RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr39.

Tisdagen deli 27 november.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollet för deri 21 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Witzell, som vid kammarens sammanträde
den 14 innevarande november med läkarintyg styrkt sig från och med
den 12 i samma månad tills vidare vara hindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, som anfördje: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Ohlin till mig riktat följande frågor:

1. Äger statsrådet kännedom örn att man vid val av lokaler för militärförläggningar
i många fall låtit nöjeslokaler gå fria, medan kristliga och ideella
rörelsers lokaler beslagtagits?

2. Har statsrådet sig bekant, att under rådande fredsförhållanden från militärt
håll rests krav på att religiösa och ideella organisationers lokaler skola
ställas till förfogande för ordinarie militär utbildning?

3. Har det kommit till statsrådets kännedom, att vederbörande militärbefäl
anfört, att, örn inte lokalerna frivilligt ställdes till förfogande, skulle rekvisition
tillgripas?

4. Kan statsrådet ställa i utsikt, att vederbörande militärmyndigheter få sådana
instruktioner, att av mig omnämnda missförhållanden inte vidare förekomma? Med

anledning härav får jag anföra följande.

Den militära förfogandelagstiftningen får, såsom interpellanten erinrat, numera
användas endast för sådana oundgängliga behov, som sammanhänga med
beredskapens avveckling. Att rekvirera förläggningslokaler för ordinarie militära
övningar kan alltså icke komma i fråga. Lokaler för sådant ändamål
kunna disponeras endast efter frivillig överenskommelse. I de med interpellationen
åsyftade fallen har tydligen på underordnat militärt håll rekvisitionslagstiftningens
innebörd missuppfattats och vederbörande utgått från att bestämmelserna
kunde tillämpas även för här ifrågavarande ändamål. I vissa
fall synas därför avtal ha träffats, efter påtryckning i form av rekvisitionshot
eller på grund av att ägaren fått en felaktig uppfattning beträffande lagstiftningens
tillämplighet under nuvarande förhållanden. Någon skada synes emellertid
icke ha skett, enär lokalernas ägare redan underrättats eller komma att
underrättas örn att sådana avtal komma att hävas, om ägaren så önskar. Armé Andra

hammarens protokoll 1045. Nr 39. 1

Svar pd
interpellation.

Nr 39.

Tisdagen den 27 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

chefen har anbefallt närmare utredning av saken. Denna utredning torde
komma att klarlägga, huruvida det passerade skall i vederbörlig ordning beivras.
Anledning föreligger därför icke att från min sida för närvarande i
detta avseende vidtaga några åtgärder.

Ehuru det strängt taget borde vara obehövligt att erinra om den angivna
självklara begränsningen i fråga örn möjligheterna att utnyttja förfogandelagstiftningen,
har jag — för att förebygga liknande missförstånd för framtiden
— utverkat utfärdande av en generalorder i detta syfte.

Vad interpellanten i övrigt anfört ger mig endast anledning erinra örn betydelsen
ur skilda synpunkter av att förfogandelagstiftningen under tider, då
förutsättningar för dess ianspråktagande föreligga, utnyttjas med omsikt och
med omtanke om även andra intressen än krigsmaktens. Självfallet bör härvid
den största hänsyn visas även den verksamhet, som utövas av föreningar
och samfund. Att härvidlag uppställa någon mera preciserad regel är icke
gärna möjligt, då förfogandelagstiftningens tillämpning i så avgörande grad
är beroende av omständigheter, som icke kunna i förväg överblickas.

Härmed tror jag mig ha besvarat interpellantens frågor.

Vidare yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet för svaret. Särskilt tackar jag för
statsrådets meddelande örn att en generalorder kommer att utfärdas för att
skingra den oklarhet örn gällande instruktioner, som rått på sina håll. Jag är
även tacksam för uttalandet, att »förfogandelagstiftningen bör utnyttjas med
omsikt och med omtanke örn även andra intressen än krigsmaktens».

Då i pressen en del framställningar varit synliga, som bestritt riktigheten
av motiveringen för min interpellation, tillåter jag mig att med några ord
redogöra för de faktiska förhållandena i de fall, som närmast föranlett densamma.

För en tid sedan anlände till Malung en grupp officerare — däribland en
kapten — och underofficerare, representerande V militärbefälsstaben, för att
utföra rekognosceringar för förläggningar. Dessa skulle tagas i bruk för ordinarie
vinterutbildning av värnpliktiga. Militärerna besökte vid olika tillfällen
representanter för Svenska missionsförbundet. Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
Frälsningsarmén, Pingströrelsen och I.O.G.T. När representanter för dessa
organisationer inte gingo med på frivillig upplåtelse av kyrkor och samlingslokaler,
meddelade militärbefälet vid upprepade tillfällen, att i så fall bomme
kronan med rekvisitionslagens hjälp ändå att försäkra sig örn dem. För att
ge eftertryck åt dessa påtryckningar använde sig en kapten av landsfiskalens
hjälp för att söka göra en av de frikyrkliga representanterna medgörlig. Det
antyddes från militärt håll, att ersättningen för lokalerna skulle bli mindre.
örn rekvisition behövde användas. I detta läge skrevo tre av representanterna
under kontrakt omedelbart och den fjärde lovade att senare göra detta. En
av pastorerna vägrade att underteckna kontrakt rörande uthyrning av sin
kyrka, men trots detta och mot hans förbud skaffade sig militären tillträde
till kyrkan och gjorde en skiss av lokaliteterna. De frikyrkliga representanterna
föreslogo, att nöjeslokaler skulle tas i anspråk i stället för gudstjänstlokaler,
men militärbefälet meddelade, att enligt instruktion nöjeslokaler inte skulle
hyras, örn det fanns andra att tillgå. Det skulle nämligen bli för dyrt för
kronan att hyra dessa. De frikyrkliga och ideella rörelsernas lokaler behövde
man inte ersätta i samma utsträckning.

Mitt intryck är, att de centrala militära myndigheterna äro angelägna att
beakta de ifrågavarande ideella rörelsernas intressen, men det tycks, som örn

Tisdagen den 27 november 1945.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

kontakten med underlydande organ inte varit tillfredsställande. Militärbefälsstaben
har tydligen ej givit sina lokala representanter besked om att
rekvisitionslagen upphört att gälla i sin tidigare omfattning, och de senare ha
knappast visat tillräckliga hänsyn i sitt tillvägagångssätt i förevarande fall.

Det är riktigt, som statsrådet anför, att de, som undertecknat kontrakten,
beretts eller komma att beredas tillfälle att uppsäga dem, men dessa möjligheter
ha givits dem först efter det att detaljerade uppgifter lämnats i en dagstidning.
Militärbefälsstabens åtgärder lia kommit ett steg efter tidningsuppgifterna,
vilket tyder på en viss ovetskap inom staben örn hur många kontrakt
som deras representanter tecknat och örn att ifrågavarande kontrakt tillkommit
under hot om rekvisition.

Tyvärr berör statsrådet endast helt kort och i allmänna ordalag en av de
frågor, som jag omnämnde i min interpellation, nämligen kyrkornas ställning
och deras användning för militära ändamål. Statsrådet säger ingenting örn
att det under krigsåren och måhända alltjämt finns en instruktion, som i många
fall till sin praktiska konsekvens haft, att gudstjänstrum rekvirerats, medan
nöjeslokaler gått fria. Som jag tillät mig anföra i interpellationen, leder detta
till premiering av nöjeslivet, medan det försvårar de religiösa och ideella organisationernas
arbete. Enligt min mening bör statens ekonomiska intresse ej
få leda till dylika konsekvenser. Jag hoppas, att statsrådet skall se till att
gällande instruktioner ändras eller förts^dligas, så att de ideella synpunkterna
härvidlag bli beaktade.

Försvarsministern tar inte heller ställning till principfrågan, örn gudstjänstlokaler
överhuvud taget skola användas för militära ändamål. För mig står
det klart, att gudstjänstlokaler böra ges en särställning — detta gäller frikyrkolokalerna
lika väl som statskyrkorna. Jag hoppas försvarsministern vill
ta detta spörsmål under förnyat övervägande och i varje fall ombesörja, att
sådana instruktioner utfärdas, att gudstjänstlolaker — stats- eller frikyrkliga
— endast få tagas i anspråk efter det att alla möjligheter att använda
profana lokaler blivit utnyttjade.

Herr Mosesson: Avdelningschefen i försvarsstaben överste Sundell sade i
går i en tidning bland annat följande: »Jag beklagar att det uttalande jag gjort
till en annan tidning fått skenet av att bagatellisera vad som förevarit. Det har
inte varit avsikten. Uttalandet har dock haft det goda med sig, att uppmärksamheten
genom denna tidning (som nu sagt detta) följande dag riktades även
på andra för femte militärbefälsstaben och för mig okända fall, som sålunda
kunnat rättas till.» Det är med anledning av att överste Sundell finner det vara
av värde att uppmärksamheten fästes på, att vad som har förevarit uppe i västra
Dalarna inte är något enstaka fall, som jag har tillåtit mig att begära ordet för
att säga något.

Jag hoppas att efter statsrådets uttalande nu vi skola kunna få en ändring i
de förhållanden, som ha vållat så mycket avbräck i den evangeliska verksamheten
i vårt land och vållat så mycken sorg för dem, som ha fått sina lokaler
rekvirerade. Jag har mycket förundrat mig över hur det kan komma sig, att
militärerna, som ju i allmänhet bruka i högre grad än kanske någon annan kår
visa respekt för de order, som ha utfärdats, inte i detta avseende ha gjort så.
Jag var talesman för några de frikyrkligas förtroendemän, som uppvaktade
den förre överbefälhavaren kort innan han avgick från sitt ämbete, och därvid
läste han upp för oss en order, som han ett par dagar tidigare hade utfärdat av
innehåll, att före ett visst datum alla rekvirerade gudstjänstlokaler skulle vara
utrymda eller, där detta inte kunde ske, han skulle få meddelande örn anledningen
till att så inte hade ekett. Vi voro naturligtvis mycket tacksamma för att över -

Nr 39.

Tisdagen den 27 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

befälhavaren hade gjort något sådant, men vad skedde? Kort efteråt fingo vi
underrättelse om att inte blott vissa av de ifrågavarande lokalerna behöllos, utan
att nya rekvisitioner av gudstjänstlokaler hade skett. Då jag vände mig till överbefälhavaren
och fäste hans uppmärksamhet på ett meddelande, som jag bekommit
och samtidigt översände till honom, så kom det efter vad jag kan förstå
telegrafisk order från honom till vederbörande militärbefäl i denna trakt. Det
var i Skåne. Efter ett par dagar hade det visat sig, att det fanns andra
lokaler, som kunde användas till inkvartering, lokaler, som föreståndaren för
denna gudstjänstlokal hade anvisat men som förut icke hade gått att taga i
bruk.

Vi lia, jag vill säga det till det högre militärbefälets heder, i allmänhet från
deras sida rönt mycken förståelse för de synpunkter, som vi här tala för, men
det måtte ha glappa t ganska svårt vid tillämpningen av givna order. Vi hoppas
att när statsrådet nu har tagit hand örn saken, denna skall bli tillfredsställande
ordnad. Det skulle således icke behöva sägas något mera, men detta förtäckta
hot, att örn inte en godvillig uppgörelse sker så kommer rekvisitionsförfara.nde
att tagas i anspråk, har, vill jag säga, nästan varit regel, när nian har gjort invändningar
mot framställningar örn att få ta i anspråk den eller den gudstjänstlokalen.
I en del fall ha vederbörande dock haft så mycket ben i näsan,
att de lia sagt: vi vilja inte lämna ifrån oss lokalen på en muntlig order, utan
vi begära att få en skriftlig rekvisition. I flena fall har man då backat.

Herr statsrådet kan gott tänka sig vad det vill säga, när lokaler ända till
tre års tid i följd lia använts för inkvartering och vederbörande ägare ha varit
urståndsätta att använda dem för deras ändamål. Jag skall icke nu till kammarens
protokoll anföra skildringar, som statsrådet och envar annan skulle tro
vara osanna, örn jag icke var förvissad örn att han visste, att vad jag sade verkligen
kunde dokumentariskt bevisas. Men när en gudstjänstlokal -—■ så mycket
må jag säga — efter inkvartering blir lik vissa bekvämlighetsinrättningar borta
på landsbygden full av obskyra och fula teckningar, så förstår nog envar hur
det känns för dem, som ha bett och offrat för att få ett gudstjänstrum. När det
har skett, att man har bjudit ett öre per dygn och inkvarterad soldat för lokaler,
som man har rekvirerat, så är det ju inte så underligt, örn det uppstår sorg och
beklämning hos dem, som få lov att lämna ifrån sig sin byggnad.

Men jag skall inte nu, herr statsråd, tala mera örn dessa saker. Vi ha inte ofta
tidigare fört det på tal, fastän det har känts svårt. Vi hysa den varma förhoppningen,
att vad som har varit skall vara en engångshistoria, och att vi i fortsättningen
skola slippa att tala mera cm och sörja över sådana saker.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!
Jag är å min sida glad över att ha kunnat tillfredsställa interpellanten i det
konkreta fall, som vi ha avhandlat i denna interpellation. Jag vill också säga
som gammal tidningsman, att jag betraktar det som helt naturligt, örn en tidning
känner sig till freds över att ha kunnat påtala några missförhållanden,
som icke på annat sätt skulle ha kommit till allmänhetens eller till överordnade
myndigheters kännedom.

Det var en liten detalj i herr Ohlins anförande, som föranleder mig till en
anmärkning. Det var, när han skildrade hurusom på en ort en major hade
kommit och liksom gått direkt till missionshuset, eller örn det nu var någon
annan frikyrkolokal, för att rekvirera den. Jag har i min hand en redogörelse
från de militära myndigheter det här gäller örn hur man förfar, när man rekognoscerar
en ort beträffande inkvartering. Vid ett första besök på orten besökte
den major, som ledde det hela, personligen municipalfullmäktiges och kommunalnämndens
ordförande, landsfiskalen, provinsialläkaren, lottachefen, kyrko -

Tisdagen den 27 november 1945.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

herden, skolrådets ordförande samt några lärare. Därvid råkade det förhålla
sig så, att samtliga berörda myndighetspersoner anvisade som lämpligaste lokal
för ett sjukhus en viss missionskyrka på orten. Det går alltså icke till på det
sättet, att man så att säga ställer stegen direkt till missionshuset.

Jag har också i min hand en redogörelse för de rekvisitioner av för kristliga
och ideella ändamål avsedda lokaler, som under beredskapstiden ha gjorts av
flygvapnet. När jag studerar denna redogörelse fäster jag mig vid en sak, som
i alla fall i detta sammanhang bör tillmätas viss betydelse, och det är den, att
trots att det utan tvivel varit ganska många missionshus, kapell, församlingshem,
frälsningsarmélokaler, verdandilokaler, goodtemplarlokaler, i ett fall en
bygdegård, som lia rekvirerats, så lia dessa lokaler icke tagits i anspråk mer
än en kort tid av året, i många fall en halv månad, en månad, en och en halv
månad och upp till tre månader. I två fall ser jag, att man tagit i bruk goodtemplarlokaler
under 6 månaders tid vartdera av åren 1943 och 1944. Men det
står också anmärkt, att man tagit dem i anspråk endast för lektioner. Det förhåller
sig följaktligen på det sättet, att lokalerna i fråga ha kunnat användas
även av de människor, sorn äga dem, vid de tillfällen, jag förmodar på kvällarna
eller annan tid på dygnet, när de icke ha använts av militären.

Det är omöjligt att prestera en sammanställd bild av hur under beredskapstiden
bördorna ha fördelats från militärt håll. I många fall ha vi faktiskt hört
klagomål från andra människor än just från representanterna för frikyrkliga
och ideella rörelser över att de ha blivit avkrävda en alltför stor tribut i form
av rekvisitioner.

Jag hoppas, att det icke kan vara herr Mosessons avsikt att vilja göra gällande,
att örn vi skulle komma därhän, att vi måste dra på beredskapen på
nytt, så skulle ideella samfund och frikyrkliga rörelser helt och hållet uteslutas
från detta. Kommer man därhän en gång till, måste man givetvis försöka
förfara så rättvist som möjligt. Den ändring, som nu inträtt, är ju den ändring,
som helt enkelt inställer sig på grund av att beredskapen upphör. Jag tror det
är klokast av mig, örn jag för övrigt icke lovar något för det fall, att vi skulle
få lov att tillgripa beredskapsåtgärder på nytt.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att den i och för sig välkomna
upplysning, som herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nu lämnade i fråga örn det förfaringssätt, som har tillämpats i ifrågavarande
fall, då de militära representanterna först vänt sig till kommunala myndigheter

o. s. v., icke på något sätt strider mot den framställning, som jag har lämnat.
Det var alltså en komplettering, som var välkommen men som icke på något
sätt innebar en korrigering.

Jag vill härtill endast foga den observationen, att ifall de kommunala myndigheterna
och förtroendemännen på militärens förfrågan lia givit ett svar av
den innebörd, som herr statsrådet nu angav, så är det väl icke otroligt, att de
därvid utgått ifrån kännedomen om en viss praxis, som har framvuxit under
krigsåren. Enligt mitt sätt att se är det just denna praxis, som det gäller att
bryta.

Jag drar av det inträffade den slutsatsen, att det är angeläget, att icke blott
de underordnade militära myndigheterna utan även kommunala myndigheter
och förtroendemän göras bekanta dels med hur gällande förordningar verkligen
lyda, dels med hur man från högsta ort önskar att dessa skola tillämpas
med beaktande av de ideella och religiösa intressena.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag hoppas att man icke skall behöva rekvirera
vare sig religiösa eller profana lokaler framdeles, men om det blir nöd -

Nr 39.

Tisdagen den 27 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

vändigt, och om man kommer till ett samhälle, där det exempelvis finns två
eller tre eller fyra stora bönhus och ett litet folkets hus, som är den enda
tillgängliga lokalen för profana möten och för exempelvis A. B. F :s studieverksamhet
och den enda samlingspunkten för bygdens ungdom, då hoppas jag, att
denna folkets hus-lokal icke blir den första, som man rekvirerar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis å kammarens
bord vilande proposition, nr 384, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. m.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen

nr 686 av herr Johansson i Stockholm; och
nr 687 av herr Lindholm.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 264, 267, 269,
272 och 281, bevillningsutskottets betänkanden nr 61 och 62 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 82 och 83.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lundqvist vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda, anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående frågan örn statstjänstemäns
ställning vid arbetskonflikter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden bevillningsutskottets betänkanden nr 61 och 62 uppföras först
på morgondagens föredragningslista, därnäst statsutskottets utlåtande nr 281
och därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken de förekomma på dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Utbult, som yttrade: Herr talman! Genom avtal, som träffats mellan
de° svenska och isländska regeringarna, ha isländska medborgare erhållit tillstånd
att i Sverige beställa ett större antal fiskebåtar. Den första beställningen,
som omfattade 45 stora fiskebåtar, gjordes år 1944. Innevarande år bär
tillstånd lämnats för ytterligare 55 fiskebåtar. Dessutom ha även byggts
fiskebåtar för bland annat Färöarna.

Tisdageu den 27 november 1945.

Nr 39.

Interpellation. (Forte.)

De hittills kontrakterade fiskebåtarna äro av den storleksordning och så
konstruerade, att ett slöseri med det svenska ekvirket förekommer. Båtarna
byggas nämligen helt av svensk ek, utom däck och skans.

Redan före islandsbeställningarna hade dten svenska ekskogen ganska kraftigt
beskattats, framför allt då det gällde lämpligt och passande ekvirke för
fiskebåtsbygge. Båtbyggarna klagade över att lämpligt virke blev alltmera
svåråtkomligt.

-I södra Sverige finns visserligen en ekskogsreserv, som kan användas, men
detta virke är i allmänhet icke av bästa kvalitet.

Redan innan avtalet örn båtbygge för Island var klart, uttalades vissa betänkligheter
mot en så stor beställning av fiskebåtar på de mindre svenska
varven, då det kunde misstänkas, att svenska båtbeställningar samt reparationer
och ombyggnader av äldre fiskebåtar kunde komma att få stå tillbaka för
de isländska beställningarna. Då de priser, som islänningarna skulle betala för
sina fiskebåtar här i Sverige, blevo kända, ökades farhågorna, och det ansågs
troligt, att priserna skulle komma att påverka även vad svenska fiskare få betala.
Farhågorna ha visat sig vara fullt berättigade. En svensk fiskebåt av
största storleksklass kostade i ett för allt före och i början av kriget 52 000—
55 000 kronor. Under krigsåren har priset gått upp med över 100 %. så att en
dylik båt kostade 110 000—115 000 kr. för några månader sedan. För de isländska
fiskebåtarna, som byggas i Sverige och äro obetydligt större än de ovan
nämnda svenska båtarna, är priset utan motor för tre olika typer resp. 140 500.
193 650 och 203 609 kronor per styck, vartill komma motorer för resp. 65 000
och 75 000 kronor.

Den svenska fiskeflottan, framför allt på västkusten, har under de senaste
åren förnyats i viss utsträckning. Nu då kriget är slut och de fiskevatten, som
varit stängda för svenskt fiske, åter äro öppna, och framför allt med tanke på
det för svenska fiskare nya sillfiske, som med ganska stor framgång upptagits
på det så kallade Fladengrund i Nordsjön, föreligger ett stort behov av nybyggnader.
Det hade också nu funnits möjligheter att avyttra en del av de
äldre båttyperna, som i så fall skulle ha ersatts med större och modernare
båtar.

Under nuvarande förhållanden, då varven äro ständigt upptagna med byggen
för isländsk räkning, är det svårt för svenska beställare att inom rimlig
tid och till priser, som kunna anses acceptabla, få nya båtar — detta inte
minst med hänsyn till de fiskpriser, som man kan räkna med under den närmaste
framtiden, då konkurrensen från utländska fiskare kommer att sätta in,
inte endast här hemma utan framför allt på de utländska marknader, som legat
nero under kriget och nu hålla på att upparbetas.

När det gäller reparationer och moderniseringar av äldre fiskebåtar, äro
förhållandena likartade som i fråga örn nybeställningar, framför allt när det
gäller prissättningen. Det pris, som varven betala för ekvirket, torde ej sällan
med flera hundra procent överstiga det av priskontrollnämnden åsätta.

För att belysa, vilken prispolitik varven ofta tillämpa, ber jag att få anföra
ett par exempel. För mellan en och två månader sedan började varven
utan priskontrollnämndcns tillstånd att tillämpa ett pris på ny beställningar av
fiskebåtsskrov, som med inte mindre än 10 000 kronor överstiger det, som tilllämpades
för en tid sedan, och i fråga örn vissa reparationer steg priset med
inte mindre än närmare 40 %. Bland de personer på västkusten, som känna
till ovannämnda förhållanden, är meningen den — vilket ej torde kunna
bestridas — att i mycket stor utsträckning äro de isländska fiskebåtsbeställningarna
orsak till de här omtalade för fiskarna olidliga förhållandena. Örn
dessa förhållanden fortfarande skola gillia, är det fara värt, att det svenska
västkustfisket äventyras.

Nr 39.

Tisdagen den 27 november 1945.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Med anledning av det anförda anhåller j,ag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser sig statsrådet kunna medverka till, dels att kontrakten för utländska,
i Sverige beställda men ännu ej påbörjade fiskebåtar revideras, så att
de få byggas av furuvirke eller järn i stället för ek, och dels att vid eventuellt
nya exportbeställningar av fiskebåtar svensk ek icke får användas?

2. Vill statsrådet medverka till att vi få en sådan prissättning vid nybyggnader
och reparationer av fiskebåtar för svensk räkning, som dels överensstämmer
med vår prispolitik i allmänhet och dels och framför allt står i proportion
till de fiskepriser, som svenska fiskare kunna räkna med?

3. Ar statsrådet beredd att, örn det inte skulle vara möjligt att i ovan nämnda
avseende nå överenskommelse med berörda parter, utfärda exportförbud på
nya svenskbyggda fiskebåtar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Fru Boman, som anförde: Herr talman! Arbetsutskottet inom Råneå kommuns
folkskolestyrelse har nyligen handlagt ett upphandlingsärende på ett
sätt, som ur principiell synpunkt är förtjänt av en närmare, offentlig granskning.
Fakta i saken äro följande:

Den 26 september i år sammanträdde arbetsutskottet. Genom annons i tidningarna
hade man infordrat anbud på leverans av matvaror till skolbarnsbespisningarna
under läsåret 1945/46. Omkring 1 100 barn äta skolfrukost
inom Råneå kommun och inköpen av matvaror bruka gå till omkring 30 000
kr. per år. Två anbud hade inkommit. Kooperativa föreningen Freja uppträdde
som ombud för de kooperativa föreningarna inom kommunen och erbjöd
sig att lämna åtta procent rabatt på gällande dagspriser, i vilka omsättningsskatten
inräknats. Varorna skulle levereras fritt till resp. skolas barnbespisning.
Det andra anbudet kom från firma Carl Skogqvist, Råneå, som
uppträdde som ombud för de privata köpmännen inom kommunen. Firman
erbjöd sig att ge tio procent rabatt på gällande dagspriser, i vilka omsättningsskatten
inräknats. Men därjämte bjöd firman också två procents kassarabatt
vid likvid inom 30 dagar. Även denne anbudsgivare förklarade, att
varorna skulle levereras fritt till respektive skolas barnbespisning.

Arbetsutskottet beslöt, enligt det från sammanträdet föreliggande protokollet,
som nu är vederbörligen påtecknat av ordföranden och justerat, att
förkasta båda anbuden. Därpå beslöt utskottet upptaga underhandsförhandlingar
med Kooperativa föreningen Freja, örn inte Freja skulle kunna
lämna ett för kommunen förmånligare anbud. Dessa förhandlingar med Freja
resulterade enligt protokollet i att Freja skulle sträcka sig så långt som firma
Carl Skogqvist och lämna tio procent rabatt på gällande dagspriser samt dessutom
två procents kassarabatt vid likvid inom 30 dagar. Därmed fick den
grupp Freja representerade hela beställningen, som alltså gick till Freja i
Råneå, Vitå Kooperativa, Vitå, Föreningen Balder, Jämtön, och Konsum,
Boden.

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att ingen representant från något
av de borgerliga partierna sitter med i arbetsutskottet. Detta utskott har här
handlat på ett sätt, som direkt strider mot vedertaget anbudssystem och den
praxis, som gäller vid kommunal upphandling. Först har man infordrat anbud,
sedan låter man en särskild anbudsgivare få del av konkurrents erbjudande

Tisdagen den 27 november 1945.

Nr 39.

Interpellation. (Forts.)

för att lämna honom tillfälle att räkna örn sina kalkyler och komma ned till
lägsta anbudsgivare. Här har sålunda skett ett uppenbart åsidosättande av
de krav på hög affärsmoral, som av varje rättänkande medborgare måste ställas
på offentliga myndigheters handlingssätt.

Därest ett förfaringssätt av ovan angivna art skulle bliva mera allmänt tilllämpat,
skulle synnerligen allvarliga konsekvenser uppstå för de enskilda medborgarna.
Detta måste få till följd, att anbudsförfarandet blir meningslöst,
vilket kommer att leda till att den konkurrens, som kräves för sunda affärsuppgörelser,
bortfaller. I det nu aktuella fallet i Råneå gällde det en prisskillnad
på ca 1 200 kr. i rabatter per år och därtill vissa skillnader i de
angivna priserna. Örn råneåmetoden slår igenom, kan det snart röra sig
örn betydligt högre belopp, som vederbörande kommuns skattedragare få betala.
Så höga som skatterna redan äro i Norrbotten, är det ett intresse ej
minst för det fattiga småfolket, att leveranserna till konsumenterna ske under
skarpast möjliga kontroll och konkurrens.

Visserligen har ett dylikt kommunalt organ formellt full frihet att i en
sådan situation handla, som det finner för gott, eftersom kommunallagarna
icke innehålla några bestämmelser angående upphandling i ett fall som detta;
likväl måste det sägas, att när denna frihet uppenbart missbrukas på sätt, som
skett, böra garantier skapas däremot. Därest kommunala organ icke visa sig
besitta den ansvarskänsla, som ur samhällets synpunkt är en förutsättning för
den lämnade handlingsfriheten och ett nödvändigt moment i den kommunala
självstyrelsen, måste restriktioner skapas i deras befogenheter, så att en sund
demokrati kan upprätthållas. Den kommunala självstyrelsen bör och mäste bevaras
i fullast möjliga utsträckning. Det är sålunda här icke meningen att
beskära dennas ovärderliga principer, endast att skapa förutsättningar för
dessas upprätthållande.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig att snarast möjligt låta föranstalta om utredning
angående möjligheterna att i kommunallagarna införa bestämmelser, som med
beaktande av den kommunala självstyrelsens bärande grundprinciper för framtiden
garantera objektivitet vid kommunal upphandling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 563, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt föreståndaren för svenska studenthemmet i Paris Lucien Maury; och

nr 564, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt
Hanna Jansson m. fl.; samt

från riksdagens kansli:

nr 562, angående val av fullmäktige och suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 559, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Allan Andersson i
Tungelsta att vara fullmäktig i riksbanken;

Nr 39.

Tisdagen den 27 november 1945.

nr 560, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara fullmäktig i riksbanken; och

nr 561, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lindmark m. fl., nr 688, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
381, angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. m.;

herr Ekdahl, nr 689, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 379, angående
hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner;
och

herr Wiberg m. fl., nr 690, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 377,
med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Kammaren beviljade fru Linderot ledighet från riksdagsgöromålen under 13
dagar från och med den 23 innevarande november.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts pro positioner:
nr 385, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46; och

nr 386, angående fortsatt disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen
anvisade medel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar pä

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Ulldén, som anförde: lnterPellahon''
Herr talman! Herr Johnsson i Stockholm har till mig framställt följande
frågor:

»Har Eders Excellens närmare kännedom örn segermakternas inställning till
att svenska hjälpaktioner igångsättas för Tyskland, enkannerligen dess barn,
och när sådana kunna väntas bli tillåtna?

o År Eders Excellens beredd att medverka till att sådant tillstånd gives med
så liten tidsutdräkt som möjligt och helst inom den närmaste tiden?

Är Eders Excellens i stånd att lämna kammaren några meddelanden örn redan
utarbetade planer för sådant hjälparbete eller rekommendera vägar för statligt
eller enskilt initiativ för snabb och effektiv hjälp?»

Till svar härå får jag meddela följande.

Vid sitt besök i Tyskland i början av oktober i år diskuterade greve Folke
Bernadotte med de allierade frågan örn svensk hjälp åt barn i Tyskland. Saken
fördes på tal bl. a. med representanter för den allierade kontroll kommissionen
i Berlin. Kommissionen fattade då icke något beslut, men enligt vad som framgick
komme den antagligen att överlåta åt myndigheterna i varje ockupationszon
att för sin del avgöra saken oberoende av myndigheterna i övriga zoner.

Från myndigheterna i den brittiska zonen föreligger sedan några dagar ett
meddelande örn att undersökningen av förutsättningarna för svensk hjälp åt
tyska barn i den brittiska zonen hade gjort goda framsteg. Det förelåge, hette
det i meddelandet, all utsikt att officiellt medgivande i princip inom kort
skulle lämnas för en svensk expedition att arbeta i den brittiska zonen.

När tillståndet föreligger, är det meningen, att Svenska kommittén för internationell
hjälpverksamhet, Svenska röda korset och Föreningen Rädda
barnen skola organisera hjälpverksamheten gemensamt. Vederbörande statliga
organ komma att taga ställning till i vilken utsträckning allmänna medel
skola ställas till förfogande för gåvor utöver de frivilliga bidrag, som beräknas
inflyta för denna verksamhet.

Vid sidan av denna plan för hjälparbete föreligger en inbjudan från den
tyska evangeliska kyrkan till Elsa Brändström att utöva hjälpverksamhet

Nr 39.

Onsdagen den 2S november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

bland barn i Tyskland. Hon har accepterat denna inbjudan, och meningen är
att, om erforderliga tillstånd beviljas, hon till att börja med skall upptaga
verksamheten i den amerikanska zonen och därefter utsträcka densamma till
andra zoner. Hjälpaktionen är avsedd att äga rum i samarbete med svenska
hjälporganisationer.

Oberoende av tillstånden för de två nyssnämnda hjälpaktionerna ha myndigheterna
i den brittiska zonen lämnat organisationen »Hjälp krigets offer»
medgivande att sända en begränsad kvantitet kläder för fördelning bland civilbefolkningen
— barn såväl som vuxna — i den brittiska zonen. Denna organisation
förbereder för närvarande dessa hjälpsändningar, och den första
sändningen inom denna gåvoram torde vara klar att skickas nu i dagarna.

Slutligen må nämnas, att de österrikiska myndigheterna uttalat förhoppningar
örn att erhålla hjälp från Sverige. Såvitt man kan bedöma skulle de
allierade myndigheterna icke ställa sig avvisande till en svensk hjälpaktion i
Österrike. Ett flertal svenska organisationer ha visat stort intresse härför, och
även svenska regeringen är beredd att lämna sitt stöd. Utrikesdepartementet
har i dagarna hos de allierade gjort framställning örn tillstånd för en svensk
expedition att få resa genom Tyskland till Österrike, örn tillstånd lämnas _—
och utsikterna härtill förefalla icke ogynnsamma — skall denna expedition
medföra livsmedel, kläder och medicin i form av statliga och privata gåvor.

