
ett kommunalt organ.

Jag vill bara tillägga, herr talman, att beträffande landsortskommunerna i
gemen har denna sak i det stora hela ingen som helst praktisk betydelse, enär
förvaltningen där i huvudsak handhas av de kommunala förtroendemännen.

Herr talman! Jag behöver inte säga mera än detta. Jag ber att på anförda
skäl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn sådan ändring av kommunallagarna,
att frågor om kommunal produktion av hyreshus m. m. kunna avgöras med
enkel majoritet; och

nr 11, i anledning av väckt motion örn vidtagande av sådana ändringar i
gällande kommunallagstiftning;, att kommun erhåller rätt att bevilja anslag
till elektrifiering av avlägset liggande gårdar och byar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

''Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för statens sakrevision
;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för statens sakrevision, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1946/47;

c) till Statens sakrevision: Avlöningar för budgetåret 1946/47 anvisa ett
förslagsanslag av 292 000 kronor.

Herr Berling: Herr talman! Jag vill endast göra några erinringar med
anledning av utskottets hemställan under denna punkt. Jag har intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan, men det finns ändå anledning att
något sysselsätta sig med vårt revisionsväsen.

Ar 1941 hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allmän och
allsidig översyn av det statliga revisionsväsendet. I samband därmed uttalade
riksdagen, att en reform på förevarande område icke borde rubba statsrevisorernas
konstitutionella ställning eller påkalla ändring i deras granskningsrätt.

Såsom ett första led i en sådan översyn verkställdes utredning örn inrättande
av en särskild statens sakrevision. Denna beslöts av 1943 års riksdag, som därvid
uttalade, att riksdagen funne välbetänkt, att statens sakrevision tills vidare
betraktades som en försöksinstitution.

Statens sakrevision och riksdagens revisorers arbetsuppgifter sammanfalla
delvis, såsom även framgår av följande uttalande av 1941 års revisionsutredning:
»Statens sakrevisions granskningsområde kommer att i stort sett sammanfalla
med statsrevisorernas, örn man bortser från de under riksdagen lydande
banko- och riksgäldsverken. Olikheter i fråga örn den konstitutionella
ställningen samt verksamhetsformerna måste dock medföra vissa skiljaktigheter
i fråga örn de båda revisionsorganens verkningssätt. Statsrevisorerna hava sålunda
i egenskap av ett riksdagens organ att granska statsförvaltningen även
ur andra synpunkter än de rent ekonomiska. Statens sakrevisions huvuduppgift
avses däremot bliva granskning av förvaltningens ändamålsenlighet ur
ekonomiska synpunkter, ehuruväl även härvidlag andra allmänna intressen
böra ägnas erforderligt beaktande.» En gränsdragning mellan de båda institutionernas
granskning skulle emellertid vara önskvärd.

Anslag till
statens sakrevision.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till
kostnader
för årlig
taxering.

Anslag till statens sakrevision. (Forts.)

Statens sakrevision har redan efter endast två års verksamhet ansetts böra
erhålla en fastare kansliorganisation. Sålunda föreslås i årets statsverksproposition
under denna punkt, att kanslichefen skall placeras i lönegrad C 8 och
att för den mera kvalificerade personalen i övrigt inrättas 12 extra ordinarie
befattningar i lönegraderna 21—28.

Riksdagens revisorers kansli har däremot en synnerligen löslig organisation.
Kansliet väljes för varje års revision, och personalen är heltidsanställd hos revisorerna
endast under tre månader av året. Denna lösliga anställning har medfört,
att det möter stora svårigheter att till statsrevisionens kansli knyta en
konstant personal. Revisionens första avdelning har sålunda under de tre senaste
åren haft olika sekreterare och andra avdelningen har under de fyra senaste
åren haft fem olika sekreterare.

Kansliets arbete ställer stora krav på personalen, kanske större än som eljest
förekommer inom förvaltningen. Jag skall inte närmare ingå på några detaljer,
men så mycket kan jag väl säga, att under den tid kansliet arbetar är det
inte tal örn någon normalarbetsdag för personalen.

Det är uppenbart, att örn riksdagens revisorer skola kunna fullgöra sin skyldighet
i enlighet med gällande bestämmelser, är det nödvändigt att för dem
skapa en fastare organisation. Det gäller givetvis inte att för de av riksdagen
valda revisorerna, som nu skola arbeta tre höstmånader, utöka den tiden; det
skulle val knappast gå för sig. Men det är nödvändigt, att kansliet även under
övriga delar av året kan arbeta och förbereda ärendena. Även för statsrevisionen
har det givetvis blivit en ansvällning av ärenden. Arbetet är mera svåröverskådligt
än tidigare, och örn riksdagen vill ha en effektiv revision, bör den
också se till, att det skapas förutsättningar härför.

Jag vill även framhålla, att det inte saknats små antydningar till motsättningar
mellan sakrevisionen och statsrevisorerna. De ha ännu inte varit så
starkt påvisbara, men det är alldeles uppenbart, att förr eller senare kommer
den stund, då riksdagen på allvar måste dra upp gränserna mellan verksamhetsområdena
för dessa båda revisioner. Det hade varit önskvärt, att frågan
om en sådan ^avgränsning kunnat upptagas redan i år, motionsledes eller på
annat sätt. Då så inte skett, kan något yrkande inte framställas nu. Vi ha som
sagt en av Kungl. Majit utsedd sakrevision, vars organisation göres allt starkare,
och en av riksdagen utsedd revision, som har kvar samma gamla organisation,
där det ännu inte har varit möjligt att åstadkomma någon förbättring
eller förnyelse.

Jag vill, herr talman, vid detta tillfälle endast påpeka vikten av att dessa
frågor tas upp till allvarlig prövning. Förr eller senare måste det ske, och det
är bättre, örn det sker förr. Jag hoppas, att riksdagen till nästkommande år
skall kunna få dessa synnerligen viktiga frågor under omprövning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 23—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till kostnader för årlig taxering
för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 5 800 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr R. Anderberg m. fl. (I: 144) och den andra inom andra kammaren
av herr O. Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 204), i vilka hemställts, att riks -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till kostnader för årlig taxering. (Forts.)
dagen måtte besluta, att ifrågavarande anslag skulle höjas till 7 miljoner
kronor.

Motionärernas förslag avsåg att åstadkomma en förbättring av ersättningarna
till taxeringsnämndernas ordförande, kronoombuden och taxeringskonsulen
terna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Enligt vad utskottet under hand inhämtat föreligga inom åtskilliga län svårigheter
att vid besättande av ordförandeposterna i taxeringsnämnderna inom
vissa distrikt förvärva lämpliga personer. Detta har i flera fall ansetts till
övervägande del bero på för knappt tillmätta ersättningar för uppdragens
fullgörande. Då det emellertid såsom motionärerna framhålla är av vikt för
ernående av tillfredsställande resultat av taxeringsnämndernas arbete, att svårigheterna
avhjälpas, synes frågan örn såväl storleken som fördelningen av de
medel, som ställas till förfogande för ändamålet, böra i nuvarande läge bliva
föremål för övervägande. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit ägnar frågan
uppmärksamhet, därvid ersättningarna till kronoombud och taxeringskonsulenter
jämväl böra komma under bedömande.

De belopp, vilka ställts till förfogande för utbetalning av ersättningar till
taxeringsnämndsordförande, kronoombud och taxeringskonsulenter, uppgingo
år 1944 till inalles 3 172 000 kronor och stannade år 1945 vid ett 40 000 kronor
lägre belopp. Med hänsyn till storleken av dessa belopp synes även vid
en jämkning uppåt av berörda ersättningar någon mera avsevärd anslagshöjning
icke vara av omständigheterna påkallad. Då Kungl. Maj :t är oförhindrad
att överskrida beloppet av ifrågavarande förslagsanslag, synes vad här anförts
överhuvud ej böra påverka- anslagsberäkningen, innan resultatet av de av utskottet
förutsedda övervägandena blivit tillgängligt.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1: 144 och II: 204 i vad desamma avse anslagsfrågan, till Kostnader
för årlig taxering för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av
5 800 000 kronor;

b) att motionerna I: 144 och II: 204, i den mån de ej behandlats under a),
må anses besvarade med vad utskottet anfört.»

Herr Anderberg: Herr talman! Under denna punkt har jag jämte ett flertal
andra ledamöter av olika partier i denna kammare väckt en motion, som berör
ersättningen för den årliga taxeringen, och en likalydande motion har väckts
i sandra kammaren. Under de senare åren har nämligen någon höjning av taxeringsarvodena
inte förekommit. Vid varje tillfälle då frågan varit under utredning
— år 1925, 1933 och nu senast vid höstriksdagen 1943 — har riksdagen
konstaterat, att de ersättningar, som utgå till dem som utföra taxeringen, ha
varit alltför låga. År 1943 sade de sakkunniga ifrån, att en höjning av ersättningarna
med minst 20 procent var befogad. Bevillningsutskottet gick på samma
linje och gjorde ett mycket positivt uttalande i saken. Men ingenting har åtgjorts,
utan tvärtom har en sänkning av arvodena såväl till taxeringsnämndsordförandena
som till kronoombuden ägt rum. Detta Ilar väckt ett allmänt missnöje
bland dem som runt örn i landet ha dessa uppdrag. Att taxeringsarbetet
skötes fullgott, är av utomordentlig betydelse både för det allmänna och för den
enskilde, medborgaren, och härför krävas väl kvalificerade personer. I vårt land
är det inte ämbetsmän utan folkvalda ledamöter, som sköta arbetet tillsammans
med av statsmakterna utsedda ordförande och kronoombud. Men eftersom detta
arbete mången gång är synnerligen besvärligt — inte bara på grund av svårigheter
vid tillämpningen av författningarna, utan också på grund av de rent per -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till kostnader för årlig taxering. (Forts.)
sonliga obehag, som arbetet kan medföra ■— har man nu börjat tröttna, då statsmakterna
inte lia kunnat lämna den ersättning, som man anser vara fullt befogad.

Mot bakgrunden av det arbete som åligger en ordförande och de krav som
ställas på honom äro ju de utgående ersättningarna orimligt låga. Det fordras
ytterst noggrant arbete och ihärdighet, och det måste utföras av opartiska personer,
som inte stå i beroendeställning. Länsstyrelserna måste välja med synnerligen
stor urskillning och se till, att de få välkvalificerat folk för uppdraget.
Arbetet betalas i genomsnitt — enligt noggranna utredningar, som verkställts
i olika delar av landet — med cirka 1 krona 50 öre i timmen, och det anses av
alla vara orimligt lågt. Timpenningen kan ju variera något, beroende på hur
vederbörande sköter sina arbetsuppgifter.

Vid fastställande av ersättningarna går man efter vissa bestämmelser, och i
stort sett hä dessa inte justerats sedan de utfärdades. 1943 års höstriksdag höjde
visserligen på bevillningsutskottets förslag ersättningen för granskning av jordbruksbilagan
från 30 öre till 50 öre, men i övrigt har det inte skett någon ändring.
Finansministern har pekat på pris- och lönestoppet och ansett sig inte
kunna gå med på någon höjning, eftersom den allmänna tendensen var återhållande.
Men då man nu har medgivit vissa löneförbättringar på andra områden,
anser den stora grupp det nu gäller, att fog föreligger att även reglera
dessa ersättningar.

Taxeringsordförandena och kronoombuden samt deras organisationer ha liksom
de ansvariga myndighetspersonerna — landskamrerarna och taxeringsintendenterna
— framhållit, att ersättningarna äro alldeles för låga. Man har
svårt med rekryteringen, och man har inte möjlighet att få fullgoda ersättare
för dem som nu avgå. En stark olustkänsla har gripit taxeringsfolket i hela landet
på grund av det sätt, varpå statsmakterna behandlat denna grupp.

Det ligger i öppen dag vilken förlust det skulle medföra för både stat och
kommun, örn ett större antal taxeringsordförande och kronoombud skulle lämna
sina uppdrag och ställa sina platser till förfogande. Därför har utskottet även
vid detta tillfälle ställt sig positivt. Man har kommit med ett utskottsutlåtande,
med vilket jag är tillfredsställd, örn nu bara finansministern i praktiken kan
följa utskottets intentioner. Det heter däri bland annat: »Enligt vad utskottet
under hand inhämtat föreligga inom åtskilliga län svårigheter att vid besättande
av ordförandeposterna i taxeringsnämnderna inom vissa distrikt förvärva
lämpliga personer. Detta har i flera fall ansetts till övervägande del bero på för
knappt tillmätta ersättningar för uppdragens fullgörande. Då det emellertid såsom
motionärerna framhålla är av vikt för ernående av tillfredsställande resultat
av taxeringsnämndernas arbete, att svårigheterna avhjälpas, synes frågan
örn såväl storleken som fördelningen av de medel, som ställas till förfogande för
ändamålet, böra i nuvarande läge bliva föremål för övervägande. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t ägnar frågan uppmärksamhet, därvid ersättningarna
till kronoombud och taxeringskonsulenter jämväl böra komma under bedömande.»

Det är, som vi finna, ett klart positivt instämmande i motionernas syfte, och
vi motionärer kunna vara tillfredsställda med detta, men jag har velat rikta
uppmärksamheten på att det ligger fara i att dröja med att vidta de erforderliga
och önskvärda ändringarna beträffande arvodena.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Näslund, Franzon och Rosander.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag tror mig kunna betyga, att
vi inom statsutskottets tredje avdelning vid behandlingen av detta ärende varit

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till kostnader för årlig taxering. (Forts.)
mycket positivt inställda till motionärernas yrkande. Men vid närmare granskning
ha vi funnit, att i motionerna begärts mycket mera pengar än vad som erfordrats
för att tillmötesgå de framställda önskemålen. Motionärerna krävde
nämligen, att ifrågavarande anslag skulle höjas från av Kungl. Maj :t begärda
5,8 miljoner kronor till 7 miljoner kronor. I verkligheten behövs det inte mer än
0,6 ä 0,7 miljoner kronor för att tillmötesgå motionärernas yrkande. I övrigt
kommn vi till den slutsatsen, att en höjning måste föregås av en prövning och
att denna prövning bör ske av Kungl. Maj :t och vederbörande myndigheter.

Jag vill också säga, herr talman, att herr Anderbergs uttolkning av utskottets
förslag är fullkomligt riktig. Förslaget har formulerats så positivt som överhuvud
taget varit möjligt, och med anledning därav, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till detsamma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 41—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45. Anslag till

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels till Bidrag till skattetyngda
kommuner för budgetåret 1946/47 anvisa ett förslagsanslag av 16 000 000 kro- kommuner.
nor, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1946/47 av anslaget
använda ett belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd åt
synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen den
16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E. Hage m. fl. (I:

143) och den andra inom andra kammaren av herr J. O. Gavelin m. fl. (II:

205), i vilka hemställts, att riksdagen måtte överlämna till Kungl. Majit att
•—• efter de riktlinjer, som i motionerna föreslagits, eller på annat sätt — genomföra
en provisorisk skatteutjämning till fördel för de hårdast skattetyngda
kommunerna.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 143 och lii 205

a) till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1946/47 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1946/47 av anslaget använda
ett belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd åt synnerligt
skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen den 16
december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

Herr Hage: Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har jag på
denna punkt väckt en motion örn en särskild skatteutjämning för de hårdast
skattetyngda kommunerna i landet. Härvid har jag då speciellt tänkt på sådana
kommuner, som ha en nettoskatt, således efter skatteutjämning, av ända upp
till 18, 19 och nära 20 kronor per skattekrona.

Jag kommer nu inte att yrka bifall till motionen, då det inte finns någon
möjlighet att göra det med den formulering, som motionen bär fått, men jag

Första kammarens protokoll 1946. Nr 12. 2

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngåa kommuner. (Forts.)
tänker likväl för framtida bruk sätta några bockar i kanten i utskottets motivering.

Jag vill då först med tillfredsställelse citera ur utskottsutlåtandet: »Under
år 1945 har enligt vad utskottet inhämtat understöd kunnat lämnas i sådan
omfattning, att det beräknade skattetrycket även i de hårdast skattetyngda
kommunområdena nedbringats till omkring 15 kronor per skattekrona.
» Det är givet, att detta är synnerligen tilltalande från mina utgångspunkter,
men det hade naturligtvis varit ännu bättre, om utskottet hade kunnat
säga, att det verkliga skattetrycket hade kunnat nedbringas till 15 kronor.

Det är ju ett bekant förhållande — och det redovisas också i detta utskottsutlåtande
— att det verkliga skattetrycket och det beräknade skilja sig högst
avsevärt i en hel del kommuner. Det beror på vissa omständigheter, som jag
här inte behöver ingå på. Om man lyckas få ned det beräknade skattetrycket
till 15 kronor per skattekrona, kan en kommun likväl i verkligheten ha ett
skattetryck på 17 kronor eller kanske ännu högre.

Nu vet jag mycket väl, vilket också ''framgår av utskottsutlåtandet, att man
inte kan åstadkomma en skatteutjämning efter det verkliga skattetrycket, utan
den måste verkställas efter det beräknade skattetrycket. Jag behöver inte redogöra
för orsaken till detta, men jag vill verkligen ifrågasätta och uppta till
diskussion, om denna princip alltid är riktig och motiverad.

Jag tänker mig till exempel en kommun, där man väntar en betydande
nedgång i antalet skattekronor under ett kommande år, på grund av att en
industri håller på att slå igen och man befarar stor arbetslöshet. Då följer
kommunen — och detsamma är förhållandet med landstinget —• den gamle
kände patriarken och nationalekonomen Josefs system, att man under den
tid, då man har litet flera skattekronor, skall ta ut i skatt mera än vad som
behöves och fondera överskottet. Men följden blir, att vad som uttagits för
mycket fråndrages vid beräkningen för skatteutjämningen, och vederbörande
kommun eller landsting får en skatteutjämning endast efter det belopp, som
det varit absolut nödvändigt att ta ut med hänsyn till förhållandena just vid
skattens uttagande.

Jag måste dock säga, att örn något dylikt inträffar, kan man verkligen
fråga, om det är rimligt och riktigt, att en sådan kommun eller ett sådant
landsting bestraffas på detta sätt, när de följa ett så gott föredöme som det,
som en gång gavs av den gamle patriarken och nationalekonomen Josef och
som i allmänhet anses vara mycket förnuftigt och förståndigt, både i kommuner
och i landsting. Jag måste betvivla det riktiga i att — när man bedömer,
huruvida en kommun skall kunna få skatteutjämningsbidrag — alltid gå ut
ifrån det beräknade skattetrycket och icke från det verkliga. Då uttagandet
av en högre skatt jämte fondering motiveras på det sätt, som jag har sagt,
tror jag att det vore rimligt att vid bedömandet av skatteutjämningsfrågan
utgå från vad som verkligen har tagits ut i skatt i kommunen.

Denna synpunkt har jag velat anföra, inte så mycket med tanke på dagens
läge, ty nu kan ju inte göras någonting åt saken. Men jag tycker, att det är
rimligt, att detta kan få anföras för framtida bruk och för övervägande under
kommande tider.

Därutöver vill jag säga, att jag måste finna det synnerligen beklagligt, att
nu både utskottet och Kungl. Maj :t deklarera, att man måste skjuta den skatteutjämning,
som har ställts i utsikt för de skattetyngda kommunerna, långt
på framtiden. Jag vet mycket väl vad som är orsak till detta. Det är bland
annat den ändrade kommunindelning, som man nu sysslar med. Nya förhållanden
inträda givetvis på grund därav. Vidare planeras en sociallagstiftning,

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
som väl kommer att för kommunerna lätta en hel del bördor. Från dessa utgångspunkter
kan jag möjligen förstå, att man inte vill åstadkomma en skatteutjämning,
förrän alla dessa reformer äro genomförda, men det måste, såvitt
jag förstår, innebära ett framskjutande flera år av den skatteutjämning, som
dock har ställts i utsikt för de skattetyngda kommunerna. Ty det kommer
givetvis att ta ganska lång tid, innan dessa reformer bli genomförda. Det är
att märka, att 1943 stod statsutskottets ordförande upp bär i kammaren och
förklarade i en debatt rörande denna sak, att det vore rimligt, att denna fråga
underkastades en både skyndsam och noggrann fortsatt handläggning. Nu
skjuter man den på framtiden. Jag måste säga, att detta är synnerligen beklagligt.

Visserligen vet jag, att en hel del omläggningar redan nu pågå, som innebära,
att staten kommer att ta på sig en del kostnader — låt mig säga för
folkpensionering och för sociala ändamål —■ varigenom kommunernas skattebörda
lättas. Men när man avlyfter dessa bördor från kommunerna och ger
dem en bättre ekonomisk ställning, är det som när vår Herre låter regnet falla
över jorden; det faller både över rika bönder och över fattiga bönder. Likadant
här. Jag har konstaterat, att det ofta kommer att inträffa, att en del
kommuner, som redan förut äro s. k. skattelätta, få ett betydande tillskott på
detta sätt och alltså få en ännu lättare skattebörda, medan en del andra kommuner,
som ha en stor skattetunga, få mindre hjälp. Det blir ingen verklig
skatteutjämning, utan i stort sett få alla kommuner det litet bättre. Det är särskilt
med hänsyn härtill som jag har tänkt mig, att man vid sidan av denna
skatteutjämning skulle åstadkomma en särskild utjämning för att hjälpa de
hårdast skattetyngda kommunerna. Därför har jag väckt min motion, som det
emellertid nu inte finns någon möjlighet att yrka bifall till, eftersom motionens
yrkande då måste omformuleras på ett ganska väsentligt sätt.

För övrigt vill jag säga i detta sammanhang, att jag har gjort en del utredningar
särskilt när det gäller landstingen. Jag sysslar ibland med att göra
upp tabeller över landstingens skattebördor, och där har jag funnit, att utvecklingen
sorgligt nog går i den riktningen, att avståndet mellan de hårdast
beskattade länen och de lindrigast beskattade inte minskas, utan tvärtom blir
större och större. Det är ju en oerhört sorglig utveckling, och jag måste säga,
att det är antagligt och mycket troligt — men jag kan inte säga någonting
bestämt örn detta — att en liknande utveckling pågår, när det gäller kommunerna.

Enligt mitt sätt att se motivera alla dessa omständigheter, att man inom en
rimlig tid söker åstadkomma någonting särskilt för att hjälpa de hårdast skattetyngda
kommunerna. Jag har velat framföra detta nu, och jag har gjort
det vid flera föregående tillfällen. I mitt eget län äro 96 % av de 24 landskommunerna
skattetyngda, och endast en av dem är icke skattetyngd. Liknande
är läget i Västernorrlands län. ehuru procenten inte är densamma, och i
en stor del av Norrland råder enahanda läge.

Herr talman! Jag har velat anföra detta till protokollet för eventuellt framtida
bruk och övervägande, men jag kan, som jag förut sagt, icke yrka bifall
till motionen.

Herr Anderson, Gustaf Twär: Herr talman! Motionären herr Hage uttryckte
i första delen av sitt anförande en önskan örn att bidraget till skatteutjämning
skulle utgå med hänsyn till det verkliga skattetrycket i stället för det beräknade.
Tyvärr måste jag nog konstatera, att detta inte kan bli annat än en
from önskan. Vi fingo inom tredje avdelningen, när vi behandlade motionen,
uppgifter från några norrlandskommuner beträffande deras utgifter för olika

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
ändamål. Jag hoppas, att uppgifterna äro riktiga. Enligt dessa förekommer
det, att en del kommuner uttaxera för rena byggnadsändamål från två upp
till sju kronor per skattekrona. Skulle man gå ut från det skattetryck, som uppstår
på det sättet, vet jag inte, var vi skulle hamna. Skulle man kräva detta,
förutsätter det självfallet från statens sida en mycket noggrann granskning
av de kommunala statförslagen, och då rucka vi i mycket betänklig grad på
den kommunala självstyrelsen. Det är en väg, som jag för min del inte alls
vill tillråda. Märk väl, att sju kronor per skattekrona till byggnadsändamål är
mer än vad en del lyckligt lottade kommuner uttaxera för hela det kommunala
behovet. Det kan inte vara riktigt, att statsbidrag utgår på dylika utgifter, som
andra kommuner slå ut på mer eller mindre lång sikt genom att anlita läsvägen.

Herr talman! Vad herr Hage i övrigt anförde beträffande skatteutjämningen
har jag i stort sett inte så mycket att invända mot, men få vi väl invänta
den utredning, som pågår. Jag ber att få begagna tillfället att uttrycka den
förhoppningen, att det förslag, som väl så småningom kommer fram, inte måtte
inkräkta alltför mycket på den kommunala självstyrelsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Jag vill bara säga den föregående talaren, att det nog framgick
av mitt anförande, att jag inte påyrkade någon generell bestämmelse örn att
man alltid skulle följa den verkliga uttaxeringen, när det gällde att avgöra,
hur högt skatteutjämningsbidrag en kommun skulle få. Jag sade, att i vissa
fall kunde det finnas anledning att gå den vägen. Örn en kommun på ett någorlunda
rimligt sätt ökat skatten och fonderat någon del därav med hänsyn
till risken av en väntad stor arbetslöshet och minskade skattekronor, eller örn
ett landsting gjort detta, tycker jag, att det är rimligt att inte bestraffa denna
kommun eller detta landsting, därför att de handlat på ett så förnuftigt sätt,
utan i stället bör man encouragera den kommunen och det landstinget att förfara
på det sättet. Jag menar alltså, att det verkar ganska orimligt, örn man
bestraffar en kommun, därför att den på detta sätt uttaxerar något litet mera
än som är absolut nödvändigt, med tanke på risker som komma. Efter mitt
sätt att se vore det rimligt, att man åtminstone prövade, huruvida inte den
högre uttaxeringen vöre föranledd av en så naturlig synpunkt som den anförda,
och lät detta få bli avgörande, så att vederbörande kommun inte fick
mindre skatteutjämningsbidrag än örn den hade handlat på ett oförnuftigare
sätt.

Herr Näsström: Herr talman! När man resonerar om skatteutjämningsfrågor,
är det kanske många, som i likhet med herr Gustaf Iwar Anderson tala örn
byggnadsanslagen i en del norrlandskommuner. Då är det på sin plats att
säga något örn vad dessa byggnadsfrågor i regel gälla. De gälla i regel skolhus.
Dessa kommuner äro långt efter med sina skolhusbyggen. Det är dessa byggen,
som ha dragit stora pengar, och de komma väl att göra det i fortsättningen
också, trots ändrade föreskrifter örn statsbidrag för skolbyggnader.

En mycket viktig sak som man får komma ihåg i detta sammanhang är, att
i olika utredningar har man försökt fastställa ett s. k. medelskattetal. Man
har kommit underfund med att t. ex. 10 skattekronor per invånare skulle vara
ett medelskattetal. Örn man då undersöker förhållandena i Norrland, skall man
finna, att de allra flesta landsbygdskommuner där ligga under detta medelskattetal.
Jag vet inte, örn det är fint i detta sammanhanget nämna, t. ex. Stockholms
stad har minst fyra och kanske fem eller sex gånger så högt skatteunderlag per
invånare som dessa norrlandskommuner.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)

Jag har i statsutskottet deltagit i behandlingen av detta ärende och icke
gjort någon reservation, på grund av att utredningar pågå om dessa frågor,
men jag måste säga, att för egen del hyser jag icke någon särskilt stor förhoppning
örn att dessa utredningar komma att bli så till fyllest, att orättvisorna
på detta område fullt utjämnas. Därtill är skillnaden i underlaget alltför
stor. Men vi hoppas och tro ändå, att de värsta avarterna skola kunna komma
bort.

Här säges det, att man har fått ett skatteutjämningsbidrag, som gör, att de
flesta kommunerna icke ha mer än 15 kronor i utdebitering. Då vill jag erinra
örn att detta är dubbelt så mycket som många andra kommuner i landet ha i
kommunalskatt, och detta trots att de förstnämnda redan fått skatteutjämningsbidrag.

Örn jag i detta fall får tala på Norrlands vägnar, får jag säga, att vi hoppas,
att de utredningar, som nu arbeta, skola ta nödig hänsyn till denna fråga
örn skatteunderlaget. Få vi lika betingelser, tror jag icke, att vi skola vansköta
de norrländska kommunerna mer än vad som sker i landet i övrigt.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Endast några få ord till! Jag
vill inte bestrida, att de nuvarande beräkningsgrunderna för utjämningsbidrag
kunna vara för strikta, men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att Kungl. Maj :t dock har ett belopp av tre miljoner kronor till förfogande
för att utöver de medel, som utgå enligt de här kritiserade grunderna, hjälpa
de hårdast skattetyngda kommunerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 46—53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1946/47 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till Punkten 82.

aiottsrimedels- Under punkten 93 av tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
fonden. Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 6 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr G. Elofsson i Vä m. fl. (I: 91) och den andra inom andra kammaren
av herr A. Jonsson i Skedsbygd m. fl. (II: 90), hemställts, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts äskande under förevarande punkt,
besluta uttala, att av lotterimedelsfonden under budgetåret 1946/47 ett belopp
av minst 2 000 000 kronor borde användas såsom bidrag till landsbygdens kulturella
bildningsverksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1946/47 anvisa ett anslag av 6 500 000 kronor :

b) att motionerna I: 91 och II: 90 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Hubbestad och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen---6 500 000 kronor;

b) att motionerna I: 91 och II: 90 måtte anses besvarade med vad utskottet
i det av reservanterna förordade yttrandet anfört.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade bl. a. uttalats, att utskottet
förutsatte, att det skulle bliva möjligt för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
anslutning till de i ämnet väckta motionerna tillgodose ändamål, som
avsåge att främja den allmänna kulturella verksamheten på landsbygden.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I årets statsverksproposition har
Kungl. Majit äskat 6V2 miljoner kronor att tilldelas lotterimedelsfonden för
att användas av Kungl. Majit för kulturella ändamål. Detta belopp avser en
ökning av de för innevarande år för samma ändamål anvisade medlen, som
nämligen utgöra 572 miljoner kronor. Dessa pengar avse huvudsakligen att
stödja kulturella ändamål, och jag förutsätter, att man därvid framför allt
har tänkt på sådana ändamål, till vilka inte ges något fast anslag eller som
inte på annan väg erhålla statsbidrag. Medlen böra gå till behov av mera
tillfällig karaktär, som därför inte skola prövas av statsmakterna på vanlig
väg. Kungl. Majit och då närmast chefen för handelsdepartementet skall ge
medlen åt de ändamål och behov av denna art och beskaffenhet, som befinnas
värda att stödja och främja.

_ Emellertid ha dessa medel huvudsakligen gått till städerna. Riksdagen har
tidigare påpekat, att även landsbygden borde få en avsevärd del av detta
anslag. Tyvärr har så ändock icke skett. 1944, alltså för två år sedan, hade
Kungl. Majit för detta ändmål äskat 4V2 miljoner kronor. Vid det årets
riksdag väcktes en motion, däri hemställdes, att riksdagen skulle besluta, att
av dessa 4V2 miljoner kronor en betydande del skulle ges åt landsbygdens
kulturella behov. När statsutskottet prövade ärendet, fann emellertid utskottet,
att pengarna kanske inte voro tillräckliga, utan att beloppet borde okas,
så att landsbygdens behov i större utsträckning skulle kunna tillgodoses.
Man höjde alltså anslaget vid 1944 års riksdag på statsutskottets förslag från
41/, till 5V2 miljoner kronor. Ser man på redovisningen, finner man emellertid,
att av detta belopp har ändå inte så mycket kommit landsbygden till godo.
Utskottet uttalade den gången, att riksdagen tidigare vid behandling av

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)
motsvarande anslag- sagt, att det av redovisningen över anslagets disposition
syntes framgå, att de mindre städernas oell landsbygdens berättigade anspråk
på stöd för kulturell verksamhet icke i tillräcklig grad tillgodosetts. Riksdagen
framhöll vidare, att Kungl. Maj :t det oaktat inte vidtagit någon större
ändring i grunderna för fördelningen av ifrågavarande medel och att huvudparten
därav fortfarande tilldelades de större städerna. Av den redovisning^,
som finnes i berättelsen över vad sig i rikets styrelse tilldragit haver för 1945
framgår, att av det anslag, som då stod till Kungl. Maj :ts förfogande — något
över 5 000 700 kronor, med det som sparats från föregående års anslag —.
1 369 215 kronor 42 öre tilldelats Kungl, operan och 511 122 kronor 49 öre
Dramatiska teatern, varjämte Göteborgs Lyriska teater erhållit 320 500 kronor,
Göteborgs orkesterförening 109 150 kronor och stadsteatern i Göteborg
235 200 kronor. Följer man redovisningen, skall man finna, att det i huvudsak
är teatrar, konsertföreningar och liknande institutioner i de större städerna,
som kommit i åtnjutande av bidrag av detta anslag. Därmed har jag
inte velat säga att man inte skall stödja musiken och den lyriska och dramatiska
konsten; det är klart att vi böra stödja den. När det emellertid rör
sig örn så stora anslag som bortåt 1 500 000 kronor, kan man fråga sig, om
icke anslagsäskandena borde prövas i annan ordning än av ett statsråd. Dessa
anslag äro nämligen av sådan betydelse och av sådan kulturell beskaffenhet
att det finns skäl för att de prövas i annan ordning. De medel, som stå till
Kungl. Maj:ts förfogande för dessa ändamål, borde inte _avse sådana bär

fasta utgifter utan snarare tillfälliga. Som det nu är, har ju riksdagen inte

möjlighet att pröva det berättigade i anslag för dessa ändamål, som utan
tvivel äro värda understöd från statens sida. Är det nu så, att anslagsbehoven
för dessa ändamål för nästkommande år visa sig vara lika stora som de under
senare år varit, blir det nog så, att landsbygden blir svältfödd även^ i

fortsättningen och att det inte blir tillräckligt med medel över för ändamål,
som man har skäl och rätt att fordra att anslag beviljas för. Nuvarande anordning
resulterar inte bara i att kapitalet strömmar in till städerna från
landsbygden, utan är också en av orsakerna till att man inte kan stödja
landsbygdens kulturella liv i en utsträckning, som är önskvärd..

Jag har nu i viss män berört huru det tidigare förhållit sig rörande fördelningen
av lotterimedel. Vid innevarande års riksdag ha flera riksdagsmän
i såväl denna kammare som i andra kammaren väckt motioner om att
landsbygden — då Kungl. Maj :t nu begärt 1 000 000 kronor utöver vad som
stod till Kungl. Maj:ts förfogande förra året — av detta belopp 6 500 000
kronor skulle få en större andel än tidigare. I första kammaren är denna
motion underskriven av ledamöter från flera partier; till och med lektor Edvard
Björnsson har understrukit syftet i denna motion. Nu har ju visserligen
statsutskottet i år ånyo kraftigt understrukit att även landsbygdens kulturella
behov, enligt utskottets åsikt, böra bättre tillgodoses. Utskottet gör detta
med dessa ord: »Då utskottet nu tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag örn höjning
av förevarande anslag för nästa budgetår med 1 000 000 kronor,. förutsätter
utskottet att det också skall bliva möjligt flir Kungl. Majit att i högre
grad än hittills skett tillgodose iindamål, som avse att främja den allmänna
kulturella verksamheten på landsbygden och i stadssamhällena i övrigt.» Man
kunde ju ha varit belåten med detta uttalande och inte brytt sig örn att anmäla
någon reservation. Nu finns det emellertid en reservation fogad vid
denna punkt i utlåtandet, vari reservanterna, trots utskottets nyss citerade
yttrande, sorn de, med den erfarenhet de siga fran tidigare år, inte vågat lita
på — riksdagen Ilar ju förut gjort lika kraftiga uttalanden, som icke lett
till något resultat —, anslutit sig till motionerna, som gå ut på att större

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden. (Forts.)
belopp skall tilldelas landsbygden. Det är således för att kraftigare betona
vad utskottet yttrat i denna del, som några ledamöter i statsutskottet vid
utskottsutlåtandet fogat en reservation, där vi hemställa, att landsbygdens kulturella
behov skola bättre tillgodoses.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

I herr förste vice talmannens yttrande instämde herrar Näsgård, Jones Erik
Andersson, Bror Nilsson, Friggeråker, Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Albert Andersson och Tjällgren.

Herr Lindström: Herr talman! Det framgick av det anförande, som herr
förste vice talmannen nyss höll här i kammaren, att statsutskottet inte alls
slagit dövörat till för anspråk från landsbygdens sida örn att bli tillgodosedd
när det gäller anslag för kulturella ändamål ur lotterimedelsfonden. Till yttermera
visso har statsutskottet — som den föregående talaren antydde — till
sina tidigare uttalanden också i år uttalat önskemål örn att Kungl. Maj :t vid
fördelningen av medlen bör bättre än hittills tillgodose landsbygdens intressen.
Men, herr talman, saken är inte uppklarad med sådana önskemål. Man måste
också fastställa de behov, som finnas på landsbygden, och för att kunna konstatera
de behoven har man att gå till de framställningar, som gjorts från landsbygdshåll
i detta sammanhang.

Vid den utdelning från fonden, som gjordes i maj—juni 1915, förelåg det
från landsbygdshåll ansökningar örn anslag till ett sammanlagt belopp av
1 266 900 kronor. I motionen har man pekat på ett belopp av 2 000 000 kronor
som det lämpliga. Det var alltså endast litet över hälften av det belopp, som
nu motionsledes äskas, som det gjordes framställningar örn från vissa landsbygdsinstitutioners
sida. I denna summa på 1 266 900 kronor ingick ett belopp
av 270 000 kronor för en ny folkhögskola i Lappland. På grund av vissa omständigheter,
som jag inte behöver gå in på — hela saken påverkades av krigstidens
förhållanden — kunde inte detta anslag godkännas, utan det sköts på
framtiden. Det var också en del andra framställningar, som av liknande skäl
måste avvisas nu; men därmed är inte sagt att de i framtiden, när förhållandena
bli bättre, komma att skjutas åt sidan.

Av de anslag, som beviljades, fick landsbygden — örn vi nu räkna på det
grova sätt, som vi gjort förut — 770 000 kronor, alltså en mycket stor procent.
Bland de medel som utdelats från lotterimedelsfonden, måste man säga att det
finns en del anslag, som äro ganska fasta. Jag åsyftar just de poster, som
herr förste vice talmannen pekade på i sitt anförande, nämligen anslagen till
de kungliga teatrarna i Stockholm, till de stående teatrarna i Göteborg, till
Malmö stadsteater, till vissa orkesterföreningar o. s. v. Men vid sidan örn dessa
anslag, som äro de största, finns det mer eller mindre tillfälliga anslag — man
skulle kunna kalla dem diverseanslag — till behov som göra sig gällande
varje år. Samtliga ansökningar från landsbygden måste på grund av sin art
närmast räknas till denna form av anslag. För den tid, som jag här talar örn,
söktes det för sådana diverseändamål ett sammanlagt belopp av 1 300 000 kronor.
Som jag redan påpekat, fick landsbygden av detta 770 000 kronor. Landsbygden
intog alltså den dominerande platsen i fråga örn anslag av denna art.

Man kan således inte, herr talman, örn man ser till de verkliga förhållandena
och framför allt inte, om man observerar vilka anspråk, som gjort sig gällande
från landsbygdshåll, säga, att landsbygden har blivit missgynnad. Det ankommer
på landsbygden att genom en större aktivitet på detta område visa,
att behov av medel verkligen föreligger. Det är väl också på det sättet, att
Kungl. Maj :t måste ha möjlighet att pröva dessa anslag. När människor kunna

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)
få pengar, så bli de ofta pigga på att söka komma åt dem, och det ligger nära
till hands för dem att begära bidrag för både det ena och det andra, som inte
är så värst väl genomtänkt eller planerat. Här finns det rum för alla möjliga
hugskott; jag tror inte man skall göra det rummet större än vad det redan är.

Det finns en synpunkt till, herr talman, som man nog bör lägga ganska stor
vikt vid: vad är landsbygd, och vad är stad i detta sammanhang? Kan man
här draga en grov linje och säga, att på den sidan ligger staden och på den
sidan ligger landsbygden? Förvisso inte. Är det inte på det sättet, att en hel
del av de medel, som gå till institutioner, vilka äro belägna i städerna, också
komma landsbygdens folk till gagn och nytta? Äro inte de kungliga teatrarna
i Stockholm, orkesterföreningarna i de län, där sådana finnas, stadsteatrarna
i Malmö och Göteborg o. s. v. till gagn och till kulturell glädje också för landsbygdens
folk i dessa områden? Alldeles självklart förhåller det sig så, och
därför blir bilden alldeles felaktigt tecknad, när man gör den här grova uppdelningen
— som även herr förste vice talmannen var inne på — med ledning
av de siffror, som återgivas i årets riksdagsberättelse. Herr förste vice talmannen
vet mycket väl, att det inte går att bygga en opera på den utan tvivel
magnifika gården Gränebo i Kalmar län. Det måste finnas till de större orterna
knutna centraler för den kulturella verksamheten, och då det är ofrånkomligt,
kommer, redan ytligt sett, fördelningen att gestalta sig på ett helt annat än
schematiskt sätt. Det är väl överhuvud taget på det sättet, att även örn anslagen
— jag använder nu samma formella metod, som herr förste vice talmannen
— skulle regna litet ymnigare över landsbygden, så är det väl mycket
troligt, att de, som skulle sprida kultur på landsbygden, i mycket hög grad fått
sin utbildning och inspiration från dessa institutioner i städerna, som få lejonparten
av de pengar det här gäller. Det är således, enligt min mening och
enligt utskottets mening, alldeles klart, att här icke skett någon mannamån,
utan att Kungl. Majit, med hänsyn till de verkligen konstaterade behoven,
gjort en fördelning av medlen, som är fullt försvarlig.

Men till detta, herr talman, vill jag gärna lägga, att jag. för min personliga
del — och jag talar då också för utskottsmajoriteten — icke har någonting
emot, utan alldeles tvärtom önskar, att den kulturella verksamheten på landsbygden
kan utvecklas och utvidgas så, att den kan taga i anspråk mera av
dessa medel och att lotterimedelsfonden i högre grad än vad nu är fallet kan
användas för att befrämja de kulturella framstegen på landsbygden. Örn den
saken föreligger ingen tvist; det är uppenbart, om man ser till vad statsutskottet
har sagt och vad riksdagen har beslutat under flera år.

Jag tror alltså, att vi, utan att trampa landsbygdens rättigheter under fotterna,
lugnt kunna följa statsutskottet i den här frågan. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att hemställa örn bifall till statsutskottets förslag.

Herr förste vice talmannen erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Lindström påpekade, att ansökningarna örn anslag för kulturella
ändamål på landsbygden inte avsågo så mycket större belopp än som
tilldelats landsbygden. De belopp, som begärdes, voro dock rätt mycket större.
Enligt en uppgift begärdes det 1 300 000 kronor, medan det beviljade beloppet
stannade vid omkring 770 000 kronor.

Med anledning av detta vill jag säga, att det förhåller sig på det sättet, att
sedan man från landsbygden gång efter annan och år efter år gjort ansökan om
att erhålla medel från lotterimedelsfonden utan att erhålla sådana, slutligen
tröttnat på att begära pengar och icke ansett det lönt att fortsätta därmed, då
man ändå får avslag på sina framställningar. Icke minst detta har varit anledningen
till att det inte strömmat in ansökningar från landsbygden i så stor

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden. (Forts.)
utsträckning-. Hade man där haft visshet om att man i större i utsträckning
än vad som nu är fallet haft möjlighet att erhålla anslag från lotterimedelsfonden,
så skulle man säkerligen i större utsträckning ha gjort ansökan därom;
detta känner nog även herr Lindström till. Jag vill med detta beriktiga vad
herr Lindström yttrade i denna del.

Sedan sade herr Lindström, att även de, som bo på landsbygden, nog fått
sina impulser i städerna. Jag skulle dock tro, att herr Lindström i mycket fått
sina impulser bland Norrlands brädstaplar, och de ha nog bara odlats vidare,
sedan herr Lindström kom in i annan miljö. Det finns nog anledning att alltfort
främja landsbygden, ty det finns så starka krafter i städerna, som verka
för att få medel dit, att landsbygden i allmänhet blir den sämre lottade parten
i detta fall.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Lindström, som yttrade:
Det är mig mycket motbjudande att skryta, men jag måste i alla fall i någon
mån tillrättalägga vad herr förste vice talmannen nyss sade. Han påstod, att
jag fått mina första impulser från Norrland. Ingalunda, herr förste vice talman;
jag har fått dem från Dalarna.

