RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 42.

Lördagen den 15 december.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogs

deri av herr Andersson i Gisselås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, i anledning
av visst av industrikommissionen utfärdat åläggande för Vålbackens tegelbruk
att fullgöra viss leverans av tegel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Föredrogs sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 336, vilken hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Vid propositionen
bade vidare fogats ett förslag till kungörelse rörande tillämpning av lagen
i fråga.

Enligt Kungl. Majlis förslag skulle 1 § i förevarande lag hava följande lydelse
:

1 §•

Utan Konungens tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i denna
lag stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde
överstiger femtusen kronor.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet och för fastighets
värde är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom,
som vid denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där
förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk.

Enligt 2 § förslaget till tillämpningskungörelse skulle det åligga förvärvare
av jordbruksfastighet att i lagfartsärendet förete

antingen cn av förvärvaren på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran
att lian, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 42. 1

Förslag till
tag om inskränkning
i
rätten alt förvärva
jordbruksfastighet.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

själv ägna sig åt detta så att det kommer att utgöra hans egentliga förvärvskälla
eller arbetsuppgift samt att han icke är ägare av annan dylik fastighet,
ävensom, därest fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och,
örn fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande
stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg 1) att förvärvarens
försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och 2) att anledning
ej föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens
ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av
fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av
byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande; eller

intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet kommer att medföra
lämplig utvidgning av annan förvärvaren tillhörig fastighet, vars jordbruk
utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig
bärkraft för att bereda honom och hans familj full bärgning, ävensom av
landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare utfärdat intyg av
innehåll ovan under 2) angivits.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma, inom riksdagen väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:421 av herr Näsgård m. fl. och 11:623 av
herr Persson i Norrby m. fl. hade hemställts, att riksdagen vid behandling av
propositionen måtte uttala sig för sådan ändring av förslaget till tillämpningskungörelse,
att kommunal förtroendeman, utsedd av häradsrätten, finge i uppdrag
att utfärda det intyg som enligt förslaget skulle avgivas av landsfiskalen.

I motionen II: 673 av herr andre vice talmannen Carlström hade hemställts,
att i lagförslaget måtte införas ett stadgande, varigenom från lagens tillämplighetsområde
undantoges jordbruksfastighet, vars taxerade skogsvärde enligt
senaste taxeringsvärdering ej överstege viss — förslagsvis tio — procent av
fastighetens sammanlagda taxeringsvärde.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med förklaring, att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda lagförslaget, måtte med avslag
å motionerna 1:435, 1:436, 11:648, 11:673 och 11:683 samt med bifall till
motionerna 1:422 och II: 622 antaga av utskottet framlagt förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

B. att motionerna II: 684 och II: 685, i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; C.

att motionerna I: 421 och II: 623 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionen II: 682 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Följande reservationer hade avgivits, nämligen:

1) av herrar Holmbäck, Löfvander, Björkman, Andersson i Gisselås, Hagman
och Liedberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha viss annan, i
reservationen angiven lydelse, samt hemställt, att riksdagen, med bifall till motionerna
i första kammaren nr 435 och 436 och i andra kammaren nr 648 och

Lördagen den 15 december 1945 filt.

Nr 42.

Forslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva ''jordbruksfastighet.

(Forts.)

683, ville avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 336 nied förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) av herr andre vice talmannen Carlström, som av angivna skäl hemställt,
att 1 § i förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
skulle erhålla följande lydelse:

1 §•

Utan Konungens tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i denna
lag stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten
vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom, som vid denna
taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Från lagens tillämpning undantages förvärv av fastighet, vars värde enligt
nämnda taxering ej överstiger femtusen kronor eller vars vid taxeringen redovisade
skogsvärde ej överstiger en tiondedel av fastighetens hela taxeringsvärde.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där
förvärvet avser ''sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk;

3) av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta, vilka ansett,

dels att utskottets motivering i vissa delar bort erhålla annan, i resrvationen
angiven lydelse dels ock att utskottet under C bort hemställa, att motionerna
I: 421 och II: 623 måtte anses besvarade genom vad utskottet i sitt utlåtande
anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Inledningsvis skall jag framföra några allmänna
synpunkter. Fran reservanternas sida har full anslutning givits till syftet
med den ifrågasatta lagstiftningen, d. v. s. att hindra, att jorden i betydande
utsträckning undandrages den jordbrukande befolkningen, eller med
andra ord åstadkomma att ett bärkraftigt jordbruk i en självägande bondebefolknings
ägo vidmakthålles. Till den uppfattningen, att särskilda restriktiva
lagbestämmelser kunna vara befogade och berättigade när det gäller jord och
skog, ansluter jag mig och, därom är jag övertygad, även mina medreservanter
helt och fullt. Det är nämligen så, att jord och skog icke kunna jämföras med
vilka ägoobjekt som helst. Vård eller vanvård har för dem en betydelse för
lång tid, som gör att man också har rätt att uppställa alldeles särskilda krav
när det gäller förvaltning av dylika objekt. Meningsskiljaktigheterna ligga
alltså inte på det planet, huruvida man skall främja ifrågavarande syfte eller
inte, utan de ligga på det planet, huruvida den nu föreslagna lagen är det
bästa och det nödvändiga medlet, eller örn det finns andra och till och med
bättre medel för att komma olägenheterna till livs, om man alltså med andra
medel kan nå samma resultat, till äventyrs utan att få olägenheterna på köpet.

Det framföres ett argument från lagens försvarare, som jag skall tillåta mig
att bemöta redan fran början. När jag säger lagens försvarare, så skiljer jag
därvid på lagens försvarare och lagens tillskyndare. Jag är nämligen övertygad
om att detta argument icke kommer att anföras från det senare hållet. Det
argument jag syftar på är det som säger, att den som Ilar betänkligheter mot
denna lag är en sådan som vill hålla jobbare, spekulanter och profitörer om
ryggen. Det argumentet har ingen plats i en saklig diskussion. Jag är övertygad
om, att jag icke heller kommer att möta det argumentet från det håll, där

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

man har föreslagit denna lag. Men jag vill ändå från början avvisa detta argument.
Det är egentligen bara ett tecken på att man icke har andra eller bättre
skäl till försvar för denna lagstiftning.

När det gäller att konstatera behovet av denna lagstiftning kan det, trots
allt vad som är sagt därom i diskussionen, även från statsrådet Skölds sida
under debatten i början av denna höstriksdag, inte hjälpas, att det förefaller,
som örn det inte hade skadat utan snarare varit ganska befogat, att en mera
ingående och mera givande utredning hade presterats. Jag vill bara erinra örn
att så sent som för två år sedan var det dock inte mindre än 20 förvaltningsutskott
här i landet, 20 skogsvårdsstyrelser, 16 jordbrukskommissioner och 14
egnahemsnämnder, som ansågo, att förevarande lagstiftning inte var behövlig
eller inte borde tillgripas. Det är emellertid alldeles riktigt, som också har anförts
från utskottsmajoritetens sida i utskottets motivering, att det films län
och orter, där man anser, att behovet av denna lagstiftning är påtagligt, och
de län, som det här gäller, äro Jönköpings, Hallands, Västerbottens och Norrbottens
län. Även örn jag ifrågasätter utredningens tillräcklighet måste jag
utan att fälla ett kategoriskt omdöme om sakförhållandena, påpeka, att det material
som föreligger inte är så förfärligt överväldigande vare sig till storlek
eller innehåll. För att ta exempel, så förekommer det i betänkandet med förslag
till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet på s. 58
och 59 ett sammandrag av en undersökning som verkställts i Jönköpings län.
Den avser egendomar på respektive 13, 3, 3, 5,1, 3, 6,5, 4, 3, 11, och 3,5
hektar åker. I anmärkningarna i marginalen på s. 59 jämte kolumnen näst intill,
som avser det sannolika ändamalet med köpet, anföres i första fallet, alitsa
i fråga örn egendomen på 13 hektar, att köparen kostat pa garden mycket, att
ny arrendatorsbyggnad uppförts, att gården är utarrenderad och skötes utmärkt.
I nästa fall äro inägorna utarrenderade till en granne, som väl sköter
dem. I fråga örn nästa fall står det dito, dito. Sedan kommer ett fall, där det
är fråga örn en penningplacering i ett skogsskifte utan odlad jord. A'' idare är
det ett ställe, som är utarrenderat till förre ägaren och skötes väl. Så ha vi
ett annat fall, där det heter, att jorden är utarrenderad och tidigare varit föremål
för spekulationsköp, vilket tyder på att man har den uppfattningen, att
stället nu kan ha hamnat i fastare händer. Pa nästa ställe har det blivit en pensionatsrörelse,
men det torde inte vara någon olägenhet för bygden eller orten,
om en sådan uppstår. I ett annat fall är det en fastighet som är utarrenderad
oell skötes väl. Till sist lia vi en fastighet, där köparen — nuvarande ägaren —
ä»vr och brukar annan fastighet inom socknen.

"Det är ju inte min mening att säga, att det i och för sig är något önskvärt,
att egendomar säljas för att övergå till att bli arrendeställen. Men ifrågavarande
undersökning tyder på att där detta har skett har det inte varit någon större
olägenhet förenad med transaktionen. Örn det gäller att bedöma fragen, huruvida
det skall bli någon förskjutning från självägandeskap till arrende eller
tvärtom, menar jag, att den för några år sedan genomförda arrendelagstiftningen
kommer att ha en mycket stor betydelse for den Hagan. Efter allt att dorna
— jag kan inte förstå annat och i alla händelser var det inte bara min utan aven
kammarens uppfattning — kommer helt säkert arrendelagens genomforande att
i det långa loppet åstadkomma en bestämd ökning av självägda och en bestämd

minskning av utarrenderade egendomar. _ .

När vi äro inne på Jönköpingsfallen, kan jag inte underlåta att citera ett uttalande
av herr statsrådet i debatten den 24 oktober. Herr statsrådet anförde,
att det var en undersökning från Jönköpings län, där det visas, att för åren
J939_1943 utav 215 försäljningar av jordbruk hade 105 stannat utanför jord -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till Ian om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

brukarnas krets. Går man till s. 49 i propositionen, sa finnér man att där står:
»Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden * Jönkopings
län ha anmält, att av 215 jordbruksegendomar, som under arén 1949—40
inom länet försålts till icke-jordbrukare, 105 torde ha förvarvats såsom kapital-,
placering.» Det är en anmärkningsvärd skillnad, och naturligtvis är det en oavsiktlig
missuppfattning från statsrådets sida. Det ar emellertid alitsa icke 10.)
av 215 såsom totalt antal utan dessa 215 utgöra en speciell kategori av ett mycket
större antal, nämligen sådana egendomar som köpts av icke-jordbrukare. De
105 ha eventuellt köpts av kapitalplacerare. Jag har icke velat underlåta att
påpeka detta, ty annars kunde ju detta siffermaterial ge ett intryck avqväljande
beviskraft, som i själva verket icke motsvaras av det verkliga förhållande!.
, ... j t-, ,

Statsrådet Sköld har även anfört, att känd sak är sa god som vittnad. Det
må så vara, det blir ju närmast en subjektiv uppfattning. Men det är val ända
så, att om man är övertygad om en sak, vilket varje människa har rätt och lov
att vara, givetvis även Kungl. Maj :t och ett statsråd, så anser man väl ända i
allmänhet, att en lagstiftning inte bara bör bygga på en tro och en personlig
övertygelse, utan att man bör ge sig tid att åstadkomma en vederhäftig och uttömmande
utredning som en bekräftelse på denna uppfattning.

Örn det nu förhåller sig på det sättet, vad är det då man vill komma åt genom
denna lagstiftning? Jo, man vill komma åt en serie olika, mindre önskvärda
köp av jordbruksfastighet. Jag skall, herr talman, börja med att något sysselsätta
mig med dessa kapitalplaceringsköp av vilka köpen av de 105 egendomarna
i Jönköpings län utgjorde en del. Det är väl så, att kapitalplaceringsköp,
antingen de gälla jordbruksfastigheter eller andra realvärden, utgöra en
företeelse som man i allmänhet möter, så snart det är speciell oro på det ekonomiska
området och framför allt då denna oro. är betingad av bristande stabilitet
i penningvärdet. Det är ju, tyvärr höll jag pa att säga, inte så lyckligt,
att jordbruket som sådant erbjuder någon glänsande kapitalplacering med
avseende å avkastning och ränta. Om skogen kan göra det, till den fragan
skall jag komma så småningom och då framhålla, vad jag därvidlag anser att
man bör göra för att stävja olägenheterna på detta område, överhuvud taget
är ju kapitalplaceringen i jordbruksfastighet inte betingad av förhoppningar
och beräkningar på en god ränta, utan den är betingad av att vederbörande räknar
med att en jordbruksfastighet dock representera)'' ett fast och säkert värde
i en tid, då man, därest man har någonting att placera, har svårt att veta var
detta skall placeras för att det skall ha ett bestående värde även i morgon eller
övermorgon då ett kontant tillgodohavande eller obligationer eller sparbanksinsättningar
kunna vara i hög grad förändrade till sitt värde, dag menar, att
i den mån man vill hindra, stävja, komma åt kapitalplaceringar, da ar och förblir
det säkraste medlet att se till, att man garderar ett stabilt penningvärde. Brister
det allmänna, brister staten därutinnan, då tror jag för mm del inte att det
allmänna medelst en lagstiftning av aldrig så minutiös karaktär kan hindra,, att
människor nied sitt kapital söka sig till realvärden. Det ar under utskottsbehandlingen
till fullo klarlagt, även av dem sorn äro med på lags! i f illingen, att
man inte kan eliminera det mycket stora antal möjligheter sorn föreligger för
dem, som vilja kringgå eller kränga lagen, att komma denna lag förbi. Deli ai
frestelsen för stor, iär man icke kunna undgå ett sadant resultat, och da ha \i
icke vunnit så mycket.

Det finns vidare en kategori köpare, som väl är den som i allmänhet uppväcker
den största förtrytelsen och förargelsen, och det är spekulanterna, jobbar -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag lill lag örn inskränkning i rällen att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

na. Det är dessa som plundra, utsuga eller förstöra egendomar på ett eller annat
sätt. Jag menar för min del att man kommer bäst till rätta med sådana företeelser
medelst särskilda lagstiftningsåtgärder av den art, som jag från början
och inledningsvis har godtagit, lagstiftningsåtgärder som helst inte skola
inskränka sina verkningar till egendom som Ilar gått i handel utan sträcka sina
verkningar även till andra egendomar och hindra vanskötsel och rofferi etc.

Om vi ta frågan om skogen, så måste därvidlag skogsspekulanternas.
skogsjobbarnas intresse av att få ett skogshemman i sin ägo uppenbarligen
hänföra sig till möjligheten att på ett alldeles speciellt sätt exploatera
denna skog. Då menar jag, att örn bestämmelsen i § 5 mom. 2 av skogsvårdslagen
inte är tillräcklig, så får man väl se till att komplettera den. Örn skogsvårdslagen
överhuvud taget, även när det inte gäller köp och försäljning av
fastighet, inte är tillräcklig för att garantera en god skogsvård, d. v. s. en
skogsvård som är baserad på uthålligt skogsbruk och icke på en exploatering
och uttag av skogs kapital, då får man väl eventuellt gå den väg, som Kungl.
Maj:t själv är inne på i propositionen, där det på s. 47 står: »Utkastet till
lag angående ändring av vissa delar i skogsvårdslagen; innerhåller följande»
etc. Jag anser, att det väl är en dylik lagstiftning som är det säkraste sättet
att garantera en god och ändamålsenlig skogsvård, antingen ett ställe har bytt
ägare eller inte.

Vi ha, när det gäller jorden, en vanhävdslagstiftning, som väl så småningom
ånyo kommer att underkastas riksdagens prövning, och vi ha en arrendelagstiftning,
som ju också bör lia en betydande inverkan i dessa fall.

Vi ha en tredje kategori köpare, och det är de som köpa ställen för att ha
dem till nöjen och rekreation etc. Det är de inte så sällan apostroferade tandläkarna
och direktörerna, som skaffa sig ett ställe, ibland av ett blygsamt
format och ibland av ett mera lyxbetonat. Den anmärkning som framför allt har
riktats mot dessa köp har varit den, att vederbörande har köpt en egendom
och omedelbart eller kanske i ett senare skede styckat den och behållit de bästa
bitarna, skogen, en vacker udde vid en sjö m. m. dylikt. De ha då styckat egendomen
på så sätt, att man fått fastigheter, som inte varit tillräckliga för sitt
ändamål, stympade fastigheter. Det är ju genom fastighetsbildningslagstiftningen
— som väl också ligger i stöpsleven — som man skall se till att dylik
fastighetsstympning kan förhindras, i deli mån detta inte redan nu är möjligt
genom gällande lagstiftning.

Det väsentliga förefaller mig vara, att fastigheten som sådan inte förstöres.
Den omständigheten att en icke jordbrukare innehar fastigheten, innebär under
alla förhållanden inte i något överväldigande antal fall någon skada för egendomen.
Oftast är det ju så, att egendomen i stället blir underkastad betydande
förbättringar, och i regel återgår den, skulle jag vilja påstå, inom en mycket
begränsad tid till en jordbrukare. Detta är naturligtvis ett subjektivt omdöme,
och det kan invändas mot detsamma att det inte bygger på någon närmare
utredning, men jag tror att vilken som helst mera grundlig utredning — som
jag önskat komma till stånd — skall ge mig rätt på den punkten. I praktiken
finner man ofta bekräftelse på att det inte är så ofördelaktigt för jordbruket,
att ett sådant innehav av en icke jordbrukare under någon tid är för
handen.

Jag kommer så över till dem, som — utan att tillhöra de köpare, som representera
sommarnöjes- eller lyxkategorien eller den kategori, som köper jordbruk
för evakueringsändamål — vi kunna val nu lämna det kapitlet åsido — dock
ha ett annat syfte med förvärvet av en jordbruksfastighet än att själva ägna
sig åt jordbruket.

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

I Kungl. Maj:ts förslag till tillämpningskungörelse, som återfinnes på s. 85
i propositionen, står det att för förvärv av jordbruksfastighet erfordras »antingen
en av förvärvaren på heder och samvete avgiven försäkran att han, där
förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv ägna sig åt
detta så att det kommer att utgöra hans egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift
samt att han icke» etc. Denna bestämmelse vill ju nu utskottet ändra,
då den skulle kollidera med önskvärdheten av att icke onödiga hinder läggas
i vägen för anskaffande av tillskotts jord till stödjordbruk. Utskottet har av
detta motiv velat stryka denna passus i tillämpningskungörelsen, en passus
som f. ö. inte återfinnes i lagtexten. Syftet med denna passus har emellertid
uppenbarligen varit, att man velat i tillämpningskungörelsen skapa en definition
på vad som avses med att »själv ägna sig åt jordbruket», ty detta är ett begrepp,
som kan tydas på många sätt. Det kan tydas så, att vederbörande ägare
med sin egen arbetskraft ägnar sig åt jordbruket. Det kan för medelstora och
större egendomar betyda, att vederbörande dirigerar skötseln av egendomen
utan att personligen deltaga i arbetet. I propositionen har man genom denna
bestämmelse i tillämpningskungörelsen om att jordbruket dessutom skall utgöra
ägarens egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift velat eliminera dem, som
inte fylla detta senare krav.

Jag undrar, herr talman, örn det överhuvud taget kan vara lämpligt eller
ändamålsenligt att genomföra sådana diskvalifikationsregler, som ju visserligen
nu med utskottets ändring av tillämpningskungörelsen skulle avskaffas
när det gäller stödjordbrukskategorien och dess möjligheter att skaffa sig mera
jord men som uppenbarligen, örn man skall gå till motiveringen för att tyda
lagen, skulle kvarstå när det gäller andra kategorier. Hur skulle det bli, örn
man även inom andra yrkesgrupper införde en motsvarande ordning, d. v. s. att
man också där sade: »Den som inte helt ägnar sig åt detta yrke, får inte sticka
näsan hit?» Jag tror att det skulle bli ett ganska absurt samhälle, som vi så
småningom skulle åstadkomma, örn vi förde dylika lagstiftningsåtgärder vidare
och sålunda kring olika yrken och förvärvskällor byggde upp kinesiska murar
av liknande slag, som man för ungefär hundra år sedan raserade. Är det alltid
till skada att en person förvärvar ett jordbruk, även örn vederbörande själv inte
ägnar sig åt arbetet med jorden? Eller är det till skada, att en jordbrukare
ägnar sig åt något annat än själva jordbruket? Det finns många jordbrukare
— jag tror även bland ledamöterna av denna kammare — som från att ha varit
rena jordbrukare numera kanske äro lika mycket direktörer i något lantmannaföretag
som jordbrukare. Man kan uppenbarligen inte karakterisera dem som
sådana, vilka inte endast uteslutande ägna sig åt utan även leva av sitt jordbruk.
År det överhuvud taget lämpligt, att lagstiftaren tvingar den, som skall
tillämpa lagen, att göra denna minutiösa avvägning av vad en person, som vill
köpa jord, sysslar med, och att sålunda fastslå, huruvida vederbörande i tillräcklig
grad kail tänkas ägna sig ät jordbruket eller till äventyrs slarvar bort
sin tid på något annat, som gör honom olämplig såsom jordbrukare?

Jag anser att man här kommer in på en lagtillämpning, som måste bygga
på ytterst vaga och subjektiva uppfattningar. Att jag säger detta är inte
dikterat av någon misstro mot den nuvarande Kungl. Maj :t, som jag är övertygad
om kommer på allra bästa sätt försöka knäsätta en viss praxis, men jag
måste framhålla, att det av lagen och t. o. m. av utskottets motivering är ytterligt
svårt att få klart för sig, hur denna praxis skall vara beskaffad. Det
är väl ändå nyttigt, att man säkrar möjligheterna för en viss cirkulation, inte
bara mellan yrkena i allmänhet, utan även mellan jordbruket och andra yrken,
ty det innebär ökad förståelse för varandras problem. Och när vi tala så

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

mycket om flykten från landsbygden, få vi komma ihåg, att förvärvet av ett
jordbruk ofta innebär ett återvändande till jorden för köparen eller hans barn.

Det finns emellertid när det gäller förvärvet av jordbruksfastigheter ett
problem, som är av annan art än det, som uppstår, då en person som kanske
varken hundra- eller femtioprocentigt kan garanteras vara uteslutande jordbrukare,
vill köpa sig en gård. Med tanke på denna kategori har det från
mångå av dem, som vilja ha lagen — åtminstone gäller det flera av dem som
stå under utskotts be tänkandet — sagts, att avsikten ingalunda är att under
alla. förhållanden lägga dylika oöverstigliga hinder i vägen för anskaffande
av jord. Avsikten är, säger man, att hindra en annan företeelse, och det är
den, som jag nu kommer till, nämligen samlandet på en hand av många olika
egendomar, ibland latifundiebildning, där det av förut spridda hemman skapas
ett s. k. gods.

Det förefaller mig, som örn behovet av åtgärder i det fallet hör till de
mera realitetsbetonade. Trots det bristfälliga statistiska materialet kan man
nog konstatera — det har särskill talats örn sådana företeelser i Norrland —
anhopningar av egendomar på en hand, som inte förefalla lämpliga, även örn
skadeverkningarna beträffande varje egendom för sig i fråga örn t. ex. skogsvården
kunna hindras genom annan lagstiftning. Men vi få inte glömma bort,
att så som lagstiftningen här är utformad, är det inte bara bildandet av storgods
eller sammanförandet av en mängd egendomar på en hand, som falla därunder.
Lagstiftningen_är ju tvärtom utformad på det sättet, att så gott som
allt sammanförande pa en hand av mer jord än vederbörande tidigare innehaft
är underkastat lagens bestämmelser! Det är inte på det viset, som somliga
till en början föreställde sig, att det här gäller endast försäljning av
egendomar med över 5 000 kronors värde och att all annan försäljning av
jord skulle vara undantagen lagen. Tvärtom är så gott som varje försäljning
underkastad lagens bestämmelser, därigenom att det inte är den försålda jordbitens
eget värde, som är det avgörande härvidlag, utan värdet på den fastighet,
från vilken biten försäljes. Och i regel är det väl så, örn det t. ex. gäller
att komplettera ett mindre ställe med någon bit av grannjorden, att jorden
tages från ett större ställe, vars taxeringsvärde ligger över 5 000 kronor.

o Man är alltså här inne på en lagstiftning örn huru mycket ett jordinnehav
får ökas eller icke ökas, innan man har kommit fram till ett fastläggande av
riktlinjerna för den framtida statliga jordpolitiken och för vad det allmänna
önskar främja i fråga örn fastighetsbildningen inom jordbruket. Örn vi t. ex.
ta begreppet »fullständigt jordbruk», så har man i utskottsbetänkandet knutit
an detta till kungörelsen av den 7 juni 1940. Men 1942 års jordbruksutredning
har för sin del ännu inte definitivt knäckt den fråga, som enligt dåvarande
statsrådet Pehrsson-Bramstorps uttalande till statsrådsprotokollet där särskilt
skulle utredas, nämligen frågan om den lämpliga storleken av ett fullständigt
jordbruk eller familjejordbruk. Det är sannerligen inte så lätt att definiera
ett begrepp, som kan anges såsom ett i dag, ett annat i morgon och ett tredje
i övermorgon, beroende på hurudan den ekonomiska utvecklingen blir. Givetvis
mäste man, när det gäller att från det allmännas sida främja vissa åtgärder.
likväl söka komma fram till en definition, antingen denna definition är
hållbar enbart i dagens läge och icke i morgondagens eller man kan våga tro,
att hållbarheten varar längre.

_Men detta är en sak, och en annan sak är att medelst inskränkande lagstiftning
sätta de fria ekonomiska krafterna ur spelet och alltså skana ett läge.
där människomas, egen uppfattning örn vad som är ekonomiskt riktigast och
ändamalsenligast inte får göra sig gällande, utan där staten ställer upp vissa

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42. 1)

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

definitioner. Gör man likväl så. är det i allra högsta grad påkallat, att man
har dessa definitioner och linjer klara, innan man skriver den lag, som skall
tillämpas och vars tillämpning — jag upprepar det — måste bli beroende på
vad Kungl. Maj :t och Kungl. Maj :ts företrädare, det fungerande statsrådet,
har för uppfattning örn hur praxis skall utformas.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga, att det vore önskvärt, att de lokala
organ, som under alla förhållanden borde finnas på detta område, först hade
varit tillskapade. Inom den sittande jordbruksutredningen är man nog ganska
ense örn —• vilken hänsyn till denna uppfattning, som statsmakterna komma
att ta, vet man inte — att det måste skapas organ, som kunna handha den
kommande jordbrukspolitiken, särskilt i den mån den hänför sig till fastigheternas
struktur, kvalitet och andra egenskaper, och som i sig förena den
sakkunskap, som man finner inom hushållningssällskap, jordbrukskommissioner,
skogsvårdsstyrelser, egnahemsnämnder etc. Och när det här göres gällande,
att det inte behövs några särskilda organ, utan att man kan lita i
första hand till landsfiskalen och därefter till Kungl. Maj:t, så vill jag framhålla,
att Kungl. Maj :t ju ändå inte, såvitt jag förstår, kan undgå att remittera
ärenden till lokala myndigheter. Det säger väl § 10 i regeringsformen
tillräckligt tydligt ifrån. Då skall ärendet ut på vandring till de organ, som
icke tidigare ha haft befattning med det. De som haft befattning med det äro
landsfiskalen och egnahemsnämnden. Örn det skall gå till hushållningssällskapet,
länsstyrelsen och vad det kan vara är icke gott att säga, men det
måste vandra tillbaka, förmodar jag, örn det överhuvud taget skall vara någon
möjlighet för den, som söker få sitt ärende i vederhäftig ordning prövat. Då
uppstå dessa svårigheter, som skulle lia varit undanröjda, om man kombinerat
en eventuellt behövlig lag med ett organ, som kunnat i första hand taga
hand örn lagens tillämpning och efterlevnad och prövat örn lagen skulle vara
tillämplig eller ej, d. v. s. örn bifall eller avslag skulle meddelas.

Som sagt, herr talman, när det gäller anhopning av fastigheter på en hand
är jag fullkomligt klar över att här finns behov av en lagstiftning. Men jag
kan icke se, att den nu föreslagna lagstiftningen tillgodoser detta behov, därför
att såväl dess formella konstruktion som dess tilltänkta tillämpning förefaller
mig alltför vag och osäker för att stå i överensstämmelse med vanlig
svensk lagstiftnings- och rättstillämpningspraxis.

Utskottet har ju uppenbarligen varit i ett visst dilemma, när det gällt att
klara upp en del begrepp. Det har kanske icke hänfört sig så mycket till
huruvida vederbörande skall ägna sig själv åt jordbruket eller ej. Därvidlag
har man förmenat, att det får bero på Kungl. Maj :ts prövning i tvivelaktiga
fall. Man har icke bekymrat sig så mycket om det. Men när det gällt att taga
upp en annan kategori ha svårigheterna framträtt. Det är icke frågan örn
utvidgning från ofullständiga till fullständiga jordbruk ulan den som gäller
övergång från stödjordbruk till något större. Tyvärr är det väl ofta så, att
ett stödjordbruk, som utvidgas, ej blir ett fullständigt jordbruk, ty det saknas
ofta förutsättningar därtill, utan det blir. från att lia varit stödjordbruk, något
som i allmänhet kallas för ett ofullständigt. Då har utskottet som sagt
kommit i ett svårt dilemma, som resulterat i att utskottet ändrat på propositionen,
vilken avsåg att tillåta utvidgning av ofullständiga jordbruk till
fullständiga, men, efter vad jag förmodar i enlighet med fastighetsbildningssakkunnigas
linje, ansåg att utvidgning från stödjordbruk till ofullständiga
jordbruk borde underkastas stränga restriktioner, så att man icke finge den i
och för sig tämligen tillfredsställande formen stödjordbruk överförd till ett
ökat antal ofullständiga jordbruk, d. v. s. sådana jordbruk på vilka människor,

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

för att använda ett gammalt uttryck, varken kunna leva eller dö. Där har
utskottet ändrat på Kungl. Maj :ts förslag och rivit ned denna inskränkning.
Det har sagts, att den omständigheten, att vederbörande ej helt lever av jordbruket,
alltså att det är otillräckligt för familjen och följaktligen ett ofullständigt
jordbruk, eller att vederbörande lever även av annat förvärv, icke får hindra utökandet
från ett stödjordbruk till ett ofullständigt jordbruk eller överhuvud
taget hindra den lille jordbruksinnehavaren från att öka sitt jordinnehav.

Det är nog så, att detta innebär en förbättring från utskottets sida. Ty det
är en sak vad det allmänna har att säga till om, när det allmännas ingrepp
påkallas. Vad det allmänna vill främja och stödja är en sak. Det allmänna
kan säga, att med dess bistånd, dess speciella understöd, är det icke försvarligt
att man gör ett lämpligt avvägt stödjordbruk till ett olämpligt ofullständigt
jordbruk. Men det är en sida av saken. En annan är, att man icke bör
hindra människor, som själva lia möjlighet, makt, förmåga och vilja, att förbättra
sin ställning genom att lägga några tunnland till sin tidigare otillräckliga
areal. Man bör icke lagstiftningsvägen hindra detta!

Där har alltså utskottet gjort en jämkning och en avgjord förbättring, och
därom är ju icke annat än gott att säga. Men om utskottet har godtagit tesen
om att man icke bör hindra en liten jordinnehavare att öka sitt jordinnehav,
så har utskottet stannat därvid och ansett, att så fort en människa är i den
situationen, att vederbörande enligt landsfiskalens eller egnahemsnämndens
uppfattning kan leva på detta jordbruk, då skall lagstiftaren säga: Nu får
man icke gå längre, utan nu skall Kungl. Majit tillfrågas, örn det kan vara
lämpligt, att vederbörande utökar sin näring.

Jag vill fråga: Var finner man eljest en liknande restriktion beträffande
yrkesutövning, beträffande en duglig människas möjlighet att handhava något
mera? Här gäller det möjligheten för den, som tilläventyrs har ekonomiska
resurser, att på ett både för egen del och för landet fördelaktigt sätt driva
större areal, fem, tio, femton, tjugu tunnland, än som anses oundgängligen
nödvändigt för hans och hans familjs livsuppehälle. Var finner man en liknande
restriktion lagd för andra näringsfång och yrken?

Jag har mycket svårt att förstå, hur man här skall kunna få en vederhäftig
praxis av likartad beskaffenhet från början genomförd, låt oss säga hos 425
landsfiskaler. Ty märk väl, Kungl. Maj:ts möjlighet att se till, att tillämpningen
blir likformig, inträffa;- först örn landsfiskalen har ansett vissa förutsättningar
icke föreligga. Har landsfiskalen ansett villkoren uppfyllda, kommer
ärendet icke vidare; då behöves det icke någon laglig prövning. Redan däri ligger
ett osäkerhetsmoment, som jag tycker är ytterligt besvärligt. Jag tycker
icke, att det är vidare tilltalande, att polismyndigheten, landsfiskalerna — för
vilka både som individer och som kår jag känner den största aktning -— skola
handhava detta. Jag finner det icke vidare tilltalande, att de. som ha att se till,
att enskilda uppträda så som samhällets regler föreskriva, därtill skola sättas
till domare och bedömare och förmyndare för en speciell grupp av människor
här i landet, den jordbrukande. Jag förstår mycket väl, när utskottet säger,
att det torde vara svårt att få någon annan, som vill åtaga sig detta delikata
uppdrag. Men det gör inte detta uppdrag i och för sig mera lämpat för denna
kår. sorn,- förmodar jag, känner sig föga trakterad av detsamma.

När det gäller lagens tillämpning är det ytterligare en sak som jag vill beröra.
Jag har fullt klart för mig, herr talman, att jag prövar kammarens tålamod.
Men det gäller en stor lagstiftning och ett invecklat problem, och jag båticke
tänkt i övrigt tynga kammarens protokoll mera än nödigt i denna fråga.

Det är nämligen frågan, hur det skall förfaras, då fång skett men detta

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslå!) till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

måste återgå därför att Kungl. Maj:t icke lämnat sitt tillstånd. Nu är det så,
att den som köper skall söka tillstånd att få lagfart inom tre månader. Men det
står ingenting örn när lian skall få besked. Det är ju självklart också mycket
svårt att säga detta. Men det är alldeles uppenbart, att det finnes en hel del
fall, då ett fång, ett köp, kommer att ske och måste ske, trots att man icke vet.
hur prövningen kommer att utfalla. Det är alldeles givet, att om denna sak
drar ut på tiden komma en hel del åtgärder med ekonomiska konsekvenser att
nödvändigtvis genomföras av den nye ehuru ännu icke auktoriserade ägaren.
Hur skall detta regleras, örn man tvingas till köpets återgång? Det kommer att
bli många fall, då det är så gott som omöjligt — i det ena fallet för köparen,
i det andra fallet för säljaren och i vissa fall för båda två — att åstadkomma
denna återgång och denna återreglering av de ekonomiska transaktioner
som skett.

Det är belysande för behandlingen av ärendet, att när det väckts en motion
örn att kommunerna skola undandragas lagen, så talar utskottet, som tillstyrker
denna motion, på s. 37 i utlåtandet örn, att kommun skulle vid förvärv av
jordbruksfastighet vara nödsakad att använda det mera omständliga och tidsödande
tillståndsförfarandet, och detta anser utskottet icke vara lämpligt. Utskottet
behjärtar fullt kommunernas önskan att komma ifrån detta. Men utskottet
har tydligen icke gjort riktigt klart för sig, att detta uttalande bekräftar,
att samma procedur gäller för den enskilde och alltså är både omständlig
och tidsödande, vilket man i annat sammanhang velat bestrida.

Under lagen skall också falla binäring till jordbruk. Jag har icke kunnat
läsa ut vad det är man avser. Jag vet bara, att det står, att under lagen bör
falla binäring till jordbruk. Det kan hända, att det under den kommande debatten
blir klargjort, så att man åtminstone på denna punkt får veta vad lagen
skall gälla och icke gälla.

Slutligen skall jag be att få belysa ytterligare en sådan där liten kalamitet,
som man råkat ut för, när det gällt att tänka sig in i lagens tillämpning.
Det har i samband med behandlingen av lagförslaget anmärkts: Hur skall man
förfara, när en jordbrukare vill skaffa ett annat ställe men icke sälja sitt eget
förrän det andra inköpet är klart? Han vill kanske skaffa sig ett mindre ställe
därför att han är gammal och vill ha mindre besvär, eller han vill skaffa ett
större ställe därför att hans krafter och ekonomiska ställning tillåta detta. Men
han vill i båda fallen ej skilja sig från det ställe han har förrän han har verkligen
förvärvat det nya. Då får jag säga, att det recept, som utskottet ger på
s. 41, är ganska belysande för svårigheten att tillämpa denna lag. Man bekräftar,
att denna anmärkning har fog för sig, och så säger man: »Först underskriver
han sålunda en försäkran, att han, som ämnar förvärva viss angiven
fastighet, har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten. Därefter
anskaffar han intyget från vederbörande tjänsteman. Sedan han härpå försålt
sin gamla fastighet, undertecknar han en försäkran, att han icke är ägare av
annan fastighet med jordbruk. Med åberopande av förklaringarna och intyget
kan lian sedan söka lagfart å sitt fång. Förvärvarens förklaringar böra även i
förevarande fall avfattas enligt fastställda formulär.»

Ja, ärade kammarledamöter, det låter viii förfärligt lättsamt och trevligt!

Herr talman! Jag är icke för min personliga del, och jag tror att icke heller
någon av mina modreservanter är det, blind för att icke önskvärda företeelser
finnas. Jag är för min del absolut positiv till vad jag skulle vilja^ kalla på vederhäftiga,
grundliga och hållbara utredningar fotade åtgärder, åtgärder som
kunna beräknas gagna utan påtagliga skader i sker och åtgärder som kunna beräknas
effektuerade med fasthet i praxis och rättstillämpning. Jag finner med

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

all aktning för syftet i den föreslagna lagen tyvärr icke, att denna lag företer
dessa kvalifikationer. Jag tror att i stället för att medföra de förmodade fördelarna
kommer den att innebära en förlorad fullmyndighet, en förlorad frihet
för en viss yrkesgrupp, ett förlorat själyansvar för denna yrkesgrupp. Jag tror
att man en gång kommer att få ganska djupt ångra detta, när en hel del följder
av detta första steg kommer att visa sig.

Det är därför, herr talman, som jag nödgas hemställa örn avslag på det föreliggande
lagförslaget.

_I detta anförande instämde herrar Thorell, Larsson i Karlstad, Falla och
Nilsson i Göingegården.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den föregående ärade
talaren har framfört en hel del synpunkter, som han finner berättigade för sitt
vidkommande, da det gäller att yrka avslag pa det framlagda lagförslaget.

Jag skall gärna medgiva, att i det utskott, som behandlat denna sak, har
egentligen icke funnits någon entusiasm för förslaget. Litet var har nog varit
en smula betänksam, då det gällt att på ett så ingripande sätt som det här
ändå är fråga örn söka förhindra de enskilda att handla och vandla som de
vilja. Man kan säga, att lagen är icke önskvärd, men fråga är, örn den ändå
icke är nödvändig.

Herr Liedberg gav ju i varje fall sin anslutning till lagens syfte. Men när
han i slutet av sitt anförande skulle precisera så att säga denna anslutning
tyckte jag, att han hade litet grand besvärligt att komma fram till något som
skulle ersätta denna lag. Jag vill för min del förklara, att jag helst sett, att
det funnits möjlighet att gå fram på andra vägar men ej funnit detta leda till
målet. Man talar om inskränkning i rätten att upplåta jord på arrende på vissa
villkor, man talar örn att lagen angående förbud mot att avverka skog borde
skarpås o. s. v. Örn man på de där skilda vägarna hade kunnat komma fram
till ett resultat, som hade förhindrat de olägenheter, som det nuvarande tillståndet
på fastighetsmarknaden innebär, skulle jag för ingen del ha varit hågad
ätt ens i någon form gå med på en sådan lagstiftning som denna. Men det
kan ju icke hjälpas, att man mäste lata den erfarenhet, som man har i fråga örn
det nuvarande tillståndet, komma till tals, då man verkligen ser, hur förhållandena
äro ute i åtminstone vissa bs^gder här i landet.

Jag har ju den äran att vara ordförande i jordbrukskommissionen i Jönköpings
lärn På grund av detta har jag kommit att göra vissa erfarenheter på
detta område. Jag måste då säga, att med den lagstiftning vi ha kan man ej
förhindra, att ganska svara olägenheter uppstå. Jag skall taga några exempel
från mitt län. Det finnes en viss herre, som tidigare har haft sitt hemvist i
Stockholm men numera är skriven på en av sina gårdar där nere i Jönköpings
län. Han har förvärvat ett dussintal mindre jordbruksfastigheter under senare
år, troligen i penningplaceringssyfte. Han har gått till väga på det sättet, att
sedan han väl blivit ägare av fastigheter har han icke skaffat arrendatorer dit
utan utarrenderat jorden till grannarna och på detta sätt sökt undvika vanhävdslagens
bestämmelser. Sedan har han delvis planterat skog på åkerjorden.
Det visar sig nu, att på de flesta av dessa gårdar håller jordbruket och byggnaderna
på att totalt förfalla.

Man säger, att vi lia ju vanhävdslagen. Ja visst lia vi det. Kommissionen
har sin plikt likmätigt sökt tillämpa denna lag så gott den räckt, men den har
icke alls varit tillräcklig. Vi lia fullföljt ett av fallen ända till Kungl Maj:t
och förlorat. Det är icke möjligt att med nuvarande lagar förhindra, att på en

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

del fastigheter skogen först i viss mån ruineras, varefter jordbruket som sådant
så småningom ödelägges.

Sedan finnes det en del andra spekulanter vars enda mål med fastighetsförvärvet
är att komma åt skogen. Jag tänker på dessa virkeshandlare, som köpa
fastigheter, där det finnes viss tillgång på skog, för att taga ut denna. Då
säger man: den där skogslagen, hur är det med den? — Ja, den måtte vara av
ganska egendomligt slag, ty efter vad jag kan förstå så finnes det, örn det är
mogen skog på en sådan fastighet, ingen möjlighet att förhindra vederbörande
att taga skogen. Så långt som skogsvårdsstyrelsen kan hålla igen försöker styrelsen
väl göra det, men den kan tydligen icke förhindra att den mogna skogen
avverkas. När skogen väl är tagen, har man icke lätt att få vare sig någon
arrendator eller någon köpare till gården. Då går det på samma sätt med dessa
gårdar som med dem, jag nyss talade örn. Ägarna bruka dem icke själva, utan
de utarrendera jorden till grannar, och så få byggnaderna förfalla.

Vidare finns en annan kategori, som förvärvat jordbruksfastigheter främst
för skogens skull, men vilka även därmed förena nöjet av att vara »godsägare».
1 min födelsesocken finns en läkare, som har köpt de tre största bondejordbruken
i socknen. Man kan inte säga att han vanhävdar dem, men det måste
väl ändå anses märkvärdigt att icke bondpojkarna därhemma kunnat få vara
med örn att köpa någon av dessa fastigheter. De hade inte möjlighet att uppträda
som köpare, ty de hade inte så gott om pengar som den nuvarande ägaren
hade, och så blevo de utestängda. Det tycker jag är en rätt tråkig historia.
Det är klart att det även finns spekulanter, som icke höra till någon av de
förstnämnda kategorierna, utan som komma också från jordbrukarnas led. Det
finns i min hemtrakt en man, som tidigare varit jordbrukare, men som funnit
det vara bäst att göra sig av med jordbruket och slå sig på affärer med jordbruksfastigheter,
på vilka det finns skog. På sina affärer med dessa har han
säkerligen förvärvat en betydligt större och mera lättvunnen inkomst än han
skulle haft, örn han hade fortsatt med att idka jordbruk. Det kan icke vara
riktigt, att man, på sätt nu sker, låter en del spekulanter och jobbare förvärva
jordbruksfastigheter, vilkas värde huvudsakligen ligger i tillgången på skog
till skada för den verklige jordbrukarens intresse.

I den av herr Holmbäck med flera avgivna reservationen har man antytt, att
de undersökningar, som under senare år företagits angående handeln med fastigheter
av detta slag, utvisat att jobberi icke skulle förekomma i någon större
utsträckning. Jag vill emellertid peka på att det sista frågeformuläret utsändes
under år 1943. Under de första åren av det förra världskriget, under åren
1915, 1916 och 1917, förekom icke heller så mycket jobberi med jordbruksfastigheter,
utan jobberiet tog en våldsam fart först åren 1918 och 1919, då jobberiet
så att säga »slog ut i full låga», och det var då de höga toppriserna
nåddes. Vi veta alltför väl vad resultatet av detta jobberi blev. Jag är övertygad
om att vi under de närmaste åren ha att räkna med en ökad spekulation i
detta avseende, örn icke motåtgärder vidtagas.

I nyssnämnda reservation heter det vidare: »Den i propositionen påtalade
övergången av jord i den icke jordbrukande befolkningens hand torde icke heller
kunna väntas fortgå.» Man räknar med att spekulationen för närvarande befinner
sig vid en toppunkt och tror, att den snart kommer att avtaga i intensitet.
T nästa stycke av reservationen anföres: »Dessa placeringsköp torde
minska, då det visar sig att de svenska statsmakterna ämna hålla vår valuta
uppe.» I detta sammanhang skulle jag vilja framställa en fråga: är det någon
av kammarens ledamöter, som tror, att statsmakterna komma att förmå att
hålla valutan uppe? Örn jag trodde att det vore möjligt att stabilisera valutan

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärra jordbruksfastighet.

(Forts.)

vid nuvarande nivå, skulle jag vara mera betänksam att gå med på denna lagstiftning,
men jag är tyvärr rädd för att detta icke kommer att lyckas, och att
vi lia att motse en ytterligare försämring av penningvärdet. Då är det ju
tämligen naturligt att litet var söker förvärva realvärden för sina penningar,
och därvid måste givetvis lusten att förvärva fastigheter av skilda slag öka.
Trots att man säger att företagna undersökningar utvisat, att behov för närvarande
icke skulle föreligga av en sådan lagstiftning som den nu ifrågavarande,
är jagjädd för att det i själva verket förhåller sig så, att vi nu befinna
oss i en sådan situation, att det är nödvändigt, att någonting göres för
att söka förhindra det pågående jobberiet på området i fråga.

Jag vill emellertid understryka, att jag icke anser det nödvändigt att låta
även deni. som vilja förvärva fastigheter med jämförelsevis ringa tillgång till
skog »springa över klingan» och tvinga dem att söka tillstånd hos polismyndigheten
och, om deras ansökningar avslås, hos Kungl. Majit. Jag erkänner,
att det skulle verka .ganska irriterande, om man tvingade även lojala köpare
då inget behov föreligger att underkasta sig en prövning. Jag tror att man
skulle vinna praktiskt taget samma syfte, som utskottsmajoriteten eftersträvar.
örn man.undantoge. det rena jordbruket och läte lagen gälla endast beträffande
sådana jordbruk, till vilka i mera avsevärd omfattning hörde skog. Jag har
i min motion påpekat detta, och jag har i den reservation, jag fogat vid utskottets
utlåtande, fasthållit vid den linjen att vi icke böra så att säga draga
m hela jordbruksfastighetsmarknaden utan nöja oss med att låta lagen bliva
tillämplig be traf fan dalskogs fastigheter.. Det har naturligtvis förekommit fall
av .spekulation även då det gällt rena jordbruksfastigheter, men dessa fall ha
varit så få, att man i stort sett bort kunna nöja sig med att i detta svep endäst
taga med sådana fastigheter som dem, jag åsyftar i min reservation. Det
är nämligen för mig alldeles klart, att det är jobberiet med skogsfastigheter
som det i första hand gäller att förhindra. De rena jordbruksfastigheterna
äro tyvärr, eller kanske borde, jag hellre säga dess bättre, sådana, att jobbarna
icke anse det lönande att inköpa dem på spekulation. Beträffande skogsfastigheter
däremot ä.r det en helt annan sak. Jag anser därför som sagt, att
man borde kunna nöja sig med att bifalla det förslag, jag framlagt i min reservation.

Häremot invänder man kanske: även en sådan lag kommer ju att få ett
ganska vidsträckt tillämpningsområde och kommer i varje fall att tillämpas i
nästan hela Jönköpings län. I Jönköpings län lia vi ju icke några några större
slättbygder. Jag upprepar vad jag redan framhållit i reservationen, att den
lojale jordbrukaren kommer att förstå behovet av att tillgripa en sådan åtgärd
som den här ifrågavarande där den är nödvändig för att möjliggöra för
jordbrukarnas söner att förvärva sina fäders gårdar. Man har såväl i den av
herr Holmbäck med flera avgivna reservationen som i den diskussion, som
iörts angående det föreliggande lagförslaget, gjort gällande, att om föi »laget
antoges komme priserna på jordbruksfastigheter att gå ned. och att lagens
antagande skulle komma att åsamka förluster för en del jordbrukare och
särskilt för äldre jordbrukare, som under en lång följd av år lagt ned stora
kostnader pa att förbättra sina jordbruk. Jag tror icke att lagförslagets antagande
kommer att medföra några större verkningar i den antvdda riktningen.
A andra sidan torde det knappast vara till någon vidare glädje för jordbrukarsoner
har. i landet, om priserna av skogsspekulanter pressades upp så
ogt, att dessa icke ha möjlighet att köpa sina fäders fastigheter. Om jordbrukarnas
söner eller mågar skulle nödgas betala efter för närvarande gällande
marknadspris, auktionspris, skulle det vara ganska få, som hade tillräckligt

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag lill lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

gott om pengar för att förvärva sina fäders jord. De priser, som söner eller
döttrar få betala, då de av föräldrarna inköpa fädernegården, torde ligga 30
ä 40^ lägre än priserna på den allmänna fastighetsmarknaden. Detta beror
helt enkelt därpå att far och mor anse, att det icke skulle finnas någon möjlighet
för barnen att klara sig på sitt jordbruk, örn de icke finge förvärva
gården för lägre pris än det i den allmänna fastighetsmarknaden gällande.

Nu invänder man kanske: om det förhåller sig på detta sätt, måste det ju
innebära, att jordbruket icke skulle betala sig. Jordbruket skulle således fortfarande
vara en näring, som icke förräntade de på detsamma nedlagda kostnaderna.
Det är verkligen sant: jordbruket bär icke gällande marknadspriser.
Det är ett bedrövligt faktum, men man får kanske hoppas, att den nu arbetande
jordbruksutredningen, av vilken herr Liedberg är ledamot, skall kunna
finna ett medel att göra jordbruket lönsammare, så att en son eller dotter, som
vill köpa sin faders gård, skall kunna betala gården efter gällande marknadspris.
Detta kan endast ske, örn priserna på jordbruksprodukter sättas betydligt
högre än för närvarande.

Örn rekryteringen vid jordbruket skall kunna uppehållas från jordbrukarnas
egna led måste priset å föräldragården bli sådant att den unge ägaren går
i land med att klara sig på gården.

Herr talman, jag skall icke följa den föregående talarens exempel och hålla
ett långt anförande. Det är så många talare, som äro antecknade på talarlistan,
att jag tror kammaren är tacksam, örn man försöker att begränsa sig
en smula. Jag vill därför till sist, herr talman, endast ännu en gång framhålla,
att örn man denna gång nöjde sig med att så att säga söka fånga de
största jobbarna, skogsspekulanterna, i denna lags maskör och bifölle det förslag,
som jag i reservationen framlagt, så skulle man vinna det väsentliga syftet
med det nu föreliggande lagförslaget, nämligen att åt Sveriges unga jordbrukare
bevara möjligheten att bliva kvar vid sina fäders yrke i stället för
att, på sätt nu mången gång sker, till följd av kapitalstarkare personers
åtgöranden nödgas överge detsamma.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av mig vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Inskränkning i rätten att förvärva
fast egendom har sedan rätt lång tid tillbaka varit lagfästad här i landet beträffande
bolag och föreningar. År 1905 infördes den s. k. norrländska förbudslagen,
som avsåg att sätta stopp för fortsatt bolagsförvärv utav odlad jord
eller för jordbrukets behov behövlig stödskog. Giltighetsområdet för denna
första lagstiftning var begränsat till i huvudsak de fyra nordligaste länen. Då
lagstiftningen från början icke fick tillräckligt stor räckvidd och man blott i
begränsad utsträckning kunde nå det syftemål, som man hade uppsatt, nämligen
att bibehålla jorden i den jordbrukande befolkningens ägo, ersattes den
år 1925 med den s. k. bolagsförbudslagen. Denna gäller hela riket. Enligt sistnämnda
lag saknar bolag eller förening i regel rättighet att förvärva jordbruksfastigheter
utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Samtidigt kompletterades bolagsförbudslagen mod den s. k. bulvanlagen, vilken
senare lag dessvärre i väsentlig utsträckning visat sig vara ineffektiv. Det
har kunnat konstateras, att under de senare årtiondena jordbruksfastigheter i
betydande utsträckning förvärvats av icke-jordbrukare. Då sådana förvärv gällt
en eller annan enstaka fastighet och då vanhävd av jord, skog eller byggnader
icke kunnat påvisas, har det väl egentligen icke varit så mycket att säga örn
saken. Då däremot trävaruhandlare eller andra spekulanter inköpt skogsfastig -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

heter och, som ofta varit fallet, plundrat skogen på virke i så stor utsträckning
som gällande skogsvårdslag tillåtit, eller när kapitalstarka köpare förvärvat
icke bara en utan flera — i vissa fall har det förekommit, att en köpare förvärvat
ända upp till hundratalet -— fastigheter, då blir inställningen till dylika
jordförvärv en helt annan. I sådana fall har den allmänna opinionen med all
rätt reagerat. Även i sådana fall, där det icke kunnat framställas någon direkt
anmärkning mot det sätt på vilket jord och skog hävdats, har det dock varit
en utbredd och säkert riktig uppfattning, att det är i högsta grad olyckligt
att genom serieköp eller på annat sätt jordbruk och skogsfastigheter i allt större
utsträckning kommit att bliva rena spekulationsobjekt. För att kunna förhindra
denna trafik i fortsättningen har lagförslaget om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet blivit framlagt och ligger nu på kammarens bord.
Det är framför allt spekulations- och kapitalplaceringsköpen av skogsfastigheter,
som väckt en berättigad uppmärksamhet.

Jag har i riksdagens protokoll sett efter vad som anfördes som motiv emot
bolapsförbudslagen, då den på sin tid antogs. Där anföres bl. a. det motivet
att skogsskötseln och skogsbruket å bondeskogarna var betydligt sämre än å
statens, bolagens och de större skogsägarnas skogar, och denna uppfattning har
levat kvar ända fram i vår tid. Min egen, låta vara begränsade, erfarenhet har
sagt mig att ett stort frågetecken bör sättas beträffande riktigheten av det nyss
anförda påståendet. Numera ha också riksskogstaxeringarna och de senare årens
forskningar visat en helt annan bild av läget.