Härefter yttrade:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Ers excellens! Jag tackar varmt
för det svar, som lämnats på mina frågor. Jag har icke gjort dem av någon
lust att ställa besvärliga spörsmål till regeringen utan därför att dessa frågor
så ofta möta ute bland allmänheten. Många ha ju anförvanter därute, som de
ingenting veta om. Men det är ej bara fråga örn en personlig angelägenhet.
Det finns en vitt utbredd oro i vårt folk för den måttlösa nöd, som hemsöker
det besegrade Tyskland. Den oron bottnar inte i någon förkärlek eller något
partitagande just för detta land och folk, som ju inför all världen står brännmärkt
som världsolyckornas främste tillskyndare. Den bottnar väl snarast i
insikten om att om inte också Tyskland så snart som möjligt tillfrisknar, förblir
vår värdsdel sjuk och kan inte återföras till normalt liv. Oroligheter och
revolutioner, nihilism och kaos bli då den oundvikliga följden. Men bakom
oron ligger också ridderlighetens krav att när väl fienden är slagen, man skall
se till att åtminstone icke oskyldiga få lida. Det förhåller sig naturligtvis så.
att eländet i Tyskland nu drabbar huvudsakligast dem. som icke varit ansvariga
för kriget. Man rapporterar till exempel från en tysk stad, att av 109 barn
födda i juli månad dogo under samma månad 98, och att det överhuvud icke
finns utsikter att hålla vid liv de barn, som fötts i år. En amerikan, som studerat
läget i Hamburg för att åstadkomma en hjälpaktion, yttrade kort och
gott: »Jag önskar, att jag aldrig hade sett området omkring Hamburg.» —
Man bär särskilt från England länge väntat på svenska hjälpåtgärder. Engelsmännen
äro på det klara med att de själva måste avstå från att hjälpa. I
den debatt, som följde efter utrikesminister Bevins stora tal i engelska parlamentet,
framhöll bland annat de engelska universitetens representant, miss
Rathbone, att Sverige och Danmark borde kunna ge väsentligt bidrag till hjälp
i Tyskland. I engelska pressen förekomma då och då erinringar i samma riktning.
Militärmyndigheterna i den brittiska zonen ha länge önskat en sådan
insats. Schweiz har sedan ganska länge företagit hjälpaktioner. Jag tror, att
möjligheterna för oss att hjälpa fördröjts genom att våra hjälporganisatörer
ansett det nödvändigt att först avvakta ett direkt uppdrag därtill från den

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Svar på interpellation. (Forts.)

allierade kontrollkommissionen i Berlin. Örn vi hade nöjt oss med att söka
komma in i den brittiska zonen och med att i första hand sända materiel och
inte »expeditioner» med en hel mängd folk, så hade vi troligen för länge sedan
kunnat få in sådant som de hemlösa så väl behövt redan vid höstens inbrott.
Nu hörde vi av hans excellens utrikesministerns svar, att denna lösning är på
väg, och att hjälpsändningar redan äro i gång.

Till sist vill jag bara tillfoga, att jag ingalunda menar, att hjälpen från
Sverige till Tyskland kan bli av särskilt imponerande omfång. Och utan statens
verksamma stöd förslå i varje fall enskilda insamlingar föga. Därför tolkar
jag svaret så, att ett sådant statligt stöd icke skall utebli. Men även om
hjälpen blir ringa i förhållande till nöden, ha vi i alla fall kommit fria från
känslan att det var satt en spärr för viljan att hjälpa, och att ett folk ensamt
var utestängt från förbarmande. Även örn hjälpen icke kan bli så stor, betyder
den dock, att ett isolerat och hopplöst folk får se en liten strimma av försoning
och godhet. (Jag hoppas nu bara, att denna mänskliga inställning icke
skall behöva stämplas som välgörenhetshysteri eller de, som omfatta den, betecknas
som pronazister, som skola få sin rättmätiga lön, när den stora upprensningen
kommer, för att citera en gårdagstidning.

Jag tackar Ers Excellens för svaret och de i utsikt ställda åtgärderna.

Herr Dickson: Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse det positiva
i hans excellens utrikesministerns svar. Denna fråga bär icke endast en humanitär
sida, utan den har säkerligen också en universell politisk sida, nämligen
i så måtto att det är av betydelse, att det tyska folket, som nu lever under
besvärliga förhållanden, icke under en lång lid kommer att tänka tillbaka
på den nazistiska tiden som en bättre tid än den som började efter freden.
Det är säkerligen av vikt, att de hjälpåtgärder, som, låt vara att de äro små,
kunna komma i fråga från vår sida, sättas in så snart som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.-

Föredrogos var efter annan följande på kammarens hord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 688 av herr Lindmark m. fl.; och

nr 689 av herr Ekdahl; samt

till bevillningsutskottet motionen nr 690 av herr Wiberg m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Utbult vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet, i anledning av vissa kontrakt
örn byggande för utländska medborgares räkning av fiskebåtar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av fru Boman vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående utredning örn infö -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till
förordning om
ändring i
taxering sförordningen.

rande i kommunallagarna av bestämmelser, som garantera objektivitet vid

kommunal upphandling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Onsjö: Herr talman! Med anledning av denna proposition har jag i
en motion yrkat avslag på Kungl. Maj :ts förslag örn införande av en ny blankett,
som skulle avlämnas av vederbörande arbetsgivare och utgöra ett sammandrag,
upptagande de anställdas namn och de till de anställda utbetalade
lönerna. För att man skulle kunna komma tili rätta med de svårigheter, som
föreligga, när det gäller kontroll av uppgifterna från vissa arbetsgivare, ha
jag och mina medmotionärer föreslagit, att gällande bestämmelser skulle ändras
därhän, att uppgifterna skulle insändas senast den 15 februari, d. v. s. de
skulle kunna insändas gemensamt med ordinarie självdeklarationer i stället
för att, som nu föreskrives, insändas senast den 31 januari.

Utskottet har enhälligt avstyrkt motionen och tillstyrkt propositionen, och
därför har jag inga större förhoppningar örn att kammaren kommer att bifalla
motionen. Jag kan emellertid icke underlåta att reagera mot detta ständiga
införande av nya blanketter och utvidgad uppgiftsskyldighet. Det minsta man
kan säga örn blanketten i fråga är, att den är onödig. Man skulle kunna komma
till rätta med svårigheterna och uppnå önskvärd kontroll, örn man bifölle motionärernas
förslag örn att löneuppgifterna skulle få avlämnas samtidigt med
deklarationerna på sätt som skedde före år 1943. Jag är övertygad örn att en
sådan ändring av gällande bestämmelser i allmänhet icke skulle innebära en
ändring annat än på papperet. Det år 1943 införda förfarandet har nämligen
aldrig »slagit igenom», ty såväl taxeringsnämndsordförandena som de skattskyldiga
ha funnit det bekvämare att uppgifterna skickas samtidigt med deklarationerna
och inrättat sig därefter. I den av taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avlåtna skrivelsen, vilken, såvitt jag förstår, ligger till grund
för denna_ proposition, har man också varit inne på denna tankegång, men
man har icke velat föreslå en återgång till förut gällande bestämmelser i
ämnet av den anledningen, att den nuvarande anordningen förmodligen åtminstone
i de största städerna kan anses ha underlättat taxeringsarbetet. Skrivelsen
är ju i denna del mycket vagt formulerad. Nu är det att märka, att Överståthållarämbetet
och taxeringsintendenten hos Överståthållarämbetet, som torde
kunna anses representera de största städerna i landet, avstyrkt propositionen.
Propositionen har avstyrkts även av länsstyrelserna i Stockholms län och i
Göteborgs och Bohus län samt av svenska lantarbetsgivareföreningen. Jag kan
därför icke underlåta att ännu en gång framhålla, att denna anordning är
onödig. Det är väl fruktlöst att upptaga kammarens tid med att rösta örn saken,
så att jag avstår från att yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har i samband med denna proposition
väckt en motion, som berör frågor, vilka de särskilda taxeringsnämnderna
ha till uppgift att behandla. Jag har i motionen föreslagit, att dylika
frågor skola remitteras för yttrande till ordförandena i de lokala taxerings -

Onsdagen den 28 november 1945

Nr 39.

Förslag till förordning om ändring i taxering sförordningen. (Forts.),
nämnderna. Utskottet har sagt, att de i motionen behandlade spörsmålen icke
beröras i föreliggande proposition. Jag förstår, att utskottet menar, att motionen
aldrig borde ha väckts och att den icke bort remitteras till utskottet.
Jag måste, herr talman, bekänna, att jag var tveksam, huruvida man i samband
med denna proposition kunde väcka en motion av detta innehåll, men eftersom
motionen remitterats, så må det väl vara riktigt, att den behandlas i samband
med föreliggande proposition.

Som alla veta, ha de särskilda taxeringsnämnderna icke existerat under mer
än ett par år. En särskild taxeringsnämnd består ju av några få ledamöter
och har att handlägga frågor rörande taxering av aktiebolag, ekonomiska föreningar
etc. Det är ju alldeles självfallet, att de fåtaliga ledamöterna i dessa
taxeringsnämnder icke kunna närmare känna till de ärenden, som de ha att
handlägga. Personer, som suttit i sådana nämnder, ha framhållit, att det
skulle vara av stort värde, örn vederbörande ordförande hade skyldighet att
remittera ärendena till ordförandena i respektive lokala taxeringsnämnder för
yttrande. Ordförandena i de lokala taxeringsnämnderna äro skyldiga att yttra
sig i ärenden, som till dem remitteras, men ordförandena i de särskilda taxeringsnämnderna
äro icke skyldiga att remittera ärendena. Det är detta, som
är skillnaden. Sakligt sett synes det vara synnerligen önskvärt, att ordförandena
i de lokala taxeringsnämnderna finge titta på sådana ärenden, som beröra
deras taxeringsdistrikt.

Bevillningsutskottet har förklarat sig icke kunna tillstyrka bifall till motionen.
Utskottet har ansett gällande bestämmelser vara till fyllest. Det torde
därför vara meningslöst att yrka bifall till motionen. Under sådana förhållanden
har jag ingenting annat att göra än att anmäla mitt missnöje med den
ståndpunkt, som bevillningsutskottet intagit. Jag får väl se tiden an och komma
igen med mitt förslag till en annan riksdag under mera lagliga former än
som nu skett. Om så sker, kanske jag kommer att få större framgång med min
framstöt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Vid utskottets behandling av den utav
herr Onsjö väckta motionen har erkänts, att de i motionen påtalade förhållandena
kunna vålla besvärligheter, men samtidigt har omvittnats ifrån samtliga
jordbruksrepresentanter i utskottet, att dessa besvärligheter icke voro så stora,
att de förorsakade någon mera betydande ökning av arbetet med uppgifterna.
Den år 1943 genomförda förändringen tillkom huvudsakligast för att de skattskyldiga
skulle kunna få sina uppgifter i så god tid, att de, innan de avlämnade
sina deklarationer, skulle kunna kontrollera, att inkomstuppgifterna vore riktiga.
Örn herr Onsjös motion bifölles, skulle de skattskyldiga berövas denna förmån.
Utskottet har därför ansett, att riksdagen icke borde gå den av herr Onsjö föreslagna
vägen.

Herr Pettersson i Dahl får ursäkta, att han kanske blivit en smula snävt behandlad.
Han har gjort vad man, herr talman, kallar ett »bondförsök» och har
haft den turen, att talmannen icke observerat, att den motion han väckt icke alls
hade sammanhang med den nu föreliggande propositionen. Utskottet har icke
ansett frågan vara av den storleksordning, att utskottet borde lämna tillbaka
motionen, ! all synnerhet som utskottet har den uppfattningen, att något större
missnöje icke yppat sig efter den senaste ändringen av 78 § taxeringsförordningen.
Det är ju möjligt, att herr Pettersson i Dahl, om han kommer igen med
sitt förslag sedan vi fått mera erfarenhet på denna punkt, har utsikt att Hakas
bättre, men då bör han icke hänga sin motion på en proposition, till vilken den
icke hör.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning om ändring i taxerings förordningen. (Forts.)

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

Förslag till
förordning
angående, ändrad
lydelse
av 5 § förordningen
om
automobilskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 oktober 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 352, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga följande vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit; samt

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande sådana för försäljning
avsedda myckenheter drivmedel, för vilka drivmedelsskatt erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela föreskrifter örn restitution av den del avskatten,
som motsvarade den föreslagna skattesänkningen.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 5 § punkt a) förordningen angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 örn automobilskatt hava följande
lydelse:

5 §.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

a) för motorcykel utan bivagn med tjuguen kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger sjuttiofem kilogram, men eljest med tjuguåtta kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:408 av herr Heiding m. fl. och 11:621 av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta
antaga Kungl. Majlis ifrågavarande proposition med den ändringen, att för
motorfordon, som drives med inhemskt fast bränsle, skatten skall utgå med
50 procent av det i § 5 i förordningen stadgade beloppet».

I de likalydande motionerna 1:418 av herr Gunnar Andersson och 11:637
av herr Birhe m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen
i vad densamma avsåge de framlagda författningsförslagen.

I motionen II: 638 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 352 med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
örn automobilskatt måtte besluta, att nämnda § punkt a) skall erhålla följande
lydelse:

5 §.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp: a) för motorcykel
utan bivagn med femton kronor, då motorcykelns tjänstevikt icke överstiger
sjuttiofem kilogram, men eljest med tjuguåtta kronor».

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

I motionen II: 640 av herr Johanson i Norrköping m. fl. hade hemställts
om »följande ändring i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt:

5 §.

Skatt utgår — ---följande belopp:

a) för motorcyklar utan bivagn med tjuguåtta kronor, då tjänstevikten överstiger
sjuttiofem kilogram,

b) för motorcykel---med tvåhundratjugufyra kronor.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte •— med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 352 samt med avslag å de likalydande motionerna 1:408 och
11:621, de likalydande motionerna 1:418 och 11:637, motionen 11:638 samt
motionen II: 640 — antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) örn automobilskatt;

2) förordning angående visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit; samt

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

B) att de likalydande motionerpa I: 419 och II: 639 måtte av riksdagen anses
besvarade genom vad i utskottets motivering anförts; samt

C) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 352, bemyndiga Kungl. Majit att beträffande sådana för försäljning
avsedda myckenheter drivmedel, för vilka drivmedelsskatt erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela föreskrifter örn restitution av den del
av skatten, som motsvarade den föreslagna skattesänkningen.

Reservationer hade avgivits, nämligen:

1) av herrar Näsgård, Hammarlund, Or gård och Vigelsbo, som beträffande
ifrågasatt skattelättnad för gengasdrivna motorfordon hemställt, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna 1:408 och II: 621 måtte antaga
vid förevarande proposition fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt med
den ändring att till nämnda paragraf skulle fogas ett nytt stycke av följande
lydelse:

»För motorfordon, som är inrättat för och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf stadgade
skattesatserna.»; samt

2) av herrar Näsgård och Vigelsbo, som beträffande ifrågasatt skattelättnad
för s. k. lättviktsmotorcyklar hemställt, att riksdagen måtte bifalla motionen
II: 638.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Olsson i Gävle, som anförde: Herr talman! I avseende på föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 62 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande punktvis och momentvis samt punkten A) mom.
1) på det sätt, att det av utskottet däri tillstyrkta förordningsförslaget föredrages
momentvis med promulgationsbestämmelse samt ingress och rubrik sist, varandra
kammarens protokoll 19U5. Nr 89. 2

Nr 89.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen arn
automobilskatt, m. m. (Forts.)

efter utskottets hemställan föredrages; att vid behandlingen av den del av nämnda
förordningsförslag, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställen bifölls.

Punkten A) 1).

Utskottets förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt.

Efter föredragning av 5 § a) yttrade:

Herr Hammarlund: Herr talman! Då jag neserverat mig till förmån för
motionerna örn skattelättnad för gengasdrivna motorfordon skall jag be att
få säga några få ord. Det bör icke betraktas som kritik av förslaget i allmänhet,
ty jag bär redan i utskottet sagt, att jag kunde i väsentliga delar
godkänna propositionen och även i väsentliga delar godkänna utskottets betänkande.
Men det är på en enda punkt som jag har en avvikande mening.

När vi först började diskutera denna punkt i bevillningsutskottet, såg det
ut som om kamraterna där hade intresse av denna sak. Jag tänkte mig, att
man möjligtvis skulle kunna kompromissa på denna punkt. Men det visade
sig sedermera under behandlingens gång, att kamraterna blevo så att säga
svalare och svalare mot det förslag, som framkommit från vårt håll. Och när
vi till sist skulle votera örn denna punkt blev det endast fyra reservanter.

Strax efter det vi i utskottet hade fattat vårt beslut kom drivmedelsutredningens
betänkande ut. Jag bara beklagar, att ej detta drivmedelsutredningens
betänkande hade kommit oss till handa innan vi fattade vårt beslut, ty
hade det gjort detta, är jag förvissad örn att bevillningsutskottets ledamöter
hade tagit sig en ny funderare på denna punkt angående skattelättnad för
gengasdrivna fordon.

Det resonemang, som man i detta betänkande för, är ungefär samma resonemang
som vi från reservanternas sida fört i bevillningsutskottet. Jag
skall icke ingå på vad vi motionärer och reservanterna anfört i bevillningsutskottet,
utan jag skall endast citera några ord ur drivmedelsutredningens
betänkande. Dessa sakkunniga anse, att särskilda åtgärder måste vidtagas
för att bibehålla gengasdrift i den omfattning, som erfordras för en tillfredsställande
gengasberedskap. Sedan säger man: »Skulle vårt land råka in i ett
nytt krisläge, torde nämligen större delen av motorfordonen ånyo bli hänvisade
till gengasdrift. En sådan beredskap bör syfta till att genom bibehållande
i begränsad omfattning av gengasdriften vidmakthålla och ytterligare
öka de vunna erfarenheterna men framför allt möjliggöra ett snabbt
igångsättande av en omfattande tillverkning av gengasutrustning.» Vidare
heter det: »Drivmedelsutredningen anser, att tvångsåtgärder icke böra tillgripas
utan mycket tvingande skäl. I stället böra stödåtgärder vidtagas.»
Såsom sådana rekommenderar utredningen bland annat skattefrihet.

Det var just dessa synpunkter, som vi lade på denna fråga, när den behandlades
i utskottet. Med andra ord sagt: vi menade, att samhället borde
nu, när vi ha fred i världen, betala vissa premier för att sedermera kunna
ha nytta av denna försäkring.

Nu säger ju utskottsmajoriteten, att man intar ungefär samma ståndpunkt
som vi reservanter. Men man menar att man kan vinna detta syftemål med
den utredning, som man i utskottsbetänkandet rekommenderar. Men vi reser -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

vallter äro litet rädda för, att medan gräset växer dör kon. Pekar man bara
på denna utredning, är det risk för att hela gengasdriften i landet lägges
ner. Då äro vi från reservanternas sida rädda för, att de ingenjörer och
fabrikörer, som förut varit mycket intresserade av denna fråga, underlåta att
vidare syssla med saken.

Nu talar man ju allmänt från utskottets sida liksom från andra håll om
den stora faran ur hälsosynpunkt. Det är ju riktigt detta också; det förstå vi
alltför väl. Men vi mena, att om experter på detta område i fortsättningen
syssla med dessa saker, så är det möjligt, att man även kan eliminera de risker
ur hälsosynpunkt, som nu onekligen förefinnas. Vi mena, att man borde
tillmötesgå motionärernas yrkande örn nedsättning av denna skatt.

Vi anse, att detta är en mycket bra försäkring. Som jag nyss nämnde kunde,
örn någonting skulle hända i framtiden, vi då kanske bättre än förut stå
på våra egna ben. Det finns ju också vissa andra saker, särskilt de skogliga
synpunkterna, som man kunde peka på, men då jag icke alls är expert på
sådana frågor skall jag överlåta åt de ledamöter av kammaren, som mera
förstå dessa saker, att redogöra för vilken ofantlig betydelse denna fråga
bär ur ekonomisk synpunkt för skogsägarna, och naturligtvis icke blott för
skogsägarna utan för oss alla skattedragare i detta land.

Med dessa ord skall jag, herr talman, i all korthet be att få yrka bifall
till reservationen nr 1, som är underskriven av herr Näsgård m. fl.

Herr Birke: Herr talman! I den kungl, propositionen talas det örn att särskilda
sakkunniga varit tillsatta för att uppgöra förslag till ändringar av beskattningen
av motorfordon. Vidare framgår att det varit särskilda direktiv
för de sakkunniga. Dessa direktiv ba varit, att kostnaderna för vägväsendet
skulle täckas av bilskattemedel. I anslutning till dessa direktiv ha de sakkunniga
räknat med att man måste höja bilskatten för fordonen med 40 procent
och för bensinen med 50 procent. Då skulle man komma till en inkomst
på 200 miljoner kronor eller den kostnad per år, som man anser att vägunderhållet
betingar.

Det är ganska märkligt, att detta de sakkunnigas förslag icke har varit ute
på någon som helst remiss, utan det har praktiskt taget utan vidare lagts till
grund för propositionen. Propositionens ekonomiska kalkyler och dess förslag
räkna, utan ett enda ord till förklaring, med att bilskattemedlen skola betala
alla vägkostnader. Det är en ståndpunkt som vi motionärer icke kunnat godtaga,
allra helst som riksdagen tidigare vid flera tillfällen sagt, att bilismen
endast skall betala sin andel i vägkostnaderna. Under tioårsperioden närmast
före kriget var bilismens andel mellan 50 och 70 procent av vägkostnaderna.
Med ledning av dessa siffror synes det rimligt, att bilismen icke skall betala
mer än högst 70 procent.

Vidare vore det angeläget att få en utredning beträffande huru bilismens
andel i vägkostnaderna i fortsättningen skall betalas. Örn nian godtager de
sakkunnigas kostnadsförslag på 200 miljoner kronor om året för vägunderhållet,
skulle med en andel av 70 procent bilismens kostnad gå till 140 miljoner
kronor. Vi ha i vår motion räknat med ett högre antal bilar i drift den 1
januari 1948 än de sakkunniga. Det är ju klart, att man rör sig med ganska
svårbedömliga siffror, ty det är vissa beräkningar som måste ligga till grund.
Men jag är övertygad om, att det antal vi kommit till kommer att ligga verkligheten
ganska nära. Härigenom skulle man kunna erhålla de 140 miljonerna,
och därigenom skulle det vara onödigt att höja fordonsskatten och bensinskatten.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilskatt, m. m. (Forts.)

Vi ha vidare i motionen anfört en hel del nackdelar, som skulle följa med
en skattehöjning. Det är bland annat angeläget, att näringslivet får lägre
fraktkostnader för att därigenom bli i tillfälle att sänka priserna.

Bevillningsutskottet har gått på Kungl. Maj:ts förslag. Man har i bevillningsutskottets
betänkande sagt, att de föreslagna skattesatserna allenast
skulle vara av provisorisk karaktär. Det är emellertid ganska vanligt — det
bär ju erfarenheten visat — att skatter, som man har infört under uttalande
från riksdagens sida, att de skola vara provisoriska, bli permanenta. Jag är
ganska övertygad om att det kommer att gå samma väg med den skatt man
nu vill införa. Det kan hända, att den byter namn. Kanske är det den ändringen
som man kan förvänta. Det är ju möjligt, att värnskatten, som .man
införde för vissa ändamål, skall byta namn i fortsättningen.

Det finns ju prisstopp. Jag tycker, att det vore angeläget att införa sådant
också på skatter, så att icke dessa skola kunna höjas med 50 procent.

När staten tog hand örn vägväsendet, var jag ganska övertygad örn att kostnaderna
skulle stiga avsevärt. Men att det skulle få till följd, att fordonsskatten
skulle höjas 40 procent och bensinskatten 50 procent, måste man ju
livligt beklaga för bilismens del. Örn riksdagen nu följer bevillningsutskottets
förslag, kan man knappast tala om att riksdagen är motorvänlig. Man får snarare
säga, att det är tvärtom.

Under kriget har motortrafiken haft stora besvärligheter med gengasen
o. s. v. Svårigheterna ha övervunnits tack vare att motormännen gjort stora
uppoffringar. Jag tycker, att det är ganska otacksamt, att man till lön för
dessa ansträngningar skall höja skatten så kraftigt.

Jag kan, herr talman, icke ansluta mig till bevillningsutskottets förslag
utan yrkar bifall till den av mig m. fl. avgivna motionen nr II: 637.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr Kristensson: Herr talman! Den del av bilbeskattningen, som är av
den allra största betydelsen för motortrafiken, särskilt för nyttotrafiken, är
beskattningen av bensin. Denna skatt infördes 1924 med fem öre per liter och
har sedan steg för steg höjts. 1927 höjdes den till sex öre, 1932 till tio öre och
1938 till tolv öre per liter, samtidigt som gummiringsskatten borttogs. Nu står
vi inför en höjning med sex öre eller med hela 50 procent. Det är naturligt,
att en sådan allvarlig höjning väcker viss betänksamhet. Men jag kan ej finna
annat än att det finnes godtagbara skäl för ett antagande av det nu föreliggande
förslaget till bilbeskattning. Propositionen innebär nämligen, att den
tilläggsskatt på 25 öre, som tillkom 1940 av statsfinansiella och ransoneringsskäl,
kommer att borttagas snarast. Detta finner jag synnerligen angeläget,
då det bidrager till att på nytt sätta liv i biltrafiken och sänka transportkostnaderna,
vilket är av största vikt för näringslivet.

De sakkunniga räkna med att den föreslagna beskattningen skall möjliggöra
ett bensinpris sådant att indexen för biltransportkostnaderna skall sänkas
från nuvarande 170 till 140. Under kriget har vägväsendet blivit eftersatt.
Det behöves en betydlig grundförbättring och även nybyggnader. Detta framhålles
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga ha i sina beräkningar
utgått ifrån 1938 års utgifter för vägväsendet och icke tagit med i beräkningen
den merkostnad, som uppstår genom den eftersläpning, som det
allmänna krisläget medfört. Vägarnas upprustning torde medföra, att vägkostnaderna
bli större än de nu beräknade 200 miljonerna. Under denna förutsättning
innebär ett bifall till jiropositionen icke, att hela bördan av väg -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

kostnaderna lägges på bilismen. Motortrafiken bör bära sin andel av vägkostnaderna,
men inte mera. Det finns gångbanor, cykelbanor och militärvägar.
Och det finns också svagt trafikerade vägar, där bilismens andel bör begränsas
i hög grad. Med anledning av direktiven från de sakkunniga har jag motionerat
örn en utredning om bilismens rättmätiga andel av vägkostnaderna,
och det är nied tillfredsställelse jag konstaterar, att uttalandet yrkar på en
dylik utredning. Det är angeläget att i fråga örn beskattningen få fram en
rätt avvägning mellan olika slag av trafikmedel, eljest kan lätt en snedvridning
av utvecklingen ske. Jag medger, att det kan vara svårt att göra en exakt
beräkning av bilismens vägkostnader. Det är möjligt, att man måste nöja sig
med en approximativ beräkning, men också en sådan bör ha sitt givna värde.

Beträffande fordonsskatten vill jag erinra örn, att den drabbar hårt de bilar,
som endast användas i ringa omfattning. Den bidrager i viss mån att föra
över trafik från enskilda bilar till yrkesmässiga. Men för den yrkesmässiga
trafiken och större delen av nyttotrafiken är drivmedelsbeskattningen och
inte fordonsbeskattningen av grundläggande betydelse.

Det är givet, att gengasen under kriget gjort landet en stor tjänst. Den har
varit ett bra surrogat. Men jag är benägen att tro, att den nu i stort sett blir
ett minne blott, för många ett mörkt minne. Bevillningsutskottet skrev i våras,
att gengasdriften i ,folkhälsans intresse bör avvecklas så snart detta kan
ske. Jag tror, att denna erinran fortfarande äger sin giltighet. Det anföres i
motionen att nationalekonomiska skäl tala för gengasens konservering i viss
utsträckning. De sakkunniga åberopa ett uttalande från priskontrollnämnden,
där det anges, att bensindrift vid det beräknade bensinpriset ställer sig billigare
än gengasdrift. Det kan ur nationalekonomisk synpunkt i det långa
loppet knappast vara någon fördel att upprätthålla en driftsform, som är
oekonomisk. Då för gengasens bibehållande anföras militära skäl, vill jag erinra
örn att gengasen bör kunna finna användning inom försvaret. I övrigt
vill jag framhålla, att gengasbilarna slita vägarna i samma grad som andra
bilar men inte bära någon drivmedelsbeskattning. Men jag har intet att erinra
mot utskottets förslag, att frågan örn gengasbilarnas beskattning utredes.

I fråga om lättviktsmotorcyklarna innebär propositionen en höjning av fordonsskatten
från 15 till 21 kronor. Det är ingen stor höjning, särskilt om man
tar hänsyn till penningvärdets fall, men jag medger, att det finns sociala skäl
att åberopa i denna fråga, Utskottet föreslår, att frågan om lättviktsmotorcyklarnas
beskattning skall komma med i utredningen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson i Norrköping: Motionen nr II: 640, som här föreligger till
behandling och som avlåtits i anslutning till Kungl. Majda proposition nr 352
med förslag till ändrad lydelse av 5 § förordningen örn automobilskatt, har inte
mött förståelse från utskottet. Motionärerna, som kräva vissa lättnader i skatterna,
äro dock överens örn principen, att den bil- och motorcykelåkande allmänheten
skall medverka till vägarnas underhåll och förbättring. Vår motion
står inte i motsättning till denna princip.

De ändringar vi föreslagit i vår motion i anledning av den kungl, propositionen.
anse vi vara berättigade. Detta gäller skatten på motorcyklar upp till
en tjänstevikt av 75 kilogram, d. v. s. lättviktsmotorcyklar. Denna skatt är nu
15 kronor och föreslås höjd till 21 kronor. Här lia vi inte bara sökt hindra
förhöjningen, utan vi föreslå full skattefrihet, d. v. s. även slopande av de nu
utgående 15 kronorna. ,Vår motivering för detta är, såsom det är utsagt i

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilskatt, m. m. (Forts.)

motionen, att dessa motorcyklar i största utsträckning användas av det arbetande
folket i stad och på landsbygd för att komma från och till sitt arbete,
med andra ord för arbetsinkomstens förvärvande. Även på vissa andra områden
ha dessa cyklar bidragit till att framför allt på landsbygden förkorta de
långa avstånden och underlätta folkets verksamhet. Även med anledning av
den nu förekommande stora bostadsbristen med svårigheter att skaffa bostad
i närheten av arbetsplatserna ha dessa cyklar stor betydelse.

Utskottet, som har avstyrkt motionen, har dock i sitt betänkande tvingats
giva uttryck för att de argument, vi framfört för skattens slopande, ha ett
visst berättigande. Man skriver: »Utskottet vill icke förneka, att framför allt
sociala skäl kunna tala för en lindrigare beskattning av dessa motorcyklar än
den i propositionen föreslagna.» När nu utskottet är av denna mening och därmed
till stor del är överens med motionärerna, kunna vi inte förstå, att man
inte vill tillstyrka motionen. Vi kunna inte anse, att skattesatserna, trots sin
»provisoriska karaktär» och den utredning, som ställts i utsikt i anslutning
till motionen nr 639 i denna kammare i samma fråga, utgöra tillräckliga motiv
för avslag på motionen, i all synnerhet som här ingen tid fixerats utan denna
skall avgöras »så snart säkrare grunder för dessa frågors bedömande föreligga».

Vi kunna här heller inte undgå att göra en kommentar till utskottets motivering
för utredningen i fråga. Utskottet säger, att utredningen bör undersöka
»på vad sätt vägkostnaderna böra fördelas mellan motorfordonstrafiken och
andra trafikantgrupper liksom även mellan olika slag av motorfordon inbördes».
Denna nya formulering örn »andra trafikantgrupper» varslar om att man
tänker beskatta nya områden inom trafiken. Är det vanliga trampcyklar man
syftar på eller vad är det? Om så är fallet vilja vi redan nu opponera oss mot
detta. Alla försök att eventuellt lista ut nya vägar för indirekt beskattning av
småfolket måste på ett tidigt stadium motverkas. Enligt vår mening bör underhållet
av vägarna begränsas och fördelas på lämpligt sätt mellan motorfordonstrafikanterna
och staten samt mellan olika slag av motorfordon inbördes.

Ett tillstyrkande av motionen betyder en god och välbehövlig hjälp till här
berörda medborgare, vilket inte heller utskottet vill förneka, samtidigt som
förlusterna för staten bli av ringa omfattning och böra kunna bestridas från
annat håll. Detta gör, att vi anse det icke föreligga fullgoda skäl för att i dag
underlåta att ta ställning till frågan örn att helt slopa skatt på lättviktsmotorcyklar
och invänta en kanske avlägsen utredning, varför vi ämna yrka bifall
till vår motion. Den höjning av bensinskatten som här föreslagits med 6 öre
per liter kommer att betyda ökade årliga kostnader, och detta kan anses tillräckligt
för denna kategori av motorcyklar.

När jag nu ändå har ordet vill jag passa på att även beröra herr Näsgårds
första reservation beträffande lindring av skatten på gengasdrivna motorfordon.
Reservanterna tala örn att det vore »önskvärt, att gengasdriften kunde
bibehållas åtminstone i viss utsträckning». Detta är enligt vår mening att
se för mycket materialistiskt på frågan, utan hänsyn till de yrkesgruppers
hälsa, som tvingas vara sysselsatta med gengasen, antingen som chaufförer
eller reparatörer. Gengasen har blivit en av landets svåraste yrkessjukdomar.
Den har orsakat många dödsfall under dessa sex krigsår samt att många arbetare
blivit kroniskt sjuka för hela livet. Statliga myndigheter ha tvingats
vidta stora åtgärder, som kostat mycket pengar, för att i någon mån förhindra
faran. Enbart på Sabbatsbergs sjukhus äro fyra läkare anställda för denna
sak. Under januari—november 1944 besöktes kliniken av 2 801 nysökande;
samtliga poliklinikbesök uppgingo under samma tid till 10 160. I den mån

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

gengasdriftens avveckling innebär svårigheter för mindre skogsarbetare och
kolningsarbetare m. fl. få väl åtgärder vidtagas på annat sätt.