Vidare vill jag, när herr förste vice talmannen här säger, att landsbj^gden
blivit tillbakahållen genom att framställningar därifrån inte blivit bönhörda
och att man därför tröttnat på att fortsätta med att begära medel, påpeka, att
detta borde i än högre grad gälla beträffande städerna. Ty örn man ser på de
belopp, de så kallade diverseanslagen, som delats ut vid sidan örn de stora,
närmast fasta anslagen, finner man, att landsbygden av dem har fått i runt tal
800 000 kronor och städerna bara i runt tal 500 000 kronor; allt efter samma
grova beräkning, som vi tidigare här i debatten ha använt oss av.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Anledningen till att jag begärt ordet är
att jag vill tala om hur det kan komma sig, att mitt namn inte står under denna
reservation. Den kan jag nämligen för min del ansluta mig till, då jag till fullo
gillar dess allmänna syfte, och jag tror, att det är riktigt, som här sagts av
herr förste vice talmannen, att ansökningarna från landsbygden ha varit i knappaste
laget på grund av smärtsamma erfarenheter. Emellertid förelågo inom utskottet
flera yrkanden. Ett yrkande förelåg från bondeförbundshåll — dock
inte från någon av partiets representanter i denna kammare — om bifall till
denna motion, som jag för min del skrivit under och som går ut på att det
skall bestämmas att 2 000 000 kronor skola avsättas för landsbygdens behov.
Efter de upplysningar, som framkommo inom utskottet, kunde jag för min del
inte finna det vara vederhäftigt att hålla på att siffran skulle skrivas ut. Efter
sammanträdenas avslutande är det ju vanligt i statsutskottet att den, som framställt
ett yrkande, men icke lyckats få detta genomfört, går omkring och hör
efter vilka, som äro med örn vederbörandes reservation, och i det här fallet förklarade
jag, att jag kunde gå med på ett yrknade, som var ställt av herr Heiding,
men inte på ett, som var ställt av några andra ledamöter, vilka icke
önskade annat än bifall till motionen; det sade jag, att det kunde jag inte vara
med örn. Efteråt har dock detta yrkande utan min vetskap ändrats så, att reservationen
kom att innefatta ungefär vad jag ville stödja inom utskottet. Jag
vill därför meddela, att jag hade kunnat gå med på denna reservation, i den
mån den nu skiljer sig ifrån statsutskottets skrivning — vilket jag inte tycker
att den gör i så hög grad, varför denna reservation egentligen var onödig. Men
när det ovillkorligen skulle avges en reservation av det här innehållet, hade
jag för min del kunnat vara med örn den. Så ligger den saken till.

För att, när jag ändå har ordet, säga något örn vad den ärade företrädaren

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till avsättning till lotterimedelsfemden. (Forts.)
för utskottets ståndpunkt yttrade, vill jag först säga, att om han är från Dalarna
eller från Norrland, kan vara hugget som stucket, och det är icke någonting
som man hör hänga upp sig på; i andra fall kan det vara någon skillnad,
men knappast i detta fall.

Vad sedan beträffar fördelningen av dessa anslag så är det visserligen riktigt,
som herr Lindström säger, att många institutioner, som ligga i residensstäder
eller andra landsortsstäder, äro avsedda att användas, inte bara av de städernas
innevånare, utan även av befolkningen på landsbygden omkring. Å
andra sidan finnes det en hel del andra ändamål, som behöva tillgodoses och
som vad placeringen beträffar hänföra sig till rena landsbygden, vilka det inte
är så lätt att få anslag till. Jag menar, att de fasta anslagen till Operan, Dramaten
och några av de större teatrarna böra vara kvar, men att det i fråga örn
de andra anslagen bör kunna ske någon principiell ändring beträffande fördelningen
i fortsättningen, när nu anslaget blir så pass mycket större. Jag förmodar,
att detta också kommer att ske efter de anvisningar, som statsutskottet
lämnat, även örn inte reservationen här blir bifallen, och jag tycker, att det var
onödigt med en sådan här reservation, även ur den synpunkten, att örn den blir
avslagen, kan det innebära en försvagning av vad utskottet skrivit. Emellertid
hade jag, som sagt kunnat vara med örn denna reservation, och skulle det mot
förmodan bli en votering örn saken, kommer jag att rösta för reservationen.

Herr Ström: Herr talman! Det finns en väg, som jag satt och väntade att
herr förste vice talmannen skulle anvisa, till att bereda landsbygdens berättigade
intressen en större möjlighet att bli tillgodosedda, nämligen en rationell lösning
av frågan om budgeten för statsteatrarna. Det är, tycker jag, en principiell
orimlighet att statsteatrarna, gamla kulturinstitutioner, såsom Kungl, teatern
och Dramatiska teatern liksom vissa andra institutioner skola vara beroende
av lotterimedel; deras plats är ju på åttonde huvudtiteln. Det är ju också på
det sättet, att ecklesiastikministern i regel — jag säger »i regel», herr Myrdal

— måste anses bättre förstå kulturfrågor än handelsministern. Örn man nu,
herr förste vice talman, flyttade över kostnaderna för dessa stora fasta anslag
till åttonde huvudtiteln, utan att samtidigt röra något av lotterimedlen, så att
man där hade kvar samma belopp som nu till fördelning för ett tillgodoseende
av såväl städernas som landsbygdens tillfälliga kulturella behov, skulle ju mycket
större belopp stå till förfogande, och man skulle, samtidigt som man löste
en principfråga av betydelse, få avsevärt mera pengar till förfogande för landsbygden,
som ju, mina damer och herrar, också behöver det. Det är alldeles uppenbart
att vi inte ha tillgodosett landsbygden i kulturellt hänseende i sådan
grad, som vi borde lia gjort; det går inte att förneka, och att förneka det vore
felaktigt.

Även örn man gentemot herr förste vice talmannen måste säga — vilket herr
Lindström också gjorde — att man inte kan lägga en kungl, opera i varenda
by, liksom man inte kan lägga en konsertförening i varenda hy, utan vi måste
få en rationalisering och en avvägning till stånd på det här området, så måste
landsbygdens intressen bli bättre tillgodosedda. Vad är det nu som föranlett att
de stora, ständiga, fasta anslagen för Operan och Dramaten etc. inte stå på
åttonde huvudtiteln? Som herr förste vice talmannen nog erinrar sig, framkom
inom riksdagen för länge sedan motionsvägen —• jag tror vid två olika tillfällen

— förslag örn att man skulle låta samtliga lotterimedel bli en statens inkomstkälla
genom att låta dem gå in i den allmänna budgeten. Då reste sig i riksdagen
alla, som hade något intresse för det kulturella livet, och spjärnade emot
av alla krafter mot ett dylikt förslag och sade, att örn detta sker, så komma
inga medel att gå i behövlig utsträckning till Operan eller Dramaten eller kul -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)
turelia intressen sådana som musiken, litteraturen, vissa delar av vetenskapen
och konsten, därför att riksdagen i regel är ytterst njugg, när det gäller kulturella
angelägenheter som många kalla för överklassnöjen; det uppstår risk för
att även dessa pengar gå till utjämning av jordbrukspriserna eller till i och för
sig nyttiga tekniska och sociala ändamål eller någonting sådant •— detta anser nu
många med mer eller mindre rätt. Av den anledningen vill man faktiskt inte
vara med örn en sådan anordning. Det nuvarande sättet är mindre riktigt och
mindre demokratiskt än örn anslagsbehoven prövades av riksdagen och riksdagen
bestämde, hur fördelningen av medlen skulle verkställas, men jag måste
säga, att så länge det i riksdagen finns en så avgjord likgiltighet för andliga
värden som nu är fallet, är det bättre att Kungl. Majit handhar dessa pengar,
ty det finns något mera sinne för kulturella värden hos en regering och hos en
handelsminister än det finns hos en riksdagsmajoritet och hos en majoritet i
statsutskottet.

Jag kan således inte vara med om att rekommendera en överflyttning av medel
från lotteriinkomsterna till statsbudgeten i allmänhet, men jag finner det
riktigast, att man flyttar över de ofrånkomliga utgifterna för Operan och Dramaten
på åttonde huvudtiteln och sedan möjliggör för handelsministrarna i samråd
med ecklesiastikministrarna att med de ökade anslag av lotterimedel, som
då komma att stå till förfogande, tillgodose även landsbygdens berättigade kulturella
intressen. Jag tror, att detta är den riktiga vägen, örn vi vilja tillgodose
landsbygdens kulturbehov.

Herr Heiding: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
herr Lindströms första anförande. Herr förste vice talmannen har ju redan
svarat herr Lindström med anledning av de sifferuppgifter, som herr Lindström
lämnade. Jag vill dock därutöver försäkra herr Lindström, att landsbygdens
representanter inte bli glada, när de få avslag på sina ansökningar
örn bidrag. Jag har själv erfarenhet av hur svårt det kan vara att få bidrag
från lotterimedelsfonden. dag skulle en gång hjälpa en förening i min hemort
att få 3 000 kronor. För den sakens skull måste jag uppvakta departementschefen
tre gånger, och jag tyckte till slut, att det nästan var otrevligt att behöva
besvära honom så mycket. Jag var emellertid enträgen, då jag önskade
att föreningen skulle erhålla beloppet, vilket den till slut också fick. Men jag
lovade mig själv att inte göra örn försöket, då det var obehagligt att behöva
vara så envis.

I fråga örn de s. k. fasta anslagen till Operan o. s. v. har jag samma uppfattning
som herr förste vice talmannen, nämligen att dessa anslag böra prövas
av statsutskottet i varje särskilt fall och ingå i budgeten under åttonde
huvudtiteln i stället för att som hittills fördelas av handelsministern. Jag har
visst ingenting emot att Operan, Dramaten och de andra institutionerna även
i fortsättningen få anslag, men bidragen böra utgå i andra former än hittills.
Det skulle för övrigt inte skada, örn herr statsrådet ville föranstalta örn en utredning
beträffande Kungl, operan. I pressen ha vi ju sett, att förhållandena
vid Operan ha gett anledning till en hel del kritik. Det vore därför lämpligt
att igångsätta en utredning så snart som möjligt för att pröva örn Operans
ekonomiska skötsel är tillfredsställande. Det kan ju hända, att vi kunde spara
en del av de pengar, som nu gå till Operan, och använda dem för andra ändamål
i stället. För att förebygga alla missförstånd vill jag understryka, att jag
naturligtvis anser, att vi även i fortsättningen böra ha en förstklassig opera,
liksom vi också böra stödja de andra teatrar och kulturella institutioner, som
hittills erhållit bidrag av lotterimedel.

Av de 39 miljoner kronor, som under nästa budgetår beräknas inflyta i form

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslay till avsättning till lotterimedelsfonden. (Forts.)
av lotterimedel, skulle enligt de principer, som godkändes vid 1938 års riksdag,
19,5 miljoner kronor gå till lotterimedelsfonden för understödjande av
kulturella ändamål, och resten skulle tillföras den allmänna budgeten. På
grund av det statsfinansiella läget har det emellertid ansetts lämpligt att utöver
de ursprungligen avsedda 19,5 miljoner kronorna låta ytterligare 13 miljoner
ingå i budgeten, varigenom således blott 6,5 miljoner kronor kunde avsättas
till lotterimedelsfonden. Härom är naturligtvis ingenting att säga, men
örn pengarna i lotterimedelsfonden inte räcka till för att tillgodose landsbygdens
behov, måste man givetvis öka den summa som årligen tillföres fonden.
Vi få inte glömma bort, att det dock i stor utsträckning är landsbygdens invånare
som köpa lotter och därigenom bidraga till uppkomsten av dessa medel.
De böra då också lia möjlighet att få något tillbaka i form av anslag till kulturella
anordningar på landsb5Tgden.

Då herr Lindström talade örn skillnaden mellan stad och land, vill jag endast
säga, att jag naturligtvis aldrig har avsett att man härvidlag skulle kunna
draga upp någon skarp gräns. Faktum är dock, att de stora engångsanslagen
huvudsakligen gå till kulturella institutioner i de stora städerna, men jag
anser, att även de mindre och medelstora städerna böra komma i åtnjutande av
dessa bidrag, så att också landsbygden kan få nytta av lotterimedlen. Örn ett
så stort belopp som 4 300 000 kronor är bundet i form av fasta anslag till kulturella
anordningar i de stora städerna, blir det ju inte mycket över till landsbygden.
Vi böra därför, ju förr dess hellre, söka få till stånd en ändring av
formerna för beviljandet av dessa fasta anslag.

Utskottet framhåller också i sitt utlåtande, att större anslag böra beviljas
till landsbygden och de mindre städerna. Vid behandlingen i utskottet hade
jag i och för sig ingenting emot att ansluta mig till majoritetens förslag, men
jag ville ha till stånd en mindre justering för att ge vederbörande statsråd
ännu större möjlighet att tillgodose landsbygdens intressen. Då utskottets majoritet
inte ville godkänna detta ändringsförslag, anslöt jag mig till den reservation,
som finns fogad till utskottets utlåtande. I reservationen framhålles,
att vi förutsätta »att det skall bliva möjligt för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
anslutning till de i ämnet väckta motionerna tillgodose ändamål, som avse att
främja den allmänna kulturella verksamheten på landsbygden».

Jag anser, att kammaren bör godkänna denna reservation. Sedan få vi hoppas,
att vi så snart som möjligt skola få till stånd en omläggning av formerna
för beviljandet av de fasta anslagen till Operan, Dramaten o. s. v., så att
vi därvidlag få en mer tillfredsställande ordning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När herr Lindström började sitt anförande,
vittnade hans tonfall örn att även han anser det önskvärt att landsbygden
får litet mer av dessa pengar. I slutet av anförandet förklarade han
emellertid, att det inte förelåg något större antal ansökningar från landsbygden
och att de flesta av de ansökningar, som hade inkommit, också bifallits.
Men då det inlämnats ansökningar om bidrag på sammanlagt 1 300 000 kronor
och blott 770 000 kronor beviljats, måste det väl ändå vara ett ganska stort
antal ansökningar som har avslagits. Herr Lindström nämnde, att det bl. a.
var en ansökan örn bidrag med 270 000 kronor till en folkhögskola i Lappland
som inte hade kunnat bifallas. Jag anser för min del, att man i första hand
borde lia beviljat detta anslag. Om herr Lindström vore bosatt i Lappland,
skulle vi säkerligen vara överens örn att det skulle vara av stor betydelse att
få till stånd denna folkhögskola där uppe.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till avsättning till lotteri medelstonden. (Forts.)

Jag försäkrar herr Lindström, att om vi bara få möjlighet att erhålla anslag
till kulturella institutitioner på landsbygden, kommer det inte att saknas ansökningar
därom i handelsdepartementet. Men örn medlen fördelas på samma
sätt som hittills, d. v. s. att större delen går till de stora städerna, misströstar
man naturligtvis på landsbygden örn möjligheten att överhuvud taget få bidrag
och inger därför inte heller några ansökningar. Jag är givetvis inte motståndare
till att Operan, Dramaten och andra kulturella institutioner i storstäderna
skola få anslag, men vi måste även tänka på den stora befolkningsgrupp,
som bor på den rena landsbygden, och söka tillgodose dess behov av
kulturella anordningar. Örn herr Lindström i statsutskottet vill medverka till
att, när tillräckligt med ansökningar från landsbygden inkommit, dessa också
bifallas, försäkrar jag, som sagt, herr Lindström, att det inte kommer att saknas
ansökningar från landsbygden.

Då denna fråga en gång tidigare var uppe till debatt här i kammaren, förklarade
en talare, att man inte kunde minska anslagen till Operan, Dramaten
eller de andra teatrarna, då det skulle betyda arbetslöshet för personalen, varjämte
teatrarna inte skulle kunna drivas på tillfredsställande sätt. Örn vi emellertid,
såsom herr Ström har föreslagit, överföra anslagen till dessa s. k. kulturteatrar
till den ordinarie statsbudgeten, frigöra vi ju därigenom lotterimedel
som kunna användas för att understödja andra kulturella ändamål på landsbygden.

Vi borde för övrigt inte behöva stå här varje år och dividera örn dessa anslag,
då ju statsutskottet i sitt utlåtande under flera år har skrivit, att större
anslag böra utgå till landsbygden. Utskottet har särskilt i år understrukit denna
önskan och förklarar, att det bör ankomma på handelsministern att tillse, att
så också blir förhållandet. Då vår nuvarande handelsminister, herr Myrdal,
ju är intresserad även för kulturella anordningar på landsbygden, hoppas jag,
att han inte lämnar detta uttalande i statsutskottets utlåtande obeaktat, utan
att han skall följa vad utskottet har sagt och ge landsbygden dess beskärda del
av anslag från lotterimedelsfonden. Örn så sker, kunna vi avföra denna fråga
från diskussionen och inte behöva år efter år återkomma till densamma.

Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten ytterligare, utan ber att med
dessa ord få yrka bifall till den vid denna punkt av utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Jag vill bara tillägga ett par ord med anledning
av den siste ärade talarens anförande.

Herr Elofsson nämnde den ansökan om anslag till en folkhögskola i Lappland
som tills vidare har blivit tillbakavisad. Han betonade — och däri vill
jag instämma med honom — att det säkerligen är mycket angeläget att just i
dessa bygder få till stånd kulturella centra. Det råder heller ingen meningsskiljaktighet
om den saken. Men förhållandet är att detta anslag på 270 000
kronor inte kunde beviljas, emedan vederbörande inte fick byggnadstillstånd.
Dåvarande handelsministern, herr Ohlin, förde ivriga resonemang härom med
sina kolleger i regeringen för att söka komma fram till ett resultat, men det
visade sig att saken då inte kunde förverkligas. Under sådana förhållanden
var det naturligtvis ingen mening att då bevilja pengar för ett bygge som vid
tillfället i fråga ändå inte kunde komma till stånd. Frågan är emellertid inte
död för det, utan det finns alltjämt stort intresse för att få till stånd denna
folkhögskola. När förhållandena bli annorlunda, kan nog också planen förverkligas
med hjälp av medel från lotterimedelsfonden.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Med anledning av herr Hickard Lindströms
senaste anförande ber jag att få påpeka, att det inte endast är denna ansökan
örn anslag till en folkhögskola i Lappland som har avslagits, då man från
landsbygden begärt bidrag av lotterimedelsfonden. Det finns många andra
påtagliga exempel som visa, att ingen tillräcklig hänsyn tas till landsbygdens
intressen vid fördelningen av dessa medel. Jag vill exempelvis nämna att
Svenska landsbygdens studieförbund, som är den ivrigaste studieorganisationen
på rena landsbygden, begärde bidrag med så litet belopp som 25 000 kronor,
om jag minns rätt. Där fanns det intet byggnadstillstånd som lade hinder
i vägen, men man fick ändå intet anslag. Jag håller med örn att det alltid är
svårt att ordna med kulturella institutioner i den glesa bebyggelsen på landsbj^gden.
Men just därför att det föreligger denna svårighet att få det hela
rättvist med hänsyn till den glesa bebyggelsen, borde väl mera pengar anslås
till landsbygden än vad som nu sker, då huvudparten går till städerna.

Jag måste också i detta sammanhang beröra vad kerr Ström sade. Jag är
inte alls någon motståndare till de kungl, teatrarna. Men när herr Lindström
exempelvis säger, att man i fråga örn de kulturella institutionerna och deras
utnyttjande inte kan draga någon bestämd gräns mellan städerna och landsbygden,
vill jag rikta en fråga till herr Lindström. Om vi räkna procentuellt,
hur mångå procent tror herr Lindström att det är av Stockholms stads invånare
som ha besökt Operan, och hur många procent av den rena landsbygdens
befolkning lia kunnat göra det? Örn herr Lindström får fram det procenttalet,
kommer han säkerligen att inse, att det i alla händelser är svårt för
landsbygdens folk att dra fördel av de kulturella institutionerna i storstäderna.

Herr Ström förklarade, att det riktiga vore att överföra dessa anslag till
åttonde huvudtiteln. Jag ber att få instämma i hans förslag därvidlag, ty då
skulle dessa anslag komma under kontroll av riksdagen. I motsats till herr
Ström anser sålunda jag, att det endast vore till fördel, om dessa kulturanslag
prövades av riksdagen och inte enbart av handelsministern. Vi kunna ju inte
räkna med att det ständigt skall vara herr Myrdal som är handelsminister,
utan det kan växla, och den ene handelsministern kan vara mer intresserad av
en sak och en annan av något annat.

Sedan är det ju en annan fråga, örn de kungl, teatrarna överhuvud taget
bil ra ha de stora bidrag av statsmedel som nu utgå till dem. Det finns andra
teatrar, som skötas mycket bra och som ge mycket trevliga föreställningar,
men som inte ha något statsanslag alls. Man kan därför i varje fall tveka,
huruvida just de anslagsbelopp, som nu utgå till de kungl, teatrarna, äro de
rätta. Man kan också undra, huruvida det inte vore befogat, att Stockholms
stad bidroge till kostnaderna för de kungl, teatrarna. Stockholms stad är ju
den rikaste kommunen i landet. Man kan, herr Ström, t. ex. jämföra de löner
och pensioner, som Stockholms stad har råd att ge sina tjänstemän, med vad
staten kan ge sina befattningshavare både i Stockholm och på landsbygden.
Tänk vidare på de låga skatter till kommunen som man har i Stockholm!
Stockholms stad, herr Ström, utsuger faktiskt de övriga delarna av landet
genom att inte på minsta vis bidraga till kostnaderna för dessa kulturella institutioner,
sorn mest äro till fördel för stockholmarna. När invånarna i
Stockholm samtidigt ha de bästa förmånerna i landet såväl när det gäller inkomster
som sociala och kulturella förhållanden, är detta, herr talman, en
orättvisa. Jag vet, att herr Ström är besjälad av en önskan att alltid stikå
få till stånd rättvisa åt landsbygden. Här finns ett sådant tillfälle, herr Ström.
Låt Stockholms stad deltaga i täckandet av kostnaderna för sådana institu -

Nr 12.

Onsdagen, den 20 mars 1946 fm

Anslag lill avsättning lill lotterimedels fonden. (Forts.)
tioner, av vilka stockholmarna själva dra den största fördelen! Då skulle
denna orättvisa utjämnas, och då kunde man från landsbygdens sida verkligen
tacka herr Ström och Stockholms stad för deras medverkan till en sådan rättvis
åtgärd.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr von Heland berörde
den ansökan som Svenska landsbygdens studieförbund ingivit örn att få bidrag
från lotterimedelsfonden.

Herr von Heland var så »sakkunnig» i sitt yttrande, att han inte riktigt
visste, vilket belopp förbundet hade begärt. Jag kan upplysa herr von Heland
örn att Svenska landsbygdens studieförbund hade begärt 30 000 kronor. Denna
ansökan avslogs på mycket naturliga grunder, eftersom studieförbundet har
ett anslag under åttonde huvudtiteln. Det har alltså ett fast anslag inom ramen
för budgeten, och ändamål som tillgodoses i budgeten bruka, såvitt jag inte
misstar mig, i regel inte få bidrag från lotterimedelsfonden, vars pengar användas
för andra ändamål. Vidare torde herr von Heland — jag skulle, herr
talman, kanske säga borde ■— känna till att frågan örn den frivilliga studieverksamheten
och statens förhållande till densamma är föremål för utredning
just nu. Det är klart, att man också vill avvakta resultatet av denna utredning,
innan man här på ett mycket osedvanligt sätt bryter en regel som tidigare
har följts.

Herr von Heland har mycket lätt att komma till rätta med kulturella
problem. Han sade till mig, att örn herr Lindström kunde visa, vilken andel
procentuellt sett som städernas respektive landsbygdens invånare få av dessa
anslag, kunde vi kanske komma till ett resonemang som kunde leda till resultat
— det var det han menade, örn jag fattade honom rätt. J a, den som uppfattar
kulturen på detta, sätt och Ilar den otroligt stela uppfattningen att förmedlingen
av bildning och kulur tillgår så, att man får en klar bild av det hela,
örn man kan räkna ut vissa procentsatser, tror jag överhuvud taget inte bör
tala så mycket, när det gäller kulturella ting. Kultur strömningarna i samhället
gå nämligen ganska obundna i olika riktningar oberoende av anslag och stöd,
även örn dessa anslag naturligtvis bidraga till att underlätta dem. I den man
vi kunna, böra vi naturligtvis också göra allt för att de kulturella strömningarna
skola få all den fart och flykt som de förtjäna.

Jag vill, herr talman, tillägga ytterligare en sak som tydligt framstod för
mig, när jag hörde herr von Helands anförande. Jag begrep då plötsligt, att
här är det, åtminstone från herr von Helands sida, inte fråga örn ett resonemang
örn kulturella värden och förmedlingen därav utan om ett försök att för
ändamål, som jag inte vill försöka att närmare karakterisera, knyta an till en
gammal strid örn förhållandet mellan landsbygd och stad. I grund och botten
visade herr von Helands sista attack mot Stockholm, att han är ganska litet
intresserad av det kulturella i denna fråga. Han vill framstå såsom ett slags
Messias för vissa grupper på den svenska landsbygden, icke för att landsbygdens
invånare skola vinna något mer i fråga örn kultur, utan för att herr
von Heland skall vinna litet mer i fråga örn politisk makt.

Herr voll Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag finner att herr Lindström överflyttar denna debatt örn de kulturella frågorna
till något annat, nämligen de politiska frågorna. Det tycker jag är onödigt.
Jag tycker också att det är onödigt när herr Lindström försöker trolla
bort mitt procentresonemang, som väl i alla fall måste ge en blick över hur
läget är. Och herr Lindströms inställning till frågan fick jag ju klar för mig

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till avsättning till lotterimedels fonden. (Forts.)
när han sade, att det är befogat att avslå ansökan från SLS därför att detta
förbund bär fått ett anslag — ett mycket litet sådant — under åttonde huvudtiteln.
Det är väl i stället herr Lindström som tycks räkna på det sättet, att
landsbygden bar fått tillräckligt i kulturellt avseende, örn det bara finns en
liten summa upptagen under åttonde huvudtiteln. Det beräkningssättet begriper
jag inte och ännu mindre begriper jag att herr Lindström m. fl. alltid
skola återkomma till att landsbygdens folk försöker åstadkomma en strid mellan
stad och land, då vi vilja hävda våra synpunkter för att få bättre förhållanden
för landsbygdsfolket. Örn vi äro tysta och belåtna med förhållandena, ja,
då är det alltså ingen strid. Jag tycker att det är ett rätt enkelt betraktelsesätt
detta, herr Lindström, att vi inte skola ha rättighet att påtala vad vi anse vara
orättvist utan att beskyllas för att ta upp strid. Striden föreligger väl redan
i och med att orättvisan bar begåtts.

Herr Lindström har alltså inte övertygat mig örn att allt är som det skall
vara beträffande de kulturella frågorna, utan tvärtom, han har ytterligare
belyst att det inte är riktigt som det skall vara.

Herr Ström: Herr talman! Endast en replik till herr von Heland. Herr von
Heland har nog inte någon riktig kännedom örn vad Stockholms stad verkligen
gör i kulturellt avseende.

Man kan lia många anmärkningar mot Stockholms stad, men det vill jag
säga, att funnes det hos riksdagen, dess utskott och dess tjänstemän hara hundradelen
av det levande kulturella intresse som finns hos Stockholms stads fullmäktige,
nämnder och tjänstemän, så skulle det vara en annan färg och standard
över det kulturella livet i vårt land. Nej, Stockholms stad gör verkligen mycket
betydande insatser för kulturintresset och hjälper även till i fråga örn Operan
och Dramaten, ehuru dessa äro rena statsinstitutioner. Småteatrarna får staden
själv hjälpa utan att staten mig veterligt gör något, och i fråga örn Konsertföreningen
är det ju staden som gör det mesta. Möjligheterna att bygga en ny,
rent kommunal teater i Stockholm utredas nu av en särskild kommitté inom
Stockholms stad, och arbetet har väl nu kommit så långt att ritningar hålla
på att förberedas. Vi hoppas att staten inte har någonting emot att den stora
bristen på teatrar i Stockholm fylles av Stockholms stad och hjälper till att
lösa tomtfrågan. Staden får ju ensam taga kostnaderna för den nya teaterns
drift, och jag tror också att den kommer att göra det och inte gå in till
staten med begäran örn bidrag för driften. Staden kan däremot inte bekosta
driften av statens teatrar.

Vi göra således nog vad vi kunna i Stockholm, och jag tror inte man kan
kritisera staden i det avseende det här är fråga örn. Vi hjälpa också i ganska
stor utsträckning dem som bo i landsorten, när de komma in till Stockholm —
det finns det många exempel på. Jag anser sålunda, herr talman, att den kritik
herr von Heland riktade mot Stockholm är obefogad.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Gränebo m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Första

kammarens protokoll 19A0. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen, den 20 mars 1946 fm.

Ang. tionde
huvudtitelns
kommittéanslag.

Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
82, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 83.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret 1946/47 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden hade anmälts

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Andrén, Mannerskantz, Falla och
Holmström;

2) av herr Gränebo;

3) av herr Ohlin.

Herr Andrén; Herr talman! Tillsammans med några andra av riksdagens
ledamöter har jag tillåtit mig att på denna punkt avgiva en blank reservation.
Jag skall därför be att för min personliga del få framlägga några synpunkter
på det ärende, som här skall behandlas.

Jag tror att vi allesammans äro villiga att erkänna, att det svenska kommittéväsendet
och den svenska sakkunniginstitutionen ha mycket stora förtjänster.
De utgöra i själva verket ett av den svenska självstyrelsens allra
främsta arbetsorgan. Där mötas skilda intressen och skilda idéer i en atmosfär
av saklighet och sunt förnuft. Där kunna förståndiga människor träffas för
att söka komma överens, för att söka övertyga varandra i stället för att överrösta
och rösta omkull varandra. Att reformerna i vårt land i så stor utsträckning
som verkligen har skett ha plockats först då de ha varit mogna beror till
stor del på det grundliga arbete, som i regel förrättas inom de svenska kommittéerna.

Detta kommittéväsen har en mycket väsentlig renhållningsuppgift att fylla
inom den svenska demokratien; det är många lösa hugskott som i våra svenska
kommittéer definitivt ha mött sitt öde. Visserligen ha begravningskostnaderna
understundom varit rätt höga, men jag tror att begravningen ofta har varit
värd sitt pris.

Med denna syn på det svenska kommittéväsendet kan jag alltså inte dela
den uppfattning, som en bemärkt man inom handelsdepartementet och framträdande
författare i tidskriften Tiden nyligen gav uttryck åt i denna tidskrift,
när han yrkade på en radikal förnyelse av det svenska utredningsväsendet.

Det är uppenbart att den nuvarande tiden ställer ökade krav på det svenska
utredningsväsendet. Här anmäla sig en hel rad nya problem, och dessutom
komma de gamla problemen ofta i ett nytt läge. Man kan därför förstå att
olika departementschefer ha begärt en höjning av kommittéanslaget. Höjning -

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
en har linder senare tid varit ganska väsentlig. Sedan budgetåret 1939/40 ha
de samlade kommittéanslagen ungefär fördubblats, och det är självklart att
man ur vissa synpunkter kan ha bekymmer med anledning av denna utveckling.
Man frågar sig t. ex.: ha vi verkligen tillräckligt många kvalificerade
krafter, som kunna deltaga i detta mycket krävande och numera också mycket
omfattande utredningsarbete?

Handelsdepartementet har ju tagit en mycket stor del av den nya ökningen.
Handelsdepartementets kommittéanslag har betydligt mer än tredubblats sedan
budgetåret 1939/40, och bara på det sista året kan man notera en ökning med
icke mindre än 60 %. Det beror självfallet icke endast därpå, att handelsdepartementet
är ett mycket expansivt departement, utan också därpå, att detta
departement har en mycket expansiv chef, som är road av utredningar, som är
van att dela ut ämnen till seminarieuppsatser och som gärna vill ha reda på
hur sakerna ligga till. Jag förstår finansministern, vilken inte bara är den av
departementscheferna, som bortsett från folkhushållningsministern har begärt
den minsta procentuella höjningen a.v kommittéanslaget, utan som dessutom
har tillsatt en extra utredningsman för att röja upp i den svenska kommittéfloran.

Mina anmärkningar gälla emellertid denna gång mindre beloppet än den
användning som man tycks vilja göra av kommittéanslagen. Jag vill lämna
kammarens ledamöter den upplysningen — jag hoppas den är överraskande ■—
att inte mindre än nio personer i handelsdepartementet för närvarande få sina
avlöningar ur kommittéanslaget och att dessa avlöningar per månad uppgå till
6 400 kronor. Örn detta system får fortsätta under ett års tid, kommer man
upp till ett belopp på 76 000 kronor. Jag misstänker naturligtvis att liknande
ting ha förekommit tidigare och kanske i andra departement, men i så fall i
mindre skala. Och därför att man en gång i ett departement har inköpt en liten
kaffepetter är man ju inte utan vidare berättigad till att installera t. ex. en
brygghuspanna eller att köpa en kokvagn. Jag tror att riksdagen har anledning
att se upp med den stora ansvällningen av det system som vi här möta.

Mot systemet skulle jag vilja göra invändningar av ett par slag. Först och
främst har jag invändningar av budgeträttslig art. Som vi alla veta skall riksdagen
antaga de olika departementens personalstater, och det har säkerligen
aldrig varit vare sig grundlagens eller riksdagens mening att dessa personalstater
sedan skola kunna utvidgas genom ministrars självrådiga disposition av
klumpanslag, som egentligen avse helt andra ändamål. Jag tror att riksdagen
har anledning se upp på denna punkt.

Därtill kommer en annan synpunkt. Vi få genom detta sätt att skaffa ämbetsmän
till departementen en kategori ämbetsmän av en helt ny typ, ämbetsmän
som kunna sägas upp från dag till annan på grund av den fria disposition
över kommittéanslagen som departementscheferna ha.

Handelsministern är naturligtvis i nuvarande situation den mest uppmärksammade
kometen på vårt politiska firmament. Han har en stark ljuskraft,
hani har kanske en ännu starkare tjuskraft, han förekommer än här och än där
på den politiska himmelen, och det har ännu så länge varit fullständigt omöjligt
att beräkna hans politiska bana. Jag vill ju inte påstå, att handelsministerns
framfärd följes av några undergångsstämningar, men naturligtvis framkallar
den på sina håll oro och dessutom på andra håll en ganska utbredd vidskepelse.

Som andra kometer har även denna både ett huvud och en svans. Huvudet är
viii klint och mycket uppskattat, och jag hör själv till dem som uppskatta
detta huvud. Svansen är mindre känd, och den kanske kräver litet närmare
kommentarer. Statsrådet Myrdal uppträdde med en ganska stor svans redan

Nr 12.

Onsda''gen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
på den tiden då han satt i efterkrigsplaneringskommissionen, och en stor del
av denna svans har nu fått följa med till handelsdepartementet. Jag säger en
stor del, men det kan ju hända även i den celesta mekaniken att vissa delar av
svansen gå förlorade, och vi få därför inte vara förvånade över att något liknande
kan hända i den politiska dynamiken.

Statsrådet Myrdal, som gärna tänker i amerikanska kategorier och som är
van att generöst bedöma sina medmänniskor och inte minst sina politiska
vänner, tror helt visst att han är omgiven av en hjärntrust. Jag skall inte säga
någonting bestämt om hur det är med den saken; det må vara hur som helst
med den, och jag skall inte tillåta mig att uttala något omdöme. Men vad statsrådet
Myrdal bäst behöver i sitt departement, det är väl ändå inte mera hjärna
och mera idéer, utan det är framför allt erfarenhet och fasthet, och då kan
man bli något förvånad över det sätt, varpå krafterna från Myrdalskommissionen
ha kommit till användning i handelsdepartementet. Man är inte alldeles
övertygad örn att en statskunskapare, som mig veterligt aldrig har haft något
nämnvärt med sjön att göra även örn han kan ha träffat en och annan sjöman,
skall vara den mest skickade kraften när det gäller att utreda sjöfolkets levnads-
och arbetsförhållanden; och man är inte heller säker på att en kvinnlig
nationalekonom, som så vitt jag vet aldrig har haft någon närmare befattning
med industriella frågor, skall vara den person som bättre än någon annan i
detta land kan ta upp de ytterst intrikata spörsmål som äro förknippade med
Kvarntorp, Kinne-Kleva och Ceaverken. Nog måtte det väl ändå ha varit möjligt
att få mera kvalificerade krafter för dessa väsentliga och vanskliga uppgifter.
Jag skall inte tala örn den — jag höll på att säga —• kindergarten, den
krets av unga och ännu så länge okända krafter, som tillsammans med herr
Myrdal dykt upp i handelsdepartementet.

Kommittéanslaget brukar ju som regel användas för en mobilisering av administrativt
och politiskt väl förtjänta och väl erfarna krafter. Jag tror inte
man kan säga att ifrågavarande anslag denna gång har kommit till användning
på det sättet i handelsdepartementet. Jag erkänner villigt, att departementen
väl kunna behöva ett särskilt anslag för att lösa uppgifter som mer
eller mindre tillfälligt aktualiseras och som nu hopa sig i departementen — för
att med andra ord möta en toppbelastning. Det hade varit bättre om handelsministern
hade begärt särskilda medel för detta ändamål i stället för att begagna
ett anslag som avser att täcka helt andra behov.

Det är egentligen detta jag vill ha sagt vid detta tillfälle. Jag har intet yrkande,
herr talman.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! I den första delen av sitt anförande
berörde herr Andrén vissa principiella frågor örn vårt kommittéväsende. Låt
mig emellertid innan jag kommer in på dessa frågor, som jag liksom han
anser vara mycket viktiga, i ärlighetens namn få säga, att i den senare delen
av anförandet begagnade sig min älskvärde och lärde vän från älvsborgsbänken
av det lättsinne, som är honom eget och som han så tryggt kan
känna, eftersom han är ganska oerfaren när det gäller de speciella problem
som han här talar örn — de ekonomiska och industriella.

Jag delar hans inställning, att vårt svenska kommittéväsen, som ju är
någonting egenartat och för Sverige speciellt, är en sak som vi ha att vara stolta
över. Det blir dyrt, det är omständligt, det tar ibland alltför mycket av vår
politiska, administrativa, ekonomiska och statsvetenskapliga intelligens i anspråk,
men det medför att våra reformer ha blivit väl förberedda. En av
orsakerna till att vi i Sverige i allmänhet aldrig behöva ta ett steg tillbaka,
som man ofta får göra i andra länder, är just den beredning som reformerna

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
i vårt Iand få genom kommittéväsendet. Jag tror emellertid att vi inte få
överdriva. Yi böra också vara alldeles på det klara med att vårt kommittéväsen
Ilar sina svagheter, och på den punkten trodde jag, efter många tidigare
samtal som jag haft med herr Andrén i sammanbindningsbanan, att vi hade
samma åsikter. Det är vissa ting som kunna göras för att med bibehållande
av det väsentliga i kommittéväsendet dock göra detta instrument effektivare.
Dit räknar jag t. ex. ett bättre förberedande av arbetet innan kommittéer
tillsättas, alltså ett noggrannare departementsarbete, som kan taga sig
uttryck i bättre utformade direktiv. Dit räknar jag också en sådan uppläggning
av arbetet, att man först klarar av principfrågorna innan man går in
på detaljfrågorna och inte samtidigt går in på båda dessa slag av frågor.
Och dit räknar jag inte minst att man undviker att skriva de vidlyftiga, historiker,
ofta av inte alltför förstklassig karaktär, och de omfattande statistiska
utredningar, som man ofta gör även då det inte är nödvänligt. På den punkten
vet jag att herr Andrén delar min inställning. Jag tror också, i likhet
med vad som för övrigt kritiskt har framhållits i Svenska Dagbladet, som
ju står herr Andrén nära, att man har anledning att i många fall tänka sig
enmansutredningar, åtminstone som förberedelse för politiska eller andra kommittéer.
På denna punkt tror jag att herr Andrén är beredd att instämma
med mig. Det har emellertid vissa konsekvenser för ting som han sedermera
talade om.

Låt mig här i förbigående säga, att jag inte har den uppfattning, som
herr Andrén, örn jag inte hörde fel, hade tillagt mig, nämligen att vårt
kommittéväsen behöver radikalt reformeras. Däremot har jag liksom varje
förnuftig människa den uppfattningen — och jag skulle vara beredd att lägga
fram den utförligare, örn så skulle erfordras — att reformer på det området
äro möjliga.

Herr Andrén var i sitt anförande inne på den stora höjning av kommittéanslaget,
som det här är fråga om, alltså en höjning av det ordinarie kommittéanslaget
från 125 000 kronor till 400 000 kronor eller till mer än den
tredubbla storleken. Eftersom det har en avsevärd betydelse för vad jag strax
tänker säga honom är det nödvändigt att jag åtminstone med några ord anger
skälen till att en så stor ökning av anslagen till kommittéer och utredningar
under handelsdepartementet har framstått såsom nödvändig för regeringen.
Det finns flera skäl till att omfattande utredningsuppgifter nu läggas på
handelsdepartementet; det är åtminstone fyra kategorier av skäl.

Till den första kategorien räknar jag det förhållandet, att det finns gamla
önskemål, ofta uttryckta i skrivelser från riksdagen till Kungl. Maj :t-, örn utredningar,
vilka ha fått vila under kriget därför att förhållandena varit för
onormala, därför att sikten mot framtiden varit för oklar eller därför att statsmakterna
varit altför upptagna med mera näraliggande problem och påfrestningar.
Exempel därå utgör det komplex av utredningsuppgifter som har
tagits upp av den kommitté, som tillsatts för att undersöka sjöfartens sociala
problem. Det är här fråga örn ett problemkomplex där man önskar söka sig
fram till internationella bestämmelser, och därför är det klart att det först nu,
när kriget är slut och arbetsorganisationen tagit upp denna fråga igen, har
framstått lämpligt att igångsätta denna utredning. Detsamma gäller den undersökning,
som det i dagarna tillsatts en kommitté för och som skall gälla
stuverifackets problem: sociala problem, ekonomiska problem, rationaliseringSproblem
— de senare synnerligen viktiga för vår utrikes sjöfart och därmed
för hela vår internationella och även inrikes handel. Jag vill som exempel vidare
peka på att vi enligt min mening måste undanröja en hel del hinder för
näringsfriheten, vilka ligga i den gamla näringsfrihetsförordningcns nuvaran -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
de karaktär och i hela det komplex av lagar och administrativ praxis som knutits
därtill.

Detta var några exempel; jag skulle kunna peka på en hel del andra problemkomplex,
som det synes mig mycket nödvändigt — och enligt skrivelser
från riksdagen också har synts denna nödvändigt — att utreda, ehuru dessa
frågor ha fått ligga till sig och vänta på fredliga förhållanden.

Till den andra kategorien räknar jag en hel del utredningar, som helt enkelt
äro nödvändiga därför att vi nu ställa in oss på en övergång från krigs- till
f redsförhållanden. Det svenska skifferoljeverket skall omställas för normal
framtida verksamhet, och detta innesluter stora problem örn den finansiella
rekonstruktionen av företaget, örn pa vad sätt man skall lägga ned ivinneKlevaverket
och om vad man eventuellt där skall kunna sätta i stället som
en sysselsättningsmöjlighet för de arbetare som där ha samlat sig. Diknande
problem inställa sig när det gäller Ceaverkens framtida verksamhet och Svensen
torvförädlingsaktiebolagets framtida ställning. Jag behöver vidare bara
påminna örn att riksdagen i fjol skrev och begärde utredning örn en kraftig
utvidgning både i basen och på längden av Norrbottens järnverk. Både den
nytillsatta styrelsen och jag skulle önska att det vore möjligt att lägga fram
förslag för riksdagen örn den saken redan i vår, ty det är en mycket angelägen
fråga för hela vår järnförsörjning. Vi ha också sådana problem som röra tyskgruvorna
och. de tyskägda industrierna, nämligen hur dessa viktiga företag
skola kunna inordnas i det svenska näringslivet. Vidare ha vi hela tull- och
traktatkomplexet och handelspolitikens uppläggning inför den kommande
fredstiden. Jag erinrar örn att vi ha aviserats, att vi komma att bli inbjudna
till den världsekonomiska konferensen, där det kommer att diskuteras omläggningar,
som, om de tillämpas på svenska förhållanden, äro av mycket stor bety
delse. för dessa. Jag tänker också på vår handelpolitiska representation i utlandet
i vidaste bemärkelse — jag avser inte enbart den, som has örn hand av
våra legationer, utan på den, som riksdagen anslår medel till under många
olika rubriker och som näringslivet stöder på många olika sätt. Dessa utredmngsproblem
äro så stora och viktiga, att jag skulle känna mig åsidosätta
de plikter jag har i mitt nuvarande ämbete örn jag inte efter bästa förmåga
och enligt riksdagens önskningar skulle söka komma till rätta med dem.