Jag kan inte neka mig nöjet att här citera vad professor Streyffert vid
skogshögskolan i en nyligen publicerad redogörelse örn den saken anför. Han
säger: »Bondeskogarnas roll i det svenska skogsbruket är större än vad arealen
skogsmark i bondeägo ger anledning förmoda, och deras skötsel står ej
bolags- och de statliga skogarnas efter.» Jag tror därför att talet om bondeskogsbrukets
underlägsenhet numera bör kunna hänvisas dit det egentligen
hör hemma, nämligen till tvångsföreställningarnas eller rent av sagornas
värld.

Det föreliggande lagförslaget fyller en värdefull uppgift därigenom att
närmast all avstyckning av skogsmark från redan befintlig jordbruksfastighet
underkastas prövning och kontroll. Ett olämpligt frånskiljande av skogsmark
ifrån bondejordbruket kommer följaktligen genom den nu ifrågasatta
lagstiftningen att i fortsättningen förhindras. Onekligen sker genom den föreslagna
lagen en betydande inskränkning i rätten att köpa eller sälja jordbruksfastigheter.
Jag medger oförbehållsamt detta, och jag kan tillägga att det
är först efter ett noggrant övervägande jag för min del har anslutit mig till
propositionens tankegång. Jag har ingenting emot att göra det uttalandet
att jag beklagar, att tendensen till ökade spekulations- och kapitalplaceringsköp
har nödvändiggjort behovet av restriktioner i den enskildes rätt att förvärva
fastighet. Det finns tvivelsutan rätt många medborgare, som inte själva
äro jordbrukare och som utan att kunna hänföras till jobbarnas krets av en
eller annan anledning hysa en stark önskan att förvärva jordbruksfastighet.
Jag nämner några sådana orsaker. En kan vara den att vederbörande har,
som det heter, »sina rötter kvar i jorden», en annan att han önskar vid något
senare tillfälle övergå till jordbruksnäringen. Ytterligare en orsak kan vara
att intresset för jordbruk och skogsbruk är så starkt utvecklat att vederbörande
jämsides med någon annan förvärvskälla önskar, utan att han själv
kan bruka fastigheten eller bosätta sig på densamma, pröva det i och för sig
intressanta rörelseproblem som jordbruksdriften obestridligen utgör. Det vore
inte lyckligt örn kategoriskt förbud för alla dessa skulle införas, men det är
heller inte meningen.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Foris.)

Jag tror att lagens mening oell syftemål i detta avseende Ilar på åtskilliga
håll blivit något missförstådd. Det blir Kungl. Maj :t som i förekommande
fall får pröva och avgöra, huruvida dylika förvärv skola medgivas eller inte.
Bestämmelserna i § 3 sista stycket — där det stadgas att en ansökan om
jordförvärv kan medges under vissa förutsättningar, och den sista av de i
nämnda stycke angivna förutsättningarna lyder: »eller när eljest skäl därtill
föreligger» — ger Kungl. Maj :t befogenhet att ta nödig hänsyn till bl. a.
sådana omständigheter som jag här har påpekat. Det är de typiska spekulanterna,
kapitalplacerarna och skogsjobbarna som vi vilja åt. Däremot är
det min förvissning att, framför allt när det gäller förvärv av blott en enda
fastighet och köparen inte kan misstänkas böra hänföras till någon av de nyss
nämnda kategorierna av icke önskvärda köpare, Kungl. Majit med förståelsq
och jag vågar hoppas med mild hand skall pröva de inkommande ansökningarna
örn rätt att förvärva jordbruksfastighet. Det är med en förhoppning örn
att lagen kommer att tillämpas på detta sätt som jag för min del kunnat
ansluta mig till propositionen och utskottets förslag.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet har i princip givit sin anslutning
till det i propositionen framlagda lagförslaget. Det är blott i några
fall utskottet föreslår mindre ändringar. Jag nämner ett par av dessa. Att
jordförvärv för kommunernas del skulle underkastas kontroll och tillståndsprövning
har utskottet inte ansett vara behövligt. Utskottet förutsätter nämligen
som tämligen självfallet att en kommun inte kommer att förvärva jordbruksfastighet
i strid mot lagens syfte. Jag ber i det sammanhanget att få
säga herr Liedberg, att vad jag nyss nämnde örn att en kommun inte kan anses
komma att förvärva fastighet i strid mot lagens syfte är utskottets huvudmotiv
för att undanta kommunerna från lagens bestämmelser. Vidare föreslår
utskottet den ändringen av § 5, att förvärv av tillskottsjordbruk till stödjordbruk
inte skall behöva underställas Kungl. Majit. Beträffande dylikt förvärv
samt jämväl de fall, då förvärvet avser att utvidga ett stödjordbruk till
exempelvis ett familjejordbruk, torde det vara tillräckligt med det enklare
kontrollförfarandet. I fråga örn tillämpningskungörelsen föreslås den jämkning
som kan vara erforderlig för att köp av stödjordbruk utan samband
med förvärv av tillskottsjordbruk också skall kunna få göras utan att sökarn
den behöver gå till Kungl. Majit.

Efter detta skall jag, herr talman, övergå till att säga några ord örn de reservationsvis
framställda yrkandena. I den av herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationen,
som herr Liedberg i sitt inledningsanförande talade för, yrkas
avslag på lagförslaget. Reservanterna stödja sig bl. a. på de senast under sommaren
1943 avgivna yttrandena, varav det framgår att de hörda remissinstanserna
i betydande utsträckning ställt sig antingen avvisande eller tveksamma
till den ifrågasatta lagstiftningen. Jag har emellertid en bestämd känsla av
att de såsom icke önskvärda ansedda jordförvärvens antal under de två och ett
halvt år som sedan dess förflutit betydligt ökat i omfattning. Att så är fallet
har ifrån flera håll vitsordats. Jag har personligen gjort samma erfarenhet.

Örn man härtill lägger det förhållandet att det vid det tillfället på remiss
utsända förslaget inte var precis detsamma som det nu framlagda, så vet man
inte i vilken riktning yttrandena skulle ha gått örn det nu framlagda lagförslaget
sänts ut på remiss. Jag tror därför att alltför stor betydelse inte bör
tillmätas de av reservanterna i detta avseende anförda motiven. Reservanterna
anföra vidare att spekulationsköpen böra kunna hindras genom skärpningar i
skogsvårds- och vanhävdslagarna; om jag fattade herr Liedberg rätt, gjorde
han sig i dag till talesman för den uppfattningen. Det är möjligt att dessa

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 42. 2

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

icke önskvärda köp i någon mindre mån kunna- förhindras genom ändringar av
skogsvårds- och vanhävdslagarna, men jag tror inte det finns någon möjlighet
att därmed nå det syftemål som vi sträva efter. Restriktiva bestämmelser i
skogsvårdslagen i avsikt att förbjuda avverkningar under längre tid kunna
näppeligen utformas på sådant sätt att de icke komma i strid med god skogsvård,
och till en god skogsvård hör i regel att ändamålsenliga gallringar och
ofta betydande avverkningar böra företas. Jag tror heller inte att man genom
en skärpt vanhävdslag kan komma till rätta med dessa missförhållanden. Vanhävd
kan nämligen påvisas först sedan köparen rätt lång tid innehaft fastigheten.
Serieköpen, d. v. s. förvärv av en mängd fastigheter på en hand, kunna
i allmänhet inte alls förhindras genom vanhävdslagen, beroende på bl. a. att
dessa fastigheter inte på långt när alltid äro vanhävdade. Och vanhävdslagen
kan inte användas annat än i de fall då jord eller byggnader blivit vanskötta
på sådant sätt att man genom lagens bestämmelser kan ingripa.

Reservanterna instämma i departementschefens uttalande, att det uppenbarligen
är »av största betydelse för landets framtida utveckling att inom detsamma
finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk, som handha-ves av en självständig
och självägande bondebefolkning». Reservanterna medge — och herr
Liedberg underströk ytterligare detta i dag — att »syftet med det förevarande
lagförslaget därför torde vinna allmän anslutning». Men förhåller det sig på
det sättet måste jag fråga mig, varför reservanterna då stannat vid att enbart
yrka avslag på Kungl. Maj :ts förslag. De kunde väl åtminstone Ira kostat på
sig att föreslå en skrivelse med begäran örn en förnyad utredning angående de
åtgärder i detta syfte, om vilkas erforderlighet reservanterna äro ense med utskottsmajoriteten
och regeringen. Det ingrepp i den ekonomiska friheten som
reservanterna tala örn torde i verkligheten icke bli så farligt. De som själva
vilja driva ett jordbruk kunna i regel genom det enklare kontrollförfarandet utan
vidare besvär få lagfart på den inköpta fastigheten. När det gäller andra köpare
av skilda kategorier få dessa foga sig i att förvärvet underställes Kungl.
Maj :ts prövning och avgörande. Ett sådant besvär och en sådan inskränkning
i den ekonomiska friheten kunna vi inte komma ifrån, örn vi vilja göra något
åt saken.

Jag nämnde för några minuter sedan, att jag sett efter vad som tilldrog sig
i riksdagsdebatterna, då bölagsförbudslagen infördes. Jag fann därvidlag, att
vid det tillfället — det var år 1906 — huvudtalaren för reservanterna, herr Sjöcrona,
i första kammaren vidhöll, att den lag, som då framlades, vore stridande
mot gällande rättsgrundsatser och en lag, sade lian, »som är stridande mot
rättsgrundsatser, den kan enligt min mening aldrig medföra någon god verkan».
Ja, detta sades på den tiden, men jag skulle vara tämligen överraskad,
örn det inte förhåller sig .så, att herr Liedberg och jag i dag äro fullständigt
överens örn, att vi icke vilja upphäva de förbudslagar beträffande bolags och
förenings rätt att förvärva jordbruk, som sedan rätt lång tid tillbaka varit
gällande. Det kan kanske hända, att det kan komma att gå på samma sätt
beträffande den nu ifrågasatta lagen, att vi örn några år, när lagen fått verka
och det visat sig, att olägenheterna icke äro så stora som vederbörande motståndare
från början inbillat sig, kunna konstatera, att vi i stort sett lia en
gemensam uppfattning örn behovet och värdet av denna lag.

I reservationen nr 2, av herr Carlström, yrkas den ändringen i utskottsförslaget,
att från lagens giltighetsområde undantagas fastigheter, vilkas taxerade
skogsvärde ej överstiger 10 procent av fastighetens sammanlagda taxeringsvärde.
En sådan förändring skulle vålla betydande formella svårigheter.
Proportionen mellan taxerat skogs- och jordbruksvärde är inte konstant utan

Lördagen den 15 december 1945 £m.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ändras vid varje fastighetstaxering. Följden skulle, under förutsättning att
kvotdelen av taxerat skogsvärde minskades i vissa fall, bli den, att under en
taxeringsperiod av feni år en fastighet bleve underkastad kontroll, men under
nästa fastighetstaxeringsperiod bleve befriad från samma kontroll. Örn en motsatt
fördelning av skogs- och jordbruksvärde sker, kan fastigheten under den
första femårsperioden bli undantagen från lagens bestämmelser, men under
nästa femårsperiod komma att lyda under densamma. En sådan anordning
kan väl icke anses tillfredsställande. Då skogsvärdesgränsen enligt herr Carlströms
förslag är satt så lågt som 10 procent, kan en förändring i taxeringsvärdet
av blott något hundratal kronor medföra överförande av en fastighet från den
ena kategorien till den andra. Härtill kommer en annan viktig sak, nämligen
att det måste ur allmän synpunkt vara i hög grad önskvärt att å jordbruksfastigheter
i närheten av städer och samhällen befintlig tomtmark i möjligaste
mån förhindras att bli rent spekulationsobjekt. Så har tyvärr redan i alltför
stor utsträckning skett, och detta har vållat betydande olägenheter i många avseenden.

Slutligen föreslås i reservationen nr 3 av herr Tjällgren och herr Pettersson i
Hosta, att det i kontrollavseende föreslagna intyget av landsfiskal i stället
skall utfärdas av kommunalförtroendeman, utsedd av häradsrätten. Utskottet
har vägt motiven för och emot en sådan förändring och kommit till den uppfattningen,
att de övervägande skälen talade för att intygsgivandet anförtros åt
landsfiskalerna. Som stöd för landsfiskalerna som intygsgivare talar bland
annat den omständigheten, att det torde vara svårt att finna en lämpligare
myndighetsperson, som är lättare .tillgänglig för allmänheten. Dessutom har
det sitt värde, att det av landsfiskalen utfärdade intyget avgives under tjänstemannaansvar.
Härtill lägger jag ytterligare, att man icke torde behöva räkna
med någon kostnad för intygsgivning, då detta bör ingå i landsfiskalens tjänsteåliggande.
Skall däremot, som reservanterna föreslå, intygsgivningen ske av
kommunal förtroendeman, kan det ej undvikas, att vederbörande erhåller skälig
ersättning för sitt arbete. Herr Liedberg frågade på tal örn den saken, örn
det icke vore risk för oenhetliga bestämmelser, då dessa intyg skulle utfärdas
av de flera hundratal landsfiskaler, som finnas i landet. Ja, men skulle icke
herr Liedberg kunna tänka sig att Kungl. Majit kan komma att utfärda instruktioner
örn hur landsfiskalerna skola handlägga dessa saker, instruktioner
som angiva hur det skall förfaras beträffande förhandsundersökningen, innan
intyg lämnas.

Då, som sagt, utskottet har vägt skälen för och emot landsfiskalerna eller
de kommunala förtroendemännen som intygsgivare och kommit till den uppfattningen,
att de övervägande skälen tala för att landsfiskalerna skola lämna
intyg, har utskottet dock icke velat bestrida, att vissa skäl tala för reservanternas
uppfattning. Därför har utskottet i sitt utlåtande också understrukit, att
Kungl. Maj :t under lagens tillämpning bör lia uppmärksamheten riktad på
detta spörsmål och, därest det skulle ur någon synpunkt visa sig olämpligt att
utfärdande av intyg tillkommer landsfiskalen, vidtaga de ändringar av tilllämpningskungöreisen,
som kunna anses erforderliga.

Jag skall bara tillägga en sak med anledning av herr Liedbergs anförande.
Herr Liedberg läste upp ett visst stycke ur utskottets förslag och frågade med,
som jag tyckte, någon ironi i rösten, örn kammaren fann, att detta innehöll
lättfattliga bestämmelser. Ja, man kan kanske icke skryta med att de äro lättfattliga.
Men jag har för min del många gånger sett lagtexter, förordningar
och motiveringar, som varit vida besvärligare att begripa än de, som här föreligga.
Vad står det då i det där stycket? Jo, det talas om de olägenheter, som

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

kunna uppstå, då en jordbrukare vill sälja sin fastighet och köpa en annan.
Det utsäges då, att dessa olägenheter synas kunna undanröjas genom att den
försäkran, som förvärvaren har att avgiva, tillkommer i två etapper. Han skall
först underskriva en försäkran, att han ämnar förvärva viss fastighet och har
för avsikt att ägna sig åt jordbruket å densamma. Sedan skaffar han landsf!skålens^
otyg eller vederbörligt intyg från egnahemsnämnden. Sedan han därefter
försålt den gamla fastigheten, undertecknar han en försäkran, att han ej äger
någon fastighet. Det kan han göra, sedan han försålt den första. Med åberopande
av dessa förklaringar och intyg, kan han få lagfart, dag kan omtala
för kammaren, att dessa försäkringar, avgivna i två etapper av jordbrukaren,
tillsammans med landsfiskalens intyg äro avsedda att skrivas på samma papper.
Det blir alltså icke alls den pappersexercis, som man på visst håll inbillar
sig.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att med det nu anförda hemställa örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Pelirssoii-Bramstorp: Herr talman! Då mitt namn är på ett framträdande
sätt knutet till det förslag som i dag behandlas, nödgas jag ta kammarens
tid i anspråk någon stund.

Funderingarna kring hela detta problem och asikten att något härvidlag
måste göras kunna enligt mitt sätt att se spåras åtskilliga år tillbaka i tiden.
I början av 1930-talet enades en majoritet inom riksdagen att under vissa
förutsättningar jordbrukens innehavare och de som driva jordbruk skulle ekonomiskt
jämställas med dem som utövade andra näringsgrenar. Som en förutsättning
för att detta skulle kunna genomföras var det nödvändigt att också
svenska folkets bredare lager erhöllo en tryggad sysselsättning och en inkomst,
som satte dem i stånd att köpa de produkter jordbruket framställde.

Detta är utgångsläget. Att överenskommelse därom träffades och att man
fick någorlunda klara riktlinjer för svensk jordbrukspolitik blev den första
anledningen till att priserna på jordbruksfastigheter i första hand stabiliseserades
och sedan följt med den ekonomiska utvecklingen i övrigt och alltså
i väsentlig utsträckning förbättrats. Under tiden har utvecklingen gått dit
att bebyggandet av en jordbruksfastighet numera betingar helt andra kostnader
än förr. Det är självfallet att en stabilisering och en ekonomisk förbättring
inom ett område drar till sig uppmärksamheten, inte minst ifrån deras
sida som disponera ett visst rörligt kapital. Man kan vid undersökningarna finna
att denna utveckling är förklarlig. Allt fler och fler av dem som haft ett
mycket gott ekonomiskt underlag inom andra, näringsgrenar ha intresserat sig
för placering av överskottsmedel, som intjänats kanske till stor del därigenom
att de haft en mycket mer än tillfredsställande ekonomisk framgång inom den
verksamhet de bedrivit på andra områden. Den framgången har inte minst
framträtt under den nuvarande kristiden, då säkerligen många företagsformer
utanför jordbruket med stöd av statsmakternas kontroll haft möjlighet att
få ut priser som givit ännu högre vinster än tidigare. Detta har avspeglat sig
på olika sätt.

Förbud för bolag att förvärva jordbruksfastigheter daterar sig flera år tillbaka.
Under de år jag suttit i jordbruksdepartementet och skött ämbetet har
jag erfarit att denna förbudslag visserligen verkar på det sättet, att örn inte
Kungl. Maj:t vill bevilja tillstånd, så få inte bolag förvärva sådan fastighet,
men jag har också funnit att det många gånger är personer, som äro släkt
med bolagsinnehavarna eller som ha tjänst inom bolagen, vilka i så fall förvärva
sådana fastigheter. Detta skulle då bulvanlagen förhindra, denna lag

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslå!} till lag orri inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

som riksdagen tidigare antagit men som dock inte är så effektiv att det är
möjligt att genom den hindra ett dylikt tillvägagångssätt. Jag kan nämna
exempel.

Vi ha sådana ifrån södra Sverige, till och med från min egen provins. Ett
företag som skötes alldeles utomordentligt bra, det är ett familjebolag,
har kommit in med en förfrågan huruvida det vore möjligt för bolaget, ett industriföretag,
att få förvärva de jordbruksfastigheter som tillhörde förstnämnda
företag. Detta beviljades. Men därutöver ville man förvärva vad som
tillhörde intressenterna. Detta kunde med hänsyn till bolagsförbudslagen inte
medges. Det ansågs, med den uppfattning som här givits uttryck åt även ifrån
oppositionens sida, att fastigheterna i fråga inte skulle få förvärvas av detta
bolag.

Nå, vad har nu skett under de gångna åren? Jo, aktierna i detta bolag
innehavas av några syskon. Dessa syskon ha av överskottsmedel förvärvat den
ena jordbruksfastigheten efter den andra i orterna, sådana fastigheter som äro
kompletterade med en utomordentligt bra lövskog. Virket i bokskogen utgör
nämligen den råvara som detta företag använder. Man har således förvärvat
sådana fastigheter uppifrån norra Skåne, där bolaget är beläget, och ända ned
till södra delen av Skåne, där överallt en ordentlig bokskog tillhörde fastigheten.
Jag har tillsammans med dåvarande landshövdingen i Kristianstads län
besett dessa fastigheter, där inägorna utarrenderas — de äro på mellan 10
och 20 tunnland — till jordbrukare medan skogen skötes av bolaget. Jag resonerade
med dessa jordbrukare, en av dem hade själv ägt den fastighet det
gällde, och jag frågade dem: var det klokt att sälja detta? — Inte var det
klokt, det var det dummaste vi gjort, men nu står det inte att ändra, fick jag
till svar.

Dessa personer hade nu ett jordbruk, som var för litet att leva på men
kanske för stort att svälta ihjäl på. Därest de kunde få en tillfredsställande
inkomst av skogsbruket kunde de klarat sig bra på dessa fastigheter.. Men
skogsarbete fanns inte alltid, och bolaget anställer självfallet inte mer arbetskraft
än det behöver, och man betalar inte heller mer än man är tvungen till.
Följaktligen hade dessa arrendatorer många gånger det mycket sämre än de
som vi i vanliga fall tidigare kallat proletärer.

Eftersom nu bulvanlagen fanns skulle ju länsstyrelsen i främsta hand undersöka
detta förhållande och genom landsfogden eventuellt åtala. Men där ha
vi genast ett exempel på att länsstyrelsen inte kan kontrollera dessa ärenden;
landsfogden har sina övriga uppgifter och kan inte följa med detta. Från den
ena byn efter den andra kom det påpekanden att här fanns förr så och så
många självägande bönder i den socknen och i den byn. Nu finns här inte mer
än två eller tre kvar — de övriga äro arrendatorer. Och dessa arrendatorer få
naturligtvis ingenting till skänks av bolaget. Redan på 1930-talet, då de ekonomiska
förhållandena på arbetsmarknaden också voro sämre, började människor
trängas örn en sådan fastighet, även om den var ur deras synpunkt
mindro önskvärd, men det var ju ändå bättre att ha något än ingenting, och
så ingick man kontrakt på en längre tid. Länsstyrelsen gjordes uppmärksam på
detta förhållande genom klagomål från byarna. Med stöd av bulvanlagen väcktes
då åtal mot vederbörande. De åtalade sökte naturligtvis försvara sig och
gjorde gällande att i bulvanlagen förutsatta förhållanden icke voro tillfinnandes
i dessa fall. Men såväl den häradsrätt som hade att pröva saken som hovrätten
över Skåne och Blekinge och Högsta domstolen fastställde att bulvanförhållande
förelåg. Vad händer i det fall, att man konstaterar något sådant?
Jo, då måste vederbörande sälja fastigheten igen. För närvarande pågår för -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Försitta till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

säljning av dessa fastigheter, och sådan har pågått en tid. Då har det visat
sig, att brodern A sålt till brodern B och brodern B till brodern C, försäljning
har också skett till barn och andra närstående personer. På det sättet går det

till.

Riksdagen har en gång ''stiftat en lag, som kallas för bulvanlagen, och ingen
trodde väl då, att den icke skulle hålla måttet. Men man hade ju icke någon
erfarenhet av dess1 verkningar. Nu vet man, att lagen icke håller måttet. När
det sedan kom in uppgifter om hur lagen verkade i praktiken, var det självklart,
att man funderade över vad som behövde göras för att rätta till det hela.
Ty det kunde ju icke få fortsätta att utveckla sig på sätt som skett. Det finns
otaliga sådana här fall. Jag begärde då, att vissa länsstyrelser skulle taga
reda på antalet av de fastighetsägare, som använda den egentliga inkomsten av
fastigheterna på sådant sätt att ett nära sammanhang kan spåras mellan fastighetsägaren
och ett denne närstående bolag. Jag erhöll naturligtvis som vanligt
det svaret, att det skulle bli ett oerhört arbete att företaga en dylik undersökning.
Jag vet, att det i många fall inkommit till jordbruksdepartementet
skrivelser, som lett till att då bolag fått avslag på sina framställningar örn
fastighetsförvärv att disponenten den och den, kamreraren den och den eller
hemmansägaren den och den, som stått i nära förbindelse med bolaget, har
förvärvat fastigheten.

Herrar reservanter säga nu, att man kan nå det resultat man vill nå genom
att skärpa skogsvårdslagen och vanhävdslagen och verkställa en omarbetning
av bulvanlagen. Det nu framlagda förslaget bör enligt deras åsikt icke antagas,
då förslaget skulle innebära ett ingrepp i handlingsfriheten och den fria
företagsamheten och vara oerhört riskabelt. För övrigt skulle det ej heller överensstämma
med våra rättsprinciper. Det förvånar mig storligen att reservanterna
då vilja hos riksdagen förorda extremare och skarpare vanhävdslag,
skogsvårdslag och bulvanlag, ty såvitt jag förstår skulle därigenom hela det
svenska jordbruket praktiskt taget ställas under polisvakt — ja, redan den reservation,
som vid beslutet örn propositionens remittering till lagrådet gjordes
av några regeringsmedlemmar, hade samma innebörd. De åtgärder, som reservanterna
föreslå, kunna icke innebära något annat, ty om vi skola ha en sträng
lagstiftning, måste den också göras effektiv. Min erfarenhet av tillämpningen
av den år 194-2 antagna vanhävdslagen är den, att den lett till ett märkvärdigt
godtycke och en märkvärdig inspektion över jordbruken även i fall, där
en sådan inspektion icke varit påkallad. Jag vet detta, därför att jag nödgats
upphäva beslut, som fattats av översyner, som tillkommit på förslag av jordkommissionen.
Beslutet härom hade icke stöd i lagen, och man kan ju icke tilllåta
något, som icke har det.

När det gäller att söka reglera förhållandena för att förhindra, att en icke
önskvärd utveckling fortsätter, står man frågande inför sig själv, vilken väg
man skall gå, örn det är rimligt att gå den vägen eller den vägen. Jag har den
uppfattningen, jag kan nog aldrig släppa den, att den självägande bondebefolkningen
i vårt land varit kärnan och märgen i utvecklingen på svensk
landsbygd. En minskad självägande bondebefolkning och en ökad arrendatorstam,
som icke har samma frihet och icke känner samma trygghet inför sitt
kall som den självägande bondebefolkningen, kan icke, ur de synpunkter jag
företräder, vara eftersträvansvärd. Man säger nu, att dessa förhållanden regleras
genom den nya arrendelagen. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att arrendelagen blivit populär. Vi skola komma ihåg, att när förslaget till ny
arrendelag framlades av kommittén, bedrevs det en mycket energisk agitation
i de olika bygderna i vårt avlånga land mot förslaget till denna arrendelag,

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslaa till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

som ansågs vara kränkande för alla jordägare. Innan jag ens hade tittat på
lagförslaget benämndes det den Bramstorpska arrendelagen. Det hölls upplysningsmöten,
som det hette, i bygderna, och där upplystes man örn, vilken
farlig individ som satt i jordbruksdepartementet och gjorde upp lagförslagav
denna art. Lagförslaget lades emellertid fram för riksdagen och blev så
populärt, att riksdagen till och med väsentligt skärpte de bestämmelser, som
Kungl. Majit föreslagit.

Som herr Liedberg sade gå icke reservanterna emot detta förslag, därför
att de vilja gynna jobbare och andra, och det vill jag ej heller i någon mån
påstå. Reservanterna vilja dock icke vara med örn lagen. Man vill hindra den
på något sätt, och då har man alltid de obotfärdigas förhinder. Man försöker
lägga fram sådana synpunkter på lagen, att den skall te sig så osmaklig som
en lag överhuvud taget kan bli. Det är ett sätt för upplysning, som kan vara
tillfredsställande ur vissa synpunkter, men det är ej det riktiga sättet, örn
man vill upplysa örn hur förslaget egentligen verkar. .

Herr Liedberg, som förde reservanternas talan, började med att saga, att
han var övertygad örn nödvändigheten av att det ej handlas med jord och
skog hur som helst. Längre fram i sitt anförande — jag vet icke, om jagkan
säga, att han lyckades eller misslyckades med . sitt anförande — kom
han att tala örn att de fria krafternas spel och den fria företagsamheten blevo
stäckta genom detta. Därvid gjorda han sig skyldig till en viss tvetalan. Jagvet
icke vad som var den innersta tanken i vad han sålunda yttrade, men
örn den innersta tanken var vad han yttrade först, så överensstämma våra
uppfattningar utomordentligt bra däri, att en lagstiftning i detta fall. är påkallad
och nödvändig. Då kan man naturligtvis komma med den invändningen,
att detta förslag icke duger. Nåja, sådana argument böjer jag mig
för. Det är klart, att saken tål att diskuteras, och jag kallade till och med
upp representanter för riksdagens olika partier för att granska den .promemoria,
som hade gjorts upp, och för att få ^fram ett förslag. Så vitt jag kan
komma ihåg, gjordes ingen erinran från någon av dessa representanter från
olika partier, utan man menade, att promemorian kunde läggas till grund
för en proposition i ärendet. Men nu finns det sådana bland dessa,^ vilka till
och med suttit i utskottet, som ha en annan mening än de hade då. Det kan
kanske bero på att det icke är opportunt att i närvarande stund vara med
på förslaget. Enligt mitt sätt att se uppgiften som riksdagsman tycker jag,
att det hade varit riktigare att säga: ali right, vi tycka att saken är nödvändig,
men ändra bara på det och det, så att vi kumm se, hur. det hela utfaller
under den treårsperiod, som lagen skall existera! Får man icke se det, utan
skall göra ytterligare förfrågningar ute i bygderna, har man icke kommit
längre under treårsperioden.

Vad sedan friheten beträffar, så beror det på hur man tolkar det hela.
Jag kan tala om — jag antager förresten, att kammarens ledamöter i allmänhet
veta det — att vårt grannland Danmark, som ingen misstänker för
att vilja ha någon onödig lagstiftning — allra minst de danska bönder, som
representera venstrepartiet — då jordbruket är den främsta exportnäringen^ i
landet, sedan flera år tillbaka har en lagstiftning, enligt vilken ingen får
förvärva jordbruksfastighet, örn han icke går in till ministeriet med begäran
därom. När jag var i Skåne sista gången hade jag besök av. en dansk jordbrukare
från Fyen. Det var en 44-årig man, som hade ett jordbruk på .80
tunnland — de flesta där lia mellan 20 och 60 tunnland — och han fick tillstånd
att till sitt jordbruk bigga 22 tunnland, vilka voro avstyckade förut
men vilka lågo ändamålsenligt till med hänsyn till hans område. Han för -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

klarade, att det naturligtvis råder delade meningar i Danmark, örn vilken
form man skall lia för hela prövningen av frågan, men att ingen skulle vilja
släppa det hela löst, sa att vem som helst skulle kunna köpa jordbruksfastig--heter.

Här frågar man nu: varför skall icke en person, som aldrig har sysslat med
jordbruk, kunna få köpa jord? Han kan bli den mest utomordentlige jordbrukare.
Ja, det har jag erfarenhet av, och detta förslag innebär, att en sådan person
skall kunna få köpa jord. Men vi kunna också se saken på ett annat sätt.
Han har kanske sin huvudsakliga utkomst av annat och har kommit till en relativt
god ekonomisk ställning genom denna andra sysselsättning. Han tillhör kanhända
en syskonkrets och har möjligheter att köpa ut de andra på grund av att
han har en tryg-gad ekonomi, tack vare vilken han. kan skriva av och amortera
ned den köpeskillning han erlagt för fastigheten. Jag tycker icke att det är så
märkvärdigt, att hans förvärv av jordbruksfastighet skall anses som annat än
berättigat. Man säger, att det är bra att han får köpa fastigheten, även örn han
icke har intresse för jordbruk. Han bygger och gör anläggningar på fastigheten,
vilka äro av utomordentlig betydelse för driften. Ja, mina damer och herrar,
det finns mångå, som göra sådana anläggningar på sina fastigheter, vilka ur
privatekonomisk och nationalekonomisk synpunkt äro fullständigt förkastliga.
Det kan ofta icke tjäna något förnuftigt ändamål att lägga ned så mycket pengar
på fastigheter, som man i många fall gör. Nåja, säger man, det gör ju ingenting,
då vederbörande vill göra det. Men jag skulle vilja gå så långt att jag
säger, att det icke är vederbörande som betalar utan, som det många gånger
heter, Wigforss som betalar. Den ifrågavarande personen har stora inkomster av
något annat än jordbruk, och skapar han ett jordbruk med ett sådant kapitalutlägg,
att det icke blir räntabelt, får han vid beskattningen draga av den förlust
han eventuellt gör på jordbruket från den andra inkomsten. Örn ett sådant jordbruk
därefter tillföres en verklig jordbrukare, som kan köpa det, även örn han
icke kan tillnärmelsevis betala vad som lagts ned på det — en söndagsjordbrukare
bär kanske haft det några år — kan det bli en sådan belastning att
underhålla fastigheten på ett tillfredsställande sätt, att utgiften blir så stor,
att jordbruket icke betalar sig. Hur skulle den ytterligare skärpning av vanhävdslagen,
som reservanterna förorda, verka för denne fastighetsförvärvare, som köpt
en fastighet, som är så mycket påkostad i fråga örn teknisk utrustning och andra
anläggningar? Då har jag ansett, att det nya systemet är bättre, även örn jag
erkänner, att jag naturligtvis helst skulle sett, att utvecklingen blivit sådan,
att ingen lagstiftning alls skulle behövas.

När nu förslaget prövades, gällde det att komma fram till ett så enkelt förfarande,
som överhuvud taget var möjligt. Jag vet icke, örn reservanterna och
deras talesman vantolkat detta enkla förfarande. Jag kan icke tänka mig att de
icke förstå det; de måste tala mot bättre vetande, då de säga att 411 landsfiskaler
skola pröva, huruvida vederbörande äro kvalificerade att köpa den eller
den fastigheten. Det är den största orimlighet man kan tänka sig. Inte mindre
orimlig, blir saken, när det av sådana, som i utskottet prövat förslaget, förklaras
•—■ det säges till och med i reservationen — att landsfiskalerna icke kunna vara
kompetenta att bedöma saken. Landsfiskalen skall icke bedöma saken. Vad skall
han göra? J o, han skall undersöka, huruvida den uppgift, som vederbörande
skickar in tillsammans med ansökan örn lagfart å sitt köp, är riktig eller icke.
De som sysslat med kommunala saker lia väl erfarenhet av hur det är när en
bank t. ex. frågar en landsfiskal om en viss persons solvens. Landsfiskalen går
väl då i regel till någon eller några av vederbörande kommuns företroendemän,
örn han har förtroende för dem, och gör sig underrättad. Han vill till den, som

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

begär upplysningar, icke komma med besked, som äro ovederhäftiga, och därför
söker han kontakt med de vederhäftigaste män han kan få uppgifter av. Det
är så han skall göra även i detta fall, örn intygsgivarna sagt att vederbörande
är den han uppgivit sig vara och icke behöver misstänkas för att vara jobbare
eller komma att vanhävda fastigheten. Det är detta landsfiskalen skall göra.
Han skall intyga att vederbörandes uppgift i saken är riktig, att undersökningen
givit vid handen att vederbörande inte kan misstänkas för att sakna förutsättningar
för bedrivande av jordbruk eller inte är av tidigare verksamhet känd
för jobberi med jordbruk samt huruvida hans väsentliga inkomst härrör från
jordbruket. Jag har stannat för att landsfiskalen skall sköta örn denna sak, ty
han får göra det under tjänsteansvar, och när så är fallet, är jag övertygad om
att han är angelägen att skapa sig en god uppfattning för bedömandet.

Här har talats om skärpning av skogsvårdslagen. I det sammanhanget skulle
jag vilja säga —- det har talats örn det tidigare och jag skall icke upprepa vad
som sagts — att det systemet alltmer har börjat tillämpas, att samtidigt som
man säljer en fastighet med tillhörande skog, säljes avverkningsrätten. Då blir
naturligtvis O § i skogsvårdslagen i viss mån illusorisk.

Man beräknade icke, att det hela skulle utveckla sig därhän, men man har
fått erfarenheter under tiden för lagens tillämpning. Man säger, att de uppgifter
som kommit in icke ge stöd åt meningen att det behövs åtgärder. Jag har
relaterat vissa exempel, och jag kan komma med ytterligare sådana. Det finns
ecklesiastika institutioner som köpa fastigheter i stor utsträckning. Jag uppvaktades
av kommunalfullmäktige från en del kommuner, tillhörande olika politiska
partier, vilka förklarade att det försiggick en tråkig utveckling i så måtto, att
akademien i Uppsala köpte det ena hemmanet efter det andra och lade skogen
till dessa hemman under sin skogsförvaltning. Det har varit väl tillmätta
jordbruk med tillhörande skog. Sedan sitta arrendatorerna på dessa jordbruk
utan skog och kunna icke klara sig, om de icke få väsentligt bättre förutsättningar
för jordbruket som sådant. Det är självfallet, att örn skogen utgör
en del av fastigheten, detta är av stor betydelse med hänsyn till skötseln och
kostnadsfördelningen.

Sedan nämndes, att man väntar på 1942 års jordbruksutredning. Ja, det
göra vi visst. Jag tager för givet, att när den kommer fram, det där kommer
att fastställas vissa normer för vad som skall anses vara ett bärkraftigt jordbruk.
Men ingen vågar väl påstå, att vad 1942 års jordbruksutredning utvisar
eventuellt 1946 alltid kommer att gälla. Ha vi nu icke någon annan grund än
vad som är angivet i fråga örn familjejordbruket, kan den grunden flyttas,
därest statsmakterna anse, att vad 1942 års utredning kommer till är mera
representativt i det ögonblick, då det beslutas om saken. Men det innebär icke,
att detta är representativt för evärdelig tid framåt. Om vi, såsom herr Liedberg
menar, skulle vänta av den anledningen, att vi först vilja se vad 1942 års
utredning förklarar, kan jag icke förstå annat än att vi få vänta två år framåt,
men vi veta icke örn det håller någon längre tid.

Ja, sedan är det en annan prövning som skall ske. Jag hoppas, att jag tagit
kammarens ledamöter och även andra som intressera sig för saken ur den villfarelsen,
att det är landsfiskalerna, som skola pröva orri vederbörande äro kvalificerade
eller ej. Därest köparen inte äger jordbruk förut och han är den
person han uppgivit, beviljas lagfart utan prövning av inskrivningsdomaren.
När det gäller tillskott till en fastighet är det egnehemsnämnderna, som skola
pröva saken. Jag utgår ifrån att Kungl. Maj:t lämnar de olika myndigheter,
som skola syssla med saken, direktiv som äro riktiga med hänsyn till de förhållanden
som gälla vid varje tillfälle. Man har sagt, att örn en stärbhusdel -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ägare vid ett skifte tillskiftas en fjärdedel av en fastighet men icke Ilar tillräckligt
med kapital utan väntar någon tid och sedan köper resten av fastigheten
av övriga stärbhusdelägare, skall saken prövas. Ja, det är klart, att
vederbörande skall förete ett intyg. Man säger, att han då icke kan åberopa,
att han icke äger fastighet förut. Jag utgår ifrån att de direktiv egnahemsnämnderna
i detta fall ha att följa innebära, att man icke skall splittra en fastighet,
som redan är en lämplig fastighetsenhet. Följaktligen blir det därvidlag
en mycket enkel prövning. Är det en lämplig brukningsdel förut, kan vederbörande
förvärva fastigheten utan många omgångar.

Herr Liedberg underströk en sak, som jag tycker är mycket tillfredsställande,
då han nämnde, att det mest påtagliga i det hela var de fall, där man försöker
göra herrgårdar av en hel by eller av olika jordegendomar. Ja, det är en av
de värsta misshälligheterna. Men ett annat ögonblick säger han: varför icke
låta den som är den skickligaste erövra den svenska jorden? Ja, men det är väl
icke alltid det kan vara fråga örn detta. Det finns ju olika förutsättningar för
att skaffa det kapital som behövs för att köpa. Samtliga partier, örn jag icke
missminner mig, ha förklarat sig ha som rättesnöre, att vi skola försöka åstadkomma
åtgärder för att såväl lantarbetare ''sorn andra arbetare och även hemmansägare
och småbrukarsöner skola kunna förvärva sig en fastighet. Hittills
har det varit ett vackert tal, som icke kunnat realiseras i verkligheten. Det
sitter kanske en jordbrukare med 100 tunnland och en annan med 20 tunnland,
och båda vilja köpa ett ställe på 10 tunnland som ligger bredvid. Örn den är
skickad, som har de 20 tunnlanden, vore det riktigast att han finge fullständiga
sitt jordbruk med de 10 tunnlanden. Men det går många gånger icke så,
ty för den som har de 100 tunnlanden spelar det ingen roll, örn han betalar
några tusen mer än den andre. Vi prövade inom regeringen ett fall, då en person
som hade 150 tunnland ville köpa ett område, som även en annan, en person
som hade 16 tunnland, ville ha. Orsaken till att det prövades var den, att
det var allmänna arvsfonden som skulle sälja fastigheten. Jag och alla tyckte,
att det var riktigast att den som hade de 16 tunnlanden — det var en änka
med två duktiga pojkar — fick köpa, så att vederbörande finge sammanlagt
40 tunnland. I det fallet kunde det gå för sig, ty Kungl. Maj :t sålde för arvsfondens
räkning. Men hade detta varit en fri affär, hade det naturligtvis icke
gått så.

Här uttalar man den uppfattningen, att det är nödvändigt att göra något,
men samtidigt slår man ifrån sig med båda händerna och säger: visst är jag
ense med förslagsställarna om nödvändigheten i detta fall, men jag kan icke
vara med på saken av den och den anledningen. Att man kan vara betänksam
förstår jag. Det äro förslagsställarna också. Man skall icke lagstifta mer än
som är nödvändigt. Men här se vi utvecklingen och se omöjligheten att kontrollera
vad som sker, att redan alltför mycket jord och skog äges av dem som
icke syssla med jordbruk alls, utan äro rena spekulanter. Med tanke på den
uppväxande ungdomen, som skall träda till och bruka den svenska jorden, och
med tanke på den självägande bondeklassen kan jag icke underlåta att förorda
detta förslag för antagande av riksdagen.

Jag vill inte underlåta att i detta sammanhang nämna, att det under sommaren
fanns en sådan spekulant, vilken ägde en relativt stor fastighet i Norrbotten
och ville sälja denna fastighet. Stiftsnämnden hemställde örn att få
placera kapital i fastigheten. Jag visste, att det pågick undersökningar för
arrondering av de för små fastigheterna i Norrbotten. För att erhålla en lämplig
arrondering skulle man förvärva en fastighet utav den som hade en sådan.
I detta sammanhanget behövde man ett visst jordkomplex. Då ansåg jag, att

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

egnahemsstyrelsen kunde köpa, men egnahemsstyrelsen kom inte överens med
vederbörande säljare, och då köptes fastigheten — trodde man -— av ett bolag,
som skulle komma in med ansökan efteråt. Någon ansökan torde emellertid
inte ha kommit. Då jordnämnden skrev till bolaget och frågade, örn man kunde
få köpa fastigheten, eftersom man behövde den vid den planering, som sker
i dessa bygder för att iordningställa fastigheterna på ett förnuftigt sätt,
svarades det emellertid, att det är inte bolaget utan chefen för bolaget som
köpt fastigheten, och ville man köpa den, fick man vända sig till honom. I
ett sådant fall kan det. naturligtvis diskuteras, huruvida ett bulvanförhållande
föreligger eller inte, men som jag förut framhållit, föreligga stora
svårigheter att tillämpa bulvanlagen och jag förmodar, att det vid tillämpningen
i detta fall gått som i de flesta andra fall.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta. Jag har betraktat
denna lag såsom ofrånkomlig, örn vi vilja ha en förnuftig utveckling
a.v det svenska jordbruket och örn vi vilja bevara en självägande bondeklass
i Sverige, så att det inte utvecklar sig därhän, att det genom latifundiebildningar
och uppkomsten av stora gods på bekostnad av de mindre bondgårdarna
väcks en känsla av att det vore bättre örn staten ägde jorden än att en liten
grupp av svenska folket skall äga den och de övriga vara beroende av dessa.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

. Häruti instämde herrar Mattsson, Hammarlund, Pettersson i Norregård,
Boman i Stafsund, Gustafson i Vimmerby, Johansson i Mysinge, Jonsson i
Skedsbygd, Carlsson i Bakeröd, Gustafsson i Lekåsa, Persson i Norrby, Vigelsbo,
Svensson i Vä, Jönsson i Rossbol, Hedlund i Rådom och Larsson i Luttra.

Herr! Liedberg erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Att herr Pehrsson-Bramstorp här med entusiasm och trosvisshet
försvarar det förslag, för vilket han tydligen känner håde faderskap och fadderskap,
det ger mig inte i och för sig anledning att replikera, ty jag har inte
väntat mig annat från det hållet. Men när han påstod, att jag farit fram med
tvetalan, då måste jag opponera mig. Herr Liedberg, yttrade han, sade inledningsvis,
att han hade den uppfattningen, att man inte fick handla med
jord hur som helst. Då är det märkvärdigt när herr Liedberg sedan säger, att
han går emot inskränkning i rätten att handla med jordbruk. Jag sade, att
man får inte behandla jord och skog hur som helst. Detta är vad jag sagt. Jag
har vidare sagt, att jag kan tänka mig lagstiftningsåtgärder här, även örn jag
inte finner dessa tillfredsställande.

Sedan vill jag passa på tillfället att apostrofera ytterligare några av herr
Pehrsson-Bramstorps synpunkter. Herr Pehrsson-Bramstorp uppehöll sig mycket
utförligt vid bulvanlagens bristfälligheter och ineffektivitet. Är herr
Pehrsson-Bramstorp alldeles övertygad om att, såvida mycket starka ekonomiska
indikationer finnas att kringgå den tilltänkta lagen, man inte får konstatera
samma svårigheter här?

Sedan säger herr Pehrsson-Bramstorp, att det vid arrendelagens tillkomst
fanns en mycket stark opposition. Redan vid frågans behandling i kammaren
var man emellertid mycket belåten med den. Ja, det var en gång opposition
på vissa punkter, innan lagen blivit tillrättalagd av bl. a. herr PehrssonBramstorp
i fråga om vissa av utredningen avgivna icke tillfredsställande förslag.

Slutligen, herr talman, säger man det, att man gärna vill tilltro reservan -

28 Nr 42. Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

terna en goel vilja, men samtidigt säger man, att elen som inte håller med majoriteten,
han måste ha dåliga avsikter. Jag måste elå säga, att det där erkännandet
i början blir av tvivelaktigt värde. Man fortsätter vidare och säger:
Landsfiskalernas ställning har man absolut vantolkat, ty de skola bara avge
försäkran om, att vissa uttalanden från köparens sida förtjäna tilltro. Vidare
skola de tillse, att anledning ej föreligger till antagande av det eller det. —
Då kan man naturligtvis, som herr Pehrsson-Bramstorp tycks föreställa sig,
tänka sig att landsfiskalen inte skall bruka sitt eget omdöme, utan det skall
helt och hållet ankomma på vilka informationer han får av den och den. Men
jag ber kammarens ärade ledamöter att titta på sidan 88 i propositionen och
se, vad landsfiskalen skall sätta sitt namn under!

Härefter anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det har inte förelegat några som
helst svårigheter för mig att ge min anslutning till de delar i detta lagförslag,
som avser att förhindra spekulationer i jordbruksfastigheter. Jag kan ju så
mycket mindre göra några invändningar mot den delen av lagförslaget som jag
under ar 1939 tillsammans med min gode vän Pettersson i Dahl motionerade
här i kammaren örn vidtagande av åtgärder i det syfte, som det nu är fråga
om.

Den motion, som vi då framburo här i kammaren, remitterades till jordbruksutskottet
men tiden var tydligen inte då mogen för vidtagande av dylika åtgärder,
och det visade sig också att den motion, som vi då väckte, avstyrktes

utskottet och avslogs i kamrarna. Man hyste nämligen den gången den uppfattningen,
att den ändring i skogsvardslagen som året förut genomfördes och
som var av den innebörden, att nytillträdande köpare icke skulle få avverka
skog förrän fem år efter köpets avslutande — såvida inte skogen befann sig i
ett sådant skick, att den ur skogsvårdssynpunkt behövde avverkas -— kunde
vara till fyllest. Herr Pettersson i Dahl och jag uttalade emellertid den uppfattningen,
att vi inte trodde, att den då genomförda ändringen i skogsvårdslagen
skulle komma att förhindra vare sig spekulation i jordbruksfastigheter på
kort sikt eller den spekulation på längre sikt, som enligt min mening oriktigt
benämnes kapitalplacering. Vi kunna nu på grund av den erfarenhet vi vunnit
under tiden sedan dess endast konstatera, att vi för vår del bedömt utvecklingen
riktigt, och jag vill nu för min del endast uttala ett beklagande av att man inte
redan då var färdig för ett vidtagande av åtgärder till förhindrande av den
spekulation i jordbruksfastigheter, som nu föreliggande lagförslag avser att
sätta ett stopp för.

Nu framhålla, emellertid reservanterna, att utvecklmgen under senare tid icke
ådagalagt, att jordbruksfastigheter i mera betydande omfattning undandragas
den jordbrukande befolkningen, och man hänvisar härvid till de yttranden, som
avgivits av olika myndigheter och vilka till övervägande del gått i avstyrkande
riktning. Även örn det är sant, att de flesta hörda myndigheter avstyrkt lagförslaget,
anser jag att detta förhållande inte kan ha någon som helst avgörande
betydelse. Jag skulle i det sammanhanget vilja ställa den frågan: skall
det verkligen behöva förekomma ett år efter år avsevärt antal spekulationsköp
här i landet, innan man kan vara beredd på att vara med örn att vidtaga åtgärder
till stävjande utav dylika köp? Sannolikt lever det fortfarande kvar åtskilligt
av den inställning, som fanns vid den tidpunkt då den s. k. förbudslagen
genomfördes, då både bolag och enskilda hade rätt att köpa och sälja
fastigheter utan restriktioner ifrån samhällets sida. Jag vill emellertid fråga

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Försina till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

vad resultatet hade blivit, därest man inte på sin tid hade gått i författning om
att genomföra denna förbudslag med därpå följande bulvanlag. Det hade säkerligen
medfört, att den jordbrukande befolkningen -— främst inom den nordligaste
delen utav landet — hade proletariserats i ännu större utsträckning än
som skedde innan denna förbudslag genomfördes. Jag tror att knappast någon
i dag vill göra gällande, att detta ingripande från samhällets sida, som genomfördes
i syfte att begränsa handlingsfriheten i detta avseende, icke var nödvändigt.
För egen del hyser jag den uppfattningen, att lika nödvändigt som
man ansåg det vara att ingripa mot rätten för bolag att förvärva fastighet, lika
nödvändigt är det i åtskilliga fall ur samhällets synpunkt, att även den enskildes
handlingsfrihet begränsas i det avseende, som det nu är fråga om. Örn man
ser det ur samhällsnyttans synpunkt, kan den enskilde spekulantens förvärv
i åtskilliga fall vara till och med mindre önskvärt än ett bolagsförvärv. I allmänhet
ligger det väl så till, att man inte kan rikta någon anmärkning mot
bolagens sätt att sköta de skogar, som de ha under sin förvaltning och vilka
de i stor utsträckning lia tillhandlat sig av bönderna. Man kan väl även ge
det vitsordet åt i stort sett de enskilda, att de numera sköta skogen ganska bra.
Men så vitt jag förstår kan man inte ge detta erkännande åt de enskilda spekulanterna,
vilka sträva efter att på så kort tid som möjligt söka utvinna ur
den förvärvade skogen ett så stort kapital som möjligt.

Vi torde allesammans ha klart för oss, att de jordbruksfastigheter, vilka såsom
spekulationsobjekt äro mest begärliga, utgöras av sådana, där skogstillgången
är jämförelsevis stor. Beträffande ett stort antal fall förhåller det sig
väl också så, att när en icke-jordbrukare kommit i besittning av en dylik fastighet,
så utarrenderas jordbruket, och under sådana förhållanden skulle man
kanske vid ett mera ytligt bedömande kunna säga, att ingen större skada är
skedd, eftersom jordbruket ändå hålles i gång. Men vid närmare eftertanke
måste man ändå få klart för sig, att en dylik jordbruksfastighet till sill karaktär
undergått en högst väsentlig förändring. Innan den råkade i spekulationshänder
kunde nämligen fastigheten betraktas såsom ett fullständigt jordbruk,
d. v. s. ett familjejordbruk, medan den däremot efter transaktionen förvandlades
till ett ofullständigt jordbruk. _

När skogstilldelningen på sill tid skedde, var ju skogen avsedd att tjäna
som ett stöd för jordbruket, inell i ett sådant fall där ägaren, spekulanten,
ej själv brukar åkerjorden utan arrenderar ut den till en arrendator, kommer
inte'' fastighetens skogstillgång att tjäna det avsedda, ändamålet, och på det
sättet uppkomma i hög grad ofullständiga och proletariserade jordbruk. Jag är
själv uppfödd och har tillbringat en större del av mm tid inom ett av landets
större skogsbygdsområden, och jag har varit i tillfälle att följa utvecklingen
på här ifrågavarande område inom denna landsända. Därvid har jag kunnat
lägga märke till, hurusom den ena jordbruksfastigheten efter den andra under
den gångna tiden förvärvats av personer, vilka icke haft vare sig tid eller
intresse att själva sköta jordbruk men väl haft ett större intresse av att spekulera
och tjäna pengar. Icke minst har det varit affärsmän, vilka ju haft
större förutseende och förmåga att kunna blicka in i framtiden än bönderna och
vilka dessutom haft kapital till sitt förfogande, som tillhandlat sig dessa fastigheter.
Jag skall inte här trötta kammarens ledamöter med att redogöra för
dessa fall, av vilka många tillkommit under ganska upprörande förhållanden
och där det åstadkommits åtskilliga tragedier, utan jag skall här endast nämna
ett köp, som tillkommit under innevarande år. Det är ett gammalt bondehemman
i min hemort, som under detta år övergått till en hotellman, vilken hade så
bråttom med att exploatera skogstillgången på fastigheten, att han omedelbart

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslår; till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

efter inköpet gick i författning- om att utan sökande av skogsvårdsstyrelsens
tillstånd tillsätta tvenne oerfarna personer för att stämpla ut avsevärda mängder
av träd för avverkningsändamål.

Inom utskottet lia både jag och flera andra av i behandlingen deltagande
redogjort för åtskilliga av sådana enligt vår mening olämpliga fastighetsköp
som förekommit. Men reservanterna ha inte tagit någon hänsyn till vad vi i
det hänseendet varit i stånd att meddela, utan de ha — som jag förut nämnde —-stött sig på de remissyttranden, vilka i ganska stor utsträckning gått i avstyrkande
riktning.

Jag vill för min del här framhålla, att den förekommande spekulationen i
jordbruksfastigheter i icke ringa mån bidrager till att pressa upp priserna på
dylika fastigheter och härigenom försvårar möjligheten för många, vilka ämna
bli jordbrukare, att till rimligt pris skaffa sig ett jordbruk. För den, som är
sysselsatt inom egnahemsverksamheten, framstår det som ett starkt önskemål,
att fastighetspriserna ej drivas upp till större höjd än vad som kan anses rimligt
och skäligt, ty det är alldeles självklart, att den som måste låna kapital till
en egendom, vars köpeskilling är tilltagen åtskilligt i överkant, därigenom
blir avsevärt handikappad i förhållande till den, vars utgångsläge kanske är
betydligt gynnsammare. För att en person, som redan från början är alltför hårt
belastad, skall kunna klara sig, skulle han behöva ett högre pris för de jordbruksprodukter,
som han har att försälja, än den som inte besväras av en dylik
ekonomisk belastning. Ser man saken ur mera allmän synpunkt, medför en
genomgående höjning av fastighetsvärdena, att en höjning av priserna på jordbrukets
produkter måste företagas. Vi känna ju alla till, att när det blir
fråga _ örn att vidtaga dylika förhöjningar, det blir stridigheter mellan de
olika intressen som här förekomma.

