RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 20 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen meddelade, att herr Hansson i Skediga, som vid kammarens
sammanträde den 16 innevarande juni med läkarintyg styrkt sig från och med
den 15 juni tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter riksdagens kanslideputerades memorial, nr
2, angående tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor.

§ B.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial, nr 23,
angående den slutliga prövningen av ett från 1944 års riksdag vilande grundlagsförslag.

§ 4.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av folkbokföringen dels ock en
i ämnet väckt motion.

Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 282, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för finansärenden,

dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunderna för en omorganisation
av folkbokföringen;

dels ock för riksdagen framlagt förslag örn anvisande av för ändamålet erforderliga
anslag m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt
motion, II: 600, vari hemställts, »att riksdagen måtte med avslag på propositionen
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en ny utredning
angående omorganisation av folkbokföringen med syfte, att hela folkbokföringen
skulle överflyttas till civila myndigheter.»

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte under åberopande av vad utskottet i sin motivering
anfört såsom yttrande angående de genom förevarande proposition framlagda
huvudgrunderna för en omorganisation av folkbokföringen uttala,

1) att registrering av rikets befolkning alltjämt skulle ske genom kyrkobokföring; Andra

kammarens protokoll 19Jt5. Nr 30. 1

Omorganisation
av folkbokföringen.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)

2) att i varje församling skulle jämte församlingsbok föras församlingsliggare
med personakter och att kyrkoböckerna med undantag av församlingsliggaren
och till församlingsbok förd fastighetslängd skulle vara bundna böcker, där ej
Kungl. Majit för viss församling medgivit undantag;

3) att mantalsskrivningen skulle bibehållas som särskild förrättning;

4) att adressmaskinanl aggi!ingar skulle införas för folkbokföringen, att plåtar
skola upprättas för fastigheter, fysiska personer och åtminstone sådana
juridiska personer, som skola upptagas i taxeringslängd, och att vid länsstyrelse
skulle föras ett adressregister, bestående av avtryckskort;

5) att adressmaskinanläggningarna skulle förläggas till länsstyrelserna, att
emellertid, där med hänsyn till förhållandena i viss stad synnerliga skäl därtill
vore, Konungen skulle kunna med stadens medgivande förordna, att det
tryckande registret, såvitt anginge staden, skulle föras hos mantalskrivningsförrättaren
därstädes och att plåtar för personer, vilka flyttade mellan länen,
skulle utväxlas mellan länsstyrelserna;

6) att pastorsämbetena genom fortlöpande avisering skulle meddela länsbyråerna
erforderliga uppgifter ur kyrkoböckerna och att den aviseringsskyldighet,
som enligt gällande stadgande!! åvilade pastorsämbetena, i princip skulle
överföras på länsbyråerna;

7) att statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen
skulle utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen samt
föra register bestående av personakter över obefintliga, utvandrare .och avlidna; 8)

samt att kostnaderna för reformens genomförande skulle fördelas mellan
staten och kommunerna enligt de av föredragande departementschefen angivna
huvudgrunderna;

b) att riksdagen måtte i anslutning till vad utskottet under a) uttalat

1) förorda införande av ett system för lekmäns medverkan vid folkbokföringen
genom roteombud eller på annat lämpligt sätt;

2) hos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville taga under förnyat
övervägande, huruvida tillsynen över kyrkobokföringen borde ankomma på
domkapitlen eller länsstyrelserna samt taga under övervägande frågan örn inrättande
på lämplig tidpunkt av ett sökregister bestående av avtryckskort
över hela befolkningen; samt

3) såsom ett önskemål uttala, att de av kommittén föreslagna s. k. nummerregistren
vid länsbyråerna skulle upprättas så snart ske kunde;

c) att riksdagen måtte för budgetåret 1945/46 anvisa följande anslag, näm -

ligen till

Folkbokföringen: Anläggningskostnader ett reservationsanslag
av........................................... kronor 1 940 000,

Folkbokföringen: Ersättningar för upprättande av präg lingsunderlag

ett förslagsanslag av...................... kronor 360 000,

Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna,
m. m. ett förslagsanslag av...................... kronor 1 350 000;

d) att riksdagen måtte

dels godkänna i utskottets hemställan intaget tillägg till personalförteckning
för statistiska centralbyrån;

dels ock medgiva att den i avlöningsstaten för statistiska centralbyrån upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1945/46 överskridas med högst 66 000 kronor; samt

e) att motionen lii 600 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Kempe, som ansett, att utskottet i sin hemställan
under punkten e) bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit

Onsdag®!! dea 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)
hemställa om utredning i syfte att hela folkbokföringen överflyttades till
civila myndigheter.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Kempe: Herr talman! Behovet av en modern folkbokföring är odiskutabelt.
Därom råda väl också inga delade meningar. Däremot har frågan huruvida
registreringen av befolkningen också i fortsättningen skall ske genom kyrklig
folkbokföring eller örn den skall överföras till civila myndigheter varit
föremål för diskussion. I flertalet remissyttranden till folkbokföringskommitténs
betänkande har denna senare linje framförts. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län yttrar bland annat, att »det vore organisatoriskt olämpligt att taga prästerskapet
i anspråk för en rent civil folkbokföring». Den säger vidare: »Lämpligast
syntes vara, att prästerskapets folkbokföring endast omfattade sådant
som ägde. samband med kyrkliga förrättningar. Ej ens ur kostnadssynpunkt
torde det kunna beräknas bliva fördelaktigare att överlåta den civila folkbokföringen
åt prästerskapet.» Mantalsdirektören i Göteborg anför också mångå
förnuftiga synpunkter i Hagan, och han säger bland annat: »Prästerna skulle
mycket väl kunna undvara kyrkobokföringen, därest varje medborgare över
15 år försåges med ett medborgarkort, varigenom han kunde identifiera sig
vid prästerliga förrättningar. Ett sådant medborgarkort hade även föreslagits
av kommittén. I medborgarkortet skulle mantalsskrivningsförrättare, om
sådan utsåges att handhava jämväl den löpande folkbokföringen, kunna teckna
bevis om fullgjord anmälan angående dödsfall, barns födelse m. m. till företeende
inför pastor vid begäran örn begravning, dop o. s. v. Vid sådant förhållande
^och då prästernas arbetsuppgifter i övrigt vore i hög grad väsensskilda
från. folkbokföringsarbetet vore det synnerligen olämpligt att bibehålla
prästerna vid detta arbete. I stället borde såväl den löpande som den periodiska
folkbokföringen anförtros åt mantalsskrivningsförrättarna, vilka vore i administrativa
värv väl förfarna tjänstemän och vilkas huvudsakliga arbetsuppgifter
redan för närvarande utgjordes av sysslandet med den periodiska
folkbokföringen.» Mantalsdirektören tillägger, att vid en sådan anordning
skulle även tillsynen, över folkbokföringen, kunna anförtros åt ett civilt förvaltningsorgan.
Magistraten i Göteborg instämmer med mantalsdirektören,
och i övrigt är det en del andra instanser, som haft stora sympatier för civil
folkbokföring.

Vid. genomförandet av en reform av detta slag borde man dessutom kunna
utgå ifrån att båda arbetarpartierna i princip äro överens örn att kyrkan förr
eller senare bör. skiljas från staten, d. v. s. att det även i detta avseendle bör
ske en ^utveckling i demokratisk, riktning. Socialdemokratiska partiet fastställde
ånyo så sent som i fjol i sitt principprogram frågan örn kyrkans skiljande
från staten. Det var således utifrån rent principiella synpunkter som
vi i anslutning till propositionen örn folkbokföring inlämnade en motion, i vilken
vi. yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition och hemställt örn en ny
utredning .angående en omorganisation av folkbokföringen i syfte att hela
folkbokföringen skulle överflyttas på civil myndighet. Emellertid har i samband.
med diskussionen om folkbokföringen frågan örn uppbördsreformen skjutits
i förgrunden. Denna reform är nämligen beroende av en moderniserad
folkbokföring. Av dea anledningen vill jag för min del icke fördröja och
skjuta på framtiden folkbokföringsreformen. Jag har därför i utskottet ändrat,
mitt yrkande till ett yrkande örn bifall till förslaget om folkbokföring i
enlighet med utskottets förslag men med det tillägget, att Kungl. Maj:t jämsides
härmed borde företaga en utredning i syfte att överflytta bela folkbokföringen
till civil myndighet. Personligen är jag av den meningen, att vi förr

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)
eller senare komma att övergå till civil folkbokföring. Under sådana förhållanden
kan det vara ändamålsenligt att utreda frågan, så latt, när de ideologiska
och varför icke säga parlamentariska förutsättningarna äro för handen,
det skall vara möjligt att lätt och smidigt övergå till civil folkbokföring. I
Stockholm och Göteborg praktiseras redan civil folkbokföring. Ja, man kan
säga, att där förekommer det en dubbel folkbokföring, vilket är icke blott i
högsta grad oekonomiskt utan också orationellt.

De argument som här framförts för ett bibehållande av den kyrkliga folkbokföringen
äro dels intresset hos dem, som ha att ombesörja »själavården»
d. v. s. prästernas personliga kontakt med medborgarna, och dels en önskan,
vilket egentligen fällt utskottsförslaget, att utnyttja prästernas arbetskraft.
För utövande av prästernas ecklesiastika befattning kunde antalet präster betydligt
reduceras, örn de icke hade folkbokföringen att falla tillbaka på. Folkbokföringen
är ju ett civilt arbete, som icke kan lia något med själavården att
skaffa. Det är en gammal tradition, som hänger kvar sedan den tid, då prästen
var den enda i församlingen, som kunde skriva. Ett modernt samhälle bör
väl på detta område anpassa sig efter tidens krav.

När nu en reform för bättre folkbokföring skall genomföras, hade den tidpunkten
varit synnerligen lämplig också för att övergå till civil folkbokföring.
Då någon utredning icke företagits i det syftet, låter det sig emellertid icke
göra, utan det är, såsom departementschefen och utskottet framhållit, nödvändigt
med en ny utredning. Det är, herr talman, med denna, motivering som
jag yrkat på en utredning. Jag vill därför dels yrka bifall till utskottets
hemställan utom i punkten e) dels ock yrka bifall till den reservation, som
jag avlämnat vid utskottets utlåtande.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Frågan örn civil eller kyrklig folkbokföring
har diskuterats i mångå sammanhang. Den utredning, som ligger
till grund för propositionen angående det nu föreliggande förslaget till omorganisation
av folkbokföringen, har grundligt undersökt frågan. Rent teoretiskt
kan det givetvis framföras skäl för att göra folkbokföringen till en civil
förrättning, men alla praktiska skäl tala för att bibehålla den grund för folkbokföringen
som vi hittills haft, d. v. s. att prästerna skola sköta densamma.
Jag kan icke inse, att det är någon stor principfråga vi här diskutera. Det
är ur principiell synpunkt hugget som stucket att ha civil eller kyrklig folkbokföring,
men praktiska och ekonomiska skäl tala för ett bibehållande av
den nuvarande ordningen. Då frågan är så nyligen utredd och alla utredningar
rörande uppbördsväsendets omorganisation sysslat med denna fråga och funnit
den linje, på vilken utskottet gått fram, vara den lämpligaste, ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på herr Kempes yrkande och bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Andersson i Dunker.

Herr Bladh: Herr talman! Med anledning av herr Kempes yttrande ber jag
att få framhålla möjligheten av att därest vi få en ny kommunindelning den
lokala folkbokföringen både kan och kanske bör läggas som en rent civil folkbokföring.
Det föreliggande förslaget utgör intet hinder för en sådan utveckling.
Men i likhet med departementschefen har utskottet ansett sig böra pröva
de nuvarande förhållandena ur rent sakliga synpunkter och har då kommit
till den uppfattningen, att prästernas arbetskraft för närvarande bör utnyttjas
för detta ändamål. Hade riksdagen påtvingat de små kommunerna nya tjänstemän,
samtidigt som alla i dessa små kommuner vetat, att prästerna med få

Onsdagen den 20 juni 1945 fm. Nr 30. 5

Omorganisation av folkbokföring en. (Forts.)
undantag mycket väl skulle hunnit med även folkbokföringen, tror jag, att det
.skulle misskrediterat hela reformen. Man skulle ha funnit den opraktisk och
överorganiserad. Att, såsom herr Kempe föreslår, begära en utredning, som
enligt mitt förmenande måste hygga på en ny kommunindelning, innan man
ens vet, hur denna kommunindelning kommer att se ut, det har jag för min del
icke kunnat vara med örn.

För övrigt vill jag gärna erkänna, att jag under utskottsbehandlingen fått den
uppfattningen, att man från prästerligt håll förutsätter, att prästerna i egenskap
av folkbokförare icke på något villkor få underställas annan myndighet
än kyrklig, fastän enligt mitt förmenande starka skäl kunna anföras för en
annan ordning. Utskottet har ansett, att det vore bättre, att länsstyrelserna
efter hand som det kan ordnas göras till tillsyningsmyndighet för den lokala
folkbokföringen. Länsstyrelsen är ju den enda, som verkligen känner till förhållandena
och de felaktigheter som kunna uppstå och hur de lämpligast
kunna avhjälpas. Därför anser utskottet denna myndighet vara den lämpligaste
tillsyningsmyndigheten. Att gå den långa omvägen över domkapitlen är nog
en mindre praktisk anordning, men detta får väl ordnas efter hand.

För att icke fördröja uppbördsreformens genomförande har utskottet enats
örn en sådan formulering, som kan godtagas av alla parter. Därmed få vi väl
säga, att utskottet, örn vi bortse från den ende reservanten, herr Kempe, är
fullständigt enigt. Därtill kan också läggas, att i anslutning till föreliggande
proposition möjlighet kan beredas för vissa städer att efter medgivande av
Kungl Majit redan nu införa civil folkbokföring vid sidan örn den kyrkliga.
Huruvida denna möjlighet framdeles skall tillkomma alla kommuner får
väl bero på den erfarenhet, som kommer att vinnas. Men det väsentliga är
först som sist, att örn detta förslag antages, få vi garantier för en riktigare
och effektivare folkbokföring. Med hjälp av en bättre organisation och moderna
maskiner få vi ett arbetsbesparande system, som ansluter sig både till
den nya tilltänkta uppbördsreformen och till samhällslivet i övrigt. På samma
gång som detta förslag tillgodoser kravet på effektivitet och rättvisa i
skyldigheternas fullgörande, evad det gäller skattebetalning eller andra personliga
prestationer på det civila eller militära området, på samma gång tillgodoser
förslaget de möjligheter, som böra förefinnas och komma att förefinnas,
då det gäller den sociala omvårdnaden.

Därutöver är endast att tillägga, att för kontrollen i övrigt ha betydande
insatser gjorts. Jag tror mig kunna säga, att enbart genom införandet av
vad man kallar personakter, d. v. s. ett koncentrat av viktigare uppgifter för
varje medborgare, få vi möjlighet att förhindra dubbelskrivningar. Därigenom
onödiggöras även utflyttningsbetygen. En annan praktisk vinst är att i och
med det att personakten insättes i församlingsliggaren få kommunalmännen
i inflyttningskommunen alla de uppgifter, som de kunna behöva för sin
verksamhet på det sociala området. Processerna om lämnad fattigvård, om
hemortsrätt och kyrkobokföring-sort torde komma att betydligt minska i antal.

Herr talman! Här skulle det vara åtskilligt att tillägga, men jag vill icke
förlänga debatten och ber därför att kort och gott få yrka bifall tili utskottets
förslag.

Herr Kempe: Herr talman! Till herr Bladh vill jag säga, att han tycks ju
själv sympatisera med civil folkbokföring, fastän han ger vika för de rent
praktiska svårigheter, som detta .skulle möta. Han framförde nu det särskilda
argumentet, att vi böra vänta till dess den nya kommunindelningen kommer.
Jag tror för min del också, att den nya kommunindelningen kommer att underlätta
övergången från kyrklig till civil folkbokföring, men det bör väl inte

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag för
avveckling av
den förstärkta
försvarsberedskapen.

Omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)
hindra, att nian redan nu jämsides med att man genomför den nu ifrågavarande
reformen också företar en utredning angående civil folkbokföring?

Herr Bladh: Herr talman! Menar herr Kempe verkligen, att trots det att vi
ha kommuner, som omfatta endast 78 personer, skola vi utreda frågan huruvida
icke dessa kommuner skola åläggas att tillsätta särskilda tjänstemän för
att sköta folkbokföringen? Är det då icke klokare att vänta tills vi få se, hur
den nya kommunindelningen kommer att se ut och hur den blir beslutad. Vid
den tidpunkten kunna vi undersöka, huruvida det blir lämpligt att gå in för
en omläggning av den lokala folkbokföringen. Jag kan icke se annat än att
detta måste vara det riktiga tillvägångssättet. Vilja vi misskreditera den nya
ordningen och göranden till en överorganisation, som alla betrakta som besvärlig
och onödigt dsrr, da skola vi följa reservationen. Vilja vi det icke, är det nog
klokast att följa utskottet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kempe begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i bestämmelserna rörande rekreationsresor mot
nedsatt avgift för viss personal i övre Norrland jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 för avveckling av den förstärkta
försvarsberedskapen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom det varken i propositionen eller i utskottets
utlåtande nämns något örn principerna för avveckling av den väldiga apparat,
som försvarsberedskapen har utgjort, tror jag det är många med mig, som
skulle vara intresserade av att få veta något härom, därest försvarsministern

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag för avveckling av den förstärkta för sv ar sbered skapen. (Forts.)
funne det vara möjligt att lämna närmare upplysningar. För alla, som lia legat
inkallade under dessa år, är det ingen hemlighet, att de förråd, som förvaras i
kronans depåer, äro oerhört omfattande, och man undrar hur de nu skola tågås
till vara. Det rör sig örn värden för hundratals för att inte säga tusentals miljoner
kronor, och det är ju nu, när avvecklingen skall ske, som pengarna skola
sparas.

För folk i värnpliktsåldern är det likaså av intresse att få veta, vilka principer
som komma att tillämpas, exempelvis huruvida det skall bli centraliserade
förråd, eller örn man för att ha en hög försvarsberedskap skall fortsätta
med att ha decentraliserade förråd med alla de konsekvenser ur bevakningssynpunkt
och därmed för personalinkallelserna, som följa med detta. Tyvärr
är försvarsministern icke inne, men jag skulle gärna ha velat ställa några
frågor till honom just beträffande principen centralisation eller decentralisation.

Jag skulle också gärna ha velat höra, hur han beräknar personalbehovet för
vård av dessa väldiga förråd. Man måste ju tänka sig, att det skall byggas
förrådsbyggnader för varmförråd och kallförråd i mycket stor utsträckning.
Likaså föreligger naturligtvis spörsmålet hur man skall kunna sortera upp och
taga till vara den materiel, som det här är fråga örn. Jag hörde till exempel
härom dagen från ett beredskapsförband, att man bara hade rafsat ihop allt
det virke, som fanns, och sålt det till ved för ett slumppris, medan ett förband
i närheten hade sorterat upp sitt virke och därigenom kunnat få ut helt andra
priser för kronans räkning.

Det är som sagt beklagligt, att försvarsministern icke är inne, men det skulle,
tror jag, vara av stort värde icke blott för riksdagen utan även för allmänheten,
därest statsrådet ville lämna närmare redogörelse för principerna för avvecklingen
av den omfattande beredskapen.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Den föreliggande frågan avhandlar
ju beredskapens avveckling. Jag har begärt ordet för att understryka ett
pär saker, som utskottet har skrivit, och jag gör det också med anledning av det
uttalande, som andra lagutskottet gjorde förra veckan i samma ämne.

Vi ha ju under hela tiden för beredskapen haft mycken tvist örn ett problem,
som vi kunna kalla för ojämnheterna i inkallelserna. Nu säger försvarsministern,
att han ämnar bedriva avvecklingen så, att man i första hand använder
fredsorganisationen och dessutom civil personal och frivilligt tjänstgörande.
Endast i den mån man icke kan fullfölja uppgiften med denna personal skall
man använda tvångsinkallelser. Statsutskottet understryker mycket markant
detta uttalande på s. 17—18. Utskottet säger sig förutsätta, att frågan skall
lösas på det sätt, som försvarsministern har föreslagit, och understryker,, att
tvångsinkallelser endast få ske när det är nödvändigt och i minsta möjliga
utsträckning.

Vi sikta i detta fall i första hand på de s. k. industriuppskoven, och. vi säga,
att försvarsministern bör taga under förnyad prövning, .huruvida dessa industriuppskov
alltjämt skola få gälla. Det är ju sa, att det finns massor av värnpliktiga,
som ännu icke ha tjänstgjort en enda timme. Örn det blir nödvändigt att
tillgripa tvångsinkallelser förutsätta vi, att man i första hand skall inkalla
sådana personer, så att de, som legat inne mesta tiden, bli befriade fran ytterligare
inkallelser.

Det var, herr talman, bara dessa uttalanden i utskottets utlåtande, som jag
har velat understryka. I övrigt ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

§ 7.

Vissa anslag Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
till social- proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen
syre en. j ämnet vackt motion.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

i Motion om
utvidgning av
förlikningsmannaexpeditionens

arbetsuppgifter.

Punkten 4, angående motion örn utvidgning av förlikningsmannaexpeditionens
arbetsuppgifter.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Cruse: Herr talman! Jag beklagar, att statsutskottet icke har kunnat
tillmötesgå den framställning, som jag har gjort i min motion. Det är emellertid
ett ganska stort samhällsintresse, att förhandlingarna kunna ordnas på sådant
sätt, att de underlätta en fredlig lösning av avtalsfrågorna. För närvarande
råder ju det förhållandet, att den ena parten, arbetsgivarparten, tillhandahåller
arbetslokaler. Detta gör, att den andra parten, alltså arbetarparten, icke känner
sig fri vid dessa förhandlingar. Vi lägga ju ned mycket stora summor för att
upprätthålla den statliga freden och hålla Sverige utanför krigiska förvecklingar.
Man skulle då kunna begära, att staten när det gäller arbetsmarknaden
och de stora intressen, som där göra sig gällande, skulle tillhandahålla neutrala
förhandlingslokaler för att därigenom underlätta en förhandlingsordning, som
skulle möjliggöra fredliga uppgörelser

Jag förstår, att det mot ett enhälligt statsutskott icke gärna är möjligt att
få kammaren att bifalla min motion. Jag har därför intet yrkande, herr talman,
utan har endast velat framföra detta beklagande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
denna punkt.

§ 8.

Avlönings- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
anslag* tili framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 till Fångvårdsanstalterna:
anedaltlrna Avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Osterman: Herr talman! Ehuru jag inser det utsiktslösa i att mot ett
enigt statsutskott försöka påverka riksdagen att besluta örn en höjning av läkarlönerna
vid fångvårdens undersökningsavdelningar, vill jag dock säga
några ord örn de skäl, som tala för en högre lönegradsplacering av överläkarbefattningama.
Alldeles samma skäl kunna också anföras för en högre lönegradsplacering
av överläkarna vid sinnessjukhusens undersökningsstationer,
vilken fråga behandlas i statsutskottets utlåtande nr 218.

Utskottet anser, att eftersom man endast syftar till att finna en provisorisk
lösning av undersökningsväsendets organisationsfråga, så har utskottet ansett
sig kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Sedan en tids erfarenhet
vunnits skulle de i motionerna örn bättre löneställning för överläkarna
framförda synpunkterna kunna med större säkerhet bedömas. Angående tjänsterna
vid sinnessjukhusen säger man sig ej dela motionärernas farhåga för att
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle medföra svårigheter vid rekryteringen
av ifrågavarande tjänster.

Jag anser det vara min skyldighet att taga de ärade utskottsledamöterna ur
denna bekväma villfarelse. Sinnessjukvårdens läkare ha lägre inkomster än

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Avlöning sanslag till fångvårdsanstalterna m. m. (Forts.)
de flesta andra läkargrupper, vilket delvis sammanhänger med att de ha en
mängd socialt betonade och administrativa uppgifter, som utföras utan eller
mot mycket obetydlig ersättning. Huruvida deras inkomster överhuvud taget
kunna anses motsvara studiernas och utbildningens längd skall jag icke yttra
mig örn i detta sammanhang. Nu erbjuder man emellertid en nyskapad läkarkår,
som måste rekryteras från sinnessjukläkarna, avsevärt sämre löner och
befordringsmöjligheter än dessa. I själva verket få de en slutlön, som ligger
två löneklasser under den, som gäller vid den egentliga sinnessjukvården. Det
är självklart, att detta kommer att återverka på rekryteringen av rättspsykiatriker
och på det rättspsykiatriska arbetets hela standard. Icke ens en yngre
förste läkare vid ett sinnessjukhus kan känna sig lockad att söka någon av
de nya överläkartjänsterna. Skulle han göra det, är det säkert med bestämd
föresats att snarast möjligt söka befordran inom den egentliga sinnessjukvården.
Ett ständigt ombyte på de viktiga rättspsykiatriska chefstjänsterna kommer
att bli följden, och organisationen kommer att sakna all stadga icke minst
under den kritiska första tiden av sin tillvaro. Detta är av så mycket större
betydelse, som just nu en mycket viktig ändring av straffrihetsbestämmelserna
har företagits, vilken ändring innebär en radikal omläggning av hittills
tillämpad rättspsykiatrisk praxis.

Såvitt jag kan förstå måste det vara en fördel att få en något så när stabil
kår av rättspsykiatriska specialister, men detta är uteslutet så länge överläkarlönema
inom denna undersökningsorganisation ligga avsevärt under den
statliga sinnessjukvårdens.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag har velat påvisa vissa oundvikliga
konsekvenser av ett bifall till utskottets förslag på denna punkt. Emellertid
får man hoppas, att frågan kommer under förnyad behandling vid ett
annat tillfälle.

Häruti instämde herrar von Friesen, Rylander och Ståhl.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 214 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 16 mars 1945, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade personalförteckningar
och avlöningsstater för statens sinnessjukhus och statens anstalt
för fallandesjuka att tillämpas, personalförteckningarna från och med den
1 juli 1945, avlöningsstaten för statens sinnessjukhus under budgetåret 1945/
46 samt avlöningsstaten för statens anstalt för fallandesjuka tills vidare från
och med budgetåret 1945/46, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att från och med
den 1 januari 1946 komplettera personalförteckningen för statens sinnessjukhus
med vissa extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20, dels ock för
budgetåret 1945/46 såsom förslagsanslag anvisa till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar 26 600 000 kronor och till Statens anstalt för fallandesjuka: Avlöningar
378 000 kronor.

Avlöningsanslag
till
statens sinnessjukhus
m. m.

I samband mod Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft fem inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

I motionen II: 571 av herr Jansson i örebro hade föreslagits förbättrad löneställning
för manliga ekonomister av 1 :a klass (i Kungl. Maj:ts förslag be -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Avlöning sanslag till statens sinnessjukhus m. rn. (Forts.)
nämnda förste ekonomibiträden), manliga och kvinnliga ekonomister av 2 :a
klass (i Kungl. Maj :ts förslag benämnda ekonomibiträden) ävensom kvinnliga
ekonomister av 3:e och 4:e klass.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. beträffande statens sinnessjukhus i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 369 och II: 570, i vad dessa motioner avsåge nämnda sjukhus,
samt med avslag å motionerna I: 370, II: 569 och II: 571,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning, att lända
till efterrättelse från och med den 1 juli 1945;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från och med den 1 januari 1946 komplettera
personalförteckningen med av utskottet angivna extra ordinarie befattningar
i högre lönegrad än 20;

c) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas under budgetåret 1945/46;

d) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 26 600 000 kronor;

II. beträffande statens anstalt för fallandesjuka med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna I: 369 och II: 570, i den del de
ej behandlats under I. ovan,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning, att lända
till efterrättelse från och med den 1 juli 1945;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för statens anstalt för fallandesjuka,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Statens anstalt för fallandesjuka: Avlöningar för budgetåret 1945/46
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 378 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Man skulle kanske kunna säga, att de
löner som jag kräver i min motion inte äro tillräckliga, i händelse man utgår
ifrån en uppfattning om hur samhällsviktigt och krävande det arbete är, sora
denna personal utför. Men jag har för att överhuvud taget ha de största möjligheterna
att få igenom mitt förslag inskränkt mig till att framställa just
de krav, som här ifrågavarande befattningshavares organisation framställt.
örn man skulle ta hänsyn till betydelsen och arten av dessa, befattningshavares
arbete, skulle man behöva göra en översyn av lönerna i allmänhet, och då
skulle man också behöva höja desamma högst betydligt. Jag har därför som
sagt inskränkt mig till att framföra just de krav, som ifrågavarande personalorganisation
framställt, och jag hoppas, att kammarens ledamöter komma att
beakta desamma.

Jag vill säga några ord i anslutning till de ändringsförslag till propositionen,
som jag påyrkat i motionen. Differentieringen av eldaretjänsterna i lönehänseende
verkar helt omotiverad. Varför skall ett litet fåtal placeras i lönegrad
A 6, under det de övriga placeras i A 5? Visserligen anges som skäl härför,
att det är eldarna vid de större sjukhusen som placerats i lönegrad A 6.
Men representanterna för statens sjukhuspersonals förbund påpeka, att alla
eldare under sin tjänstgöring vid ångpannorna ha saluma ansvar för maskinanläggningarna
och driften av desamma. Härvid är yrkesskickligheten av stor
betydelse. Eldarna utföra också vissa reparationsarbeten, för vilka man eljest
skulle tvingas anlita särskilda yrkesarbetare. Med hänsyn härtill anse representanterna,
att samtliga eldare borde placerats i lönegrad A 6.

Beträffande hantverksföreståndarna framhålla representanterna, att sko -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm. Nr 00. 11

Avlöning sanslag till statens sinnessjukhus m. m. (Forts.)
makeriföreståndarna med hänsyn till deras yrkeskunskap, arbetsledarställning
och redovisningsskyldighet alltjämt borde vara placerade i lönegrad A 10.
Någon förändring av deras arbetsuppgifter, som kunde motivera en nedflyttning,
kunde icke påvisas. Motsvarande yrkesmän vid dövstumskolorna och
iörsvarsväsendet vore placerade i lönegraderna 11—15. Under åberopande av
den omfattande yrkeskunskap, som kräves av mureriföreståndarna, vidhålla
representanterna, att dessa tjänster böra placeras i lönegrad A 10 vid de större
sjukhusen.

I fråga örn hantverkarna framhålla de, att dessa vid sidan av det egna arbetet
hade att handleda patienterna i deras arbete samt att ersätta respektive
hantverksföreståndare vid dennes bortovaro. Representanterna anse därför, att
hantverkarna böra vara berättigade till att placeras i lönegrad A 7.

Vad föreståndarna för djurstall beträffar anse personalrepresentanterna, att
samtliga dessa tjänster böra uppflyttas i lönegrad A 6, härvid åberopande dessa
befattningshavares ansvarsfulla tjänsteställning.

, Det hade säkerligen varit fördelaktigt, att statsutskottet tagit större hänsyn
till sjukhuspersonalförbundets mening, ty det representerar otvivelaktigt den
största sakkunskapen på detta område. Då man läser de olika statliga instansernas
yttranden i dessa lönefrågor, kan man inte undgå intrycket av att desamma
pa allt sätt söka halla lönerna nere på lägsta möjliga nivå utan hänsynstagande
till konsekvenserna. De få justeringar uppåt som från det hållet
förordats äro alltför obetydliga för att ge de anställda rättvisa och säkra nyrekrytering
av personal.

De extraordinarie befattningshavarna i lönegrad Ek äro emellertid de som
först och främst borde komma i åtanke vid en lönereglering. Det är fullständigt
ofattbart, varför denna speciella lönegrupp genom ett kungl, brev tillskapats
vid sidan av den gällande löneplanen. För tjänstemännen inom statsförvaltningen
finns en löneplan fastställd, vilken är graderad från 1 till 34 och där
lägsta lönen i lägsta dyrortsgruppen utgör 1 938 kronor. Denna grundlön är
lägre än de högst avlönades dyrtidstillägg. Det finns alltså stora möjligheter
för att i denna plan infoga även de lägst avlönade.

Jag vill alltså yrka bifall till utskottets förslag med de ändringar som påyrkats
i motionen nr 571 i andra kammaren.

Herr Lundqvist: Herr talman! Då jag har undertecknat motionen nr 570 i
denna kammare, vill jag be att få säga några ord i anledning av det utskottsutlåtande
som här föreligger. Där har ju icke tagits någon större hänsyn till
de önskemål som framförts i motionen. Det föreligger också ett enhälligt utskottsutlåtande,
varför det icke torde finnas några större möjligheter att få
genomfört något särskilt yrkande i denna fråga.

Vad beträffar den personal, i fråga örn vilken utskottet föreslår en ytterligare
utredning, nämligen ekonomipersonalen, har det ju här tidigare talats örn
gruppen eldare oell deras arbetsuppgifter. Även i vår motion Ilar det betonats
vilka slags arbetsuppgifter som eldarna ha. De äro icke jämförbara med eldarna
vid vanliga bostadshus. I sjukhusen har man högtrycksanläggningar, och
där är det ett tungt arbete som eldarna ha, och vidare förekommer där nattarbete.
Det borde alltså ha funnits anledning för utskottet att närmare pröva
dessa befattningshavares arbetsuppgifter, och dessa borde rätteligen ha placerats
i lönegraden A 6. Nu skriver visserligen utskottet i sitt utlåtande, att utskottet
förordar Kungl. Maj :ts förslag, men anser, att frågan örn antalet tjänster
i 6 lönegraden framdeles bör omprövas. Jag utgår då ifrån att denna omprövning
skalig resultera i att dessa befattningshavare komma att placeras i
lönfegraden A 6.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Avlöning sanslag till statens sinnessjukhus m. m. (Forts.)

Vad beträffar bilförarna vid sinnessjukhusen inträffar ju det beklagliga, att
åtskilliga av denna personal, som tidigare varit placerade i lönegraden A 6, nu
komma att återfinnas såsom förste ekonomibiträden i lönegraden A 5, vilket
innebär en degradering. Vad beträffar bilförarna vid kommunikationsverken,
så stå de icke upptagna i tjänsteförteckningen såsom bilförare, utan de äro i
allmänhet placerade som reparatörer och till och med något högre upp på löneskalan.
Här komma nu sinnessjukhusens bilförare att stå i lönegrad A 5. På
bilförarna vid sinnessjukhusen ställas dock något högre krav än som i allmänhet
ställas på bilförarna. Det går icke att jämställa dem. Sinnessjukhusens bilförare
ha i viss mån ansvar för bilarna, att de skola vara driftsäkra och färdiga
för utryckning, då så erfordras. Det är därför angeläget, att man vid omprövningen
av deras löneställning ser till, att rättvisa vederfares bilförarna
vid sinnessjukhusen.

Utskottets förslag innebär vidare, att det erfordras 17 års tjänstgöring för
ifrågavarande löntagare för att de skola befordras till ordinarie tjänst. De böra
alltså enligt detta förslag ha tjänstgjort såsom extra eller extra ordinarie i 17
år vid sinnessjukhusen för att kunna bli befordrade till ordinarie. Det blir endast
ungefär en tredjedel av den nu anställda personalen som kommer att uppnå
ordinarie ställning. Skall man tolka detta på det sättet, att utskottet ser optimistiskt
på denna vårdform och anser, att den kommer att minskas, så att
man kan dra in två tredjedelar av personalen? Tyvärr är det väl i stället på det
sättet, att denna vårdverksamhet i vårt samhälle ännu icke är utbyggd i den
utsträckning som torde vara önskvärd. Jag kan icke dela utskottets uppfattning
i detta fall, då man anser, att det är rätt och rimligt, att endast en tredjedel
av denna personal skulle bli ordinarie. Detta bör nog justeras något ytterligare
uppåt.

Med hänsyn till vad som förekommit här och svårigheterna att få genomförd
någon ändring och även med tanke på det välvilliga skrivsätt som föreligger
från utskottets sida, finner jag anledning hoppas på att här kommer att ske en
justering, som skall bättre tillgodose denna personal än vad detta utlåtande nu
ger anledning till.

Herr talman! Jag bär intet yrkande.

Herr Olsson i Mellerud instämde häruti.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ämnar icke ingå i någon detaljerad
motbevisning av vad de två föregående ärade talarna Ira framhållit
i detta spörsmål. Jag skulle nog tro, att de ha ganska rätt. Även örn utskottet
icke har kunnat biträda deras yrkande, så har utskottet i alla fall inte haft
anledning att motbevisa vad de framhållit angående betydelsen av de tjänster
det här är fråga örn. Man måste emellertid se frågan sådan den är.

Här har under en lång tid bedrivits ett utredningsarbete av särskilt tillkallade
sakkunniga i syfte att genomföra en revision av tjänsteförteckningen för sinnessjukhusens
del. Dessa sakkunniga ha prövat olika tjänster inbördes och ha
också prövat behovet av antalet tjänster. Nu har så Kungl. Maj :t framlagt
ett förslag, som i det väsentliga stöder sig på dessa sakkunnigas förslag. Man
har emellertid vad beträffar den egentliga skötarpersonalen på grund av vissa
pågående utredningar beträffande särskilt sjuksköterskornas i statens tjänst
löne- och anställningsförhållanden icke tagit upp tjänsteförteckningsrevisionens
förslag i denna del till behandling. Men i övrigt har man i stort sett följt
vad revisionen föreslagit. Då är det ju också självfallet, att statsutskottet, som
haft att behandla frågan dels med hänsyn till Kungl. Maj :ts förslag och dels
med hänsyn till det ursprungliga utredningsförslaget och de yttranden som

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Avlöning sanslag till statens sinnessjukhus m. m. (Forts.)
ansvariga myndigheter avgivit, haft ganska svårt att i det stora hela komma
längre än vad den kungl, propositionen innehåller. Utskottet har dock funnit,
att man på vissa punkter kunde vidtaga ändringar i Kungl. Maj :ts förslag,
och beträffande andra punkter har utskottet ansett, att frågan behövde ytterligare
utredas.

Beträffande vad som särskilt framhölls av den siste ärade talaren, som
talade om eldarnas placering i lönegradsavseende, har utskottet funnit, att
Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande i denna fråga snarast måste betecknas såsom
innebärande ett minimum. Vi ha emellertid i detta avseende icke ansett oss
kunna gå utöver Kungl. Maj :ts förslag, därför att det skulle innebära, att
statsutskottet skulle anvisa, vid vilka sinnessjukhus antalet befattningshavare
i sjätte lönegraden skulle ökas. Vi ansågo oss icke ha tid till eller tillräcklig
sakkunskap för att framlägga ett förslag, som i detta avseende kunde vara
rimligt och rättvist. Det är därför som vi måst nöja oss med ett uttalande som
innebär, att frågan örn antalet tjänster i lönegraden A 6 framdeles bör omprövas.
Jag tror, att även de ärade motionärerna, örn de hade försatts i samma
läge som statsutskottet, skulle ha kommit till samma uppfattning.

Vad sedan beträffar den långa tid, som dessa befattningshavare få gå i
icke ordinarie tjänst, delar jag den uppfattningen, som här framförts, nämligen
att för ordinarie arbetsuppgifter bör man också skaffa ordinarie tjänster. Men
jag vill erinra örn att frågan örn ordinarie tjänster för personalen vid sinnessjukhusen
ju har befunnit sig i ett mycket svårt läge på grund av de långvariga
utredningar i olika avseenden, som pågått beträffande sinnessjukhusen och deras
personal. Det är emellertid min förhoppning, att när man nu kommit över detta
utredningsstadium så skola de ansvariga myndigheterna se till att ordinarie
tjänster inrättas i den utsträckning som rimligen bör ske, och då tror jag
att den långa tjänstgöring i icke ordinarie ställning, varom här" talats, skall
kunna avsevärt förkortas. Det är detta, som är innebörden i vad utskottet har
velat säga på denna punkt.

Vad slutligen beträffar de befattningshavargrupper, som närmast berördes
av den förste talaren i denna debatt, så kan jag ju säga, som jag nyss har
gjort, att jag inte har någon anledning att bestrida de uppgifter, som han
lämnat. Det kan nog vara riktigt att dessa befattningshavare icke placerats i
lönegrader, som svara mot deras arbetsuppgifter och de skyldigheter, som man
vill pålägga dem, men jag tror att vi i det avseendet få se tiden an och undan
för undan försöka få till stånd jämkningar och justeringar.

Jag har nog en känsla av att det förhållandet att den tjänsteförteckningsrevision,
som sysslat med sinnessjukhusens personal, arbetade under en tid då
trycket av kriget och dess bördor kändes som tyngst, har medfört, att man
varit litet mer sparsam i fråga om dessa tjänsteförteckningar än vad man
möjligen skulle ha varit, därest man kunnat bedriva sitt arbete under andra
betingelser. Denna min förmodan skulle ju kunna leda mig till att i stort sett
instämma i de synpunkter, som de ärade motionärerna i denna fråga nu lia
utvecklat, nämligen att dessa spörsmål även framdeles böra ägnas uppmärksamhet,
varvid vissa lönegradsuppflyttningar böra företagas och framför allt
tjänster överföras från i eke-ordinarie till ordinarie. I dagens läge anser jag
emellertid, att statsutskottets förslag kan godtagas, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till detta förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels oek på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen IT:
f>71; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt
lönetiUägg och
tiUfäUigt
barntillägg till
vissa befattningshavare
i
statens tjänst
m. 11.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 220, i anledning av Kungl. Maurts
proposition angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under
budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 286 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 27 april 1945, för
riksdagen framlagt dels förslag örn att provisoriskt lönetillägg och tillfälligt
barntillägg under budgetåret 1945/46 skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av chefen för finansdepartementet föreslagna grunder utgå till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Maj :t, dels ock förslag örn för ändamålet erforderliga
medelsanvisningar.

I samband med Kungl. Majlis förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

1) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Arrhén (I: 381) och den andra inom andra kammaren av herr Fagerholm
(II: 588), i vilka föreslagits, att barntillägg under nästa budgetår skulle
utgå till samtliga statliga anställningshavare med försörjningsplikt mot barn
under 16 års ålder oavsett anställningshavarnas löneklass, samt att beloppet av
barntillägget i samtliga lönelägen skulle bestämmas att utgöra 100 kronor för
varje barn under 16 års ålder,

2) ytterligare två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr A. Löfgren m. fl. (I: 390) och den andra inom andra kammaren
av herr Spångberg m. fl. (II: 596), i vilka föreslagits, att provisoriskt
lönetillägg skulle utgå till befattningshavare med lön enligt löneklass 6 med 30
kronor, löneklass 7 med 25 kronor, löneklass 8 med 20 kronor, löneklass 9
med 15 kronor samt löneklasserna 10, 11 eller 12 med 10 kronor, allt per månad,
ävensom att tillfälligt barntillägg enligt i propositionen föreslagna kvalifikationsgrunder
skulle utgå till alla statsanställda i löneläge motsvarande
högst 20 löneklassen,

3) en inom första kammaren av herr II. Wagnsson väckt motion (I: 391),
vari framställts samma förslag som i motionerna I: 390 och II: 596,

4) en inom andra kammaren av herr Senander m. fl. väckt motion (II: 594),
vari hemställts, »att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 286 måtte medgiva, att provisoriskt lönetillägg under budgetåret 1945/46
må i överensstämmelse med i motionen refererade förslag från statstjänarnas
organisationer utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst, och besluta,
att utgifterna för provisoriskt lönetillägg skola bestridas beträffande befattningshavare
vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna företag
eller inrättningar från de medel, av vilka verkens utgifter i övrigt bestridas,
samt beträffande andra befattningshavare från för ändamålet anvisade anslag,
ävensom till provisoriskt lönetillägg för budgetåret 1945/46 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslaganslag av 16 0001000 kronor.»

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna- I: 390 och II: 596,
I: 391 samt II: 594 ävensom med avslag å motionerna I: 381 och II; 588

a) medgiva, att provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under
budgetåret 1945/46 finge i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit,

b) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg för budgetåret
1945/46 anvisa följande förslagsanslag under härefter angivna huvudtitlar,
nämligen:

Andra huvudtiteln ............ Tredje » ............		400.000 35,000 8.400.000 2.750.000 150.000 625.000 775.000 200.000 2,600 50,000,
Fjärde Femte

Sjätte Sjunde Åttonde	J ............


Tionde
Elfte
Fjortonde	» ............

. n. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag besluta, att utgifterna för provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg, i den mån de icke avsåge befattningshavare
hos bank- och fondinspektionen eller spar banksinspektionen,
skulle bestridas: beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande verken
eller vid av dessa övertagna företag eller inrättningar samt befattningshavare
hos försäkringsinspektionen och statens pensionsanstalt ävensom befattningshavare
med avlöning från luftfartsfonden från de medel, av vilka verkets eller
institutionens utgifter i övrigt bestredes, beträffande befattningshavare vid
statens hingstdepåer och stuteri samt å lantbruksstyrelsens stuteribyrå från det
anslag, varav vederbörandes lön utginge, samt i fråga örn andra befattningshavare
från de anslag i riksstaten, som vore avsedda för provisoriskt lönetillänff
och tillfälligt barntillägg.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, Staxäng och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 390 och II: 596,
I: 391 samt II: 594 ävensom med bifall till motionerna I: 381 och II: 588

a) medgiva, att ■— --Kungl. Majit,

b) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg för budgetåret 1945/
46 anvisa följande förslagsanslag under härefter angivna huvudtitlar, nämligen:

Andra huvudtiteln ............ Tredje » ...........		415.000 40,000 8.900.000 2.900.000 175.000 650.000 950.000 215.000 4,000 55,000,
Fjärde Femte
» ........
Sjätte Sjunde Åttonde


Tionde
Elfte
Fjortonde	3> ............

II. med bifall---tillfälligt barntillägg;

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisorisk t lönetillägg och tillfälligt barntilläg g till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

2) av herrar Andersson i Malmö, Mårtensson och Petterson i Degerfors, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Andersson i Malmö jämte två andra
ledamöter av utskottet, varav jag är den ene, har antecknat en blank reservation
till det här föreliggande utlåtandet, och jag skall med anledning av detta
be att få framhålla några synpunkter.

När nu gällande civila avlöningsreglemente genomfördes, godkändes den principen,
att det skulle vara lika lön för lika arbete, och det gamla familjelönsystemet
med särskilda barntillägg blev vid det tillfället satt pa avskrivning.
dag utgår ifrån att en av orsakerna till detta var att man inte ville för statens
befattningshavare tillämpa en avlöningsmetod. som inte kunde tillämpas för
den öppna marknadens anställda.

De skäl, som i slutet av 1930-talet talade emot familjelönsystemets bibehållande,
tala nu lika starkt emot införandet av. ett familjelönsystem. . Jag
vill därför uttala den förhoppningen, att de barntillägg, som innefattas i det
här föreliggande förslaget örn provisoriska lönetillägg, endast måtte, bli ett
provisorium av mycket kort varaktighet och om möjligt avskaffas redan nästa
år och ersättas, örn detta är nödvändigt, med någon annan löneform. Jag är
fullt medveten örn att de löntagare, som ha minderåriga barn att försörja,
mäste finna sig i en betydligt lägre levnadsstandard än den som endast har
sig själv att sörja för. Men detta är ett problem, som inte endast gör sig gällande
för statens befattningshavare, utan det gör sig i minst lika hög grad
gällande även för den öppna marknadens lönearbetare. Jag anser därför, att
frågan örn en viss utjämning mellan familjeförsörjare och icke familjeförsörjare
måste lösas på ett annat sätt än vad som här föreslagits i den kungl, propositionen
och av utskottet.

För att kunna lösa denna fråga måste enligt min uppfattning utbyggas ett
sociallönsystem, örn jag så får kalla det, av betydligt större omfattning än
vad som hittills varit fallet. Detta sociallönsystem måste utbyggas genom ökade
livsmedelsrabatter, rabatter på kläder, bostäder o. d., genom införande av
bambespisning vid våra skolor i större utsträckning än vad som för närvarande
är fallet, o. s. v. Dessa förmåner böra tillkomma alla behövande, antingen
de äro anställda i statens, kommunernas, eller i enskild tjänst. Jag tror att
det endast på den vägen är möjligt att åstadkomma en något så när rättvis
avvägning av lönerna och därmed en utjämning av försörjningsbördorna för
löntagare med familjer och barn och sådana löntagare, som äro ensamstående.

Jag vill i detta sammanhang även säga några ord örn vissa grupper, som
inte innefattas i de statliga lönereglementena, nämligen en del arvodestagare
vid statens sjukvårdsanstalter och vissa statliga verk och framför allt den
personal, som är anställd enligt kollektivavtal. Redan förra årets riksdag uttalade
sig ju för att även dessa grupper skulle komma i åtnjutande av den löneförbättring,
som tillkom övriga befattningshavare i ungefär samma lönesfällning.
Så har dock inte skett i vissa fall. Vad orsaken härtill är känner
jag inte till, men vederbörande myndigheter ha kanske inte, med hänsyn till
att avtalen varit gällande, under denna tid velat träda i underhandlingar med
personalen. Jag vill emellertid understryka vad utskottet säger, nämligen att
»utskottet förutsätter, att Kungl. Majit fäster vederbörande myndigheters
uppmärksamhet på att förhandlingar böra i här avsedda fall upptagas med
personalens organisationer för fastställande av en dylik förbättiing av de avtalsenliga
lönerna». Jag vill i anslutning härtill hemställa till statsrådet och

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg lill vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

chefen för finansdepartementet, att lian försöker göra myndigheterna uppmärksamma
på vad riksdagen här har skrivit, på det att de av riksdagen uttalade
önskemålen inte måtte eftersättas.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Andersson i Malmö och Lindahl.

Herr Senander: Herr talman! Vi ha ingivit en motion i detta ärende, som
innebär en upprepning av det krav, som statstjänarnas organisationer enhälligt
anslöto sig till, då frågan förra hösten aktualiserades. Detta krav betecknades
allmänt vid de mycket upprörda statst.jänarmötena som ett absolut minimikrav.
Det kan kanske för en del känsliga människor synas, som örn denna
hållning vore väl kategorisk och extrem, då den ju utesluter varje prutmån.
Men kravet var mycket rimligt med hänsyn till det dåliga ekonomiska läge.
som statstjänama befunno sig i. Därest bördan för de sämst avlönade statstjänama
skulle lättas i någon nämnvärd grad, borde ett ännu längre gående
krav ha framförts. Statstjänarnas flertal tog emellertid hänsyn till att även
andra stora befolkningsgrupper fått sitta emellan under krigsåren, och därför
formulerades kravet så blygsamt som skedde. En annan orsak var den, att
statstjänarorganisationemas ledningar i allmänhet accepterat den ekonomiska
politik, som proklamerats av statsmakterna, vilket förhållande givetvis i sin
tur medverkade till att statstjänarnas krav blev så blygsamt som fallet var.

Då vi nu upprepa vår motion från höstriksdagen, vilken upptog detta statstjänarorganisationernas
krav, så göra vi det därför att vi anse, att det inte
längre bör finnas några rimliga skäl att inte bifalla denna motion. Vid höstriksdagen
anfördes som bekant såsom huvudargument, ja, man skulle nästan
kunna säga som enda argument däremot, att ett bifall skulle få ofördelaktiga
återverkningar vid kommande avtalsuppgörelser på den privata arbetsmarknaden.
Man räknade med att arbetarna där skulle ställa krav i samma omfattning,
vilket skulle leda till ett upprivande av den ekonomiska politik, som
statsmakterna gett sig in på.

Betecknande nog ha dessa argument icke upprepats i år. Finansministern
uttalar endast, att »det icke synts möjligt att frångå de principer, som ligga
till grund för 1944 års bestämmelser», och utskottet instämmer — såsom i
regel sker från utskottens sida — rätt och slätt i det uttalande som göres i
Kungl. Maj :ts proposition. Nu viftar man inte längre med inflationens fågelskrämma,
och inte heller talar man om konsekvenserna för den privata arbetsmarknaden.
Nu har finansministern till och med blivit så generös, att han
sträcker sig längre än vad han gjorde vid höstriksdagen. Han går nämligen
in för att ge även löneklass 9 en liten förbättring, något som han tidigare bestämt
motsatte sig. Och utskottet ger ytterligare en förbättring även för löneklass
10. Dessutom föreslår finansministern, att barntilläggen nu skola utgå
ända upp till löneklass 20.

Finansministern och utskottet synas sålunda vara på vild flykt från sina
tidigare positioner, och jag tror inte, att det är svårt att finna förklaringen.
Genomförandet av det provisoriska lönetillägget för de lägre statstjänama
hade icke alls de verkningar på den privata arbetsmarknaden, som man sökte
skrämma en del räddhågade själar med, då frågan behandlades i höstas. Den
hittillsvarande utvecklingen av avtalsrörelserna på den privata arbetsmarknaden
har i allmänhet inte varit sådan, att inte ens de blygsamma förbättringar,
som tillerkändes de lägre statstjänama, kunnat uppnås av arbetarna. Vissti

Andra kammarens protokoll 1945. Nr SO. 2

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

smärre grupper, såsom exempelvis en del kommunalanställda, ha visserligen
lyckats vinna ganska betydande förbättringar, men den stora massan av arbetare
har icke förmått avtvinga arbetsgivarna några nämnvärda sådana. Sedan
snart fem månader tillbaka befinna sig 125 000 metallarbetare i konflikt
utan att de halsstarriga arbetsgivarna kunnat förmå sig till att ge ett bud,
som ens uppgår till hälften av den blygsamma förbättring, som kommit statstjänarna
till del.

Finansministern synes ha trott, att arbetsgivarna skulle vara lika villiga
att följa statens höga föredöme då det gäller genomförandet av förbättringar
åt arbetarna som då det gällde försämringar. Men här har finansministerns
ljusblå optimism varit malplacerad. Arbetsgivarnas samhällsanda sträcker
sig inte så långt, som finansministern bär förutsatt. Arbetsgivarna ha med
förtjusning accepterat finansministerns ekonomiska politik så länge den givit
dem ökad profit. Så länge statens föredöme ger dem möjlighet till ökad utsugning
av arbetskraften, följa de villigt och glatt intentionerna från statsmakternas
sida, men så snart det är fråga örn även de blygsammaste förbättringar
av de anställdas villkor, så äro arbetsgivarna inte längre intresserade
av statens föredöme. Då gå de sina egna vägar. »Föredömesteorien» har följaktligen
gjort fullständig bankrutt.

Dessa fakta borde ju ge anledning till en annan inställning från statsmakterna
sida gentemot sina egna anställda. När de gamla skansar fallit, vilka
skyddat den för de stora massorna skadliga ekonomiska politiken, så kunde
man vänta, att både finansministern och utskottet mera påtagligt hade låtit
det nya läget avspegla sig i behandlingen av statstjänarnas krav. Det enda
som inträffat är emellertid, att finansministern ger en tia i månaden även åt
löneklass 9 och att utskottet ytterligare bättrat på detta med att ge en tia
även åt löneklass 10.

I efterkrigsprogrammet framhålles såsom en väsentlig angelägenhet, att
levnadsstandarden för hela svenska folket höjes. Det synes mig vara på hög
tid att förverkligandet av denna programpunkt åtminstone påbörjas nu när
kriget avslutats och utgifterna för försvarsberedskapen komma att försvinna.
Och det vore väl då lämpligt att börja med statens anställda i de lägre lönegraderna.
Statsmakterna kunde ju starta med att avbetala sin skuld till sina
egna anställda, en skuld som är ganska betydande. Genom reduceringen av
dyrtidskompensationen ha nämligen stora belopp frånhänts statstjänarna. Det
är stora offer som dessa, liksom arbetarna, ha fått bringa på den s. k. samhällssolidaritetens
altare, medan profitörerna under krigsåren skurit guld med
täljknivar. Jag tror inte att det skadar att med några siffror belysa vad statstjänarna
fått offra för att profitörerna skulle kunna sitta i orubbat bo. Jag tar
då de två löneklasser, som man nu vill utestänga från varje som helst förbättring
i deras läge.

En befattningshavare i löneklass 11 på A-ort har genom reduceringen av
dyrtidskompensationen förlorat 1 579:50 kronor. En befattningshavare i löneklass
11 i Stockholm, alltså på I-ort, har under samma tid fått offra sammanlagt
2 109: 60 kronor. En befattningshavare i löneklass 12 på A-ort har fått
satsa sammanlagt 1 650 kronor. Slutligen har en befattningshavare i löneklass
12 i Stockholm av sin förut knappa inkomst fått ge ett bidrag av inte mindre
än sammanlagt 2 173: 20 kronor på samhällssolidaritetens altare.