Jag vill också peka på en tredje kategori av problem, som nu vältras över
på handelsdepartementet men som inte åvilade detta under kriget. Under kriget
var det ju faktiskt så, att många viktiga uppgifter, som normalt tillkomma
handelsdepartementet, sköttes av våra krisadministrativa organ, t. ex. industrikommissionen,
medan de nu, när krisadministrationen krympes ihop —
jag vill påpeka, att regeringens politik därvidlag klart går ut på att krisadministrationen
skall krympa ihop och icke .fortsätta som hittills — i stället skola
behandlas inom departementet. Låt mig bara som ett exempel på detta slag
av problem peka på frågan örn uppförande av en superfosfatfabrik i Norrbotten.
Skulle man gå in för ett sådant projekt, skulle det förutsätta mycket ingående
utredningar och överväganden i departementet. Jag kan tillägga, att örn
man skulle avslå en sadan begäran, som stödes så kraftigt av alla norrbottningar,
. behövs det också en ordentlig utredning, örn de skola kunna känna sig
nöjda.

o Slutligen lia vi en fjärde kategori, som sannolikt främst låg herr Andrén i
hågen när han gjorde sina lekfulla, anspelningar. Det är den kategori som sammanhänger
med skrivelser från fjolårets riksdag örn strukturundersökningar
av viktiga industrier och andra näringsgrenar. Departementet har redan satt i
gång utredningar örn försäkringsväsendet, skobranschen och stenindustrien.
Den utredning, som nu satts i gång närmast inom justitiedepartementet röran -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
de frågan, hur man skall kunna få bättre offentlig redovisning av företagens
inre förhållanden, finansieras också delvis som naturligt är med medel från
handelsdepartementets stat. Jag vill vidare påminna örn att vissa av de förslag,
som planeringskommissionen lämnat efter sig — ofta undertecknade, måhända
med vissa reservationer, även av representanter för det parti som herr
Andrén tillhör — måste prövas av departementet. Låt mig bara peka på frågan
om monopolkontrollen eller frågan örn hur man under en depression skall
kunna stimulera avsättningen för varaktiga konsumtionsnyttigheter.

Denna exemplifikation, som jag syftat att göra kortfattad men som ändå har
blivit rätt långrandig, hör till saken. När riksdagen skall fatta ståndpunkt till
denna viktiga fråga, huruvida anslaget på en gång skall höjas från 125 000 till
400 000 kronor, bör riksdagen ha dessa ting i minnet och inte komma ifrån
saken så lätt som herr Andrén har gjort det för sig genom att rösta för förslaget
men avgiva en blank reservation, i skydd av vilken han så presenterar
en del tämligen lättfärdiga akademiska reflexioner mera i luften och i anslutning
till den propaganda som från visst håll nu förs mot regeringens ekonomiska
politik.

När herr Andrén talar örn att nio personer ha knutits till särskilda utredningsuppgifter
och fått sitt arbete förlagt inom departementet, vill jag i förbigående
säga, att han då också medräknar t. ex. två skrivbiträden. Antalet är
ju inte så stort, örn man tänker på någon av de stora kommittéerna med sina
stora kanslier utanför departementen som också arbeta förtjänstfullt. Men herr
Andréns tanke var att det skulle innebära en radikal förändring av kommittéväsendet,
när en del personer pa detta sätt knntits till statssekreteraravdelningen
för att arbeta med de uppgifter som jag nyss karakteriserat. Den uppfattningen
anser jag vara oriktig. Örn herr Andrén gjort sig besväret att titta efter, skulle
han funnit att sådana personer finnas i andra departement. I ett departement
finnas tio sådana personer, och då har jag inte medräknat en hel del kommittésekreterare,
som hjälpa till med att skriva propositioner och som naturligtvis
få sitt arvode från detta anslag. Det är inte bara så att detta förekommer i andra
departement, utan jag vill pasta att sa har det länge varit. Det var sa under den
korta tid då herr Andrén tillhörde regeringen, och det har varit så^ en mycket
lång tid tillbaka. Även örn herr Andrén hade rätt, skulle därför mitt svar till
honom kunna bli: varför klaga på mig, när han hör klaga på hela regeringen
och på tidigare regeringar.

Den stora fråga, som herr Andrén tog upp, är emellertid örn detta är ett riktigt
system. Det har varit en diskussion i kammaren örn denna sak tidigare,
föranledd av vissa anmärkningar av liknande slag, framställda av herr Mannerskantz,
och min kamrat i regeringen statsrådet Erlander svarade då, att det
inte bara är en sedvänja utan en god och praktisk sedvänja, som framför allt
riksdagen borde uppskatta, eftersom ett annat förfaringssätt sannerligen inte
skulle vara en åtgärd i besparingssyfte. Låt mig erinra herr Andrén örn att
anslaget till utredningar genom kommittéer och sakkunniga användes till sådana
särskilda utredningsuppgifter som inte kunna utföras av departementets
fasta personal. Utredningsuppdragen kunna vara av den mest skiftande natur,
det kan vara fråga örn stora och långvariga utredningar och det kan vara kortvariga
och begränsade utredningar som likväl äro för omfattande att tas örn
hand av den ordinarie personalen, när arbetskonjunkturen är sådan. Detta sedan
länge praktiserade systern är enligt min mening ett rationellt system. Det är ju
så att ett departements arbetsuppgifter bara i viss mån äro konstanta. Jag har
tillåtit mig peka på en kraftig kulmination av handelsdepartementets åligganden,
men det förekommer sådana konjunkturer även inom andra departement och
vid olika tider. Det är klart att den rent administrativa arbetsbördan väl är

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
ungefär densamma år från år, men vid sidan därav uppdyka av olika anledningar
— t. ex. genom önskemål från riksdagen — utredningsuppgifter som
kräva särskild personal. Tidvis kan det vara önskvärt att knyta ganska många
personer till ett departement, och tidvis behövs det inga alls. Självfallet vore
det en oklok politik att tillskapa fasta tjänster för arbetsuppgifter som inte äro
konstanta.

Därmed har jag sagt det viktigaste som jag har att säga som svar på herr
Andréns kritik. Jag förstod inte riktigt hans kortfattade antydan örn att detta
sedan längs praktiserade system skulle vara betänkligt ur budgeträttslig synpunkt.
När det är ett faktum, att ett departement har en mycket skiftande volym
av arbetsuppgifter, så är det ganska uppenbart att riksdagen på ett eller
annat^ sätt måste ge departementet tillfällig arbetskraft. Riksdagen har, som
det påpekats åtskilliga gånger förut, naturligtvis samma kontroll över dessa
medel, som örn de vore knutna till en personalstat. Utgifterna komma att redovisas
i detalj varje år i riksdagsberättelsen. Svagheten med ett system, där man
skulle pressa in allt detta i en personalstat, bleve ju, att såvida man inte skulle
ställa departementet inför en orimlig arbetsbelastning, man skulle vara tvungen
att skaffa sig en alltför stor personal. Jag tror att alla som känna förhållandena
ha klart för sig, att man arbetar mycket hårt inom departementen.

Den andra invändningen, som herr Andrén hade, var att man skulle få en
kategori av ämbetsmän som inte hade samma trygghet som andra, enär de kunde
sägas upp på kort varsel. När vi se — det är min personliga uppfattning -—-på det svenska ämbetsmannasystemet, som ju stadfästes på 1700-talet, när folkrepresentationen
till allra största delen bestod av tjänstemän, skola vi finna att
det har skapats en så stor mängd av befattningar, som äro mycket fasta, att man
kan tillåta några personer, även örn de ha aspirationer i ämbetsmannariktning,
att ta risken att kunna sägas upp på kort varsel. Jag vill vidare erinra herr
Andrén örn att de flesta personer, som det här kan vara fråga örn, behålla sina
anställningar, från vilka de äro tjänstlediga. Vill herr Andrén ta upp en allmän
diskussion örn detta system, där ett stort antal tjänstemän äro lediga från
sina befattningar för att syssla med andra ting, må det vara honom unnat, men
jag skulle inte anse det betingat av hänsyn till den handfull tjänstemän som
handelsdepartementet anställt och knappast heller med hänsyn till dem som
överhuvud taget arbeta i kanslihuset.

Jag står och tvekar, örn jag verkligen skall gå in på kritiken av den sakliga
kompetensen hos de två personer, som herr Andrén särskilt utpekade. Jag
vill inte göra det, ty det skulle vara under min värdighet och dessutom inte vara
riktigt gentemot dessa personer. Det är klart, herr Andrén, att för de partier,
som inte har regeringsansvaret, kan det ofta te sig, som örn de som ha detta
ansvar göra ett felaktigt personval. Det är saker som vi kunna diskutera i pressen
och även här inom riksdagen, men i sista hand måste ju dessa frågor lösas
på det sättet, att de som ha ansvaret få efter sitt bästa förstånd och samvete lösa
dessa problem. Jag kan dock inte neka mig att härtill tillägga två ting. För
det första vill jag säga att den person, som enligt vad herr Andrén själv påpekade
hade utbildning i det ämne, där herr Andréns lärdom ligger — det ämne
som med en viss överdrift kallas statskunskan -— knappast har kommit att användas
på grund av den doktorsavhandling han skrev för herr Andrén eller någon
av dennes ämneskolleger, utan han har nog väsentligen fått sina förutsättningar
för sitt nuvarande arbete på grund av det arbete som han har utfört inom olika
grenar av administrationen under ganska lång tid, nämligen ända sedan 1939,
alltså i sju år. För det andra kan jag inte neka mig att säga, att örn herr Andrén
talade med någon av sina kolleger inom det nationalekonomiska facket, skulle han
sannolikt ha besparat sig de raljanta anmärkningar, som han gjorde sig skyldig

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
till om en av våra mest aktade kolleger. Jag vill tillägga — det gäller alltså
professor Kock ■— att lion i sitt arbete med de industriekonomiska problemen
och närmast med omkonstruktionen av de stora statliga företag, som det är fråga
om, har mött, efter vad jag själv känner till, det allra största erkännande från
de praktiska industrimän, som hon haft att samarbeta med. Deras omdöme
måste jag på den här punkten sätta högre än herr Andréns.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hoppas att jag blir ursäktad för
att jag ingriper i denna diskussion, men jag är på en punkt direkt uppfordrad
av herr Andrén.

Redan när jag första gången men framför allt när jag andra gången år 1932
blev socialminister, fann jag att det ingick i det arbete, som vi skulle utföra,
att yttra oss om och uppgöra förslag med anledning av internationella arbetsbyråns
många olika utkast tili konventioner på olika områden av det sociala
arbetsfältet. Det fanns icke någon person inom socialdepartementet, som den
gången sysslade med dessa spörsmål. Det var i stället en person i socialstyrelsen,
som var en av de mest sakkunniga vi hade. Men det var ofta omöjligt att
upprätthålla tillräcklig kontakt med honom och få samtal med honom örn dessa
ting, när det lämpade sig för departementschefen. Jag fann följaktligen ganska
snart, att det var ett system som åtminstone ur departementschefens synpunkt
var mycket litet tilltalande. Jag gjorde ganska snabbt den förändringen,
att jag anställde en särskild person för att i departementet bereda och ha hand
örn alla de ärenden, som sammanhängde med internationella arbetsbyråns verksamhet.
Sedermera kom jag överens med dåvarande statssekreteraren, att han
skulle inträda som den faktiske ledaren av arbetet här i Sverige på detta område.
Denne statssekreterare var absolut inte sakkunnig. Varför jag valde honom
var att han efter min uppfattning representerade ett stort sunt förnuft, och all
min erfarenhet av den svenska förvaltningen och all min kännedom örn det arbete,
som utföres i det svenska samhället, säger mig, att det är absolut nödvändigt
att komplettera sakkunskapen med vanligt sunt förnuft, även örn den som
så att säga närmast representerar detta icke har någon egentlig sakkunskap
alls. Men för departementets del är det alldeles nödvändigt, att man örn det
inte finns på förhand söker samla erfarenheter och även sakkunskap, då det
gäller samarbetet med de internationella organisationerna.

Det var på denna punkt jag kände mig uppfordrad att svara, ty när den
person utsågs, vilken blev ordförande i den speciella sjöfolksdelegationen som
arbetar på det internationella området, var det på mitt bestämda råd, att man
skulle ta en man som arbetade i handelsdepartementet. Man skulle inte bara
vara hänvisad till den sakkunskap som kunde finnas i kommerskollegium eller
på andra håll, utan departementschefen skulle ha en någorlunda ständigt tillgänglig
person att kunna samråda med i dessa frågor som närmast falla under
handelsdepartementets ämbetsområde. Jag är för min del övertygad örn att det
var ett gott råd. Jag tror att det är nödvändigt att inte nöja sig med en sådan
topporganisation i det svenska samhällsmaskineriet, att kanslierna bara bestå
av juridiska granskningsmän, som sitta och titta på papper, under det att all
egentlig sakkunskap är samlad utanför i de olika ämbetsverken. Det är klart
att tjänstemännen (lär naturligtvis få rik erfarenhet var på sitt område, men
det måste finnas motsvarighet till denna i departementen, och det kan man
inte få, örn man inte någon gång börjar. En person behöver inte omedelbart lia
någon särskild sakkunskap. Har han tillräcklig intelligens, så dröjer det inte

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns Jcommiitéanslag. (Forts.)
så förfärligt länge innan lian får det. Det är inga trollerikonster, som lian
skall lära sig, utan det är ganska enkla ting. Den person, som är utpekad i det
här sammanhanget, tror jag är ytterst värdefull. Även örn han inte har någon
speciell sakkunskap, får han det väl så småningom genom konfrontation, jag
höll på att säga med all världens sakkunskap på detta område vid de internationella
konferenserna. Men han är också värdefull därför att han har det
sociala intresse, som efter min uppfattning är nödvändigt, när man skall leda
en delegation just för att i socialt avseende åstadkomma de förändringar och
reformer t. ex. inom sjöfartsnäringen som kunna anses påkallade. I allmänhet
måste man ju ha internationella överenskommelser örn det, och jag tror för min
del att det inte finns någon rimlig anledning till klander. Jag ser saken principiellt
ur den synpunkten, att departementet skall ha hand örn ledningen och
följaktligen en i departementet arbetande man bör leda denna delegation.

Jag skall i övrigt endast säga några ord. Jag har varit chef för handelsdepartementet
en gång i tiden. Jag kom dit 1938 från socialdepartementet. Jag
hade där varit van vid en topporganisation, som bestod av åtminstone åtta
högt kvalificerade personer. Det var expeditionschefssidan, statssekreteraravdelningen
och den rättsavdelning, som fanns inom departementet. När jag kom
ned i handelsdepartementet, vad finner jag då? Jo, det finns sammanlagt
två personer som skola bilda topporganisationen i handelsdepartementet. Hela
personalen var ju ytterst begränsad men departementet hade också begränsade
uppgifter. Så utbröt — jag kanske kan berätta hur det var — under
denna tid världskriget. Vi hade inget folkhushållningsdepartement. De arbetsuppgifter
och problem, som omedelbart måste lösas, skulle lösas av ett
departement som i själva verket ur den synpunkten inte dög någonting till,
det kan jag lugnt säga. Det är inget klander mot tjänstemännen, utan det
var helt enkelt så, att ingen människa någonsin hade tänkt på att organisera
handelsdepartementet för att det skulle kunna bemästra en kris, framkallad
av krig och avspärrningshot. Vi fingo sitta och plåstra med både handelskommissionen
och industrikommissionen, som ju faktiskt härstamma från
handelsdepartementet, fastän de blevo överflyttade till folkhushållningsdepartementet
då detta bildades. Jag gjorde den upptäckten, att handelsdepartementet,
i varje fall dess topporganisation, var orimligt illa tillgodosett med personal,
även för normala förhållanden, och det gör att jag för min del väl kan
förstå, att man har kunnat behöva utvidga den del av personalen som är särskilt
skickad för utredningsarbeten.

^Vad beträffar användningen av kommittéanslaget, finns det för närvarande
på socialdepartementets kommittéanslag bl. a. en statssekreterare. Det har praktiskt
taget normalt funnits två hovrättsråd på rättsavdelningen, medan den
ende, som är upptagen i staten, är chefen för rättsavdelningen. Vi ha inte på
staten några ordinarie biträden till honom, men eftersom det permanent sysselsättes
två och för närvarande tre för att inte säga fyra på rättsavdelningen i
socialdepartementet, måste det bli en rätt stor personal som inte rimligen kan
avlönas från något annat anslag än kommittéanslaget. Jag vill lämna dessa
upplysningar, ty det kan ju inte skada att en gång vidga diskussionen örn dessa
ting även här i riksdagen. Det kan vara nyttigt även för departementscheferna
att få lämna litet konkreta upplysningar örn hur arbetet enligt erfarenheten
måste bedrivas för att bli effektivt.

I det gamla konservativa samhället var Kungl. Maj:ts kansli icke initiativtagande.
Då väntade man egentligen inte några nämnvärda förändringar. Man
behövde inte ha någon utredningsapparat i kansliet, utan det ansågs tillräckligt
örn kansliet utövade kontroll på ämbetsverken, förberedde utnämningarna etc.
Då var det en naturlig sak, att man för den stora massan av tjänster höll sig till

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
sådana personer som voro lämpade att handha dessa uppgifter, och det blev
enligt sakens natur nästan uteslutande jurister. Yi leva nu i ett annat samhälle,
där initiativen ofta utgå från regeringen och där departementschefen enligt min
mening behöver ha för uppgifterna särskilt skickade personer lätt tillgängliga,
med vilka han kan diskutera de problem, som enligt hans uppfattning departementet
närmast står inför att söka lösa.

Herr Andrén: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
måtte ha varit mycket väl förberedd till denna debatt, ty hans anförande
var tydligen bundet vid tidigare tankegångar. Han har visserligen besvarat
invändningar, som inte blivit framställda, men däremot med lätt hand gått
förbi anmärkningar som jag gjort. Jag kan därför mycket väl förstå att socialministern
har ansett det nödvändigt att ingripa för att på väsentliga punkter
komplettera handelsministerns försvar.

Först och främst vill jag säga, att jag icke, som statsrådet Myrdal misstänkte,
har ställt mig oförstående till att den nya tiden kräver nya utredningar och
ökade anslag för dessa utredningar. Man behöver verkligen _ inte vara mycket
hemma i vårt ekonomiska liv för att förstå den saken, och jag underströk den
med mycken skärpa i mitt inledningsanförande till denna debatt. Jag har icke
heller yrkat på en nedsättning av det anslag, som handelsministern begärt
under denna punkt i sin huvudtitel.

Jag har icke heller sagt, att statsrådet Myrdal har genomfört en radikal
förändring av vårt kommittéväsen. Jag använde verkligen den frasen, men den
var lånad ur en programartikel, som jag trodde att herr Myrdal kände igen,
författad av herr Björnberg i tidskriften Tiden såsom ett uttryck för de nya
tendenser, som kommit fram från handelsdepartementets tjänstemän. Jag har
icke alls sagt, att statsrådet Myrdal sökt förverkliga det programmet.

Statsrådet Myrdal förklarade vidare, att han icke kunde förstå mina budgeträttsliga
principer. Det är rätt överraskande att höra denna deklaration av
en juris doktor. Jag kan erinra om en debatt, som ägde rum här i kammaren
för någon timme sedan, då herr Rickard Lindström, som är väl hemmastadd
när det gäller statsutskottets principer, erinrade örn att det, när ett bestämt
ändamål fått sitt anslag prövat och fastställt, inte är meningen att man skall
bygga på detta anslag med klumpsummor, som beviljas av riksdagen för andra
ändamål. När alltså riksdagen bär fastställt en personalstat, är det inte heller
dess mening, att denna skall kunna påbyggas och utvidgas nästan hur mycket
som helst med hjälp av ett kommittéanslag. Det är den enkla budgeträttsliga
princip, som jag har förfäktat.

Häremot invänder herr statsrådet Myrdal, att riksdagen ju har möjlighet att
i efterhand granska, hur detta anslag bär använts. Det är mycket riktigt, men
det är en oerhörd skillnad mellan att granska i efterhand och att besluta på
förhand. Och jag trodde, att den svenska riksdagen var angelägen om att hävda
sin rätt att besluta på förhand.

Statsrådet Myrdal kom också in på frågan örn den nya tjänstemannakategori,
som man här håller på att skapa. För att riktigt måla spöket på väggen tog
han till oavsättlighetsprincipen som han trodde härrörde från 1700-talet; i
förbigående vill jag nämna, att den kommer fram i svensk författningshistoria
redan år loll. Men det är ju ingen som i denna debatt har gjort gällande, att
vi för tillfälliga uppgifter i departementen skulle lia oavsättliga tjänstemän.
Vad jag har vänt mig mot är, att man skall lia en kategori av delvis högt
avlönade tjänstemän, vilka skola kunna uppsägas från en dag till en annan.
Det är någonting helt annat.

Herr statsrådet Möllers inlägg — för att nu säga några ord om hans anfö -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag, (rörts.)
rande — formade sig till en hög visa till det sunda förnuftet. Jag är självklart
överens med honom örn allt vad han sade örn det sunda förnuftet. Jag
skulle bara vilja göra det lilla tillägget, att det sunda förnuftet ofta får sin
bästa skolning under brottning med verklighetens problem — det växer fram
ur erfarenheten. Och det var på den punkten mina invändningar satte in; jag
tillät mig betvivla, att erfarenheten fått tillräckligt mycket att säga till örn
inom ett av de departement, i vars spets står en stor intellektuell begåvning.

Statsrådet Möller trodde vidare, att jag var en anhängare av det gamla
system, enligt vilket man i departementen endast ville ha gamla juridiska
granskningsmän. Herr talman! Detta är inte mitt ideal. Jag har ingen övertro
på juridiken. Det händer till och med ibland, att jag citerar några ord — och
jag får kanske lov att citera dem även i statsrådet Myrdals närvaro -—• som
inleda en tysk novell: borgmästaren den och den var »en oerhört framstående
jurist och även för övrigt en synnerligen medelmåttigt begåvad människa».
Det ligger någonting i dessa ord, och jag har sinne för detta någonting.

Till sist ånyo några ord örn kommittéväsendet, det ämne som vi egentligen
skulle diskutera. Handelsministern var mycket angelägen om att framhålla,
att jag var oerfaren. Ja visst är jag oerfaren; jag har bland annat varit statsråd
endast lika kort tid som herr Myrdal. Det är den ena grunden till min oerfarenhet.
Handelsministern var vidare angelägen örn att framhålla, att min erfarenhet
låg inom ett ämne, som med betydlig överdrift kallas för statskunskap.
Jag kan ju replikera, att herr Myrdals erfarenhet, eller rättare sagt kunnighet,
ligger inom ett ämne, som med en oerhörd överdrift kallas nationalekonomi.

Men det har ingen betydelse för det ämne, som vi nu skola diskutera, nämligen
kommittéväsendet. På den punkten tror jag i alla fall, att jag besitter någon
erfarenhet. Men då handelsministern ansåg sig utan vidare kunna presumera,
att jag i denna fråga hade ungefär samma uppfattning som han själv, nödgas
jag ta handelsministern ur vissa förutfattade meningar på denna punkt.

Jag är visserligen fullt medveten örn att vårt kommittéväsen arbetar långsamt
— precis som Gruds kvarnar: långsamt och säkert — men jag säger härvidlag:
»Security first». Jag är mera angelägen om att arbetet går säkert,
än att det går fort; jag har den lilla misstanken, att herr handelsministern på
den punkten har en helt annan uppfattning än jag.

Handelsministern ansåg vidare, att vi kunde vara ense därutinnan, att man
borde bättre förbereda våra kommittéers arbete, och han tänkte sig därvidlag
bland annat den utvägen, att man genom enmansuppdrag skulle förbereda kommittéernas
arbete. Jag förstår, att det kan vara frestande för en minister, som
har ett mycket bestämt ministeriellt program, att tillrättalägga materialet för
den kommitté, som sedermera skall arbeta. Jag för min del tycker, att det är
ett mycket mera tillfredsställande system, när olika intressen och idéer få
mötas i samma kommitté och själva bestämma, vilket material som skall läggas
till grund för arbetet.

Handelsministern trodde också, att det skulle vara en mycket lämplig arbetsform
att först uppställa ett principprogram och att sedan gå till detaljerna.
Jag tror, att detta är ett ganska lättfärdigt sätt att gå till väga. Jag har ofta
funnit att det, när man väl kommer till detaljerna, visar sig att man har all
anledning att justera principerna. Därför är det icke värt att på ett alltför
tidigt stadium binda sig i fråga örn principerna.

Handelsministern sade bland annat också någonting örn mina lekfulla antydningar.
Ja, som herr handelsministern mycket riktigt anmärkte är jag ibland
lekfull i orden, men jag kan försäkra handelsministern örn att det ligger mycket
allvar bakom min lekfullhet. Skall jag på denna punkt få komma med en replik
så är det den, att handelsministern ibland är lekfull inte bara i ord.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommit t causia g. (Forts.)

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag har i min eftertanke sökt sila nt
de argument, som det skulle vara av mera allmänt intresse för kammaren
att få ytterligare belysta i en replik på herr Andréns anförande, och har då
egentligen stannat för tre punkter.

Herr Andrén säger, att när riksdagen har fastställt en personalstat, sa är
det dess mening att denna stat skall gälla och att inte regeringen egenmäktigt
skall tillsätta ny personal. Det låter sig säga. Men jag vill understryka,
att själva beviljandet av ett anslag för kommittéer och utredningar och godtagandet
sedan mycket länge av en enligt min mening förnuftig praxis, som
jag sökte karakterisera i mitt förra anförande, utgöra tillräckligt svar, därest
den principen vändes som en kritik mot det förfaringssätt, herr Andrén här
har riktat sig mot.

Rent praktiskt skulle det också vara alldeles orimligt, att riksdagen i förväg
sökte fastställa en särskild stat för den hjälp, departementen behöva
vid sitt utredningsarbete. Och skulle riksdagen fastställa en sådan stat, bleve
det just ett anslag för utredningar. Den enda förnuftiga konklusion, som
jag, örn jag sätter mig i herr Andréns ställe, skulle kunna dra av hans premisser
på denna punkt är, att man borde dela upp anslaget till kommittéer
och utredningar i två: ett anslag som skulle gälla, när man hade flera än
en person engagerade i en utredning, och ett anslag för de fall, där det rörde
sig örn enmansutredningar.

Låt mig i förbigående påpeka, att vad jag sade om enmansutredningar
närmast var ett referat av Svenska Dagbladet, som, örn jag inte missförstått
saken, är uttryck för samma ande som herr Andréns; det var tidningens mening,
att det skulle vara praktiskt att litet oftare arbeta med enmansuppdrag.
Till den saken skall jag strax återkomma.

Herr Andréns andra argument var, att här förelåg en fara för att man
skulle tillskapa en ny tjänstemannakategori. Faran. skulle närmare bestämt
bestå dari, att vi i detta förnämliga land skulle få tjänstemän, som med kort
varsel — på en dag, sade herr Andrén — skulle kunna avskedas från sina
befattningar. _ .

Jag vill först påpeka, att det råder en viss logisk dissonans, örn jag tar
kalla det så, inom detta argument. Ty är det så att dessa personer hållas
anställda med den mycket korta uppsägningstiden av en dag, är det ganska
orimligt att samtidigt göra gällande, att regeringen genom att låta inom
departementen utreda saker och ting med hjälp av utredningsmän tillskapar
en ny tjänstemannakår.

Den förnuftiga linjen är naturligtvis, att man ser detta såsom det är: att
utredningar behöva göras, vartill den administrativa personalen inom departementet
icke räcker, och att man då använder det anslag, som riksdagen
för detta och andra ändamål har ställt till förfogande.

Örn man emellertid skulle fatta herr Andrén allvarligt på denna punkt —
han ber oss ju att ta honom på allvar även när han skämtar, och här syntes
han för övrigt icke skämta — så vill jag ännu en gång erinra honom örn
mitt påpekande, att de flesta av dessa personer inte bli ställda på bär backe
för den händelse de, mot all kutym, skulle bli uppsagda på en dag; i allmänhet
är det nämligen personer, som redan inneha befattningar,_ varifrån de
äro tjänstlediga. Denna tjänstemannasynpunkt på saken tror jag mig därför
kunna avvisa.

Låt mig till slut ta upp en tredje sak, som vid min silning ävenledes tett
sig som ett lämpligt diskussionsämne i detta sammanhang —■ vi böra lämpligen
inte ingå på hela den stora frågan örn det svenska kommittéväsendet,
där mycket eljest vore att tillägga. När herr Andrén emfatiskt vänder sig

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
mot systemet med enmansuppdrag såsom något för vårt kommittéväsen främmande
och skadligt, vill jag svara, att det för det första icke är någonting
främmande, utan att vissa departement utnyttja det i mycket hög grad och
med stor framgång. Jag vill för det andra säga att man, innan man utfärdar
ett sadant allmänt betyg, bör ta hänsyn till att de olika utredningsuppgifterna
äro av skiftande karaktär. Då det gäller frågor av stor politisk betydelse.
håller jag med herr Andrén örn — och det är ganska egendomligt att
han ifrågasätter en annan sak — att man bör låta olika intressen och synpunkter,
politiska och andra, göra sig gällande, vilket betyder att man skall
arbeta med en kommitté. När det däremot är fråga örn sådana ting som en
hel del av våra utredningsuppgifter i handelsdepartementet, exempelvis hur
rekonstruktionen av ett visst företag skall ske, är det mycket möjligt, och
jag tror jag skulle kunna säga sannolikt, att uppgiften bäst löses av en eller
kanske två personer.

Herr Lindström: Herr talman! Det är kanske inte alldeles omotiverat, att
även en representant för statsutskottets majoritet yttrar sig i denna fråga.

_ Det är typiskt för reservanternas uppläggning av detta ämne, att herr Andrén
i sitt första anförande måste mobilisera hela den celesta mekaniken för att
kunna bemästra ett problem av rätt enkel och egentligen praktisk beskaffenhet.
Nu vill han framträda liksom den store demiurgen ur de himmelska dimmorna
och nebulosorna och ordna allt detta på ett sätt, som han visserligen inte närmare^
undervisar oss örn, men som vi icke desto mindre begripa har till syfte
att vingklippa statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

De praktiska resonemangen i detta sammanhang behöver jag inte ingå på,
herr talman, därför att .såväl chefen för handelsdepartementet som chefen för
socialdepartementet med utgångspunkt från sina erfarenheter ha belyst denna
fråga. Men för att vi skola få det rätta perspektivet på den tror jag det är riktigt
att sätta in den i dess större sammanhang.

När man här resonerar örn kommittéanslaget under tionde huvudtiteln, har
man i själva verket ganska litet intresse för den speciella saken. Vad man däremot
är mycket intresserad av, är att försöka åstadkomma något slags dekonfityr
för chefen för handelsdepartementet. Han har, som herr Andrén sade i
sitt första^ anförande, för manga framträtt som den mest uppmärksammade
kometen på vårt politiska firmament, och det är i den egenskapen herr Myrdal
i denna överläggning är ute och färdas. Det är med andra ord sagt så/herr
talman, att den politiska debatt, som ute i landet pågår i den huvudfråga, som
nu tilldrar sig de flestas intresse och som dagligen ger eko från talarstolar
och i tidningsartiklar, är vad som nu på denna särskilda väg har dragit in i
riksdagen. Det är diskussionen örn vårt samhälles framtida ekonomiska gestaltning,
som kastar sina reflexer in över denna överläggning. Hade den diskussionen
icke förekommit ute i landet, skulle det säkerligen inte varit några reservationer
rörande tionde huvudtitelns kommittéanslag, lika litet som sådana
förekommit i fråga örn motsvarande anslag under andra huvudtitlar.

Frågan är sålunda inte bara den, som rör organisationen av ett departements
arbete. Det gäller inte bara, huruvida riksdagen trampas på tårna eller ej i
fråga örn anslagssummor, som den noggrant fixerat, utan vad man här söker är
’— °ch jag har redan sagt det tillräckligt klart — ett av de många medlen för
att gardera sm position och försvara sin ställning i debatten örn de stora ekonomiska
samhällsfrågorna. Och eftersom statsrådet Myrdal och hans departement
spela en stor roll när det gäller dessa frågors beredning och utformning,
är han naturligtvis en mycket kär riktpunkt för anfallen från alla dem, som
ha en annan uppfattning än han i denna sak.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)

Det är min övertygelse, herr talman, att man får den rätta synen på denna
diskussion, örn man tar hänsyn till den bakgrund, som jag här snabbt har försökt
teckna. Yi, som närmast dela handelsministerns uppfattningar örn de ting,
jag nyss har omnämnt, ha för vår del ingen rädsla för sådana diskussioner i
detta sammanhang och i alla möjliga andra sammanhang. Men det är klart,
att diskussionen skulle gagnas av och det slutliga resultatet bli bättre, örn man
fick besked om vad det egentligen gäller och örn man inte försökte dölja sina
attacker bakom allt möjligt annat, från celesta fenomen och ända ner till kaffepettrar,
som herr Andrén i denna debatt har gjort.

Jag har velat säga detta, herr talman. Jag behöver icke — jag upprepar
det — ingå på de rent praktiska ting, som sammanhänga med frågan, ty det
är redan gjort. Men även örn jag skulle gå in på de tingen, komme jag utan
vidare att ställa samma yrkande som jag nu gör med utgångspunkt från den
uppläggning, som mitt anförande här har fått, ett yrkande nämligen, herr
talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Herr Lindströms anförande föranleder från min
sida bara ett par korta anmärkningar.

Det är tydligt att herr Lindström plötsligt erinrade sig, att man inom det
socialdemokratiska partiet denna vecka skall gå till storms mot PHM-propagandan,
och att han tyckte, att denna debatt var ett lägligt tillfälle att fortsätta
den aktionen. Jag har icke deltagit och ämnar icke deltaga i denna propaganda;
jag tänker icke heller fullfölja denna diskussion med herr Lindström.

Men när herr Lindström anmärkte, att jag har velat vingklippa statsrådet
Myrdal, får jag säga att jag icke har några sådana personliga motiv. Jag
tycker det är riktigt och naturligt, att Merkurius har vingar.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
antecknat en blank reservation. Anledningen därtill är dels vissa upplysningar,
som lämnades inom utskottet vid behandlingen av detta ärende och
dels att anslaget nu har vuxit från 125 000 till 400 000 kronor.

Detta är ju en ganska betydande ökning, och man har anledning att ställa
frågan: är denna ökning nödvändig? Vilka stora uppgifter är det, som på detta
sätt skola utredas eller förberedas? Ty icke är det väl en ny princip som man
vill införa med uteslutande av allsidigheten i utredningens sammansättning,
och, som örn den skall utsträckas till övriga departement, kan leda till konsekvenser,
som icke nu kunna överblickas.

Jag delar i det avseendet statsrådet Myrdals uppfattning, som för övrigt
framhållits i debatten, att de svenska kommittéernas arbete i allmänhet burit
prägeln av stor objektivitet.

I riksdagens skrivelser med begäran örn utredning i en fråga har det ofta
hetat, att utredningen skall vara förutsättningslös och allsidig. Det kravet har
riksdagen ofta ställt. Man frågar sig därför, om det är någon ny metod man
nu vill införa eller örn meningen är, att utredningarna skola ske bakom neddragna
rullgardiner, och om allmänheten ej skall få kännedom örn vad som
sker, eller att endast personer, som av vissa anledningar befinnas lämpliga för
uppgiften, skola verkställa densamma.

De avgivna reservationerna innehålla intet bestämt yrkande. Jag har heller
icke avgivit något sådant och jag har icke anslutit mig till de övriga reservanterna,
eftersom jag ej kände till vad de önskade och ville ge uttryck för
eller örn de möjligen komme att framställa något yrkande. Jag vill här endast
uttala, att jag anser, att riksdagen skall bevaka sin rätt, även örn jag i mycket
kan erkänna riktigheten i de uttalanden som gjorts av de två statsråd,

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittennsta g. (Forts.)
sora deltagit i debatten. Det är klart, såsom herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet yttrade, att man behöver sakkunskap, både teoretisk expertis
och praktisk sakkännedom, för att rätt handlägga frågorna. Men tillför
man dem bäst på det av statsrådet Myrdal nu tillämpade sättet? Det är all
anledning för riksdagen att bevaka den frågan, och det var av den orsaken
jag avlämnade min reservation.

Något yrkande har jag naturligtvis inte.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När jag nu tar till orda i
denna med olika argument späckade debatt, är det bara för att få framföra
några synpunkter på frågan sådan jag ser den ur ren statsutskottssynpunkt.
Statsutskottet har ju inte bara rättighet, utan även en i grundlagen inskriven
skyldighet att granska användningen av de anslag, som riksdagen anvisar.

Det var först i sista stund man fick kännedom om att de förhållanden, som
här ha påtalats, förefunnos inom handelsdepartementet, och det var därför
också i sista stund före justeringen av det föreliggande utlåtandet, som utskottet
från handelsdepartementet infordrade en uppgift i detta ärende. Hade
inte saken varit så sent påtänkt, skulle en utarbetad reservation vid detta
utlåtande ha förelegat, men som det nu var fingo vi nöja oss med en blank
reservation.

Det anmärkningsvärda i detta fall är, att medel ur kommittéanslaget användas
till avlönade befattningar inom handelsdepartementet, ehuru departementets
personalfrågor avgöras i annat sammanhang, nämligen vid behandlingen
av departementets personalstat. Det var ett förhållande, -sorn vi funno
värt att undersöka. Herr handelsministern säger nu, att samma förhållande
förekommer också i de flesta andra departement. Det var för mig en överraskning,
att så är fallet. Jag bär bara fått kännedom örn det här föreliggande
fallet. Men detta ger mig anledning att bringa i erinran, att det i fortsättningen
måste utkrävas en mera specificerad redovisning över kommittéanslagets
förslag till användning redan vid anslagsäskandet för nästa budgetår.

Herr handelsministern påpekade alldeles riktigt, att kommittéanslagen redovisas
i samband med statsverkspropositionen. Men den redovisningen sker
mest i klumpsummor — och hänför sig för övrigt till föregående budgetår.
Jag erinrar örn att användningen av vissa andra anslag i budgeten, exempelvis
anslagen till oförutsedda utgifter, varje år specificeras i särskild redovisning.
Kommittéanslaget regleras i kommittékungörelsen, och när en kommittéordförande
enligt denna kungörelse inte kan erhålla högre dagarvode
än 24 kronor, förefaller det onekligen något egendomligt, att i handelsdepartementet
ur detta anslag avlönas två personer, som vardera ha
1 250 kronor per månad, en person, som har 700 kronor per månad,
en annan som har 650 kronor, en som har 600 kronor, en som har 500
kronor och slutligen två personer, av vilka den ena har 400 kronor och den
andra 350 kronor per månad. Det må inte förvåna, om man har uppmärksammat
ett sådant förhållande, att i så stor utsträckning vid sidan av den ordinarie
personalstaten avlöningar till befattningshavare i departementet tillkomma
på detta sätt.

Efter vad som har förekommit — och med hänsyn till upplysningen att detta
också förekommer i andra departement — måste det krävas, att i samband
med anslagsäskandet en specificerad redogörelse lämnas också rörande kommittéanslagets
blivande användning, åtminstone i de fall, då detta anslag utnyttjas
inom områden, där riksdagen i vanlig ordning har prövat personalstaterna.
Det kan icke vara riktigt, att riksdagen prövar och bestämmer ett anslag på

Onsdageu den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
budgeten och att Kungl. Majit sedan med hjälp av andra tillgängliga medel
ytterligare utbygger den av riksdagen fastställda personalstaten.

Jag förstår väl, att här avses tillfälliga tjänster, men de äro av den beskaffenhet
att riksdagen såsom den anslagsbeviljande också måste få del av hur
anslaget användes. Statsutskottet kan ju inte skriva och begära uppgifter från
olika håll, utan det enklaste vore, att departementen i sammanhang med förslagen
om personalstaterna för kommande budgetår också redovisade den personal,
som på detta sätt blivit anställd. Sker det inte under rubriken »Handelsdepartementet:
Avlöningar», kan det ske under punkten örn kommittéanslaget.

Herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Detta sista anförande av statsutskottets
ärade ordförande måste föranleda mig till några erinringar.

Han finner det anmärkningsvärt, att från kommittéanslaget finansierats avlönade
befattningar inom handelsdepartementet. Detta påstående är oriktigt,
såvida han inte bara skulle mena, att vi lia använt anslaget för kommittéer och
utredningar till vad det anslaget egentligen skall användas för, nämligen utredningar
som icke kunna ske genom den vanliga personalen. Statsutskottets
ärade ordförande sade, att han var överraskad över de upplysningar han fått
rörande handelsdepartementet. Jag måste säga, att det i hög grad överraskar
mig, att han blev överraskad, och framför allt överraskar det mig, att statsutskottets
ärade ordförande år efter år har kunnat förvalta sitt ämbete utan att
få kännedom örn den praxis, som råder inom alla departement.

Herr Johan Bernhard Johansson anförde vidare en argumentering för önskemålet,
att en mera detaljerad redovisning skulle lämnas. Om jag förstod honom
rätt, åsyftade han att denna redovisning skulle lämnas i statsverkspropositionen!
Rätta platsen för denna redovisning är emellertid riksdagsberättelsen,
och där lämnas redan enligt nu gällande ordning en detaljerad redovisning
för användningen av kommittéanslagen.

I anledning av att herr Johan Bernhard Johansson till kammarens protokoll
lämnade vissa uppgifter örn de ersättningar, som utgått till några av utredningsmännen
inom departementet, vill jag bara bringa i åtanke, att det finns
en särskild kommittékungörelse, som reglerar dessa ting. Enligt den skall ersättning
till kommittéledamöter och utredningsmän utgå antingen i form av
dagarvode eller efter grunder, som bestämmas i varje särskilt fall. Utgår ersättningen
i form av dagarvode, skola beloppen enligt denna kungörelse som
bekant vara 6, 12 eller 18 kronor örn dagen. Såsom herr Johansson säkert känner
till, finns emellertid i § 6 en bestämmelse, där det till statstjänstemännens
favör stadgas att utredningsman, som är anställd i statens tjänst, skall äga
att, örn ersättning för uppdraget bestämmes i form av dagarvode, dessutom
åtnjuta ersättning för de löneförmåner, som han gått miste örn under tjänstledighet
för uppdragets fullgörande. Inte så sällan händer det därför — det är
snarare det vanliga — att tjänstemän få ersättning för de förmåner, de måste
avstå, jämte, ett sådant dagarvode.

Låt mig härutöver blott anmärka, att i de allra flesta fall där ett särskilt
arvode, alltså utom bestämmelserna örn ersättning för mistade löneförmåner
och dagarvode, beräknats för en utredningsman, detta har skeft av den anledningen,
att man velat sätta ned hans ersättning, eller med andra ord att den
skulle ha blivit högre, örn han fått sina förlorade avlöningsförmåner plus dagarvoden.
Så har även varit förhållandet i de fall, herr Johansson omnämnde.

Herr Seidy ter: Herr talman! Den föreliggande punkten angående anslag till
handelsdepartementets kommittéer har gett anledning till vissa principiella

Forsta kammarens protokoll IDAG. Nr 12. 4

Nr 12.

Onsda''gen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
uttalanden nied bärvidd även för andra departement, och detta gör, att jag skall
be att få säga ett par ord.

Örn jag rätt följde nied diskussionen, gjorde handelsministern gällande, att
vissa större frågor, innan de överlämnas till kommittéer, böra utredas inom departementet
för att statsrådet med där tillgängliga arbetskrafter skall kunna
taga ställning till vad som skall göras till föremål för utredning och meddela
direktiv härom. På detta svarade herr Andrén, örn jag inte missuppfattade
honom, att det efter hans mening var ändamålsenligare, att den flerhövdade
kommittén fick brottas med dessa spörsmål och själv ta ställning till omfattningen
av sin utredning.

Efter min mening skulle det vara mycket olyckligt, örn denna senare ståndpunkt
bleve en regel för departementen. I varje fäll i det departement, som
jag något känner till, nämligen justitiedepartementet, är det en absolut regel,
att varje stor lagstiftningsfråga, som skall överlämnas till en kommitté, mycket
ingående behandlas i departementet. Justitieministern, statssekreteraren
och en tillkallad, ofta under lång tid inom departementet arbetande sakkunnig
förbereda, frågan, och detta resulterar till sist i ett uttalande av departementschefen
till statsrådsprotokollet med ofta mycket ingående direktiv för den blivande
utredningen. Ju större utredningen är och ju större kommitté som tillsättes,
desto nödvändigare är det att frågan på detta sätt är förberedd inom
departementet. Det skulle, herr talman, leda till en oerhörd stegring av kommittékostnaderna,
i fall departementscheferna inte skulle fullgöra denna sin
elementära skyldighet att leda utredningsarbetet inom sitt departement. Jag
måste sålunda på den punkten alldeles bestämt förorda den ordning för vilken
handelsministern här har uttalat sig.