Med hänsyn till vad som här har sagts till förslaget örn lindring av skatt
för gengasdrivna motorfordon och gengasens hälsovådliga inverkan på yrkesutövarna
anse vi, att man under inga omständigheter kan understödja reservanterna.
Man måste i stället hälsa med tillfredsställelse alla åtgärder, som
vidtagas för att få slut på gengasdriften. Däremot äro vi beredda att i den mån
den egna motionen ej bifalles stödja herr Näsgårds andra reservation, som
syftar till skattelättnader för lättviktsmotorcyklar.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Jag skall endast be att få säga
några ord i anledning av herrar Näsgårds och Vigelsbos reservation till utskottets
utlåtande.

Herrar Näsgård och Vigelsbo säga, att framför allt sociala skäl tala för
en lindrigare beskattning av lättviktsmotorcyklarna än den i propositionen
föreslagna. Lättviktsmotorcykeln är egentligen ett fordon för dem, som bo
långt från sina arbetsplatser. Jag tänker då närmast på dem, som ha sysselsättning
på landsbygden. Byggnadssnickare och med dem likställda, skogsarbetare
m. fl. ha dylika lättviktsmotorcyklar för att förflytta sig från sina
hem, som kanske äro belägna långt från allmänna vägen. Det är icke riktigt
att säga, att det betyder så litet, örn man lägger en ökad skatt av 6 kronor
på dessa motorcyklar. Den ökningen kan kanske synas obetydlig, men
den nuvarande skatten har tidigare ansetts tillräckligt högt tilltagen för dessa
fordon för att räcka till för vägunderhållet. Jag har varit med bland dem,
som motionerat örn att bilskattemedlen skola användas till byggande av enskilda
utfartsvägar och till allmänna, vägunderhållet. Men dessa lättviktare
göra ju så litet slitage på vägarna. Även örn man tar i betraktande de fördyrade
kostnader, som vi ha att räkna med, torde de 15 kronorna väl räcka till.

Jag instämmer i vad som redan sagts i denna sak. och jag skall ej förlänga
debatten med flera ord utan ber att få yrka bifall till klämmen i den motion,
där vi yrka, att skatten skall stanna vid nuvarande belopp. Med denna motivering
hoppas jag, att kammaren kommer att bifalla vår motion i detta ärende.

I detta anförande instämde herrar Carlsson i Bakeröd och Werner.

Herr Hagberg i Malmö: Jag skall först be att få säga ett par ord örn de
anföranden, som här hållits och som belyst motionärernas och de fyra reservanternas
uppfattning och syn på denna fråga.

Vad då först herr Birkes anförande beträffar vill jag gärna medgiva, att
jag kan följa honom tämligen långt. Jag delar hans farhågor för att en alltför
rigorös fordonsbeskattning kan leda till mycket ohägn för varupriserna
i landet. Vi få icke glömma bort den betydelse, som fordonsskatten har med
hänsyn till distributionskostnaderna, och vi skola ej glömma distributionskostnadernas
betydelse för det pris, som konsumenterna skola betala för varorna.
Nu finnes det här i kammaren som bekant en mycket stark stämning för avskaffandet
så fort sig göra låter av den allmänna omsättningsskatten. Personligen
är jag med härom, men jag vill fästa uppmärksamheten på att fördelarna
av ett avskaffande av omsättningsskatten kunna motverkas i ganska
väsentlig mån av en alltför långt driven beskattning av bilismen och de transporter
den har att ombesörja för konsumenternas försörjning.

Vad det gäller herr Hammarlunds anförande beträffande gengasfordonen så
undrar jag, om han icke erinrar sig, att jag i bevillningsutskottet deklarerade

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

mitomob ilskatt, m. m. (Forts.)

en viss sympati för den framställningen. Å andra sidan frånföll .jag den
ståndpunkten, när det blev klart, att utskottet enhälligt kom att kräva en förnyad
omprövning av hela skatteproblemet med hänsyn till beskaffenheten av
de sociala betänkligheterna mot den kungl, propositionen. När utskottet ansåg
sig kunna ena sig örn en sådan linje förmenar jag, att det är tämligen
opåkallat att föregripa den kommande utredningen genom att ta ståndpunkt
till vissa specialproblem.

Herr Hammarlund förmenade i sitt anförande, att ett kvarhållande av en
viss del av° gengasfordonen skulle vara av mycket stor betydelse med hänsyn
till skogsvården och vad därmed sammanhänger. Det är måhända riktigt. Å
andra sidan vill jag här påpeka, att skall ett kvarhållande av gengasfordon
vara av verklig betydelse med hänsyn till skogsvården, så måste vi lia kvar
ett mycket stort antal sådana fordon, ty eljest betyder det hela ingenting.
Men det finns ingen möjlighet att på allvar räkna med att vi kunna lia kvar
något större antal gengasfordon. Skulle vi ha sådana kvar skulle det vara ur
beredskapssjmpunkt. Jag vill icke utan vidare säga, att vi icke skola ha kvar
dem ur en sådan synpunkt. Men då kan man ifrågasätta, hur detta problem
skall lösas, om, det skall lösas via den specialbudget, som bilskattemedlen utgöra,
eller om icke denna beredskap bör bekostas i annan ordning via den ordinarie
budgeten, subventionsvägen eller på annat sätt. Motsvarande reflexioner
kaiman göra i fråga örn lättviktsmotorcyklarna. Även detta problem är
av en sådan beskaffenhet, att det bör tagas under omprövning av den kommitté,
som enligt bevillningsutskottets krav bör skyndsamt tillsättas.

Med vad jag anfört i denna del, herr talman, torde väl framgå, att jag för
min del vill tillråda kammaren att antaga bevillningsutskottets förslag. Utöver
vad jag nu har sagt skulle jag rent personligt vilja framföra ett par reflexioner.
Jag tvekar icke, herr talman, att säga, att det är ett egendomligt,
ja ytterst egendomligt sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för propositionen.
Detta betänkande är resultatet av en s. k. snabbutredning, och den
gör förvisso skäl för namnet snabbutredning. Departementschefens diktamen
är daterad den 19 september. De sakkunniga avlämnade sitt yttrande den 17
oktober, alltså efter 28 dagar, och propositionen är dagtecknad den 19 oktober,
två dagar efter det att de sakkunniga avlämnat sitt betänkande. Härav följer,
att inga som helst myndigheter varit i tillfälle att granska de sakkunnigas
förslag. Ingen länsstyrelse, ingen organisation, ej heller statskontoret, överhuvud
taget ingen av dessa vanliga remissinstanser, vilkas yttranden vi bruka
fästa uppmärksamheten vid i dylika fall, har haft någon som helst möjlighet
att säga sin mening örn ett betänkande, som dock rör ett skatteuttag från
s.v?n.?ka fräket på 200 miljoner kronor. Detta är ett ganska anmärkningsvärt
tillvägagångssätt, som naturligtvis icke kunnat undgå att inom bevillningsutskottet
skapa en viss osäkerhet, när det gäller att fatta position till vad departementschefen
här har kommit med. Jag tror, att man kan utläsa den osäkerheten
i utskottets skrivsätt. Man förklarar där mycket starkt, att man i och
nied att man godtagit propositionen dock icke därmed vill ha sagt, att man
givit avkall på att motorismen skall betala sin skäliga andel i vägunderhållskostnaderna.
Man fastslår bestämt, att det här endast är fråga om ett provisorium,
och att med hänsyn härtill frågan örn bilbeskattningen skall tagas
upp till förnyat övervägande så snart detta låter sig göra.

Herr talman, detta sakkunnigutlåtande är egendomligt även ur en annan
synpunkt. Jag beklagar mycket, att finansministern icke är närvarande, ty
jag hade tänkt ställa en fråga till honom, och svaret på den frågan hade nog
intresserat kammarens ledamöter. Måhända kan frågan ställas i annan ordning.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

Jag vill påpeka, att det liela gått i sådan hast, att sakkunnigutlåtandet ej
hunnit tryckas. Det torde därför vara ytterst få av kammarens ledamöter, som
nu gå att fatta beslut, som ha haft kännedom örn detta utlåtandes innehåll.
Endast en stencilerad upplaga har tillställts utskottets ledamöter. Emellertid,
i statsrådets direktiv, dagtecknade den 19 september, uttalar sig departementschefen
på följande sätt. »Därvid», alltså vid utredningsarbetet, »syntes
anledning icke finnas att avvika från den tidigare fastslagna principen att
kostnaderna för vägväsendets behov skulle täckas av inkomsterna av automobilskattemedlen.
» Jag tror, att kammarens ledamöter skola finna, att riksdagen
aldrig fattat ett sådant beslut, som att bilismen ensamt skall svara för
kostnaderna för vägväsendet. Vidare förklara de sakkunniga: »Utgångsläget
för den omprövning av frågan örn beskattningen å bensin och andra flytande
drivmedel för motorfordon, som sålunda bör företagas, skall enligt de förenämnda
av chefen för finansdepartementet givna anvisningarna vara, att kostnaderna-
för vägväsendets behov skola täckas av automobilskattemedlen.» Här
understryka de sakkunniga ännu en gång, att motorismen ensam skall svara
för samtliga vägkostnader enligt direktiven. Örn man sedan går till propositionen
finner man till sin överraskning, att departementschefen giver uttryck
åt en annan mening än den, som finnes tecknad i statsrådets direktiv för 1945
års bilskattesakkunniga. Departementschefen uttalar i propositionen: »Sedan
länge har tillämpats den principen, att motorfordon-strafiken skall genom särskild
beskattning gälda den kostnad, som denna trafik orsakar vägväsendet.
Visserligen har berörda princip icke kunnat upprätthållas under krigsåren, men
anledning torde saknas att vid utformningen av de beskattningsregler, som
vid åter inträdande fredsförhållanden böra gälla med avseende å motorfordonstrafiken,
tillämpa annan princip än den nyss nämnda.» Detta departementschefens
uttalande är fullständigt riktigt och alldeles i överensstämmelse med
riksdagens tidigare ståndpunktstagande. Men som kammarens ledamöter torde
funnit, är det i fullständig strid med statsrådets direktiv för utredningen. Vad
har inträffat? Jo, att utredningen har gått ut från statsrådets direktiv, som säger,
att motorismen ensam skall svara för vägkostnaderna. Efter den linjen ha
de sakkunniga arbetat och så kommit fram till de föreslagna skattesatserna.
Ett sådant tillvägagångssätt kan omöjligen vara tillfredsställande, och jag
tror, att man häri funnit anledningen till det starka krav på skyndsam omprövning,
som bevillningsutskottet framställt.

Vårt svenska utredningsväsende har, som kammarens ledamöter helt säkert
erinra sig, på sistone blivit utsatt för viss uppmärksamhet. Man framhåller,
att sammansättningen av vissa kommittéer icke varit sådan, att de naturliga
kraven på allsidighet och objektivitet i utredningen kunna väntas bliva i erforderlig
utsträckning tillgodosedda. Jag skall icke, herr talman, gå in på den sidan
av saken. Den utredning, som vi här ha framför oss, utgör, som jag redan
tidigare påpekat, en s. k. snabbutredning av en typ, sorn vi icke tidigare varit
vana vid. Den hade emellertid för något år sedan, jag tror i fjol, en föregångare.
Det gjordes också då en snabbutredning. Det öde, som koni den till
del, torde emellertid vara allmänt känt och påkallar icke några ytterligare
kommentarer. Enligt min uppfattning kunna anmärkningar av samma beskaffenhet,
som riktades mot ilen tidigare snabbutredningen, även riktas mot den
här ifrågasatta, sorn är signerad av 1945 års ben si nskattesakkunni ga. Vårt
svenska utredningsväsende har sedan gammalt åtnjutit ett bligt anseende för
vederhäftighet och grundlighet. Väl har det understundom hänt, alt utredningar
kunna taga ganska lång tid. Det äro vi alla medvetna om. Men det har
dock varit en viss fördel med den omständlighet, som präglat vårt utrednings -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående äyidrad lydelse av 5 § förordningen om

mitomobilskatt, m. m. (Forts.)

arbete. Fördelen har legat däri, att det framlagda materialet varit av sådan
beskaffenhet, att det givit möjlighet till allsidig överblick över skiftande problem
och till ett säkrare ståndpunktstagande. Jag tror icke, att detta omdöme
kan fällas om de utredningar av typen snabbutredningar, som vi på sistone
ställts inför. För egen del, herr talman — och jag tror, att kanske inte
så få av kammarens ledamöter äro ense med mig därvidlag — skulle jag mycket
beklaga, örn vårt traditionsrika och med rätta högt skattade svenska utredningsväsendes
stabilitet och tillförlitlighet i ett eller annat avseende komme
att eftersättas. För lagstiftningsarbetet och arbetet här i riksdagen överhuvud
taget vore en dylik utveckling enligt min mening ganska betänklig.

Med vad jag nu sagt, herr talman-, vill jag göra gällande, att den linje som
bevillningsutskottet här anvisar är den klokaste och riktigaste i förevarande
situation, och jag slutar med att hemställa örn bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag tillsammans med några
av kammarens ledamöter väckt en motion i detta ärende, som behandlats av
bevillningsutskottet, känner jag mig förpliktad att med några ord tala örn
varför den kommit till och hur vi motionärer se på det problem som vi berört
i motionen, nämligen främst gengasdriften.

Jag kanske inledningsvis skall säga. att när vi accepterat det nu föreliggande
bensinskatte- och bilskatteförslaget med den höjning som där föreslås,
ha vi redan i vår motion förutskickat, att vi kunna acceptera detta under den
förutsättningen, att hela frågan när man kan överblicka bilismens utveckling
i vårt land tas under förnyat övervägande, och att man då vidtar de skattesänkningar,
som vi tro bli möjliga att vidta. Det är ju alldeles riktigt, som någon
förut här_ sagt, att till de skatter som man lägger på bilismen blir det
inte enbart bilismen, utan vårt näringsliv och ytterst vi alla, som äro betjänta
av detta näringsliv och dess prestationer, som få bidraga. Alla få med andra
ord vidkännas en höjning härvidlag motsvarande den del av omkostnaden som
belöper på bilismen.

Skall jag sedan över gå till frågan om gengasdriften ha vi väl alla kunnat
med tillfredsställelse konstatera, hurusom det under krisåren endast tack vare
denna gengasdrift varit möjligt att upprätthålla trafiken i den utsträckning
som skett. Redan före kriget åtnjöto gengasdrivna bilar en skattelindring med
50 procent. Anledningen var den, att man ville uppmuntra tillverkning av
gengasaggregat för att man, örn och när det en gång blev kritiskt, skulle
kunna sätta in sådana med den effektivitet som var möjlig. De år som gått
ha också visat, att det var en uppoffring, som varit hela landet till nytta, man
då gjorde. Av särskilda skäl, närmast av statsfinansiell natur, tog man bort
denna frihet från beskattning vid krigets utbrott. Trots detta har gengasen
under kriget kunnat visa sin effektivitet, och vi ha i stort sett kunnat lösa våra
transportproblem ganska bra. Härför ha vi att tacka de förarbeten, som voro
gjorda av våra ingenjörer och verkstäder, vilka lyckades åstadkomma sådana
typer av aggregat som kunde användas. Under kriget har man trots materialbrist
och trots svårigheter att få tag i lämpliga metallegeringar i många fall
lyckats åstadkomma avsevärda förbättringar.

Genom de nu av Kungl. Majit och bevillningsutskottet föreslagna skattesatserna
riktas, vågar man säga, en dödsstöt mot fortsatt gengasdrift. Man är
också medveten härom. Utredningen säger, att sedan bensinen åter blivit tillgänglig
kommer praktiskt taget all drift med gengas att upphöra. Kan detta
vara så lyckligt? Enligt mitt förmenande är det många skäl, som tala för att

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 09.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen örn

automobilskatt, m. rn. (Forts.)

man även i fortsättningen bör söka bibehålla en viss gengasdrift, där så är
möjligt. Jag är övertygad örn att även med de skattelättnader, som vi lia föreslagit
i vår motion, nämligen att endast halv skatt skulle utgå för gengasdrivna
fordon, skulle gengasdrift bli av ganska begränsad omfattning. Privatbilisterna
vilja nog inte gärna i fortsättningen besvära sig med att köra med
gengas. Denna är ju behäftad nied en hel del svårigheter och även kostnader,
vilket gör att man fortast möjligt kommer att avkoppla så gott som samtliga
gengasdrivna personbilar, vare sig de äro trafikbilar eller andra. Däremot
skulle det vara möjligt att i viss, mindre utsträckning ha gengasdrift på lastbilar
och omnibussar som trafikera långsträckor. Jag har personligen talat
med flera såväl lastbils- som bussägare på landet, och de säga, att endast under
förutsättning att man kunde få någon lindring i skattehänseende vore det
möjligt att i fortsättningen använda sig av gengasdrift.

Örn man ginge in för fortsatt användning i mindre utsträckning av gengasdrift,
skulle det bli möjligt för våra ingenjörer och konstruktörer, våra fabriker
och mekaniska verkstäder att även i fortsättningen åstadkomma bättre och
bättre gengasaggregat. Jag har fått en uppgift från Finland — jag kan inte
exakt säga hur det förhåller sig — att man där redan kommit längre än vi ha
gjort på området. Det uppges, att man där kan hugga råveden direkt i skogen
och omsätta den i gengas. I vilket fall som helst tror jag det är ganska mycket
att vinna vid ett fortsatt experimenterande härvidlag. Även andra synpunkter
tala härför. Rent nationalekonomiskt betyder det mi hel del, örn vi
kunna behålla de pengar inom landet, som användas för bilarnas drift, eller
örn vi skola skicka*ut dem för inköp av utländskt bränsle. Herr Kristensson
säger, att det är en oekonomisk drift. Ja, det beror på hur man ser det. Ser man
det så att vi för att t. ex. få in 75 miljoner kronor i bilskatt också skola
skicka ut 75 miljoner kronor för inköp av bränsle, då tycker jag detta blir oekonomiskt,
men ser man det ur den synpunkten, att det gäller att bereda arbete åt
våra svenska arbetare, att göra det möjligt att även i fortsättningen gallra och
sköta våra skogar, så tror jag knappast att gengasdriften blir oekonomisk. Ur
statens synpunkt tror jag heller inte att det skulle ha någon nämnvärd betydelse,
örn man finge använda sig av gengas i relativt begränsad omfattning.^Det
blir, som jag förut påpekat, säkerligen inte under några förhållanden någon
gengasdrift av större omfattning.

Gengasen har räddat oss under kriget, den saken bör stå klar för oss alla.
Hur skulle vi annars lia kunnat lösa vårt transportproblem under denna tid?
Äro vi alldeles säkra på att vi i framtiden kunna kasta bort gengasen och säga:
Nu få vi in bränsle i obegränsad utsträckning, nu behövs inte gengasen längre:
Vi hoppas väl alla, att sådana förhållanden inte skola inträda, att vi behöva
komma i det läge vari vi varit nu under kriget, men jag tror det vore en försiktighetsåtgärd
att även något litet kalkylera med att vi åter kunna komma
i detta läge.

Detta är några synpunkter som jag i anledning av var motion velat framföra
i det läge, vari frågan för närvarande befinner sig. Ett argument, som
man enligt mitt förmenande med ett visst berättigande men dock också med
överdrift har framfört här, är gengasfaran. Jag skall inte förneka, att den
funnits och finnes och att alla åtgärder böra vidtagas som skydd mot_ denna
fara. Jag tror emellertid, att den faran, när det gäller den gengasdrift jag
talar om, nämligen beträffande lastbilar och bussar på landsbygden, är betydligt
överskattad. Vi hade i bevillningsutskottet en delegation, som hade i uppdrag
att underhandla i denna fråga med respektive organisationer, droskbilägare,
lastbilsägare, bussägare etc., och man konstaterade, att gengasfaran

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
lautomobilskatt, m. m. (Forts.)

mest gjort sig gällande i städerna, nästan enbart i städerna — och märkvärdigt
nog i synnerhet där man hade haft de bästa säkerhetsanordningarna. Ute på
landet känna vi knappast till denna gengasfara, den existerar praktiskt taget
inte. Jag tror därför att man även ur den synpunkten gott kan acceptera en
fortsatt gengasdrift av detta slag.

Man hänvisar här till att utskottet skrivit så välvilligt, att det skall bli en
utredning av hela frågan och att denna utredning också skall avse detta problem.
Jag skulle vilja fråga: vore det inte klokt att låta gengasdriften fortgå
i begränsad utsträckning för att på grundval av det bedömande, man då kunde
göra, bilda sig en uppfattning örn gengasens framtid? Skall man först ha alla
dessa bil- och bussägare att koppla bort sina gengasaggregat och sedan utreda,
huruvida man i fortsättningen skall köra med gengas! Ett sådant tillvägagångssätt
påminner örn rådet att vi först skulle slakta den ko, som har försörjt
oss under krigstiden, och sedan utreda, örn man skall anskaffa något nytt
sådant kreatur.

Herr talman! Det vore mycket mer att anföra i denna fråga, men detta är
några huvudskäl som jag velat framdraga och som jag hoppas, att kammaren
måtte ta vederbörlig hänsyn till. Att min ståndpunkt föranleder mig att yrka
bifall till den av herr Näsgård m. fl. avgivna reservationen är ganska klart.
Jag yrkar således att § 5 i lagförslaget måtte erhålla det tillägg, som reservanterna
föreslagit, nämligen: »För motorfordon, som är inrättat för och drives
med generatorgas, framställd av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med hälften
av de i denna paragraf stadgade skattesatserna.»

Herrar Edberg och Johansson i Norrfors instämde häruti.

Herr Hagberg i Malmö erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Blott en replik till herr Jonsson i Skedsbygd, som menar,
att örn kammaren nu tar bevillningsutskottets förslag skulle detta innebära
dödsstöten åt samtliga gengasdrivna fordon här i landet. Detta uttalande innebär
dock, herr Jonsson, en ganska betydande överdrift, ty först och främst få
vi komma ihåg, att det är fordonsskatten det gäller. Vidare få vi komma ihåg,
att de fordon det här är fråga om företrädesvis äro lastbilar, och för dem betyder
fordonsskatten inte på långa vägar så mycket som beskattningen av drivmedel.
Men någon drivmedelsbeskattning är ju inte ifrågasatt för gengasfordon.
De ha hela tiden varit befriade från drivmedelsbeskattning, och man har
inte föreslagit någon ändring av beskattningen på den punkten. Även i fortsättningen
komma gengasfordonen att slippa betala skatt för drivmedel, vilket
för dem är det väsentliga.

Vad som höjes är fordonsskatten, men jag kan inte tänka mig, att den höjning
som här är ifrågasatt är av sådan beskaffenhet, att den kommer att innebära
något ödesdigert för gengasdriften. Även örn denna i mycket stor utsträckning
kommer att upphöra beror detta naturligtvis framför allt på helt
andra omständigheter.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som jämväl på begäran erhöll ordbt för kort
genmäle, yttrade: Jag vill bara konstatera, att herr Hagberg i Malmö, efter
att tidigare såväl i utskottet som i riksdagen ha intagit en ganska välvillig
ställning till denna fråga, nu tycks övergå till att vilja argumentera mot fortsatt
skattelindring för gengasdrivna fordon.

Den skatt man här pålägger betyder dock inte så litet. För en lastbil med
600—800 kronor i skatt betyder aggregatet, att skatten blir någon hundralapp

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

högre. Dessutom är det ju en hel del nackdelar man måste räkna med: aggregatet
tar utrymme o. s. v., och med tanke på detta finner jag det berättigat
att ge denna skattelindring.

Vidare anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Anledningen till att jag begärde
ordet i denna fråga, trots att jag icke står under utskottets betänkande, är den
att jag var närvarande vid utskottets behandling av ärendet och då deklarerade
min anslutning till de tankegångar, som utmynnat i en begäran att man
skulle tillstyrka en nedsättning av skatten på gengasdrivna motorfordon.

Vi veta hur det var före kriget. Gengasdriften förde då en tynande tillvaro,
och så kommer det säkerligen att bli igen, så snart priset på flytande bränsle
går ned, vilket vi skola hoppas blir ganska snart. Såsom jag ser saken voro
de erfarenheter, som vi vunno före kriget av det låt vara lilla bestånd av gengasdrivna
motorfordon som vi då hade, av avgörande betydelse när det gällde
att snabbt ställa om vår bilpark och våra traktorer för gengasdrift. Under kriget
ha vi lärt oss mycket om gengasdriften, men vi äro långt ifrån fullärda.
Det finns med all säkerhet oerhört mycket att göra på detta område.

Man skulle nu kunna tänka sig, att man på ett eller annat sätt holle en
viss försöksdrift i gång. Jag hoppas, att detta också skall bli fallet, men jag
tror icke att en sådan räcker till. Man måste nog ha sådana erfarenheter, som
man icke får på annat sätt än genom praktiken, för att man verkligen skall
kunna bygga vidare i detta hänseende. Det är riktigt, att bränslet för dessa
fordon är skattefritt, och det är också klart, att detta, när det gäller beskattningssynpunkterna
på gengasdriften, är den avgörande faktorn, men jag tror
också, att den lilla uppmuntran, som kan ligga i en nedsättning av fordonsskatten
till hälften, har sin betydelse. Jag bär den inställningen, att man på
olika vägar bör försöka vidga rönen i fråga örn gengasdriften. Den ifrågasatta
skattelättnaden kan icke på något sätt vara av utslagsgivande betydelse.
Säkerligen behövs det betydligt kraftigare tag, örn man skall kunna hålla en
liten gengasdriven fordonspark i gång. Jag ser saken framför allt ur beredskapssynpunkt,
och man kan tänka sig, att under fjärde huvudtiteln skulle
kunna anvisas medel, som på ett eller annat sätt tillfördes dem som använda
sig av gengasdrivna fordon. Men man vet hur det är. Innan ett sådant anslag
kan komma till, skola vi ha en utredning. Denna tager sin tid, och skola
vi kunna bidraga till att de gengasdrivna fordonen icke helt och hållet försvinna,
innan utredningen blir färdig, tror jag, att även det lilla stöd bör
komma till användning, som ligger i att vi nu ge denna skattelättnad för de
gengasdrivna fordonen.

Vad beträffar frågan örn betydelsen för avsättningen av skogsprodukter,
tror jag att man överskattar densamma. Jag kan icke förstå, att vi skulle
kunna räkna med att ha någon stor gengaspark i gång. Det kommer att bli
fråga örn rätt få fordon, det är jag övertygad örn. Skogsskötselsynpunkten
tror jag därför icke att man skall binda så mycket fläsk vid i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ser saken ur beredskapssynpunkt, och därför ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Näsgård m. fl.

Herr Orgard: Herr talman! Då jag står som reservant på en punkt i betänkandet,
anser jag mig skyldig att säga några ord. Jag hade tänkt inskränka
mig till att motivera min ställning på ifrågavarande punkt, men med
anledning av vad som sagts om propositionen, vilken jag i stort sett tillstyrker

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

lautomobilskatt, m. m. (Forts.)

liksom utskottets förslag i övrigt, vilket stödjer propositionen, ber jag att få
göra några reflexioner i ett par hänseenden.

Herr Birke säde, att riksdagen väl knappast kan kallas motorvänlig, då den
går in för så höga skatter på motortrafiken. Vi äro alla eniga om den principen,
att motortrafiken, i den utsträckning den kan anses belasta vägväsendet
och ställa krav på detsamma, bör bära kostnaderna för vägväsendet. Örn man
här skulle införa något slags prisstopp, som herr Birke talade örn, skulle det
innebära, att man skulle för det första ställa mindre krav på att återställa
vägväsendet i det skick, det befann sig i före krisårens påfrestning, och för
det andra icke ställa krav på vägväsendets fortsatta utveckling. Jag har den
uppfattningen, att vägväsendet i många avseenden under krisåren blivit i hög
grad eftersatt och att det krävs stora insatser för att få det i någorlunda gott
stånd igen, liksom det behövs kraftiga åtgärder för att ytterligare utveckla
vägväsendet. Detta är ju ett krav från motortrafiken själv och ett krav som
berör oss alla. Man kan val sålunda knappast säga, att man är mindre motorvänlig
därför att man begär de ökade medel man anser nödvändiga för bibehållande
av vägväsendet i ett gott skick och för en ytterligare utveckling av
detsamma.

Jag skall också säga ett pär ord på en annan punkt, som föranlett diskussion.
Herr Johanson i Norrköping anförde som motivering för lindrigare skatt
för lättviktsmotorcyklar, att man bör reagera mot alla tendenser till en indirekt
beskattning även på detta område. Ja, mina herrar, större delen av denna
beskattning är väl att betrakta som en indirekt beskattning, örn man kanske
undantager den del därav som berör lyxtrafiken. Hela den övervägande delen
av skatten är en indirekt skatt, som hela folkhushållet har att bära. Man menar
ju, att de olika trafikmedlen — i vilken utsträckning kommer att klarläggas
av en kommande utredning — skola bidraga till att bära upp utvecklingen
av vägväsendet. Även örn man kan anföra starka sociala skäl för att t. ex.
lättviktsmotorcyklarna skola undandragas beskattning eller få lindrigare beskattning,
är man dock berättigad att säga, att även de i någon mån böra
bidraga. Den höjning av bilskatten med 6 kronor, som föreslagits, är i realiteten
ingen höjning. Med hänsyn till penningvärdets fall blir skatten strängt
taget densamma.

Vad beträffar den punkt, pa vilken jag reserverat mig och där jag kommer
att yrka bifall till herr Näsgårds m. fl. reservation, ber jag att få instämma i
vad herr-Jonsson i Skedsbygd anfört, men jag vill tillägga ett par synpunkter.

Såsom det framhållits tidigare i debatten, star utskottet ingalunda främmande
för de synpunkter, som framförts i motionen av herr Jonsson i Skedsbygd,
men utskottet menar, att när nu en utredning av hela problemet begäres,
även den av hononi berörda frågan blir föremål för utredning. Vi reservanter
anse, att det intervall, som uppstår till dess utredningen föreligger klar
och man eventuellt kan taga upp saken, kan bil farlig för utvecklingen av
gengasdriften och att denna kommer att nära nog fullständigt slås ihjäl under
övergångstiden. Alla veta, att om experiment skola göras på ett område, det
icke är möjligt att vinna resultat enbart genom teoretiska studier. Dessa
mäste ha sm förankring i praktiken, och vi anse det därför nödvändigt att,
i den män det är möjligt, genom den subvention som här är föreslagen uppehålla
en viss gengasdrift för att genom erfarenheter från praktiken få utgångspunkt
för fortsatta experiment på området.

dagberg i Malmö berörde det argument, som framförts från skogsvardshall,
att gengasdriften skulle ha stor betydelse för skogsbruket och skogsvården,
och uttalade, att den väl knappast har någon betydelse med hänsyn

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen orri

automobilskatt, m. m. (Forts.)

till den ringa omfattning den kan få. Detta må vara riktigt, örn man håller
sig till experimentstadiet, men skulle det visa sig genom experimenten, att gengasdriften
kan komma att få betydelse för trafiken och ställa sig ekonomisk,
kommer den att bli betydelsefull för skogsvården och skogsbruket. Herr Hagberg
framhöll också, att det icke är så stor fara för att gengasdriften slås
ihjäl, eftersom de gengasdrivna fordonen äro fria från bensinskatten o. s. v.
Men vi skola tänka på hur handikappad gengasdriften ändå under alla omständigheter
blir. I det sammanhanget har man framhållit den stora hälsofaran.
Men på detta område som på andra kan svårigheten övervinnas genom att bättre
material och möjligheter till en bättre skötsel kunna experimenteras fram.
Örn den faran skulle vara ett skäl för att stoppa experimenten på området,
ifrågasätter jag, örn icke den väldiga ökningen av olycksfallsfrekvensen på
vägarna till följd av t. ex. lättviktsmotorcyklarna skulle vara ett lika starkt
skäl för att stoppa detta trafikmedels utveckling. Jag tror, att sjukhusen i
högre grad komma att belastas på grund av den trafiken än på grund av de
gengasdrivna fordonens användning. Vidare ha vi det handikap, som ligger
i att gengasbilarna beskattas också efter aggregatens vikt. Det är riktigt, att
de tunga fordonen slita vägarna mera, och vi hålla ju på principen, att skatt
bör utgå efter slitaget på vägarna. Å andra sidan kan man anföra, att gengasbilarna
icke kunna hålla samma hastighet som bensinbilarna, vilket medför
att de slita mindre på vägarna än örn de hade större hastighet, och i själva
verket mindre än andra bilar. Det förefaller mig därför, som om man skulle
kunna ställa mot varandra gengasaggregatets tyngd och det mindre slitaget
på vägarna på grund av den lägre hastigheten och sålunda komma fram till
att skatten på aggregaten är en extra, ganska ödesdiger belastning för gengasbilarna
vid jämförelse med övriga bilar. Därtill kommer den omständigheten,
att förarna av gengasfordonen med säkerhet komma att kräva högre
ersättning än övriga på grund av det drygare arbetet och det större besväret
med dessa fordon. Allt detta tillsammans gör det ganska troligt, att de gengasdrivna
fordonen komma i en så mycket sämre ställning, att det icke är
möjligt att i den omfattning man skulle anse önskvärd med hänsyn till fortsatta
experiment uppehålla gengasdriften. Jag undrar sålunda, om det är
klokt att efter detta krig, under vilket gengasdriften visat sig vara av så
utomordentligt stor betydelse, stoppa ali utveckling på området för att sedan
kanske efter en utredning, som kommer att leda fram till att det är nödvändigt
att giva forskningen på detta område stöd, ånyo söka genom subvention
eller på andra vägar återupptaga gengasdriften. Vi reservanter mena,
att luckan här bör utfyllas genom en provisorisk skattelindring, som återför
förhållandena till de före kriget rådande, detta för att hålla gengasdriften
uppe, ifall det skulle visa sig, att vi senare bli ense om att stödja den genom
subvention eller på annat sätt på grund av dess betydelse icke minst ur beredskapssynpunkt.