Jag frågar dem det vederbör: hur mycket ha de stora bolagen och de större
inkomsttagarna fått släppa till? Praktiskt taget ingenting. Tvärtom ha de
kunnat berika sig i ungefär samma grad som man berövat de små inkomsttagarna
deras berättigade kompensation för dyrtiden.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 80.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Det är de statstjänargrupper, som bringat sådana offer under krigsåren,
som man nu vill utestänga från varje andel i det provisoriska lönetillägget.
Måste det inte ändå betecknas som staten ovärdigt att utestänga dessa befattningshavare,
vilka till sitt överväldigande flertal icke ha möjlighet att genom
befordran förbättra sin ställning? Det vore väl i stället en mycket ringa avbetalning
på statens skuld för utebliven dyrtidskompensation, om löneklasserna
11 och .12 finge respektive 235:80 och 157:20 kronor örn året i provisoriskt
lönetillägg, såsom vi yrka i vår motion. Den av oss framförda motionen
upptar icke förslag örn barntillägg. Jag vill icke upprepa motiven
för vårt motstånd mot denna av en enhällig statstjänarkår utdömda löneform.
Jag inskränker mig i det avseendet till att i allo instämma med vad
som anförts av en föregående talare, herr Mårtensson. Jag vill bara, för
att det icke skall uppstå något missförstånd för mitt vidkommande, meddela,
att vår motion ger mera även åt familjer med barn än vad Kungl. Maj :t
och utskottet föreslår, både i provisoriskt tillägg och barntillägg. Jag syftar
då givetvis enbart på de lägre statstjänarna, de enda, som vi befattat oss med
i vår motion.

Beträffande den kollektivt anställda personalen ha vi i motionen hemställt,
att riksdagen skulle göra ett mera bestämt uttalande till förmån för denna
personal än vad som hände vid höstriksdagen. På den punkten har utskottet
tillmötesgått vår begäran, så att det uttalande, som härvidlag nu göres, är
betydligt mera konkret än det, som gjordes förra året. Erfarenheterna ha
emellertid visat — och jag tror att det är mycket bittra erfarenheter, som riksdagen
har gjort i det avseendet ■— att regeringen icke fäster så värst stort avseende
vid vad man brukar kalla »välvillig skrivning» från riksdagens sida.
Det färskaste exemplet därvidlag är just det faktum, att förra årets »välvilliga
skrivning» beträffande de kollektivt anställda i statens tjänst icke ledde till
något resultat. Den kollektivt anställda statspersonalen befinner sig fortfarande
utanför den provisoriska löneregleringens verkningar. Örn herr statsrådet
vore närvarande skulle jag vilja fråga honom, örn han, med stöd av det
mera positiva uttalande, som riksdagen förmodligen kommer att göra i år,
anser förutsättningarna finnas för att man skall kunna, reglera de kollektivanställdas
löner och därvid tillse, vilket vi fästa särskild stor vikt vid, att
de kollektivanställda erhålla retroaktiv förbättring i sina löner från den 1 juli
i fjol.

Herr talman! Jag anser att de skäl, som i höstas angåvos för att icke helt
tillmötesgå statstjänarnas krav, numera rimligen icke föreligga. Såvitt jag förstår
återstår nu intet annat skäl än de gamla vanliga »statsfinansiella betänkligheterna».
Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om, att finansministern
i höstas framhöll, att de statsfinansiella betänkligheterna icke voro avgörande,
utan att statskassan mycket väl kunde bära den ökade utgift, som statstjänarnas
förslag medförde. Det var då i huvudsak de befarade konsekvenserna
för den privata arbetsmarknaden som bestämde finansministerns återhållsamhet.

Jag har visat i mitt anförande, att återverkningarna på den privata arbetsmarknaden
av den provisoriska löneregleringen för statstjänarna varit ytterst
minimal, ja förmodligen icke alls spelat någon roll. Skulle statsmakterna därför
nu av statsfinansiella skäl undanhålla statstjänarna en mera rimlig förbättring
lin vad som nu bjudits dem, kan detta icke uppfattas på annat sätt än att statsmakterna
i höstas gentemot statstjänarnas syftemål maskerade sig bakom detta
tal örn statsfinansiella betänkligheter.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till den av
mig in. fl. avgivna motionen i saken.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Hyling: Herr talman! Den kungl, proposition som ligger till grund för
detta utskottsutlåtande Ilar ju närmast kommit till för att hjälpa barnfamiljerna,
vilka under dessa krisår fått vidkännas allt mer stegrade försörjningsbördor.
Hedan vid höstriksdagen började statsmakterna intressera sig för denna
sak, men de togo då icke steget fullt ut. Men icke heller denna gång har
statsrådet Wigforss tagit steget fullt ut, då det gällt att förhjälpa barnfamiljerna
till drägligare förhållanden. Vi måste göra klart för oss, att statsmakterna
under dessa krisår verksamt bidragit till att icke minst barnfamiljerna
råkat i mycket svåra förhållanden. Jag behöver icke peka mer än på den omsättningsskatt,
som införts här i landet. Genom införandet av denna omsättningsskatt
ha barnfamiljerna kommit att drabbas oerhört hårt i ekonomiskt
avseende, och jag måste även säga orättvist. Nu har finansministern i sin
proposition föreslagit, att barntillägg skall utgå. Barntillägg skall emellertid
enligt hans förslag utgå endast för de två första barnen i varje familj och med
100 kronor för varje barn. Man frågar sig utan tvivel, varför maximeringen
satts till just två barn. Är det icke så att vi här i landet börjat tala örn att
utöva en aktiv befolkningspolitik. Jag tror för min del att det är nödvändigt
att vi i det avseendet icke endast stanna vid ord utan också övergå till handling.
Enligt mitt förmenande skulle riksdagen i dag, örn riksdagen går med på
den reservation, som fogats till utskottsbetänkandet av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl., i handling visa, att riksdagen är intresserad av en aktiv befolkningspolitik.
Nu säger herr Mårtensson i Uddevalla i sitt anförande, att
statens befattningshavare icke skola stå i någon särklass i detta avseende.
Saken skulle nämligen ligga så till, att motsvarande familjeförsörjare i privat
tjänst icke har någon möjlighet att få barnbidrag. Jag är fullt överens med
herr Mårtensson örn att det naturligtvis är minst lika bekymmersamt för dessa
barnfamiljer som det är för barnfamiljer bland statens befattningshavare.
Emellertid anser jag, att staten bör vara en mönsterarbetsgivare, en arbetsgivare,
som alltså går i spetsen för den nämnda aktiva befolkningspolitiken.
Jag är också övertygad örn att de privata företagarna icke skulle lia något
emot att man kunde finna en form för att ge dessa familjeförsörjare en bättre
inkomst än de nu ha. Jag syftar då givetvis på barnfamiljerna. Det finns
privata företagare här i landet, som helt på egen hand ordnat denna sak. Naturligtvis
kan man genom någon slags överenskommelse mellan staten och de
privata företagarna lösa den frågan, men saken är ju icke aktuell i sammanhang
med det utskottsutlåtande vi ha att behandla i dag.

Det finns vidare en annan fråga i den kungl, propositionen och i utskottsutlåtandet
som jag har anledning att några minuter stanna inför. I den kungl,
propositionen har tilläggets avgränsning uppåt satts vid den 20 :e iöneklassen.
Detta är enligt mitt förmenande en ganska godtycklig gräns. Jag förstår väl.
att många av riksdagens ledamöter tycka, att den, som har en årlig inkomst på
upp till 8 000, 9 000 eller 10 000 kronor och däröver, mycket väl har möjlighet
att svara för den merutgift, som följer med ett ökat barnantal. Yi måste emellertid
göra fullt klart för oss, att det inträtt en mycket stor förändring till det
sämre för alla inkomsttagare här i landet, i det att skattebördan år från år
stegrats, så att en inkomsttagare, som nu sitter med 8 000 eller 9 000 kronors
inkomst, icke på långa vägar har den reallön som han hade före kriget. Härtill
kommer att familjeförsörjare i dessa inkomstklasser många gånger ha att
dragas med vissa studieskulder. Detta är också kapitalutlägg, som kosta rätt
mycket av inkomsten.

Det är naturligt att, när en gräns sättes och denna därtill blir godtycklig.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

detta alltid måste medföra underliga verkningar. Jag tar ett exempel ur det
levande livet, exempelvis en tjänsteman i 17 :e löneklassen. Denne tjänsteman
Ilar rätt till fem ålderstillägg, vart och ett efter en tjänstgöring av 3 år. Efter
fjärde löneklassuppflyttningen befinner han sig sålunda i 20 :e löneklassen.
Om han kommer upp i 20 :e löneklassen har han rätt att få ut exempelvis de
200 kronor i barntillägg, som två barn göra honom berättigad till. Men så fort
han flyttar från 20 :e till 21 :a löneklassen får han visserligen några hundra
kronor mera genom löneklassuppflyttningen, men samtidigt fråntar staten honom
den inkomst han haft i 20 :e löneklassen i form av barntillägg. Detta kan
icke vara rättvist, ty samtidigt som denne tjänsteman går över från 20 :e till
21 :a löneklassen ha naturligtvis barnen vuxit och kommit upp i en ålder, där
det krävs ännu större utgifter än förut av en familjeförsörjare, överhuvud
taget är man naturligtvis litet förvånad över, att denna gräns för barnens ålder
satts till 16 år, men därom är nu ingenting att säga, då alla äro överens om,
att den principen skall hållas.

De synpunkter jag nu fört fram borde, menar jag, föranleda riksdagen
att i dag i handling visa, som jag tidigare sagt, aktiv befolkningspolitik och
göra detta genom att generellt ge barntillägg, oavsett antalet barn i en familj
och utan att man sätter någon spärr vid 20 :e löneklassen eller någon annan
löneklass, så detta tillägg kommer att utgå oavsett i vilken lönegrad eller
löneklass vederbörande familjeförsörjare befinner sig. Nu finnes vid utskottsutlåtandet
fogad en reservation, avgiven av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. Denna reservation har tagit upp just de synpunkter, som jag här framfört.
Då vidare en utredning visar, att ett beslut i enlighet med reservationen
icke kommer att medföra några stora ekonomiska konsekvenser, anser jag mig,
herr talman, ha anledning att yrka- bifall till den avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Holmström, Staxäng, Sefve, Berke, Håstad,
Ljungqvist och Hagård.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag vill i korthet uttala min anslutning
till den reservation, som i denna fråga anförts av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Barntillägget som avlöningsform kan knappast sägas vara något rationellt,
men i nuvarande säregna nödläge finner jag det dock vara acceptabelt. Jag
finner reservanternas uttalande vara riktigt, när de säga, att det knappast kan
vara rimligt att maximera barntillägget till 200 kronor, enär detta innebär,
att bidrag icke kommer att utgå för flera än två barn. Barntillägget bör därför
i stället bestämmas till ett årsbelopp av 100 kronor för barn. Reservationen
innebär också, att utbetalningen icke begränsas till anställningshavare i högst
20 :e löneklassen, utan att alla statliga befattningshavare böra vara jämställda
i fråga örn rätten att få dessa tillägg. Jag har för min del vissa betänkligheter
mot en dylik utsträckning, men jag finner det svårt att dra en gräns, och det
finns också sakliga motiv anförda för ett tillägg utan begränsning. Ur befolkningssynpunkter
finner jag också vad reservanterna anfört motiverat, och jag
kan i det avseendet ansluta mig till vad herr Hyling nyss anförde. Ett bifall till
reservationen innebär en icke'' så obetydlig merutgift, men denna ökning kan
knappast sägas lia den statsfinansiella räckvidd, att den i och för sig bör avskräcka,
örn sakliga motiv föreligga för ett bifall till reservationen.

Jag ber till sist, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herrar von Friesen och Nilson i Eskilstuna instämde häruti.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! För egen del har jag varit beredd
att tillstyrka en för de lägre lönegraderna gynnsammare lösning av denna fråga
än som innefattas i statsutskottets föreliggande förslag. Emellertid har man
inom den avdelning av statsutskottet, som behandlat denna fråga, ansett önskvärt,
att man sökte åstadkomma en kompromiss, så att man icke skulle behöva
presentera för kamrarna många olika förslag. En kompromiss skulle också innebära
att man så att säga på förhand skulle vara förvissad örn vad som skulle
bli riksdagens beslut. Då jag ansett en sådan lösning ur mina synpunkter
acceptabel, har jag biträtt kompromisslinjen, alltså det förslag, som nu föreligger
från statsutskottet. Vid detta förhållande anser jag mig icke böra hålla
något längre anförande i frågan. Jag tror att det som sades i denna fråga så
pass sent som för omkring ett halvår sedan kan anses vara tillräckligt uttömmande
och icke behöver här upprepas. Emellertid ge mig vissa saker, som ha
förekommit i denna debatt, anledning att taga till orda.

Den förste ärade talaren i denna debatt, herr Mårtensson, uttalade sig principiellt
mot barntilläggen även i den form, som de fått i det nu föreliggande
förslaget. Då min principiella uppfattning överensstämmer med herr Mårtenssons
— en uppfattning, som för övrigt också delas av statstjänarorganisationerna
och under en lång följd av år hävdats av dessa —• har jag icke någon
anledning att polemisera mot honom. I stället får jag naturligtvis så mycket
större anledning att polemisera mot de bägge senaste talarna i denna debatt,
som drivit en alldeles särskild argumentation till förmån för denna avlöningsform.
När herr Ivyling exempelvis anför, att det är nödvändigt för oss att föra
en aktiv befolkningspolitik, och åberopar detta som motiv för bifall till reservationen,
måste jag i all stillhet erinra honom om att den föreliggande frågan
väl icke rimligen kan vara ett svenskt befolkningsproblem. Här behandla vi
ju i dag en fråga, som berör allenast en relativt ringa grupp av medborgare,
nämligen statens ämbets- och tjänstemän. Skall man föra en aktiv befolkningspolitik
på det sätt som herr Ryling ville göra, blir det icke en statstjänstemännens
lönefråga utan en stor social fråga. Det är min förhoppning, att den
nu arbetande befolkningskommissionen ganska snart skall kunna komma fram
med ett förslag, ägnat att lösa detta spörsmål för hela det svenska folket. Då
tror jag att frågan kommer i sitt rätta läge, och jag förmodar att det då icke
skall uppstå några principiella skiljaktigheter mellan herr Ryling och mig.

Jag menar sålunda att vi icke skola blanda in denna aktiva befolkningspolitik
i en statstjänstemännens lönefråga, vilket man emellertid både vid
detta och tidigare tillfällen velat göra. Vi få nog behandla den föreliggande
frågan som en lönefråga, och därvid har jag för min del ansett mig böra böja
mig för den lösning av frågan örn barntilläggen, som Rungl. Majit förelagt
riksdagen. Skulle jag ha gått egna vägar, skulle jag antagligen icke gått med
på något barntillägg alls, men i det läget har jag icke befunnit mig vid denna
riksdag. I det avseendet vill jag betona, att statsutskottets linje i föreliggande
fråga innebär en kompromiss mellan dem, som icke alls vilja ha några barntillägg,
och dem, som vilja ha barntillägg i allmänhet. Man har stannat ett
stycke på halva vägen, alltså vid 20 :e löneklassen. Jag tror man i dagens läge
får nöja sig med detta.

Emellertid, herr talman, är det ett par andra spörsmål, som jag anser mig
böra upptaga till behandling. Herr Mårtensson har snuddat vid dem något
litet, men jag anser mig ändå böra gå in på dem. Jag syftar på vad statsutskottet
har skrivit i sin motivering på s. 8. Först lia vi då de personalgrupper,
som avlönas med arvode, som alltså icke äro löneplanplacerade på samma sätt
som tjänstemän i regel äro. men vilkas avlöningar äro tillmätta med hänsyn till

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

likvärdiga befattningar, som finnas upptagna i löneplanen. I detta avseende
uttalade riksdagen på statsutskottets förslag i höstas, att det vöre självfallet,
att även dessa grupper av statsanställda skulle erhålla en förhöjning, motsvarande
den, som kommer löneplansplacerade befattningshavare till del. Yi ansågo
också självfallet, att i den mån avlöningsanslaget vore maximerat, det borde
vara en plikt för vederbörande att tillse, att medel gjordes tillgängliga för
detta ändamål. Jag hade tillfälle att i denna kammare ytterligare understryka
denna ståndpunkt, och statsrådet och chefen för finansdepartementet instämde
och ansåg vår uppfattning vara riktig. Vi trodde sålunda, att frågan därmed
vore löst. Det hade emellertid visat sig, att vederbörande myndigheter hyst
synnerligen stor ovilja mot att taga hänsyn till detta riksdagens uttalande.

Jag har anledning att alldeles särskilt uppehålla mig vid detta därför att
jag i våras fick påstötning från en personalorganisation vid ett statens verk.
Man meddelade, att arvodesavlönad personal då ännu icke hade fått någon
glädje av riksdagens uttalande. Jag kan nämna, att enligt statskalendern
består styrelsen för det lilla ämbetsverk, varom här är fråga, av en landshövding,
en byråchef, en överläkare, en godsägare och ett kansliråd. Det förefaller
som om dessa styrelseledamöter, vilkas i statskalendern upptagna titlar
utvisa, att de tillhöra de högre kretsarna i vårt samhälle, icke haft mycket
sinne för den lägre personalens avlöningsförhållanden. Man synes icke ha observerat
riksdagens uttalande i denna fråga. Först den 6 april, jag har akten
här i min hand, avlät styrelsen till Kungl. Maj :t en skrivelse med begäran om
rätt att få överskrida avlöningsanslaget för att kunna ordna denna sak. Kungl.
Maj :t behandlade ärendet med avsevärd snabbhet. Kungl. Maj :ts beslut fattades
i början av maj. Jag var uppe och talade med en tjänsteman hos denna
styrelse, och då fick jag reda på att Kungl. Maj :ts beslut kommit till ämbetsverkets
kännedom någon dag ett stycke in i maj månad. Man hade emellertid
lagt beslutet å sido för att taga det i betraktande samtidigt som avlöningen
skulle utbetalas, eller den sista maj. Detta är ett tillvägagångssätt, som är
synnerligen märkligt. Det är anmärkningsvärt att en ämbetsmyndighet anser,
att den personal, som rättvisligen borde haft sina pengar i december månad
1944, icke kunde få dem redan när Kungl. Maj:ts beslut förelåg i början av
maj, utan måste vänta till avlöningstillfället i slutet av maj månad. Jag nämner
detta som ett exempel på hur en statlig myndighet kan gå till väga. Jag
vill rekommendera, icke finansministern, ty ban är ganska oskyldig i detta
fall, utan statsrådet och chefen för socialdepartementet, under vilken ämbetsverket
i fråga lyder, att titta litet närmare på det sätt varpå ämbetsverket i
detta fall skött sina åligganden.

Det är ytterligare en fråga, som jag vill erinra mig, att herr Mårtensson
också var inne på. Redan förliden höst beslöt riksdagen på hemställan av
statsutskottet att göra det uttalandet att beträffande kollektivavtal, träffade
på längre sikt, en översyn borde ske och därvid en justering av lönesättningen
vi dtagas, därför att förutsättningarna för själva lönesättningen ändrats genom
av riksdagen fattat beslut i fråga örn ett provisoriskt avlöningstillägg. Det var
ju självfallet att de kollektivavtal, som utlöpte vid årsskiftet oller omedelbart
därefter, icke kunde anses vara träffade på längre sikt. Det blev ju då vederbörandes
sak att, när nya avtal träffades, taga hänsyn till det nya löneläge,
som kunde anses vara en följd av riksdagens beslut. Men sådana kollektivavtal
som gällde intill utgången av år 1945, måste viii i all rimlighets namn, när riksdagen
gjorde sitt uttalande i december 1944, anses vara träffade på längre sikt.
Som förut framhållits i denna debatt, finns det en verkstyrelse, som ansett sig
icke kunna liisa denna fråga. Dilta bär gjort, att statsutskottet skärpt sitt

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

uttalande ända därhän att utskottet sagt, att Kungl. Maj :t skall ägna denna fråga
uppmärksamhet, d. v. s. utskottet har velat skaffa sig Kungl. Maj:ts garanti
för att verkstyrelsen icke skall sväva i okunnighet örn detta riksdagens uttalande.
Utskottet yttrar: »I anslutning till vad riksdagen förra året uttalade
anser utskottet, att i sådana avtal fastställda löner böra undergå en
justering .uppåt redan under gällande avtalsperiod. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t fäster vederbörande myndigheters uppmärksamhet på att förhandlingar
böra i här avsedda fall upptagas med personalens organisationer för
fastställande av en dylik förbättring av de avtalsenliga ersättningarna.»

Jag tycker det är klara verba, och det är ganska nödvändigt exempelvis
att Kungl. Maj:t postar ett brev till kungl, järnvägsstyrelsen för att fästa
denna myndighets uppmärksamhet på innehållet i uttalandet i fråga. Det
kollektivavtal, som gäller för banarbetarna vid statens järnvägar, har ännu
icke på något sätt jämkats, fastän avtalet icke utgår förrän vid detta års
slut.

Jag vill som en personlig reflexion tillägga, att de båda fall, som jag här
åberopat, visa att myndigheter, ämbetsverk och andra genom sitt ståndpunktstagande
i lönefrågor antagligen velat skaffa sig något slags goodwill som
gynnare av privata arbetsgivareintressen. Man kan också vända på saken och
säga, att de vilja såsom företrädare för dylika intressen skaffa syn för sägen
för att de anställda icke hava något intresse av att staten övertager verksamhet,
som förut bedrivits av enskilda. Det synes sålunda, som om det vöre några
av socialismens dödgrävare, som man placerat i ämbetsverken. Detta är en tendens,
som man på riksdagshåll har all anledning uppmärksamma.

Jag hoppas emellertid, att vad statsutskottet skrivit i detta avseende skall
medföra, att man icke längre behöver gå och vänta på att det löfte, riksdagen
givit, blir infriat, vare sig det skall ske genom ett affärsdrivandte verk eller
genom en styrelse, tillsatt i särskild ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det var just det avsnittet av
statsutskottets uttalande, som herr Eriksson i Stockholm senast berörde, som
föranledde mig att begära ordet. Utskottet anför: »Vidkommande kollektivavtalsanställd
personal i statens tjänst synas förutsättningarna för på längre
sikt^gällande avtal ha blivit väsentligt ändrade genom den utveckling på löneområdet,
som ägt rum sedan hösten 1944. I anslutning till vad riksdagen förra
året uttalade anser utskottet, att i sådana avtal fastställda löner böra undergå
en justering uppåt _ redan under gällande avtalsperiod.» Detta betraktar jag
som ett uttalande, vilket man måste ställa sig mycket tveksam till. Man har ju
såväl från arbetstagare som arbetsgivare vittnat örn, att när det gäller överenskommelser
på arbetsmarknaden vill man så långt möjligt är sköta sig själv och
icke bli underställd statens överförmynderskap. Här äro ju sådana avtal slutna,
och örn jag icke tager alltför mycket fel, pågå undersökningar och förhandlingar
örn genomförande av vissa förändringar och förbättringar på en del
punkter. Jag ifrågasätter, herr talman, örn det är klokt att på sätt här föreslagits
riksdagen gör ett politiskt uttalande och använder den politiska makten
till att söka åstadkomma en ändring av gällande avtal.

Vad jag emellertid framför allt vill fästa kammarens uppmärksamhet på
är, att det borde nog vara litet bättre förbindelse mellan statsutskottet och
bankoutskottet. Jag syftar härvid på ett utlåtande av bankoutskottet, vilket
utlåtande kommer att behandlas under en punkt längre fram på föredragningslistan.
Detta utlåtande står fullständigt i strid mot det uttalande, som

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

statsutskottet här gjort. Bankoutskottet understryker ju särskilt starkt den
betydelse, som lönerörelserna ha i dagens penningpolitiska läge. Jag vet mycket
väl, att det icke tjänar någonting till att framställa ett ändringsyrkande
här i kammaren mot ett enigt statsutskott och när första kammaren redan
fattat sitt beslut, men jag kan dock icke underlåta att här i dag framhålla
de betänkligheter, som jag tror man har rätt att hysa, och de svårigheter, som
i framtiden kunna uppstå, om vi införa den principen, att gällande kollektivavtal
skola ändras före avtalstidens slut.

Herr Spångberg: Herr talman! Finansministern har i årets proposition såtillvida
föreslagit en förbättring jämfört med fjolårets förslag, att 9 löneklassen
har medtagits. Det har för denna löneklass föreslagits ett tillägg av
10 kronor per månad. I den debatt, som hölls i fjol, var det tillfälle att framhålla,
hur oriktigt det var att utelämna just denna grupp, vilken var en »rekryteringsgrupp»,
från vilken man vid befordran tog personer, som utav en
eller annan anledning, ofta av någon slump, befunno sig i ett sådant placeringsläge,
att det fanns möjligheter för dem att erhålla befordran, under det
att alla andra med lika goda kvalifikationer praktiskt taget saknade möjlighet
till befordran. Det är därför med en viss tillfredsställelse jag betraktar finansminsterns
förslag, då jag däri vill lägga in, att meningen är, att det vid
en kommande lönereglering skall tagas hänsyn till just denna grupps säregna
förhållanden och att den skall erhålla en löneförbättring, som procentuellt
sett höjer sig över övriga bättre placerade lönegrupper. I motion nr 596 ha vi
i fråga örn 6—9 löneklasserna föreslagit en ytterligare ökning av det provisoriska
lönetillägget med 5 kronor i månaden. Det skulle betyda, att 6 löneklassen
finge 30 kronor, 7 löneklassen 25 kronor, 8 löneklassen 20 kronor
och 9 löneklassen ett tillägg på 15 kronor i månaden. 10—12 löneklasserna
finge ett tillägg av 10 kronor per månad.

Man kan motivera detta, man kan väl säga anspråkslösa tillägg, som nu
föreslagits i motionen, bland annat med att statstjänarna ingen gång varit
fullt kompenserade för den prisstegring, som ägt rum sedan år 1935. Den senaste
löneregleringen byggde på 1935 års index, och mellan åren 1935 och 1939
lia statstjänarna endast erhållit 75 procent i kompensation för prisstegringen.
De ha fått avstå 25 procent under en tid då andra grupper erhållit full kompensation.
Det kunde av denna anledning givetvis vara berättigat att. gå högre
än till 12 löneklassen, men då det här framför allt gäller att ge de sämst ställda
ett provisoriskt lönetillägg, lia motionärerna — och bakom oss står helt
och fullt vårt personalförbund — stannat vid 12 löneklassen. Jag konstaterar
med en viss tillfredsställelse, att utskottet beslutat sig för att gå ett steg
längre än Kungl. Majit och medtagit 10 löneklassen för vilken föreslagits ett
tillägg av 10 kronor per månad. Jag anser dock att utskottet därvidlag bort
kunna gå med på ett bifall till vår motion. Då hade fördelningen blivit jämnare,
9 löneklassen hade erhållit 15 kronor och 10 löneklassen 10 kronor.

Beträffande barntilläggen tolkar jag propositionen så att finansministern
insett att lönerna för ifrågavarande löneklasser äro så låga, att det på grund
därav är nödvändigt att införa tillägg för familjer med barn. I övrigt måste
jag rent principiellt gentemot en del av de talare, som tidigare bär berört denna
fråga, framhålla, att jag anser frågan örn barntillägg på lön vara mycket
diskutabel. Jag menar, att den aktiva befolkningspolitik, som skall få ekonomiskt
stöd från statsmakternas sida, icke kan baseras på lönetillägg. Man
måste ge stöd på helt andra grunder. Jag föreställer mig att på den privata
arbetsmarknaden personer med många barn skulle riskera att icke få någon

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

anställning alls, om familjebidrag i form av barntillägg skulle utgå på lönerna.
Det skulle helt säkert leda till att personer utan barn skulle lia lätt att
erhålla anställning, under det att personer med barn skulle få svårt att få
anställning, ja kanske rentav icke skulle lyckas erhålla någon anställning alls.
Det förefaller mig, som örn finansministern icke lyckats lösa detta problem,
då finansministern beträffande nu ifrågavarande tillägg icke ansett sig kunna
sträcka sig längre än till de befattningshavare, vilkas löner bestämmas enligt
lönereglementet, medan kollektivanställda icke skulle få barntillägg, fast de
arbetade åt staten i samma företag som befattningshavare, vilka vore berättigade
till att erhålla motsvarande tillägg för sina barn.

Enligt nu föreliggande förslag kommer en befattningshavare i 20 löneklassen
att erhålla 200 kronor om året, örn han har två barn, medan en banarbetare,
som har fyra barn men inte tillnärmelsevis så stor inkomst och därtill
ganska osäker ställning, inte erhåller ett enda öre. Det är ingen konsekvens
i detta. Och man förstår att de kollektivanställda anse det orimligt.

Då de kollektivanställda ej erhålla lönetillägg medför detta även andra
komplikationer, som jag skall be att få påvisa. Ibland får exempelvis en banarbetare
befordran till banvakt. Enligt de direktiv som ligga till grund för dessa
tillägg — i varje fall så som de tolkas inom vederbörande verkstyrelser —
inräknas vid befordran detta provisoriska tillägg i lönen. En banarbetare som
befordras till anställning som ordinarie banvakt placeras härigenom i en lägre
löneklass än han skulle göra, örn inte detta provisoriska tillägg utginge. Det
kan inträffa att han till och med får en några kronor sämre inkomst på grund
härav. En banarbetare som erhållit befordran till banvakt får sålunda inte
alltid någon nytta av tillägget i fråga.

Jag är villig att ge mitt erkännande åt det uttalande, som utskottet gjort i
här föreliggande utlåtande, då det på s. 8 framhålles att en justering av de
kollektivanställdas löner bör göras redan under nu gällande avtalsperiod. Det
är att hoppas att de som handlägga dessa frågor utanför riksdagen notera
detta såsom riksdagens mening så att man inte ytterligare saboterar detta
riksdagens beslut, som man har gjort under den period som gått sedan riksdagen
i fjol gjorde ett liknande uttalande. Man får verkligen hoppas, att de
som avgöra dessa frågor ta hänsyn till dem som slita och släpa och göra ett
lika nyttigt arbete som andra här i landet, så att de i fortsättningen icke behandlas
på detta nonchalanta sätt. Jag vill stryka under detta riksdagens uttalande
så mycket hellre som det ju här gäller en grupp, som så väl behöver varje
krona och varje öre den kan erhålla i förbättring av sitt nuvarande dåliga läge,
som är det sämsta som någon befinner sig i inom statens verk. Beträffande
barntilläggen vill jag framhålla, att om sådana lämnas åt fast anställda bör
man också ge dem åt kollektivanställda även sedan en löneförbättring genomförts
och så länge som denna, låt vara rätt diskutabla, metod kommer att tilllämpas.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den motion som
jag har väckt i denna kammare och som även väckts i första kammaren och
enligt vilken lönetilläggen böra utgå i enlighet med vad som refereras på s. 6 i
utskottsutlåtandet.

Häruti instämde herr Gustafsson i Bogla.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har begärt ordet för att ge uttryck åt den
meningen att det kan anses i hög grad behövligt, att riksdagen begär förhandlingar
rörande de kollektivavtalsanställda grupperna i enlighet med vissa anvisningar
av den art, som föreslagits i den kommunistiska motionen och som herr

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Spångberg nyss anknöt till. Ett sådant uttalande skulle ligga i linje med
uttalandena i fjolårspropositionen om de provisoriska tilläggen. Finansministern
bär också Ilar i riksdagen vid ett tillfälle i år understrukit, att dessa uttalanden
från i fjol knappast kunna misstolkas. Syftet med desamma var att
påpeka, att löneregleringar för dessa grupper av statsanställda böra kunna
genomföras under löpande avtalsperiod. Emellertid har det t. ex. i fråga örn
banarbetarna visat sig, att järnvägsstyrelsen helt enkelt nonchalerat anvisningarna
i fjolårspropositionen, vilka riksdagen som sagt sedermera gjort till
sina. De synnerligen dåligt avlönade banarbetarna ha ännu i denna dag inte
erhållit några som helst löneförbättringar, och den kommunistiska motionens
förslag örn ett riksdagens bestämda uttalande i detta avseende måste därför
anses vara i hög grad befogat.

Det har visat sig fullkomligt ogörligt att få kungl, järnvägsstyrelsen att så
att säga ta reson i denna fråga. Styrelserna för såväl järnvägsmannaförbundet
som väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet anmodade tidigare järnvägsstyrelsen
att uppta förhandlingar örn löneregleringar — örn jag inte missminner
mig var det i början av år 1945. Vid detta tillfälle vägrade järnvägsstyrelsen
kategoriskt att uppta sådana förhandlingar. Resultatet blev att vederbörande
förbundsstyrelser tillskrevo regeringen och anmodade denna att på ett eller
annat sätt ingripa, men vid en interpellationsdebatt för någon tid sedan kunde
finansministern meddela, att denna skrivelse från förbundsstyrelserna icke hade
varit föremål för regeringens behandling. Senare har kommunikationsverkens
avtalsnämnd i viss mån behandlat dessa frågor. Vissa orsaker, som jag inte just
nu vill beröra, ha försvårat dessa förhandlingar. Trots en viss förändring i
nämndens sammansättning ha veterligen ännu inga som helst resultat uppnåtts.
Jag anser alltså att riksdagen bör stödja banarbetarnas förhandlare genom ett
direkt uttalande av det slag, som i vår motion förordats och som i stort sett
tillstyrkes i statsutskottets utlåtande. Den hjälpen kan sannerligen denna grupp
arbetare, som i stor utsträckning lever på existensminimum, komma att behöva.

I statsutskottets utlåtande heter det om denna sak: »Utskottet förutsätter,
att Kungl. Majit fäster vederbörande myndigheters uppmärksamhet på att förhandlingar
böra i här avsedda fall upptagas med personalens organisationer
för fastställande av en dylik förbättring av de avtalsenliga ersättningarna.»
Jag finner detta uttalande i statsutskottets utlåtande vara åtskilligt mera
positivt och bestämt än det uttalande som gjordes i fjolårspropositionen. Jag
vågar uttala en förhoppning att ett sådant uttalande äntligen skall komma
att leda till det resultat, som bl. a. banarbetarna men också andra kollektivavtalsanställda
länge hoppats på.

Jag vill uttrycka den förhoppningen att det måtte bli definitivt slut med
det nonchalerande av riksdagens uttalanden, som hittills förekommit när det
gällt dessa grupper av statsanställda. Dessutom skulle jag vilja anknyta till
herr Senanders anförande med att även uttala den förhoppningen, att finansministern
ville ge ett auktoritativt besked om vad som hittills förekommit i
denna fråga och vad som kan beräknas förekomma.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Statsutskottet har ju något jämkat på den proposition som regeringen framlagt,
och jag kan mycket viii förstå att det råder delade meningar nili- det
gäller att avgöra var gränsen skall gå för de löntagare som nian anser vara
så pass svagt ställda, att en förbättring nu är oundgänglig: detta är ganska
naturligt. Jag vill därför inte fördölja att jag utan några stora samvetsbe -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

tänkligheter kan gå med på vad statsutskottet Ilar föreslagit, då man sätter
gränsen vid 10 löneklassen i stället för vid den 9 :e, såsom skett i propositionen.

Likaledes är det en omdömesfråga var man skall dra gränsen för de tillfälliga
barntillägg, som äro föreslagna i propositionen och som väl inte heller
utskottsreservanterna, som göra principiella invändningar emot barntillägg, i
detta läge skulle vilja ta ifrån de lägre betalda statstjänarna. Inte heller
därvidlag har jag någon anledning att säga annat än att jag godtar utskottets
förslag.

Jag vill emellertid, eftersom frågan örn barntillägget kommit upp, göra det
uttalandet att jag liksom utskottets talesman, herr Eriksson i Stockholm, anser
— fastän kanske på något andra grunder — att frågan örn familjetillägg
i det statliga lönesystemet bör i den fortsatta diskussionen avföras. Annorlunda
blir det då vi äro framme vid ett läge, där man kan överväga att behandla
den frågan för hela svenska folkets räkning. Då emellertid ett införande
av dessa tillägg i det statliga lönesystemet utan tvivel medför vissa besvärligheter
och i det nuvarande läget icke kan anses föra hela frågan örn sådana
allmänna tillägg till familjerna något steg framåt, förefaller det mig som
örn detta skulle vara ett avslutat kapitel. Jag förutsätter att vid de löneförhandlingar,
som nu snarast böra börja emellan representanter för statsmakterna
och statstjänarnas organisationer, den frågan inte längre skall bli ett stridsäpple.

Ytterligare har jag bara att säga ett ord med anledning av vad först herr
Mårtensson och sedan en rad andra talare påpekat rörande konsekvenserna för
de kollektivavtalsanställda av den löneförbättring, som genomfördes redan
i höstas och som nu gäller. Jag har mycket väl kunnat förstå att man sagt:
Vilka förändrade förhållanden ha inträtt som göra att man skulle kunna ta
upp frågan örn jämkning av redan gamla avtal? Örn man menar att förutsättningen
för att sådana förhandlingar skola upptagas skulle vara några yttre
förhållanden, som hade inträtt sedan detta avtal slöts, så är det ju riktigt att
några sådana yttre, ekonomiska förändringar icke inträtt. Men en förändring
har skett, och jag förutsätter att det är den utskottet syftar på, nämligen att
de som äro anställda i statens tjänst enligt lönereglemente ha fått en förbättring
utöver den i ramavtalet fastställda, eller den ofullständiga kompensationen.

Jag förstår att man kan uppfatta detta såsom ett sådant nytt moment, som
gör det befogat att även ta upp frågan om kollektivavtalen. Jag anslöt mig
därför redan i höstas till det yttrande, som då gjordes av statsutskottet, och
jag instämmer också i det yttrande som nu gjorts av statsutskottet. Det är en
råd olika, delvis ogynnsamma omständigheter som gjort att saken dragit ut
på tiden. Det finns en objektiv anledning — jag säger inte att det är den enda
— och det är att det visat sig vara svårt, för att inte säga omöjligt, att rent
mekaniskt och siffermässigt översätta förbättringen för dem som äro anställda
på lönereglemente till kollektivavtalen. Man har därför tvingats göra utredningar
i fråga örn vilka förbättringar, som tidigare under kriget gjorts
för de kollektivavtalsanställda utöver dem som de lönereglerade statstjänarna
ha fått. Detta är en av de anledningar som medfört att frågan dragit ut på
tiden.

I övrigt har jag förutsatt att det är statstjänarnas egna organ som ha att
driva på och att verken sedan ha att handla. Men i den mån finansdepartementet
haft att göra med saken och kommer ha att göra med den är det min
bestämda önskan att göra vad som kan göras för att åstadkomma en lösning.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

Herr Håstad: Herr talman! Ett par i debatten gjorda uttalanden angående
familjetilläggssystemet ha föranlett mig begära ordet.

Jag förstår mycket väl alla dem som ha resonerat som så, att det bästa beträffande
befolkningspolitiken är att lösa den frågan generellt för alla medborgare,
oberoende av lönesystemet. Den fråga vi i dag ställas inför gäller
emellertid, huruvida vi intill dess så skett, under det provisorium som för närvarande
råder, i princip skola utdöma barntilläggssystemet, vilket har skett
ifrån ett par talares sida.

Jag har, utan att vara organiserad statstjänare, alltid haft mina tvivelsmål,
huruvida de uttalanden som gjorts från statstjänarhåll om den kompakta
stämningen mot barntillägg på lönen varit representativa eller ej. Då man
talat med enskilda — kanske oftast statstjänare med barn, men ofta även med
personer utan barn — har man mycket snart kunnat förmärka, hur delade meningarna
inom kåren varit. Jag vill dessutom erinra örn att det för en stor
enskild tjänstemannagrupp i dessa dagar torde slutas ett avtal, som innebär
att genom ett centralt utskiftningssystem barn- och försörjningstillägg skola
beviljas varje anställd. Vidare har i vissa enskilda företag under denna kris
barntilläggssystemet redan tillämpats.

När det nu gäller den motion som föreligger och reservationen av herr J. B.
Johansson m. fl. är det visserligen sant att ett bifall till reservationen skulle
medföra en viss merutgift för statsverket, men ur statstjänarnas synpunkt
måste det vara uppenbart, att denna merutgift huvudsakligast skulle komma
de lägre statstjänarna till godo i form av barntillägg; jag tänker då på deni
som ha mer än två barn. Ty på dem torde den väsentliga delen av utgiftsökningen
komma.

Att denna motion väckts ifrån vårt håll innebär överhuvud taget bara ettfullföljande
av den ståndpunkt vi intogo på 1930-talet, då liknande frågor
diskuterades.

Det har gång på gång från statsutskottets sida under kristiden sagts, att
de gjorda lönejusteringarna inte skulle innebära någon förskjutning i den lönedifferentiering,
som fastställts vid löneregleringarna. Men örn vi följa lönepolitiken
under kriget, ha vi i alla fall måst konstatera att vissa topphuggningar
gjorts, först före kriget i fråga örn de rörliga tilläggen, sedan beträffande
kristilläggen och pensionsbestämmelserna, och samtidigt har man genom
provisoriska löneförbättringar velat hjälpa de sämst ställda. På vårt håll ha vi
— under fasthållande vid differentieringsprinciperna ■— aldrig motsatt oss
förslag som framlagts från statsutskottets sida beträffande de sämst ställda
grupperna. Men vi måste å andra sidan verkligen i detta sammanhang fråga
oss, örn det ens under en kris finns skälig anledning att bortse från och utestänga
mellangrupper och högre grupper när det gäller barntilläggen. Är det
verkligen någon som tror — för att nu ta ett exempel — att en läroverksadjunkt,
som har barn att försörja, äger så rikliga inkomster, att inte han skulle
vara i mycket starkt behov av den hjälp, som övriga statstjänare i 20 löneklassen
komma att få? Jag tror att var och en, som känner till förhållandena
för denna grupp och liknande grupper, inte kan tveka örn svaret på denna
fråga. Det inte minst väsentliga i det förslag som vi framlagt är, att man
inte begränsar hjälpen till att uteslutande avse tvåbarns- eller enbarnsfamiljer.
utan utsträcker den till alla familjer med minderåriga barn oavsett antalet
barn. Jag tror att det är just härvidlag de lägst betalda statstjänarna skulle
ha ett stort intresse av ett bifall till den reservation, som framlagts av herr
J. B. Johansson.

Jag vill i övrigt, herr talman, inte alls nu ta upp någon diskussion om lönesystemet.
Den frågan kommer snart upp igen, då en lönekommitté kommer att

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Vissa anslag
till läroanstalterna
för
blinda och
dövstumma
m. m.

Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. (Forts.)

tillsättas. Jag har dock velat begagna detta tillfälle för att reagera emot att
man faktiskt diskriminerar barnförsörjare ur medelklassen.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl. framlagda
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 594; samt 4:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall tili motionerna I: 390 och II: 596; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hyling begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2 :o) angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 220, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna
för blinda och dövstumma m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 221 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 2 mars 1945, för
riksdagen framlagt förslag angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till
läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.

Kungl. Maj:t hade, bland annat, föreslagit riksdagen att till Örn- och nybyggnadsarbeten
vid dövstumskolorna för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag
av 745 000 kronor, varav ett belopp av 700 000 kronor beräknats
till påbörjande av en nybyggnad för dövstumskolan i Härnösand.
Beträffande denna byggnad hade Kungl. Maj:t utgått ifrån att storleken av
elevrummen i enlighet med riksdagens beslut år 1941 skulle utgöra 18 och i vissa
fall 21 kvadratmeter.

Utskottet hemställde, bland annat, att riksdagen måtte till Örn- och nybyggnadsarbeten
vid dövstumskolorna för budgetaret 1945/46 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 745 000 kronor.

I sin motivering under rubriken »Vissa byggnadsfrågor vid dövstumskolorna»
hade dock utskottet föreslagit, att riksdagen skulle frånträda sin tidigare

Onsdagen den 20 juni ]945 fm.

Nr 30.

Vissa anslay till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. (Forts.)
intagna ståndpunkt i fråga om elevhemmens storlek. Utskottet förklarade sig
berett att förorda en sådan utvidgning av den till 1 440 000 kronor beräknade
kostnadsramen för byggnadsföretaget, att därigenom möjliggjordes en ökning
till 24 kvadratmeter av samtliga bostadsrum för elever.

Reservation hade avgivits av herrar Svensson i Grönvik och Onsjö, vilka ansett,
att utskottet under rubriken »Vissa byggnadsfrågor vid dövstumskolorna»
bort tillstyrka, att nybyggnad för dövstumskolan i Härnösand skulle uppföras
i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har jämte herr Onsjö avgivit en
reservation vid denna punkt, och jag skall nu be att få redogöra för vad den
innebär. Av formuleringen i vår reservation framgår det att vi icke kunnat
biträda utskottets förslag på den punkt som behandlar byggnadskostnaderna
för dövstumskolebyggnaderna i Härnösand. Vi ha nämligen på denna punkt
anslutit oss till Kungl. Maj:ts förslag.

Denna fråga har ju varit föremål för riksdagens behandling vid olika tillfällen.
När förslag första gången kom från byggnadsstyrelsen, uppgingo kostnaderna
till 1 950 000 kronor. Denna siffra ansågs av vederbörande på den
tiden vara för hög, och därför remitterades ärendet till den s. k. civila byggnadsutredningen.
Efter den utredning och undersökning som civila byggnadsutredningen
verkställde kom förslaget tillbaka med ett starkt reducerat belopp.
Efter diverse förenklingar och begränsningar hade man kommit fram
till en besparing på inte mindre än 780 000 kronor, och kostnadssumman slutade
på 1 170 000 kronor. Enligt föregående års omräkning skulle kostnaderna
representera ett belopp av 1 440 000 kronor.

När denna fråga år 1941 förelädes riksdagen skedde det i det skick, som
den civila byggnadsutredningen föreslagit i sin av mig förut omnämnda promemoria.
Den fråga som då diskuterades var elevrummens utrymme, och utredningen
hade här föreslagit en golvyta av 18 m2 för varje sådant rum.
Det framhölls då att detta utrymme var för litet, enär varje rum skulle rymma
fyra elever. Byggnadsstyrelsen hade föreslagit att dessa rum skulle representera
en golvyta av. 24 m2. Vid den riksdagsbehandling, som då ägde rum.
stannade kamrarna i olika beslut. Efter sammanjämkning förordade riksdagen
att utredningen skulle beakta att rummen skulle göras något rymligare för de
äldre eleverna. Man skulle få sträcka sig till 21 m2 för vissa elevrum, men kostnadssumman
fick inte överstiga 30 000 kronor utöver det belopp man förut
beräknat.

Det föreligger här ett förslag från Kungl. Hajd, som är i överensstämmelse
med riksdagens i denna sak uttalade mening. Vid behandlingen i statsutskottets
andra avdelning gick man tillbaka till det förslag som byggnadsstyrelsen
tidigare haft, nämligen 24 m2 golvyta i varje rum. När nu frågan dels blivit
i olika faser behandlad av riksdagen och sedan gått igenom Kungl. Maj:ts
kansli, anser jag att statsutskottet inte borde ge direktiv för en omarbetning
av förslaget i enlighet med det av byggnadsstyrelsen ursprungligen framlagda
förslaget med en golvyta på 24 m2. Utskott smajoriteten säger här, att detta
kommer att föranleda icke oväsentliga kostnadsökningar. Hur stora dessa ökningar
komma att bli vågar man sig inte på att gissa. Det förefaller mig
vanskligt, ja, jag skulle nästan vilja säga lättsinnigt, att föreslå riksdagen att
fatta ett sådant beslut, som innebär en väsentlig kostnadsökning, utan att man
samtidigt har beräknat hur stor denna kostnadsökning kommer att bli.

I vår reservation ha vi alltså hemställt, att riksdagen måtte biträda Kungl.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Vissa anslag till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. (Forts.)
Maj :ts förslag i vad gäller byggnadsritningarna, men vi ha i någon mån velat
ge plats för möjligheter till förändringar, i det att vi ha skrivit, att byggnaderna
vid dövstumskolan skulle uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med
Kungl. Maj :ts förslag. Detta är alltså, herr talman, skälen till att vi anmält
reservation på denna punkt, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter utom när det gäller byggnadsfrågorna i Härnösand,
där jag hemställer örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Jag vill i korthet fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på, att det som skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna
åt är endast huruvida elevrummen i den nya dövstumskolebyggnaden i Härnösand
skola ha en golvyta av 18 eller 24 m2. Reservationen går ut på 18
m2, och utskottsmajoriteten vill ha 24 m2. Man behöver nog inte anstränga
sig för att få klart för sig, att ett golvutrymme på 18 m2 för 4 elever är
otillräckligt, och ett beslut nu örn detta utrymme kommer med visshet att
leda till att man ganska snart får lägga ut ännu drygare pengar för att bygga
ut och få ett rimligare utrymme för de elever, som här är fråga örn. Det rådde
ju vid det tillfälle, då denna fråga för några år sedan var uppe till riksdagens
prövning, en viss panik, som i hög grad gjorde sig gällande, inte minst när
det var fråga örn utrymmet i olika slags byggnader. Utrymmet togs till mycket
snävt, och man byggde mångenstädes även dåligt för att få det billigt.
Den allmänna erfarenheten nu är nog den, att man i själva verket byggde
både otillfredsställande och dyrbart. Det är en god sak, att vi ha kommit ifrån
denna panikstämning i våra byggnadsfrågor och att vi nu våga inrikta oss
på att bygga på ett mera försvarligt sätt. Här är inte fråga örn någon lyxutstyrsel
på något sätt, utan det är först och sist fråga örn att bereda dessa
ungdomar ett rimligt rumsutrymme.

Nu är det sant som herr Svensson i Grönvik påpekade, att vi i utskottet
inte kunnat beräkna hur mycket mera det kan komma att kosta. Men i det
tvångsläge, som vi ha befunnit oss i, ha vi inte haft någon annan utväg än
att, när en kommande riksdag skall bevilja ytterligare anslag till detta bygge,
göra oss beredda på att bestrida de kostnader, som bli följden av ett eventuellt
beslut här i riksdagen örn en ökning av golvytan från 18 till 24 m2.
Det har varit en ganska allmän uppfattning i statsutskottet att man skalL akta
sig för en s. k. besparingspolitik, som kan komma att medföra ganska dryga
efterräkningar. Det är betecknande att av utskottets 24 ledamöter det är 22
som utan att tveka accepterat förslaget örn att dessa rum skola ha golvytan
24 m2.

Jag ber, herr talman, att på alla punkter få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Som motionär i dövstumfrågor några gånger ber
jag att först helt allmänt få ge uttryck för den stora tillfredsställelse, som
man allmänt hyser med anledning av både fjolårets riksdagsbeslut, då Kungl.
Maj:ts proposition angående skolorganisationens hopkrympande avslogs, och
årets proposition, då en, såvitt jag förstår, förnuftigare lösning av dövstumskoleorganisationen
kommit till stånd. Jag har dock begärt ordet endast för
att säga några ord om ett par motioner som jag har väckt, inte därför att jag
i och för sig är så särdeles missnöjd med statsutskottets behandling av dem —
statsutskottet har tagit mycket välvilligt på de problem jag berört — utan
därför att jag ändå fruktar, att utskottets motivering beträffande den motion,
som berör själva den inre undervisningen vid dövstumskolorna, skall komma

Oasdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Vissa anslag lill läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. (Forts.)
att försvinna i riksdagsluntorna. Den kommer i varje fall inte med i riksdagsskrivelsen.

Det förhåller sig på det sättet — jag skall taga kammarens tid i anspråk
endast några minuter — att frågan örn dövstumskoleorganisationen i landet
ofta stötts och blötts, men däremot bär frågan örn dövstumskoleundervisningen
inte sedan årtionden varit föremål för någon utredning, och det är just det
senare spörsmålet jag har tagit upp i den första motionen. Där har jag med
anledning av de gynnsamma erfarenheterna från Göteborg pekat på behovet av
undervisning i förskoleåldern. Vidare har jag fäst uppmärksamheten på behovet
av mindre klasser för barnen under de första skolåren samt behovet av
förbättrade utrymmen i de gamla skolorna, så att barnen skola kunna känna
större trevnad än som för närvarande är fallet. Ytterligare har jag pekat på''
behovet av att i större utsträckning än som för närvarande sker taga tekniken
till hjälp vid undervisningen, och slutligen har jag understrukit det inte minst
viktiga behovet av förbättrad lärarutbildning. Jag har inte kunnat se att riktigheten
i något av dessa önskemål kunnat bestridas av statsutskottet, och jag
tror att var och en som örn än aldrig så litet sysslar med dessa frågor erkänner
behovet utav att man här försöker att modernisera och föra fram dövstumundervisningen
till en så att säga modern ståndpunkt.

Nu har statsutskottet i sitt i övrigt mycket välvilliga utlåtande hänvisat till
att ett par av dessa frågor äro föremål för skolutredningens uppmärksamhet.
Det skulle vara fråga örn en ordnad pedagogisk utbildning för barn i förskoleåldern.
Men, märk väl, detta gäller inte abnormundervisningen utan gäller
fullsinnade barn. Jag måste verkligen ifrågasätta, huruvida det är lämpligt
att ytterligare belasta den arbetstyngda skolkommissionen med att även ta upp
frågan örn abnormundervisningen. Likaså när det är fråga örn förbättring av
lärarutbildningen. Utskottet erinrar örn att en särskild kommitté skall utreda
dessa spörsmål. Men nog är väl lärarproblemet i fråga örn dövstumundervisningen
så speciellt, att det med större fördel borde kunna tagas upp av speciellt
sakkunniga personer.

Jag vill särskilt påtala behovet av att försöka sprida större trevnad i lokalerna
för de dövstumma barnen. Jag känner inte så noga till förhållandena på
övriga platser, men på Manilla förhåller det sig faktiskt så att barnen inhysas
trettio stycken i varje rum i stora kaserner utan något dagrum. Örn det
regnar kunna de knappast leka inomhus, såvida de inte skola hålla till i sovrummen.
Detta är givetvis en för modern skolundervisning efterbliven ståndpunkt.
Jag skulle tro att man även i andra och äldre dövstumskolor i lika hög
grad behöver modernisera lokalerna.

Nu vill jag, herr talman, utan att ställa något yrkande, endast uttala den''
förhoppningen, att frågan ändock blir föremål för den uppmärksamhet som dess
vikt kräver. Och eftersom herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
är närvarande vill jag också uttala den förhoppningen, att han — i den
mån han kommer att beskäras någon ytterligare tid som ecklesiastikminister -—
helst uppdrar åt ett par experter inom dövstumundervisningen att systematiskt
plöja igenom dessa ting.

Herr Sveasson i Grönvik: Herr talman! Jag tycker nog, att herr Håstad,
örn han icke har alltför stora anspråk, skall finna att vi välvilligt upptagit de
förslag han väckt. Utskottet säger, att utskottet utgår ifrån att vederbörande
myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på dessa problem och föreslå eller
vidtaga de åtgärder, sorn må befinnas påkallade. Jag menar, att örn utskottet
.skriver så och örn man vet att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemen Andra

hammarens protokoll 1045. Nr 30. 3

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Vissa anslag till läroanstalterna för blinda och dövstumma ni. m. (Forts.)
tet — han riktade sig ju till honom — har samma intresse som motionären själv
i detta fall, kan man förmoda att det blir resultat av de önskemål herr Håstad
framställde.