Vidare har herr Andrén gjort gällande, att det skulle vara lämpligt att i
departementen anställa tjänstemän — alltså upptagna i personalstaten, som
blir föremål för riksdagens prövning — vilka hade att utföra utredningsuppdragen.
Frågan har ju redan belysts från regeringsbänken, och jag behöver
inte upprepa, att många utredningsärenden äro av den beskaffenhet, att man
måste anlita tillfälligt tillkallade personer för dem.

^Men jag medger, herr talman, att ett visst, ganska stort antal ärenden inom
några av departementen äro av den beskaffenheten, att de lika gärna kunde
utredas av tjänstemän anknutna till departementen. Jag kan erinra kammaren
örn att den ordning med heltidsanställda enmansutredare, som enligt vad vi nu
höra tillämpas inom departementen, till och med blivit godkänd av riksdagen
på det sättet, att beträffande en viss grupp av dylika utredare som inom departementen
utgör kärntruppen i lagstiftningsfrågor, nämligen unga jurister
som hämtas från hovrätternas assessorskår, den anordningen vidtagits av riksdagen,
att anslag beviljats till icke mindre än 45 assessorer i rikets olika hovrätter,
som skola stå till Kungl. Maj :ts förfogande för förordnanden på annat
håll, speciellt inom utredningsarbetet.

Jag har för min personliga del hyst den uppfattningen, att det vore önskvärt
att dessa 45 assessorer i stället hänfördes till sina respektive verksamhetsområden,
och även haft tillfälle påyrka att departementen hos sig anställde
ett antal assessorer såsom extra ordinarie utredningsmän, till vilka kunde
överlämnas sådana utredningsuppgifter, som icke kräva tillkallande av personer
med alldeles speciell sakkunskap. Så till vida kan jag alltså instämma i herr
Andréns uttalande örn önskvärdheten av att dessa utredningsmän inom en viss
ram upptagas på departementens vanliga personalstater, men jag kan icke göra
någon anmärkning mot att så ej skett i handelsdepartementet.

För det tredje var jag, herr talman, mycket benägen att replikera statsutskottets
ärade ordförande. Det har nu redan gjorts från handelsministerns sida,

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
men jag kanske får tillägga en sak, som handelsministern berörde i ett föregående
anförande, angående herr J. B. Johanssons anmärkning att redovisning
borde ske av de medel, som utgå från kommittéanslaget till funktionärer
inom departementen. Det är nu många år, säkert ett tjugotal, sedan jag själv
inom en regering var med om att med anledning av samma anmärkning, som
herr J. B. Johansson framförde, i riksdagsberättelserna införa en detaljerad
redogörelse för användningen av kommittéanslaget. Detta sker alltjämt dels så,
att under varje kommitté dess kostnader i detalj redovisas, och dels så, att
under de olika departementen anges övriga utredningsuppdrag, med utsättande
av personernas namn och det belopp var oell en har fått i ersättning för
uppdraget. Herr J. B. Johanssons önskemål är därför såvitt jag förstår sedan
många år tillbaka redan uppfyllt.

Vidare förhåller det sig naturligtvis så, som handelsministern här nyss anförde,
att inom ett departement finnas funktionärer, beträffande vilka ganska
höga månadsarvoden äro bestämda. Det är till exempel inte någonting ovanligt
inom departementen, att dessa arvoden kunna gå upp till de belopp, herr J. B.
Johansson gav exempel på. Men detta tillgår just på det sättet, som redan har
framhållits, att vederbörande enligt kommittékungörelsen skola lia ersättning
icke blott i form av dagarvoden utan även för sina på annat håll förlorade löneförmåner.
Det är på detta sätt månadsarvodena komma upp till relativt höga
belopp, när vederbörande bli anlitade inom ett departement. Jag kail emellertid
vitsorda handelsministerns uppgift, att ett sålunda bestämt arvode mycket ofta
icke innebär någon ökning utöver kommittékungörelsen, utan i verkligheten
en minskning.

Herr voll Heland: Herr talman! Med anledning av ett par frågor, som berörts
under debatten, skall jag be att få framhålla ett par synpunkter.

I sin replik till statsrådet Myrdal örn budgetbehandlingen nämnde herr Andrén
lotterimedlen. Han sade, att örn en institution fått sig något anslag tilldelat
på budgeten genom riksdagens beslut, var Kungl. Majit förhindrad att till
nämnda institution utlämna medel från något annat anslag, exempelvis lotterimedlen.
Örn detta är praxis och anses riktigt, får jag säga att det måste verka
synnerligen olyckligt. På det sättet kan nämligen en regering i budgeten föreslå
ett mycket litet anslag till en institution för att därigenom komma ifrån, att
ge ett större anslag av lotterimedlen. Likaså kan man tänka sig, att en institution
säger: »Gud bevare oss för att få något anslag på den ordinarie budgeten,
''ty då kunna vi ju inte få vad vi behöva genom anslag från lotterimedlen.»

Herr Andréns exempel synes mig peka på att det är önskvärt, att även anslagen
från lotterimedlen läggas under riksdagens prövning, så att inte en skiftande
praxis tillämpas av olika regeringar. Jag hemställer alltså till regeringen
att överväga detta och hoppas åtminstone, att statsutskottet nästa år diskuterar
den frågan, vilket synes mig mycket befogat.

Här har diskuterats frågan örn enmanskommittéer. Nu är det möjligt, att särskilda
förhållanden råda inom justitiedepartementet oell kanske även i enstaka
fall inom andra departement. Men nog synes det mig, som tillhör ett minoritetsparti,
synnerligen olyckligt om en majoritetsregering kan tillsätta enmanskommittéer
för utredningar av kanske till och nied synnerligen viktiga allmänpolitiska
frågor. Och ändå olyckligare är det, om regeringen samtidigt kan begränsa
utredningen efter sina önskemål.

Jag för min del hemställer alltså som ledamot av ett minoritetsparti, att man
i ett majoritetsparti undviker att tillsätta enmanskommittéer när det gäller frågor,
som kunna vara av allmänpolitisk betydelse. Och ändå mer hemställer jag,
att ett majoritetsparti inte missbrukar sin makt på så sätt, att man ger kom -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Äng. tionde huvudtitelns kommittéanslag. (Forts.)
mittéerna begränsade direktiv, utan att nian låter dem arbeta förutsättningslöst
och allsidigt.

Jag kan nämna ett exempel, som visar betydelsen härav. Förra året framlade
statsrådet Sköld en proposition, i vilken han nämnde, att en försvarsutredning
skulle tillsättas, och vidare angav, att han avsåg att begränsa den blivande kommitténs
arbete genom att fastställa vissa riktlinjer. Lyckligtvis väckte detta opposition
inom statsutskottet, så att utskottet och sedermera riksdagen uttalade
sig för att en blivande försvarsutredning skulle arbeta förutsättningslöst och
allsidigt.

I dessa dagar väntar man på att en ny kommitté skall tillsättas för behandlingen
av försvarets förvaltningsfrågor. Man har länge väntat att regeringen,
på mångas begäran, skulle tillsätta denna kommitté; jag kan bl. a. erinra örn
statsutskottets, riksdagens, överbefälhavarens och statsrevisionens önskemål. Det
synes mig egendomligt, att tillsättningen av denna kommitté har dröjt så länge,
men jag hoppas att dröjsmålet icke beror på att man i regeringen överväger att
begränsa denna kommittés uppdrag. I det fallet skulle man enligt min mening
kunna ge ett exempel på hur en sådan kommitté bör tillsättas, nämligen så att
den, när den äntligen får börja sitt arbete, inte bindes av regeringens önskemål,
utan att utredningen får bli förutsättningslös och allsidig.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Handelsministern förvånade
sig över att jag blev överraskad över de uppgifter, som vi fått rörande personalen
i handelsdepartementet och dess avlöningar.

Min överraskning hänförde sig till att så många tjänstemän fått dylika arvoden
och att arvodena voro så pass stora.

Handelsministern gjorde också gällande, att jag inte skulle ägt kännedom örn
att det enligt kommittékungörelsen fanns möjligheter för regeringen att kompensera
statstjänstemannen för mistade avlöningsförmåner. Jo, det känner jag
väl till. Denna uppgift är riktig, men när jag angav de olika summorna nämnde
jag i detta sammanhang inte, att det bland de anställda personerna i handelsdepartementet
också fanns en som hade ersättning för mistade avlöningsförmåner
med 670 kronor 80 öre.

Vad sedan angår redovisningen är det naturligtvis mig likgiltigt, var denna
lämnas — örn det sker i berättelsen örn vad i rikets styrelse sig tilldragit i anslutning
till redovisningen för kommittéanslagets användning eller på något annat
ställe.

För oss i utskottet har det varit angeläget att undersöka det dagsaktuella läget.
Det kan ju ske ändringar från den tid berättelsen avser och till den tidpunkt
då statsutskottet handlägger anslagsfrågor rörande kommittéer och utredningar.
Det var med ledning av sådana senare uppgifter jag uttalade min överraskning
och min förvåning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 84 och 85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående anslag för budgetaret
1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm. Nr 12. 53

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1946/47 till örn- och tillbyggnad av flygtekniska försöksanstaltens
verkstadsav delning;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen av
garnisonssjukvården för Stockholms garnison;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1946/47 till nytt garnisonssjukhus
för Stockholms garnison;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av täckning
för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Carl
Johan Eric Tersmeden m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder distnbutionsgjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1946/47 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk jämte statens'' krafti
ämnet väckta motioner. verk.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk för budgetåret
1946/47 anvisa ett investeringsanslag av 37 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Herman Ericsson
m. fl. (I: 201) och den andra inom andra kammaren av herr Olsson i Oskarshamn
m. fl. (II: 305), i vilka hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl.

Maj :ts förevarande anslagsäskanden måtte uttala, att Kungl. Maj :t ville taga
ett i vattenfallsstyrelsens skrivelse av den 27 april 1945 framlagt förslag om
bildandet av ett stamlinjebolag under förnyat övervägande samt vidtaga i anledning
därav erforderliga åtgärder i enlighet nied nämnda förslag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk för budgetåret 1946/47 under statens
affärsverksfonder, statens vattenfallsverk, anvisa ett investeringsanslag av
37 500 000 kronor;

b) att riksdagen måtte nied bifall till motionerna I: 201 och II: 305 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bl. a. följande:

»Utskottet har i likhet med motionärerna funnit, att de skill som anförts
till stöd för bildandet av ett stamlinjebolag icke utan vidare kunna avvisas.

Med hänsyn härtill förutsätter utskottet, att Kungl. Majit tager frågan örn

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distr ibutionsansläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
bildande av ett stainlinjebolag under förnyat övervägande. Då utskottet funnit
det av vattenfallsstyrelsen i ämnet framlagda förslaget till konsortialavtal
och bolagsordning i allt väsentligt godtagbart, har utskottet för sin del velat
förorda, att detsamma utan riksdagens vidare hörande lägges till grund för
beslut i ämnet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Gränebo, Karl
Andersson, Gustaf Karlsson, Näsström, Hesselbom, Ivar Persson, Törnkvist.
Rubbestad, Åkerström, Thäpper, Onsjö och Persson i Vinberg ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen----— 37 500 000 kronor;

b) att motionerna I: 201 och II: 305 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Statsutskottets nu föreliggande förslag
har tillkommit med lottens hjälp. Därför har också halva utskottet låtit anteckna
en reservation.

Striden i statsutskottet har inte gällt själva anslagsfrågan. I denna äro utskottet
och reservanterna i huvudsak eniga — utskottet har ju endast velat göra
vissa förbehåll beträffande anslagets användning — utan striden har stått kring
en motion i denna kammare av herr Herman Ericsson, som går ut på bildandet
av ett stamlinjebolag mellan staten och vissa enskilda intressenter med uppgift
att närmast bygga kraftledningar och på dessa överföra elektrisk kraft.

Förslaget örn ett stamlinjebolag kom först fram i en skrivelse till Kungl.
Majit från vattenfallsstyrelsen den 27 april förra året. Förslaget hade efter samråd
med dåvarande kommunikationsministern Domö upprättats av vattenfallsstyrelsen
i samarbete med Stockholms elektricitetsverk, Krångede aktiebolag
och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Vattenfallsstyrelsens förslag till en sådan organisation i bolagets form avsåg,
att detta bolag när det gällde driften skulle överta de nuvarande stamlinjerna;
det skulle också framdeles bygga nya stamledningar. Bolaget skulle äga, bygga
och driva alla stamlinjer med 200 kV spänning eller mera i hela landet söder
örn Ångermanälven. Norra Sverige, således övre Norrland norr om Ångermanälven.
skulle däremot vara undantaget från detta bolags verksamhet.

Det kanske kan vara nödvändigt att gå något litet närmare in på bolagets
sammansättning, organisation och verksamhet. Sådant som förslaget hade upprättats,
skulle bolaget bildas av staten å ena sidan och enskilda kraftbolag å
andra sidan. Staten skulle erhålla 55 procent av aktierna i bolaget, under det
att de enskilda skulle äga återstoden. 45 procent. Denna procentfördelning i
fråga örn bolagets aktier grundade sig på en beräkning över den utbyggda
vattenkraften inom Ångermanälvens och Indalsälvens kraftverksområden och
söderut, varvid det beräknades att staten ägde 55 procent av dessa kraftverk
och de_enskilda ägde 45 procent. Denna rangordning skulle således bestämmas av
den faktiska äganderätten till kraftbyggnader. Stamlinjebolaget skulle emellertid
inte utbygga kraft, det skulle inte heller transformera kraft eller distribuera
kraft i vanlig mening, utan endast äga dessa högspänningsledningar
från Ångermanälven och söderut och transportera den råkraft, som sedan skulle
fördelas till de olika förbrukarna i södra och mellersta Sverige. Bolagets styrelse
skulle bestå av sju ledamöter och sammansättas så, att tre av ledamöterna
skola utses av de enskilda kraftverken, tre skola utses av staten och en,
som skulle vara styrelsens ordförande, skall utses av Kungl. Majit. Staten
skulle således lia fyra ledamöter i styrelsen.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsansläggningar m. ra. vid statens kraftverk. (Forts.)

Till detta förslag; hade sedan fogats en bolagsordning vari bolagets verksamhet
närmare angavs — jag skall inte gå in på detta nu. Det har vidare
till förslaget fogats ett konsortialavtal, som bl. a. bestämde, hur det skulle förfaras
med bolaget i framtiden. Bolagsordningen skulle till att börja med äga en
giltighetstid av 30 år. Efter 30 år kunde avtalet uppsägas med tre års uppsägningstid.
Det fanns också i detta avtal en bestämmelse om mlösmngsratt for
den händelse att staten efter 30 år skulle vilja inlösa aktierna i detta stam -

linjebolag.

Det är ganska tydligt att de, som bade upprättat detta förslag,, staude.vissa
förväntningar och förhoppningar på att dåvarande kommunikationsministern
skulle äga möjligheter att inom den dåvarande samlingsregeringen kunna genomföra
detta förslag och således få ett sadant bolag till stånd. Det visade sig
emellertid att saken inte gick att genomföra på det sättet; dåvarande kommunikationsministern
kunde tydligen inte infria de ställda förhoppningarna, och
det blev inget beslut örn något stamlinjebolag. Först i november månad, sedan
samlingsregeringen hade upphört och en ny regering tillkommit, kunde slutlig
ståndpunkt tagas till frågan genom ett beslut, som meddelades vattenfallsstyrelsen.
att vattenfallsstyrelsens förslag inte kunde till någon regeringens åtgärd
föranleda. Då vattenfallsstyrelsen fick detta meddelande upprättade den
ett förslag till anslagsäskande för byggande^ av nya högspänningsledmngar i
vattenfallsstyrelsens egen regi och begärde således de anslag, som vi nu i dag
behandlat, nämligen ett på 37,5 miljoner kronor på kommande budgetars riksstat.
och ett på 2,5 miljoner kronor på tilläggsstat till riksstaten för innevarande
budgetår. .

Vattenfallsstyrelsen hade sålunda fullt naturligt ställt sig lojal till regeringens
beslut och gått ut ifrån att stamlinjerna i fortsättningen skulle byggas
i statens egen regi. Så kom den motion, som jag omnämnt, att väckas i samband
med statsverkspropositionen och därmed kom fragan upp i statsutskottet med
anledning av denna motion. . .

I statsutskottets fjärde avdelning hade vi en föredragning rörande ärendet
av vattenfallsstyrelsens chef, generaldirektör Borgquist, som fick redogöra
för denna frågas uppkomst och läge, varvid han alltså fick framställa de synpunkter,
som hade talat för förslaget, ål o tio närer na hade som huvudsakliga
motiv anfört, att det var angeläget att det blev en ökad och bättre samverkan
och ett bättre samarbete mellan de olika kraftföretagen och de önskade därför
få införd en bolagsform för ändamålet. Chefen för vattenfallsstyrelsen förklarade.
att ingenting fanns att anmärka mot samarbetet mellan vattenfallsstyrelsen
och de enskilda kraftbolagen, sedan överenskommelse under åren 1941
och 1942 träffats om samverkan. Samma förklaring har också kommit från motsatta
hållet. Samarbetet har således varit det bästa. På särskild fråga förklarade
vattenfallsstyrelsens chef, att det gick lika bra att bygga stamlednmgar
i vattenfallsstyrelsens egen regi som i någon annan form. Han kunde således
inte annat än medge, att örn inte bolaget tillkom, kunde vattenfallsstyrelsen
mycket väl utbygga de erforderliga ledningarna liksom den tidigare hade gjort.

Efter dessa upplysningar, som vi fingo i avdelningen, föreföll, det åtminstone
mig som örn motiveringen för ett stamlinjebolag hade bortfallit och att följaktligen
de skäl, som såväl tidigare hade åberopats av vattenfallsstyrelsen som
nu åberopades av motionärerna, inte längre kunde vara giltiga. Detta medförde
också att det blev en uppdelning i fråga örn ståndpunktstagandet till frågan
först inom avdelningen och därefter inom utskottet.

Nu skall jag inte här i dag ingå på någon mera utförlig eller detaljerad
skildring av frågans tidigare behandling; det tror jag är ganska överflödigt.
Enligt vad jag har fått höra har nämligen andra kammaren nyligen utan vote -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distr ibutionsansläggningar m. ni. vid statens kraf tvert;. (Forts.)
ring tagit reservationen, och följaktligen är ju redan motionen örn stamlinjerna
därmed ur världen. Jag kan därför kort och gott inskränka mig till att här
yrka bifall till den av herr Gränebo m. fl. till utskottets utlåtande fogade reservationen,
som gar ut pa ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat och
att motionerna icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag skall be att med några ord få
anföra de skäl, som förestavat den ifrågavarande motionen. Större delen av vår
försörjning med elkraft måste tillgodoses genom utvinnande av vattenkraften
inom vårt eget land, men i den mån vattenkraften i vissa landsdelar inte räcker
till, mäste den kompletteras med ångkraft. Vattenfallen ligga emellertid så
olika fördelade i landet att större delen av dem finns i de nordliga delarna,
icke mindre än 79 procent, mot endast 21 procent i Svealand och Götaland.

Under åren efter krigsutbrottet har kraftåtgången stegrats enormt; från att
1939 lia varit 8 300 miljoner kilowatttimmar är den nu uppe i 13 000 miljoner
kilowattimmar, alltså en ökning med icke mindre än 60 procent.

När det nu gäller en så enorm kraftåtgång och när kraftkällorna äro belägna
i de norra delarna av landet, blir naturligtvis frågan örn transitering av kraft
från norra Sverige till mellersta och södra Sverige ett mycket stort problem.
Denna transitering försiggår nu genom fyra stora kraftledningar, men eftersom
dessa kraftledningar inte räcka till måste de naturligtvis rätt snart byggas ut.

Jag kan här nämna, att man har under förberedelse från Stockholms stads
sida att utbygga ledningen fran Untra till Stockholm och att Sydkraft håller
på att staka en ledning mellan Nässjö och Malmö. Vidare har Sydkraft ett aktuellt
behov inom den närmaste framtiden att få ned kraften från sitt nu under
byggnad varande kraftverk uppe i Faxälven. Det måste alltså lia en ledning
därifrån, som bör utföras i två sektioner, den ena för sträckan Hjälta-Hölleforsén,
och den andra fran Änge till Hallsberg, vilka skola förenas genom
fränsi tering ver den av statens kraftverk ägda ledningen Stadsforsen—Ånge.

Vidare mäste man ha en ny stamledning Hallsberg—Nässjö, avsedd att ingå
i en andra linje mellan Hallsberg och Malmö.

Dessutom håller staten på att planera en linje i tre skilda sträckor från Indalsälven
söderut; den första sträckan från Midskogs kraftstation till Ånge,
den andra från Stadsforsen till Untra och den tredje från Väsby till Överby,
sorn ligger cirka 7 kilometer från Norrvikens stationssamhälle.

Detta är ett ofantligt byggnadsprojekt och det är därför vi ha ansett det
vara nödvändigt, att man genom en stabilare organisation skulle försöka att
fortsätta med det frivilliga samarbete, som man haft under krigsåren, för att
få en planhushållning med våra kraftresurser. För att det skulle bli en verklig
planhushållning ha de olika kraftverken tillsammans med staten etablerat
ett mycket intimt frivilligt samarbete, som skulle sträcka sig fram till år 1950.
Därefter vet man inte vad som skall komma i stället, och det var därför som
vattenfallsstyrelsen hade tagit initiativ till bildandet av det nu ifrågasatta
stamlinjebolaget.

^Jag skall inte ga in på frågan örn detta bolags organisation; det har föregående
ärade talaren redan gjort. Innan vattenfallsstyrelsen kom fram med sitt
förslag till bildande av detta bolag är det helt naturligt att styrelsen infordrade
yttranden från en del statsverk och även från elkraftutredningen, som ju,
efter ett beslut av riksdagen för några år sedan, håller på att undersöka, hur
hela vår elkraftförsörjning skall ordnas för framtiden. Elkraftutredningen har
tillstyrkt bildandet av detta stamlinjebolag. Utredningen säger, att »denna parallelldrift
av stamlinjerna», som nu har skett, »har automatiskt medfört en
kontinuerlig samköming av de olika företagens kraftstationer». Jag kan nu

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläg gningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
här nämna, att den samköming som Ilar skett började den 3 april 1938 och
att nian från den dagen praktiskt taget har kunnat samköra kraft från Porjus
i norr till Malmö i söder och från Trollhättan i väster till Stockholm i
öster.

Denna parallelldrift har varit av den allra största betydelse för hela vår
kraftförsörjning och »genom samordning», säger elkraftutredningen, »av kraftproduktionen
har centrala driftledningen verksamt bidragit till att säkerställa
landets kraftförsörjning». Den centrala driftledningen är just det frivilliga
organ, som jag talade örn, som varit tillsatt under krigsåren.

»De goda erfarenheter», säger elkraftutredningen vidare, »som vunnits, ha
föranlett en överenskommelse, att centrala driftledningen skall fungera även
efter kriget. I den nuvarande överenskommelsen», säger utredningen vidare,
»finnes visserligen stadgat, att samråd skall ske beträffande fortsatt utbyggnad
av stamlinjenätet, men detta säkrar icke att den största planmässigheten erhålles,
eftersom samrådet i realiteten icke alltid kan ske på ett tillräckligt förberedande
stadium. Samma begränsning gäller beträffande möjligheten för staten
att koncessionsvägen trygga en planmässig utbyggnad.»

Sedan elkraftutredningen redogjort för formerna för bolaget, fortsätter den:
»Den angivna organisationen av stamlinjebolaget synes lämplig, då den samtidigt
tillgodoser såväl statens inflytande i bolaget som de kommunala och enskilda
företagens möjlighet att göra sina åsikter och önskemål gällande.»

Till sist säger utredningen, att »det föreliggande konsortialavtal innebär,
att en enhetlig ledning av stamlinjefrågorna säkras samtidigt som staten erhåller
erforderligt inflytande härvidlag. Ett antagande av förslaget behöver
sålunda enligt utredningens mening icke föregripa utredningens ställningstagande
beträffande övriga kraftförsörjningsfrågor.»

Här har alltså elkraftutredningen sagt ifrån, att detta bolags bildande icke
kommer att på något sätt lia prejudicerande verkningar på det förslag, som
elkraftutredningen eventuellt kan komma med beträffande hela vår framtida
kraftförsörjning.

Mot utredningens utlåtande hade ledamoten herr Svensson reserverat sig, i
det att han ansett att staten helt borde lia hand örn denna sak. Och en annan
ledamot, herr Upmark, hade reserverat sig beträffande avtalets inlösningsparagraf,
§ 12. Han ansåg, att man inte borde medge staten rätt att efter de
30 åren inlösa kraftledningar, som man nu skulle sammanföra.

Kommerskollegium har yttrat sig och anför bl. a., att »i vattenfallsstyrelsens
framställning angiver styrelsen som sin mening, att stamlinjefrågan bör
ordnas antingen enligt nu föreliggande förslag eller genom att samtliga nya
stamlinjer utbyggas och ägas av staten. Enligt kollegii mening finnes ytterligare
ett tredje alternativ, nämligen att den nuvarande ordningen bibehålies.»
Det gäller alltså denna frivilliga överenskommelse.

Sedan kommerskollegium granskat de olika alternativen, kommer det också
till sist fram till att stamlinjebolaget skulle vara det bästa.

Industriförbundet och vattenkraftföreningen ha avgivit gemensamt yttrande
till kommerskollegium, vilket jag här skall förbigå. Men även detta yttrande
tillstyrker i varje fall bildandet av detta bolag.

Jag har redan redogjort för kraftåtgången fram till i dag. Men med den
enorma utveckling, som måste komma att ske på kraftförsörjningens område,
är det helt naturligt att denna kraftåtgång kommer att ökas, och örn ökningen
fortsätter i samma takt som hittills, komma vi att örn 25 år ha alla våra
kraftresurser då det gäller vattenkraft såsom kraftkälla tagna i anspråk inom
landet. Då kan man vid samtliga våra kraftverk framställa 36 000 miljoner
kilowattimmar, av vilka icke mindre än 22 300 miljoner kilowattimmar åtgå

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
för förbrukningen i Mellansverige och 4 200 miljoner kilowattimmar i södra
Sverige.

Någon Ilar förut under den allmänna debatten sagt, att det skulle vara för
att tillgodose ett intresse huvudsakligast för södra Sverige som man väckt
denna motion. Så är faktiskt icke förhållandet, ty frågan har lika stort intresse
för Mellansverige som för Sydsverige, eftersom det är Mellansverige
som skall ha den större delen av all den elkraft, som kan komma ifrån Norrland.

Örn man nu skall bygga 200 kV ^ledningar för att föra ned all denna kraft
från Norrland till Mellansverige och Sydsverige, behövs därför inte mindre
än 15 stycken sådana ledningar som vi här tala örn. Man skulle ju förstöra
oerhört mycket skog, örn man skulle dra ned 15 olika sådana stora kraftledningar
ända från Norrland, ty man måste ju hugga breda gator genom skogen
för varje ledning. De ledande männen på detta område böra därför för framtiden
försöka få fram någon möjlighet att använda ännu kraftigare ledningar
än sådana på 200 kV.

De allra bästa erfarenheter finnas alltså av det frivilliga samarbetet på
detta område mellan vattenfallsstyrelsen och de privata och kommunala kraftbolagen.
Då det inte anförts några som helst motiv för avslaget — man fick
aldrig veta vilken motivering som egentligen fanns bakom avslaget — ha vi
motionärer ansett, att en motion borde väckas i samband med statsverkspropositionen
för att man i varje fall skulle få höra vilka de motiv voro, som lago
bakom. Skulle det vara så att man anser att räntesatsen på 4 procent är för
hög eller att man anser en avtalstid på 30 år, inom vilken tid staten skulle ha
inlöst ledningarna, för lång, hade man ju kunnat ta upp förhandlingar på nytt
med kraftbolagen därom, och jag är övertygad örn att man på den punkten
skulle ha kunnat få en överenskommelse till stånd.

Jag vill inte sticka under stol med att det är ett mycket stort kommunalt
intresse att denna fråga ordnas på ett för kommunerna och även för det privata
näringslivet bra sätt, ty om något skulle eftersättas i fråga örn nedtransiteringen
av elkraft från de norra delarna av landet till de södra, kan detta få
mycket svåra följder både för kommunerna och för det privata näringslivet.
Det är därför ett mycket stort ansvar som staten tar på sig, när den här ensam,
kanske utan att fråga någon till råds, vill ta på sig arbetet med hela
denna utbyggnad, som ju kommer att kosta ofantligt mycket pengar. Vi ha
därför ansett att man borde ha byggt det nuvarande frivilliga samarbetet på
en fastare grund, samtidigt som man tryggat såväl statens som de enskildas
och kommunernas intressen. Ett samarbete mellan alla dessa organisationer
skulle enligt vår mening lia varit till fromma för hela vårt land och dess näringsliv,
och vi ha därför i varje fall velat få fram motiveringarna för avslaget
på motionen.

Herr Andersson sade att det väl var vissa förhoppningar, som hade föresvävat
dem, som utarbetat detta förslag, att förutvarande kommunikationsministern
skulle lägga fram det. Bakom förslaget ligga inte några dolda förhoppningar
utan bara en vilja till ett ärligt samarbete och en ärlig strävan att
försöka fördela landets kraftresurser så, att olika delar av landet, komma i åtnjutande
därav. Några förtäckta förhoppningar ha icke funnits hos dem, som
ha deltagit i dessa underhandlingar, vare sig från kommunernas eller de privata
kraftverkens sida, utan endast en strävan till fortsatt samarbete.

Motionen syftar bara till att Kungl. Majit skulle ta frågan under förnyat
övervägande, och det var motionärernas mening att, örn Kungl. Majit funne någon
punkt i avtalet oantaglig för staten, man då skulle lia kunnat förhandla
därom. Utskottet har så till vida, herr talman, skärpt motionärernas förslag,

Onsdagen den 20 mars 194G fm. Nr 12. 59

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
att det förutsätter, att Kungl. Maj :t tar frågan under förnyad prövning, men
det säger samtidigt, att man finner avtalsbestämmelserna vara sa pass bra, att
de utan vidare kunna antagas utan riksdagens hörande i framtiden. Detta är
ju eller kan i varje fall fattas såsom ett åläggande från riksdagen till regeringen,
vilket aldrig varit motionärernas avsikt.

Som frågan alltså nu ligger till, kan jag inte yrka bifall till utskottets förslag,
utan yrkar bifall till motionerna.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Efter den redogörelse för
ärendet som motionären givit blir ju min uppgift väsentligt enklare. Det föreliggande
förslaget till avtal med tillhörande bolagsordning m. m. har utarbetats
av statens eget organ, vattenfallsstyrelsen. Det har tillkommit efter ingående
förhandlingar mellan de berörda intressenterna, och dessa förhandlingar
lia varit ganska långvariga, efter vad jag har försport. Det finns, som den
siste ärade talaren nämnde, två stamlinjer, örn vilka avtal redan är träffat,
och chefen för vattenfallsstyrelsen vitsordade i statsutskottet, att detta avtal
lett till ett närmare samarbete och att ett sådant samarbete var nödvändigt,
oavsett vilken väg man följer av dem som utskottets bada halvor förordat. Förhandlingar
i olika uppkommande frågor äro under alla förhållanden nödvändiga.
och det har synts mig och dem som ha samma mening som jag., att ett
samarbete i en organiserad form, såsom man tänkt sig enligt det föreliggande
avtalsförslaget, måste bli mera fruktbärande.

Detta avtalsförslag, som avgavs förra våren, har ju också tillstyrkts av alla
de hörda myndigheterna. Det har också sagts, att örn det blir en enhetlig ledning.
så få de icke statliga intressenterna ett ökat intresse av saken, och man
kan då också förvänta att få tillgodogöra sig åtskilliga erfarenheter på kraftöverföringens
område.

Det har under sådana förhållanden sjmts mig, att det föreliggande avtalsförslaget
är ett väl utarbetat förslag, som, omsatt i praktisk handling,, endast
skulle bli till fördel.. Statens intressen äro i avtalsförslaget så väl tillgodosedda
som man överhuvud taget kan begära.. Det framgick också av herr
Ericssons redogörelse, att en ledamot av elkraftutredningen reserverat sig i inlösningsfrågan.
Staten skall ju enligt bolagsordningen teckna 55 procent av
aktierna och de övriga intressenterna tillsammans endast 45 procent. Staten
skall tillsätta fyra ledamöter av bolagets styrelse, under det de andra endast
få tillsätta tre, och bland de fyra, som staten tillsätter, får staten också förordna
ordförande. Staten har fått rätt att inlösa aktierna örn 30 år, men det
har däremot här icke i debatten nämnts, att aktierna även skola överlämnas
till pari, frånsett en uträkning i ett visst avseende. Vidare är det fastslaget,
att utdelningen icke får bli mera än 4 procent. Jag menar att statens intressen
här ha blivit så väl tillgodosedda, att icke ens de som i alla frågor spana efter
en möjlighet till förstatligande borde kunna hysa några farhågor. Och elkraftutredningen
har ju sagt, att ett sådant avtal icke skulle föregripa dess utredningsarbete.

Utskottet — man kan icke tala om en majoritet, då utskottet är uppdelat i
två lika hälfter — d. v. s. de som lia velat tillstyrka den väckta motionen ha
valt den formen, för tillstyrkande, att de uttalat, att förslaget till avtal och
bolagsordning är godtagbart, och de lia velat hos Kungl. Maj:! förorda, att
Kungl. Majit utan riksdagens hörande lägger detta avtal till grund för ett
nytt beslut i ärendet. Det är detta som vi i punkt, b) av klämmen ha velat
föreslå riksdagen att i skrivelse ge Kungl. Majit tillkänna.. Vilken uppfattning
nian än har så tycker jag man kan medge, att här föreligger en praktisk
fråga, som vederbörande statliga organ har lagt upp på ett sätt som borde

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. viel statens kraftverk. (Forts.)
kunna godkännas. Vid den föredragning som vi hade inom utskottet var det
uppenbart, att chefen för vattenfallsstyrelsen alltjämt är av den uppfattningen,
att den lösningen var att föredraga. Det är helt naturligt, att när Kungl!
k£aj:t har avslagit hans förslag'', mäste han lägga fram andra anslagsäskanden,
men han är alltjämt av den meningen, att detta avtal är värt att godtagas.
Och det betyder väl en hel del, när statens eget organ på detta sätt ger förord
åt avtalet.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har varit med i statsutskottets fjärde avdelning
hela tiden, under behandlingen av denna fråga, men jag fick icke tillfälle
att närvara, då statsutskottet fattade sitt beslut. Jag vill därför nu framlägga
mina synpunkter.

I de motioner som väckts, ha en del ganska egendomliga uttalanden gjorts.
Det har talats örn att det enligt motionärernas förslag skulle bli mera enhetlighet
och bättre förhållanden på detta område än enligt Kungl. Majrts förslag.
Det förvånar mig att man kan tala örn att det skulle bli så enhetligt och
bra, örn dessa nya stamlinjer byggdes och ägdes av ett bolag, medan de linjer
som finnas i övre Norrland fortfarande skulle behållas av staten och de linjer
som nu finnas i södra och mellersta Sverige, skulle arrenderas av bolaget. Jag
tycker detta skulle bli verkligt tillkrånglat, det får jag säga — i varje fall
tycker jag inte att man kan tala om någon enhetlighet. Nog är det väl bättre,
att staten bygger de^ stamlinjer. som erfordras, än att tillskapa så olika anordningar
på detta område som här är föreslaget. Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
.Ilar ju också ansett, att det är lämpligare att staten
bygger dessa nja stamlinjer.

Man förstår att motionärerna, vilka i stort sett företräda vissa städers intressen,
ha gått fram på den linje som är utstakad i motionerna. Det är tydligt,
att dessa städer och deras representanter ha ansett, att det skulle vara
någonting att vinna genom att fa ett bolag till stånd. Jag vill inte förneka, att
det innebär en viss fördel att staten skulle komma att äga 55 procent av aktierna
och de övriga företagen 45 procent, liksom att staten skulle få majoritet i
styrelsen. Det har ju ansetts, att de tre ordinarie styrelseledamöter, som staten
skulle utse, skulle vara tjänstemän i vattenfallsstyrelsen, men i ett av utlåtandena
över förslaget^har det uttalats, att det kanske vore lämpligare, att det åtminstone
funnes någon ledamot av vattenfallsstyrelsen med. Man behöver ju
egentligen inte diskutera den saken, ty jag antar att detta bolag aldrig blir
verklighet utan att man går den väg som är föreslagen i den kungl, propositionen.

Statsutskottets ordförande framhöll, att avtalet kunde sägas upp örn 30
år och staten då bli ägare till dessa stamlinjer. Örn man redan nu anser, att staten
bör säga upp avtalet, varför skall man då bilda ett bolag? Det är inte mycket
att komma med, om man inte har mera tro på saken. Då är det väl bättre,
att staten^ bygger linjerna ensam. Hittills ha ju fyra 200 kV-stamlinjer utbyggts
fran mellersta Norrland till Mellansverige, och två av dessa ägas av
staten, medan de övriga två ägas av olika kommunala och enskilda företag,
vilkas huvudintressenter äro Stockholms stad, Krångede aktiebolag och Sydsvenska
kraftaktiebolaget. Enligt särskilda av 1941 och 1942 års riksdagar
godkända avtal har överenskommelse träffats örn parallelldrift av de olika
linjerna under krisåren med enhetlig ledning. När det har gått att samarbeta
under dessa gångna år, varför skall man inte då kunna fortsätta med ett sådant
samarbete även i framtiden? Jag kan inte förstå att man skall behöva tillskapa
ett bolag för detta ändamål.

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distr ib u t i o n s a n l ä g g ilin g ar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)

Nu är det ju meningen, att det skulle behövas tre nya stamlinjer för överförande
av kraft från mellersta Norrland till Mellansverige och Sydsverige,
och jag erkänner möjligheten av, att det behövs ännu flera linjer. Herr Herman
Ericsson framhöll, att det t. o. m. skulle behövas 15 nya linjer, och han var
rädd för att dessa skulle fördärva för mycket skog. Jag förstår inte att man
skall behöva flera linjer örn staten skall äga dem än örn de ägas av ett bolag.
Det måste väl vara precis samma sak, eller har herr Herman Ericsson någon
annan åsikt i det fallet? Går det att få mera kraft på linjerna, örn ett bolag äger
dem än om staten äger dem? Jag skall be att få fråga herr Ericsson, om han har
några upplysningar att ge, ifall det skulle vara någonting som jag inte förstår.

Det har ju även framhållits, bland annat av statsutskottets ordförande, att
erfarenheterna från de senaste åren bestyrka behovet av en samordning av
driften i fråga. Det står även i utskottsutlåtandet, att detta samarbete har varit
fördelaktigt, men sedan säger utskottet, vilket också åberopats: »Förutom säkerställande
av en samordning av utbyggnaderna vinnes härigenom, att hela
stamlinjesystemet kommer att drivas under enhetlig ledning, vartill kommer
att ett ökat intresse från de icke statliga intressenternas sida torde vara att
förvänta när det gäller att tillgodogöra av dem hittills gjorda erfarenheter på
kraftöverföringens område.»

Jag tycker det är något egendomligt, när utskottet på detta sätt säger, att
de icke statliga intressenterna skulle få större intresse för saken därför att de
finge vara med i bolaget, och att deras erfarenheter då skulle bättre komma
till sin rätt. Jag kan inte begripa att det skall behöva vara så. Är det någon
anledning att misstänka, att inte även staten i detta fall skall kunna genom
sina ingenjörer och sina direktörer tillgodogöra sig alla de erfarenheter som
gjorts på kraftförsörjningens område? Och även de icke statliga intressenterna
böra väl kunna delge sina erfarenheter utan att vara med i ett bolag som detta.
Vi ha ju i vår reservation uttalat, att vi anse, att det samarbete, som hittills
förekommit, utan svårighet bör kunna upprätthållas i fortsättningen.

Herr Herman Ericsson fällde en del yttranden, som jag icke kan låta stå
oemotsagda. Han sade att de skäl som förestavat motionen vore att man genom
detta bolag lättare skulle kunna ordna överföringen från Norrland av de
stora kraftmängder, som behövdes i södra Sverige, än örn det skulle ske i statlig
regi. Vidare sade han, att det skulle bli en stabilare organisation för planhushållning
med kraften. Det var ju ett både intressant och egendomligt uttalande,
att det skulle bli större planhushållning genom att staten ginge in i ett
bolag. Jag har förut hört tvärtom, att man från hans partihåll helst ser att det
skall bli ett helt förstatligande för att ernå planhushållning. Kanske detta är
någon nyhet, som herr Ericsson kan lämna förklaring på.

Sedan åberopade herr Ericsson elkraftutredningen och vad som är sagt i
dess utlåtande. Men det finns en reservation fogad vid detta utlåtande, där det
hävdas att staten bör äga dessa stamlinjer. Jag kan emellertid icke finna annat
än att elkraftutredningen borde lia väntat med att avge yttrande eftersom den
ännu icke är färdig med den utredning som den håller på med.

Vi äro naturligtvis alla angelägna örn att få våra vattenfall i Norrland så
väl utnyttjade som möjligt, så att vi få kraft över hela landet. Vi. äro även
angelägna örn att vattenfallen utbyggas efter ekonomiskt bäriga linjer, så att
det blir till allas fördel. Men då staten, som jag förut nämnde, äger alla stamlinjer
i övre Norrland, så bör man val också för enhetlighetens skull kräva, att
även de övriga stamlinjerna ägas av staten. Det kan ju hända, att det på något
sätt kunde ordnas så, att även de två linjer som nu ägas av bolagen kunde övertagas
av staten, och även därefter borde ju det samarbete, som här talats så
mycket örn, kunna fortsätta.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)

^ Jag anser således, att reservanternas förslag, vilket överensstämmer med
Kungl. Maj:ts, är det som bäst tillvaratager det belas intressen, och jag ber,
herr talman, att med vad jag nu yttrat få yrka bifall till reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som anförde: Herr Heiding tog upp det uttalandet i utskottsutlåtande!,
som säger, att en enhetlig ledning, åstadkommen genom det ifrågasatta avtalet,
kommer att medföra ett ökat intresse från de icke statliga intressenternas
sida och att gjorda erfarenheter på det sättet komma att bättre utnyttjas.
Herr Heiding sade att han inte kunde förstå detta uttalande. Fastän jag
var inne på saken redan i mitt första anförande skall jag därför be att få
tillägga några ord.

Det uppkommer på detta område mångå spörsmål, som vattenfallsstyrelsen
behöver diskutera med de enskilda. Man har under nuvarande förhållanden,
då bolagen äga två stamlinjer, fått pröva detta samarbete och funnit
att det varit mycket framgångsrikt. Det är således för att tillgodogöra staten
erfarenhet från andra håll, som detta samarbete är så värdefullt.

Herr Heiding trodde att man bestämt en giltighetstid av 30 år därför att
man sedan tänkte låta avtalet upphöra. Det är ju inte utsagt. Örn man har
prövat avtalet och funnit det användbart, kommer man nog överens örn att
uppehålla det även senare.

Till sist vill jag bara säga, att det här inte är fråga örn ett avtal mellan
staten och enskilda, vilket så många tyckas vara rädda för, utan det är ett
avtal mellan kommuner å ena sidan — även Sydsvenska kraftaktiebolaget
äges ju av fem städer ■—• och staten å andra sidan. Örn man inte skulle kunna
etablera ett samarbete i en sådan form med intressenter av detta slag, vore
det högst märkvärdigt.

Herr Domö: Herr talman! Jag hade knappast tänkt att deltaga i denna debatt,
men när herr Andersson drog fram mitt namn på ett särskilt sätt — han
tycktes genom att inblanda mitt namn vilja sätta en »Farlig»-stämpel på utskottsförslaget
— kan jag knappast låta bli att komplettera hans ofullständiga,
och, såvitt jag fattade det rätt, något skeva redogörelse för förslagets
hittillsvarande öden. Det är ju visserligen dagsaktuell politik från majoritetspartiets
sida att begagna mitt namn till att misstänkliggöra ett och annat
förslag, men åtminstone i detta fall. herr talman, är metoden ganska
oberättigad. Ty jag har icke spelat den dominerande roll vid det ursprungliga
förslagets tillkomst, som herr Andersson vill göra gällande.