Jag vill sluta med att säga, att när det gäller den gengasdrivna trafiken
med undantag för lyxtrafiken man i högsta grad kan tala örn en indirekt beskattning.
Gengasfordonen komma att användas endast såsom lastbilar och bussar
till avlägsna orter, och den skatt, som iägges på dem, kommer framför allt
att drabba de människor sorn ha stora avstånd. Om det här .skulle bli en liten
subvention till förmån för denna driftsform, sker det till förmån flör folkgrupper,
som behöva detta stöd. Denna subvention skulle också befordra utvecklingen
av en driftsform, som kan visa sig ekonomiskt betydelsefull i framtiden.
Det är därför klokt, menar jag, att vi se till att, denna i praktiken i någon
mån kan uppehållas med hänsyn till de experiment, som kunna göras på
detta område.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilskatt, m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med undantag
för punkten örn gengasfordonen, där jag yrkar bifall till herr Näsgårds m. fl.
reservation.

Häruti instämde herrar Hellbacken och Ericsson i Sörsjön.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror icke att vi behöva fortsätta
debatten örn principerna för det förslag, som nu skall genomföras. Även örn
det kan synas en liten smula egendomligt — jag tycker nu icke, att det är så
uppseendeväckande; sådant kan väl hända — att man i utredningsdirektiven
har skjutit något över målet, så äro i den proposition, som här förelagts riksdagen,
synpunkterna från finansdepartementets sida återförda till vad vi hittills
varit överens örn. Det är ju också detta utskottet understryker.

Herr Hagberg fann lämpligt att beträffande den ifrågavarande sakkunnigutredningen
tala örn de tendenser som visat sig till ett vårdslösande av vårt
utredningsväsende. Ja, det har man ju de senaste månaderna levt högt på,
och man har velat göra gällande, att detta vårdslösande i viss mån skulle vara
beroende på att det funnes en socialdemokratisk ledning eller ett starkt
socialdemokratiskt inslag i utredningarna. Jag tycker, att det kan vara lämpligt
att konstatera, att den utredning, örn vilken herr Hagberg talat — liksom
den andra snabbutredning, han syftade på — stått under ledning av en mycket
god borgare, som jag icke ett ögonblick kan föreställa mig vara besmittad
av något sådant som socialism. Detta var bara en liten parentes, herr talman.

Sedan skulle jag vilja säga en sak till herr Birke. Det är klart, att det är
svårt att ställa prognosen för den utveckling, som här kommer att äga rum.
Herr Birke försöker ställa sin. De sakkunniga ha ställt en delvis annan. Det
hela är så oklart, att jag tror att man skall akta sig för att bestämt säga,
att det blir på det ena eller det andra sättet.

Vi äro alla ense örn att den anordning som nu föreslås måste bli ett provisorium.
Man måste följa förhållandena med uppmärksamhet. Man måste se
till hur vårt vägväsende kommer att gestalta sig och vad det kommer att kosta.
Jag tror att vi redan i detta nu äro tämligen på det klara med att siffran 20Ö
miljoner kronor är tilltagen så i underkant, örn man talar örn hela vårt vägväsende,
att den måste ha kommit till — och det viskas det också örn — kompromissledes
i sakkunnigutredningen. De siffror, som stått till utskottets förfogande,
ligga väsentligt över den nämnda siffran, och ingen har räknat
med att komma under 300 miljoner kronor. Då får man säga, att de 200 miljoner,
som avses att tagas ut av motortrafiken, icke utgöra en summa, som
ligger i överkant. Tvärtom får man nog ha blicken öppen för att det är en
underkantssiffra.

Då herr Birke ställt avslagsyrkande, vill jag fästa uppmärksamheten på att
örn kammaren bifaller detta, komma vi — kanske inte vi, men de som syssla
med motortrafik och köra bil — i ett rätt konstigt läge. Herr Birke har yrkat
avslag på alla de här föreliggande förslagen. Han har i motiveringen sagt, att
han förutsätter 25-öresskattens upphävande, men han har glömt att i klämmen
ställa ett yrkande örn detta. Således, örn yrkandet skulle resas nu, kati det
inte ställas under proposition. Det innebär, att örn kammaren följer herr Birkes
avslagsyrkande, är den extra bensinskatten på 25 öre kvar, d. v. s. det blir en
bensinskatt, som ligger 19 öre per liter högre än vad den blir, örn det kungl,
förslaget här genomföres. Jag förstår att det är ett förbiseende, men förbiseendets
konsekvenser får man lov att taga.

Det har talats mycket örn gengasen, örn lättviktsmotorcyklarna o. s. v. Herr

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

talman.! När vi diskuterat dessa ting i utskottet, har det varit starka sympatier
för att stödja den eventuella gengasdrift, som skulle bli kvar, sedan det vanliga
motorbränslet har blivit fritt. Vi ha emellertid inte kunnat bortse ifrån att det
finns även andra inhemska motorbränslen. Jag erinrar om att motorspriten, som
ju spelar en icke ringa roll i detta sammanhang, är skattefri såsom drivmedel
precis som gengasen. På den ligger icke någon drivmedelsskatt. Men det är ännu
ingen som har funderat på att bära fram ett förslag örn att bilar, som drivas
med motorsprit, skulle få en fordonsskatt, som låg 50 procent under den vanliga
fordonsskatten. Jag erkänner, att det''finns skäl, som kunna tala för att man
försöker, såsom man ifrån landsbygdshåll här särskilt framhållit, stödja gengasen.
Örn det är möjligt att åstadkomma något resultat, vågar jag inte säga. De
som äro mera sakkunniga på denna punkt än jag förklarade vid diskussionen,
att vad man än gör i detta avseende, så blir det nog ett resultat som är plus minus
noll i verkligheten. Vi ha emellertid, när utskottet i detta sammanhang begär
en förnyad utredning med hänsyn till att man inte nu kan överblicka läget
och i samband med denna utredning kräver, såsom det står i betänkandet, att
därvid också skall tagas under övervägande, huruvida uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit fortfarande bör medgivas, ansett att det
är rimligt att denna skattebefrielse för eller skattläggning av motorspriten bör
behandlas i samband med det andra inhemska motorbränslet, d. v. s. det som
ger den s. k. gengasen. Det är skälet, och det förefaller mig, herr talman, som
örn, när man skall sätta i gång denna förnyade undersökning, som ju är alldeles
nödvändig, man då bör behandla alla dessa ting och i det sammanhanget också
ingå på lättviktsmotorcyklarna. Det är utskottets ståndpunkt.

Det är riktigt att det finns åtskilliga skäl — herr Johanson i Norrköping sade,
att utskottet tvingats att erkänna att det finns sociala skäl. Herr Johanson i
Norrköping, det har inte fordrats något som helst tvång på någon av utskottets
ledamöter för att åstadkomma detta erkännande vid skrivningen av utskottets
utlåtande. Det är fullt frivilligt, och alla äro således överens på den punkten.
Men man har icke ansett att man på rak arm kan göra detta, när man för övrigt
kräver en utredning örn de ting, som ha ett visst sammanhang med beskattningen
av motorbränsle, fordonsskatten m. m. m. m.

Herr talman! Örn man betraktar detta förslag för vad det är, nämligen ett
provisorium, som säkerligen inte skall gälla alltför länge, och örn man betraktar
det ur synpunkten att utskottet starkt har understrukit nödvändigheten av en
ny översyn och att denna översyn då skall komma att gälla alla de detaljspörsmål,
som de olika motionärerna här ha sysslat med, så tycker jag att man med
tämligen gott samvete i tlag kan rösta för bevillningsutskottets här framlagda
förslag.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Olsson i Gävle vill hävda, att ett beslut i dag rörande
gengasbilarnas beskattning skulle lia inverkan på frågan om motorspritens
beskattning. Det ligger dock såtillvida olika till att för att driva ett fordon
med motorsprit behövas inte några tyngande anordningar på bilen. Det är detta
som för mig varit huvudmotivet, när jag gått in för att försöka åstadkomma
lindring i beskattningen av gengasdrivna fordon. Jag motionerade redan 1940,
när frågan örn fordonsskatten behandlades, om undantag för aggregaten. Då
förklarade emellertid finansministern — och utskottet följde honom — att det
av tekniska skäl icke var möjligt att frånräkna aggregatets vikt, och därför ha
vi motionärer donna gång föreslagit cn direkt sänkning av Jon på hela tjänsteAndra
kammarens protokoll 1945. Nr 89. 3

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
lautomobilskatt, m. m. (Forts.)

vikten beräknade fordonsskatten. En sådan skulle åtminstone te sig möjlig att
genomföra.

Sedan tror herr Olsson i Gävle, att resultatet av den begärda utredningen
kanske blir plus minus noll. Det är detta, herr Olsson i Gävle, som jag befarar,
och det är därför som jag så ogärna vill gå med på att först taga bort gengasen
och sedan utreda, huruvida man skall ha den i fortsättningen.

Herr Olsson i Gävle erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga, att herr Jonsson i Skedsbygd
måtte ha missuppfattat mig. Jag har inte sagt att jag befarat, att utredningen
skulle ge plus minus noll, utan att reformens genomförande i detta skick skulle
bli plus minus noll. Det är en avsevärd skillnad.

Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att jag tror att en utredning efter
den linje, som herr Jonsson i Skedsbygd ursprungligen var inne på, således tjänsteviktens
nedsättning med aggregatets vikt, skulle vara en ur alla synpunkter
lämpligare väg. Som herr Jonsson i Skedsbygd kanske erinrar sig talade vi rätt
mycket i utskottet om, huruvida vi inte skulle kunna finna en samlande linje
efter den vägen.

Nu säger herr Jonsson i Skedsbygd, att det är den skillnaden vid användande
av motorsprit och vid användande av gengas, att man kan använda motorsprit
utan aggregat. Ja, men det inverkar inte alls på motorsprdtens vänner och på
gengasens vänner. Motorspritens vänner kunna säkert åstadkomma samma opinion
för skattebefrielse för ett inhemskt drivmedel som gengasens vänner.

Herr Gustafsson i Lekåsa, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag tar fasta på vad herr Olsson i Gävle anför,
när han säger, att detta är ett provisorium och att vi få bereda oss på att det
snart skall komma under förnyad utredning. Jag hoppas att denna utredning
också skall taga hänsyn till vad vi här motionerat örn angående lättviktsmotorcyklarna.
Jag vill dock samtidigt ha sagt, att örn vi få införd en högre skatt
på lättviktsmotorcyklar, så är det alldeles självklart att det inte är lätt att
sänka den. I vart fall kommer den skatt, som nu utgår, att få bestå till dess
en ny utredning skett, och det är därför jag vädjar till kammaren att den för
sin del ville stödja den motion, som jag avlämnat. I denna motion yrkas,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 352 med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 örn automobilskatt måtte besluta, att nämnda § punkt a) skall erhålla
följande lydelse:

5 §.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag skall endast med tillfredsställelse konstatera,
att herr Olsson i Gävle nu äntligen tycks acceptera samma linje som jag var
inne på 1940, nämligen att man skulle försöka att fritaga aggregaten. Det är
min förhoppning att herr Olsson i Gävle efter ytterligare fem år skall vara
framme på samma linje som jag i dag befinner mig på.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om

automobilskatt, m. m. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl ånyo på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Då herr Hammarlund befinner sig så nära herr Jonsson
i Skedsbygd, kunde han ju också ha upplyst honom örn, att herr Hammarlund
och jag, som äro grannar i utskottet, där mycket resonerade örn, huruvida
vi icke skulle kunna finna, en sådan lösning redan omedelbart. Detta
är alltså inte alls främmande för mig, herr Jonsson i Skedsbygd.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! I debatten har frågan om vilken
andel bilskattemedlen skola lia i vägkostnaderna spelat en stor roll, och bevillningsutskottet
har förutsatt, att en ny utredning i detta avseende skall
komma till stånd. Det kan då vara skäl att redan i förväg påvisa, att varje
sådan utredning måste komma till synnerligen svagt grundade resultat. Det är
nämligen inte tekniskt möjligt att göra en utredning örn vilken del av vägkostnadema
som skäligen bör betalas av bilismen och vilken del som bör betalas
i annan ordning. Man skall alltså inte knyta alltför stora förväntningar
till ett sådant framtida utredningsresultat, utan man får nöja sig med att fatta
ståndpunkt, här som så många gånger annars, med hänsyn till de skäliga omständigheterna
i fallet.

Jag har, herr talman, närmast begärt ordet för att understryka, vad som
här sagts från olika håll, att den kalkyl örn de framtida vägkostnaderna, som
de särskilda utredningsmännen ha lagt fram, uppenbarligen är alltför låg. Redan
med en enkel räkning kan man finna, att vägväsendet med 200 miljoner
kronor under nästa budgetår blir betydligt mera svältfött än vad det var under
året 1938/1939. Den siffermässigt uttryckta ökningen i det belopp, som avses
för vägändamål, täcker inte ens penningvärdets fall. Man får taga i betraktande,
att år 1939 bidrogo även de vägskatteskyldiga till täckande av vägkostnaderna
med ett belopp på omkring 32 miljoner kronor. Detta belopp får
nu utelämnas ur kalkylen. Staten svarar nu ensam för vägkostnaderna. Därvidlag
är det inte endast penningvärdets fall, som inverkar, utan vissa faktorer,
som äro av betydelse för vägkostnaderna, ha stigit betydligt mer än vad
kostnaderna i övrigt gjort. Så är exempelvis förhållandet med vägarbetarnas
löner.

Jag tror alltså, att siffran 200 miljoner är alldeles för låg, och då kan man
inte som herr Birke här komma och påstå, att bilismen, om bilskatten skall
beräknas efter denna kalkyl, skulle komma att betala för mycket. Jag tror snarare
att bilismen, även med de skattesatser som riksdagen i dag kommer att
besluta, kommer att få betala för litet.

Men därmed vill jag bestämt avvisa att bli inrangerad bland dem, som benämnas
för bilismens fiender, ty örn det är någon part, som har intresse av att
vägarna hållas i ett förstklassigt skick, så är det just bilisterna. Vägkostnaderna
äro i hög grad elastiska, ty det ar inte bara fråga örn underhåll, utan
det är i främsta rummet fråga örn nybyggnader och förbättring av vägarna.
Det är där bilismens stora intresse sätter m, och det är där som andra trafikanter
inte ha ett jämförbart intresse. En väg kan vara ganska bristfällig, man
kan i alla fall gå på den eller köra på den med häst och vagn, och det går också
att åka cykel på en tämligen enkel väg. Men bilarna, framför allt de stora,
tunga bilar, som torde komma att produceras nu efter kriget, kräva allt bättre
vägar. Där ha vi ett behov, som inte på något sätt kan räknas fram, utan vi
få i stället söka satsa så mycket på förbättring av vägarna som vi ha råd
till. Ju mer som kommer in av bilskattemedel, desto mer ha vi råd att höja

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
lautomobilskatt, m. m. (Forts.)

standarden, och därigenom tjäna vi bilismens intresse bättre än genom att
pruta någon krona på bilskatten.

Beträffande gengasfordonens ställning i skattehänseende kommer jag självfallet
att stödja reservationen, alldenstund det var jag och min bänkkamrat
herr Hellbacken som för första gången här i riksdagen väckte motion örn en
sådan förmån som där ifrågasättes. Någon ytterligare utredning av ärendet
behövs inte. Förra gången fattade riksdagen ståndpunkt på basis endast av vår
motion, och det hände ingen större olycka för det.

Jag vill understryka vad åtskilliga talare här sagt. Här måste vi handla nu,
just nu, då frågan örn övergång till flytande bränsle är aktuell för flertalet
bilägare. Göra vi inte det, komma praktiskt taget alla fordon rätt snart att
övergå till flytande bränsle, och då är det fåfängt att tro att någon därefter
skall sätta på aggregatet igen, även örn en skattelättnad senare skulle genomföras.
Det räcker inte här med sympatiuttalanden till förmån för en skattelindring
åt gengasdrivna bilar, utan denna lindring skall beslutas i dag.

Den synpunkt, som här bör vara den starkast gällande, är naturligtvis önskvärdheten
av att hålla gengasdriften i gång, örn också blott i begränsad omfattning.
I skattepolitiskt hänseende har saken ringa betydelse, ty även örn man
medger denna skattelättnad för gengasdrivna fordon, kommer blott ett ganska
ringa antal fordonsägare att begagna denna möjlighet. Uppbörden av bilskattemedel
påverkas inte i någon nämnvärd grad av den ifrågasatta förmånen.
men däremot tryggas därigenom fortbeståndet av en driftsform, som i
en kritisk situation visat sig vara av så utomordentligt värde. Främst beredskapssynpunkten
borde föranleda riksdagen att i dag bifalla kravet på skattelättnad
för gengasdrivna fordon, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herrar Näsgård och Hammarlund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra
en stilla erinran i anledning av förslaget om sänkning av skatten för lättviktsmotorcyklar.

Motiveringen för fordonsskatten överhuvud taget är ju den, att motorfordonstrafiken
skall genom särskild beskattning gälda den kostnad, som den orsakar
vägväsendet. Någon erinran kan man givetvis inte göra häremot när det
gäller lastbilar och tyngre fordon, men beträffande lättviktsmotorcyklar kan ju
ingen rimligen säga, att deras användning av vägarna på något sätt förorsakar
några egentliga kostnader för vägväsendet. Örn skatt skall påläggas lättviktsmotorcyklarna
måste nog konsekvensen bjuda, att skatten utvidgas till att omfatta
även andra fordon, som anlita vägarna, främst cyklarna, som ungefär
lika litet som lättviktsmotorcyklarna kunna sägas åstadkomma någon kostnad
för vägväsendet. Jag åsyftar då inte den kostnad, som givetvis alla vägfarande
förorsaka vägväsendet genom att vissa säkerhetsåtgärder måste vidtagas,
såsom uppsättande av vägmärken och dylikt. Om man bortser från
sådana för alla trafikanter gemensamma kostnader och endast uppehåller sig
vid motorfordonstrafiken, kan det inte vara rimligt att lättviktsmotorcyklarna
beskattas.

Jag skulle helst velat se att man följde den motion, som har avgivits av herr
Johanson i Norrköping, och således helt enkelt uteslöte lättviktsmotorcyklarna
från beskattning. Jag undrar, örn utskottet ens något så när gjort sig reda för,
vad det skulle betyda i minskade skatteintäkter, örn man på detta sätt uteslöte
lättviktsmotorcyklarna. Örn jag icke misstar mig fanns det 1939 något
över 110 000 motorcyklar av alla slag i trafik. Hur många av dessa som voro
lättviktsmotorcyklar kan jag icke säga, men örn jag antar en tredjedel, hål -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen örn

automobilskatt, m. m. (Forts.)

ler jag mig nog i överkant. 1942 voro 6 200 motorcyklar i trafik, och sannolikt
voro icke många av dessa s. k. lättviktare. Ur ekonomisk synpunkt kan man
icke — i vart fall icke med någon större styrka — hävda, att det är nödvändigt
med ökad beskattning av lättviktsmotorcyklarna. Snarare synes mig det
förhållandet att dessa motorcyklar kommit med i denna beskattning vittna örn
ett godtycke, och jag tycker det skulle vara intressant, örn utskottets talesmän
ville försöka förklara detta för oss.

Beträffande gengasdriften vill jag säga, att det är orimligt att tänka sig att
de större trafikföretagen under normala tider, då det finns tillräcklig tillgång
på billigare och bättre bilbränsle, skola köra på gengas. Jag föreställer mig att
inom såväl personbiltrafiken som busstrafiken det ur ekonomisk synpunkt är
orimligt att upprätthålla driften med gengas. Däremot är det ju tänkbart, att
lastbilstrafiken skulle kunna erhålla något stöd för att fortsätta gengasdriften.
Det har berättats mig, att vederbörande myndigheter ha beslutat, att inom
försvarsmakten omkring 600 motorfordon alltjämt skola drivas med gengas,
detta med tanke på en viss beredskap för den händelse något skulle inträffa
och för att man icke skall glömma bort vad man lärt sig i fråga örn gengasdriften,
örn importen av oljebränsle av den ena eller den andra anledningen
skulle stoppa. Det synes mig med andra ord, att man borde ha anledning att
hysa samma intresse för en bibehållen beredskap även på den civila trafikens
område. Något yrkande i den vägen har jag emellertid icke, ty jag liksom
andra, som haft att på ett eller annat sätt syssla med gengasdriften i stortrafik,
äro glada över att nu ha sluppit ifrån den. Det vore emellertid som
sagt rimligt, att man på ett eller annat sätt kunde upprätthålla en viss beredskap
på detta område.

Till sist vill jag säga, att jag tycker det skulle vara rimligt att lättviktsmotorcyklarna
helt undantoges från denna form av beskattning. Jag kommer
också att rösta för ett sådant yrkande, örn det framställs, men för närvarande
nöjer jag mig att yrka bifall till den reservation, som avgivits av herrar Näsgård
och Vigelsbo.

Herr Orgård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Nilsson i Göteborg begärde närmare motivering från någon ledamot
av utskottet i fråga örn skattehöjningen för lättviktsmotorcyklarna. Jag
ber att få återupprepa vad jag sade tidigare, att egentligen är det ingen
verklig skattehöjning med hänsyn till penningvärdets fall. När han framhåller
att ingen kan påstå, att lättviktsmotorcykeltrafiken åstadkommer någon
slitning på vägbanorna och att det således icke är motiverat med en beskattning
av lättviktsmotorcyklarna, vill jag säga, att det är ju rätt svårt att
påstå i vilken grad det ena fordonet eller det andra sliter vägarna, men man
kan kanske se saken ungefär så här. Man kan antaga, att lättviktsmotorcyklarna
komma att spela en mycket stor roll i fortsättningen och i hög grad
medverka till trafikens utveckling, vilken tillsammans kommer att ställa väldiga
krav på vägväsendets underhåll och utbyggnad. Det bör sålunda i lika
hög grad för ägare av lättviktsmotorcyklar som för övriga motortrafikanter
vara ett intresse, att vägväsendet vidmakthålles och utbygges med hänsyn
till deras krav. Den väntade starka belastningen av trafiken kommer t. ex.
att — framfiir allt med hänsyn till lättviktsmotorcyklarna — tvinga de
vanliga cyklisterna och fotgängarna att framställa krav på särskilda cykelbanor
och gångbanor. Under sådana förhållanden menar jag, att det bör vara
ett intresse även för lättviktsmotorcykeltrafikanterna att få tillfälle att bidraga
till en allt högre utveckling av vägväsendet, vilket är ett krav från

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilshatt, m. m. (Forts.)

motorvännernas sida. Man är då berättigad att stalia krav på samhället och
vägväsendet i den mån man ställer medel till förfogande för detsamma.

Vidare yttrade:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag skall säga några ord med
anledning av det motargument som anförts i fråga örn gengas driften, nämgen
beredskapssynpunkten. Att år 1939 besvärligheter uppstodo, det var ju
helt naturligt. Det var icke många i vårt land som då kunde tänka sig, att
man skulle kunna driva bilar med ved. men den tiden är förbi. Jag vill själv
som yrkesman på detta område erinra örn att en stor del av landets verkstäder
äro icke bara montörer av gengasaggregat utan även egna tillverkare
av aggregat. Det är nämligen så, att gengasaggregatens konstruktion är
väldigt enkel, och det är icke svårt att, med de framsteg vi gjort på området,
i dag tillverka aggregat. Jag menar därför, att ur beredskapssynpunkt är det
icke det viktigaste, att största möjliga antal bilar gå med gengas, utan att
det finns reservdelar och aggregat. Det skulle vara den bästa beredskapen att
sörja för att sådant finnes och icke att ha ett visst litet antal bilar, som
gå med gengas. Med anledning av vad här sagts örn fortsatta experiment vill
jag säga, att detta ankommer naturligtvis icke på lastbilschaufförerna utan
närmast på teknikerna i vårt land i försöksanstalter och laboratorier, såsom
ingenjör Svedlund m. fl., vilka redan före 1939 gjorde det och vilka vi ha
att tacka för att vi fått i gång gengasdrivna fordon. Jag menar alltså, att
beredskapssynpunkten är ett väldigt dåligt argument. Den synpunkt jag
framförde, nämligen hänsynen till hälsofaran, är mycket mera vägande.

När herr Jonsson i Skedsbygd meddelar, att han talat med buss- och bilägare
och att dessa i viss utsträckning äro intresserade av att köra med gengas,
kan jag förstå det, men jag vill rekommendera herr Jonsson att göra vad jag
gjort, nämligen interpellera transportarbetareförbundet och bilarbetarna i
vårt land och överhuvud taget alla som sysslat praktiskt med gengasen. Då
skulle herr Jonsson få till svar ett enstämmigt uttalande: bort med gengasen!
Jag vill erinra örn att enbart vid Sabbatsbergs sjukhus fyra läkare äro
anställda på grund av sjukdomsfall med anledning av gengasdriften. På
poliklinikerna i Stockholm har man enbart under januari—november 1944
haft omkring 10 000 besökare, som varit gengasförgiftade. Det tycker jag
säger tillräckligt, och när nu icke beredskapssynpunkten har så stor betydelse,
kunna vi gott släppa den. Jag anser, att man bör göra allt vad som
kan göras för att slopa gengasen och icke genomföra lättnader, som motverka
dess avskaffande.

Sedan vill jag säga med anledning av vad herr Olsson i Gävle uttalade
angående lättviktsmotorcyklarna och det sociala behovet att göra. lättnader
på detta område, att jag tycker, att det är ingen konsekvens i utskottets argumentation,
när man konstaterar detsamma som vi motionärer gjort men sedan
icke vill genomföra lättnader. Jag förstår icke vad man menar i utskottet.
Har man vår uppfattning, att tillgodoseende av detta sociala behov är
betydelsefullt, då bör man taga konsekvenserna och genomföra lättnader.

Till herr Orgård vill jag säga med anledning av det vid jämförelse mellan lättviktsmotorcyklarna
och de gengasdrivna fordonen i fråga om hälsosynpunkten
gjorda påståendet, att lättviktsmotorcyklarna förorsaka stora sammanstötningar,
att det var ett väldigt illa valt argument. Det finns ingen statistik på
det området skulle jag tro. T varje fall äro olycksfallen i samband med framförande
av lättviktsmotorcyklar så få, att de drunkna i jämförelse med an -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen örn

automobilskatt, m. m. (Forts.)

talet sjukdomsfall, som hänföra sig till gengasdriften. Har man icke starkare
skäl för att försvara gengasen, är man dåligt förberedd i frågan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! 1940 framställde jag i denna kammare
en interpellation till dåvarande kommunikationsministern, herr Andersson
i Falun, rörande lättnader i beskattningen av gengasdrivna bilar. Det har förvånat
mig i dag, att just herr Andersson i Falun i sitt anförande kunde säga,
att han tillsammans med herr Hellbacken föreslagit lättnader i denna beskattning.
När jag interpellerade honom 1940 förklarade han sig villig att låta
skatten på gengasdrivna fordon bli densamma som på andra motorfordon. En
granskning av vad viktökningen betyder för de gengasdrivna bilarna visar, att
för en vanlig bil på 1 665 kilogram utgör skatten 162 kronor, medan för en bil
med påmonterat gengasaggregat skatten uppgår till 204 kronor. Om nu skatten
skall utgå efter vikt, vilket är det naturliga, måste den som i fortsättningen
kör på gengas betala en högre skatt för sin vagn. När frågan var före 1942
talade herr Hellbacken mycket varmt för en lättnad i beskattningen av de
gengasdrivna fordonen, ty därigenom skulle man kunna skaffa folk sysselsättning
och få fram ett inhemskt bränsle. Den ståndpunkt, som kammaren intog
1942 i fråga örn lättnader i skattebördan för de gengasdrivna fordonen, är lika
berättigad i dag som då, och det förvånar mig mycket, att bevillningsutskottet
nu därvidlag släppt efter. När man hör en sådan omjustering av tänkesättet
som herr Andersson i Falun här gav prov på, förstår man emellertid, att det är
lätt att ändra ståndpunkt. Kvar står emellertid att det här är fråga örn ett
inhemskt bränsle och att vi hittills icke behövt importera så mycket utländskt
vilket också handelsstatistiken utvisar. Jag tycker därför att när vi år efter
år med avspärrning kunnat använda inhemskt bränsle som drivmedel för motorfordon,
så skola vi vara tacksamma för detta.

Jag anser sålunda reservanternas ståndpunkt i denna fråga, nämligen att
skatten på gengasdrivna fordon skall vara hälften av den eljest utgående, är
fullt berättigad. I själva verket blir det ju icke fråga örn lättnad med så mycket
som halva skatten, ty ett gengasdrivet fordon är ju tyngre än ett motsvarande
icke gengasdrivet.

Nu framför man vidare i denna debatt det motivet, att ägarna av dessa gengasdrivna
bilar , icke betala någon bensinskatt och alltså i viss mån skulle inte
en förmånsställning. Ja, denna förmånsrätt har riksdagen redan en gång tagit
klar ställning till, då den velat premiera våra inhemska drivmedel. Jag
tycker sålunda, att den ståndpunkt reservanterna här intagit är densamma som
riksdagen själv tidigare gjort till sin, och jag vädjar till kammaren att vidhålla
sin gamla ståndpunkt och ge de gengasdrivna motorfordonen en något
lägre skatt än de andra. Jag är övertygad om, att vi om några år skola vara
glada över att vi nu vidhöllo riksdagens tidigare ståndpunkt i denna fråga.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Näsgård m. fl.
avgivna reservationen 1).

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets förevarande förslag till lydelse av 5 § a);
2:o) avslag å utskottets berörda förslag; 3:o) godkännande av den lydelse av
ifrågavarande författningsrum, som föreslagits i den av herrar Näsgård och Vigelsbo
avgivna, med 2) betecknade reservationen; samt 4 :o) godkännande av den
lydelse av nämnda författningsrum. som föreslagits i motionen TI: 640; och fann
herr talmannen den under 1 :o) angivna propositionen vara med övervägande, ja
besvarad. Herr Gustafsson i Lekåsa begärde emellertid votering, i anledning

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilskatt, m. m. (Forts.)

varav och sedan till kontraproposition antagits den under 3:o) angivna propositionen,
efter given varsel, följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets förevarande förslag
till lydelse av 5 § a) i förordningen angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, röstar

Jäj

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av nämnda författningsrum,
som föreslagits, i den av herrar Näsgård och Vigelsbo avgivna, vid bevillningsutskottets
betänkande nr 62 fogade och med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Lekåsa begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja och 86 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av 5 § a).

5 § b)—e).

Godkändes.

Den av herr Näsgård m. fl. vid utskottets betänkande fogade, med 1) betecknade
reservationen om visst tillägg till 5 §.

Efter föredragning av reservationen yttrade:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen 1) och alltså till den av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. avgivna motionen II: 621.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag om avslag å motionen II: 621, och alltså yrkar jag även avslag å
reservationen 1).

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till den av herr Näsgård m. fl. avgivna, i utskottets betänkande
med 1) betecknade reservationen dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jonsson
i Skedsbygd begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår den av herr Näsgård m. fl. avgivna, vid
bevillningsutskottets förevarande betänkande nr 62 fogade och med 1) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit eina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen om
automobilskatt, m. m. (Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson i Skedsbygd begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgavos 109 ja och 76
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det i reservationen framställda yrkandet.

Promulgationsbestämmelse, ingress och rubrik.

Godkändes.

TJtskottets hemställan i punkten A) 1).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förordningsförslaget
fattade beslut.

Punkterna A) 2)—i), B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 387, angående
Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om åvägabringande av en gemensam
nordisk arbetsmarknad.

Denna proposition bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kreditgivningen till utlandet m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Som
i förväg tillkännagivits genom pressen skall jag med kammarens benägna medgivande
tillåta mig att vid behandlingen av statsutskottets utlåtande över
regeringspropositionen angående kreditgivningen till utlandet söka något belysa
vårt handelspolitiska läge just nu och göra vissa deklarationer rörande
de strävanden i handelspolitiken, som regeringen fullföljer. Och jag skall tilllåta
mig att bli rätt ingående. Jag fullföljer därvid en strävan från regeringens
sida att nu, när krigsförhållandena äro överståndna, få lägga öppet för
allmän diskussion så mycket av vårt handelspolitiska läge som det överhuvud
taget är möjligt att blottlägga utan att lädera viktiga nationella intressen eller
legitima hänsyn till våra handelspolitiska motparter. Jag skall därvid helt
förbigå de rent finansiella frågor som propositionen och utlåtandet mera direkt
gälla. Men de olika betalnings- och kreditöverenskommelser, som redovisats i
propositionen och mera ingående inför utskottet, ha ju alla sin sakliga bakgrund
och sin motivering i överenskommelser örn varubytet med de olika
staterna; krediterna äro givna för att möjliggöra betalning av en överskottsexport.
Alldeles detsamma gäller det i våras träffade betalningsavtalet med

Kreditgivningen
till
utlandet m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)

Storbritannien, vilket på grund av sin tekniska form såsom rent valutaavtal
icke beröres i propositionen, men för vilket min företrädare i våras hade tillfälle
att lämna kammaren en redogörelse.

Vid bedömandet av Sveriges handelspolitik just nu bör ihågkommas, att
världen alltjämt befinner sig i en övergångsperiod mellan krig och fred. Ytterst
vanskliga ekonomiska förhållanden råda i ett flertal länder. Produktionsapparaten
är flerstädes sönderslagen eller ännu icke omställd från produktionen
för krigsändamål. Särskilt på den europeiska kontinenten råder råvarubrist
och arbetslöshet. De politiska förhållandena äro ävenledes på många håll
ovissa, och förvaltningen har ännu icke bragts till full effektivitet. Det internationella
valutasystemet är sönderbrutet, och den internationella kapitalmarknaden
fungerar icke.

Genom bortfallet av vår handel med Tyskland och av Tyskland dominerade
länder och lejdbåtstrafikens stoppande skärptes under krigets sista skede
den handelsavspärrning, varunder vårt näringsliv lidit under större delen av
kriget. För några månader hade vi praktiskt taget ingen utrikeshandel alls.
I den period, som börjat i och med fientligheternas upphörande, har Sveriges
handelspolitik varit styrd av strävandet att i alla riktningar slå upp handelsvägarna.