Utskottet har icke på något sätt velat underkänna värdet av de förslag motionären
framställt. Det kan hända, att utskottets sätt att yttra sig något påverkats
av den forcering av utskottets arbete, som den sista tiden varit nödvändig
med hänsyn till tidpunkten för riksdagens avslutande. Yi lia ju nu kommit
fram till den tidpunkt, då vi under vanliga förhållanden böra ha avslutat riksdagsarbetet.
Jag hoppas, att denna förklaring skall kunna godtagas eller i varje
fall förstås av motionären.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan för att replikera
min gode vän herr Bergström. Han drog en lättnadens suck över att vi kommit
från den stämning, som var rådande under en viss tid efter krigets början,
när man reagerade mot alltför stora utgifter, och han var glad över att av statsutskottets
24 ledamöter det var 22 som gått på den linjen, att man här icke
finge taga så stor hänsyn till vad det skulle komma att kosta. Herr Bergström
.ville göra gällande, att de besparingsåtgärder, som vidtogos vid den tiden, voro
enbart till nackdel och att man byggde dåligt bara därför att man skulle spara.
Men herr Bergström är själv tidningsman. Jag vet icke, om han offrat åt kritiken
av statens offentliga byggnader, men nog fanns det då och kanske ännu
mera förut åtskilliga skribenter, som ägnade tiden åt klander av de dyra statliga
byggena. Jag tror, att de åtgärder, som vidtogos för att reducera kostnaderna,
voro sunda och kloka. Att man i något avseende kanske gick längre
än som från allmänna utgångspunkter var önskvärt kan vara möjligt, men jag
tror, att man icke skall hängiva sig åt klander av de åtgärder, som vidtogos.
Det kan hända, att det återigen kommer tider, då vi icke draga en lättnadens
suck över att vi kommit ifrån besparingsåtgärderna utan tvingas att draga
en bekymrad suck över de stora utgifter, som vi ha svårigheter att kunna klara.
Jag är sålunda av den uppfattningen, att vi icke kunna helt och hållet se bort
ifrån de motiv, som förelågo, när vi vidtogo begränsningar i fråga örn de statliga
byggnaderna,

Det var dessa reflexioner, herr talman, som jag ansåg mig böra ge uttryck
åt i anledning av herr Bergströms yttrande. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergström: Herr talman! Jag kan icke riktigt godtaga herr Svenssons
i Grönvik uttolkning av vad jag yttrade. Jag uttalade sannerligen ingen
glädje över att, som han sade, vi upphört att reagera inför stora utgifter, utan
min tillfredsställelse över att vi kommit ifrån den gamla stämning, som förledde
oss att bygga på ett otillfredsställande sätt, något som medför att vi
förr eller senare få ganska dryga efterräkningar. Jag belyste detta med att
göra gällande, att örn vi skulle följa det snävare programmet härvidlag i
fråga- om rumsstorleken i härnösandsskolan. finge vi med stor sannolikhet
räkna med att om några år få bygga till för att få bättre utrymme åt eleverna.
Det är ju ändå en annan sak, herr Svensson. Örn vi här skulle följa reservanterna,
skulle det bli rum på låt oss säga 4,5 X 4,5 m, i vilka skulle placeras
4 sängar och 4 bord och där eleverna skulle ha sina små tillhörigheter.
Det bleve en ganska trång och osund kätte. Det finns nog ändå ganska goda
skäl att följa statsutskottet här och bereda eleverna bättre utrymme än som
skulle bli fallet, om man följde Kungl. Maj :t och reservanterna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till ut -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Vissa anslag till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. (Forts.)
skottets hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 232 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 2 mars 1945,
för riksdagen framlagt vissa förslag beträffande de allmänna läroverken m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 322 och II: 501 ävensom med avslag å motionerna II:
384, II: 231, I: 81 och II: 159, I: 82 och II: 262 samt 1:156 och II: 404,

1. besluta, att---av biblioteket;

2. besluta upprättande successivt från och med budgetåret 1945/46 av en

3- årig reallinje i stället för en av de befintliga 4-åriga vid katedralskolan i
Lund och högre allmänna läroverket i Motala; och skulle för ifrågavarande
organisationsändringar gälla, att vederbörande kommuner åtoge sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning
samt bostäder åt för respektive läroverk erforderlig vaktmästarpersonal;

3. besluta, att — -— — förordade grunder;

4. godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

5. bemyndiga^ Kungl. Majit---eller ämneslärarinnebefattning;

6. godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

7. bemyndiga Kungl. Majit---till samrealskolor;

8. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 32 322 000 kronor;

9—21. till Arvoden åt---- 55 800 kronor;

B. att motionerna I: 332 samt I: 30 och II: 86 måtte anses besvarade med
vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Carlström, Staxäng, Sefve och
Hoppe;

2) av herrar Mannerskantz, Gustav Emil Andersson, Onsjö, Boman i Kieryd
och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottets hemställan bort hava följande
lydelse:

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 322 och II: 501 ävensom med avslag å motionerna
II: 384, II: 231, I: 81 och II: 159, I: 82 och II: 262 samt I: 156 och
II: 404,

1. besluta, att —• --av biblioteket;

2. besluta följande ändringar i gymnasieorganisationen att genomföras successivt
från och med budgetåret 1945/46, nämligen dels upprättande av en

4- årig reallinje i stället för en av de befintliga 3-åriga vid vart och ett av högre

Anslag Ull
ivlöningar vid
de allmänna
läroverken
m. m.

3ö Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 fm,

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
allmänna läroverken i Borås, Falun, Gävle, Halmstad, högre allmänna läroverket
för gossar i Hälsingborg, högre allmänna läroverken i Jönköping, Kalmar,
Karlstad, Kristianstad, Kristinehamn, Norrköping, Västerås, Växjö och karolinska
högre allmänna läroverket i Örebro, dels ock upprättande av en 3-årig
reallinje i stället för en av de befintliga 4-åriga vid katedralskolan i Lund
och högre allmänna läroverket i Motala; och skulle för ifrågavarande organi
sationsändringar gälla, att vederbörande kommuner _ åtoge sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning
samt bostäder åt för respektive läroverk erforderlig vaktmästarpersonal ;

3. besluta, att---eller ämneslärarinnebefattning;

6. godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

7. bemyndiga Kungl. Maj :t---till samrealskolor;

8. till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 32 311 000 kronor;

9—21. till Arvoden--- 55 800 kronor;

B. att motionerna ----i sin motivering anfört;

3) av herrar Oscar Olsson, Gillström, Emil Petersson, Johan Eric Ericson
och Wallentheim.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! Beträffande utskottets utlåtande nr 225 föreligger
meningsskiljaktighet i två punkter. Den ena gäller, huruvida det skall vara
30 eller 35 lärjungar i högsta klassen av realskolan, den andra huruvida vid
en råd läroverk skall upprättas 4-årigt gymnasium eller icke.

När skolreformen genomfördes 1927—1928, inrättade man dels 3-åriga, dels
4-åriga gymnasier. Det 3-åriga gymnasiet avsag att tjäna framför allt den
landsbygd, som låg omkring läroverken. I de fall, då man endast hade en^ parallellavdelning,
ansåg man att 3-årigt gymnasium borde förekomma. I sådana
fall däremot, där man hade två parallellavdelningar, föreslog man och
beslöt inrättande av såväl 4-årigt som 3-årigt gymnasium. Man hade nämligen
på den tiden visserligen en ganska ringa erfarenhet av 3-årigt gymnasium,
men man hade dock klart för sig, att det ur pedagogisk synpunkt
måste vara underlägset det 4-åriga. Sedan den tiden har man fatt en hel rad
3-åriga gymnasier och har sålunda kunnat få ganska stor erfarenhet. Denna
bestyrker vad man då misstänkte, nämligen att det 3-åriga gymnasiet är underlägset
det 4-åriga. Detta visar också den undersökning, som man inom
skolutredningen gjort. Kent statistiskt kan man visa upp, att lärjungarnas
arbetsbelastning i det 3-åriga gymnasiet är väsentligt större än i det 4-åriga,
trots att resultaten icke på något sätt kunna sägas vara bättre.

Man brukar ibland säga, att läroverken äro en sorts pluggskolor. Jag vill
i detta sammanhang icke på något sätt taga upp den frågan till behandling,
men det är ju alltid på det sättet plugget uppkommer, att man har en kurs.
som är för stor i förhållande till den lid, som är anslagen för inlärandet avkursen.
I det fallet är just det 3-åriga gymnasiet den del av läroverken, som
framför allt måste betraktas som en pluggskola, då man där har kortare tid
på sig än i det 4-åriga gymnasiet men i alla fall motsvarande kurser.

Nu har det inträffat, att under tiden efter år 1928 läroverken — även gymnasierna
sålunda — vuxit i mycket stor utsträckning. Antalet parallellavdelningar
ha ökats, och i en hel rad av de läroanstalter, där man tidigare hade
bara en parallellavdelning på gymnasierna, har man nu fått två. Av denna
anledning har man från flera håll gjort framställningar örn att där man har
dessa två parallellavdelningar, den ena skulle förvandlas till en 4-årig linje.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

På detta sätt skulle man dels tillfredsställa föräldrarna och ungdomen i städerna,
som ju alltid föredraga den 4-åriga linjen framför den 3-åriga av naturliga
skäl, dels också tillgodose landsbygden, då man alltjämt skulle bibehålla
en 3-årig linje och denna helt och hållet skulle kunna fylla det behov,
som föreligger för landsbygden.

Det kan nu frågas, varför statsutskottets majoritet icke har velat gå med
på det förslag, som framställts i den kungl, propositionen. Denna föreslår en
förändring vid två läroverk av en 4-årig gymnasielinje till en 3-årig, och vid
14 läroverk av en 3-årig linje till en 4-årig. Orsaken härtill synes av utskottsmajoritetens
uttalande att döma vara den, att man icke vill föregripa den kommande
skolutredningen i fråga om gymnasiet. Nu förhåller det sig emellertid
så, att utredningen på intet sätt kan beröras av huruvida man för närvarande
har fler 3-åriga eller 4-åriga linjer. Omvandlingen från 3-årig iinje till 4-årig
eller tvärtom kan nämligen göras på mycket kort tid. Den enda, som därvidlag
har något arbete att tala örn, är vederbörande rektor, och han kan göra omändringen
på tre timmar eller något i den stilen. För egen del har jag gjort
motsvarande ändring i ett par fall. Det föreligger sålunda inga som helst
svårigheter att göra en omändring, om skolutredningen skulle visa, att den
ena eller den andra gymnasielinjen vore att föredraga eller om en helt och
hållet ny konstruktion av gymnasierna vore önskvärd.

Nu misstänker man, att skolöverstyrelsen har några fula baktankar i detta
avseende. Man fäster sig nämligen vid det förhållandet, att det föreslagits
icke mindre än 14 dylika omändringar. För säkerhetens skull har jag i dag
talat med vederbörande avdelningschef hos skolöverstyrelsen och indirekt med
föredraganden i ärendet, och jag har fått veta, att det helt enkelt förhåller sig
så, att man under en följd av år fått framställningar från olika läroverk örn
inrättande av 4-årigt gymnasium. I vissa fall har det varit direkta skriftliga
framställningar, i andra ha framställningar kommit från kollegierna i samband
med inspektion av läroverken. Någon tanke på att detta skulle på något
sätt beröra skolutredningen har man aldrig haft. Man har icke kunnat
tänka sig att något samband därvidlag överhuvud taget skulle kunna uppkonstrueras,
förklarar man. — Jag vill också nämna, att orsaken till att det
nu samlats så många framställningar är den, att man velat vänta med dem
som tidigare kommit för att taga upp dem på en gång.

Sedan propositionen blivit framlagd har undersökning gjorts i de olika läroverk,
som här ifrågasatts skola få en 4-årig gymnasielinje, huruvida de
olika avdelningarna skulle bli fyllda och vilken linje, den 3-åriga eller den
4-åriga, som skulle få den största anslutningen. Resultatet av denna undersökning
har nu kommit in från resp. läroverk, och det visar sig, att av dessa
14 läroverk 12 förklara att de få det 4-åriga gymnasiet fyllt, d. v. s. det elevantal,
som anmäler sig, uppgår till minst 30 i varje klass. Endast vid två
läroverk blir det mindre än 30, men i båda fallen överskrider antalet 20.

Så är det, som jag nämnde, en annan fråga, som här föreligger, och det är,
huruvida vi skola lia 35 eller 30 elever i högsta realskoleklassen. Före kriget
hade man 30 elever, men i samband med de besparingar, som måste genomföras
efter krigsutbrottet bestämde man antalet till 35. Det är självfallet, att det
måste bereda ganska stora svårigheter vid undervisningen att lia så stora
klasser av den anledningen, att den högsta realskoleklassen ligger till grund
för det 3-åriga gymnasiet. De svårigheter, som finnas för det 3-åriga gymnasiet
även under normala förhållanden, måste givetvis vara ännu större, i fall man
i dess basklass, örn jag så får uttrycka mig, skall undervisa icke mindre än 35
elever eller det stora antal, som är tillåtet i realskolan för övrigt. I gymnasiet
är eleveantalet bestämt till högst 30 för varje klass.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Nu är jag övertygad om att när kammarens ledamöter lia läst utlåtandet
och sett, såsom man brukar göra, i slutet för att taga del av reservationen, ha
de blivit förvirrade. Det är nämligen svårt att få klart för sig vad de tre
reservationer, som förekomma, avse, i vad mån de äro lika och i vad mån de
skilja sig från varandra. Till upplysning vill jag därför nämna, att beträffande
de två tvistefrågor, som jag talat örn, alltså frågan om det 3-åriga resp. 4-åriga
gymnasiet och de 30 resp. 35 eleverna i realskolans avslutningsklass, ställa sig
reservationerna på det sättet, att reservationerna nr 1), alltså den av herr
Johan Bernhard Johansson, m. fl. och nr 2) den av herr Mannerskantz m. fl.,
båda yrka på införandet av 4-årig gymnasielinje vid de 14 läroverken, vilket
förslag överensstämmer med den kungl, propositionen och att beträffande frågan
örn elevantalet i reservationerna nr 1) och nr 3) yrkas, att det skall vara
högst 30 elever, under det att i reservationen nr 2) yrkas, att man fortfarande
skall lia 35 elever. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag av att jag beträffande punkten om den 3-åriga eller den
4-åriga gymnasielinjen yrkar bifall till reservationerna nr 1) och nr 2) och beträffande
punkten örn lärjungeantalet yrkar bifall till reservationerna nr 1)
och nr 3).

Herr Wallentheim: Herr talman! Det finns ingen anledning att i detta sammanhang
taga upp någon längre skolpolitisk debatt, så mycket mindre som
det bara är några månader sedan vi hade tillfälle resonera om åtskilliga saker
i skolfrågan. Alla veta vi emellertid, att det sitter en skolutredning för närvarande
och att denna har ett arbete, som är synnerligen omfattande och som
omspänner praktiskt taget alla områden av skolans verksamhet. Den har också
tagit god tid på sig för att fullgöra sitt uppdrag.

Det är självklart, att under en pågående utredning, som tager så lång tid
i anspråk och har med så stora problem att göra, ingen ställer sig avvisande mot
tanken, att man måste vidtaga partiella ändringar i den existerande skolorganisationen,
för så vitt dessa ändringar äro att betrakta såsom smärre förändringar
i det ena eller det andra avseendet och i den mån de icke föregripa den
prövning, som efter utredningens framläggande måste göras. Frågan i detta
sammanhang är, så vitt jag förstår, närmast den, örn man verkligen kan säga,
att de förändringar, som Kungl. Maj :t här föreslagit efter skolöverstyrelsens
önskemål icke ändå äro genomgripande förändringar i själva organisationen.
Det är den uppfattningen utskottet kommit fram till. Utskottet anser, att här föreslås
förändringar, som måste anses föregripa den kommande stora skolreformen,
och jag undrar, örn man icke måste säga, att det finns belägg för denna utskottets
uppfattning redan däruti, att den föreslagna omorganisationen berör,
örn jag icke är fel underrättad, ungefär Vs av våra läroverk. Den uppfattning,
som utskottet här företräder, har ju också under många år varit den som skolöverstyrelsen
företrätt. Det har inte under dessa år saknats framställningar
ifrån läroverk i landet att få göra organisatoriska förändringar, men skolöverstyrelsen
har då avvisat dessa förslag med att säga, att örn man skulle
taga upp dem till närmare åtgörande, skulle det genast innebära ett föregripande
av skolutredningens arbete. Då måste man väl säga, att det är en
ganska egendomlig omsvängning, som här företrädes av skolöverstyrelsen och
sedan av Kungl. Maj :t att just vid det tillfälle då vi alla gå och vänta på att
skolutredningen skall komma med sina sammanfattade resultat, skyndar man
sig fram och begär av riksdagen att få företaga denna omorganisation. Det
finns en sak i skolöverstyrelsens motivering — den motivering, som ligger bakom
propositionen — som i detta fall är ägnad att väcka förvåning, och det är när
man talar örn att skolutredningens arbete kommer att taga så lång tid i anspråk,

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

\r 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
att man nu vill lia fram denna organisationsförändring. Riksdagen Ilar tidigare
uttalat sig för att skolutredningen bör påskynda sitt arbete, och ett accepterande
av propositionens tankegångar skulle, såvitt jag förstår, i själva verket
betyda att riksdagen i det fallet i viss mån nu sade något annat än vad den
tidigare har sagt.

Nu kan det ju hända, att det kan föreligga vissa skäl, som man på grundval
av utredningens resultat vill åberopa och där man kan säga, att här är det
ådagalagt att den och den åtgärden är motiverad. Men jag ber då att få påpeka,
att vi icke fått någon redovisning för dessa argument, om sådana till äventyrs
skulle finnas, utan vad vi ha fått är ytterst summariska påståenden. Jag vill
påminna örn att på s. 10'' i det föreliggande utlåtandet redovisas närmare vad
skolöverstyrelsen har anfört, och där sägs att det synes vara sannolikt att
dessa lärjungar —- i varje fall det övervägande flertalet av dem — skulle
ha övergått till 4-årigt realgymnasium, därest sådant funnits vid läroverket.
Det talas vidare örn att allmänt anses det 4-åriga gymnasiet vara ur pedagogisk
synpunkt överlägset det 3-åriga. Vi finna alltså, att det är på denna punkt
ytterst vaga uttalanden som göras och som ligga till grund för framställningen.

Jag skall inte, herr talman, ge mig in på någon pedagogisk diskussion på
denna punkt. Jag har inte tillräcklig erfarenhet för det och jag har heller inte
kunnat finna något tillräckligt omfattande material, som kan hjälpa lekmannen
att här klara upp de olikartade synpunkterna. Men vad jag vill säga är,
att innan man överhuvud taget kan taga ställning till en sådan fråga som en
omorganisation, så måste man i detta fall ha en utförligare redovisning av
skälen för och emot.

Det är en annan egendomlighet i det föreliggande ärendet, nämligen att
själva framställningen från skolöverstyrelsen tycks ha föregåtts av en underhandsskrivelse
till de olika läroverk, som det här är fråga örn, att de skulle
begära förändring från 3-årig gymnasielinje till 4-årig. Det har tidigare gjorts
framställningar ifrån dessa läroverk, men de ha, som jag tidigare anfört,
blivit avvisade, men nu har skolöverstyrelsen så att säga under hand givit dem
en uppmaning att komma tillbaka, och så har man kommit med sina önskemål
på den här punkten. Örn man ser litet närmare på de skrivelser, som inkommit,
så ser man att i en del fall förekomma utförliga motiveringar men i en del
fall är det inga motiveringar alls utan det är kort och gott ett allmänt påpekande
av att av organisatoriska eller allmänna pedagogiska skäl förordar man
den och den åtgärden. I övrigt är det inte någon utförligare motivering för
det ställningstagande, som man här förordar. Det är dessa skäl som göra, herr
talman, att utskottet på denna punkt har ställt sig avvisande till den kungl,
propositionen i vad den avser förändring av 3-åriga gymnasielinjer till 4-åriga.

Tillsammans med några ledamöter av utskottet har jag på en punkt antecknat
en reservation emot utskottets utlåtande, och det är på den punkt som avser
det högst tillåtna lärjungeantalet i realskolans högsta klass. Jag tror att
det skulle vara utomordentligt värdefullt örn man här kunde komma fram till
en minskning av detta maximiantal. Det behövs, såvitt jag förstår, för att
man skall uppnå verkligt goda undervisningsresultat, och på den punkten äro
väl också alla i själva verket ense. Den kostnadsökning, som det här skulle
vara fråga örn, medger jag kan synas vara ganska betydande, men jag tror å
andra sidan att den i och för sig vore viii motiverad.

Nu har emellertid första kammaren på alla punkter följt utskottets förslag
oell alltså avvisat reservationen även j)å denna punkt, och under sådana förhållanden
skall jag inte ställa något yrkande örn bifall till reservationen.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag lill avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Jag kan intaga elen ståndpunkten så mycket lättare som ju den skrivning, som
utskottsmajoriteten i detta avseende Ilar valt, i själva verket betyder att man
så att säga »skrivit fram» frågan och kan vänta att få ett förslag från Kungl.
Maj :ts sida måhända redan till nästa års riksdag.

Jag ber alltså med detta, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag kunde nöja mig med att i stort
sett instämma med vad herr Wallentheim anfört, men jag skall framföra
några synpunkter, som jag anser motiverade i detta sammanhang.

De skäl, som utskottet anfört mot ett bifall till propositionen om gymnasieorganisationen,
finner jag verkligt starkt bärande. Ett bifall till propositionen
måste nämligen innebära ett föregripande av skolutredningens inom en nära
framtid väntade förslag till gymnasiernas organisation. I propositionen liksom
i statsutskottets utlåtande relateras skolöverstyrelsens yttrande, där överstyrelsen
själv tidigare varit inne på det resonemanget, att en så pass stor omorganisation
som den som här avses skulle komma att föregripa skolutredningens
arbete. Alltså, först säger sig överstyrelsen ha haft den uppfattningen, att
någon organisationsförändring inte borde företagas isolerad vid enstaka läroverk
utan i samband med den allmänna översynen av gymnasiets organisation,
som ju skolutredningen har sig anförtrodd. Nu, när utredningen arbetat i mer
än 4 år och dessutom aviserat att den snart är färdig med sitt arbete, ändrar
skolöverstyrelsen plötsligt mening och inger framställning om omfattande organisationsförändringar
vid gymnasierna. När man studerar handlingarna
kommer man onekligen till den slutsatsen, att den sakliga motiveringen för
denna omorganisation ter sig skäligen mager. I propositionen a.nföres, att det
synes vara sannolikt, att därest ett 4-årigt gymnasium funnits, flertalet av
gymnasiets lärjungar på läroverksorterna skulle övergått till detta, och att det
allmänt anses att det 4-åriga gymnasiet ur pedagogisk synpunkt är överlägset
det 3-åriga.

Nu nämnde herr Sefve, att omorganisationen från 3-årigt till 4-årigt gymnasium
—- det föreföll mig, som om han även menade från 4-årigt till 3-årigt —
är en ganska enkel organisationsfråga. Jag skall inte yttra mig därom, men jag
vill påpeka en sak. Om riksdagen skulle godkänna Kungl. Maj :ts förslag om
en ganska, omfattande omorganisation, så finge detta säkerligen vissa skolpolitiska
konsekvenser. Man skulle komma att åberopa detta riksdagsbeslut
som ett skäl emot att senare eventuellt övergå till 3-åriga gymnasier i större
eller mindre utsträckning.

Påståendet att det 4-åriga gymnasiet är pedagogiskt överlägset det 3-åriga
är lika gammalt som talet örn den 5-åriga realskolans förträfflighet i jämförelse
med den 4-åriga. Efter skolutredningens jämförande undersökning av
arbetsresultatet i de olika realskolelinjerna har talet örn den 5-åriga realskolans
överlägsenhet emellertid tystnat. Att det 4-åriga gymnasiet, som bygger på näst
högsta realskoleklassen, anses överlägset det 3-åriga, som bygger på avslutad
realskola, behöver ju inte a priori betyda att denna överlägsenhet existerar i
verkligheten. Det kan tvärt örn tänkas vara så, att det 3-åriga gymnasiet är
bättre. Såvitt jag kan finna av propositionen finns det ingen undersökning åberopad,
som stöder den ena eller andra uppfattningen. Herr Sefve nämnde örn
vissa undersökningsresultat. Det var som sagt emellertid icke åberopat som
motivering i detta sammanhang.

Skolutredningen kommer nu, som jag tidigare nämnde och som är känt, att i
den närmaste framtiden upptaga ifrågan örn gymnasiernas organisation och arbetssätt.
Det är under sådana förhållanden, synes det mig, alla skäl att av -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
vakta denna utredning innan man tar ståndpunkt till en organisationsändring
av så genomgripande innebörd som propositionen faktiskt har.

Herr talman! Det kunde varit åtskilligt att tillägga i detta sammanhang,
men jag skall avstå från det och i anslutning till vad jag här anfört yrka bifall
till utskottets hemställan beträffande gymnasieorganisationen.

Herr Onsjö: Herr talman! I den fråga, som vi nu diskutera, nämligen omläggning
av 3-åriga gymnasier till 4-åriga, har jag icke kunnat följa utskottsmajoriteten
och det av den anledningen, att jag i detta fall icke ansett det vara
så stor fara för att därmed på något sätt föregripa den pågående skolutredningen.

Jag är lekman på området, men det är ju så, att det här icke är fråga om
något nytt. Yi ha inom vår nuvarande skolorganisation både 3-åriga och 4-åriga
gymnasie! in jer Vad det här galler är bara att så att säga avpassa dessa linjer
efter behovet. Så har jag fattat det. Vi få kanske räkna med att resultatet av
den skolutredning, som pågår, inte kommer ut i levande livet förr än efter 10
år från utredningens början. Den började 1940 och kanske inte förverkligas
förrän 1950. Skall man därför nu avstå från att göra de anpassningar, som
inom den nuvarande organisationens ram anses lämpliga? Herr Wallentheim
sade ju också i sitt anförande, att små jämkningar få vi göra i ena eller andra
riktningen, och detta skulle väl vara ett försvar för utskottets ståndpunkt att
godkänna att vi överföra två 4-åriga gymnasier, nämligen vid katedralskolan.i
Lund och allmänna läroverket i Motala, från 4- till 3-åriga. Skall man verkligen
hålla på att vi beträffande gymnasieorganisationen icke skola göra något
förrän skolutredningen är färdig, tycker jag inte det är konsekvent att säga att
i de två sistnämnda fallen innebär ändringen icke något föregripande av skolutredningens
arbete men väl i de övriga.

Man kan tycka det ser underligt ut att det kommer så många som 14 ändringsförslag
på en gång. Jag vet inte vad orsaken är. Det kommer väl chefen
för ecklesiastikdepartementet att redogöra för, men jag gissar att det är så,
att från början har skolöverstyrelsen tänkt sig, att krav på omläggningar få
ligga i avvaktan på skolutredningens slutliga förslag, men så har trycket blivit
så starkt att skolöverstyrelsen blivit nödsakad att giva efter. Detta är väl den
sannolika anledningen till den omnämnda cirkulärskrivelsen, som betraktats
som ett försök att provocera fram en viss linje. Så fattar jag det. Örn det varit
så, att man genomfört dessa omläggningar i den mån de så att säga anmält
sig — två eller tre varje år -— hade inte någon kunnat påstå att detta var
något som rubbar skolutredningen.

Jag kan inte för varje läroverk bedöma, om ändringsförslagen verkligen äro
motiverade. Rektor Sefve har ju tidigare talat örn, att åtminstone i de 12 finns
det över 30 elever till den 4-åriga linjen. Jag kan i varje fall inte betrakta
denna omläggning som en så förfärligt stor tara eller som ett försök att på
någon bakväg binda skolorganisationen för framtiden. Detta föranleder mig
att yrka bifall till herr J. B. Johanssons m. fl. reservation i den mån den sammanfaller
med den reservation, som avgivits av herr Mannerskantz m. fl. Det
innebär i själva verket bifall till Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt vi diskutera.
När det gäller den andra frågan, angående 30 eller 35 elever i klasserna,
anser jag att jag icke bar någon anledning att yrka något, alldenstund
den som talade för reservationen icke framställde något yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Efter de vägande inlägg, som kammaren nyss har fått höra av representanter
för göteborgsbänken och skaraborgsbänken, kan jag fatta mig kort. Jag skulle
emellertid vilja komplettera deras framställning med ett par synpunkter.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Av såväl utskottsutlåtandet som den förda debatten framgår, att det är en
övervägande formell synpunkt, som varit avgörande när mari på sina håll med
bestämdhet går emot tanken att utbyta de 3-äriga gymnasierna mot 4-åriga.
Utskottet skriver härom, att ett sådant beslut skulle innebära ett föregripande
av skolutredningens inom en nära framtid väntade förslag till gymnasiets organisation,
och samma tema går igen framför allt i herr Wallentheims anförande.
Ja, mina damer och herrar, vi känna val till den melodien. Det är en melodi,
som alltid har använts, när det gällt att motsätta sig partiella reformer. Men
riksdagens stora tradition i detta land är att laga efter lägenheterna, att laga
efter omständigheterna, att tid efter annan se efter, hur en sak praktiskt ligger
till, och efter de observationer, som man då gör, vidtaga nödiga ändringar och
förbättringar! Jag tror att riksdagen även denna gång har anledning att gå
denna beprövade väg.

Nu vill jag tillägga, att jag för min del måste konstatera att utskottet inte
är särskilt konsekvent, när det gäller att följa detta tema. Utskottet har sålunda
ingenting att invända, när Kungl. Maj :t föreslår att på ett par ställen de 4-åriga gymnasierna skola utbytas mot 3-åriga. Det är endast då man föreslår
en övergång från 3- till 4-årigt gymnasium, som temat tagea fram. Vad innebär
då i det konkreta fallet detta s. k. föregripande? Som en erfaren skolman,
herr Sefve, nyss har framhållit, är det mycket lätt att ändra tillbaka
eller att återgå till det 3-åriga gymnasiet, örn man vid den kommande skolreformen
skulle finna det 4-åriga gymnasiet mindre tillfredsställande. För
min del misstänker jag, att man icke kommer att finna skäl till något dylikt.

Men mer än detta intresserar oss naturligtvis den reella innebörden av en
övergång från 3-årigt till 4-årigt gymnasium. Med rätta kan man fråga sig.
hur det kommer sig att just i år lagts fram så många förslag till en övergång
till 4-årigt gymnasium. Det var en fråga, som nyss berördes av en talare på
skaraborgsbänken. Herr talman! Här ha företagits en rad lokala undersökningar
och dessa ha visat, att det förelegat ett konkret behov av ett 4-årigt
gymnasium. Icke mindre än tolv av fjorton orter, där nu en övergång ifrågasättes,
ha sålunda redan klasserna fulltecknade till det 4-åriga gymnasiet, medan
i de återstående två finnas mer än tjugu inträdessökande till det 4-åriga
gymnasiet. Ett avslag på Kungl. Maj :ts förslag skulle alltså innebära, att i
nästan alla de berörda orterna en fulltecknad klass skulle avvisas från gymnasiet
för att gå ytterligare ett år i realskolan och sedan fortsätta till ett 3-årigt gymnasium. Tillsammans gäller det i år omkring fyrahundra lärjungar
eller ungefär Vs av realgymnasiets nybörjare, som sålunda skulle få sina studier
mindre rationellt ordnade. Det skulle krävas mera arbete för samma resultat
och mera plugg och större risk för tidsförlust genom kvarsittning. Samtidigt
skulle statens kostnader något öka, visserligen icke så mycket men dock
med ungefär 11 000 kronor för de fjorton gymnasieavdelningar, som det nu
gäller. För målsmännen och för statens finanser är här alltså en fördel att
vinna, som jag tycker att kammaren borde vara angelägen att inhösta.

Den reformriktning, som herr Wallentheim här framför allt representerar,
för ju ofta ett hårt tal mot pluggskolan. Jag känner icke någon del av det
svenska undervisningsväsendet, som i så hög grad är en pluggskola som just
det 3-åriga gymnasiet. Det måste innebära en stor pedagogisk vinst att slippa
denna pluggskola och att få utbyta den mot det 4-åriga gymnasiet. Det är
visserligen sant, att man måste plugga ganska ordentligt även där. Men i
vart fall är plugget där mera begränsat än i det 3-åriga gymnasiet; därom
torde alla sakkunniga pedagoger vara ense. Herr Wallentheim och hans reformvänner
bruka också göra sig till tolk för den mera fria skolan. Vi få
därvidlag komma ihåg, att på alla de platser, där ett 4-årigt gymnasium fö -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
reslagits, finns redan ett 3-årigt. Detta innebär att eleverna få välja den
gymnasieform, som passar dem. Och som jag redan nämnt är det en hel rad
av klasserna i det 4-åriga gymnasiet, som redan äro fulltecknade. Det finns
ett praktiskt konkret behov i alla de föreslagna läroverksstäderna just av
detta 4-åriga gymnasium. Vad vill man då lia i stället? Jo, ett uniformerat
och likriktat gymnasium, där man endast kan bli salig i den 3-åriga studiegångens
form med dess besvärliga och ansträngande väg. Är det verkligen
klokt, är det verkligen motiverat att ta en mindre lämplig skolform och en
dyrare sådan bara med denna rent formella motivering, att man skulle föregripa
ett kommande beslut, örn vilket vi icke veta, när det kommer eller vilken
karaktär det får? Jag kan icke tro att något föregripande kommer att
ske, utan vi komma att få behålla såväl det 3-åriga som det 4-åriga gymnasiet.

Det är uppenbart att det är andra ting, som här spela in. När man följer
den svenska skoldebatten, möter man jämt och ständigt ett spöke. Vi kunna
kalla det anknytningsproblemet. Det finns heliga fakirer, som jämt och ständigt
sitta och stirra på naveln, och det finns höns, som äro så fascinerade av
ett kritstreck, att de icke våga gå över det. Det finns också svenska skolpolitiker,
som aldrig komma förbi anknytningsfrågan. Detta är icke den enda
och icke ens den viktigaste skolfrågan i vårt land. Skulle vi icke kunna komma
ifrån denna något ensidiga inställning, och skulle vi icke kunna se praktiskt
och konkret på skolfrågor och utan hämningar vidta de skolreformer,
som äro betingade av dagens behov sådana de äro manifesterade i de olika orternas
och skolornas uttalade önskemål?

Herr talman! Jag tycker, att kammaren icke behöver tveka att bifalla propositionen.

Herr Sefve: Herr talman! Herr Malmborg i Skövde yttrade, att numera talet
örn den 5-åriga realskolans överlägsenhet tystnat. Det där var nog ett misstag
av honom. Han behöver nämligen bara läsa utlåtandena från de skolor,
som ha båda typerna av realskola, för att finna, att så icke alls är förhållandet.
Vi skola emellertid icke gå in på den saken, ty det är ju en fråga, som
icke alls hör till vad vi nu debattera.

Herr Wallentheim nämnde, att det icke finns några bevis för att det 4-åriga
gymnasiet är överlägset det 3-åriga. Jag vill säga, att för att få bevis i det
avseendet behöver man bara gå till skolutredningens betänkande. Där finns en
statistik över läxöverläsningstiderna på olika linjer, som ganska tydligt visar
detta.

Sedan jag hade mitt första anförande har ju det läget inträtt, att första
kammaren redan fattat sitt beslut, och då herr Wallentheim för sin del icke
yrkat bifall till sin reservation, kan jag för att förenkla problemställningen
ta tillbaka mitt tidigare yrkande och i stället yrka bifall till reservation nr 2)
eller den reservation, som avgivits av herr Mannerskantz m. fl.

Herr Onsjö: Herr talman! Jag skall be att få ändra mitt yrkande så, att jag
yrkar bifall till den reservation, som avgivits av herr Mannerskantz m. fl.

Herr Wallentheim: Herr talman! Det är några saker, som jag skulle vilja
tillåta mig säga något örn i anslutning till vad som här tidigare anförts.

Jag skulle först vilja ta upp en anmärkning av herr Onsjö, som var riktad
mot utskottet. Det var när herr Onsjö sade, att utskottet icke är konsekvent,
då utskottet här avvisar en förändring från 3-årigt till 4-årigt gymnasium men

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Fort?.)
självt förordat inrättandet av ett par nya 3-åriga linjer. Jag vill på den punkten
säga, att skillnaden mellan vad man i det ena och andra avseendet gått in
för ligger däruti, att när det gällt dessa 3-åriga linjer har det frambragts detaljerat
material från en stor bygd, ett material, som såvitt jag förstår är av
klart utslagsgivande karaktär, medan det i det andra fallet icke förebragts
något likartat detaljerat material utan endast mera allmänna uttalanden.

Jag vill sedan för min del ta upp en synpunkt, som herr Onsjö framförde,
och jag skulle där vilja ställa en fråga till herr Onsjö. Herr Onsjö nämnde
något om att det förekommit ett lokalt tryck ute i landet på skolöverstyrelsen
för att få fram denna förändring. Det skulle vara intressant att veta, vad herr
Onsjö menade att det var för ett tryck. Är det månne föräldraopinionen, som
gjort sig så starkt gällande — jag tvivlar starkt på den punkten — eller vad
kan det vara för ett tryck, som kommit fram?

Sedan skulle jag vilja säga, att jag ingalunda är anhängare av en stelbent
organisation, som icke kan ge utrymme för variationer av växlande behov. Men
vad jag måste säga mig är, att man får lov att se dessa saker i ett större sammanhang.
Man kan väl ändå icke komma ifrån, att själva gymnasieorganisationen
hänger intimt samman både med realskolans närmare utformning och
med frågan örn folkskolan som sådan. Här tala vi örn att en av de största
insatser, som vi vänta skall följa på skolutredningens arbete, skall bli en allmän
upprustning av folkskolan. Jag tror att den synpunkten är så viktig, att
man icke helt och hållet kan koppla bort den från denna diskussion.

Jag tror att det var herr statsrådet som i sitt anförande sade, att det finns
en del personer, som när de resonera om skolfrågor äro liksom fascinerade av
ett kritstreck, över vilket de icke kunna gå. Ja, jag får gärna medge, att i den
förda skoldebatten från olika håll kanske förekommit tendenser i den riktningen.
De tendenserna ha kanske framkommit i den så kallade anknytningsfråglan.
Jag är på den punkten icke deciderat bunden åt det ena eller det
andra hållet, men jag vill säga, att örn man på den punkten varit så att säga
fascinerad av ett kritstreck på den ena kanten, så har man sannerligen varit
det på den andra också och då icke minst på läroverkshåll. Jag undrar örn icke,
när det gäller hela denna debatt örn det 4-åriga gymnasiets stora pedagogiska
värde, finns något av denna respekt för ett kritstreck.

Herr Malmborg i Skövde erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Sefve apostroferade mitt yttrande, att talet örn den

5-åriga realskolans förträfflighet tystnat. Jag stöder detta mitt uttalande på
vad skolöverstyrelsens läroverksavdelning anfört. Det gäller ett remissyttrande
i anknytningsfrågan. Där säger läroverksavdelningen, som herr Sefve väl
har respekt för, att den 4-åriga realskolelinjen visat sig överlägsen. Man kan
icke heller tala örn en forcerad arbetstakt, men man slutar med att säga, att
man skulle ha kunnat vänta sig en än större överlägsenhet. Jag konstaterar,
att det är ett intressant uttalande i detta sammanhang.

Herr statsrådet ironiserade över vår ståndpunkt, när vi så starkt betonat att
denna framstöt skulle betyda en föregripande åtgärd i skolutredningens arbete.
Ja, men herr statsråd, skolöverstyrelsen har i fyra år haft samma inställning.
På grund av att man förmenat, att vissa åtgärder skulle bli av föregripande
natur, har man avstått från desamma. Vad som nu föranlett skolöverstyrelsen
att ändra ståndpunkt vet jag icke, man man kan ju fundera både på det ena
och det andra i det avseendet.

Herr statsrådet säger vidare, att vi äro fascinerade av anknytningsfrågan:
Ja. ärade damer och herrar av denna kammare, jag har fäst mig vid en sak i
skoldiskussionen, som man de fyra sista åren och icke minst på det håll, där

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
man är motståndare till en 6-årig bottenskola, hävdat med en viss kraft, nämligen
att anknytningsfrågan icke är så viktig. Men likväl hareman underligt
nog i olika sammanhang återkommit till denna anknytningsfråga, vilket val
visar att den icke är så oviktig. Att diskussionen i så stor utsträckning rör sig
just örn denna fråga, är väl endast ett bevis för att denna del av skolreformen
är mycket betydelsefull.

Herr Onsjö erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Wallentheim frågade mig, vad det var för ett tryck, som
drivit fram detta krav på en omläggning, örn det var något tryck från föräldrarnas
sida eller vad det kunde vara. Jag sade i det stycket, att jag gissade
att det var ett krav från föräldrarnas sida och att det här gällde en anpassning
efter behovet och att detta behov visat sig vara så starkt, att det tvingat fram
den 4-åriga linjen. Frågan om en anknytning till den 3-åriga eller den 4-ånga
linjen vägrar jag att diskutera i detta sammanhang, ty den hör icke hit. Jag
blir emellertid allt mer och mer övertygad örn att det är de, som gå in för utskottets
förslag, och icke reservanterna som i detta fall vilja föregripa skolutredningens
resultat.

Herr Sefve, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde1:
Herr talman! Med anledning av herr Malmborgs i Skövde yttrande vill jag
säga, att jag för min del icke har någon respekt i och för sig för den mening,
som skolöverstyrelsens läroverksavdelning framlägger, om den ej har goda
skäl härför. I fråga örn den 4-åriga realskolan synes det mig, att avdelningen
kunnat framlägga goda skäl för sin ståndpunkt. Det är självklart, att den realskola,
som har ett års längre lästid än den andra, bör kunna åstadkomma ett
bättre resultat; varom icke är den sämre. Men det är som sagt icke alls den frågan,
som vi nu skola diskutera, utan det är frågan om lämpligheten av en
omvandling från 3-årig till 4-årig gymnasielinje i vissa städer. På tal härom
framhöll herr Wallentheim, att en större utredning gjorts inom bygden, när
fråga varit örn ändring från 4-årig till 3-årig linje, men däremot icke vid ändring
från 3-årig till 4-årig. Det är emellertid självklart, att man i det senare
fallet icke behövt göra någon sådan utredning. Man behöver bara titta i
läroverkskatalogen.

Jag vill till slut säga, att det är mycket beklagligt att det gått skolpolitik
i en fråga som denna. Jag tycker att vårt handlande här skall bestämmas av vad
som är bäst för den ungdom, som använder skolan i fråga.

Vidare yttrade:

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall icke gå in på principfrågan om treårigt
eller fyraårigt gymnasium och ännu mindre på anknytningsfrågan. Jag kan
icke se, att den har att skaffa med det ärende som här föreligger. Det ligger
till på det sättet, att när vi komma till verklig diskussion i skolfrågorna, kommer
man nog att finna, att anknytningsfrågan fått en helt annan aspekt genom
den nya utvecklingen, och detta kommer att avspegla sig i skolutredningens
förslag.

Nej, det är en annan sak jag tyckte, att jag som ordförande i skolutredningen
borde säga något örn, nämligen talet örn att ett beslut här vare sig i ena eller
andra riktningen, vare sig det blir flera treåriga eller flera fyraåriga gymnasier,
skulle på något sätt föregripa skolutredningens arbete. Det har jag mycket
svårt att tro, att det skulle vara fallet. Herr Onsjö sade, tyckte jag mig
höra, att vi i skolutredningen skulle hålla på bortåt tio år till, och det vill

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
jag nu säga, att det vore ett hemskt perspektiv, icke minst för min personliga
del. Det är gudskelov så nu, att vi äro så långt komna, att det egentligen bara
är typografkonflikten som krånglat till publiceringen av betänkandena rörande
skolpliktstidens skolformer. Sedan ha vi väsentligen endast gymnasiefrågan
kvar.

Det är en annan sak som jag skulle vilja understryka, nämligen att från
första början bär det sagts ifrån, att denna skolutredning, som givetvis måste
taga sin tid, icke fick hindra praktiska förändringar inom skolväsendet under
den tid den pågick. Det har blivit principiellt fastslaget, icke bara av mig
som ecklesiastikminister utan även genom instämmanden från kamrarna i olika
avseenden, och det är ju en rad mycket mera genomgripande reformer än den
relativt lilla som är före i dag, som framkommit under de gångna åren. Jag
behöver bara tala örn en sådan sak som omorganisationen av stockholmsläroverken.
Det var en genomgripande förändring av stockholmsläroverken med
omplacering av de olika klassavdelningarna, där man till och med kom in på
något så ömtåligt som att man tilläde en femårig realskollinje till ett läroverk,
vilket ju var en verklig crimen laesae majeslatis, men det var ingen människa
som sade något om den saken, ty detta tyckte man tydligen var rätt naturligt.
Dessutom har beslut fattats örn de kommunala mellanskolornas förstatligande,
en synnerligen långtgående åtgärd, som onekligen har sina konsekvenser
aven för hela skolväsendets organisation. Vi ha fattat beslut om en
omläggning av skolhygienen av stora mått o. s. v. Jag har haft den uppfattningen,
att den farhåga, som herr Engberg gjorde sig till tolk för, nämligen att
skolutredningen skulle bli en kyrkogård för allt framstegsarbete på skolans
område under den tid den arbetade, icke skulle få förverkligas; och den har icke
heller förverkligats under dessa fem år. Vad som nu här ligger före är endast
en sådan praktisk fråga av betydligt mycket mindre räckvidd än dem som kamrarna
tidigare tagit ställning till och ansett sig kunna ta ställning till. Det är
en sak som i själva verket överhuvud taget i mycket ringa grad påverkar organisationen
av vårt skolväsen. Det är en rent praktisk fråga, och då jag tycker
att det är en förnuftig och klok anordning ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till herr Mannerskantz’ m. fl. reservation.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Wallentheim: Herr talman! I anledning av herr Bagges anförande vill
jag bara ännu en gång ange den ståndpunkt skolöverstyrelsen intagit i denna
fråga. Den har klart och tydligt sagt ifrån, att den avvisat inkomna
framställningar från vissa av de högre allmänna läroverken örn utbyte av
gyninasielinjer, därför att det icke borde ske isolerat vid enstaka läroverk
utan i samband med den allmänna översyn av gymnasiets organisation som pågick
inom 1940 års skolutredning. Denna inställning har, såvitt jag förstår,
herr Bagge delat, när han var departementschef. Frågan är då bara, när herr
Bagge kom till klarhet i denna punkt att icke vidtagande av en sådan ändring
skulle ingripa i skolutredningens arbete.

Herr Bagge: Herr talman! Den repliken är mycket enkel att ge. Jag har icke
haft den uppfattningen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Sefve begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 225, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sefve begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 128 ja och 67 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till anordnande av provisoriska
lokaler för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 227, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

dels anhållit örn riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock för riksdagen framlagt vissa, i nämnda statsrådsprotokoll angivna
förslag beträffande anslag för hithörande ändamål m. m.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts tre motioner, nämligen
motionen i första kammaren nr 336 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.
samt motionerna i andra kammaren nr 492 av herr Hedlund i Östersund och
nr 526 av fröken Nygren m. fl.

I motionerna I: 336 och II: 526, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 49 § 1 mom. första stycket samt samma paragraf
2 mom. barnavårdslagen måtte erhålla annan, i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

A!) med avslag å motionerna I: 336 samt II: 492 och 526 antaga de genom
propositionen framlagda förslagen till

Ändring av
bamavårdslagen
m. m.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

1) lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
örn fattigvården;

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid granskning icke
funnit anledning till erinran mot det i propositionen intagna förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem;

C) —G) medgiva, att---av 750 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Nilson i Eskilstuna, utan angivet yrkande;

2) av fru Alvén, utan angivet yrkande; samt

3) av herrar Hage och Viklund.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Fru Alvén: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande har jag fogat en blank
reservation. Jag har gjort det av den anledningen att jag kommer att yrka
bifall till motionen I: 336 som behandlas i detta utskottsutlåtande.

När vi nu skola antaga en ny barnavårdslag bör man enligt min mening på
alla sätt göra denna barnavårdslag så tillfredsställande som möjligt. I Kungl.
Maj:ts proposition har i vissa avseenden tagits hänsyn till de synpunkter som
framförts av socialvårdskommittén. I andra hänseenden har Kungl. Maj:t
frångått de förslag som framförts av kommittén, och det har bland annat gällt
§ 49 i lagförslaget. Beträffande denna paragraf har i motionen yrkats bifall
till socialvårdskommitténs förslag, därför att man ansett, att när kommittén
med sin ingående kännedom om hithörande förhållanden anser, att barnavårdens
stora svårigheter i fosterhem av skilda slag förutsätta en skärpt bestämmelse,
då det gäller fosterbarnsvården, är detta väl motiverat. Enligt
socialvårdskommitténs förslag till denna paragrafs lydelse skulle även sådana
hem, där särskilt förordnad förmyndare står för vårdnaden av barn, vara underkastade
inspektion av barnavårdsnämnden. Detta förslag har Kungl. Maj :t
frångått, och utskottet har följt Kungl. Maj :t. Utskottet finner visserligen, har
man understrukit i utlåtandet, att det i många fall kan finnas skäl för att
även dessa hem underställas barnavårdsnämndens kontroll på samma sätt som
fosterhem. Men i fortsättningen av utlåtandet stöder man sig på vad departementschefen
anfört örn att förmyndarnas vårdnadsskyldighet i vissa fall direkt
eller indirekt grundar sig på ett av domstol meddelat beslut och att man därför
icke anser det lämpligt att en barnavårdsnämnd skall kunna ingripa mot
en dylik förmyndare under andra förutsättningar än dem som gälla för ingripande
mot föräldrar, nämligen när föräldrarna äro försumliga mot barnen,
och avfärdar av det skälet motionärernas yrkande i denna sak.

Jag tror att även örn denna rätt att ingripa mot försumliga föräldrar eller
fosterföräldrar finnes och trots att dessa förmyndare av domstol äro satta i
målsmans ställe, skulle man icke göra orätt, örn man tillät inspektion av barnavårdsnämnden
i sådana förmyndarhem. Jag anser detta vara välbehövligt
av det skälet, att det kan ju ske sådana förändringar inom förmyndarhemmet,
som kunna lända barnet till direkt skada. Det kan ju framdragas många olika
exempel för att ge belägg för detta. Endera av förmyndarna, vare sig det är
den manliga eller den kvinnliga parten, kan ju avlida, och det kan ju komma
en ny målsman antingen manlig eller kvinnlig. Då är det icke alls säkert, att
den nya målsmannen har samma känsla för det uppväxande barnet, utan det
kan inträffa förhållanden som kunna orsaka friktion mellan målsmännen örn

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
barnens uppfostran. Vi veta alla i hur stor utsträckning förmynderskapet
förr, då det gällde den ekonomiska sidan, var utsatt för stora påfrestningar
och att det fanns förmyndare som förskingrade barnens tillhörigheter. Därför
har man i den nya förmynderskapslagen skärpt kontrollen över förmyndarnas
förvaltning genom tillsättande av överförmyndare, så att man kan skydda barnet
i detta avseende på ett helt annat sätt än tidigare. Jag tror icke att man
skall förbise vikten av att vid sidan av den rent ekonomiska sidan av barnens
omvårdnad även tillgodose vad jag skulle vilja kalla den ideella och personliga
uppfostran.

I motionen har det yrkats att även de barn som särskilt förordnade förmyndare
lia hand örn skola komma in under barnavårdsinspektionen. Detta avfärdar
man inom utskottet och även ifrån Kungl. Maj :ts sida med att man tror,
att det skulle åsamka förmyndarna eller hemmen svårigheter därigenom att
nitiska barnavårdsnämnder skulle i större utsträckning än annars göra intrång
i familjelivet. Jag tror, att det är fel att se det så. Jag tycker, att förmyndarna
i stället skulle vara mycket tacksamma, örn det i dessa förmyndarhem
någon gång gjordes sådan insyn i hemmen från samhällets sida. Ty man
får väl ändå förutsätta, att det finns många förmyndarhem, där icke släktskapen
binder med några starkare band så att man av den anledningen kan utgå ifrån,
att det blir en så örn omvårdnad som man rimligen kan kräva av andra än föräldrar.
Jag tror, att det vore önskvärt icke endast ur hemmens synpunkt utan
också ur omgivningens synpunkt — dessa som ha bekymmer örn hur barnen i
dessa hem uppfostras — örn de visste, att det skedde en inspektion från statens
sida, som kunde komma till rätta med eventuella missförhållanden i sådana hem.
Det skulle kunna sägas mycket mera i denna sak, men jag tror, att de synpunkter
som socialvårdskommittén i detta fall framfört äro bärande, därför
att de äro grundade, skulle jag vilja säga, på en praktisk och socialt kännande
tillämpning av förmynderskapet i många hem. Jag tror också, att man icke
kan säga, att förmyndarhemmen äro bättre skickade att mottaga fosterbarn än
vanliga fosterbarnshem. Det kam nog finnas lika stora risker även i förmyndarhemmen.
Jag är mycket väl medveten örn att i motsättning till laguttoikamas
synpunkter tillmäter man lekmannens synpunkter i detta avseende
ringa eller kanske intet värde. Men jag vill i alla fall lia framfört dessa synpunkter
och starkt understryka dem, därför att jag tycker, att när man nu
skall antaga en barnavardslag bör man lata den omfatta alla grupper av barn.
Det finns ju manga förmyndare som icke ha vårdnaden örn barnen, och det
finns många förmyndare som äro förmjmdare för ett större antal barn. I och
med att barn icke stå under omvårdnad av förmyndare komma de ju in under
den nya lagen. Varför skall man då avskilja denna lilla grupp av dessa fosterbarn,
^ som ju äro regelrätta fosterbarn, fastän de vårdas i ett förmyndarhem.
från denna möjlighet till inspektion?

Med vad jag här anfört har jag velat understryka nödvändigheten av att
man beaktar de synpunkter i denna punkt, som anföras i motionen 1:336 till
vilken jag vill yrka bifall, då det gäller 49 § i den nya barnavårdslagen.

I detta anförande instämde herr Viklund och fru Johansson.

Herr Viklund: Herr talman! Jag finner det först angeläget framhålla, att
det år en betydelsefull^ social reform som genomföres, när föreliggande förslag
örn samhällets barnavård omsättes i praktiken. Det blir en annan och bättre
tingens ordning på detta område än hittills, och manga brister som lia vidlått
samhällets barnavård komma genom denna reform att avhjälpas. Det iir alldeles
tydligt. När det gäller de barn som icke i föräldrahemmet kunna erhålla

Andra kammarens protokoll IMU. Nr SO.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
omvårdnad och fostran utan måste överlämnas åt andra är också en mer betryggande
ordning garanterad genom föreliggande förslag. Därför vill jag,
även örn jag har en kritisk inställning i en detaljfråga framhålla, att de socialt
intresserade här i landet måste känna tacksamhet inför den reform som nu
skall förverkligas på detta område. Även socialvårdskommittén är värd allt
erkännande för de insatser den gjort för denna viktiga samhällsfrågas lösning.
Det är ju ett mycket betydelsefullt avsnitt av socialvårdskommitténs
arbetsområde, som den nu bär behandlat och detta till fromma för den socialpolitiska
utvecklingen. Kungl. Maj :ts förslag bygger ju också huvudsakligen
på vad socialvårdskommittén föreslagit. I vissa delar har emellertid Kungl.
Maj:t frångått socialvårdskommittén, och det gäller bland annat § 59.

Majoriteten av socialvårdskommittén har föreslagit följande lydelse av
mom. 1 av denna paragraf: »Har enskild person i sitt hem mot ersättning
mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan
vården fortfarit under åtta dagar, anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet är beläget. Är barnet att anse som feriebarn,
föreligger anmälningsskyldighet, som nu sagts, allenast första gången
varje år, som hemmet upplåtes för sådant ändamål.» I mom. 2 framhålles vidare:
»Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fall som i 1 mom. avses,
har nämnden att, såframt den ej redan äger noggrann kännedom örn hemmet,
ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.» I
Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av denna paragraf stadgas att anmälningsskyldighet
skall föreligga för hem som mottagit barn som då är under sju
år, varvid anmälan skall göras första veckan efter det att barnet har varit där
en månad. För barn, som fyllt sju men icke sexton år, föreligger anmälningsplikt
först efter ett år. Det är på denna punkt, som herr Hage och jag ha
reserverat oss eller åtminstone velat reservera oss för en lydelse av § 59 i enlighet
med socialvårdskommitténs förslag. Det synes oss reservanter särskilt
angeläget, att personer, som ha mottagit barn mot betalning, bli ställda under
en viss uppsikt av barnavårdsmyndigheterna ute i landet. Det kan hända
att detta är mycket mera angeläget än när det gäller fosterbarnen. När ett
par makar taga ett fosterbarn kan det bero på en önskan att få ägna föräldraomsorg
åt ett barn, som de tagit på grund av att de själva icke fått några barn.
Kvalifikationerna hos sådana hem, som taga emot barn mot betalning, måste
enligt vår uppfattning ställas under ett visst bedömande och en viss uppsikt.
Detta finna vi så mycket mera angeläget som det är ett stort antal barn det
i detta fall gäller.

Utvecklingen går ju också i den riktningen, att inackorderingsbarnen, alltså
barn som tagas mot ersättning, bli allt flera till antalet, och för många människor
har detta inackorderingsväsen blivit ett näringsfång. De lokala myndigheterna
ha ju haft mycket svårt att erhålla lämpliga inackorderings- och
fosterhem. Orsakerna härtill kunna vara många, men en av dem är ju den
alltmer framträdande bristen på arbetskraft, särskilt kvinnlig sådan, i lanthemmen.
Vidare är väl den moderna stads- och tätortsbebyggelsen inte så särskilt
väl ägnad att ge rum ens för egna barn och så mycket mindre då för
fosterbarn. Skola vi fullfölja den sociala verksamhet som det innebär att låta
stadsbarn vistas som feriebarn på landet, måste detta ske på det sättet, att
dessa barn mot betalning inackorderas ute i hemmen på landsbygden. Det kan
också bli aktuellt för barnhem, som organiseras enligt det föreliggande förslaget,
att lägga an på att mot ersättning lämna ut barnen till inackordering
i hemmen, örn de skola få den nödiga omsättningen inom barnhemmet och örn
barnen inte skola bli anstaltsmärkta. Vi ha dessutom i detta sammanhang att
räkna med de många tusendel! skolbarn, som årligen utackorderas. Inte minst

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
för dessa skolbarn är det angeläget, att inackorderingshemmens lämplighet
och kvalifikationer bli prövade av barnavårdsmyndigheten på orten.

Behovet av en kontroll på detta område har ju riksdagen också konstaterat
vid tvenne tillfällen, och förutvarande ecklesiastikministern har också bekräftat,
att det råder påtagliga brister i detta avseende. Det bör därför som sagt
vara angeläget att dessa hem bli granskade och kontrollerade en smula och
detta på ett tidigt stadium. Av hänsyn till den trygghet, som vi äro skyldiga
att bereda föräldrarna till dessa barn och även barnen själva, kräves det
enligt reservanternas mening obönhörligt, att en viss insyn i hemmen skall
kunna ske. Ofta är ju skolväsendet på många orter genom samhällets åtgärder
organiserat på ett sådant sätt, att föräldrarna måste släppa ifrån sig barnen
under sju, åtta månader av året under sju till åtta års tid och detta då
barnen befinna ''sig i en ålder, som är den viktigaste för dem med avseende
på fostran och omvårdnad. Det bör vara ett rimligt krav ifrån sådana föräldrars
sida att erhålla samhällets och även skolans garantier för att de hem, där
deras barn inackorderas, skola vara kvalificerade att taga emot dem. Yi veta
också, att i flertalet fall ha hemmen fullgjort sin uppgift på ett utmärkt sätt.
Det har emellertid å andra sidan konstaterats, att upprörande brister vidlått
mångå inackorderingshem. Av offentliga ämbetsberättelser, som läkare och
folkskoleinspektörer ha avgivit, har det framgått, att många hem inte fyllt
de mest elementära krav när det gäller näringsförsörjningen för de inackorderade
barnen. Även den psykologiska miljön har många gånger varit olämplig
och den moraliska standarden inom vissa hem har varit otillfredsställande.
Ur hälsovårdssynpunkt ha även många sådana hem lämnat mycket övrigt att
önska.