Saken var helt enkelt den, att vattenfallsstyrelsen var initiativtagare och
på våren 1945 kom med sitt förslag till den anordning som det här är fråga
örn. Jag hade inte animerat styrelsen till framställningen. Jag gjorde i början
vissa invändningar, emedan jag tyckte att anordningen var något komplicerad.
Efter ytterligare förklaringar och överläggningar fann jag emellertid,
att frågan örn utbyggandet av vattenkraften, anordnandet av stamlinjer
och dylikt var i ett sådant läge, att mycket snabba beslut och kraftiga åtgärder
erfordrades, och sedan förslaget varit utremitterat och de hörda myndigheterna
tillstyrkt det, upptog jag saken i statsrådsberedningen till förberedande
överläggning. Vid denna överläggning förekommo skäl både för och
emot, men förslaget blev icke refuserat. Det framgick vid beredningen att
det inom regeringen rådde delade meningar om förslaget, men att jag icke
aktualiserade saken till framförande under förra riksdagen berodde på att
det var mycket sent på riksdagen, och när man visste att förslaget skulle bli
föremål för delade meningar, så underlät jag — för resten på statsministerns

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläg gningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
inrådan •—• att lägga fram det vid vårriksdagen. Men därmed hade icke förslaget
fallit under bordet, och åtskilliga av majoritetspartiets ^ledamöter i
regeringen deklarerade, att det ur principiell synpunkt icke var någonting att
invända, emot ett sådant samarbete som avtalsförslaget innebar.

När man nu ser på det föreliggande förslaget, så kan ju måhända åtskilligt
vara att anmärka, men jag har fattat förslaget örn bolag som ett ärligt försök
från vederbörande inom vattenfallsstyrelsen och inom den företagsamhet,
som skulle koordinera sin verksamhet med vattenfallsstyrelsens, att komma
till rätta med de besvärliga problem, som vid ett hastigt utbyggande av våra
krafttillgångar höra ihop med anordnande av nya stamlinjer för kraftens
överförande till andra delar av landet.

Man kan naturligtvis säga, att det kan staten lika val göra ensam, och
den meningen har ju den nuvarande kommunikationsministern stannat för.
Jag tror visst att staten han göra det. Men fragan är: är aet det lyckligaste
och bästa sättet, att lägga det så? Här finns mycket stor teknisk erfarenhet
hos de företag, som skulle ingå som delägare i bolaget. Det har startats ett
utomordentligt gott samarbete mellan vattenfallsstyrelsen och enskilda, och
en mobilisering av alla de krafter, som finnas hos de olika parterna, vore enligt
min mening av största värde för att få ett så billigt och praktiskt resultat
som möjligt. Herr Heiding säger, att det är ganska självfallet, att man utnyttjar
teknisk sakkunskap och erfarenhet utanför statens domvärjo, när det
finns sådan. Ja, visst tror jag att den sakkunskapen och erfarenheten också
ställes till förfogande, men det blir dock en väldig skillnad, örn den skall
tillkallas utifrån. Kanske de som på den statliga sidan i framtiden ha ansvaret
inte anse att de behöva gå utom egen krets, utan äro »sig selv nok», så
att de inte bry sig örn att utnyttja dessa möjligheter.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är, att om dessa kommunala företag
äro delägare i statens stamlinjer, ha de ju ett eget ekonomiskt intresse
att bidra till bästa möjliga resultat. Man kan måhända hitta på tariffer och
dylikt, som frammana en sådan medverkan, men jag är ingalunda säker på att
den vägen är så lätt framkomlig. _ _ .

Och så en annan sak. Herr Heiding sade, att det i alla fall inte skulle bil
något helt med ett bolag, utan att det vöre bäst, att staten toge hand örn samtliga
kraftledningar. Men jag ber herr Heiding lägga märke till att det finns
förutvarande företag, som ha koncessionerade linjer och som inte äro bundna
av avtal längre än till år 1950. Sedan förefinnes inte längre någon kontraktsenlig
enhetlighet. Att låta ifrågavarande kommunala företag få intresse även
i nya stamlinjer tror jag vore ett lyckligt sätt att säkra samverkan och enhetlighet.
Det skulle .säkert också bli för staten billigast, ej endast genom den
mindre kapitalinsatsen.

Herr Heidings anförande ger mig anledning att dra fram motsägelserna i
reservationen. I det ena stycket säger man: det är bra som det är, varför skall
man göra något annat? I nästa stycke säger man: för att få enhetlighet bör
staten bygga alla nya stamledningar. Men vad skall man då, herr Heiding,
göra med de gamla, som de kommunala företagen äga? Skola de exproprieras
för att man skall få önskad enhetlighet, eller skola de på annat sätt »överföras
i samhällets ägo», som det brukar heta i ett bekant uttryck?

När man började resonera om att bilda ett gemensamt stamlinjebolag, lära
dc enskilda företagen inte alls lia varit angelägna. Det var vattenfallsstyrelsen,
som ville lia anordningen, och sedan man gemensamt hade dryftat sakerna,
kom man till den samfällda uppfattningen, att man borde gå in i ett gemensamt
företag. Denna strävan är, herr talman, ett uttryck för den vilja att hjälpas
åt, som vi bruka efterspörja här i landet. Inte minst statsministern har

Nr 12.

Ousdägeu den 20 mais 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
inånga gånger sagt: vi skola inte bry oss örn doktriner, vi skola vid varje tillfälle
resonera om vad som är praktiskt. Här är ett tillfälle att konfrontera
våra olika uppfattningar om statsdrift i en praktisk fråga. En ingående objektiv
överläggning i detta ämne, där man verkligen tränger till botten, borde enligt
min mening med allra största sannolikhet leda till det resultatet att man
finner, att den föreslagna anordningen med bolag skall ge det bästa resultatet,
och den är frukten av en strävan till samverkan från olika håll.

Jag skall framhålla ännu en synpunkt, som talar för att det är angeläget
att så fort som möjligt komma till ett resultat på denna väg. Just vid utbyggnader
av nya linjer är det viktigt att kunna på lång sikt koordinera åtgärder
beträffande de gamla linjerna. Det kan inverka ganska mycket på utbyggnadsplanerna.
Och en sak är nog säker: det skulle verka förbilligande på
det hela, därför att i den män som enskilda kraftproducenter inte få vara med
såsom intressenter, dra de sig kanske för att transitera sin kraft via statens
ledningar, och vilja i stället göra det genom egna gamla eller nya linjer. I varje^
fall kommer det troligen att lämnas in koncessionsansökningar att få bibehålla
och bygga enskilda ledningar. Och då kommer fram vad som inte nu
kommer fram i reservationen, nämligen att bakom Kungl. Maj :ts beslut torde
ligga en vilja att socialisera, för att begagna detta slitna uttryck, hela
kraftöverföringen av den högspända strömmen.

Här föreligga motiveringar från vattenfallsstyrelsen och från andra håll för
ett positivt ställningstagande till bolagsförslaget, men det finnes, såvitt jag kan
se, inte någon mera ingående motivering av kommunikationsministern till hans
avslagsinställning. Jag skulle vilja direkt fråga honom: varför har han kommit
till den slutsatsen, att den av vattenfallsstyrelsen föreslagna anordningen
är olämplig? Jag skulle också vilja vidga frågan — örn statsministern hade
varit här, skulle jag bett att få rikta den till honom, men jag riktar den nu till
kommunikationsministern eller något annat statsråd —- och spörja: är det
verkligen meningen, att en ärlig strävan från enskilda, till exempel kommunala
företag, att träffa överenskommelser med staten och göra det exempelvis
i bolagsform, skulle vara en väg som är förd ur räkningen framdeles? Jag
tillspetsar saken och frågar: sträcker sig den misstro, som inte minst i dessa
dagar riktas mot den enskilda företagsamheten, även till den kommunala företagsamheten? Herr

statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag uppkallades av herr Domös anförande,
vari han till mig ställde vissa frågor angående bevekelsegrunderna
för Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande i denna angelägenhet.

Eftersom herr Domö i sitt anförande gjorde gällande, att mina meningsfränder
velat sammanbinda denna fråga med herr Domös namn, därför att
detta, i vissas ögon skulle innebära att saken var farlig, vill jag understryka,
att det ä,r just herr Domö, som i varje fall i sitt senaste anförande har medverkat
till att i högsta grad politisera denna fråga. Herr Domö meddelade
själv alldeles nyss, att när han hade fått förslaget hade han ställt sig tveksam.
Han hade i vissa punkter varit kritisk. Av detta måste jag dra den
slutsatsen, att han bär betraktat bildandet av ett stamlinjebolag som en praktisk
angelägenhet, men att han trots denna sin syn på frågan ändock inte var
säker, huruvida han i egenskap av kommunikationsminister kunde tillstyrka
förslaget.

Beträffande den samarbetsvilja, som det här har ordats om oell som framför
allt kommunerna skulle ha visat, kan man ju ändock inte komma ifrån det
faktum, att kommunerna ursprungligen ha velat bygga sina stamlinjer själva
och ha velat betrakta som sin angelägenhet överföringen av kraft från sina

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar rn. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
egna kraftverk till konsumenterna. Man Ilar emellertid sedermera stött på direkta
praktiska svårigheter, i det att man helt enkelt inte kan utan vidare
överföra kraft från ett kraftverk till konsumenterna, utan det har visat sig ur
teknisk synpunkt vara mest önskvärt att använda den parallelldrift, som innebär
det mest rationella tillvaratagandet av stamlinjerna.

Jag kan medge, att jag i likhet med herr Domö var tveksam och kritisk,
när jag tog del av detta förslag, och att min tveksamhet möjligen sträckte sig
längre än herr Domös. Det är här inte fråga örn en artskillnad, utan i så fall
endast en gradskillnad mellan herr Domö och mig. Jag kunde inte underlåta
att lägga märke till vissa svagheter i förslaget. Nu säger herr Ericsson, att
man kan diskutera frågan örn sänkning av räntesatsen på det insatta kapitalet,
avtalstidens längd etc. Det anser han vara saker av mindre betydelse. Jag kan
emellertid förstå, att de som representera den stora landsbygden kunna ha intressen,
som icke överensstämma med de större städernas och i viss mån Stockholms
stads. Jag tror, att man också av hela denna diskussion har kunnat dra
den slutsatsen, att här i alla fall finnas vissa intressemotsättningar, som man
inte kan komma ifrån. Och då frågan måste i högsta grad betraktas som en
hela folkets angelägenhet, kan man naturligtvis inte bortse från en sådan sak.

Därtill kommer emellertid, att överföringen av kraften från kraftverken i
översta Norrland skulle vara enbart en statens angelägenhet. Det innebär med
andra ord, att den dyrare kraftöverföringen, d. v. s. transiteringen den längre
vägen från övre Norrland söderut, skulle åvila staten, medan den billigare transiteringen,
från kraftverken i mellersta Norrland söderut, skulle vara en kraftbolagets
angelägenhet. Slutsatsen måste bli, enligt mitt förmenande, att kraftbolaget
här skulle få en förmån gentemot staten, vilken ensam skulle handha
transiteringen av kraften från övre Norrland söderut. Denna skönhetsfläck
på vattenfallsstyrelsens förslag föranledde bl. a. att jag måhända såg mera
kritiskt på förslaget än herr Domö tidigare gjort.

Jag kan mycket väl förstå herr Domös resonemang, när han betraktar det
ifrågasatta kraftbolaget som ett ärligt försök att åstadkomma samarbete. Det
kan betraktas som ett sådant försök från de berörda intressenternas sida.
Men även örn vi bortse från doktrinerna, kunna vi inte komma ifrån att kraftöverföringen,
såsom jag förut har sagt, i allra högsta grad är en svenska folkets
angelägenhet. Likaväl som jag betraktar andra kommunikationer på det
sättet, måste jag säga allt transiteringen av kraft, som berör eller borde beröra
praktiskt taget varje människa i detta land, är en hela svenska folkets angelägenhet,
och jag måste i någon mån bestämma mitt handlande därefter.

Det är härutinnan, som herr Domö och jag måhända lia olika meningar, och
det är det som föranleder herr Domö att dra den slutsatsen, att jag bekänner
mig till en doktrin, som bortser från vad som ur praktisk synpunkt är lämpligast.
Men jag måste än en gång understryka, att oavsett vilken politisk uppfattning
man har, kan man inte komma ifrån att detta företag berör praktiskt taget
varje människa i detta land och att det därför ligger närmast till hands, att det
skall rigas av det svenska folket i dess helhet.

Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och ytlrade: Herr talman! Jag
måste beklaga, att jag i kommunikationsministerns yttrande finner belägg för
att lian inte har sett saken främst från den praktiska sidan, utan från vad
han kallade »hela folkets» sida. flan bär ansett, att kronans innehav av alla
stamlinjerna skulle för det allmänna medvetandet vara den naturligaste formen,
och det har tydligen för honom varit tillräcklig grund för ställningstagande.

Första kammarens protokoll IDAG. Nr 12. <>

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)

Jag- tiar gjort gällande, att man för att tillgodose samma sak — en transitering
av kraft — kan förfara på olika sätt. Man kan ordna det genom staten
eller genom ett gemensamt företag. Jag Ilar i denna fråga funnit ett gemensamt
företag i form av bolag vara den mest praktiska vägen för att komma
till åsyftat mål och tror, att man på den vägen bättre skulle tjäna liela den
svenska allmänheten än med enbart statsägda linjer.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Beträffande den praktiska sidan av
saken kan nian först och främst slå fast, att det samarbete, som hittills ägt
rum, har varit friktionsfritt och att vattenfallsstyrelsen förklarat, att med den
ordning Kungl. Maj :t föreslår samarbetet bör bli friktionsfritt även i framtiden.

Därtill kommer emellertid en annan sak, som jag tycker att man inte heller
kan helt och hållet bortse från. Här skall man nu enligt herr Domös uppfattning
ha ett stamlinjebolag, som skall transitera kraften från de olika fallen.
Men jag kan inte underlåta att framhålla, att 70 procent av den outbyggda
kraften befinner sig i statens ägo. Skall jag se denna fråga praktiskt, måste
jag dra den slutsatsen, att eftersom staten i framtiden kommer att bli den
största kraftproducenten, är det ganska naturligt att staten också äger de
stamlinjer, som transitera kraften från de av staten ägda kraftverken till konsumenterna.
Örn jag ser saken praktiskt och tar hänsyn till framtiden, kommer
jag således också, trots att herr Domö gör gällande motsatsen, till den
slutsatsen, att ett statsinnehav borde vara det mest lämpliga.

Herr Hesselbom: Herr talman! När man reser genom vårt land kan man inte
undgå att observera det mycket stora antal elektriska kraftledningar som genomkorsa
landskapet i olika riktningar, och man har anledning att fråga sig,
örn alla dessa linjer äro absolut nödvändiga, örn de äro utbyggda på ett fullt
rationellt sätt och örn man inte kunde tänka sig någon annan ordning. För mig
står det utan vidare klart, att vårt lands kraftförsörjningssystem ingalunda
kan göra anspråk på ett fullt planmässigt utförande. Det system, som vi nu ha
när det gäller kraftproduktion, kraftöverföring och kraftdistribution med dels
statliga, dels kommunala, dels enskilda företag, medför att våra kraftledningar
inte ha kunnat utbyggas eller utnyttjas fullt rationellt. I fråga örn de nu
aktuella stamlinjerna har ju ett gemensamt utnyttjande kommit till stånd,
och jag vill i detta sammanhang säga, när det från olika håll talas örn frivilliga
överenskommelser, att de nog inte äro så frivilliga som det kanske ser ut. Det
är den kalla verkligheten som helt enkelt har tvingat de kommunala och enskilda
kraftföretagen att samarbeta med det statliga kraftföretaget för att
det överhuvud taget skulle vara möjligt att lösa vårt lands kraftförsörjning
under de år, som nu ha gått till ända. Jag skulle också tro, att det just i detta
förhållande ligger garantier för att ett sådant samarbete även kommer att hålla
i fortsättningen, även efter år 1950, då man eljest på visst håll har utgått
ifrån att detta samarbete skrike komma att upphöra.

Men vi lia inte bara frågan örn kraftöverföring genom dessa s. k. stamlinjer.
Hela vårt elektriska kraftöverföringssystem består ju dessutom av något
som man brukar kalla sekundärlinjer, tertiärlinjer, bygdelin.jer o. s. v. Här
brister det åtskilligt. Här har man inte möjlighet — de tekniska förutsättningarna
föreligga helt enkelt inte — att få till stånd ett gemensamt utnyttjande
av sådana ledningar, utan varje företag bygger sin egen ledning, och många
gånger dragas dessa ledningar parallellt eller korsas på ett ur rent teknisk
synpunkt icke motiverat sätt.

I det fall att ett kraftföretag tillgodoser endast en viss stads eller ett visst

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
samhälles eller en viss industris eget behov, torde väl inte så mycket vara att
invända mot att vederbörande stad eller industri själv äger och driver kraftföretaget.
Men då ett kommunalt eller enskilt kraftföretag distribuerar kraft
till andra än sina egna intressenter — och detta är i mycket hög grad fallet
i fråga örn Sydsvenska kraftaktiebolaget — kan man ställa sig en smula tveksam.
huruvida det råder en riktig ordning på detta område. När det gäller
detaljdistributionen av elektrisk kraft kan man nog heller inte ha något väsentligt
att invända mot att de större kommunerna -— städer, köpingar och hindra
mera tätbebyggda samhällen — själva ombesörja distributionen av elektrisk
energi inom sitt eget område.

När man kommer till frågan örn elektrifieringen av landsbygden, uppställa
sig emellertid helt andra problem. Det nuvarande systemet med alla dessa
relativt små distributionsföretag — de s. k. elektriska distributionsföreningarna,
som i och för sig äro en företagsform, som kan accepteras — är dock
ägnat att motverka elkraftens rationella utnyttjande på landsbygden. Distributionsföreningarna
sakna praktiskt taget samtliga den tekniska och ekonomiska
sakkunskap, som är nödvändig för driften av distributionsanläggningarna.
Föreningarnas ledning utgöres ofta av för ali del mycket kunniga och i allmänna
värv erfarna män, jordbrukare och andra, men man skall inte begära,
att de skola sitta inne med den tekniska sakkunskap, som erfordras för en
rationell drift av distributionsföreningarnas anläggningar. Man är ofta hänvisad
till privata installatörer, vilka genom sin övriga verksamhet stå i en viss
beroendeställning till sina kunder, som ofta tillhöra föreningens styrelse, och
det är inte tu tal örn annat än att det på detta område förekommer saker
och ting, som äro ägnade att inge ganska stora betänkligheter. De taxor och
framför allt formerna hos de taxor, som dessa föreningar ofta tillämpa, äro
också i mycket hög grad ägnade att motverka elkraftens rationella utnyttjande
i önskvärd utsträckning.

För dem som haft anledning att syssla med dessa frågor står det därför tämligen
klart, att distributionsföretag, omspännande större områden, äro i hög
grad önskvärda. Man måste dock ställa sig tveksam inför att enskilda företag
eller städer skola erhålla monopol på kraftdistributionen inom relativt stora
områden. Visserligen kan man säga, att statsmakterna ha i sin hand att maximera
taxorna och därigenom se till att ingen uppskörtning av konsumenterna
kommer till stånd. Man kan ju fastställa maximitaxor, som inte få överskridas.
Men det finns stora möjligheter för dessa företag att kringgå bestämmelserna,
därest de få monopolkaraktär, vilket de ju ur teknisk synpunkt måste få, därför
att det inte är ekonomiskt lämpligt att bygga ut sådana företag parallellt över
samma område.

Det är vidare inte bara fråga om kraftens pris, utan det är också fråga örn
kraftens kvalitet. Ett sådant distributionsföretag kan ju vid tillämpandet av
vissa fastställda maximitaxor ändå utsuga, örn det uttrycket får användas i
detta sammanhang, sina abonnenter genom bristfällig underhållning o. s. v.
av sitt ledningsnät, vilket ju förorsakar, att kraften inte, blir av den kvalitet,
som abonnenterna kunna begära. Det är ju nämligen här inte bara fråga om vad
kraften kostar, det är också fråga örn goda spänningsförhållanden och minsta
möjliga avbrott i kraftlevcransorna.

Hela frågan om kraftförsörjningen på landsbygden är ju en för det svenska
jordbruket mycket vital fråga. Det har från olika håll framhållits nödvändigheten
av en ganska långt gående rationalisering av det svenska jordbruket.
Visserligen har det hittills inte varit möjligt att tekniskt komma till en
tillfredsställande lösning flir att. utnyttja elkraften i det egentliga fältarbetet,
men detta oaktat har elkraften en mycket stor betydelse när det gäller rationa -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distribulionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
liseringen av jordbruket. Om man kan utnyttja den elektriska kraften inte
bara för driften av olika maskiner, utan även för vissa speciella uppvärmningsändamål,
tror jag, att just elkraften kommes att få en mycket stor betydelse
också inom det svenska jordbruket. Enligt min bestämda uppfattning
finns det inga möjligheter att med det nuvarande systemet kunna tillfredsställa
dessa ökade anspråk på ett rimligt och förnuftigt sätt.

Nu förhåller det sig ju så, att såväl högern som folkpartiet ha engagerat
sig i en mycket doktrinär propaganda mot allt som kan påklistras etiketten
socialisering. Här är det —• för att använda generaldirektör Borgquists uttryck,
när han diskuterade dessa frågor med statsutskottets fjärde avdelning
— på sina håll fråga örn religiösa trossatser, och det är inte utan att man
kan beteckna denna mycket dogmatiska inställning från dessa partiers sida
till frågan örn förstatligande som en religiös trossats. För den av denna propaganda
obesmittade, som betraktar detta viktiga spörsmål ur rent sakliga
synpunkter, framstår det dock tämligen klart, att ett förstatligande av vårt
lands kraftproduktion och kraftöverföring samt i viss mån även kraftdistribution
är den enda rimliga lösningen. Jag vill i det fallet anknyta till de rent
principiella synpunkter på denna fråga, som kommunikationsministern tidigare
har framfört i diskussionen.

När det gäller att diskutera frågan örn ett eventuellt förstatligande av vår
kraftproduktion och i viss mån också kraftdistribution, torde det vara svårt
att leda i bevis, att exempelvis de städer eller industriföretag, som uteslutande
varit hänvisade till statens vattenfallsverk för att ordna sin kraftförsörjning,
blivit på något sätt illa behandlade av det statliga kraftföretaget, eller att
dessa städer och industrier varit handikappade i förhållande till sådana städer
och företag, som själva kunna producera sin elektriska kraft. Ingen torde sålunda
kunna göra gällande att —• för att ta ett par exempel — sådana städer
som Västerås eller Trollhättan med sina mycket stora och betydelsefulla industrier
ha hämmats i sin utveckling, därför att dessa städer och industriföretag
på grund av sin belägenhet helt varit hänvisade till det statliga kraftföretaget
för sin kraftförsörjning. Och vad den svenska jordbruksnäringen
beträffar, torde ett förstatligande komma att innebära mycket stora fördelar,
vilket ju också denna närings representanter i statsutskottet, i den mån de inte
äro infångade i den dogmatiska synen på dessa ting, äro fullt på det klara
med.

Nu arbetar ju en statlig utredning, den s. k. elkraftutredningen, som bland
annat har fått till uppgift att skärskåda frågan örn ett eventuellt förstatligande
av kraftproduktionen. Jag får i likhet med en tidigare talare här göra den
lilla anmärkningen, att jag finner det synnerligen egendomligt att denna utredning,
i vars direktiv det bland annat ingår att undersöka ett eventuellt förstatligande,
anser sig kunna tillstyrka det nu föreliggande förslaget örn ett
s. k. stamlinjebolag utan att därmed anse sig lia föregripit utredningens resultat.

I fråga örn det aktuella förslaget örn stamlinjernas utbyggande har både i
remissyttrandena och här i kammaren i dag framhållits betydelsen av att de
enskilda och kommunala företagens erfarenheter tillvaratas. Jag kan inte finna
annat än att det ligger åtskilligt av överdrift i dessa yttranden. Förhållandet
är ju det, att vattenfallsstyrelsen har så mångsidig och omfattande erfarenhet
när det gäller byggandet och driften av kraftledningsföretag, att den speciella
erfarenhet, som till äventyrs kan vara till finnandes inom ett eller annat kommunalt
eller enskilt företag, i detta sammanhang torde sakna varje som helst
praktisk betydelse. Herr Herman Ericsson var inne på framtidsperspektiven
för kraftöverföringen från Norrland till södra och mellersta Sverige. Han lärn -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläg gningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
nade den uppgiften, att för att det skall bli möjligt att transportera de kraftresurser
vi lia i Norrland till andra delar av landet, skulle det behövas inte
mindre än 15 nya stamlinjer. Detta är ju en orimlig lösning, och herr Herman
Ericsson utgick från att man skulle kunna bygga kraftigare linjer. Vid användandet
av trefas växelström möter det stora tekniska svårigheter, när man
kommer över spänningar på omkring 250 kV, och det möter också mycket
stora svårigheter att ytterligare öka belastningen, när man kommer upp till en
viss gräns. Det ser på teknikens nuvarande stadium inte ut, som örn man
skulle kunna åstadkomma så värst mycket mer, så länge man håller fast vid
trefas växelström. Denna situation har emellertid gjort, att man inom statens
vattenfallsverk Ilar tagit upp frågan örn man inte kan finna någon ny form
för elektrisk kraftöverföring i vårt land. På initiativ av vattenfallsverket pågå
för närvarande mycket omfattande experiment med överföring av högspänd
likström, därför att man räknar med att man på det sättet kan gå upp till
högre spänningar och höja linjernas överföringsförmåga ganska avsevärt.
Dessa experiment utföras och bekostas av statens vattenfallsverk i samarbete
med ASEA. De äro ganska omfattande; man har räknat med att de skola gå
löst på ungefär en miljon kronor. Man kan -— och det har jag velat framhålla
i detta sammanhang -— alltså inte beskylla det statliga kraftföretaget för
bristande intresse eller bristande framsynthet. Jag är också tämligen förvissad
örn att det statliga kraftföretaget kommer att tillgodose alla berättigade
krav på ett sådant intresse och en sådan framsynthet även i fortsättningen.

När det gäller frågan om ett rationellt utbyggande av vårt kraftledningsnät
kan det ju invändas, att samhället genom koncessionsförfarandet har i sin hand
att ordna kraftförsörjningen på ett planmässigt sätt. Denna möjlighet för det
allmänna att ordna dessa förhållanden är dock mycket begränsad, och det nu
rådande läget och erfarenheten hittills på detta område bevisa, att denna möjlighet
inte är tillräcklig för att nå ett nöjaktigt resultat.

Herr talman! Då den i propositionen förordade lösningen av den nu aktuella
frågan om utbyggandet av stamlinjerna synes mig vara ägnad att underlätta
en mera planmässig och rationell ordning på detta område i framtiden, ber
jag att få yrka bifall till den vid statsutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att svara
på ett par frågor, som herr Heiding ställde till mig. Frågan om de 15 linjerna
hör ju inte hit just nu, den är en framtidssak, när hela vår kraftförsörjning
blir utbyggd. Herr Heiding frågade, örn jag trodde, att det gick mera kraft
genom ledningarna örn ett bolag bygger dem än om staten gör det. Det är
klart, att det inte gör -—■ det kommer naturligtvis lika mycket ström genom ledningarna
vem som än bygger dem. Men antagandet är baserat på prognoser,
som även de privata företagen lia gjort, och därför menar jag att det kan vara
av värde att tillgodogöra sig de privata företagens och de kommunala företagens
prognoser, när det gäller att, planera för framtiden. Därför nämnde jag
de 15 linjerna, men det är helt naturligt, att strömmen blir densamma i dem,
vem som än bygger dem, under förutsättning ali, de byggas ordentligt.

Nästa fråga var: Blir det större planmässigbet, örn ett bolag bildas, än om
.staten sköter det hela själv? Det är klart, att det kan svaras både ja och nej
på den frågan. För närvarande pågår ju en dragkamp inte bara om arbetskraften
— såväl den tekniska som den andra — utan även om material mellan de
olika företagen, oell det är klart, att på den punkten är det nödvändigt med
en större planmässighet. Det är möjligt att planmässigheten blir ännu större
örn ett bolag lii Idas, där .samtliga de tre övriga kraftverken hjälpa t ill. Man

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläg gningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
kunde då tillgodogöra sig både den arbetskraft, som de möjligtvis ha, och de
tekniska resurser, som de kunna ställa till förfogande för detta bolag.

Sedan vill jag säga till herr Hesselbom, att vad Sydkraft beträffar har man
nu så gott som helt och hållet kommit ifrån den kedjehandel, som uppstår genom
distributionsföreningarna, och allt mer och mer kommit in på direkt distribution
från bolagets anläggningar. Där tillämpar man en taxa, som vem som
helst kan gå in på, som är fullständigt modern och som har samma uppställning
som statens taxor. Kedj elian deln finns således kvar i mycket liten utsträckning,
och det är vår förhoppning, att det sista som finns kvar skall
komma bort inom en snar framtid.

Vad beträffar förstatligandet har ju detta ingenting att skaffa därmed.
Om elkraftutredningen framlägger ett förslag örn förstatligande och riksdagen
skulle godkänna detta förslag, så faller helt naturligt denna fråga också. Ty
då är ju detta bolag i samma andedrag förstatligat. Att elkraftutredningen nu
har tillstyrkt bolagets bildande har väl skett därför att detta är en väg till
förstatligande. Var och en, som har läst handlingarna, vet ju att ledningarna
här kunna bli förstatligade örn 30 år. Jag har sagt förut, att anser man den
tiden vara för lång, kan man förkorta den.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Först ett pär små ord till herr Domö.
Jag har inte avsett att använda herr Domös namn till att skrämma folk med.
Jag tycker inte, att jag behöver det, och jag tror för övrigt inte, att det är
så lämpligt. Namnet är ju mycket vackert, och även personen som bär namnet
verkar hygglig och kan inte, tror jag, användas i det syftet. Jag tillät mig
endast att föredra, vad vattenfallsstyrelsen bär talat om och vad som finns
angivet i handlingarna. Vattenfallsstyrelsen säger nämligen, att den efter samråd
med statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat ett
förslag till bolagsordning för ett stamlinjebolag o. s. v. Att jag sedan kom
att nämna namnet Domö var kanske litet överflödigt. Alla här i kammaren
visste ju ändå, att kommunikationsministern förra våren var herr Domö. Jag
kan inte hjälpa att han var det, men det är ett faktum, och att jag kom att dra
in hans namn berodde följaktligen på att han figurerar i handlingarna.

Närmast begärde jag ordet med anledning av en anmärkning från statsutskottets
ordförande. Han anförde, att samarbete måste finnas. Jag förutsätter
verkligen också, att det kommer att finnas och att det kommer att fortbestå.
Det avtal, som nu gäller, kommer att gälla till 1950. Kraftföretagen ha sina
ledningar, och de ligga ju kvar. Koncessionerna komma att gälla i 25 och 30
år framåt. Det finns därför ingen anledning att tänka sig annat än att det
sa.marbetsavtal, som nu finns, kommer att förlängas efter 1950. Skillnaden är
ju bara den, att de nya stamledningar, som skola byggas, skola byggas av
staten. Samarbete har alltså ägt rum, det fungerar bra, och det kommer sannolikt
att fortsätta.

Herr Berling: Herr talman! Statsutskottets ordförande har i en replik till
herr Heiding understrukit, att en del kommuner äro intresserade för denna
fråga, t. ex. Stockholms stad, som äger eget kraftverk, och de sex städer som äro
intresserade i Sydkraft. Han menade med rätta, att detta väl får betraktas som
ett starkt skäl för motionen och utskottsbetänkandet. Det är ju alldeles riktigt,
och motionärerna ha även understrukit detsamma.

Nu tror jag emellertid för min del — jag kan inte underlåta att säga det —
att när man har hört herr Heiding här i dag och även tidigare i utskottet, och
detsamma gäller också hans meningsfränder, har man fått den känslan, att

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläg g ning ar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
just den omständigheten, att åtskilliga kommuner här äro intresserade, utgör
ett hinder för bildandet av det föreslagna stamlinjeholaget. Jag misstänker
nästan, att herr Heiding och hans meningsfränder hellre.skulle gå med på ett
stamlinjebolag, där intressenterna vid sidan örn staten icke bestode av kom Vidare

har här gjorts gällande, att denna fråga är en hela svenska folkets
angelägenhet, och därför skall man låta staten helt ta hand örn den. Jag skulle
vilja ställa den frågan: Är det möjligt, att svenska folkets intressen bli sämre
tillgodosedda, örn kraftöverföringen sker genom ett bolag, där staten har aktiemajoriteten
och därmed bestämmanderätten, än örn staten ensam har hand
örn denna angelägenhet? Jag har för min del svårt att tro det.

Motionen och utskottsutlåtandet skilja sig något från varandra i fråga, om
motiveringen. Utskottsförslaget har pa något hall tolkats som en skärpning.
Även örn jag icke delar denna uppfattning anser jag mig likväl böra biträda
herr Herman Ericssons yrkande örn bifall till motionen.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle endast vilja säga ett par ord till statsrådet
Nilsson. Jag tycker nämligen, att hans anförande var ganska egendomligt.
Han ville göra gällande, att endast örn staten driver ett företag, kommer svenska
folket till sin rätt, men inte örn kommunerna göra det. Vi veta, att det här gäller
kommuner, närmare bestämt en rad städer, och vi veta också att bolagen, som
här kallas enskilda, till större delen ägas av dessa kommuner. Skall man då ställa
emot varandra statsintresset och kommunalintresset på sådant sätt, att man säger,
att det är svenska folkets intresse man iakttar, örn. man uteslutande går förstatligandets
väg, under det att en kommunalisering i detta fall måste underkännas?
Jag har aldrig tidigare mött någon sådan mening, och det synes mig
vara ganska farligt att föra fram den.

Sveriges kommuner äro styrda efter samma grunder som svenska staten. Da
frågar man sig: varför skola alldeles i onödan kommunerna skjutas åt sidan
och den statliga centralisationen drivas fram med all kraft, när man kan finna
en form för samarbete i ett gemensamt bolag, där de olika formerna av allmän
drift kunna komma till en kooperation, till ett gemensamt uttryck? Man skulle
kanske kunna tro, att de, som driva förstatligandet till varje pris, .också vända
sig mot kommunaliseringsprincipen. Men jag kan inte finna, att någonting alls
har inträffat, som skulle kunna försvara, att man vill driva hort kommunerna
och omöjliggöra deras insatser, för att skapa en järnhård statlig centralisation.
Jag tycker att det är ganska nyttigt, att även kommunernas erfarenhet här kommer
till sin rätt, då kommunerna ha en mycket stor erfarenhet.

Det skulle, om vi riskerade, att kommunerna överläte sina stora kraftanläggningar
och kraftlinjer åt det allmänna spekulationsintresset, kunna sägas att
staten borde gripa in. Men var finns någon sådan fara? Finns det någon som
helst risk för detta? Icke enligt mitt förmenande. Därför har bland annat Stockholms
stad varit mycket angelägen ur rent kommunala synpunkter om att Kungl.
Maj :ts proposition icke genomdreves. Jag tror, att sa är fallet med en rad kommuner.

Vi böra här inte som herr statsrådet gör ställa emot varandra å ena sidan
statens och folkets intresse samt å den andra ett särskilt
ty detta finns inte i förevarande fråga.

De nya stamlinjerna är en sak, som borde få angå de städer, som sedan långa
tider ha haft ett .stort intresse på detta område. Det blir — örn jag nu får vända
mig till herr statsrådet — till nackdel för hela vår gemensamma tanke och för
det allmännas väl, örn man börjar splittra och väcka strid mellan stat och kommuner.
Det är en ganska äventyrlig sak. Då kommer också frågan örn kom -

Nr 12.

Onsda''geu ilen 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläggningar m. rn. vid statens kraftverk. (Forts.)
munernas självstyrelse och medbestämmanderätt i fara. Det kan inte vara
klokt att gå till väga på det sättet. Därför bör man inte i onödan kringskära
kommunernas möjligheter att göra sig gällande.

Jag har precis som någon annan talare, jag minns nu inte vem det var. en
känsla av att frågan är mycket dunkel — att det i själva verket inte alls
gäller någon hela folkets sak, utan att det närmast är bondeförbundet, som
är ute på sina jaktmarker och vill skjuta villebråd och har lyckats infånga
herr statsrådet som drevkarl. Jag har många gånger varit intresserad av att
hjälpa bondeförhundet, när det kämpat för en rättvis sak, och det gör det
ofta. Men ibland stiger högfärdsdjävulen förbundet så upp i huvudet, att det
vill ta hand örn alltsamman. Då måste man invända, att det får vara någon
rim och reson i det hela. Jag tror också, att det är oklokt av bondeförbundet
att ta upp en strid mot städerna på en sådan punkt, där det är alldeles
onödigt. Ty det kan inte skada landet, det vill jag säga till herr Heiding, att
kommunerna med sin ekonomi bidraga till att skapa och utveckla våra kraftresurser.
Har inte staten mycket annat att ombesörja utan att behöva lägga
sig till med sådant, som delvis redan är ombesörjt genom det offentliga och
skötes väl? Särskilt som det nu är fråga örn ett gemensamt bolag, herr Heiding,
där staten har majoritet i styrelsen och tillsätter ordföranden och sålunda
själv kan reagera, örn den anser att det skulle uppstå någon kompetenstvist.

Herr talman! Jag kan inte anse annat än att det är alldeles i onödan som
man här river upp en strid mellan land och stad. Och det är därtill man närmast
tycks syfta. Det är ledsamt att iakttaga den växande animositeten mellan
land och stad. Jag tror att det inte går att lösa de intressetvister, som här råda,
genom att framkalla en allt häftigare strid mellan land och stad, utan det är
i stället nödvändigt att söka bilägga dessa intressemotsättningar på ett rimligt
sätt. Därför tror jag, att det vore klokt, herr Heiding, örn ni på bondeförbundshåll
något hejdade er.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wehtje: Herr talman! En riklig tillgång på elektrisk kraft och ett tillhandahållande
av denna kraft på billiga villkor är en förutsättning för vår
industriella produktion och för vår industris expansion och därmed också för
hela vår folkförsörjning. Herr statsrådet Nilsson uttrycker det på det sättet,
att detta är en hela folkets angelägenhet, och det skulle jag också vilja understryka.

Utbyggandet av vår industri har ju skett på det sättet, att till att börja med
ha industriföretagen varit förlagda direkt vid kraftkällorna. Efter hand som
industrien byggts ut och kraftbehovet stigit, ha kraftkällorna kommit att ligga
ganska avlägset från industriföretagen, och det har blivit nödvändigt att ordna
med långväga^ överföring av kraften. Det framstår då som klart, att kraftledningarna
också utgöra en integrerande del av industrianläggningarna och av
produktionsapparaten. Jag menar inte, att med hänsynstagande härtill varje
industriföretag skulle från sina egna kraftkällor på egna kraftlinjer överföra
den kraft det behöver, utan ett samgående och ett samarbete är härvidlag helt
naturligt. Detta bär också kommit till stånd. En fortsatt samverkan är naturlig
och nödvändig, och jag är övertygad örn att man skall kunna komma till
rätta med problemet på samma sätt som man har gjort hittills. Man skall helt
visst kunna få en tillfredsställande rationell och ekonomisk ordning utan att
man skall behöva befara, att det skall bli ett alltför stort antal kraftöverföringslinjer.

Detta samarbete på kraftöverföringens område har ju skett inte bara mellan

Onsdagen den 20 mars 1940 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläg aning ar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
staten och de enskilda producenterna, utan också med de kommunala intressenter,
som uppträda på detta område. På den vägen menar jag, att man skall
kunna komma fram i fortsättningen också. Det kan kanske gå, såsom har antytts
av de myndigheter, som lia yttrat sig, genom frivilliga överenskommelser,
det kan också hända, att det blir nödvändigt att bygga ut samarbetet och gjuta
det i fastare former, så att man har ett särskilt bolag. Men jag förmenar, att
det icke behöver vara nödvändigt att lägga detta helt i statens hand. När departementschefen
har understrukit, att detta är en hela det svenska folkets
angelägenhet, så innebär det, enligt min uppfattning, icke med nödvändighet
att staten skall lösa uppgiften ensam, således i detta fall att staten skall både
bygga och driva kraftöverföringsföretagen. Frågan har ju hittills lösts på ett
tillfredsställande sätt samarbetsvägen, och att den är en hela folkets angelägenhet
måste naturligtvis innebära, att man skall sträva efter att nå den mest
rationella och den mest ekonomiska lösningen. Detta måste vara den huvudsakliga
innebörden i detta uttryck.

Jag skulle emellertid sedan .vilja understryka, att det är nödvändigt att man,
mot bakgrunden av den betydelse som kraftalstringen och kraftöverföringen
har, skapar garantier för att kraftöverföringen kommer att ske titt självkostnadspris.
Detta har också uttryckligen framhållits i uttalandena från elkraftutredningen.
Tanken har också legat bakom det förslag, som avgivits av vattenfallsstyrelsen,
och jag utgår ifrån att också departementschefen har samma
uppfattning. Detta är förutsättningen för att man skall komma fram till lösningar,
som äro tillfredsställande, och det är enligt min uppfattning det mest
väsentliga i denna fråga.

Herr Heiding: Herr talman! Jag skall be att med några ord få svara herr
Domö. Han påstår, att vi i vår reservation gjort uttalanden först i den ena
riktningen och sedan i den andra. Jag vill betona att vi sagt, att det samarbete,
som tidigare rått, kan fortsätta, men samtidigt ha vi ansett, att staten bör
ombesörja utbyggandet av de nya linjerna.

Sedan frågar herr Domö vad man skall göra med de gamla linjerna. Jag
vill inte, att staten skall tvinga bolagen att överlåta dessa linjer, utan jag tycker,
att bolagen kan ha dem kvar. Komma bolagen och erbjuda staten linjerna
till inlösning så kan det ju bli underhandlingar. Detta är en fråga, där vi få se
hur det i framtiden kommer att utveckla sig. Jag anser dock inte, att det behöver
uppstå svårigheter att realisera propositionens förslag därför att det nu
finns enskilda och bolag, som äga linjer.

Herr Domö påstod, att det skulle komma in så många koncessionsansökningar
örn vi nu antogo Kungl. Maj :ts förslag. Jag menar, att när vederbörande
ha sig bekant, att staten kommer att bygga samtliga nya stamlinjer, så finns
det väl ingen anledning att söka koncession för byggande av sådana linjer. Därför
tycker jag inte att det skall behöva bli några svårigheter i detta avseende.

Herr Domö anser att eftersom det avtal, som nu existerar, skulle gälla endast
till 1950, så skulle svårigheter uppstå att efter den tiden få pytt avtal
till stånd. Jag menar tvärtom, att det bör ligga i vederbörandes inresse att
förnya avtalet efter 1950, så att det goda samarbetet kan fortsätta även efter
den tiden.

Herr Berling påstod — och jag kan därvid även rikta mig till herr Ström
— att jag hellre skulle lia gått med på förslaget om bildandet av ett stamlinjebolag,
örn det inte varit kommuner, utan enskilda som skulle ingå såsom
delägare tillsammans med staten. Jag skulle således, menar herr Berling, befinna
mig i något slags motsatsförhållande till kommunerna.

Jag har inte sett saken på det sättet, ty jag har ingen anledning att i detta

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anslag till distributionsanläg g ning ar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
fall hysa någon avoghet mot kommunerna. Men det är ju bara några få kommuner
som äro intresserade av ett blivande stamlinjebolag, nämligen Stockholms
stad och några städer nere i Skåne. De talare som här i debatten ha
yttrat sig till förmån för bildandet av ett stamlinjebolag äro ju mest representanter
för Skåne, och sedan blir det ett hopp upp till Stockholm, vars talan
förts av herr Ström. Det är således bara vissa och icke samtliga städer som
äro intresserade av förslaget örn ett stamlinjebolag. Det var väl också därför
som andra kammaren inte gick med på motionärernas förslag.

Herr Ström var även inne på en del andra spekulationer, men jag skall inte
svara på dem då de inte alls höra till ämnet. Han yttrade bl. a. att man från
visst håll spekulerade i denna sak, men det kommer väl att visa sig vid voteringen,
hur det ligger till därmed.

Statsutskottets ordförande framhöll, att man stipulerat en giltighetstid av
30 år, men att man efter den tidens utlopp väl inte behöver uppsäga avtalet.
Mitt yttrande i detta sammanhang föranleddes av att statsutskottets ordförande
i sitt första anförande sade, att det var så lätt att uppsäga avtalet, vilket
jag bemötte med att förklara, att det inte finns någon anledning att redan nu
tänka sig att man om 30 år skall uppsäga avtalet, örn man överhuvud taget
tror på lämpligheten av ett stamlinjebolag.