Nu befarar man, att här skulle ske en sänkning av fastighetsvärdena örn
det förevarande lagstiftningsförslaget genomföres. Jag vill inte uttala mig
bestämt angående förutsättningarna för en sänkning av fastighetsvärdena, men
så mycket vill jag ju medge, att inte tror jag att den här föreliggande lagstiftningen
kommer att verka så, att fastighetsvärdena komma att stiga. Från mina
utgångspunkter anser jag, att det kan inte vara skadligt att det inte sker
en höjning utav fastighetsvärdena utan i stället en sänkning.

. Nu har ju herr Carlström motionerat örn en förändring i lagstiftningen så
till vida, att fastigheter med mindre skog än 10 procent av hela fastighetens
areal icke skulle beröras av detta lagförslag. Herr Carlström är ju principiellt
anhängare av att åtgärder vidtagas, och jag vill gärna uttrycka den förmodan,
att han, örn han icke får sitt förslag igenom, kommer att rösta med utskottsmajoriteten.
Jag vill emellertid framhålla, att det skulle se ganska egendomligt
ut, örn de renodlade jordbruksegendomarna här i landet icke skulle
komma att besväras av något tvång i fråga om att begära tillstånd hos Kungl.
Majit, även örn det kan sägas, att egendomar med större skogsareal ur spekulationssynpunkt
äro mera begärliga än de mera renodlade jordbruksegendomarna.
Jag menar för. mindel, att lagens _ effektivitet skulle komma att
förminskas i betydande mån, örn en dylik ändring genomfördes, och man kan
ju icke förneka,^ att det da och da förekommer, att även rena jordbruksfastigheter,
alltså sådana, där tillgängen pa skog är ganska liten, äro föremål
för spekulation. Det är visserligen uppenbart, att denna lagstiftning kommer
att medföra besvärligheter för den enskilde och att härvid även s. k. lojala
köpare komma att bli besvärade av tillståndsförfarandet och vad därmed sammanhanger.
Jag menar emellertid för min del, att örn det anses vara ett samhälleligt
intresse, att det förekommande jobberiet i jordbruksfastigheter stäv -

Lördalen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

jas, måste man ta de obehagligheter som för den enskilde kunna vara förknippade
med att söka tillstånd hos Kungl. Majit.

Vi ha, såsom departementschefen här ser, företagit vissa ändringar i lagförslaget.
Jag åsyftar då främst dem som röra 5 §. Jag kan ju gärna erkänna,
att jag för min del energiskt har medverkat till att den här ifrågavarande
ändringen av 5 § skulle genomföras. Örn denna ändring nu godtages, såsom
utskottet här har föreslagit, kommer det ju att innebära, att ägarna av stödjordbruk
icke behöva söka tillstånd hos Kungl. Maj :t, när det för dem vid
något tillfälle kanske kan bli fråga örn att förvärva en eller annan kvadratmeter
eller vad det nu kan gälla för att få litet mera jord. Jag hoppas, att
departementschefen kan godkänna och ge sin anslutning till den ändring som
vi på den punkten företagit.

Med dessa ord ber jag, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härefter övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det har här i kammaren av bland
andra herr Pehrsson-Bramstorp uttryckts en viss förvåning över att en del
motståndare till denna lag bekänna sig till lagens syfte, men sedan i alla lali
icke vilja vara med, när det gäller att förverkliga detta syfte pa det sätt som
här är föreslaget. Jag tycker nu icke, att det i och för sig är något märkvärdigt.
Det kan ju mycket väl inträffa, att människor äro överens om ett
föreslaget mål och ändå kunna vara av olika uppfattning örn pa vad sätt man

skall kunna förverkliga detta mål. , . _ J , .. ,,

Det som jag här tycker är ifrån principiell synpunkt betänkligt ar, att man
försöker att bemästra vissa speciella missförhållanden icke med en speciell lagstiftning,
som direkt tar sikte på dessa missförhållanden, utan med en allmän
lagstiftning som tar sikte på hela det område av näringslivet, där dessa missförhållanden
finnas. Jag tror för min del, att örn man litet mera allmänt skulle
välja den metoden, att man låter begränsade missförhållanden på ett område
motivera allmänna frihetsinskränkande, statskontrollerande ingrepp, så kommer
friheten inom vårt näringsliv och för svenska medborgare överhuvud taget
att reduceras i ganska snabb takt, ty det finns ju icke sa värst manga områden,
där det icke förr eller senare i viss omfattning uppträder obestridliga missförhållanden.
När saken ligger till på det sättet så blir väl ändå en av de allra
viktigaste frågorna att väga omfattningen av de missförhållanden som det å
ena sidan gäller mot omfattningen av den allmänna frihetsbegränsning som
det å andra sidan gäller.

Därvidlag stå vi inför det ganska egendomliga förhållandet, att lagens talesmän
icke stödja sig så mycket på de officiella remissyttranden som finnas utan
mera på enstaka fall som plockats upp här och var och som skildras berättelsevis
här i kammaren. Herr Ericsson i Sörsjön verkade ju närmast en smula
misslynt över att reservanterna stött sig huvudsakligen på de officiella remisserna
i stället för på de berättelser som ha lämnats i utskottet och här.
Jag tycker nu icke, att det kan vara något fel från reservanternas sida. Det
är väl ändå så i lagstiftningsarbetet, att det är det officiella materialet, som
man i första hand skall ta hänsyn till, och exemplifieringen får väl komma
i andra hand.

Vad det från min synpunkt framför allt gäller är alltså att försöka bedöma
missförhållandenas omfattning sedd mot bakgrunden av hela det område som

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

det här gäller. Om man då tar Jönköpings län, som ju Ilar utpekats såsom det
mest hemsökta i fråga om sådana här missförhållanden, så lämnas den upplysningen
att åren 1939—1943 ha 215 gårdar sålts till icke jordbrukare och av
dessa kunna 105 karakteriseras som kapitalplaceringsköp. Jag vill mycket
starkt stryka under, att jag är lika medveten som många andra här örn att
.detta är ett missförhållande, men Jönköpings län har dock över 19 000 brukningsdelar.
Om man räknar med att dessa byta ägare vart tjugofemte år måste
det innebära, att på feni år byta 3 800 brukningsdelar ägare i Jönköpings län.
Det är ju mot den bakgrunden som siffran 105 brukningsdelar får ses. Visserligen
är det illa nog, som det är, men man får ju i alla fall behålla proportionerna
i sikte. Örn det nu hade varit såsom i Jönköpings län över hela landet,
hade det i alla fall utan tvivel varit betänkligt, men detta är, som sagt, det
mest hemsökta länet. Det är egentligen fyra län nämligen Jönköpings, Hallands,
Västerbottens och Norrbottens län, som särskilt lia utpekats, medan det
för landet i stort icke har kunnat påvisas missförhållanden i motsvarande grad.

Dessutom äro de år, under vilka detta har inträffat, icke heller några normala
år, utan det är ju år, då priserna på livsmedel lia stigit och då livsmedelsbiist
under vissa tider har kunnat befaras. Städerna ha tett sig otrygga, och
de som så kunnat ha velat skaffa sig evakueringsmöjligheter. Priserna på
bränsle och skogsprodukter lia stigit, penningvärdet har fallit, räntorna lia
också gått ned, och möjligheterna för kapitalplacering ha varit kringskurna.
Det finns alltså knappast någonting i situationen under dessa år, som icke har
bidragit till att göra förhållandena på jordförvärvens område svårbemästrade.
Jag får för min del säga, att när jag funderat över dessa frågor, så har det
förvånat mig, att de svenska jordbrukarna i alla fall ha kunnat bemästra denna
situation så pass bra på egen hand som de lia gjort. Ty det får man väl
ändå säga, att mot bakgrunden av de påfrestningar, som denna krigstid måste
lia medfört, så är den utveckling som ägt rum icke på något sätt katastrofartad.
Om jag skulle dra en som jag tycker mycket försiktig slutsats så måste
det bliva den, att eftersom vi kunnat överleva sex års krig med alla dess påfrestningar
i här ifrågavarande avseende och detta utan att påfrestningarna
visat sig vara värre att bemästra än vad de faktiska förhållandena visat, och
vi nu stå på övergången till fredsförhållanden, då borde vi väl kunna vänta
ett par tre år till för att se, örn vi icke under övergången till friare förhållanden
skulle kunna bemästra detta problem i stället för att klämma till med
en sådan här allmän frihetsinskränkande lagstiftning. Under denna övergångstid
borde man enligt min mening försöka att med den speciella lagstiftning som
redan finns mera direkt gå till rätta med missförhållandena, alltså med tilllämpning
av vanhävdslagstiftningen, skogsvårdslagstiftningen, bulvanlagstiftningen
och gärna också med en skattelagstiftning.

Herr Pehrsson-Bramstorp skildrade i sitt anförande, hur medlemmarna i ett
skåneborg såsom privatpersoner lagt sig till med en massa gårdar. Vi fingo
emellertid också den upplysningen, att samtliga instanser fastslagit, att det
var fråga örn bulvanköp och att vederbörande nu manipulera med att sälja gårdarna
till varandra. Jag tycker nu för min del, att det icke skulle behöva vara
så svårt att komplettera bulvanlagstiftningen så att en dylik trafik kunde stoppas.
Jag har icke det ringaste förbarmande med personer, som ge sig in i sådana
gårdsaffärer att de råka i konflikt med bulvanlagens bestämmelser, och
jag skall för min del gärna rösta för att, i den mån det är klargjort att det
är fråga om ett bulvanköp, den gård det gäller säljs till egnahemsnämnden
eller annat statligt organ till det pris, sorn kan bli fastställt. I det fallet skulle
jag som sagt icke ha några som helst betänkligheter, men en sak är att gå di -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

rekt på missförhållandena och beivra dem -— då kan man gå hårt fram — en
annan sak är att gripa till allmänna åtgärder.

Här har också sagts, att man kostar på dessa jordbruk, som en del icke jordbrukare
lägga sig till med, alldeles för mycket pengar för byggnader och andra
fasta anläggningar, att det är ett onödigt slöseri med kapital överhuvud taget
och att det för en jordbrukare, som sedan kan få ta hand örn gården, icke är
till fördel att ha dessa spektakel till bostadsbyggnader och ekonomihus. Jag
är fullständigt på det klara med det riktiga i ett sådant resonemang, och jag
tycker att man mycket väl skulle kunna överväga möjligheten av att stoppa
rätten att dra av förlust på jordbruk från andra inkomstkällor. Det är alldeles
riktigt som herr Pehrsson-Bramstorp framhöll, nämligen att det blir staten
— eller som han sade »herr Wigforss» — som till stor del får betala det hela,
och att det icke på långt när vore så roligt att förlora 8 000, 10 000 eller
15 000 kronor om året på att hålla ett jordbruk, om man icke finge dra av
dessa förluster på andra inkomstkällor. Jag skulle i det fallet också gärna
vilja vara med örn direkta åtgärder, örn det från skatteteknisk synpunkt visar
sig vara möjligt. Jag menar alltså för min del, att de faktiska förhållanden,
som nu kunna påvisas föreligga, och den allmänna situation, som man har att
ta hänsyn till, icke är sådan att man icke skulle kunna uppskjuta det hela
och söka andra ur principiell synpunkt mindre riskabla vägar.

För min personliga del har jag ytterligare ett skäl varför jag gärna skulle
lia sett att man kunnat skjuta på den här saken, och det är att vår jordbrukspolitik
överhuvud taget ligger i stöpsleven. Härvidlag är det ju fråga om rationaliseringsåtgärder,
som under loppet av ett par årtionden eller så där skulle
kunna tänkas minska de svenska brukningsdelarnas antal med bortåt hundratusen.
Jag skall nu icke alls ta upp någon diskussion örn denna rationaliserings
lämpliga omfattning eller överhuvud taget gå in på den saken. Jag vill
bara säga, att i jämförelse med de omskiftningar på landsbygden och inom
det svenska bondesamhället, som en sådan rationalisering innebär, och oavsett
att man går mer eller mindre långt i det avseendet, är vad som här kunnat
redovisas av tämligen begränsat värde. Jag tycker nog för min del, att det
skulle varit bättre i fall man i ett sammanhang fått bedöma hela den kombination
av legalt tvång och ekonomiska påtryckningar, som man eventuellt kan
vilja använda för det svenska jordbrukets rationalisering. Jag är nämligen
för min del rädd för att summan av legalt tvång oell ekonomiska påtryckningar
blir större än jag har lust att vara med örn, och i den situationen vill jag
för min personliga del gärna se det hela i ett sammanhang.

Jag förstår ju, att de som ha en sådan politisk grundinställning som socialdemokraterna,
vilka överhuvud taget ha stor tro på statsingripande och statskontroll
och som icke äro så rädda för frihetsinskränkningar, härvidlag gå
fram med en viss frimodighet; även örn den praktiska nyttan i det enskilda
fallet icke blir så värst stor så har man ju i alla fall från den synpunkten realiserat
en bit av det man anser principiellt önskvärt. Jag har däremot svårare
att förstå de jordbrukare med borgerlig grundåskådning, som nu äro så ivriga
att göra sig själva omyndiga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr Edberg: Herr talman! Det torde väl knappast ha förekommit, att när
det gällt en särskilt viktig fråga ett utskott lagt fram ett enhälligt lagförslag,
och därför kan man väl heller knappast förundra sig över, att det sammansatta
utskottet icke blivit enhälligt i den nu föreliggande frågan, sorn har ett
så vittomfattande syfte.

Andra kammarens protokoll 19b5. Nr bli.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

För några dagar sedan läste jag en tidningsartikel, i vilken författaren
undrade om de svenska jordbrukarna skulle vilja svälja den mycket beska medicin,
som det nu föreslagna radikala ingreppet innebär i hävdvunnen bondefrihet.
Ja, nog är detta ett radikalt ingrepp, men det är väl här för oss så som
det är då en läkare ordinerar en patient beska piller och inte karameller och
socker för att han skall bli frisk. Skall riksdagen kunna komma till rätta med
de oegentligheter, som föranledas av spekulationen på detta område, blir det
nog att svälja detta beska piller. Jag är den förste att erkänna detta, och jagtror
också, att vi nog få lov att vad tiden lider lappa på lagen, örn den, såsom
jag tror, nu blir antagen. Ty säg mig exempel på en lag, som, sedan den
väl blivit antagen, icke måst lappas på under årens loppp för att bli så bra
som möjligt.

Här har från åtskilliga håll framhållits, att man skulle kunna bemästra de
rådande oegentligheterna genom en mera restriktiv tillämpning av nuvarande
lagbestämmelser på detta område. För min del är jag emellertid fullt säker på,
att detta icke är möjligt. Jag skulle kunna, nämna flera exempel i detta avseende,
men det är klart att jag icke skall trötta kammaren för mycket. Men
några exempel vill jag dock nämna, och jag tar dem då från min egen grannkommun.
Där har direktören för ett trävarubolag köpt icke mindre än fem
stycken skogs- och jordbruksfastigheter i socknen. Detta skedde trots bulvanlagens
föreskrifter. En annan direktör har köpt ett annat mycket stort skogskomplex
liksom även en bankdirektör i Stockholm. En disponent i Sundsvall
har gjort detsamma, och en ingenjör har köpt ett skogskomplex om 180 har.
Dessa skogsköp, som gjorts på senare tid, ha icke kunnat förhindras med den
nuvarande bulvanlagen. En hel massa mindre skogsköp har naturligtvis också
förekommit under samma tid i ifrågavarande kommun, men dem skall jaghär
icke närmare ingå på. Herr Pehrsson-Bramstorp nämnde några fall från
sin tid som departementschef, och jag kan anföra ett exempel från en socken
i mitt eget län. Där funnos ursprungligen i en by åtta hemman och lika många
välbesuttna bönder. Av dessa åtta hemman förvärvades tre av ett bolag redan
före 1906, alltså före den norrländska förbudslagens tillkomst. Vi kunna
ju säga, för att icke begå någon orättvisa, att dessa tre hemman förvärvades
på ett fullt legitimt sätt. Efter förbudslagens tillkomst, alltså efter 1906. har
chefen för samma bolag köpt ytterligare tre av dessa åtta hemman, och av
de förutvarande åtta självägande bönderna återstår det alltså numera bara två.
Detta är bara ett exempel. Men likadana äro förhållandena litet varstans. För
några år sedan — jag minns icke riktigt när — g-jorde jordbrukskommissionen
i mitt län sin plikt likmätigt anmälan till länsstyrelsen örn de där tre sista
köpen under förmenande att det var fråga om bulvanköp. Länsstyrelsen lät instämma
vederbörande till häradsrätten för bulvanköp, och häradsrätten fann
i sitt utslag att sådant förelåg. Domen fastställdes av högsta domstolen. När
fastigheterna sedan genom länsstyrelsens försorg försåldes å offentlig auktion
enligt bulvanlagens bestämmelser, inropades samtliga av den bank, som innehade
inteckning i fastigheterna, och därom är kanske ingenting att säga. Men
banken sålde omedelbart fastigheterna till chefen för bolaget eller rättare sagt
till bulvanens tre barn. Sedermera lära samtliga fastigheterna ha överlåtits
på ett av de tre syskonen, nämligen en son till bulvanen. Fastigheterna ligga
nu i sambruk, och endast åbyggnaderna å det ena hemmanet underhållas, medan
de övriga åbyggnaderna allt mer och mer få förfalla. Här se vi ett exempel
på hur ungefär det går till trots den nuvarande bulvanlagens bestämmelser,
och att både häradsrätt och Kungl. Maj :t gått bet på att råda bot på dylika
missförhållanden med tillämpning av bulvanlagen. Jobbaren sitter, kan

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

man säga, i skydd -av bulvanlagens bestämmelser på de tre hemmanen. Om det
ska fortsätta på samma sätt som hittills kunna vi vara alldeles säkra på att
den ena självägande bonden efter den andra kommer att försvinna.

Det är emellertid icke alla gånger som jordbrukaren, skogsägaren, när han
säljer sina skogsfastigheter förtjänar så värst mycket. Jag kan i det avseendet
ta ett exempel från min egen by. Det var en bonde där, som funderade på att
sälja sitt hemman till en jobbare. Jag tyckte att det hela var alldeles galet,
varför jag rådde honom att stämpla ut all den skog han kunde och sälja stämplingen
till den högstbjudande. Han gjorde icke så, utan sålde fastigheten till
jobbaren som övertog fastigheten. Avverkningen utfördes av säljaren. På det
sättet kunde köparen kringgå bestämmelserna örn femårstiden, men på det
sättet blev det också en bonde mindre i den byn. Jag kail emellertid inom parentes
tillägga, att den som köpte fastigheten tog in första året hela köpesumman
men ändå hade han den bästa skogen kvar.

Jag måste säga, att det var med ett visst intresse jag hörde herr Svensson
i Ljungskile; jag förmodar att han talade å småbrukarnas vägnar, men kanske
var det också å egna. Jag tror emellertid att det var på småbrukarnas vägnar
sorn han gick emot det föreliggande lagförslaget. Enligt herr Svenssons i
Ljungskile mening innebär förslaget ett ingrepp i äganderätten. Jag har
emellertid från fullt trovärdigt håll hört berättas, att småbrukarförbundet haft
frågan uppe till diskussion oell att förbundets ordförande, herr Andersson, som
ju sitter i första kammaren, skulle vara för lagförslaget, medan nu herr Svensson
i Ljungskile går emot detsamma. Jag måste ju säga, att herrarna valt ett
gott ställningstagande, ty de kunna ju på det Sättet förklara småbrukarförbundets
inställning till frågan. Men jag gratulerar herr Svensson i Ljungskile,
örn han kommer till Norrland och talar örn sin inställning till lagförslaget:
det är nog bättre att han skickar förbundsordföranden, herr Andersson, som
nog har en åsikt, vilken bättre överensstämmer med den man gemenligen hyser
däruppe.

Det var också med ett visst intresse jag åhörde herr Liedbergs anförande.
Jag skall naturligtvis icke gå in på detta närmare, eftersom herr PehrssonBramstorp
så grundligt gjort det. Av herr Liedbergs replik uppmärksammade
jag särskilt hans påstående, att herr Pehrsson-Bramstorp skulle ha varit fader
till det här barnet. Det är nog alldeles riktigt. Herr Liedberg menade, att det
skulle antagligen bli ett mycket dåligt fosterbarn, därför att herr PehrssonBramstorp
framställt förslaget. Jag betvivlar icke, att örn herr Liedberg skulle
fostra detta barn, skulle det nog bli ett mycket illa fostrat barn, som kanske
till slut skulle få komma på uppfostringsanstalt. Men nu tror jag, att det i
denna kammare är så många, som ställa sig bakom faderskapet för detta barn,
att jag är fullkomligt säker på att barnet kommer att fostras på ett bra sätt.

Skulle det visa sig, att denna lag måste ändras — den är ju endast provisorisk
för tre år — är jag säker på att det icke kommer att bli svårt att i riksdagen
vinna majoritet för en ändring till det bättre.

Jag kan ju säga, att det är bara på en punkt, som mina åsikter skilja sig
från propositionen. Det gäller förslaget att landsfiskalerna skola lämna yttrande
över vilka personer som skola anses lämpliga att förvärva jord. Landsfiskalerna
komma alldeles säkert att göra förfrågan hos framstående jordbrukare
örn den eller den personen är lämplig att förvärva jordbruksfastighet.
Det kan ju knappast vara en lämplig ordning, att de jordbrukare, vilkas uttalanden
kanske bli av avgörande betydelse, icke handla på tjänstemannaansvar,
vilket ju landsfiskalen gör. Jag är för min del av den uppfattningen, att
det i stället borde vara så, att kommunalstämman eller t. ex. häradsrätten

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

skulle utse de personer i kommunerna, som skulle lia att avge yttrande i fråga
örn lämpligheten till jordförvärv. Då bleve det med tjänstemannaansvar för
dessa, och jag tvivlar icke alls på att dessa jordbrukare på bättre sätt än landsfiskalen
skulle kunna lämna erforderliga upplysningar. Det är därför, herr
talman, som jag i den delen icke kan ansluta mig till det i propositionen framlagda
förslaget, utan ber att få yrka bifall till reservationen av herrar Tjällgren
och Pettersson i Rosta Herr

Andersson i Falun: Herr talman! Vid höstens remissdebatt tillät jag
mig beteckna lagförslaget örn inskränkning i rätten till jordförvärv som principiellt
betänkligt och praktiskt olämpligt för sitt syfte. Efter den behandling
lagförslaget undergått i sammansatta utskottet har jag ingen anledning
att ändra något i detta omdöme.

Man kan visserligen säga, att saken nu är klar, att det finns majoritet för
lagförslaget i riksdagen och att debatten är onödig, eftersom det icke lär vara
möjligt att på detta stadium omvända någon som redan fattat ståndpunkt. Redan
vad som här förekommit ger mig emellertid anledning konstatera, att den
här dagen och jag förmodar också natten ändå icke är förspilld, därför att den
kritik som riktats mot lagförslaget har pressat fram så mångå medgivanden
och så många förklaringar, att det kan bli av värde att hänvisa till dessa uttalanden
vid en kommande tolkning av lagen. Örn herr Andersson i Löbbo
skulle bli den jordbruksminister som i framtiden skulle tillämpa lagen. kan
det hända, att en del av de farhågor vi motståndare hysa icke skulle bli besannade.
Men man vet ju icke vem som framdeles kommer att tillämpa lagen,
och därför är det bäst att icke räkna endast med den bästa eventualiteten utan
med andra.

Lagens syfte är ju att hindra vissa som icke önskvärda betraktade kategorier
att genom köp komma i besittning av jordegendom. Det är två skilda grupper
av köpare kan man säga som skola ställas i särklass. Dels är det de egentliga
egendomsjobbarna, sådana som förvärva jordbruksfastigheter för att under
kortast möjliga tid utvinna så stor förtjänst som möjligt, vare sig nu detta
sker genom skogsavverkning eller realisation av andra värden eller örn det sker
för att inkassera en väntad prisstegring. Det är den ena gruppen. Den andra
gruppen är mer eller mindre kapitalstarka personer som^köpa jordbruksfastigheter
i syfte att behålla desamma och använda dem på ett eller annat sätt,
t. ex. som sommarnöje eller för att arrendera ut dem och, såsom säkert ofta är
fallet, för att vinna en säker penningplacering. Lagen är nu konstruerad så att
båda dessa kategorier skola hindras i sina syften. Detta är anledningen till att
så stark kritik riktas mot lagförslaget. Örn det bara gällde den första kategorien
av spekulanter, skulle säkerligen ingen ha något emot att ingripa med kraftåtgärder.
Ingen bestrider nämligen angelägenheten av att hindra spekulation
i jordegendomar och än mindre den skovling som förekommer, i samband, med
den kortfristiga egendomshandeln. Emot sådana tendenser har ju lagstiftningen
tid efter annan ''ingripit med större eller mindre framgång. Det har här talats
åtskilligt örn att vi ha skogsvårdslagstiftningen, vanhävdslagen, och vi ha en
mot jordägarna numera ganska sträng arrendelagstiftning. Åtskilliga talare
ha förut påpekat möjligheten att skärpa dessa lagar och såmedelst komma at
den illojala fastighetsspekulationen utan att därmed drabba den lojala, men
det har från motsidan uttalats tvivel örn att man skulle komma sa värst långt
i detta hänseende. Jag vågar hävda den uppfattningen, att även örn man icke
når hundraprocentiga garantier för vad man vill vinna skulle man na åtskilligt
längre genom att skärpa de förutnämnda lagarna och sörja for att tillamp -

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nl1 42.

Förstad till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ningen blir i enlighet nied lagarnas anda.

Herr Pehrsson-Bramstorp har här frågat, varför vi som gå emot den nu
ifrågasatta lagstiftningen dock vilja gå så långt när det gäller kontroll och
uppsikt i enlighet med de lagar som vi redan ha. Förklaringen är mycket enkel,
fastän herr PehrssomBramstorp kanske icke varsnat den, nämligen att de
skyddslagar vi ha rikta sig direkt mot de osunda företeelserna, under det att
den lag varom i dag är fråga sträcker sig längre och kommer att drabba även
lojala köpare, även örn herrarna försäkra aldrig så, att det icke är meningen.

Jag vill icke bestrida, att den föreslagna lagen kommer att bereda ökat skydd
mot roffare av det slag, varom här är fråga, även örn jag som sagt ansett, att
man skulle kunna komma ett bra stycke genom komplettering av befintlig lagstiftning.
Däremot tror jag, att det är skäl att varna för den övertro på den
föreslagna lagens effektivitet, som lyser fram i flera anföranden, i det_ att
man säger, att de hittillsvarande lagarna har man kunnat kringgå, de ha icke
varit tillräckligt effektiva. Jag tror, att när det gått några år, skall man nödgas
konstatera detsamma beträffande denna lags effektivitet. Det är nämligen
dess värre så, att även inom den jordbrukande befolkningens egna led finnas
skogsskövlare och personer med jobbartendenser. Ja, när det kommer till kritan,
kanske det stora flertalet av dem som den föreslagna lagstiftningen riktar sig
mot är rekryterat från jordbrukarklassen. Sorgligt att säga finns det många
vanhävdade hemman i detta land som ägas av och ha ägts av bönder i flera
generationer. Följaktligen kan man icke säga, att man bereder någon trygghet
mot spekulation och vanskötsel av jordegendom genom att förbehålla jordägandet
åt personer av bondeklassen. Det är en övertro på lagstiftning och ett
förbiseende av vad människornas egen inställning betyder i detta sammanhang
som i så många andra.

Vad som verkar mest stötande i detta sammanhang är som sagt att även
personer som önska förvärva jordbruksfastighet för att behålla och vårda den
skola likställas med de notoriska jobbarna. Det är i detta avseende som lagförslaget
innebär ett stort och avgörande steg bort från vad som hittills har
ansetts vara skäligt och lämpligt i den ekonomiska lagstiftningen. Här möter
man nu en tendens att förbehålla vissa områden av äganderätt och vissa områden
av företagsamhet åt vissa samhällsmedlemmar. Det är en tendens som man
kan tänka sig överförd på andra områden. Men då hamnar man i det korporativa
systemet, där varje näring förbehålles den som en gång kommit in på
banan. I detta speciella fall måste väl tendensen leda till att man låser fast
ägandet av jorden hos en privilegierad klass. Därigenom hindrar man den
ståndscirkulation, som vi alltid varit stolta över och som måste vara till nytta
i allmänhet för förhållandena i samhället. Det är som sagt på detta område
som man har anledning att göra invändningar. Det är en reglering av ett
nytt slag, som man ger sig in på och som har synnerligen vidsträckta principiella
konsekvenser.

Det är då först anledning att fråga, om det slag av fastighetsförvärv, varom
jag närmast har talat, de s. k. lojala fastighetsförvärven, äro till skada för det
allmänna, så att de böra förhindras på lagstiftningens väg. Det är svårt att se,
att så skulle förhålla sig. I de flesta fall får man räkna med att köparna komma
att behålla fastigheterna jämförelsevis lång tid och vårda och hävda dem väl.
I många fall komma dessa ägare också att lägga ner avsevärda kapitalbelopp
på förbättringar och investeringar, något som kanske andra köpare inte skulle,
kunna åstadkomma. Det är ofta även så, att jordegendomar, som ägas av sådana
välsituerade personer, fördelaktigt skilja sig från det övriga egendomsbeståndet
i orten i avseende på byggnader och hävd. ingen har här heller sagt, att sådana

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbr åhs fastighet.

(Forts.)

jordegendomar skulle vara sämre än andra och lämna ett mindre tillskott till
landets försörjning än andra egendomar av jämförlig storlek och bördighet.
Snarare torde förhållandet i regel vara det motsatta. Då kan man ställa den
frågan: vad har det allmänna för intresse av att hindra uppkomsten av sådana
äganderätts förhållanden ?

Jordbruksministern förklarade i remissdebatten, att för varje sådant köp som
kom till stånd blev det en självägande jordbrukare mindre och en arrendator
mer och att det var denna utvecklingstendens, som lagen var avsedd att hindra.
Givetvis är det ett önskemål, att så många som möjligt av dem som bruka Sveriges
jord också äga den torva som de bruka. Men i vissa hänseenden kan en
arrendator ha det lika bra, ja till och med bättre ställt än en skuldsatt självägande
bonde. Arrendatorn är på ett särskilt sätt skyddad av lagstiftningen.
Örn han har en vidsynt, intresserad och klok jordägare, som inte behöver pressa
ut så mycket som möjligt ur gården för att kunna existera, har arrendatorn
många förmåner, som den självägande saknar. Den sistnämnde åtnjuter intet
särskilt skydd av samhället, och örn han inte kan betala räntorna på det i jordegendomen
investerade kapitalet, får han ju ofta gå ifrån gård och grund. Även
örn den självägande formen är önskvärd, är sålunda inte arrendeformen alldeles
förkastlig. Det har många gånger omvittnats, att just tillgången till bra arrenden
är den säkraste och bästa vägen att hjälpa över folk ifrån en mera beroende
ställning som lantarbetare och torpare till ägandet av ett eget jordbruk.

För övrigt är det ett rätt kortsiktigt resonemang som man för i detta sammanhang.
Det försiggår nämligen en ständig cirkulation på området, så att
hemman, som under en tid varit ur den självägande bondeklassens ägo, ånyo
genom köp dit återgå. Denna cirkulation har länge pågått, och det har såvitt
jag vet inte kunnat styrkas, att tendensen just nu visar en ökning av antalet
arrendehemman. Mellan jordbruksräkningarna 1932 och 1937 minskade antalet
arrenderade brukningsdelar i landet. Uppgifterna från 1944 års jordbruksräkning
äro dessvärre ännu icke tillgängliga i bearbetat skick. Skillnaden
mellan de förvärv, som göras av bolag, och de förvärv, varom här är fråga,
ligger just i detta, att man måste utgå ifrån att bolagen ha ett längre för att
inte säga ändlöst liv och att det därför knappast finnas några utsikter att en
fastighet, som förvärvas av ett bolag, ånyo kommer ut i marknaden och återgår
i den självägande jordbrukarklassens ägo.

Beträffande enskilda ägare återigen förekommer det en ständig generationsväxling,
och i slutet av en generation upplösas dödsboen och egendomen
realiseras. I många fall kommer då egendomen ånyo i händerna på folk, som
själva arbeta på jorden. Så har det alltid gått, och så kommer det att gå även
i fortsättningen. Örn det nu på de senaste åren har skett en ökning av antalet
jordbruksförvärv i kapitalplaceringssyfte, kan man vara tämligen säker på
att vid en lågkonjunktur komma utbuden av sådana fastigheter att bli stora
och möjligheterna för jordbrukarna att köpa dem tillbaka igen att öka.

Anhängarna till den föreslagna lagstiftningen lia här i tur och ordning
stigit upp och anfört en rad exempel ur den egna erfarenheten. Dessa exempel
kunna måhända inte jävas, men samtidigt skall man ta hänsyn till den
rörelse i motsatt riktning som pågår. Därvid skall man också ta i betraktande,
att de hemman, som övergå från vad man kallar riktiga bönder till s. k.
herrskapsbönder, inte alltid äro så väl bebyggda och hävdade, medan de hemman,
som vandra den motsatta vägen, många gånger äro väl upprustade i
skilda avseenden. Det är alltså ingalunda självklart, att de förvärv av jordbruksfastighet,
som ske av andra lojala köpare än jordbrukare, äro till skada
vare sig för jordbruksnäringen som sådan eller — och än mindre — för sam -

Lördagen deli 15 december 1945 fm. Nr 42.

För slån till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

hållet i hess helhet. Något trängande skäl att lagstiftningsvägen reglera utvecklingen
härvidlag kan såvitt jag förstår inte förefinnas.

I den mån en ökning av antalet dylika som icke önskvärda betraktade förvärv
kan konstateras sammanhänger detta som här förut sagts med krisförhållandena.
Under kriget var det många, som under de otrygga åren^ ville
skaffa sig en lugn fristad för evakueringsändamål. Många trodde också, att
de genom att köpa sig ett jordbruk skulle kunna skaffa sig ett tillskott till
de knappa ransonerna. Slutligen ha vi den förut omtalade kategorien, som
använder jordbruksfastighet som penningplaceringsobjekt. Vad den sistnämnda
gruppen angår kan man lätt vända tendensen genom att återställa förtroendet
för penningvärdet. Hur detta skall tillgå behöver jag inte beröra inför
detta auditorium. Herr andre vice talmannen var därvidlag pessimist; han
trodde inte på någon möjlighet att hindra en fortsatt inflation. Men även örn
man inte är alltför optimistisk i det hänseendet, kunna vi väl ändå inte handla
ifrån den utgångspunkten, att inflationen kommer att fortsätta och att prisstegringen
skall bli oupphörlig.

Meningen är nu att hindra kapital att söka sig varaktig placering i jordbruksfastighet.
Detta kan emellertid leda till att kapitalet tränger så mycket
hårdare till andra placeringsobjekt. Men det kan ju heller inte vara något
samhällsintresse att exempelvis leda över kapitalströmmen till stadsfastigheter.
där vi redan ha en tillräckligt stor överkapitalisering.

Ser man den föreslagna lagstiftningen ur de tillämnade köparnas synpunkt,
likställas ju som jag förut framhållit de lojala spekulanterna med de notoriska
jobbarna och förhindras på det sättet att fritt tillhandla sig egendom,
som andra medborgare ha rätt att förvärva. Detta är ju ett ganska enastående
ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sina tillgångar. Men även
ur säljarnas synpunkt kommer den föreslagna lagen att få menliga konsekvenser.
Genom att vissa slag av spekulanter, till pa köpet de kapitalstarkaste,
uteslutas från möjligheten att uppträda som köpare kommer _ givetvis prisläget
att påverkas i sjunkande riktning. Det har ju uttryckligen sagts, att
detta är ett av syftena med denna lagstiftning.

Det må vara sant att det inte är något allmänt intresse att nödgas räkna
med höga jordpriser. Men då får man fråga sig: lia vi verkligen höga jordpriser?
Såvitt jag kan se äro priserna på bebyggda brukningsdelar nu inte
nämnvärt högre i förhållande till förkristiden än som betingas av penningvärdets
förändring. Skulle inte fastighetsvärdena lia följt med penningvärdets
fluktuationer skulle innebörden däri allenast vara, att egendomsvärdena vore
lägre nu än före kriget. Jag vågar påstå att egendomsförsäljningar i allmänhet
och även de som ske nu, om man bortser från de egendomar, där det
finns avverkningsbar skog i någon större omfattning, sällan ske till^ högre
priser än vad som motsvarar byggnadernas värde. Med hänsyn till nu rådande
byggnadskostnader äro viii alla på det klara nied att det nästan aldrig går
att vid försäljning av en egendom få ut ens vad det skulle kosta att bebygga
densamma. Åtgärder för att pressa ned priserna på jordbruksegendom förefalla
sålunda inte att vara så starkt motiverade.

Sådana åtgärder måste också te sig synnerligen orättvisa för dem som stå
i beredskap att sälja. Man får räkna med att det alltid finns ett stort antal
egendomar, som måste säljas av olika skäl. t. ex. på grund av ägarnas ålder
eller sjukdom eller på grund av den orsak, som nu är sa, vanlig, nämligen
omöjligheten alt erhålla arbetskraft. För dessa ägares del bör det vara ett
fullt berättigat intresse att få en skälig betalning för egendomen, detta så
mycket mer som ägaren och hans förfäder i manga fall där lagt ned ett

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

sekellångt arbete på förbättringar; så mycket mer som köpeskillingen för
egendomen ofta är det enda, som vederbörande har att lita till under sin återstående
levnad. Jordbrukarna ha mera sällan kunnat trygga sin ålderdom
genom försäkringar och dylikt. Vad de lia förvärvat utöver livets nödtorft
har nedlagts på gården och jorden, och detta har ansetts vara en helt naturlig
och berömvärd placering. Men är det då inte en ganska hård och otacksam
politik att beröva dem en del av frukterna av deras arbete genom att förmena
dem att sälja egendomen till den som betalar ett skäligt pris?

På grund av vad jag här anfört och åtskilliga andra skäl, som tiden inte
tillåter mig att utveckla, kommer jag, herr talman, att förena mig med dem
som yrka avslag på lagförslaget i dess helhet. Jag instämmer även i de kritiska
anmärkningar, som riktats mot lagens konstruktion i vissa hänseenden,
och jag vill uttrycka min förvåning över att denna kritik har vunnit så ringa
resonans i utskottet, som fallet tydligen Ilar varit.

I strävandena att göra kontrollsystemet så enkelt och tilltalande som möjligt
har man enligt min mening gått för långt, så att en enhetlig och rimlig
tillämpning av lagen äventyras. Eftersom vi nu inte lära kunna hindra att lagen
genomföres, så måste intresset koncentreras på att göra den sä lämplig och användbar
som möjligt. Det skall nu läggas i landsfiskalernas händer att utfärda
intyg eller förklaringar, som öppna respektive stänga möjligheterna till fastighetsförvärv.
Herr Pehrsson-Bramstorp har en tolkning och propositionen en annan
beträffande vad landsfiskalerna skola göra. Men ostridigt är i alla fall, att
landsfiskalen är första instans. Det är han som har nyckeln då det gäller dylika
fastighetsförvärv. Det är genom hans åtgöranden som det bestämmes, örn tillstånd
till förvärvet skall lämnas efter enklare linjer eller sökas hos Kungl. Maj :t.
I likhet med ett pär reservanter och den siste ärade talaren kan jag inte finna,
att landsfiskalerna äro lämpliga överhuvud taget som instans i förevarande ärende.
Med den storlek som landsfiskalsdistrikten nu ha och med de täta ombyten,
som förekomma på tjänsterna, inte minst under vakans och semester, är det
alldeles omöjligt att landsfiskalen kan ha den ingående personkännedom, som
erfordras för det bedömande, som lagen kräver av honom. Han måste som herr
Edberg mycket riktigt anmärkte lita till kunskaparorgan, som han har ute i
bygderna, vilka det nu kan vara. Dem väljer han naturligtvis själv. Men då blir
det i många fall anonyma och okända rådgivare, som stå bakom utlåtandena, och
dock är det här fråga örn avgöranden, som för vederbörande sökande kunna ha
en utomordentlig stor betydelse i ekonomiskt hänseende. Det är här inte fråga
om intyg för att köpa dynamit eller erhålla motbok utan för någonting helt annat.
Med hänsyn till det stora antalet intygsgivare, som komma att fungera i
första instans, måste det befaras, att tillämpningen blir högst skiftande.

oUtskottet säger att genom att handläggningen lagts hos Kungl. Majit i de fall.
då kontrollförfarande genom landsfiskalerna icke kan tillämpas, undanröjer
man farhågorna för en skiftande tolkning av lagen. Enligt ett tidigare förslagskulle
länstyrelserna vara instans. Men hur kan utskottsmajoriteten stå för ett
sådant uttalande samtidigt som man lägger huvudavgcrandet hos de 411 landsfiskalerna
i landet?

Jag vet inte örn lagens författare lia observerat det läge som inträder för det
fall, då en intygsgivare är alltför tillmötesgående eller man kan säga för släpphänd
Att sådana fall kunna förekomma behöver inte tolkas som någon misstro
mot landsfiskalskåren och en anklagelse att den skulle eftersätta sina plikter.
Man är här inne på ett område, där stor elasticitet råder och ganska fritt spelrum
finnes för vederbörande intygsgivares uppfattning. Sedan lämplighetsintyget
— örn det skall heta så eller någonting annat vet jag inte — utfärdats, skall

Lördagen den lä december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

lagfart utan vidare beviljas. Det förekommer ingen prövning utöver den första
proceduren hos landsfiskalerna och egnahemsnämnden. Någon klagorätt för någon
enskild finnes icke i detta skede. Örn tvenne spekulanter uppträda i samma
affär och landsfiskalen ger intyg åt den ene och avslag åt den andre, kan naturligtvis
den som fått avslaget gå till Kungl. Maj :t. Han kan gå den långa vägen
— till vad nytta låter jag vara osagt, eftersom den bättre gynnade givetvis hinner
fullborda köpet under tiden. Men den missgynnade har ingen möjlighet att
överklaga det beslut, varigenom hans medtävlare har fått kvalifikationsintyg.
även örn han skulle kunna till fullo styrka, att han har de bättre förutsättningarna
av de två. Landsfiskalen blir med andra ord första och sista instans i de
fall, då han avger ett tillstyrkande intyg.

Örn jag förstått herr Pehrsson-Bramstorp rätt anser han, att detta förhållande
är alldeles riktigt jämväl när det gäller bedömanden mellan syskon. Eljest har
det ansetts stötande att även när det gäller förvärv i rätt nedstigande led ärendena
överhuvud taget skola behöva föras inför någon instans. Men örn det är
så, att det i en syskonkrets finns flera, som spekulera på att köpa fädernegården,
menar tydligen herr Pehrsson-Bramstorp, att det är alldeles rätt att landsfiskalen
får fälla avgörandet mellan de medtävlande. Det blir inte inom familjen
som avgörandet träffas, utan det beror på vem av syskonen, som kan erhålla
landsfiskalens lämplighetsintyg. Såvitt jag kan se är denna konstruktion synnerligen
bristfällig i både sakligt och formellt hänseende, och den kommer att
ge rum för uppenbara felaktigheter utan att någon möjlighet att meddela rättelse
föreligger.

Jag anser att prövningen i första instans helt borde ha förlagts hos en kommunal
myndighet eller gärna direkt hos häradsrätten. Som förslaget nu är upplagt
har man drivit förenkligen för långt. Lagen kommer att från början bära
på en svaghet, som innebär risker för godtycke och en alltför skiftande tilllämpning.

Det är uppenbart att åtskilliga äro tveksamma inför denna lagstiftning.
Tveksamma äro förvisso många flera än vad som kommer till uttryck i den
blivande voteringen. Även utskottsmajoriteten är ytterst tveksam. Det finns
knappast ett ord i utskottsutlåtandet som inte uttrycker denna tveksamhet. Herr
Andersson i Löbbo deklarerade ju också nyss den stora tveksamhet, som han
hyst från allra första stund gentemot denna lagstiftning. Hans tveksamhet
tycks emellertid sedermera ha för bytts till någonting som man nästan skulle
kunna likna vid entusiasm. De som nu äro tveksamma söka likväl att freda
sitt samvete genom att hänvisa till att lagen skall ha provisorisk giltighet
och att det således skall bli tillfälle att upphäva eller i varje fall ändra lagen
om tre år. Jag vågar emellertid uttrycka mina starka tvivel i det avseendet.
Det förefaller, vilket även framgått av den diskussion som förts i frågan, som
örn det inte är bara själva saken man vill driva igenom, utan att det även är
principen. Man åstundar med andra ord en statsreglering av egendomshandeln
till varje pris. Herr Andersson i Löbbo slutade för övrigt sitt anförande med
att uttala en förhoppning att vi alla omsider, när lagen gällt tillräckligt länge,
skulle mötas i förståelse för hur nödvändig och lämplig denna lagstiftning
är. Herr Andersson i Löbbo tror således inte på ett provisorium. Han tycks
själv vara övertygad örn att lagen skall förnyas och så småningom permanentas.
Jag tror också för min del att det steg, som vi i dag synas komma
att ta, inte blir så lätt att ta tillbaka.

Örn nu utvecklingen skulle bli som pessimisterna befara, nämligen att vi
rätt snart få en lågkonjunktur inom jordbruket, måste vi räkna med att läget
på jordbruksmarknaden kan bli detsamma som det som rådde mot slutet av

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

1920-talet och i början av 1930-talet, då priserna på jordegendomar folio katastrofalt.
De jordbrukare, som nu äro så ivriga anhängare till denna lag,
komma då att få ångra sitt ställningstagande i dag. Under den av mig påtalade
perioden under 1920- och 1930-talen var det under vissa tider nästan
omöjligt att avyttra jordegendomar. Jag vill minnas att en jordbrukare i denna
kammare under den värsta depressionstiden förklarade, att han helt enkelt
skulle skänka bort sin jordbruksegendom, örn bara någon ville ha den. De
som av omständigheterna tvingades att sälja sina gårdar under denna lågkonjunktur
med dess onormalt låga priser, gjorde självfallet svåra förluster.

Om ett motsvarande läge skulle uppstå på nytt — jag hoppas självfallet,
att detta icke skall bli fallet, men många befara det och äro övertygade därom
— är det då rimligt att vi på det sätt, som här föreslagits, skola inskränka
rätten till köp av jordbruksfastighet. De jordbrukare, som i dag äro för denna
lagstiftning, komma kanske att bittert få ångra detta steg förr än någon kan
ana. Det heter att man i tveksamma, fall inte skall handla. I detta fall om
någonsin är väl tveksamheten till fullo konstaterad. Denna tveksamhet har
kommit fram både i remissyttrandena och i lagrådets yttrande över propositionen.
Den lyser också mellan raderna i utskottsmajoritetens alla uttalanden,
och den har klart kommit till uttryck i reservationen. Åtskilliga talare här
i dag ha dessutom uttalat sin tveksamhet.

Herr talman! Med hänsyn till att man icke bör handla i tveksamma fall
anser jag att man icke bör handla i detta fall. Jag vill därför yrka avslag
på såväl propositionen som utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Då jag under remissdebatten
i höstas hörde jordbruksministern tala örn detta lagförslag, förstod jag att det
gällde ett ärende, som han engagerat sig mycket hårt i. Jordbruksministern
har ännu inte yttrat sig i dag, men jag förmodar, att han med den energi, som
är utmärkande för honom, även i dag kommer att energiskt försvara lagförslaget.

Jag är inte alls främmande för att sådana lägen kunna uppstå, då det allmännas
väl kräver att den enskildes intresse får stå tillbaka. Det finns åtskilliga
exempel härpå under den kristid vi nu genomlevat. I dylika fall har man
måst säga sig att folkförsörjningens och det allmännas intresse avgjort måste
gå före den enskildes. Det lagförslag, som vi nu behandla, betraktar jag emellertid
såsom ett förslag, som går längre än vad dagens läge kräver. Ett bifall
till förslaget skulle ju medföra en sådan övervakning, att den enskilde medborgarens
handlingsfrihet utan bärande skäl blir onödigt hårt beskuren.

När statsmakterna under det första världskriget omkring 1917—1918 ''stiftade
en lag på detta område för att stävja ett jobberi eller i varje fall en handel
med fastigheter, som uppenbarligen var olämplig, insågo nog de flesta nödvändigheten
av en sådan lagstiftning. Jag tyckte för min del, att den var
högst berättigad. Örn det förslag, som i dag ligger på kammarens bord, skulle
ha förts fram i början av kriget och man då således haft i tankarna vad som
skedde under senare delen av förra världskriget, hade åtminstone jag för min
del haft lättare att förstå det. Man hade då kanske resonerat på det sättet, att
lagen visserligen inte för tillfället hade varit nödvändig, men man kunde ju
befara att örn kriget fortsatte läget skulle bli värre. Det hela hade då framstått
som en beredskapsåtgärd.

Nu är emellertid förhållandet ett helt annat. Kriget är dess bättre slut och
vi äro inne i en tid, då man söker avveckla krislagstiftningen och önskar kom -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ma ifrån alla de långtgående ingrepp, som inte längre äro nödvändiga. De motiv
för ifrågavarande lagstiftning, som anförts i propositionen, tyda i varje
fall enligt min uppfattning inte på att vi nu skulle befinna oss i ett tidsskede,
då så långt gående åtgärder kunde v^ra motiverade.

Man kan då fråga sig, vad det är som föranleder jordbruksministern att föra
fram detta lagförslag just nu. Väntar jordbruksministern att läget inom den
närmaste framtiden skall avsevärt förändra sig i inflatorisk riktning? Jag har
särskilt fäst mig vid ett uttalande i propositionen, som åtminstone delvis kan
tydas på det sättet. Det är till stor del detta uttalande som föranlett mig att
begära ordet i denna debatt. Jag syftar här på den polemik, som jordbruksministern
för mot lagrådets avstyrkande yttrande. Jordbruksministern anför därvid
följande argument för lagstiftningen: »Hastiga förändringar på det ekonomiska
området kunna inträffa, och härav kan föranledas, att förvärv av angivna
slag tilltaga i omfattning.» Jag vill då fråga, örn jordbruksministern
verkligen förutsätter en långtgående inflation. Räknar kanske jordbruksministern
med att en sådan är oundviklig? Örn så skulle vara fallet, måste jag
erkänna, att det är lättare att förstå skälen för denna lagstiftning. Jag hade
emellertid trott att det skulle vara statsmakternas mest angelägna uppgift att
se till att vårt land inte utsattes för en sådan olycka och katastrof som en dylik
inflation skulle innebära.

Det vikande penningvärdet har utan tvivel föranlett, att även icke jordbrukare
sökt sig till sådana realvärden som jord och skog representera. Örn vi således
skulle få ett mer stabiliserat penningvärde, skulle detta spekulationsmoment
icke bli av samma art som det nu är. Flera talare här i dag ha räknat
upp olika fall från sin egen erfarenhet. Dessa talare ha belyst förhållandena i
sin hembygd och sina hemlän. Jag skulle också kunna anföra liknande exempel.
Även jag kan tala örn försäljningar, som alls inte äro tillfredsställande och
där gårdar inköpts av icke önskvärda personer. Jag skulle emellertid också
kunna räkna upp många fall där personer, som äro att hänföra till icke jordbrukare,
köpt egendomar och förbättrat dem samt satt dem i god kultur och
framför allt vårdat skogen på ett sådant sätt, att de i detta avseende varit fullt
jämställda med vilken duglig jordbrukare som helst.

Herr Edberg berättade örn förhållandena i sin hembygd, och han drog fram
en del egendomsaffärer som han ansåg vara olämpliga. Inte annat än vad jag
förstod voro emellertid många av de fall, som herr Edberg berörde, sådana,
att de måste anses falla under den sociala jordlagstiftningen. Den omständigheten
att man inte ser till att en gällande lag tillämpas och att man inte beivrar
överträdelser mot lagen kan väl inte på något sätt vara skäl att stifta ytterligare
en lag.

Det har i debatten här i dag påtalats, att åtskilliga skogsegendomar gått
över i icke jordbrukares ägo. Detta är också obestridligt. Om man emellertid
ser hur dessa försäljningar kommit till stånd, måste man säga, att det inte
alltid varit så enkelt att driva upp en annan spekulant än den sorn sedan
köpt egendomen.

Jag skall, liksom herr Edberg, berätta örn en fastighetsförsäljning, sorn
jag själv iakttagit och vilken säkerligen inte är något enastående. Det
gällde ett stärbhus, där stärbhusdelägarna inte ville fortsätta att bruka gården
utan önskade sälja den. Till fastigheten hörde ett måttligt jordbruk och en
i förhållande till gårdens belägenhet i en skogsbygd inte överdrivet stor skogsareal.
Däremot fanns det ett synnerligen stort skogskapital sparat på denna
egendom. Stärbhuset begärde 150 000 kronor för fastigheten. Det är nog inte
så många arrendatorer eller yngre jordbrukare som äro villiga betala denna

44 Nr 42. Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten alt förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

summa för ett jordbruk med endast 20—25 tunnland åkerjord. Ifrågavarande
egendom salubjöds också under ganska lång tid. Fastigheten kunde inte säljas
förrän en person, som drev rörelse inom skogsbruket och således på detta
sätt kunde tillgodogöra sig den avsevärda virkestillgången, anmälde sig som
spekulant. Det förhåller sig faktiskt många gånger på det sättet, att det är
ytterst få som vare sig kunna köpa eller äro så affärsbegåvade, att de våga
köpa ett hemman med stort skogskapital. Det kan visserligen invändas att
vederbörande ägare kan sälja skogen och själva gården åtskilda. Detta låter
sig naturligtvis göra, men de nuvarande skatteförhållandena äro nog inte ägnade
att underlätta en sådan transaktion. Många gånger anser säljaren med
en viss rätt att det för honom är ur skattesynpunkt lämpligare att sälja skog
och jord tillsammans. Men då kommer åter köparen i en annan situation om
han nämligen skulle förvärva själva skogskapitalet för att sedan realisera
detta i syfte att få pengar till att betala egendomen. Köparen blir då oftast
påförd hela försäljningssumman för skogskapitalet som inkomst. Möjligtvis
får köparen tillgodoräkna sig den nedsättning, som kan beräknas ske i skogens
ingångsvärde, men taxeringsnämnderna bruka nog icke vara särskilt
medgörliga i det fallet. Det är fullt förklarligt, att en köpare oftast drar sig
för att göra en sådan affär.

Med det exempel jag nu anfört har jag avsett belysa, att man måste ta
hänsyn till, att det på detta omåde finns realiteter, som i det praktiska livet
skifta högst väsentligt. Det går således inte att skära allting över en kam.