Det här föreliggande förslaget innehåller den föreskriften, att när ett hem
haft inackorderingsbarn ett år skall anmälan göras till barnavårdsnämnden. I
övrigt lämnas ju den möjligheten öppen, att en privatperson, som finner att
ett hem inte är lämpligt, kan göra anmälan härom till barnavårdsmyndigheterna.
Endler ett år kunna emellertid mångå olyckor hinna ske, och vi veta ju
också, att man med hänsyn till grannsämjan, gemensamma intressen med inackorderingshemmen
och med hänsyn till än det ena och än det andra inte är så
särskilt benägen att göra anmälan. Det kan därför lätt tänkas att barnens intresse
blir lidande. När det såsom har inträffat t. ex. anmälts, att ett inackorderingsbarn
blivit smittat av tuberkulos, är det föga hugnesamt för föräldrarna
att få veta, att denna sjukdom varit konstaterad i inackorderingshemmet,
när barnet flyttade in. Det är en ringa tröst för föräldrarna att få kännedom
örn att åtal anställts, när det konstaterats att inackorderingsvärden har
lockat inackorderade skolflickor till otukt. Hade barnavårdsmyndigheterna
haft skyldighet att pröva hemmen på ett tidigt stadium är det väl att förutsätta,
att sådant inte hade behövt inträffa. Örn plikt förelegat för dessa myndigheter
att göra en insyn i hemmen, innan barnen skickas till ett hem eller
omedelbart sedan de anlänt dit, skulle det väl heller inte behöva förekomma,
att barn inackorderas i sådana hem, där barnavårdsmyndigheterna ha fråntagit
föräldrarna omvårdnaden örn de egna barnen på grund av ett supigt och sedligt
stötande levnadssätt. De exempel, som jag här har valt som illustrationer
till det tillstånd, som varit rådande och tyvärr sannolikt alltjämt räder,
fastän man inte hör så mycket därom, har jag hämtat dels från domstolsprotokoll
och dels från offentliga berättelser, som ha avgivits av tjänsteläkare
och folkskoleinspektörer.

När nu en_ sanering av vårt barnavårdsväsen sker, anse vi reservanter att
det är en brist att man från bestämmelserna har undantagit de barn, som
inlämnats i enskilda hem mot betalning. En mycket mer betryggande ordning

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
skulle enligt vår åsikt ha skapats i detta hänseende, om § 59 i den föreslagna
lagen hade fått den lydelse, som socialvårdskommitténs majoritet har föreslagit.
Nu har den invändningen mot denna lydelse framförts, att det uppstår
stora svårigheter för barnavårdsmyndigheterna att få barnen utackorderade,
örn man inför sådana bestämmelser. Men enligt vad vi reservanter anse måste
väl i all rimlighets namn kravet på trygghet för barnen och omtanken om
barnens fostran och omvårdnad gå före bekvämlighetskrav, som kunna uppställas
av de lokala barnavårdsmyndigheterna.

Nu förhåller det sig beklagligtvis så, att det av formella skäl är omöjligt
att ställa ett yrkande örn bifall till den reservation, som vi ha avgivit på denna
punkt. Jag beklagar att vi inte varit tillräckligt vaksamma och framfört dessa
synpunkter motionsvägen på ett tidigare stadium. Men kanske de bråtar av
riksdagtryck, som hopats över oss från utskotten under våren, få utgöra en
ursäkt för att vaksamheten har slappnat en smula på vissa områden. När jag
nu inte kunnat ställa något yrkande i detta avseende, har jag emellertid, herr
talman, inte velat låta tillfället gå förbi utan att ha framfört de synpunkter,
jag nu givit uttryck åt, rörande en detalj i det föreliggande förslaget, vilket
som helhet betraktat är mycket värdefullt och välkommet.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag är givetvis synnerligen tillfredsställd
med att vi genom det föreliggande förslaget äntligen uppnå reda
i fråga örn barnavårdsanstalternas organisation. Jag har under de 25 år
jag övervakat fattigvård och barnavård i egenskap av konsulent konstaterat
som en ofantlig brist att inte det instrument tidigare funnits, som nu göres
obligatoriskt.

Jag är likaså tillfredsställd med att man något skärper kontrollen över fosterbarnsverksamheten
ehuru jag dock starkt ifrågasätter örn verksamheten vinner
på att tjänstemannamässigt utöva den kontrollen, som frivilliga krafter
av intresse för saken nu utöva. Varje lagstiftning på detta och andra sociala
områden har vissa nackdelar, och inte minst är detta fallet med den proposition,
som vi nu behandla. Jag har under de 25 år jag verkat på området lärt
mig, att en av de största tillgångarna för åstadkommandet av en välordnad
socialvård är att de duktiga människor, som arbeta på detta område ute i
kommunerna, lämnas största möjliga rörelsefrihet. De äro visserligen icke
imponerade av paragrafer men de ha ett brinnande intresse att uppehålla verksamheten
efter de linjer, som äro värdiga ett samhälle som vårt. Varje lagstiftning,
som syftar att paragrafmässigt reglera förhållandena, kväver i större
eller mindre omfattning det enskilda intresset och kränker i högre grad än
nöden kräver den kommunala självbestämmanderätten, en tillgång som man
bör söka bevara.

Jag bör, herr talman, kanske inte ondgöra mig så mycket över den kränkning
av den kommunala självbestämmanderätten, som uppkommer genom
inspektion, eftersom jag under så många år haft ett sådant inspektionsuppdrag.
Det är emellertid ett samhällsintresse att stifta lagarna och tillämpa dem så,
att man håller den kommunala självbestämmanderätten vid liv, även örn den
är illusorisk.

Hittills ha länsstyrelserna övervakat fattigvården och barnavården. Enligt
min uppfattning har detta varit ett av medlen att på ett smidigt sätt upprätthålla
kontakten mellan människor ute i kommunerna och statens myndigheter.
Man har inte känt sig kränkt av lagparagrafer, när map ute i kommunerna
haft möjlighet att rådgöra med tillsynsmyndigheten och där även
vunnit förståelse för de praktiska förslag man presenterat. Enligt det föreliggande
förslaget skall denna länsstyrelsens befogenhet beträffande bärna -

Onsdagen den 20 juni 1045 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. rn. (Forts.)
vårdsanstalternas godkännande överflyttas till en central myndighet, socialstyrelsen.
Jag har naturligtvis, herr talman, inte den minsta anmärkning att
göra mot att socialstyrelsen får såsom nu vara ett vägledande och rådgivande
organ åt barnavårdsmyndigheterna. Men jag ifrågasätter livligt, huruvida
barnavården främjas genom en centralisering, som innebär att en myndighet
långt avlägsen ifrån det fält, där man vill röja upp, skall lia beslutanderätt
och prövningsrätt i dessa ärenden. Jo, säger man, detta är alldeles nödvändigt
för att få likformighet över det hela. Ja, herr talman, uttrycket
likformighet har aldrig förefallit mig mera skrämmande än i detta sammanhang.
Jag måste beteckna det som någonting upprörande örn vi genom denna
centralisering skulle skapa den likformigheten, att vi i fråga om barnhem och
barnavårdsanstalter skulle få en enda kliché och inte ha möjligheter till variation.
Kommunernas och landstingens män, som ständigt ha uppslag till hur
allt praktiskt skall ordnas, skulle härigenom bli alldeles satta åsido. Jag berättigas
säga detta, eftersom man uteslutande för att skapa likformighet företar
denna anordning.

Likformighet på detta område är ungefärligen detsamma som den politiska
likriktning, som vi fruktat under de senaste fem sex åren.

Örn vi skulle ha haft denna centrala granskning och beslutanderätt med likformighet
såsom mål under de år, som fattigvårdslagen av 1918 tillämpats,
skulle vi, det är min bestämda uppfattning, inte lia kunnat åstadkomma det
anstaltsbestånd beträffande fattigvården, som vi nu ha. På detta område ha
vi inte likformighet. Vi ha utomordentligt väl ordnade ålderdomshem i hela
riket. Hur ha dessa tillskapats? Jo, det har ute i kommunerna funnits duktigt
folk, praktiska människor som fått medverka till ordnandet av denna anstaltsfråga.
De Ira gjort upp ritning, fått den granskad och godkänd under gott
samarbete med länsstyrelsen. — På detta sätt lia i kommunerna tillskapats
ålderdomshem av de mest varierande typer, anstalter som varit alldeles utomordentligt
välskötta och väl inredda. En likriktning på detta område skulle
omöjliggjort för kommunerna att verkställa fattigvårdslagstiftningen på det
förträffliga sätt, på vilket den nu blivit genomförd. Samma förhållanden
komma enligt min uppfattning i fortsättningen att bli rådande, om länsstyrelserna
få behålla sin beslutanderätt över hur ritningarna till barnhem
skola se ut och under vilka förutsättningar hemmen skola godkännas.

Dessutom vill jag säga — fastän det kanske är onödigt att påpeka för
alla de erfarna kommunalmän, som finnas i kammaren — att nog är väl hela
den kommunala förvaltningen så funtad, att man tid efter annan behöver besöka
tillsynsmyndigheten, nämligen länsstyrelsen. Den är lätt tillgänglig, med
dess representanter kan man överlägga, där kari man få råd och ge skäl för
sin uppfattning; allt under förutsättning att ej likriktning och likformighet
göres till det väsentliga. Om den centrala myndigheten får övertaga länsstyrelsens
befogenhet på detta område, kommer detta att medföra avsevärda
olägenheter. Låt mig visa detta genom att anföra ett exempel, som är talande
nog. Örn landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län skall ordna anstaltsväsendet
i Norrbotten och har ett förslag att på ett ändamålsenligt sätt göra
detta och vill underhandla med tillsynsmyndigheten om detta förslag, nog
underlättar det arbetet örn utskottet får rådgöra med länsstyrelsen i länet mot
att söka denna förhandling i Stockholm hos en centralmyndighet. Nu tar man
ifrån länsstyrelsen dess befogenhet, och då måste vederbörande resa ned till
Stockholm för att få förhandla örn dessa ting. Vad vinner man då med detta?
Så vitt jag begriper, ingenting. Man får endast underkasta sig avsevärda
besvär och kostnader. Det torde val också ligga i sakens natur, att länsstyrelsen
som tillsynsmyndighet bättre kai) bedöma förhållandena inom lands -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
tingsområdet än vad den centrala myndigheten i Stockholm kan göra. Det
måste bli ett teoretiskt bedömande hos den centrala myndigheten. Men bedömandet
blir inte teoretiskt, örn det får ligga hos den lokala myndigheten, länsstyrelsen,
där landshövdingen, landssekreteraren och assessorn känner länets
sociala och ekonomiska behov.

Jag har med anledning av detta förslag väckt en motion, som har till syfte
att bibehålla rätten för länsstyrelserna att som hittills pröva och besluta i
hithörande ärenden, och jag kommer, herr talman, att yrka bifall till denna
min motion. Det kan inte anföras att länsstyrelserna sakna kompetens för
denna uppgift. De ha hittills haft kompetens att ordna med ett anstaltsväsende
av betydligt större räckvidd än detta. Förutom att det inrättas ytterligare
fyra fattigvårds- och barnavårdskonsulenttjänster i landet tillsättas dessutom
24 barnavårdsassistenter, en i varje länsstyrelse, vilka ha till uppgift att biträda
på detta område. Detta gör ju länsstyrelserna nästan överkvalificerade
i fråga om sakkunskap och därför borde man kunna lägga hela den här
ifrågavarande verksamheten på länsstyrelserna.

Jag har, herr talman, tagit till orda i denna fråga, emedan jag anser det
vara av utomordentligt stor betydelse att få den prövad. Jag tror att ont
man vill utvinna det bästa möjliga av den utomordentligt värdefulla lagstiftning,
som nu ligger på kammarens bord, skall man även se till, att den organisation
av tillsynsmyndigheten, som vi bygga upp, blir den för ändamålet
lämpligaste.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den motion, som jag tidigare har väckt
i detta ärende, alltså till motionen nr 492 i denna kammare.

Häruti instämde herrar Paulsen, Mosesson, Nilson i Eskilstuna, Andersson
i Dunker, Lundstedt, Gustafson i Vimmerby och Stjärne.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
hade inte tänkt jättra mig på detta tidiga stadium av debatten. Men jag måste
erkänna, att i förskräckelsen över de instämmanden, som kommo herr Hedlunds
anförande till del, har jag inte velat uppskjuta mitt inlägg i denna sak.

Jag vill visst inte uttala något misstroende mot länsstyrelsernas förmåga i
och för sig, att i dessa frågor utöva tillsyn. Det är självfallet att deras möjligheter
på detta område komma att ökas något genom att de nu få en barnavårdssakkunnig
hjälp till sitt förfogande. Jag är emellertid överraskad, att
man ur de erfarenheter, som vi hittills ha, kan dra den slutsatsen, att länsstyrelserna
äro alldeles särskilt skickade att handha dessa frågor i motsats
till en myndighet sådan som socialstyrelsen, vilken har till uppgift att se socialt
på förhållandena. Jag skall inte här uppehålla mig vid alla de faktiskt
ytterst allvarliga barnavårdsskandaler, som ha förekommit i vårt land. Jag
skall endast erinra örn några sådana fall, vilka blivit upptäckta för en jämförelsevis
kort tid sedan.

Jag vet inte, om mina damer och herrar erinra sig hur det såg ut i barnhemmet
Solglimt i Täby. Jag har i varje fall inte glömt de upprörande skildringarna
från detta barnhem. Jag vet inte, örn ledamöterna av denna kammare
känner till ett barnhem i Kristinehamn. Jag förmodar, att man inte gärna kan
ha glömt förhållandena vid stiftelsen Östad. Det föreligger för övrigt en ännu
icke besvarad interpellation i detta ämne. Jag vill dessutom erinra örn, att för
några år sedan blev Vita korsets barn- och mödrahem i Älmhult stängt. Det
är visserligen sant, att länsstyrelsen i det fallet ett par gånger gjort vissa
erinringar. Men trots att erfarenheten visat, att dessa erinringar icke ledde till
rättelse, ingrep icke länsstyrelsen med nödig kraft. Det var nämligen på socialstyrelsens
initiativ som barnhemmet blev stängt.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr BO.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört måste jag ifrågasätta, om den skildring
av förträffligheten på detta område, som vi här fått åhöra, verkligen
motsvarar vår faktiska, kunskap örn tillståndet. Jag kan för min del inte finna,
att så är fallet. Därför tror jag, att det är riktigt, att tillsyningsmyndigheten
på detta område blir en central myndighet, nämligen socialstyrelsen, som ju
så småningom, enligt sakens natur, får utbyggt en hel stor avdelning för
mödra- och barnavård allteftersom reformarbetet på detta område fortskrider.

För att inte i onödan besvära kammaren med skilda yttranden från mm sida,
skall jag nu, medan jag har ordet, även något beröra den reservation, som herr
Viklund så vältaligt nyss förordade. Jag kan tyvärr inte variera mitt tema särdeles
mycket från första kammaren, utan jag nödgas ungefärligen upprepa vad
jag sade där._

Då formellt yrkande om bifall till socialvårdskommitténs förslag på ifrågavarande
punkt icke föreligger, skulle jag kunna låta bli att bemöta herr Viklunds
anförande. Det är emellertid två olika slags mentaliteter, som skära sig
mot varandra i denna fråga, och vilka jag något vill beröra.

Jag betraktar § 59, sådan den utformats av socialvårdskommittén och tillstyrkts
av socialstyrelsen, som ett typiskt exempel på »faran av» mycken sakkunskap.
Här stå utan tvivel mycket erfarna barnavårdsmän bakom detta yrkande.
Herr Viklund föredrog visserligen ifrågavarande paragraf, men jag
skall tillåta mig att göra detsamma, möjligen med en något annan understrykning
än herr Viklund gjorde. I ifrågavarande förslag till § 59 föreskrives:
»Har enskild person i sitt hem mot ersättning mottagit annans barn utan att
detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortvara i åtta dagar
— märk väl mina damer och herrar efter åtta dagar — anmälan ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.»

Jag vill erinra därom, att vi här i riksdagen haft åtskilliga debatter i anledning
av att vi här i landet börjat genomföra anordningar, varigenom. staten
uppmuntrar särskilt skolbarns — för övrigt även mindre barns — lantvistelse,
då det gäller städernas barn. Vi ha vidare vidtagit vissa anordningar, som säkerligen
komma att med åren allt mera utökas, för att även barn från landsbygden
skola få resebidrag för att kunna resa till annan ort, vilket oftast torde
bli till städer. För dessa fria sommarresor ha vi emellertid uppställt ett villkor.
Detta villkor är, att barnen skola vistas på den ort, dit de sändas, minst
en månad. Örn nu — vilket jag misstänker ofta sker — vederbörande hem, där
barnen vistas, få någon ersättning härför, skulle, örn socialvårdskommitténs
förslag blev antaget, i alla dylika fall anmälan ske efter åtta dagar till barnavårdsnämnden
på orten i fråga. Jag måste för min del säga, att örn man vill
skapa impopularitet kring en anordning, då skall man gå fram precis på detta
vis.

Det framstår för mig som alldeles uppenbart, att då staten vidtar anordningar
av det slag, varom jag nyss nämnde, skola vi akta oss för regulativ, som inte
äro obetingat nödvändiga. Enligt min uppfattning överdriva vi vårt reglerande,
om vi tvinga människor att, så snart de få ett främmande barn i sitt hus,
som skall vistas där inte åtta dagar utan kanske 14 dagar, springa till barnavårdsnämnden
med en ifylld blankett i ärendet. Jag är nämligen övertygad
om att det måste vara en blankett i detta fall, ty vederbörande kunna säkert
inte på egen hand skriva såsom barnavårdsmyndigheterna kräva. Om man vidtar
sådana åtgärder, sker det samtidigt en byråkratisering och ett reglementerande,
som människorna inte komma att förstå.

De erfarna barnavårdsmyndigheterna lia som skäl för sin ståndpunkt anfört,
att de påträffat ett stort antal fosterhem eller andra hem, som äro mycket

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
olämpliga för barnuppfostran. Jag kan i viss måll förstå deras ståndpunkt. Jag
har emellertid i olika sammanhang — jag minns inte om det skett här i kammaren
- haft anledning påpeka, att vi svenskar, då vi skola försöka vidta nya
anordningar inom något område, ha en benägenhet till något, som jag brukat
kalla perfektions- eller fullkomlighet sr asen, vilket i själva verket endast är
skadligt för det nya nian avser att förverkliga.

Jag hoppas att mili vän finansministern inte tar illa upp. örn jag påpekar,
att örn inte detta perfektionsraseri funnits till, hade vi sannerligen haft en
uppbördsreform redan för åtskilliga år sedan. Denna reform har emellertid
aldrig kunnat bli bra nog — vartenda hål skulle täppas till — och följden har
blivit, att man utreder, utreder och ånyo utreder. Slutligen måste man ändock
konstatera, att det i allt fall kommer att (finnas vissa luckor. I nu ifrågavarande
ärende har man hittat något 100-tal hem, som inte äro lämpliga att motta barn
ens för mycket kort tid. Man säger då, att det inte går att ha förhållandena sådana
de hittills varit. Det finns visserligen 10 000 hem, som äro alldeles utmärkta,
men 100 som inte duga. Dem mäste man se till att stoppa. Jag har
här särskilt velat påpeka, att detta är en tendens, som inte ä-r nyttig i vårt
reformarbete. Det är kanske för mycket sagt att säga, att den väcker avsky,
men den väcker irritation bland människorna.

Min utgångspunkt i detta ärende har varit, att vi skola genomföra en
ganska genomgripande^ socialreform till förbättring av barnens läge. När vi
göra detta, skola vi gå så milt fram som överhuvud taget är förenligt med
vad vi anse vara i överensstämmelse med barnens välfärd. Örn vi nu skulle
genomföra en lagstiftning pa detta område efter de riktlinjer, som uppdragits
i propositionen i ämnet, men erfarenheten efter ett eller annat år skulle ge
vid handen, att man med gällande regler inte kommer åt de hem, vilka inte
äro värda att ta emot fosterbarn, inackorderingsbarn eller vad man nu vill
kalla barnen för, låt oss då överväga att skärpa reglerna. Men låt oss inte
börja med att införa så skarpa regler, att massor av människor dra sig för
att ta emot främmande barn. Det kari nämligen hända, att vi efter några år
finna, att en sadan lagstiftning är alltför hard och att vi därför måste mildra
den. Det är enligt min uppfattning bättre, att gå den andra vägen, d. v. s.
att börja sa försiktigt för att söka utröna örn de mildare reglerna verkligen
duga. Örn de halla mattet, är det bara bra, men örn det skulle visa sig, att
det blir för stora brister, kunna vi ju ganska lätt skärpa lagstiftningen. ’ Jag
tror dock, att vi aldrig behöva skärpa lagstiftningen i så hög grad. att vi
komma att föreskriva den av socialvårdskommittén föreslagna korta tidsfristen
örn åtta dagar. Det kan likväl hända, att vi i en framtid måste skärpa de
av Kungl. Majit nu föreslagna reglerna. Behovet härav får emellertid de
framtida erfarenheterna på området utvisa.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter, ty jag tror, att det
är ganska viktigt att inte kammarens ledamöter, som kanske inte alltför noga
satt sig. in i detta ärende, låta sig förföras av vältaligheten från reservanternas
sida.

Herr Viklund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Socialministern anmärkte pa min innanläsningskonst. Ilan lärde själv
ut, hur man skulle göra den rätta betoningen, när det gällde att läsa upp den
av reservanterna i enlighet med socialvårdskommitténs förslag förordade lydelsen
av § 59. Socialministern lade särskild tonvikt vid att reservanterna liksom
socialvårdskommittén föreslagit att anmälning skulle ske sedan barnen
varit i inaekorderingshemmet under åtta dagar. Socialministern ansåg, att man
med en sadan bestämmelse skulle åstadkomma impopularitet på området.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Jag har här i min hand råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, utgivna
av socialstyrelsen till vägledning för dem, som ta emot feriebarn. I dessa råd
och anvisningar framhålles bl. a. följande: »Styrelsen vill kraftigt understryka
vikten av att hem, som anskaffas genom myndigheternas försorg, synnerligen
noga undersökas, innan utplacering av barn sker. Råder den minsta tveksamhet
om hemmets lämplighet, bör hemmet icke erhålla ett sommarbarn.» Enligt
dessa råd och anvisningar skall således ifrågavarande undersökning inte ske
efter åtta dagar, utan om möjligt innan barnen komma till hemmet i fråga.
Jag förmodar, att dessa bestämmelser utfärdats med socialministerns goda
minne. Under sådana förhållanden måste man emellertid finna, att det är en
brist att inte anmälningsskyldighet föreligger även i fortsättningen. Dylik
anmälningsskyldighet måste nämligen föreligga, örn bestämmelserna skola ha
avsedd verkan.

Härefter yttrade:

Fröken Nygren: Herr talman! Då Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten vända
sig mot socialvårdskommitténs förslag till utformning av § 59 i ifrågavarande
lag, göres gällande, att man skall jämföra förmyndarbarnen med barnen i
föräldrahem. Enligt min mening är det inte riktigt att göra en sådan jämförelse,
ty i det förra fallet har samhället godkänt, att en främmande person
får ansvaret för barnen. Detta bör väl då också leda till att samhällets ansvar
i detta fall blir större än gentemot barnen i föräldrahem.

I den av mig jämte några kammarledamöter väckta motionen yrka vi på
att detta ansvar skall ta sig uttryck i fosterbarnskontroll. Härigenom skulle
man få möjlighet att följa förmyndarbarnens förhållanden för framtiden. Det
är nämligen detta, som är det viktiga på detta område. Även om man utgår
ifrån, att den vårdarskyldighet, som förmyndaren direkt eller indirekt
fått, grundar sig på att domstol i samråd med vederbörande barnavårdsnämnd
meddelat beslut — det är ju för övrigt detta, som Kungl. Majit tar till motivering
för att man inte skall utvidga fosterbarnsbegreppet att gälla förmyndarbarnen
— kan man inte bortse ifrån, att det efter en längre eller kortare
tid kan inträda förändringar i förhållandena inom förmyndarens hem eller i
hans personliga förhållanden överhuvud, som aktualisera ett behov av samhällelig
tillsyn. För närvarande beror det ofta på »en slump» — för att nu
citera socialvårdskommittén — om missförhållandena i fråga örn förmyndarens
rent personliga omvårdnad örn barnen bli upptäckta. Förmyndarens ekonomiska
förvaltning däremot underkastas en rigorös kontroll. Det är visserligen
angeläget, att den ekonomiska kontrollen är perfekt, men jag för min
del anser, att kontrollen över hur barnet vårdas är minst lika viktig. Det förhållandet
att förmyndaren är ekonomisk förvaltare kan vid en senare tidpunkt
åstadkomma irritation mellan honom och barnet, som medför, att förhållandet
mellan dem båda blir sådant, att förmyndarens hem inte är lämpligt som
ett hem för barnet i fråga. Såväl Kungl. Majit som utskottsmajoriteten har
dessutom alldeles bortsett från det fall, då en automatisk överflyttning av
vårdnaden på förmyndaren sker, och således varken domstol eller annan myndighet
beredes tillfälle att pröva förmyndarens personliga förutsättningar som
barnafostrare. Jag tänker på de fall, där barnets fader dör. Modern har då
fått vårdnaden örn hemmet och det gäller att utse en förmyndare, som skall
kunna tillgodose barnets ekonomiska och juridiska intressen. Då tänker man
endast på att som förmyndare skaffa en person, som är praktisk och duglig,
när det gäller rent ekonomiska förhållanden. Sedan faller kanske även barnets
moder ifrån, och då kan vården automatiskt överflyttas på förmyndaren.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Om nu denne förmyndare har en hustru, som i hög grad visar sig olämplig
som fostrare och vårdare av barnet, har man ingen möjlighet att direkt komma
till rätta med förhållandena. Det kan, som jag tidigare citerat ur socialvårdskommitténs
yttrande, bero på »en slump», om man gör denna upptäckt.
Jag tycker, att det är ansvarslöst att på detta sätt förbise barnets rätt. Det
förefaller mig, som örn man i detta fall mera tänkt på vissa juristers prestige
än på barnets behov av att få en så god vårdnad som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få hemställa om bifall till motionerna
I: 336 och II: 526.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag tror, att det förslag till ändringar i
barnavårdslagen, som här föreligger, kommer att hälsas med tillfredsställelse
ute i bygderna av de personer, som ha till uppgift att övervaka barnavården,
antingen det nu gäller vården i barnhem eller i enskilda fosterhem. Gentemot
förslaget har inte heller framförts någon kritik utom på ett par punkter. Den
ena av dessa skall jag helt förbigå, nämligen den som gäller, huruvida
övervakandet av barnavården skall anförtros en central myndighet eller som
hittills påvila länsstyrelserna. Jag skall endast beröra vad som här anförts i
fråga örn barn, som vistas hos förmyndare, feriebarn och barn på skolinackorderingar.

Vad då gäller barn, som vistas hos sin förmyndare, har social vårdskommittén
varit inne på den frågan och föreslagit att även sådana barn skulle övervakas
av barnavårdsmyndigheter. Att jag i utskottet icke reserverat mig på den
punkten, beror på att jag ansett de skäl, som anförts av departementschefen
för att lagen icke borde sträcka sig så långt som till förmyndarbarn, bärande.
Det heter i propositionen därom: »Förmyndares vårdnadsskyldighet grundar
sig i dessa fall direkt eller indirekt på ett av domstol meddelat beslut, och
det synes med hänsyn härtill knappast vara lämpligt, att barnavårdsnämnden
skall äga ingripa mot dylik förmyndare under andra förutsättningar än som
gälla för ingripande mot föräldrar.» Jag tror också, att även örn det förekommit
fall, då barn vistats hos sin förmyndare, där hemmet varit olämpligt för
dem, dylika fall icke förekommit något mera allmänt.

Jag skall övergå till att säga några ord örn skolinackorderingar. Beträffande
feriebarn har departementschefen motiverat, varför man icke borde ingripa,
på ett sådant sätt, att det därutöver icke är mycket att tillägga. När jag hörde
herr Viklunds anförande i sammansatta stats- och andra lagutskottet örn skolinackorderade
barn, fann jag, att det var buret av ett mycket starkt socialt patos.
Jag kan förstå, särskilt med hänsyn till de förhållanden, som råda i Norrland,
att herr Viklund så starkt hävdat de av honom anförda synpunkterna i utskottet
och även här i kammaren. Jag finner emellertid, att förhållandena i
Norrland utgöra ett särskilt kapitel. Där är det fråga örn inackordering av
skolbarn, som komma från andra orter för att gå i skola på annan plats. Det
gäller alltså skolbarn i större utsträckning, och därvidlag anser jag, att skolmyndigheterna
— även barnens föräldrar naturligtvis — äro skyldiga att se
till att de hem, där barnen inackorderas, äro lämpliga för barnen. Herr Viklund
uttalade i sitt anförande i utskottet, att det i Norrland råder ganska stor brist
på hem för inackordering av dessa skolbarn, vilket medför, att man måste
tillgripa hem, örn vilka man kanske redan på förhand vet, att de äro olämpliga.
Jag kan emellertid icke finna, att ett dylikt missförhållande motiverar
en lagbestämmelse örn anmälningsplikt, utan fastmera att det är det allmännas
skyldighet att, när det gäller så många barn från andra socknar som skola
inackorderas, se till att det upprättas skolhem, som äro lämpliga att omhändertaga
dessa barn.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Det är en helt annan sak när det gäller skolinackordering i vanlig mening.
Dessa barn ha i regel sina föräldrar kvar i livet, och då är det väl ändå föräldrarnas
skyldighet att se till att de hem, där deras barn inackorderas under
sin skolgång, äro lämpliga och att följa förhållandena i dessa hem under
barnens hela skoltid. Men jag är övertygad örn att, i fall man lägger även
dessa hem under barnavårdslagen, skall det komma att i hög grad försvåra
möjligheten för landsbygdens folk att inackordera barnen i en stad för att
där gå i en högre skola.

Vad departementschefen anfört örn att man inte bör gå allt för långt när det
gäller att lagstifta, vill jag till alla delar understryka. Jag tror, att det är
mycket klokt — det var tankegången i mitt arbete inom socialvårdskommittén
när vi behandlade detta ärende — att man bör gå försiktigt fram. Man skall
icke med en gång söka inrangera alla barn under barnavårdslagen, och man
bör icke heller frånhända föräldrarna allt ansvar för sina barn.

Beträffande såväl skolinackorderingar som feriebarn och förmyndarbarn finns
det den bestämmelsen i vår barnavårdslag, att örn förhållandena i hem, där barnen
vistas, icke äro tillfredsställande, har vederbörande barnavårdsnämnd icke
blott möjlighet utan även skyldighet att ingripa. Det är klokt att låta det levande
livet utforma de ändringar, som kunna vara nödvändiga. Det har ännu icke
skapats någon lag, som varit fullt perfekt i alla delar, utan vi se gång efter
annan att vi måste vidtaga vissa ändringar i lagarna, beroende på att när
dessa skolat tillämpas i det praktiska livet har det visat sig, att i den och den
lagen har det funnits den och den luckan eller den och den bristen. Då är det
väl klokare, att man i efterhand söker täppa till dessa luckor och bota dessa
brister än att på en gång försöka utforma allt i minsta detalj.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagård: Herr talman! Det är kanske icke alldeles olämpligt att erinra
örn att det lagförslag, som här föreligger, tillkommit på initiativ av socialvårdskommittén
och tillhör de många uppgifter, som äro delar av det stora huvudarbetet
inom denna kommitté. Här talas örn barnhem och fosterbarnsvård. Man
kan tycka, att detta skulle väl kunnat anstå till en senare tidpunkt. Emellertid
har man nog överallt den uppfattningen, att de förhållanden, som för närvarande
råda på detta område, kräva en omedelbar ändring. Här har nu påpekats vad
närmaste anledningen varit till detta. Dessa barnhem drivas till ett mycket stort
antal på enskilt initiativ. Allmänna barnhusets pengar ha i stor utsträckning
genom barnavårdsförbunden i länen använts för detta ändamål, men det har
icke varit tillräckligt för att skapa det antal vårdplatser som faktiskt behövs,
och icke heller kan man säga, att verksamheten är säkerställd, utan ekonomien
har alltid givit plats för en viss oro för den närmaste framtiden. Detta måste
avhjälpas, och det kan avhjälpas. Enligt det förslag, som nu föreligger, skall
staten inträda och lämna ett verksamt stöd. Det föreligger krav på en del nyheter.
Man vill t. ex. ha en differentiering av barnhemmen. Enligt det nya förslaget
skall man också göra ett försök med en bättre ordning beträffande mödrahemmen.
I det sistnämnda fallet är det nya dock lagt såsom en försöksverksamhet,
och lagen är synnerligen försiktig. Socialministern är verkligen försiktigare
än till och med själva socialvårdskommittén, och det måste jag för
min del uppskatta.

Vid förberedelserna till detta arbete har en mycket stor del av tiden fått
användas till diskussionen örn vem som skall vara huvudman för denna viktiga
verksamhet. Från ett håll bär man sagt, att staten bör helt och hållet taga
hand om denna verksamhet. Inom socialvårdskommittén förelåg också en re -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fia.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
servation på den punkten. Emellertid hade man slutligen efter en undersökning,
örn primärkommunerna skulle vara lämpliga som huvudmän, stannat vid
att landstingen, som lia så många liknande vårduppgifter, skulle vara den bästa
bäraren av uppgiften, och detta har Kungl. Maj:ts proposition förordat.
Man har emellertid i detta sammanhang framfört en del anmärkningar mot
landstingen såsom huvudman. Man har sagt, att landstingen — särskilt dess
förvaltningsutskott — hade ledamöter, som icke hade vare sig intresse eller
förmåga att föra denna verksamhet vidare. Mot detta har man emellertid anfört.
att, om det för närvarande icke finns förutsättningar, det må skapas sådana
genom att för denna speciella verksamhet sätta in framför allt de kvinnliga
krafter, som äro nödvändiga.

När nu staten skall ekonomiskt medverka följer därmed såsom en ren konsekvens,
att staten måste ha ett ord med i frågan om planläggningen. Här har
herr Hedlund i Östersund talat för sin motion, där han ville framföra den meningen,
att man överhuvud taget icke bör i oträngt mål centralisera verksamheten.
och i det fallet har han min fulla anslutning. Jag hade helst velat i stora
drag instämma med honom men jag måste göra en avvikelse på en punkt. Om
man alltjämt gör länsstyrelserna till högsta instans för planläggningen, riskerar
man att få lika många synpunkter härpå som antalet län i landet. Detta
kan icke vara lämpligt, så mycket mindre som denna verksamhet måste i mångt
och mycket gå ut över länsgränserna. särskilt när det gäller differentieringen.
Därför måste jag tyvärr gå emot herr Hedlund i Östersund i hans resonemang
på denna punkt.

Jag skulle vilja tillägga, att detta må vara ett memento till mycket stark återhållsamhet
för dem, som ivra för en ännu starkare ställning åt socialstyrelsen såsom
central myndighet, och en anledning för socialstyrelsen att i sin tillsynsverk-''
samhet icke i något fall använda mera våld än nöden kräver. Man har nog, som
herr Hedlund i Östersund antytt i försiktiga ordalag, den misstanken, att man vid
en centralisering skulle kunna missbruka makten, och det finns ingenting, som
jag är känsligare för just på detta område. Framför allt måste socialstyrelsens
verksamhet läggas upp så. att man icke äventyrar eller skjuter åt sidan det intresse,
som finns från enskilda medborgares sida. Jag vill tillägga, att ju mindre
tillsynsmyndigheten lägger sig i denna verksamhet utan bara håller sig övervakande
och kontrollerande, desto bättre skulle jag för min del anse det vara.

Jag skall härefter bara tillägga några ord örn de synpunkter, som herr Viklund
lade på dessa frågor. Han befarade, särskilt skulle jag tro med utgångspunkt
från förhållandena i Norrland, att man skulle kunna få en del svårigheter
att lägga till rätta vad gäller inackordering av skolbarn, örn jag förstod
honom rätt gällde det speciellt förhållandena i Norrbotten och Norrland överhuvud
taget. Det är emellertid att märka, att i stort sett är det en annan kommunal
myndighet än barnavårdsnämnden, som har att sköta örn denna verksamhet.
Det skulle enligt mitt förmenande vara ganska egendomligt, om en
verksamhet, som folkskolestyrelsen utövar, skulle få barnavårdsnämnden i samma
kommun eller en annan kommun såsom extra övervakare. Det skulle icke
gå såj bra ihop. När folkskolestyrelsen har en sådan uppgift, bör den handla
med samma ansvar som en barnavårdsnämnd.

Till sist vill jag förklara, att jag instämmer till fullo med statsrådet Möller
i hans yttrande om nödvändigheten av att iakttaga försiktighet beträffande
sociala reformer i allmänhet och i detta fall i synnerhet. Jag hyser icke någon
avvikande mening gentemot herr statsrådet i detta fall. Han har gått fram på
ett försiktigt- sätt i propositionen. Jag tycker att jag har anledning att säga
detta, inte så mycket därför att han har tagit för gott de synpunkter, som ha
framlagts i den reservation, som jag bland andra hade avgivit, utan därför
att han gått utöver detta och genomgående resonerat, som han själv uttryckte

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

öl

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)
det, att då det gäller att lagstifta på detta känsliga område skall man från
början gå fram försiktigt, och visar det sig sedermera, att man icke har gått
tillräckligt långt, får man sedan ta ett steg till. Jag har ingenting att erinra
mot dessa synpunkter utan instämmer som sagt till fullo med herr statsrådet
i detta sammanhang.

Jag har sedan bara en sak till-att yttra mig örn. Det gäller det tillägg, som
bär gjorts beträffande personalstaten, i det att man för Stockholms överståthållarskap
lagt till en barnavårdsinspektris. Jag har för min del den uppfattningen,
att detta icke skulle vara nödvändigt, men jag förstår, att herr statsrådet
icke velat gå emot överståthållaren, då denne bestämt yrkat på att för
sitt vidkommande få det stöd, som en särskild tjänsteman på detta område utgör.
Jag har därför icke motsatt mig detta tidigare i utskottet och vill icke
heller göra det nu.

Jag ber sålunda, herr talman, att icke minst med hänsyn till den försiktiga
formulering, som lagen har fått, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av
statsrådet Möllers anförande. Herr statsrådet presenterade socialstyrelsen såsom
mera vaken tillsynsmyndighet än länsstyrelsen genom att uppliva minnet
av socialstyrelsens åtgärder mot vissa vanskötta barnhem. Detta bevismaterial
är missvisande av den anledningen, att när en länsstyrelse gör en berättigad
rättelse av missförhållanden på våra anstalter, så ger man ej sensationell
publicitet åt saken, men när socialstyrelsen gör något liknande skall det
genast in i huvudstadspressen. På detta sätt kominer socialstyrelsen att framstå
såsom en mycket mer energisk och vaken myndighet än länsstyrelserna.

Men, herr statsråd, jag tar ett exempel, som belyser motsatsen till vad statsrådet
med sina exempel ville bevisa. Det fanns en tid, då skyddshemsverksamheten
var föremål för våldsam kritik. Verksamheten stod under socialstyrelsens
tillsyn, men socialstyrelsen tog inget initiativ. Det togs i stället från ett
håll, som står socialministern mycket nära, men därav får man givetvis icke
draga den slutsatsen att socialstyrelsen icke är skickad att vaka över den verksamheten.

Slutligen vill jag säga, när vi nu tala om den framtida bamavårdsverksamheten,
att alla de missförhållanden, som ha upptäckts vid våra barnhem, grunda
sig på dessa hems dåliga ekonomi och icke på bristande god vilja att göra
sitt bästa. Nu försvinner detta med den nya lagstiftningen, eftersom landstingen
ha skyldighet att se till att alla barnhem, som äro i verksamhet, skola
ha ekonomi att bära upp verksamheten. Skulle stiftelser eller andra sakna
detta, får landstinget, förutsatt att hemmen äro godkända, skjuta till medel.

Emellertid begärde jag också ordet för att återta yrkandet örn bifall till
min motion, icke därför att motionen skulle vara omotiverad utan därför att
det möjligen skulle kunna vålla dröjsmål i riksdagsarbetet, ifall mitt yrkande
blev bifallet. Medkammaren har nämligen godkänt utskottets förslag. Jag
är visserligen icke förmäten nog att tro, att så skulle ske, men man vet ju
icke. Allt kan ju hända i riksdagen nu för tiden. Jag nöjer mig därför, herr
talman, med att vara belåten med att utskottet självt bär betraktat min motion
som en fullträff, fastän utskottet ändå icke velat ta konsekvensen av
detta sitt uttalande. Det ligger också något i vad herr talmannen sade till
mig då jag nyss rådgjorde med honom örn mitt yrkande. Han sade skämtsamt:
»Du kan kanske nöja dig med de instämmanden, som du har fått.»

Herr talman! Jag är anspråkslös och återkallar alltså mitt yrkande.

I detta anförande instämde herrar Paulsen, Mosesson, Nilson i Eskilstuna,
Andersson i Dunker, Lundstedt, Gustafson i Vimmerby och Stjärne.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall bara ge en enda replik till herr Hedlund i Östersund. Det är riktigt, att
skyddshemsverksamhetens reformering icke berodde på initiativ från socialstyrelsen,
men å andra sidan ledde de missförhållanden, som man kunde
konstatera inom skyddshemsverksamheten, icke till att man flyttade över tillsynen
till länsstyrelserna, utan man ökade i stället i mycket hög grad centralisationen
i socialstyrelsen. Skyddshemsinspektören fick nämligen den ställningen,
att han skulle godkänna varenda intagning på ett skyddshem, vilket
han icke förut skulle göra, och vidare skulle han godkänna all personal, innan
den fick anställas vid skyddshem. Det var också en ny sak. Jag vet visserligen,
att den dåvarande fattigvårds- och barnavårdsinspektören hade inflytande
på tillsättningen av föreståndare för skyddshem, men ett faktum är, att
upptäckten av missförhållandena ledde till att socialstyrelsens, i skyddshemsinspektören
närmast koncentrerade makt över skyddshemsverksamheten blev
i mycket hög grad utökad jämfört med vad fallet hade varit förut.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag hade icke tänkt blanda mig i denna debatt,
örn icke fröken Nygren hade sagt något, som icke var riktigt och därför icke
bör få stå oemotsagt. Fröken Nygren sade, att förmyndarbamen komma till
en främmande människa. Det är icke på det sättet utan när endera maken
dör, är den efterlevande maken enligt lag förmyndare för sina barn. Det är
således mera i undantagsfall, som förmyndarbarn komma till en främmande
människa. Det var den ena saken.

Sedan sade fröken Nygren, att förmyndaren har barnets ekonomi örn hand,
och detta kan verka som en irritation till barnets nackdel. Nej, fröken Nygren,
det kan det icke. Vi ha nämligen en institution, som kallas för överförmyndare,
och förmyndaren får icke lov att placera ett enda öre utan överförmyndarens
medgivande. Örn överförmyndaren gör sin skyldighet, och det
måste han göra, örn han icke vill ha häradsrätten eller rådhusrätten på sig, blir
det ingen möjlighet till den irritation, som fröken Nygren talar örn.

Det var bara dessa två ting, herr talman, som jag ville peka på.

Fröken Nygren: Herr talman! När jag sade att det förhållandet, att förmyndaren
är ekonomisk förvaltare, kan leda till irritation, så avsåg jag ingalunda,
att förmyndaren icke skulle tillgodose barnets ekonomiska intressen och att barnet
skulle ha större möjligheter att göra det, utan jag menade, att när barnet
kommer upp i 13—14-årsåldern och blir litet mera medvetet örn sin rätt, kan det
kanske anse, att det borde få disponera sina medel på ett annat sätt än förmyndaren
bestämmer. Jag förutsätter naturligtvis, att förmyndaren handlar
fullkomligt riktigt. Men barnet förstår icke detta och det blir på det sättet
en irritation mellan barnet och förmyndaren, som gör att stämningen i hemmet
icke blir sådan, att det för barnets andliga utveckling är lämpligt, att barnet
vårdas där.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill säga fröken Nygren, att den stämningen
kan rada också mellan föräldrar och barn. Det behöver icke nödvändigt vara
en förmyndare.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock pa bifall till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till de likalydande motionerna I: 336 och II: 526;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Alvén begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ändring av barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till de likalydande motionerna 1:336
och II: 526.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Ordet lämnades på begäran till

§ 16.

Interpellation.

Herr Henriksson, som anförde: Herr talman! I dagspressen ha i dagarna
förekommit meddelanden örn en transaktion, som synes böra underkastas en
närmare granskning. Genom densamma bär Stockholms Allmänna Restaurang
Aktiebolag, vanligen kallat SARA, förvärvat de två hotell- och restaurangrörelserna
med spriträttigheter i Bollnäs, nämligen stadshotellet och stora
hotellet, samt på så sätt förskaffat sig en monopolställning i denna bransch
för staden och den kringliggande landsbygden. Även om detta förhållande i
och för sig är ägnat att ingiva vissa farhågor, är det en detalj i detta sammanhang,
som tilldrar sig en alldeles särskild uppmärksamhet, därför att den
ger en antydan örn de diktatoriska metoder, som statliga eller kvasistatliga
affärsföretag numera i allt större utsträckning synas tillgripa för att realisera
sina planer.

I tidningsnotiserna har gjorts gällande, att SARA vid detta tillfälle använt
sig av hot för att på detta sätt kunna förvärva de båda restaurangerna till det
av SARA bjudna inköpspriset. Enligt vad jag under hand inhämtat, skulle
saken ha tillgått på följande sätt. En av de berörda källarmästarna hade av
SARA fått ett brev, enligt vilket representanter för bolaget inom några dagar
skulle komma upp till Bollnäs för att sammanträffa med honom för diskussion
i ett ärende, vars art icke hade angivits i brevet. Representanterna infunno
sig samt meddelade, att SARA ämnade köpa restaurang- och hotellrörelsen
till ett visst av dem uppgivet pris. Källarmästaren frågade, örn han vore
tvungen att sälja rörelsen till SARA, ehuru han fått erbjudande örn betydligt
högre pris från annat håll, och fick då beskedet, att man visserligen inte kunde
tvinga honom att sälja, men att han skulle förlora sina utskänkningsrättigheter,
om han inte antog anbudet. På så sätt ställd mot väggen inför alternativen
att få sina rättigheter indragna eller att sälja till av SARA erbjudet
pris, var källarmästaren naturligtvis tvungen att sälja till SARA, eftersom
företaget i fråga icke skulle ha kunnat bära sig utan spriträttigheter. Till
saken hör dessutom, att det av källarmästaren omnämnda, från annat och privat
håll erbjudna priset var ungefär dubbelt så högt som det av SARA bjud -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Interpellation. (Forts.)

na, vilket senare i stort sett anses ha utgjort likvid endast för rörelsens inventarier.

Denna händelse är, såvitt jag kan finna, förtjänt av ett skyndsamt klarläggande
i synnerhet som händelsen bland utövarna på området nog inte betraktas
såsom en isolerad företeelse. Det är en vitt utbredd uppfattning, att statliga
och statsägda företag gå fram synnerligen hårt, då det gäller att kväsa konkurrens
från enskild företagsamhet och därvid på ett upprörande sätt begagna sig
av de maktbefogenheter, som de ur andra synpunkter ansetts böra erhålla genom
lagstiftning. Sådana tendenser måste i tid stävjas och detta gäller inte
minst på det nu ifrågavarande området, där vi stå inför en ytterligare maktkoncentration
genom tillkomsten av Riks-SARA.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att sådana metoder, som i ovan berörda fall tilllämpats
av SARA, äro förenliga med det syfte, för vilket system- och restaurangbolagen
tillkommit, och med svensk rättsuppfattning,

2. eller är herr statsrådet beredd att föranstalta örn sådana åtgärder, som
för framtiden förhindra liknande övergrepp mot enskild frihet och företagsamhet? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 54, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret förordning
1945/46 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 11 maj 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 314, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till förordning örn
värnskatt för budgetåret 1945/46.

Till utskottets behandling hade överlämnats fyra i anledning av propositionen
väckta motioner.

I motionen 11:614 av fru Rönn-Christiansson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att Kungl. Maj :ts förslag till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1945/46 § 1 och § 2, mom. 1 måtte erhålla i motionen angiven
lydelse.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 314 och
med avslag å de likalydande motionerna 1:402 och 11:617 samt motionen
II: 614, antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1945/46; samt

2) att motionen 11:613 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Axel Ivar Anderson, Velander, Hagberg i Malmö och Olson i
Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande i vissa angivna delar bort hava
den lydelse, reservationen utvisade;

2) av herr Lövgren, som ansett, att viss del av utskottets motivering bort
hava annan, i denna reservation föreslagen lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När den nya inkomstberäkningen för
någon månad sedan offentliggjordes, visade det sig, att det förelåg ett överskott
på driftbudgeten av omkring 64 miljoner kronor. Denna upplysning var naturligtvis
glädjande, och den verkade kanske också på åtskilliga ganska överraskande.
Glädjen var, såvitt jag kan förstå, ganska stor icke minst ute bland
folket som nu trodde, att i det förhållandet, att driftbudgeten helt oväntat företedde
ett överskott på 64 miljoner kronor, skulle kunna finnas någon förhoppning
örn någon liten reduktion av den utomordentliga skattebörda, som för när Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 30.

€6 Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Förslag lill förordning örn värnskatt. (Forts.)
varande tynger den svenska allmänheten. Jag skall icke här gå in på någon
närmare redogörelse för hur denna skattebörda ter sig, hur skattetrycket verkar
inom olika skikt och hur det i övrigt har utvecklat sig under krigsåren. Det
kan möjligen bli tillfälle härtill, när vi gå över till nästa ärende på dagordningen.
Jag skall nu begränsa mig till några reflexioner i den föreliggande
frågan i mera renodlat skick, om jag så får säga.

Tyvärr visade det sig, att beräkningen av detta driftöverskott till 64 miljoner
kronor icke höll. På vanligt sätt gjorde riksräkenskapsverket en överarbetning
av sina kalkyler, och denna överarbetning kom bevillningsutskottet tillhanda
i en promemoria av den 8 juni. I promemorian konstateras tyvärr, att
tidigare beräkningar sannolikt icke komma att motsvaras av verkligheten. Man
hade måst göra ganska betydande justeringar på olika poster. När man räknade
samman dessa justeringar, visade det sig, att de uppgingo till icke mindre
än 40 miljoner kronor i negativ riktning, med vilken'' summa det tidigare beräknade
budgetöverskottet på 64 miljoner kronor alltså måste reduceras. Anledningarna
till detta ur skattebetalarnas och jag antar även ur riksdagens synpunkt
ganska nedstämmande resultat av den förnyade inkomstberäkningen äro
mångahanda. Jag skall bara peka på en enda.

När riksräkenskapsverket tidigare gjorde sina beräkningar, hade man icke
tagit del av det hittills föreliggande materialet i fråga om utfallet av årets
taxeringar. Ännu så länge är detta material icke fullständigt. Man har, såvitt
jag vet, icke tillgång till mer än ungefär hälften av detta material, men vad
som sålunda står till disposition, är i alla fall av den beskaffenheten, att man
anser sig kunna ställa en ganska hållbar prognos på basis därav. Det framgår
av de föreliggande upplysningarna, att årets taxeringsutfall för de fysiska
personerna företer någon uppgång men tyvärr och till allmän överraskning
visar en ganska betydande nedgång för de juridiska personerna, framför allt
för bolagen, vilkas inkomster på ett ganska oroväckande sätt minskats. Inom
parentes vill jag påpeka, att den minskning som redan nu skett i bolagens inkomster
naturligtvis är ett memento för riksdagen med hänsyn till framtiden och
med hänsyn till riksdagens ekonomiska dispositioner. När man redan nu, då vi
enligt, allmän uppfattning leva i en högkonjunktur, här måst konstatera en nedgång
i bolagens inkomster, har man naturligtvis all anledning, att ställa sig en
smula frågande, hur det skall gå i fortsättningen, då måhända högkonjunkturen
viker och lämnar plats för en annan rörelse.

Dessa nya inkomstberäkningar visade alltså en nedgång på 40 millioner kronor
i förhållande till det tidigare kalkylerade överskottet på 64 miljoner kronor.
Det uppstår följaktligen ett överskott på endast 24 miljoner kronor. Var
och en förstår, att detta är en smal marginal i en mångmiljardbudget. När man
räknar med de tal som vi nu äro uppe i och när man kommit så långt ned i fråga
örn budgetöverskottet, att det endast uppgår till 24 miljoner kronor, kan budgetutfallet
mycket väl bli sådant, att detta formella överskott kan bytas i ett
underskott på kanske några miljoner kronor. Man måste alltid räkna med en
sådan tolerans, när man kommer upp i så stora tal som vi nu röra oss med.
Vid sådant förhållande måste vi inom bevillningsutskottet — i denna punkt
råder ingen meningsskiljaktighet — släppa tanken på att kunna använda budgetöverskottet
till en skattesänkning i någon form.

Under intryck av de första inkomstberäkningarna, alltså de som angåvo ett
överskott pa 64 miljoner kronor, hade motioner väckts i båda kamrarna, gående
ut på att man i skattebetalarnas intresse skulle använda detta överskott till
att i någon man minska värnskatten. Man hade tänkt sig att återföra den till
ungefär den nivå den hade 1942. Ett sådant återförande av värnskatten skulle
betyda 70 miljoner kronors minskning. Det blev ju ungefär den summa, som

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Förslag till förordning om värnskatt. (Forts.)
driftbudgeten utvisade i överskott. Som läget emellertid sedan utvecklat sig
lia vi, som sympatiserade med de nämnda motionerna, dock icke kunnat vidhålla
denna ståndpunkt, utan vi måste liksom övriga ledamöter av utskottet
stanna för den uppfattningen, att här tyvärr ingenting var att göra. Vi måste
ta propositionen som den var, och följaktligen måste vi också hos kamrarna
hemställa örn avslag på de väckta motionerna. Så långt äro vi eniga inom bevillningsutskottet.
I fortsättningen ha emellertid meningarna gått något isär.

Majoriteten har företett en motivering, mot vilken högerledamöterna av bevillningsutskottet
måst framställa vissa erinringar. Majoriteten har visserligen
inte velat bestrida värnskattens karaktär av en tillfällig skatt, betingad av de
speciella förhållanden som rått, men å andra sidan pekar majoriteten på de
starkt ökade försvarskostnaderna, som vi alla veta äro föranledda av försvarets
uppbyggande i enlighet med den s. k. femårsplanen. Denna femårsplan avser
ju åren 1942—1947. Den period som planen gäller är alltså alltjämt icke avslutad.
Det är emellertid inte nog med att den inte är avslutad, utan det har
visat sig, att de tidigare beräkningarna för denna femårsplan icke kunnat hålla.
Man hade ursprungligen kalkylerat med 755 miljoner kronor. Man menar nu,
att detta belopp icke står sig utan måste överskridas med ungefär 125 miljoner
kronor. Man kommer alltså upp i en årskostnad för den nya försvarsorganisationen
på ungefär 880 miljoner kronor. Nu menar majoriteten, att värnskatten
borde tagas i anspråk för detta ändamål. Majoriteten utvidgar emellertid därutöver
ytterligare något sitt resonemang, då den pekar på att betydande utgifter
komma att anmäla sig, även sedan försvarsväsendets utbyggnad färdigställts.
Här skymtar, såvitt jag förstår, en uppfattning från majoritetens sida,
att värnskatten helt eller delvis skall permanentas och inarbetas i skattesystemet
med den motivering som jag här i all korthet antytt.