Utskottets ordförande betonade vidare, att det är kommuner och inte enskilda
som skola gå med i bolagsbildningen, varigenom vi skulle få större
säkerhet för att det hela kommer att fungera bra. Jag befinner mig, upprepar
jag, inte alls i något motsatsförhållande till kommunerna, men jag tvivlar på
att det kommer att bli bättre med kommuner än med enskilda som delägare.
Jag tror överhuvud taget inte att det spelar någon roll, om det blir kommuner
eller enskilda som bli delägare i stamlinjebolaget då det gäller att driva
detta i kompanjonskap med staten.

I övrigt har jag, herr talman, ingenting att tillägga.

Herr Hesselbom: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten utan vill
endast med anledning av herrar Ströms och Berlings understrykande av det
stora kommunala intresset i denna fråga säga, att med min allmänna samhällssyn
är det absolut lika oriktigt, om ett monopol innehas av ett enskilt
företag eller en kommun, i de fall kommunen har sträckt sig utanför sitt eget
område. Jag kan inte finna det rätt och rimligt att exempelvis de stora städerna
i Skåne skola bestämma över utbyggnadstakten av den elektriska kraftdistributionen
långt uppe i Småland.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats, l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas: 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Ericsson, Herman, att
kammaren skulle, med bifall till utskottets hemställan under mom a), i övrigt
bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontrapro -

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Nr 12.

Anslag till distributionsanläggningar m. m. vid statens kraftverk. (Forts.)
position antaga godkännande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Herr Ericsson, lierman, äskade emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 54 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Herman Ericssons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition;

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling;
. „ , .

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för budgetåret 1946/47 m. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om kvinnas
behörighet till prästämbete m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
nr 73, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

. nr 74, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning; samt

nr 75, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 270, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av vissa investeringsanslag för uppförande av centrala
tvätt- och reparationsanstalter för försvaret;

nr 271, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Wetter, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1946/47;

nr 272, av herr Lindström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1946/47;

nr 273, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.;

nr 274, av fru Alm m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården;

nr 275, av fru Svenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till skolor tillhörande harna- och ungdomsvården;

nr 276, av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m.;
samt

nr 277, av fröken Andersson och herr Mannerskantz, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m. m.

Interpellation Herr Domö erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Örn man förang.
en redo- söker att summera sina intryck av utvecklingen i vårt land under den tid som
llndets för- sedan krigstillståndet upphörde, först i Europa och sedan i Asien,

eörjningsläge måste man nog konstatera, att den i väsentliga avseenden utfallit på ett helt
m. m. annat sätt än som förutsattes under de livliga debatterna örn efterkrigsplaneringen.
Till glädjeämnena hör att återförandet av arbetskraften från den militära
beredskapstjänsten samt industriens omställning till fredsproduktion skett
friktionsfritt. Det svenska näringslivet har härvidlag ånyo visat prov på sin
stora anpassningsförmåga. Vad som nu väcker bekymmer är att försörjningssvårigheterna
för vårt land — bland annat till följd av övergångssvårigheterna
ute i världen och de alltjämt mycket otillfredsställande politiska och ekonomiska
förhållandena mellan länderna — bestått längre än man kanske på
många håll velat räkna med. Nya besvärliga problem ha uppstått, vilka måste
lösas. Inom det ekonomiska livet finns det en ganska vitt utbredd ovisshet och
osäkerhet med avseende på framtiden, vilket främst beror på frånvaron av
varje kännedom örn hur regeringen och de ansvariga myndigheterna själva bedöma
läget och hur de för sin del tänkte sig att svårigheterna skola kunna bemästras.
Det med sådan stor apparat igångsatta planläggningsarbetet, framför
allt i efterkrigsplaneringskommissionen, har dels i vissa betydelsefulla avseenden,
där resultat verkligen framkommit, laborerat med förutsättningar,

Onsdagen den 20 mars 1946 fm.

lS''r 12.

Interpellation ang. en redogörelse för landets försörjningsläge m. rn. (Forts.)
som visat sig icke motsvara deli faktiska utvecklingen, och dels underlåtit att
taga någon som helst befattning med viktiga samhällsekonomiska problem,
vilka nu måste stå i centrum för vår uppmärksamhet.

Jag skall här endast antydningsvis ange några sidor av detta frågekomplex.
Trots avvecklingen av den militära beredskapen råder fortfarande
brist på arbetskraft, vilken vållar mycket stora svårigheter inom en hel råd
viktiga produktionsområden, icke minst jordbruket, där den utgör en allvarlig
påfrestning. Tillgången på en del varor har blivit bättre och ransoneringssystemet
har kunnat mildras. Men försörjningen, framförallt med råvaror och kol
för industriens behov lämnar mycket övrigt att önska. En hel del ansträngningar
ha gjorts för att få till stånd en önskvärd import, men synas icke ha
krönts med några större framgångar. Vårt land fullgör sina exportförpliktelser
gentemot utlandet och tömmer därigenom sina egna varuförråd, men får icke
åtnjuta en införsel som tillnärmelsevis motsvarar importbehovet.

I detta sammanhang förtjänar också penningpolitiken den största uppmärksamhet.
Det var inte länge sedan statsmakterna uttalade sig för ett program,
enligt vilket ett återställande av reallönerna skulle få ske genom prissänkningar
under bibehållande av den nominella lönenivån. Detta har man nu med eller
mot sin vilja frångått. Vi ha nyligen fått bevittna mycket kraftiga löneaktioner
över hela linjen, och denna tendens fortsätter. Samtidigt stå vi inför förslag
örn väsentlig ökning av folkpensionerna, förbättrade ekonomiska förmåner
vid sjukdom, fri barnbespisning i skolorna, barnbidrag och en expansiv bostadspolitik.
Allt detta kan naturligtvis medföra fara för penningvärdet, örn
vi icke lyckas åstadkomma en produktion och en varuförsörjning som motsvarar
den ökade nominella köpkraften. Vad man i vida kretsar vill veta är, vilka
åtgärder statsmakterna ämna vidtaga för att stimulera produktionen och försvara
kronans köpkraft. Man frågar sig vidare, huru de ansvariga myndigheterna
ha tänkt sig att de knappa produktionsmedlen nu lämpligen böra användas,
eller med andra ord, hur avvägningen skall ske mellan alla de olika krav
som göra sig gällande och vilka i nuvarande läge icke kunna samtidigt tillgodoses.

För den allmänna uppfattningen framstår det såsom ytterst angeläget, att
regeringen lämnar en sammanfattande överblick över den ekonomiska situationen,
över våra tillgångar på arbetskraft och produktionsmedel, rörande möjligheterna
att i olika avseenden vinna lättnader i den rådande bristsituationen,
beträffande den avvägning mellan olika önskemål som kan bli nödvändig att
göra för att på det mest ändamålsenliga sättet använda våra tillgängliga resurser,
samt i fråga örn penningpolitiken och finanspolitikens allmänna utformning.
Det är här fråga örn en sådan allmän orientering med bedömning av framtidsutsikterna,
vilken hörde till ordningen under krigsåren och som är lika
önskvärd i nuvarande läge, då vi av allt att döma ännu lia långt kvar tills normala
förhållanden återinträtt.

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern få framställa följande fråga:

Vill ers excellens lämna en sammanfattande redogörelse för vår nuvarande
försörjning med konsumtions- och produktionsvaror samt för hur regeringen
bedömer den närmaste ekonomiska och finansiella utvecklingen och avser att
möta de därmed sammanhängande problemen framför allt i ändamål att skydda
penningvärdet och hålla produktion och import på en tillfredsställande nivå.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo ock företogos punktvis till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under diverse
kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1946/47,
i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond; samt
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1945/46 till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;
samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 9, angående resekostnadsersättning åt vissa hos 1946 års riksdag anställda
tjänstemän;

nr 10, i anledning av väckt motion angående vågmästaren E. Holmqvist?
pensionsförmåner;

nr 13, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning örn ändrad
löneställning för byråchefsbefattningarna hos justitie- och militieombudsmännen; nr

14, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills
vidare vid riksdagens, verk;

nr 15, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn tillfälligt lönetillägg samt provisoriskt lönetillägg till befattningshavare
vid riksdagens verk; samt

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riks staten för budgetåret 1945/46 under fjortonde huvudtiteln
till tillfälligt lönetillägg.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

Vad utskottet i dessa, utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd, föredragning av statsutskottets utlåtande, nr
57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Regeringsrätten: Avlöningar m. m. för budgetåret 1946/
47, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn
begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.

Genom en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 75, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag; samt

2) förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.

I förstnämnda författningsförslag var 3 § så lydande:

Ilar aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat
skattefond eller annan post avseende ogulden skatt (skattereserv), må vinstutdelning
icke, med mindre skattereserven redovisas oförminskad, överstiga
vare sig det procenttal i förhållande till bolagets behållna förmögenhet, som
vinstutdelningen för nämnda räkenskapsår utgjorde, eller den enligt 2 § första
och fjärde styckena tillåtna vinstutdelningen.

I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens fastställande
beslutat överföra till skattereserven.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen inom första kammaren nr 258 av herr Bergvall m. fl. och nr 259 av
herr Wehtje m. fl. samt inom andra kammaren nr 409 av herr Wiberg m. fl.

I motionerna I: 259 och II: 409, vilka voro likalydande, hade föreslagits,
att till 3 § i lagförslaget skulle fogas ett stadgande av följande innehåll:

Har inkomsten under något av de räkenskapsår som i 1 § avses nedgått
i förhållande till medeltalet av inkomsterna under de närmast före dessa förflutna
två räkenskapsåren, må dock skattereserven utan hinder av vad i nästföregående
stycke stadgas minskas med det belopp varmed skatterna, beräknade
enligt de vid debiteringen 1945 tillämpade grunderna, å inkomsten under

Äng. begränsning
av vinstutdelning
från
aktiebolag
m. m.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
något av förstnämnda räkenskapsår visas understiga de under samma år erlagda
utskyldema,.

Propositionen och motionerna hade, såvitt de angingo lagförslaget, hänvisats
till lagutskott och behandlats av första lagutskottet samt i övrigt till behandling
av bevillningsutskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
måtte av riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 258, I: 259 och II: 409, till den
del motionerna hänvisats till lagutskott, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reseryation hade anmälts av herrar Bergquist, Löthner och Ljunqvist, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Wehtje: Herr talman! Först skulle jag vilja uttala ett beklagande av
att denna lagstiftning örn skattereserver kommer alltför mycket i efterhand.
De förhållanden, som man vill reglera genom förslaget i denna proposition,
hänföra sig till boksluten för det gångna året. Företagen ha ju i mycket stor
utsträckning redan slutfört bokslutsarbetet. Örn ett par veckor är tiden ute för
avlämnadet av deklarationerna, och ännu äro inte de bestämmelser utfärdade,
som skola gälla för regleringen av dessa förhållanden. Det medför betydande
olägenheter och svårigheter, som efter min uppfattning hade kunnat undvikas.
De frågor, det gäller, sammanhänga med uppbördsreformen. Den har varit
under utarbetande under mycket lång tid och behandlades vid höstriksdagen.
Jag tycker att det hade varit rimligt, att även dessa frågor örn skattereserverna
då hade kommit upp till omprövning.

Vidare skulle jag vilja uttala, att det hade varit önskvärt, att bestämmelserna
hade varit mera precist utformade. Det är ju ganska svårt att få en
riktig och rättvis rättstillämpning, när en stor del av bestämmelserna äro
utformade i allmänna ordalag och man tänker sig att reglera en betydande
del av de förekommande fallen dispensvägen. Det måste ju också ge en känsla
av osäkerhet, och det kan inte heller vara en rekommendabel arbetsordning.
Det måste bli betungande för både de berörda skattebetalande företagen och
de myndigheter som skola pröva dessa frågor.

Örn jag härefter går in på innehållet i propositionen, så innehåller den förslag
i tre olika avseenden. Först föreslås en prolongation av lagen örn utdelningsbegränsning.
Denna lag ingick bland de åtgärder, som vidtogos 1942 och
1943 för att då reglera vår ekonomiska politik. Lagen tillkom således samtidigt
med pris- och lönestoppet. Nu har man modifierat denna politik i väsentlig
utsträckning — inkomststoppet har man ju i stort sett släppt — och då
kan jag inte se annat än att det hade varit rimligt, att man släppt på inkomststoppet
även i här berörda avseende. Lagen örn utdelningsbegränsning har ju
i övrigt fyllt en ganska ringa uppgift. Efter vad jag förstår har den i huvudsak
varit av psykologisk betydelse, när det gällt att införa ett stopp för inkomsterna.
Det är ju meningen att denna lagstiftning skall vara av provisorisk
natur. Men man kunde efter mitt förmenande ha släppt den redan nu,
när den nuvarande lagen upphör att gälla. I varje fall får man räkna med att
när tiden för det nu föreslagna provisoriet har gått till ända, skall man också
ha funnit att dessa lagbestämmelser inte vidare fylla någon uppgift.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)

Propositionen innehåller även bestämmelser örn en ytterligare begränsning
av rätten till utdelning, och dessa ha knutits till ett bibehållande av skattereserverna.
Det är dessa bestämmelser som nu närmast ha varit föremål för
omprövning i första lagutskottet. X bevillningsutskottet bar man haft att
pröva bestämmelserna örn avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelser,
i den mån den i propositionen har knutits till ett bibehållande av skattereserverna.

Mot bestämmelserna i vad avser ytterligare begränsning av rätten till utdelning
skulle jag vilja framföra en del invändningar, som jag förmenar äro
av avgörande natur. För det första skulle jag vilja säga att lagstiftningen i
detta avseende är obehövlig. Det är ju dock på det sättet att man har föreslagit
dessa åtgärder för att inte dessa reserver skulle komma ut och kunna
påverka penningtillgången och penningvärdet. Jag tror att den faran är betydligt
överskattad. Företagen ha ändå visat en utomordentlig lojalitet, och
deras strävan har gått ut på att i möjligaste mån konsolidera företagens ställning
med tanke på de ovissa tider inför vilka vårt näringsliv står. Nu är jag
alldeles övertygad örn att man inte behöver räkna med något annat handlingssätt
från företagens sida. Det bar emellertid sagts att i skattereserverna skulle
finnas uppsamlade högst betydande belopp —- det har angivits belopp pa sex
och sju hundra miljoner kronor — som man måste slå vakt örn och se till att
de bibehållas i företagen som reserver. Men örn man ser på företagen, finnas
ju minst lika stora belopp reserverade i sådana former och på sådana konton,
att de kunna disponeras för samma ändamål som man nu vill förhindra att
skattereserverna användas till. När detta är förhållandet, kan jag inte. förstå
annat än att det måste framstå som ganska klart, att dessa restriktiva åtgärder
inte i och för sig hade varit nödvändiga.

Jag skulle för det andra vilja invända, att det är obilligt att införa bestämmelser
som de nu föreslagna, då dessa drabba endast de företag, som ha
visat den största beredvilligheten att öppet redovisa sina avsättningar för skatteändamål
på härför avsedda konton. De företag, som kanske .lia samlat upp
medel i lika stor omfattning men inte redovisat dem på särskilda konton, gå
ju helt fria. Detta måste innebära en orättvisa som blir mycket kännbar. Det
kommer att strida mot det allmänna rättsmedvetandet, att företag, som visat
den största lojaliteten, äro de som komma att bli närmast berörda, och som komma
att få svårigheter att disponera sina medel. Det kan ju inte uppfattas
annat än som en godtycklighet som inte kan vara rimlig.

Egentligen skulle jag av de nu anförda skälen yrka avslag på departementschefens
förslag, men jag avstår härifrån. Man får godta förslaget, eftersom
ett sådant har framlagts, men bestämmelserna böra då också utformas
på sådant sätt, att där det kommer att framstå som mest obilligt, skall man,
som också departementschefen har föreslagit, kunna medgiva undantag genom
dispens. Visserligen är ju dispensinstitutet inte tillfredsställande, men nu finns
det ingen annan utväg, och då får man hoppas på att det blir en sa rättvis
och rimlig tillämpning som möjligt i de särskilda fallen.

Det har sagts att den utdelningsbegränsning, som är sammankopplad med
bibehållandet av skattereserverna, endast skulle avse de företag, som skulle
vilja (ika sin utdelning. Så är emellertid inte fallet, utan även de företag, sorn
lia lämnat en något högre utdelning enligt momenten 2 och 3 i 3 § i den tidigare
förordningen, drabbas också av den nya lagen. Man kan ju se pa hur det
i praktiken kommer att gestalta sig. Skattereserverna äro ju avsedda, för att
täcka skatteutgifterna. Om det nu är företag, som t. cx. ha haft en inkomstminskning
under det senaste året jämfört med föregående, föreligger ju intet
behov att bibehålla skattereserverna vid oförminskad storlek. Då vore det ock Första

kammarens protokoll 19Ji6. Nr 12. 6

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
så rimligt, att skattereserverna finge användas för betalning av de på den
större inkomsten belöpande skatterna. Detta är det förslag som är framfört i
den motion, som jag har varit med örn att väcka, men inte ens det förslaget
har av första lagutskottet beaktats, och utskottet visar mycket liten förståelse
för dessa fall.

. Det kan ju också vara så att i skattefonderna reserverats medel för betalning
av_ krigskonjunkturskatt. Dessa medel bli ju också genom detta förslag
bundna i skattefonderna, och det fordras särskilt medgivande dispensvägen för
att företagen skola få disponera över dessa för .särskilt ändamål avsedda skattebelopp.
Det kan också finnas sådana företag, som i konsolideringssyfte
skulle vilja överföra medel till reservfonden. Om jag t. ex. tar bankföretag,
är deras utlaningsrätt ställd i relation till aktiekapital och reservfonder. Örn
nu vederbörande företag inte behöver bibehålla sin skattefond vid det fulla
beloppet, vore det ju mycket rimligt, att dessa medel finge överföras till reservfonden
och företaget draga den fördel därav som följer med detta. Örn det nu
är ett önskemal att dessa medel skola bindas hos företagen, framstår det väl
som klart, att medel som äro överförda till en reservfond äro mera bundna än
några andra medel som finnas uppsamlade hos företaget.

I dessa fall, som jag tänker mig komma att bli ganska talrika, skall man nu
för att få en rimlig lösning söka dispens hos Kungl. Maj :t. Det hade ju varit
önskvärt att det givits direkta bestämmelser härom, och jag beklagar att så inte
Ilar blivit fallet. Jag förmenar att ett uttalande härom hade varit på sin plats
i utskottsutlåtandet. I övrigt anser jag att det hade varit mycket rimligt, om
utskottet hade kunnat godta den motion, som jag har varit med örn att avgiva,
och jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till motionen i detta avsnitt.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation, och jag ber att med några ord få angiva vad
som varit anledningen till denna reservation.

Enligt min mening är den föreslagna lagstiftningen erforderlig och önskvärd.
Förslaget örn att ännu ett ar meddela bestämmelser angående begränsning
av vinstutdelningen från aktiebolag är förestavat av pris- och penningpolitiska
skäl, och de skäl, som framförts av finansministern för denna lagstiftning,
anser jag bärande och tillräckliga. Jag anser också att den motivering,
som åberopats för att hindra att bolagen fritt utnyttja de skattereserver,
som ha blivit lösa genom en omläggning av uppbördsförfarandet, är övertygande.

Vad man kan beklaga i fråga örn lagen i den senare delen är att den kommer
att verka ganska ojämnt. Den kommer att drabba endast de bolag, som ordentligt
avsatt skattereserver, under det att andra bolag, som på annat sätt ha
ordnat för sin skattebetalning, inte komma att beröras av lagen.

Jag har emellertid inom utskottet framställt ett yrkande, .sorn avviker från
den kungl, propositionen. Jag har nämligen där anslutit mig till yrkandet i
den andra punkten i den av herr Bergvall m. fl. väckta motionen. Det innebär
att skattereserven skall få användas även på det sättet, att den överföres till
reservfonden så länge denna inte uppgår till 20 procent.

Detta yrkande har inte vunnit bifall inom utskottet, men jag har under behandlingen
i utskottet inte på något sätt blivit övertygad örn att det skulle
strida mot denna lagstiftnings syfte eller överhuvud taget medföra några nackdelar,
att man ginge med på denna ändring i det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget. Hela syftet med lagstiftningen här är ju att skattereserverna inte
skola få strömma ut i marknaden och utöva en oförmånlig inverkan i penningpolitiskt
hänseende. Utskottet erkänner också i sitt utlåtande, att örn man

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Nr 12.

Anti. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
skulle gå med på att flytta över skattereserverna till reservfonden, skulle det
inte på något sätt motverka syftet med denna lagstiftning. Genom att skattereserverna
överflyttas till reservfonden, bli de ju tvärtom bundna på ett ännu
starkare sätt än genom denna lagstiftning, ty reservfonden får inte tillgripas
annat än för alldeles speciella ändamål. Man har då inom utskottet gjort gällande,
att det inte finns behov av en sådan lagstiftning. Man har direkt skrivit,
att spärren endast gäller kort tid och att man sedan får fritt förfoga över fonden.
Men min allmänna inställning är den, att man inte skall göra mer frihetsinskränkande
åtgärder än som äro oundgängligen nödvändiga för att nå det
syfte man här vill nå, nämligen att hindra en penningpolitiskt oförmånlig verkan.
och då är inte behovet avgörande i och för sig, utan frågan är örn det är
nödvändigt att göra denna inskränkning eller inte.

Det har i utskottsutlåtandet gjorts ett påstående, att örn man ginge med på
en anordning av denna karaktär, det skulle kunna vara fara för att bolagen
skulle för vinstutdelning använda andra medel, som de annars kanske skulle
vara nödgade att avsätta till reservfonden. Jag tror att den invändningen inte
har stor praktisk tyngd. De bolag, som ha avsatt skattereserver, äro nog inte
av den karaktären, att man skulle behöva räkna med några risker i det hänseendet.
Jag kan alltså inte finna, att det finns några erinringar av vägande natur
mot det ändringsförslag, som framställts i den av herr Bergvall m. fl. väckta
motionen och som av mig yrkats i utskottet. Jag anser tvärtom att det skulle
vara en ganska naturlig ändring av det föreliggande lagförslaget.

I det läge, vari frågan nu kommit, har jag emellertid inte något yrkande,
utan jag har med det sagda endast velat angiva vad som ligger bakom min
blanka reservation.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Wehtje har örn denna lagstiftning framhållit,
att den är en direkt efterträdare till tidigare lag, som enligt hans
mening, vilken jag tror är riktig, endast haft psykologisk betydelse. Man har
inte heller genom lagen skärpt bolagens eller delägarnas skattskyldighet, utan
den har lämnats fullkomligt oförändrad. Däremot är den nu föreslagna lagen
likväl inte uteslutande av psykologisk betydelse, utan den har en stor reell
betydelse. Vi ha nämligen fattat beslut om en ny uppbördsordning, enligt vilken
bl. a. inkomster, som äro förvärvade under 1945 eller 1946, bli till största
delen eller helt och hållet skattefria, vare sig det gäller bolag eller enskilda
skattskyldiga. På de inkomster, som vi nyligen ha deklarerat, kommer det
endast att utgå statsskatt med hälften av det belopp som tidigare betalats.
Det är endast första kronoskatteuppbörden i slutet av året som skall betalas.
Vad bolagen beträffar utgör den ungefär 10 procent av inkomsten eller en
fjärdedel av den totala beskattningen, som uppgår till ungefär 40 procent
av vinsten, medan den för enskilda personer uppgår till ungefär fjärdedelen
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt och den värnskatt, som eljest
skulle ha fallit på föregående års inkomst. Nu lär det inte bli någon värnskatt
mer, men det kommer en annan form av statsskatt, som man beräknar skall
taga ut lika mycket som alla tidigare statliga skatter tillsammans. De» inkomst,
som vi komma att deklarera nästa år, blir helt och hållet skattefri för
bolag lika väl som för enskilda. Nästa år kommer det att utgå skatt på den
inkomst som intjänas under det året.

Om således ett bolag i år kan dela ut till sina delägare mera än det begränsade
belopp, som här är ifrågasatt, skulle hela den inkomsten bli fullkomligt
skattefri oell den vinst, bolaget redovisar, drar en skatt av endast en
fjärdedel av det normala. Den vinst, som bolagen få på detta års rörelse, blir
helt och hållet skattefri, men på det som utdelas till delägarna nästa år kom -

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.}
mer att utgå skatt som vanligt. Då är det ju tämligen lätt att beräkna, att
en hel del skatteexperter, som ha intresse av saken, försöka att ordna med
vinstfördelningen på sådant sätt, att man i år kan dela ut så mycket som
överhuvud taget tillätes till delägarna, enär utdelningen för dessa blir helt
skattefri. Den betydelse detta får för den ene eller andre aktieägaren beror
på hur stora inkomster han har och var han ligger i progressionsskalan. Men
om låt mig säga 25 procent av utdelningen normalt går åt till skatt för en
person, som har en inkomst mellan tio och tjugu tusen kronor eller någonting
sådant, är det klart att en utdelning av 6 procent i år faktiskt motsvarar en
utdelning av 8 procent ett år då man skall betala 25 procent i skatt. Det
skulle därför förvåna mig, örn man inte på många håll skulle sätta i gång
undersökningar örn hur man så långt det är möjligt skulle ordna med bolagens
vinstupptagning för innevarande år och för nästa år, för att det skulle bli
bästa möjliga resultat, d. v. s. minsta möjliga skatt för såväl aktieägare som
bolaget.

Naturligtvis är den begränsning av vinstutdelningen, som här föreslås, i viss
mån stridande mot principerna för övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen,
ty örn ett bolag utan att minska skattereserverna eller överhuvud
taget ta några dispositionsfonder i bruk av vinsten kunnat dela ut t. ex. 10
procent, skulle aktieägarna ha fått en större skattefri inkomst än de med
denna spärr kunna få. I det fallet går således denna lagstiftning i realiteten
såtillvida utöver vad övergångsbestämmelserna förutsätta, nämligen att all inkomst
som rätteligen hör hemma under detta år skall vara skattefri för enskilda
personer. Men å andra sidan hindrar den ju också bolag från att, där
inte årets vinst räcker till, ta i anspråk fonderade medel som lia karaktären
av dispositionsfond — och skattereserven är ingenting annat än en dispositionsfond
i den nuvarande lagens mening — och således komplettera vad som
eventuellt fattas i vinsten för året för att möjliggöra en högre utdelning än
som skulle vara möjlig enbart med användande av årets vinstresultat. Eljest
skulle ju en inkomst, som icke härrör från detta år, bli skattefri; det kan vara
en inkomst som är intjänad för flera år sedan, om det i en fond finnes medel
som ha uppstått kanske till och med före kriget.

Från den synpunkten har denna lag en utomordentligt stor betydelse, som
jag inte tror att man bör underskatta, och när herr Wehtje vill göra gällande
att det inte nu skulle vara så viktigt att taga penning-politiska hänsyn i denna
fråga, skall jag hänvisa honom till ett anförande, som herr Nordenson höll
här för någon vecka sedan och där han med all rätt gjorde gällande, att det
penningpolitiska läget nu är mycket mera labilt än det var under kriget,
eftersom alla människor äro inställda på att man inte skall underkasta sig de
inskränkningar i efterfrågan, som man med relativt lätt hjärta gjorde när
man visste att krig hotade vårt land och när man kanske också tänkte på hur
folk på andra håll hade det.

Ur den synpunkt som jag lägger på frågan — det är en synpunkt som jag
framlade redan då vi diskuterade uppbördsförordningen — har jag ingenting
att invända emot att bolag få skattefrihet på 1945 och 1946 års vinst lika
väl som enskilda skattskyldiga, men det är ju bekant att det i yttranden
över den tidigare lagen har gjorts gällande, att medan det kan vara fullt berättigat
att låta enskilda få skattefrihet vore det knappast rimligt att låta
bolagen slippa ifrån skatt, detta helt enkelt av det skälet, att bolagen representera
en företagsform som fortsätter in infinitum under det att en människa
har en begränsad livstid. Det är ju obestridligt att de skattereserver, som bolagen
ha lagt upp, representera ett högst betydande värde; följaktligen ha
aktieägarna redan genom att staten inte gör anspråk på dessa fonder fått del

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
av dem, vilket naturligtvis betyder en höjning av aktievärdet. Om sedan aktiebörsen
diskonterar denna höjning redan från början i form av ett höjt aktievärde
eller inte spelar naturligtvis ingen avgörande roll. Börsspekulanterna låta
ju leda sig av helt andra synpunkter än det bokförda värdet på aktierna,
även örn detta naturligtvis spelar sin roll tillsammans med andra förhållanden.

Nu kan det sägas, att det stora flertalet bolag vilja konsolidera sig, och en
hel del vill inte vara med om att på något sätt jonglera med fonder i syfte
att få fram det för aktieägarna respektive bolaget självt förmånligaste resultatet
i fråga örn beskattningar, men lika säkert som det finns många sådana
bolag, lika säker är jag på att det finns en hel del andra bolag, som inte ha
denna uppfattning och inte leva efter den.

Det skulle naturligtvis vara utomordentligt bra örn man kunde få en lagstiftning
som medgåve fullkomlig frihet för bolagen att göra hur de ville
med disponibla vinstmedel, örn man bara kunde finna en form för att efterbeskatta
den vinst som icke hänför sig till dessa båda år. Det som står i övergångsbestämmelserna
till uppbördsreformen får väl betraktas som ett försök
att göra en sådan lagstiftning, men det är ju inte i allo tillfredsställande.
Naturligtvis skulle det vara utomordentligt mycket trevligare örn t. ex. det,
som herr Bergquist pläderade för, kunde tillåtas, nämligen att bolagen skulle
få flytta över skattereserven till reservfonden. Om reservfonden enligt den
nuvarande aktiebolagslagens bestämmelser är tillräckligt stor — alltså 10 % av
aktiekapitalet -— så skulle det naturligtvis även från den synpunkten, att illegitim
utdelning bör hindras, absolut inte betyda någonting om man gåve den
tillåtelse som herr Bergquist anser borde ges, men örn det gäller ett bolag som
ännu har skyldighet att avsätta en tiondedel av årets vinst till reservfonden
och detta bolag skulle få ersätta den tiondedelen med medel från skattereserven,
så bleve denna tiondedel disponibel för utdelning till aktieägarna. Herr Bergquist
kan säga att det inte spelar så stor roll, men det kan inte hjälpas ■—
skall man lagstifta för en grupp av företag måste man antaga regler som
gälla fullkomligt generellt.

Det betänkande som kommer att behandlas närmast efter det vi nu syssla
med, herr talman, står i sådant sammanhang med detta att jag skulle tro det
vore god arbetsekonomi örn man redan nu finge säga, att som en konsekvens
av det resonemang som här är fört kan det inte vara skäl i att göra några
sådana uppmjukningar i befintliga bestämmelser, sorn föreslås i bevillningsutskottets
betänkande beträffande dispens från dessa. Där är det ju fråga om
att bolag skola få rätt att vid taxering göra avdrag för vinstmedel som avsättas
till pensionsstiftelser och dylikt. Ett sådant avdrag är naturligtvis! och för sig
fullkomligt berättigat, ty det representerar ju en löneutgift, alltså en omkostnad
för bolagen. Men bolagen ha inte något större intresse av att göra sådana
avsättningar nu. ty om bolagen göra avsättningar i år så kunna de visserligen
få avdrag vid beskattningen, men denna skatt blir nu mycket liten — 10 % mot
40 % annars — och om man väntar till nästa år spelar avdraget absolut ingen
roll, eftersom det inte blir någon skatt alls på de medel som överföras.

Anledningen till att jag har tagit ordet, herr talman, är framför allt det,
att denna lag innehåller en bestämmelse, som ger Kungl. Majit rätt att ge
dispens i fall, där svårigheter anses föreligga för vederbörande bolag, och
att bestämma de villkor, som skola gälla. Jag har svårt att tro att det kan
bil så många fall där svårigheter kunna uppkomma. Det är naturligtvis inte
lämpligt att skriva en sådan lag i en beskattningsfråga —■ där riksdagen är
suverän — som ger Kungl. Majit viss fullmakt. Jag har inom bevillningsutskottet
yrkat att motiveringen, där man säger att en restriktiv dispenspolitik
skall förås, skulle skärpas dithän, att man skulle ställa sådana villkor att

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
någon skattebefrielse utöver den som är avsedd i bestämmelserna i uppbördsförordningen
icke skulle komma att medgivas. Och jag föreställer mig att
samma resonemang skulle kunna tillämpas när det gäller tolkningen av denna
6 §, som medger Kungl. Maj :t dispensrätt. Bevillningsutskottets majoritet ville
inte gå med på mitt yrkande, men jag tröstade mig med att Kungl. Maj :t en
sådan bön förutan skulle se till, att man inte utnyttjade dispensmöjligheten
till att medge för delägare i bolag eller för bolagen själva att erhålla skattebefrielse
för medel, som äro att betrakta som besparade vinster från tiden före
1945.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till utskottets förslag, och jag kommer
att ställa samma yrkande, örn ingen annan gör det, även beträffande nästa
betänkande.

Herr Nordenson: Herr talman! Det föreliggande förslaget har två syften:
det ena är en prolongation av den hittillsvarande lagen för begränsning av aktiebolags
rätt till utdelning, och det andra är att åstadkomma sterilisering av
skattefonderna.

Det som slår en är, att man har gått fram med mycken stränghet i det senare
fallet; man har inte ansett det tillräckligt med de gamla bestämmelserna
örn utdelningsbegränsning, utan för att hålla skattefonderna orörda har man
förklarat att den, som anlitar dessa, skall underkastas en hårdare begränsning.
Det kan i det läget vara av ett visst intresse att en smula gå in på hur dessa
skattefonder ha kommit till under årens lopp.

Örn vi gå en tjugo år tillbaka i tiden, skola vi finna att antalet bolag som då
avsatte medel till skattef onder var ganska obetydligt; de flesta togo pengar till
skatterna från de löpande inkomsterna under året och vidtogo inga särskilda
åtgärder för att möta kommande skatter. Anledningarna till att dessa skattefonder
senare ha börjat sättas av äro, såvitt jag förstår, två.

Den ena årskravet på en noggrann redovisning av bolagens ställning — man
har ju framhållit, att när ett bolag kommer till slutet av räkenskapsåret har
det en skuld till det allmänna, vilken utgöres av de skatter som belöpa på de
två senaste åren, och örn man vill ha en riktig balansräkning bör detta förhållande
komma till uttryck i denna. Jag tror att det i mycket stor utsträckning
är våra yrkes revisorer som ha kommit fram med önskemålet örn avsättning
till skattefonder för att på det viset få fram en verkligt korrekt balansräkning.
Företagen ha mer och mer gått över till detta system, och därvid lia de velat
uppfylla det önskemål, som här måste anses vara ett allmänt samhälleligt
krav, nämligen att^ redovisningen blir så riktig som möjligt. Man har här, kan
man säga, i viss mån anteciperat de tankegångar, som på senare år ha aktualiserats,
nämligen de krav på korrekt redovisning och klar insyn, som bl. a. komma
till uttryck i dep nya aktiebolagslagen. Det är för att tillmötesgå sådana
krav, som man har infört dessa fonder.

Det andra skälet att avsätta skattefonder är tanken, att dessa skulle kunna
verka som utjämningsfonder. I många företag har man inte regelbundet avsatt
medel till skattefonden och sedan debiterat denna de till betalning förfallande
skatterna, utan man har gjort avsättningar vissa år med gynnsamma resultat,
andra ar har man latit fonden vara, och under dåliga år slutligen har man låtit
fonden betala skatterna för att slippa belasta den löpande rörelsen med dem.
Därmed har man vunnit, att man har kunnat redovisa jämnare vinster och hålla
en jämnare utdelning.

Man kan säga att detta är en sak som egentligen bara angår aktieägarna
och som det allmänna inte har med att göra, men jag tror inte att den ståndpunkten
är riktigt hållbar. Jag tror att det ur flera synpunkter är ett allmänt

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
intresse att hålla en någorlunda jämn utdelning. Det verkar konjunkturutjämnande,
och man är ju allmänt ense örn angelägenheten av att vidtaga sådana
åtgärder, att man inte skärper högkonjunkturen, när sådan inträder, och inte
heller accentuerar lågkonjunkturen, vilket man givetvis skulle göra örn utdelningen
hoppade upp och ned med de tillfälliga resultaten. Jag tror sålunda att
en sådan balans- och utjämningspolitik tillgodoser ett allmänt intresse. Jag
vill också erinra örn att våra bättre konsoliderade bolag — framför allt de
större men även de medelstora — numera i ganska hög grad lia blivit investeringsobjekt
för kassor, fonder och stiftelser, och till och med förmyndarmedel
få numera placeras i goda aktier. Detta förstärker ytterligare det allmänna intresset
av att bolagen föra en jämn utdelningspolitik.

Man kan därför säga att de anledningar, som ha gjort att dessa skattefonder
kommit till. i hög grad äro överensstämmande med de önskemål som från det
allmännas sida inte minst på senare tid ha hävdats. Det är då ganska överraskande
och måste verka mycket betänkligt, att det just är de företag som ha
drivit en sådan omtänksam politik som nu göras till föremål för en rigorös
lagstiftning. Sådana företag däremot, som inte ha brytt sig örn att afsätta
skattefonder och redovisa dem som skulder, de som inte ha gjort någonting för
att åstadkomma denna utjämning, utan som ha balanserat sina medel på dispositionsfonder
eller på annat sätt eller kanske använt dem till avskrivningar, de
bli icke berörda av denna lagstiftning, utan gå fullkomligt fria. Det måste för
företagarna verka ganska nedslående och beklämmande, att de finna, att just
när de lia vidtagit åtgärder som borde vara tilltalande ur det allmännas synpunkt
bli de föremål för en särskilt hård och rigorös behandling. Det är en bekräftelse
på det som jag ofta har tyckt mig skönja och även givit uttryck åt, nämligen
att det numera gäller i fråga örn oss näringsidkare, att hur vi bära oss åt
så vändas våra åtgärder emot oss. Jag erinrar mig ett yttrande, som en gammal
livserfaren professor i Uppsala gjorde: »Här örn dagen gjorde jag en god
gärning, och jag blev omedelbart och hårt bestraffad.» Jag tror att det är
ganska olyckligt, att man på detta vis just slår ned på de företag som ha vidtagit
dessa åtgärder, som måste anses principiellt riktiga. Detta lagförslag
verkar ur den synpunkten synnerligen orättvist och godtyckligt, och det hade
funnits anledning att försöka finna andra former för att tillgodose de önskemål
som förestavat lagens tillkomst. Jag vill framhålla, att utredningsmannen visserligen
velat sterilisera dessa fonder men att han också har pekat på möjligheten
att disponera dem till utfyllnad av reservfond och skuldregleringsfond
och slutligen även till pensionsstiftelser. Jag tror emellertid att man hade kunnat
gå ännu längre och tänka sig att denna sak skulle ha behandlats med ännu
lättare hand. Herr Björnsson har här givit en skildring av läget, vilken närmast
skulle ge vid handen att näringslivets män stöde med sina fonder som
fulladdade kulsprutor, med vilka de ville spruta ut pengar på allmänheten,
och att de inte begärde bättre. För det första vill jag erinra om att örn den nu
gällande lagen prolongeras innebär det en mycket stark restriktion, och jag
tror att man felbedömer läget om man tror att det skulle finnas en sådan oerhörd
iver att använda dessa fonder för att stegra utdelningarna. Men örn det
mot förmodan .skulle finnas en viss tendens i den riktningen, så tror jag att
läget iir sådant att man skulle kunna vinna ett sådant här ändamål med mycket
mindre kraftiga medel och slippa en rigorös och godtycklig lagstiftning
sorn denna.

Vi lia under den närmaste veckan att vilnta oss en mängd föredrag, där näringslivets
män komma att utmålas som de som ställa sig utanför det övriga
samhället och endast tillgodose sina egna intressen — vi ha ju haft upptakten
till det i dagarna. Jag undrar emellertid örn det inte hade varit lyckligt om

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
man hade gått en annan väg i detta läge. Om man nu. är fundersam, huruvida
det finns någon lojalitet hos näringslivets män. huruvida de äro beredda att
ställa sig det allmänna till efterrättelse, hur skulle det då ha varit att — som
man för resten har gjort vid några tidigare tillfällen — rikta en appell till
näringslivets män, där man vände sig till dem och framhöll, att i nuvarande
läge borde näringslivets män iakttaga en viss försiktighet och understryka,
att det läge vi ira befinna oss i är exceptionellt på grund av övergången till den
nya uppbördsförordningen? Jag tror, att om finansministern hade vänt sig till
näringslivets organisationer och framhållit angelägenheten av att dessa fonder
inte användes, så skulle de lia ställt sig till förfogande och skickat ut en appell
till näringslivets män örn detta. Så har skett med andra frågor i dagarna; det
har skett beträffande frågan om samarbete på arbetsplatserna, och det har
skett beträffande redovisning i enlighet med aktiebolagslagen. Det har mottagits
på det sättet, att man i allmänhet försökt rätta sig efter vad som begärts.
I det sista fallet har det med hänsyn till bokföringen inte alltid varit möjligt
att genomföra önskemålet omedelbart, men man har varit inställd på att snarast
möjligt anpassa sig. Jag tror att det hade varit ett ganska intressant experiment
om finansministern hade givit en sådan appell, och jag vågar påstå,
att en sådan appell skulle ha vunnit en mycket stor genklang. Det hade varit
ett mycket bättre sätt att konstatera huruvida det finns en lojalitet mot det allmänna
än genom den propaganda, som nu i dagarna har seglat upp.

Den del av lagen som gäller själva begränsningen av utdelning från skattefond
är ju, såsom jag framhöll, i och för sig otillfredsställande, men den träder
givetvis i bakgrunden, örn man jämför den med den bestämmelse om avdragsrätt
vid avsättning till pensionsstiftelse, som utgör ett komplement till denna
del av förslaget och som behandlats av bevillningsutskottet. Där har man
kommit in på betydligt mera betänkliga vägar, och jag skall be att få illustrera
det med ett exempel. Om jag tänker mig, att ett företag har avsatt en fond
på låt oss säga 300 000 kronor för skatter och under året erlagt krigskonjunkturskatt
med exempelvis 30 000 kronor, så att fonden minskats, skall det
icke få åtnjuta avdragsrätt för avsättningar till pensionsstiftelse. Men låt oss
nu tänka oss, att ett företag hållit sin bolagsstämma i början av året och förfarit
precis som vanligt. Man har sagt: »Vi ha ingen anledning att fylla ut
vår skattefond, ty vi vilja inte höja vår utdelning», och man gör som vanligt
en avsättning till en pensionsstiftelse med låt oss säga 50 000 kronor. Sedan
genomföres en lag som denna, och vid taxeringen medges inte något avdrag.
Här tillämpas således en förordning, som inte existerade när företaget fattade
sitt beslut. Denna förordning, som skattemyndigheterna givetvis måste tilllämpa,
kommer att verka retroaktivt och drabba ett företag, som handlat på
basis av den lagstiftning, som gällde när företaget fattade sitt beslut. Följaktligen
blir detta bolag behandlat på ett annat sätt än enligt gällande lag vid
beslutet.

Det måste verka stötande för svensk rättsuppfattning, att vi på detta sätt
göra våra bestämmelser retroaktivt giltiga. Det kan visserligen sägas att vi
ha en dispensbestämmelse, som just tar sikte på dessa förhållanden, men det är
då ganska intressant ätt konstatera, att denna dispensbestämmelse inte fanns
i den kungl, propositionen, utan enligt denna skulle man ha kommit i detta
för svensk rätt främmande läge. att det tillämpas en lag, som inte var gällande
när beslutet örn avsättning fattades.

Jag tror, att vi i detta fall tillgripa alltför långtgående medel i en situation,
som dock ingalunda kan anses särskilt kritisk. Örn vi befinna oss i ett mycket
kritiskt läge, kunna vi givetvis bli nödsakade att stifta lagar och bryta på
någon punkt med våra gamla traditioner, men här måste jag säga, att man

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Ang. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
slagit in på sådana vägar alldeles i onödan. Jag tror, att denna tendens är
olycklig och att det är angeläget, att nian reagerar mot den. Hela detta^ problem
skulle kunnat lösas med mycket enklare och mycket mindre vittgående

medel. . • . .

I det läge, vari saken nu befinner sig, har jag, herr talman, emellertid intet

särskilt yrkande.

Herr Wetter: Herr talman! Jag ber att ett ögonblick få uppehålla mig vid
den del av den kungl, propositionen, som blivit behandlad av bevillningsutskottet.
I denna del bär propositionen hopkopplat den sedvanliga skattefriheten
för avsättning till pensionsfonder och pensionsstiftelser med bestämmelsen,
att bolags skattefond skall vara uppbringad till ett visst belopp. Såsom förut
framhållits kommer detta att beröra endast de bolag, som gått till mötes utöver
bokföringslagens föreskrifter de intressen man ansett att det allmänna bär av
att bolagen lägga upp dylika skattefonder, däremot icke andra bolag. Detta
gör att lagen kommer att för många bolag kännas obillig och man kan säga
slumpartad.