Under de nyss angivna internationella förhållandena råder uppenbarligen stort
behov i hela världen av flertalet av våra exportvaror; i vissa fall har det även
varit ett angeläget önskemål utomlands att från oss få importera varor, som
icke normalt ingå i vår export. I fråga örn många varor — särskilt av träförädlingsindustriernas
produkter -— nödgas vi i själva verket ransonera vår
export till de olika länderna. Å andra sidan resa sig alltjämt stora svårigheter
att få importera konsumtionsvaror och råvaror för produktionen i den utsträckning,
som för oss skulle vara önskvärd.

Genom de handelsavtal som vi slutit ha vi sökt från olika håll säkra oss så
mycket av den önskvärda importen som möjligt, samtidigt som vi — både till
fullföljande av vår önskan att deltaga i världens återuppbyggnad och för att
upprätthålla sysselsättningen i våra exportindustrier samt bygga en grundval
för en framtida stark ställning på exportmarknaderna — söka möjliggöra
export. Som redan sagts har förutsättningen för vår handelspolitik därvid i
många fall varit att staten i en eller annan form lämnat krediter, vilket givetvis
inneburit, att det allmänna påtagit sig mycket avsevärda bördor och risker,
d. v. s. i sista hand kostnader, för en överskottsexport. Låt mig här blott
tillägga, att i det internationella knapphetsläge i fråga örn vissa av de importvaror,
som det varit oss särskilt angeläget att säkra för landet, t. ex. kol och
gummi, har vår beredvillighet att exportera och lämna krediter i många fall
varit en viktig förutsättning för att en så stor importtilldelning ställts till vårt
förfogande, som faktiskt skett. Även i vårt förhållande till Förenta staterna
och allmänt i förhållande till västmakternas internationella ransoneringsorgan
—• the Combined Boards — har ett viktigt motiv för frisläppandet av avsevärda
kvantiteter viktiga råvaror för vår produktion och konsumtion varit
detta förhållande, att vi kunnat visa, att vårt land tagit på sig mycket avsevärda
bördor för att biträda vid världens återuppbyggnad.

Det bör ur svensk synpunkt dock anmärkas, att många av de internationella
kontroller och regleringar, som ännu kvarstå som ett arv från den allierade
blockadpolitiken under kriget, endast delvis kunna erkännas vara motiverade
av världsintresset att under nu rådande förhållanden upprätthålla en bättre
ordning i fördelningen av råvaror och transportmedel. Vår handelspolitik är
även på denna punkt aktiv och syftar till att genom förhandlingar frigöra vår
utrikeshandel från sådana regleringar från segrarmakternas sida, som icke

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
längre synas oss sakligt motiverade. Efter avslutningen av kriget i Fjärran
östern lia Förenta staterna satt sitt inflytande bakom detta konstruktiva raseringsverk,
ock vi kunna nu konstatera, att dessa hinder för världshandeln hålla
på att falla i allt raskare takt.

Beslutet vid konferensen i Washington i början av oktober om sjöfartspoolens
upphörande efter den 2 mars nästa år och tanktonnagets frisläppande redan
från den 1 november framstår ur svensk synpunkt såsom en glädjande
händelse. Jag kan meddela kammaren att den svenska delegationen vid konferensen
hade regeringens direktiv att söka uppnå just ett sådant resultat och
att de svenska redarna hyst samma inställning till problemet.

I stor utsträckning bar i vårt handelspolitiska arbete åt den bilaterala
bytesavtalstyp, som kännetecknat krigstidens handelsförbindelser, måst ges
fortsatt tillämpning. Jag vill emellertid understryka, att denna avtalstyp icke
representerar Sveriges intressen. Den ingår följaktligen icke i Sveriges politik
på längre sikt, lika litet som systemet med statliga krediter för att betala en
överskottsexport. Den har emellertid en förklaring i de på många håll svåra
förhållanden, som råda i dag utanför våra gränser, och finner sitt berättigande
såsom ett medel att i trots härav få i gång ett varubyte bitvis och successivt.
Vår förhoppning vid slutandet av dylika bilaterala avtal är därtill, att vi därigenom
kunna förkorta den period, som måste förlöpa innan vår handel med
utlandet ånyo kan i möjligaste mån bli ett multilateralt byte med rimlig balans
mellan vår totala import och export. På längre sikt måste målet för vår
handelspolitik vara största möjliga och friast möjliga handel med hela utlandet.
Det är i vårt intresse att eftersträva ett tillstånd, där vår export kan ha
möjligheter att utan diskriminering få konkurrera på alla marknader. Vi kunna
heller icke släppa principen att vi önska köpa våra importvaror på de marknader,
där det kan ske bäst och billigast. Vårt framgångssätt att nå detta mål
måste emellertid anpassas efter nyss antydda yttre förhållanden, över vilka vi
ej äro herrar, men som vi givetvis sträva att i vår mån påverka i önskad
riktning.

Beträffande inriktningen av vår handelspolitik tillåter jag mig vidare hänvisa
till planeringskommissionens betänkande från i våras, vilket till min
stora glädje blev enhälligt i denna, väsentliga fråga. Till vad i betänkandet
framhålles vill jag här tillfoga, att i den mån det skall bli möjligt att motverka
de starka tendenser till autarki, som onekligen göra sig gällande i världen,
och nå en utveckling framemot fri, multilateral handel, så komma därtill
att erfordras organiserade ansträngningar i internationell skala. Utvecklingen
leder icke därhän av sig själv. Den »frihandel» det kan bli fråga om
måste bli en »organiserad frihandel». Såsom i regeringsmeddelandet vid höstriksdagens
första sammanträde angavs, böra vi vara beredda att ge vår anslutning
till försöken att förbereda överenskommelser och organisationer på
verkligt internationell basis med syfte att främja en mera rationell ordning
för handeln länderna emellan.

Jag skall nu härefter övergå till att i största korthet nämna några ord örn
våra aktuella handelsproblem oell följer därvid den geografiska linjen.

Våra handelsrelationcr med Norge och Danmark lia gradvis lämnat det tillstånd,
som rådde vid tiden för ockupationens hävande, då huvuduppgiften
var att. — utan att från vår sida räkna på motsvarande import oell utan att
lägga exportpolitiska synpunkter på vår utförsel — skyndsamt förse våra
hårt beträngda grannländer med en mängd varor oell förnödenheter, nödvändiga
för att, skydda folken från de värsta umbärandena och möjliggöra återuppbyggnadsarbetets
igångsättande. Redan kring halvårsskiftet i somras kunde
med båda dessa länder handelsöverenskommelser triiffas för andra halv -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
året 1945, vilka innebära ett stort steg mot ett mera normalt, ömsesidigt
varubyte. Det sagda gäller i än högre grad det nyligen träffade tilläggsavtalet
med Danmark. Yi stå nu inför förhandlingar med båda dessa länders
regeringar örn nya avtal, avsedda att reglera varubytet under 1946. Även
örn utvecklingen av våra handelsförbindelser med Norge och Danmark raskt
och stadigt gått mot en normalisering, medför knappheten på valuta i dessa
länder, att de allt fortfarande måste hårt reglera även varubytet med Sverige.
Av dessa och andra orsaker har tidpunkten ännu icke ansetts vara inne, då
överläggningar med mera konkret syftning kunnat upptagas om ett närmare
handelspolitiskt samarbete på längre sikt inom Skandinavien, vilket ju i första
hand måste innebära en friare samhandel mellan våra länder och en därigenom
möjliggjord utvidgning av den industriella arbetsfördelningen mellan våra länders
näringsliv.

Finland befinner sig på grund av olika kända orsaker alltjämt i ett mycket
pressat handelspolitiskt läge. Sverige har efter krigsslutet genom avsevärda
återuppbyggnadskrediter sökt underlätta ett varubyte, som enligt sakens natur
varit starkt ensidigt i det att mot en beydande export — till stor del sammansatt
av varor som icke normalt kunna ingå i vår utförsel till Finland — svarat
en relativt obetydlig import. I den mån Finlands ekonomiska förpliktelser till
Sovjetunionen bli reglerade och dess export västerut särskilt av träförädlingsprodukter
kommer bättre i gång, kan man hoppas att handelsförbindelserna
mellan Sverige och Finland på nytt skola kunna regleras på kommersiell grundval.
Riksdagen har inom de närmaste dagarna att emotse en proposition angående
den ytterligare kreditgivning till Finland, som blir en följd av att
handelsutbytet utvecklat sig mindre gynnsamt än Finlands regering tidigare
vågat hoppas på.

På grund av det delvis felslagna fisket men även av andra skäl har varubytet
med Island på importsidan icke nått den omfattning, som man räknade
med när vi slöto det handelsavtal, som i våras förelädes och godkändes
av riksdagen. Jag vill vidare anmäla att det ännu icke lyckats oss att
nå en sådan reglering med Islands regering av svenska fiskares rätt att
utnyttja isländska hamnar vid nöd eller behov, som ur svensk synpunkt
vore önskvärd.

Med Holland har ett avtal nyligen paraferats och provisoriskt satts i kraft,
som avser tiden fram till utgången av 1946. Med avseende på betalningssidan
har därvid enighet uppnåtts örn en överenskommelse, som beträffande den
tekniska utformningen i huvudsak ansluter sig till gällande svensk-brittiska
avtal; däremot förutses icke beviljandet av ytterligare statskredit. För avtalsperioden
räknas i avtalet med en export på omkring 190 miljoner kronor och
en import på omkring 130 miljoner kronor. Skillnaden avses bliva täckt dels
genom svensk privat kreditgivning, dels genom ianspråktagandet av vissa holländska
tillgodohavanden här i landet.

Vår handel med Belgien har för en tvåårsperiod reglerats genom ett avtal,
som slöts i somras. Avtalet förutser ömsesidiga leveranser till ett värde av omkring
200 miljoner kronor i vardera riktningen. Det beräknas kunna ta en
viss tid, innan den belgiska exporten kommer i gång i full utsträckning, och i
anledning därav träffades vissa betalningsarrangemang, som äro omnämnda i
propositionen. Men vårt varubyte med Belgien är avsett att balansera inom
avtalsperioden, och behov av långsiktig svensk kredit till Belgien ■—■ vare sig
statlig eller privat — är icke förutsett. Jag vill tillägga att senare förda diskussioner
med belgiska handelsrepresentanter ställt det sannolikt, att Belgien
har möjligheter att under avtalsperioden genomföra leveranser till Sverige
av olika slags för oss viktiga varor, vilkas totalvärde vida överstiger den ram,

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
som angivits i avtalet. I både avtalet med Holland och med Belgien finnas
utfästelser örn vissa leveranser av koks.

Den varuutbytes- oell betalningsöverenskommelse med Frankrike, som träffades
i somras och som omnämnes i propositionen, har tyvärr icke lett till ett
varubyte, sorn ur svensk synpunkt varit tillfredsställande. Under de fem månader
som avtalet nu varit i kraft har vår handel med Frankrike varit praktiskt
taget ensidig. Fransmännen ha gjort stora avslut i de för närvarande mest
begärliga varorna för Frankrike, nämligen trävaror, pappersmassa och papper,
medan de franska exportaffärerna på Sverige hittills ej kommit i gång. De
franska prisutjämningsbidragen lia varit otillräckliga för att möjliggöra
svenska inköp av de på grund av nuvarande, helt abnorma växelkurs alltför
dyra franska varorna. Därtill kommer, att den franska exporten överhuvud
taget uppenbarligen haft svårt att komma i gång till följd av produktionsoch
transportförhållandena i Frankrike. Handelsutbytet har under dessa förhållanden
utvecklat sig därhän, att fransmännen numera utnyttjat sina avtalsmässiga
kreditmöjligheter och att man å svensk sida av denna grund nödgats
avbryta exportlicensgivningen. Franska regeringen har underrättats örn läget,
och förhandlingar skola nu upptagas mellan de båda regeringarna örn åtgärder
i syfte att få varubytet och betalningsförhållandena på rätt bog igen.

De förhandlingar örn återknytandet av de italienska handels- och betalningsförhållandena,
som påbörjades i Rom i slutet av september, ha som bekant
just i dagarna lett till slutandet av en överenskommelse avseende den närmaste
sexmånadersperioden. I avtalet förutses en export på omkring 45 miljoner
kronor och en import på omkring 50 miljoner kronor. Betalningarna skola ske
över en på svenska kronor baserad clearing.

För vårt varuutbyte med Schweiz har icke ett formligt avtal ansetts behöva
träffas. I ett den 1 oktober dagtecknat protokoll ha emellertid fixerats vissa
ömsesidiga import- och exportutfästelser för tiden till den 1 mars 1946. Dessa
utfästelser gälla emellertid endast sådana varuslag, beträffande vilka särskilda
svårigheter göra sig gällande, t. ex. med hänsyn till det inhemska försörjningsläget.
I övrigt har enighet förelegat örn att de ömsesidiga leveranserna
av varuslag, varom av detta skäl utfästelser icke behövt göras, liksom
hittills skola i görligaste män underlättas. Vid förhandlingarna har man särskilt
tagit sikte på att skapa förutsättningarna för ett bibehållande av varuutbytet
på högsta möjliga nivå; jag erinrar därvid örn den gynnsamma utveckling
av vår handel med Schweiz som ägt rum under kriget. Det har även
understrukits att man både i Sverige och i Schweiz är inställd på att understödja
varje strävan att återknyta multilateralismen i det internationella varu-
och betalningsutbvtet.

Vad beträffar våra synnerligen viktiga handelsförbindelser med Storbritannien
och det brittiska imperiet utom Kanada, som valutamässigt och därför
även kommersiellt sammanhålles inom det s. k. storlin gområdet, vill jag först
erinra örn innebörden av den överenskommelse, som träffades i våras. Det avtal,
som i mars i år slöts nied England, avser i och för sig endast att reglera
det valutatekniska Samarbetet mellan riksbanken och Bank of England. Det
innefattar alltså inga bestämmelser örn handelsutbytet eller örn kreditgivningen.
Då emellertid enligt avtalet handeln mellan Sverige och sterlingområdet
finansieras genom att Sveriges riksbank mot pund tillhandahåller de belopp
som erfordras för betalning av den svenska exporten till sterlingområdet och
omvänt Bank of England mot kronor tillhandahåller de belopp i pund, som
erfordras för betalning ''av export till Sverige, så leder ett exportöverskott automatiskt
till motsvarande kreditgivning. Vill man lia kreditutvecklingen mellan
länderna i sin hand, måste man kontrollera handeln, vilket också förut -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen tillutlandet m. m. (Forts.)
satts. I samband med att det svensk-engelska betalningsavtalet slöts, verkställdes
därför ömsesidigt en undersökning av den sannolika utvecklingen av
handeln mellan Sverige och sterlingområdet under en första tolvmånadersperiod
efter vapenstilleståndet. Denna undersökning utmynnade i upprättande
av förteckningar över de sannolika exportkvantiteterna å bägge sidor. Som
naturligt var i rådande läge, visade den motsedda exporten från Sverige till
England ett betydande överskott i förhållande till Englands export till Sverige.
När man från svensk sidia godtog detta exportöverskott, innebar detta
i enlighet med vad som här sagts, att man samtidigt godtog en motsvarande
valutakredit till sterlingområdet.

Ifrågavarande undersökningar över den sannolika handelsutvecklingen voro
avsedda att tjäna såsom underlag för en ömsesidig kontroll över handeln,
genom vilken även den förutsedda kreditgivningen kunde hållas inom lämpliga
gränser. Kontrollen tänktes utövad inom ramen av en fortlöpande förhandlingskontakt.
De upprättade varuförteckningarna kunde icke tillmätas
bindande betydelse i den meningen, att någondera parten var skyldig att tillse,
att exporten blev den i förteckningarna angivna. Men man var överens örn att
försöka hålla den balans mellan exporten i båda riktningarna, som de verkställda
handelsprognoserna gjorde sannolik, och även att försöka nå upp till
de leveranser, som framginge av förteckningarna.

Under den tid som förflutit sedan det svensk-engelska betalningsavtalet
slöts, ha förändringar inträtt i handelsförutsättningarna, som medfört en reduktion
såväl av den svenska exporten till England — det är framför allt
fråga örn trävaror, där knappheten blivit en helt annan än man tidigare räknat
med — som i än högre grad av Englands export till Sverige. Den balans i
den svenska handeln med sterlingområdet under den första tolvmånadersperioden,
varmed man ursprungligen räknade, kan därför nu förutses komma
att bli rubbad i för Sverige ogynnsam riktning. Jag är angelägen understryka,
att de här berörda förskjutningarna äro att motse trots allvarliga och enträgna
strävanden från svensk sida, och jag vill tillägga, numera ^intensifierade
och konsekventa ansträngningar även från engelsk sida att nå upp i de
ursprungliga exportvärdena i båda riktningarna.

Inom den svenska varuexporten, vars totalvärde under en första tolvmånadersperiod
numera beräknas till i runt tal 425 milj. kronor, dominera trävarorna
med ca 175 milj. kronor. Närmast följer pappersmassa med ca 130
milj. kronor. Bland övriga större poster må nämnas papper och järnmalm samt
färdigfabrikat.

De viktigaste importvaror som vi ha att påräkna från England äro ull,
järn och stål samt olika färdigfabrikat. Betydande värden äro uppförda även
för metaller och brännoljor. I övrigt omfattar listan över den engelska exporten
ett mycket stort antal olika varor. När jag här icke nämner siffror^ beror
det på att man för den engelska exportens del ännu icke kan utgå fran avslutade
kontrakt i samma utsträckning, som när det gäller den svenska exporten,
utan har att röra sig med prognoser som det saknas anledning att redovisa.
Den försämring, som enligt vad jag tidigare nämnt motses i förhållande
till beräkningarna i mars i år, hänför sig väsentligen till ett fatal poster.
Viktigast är, att de bomullskvaliteter, som kunna tillhandahållas, av tekniska
skäl icke passa de svenska spinnerierna, varför en mycket betydande
minskning av den ursprungligen beräknade bomullsimporten är ofrånkomlig.
En likaledes mycket betydande importreduktion, avseende wolframmalm, beror
på en tidigare överskattning av de svenska behoven. Reduktioner ha även
blivit nödvändiga beträffande de beräknade importvärdena för bland annat köp -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
par oell brännoljor. Ur svensk synpunkt har det i dessa sistnämnda fall med
hänsyn till leveranstider, priser m. m. visat sig fördelaktigt att täcka importen
från försörjningskällor utanför sterlingområdet i större utsträckning än som
ursprungligen antogs. Dessa exempel visa, att den motsedda försämringen av
bytesbalanser endast till viss del, och jag tror mig kunna säga till mindre
del, betingas av otillräcklig leveransförmåga från Englands sida.

När man bedömer handelssituationen gentemot sterlingområdet, har man anledning
att göra en skillnad mellan läget under denna första tolvmånadersperiod
och det läge som därefter inträder. De svårigheter för vår import som uppkomma
på grund av att det dröjer en tid innan den engelska exporten hinner omställas
efter fredsförhållanden, måste skiljas från de svårigheter som framträda,
örn den engelska industriens leveransförmåga och konkurrenskraft även efter
den första omställningstidens slut skulle visa sig otillräcklig. Medan den kreditgivning
som blir följden av de svårigheter som nu mota i viss mån har karaktären
av ett engångsförskott motsvarande de återuppbyggnadskrediter, som lämnats
en rad andra stater, skulle den ytterligare kreditgivning som bleve följden,
örn Englands export fortsättningsvis förbleve av relativt ringa omfattning, tydligen
bli av en helt annan karaktär och påkalla en omprövning av den svenska
exportpolitiken. Något svar på frågan, huru stor kreditgivning som från svensk
sida sammanlagt kan övervägas i förhållande till sterlingområdet, kan i dag
icke givas. Svaret måste bli beroende på både vår finansiella kapacitet och den
allmänna handelsutvecklingen.

Då en del missförstånd framträtt i den allmänna diskussionen, vill jag i detta
sammanhang till slut understryka, att de pundbelopp vi förvärva i vår handel
med sterlingområdet i sin helhet äro fritt disponibla för inköp i detta område
och i princip även utanför sterlingområdet. De äro alltså icke till någon del
spärrade. Jag vill också tillägga, att då avtalet slöts klargjordes från engelsk
sida, att utsikterna för England att leverera kol under denna tid voro mycket
små för att inte säga obefintliga.

Med Sovjetunionen har, som det är kammaren bekant, handelsutbytet reglerats
genom det avtalskomplex, som slöts år 1940. På basis av den däri ingående
betalningsöverenskommelsen respektive på grundval av betalningar i fria deviser
kunde handelsförbindelserna återupptagas omedelbart efter det finsk-sovjetiska
vapenstilleståndet. Till en början kom detta handelsutbyte att huvudsakligen
avse export från Sverige av vissa här för rysk räkning lagrade varor, av vilka
för övrigt en del betalats med utnyttjande av 1940 års kredit. Sedermera har
Sovjetunionen å sin sida levererat vissa för vår försörjning betydelsefulla varor,
såsom krommalm, apatit, lin m. m., varjämte dess importorganisationer här i landet
placerat en del nya beställningar huvudsakligen å maskiner. Svenska regeringen
hyser en livlig förhoppning örn att det skall bli möjligt att i hög grad
utveckla våra handelsförbindelser med Sovjetunionen. Löpande kontakt har i
sådant syfte hållits med sovjetiska vederbörande, och den svenska regeringen är
för sin del beredd att gemensamt med sovjetregeringen dryfta lämpliga åtgärder
till befordrandet av förbindelserna.

Våra handelsförbindelser med Polen lia varit föremål för särskild uppmärksamhet,
vilket är naturligt, då Polen åtagit sig att till Sverige leverera mycket
avsevärda kvantiteter kol, en vara vars betydelse för hela vår ekonomi jag icke
behöver understryka. Jag skall av detta skäl tillåta mig en något utförligare
redogörelse för våra kommersiella relationer med Polen, dag vill då först erinra
örn det första handelsavtal som den 9 juli i år slöts mellan svenska regeringen
och den nybildade provisoriska nationella samlingsregeringen i Polen. Enligt
detta avtal bär Polen åtagit sig att intill den 15 december i år leverera bland

Nr 89.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
annat 1 miljon ton kol och 200 000 ton koks. Enligt överenskommelsen skall
Sverige vid sidan av vissa bestämda exportleveranser till Polen uthyra 1 300
godsvagnar att användas för transport av för Sverige avsedd kol och köks.

Överenskommelsen innehöll härjämte en klausul, enligt vilken förhandlingar
örn en ytterligare utökning av handelsutbytet snarast skulle upptagas. Dylika
förhandlingar inleddes nästan omedelbart. Den 4 augusti hade enighet nåtts örn
ett förslag till handels- och betalningsöverenskommelse. Först den 20 augusti
undertecknades avtalet, sedan jag på polska regeringens inbjudan för ändamålet
rest till Warszawa, Enligt det andra avtalet förband sig Polen att under tiden
fram till den 1 december 1946 medgiva export till Sverige av bland annat 4
miljoner ton kol och 800 000 ton koks jämte avsevärda kvantiteter av huvudsakligen
metaller och kemikalier. Totala exportvärdet enligt avtalet beräknades
uppgå till omkring 200 miljoner kronor, varemot ställdes svenska exportåtaganden
av samma storleksordning. Närmare bestämmelser rörande de polska koloch
koksleveranserna fastställdes i samtidigt med regeringsavtalen undertecknade
kontrakt mellan statens reservförrådsnämnd, vilken står som köpare å svensk
sida, och den statliga polska kolförsäljningsorganisationen. I kontrakten fastställdes
bl. a. priserna för de olika kolkvaliteterna samt för koksen.

De med varubytet sammanhängande betalningarna reglerades så, att hälften
av betalningarna för den polska exporten skulle kunna användas för förvärv
av guld eller valutor, varjämte Polen skulle erhålla en kredit örn 100 miljoner
kronor för täckande av inköp inom ramen för avtalet. Av krediten ställdes 35
miljoner kronor omedelbart till polska regeringens förfogande, medan resten,
liksom likviderna för exporten, blott kan disponeras i mån av de polska leveranserna.

När de båda avtalen med Polen ingingos, hade man såväl å svensk som å
polsk sida fullt klart för sig, att genomförandet av desamma till en början
skulle möta åtskilliga svårigheter sammanhängande med de bekymmersamma
förhållanden, under vilka det polska näringslivet till följd av kriget arbetar.
Det var sålunda från början tydligt, att de polska kolskeppningarna till
Sverige under de första månaderna endast kunde få en relativt obetydlig omfattning.
Ä polsk sida vågade man endast ställa i utsikt skeppling av sammanlagt
162 000 ton kol och koks under månaderna juli, augusti och september.
Tyvärr har det visat sig att endast inemot hälften av detta blygsamma program
kunnat uppfyllas. Under oktober och november ha kolleveranserna varit
ännu mindre. o o .

Givetvis har man å svensk sida icke underlåtit att på vederbörligt polskt hall
påtala ifrågavarande förseningar, och förhandlingar av olika slag ha oavbrutet
pågått. Orsaken till leveransförseningarna torde icke ligga i bristande produktionskapacitet
vid gruvorna och ej heller i otillräcklig lastningskapacitet vid
hamnarna utan i bristen på lokomotiv och godsvagnar för transporten av kolen
från gruvorna i södra Polen upp till östersjöhamnarna samt det bristfälliga
skick, vari själva järnvägslinjerna befinna sig. Sedan nu det tekniska problemet
örn överföringen av de 1 300 svenska godsvagnarna lösts — de skola enligt
överenskommelse gå i slutna tåg och helt utnyttjas för leveranserna till Sverige
— torde en viss stegring av vår koltillförsel från Polen vara att motse. En mera
väsentlig stegring torde dock inträffa först da Polen ser sig i stand att sätta
in betydligt flera godsvagnar för samma ändamål och då järnvägslinjerna satts

i fullt effektivt skick. _ o

Representanter för den polska regeringen ha framhållit dess mycket livliga
beklagande av det uppkomna dröjsmålet med kolleveranserna. Det har^ framhållits
att den katastrofala transportsituationen — vilken delvis beror på orsaker
som icke kunnat förutses — även i hög grad försvarar tillgodoseendet av

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
den inhemska kolförsörjningen i Polen i sådan utsträckning, att åtskilliga industriföretag
måst nedlägga driften på grund av kolbrist och att befolkningens
behov av bränsle för uppvärmning endast i synnerligen ringa grad kunnat
täckas. Den svenska regeringen bar på olika vägar visat sin villighet att i
eget intresse söka praktiskt hjälpa polackerna att överkomma de transportsvårigheter,
som bilda huvudorsaken till leveransförseningen, och har icke slappt
problemet utan ägnar det fortsatt uppmärksamhet. Men våra resurser i sådant
hänseende äro begränsade.

Som slutreflexion vill jag tillägga, att man å svenskt håll i vad som inträffat
icke sett anledning att ändra sin inställning till de ingångna avtalen. De bilda
för oss alltjämt den bas, varpå våra bemödanden hygga att täcka en allt större
del av vårt trängande kolbehov med import från Polen, även örn vissa modifikationer
bli nödvändiga i fråga örn leveransterminer m. m. På längre sikt se vi
ett väsentligt svenskt intresse i att lägga grunden för en omfattande utrikeshandel
med Polen, som för framtiden blir en av våra viktigaste grannstater.

Jag vill vidare erinra örn att svenska företag sedan tiden före kriget ha
mycket avsevärda fordringar och kapitalinvesteringar i Polen. En reglering
av dessa finansiella relationer har icke ägt rum genom de nu träffade avtalen.
Från polskt regeringshåll ha emellertid gjorts bestämda uttalanden av innebörd,
att dessa investeringar erkännas och att polska regeringen icke ämnar
rygga finansiella förpliktelser, även örn den för närvarande icke kan fullgöra
förfallande likvider av denna art, vilket också uppfattas som naturligt av de
svenska företagen.

Ungefär samtidigt med de förhandlingar, som ledde till det andra avtalet
med Polen, uppgjordes även ett förslag till överenskommelse och reglering av
handelsutbytet och betalningarna mellan Sverige och Tjeckoslovakien för tiden
till mitten av 1946. Först i dagarna har emellertid ett slutligt avtal träffats.
I avtalet räknas med ömsesidiga leveranser till ett värde av omkring 35
miljoner kronor i vardera riktningen, vartill komma svenska prestationer i form
av transporter, försäkringar m. m., som för avtalsperioden uppskattats till ca
15 miljoner kronor. Kontingentförteckningen för de tjeckoslovakiska leveranserna
till Sverige upptar bl. a. 200 000 ton koks. För att möjliggöra ett skyndsamt
upptagande av den svenska exporten till Tjeckoslovakien, bl. a. av järnmalm,
har i ett särskilt finansavtal en kortfristig svensk statskredit på sammanlagt
24 miljoner kronor ställts till Tjeckoslovakiens förfogande, varav hälften
skall få disponeras omedelbart. Vad nyss nämnts i fråga örn svenska företags
kapitalinvesteringar och fordringar i Polen har sin tillämpning även i
fråga örn motsvarande finansiella relationer till Tjeckoslovakien. Då någon
reguljär transportväg mellan Sverige och Tjeckoslovakien ännu ej öppnats,
står det alltjämt öppet, när och i vilken takt denna handelsöverenskommelse
i större skala kan sättas i verket. Denna fråga är föremål för prövning och

förhandlingar. ~

Beträffande övriga nyligen befriade stater i östra Europa, ungern, Österrike,
Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien, vill jag först deklarera regeringens
varma intresse att med dessa länder så snart som möjligt öppna handelsförbindelser.
Förberedande kontakter ha i vissa fall tagits, men redan avsaknaden
tills vidare av transportvägar mellan oss och dessa länder har med den
belastning, varunder vår handelspolitiska förhandlmgsapparat för närvarande
arbetar, fått motivera att detta intresse icke ännu fullföljts genom försök att
upptaga reguljära handelsförhandlingar. .

Med Grekland och Turkiet har Sverige viss handel pa kompensationsbasis.
För närvarande försiggå i Stockholm förhandlingar med representanter för det
förstnämnda landels regering örn slutandet av ett handels- och betalningsavtal.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 39. ^

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)

Förhandling-ar i syfte att vinna vissa lättnader och förenklingar i de turkiska
bestämmelserna för handeln med Sverige pågå samtidigt i Ä rikara

Med Tyskland har som bekant icke något handelsutbyte värt att tala örn
förekommit sedan årsskiftet 1944/45. Efter kapitulationen har det helt upphört.
Frågan örn ett eventuellt återupptagande i viss omfattning av ett handelsutbyte
med Tyskland är emellertid för närvarande föremål för prövning.

Med Förenta staterna har handelsutbytet kunnat återupptagas omedelbart
efter fientligheternas slut i Europa utan att särskilda statliga överenskommelser
behövt träffas, eftersom betalningarna ömsesidigt ske i dollar och vårt
mest-gynna d-na tion savia 1 från år 1934 alltjämt utgör en god grundval för handelsförbindelserna.
Svensk cellulosa har sålunda på nytt i icke obetydliga
kvantiteter exporterats dit, och å sin sida ha Förenta staterna återupptagit
leveranserna till Sverige av ett flertal för vår försörjning betydelsefulla varor,
i första hand av mineraloljor och kol. 1 och med att försörjningsläget förbättrats
efter japankrigets slut, ha exportregleringarna beträffande olika för
vårt land viktiga varuslag hävts, vilket i hög grad underlättat vår import.
Som jag tidigare framhållit, följes den i Förenta staterna pågående aktionen
för raserande av krigstidens speciella hinder för den internationella handeln
å svensk sida med stort intresse och sympati. Vi hysa även förhoppning örn att
den inställning, som sålunda kommit till uttryck i Amerika, skall göra sig
gällande jämväl vid, avvecklingen av sådana krigshandelsbetonade åtgärder
som den s. k. svartlistan, varom överläggningar sedan någon tid pågå med
såväl de amerikanska som de brittiska myndigheterna. Jag är förvissad örn
att förutsättningar föreligga för en betydande ytterligare utveckling av det
svensk-amerikanska handelsutbytet. Det motsvarande gäller våra handelsrelationer
med Kanada.

Med Latinamerika har Sverige som bekant under krigsåren inom lejdtrafikens
ram kunnat upprätthålla ett betydelsefullt varuutbyte, vilket för både
importens och ^exportens del uppvisat en ganska betydande stegring i jämförelse
med förkrigsåren. Våra viktigaste handelspartners bland de latinamerikanska
staterna äro Argentina och Brasilien. Men vårt intresse sträcker sig också till
de andra länderna i Sydamerika.

Medan, som jag nyss framhållit, vårt handelsutbyte med de flesta europeiska
länder endast visat sig möjligt inom ramen för bilaterala handelsavtal
kompletterade med betalningsuppgöreiser av olika slag, har något behov av
avtalsmässig reglering av handeln med de olika latinamerikanska länderna i
stort sett icke gjort sig gällande utöver de mest-gynnad-nationsavtal som ingåtts
tidigare. Endast med Argentina har på argentinskt initiativ i somras
genom noteväxling träffats ett arrangemang, vilket emellertid ej har samma
karaktär som de ovan berörda handelspolitiska uppgörelserna med ett antal
europeiska länder, utan endast är att förstå såsom en högst allmän manifestation
av en ömsesidig önskan att tillförsäkra resp. länder leveranser av försörjmngsmässigt
bet5rdelsefulla varor. Ett fran argentinsk sida i samband med
noteväxlingen väckt förslag om ingående av nytt handels- och sjöfartsavtal,
avsett att ersätta 1885 ärs traktat, är f. n. under prövning.