Jag skulle vidare särskilt vilja understryka vad jag förut sagt, nämligen
att inte alla, som köpa en gård och icke direkt arbeta själva på densamma,
behöva tillfoga egendomen skada. Utskottet har, örn jag minns rätt, definierat
dessa köpare som sådana vilka i annat syfte än att själva ägna sig åt jordbruk
önska förvärva en jordbruksfastighet. Det finns givetvis olämpliga spekulanter,
men det finns också, som jag tidigare antytt, många som mycket bra
vårda den jord och skog som de förvärvat. Detta tror jag kan vitsordas av
bl. a. skogsvårdsstyrelserna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja erinra örn — jag försäkrar herr jordbruksministern
att det göres enbart i gott syfte — att jordbruksministern själv
är ägare till ett jordbruk. Jag är inte så alldeles säker på att icke jordbruksministern,
örn denna lagstiftning skulle läggas till grund för ett bedömande
av hans fall, skulle hänföras till dem, som förvärvat egendomen i annat
syfte än att själva ägna sig åt jordbruk. Tillåt mig emellertid framhålla, att
jag betraktar det som mycket nyttigt — ja, jag kan inte nog tydligt uttrycka
vad jag här åsyftar — att jordbruksministern själv innehar jord. Jag tror.
att han har skött sitt jordbruk mycket bra, och jag är övertygad örn att han
ägnar skogsmarken en omsorgsfull tillsyn. Jordbruksministern får här en
erfarenhet i jordbruksfrågor, som jag tror är alldeles särskilt värdefull.

Vad som också gör att jag reagerar mot denna lagstiftning är att man numera
söker koncentrera nästan all makt på snart sagt alla områden till kanslihuset.
Jag skulle lia känt mig lugnare, örn avgörandet i fråga örn tillämpningen
av denna lag hade kunnat ske efter i lagtext tydligt och klart fastslagna
bestämmelser och örn tolkningen av lagen anförtrotts domare och nämndemän
som känna förhållandena ute i bygderna. Dessa måste nämligen anses vara
mer opåverkade av tidsomständigheterna än vad en rent politisk makt måste
vara. Vi lia faktiskt börjat vänja det svenska folket vid att så snart någonting
skall avgöras och bestämmas, måste man vända sig till Stockholm. Örn nian
skall bygga ett hus, måste man ha tillstånd från Stockholm. Om kommunalmännen
skola uträtta någonting inom kommunen, måste de i regel genom en

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

deputation med kommunalnämndens ordförande eller vice ordförande i spetsen
dra sina färde till Stockholm och uppvakta i frågan.

Som det förevarande lagförslaget är avfattat synes man gå mot samma utveckling
på detta område. Jag vet att herr statsrådet kan bemöta mig med
att det endast kommer att bli ett fåtal fall, som komma att avgöras av Kungl.
Maj :t. De flesta fallen bli avklarade långt tidigare. Även om det blir den
mindre delen av alla fastighetsköp som kommer att avgöras av Kungl. Maj :t,
måste i alla händelser en hel del avgöranden träffas här i jordbruksdepartementet.
Med denna utveckling mot en centralisering av makten hit till Stockholm
och därmed följande spring i trapporna är det i förbigående sagt inte så
underligt, att man här i staden behöver utvidga hotellutrymmena i icke oväsentlig
grad. Vi böra enligt min mening icke utan alldeles särskilt tvingande
skäl understödja denna utveckling mot en centralisering och ett politiskt avgörande
av snart sagt alla ärenden i Stockholm.

Herr talman! Jag har uppfattat lagens verkliga syfte vara att det för staten
gäller att skaffa sig fast grepp över jordbruket och även över jordbrukarnas
rörelsefrihet. Detta sker under motivering av att det är nödvändigt
för jordbruksbefolkningens eget skydd. Då jag ogillar tendenserna i en dylik
lagstiftning mot en allt starkare maktkoncentration och då jag vidare inte
anser, att den motivering som anförts är i dagens läge bärande, ansluter jag
mig till reservanternas avslagsyrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den i dag förda diskussionen har för mig känts som ganska tillfredsställande.
Vi ha här fått uppleva, hurusom den nu till behandling föreliggande lagen,
när tanken på dess tillkomst först kom fram, utsattes för en kritik, som var
både hård och frän. Vi kunna emellertid nu konstatera, att denna kritik steg
för steg försvagats. Jag måste för min del säga, att vad som i denna debatt anförts
mot lagstiftningen endast är ett svagt återsken av den tidigare diskussionen.
Någon av de föregående talarna påpekade här att av anhängarna till lagen
gjorts vissa uttalanden och förklaringar, som hade lett till en mer tillfredsställande
tolkning av lagen än vad som tidigare kunde förmodas. Motståndarna
till lagen ha enligt min uppfattning i sanning också kommit lagen allt närmare
och närmare.

Det har ju här i debatten inte bestritts av någon, att lagens syfte är gott.
Inte heller har någon velat bestrida att det på detta område i rikt mått förekommer
företeelser, som äro av den beskaffenhet, att ett ingrepp kan vara berättigat.
I dag synes i själva principfrågan ingen annan skiljaktighet föreligga
än bedömningen av om missförhållandena på detta område äro tillräckligt stora
för att motivera ett ingrepp. Det är ju också egentligen därom som striden
står.

Jag har redan i remissdebatten förklarat, att jag medger att det statistiska
underlaget för propositionen är svagt och att det hade varit tillfredsställande,
örn detta underlag varit bättre. Jag beklagar också att jag härvidlag gjort en
felläsning, som jag fört fram i det anförande jag höll under remissdebatten.
Herr Liedberg har således rätt i att vad jag då yttrade kan tolkas som ett
överdrivande av betydelsen av de statistiska uppgifterna för Jönköpings län.
Även om man bedömer dessa siffror sådana de i verkligheten äro och örn
man godtar herr Svenssons i Ljungskile tolkning av dessa siffror, visar det
sig emellertid att om fastighetsförsäljningar till andra än jordbrukare skulle

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

fortsätta som hittills, så skulle varje år en procent av jordbruksfastigheterna
gå över i icke jordbrukares händer. Man kan enligt min uppfattning inte anse
detta vara ett lågt procenttal. Under den 25-årsperiod, varom herr Svensson i
Ljungskile talade, skulle ju inte mindre än 1/4 av samtliga jordbruksfastigheter
gå över till icke jordbrukare. Även örn herr Andersson i Falun har rätt i att
det självfallet sker en viss återgång av jordbruksfastigheterna i den jordbrukande
befolkningens ägo, tycker jag att denna företeelse är av den beskaffenhet,
att den är värd ett allvarligt begrundande. Jag har nämligen inte den uppfattning,
som herr Svensson i Ljungskile gav uttryck åt, att det endast var i
fyra län som dessa företeelser förekommo i någon nämnvärd omfattning. Vi
veta nog alla att dessa företeelser på jordbrukets område äro ungefärligen lika
framträdande i praktiskt taget alla län.

Reservanterna ha gjort en sammanställning över de olika kategorierna av
de fastighetsförvärv, som nu skulle drabbas av lagen. Det är icke mindre än
fem kategorier, nämligen kapitalplaceringsköp, spekulationsköp, sommarnöjes -köp, evakueringsköp och köp för bildande av latifundier. Därtill kan man
lägga en kategori, som herr Pehrsson-Bramstorp talade örn och vilken är den
inte minst viktiga, nämligen sådana köp som jag kallar för oåtkomliga bulvanköp.

o Det är ganska märkvärdigt att den bygd där jag är bosatt företer exempel
på alla dessa slag av fastighetsköp från icke jordbrukares sida. Det finns ingen
anledning tänka sig att min hemtrakt i mellersta Skånes skogstrakter skulle
vara en på något sätt särskilt utsatt bygd, och det är den inte heller. Jag är
för min del övertygad örn att det förhåller sig på samma sätt nästan överallt.
Det har också omvittnats från alla håll att så är fallet.

Herr Liedberg påpekade, att det i 1943 års en q aete var 20 förvaltningsutskott
för hushållningssällskap, 16 jordbrukskommissioner, 20 skogsvårdsstyrelser
och 14 egnahemsnämnder, som inte ansågo en lagstiftning erforderlig."

Ja, men är det ett bevismaterial? Det kan nämligen vara på det sättet, att
i förvaltningsutskotten sitta personer, som i denna fråga ha ungefär samma
åsikt som herrar Liedberg och Andersson i Falun och andra. Kan man begära
av dessa personer, att de skola ga emot sina egna asikter rörande lagens erforderlighet?
Vi få nog taga dessa yttranden med den nypa salt, som de äro
värda. Det förhåller sig nog så i denna fråga, att den som vill se, att det förekommer
osunda företeelser, ser dem, och den, som icke vill se det, han ser dem
icke, och det är därför, som vi också hålla på här i dag att tvista, såsom vi
göra. Min egen erfarenhet gör mig till anhängare av denna lag, men jag är
anhängare av denna lag trots det, att jag, örn denna lag gällt den gången, då
jag köpte mitt hemman, med all sannolikhet icke skulle fått köpa det. Det har
varit mig till stor erfarenhet och mycken glädje, och varför köpte jag hemmanet?
Det kan jag lätt förklara. Jag hade nämligen på grund av omständigheternas
makt pressats in på jordbrukspolitikens område, men såsom slättbo
kände jag mig främmande för vissa sidor av svensk jordbrukspolitik, och
därför eftersträvade jag att skaffa mig mera erfarenhet. Om det var ett legitimt
intresse eller ej, är ingenting att diskutera, Jag understryker ännu en
gång, att jag, trots min rent personliga tillfredsställelse och trots att jag såsom
andra kanske också skulle kunna tycka det vara roligt att någon gångköpa
jord och lägga den till den jord, sorn jag redan bär. kan jag medvin
erfarenhet icke annat än förorda denna lagstiftning. Jag finner den vara absolut
nödvändig.

Det heter: känd sak är så god som vittnad. Jag sade det i mitt anförande
här i remissdebatten, och jag upprepar det här. Jag skall taga några exempel.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Jag inser ju, att strödda exempel är det icke mycket värde med, men vi ha
icke kunnat få annat än strödda exempel, såsom läget nu varit. Det är emellertid
vissa här framförda åsikter som gör att jag vill illustrera konsekvenserna
därav.

Herr Andersson i Falun ställde sig på den ståndpunkten, att det skulle
vara något ur samhällets synpunkt betänkligt, att folk, lojala människor såsom
han sade och icke spekulanter och jobbare, skulle förhindras att köpa
jordbruksfastighet i kapitalplacerande syfte. Jag vill som sagt här .nämna
några exempel. Under åren 1939—45 hade en och samma person i kapitalplacerande
syfte köpt tio jordbruksfastigheter i en socken i norra Skåne. Dessa
fastigheter hade en sammanlagd areal av 115 hektar åker och 327 hektar
skogsmark. Den största jordbruksarealen på ett hemman var 18,8 hektar och
den största skogsarealen 80 hektar. Dessa hemman ligga icke sida vid sida
utan ligga spridda över hela socknen och kunna därför icke bli sammanslagna
till en brukningsdel. De utgöra i runt tal 10 procent av socknens alla
jordbruksfastigheter. Kan det ur samhällets synpunkt vara något önskvärt
att en person på detta sätt lägger sig till med en så stor del av en kommuns
jord och förvandlar självägande bönder till arrendatorer? Jag kail icke föreställa
mig, att det är riktigt.

Jag skall taga ännu ett exempel. I en annan socken i Kristianstads län hade
under åren 1938—45 en person inköpt femton fastigheter, innefattande tillhopa
37 jordbruksregisterenheter. De kostade sammanlagt 370 000 kronor och
hade en areal av 150 hektar åker och 90 hektar skog samt utgjorde ungefär
hälften av socknens jordbruksfastigheter. De äro nu sammanslagna till sex
brukningsdelar, varav de två största ha en areal av 50 hektar, en annan något
över 20 hektar, en annan något över 10 hektar, en något över 6 hektar och en
2 hektar åker. Jag tar detta exempel icke blott därför att en person på detta
sätt köpt en halv socken i tanke att kanske instifta ett privat grevskap, utan
också därför, att herr Carlström underströk den uppfattning, som han framfört
i sin reservation, att en kapitalplacering icke omfattar jordbruksfastigheter.
Skogen spelar ju i detta fall en liten roll. Det gäller här 90 hektar skogsmark,
spridda på 150 hektar åker. Det är praktiskt taget rena jo^dbruksgårdar.

Jag skall nämna ännu ett exempel för herr Carlström. I en socken i södra
Skåne hade en person, en direktör, köpt två bondehemman på vartdera 39 hektar,
huvudsakligen åker. Det finns kanhända några ängar, men det finns ingen
skog alls. Det finns icke några andra träd än de som stå i trädgården. Vidare
köpte han ett stort bondejordbruk med en areal av 49 hektar och har härtill
lagt ett litet småbruk örn 71/., hektar. Han bär slagit dem tillsammans till ett
ställe. Man kan ju tycka att det är en rationaliseringsåtgärd, men det har icke
lagts ned några andra kostnader på byggnaderna å fastigheten än att mangårdsbyggnaden
utrustats litet mer för herrskapsbruk. Dessutom håller man
på denna nybildade stora egendom icke en: enda ko, utan mjölken köps, och
jordbruket drives kreaturslöst. Vidare är att påpeka, att i stället för tre storbönder
och en småbrukare har dtet på detta ställe kommit en rättare och tre
lantarbetare.

Icke ur ekonomiska synpunkter, det medger jag, men ur social och bondepolitisk
synpunkt måste jag fråga mig, örn detta är en företeelse, som det
finns någon anledning att slå vakt omkring. Det behöver göras något åt detta.
Problemet bör lösas och på vad sätt skall det ske? Ja, vi skola titta litet
på orsakerna. Detta gör jag därför att i avslagsreservationen har man sysslat
med dessa ting. Senast herr Skoglund i Doverstorp var inne på samma sak.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Man har sagt, att det fallande penningvärdet är orsaken till denna företeelse.
Om statsmakterna ge oss ett stabilt penningvärde, då upphör denna företeelse
av sig själv. Jag medger gärna, -att en av huvudorsakerna är det fallande penningvärdet,
men jag vill fråga: är det någon, som vill stiga upp och säga, att
det varit möjligt för de svenska statsmakterna, regering och riksdag, att under
de gångna åren upprätthålla ett stabilt penningvärde? Nej, det ha vi saknat
makt till, därför att det fallande penningvärdet har berott på omständigheter,
liggande utanför vårt lands gränser. De åtgärder, som vi kunnat vidtaga för
att förhindra penningvärdets fall, skulle fått sådana konsekvenser för vår prispolitik,
exempelvis i fråga örn jordbrukspriserna, att ingen vågat sig på något
sådant.

Herr Carlström var pessimist, när det gällde frågan örn ett stabilt penningvärde,
medan herr Andersson i Falun andades optimism. Jag har ingen utpräglad
mening om vad som kommer att ske, men så mycket är säkert, att vi
under lång tid framåt komma att på grund av den ekonomiska oron utanför
vårt lands gränser fortfarande möta svårigheter, och läget kommer att fortfarande
vara så labilt, att människornas fruktan för ett fallande penningvärde
kommer att bestå åtskillig tid framåt.

Men finns det icke en orsak till, nämligen ränteläget, de låga räntorna? Det
är gott örn pengar. Det är klart, att örn vi kunde avskaffa kapitalöverflödet
och få ett högt ränteläge med stor avkastning på aktier och obligationer, så
bleve det kanske mindre antal kapi talplacerings köp. Men vilja vi det? Vilja vi
ha ont örn pengar? Vilja vi ha höga räntor? Skulle det vara till nytta för vår
företagsamhet? Det vilja vi icke, utan tvärtom komma vi att eftersträva att få
ett så lågt ränteläge som möjligt. Dör man det, kommer fortfarande för många
människor att uppställa sig den frågan: är det lönt för mig att placera mina
pengar där de få låg och kanske i vissa fall också osäker ränta? År det icke lika
bra att placera mina pengar där jag visserligen kanske vissa tider icke får någon
ränta alls men varigenom jag har vissa utsikter att pengarna bevara sitt värde?
Jag tror icke, att, hur vi än göra, vi under åtskillig tid framåt kunna skapa
ett läge, som undanrycker orsakerna till den tendens från icke jordbrukares
sida att köpa jordbruk som hittills pågått. Med vad jag här sagt anser jag mig
hava givit ett svar till herr Skoglund i Doverstorp på hans fråga örn vad ett
visst uttryck i propositionen kunde betyda.

Då jag nu sagt detta, vill jag fortsätta. Finns det ingenting att göra? Om
vi icke kunna ge kapitalägarna en fast förvissning örn ett stabilt penningvärde
och höga räntor, kunna vi då icke göra någonting för att förhindra det, som
vi betrakta såsom en osund utveckling? Herr Liedberg säde, att det går icke att
med lagar hejda de ekonomiska faktorerna eller rå på dem, såsom jag tror
han uttryckte sig. Detta är en tes, som jag förr i tiden i mycket hög grad
använt gentemot borgmästare Lindhagen under våra strider örn lagstiftningens
möjligheter att länka samhällets utveckling, men jag tror icke, att vi få överdriva
det. Vi ha ju dock bolagsförbudslagen, som skapats för att hindra trävarubolag
och andra ekonomiska sammanslutningar från att lägga under sig
jord och skog här i landet. Trävarubolagen och industrien överhuvud taget ha
de ekonomiska resurserna och de ekonomiska möjligheterna och utgöra en ekonomisk
faktor, som har en kolossal betydelse, och ändå har denna lag satt en
damm för dem. Den dammen är emellertid icke vattentät, ty det sipprar igenom
litet vatten här och var. Men den har i stort sett hållit och vad mera är, ingen
vill väl träda fram offentligt och säga, att vi skola taga bort lagen, därför att
den skyddar icke, det sipprar vatten genom dammen. Örn vi under den gångna
mansåldern lyckats så bra på ett närbesläktat område, skulle man väl även på

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

det föreliggande området kunna göra det, ehuru jag är fullt övertygad om,
såsom många andra, att den damm, som vi här försöka bygga, blir icke vattentät
utan det kommer att sippra mera vatten genom den än i fråga örn bolagsförbudslagen.
Yi komma emellertid att vinna huvudsyftet, och det är väl i alla
fall tillräckligt.

I detta sammanhang skulle jag vilja ge en replik till herr Svensson i
Ljungskile. Han varnade jordbrukarna för det förmynderskap, som skulle skapas
därigenom att de icke skulle få lov att sälja sin jordegendom till vem de
ville. Det förmynderskapet infördes redan år 1905, herr Svensson i Ljungskile,
då den svenske bonden förhindras att försälja jord till bolag, och Sveriges
bönder lia funnit sig förunderligt väl i det förmynderskapet. Jag tror icke, att
det skulle bli stort annorlunda, örn de nu bleve förbjudna att sälja jord till en
och annan skogsjobbare, industriidkare, bankdirektör, läkare eller vad det nu
är för några, som framför allt komma att drabbas av den förevarande lagen.

Yad skola vi göra mot denna osunda företeelse? Man har i dag kommit dragandes
med den gamla uppsättningen. Vi skola använda fastighetsbildningslagen.
Men ändå förstår varje människa, att fastighetsbildningslagen, hur vi
än göra på detta område, endast berör ett mycket obetydligt antal fall. Man
talar här på nytt örn att skärpa skogsvårdslagen. Vi ha försökt det, och vi ha
icke lyckats bra med det. För att lyckas bättre erfordras en sådan skärpning
av lagen, att den kommer att lägga en tung hand på skogsägarnas förfoganderätt
även över den äldre skogen. Det går icke, herr Andersson i Falun, att
säga, att lagen blott skulle drabba de osunda företeelserna. Det kan man ingalunda
göra genom att försöka använda skogsvårdslagen för detta ändamål.

Det är icke så många, som här i dag sagt, att vi skulle använda vanhävdslagen,
ty det inser väl varje människa, att vanhävdslagen icke kan användas
förrän i efterhand. Någon har här i dag talat om en skärpning av bulvanlagen,
och någon har varit ytterst frikostig med uppmaningar till en mycket sträng
skärpning av bulvanlagen. Jag tror icke, att bulvanlagen kan skärpas mycket
mera, och de knepiga advokaterna finna ständigt nya vägar för att kringgå
lagen. Herr Pehrsson-Bramstorp har nyss berättat örn detta, och jag skall
därför icke upptaga tiden ytterligare utan vill endast påpeka, att den nu föreslagna
lagen kan bli en god komolettering till den bulvanlag, som vi ha, och
kan stoppa mycket av det, som advokaterna under de sista tjugo åren funderat
ut i kringgångsrörelser.

Nu säger man: vi kunna väl vänta. Vi kunna väl åtminstone vänta tills
1942 års jordbrukskommitté kommit med sitt betänkande. Örn här icke pågått
en utveckling, som är olycklig, örn icke låt mig säga en procent av våra jordbruksfastigheter
varje år går över från jordbrukare till icke jordbrukare, ja,
då hade man kunnat vänta, men nu tycker jag, att det gått så långt, att vi icke
kunna dröja utan måste sätta ett provisoriskt stopp i avvaktan på 1942 års
jordbrukskommittés förslag och på de åtgärder, som kunna bli en följd därav.
Jag säger provisoriskt, icke därför att jag tror, att vi i fortsättningen efter tre
år kunna vara utan åtgärder, utan jag säger provisoriskt därför att det mycket
väl kan tänkas, att när 1942 års jordbrukskommittés förslag blivit behandlat, så
kommer det att innefatta sådana anordningar och sådana förslag, att man på
ett annat sätt kan lösa dessa frågor. Och självklart är det, att när den dagen
kommer skola vi undersöka om det icke finns andra vägar, som mera organiskt
gå in i den kommande jordbrukspolitiken. Men i avvaktan på att det skall ske
böra vi ta detta tillfälliga, detta provisoriska ingripande. Det blir en nödfördämning
under några år, och därför har också denna nödfördämning inte ti 11 -

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 42.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

tagits så förfärligt kraftigt. Därför kan man mycket väl säga, att den inte är
100-procentigt effektiv utan att det kanske — för att använda samma bild som
förut — blir en del vatten som sipprar igenom.

Herr Svensson i Ljungskile yttrade, att man inte skall bota begränsade
missförhållanden med en allmän frihetsinskränkning. Det låter förfärligt vackert.
Vi ha ju t. ex. här i landet en rusdryckslagstiftning som stadgar, att
var och en som vill köpa sprit skall ha motbok. Är inte denna reglering av
handeln en allmän frihetsinskränkning för att råda bot på ett mera begränsat
missförhållande? Jag tror att det finns många flera exempel, där samhället
är nödsakat att lägga vissa band på varje medborgare för att man
skall kunna stävja missförhållanden i samhället.

Herr Andersson i Falun nämnde, att den föreslagna lagen kommer att
hindra ståndscirkulationen. Jag kan inte inse det. En lagstiftning, som ger
var och en människa, som vill ägna sig åt jordbruk, rätt att skaffa sig
jordbruk, kan väl omöjligen hindra någon ståndscirkulation. Den omständigheten,
att provinsialläkare Pettersson köper ett bondehemman, medför väl inte
någon förändring i ståndscirkulationen! Det är väl ingen, som i alla fall vill
påstå något sådant. Allt det där talet örn att detta är en skrålagstiftning,
som hindrar människor att bli jordbrukare, är ju ingenting annat än att tillgripa
ett slagord för att göra det möjligt att få angreppspunkter.

Jag har med detta försökt att motivera, varför jag anser att vi nu måste
ta denna lag. Det är den enda provisoriska möjlighet som står oss till buds,
och därför skola vi ta den. och i skydd av den inrätta oss för framtiden. Vi vilja
vinna någonting med denna lag, men samtidigt är det självklart att man får
ingenting för ingenting. Man måste betala något för allting, och det är självklart
att Sveriges jordbrukare få betala denna lag genom att de underkasta
sig ett visst besvär. Men jag måste för min del säga, att för den stora massan
av människor, som köper fastigheter, blir detta besvär av så minimal natur,
att det sannolikt inte kommer att te sig i praktiken särskilt svårt.

Man har kritiserat, att det är föreslaget att landsfiskalerna skola fylla en
viss funktion här. Herr JAedberg ansåg det inte tilltalande att en polismyndighet,
som sysslar med att uppdaga brottslingar, skulle komma in här som
en bedömare av den jordbruksköpande allmänhetens intyg. Herr Liedberg!
Landsfiskalerna äro anförtrodda t. ex. den uppgiften att viga äkta makar.
Jag och min hustru äro vigda av en landsfiskal, och vi lia aldrig funnit
något förnedrande i den omständigheten, att vi äro vigda av en landsfiskal.

Man säger, att landsfiskalen inte är lämplig, men ingen har kunnat komma
och säga att det finns någon som är lämpligare. Visserligen har herr Andersson
i Falun haft vissa funderingar, som varit mycket litet konkreta. Landsfiskalen
har möjlighet att skaffa sig upplysningar och är på grund av sin
verksamhet bekant med framstående personer i de olika socknarna. Han har
dessutom ett nät av polismän och fjärdingsman över hela sitt distrikt, som
han står i den närmaste kontakt med. Det är lätt för honom att ringa på i
telefon och tala med den och tala med den, och på grund av sin utbildning
har han en viss förmåga att draga slutsatser av vad han får höra. Han har
en expedition som är öppen på vissa bestämda tider. Allmänheten kan träffa
honom, och eftersom uppgiften i de allra flesta fall ur landsfiskalens synpunkt
är ganska enkel, så måste jag säga att jag har förtroende för att detta
skall komma att fungera.

Nu säger man, att det kommer att bli en mycket växlande lagtillämpning.
Ja, örn man skulle följt det ursprungliga förslaget och låta varje länsstyrelse
döma, då skulle ni fått se på en vacklande praxis allt efter länsstyrelsernas

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

inställning till dessa frågor. I så fall hade prövningen kommit att gälla även
de svåra fallen, där tvekan kan råda, och i alla de fall, där länsstyrelsen hade
sagt ja, var saken oåterkallelig. Då hade det verkligen blivit en mycket vacklande
praxis. Nu är det ju föreslaget, att de enklare fallen icke komma att
prövas av någon. Landsfiskal och egnahemsstyrelse intyga riktigheten av vissa
intyg, och det enda som där kan ske är att även beträffande sådana enkla fall
någon landsfiskal kan, såsom någon här sade, vara mera släpphänt än en
annan. Men eftersom det i de allra flesta fall gäller självklara ting, kan skillnaden
icke bli så framträdande. Alla de fall, som äro i något avseende komplicerade,
gå till Kungl. Maj:t, och där komma de att bedömas i en instans.

Man klagar här över att det inte är någon klagorätt över landsfiskalens intyg,
och det var någon — jag tror det var herr Andersson i Falun — som
hade några mycket märkvärdiga konstruktioner. Han försökte visa, att örn
det var två spekulanter på samma fastighet, kunde den ene spekulanten få
intyg men inte den andre. Den som fick intyg fick köpa fastigheten, och den
som inte fick något intyg kunde inte gå till Kungl. Maj :t, ty då fanns det
inte någon fastighet att köpa. Men det går inte till så, när det gäller försäljning
av fastigheter. Om det fiftns två spekulanter, säljer ägaren till den
som betalar bäst, och så skrivs det ett köpekontrakt, och sedan skriver vederbörande
ett intyg, och så länge det köpebrevet är lagligt, har ingen annan
något som helst intresse av att söka ett intyg för den fastigheten. Det är så
det sker i vanliga fall, och därför är det anförda exemplet i högsta grad
konstruerat. Men örn ett par syskon båda vilja köpa? Ja, då blir det väl de
andra syskonen, som bestämma vem av de två som skall köpa, oell man skriver
köpebrev med den som man säljer till. och så blir det den som söker
tillstånd. Så sker det ju normalt sett, och därför tror jag att de där farhågorna
behöva praktiskt taget aldrig ha någonting att säga oss.

Jag vill för min del gärna medge, att på ett par punkter är den procedur,
som är föreslagen, tung och besvärande. Det gäller det fall, när en jordbrukare,
som har en gård och brukar den, vill köpa en gård till, vilket jag gärna
medger ibland kan vara mycket berättigat. Då måste han gå till Kungl. Maj :t.
Också i det fallet, när ett jordbruk redan är ett fullständigt familjejordbruk,
örn jag så får uttrycka mig; och vederbörande vill köpa till en bit, så får
han gå till Kungl. Majit, och jag erkänner att detta är tyngande. Men med
den konstruktion vi ha givit lagen, har det inte varit möjligt att göra detta
enklare. Vi få pröva den, och vi få se, när tre år ha gått, vilka erfarenheter
vi lia kommit till då. Det är möjligt, att vi då kunna komma fram till en
annan ordning.

Nu har man sagt, att den omständigheten att dessa frågor skola prövas av
Kungl. Majit gör, att det kommer att draga ut på tiden genom remisser och
allting sådant. Man har också sagt, att det förhållandet att Kungl. Maj :t här
skall bestämma inger icke något förtroende. Man menar, att det kommer
att ge utrymme för godtycke, ty det är ju en jordbruksminister, som skall bestämma,
och inte en kommunalnämnd eller en häradsrätt eller vad det var
herr Andersson i Falun hade i tankarna. Då vill jag bara säga, att så länge
jag är jordbruksminister — och tror också efter mig — så komma både jordbruksministern
och jordbruksdepartementet att anstränga sig till det yttersta
för att komma alla edra farhågor på denna punkt på skam. Sedan få vi se,
hur det kommer att gå, och vem som kommer att få anledning till kritik.

Ärade kammarledamöter! Efter de stora krigen på Karl XITis tid var det
många rika personer i vårt land, mest ämbetsmän, som köpte jordbruk. De
köpte jordbruk ibland som vi köpa äpplen: man samlade stora väldiga vinter -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

förråd, och en stor mängd av Sveriges självägande bönder förvandlades under
de första årtiondena av 1700-talet till arrendatorer åt svenska ämbetsmän
och borgare. Adeln var ju ämbetsmän, så jag behöver inte särskilt nämna
den. Jag tar ett exempel. Det fanns i Frosta härad en häradshövding som
hette Liljenberg, som plockade på sig 100-tals gårdar från små herrgårdar till
små bondebruk från Skåne till jag tror över Dalälven. Och det fanns många
sådana Liljenbergare på den tiden. Yi ha många sådana Liljenbergare just nu
också. Jag har givit exempel på ett par, men de kunna ju räknas upp i legio.
Det finns en person i Västerbotten, som redan plockat på sig 120 fastigheter.
Jag har nyligen träffat en person i Borås — jag kan inte säga, vad han har
för yrke, för då hittar man honom — och han hade 40. Det dog för några år
sedan i Gävle en skollärare, som också han hade ett 40-tal. Det finns över
allt i hela landet fullt med små Liljenbergare, som plocka på sig bondehemman,
och vad det kan vara till för nytta för det svenska samhället och den
svenska jordbrukarbefolkningen, det har jag svårt att se.

Låt mig ta mina tre exempel igen. I en socken hade 10 bönder försvunnit
och blivit arrendatorer på sina små ställen åt en kapitalstark person. På ett
annat ställe hade en halv socken köpts uj?p och ägarna hade blivit arrendatorer.
I det tredje fallet hade, som jag nämnde, tre storbönder och en småbrukare
förvandlats till en rättare och tre lantarbetare.

Herr Svensson i Ljungskile sade i sitt anförande, att han hade svårt att
förstå att det fanns bönder, som ville vara med om den föreslagna lagen. Jag
å min sida förstår innerligt väl de personer, som inte äro bönder och som
äro emot denna lag. ty det är ju emot dem lagen riktar sig. Däremot har jag
litet svårt för att förstå, hur en jordbrukare kan gå emot denna lag, som
syftar till att i största möjliga utsträckning bevara den svenska bondejorden
i svenska bönders hand. Den som går emot denna lag från den jordbrukande
befolkningens sida, den måste jag säga har grumliga föreställningar örn varthän
den svenska bondeklassen bör syfta.

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Då jag erhållit ordet omedelbart efter jordbruksministern
är det inte mot hans anförande jag vill rikta en replik utan med anledning av
ett yttrande omedelbart förut av herr Skoglund i Doverstorp.

Herr Skoglund talade om befintliga möjligheter att vid skogsförsäljning
erhålla avdrag för minskning av skogs ingångsvärde. Jag har under min verksamhet
funnit, att det är de typiska skogsspekulanterna, som ha större möjlighet
att med nu gällande skatteförordningar få avdrag för minskning i skogs
ingångsvärde än vanliga bönder. Det är två omständigheter, som medverka
härtill. Den ena är den, att dylika köpare i regel förvärva fastigheter med
mycket skog, och den andra är den, att sådana köpare äro angelägna att fortast
möjligt avverka så mycket skog som gällande lagbestämmelser medgiva.
Att skogsspekulanter kunna utnyttja avdraget bättre och i större utsträckning
än vanliga skogsägare, är enligt mitt förmenande ett förhållande, som talar för
lagens antagande.

Herr Edberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Skoglund påstod, att det exempel jag anfört tillhörde den
sociala jordlagstiftningen, men jag vill erinra örn att jordbrukskommissionen
i länet ansåg att dessa tre köp folio under bulvanlagen. Häradsrätten, dit
ärendet blev hänvisat, hade också den uppfattningen att de hörde under bulvanlagen.
Även Kungl. Maj :t ansåg att detta ärende föll under bulvanlagen. Se -

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42. 53

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

dan banken, som hade fordran, sålt dessa tre hemman på auktion, var det
söner till denne bolagsdisponent, som köpte var sitt jordbruk, och på så sätt
föll bulvanlagen i detta fall praktiskt taget till marken. Jag är fullkomligt
säker på att den nya jordlag, som jordbruksministern nu framlagt, kommer att
stävja en hel del sådana spekulationsköp.

Herr Skoglund meddelade också, att det i vissa fall skulle vara till fördel,
att jordbrukarna finge bra betalt för sina fastigheter, och han nämnde som
exempel ett skogsköp. Jag kan meddela, att också jag känner till fall, där
jordägare tjänat pengar. Det var så, att det var fyra barn till en bonde, tre
söner och en dotter. Den äldste sonen fick gå den lärda vägen och blev en
mycket framstående man här i Stockholm. Den andre fick inte så fin utbildning
men dock i alla fall så pass, att den sonen blev en mycket framstående
bolagsman. Den tredje sonen blev hemma hos föräldrarna och likaså dottern,
och de hjälpte dem på så sätt att draga sig fram. De hade inte så fina kläder
sorn direktören i Stockholm, och de hade kanske inte samma levnadsstandard,
men de kunde i alla fall hjälpa sina föräldrar, så att dessa kunde behålla fastigheten.
Jag kan ju säga, att de skaffat sig kapital i skogen. Det var ett
särskilt sparkapital. När deras föräldrar dogo, anmälde sig alla barnen som
arvingar till fastigheten. Direktören, som hade varit i Stockholm och tjänat
pengar, och den där bolagsmannen, som också tjänat pengar, anmälde sig och
skulle ha samma andel som de som varit hemma och hjälpt föräldrarna så
att de kunnat behålla fastigheten. Resultatet blev, att fastigheten måste säljas
på offentlig auktion, och hemmasonen och hemmadottern som hjälpt föräldrarna.
och trott att de tillsammans skulle få fortsätta efter föräldrarna, med
sorg i hjärtat måste lämna sina fäders gård. Det blev en arrendator i stället.
Bolagsmannen inropade fastigheten, helt säkert som bulvan åt bolaget.

Herr Andersson i Falun erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jordbruksministern anförde några extrema fall, då
fastighetsförvärv i större omfattning gjorts av enskilda personer, men bevisvärdet
av dessa exempel beror på hur det hade gått med nämnda fastigheter,
därest dessa förvärv icke kommit till stånd. Det är väl sannolikt, att de flesta
av dem ändå kommit att säljas, och det kan väl tänkas, att det ändå blivit arrendatorer
på en del av dessa fastigheter. I de fall, där försäljning icke kommit till
stånd, kanske respektive ägare, av ålder eller annat skäl, varit nödsakade att
själva utarrendera egendomen. Det är således inte klart, att man i de anförda
fallen tillskapat ett antal arrenden, som eljest icke skulle ha kommit till stånd.

Vad mina egna exempel beträffar försökte jordbruksministern förringa värdet
av dessa genom att påvisa, att de voro för långsökta. Under diskussionen
om. lagen har det framställts spörsmål, hur det skulle gå, då en fastighet försäljes
på auktion, och då har det sagts, att spekulanterna borde i förväg gå
till landsfiskalen och få sina papper klara. Sedan hade de frihet att tävla örn
budén. Men i ett sådant fall, herr statsråd, måste väl det läge som jag relaterat
kunna uppkomma, att den ene kan få ett intyg och den andre nekas, och att
det inte finns någon vädjorätt i ett sådant fall. I det hänseendet är förfaringssättet
behäftat med samma svaghet som i det första förslaget, där länsstyrelsen
var instans.

Så var det fråga örn provinsialläkaren, som inte skulle få köpa en fastighet.
Men det kan vara så, att denne provinsialläkare vill köpa en fastighet för att
hans son skall kunna bli jordbrukare. Jag råkar just ha ett sådant fall i mitt
grannskap, där en icke-jordbrukare förvärvat ett hemman för att sonen i en
framtid skulle bli jordbrukare. Jag är icke säker på att denne läkare skulle ha

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

fått Kungl. Maj:ts tillstånd att köpa vid den tidpunkt, då köpet behövde ske,
därför att fastigheten då var till salu. Sonen var nämligen då inte i den åldern,
att han kunde presenteras som en blivande jordbrukare.

Även herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr statsrådet hade invändningar att göra mot min i
viss mån principiella deklaration, att man inte bör möta begränsade missförhållanden
med allmän frihetsinskränkning. Det framgick väl, hoppas jag, av hela
mitt resonemang, att detta uttalande inte avsåg en absolut princip, utan att
slutsatsen var den, att när man var inne på denna väg, då hade man alldeles
särskild anledning att beakta proportionerna mellan de speciella missförhållandena
och den allmänna frihetsinskränkning det gäller. Jag kom ju sedan över
just till den saken och uppehöll mig ganska mycket vid den.

Nu hörde jag, att statsrådet, just som jag kom in här i kammaren, under åberopande
av mitt anförande nämnde att en procent av jordbruksfastigheterna örn
året enligt den nuvarande ordningen skulle övergå i icke-jordbrukares händer.
Jag hörde icke inledningen till detta yttrande, så att jag kan inte polemisera
mot det, men jag vill säga, att örn det yttrandet grundade sig på något som jag
sagt, då måste det vara en fullständig felsägning, varom jag själv inte är medveten.
Siffrorna från Jönköpings län, som ju äro de största siffrorna i detta hänseende,
visa ju, att på fem år hava ungefär 200 brukningsdelar av 19 000 gått
över i icke-jordbrukares händer, vilket inte är en procent utan 0,2 procent, och
den siffran gäller ju icke alls för hela landet enligt den statistik som vi ha.
Även örn jag skulle ha råkat säga fel, så kan väl statsrådet inte gärna använda
min felsägning som ett argument i den fortsatta debatten. Herr statsrådet vet
väl själv, vad som står i propositionen och vilka slutsatser man kan dra av dessa
siffror.

När det sedan gäller jämförelsen mellan denna lag och lagstiftningen 1905
vill jag framhålla, att då förbjödos bönderna att sälja till en viss begränsad
kategori, men nu förbjudas allesammans att köpa utan att fråga staten örn lov
och det är ju en liten skillnad.

Jag tycker, att man också kan göra en liten reflexion med anledning av vad
statsrådet sade i slutet av sitt anförande, och det är den att när det finns sådana
där Liljenbergare i legio i alla delar av landet, behöver man väl inte dra samma
exempel två gånger i ett anförande.

Herr Liedberg erhöll ävenledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall i anledning av herr statsrådets anförande bara
be att få påpeka en sak. Herr statsrådet sade mot slutet av anförandet, att alla
väl visste, att detta var ett provisorium, och att han själv var på det klara
med att vi kanske kunde finna andra åtgärder, som ginge mera organiskt in
i jordbrukspolitiken än denna. Jag är glad åt detta konstaterande, därför att
det är och har hela tiden varit min mening, att vi framdeles'' skulle kunna finna
på åtgärder, som ginge mera organiskt in i den förda jordbrukspolitiken. Då
är det närmast fråga örn huruvida man dessförinnan skall ta ett tvivelaktigt
provisorium eller icke. Det är däri som den stora skillnaden består.

Slutligen, herr statsråd: örn vi nu skola tala örn landsfiskalernas befogenhet
och uppgifter samt vad man tycker att de skola göra och inte göra, så kan
jag mycket väl förstå, att man utan obehag eller andra olustkänslor kan låta
en landsfiskal binda en med gyllene bojor. Hen det är ju inte därför säkert,
att man tycker, att landsfiskalerna skola ha med allt möjligt annat att göra.

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Forslad till Ian om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
är möjligt — om jag nu först vänder mig till herr Svensson i Ljungskile — att
jag räknat oförsiktigt. Jag kan kanske medge, att jag i hastigheten tog för
stora siffror. Jag skall emellertid kontrollera det, men jag kan inte på rak arm
säga, hur det förhåller sig. Det är möjligt, att jag har gjort ett misstag, och
då skall jag utan vidare erkänna, att jag gjort det.

Sedan vill jag säga, att det kan väl knappast ha någon större betydelse, att
herr Svensson i Ljungskile gjorde ett klart principuttalande och sedan för sin
del talade örn att företeelserna här icke voro så stora. Det yttrande herr Svensson
fällde var ju mycket kategoriskt, att man icke skulle bota enskilda missförhållanden
genom en allmän frihetsinskränkning. Någon sådan reservation
som att detta skulle man kunna göra, örn missförhållandena vore tillräckligt
stora, uppfattade i varje fall icke jag.

Sedan skall jag övergå till att replikera herr Andersson i Falun. Jag vill
säga, att i de fall som jag anförde och som han kallade för extrema fall skulle
utan varje tvekan, örn det inte hade uppträtt en kapitalist på arenan, dessa
egendomar, därest de blivit utbjudna till försäljning, blivit försålda till bönder.
Därom kan absolut icke råda någon meningsskiljaktighet.

Jag vill vidare säga, att sker en försäljning på auktion, kan det ju vara riktigt,
att det inträffar som herr Andersson nämnde, men örn försäljarna vilja
medge en person som icke har fått intyg från landsfiskalen att inropa fastigheten
och avvakta Kungl. Maj :ts beslut, så kan det ju ske. Men herr. Andersson
kan lia rätt däri, att i fall man vid auktionen vill på en gång bli av med
fastigheten och vara säker på att den skall bli försåld, så kan det inträffa,
som herr Andersson här nämnt. Det kan ju vara en svaghet, och det finns
ju åtskilliga svagheter, men jag tror icke att detta kan förekomma i så många
fall.

Till sist vill jag framhålla, att örn en provinsialläkare vill köpa en egendom
till sin son som vill bli jordbrukare, kommer inte denna lag att utgöra
något hinder för honom att få köpa. I sådant fall kommer Kungl. Maj:t att
ge tillstånd till försäljningen.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! De lagar, som nu under kristiden lia
skapats mot jordbruket, kunna snart räknas i tvåsiffriga tal, och ändå hör man
män, som ha mycket ivrigt talat för denna nya lag — jag tänker särskilt på
herr Andersson i Löbbo — säga. att det räcker inte med de lagar, som finnas.

Lagrådet har ju däremot avstyrkt den här lagen, såsom man också gjort med
andra lagar mot jordbruket, ty man tror att lagen icke skall bli effektiv. Det
tror inte jag heller att den blir. utan jag tror att vi fortfarande komma att ha
samma bristande möjligheter att rätta till det, som man avsett att rätta till
med denna lag. Det är ju inte bara på jordbrukets område, som jobberi med
fastigheter förekommer. Jag skulle med stor tillfredsställelse ha tillstyrkt
den här lagen, örn man verkligen hade tagit nied all jord, oavsett var den
är belägen och vem jordägaren är. Staten t. ex. är en mycket stor jordägare,
och hur förfar den egentligen med sin jord? Det är inte så många år sedan
staten tog Järvafältet till exercisplats och på det sättet lick Ladugårdsgärde
ledigt för tomter, och vilka tomtpriser ha inte där åstadkommits! Det
kommer att gå här på samma sätt som i New York. Jag läste för några dagar
sedan i en tidskrift, att i New York är man på grund av de för höga tomtvärdena.
alldeles urståndsatt att lösa en hel del trafikproblem.

Varför kunde man inte, då man nu försöker lösa denna fråga flir jordbru -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

kets del, ha tagit med även jorden i städerna och fått ned tomtpriserna där?
Ingen kan väl undgå att se och förstå, att priserna på jordbruksfastigheter
komma att gå ned genom denna lagstiftning. Och ändå är det nu så, att jorden
där faktiskt inte har något värde alls, utan det är byggnadskostnaderna som
bestämma priset. Varenda jordbrukare, som försökt att bygga på sin gård,
vet att även örn man får jorden till skänks, så blir det i alla fall för dyrt att
föra upp de byggnader, som behövas.

Jag kommer, som sagt, inte att sätta mig emot denna lag, men jag tycker
att det är alldeles oriktigt av riksdagen att år efter år stifta särlagar mot jordbruket,
samtidigt som man står fullständigt handfallen när det gäller att få
ett slut på det jobberi, som råder inte bara i storstäderna utan i städer i allmänhet.
Det roade mig att ta reda på hur mycket den fastighet i Uppsala, som
staten köpte, har stigit i värde, och jag fick då veta, att den för cirka 40 år
sedan kostade 28 000 kronor men att den i dag kostar 975 000 kronor. Vad
kommer den att kosta örn ytterligare 40 år? Skall värdet då också ha stigit på
ett liknande sätt?

Man vet, att det föreligger missförhållanden, men man gör inte mer än en
gest när det gäller att rätta till dem inom tätorter. Man tar lagstiftning på
det område, där det är lättast att komma åt, nämligen inom jordbruket, och lagstiftar
där. Men när det gäller städerna och tomtpriserna där, vill man inte
vidtaga de åtgärder, som skulle vara de riktiga och nödvändiga.

Det är detta, som jag reagerar emot, att de lagstiftande myndigheterna stå
så tafatta, när det gäller andra områden, men ta i så kraftigt, då det är fråga
örn jordbruksnäringen, och har man väl fått en lag säger man som herr Andersson
i Löbbo, att den inte är tillräckligt effektiv och att det därför behövs en
ny lag. Får man hålla på på det sättet, kommer det att skapas ännu större
skillnad mellan priserna på jordbrukets jord och tomtpriserna i städerna och
därmed nya klyftor mellan landsbygd och stad -—- förnyad dyrortsskillnad.

Herr talman! Jag vill inte ställa något yrkande i denna fråga, men jag måste
reagera emot att man endast mot jordbruket, i detta fall mot dess jord, riktar
lagar av sådan beskaffenhet som den föreliggande.

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets
sista yttrande, att ingen verklig jordbrukare kunde vara motståndare till den
lag, som Kungl. Majit här har föreslagit, så vill jag säga, att trots att jag
varit bonde i trettio år, har jag ändå ansett mig tvungen att ansluta mig till
den reservation, vari yrkas avslag på propositionen.

Jag har gjort detta väsentligen med hänsyn till de konsekvenser ur ekonomisk
synpunkt, som jag anser att lagen kommer att medföra. Jag vill inte
gärna vara med örn en lagstiftning, som skulle kunna medföra en sådan konsekvens
som att jordbrukare, vilka under 20, 30, ja, 40 års tid nedlagt ett
stort arbete på sina hemman, inte skulle kunna få någon valuta för detta arbete.
Det har ju såväl i de yttranden, som infordrats över förslaget, som
även i lagrådets yttrande framhållits, att det kan befaras, att den föreslagna
lagstiftningen kommer att medföra en allmän sänkning av saluvärdena på
jordbruksfastigheter.

Departementschefen har sagt, att det kan hända att så kommer att ske i
vissa undantagsfall men att någon värdesänkning av större omfattning troligen
inte kommer att uppstå. I varje fall anser han inte att en sådan värdesänkning,
örn den nu kommer till stånd, skulle vara så mycket att beklaga.
Utskottet har för sin del gått något längre och säger, att »örn en värdesänk -

Lördagen den 15 december 1945 fm. Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ning skulle föranledas därav att de typiska spekulanterna och jobbarna uteslutas
från möjlighet att förvärva fastighet, är en dylik sänkning, som säkerligen
skulle hålla sig inom rimliga gränser, enligt utskottets mening att föredraga
framför att jorden kommer i sådana personers ägo».

Personligen har jag emellertid den uppfattningen, att örn en större del av
de köpstarka spekulanterna skulle komma att utestängas fran den fastighetsmarknad,
som det här gäller, så måste detta medföra en sänkning av fastig-,
hetsvärdena, och denna sänkning kommer då säkerligen i första hand att ga
ut över skogsfastigheterna, av skäl som jag här vill litet närmare motivera.

Många driftiga jordbrukare och skogsägare lägga ju ned betydande kapital
på långsiktiga förbättringar av sina fastigheter, i form av dels stabila husbyggnader.
dels — särskilt gäller detta för Norrlands vidkommande — omfattande
skogskulturåtgärder såsom skogsdikning, skogsodling m. m., ofta
även nyodling. Jag har exempel pa att jordbrukare för sådana produktrva
åtgärder som de här nämnda investerat belopp, som överstiga fastigheternas
taxeringsvärde. På detta sätt ha betydande arealer ny produktiv mark^ skapats,
och det är väl ingen, som vill bestrida det önskvärda i att vårt launds
produktiva resurser bli så väl tillvaratagna och så fullständigt utnyttjade
som möjligt. Jag befarar emellertid, att det osäkerhetstillstånd, som här ifrågavarande
lag utan tvivel kommer att skapa pa fastighetsmarknaden, kommer*
att resultera i att jordbrukarna i allmänhet bli obenägna^ att investera
kapital i sina fastigheter i form av långsiktiga förbättringar, då de inte veta.
örn de vid en eventuell försäljning av sina fastigheter —- i manga fall kan det
ju vara fråga örn en nödtvungen försäljning — skola kunna finna köpare, som
ens förmå gottgöra deni för de produktiva åtgärder, sorn de pa lang sikt ha
utfört, än mindre kunna betala det värde, som jorden i och för sig bör äga.

Jag tänker härvid särskilt på det förhållandet att vår skogsproduktion väl
måste drivas upp till allra högsta effektivitet, när man nu samstämmigt gör
gällande, att våra skogstillgångar inte äro tillräckliga för _ att hålla skogsindustrierna
i gång året runt. Men hur skall detta vara möjligt med hänsyn
till det läge, som kommer att uppstå på denna fastighetsmarknad? Läser man
de yttranden som infordrats över förslaget, finner man att bl. a. länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Jämtlands län ha sagt, att skogs fastigheter nog
av brist på spekulanter måste komma att säljas till underpris, da dessa fastigheter
i allmänhet ha så pass stort värde, att enskilda fastighetsägare knappast
ha råd att skaffa sig en djdik fastighet.

Trots allt tal örn att man med denna lagstiftning avser att bevara jorden
åt den jordbrukande befolkningen, så tror jag inte att lagen kommer att uppskattas
så särskilt mycket, vare sig av jordbrukarungdomen eller de självägande
bönder, som alltid ha satt som sitt högsta motto att fa förfoga fritt
över sig själv och sin egendom.

Jag kan inte heller fria mig från det intrycket, att den föreslagna lagstiftningen
har fått proportioner som inte alls äro motiverade av de verkliga förhållandena.
Det är alldeles tydligt, att lagen kan komma att råda hot för
vissa missförhållanden, såsom en del fall av skadlig handel med fastigheter
på landsbygden, men å andra sidan tror jag att den kommer att skapa betydande
svårigheter för många framåtsträvande jordbrukare, som vilja lägga
ned kapital i sina fastigheter men som hädanefter inte kunna räkna med att
få någon valuta därför.

Det är närmast dessa ekonomiska konsekvenser av lagen, som jag i ali korthet
velat påtala och som göra att jag måste ansluta mig till yrkandet örn avslag
på det föreliggande lagförslaget.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum bomme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.41 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 15 december.

lil. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§1.

Förslag till Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande sammansatta
lag om in- andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl.
rätten ''attnär- ^aj'':^s Proposition med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva
värva jord- jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta motioner nu komme att fortsättas;
brulcsfastighet. och lämnades därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

(Forts.)

Herr Andersson i Tungelsta, som anförde: Herr talman! Debatten i denna
fråga har nu pågått i denna kammare så länge, och så många talare ha haft
ordet, delvis med ganska långa anföranden, att jag anser mig kunna tillmötesgå
den önskan, som säkerligen finnes hos kammarens ledamöter, att de återstående
talarna i denna debatt skola fatta sig kort.

Huvudinvändningen mot den lag, som kammaren här debatterar, har ju såväl
i utskottet som i kammaren här i dag varit, att man gör gällande, att det
ej är statistiskt eller på annat sätt ådagalagt, att spekulationsköp av jordbruksfastigheter
skett eller ske i sådan omfattning, att det kan anses, att en
betydande del av jordbruksfastigheterna undandrages den jordbrukande befolkningen.

Såväl Kungl. Maj:t som utskottsmajoriteten har emellertid bedömt denna
fråga annorlunda. Vi ha från utskottsmajoritetens sida bedömt saken icke
bara med ledning av vad som förekommit i det statistiska material, som stått
till buds, utan vi ha bedömt den med hänsyn till de av de olika ledamöterna
kända faktiska förhållandena. Den som i olika delar av landet med intresse
följt den utveckling på detta område, som ägt rum såväl under de närmaste
åren före det nu avslutade världskriget som under detsamma, har otvivelaktigt
gjort den erfarenheten, att det .jobberi och den spekulation i jordbruksfastigheter
som det här är fråga om ha fortgått länge och fortgått under kriget i
en mycket betydande omfattning. De ha haft en omfattning som måste sägas
vara till skada icke bara för den jordbrukande befolkningen utan för samhället
i dess helhet.

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. 59

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Det är icke här bara fråga om att det blir många jordbruk som undandragas
den jordbrukande befolkningen, utan det gäller ju här att även i de fall,
då jordbruk som varit föremål för spekulation återgått på sätt som tidigare
anförts här i debatten, till den jordbrukande befolkningen, ha dessa jordbruk
genom det jobberi de varit föremål för kommit att pa ett mycket allvarligt
sätt försämras. Det är ju så, att då det gäller jordbruk i skogsbygder utgöra
jorden och skogen tillsammantagna underlaget för brukarens försörjning. Jobbarna
ha i regel intet annat intresse av fastigheterna än att utvinna så mycket
som möjligt av skogen, och vad sedan rör jordbruket ha de icke mycket
intresse av detsamma. Vederbörande låta ofta jordbruket med byggnader försämras
och många gånger förfalla, och under tiden taga de ut så mycket som
möjligt av skogen.

Detta medför ju, att då det gäller en fastighet, där skogen, sorn. utgör en
del av det underlag, som jordbruket å fastigheten ger för en familjs försörjning,
blivit spolierad, tar det årtionden framåt i tiden innan denna fastighet
på nytt kan anses vara ett jordbruk sådant som det var förut, alltså ett jordbruk
som kan giva en familj dess försörjning.