Vi inom högergruppen i bevillningsutskottet ha icke ansett oss kunna biträda
denna uppfattning. Vi ha nämligen fallit tillbaka på, örn jag så får
säga, värnskattens tillkomsthistoria och ha icke kunnat underlåta att peka
på de förhållanden som rådde, när värnskatten kom till, och de motiv som
dikterade värnskattens införande, de motiv som voro bärande för departementschefens
framläggande av värnskatteförslaget och de motiv som voro bärande
för riksdagens godkännande av värnskatten. Jag vill erinra om att de sakkunniga,
när de hade i uppdrag att konstruera denna beskattning, klart tillkännagåvo,
att det här var fråga örn att överväga formerna för en tilläggsbeskattning.
Man använde uttryckligen denna term. När det alltså gällde
att överväga formerna för denna tilläggsbeskattning, kommo de sakkunniga
fram till den uppfattningen, att denna ökade beskattning, som var föranledd
av det onormala läget och de starkt stegrade försvarskostnaderna, borde taga
formen av, säga de sakkunniga, en särskild värnskatt. Särskilt av psykologiska
skäl hade det synts va.ra värdefullt, att den för alla medborgare mycket
kännbara direkta beskattning, som föranletts främst av omsorgen örn vårt
neutralitetsyärn, höljes helt skild från den mera normala statsbeskattningen.
Och sedan tilläde de sakkunniga, vilket är ganska intressant att erinra örn, att
\ ärnskattens karaktär av särbeskattnmg borde ytterligare framhävas därigenom.
att den upptoges å .särskild debetsedel oell erlades vid särskild uppbörd.
Nu kommer det kanske mest beaktansvärda i detta sammanhang, nämligen att
finansministern anslöt sig helt och utan värjo reservation till de sakkunnigas
ståndpunkt, sorn jag nu här har redogjort för, en ståndpunkt som sedermera
utan invändning godkändes av riksdagen.

Do ^sakkunnig:!, departementschefen och riksdagen ha alltså, varit eniga örn
att på detta sätt och i ganska kategoriska former understryka värnskattens
karaktär av en speciell beskattning, föranledd av speciella förhållanden. Vi

G8 Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Förslag till förordning om värnskatt. (Forts.)
anse, att riksdagen därmed har bundit sig och givit de skattskyldiga ett löfte,
att när de förhållanden äro avlägsnade, som lia motiverat denna särbeskattning,
så skall också denna särbeskattning komma bort. Vi mena, att om detta
löfte icke uppfylles, så begår man mer eller mindre, om jag så får säga, något
av ett svek mot allmänheten.

Man kanske också skulle kunna säga, att har man kvar denna beskattning
i dess nuvarande omfattning — vi få ju inte glömma bort, att det här rör sig
om en skatt, som för närvarande är kalkylerad att ge över en halv miljard
kronor och som kommer att i den definitiva budgeten 1945/46 upptagas till
510 miljoner kronor — och tar den i anspråk för ordinarie budgetändamål,
som majoriteten tycks ha för avsikt, så binder man därmed en skattekraft,
som borde reserveras för helt exceptionella ändamål, och vi ha då, såvitt jag
förstår, ingen eller i varje fall ganska ringa möjlighet att skaffa pengar, därest
ett exceptionellt läge åter en gång skulle inträda. Vi ha ju nu — det tycker
jag vi kunna vara eniga örn — på det hela taget en maximal beskattning här
i landet. Detta har varit nödvändigt under de förhållanden som rätt, och vi
ha här i kammaren allesammans resonerat som så, att besluta vi utgifter, då
måste vi också skaffa de nödvändiga inkomsterna för att täcka dessa utgifter.
Det har icke rått någon större meningsskiljaktighet på denna punkt. Men när
nu läget lättar och denna lättnad i sin tur är föranledd av att det tryck, som
förorsakat denna väldiga utgiftsansvällning, minskat, så menar jag, att det
finns ganska stort fog för den förhoppning som finnes hos de skattskyldiga,
att då borde skattetrycket också så småningom kunna reduceras.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid denna fråga. Jag antar, såsom jag
antydde för en stund sedan, att nästa ärende kommer att föranleda en ganska
omfattande skattedebatt, och jag skall därför inskränka mig till de erinringar
jag här gjort. Jag vill dock sammanfattningsvis erinra om att någon meningsskiljaktighet
i fråga örn utskottets kläm icke föreligger. Vi tillstyrka
alla den kungl, propositionen och konstatera alla, att någon minskning av värnskatten
i dagens läge icke kan åstadkommas. Meningsskiljaktigheterna
gälla motiveringen. I den motivering, som återfinnes i den av herr Axel Ivar
Anderson m. fl. avgivna reservationen, har man fallit tillbaka på värnskattens
tillkomsthistoria och bringat i erinran de motiv, som dikterat denna värnskatt,
motiv och uttalanden som vi, såsom jag sade, anse bindande för riksdagen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Axel
Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herrar Birke och Fahlman.

Fru Rönn-Cliristiansson: Herr talman! Principiellt har från värt håll hävdats,
när det gällt uttagandet av värnskatt, att de mindre inkomsttagarna borde
tillerkännas lättnader.'' Redan 1940 yrkade vi i en motion, att personer vilkas
inkomster voro så låga, att de ej voro skattepliktiga, skulle slippa betala de
för värnskatten stipulerade 5 kronorna. Vi motiverade detta med att det klientel
det gällde i så fall måste taga av sitt fattigvårdsunderstöd för att erlägga värnskatten.
Likaså lia vi hävdat den principiella ståndpunkten, att den indirekta
beskattningen hårdast drabbar de ekonomiskt sämst ställda.

Helst hade vi sett, att minskningen av de mindre inkomsttagarnas skattebörda
skett genom borttagande av omsättningsskatten, som utgör en direkt klasspålaga
på dessa. Vi lia också i motion till årets riksdag framställt yrkande i
sådan riktning. Då denna motion av riksdagen avslagits, ha vi ansett oss
tvingade att pröva andra former för att lätta småfolkets skattebörda. I motion
nr 614 ha vi därför yrkat på en sådan ändring av proposition nr 314, att fysisk

Onsdagen den 20 juni 1945 era.

Nr 30.

Förslåg till förordning om värnskatt. (Forts.)
oller juridisk person, för vilken det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet understiger 6 000 kronor, icke skall vara skyldig att
erlägga värnskatt. Genom krigets avslutande i Europa har frågan örn skattelättnader
för de mindre bemedlade aktualiserats. Dessa lia ju under krigsåren
hårdast drabbats av realinkomstens nedpressande.

I viss tidningspress har ironiskt anmärkts mot oss, att personer med 11 000
ä 12 000 kronors årsinkomst skulle komma i åtnjutande av skattelättnader
enligt vårt förslag. Ja, örn man som exempel tar en familj, som har en sådan
inkomst och har tre eller fyra barn med de utgifter, som följa med ett dylikt
barnantal, och därtill lägger, att denna familj har alla övriga skatter att
betala, vilka utgöra en ganska imponerande rad — det är kommunal-, krono-,
omsättnings-, nöjes-, margarin-, kaffe-, sprit-, tobaks-, läskedrycksskatt,
den s. k. lyxskatten samt trafikskatt och landstingsskatt — så måste man ju
konstatera att denna familj är i ett allt annat än avundsvärt läge, och då
kunna vi finna, att tiden är inne för avveckling av denna krisskatt.

Vi för vår del, det vill jag särskilt betona, vilja gå in för att lindra skattebördan
för de små och de medelstora inkomsttagarna, medan vi vilja ha den
kvar för de ekonomiskt välsituerade.

Om man anser, att vi satt gränsen för den beskattningsbara inkomsten för
högt, så är det enligt min mening intet som hindrat utskottet att komma med
ett annat förslag. De som anse, att vi ömma för de stora inkomsttagarna, vill
jag endast erinra om att då vi vid annat tillfälle yrkat på särskild skatt på de
större förmögenheterna, detta mötts med den största oförståelse.

Som motivering för sitt avslagsyrkande beträffande vår motion anför utskottet
bland annat, att värnskatteuppbörden skulle minskas med 225 miljoner
kronor. Då värnskatten beräknas ge 525 miljoner kronor, och då departementschefen
i propositionen har anfört, att ett överskott i budgeten föreligger —
visserligen icke de förut omtalade 64 miljoner kronorna, utan överskottet tycks
stanna vid 24 miljoner, såsom herr Hagberg i Malmö nyss framhöll -— och
att försvarsberedskapen börjat avvecklas, så anser jag, att utskottets motivering
för avslag är mindre bärkraftig. Därtill kommer, att vi i motionen nr 172 här
i kammaren ha yrkat, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att propositionen om uttagande av engångsskatt på förmögenhet
måtte framläggas i så god tid, att denna skatt kan inarbetas i finansplanen för
budgetåret 1945—1946.

Vidare anför utskottet som motivering för avslag, att en omprövning torde
komma att äga rum beträffande såväl värnskatten som övriga direkta och
indirekta skatter. Denna omprövning bör enligt utskottet ske enhetligt och i
samband med bedömandet av övriga finansproblem. Som jag förut betonat, böra
de som burit de tyngsta bördorna under krigsåren snarast tillerkännas skattelindringar.
En sådan omprövning, som utskottet eventuellt ställer i utsikt,
kommer emellertid att fördröja frågan åtskillig tid.

Vårt yrkande i motionen skulle medföra omedelbar och välkommen skattelättnad
för ett flertal människor, som har det ekonomiskt svårt, varför jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till vår motion.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skall följa herr Hagbergs exempel
och fatta mig kort när det gäller det här föreliggande ärendet — jag skall
inte använda mer tid därpå än som är nödvändigt flir några kommentarer till
de anföranden, som här ha hållits. Jag antar nämligen, att vi ha en ny skattedebatt
att vänta i det nästföljande ärendet, och det finns ju inte något skäl
att här ta två sådana debatter på varandra, för afl inte tala örn att det. finns

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em

Förslag lill förordning om värnskatt. (Forts.)
ännu ett ärende på föredragningslistan, där vi i så fall kunna vänta en tredje
skattedebatt.

Sakläget är ju, såsom herr Hagberg här angivit, det, att det inte finns några
möjligheter att tillmötesgå någon av de motionärer, som ha rest yrkanden. Såsom
framgår av det betänkande, som har delats här nyss, har riksräkenskapsverket
vid sin översyn av inkomstberäkningarna för nästa budgetår måst räkna ned
inkomsterna på driftbudgeten med 40 miljoner kronor, och det är alltså bara 24
miljoner kronor kvar av det överskott på 64 miljoner, som man tidigare räknat
med. Vidare kan till det, som herr Hagberg talat örn, nämligen taxeringsutfallet.
läggas en annan omständighet, som vi väl få uppgift örn någon av de närmaste
dagarna, när statsutskottet kommer att redovisa hur budgetutjämningsfonden
tar sig ut den 30 juni, nämligen att denna fond uppvisar ett deficit på 7,5
miljarder kronor. Det är således inte plats för några som helst utsvävningar,
vare sig åt det ena eller andra hållet.

Det är alldeles klart, att det skulle vara tacknämligt att kunna sänka värnskatten.
Jag tror emellertid inte, att representanten på Göteborgsbänken, som
här talat för en sådan sänkning, ett ögonblick räknat med att bli satt i den situationen
att hon innan den 30 juni på annat sätt skall skaffa fram de 225 miljoner,
varmed värnskatten enligt hennes förslag skulle minskas. Men detta måste ske,
ty dessa 225 miljoner behövas för att vi skola kunna få budgeten att gå ihop.
Annars få vi göra på det sättet att vi låna upp pengar för att fylla det hål
som uppstår. Sådant är det läge, där vi för ögonblicket befinna oss. Försvarsberedskapens
avveckling har inte — det måste vi ha klart för oss — haft den
betydelse för budgeten som man i allmänhet inbillar sig, ty denna försvarsberedskap
har till mycket stor del finansierats med lånta medel och inte
med pengar, som tagits ut skattevägen.

Jag vill, herr talman, särskilt till herr Hagberg säga, att det kan ju vara
riktigt att man, när man vid urtiman 1939 fattade beslut om en värnskatt, som
skulle utgå i form av halva den då gällande inkomstskatten, liksom när man
1940 fortsatte med en särskild värnskatt, i allmänhet räknade med att detta var
en rent tillfällig skatt — det var väl ingen som då trodde att kriget skulle vara
till 1945. Men jag tror inte, att man bara skall hårdra vad de sakkunniga och
riksdagen uttalade 1940 och alldeles bortse från den stora förändring, som
har skett genom den nya försvarsplanen, vars genomförande ju inte är fullbordat
förrän 1947. Det är detta som utskottet, i motsats till högerreservanterna,
framhåller.

Men sedan säger utskottet en sak till, som förefaller mig vara av avgörande
betydelse, nämligen att när vi komma i det läget att vi kunna börja tänka på
skattesänkningar, så bör det, innan några sådana företagas, först ske en allmän
översyn av vårt skattesystem, med ett undantag — och det vill jag särskilt
be fru Rönn-Christiansson lägga på minnet —: omsättningsskatten bör avvecklas,
så snart det finns möjlighet därtill. Bevillningsutskottet är sålunda,
åtminstone dess stora majoritet, överens örn att omsättningsskattens avveckling
skall föregå alla de andra skatternas avveckling, men när det gäller övriga
skatter, så gör utskottet på s. 9 i betänkandet följande uttalande: »Utskottet
vill tillägga, att den omprövning, som torde komma att äga rum beträffande
såväl värnskatten som övriga direkta och indirekta skatter, enligt utskottets
mening bör ske i ett sammanhang och i samband med bedömandet av övriga
finansproblem, varvid jämväl frågan örn i vad mån en önskvärd skattelindring
är möjlig att genomföra torde bliva föremål för övervägande.» Vad bevillningsutskottet
strävar efter är alltså att vi skola skaffa oss en verklig överblick
över vår beskattning, innan det företages några skattelindringar.

Sedan kan man ju diskutera, örn det gjorts några utfästelser beträffande värn -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Förslag till förordning om värnskatt. (Forts.)
skattens borttagande. Jag tyckte dock, att herr Hagberg använde väl starka
ord, när han talade om att det var ett svek mot allmänheten att nu inte taga
bort värnskatten. Skall man resonera på det sättet, så hoppas jag att herr
Hagberg inte, när vi komma till nästa punkt på dagordningen, glömmer bort
det uttalande, som riksdagen därvidlag gjorde 1940. Ett ruckande på detta
skulle väl också kunna betraktas ungefär på samma sätt som herr Hagberg
här velat göra gällande.

Jag tror att vi i dessa ting komma längst med att pröva frågorna ur praktisk
synpunkt och inte genom att rida upp på att man i det och det ögonblicket
bundit sig på det och det sättet. Det sker så mycket här i världen, som
man måste taga hänsyn till när det gäller frågor av detta slag, och om ingenting
annat kan övertyga oss om det, så borde det här föreliggande betänkandet
kunna göra det, då det ju där redovisas, att alla i förväg gjorda beräkningar,
även de som gjorts så sent som i den sista kungl, propositionen, ha, när man
tagit del av taxeringsresultaten, visat sig vara ohållbara.

Jag tror, herr talman, att detta är tillräckligt för att motivera ett yrkande
örn bifall till vad bevillningsutskottet i det föreliggande ärendet har hemställt.

Fru Röun-Christiansson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det är bara så, att de mindre bemedlade varje dag gå och
vänta på att denna lättnad i skattebördan skall komma, och det är väl inte
heller att förvåna sig över att de göra det.

Och vad omsättningsskatten beträffar ha vi, såsom jag sade i mitt första anförande,
i en motion yrkat på dess avskaffande. Nu ha vi i dag i samband med
debatten om barntilläggen till statstjänama fått höra en högerrepresentant förklara,
att omsättningsskatten är så besvärlig, men när vår motion om dess avskaffande
behandlades här, så var det högerns talesmän som ivrade för skattens
bibehållande.

Jag skulle därför bara vilja efterlysa, när man ämnar gå från välvilliga
önskningar till verklig handling.

Herr Olsson i Gävle, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Jo, i det ögonblick då vi kunna balansera budgeten på ett sådant sätt,
att det är möjligt för en ansvarskännande riksdag att utföra den handlingen.

Vidare yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Skattetrycket är ju, som alla veta, för närvarande
utomordentligt starkt både när det gäller de direkta och de indirekta
skatterna, och det framstår val för oss alla såsom mycket angeläget att så
snart möjlighet därtill gives åstadkomma en minskning av detta skattetryck.
Det är visserligen alltid så, att det måste ske en avvägning mellan å ena sidan
storleken och angelägenhetsgraden av de utgiftsbehov, som föreligga, och å andra
sidan möjligheten att taga ut erforderliga belopp i skatter, men med hänsyn
till den stora tunga, som vi burit och fortfarande bära, så måste det framstå
såsom särskilt angeläget att vid denna avvägning tänka på skattelättnader. Att
så sker är nödvändigt såväl för den enskilde skattedragaren som för vårt näringsliv.

Nu är det emellertid så. som utskottet har framhållit och som också betonats
här i debatten, att det för närvarande inte går att göra någon ändring i fråga
om värnskatten. Örn den saken har det inte rått någon meningsskiljaktighet,
men däremot har det rått delade meningar örn vad man skall läsa ut ur det som

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Förslag till förordning om värnskatt. (Forts.)
utskottet har sagt. Det har sålunda förekommit viss meningsskiljaktighet i fråga
örn den ordning, i vilken de olika skatterna skulle bli föremål för nedskärning
eller avveckling.

Enligt min uppfattning är emellertid vad utskottet sagt ganska tillfredsställande,
ty man har lämnat alla möjligheter öppna till en omprövning av
skattefrågan i hela dess vidd. Jag vill inte för min del lägga in i utskottets
utlåtande den meningen, att man bör permanenta värnskatten för försvarsändamål.
Utskottet har ju framhållit, att frågan örn både de direkta och de
indirekta skatterna bör tagas upp till prövning i ett sammanhang för att man
skall kunna se vad som är möjligt att åstadkomma i fråga om skattelättnader.
Jag kan för min del i första hand instämma i vad herr Olsson i Gävle här nyss
rekommenderat, nämligen att omsättningsskatten är den skatt, som vi allra först
bör lätta på eller taga bort. Men så som jag ser saken är det inte heller i utskottets
betänkande sagt, att värnskatten skulle bibehållas, utan jag vill inlägga
den betydelsen i utskottets skrivning, att möjligheten att taga bort
värnskatten till fullo står öppen, och jag anser för min del, att näst efter omsättningsskatten
bör värnskatten minskas och avvecklas. Jag vill understryka
vad som här förut sagts om att denna skatt har tillkommit med den/ motiveringen,
att den varit påkallad av de särskilt stora försvarskostnaderna, och då
nu dessa genom beredskapens bortfallande kunna minskas, bör det givetvis
också bli fråga örn en avveckling av värnskatten.

Med dessa synpunkter på vad utskottet här har anfört ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Bladh: Herr talman! Flera av de talare, som här haft ordet, ha ansett
sig böra understryka behovet av skattelättnad. Det är väl något, som vi alla
äro överens örn. Vi veta nog litet var, hur hårt skatterna trycka. Men det är en
sak. En annan sak är vad som kan genomföras i fråga örn skattelättnader utan
att man tvingas eftersätta sociala lagstiftningsåtgärder och välfärdsanordningar.

I detta sammanhang fäste jag mig särskilt vid vad fru Rönn-Christiansson
yttrade nyss. Hon ville ju sänka skatten överhuvud taget för de små inkomsttagarna
— och det är väl något som hon inte är ensam örn — men dessutom
sade hon sig vilja befria dessa små inkomsttagare från värnskatt. Jag tycker
att det då finns anledning att ge akt på, hur det förslag skulle verka, som fru
Rönn-Christiansson här själv står såsom undertecknare av. Därest denna fru
Rönn-Christianssons motion bifölles, skulle det betyda, att en trebarnsfamilj
— hon talade ju själv örn en sådan — här i Stockholm med en inkomst på
cirka 4 000 kronor praktiskt taget icke finge någon skattelättnad, av det enkla
skälet att den redan har ett motsvarande skatteavdrag. Familjer och enskilda
med ett taxerat belopp understigande 1 000 kr. finge bokstavligt talat icke ett
öres skattelättnad. Familjen slupj)e ifrån värnskattefemman, det vore allt.
Däremot skulle en trebarnsfamilj med cirka 10 000 kronor i inkomst få en
skattelättnad på 385 kronor. Det var väl också sådana familjer, som fru RönnChristiansson
syftade på, när hon talade örn små och medelstora inkomsttagare.
Jag tycker, att det vore viktigare att de, som bäst behöva hjälp, d. v. s. de
minsta inkomsttagarna, verkligen bli hjälpta, men det blir de inte på den av
fru Rönn-Christiansson anvisade vägen.

Det var bara detta, herr talman, jag ville säga. Jag tyckte inte, att fru RönnChristianssons
uttalande här borde få stå oemotsagt. Vi få inte bara tänka på
att förslagen se radikala och sympatiska ut, utan vi få också litet grand undersöka
hur de komma att verka i sin tillämpning.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Förslag till förordning om värnskatt. (Forts.)

Fru Rönn-Christiansson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Jag vill bara fästa herr Bladhs uppmärksamhet på att vi ju redan långt
tidigare motionerat örn att de, som inte äro skattepliktiga, skulle slippa betala
de stipulerade fem kronorna för värnskatten, och jag tror nog, att vi stå oss
vid en granskning av vilka som verkligen ömmat för de minsta inkomsttagarna.

Härefter yttrade

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! När det här talas örn, framför allt från
en viss idériktnings sida, hurusom man vill lindra skattebördan för de små i
samhället och i stället lägga den på de stora och bärkraftiga inkomsttagarna,
så har ju herr Bladh redan framhållit, att detta ingalunda är något som är
karakteristiskt bara för det parti, som fru Rönn-Christiansson här uppträtt som
talesman för. Jag kan också för högerns del deklarera, att vi inte heller vilja,
att det i detta avseende skall läggas för tunga bördor på de svaga, medan de
mera bärkraftiga skola skonas. Men vi äro måna om att skatterna inte konstrueras
så, att det blir mindre skapat i samhället och följaktligen finns mindre att
dela för det gemensamma folkhushållet. Vi tro inte, att det hjälper vare sig
med skattelättnader eller subventioner, örn inte folkhushållet åstadkommer
tillräckligt med förnödenheter att ställa till förfogande för människornas livsuppehälle.
Örn det vore så, att man bara hade att anpassa skatterna efter den
individuella bärkraften, då vore det inte något större problem att konstruera
rättvisa skattesatser. Men man måste ju samtidigt beakta olika skatters olika
verkan på folkhushållet och folkförsörjningen.

Det var just en sådan situation med brist på förnödenheter, som jag här talat
om, som på sin tid var orsaken till omsättningsskattens uppkomst. Dess syfte
var nämligen främst penningvårdande; man ville sterilisera den köpkraft, som
genom att öka efterfrågan på varor, vilka inte funnos i tillräcklig utsträckning,
skulle kunna vålla en penningvärdesförsämring. Det är sålunda inte utan vidare
säkert att sådana indirekta skatter, som ytligt sett verka att pressa hårt
på dem, som ha det sämst, i själva verket utgöra orsaker till bördan, ty det är
reellt sett ej bristen i penningtillgångar, som utgör det tryck, som befolkningen
lider utav, utan av bristen på de förnödenheter som skulle köpas därför.

Se vi sedan på de skatter, som det här är fråga örn, nämligen de direkta skatterna
och då främst värnskatten, som ju har nått en utomordentlig höjd, så är
det en rätt känd sak, att dessa skatter inte ha kunnat undgå att verka hämmande
på företagsamheten. Lusten att taga risker minskas, när inte dessa risker
kunna uppvägas av motsvarande inkomstmöjligheter, och intresset att
hushålla och spara minskas också, vilket senare inte betyder annat än att möjligheterna
minskas att skapa sådant underlag i form av kapital eller produktionsmedel,
som skulle ge en god och riklig försörjning åt folket i dess helhet.

Herr Olsson i Gävle har hänvisat till budgetläget såsom ett skäl att inte
sänka värnskatten. Såsom herr Hagberg i Malmö redan tidigare deklarerat har
denna hänsyn också varit avgörande för reservanternas inställning, men jag
skulle dock i detta sammanhang vilja göra några reflexioner. Örn jag vidhåller
den tankegången, att upprätthållandet av produktionen och tillhandahållandet
av så mycket varor som möjligt är själva grundförutsättningen för goda levnadsbetingelser
fiir befolkningen, så bör man tänka över i vad mån detta kan
åstadkommas genom lindring av här ifrågavarande skatt utan att det skulle
behöva utgöra cn betänklig fara för budgetläget. Därmed tror jag, att jag vågar
deklarera en rådande stämning hos hela det svenska företagarlivet, som
kan uttryckas ungefär på det sättet, att även det minsta uttryck av förståelse
(dier god vilja från statsmakternas sida att gå in för ett hänsynstagande till

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Förslag till förordning örn värnskatt. (Forts.)
näringslivets syn på skattespörsmålen skulle utgöra en impuls för nya krafttag
och för ökad verksamhet, som skulle kunna i sin ordning ge ett ökat skatteunderlag,
genom vilket man kanske på längre sikt skulle kunna få god balans i
budgeten, även om för dagen åtgärden skulle se ut att vara från budgetär synpunkt
oriktig eller olämplig. Yi ha dock tidigare sett, att progressiviteten i hela
vårt företagarliv, den ständiga utvecklingen, har skapat underlag för bland
annat en social politik, som, jag medger det gärna, vi inom högern tidigare
trott icke skulle vara genomförbar i den takt som skett. När vi uttryckt våra
farhågor för långt gående och mycket kostbara sociala åtgärder med hänvisning
till svårigheterna att få budgeten att gå ihop, ha dessa våra farhågor
jävats av utvecklingen. Näringslivets progressivitet har under de kommande
åren skapat sådana ökade resurser, att de beslut, som möjligen sago äventyrliga
ut och som skulle varit äventyrliga, örn det varit fråga om ett statiskt näringsliv,
kunde bäras upp av den fortsatta utvecklingen. Jag skulle vilja använda
denna erfarenhet även i dagens läge, i den meningen sålunda, att örn vi
skapa förutsättningar, som uppmuntra och stödja denna progressivitet, kanske
vi icke behöva hysa oro för vare sig dagens eller framtidens budgetläge.

Herr talman! Jag har med detta velat peka på några synpunkter, som jag
tror icke böra lämnas alldeles obeaktade vid detta ärendes avgörande. Sedan
ber jag att få yrka bifall till den av herr Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Olsson i Gävle, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag förstår helt och fullt herr Olsons i Göteborg synpunkter,
även om vi måste ha klart för oss till exempel att statsskattens progressivitet
icke drabbar företagen. För aktiebolag är ju skatten proportionell.
Men den progressivitet, som herr Olson i Göteborg talade örn, var en näringslivets
progressivitet. Jag missförstod honom icke. Det gäller således att skapa
ett bättre skatteunderlag för framtiden. Jag kan helt ansluta mig till dessa
synpunkter. Det bör vara en gemensam strävan att så långt det står i vår förmåga
sörja för detta, men vi komma icke ifrån — härvidlag tycker jag näringslivets
män borde förstå våra synpunkter — att svara för de utgifter,
som vi gemensamt under årens lopp åtagit oss att betala. Vi ha gjort utgifterna
gemensamt. De måste betalas. Det är som sagt en synpunkt, som jag
tycker näringslivets folk skulle ha sinne för. Jag är övertygad om att de ha
sinne för denna synpunkt i sin egen verksamhet. Då borde de också lia sinne
för den, när det gäller den stora allmänna verksamheten.

Härpå yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag begärde ordet uteslutande för att säga
några ord med anledning av att i den diskussion, som här förts, högermotionärerna
ha sagt, att värnskatten på grund av sitt nära samband med de avkriget
föranledda starkt ökade försvarsutgifterna snarast möjligt bör avvecklas.
Utskottet hade bort litet kraftigare gendriva den tesen. Därför skulle
jag önskat, att utskottet velat förena sig om den motivering, som återfinnes
i min reservation, där det påvisas, att år 1939, när vi införde värnskatten, voro
försvarsutgifterna beräknade till 238 miljoner kronor. För budgetåret 1945/46
beräkna vi dem till 776 miljoner kronor. Där är alltså en ökning av i runt
tal 550 miljoner kronor på de ordinarie försvarsutgifterna, och det motiverar
väl mer än väl bibehållandet av värnskatten. Det kan ju icke ges något utrymme
för att slopa den, såvida man icke vill gå in för att låna upp pengar
för att upprätthålla försvaret, och det är väl ingen som på allvar tänker därpå.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Förslag till förordning örn värnshatt. (Forts.)
Därför ansåg jag, att den formulering, som finns i min reservation, hade varit
sakligt mera befogad än den, som återfinnes i det stycke på s. 8, som börjar
med orden »Utskottet finner i anledning härav». Jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till min reservation.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag vill gärna till förekommande av
missförstånd beträffande innebörden av vad jag velat säga påpeka, att jag i
mitt förra anförande använde uttrycket progressivitet med syftning på den
progressivi tet eller progression, som kännetecknar näringslivet. Jag avsåg givetvis
icke det progressiva statsskattesystemet.

Sedan vill jag också gärna ha sagt, att man icke kommer ifrån de synpunkter,
som herr Olsson i Gävle framhöll. Örn den saken äro vi alldeles eniga, och
jag tror, att det icke finns någon tvekan därom bland näringslivets män eller
på något dem närstående håll. Näringslivets män vilja vara med örn att sörja
för att våra utgifter kunna bäras av motsvarande inkomster på budgeten. Jag
tycker, att vi reservanter visat det genom att vi varit med om utskottsmajoritetens
kläm.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr andre vice talmannen gav först beträffande utskottets hemställan propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 614; och biföll kammaren vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Härefter framställde herr andre vipe talmannen beträffande motiveringen
propositioner på l:o) godkännande av utskottets motivering; 2:o) godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, som föreslagits i den av herr
Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande av
utskottets motivering med den ändring däri, som föreslagits i den av herr
Lövgren avgivna reservationen; och blev utskottets motivering av kammaren
godkänd.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 55, i anledning av väckt motion
örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 172,
av herr Hagberg i Luleå m. fl., hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att proposition om uttagande av engångsskatt
på förmögenhet måtte framläggas i så god tid, att denna skatt kan
inarbetas i 1945/46 års finansplan».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 172 av
herr Hagberg i Luleå m. fl. örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt
föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenhetema
borde bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter.

Reservation hade avgivits av herrar Elon Andersson, friherre De Geer, Velander,
Wehtje, Hagberg i Malmö, Hammarlund, Sandberg, Olson i Göteborg
och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att motionen II: 172 av
herr Hagberg i Luleå m. fl. örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motion örn
orri uttagande
av en engångsskatt
på
förmögenhet.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Den fråga vi nu gå att behandla
har självfallet ett nära samband med det ärende, vilket just avgjorts. Bland
annat därför föreställer jag mig, att det skulle kunna finnas anledning till en
ganska utförlig kommentar. Jag tror också, att utskottets kläm och kanske,
icke mindre, utskottsmajoritetens motivering är sådan, att man däri kan finna
motiv för en del reflexioner.

Innan jag närmare går in på utskottets kläm och på motiveringen, skulle
jag gärna vilja komma med några inledande anmärkningar. Vi veta ju alla,
att i fråga örn förmögenhetsbeskattningen har under de senare åren av kriget
en ytterst energisk men, jag måste säga det, sakligt sett mycket svagt grundad
agitation bedrivits. Grundtemat i denna agitation har varit det att, som
även här i kammaren vid åtskilliga tillfällen från visst håll påståtts, förmögenheterna
under krigsåren undgått de bördor, som skäligen bort läggas på
desamma. Under dessa omständigheter och med hänsyn till den energiska agitation,
vilken som sagts förts även inom riksdagens murar, är det ju icke underligt
att förslag framkommit örn en skärpt förmögenhetsbeskattning i form av
ett s. k. engångsoffer eller en s. k. engångsskatt. Jag kommer först att säga
några ord örn den sidan av saken.

Man blev på ett ganska tidigt stadium fullt på det klara med att en sådan
skatteform icke komme att tjäna sitt ändamål, utan endast komme att vålla
betydande olägenheter, men förslaget örn införandet av en engångsskatt har
ändå med en ganska påfallande regelbundenhet spökat på kammarens bord.
Det är ju, som vi alla veta, från kommunistiskt håll, som man envist har hållit
fast vid detta projekt. Jag måste säga, att envisheten nu omsider, såvitt jag
kan förstå, i viss män burit frukt i det utskottsutlåtande, som här är för handen
och som är dikterat av den socialdemokratiska majoriteten i bevillningsningsutskottet.
Jag vill erinra örn att första gången bevillningsutskottet avstyrkte
en kommunistisk motion om ett engångsoffer, skedde det praktiskt
taget utan motivering. Sedan bevillningsutskottet sålunda enhälligt ställt sig
bestämt avvisande, så mildrade emellertid, som kammarens ledamöter säkert
komma ihåg, majoriteten i fjol sin inställning ganska betydligt. Man avstyrkte
visserligen motionen på samma sätt som man gjort det tidigare, men denna gångskedde
det med ett skrivsätt, som enligt min mening var tämligen uppseendeväckande
med hänsyn till den vänliga tonen. I år har man från majoritetens
sida tagit steget fullt ut och — jag kan icke underlåta att använda uttrycket
— fallit till föga för den kommunistiska agitation, som år efter år bedrivits
i denna fråga. Såvitt jag har mig bekant är det första gången ett riksdagens
ständiga utskott på detta sätt med anledning av en kommunistisk motion i en
viktig fråga skriver till riksdagen och med anledning av motionen hos Kungl.
Maj :t hemställer om en utredning.

Jag skall be att med några få ord få erinra kammarens ledamöter örn vad
som förekommit beträffande frågan om en engångsskatt på förmögenhet här
i landet, och jag skall då samtidigt komma med en liten replik till min ärade
vän herr Olsson i Gävle med anledning av vad han yttrade i den förra frågan.
Vi komma väl ihåg, att finansministern år 1940 tillkallade särskilda sakkunniga,
som skulle diskutera den lämpliga avvägningen av den direkta beskattningen
för budgetåret 1940/41. Det var ju den utomordentliga stegringen av
anspråken på statens kassa, som föranlett tillkallandet av dessa sakkunniga.
Försvaret hade under en lång följd av år försummats, och inför de påfrestningar,
som mötte, föranledde upprustningen helt naturligt utomordentligt stora
kostnader. Det gällde att skaffa pengar. Den utredning, jag nyss talade om.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion örn uttagande av en engångsskatt pä förmögenhet. (Forts.)
avsåg- närmast värnskattens utformning. I det sammanhanget kommo emellertid
de sakkunniga även in på frågan örn engångsskatt på förmögenhet, och
de gjorde därvid ett uttalande, som sedan gång på gång har citerats här i kammaren,
icke minst därför att bevillningsutskottet den gången ställde sig bakom
de sakkunnigas uttalande. Det är ju ett faktum, att de sakkunniga, i vilkas
mening sedermera även riksdagen på bevillningsutskottets rekommendation
instämde, uttalade, att »starka skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som
förmögenheterna synas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få
karaktären av ett engångsoffer». Nu menar herr Olsson i Gävle, att med detta
uttalande har riksdagen bundit sig och att det skulle vara otillbörligt att
ändra ståndpunkt. Jag delar icke den uppfattningen, och jag skall försöka
motivera, varför jag ser saken på ett något annorlunda sätt.

För det första tror jag det kan vara angeläget påpeka, att man den gången,
då uttalandet gjordes av de sakkunniga, med vilka, som jag förut nämnt, bevillningsutskottet
och riksdagen instämde, icke hade möjlighet att bedöma det
rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt. Nu har man i det utlåtande,
som här föreligger till behandling, åter knutit an till uttalandet av år 1940. Herr
Olsson i Gävle har ju också, alldeles riktigt, erinrat om detta uttalande, men
härtill kommer en, tycker jag, mycket intressant omständighet, som man alltid
går förbi, när man bringar detta uttalande av år 1940 i erinran, nämligen
den omständigheten att när detta uttalande gjordes, så var frågan om en engångsskatt
överhuvud taget icke utredd. Det gällde ett allmänt principuttalande.
Det var icke grundat på någon som helst utredning, eftersom någon sådan
icke förelåg. När förelåg då en sådan utredning? Jo, först två år senare blev
den tillkallade utredningsmannen, professor Lindahl, färdig med sitt bekanta
betänkande om en engångsskatt. Den Lindahlska utredningen gav ju, som vi
väl komma ihåg, ett resultat, som nog måste framstå som ganska nedslående
för dem, som mest ivrat för denna beskattning och gjort detta av statsfinansiella
skäl. Professor Lindahl diskuterade en engångsskatt begränsad till förmögenheter
på över 20 000 kronor. En sådan skatt skulle visserligen överföra
cirka 2 miljarder kronor till staten. Det är ju ett väldigt belopp även för nuvarande
förhållanden, när vi räkna i nästan astronomiska tal, men man får
naturligtvis icke stirra sig blind enbart på den sidan av saken, att ett engångsoffer
skulle överföra från de enskilda till staten 2 000 miljoner kronor. Man
får ju också skänka någon liten uppmärksamhet åt vad en sådan transaktion
till sina övriga verkningar skulle innebära. Den skulle, det ligger ju i öppen
dag, medföra bland annat utomordentliga transfererings- och realisationssvårigheter,
och — vad som i alla fall väl är det väsentliga i det sammanhanget
— den skulle icke i något som helst hänseende motsvara det i första hand uttalade
syftet, nämligen att i avsevärd mån nedbringa räntorna på statsskulden.
Detta senare beror helt enkelt därpå, att statens årliga nettobehållning av en
sådan engångsskatt skulle — det ligger ju i sakens natur — i hög grad reduceras
genom den av skatten orsakade nedgången av de årliga skatterna. Minsliar
man skatteunderlaget med 2 000 miljoner kronor, mister ju staten de årliga
skatter, som belöpa på detta skatteunderlag.

Professor Lindahl gjorde ju ingående beräkningar rörande dessa förhållanden
och kom då fram till att endast ungefär 20 å 25 miljoner kronor skulle
bliva kvar av det allmännas årsinkomst av de 2 miljarderna under första året.
Sedan sjunker ju helt naturligt denna siffra år efter år med hänsyn till den
framtida minskningen av arvs- och gåvoskatten och av andra förmögenhetsskatter,
som ju måste minskas allt eftersom skatteunderlaget reduceras. Örn
man opererar med eli minimum av 20 000 kronor, blir det alltså icke mycket.
sorn det allmänna skulle få över på en sådan transaktion, vilken å andra

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
sidan för de enskilda skulle innebära oerhörda svårigheter. Men vad skall
man då säga om de uttalanden, som gjordes av majoriteten inom bevillningsutskottet
förra året och som sedermera ytterligare utvecklades från statsrådsbänken
här i kammaren i förra årets debatt? Då bevillningsutskottsmajoriteten
förra året uttalade sig i dessa ting, yttrade utskottet bland annat, att vid en
engångsskatt ett väsentligt högre minimum än 20 000 kronor måste förutsättas,
och i samband med ett bedömande av föreliggande beskattningsspörsmål
borde övervägas, huruvida icke genom en sådan belastning. av de mera
bärkraftiga skattedragarna någon lättnad skulle kunna beredas i den övriga
beskattningen för de svagare skattedragarna.

Majoriteten antydde alltså angelägenheten av att man skonade ett ännu
större antal förmögenheter än det som man först tänkt sig, då man satte gränsen
vid 20 000 kronor. Bevillningsutskottet menade, att man rimligen borde
gå högre upp i förmögenhetslägena, och finansministern kompletterade i debatten
detta uttalande med önskemålet, att skattegränsen skulle sättas, som
statsrådet förklarade, exempelvis vid 50 000 kronor i stället för 20 000 kronor.
Förmögenheter under 50 000 kronor skulle sålunda fritagas från detta
engångsoffer.

Men vad skulle ett sådant tillvägagångssätt i sin tur innebära? Ja, det
förstår ju varje människa, att om skatten gav blott 25 miljoner kronor, när
man satte minimum till 20 000 kronor, skulle den ge ännu mycket mindre, örn
man satte gränsen vid 50 000 kronor. När man har sådana fakta för ögonen
— och jag bestrider verkligen, att någon kan påstå att detta icke är fakta —
förefaller det mig överraskande, att man icke desto mindre kommer tillbaka
med dessa krav på en engångsbeskattning, och jag frågar mig — och den
frågan ligger ganska nära till hands — : Vad är det vi egentligen diskutera,
här i riksdagen? Är det rikets finanser och våra möjligheter att främja en
sund ekonomisk utveckling, eller är vår uppgift huvudsakligen den rent negativa
att efterforska möjligheter och metoder för att beröva vissa medborgare
deras egendom och inkomster?

När nu utskottet återigen upptagit frågan örn en skärpt förmögenhetsbeskattning,
är det nog med spänt intresse som man på skilda håll går att söka de
nya och avgörande motiv, som förestavat utskottets hemställan. Jag vill erinra
örn vad förra årets bevillningsutskotts majoritet skrev i denna sak. I utskottsutlåtandet
hette det bland annat, att »de av kriget förorsakade statsutgifterna
stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat påläggandet av
en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som vid krigets början knappast
hade förutsetts». Men, sade utskottet, »den omständigheten, att andra
skatteformer så hårt anlitats, syntes emellertid utskottet icke utgöra ett tillräckligt
motiv för att fritaga förmögenheterna från att till fullo bära sin
som skälig ansedda anpart av de ökade bördor kristiden pålade». Och nu anser
man, som det heter i föreliggande utlåtande, »att förmögenheterna i en
eller annan form böra lämna sina skäliga bidrag till täckning av krisperiodens
utgifter». Man får ju säga, att detta onekligen är ett i ytterst allmänna
och vaga ordalag formulerat uttalande, och reflexionen blir ju ännu mera
markerad, när man observerar, att ett uttalande av denna allmänna natur är
det enda försök, som här föreligger till motivering för en förmögenhet sköntiskation,
som uppenbarligen — jag måste tyvärr säga uppenbarligen — medvetet
eller omedvetet leker utskottsma jörl teten i hågen. Det betänkliga ligger
emellertid icke i bristen på vilja och förmåga att andraga bärande skäl för en
åtgärd i den riktning, som det här är fråga om, utan det ligger i försöket att
inge allmänheten den föreställningen — och det tycker jag är ett mycket anmärkningsvärt
avsnitt i utskottsutlåtandet — att förmögenheterna under kris -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
åren fått intaga en förmånsställning, som gjort att de undgått de bördor, som
skäligen bort åvila dem. Som utskottet här skrivit, måste allmänheten oundvikligen
få den uppfattningen, att så skulle vara förhållandet. Varje människa
vet emellertid, att så ligger icke saken till.

Jag skall icke här tynga anförandet med något omfattande siffermaterial,
men jag kan icke underlåta att erinra örn en utmärkt skrift, som för ett par
år sedan kom ut på Tidens förlag och med landsorganisationens stöd, där den
agitation i detta spörsmål, som vid den tiden var för handen, grundligt vederlädes.
Det var den bekanta publikationen »Så är det». Den hade vid den tiden
som utgångspunkt den hetsiga kommunistiska agitationen, och på socialdemokratiskt
håll lade man stor vikt vid att visa upp det orimligt överdrivna.

1 den kommunistiska propagandan, som gick ut på att förmögenheterna icke
skulle ha burit sin andel av bördorna. Det är ganska egendomligt, att denna
skrift, som vid den tidpunkten väckte så stor uppmärksamhet och kommenterades
av rader av socialdemokratiska talare på valmötena och vann mycket stol’
anklang inom den socialdemokratiska pressen, att denna socialdemokratiska
publikation i skattefrågan, såvitt jag kunnat finna, numera är försvunnen såsom
genom en fallucka. Ingen människa på socialdemokratiskt håll tycks nu
skänka någon uppmärksamhet åt detta förträffliga bemötande av den kommunistiska
agitationen. Vad det kan bero på vet jag icke, men man kan ana sig
till en del. Det kan hända, att denna markanta tystnad hänger samman med
den förändring av de politiska förhållandena i detta land, som synbarligen är
på marsch.

Jag kan emellertid icke underlåta att nämna några siffror, som visa, hur
oberättigat talet är att icke förmögenheterna burit sina bördor — med förmögenheter
menar jag då självfallet alla slags förmögenheter från de små till
de allra största. Dessa siffror äro kanske intressanta såtillvida att de, såvitt
jag kan förstå, äro färskare än de som återgåvos i den socialdemokratiska
broschyren. Jag har här gjort en liten uppställning, som det kanske kan intressera
kammarens ledamöter att höra. Den gäller statsskatter — utom krigskonjunkturskatt
— för vissa inkomst- och förmögenhetskombinationer. Inkomsten
motsvarar 3 procents avkastning av förmögenheten, och ortsavdragel:
har beräknats till 1 400 kronor. 3 procents avkastning är ju vad en medborgare
här i landet numera får nöja sig med, med undantag för det privilegierade
fåtal, som anförtros aktieinnehav i statliga monopolföretag, där utdelningen
som bekant är minst 5 procent. Jag håller mig alltså till vanliga dödliga.

Hur te sig nu dessa siffror? Jo, en person som har en taxerad inkomst av
kapital på 2 400 kronor har att betala en statsskatt på 240 kronor 25 öre,
vilket motsvarar 10,01 procent på den taxerade inkomsten. Då man emellertid
skäligen bör lägga till kommunalskatten, som ju varierar i olika orter men
som vi som ett medeltal kunna beräkna uppgå till 10 kronor per skattekrona
— i Norrland tryckes man ju av betydligt högre kommunalskatter — betydder
det, att ifrågavarande skattebetalare får betala något mer än 20 procent av
sin ifrågavarande inkomst i skatt. Gå vi till ett annat skikt, som är ganska
vanligt, eller där man har en taxerad inkomst av förmögenhet på 4 500 kronor,
betalar vederbörande i statsskatt 829 kronor 75 öre, motsvarande 18,44 procent
på inkomsten. Lägger man härtill kommunalskatten, kommer man upp
till en skattetunga för 4 500 kronors inkomst av förmögenhet på omkring 30
procent av denna inkomst. Gå vi så till ett skikt, som markeras av siffran
9 000 kronors låxerud inkomst, betalar en sådan inkomsttagare i statsskatt

2 498 kronor 25 öre, motsvarande 27,76 procent å inkomsten. Lägga vi på
kommunalskatten, komma vi upp till i det närmaste 40 procent av inkomsten. Gå
vi vidare till en så pass stor inkomst som 12 000 kronor, betalas i statsskatt

Nr BO.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

3 993 kronor 75 öre, lika med 33,28 procent av inkomsten. Lägga vi alltjämt
till kommunalskatten, få vi en sammanlagd skatteprocent på ungefär 45. Gå
vi sedan till en så hög inkomst som 30 000 kronor, får en sådan inkomsttagare

— vi få alltjämt hålla i minnet, att det här är fråga om förmögenhetsinkomst

— betala i skatt 15 772 kronor 25 öre eller 52,57 procent av inkomsten. Lägga
vi så till kommunalskatten, kommer vederbörande upp i ungefär 65 procent.
O. s. v., o. s. v. Gå vi slutligen till de verkligt stora inkomsttagarna, blir belastningen
i vissa fall sammanlagt ungefär 95 procent. Jag ifrågasätter, örn
man mot bakgrunden av detta material verkligen kan hävda den uppfattningen,
att förmögenheterna icke hittills fått bära sin som skälig ansedda del av
krisbördorna.

Jag har nog det intrycket, att man i denna agitation icke velat se till fakta.
Man har i stället velat operera efter helt andra linjer. Enligt min mening är
det viktigaste icke att driva dessa negativa syften, att topphugga och beskära;
det viktigaste är enligt min åsikt att åstadkomma något, som kan vara
av värde för samhället och samhällshushållet. Det är också därför som jag
icke kan biträda utskottets hemställan om en utredning.

Jag skall sluta med dessa reflexioner. Det kan möjligen ges anledning att
senare under kvällens lopp tillhandahålla ytterligare siffermaterial, därest så
skulle visa sig önskvärt, men jag ber, herr talman, att nu få sluta mitt anförande
med att yrka bifall till den reservation, som till utskottsbetänkandet
fogats av herr Elon Andersson m. fl.

Häruti instämde herrar Janson i Frändesta, Skoglund i Doverstorp, von
Seth, Fahlman, Wiberg och Karlsson i Granebo.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det bevillningsutskottsutlåtande, som
här föreligger till kammarens behandling, har. under den tid det varit offentligt,
föranlett en mängd tidningsuttalanden. I tidning efter tidning har man
varit mycket angelägen örn att konstatera den förändrade ståndpunkt, som den
socialdemokratiska majoriteten i utskottet skulle ha intagit. Man har velat göra
gällande, att det är första gången, som en kommunistmotion tillstyrkts, och
åberopa att man under föregående år alltid avstyrkt men man har inte tagit
någon som helst hänsyn till då använda motiveringar. Ja, man har ju till och
med sagt, att det. ställningstagande, som här föreligger från socialdemokraternas
sida, skulle vara beroende på en hastigt påkommen kärlek till kommunisterna.

dag skulle i det sammanhanget bara vilja säga, att när man gör sådant gällande
i tidningar, som dåligt kunnat följa vad som förekommit i detta ärende
från 1940, där man icke deltagit i den inre diskussion, som vi haft här i
riksdagen, så är jag för min del i viss mån beredd att förlåta vederbörande,
ty det saknas säkerligen kännedom örn vad vi egentligen äro för människor.
Men när jag läser detsamma i tidningar, där sådant skrivits av folk, som har
deltagit i bevillningsutskottets arbete under alla dessa år, så må min gamle vän
på malmöbänken, herr Hagberg, förlåta mig att jag säger, att jag har rysligt
svårt att förstå, hur det är möjligt att gasa upp sig så i höjden som skett och
som nu fick sin klimax, när herr Hagberg här i kammaren sade, att han var av
den bestämda uppfattningen, att det var kapitalkonfiskationen, som lekte utskottsmajoriteten
i hågen. Varför är det, herr Hagberg, nödvändigt att diskutera
denna sak nu på ungefär samma sätt, som man diskuterade den i 1942 års
valrörelse. Vi äro ju långt ifrån den nu, och mycket har hänt sedan dess, och
vidare har ju åtskillig upplysningsverksamhet förekommit i dessa ting. —
Inom parentes vill jag framhålla, när herr Hagberg i Malmö här tillskriver

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
professor Lindahls utredning den betydelsen, att sedan den framlagts kunna
vi överhuvud taget icke längre diskutera engångsskatten; det hela är klart,
professor Lindahl har visat upp, att det finns så många tekniska svårigheter
och att det hela kommer att ge ett så litet resultat, att vi icke böra gå denna
väg, att jag skulle bara önskat, att man kunde se något samband mellan professor
Lindahls utredning och den ståndpunkt från motståndarnas sida, som
var färdig redan vid valet 1942, då man ju gjorde ett stort nummer av denna
sak. Valet ägde som bekant rum i september 1942, medan utredningen kom till
i december samma år. Motståndarna hade sålunda sin ståndpunkt klar långt
innan utredningen var offentlig.

Vad är det nu som förekommit i denna fråga? Jo, 1940 kallade finansministern
fem sakkunniga att utreda frågan under vilka former och på vad sätt
värnskatten i fortsättningen skulle tagas ut. Ordförande bland de sakkunnigavar
finansministern. Det var således sex man. Det är konstigt — tre försäkra
än i dag att det är rimligt att pröva det uppslag, som gavs den gången när
det gäller förmögenheternas andel. Två av dem ha sina namn under denna reservation,
och de förklara, att den ståndpunkt de intogo 1940 ändrats på grund
av ändrade förhållanden. Hur den tredje borgerliga representanten för närvarande
ser saken kan jag inte säga, enär han inte tillkännagivit någon uppfattning.

Jag tror att jag har rätt att säga, att den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
nu intager inte innebär någonting nytt. De är ingenting som hastigt har
tillkommit på grund av att det sitter femton kommunister i andra kammaren.
Vårt ståndpunktstagande i bevillningsutskottets majoritet i dag står i full
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, som förelåg 1940. I de diskussioner
som ägde rum 1941, 1942, 1943 och 1944 förklarade jag från denna
bänk, att vi i dessa spörsmål stå kvar på 1940 års ståndpunkt. Vi menade då,
att förmögenheterna skulle bära en större andel av kristidens bördor än de hittills
ha gjort. Jag medger gärna att åtskilligt i läget har förskjutits sedan
1940 genom stegrade skattesatser. Men därifrån och till att säga som reservanterna,
då de ifrågasätta örn inte förmögenheterna fullt fått bära sin skäliga anpart
av bördorna som kristiden medfört, det är ett mycket, mycket långt steg.

Vad är det som inträffat? Den särskilda förmögenhetsskatten i vårt land
står fortfarande orubbad sedan tiden före kriget. Året före det vi hade vår
första värnskatt skedde det en skattereform, som åstadkom att förmögenhetsdelen,
vilken förut ingått uti statsbeskattningen med Veo, skulle ingå uti statsbeskattningen
med Vioo- Att inkomsterna fått betala högre skatter, det behöva
vi inte tvista örn. Enligt min uppfattning gäller tvisten här inte, som man nu
med all styrka framhåller, engångsskatt eller inte engångsskatt, utan det är
ett problem som är olöst ännu i dag och som härstammar från 1940: lia förmögenheterna
i landet på samma sätt som inkomsterna fått bära sin anpart
utav de kristidsbördor, som statsmakterna lia nödgats lägga på det svenska
folket? Jag tillåter mig, herr talman, att bestämt säga, att enligt min uppfattning
förmögenheterna inte burit den andel, som de skulle bära i detta avseende.
Herr Hagberg har en annan uppfattning. I den undersökning som här skall
ske, få vi val försöka att få detta problem klarlagt, men jag anser, att just detta
är den springande punkten. _Vi lia från utskottsmajoritetens sida sagt — vi
säde det redan i fjol, och vi underströko det ännu starkare i år — att det
är inte formerna, det iir inte de tekniska anordningarna som äro de avgörande,
utan det sorn är det primära här, det är just att undersöka spörsmålet om förmögenheternas
andel i krisbördorna. Örn det sedan skall ske i form av en engångsskatt,
i form av en skärpt arvsbeskattning eller i form av skärpt förmögenhetsbeskattning,
så — jag höll på att säga — vad spelar (lid, egentligen

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 30. (j

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
för roll? Vad som är huvudsaken, det är att man ordnar det så att förmögenheterna
få hära sin andel av det hela. Det är egendomligt, att, trots att vi ifrån
utskottsmajoriteten säga detta, herr Hagberg och hans medreservanter envisas
med att till varje fris hålla fast vid engångsskatten. Jag säger emellertid, att
kunna vi finna en annan form, som åstadkommer samma resultat, så skulle jag
tro att varken vi eller kommunisterna ha något intresse av vilken denna tekniska
form blir. Huvudsaken är att man når fram till det resultat, som här
är avsett att nå.

Det är möjligt, herr talman, att när man nu sätter i gång med denna förnyade
utredning man kommer till det resultatet, att utvägen med en engångsskatt
ur tekniska synpunkter nu, liksom när det gällde 1940, möter en sådan
mängd svårigheter, att vi inte kunna komma fram på den vägen. Visar det
sig vara på det sättet, inte skola vi envisas, utan då pröva vi andra framkomliga
vägar. Då pröva vi den utväg, som utskottsmajoriteten här anvisar såsom
exempel. Någon prövning av arvsbeskattningens utbyggnad har inte skett
i detta avseende.

Det skulle vara klokt, förefaller det mig, örn man på borgerligt håll ville
se detta spörsmål utan att taga så mycken hänsyn till de former, som man en
gång har talat örn. Jag förråder nog ingen hemlighet om jag säger — jag
tror jag sagt det en gång i bevillningsutskottet, så att herr Hagberg vet det
•—• att 1940 var visst inte engångsskatten på förmögenhet någon socialdemokratisk
uppfinning. Man hade stort intresse den gången på borgerligt håll för
saken, men man måste liksom vi socialdemokratiska sakkunniga böja sig inför
de faktiska svårigheterna att anpassa en värnskatt, som skulle löpa över
många år, på förmögenheten. Skulle vi inte nu också, när vi ju ändå på ömse
sidor medge att mycket har förändrats sedan den tidpunkten, kunna komma
varandra så pass nära, att vi kunna säga att det är inte formen, som spelar
någon roll, utan innehållet? Det är kanske inte möjligt. Det är kanske en fåfäng
önskan man hyser, ty när vi ta eliel av de sista orden i reservationen
finna vi, att där säges, att man är på det klara med att förmögenheterna redan
ha fyllt den plikt, som de i detta avseende ha.

Herr talman, då utskottsmajoriteten har den bestämda uppfattningen, att
vi inte ha kommit i det läget att förmögenheterna bära de bördor, som skirlle
vara skäliga, så har utskottsmajoriteten ansett sig böra skriva till Kungl.
Majit med begäran om att man i samband med alla de spörsmål, som nu upprulla
sig och vilka vi delvis voro inne på när vi behandlade föregående ärende,
föranstaltar om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna
böra bidraga till täckande av under krisperioden uppkomna utgifter.
Utskottsmajoriteten säger vidare, att vi nu, när kriget är slut, på ett annat
-sätt än 1940 kunna överblicka vad det kan bli fråga örn, och det bör också
vara möjligt att framlägga förslag senast till nästkommande riksdag, vilken
då får pröva dessa förslag.