De latinamerikanska länderna ha tack vare att deras export, främst till
förenta staterna, under kriget väsentligt stegrats — samtidigt som deras import
undergått minskning — erhållit mycket betydande guld- och utländska
valutatillgodohavanden. Därest de sydamerikanska staterna icke på grund
av nya svårigheter efter krigstiden återgå till tidigare tillämpade, på sina
hall tämligen omfattande import- och valutaregleringar, torde man ha anledning
hoppas, att hittillsvarande friktionsfria handels- och betalningsförbindelser
skola kunna äga bestånd även i fortsättningen.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)

Det är min förhoppning, att framtiden skall medföra ytterligare utbyggnad
av handeln med de latinamerikanska länderna på den normala grundval, som
redan existerar. Den svenska regeringen är beredd lämna sitt odelade stöd
för näringslivets strävanden i sådan riktning. I betraktande av den goodwill
Sverige f. n. åtnjuter i Latinamerika och det intresse, som å latinamerikanskt
håll visats för ökat handelsutbyte med vårt land, torde man vara berättigad
till viss optimism beträffande den framtida gestaltningen av våra handelsförbindelser
med denna världsdel.

Efter denna genomgång ländervis av våra handelspolitiska relationer skall
jag nu till slut ge en översikt över den totala export och import som blivit
resultatet av vår handel med olika länder. Utvecklingen av vår utrikeshandel
efter fientligheternas upphörande i Europa i maj har, som jag inledningsvis
påpekat, karakteriserats i första hand av en skarp stegring av exporten,
vilken under årets första fyra månader ju hade reducerats till ett minimum
till följd av den spärr vi fr. o. m. årsskiftet hade infört beträffande exporten
till Tyskland liksom på grund av lejdtrafikens avbrytande. Som en jämförelse
kan nämnas, att exportvärdet för maj månad i år endast utgjorde 34 miljoner
kronor, under det att exporten under månaderna augusti, september och
oktober legat på en nivå överstigande 250 miljoner kronor för vardera månaden.
Bland exportvarorna märkas i första hand trävaror, pappersmassa och
andra produkter av skogsindustrierna. Exporten under januari—oktober uppgick
sålunda för trävaror till 215,5 miljoner kronor och för pappersmassa, papp
och papper till 422 miljoner kronor. Även övriga kategorier av svenska exportvaror
ha legat väl hävdade. Exporten av oädla metaller och arbeten därav uppgick
under samma period till 150 miljoner kronor, maskinexporten till 90 miljoner
kronor och exporten av transportmedel till 129 miljoner kronor. Däremot
utvisar exportsiffran för minerali ska och fossila ämnen en synnerligen
låg nivå. Under tiden januari—oktober har exporten därav endast uppgått till
omkring 25 miljoner kronor, en siffra, som i första hand återspeglar den ringa
järnmalmsexporten.

Även importen har under efterkrigsmånaderna undergått en ökning i förhållande
till den dödperiod, som inträdde fr. o. m. slutet av föregående år i
samband med avstannandet av det svensk-tyska handelsutbytet och lejdbåtstrafiken.
Som man på grund av det allmänna läget i världen hade anledning
att vänta har likväl denna ökning icke varit så stor som beträffande exporten
—• den uppåtgående^ tendensen har för övrigt icke inträtt förrän under senare
delen av augusti månad. Mot en nivå på omkring 50 miljoner kronor under
månaderna maj, juni, juli och augusti svarar en importsiffra för oktober på
162 miljoner kronor. Bland importvarorna — till några av dessa får jag tillfälle
att strax återkomma —■ märkas i första hand spånadsämnen samt arbeten
därav med ett importvärde under perioden januari- oktober av 139 miljoner
kronor, vegetabiliska ämnen till ett värde av 125 miljoner kronor, livsmedel
m. m. till ett värde a,v 110 miljoner kronor, kemiska produkter och råvaror
90 miljoner kronor, minerahska och fossila ämnen 60 miljoner kronor. Importen
av maskiner uppgick under perioden i fråga till 49 miljoner kronor och
av oädla metaller till 46 miljoner kronor.

. Utvecklingen av handeln under de senaste månaderna har medfört en kraftig
omsvängning i den handelsbalans vi haft under krigsåren. Under oktober
1944 hade vi ett importöverskott på omkring 45 miljoner kronor. Under oktober
månad i år förelåg — ökningen i importen till trots — ett exportöverskott
på omkring 101 miljoner kronor. Under de första tio månaderna i år har
exporten totalt uppgått till 1 280 miljoner kronor, under det att importen under
samma period uppgått till 770 miljoner kronor. Det förelåg alltså här ett

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
exportöverskott på något över 500 miljoner kronor. Vår handel under motsvarande
tid i fjol resulterade i ett importöverskott på omkring 800 miljoner
kronor.

Som bekant lia Storbritannien och Förenta staterna under kriget utövat en
sträng internationell ransonering i fråga om fördelningen mellan världens olika
länder av de viktigaste råvarorna. Denna ransonering har omhänderhafts av
de för ändamålet upprättade s. k. Combined Boards i Washington. Efter upphörandet
av fientligheterna i Stillahavsområdet har man under de senaste
månaderna kunnat konstatera en gradvis förbättring i det internationella försörjningsläget
beträffande flertalet produkter, vilket föranlett ett successivt
upphävande av kontrollen för ett antal varor. Emellertid kvarstå fortfarande
vissa betydelsefulla råvaror under internationell kontroll. Detta gäller i första
hand livsmedel, särskilt fettämnen, spannmål, gödningsämnen, fisk och kött,
socker, te, kakao, vissa kryddor och vitaminer. Av industriella råvaror och
produkter äro bl. a. kol och koks, vissa textilier, hudar, skinn och läder, repfiber
och jute, bly och tenn samt gummi och harts fortfarande underkastade
den internationella ransoneringen. Så är f. ö. även fallet i fråga örn timmer och
tidningspapper. Beträffande ifrågavarande importvaror, vilka ju även utgjorde
kärnan i den svenska lejdinförseln, ha som en fortsättning på de under kriget
bedrivna förhandlingarna örn importen västerifrån kontinuerliga överläggningar
ägt rum med brittiska och amerikanska regeringarna örn erhållande av
tilldelningar, s. k. allocations. Dessa förhandlingar, vilka även inbegripa Combined
Boards, fortgå och torde med hänsyn till de förskjutningar, som kunna
förväntas i världsförsörjningen av olika varuslag, komma att erhålla karaktären
av en löpande kontakt. Beträffande importläget för några av de viktigare
av ovannämnda varuslag kan jag på basis av dagsläget nämna följande.

Beträffande livsmedel erhålla vi här tilldelningar, som i stort sett motsvara
vår import under kriget. Situationen karakteriseras tillsvidare av osäkerhet
beträffande tillgångarna i Stillahavsområdet, som är ett av världens viktigaste
produktionsområden för bl. a. fettämnen, socker och te, samt av enormt
ökade krav på tillgängliga resurser från de befriade länderna i Europa.

När det gäller gummi är situationen, att vi erhålla en tilldelning av 1 500
ton buna och 200 ton naturgummi i kvartalet. Då sistnämnda kvantitet emellertid
är otillräcklig för åstadkommande av färdiga produkter av tillfredsställande
kvalitet, ligga vi för närvarande i underhandlingar örn en ökad import av
naturgummi. Förhandlingarnas resultat torde bliva beroende av gummisituationen
i Ostindien. Gummiimporten avses i första hand för tillverkning av
bilringar. Emellertid föras även förhandlingar för import av färdiga ringar,
varvid vi från Förenta staterna tillsvidare erhållit 6 500 ringar och från amerikanska
truppernas överskottslager i Europa 27 500 ringar. De förfrågningar,
som gjorts i andra länder, ha hittills icke resulterat i någon import.

Vad gäller textilvaror, äro ull och bomull fria. De trånga sektionerna äro
garn och vävnader. Importutsikterna äro icke gynnsamma. Mindre kvantiteter
ha erhållits från Förenta staterna och från England. En viss import av
konstsilkegarner äger rum från Schweiz, Belgien och Frankrike, varjämte vi
vänta vissa leveranser från Italien.

I fråga örn bly har en importkvot örn 4 000 ton och i fråga örn tenn en
import örn 400 ton erhållits till årets slut.

I samråd med de allierade försörjningsmyndigheterna äger import av harts
rum från Portugal, Spanien, Frankrike och Förenta staterna. Sverige erhåller
en tilldelning uppgående till 7 procent av det totala exportöverskottet.

Ehuru alltså antalet varor, som fortfarande äro underkastade den interna -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
tionella ransoneringen, är relativt litet, föreligga stora svårigheter att utverka
import även beträffande andra varuslag. Bland dylika kunna nämnas bleckplåt,
varom förhandlingar för närvarande pågå i Washington, tackjärn samt
handelsjärn. Vårt importbehov i fråga örn handels järn beräknas uppgå till omkring
400 000 ton per år. Den hittillsvarande importen, som skett från Belgien
och Förenta staterna, uppgår till endast omkring 11 000 ton. En ytterligare
kvantitet örn högst 50 000 ton beräknas kunna införas från Belgien, England
och Förenta staterna till årets slut. Denna kvantitet är avsevärt lägre än vad
vi med ledning av ingångna avtal tidigare ansett oss kunna räkna med. De
försenade leveranserna ha väsentligen sin grund i produktionssvårigheter, orsakade
av otillräcklig tillgång på kol, sammanhängande bl. a. med bristen på
arbetskraft i England och —• vad gäller Förenta staterna — arbetstvister och
strejker.

I fråga örn ÄoZirnporten ha förhandlingar förts med Storbritannien, Förenta
staterna, Polen och Sydafrika, varjämte bränsleproblemet även varit föremål
för beaktande vid förhandlingarna med andra länder. Från Förenta staterna
erhålla vi för närvarande en månatlig tilldelning på omkring 100 000 ton.
Importen från Sydafrika torde endast kunna avse mindre kvantiteter, under
det att några möjligheter att erhålla kol från England hittills icke förelegat.
I fråga örn kolimporten från Polen har jag nyss givit en närmare redogörelse.
Kolproduktionen i Ruhr kontrolleras av de allierade myndigheterna i Tyskland
och det exportöverskott, som uppstår, fördelas genom den s. k. European
Coal Organization i London. Det har hittills för vår del icke varit möjligt att
erhålla någon tilldelning av detta exportöverskott, som även torde vara relativt
obetydligt. Ansträngningarna fortsätta likväl att utverka allierat medgivande
till levererande av fossilbränsle från Västeuropa. Vissa kvantiteter
koks äro, som jag redan nämnt, utlovade i handelsavtalen med Belgien, Holland,
Tjeckoslovakien och Polen.

Med hänsyn till vårt bränsleläge är en ökad kolimport oundgänglig, i synnerhet
örn vi skola kunna upprätthålla någon export av trävaror under år
1946. Detta är ett sakförhållande som regeringen bär anledning att med styrka
framhålla i de kontakter som med olika länder nu tas och där våra exportmöjligheter
komma på tal. För bedömande av i vilken utsträckning vi böra
lägga huvudvikten av vårt avverkningsprogram på sågtimmer eller bränsleved,
är det nödvändigt, att vi före årsskiftet erhålla en garanti för en tillfredsställande
kolimport.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet för den mycket upplysande översikt över vårt handelspolitiska
läge, som han nyss har lämnat kammaren. Den var ju av samma
art som den, som riksdag-en fick i våras. Jag tror det vore bra, om det bleve
praxis att lämna sådana översikter med lämpliga mellanrum. Handelsministern
är förtjänt av ett erkännande för att han uppenbarligen är mycket intresserad
av att hålla kontakt med riksdagen när det gäller dessa spörsmål. Han är som
bekant en vän av snabba kommunikationer och full av iver, och resultatet har
denna gång blivit, att man kunnat höra lians anförande först i radio och sedan
läsa det i tidningen redan innan han hållit det i kammaren. Men det spelar
ju mindre roll.

När jag talar örn kontakten emellan regering och riksdag, så vill jag emellertid
göra den reflexionen, att läget även med den bästa vilja från handels -

Nr 39.

Onsdagen don 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
ministerns sida knappast är fullt tillfredsställande. Enligt regeringsformens
12 § kail nämligen överenskommelse med främmande makt, som riksdagen
äger att avgöra allena eller tillsammans med Konungen, icke slutas utan förbehåll
för riksdagens godkännande. Det räcker alltså icke med att rikets intressen
skulle skadas av ett uppskov och att överenskommelsen är av större
vikt. Erfarenheten har emellertid visat, att det understundom kan medföra
väsentliga olägenheter, om regeringen är tvungen att insistera på sådant förbehåll
om riksdagens godkännande, något som man i en del främmande länder
icke förstår sig på. Å andra sidan är det också synnerligen otillfredsställande.
örn regeringen av denna anledning skall föranledas att frångå grundlagens
bokstav. Under krigsåren har det därvidlag utbildat sig en praxis, som icke
kan anses fullt tillfredsställande.

.Mig förefaller det sannolikt, att handelsöverenskommelser med främmande
länder under många år framåt komma att ha ungefär den karaktär, som de ha
nu, och icke komma att vara sådana förkrigsavtal örn tullreduktioner o. d.,
som vi hade tidigare. Jag tror också att det kan komma att ligga så till, att
skyndsamhet är av nöden, när det gäller att sluta, dessa avtal och att förbehåll
örn riksdagens godkännande i vissa fall kan möta motstånd i utlandet. Jag
tror därför att det är en viktig uppgift att undersöka på vad sätt 12 § regeringsformen
skulle kunna revideras på ett sätt, som å ena sidan tillmötesgår det
praktiska behov, som jag här har talat örn, och å andra sidan tryggar riksdagens
rätt att till fullo granska politiken på detta område enligt grundlagsstiftarnas
avsikter.

Tidigare har det från regeringens sida uttalats, att man efter undersökning
hade funnit, att det icke behövdes någon ändring av bestämmelsen på denna
punkt. Jag måste säga att jag, efter att därefter ba ägnat frågan ett noggrant
övervägande, icke har kunnat förstå, hur regeringen har kunnat komma till en
sådan ståndpunkt. Jag vore därför mycket tacksam att få höra, hur man inom
regeringen ser på detta spörsmål.

Det finns en del avtalsfrågor, som riksdagen icke nödvändigtvis skall vara
med örn att avgöra. Örn det är en fråga av större vikt, kan regeringen i förväg
framlägga saken inför utrikesnämnden och sedan handla utan att ha sport
riksdagen. Örn man nu skall försöka skapa en bättre ordning på detta område,
så ifrågasätter jag, om man icke borde ge utrikesutskottet större möjligheter
att arbeta med dessa och övriga handelspolitiska, spörsmål. Jag tror, att utrikesutskottet
i högre grad än f. n. skulle kunna bli en arbetande grupp, medan
utrikesnämnden av naturliga skäl har svårare att bli det. Örn utrikesutskottet
kontinuerligt hölles informerat örn dessa spörsmål och dess ledamöter
bleve specialister på dessa frågor på samma sätt som bevillningsutskottets ledamöter
äro specialister på skattespörsmål, så skulle riksdagens möjligheter
att verkligen granska och följa med bli i hög grad ökade. Det är nämligen
ett stort önskemål, att man å ena sidan skall inom riksdagen kunna följa med
vad som härvidlag sker och .att man å andra sidan skall hålla dessa handelspolitiska
spörsmål lika väl som utrikespolitiken i övrigt såvitt möjligt över
partistriderna. Jag tror jag kan säga, att i vad mån detta skall bli möjligt i
avgörande grad kommer att bli beroende på regeringens handlingssätt. Örn
regeringen skulle inrikta sin politik i överensstämmelse med den regeringsförklaring,
som gavs i början av denna höstsession, och försöka frigöra handeln
från hämningar, så tror jag att det icke skall bli Svårt att uppnå allmän
enighet om handelspolitikens huvuddrag.

Statsrådet Myrdal nämnde något örn att man söker frigöra handeln från
segrarmakternas regleringar. Enligt min mening är detta emellertid icke tillräckligt,
utan det gäller att överhuvud taget söka skapa friare förhållanden

Onsdagen den 2S november 1945

Nr 30.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
för utrikeshandeln. När herr Myrdal med tillfredsställelse hänvisade till att
efterkrigskommissionen i fullständig- enighet hade utarbetat ett program, så
vill jag gärna tillägga, att detta också enligt min mening är mycket glädjande,
då man däri slår fast, att vi i Sverige göra klokt i att taga hänsyn till den
goodwill, som vi tidigare förvärvat genom en relativt frihandelsvänlig politik,
och att vi därför ej höra falla för frestelsen att nå tillfälliga fördelar genom
medel, som kanske kunna allmänt kompromettera vår position. Örn herr Myrdal
alltså vill fortsätta som handelsminister efter de riktlinjer, som han varit
med om att utarbeta Som ordförande i efterkrigskommissionen, så tror jag han
skall få lätt att vinna anslutning. Det förefaller ju, som om t. o. m. kommunisterna
icke ha något att invända.

När herr handelsministern kallar detta för en strävan efter »organiserad
frihandel», så erkänner jag, att jag finner detta uttryck ganska oklart, men
det gör kanske inte så mycket. Det är resultatet, strävandenas art, som är av
betydelse. Det är tills vidare klart, att vi icke kunna undgå en viss reglering
av utrikeshandeln. Det är alltså den anda, i vilken handelspolitiken skötes,
som är det avgörande. Vill herr Myrdal verka, örn jag så får uttrycka mig,
i folkhushållningsminister Gjöres anda, så tror jag att lian lätt kommer att
vinna förtroende i varje fall på vårt håll. då det gäller dessa spörsmål.

Vad sedan beträffar den redogörelse, som handelsministern nyss lämnat, så
var den ju på flera jmnkter mycket belysande. Jag skulle i alla fall dock vilja
tillåta mig att efterlysa några kompletterande upplysningar i ett avseende,
nämligen beträffande hur det förhåller sig med import och export i förhållande
till olika stater. Det räcker icke med att man får höra i allmänna ordalag,
att importen har blivit mindre än vi hade hoppats eller väntat, eller att
man får höra, att ett visst land har redan förbrukat sin kredit, såsom fallet nu
var med Frankrike. Jag undrar, om det icke skulle vara möjligt att för de
viktigaste länderna få uppgifter om hur stor importen är och beräknas bli
under innevarande år samt hur stor exporten bär varit, och hur mycket sedan
med hänsyn till fraktinkomster o. d. våra tillgodohavanden på olika
länder stigit och beräknas stiga. En sammanfattning av dessa belopp, med
vilka våra fordringar på olika länder stiga, tror jag skulle vara det mest klargörande
uttrycket för vårt handelspolitiska läge. Det förhåller 3ig ju dock så,
att våra kapitalresurser och möjligheter att ge kredit äro begränsade. Jag
tror man aldrig får tappa detta ur sikte.

Vidare vore det också tacknämligt, om handelsministern vore i stånd att
lämna några upplysningar om hur vår export på de brittiska imperiestatema
utanför Storbritannien samt på Egypten har utvecklats. Har det därvidlag
på sista tiden uppstått särskilda svårigheter med anledning av att man handlar
i pund sterling, medan en stor del av dessa staters export har tagits omhand
av Storbritannien, så att till exempel Australien har rätt begränsade
möjligheter att exportera till Sverige som betalning för svensk export till Australien?
Givetvis bör icke en svensk export till Australien få leda till en större
uppsamling av pundtillgodohavanden än som stämmer någorlunda överens
med den allmänna planläggningen av vår politik på detta område.

Jag kan icke undertrycka den reflexionen, men det ligger däri icke något
av kritik, att det är nedslående att, höra, att handelsministern icke hade något
mera att säga örn våra handelsförbindelser med Sovjetunionen, vilka fortfarande
hålla sig vid en mycket blygsam omfattning.

Vad Polen beträffar skall jag icke här närmare ingå på saken. Den diskuterades
ju till en del under remissdebatten. Jag mijer mig med att instämma
med handelsministern på den punkten, att jag tror det är klokt, örn vi i Sverige
inrikta oss på så omfattande ekonomiska förbindelser med Polen som

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kr edit g ivning en till utlandet m. m. (Forts.)
möjligt. Jag tror att det finns starka ekonomiska skäl därtill oell menar att
vi skola taga hänsyn till de polska svårigheterna, när vi bedöma vad som för
närvarande sker på detta område. Man kanske kan tillägga, att det finns även
allmänna politiska skäl för att vi skola försöka hålla så goda förbindelser som
möjligt med stater inom Östersjöräjongen.

Vad våra förbindelser med det ockuperade Tyskland beträffar är det ju
ytterst tråkigt att de icke ha kunnat komma i gång. Handelsministern bade
på den punkten icke något hoppfullt meddelande att komma med. Enligt min
mening är det berättigat att här göra den reflexionen, att det ockuperade
Tysklands utestängning från handel med yttervärlden är en politik, som icke
tjänar något land eller någon part till fördel. Det skulle säkert vara till nytta
håde för segrarmakterna och för neutrala stater, som sedan gammalt haft stor
handel med Tyskland, samt för det tyska folket självt, om man inom en någorlunda
snar framtid kunde möjliggöra ett betydande varubyte mellan Tyskland
och andra länder. Jag är övertygad örn att regeringen på den punkten
gör vad som göras kan, men jag har icke velat underlåta att göra denna reflexion,
då jag tror att den åsikten är mycket allmän i vårt land. Regeringen
bör kunna hänvisa till att det inom svenskt affärsliv råder en betydande otålighet
med det sakernas tillstånd, där Tyskland som det förefaller utan tillräckligt
vägande skäl hålles avstängt från handel med ett land sådant som
Sverige.

Jag ber vidare att få rikta en fråga till handelsministern rörande hur det
för dagen står till med den allierade svartlistpolitiken. Energiska ansträngningar
lia ju tidigare under året gjorts för att få slut på densamma. Det förefaller,
som örn någon reduktion av svartlistan har ägt rum under hösten, men
det vore tacknämligt att få höra, örn man kan säga, att denna avveckling fortskrider
på det sätt, som man tidigare under året hade anledning hoppas. Enligt
min mening vore det på tiden för att icke säga över tid att helt och hållet
avveckla denna svartlistpolitik. Det är annars fara värt att den övergår till
att bli något helt annat, nämligen ett sätt att befrämja allierade exportintressen,
vilket väl icke någon skulle kunna försvara.

Ja, herr talman, till sist skall jag be att få med ett par ord beröra vad som
förefaller niig vara den dominerande frågan i dagens handelspolitiska läge,
även om den icke är en speciellt svensk fråga. Naturligtvis äro våra möjligheter
att åstadkomma de önskvärda resultaten beroende av den internationella
miljö, i vilken svensk handelspolitik har att arbeta. Denna miljö beror främst
dels på de politiska förhållandena, dels på relationen mellan pund- och dollarsfärerna.
Örn ett tillstånd skulle fortsätta, där det brittiska imperiet och
pundgruppen äro internationellt illikvida, ja, då är det fara värt att den gruppen
av länder tvingas att fortsätta med en bilateral politik, där de starkt begränsa
importen av icke absolut nödvändiga varor och där de försöka forcera
sin export med subventioner av olika slag samt där länder som ha gott
örn pundtillgodohavanden köpa på sådana platser, där dessa tillgodohavanden
kunna användas, även örn priserna ligga högre än till exempel i Sverige och
Förenta staterna. Man kommer då in i en utveckling, där alla goda föresatser
till trots handelspolitiken kommer att utvecklas i ogynnsam i stället för i
gynnsam riktning. Därför är frågan örn en finansiell uppgörelse mellan dollar-
och pundgruppf^rna av dominerande betydelse.

Detta är naturligtvis till övervägande del ett spörsmål för Förenta staterna
och Storbritannien, men å andra sidan invänder man ju i vissa amerikanska kretsar
och icke alldeles utan rätt, att en orsak till Storbritanniens svårigheter
är, att Storbritannien har stora kortfristiga skulder till en rad andra länder,
och amerikanarna fråga: Är det meningen att vi skola ge engelsmännen stora

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
lågprocentiga och långfristiga lån för att engelsmännen skola kunna betala
tillbaka skulder till andra stater? En del amerikaner säga, att detta är icke
blott en fortsättning på vår hjälp till krigets finansiering ritan måste också
betraktas som ett allmänt internationellt spörsmål, där samtliga länder ha ett
gemensamt intresse.

Enligt min mening ligger det mycken styrka i denna argumentering. Jag
undrar därför, huruvida regeringen har några särskilda informationer utöver
dem, som framkommit i tidningspressen örn hur detta avgörande spörsmål internationellt
ligger till. Har kanske regeringen rent av övervägt kontakt med
andra stater för .att få den valutamässiga likviditeten diskuterad på det internationella
planet? Det skulle säkert vara en fördel, om detta kunde, ske^ eftersom
alla stater ha ett ensriktat intresse, tror jag, av att en ordning åvägabringas.
Har regeringen till att börja med haft kontakt med de nordiska staterna,
som böra vara lika intresserade som vi av att ett gynnsamt resultat
uppnås?

Avslutningsvis, herr talman, vill jag beträffande Sveriges kontakt nied de
nordiska länderna fråga, örn handelsministern har haft någon kontakt med
regeringarna i de andra nordiska länderna i avsikt att förebygga, att den
ekonomiska politiken under de allra närmaste åren utvecklar sig på sådant
sätt, att förutsättningarna för varuutbytet inom Norden bli sämre än de ha
varit i stället för bättre. Jag erinrar till exempel örn vissa planer på att i
ett nordiskt land utveckla en rad industrier, som för närvarande icke finnas
där, vilket råkar vara just sådana industrier, som äro väl utvecklade i Sverige
och där produktion i stor skala är absolut nödvändig för att man skall
kunna producera effektivt. Jag undrar, huruvida det icke skulle vara lämpligt
att man tog upp en officiell och konkret diskussion de nordiska staterna emellan
med användande av befullmäktigade delegationer för att förebygga en
ogynnsam utveckling på detta område. Det har talats så förfärligt länge örn
nordiskt handelspolitiskt samarbete. Jag tror här är ett tillfälle att åstadkomma
ett faktiskt resultat, även örn det för dagen icke så mycket gäller att uppnå
sensationella framsteg som snarare att undvika ett tillbakasteg, men det kan
ju vara lika viktigt. Delegationerna skulle väl också kunna undersöka möjligheten
att i andra avseenden göra vissa framsteg.

Allra sist, herr talman, ber jag att få uttrycka min glädje över att i den
proposition, som närmast ger anledning till dagens debatt, regeringen föreslår,
att de ifrågavarande krediterna till Danmark och Norge skola avskrivas. Jag
är säker på att regeringen har både riksdagens och hela svenska folkets stöd,
när den föreslår en generös handling av detta slag. Det gläder oss alla att på
detta sätt ha kunnat ge ett handtag åt våra nordiska grannfolk.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Eftersom
herr Ohlin ansåg denna sak rörande publiceringen av mitt anförande
vara värd att beröra, skulle jag blott vilja säga, att denna förtidspublicering
av mitt anförande naturligtvis helt och hållet skett utan min medverkan.
Felet ligger här uteslutande hos T. T., och jag hoppas, att herr Ohlin aldrig
kommer att bli utsatt för något liknande.

Nar herr Ohlin diskuterade deni fråga, som så varmt intresserar oss båda
och — jag tror — också hela kammaren, nämligen frågan om regeringens
kontakt med riksdagen i handelspolitiska ting, är jag rädd för att han begick
ett sakligt misstag. Han utgick från att handelsavtalen skola förses med
förbehåll, varigenom deras giltighet göres beroende av riksdagens bifall. Det
är nog icke riktigt. Det gäller blott, därest avtalet angår sådan fråga, som
riksdagen enligt regeringsformen äger att allena eller med Konungen avgöra.

Nr 39.

Onsdagen deli 28 november 194ö.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)

De flesta handelsavtal äro emellertid icke av den karaktären, utan de skola
underställas riksdagen blott om de äro viktiga. Herr Ohlin läste endast första
momentet av 12 § regeringsformen. Hade han läst andra momentet av samma
paragraf, skulle han emellertid ha observerat, att grundlagstiftarna skapat
möjlighet för regeringen att sluta avtal, utan sådant förbehåll, även örn det
gäller ett viktigt avtal, nämligen örn riksintresset det kräver. Vad närmast
gäller de fyra sista avtal, som slutits, har riksintresset icke varit så mycket,
att avtalen skulle hållas hemliga, vilket ju icke kunnat ske, örn de underkastats
riksdagens behandling. Men det var av vikt att sätta dem i verket
snabbast möjligt. Därför har regeringen begagnat den utvägen, som andra
momentet i denna paragraf i regeringsformen öppnar, nämligen att anmäla
avtalen till utrikesnämnden. Jag vill här såsom en liten blomma i knapphålet
meddela, att vi verkligen beträffande dessa avtal sökt följa grundlagens bokstav
genom att förelägga utrikesnämnden dessa avtal, innan avtalen voro
träffade en sak, som under krigstidens svåra förhållanden icke kunnat
iakttagas.

Mitt påpekande örn herr Ohlins misstag gör det kanske mera klart, varför
vi kommit till den åsikten, att ett vidgat samarbete mellan riksdag och regering
i handelspolitiska ting skall kunna åvägabringas utan ändring i grundagen.
Jag tror, att mycket ännu är ogjort och måhända oprövat i denria riktning,
och för min del står jag mottaglig för alla praktiska förslag i den vägen.
Herr Ohlins tanke, att man vid prövning av handelsavtalen skulle ersatta
utrikesnämnden med utrikesutskottet, förefaller mig i och för sig mycket
rimlig, ifall man vill skrida så långt som till en grundlagsändring i denna
fråga, som dock är riktig, eftersom utrikesutskottet har samma medlemmar
som utrikesnämnden.

Herr Ohlin var också inne på en annan fråga, som intresserar mig lika
Xal7r« i, SCIIo honom, nämligen angelägenheten av att. när vi nu gå mot fredsförhallanden,
lämna allt fullständigare och snabbare redovisningar genom
publicering av siffror rörande vår export- och importhandel samt örn betalnmgsiorhallanden.
\ ad gäller importen och exporten till och från olika län vrri

••i.jag perim^ .om att clessa siffror komma att publiceras månatligen.
Vad galler förändringen i fråga örn fordrings- och skuldförhållanden till
°.j£a lander är det, såsom han själv sannolikt är medveten om, fråga örn
Sittror, som granda sig på mycket intrasslade och svåra kalkyler, och måhända
också örn siffror, som vi åtminstone icke för närvarande kunna anse vara
det angelägnaste att fa detaljerade och tidigare publicering av.

ff.(‘rlj Ohlin ställde ett spörsmål till mig rörande utvecklingen av handelsförbindelserna
med dominionländerna. Denna fråga är en stor fråga och delvis
tekniskt mycket invecklad. Vår utrikeshandel och alla länders utrikeshandel
med brittiska imperiet sammanhållas i en enhet genom sterlingblock.
et. y en?m vår handel med vilket som helst land inom det brittiska imperiet
mantor England har samma verkan på valutabalansen, som örn vi handlade
med England, är det naturligt att Storbritannien under rådande förhållanden
— såsom herr Ohlin själv i sitt anförande något berörde — i en sådan
situation mäste vara angeläget örn att på ett ur valutasynpunkt enhetligt sätt
kontrollera denna handel I vårt intresse ligger naturligtvis- å andra sidan
att söka ia denna kontroll från Englands sida så litet ingripande som möjligt
sa koncentrerad sorn möjligt till — om jag så får säga — valutaområdet. T
detta hänseende lia vissa förhandlingar som på senare tid bedrivits lett till
resultat som ur svensk synpunkt icke kunnat betraktas såsom ofördelaktiga.
Efter detta direkta svar pa den framställda frågan skall jag våga mig på den
prognosen att vår totalexport till de länder inom brittiska imperiet utanför

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
England som det- här gäller under den tolvmånadersperiod, som är reglerad i
det betalningsavtal, till vars avslutande herr Ohlin haft tillfälle att medverka,
kommer att röra sig på omkring GO ä 70 miljoner kronor.

Herr Ohlin förfrågade sig efter närmare upplysningar rörande de strävanden,
som jag redovisat i syfte att nå en utvidgad handel med Sovjetunionen. Jag
måste på den frågan svara, att jag knappast har några upplysningar att lämna
utöver dem jag lämnat i mitt förra anförande. Jag vill samtidigt lova att så fort
jag får upplysningar av värde och betydelse i denna utomordentligt viktiga fråga,
skall det vara mig angeläget att framlägga dem för riksdagen. Detsamma
gäller i fråga örn vårt intresse av att kunna öppna handelsförbindelser med
Tyskland och de olika ockuperade zonerna i Tyskland.

Herr Ohlin framställde till slut den frågan, huru de förhandlingar utvecklats,
som han på sin tid inledde och sorn fullföljdes från svenska regeringens
sida i syfte att ernå en rimlig lösning av svartlisteproblemet. Han antydde själv
den förhoppning, som jag framförde i mitt yttrande, nämligen att vi efter långa
förhandlingar kunna vänta en viss avlistning av vissa namn på svarta listan. Jag
skulle till denna upplysning vilja lägga den reflexionen, att det framstår för
den svenska regeringen såsom naturligt, om de allierade, när de betrakta hela
svartlisteproblemet, såvitt det har att göra med Sverige, taga en viss hänsyn
till den vidgade möjlighet att kunna kontrollera tyska intressen i svenska
företag och den avveckling av dessa intressen, som skapas genom den proposition
i saken, som nu ligger under riksdagens behandling.

Herr Ohlin var sedan inne på frågan rörande den stora finansiella uppgörelse
mellan Förenta staterna och Storbritannien, som nu förbereddes genom mycket
långdragna förhandlingar i Washington. Jag delar helt den uppfattning, som
han därvidlag givit uttryck åt, nämligen att resultaten av dessa förhandlingar
''komma att bli mycket ödesdigra och få ett utomordentligt stort inflytande på
frågan, örn vi lia att gå fram mot en utveckling i autarkisk och bunden riktning
i utrikeshandeln, eller örn internationella förutsättningar skola föreligga
för ett arbete för handelns frigörande. I det avseendet föreligger icke någon
meningsskiljaktighet. Jag förstår icke riktigt, vart han ville komma. Ifall herr
Ohlin menade, att det skulle vara lämpligt, att Sverige tog ett initiativ för
att hjälpa dessa förhandlingar bättre på traven, måste jag för min del säga,
att jag i det hänseendet känner mig och vårt land litet anspråkslösare. Jag tror,
att vi i den delen ingenting kunna göra.