Det är säkerligen känt, att det finnes ett stort antal människor här i landet,
som hedriva denna spekulationsverksamhet yrkesmässigt. Det finnes exempel,
som redan anförts här i debatten, hur sådana sa kallade yrkesutövare lia
kunnat inneha flera, kanske tiotals fastigheter och på det sättet kunnat under
ett antal år gå igenom och mer eller mindre skövla ett mycket betydande antal
jordbruksfastigheter. Jag skulle kunna lämna exempel pa konkreta fall.
men det har lämnats så många sådana, att jag beträffande denna typ av spekulanter
icke skall utöka antalet exempel. Det må vara tillräckligt att erinra
om fakta.

Jag skall emellertid övergå till att tala litet grand örn en annan typ av
spekulanter, de så kallade kapitalplacerarna. Spekulanterna av denna typ äro
legio i denna stad och omgivningarna däromkring. Inom en mycket vid räjong
runt omkring huvudstaden är det undantag, att sådana större mera välbelägna
egendomar, som äro belägna vid havsstranden eller vid vatten, ägas av
jordbrukare. Det finnes visserligen ett eller annat undantag, men så gott som
undantagslöst ägas numera dessa gårdar av människor som icke äro jordbrukare.

Nu må det ju vara, att vederbörande äger en fastighet. Jag tror icke, att
det väckt så mycket bekymmer ute i bygderna, om det varit sa i och för sig.
Men tendensen, i synnerhet på sista tiden, har visat, att denna typ av fastighetsspekulanter
icke nöjer sig med en fastighet utan förvärvar många eller
hela komplex av fastigheter, sammanhängande eller spridda inom större eller
mindre områden. o =

Jag skulle kunna nämna några exempel här; jag har mångå pa lager. Men
jag skall nöja mig med att anföra ett eller två. Jag vet, att det i en socken
icke långt utanför Stockholm bär förekommit, att cn affärsman fran Stockholm
har förvärvat mycket betydande jordegendomar, flera med stor areal.
Det rör sig om något tusen hektar av områden, åker och annan mark. Jag
ringde härom dagen till kommunaln ämndsord föranden och frågade honom,
hur dessa fastigheter numera se ut och hur de brukas. "V ederbörande säde da,
att på en av egendomarna örn nittio tunnland linnas för närvarande tva hästar
och tre kor. Under förra året plöjdes där ingenting mer än att vederbörande
lät plöja upp en gärdesväg, som gick igenom hans ägor. Det var den
brukning av jorden på denna egendom som ägde rum under förra året. Denna
plöjning kom antagligen till av den anledningen, att vägen användes av några

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

grannar, som brukade begagna den som genväg, när de skulle ut till stora
vägen. Detta var väl orsaken till att den blev plöjd och brukad. I övrigt förekom
det ej något annat jordbruk än att man skördade vallarna. På en annan
egendom, som hörde till samme ägare och låg i samma trakt, hade man innevarande
år inga kreatur alls. Det var i alla fall en egendom på 60—70
tunnland.

Det kan också anföras andra exempel. Jag skulle kunna göra det, men det
kanske kan vara nog med dem jag redan anfört.

Vad gäller värdet av dessa egendomar är det eljest icke betingat av den
sortens spekulationer, därför att värdet av dessa områden, särskilt strandegendomarna,
stiger automatiskt och mycket hastigt, oavsett örn vederbörande
gör någonting åt egendomarna eller ej. När det t. ex., som det skett i många
fall och som jag har personlig erfarenhet av, har hänt, att en kapitalstark
person har köpt ett antal egendomar, så att vederbörande kommit att behärska
icke bara stora områden på fastlandet utan strandområden, som i många fall
sträckt sig nära en mil utefter stranden och miltals utåt skärgården, är det
uppenbart, att där sker någonting som måste för bygden te sig i högsta
grad olustigt. Det sker någonting som måste vara till skada och sprida olust
samt i övrigt vara till förfång för den bofasta befolkningen inom området.

Nu har det här sagts ■— och det skall jag icke alls förneka — att det är
värdefullt att en del av dessa människor, som ha kapitaltillgångar, förvärva
jordbruksegendomar ute på landet och kosta på dem pengar och sätta dem i
stånd samt på det sättet tillföra jordbruket värden, som det annars ej skulle
ha fått. Jag skall icke förneka, att sådana fall förekomma. Men min erfarenhet
säger mig, att det är undantag, att man på det sättet kostar på mycket
pengar på att sätta jordbruket i stånd eller förbättra det. I regel användas
de pengar man kostar på till att förbättra byggnadsbeståndet i vad gäller
bostäderna och skapa i regel lyxbostäder, som användas kanske en eller
två månader av året men den övriga delen av året stå tomma. Jag har också
exempel på detta, som jag skulle kunna anföra. Jag skall bara tillägga, att i
några fall, som jag känner, har det varit så, att vederbörande kostat på hundratusentals
kronor på att förbättra luxuösa byggnader — det vill säga de
byggnader vederbörande själv använde — medan man från hälsovårdsnämndens
sida nödgades gå fram med att ålägga vederbörande vite för att kunna
få till stånd en förbättring av arbetarnas, torparnas och arrendatorernas bostäder.
Det är alltså som regel icke så, att de pengar, som tillföras jordbruket
från dessa kapitalstarka spekulanters sida, användas till jordbrukets fromma
och förbättring, utan i stället blir det oftast så, att man genom detta skapar
åbyggnader, varigenom vid ett tillfälle, då eventuellt dessa egendomar
kunna gå i handeln och skulle kunna övertagas av en jordbrukare, detta omöjliggöres
på grund av att ingen sådan, som skall leva på jordbruket, kan betala
så högt pris som egendomen betingar på grund av dessa lyxbetonade
byggnader.

Det har ofta i denna debatt sagts och kanske tidigare i ännu högre grad,, att
detta ariett ingrepp i den ekonomiska friheten, att det är ett ingrepp, som gör
större våld än nöden kräver, och att man därför icke nu skall handla, enär
saken är tveksam. Vad är det för ekonomisk verksamhet som det gäller att
hindra? ^Varje ekonomisk verksamhet, som gör skäl för namnet, bör enligt
min mening skapa värden eller nyttigheter eller ock tjänster, som ä.ro behövliga
för den mänskliga samvaron. Jobberi och spekulation med jordbruksfastigheter
skapa inga värden. Hela syftet med denna verksamhet är att man
vill skaffa sig egen vinning. För att göra detta måste man oftast spoliera

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag orri inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

värden, som skapats under gångna tider, och spoliera värden, som borde få
stanna kvar och ligga till grund för kommande generationers bärgning.

Man har sagt, att det är en tunga för den lojala handeln, det är besvärligt
och kommer att medföra ett svårt ingrepp även i den lojala handeln. Men det
är väl ändå så, att det är mera sällan som en yrkesutövare inom jordbruket
gör fastighetsaffärer mer än en eller två eller högst tre gånger under sin livstid.
Det kan väl icke anses vara någon tunga, som är särskildt svår, att vederbörande
vid dessa få tillfällen går till en person, som är bosatt inom orten,
och erhåller det intyg, som fordras för att vederbörande skall kunna få lagfart
i vanlig ordning. Besväret är icke större än det som var och en får underkasta
sig för att få inköpa t. ex. sprängämnen eller ett skjutvapen.

Jag har för min del icke den uppfattningen, att man skall hindra människor,
som ej äro jordbrukare, att förvärva jordbruksfastigheter. Det gör icke
heller denna lag, som vi väl lia fått klart för oss under denna debatt. Vi böra
emellertid enligt min mening ha en lag, som gör klart för vederbörande, att
en fastighet med jord och skog icke är en handelsvara som vilken annan handelsvara
som helst. Jordbruk med skogsskötsel är ju en verksamhet, som är
nödvändig, och en förutsättning för att väldiga delar av vårt land överhuvud
taget skola kunna bebos av människor. Likaväl som det på sin tid var en
allmän angelägenhet av stor vikt, att bolag och ekonomiska föreningar kunde
hindras att förvärva stora områden av den svenska jorden och mycken skog,
lika angeläget är det enligt min mening att man nu får till stånd en lagstiftning,
som hindrar jobberiet med jordbruksegendomar och hindrar att enskilda
människor därför att de ha god tillgång på kapital förvärva stora områden av
den svenska jorden. Det kan icke vara till gagn för vare sig jordbrukarklassen
eller samhället i dess helhet att så sker.

Jag skall med dessa korta ord, herr andre vice talman, be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrade:

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Jag har inga personliga skäl att
blanda mig i detta ärende. Jag har icke deltagit i utskottsbehandlingen och
är ej motionär. Det skulle således kanhända icke vara någon direkt anledning
för mig att lägga mig i den debatt som nu föres. Att jag gör det beror på att
jag satt och åhörde herr Liedbergs utförliga kommentarer till högerreservationen.
Det är en punkt här, som gör att jag anser mig böra säga några ord.

Jag tror mig ha befogad anledning att påstå, att det ej är en dag för tidigt
att vi få den lagstiftning, som nu är före och som ger samhället möjlighet
att sätta stopp för den klappjakt på bondejordbruk, som pågått och under
de sista åren naturligtvis skett inför hotet av föreliggande lagstiftningsförslag.

Jag ämnar anföra ett exempel, som i vad gäller storleksordningen och jag
tror även bevisvärdet övergår varje annat i varje fall i debatten i dag lämnat
exempel. Man har i debatten sagt, att man ej skall överdriva de enskilda
exempel som anförts här. Det är klart att man icke skall göra detta. Men det
är väl ändå naturligt för varje riksdagsman att göra en jämförelse mellan de
lagförslag, som komma under hans ögon, och de exempel han kan hämta ur sin
närmaste erfarenhctskrets. Den som ej gör det tror jag är en dålig riksdagsman.
Men han skall naturligtvis icke söka generalisera dessa exempel i onödan
och söka upphöja dem och giva dem ett helhetsvärde, utan han skall låta
exemplen gälla för vad dc äro.

Vi ha i vårt län ett stort gammalt godskomplex med ett jordinnehav på
åtskilliga tusental hektar. Det är mest skogsmark men också tusentals tunnland

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

åkerjord, fördelade på en huvudgård och en mängd utgårdar, liggande runt
om i de kring huvudgården belägna socknarna. Huru många utgårdarna äro
är jag icke övertygad om att ägarinnan själv vet. Men hon har en förvaltare,
som säkert håller reda på den saken. Denna godsägarinna har efter den 1 januari
1943 köpt ytterligare 26 bondejordbruk i två av de närmast liggande
socknarna. Det har varit fullständiga familjejordbruk och dessutom ett stödjordbruk
samt därjämte en mängd spridda fastigheter i socknarna runt omkring
och ytterligare ett större gods i Jönköpings län.

Jag kanske bör tillägga, att i de socknar, som dessa fastighetsköp beröra,
äro kommunalmännen utomordentligt bekymrade, därför att från de försålda
fastigheterna kommer ej att inflyta andra skatter än rena garantiskatter. Det
kommer att resultera i minskade skatteunderlag och högre utdebiteringar.

Det är mycket svårt att finna en rimlig motivering till dessa fastighetsförvärv.
där åtminstone i ett eller möjligen två fall hela byalag av familjejordbruk
slagits ut. Huvudgården är i och för sig förut tillräckligt stor och -— höll jag
på att säga — klent skött för att den icke skall behöva utökas.

Man kan fråga sig: bör sådant rimligtvis få fortsätta? Nej, icke ens till dess
1942 års jordbruksutredning blir på det klara med, vilken storleksordning på
de svenska jordbruken som skall bli vägledande för jordbrukspolitiken i framtiden.

Med dessa exempel för ögonen hade det varit utomordentligt befogat, örn vi
i krisens början hade fått en provisorisk förbudslagstiftning genomförd för
sådana transaktioner, som jag relaterat. Jag kan icke begripa, hur en skärpt
vanhävdslagstiftning eller skogslagstiftning eller en skärpt arrendelagstiftning
skulle vara konstruerad för att den skulle kunna förhindra fastighetstransaktioner
av det här antydda slaget.

Örn man kanske stått frågande inför ett eller annat i det förslag, som vi nu
behandla, så måste man väl ändå med de exempel jag anfört för ögonen, anse det
klart, att denna lagstiftning måste bli ett skydd för den självständiga och fria
bondeklassen i stället för ett hot mot samma klass.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Då denna debatt pågått så länge
skall jag nöja mig med att i största korthet motivera min ståndpunkt. Jag anser
mig ha en viss rätt till detta eftersom jag råkat komma på en sida, där
jag är örn inte ensam bland mina partikamrater så i varje fall i sällskap med
ett påfallande fåtal.

Den utredning på vilken propositionen bygger tror jag inte har övertygat
någon människa om nödvändigheten av denna lagstiftning som inte var övertygad
förut. Motivet för en dylik lagstiftning skulle ju rimligtvis vara att det
vore skadligt för en väsentlig del av samhället att några andra än bönder ägde
jordbruksfastigheter. Detta bär utredningen inte bevisat, och den har inte ens
gjort något försök att bevisa det. Den har gått ut ifrån såsom givet vad den
egentligen skulle bevisa. Alldeles med samma motivering som här i dag givits
exempelvis av jordbruksministern, vilken som sin subjektiva mening framhöll,
att det var en samhällelig förlust att fyra självägande bönder efterträddes av
en rättare och tre lantarbetare. Så kan ju en människa anse, och jag är säker
på att det är många som ha samma uppfattning som jordbruksministern, men
därmed är det inte utan vidare givet att det är en samhällelig förlust att ha
en rättare och tre lantarbetare i stället för fyra s. k. självägande bönder. Det
är mycket möjligt att dessa lantarbetare och rättaren trivas bättre med sin
ställning än de självägande bönderna hade gjort. Det finns nämligen själv -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ägande bönder som inte precis ha någon anledning att rosa marknaden med
hänsyn till sin ställning. Jag skall visst erkänna att den självägande bonden,
framför allt linder vissa tider av Sveriges historia, haft en ofantlig betydelse
för vårt samhälle. Hans betydelse är inte så stor nu. Därmed vill jag på intet
sätt förklena strävandet att vara sin egen jordbrukare, men det är som sagt
inte utan vidare givet att detta är ur samhällelig synpunkt en fördel.

Nu anföres det av utredningen att dessa s. k. grosshandlarköp lia stegrat
jordbruksfastigheternas priser i sådan grad, att jordbrukare inte kunna konkurrera
med de köpkraftigare personer från städerna som köpa upp alla jordbruk,
medan de bli utan eller till äventyrs få nöja sig med att vara arrendatorer.
Å andra sidan säger utredningen att det såvitt man kunnat utröna inte
förekommit dylika köp i större omfattning än normalt.

Om detta är fallet, örn det inte förekommit köp, låt oss kalla dem grosshandlarköp,
av jordbruksfastigheter i större utsträckning än normalt men priserna
på fastigheterna icke desto mindre stigit, måste det uppenbarligen vara
en annan faktor som framkallat denna stegring av jordbruksfastigheternas
priser än grosshandlarköpen. Det är inte så svårt att finna andra faktorer,
ehuru man är benägen att undervärdera dem och överskatta betydelsen för priserna
av dessa växlingar av ägare till fastigheterna, överhuvud taget är man
benägen att överskatta de s. k. jobberiernas inflytande på fastighetspriset. Det
är enligt min mening inte jobberierna som drivit upp eller, såsom ibland inträffar,
pressat ned fastigheternas priser, utan andra faktorer. Även örn en fastighet
Ilar befunnit sig i samma ägares hand under en mycket lång tid, ett århundrade,
så stiger den lika säkert i pris som den fastighet som växlar ägare
varenda vecka. Ar 1941 försålde staten efter riksdagens beslut en liten fasttighetsbit
här i staden. Staten hade innehaft denna fastighet under mycket lång
tid, jag skulle tro sedan urminnes tider, men icke desto mindre betingade denna
fastighet ett pris som jag skulle tro vara det högsta som någonsin betalats i
detta land för en fastighet. Den kostade nämligen inte mindre än 3 100 kr. per
m2, och man kan inte säga att detta väldiga pris, som staten sålunda betingade
sig, berodde på att fastigheten i fråga hade gått ur hand i hand och jobbats
upp i pris. Den hade stigit ändå, trots att den inte växlat ägare på århundraden.

Det är inte detta som framkallar fastigheternas prisstegring, utan andra
faktorer. Beträffande jordbruksfastigheter är det ganska klart att det är statens
jordbrukspolitik som får anses vara avgörande för fastigheternas priser.
örn staten beslöt att efter ett par år exempelvis avskaffa det s. k. gränsskyddet
för det svenska jordbruket, skulle jordbruksfastigheterna omedelbart falla
i pris. örn det också jobbades med dem varenda dag, örn de köptes och såldes
oupphörligt, skulle de ferila i pris. Jobberierna spela överhuvud taget ingen
roll för fastigheternas värdestegring, örn det nu förekommit i någon större
utsträckning, vilket inte har bevisats, att jordbruksfastigheter övergått till
icke jordbrukare under den senare tiden har detta främst berott på fruktan för
inflation. Man skall inte inbilla mig, att det finns någon drift hos grosshandlare
eller andra att köpa en dåligt räntabel jordbruksfastighet i stället för att
placera pengarna i profitabla industrier eller andra affärer. Så äro inte kapitalisterna
inrättade.

Nu veta vi ju, att det s. k. gränsskyddet inte kommer att upphävas. Jag
anser inte heller själv att detta skall ske. örn den saken äro vi överens, och
följaktligen kommer inte heller någon sänkning av fastigheternas priser att
äga rum. Tvärtom är det sannolikt att jordbruksfastigheterna även i fortsättningen
komma att undergå en örn ock långsam värdestegring. Det är över -

04 Nr 42. Lördagen deli 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

huvud taget så att dylika realvärden stegras i pris, om det också under lugna
tider sker långsamt så att det inte har någon betydelse. Det finns egentligen
inte mer än en enda rationell anledning att äga jord, och det är att förtjäna
på den stegring som fastigheternas värde undergår, d. v. s. inkassera jordräntan.
Vore det inte för inkasseringen av jordräntan vore det fullkomligt likgiltigt
örn jorden vore den enes eller den andres egendom.

Nu är det en gammal idé att jordräntestegringen egentligen skall indragas
till samhället. Det är ingen socialistisk idé; den förste aposteln för denna
speciella formel var den till sin åskådning borgerlige Lloyd George, och hans
anhängare ha i allmänhet inte heller bekant sig till den socialistiska åskådningen.
Emellertid har det allmänt ansetts berättigat att den s. k. oförtjänta
jordvärdestegringen skulle tillfalla samhället. Nu kommer det genom denna
lagstiftning att införas en viss begränsning i privatmäns rätt att tillgodogöra
sig den oförtjänta jordvärdestegringen. Jag hade emellertid inte föreställt mig
att Lloyd Georges idéer skulle förverkligas på det sättet att rätten att göra
sig inkomster på oförtjänt värdestegring skulle genom lag förbehållas en viss
del av samhällets medlemmar.

Herr talman! Jag ber att med vad jag sålunda anfört få yrka bifall till den
av herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andersson i Tungelsta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Med anledning av herr Severins anförande vill jag
bara säga, att jag för min del inte kan avgöra, huruvida det är någon
drift som gör att vederbörande här i Stockholm, som ha gott örn pengar,
bjuda t. ex. dubbelt så mycket för en jordbruksfastighet i Stockholms omgivningar
som någon bonde kan betala vilken skall bruka fastigheten. Jag tror
inte detta beror på en impuls som är tillkommen på grund av någon inre
drift, utan det torde väl bero på att vederbörande har på känn, att örn han
kan lägga sig till med områden som sträcka sig miltals längs stränderna, så
skall han på detta sätt kunna själv behärska stora områden som äro mycket
begärliga inte bara för jordbrukarna utan även för spekulanter. Därmed
kan han nämligen mycket verksamt själv bidra till att den automatiska värdestegring,
som herr Severin talade örn, går i höjden i mycket hastigare tempo
än den annars skulle göra.

När jag under många år studerat denna utveckling vad stockholmstrakten
beträffar, har jag funnit, att det måste vara detta som ligger till grund för vederbörandes
begär att slå under sig så mycket jord som möjligt. Att det kan
vara till gagn för den jordbrukande befolkningen eller samhället att detta får
ske kan jag för min del icke fatta.

Herr Severin i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Jag kan väl föreställa mig, i synnerhet nu sedan folksemestern
införts och strandrätterna börjat bli dyrbara, att det kan vara mycket
lockande för en spekulant att inköpa strandtomter i närheten av en stor stad
för att sedermera sälja dem eller på annat sätt göra sig en inkomst på den
jordvärdestegring som otvivelaktigt äger rum. Men jordvärdestegringen som
sådan skulle jag i alla fall tro beror på den större efterfrågan på strandrätt
som uppkommit därigenom att människorna numera i allmänhet vilja fira ett
nar veckors sommarfrihet ute i naturen, och då särskilt vid stränderna. Denna
lagstiftning skulle ju på sin höjd innebära att den jordvärdestegring, som uppkommit
genom detta semesterfirande, tillfaller de strandägare som eventuellt

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

äro bönder i stället för de grosshandlare eller bankdirektörer som passat på att
lägga sig till med marken.

Det är klart att det ur samhällelig synpunkt naturligtvis kan vara av viss
betydelse, huruvida det är bankdirektör den och den eller lantbrukare den och
den som förtjänar pengar. Den senare kanske kan anses ha en bättre rätt till
den oförtjänta värdestegringen, men så mycket torde i alla fall vara säkert att
det är någon som tar den. Jag anser det inte vara så viktigt ur samhällets synpunkt,
örn- det är lantbrukare Pettersson eller bankdirektör Penninglund som
gör sig en förtjänst på den allmänna semestern.

Härefter anförde:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I den motion jag väckt i anledning
av dfen föreliggande propositionen har jag anfört en rad skäl, som för mig varit
avgörande, då jag yrkat avslag på propositionen. Jag har inte kunnat finna,
att utskottet på någon enda punkt kunnat jäva de anmärkningar som jag i motionen
riktat emot förslaget. Tvärtom, när jag läst igenom utskottsutlåtandet
finner jag anmärkningarna ännu mera befogade.

Den första anmärkningen från min sida var den, att det föreligger ingen
verklig utredning örn i vilken omfattning dessa icke önskvärda köp av jordbruksfastigheter
äga rum. Man vet inte: är det 10 procent, 5 eller 1 procent
av köpen? Jordbruksministern nämnde 1 procent, men han tog sedan tillbaka
uppgiften, han visste inte alls örn den siffran kunde vara riktig. Här har under
debatten från enskilda riksdagsmäns sida dragits fram olika exempel. Jag
tycker det är ganska riktigt och befogat att när en enskild riksdagsman har
något att tala örn från sin hemtrakt han då gör detta och säger, att i min socken
har det och det förekommit. Men när jag hörde att jordbruksministern, som
väl har det närmaste ansvaret för att denna proposition lagts fram, inte hade
något annat att komma med i fråga örn det antal fall det här skulle gälla än
de tre fattiga exempel han anförde från sin egen socken — han upprepade dem
för övrigt två gånger, eftersom han tydligen inte hade några andra att ge •—
då blev jag betänksam, det måste jag säga. Kungl. Majit har således inte gjort
någon utredning som visar vilka proportioner dessa olämpliga köp ha. Det
kanske bara är fråga örn en tiondels procent av alla köp. Ingen vet vad det rör
sig örn. Är det rimligt att framlägga ett lagförslag, så utomordentligt ingripande
som detta faktiskt är i fråga örn jordbrukarnas fria rätt att köpa fastigheter,
utan att ange vad man bygger det på?

Här stod statsrådet Sköld och vinkade med en lätt gest bort vad det stora
flertalet av våra myndigheter, våra länsstyrelser, våra hushållningssällskap,
egnahemsnämnder och jordbrukskommissioner yttrat i detta fall. Jag föreställer
mig, att det i andra län, innan man avgav dessa yttranden, gått till
ungefär som i mitt eget län, Sörmlands. Där förhörde man sig inom varje socken
med egnahemsombud, med kristidsnämnderna, med hushållningssällskapens
underavdelningar och uppmanade dem: nu skola ni tala örn hur det är härvidlag
i er socken! Vi gjorde en grundlig undersökning i vårt län och kommo
till ett resultat som visar, att det finns ingen anledning att gå in för en sådan
här lagstiftning. Jag säger än en gång att jag föreställer mig att man förfarit
likadant i andra län. Då är det rätt märkligt att chefen för jordbruksdepartementet
vinkar bort detta med en gest om att dessa tillfrågade bara tillvarata,
som han uttryckte sig, sina egna intressen.

Skulle jag liksom andra enskilda riksdagsmän bedöma förhållandena med
hänsyn till exempel från min egen bygd, skulle jag tro att det även i det län

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 42. 5

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

jag representerar förekommer köp, som man kunde anse icke önskvärda. Men
jag är övertygad örn att det inte förekommit i sådan utsträckning att en sådan
liär lag kan vara befogad.

Jag besökte för någon tid sedan ett par socknar som säkerligen höra till dem
som mest blivit berörda av stockholmares köp — det är ett par kustsocknar.
Jag frågade jordbrukarna där: är det mycket besvärligt med detta? Tycka ni
det är olämpligt med dessa köp? — Nej, inte alls, svarade man. Örn stockholmare
vill köpa små usla ställen ute i kustbandet eller på öarna, som en bonde
inte kan leva på så kan det inte var till någon skada. Platserna ligga för övrigt
så olämpligt till att det är ingen som vill köpa dem och driva dem som jordbruk.
Vill någon stockholmare köpa de där små ställena för dyra pengar och
lägga ned en hel del kostnader på dem, är det väl inget fel, sade bönderna.

Jag kan inte heller finna att det är något fel. Vore det fråga örn ställen av
den storleksordningen att bönder där kunde försörja en familj, då kunde man
ställa sig mera tveksam, men så stora ställen vilja stockholmarna i allmänhet
inte ha. Örn jag skulle se det hela med utgångspunkt från de begränsade förhållandena
i min egen socken, en typisk jordbruks- och skogssocken med vackert
belägna gårdar vid sjöar, så ha vi där tre eller fyra gårdar som ägas av
icke jordbrukare. Met det är sådana gårdar som strängt taget alltid ha ägts
av icke jordbrukare. Dessa ställen säljas och köpas litet då och då, men gårdarna
vanskötas inte av arrendatorerna, som i stället sköta dem mycket ordentligt,
så vitt jag kan förstå. Jag tror inte jag skulle kunna leta upp en enda
bonde i min socken, som skulle vilja säga, att det är mycket olämpligt att de
där tre, fyra gårdarna ägas av andra än självägande jordbrukare.

Örn man i ett län som Sörmlands skulle göra en undersökning, huruvida den
självägande jordbrukarklassen ökar eller minskar, skulle jag tro man finge fram
det resultatet att den ökar, frånsett de där små usla ställena -—• jag säger det
än en gång — som inte kunna försörja någon, eller de små skogstorpen där
ingen vill bo längre. I övrigt skulle jag emellertid tro att utvecklingen är den,
att den självägande jordbrukarklassen ökar, och detta därför att det funnits
och ännu finnes många arrendegårdar, som nu försäljas. Jag skulle tro att
det finns flera län i landet där utvecklingen är ungefär densamma.

Här har vittnats örn •—- och det vet man även av andra uppgifter — att det
finns vissa län där utvecklingen på detta område är olycklig; särskilt har det
talats örn Jönköpings län, Norrbottens län och ett par andra. Jag frågar mig då:
vad kan vara anledningen till att just dessa län ha råkat så illa ut? Tillämpar
man inte de gällande lagarna, skogsvårds- och vanhävdslagar m. fl„ eller tillämpar
man dem där på ett annat sätt än i det stora flertalet län här i landet, där
man medelst dessa lagar tycks kunna hålla denna företeelse inom rimliga gränser?
Jag tycker det kan ha funnits anledning undersöka, huruvida de lagarna i
dessa län tillämpats på sådant sätt som det är möjligt att tillämpa dem, men
jag har inte kunnat finna att utskottet ens varit inne på några funderingar i den
riktningen.

I min motion pekar jag på ett annat förhållande som jag menar kommer att
bli ett skadligt resultat av den här lagen, nämligen att försäljning av fastigheter
genom auktionsförfarande torde bli tämligen omöjliggjord. Det förekommer ju
nu, särskilt när det gäller omyndiga och sterbhus, att fastigheter säljas på auktion.
Men hur detta skall gå till när denna lag kommer i tillämpning kan jag
inte förstå. Visserligen har vederbörande statsråd i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
sökt visa på en väg då han säger, att man kan ju söka tillstånd på
förhand när man tänker ropa in en fastighet på auktion. Men det veta vi väl litet
var, som känna till dessa förhållanden, att tiden mellan, då en sådan auktion

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. G7

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

kungöres, och auktionstillfället ofta är ganska kort. Den medger i varje fall inte
att man skall hinna få ett tillstånd av Kungl. Majit. Jag tror det blir ett skadligt
resultat av denna lag att fastighetsförsäljningar på auktion hädanefter inte
kunna komma att äga rum.

De fastighetsköp som torde vara de vanligast förekommande och väl också
kunna sägas vara av allra mest lojal beskaffenhet äro de då en jordbrukare, som
har ett mindre jordbruk, vill skaffa sig ett större. I ett sådant fall kan vederbörande
inte skriva på det där nödvändiga intyget, att han inte äger någon fastighet,
utan han måste först sälja sitt lilla ställe, innan han kan få köpa det större.
Därvidlag har dock utskottet försökt lämna en anvisning örn hur man skall kunna
krångla sig förbi detta förfarande. När jag läste hur utskottet skrivit örn den
saken — ja, jag ber örn ursäkt herr talman — då kunde jag inte låta bli att
skratta, ty så pass tillkrånglat är det. Uttalandet i fråga har i vissa delar tidigare
föredragits.av herr Liedberg, men det var många av kammarens ledamöter som
inte hade tillfälle höra det, varför jag skall ta mig friheten att läsa upp vad utskottet
skriver i sitt utlåtande på s. 41: »Enligt vad utskottet erfarit har det
ifrågasatts, huruvida det i 5 § tredje stycket i lagförslaget angivna kontrollförfarandet
kan tillämpas i det fall att en lantbrukare vill sälja sin fastighet och
köpa en ny. I ett sådant fall är det naturligt, att han icke vill definitivt avyttra
sin gamla fastighet, innan han blivit förvissad om att han kan förvärva den nya.
Det har förmenats, att 5 § tredje stycket i sådant fall icke kan vinna tillämpning,
enär han så länge han är ägare av den gamla fastigheten icke kan avgiva den
försäkran som. avses i 2 § tillämpningskungörelsen och denna försäkran måste
vara underskriven, innan han kan erhålla intyg från landsfiskalen, magistratsledamot
eller kommunalborgmästaren. Denna anmärkning kan enligt utskottets
mening icke frånkännas visst berättigande. Ifrågavarande olägenhet synes emellertid
kunna undanröjas genom att den försäkran, som förvärvaren har att avgiva,
i dessa fall får ske i två etapper. Först underskriver han sålunda en försäkran,
att han,.som ämnar förvärva viss angiven fastighet, har för avsikt att själv
ägna sig åt jordbruket å fastigheten. Därefter anskaffar han intyget från vederbörande
tjänsteman. Sedan han härpå försålt sin gamla fastighet, undertecknar
han en försäkran, att han icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Med
åberopande av förklaringarna och intyget kan han sedan söka lagfart å sitt fång.
Förvärvarens förklaringar böra även i förevarande fall avfattas enligt fastställda
formulär. Den blankett, varå formulären tecknas, kan lämpligen innehålla,
först förklaringen att förvärvaren har för avsikt att ägna sig åt jordbruket, därefter
intyget och sist förklaringen, att förvärvaren icke äger annan fastighet med
jordbruk.»

Jag måste, herr talman, säga att detta är ett strålande exempel på, skola vi
säga S:t Byråkratius’ lagskriveri i våra dagars Sverige!

När emellertid den där småbonden — det är väl i de flesta fall en sådan _

som har ett ställe på 20—30 tunnland, har klarat alla formulären och gått igenom
hela den här cirkusen, då skall han i nåder få rätt att köpa ett annat ställe
på en 30, 40, 50 tunnland eller mera. Annars riskerar han faktiskt, örn han dessförinnan
säljer sin lilla fastighet, att själv med hustru och barn och kreatur bli
ställd på bar backe.

Det var ännu en sak i statsrådet Skölds anförande, som jag fäste mig vid, då
han talade örn att det är polismyndigheten som skall avge de intyg det här är
frågan örn. Det var inte så farligt, menade statsrådet Sköld. Någon hade föreslagit
att landsfiskalen ju kunde tala med kommunalmän ute i socknarna för att
få de uppgifter som behövdes. Det tyckte statsrådet att han inte behövde göra,
det fanns ju polismän överallt ute i socknarna som kände till befolkningen väl.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Skall det nu bli på det sättet jordbrukarna skola sättas under polisvälde, att inte
bara landsfiskalen utan varje fjärdingsman och polisman ute i socknarna
skall vara med och lämna de uppgifter och avge de intyg som det här
gäller, så får jag lov att säga, att jag tycker det kommer att gå ganska märkvärdigt
till. Därmed följa också alla de möjligheter till trakasserier, till mannamån
och till gynnande av »välsedda», som det här lagförslaget faktiskt kommer
att medföra, varför jag fruktar att de svenska böndernas frihet och äganderätt
till sin jord snart är ett minne blott.

En sak som jag inte kunnat finna att man vare sig i propositionen eller i
utskottsutlåtandet tagit någon hänsyn till är det ökade arbete detta förslag
uppenbarligen måste medföra både inom jordbruksdepartementet och egnahemsnämnderna.
Vad departementet beträffar känner jag inte till vad man
har för arbetskraft, men där kanske det finns tillräcklig så att man utan att
behöva nämnvärt öka personalen kan klara ut ett eller annat tusental av dessa
ärenden per år, som det väl kommer att röra sig örn. Jag vill i sammanhanget
särskilt rikta uppmärksamheten på det yttrande statsrådet Sköld här fällde,
då han sade att nog skulle man se till inom departementet att det inte skulle
behöva uppstå någon väntan genom att man där skulle ligga på ärendena. Jag
hoppas också det kommer att bli på det sättet. Hur våra egnahemsnämnder ha
det känner jag ganska väl till. Hur skall det bli möjligt för dem att klara ut
de nya och ökade arbetsuppgifter som härigenom påläggas dem utan att de
få ytterligare arbetskraft för detta ändamål? Och det behöver vara kvalificerad
arbetskraft, som kan bedöma dessa spörsmål och kanske avgöra ärendena
på egen hand. Få de inte det måste det obönhörligen medföra att andra viktiga
uppgifter bli eftersatta.

Utöver vad jag anfört i min motion och här ytterligare framhållit vill jag
säga, herr talman, att jag hyser en lika stark önskan som någon av dem, som
här förklarat sig stödja lagförslaget, att personer som jobba med och spekulera
i svensk jord och skog skola klämmas efter, och att detta skall göras på
sådant sätt, att de betagas lusten att i fortsättningen utöva sin skadliga verksamhet.
Men, som jag framhållit i min motion, jag tror man kan göra det på
ett annat sätt, på ett sätt som skulle drabba, jag skulle vilja kalla dem bovarna,
med ett verkligt straff men låter den stora massan av de svenska jordbrukarna,
som lojalt sköta sin jord och sin skog, göra detta utan de besvärligheter
och det intrång som en sådan här lagstiftning ofrånkomligen kommer att
medföra också för deras del. Om man kompletterade de lagar vi redan ha i
fråga örn vanhävd och skogsvård med en lagstiftning, som stadgade kraftiga
bötesstraff för sådana som missköta sin ansvarsfulla uppgift som jordbrukare
och som ägare av svensk jord, skulle säkerligen mycket snart de olämpliga och
skadliga jordköpen upphöra.

Jag hyser, herr talman, en stor fruktan för att det lagförslag vi nu ha till
behandling endast är inledningen till en fortsatt olycklig och farlig tvångslagstiftning
gentemot dem som äga och bruka den svenska jorden, en lagstiftning
som jag befarar så småningom kan komma att beröva oss frihet och
äganderätt och som mera hör hemma i diktaturstater än i ett fritt och demokratiskt
land som vårt. När jag nu, herr talman, yrkar avslag på det föreliggande
förslaget vet jag, att jag bakom mig har det ojämförligt största antalet
av de organisationer och de myndigheter, som med kännedom örn de svenska
jordbruksförhållandena och med ansvarskänsla inför sina yttranden ha avstyrkt
detta lagförslag. Jag yrkar alltså avslag såväl på propositionen som på
utskottets hemställan.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Herr Andersson i Löbbo erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Andersson i Dunker ställde den frågan, huruvida
i de län, där mera markerad olägenhet av spekulations- och kapitalpläceringsköp
kunna påvisas — han nämnde Jönköpings och Norrbottens län -— nu gällande
vanhävds- och skogsvårdslagar tillämpas. Jag trodde att en person med
så stort allmänvetande som herr Andersson i Dunker hade klart för sig, att
genom vanhävdslagen och skogsvårdslagen kan man inte hindra sådana köparekategorier
att förvärva jord.

Under debatten i dag har givits exempel på hur en kapitalstark herre på ett
årtionde förvärvat över hundratalet fastigheter. Detta förvärvande har inte
kunnat hindras vare sig genom vanhävds- eiler skogsvårdslagen. Örn herr Anderson
i Dunker följt med den i dag i kammaren förda debatten tror jag han
skulle ha fått fullt belägg för att de spekulations- och jobbarköp, som han själv
säger sig vilja åt, ha ökat i sådan utsträckning, att det verkligen är på tiden
att någonting göres åt saken.

Om herr Andersson vidare hade följt med den tidigare debatten, tror jag
han hade funnit, att det här från flera talares sida påvisats att den del av utlåtandet,
som han citerade och som han påstod var så obegriplig och märkvärdig,
inte alls är svår att förstå. Örn herr Andersson vill slå upp Sveriges rikes lag
eller svensk författningssamling, kan han på nästan vilken sida som helst välja
ut stycken betydligt svårare att begripa än det han här föredrog. Jag undrar
örn inte saken ligger så till, att herr Anderssons oförmåga att begripa vad
utskottet i det fallet har sagt innerst inne bottnar i ett önsketänkande från
talarens sida.

Herr Andersson i Dunker, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag efterlyser alltjämt den statistik, som
skulle visa i vilken omfattning olämpliga egendomsköp äga rum. Vi veta genom
herr Anderssons i Löbbo och andras anföranden att sådana köp förekomma,
och vi känna till det redan förut, men jag frågar ännu en gång: utgöra de
en eller en tiondels procent av alla köp av jordbruksfastigheter i detta land?
Man tycker verkligen att man, när ett så ingripande lagförslag som detta lägges
fram, skulle kunna bekväma sig till att skaffa statistiskt material i nödig
omfattning.

Herr Andersson i Löbbo sade, att det stycke av utlåtandet som jag citerade
var så lättförståeligt. Då skulle jag vilja hemställa till jordbruksdepartementets
chef att, när denna lag skickas ut för tillämpning, man trycker av detta
stycke och bifoga^ det som råd och anvisningar.

Härpå yttrade:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag har tillsammans med herr
Tjällgren vid detta utlåtande fogat en reservation, och det är denna reservation
jag med några ord skall försöka förklara. Emellertid skall jag först säga några
ord örn lagen i dess helhet.

Under årens lopp har ju en sådan utveckling skett, att icke jordbrukande
befolkningsgrupper i allt större utsträckning köpt gårdar på landet, och detta
har naturligtvis åstadkommit en minskning i antalet självägande bönder. De
ha fått försvinna till städer och samhällen. Vidare har den omständigheten,
att det har uppträtt flera spekulanter på gårdarna, verkat fördyrande på de
jordbruk som utbjudits till salo. Detta verkar försvårande för de svenska
jordbrukarsönerna, när de skola börja på egen hand. De ha kraftiga armar,

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

en goel beräkning och god energi, nren de äro oftast fattiga, och genom denna
fördyring få de kanske ofta i hela sitt liv dragas med skulder. Detta är en
utveckling som vi icke kunna anse lycklig. Det vore ju bättre om de ifrågavarande
jordbrukarsönerna kunde placera, sig som jordbrukare med lämpligare
priser på sina jordbruk.

Orsakerna till dessa missförhållanden äro flera. De skogsköpare, som uppträda,
äro kanske de värsta. De söka raka av så mycket skog som möjligt och
få en god inkomst, och sedan sälja de gårdarna. De bönder, som köpa gårdarna,
få sedermera hålla på att skogsödla och slita för vad skogsjobbarna ha
tagit ut i förtjänster. — Det finns kapitalplacerare, som köpa gårdar för att
placera sitt kapital något säkTare, och i utskottet hörde vi som exempel på
detta hur ett fruntimmer hade köpt en gård, som var taxerad för 50 000 kronor,
men betalade 125 000 kronor för den. Huruvida det var en god kapitalplacering
vill jag låta vara osagt, men de 50 000 kanske voro något så när
säkra. Vidare finns det folk som köper fastigheter till sommarnöjen. De köpa
gårdar och arrendera ut dem, och de förut självägande bönderna bii arrendatorer.
Var och en vet vilka svårigheter arrendatorn oftast har jämförd med
den självägande bonden. Så finns det direktörer, fabrikörer och grosshandlare
från städerna, som ha tjänt sig förmögna och som ha fått för sig, att de inte
kunnat bli riktiga karlar förrän de skaffat sig lantbruk. Deras skötsel av gårdarna
kan man i allmänhet inte kritisera, ty de sätta gårdarna i stånd och
sköta dem väl, men man kan kritisera att de vilja ha sina corps de logier så
gentilt utrustade, att de kunna lägga ned hundratusen kronor för mycket på
ett corps de logi. Det innebär naturligtvis en nationalekonomisk förlust.

En ytterligare nackdel med det slags köp jag sist nämnde är den, att när
vederbörande har köpt gården och håller på att rusta upp den, och gården under
en tid går med förlust, då har han, påstås det åtminstone, rätt att draga
av denna förlust från sin inkomst vid deklarationen. På det viset göra stat
och kommun förluster genom de lägre skatter de få in, och riksdagens ledamöter
borde väl, tycker jag, åtminstone tänka på statens skatt och för den skull
vara med örn detta lagförslag.

Det har här anförts många exempel på onaturliga egendomsköp. Från mitt
hemian har jag några stycken. Det är en stadsbo, som under de senare åren
har köpt fem eller sex gårdar, och jag har lyckats få reda på priset för en av
dem. Det är en liten skogsgård, som han köpte för 16 500 kronor. Sedan sålde
han skog för 16 000 kronor brutto, och därefter, när skogen var avverkad, sålde
han gården åt en bonde för 25 000 kronor. Det är naturligtvis oriktigt att sådana
affärer skola få ske. Det borde finnas något hinder för det. Jag har
ett annat exempel från Bergslagen, där en bergsman ägde en skogsgård. Han
hade tre barn. ‘Två av deni voro utflugna och bodde i städerna, men en son var
hemma och hade arbetat och hjälpt fadern att sköta gården i tiotals år. Helt
hastigt dog fadern utan att ha hunnit ordna för den hemmavarande sonen. När
gården skulle säljas, sade syskonen, som bodde i städerna, att den skulle säljas
på offentlig auktion för att man skulle få fram det rätta priset. Detta pris
blev så högt, att den hemmavarande sonen inte fick någon ersättning för det
arbete han under en lång följd av år hade nedlagt. Det kom en skogsköpare
och köpte gården.

Vi ha ju en lag som säger, att vi inte få avverka skog på en gård under de
fem första åren, men märkvärdigt nog kan varenda person som köper en gård
ändå få avverka med detsamma, ty det lär stå någonting örn att avverkning
tillåtes örn den är förenlig med god skogsvård och ingen sätter sig emot den.
Är det en grov skog på gården, så är det bara att begära att skogsvå.rdssty -

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

reisen stämplar på, och så får man avverka. Man tycker ju att den där lagen
borde vara litet strängare, så att sådana här saker inte finge förekomma.

Ett annat exempel hörde vi i utskottet, där en skogsköpare hade köpt fastigheter
för en hel miljon kronor för att vara rustad om den här lagen skulle
komma att gå igenom.

Några av motståndarna till den lag vi nu behandla ha sagt, att en reglering
kan behövas, men att den bör genomföras på ett annat sätt, nämligen genom
skärpning av redan befintliga lagar o. s. v. Men det skulle taga sin ti<1 att
genomföra sådana skärpningar, och innan de nya bestämmelserna skulle hinna
bli utarbetade skulle det kanske gå ett par tre år. Under den tiden skulle allt
fler och fler skogsköpare få tid på sig att köpa in gårdar. Motståndarna till
denna lag medverka alltså till att hjälpa dessa skogsköpare, eller skogsjägare,
som de också nämnas, under de år som skulle komma att gå innan det kunde
komma andra lagar, som skulle råda bot för dessa missförhållanden.

Jag skall nu be att få säga några ord om min reservation. Den gäller förslaget
att landsfiskalerna skola lämna de intyg som behövas för köp av jordbruksfastighet.
Nu är det nog så på landsbygden, att befolkningen där ogärna
får till landsfiskalen, ty ofta misstänkes det kanske något kriminellt bakom
ett sådant besök. Landsbygdens befolkning gör nog inte^som herr statsrådet
Sköld, som for till landsfiskalen och gifte sig, utan den åker hellre till prästen
när det är fråga om vigsel. Det blir naturligtvis samma förhållande när
de skola gå till landsfiskalen för att få dessa intyg.

Dessutom äro ju landsfiskalsdistrikten så stora, att det inte är möjligt fölen
landsfiskal att känna till befolkningen i hela sitt distrikt. Han måste då
i sin tur vända sig till någon av de kommunala myndigheterna för att få upplysningar,
och vi ha tänkt oss att nämndemännen skulle vara de som kände
var och en sin socken bäst. Örn landsfiskalen först skall vända sig till en
nämndeman måste det uppstå en tidsutdräkt. Därför ha vi ansett det lämpligt
att nämndemännen skulle få utfärda dessa intyg. Nämndemännen i de
olika socknarna äro ju de som skriva köpekontrakten åt jordbrukarna, och de
ha papperen med sig till tinget för lagfart. Det vöre enligt vår mening synnerligen
lämpligt örn de på samma gång hade med sig dessa mtyg till tinget.

Utskottet bär försökt försvara sin linje i detta avseende genom att säga:
»Dock vill utskottet understryka, att Kungl. Maj :t under lagens tillämpning
bör ha uppmärksamheten riktad pa förevarande spörsmål och, därest det skulle
ur någon synpunkt visa sig olämpligt att utfärdandet av intyg tillkommer
landsfiskalen, vidtaga den ändring av tillämpningskungörelsen som kan anses
erforderlig.» Man har varit så oviss inom utskottet, alf jag för min del tycker
att det hade varit lämpligare örn utskottet gått på vår reservation i stället
för att i detta avseende följa Kungl. Majlis förslag.. Då hade vi säkert fått
säkrare omdömen i dessa intyg. Det hav varit flera jurister uppe i utskottet,
och en av dem tillfrågades huruvida han ansåg att landsfiskalerna vörö de
lämpligaste intygsgivarna i detta fall. Det ansåg han inte. Sedan tillfrågades
han om han ansåg nämndemännen vara de rätta. Det svarade han inte på,
och det tolkade jag för min del så, att han teg och samtyckte. Enligt denna
tolkning skulle min linje vara den riktiga.

Dessutom vill jag siiga, att denna lag ju bara är avsedd att tagas på försök
under en tid av tre år, och örn det skulle finnas några små felaktigheter i den
— det är ju omvittnat från många håll att det finns sådana felaktigheter —
får väl riksdagen efter denna tid försöka att rätta dem. Det är ju inte en
evighetslag som skall antagas eller ett giftermål som skall ingås, utan lagen
skall endast gälla en begränsad tid.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten alt förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Med anledning av vad jag nu Ilar sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
lagförslag, dock med den ändring däri i visst hänseende, som föreslås i den
av herr Tjällgren och mig avgivna reservationen.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Trots jag hittills är den ende och
kanske också kommer att bli den ende talaren från det parti jag representerar,
kan jag ändå fatta mig mycket kort, detta dels på grund av den sena timmen
och dessutom och framför allt av följande skäl.

Att döma av den ganska våldsamma och larmande debatt, som har förekommit
i pressen och här i riksdagen i denna fråga, skulle vi här ha att göra med
en lagstiftning av för hela vårt samhällsliv särdeles genomgripande natur. Här
utslungas ju hotfulla ord mot kapitalistisk spekulation inom jordbruket. Jorden
skall förbli i den jordbrukande befolkningens händer, jorden skall tryggas
åt dess brukare. Att utestänga kapitalistisk spekulation och framfart inom
jordbruket är självfallet en mycket stor fråga, och att reservera jorden åt
dem som bruka den är en ännu större. Stöde verkligen dessa frågor till avgörande
här i dag, så skulle väl beslutet komma att bil av genomgripande natur
och, skulle man nog kunna säga, historisk betydelse. Tyvärr har jag ej kunnat
finna annat än att det föreliggande förslaget bara är en detalj, örn också en
rätt viktig sådan, i det stora sammanhanget. Vill man stävja kapitalisternas
framträngande på jordbrukets område och trygga jorden åt dess brukare, kan
man enligt min mening svårligen tänka sig att denna lag kommer att bli av
någon större betydelse.

Jag tänker då i första hand på det förhållandet, att omkring en miljon
hektar eller ungefär en fjärdedel av Sveriges åkerjord är utarrenderad och
alltså inte äges av dess brukare. Och det är ju i allmänhet den bästa jorden
som äges av bolag, olika korporationer, fideikommissarier och andra större
jordägare. En lag som skulle syfta till att överföra exempelvis bolagsjorden
eller fideikommissjorden i böndernas, i de verkliga brukarnas händer, det skulle
vara en stor sak. En av motionärerna, herr Ekdahl, har ju varit inne på denna
fråga med sitt yrkande om en utredning om återställande till bondejordbruket,
^eventuellt genom expropriation, av jordbruksfastigheter som efter år 1914
försålts till och fortfarande ägas av icke jordbrukare. Detta förslag, som skulle
varit av någon betydelse, lär emellertid ha stött på s. k. principiella betänkligheter
bland jordbruksreformatorerna, och utskottet har avstyrkt motionen
nied hänvisning till 1942 års jordbruksutredning, vilken självfallet icke sysslar
med denna sak.

För det andra tänker jag på den omständigheten, att fastigheterna på landsbygden
för närvarande inte ens till hälften ägas av de formella ägarna. Redan
år 1939 voro ju landsbygdsfastigheterna intecknade till 53,3 % eller till den
lilla nätta summan av 6 300 miljoner kronor. Örn man räknar efter vanlig inteckningsränta^
blir det ju ungefär 225 miljoner kronor som bankerna enbart
pa den vägen ärligen hava in genom jordbruksfolkets arbete. Jordbruksnäringen
har kommit i klorna på kapitalet till följd av de i förhållande till storproduktionen
efterblivna företagsformerna. Den kapitalistiska utveckling, som
dessa siffror uttrycka, beröres ju inte alls av föreliggande lag. Och det upphävande
av böndernas faktiska ägande av jorden, som sker via skuldsättningen,
det är tydligen ingen oroad av. — Soln ett kuriosum får man väl betrakta
det förhållandet, att den föreslagna lagen inte skall gälla vid exekutiva auktioner.

För det tredje förefaller det ju märkligt — och jag vill här instämma nied
herr Hansson i Skediga — att man i första hand anser det viktigt att ta itu

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

med en och annan grosshandlare som köper ett sommarnöje, en och annan spekulant
i jordbruksskog samt en och annan kapitalplacerare. Det är ju nämligen
så, att de större kapitalplacerarna, bankerna, placera kapital i jordbruket
på ett annat sätt, och de stora spekulanterna i vårt samhälle föredraga säkerligen
i allmänhet spekulation i större skala än vad det här kan röra sig örn. Däremot
finns det ännu inte något förslag till åtgärder mot den verkligt stora
och omfattande spekulation med jord som heter tomtspekulation. Det har ju
anförts bär en siffra — då var staten spekulant — på 3 100 kronor per kvadratmeter,
som förekommit vid tomtköp. Det är väl en tämligen hög siffra, men
vi ha ju höga siffror litet var stans kring storstäderna. Här är något lagförslag
inte ens skönjbart. Det är precis som örn det skulle vara omöjligt att lagstifta
på detta område.

Nå, denna sak säges ju inte angå bönderna, men det är väl rätt svårt att
hävda en sådan uppfattning. Jag vill bara erinra örn att denna fråga är en av
de centrala i samband med frågan örn den av bönderna så hatade dyrortsgrupperingen.
För övrigt är det ju inte bara bönderna som beröras av jordfrågan.
Denna tomtspekulation är ju också den egentliga orsaken till de starkt stegrade
priser på jordbruksfastigheter runt storstäderna, som den svenska landsbygdens
ungdom klagar över. Den är också den väsentliga orsaken till de höga
priserna på strandremsorna, som herr Andersson i Tungelsta talade örn, och
ingalunda -— vilket också herr Severin klargjorde — grosshandlarnas köp av
sommarnöje. Denna vilda, för många hundra tusen medborgare så betydelsefulla
och för hela samhällsutvecklingen hämmande kapitalistiska spekulation
gör man ingenting åt. Nu skola spekulanterna inte få hållas ute på landsbygden,
men vi skola fortfarande ha dem kvar runt städerna. Där skola de få
hållas. Jag kan inte värja mig för det intrycket, att det beror på att spekulanterna
runt storstäderna äro stora spekulanter. Det blir väl ändå i viss mån
så, att man tager fast de små tjuvarna, men låter de stora löpa.

Alitsa menar jag, att kapitalistisk spekulation och kapitalistiskt framträngande
på jordbrukets område kommer icke i så hög grad som många tro
att påverkas av denna lagstiftning. Örn lagstiftarna hoppas detta, hängiva de
sig säkerligen åt illusioner. Det hela är i rätt stor utsträckning att sila mygg
och svälja kameler. Jag anser t. ex., att den kapitalistiska spekulation, som
tager sig uttryck i monopolpriser på jordbruksmaskiner och andra förnödenheter,
på byggnadsmaterial och annat, är mycket betydelsefullare för Sveriges
jordbrukare än de former av spekulation, som man bär vill stävja. Lagens
syfte: jorden åt jordbrukarna och stopp för kapitalistisk spekulation, är onekligen
ett gott. Det kan man helt ansluta sig till. Men jag tror, att lagens verkningar
bli rätt blygsamma i förhållande till detta stolta syfte.

Vad sedan beträffar det område, där lagen kan komma att få viss betyrelse,
nämligen när det gäller att motverka vanhävd, så är det givet, att här
utestänger man vissa personer från att köpa fastigheter och vanhävda jorden.
Men det sker ingenting med alla dem som ha jord redan och som vanhävda
den. Mångå tyckas ju vara mycket pessimistiska när det är fråga om att göra
något.åt delina vanhävd. För övrigt är det val på det sättet, att man, örn
det blir sämre tider för jordbruket, kan befara, att vanhävden ökas. Om det
blir bättre tider, kommer den att minskas, ty då blir det mera lönande att
odla jord. Vad skogsskövlingen beträffar, så komma de som skövla skog nu
med hänsyn till de goda virkespriserna att fortsätta därmed så länge virkespriserna
äro höga. När de bli låga, är det ingen idé för dem längre. Men i det
avseendet kommer lagen icke att ha någon betydelse.