Jag stryker ännu en gång under att vi på socialdemokratiskt håll och på
utskottsmajoritetens sida inte anse de tekniska formerna vara avgörande. Vi
vilja inte lägga tonvikten vid något visst tillvägagångssätt härvidlag, utan
det avgörande är att det klarlägges hur förmögenheterna skola bära den andel
av krisbördorna, som rimligen och rätteligen ankommer på dem. Med dessa
ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Sandberg: Herr talman! Bevillningsutskottets majoritet förordar i år
såsom i fjol en speciell beskattning av förmögenheterna, och därvid kan det

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
inte undgås att tanken på den s. k. engångsskatten på förmögenhet träder i
förgrunden. Herr Olsson i Gävle bär nu starkt betonat att diet är inte fråga
örn formen på skatten i första hand, utan det är fråga örn huruvida förmögenheterna
verkligen burit den börda, som skall anses vara skälig för dessa i
denna tid, och därför bör man utreda på vilket sätt man skall taga ut vad som
eventuellt fattas. Det kan ske även på annat sätt än genom en engångsskatt
på förmögenhet. Emellertid bör det vara begripligt, om man ändå i detta
sammanhang sysslar åtskilligt med talet örn den s. k. engångsskatten. Det
förhåller sig ju även så, att till grund för utskottets betänkande ligger en
motion med ett direkt yrkande i detta avseende.

Som i reservationen framhålles, har emellertid den utredning, sorn gjorts
av professor Lindahl och som framlades 1942, samt den diskussion som sedan
förts i detta ärende på ett ganska övertygande sätt visat, att en engångsskatt
av den art som föreslås i motionen inte lämpligen låter sig genomföras. Jag
skall givetvis inte nu taga upp tiden med att upprepa vad som här sagts av
herr Hagberg angående den begränsade effekten och de stora olägenheterna
av en skatt av den ifrågavarande arten. Ett faktum är ju, att det statsfinansiella
resultatet skulle komma att te sig mycket blygsamt. Inte heller skulle
det bli någon större skattelättnad för de små inkomsttagarna. Jag skall be
att få citera några ord ur professor Lindahls utredning där han behandlar
ämnet ur skatte dragarnas synpunkt: »Vid en nationalinkomst på bortåt 15
miljarder kan en inkomstöverflyttning på 30 milj. kr. från förmögenhetsinnehavarna
till staten».— ja, nettovinsten för staten vid en tvåmiljardersskatt blir
ju inte ens 30 miljoner — »d. v. s. till samtliga skattedragare, ej tillmätas
någon större betydelse. Även örn hela beloppet slogs ut på de 90 procent av
befolkningen, som tillhöra den lägre inkomstklassen» (under 3 000 kr. per år
enligt 1934.års inkomstförhållanden) »skulle resultatet blott bli en inkomstökning
av cirka 10 kr. per taxerad individ.» Det är ju således inte någon stor
fördel som man skulle vinna, även om man slog ut hela skattevinsten på den
nu berörda gruppen av låga inkomsttagare.

o Vidare har man nog rätt att göra det antagandet, att verkningarna i det
långa loppet genom de olägenheter, som denna skatt skulle medföra för näringslivet
och produktionen, komma att leda till att den nämnda vinsten många
gånger örn försvinner genom minskade inkomstmöjligheter på grund av minskad
företagsamhet. Detta resonemang gäller även under förutsättning att engångsskatten
rör sig med ett jämförelsevis måttligt belopp, två miljarder kr.
Tar man ett större skattebelopp sa att det verkligen skulle lia någon betydelse
statsfinansiellt sett, ja. då växa också i hög grad både de tekniska svårigheterna
och de ogynnsamma verkningarna på näringslivet. I det förstnämnda
hänseendet framhåller professor Lindahl särskilt på tal örn transfereringsproblemet,
att de rubbningar och komplikationer, som uppkomma i samband
med engångsskattens inbetalning till staten, bliva i hög grad beroende av
skattens storlek.^ Vill man sålunda inte lia alltför våldsamma olägenheter på
olika sätt, sa mäste man hålla sig till en jämförelsevis blygsam summa, och
detta måttliga belopp skulle å andra sidan inte ha någon större betydelse i
statsfinansiellt hänseende. Jag hörde professor Lindahl personligen i ett visst
sammanhang påpeka — det är väl inte alltför ogrannlaga att citera det här —
att det lönar sig inte att bråka för ett belopp av bara två miljarder.

Slutsatsen blir salunda tor mitt vidkommande densamma som för herr
Hagberg, nämligen att man kan nog anse det tämligen klart ådagalagt, att en
skatt av den bär typen inte lämpligen låter sig genomföras, vilket också reservanterna
framhålla. Men till detta kommer också ännu en sak, som jag vill
betona, särskilt med tanke pa vad som säges i den föreliggande motionen, där

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
man menar att man nu kan besluta örn upptagande av en engångsskatt snarast
möjligt. Tidpunkten för ett beslut nu om en dylik skatt måste vara synnerligen
olämpligt vald. Skatten skulle komma att bestämmas av nästkommande års
riksdag, och inbetalningen kommer inte att kunna ske förrän 1947. Kanske
skulle man dessutom finna att det vore nödvändigt att uppdela inbetalningen
i flera rater. Inbetalningarna skulle sålunda sträcka sig över flera år, och man
skulle komma fram till en tidpunkt, då det inte är uteslutet att man befinner
sig just mitt i den depressionsperiod, som man befarar skall komma. Det är i
alla händelser mycket osäkert hur framtiden kommer att gestalta sig, och det
måste anses mycket olämpligt att sätta i gång med en beskattning av denna
art, när man riskerar att den kommer att verka just under en depressionstid.
Skall man genomföra en sådan här beskattning, bör det vara under en högkon-,
junktur då man har intresse av att hålla tillbaka do inflatoriska krafterna. Nu
ha vi emellertid efter krigets slut kommit till en tidpunkt, då man kan säga att
det är för sent ur konjunkturpolitisk synpunkt att tänka på en skatt av det
ifrågavarande slaget. Man måste helt enkelt säga, att detta bör vara alldeles
uteslutet.

Nu menar man emellertid — och det har herr Olsson betonat — att även
andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer kunna komma
under omprövning. Man pekar härvidlag på möjligheterna av att taga ut en
ökad arvsskatt eller att ytterligare öka den särskilda förmögenhetsskatten. I
fråga om denna sak heter det i reservanternas uttalande: »Huruvida förmögenheterna
skäligen böra på annat sätt än som här ifrågasatts tagas i anspråk för
täckning av kristidens utgifter anser sig utskottet i detta sammanhang ej böra
uttala sig örn. Ett aktualiserande av spörsmålet därom måste enligt utskottets
förmenande vara grundat på trängande statsfinansiella skäl.»

Det framhålles vidare att man inte får bortse ifrån »att den ökning av skattebördan,
som de av kriget föranledda statsutgifterna vållat, hårt drabbat jämväl
ägare av förmögenhet, och det kan starkt ifrågasättas örn icke förmögenheterna
därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de bördor, som kristiden
pålagt». Gent emot detta framhåller herr Olsson i Gävle såsom sin bestämda
uppfattning, att förmögenheterna icke ha fått bära den börda som kan
vara skälig. Han pekade bl. a. på att man icke höjt den särskilda inkomst- och
förmögenhetsskatten. Men det är å andra sidan så att i samband med den starka
höjningen av inkomst- och förmögenhetsskatten, varvid man även får räkna
in värnskatten med dess starka progression, ha också förmögenheterna, som ju
ingå dels genom den avkastning de ge och dels genom en extra andel, fått bära
en betydligt större anpart av beskattningen än förut.

Örn man tänker särskilt på den förmögenhetsandel, som ingår i inkomst- och
förmögenhetsskatten, kan man säga att denna lägges ovanpå den andra inkomsten.
Örn då denna inkomst stiger, såsom fallet varit under denna tid,
bl. a. på grund av penningförsämringen, så kommer förmögenhecsandelen att
lyftas mycket högt och träffas därför av en mycket starkare progression än
tidigare. Alltså har förmögenheten även på detta nu senast nämnda sätt drabbats
av en starkt ökad beskattning sedan 19.39. I en undersökning, sorn jag sett
publicerad i denna sak, kommer man till det resultatet, att den totalt utgående
skatten på förmögenhetsandelen mer än fördubblats sedan 1939. Jag tror sålunda
man måste säga, att det ligger betydande realitet bakom reservanternas
uttalande, att »det kan starkt ifrågasättas örn icke förmögenheterna därigenom
fått till fullo bära sin skäliga anpart av de bördor, som kristiden pålagt».

Herr talman! Med dessa ord har jag velat ange min ställning till denna fråga
och framhålla att, som jag ser saken, det vore olyckligt örn riksdagen skulle gå
in för en beskattning av den art, som här har ifrågasatts i motionerna. Men

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 80.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
även de andra vägar, som av utskottet anvisas, kunna göras till föremål för starka
erinringar, och de böra icke beträdas annat än under sådana förhållanden''
att det föreligger alldeles särskilt trängande statsfinansiella skäl. Och dylika
föreligga ändå inte enligt mitt förmenande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Elon Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Stjärne instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skulle inte ha blandat mig i denna diskussion kring en motion, örn inte
ursprunget till hela debatten örn en särskild förmögenhetsskatt i form av en
engångsskatt varit en proposition som jag själv lade fram 1940.

Efter de många år som gått med alla de förändringar som skett i fråga
örn skatterna på olika otmråden — de ha höjts både på inkomst, på förmögenhet
och på konsumtion — förstår jag mycket väl, örn man från många håll säger
att skatteförhållandena äro så förändrade, att vad man yttrade 1940 inte har
någon verklig tyngd 1945. Det kan man säga, men det innebär å andra sidan
att man menar, att förskjutningen i fråga örn skatten på förmögenhet inte
bara i och för sig är stor, utan också att den skulle vara minst lika stor eller
större än förskjutningen på andra håll. Ty om alla andra skatter höjts i
samma mån som förmögenhetsskatten är det uppenbart att uttalandet från 1940
kan ha sin giltighet och att man alltså, med hänsyn till höjningen för andra
skattedragare, kan fråga sig, örn inte förmögenhetsägarna borde bära större
del av bördan.

Jag skall inte alls — jag tror inte det är någon praktisk mening med det
— taga upp en diskussion örn det fallet just nu. Det väsentliga och det, som
det förefaller mig att utskottsmajoriteten vill ha sagt — det kanske inte har
framhävts så tydligt förut i dag -— det är att under alla dessa år som frågan
om en särskild förmögenhetsskatt i form av engångsskatt varit föremål för
debatt har man ständigt sagt, att detta vilar som ett hot över det svenska näringslivet,
och därför bör frågan avföras. Om man vill avföra den förefaller
det ändå som örn det, efter det uttalande som gjordes 1940, vore rimligt att
detta sker efter en ytterligare undersökning, huruvida den ena eller andra sidan,
där man nu yttrar sig, har de starkare skälen och huruvida man kan finna
några andra och bättre vägar för att låta förmögenhetsägarna bära sin del
av bördan än enbart genom en engångsskatt. Det förefaller mig som örn även
motståndarna till denna skatt skulle vara tacksamma för de direktiv som bevillningsutskottets
majoritet ger, när den önskar att vi nu skola få bestämt besked
senast vid 1946 års riksdag örn hur det skall bli i fråga om denna engångsskatt.
Jag tycker det är en önskan att komma till klarhet, som man skulle kunna
uppskatta även från deras sida som inte tycka om engångsskatten och som
framför allt ha klagat över den ovisshet som råder och betonat de farhågor
man hyser på många håll på grund av att inte något beslut härvidlag har
fattats.

Jag skulle tro att det inte är möjligt — jag skall upprepa vad jag sagt i första
kammaren på den punkten — att avgöra, huruvida en grupp av medborgare, i
detta fall förmögenhetsägare, är för hårt eller för lätt eller riktigt beskattad.
Jag tror inte en sådan fråga kan avgöras på annat sätt än i samband med
hela frågan, vilka utgifter staten måste göra och i samband med frågan, varifrån
överhuvud taget medel härtill skola tagas. Örn den senaste talaren, herr
Sandberg, tyckte att det var ett avgörande argument emot en skärpt förmögenhetsbeskattning,
att en sådan inte bör tillgripas annat än i ett mycket beträngt
finanslägo, får jag säga att ett sådant läge föreligger eller kommer att föreligga
under de närmaste åren, örn vi nämligen vilja bibehålla de under kriget

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
starkt ökade militära utgifterna och samtidigt genomföra den rad av sociala
reformer, örn vilka alla partier i den senaste valrörelsen förklarade sig vara
eniga. Vi få komma ihåg att alla dessa uttalanden örn sociala reformer icke
enbart kunna innebära att man menar, att man skall bevara de sociala förmåner
vi nu ha. De kunna icke bara ha inneburit att man inte tänker sänka folkpensionerna,
att man överhuvud taget inte tänker minska på de förmåner som
redan nu äro genomförda, utan de måste innebära att man går vidare och tar
ganska stora steg i utvecklingen av vår socialpolitik, och såvitt jag förstår
kommer detta att kräva högst betydande belopp.

När jag kommer fram till den avvägningen är jag inte säker på att alla som
nu sätta sig emot en förmögenhetsbeskattning komma att säga nej, alltså då de
ha att svara på frågan: vilja ni avstå från förmögenhetsbeskattningen mot
att vi också avstå från vissa sociala reformer? Jag är det så mycket mindre
som man på olika håll — jag vet att den uppfattningen råder även inom det
socialdemokratiska partiet — mycket gärna önskar att det skall bli möjligt att
inte bara öka utgifterna utan även sänka skatterna. Då har man att väga
emot varandra de bördor, som ha burits av dem som betala omsättningsskatt
och inkomst- och förmögenhetsskatt i de låga inkomstskikten och av dem som
äga förmögenheter. Och lägg märke till detta: det behöver inte vara tal örn
små förmögenheter, det behöver inte vara tal örn med slit och släp förvärvade
förmögenheter, utan det kan vara tal örn mycket betydande förmögenheter, som
den enskilde gjort mycket litet för att samla. I det valet mellan olika skatteformer,
när frågan ställes direkt och konkret, skulle jag tro att det är många
här i kammaren som komma att inta en annan ståndpunkt än de göra i dag.
Det är särskilt när jag ser frågan i ljuset av att dessa pengar skola användas
för sociala reformer, konkret utformade, som jag tror att denna kammare kommer
att ha mycket svårt att säga nej.

Detta är innebörden av den ståndpunkt jag har när jag säger att ett fruktbart
resonemang örn dessa ting kan inte föras förrän man kan väga skatterna
— även skatten på förmögenhet — emot de nödvändiga utgifterna.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Den ovisshet som lägrat sig över näringslivet
på grund av engångsskattefrågans blivande öde har inneburit ett
tryck, för vars borttagande detta näringsliv säkerligen skulle ha stora skäl
till tacksamhet. Jag skulle dock till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
vilja lia sagt att jag tror, att de kategorier som komma att drabbas
av förmögenhetsskatten skulle ha varit mera tacksamma, örn de tagits ur sin
ovisshet på annat sätt än genom denna utredning på grund av en kommunistisk
motion.

Det framhålles såsom den springande punkten att det gäller att fastställa,
huruvida förmögenheterna fått bära sin tillbörliga andel av krisbördorna i jämförelse
med andra skattedragare. Man kanske i detta sammanhang skulle något
beakta den omständigheten, att vid en jämförelse mellan förmögenheterna
och andra skattedragare det inte i alla avseenden gäller en fördelning mellan
olika grupper av medborgare, utan att det i mycket stor utsträckning är företagarkategorien,
som redan nu bär den största bördan av de direkta skatterna,
vilken också hotas med den engångsskattebörda, varom det nu närmast är
fråga.

Herr Olsson i Gävle har särskilt klart framhållit att han anser, att förmögenheterna
böra bära en större andel av kristidens bördor och att de sålunda
inte ha, såsom skattelagarna hittills utformats, burit tillräckligt stor andel.
Han är okänslig för de synpunkter som av herr Hagberg i Malmö andragits,
vilka dock, förefaller det mig, borde vara övertygande, örn man inte i kapitalet

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
ser någonting som kan fördelas som lösa pengar. Men kapitalets oell förmögenlieternas
värde liksom deras skattekraft bestämmes väl dock i sista hand
av deras avkastning. Ser man saken på något annat sätt påminner detta mig
rätt mycket örn den uppfattningen, som i förmögenheterna ser en penningsäck,
ur vilken man kan fördela innehållet. Örn det vore på det sättet att förmögenheterna
läge tillgängliga som pengarna i en säck, då vore det förvisso
inte några stora svårigheter att genomföra vilken form som helst av en förmögenhetskonfiskation.
I så fall skulle säkerligen den föreslagna skatten inte
heller åstadkomma så svåra skadegörelser, att man behövde mobilisera det
motstånd som på sina håll reses emot denna skatteform.

Verkligheten ser emellertid helt annorlunda ut. Vi veta att verksamma människor,
som delta i det ekonomiska framstegsarbetet, mindre tänka på att av
sina besparingar skapa största möjliga trygghet utan i stället på att använda
både sparmedel och vad som kan lånas upp för någon produktiv uppgift, av
vars avkastning de sedan få sin utkomst och hoppas kunna göra nya besparingar.
Det är inte en konstruktion, örn jag anför ett exempel, som jag ber de
ärade kammarledamöterna lyssna till.

En person äger t. ex. 100 000 kronor, som han Ilar placerat i en avkastande
fastighet, vars förvärv kan lia kostat 400 000 kronor. Då kan han lia täckt
denna köpeskilling, respektive de anläggningskostnader, som lagts ned, med
en kredit mot inteckningar på 300 000 kronor som komplettering till den egna
förmögenhetsandelen å 100 000 kronor. Det behöver icke vara en fastighet, för
att ett sådant resonemang skall gälla. Det kan vara en verksamhet vilken som
helst, vars kapitalunderlag finansierats med 3U kredit och V4 egen insats.

Det är att märka, att en sådan affärsuppläggning med denna stora skuldsättning
ingalunda är osund utan alldeles tvärtom. Örn icke dessa personer
funnes, som avstå från att med varje åtgörande sikta på framtida trygghet och
i stället inrikta sitt liv på att söka skapa sin framtid genom att taga risker i
samband med produktivt arbete, skulle allt framstegsarbete stelna och förutsättningarna
för hela folkets levnadsstandard minskas i stället för ökas. Förmögna
personer av detta slag, som man från många håll tittar snett på, ha kanske
icke mer pengar att röra sig med än en relativt anspråkslös löntagare, och de
få också begränsa sina krav på tillvaron på samma sätt som den senare får
göra, kanske ännu mera. De måste nämligen alltid räkna med att oförutsedda
omständigheter, som äro av större variation och större omfattning när det gäller
affärsverksamhet än annan verksamhet, kunna tillstöta, vilka nödvändiggöra
att reserver måste skapas. För en sådan person kan en extra skatt på förmögenhet
på 10 % därav medföra katastrof. Det kan hända, att det är omöjligt
att på fastigheten eller anläggningarna erhålla ytterligare kredit, och
avkastningen förslår ej därtill. Han kail bli tvungen att för skattens utgörande
sälja sin egendom, vilket icke går att göra delvis. Fastigheten är, liksom de
produktiva anläggningarna, hel och odelbar. Det är icke säkert att det finns
köpare för det hela. Försäljning måste kanske ske till ett pris som tillintetgör
denne mans fortsatta framtidsmöjligheter, örn icke rent av — vilket ingalunda
är en teoretisk konstruktion — en exekutiv försäljning blir nödvändig, som
bringar den förutvarande förmögenhetsägaren på obestånd. Om någon påstår,
att detta är konstruktion, skulle jag av denne vilja veta, örn han vill vara med
om sådana skyddsföreskrifter från statens sida vid en blivande engångsbeskattning,
att sådana fall som jag här talat om omöjliggöras. Är det icke förhållandet,
äro de invändningar, som göras i detta avseende, icke mycket varda.

Det har, när det gäller uttagande av denna skatt, talats örn nödvändigheten
att taga hänsyn till övriga skatter. När de sakkunniga 1940 lade fram sina
synpunkter på en sudan beskattning som denna, framhölls det uttryckligen,

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
att den icke borde ske samtidigt med en sådan skärpning av krisbeskatt.ningen
i övrigt, som då övervägdes. Denna skärpning av krisbeskattningen har sedan
blivit verklighet och detta i sådan grad, att bevillningsutskottet självt 1944
talade om en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som vid krigets
början knappast hade förutsetts.

Jag vill sluta med att som bekräftelse härå citera vad kammarrätten i sitt
yttrande i anledning av finansdepartementets rättsavdelnings promemoria uttalat,
nämligen: »Skatterna ha nått en sådan höjd, och skattetrycket har i
längden blivit så starkt, att företagsintresset och sparviljan torde menligt påverkas
därav.» Denna förutsättning för engångsskatten synes ha fallit i
glömska.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag är naturligtvis tillfredsställd över
utskottets positiva inställning till denna fråga. Vi ha visserligen icke fått allt
vad vi velat. Vi hade önskat, att skatten skulle ha inarbetats redan i nästa
budgetårs inkomstplan, men vi säga oss, att det är bättre sent än aldrig. Och
är det så, att man kan taga in skatten under nästa år, innebär detta, att den
kommer in före den väntade depressionen. Vi ha nämligen understrukit, eftersom
det ansetts vara en synnerligen viktig ekonomisk synpunkt, att vi tro att
det vore en fördel, när man ändå skall taga ut en skatt som denna, att man
gör det medan det är goda konjunkturer.

Utskottsmajoritetens utlåtande har på en del håll — jag nämner exempelvis
Aftontidningen — uttolkats som ett avståndstagande från en engångsskatt.
Jag tror, att örn detta skulle vara meningen, borde det klargöras. Om det är
avsikten, har i vart fall utskottet lyckats mycket framgångsrikt dölja det.
Utskottet ansluter sig nämligen till den principiella uppfattning, som uttalats
av 1940 års riksdag, och utskottet anser, att förutsättningar för ett ställningstagande
till frågan örn införande av en speciell förmögenhetsbeskattning äro
för handen. Lägger jag därtill, att utskottet har rekommenderat utredning
även rörande andra former för förmögenhetsbeskattning än ett engångsoffer,
är det enligt min mening omöjligt att tolka utskottsutlåtandet som annat än
en positiv rekommendation av den särskilda engångsskatten.

När jag konstaterar detta, har jag naturligtvis ingenting emot att godtaga
vad herr Olsson i Gävle sade om att formerna härvidlag givetvis icke är det
väsentliga, utan det resultat man kommer till.

Utskottet talar även om en skärpning av arvsskatten, liksom av den särskilda
skatten på förmögenhet. Vi äro för vår del helt ense med utskottet
därom. Jag erinrar örn det förhållandet, att arvsskatten under kriget och till
1943 minskats med icke mindre än 27 %.

Vad reservanterna beträffar så tala de örn att engångsskattens finansiella
betydelse skulle bli relativt ringa. Min namne i Malmö uppehöll sig alldeles
särskilt just vid detta tema. Nåja, man kan naturligtvis diskutera örn ord
därvidlag. Men örn man skulle fullfölja den tankegång, som utredningsmannen,
professor Lindahl, var inne på, då han såsom ett minimum angav 10 %
av förmögenheter på över 20 000 kronor, skulle man komma upp till en summa
av 2 miljarder. Även örn högern anser denna summa vara en bagatell, tycker
åtminstone jag för min del, att en summa av 2 miljarder icke är småpotatis.
Med ett sådant belopp skulle man kunna nedbringa statsskulden med 1/5, och
man kunde minska statens ränteutgifter med 60 ä 70 miljoner kronor örn året.
Jag tror icke att det är så obetydliga summor det härvidlag handlar om.

Reservanterna säga vidare, att den ökning av skattebördan, som de av kri -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
get vållade statsutgifterna åstadkommit, innebär att förmögenheterna lia fått
bära sådana bördor, som icke förutsetts av 1940 års riksdag. Jag undrar, om
detta är riktigt. Säkerligen räknade icke någon i denna kammare 1940 med att
det skulle bli ett kortvarigt krig, så att bördorna skulle vara tillfälliga och
därför icke så stora. Vidare vill jag erinra örn att sedan uttalandet godtogs av
riksdagen 1940 inga nya skatter pålagts förmögenheterna. För övrigt har ju
den direkta skattens procentsats, såvitt jag minns rätt, icke undergå!! någon
förändring sedan 1940. I den mån alltså som de direkta skatterna ha ökats
för skattedragarna är detta en följd av vederbörandes ökade inkomster under
kriget, men denna ökning kan icke vara något skäl för den argumentation som
anförts. Ja, en skatt har tillkommit sedan 1940: krigskonjunkturskatten. Men
den skall nominellt giva 197 miljoner kronor allt som allt, och då får man
väl räkna med att 2/s därav äro provisoriskt påförda belopp. Dessutom beslöt
riksdagen för någon vecka sedan — i princip i vart fall — att krigskonjunkturskatten
icke skulle utgå hädanefter.

Jag skulle också vilja understryka, att det som verkligen har inträffat sedan
1940 är, att vi fått indirekta skatter och att dessa indirekta skatter ha
skärpts oerhört. Det är kanske tillräckligt att nämna, att omsättningsskatten,
som beräknades ge 150 miljoner kronor årligen, i år beräknats ge 330 miljoner,
att varuskatten, som skulle ge 40 miljoner kronor, i år beräknats ge 70
miljoner, vidare att tobaksskatten har höjts under kriget med 150 % och spritskatten
med 200 %. Det betyder alltså, att den ökning av skattebördorna, varom
reservanterna tala, i huvudsak är en höjning av beskattningen av småfolket,
och jag anser, att denna oerhörda skattehöjning som genomförts är ett
ytterligare skäl för att förmögenheterna verkligen skola tvingas att ge sin
tribut.

Reservanterna säga vidare, att näringslivet behöver tillvarataga och utnyttja
alla sina resurser för att vi skola kunna möta de påfrestningar, som det
osäkra framtidsläget kan komma att vålla. Det kanske bör erinras örn att
dessa förmögenheter under kriget ökat med flera miljarder kronor. Affärsbankernas
inlåning har ökats från 4,4 miljarder till 6,6 miljarder. Enbart deras
checkkonto har ökats från 1,2 till 2,6 miljarder, medan det individuella synliga
sparandet ökats från 340 miljoner till 1 720 miljoner. Det finns alltså
åtskilligt med pengar att taga av, och även örn man skulle taga ut en engångsskatt,
är det icke någon risk för att det icke skall finnas tillräckligt med
investeringsmedel, varmed man skulle möta de eventuella svårigheter man
väntar.

Herr Hagberg i Malmö förklarade, att påläggandet av en engångsskatt
egentligen är en metod att beröva vissa medborgare deras egendom. Ja, däri
har herr Hagberg i Malmö fullkomligt rätt. Men det är samma förhållande
med alla skatter. Det är en metod att beröva medborgarna en del av deras
egendom och att överföra den i statens och kommunernas händer. Under sådana
förhållanden kan det ju icke finnas något skäl för att anse just detta område
tabu och att avstå från att utnyttja det. Han talade vidare om att förmögenhetsägarna
fått betala så oerhörda skatter. Han nämnde, örn jag hörde
rätt, t. o. m. siffran 95 %. Nu har ju redan herr Olsson i Gävle betonat, att förmögenheterna
verkligen ha sluppit mycket lindrigt undan beskattning, och jag
vill i anledning av herr Hagbergs siffror göra ett par erinringar. Vad själva
skattetrycket beträffar, så är siffran 95 %, så vitt jag kan förstå, på fri hand
uppfunnen av honom själv eller av någon expert, som icke kan stödja sina
påståenden med det material, som återfinnes i riksräkenskapsverkets redogörelser.
Jag har gått igenom dem, och den högsta siffra jag kunnat komma
till var 48,3 % av inkomsten för en inkomsttagare med 100 000 kronors in -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
komst och med hustru och ett barn. Detta var 1943, och någon förändring i
princip har ju icke skett sedan dess. Det är naturligtvis mycket pengar, men
det är icke alls så kännbart som det är kännbart för en person med 1 300 kronors
inkomst, som har hustru och ett barn, att få betala 16,6 % av sin inkomst
i skatt. Jag skulle dessutom vilja säga, att örn det vore så, att förmögenheterna
skulle lia drabbats så hårt av beskattningen, hade det varit otänkbart, att
de kunnat växa på det sätt som skett. Under de sista tre åren lia de beskattningsbara
förmögenheterna på över 20 000 kronor vuxit med sammanlagt 800
miljoner kronor varje år. De uppgingo år 1942 till 13,5 miljarder, år 1943 tili
14,3 miljarder, och i 1944 års statsverksproposition äro de upptagna till 15.1
miljarder. Ha de alltså vuxit med 800 miljoner varje år, trots den oerhörda
beskattning som man talat örn, måtte det icke vara någon fara på taket för
vederbörande.

Men hur stor är egentligen beskattningen? Den särskilda förmögenhetsskatten
är i bevillningsutskottets betänkande, som vi fått i dag på bordet, upptagen
till 34 miljoner kronor. Man kan vidare räkna med att förmögenhetsskatten,
när det gäller inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och värnskatten, belöper
sig till 50 miljoner. Jag frågade finansministern, och han uppskattade
den till ungefärligen detta belopp. Den faktiska förmögenhetsskatten — och
den tages icke av förmögenheten utan av avkastningen — skulle alltså under
det kommande budgetåret uppgå till ungefär 84 miljoner. Man måste säga, att
om vederbörande samtidigt öka sina förmögenheter med 800 miljoner, såsom
skett under de senaste åren, komma de i alla fall att ha över 700 miljoners
högre förmögenhet när de betalat förmögenhetsskatten än vid årets början.

Jag tror, att dessa siffror äro alldeles tillräckliga för att avfärda talet örn
att förmögenheterna skulle ha drabbats så oerhört hårt och att en engångsskatt
skulle innebära en sådan orättvisa eller en sådan katastrof för förmögenhetsbildningen
i landet.

Reservanterna säga slutligen, att den ovisshet, som består så länge möjligheten
av en engångsskatt hålles öppen, kan vara till skada för vederbörandes
företagsamhet. Ja, i det fallet skulle jag vilja instämma med finansministern
i vad han här sade. Det vore verkligen dumt att upprätthålla illusionerna hos
vederbörande, att de skola komma undan denna beskattning, som de i alla fall
förpliktade sig till — ty det var en enhällig riksdag som uttalade sig härför
1940. Det vore verkligen dumt att låta dem i fortsättningen ha några sådana
illusioner, och jag hälsar det beslut, som jag antager att riksdagen kommer
att fatta, icke minst ur den synpunkten med tillfredsställelse, att det kommer
att klargöra för vederbörande, att de få bära sin andel i den krispolitik, som
varit nödvändig att genomföra.

Herr talman! Så vitt jag förstår kommer den borgerliga fronten att vara
tämligen enig i dag örn att motsätta sig ett beslut i enlighet med utskottets förslag.
Därmed kommer den också att clesavuera sin egen inställning från 1940.
När jag yrkar bifall till utskottets hemställan med den motivering som jag här
givit, vill jag samtidigt uttrycka den förhoppningen, att den enighet, som de
borgerliga försöka svetsa ihop i denna fråga, skall mötas av en enighet hos
dem som valts till Sveriges riksdag av den svenska arbetarklassen. Det har från
högerhåll sagts såsom en anmärkning mot utskottets förslag, att det ursprungligen
har kommit från kommunistiskt håll. Jag vill till högern säga, att det
kanske icke skadar, örn högern gör sig förtrogen med den tanken, att det är en
ny tid och att det kan komma flera chocker för högern under de dagar som
komma än den relativt ringa åtgärd — ty ännu handlar det ju dock främst
örn en utredning, låt vara att man har en bestämd avsikt med densamma — som
skall bli resultatet av dagens förslag.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det anförande, som min ärade namne i Luleå hållit, torde falla
fullständigt till marken, då han polemiserade mot något som jag icke yttrat.
Hela min argumentering var baserad på det förhållandet, att vi här diskutera
en eventuell skärpning av förmögenhetsbeskattningen, och jag visade med det
siffermaterial jag här företedde, hur den nuvarande förmögenhetsbeskattningen
verkar, när det gäller avkastning av förmögenheter. Jag anförde därvid ett extremt
fall, där en förmögenhetsavkastning kan beskattas ända upp till 95
procent. Herr Hagberg i Luleå ifrågasatte riktigheten av detta och anförde
vissa siffror, enligt vilka han icke då kom upp till mer än 45 procent. Men herr
Hagberg i'' Luleå har tyvärr tagit fel på siffror. De siffror han använde sig
av gällde arbetsinkomst och icke förmögenhetsinkomst, vilket är en helt annan
sak. Det är ju inte arbetsinkomst vi diskutera utan förmögenhetsavkastning.

Örn herr Hagberg i Luleå vill närmare tränga in i problemet vill jag ge honom
det material, vari han kan finna dessa siffror. De stå i bilaga till 1944 års
statsverksproposition i det betänkande, undertecknat av professor Lindahl
och amanuensen Lemne, som där finns intaget såsom ytterligare bilaga. De
siffror, som jag har stött mig på, finnas på s. 14. Där går man inte upp vid
kapitalinkomst till mer än 100 000 kronor. Jag tog ett ännu mera extremt fall,
nämligen 150 000 kronor, och då kommer man upp till en beskattning av ungefär
95 procent. Professor Lindahl har gått till 100 000 kronor och kommer upp
till 83,9 procent. Det stämmer alltså fullständigt med mina siffror. Det är en
mycket intressant läsning.

Herr Hagberg i Luleå, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! De fall, varom herr Hagberg i Malmö talade, äro
konstruerade fall, och jag skulle önska att få ett enda exempel från herr Hagberg
i Malmö på att en sådan beskattning verkligen tas ut. Jag tror det är
alldeles tillräckligt att hänvisa till det material, som jag gav och som visar,
att på förmögenheter på låt oss säga 15 miljarder, som öka med 800 miljoner
på ett år, så ge samtliga förmögenhetsskatter på sin höjd 84 å 85 miljoner
kronor. Det säger alldeles tillräckligt örn hur hård den procentuella belastningen
på förmögenheterna är.

Härefter yttrade

Herr Björklund: Herr talman! Debatten har pågått länge, och det har anförts
alla de argument för och emot som man gärna kan tänka sig, varför jag
för min del skall fatta mig mycket kort.

När man här ifrån motståndarna till, märk väl, inte den skatt, varom nu är
fråga, utan till en undersökning, ett klarläggande av denna skatt, så starkt
trycker på att det är en kommunistisk motion som ligger till grund för majoritetens
i bevillningsutskottet ställningstagande, så tycker jag att åtminstone
herr Hagberg i Malmö, som jag håller för en karl som både vet och kan säga
ifrån, örn en sak är riktig, borde kunna vara överens med mig örn att varje
gång denna fråga diskuterats i riksdagen ha de socialdemokratiska ledamöterna
jämt och ständigt betonat, att frågan är föremål för uppskov. Man har i
överensstämmelse med professor Lindahls egen uppfattning icke ansett den
tidpunkt vara inne, då man skulle taga en slutlig ståndpunkt i frågan.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Nu säger man å andra sidan, att det hot, som vilar över näringslivet på
grund av denna beskattning, trycker så hårt att det är skäligt att man får reda
på hur det skall bli med denna sak. Jag tycker att även örn man här rent
automatiskt så att säga har anknutit till en kommunistisk motion, bör detta
icke ha någon betydelse. För mig betyder det inte ett dugg, örn det varit en
motion av herr Hagberg i Luleå eller av herr Hagberg i Malmö. Det kan inte
få vara avgörande för mig och inte för någon annan riksdagsman heller. Men
när man ifrån näringslivets egna män klagar över oklarhet på ifrågavarande
punkt, föreställer jag mig att det är en fördel att man så småningom kommer
fram till ett resultat, och ett resultat kan man inte uppnå förrän man har företagit
en ny utredning av denna fråga. Yi ha icke tagit ståndpunkt till var,
när eller hur denna skatt skall uttagas. Enligt den begäran, som bevillningsutskottets
majoritet har uttalat till finansministern, blir det nästkommande års
riksdag som skall avgöra frågan, hur man skall förfara i det ena eller andra
fallet. Det är inte vår uppgift här i dag att diskutera den saken. När utredningen
är färdig få vi, efter att ha studerat den, taga ställning till den kungl,
proposition, som jag förmodar kommer att avlämnas i ärendet. Då får man ju
se, hur det hela utvecklar sig. Jag tror det är nyttigt för näringslivet självt
att man får reda på den saken så fort som möjligt.

Jag har mer än en gång varnat, när man från bevillningsutskottets sida har
skrivit vackert örn skatter och uttalat att man bör slippa den eller den skatten
då eller då, samtidigt som vi sitta här och varje år, jag höll nästan på att säga
varje dag, höja de utgifter, som Kungl. Maj:t föreslår. Vi äro lika goda kålsupare
alla på den punkten, ty vad den ene anser bör sänkas anser den andre
bör höjas o. s. v. Man kommer så småningom fram till att man går väsentligt
utöver den anslagsbegäran, som ifrån respektive regerings sida ställs till
riksdagen, och man måste å andra sidan också få medel till att täcka de utgifter
som man beslutat. Under alla de år, som jag varit med här, har detta
varit en tendens, som är synnerligen svår att bromsa upp.

Förmögenheterna ha ju faktiskt under denna kris inte varit — enligt vad
herr Olsson i Gävle nyss förklarade -— lika hårt beskattade som t. ex. inkomst.
Vi ha alltjämt samma skatteskala för förmögenhet som före kriget. Att det blivit
större inkomster och därmed större skattebelopp är en annan sida av saken,
men det har vidlådit all inkomst, inkomst av arbete, rörelse o. s. v.

_ Jag skulle emellertid, när jag nu ändå har ordet, till herr Olson i Göteborg
vilja säga ett par ting. När herr Olson i Göteborg talade om personer, som inte
sörjde för sin ålderdom på det sättet, att de satte in i t. ex. sparbanker eller
andra banker av sina sparade förtjänster, utan satte in pengarna i rörelse och
därmed försökte skapa nya värden, som så småningom skulle medföra nytta för
hela nationen och allt folket, så är naturligtvis detta påstående i och för sig
riktigt. Men jag vill å andra sidan påpeka beträffande den fastighet, örn vilken
herr Olson talade och i vilken en man satt in 100 000 kronor och där det alltså
felades 300 000 kronor: vem var det som släppte till det felande kapitalet? Var
det inte möjligen sådana som på grund av småsparande satt in pengar i sparbanker
och andra banker? Dessa medel, som sedan utlånas och — dessbättre,
tillägger jag — användas i produktionens tjänst, ha ju varit med om samma
samhällsuppbyggande som den man, som herr Olson talade om, som satt in
100 000 kronor. Det är alldeles riktigt att de inte haft den förmånen att de kunnat
sätta in 100 000 kronor, men de lia varit med på sitt sätt och bidragit med
att lägga av en och annan sparad slant. Så hjälps ju hela samhället åt att bygga
upp nya produktionsmöjligheter, inte bara den, herr Olson, som har 100 000
eller flera hundra tusen eller miljontals kronor att slänga direkt i produktionen.
Det är inte bara de stora beloppen som äro nyttiga i produktionens tjänst. Det

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
är tvärtom så att även små sparmedel användas i produktionens tjänst till liela
folkets nytta och till allas vårt gemensamma bästa. Vi sträva stora och små,
örn jag får uttrycka mig på det sättet, för att åstadkomma en starkare ekonomisk
utveckling med bättre utnyttjande av produktionen och därigenom höja
hela folkets välstånd.

Då det nu gäller denna speciella skatt på förmögenheter får jag för min del
säga, att även örn förhållandena inte skulle bli fullt så lysande den gång vi
komma fram till ett verkligt sakbedömande av denna fråga som herr Hagberg i
Luleå tycks anse, så tycker jag ändå att man måste komma ihåg, vilket herr
Hagberg i Luleå påpekade när vi för en stund sedan resonerade örn värnskatten
-—- och det bör herr Hagberg i Malmö också komma ihåg — att bakom det
yttrande, som här så många gånger citerats, står ett enhälligt bevillningsutskott
och en enhällig riksdag. När man nu inte begär mera än att man skall få
företaga den utredning, som den sakkunnige, professor Lindahl, rekommenderat
att man skall göra, finner jag det ganska omotiverat att motsätta sig en
sådan utredning. Örn herrarna sedan, när vi komma fram till att pröva själva
sakfrågan, ha en annan uppfattning, nåväl, det kan jag kanske förstå, även
om jag inte kan gilla det. Men att på sakens nuvarande stadium motsätta sig
att man skall få en så klar bild som möjligt över vad man i detta fall skall
företaga tycker jag för min del är ganska orimligt, och jag ber med dessa
få ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olson i Göteborg erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vet inte var herr Björklund hämtade denna uppfattning
ifrån, att jag skulle ha velat spela ut de olika formerna av sparande mot
varandra beträffande värdet av de insatser, som kunna göras av många små
sparare eller få stora sparare. Jag har velat belysa de tekniska svårigheterna
vid utgörandet av en engångsskatt på förmögenhet med det exemplet, att en
person har en förmögenhet på 100 000 kronor. Jag har inte gått in på, på vilket
sätt, genom vilket sparande han har förvärvat denna förmögenhet. Är det en fastighetsägare,
som har 100 000 kronor, som äro så placerade att de utgöra del av
en anläggning, som är värd 400 000 kronor, då består hela hans förmögenhet
av denna andel i anläggningen. Resten bär han alldeles riktigt fått hjälp till
av småsparare och andra insättare i banker, men det är ju saken ovidkommande.
För hans enskilda del gäller, att han måste honorera denna sin skuld, och bär
han inte andra tillgångar än denna skuldbelastade anläggning, då har han
ingenting att betala den engångsskatt som faller på hans förmögenhet å 100 000
kronor med. Det är den svårigheten jag velat belysa genom detta exempel, och
jag tror att det håller.

Jämväl herr Björklund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill säga till herr Olson i Göteborg, att jag har inte påstått
att han har satt de respektive sparkategorierna i något som helst motsatsförhållande
till varandra, men hans yttrande föll på det sättet att han nämnde
verksamma medborgare, och så drog han upp själva det exempel, som han
här nu sist rörde vid, d. v. s. denna fastighet eller ett annat företag, som till
en del förvärvats genom lånade pengar. Det var då som han använde uttrycket
verksamma medborgare, och jag fattade herr Olson på det sättet att han ansåg
att alla dfe övriga, som inte hade så stora kapital att sätta in i företag,
voro örn inte overksamma så i alla fall enligt herr Olsons uppfattning mindre
verksamma än den som hade ett större kapital. Vad jag har sagt, herr Olson,
avsåg endast ali belysa min uppfattning på denna punkt, att alla hjälpas åt i
detta avseende, även de som ha ett mindre sparkapital att sätta in i produktionens
tjänst och till dess nytta.

Nr 80.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Herr Olson i Göteborg erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Att jag i detta sammanhang har velat understryka att
denne medborgare har varit en verksam man har icke varit för att därigenom
göra det påståendet att andra äro mindre verksamma i sina insatser, utan
det var för att uppväga det allmänna omdöme, som ofta förekommer örn förmögenhetsägare
av detta slag nämligen, att deras insatser inte äro av samma
betydelse som de på andra områden arbetandes.

.Vidare yttrade

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag undrar inte på att herr Hagberg i
Luleå förklarade sig nöjd i kväll. .Kommunisterna hade ju otur i den föregående
frågan, örn värnskatten, men här har det ju gått bättre. Envisheten har,
som herr Hagberg i Malmö sade, burit frukt. Här är ett belysande skolexempel
på att kommunisterna verka milt pådrivande på kamraterna här i kammaren.

Herr Olsson i Gävle säger, att detta resonemang är oriktigt och att den som
påstår detta har dåligt följt diskussionen i denna fråga. Ja, det är klart att
vi allesammans inte kunna följa diskussionen i denna fråga så som herr Olsson
i Gävle, ty vi veta ju allesamman att herr Olsson i Gävle är mycket gammal
här i gården och mycket kunnig på detta gebit. Men en sak kan jag ändå
konstatera, och det är att det är första gången socialdemokraterna tillstyrkt
bifall i denna fråga efter att de andra gångerna blott ha skrivit mycket välvilligt.
Man har .så att säga tagit en liten bit i sänder för att nu i kväll ta
hela stycket.

Herr Sandberg nämnde i sitt anförande, att tillfället var illa valt. Ja, ifrån
jordbrukets synpunkt är det det sämsta tillfälle man kan tänka sig. Taxeringsvärdena
ha i mina bygder gått upp med 20 procent, och det är kamrater här
i riksdagen som talat örn, att taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter i deras
bygder gått upp med 40 ä 50 procent, och jordbrukarna ha under de sista åren
varit så infamt påpassade av taxeringsmyndigheterna, att man trissat upp
värdet av våra gamla maskiner, hästar, kor och svin till ungefär det dubbla
mot vad det varit förut. Örn alla de glänsande siffror, som herr Hagberg i
Luleå visat upp här i kväll, vill jag bara säga, att de delvis hänga i luften,
ty de äro uppskruvade och komma att falla till marken som spruckna såpbubblor,
örn man icke efter kriget, när krisen kommer, vill upprätthålla den
nuvarande prisnivån på jordbrukets produkter. Men vi jordbrukare hinna troligtvis
^betala denna engångsskatt, innan priserna på allt vad vi äga börjat
falla på grund av den depression, som troligtvis kommer efter kriget. Vi komma
då att få betala skatt på en förmögenhet, som vi icke längre äga.

Nu har det ju sagts på visst håll, att med den politik, som vi föra här i
landet, är det ingen risk för att det skall bli något prisfall, utan att vi skola
försöka hålla prisnivån uppe med konstlade medel. Ja, detta är ju möjligt,
fastän jag för min del icke tror mycket på det. Det hela är närmast en Miinchhausenhistoria
eller ungefär detsamma som att man skulle kunna lyfta sig
själv i håret. En engångsbeskattning är detsamma sorn att slakta hönan, som
värper guldägg. Jag menar att en sådan här beskattning är också orättvis,
därför att den drabbar endast förmögenheten som sådan. Min mening är, att
det nog finns andra objekt i samhället, som man skulle kunna lägga en sådan
här skatt på. Jag tänker då närmast på alla de tjänstemän vi ha i vårt samhälle,
som ha lysande inkomster, vilka kapitaliserade representera höga värden,
men icke äga någon annan förmögenhet. Hur skall det gå med dem? Skola
icke de beskattas? Jag förmenar, att förmögenheterna redan äro tillräckligt

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 80.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
hårt beskattade. Vännen Björklund talade så vackert om sin sparsamhet, men
jag undrar hur det kommer att gå med den sparsamheten, om man tar ut en
engångsskatt på den.

En dag i julas besökte jag en nära släkting, en gammal arbetare och gammal
god socialdemokrat. Han frågade mig, hur det skulle komma att gå med
engångsskatten. Jag svarade, att jag hoppades att den aldrig skulle komma.
»Det gör jag också», sade han, »men kommer den är det den största orättvisa
man kan tänka sig.» Han fortsatte: »Jag har under ett helt liv med sparsamhet
och försakelse skaffat mig en liten stuga och ett kapital på 40 000 kronor. Skall
jag nu betala en engångsskatt på detta, under det att andra här i byn, som
icke sparat ett enda öre trots att de haft lika stora inkomster som jag, få
leva på folkpensionen, nära på lika stor som mina ränteinkomster?» För egen
del får jag därför säga, att hela detta förslag är dödfött.

På en bondgård finns i allmänhet ingen förmögenhet. Det lilla man äger
ligger i jord, hus och kreatur. Låt mig säga, att i en bondfamilj den ene sonen
blivit bonde, medan den andre blivit skollärare i byn, präst i socknen eller
också redaktör. Jag undrar vad vårt svenska folk skulle säga, örn bara den
förstnämnde beskattades på detta sätt, medan de andra gingo fria, trots deras
lärdom kostat lika mycket som den förmögenhet, den sonen äger som blivit
bonde.

Med en sådan här beskattning vinner man endast att flykten från landsbygden
blir ännu större än den är, ty den som ser efter vilka olika grunder folk beskattas
kommer givetvis icke att hädanefter ägna sig åt bondens yrke. En
bondgård är en förmögenhet, som alla familjemedlemmarna sammanskjutit.
Barnen ha ända sedan de voro mycket små arbetat och strävat på gården för
dess förbättring utan att få någon lön. Man har väl tänkt sig, att när gården
en gång skulle säljas, så skulle man dela pengarna. Men nu kommer engångsbeskattningen
emellan. Samma kan förhållandet vara för en yrkesman, en
fabrikör eller en hantverkare ute på landet, där barnen i huset ha hjälpts åt
för att skapa familjens förmögenhet. Jag menar alltså att det är orättvist att
man nu tar ut en förmögenhetsskatt på vad som på detta sätt samlats ute i dessa
familjer.

Herr Olsson i Gävle påtalade, att man här vänt sig mot en engångsbeskattning
av förmögenhet, men man kunde tänka sig andra vägar, t. ex. förhöjd arvsskatt.
Jag vill säga, att jag för min del trodde att vi i dag hade att behandla engångsbeskattningen,
och av utskottsbetänkandet framgår det ju också ganska
tydligt, att detsamma icke avser något annat än en sådan skatt, ingenting annat.
Det vore tacknämligt om man nu som i fjol på vissa håll här i kammaren sade
bestämt ifrån, att icke bara förmögenheterna utan även andra saker skulle
kunna tänkas komma i fråga till en ytterligare beskattning.

Med min syn på denna sak kan jag icke finna annat än att utredningen kommer
att bli ensidig, och därför vill jag för min del icke vara med om densamma.
Finansministern sade på sitt vanliga trevliga sätt, att det hela ju icke
var så farligt, då det bara var fråga örn en utredning, som vern som helst borde
kunna vara med örn även på borgerligt håll. Ett långt liv har emellertid, herr
talman, lärt mig att misstro danaerna, även när de komma med skänker.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag nödgas säga några ord till herr Hammarlund, som försökte
göra gällande, att kommunisterna här som vanligt varit dc pådrivande och
menade att det var alldeles påtagligt, att det var de, som bestämt vårt ståndpunktstagande.
Men kommer då icke herr Hammarlund i håg, att denna skatt

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
icke är en k orum unis tupp f inning ? Den framfördes ju nämligen redan 1940 av
en delegation, i vilken sutto tre socialdemokrater, en framstående bondeförbundare,
en mycket framstående högerman och en så framstående folkpartist
att han nu är ledare för sitt parti i första kammaren. Jag tycker således, att
det kan vara slut på det där talet örn att det här skulle vara ett kommunistiskt
påfund.

Till herr Hammarlund skulle jag vidare vilja säga, att han bör erinra sig,
vilket de flesta här i kammaren göra, att vi för några månader sedan behandlade
omsättningsskatten, att kommunisterna och herr Hammarlund där funno
varandra och att herr Hammarlund, då man förebrådde honom detta, förklarade,
att han betraktade kommunisterna som lika goda svenskar som alla andra här
i kammaren. Jag tycker att han borde kunna utsträcka sin välvilja från det
tillfället även till oss här i kväll.

Herr Hagberg i Luleå erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag kan icke neka mig nöjet att ge herr Hammarlund
en replik, när hani talade om att den socialdemokratiska utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande var resultatet av en vänskaplig pådrivare från kommunisterna.
Jag vill icke uttala mig örn huruvida det kan förhålla sig på det sättet.
Jag utgår emellertid från, att det hela icke är ett resultat av vårt pådrivande.
Jag utgår i stället ifrån, att socialdemokraterna tvingats att dra konsekvensen
av det beslut, som de fattade 1940.

Beträffande påståendet att ett sådant där vänskapligt pådrivande tydligen
kan leda till vissa resultat vill jag bara säga, att jag icke vet hur det pådrivande
skall kunna se ut, som skulle kunna få de borgerliga att försöka infria
vad de lovade 1940. I vart fall anser jag våra krafter alldeles otillräckliga för
att kunna nå ett sådant resultat.

Härpå anförde

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skall först be att få vända mig
till herr Olsson i Gävle, som i sitt anförande förebrådde min menmgsriktning,
att vi under valrörelsen i september 1942 skulle lia varit alldeles på det klara
med engångsbeskattningens omöjlighet ur teknisk och även andra synpunkter.
Detta fann han ytterst märkligt, eftersom den bekanta Lindahlska utredningen
publicerades först i december samma år. Men, mina damer och herrar, vad skola
vi då säga örn herr Olsson i Gävle, som var på det klara med engångsbeskattningens
genomförbarhet redan 1940, eller två år innan ens en utredning i frågan
ägt rum? Det tycker jag är att vara ganska tidigt ute med sin uppfattning.

Herr Olsson i Gävle gav även uttryck åt den meningen, att förmögenheterna
genom den beskattning, som nu är för handen, icke ha burit sin såsom skälig
ansedda del av krisbördoma, ett uttalande, som för övrigt underströks av herr
Björklund. Men det är ju, herr Olsson i Gävle, just den saken som nu skulle
utredas!

Å andra sidan fäste jag mig vid ett uttalande av herr Björklund, som jag
i gengäld mycket gärna vill understryka. Det var ett uttryck för det sunda
förnuft, som så ofta kommer till uttryck hos herr Björklund. Jag har själv i
min ringhet varit inne på samma trista konstateranden, nämligen att riksdagen
gång efter annan överbjuder Kungl. Majit, när Kungl. Majit kommer och begär
ett anslag. Jag menar, att man i detta förhållande har att se en starkt bidragande
orsak till det ständigt vidgade kravet på skattebetalarna. Detta herr Björklunds
påpekande är riktigt. Det låg icke alls till på det sättet förr i världen
att riksdagen bjöd över Kungl. Majit. Det motsatta förhållandet var det van -

Onsdagen den 20 juni 1045 em.

Nr 30.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
liga. Det var ytterst ovanligt att statsutskottet släppte ifrån sig en kungl, proposition
utan att lia prutat på den. Nu är det den rakt motsatta ordningen, som
är den vanliga. Det är tyvärr ofta förekommande, att en proposition återvänder
från ett utskott, mer eller mindre starkt påbyggd i utskottet i anslutning till
motioner eller i annan ordning. Jag tror att kammaren Ilar all anledning att
lägga på minnet detta kerr Björklunds påpekande. Riksdagen har en stor
skuld i att utvecklingen blivit som den är.

Jag skulle så vilja säga några ord i anslutning till finansministerns anförande.
Det var helt kort, meri finansministern tecknade vissa framtidsperspektiv, som
nian har anledning fästa uppmärksamheten vid. Han erinrade örn att vi med all
sannolikhet måste lia att räkna med högst avsevärda försvarskostnader. Han
fäste också uppmärksamheten på, att vi måste vara på det klara med att fortsätta
den sociala expansion, som har varit för handen här i landet men som i någon
mån måst hållas tillbaka under krigsåren, och han riktade, såvitt jag förstod,
icke minst till den meningsriktning jag tillhör den direkta frågan, huruvida vi
vilja vara med örn dessa försvarskostnader och huruvida vi vilja vara med örn
ett fortsättande av den sociala expansionen. Jag har, herr talman, ingen rätt att
här tala på högerpartiets vägnar, det tillkommer andra personer, men jag har
en egen uppfattning härvidlag, och jag har grundad anledning anta att den
delas av min meningsriktning, och den går i korthet ut på, att vi måste lia ett
sådant militärt skydd, som är oundgängligen nödvändigt för att kunna fylla
ett försvarsbehov i de situationer, som sannolikt komma att föreligga under de
år som komma. Jag har också den uppfattningen, att vi såvitt möjligt måste
fortsätta den sociala expansion, som vi äro inne på, och jag tror att denna mening
delas av högerpartiet. Då frågar man: när högern har denna uppfattning,
vill ha detta försvar och vill fortsätta den sociala expansionen, hur kunna lii då
framföra krav på sänkning av skatterna? Hur kan man samtidigt vara med
örn ökade utgifter men minskade skatter? Frågeställningen tror jag kan ge
anledning till vissa erinringar. För det första få vi väl gå ut ifrån, att vissa
av statsverkets utgifter måste gå ned inom en mer eller mindre näraliggande
framtid. Jag tänker då exempelvis på hela krisapparaten. Det är en ganska
dyrbar historia, och den hoppas vi väl så småningom kunna avveckla. Här är
det dock icke fråga om så förfärligt stora belopp, men på en annan punkt tror
jag att statsverket har att räkna med ganska betydande besparingar. Det är
i fråga örn! de fallande priserna. Alla räkna vi väl med ett så småningen inträffande
prisfall. Detta måste ju i högst väsentlig mån komma även statsverket
till godo. Det finns även ett par andra punkter, som man skulle kunna peka
på. Vi lia vidare med full visshet att räkna med vissa rent automatiska inkomsthöjningar.
Jag tänker då på en sådan inkomst som tullmedlen. Tullmedlen äro
ju i årets budget beräknade till ett belopp, som väl sannolikt är det lägsta på
många år, åtminstone så långt jag kan komma ihåg. De äro icke upptagna till
mera än 70 miljoner kronor, och anledningen härtill förstår ju varje människa.
Våra förbindelser lia delvis varit avskurna, och hela vår utrikehandel har
krympt till en obetydlighet. Jag vill erinra kammarens ledamöter om, att i
sista fredsbudgeten voro tullmedlen upptagna till 165 miljoner kronor. Nära
100 miljoner kronor ha vi med rätt stor sannolikhet att räkna med som inkomstökning.
Vi ha även något annat, sorn måste förete en automatisk inkomstökning,
nämligen bilskattemedlen, som i årets budget upptagits till 55 miljoner kronor,
men som i sista fredsbudgeten voro upptagna till 115 miljoner kronor. Man
skulle nog kunna gå vidare oell påpeka även andra dylika ökande inkomstmöjligheter,
som stå statsverket till buds.