Men därtill kommer att den kungl, propositionen föreslagit, att det är skattefondens
storlek den 31 december 1944 som skall vara avgörande, beräknad
således efter de vinster bolaget haft under åren 1943 och 1944. Örn icke den
nya uppbordsreformen gått igenom, hade ett bolag den 31 december 1945 haft
att beräkna sin skattereserv efter inkomsten 1944 och 1945 och 1946 efter inkomsten
1945 och 1946. Detta gör, att örn ett bolag under 1945 och 1946 har väsentligt
minskade inkomster i förhållande till vad det hade 1943 och 1944,
måste bolaget, om det vill göra en avsättning till en pensionsfond, uppbringa
skattefonden till ett teoretiskt belopp efter läget den 31 december 1944, som
kanske vida överstiger det belopp, som skattefonden i praktiken skulle haft örn
icke uppbördsreformen hade genomförts. Också av denna anledning måste denna
lag betraktas såsom obillig och skäligen omotiverad.

Det är enligt min mening alldeles riktigt, att man icke skall tillåta, att medel
via en skattefond på grund av uppbördsreformens genomförande skulle
kunna användas för ökad utdelning. Nu är jag för min del övertygad örn att
intet bolag skulle lia funderat pa att ga denna väg för att öka sm utdelning,
och jag har mycket svårt att förstå, att man, med de erfarenheter man har av
bolagens utdelningspolitik, kunnat sluta sig till att bolagen skulle ha gjort
det. De allmänna konsolideringssträvanden, som bolagen följa, förbjuda också
detta. I övrigt är ju utdelningen begränsad genom de bestämmelser, som äro
givna i den del av propositionen, som behandlats av lagutskottet.

Jag kan därför inte annat än beklaga, att man verkligen ansett sig skola gå
denna väg att koppla ihop skattefrihet för avsättning till pensionsfonder
med uppbringandet av skattefonderna till det teoretiska beloppet
den 31 december 1944, vilket kan komma många bolag att tveka
att göra dessa avsättningar. Det skäl, som framförts i den kungl, propositionen,
nämligen att skatteunderlaget för stat och kommun skulle vila på detta, kan
ju icke vara riktigt, när kommunerna icke erhålla någonting av 1945 och 1946
års inkomster, utan den skatt en kommun får under 1945 är vad som kommit in
1943 och 1944, och för kronan betyder det en tiondel av avsättningen. För bolagen
betyder det också bara en tiondel. Man skulle därför kunna säga, att bolagen
mycket väl kunna göra avsättning till en pensionsstiftelse, och betala
skatt därför, ty det är ju bara fråga örn en tiondel, men det är inte det jag
vänder mig mot, utan det är mot principen i hela denna lagstiftning, att man
liksom tagit i kraftigare mot avsättning av belopp till en pensionsstiftelse än
man gjort beträffande utdelningsbegränsningcn.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)

Det är principen att avskräcka bolagen att göra avsättningar av här ifrågavarande
slag och dessutom det förhållandet, att lagen verkar olika och är obillig,
som gör att man reagerar.

Jag bär antecknat en blank reservation mot utskottsutlåtandet, och jag har
med detta anförande endast velat uttrycka förhoppningen, att den möjlighet
till dispens, som enligt utskottets förslag dock står öppen, skall komma att användas
så att därmed likställighet inför lagen åtminstone skapas.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Den förda debatten har ju kommit att i första
hand rikta uppmärksamheten på det föreliggande förslaget i vad det avser
behandlingen av skattereserverna. Jag skulle emellertid vilja uppta kammarens
tid med den huvudfråga, som här föreligger, nämligen frågan örn att överhuvud
taget förlänga lagstiftningen om begränsning av utdelningarna. En
föregående talare har sagt, att han fann de skäl som anförts för denna förlängning
bärande och övertygande. Håller man sig till handlingarna finns emellertid
inte någonting annat utsagt till motivering för denna förlängning än
vad departementschefen anfört. Han säger: »De skäl, som föranlett ifrågavarande
lagstiftning, lära emellertid alltjämt vara för handen, och en utsträckning
av giltighetstiden torde få anses motiverad.» Det är allt vad som
står i handlingarna örn denna sak.

Nu råkar jag ju vara medlem av regeringen vid den tidpunkt då den första begränsningslagen
kom till, således år 1943, och jag har därför ett intresse av
att få fastslaget vilken motivering som då åberopades för tillkomsten av denna
lag. Det var ju, såsom alla erinra sig, i samband med det då genomförda
pris- och lönestoppet som denna lag kom till. Från de ingående förhandlingar,
som finansministern och jag hade anledning att föra vid denna tidpunkt, minns
jag mycket väl, hur lönestoppet betraktades såsom en självfallet mycket väsentlig
sak i hela den politik, som man ansåg borde föras, och när man kom
över till att i detta sammanhang också göra en begränsning av möjligheterna
att dela ut bolagsvinster var det inte så Hacket därför att man ansåg, att denna
fråga i och för sig var av den storleksordning att den kunde på ett mera
märkbart sätt inverka på köpkraften i landet, utan det var i väsentlig mån rent
psykologiska skäl som åberopades. Man sade — och det böjde vi oss alla för —
att man inte gärna kunde komma till arbetarna och begära, att de skulle finna
sig i att få sina löner begränsade, samtidigt som man medgav, att bolagen
skulle kunna åtminstone teoretiskt på en eller annan punkt höja sina utdelningar.
. Det skulle ha en sådan återverkan, att det psykologiskt måste te sig
olämpligt.

_ Detta skäl böjde vi oss alla för, men hurudan är situationen nu? Vi ha som
vi alla veta inte längre något lönestopp, och det är ju inte länge sedan finansministern
här i kammaren förklarade, att han ansåg, att tiden nu var inne att
i lönehänseende återvinna 1939 års reallönevärde, därför att, som han uttryckte
sig, den nationalinkomst, som vi för närvarande torde lia att räkna med, torde
ungefärligen motsvara realvärdet av 1939 års nationalinkomst. Från denna
utgångspunkt skulle naturligtvis slutsatsen bli, att vi, i det läge vari vi nu
befinna oss, utan någon som helst våda för penningpolitiken i övrigt även skulle
kunna medge en sadan höjning av utdelningarna — örn det överhuvud taget av
andra skäl skulle kunna ske — att dessa komme upp till samma realvärde som
de genomsnittligt hade år 1939.

Jag tror nu visst inte, att läget är sådant, att vad jag nu sagt har någon
större praktisk betydelse, men jag har i alla fall velat framhålla dessa synpunkter
från den ursprungliga tillkomsten av lagen, som alltså motiverades
mera av rättviseskäl än av praktiska skäl. Här har ju från andra håll, som

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

Ang. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
ha större möjligheter än jag att bedöma läget, vitsordats, att detta ingalunda
är sådant, att våra bolag skulle ha något intresse av att höja sina utdelningar
i någon större utsträckning, utan deras intresse är ju inriktat framför allt på
deras föredömliga konsolideringssträvanden.

Jag skulle emellertid vara tacksam, om finansministern finge anledning säga
något örn de skäl, som förestavat honom att nu lägga fram detta förslag örn
förlängning av utdelningsbegränsningslagen. Har han måhända i enlighet med
herr Björnssons resonemang här i debatten ansett, att även denna fråga skulle
kunna anses ha ett visst sammanhang med källskatteförslaget, så att man
genom att höja utdelningarna i år skulle kunna ställa medel till förfogande, som
i själva verket inte komme att bli beskattade? Örn denna omständighet haft
någon mera avgörande inverkan, har det nu sitt intresse att få det fastställt,
ty då har man också fått fastslaget, att den nu begärda förlängningen av denna
lag är av en provisorisk engångskaraktär, som betingas av källskattelagens
tillkomst, och då har man ju ur de synpunkter jag här velat anlägga på denna
fråga anledning att se mera optimistiskt på framtiden än man måhända eljest
skulle göra, då ju denna lag nu onekligen förlänges med en motivering, som
icke korresponderar med den motivering, som förelåg när lagen ursprungligen
kom till.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Den kritik, som riktats mot det
framlagda lagförslaget, har närmast tagit sin utgångspunkt i bestämmelserna
rörande skattereserverna, men jag har på känn, att den siste talaren kanske
tydligast gav uttryck åt den känslostämning, som ligger bakom denna kritik
och som nog ger vid handen, att kritiken mera riktar sig mot utdelningsbegränsningen
än mot anstalterna för att bevara skattereserverna. Men dessa
båda saker ha kopplats samman. Det skedde, tror jag, första gången i bankofullmäktiges
yttrande. Olika förslag hade framkommit, och från bankofullmäktiges
sida antyddes helt enkelt, att den nödvändiga spärren skulle kunna
vinnas genom en förlängning av utdelningsbegränsningen.

Jag skall här tala mycket öppet. Dessa skattereserver, som bolagen få behålla,
äro ju, det kommer ingen ifrån, en ren gåva till bolagen. Det är inte
fråga örn annat än att bolagen här slippa från att betala ett helt års skatt.

Det är klart, att detta döljs av att bolagen äro långlivade. Första året ha de

icke betalt någon skatt, och vi komma nu till en punkt, då de befrias från
den eftersläpande skatten. Det är alltså ganska naturligt, att den som anser
bolagens uppgift inte i främsta rummet vara att skapa vinst åt aktieägarna,
utan som betraktar bolagen såsom organ för ett utnyttjande av samhällets
produktiva resurser, måste fråga sig om det är rimligt, att dessa tillgångar
skola betraktas på samma sätt som andra tillgångar, vilka eventuellt skulle

kunna utdelas. Jag är säker på att många med mig frågat sig, örn det verk ligen

vore så orimligt att beskatta dem. Men de äro en gång beskattade, och
en sådan åtgärd skulle kanske trots allt förefalla många stötande. Det man
från det allmännas sida har intresse av är att dessa medel komma till det
produktiva livets nytta och icke i onödan öka enskilda aktieägares inkomster.

I detta läge ställer man sig frågan, huru vi skola nå det målet. Båda de
linjer, som av den sakkunnige utarbetats, föreföllo mig ganska besvärliga, och
när därför detta uppslag framkom att sammankoppla hela denna fråga med
frågan om utdelningsbegränsningen för att på så Sätt få till stånd ett uppskov
med avgörandet, fann jag det vara, jag vill gärna säga det, en provisorisk
utväg, som skulle kunna medföra att skattereserverna hundås. Jag har en
känsla av att ju längre tid man kan binda tillgångarna hos eif företag, desto

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. rn. (Forts.)
mera onaturligt kommer det att förefalla ledningen för företagen att dela ut
dessa medel till aktieägarna.

_ Nu säger man, oell det är till en viss del riktigt, att liela utdelningsbegränsningen
ju kom till i samband med prisstoppet och lönestoppet. När nu åtminstone
lönestoppet och inkomststoppet upphört, varför skola vi inte också släppa
utdelningsbegränsningen? Ja, det skulle jag mycket gärna vilja mera utförligt
diskutera, men det förefaller mig som örn det är en egendomlig fråga, när vi
samtidigt från alla de tidigare talarna hört, att man är fullt ense om att
någon ökning av utdelningarna inte skall ske. Man anser det alltså inte
stötande att utdelningarna begränsas, utan man vänder sig bara mot det sätt
på vilket begränsningen utformas i lagstiftningen. Jag skall dock säga ett
pär ord örn denna sammankoppling mellan utdelningsbegränsningen och prisstoppet
och lönestoppet.

Det är bekant, att från lönestoppet redan från början undantogos de Sämst
ställda inkomsttagarna och att sedan även undantagits den mycket övervägande
delen av löntagare, som befinna sig i de lägre inkomstskikten, men det är ett
faktum, att även efter den provisoriska löneförbättring, som denna riksdag antagit
för i statstjänst anställda, den stora huvudmassan av inkomsttagare med
medelstora och större inkomster icke på långt när fått kompensation för
prisstegringen. Där har faktiskt lönestoppet i modifierad form bibehållits.
Det kanske ändå inte är oriktigt — trots att åtminstone i andra kammaren
några talare livligt understrukit, att även småsparare placera pengar i aktier
— att betrakta huvudmassan av aktieägare såsom mera tillhörande den grupp,
som icke fått kompensation för prisstegringen.

Jag vill dessutom tillägga, att inkomststoppet inte är på det sättet avfört
från vår ekonomiska politik, att det från regeringens sida skulle lia sagts, att
man inte har något intresse av hur mycket inkomsterna stiga. Tvärtom har
det utomordentligt starkt betonats, att inkomstpolitiken måste hållas inom
gränserna för oförändrade priser. Det betyder ett mycket starkt inkomststopp,
när vi säga till löntagarna: »Ni måste se till att edra krav icke sträcka sig
längre än att de kunna tillgodoses inom bestående priser.» Jag skulle därför
mycket väl kunna säga, att inkomststoppet består, och från denna utgångspunkt
kunde ju också utdelningsbegränsningen mycket väl motiveras. Men
allt detta vill jag inte lägga allt för stor vikt vid, därför att jag väl kan
tänka mig att meningarna bär gå mycket starkt isär. För mig är inkomst av
kapital inte av samma art som inkomst av arbete. Jag kan säga öppet, att den
politik, som vi i regeringen företräda, går ut från att inkomst av arbete skall
betalas så bra som möjligt men att inkomst a.v kapital skall hållas så låg som
möjligt. Detta gör kanske, att jag inte kan se på dessa saker på samma sätt
som en del av de föregående talarna.

När man säger, att denna lagstiftning kommit för sent. är det väl ändå skäl
att erinra örn att professor Nials promemoria förelåg redan i oktober. Det stod
alldeles klart vid behandlingen av uppbördsreformen, att dessa skattefonder
på ett eller annat sätt skulle tagas upp till särbehandling. Örn man redan från
början beslutat sig för att tillåta, att dessa skattefonder utan vidare skulle få
föras över till reservfonder — någonting som nu framställes som ganska önskvärt
— är jag säker på att det hade mött en mycket stark och kanske mycket
bitter kritik. Just därför att den väg, på vilken bindningen bör ske, inte är
så klar, ha vi i finansdepartementet föredragit att låta frågan anstå under
det år, som denna lagstiftning skall gälla. Vilka former som till sist befinnas
vara de lämpliga får bli föremål för ytterligare övervägande.

Jag kan inte sluta detta anförande utan att på ett par punkter påpeka vad
jag skulle vilja kalla inkonsekvenser i den kritik som framförts. Inte minst

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

Ang. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
herr Nordenson strök under, att det är i företagens eget intresse, att man konsoliderar
så mycket som möjligt, och han hade alldeles rätt i sin historieskrivning,
när han talade om hur dessa skattereserver tillkommit. De ha utan
tvivel vuxit fram såsom ett uttryck för en önskan om en riktig bokföring —
när året var slut skulle man faktiskt ha de fonder som behövdes för att betala
skatt på det året, på samma sätt som det säkerligen vore önskvärt för varje
enskild att när året är slut veta, att den skatt han har att betala pa det årets
inkomst ligger reserverad, även örn inte alla inkomsttagare kunna ställa sig^ i
detta gynnsamma läge. Att detta är någonting som inte bara är önskvärt fran
låt mig säga en riktig bokföringssynpunkt, utan också från samhällets synpunkt,
skall jag gärna erkänna, och det har således varit en mycket klok och
bra politik, att ett dylikt samlande av reserver skett.

När emellertid herr Nordenson därifrån kommer fram till att våra stora bolag
äro så inställda på en dylik konsolideringspolitik, att hela denna lagstiftning
är onödig, undrar jag örn han inte ändå drar väl långtgående slutsatser.
Det sades av herr Wehtje att faran för en utdelning av dessa fonder var närmast
obefintlig — denna fara var överskattad, och man kunde lita på företagens
lojalitet, ty de hade en önskan örn att konsolidera sig.

Efter alla de anmärkningar jag fått höra örn min s. k. blåögda optimism
har jag kanske blivit något mera försiktig vid bedömningen av människor och
deras handlande, och jag vågar inte dra så säkra slutsatser i fråga örn hur
företagen skulle ställt sig vid en sådan låt mig säga platonisk uppmaning från
regeringens sida till företagen att inte dela ut ur sina fonder. En vädjan, som
herr Nordenson talade örn, tror jag i många fall hade följts, men lagarna äro
ju inte till för dem som inga lagar behöva, utan för andra. Vi ha ju dock sett
exempel på hur höjningar av utdelningen skett, jag skulle till och med vilja
säga mot avrådan.

När herr Wehtje och flera med honom säga, att lagstiftningen ställer de
företag, som öppet redovisa sina reserver, i en sämre ställning än dem som inte
göra det, vill jag gärna erkänna, att det är riktigt, men vidden av denna anmärkning
kan väl bedömas av att praktiskt taget alla våra börsnoterade företag
ha skattereserver. Det skulle således gälla andra företag. Däremot förstod
jag inte riktigt herr Wellijes yttrande, att medel, vilka inte öppet redovisas,
behandlas på annat sätt. Jag förstår inte riktigt vilka medel det här är fråga
örn, ty örn sådana medel — låt oss kalla dem för dolda reserver — tagas fram,
bli de ju beskattade. Jag kan således inte se, att det på denna punkt skett
någon orättvisa gentemot de företag det här gäller.

Från den utgångspunkten att denna lagstiftning inte behövs, då det från
företagens sida ändå inte skulle bli tal örn att dela ut dessa medel och således
utdelningsbegränsningen överhuvud taget är onödig, har jag svårt att förstå,
att det skall behöva råda så mycket delade meningar i denna fråga. Man kan
säga. att lagstiftningen är onödig, men eftersom lagstiftningen är ett stöd för
de företagare, som förmena att konsolideringen är deras främsta önskemål,
skulle jag ju snarast ha väntat, att man sagt, att det visserligen inte är roligt,
att vi behöva en lagstiftning som denna, men med vår kännedom om människonaturen
— även när det gäller aktieägare och styrelser — är man glad över
att ha fått detta stöd från lagstiftningens sida, när det gäller att konsolidera
våra företag.

Herr Schlyter: Herr talman! Efter finansministerns uttömmande framställning
finns det inte någon anledning att från utskottets sida förlänga debatten.

Jag vill endast vad angår möjligheten att överföra skattereserver till reservfond
erinra om att i propositionen uttalats, att dispens från spärregeln i vissa

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Ang. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
fall skulle kunna vara motiverad, när överföring- av detta slag skett, och med
anledning av en anmärkning från lagrådet har departementschefen’anmärkt,
att även i andra fall sådana omständigheter kunna tänkas föreligga, att en
tillämpning av dispensregeln skäligen bör komma i fråga. Utskottet har inte
haft någon anledning att härutöver föreslå några direktiv för Kungl. Maj:t
beträffande dispensvägens tillämpning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skulle med några ord vilja ta fasta på vad
finansministern nämnde. Han började med att tala örn att uppbördsreformen
skulle medföra, att företagen fingo en ren gåva i det att skatten blev
efterskänkt för två år, men det är ju då ganska egendomligt att konstatera, att
det blir en efterskänkning endast för dem som avsatt medel till skattereserver.
För de andra företagen gäller ju inte något liknande. För övrigt är det
egentligen att vända på ord, ty företagen måste ju betala skatt år efter år.
Det blir. inte någon paus i skattebetalningen, utan innebörden av skattereformen
är ju endast, att det blir en ändring av underlaget, på vilket skatten beräknas.
Detta förskjutes fran ett ar till ett annat, och någon minsknin(r av
skattebördan blir det inte.

Vad sedan angar uttalandet, att det fortfarande gäller lönestopp i en modifierad
form, vill jag säga att lönestoppet dock inte sträckt sig längre än
att alla löntagare fått kompensation för dyrtiden. Detta har inte kommit aktieägarna
till godo i någon form, och mångå av aktieägarna äro ju dock småfolk,
sorn äro i mycket stort behov av en utjämning av inkomsterna, med hänsyn
till dyrtiden. Därför kan jag mte se annat än att det vore mycket rimligt,
att man senare, i den mån det kommer att finnas möjligheter till det,
kunde lämna en kompensation i utdelningarna.

Sedan nämnde statsrådet Wigforss, att han inte förstod invändningen mot
att lagstiftningen kommit så sent — professor Nials promemoria framlades
ju redan i oktober, och där signalerades vilka åtgärder som eventuellt kunde
komma i fråga med avseende på skattereserverna. Det är ju dock en väsentlig
skillnad mellan en promemoria och ett lagförslag, som kommer så sent.
De praktiska svårigheter för företagen, som jag påtalade, ha ju inte kunnat
undgås, och dem känna vi ju från uppgörandet av våra bokslut.

b inansministern förstod vidare inte mitt uttalande örn medel, som ha kunnat
reserveras på annat sätt än i skattefonder. Det skulle då lia skett dolt
och pa ett sadant sätt att reserverna inte blivit beskattade. Då vill jag endast
säga, att. de företag, som fört sina avsättningar för framtida behov — för
exempelvis skattebetalning — till en dispositionsfond och låtit dem beskattas,
ju kornma l ett gynnsammare läge än de som uttryckligen utsagt att medlen
skulle avsättas för skatteändamål.

I övrigt; skulle jag vilja ansluta mig till vad herr Nordenson uttalade. Finansministern
förmenade, att det var tacknämligt för företagare, som ville
lora en sträng konsolideringspolitik, att få ett stöd i form av denna lagstiftning
för att kunna fortsätta på denna väg. Jag tror, att detta stöd är obehörigt.
Den önskvärda politiken bär helt visst företagen fört ändå.

hedan endast ett pär ord till herr Björnsson. Han gjorde gällande att det
föreliggande förslaget hade en annan, mera reell betydelse än vad jag i mitt
förra yttrande, inlade i det, men jag förmenar, att betydelsen av detta lagförslag
ligger i att man slår vakt. örn fullföljandet av penningpolitiken sådan
gd. Tipp dragits tidigare. När vi i höstas diskuterade övergångsbestämmelserna
för uppbördsreformen, var det ju tal örn, vilket herr Björnsson i sitt inlägg
i debatten mycket ingående utvecklade, att man skulle se till att det inte

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Avig. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)
redovisades större inkomster under dessa övergångsår än vad man hade framvisat
förut. Här är man ju inne på en helt annan sak. Här gäller det ju, att
man rent av skall försöka pressa ned inkomsterna för att kunna få fram så
mycket större under senare år. Det skulle vara innebörden av herr Björnssons
utläggning.

Herr Björnsson påtalade ett förhållande, som skulle kunna uppstå, örn inte
de bestämmelser, som här äro föreslagna, funnes. Herr Björnsson sade, att om
det funnits möjligheter att överföra medel från skattefonden till reservfonden,
skulle företag, som sedan den nya aktiebolagslagen trätt i kraft behöva fylla
på reservfonden, kunna göra detta med undgående av beskattning. Men då
vill jag erinra örn att medel, som äro avsatta till skattereserver och skattefonder,
ju äro företagens beskattade medel, och om dessa föras över till reservfonden
sker därigenom ingen orättvisa i skattehänseende.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! För att slippa besvära kammaren, när vi
komma till bevillningsutskottets betänkande, ber jag att redan nu få säga ett
par ord i anledning av herr Wetters anförande.

Herr Wetter bekymrade sig främst över hur det skulle gå med pensionsfonderna
och bolagens möjligheter att fullgöra sina förpliktelser till dessa fonder,
då sådana förpliktelser åvilade bolagen och då de icke fingo disponera medel
ur skattereserverna. Jag vill här bara påpeka att utskottet inte varit okänsligt
för detta argument. Samma argument har framförts i herr Wehtjes m. fl. motion.
Utskottet har därför till bestämmelserna om rätt till avdrag vid avsättning
till pensionsfonder fogat en passus, som måste anses täcka vad man därvidlag
önskar. Det heter i detta tillägg, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva
aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden undantag från den givna
spärregeln samt därvid föreskriva de villkor för undantaget som prövas nödiga.
Då heller ingen givit sig på att yrka avslag på utskottets hemställan eller på
propositionen, får det väl anses fastslaget, att även de Som nu opponera mot
det föreliggande lagförslaget finna sig skäligen till freds med det sådant det
utformats.

Utöver detta vill jag endast säga ett par ord i anledning av herr Nordensons
anförande. Jag har alltid med största intresse lyssnat till herr Nordenson.
Klart och logiskt framlägger herr Nordenson sina synpunkter, och jag kände
mig därför en smula förvånad över det snedsteg från den annars så aktningsvärda
logiken, som jag tyckte, att herr Nordensons tal vittnade om. Herr Nordenson
säger, att örn en vädjan skett till näringslivets män att inte släppa ut
dessa skattereserver, skulle förvisso en sådan vädjan inte ha förklingat ohörd,
utan man skulle kunnat nå det mål man syftar till, men på ett lämpligare sätt
än genom en lagstiftning, som förefaller osympatisk och ganska obehövlig. Samtidigt
framhåller herr Nordenson, att genom detta lagförslag de, som lojalt
följt don riktiga och goda principen att avsätta medel till skattcfonder, komma
i ett sämre läge än andra. Men de som inte äro lika lojala hade väl, föreställer
jag mig, lika lätt slunkit undan, om man riktat en vädjan till dom. Man hade
säkerligen inte vunnit något mera med en dylik vädjan än med lagstiftningen.
Som statsrådet Wigforss sade, är det i allmänhet så här i livet, när man söker
lagstifta, att man får tänka på dem, som inte följa de allmänna rättsregler,
som annars böra ligga till grund för vårt handlande, utan som handla i strid
mot dessa. Sådana människor möter man nog såväl när det gäller lagstiftning
som i annat sammanhang. Jag tror därför, herr Nordenson, att man hade vunnit
lika litet sympati och förståelse hos dessa företagare genom en vädjan, som
man vinner genom denna lag.

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)

Det var detta jag inte tick att gå logiskt ihop, men det kan ju herr Nordenson
förklara för mig, när vi bli på tu man hand.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Bärgs yttrande
säga, att här faktiskt föreligger en bestämd skillnad mellan de olika
kategorierna — de som avsatt medel till en skattefond och de som inte brytt
sig om detta. Yad som är rigoröst är inte detta, att dessa förstnämnda företagare
inte få dela ut medlen — det tror jag nian skulle kunnat undvika med min
appell — utan det förhållandet, att de även annorledes bli hårdare bundna än
de som inte avsatt några medel till skat.tefonden. Ett företag, som
avsatt medel efter hand exempelvis till en dispositionsfond eller som
låter medlen ''stå på vinst- och förlusträkning, kan fritt använda medlen
och överföra dem till en reservfond eller skuldregleringsfond1 i överensstämmelse
med den nya aktiebolagslagen. Medlen skulle även kunna föras till en
pensionsfond. Men den företagare som avsatt medel till skattefonden är bunden,
ty även örn han inte har någon avsikt att höja sin utdelning, får han inte
göra en överföring till reservfonden, och han får inte åtnjuta avdrag, örn han
överför medlen till en pensionsfond. Han är således ställd i en väsentligt sämre
Ställning.

Yad gäller frågan örn vad man skulle kunnat vinna med en appell till företagarna,
huruvida den skulle ha hörsammats, huruvida man skall se mörkt på
människor o. s. v., vill jag säga, att jag också ser rätt pessimistiskt på människorna
i likhet med herr Wigforss. Jag tror inte degarö särskilt fromma. Jag
vill inte säga, att inte företagarna skulle vilja höja sina utdelningar under vissa
betingelser, och för att icke något missförstånd skall uppstå på denna punkt
vill jag något närmare precisera min syn på saken.

Jag anser, att företagarnas ambition är den, att örn deras företag efter en
stark konsolidering har utsikt att mera kontinuerligt hålla en högre utdelning,
så bör denna efter hand rimligen höjas. Med anledning därav önska vi företagare
så småningom få bort hela denna lagstiftning örn utdelningsbegränsning.
Jag erkänner, att vi ha en annan uppfattning än herr Wigforss på denna punkt
och att vi anse, att kapitalisten bör få en viss glädje av sina pengar.

Vad jag i detta fall velat göra gällande är, att därest man i detta speciella
läge med hänvisning till att uppbördsreformen åstadkommit en extraordinär
situation hade riktat en vädjan till näringslivet, att man förväntade, att dess
representanter icke skulle använda dessa skattefonder nu och överhuvud taget
inte ta uppbördsreformen till intäkt för höjningar, tror jag att denna, appell
i stor utsträckning skulle lia hörsammats, och vi hade sluppit denna enligt min
mening mycket otillfredsställande lag.

Jag vill tillägga en sak. När finansministern talar örn att man efterskänker
något mer än ett års skatt, får man komma ihåg, som herr Wehtje redan påpekat,
att även under de kommande åren skatt skall betalas, ehuru grundad
på det löpande året. Vad som efterskänkes är skatten för de sista åren i ett
företags existens, precis som när det gäller en fysisk person, som har en jämn
och konstant inkomst. Fördelen ligger i att denne slipper betala så hög skatt,
när han blir pensionerad och får minskade inkomster, eller att hans stärbhus
slipper betala skatt när han dör. Det. är således den skatt, som utgår de två
sista åren av företagets existens, som faller bort. Men många företag ha ju,
särskilt örn de äro konsoliderade, anledning att hoppas kunna få leva ganska
länge. Vi ha bolag som existerat mycket lång tid och som väl på grund av sin
ekonomiska styrka komma att leva länge ■—- kanske femtio, kanske hundra år.
Låt oss diskontera ned denna efterskänkning till dagens värde, så kanske inte
den gåva, som här överlämnas till dessa företag, är så förfärligt svindlande
som herr Wigforss vill göra gällande.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

Äng. begränsning av vinstutdelning från aktiebolag m. m. (Forts.)

Jag skall inte fördjupa mig mera i denna sak. Jag slutar med att säga, att
den proklamation, som herr Wigforss gjorde örn att kapitalet skall tjäna så litet
som möjligt, vill jag för herr Wigforss’ egen skull hoppas, att svenska folket
glömt när han nästa gång blir nödsakad att vända sig till spararna och be dem
att komma med sina pengar. Hans yttrande är den våldsammaste attack mot
sparandets idé, som jag kan minnas att jag hört.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Med anledning av det sista herr
Nordenson anförde vill jag bara säga, att när jag fällde detta yttrande, upprepade
jag endast vad det gamla borgerskapets liberala ekonomer alltid predikat,
nämligen att arbetslönerna skola vara så höga som möjligt och kapitalräntan
så låg som möjligt, örn samhället skall trivas.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle bifallas med det tilllägg
till 3 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag, som förordats i motionerna I: 259 och
II: 409.

Därefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 17, i anledning av Äng. beskatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 75, i vad densamma avser förslag till förordning ning av aktie
med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta av-tillden
drag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m. jämte i ämnet väckta ™imsstifulse
motioner. m. m.

Genom en den 15 februari 1946 dagtecknad proposition, nr 75, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning med vissa bestämmelser
angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring
av medel till pensionsstiftelse m. m.

Till behandling i detta sammanhang hade utskottet upptagit följande i anledning
av propositionen väckta motioner, såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
nämligen

1) motionen I: 258 av herr Bergvall m. fl.; samt

2) de likalydande motionerna I: 259 av herr Wehtje m. fl. och II: 409 av
herr Wiberg m. fl., vari i förevarande avseende hemställts, att riksdagen för
sin del måtte besluta, att i den föreslagna förordningen med vissa bestämmelser
angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring
av medel till pensionsstiftelse m. m. skulle såsom ett tredje stycke intagas ett
stadgande av i huvudsak den lydelse, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen matte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 75, till den del propositionen hänvisats till utskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 259 och II: 409 -—- till den del dessa motioner hänvisats till utskottet
— antaga följande

Forsta kammarens protokoll WJt6. Nr IS.

98 Nr 12. Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Äng beskattning av aktiebolags avsättning till pensionsstiftelse m. m.

(Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förslag

till

förordning nied vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse

m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har aktiebolag i fastställd balansräkning för räkenskapsår som utgått den
31 december 1944 eller senare, dock före den 31 december 1945, redovisat
skattefond eller annan post avseende ogulden skatt ((skattereserv), må bolaget,
såvitt angar räkenskapsår som utgått den 31 december 1945 eller senare,
dock före den 31 december 1947, vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke njuta sådant avdrag för
överföring av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse, varom
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas, nied mindre
skattereserven redovisas oförminskad.

Konungen äger medgiva aktiebolag
med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från stadgandet i
första stycket och därvid föreskriva
de villkor för undantaget, som prövas
nödiga.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

B) samt att motionen I: 258, till den del motionen hänvisats till utskottet,
måtte av riksdagen — i den mån motionen i denna del icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet förut i betänkandet anfört — lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Wehtje, Björnsson, Axel Ivar Anderson,
Wetter, Sandberg och Olson i Göteborg, vilka dock ej antjdt sin mening.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skall inte upprepa debatten från det föregående
ärendet, men samma skäl, som tala för en utförligare skrivning från
utskottets sida, när utskottet här tillmötesgått min tillsammans med några
kammarkamrater avgivna motion, föreligga ju i båda fallen.

Jag skall endast uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj :t vid prövningen
av dispensansökningarna beaktar de fall, då det skulle innebära en ren obillighet
att inte tillmötesgå framställningar örn att få minska skattereserverna och
likafullt fa räkna avsättningar till pensionsstiftelser såsom avdragsgilla i skattehänseende.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring av

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa, av landsting eller kommun
drivna sjukhus, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av dels Lagförslag
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn arrende av viss kommunal jord m. m„ dels ock i ämnet väckta motioner.

av visa kommunal
jord

Genom en den 4 januari 1946 dagtecknad proposition, nr 12, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 223 i första kammaren av herr
Ericsson, Herman, m. fl., och nr 356 i andra kammaren av herr Petterson i
Degerfors m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord samt vidtaga härav betingad ändring i förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 223 och II: 356 och med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
nr 12 framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn
arrende av viss kommunal jord antaga två i utlåtandet införda, med 1 och 2
betecknade, förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt;

2) av herr Sten, likaledes utan angiven mening;

3) av herr Hellbacken, som på. åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag med särskilda bestämmelser örn
arrende av viss kommunal jord oförändrat;

4) av herrar Norman, Olovson i Västerås och Lundberg, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort lyda så, som i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 223 och II: 356

1) avslå det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord; samt

2) med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse av
2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom för sin del antaga i reservationen infört förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa ytterligare utredning i vad mån och på vad sätt de sociala
arrer.debestämmelserna kunde göras tillämpliga å sådana arrenden av kommunal
jord, som vore av mera permanent ari, samt att Kungl. Maj :.t måtte för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Norman: Herr talman! Det råder rätt skiljaktiga meningar örn den
lämpliga utformningen av den lagstiftning, varom här förslag föreligger.

100

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1916 em.

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. rn. (Forts.)

För statsmakternas del är det ganska naturligt, att man söker få till stånd
likartade bestämmelser för de stora grupper av den kategori av medborgare,
som det i de olika fallen här gäller. För arrendatorerna ter det sig lika naturligt,
att de böra lia sina förhållanden ungefär likartat reglerade, oberoende
av vem som är ägare till den brukade jorden, när arrendatorerna i övrigt befinna
sig under likartade sociala förhållanden.

År 1943 reformerades arrendelagstiftningen, och tillämpningsområdet beträffande
de sociala bestämmelserna utvidgades ganska väsentligt. Sedermera
lia ungefär likartade bestämmelser blivit i annan ordning fastställda för
kronoarrendatorerna och för arrendatorer av ecklesiastika boställen. Nu föreligger
ett förslag, som skall komplettera och i viss mån likrikta villkoren för
ytterligare en grupp av arrendatorer. Det gäller nu dels de arrendatorer, som
sitta på viss allmänningsjord, dels dem, som arrendera kommunal jord. Beträffande
den första kategorien råda inga meningsskiljaktigheter — den ändring,
som påyrkas i den av mig undertecknade reservationen, är en ren följdändring
till yrkandet beträffande de kommunala arrendena.

Det är beträffande dessa kommunala arrenden som meningarna framför
allt äro skiljaktiga. Frågan örn dem är inte ny. 1936 års arrendeutredning,
vilken förberedde den lagstiftning, som riksdagen beslutade 1943, övervägde
spörsmålet, örn denna grupp av arrendatorer lämpligen också skulle ryckas
in under de sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagens andra kapitel. Utredningen
fann knappast något behov föreligga därav och konstaterade vidare,
att dessa kommunala arrenden ofta och kanske vanligen äro av mera tillfällig
karaktär, varför sådana tvingande bestämmelser inte skulle passa så
bra för dem. Kiksdagen uttalade emellertid, då den behandlade lagförslaget
om de sociala bestämmelserna i fråga örn arrenden avseende jord i privat ägo.
att det borde undersökas, huruvida man inte skulle kunna komma fram till
likartade bestämmelser även för de mera permanenta, kommunala arrendena.
Sedan dess har frågan ytterligare utretts, och det har därvid kunnat konstateras,
att man i det avseendet inte utan vidare kan flytta in dessa arrendatorer
under nyttjanderättslagens bestämmelser, utan att detta måste ske med
vissa modifikationer på grund av det stora kommunala intresse, som här föreligger,
att kunna disponera åtminstone en del av den utarrenderade jorden
ganska snabbt.

Jordbruksministern har till yttermera visso understrukit detta kommunala
intresse och modifierat det lagförslag, som utredningsmännen utarbetat. Utskottet
bär därefter föreslagit ytterligare en modifikation, och dessutom föreligga
några reservationer.

För mig står det ganska klart, att någon anledning knappast föreligger att
lagstadga örn några särskilda modifikationer beträffande kommunala arrenden,
som äro av mera permanent karaktär, utan att för dessa arrendatorer de
sociala arrendebestämmelserna så gott som helt och fullt kunna få gälla. De
kommunala jordarna äro vanligtvis av annan karaktär än jordbruks jord; kommunerna
köpa in mark för att ha tillgång till tomtmark för bostadsändamål,
för att ha tillgång till mark för industriändamål eller något annat kommunalt
ändamål, men icke för att bevara denna jord för jordbruksdrift. Det förekommer
ibland och kanske inte så sällan, att sådan jord ganska snabbt behöver
disponeras, och kommunerna ha då ett ganska legitimt behov av att i arrendelagstiftningen
fa behålla avtalsfriheten inom de allmänna, bestämmelsernas
ram. Jag tror inte heller att de arrendatorer, som bruka sådan mark, behöva
bli socialt missgynnade, örn en sådan avtalsfrihet fortfarande skulle få gälla.

Nu föreslås en minimiarrendetid av ett år. Detta kommer väl i praktiken
att resultera i att denna minimitid i stor utsträckning kommer att bli en maxi -

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Nr 12.

101

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal ford m. m. (Forts.)
miarrendetid. De jordar, som det här är fråga om, ligga i allmänhet nära de
stadsplanelagda områdena, och de lära därför vara ganska eftersökta såsom
jordbruksjord, t. ex. av trädgårdsmästare, och det råder, efter vad som har
upplysts från sakkunnigt håll inom utskottet, en ganska stor konkurrens örn
sådana arrenden. Skall det nu i regel bli ettåriga arrenden för dessa jordar,
föreligger den olägenheten, föreställer jag mig, att denna konkurrens kan
komma att göra sig gällande varje år och att arrendatorn då kommer att sitta
rätt otrygg. Förefunnes här en sådan avtalsfrihet, att kommunen kunde komma
överens med arrendatorn örn att denne finge arrendera jorden på viss tid
— man kanske kan stipulera en längre tid, t. ex. en tid av fem år — kunde i
arrendeavtalet införas det villkoret, att arrendekontraktet skulle kunna hävas,
örn kommunen behövde denna jord för något speciellt kommunalt ändamål.
Det skulle inte vara till olägenhet för arrendatorn, om det vöre möjligt att
kunna komma överens på detta sätt, och för de mera permanenta arrendena
förefinnes knappast någon anledning att lia de särbestämmelser, som föreslås
i detta lagförslag. Dessa arrendatorer kunna gärna få känna den trygghet,
som den femåriga arrendetiden och de övriga momenten i de sociala bestämmelserna
i arrendelagen kunna bereda.

Nu har visserligen den frågan åtminstone delvis prövats, örn man inte skulle
kunna gå en annan väg än den av jordbruksministern föreslagna. En reservant
inom den utredning, som har haft frågan om hand, har kommit med uppslaget,
att en arrendator, vilken brukade en jordbruksegendom, sorn, efter vad
man kan bedöma, för en längre tid framåt komme att användas såsom jordbruksegendom,
skulle få möjlighet att begära och få prövat av någon myndighet,
att för honom skulle gälla de sociala bestämmelserna i 2 kap. nyttjander
ättslagen.

Departementschefen har visserligen avvisat detta uppslag, men jag^ tycker
inte att det är slutgiltigt prövat. Det bör undersökas, örn man icke på denna
eller på någon annan liknande väg skulle kunna komma, till ett resultat,. sorn
i detta fall gåve större trygghet åt ifrågavarande grupp av arrendatorer. Även
andra utvägar synas mig böra prövas.

Jag har från dessa utgångspunkter tillsammans med några medreservanter
kommit till det resultatet, att varken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag
bör antagas i det skick, vari de nu föreligga, utan att frågan bör ytterligare
utredas med inriktning på att söka få fram en lagstiftning, som ger avtalsfrihet,
när det gäller dessa tillfälliga kommunala arrenden men som också
ger större trygghet åt de arrendatorer, som inneha de mera varaktiga arrendena.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, hemställer jag om bifall till min
reservation.

Herr Sten: Herr talman! Liksom alltid, när man genomför en social skyddslagstiftning
eller en avsevärd förändring och förbättring av en sådan, lär oss
erfarenheten, att varken de närmast berörda medborgargruppernas intressen
eller det allmänna rättsmedvetandet blir tillfredsställt, förrän åtgärden i fråga
blir tillämplig på alla, som stå i samma ställning.

När vi år 1943 genomförde en förändring av den sociala arrendelagstiftningen,
betraktade jag det därför som en naturlig och självfallen sak, att lösandet av
vad som återstod av problemet att inrangera alla arrenden av samma slag
under denna lagstiftning eller i varje fall under dess principer, oavsett vem
som var jordägare, borde ske snarast möjligt. När det gäller statens jord är
det ju vanligt, att de principer, som fastslås att gälla för enskilda — i detta
sammanhang alltså för bolag och för andra jordägare — få tillämpning, fastän

102

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Lagförslag äng. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
formen härför blir en annan. Det utfärdas alltså en författning i annan ordning
än när själva lagen stiftas.

Då betänkligheter här ha anförts från representanter för städer och för
industriarbetare, vill jag dra en parallell med vad som äger rum, när en
social skyddslagstiftning i andra avseenden fastställes av riksdagen för sådana
arbetargrupper. Vi kunna som exempel ta arbetstidslagstiftningen. I den mån
denna icke redan från början blev gällande för alla arbetargrupper, oberoende
av vem som var företagets ägare, löstes frågan genom speciallagstiftning undan
för. undan: för lantbruk, för bandel, för sjöfart o. s. v. När det gäller den
sociala arrendelagstiftningen har utvecklingens gång varit den, att dessa sociala
bestämmelser ursprungligen införts för bolagsarrenden och liknande arrenden.
Resultatet av den arrendeutredning, som tillsattes på 30-talet, blev i detta
avseende förnämligast den utvidgningen av de sociala bestämmelsernas tillämpningsområde,
att även de s. k. godsarrendatorerna inbegrepos under de sociala
bestämmelserna. För domänverkets arrenden av samma storleksordning ha, i
enlighet med de formella grunder som jag nyss antydde, liknande bestämmelser
utfärdats, ehuru i annan ordning.

Nu stå vi inför problemet om kommunernas inrangering under den sociala
arrendelagstiftningen. Departementschefen har, efter att ha tagit del av den
särskilda utredning därom, som företagits, funnit den ägnad att läggas till
grund för ett förslag till riksdagen i ärendet, men han har redan från början
funnit det naturligt, att man vid utformningen av ifrågavarande lagstiftning
tar all möjlig hänsyn även till kommunernas berättigade intressen. Och han
anger såsom den främsta grundsatsen i detta avseende, att kommunerna icke
skola hindras att i mån av behov tillräckligt snabbt kunna disponera över jord,
som erfordras för kommunala ändamål.