Det sades från jordbruksministerns sida, att det kommer att sippra igenom

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

åtskilligt, eftersom det icke går att utforma en lag, som är fullt effektiv i
alla avseenden. Detta förstår var och en. Men i den mån man vill hejda vanhävd
och skogsskövling kommer det nog icke att betyda så mycket, att det
sipprar igenom en del. Jag tror, att konjunkturerna ha större inflytande därvidlag.

Det har påpekats, att spekulanternas regemente medför, att byggnader få
förfalla o. s. v. Detta är otvivelaktigt riktigt. Å andra sidan är det ju klart,
att åtminstone tio gånger så många byggnader förfalla av helt andra orsaker,
bl. a. den att på mindre och medelstora jordbruk kan man icke bygga, ja icke
ens ordentligt repararera sina byggnader. När dessa äro nedruttnade, kan man
icke bygga nya hus och förränta det nedlagda kapitalet på grund av de nuvarande
förhållandena inom jordbruket. Nog förfalla åtskilligt flera byggnader
på grund av den ekonomiska situationen för jordbrukets utövare än på
grund av spekulanters framfart.

Jag är alltså för min del tämligen reserverad inför lagförslaget, trots att
jag är överens med lagstiftarna i fråga örn lagens syfte. Å andra sidan har
jag icke kunnat finna, att lagen blir till någon större skada. Naturligtvis äro
landsfiskalerna otrevliga -—• åtminstone anse väl jordbrukarna det. Statlig byråkrati
ha de aldrig tyckt örn, och jag kan fullständigt förstå de synpunkter,
som här framkommit. Men jag har ändå icke kunnat komma till den uppfattningen,
att lagens nackdelar äro så stora, att de skulle överväga de fördelar,
som lagen kan komma att få på mycket begränsade områden. Dessutom är det
ju så, att majoriteten av bönderna eller i varje fall deras organisationer tyckas
vilja ha denna lag. Somliga av dem äro entusiastiska, andra mera tempererade
och åter andra litet tvivlande. Jag kan för min del icke anse, att det finns
bärande skäl för att motsätta sig detta böndernas önskemål, och av övervägande
detta senare skäl kommer jag att lägga min röst för utskottsförslaget.

Härefter övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag förstår, att kammaren gärna ser,
att debatten upphör, och jag måste erkänna, att det anförts så många argument
för och emot, att det icke återstår så mycket att säga. Då jag ändå dristat
mig att begära ordet och icke sedan har strukit mig beror det på — det ber
jag att såsom ursäkt få anföra — att jag är en av dem i kammaren, som tidigast
påtalade dessa förhållanden.

Det var år 1939 som jag först förde fram saken i riksdagen i en motion. Man
måste kanske erkänna, att tiden då icke var mogen, och den vann icke särdeles
mycket gehör. Anledningen till att jag så tidigt uppmärksammade detta förhållande
var den, att jag bodde på en trakt, där tendensen till vad som höll på
att ske var tydlig. Såväl utskottets som motståndarnas talesmän här i kammaren
ha erkänt, att förhållandena i Halland varit sådana, att en lagstiftning
för dess vidkommande var behövlig. Vad är det då som gjort, att vi uppmärksammat
saken? Är det vissa kristidsföreteelser? Jag vill för min del bestämt
säga, att det har icke med vare sig valutaspekulation, kristid eller något dylikt
att skaffa. Dessa förhållanden skulle lia kommit upp i alla fall. Icke så långt
ifrån den plats där jag bor var det för många år sedan en stor jordbrukare,
som köpte tre bondgårdar, som han lade till sitt förut ganska stora jordbruk.
En gammal mycket konservativ jordbrukare sade då till mig, att en dylik handling
väl i all rimlighets namn borde vara förbjuden i svensk lag. Jag fick
erkänna, att jag tyckte detsamma. Vi lia också sett exempel på att personer köpt
stora skogsegendomar. De ha köpt den ena efter den andra, och innan jorddel -

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag orri inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ningslagen lade hinder i vägen, för bildandet av dylika fastigheter, fingo de
lantarbetare och andra, som voro jordhungriga, att köpa själva jorden, medan
de behöllo skogen själva. På detta sätt uppstodo åtskilliga ekonomiskt mycket
svaga jordbruk. Det s. k. skogsjobberiet är alltså icke någonting nytt utan en
företeelse som varit rådande ganska länge. Nu är det klart, att de sista årens
händelser gjort, att tendensen ökat och tilltagit i styrka. Det har medfört, att
många fler än vi, som först påtalade saken, fått ögonen öppna för missförhållandet.

Motståndarna här från alla håll — herr Liedberg och herr Skoglund i Doverstorp,
herr Svensson i Ljungskile och till och med herr Andersson i Dunker
— omvittna att de vilja medverka till att jorden bevaras i den jordbrukande
befolkningens händer. Men de vilja icke medverka till vad som här föreslagits
utan önska i sin tur rekommendera andra åtgärder. Jag skall icke alls
polemisera mot dem i den saken, ty det ha andra gjort förut. Jag tror emellertid,
att man här hängiver sig åt ett önsketänkande. Man vill icke ha lagen, och därför
konstruerar man upp en hel del motskäl.

Man frågar, hur många exempel det kan röra sig örn. Särskilt herr Andersson
i Dunker menade, att man icke kunnat få fram, hur många fall det kan
vara tal örn. Är det 1 procent eller 1f2 procent av egendomsköpen eller hur
många egentligen? Jag har en gång tidigare i en debatt, som rörde samma
sak, framlagt vissa statistiska uppgifter från Hallands län. I tre kommuner
— jag skall icke räkna upp kommunernas namn — hade var tionde jordegendom
övergått till icke-jordbrukare. Jag kan icke se, att denna tendens kan vara
lyckosam. Själv har jag hört förfrågningar örn saken. Unga hemmasöner ha
kommit med sina bekymmer rörande spekulanter på deras fädernehem. De ha
ansett, att deras far varit erbjuden så högt pris på egendomen, att de själva
icke hade möjligheter att bjuda samma höga pris. De lia vittnat örn att de gärna
själva skulle vilja förvärva egendomen, men de ha omöjligen kunnat ge ett
så högt pris som en annan spekulant, då de måste se till att de själva skulle
kunna klara sig på den avkastning jordbruket kunde ge. Dessutom skulle de
kanske behöva vidtaga reparationer och nybyggnader på fastigheten o. s. v.
Man kan väl förstå, att det icke varit så lätt för dem.

Jag minns hur det var när vi skulle yttra oss om det föreliggande förslaget
i hushållningssällskapet, egnahemsnämnden o. s. v. I hushållningssällskapets
förvaltningsutskott voro tre jordbrukare, som hade söner vilka voro spekulanter
på jordbruk. Dessa voro alltså i den belägenheten, att de ville ha ett eget
ställe, men när de uppträdde som spekulanter på ett hemman, som de ansågo
lämpligt, var det andra icke jordbrukare som bjödo ett högre pris. Därför menade
de, att de icke hade möjlighet att köpa något jordbruk. Ingen kan då
tycka, att det var märkvärdigt att dessa jordbrukare ansågo en lagstiftning
mycket behövlig.

Nu framhåller man här — och det säges i reservationen från högerhåll —•
att det ur flera synpunkter är av vikt, att även icke jordbrukare ha tillfälle
att förvärva jordbruk, ty därigenom vinner man den kontakt mellan yrkesgrupper,
som på andra områden synes vara till fördel. När jag läste detta frågade
jag mig, vilka områden man här menar. För vilka yrkesgrupper iir det
sorn m;m anser det vara fördelaktigt, att det kommer andra kategorier in i deras
näring? Är det eventuellt industriidkarna? Det kan det omöjligen vara, ty jag
Iean icke tänka mig, att en industriidkare, som har till uppgift att producera
vissa varor, anser det vara till fördel, att andra också ägna sig åt samma sak.
Är det inom köpmannabranschen eller handelskåren? Det kan jag heller icke
tro, ty köpmannaförbundet är i och för sig så starkt, att det slår vakt om

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

den möjlighet vederbörande lia att driva affärer var på sin ort. Jag undrar,
vilket område man egentligen här vill åberopa. Man har säkerligen gripit påståendet
helt ur luften.

Vidare heter det i reservationen, att genom att kapitalstarka personer köpa
jordbruk tillföres jordbruket kapital och att detta kommer jordbruket till godo.
Jag trodde verkligen, att jordbrukarna själva skulle ha den uppfattningen, att
jordbruksnäringen var så värdefull och så sund, att jordbruket självt borde i varje
fall ha möjlighet att från eget håll få det kapital det behövde, att jordbruket
som näring icke skulle behöva leva på nåder av andra näringar. Menar man t. ex.,
att en fabrikant, som har till uppgift att tillverka silkesstrumpor och på denna
produkt förtjänar mycket pengar, skall göra detta kapital nyttigt för jordbruket?
Eller hur menar man att det kan vara nyttigt för jordbruket att det tillföres
kapital? Jag kan aldrig erkänna, att det argumentet kan vara av något
värde. Jag medgiver gärna, att många kapitalstarka personer lagt ned mycket
kapital på jordbruket och att de på det sättet gjort nytta med sitt kapital. Men
jag kan icke anse, att detta för jordbrukets egen del varit lyckosamt. Örn vi gå
tillbaka till förra kristiden, komma vi ihåg, att vi då hade mycket höga jordpriser.
Det var mångå jordbrukare -— däribland ju också en hel del riksdagsmän -—
som hade den oturen att de köpte sina jordbruk när priserna voro mycket höga.
De fingo^ givetvis en mycket stor skuldsättning. Skulle man utgå ifrån reservanternas
ståndpunkt, skulle det för säljarna ha varit mycket lyckosamt, eftersom
de fingo mycket stora kapitalbelopp. Jag undrar i alla fall, örn det var en fördelaktig
utveckling. De jordbrukare, som råkade förvärva sina jordbruk under
denna konjunktur, Ira sedan fått slita ont i decennier, och jag tror, att åtskilliga
av dem, som fingo så mycket för sina jordbruk den gången, icke heller rosat
marknaden utan i stället kanske förlorat på affären. De fingo kanske pengarna
för lätt, och pengarna gingo sin väg ganska lätt igen.

Reservanterna säga också, att därigenom att andra personer köpa jordbruk
motverkas den flykt från landsbygden, som man nu så mycket talar örn. Vill
man verkligen lia en folkomflyttning på det sättet, att de personer, som sitta
som jordbrukare, nu skola drivas ifrån jordbruket och flytta över till andra näringar
för att ge rum åt nya personer? Jag kan icke heller tänka mig att ett dylikt
argument kan ha någon större styrka i denna debatt.

I reservationen förklarar man vidare, att genom ifrågavarande transaktioner
ges det möjligheter för en del personer att förvärva jordbruk genom arrende och
att åtskilliga icke kapitalstarka personer på det sättet få möjlighet att längre
fram få en god ekonomisk ställning. Genom att jordbruken sedan arrenderas ut
blir det alltså till nytta för många ekonomiskt svaga personer, menar man. Jag
skulle i det sammanhanget endast vilja påpeka den möjlighet den nuvarande
egnahemsverksamheten har att hjälpa ekonomiskt svaga personer att förvärva
sig ett eget jordbruk. Genom premielån och annan hjälp få kapitalsvaga personer
ett mycket gott stöd vid starten av sin jordbruksverksamhet. Tidigare i debatten
har det talats om. den nytta, som den senast av riksdagen godtagna arrendelagstiftningen
har åstadkommit. Herr Pehrsson-Bramstorp framhöll i sitt anförande,
att det är rätt egendomligt, att samma personer som gjorde allt vad i deras
makt stod för att misstänkliggöra lagförslaget den gången det kom upp — det
var 1938 — nu gärna åberopa förmånen av den lagen.

Jag erinrar mig mycket väl hur det gick till — jag var själv en av utredningsmännen
— då vi lade fram detta förslag. Två herrar här i kammaren — det var
förste talaren i denna debatt, herr Liedberg, och den förste, som instämde med
honom, herr Thorell — reste land och rike kring och gjorde allt vad i deras förmåga
stod för att tala örn hur dåligt och illa detta lagförslag var ihopkommet.

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Nu sade herr Liedberg här i en replik, att det bley tillrättalagt sedan det blev
framlagt som lagförslag. I det avseendet vill jag endast instämma med herr
Pehrsson-Bramstorp, att förslaget blev tillrättalagt på så sätt, att det blev ytterligare
skärpt under riksdagsbehandlingen. Jag tror således, att fastän nämnda
högermän nu säga, att detta nu förevarande lagförslag kommer att bli till skada,
så kan det hända att den dagen inte är så avlägsen, då samma personer i ett annat
sammanhang åberopa just denna lag, vilken jag hoppas att riksdagen i dag
skall besluta.

Det har anförts här av herr Svensson i Ljungskile, att han inte kunde förstå,
att jordbrukarna själva vilja medverka till att förklara sig omyndiga. Jag tänkte
i det sammanhanget på en hel del ting i vårt handlande, där vi själva inte få
besluta. Statsrådet Sköld nämnde som exempel spritinköp. Jag tänkte på detsamma.
Dgt är en hel rad dylika exempel, som man skulle kunna påvisa i detta
sammanhang. Jag vill emellertid till herr Svensson i Ljungskile ställa en annan
fråga. Då det är en känd tendens, att jordbruken sammanslås mer och mer, blir
det allt färre brukningsdelar. Många anse ju, att en sådan utveckling är önskvärd.
Svensson i Ljungskile är själv lärare i en lantmannaskola: han undervisar
själv jordbrukets ungdom för att göra den kompetent att sköta jordbruk i framtiden.
Det är här i regel fråga om bondeungdom. Samhället lägger med rätta
ned stora pengar just på denna undervisning. Örn det nu blir så, att en hel del av
dessa småbruk försvinna och det blir stora komplex i stället, vad skola då lantmannaskolorna
användas till? Då få vi väl lägga örn lantmannaskolorna och använda
dem för utbildning av arbetsledare, rättare och befallningsmän för dessa
stora egendomar. Det är väl inte så stora uppgifter kvar för lantmannaskolorna,
ifall bondejordbruken komma att försvinna?

Herr Andersson i Dunker ville ha fram en statistik på antalet spekulationsköp,
och efter vad jag kunde förstå, skulle han ge sin anslutning till lagförslaget,
örn man kunde visa upp en särskilt stor procentsiffra för dessa. Skall man nödvändigt
vänta med att åstadkomma en lagstiftning på detta område tills det
gått så långt, att man kanske kan säga att det är 20 eller 30 procent av den försålda
jorden, som övergått i jordspekulanternas ägo? Skall man nödvändigtvis
vänta så länge, att det blir samma utveckling som i Norrland med dess stora
skogskomplex, dess stora skogsbolag? Ingen kan bestrida, att det här rör sig
om skogskomplex, som äro bildade på gamla bondeskogar. Jag tror att det är all
anledning att riksdagen fattar ett positivt beslut i denna fråga och stoppar den
utveckling som, såvitt jag förstår, är till mycket stor skada för jordbruket och
för landet i dess helhet. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ohlin: Herr talman! På grund av den sena timmen skall jag begränsa
mig till ett par synpunkter. De ha visserligen förut berörts här i dag, men kunna
förtjäna att ytterligare understrykas och varieras.

Som flera talare framhållit, bland annat herr Andersson i Dunker nyligen,
är det mycket beklagligt, att en så genomgripande lagstiftning som denna föreslås,
utan att regeringen förelägger en statistik, som visar behovet av densamma.
Jag kan inte finna, att det anförts något vägande skäl för att man inte
skulle kunnat åstadkomma en sådan statistik, örn man hade försökt. Nu har
det meddelats här, att i Jönköpings län försäljningen av jordbruksegendomar
frän jordbrukare till andra uppgått till J/r. % per år under en femårsperiod.
Enligt vad jag erfarit, finns det emellertid ingen statistik över den omfattning,
i vilken icke jordbrukare sålt tillbaka egendomar till jordbrukare. Det är möjligt,
att nettoresultatet varit mindre under denna period, men det är också möj -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

ligt, att mina informationer inte äro fullt exakta. Nu har herr statsrådet och
chefen. för jordbruksdepartementet i diskussionen här i dag kommit att röra sig
med siffran 1 % per år för jordbruksegendomar som säljas över till ickejordbrukare.
Han har gjort sig skyldig till en felräkning, som innebär en femdubbling
av det verkliga värdet. Han påpekade också mycket uppriktigt själv
felet. Det kan bända vilken som helst att göra en sådan felräkning, men jag
tror att man i alla fall kan säga, att denna felräkning ställer i ganska stark
belysning den okunnighet, som råder på alla håll örn omfattningen av dessa
försäljningar. Herr statsrådet kanske ursäktar mig örn jag tillägger den reflexionen,
att jag inte har svårt att föreställa mig den replik, som skulle kommit
från statsrådsbänken, örn någon av statsrådets motståndare kommit med
en siffra av samma art.

Det förefaller mig som örn jordbruksministern bade en viss benägenhet att
mera fästa sig vid sina egna erfarenheter från ett par tre socknar, som kunna
vara vägande nog, än att verkligen på allvar taga reda på hur det förhåller sig
i större delen av landet. De uppgifter som här föreligga från olika myndigheter
äro visserligen av stort värde, men de äro för det första ganska allmänt
hållna, och för det andra peka de icke på något annat än att behovet av
denna lagstiftning i större delen av landet är synnerligen begränsat.

Om jag vågar att — i brist på andra siffror — utgå från siffran ifrån Jönköpings
län, 1/0 % per år, och taga hänsyn till att transaktioner av denna art
varit relativt talrika i detta län i jämförelse med andra län, så är det kanske
inte alldeles ohållbart örn jag säger, att storleksordningen av dessa försäljningar,
när det gäller landet i dess helhet, näppeligen kan ha överstigit Vio % per
år. Jag har åtminstone fått det intrycket, att en dylik reduktion måste vara
motiverad, när jag talat med folk dels från Jönköpings län och dels från andra
landsdelar. Man får dessutom taga hänsyn till att återköp av egendomar från
icke-jordbrukare till jordbrukare icke äro beaktade.

Skulle det vara så, att dessa transaktioner ha en begränsad omfattning, måste
man. fråga sig örn det inte skulle vara möjligt att vänta tre eller fyra år,
tills krigets speciella omständigheter försvunnit. Man måste fråga sig, örn det
skulle ske några större olyckor under en sådan period. Man får nämligen taga
hänsyn till, qtt det inte innebär någon större olj^cka att ha ett visst antal arrendegårdar,
även örn alla äro överens örn, att en självägande bondeklass är ett
ytterst viktigt önskemål.

. Enlig min mening finns det flera starka skäl att tro, att tillfälliga omständigheter
gjort sig gällande under de senaste femton åren, vilka påskyndat de
försäljningar som här äro på tal. Varpå bero egentligen spekulations- och kapitalplaceringsköp,
t. ex. dessa köp av jordbruksfastigheter, som på vissa håll
äro mera talrika och på andra mera fåtaliga? Det kan vara en önskan att få
avverka skog i hastig takt, men i så fall bör detta bemötas med särskilda åtgärder,
och i varje fall kan den omständigheten knappast motivera en lagstiftning,
som går längre än den reservation som bifogats till detta utlåtande av
herr andre vice talmannen. I den mån det är fråga örn jordbruk i egentlig mening,
motiveras en spekulation och kapitalplacering av en förväntan örn stigande
fastighetsvärden. Jag vågar påstå, att den som studerar den ekonomiska
historien med en förbluffande regelbundenhet skall finna, att dylika
spekulationer i regel framkallas av förhoppning örn kapitalvinster. Jag erinrar
om hur det var under första världskriget och därefter. Man hade samma
problem då och tillgrep en tillfällig lagstiftning. På 1920-talet, när fastighetsvärdena
sjönko igen, försvann denna spekulation, och hela problemet avfördes
från dagordningen. Nu ha vi sedan 1932 haft en betydande stegring av fastig -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

hetsvärdena, först på grund av återhämtningen efter jordbrukskrisen, sedan
på grund av krigsinflationen och den jordbrukspolitik, som sammanhänger
därmed. Enligt min mening är detta troligen huvudorsaken till dessa spekulationer
och penningplaceringsköp. I så fall har man emellertid anledning förvänta,
att dessa köp skola avtaga när inflationen eller stegringen av fastighetsvärdena
upphört. Vi ha väl ändå inte någon anledning att vänta, att prisstegringen
skall fortsätta på det sätt som den gjorde under krigets början. Statsmakterna
ha uttalat efter propositioner, som herr statsrådet underskrivit, att
vissa prisfall skola tillåtas slå igenom på den svenska marknaden etc. Man har
baserat hela vår ekonomiska politik på att vi i viss mån skulle få en återgång,
ej till de gamla priserna, men någon sänkning av prisnivån. Det är ett helt
annat läge än en fortsatt snabb prisstegring. Det föreföll i dag, när man lyssnade
på jordbruksministern, som örn han inte själv trodde på dessa uttalanden,
som gjorts av finansministern med jordbruksministerns godkännande. Han säger,
att orsakerna till prisstegringen äro att söka i förhållandena utomlands.
Tiden medger icke att vi här diskutera den saken, men jag ber att få understryka,
att med tanke på de tills vidare icke bundna växelkurser vi ha den
teorien att vår prisutveckling bestämmes huvudsakligen av utländska faktorer
icke torde vara hållbar. Det måste emellertid medges, att även örn vi inte ha
någon inflation i fortsättningen av den art vi erfarit de senaste åren, kan i
alla fall jordbrukspolitiken leda till en fortsatt stegring av fastighetsvärdena,
men jag förmodar, att det inte är en sådan jordbrukspolitik, som herr statsrådet
har för avsikt att påbörja. Jordbrukspolitiken skall väl stödja och hjälpa
jordens brukare men icke jordens ägare samt örn möjligt givas en sådan utformning,
att den inte avsätter sig i stigande fastighetsvärden.

Även en tredje omständighet kan framkalla stigande jordbruksvärden, och
det är, örn räntorna skulle fortsätta att sjunka, ty den räntesänkning, som ägde
mm på 1930-talet, bidrog till en stegring av fastighetsvärdena. Jag skulle
vilja fråga, örn vi ha anledning att räkna med att räntenivån skall fortsätta att
falla. Det är nämligen inte riktigt, som jordbruksministern uttalade nyss, att
låga räntor i och för sig äro anledning till att det blir spekulation och stigande
fastighetsvärden, utan det är fallande räntor, som leda till stigande fastighetsvärden.
När de låga räntorna en gång stadgat sig på en viss höjd och slagit
igenom på kapitalmarknaden samt fastighetsvärdena anpassat sig därefter,
kommer ett bibehållande av denna räntenivå icke att stimulera till spekulationsköp.
Det är endast örn räntorna fortsätta att falla, som kapitalvärdena
pressas uppåt. Det är därför en mera retorisk fråga, som jordbruksministern
framställde, örn vi vilja återgå till höga räntor. Frågan är i stället: ha vi anledning
vänta ett fortsatt räntefall under de närmaste åren? Jag erkänner, herr
talman, att jag inte vill agera spåman om vad som kommer att ske på den
svenska kapitalmarknaden. Men enligt min mening lia vi icke anledning att
bestämt räkna med en sådan ränteutveckling, att detta skulle komma att i och
för sig framkalla placeringsköp utav jordbruksfastigheter.

Jag drager av dessa överväganden den slutsatsen, att det inte finns så stor
sannolikhet för stigande prisnivå och fallande räntor, att ifrågavarande spekulations-
och placeringsköp kunna väntas fortsätta i samma omfattning som de
haft under senare år. Därför är inte heller en lagstiftning motiverad, som är
baserad på antagandet att dessa försäljningar skola fortsätta eller eventuellt
tilltaga. Även om jag emellertid skulle misstaga mig på den punkten och försäljningarna
skulle fortgå i oförändrad omfattning under några år, är det troligt,
att det bara rör sig örn bråkdelen av 1 %. Skulle verkligen senare — mot
min förmodan — behovet av en reglering visa sig så stort, att man vill till -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

gripa en lagstiftning av denna art, då kan man göra det på ett senare stadium.
Det skulle då vara möjligt att — vilket också jordbruksministern påpekade
—- mera organiskt infoga lagstiftningen i den kommande jordbrukspolitiken,
vilket i och för sig måste vara en fördel att kunna göra.

Min kritik här drabbar i mindre grad herr andre vice talmannens reservation,
och det förefaller .mig att de som äro övertygade örn, att något måste
göras, borde försöka följa den vägen tills vidare. Enligt min mening är emellertid
lagstiftningen ett uttryck för större våld än nöden kräver. Jag anser
nämligen att det är av stor betydelse, att vi i detta land försöka vara vaksamma
mot alla tendenser till en fortsatt byråkratisering av samhället, att
varje folkgrupp, som i ett visst läge är frestad att tycka att det kan vara till
fördel för gruppen att ordna det sa och så, skall fråga sig örn man kanske
i stället bör resonera som så, att det är klokast att avstå från lagstiftningsåtgärder
örn vi inte vilja ha en utveckling i byråkratisk riktning.

Dessutom, herr talman, har detta lagförslag i vissa avseenden en ganska
odiös prägel. Mandor förvärvet av jordbruksfastighet beroende av ett intyg,
att köparen kan få en försäkran av landsfiskalen att hans påstående örn att
han tänker ägna sig åt jordbruk förtjänar tilltro. Landsfiskalen skall rannsaka
människomas inre och undersöka, om deras utsagor förtjäna tilltro. Ja,
jordbruksministern talade vältaligt örn, att landsfiskalen har telefon och goda
förbindelser och allt möjligt. Jag erkänner emellertid att jag inte förstår, hur
detta skall kunna minska den odiösa prägeln av en bestämmelse, som sätter
landsfiskalerna att undersöka huruvida en människas utsaga verkligen förtjänar
tilltro, och detta inte för att det rör sig örn landsfiskaler, utan därför
att det rör sig örn utomstående ämbetsmän, vilka skola utföra dylika rannsakningar.
Herr statsrådet tar väl inte illa upp när jag säger, att hans lilla
jämförelse med vigseln inte heller förefaller mig särdeles övertygande. Statsrådet
sade, att han och hans hustru blivit vigda av landsfiskal, och att de inte
tyckt det vara olämpligt på något sätt. Men antag, att herr statsrådet hade
måst före vigseln gå till landsfiskalen och begära ett intyg på, att herr Skölds
försäkran örn att han ämnade hålla fast vid sin lagvigda förtjänade tilltro.
Skulle herr statsrådet tyckt att det varit lika trevligt? Om de svenska bönderna
ha kvar sin gamla böjelse för självständighet och oberoende, förstår
jag inte, hur de skola kunna undgå en känsla av obehag inför en anordning
som den här föreslagna.

Till sist, herr talman, ännu en principiell synpunkt. Jordbruksministern
understryker i propositionen, att det här inte är tal örn något privilegium för
en viss grupp, utan här äro alla jämställda. Vem som helst skall kunna köpa
jord på samma villkor. Jag erkänner, att jag blev mycket förvånad, när jag
läste detta. Rätten att förvärva jordbruksfastighet blir, med vissa undantag,
beroende av örn man vill bruka jorden. Det är sant, att vem som helst kan bli
jordbrukare. Det är alltså inte fråga örn något ärftligt privilegium, men rätten
förbehålles i alla fall dem som vilja bruka jorden, d. v. s. en viss yrkesgrupp.
Då är det väl en lek med ord att förneka, att det är tal örn ett privilegium för
en viss yrkesgrupp. Vem som helst kan bli apotekare, örn han skaffar sig den
erforderliga utbildningen, men ingen vill i alla fall förneka, att apotekareyrket
är ett privilegium som förbehålles de människor, vilka skaffat sig en
viss yrkesutbildning. Yrket är alltså ett privilegium för en viss yrkesgrupp.
När jag hörde herr statsrådet säga, att vem som helst får köpa jordbruksfastighet,
bara han vill bil jordbrukare, erinrade jag mig något jag hörde för
många år sedan. Det var på den tiden då alla Fordbilar voro svarta, och de
andra fabrikanterna började leverera bilar i olika färger. Den något envise

Lördagen den 16 december 1945 em.

Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Ford fick många påtryckningar att göra bilar i olika färger även lian. Han svarade
då att man kunde få köpa en Fordbil i vilken färg som helst, under förutsättning
att den var svart! Vem som helst kan få köpa jordbruk under förutsättning
att han blir jordbrukare. Alltså är det inte något jordbrukarprivilegium!
— Logiken är snarlik.

Jag för min del, herr talman, vågar inte tro, att det skulle vara klokt av
Sveriges jordbrukare att pressa fram en lagstiftning, som dock av stora folkgrupper
kommer att uppfattas såsom ett privilegium åt jordbrukarna såsom
yrkesgrupp. En annan gång kan det vara en annan folkgrupp, som gör anspråk
på att få ett liknande privilegium. En utveckling av denna art tror jag
knappast skulle vara lycklig.

Herr talman! Dessa principiella synpunkter liksom de praktiska olägenheter
som här förut blivit omvittnade ävensom den bristande effektivitet, som,
enligt vad i dag klarlagts, måste vidlåda den ifrågasatta lagstiftningen, väga
enligt min mening så tungt i jämförelse med de eventuella fördelarna, att de
väl motivera att riksdagen ser tiden an och att andra kammaren i dag avslår
Kungl. Maj :ts proposition.

Herrar Kristensson och Stjärne instämde häruti.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det måste ju bli ytterligt tjatigt, örn man i debatten skall fortsätta att gång
på gång upprepa samma saker och ge samma förklaringar örn och örn igen.
Jag har redan i remissdebatten medgivit, att denna proposition har ett svagt
statistiskt underlag, och jag kan ge herr Ohlin alldeles rätt i att den felräkning,
som jag gjorde mig skyldig till här i förmiddags, när jag lättsinnigt nog
räknade så, att jag fick fem gånger för höga tal, är ett belägg för att våra kunskaper
om denna saks omfattning icke äro särdeles exakta. Emellertid skall jag
för min del upprepa vad som här har anförts för att man trots detta kan säga
sig ha en så pass god föreställning örn läget, att denna lag ändå bör antagas.

Jag vill säga till herr Andersson i Dunker med anledning av att han lär ha
sagt, att jag har anfört två exempel från min socken, som jag nämnde i olika
omgångar för att visa nödvändigheten av denna lag, att jag i dag nämnt tre
exempel, som icke äro från min hemsocken, för att illustrera, att herr andre
vice talmannens tes om att jordbruksfastigheter icke äro föremål för kapitalplacerares
intresse icke är riktig. Jag anförde dessa exempel för att visa, att
kapitalplaceringen i jordbruksfastigheter av icke jordbrukare icke är den oskyldiga
företeelse ur social synpunkt som många här velat göra gällande. Det kan
väl ändå, herr Ohlin, icke sakna varje betydelse, att här i den svenska riksdagen
folk från skilda samhällsklasser och från hela landet samlar sig kring
detta lagförslag. Den omständigheten visar, att det råder en allmän inställning
ute i bygderna om att det här gäller en osund företeelse, som det allmänna
rättsmedvetandet icke vill tolerera. Det finns givetvis ingen möjlighet för alla
oss, som ha denna erfarenhet, att sammanplocka våra exempel, örn jag så får
säga, och av dem göra en statistik. Vi kunna icke annat än säga, som vi sagt,
att vi veta, hur det är var och en i sin stad. Det är icke bara jag ifrån min
bygd, utan det är med mig åtminstone hundratalet av kammarens ledamöter
som från alla delar av landet ha samma erfarenhet. Vi anse, att denna kunskap
är tillräcklig för att vägleda oss i detta avseende.

Nu frågar herr Ohlin igen, varför man icke kan vänta. Jag har tidigare givit
det svaret, att vi anse, att denna företeelse bör stoppas nu. Detta kan ske
något så när genom antagande av det lagförslag som här lägges fram att gälla
provisoriskt för en tid av tre år. Efter denna period räkna vi med att det kan

Andra kammarens protokoll 1945. Nr J,2. 6

82 Nl'' 42. Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten ali förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

bli en allmän uppläggning av vår jordbrukspolitik, då vi få förnyade möjligheter
att överväga, örn vi då skola följa andra linjer och kanske skapa en ännu
bättre lagstiftning. Det är både sociala och ekonomiska skäl som vägleda oss.
Det ha vi redan talat om här, och jag skall icke upprepa det. Jag vill emellertid
ånyo ta fram det argument, som jag anförde i remissdebatten och som särskilt
har påverkat mig, nämligen den omständigheten, att nu i samband med dessa
spekulations- och kapitalplaceringsköp en hel del dispositioner ske i fråga örn
många ofullständiga skogsjordbruk, som komma att bli ett svårt hinder för
den rationalisering, den sammanläggning av fastigheter, den utökning av
fastigheter för att skapa bärkraftiga jordbruk, som måste bli ett resultat av
jordreformen. Det finns icke någon anledning för oss att med öppna ögon låta
under dessa förberedelseår saker och ting ske, som vi veta komma att försvåra
våra möjligheter att finna en tillfredsställande lösning av dessa problem.

Jag skall icke ånyo upptaga någon diskussion med herr Ohlin örn penningvärdet
och räntan. Vad jag yttrade här på förmiddagen tog närmast sikte på
en kortare övergångsperiod, ty det är det jag nu närmast har inriktat mig på.
Jag är alldeles övertygad örn att under den övergångsperioden kommer det
låga ränteläget tillsammans med oron för penningvärdet, örn jag så får säga,
att fortbestå, varvid inga deklarationer från statsmakternas sida äro tillräckliga
för att skapa trygghet. Detta beror på att, vad vi än säga, så är Sverige
dock en del av en värld i vilken i den stund som är varutillgångar, handelsförhållanden
och allting sådant äro fullständigt ovissa. Det finns därför full
anledning att tro, att under de närmaste åren de tendenser vi här ha känning
av fortfarande komma att göra sig gällande. Detta föranleder riksdagens majoritet
att nu sätta stopp för en utveckling som vi finna vara osund.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Motståndarna till den ifrågasatta
lagstiftningen lia i olika ordalag poängterat lagens obehövlighet, och man har i
det avseendet stött sig på de tidigare infordrade remissyttrandena. Jag är livligt
övertygad örn att om remissyttranden infordrats ett par år senare, svaren
skulle ha tett sig helt annorlunda. Min erfarenhet från mitt eget hemian säger
mig detta. För övrigt anger icke statistiken allt örn de olägenheter, som förekomma
härvidlag. Det är en hel del som statistiken icke kan blotta, och jag
skall ta ett enda litet exempel på vad jag därmed menar.

För en tid sedan kom en äldre jordbrukare i min hemkommun till mig för
att få bistånd med en handlings upprättande. Han hade nämligen överenskommit
med sina bägge hemmavarande söner, att de skulle övertaga hans jordbruk
till en köpesumma, som jag ansåg vara tämligen hög. Mannen hade, efter att
i hela sitt liv slitit hårt och fostrat åtta barn, kommit i en bättre ekonomisk
situation och blivit skuldfri på sitt hemman. Han ämnade göra på ett sätt, som
är rätt vanligt, nämligen skifta egendomen mellan de åtta barnen redan nu.
Det fanns sålunda hos de övriga icke hemmavarande barnen ett visst intresse
av att hemmanet kom att betinga ett något så när högt pris. Vad inträffade
nu? Jo, en typisk skogsspekulant, en jobbare, som ett par år tidigare tillhandlat
sig närliggande skogshemman, dök upp, när han fick veta att affär
var i görningen, och bjöd ett betydligt högre pris för egendomen. Det var en
mycket bekymrad gammal jordbrukare som kom till mig då. Han sade med
tårade ögon: Jag vet inte, bur jag skall göra. Jag tror jag måste fortsätta.
Jag vill nämligen inte, att gården skall komma i oskylda händer. — De av
syskonskaran som flugit hemifrån påyrkade nämligen försäljning till det
högre priset. De bägge söner i 30—40-årsåldern, som gått hemma hos fadern
och hjälpt honom, skulle då få gå ovissa öden till mötes. Dylika exempel skulle
kunna mångfaldigas.

Lördagen den 15 december 1945 em. Nl’ 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Sedan lia reservanterna och åtskilliga talare här varit angelägna att understryka
hurusom lagen avsåg att kränka den s. k. friheten. När jag läste högerns
reservation till detta utlåtande, tyckte jag, att jag så att säga mötte en
gammal bekant. Jag har nämligen av intresse tidigare studerat riksdagsprotokoll
i hithörande frågor, och det slog mig, att ordvalet i reservationen är
ganska likt reservationen till utskottsutlåtandet för 39 år sedan, när det
gällde att stifta lag om förbud för bolag att förvärva jord. Jag tillåter mig att
referera några utdrag ur denna reservation för att herrarna skola få göra
jämförelser. Det säges där bland annat: »Härigenom skulle således ej mindre
den fria förvärvsrätten avsevärt inskränkas än även ett våldsamt ingrepp ske
i den fria äganderätten.» Och litet längre fram: »Ett lagförslag som i sig
innefattar en från tidigare rättsuppfattning avvikande princip kan icke ur juridisk
synpunkt försvaras.» Man gjorde för 39 år sedan på samma sätt som
nu, man red på lagparagrafer, men man glömde människorna. Jag har velat
citera dessa uttalanden; jag tillmäter de synpunkter, som äro framförda i den
nu föreliggande reservationen och i anförandena från dess anhängare i dag.
ungefär samma värde, som det visat sig, att de nu citerade uttalandena fingo.
Örn deras, de citerade uttalandenas, värde äro vi ju tämligen ense. Jag vill
understryka vad som tidigare sagts, nämligen att det är väl ingen som vill riva
den damm, som då byggdes i samma syfte.

Ett annat skäl har framkastats, nämligen den sänkning av fastighetsvärdena,
som skulle bli en följd av det nu ifrågasatta lagförslagets genomförande.
Med anledning därav vill jag säga, att man å andra sidan kan fråga sig:
vem ha vi anledning att ta större hänsyn till, det fåtal, som ämnar utnyttja
och kan utnyttja skogsspekulanters och jobbares intresse för dessa jordförvärv
och därmed tillskansa sig ett högre pris, eller den ungdom, som dock i
fortsättningen, hoppas jag, skall uppehålla det svenska jordbruket? Jag tror
icke jag behöver ge något svar på den frågan. Det ger sig självt.

Bland de orsaker, som här ha nämnts som bidragande orsak till denna ständigt
stegrade iver hos många att skaffa sig jord, äro de låga räntorna, alltså
placeringsmöjligheterna och kanske även misstron till våra valutavärden o. s. v.
Emellertid är det en sak som vi icke få glömma, nämligen att det är en mycket
stor grupp av s. k. fria, ur beskattningssynpunkt svårkontrollerbara yrkesutövare
som genom dessa operationer smidigt kunna gömma en del av sina
vinster.

När herr Andersson i Dunker nu har sällat sig till motståndarna till denna
lags genomförande, så kan jag icke underlåta att erinra honom om att han så
sent som 1938 motionerade örn en liknande lags genomförande. Den motionen
slutar med följande kläm: » . . . att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning örn lagstiftning avseende att förhindra spekulation och kapitalinvestering
av icke jordbrukare i jord och skog och främjandet av jordens
bevarande i den jordbrukande befolkningens händer.» Denna motion var
underskriven av bland andra herr Andersson i Dunker. Vad man i dag minst
kan kalla herr Andersson i Dunker, det är »den ståndaktige tennsoldaten».

Min värderade länskamrat, herr Andersson i Gisselås, har också varit inno
på dessa bekymmer för dem som skulle bli förhindrade att sälja till jobbare
och andra spekulanter och således förlora pengar. Men han säger också något
annat, som jag anser mig något litet böra beröra, nämligen att lagen icke uppskattas
av vår tids ungdom; jag antar, att han menar våra lantmannaungdomar.
Jag tror, att jag bär minst lika stor erfarenhet, när det gäller att yttra
sig örn den saken, som herr Andersson i Gisselås. Fråga dessa Slubbare, som
jag vågar påstå för närvarande kanske äro den vaknaste ungdomen på den

84 Nr 42. Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

svenska landsbygden, och jag tror, att herr Andersson skall få ett helt annat
svar. Jag tror, att de vänta, att det röjs och plöjs även på detta område och
att »stenarna» tagas bort, så att det blir litet lättare för dem att kunna bli jordbrukare,
när det blir deras tur.

Med vad jag nu sagt har jag velat motivera mitt ställningstagande i
denna fråga och vill icke längre uppehålla den långt utdragna debatten. Jag
vill endast kort och gott betyga, att då lagen syftar till att i möjligaste mån
bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo, så kommer jag,
i valet mellan denna lag -—- även om den i vissa stycken kanske är oformlig och
svårhanterlig och man skulle önskat, att den varit bättre -— och ett förestående
av nuvarande tillstånd, som undan för undan förvärras, att utan tvekan lägga
min röst för ett tillstyrkande av lagförslaget.

Herr Andersson i Dunker erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är riktigt, att jag 1938 skrev under en motion,
vari vi begärde utredning örn en lagstiftning för att motverka olämpliga och
icke önskvärda köp av jordbruksfastigheter. Men herr talman, den utredning,
som visar, att härför fordras en lag, som blir en tvångströja över det svenska
jordbruket, har jag ännu icke sett.

Herr Andersson i Gisselås, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Det är nog bra, att den ungdom, som nu skall
börja sin verksamhet, kan få en fastighet till hyggligt pris, men jag. tänker
också på de gamla jordbrukare som i många år ha arbetat på sina fastigheter,
vilka äro deras enda tillgång, att de skola kunna få betalt för vad de lagt
ned på sin jord under många år. De ha ingenting annat att leva på än vad de
kunna få vid försäljning av denna fastighet. Jag anser, att det är minst lika
synd örn dem. Det är ju så, att en tjänsteman har under sin verksamhet skapat
åt sig möjligheten att få pension vid avgång från sin tjänst. Motsvarande förmån
måste man också kunna kräva för en jordbrukare. Han bör kunna få så
pass god ersättning för sitt arbete, att han kan leva något så när bekymmerfritt,
sedan han slutat sin verksamhet.

Sedan måste jag säga, att jag har gjort den erfarenheten, att i min hembygd
nästan de flesta jordbrukarsönerna sökt sig till andra yrken. Flertalet
från de små byarna är för närvarande här i Stockholm. De gå i undervisningsanstalter,
tekniska skolor och andra, för att utbilda sig för andra yrken.
Det finns knappast någon av de unga i bygden i den åldern, att han .skulle
kunna ta emot ett hemman, som stannar kvar, utan alla söka sig från jorden.
Jag måste säga, att erfarenheterna kunna vara olika i detta avseende, men jag
vet, vad jag talar örn i detta fall, och jag vet, att ungdomen icke är så entusiastisk
för sina fäders yrke. Jag måste säga, att jag måste vidhålla min uppfattning
i detta avseende.

Härefter anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag har begärt ordet
för att först och främst få framföra några repliker.

Både min vän herr Andersson i Löbbo och departementschefen ha. sagt, att
det förslag jag Ilar framfört, nämligen att man skulle huvudsakligen lagstifta
för fastigheter med skog, icke skulle vara lämpligt att genomföra. Herr
Andersson i Löbbo säger, att det skulle uppstå svårigheter, enär nya taxeringsvärden
åsättas vart femte år. En fastighet, som under en femårsperiod

Lördagen den 15 december 1945 em. Nl'' 42.

Förslag till lag otti inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

inrymmes under lagen, skulle därför en annan femårsperiod kunna komma
utanför lagens tillämpningsområde. Jag tror icke, att det blir så krångligt
att ordna den saken. Det värde skogen och jordbruket har framgår ju för
varje taxeringsperiod av debetsedeln. Ur den synpunkten tror jag därför icke
att man bör hesitera för mitt förslag.

Departementschefen erkände ju också, att den här föreslagna lagen är
bräcklig och att det kommer, som han sade, att sippra vatten genom fördämningarna.
Det tror jag också, att det kommer att göra. Då lagen utan
tvivel medför en hel del besvärligheter, anser jag, att den icke bör tillämpas
i fråga örn de delar av jordbruket, där den icke behöves. Jag håller fast
vid att det stora antalet jobberier gäller sådana fastigheter, där skogen är
huvudsaken för förvärvet. Örn ett antagande av mitt förslag skulle leda till
att det skulle »sippra igenom» på så sätt att en del jordbruksfastigheter skulle
bli föremål för jobberi, tror jag dock icke att det skulle bli så många, att
det i själva verket skulle ha någon större betydelse.

Från åtskilliga talares sida lia ju här framförts betänkligheter mot lagförslaget.
Jag har själv i början av mitt förra anförande sagt, att lagen icke
är önskvärd, men att jag tror, att den är nödvändig, detta därför att jag på
grond av erfarenheterna från min hembygd måste anse, att den är nödvändig.
Det finns ju alla möjliga statsanslag för jordbrukets räkning, för försöksverksamhet
och annan verksamhet på skilda områden, varmed åsyftas, att
jordbrukarna skola bli i stånd att bruka sin jord så bra som möjligt. Men medan
staten lämnar anslag för sådant ändamål och trots vanhävdslag, skogsvårdslag
och jorddelningslag försiggår en trafik som leder till ruinerandet av
en del jordbruksfastigheter. Vi kunna icke göra någonting åt den saken. Jag
kan icke finna, att det egentligen är rimligt att vi jordbrukare stillatigande åse
detta. När herr Ohlin sade på tal örn statistiken, att det finns icke någon statistik
från Jönköpings län på hur många fastigheter som gått tillbaka från jobbare
till jordbrukare, vill jag säga att nettoresultatet, som han eftersporde, är en
hel del ödelagda jordbruk och en hel del jordbruk, som äro på väg att bli
ödelagda. Detta är nettoresultatet av spekulationen på detta område.

Det sades av herr Skoglund i Doverstorp, att örn förslaget kommit tidigare,
han bättre skulle lia förstått meningen med det hela, men nu, då krisåren
äro över, vore frågan för sent väckt. Jag har emellertid icke fått något svar
• på min fråga om vad herrarna anse örn vår valuta. Departementschefen vågade
icke säga vare sig till eller från i det avseendet. Det skulle nu glädja mig
ofantligt, om herr Skoglund i Doverstorp och andra få rätt i sin tro, att vi
komma att få en mera stabiliserad valuta och att vi skola kunna hålla fast
vid den. För min del befarar jag emellertid, att det icke är så alldeles säkert
att vi komma att kunna stabilisera valutan där vi nu lia den.

Vidare har det sagts, att det ändå är bra tråkigt att icke en jordbrukare,
som arbetat många år på sitt jordbruk och lagt ned mycket pengar på detsamma,
när han slutar icke skall få ut fulla värdet härav då han endast har att
leva på vad han kunnat spara från sitt jordbruk. Ja, jag tror nu icke, att
jordbruksvärdena komma att falla något mera väsentligt, men örn så skulle
vara, att de i någon mån skulle falla, håller jag likväl fast vid vad jag redan
på förmiddagen sade, nämligen att detla icke vore någon olycka.

För min del vill jag vidare säga., att så mycket jordbrukare är jag att jag
skulle blygas, örn mitt jordbruk skulle behöva säljas på auktion till den högstbjudande
och min pojke nödgas gå till industrien; jag vill icke tro på en sådan
utveckling för jordbruket. Herr Andersson i Gisselås sade, att jordbruket
håller på att avfolkas. Men blir det då bättre på det sätt sorn nu tilläm -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

pas? Skola vi verkligen följa den linjen; att. de som lia pengar skola ta liand
om jordbruket, medan jordbrukarnas söner och döttrar skola vandra vägen till
industrien och andra näringar därför att de icke kunnat stanna kvar vid jorden.
Jag tycker att det vore en ganska bedrövlig utveckling.

Trots att lagen är, som jag redan sagt, obehaglig och så bräcklig att den,
som departementschefen sade i sin liknelse, låter mycket vatten sippra igenom.
kommer den dock att ställa många jobbare, som hittills kunnat köpa den
ena gården efter den andra, utanför en dylik möjlighet, och det är därför
jag finner det nödvändigt, att man här försöker åstadkomma en lagstiftning
på området. I vart fall kail icke jag stillatigande åse vad -som härvidlag försiggår.
Vi måste väl ändå komma fram till att vi låta den ena handen veta
vad den andra gör. Vi lia en vanhävdslag, som ålägger jordbrukskommissionerna
att hålla efter den, som missköter jord och byggnader, även på ett så
litet jordbruk som bara två tunnland, men samtidigt nödgas vi åse att skogsfartigheter
med betydande arealer jord kunna fullständigt ödeläggas på grund
av den nuvarande trafiken. Kan man då anse att det icke finnes någon anledning
att ingripa?

Herr talman! De extrema synpunkter, som kommit till uttryck här i kammaren
och som gå ut på: vi vilja ha allt eller intet, antingen propositionen
över hela linjen eller avslag på det hela, dem förstår jag icke. Jag för min
del haller fast vid att man bör gå en mindre rigorös väg och från denna lagstiftning
undantaga de jordbruksfastigheter, vilka egentligen icke äro föremål
för spekulation, och låta lagstiftningen gripa in där den verkligen behövs.

Herr talman! Jag ber sålunda att alltjämt få vidhålla mitt yrkande örn
bifall till min reservation.

Herr Sandberg: Herr talman! Meningarna bryta sig ganska starkt örn behovet
av denna lagstiftning. Man har sålunda gjort gällande, att det icke
föreligger något allvarligt behov av densamma, men mig synes det uppenbart,
att det icke har _varit någon svårighet att här framdra ett stort antal markanta
exempel på sådana förhållanden, som man måste anse vara icke önskvärda,
ett stort antal fall av fastighetsförvärv, som icke sammanfalla med
önskemålet att jorden skall bevaras i jordbrukarnas händer. Jag vill för min
del också bidra till belysning av frågan med exempel, som jag förmenar visa,
att det finns ett behov av en förebyggande lagstiftning av här ifrågavarande *
art.

Först vill jag då nämna, att i det län, där jag hör hemma, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott helt nyligen beslöt att i ortens tidningar införa
en kraftig varning till jordbrukarna mot den allt starkare tendensen till försäljning
av jord till icke jordbrukare. I denna varning lades visserligen huvudvikten
på att en jordbrukare icke borde obetänksamt sälja sin fastighet utan
att förvissa sig örn vilket värde den verkligen hade särskilt med hänsyn till
skogen. Men bara det förhållandet, att man på nämnda håll ansåg sig böra ge
en varning mot det stora antal försäljningar av det slag, det här är fråga
örn, visar ju i vilken riktning utvecklingen gått. Nu kan man visserligen säga,
att detta beror på att vi nu stå inför hotet örn en lagstiftning, som skulle sätta
stopp för den trafik, som det här är fråga om. Ja, det är sant. Givetvis ha
försäljningarnas antal ökat just rander denna tid, men det förhåller sig dock
helt visst på det sättet, att redan innan denna lagstiftning blev aktuell, det
förekom ett stort antal jordköp, där jorden gick till icke jordbrukare. Så kommer
också att ske i fortsättningen, örn man icke på något vis sätter stopp för
dessa förvärv.

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Det exempel jag ville anföra var detta. Vid egnahemsnämndens i Västerbottens
län sammanträde i början av denna vecka förelåg en ansökan från en jordbrukare
örn lån till inköp av något ytterligare jord till hans hemman. Vederbörande
bodde i en by i Umeå socken. I byn funnos tre hemman, av vilka sökanden
ägde ett. Alla tre hemmanen hade ursprungligen utgjort en enhet. Nu
ville han som sagt lia ett lån för att tillköpa ett ställe, som i någon mån skulle
förbättra hans egendom, så att den blev något större till åkerarealen. Det ställe
han ville köpa låg på 1 */2 kilometers avstånd från hans nuvarande fastighet.
Det blir dock icke någon god fastighetsbildning, om ett hemman är delat i två
brukningsdelar på så stort avstånd från varandra. Varför försökte då icke
denne man att köpa av någon av sina grannar, som ägde de fastigheter, som
tillsammans med hans egen utgjort det ursprungliga hemmanet? Jo, det berodde
på att båda dessa fastigheter hade sålts till icke jordbrukare! Han visste,
när detta skedde, icke örn denna försäljning, ty han skulle annars gärna ha
köpt av sin granne, örn han fått. Men han kanske icke kunde ha gjort det i
konkurrens med de andra köparna, även örn han vetat örn försäljning av grannens
hemman, eftersom köparna voro kapitalstarka personer. Det exempel jag
berättar illustrerar just vad departementschefen för en stund sedan här pekade
på, nämligen olägenheterna av det nuvarande systemet då det gäller strävandena
att rationalisera jordbruket genom sammanläggning av därtill lämpliga
fastigheter. En sådan sammanläggning är i detta fall omöjliggjord. Genom
sådant som här skett blir resultatet — örn nu vederbörande får det lån han
söker, vilket ännu icke är avgjort — en fastighet med dålig arrondering, samt
i stället för en eller två självägande bönder tvenne arrendatorer i byn i fråga.

Herr talman! Det är dock icke med lätt hjärta som man förordar en lagstiftning
av här ifrågavarande art. ty det måste erkännas att den innebär ett
rätt tråkigt ingrepp i den urgamla friheten för den enskilde att fritt få förvärva
egendom. Men örn nian verkligen vill vinna avsikten, nämligen att bevara
jorden i jordbrukarnas händer, och det målet synes alla vara ense örn,
anser jag ingen annan råd vara än att man far göra något i stil med vad man
bär avser. Det är väl för alla uppenbart, att man icke kan förebygga den skadliga
utvecklingen genom att man bara skärper vanhävdslagen och skogsvardslagen,
och jag behöver därför icke vidare uppehålla mig vid den saken Pa den
vägen kan man ju icke förhindra att själva förvärvet sker. Den effektivaste
åtgärden att förhindra att jorden övergår till icke jordbrukare år emellertid
att förbjuda köp i ett sådant fall. Jag ser för min del denna fråga pa det sattet,
såsom också betonats tidigare och senast av herr Jönsson i Rossbol, att vad
det här gäller är i grund och botten ingenting annat än ett fullföljande av den
lagstiftning, som vi haft sedan 1905 örn förbud för bolags förvärv av jord sedermera
kompletterad med den s. k. bulvanlagen. Syftet med oell de sociala
motiveringarna för den nämnda lagstiftningen äro desamma som for vad som
Ilar föreslås.

Som jag nyss nämnde är det likväl icke utan bekymmer som man är med
örn att tillgripa en lagstiftning av det ifrågavarande slaget. Jag skulle därför
gärna se, att man kunde gå något mildare fram än vad det föreliggande förslaget
innebär. Ulan att uppta tiden med någon närmare motivering vill jag
säga, att jag i första hand kommer att rösta för den av herr andre vice talmannen
avgivna reservationen. Den form, som lagen enligt hans förslag skulle
få, tar särskilt sikte på önskemålet att. förhindra förvärv i spekulationssyfte
av fastigheter med skog, och det är ju framför allt sådana förvärv det gäller
i den landsdel där jag hör hemma. Skulle emellertid denna reservation icke bifallas,
anser jag mig böra stödja utskottets förslag.