Men, herr talman, allt detta räcker naturligtvis icke, örn vi å ena sidan
skola vidhålla kravet på en skattesänkning och å andra sidan vidhålla kravet

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 30. 7

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
på ett effektivt försvar oell kravet på fortsatt social utbyggnad. Vad skola
vi då företaga oss i den situationen? Jo, det finns en väg, och det är, tycker
jag, en väg, som vi allesammans här i kammaren skulle kunna vara ense örn,
eller den väg, som kallas för en intensifiering av den svenska produktionen.
Det är på den vägen vi skola kunna få de många miljoner, som vi skola
använda dels till försvaret och dels till den sociala expansionen.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra örn ett par fakta.
Jag skulle sålunda vilja påpeka, hur utvecklingen tedde sig under mellankrigsåren,
tills den avbröts av detta olyckliga krig. Jag vill erinra om, att under
1920- och 1930-talen steg nationalinkomsten här i landet med icke mindre än
omkring 25 procent var tionde år eller med mellan 200 och 300 miljoner kronor
per år. Här finner man en väsentlig ansvällning av skatteunderlaget och
därmed automatiskt större möjligheter för det allmänna ett skaffa sig inkomster.
Örn takten från förkrigstiden kan hållas, skulle nationalinkomsten
vart tredje år öka med i genomsnitt 1 miljard kronor, som skulle kunna fördelas
på landets invånare. Jag behöver ju icke för kammarens ledamöter
understryka vad det skulle betyda, örn vi på detta sätt vart tredje år
kunde öka skatteunderlaget med 1 miljard kronor eller något ditåt. Men varje
människa förstår ju eller borde i vart fall förstå, att förutsättningen för att
en sådan utveckling skall kunna fortsätta är den, att det svenska näringslivet
lämnas något så när tryggade förhållanden och livsvillkor i fortsättningen.
Jag skall icke här närmare beröra den socialiseringsoffensiv, som nu är i gång.
Men, ärade kammarledamöter, jag tror att det är litet väl mycket begärt av
det svenska näringslivet att det skall känna sig särskilt stimulerat i sina
ansträngningar att nu knyta an till det som avbröts av kriget i september 1939
av den propaganda och den serie av utredningar i socialiserande riktning, som
riksdagen nu på löpande band beslutar. Jag tror att örn man vill nå det målet,
som jag tycker — jag upprepar det — alla skulle kunna vara ense örn, nämligen
en ökning av statens utgifter främst på det sociala området och en samtidig
minskning av skatterna, kan man göra det genom att skapa trivsel åt
näringslivet, vilket skaffar pengarna. Men vill man icke göra det, tror jag
att konsekvenserna komma att bli ganska allvarliga för oss alla.

Till slut vill jag säga, att frågan örn skatt och skattetryck är ingen fråga
för vad man brukar kalla de besuttna här i landet. Som beskattningen utvecklat
sig nu är den, såsom jag bedömer denna sak, i väsentlig mån en fråga för
de mindre och minsta inkomsttagarna här i landet. Det är de som närmast
komma att träffas, därest vi skulle känna oss föranlåtna att ytterligare eventuellt
öka beskattningen, ty saken är helt enkelt den, att det egentligen icke
finns något mera att ta i de högre skikten. Utredning på utredning har visat,
att så är fallet. Jag skall icke nu med hänsyn till den senia timmen vidare
utveckla detta ämne. Jag vill bara uttrycka den stilla förhoppningen att man,
när man nu diskuterar frågan örn skattetrycket och möjligheterna att skapa
nya inkomster åt staten, icke glömmer bort fundamentet för det hela, nämligen
det svenska näringslivet.

Herr Hammarlund erhöll härefter på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Olsson i Gävle sade, att engångsbeskattningen
icke var någon kommunistisk uppfinning, utan det var en förnämlig kommitté,
som framkommit med detta förslag. Ja, det är ju riktigt, men herr Olsson i
Gävle vet ju lika bra som jag, att mycket har hänt sedan dess. Vi ha ju
på förslag av bevillningsutskottet år efter år gång efter annan höjt skatterna
på förmögenhet. Det har ju till och med gått så långt att man måst stifta
en lag, skattespärren, att man icke fick komma upp till 100 % av förmögen -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 00.

Motion örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
hetens avkastning i skatt. Med anledning av herr Olssons i Gävle uttalande,
att han tycker icke alls att det var något märkvärdigt, att man hade gått in
för den kommunistiska motionen, ty till och med jag hade samarbetat med
kommunisterna, vill jag säga, att man kan väl knappast draga upp en parallell
mellan en sådan obetydlig enskild man som jag och hela det stora mäktiga
socialdemokratiska partiet. Örn denna tanke framsprungit i socialdemokraternas
egen tankevärld, tycker jag, att man skulle kunnat kosta på sig en motion
eller varför icke en proposition i denna fråga i stället för att köra med andras
kalvar.

Herr Olsson i Gävle, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag skulle bara till herr Hammarlund vilja säga, att
man får väl ändå, örn man godtager kommunisterna som en jämbördig part
i ^februari, lov att göra ungefär detsamma i juni, såvida det icke inträffat
något så märkvärdigt, att man icke vill ha med dem att göra, och det tycker
jag knappast man kan göra gällande i detta sammanhang.

Sedan vill jag bara till herr Hammarlund säga, att skattespärren är fortfarande
80 %, och de våldsamma förmögenhetsskattehöjningarna som vi skulle
gjort i detta land torde åtminstone för de flesta i bevillningsutskottet vara
okända.

(Låt mig till sist säga till herr Hagberg i Malmö, när han försöker turnera
min lilla erinran örn 1942 års valrörelse med att tala örn vad vi voro på det
klara med 1940, att hade de sakkunniga 1940 förbigått frågan örn förmögenhetema,
då men endast då skulle det ha kunnat riktas någon verklig anklagelse
mot dem.

Herr Hagberg säger, att vi äro så tvärsäkra, att vi icke behöva någon utredning.
Vad är alternativet till förslaget örn utredning, herr Hagberg? Jo,
att utskottet satt sig ned och utarbetat ett förslag örn engångsskatt och lagt
fram det. Jag skulle vilja säga, att jag har icke ett ögonblick drömt örn att
vara så tillmötesgående mot motionärerna, att jag vågat mig på att överhuvud
taget tänka en sådan tanke, som herr Hagberg tänkte.

Vidare yttrade

Herr Vougt: Herr talman! Ehuru jag tycker att det är litet tråkigt att behöva
förlänga denna debatt som pågått några timmar har jag begärt ordet för att
understryka en del synpunkter, som framförts av talesmännen för utskottsmajoriteten,
men dessförinnan måste jag vända mig mot ett par borgerliga talare,
framför allt mot herr Hagberg i Malmö.

Denna debatt är den femte eller sjätte av de debatter i denna kammare vid
detta års riksdag som man skulle kunna kalla för panikdebatter, d. v. s. debatter
i vilka de borgerliga hetsa upp sig till sannskyldig panikstämning på
grund av utredningsyrkanden. Så är ju fallet också denna gång. Vi ha velat
få en fråga besvarad, en fråga som stått öppen sedan 1940. När de borgerliga tillsammans
med oss ställde frågan på vilket sätt förmögenheterna här i landet
skola kunna lämna sitt bidrag till krigsutgifterna var det första svar man
gav på, att det lämpligen bör ske genom engångsbeskattning. Det svaret betraktar
folk i allmänhet icke som sista ordet, och jag tror att det långt in i
våra kretsar betraktas som sannolikt, att en sådan lösning är så pass tekniskt
svår, att när man har granskat den mycket noggrant finner man, att den icke
är den lämpligaste vägen, utan man får finna på en annan utväg. Den saken
lämnar jag emellertid öppen. Frågan på vilket sätt förmögenheterna skola
lämna sitt bidrag till krigsutgifterna har i alla fall stått inför svensk opinion

100

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
sedan 1940. Vi ha ansett riktigt att söka ge ett svar på den genom en utredning,
och då få vi lyssna till dessa långrandiga — förlåt uttrycket — lamentationer
över de planer, med vilka vi umgås för att ruinera hela det svenska
näringslivet. Kan det verkligen vara klokt att debattera alla dessa saker i
förskott, innan vi kunna belysa problemen mera allsidigt, vilket blir möjligt,
när de blivit utredda? Kan det vara riktigt att på detta sätt mota försöken
att finna lösningar redan på det förberedande stadiet? Jag tror alldeles bestämt,
att man ifrån borgerligt håll skall kunna konstatera, att det icke är
den rätta taktiken, då detta i själva .verket bringar intresset bland ens egna
anhängare ute i landet att slappna för dessa ting.

Jag skulle vilja säga ännu en sak till herr Hagberg i Malmö, nämligen att
jag tycker att det icke heller är riktigt förståndigt att tala om nödvändigheten
att intensifiera produktionen och samtidigt — på ett sätt som jag tycker, att
han och hans partivänner och åsiktsfränder göra — skrämma upp näringslivet.
För varje gång som en fråga tages upp till belysning ifrån vår sida har
det, icke minst i samband med det program för efterkrigsproblemets lösning,
som framlagts, angivits som en självklar önskan att det skall bli ett gott samarbete
mellan statsmakterna och näringslivet, så att statsmakterna skola kunna
räkna med näringslivets och den enskilda företagsamhetens lojala ansträngningar,
och att statsmakterna icke lia något som helst intresse av att försöka
pressa eller binda den enskilda företagsamheten i den mån den fyller sin uppgift
på ett effektivt sätt. Jag kan icke tro att det egentligen är så mycket
att vinna med att man beständigt på detta sätt försöker förminska värdet^av
dessa deklarationer och skrämma folk till att få en annan uppfattning av våra
syften än dem som vi i själva verket ha.

Jag skulle kanske sagt ett ord till herr Hammarlund också. Det är kanske
bäst att göra det i anslutning till att jag nu går över till att säga några ord
örn själva det föreliggande betänkandet, därför att herr Hammarlund för sin
del yttrade, att bevillningsutskottet, som hail uttryckte det, går in för den kommunistiska
motionen. Jag kan icke finna, att det är förhållandet. Den kommunistiska
motionen har tämligen oförmedlat rest kravet på ett upptagande
av engångsskatten. I bevillningsutskottets betänkande utvecklas ju hela problemet
på ett helt annat sätt. Det säges där, att vi icke kunna uppge den uppfattning,
örn vilken hela riksdagen var enig 1940, nämligen att förmögenheterna
skola taga sin del av krigets utgifter. Men om man läser utskottets betänkande
finner man att det där inte pekar ensidigt eller ens direkt på engångsskatten,
utan man anhåller hos Kungl. Maj :t örn en utredning, där man
prövar alla de olika alternativ som kunna stå till buds för att förverkliga det
syfte som vi vilja nå, och jag kan icke ens säga, att man betecknar engångsskatten
som det mest sannolika av de alternativen. Jag tycker herrarna skola
förstå, att efter allt det väsen som har förts om engångsskatten under dessa
år och all den demagogi som har utvecklats, sedan de borgerliga partierna vikit
ifrån den ståndpunkt som de intogo 1940, efter allt som skett i denna
fråga vilja vi ha upp den till en grundlig utredning. Det är till detta önskemål
som detta utskottsbetänkande knyter an. Om det är på det viset, att man
är så oroad inom den enskilda företagsamheten, som bland annat herr Olson i
Göteborg vittnade örn, av hotet örn denna engångsskatt, kan jag icke se annat
än att de borgerliga borde vara mycket till freds med att saken kommer upp
till en grundlig utredning. Den omständigheten att herr Hammarlund avböjde
utredningen kan jag icke godtaga som skäl för att icke verkställa den.
Det är i själva verket ganska uppseendeväckande, att de borgerliga partierna,
allra helst sett mot bakgrunden av deras ståndpunktstagande 1940, icke velat
vara med örn en utredning i denna sak. Det är alldeles särskilt uppseende -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

101

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
väckande, att de så pass bestämt som de våga göra uttalat som sin mening,
att förmögenheterna här i landet ha burit sin andel av de kostnader som vi
ha haft på grund av kriget. Den uppfattningen delas i varje fall icke av de
breda massorna av Sveriges folk. Därför ge vi uttryck åt en mening som är
mycket spridd i landet, när vi kräva att denna sak skall utredas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den hemställan
som göres i bevillningsutskottets betänkande.

Herr Hagberg i Malmö erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Min ärade vän på malmöbänken, herr Vougt, har såvitt
jag kan förstå litet för hastigt läst bevillingsutskottets kläm. Bevillningsutskottets
yrkande avser icke frågan om utan frågan hur förmögenheterna böra
bidraga etc., vilket ju är en ganska väsentlig skillnad. Herr Vougt påpekade
här, att den fråga som vi nu diskutera har stått öppen sedan 1940. Nu kan
den icke stå öppen längre. Det är nödvändigt att vi här få klarhet. Vi måste
reda ut allt detta. Vi måste tala örn för människorna, hur dessa ting ligga till.
När jag lyssnade till detta kategoriska uttalande gjorde jag den reflexionen:
Varför har man icke från socialdemokratisk sida under aila dessa år yrkat
på klarhet i detta spörsmål? Man hade kunnat framställt sådant yrkande 1941,
1942, 1943 och 1944. Nej, man har iakttagit den mest hundraprocentiga tystnad.
Till och med 1945 har man från socialdemokratisk sida icke tagit det
minsta initiativ för att skapa klarhet i detta spörsmål, som nu anses så oerhört
angeläget, utan varit nödsakad att falla tillbaka på en kommunistisk motion,
och med hänsyn till den kommunistiska motionen påyrkar man en skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Herr Vougt, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman: Det är inte underligt, att man inte aktualiserat denna sak, förrän
kriget är slut, ty hela tankegången är, att man, när kriget är avslutat,
skall se efter hur mycket kriget har kostat oss och hur stor del av det som
förmögenheterna kunna och böra bära. Såvitt jag kail erinra mig avslutades
kriget helt nyligen. Att saken aktualiserades vid denna riksdags början genom
en kommunistisk motion är en sak som omöjligt kan influera på vårt sakliga
ställningstagande. Jag ber att få förklara för herr Hagberg i Malmö, att vi
komma nog i fortsättningen att ta rent saklig ställning till föreliggande frågor
alldeles oavsett örn de väckas av herr Hagberg i Luleå eller till äventyrs
av herr Hagberg i Malmö.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Till herr Vougt vill jag bara säga, att alldeles oavsett
det förhållandet, att kriget nu slutat har det varit möjligt att under de gångna
krigsåren kräva denna klarhet, ty finansieringsproblemet bär ju faktiskt varit
aktuellt hela tiden, och man har ju måst gå till ytterst omfattande åtgärder
på skattefältet för att täcka utgifterna. Hade man ansett det nödvändigt att
vidtaga denna åtgärd, hade man mycket väl kunnat göra detta 1942 eller 1943
eller 1944. Att man nu faller tillbaka på krigsslutet och säger, att man nu
först har möjligheter att överblicka situationen är ett, som jag ser saken, icke
alldeles hållbart argument. Jag tror, att här kommit en liten sak emellan, som
utövat en viss inverkan på den socialdemokratiska majoritetens ståndpunktstagande
i bevillningsutskottet.

Herr Björklund, som jämväl på begäran erhöll ordet, för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag skall icke tala för någon annan än för mig själv, men jag
försäkrar herr Hagberg, att för mitt vidkommande har det icke någon bety -

102

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
delse, vem som väckt denna motion. Herr Hagberg har emellertid liksom vi
övriga — han skall icke försöka fritaga sig i det avseendet — varit med örn
att denna sak skall prövas först i ett sammanhang, där man hade bättre tillfälle
än mitt under brinnande krig att taga ståndpunkt till densamma. Det
tillfället är enligt mitt förmenande nu kommet, och det är därför vi ha gett
vår anslutning till den kommunistiska motionen.

Härefter anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det förefaller mig, som örn herr
.Vougt åtagit sig att spela en alldeles särskild politisk roll i denna kammare,
och han gör det konsekvent och icke utan framgång. När de mera radikala i
hans parti och varför icke partiet till vänster örn honom driva fram långtgående
krav och därigenom framkalla oro, då uppträder herr Vougt här i
kammaren med en aning förmanande ton och frågar vad det är för väsen som
står på. Det är väl ingenting som händer, det är väl icke lönt att tala örn
panikstämning, och man bör icke söka åstadkomma några panikdebatter. Det
måste för övrigt vara olämpligt att skrämma upp det svenska näringslivet. Ja,
så kan man ju säga, men är det riktigare och bättre, att det svenska näringslivets
utövare få underrättelse först sedan de varit utsatta för direkta ingrepp
och kanske förorsakats avsevärt beskärda möjligheter och inskränkningar
i produktionen? Här säger man nu, att här är inte tala örn något annat än en
utredning angående de mest lämpliga formerna för en förmögenhetsbeskattning
och man frågar: Varför komma herrarna och tala örn engångsskatt? Det
är inget särskilt direkt utsagt om någon sådan, säger man vidare. Jag kan
icke undgå att se denna debatt mot bakgrunden av vad som skett tidigare vid
denna riksdag, icke minst vad som yttrades i remissdebatten. Jag tänker då
framför allt på herr Myrdal, vars anförande jag åhörde med mycket stor
uppmärksamhet. Där sade han visserligen, att engångsskatt trodde han icke
var någon särskild lyckad form för förmögenhetsbeskattning, men för honom
var det väsentliga egendomsutjämningen som måste komma till stånd. Jag tror
för min del, att det socialdemokratiska partiet i mycket stor utsträckning har
just den uppfattningen, och det är det som ligger bakom det hela. Då uppkommer
ju frågan: Kommer en sådan egendomsutjämning att bli till fördel för
det svenska samhället och för framåtskridandet, eller kommer det att bli motsatsen?
Se vi först och främst på de förmögenheter som vi kunna tänkas fördela
vill jag för min del anknyta till vad herr Hammarlund tidigare sagt, att
en hel del av de förmögenhetsvärden som vi för närvarande röra oss med äro
egentligen inga reella värden. Jag kan liksom herr Hammarlund vittna om hur
man ganska fort kan få sin förmögenhet omändrad i dessa tider. Fastighetstaxeringsvärdet
på min gård höjdes, örn jag icke tager fel, vid senaste fastighetstaxering
med 45 %. Kan man icke hindra att penningvärdet förstöres ytterligare
och höja med 45 % en gång till, så stiger förmögenhetsvärdet, som går att
dela ganska fort, men min inkomst av egendomen har icke på något sätt ändrat
sig. Den är ungefär lika stor som den var, då taxeringsvärdet var lägre.
Den enda effekt man kan tänka sig som resultat av en långt gående förmögenhetsfördelning
blir förmodligen, när det gäller exempelvis landsbygden och det
svenska jordbruket, en ökad skuldsättning.

Jag begärde ordet kanske närmast med anledning av vad man berättat
mig att finansministern skulle uttalat från regeringsbänken. Jag var tyvärr
icke i tillfälle att höra mer än en liten del av hans anförande, men efter vad jag
förstått, så riktade han en fråga till oss borgerliga, örn vi menade allvar, när
vi talade örn förbättrade sociala anordningar, och han frågade tillika, hur vi
ville åstadkomma dylika anordningar utan att gå med på en avsevärd ökning av

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

103

Motion om uttagande av en engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
skatterna och kanske även på en ökning av förmögenhetsskatten. Det är på den
punkten, som jag anser, att finansministern talat, jag vill icke säga direkt
mot bättre vetande men i alla händelser på ett sätt, som jag tror han icke gärna
under alla förhållanden kan stå för. Jag vill minnas, att vid den utredning,
som år 1940 företogs beträffande ifrågasatt förmögenhetsbeskattning, beräknades,
att man med den procentsats, som då förutsattes, skulle i engångsskatt å
förmögenhet inflyta omkring 2 000 000 000 kronor. Indragning till staten av
två tusen miljoner kronor beräknades efter hänsynstagande till bortfallet av
skatter till stat och kommun av dessa 2 miljarder, icke medföra större ökning av
statens årliga inkomster än 27—30 miljoner kronor. Hur långt kommer man,
när det gäller sociala anordningar, med en årsinkomst av 27-—30 miljoner
kronor? Vi veta ju, att enbart det förslag till en sjukkassereform, som nu är
utsänt på remiss, skulle kosta staten ■— enligt alternativ I i den sista regeringspromemorian
—■ 150—170 miljoner kronor. Örn vi gå vidare till en förbättring
av folkpensionerna och eventuellt även andra redan aviserade sociala åtgärder,
äro vi uppe i en kostnadsökning på många hundra miljoner kronor per år. Vi
måste väl då, herr talman, tänka oss att på ett helt annat sätt än genom
påläggande av en engångsskatt å förmögenhet åstadkomma de inkomster, som
måste skaffas för att täcka de ökade utgifterna för sociala ändamål. Jag understryker,
vad herr Hagberg i Malmö sade: Det är genom en ökning av produktionen
vi skola erhålla de inkomster, som skola täcka utgifterna för de
sociala anordningar, vilka vi anse oss kunna genomföra. Som det största problemet
framstår för mig icke hur man skall fördela de värden, som en gången
generation och den generation, som nu lever, åstadkommit, utan hur vi efter
detta krig med alla de svårigheter, som därav följt, skola kunna åstadkomma en
sådan produktionshöjning, att den möjliggör en förbättrad livsföring för vårt
folk. Detta anser jag vara det största problemet, och det tror jag icke, herr
talman, att man löser genom någon sorts förmögenhetsfördelning. Jag tror icke
heller man når något resultat med en sådan utredning, som här är föreslagen,
och därför kan jag för min del icke rösta för bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 88 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

104

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Fortsatt tilllämpning
av
förordningen
om begränsning
i vissa
fall av skatt
till staten.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 56, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt
till staten, jämte en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman Vid framläggandet av 1942 års proposition
i samma ärende, som behandlas i det utlåtande, det nu gäller att taga
ställning till, anförde departementschefen, att det vore önskvärt, att jämväl
kommunalutskylderna inordnades i denna skattespärr, men att problemet krävde
en mera ingående utredning av detta ärende, en utredning, som då icke kunnat
medhinnas. Det visade sig sedermera, att en sådan utredning icke medhanns
vare sig år 1942 eller år 1943. Man kanske då icke bör förtänka de
skattskyldiga, som pressas av det progressiva skattesystemets hela kraft, att
de hos statsmakterna sakna något av god vilja att bereda rättvisa även åt det
lilla fåtal stora skattebetalare, det här gäller, ty det kan icke uppfattas som
god samhällelig- rättvisa, att taga från medborgare kanske hela deras inkomst,
därför att de varit framgångsrika i sin ekonomiska verksamhet, och hänvisa
sådana personer att för skattebetalningen lösgöra värden ur sina kapitalanläggningar.
När dessa skattebetalare och säkert många andra rättänkande
människor med dem höra talas örn, hur riksdagen nu för tiden producerar utredningar
så att säga på löpande band, så måste det uppfattas som vittnande
örn en föga god vilja att det skulle vara så svårt att lösa det rättvisespörsmål,
som det här gäller. Man tycker, att den ovanligt starka skatteprogression, som
tillämpas i vårt land, skulle kräva som ett för en rättsstat naturligt komplement
en spärr, sådan som den vilken föreslås, genom vilken de skattskyldiga
skyddas för rent ohemula konsekvenser av progressionssystemet. Det borde
höra till god demokratisk ordning att låta rätt och rimlighet vara de bärande
principerna för det allmännas förhållande till alla medborgare. Även de s. k.
bärkraftiga böra ha en viss rätt att icke känna sig utlevererade till godtycket,
ty godtycke är det väl, örn ett tillkrånglat skattesystem medför att en stor
inkomsttagare måste betala större skatt än hela sin inkomst och icke något
som helst avseende fästes vid detta förhållande. Örn ett sådant godtycke tilllåtes
på ett håll, så är det fara värt, att det kan sprida sig till andra områden.
Det vore väl i alla fall icke önskvärt!

Nu förhåller det sig så att departementschefen även i årets proposition ställt
sig förstående till tanken att inordna kommunalutskylderna i skattespärren,
och bevillningsutskottet har för sin del funnit detta önskvärt, men ändå blir
det icke någonting av. En promemoria, som har utarbetats i finansdepartementets
rättsavdelning, har på ett slående enkelt sätt löst det besvärliga problem,
som tidigare var orsaken till att frågan icke kunde komma till en lösning, nämligen
problemet att undvika att vederbörande kommun skulle få vidkännas
minskning av sina skatteintäkter på grund av en tillämpad skattespärr. Man
föreslår helt enkelt, att avkortningen helt lägges på statsskatten, och därmed
är frågan löst både för den skattskyldige och för det allmännas del. Det är
i själva verket logiskt och naturligt, att den statliga beskattningen får bära
följderna av spärregeln, då det är statsskatternas konstruktion, som har framkallat
behovet av en sådan regel. Nu har ju, som var och en lätt förstår, ifrågavarande
rättviseåtgärd för staten icke minsta finansiella betydelse. När likväl
varje åtgärd uteblir, som kan vara ägnad att åstadkomma ett godtagbart
system, så verkar det för många som de obotfärdigas förhinder.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

105

Fortsatt tillämpning av förordningen om begränsning i vissa fall av skatt

till staten. (Forts.)

Det är, som bevillningsutskottet framhållit, naturligt att i och med att kommunalskatterna
skola inräknas inom spärren en höjning bör ske av det procenttal
av den taxerade inkomsten, vid vilket reduktion skall inträda, men
man stannar inför spörsmålet, hur stor höjningen bör vara. På denna punkt
föres i propositionen verkligen en underlig argumentation. Departementschefen
säger, att det här ju knappast kan ifrågakomma annat alternativ än en
höjning av procenttalet till 90. Hittillssvarande 80 % skulle sålunda höjas till
90 %. Men man söker förgäves någon direkt motivering för siffran 90. Sedan
man kommit dit, så konstaterar propositionen, att en sådan ny gräns som 90
för vissa skattebetalare kunde medföra ett sämre läge än nuvarande 80 % och
spärr enbart beträffande statsskatterna. Man väntade att härav skulle dragas
den slutsatsen, att då får man väl ändra de 90 %. Man får val sänka dem något,
så att icke vissa skattebetalare råka sämre ut efter en reform än före
denna, men i stället blir resultatet, att det icke blir några åtgärder alls. Det
har förut i dag under behandlingen av ett annat ärende talats örn ett kritstreck,
varmed man begränsade friheten för vissa icke alltför klyftiga husdjur.
Mig förefaller det rätt osökt, som örn siffran 90 här just blivit ett sådant kritstreck.
I åtskilliga remissyttranden har det föreslagits, att man skulle gå ned
till 85 %, men den siffran ligger på andra sidan kritstrecket, och så har ingenting
kunnat åtgöras.

Nu är det i alla fall en förstående och tillmötesgående inställning, som intagits
såväl av departementschefen i propositionen som av bevillningsutskottet,
så att någon reservation för bifall till den motion, som väckts i ämnet,
har det icke funnits anledning till från mig och mina meningsfränders sida,
utan vi ha begränsat oss till att avge en blank reservation. Det är med detta
anförande, herr talman, jag har velat motivera, varför mitt namn står under
denna reservation.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När vi på sin tid genomförde denna
skattespärT, betraktades anordningen som ett provisorium. Den har ju också,
såsom påvisats i propositionen, kommit till mycket liten användning. Ett år
redovisades det 15 fall, ett annat år 17 fall. I fjol var utskottet i anledning
av just de synpunkter, som herr Olson i Göteborg här framhållit, inne på linjen
att låta spärren avse även kommunalutskylderna. Redan då uttalade utskottet,
att det måste bli en höjning ungefär motsvarande den genomsnittliga
uttaxeringen. I den debatt, som då fördes, nämnde man siffran 90. Nu är det
alldeles klart, att man kan tala om både 85 och 90, men med de utgångspunkter,
som förelegat för hela denna anordnings genomförande, så måste siffran
90 te sig såsom naturlig. I betraktande av att, som herr Olson i Göteborg
nyss framhöll, en höjning till 90 skulle kunna medföra vissa orättvisor, har
utskottet ansett sig böra stanna inför att tillstyrka propositionen och förorda,
att man skall låta anstå med prövningen av frågan hur man lämpligen
skall inkludera även kommunalutskylderna och samtidigt höja procentsiffran.
Det hela är ju ett provisorium, och vi skola väl så småningom söka taga upp
saken till allvarligt övervägande. Kanske kommer det att ske samtidigt med
att alla de skattefrågor, som tränga sig fram under den närmaste tiden, behandlas.
Då håller jag det inte för otroligt, att man kan komma till en bättre
lösning än den vi för närvarandde ha.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

106

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 57, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att riksdagens kanslideputerades
memorial nr 2 skall uppföras efter jordbruksutskottets utlåtande nr 73 bland
två gånger bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta utrikes- och första lagutskottets utlåtande och memorial:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.; och
nr 2, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde;

statsutskottets utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till vissa
ändringar i civila aviöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet
och folkskolans avlöningsreglemente, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Stockholms luftvärnsregementes
förläggning;

nr 234, i anledning av väckta motioner örn rätt för husmödrar vid försvarsväsendets
matinrättningar att erhålla fri portion in natura;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
ett medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 237, i anledning av Kungl. Majda proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 238, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till universiteten och den medicinska undervisningen jämte
i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

107

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 241, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1945/46 till utrotning av råttor och möss;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrande av
bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till civilförsvaret;

nr 244, i anledning av väckta motioner angående utredning örn en mera
planmässig fördelning av industrien på olika orter och landsdelar;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 249, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1945/46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och
nr 251, i anledning av Kungl. Majlis förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster ;

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial, nr 5, angående ersättning
åt hovrättsassessorn Erik Göransson, vilken inom sammansatt stats- och
andra lagutskott biträtt vid behandlingen av vissa frågor;

bevillningsutskottets betänkande, nr 58, angående beräkning av bevillningarna,
för budgetåret 1945/46, m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 58, angående tilläggsarvoden till sekreteraren och notarien med sekreterargöromål
hos första och andra lagutskotten;

nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46
till vissa befattningshavare vid nämnda verk; och

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

andra lagutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning åt hovrättsrådet A. Bexelius, vilken inom andra
lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 79, angående ersättning åt hovrättsassessorn Y. Samuelsson, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 75, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbotten och Västerbotten;

108

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

nr 76, i anledning av väckta motioner om statsunderstöd till Balsgårds växtf
örädlingsanstalt ;

nr 77, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt anigår nionde huvudtiteln,

nr 78, i anledning av Kungl. Majda proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1945/46, i vad angår jordbruksärenden.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från riksdagens kansli:

nr 389, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet på socialpolitikens
och socialvårdens områden; och

nr 390, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen;
samt

från sammansatta konstitutions- och första lagutskottet:
nr 448, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att redovisa hur skriften finansieras.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.43 em.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

109

Torsdagen den 21 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollet för den 15 innevarande juni.

§ 2.

Herr förste vice talmannen Magnusson avlämnade en av honom undertecknad
motion, nr 619, örn ändring av § 24 i ordningsstadgan för riksdagens andra
kammare.

Denna motion bordlädes.

§ 3.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 226 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

»Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till motionerna I: 125 och II: 226, medgiva, att extra ordinarie landskanslisten
vid länsstyrelsen i Uppsala län R. Björkman må för uppflyttning i löneklass
tillgodoräkna sig den tid utöver ett år före förordnandet som extra ordinarie
landskanslist, under vilken han från och med den 1 juli 1930 tjänstgjort vid
länsstyrelsen och såsom extra landsfiskal, och sålunda uppbära den avlöningsförhöjning
som bort följa därav, dock med avdrag av det belopp av 515 kronor
55 öre, som Björkman enligt beslut av Kungl. Majit den 17 mars 1944 fått
behålla, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat avslå motionerna
I: 125 och II: 226.»

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 55 Ja och 116 Nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 78 Ja och 29 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 55 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 133 Ja och 145 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nejpropositionens innehåll.

Ilo

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

§ 4.

Svar på fråga. Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, fröken
Ebon Andersson, har till mig riktat följande frågor:

Är det med verkligheten överensstämmande att kungl, telegrafstyrelsen tilllämpar
den praxis att vid befordran, medförande förflyttning av befattningshavare,
som är gift med tjänsteman inom telegrafverket, hinder ställas i vägen
för makarnas tjänstgöring vid samma telegrafstation?

Örn det förhåller sig på detta sätt, är det i så fall att förvänta, att något
åtgöres för ändring härutinnan?

Med anledning härav har jag under hand gjort mig underrättad örn huvuddragen
av telegrafstyrelsens praxis i angivet hänseende. Jag utgår från, att
frågeställaren avser en situation, där en befattningshavare, som är gift med
en tjänsteman, vilken på grund av erhållen befordran fått annan stationeringsort,
önskar transport till makens nya tjänstgöringsort.

Vid transporter tages i första hand hänsyn till vederbörandes kompetens
samt till arbets- och personalförhållandena å berörda tjänsteställen. En av privata
skäl önskad transport anses principiellt icke böra medgivas, örn därigenom
tredje mans berättigade intressen eller anspråk skulle trädas för nära.
Transport beviljas t. ex. icke, örn detta skulle förutsätta att en annan tjänsteman,
som förut är placerad på ifrågavarande tjänsteställe, måste förflyttas
till annan tjänstgöringsort, omplaceras på lägre befattning eller eljest få sin
ställning försämrad.

Då dylika hinder för transport icke föreligga, göres skillnad mellan å ena
sidan det fall, där den befordrade maken innehar befattning, vilken är förenad
med självständigt föreståndarskap, och å andra sidan de fall, som gälla andra
tjänster.

I förra fallet anses transport icke böra medgivas, örn den transporterade
maken skulle bli direkt underställd den andre makens chefskap. Anledningen
härtill är främst att söka i verkets intresse av rationel] arbetsledning och oväld
vid utövandet av chefskapet.

I övriga fall anses däremot transport kunna ifrågakomma, örn eljest förutsättningar
för denna äro för handen.

Någon ändring i nämnda grunder synes icke övervägas av verksledningen.
Givetvis kan det i individuella fall alltid vara föremål för olika meningar, huruvida
de angivna grunderna, även örn de äro i princip riktiga, giva ett i allo
tillfredsställande resultat. Hittills har dock icke framkommit något, som givit
mig anledning att taga initiativ till någon ändring i dessa grunder.

Härefter yttrade

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det avlämnade
svaret. Med detta svar får man ju eljest vara nöjd, men å andra sidan tror
jag det är av vikt att detta problem tas upp i hela dess vidd och verkligen
prövas från olika aspekter. Nu är ju detta en s. k. enkel fråga, och jag kan
därför icke gå djupare in på problemet. Jag hoppas emellertid, att herr talmannen
tillåter mig att tillägga några få synpunkter på denna fråga. _

Det är så till vida riktigt, att det är ett nu aktuellt fall, som har givit så att
säga stöten till framställande av min fråga, men jag vill dock nämna, att jag
under flera år har följt telegrafstyrelsens politik i detta hänseende, och jag
måste med anledning därav säga, att denna politik enligt mitt sätt att se på
dessa problem lämnar mycket övrigt att önska.

Jag skall utan vidare medge, att det kan ha sina sidor med äkta makar på

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

lil

Svar på fråga. (Forts.)

samma telegrafstation, särskilt örn den ene är direkt underställd den andre.
Jag skall självklart icke ingå på det speciella fall, som herr statsrådet här i
dag tangerade, eftersom det ju kommer att avgöras av Kungl. Majit efter det
överklagande, som har skett, men jag vill för klarhetens skull nämna, att i detta
speciella fall är det icke så, att vederbörande maka kommer att vara direkt
underställd maken, eftersom det vid den station, som det gäller, finns ett underbefäl.
Däremot förhåller det sig på det sättet, att makan vid den station,
där makarna nu äro stationerade, ända sedan 1932 varit direkt underställd
maken. Mig veterligen, och jag har läst åskilliga handlingar i detta sammanhang,
ha inga klagomål med fog kunnat framställas mot dessa makars sätt
att sköta sin uppgift.

Det finns dock möjligheter för telegrafstyrelsen att se till att missbruk icke
förekommer. Förut gällande praxis har för övrigt också ändrats, och jag tycker
att när man gör det, vilket till yttermera visso framgår av remissutl ålandet
från telegrafstyrelsens sida, så har man också en viss skyldighet att lägga
fram orsakerna till att man har ändrat denna praxis. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att mig veterligen reses intet som helst hinder mot att far
och dotter eller släktingar i annan ordning få tjänstgöra vid samma station.
Jag tror nog att det vore lyckligt, örn man toge upp dessa förflyttnings- och
befordringsprinciper till litet närmare skärskådande. Jag är övertygad örn att
man då skulle kunna få fram ganska intressanta resultat.

Parentetiskt vill jag anmärka, att jag anser icke att man vid befordran och
förflyttning skall taga hänsyn till släktskap, därför att när det är fråga örn
befordran rör det sig örn äldre beprövade tjänstemän, och så mycken tillit
skall man väl ändå kunna sätta till dessas justhet i olika hänseenden, att
man icke behöver tveka härutinnan.

Nu är jag fullt medveten örn att man gentemot detta kan säga, att »nåväl,
skola vi icke ta hänsyn till civila förhållanden, så skall man icke heller ta
den hänsynen, att man exempelvis medger förflyttning av makan, därför att
hon är gift med en tjänsteman, som har förflyttats till annan ort». Här kommer
man emellertid in på familjesociala och mänskliga synpunkter, som jag
tycker att t. o. m. ett statligt verk skulle kunna kosta på sig, eftersom vi ju
som bekant kräva, att privata arbetsgivare skola göra det.

Jag vill understryka vad herr statsrådet nämnde, att en gift kvinna uppenbarligen
icke utan vidare bör få tränga undan en annan befattningshavare.
Jag skall, som jag förut sade, icke ingå på det nu aktuella fallet, men jag
skulle vilja be herr statsrådet att titta litet närmare på saken. Det ligger icke
till riktigt på det sättet i detta fall. Jag har här en hel del handlingar i ärendet
men skall icke ingå på dem. Vidare är det klart, att tjänstens kravskall gå
i första hand, men man måste, som jag nämnde, också ta hänsyn till den
mänskliga faktorn. Samhället har intet intresse av att splittra familjerna på
det sätt, som blir följden av den politik, som telegrafstyrelsen i praxis har
tillämpat och som vederbörande styrelse nu också har satt på pränt i sitt
remissutlåtande, i det att samma styrelse där har sagt, att det principiellt icke
bör förekomma, att makar skola tjänstgöra vid samma station för den händelse
den ene är överordnad den andre.

Som ett litet kuriosum i detta sammanhang kanske jag får nämna, att när
en tjänsteman direkt frågade högste chefen i telegrafverket, huruvida endera
maken skulle förflyttas, örn till exempel telegrafkommissarien vid en station
gifte sig med en telegrafexpeditör, så svarade vederbörande ordagrant, att det
kunde man väl knappast göra. Ergo accepterar man i ett sådant fall, att bägge
tjänstgöra på samma station. Bara detta visar, att det är av vikt att man tar
upp denna sak till närmare skärskådande.

Svar på
interpellation.

112 Nr 30. Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag- skall, herr talman, icke vidare utnyttja tillåtelsen att närmare ingå på
vissa förhållanden i detta sammanhang. Jag skall endast sluta med att konstatera,
att jag anser, att det system, som telegrafstyrelsen nu tillämpar, principiellt
är felaktigt och strider mot rådande rättsprinciper, vilka såvitt jag
fattat rätt peka i annan riktning. Framför allt strider det emellertid mot de
familjesociala strävanden, som vi i annat sammanhang tala så högt örn.
Vi få dock komma ihåg, att vi år 1939 stiftade en lag, som gick ut på
förbud mot avskedande av kvinna, och även man för övrigt, vid ingående av
äktenskap. Jag ställer mig för min del frågande till huruvida det av telegrafstyrelsen
nu tillämpade systemet står i god överensstämmelse med tanken bakom
denna lag.

Jag vill slutligen understryka, att jag anser, att ett statligt verk skall åtminstone
uppfylla samma krav som man ställer på privata arbetsgivare. Jag
är som sagt på det klara med att det här finns vissa svårigheter, men jag är
också på det klara med att det finns mänskliga faktorer, som väga över dessa
andra hänsyn. Därför vill jag sluta med att rikta en vädjan till herr statsrådet
att se till att denna sak föres till ett lyckligt slut och att herr statsrådet
i någon mån tar hänsyn till de synpunkter, som jag här har berört.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som yttrade:
Herr talman! Fru Nordgren har interpellerat mig om anställningsförhållandena
för vägvakter, platsvakter och postbiträden vid statens järnvägar samt frågat,
huruvida jag vore beredd att medverka till att ifrågavarande anställningshavare
snarast möjligt erhålla en effektiv förbättring av sina avlöningsförmåner.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Vid SJ redovisades vid 1945 års början anställda 926 vägvakter, platsvakter
och postbiträden. Detta antal är beräknat under förutsättning av full tjänstgöringstid,
varför det verkliga antalet anställda är större.

De flesta av dessa tjänster ge icke full sysselsättning åt de anställda utan
äro som regel att betrakta såsom bisysslor för personer, vilka vid sidan av
vakt- eller biträdestjänst .kunna ha annan sysselsättning.

Avlöningsförhållandena äro reglerade genom särskilda av järnvägsstyrelsen
utfärdade allmänna bestämmelser. Enligt dessa utgår avlöningen i form av
timlön för en på visst sätt beräknad tjänstgöringstid, som till stor del består i
passning.

Såsom vägvakter anställas såväl män som kvinnor. Platsvaktema och postbiträdena.
utgöras som regel av kvinnor.

I interpellationen har uppgivits, att vid ett antal mindre järnvägsstationer
manliga stationsföreståndare sedan ett par år tillbaka börjat ersättas med
kvinnliga platsvakter, vilka skulle ha att i stort sett utföra samma arbete och
lia samma ansvar som de förutvarande stationsföreståndarna vid dessa stationer.
Enligt vad jag inhämtat från järnvägsstyrelsen föreligger icke någon allmän
sådan tendens. Utbyte sker — efter ett bedömande av frågan från fall till
fall — endast då förefintliga arbetsuppgifter äro av så ringa omfattning, att
det icke kan anses rimligt att binda heltidsanställd manlig arbetskraft för
dem. Under krigsåren har en övergång från kvinnlig till manlig personal skett
på ett antal platser närmast därför att dessa på grund av tidsförhållandena
fått ökad säkerhetstjänst.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

De avlöningar, som utgått till ifrågavarande anställningsliavare, måste även
enligt min mening betraktas såsom ganska låga. Detta förhållande sammanhänger
delvis med tjänstgöringens särskilda art, men i viss mån synes också
lönenivån lia släpat efter i den allmänna utvecklingen. Järnvägsmannaförbundet
har hos järnvägsstyrelsen gjort iframställning örn förbättrade villkor för
anställningshavarna, och förhandlingarna mellan parterna örn vissa löneförbättringar
lia pågått sedan någon tid tillbaka. Dessa ha i dagarna resulterat i
att nya ersättningsgrunder nu fastställts att gälla retroaktivt från och med den
1 januari 1945. De nya grunderna medföra genomgående rätt betydande förhöjningar
av de hittills utgående ersättningarna.

Med hänsyn härtill anser jag något ytterligare uttalande från min sida icke
vara påkallat i denna fråga.

Härpå anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret. Av detta framgår, att den kategori anställda
det här gäller i dagarna fått sina löner höjda genom ersättningsgrunder, vilka
skola gälla retroaktivt från den 1 januari i år. Det är med tillfredsställelse jag
konstaterar, att så äntligen skett, då jag har mig bekant, att förhandlingar om
löneförbättringar upprepade gånger påkallats av svenska järnvägsmannaförbundet
under de gångna åren -—- senast föregående år — med krav på löneförbättringar
åt dessa anställda, utan att någon överenskommelse kunnat träffas,
beroende på >att järnvägsstyrelsen ställt sig avvisande till de löneförslag,
som framförts. Jag har gjort mig underrättad örn vad det i fjol framförda löneförslaget
innebar , och måste säga, att vad som där begärdes föreföll ganska
rimligt. Jag skall be att få anföra ett par exempel härpå. För en platsvakt
på A-ort, med 208 timmars tjänstgöring per månad, begärdes en månadslön av
196 kronor mot då utgående 146 kronor. För plats vakter med tågklarerartjänst.
på samma dyrort och med samma tjänstgöringstid, begärdes en månadslön
av 223 kronor — alltså i förstnämnda fallet 95 öre i timmen och i det sistnämnda
omkring 1 krona och 7 öre i timmen. En avlöning av nämnda storlek
kan väl, särskilt med hänsyn till det ansvar dessa anställda ha, icke anses
vara för högt tilltagen. Och ändå skulle det, jämfört med då utgående löner,
vilka ju även herr statsrådet i sitt svar betecknat som ganska låga •—■ själv
skulle jag nog örn desamma vilja använda ett betydligt kraftigare uttryck —
lia inneburit väsentliga löneförbättringar. Den nu träffade överenskommelsen
innebär ju, enligt vad herr statsrådet anfört, genomgående rätt betydande förhöjningar
av de hittills utgående ersättningarna, vilket är att hälsa med tillfredsställelse.

Herr statsrådet framhåller, att det icke föreligger någon allmän tendens att
ersätta manliga stationsföreståndare med kvinnliga platsvakter, utan att ett
utbyte sker ■—• efter ett bedömande av frågan från fall till fall — endast då
förefintliga arbetsuppgifter äro av så ringa omfattning, att det icke kan anses
rimligt att binda heltidsanställd manlig arbetskraft för dem. Hur härmed
förhåller sig, torde vara av mindre betydelse i detta sammanhang. Antalet anställda
vägvakter, platsvakter och postbiträden anges dock vid årets början ha
uppgått till 926, beräknat under förutsättningen att de lia full tjänstgöring,
oell det verkliga antalet anställda uppgives vara större. Även om antalet sådana
anställda är ett ringa antal i förhållande till hela antalet i SJ :s tjänst anställda,
böra de ju dock ha så pass betalt för sitt arbete, att de beredas en dräglig
existens. Detta kan väl knappast sägas ha varit fallet hittills.

Såsom ett skäl för de låga ersättningarna uppges, att de flesta av dessa

Andra hammarens protokoll 10Jt5. Nr 30. 8

114

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tjänster icke ge full sysselsättning åt de anställda utan som regel äro att
betrakta som bisysslor för personer, vilka vid sidan av vakt- eller biträdestjänst
kunna lia annan sysselsättning. I fråga om det av mig, i min interpellation
relaterade fallet — där vederbörande uppbär en månadslön av 147 kronor 28 öre
plus 50 öre om dagen utom söndagar för postexpeditionen (eirka 14 kronor),
eller sammanlagt 161 kronor 28 öre utan några som helst andra tillägg eller
förmåner ■—• kan det väl knappast vara tal örn att det är en bisyssla. Hennes
arbetstid sträcker sig från kl. 6.23, när det första tåget passerar, till kl.
19.68, då det sista tåg, hon har att passa, passerar. Under denna tid har hon
enligt uppgift 12 dagliga tåg att passa, hålla expeditionen öppen för biljettförsäljning,
mottagning och utlämning av gods en kvart före varje tåg, fälla
bommarna före tågets ankomst och öppna dem efter tågets avgång, hålla postexpeditionen
öppen i tre skift örn sammanlagt 3 timmar samt städa expeditionslokaler
och väntsal. Den tid, som härefter blir över för annan sysselsättning,
torde lätt kunna räknas.

En inblick i det arbete, som påvilar en platsvakt, får man också genom några
trafikuppgifter, som jag erhållit från en annan plats i landet. Dessa voro för
år 1944 följande: med över 5 000 tåg hade stationen i fråga trafikutbyte, 7 815
biljetter såldes, nära 7 000 kollin expedierades i form av res-, il- och fraktgods
jämte 64 stycken vagnslastgods. Trafikuppbörden var 49 804 kronor, postuppbörden
454 000 kronor och frimärksförsäljningen 3 046 kronor 50 öre. T
detta fall hade platsvakten under badsäsongen — det gällde här en badort —
hjälp av ett kvinnligt postbiträde i tre månader. Alltså kan man knappast säga,
att det var någon bisyssla platsvakten här hade. Härtill kommer, att platsvakterna
ha att utföra ett självständigt arbete, som kräver punktlighet, pålitlighet
och uthållighet av sina utövare. Dessutom följer med tågtjänsten ansvaret
för människoliv. Lägger man så till, att de handhava stora kassor, måste
man nog säga, att ersättningen icke svarar mot de fordringar, som ställas på
dem. Deras anställningsformer göra också, att de icke kunna räkna med vare
sig dyrtidstillägg, befordran eller pensioner.

Det har uppgivits för mig, att ett av järnvägssakkunniga uppgjort förslag
föreligger och att detta går ut på att efter kriget, då en nedgång i trafiken
väntas, trafikplatser i större utsträckning än hittills skulle komma att besättas
med kvinnliga platsvakter. Om så sker, torde man väl kunna förvänta, att dessa
platsvakter få andra anställningsformer, som ge dem större ekonomisk
trygghet än vad nu är fallet. Med den förhoppningen ber jag ännu en gång få
tacka för herr statsrådets svar och visade intresse för saken, och uttrycka min
tillfredsställelse med att dessa anställda fått sina lönevillkor förbättrade.

o Herr Hallsson i Skegrie: Herr talman! Jag skall be att till denna debatt
få knyta, ännu en synpunkt, som icke berörts vare sig i interpellationen eller i
svaret, på densamma. Jag ber först att få instämma i de anmärkningar, som
här. gjorts av interpellanten, och jag är i tillfälle att kunna vitsorda deras
riktighet.

Saken berör emellertid icke blott denna kategori arbetstagare, som äro lågt
avlönade, och. den berör icke heller blott staten som arbetsgivare, utan den
berör en tredje part, nämligen allmänheten, som skall betjänas av dessa deklasserade
järnvägsstationer. Man måste nämligen konstatera, att på detta
område som på så många andra, där man sänker lönerna, får man vara beredd
pa att yrkesskickligheten hos vederbörande arbetstagare kommer att eftersättas.
Man kan icke begära, att dessa platsvakter med denna låga avlöning
skola kunna besitta den yrkesskicklighet, som man har rätt att begära av en
järnvägstjänsteman i våra dagar. I många fall är deras utbildning alldeles

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

115

Svar på interpellation. (Forts.)

för kort med1 den påföljden givetvis, att också deras yrkesskicklighet blir
därefter. Den järnvägsstation, från vilken interpellanten närmast hämtat sina
uppgifter, har tidigare varit en fullständig järnvägsstation. När den tillkom
har det, enligt uppgifter från kommunalmän i orten, sagts, att den lilla kommun,
inom vilken stationen är belägen, lämnat järnvägen ett belopp av 8 000
kronor, för att man skulle få behålla en fullständig järnvägsstation. Efter
den deklassering, som nu skett, har man fått en platsvakt, som endast bär
några få veckors utbildning. Enligt uppgift till mig från den, som lett utbildningen,
rör det sig om 6 å 7 veckor. Den tjänstgöringstid, som vederbörande
har, är naturligtvis för kort i förhållande till vad man från allmänhetens sida
är van vid på andra stationer. Det betyder, att allmänheten i många fall själv
måste betjäna sig, då det gäller att lämna in resgods till ett senare tåg, och
man kan icke heller alltid, då det gäller godsutlämning, bli betjänad på det
sätt, som man har rätt att kräva. Därför är också missnöjet inom denna lilla
kommun med statens sätt att förvalta denna järnvägsstation tydligen stort.
Jag ber därför att i denna debatt få säga, att det många gånger sker en
orättvisa mot många landsbygdssamhällen genom att man på grund av detta
sparsamhetsnit från statens sida deklasserar en tidigare fullständig station,
som kan ha fordran på att förbli i denna klass. Det stora ansvar, som man i
dessa dagar har rätt att lägga på järnvägstjänstemännen, bör icke ges till
andra än dem som fått en grundlig och allsidig utbildning, även om lönen
måste beräknas därefter. Jag tycker därför, att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet har all anledning att undersöka, huruvida icke
dessa nedflyttningar av järnvägsstationer i många fall varit mindre lämpliga,
då de nämligen leda dels till förfång för lojala medborgare och dels — och
detta kanske icke minst — till risker för trafikanterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
Jag skall be att få beröra denna fråga något ytterligare i anledning av
interpellantens och den siste äradé talarens inlägg. Då staten övertog den enskilda
järnväg, varom här är fråga, var avlöningen 100 kronor i månaden
jämte fri bostad. Före den senaste löneregleringen utgick avlöningen med 162
kronor per månad, och enligt de nya bestämmelserna har lönen höjts ytterligare
med 62 kronor till 224 kronor i månaden. Omfattningen av platsvaktens
arbete är icke så särskilt stor. Under år 1944 expedierades sålunda i genomsnitt
per dag 8,8 biljetter, 1,2 resgodsexpeditioner och 4,3 styckegodsexpeditioner.
Därjämte förekommer viss vagnslasttrafik, som utom under betkampanjen
på hösten i regel uppgår till endast två expeditioner per månad. Det
kan tilläggas, att den platsvakt, vilken interpellanten åsyftade, själv anmält
sig önska få sysslan i fråga för att komma ifrån annat tydligtvis tyngre
arbete och icke uttryckt missnöje nied sina löneförhållanden till den trafikinspektör,
som anställt henne, vilken först genom förenämnda tidningsartikel
erhöll kännedom om att hon ej var nöjd med de med henne avtalade lönevillkoren.
Då hon hos trafikinspektören sökte anställningen, hade denne påpekat
den relativt låga inkomst, som var förenad med densamma. Hon förklarade sig
emellertid likväl önska få vaktsysslan under framhållande av att hon hade
viss pension som utfyllnad. Sedermera lärer emellertid denna pension hava reducerats
i anledning av att hon fått vaktsysslan, varom trafikinspektören dock
först sedan erhållit upplysning.

Jag vill tillägga, att defair att mörka, att avlöningarna till platsvakter vid
en del smärre järnvägsstationer, där deras arbete kunnat betraktas mer eller
mindre såsom en bisyssla, varit för låga. Man har sökt att rätta till lönerna
och räknar med att de undan för undan skola få sådana justeringar, som kun -

116

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

na anses vara rimliga. Det är också en annan sak -— kanske särskilt viktig
för de orter, där det är fråga örn att nedlägga eller icke nedlägga en järnväg
— som det kan vara skäl att framhålla, och det är att icke järnvägens ekonomi
blir sådan, att det uppstår giltiga skäl för att nedlägga trafiken. Det
måste finnas ett någorlunda rimligt förhållande mellan utgifter och inkomster
på järnvägar, då de icke äro av sådan natur, att de kunna anses vara kulturbanor
eller eljest av sådan natur att de av särskilda skäl böra behållas i drift.
Jag tror därför, att man får laga efter lägenhet och försöka se till, att man
får förbättringar, där det är rimligt och skäligt, men man bör icke heller
pressa över hövan eller överdriva i argumenteringen, då man vill bereda ifrågavarande
personal gynnsammare avlöningsförmåner.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Hanssons
i Skegrie yttrande. Jag har för min del icke fått den uppfattningen, att man
på den ifrågavarande orten skulle vara missnöjd med den person, som nu sköter
platsen. Från flera personer på orten har det sagts mig, att man är rädd för
att vederbörande skall sluta sin plats på grund av de dåliga avlöningsförhållandena
och att man skall återfå det elände, som man tidigare hade, då det
ständigt skiftades innehavare av befattningen och anställdes unga, icke kompetenta
personer, som efter kort tid slutade, därför att de ansågo lönen vara
för låg. Jag har icke heller från andra platser hört, att man uttalat något missnöje
med de kvinnliga platsvakterna. Tvärtom har man gett sitt erkännande åt
den punktlighet och den noggrannhet, varmed dessa sköta sina uppgifter.