Departementschefen har då först och främst kommit till den slutsatsen, att
man i största möjliga mån skulle tillgodose dessa önskemål genom att kommunerna
fritt skulle få disponera över sådan jord, som ligger inom stadsplanelagt
område. När han vidare har funnit, att det är den sociala arrendelagens bestämmelser
örn arrendeupplåtelse för viss tid, alltså för minst fem år, som framkallat
de allvarligaste betänkligheterna från de kommunala myndigheternas sida mot
den ifrågasatta lagstiftningens genomförande — han förstår ju väl att det
ibland kan vara svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, vilken jord
som kan behöva tas i anspråk inom de närmaste fem åren — så har, till undvikande
av dylika konsekvenser av lagstiftningen, minimitiden för arrendeupplåtelser
av kommunal jord satts till ett år. Med dessa jämkningar har departementschefen
ansett, att man har kunnat tillgodose kommunernas berättigade
anspråk att snabbt kunna i sin besittning återfå utarrenderad jord för sina speciella
ändamål, närmast då för bostadsbebyggelse.

Med undantag av de tre reservanter, vilkas talan herr Norman förde —
om jag hade det minsta anlag för demagogi, skulle jag här skjuta in: icke i
sin egenskap av andra lagutskottets ordförande, utan i sin egenskap av Fägersta
stadsfullmäktiges ordförande -— ha de övriga ledamöterna av utskottet varit
eniga örn att i det stora hela tillstyrka propositionen; de ha alltså funnit dess
bärande grunder övertygande för sitt vidkommande. Den enda stridsfrågan
inom denna majoritetsgrupp, gäller, att propositionen företräder den uppfattningen,
att arrende av brukningsdel som delvis ligger utom det stadsplanelagda
området, skall underkastas de sociala bestämmelserna, medan utskottets majoritet
här gått den motsatta vägen och sagt, att örn någon del av brukningsdelen
ligger inom. det stadsplanelagda området eller — det är ett tillägg — det område,
för vilket byggnadsbestämmelser ha utfärdats, skall arrendet av denna
brukningsdel icke underkastas de sociala bestämmelserna.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

103

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal ford m. m. (Forts.)

För min del hade jag inte några egentliga betänkligheter emot att biträda
Kungl. Maj :ts förslag oförändrat, men jag kunde i enighetens intresse vara
med om någon jämkning i denna paragraf; dock ville jag för mitt vidkommande
inte gärna gå längre än att man skulle dra gränsen just vid gränsen för det
stadsplanelagda området. Örn det alltså funnes en brukningsdel, som skars av
denna gräns, finge man då utarrendera den del därav •— örn den var så stor att
den kunde ifrågakomma som en brukningsdel — som låg utanför det stadsplanelagda
området och därpå tillämpa denna lag, under det att den del, som
låg inom det stadsplanelagda området, kunde undantagas därifrån. Då jag
emellertid inte ville öka antalet alternativ genom att söka utforma en självständig
lagtext, nöjde jag mig med att avgiva den blanka reservation, som ar
antecknad till utskottets utlåtande.

Av handlingarna i detta ärende framgår ju, att det finns en mycket stor del
av kommunala jordbruksfastigheter, som inte ha någonting med kommunernas
byggnadsverksamhet att skaffa och som ofta ligga i helt andra kommuner och
beträffande vilka det alltså inte kan, såsom ju också herr Norman anförde,
resas några invändningar emot att sociala bestämmelser bli tillämpliga. Men
det framgår också, örn man uteslutande får sikte på de delar av kommunernas
jordbruksjord, som ligga intill kommunen och där det alltså kan bli frågan
om att man undan för undan flyttar ut gränserna för det stadsplanelagda området,
att propositionen innehåller bestämmelser om att sådana områden undan
för undan obehindrat skola kunna tas i anspråk för dylikt ändamål.

Det är ju bekant för alla, som syssla med kommunala ting i stadskommunerna,
att en förändring av en stadsplan inte är någonting, som kan göras från den
ena dagen till den andra, och det är ännu mindre fallet då det gäller att få i
gång en byggnadsverksamhet. När det ges möjlighet att tillämpa en minimitid
på ett år för dessa arrenden, behöver det alltså inte vara någon särskilt framsynt
kommunalförvaltning för att det hela skall gå väl i lås.

Vilket beslut man nu här skall hemställa till kammaren att fatta, kan ju i
någon mån bli beroende av det resultat, som andra kammaren kommer fram
till. Skulle det visa sig, att den övervägande meningen där är för att ta det
kungl, förslaget med den ändring, som utskottet har föreslagit, är det givetvis
lämpligast, att man förfar på samma sätt även här. Men då jag för min del,
som sagt, inte hyser några betänkligheter beträffande den kungl, propositionen,
kan jag för närvarande, med min nu avgivna förklaring till den blanka reservationen,
sluta med att yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr
Hellbacken, vilket innebär detsamma som bifall till den kungl, .propositionen.

Herr Norman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det är självklart att jag här inte kunnat tala i egenskap av utskottets ordförande,
när jag har en annan mening än utskottets majoritet. Däremot vill jag
bestämt bestrida, att mitt ställningstagande har påverkats av några som helst
kommunala intressen där hemma. Fagersta stad äger inte en kvadratmeter
mark utom det stadsplanelagda området och knappast någon annanstans heller,
så att frågan är inte alls aktuell för den orten.

Herr Hage: Herr talman! Den. som i likhet med mig vid detta utskottsutlåtande
avgivit en blank reservation, torde väl ha skyldighet att begära ordet
för att här ge till känna vad som ligger bakom denna reservation och hur den
kommit till.

Jag vill då först säga, att jag för min del liksom den näst siste ärade talaren
kommer att yrka bifall til! propositionen oförändrad och kommer att rösta i
enlighet därmed. Jag har nämligen den bestämda uppfattningen, att ett bifall

104

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
till propositionen kommer att medföra de största fördelarna för större delen av
de arrendatorer, som det här är fråga örn.

När jag nu skall säga några ord i denna fråga, vill jag först och främst erinra
därom, att jag under 26 riksdagar i andra lagutskottet en mångfald gånger
sysslat med arrendelagstiftningen. Under en sa lang tid hinner man liksom skapa
sig en »melodi» — för att låna ett uttryck från musiken — som man kan följa.
Man kommer fram till en grundåskådning, som man har mycket svårt att gå
ifrån. I denna fråga är min grundåskådning den, att den stora massan av arrendatorer
bildar en proletärklass, som så mycket som möjligt bör stödjas genom
en social skyddslagstiftning. Man kommer då lätt till den uppfattningen, att
det även i fråga örn dessa arrenden av kommunal jord bör finnas en social
skyddslagstiftning och att därvidlag arrendatorernas krav på en dylik skyddslagstiftning
måste gå före de kommunala intressen, som eventuellt därigenom
läderas. Jag säger detta, trots det att jag tillhör en stad och trots det att jag
val kan förstå, att det finns kommuner och kommunalmän, som kunna finna en
sådan lagstiftning ganska besvärlig. En sådan lagstiftning till skydd för dessa
arrendatorer kan nämligen medföra en del besvärligheter, vilket en del medlemmar
av denna kammare talat med mig örn. Men trots detta är det för den, som
har en sådan grundåskådning som jag har, naturligtvis svårare att ansluta sig
till den uppfattningen, att det i stället bör finnas en långt gående lagstiftning
till skydd för kommunerna mot den lille fattige arrendatorn. På grundvalen
av denna min uppfattning yrkade jag i utskottet bifall till propositionen oförändrad.

Men då inträffade det i utskottet — det har redan berörts av herr Sten och
det framgår också av detta rysligt söndertrasade utskottsutlåtande — att det
blev en allmän förvirring, så att den ene utskottsledamoten efter den andre yrkade
avslag på propositionen, och ett avslag på den tyckte jag skulle vara en
ren olycka. Då det därefter kom fram ett kompromissyrkande, sade jag därför,
att jag för att rädda propositionens huvudlinje var benägen att vara med örn
en kompromiss, som så att säga kunde samla alla inom utskottet under en hatt,
och jag anslöt mig då till den kompromiss, som ligger till grund för utskottets
yrkande. Men när det sedan visade sig, att man på den andra sidan inte höll
det löfte, man salunda på sätt och vis avgivit, att alla i utskottet skulle samlas
kring detta kompromissförslag, ansåg jag mig inte heller skyldig att göra det
och avgav därför en blank reservation.

Nu måste jag för min del säga, att det förslag som framlagts i den kungl,
propositionen redan det är ganska urvattnat. I den sociala arrendelagen ha arrendatorerna
fått sig tillförsäkrade en arrendetid av minst feni år, men här sätts
tiden ned till ett år. Då har det kommunala intresset fått ett så långt gående
medgivande, att det enligt min mening inte finns någon anledning att gå längre
i medgivanden. Det är visserligen sant att bakom detta kommunala intresse
även ligger önskan att skydda småfolket och arbetarklassen. Ty avsikten med
att fa bort arrendatorerna är i mångå fall att få plats för hyreshus med bättre
bostäder än nian nu Ilar, och även jag förstår, att detta är särskilt viktigt i
samhällen, där man bär bostadsbrist. Men jag menar att, även med hänsyn tagen
till detta, propositionen ger tillräckliga medgivanden åt det kommunala
intresset och att man även bör se på arrendatorernas berättigade intressen och
dessa intressen tillgodoses, enligt mitt sätt att se, bäst genom bifall till propositionen.

Jag ber alltså att från denna utgångspunkt få yrka bifall till propositionen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Sedan samtliga tre reservanter från första
kammaren nu ha utvecklat sina synpunkter, kanske det kan tillåtas mig, som

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

105

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. rn. (Forts.)
tillhör majoriteten i utskottet, att försöka utveckla, varför jag kommit till min
ståndpunkt.

Till en början är det fullständigt klart, att det riktiga vore, att man skilde
mellan två olika kategorier av kommunala arrenden, nämligen de permanenta
och de icke permanenta arrendena. Därom äro alla ense. De permanenta kommunala
arrendena borde upplåtas på samma villkor som andra permanenta arrenden,
d. v. s. arrendatorn borde tillförsäkras en arrendetid av minst fem år
och efter denna tid optionsrätt. De kommunala arrenden, som icke äro av permanent
natur, borde stå under fullständigt samma regier som andra icke permanenta
arrenden, d. v. s. under de allmänna arrendebestämmelserna. Den allmänna
arrendelagstiftningen har emellertid försökt att lösa hithörande problem
på det sättet, att man har fört in i princip samtliga arrenden, där jordägaren
är ett bolag, en förening, en stiftelse eller en enskild person, som icke
bor på fastigheten och icke uppfyller vissa andra förutsättningar, under de
permanenta arrendenas regler. Här, i fråga om de kommunala arrendena, skulle
det nu gälla att för arrenden av jord, tillhörande en och samma ägaretyp,
splittra arrendena i två olika kategorier, och detta har icke lyckats. Man
har gått bet på den uppgiften, och det är ur den synpunkten, man måste se
den kungl, propositionen. Man har där fört in alla kommunala arrenden, där
jorden icke i sin helhet faller under en stadsplan, under samma bestämmelser,
och detta även örn jorden skulle delvis falla in under en stadsplan, skulle helt
eller delvis falla in under en byggnadsplan, helt eller delvis falla in under en
avstyckningsplan, helt eller delvis falla in under byggnadsbestämmelser o. s. v.
Därigenom har man fått en mycket stor utsträckning av de bestämmelser som
föreslås. För att kompensera kommunerna för att de bli hårdare bundna har
man i propositionen sagt, att arrendeavtalen icke behöva slutas på fem år, utan
att det räcker med ett år. Därigenom hoppas man att förhållandena skola bli
så rörliga som är erforderligt.

Då kan man uppställa två frågor. Den ena är den: Ha verkligen arrendatorerna
någon nytta av en lagstiftning av denna typ? Jag tror för min del,
att arrendatorerna få nytta av lagstiftningen så till vida. att de få rätt att
fordra av jordägaren, att byggnaderna på den utarrenderade jorden skola vara
av en viss minimistandard; bostadsbyggnader skola uppfylla hälsovårdsstadgans
föreskrifter, och nödiga ekonomibyggnader skola finnas. Med detta följa
de skyldigheter för jordägaren, som samtliga kammarens ledamöter känna
till.

Detta tror jag är en fördel för arrendatorerna i stort sett. Däremot tror jag
att det genom de nya bestämmelserna icke blir någon fördel för de kommunala
arrendatorerna beträffande optionsrätten annat än därutinnan, att arrendesumman
för varje särskild kommande ettårsperiod kan i sista hand bestämmas
av jordbrukskommissionen och icke av kommunen själv. Det är nämligen
så, att en bland de viktigaste bestämmelserna om optionsrätt — 67 §
2 kap. nyttjanderättslagen — icke kommer att gälla för de kommunala arrendena.

Den andra frågan är den: Hommer icke den i propositionen föreslagna lagstiftningen
att skada städerna och de övriga samhällena så pass mycket, att
denna skada måste betraktas som större än den nytta som kan uppstå för arrendatorerna
genom den fördelaktiga ställning, de i vissa avseenden få? Den
skada, som kan inträffa för städerna och de övriga samhällena, iir naturligtvis
den, att de icke kunna exploatera sina områden fullt så snabbt som de eljest
hade kunnat och dessutom före exploateringen måste lösa vissa förbättringar,
som arrendatorn kan lia gjort på den arrenderade jorden enligt bestämmelserna
i arrendelagstiftningen och sorn genom exploateringen bli värdelösa. Att sam -

106

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 eiri.

Lagförslag äng. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
hallena komma att få en viss nackdel av de nya bestämmelserna, är ju klart;
herr Norman har utvecklat detta i sin reservation, och vad han säger där är,
i varje fall i stort sett, riktigt.

_ För min del har jag övervägt saken på följande sätt. Jag vet tyvärr inte, i
vilken omfattning- det verkligen finns permanenta arrenden av kommunal natur.
Det tycks finnas 18 permanenta arrenden under landstingen, men hur
många det finns på jord, som tillhör landskommuner, därom föreligger det, såvitt
jag har sett, ingen statistik. Vad städerna beträffar, är den utarrenderade
arealen 27 000 hektar, vilket är en ganska väsentlig siffra. Värdet å dessa
arealer uppges i den statistik, som anföres i kommittébetänkandet, till 78 miljoner
kronor. Jag känner mig emellertid tveksam på en punkt, nämligen i vad
statistiken rör Jönköpings stad. Det uppges att den staden skulle äga 960
hektar utarrenderad jord och att den jorden skulle vara taxerad till 20 miljoner
kronor. Jag tycker att siffran är mycket hög och att det förefaller underligt,
att jorden skulle kunna vara värd så mycket. Då det faktiskt finns så
mycket utarrenderad kommunal jord har jag resonerat så, att man borde försöka
komma fram till en linje, som förde fram till en lagstiftning till arrendatorernas
skydd men av sådant slag, att de olägenheter, som kommunerna kunde
ha av den, i möjligaste mån toges bort. Det har då synts mig vara det riktiga,
att man inskränkte den i propositionen föreslagna lagstiftningen så, att den
icke gällde för något område inom stadsplan, något område inom byggnadsplan,
något område inom avstyckningsplan, något område under utomplansbestämmelser
o. s. v. —- jag har i utskottet särskilt fört fram frågan om utomplansbestämmelserna.

Utskottet har stannat vid att undantaga alla områden, som ligga inom stadsplan
och alla områden inom byggnadsplan, från den nya arrendelagstiftningen.
Inom sådana områden skulle alltså endast de allmänna arrendebestämmelserna
gälla. Denna linje undanröjer de flesta av de olägenheter för kommunerna,
som Kungl. Maj :ts förslag skulle medföra, och därför har jag anslutit mig till
den som en kompromiss. Det är alldeles riktigt, som herr Sten sagt, att det
vore bäst, örn man kunde draga linjen mellan de allmänna och de sociala arrendebestämmelserna
på det sättet, att örn en person arrenderade jord. som
läge både innanför och utanför stadsplan, denna jord skulle lyda under två
olika arrenderättsliga system, men jag tror att de praktiska följderna av att
på det sättet ha olika lagbestämmelser för ett och samma arrende skulle vara
rätt stora, och därför har jag för min del icke vågat gå på den linjen.

Med den motivering, som jag här sökt lämna, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag. Herr Norman vill ha en ny utredning. Jag
tror för min del inte, att en ny utredning kan komma till något resultat. För
dem, som äro betänksamma, skulle jag också vilja hänvisa till att dels de gamla
arrendebestämmelserna givetvis komma att fortfarande gälla tiden ut för nu
gällande arrendeavtal och vidare till att det i framtiden kommer att finnas
stora möjligheter till dispens från de nya reglerna.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag hade visserligen inte tillfälle att
höra herr Normans anförande, men jag har fått några anteckningar örn vad
han yttrade, och jag kände mig något överraskad över att finna, att herr Norman
här för fram vissa synpunkter, som i alla tider jordägarna framfört mot
förbättringar av arrendelagstiftningen, nämligen att de inte vore så nödvändiga
o. s. v. Vore det inte ändå underligt, då vi nu ha kommit så långt, att det
finns sociala arrendebestämmelser för alla andra mindre arrenden — även
statsarrendatorer äro skyddade av bestämmelser som beslutats av riksdagen —-

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

107

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
vi skulle låta kommunerna fortfarande intaga en sådan särställning, att deras
arrendatorer icke skulle få något sådant skydd? Jag tror att vi förr eller senare
måste tilltäppa denna lucka.

Jag har fullkomligt klart för mig, att detta är ett mycket svårt område,
det svåraste inom arrendelagstiftningen, just därför att kommunerna ha ett
särskilt behov av att få disponera över en viss del av den mark, som de äga,
och att man därför får akta sig för att binda kommunerna lika hårt som man
kanske kan göra beträffande andra jordägare.

Örn jag fattade herr Norman rätt, skulle han subsidiärt vilja vara _med örn
en lagstiftning för vad han kallar de permanenta arrendena och föreslår en utredning,
som skulle försöka skilja fåren från getterna och framlägga ett förslag
till lag örn de varaktiga arrendena men låta de tillfälliga falla utanför. Jag
skulle för min del vilja säga, att dst behövs val ingen ny utredning för att klargöra
att den vägen är oframkomlig. Hur skall man kunna rättstekniskt i en
lagparagraf skilja ut vad som är permanent eller tillfälligt? Man kan i en lag
säga, att jordegendomar över 50 hektar falla i en grupp och egendomar under
50 hektar i en annan, ty arealen är något som man kan ta på, men hur skall
man kunna bedöma vad som är tillfälligt och vad som är permanent ifrån
lagens synpunkt? Lagrådet yttrade sig i denna fråga redan när den stora
arrendelagen tillkom år 1943 och förklarade sig ha den meningen, att frågan
icke var rättstekniskt möjlig att lösa.

Nu peka reservanterna i stället på att man skulle gå en _ annan väg och
tillsätta en administrativ myndighet, som skulle bestämma vilka kommunala
gårdar som skulle falla under lagstiftningen och vilka som skulle falla utanför.
Såvitt jag vet, saknar en sådan anordning allt motstycke i vår lagstiftning
— alltså att en administrativ myndighet skulle bestämma över utsträckningen
av en civillag — och jag tror mtö att andra lagutskottets högt ärade herr ordförande
vid närmare eftertanke själv tror att en sadan lag precis passar in i
vårt rättssystem. _ __

Då finns det ju inte mer än en utväg till, och det är att lata Kommunerna
avgöra, vilka arrenden som skola vara permanenta och vilka som icke äro permanenta,
och det kunde de ju göra, men om detta kommer att innebära något
rättsskydd för arrendatorerna, det blir ju en annan fråga. Örn jag själv är i
jordägarens ställning, är det klart, att jag har den uppfattningen, att ali rättvisa
kommer att skipas gent emot arrendatorerna, men vi, som icke äro i den
situationen, ha kanske en annan uppfattning.

Jag har alltså vid min prövning kommit till den slutsatsen, att den väg, herr
Norman och hans medreservanter anvisa, i verkligheten icke är framkomlig.
Då hac i propositionen i stället anvisats en linje, som principiellt ligger på en
annan bog men som syltar till samma resultat. Kungl. Majis förslag innebär,
att all kommunal jord principiellt faller under lagen,_ men i 4 §_ ha vi skrivit
in dispensmöjligheft för sådan kommunal jord, som inom den närmaste^ tiden
kommer att tagas i anspråk eller kan tänkas komma att tagas i anspråk för
allmänt ändamål, för kommunalt ändamål, för industriell bebyggelse eller för
bostadsbebyggelse. Efter ansökan till jordbrukskommissionen kan kommunen
få dispens, jordbrukskommissionens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och
Kungl. Majit, men så som motiven här äro utformade är det ju alldeles klart,
att örn kommunen kan visa, att jorden under den närmaste tidon kommer att
tågås i anspråk för sådant ändamål, skall kommunen fa dispens, och jorden
faller utanför lagen. Därmed har man ju tillgodosett behovet av vad kommunen
så att säga för varje dag kan beräkna att den behöver under den närmaste tiden.

Beträffande övrig mark innehåller propositionen den bestämmelsen, att arrén -

lös

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
detiden skall vara minst ett år. Kommunen kan då gradera sina arrenden så,
att de gårdar, som man beräknar först skola tagas i anspråk, få ettårig arrendetid,
och sedan kan man öka till vad man vill, när det gäller sådana gårdar,
som man inte räknar med att man skall behöva. Jag vill också påpeka, att
dispensmöjligheterna äro så anpassade, att de också kunna gälla byggnadsskyldigheten
och rätten till ersättning för jordförbättringar. Lagen ger alltså
lull möjlighet att på ett smidigt sätt följa förnuftiga riktlinjer, och jag kan
därför inte tro, att kommunerna överhuvud taget behöva större frihet. Vad
kommunerna här få är inte en tvångströja, som hindrar dem att arbeta, utan
det är en del besvär, men det besväret få kommunerna underkasta sig liksom
alla andra jordägare, som ha utarrenderad jord.

Ur arrendatorernaus synpunkt måste jag ju erkänna, att förslaget inte erbjuder
någon fullständig trygghet. I de fall där kommunerna kunna få dispens,
ha de ju ingen trygghet alls, men det är ju ingenting att göra åt. Sedan kan
man säga, att den ettåriga arrendetiden är för kort, men denna arrendetid är
ju dock förenad med en optionsrätt, som gör, att arrendatorn sitter kvar så
länge kommunen disponerar fastigheten för utarrendering, och hans arrendetid
blir ju under sådana förhållanden i verkligheten högst väsentligt längre. Jag
menar att man å ena sidan icke kan gå arrendatorerna till mötes längre än förslaget
innebär och att å andra sidan kommunerna få all den rörelsefrihet som
de behöva.

Nu har utskottet ändrat på den kungl, propositionen, och jag måste säga, att
jag inte tycker örn ändringen. Jag tror inte den är rationell. Det är nog inte
så, att all jord, som ligger inom stadsplan, ligger så nära till för användning,
att kommunen nödvändigt behöver ha den tillgänglig i dag eller i morgon. Jag
tror att det även inom stadsplanelagda områden finns åtskilliga egendomar som
komma att vara utarrenderade under lång tid, liksom jag tror att det finns mark
som ligger utanför stadsplan, som kan komma att tagas i anspråk mycket, mycket
tidigare och för vilken dispens kan komma att ges. Det må nu emellertid
vara hänt beträffande områden inom stadsplan, men när det gäller områden
inom byggnadsplan tycker jag att utskottet gått alldeles för långt. En byggnadsplan
kommer ju inte till därför att en kommun tänker stycka ut tomter
och lägga ut gator; den kommer ju ofta till för att hindra en oriktig bebyggelse;
den har i viss mån en preventiv verkan. Det vidtas inga åtgärder för att utnyttja
området, utan byggnadsplanen träder i kraft först efter hand som utvecklingen
så att säga tvingar den fram, och det kan ju dröja både 50 och 75
år, innan en sådan. byggnadsplan fyller sitt egentliga ändamål. Nog kommer
det att te sig ytterligt märkvärdigt, örn man t. ex. tänker sig, att Stockholms
stad köper tre egendomar ute på Adelsö, där den skall inrätta vissa sociala institutioner,
där det finns vissa förutsättningar för att jordbruken komma att
arrenderas ut och där det mycket väl kan tänkas att länsstyrelsen för att skyd.-da stränderna mot_ bebyggelse fastställer en byggnadsplan, som emellertid inte
kommer att leda till att det blir något tättbebyggt samhälle, att på grund av
att det blivit en byggnadsplan dessa egendomar, som Stockholms stad äger ute
i en helt annan socken, skola falla utanför lagen. Det måste komma att te sig
såsom mycket irrationellt.

Jag föreställer mig, att det inte finns så stora möjligheter för mig att övertyga
kammaren örn att propositionen är mycket bättre än utskottets förslag,
eftersom detta stödes av en stor majoritet från olika partier, och därför får jag
val nöja mig med vad som kan komma fram ur denna överläggning. Jag vill
emellertid säga, att ett positivt beslut, vare sig det blir på propositionens linje
eller på utskottets, måste vara att föredraga framför ett bifall till den av herr
Norman m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Xr 12.

109

Lag förslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag kan tyvärr inte i likhet med
herr Hage säga, att jag i 26 riksdagar har sysslat med sådana här frågor, men
jag har i ungefär lika lång tid som kommunalman i praktiken måst syssla med
arrendeavtal och dylikt, och det föranleder mig att säga några ord. _

Nästan ali jord i min hemstad består av sedan århundraden odlad jord —det
rör sig väl örn cirka 200 tunnland. Det är nästan all jord, som vi kunna disponera
för såväl industriell bebyggelse som bostadsbebyggelse. Yi lia varit angelägna
örn att hålla denna jord i mycket hög kultur, och det är en bidragande
orsak till att vi ha skrivit femåriga kontrakt med våra arrendatorer. Under
senare år ha vi dock infört den klausulen i kontrakten, att örn staden behöver
ta jorden i anspråk för andra ändamål, har den rätt därtill. Da far arrendatorn
avträda dessa delar, men han erhåller en viss ersättning, som även är
fixerad i arrendeavtalen. Trots att vi under de sista tre åren ha måst anlita
denna jord för att där uppföra cirka 700 lägenheter och även sålt därav till
småindustrier och trots att vi skola börja bygga några hundra lägenheter till,
kan jag ärligt säga, att det inte har varit det minsta gnissel mellan stadenjordägaren
och arrendatorerna. Jag brukar också mycket noga följa med förhållandena
i andra städer, och jag har inte i något fall kunnat finna, att det
har varit någon olägenhet förenad med de nuvarande bestämmelserna på detta
område.

Jag ber. herr talman, att få fråga, om det verkligen är någon ko på isen i
det här fallet. Det tror jag inte det är. Varför skall man dra in kommunernas
jordar under ytterligare lagparagrafer och förordningar? De nuvarande bestämmelserna
ha, som jag nyss sade, inte medfört någon olägenhet för någondera
parten.

Herr Sten drog vissa paralleller med lagstiftning på andra områden. Jag
måste dock säga, att hans liknelser voro väl långsökta.

För min del sätter jag som kommunalman en stor ära i att den kommunala
förvaltningen arbetar så snabbt och effektivt som möjligt. Men låt mig ta ett
exempel på hur den föreslagna lagen kommer att verka i praktiken. Jag har
själv varit med örn åtskilliga fall, så att jag bygger mitt resonemang på egen
erfarenhet.

En stad får förfrågan från en industri, örn mark kan erhållas, och så som
nu är förhållandet, kan en överenskommelse vara lagligt i hamn inom en eller
annan månad. Men antas den här lagen, kan ju en enda arrendator i åratal
hindra ett avslut. Denna arrendator kan t. o. m. bo i en annan kommun och inte
alls ha det intresse för stadens utveckling, som man förutsätter att stadsborna
lia. Därför kan det inträffa, att den nya industrien går till ett annat samhälle,
som har hagmark eller skogsmark till avsalu för industriell bebyggelse.

Nu talas det även så vackert om att dispens kan erhållas i förväg. Men hur
lång tid kan detta förfarande ta? Ingenting garanterar, att en jordkommission
kommer att bevilja dispensen, och man tvingas i så fall att via länsstyrelsen
gå till Kungl. Maj :t. Då är man inne i den där långa och besvärliga tågordningen
med pappersexercis i oändlighet.

Sedan ber jag att i detta sammanhang få fråga jordbrukets representanter:
tro herrarna, att jorden blir bättre skött efter de här nya, linjerna? Jag tror
tvärtom. I min hemstad lia vi, som jag nyss sade, femariga kontrakt, vilket
självfallet är till stor fördel för arrendatorerna, som då kunna lägga ner större
omsorg på skötseln av jorden än örn kontrakten äro ettariga. Antas nu den
här lagen, komma sannolikt alla kommuner eller kanske rättare^ sagt alla
städer, som hittills lia haft femåriga kontrakt, att övergå till ettåriga. Den
av utskottsmajoriteten uttalade förhoppningen, att städerna skulle i större
utsträckning använda femåriga kontrakt, är endast en förhoppning, som jag i

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. XForts.)
egenskap av kommunalman i en stad inte kan lova att vara med örn att infria.
De kontrakt jag brukar underskriva innehålla visserligen en klausul örn stadens
dispositionsrätt i vissa fall, men då arrendatorn vet, att han får fullgod ersättning,
avskräcker klausulen honom inte från att godta ett sådant kontrakt.

Så är det en annan sak. Städerna komma måhända i rätt stor utsträckning
att frestas att lägga en del av den odlade jorden, den som ligger närmast de
centrala delarna, mer eller mindre för fäfot. — Jag hör, att jordbruksutskottets
ärade ordförande halvhögt viskar, att det då blir vanhävd, men vi kunna ju
utnyttja jorden till träningsplatser för fotbollsspelare m. m. — vi ha många
möjligheter att använda jorden utan att förfarandet faller under vanhävdslagen.

Till sist, herr talman, en detaljfråga! Här talas det i utskottets utlåtande
örn stadsplanelagt område och, örn jag förstår det rätt, även byggnadsplanelagt
område. Jag ber därför att få fråga: kan ett jordområde, som icke är
stadsplanelagt, men som är avstyckat och tomtindelat, hänföras till stadsplanelagt
område i lagens mening? Senast i måndags kväll klubbfäste jag egendomligt
nog ett sådant beslut, där länsstyrelsen godkänt en tomtindelning ■—-det gällde 35—40 egnahemstomter. Jag är oviss örn vart detta område skall
räknas. Det är inte stadsplanelagt, och det tillhör inte heller byggnadsplanelagt
område, ty såvitt jag förstår, förekomma dylika områden enbart på landsbygden
och inte i städerna. Det synes mig, som om utskottet bort taga med
även sådana här fall bland de områden, som skulle undantagas i lagen. Det
hade varit mera konsekvent.

Herr talman! Jag har kommit till den uppfattningen, att de nu föreslagna
lagbestämmelserna komma att medföra ■— på de skäl, som jag nyss anfört —
att den odlade jorden i en del städer blir sämre skött än hittills, till förfång
såväl för landet och kommunerna som för ifrågavarande arrendatorer. Från
dessa utgångspunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Norman m. fl. avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Det skulle smärta mig, örn jordbruksministern
skulle behöva ha kvar sin uppfattning, att jag skulle ha sagt, att det egentligen
inte erfordras några särskilda arrendebestämmelser för denna grupp av
arrendatorer. Jag konstaterade, att denna fråga hade övervägts sedan ganska
lång tid tillbaka och att 1936 års arrendeutredning hade kommit till den uppfattningen,
att det knappast fanns något behov av skärpta regler för de kommunala
arrendena. Själv framhöll jag, att det var en naturlig sak för statsmakterna
att försöka få likartade bestämmelser för olika grupper av arrendatorer,
som befinna sig i ungefär samma sociala förhållanden. Jag framhöll
också, att det var helt naturligt, att även arrendatorerna önskade, oberoende
av vem som är ägare lill jorden, få sina förhållanden reglerade något så när
likartat. Jag vill starkt understryka, att mitt ståndpunktstagande i denna
fråga är i ganska hög grad motiverat av mitt intresse för denna samhällsgrupp.
Det^ är beklagligt, att jordbruksministern anser det alldeles omöjligt
att finna någon väg, på vilken skulle skapas större trygghet och bättre förhållanden
åt inliehavarna av de mera permanenta arrendena. Det är naturligtvis
en brist i reservationen, att vi inte ha pekat på några möjligheter att lösa
frågan. Men vi tänkte oss, att örn vi lämnade tillbaka ärendet i så förfarna
händer som vår nuvarande jordbruksministers, skulle han nog finna en utväg,
som verkligen gagnade de arrendatorer, som på längre sikt bruka den kommunala
jorden.

Slutligen måste jag ge herr Hage en replik. Herr Hage nämnde någonting
örn att det hade varit fråga örn en kompromiss i utskottet och att ett löfte

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

lil

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
hade svikits, när frågan nu hade kommit i sitt nuvarande läge. Det vill jag
bestämt protestera emot. Jag vill erinra herr Hage om att när vi fattade preliminärt
beslut i utskottet, röstade vi enligt de två propositionerna: bifall till
det, som sedan blev utskottets förslag, och bifall till avslagsyrkandet —• ett
yrkande örn bifall till Kungl. Maj :ts proposition: kom inte med i huvudvoteringen.
Det skilde då på en röst till förmån för utskottets förslag. Jag vill
bestämt säga ifrån, att några löften örn att kompromissa inte lia givits, och det
har inte heller legat någon överenskommelse bakom beslutet i det här fallet.
Tvärtom skulle jag vilja påstå, att jag har varit mycket lojal mot den kungl,
propositionen och utskottet, då jag inte begärde votering, när vi fattade det
definitiva beslutet, ty då var läget sådant i utskottet, att avslagsyrkandet
kanske hade fått majoritet, örn vi hade gjort en votering.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! För en vecka sedan fingo vi höra i
denna kammare, att en lagstiftning inte borde genomföras, örn den inte vore
nödvändig. Nu kan man fråga, om en lagstiftning verkligen är nödvändig
på detta område. Äro kommunerna så dåliga jordägare eller äro de, rättare
sagt, så svåra emot sina arrendatorer, att man nödvändigt behöver föra in de
kortfristiga arrendena under denna sociala lagstiftning? Jag tror det inte. En
enhällig kommunal opinion har ju avstyrkt utredningsmännens förslag. Även
landskommunernas förbund befinner sig bland dem som avstyrkt, och det är
således inte bara ett stadsintresse att, slippa lagstiftning på detta område.

_ Nu skall jag villigt erkänna, att departementsförslaget är bättre än utredningsmännens,
på grund av att arrendetiden nedbringats från fem till ett år,
och jag skall likaledes villigt erkänna, att utskottets förslag innebär en jtiterligare
förbättring av det ursprungliga förslaget. Men jag anser fortfarande, att
en lagstiftning är onödig. Departementschefen medger själv, att det är synnerligen
svårt att lagstifta på detta område. Han frågar, hur man, om man skulle
gå in för herr Normans reservation, skulle kunna skilja av de permanenta
arrendena. Jag erkänner, att detta naturligtvis är tämligen svårt, därför att
det ju är rätt besvärligt för en stad att bevisa, örn den behöver vissa jordar
inom en kort tid eller på längre sikt, men svårigheterna äro ju till för att
övervinnas, och nog tror jag, att man, om man försökte göra en utredning på
den punkten, skulle kunna få fram en metod, med vilken man skulle kunna bestämma,
vilka arrenden som faktiskt äro permanenta. Min egen stad har nödgats
köpa ett^ mycket stort jordområde för att trygga vår vattentäkt. Inom
detta jordområde ligga åtskilliga gårdar, och jag tvekar inte ett ögonblick
att säga, att jag anser, att dessa arrendatorer böra ha minst femåriga arrendekontrakt
och att gårdarna böra lyda under lagstiftningen. Men jag anser det
inte nödvändigt, att den jord, sorn ligger intill stadsgränserna och som vi inte
lia köpt för att där idka jordbruk, utan till tomtmark och liknande, skall falla
under lagen. Den bör vara undantagen, och vi skola i fortsättningen liksom
hittills få lov att resonera med arrendatorerna där och träffa sådana avtal med
deni, att vi kunna få använda jorden, örn vi skulle behöva den. Jag är rädd
för att örn det i en stad, som är i ständig expansion, kommer ett industriföretag,
som vill ha en tomt för att bygga en industribyggnad, så kan det bli rätt
besvärligt att inte få ta den avsedda jorden i anspråk inom ett år. Därför anser
jag toi min del, att man här bör kunna gå på reservationen och göra en utredning
örn de permanenta arrendena och i övrigt låta hela denna lagstiftning för
de kortfristiga arrendena falla.

Jag ber därför, herr talman, ali fa yrka bifall till herr Normans m. fl. reservation.

112

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1940 em.

Lagförslag äng. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Endast ett pär ord! Herr Gustaf Iwar Anderson
frågade, huruvida ett område, som ligger under avstyckningsplan, kommer
att falla under de nya arrendebestämmelserna eller inte. Ett sådant område
kommer att falla under de nya arrendebestämmelserna. Endast örn området ligger
under stadsplan eller byggnadsplan kommer det att falla utanför.

Herr Anderson tog också upp en annan fråga: hur kommer det i praktiken
att ställa sig, när en kommun vill ha dispositionsrätt över ett område, som är
utarrenderat? Örn det är ett ettårigt arrendekontrakt och kommunen vill sälja
området i fråga till en industri t. ex., har kommunen rätt att med begagnande
av den sex månaders uppsägningstid, som lagförslaget föreskriver, säga upp
arrendatorn till slutet av den följande arrendeperioden. Det finns alltså ingeli
optionsrätt för detta fall.

En tredje sak togs upp av jordbruksministern. Han yttrade någonting i den
stilen, att en byggnadsplan egentligen är en plan för att folk inte skall bygga.
Det är väl ändå en något djärv sats. En byggnadsplan är enligt gällande lagstiftning
en plan, som står stadsplanen mycket nära men som man tar till i stället
för stadsplanen för att undvika den municipalbildning, som följer med stadsplanen.
En municipalbildning kan man önska undvika av många skäl. Under
reglerna för byggnadsplaner falla dessutom numera, enligt 1931 års stadsplanen,
de stadsplaner, som funnes enligt äldre rätt i områden utanför municipalsamhällen.
Yi ha några stycken sådana stadsplaner.

Herr Hage: Herr talman! Min vän herr Norman påstod, att jag inte på ett
riktigt sätt skildrat, hur denna fråga behandlats i utskottet. Jag vill dock säga
att när det kompromissförslag, som nu antagligen blir bifallet i bägge kamrarna,
först framfördes, fattade åtminstone jag det som ett försök att samla alla
i utskottet under en hatt, så att man skulle kunna komma överens utan några
reservationer. När jag sade, att herr Norman avgav ett löfte att vara med örn
detta, så sade jag kanske för mycket, men jag betraktade det åtminstone nästan
som ett halvt löfte.

Utöver detta skall jag be att få säga några ord till min vän herr Iwar Anderson.
Han sade, att förhållandena i de kommunala nämnderna äro sådana^
att man behandlar dessa arrendatorer på ett utmärkt sätt. Det är mycket troligt,
att det förhåller sig på det sättet i en massa kommuner. Men jag måste
säga, att på det sättet skapas dock ingen säkerhet för arrendatorernas skyddande.
Varje gång det varit fråga örn att genomdriva en social skyddslagstiftning
för arrendatorerna, har man också påpekat från motståndarsidan, att jordägarna
äro så hänsynsfulla mot arrendatorerna, att man inte behöver någon
lagstiftning. Det är ungefär samina argument, som nu anföres från det håll, där
man försvarar uppfattningen, att kommunerna i detta avseende skola ha rätt att
bestämma som de vilja. Men då måste jag påstå, att det förhållandet, att det
i en kommun, en kommunalnämnd eller en fullmäktigeförsamling existerar en
viss majoritet, är en tillfällighet och ett mycket labilt förhållande. I den ena
kommunen kan ett parti ha majoritet, i den andra ett annat, och så kan det bli
ett val, varpå följer en majoritet med en helt annan uppfattning. Då är det
naturligtvis säkrare att ha sådana skyddsåtgärder som dessa fastslagna i en
ständigt bestående lagstiftning. Det är givetvis detta, som arrendatorerna vilja.

Jag tror, att man från den utgångspunkten alltjämt har all anledning att gå
in för en positiv lagstiftning redan nu.

Herr Sten: Jag tänker inte uppta någon polemik med herr Gustaf Iwar Anderson
och herr Herman Ericsson som representanter för motionärerna. När jag
hörde herr Gustaf Iwar Andersons anförande, påmindes jag örn diktarordet:

Onsdagen den 20 mars 194G em.

Nr 12.

113

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
»Hemland, moder, ditt väsen är delat, sönerna tala ej samma språk.» För
mig är det lika naturligt, att arrendatorer skola åtnjuta socialt skydd som att
industriarbetare skola det, och jag kan alltså inte förstå, vad det skulle finnas
för fel på mina paralleller. Den ståndpunkt, som motionärerna företräda, verkar
på mig, som har varit van att betrakta fackliga strävanden och sociala
lagstiftningsåtgärder som två sidor av samma sak, ungefär som örn kommunala
förvaltningar skulle motsätta sig kollektivavtal för sina arbetare.

Till detta skall jag endast säga några ord, eftersom mitt yrkande på visst
sätt var villkorligt. Det är känt, att i andra kammaren har man fördelat sig
med ungefär lika röstetal på Kungl. Maj:ts och på utskottets förslag med
någon övervikt för det senare. Jag vidhåller ändock mitt yrkande örn bifall
till herr Hellbackens reservation, som är detsamma som Kungl. Maj :ts förslag.
,Vi riskera ingenting, om övervikten här i kammaren, skulle råka bli den motsatta
mot i andra kammaren, ty det möter inga som helst tekniska svårigheter
att åstadkomma en sammanjämkning. Då kunde man i varje fall få bort den
oformlighet, som ligger i att byggnadsplanebestämmelserna ha kommit med i
lagen, och man kunde få en renodlad bestämmelse om hur man skulle ha det
endast med hänsyn till den fastställda stadsplanen.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande örn bifall till herr Hellbackens reservation.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att ingå på det
föreliggande lagförslaget närmare utan endast för att i all korthet få tillkännagiva,
att jag, örn det blir votering, kommer att rösta för utskottets förslag.

Det var ju så, som också anges i den av herr Norman avgivna reservationen,
att särskilda utskottet, som handlade arrendefrågan 1943, uttalade sig för att
en utredning borde komma till stånd i syfte att få en arrendelag även för
kommunal jord. Denna utredning har nu företagits, även örn den kanske inte
är sådan som en del av andra lagutskottets ledamöter hade önskat. Jag vill
nu till vad jag har sagt foga, att jag är av den meningen, att så långt det överhuvud
taget är möjligt bör det vara likartade bestämmelser för arrenden av
kommunal jord och för arrenden av annan jord.

Jag ber att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Jag ber bara att få rikta en
fråga till herr Sten. Kari herr Sten i något enda fall påvisa några klagomål
över misshandel, som städernas arrendatorer skulle ha undergått under de senaste
årtiondena? Jag tror inte, att det är händelsen.

Herr Sten: Kan herr Anderson Gustaf Iwar påminna sig, om lian rannsakar
sitt minne, att bolagen eller godsägarna eller någon annan kategori, som det
har varit fråga om att inrangera under de sociala arrendelagsbestämmelserna,
någonsin ha medgivit, att det har rått några missförhållanden eller att det har
funnits någon anledning att införa sådana bestämmelser?

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Det torde väl vara herr Sten bekant, att arrendatorerna
under bolagen icke underläto att framföra berättigade klagomål.

Herr statsrådet Sköld: Jag tycker ändå, att jag bör påminna herr Anderson
örn vad som står på sidan 19 och följande i de sakkunnigas förslag. Där finnas
flera sidor klagomål från kommunala arrendatorer.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hem Forsta

kammarens protokoll 19-iG. Nr 12. 8

114

Nr 12.

Onsdagen den 20 mars 1946 em

Lagförslag ang. arrende av viss kommunal jord m. m. (Forts.)
ställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande
proposition; samt 3:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av kerr Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet
av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn åtgärder för utbildning av teknisk personal
och yrkesmän för rationalisering av jordbrukets inomgårdsarbeten m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 och 5 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse i vissa
fall av mark å renbetesfjällen i Jämtlands län m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr Gränebo avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 278,
i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr
562).

Motionen bordlädes.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 76, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 8 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 77, till
Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna
angå genom propositionen framlagt förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 15 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 20 mars 1946 em.

Nr 12.

115

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter; samt

nr 80, i anledning av Kungl. Majlis proposition nr 75, i vad densamma avser
förslag till förordning med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att
vid taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
78, att utskottets hemställan i betänkande nr 15, vidkommande förslaget nr 79,
att utskottets hemställan i betänkande nr 16 samt, i fråga örn förslaget nr 80,
att utskottets hemställan i betänkande nr 17 bifölles även av andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.