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Statsrådet Sköld sade nyss
att lian tyckte att debatten började bli litet tjatig med alla de upprepningar som
här förekomma. Jag skall därför försöka att såvitt möjligt icke göra några dylika
upprepningar. Jag skall i stället hoppa över en del av vad jag tänkt säga,
men som redan är sagt, och kan sålunda fatta mig mycket kort.

Jag har emellertid, herr talman, undertecknat en motion i denna fråga, som
går ut på avslag på den kungl, propositionen, och jag har begärt ordet för att
säga, att jag understryker vad de talare haft att anföra, som talat för avslag.
Jag har nämligen den bestämda uppfattningen, att det icke är eller kan vara
lyckligt att statsmakterna skola bestämma hur stor egendom en jordbrukare skall
bruka. Här ha anförts otaliga exempel, och senast herr Edberg nämnde, att i en
syskonkrets tre bröder kommit ut och tagit sig bra fram och sedan konkurrerade
med de hemmavarande syskonen örn familjens gård. Men det finns ju också otaliga
tillfällen, då alla bröderna i en syskonkrets skola ha hemman, örn detta är
möjligt, och då kan det vara rätt besvärligt för föräldrarna att hjälpa barnen till
sådana egendomar, som de skola ha i alla tider, och de få därför försöka placera
dem på mindre egendomar eller arrenden. Man får, som vi bruka säga i min
hembygd, krypa tilis man kan gå. Jag menar därför, att det icke är betydelselöst
att det finns mindre egendomar, där folk kan börja, som vill ägna sig åt
jordbruket, och att det också finns arrenden att tillgå.

Departementschefen anförde nyss några exempel, som sedan tagits upp av åtskilliga
talare, exempelvis hurusom 10 bönder i en socken nu förvandlats till
lika många arrendatorer, hurusom i en halv socken jordbruket sköttes av enbart
arrendatorer och att i ett fall tre storbönder och en småbrukare utbytts mot en
rättare och tre lantarbetare. Han frågade, örn detta kunde vara rimligt. Jag skall
icke svara på den frågan, men jag skulle kunna anföra ett annat exempel, som
jag tycker är synnerligen likt det som herr statsrådet tog och där jag tycker
att det som skedde är icke bara det enda rimliga utan också det enda förnuftiga.
I våra bygder nere i Blekinge, särskilt då i de norra delarna, där det finns en
hel del småbruk, var det så i en del fall att när de bönder, som nu äro gamla,
började sin bana, fingo de ta emot ett småbruk, ett stenigt litet småbruk med
ganska mycket skog. Till följd av de dåliga kommunikationerna och det låga
värdet på skogen voro väl fastigheterna då icke så mycket värda. Genom förbättrade
kommunikationer och värdestegringen på skogen ha dessa småbrukare
kunnat fostra stora barnskaror. Barnen lia tagit sig ut till industrisamhällena
och till städerna. I många fall ha de gått den lärda banan, blivit skollärare eller
fått andra liknande uppgifter. Nu när de komma hem se de, att det icke bara
är de som flugit ur boet, utan att i de flesta fall även skogen så att säga givit
sig i väg. Barnen råda då föräldrarna att flytta närmare sig, och gården bjuds
ut till salu. Skall nu en vanlig bondpojke köpa ett sådant hemman, hjälper det
icke, örn han får det för aldrig det priset. Han skulle behöva ännu mycket mera
pengar, om han skall kunna försörja sig på det. Själv känner jag emellertid en
industriidkare, som i de bygder jag här talar örn köpt tusentals tunnland mindre
skogsgårdar. Denne man skulle man kunna betrakta som en miniatyr till den
Liljenberg som herr statsrådet berörde. Denne man har nu försökt ordna, och
även lyckats därmed, att uppföra ordentliga arrendehemman, där en del av
bygdens söner ha stannat. Mannen i fråga har anställt en skogvaktare, som visserligen
inte är en utexaminerad sådan men är från bygden. Denne skogvaktare
gör i ordning skogarna. Arrendatorerna få köra ved, och de få bygga skogsvägar
och plantera skog. Jag skulle tro att denne skogsägare aldrig någonsin tagit
emot ett öre i arrende av arrendatorerna, utan han har varje år vid den ekonomiska
avräkningen blivit skyldig arrendatorerna pengar. Jag vet, att förhållan -

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. 89

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva för dbruks fastighet.

(Forts.)

det mellan dessa arrendatorer och. jordägaren är mycket gott. Jag tror, att arrel)
datorerna tycka örn att ha det så ordnat som det är. Nu kan jag inte säga,
örn denne industriidkare har köpt denna egendom enbart för att förtjäna pengar
på den. Då jag varit i hans sällskap och tittat på hans skogar och skogsvägar,
har han förklarat, att han tycker örn att göra i ordning och rationalisera sitt
jord- och skogsbruk. Han tror att han på det sättet fyller en uppgift. Genom
att lägga ner arbete, energi och pengar tror han sig handla på ett sätt, som han
skall känna sig tillfredsställd över. Han menar med andra^ord, att han gör en
god gärning. Jordbruken i dessa bygder torde också vara sådana jordbruk, som
man avser att försöka bortrationalisera. Det är väl meningen att staten skall
hjälpa till med denna bortrationalisering. Den rationalisering som skett i nu
ifrågavarande fall har emellertid ägt rum utan någon som helst statshjälp. Jag
skulle tro, att det även nationalekonomiskt sett har varit till nytta och att staten
på detta sätt får ut mera av dessa områden än vad staten skulle ha fått ut
därav, örn de gamla bönderna hade ägt dessa jordområden.

Statsrådet uttalade sin förvåning över de bönder som i denna fråga kunde
rösta mot lagförslaget, då förslaget, som han ansåg, gällde att rädda jordbruket
åt jordbrukarna. Jag har träffat en hel del bönder och med dem diskuterat
denna fråga. Det har då visat sig, vilket även herr Andersson i Dunker
anförde, att det är en rätt allmänt utbredd uppfattning bland bönderna,
att det inte är så mycket nied friheten sedan detta lagförslag gått igenom.
Bönderna resonera mycket allmänt på det sättet i de bygder dår jag är hemma.
Örn nu alla de ledamöter i denna kammare som i kväll skola rösta för denna
lag göra detta för att bönderna skola få behålla jorden och endast därför, då
har jag — det måste jag erkänna — tagit fel åtminstone vid ett tillfälle. Jag
syftar på den gång, då andra lagutskottet för ett par år sedan behandlade en
motion med förslag örn att konsumtionsföreningarna skulle få förvärva °jord.
Jag deltog vid detta ärendes behandling i utskottet och jag kunde inte på något
sätt finna, att det den gången var någon talare som i första hand hade^någon
omtanke örn bönderna, kanske snarare tvärtom. Riksdagen beslöt också en
utredning i frågan. Framtiden får väl utvisa, om det blir så att en bonde skall
förvägras att köpa en gård till, men en konsumtionsförening samtidigt- skall
få rätt att göra det. Det är i stort sett samma ledamöter i denna kammare som
utgöra majoriteten i det ena och det andra fallet.

Jag skall inte här orda så mycket beträffande själva värdet av jordbruksegendomarna.
Det har tidigare i debatten anförts många argument just i den
delen av frågan av herrar Severin, Ohlin och Andersson i Dunker m. fl. Jagvill
bara säga, att jag i likhet med dessa talare tror att jordvärdena i stort
sett alltid komma att rätta sig efter produktpriserna, ränteläget o. d. och mindre
efter köparnas antal. Det finns nämligen enligt min mening alltid ett stort
antal köpare till lantegendomar. Att eftersträva höga produktpriser och låga
jordvärden torde vara svårt.

Herr talman! Jag skall inte längre uppta kammarens tid. Jag vill bara,
som jag tidigare sagt, instämma i det yrkande som går ut på avslag på propositionen.

Herr Fagerholm: Herr talman! I nådens år 1945 diskuterar man här i
riksdagen ungefär samma fråga som Gustav Vasa för cirka 400 år sedan behandlade
med sina folkvalda, i den mån han nu diskuterade med dem. I det
fallet måste vi erkänna att herr Sköld är mer demokratisk, eftersom lian i varje
fall diskuterar med riksdagen innan han bestämmer. Den fråga, som Gustav
Vasa avsåg att få löst, gällde medborgarnas rätt att förvärva jordbruksfastig -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

het. Då stiftade hail den bekanta lag, som gick ut på att »bonde får icke skatta
bonde». Därmed avsågs att en bonde inte skulle få ha mer än en gård. Denna
lag stiftade Gustav Vasa med utgångspunkt från fiskaliska och liknande synpunkter.
Den situation som då förelåg företer vissa likheter med den som vi
lia att bedöma här i dag. Gustav Vasas lag blev inledningen till månghundraårig
hård press på jordbrukarnas ställning. Hela frigörelsekampen för den
jordbrukande klassen under 1600—1700-talen ända fram till 1800-talet gick ut
på att få bort den speciella skrålagstiftningen för jordbrukets del. Nu är denna
lagstiftning borta, men man är i dag beredd att anta den igen. Det är märkvärdigt
vad allting upprepar sig.

Jag begärde ordet inte så mycket för att säga detta som desto mer för att
med den erfarenhet jag har som jurist och då i någon mån även på detta område
taga upp frågan ur iner juridiska synpunkter.

Örn man skall stifta en lag vill man givetvis att den skall vara effektiv. Lagen
skall gälla i de fall, där man verkligen vill komma till rätta med föreliggande
missförhållanden. Nu är felet med den föreslagna lagstiftningen att
den inte är effektiv. Det finns nämligen goda möjligheter för alla deni som
vilja driva en spekulation i jordbruksfastigheter att hålla på därmed även
efter denna lags ikraftträdande. Möjligheter härtill föreligga nämligen så
långe man inte också reglerar kreditväsendet, d. v. s. intecknings- och hypoteksväsendet
för jordbruksfastigheter. Örn man inte gör detta samtidigt blir nämligen
regleringen av äganderätten mer eller mindre illusorisk. Det möter inga
som helst hinder för en jordbrukare, som enligt den nya lagen inte får sälja
till den spekulant han ilar, att till denne köpare in spe låta överlämna inteckningar
i fastigheten långt över fastighetens värde. Jordbrukaren kan själv
friskrivas från betalningsansvaret och utarrendera fastigheten i exempelvis 50
år till denne köpare in spe med rätt för denne att sätta annan i sitt ställe. Den
mannen har, såvitt jag kan se, de facto en lika tryggad rätt till fastigheten
sorn örn hail vore ägare, och han har lika stora möjligheter att tillgodogöra sig
värdestegringen genom att han innehar inteckningarna. Det finns även andra
möjligheter att kringgå de nu föreslagna bestämmelserna. I själva lagen angives
ju att den inte är tillämplig vid förvärv på exekutiv auktion. Örn man
således skall söka komma till rätta med dessa problem ur strängt juridiska
synpunkter, måste man även reglera fastighetskrediten och möjligheten att fritt
förfoga över den. Örn man emellertid reglerar fastighetskrediten, äventyrar
man jordbrukets hela ekonomiska basis. Det skulle enligt min mening vara ett
mycket farligt experiment.

Utan att på något sätt vara jordbrukare eller ha varit vittne till olika fall
i hemsocknar och granngårdar etc., vill jag klart säga ifrån, att jag är rädd
för att den nu föreslagna lagstiftningen är inledningen till en återgång till
gamla och för jordbrukarna sämre förhållanden än de nu rådande. Detta, kan
icke vara meningen. Med en sådan här skrålagstiftning skulle man enligt min uppfattning
försämra jordbrukets läge. Såvitt jag kan förstå är det väsentliga att
få fram livskraftiga och ekonomiskt bärande jordbruk. Hur detta närmare
skall gå till kan inte jag uttala mig örn.

Det gäller också att man måste se till att jorden inte vanhävdas eller missskötes.
För detta behövs inte någon koncessionslagstiftning. Örn gällande lagstiftning
utnyttjas effektivt, tror jag att man mycket väl kan komma till rätta
med missförhållanden i fråga om fastigheternas skötsel o. dyl. Enligt den nya
arrendelagen exempelvis har ju en arrendator under en icke-jordbrukare en särställning.
I många fall har han det bättre än den som själv äger den jord
han brukar. Genom arrendelagstiftningen och vanhävdslagstiftningen kan man

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

således angripa problemen utan att behöva vidtaga de nu föreslagna, principiellt
vittomfattande och mycket farliga lagstiftningsåtgärderna om ett bindande
av rätten att sälja jord. .

Herr talman! Jag finner att för denna lagstiftning tala vissa känslohänsyn,
som emellertid delvis blivit i nuvarande läge förstorade. Mot lagstiftningen
tala emellertid uppenbarligen de rena realhänsynen, de juridiska synpunkterna
och den historiska erfarenheten. Med dessa ord ber jag att få j^rka bifall till
den av herrar Holmbäck m. fl. avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill ge en replik till herr
Carlström. Herr Carlström frågade mig vad jag och andra trodde örn valutan
och förvånade sig över att han inte erhållit svar på den punkten. Jag tycker,
att denna fråga är något omotiverad, ty jag har tidigare i dag till jordbruksministern
ställt den frågan, vilken uppfattning han hade i fråga örn möjligheterna
att upprätthålla penningvärdet. Jag hade för min del trott, att när
kriget nu var över, skulle faran för en ytterligare försämring av penningvärdet
ha minskats. Jag vill nu bara fastslå, att det var ett ytterst pessimistiskt svar,
som jag härvidlag fick från statsrådsbänken. Statsrådet sade, att ingen hade
kunnat hindra vad som skett på detta område. Han kanske har rätt i detta.
Men han gav heller ingen förhoppning, om man skulle kunna göra något i fortsättningen.
Jag vill nu särskilt ha sagt ifrån, att jag betraktar det som särskilt
nedslående att i dagens debatt en så defaitistisk ställning intagits från
statsrådsbänken, när det gäller en så väsentlig sak som upprätthållandet av
penningvärdet i framtiden.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag är lika bekymrad
som herr Skoglund i Doverstorp över att vi icke fingo något klarare svar från
statsrådsbänken i fråga örn valutaförhållandena. Herr Skoglund och jag äro
där inne på samma linje.

I anledning av vad som anfördes av den näst siste talaren vill jag påpeka, att
det säkert skulle vara ganska nyttigt för herr Fagerholm om han finge bli ordförande
i jordbrukskommissionen för Stockholms stad och län. Han skulle då få
se hur mycket man vinner med de lagar sorn hittills äro gällande. Det kanske
då bleve litet svårare att tala juridik än det är så här i en debatt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde till en
början beträffande punkten A. i utskottets hemställan propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt; 2:o) avslag å utskottets
berörda hemställan och bifall till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationen:
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan i nämnda del med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Carlström avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den under 1 :o) angivna propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog
de bada återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2 :o) angivna hava flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Sandberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten A. i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 1 antager avslag å utskottets hemstäl -

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

lan och bifall till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan i nämnda del med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Carlström avgivna, likaledes vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit avslag å utskottets
hemställan i förevarande punkt och bifall till den av herr Holmbäck m. fl.
avgivna reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
hemställan i punkten A. i utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Holmbäck m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Liedberg begärde emellertid rösträkning, vadan
votering, medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 113
ja och 45 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan i punkten A.

På av herr talmannen härefter framställd proposition blev utskottets i
punkten B. gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Herr talmannen gav därefter beträffande punkten C. i utskottets hemställan
propositioner pa dels bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock avslag å utskottets berörda, hemställan samt bifall i stället till den av
herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta avgivna reservationen; och fann herr
nimannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
hemställan i punkten C. i utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42.

Förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

(Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta avgivna, vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Kammaren hade sålunda bifallit utskottets hemställan i punkten C.

På av herr talmannen slutligen beträffande punkten D. i utskottets hemställan
given proposition biföll kammaren utskottets hemställan i nämnda
punkt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen
anvisade medel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskild utbildning av folkskollärare jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 378 hade Kungl. Maj :t, linder åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 9 november 1945,
föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att högst 400 studenter vårterminen 1946 finge intagas vid
folkskoleseminarierna för att genomgå utbildning vid en tillfälligt anordnad
seminarielinje, omfattande, förutom nämnda termin, läsåret 1946/47 samt en
kurs under vardera av somrarna 1946 och 1947, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för ecklesiastikdepartementet i nämnda statsrådsprotokoll
förordat;

dels medgiva, att de i gällande avlöningsstat för folkskoleseminarierna med
maximerade belopp uppförda utgiftsposterna finge för budgetåret 1945/46
överskridas med högst de belopp, som erfordrades för utbetalande av arvoden
i enlighet med vad departementschefen förordat;

dels till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 15 000
kronor;

dels ock till Folkskoleseminarierna: Utrustning å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 45 000 kronor.

Särskild utbildning
av
folksskollärare.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr Sjödahl väckt motion (I: 443), vari
hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till Kungl. Maj :ts proposition
nr 378 måtte hos Kungl. Majit anhålla, att den av skolöverstyrelsen
ifrågasatta mera grundliga utredningen örn lärarbehovet måtte omedelbart fullgöras
så att dess resultat kunde bringas till riksdagens kännedom vid 1946 års
riksdag, samt att seminarieelever måtte användas för att fylla lärarbehovet på
sätt i motionen föreslagits från och med läsåret 1946/47;

dels ock en inom andra kammaren uv herr Johansson i Stockholm väckt

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
motion (II: 686), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 378 måtte besluta sådan ändring av de i densamma framställda
förslagen,

att seminarieeleverna efter genomgången klass III på den fyraåriga linjen
och klass I på den tvååriga studentlinjen finge avbryta sina studier för ett
läsår och anställas som extra lärare inom folkskolan,

att denna anordning började med kommande läsår 1946/47 och bibehölles så
länge lärarbristen så erfordrade,

att de som extra lärare tjänstgörande seminarieeleverna vid tillsättandet av
platser komme närmast efter i vanlig ordning examinerade lärare och finge
tillgodoräkna sig lön och förmåner som extra lärare samt tillgodoräkna sig
tjänstgöringstiden i alla avseenden likvärdig tjänstetid efter avlagd examen,

att de seminarieelever, som på detta sätt avbrutit sina studier, garanterades
full sysselsättning under den tid avbrottet varade,

att den lättnad, som seminarieelevernas tjänstgöring komme att utgöra för
seminarieorganisationen, utnyttjades för ett ökat intagande av elever vid seminarierna
och att den ökade intagningen fördelades lika på två- och fyraåriga
linjerna.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att högst 400 studenter vårterminen 1946 finge intagas vid folkskoleseminarierna
för att genomgå utbildning vid en tillfälligt anordnad seminarielinje,
omfattande, förutom nämnda termin, läsåret 1946/47 samt en kurs
under vardera av somrarna 1946 och 1947, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat;

b) medgiva, att de i gällande avlöningsstat för folkskoleseminarierna med
maximerade belopp uppförda utgiftsposterna finge för budgetåret 1945/46 överskridas
med högst de belopp, som erfordrades för utbetalande av arvoden i
enlighet med vad departementschefen förordat;

c) till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 15 000 kronor;

d) till Folkskoleseminarierna: Utrustning å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 45 000 kronor;

II. att motionerna I: 443 och II: 686 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsson, som av angivna skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

I. avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

II. i anledning av motionerna I: 443 och II: 686

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den av skolöverstyrelsen ifrågasatta
mera grundliga utredningen örn lärarbehovet måtte omedelbart fullgöras
så att dess resultat kunde bringas till riksdagens kännedom vid 1946 års riksdag; b)

bemyndiga Kungl. Majit att utfärda bestämmelser, som för minskandet
av den aktuella lärarbristen möjliggjorde ianspråktagande av vissa elever vid
folkskoleseminarierna, om möjligt redan från och med läsåret 1946/47.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Trots frågans vikt skall jag vid
denna sena timme tillmötesgå alla kammarledamöters önskningar och argumentera
i telegramstil.

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. 9.5

Särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)

För min motion nr 686 i denna kammare och herr Oscar Olssons reservation
tala bl. a. följande fakta.

Det i denna motion och reservationen framförda förslaget härrör från seminariernas
elevförbund och från lokalorganisationer av seminarielärare. Däri åberopas
att enligt utskottets förslag rekryteringsbasen blir mycket smal. Den
kommer endast att utgöras av studenterna, vilka representera 3—4 procent av
motsvarande åldersgrupp av befolkningen.

Det har ju såsom reservanten understrukit varit en stor tillgång, att en
så stor del som möjligt av de lärare, som undervisa folkets barn, inte ha
suttit i skola hela sitt liv utan deltagit i arbetslivet en tid dessförinnan och ha
erfarenhet därifrån. Särskilt för landsbygden och landsbygdens mindre samhällen,
där så få av de begåvade ungdomarna ha tillfälle att fortsätta sina
studier till studentexamen, har det varit en lyckad anordning med denna 4-åriga
seminarieutbildning, som gjort det möjligt för dessa ungdomar att efter denna
studietid vända tillbaka som utbildade lärare.

Genom den snabbkurs, som nu ifrågasättes, får man inte ens det bästa studentmaterialet.
Man får dem som äro utsorterade vid föregående inträdesprövningar
och kanske några nya.

Jag hörde i kväll innan jag gick hit undervisningsrådet Falck uttala sig i
ett radioeko. Han utgick tydligen ifrån att den nu föreslagna kursen redan var
ett faktum och att bestämmelserna för densamma redan beslutats av riksdagen.
Han medgav att dessa kurser komme att bli sämre och att det vore rätt osäkert
vad man skulle få för elevmaterial till dem.

Det synes mig under alla förhållanden bättre att välja den av oss och seminaristerna
själva föreslagna vägen, att efter tredje året på den 4-åriga linjen och
efter första året på den 2-åriga vederbörande seminarister få gå ut och pröva
sig som lärare. I första kammaren har statsrådet Erlander villigt medgivit —
vilket utskottet också gjort — att mycket starka skäl tala för det förslag vi
framlagt i motionen. Statsrådet har även sagt, att han ansåg den pedagogiska
vinsten med detta förslag vara så stor, att han i fortsättningen ville pröva detsamma.

Men vore det inte bättre att genast gå in för denna linje? Man skulle då
få en lärarreserv av helt annat slag och även som jag framhållit i motionen
en möjlighet att senare företaga smidigare regleringar, så att man inte vid en
vändning i utvecklingen får en överproduktion av lärare. Vi skulle härigenom
slippa extra kostnader och få det mest lämpliga materialet, och dessa blivande
lärare skulle innan de avsluta sina studier erhålla en synnerligen god pedagogisk
träning.

Utskottet har mot detta förslag anfört ett enda argument. Utskottet säger,
att det i motionen framförda förslaget visserligen ger en fördubblad tillgång
till nya folkskollärare det första året men att denna utjämnas under det andra
genom att en årskurs går tillbaka till seminariet, medan en annan går ut som
lärare, och att sålunda resultatet inte blir något nytillskott. Ja, denna argumentering
är ju delvis riktig när det gäller det andra året. Men vi skola lägga
märke till att både jag i min motion och reservanten lia förutsatt, att det utrymme
som icke tages i anspråk av denna tredje klass, som går ut i praktisk
tjänstgöring, i stället skulle fyllas genom intagning av ett ökat antal nya
elever. Hälften av dessa nyintagna elever skulle gå på den 4-åriga och hälften
på den 2-åriga linjen. Vi förutsätta också, att hela seminarieorganisationen
skall utbyggas under tiden och att vårt förslag ger den tidsfrist, som är behövlig
för att utbygga organisationen.

Utan att vid denna sena timme ingå på det matematiska resonemang, som
Oscar Olsson anfört i första kammaren, vill jag endast säga, att det av detta

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
framgår att redan efter det andra året denna utbyggnad av organisationen
börjar verka och detta på ett smidigare sätt än snabbutbildningen av enbart
studenter.

Därför kan jag inte finna annat än att motionens och reservantens förslag
är ett bättre förslag på längre sikt. Det löser frågan smidigare och bibehåller
framför allt den breda grundval för rekryteringen som vi nu ha. Den ger samma
möjligheter till utbildning för landsbygdens begåvade ungdomar som för andra,
medan regeringsförslaget och utskottets förslag uteslutande avser, att nytillskottet
skall ske genom utbildning av enbart studenter.

Med denna korta motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
herr Oscar Olssons reservation.

Herr Ekdahl instämde häruti.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för
behandling, har mycket noga och ingående diskuterats både i utskottets andra
avdelning och vid utskottets plenum. Reservanten har icke lyckats få någon
med sig vare sig i avdelningen eller inom det samlade utskottet. Jag förutsätter
därför att kammaren håller mig räkning för att jag inte nu ger mig in
på att bemöta de argument, som den siste talaren här anförde, utan inskränker
mig till att med den motivering, som angivits i utskottsutlåtandet, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på dels bifall till utskottets
hemställan dels ock bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

4 §.

Förslag till Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 66, i anledning av _ Kungl
förordning om proposition med förslag till förordning om nöjosskatt jämte i ämnet

nöjesskatt. väc],''ta motioner.

I en den 12 oktober 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 344, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
örn nöjesskatt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

- I) att riksdagen måtte ■— med förklarande, att Kungl. Majna förevarande
proposition nr 344 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, samt med
bifall till de likalydande motionerna 1:428 av herr Olof Carlsson m. fl. och
11: 656 av herr Olson i Göteborg m. fl. ävensom med avslag å motionerna
I; 414 av herr Ivar Persson m. fl., 11:629 av herr Johanson i Norrköping
m. fl., II: 630 av herr Hansson i Skegrie m. fl. och II: 660 av herr Johnsson
i Stockholm — antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn nöjesskatt
;

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:407 av herrar Einar Persson och Boman
samt II: 620 av herr Allard m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:413 av herr Wagnsson m. fl. och 11:628
av fru Alvén m. fl.,

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

Särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)

c) de likalydande motionerna 1:415 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och
II: 631 av herr Petterson i Degerfors m. fl.,

d) de likalydande motionerna 1:429 av herr Englund m. fl. och II: 658 av
herr Malmborg i Skövde m. fl.,

e) de likalydande motionerna 1:431 av herr Berling och 11:659 av herr
Fahlman m. fl.,

f) de likalydande motionerna 1:432 av herr Helgesson m. fl. och II: 661
av herr Holmström m. fl.,

g) motionen I: 416 av herrar Berling och Jonsson,

h) motionen 1:427 av herr Bror Nilsson m. fl.,

i) motionen 1:430 av herrar Sten och Sandegård,

j) motionen II: 632 av herr Wallentheim m. fl.,

k) motionen II: 633 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund,

l) motionen II: 634 av herr Larsson i Julita m. fl.,

m) motionen II: 657 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.,

n) motionen II: 662 av herr förste vice talmannen Magnusson, samt

o) motionen II: 663 av herr Håstad,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

3 och 15 §§ förordningen om nöjesskatt skulle enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag hava följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

. a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning samt uppvisning
i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;

c) biografföreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport, d) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik så ock i yrkes- .idrott eller gymnastik så ock eljest i
duglighet eller eljest i skicklighet av skicklighet av visst slag;

visst slag;

e) danstillställning;

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur eller föremål;

h) marknads- och tivolinöjen; samt

j) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—h).

Till nöjestillställning hänföres icke
visning av museum eller annan liknande
inrättning, ej heller utställning av
djur eller utställning av konst eller
andra föremål.

Till nöjestillställning hänföres icke
uppvisning eller tävling i skicklighet,
som främst syftar till förkovran i visst
yrke, ej heller schacktävlan, visning av
museum eller annan liknande inrättning,
utställning av djur eller utställning
av konst eller andra föremål.

15 §.

I fråga om uppvisning eller tävling
i icke professionell idrott eller gymnastik
åtnjutes för varje tillställning befrielse
från den del av nöjesskatten, som
Andra kammarens protokoll 1945. Nr

15 §-

Där ideell organisation, som har till
uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet,
folkbildning eller folkuppfostran eller
U2. 7

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

belöper å ett sammanlagt avgiftsbe- att främja religiösa eller politiska syflopp
av 2 000 kronor. ten, anordnar nöjetstillställning, vars

behållning skall användas att direkt
främja nämnda ändamål, åtnjutes
för varje tillställning befrielse från
den del av nöjesskatten, som belöper å
ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500
kronor. Vad nu sagts skall dock icke
gälla med avseende å tillställning, i
vilken till huvudsaklig del ingår dans
eller biografföreställning med undantag
för sådan filmförevisning, som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt
främja organisationens syfte.

Där nöjestillställning anordnas av
organisation, som har till uppgift att
tillhandahålla allmän samlingslokal
och som under de senast förflutna fem
åren icke lämnat utdelning åt sina
medlemmar, åtnjutes befrielse från nöjesskatt
för varje tillställning med belopp
som i första stycket angives, dock
endast under förutsättning att tillställning
av samma slag hålles högst
två dagar i följd inom samma lokal
eller område och att tillställningen icke
är av beskaffenhet som avses i första
stycket andra punkten.

Följande reservationer hade avgivits, nämligen:

I) av herrar Velander, Wehtje, Janson i Frändesta och Henriksson, vilka
beträffande 15 § i utskottets förslag till förordning örn nöjesskatt yrkat, att
paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

15 §.

För nöjestillställning, som avses i 3 § a), så ock i fråga örn uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport åtnjutes
för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som belöper
å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor.;

II) av herrar Heuman och Falk, som beträffande 15 § i nämnda förordning
ansett, att paragrafen bort hava följande lydelse:

15 §.

Där ideell organisation, som har till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran eller att

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. 99

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
främja religiösa eller politiska syften, anordnar nöjestillställning, vars behållning
skall användas att direkt främja nämnda ändamål, åtnjutes för varje
tillställning befrielse från den del av nöjesskatten som belöper å ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 500 kronor.

Där nöjestillställning anordnas av organisation, som har till uppgift att
tillhandahålla allmän samlingslokal och som under de senast förflutna fem
åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, åtnjutes befrielse från nöjesskatt
för varje tillställning med belopp som i första stycket angives, dock
endast under förutsättning att tillställning av samma slag hålles högst två
dagar i följd inom samma lokal eller område.;

lil) av herr Fröderberg, som ansett, att utskottets hemställan, såvitt anginge
15 § andra stycket, bort lyda:

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning jämväl beträffande
sådan ideell organisation, som avser att stödja icke professionell
idrott eller gymnastik eller att främja hästsport, dock att då fråga är örn
uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik befrielse
skall åtnjutas för varje tillställning från den del av nöjesskatten, som belöper
å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor.;

IV) av herr Englund; samt

V) av herr Öngård, utan angivet yrkande.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Olsson i Gävle, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 66 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis och punkten I) på det sätt, att först
föredrages utskottets förslag till förordning om nöjesskatt paragrafvis och,
där så erfordras, styckevis eller punktvis, med slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av
den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån
än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I).

Utskottets förslag till förordning om nöjesskatt.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag lovar att inte bli mångordig fastän
jag talar från kammarens talarstol.

Alla skatter äro ju impopulära. Men jag vågar påstå, att ingen skatt år
efter år varit så impopulär som just nöjesskatten. Det var från början meningen,
att nöjesskatten skulle bli en stödskatt till de kommunala skatterna, men
den har, kan man säga, mer och mer urartat till att bli en verklig börda för alla
som ha drabbats av densamma. Vi ha väl nästan alla varit med om att anordna
tillställningar inom ideella föreningar för att skramla ihop en liten slant till
hjälp för deras verksamhet. Sedan man fått debet och kredit att gå ihop, finner
man att nöjesskatten tager vad som blivit över.

Det förslag till reform av nöjesskatteförordningen, som nu är framlagt, kom -

100

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
mer säkert att hälsas med stor tillfredsställelse av alla föreningar över hela
landet, som förut lia brottats med densamma. Man måste ju säga, att förslaget
innehåller åtskilliga förbättringar. Först och främst bli ett större antal tillställningar
nu helt och hållet skattefria, nämligen sådana som ha med folkupplysning
eller folkuppfostran att göra. Vidare få alla ideella föreningar, då
det rör festtillställningar till stöd för deras verksamhet, befrielse från skatter
för en bruttosumma upp till 500 kronor. Detta kommer givetvis att hälsas med
stor glädje. Det torde väl vara i få fall som inkomsterna på dylika tillställningar
hos föreningar på landsbygden överstiga 500 kronor, varför man kan
förutsätta att sådana bli helt fria från nöjesskatt.

Det finns dock ett undantag från denna regel, nämligen idrottsföreningarna.
Dessa föreningar ha ju att bestrida betydligt större utgifter än andra ideella
föreningar. De ha utgifter för sina idrottsplatser och redskap, för utbildning,
träning och de tävlande föreningsmedlemmarnas resor. Man kan inte ställa deras
utgifter på samma plan som de andra ideella föreningarnas. Detta har ju
också Kungl. Maj:t tagit hänsyn till och i den framlagda propositionen föreslagit,
att gymnastik- och idrottsföreningarna vid uppvisningar och tävlingar

1 gymnastik och idrott skulle befrias från nöjesskatt för en summa av intill

2 000 kronor.

När idrottsföreningarnas skatter voro uppe till diskussion i våras i samband
med inkomstbeskattningen, förekommo så välvilliga inlägg ifrån alla håll, att
man hoppades att nu skulle idrotten bli helt skattefri. När Kungl. Maj:ts proposition
kom och det befanns att en gräns satts vid 2 000 kronor, väckte detta
en del missräkning. I de små föreningarna över hela landet var man väl i alla fall
tämligen nöjd. När nu utskottet kommit med en ytterligare nedprutning till
500 kronor har detta bland idrottens vänner väckt stort missnöje över hela
landet.

Vid få dock komma ihåg, att idrotten är den största av alla våra folkrörelser.
Den omfattar över 7 000 föreningar med sammanlagt över en halv miljon
medlemmar och har mycket större svårigheter att brottas med än andra ideella
rörelser. Nu säger utskottet, att man inte vill sätta idrotten och gymnastiken i
någon förmånsställning framför de andra föreningarna. Men det är väl inte
första gången som riksdagen har frångått likställighetsprincipen och i stället
följt behovsprincipen. Örn vi i detta sammanhang uppställa behovsprincipen
och följa denna, kunna vi inte förneka, att omkostnaderna för idrottsföreningarna
äro betydligt större än för andra föreningar. Vi kunna jämföra de omkostnader,
som en ideell förening bär t. ex. för en tillställning med litet musik,
en föredragshållare och någon deklamatör o. s. v. med de omkostnader som
en idrotts- eller gymnastikförening måste vidkännas i samband med sina tävlingar.
Dessa senare föreningar anordna ju inte heller tävlingar och gymnastikuppvisningar
enbart för att tjäna pengar utan för att främja idrotten och
gymnastiken. Denna verksamhet är ett led i vårt folks fysiska fostran.

Det är dessa synpunkter, som jag helt kort velat stryka under. Vi äro alla
medvetna örn den ofantligt stora betydelse, som gymnastiken och idrotten har
fått i våra dagar. Vi veta också, att den kanske är ett av de allra bästa medlen
att bekämpa de osunda nöjena. Jag minns så väl, hurudana förhållandena voro
för trettio år sedan i min hemtrakt, när jag kom dit som nybliven lärare. Då
spelades det kort i alla backar, och vi försökte förgäves bekämpa detta kortspelsraseri.
En eftermiddag kommo ett par pojkar hem till mig och frågade
örn jag ville vara med örn att försöka få bort kortspelet i backarna. Jag svarade,
att det visste de väl att jag ville medverka till. —-Vad skall jag då göra,
frågade jag. ■— Ni skall försöka hjälpa oss, så att vi få en idrottsplats, blev
svaret. Redan samma vecka vandrade vi tre unga pojkar ned till banken i sam -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

101

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
hållet och skrevo på en växel, och sedan satte vi i gång för att få till stånd
en idrottsplan. När den blivit färdig, var det slut med kortspelet i backarna.
Idrotten har nu utvecklats till att omfatta nästan hela vår socken och ledes
också efter principer som godkännas av alla. Jag tror att vi kunna visa på
tusentals nlatser i vårt land, där man gjort precis samma erfarenheter. Det är
idrotten och gymnastiken, som äro de bästa medlen att draga ungdomen från
de dåliga och till de goda nöjena. Detta anser jag i alldeles särskilt hög grad
motivera, att vi måste ekonomiskt hjälpa dessa föreningar kraftigare än de
andra ideella föreningarna.

Med denna korta motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min
reservation rörande 15 § andra stycket.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Det i bevillningsutskottets betänkande
framlagda förslaget till ny nöjesskatteförordning bjuder otvivelaktigt
på förbättringar gentemot de bestämmelser, som nu äro gällande. Det
stora antal motioner, som väckts i denna fråga, vittna om att den är av stort
intresse och oerhört stor betydelse i det praktiska förenings- och nöjeslivet i
allmänhet. I första kammaren lia nämligen avlåtits 11 och i denna kammare
16 motioner i ärendet. I nära nog samtliga dessa 27 motioner ha motionärerna
kritiskt granskat Kungl. Maj:ts proposition nr 344 i denna fråga och krävt
ändringar till förmån för de föreningar och sammanslutningar, som drabbas
av skatten.

Kungl. Maj:ts förslag innebär delvis förbättringar av nu gällande förordning
men i vissa stycken även en skärpning av skatten för vissa skatteobjekt.
Förbättringarna bestå i vissa lättnader för idrottsrörelsen, samt ändringar i
de nuvarande besvärliga skattegrupperingarna och införandet av en så gott
som enhetlig skattetaxa på 15 procent. Skärpningen ligger i att man dels till
beskattningsbara tillställningar skall medräkna sådana som tidigare ej förekommit
samt att beskattningsbara beloppet på restaurangdansen skall höjas.
Kungl. Maj:ts förslag var därför icke någon större framgång — icke minst
därför, att man icke tagit några hänsyn till de ideella organisationerna.

Utskottets förslag, som här föreligger till behandling och i vissa stycken avviker
från Kungl. Maj :ts förslag, är ett större framsteg på området genom att
man tagit hänsyn till alla motioner med sakligt motiverade krav på ytterligare
skattelindringar på flera områden än idrottens, exempelvis alla ideella organisationers.
Bland motionärerna är det dock de, som gått längre än vad utskottet
dristat sig till. Exempelvis krävs i motion nr 620, att alla tävlingar
och uppvisningar i icke professionell idrott och gymnastik helt skattebefrias
— ett förslag, som jag m. fl. framförde redan under vårriksdagen men sorn ej
heller då mötte förståelse från utskottet. I motionen nr 632 går man längre genom
att kräva förutom för idrottsrörelsen även hel skattebefrielse för de ideella,
politiska, religiösa, nykterhets- och scoutorganisationerna — ett krav, som
är helt i linje med ungdomsvårdskommitténs betänkande. Dessutom föreligger
vår motion nr 629, som föreslår avslag på förevarande proposition och upphävande
av nu gällande förordning om nöjesskatt. Varför vi ha gått så långt, att
vi föreslå helt avskaffande av nöjesskatten, är inte därför att vi vilja bjuda
över, utan på grund av vad vi skriva i vår motion, nämligen att denna
indirekta skatt i största utsträckning drabbar ungdomen, som har små inkomster,
att den hämmar och försvårar ungdomens nöjes- och fritidsverksamhet,
att den bromsar upp och försämrar utvecklingen på teaterns och musiklivets områden.

Den indirekta skatt, som nöjesskatten utgör, kan till sin karaktär jämställas
med omsättningsskatten och bör helt slopas. Utskottets formulering i andra

102

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning örn nöjesskatt. (Forts.)
stycket på s. 18, att nöjesskatten i motsats till andra slag av indirekta skatter
»varken ur sociala synpunkter eller av andra skäl anses vara förenad med sådana
olägenheter att lagstiftningen om nöjesskatten därför bör upphävas» håller
inte streck. Enligt vår mening är det en social angelägenhet av största betydelse.
Vi anse därför, att änskönt utskottets föreliggande förslag betyder en
förbättring, detta dock inte är tillräckligt, men på grund av formella skäl kunna
vi ej yrka bifall till vår motion nr 629 utan komma att stödja herrar Hedmans
och Fröderbergs reservationer. När man läst olika remissyttranden till
propositionen och en stor del av motionerna i frågan, får man osökt den känslan,
att nöjesskatten helt borde försvinna.

De medborgare, som icke endast med läpparnas bekännelse vilja bekymra
sig om att utveckla och förbättra nöjeslivet, fritidsverksamheten och den kulturella
utvecklingen i landet överhuvud taget framför allt för ungdomen,
måste göra klart för sig att nöjesskatten, i vilken form och storleksgrad den än
uppträder, försvårar denna utveckling. Utskottet visar, att det förstår dessa
förhållanden, men vågar ej draga ut de riktiga konsekvenserna. Man skriver i
betänkandet på s. 20 följande: »För utskottet har det framstått såsom angeläget
att i detta .sammanhang undersöka den stora betydelse som måste tillmätas det
arbete för medborgarfostran, som uträttas av ideella organisationer av olika
slag. Hurudsakligen genom enskildas initiativ och genom intresserade medlemmars
oegennyttiga arbete ha inom olika delar av landet byggts upp ideella organisationer,
som tagit hand örn särskilt ungdomen. Att dessa organisationer
alltifrån sin start haft betslande ekonomiska svårigheter att brottas med torde
vara allmänt känt; och under senare år, då organisationernas utgifter av olika
skäl avsevärt stegrats, Ilar ekonomiska resultatet av organisationernas arbete
och strävanden än ytterligare försämrats.»

Hade utskottet efter denna skrivning handlat fullt logiskt, hade det enligt
vår mening godkänt vår motion. Genom att statsmakterna tvinga till sig skatt
på här berörda område, och genom att man icke kan undgå att se betydelsen
av utvecklingen för samhället, har man tvingats att lämna rätt stora anslag
från statens sida. Exempelvis utgår statlig hjälp och bidrag till idrotten, friluftslivets
främjande, till teater och musik. Enbart till budgetåret 1945/1946
bär anslag beviljats till idrottens och friluftslivets befrämjande på 2 855 000
kronor. Vi ha rätt svårt att förstå logiken. Staten tar med den eila handen för
att sedan ge tillbaka med den andra. Vore det här inte förnuftigare och mera
konsekvent att sluta upp nied att taga ifrån dessa organisationer en del av
deras oundgängliga rörelsekapital samt i den mån det låter sig göras minska
på de statliga anslagen? Utskottets uttalande i andra stycket på s. 18, att
»nöjesskatteintäkterna erhållit en icke oväsentlig betydelse såsom inkomstkälla
även för staten», torde nied vad som här erinrats till stor del vara en fiktion.
För kommunerna är ej heller nöjesskatten en ren inkomst genom att även dessa
ge rena anslag till ideella organisationer.

Idrottsrörelsen och de ideella organisationernas styrelser och instruktörer genomföra
ett oavlönat, oegennyttigt arbete, som icke nog kan uppskattas av
samhället. Till dessa frivilliga och uppoffrande krafter är samhället stor tack
skyldigt. Det har dock hitintills dåligt belönats genom nöjesskatten och kommer
även att göra det i fortsättningen, örn utskottets förslag går igenom. Biksidrottsförbundet
har med all rätt krävt hel skattelindring för idrotten. I mitt
tal i kammaren under vårriksdagen i denna fråga, där detta frivilliga arbete
närmare belystes lämnades ett konkret exempel, vilket är så värdefullt och belysande
i anslutning till vårt krav örn hela skattens slopande att jag tar mig
friheten att citera: »Det skulle uppstå hart när olösliga problem, örn icke detta
frivilliga arbete funnes utan skulle lösas på annat sätt exempelvis genom an -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

103

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
ställningar. I en radiodialog till Svenska fotbollsförbundets fyrtioårsfest i fjol
får nian en liten inblick i detta frivilliga arbetes omfattning och vad det skulle
kosta, i händelse samhället skulle tvingas betala timpenning för funktionärerna.
Förbundets 24 distrikt med 2 200 klubbar ha omkring 18 000 funktionärer,
och antalet avverkade matcher per år kan uppskattas till i runt tal 40 000.
Skulle dessa funktionärers arbete uträknas i arbetstimmar och värdesättas till
en timpenning på endast 1 krona 50 öre, skulle man komma upp till en summa
av 8 400 000 kronor per år. Till detta bör uppmärksammas, att det endast gäller
ett av landets 25 förbund.» Exemplet kräver inga kommentarer. Det talar
sitt tydliga språk. Liknande förhållanden föreligga inom alla idrottsliga och
ideella föreningar. För att åstadkomma en verklig hjälp och utveckla dessa frivilliga
och uppoffrande krafter med deras samhällsgagneliga verksamhet är
det därför inte nog med de lättnader, som här föreslagits, utan detta kan endast
ske genom hel befrielse fran nöjesskatt. J a g vill med dessa kommentarer
till frågan, herr talman, sluta med att yrka bifall till herrar Hellmans och
Fröderbergs reservationer, vilka betyda större lättnader på olika områden än
de utskottet föreslagit.

Herr Gezelius: Herr talman! Förvisso skulle det föreligga ali anledning för
mig med den ställning, jag intager inom idrottens riksorganisation, att här framföra
idrottsrörelsens synpunkter på nöjesskattefrågan och fullständigt klarlägga
hur denna skatt verkar för idrottsrörelsen, men i denna sena timme skall
jag avstå från detta och begränsa mig till några för mig avgörande punkter.
Jag skall till utgångspunkt taga det betänkande, som ungdomsvårdskommitten
avlämnade 1944, i vilket kommittén lade fram förslag om lindring i fråga örn
nöjesskatten för ungdomsverksamheten. Hakom detta förslag lag ett konstaterande,
dels av de i den ideella rörelsen verksamma föreningarnas avgörande betydelse
för ungdomens fostran, dels ock ett konstaterande av att de ideella ungdomsföreningarna
och icke minst idrottsföreningarna arbeta under svåra ekonomiska
förhållanden. Med utgångspunkt från detta torde man kunna konstatera
_något som väl ingen nu vill bestrida — att idrottsrörelsen och de idella

rörelserna överhuvud taget äro förtjänta av statens stöd.

Redan beskattningen av tillställningar, anordnade av en ungdomsförening,
innebär en viss skadeverkan å rörelsen. Med tanke på ungdomsföreningarnas
i regel svaga ekonomi och den svaga ekonomi, som också den publik bär, vilken
besöker deras tillställningar, ligger det ett värde i att dessa föreningar fa
behålla det lilla de under frivilligt oavlönat arbete kunnat samla ihop. Det- ligger
säkerligen ett fostrande och eggande moment i att ungdomsorganisationerna
få behålla vad de arbetat fram under frivilligt arbete. Men ännu mer betänkligt
är att beskatta själva den ideella verksamhet, som ungdomsorganisationerna
bedriva. Så sker dock beträffande en av de viktigaste folkrörelserna,
idrottsrörelsen. Här belägger man nämligen själva verksamheten, tävlingen eller
uppvisningen, med skatt. Tävlingar eller uppvisningar i gymnastik och idrott
äro nämligen en oundgänglig form för verksamheten. Hela rörelsen går ut på
att medlemmarna skola få tillfälle att tävla med varandra och dessa tävlingar
måste vara offentliga för att verka i propagandasyfte.^ De unga pojkar, som
ännu icke äro mogna att ställa upp för att tävla, sitta pa läktaren och utsättas
för propagandan samt befinna sig kanske nästa gång i tävlan på planen.

Är det nu riktigt att lägga en beskattning på dessa offentliga tävlingar och
uppvisningar, som äro så oundvikliga för rörelsen? Hur hard beskattningen
än är, huru stora riskerna än äro, måste våra idrottsföreningar för att överhuvud
taget bedriva sin verksamhet hålla dessa offentliga tävlingar och räkna
med förlust vid många av dessa tävlingar flir att sedan taga igen denna för -

104

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
lust vid en annan tävling. Om man säger — och det argumentet har jag hört
förut — att nöjesskatten är avsedd att drabba publiken, åskådarna som skola
njuta av tillställningen, är detta ett argument, som icke håller streck beträffande
det stora antalet av de tävlingar, som äga rum. Det är kanske någon
procent av dessa tävlingar i detta land som intager en annan ställning men för
flertalet, för kanske 500 000 av riksidrottsförbundets 561 000 medlemmar gäller
detta. För dem gäller, att det finns ingen möjlighet, örn man fasthåller vid
propagandamomentet, att lägga en skatt på en publik, som består av ungdom
■— en ungdom som kommer och ser dessa små tävlingar, som gå av stapeln
överallt i detta land. Det finns ingen möjlighet för idrottsföreningarna att
läffla den bördan på publiken, och det är enligt mitt sätt att se icke riktigt,
därför att dessa tävlingar icke äro nöjestillställningar i vanlig mening.

Utskottet har här beträffande idrottsrörelsen uttalat den åsikten, att även
örn den är förtjänt att i största möjliga utsträckning stödjas av det allmänna,
kan det icke vara befogat att ställa idrottsrörelsen i en särskilt gynnad ställning
i förhållande till vissa andra ideella organisationer. Såsom jag förut visat
kan detta icke gälla tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott eller
i gymnastik. Det kan gälla, ifall den svenska idrottsrörelsen begär en prioritetsrätt
gentemot andra ideella rörelser, när det gäller andra »nöjestillställningar»,
men det har den ingalunda begärt. Jag skall komma in på den saken
något längre fram. Bevillningsutskottets uttalande medför också en betänklig
konsekvens. Jag anser, att det från den svenska idrottsrörelsens synpunkt och
för alla de 560 000 svenska idrottsmän, för vilka jag med en viss rätt kan anse
mig vara talesman, är i hög grad betänkligt, att. bevillningsutskottet icke gjort
klart för sig. under vilka förhållanden dessa idrottsmän arbeta, och att deras
verksamhet, tävlingar och uppvisningar, äro ett led i en rörelse, som ingalunda
kan jämföras med en affärsbetonad nöjesverksamhet.

Jag finner det också mycket betänkligt, att bevillningsutskottet släppt den
princip, pa vilken nöjesskatteutredningen och propositionen vila, nämligen den
principen, att tillställningens art bör vara det avgörande. Hade bevillningsutskottet
fasthållit denna enligt min mening riktiga ståndpunkt, måste bevillningsutskottet
ha sagt sig, att i den män utskottet vill lämna alla de ideella
rörelserna ett stöd i den formen, att det icke skulle vara tillställningens art
utan dess anordnare som skulle vara det avgörande momentet, då synes det
mig ha varit riktigt och även rättvist, att utskottet på den punkten begärt en
utredning, och att den förman som man vill tillerkänna de ideella organisationema
kommer i främsta rummet dessas ungdomsorganisationer till del. Dessa
ungdomsorganisationer arbeta nämligen under sådana förhållanden att de icke
av sm publik kunna taga ut^ något av de genom nöjesskatten fördyrade omkostnaderna.
Det sagda är så mycket mer anmärkningsvärt som bevillningsutskottet
funnit, att beträffande tävlingar i schack tillställningens art föranlett
till att man i 3 § kunnat taga bort från beskattning tävlan i schack. Det
är enligt mitt sätt att se saken nästan som ett slag i ansiktet på den svenska
idrottsrörelsen, att örn man vågar bryta mot en tidigare princip och anser, att
schacktävlan skall kunna hänföras till en beskattnings fri nöjestillställning,
varför . har man då icke, när möjlighet därtill fanns, kunnat sträcka ut
detta till att omfatta även tävlingar i idrott och gymnastik. Här har man alltså
en möjlighet till en klar gränsdragning, och man kan icke, såvitt jag kan
se, krypa, bakom, och säga: vi vilja stödja svensk gymnastik och idrott, men
det finns icke möjlighet till det. Förmågan har säkerligen funnits, ty här finns
en klar gränsdragning liksom den finns beträffande schacktävlingar. Jag skall
återkomma till detta. Den svenska idrottsrörelsen måste med rätt eller orätt
säga sig, att det är viljan som fattas hos den svenska riksdagen. Erkänner

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

105

Förslå!,i till förordning örn nöjesskatt. (Forts.)
man nämligen det riktiga i utskottets uppfattning, att idrottsrörelsen i största
möjliga utsträckning är förtjänt av stöd från det allmänna, och att beskattningen
av dessa tävlingar berövar ett oändligt stort antal idrottsföreningar i
detta land för dem värdefulla medel — värdefulla icke för staten på grund av
att dessa belopp ju i regel äro mycket ringa -— utan värdefulla för föreningarna,
därför att de utgöra frukten av ett hängivet och ideellt arbete och en
direkt utövning av idrottslig verksamhet bl. a. i propagandasyfte, då borde
konsekvensen bli den, att man också begagnar denna möjlighet till gränsdragning
mellan uppvisning och tävlan i icke professionell idrott och gymnastik,
å ena sidan, samt andra nöjestillställningar, å andra sidan, och då borde man
också kunna hänföra tävlingar och uppvisningar även i fri idrott och gymnastik
till tillställningar, som icke äro underkastade någon nöjesskatt.

Sverige har anseende såsom ett föregångsland på ungdomsvårdens och den
fysiska fostrans område, och vårt land har haft en från alla håll betygad erfarenhet
av idrottsrörelsens stora betydelse för vår beredskap under ofärdsåren,
men likafullt skall Sverige vara det enda av de fyra nordiska länderna,
som belägger tävlingar och uppvisningar i idrott och gymnastik med nöjesskatt.
Såsom jag förut har sagt är ett beslut i dag i Sveriges riksdag från angivna
utgångspunkter utslagsgivande i fråga örn riksdagens vilja och förmåga
att lämna den svenska idrottsrörelsen ett stöd.

I remissyttrandena ha icke några erinringar framställts mot förslaget om
skattebefrielse för tävlingar och rrppvisningar i icke professionell idrott och
gymnastik. Kungl. Maj:t har också beaktat detta, låt vara att man icke vågat
draga ut konsekvenserna av en gränsdragning mellan tävlingar och uppvisningar
i icke professionell idrott och gymnastik, å ena sidan, samt andra
nöjestillställningar å andra sidan. När man icke dragit ut den konsekvensen
utan i stället, såsom utskottet föreslår, säger, att alla nöjestillställningar som
anordnas av idrottsföreningar skulle vara skattefria intill 500 kronor av bruttoinkomsten,
då är det angeläget att föra fram i debatten, att den svenska
idrottsrörelsens ledning medvetet bemödat sig om att ''söka komma därhän, att
de mindre idrottsföreningarna erhålla så stort ekonomiskt stöd, att de icke
mer än vad som är nödvändigt för att uppehålla livet skola hänvisas till att
anordna nöjestillställningar, som absolut äro stridande mot idrottsrörelsens
syfte. Det blir dock en konsekvens av utskottets ståndpunkt att för de ideella
föreningarna kunna nöjestillställningar och kabareter framstå såsom mera
ekonomiskt givande än vad idrottstävlingar kunna bliva, och detta sammanhänger
därmed, att nöjesskatten beräknas på bruttoinkomsten. Vid idrottstävlingar
mellan till exempel föreningar på olika orter, som kanske ge ett brutto,
på kanske 1 000 eller 2 000 kronor, äro omkostnaderna så stora både för planhyra,
reklam, resor och returbesök m. m. att behållningen icke blir så stor,
att den täcker nöjesskatten. Föreningarna frestas måhända därför att mer än
nu för att rädda sin ekonomi och därmed sin existens anordna basarer, kabareter
o. d., en enligt vår mening icke sund utveckling.