Mera direkt ställde herr Ohlin till mig spörsmålet, örn regeringen fått några
särskilda informationer utöver dem, som lämnats i pressen. Dessa informationer
utgöra fullständigt de informationer, som äro tillgängliga för amerikansk
publik och så att säga hela världens publik. När det gäller så pass ömtåliga förhandlingar,
som det här är fråga örn. vari Sverige dessutom icke är part,
får kanske herr Ohlin gå med på att för den händelse att Sveriges regering
skulle lia fått informationer, som äro mera ingående än vad amerikanska medborgare
i allmänhet få och som man kan läsa liven i vur press, kan det måhända
finnas vissa skäl för mig att icke ge dessa publicitet i svenska riksdagen.

Herr Ohlin var till slut inne på frågan örn det nordiska handelspolitiska
samarbetet, och han pekade på att den utveckling, vari vi nu befinna oss, i själva
verket krigets inverkan på näringslivet i våra grannländer — och han menade
väl också de svårigheter, under vilka våra grannländer arbeta — kan ha till resultat,
att vi fjärma oss från i stället för att närma oss ett samarbete inom
Skandinavien.

Jag hade tillfälle att i mitt anförande deklarera det varma intresse jag alltid
haft och det intresse som den svenska regeringen och, som jag tror, riksdagen har
för att frågan örn ett ekonomiskt samarbete inom Skandinavien skall tagas upp

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
och bedrivas med allt intresse, ett samarbete som i första hand — däri är jag
övertygad att herr Ohlin instämmer med mig — skall innefatta mer av fri handel
inom Skandinavien och därmed också en ökad industriell arbetsfördelning.
Jag upplyste örn att denna fråga av olika skäl icke har ansetts mogen att åtminstone
från svenskt håll upptagas i form av ett förslag örn praktiska förhandlingar
av t. ex. den typ, som herr Ohlin rekommenderat, genom befullmäktigade
delegater, och däri ligger svaret på hans fråga.

Naturligtvis är det så, att när förhandlare från våra länder lia träffats för
att sluta kortsiktiga avtal för att reglera handelsförhållandena under den närmaste
tiden, de icke kunnat undgå att komma in även på längre bort i tiden
liggande frågor. Men de ha icke gått djupt in på dessa frågor. En anledning
härtill är — och jag tror att det är naturligt — det trängda valutapolitiska läge,
vari Norge och Danmark nu befinna sig och som gör, att de — även utan alla
onda önskningar och all dålig självtillräcklighetspolitik av den typ som herr
Ohlin ville exemplifiera — ha mycket honnetta skäl att söka begränsa importen
från Sverige och från andra länder, alltså att tillämpa vad man måste karakterisera
som autarkiska metoder även i fråga örn samhandeln inom Norden.
Det finns ju dessutom för dessa länder en del andra skäl varför det måhända är
mindre naturligt, a,tt de omedelbart önska ta upp denna fråga. Bara några månader
ha ju förflutit, sedan de blevo befriade från den tyska ockupationen, och
mångå bekymmer, bl. a. politiska och regeringsbytesbekymmer, ha fyllt denna
tid.

Det är emellertid min och den svenska regeringens inställning, att vi så snart
som möjligt, så snart förutsättningar för ett praktiskt resultat föreligga, äro
a vår sida beredda att träda i förhandlingar örn ökat ekonomiskt samarbete inom
Skandinavien.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr statsrådet missförstod mig, när jag efterlyste informationer. Det
kunde icke gälla dagens läge med avseende på de hemliga engelsk-amerikanska
förhandlingarna, utan det måste gälla denna frågas större internationella sammanhang
och bedömning från nordisk horisont. Jag har velat begagna tillfället
att peka på vilken dominerande betydelse den har. Det är av värde, örn läget
är fullständigt klart för alla parter, när svensk handelspolitik diskuteras.

Jag tror emellertid, att när handelsministern påstod, att jag skulle ha förbisett
momentet 2 av § 12 regeringsformen, så var det ett misstag, som protokollet
från denna debatt kommer att visa. Mitt yttrande gällde just moment 2 av § 12.
I detta moment sägs, att när det gäller avtal, som icke angår fråga som riksdagen
äger att avgöra, då kan regeringen efter utrikesnämndens hörande handla
fritt. Men örn det är fråga, som riksdagen borde vara med om att avgöra, då kan
regeringen icke handla på det sättet, att den bara talar med utrikesnämnden.
Jag tycker för min del, att den tolkningen är den naturliga.

Frågan blir då: äro alla dessa stora och viktiga handelsavtal sådana frågor,
som riksdagen icke nödvändigtvis har att taga befattning med? En sådan tolkning
skulle vara helt stridande mot grundlagsstiftarnas mening. Ty dessa avtal
ha ju trätt i stället för tidigare avtal örn tullar och dylikt. Skulle den omständigheten,
att avtalen numera ha en något annan konstruktion, åstadkomma, att
riksdagen inte skulle lia att taga befattning med dem likaväl som med de gamla
avtalen? Jag vill här uttala den förhoppningen, att regeringen framlägger något
expertutlåtande örn tolkningen av denna paragraf, och att det blir möjligt att
granska det i lugn och ro.

Beträffande upplysningarna om våra fordringar på olika länder, är det klart,
att det kan tänkas fall, då sådana upplysningar icke kunna och böra lämnas. Jag

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
tror dock, att man i många fall, såsom när det gäller Frankrike, kan lämna sådana
upplysningar, och jag tror, att deras offentliggörande skulle komma att
tjäna som påtryckningsmedel, som regeringen skulle ha nytta av vid förhandlingar
med dessa makter.

Jag tror därför fortfarande, att handelsministern skulle kunna gå ett stycke
längre än han gjort, även om jag på det hela taget är tacksam för den rikhaltiga
belysning, som han här givit dagens handelspolitiska läge.

Härefter anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman!
Herr Ohlin och jag betrakta oss måhända icke såsom särskilt lärda personer åtminstone
vad gäller konstitutionella frågor, och det framstår kanske för några
här i kammaren, som i dessa ting äro mera omdömesgilla än vi, såsom litet
löjligt, att vi diskutera denna sak. Men jag kan ändå icke hjälpa, att jag måste
replikera herr Ohlin, när han återkom till saken. Han resonerar fortfarande
endast om första momentet av § 12. När han som exempel på att handelsavtalsfrågor
äro frågor, som riksdagen skall deltaga i beslut örn, talar örn handelsavtal
med tullar, förbiser han ju, att handelsavtal, där det ingår reglering av
tullar, naturligtvis höra till moment 1 av nämnda paragraf, eftersom de då
beröra riksdagens bevillningsrätt.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag skulle till en början vilja uttrycka den
förhoppningen, att de två professorer i nationalekonomi, vilkas lärdom på detta
område statsrådet Myrdal i varje fall icke har bestritt — den ene en förutvarande,
den andre den nuvarande handelsministern — icke skola anse det vara
alltför förmätet av en vanlig och icke särskilt lärd representant för det prosaiska
näringslivet att blanda sig i denna debatt örn ytterst subtila och komplicerade
ting. Men jag får väl som förmildrande omständighet andraga, att det til syvende
og sidst väl ändå blir detta näringsliv, som får vidkännas konsekvenserna av
en till äventyrs felaktigt förd politik. Det är väl också på detta näringslivs anpassningsförmåga
och effektivitet det ankommer, i vad mån i praktiken de planer
som utarbetas på det handelspolitiska området kunna fullföljas.

Vad nu i första hand beträffar Kungl. Maj:ts hemställan, att riksdagen måtte
avskriva 150 miljoner kronor av vårt lands fordringar mot Norge och 50 miljoner
kronor av våra fordringar mot Danmark, skulle jag vilja helt instämma med
herr Ohlin. Jag är förvissad örn att riksdagens övriga ledamöter äro helt med
på att propositionen skall bifallas. Jag betraktar för min del ett godkännande
av propositionen som ett uttryck för vår aktning för Danmarks och Norges folks
under krigsåren ådagalagda vilja att icke låta sig kuvas av en förtryckare samt
som en manifestation av vår inställning till de nordiska brödrafolken.

Handelsministern har begagnat detta tillfälle att lämna en översikt över skilda
handelspolitiska frågor. Det är, som herr Ohlin framhöll, synnerligen tacknämligt
att så skett. På detta område förefinnes säkerligen från riksdagens sida en
önskan att från regeringen erhålla informationer i mycket stor utsträckning.
Det gäller också spörsmål av så utomordentligt stor vikt, att det för regeringen
bör vara angeläget att stå i mycket nära och god kontakt med riksdagen.

Det är ju alldes klart, vilket handelsministern också underströk, att vårt
land har ett intresse av att efterkrigstidens varuutbyte blir så fritt och omfattande
sorn gärna är möjligt. Det ligger emellertid i öppen dag, att det finnes en
mångfald svårigheter av skilda slag, vilka stå hindrande i vägen. Innan ett normalt
för vårt land önskvärt tillstånd å världsmarknaden skall kunna uppnås,
måste åtskilliga ändringar komma till stånd. Man får icke förbise, att

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
praktiskt taget samtliga länder i större eller mindre grad äro illa medfarna
av kriget. Det är emellertid icke nog med att en upplysning å
det materiella området kommer till stånd. Det fordras också en annan inställning
i staternas sinnelag än som i stort sett hittills kommit till synes, en
verklig vilja att bygga upp världen till båtnad för folken. Vad som i första hand
kräves är givetvis ett återställande av den internationella likviditeten. Men det
bör nog påpekas, att det säkerligen tyvärr vore oriktigt av oss att tro, att vi i
detta avseende kunna göra någon större insats. Vårt land är dock en liten stat i
förhållande till de stora världsmakterna. Skall ett ekonomiskt jämviktläge kunna
uppnås, beror detta i främsta rummet på Förenta staterna. Det kan naturligtvis
tänkas, att inom en ganska snar framtid någon överenskommelse kommer till
stånd mellan Förenta staterna och Storbritannien, vilket i så fall skulle vara
första steget mot en internationellt bättre ekonomisk ordning. Man skulle därmed
ha kommit ett gott stycke på den väg, som, för att citera ett uttalande ur ett
föredrag som bankofullmäktiges ordförande nyligen höll, »naturligt leder fram
till generell multilateral konvertibilitet».

Det skulle i detta sammanhang vara lockande att ingå på frågan, huru vi
i Sverige skulle ställa oss till en anmodan att ansluta oss till Brattön Woodsförslagen,
en fråga som de två föregående talarna snuddat vid. Detta problem
är av en oerhörd storleksordning och betydelse, och det är alldeles uppenbart,
att stai-ka skäl tala både för och emot. I princip hava vi givetvis ett intresse av
att en stabilisering av valutaförhållandena kommer till stånd. Jag skall emellertid
icke närmare ingå på frågan, om vi böra föra en politik, som låser fast
oss eller icke låser fast oss vid den ena eller andra valutan. Örn också avgörandet
indirekt kommer att få ett stort inflytande på handels- liksom på lönepolitiken,
berör detsamma givetvis i första hand det valutapolitiska området,
och jag föreställer mig, att vi längre fram få tillfälle att här i riksdagen närmare
upptaga denna sak till prövning och därvid taga ställning till vad som ur
vårt lands intresse måste anses vara det riktiga.

Målet för vår handelspolitik kan med vissa reservationer angivas vara att
medverka till en omfattande såväl export som import. Under de närmaste åren
är det emellertid alldeles tydligt, att åtskilliga hinder föreligga mot en jämvikt.
Jag delar i detta avseende helt den iippfattning, åt vilken handelsministern
gav uttryck. Sannolikheten talar för att ett exportöverskott kommer att
uppstå. Åtskilliga länder, som i och för sig hava ett stort behov av våra varor,
bliva icke ännu på länge i tillfälle att i önskvärd utsträckning ställa till vårt
förfogande de kvantiteter bytesvaror, som vi skulle önska. Vi hava också redan
nu som bekant kunnat bidraga till det internationella återuppbyggnadsarbetet
med utomordentligt stora belopp. Naturligtvis är det glädjande, att så kunnat
ske, och det är även alldeles klart, att vi själva hava ett intresse av att, örn
också i den begränsade utsträckning som följer av vårt lands storleksordning,
kunna medverka till att andra länder, med vilka vi i framtiden avse att få
ett jämnare varuutbyte, erhålla det stöd som de efter krigets härjningar äro
i så stort behov av.

Men redan från början bör det sägas ifrån, att vi böra föra en handelspolitik
som innebär, att de statliga restriktionerna och den statliga tvångsdirigeringen
i så stor omfattning och så snart som möjligt kunna upphävas.
Jag skulle också till handelsministern vilja rikta den frågan, om handelsministern
är inställd på att föra en sådan politik, vilken är raka motsatsen till en
politik, syftande på utrikeshandelsmonopol eller statlig importdirigering.

I fråga örn kreditgivningen till utlandet är det vidare uppenbart, att det
finnes en gräns, utöver vilken vi icke kunna gå, även örn vi aldrig så gärna
skulle vilja i ännu högre grad medverka till världens återuppbyggnad. I pro -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

KredUgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
position nr 139 vid riksdagens vårsession gjorde finansministern en mycket
intressant analys av våra möjligheter. I det stora hela är denna analys säkerligen
fullkomligt riktig. Det vore emellertid av värde att genom handelsministern
få fram ett förtydligande. För att en maximal export skall kunna
upprätthållas erfordras givetvis en import, vars omfattning blir i sin tur
beroende av exporten och sätten för dess finansiering. Men man får icke sträva
efter att begränsa importen till att endast avse vad som är nödvändigt för att,
utöver vad som behöver tagas i anspråk för den inhemska försörjningen, upprätthålla
exporten. Vi hava här i landet ett synnerligen stort eget återuppbyggnadsbehov,
varigenom vår produktivitet på såväl kort som lång sikt kan stärkas.
Vi ha också ett behov av att använda en viss del av vårt exportöverskott
till att för vårt näringsliv möjliggöra att återvinna och utbygga den ställning,
som vi före kriget hade på världsmarknaden. En statlig politik, som i sak
medför, att vi skulle få eftersätta våra egna investeringsbehov inom landet
eller vårt behov av produktiv investering i andra länder, skulle icke vara riktig,
och jag förmodar, att handelsministern är beredd göra det uttalandet, att han
delar denna uppfattning.

Det stora problemet i fråga örn kreditgivningen måste naturligtvis bli var
gränsen skalig dragas, och det skulle ha varit av mycket stort intresse och värde,
om handelsministern hade velat framföra några personliga synpunkter på detta
utomordentligt betydelsefulla frågekomplex.

o Det bör vidare påpekas vikten av att den statliga dirigeringen icke får
sådan omfattning eller utformning, att den medverkar till en snedbelastning
av vår utrikeshandel och produktionsapparat. Verkningarna för vårt samhällshushåll
på lång sikt av förekomsten av betydande fordringar på utlandet,
vilka delvis äro fonderade i detta ords egentliga mening och delvis äro flytande,
ehuru spärrade till vissa områden och med en villkorlig användbarhet
för fordringsägaren, kunna bli, att vi lockas frångå principen om köp på den
billigaste marknaden eller förmås köpa icke önskvärda varor. Det får icke
vara något mål för vår handelspolitik att följa de principer, som sattes i system
av 30-talets tyska finansledning.

Givetvis är det även på kort sikt av betydelse, att vår export icke i sådan
grad inriktas på valutasvaga marknader, att våra varor icke räcka till för att
betjäna de marknader, som i längden äro bäst ägnade att bli mottagare av en
kontinuerlig svensk export.

I fråga örn handelspolitiken ligger det, efter den redogörelse som handelsministern
här har lämnat, mycket nära till hands att något uppehålla sig vid
det polska kolavtalet. Att de hittillsvarande leveranserna varit fullkomligt oväsentliga,
är ju allmänt känt, och handelsministern har här vitsordat, att så är
fallet. Men frågan är, örn handelsministern vid den tidpunkt, då avtalet träffades,
ens själv trodde pa att Polen under kontraktstiden överhuvud taget skulle
^''‘^ möjlighet att leverera den avtalade oerhört stora kvantiteten. Eigger saken
så till, att man från svensk sida krävde, att avtalet skulle omfatta den stipulerade
kvantiteten, eller är det måhända så, att det var polackerna, som önskade
att avtalet skulle innehålla den, såsom båda parter borde lia insett, ouppnåeliga
och fiktiva siffran? Vad orsaken må vara, må lämnas därhän, men jag
kcin knappast underlåta att göra den reflexionen, att när man inom det enskilda,
näringslivet träffar ett avtal, så förutsätter man också, att avtalet skall
hallas, och jag tror inte, att det skulle falla någon vanlig affärsman in att
underteckna ett avtal örn kvantiteter, vilka ligga fullkomligt utanför verklighetens
ram.

Avtalet inrymmer emellertid, såsom vi veta, även en annan sida. Vad var anledningen
till afl. Polen i avtalet erhöll en handelskredit - - märk val: icke åter -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
uppbyggnadskredit -— på 35 miljoner kronor utan att i verkligheten någon
skyldighet till motprestation föreligger? Borde man inte i stället från början
ha undersökt, vilka prestationer som vårt land borde göra för att få fram
kolleveranserna? Nu långt efteråt ha vi ställt järnvägsvagnar till förfogande.
Vi skulle redan den gång, då avtalet träffades, ha tillsett, att en sådan ordning
kom till stånd, att vi hade kunnat medverka, inte bara till iordningställandet
av transportapparaten utan även i andra avseenden, vilket allt, mänskligt
att döma, skulle lia resulterat i att Polens möjligheter att leverera de facto
skulle lia blivit betydligt större. Som det nu är, levereras visserligen kol i den
omfattning — och den är inte ringa ■—• som transport- och lossningsanordningarna
medgiva, men jag skulle vilja fråga handelsministern: är det inte så,
att dessa kvantiteter, trots utbetalningen av de 35 miljoner kronorna, gå på
finska båtar till Ryssland i stället för att gå till oss?

I samband med problemet exportkrediterna vore det också av intresse att
höra, hur handelsministern eller finansministern tänkt sig ordna de spörsmål,
som uppkomma, därest förluster uppstå i fråga om kapital eller ränta. Har man
planer på att täcka sådana förluster genom exportavgifter, varigenom en ytterligare
snedvridning skulle kunna komma till stånd och svårigheterna bli än
större att kunna säkra den ställning, som vi väl behöva på andra marknader,
då konkurrensen från de stora ländernas sida åter blir hård och kännbar?

I proposition nr 139 föreslog Kungl. Majit upprättandet av en särskild kapitalfond,
benämnd fonden för kreditgivning till utlandet. I propositionen framhölls
att det kan övervägas att till redovisning över fonden upptaga även sådana riksbankens
valutaköp, som icke kunna anses innefatta tillskott till valutareserven.
Örn så skulle bli fallet, måste på kapitalbudgeten anvisas ett investeringsanslag
för inköp från banken av ifrågavarande valutor och »utan att härigenom skapas
några administrativa svårigheter och utan organisatoriska nybildningar skulle
man på så sätt realisera några av de väsentliga syftena med de tidigare berörda
särskilda valutafonderna i utlandet, nämligen att ge riksbanken ett underlag
för marknadsoperationer i syfte att motväga exportkreditgivningens
monetära verkningar samt att erhålla en specialreglering av förluster och vinster
på denna särskilda del av handeln med valutor». Finansministern föreslog
också, att till fonden för detta ändamål skulle reserveras ett valutabelopp av
250 miljoner kronor.

I verkligheten får väl detta i sak anses innebära en viss ytterligare maktöverflyttning
till finansdepartementet och riksbanken. Med förbigående av
riksgäldsfullmäktige skulle riksbanken komma att förfoga över statsobligationer
för öppna marknadsoperationer till synnerligen avsevärda belopp. Man
kan nog icke komma ifrån att det för riksdagen är anledning att ägna saken
sin uppmärksamhet, även örn riksdagen som bekant ej velat motsätta sig Kungl.
Maj :ts förslag.

Det kommer, herr talman, under de närmaste åren att vara ett stort ansvar,
som åvilar handelsministern. Under dessa brytnings- och övergångsår kommer
det att visa sig, örn det enskilda näringslivets förmåga till anpassning, dess
smidighet och dess initiativkraft får tillräckligt spelrum. Handelspolitiken
kan också medföra en kännbar belastning på penningvärdet. Det kan icke förnekas,
att exportkrediterna ha en inflatorisk karaktär. Ett ovarsamt handhavande
av den ömtåliga apparatur, som vårt export- och importväsen innebär,
kan leda till för vårt folk synnerligen skadliga konsekvenser. En överdriven
tilltro till vårt lands förmåga att inverka på den ekonomiska världsordningen
eller till statens överlägsenhet överhuvud taget i förhållande till de enskilda
skulle Jnte endast på kort utan också på längre sikt komma att gå ut över
hela vårt folks levnadsstandard.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
skall bara tillåta mig att svara på några av de frågor som framställts av den
siste tälär6n

Herr Wiberg citerade ett yttrande i en proposition till vårriksdagen, som
jag inte riktigt fattade, men jag tror, att det är ett teoretiskt uttalande av
innebörd, att en maximal kreditkapacitet skulle vara för handen,^vid en viss storlek
av importen, och att därvid denna import vore helt förbehållen exportproduktionen.
Det är väl herr Wiberg icke obekant, att stundom de kungliga propositionerna,
icke minst de som utgå fran det förnämliga finansdepartementet,
styckevis innehålla små nationalekonomiska utredningar, och detta uttalande
hör säkert till denna kategori. Herr Wiberg frågade, om regeringen skulle sa
att säga kontrollera importen och styra den helt och hållet pa exportproduktionen
samt eftersätta våra egna konsumtions; och investeringsbehov ävensom
industriens behov av att skaffa sig filialer i utlandet. På denna fråga kan
jag bara svara ett bleklagt nej. Jag kan säga, att jag är något föivanad över
att en socialdemokratisk regering kan bli misstänkt för att vilja föra en politik
av denna starkt exportprotektionistiska karaktär.

Av vad herr Wiberg för övrigt sade skall jag icke ta upp något annat än
några frågor om vårt polenavtal. Han frågade mig, om vi överhuvud taget
hade haft någon tilltro till att polackerna skulle vara i stånd att leverera de
kolkvantiteter som vi överenskommo om i de två avtalen, och ställde vidare den
något egendomliga frågan, örn det måhända var på det sättet, att polackerna .
jag förstår icke, i vilket syfte han trodde det skulle ha varit, örn i ett bedrägligt
eller i ett annat syfte — helt enkelt velat sätta in en större kvantitet kol
än de kunde tänka sig leverera. På detta kan jag naturligtvis bara svara, att
vi förutsatte, att om allt gick så lyckligt, som vi hoppades, så skulle den stipulerade
kvantiteten kunna levereras. Och jag vill säga till herr Wiberg, att
man skall inte, när man nu bedömer denna fråga, glömma, att det är mer än
ett år kvar innan avtalstiden utgår.

Herr Wiberg förklarade, att när man inom det enskilda näringslivet -- där
man som bekant aldrig gör några misstag eller i varje fall inte publicerar
dem; tidningarna äro ju mycket snällare i det avseendet — träffar avtal, så
träffar man aldrig andra avtal än sådana, som man tror kunna uppfyllas. Jag
vill påstå, att detsamma i hög grad gäller svenska staten, när den sluter avtal.
Men jag ber herr Wiberg besinna, att när svenska staten, såsom för närvarnde
är förhållandet i ett flertal fall. har att göra avtal med länder i Europa, som
ha lidit så mycket som Polen och Ira så stora svårigheter att kämpa med som
Polen, så måste vi ibland taga stora risker och kanske sluta avtal, som inte
äro av riktigt samma typ som de avtal, som slutas mellan affärsmän inom det
fredade och lugna Sverige. Det måste den svenska staten göra, om den vill
att vi från svensk sida skola kunna medverka till att bygga upp världen - -det enskilda näringslivet är icke mäktigt att träffa sådana avtal nied hänsyn
bl. a. till de krediter, som måste lämnas.

Herr Wiberg frågade vidare, varför polackerna fått kredit utan motprestation.
Jag vill, när jag svarar på den frågan, först påpeka, att kreditens större
del ju gjorts avhängig av de skeende leveranserna och då i första hand kolleveranserna.
Men vidare skulle jag till herr Wiberg vilja säga, att det är
orimligt att här tala örn att det inte föreligger någon skyldighet till motprestation.
När man sluter ett avtal, där en kredit ingår såsom ett av ieden
i avtalet, så är det givet — det tycker jag att herr Wiberg såsom affärsman
skulle inse — att denna kredit inte lämnas för intet. Att en del av krediten,
d. v. s. 35 miljoner kronor, omedelbart gjorts tillgänglig för polackerna, har

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 39. 5

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
salunda skett av samma skäl som att ett belopp på 12 miljoner kronor, örn
jag inte minns fel, omedelbart gjordes tillgängligt för tjeckoslovakerna. I det
tjeckoslovakiska fallet är det mycket osäkert, när transportförhållandena bli
sådana att vi överhuvud taget kunna fa någon, i herr Wibergs inskränkta mening
motprestation, men det ansågs vara betydelsefullt att ge en sådan kredit,
eftersom det var en förutsättning för att tjeckerna skulle kunna börja inköpa
varor och för att våra exportörer skulle kunna börja producera och lägga av
varor för tjeckerna. Det finns naturligtvis i fallet Polen motsvarande skäl till
att en del av den kredit, som man ställt till polackernas förfogande, omedelbart
gjorts tillgänglig.

Herr Wiberg^ frågade också, varför svenska regeringen inte i avtalet hade
utfäst sig att på ett mera aktivt sätt medverka vid återuppbyggandet av den
polska transportapparaten. Jag vill då erinra herr Wiberg" örn att svenska
staten har gjort en utfästelse i sådant hänseende, nämligen att så snart det
var tekniskt möjligt leverera 1 300 godsvagnar. Örn jag förstod herr Wiberg
rätt, menade han emellertid, att vi även på många andra vägar skulle ha sökt
aktivt hjälpa till: vi skulle ha ställt vår expertis, våra ingenjörer, till förfogande,
vi kanske också skulle ha skickat dit arbetare och gjort även annat
för att ordna upp Polens transportproblem.

Lat mig här säga, att ataganden av denna karaktär lia vi icke behövt inskriva
i avtalet, eftersom polackerna äro medvetna om att vi komma att stå
dem till tjänst i den mån våra begränsade resurser tillåta. Man måste emellertid
överhuvud taget sätta sig in i, att det inte är så förfärligt mycket som vi
kunna göra härvidlag, vare sig med det enskilda näringslivets hjälp eller med
den expertis och de resurser, som statens järnvägar förfoga över. Det är ju
här fråga örn ett land, sorn delvis är i det läget att vara ett genomfartsläger
för den ryska röda armén mellan Sovjetunionen och ockupationsområdena i
Tyskland. Det är ett land, som förlorat en mycket stor del av sin folkmängd
och där förvaltningen ännu inte lyckats komma riktigt i ordning. Det är ett
land, som till helt nyligen fått genomlida, inte bara ett krig, utan den mest
fasansfulla förstörelse och ockupation, som förekommit under detta krig. Det
är ett land, där många förhållanden göra det ganska naturligt, att man inte
fns är V ^lfäU« att 1 nå£on höffre grad utnyttja utländsk expertis och utländsk
hjälp. Dessutom är det självklart, att den grad, vari Polen skulle
kunna utnyttja en sådan hjälp, dock måste bli beroende av Polens eget initiativ
och intresse, ^ och där spela bl. a. valutaförhållanden in. Hjälpen kan
måhända framsta såsom för dyr. Eller det kan vara fråga örn leveranser som
ligga utanför vår kapacitet.

Jag vill emellertid positivt säga, att regeringen hela tiden i eget intresse
har sökt göra sitt yttersta för att hjälpa polackerna med deras besvärliga transportproblem.
Därvidlag har enligt min uppfattning ingenting eftersatts från
det allmännas sida.

I detta sammanhang reste herr Wiberg en fråga, som, även örn han icke
menade den som insinuant, i alla händelser på ett insinuant sätt har rests i
den svenska pressen, nämligen frågan: är det inte så att de kol, som vi skulle
ha fran östersjöhamnarna, i stället gå till Ryssland På denna punkt är jag
lycklig att_ forst och främst kunna meddela, att vi ha indikation både på att
sovjetregeringen pa sm tid hade ett positivt intresse för att Polen skulle komma
i reguljara handelsförbindelser med Sverige och att sovjetregeringen därefter
har delat var oro över att den polska regeringen icke på ett bättre sätt har
Kunnat fullfölja de leveranser, som polska regeringen åtagit sig. Vidare vet
jag att det icke är rimligt att komma med denna anklagelse om att ryssarna
pa detta satt skulle ha skott sig på vår bekostnad. Ryssarna behöva inte

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
göra det, ty större delen av de leveranser av kol, som gå från Polen till Ryssland,
går direkt från de polska gruvorna österut, och det är bara en mindre
del av den ryska importen av kol, som går över hamnarna vid Östersjön.

Till slut kom herr Wiberg in på en kritisk diskussion av vissa finansiella
frågor, som jag inte här skall taga upp, eftersom dessa saker inte höra till
mitt ämbetsområde och eftersom jag vet, att finansministern mycket snart
kommer att ha tillfälle att beröra dem. Jag vill dock icke neka mig en liten
replik. Herr Wiberg frågade: hur skall det gå, örn det blir förluster på de
statliga exportkrediterna? Skola förlusterna i så fall täckas genom exportavgifter,
som äro av den naturen, att de snedvrida hela näringslivet och
minska industriens möjligheter att — örn jag förstod herr Wiberg rätt — på
ett framgångsrikt sätt medverka till den svenska exporten i framtiden? Jag
vill bara påpeka en liten sak i anledning härav, nämligen att syftet med de
exportavgifter, som riksdagen har beslutat, inte har varit att snedvrida näringslivet,
utan att försvara den prisnivå, vars upprätthållande är en av de
viktigaste förutsättningarna för att icke industrien och näringslivet i övrigt
skola snedvridas.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag tillät mig i mitt första anförande ställa en del frågor till handelsministern.
Jag ber nu att till herr statsrådet få framföra mitt tack för att han
så omgående och utförligt har besvarat vissa av dessa frågor.

I handelsministerns svar ingingo också vissa deklarationer, som jag måste
hälsa med tillfredsställelse. Naturligtvis vill jag därmed inte säga, att jag
var helt tillfredsställd med allting. Jag är fortfarande icke helt övertygad örn
att handelsavtalet med Polen och den kredit på 35 miljoner kronor, som därvid
lämnats, ur alla synpunkter varit så välbetänkt. Jag ber att få försäkra
statsrådet Myrdal, att jag är fullt medveten om att man, när det är fråga örn
avtal, måste taga risker. I detta fall tror jag emellertid att det hade varit litet
klokare ur svensk synpunkt, örn avtalet fått en sådan utformning att åtminstone
en del av dessa 35 miljoner kronor hade kunnat användas för att iordningställa
hamnar och vissa andra anläggningar.

Beträffande exportavgifterna vill jag gärna medgiva, att de avgifter som
hittills beslutits äro av den karaktär som statsrådet Myrdal angav. Men det
var icke heller en sådan politik som jag åsyftade med mitt anförande. Det var
min förhoppning att ett sådant uttalande från statsrådet Myrdals sida skulle
göras, att man kunde känna sig säker på, att åtminstone från hans sida i framtiden
icke skulle komma att föras en politik, vilken skulle medföra att exportavgifter
användas i annat syfte än det hittillsvarande. Jag tror mig ur statsrådet
Myrdals svar kunna utläsa, att han avsett att lämna ett ur min synpunkt
tillfredsställande svar. Jag sätter naturligtvis också mycket stort värde
även härpå.

Härpå anförde:

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Jag dristar mig till att efter denna
lärda handelspolitiska debatt framkomma med några önskemål och kanske erinringar,
när det gäller exporten av fisk och fiskprodukter. Handelsministern
har endast snuddat vid det, när han talat örn svårigheterna att komma till rätta
med de förhållanden fiskarena ha vid Island. Jag skall ej uppehålla mig vid
den saken. Den har ju debatterats från denna talarstol förut, och regeringen
är ganska insatt i hur förhållandena på Island äro, när det gäller svenska
fiskares behandling där. Jag vill erinra örn att då tidigare det svensk-is -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

jKreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
ländska handelsfördraget förekommit till behandling i riksdagen yttrade dåvarande
handelsministern Ohlin, att den isländska behandlingen av de svenska
fiskarena var — jag vill minnas han sade — en mycket ful form av protektionism.

När nu efter spärrens hävande utsikterna började ljusna för förbättrade förbindelser
med våra handelsländer var den första åtgärd regeringen gjorde att
söka få till stånd import av sill från Island, långt innan den minsta tanke
var kommen på att vi även skulle komma i det förhållandet att kunna exportera
fisk. Nu har jag förut sagt ifrån, att jag inte har någonting emot
att vi importera sill från Island till Sverige, örn vi få möjlighet att exportera
den sill vi fånga här i Sverige eller andra fiskvaror.

Nu misslyckades som bekant fisket på Island, och detta gav de svenska
fiskarena en chans att kunna fiska sill i Nordsjön. Detta tillförde vårt land
åtskilliga tusen tunnor sill av bästa kvalitet. Det bör naturligtvis icke vara
så, att våra fiskare skola vara beroende av örn fisket lyckas eller misslyckas
i utlandet. Men förhållandena äro ju sådana nu.