Man har jämställt tävlingarna med andra nöjestillställningar i stället för att
ha blicken klar för de olika moment som ingå i tävlan och uppvisning i idrott
och gymnastik. Varje ingrepp på detta område — jag skall icke uppehålla
tiden längre med någon närmare utredning — är ett angrepp mot livsnerven
i den svenska idrottsrörelsen, därför att det drabbar de små föreningarna som
utgöra omkring 98 procent av 7 800 föreningar med säkerligen 550 000 medlemmar
förutom dem, som äro anslutna till korporationsidrotten.

Den statliga nöjesskatten ger inte staten några större summor, i varje fall
inte när det gäller idrottstävlingar eller uppvisning i gymnastik. Vad den
kan ge är obetydligt i förhållande till den skadeverkan, sorn skatten har på

106

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
en landsgagnande, av staten understödd verksamhet. Beskattning av tävlingar
och uppvisningar i icke professionell idrott och gymnastik är därför, såsom
jag ser saken efter allt vad jag har sysslat med denna fråga, inte så mycket
en skattefråga som en socialvårdsfråga av betydande mått.

Jag vill till sist under hänvisning till vad jag nu sagt och under antydan
örn den fruktbärande samverkan, som idrottsrörelsen har med annan folkbildningsverksamhet
här i landet, närmast i samverkan med exempelvis ABF, stryka
under att all den hjälp, som lämnas till de otaliga små idrottsföreningarna,
som arbeta inte minst på Sveriges landsbygd, är sett på längre sikt ett stöd
åt all ideell och folkuppfostrande verksamhet av sådan betydelse, att den enligt
min mening icke kan överskattas.

Denna fråga har så mycket diskuterats inom idrottsrörelsen att jag vet, att
bakom den mening, som jag här uttalat, står över */2 miljon av Sveriges idrottsungdom,
som nu väntar ett klart besked från riksdagen om att den förstått dess
inställning i den här frågan.

Då jag deklarerat, att jag är motståndare mot en beskattning av själva. den
verksamhet, som en ideell ungdomsrörelse i vårt land bedriver, kan jag icke,
herr talman, yrka annat än att riksdagen här måtte besluta att 3 § andra
stycket i utskottets förslag till förordning örn nöjesskatt erhåller följande ändrade
lydelse: »Till nöjestillställning hänföres icke uppvisning eller tävling i
skicklighet, som främst syftar till förkovran i visst yrke, ej heller uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik, schacktävling, förevisning
av museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller utställning
av konst eller andra föremål.»

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Wiberg, Allard, Skantze och Birkö.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Man skall hålla i minnet, när man går
att avgöra det här föreliggande förslaget, anledningen till att man upptagit
det till behandling. Det är ju de ständiga stridigheterna och tvisterna om vad
som skulle höra till den ena eller andra skatteklassen, när det gällt de olika
nöjena, som ha föranlett först den utredning och sedermera det kungliga förslag,
som här föreligger. Utskottet har vid sin behandling av ärendet och därmed
också vid sitt ställningstagande till kravet på fullständigt upphävande av
nöjesskatten strukit under, att det nya förslaget innehåller så många fördelar,
att utskottet har ansett sig, ehuru det icke kunnat biträda förslaget i alla dess
olika detaljer, kunna med de undantag, som här finnas, lägga det till grund för
sitt bedömande och sin hemställan till riksdagen.

Det är naturligtvis, herr talman, mycket lätt att säga, att man kan upphäva
nöjesskatten. Man kan först och främst avslå den kungl, propositionen och
man kan upphäva den nu gällande nöjesskatteförordningen. Det förslaget har
ju bara ett fel. fastän det är väsentligt, och det är att första kammaren redan
fattat beslut. Ett upphävande av den nuvarande förordningen är således omöjligt,
och ett avslag på den föreliggande propositionen kommer därför att betyda
ett återfall på nu gällande kungliga förordning och därigenom ett bibehållande
av de varierande skattesatserna från 15 till 30 procent.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga till herr Johanson i Norrköping,
att man kan naturligtvis säga, att man skall avskaffa nöjesskatten,
men man skall då inte i samma ögonblick tala örn att man skall understödja
på ett eller annat sätt de olika organisationerna. Herr Johanson tror väl ändå
inte på att örn vi skulle upphäva nöjesskatten, vi skulle spara ett enda öre av
de anslag, som nu på de olika huvudtitlarna eller genom kommunala anslag gå

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

107

Förslår/ till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
till kulturlivet, till idrotten, till fritidsverksamhet m. m., m. m. Jag tror nog
att vi få göra klart för oss att vi finge behålla dessa anslag.

Jag skulle också ett ögonblick vilja till eftertanke framföra den synpunkten,
att örn vi exempelvis avskaffa nöjesskatten på alia nöjestillställningar, även
på biografer, så uppstår ju här problemet: vem skall ha nöjesskatten tillbaka.
Skall allmänheten, således konsumenterna, ha den, eller skola de stora sunimor,
som biograferna erlagt i nöjesskatt, stanna hos biograf ägarna? Det är
problem, som man bör tänka på, när man talar örn hela nöjesskattens avskat Vi

ha funnit, herr talman, att det förslag, som Kungl. Majit har framlagt
örn en likformig skatt, ur olika synpunkter är en lämplig form för beskattning,
och därför har bevillningsutskottet tillstyrkt den kungl, propositionen.
Vi tro inte ett ögonblick på att besöken på olika nöjestillställningar komma
att på något sätt regleras av örn nöjesskatten är klassindelad och således skatten
på vissa nöjen utgår efter 30 procent. Vi dela nog tämligen allmänt den
meningen, att det är andra faktorer än nöjesskatteprocenten som dra folk tili

olika nöjestillställningar. , ,

Det stora intresse, som finns i denna fråga, har kanske klarast^ demonstrerats
av den mångfald motioner, som äro väckta. Det är ju inte bara många motioner,
berörande framför allt de ideella föreningarnas beskattning, utan det är också
under de olika motionerna oerhört många motionärer. Man kan inte heller
förneka att hela detta problem, oavsett vilken inställning motionärerna eller
riksdagen har haft till nöjesskatten och till frågan örn befrielse från densamma,
överhuvud taget har aktualiserats av det förslag till 15 §, sorn^Kungl. Majit har
framlagt. Var och en bör ju kunna förstå, att de som här i riksdagen representera
de olika ideella sammanslutningarna av politisk, religiös eller social karaktär,
ha varit intresserade av att när Kungl. Maj :t har öppnat en dörr för en viss
del av den ideella verksamheten, så borde det vara riktigt och ävenledes berättigat
att de andra ideella verksamheterna i samhället finge träda in genom denna
dörr. Det är således fullt förståeligt att man ifrån de olika sammanslutningarna,
framför allt på den stora svenska landsbygden, har rest krav på befrielse fran
nöjesskatt, i all synnerhet som utvecklingen under de senare åren faktiskt har
visat, att allt det arbete, som nedlagts av frivilliga krafter uti nykterhetsarbetet,
i ungdomsföreningar och i sammanslutningar av olika slag, inte har givit vad
de frivilliga krafterna hade önskat att det skulle ge, nämligen en förstärkning
av deras kassor för att därigenom möjliggöra ytterligare propaganda för deras
verksamhet, utan har ätits upp av nöjesskatten m. fl. olika pålagor.

Det har inte varit lätt för bevillningsutskottet att komma till en lösning av
dessa problem. Det har sagts, att det förslag, som bevillningsutskottet har framlagt,
är en skönhetsfläck uti det här föreliggande förfat.tningsförslaget. Det
är mycket möjligt att det är på det sättet — jag skall inte tvista om det —
men örn det är en sådan skönhetsfläck, så äro initiativtagarna till skönhetsfläckens
växt de som lia fört fram kravet i Kungl. Majits 15 §. Bevillningsutskottet
är inte ensamt örn ansvaret. Vi ha nämligen utgått ifrån att man måste
gå dessa motionärer till mötes ett steg på vägen, därför att det skulle vara
orimligt att tänka sig, att man här skulle säga till alla de andra ideella föreningarna
i landet, föreningar som sträva och arbeta för att åstadkomma samlingslokaler:
er sätta vi vid sidan, er ta statsmakterna ingen hänsyn till. Och
ändå ha de, herr Gezelius, med all respekt för idrottsrörelsen, dock en mycket
stor uppgift att fylla, när det gäller den svenska ungdomens arbete och fostran
till en demokratisk samhällsanda. Vi ha således utgått ifrån, att vi här måste
söka skipa en liten smula rättvisa. Det kan bara vara svårt att finna vägarna.

108

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)

Utskottet har därvid varit inne på samma linje som den, vilken finnes omnämnd
i högerreservationen, nämligen att man skulle låta kvaliteten vara avgörande,
när det gäller frågan örn befrielse, och sålunda ge dem, som sträva
efter att höja kvaliteten hos sina tillställningar, denna ökade chans. Vi kommo
emellertid tämligen snart underfund med att detta kunde möjligen låta sig
göra i de stora städerna men att hela landsbygden, där man ju dock har det
svårast att skaffa pengar till föreningslivet, skulle bli fullkomligt utesluten.

Vi sökte oss då i stället fram efter den väg, som de flesta motionärerna,
alltifrån förste vice talmannen och hela skalan ned, Ira anvisat, nämligen att
sätta in de ideella organisationerna såsom det begrepp, örn vilket nian skulle
kunna samlas. Det är detta utskottet har gjort genom sitt förslag till 15 §.
Utskottet har därigenom velat öka möjligheterna för dessa organisationer att
erhålla befrielse, och man har tagit med även de föreningar, som hålla samlingslokaler
ute i bygderna.

Det har sagts under diskussionen här, att man kunde väl ha gått till väga
på något annat sätt. Hade det inte varit lämpligt att t. ex. stanna för ett
högre belopp? Ja, herr talman, jag kan försäkra såväl herr Gezelius som de
andra, vilka ha burit fram olika förslag — reservanterna förstå det kanske
bättre än den som inte deltagit i utskottsarbetet — att hur många önskemål
man än har i en sak, så spelar det ingen roll, örn man inte omkring dessa
önskemål kail samla den majoritet, som är nödvändig för att lägga fram ett
förslag i berörda avseende. Det är därvidlag, som de andra vägarna lia visat
sig oframkomliga. Den Henrikssonska reservationslinjen har icke kunnat samla
en majoritet, liksom inte heller den Heuman-Falkska eller den Fröderbergska
linjen. Men förutsättningen för att kunna genomföra ett förslag, såväl i ett
utskott som här i kammaren, är, som sagt, att det finns en majoritet för förslaget,
och det är endast omkring det förslag från utskottet, som bär föreligger,
som man kunnat samla en sådan.

Herr Gezelius säger nu, att man får inte se idrottens verksamhet såsom något
affärsmässigt. Det tror jag inte heller att utskottsmajoriteten har gjort,
vare sig i fråga örn idrottsrörelsen eller de andra ideella organisationerna. När
det gäller befrielsen för schacktävlingar, skulle ju herr Gezelius ändå ha
kunnat ge samma förklaring som utskottsmajoriteten gör, nämligen att det är
en betydelselös sak och en sak, där det är så svårt att dra gränsen mellan enskild
och offentlig tillställning, att man Ilar ansett sig kunna föra dessa tävlingar
till de tillställningar, vilka enligt 3 § skola åtnjuta befrielse.

Det är således här inte på något sätt fråga örn ett underkännande av idrottsrörelsens
ideella syften. Hade idrottsrörelsens tillställningar, alltså dess tävlingar
och uppvisningar, inte haft större anslutning än en schacktävlan, hade
det kanske varit möjligt, herr Gezelius, att vinna majoritet för samma behandling
av dessa tillställningar som av en schacktävling.

Vad jag velat säga är alltså, att utskottet har velat tillmötesgå såväl idrotten
som de ideella organisationerna och att det därvid endast varit rent praktiska
synpunkter, som varit avgörande för utskottet.

Det har vidare gjorts gällande, att den linje, som utskottet har skisserat
upp, skulle komma att bereda en mängd svårigheter genom att det skulle bli
tolkningar av olika slag. Det är möjligt att så blir fallet. Men jag tycker
ju, att det är mycket egendomligt, att det framför allt är från de större städerna,
där man bär en smidig uppbördsorganisation, som anmärkningarna ha
kommit. Och när det gäller landsbygden, så tror jag inte att det skall bli så
svårt att tolka bestämmelserna, ty där har man inom de olika socknarna väl
reda på vilka ideella organisationer som finnas. Jag vill till slut, herr talman,
gentemot vad herr Gezelius här sagt örn att det hos bevillningsutskottet har sak -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

109

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
näts vilja till tillmötesgående, endast understryka, att det liela ligger till ungefär
så som jag Ilar skildrat det. Örn herr Gezelius sedan anser, att det är fråga
örn bristande vilja, så får han väl tolka det så. Jag tror emellertid att det är
att döma orätt.

Första kammaren har nu, herr talman, fattat beslut i enlighet med utskottets
förslag, och det skulle ju vara önskligt, örn vi kunde komma till samstämmighet
i denna fråga, framför allt därför att trots de delade meningarna örn en
del saker betyder ändå ett genomförande av detta förslag, att man utöver de
fördelar, som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag, åstadkommer för det första
en sänkning från 30 till 15 procent i nöjesskatt för de kategorier, som åsyftas
i herr Falks reservation, och för det andra ett tillämpande av § 15 i den av
utskottet föreslagna lydelsen med vad detta kan innebära av tillmötesgående.
Skulle däremot andra kammaren komma till ett annat resultat än första
kammaren och kanske stanna inför någon av reservationerna, så kan jag inte
förstå, att en sammanjämkning skulle vara möjlig att åstadkomma, och då
betyder ju beslutet til syvende og sidst ingenting annat än att vi få behålla
den gamla författningen. Den nya författningen synes mig emellertid — vilka
delade meningar vi än må ha beträffande de olika detaljerna — innebära så
många fördelar, att det enligt min uppfattning skulle vara olyckligt, örn vi
inte kunde komma till ett positivt resultat i kväll.

Jag ber, herr talman, med anförande av dessa synpunkter att få hemställa
örn bifall till vad utskottet i här föreliggande betänkande bär föreslagit.

Herr Karlsson i Grängesberg instämde häruti.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Såsom gammal tränad debattör här i riksdagen begränsade sig herr
Olsson i Gävle, när det gällde mina synpunkter, till två taktiska stötar, som
jag emellertid inte kan finna på något sätt träffade min argumentering.

Herr Olsson försökte först slå in en sprängkil mellan idrottsrörelsen och de
andra organisationerna genom att mot idrottsrörelsens krav på förståelse för
dess tävlingars och uppvisningars särställning sätta upp någon sorts kallsinnighet
från idrottsrörelsens eller min sida gentemot andra ideella rörelser. Jag
började emellertid mitt anförande med att åberopa ungdomsvårdskommitténs
betänkande, med dess förslag örn lindring av nöjesskatten för ungdomsverksamheten.
Detta förslag har livligt understötts av riksidrottsförbundet och organisationer
inom detta. Och vad jag sade i mitt första anförande var, att frågan
örn en allmän skattebefrielse för ideell ungdomsverksamhet synes böra övervägas,
då väl inte alla de framställningar därom, som ha kommit in, böra få gå
obeaktade förbi. Man har hittills inte hjälpt denna rörelse fram på det sätt,
som man borde göra, och vad ungdomsvårdskommittén här kommit med är det
första positiva förslaget i sådan riktning.

Jag sade också, att jag hade väntat mig att utskottet skulle ha förordat en utredning
örn sådan allmän skattebefrielse för ideell ungdomsverksamhet, men
jag var angelägen att betona, att det därvidlag måste göras en viss skillnad
med hänsyn till tillställningens art.

Den andra lilla taktiska stöten från herr Olssons sida var det här i kammaren
ofta återkommande argumentet att »nu har första kammaren beslutat så och så,
och vilja inte herrarna följa första kammaren, så faller frågan, och därmed har
det skett en obotlig skada». Jag vågar — med ungdomsvårdskommitténs förslag
och de synpunkter som jag själv har framfört såsom bakgrund — säga att
jag tror det vore olyckligt, om hela frågan örn nöjesskatten låstes fast i det
läge, vari den kommit genom utskottsmajoritetens förslag. Ingen synes vara till -

Ilo

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
fredsstälid med detta förslag- — det uttalades i första kammaren en mycket
stor o tillfredsställelse därmed av utskottets ordförande, och finansministern
underströk, att han var ännu mindre tillfredsställd med förslaget —och för min
del skulle jag mycket hellre se, att frågan nu föll och att man fick den tillbörligt
utredd och linjerna klara än att den genom ett accepterande av utskottsmajoritetens
förslag låstes fast sannolikt på lång sikt.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill till herr Gezelius säga, att vi lia även
inom bevillningsutskottet diskuterat, huruvida beloppet borde vara 500 eller
1 000 eller 2 000 kronor, och därvid tämligen enhälligt stannat för 500 kronor.
Detta är således ingenting, som varit oss främmande.

Jag skulle ha delat herr Gezelius’ uppfattning att det vore bättre att skjuta
på saken, örn jag kunde tänka mig, att vi skulle kunna få ett nytt förslag ungefär
efter de linjer, som utskottet här har skisserat beträffande de ideella organisationerna,
men jag tror inte ett ögonblick på att detta är möjligt. Det har
sagts, att det under förstakammardebattcn framhållits, att nöjesskatten borde
avskaffas utom för biografernas del. Det kan man ju säga, men jag vill^först
höra herr finansministern förklara, att han är villig att lägga frana ett sådant
förslag. Kan herr Gezelius åstadkomma ett sådant löfte av finansministern, så
är det ju bara bra, men det må tillåtas mig säga, att dessförinnan tror jag inte
på möjligheten att få ett dylikt nytt förslag, som man här talat örn.

Herr Gezelius erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill påpeka för herr Olsson, att det löfte, som han ville lia av
finansministern, har han redan fått i form av ett förhandslöfte, i det att finansministern
givit tävlingar och uppvisningar i icke professionell idrott och
gymnastik en särställning just med beaktande av tillställningens art.

Jag tror att det blir mycket svårt för alla unga idrottsmän att förstå herr
Olssons linje i denna fråga, som man ju kan ange så sorn herr Olsson själv har
uttryckt det, nämligen att utskottet har besjälats uteslutande av praktiska synpunkter.
Schackspel t. ex. är visserligen också tävlan, men i schack är det så
få, som titta på, säger man. När det däremot gäller idrottsrörelsen, har det hela
så stor omfattning att man inte kan göra något undantag.

Det är inte rätt att resonera på det sättet; man måste ju se efter vad det är
man skall beskatta och vilket stöd staten rätteligen bör ge den rörelse, som
det gäller.

Jag är rädd, herr Olsson i Gävle, att utskottets ståndpunkt ute bland idrottsfolket
kommer att uppfattas så, att utskottet har anlagt taktiska politiska synpunkter
på frågan i stället för att anlägga rättvisesynpunkter.

Herr Johanson i Norrköping erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag erinrade i mitt anförande örn utskottets uttalande
rörande nöjesskattens betydelse såsom inkomstkälla för staten och jag framhöll,
att detta bara var en fiktion, eftersom staten fick anslå medel till idrottsrörelsen
och de ideella organisationerna. Till detta säger herr Olsson i Gävle,
att ifall man slopade skatten, staten kanske ändå fick ge anslag. Det tvivlar
jag inte på att den måste, och jag tycker inte att vi skola vara ledsna, örn staten,
även örn de ideella rörelserna nu få skattelindring, anslår medel till dem. När
utskottet skriver på det sätt, som jag citerat, så tycker jag att det är fullt
logiskt, att man i första hand ger idrottsrörelsen och de ideella organisationerna
det, som man tar ifrån dem, och sedan i den mån det är möjligt ger statliga
bidrag.

I anledning av herr Olssons uttalande örn att man måste gå fram med en

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. lil

Förslag till förordning örn nöjesskatt. (Forts.)
linje, kring vilken nian kan hoppas att samla riksdagens majoritet, ty annars
är det inte någon mening med det hela — införstått alltså att det inte skulle
gå att få någon majoritet på de reservationsvis framförda linjerna — vill jag
endast säga, att om herr Olsson hade lågt ned lika mycket energi på att komma
längre som herr Olsson gjort på att få till stånd den begränsning, som nu föreslås,
så tvivlar jag inte på att det hade blivit majoritet för den linjen.

Herr Olsson i Gävle erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag vill till herr Johanson i Norrköping bara säga,
att under de veckor, som jag suttit såsom ordförande i bevillningsutskottets
delegation, har jag strävat efter att komma det ena steget efter det andra närmare
den ståndpunkt, som herr Johanson representerar. Men det har bara
varit möjligt inom en viss gräns, ty det fanns de, som inte ens ville marschera
tillnärmelsevis så långt, som man har gjort i och med det här föreliggande
förslaget från bevillningsutskottet. Vi få inte glömma, att det för att ett
förslag överhuvud taget skall kunna komma till kammaren kräves, att samling
kring detsamma av en majoritet skall kunna åstadkommas inom vederbörande
utskott — det går inte bara att snegla på utsikterna att kunna åstadkomma
en majoritet här i kammaren.

Det må ju vara herr Gezelius tillåtet att tro, att det är taktiska politiska
synpunkter, som ha legat till grund för utskottets stå n d punk ts tåg a n cl e Men
i så fall gäller detta också motionärerna, ty det är de, som ha hittat på den
anordning som här föreslås, och motionärerna representera alla olika partier,
från högern till kommunisterna. Det är således inte i detta sammanhang, såvitt
jag kan förstå, några taktiska politiska synpunkter, som varit vägledande
för oss, utan det utslagsgivande har varit vår önskan att åstadkomma ett resultat.
Herr Gezelius däremot anser tydligen — jag ber att få understryka det,
herr talman — att det inte ur hans synpunkter är nödvändigt att få ett positivt
beslut här i dag.

Herr Gezelius erhöll ännu en gång på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill inte, herr Olsson i Gävle, att det av protokollet
skall synas, som örn jag med mitt uttalande örn de politiska synpunkterna
skulle ha menat någon form av partipolitik. Denna fråga är höjd över ali partipolitik,
och vad jag avsåg var taktiska politiska synpunkter i vidsträckt bemärkelse.

Härefter yttrade:

Herr Falk: Herr talman! Herr Olsson i Gävle har här klart och tydligt sagt
ifrån att han ingalunda är nöjd med lagförslaget. Det är resultatet av en
kompromiss, där hans krafter inte ha räckt längre än till det förslag som har
föreligger. Han har understrukit, att de organisationer som man har velat geen
förmån äro förtjänta av allt stöd och all hjälp de kunna få, de äro nyttiga
och nödvändiga ur samhällets synpunkt, men han beklagade att man mäste

sätta en spärr för välgörenheten. . „ ...

Den spärren består helt enkelt däri, att den skattelindrmg pa ett avgiitsbelopp
intill 500 kr., som utskottet föreslår skola utgå, icke skall utgå i de
fall då dans till huvudsaklig del ingår i tillställningen. Det innebär med
andra ord, att örn en förening ute på landsbygden eller i ett samhälle iskall ha
möjlighet att erhålla skattelindring, måste den, såvida den har anordnat dans,
vid sidan av dansen lia en hel del andra anordningar, inte a. v hög kvalitet men
i varje fall andra anordningar än dans. Det kan mycket val duga med skjut -

112

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
bana, pilkastning, porslinskrossning, spikislagning och alla möjliga andra liknande
anordningar, men det måste vara till sådan omfattning att dansen blir
det mindre.

När man skall avgöra huruvida dansen är det huvudsakliga eller inte, har
utskottet inte anvisat någon som helst väg, ingen ledning för bedömandet, utan
för att få en sådan ledning måste man gå till den kungl, propositionen. I denna
står det beträffande sammansatta tillställningar på sidan 56: »Det torde
icke böra ifrågakomma att vid bedömandet av spörsmålet, huruvida skattskyldighet
föreligger eller icke, taga uteslutande hänsyn till den tid, som åtgår
för de olika delarna av tillställningen. Med större fog bör avgörande betydelse
tillmätas frågan vilken del av tillställningen som för den besökande allmänheten
ter sig som den väsentliga.» Med ett sådant bedömande torde det
vara praktiskt taget omöjligt för en liten organisation att anordna en tillställning,
där dans ingår, och ändå få den bedömd som en sådan tillställning
som gör skäl för skattelindring. De stora organisationerna i städerna kunna
kanske mycket väl anordna tillställningar ä la Gröna lund, men en liten organisation
på landsbygden, vilken håller ett par fester under sommarhalvåret,
har inga som helst chanser att göra sådana anordningar, ty de äro mycket kapitalkrävande,
och man kan inte lägga ned så mycket pengar på en rent tillfällig
tillställning. Det går helt enkelt inte tillnärmelsevis att arrangera en
sådan anordning, om man inte kan räkna med en så stor publiktillströmning
att man far sa att säga kontinuerlig drift. De små organisationerna ha inte
tillräckligt stark ekonomi, inte tillräckligt stor publiktillströmning att räkna
med och inte tillräckligt mångå medlemmar i sin organisation för att kunna
arrangera sådana tillställningar. Skola dessa organisationer kunna få någon
fördel genom utskottsförslaget, måste de uppenbarligen anordna tillställningar
dar dans inte ingår — och däri ligger ju en förmån hos utskottets förslag —
men den ekonomiska förmånen för vederbörande organisationer blir även i ett
sadant fall mycket ringa, eftersom sådana tillställningar inte dra så mycket
publik. Det blir således mycket liten omsättning och mycket liten vinst. När
dessa organisationer anordna nöjestillställningar göra de det inte för att bereda
medlemmarna något nöje, utan de göra det helt enkelt för att skaffa
ktyffty till sin kassa och med dessa medel kunna bedriva sin verksamhet. Därtor
finnér jag för mm del, att denna begränsning i fråga om rätten till skattelindring
tor dessa organisationers vidkommande är så betydelsefull att nyttan
av nöjesskattebefrielsen blir praktiskt taget plus minus noll.

Jag har sagt att det för uppbördsmyndigheterna blir svårt att avgöra hur
mycket den ena eller andra programpunkten skall anses väga i ett sådant här
sammansatt nöjesprogram. Detsamma gäller också en del av de andra undantagen.
För att man skall fa skattelindring får inte heller biografföreställning
inga med undantag för sådan filmförevisning som genom sitt ämnesval är
ägnad att direkt främja organisationens syfte; den senare sortens förevisning
skall ha skattelindring enligt utskottets förslag. Jag har frågat mig: örn en
socialdemokratisk organisation, t. ex. en arbetarkommun eller en ungdomsklubb,
hyr folkets hus och visar filmen »Karl Fredrik regerar», skall den då ha skattelindring
r En del personer som jag har frågat ha sagt att det ju är en ren epellilm
och att skattelindring icke kan komma i fråga i ett sådant fall. Jag har
svarat att den filmens ämnesval är tydlig ägnat att främja den socialdemokratiska
organisationens syfte, och att skattelindring därför måste erhållas. Om en
olketshusförening spelar samma film kan det inte bli fråga örn skattelindring,
men hur skall man^ ställa sig örn en av bondeförbundets avdelningar hyr filmen
och spelar den? Jag är mycket tveksam härvidlag, men jag skulle tro att
aen iilmens ämnesval även främjar bondeförbundets syften. Jag har också

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

113

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
ställt mig en annan fråga: hur skall resultatet bli av uppbördsmyndigheternas
bedömande då en politisk organisation, som ställer sig på demokratiens grund,
hyr filmen »Diktatorn» och spelar den? Måste det inte sägas att alla politiska
organisationer som bekänna sig till demokratien skulle åtnjuta skattelindring för
att visa den filmen? Men en folketshusförening, som till äventyrs skulle visa
samma film, kan inte få skattelindring, ty uppenbart verkar den filmen inte
för att skaffa samlingslokaler.

Jag har därför i fråga örn samlingslokalerna sagt, att de böra få skattelindring
för alla tillställningar de anordna, oavsett örn dessa äro sammansatta till
större eller mindre del av dans eller biograf föreställning. Jag har bara
gjort den begränsningen, att i fråga örn biografföreställningar och vad
beträffar föreningar som tillhandahålla samlingslokaler skattebefrielse icke
bör erhållas, såvida samma föreställning pågår mer än två dagar i följd.
Det betyder att de små folketshusföreningarna och de små lokalägande
organisationerna, som visa film en gång eller två i veckan, skulle kunna erhålla
skattelindring på ett belopp upp till 500 kr. Det finner jag vara fullt berättigat.
Dessa små organisationer ha sin ekonomi så tyngd, de ha så små resurser och de
äro för ortens föreningsliv absolut nödvändiga, och därför böra de ha denna
lilla förmån.

Ur fiskaliska synpunkter kan denna förmån åt de små organisationerna inte
spela någon roll, allra helst som man nu i dagens'' debatt hör sådana tongångar
som att man skulle vara beredd att slopa all nöjesskatt och endast göra undantag
för biografer. Det skulle betyda att man i debattens elfte timme kommit in
på en linje, där man utan vidare är beredd att offra 12 å 13 miljoner kronor.
Kan man ett ögonblick reflektera på den linjen tycker jag man utan vidare
skulle kunna bifalla reservationen, som bara ger skattefrihet åt biografer då de
ha mindre än två föreställningar i följd.

Med hänsyn till den sena timmen, herr talman, skall jag inte utveckla denna
fråga vidare utan sluta med att yrka bifall till den av herr Heuman och mig
avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Henriksson: Herr talman! Det har ofta framhållits att våra skattelagar
äro så tillkrånglade, att till oell med expertisen har haft vissa svårigheter
att handskas med deni i praktiken. Att det då måste möta desto större
svårigheter för allmänheten, alltså för skattebetalarna, att få någon rätsida på
sina skatteproblem, är ganska uppenbart. Det kan väi inte råda någon tvekan
därom, att riksdagen har sin dryga del i ansvaret för detta sakernas tillstånd.
Det är bekvämt att låta känsloskäl och opportunitetsskäl få ett större utrymme
än sakskälen. Klara av de praktiska problemen få ju andra göra. Det betänkande,
som bevillningsutskottets majoritet i dag har presenterat för kammaren,
är ett nytt exempel på detta hemsnickeri på skattelagstiftningens område,
som ju ofta blir långt ifrån funktionalistiskt.

Herr Olsson i Gävle yttrade att nian inom utskottet hade varit tvungen att
samla sig på en linje, som kunde vinna majoritet. Gentemot honom skulle jag
vilja instämma med herr Johanson i Norrköping när han säger, att om herr
Olsson i Gävle hade utvecklat samma energi för en linje som hade sett ut något
annorlunda än vad utskottet nu har presenterat, kanske det inte är helt
omöjligt att en majoritet skulle lia vunnits för denna linje. Herr Olsson i Gävle
ruskar på huvudet. Det är möjligt att jag har högre tankar örn hans förmåga
än vad han själv har.

Andra kammarens protokoll 19b5. Nr

114

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning örn nöjesskatt. (Forts.)

Nöjesskatten i dess hittillsvarande form har varit utsatt för åtskillig kritik.
Den har haft en konstruktion som har vållat en hel del svårigheter och irritationer
i tillämpningen. Det förslag till nöjesskattelag som Kungl. Majit nu
lågt fram för riksdagen bygger ju på en utredning, vars arbetslinje har varit
att åstadkomma en förenkling av skatten, och inom departementet har man
ytterligare putsat förslaget i samma lovvärda riktning. När denna proposition
kom till riksdagen, utlöste den — på samma sätt som på sin tid omsättningsskatten
— en hel rad motioner med yrkanden örn undantag för skilda
kategorier. I detta fall ha motionärerna framför allt samlats kring frågan
om de ideella organisationerna, som man har velat försöka bereda någon lättnad.
När det inom utskottet gällde att taga ställning till denna fråga, hade
utskottet först att taga ställning till skattens vara eller icke vara, som tidigare
påpekats, och man var övertygad örn att läget för närvarande är sådant,
att man icke var beredd att nu avskaffa skatten. När det därefter gällde frågan
om de ideella organisationerna och man skulle försöka finna någon form,
som på ett rimligt sätt kunde ge dem en viss lättnad, visade det sig att inte
ens bevillningsutskottets majoritet ville vara med om att giva dessa fullständig
carte blanche i fråga örn av dem anordnade nöjestillställningar.

Bevillningsutskottet yttrar, vilket även reservanterna ha kunnat ansluta sig
till, i sitt betänkande: »För att stimulera de ideella organisationerna att anordna
nöjestillställningar av mera högklassigt innehåll torde såsom förutsättning
för rätt att erhålla lindring i nöjesbeskattningen böra uppställas jämväl
det villkoret, att tillställningen till huvudsaklig del skall bestå av annat än
dans eller biografföreställning. Detta villkor är såvitt angår danstillställningar
särskilt motiverat även ur den synpunkten, att redan införandet av en enhetstaxa
å 15 procent innebär i förhållande till nu gällande bestämmelser

---— en betydande reducering av nöjesskatten för dessa tillställningar.»

Här har ju utskottet lämnat ett erkännande åt den princip, som departementsförslaget
bygger på och som jag för min del anser vara den enda vettiga,
nämligen den att skatteobjektet, alltså nöjestillställningens art, skall vara avgörande
för skattens applicering. I förordningens 3 § klargöres vad som i beskattningshänseende
skall hänföras till nöjestillställning och vad som inte
skall hänföras dit. I departements förslagets 15 § har vidare införts en bestämmelse,
som skulle ge skattebefrielse på viss del av bruttointäkterna för
idrottstävlingar, men, som herr Gezelius påpekade, även på denna punkt håller
propositionen fast vid den principen att även undantagen skola anknytas
till nöjestillställningens art. Om man nu vill hjälpa de ideella organisationerna
och om man håller fast vid den uppfattningen, som också utskottet har givit
till känna, att man bör stimulera de ideella organisationerna att anordna
nöjestillställningar av ett mera högklassigt innehåll, då förefaller det mig vara
den naturliga lösningslinjen att man bygger ut 15 § i den konstruktion den
redan har fått i departementsförslaget. Detta är ju den väg till lösning som har
anvisats i reservationen av herr Velander m. fl. Den lösning som man där föreslår
är att i 15 § taga med den grupp av nöjestillställningar, som finnes specificerad
i 3 § a), och därtill uppvisningar och tävlingar i idrott och hästsport.
Anledningen till att reservanterna gått på en sådan lösning är en uppfattning,
som även utskottet har givit ett erkännande åt när utskottet örn denna
lösning säger: »Vidare skulle de mera högklassicra tillställningarna -— med
all rätt — gynnas i nöjesskattehänseende, och detta skulle bliva fallet, oavsett
örn dessa tillställningar anordnades av en ideell organisation eller av en
enskild teaterledare eller konsertgivare.» Örn man följer reservanternas linje,
ger man de ideella föreningarna den befrielse som även majoriteten önskar,
men man knyter den till de nöjestillställningar av högre klass som återfinnas

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

115

Förslag till förordning orri nöjesskatt. (Forts.)
i 3 § a). Man Ilar tagit bort dansen och biografföreställningarna redan i utskottsförslaget
och såvitt jag kan förstå är det enda, som nu här skulle skilja
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten, revyer och varietétillställningar.
Jag har litet svårt att förstå att detta skall vara ett så avgörande moment.
Att man inte bara lämnar denna bottenbefrielse åt de ideella organisationerna
utan även ger den åt andra arrangörer, det betraktar åtminstone jag ur den
synpunkten, att det väl på den svenska landsbygden, vilken inte har de större
städernas möjligheter, ofta är så, att dessa mindre orter ha svårare att få
nöjestillställningar av en kulturellt högre klass därför att även arrangörer, örn
de nu äro enskilda teaterledare eller konsertgivare, såsom här säges, kunna
hesitera inför de kostnader som arrangerandet av sådana tillställningar skulle
möta. Jag förmenar alltså att man faktiskt ger ett handtag åt hela kulturlivet
om man nu, samtidigt som man ger detta bottenavdrag till de ideella
föreningarna, också ger det åt andra arrangörer av denna kategori av nöjestillställningar.
Detta medför även den fördelen, att man håller fast vid principen
i propositionen, där man låter beskattningen bero av beskattningsobj
ektet.

Utskottsmajoriteten har för sin del förordat en alldeles ny linje för frågans
lösning. Man bryter helt propositionens principiella linje och anknyter skattskyldigheten
till arrangörerna av nöjestillställningar. Det förefaller mig lika
egendomligt som det skulle varit, örn man, då omsättningsskatten infördes, hade
anknutit skyldigheten att utgöra omsättningsskatt till säljaren i stället för till
varan. Ingen skulle ha kunnat komma på en så egenartad idé, då det gällde
sistnämnda skatt, och det förefaller mig vara lika underligt att göra det i nu
förevarande sammanhang.

Det måste, såvitt jag förstår, komma att möta åtskilliga svårigheter att i
praktiken tillämpa en författning byggd på den princip, som utskottet lagt till
grund för sitt förslag. Det kommer att visa sig svårt att klara ut, örn en förening
är en ideell förening eller icke. Det kommer att bliva nödvändigt att
med ledning av stadgarna undersöka, vad som är föreningens ändamål o. s. v.
Om utskottets förslag bifalles, riskerar man vidare, att personer för att undgå
beskattning komma att vid arrangerandet av nöjestillställningar anlita ideella
föreningar som bulvaner.

Herr talman, detta är de väsentliga skäl, som föranlett mig att ansluta mig
till den linje, som förordats i den av herr Velander m. fl. avgivna_ reservationen.
I denna reservation har man icke som i utskottsförslaget »trillat ur ramen»
utan använt samma konstruktion som använts i propositionen..

Jag vill härtill endast göra en liten randanmärkning med anledning av utskottsmajoritetens
förslag. Jag har icke förut berört utskottsmajoritetens propos
att även ekonomiska föreningar av visst slag skulle hänföras till de privilegierade
nöjesarrangörerna. Jag vill därvidlag endast peka på en sak, som
förefaller mig egendomlig. Utskottsmajoriteten föreslår, att som förutsättning
för att en ekonomisk förening, som har till uppgift att tillhandahålla allmän
samlingslokal, skall erhålla skattebefrielse, skall gälla, att föreningen icke under
de senaste fem åren lämnat utdelning till sina medlemmar. Jag anförde i
utskottet ungefär följande: Låt oss göra ett tankeexperiment. Två ekonomiska
föreningar med samlingslokaler på var sin ort, arbeta under .samma betingelser,
men den ena föreningen har en arbetsam och duktig styrelse, som sköter
föreningens angelägenheter så väl, att kapitalet lämnar en god avkastning och
föreningen blir i stånd att lämna en, låt vara jämförelsevis obetydlig, utdelning
till sina medlemmar. Den andra föreningen däremot har icke haft en lika
väl kvalificerad styrelse och dess rörelse har därför icke gått så bra, att föreningen
kunnat lämna någon utdelning till medlemmarna. Vill utskottsmajo -

116

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
riteten diskriminera deli bättre skötta föreningen och privilegiera den förening,
som icke skött sig bra? Med detta exempel har jag velat visa till vilka orimliga
konsekvenser ett bifall till utskottsmajoritetens förslag skulle leda.

Herr talman! Eftersom tiden är långt framskriden skall jag icke ytterligare
utveckla skälen för min uppfattning. Jag vill sluta med att yrka bifall till
den reservation, som har avgivits av herr Velander m. fl.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag är mycket tacksam mot herr Henriksson, för att han förmenade,
att jag, örn jag lagt ned min energi på den saken, skulle varit i stånd
att samla majoritet kring ett förslag, som varit bättre än det av utskottsmajoriteten
framlagda förslaget. Jag fattade icke riktigt, örn han till och med
hyste en så stor tilltro till min förmåga, att han trodde att jag skulle
kunnat samla majoritet för det förslag, som innehålles i den av honom
med flera avgivna reservationen. Herr Henriksson har gjort sig skyldig till en
felbedömning. Jag behöver inte säga mer än att det förslag, som här föreligger,
är en kompromiss, som träffats mellan medlemmar av en delegation, vilken
bestått av herr Sjödahl i Göteborg, herr Englund i Stockholm, herr Andersson
i Dunker och undertecknad. Jag behöver icke säga mer än detta. Den
trollkarl finns icke, som genom en kompromiss skulle kunna åstadkomma ett
bättre resultat mellan de olika uppfattningar dessa herrar gjort sig till tolkar
för.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Vad beträffar herr Adolv Olssons inställning till lösningen av detta
problem vill jag säga, att han, såvitt jag minns rätt, hade sin ståndpunkt klar
redan då arbetet i delegationen tog sin början. När han nu ställer den frågan
till mig, huruvida jag trodde att han t. o. m. skulle orkat med en sådan kraftprestation
som den att samla majoritet för den av mig biträdda reservationens
förslag, vill jag framhålla, att det icke är alldeles omöjligt att herr Olsson,
örn han arbetat på genomförandet av detta förslag, skulle kunnat få god hjälp
av självaste finansministern. Reservationen är nämligen byggd på samma princip
som propositionen. I första kammaren lär herr finansministern lia gjort
det uttalandet, att han kände sig mycket olustig inför det förslag, som utskottet
här har kommit fram med.

Vidare anförde:

Herr Orgård: Herr talman! Jag anser mig böra yttra några ord med anledning
av att jag till utskottets betänkande fogat en blank reservation.

I likhet med herr Henriksson har jag velat söka en lösning av frågan örn
beredande av skattelindring åt ideella organisationer efter den linje han antytt,
en linje, byggd på den princip, som innehålles i propositionen. 16 § innehåller
den grundläggande bestämmelsen örn befrielse från skattskyldighet
för organisationer, vilkas syfte är av sådan art, att de böra befrias från nöjesskatt.
Ytterligare skattebefrielse kan medgivas enligt 15 §.

Beträffande sistnämnda paragraf vill jag säga ett par ord till herr Gezelius.
Jag står principiellt på samma linje som han. Örn ideella organisationer
icke kunna fullständigt befrias från skattskyldighet, bör deras skattskyldighet
såvitt möjligt begränsas. Jag är med örn en begränsning av skattskyldigheten
även beträffande sådana organisationer, som avse att stödja idrott och
gymnastik, men jag ber att få fråga herr Gezelius, örn icke teaterföreställningar
av amatörer, tillhörande en ideell förening, musikunderhållning, som

Lördagen den 15 december 1945 em. Nr 42. 117

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
anordnats av en musikcirkel, uppvisning av folkdanser av en folkdansklubb
eller en uppläsning, vid vilken medlemmar av en studiecirkel giva prov på sin
förmåga inför allmänheten, örn icke dylika tillställningar kunna jämställas
med idrott och gymnastik. Den enda skillnaden är att uppvisning i idrott är
en massrörelse som sker i större skala än de springar av de ideella strävanden,
jag nyss talade om, men när det för staten gäller att stimulera till en viss
verksamhet, bör man väl ändå icke blott se till antalet utan även till syftet
med verksamheten i fråga. Därför finner jag det svårt att här draga upp någon
skiljelinje ur principiell synpunkt. Hur högt man än uppskattar värdet
av idrott och gymnastik, så är det väl ändå icke rimligt att man sätter idrotten
och gymnastiken i en särsklass i förhållande till verksamhet, som håres
upp av andra ideella strävanden.

Örn man såsom i herr Velanders reservation i 15 § tar med även musik, teater
och litterär underhållning, så följer man alltså enligt min uppfattning en
riktig linje. Mot den där föreslagna avfattningen av 15 § har anmärkts, att
paragrafen endast gällde helaftonsföreställningar. Med anledning härav vill jag
som min uppfattning framhålla, att man bort utforma bestämmelsen så, att den
blivit tillämplig även beträffande sådana tillställningar med omväxlande program,
som i allmänhet bruka anordnas av ideella föreningar. Dylika program
bruka upptaga teaterföreställningar av amatörer, musikunderhållning, folkdanser
o. s. v. Efter en uppräkning av de olika slag av dylika tillställningar,
— däri inberäknat även gymnastik och idrott ■—• kunde lämpligen tillagts
»samt tillställningar, där underhållning av denna art ingått såsom en väsentlig
del av programmet». Jag skulle kunnat vara med örn en sådan utvidgning,
trots att jag är medveten örn att skattebefrielsen därigenom skulle kommit att
omfatta även verksamhet, som icke förtjänat att uppmuntras från det allmännas
sida. Man hade emellertid genom att giva paragrafen en sådan avfattning
givit stöd åt ideella föreningar, som strävade att hålla sina program på en''
hög nivå, och man hade på ett enligt min uppfattning enklare sätt och i full
överensstämmelse med propositionens principiella linje nått samma resultat som
utskottsmajoriteten åsyftat att nå. Det är en lösning i den riktningen jag
strävat för.

Jag skulle sålunda här kunnat yrka bifall till den av herr Velander med
flera avgivna reservationen med det av mig antydda tillägget, om icke till
denna reservation fogats en punkt, som jag har litet svårt att taga med. Det
är undantaget för hästsporten, till vilket jag tycker att det är ett ganska långt
hopp från de övriga nämnda undantagen, teater och musik. Visserligen är
hästsporten någonting som kan giva njutning och glädje, men den är framför
allt affär. Och här har icke samma förbehåll gjorts som när det gällt gymnastik
och idrott, att skattebefrielsen icke gäller professionell verksamhet.

Jag ber således att förklara, att det är en lösning i denna riktning jag velat
eftersträva.

Enär allt tyder på att utskottets förslag blir det som kammaren samlar sig
omkring, vill jag till sist säga, att man får väl oröva detta förslag och se hur
det verkar i praktiken. Jag hoppas, att spådomarna om att bulvanorganisationer
o. d. skola vålla svårigheter att tillämpa lagen skola visa sig mindre
sannfärdiga. Örn det visar sig uppstå svårigheter skall dat åtminstone kanske
giva erfarenhet, så att vi småningom kunna komma fram till ett enklare system.
Å andra sidan har man här gjort ett djärvt grepp för att lösa den fråga,
som man under många år sökt knäcka, nämligen att definiera begreppet »ideell
förening», och visat väg för undantag i skattelagstiftningen, som väl kommer
att öppna dörrarna även på andra områden. Det kommer kanske att kunna
finnas en möjlighet att i skattelagstiftningen även när det gäller kulturella

118

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning örn nöjesskatt. (Forts.)
och ideella ändamål finna en utväg, i den mån det kanske visar sig omöjligt
att fortgå på den väg som vi hittills beträtt, och som inneburit att skattelagstiftningen
bör gå fram generellt och undantag beviljas endast i mycket begränsade
fall, samt att staten genom anslag i stället för genom undantag i
skattehänseende skall stödja de strävanden som anses värda detta stöd.

Med dessa ord har jag endast velat giva ett uttryck för vad jag lägger in
bakom min blanka reservation och förklara, att jag har svårt att rösta med
någon av reservationerna, men även velat reservera mig mot utskottets linje.
Jag finner bl. a., att det är en skönhetsfläck på utskottsmajoritetens förslag,
när t. ex. skattebefrielse beviljas för hästsporten i viss utsträckning, under
det att ett besök på en konsert eller en teater är belagt med nöjesskatt.

Jag har velat lämna denna förklaring till min blanka reservation och ställer
intet yrkande.

Herr Ohlin: Herr talman! Vid denna sena timme skall jag ej diskutera frågan
örn fördelar och nackdelar av enhetliga versus differentierade skattesatser. Jag
vill i stället uttala min tillfredsställelse över att utskottet funnit en möjlighet
att giva även andra ideella föreningar än idrotts- och gymnastikföreningar befrielse
från nöjesskatt under vissa förutsättningar och upp till viss gräns. Tyvärr
har utskottet samtidigt sänkt gränsen för skattebefrielsen för idrottsoch
gymnastiktävlingar och uppvisningar från 2 000 till 500 kronor. Därigenom
har det stöd som regeringspropositionen avser att ge idrotten och gymnastiken
i ej oväsentlig grad reducerats. Enligt min mening hade det varit
bättre örn i stället gränsen för alla ifrågavarande av ideella föreningar ordnade
tillställningar —- med angivna undantag — satts vid 2 000 kronor. Att
nu ställa ett dylikt yrkande torde emellertid icke vara möjligt, eftersom i så
fall de i 15 § tredje stycket nämnda ekonomiska föreningarna finge ges en
särställning och utskottets motivering finge väsentligt förändras. Då jag gärna
vill medverka till att idrotten och gymnastiken få det stöd regeringen avsett,
är jag hänvisad att rösta för herr Fröderbergs reservation. Jag beklagar
emellerid, att icke även övriga ideella föreningar kunna erhålla samma ställning.
Lyckligtvis spelar det för flertalet av dem en mycket ringa roll, örn
gränsen för skattefrihet dragés vid 500 eller 2 000 kronor, dels emedan deras
bruttoinkomster i de flesta fall ej överstiga förstnämnda belopp, dels emedan
restitution av nöjesskatten för deras del sker i betydande omfattning. Jag hoppas,
att den berättigat generösa praxis, som därvidlag tillämpas i Stockholm,
skall fortfara och tillämpas även annorstädes. I så fall blir dessa ideella föreningars
intresse i huvudsak tillgodosett även med den av utskottet föreslagna
utformningen av lagen. Jag uttalar den förhoppningen, att myndigheterna beakta
detta.

Man gör emellertid icke dessa föreningar någon tjänst genom att underlåta
att ge idrotten och gymnastiken det stöd, som befrielsen upp till tvåtusenkronorsgränsen
innebär. Jag yrkar därför bifall till herr Fröderbergs reservation.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Olssons i
Gävle anförande. Av detta kunde man lätt få den uppfattningen, att nöjesskatten
är ett av riksdagens stora problem. Jag erinrar mig, att herr Olsson i
början av sitt anförande nämnde som exempel på detta problems svårigheter
det spörsmålet: örn skatten avskaffas, vem skall då skörda vinsten?

Jag är icke lika säker på att problemet är så stort som herr Olsson ville
göra gällande. Jag kan icke se, att detta skulle bereda någon något problem,
då man alldeles säkert skulle kunna träffa en överenskommelse örn vem som

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

119

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)
därvidlag skulle bärga vinsten. Det är väl meningen att allmänheten skulle
få den.

Herr talman! Det var icke för detta jag begärde ordet. Det var med anledning
av att jag jämte andra motionärer i motionen II: 659 yrkat, »att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 344 måtte besluta, att nöjestillställning,
som anordnas av statsunderstödd teater- eller musikförening å lokal,
som stadigvarande begagnas för föreningens verksamhet, skall vara undantagen
från tillämpningen av den föreslagna förordningen örn nöjesskatt».

Nu har det anmärkningsvärda förhållandet inträffat, att teatern i detta fall
blivit något styvmoderligt behandlad. Det förefaller mig som örn den kommit
på sidan av det hela. Medan man varit generös på en hel del andra områden
både mot den ene och den andre från såväl Kungl. Maj:ts som utskottets sida,
så har man gentemot teaterverksamheten och musiken höjt skatten, d. v. s.
man har lågt skatt även på förköp, program och garderob. Det kan väl icke
vara riktigt och rimligt, att en sådan verksamhet med den betydelse och den
uppskattning, som den har i hela vårt kulturella liv, skall behandlas på detta
sätt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har i propositionen utlovat
att en viss kompensation skulle kunna tänkas lämnad för sådan verksamhet,
som jag här nu berört. Det skulle vara ytterst tacknämligt, örn ett sådant
löfte av finansministern även skulle upprepas i denna debatt.

Herr talman! Jag skall icke bli mera mångordig örn detta utan be att få yrka
bifall till den reservation som är avgiven av herr Velander m. fl.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev 1 § av kammaren
godkänd.

2 § föredrogs och godkändes.

Efter föredragning av 3 § yttrade:

Herr Gezelius: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att
3 § andra stycket erhåller den lydelsen, att efter orden »ej heller» införes »uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik,» och att paragrafen
i övrigt blir lika med utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
dels godkännande av 3 § i den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock godkännande
av nämnda paragraf i dea lydelse, som under överläggningen föreslagits
av herr Gezelius; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Gezelius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § i bevillningsutskottets förevarande
förslag till förordning om nöjesskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda paragraf i den lydelse, som
under överläggningen föreslagits av herr Gezelius.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.

120

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gezelius begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 103 ja och 36 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av 3 §.

4—14 §§.

Godkändes.

15 § första stycket föredrogs. Därvid anförde:

Herr Falk: Herr talman! Jag ber att beträffande 15 § första stycket få yrka
bifall till den av herr Heuman och mig avgivna reservationen.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 :o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av
15 § första stycket; 2:o) godkännande av 15 § i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande
av 15 § första stycket i den lydelse, som föreslagits i den av herrar Heuman
och Falk avgivna reservationen; och fann herr talmannen den under l:o)
angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Henriksson
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för
sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Falk votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
15 § första stycket i bevillningsutskottets förevarande förslag till förordning
örn nöjesskatt antager godkännande av 15 § i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av 15 § första stycket i den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Heuman och Falk avgivna, likaledes vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen antagit godkännande av 15 §
första stycket i den lydelse, som föreslagits i den av herrar Heuman och Falk
avgivna reservationen.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

121

Förslag till förordning om nöjesskatt. (Forts.)

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringspropositionen
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 15 § första stycket i bevillningsutskottets
förevarande förslag till förordning om nöjesskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren godkänt nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar Heuman och Falk avgivna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt 15 § första stj-cket i den av utskottet
föreslagna lydelsen.

Efter föredragning av 15 § andra stycket yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min reservation,
som också sammanfaller med Kungl. Maj:ts proposition i sakfrågan.

Herr Olsson i Gävle: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner på dels godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 15 § andra stycket dels ock godkännande
av nämnda författningsrum i den lydelse, som föreslagits i den av herr Fröderberg
avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Fröderberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 15 § andra stycket i bevillningsutskottets
förevarande förslag till förordning örn nöjesskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Fröderberg avgivna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Fröderberg begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och 39 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 15 § andra stycket i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

15 § tredje stycket.

Godkändes.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 4%.

122

Nr 42.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Förslag till förordning orri nöjesskatt. (Forts.)

Övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förordningsförslaget
fattade beslut.

Punkten II).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 295, i anledning av väckt motion angående bränsleförsörjningen i riket;
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
ökad utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare*kreditgivning
till Finland;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;
och

nr 300, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;
bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till uppbördsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 67, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
uppflyttning i högre lönegrad av tjänsten såsom materialförvaltare och Övervaktmästare
vid riksdagens hus;

nr 70, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1945; och

nr 71, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 65 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom
den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges anslutning
till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i septem -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 42.

123

ber 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad;

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial, nr 2, angående ersättning
till vissa av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anlitade biträden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

§ 6.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 593, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.30 på natten.

In fidem
Sune Norrman.