När det gäller handelsavtalet med England vill jag erinra om att fisket icke
stod nämnt, där. Det var icke alls tal örn att vi hade fisk att sälja. Förhållandet
blev det, att när spärren en gång öppnades hade svenska fiskare svårt att
komma i samma förbindelse med England som de haft före kriget. Visserligen
ha en stor del svenska fiskare landat fisk i England, men det har skett under
förhållanden, där de ha jagats från den ena hamnen till den andra. De ha t. ex.
fått gå till Aberdeen eller Grimsby eller andra hamnar, men de ha icke fått
landa, utan de ha måst söka nya hamnar och jagats från den ena orten till
den andra tills de hamnat där de kunde landa. Förhållandena ha varit mycket
svårartade, och i vissa fall ha de måst färdas ända till 500 nautiska mil från
en lossningsplats till en annan. De ha måst fara från ostkusten till västkusten
genom Kaledoniakanalen och genom Hebriderna ända ned till Västengland, närmare
bestämt Fleetwood.

När det gäller England finnes, såvitt jag vet, ingen fast överenskommelse
beträffande landning av fisk. Men det vöre mycket önskvärt, om en sådan
kunde komma till stånd. De gamla förbindelser, som vi västkustfiskare förut
haft med England, böra fortast återknytas under ordnade förhållanden. Det
är i varje fall mycket önskvärt.

En annan sak beträffande England och även Norge. Det säger sig självt,
att skola vi få handelsavtal med Norge måste vi importera vissa kvantiteter
fisk. Norrmännen kunna överhuvud taget icke sluta handelsavtal med Sverige
utan att få en viss kvot fisk till sin export hit. Men skulle man icke kunna
tänka sig, att man vid förhandlingar med Norge och även med England tillförsäkrade
sig vissa baser, där man kunde salta den svenska sillen? Den sill
som fångas på Fladengrundet och norr örn Doggersbank är fångad på så långt
avstånd från vårt land, att det är fara för att sillen ej är i bästa kondition,
när den kommer till Sverige. Skulle man ej i handelsavtalen kunna inrymma
bestämmelser om att vissa platser, t. ex. Eggesund i Norge samt Fraserburgh
och Wick i Skottland eller andra där belägna hamnar, skulle få vara baser
för de svenska fiskarena, där de kunde salta sillen?

Nu är det ingen nyhet, att svenskarna i skotska hamnar ha saltat makrill.
Det har man gjort många år före kriget. Visserligen har fisken varit fångad
av engelsmän eller skottar, men de svenska fiskarena ha i alla fall haft rätt att
ligga i skotska hamnar både på öst- och på västsidan. Där ha de saltat makrillen
och gjort den i ordning samt fraktat den till Sverige. Jag vill erinra mig,
att jag hört talas örn och även sett ett slags fördrag mellan England och Sverige,
som är så gammalt som — skulle jag tro — från 1660-talet, där vissa rättig -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditvinningen till utlandet m. m. (Forts.)
heter gåvos åt skotska fiskare i Sverige och samma rättigheter åt
svenska fiskare i Skottland. Örn den traktaten vore i kraft nn vore den
något att bygga på. Att svenska fiskare kunde få tillvarataga den sill de
fånga i Nordsjön, så att fisken kunde tillgodogöras bättre och driftskostnaderna
minskas betydligt, är ett önskemål, som jag vill framhålla.

Danmark ha vi haft som transitoland. Vi ha i Danmark landat massor av
fisk och sill, som Danmark i sin tur sålt till Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland
och England. Nu är väl den vägen, kan jag tro, nästan stängd. Men det
vore önskvärt, att vi åtminstone under kommande vinter finge möjlighet att
utnyttja Danmark ännu en gång som transitoland. Örn det är möjligt vet jag
ej, men det är i varje fall önskvärt.

Nu har det sipprat ut, att i handelsavtalen med exempelvis Polen och, skulle
jag tro, även Tjeckoslovakien och Holland bär fisket tilldelats viss kvot för
export. Jag vill säga rent ut, att det är glädjande. Jag tackar regeringen och
särskilt handelsministern för denna sak. Jag vet det icke, men jag är nästan beredd
att säga, att det torde vara första gången som fisket blivit jämställt med
industrivaror och andra exportartiklar, när det gällt kvotering av exporten. Det
är glädjande att vi fått följa med, och jag hoppas, att vi få följa
med i framtiden. Faktum är, att vår fiskeflotta på västkusten icke är
byggd endast för landning i vårt land, utan den är i mycket stor utsträckning
byggd för export. Vårt fiske på västkusten står och faller
med exporten. Vårt land är så geografiskt beskaffat, att det är mycket svårt
att kunna föra fisken från västkusten och upp till Norrland. Man förstår, att
viss import måste förekomma. Man har icke rätt att sätta upp importrestriktioner,
som avstänga folket från fiskkonsumtion. Men vi måste å andra sidan även
när vi ha import kunna exportera. Jag kan nämna några siffror, som jag antecknat.
Direkt i utländska hamnar landades 1937 16 miljoner kilo svenskfångad
fisk. Det var huvudsakligen, kan man säga, England och Danmark, där
fisken landades, kanske viss del i Holland. Hela exporten av fisk uppgick 1939
till 36 miljoner kilo. Det är ju en betydande kvantitet, trots att kontingentering
och kvoter och en del andra restriktioner förekommo beträffande landning av
fisk i utlandet.

Få vi icke exportera i större utsträckning, måste fisket inskränkas. Det kommer
att gå ut över vårt land. Det har icke varit fritt utan att det från vissa
myndigheters sida, däribland från livsmedelskommissionen, varit tal om att en
begränsning av fiskeflottan skulle ske. Det skulle betyda en inskränkning av
landets förvärvsgrenar och en förflyttning från skärgårdarna till andra förvärvsområden.
Vi ha i vårt län genomgått en sådan förflyttning förut, när det
gällde stenhuggerierna, och vi skulle icke tåla en sådan förflyttning till.

Allt som kan göras bör göras för att exportera så mycket fisk som möjligt i
den mån utlandet vill köpa. Jag vågar säga, att när det gäller konkurrensen äro
våra fiskare lika konkurrenskraftiga som våra nordiska grannländers. Vi behöva
ej, menar jag, såsom det gjorts förut, sätta hela vår lit till importen och
det fiske, som bedrives i Danmark och Norge, utan vi böra göra allt som kan
göras för att även vi skola hävda oss på världsmarknaden i fråga örn försäljning
av fisk, fiskkonserver och annat.

En annan sak som jag här skulle vilja säga några ord örn är den prispolitik,
som livsmedelskommissionen fört i fråga örn export av fisk. Livsmedelskommissionen
är den som äger överskottet av fisk. Detta exporteras och försäljes till
andra länder, exempelvis Tjeckoslovakien, för ett pris, som är 55 procent av värdet
i ett fall och 80 procent av värdet i ett annat fall, enligt de uppgifter jag
fått. Detta har skett av humanitära skäl. Nu är det klart, att skall livsmedelskommissionen
tillämpa en sådan prispolitik är det mycket svårt för en samman -

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kr edit gifning en till utlandet m. m. (Forts.)
slutning av fiskare eller någon annan exportör att kunna hävda sig på utlandsmarknaden.
Om man skall lägga, som man måste göra, humanitära känslor på
detta, hade det naturligtvis varit riktigast, att vi skänkt bort de 45 procenten
av varan och sålt de 55 procenten till skäligt eller gängse pris. Likadant är förhållandet
med den andra kvantiteten: vi skulle ha skänkt bort de 20 procenten
och sålt de 80 procenten till skäligt pris.

Jag anser i alla fall för min del. att skola vi kunna hålla handeln i gång
måste prispolitiken läggas på en helt annan bog. Jag har, som sagt, ingenting
emot att av humanitära skäl skänka bort fisk, men att bedriva en prispolitik
på detta sätt är något som jag måste reagera mot.

Herr talman! Jag har velat med dessa ord, såsom jag sade i början av mitt
anförande, framföra några önskemål och även poängtera, att vårt fiske står och
faller med exporten samt att, för att vi skola kunna hålla vårt bohuslänska
västkustfiske i gång, måste allt göras för att vi skola kunna få den del i exporten
som är nödvändig för vår existens.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
vill bara helt kort deklarera min ståndpunkt, men det innebär icke, att det är
mindre värme i mitt intresse fördenskull. Jag delar helt herr Erik Johanssons
i Öckerö inställning till denna fråga, att det i samband med olika slags reformer
för att höja och rationalisera vår fiskerinäring blir absolut nödvändigt att söka
försvara en export för det svenska fisket. Jag är tacksam för att han därvid
observerat, att vi i förhandlingarna örn en hel del avtal gjort vårt allra bästa
för att tillvarataga fiskets intressen och att han säger sig lita på att vi även
tänka göra det i framtiden.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! I sin replik till herr Wiberg lät statsrådet
Myrdal undfalla sig ett yttrande, vars syfte i sammanhanget är svårt att
få klart för sig. Han sade ungefär så: »i det enskilda näringslivet gör man
inga misstag eller, i varje fall, man publicerar dem icke.» En sådan sarkasm som
denna anser jag kräva ett allvarligt svar. Visst göras misstag i det enskilda
företagarväsendet; men dessa misstag få bäras av enskilda medborgare i form
av förluster eller i form av ruin. Vad publiciteten beträffar finnes det ett
organ, som heter Justitia, som fyller alla möjliga anspråk i det avseendet
vad den enskilda företagsamheten beträffar. Den springande punkten är väl
den, att det enskilda näringslivet icke har tillfälle att få följderna av sina
misstag täckta genom skattemedel eller genom det allmännas försorg. I de
viktiga frågor, som här äro att behandla, tycker jag nog, att ett utfall sådant
som detta ifrån statsrådets sida var mindre lämpligt.

För att återgå till dagens debattämne så är det ju för alla välförståeligt, att
vår handelspolitiska ledning ställes inför alldeles utomordentliga svårigheter,
när det gäller att inpassa den helt omlagda utrikeshandeln i vårt försörjningssystem.
Man behöver bara kasta en blick på vår utrikeshandels hittillsvarande
struktur med vår import i allra största utsträckning försörjd söderifrån och
vår export huvudsakligen riktad västerut för att få dessa svårigheter i deras
rätta belysning. Det är tydligt, att en omställning under dessa förhållanden
måste ställa de allra största anspråk på vår förhandlingsförmåga, när den
marknad, där vi ha hämtat våra importvaror, nu blivit avskuren och vi äro
hänvisade även för vår import till länder, som förut huvudsakligen varit våra
avnämare och som fortfarande äro i behov av våra produkter. Att med någon
sorts kompensationsaffärer eller genom bilaterala överenskommelser kunna reda
upp sådana här komplicerade förhållanden är något, som man ju måste inse
stöter på de allra största handelspolitiska svårigheter. En följd härav har

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
blivit, att vi lida brist på några av våra viktigaste importförnödenheter, främst
kol, och nödgas upprätthålla vår export med otillräcklig varukompensation,
varigenom våra krediter till utlandet springa i höjden, ett förhållande som i
statsrådets anförande fått en klar belysning. Likaså blir vårt tillgodohavande
av pundvaluta allt större trots de allvarliga och enträgna strävanden, varom
handelsministern talat, att söka åstadkomma en bättre tingens ordning.

Detta är oroande tecken, som kasta en skugga över vår egen återuppbyggnad,
medan vi bringa kännbara offer för andra länder, vilkas insats vi hava
all anledning att uppriktigt uppskatta och vara tacksamma för och vilka också
kunna vara förtjänta av ekonomiskt tillmötesgående av olika slag som .kompensation.
Men man får ej glömma, att affärer böra baseras på ömsesidighet.
När allt kommer omkring få nog ändå känslorna hänvisas till en begränsad
uppgift, då det är fråga om att göra upp våra affärsmässiga mellanhavanden,
vare sig det gäller grannländer eller andra länder.

I detta läge. när utlandet behöver våra varor och har svårt att lämna
varor i utbyte, är det förklarligt att det är svårt att få till stånd tillfredsställande
handelsavtal och att vi bliva utsatta för en hård press, när det gäller att
sälja de varor, som utlandet behöver importera från oss. Man frågar sig, och
jag för frågan vidare till handelsministern: ha vi utnyttjat alla de förutsättningar,
vi till äventyrs ha att utöva press tillbaka? Gränsen för vårt folkhushålls
möjligheter till ensidiga prestationer måste dock snart vara nådd. Det
kan icke fortsätta länge till på detta sätt. Under sådana förhållanden borde
statsmakternas hela aktivitet inriktas på att öppna tillförseln utifrån till
landet.

Med vad jag nu sagt har jag icke avsett att underskatta betydelsen av de
synpunkter, herr Myrdal utvecklade. Jag är övertygad örn att svårigheterna
i vissa fall äro oöverstigliga och att de strävanden, som lagts ned i möjligaste
mån varit ärliga och effektiva. Trots detta ligger den tankegången nära, örn
icke hela regeringens intresse borde inriktas på det, som för alla borde framstå
såsom det mest angelägna, nämligen att söka öppna tillförseln till vårt land
för de produkter som vårt näringsliv behöver. Annars kan ju befaras, att en
allmän stagnation inträder med ty åtföljande standardsänkning och med den
konsekvensen, som vår regering borde vara särskilt känslig för, att hela vår
stort upplagda sociala försörjningsplan ginge i stöpet i brist på resurser.

Medan vi vänta på öppnandet av koltillförseln avpressas vårt land sina trävaror
i större utsträckning än vad som i dagens läge är för vår egen hushållning
nyttigt. Det är alldeles tydligt, att press utövats på oss i detta avseende.
Hurudant är för närvarande trävarumarknadens läge? Tyvärr måste man konstatera,
att samspelet mellan de olika statliga instanser, som övat inflytande på
denna marknad, varit ganska bristfälligt. Jag tänker härvid på det organ, som
sköter den sociala bostadsförsörjningen, på det organ, som sköter priskontrollen,
och på det organ, som är ansvarigt för utrikeshandeln. Vi ha här ett område,
som varit föremål för statlig planläggning. Resultatet kan icke betecknas
såsom till alla delar gott. Även om man icke med fog kan säga, att den
kris, som för närvarande råder på trävarumarknaden, beror på av staten vidtagna
åtgärder, så kan man heller icke fritaga staten från ett visst ansvar.
Bostadsbyggandet anpassas icke efter trävarutillgången, utan bedrives oberoende
av materialtillgång med utgångspunkt från vad som ur social synpunkt
är önskvärt. Den ökade bostadsproduktionen har medfört stegrad efterfrågan
på trävaror, vilket tillsammans med att sågverken icke varit i stånd
att tillgodose inomlandsbehovet bidragit till att pressa sönder normalprissystemet
på trävarumarknaden. De höga exportpriserna lia från en annan sida
övat en påfrestning på prissystemet. Vi ha fått bevittna, hur det flyter en

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
ström av trävaror relativt ohämmat ur landet. Exporten befordras av gynnsamma
exportpriser och av den i Storbritannien rådande »trävaruhungern»,
som våra avtalsslutande organ tvingas att taga hänsyn till. Samtidigt råder
en utpräglad brist på trävaror inom landet. Är det verkligen nödvändigt att
åderlåta hela vår trävarumarknad — så att en fullständig kris uppstår och
våra egna angelägna behov icke kunna tillgodoses i önskvärd utsträckning —
för att erhålla ett så osäkert vederlag, som betalning i pundvaluta i dagens
läge utgör? Örn nu detta måste ske, äro alla möjligheter att utöva press för tillgodoseende
av vårt eget mest livsviktiga behov försökta och uttömda? Kunna
de engelska kolgruvorna icke avstå något åt oss, kan då verkligen icke mera
göras än som gjorts för att skaffa oss tillförsel av kol från Tyskland? Borde
icke Storbritannien, mot erhållande av trävaror från oss, kunna förmås att
visa så pass mycken förståelse för vårt läge, att åt oss avdelades viss kvantitet
ruhrkol, när så kunnat ske både beträffande Norge och beträffande Danmark?
Hur härmed förhåller sig har statsrådet Myrdal i sin redogörelse icke
lämnat något meddelande örn. Skulle icke vår statsledning kunna göra klart
för England, att vi måste leva, och att det icke finns någon fysisk möjlighet
att upprätthålla vår produktion och vår export, örn vi icke få till landet
införa vad vårt näringsliv mest tränger till för närvarande. Vi måste ha kol!

Jag vill sluta detta anförande med en vädjan till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet att icke förtröttas i sina strävanden att förhjälpa
oss härtill. Jag vill till denna vädjan knyta förhoppningen, att de avtal, man
står i begrepp att avsluta, och de åtgöranden, som handelsministern i slutet av
sitt anförande annonserade, måtte fullföljas med anlitande av de handelspolitiska
resurser, som stå oss till buds, och att de måtte föra oss ut ur dagens
ohållbara läge.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att avge en deklaration i den viktiga fråga, som den siste
ärade talaren, herr Olson i Göteborg, bragte på tal, nämligen frågan örn vår
export av trävaror under nästa år. Men jag kan icke neka mig att i förbigående
fånga upp den lilla värjstöt, han riktade emot min kritik av herr Wibergs
anförande. Låt mig påpeka, att utgångspunkten är den, att herr Wiberg gjorde
en sammanställning mellan vårt avtal med Polen och de förträffliga avtal,
som man gör upp inom det enskilda näringslivet. Herr Olson hade icke behövt
inskränka sig till Polen, utan han kunde ha talat även örn våra avtal med
andra länder. Även i fråga örn våra avtal med andra länder ligger det så till,
att dessa länder icke varit i tillfälle att fullfölja sina åtaganden på grund av
att läget förbättrats långsammare än man väntat. Detta gäller bland annat örn
Frankrike och England. Jag var något sarkastisk, när jag tog upp den jämförelsen,
därför att jag fann den vara i högsta grad haltande. Såvitt jag förstår
var det herr Olsons mening att kritisera de handelsavtal, som regeringen
sluter, när han framhöll, att örn enskilda affärsmän gjorde upp dåliga avtal,
finge förlusterna bäras av de stackars affärsmännen. Han talade örn Justitia
och menade, att det i värsta fall kunde bliva fråga örn konkurs. Jag vill understryka,
att denna jämförelse, som jag mycket väl kan tänka mig kommer
att gå igen i den borgerliga pressen under åtskillig tid framåt, icke bara är
haltande utan grundfalsk. I det läge, som Sverige och utlandet befinna sig i, är
det nödvändigt att staten ingår avtal av en helt annan typ än de avtal, som
ingås i det enskilda affärslivet. Statens avtal få ofta, som det sades i regeringsmeddelandet
i den första debatten under höstriksdagen, så osäkert som läget
nu är, mera karaktären av planer, som man söker förverkliga, än av avtal
i strikt mening. Vi måste ingå dylika avtal därför att det viktigaste intresset

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
för landet och — märk detta, herr Olson — för näringslivet det är att handelsvägarna
öppnas. Avtalen äro riskabla, och vi måste lämna kredit, vilket
kanske i en del fall kan medföra förlust. Avtalen ingås icke minst för att i
någon mån främja vår export, som alldeles stagnerade, när kriget slutade. De
ingås för att vi skola bliva i stånd att inför den nödställda världen göra anspråk
på så stora importkvantiteter, som vi behöva för att hålla vårt näringsliv
uppe och få exporten i gång. I sista hand ingås ju dessa avtal för att
skydda oss själva, för att skydda näringslivet. Staten tar förlustrisken. Detta
medför, som jag sade i mitt förra anförande, att det allmänna tager på sig
mycket stora kostnader. Staten åtager sig dessa kostnader för att kunna hålla
näringslivet uppe och för att få i gång exporten. Det är då litet hårt, att regeringen,
som är beredd ingå sådana avtal och föreslå, att riksdagen låter det
svenska folket bära dessa risker och vidkännas dessa kostnader för att hålla
i gång näringslivet, skall utsättas för kritik från det håll herrar Wiberg och
Olson representera med anledning av att dylika avtal ingåtts. Det är hårt att
behöva sitta på regeringsbänken och höra dessa avtal kritiseras och utmålas
som så dåliga, att örn enskilda hade ingått lika dåliga avtal, så skulle de riskerat
att ådraga sig förluster, som måhända rent av lett till konkurs.

Herr Olson kom därefter in på trävaruproblemet, men han hade dessförinnan
en allmän inledning, som jag gärna vill taga upp till kritik. Han pekade på att
vi här i landet alltjämt lida brist på många viktiga varor och särskilt på kol.
Han framhöll, att vi varit tvungna ge relativt stora exportkrediter till utlandet.
Han ställde den frågan: ha de, som äro ansvariga för vår handelspolitik, utnyttjat
alla de förutsättningar, som vi ha till att pressa utlandet att leverera varor
och andra nyttigheter till oss? Han frågade: ha vi icke givit för stora krediter?
Ha vi icke satt i gång en alltför stor export? Få vi icke för liten import? Låt
mig svara på dessa allmänna frågor: vid ingåendet av en kategori handelsavtal,
som berört en stor del av vår utrikeshandel, ha vi under det sistförflutna året
icke utnyttjat våra möjligheter att till det yttersta pressa våra motparter. Yi
ha gjort detta med det svenska folkets fulla vetskap och, som jag tror, med dess
livliga gillande. Detta gäller om vad vi gjort på kreditvägen eller på andra
vägar för att skaffa hjälp till återuppbyggnadsarbetet i Norge och Danmark.
Sådan hjälp har även lämnats till Finland, sedan detta land slitit sig loss från
alliansen med Tyskland och upphört att deltaga i kriget. Detsamma gäller beträffande
hjälpen till Holland, vilket land under tiden närmast efter befrielsen
led under fasansfulla förhållanden. Vi lämnade också Holland hjälp genom att
bevilja en återuppbyggnadskredit. Vid ingående av avtal av det slag, som jag
senast åsyftade, ha vi, herr Olson, icke pressat våra motparter så mycket som
vi skulle kunnat göra. Vi ha underlåtit att pressa våra motparter, därför att vi
liksom det svenska folket ansett — jag tror, att herr Olson själv, om han tänker
närmare på saken, kommer till samma åsikt — att vi icke borde i föreliggande
situation pressa våra motparter. Allteftersom förhållandena normaliseras,
komma vi, som jag sökt framhålla, mer och mer i det läget, att vi kunna föra
över våra relationer med de nordiska länderna, dessa länder som stå oss närmast,
på en kommersiell bas. Det är icke bara vår utan även våra grannländers
önskan, att våra ekonomiska och finansiella förhållanden skola komma över på
en kommersiell linje.

Regeringen utnyttjar mer och mer alla möjligheter att skaffa landet erforderliga
varor, framför allt kol. Vi granska mycket noga och söka pressa ned de
kreditanspruk, som ställas på vårt land. Det är en ömtålig sak att säga det, så
att det förstås rätt, men jag måste betona, att det finns en gräns, över vilken
det icke skulle vara smakligt och icke heller i längden skulle vara klokt av
Sverige att försöka pressa andra länder och ockra på dem. Vi få dock icke

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
glömma bort, att Sverige är ett land, som skonats av kriget, medan det i den
större delen av den övriga världen råder sådan nöd, att de flesta svenskar och
måhända icke ens alla ledamöter i denna kammare kunna göra sig en fullt klar
föreställning därom. Det gäller här att draga upp en förnuftig gräns för hur
hårt man skall pressa en handelspolitisk motpart och att icke alltid insistera på
sina krav till det yttersta. Jag tror, att klokheten själv gör det nödvändigt att
draga en gräns, ty dessa länder skulle icke vara villiga sluta avtal med oss, örn
de icke hade en känsla av att vi ha hjärta för den väsentliga skillnad, som råder
mellan det svenska folkets och andra folks försörjningsläge. Framför allt är jag
övertygad örn att det i tidens längd skulle vara ytterligt skadligt för den svenska
nationen örn vi följde en snålare linje än den vi hittills ha följt.

Beträffande trävaruexportproblemet vill jag från början säga, att det är klart,
att här en förskjutning i den svenska regeringens motivbildning skett. Man
tänkte sig i januari i år — örn jag här får försöka förstå och försvara min företrädares
och samlingsregeringens planer •— att trävaruexporten skulle bliva
mycket omfattande. Man trodde detta därför att våra lager voro stora och därför
att man ansåg sig ha viktiga skäl att exportera, eftersom nöden i världen var
så stor som den var. Sedermera blev ju, som vi veta, vintern svår. Vi ha varit
tvungna att knappa in något på trävaruexporten under detta år. Emellertid
skulle jag här, örn jag får vara polemisk, vilja säga till herr Olson, att det måhända
skulle vara stimulerande för eftertanken, örn han ville läsa vad man skrev
i hans partis press på sensommaren och hösten 1944, alltså för ett år sedan,
eller vad man skrev ännu så sent som nå våren, då man kritiserade regeringen
för att den ansträngde sig att söka hålla tillbaka försäljningen av trävaror på
utlandet. Jag tror sannerligen, att om icke herr Olson så åtminstone större delen
av hans meningsfränder, åtminstone de, som icke sutto i regeringen och voro
bättre informerade, ha föga anledning att just nu vara efterkloka.

Nu stå vi inför en sådan situation, att vår lagerställning i fråga om trävaror
är en helt annan och sämre än förlett år sedan. Jag skall icke i dag gå in på
våra beräkningar. Jag kommer måhända senare att få anledning att tala om dem
här i kammaren. Jag kan emellertid nämna, att dessa beräkningar visat, att
vi nästa år icke på långa vägar kunna exportera så mycket trävaror som i år.
Och vi veta en annan sak. Vi veta, som jag slutade mitt senaste anförande med
att framhålla, att den kvantitet trävaror, som vi kunna ställa till världens förfogande,
kommer så att säga rent tekniskt att vara beroende av hur stor vår kolinförsel
blir. Det är därför alldeles riktigt och självklart att vi till utlandet, som
nu vänder sig till oss och vill ha förhandslöfte örn trä varuleveranser nästa år,
måste svara, att det är nödvändigt att vi få kol, och att de kvantiteter trävaror
vi kunna exportera totalt och till särskilda länder komma att vara beroende
av i vad mån man kan ställa kol till vårt förfogande. Därmed utöva vi icke en
girig press på utlandet därför att vi ha en vara som är värdefull för utlandet,
utan vi bygga helt enkelt på ett tekniskt förhållande: kunna vi få mera kol
kunna vi också exportera mera trävaror, eftersom det till stor del är bristen på
kol som hindrar oss från att producera tillräckligt mycket trävaror att exportera
till den nödlidande värld, som behöver våra trävaror.

Det är den uppläggningen som vi måste göra. Det är uppenbart, att inför de
importanspråk från andra länder, som nu ställas på den svenska trävaruindustrien,
måste vi från början ransonera vår trävaruexport. Måhända är det då
ärligast och riktigast att göra denna ransonering så att säga öppet, vilket för
det första betyder att förhandla med alla våra avnämare på en gång och för
det andra att göra klart i alla riktningar, att kunna ni skaffa oss kol betyder
detta en möjlighet, som annars icke existerar för oss, att öka vår trävaruförsäljning.
I det hänseendet tror jag att jag givit ett besked till herr Olson i Göte -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 39.

Kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
borg, som fullt tillfredsställer honom och som överensstämmer med hans egen
inställning till problemet.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag nödgas vända mig mot att den
reaktion, som jag gav uttryck åt beträffande ett uttalande, som herr statsrådet
själv benämnde en sarkasm, återföres till att utgöra en sammanfattning av min
inställning till diskussionen i dag. Jag reagerade just av den anledningen, att
jag ansåg, att det av statsrådet fällda uttalandet var det i dag avhandlade ärendet
ovidkommande. Vilken betydelse de statliga åtgörandena, både när det gäller
vår utrikeshandel och i många andra avseenden, ha och hur nödvändigt det
är, icke bara under de tider vi nu genomleva utan även under normala tider, att
staten genom sina organ håller sin skyddande hand över näringsverksamheten,
var så ske kan, är väl ett förhållande, varom jag icke behöver upplysas.

Beträffande de åtgärder, som jag här särskilt pekat på, nämligen möjligheterna
att med hänvisning till Storbritanniens trävaruhunger öva en ökad press
för att få vår försörjning av kol bättre tillgodosedd, vill jag understryka, att
det icke varit min tanke att, som statsrådet tolkat det, så skulle ske på bekostnad
av Norges och Danmarks intressen, ehuru jag nämnt dessa länder i sammanhanget.
Jag hade föreställt mig, att de svenska åtgärderna icke skulle behöva
utlösa svaret antingen — eller utan resultera i att både vi och våra grannländer
skulle få en anpart av ruhr kolen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 264, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 2 och 5.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; och

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/
46, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

Åtgärder för
utökning av
vinterproduktionen
av
tegel.

Interpellation.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående åtgärder för utökning av vinterproduktionen av tegel.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en motion, nr 647,
med anledning av förslaget att på rilläggsstat lämna bidrag med 400 000 kronor
till byggnadslånebyråns förfogande för tilldelning till tegelbruken för vinterproduktion
av tak- och murtegel. Det har nämligen visat sig. att tillgången på
dräneringsrör under de senaste åren, och speciellt det senaste, varit mycket begränsad.
Vi vilja ingalunda i det här fallet gå in för en rörproduktion, som
skulle inkräkta på byggnadsmaterialproduktionen, utan vi ha i motionen främst
velat rikta regeringens uppmärksamhet på den brist som föreligger beträffande
dräneringsrör.

Statsutskottet har efter hörande av lantbruksstyrelsen, industrikommissionen,
bränslekommissionen och priskontrollnämnden i sitt utlåtande ställt sig välvilligt
till den av oss framförda motionen. Vi be att få tacka för den välvilliga behandling,
som motionen rönt, och uttala den förhoppningen, att regeringen tar
uppmaningen från utskottets sida under allvarligt övervägande för att en förbättring
av tillgångarna på dräneringsrör skall komma till stånd. Under hand
har för övrigt folkhushållningsministern meddelat, att han redan haft vänligheten
undersöka möjligheterna för åstadkommande av förbättringar. Enligt
lantbruksstyrelsen statistik behövas emellertid för år 1946 omkring 50 miljoner
och för år 1947 56 miljoner dräneringsrör. Dessutom föreligger brist i leveranserna
för innevarande år med ej mindre än 10 miljoner dräneringsrör. Örn jag
icke är fel underrättad finnas betydande rekvisitioner för 1943, som ännu icke
kunnat effektueras. Följaktligen måste man utgå ifrån att bristen på dräneringsrör
är ganska omfattande.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang endast velat till riksdagens protokoll
uttala den förhoppningen, att regeringen med ledning av de direktiv statsutskottet
lämnat gör vad som överhuvud taget är möjligt för att råda bot på
dessa missförhållanden.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 14.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Bergvall, som anförde: Herr talman! Inrättandet av arbetsdomstolen
år 1928 föregicks av en ingående princip diskussion örn förutsättningarna för de
olika sociala gruppernas representation i domstolen. Som en ganska bestämd uppfattning
angavs, att en grupp för att beredas representation skulle »vara av så -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 89.

Interpellation. (Forts.)

dan omfattning och betydelse samt hava sådana särpräglade villkor, att dess
inställning icke lämpligen kan företrädas av representanter för någon mer eller
mindre närstående grupp eller klass». Dithörande personer borde också »redan
ha skapat en organisation av sådan storlek och auktoritet, att denna lämpligen
kan anförtros uppdraget att föreslå eller utse representanter». Vid flera tillfällen
ha med utgångspunkt från dessa villkor de privatanställda tjänstemännens
rätt att vara representerade i arbetsdomstolen diskuterats. Genom 1936 års lag
örn förenings- och förhandlingsrätt blev det fullt klart, att de privatanställda
tjänstemännens levnadsvillkor voro så särpräglade, att objektiva förutsättningar
för tjänstemännens representation i domstolen otvivelaktigt vore för handen.
Denna uppfattning uttalades också av lagrådet vid behandling av lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt.

Redan under 1930-talet hade tjänstemännens fackliga organisation nått den
stadga, som kunde anses behövlig för att utse representanter i domstolen. Med
hänsyn härtill motionerade jag tillsammans med några andra ledamöter av
denna kammare vid 1938 års riksdag örn utredning angående lämpligheten av
att bereda de privatanställda representation i arbetsdomstolen och sättet härför.
I motionen påpekades därjämte att undersökningen borde gälla även försäkringsrådet
och arbetsrådet. Riksdagen hemställde i enlighet med motionen att
Kungl. Majit skulle låta verkställa en översyn av bestämmelserna rörande de
ifrågavarande organens sammansättning samt att för riksdagen framlägga de
förslag, som kunde framkomma.

Ehuru allt större anledning att utreda denna fråga förelåg år efter år, igångsattes
under de närmast följande åren ingen utredning. Först sedan riksdagen
år 1943 än en gång hos Kungl. Majit upprepat sin tidigare hemställan, uppdrogs
åt en särskild sakkunnig att företaga den äskade utredningen. Något resultat
av densamma har dock ännu icke varslats.

Då ej mindre än sju år förflutit sedan riksdagen först uttalade sin önskan att
få frågan utredd är det sålunda förklarligt, örn man med någon otålighet avvaktar
arbetets slutförande. Tjänstemännens organisationer ha vuxit sig allt
starkare och representera nu en betydande del av samtliga tjänstemän i landet.
Genom tillkomsten av Tjänstemännens centralorganisation har den centrala ledningen
vunnit ytterligare styrka. En rad kollektivavtal för tjänstemän ha slutits
inom nya grenar av näringslivet. På senare tid har också arbetstidslagstiftningens
område väsentligt utvidgats och omspänner nu stora personalgrupper,
som tillhöra tjänstemannaorganisationerna. Ej minst av dessa skäl reser sig
kravet på tjänstemännens representation i de tre nämnda organen allt starkare.

Med hänvisning till det anförda får jag vördsamt hemställa örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att meddela hur långt den av riksdagen begärda utredningen
i berörda hänseende framskridit och när den kan väntas bli slutförd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 565, till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 39.

Onsdagen den 28 november 1945.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 381, angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. motionen nr 691 av herr Staxäng m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 382, med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen motionerna:
nr 692 av herr Andersson i Mölndal m. fl.;
nr 693 av herr Rylander;
nr 694 av herr Rylander m. fl.;
nr 695 av herr Ryberg;

nr 696 av herrar Lindahl och Petterson i Degerfors; och
nr 697 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.20 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

454531