Till herr statsrådet ber jag att få säga, att det naturligtvis på en del platser
kan vara ett mindre antal biljetter att sälja och ett mindre antal expeditioner
av gods o. s. v. att sköta om, men, herr statsråd, vederbörande är dock bunden
vid sin plats under den tid, som hon är tjänstgöringsskyldig, och hon kan följaktligen
icke ägna sig åt något annat arbete. Man får icke bortse från detta
faktum. Naturligtvis finnes det platser, där det bara gäller att passa bommarna,
och örn dessa kan man ju säga att de äro ett slags bisysslor. Men när det gäller
att sköta en station får man ju vara till hands så gott som hela dagen, vare
sig det är mer eller mindre arbete. På den plats, som det här fråga örn, har
vederbörande också att till sitt övriga arbete taga emot en ganska stor skatteuppbörd,
och det är inga föraktliga summor, som hon har att svara för. Detta
gör, menar jag, att man, liksom man alltid brukar göra i fråga örn ansvarsfullt
arbete, även örn detta icke har så stor omfattning, måste bedöma arbetet efter
det ansvar, som åvilar vederbörande.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag ber att få säga till interpellanten,
att det är mycket möjligt, att man icke är missnöjd med vederbörande person
i och för sig, och det har jag icke heller sagt. Vad jag har sagt är, att man
är missnöjd med systemet att ha sin järnvägsstation deklasserad. Jag har
nämligen den uppfattningen, att man bör icke bedöma varje järnvägsstation som
en ekonomisk enhet för sig. I ett så stort företag som det svenska järnvägsnätet
bör det kunna ske en utjämning, så att man icke på detta sätt skall deklassera
järnvägsstationer, då det skulle vara möjligt att ge dem en bättre
ställning.

Att man, som herr statsrådet sade, tidigare hade gått in för en deklassering
av stationen är riktigt, men då sköttes tjänsten av en fru till en järnvägstjänsteman,
som hjälpte henne i hennes arbete. Stationen kunde då skötas
betydligt bättre än vad den nu kan efter vederbörandes ganska ringa utbildning.

Att det förekommer så få expeditioner vid en sådan station är kanske beroende
på att man i många fall undviker att anlita densamma. Jag skulle här till

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

117

Svar på interpellation. (Forts.)

protokollet kunna relatera många exempel med mycket drastiska episoder,
då det har gällt att få ut resgods eller annat gods, som kommit till den omtalade
stationen, eller då det har gällt att lämna in gods. Dessa platsvakter få
nämligen icke alltid disponera nycklarna till växlarna, vilket kan betyda, att
det kan ta ganska avsevärd tid, innan man kan få exempevis ankommande gods
till lastningskaj eller dylikt. Jag kan ju som exempel nämna, att till denna
station kom i höstas1 en tröska, som det tog mycket lång tid att få ut, därför
att man fick leta upp nycklarna vid en annan station. Det var mitt under det
bråda höstarbetet, och mycket arbetsfolk fick vänta, innan saken blev klar.
Det är sådana episoder, som gör att missnöjet i orten växer över statens sätt
att handha järnvägsförvaltningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Holmberg i en till mig riktad interpellation framhållit bland annat
följande.

För befolkningen i avlägset liggande byar i Norrbotten har fisket i älvar
och insjöar alltid utgjort ett mycket betydande tillskott till övriga försörjningsmöjligheter.
Under de senaste åren har det emellertid inträtt förhållanden
som i hög grad begränsat och i en del fall helt omöjliggjort för denna befolkning
att bedriva fiske.

Så har det blivit för bland annat befolkningen i Killingi by. Sedan mer än
200 år har befolkningen i denna by bedrivit fiske i Kaitumälven upp till Kaitumkätje
samt i sjöarna i närheten av byn, och under större delen av denna bosättningstid
ha fisket och jakten till och med varit den väsentliga näringsgrenen.

Byn uppges för närvarande ha cirka 350 invånare, och i det område det här
är fråga örn finnas dessutom ungefär 150 lappar. Mellan dessa båda befolkningsgrupper
rådde tidigare ingen konkurrens örn fisket, ty lapparna ägnade
sig då i mycket ringa grad åt denna näringsgren. Under senare tid har emellertid
inträtt en förändring i lapparnas bosättningsförhållanden, som lett till
beklagliga och irriterande stridigheter örn fisket. Lapparna, som förut förde
en helt nomadiserande tillvaro, ha nämligen i stor omfattning skaffat sig
fasta familjebostäder vid järnvägen i närheten av Killingi by. De ha därmed
också fått intresse av fisket och ha genom nu gällande lagstiftning kunnat
göra sin rätt gällande på ett sätt som helt utestängt den bofasta befolkningen
från denna näring.

_ ''Även för den bofasta befolkningen ha visserligen inträtt sådana förändringar,
att fiske icke spelar samma dominerande roll som förut för deras försörjning,
men fortfarande har det mycket stor betydelse, och det innebär alltså
en betydande ekonomisk försämring för dem, att de avstängts från sina
förutvarande fiskevatten. Genom rättegång har klarlagts, att byborna icke
kunna vinna rättelse med stöd av nuvarande lagstiftning.

Under hänvisning till det anförda har herr Holmberg till mig riktat det
spörsmålet, örn jag ansåge mig kunna medverka till att åstadkomma rättelse
i de förhållanden interpellanten påtalat — eventuellt genom förslag till lagändring
— så att den bofasta befolkningen i Killingi och jämförliga byar medgåves
samma rätt som lapparna att bedriva fiske.

Svar på
Interpellation.

118

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt bestämmelserna i 1928 års renbeteslag tillkommer rätt till fiske lapparna
inom de områden, som upplåtits till dessas uteslutande begagnande. Därest
inom sådant område upplåtelse av fiske kan ske utan fara för tillgången
på fisk och utan besvärande intrång för lapparna, äger emellertid länsstyrelsen
tillåta annan att mot avgift därstädes jämte lapparna utöva fiske. De av
iuterpellanten avsedda områdena ingå i den mark som upplåtits till lapparnas
begagnande.

För att få bensta de av interpellanten berörda förhållandena har jag låtit
inhämta yttrande från lappfogdarna i Norrbottens län.

Lappfogden i norra distriktet, med vilken lappfogden i södra distriktet instämt,
har rörande nu rådande förhållanden uttalat, bland annat:

För lappväsendets myndigheter har det varit angeläget att alltid söka bereda
de bofasta tillgång till fiskevatten inom ramen för rimliga anspråk. Man
har också det bestämda intrycket att förhållandena härvidlag äro reglerade på
ett för såväl lappar som bofasta tillfredsställande sätt. Klagomål i fråga örn
otillräckliga möjligheter till fiske i kronovatten ha egentligen ej heller avhörts
från befolkningen i de övre bygderna i länet. Det innebär helt säkert en
överdrift att tala örn irritation mellan lapparna och deras grannar bland den
närboende lantbefolkningen på grund av fiskefrågor.

Örn det överhuvud taget framkommit några uttryck för missnöje med avseende
på fiskeupplåtelser, så har det varit från befolkningen i industrisamhällena
i norra delen av länet, vilka vid olika tillfällen framställt anspråk på
nyttjanderättigheter av hithörande slag utan tillräcklig kännedom om den ursprungliga
fjällbefolkningens behov och sedvanor. Man har härvidlag att göra
med sport- och nöjesfiskare, vilkas intressen givetvis ej kunnat tillgodoses förrän
i sista hand. I stort sett har man dock på senare tid också härvidlag övervunnit
motsättningarna. Man har kommit till djupare inbördes kännedom om
de olika gruppernas rättmätiga behov och intressen, och därmed ha också anspråken
i fråga örn nyttjanderättigheter på kronomark fått en lämpligare avvägning.

Lapparna bedriva i huvudsak sitt fiske i fjällsjöarna, medan de fastboende
kunna erhålla sina fångster i längre ned belägna områden. I flera fall erhålla
dock även bofasta tillstånd till fiske i samma vatten, som nyttjas av lapparna;
det är då tillgången på fisk är så god, att antalet fiskare utan olägenhet
kan ökas. Där lapparna sålunda ej ha oundgängligt behov av att för sig undantaga
ett visst fiskevatten, och ej heller hinder av annan art föreligga, ställer
man ej hinder för personer bland den fastboende befolkningen att tillsammans
med lapparna begagna dem.

Beträffande förhållandena särskilt i Killingi by, vilkens närmaste fiskevatten
är Kaitumälven, har lappfogden i norra distriktet anfört:

Fisket i Kaitumälven ovanför malmbanan har under senare tid måst hänföras
till de vatten, vilka till väsentlig del förbehållits lapparna. Ett stort
antal lappfamiljer bo i denna trakt; det sammanlagda antalet familjemedlemmar
överstiger i själva verket tvåhundra. En stor del av hushållen ha ej tillräcklig
försörjning av renskötseln. Många familjer äro till och med helt och
hållet utan renar. De äro —- i varje fall intill dess att åtgärder hinna bliva vidtagna
för deras överförande till jordbrukslägenheter eller till bofast liv i annan
ordning — hänvisade till att skaffa sig sitt levebröd av de naturnyttigheter,
som stå till förfogande intill deras nuvarande boplatser. Fisket står härvidlag
i främsta rummet. Lapparna ha på grund härav ej önskat avstå från nyttjande
av fiskevattnen eller i dem tillåta intrång av andra. Fördenskull ha särskilt
de övre delarna av vattendraget, intill lapparnas huvudvisten, blivit för -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

119

Svar pä interpellation. (Forts.)

bjudna fiskevatten för bofasta. Tillgången å fisk kan ej sägas vara så riklig,
att vattnen skulle utan olägenhet tåla ytterligare avfiskning. Dock har nian
beträffande grannarna i Killingi samt bofast järnvägspersonal i närheten av
Kaitumälven önskat medgiva undantag med avseende på fisket någon mil
uppefter älven från bygränsen. Tillstånd här lia sålunda meddelats av länsstyrelsen
åt sökande från sagda kategorier. Det är dock att märka, att från
de inemot femtio hushållen i Killingi by endast en person begärt tillstånd till
fiske i kronans del av Kaitumälven. Hans ansökan har under en följd av år
blivit bifallen. Det är emellertid för lappväsendet känt, att ej heller han bedriver
fiske i de ifrågavarande vattnen annat än sporadiskt och i helt obetydlig
omfattning.

Killingibornas försörjningsmöjligheter äro ojämförligt mycket bättre än de
närboende lapparnas. Från den tid omkring sekelskiftet och närmast därefter,
då man i byn för sin utkomst ännu var beroende av fiske och jakt och arbetstillfällena
i orten voro praktiskt taget inga, ha väsentliga förändringar ägt
rum. Bjur anses nu i själva verket höra till de bäst situerade i Gällivare.

För egen del vill jag till en början erinra, att antalet av de till fiske berättigade
lapparna begränsats genom 1928 års lapplag, så att numera endast de
renskötande lapparna eller de som äro att jämställa med dem äga fiskerätt.
Frågan om den bofasta befolkningens rätt till fiske i kronans fiskevatten i
fjälltrakterna har sedermera vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Sedan denna fråga samt överhuvud spörsmålet örn bättre
tillgodogörande av kronans vatten i riket i särskilda framställningar och jämväl
av riksdagens revisorer bragts i erinran, tillkallades efter Kungl. Marits
bemyndigande den 21 juli 1937, närmast med föranledande av en riksdagsskrivelse
i ämnet, en utredningsman jämte sakkunniga (1937 års fiskevattensutredning)
för utredning rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt
utnyttjande av kronans fiskevatten. I det betänkande, som den 1 september
1939 avgavs av utredningen, framlades förslag rörande ett rationellare
användande av kronans fiskevatten, däribland de i fjälltrakterna belägna. Utredningens
förslag upptogs av Kungl. Maj :t till behandling i beslut den 21
mars 1941. Kungl. Majit förklarade sig därvid vilja framdeles fatta ståndpunkt
till de av utredningens förslag, vilka för sitt genomförande krävde riksdagens
medverkan. I avbidan därpå framlades emellertid med hänsyn till det
allmänna försörjningsläget vissa anvisningar till vederbörande myndigheter f
avseende å deras förvaltning av kronans fisken. Dessa anvisningar gä ut på
ett ordnande av fisket efter rationellare grunder med hänsynstagande till, såvitt
angår bland andra kronans fisken i fjällområdena, ortsbefolkningens behov
av husbehovsfiske samt yrkesfiskets intressen, lägenhetsinnehavares å kronomark
fiskerätt, sportfiske m. m. Härvid skulle tillses, att lapparnas fiskerätt
ej kränktes.

Vidare må erinras, att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1943
tillsattes åtta sakkunniga för revision av fiskerättslagstiftningen i dess helhet.
Under detta uppdrag faller även i viss mån den av interpellanten berörda
lagstiftningsfrågan, då denna fiskerättskommitté har att verkställa en förutsättningslös
utredning i syfte att utarbeta och framlägga förslag såväl till
den nya lagstiftning i ämnet, som befinnes erforderlig, som ock till de åtgärder
i administrativt hänseende, som kunna finnas påkallade i anslutning till
lagstiftningen. Kommittén har ännu ej avslutat sitt arbete.

Jag är givetvis beredd att medverka till att den bofasta befolkningens intressen
i nu ifrågavarande trakter i möjligaste mån vinna beaktande, i den mån
så kan ske utan att försvåra den lapska befolkningens försörjningsmöjligheter,
och jag hyser även den förhoppningen, att en sådan lösning skall kunna vin -

120

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

nas, att alla parter kunna på tillfredsställande sätt tillgodoses. Med hänsyn
till att utredning rörande fiskelagstiftning pågår torde emellertid för närvarande
några särskilda åtgärder i det hänseende interpellanten avsett icke
vara påkallade.

Härefter yttrade

Herr Holmberg'': Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet PehrssonBramstorp
för svaret på min interpellation. Svaret är ju också sådant, att jag
tror att det kommer att medverka till lösningen av den fråga, som jag fört på
tal.

Jag ber emellertid, herr talman, att få göra några erinringar, bl. a. till det
yttrande från lappfogden i norra distriktet, som herr statsrådet här refererat.
Det säges där att lappväsendets myndigheter alltid försökt bereda den bofasta
befolkningen tillgång till fiskevatten, i varje fall inom ramen av rimliga anspråk,
och att man fått det bestämda intrycket av att förhållandena härvidlag
äro reglerade på ett för såväl lappar som bofasta tillfredsställande sätt.

Redan i min interpellation erinrade jag örn att frågan örn rätt till fiske reellt
örn också inte formellt avgöres av lappfogdarna. Det kan i och för sig
inte vara så märkvärdigt, att dessa i första hand och enligt min mening mycket
ensidigt försöka tillgodose lapparnas intressen, men jag bestrider bestämt
att det finns någon sådan allmän tillfredsställelse med fiskerättsförhållandena
som lappfogdarna försöka göra gällande. Påståendet att inga klagomål avhörts,
annat än möjligen från sportfiskande malmfältsbor, är också minst sagt
underligt. Det kan ju inte vara lappfogdarna obekant, att det har försiggått en
stor process örn fiskerättsförhållandena i Killingi och jämförliga byar. Formellt
var det en enskild Killingibo, som stod som målsägare, men reellt var
det fråga örn en stor aktion, som hela byns befolkning stod bakom och som
avsåg att få klarlagt, hur det förhöll sig med bybornas fiskerättigheter, och
att tillförsäkra byborna samma rätt som lapparna till fiske i dessa vatten.
Processen gav för bybornas del ett negativt resultat, och sedan ha lapparna
kunnat stödja sig på detta prejudicerande utslag och på gällande lagstiftning
för att skaffa sig ett faktiskt monopol över de fiskevatten, som finnas i detta
område och där Killingiborna i ett par hundra år bedrivit fiske.

1928 års lapplag gör åtskillnad beträffande fiskerätten mellan renskötande
lappar och bofast befolkning. Det är emellertid beteckningar med mycket svävande
gränser, då ju lapparna bli mer och mer bofasta och undan för undan
assimileras med den övriga befolkningen. Det är inom parentes sagt enligt min
mening en önskvärd utveckling, ty jag kan inte dela den uppfattningen att
man skall eftersträva att till evig tid konservera lappbefolkningens nuvarande
primitiva och ofta vidriga levnadsförhållanden, medan vi på alla andra områden
försöka tillgodogöra oss resultaten av teknisk och kulturell utveckling.
Framför allt gäller detta lapparnas bostadsförhållanden, och jag tycker sålunda
att lapparna göra rätt i att lägga örn formerna för sin renskötsel och
bosätta sig i byar så nära kommunikations- och kulturcentraler som möjligt.
Det är också vad som skett med lapparna i Kaitums älvdal, vilka nu till
större delen lia fasta bostäder i närheten av järnvägslinjen.

Men när lapparna på detta sätt bli jämställda med den övriga bofasta befolkningen,
så borde ju inte lapparna ha större privilegier än denna andra
befolkning, framför allt inte privilegier på bekostnad av dem som befinna sig
i samma läge som lapparna. Det är emellertid vad som sker, när lapparna,
trots att de blivit bofasta, tillerkännas ett totalt monopol över fiskevattnen i
dessa trakter. Lappfogden i norra distriktet berättar ju också i sitt yttrande,

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

121

Svar på interpellation. (Forts.)

att en stor del av lapphushållen nu bara delvis försörja sig- på renskötsel och
att det är många familjer, som helt sakna renar och följaktligen äro jämställda
med den bofasta befolkningen. Men nu åberopas just den omständigheten,
att dessa lappar bara delvis eller inte alls försörja sig på renskötsel,
för ett bibehållande av den förmånsrätt till fiske, som lapparna ha. I lapplagen
säges emellertid, att denna förmånsrätt till fiske skall tillkomma renskötande
lappar. Det visar, tycker jag,''hur berättigat det är att företaga en ändring
av denna lag, som tillkommit under helt andra förhållanden än dem som
nu råda.

Genom lappfogdens yttrande har också förts in i debatten örn denna sak en
fråga, som jag inte berörde i min interpellation, nämligen frågan örn fiskerätten
för malmfältsbor som bedriva sportfiske under sin fritid. Denna fråga har
inte någonting att göra med det spörsmål, som behandlas i min interpellation,
utan dessa båda saker böra hållas strikt i sär. Men när nu lappfogden dock har
satt den i samband med lapparnas och den bofasta befolkningens yrkesmässiga
fiske, så skall jag passa på att skicka med till pågående utredningar
även några synpunkter rörande denna särskilda fråga. Det är nämligen också
en ganska viktig fråga för malmfältsborna.

Tusentals gruvarbetare och andra, som bo i malmfältssamhällena, ha såsom
sin viktigaste rekreation och nöje jakt och fiske på fritid. Så småningom har
naturligtvis denna mycket omfattande fritidssysselsättning måst bli föremål
för vissa reglerande bestämmelser beträffande de områden, som upplåtas för
sportfiske o. s. v., men det säga naturligtvis sportfiskarna inte någonting örn.
Det har också gått mycket bra att ordna med överenskommelser örn sådana saker
genom jakt- och fiskevårdsföreningarna uppe i malmfältssamhällena. Nu
har det emellertid även på detta område uppstått en del misshälligheter. I det
fallet är det dock inte av hänsyn till lapparna, som norrbottningarna skola
kringgärdas med ytterligare restriktioner, utan av hänsyn till de turister från
andra landsändar, som komma på besök i fjällvärlden. Hittills ha sportfiskarna
och jägarna från malmfältssamhällena haft möjlighet att uppföra kojor vid
fiskeställena och ute i jaktmarkerna, och detta är merendels en betingelse
för att överhuvud taget kunna bedriva jakt och fiske i fjällvärlden såsom
rekreation. Man kan självfallet under sommarmånaderna göra långa fjällturer
för jakt och fiske även utan att ha tillgång till sådana kojor, men sommaren
är kort däruppe och större delen av jakt- och fisketurerna måste företagas under
ofta mycket ogynnsamma väderleksförhållanden.

Nu har emellertid 1940 års sportstugekommitté framlagt ett betänkande, enligt
vilket kojbyggena i nuvarande stil skulle förbjudas. Meningen är att sammanföra
all sådan bebyggelse till ett pär mycket begränsade områden, och det
förefaller som om hela fjällvärlden söder och väster örn järnvägslinjen helt
skulle fridlysas från kojbebyggelse. Detta är en orimlig anordning, som, örn
den genomföres, kommer att innebära ett slut på de fritidssysselsättningar, som
hittills spelat så stor roll för trivseln i malmfältssamhällena och för den rekreation,
som sannerligen kan behövas för dem, som skola leva under så svåra
klimatiska och i övrigt ogynnsamma förhållanden som fallet är i dessa samhällen.
Kojbyggena i fjällen för fiske och jakt kunna inte heller på något sätt
jämföras med sportstugebebyggelsen i andra trakter, och den som det allra
minsta känner till förhållandena däruppe kan absolut inte godkänna argumentet.
att turisterna skulle få sina vildmarksintryck förstörda av att det uppe i
fjällen, vanligen med flera mils, ja, kanske tiotals mils mellanrum står någon
koja som användes för jakt och fiske. Det finns visserligen även i fjällvärlden
exempel på missprydande kojbebyggelse och på folk, som skräpar ner omkring
sig, men detta kan ju inte vara något skäl för att döma alla lika. Jakt- och

122

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

f i ske vå r ds f ö re ni n ga r n a ha för övrigt förklarat sig beredda att medverka tili
att få till stånd rättelse där så behöves.

Men det är betecknande för den byråkratiska anordning, som man här är i
färd med att skapa, att man inte ens hört vad jakt- och fiskevårdsföreningarna
med deras tusentals medlemmar haft att säga i denna för dem mycket
viktiga fråga. Däremot är det tydligen meningen, att lappfogdarna liksom hittills
praktiskt taget skola ha ett avgörande inflytande även beträffande dessa
kojbyggen. I så måtto kan man alltså säga, att frågan örn fiskerättsförhållandena
för den bofasta befolkningen och lapparna å ena sidan och frågan om fiskerätten
för de sportfiskande malmfältsborna höra ihop, att i båda fallen framstår
såsom nödvändigt att företaga ändringar av gällande bestämmelser, så att
inte stora befolkningsgrupper på nåd och onåd blir utlämnade åt de beslut,
som fattas av en eller ett pär personer.

Även för fiskevården har det hänsynstagande till den bofasta befolkningens
intressen, som jag här pläderat för, en viss betydelse. Jakt- och fiskevårusföreningarna
i malmfältssamhällena bedriva nämligen en mycket omfattande
fiskodling. Verksamheten understödjes med betydande belopp av kommunala
instanser, men främst bygger den ju på offervilja och intresse från föreningsmedlemmarnas
sida. Därigenom har fiskbeståndet i fjällsjöarna kunnat vidmakthållas,
och det är självfallet till nytta inte bara för sportfiskarna utan
också för lapparna och den bofasta befolkningen i övrigt, liksom även för turisterna.

Vad jag här sagt örn de fiskevårdande åtgärderna från malmfältsbornas sida.
kan emellertid också sägas beträffande de fiskevårdande åtgärderna inom det
område, som interpellationen gäller. Skall man stimulera fiskodlingen, så
måste åtgärder härvidlag naturligtvis i första hand byggas på medverkan från
den bofasta befolkningens sida, och detta i sin tur förutsätter sådana bestämmelser,
att denna befolkning har ett direkt intresse av att fiskevattnen bli så
givande som möjligt.

Statsrådet har här hänvisat till en nu pågående utredning och har för sin
del förklarat sig villig medverka till lösandet av de frågor, som jag påtalat.
Jag ber att få tacka statsrådet för detta positiva intresse för saken, och jag är
övertygad örn att man på detta sätt med litet god vilja skall kunna komma
fram till bestämmelser, som ge bättre rättvisa och mer rättsskydd än för närvarande
åt den bofasta befolkningen utan att därför lapparnas berättigade intressen
på något sätt behöva åsidosättas.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta utrikes- och första lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 1 och 2, statsutskottets utlåtanden nr 227 och
229—251, sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 5, bevillningsutskottets
betänkande nr 58, bankoutskottets memorial och utlåtanden nr
58—61, andra lagutskottets memorial nr 78 och 79 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 74—80.

§ 8.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, i anledning av Stockholms

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

123

Svar på interpellation. (Forts.)

■Allmänna Restaurang Aktiebolags nyligen gjorda förvärv av två hotell- och
restaurangrörelser i Bollnäs.

Kammaren biföll delina anhållan.

§ 9-

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Bagge: Herr talman! I den proposition, som behandlas i det föreliggange
bankoutskottsutlåtandet angående fortsatt befrielse från guldinlösen, säger
finansministern att »rådande förhållanden icke påkalla vare sig en förnyad
diskussion rörande de sannolika utvecklingstendenserna eller en omprövning av
det tidigare uppställda penningpolitiska programmet». Litet längre fram säger
finansministern, att den faktiska utvecklingen måste bli ''bestämmande för penningpolitikens
utformning. Ställer man ihop dessa båda uttalanden, så skulle
det betyda att ingenting har hänt på detta område och att penningpolitiken
inte längre behöver eller bör diskuteras. Detta förefaller att vara ett egendomligt
uttalande, när man tänker på vad som verkligen har hänt, och det har
uppenbarligen också bankoutskottet funnit vara fallet. Utskottet har i ett
klart och välskrivet utlåtande framhållit en hel rad av olika händelser, som
äro av största vikt för arbetet på att bevara vår kronas värde. Utskottet pekar
sålunda på att förhållandet mellan import och export kommer att öka
spänningen mellan köpkraft och varutillgång, varigenom det föreligger, säger
utskottet, påtagliga risker för prisstegringar. Vidare framhåller utskottet, att
kraven på ökad lönekompensation inte ha begränsats till särskilt svårt ställda
grupper, något som gjort att ökade påfrestningar på prissystemet ha uppkommit.
De ökade produktionskostnaderna lia försvagat näringslivets konkurrenskraft
emot utlandet, vilket ger anledning till allvarliga farhågor ur penningpolitik
synpunkt. Utskottet understryker också det ömsesidiga sambandet
mellan pris- och lönepolitik och framhåller att det är av vikt att lönestegringar
så långt det är möjligt undvikas. Däremot går inte utskottet in på räntepolitiken,
utan säger sig först vilja avvakta verkningarna av räntesänkningen.

Vad som således säges i utskottets utlåtande är, såvitt jag förstår, alldeles
riktigt och ger vid handen, att det inträffat en rad av olika händelser, som
göra att man måste se allvarligt på läget och klara ut för sig vad som bör
ske eller inte ske. Det är ju på det sättet att möjligheten att upprätthålla penningvärdet
beror på en rad olika, ofta svårbemästrade faktorer och omständigheter,
och örn det brister på ett håll, kan man ju understundom hoppas att
detta skall motverkas av någon förstärkning på ett annat håll. Men det betänkliga
i den nuvarande utvecklingen är, att alla faktorer peka i en och
samma riktning. Det är det som gör att läget behöver både undersökas och
diskuteras och att man behöver ha klart för sig, hur man tänker handla för
framtiden.

Örn vi först ta frågan örn importen och exporten och allt vad därmed sammanhänger,
så ha vi där de direkta statskrediterna till utlandet, för vilka
vi ju fått en redogörelse i proposition nr 193, en mycket intressant sådan för
övrigt. Vidare ha vi handelsavtal som t. ex. det engelska, som förutsätter ett
mycket stort svenskt exportöverskott under en rad av år framåt, vilket i detta
fall faktiskt betyder en exportkredit från Sverige på ett par hundra miljoner

Fortsatt
befrielse för
riksbanken
f rån skyldigheten
att inlösa
av banken
utgivna sedlar
med guld
m. m.

124

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
kronor om året, oell andra sådana avtal lia liknande verkningar •— jag skall
inte gå närmare in på detaljer. Överhuvud taget blir det på det sättet, att det
kommer att bli mycket svårt för oss att kunna exportera mot fria valutor,
d. v. s. valutor för vilka vi kunna köpa var som helst, och få vi således bara
exportera mot valutor, vilkas användning är lokalt begränsad, blir ju resultatet
precis detsamma som örn vi exporterade utan att kunna använda de pengar,
som vi få för exporten, på bästa möjliga sätt, med andra ord det blir ungefär
detsamma som en exportkredit. Vi kunna också vänta att våra enskilda exportfordringar
i inte ringa utsträckning komma att bli bundna på lång sikt,
vilket betyder att avsevärda medel inte kunna användas på lång tid. Avsevärda
medel komma då att bindas på lång sikt, och denna exportkredit måste
innebära allvarliga faror för penningvärdet. Örn man nämligen exporterar på
kredit, så får man ökade penninginkomster i landet å ena sidan, niell man får
icke några varor för dessa pengar, eller rättare sagt man kan inte betala någonting
för den import, som nian behöver få i stället. Det vill säga, att man
får relativt minskad varutillgång och ökade penninginkomster, och det är
uppenbart, att detta trycker på penningvärdet. Vi ha också ett praktiskt exempel
härpå från förra kriget. Då hade vi inte de oerhörda beredskap sutgifter
som vi haft under detta krig, och därför kan man säga, ''att det var nästan
helt och hållet eller åtminstone till största delen, som den inflatoriska prisstegringen
efter förra kriget berodde på kreditgivningen till utlandet.

Det förhåller sig dessutom på det sättet, att importutsikterna överhuvud
taget nu äro mycket osäkra. Jag behöver bara peka på en sådan nyckelvara
som det fossila bränslet, i fråga om vilket vi ju icke alls veta, hur det kommer
att gå. Svårigheterna därvidlag komma också att föra med sig utgifter
för ersättningsbränsle m. m., som återigen trycka på vår penningpolitiks förutsättningar.

Nu skall man, som jag nyss sade, icke fästa sig bara vid en sida i det
penningpolitiska sammanhanget. En försämring i det ena avseendet kan motsvaras
av en förbättring i ett annat avseende. Men jag kan inte se, att så för
närvarande är förhållandet i det stora hela, utan tvärtom. Vi kunna visserligen
hoppas på att bli av med en väsentlig del av de offentliga utgifter vi ha,
nämligen beredskapsutgifterna, och det skulle kunna ha en förmånlig inverkan
på vår penningpolitik, men å andra sidan se vi, hur de övriga offentliga
utgifterna stiga undan för undan och hur man dessutom planerar väldiga utgiftsstegringar
från olika håll och kanter. De olika planerna på mer eller
mindre genomgående förändringar av vår samhällshushållning orsaka även
en oro, som givetvis också är av betydelse för vårt penningvärde, och komma
de att genomföras, veta vi av erfarenhet, att detta för med sig en finanspolitik
som säkerligen kommer att bli mycket besvärlig ur penningvärdets synpunkt.

En tredje faktor som man med rätta lagt mycket vikt vid är, att örn man gör
stora offentliga utgifter, så kan detta motverkas genom att den enskilde inskränker
sin konsumtion på olika sätt, framförallt genom att det enskilda sparandet
ökas i olika avseenden. Här ha vi att notera, att det är så, att de breda
lagren av konsumenterna inte i någon större utsträckning bidragit till finansieringen.
Det gäller inte minst upplåningen. Detta beror bland annat på
själva systemet för den offentliga upplåningen, som inte har varit lagt på ett
sådant sätt, att de små spararna ha fått den rätta uppmuntran att deltaga.
Vi ha ju haft de stora försvarslånen, och då var det en stor entusiasm som
gjorde sig gällande. Vi voro väl litet var ute och predikade och försökte att
få de breda lagren att hjälpa till med detta sparande. Det lyckades ju i rätt

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

125

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
liten utsträckning. Framför allt kan man säga, att liela den offentliga upplysningen
inte anordnats på ett sådant sätt, att vi därigenom fått en kontinuerlig
uppmuntran av framför allt småsparandet och det enskilda sparandet överhuvud
taget. Man måste i detta fall följa en kontinuerlig linje både i fråga om
upplysningen och annan uppmuntran av de enskilda spararna, och det bär
man inte gjort. Först gick man fram med de stora försvarslånen, så bröt nian
av utan att i fortsättningen tillgodogöra sig den sparvilja som den väldiga
apparaten för dessa lån hade fått att blossa upp. Sedan gjorde nian andra
försök, tyvärr utan någon större framgång. Man har överhuvud taget aldrig
följt någon kontinuerlig och bestämd linje i fråga om uppmuntran och upplysning
på det ena eller andra sättet när det gäller det enskilda sparandet.

Nu är det på det sättet, att man inte kan få fram någon större mängd av
enskilt sparande utan ett målmedvetet och oavbrutet arbete efter en viss bestämd
linje. Det gäller ju att få vissa föreställningar att slå igenom hos den
stora allmänheten. Detta lyckas inte, örn vi inte hålla på målmedvetet på ett
och samma sätt. Det är detta som inte har skett, och för närvarande ha vi
verkligen icke så särdeles stora utsikter att här kunna få en riktig slagkraft
i fråga örn detta bidrag till penningvärdets stabilisering. Sparbankerna göra
allt vad de kunna för närvarande, och jag förmodar att det enda som verkligen
kan sättas in nu. är en effektivisering av sparprogagandan i stora mått, och
den får väl stödjas av statsmakterna, som jag hoppas, på ett bättre sätt än
som hittills skett.

För närvarande veta vi ju rätt litet örn vad resultatet skall bli av allt
detta, men det kan sägas, att den politik som förts från de offentliga myndigheternas
sida inte vare sig tekniskt eller på annat sätt varit ägnad att skaffa
fram den väldiga ökning av det enskilda sparandet, som skulle behövas, örn
man här skulle få en motvikt till de nedrivande krafterna i fråga örn vårt
penningvärde. Ovissheten örn penningvärdet är kanske en av de viktigaste
faktorer som göra, att det är svårt att få folk att spara. De tycka, att det
tjänar, just ingenting till, när de inte veta, vad värdet i framtiden kommer
att bli på de pengar som de ofta med stora uppoffringar och försakelser
skrapat ihop. Det är samverkande orsaker här som göra, att man nog inte kan
se så^ ljust på denna sak. Den nuvarande skattepolitiken innebär ju inte heller
någon vidare uppmuntran till sparande, men det är en sak som jag nu
inte skall gå in på. Den Ilar ju diskuterats tidigare i samband med skattefrågorna.

Vad räntepolitiken beträffar har den i varje fall icke gynnat sparandet, det
kan man ju påstå. Om man ser på räntepolitiken ur inflationssynpunkt, kan
man ju inte säga, att den har motverkat inflationstendenserna. Den hör icke till
de faktorer som man kan peka på och säga, att det är någonting som kan motverka
de nedrivande krafterna, utan snarare tvärtom. Den kan nästan betecknas
som en signal i motsatt riktning. Därtill kommer, att räntenedsättningen
betyder en direkt avvikelse från det fastställda programmet, och detta måste
ju göra, att den verkar oroande även i fråga om penningvärdet. Nu säger utskottet,
att med nuvarande regleringar kan räntan icke få så stort inflytande.
Det är möjligt, men den konsekvens som man får dra därav är, att man på
grund av .det låga ränteläget mäste i framtiden behålla regleringarna, örn man
ej vill höja rilntan; och det är kanske detta som är avsikten.

Så komma vi till nästa faktor, och det är förhållandena på arbetsmarknaden.
Det kombinerade pris- och lönestoppet har ju varit en grundpelare i det hittillsvarande
penningprogrammet. Det går ut ifrån att man skulle försöka hindra
en allmän ökning av penninginkomsterna. I stället hoppades man få en

126

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
stegring av reallönerna genom de sänkta priser, som skulle komma, när vi finge
en ökad varutillgång här i landet. Att pris- och lönestoppet var en grundpelare
för penningprogrammet har framhållits i auktoritativa uttalanden den ena
gången efter den andra och ännu så sent som under sista halvåret 1944 av finansministern,
av bankofullmäktige, av bankoutskottet och därmed också av
riksdagen.

Vi talade ju åtskilligt därom i remissdebatten, och jag tillät mig då att citera
ett uttalande av finansministern, där han sade, att örn vi hade ett läge i
landet ungefär som det nuvarande, där man hade full sysselsättning, och man
började från någon grupps sida att söka driva upp penninginkomsten, så komme
detta att verka på det sättet, att det blev en strävan från andra grupper inom
samhället att göra detsamma, och därigenom skulle man få en stegring av
priserna. De stegrade priserna skulle återigen föra med sig ökade krav från
alla de olika grupper, som konkurrera inbördes örn vem som skall komma först
i detta läge för att få upp sin penninginkomst. Det blir en spiral, såsom finansministern
sade, som kan leda till — jag kan nu inte komma ihåg, hur finansministern
uttryckte det — ödesdigra följder. Och sedan sade han, att ett sådant
läge inte kunde brytas genom annat än en diktatur. Men han1 var för sin del
övertygad örn att man i det svenska samhället skulle genom klokhet och förstånd
samt ömsesidigt tillmötesgående från olika gruppers sida kunna hålla
tillbaka allt detta, och man skulle alltså inte behöva gå de diktatoriska vägarna,
utan den kloka och sunda demokratien skulle kunna klara saken. Jag sade då
till honom, att jag trodde, att det låg mycket i detta och att vi stöde inför ett
blodprov på den svenska demokratien, örn man verkligen i detta läge skulle
kunna få de olika grupperna och då närmast grupperna på arbetsmarknaden
att inse, hur läget var och att deras gemensamma intresse är att hålla tillbaka
lönestegringar som icke gällde de allra svagast ställda grupperna. Vi
veta alla, hur detta blodprov har utfallit, det behöver jag ju icke gå närmare
in på. Det är icke bara de sämst ställda grupperna, som ha) fått eller sträva
efter att få sina löner höjda, utan det har blivit en tendens till en allmän löneökning
över hela linjen, och jag kan inte förstå annat, än att därmed en viktig
del av penningprogrammet har brustit.

Då kan man fråga: vad skulle vi ha gjort i detta avseende? Därvidlag kan
jag bara säga, att vi vädjade ju i remissdebatten till finansministern, att han
skulle försöka framhålla läget för arbetsmarknadens parter med alla de stora
möjligheter han har att kunna göra sig hörd. Men vi ha icke hört något av en
sådan verksamhet från hans sida, utan det är snarare åt andra hållet som hans
verksamhet satt in.

Det är alldeles uppenbart, att här nu uppstått ett läge, som är precis det
som man varnade för på sin tid, utan att någonting har gjorts, knappast ens på
upplysningens väg. Programmet har därigenom mista! en av sina huvudförutsättningar.
Det har blivit, som det heter, »anpassat till verkligheten», vilket
inte betyder någonting annat, än att man inte gjort någonting alls för att söka
uppehålla de förutsättningar som i verkligheten äro nödvändiga för att programmet
skall kunna genomföras.

Detta är ju i själva verket, om man tänker på saken, ganska typiskt för
svårigheterna, för att inte säga omöjligheterna att genomföra en planmässig
hushållning, en dirigerad hushållning i en demokrati. Jag vill medge, att det
icke var någon lätt uppgift. Men den var dock relativt enkel genom att alla
från början voro ense. Vi gåvo alla uttryck åt vår glädje över den mognad och
klokhet, som de svenska arbetarna under så lång tid visat i sitt långa motstånd

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

127

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlöpa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
mot stora frestelser, och över att de verkligen här vörö mäktiga ett samarbete
med andra samhällsgrupper.

Det behövdes emellertid bara litet kommunistisk demagogi för att stenen
skulle komma i rullning och att man skulle falla till föga, och så blev resultatet,
att hela »planhushållningen» brast. Detta visar om något, att örn man
skulle komma till andra åtgärder, som äro mycket svårare att genomföra bl. a.
därigenom att de. i så hög grad inverka på olika gruppers intressen, så blir en
planhushållning i ett demokratiskt samhälle omöjlig att genomföra.

A. i kunna också dra en annan lärdom, och det är, att under ett manipulerat
penningvärde i . ett dirigerat ekonomiskt liv blir resultatet, att man till sist
måste komma till botten, d. v. s. ställes inför frågan om en reglering av arbetsmarknaden
liksom en reglering av andra produktionsfaktorer. Ingen av
oss vill, att man skall komma över till en reglering av myndigheternas reglering
av löner och förhållanden på arbetsmarknaden, ty vi tro att det är mycket
bättre, örn parterna kunna klara upp detta gemensamt utan inblandning
från annat håll. Men man kan ju icke komma ifrån, att man börjar fundera
över vad slutet skall bli på det hela, hur skall man klara sig utan ett sådant
fullföljande av de statliga regleringarna till botten till arbetsmarknaden. Det
finns ju vissa så kallade samhällsfarliga konflikter, där samhället faktiskt
kan bli tvunget att ingripa, örn icke parterna själva kunna klara upp situationen
på ett något så när förnuftigt sätt. Samhällsfarlig kan emellertid varje
konflikt bli, det beror på det förhandenvarande läget, vad konflikten avser och
dess omfattning. För min del tycker jag, att det vore en olycklig utveckling,
örn vi skulle komma dithän, och det är även ur den synpunkten jag är övertygad
örn att det är nödvändigt att riksbanken och vederbörande statsråd använda
alla de metoder, som överhuvud taget kunna komma i fråga, för att klara
situationen, i fråga om vårt penningvärde.

. vescke, hur det kan komma att gå med den saken. Man kan emellertid
icke undgå att fästa sig vid, att det icke bara är finansministern utan också
banko fullmäktige, görn funnit, att man i nuvarande läge icke behöver diskutera
penning-politiken och ej heller behöver tänka på vad som inträffat på det penningpolitiska
området. Jag vet icke vad detta sammanträffande kan bero på,
men möjligen kan det bero^ på att vi här ha en ny variation av det gamla temat
Florido!- och Celestin. Då statssekreteraren i finansdepartementet också är
riksbanksfullmäktiges ordförande, kan det ju hända, att man lätt i de båda
ifrågavarande instanserna kommer till samma resultat och sålunda icke får
den nödiga balans, som anordningen med vår nuvarande riksbanksstyrelses
organisation ju förutsätter. Jag bär själv varit med örn utnämningen av statssekreterare
Hammarskjöld till ordförande i riksbanksfullmäktige, men detta
var endast ett försök; jag hade hoppats, att utvecklingen skulle bli en annan
än som uppenbarligen varit fallet.

. Såsom jag ser saken är, som jag tidigare framhållit, det allvarliga i läget
icke den omständigheten, att det brustit pa den ena eller den andra punkten,
utan det allvarliga i läget är det förhållandet, att alla de olika hithörande
i aktörerna peka i en och samma riktning, nämligen påfrestande på den svenska
kronan och det svenska penningvärdet, som är av så vital betydelse för vår
framtid.

■Tåg har tagit till orda i denna debatt, för att framhålla, att det gamla programmet
i dst närmaste ramlat sönder, och att förutsättningarna, som man
tänkte sig, då det gamla programmet gjordes upp, i väsentliga delar icke längre
finnas kvar. Min fråga gäller: Abid sätter man då i stället, vad tänker man
satta i stället, och hur har man tänkt sig vår penningpolitik i fortsättningen?

128

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten ail inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Ja, på den punkten äro både regering och riksbanksfullmäktige lika tysta.
Detta förhållande förefaller mig olyckligt. Det har sagts, att det viktigaste för
en lycklig penningpolitik är att den är verkligt klar, fast och bestämd till såväl
uppläggning som utförande, detta helt enkelt beroende därpå att de psykologiska
faktorerna betyda så oerhört mycket. Har man ett penningprograni, jsom
är fast och klart och som man också fast vidhåller i olika instanser så långt
detta överhuvud taget är möjligt, så skänker detta det starka stöd, som ligger
däri, att också allmänheten tror på programmet och själv hjälper till att upprätthålla
det. Det är därför jag tror, att det skulle vara mycket nyttigt, örn vi
kunde få höra en deklaration från finansministern örn hur han, när nu de
gamla förutsättningarna för det gamla programmet tydligen icke längre finnas,
tänkt sig, att man skall kunna föra kampen vidare för upprätthållandet av den
svenska kronans värde.

Herr Wiberg: Herr talman! Jämte herr Nordenson har jag avgivit en reservation
mot utskottets uttalande angående räntepolitiken. Eller kanske rättare
sagt: reservationen) riktar sig mot avsaknaden av ett uttalande från utskottets
sida i denna fråga.

Redan i samband med dechargebetänkandet hade ju utskottet möjlighet att
ta ställning till den av riksbanken vid årets början vidtagna sänkningen av
diskontot på en halv procent, men bankoutskottet sköt på sitt ställningstagande
med hänvisning till att utskottet senare under året skulle få tillfälle att återkomma
till frågan. Man syftade då på det ärende, som kammaren i dag har
att behandla, nämligen propositionen angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten till guldinlösen och den penningpolitiska debatt, som alltid
brukar följa på det av utskottet framlagda utlåtandet med anledning av samma
proposition.

Jag skall be att något närmare få utveckla mina synpunkter på räntefrågan,
som varit anledningen till att jag avlämnat denna reservation. Jag vill då
till en början poängtera, att en av grundpelarna i det penningpolitiska program,
som förra årets godkändes av riksdagen, utgjordes av den förklaringen, att
''den dåvarande räntestabiliteten borde tills vidare bevaras. Det förutsattes dock,
att i ett depressionsläge frågan örn en räntesänkning skulle tagas under omprövning
såsom ett medel att öka produktionen och sysselsättningen. Skulle
tendenser till åtstramning på kapitalmarknaden göra sig gällande, borde dessa
tendenser motverkas genom operationer i öppna marknaden från riksbankens
sida i syfte att förhindra en stegring av den långa räntan.

Den uppfattning örn konsekvenserna av en räntesänkning, vartill riksdagen
förra året anslöt sig, har också accepterats av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering,
som i sitt penningpolitiska utlåtande bl. a. framhåller, att »om
produktion och sysselsättning skulle visa tendenser att nedgå, en räntesänkning
är det första medel, som på penningpolitikens område bör övervägas. Fastän
en räntesänknings omedelbara verkningar på prisutvecklingen icke äro betydelsefulla,
kunna nämligen dessa verkningar på produktionens och investeringarnas
räntabilitet vara avsevärda, särskilt inom vissa områden.»

tinder den tid, som förflutit efter det att statsmakterna förra året antogo
detta penningpolitiska program, hava, som vi ju alla veta, de faktorer, som verka
i inflationistisk riktning, ingalunda minskats, utan i stället gjort sig gällande
med större styrka än tidigare. Även örn man hyser en mycket stor förståelse för
de skäl, vilka föranledde riksbanken att i början av året sänka diskontot med en
halv procent, kan man dock ej underlåta att fråga sig, örn det avsteg från

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

129

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
det penningpolitiska programmet, som räntesänkningen innebar, verkligen var
välbetänkt.

Det kan nämligen icke förnekas, att då bankofullmäktige sänkte räntan, detta
innebar ett klart avsteg från det penningpolitiska programmet. Nu är det emellertid
alldeles tydligt, att riksdagens avsikt icke varit, att bankofullmäktige
obönbörligen och utan att taga hänsyn till de omständigheter, solm äro för
handen vid varje tidpunkt, skola vara bundna av ett program. Men lika klart
torde väl också vara, att ett avsteg icke bör äga rum utan att någonting inträffat,
vilket medför, att avsteget framstår såsom så befogat, att det strängt
taget är höjt över all diskussion. Jag menar, att det kan starkt ifrågasättas,
örn detta var förhållandet. De skäl, vilka bankofullmäktige åberopat, synas
icke vara övertygande. Det är också känt, att inom fullmäktige rådde både
tveksamhet och delade meningar.

Såsom ett huvudargument för räntesänkningen har framförts, att densamma
skulle vara ägnad förhindra en hyresstegring. Men det är då anledning att i
första hand framhålla, att fullmäktige icke ens för bankoutskottet kunnat framlägga
en utredning örn räntesänkningens inverkan på hyresnivån. Man torde
ej heller kunna komma ifrån, att argumentet i fråga i stor utsträckning vilar
på ett antagande. I verkligheten förhåller det sig, som vi litet var veta, så, att
större delen av fastighetskrediterna torde vara bundna på ganska lång sikt.
Det område, där en räntesänkning skulle kunnat få någon större betydelse,
skulle närmast inskränka sig till att avse nybyggnader. Frågan är emellertid,
om icke detta problem hade kunnat lösas på ett annat sätt än genom en generell
räntesänkning, en åtgärd som ur andra synpunkter medför mindre önskvärda
konsekvenser.

Det avgörande skälet till räntesänkningen torde måhända hava varit det förhållandet,
att staten under innevarande år skulle komma att konvertera betydande
lån, och att en räntesänkning sålunda komme att medföra en minskning
av statens utgifter. Det torde under dessa förhållanden vara skäl erinra örn
att riksbankens uppgift i främsta rummet är att fungera såsom penningvårdande
organ. Att en räntesänkning skulle medföra en besparing av statens utgifter
var ju ej heller någon nyhet. Den saken tog man nämligen i beaktande,
när det penningpolitiska programmet fastställdes förra året. Betydelsen av
ett fast penningvärde är så avsevärd, att gentemot densamma den fördel, som en
kostnadsminskning för staten i och för sig givetvis måste utgöra, icke kan tillmätas
avgörande vikt.

Men det har också framhållits, att den faktiska utvecklingen på penningmarknaden
hade försatt riksbanken i ett sådant läge, att en räntesänkning svårligen
kunde undvikas. Gentemot detta måste till en början betonas, att det
icke ens från riksbankens sida gjorts gällande, att riksbanken befann sig i en
nödfallssituation. Även vid tidpunkten för räntesänkningen hade riksbanken
möjlighet att fritt och obundet träffa sitt val. Man kan också fastslå, att bankofullmäktige
träffat ett frivilligt avgörande. Hade man velat undvika en räntesänkning,
hade detta vid tidpunkten för räntesänkningen, trots det läge som
då var för handen, mycket väl kunnat ske.

Däremot är det fullkomligt riktigt, att vid den tidpunkt, då räntesänkningen
genomfördes, utvecklingen på marknaden tenderade mot en sänkning. Man kan
svårligen bestrida, att de som voro ansvariga för denna utveckling i främsta
rummet voro de penningvårdande myndigheterna. Marknadslägets utveckling
måste nämligen antingen hava berott på att tillgången på penningar varit större
än efterfrågan, eller att kapitalplacerarna väntat en sänkning av diskontot. I
Andra kammarens protokoll 1945. Nr 30. 9

130

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med gidd m. m. (Forts.)
förra fallet bär staten ansvaret. Riksbanken ökade penningmängden, bl. a.
genom uppköp av valutafordringar men också genom sina operationer i öppna
marknaden. Riksbankens obligationsportfölj undergick en ökning. Riksgäldskontoret
hade för övrigt ej heller utbytt sina krediter hos riksbanken mot lån
i marknaden. Under detta år har emellertid i viss omfattning ett sådant utbyte
ägt rum, vilket naturligtvis också kan ha medverkat till den åtstramning på
penningmarknaden, som nu i viss utsträckning kan konstateras. Vad tveksamheten
örn riksbankens avsikt att bibehålla eller sänka räntan beträffar skulle
en förklaring från statsmakternas sida, att det fastställda programmet komme
att fullföljas och att räntefoten komme att hållas, hava medfört att trycket
hade lättats.

I sitt utlåtande beröra bankofullmäktige endast ganska flyktigt den företagna
räntesänkningen, och de förklara, att »priskontrollen och övriga regleringsåtgärder
ha medfört att räntenivåns höjd icke för nävarande äger den
betydelse för gestaltningen av konjunkturer och prisutveckling, som under normala
förhållanden tillkommer den.» Jag skall bortse från, att den teoretiska
hållbarheten i en dylik bevisföring kan ifrågasättas, men även den som delar
fullmäktiges uppfattning bör icke förbise, att en räntesänkning med denna motivering
kommer att stå i skarp motsats till det i olika sammanhang uttryckta
önskemålet om en snabb avveckling av regleringsåtgärderna.

Följderna av räntesänkningen visade sig omedelbart. Kursnivån å aktier
och obligationer undergick en påtaglig stegring. Senare har tendensen i detta
hänseende undergått en förändring, något som emellertid är beroende av alldeles
särskilda faktorer, nämligen i första rummet av det utrikespolitiska
läget och i andra hand av verkstadskonflikten. Även fastighetsvärdena ha
naturligtvis inte heller kunnat undgå att påverkas av räntesänkningen. Det
är också troligt, att densamma i viss utsträckning bidragit tili de höjningar
av taxeringsvärdena, som ägde rum vid 1945 års omprövning. Höjda fastighetsvärden
tendera i sin tur till att höja hyresnivån. I många fall har denna
höjning tagit sig alldeles påtagliga uttryck genom att fastighetsägarna höjt
sina bottenlån.

Fluktuationer i fråga örn aktier, obligationer och annat medföra under en
uppgångsperiod inkomster. Då kurvan går nedåt, uppkomma å andra, sidan
förluster, vilka emellertid endast i viss, kanske i ringa utsträckning drabba
samma personer, som gjort vinsterna. Man torde väl också vara överens örn
att man bör undvika såväl fluktuationer som en varaktig förhöjning av de
nominella värdena, vilket i sak är liktydigt med en konserverad inflation.

I ett läge, då de inflatoriska tendenserna framträda med ökad styrka —
beroende på minskad varutillgång, ökad exportkredit och mycket annat — bör
man vara mån örn att icke utan tungt vägande skäl vidtaga åtgärder, vilka —
även örn de tillfälligt kunna medföra vissa fördelar — i längden dock verka
i ogynnsam riktning för penningvärdet. Örn sådana åtgärder skulle lia en
kanske ringa och oväsentlig inverkan, därest de vore isolerade företeelser,
kunna de i ett ömtåligt läge få en avsevärt större tyngd än vad som eljest
skulle ha varit fallet. Genom räntesänkningen har riksbanken obestridligen
också avhänt sig ett av de penningpolitiska medel, som man i det penningpolitiska
programmet förutsatte att riksbanken måhända kunde komma att
behöva, nämligen såsom motvikt mot en utveckling i depressiv riktning. Man
får nämligen antaga, att med en ytterligare sänkning av räntan ej gärna kan
räknas. Skulle någon förändring ske, återstår följaktligen endast alternativet
höjning.

Man kan icke heller undgå att taga hänsyn till den menliga inverkan på

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

131

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
sparviljan, som det nuvarande låga ränteläget i förening med den allmänna
osäkerheten beträffande statsmakternas vilja att med kraft försvara penningvärdet
måste ha. När staten är den ojämförligt störste låntagaren på marknaden,
innebär en med artificiella regleringsåtgärder åstadkommen nedpressning
av ränteläget därjämte en särbeskattning av spararna, något som icke
minst i tider av starkt inflationstryck, då det gäller att med alla medel uppmuntra
till ökat sparande, måste framstå såsom synnerligen skadligt till sina
verkningar.

Herr talman, även örn man naturligtvis icke skall överskatta konsekvenserna
av räntesänkningen, torde man dock ej kunna undgå att få den uppfattningen,
att det hade varit lyckligare, örn bankofullmäktige vid sin avvägning
hade stannat för att även i fråga om räntan följa 1944 års program,
till vilket i övrigt . som bekant såväl fullmäktige som också bankoutskottet
även i år anslutit sig.

Jag skulle utöver dessa synpunkter i räntefrågan gärna vilja göra ytterligare
några randanmärkningar beträffande den allmänna penningpolitiken.
Jag har den uppfattningen, att bankoutskottets uttalanden i dessa avseenden
äro synnerligen välbetänkta och kloka. Dessa uttalanden skilja sig i ett avseende
principiellt från ^ departementschefens och bankofullmäktiges ställningstagande.
Den föregående ärade talaren har redan berört den av departementschefen
och bankofullmäktige uttalade uppfattningen, att det inte finns
någon anledning att nu taga upp det penningpolitiska programmet och den
penningpolitiska situationen till diskussion. Detta har emellertid utskottet faktiskt
gjort. Utskottet har synnerligen kraftigt understrukit de olika faromoment,
som föreligga såväl vad beträffar varusidan som penningsidan. Utskottet
poängterar, den förefintliga knappheten på varor och har därvid ytterligare
understrukit den stora sannolikheten för att brist på vissa områden kommer
att .vara för handen under ganska lång tid. Utskottet har likaledes pekat på
de inflationsfaktorer, som finnas på penningsidan och som i första hand förorsakas
av exportkrediter och återuppbyggnadskrediter och annan hjälpverksamhet.
Utskottet, har slutligen och inte minst understrukit det faromoment,
som kostnadsstegringarna, i första rummet beroende på löneutvecklingen, måste
innebära.

Jag skall inte i alltför stor omfattning fördjupa mig i den allmänna penningpolitiska
diskussionen. Jag skall endast till vad som tidigare i dag anförts
knyta ytterligare, några reflexioner. När det gäller de kostnadsuppdrivande
faktorerna förbiser man i den allmänna diskussionen nog ganska ofta
den stora fara, som ligger däri, att vi i fråga om import äro hänvisade till
marknader, där prisläget är högre än vad som var fallet på de marknader,
fran., vilka vi tidigare kunnat hämta större delen av våra importvaror. Detta
förhållande mäste naturligtvis särskilt uppmärksammas när det gäller handelsförhandlingarna.
Men man måste naturligtvis vara på det klara nied att
förhandlingar inte enbart kunna åstadkomma en prisutjämning. Man mäste
också ha för ögonen, att om man får räkna med de kostnadsuppdrivande faktorer,
som nyssnämnda och andra ofrånkomliga förhållanden utgöra, man
måste när det gäller vår allmänna ekonomiska politik inom landet ta så mycket
större hänsyn till de andra möjligheter, som kulina föreligga att skydda
vårt penningvärde. Inte minst betydelsefullt är därvid, att man beaktar detta
när det gäller utformandet av skattepolitiken. Skola vi trots de svårigheter,
som föreligga, kunna bevara penningvärdet, är förutsättningen ilen, att vi trots
bränslesvårigheter och råvaruknapphet och alla andra bekymmer kunna stegra
produktionen.

132

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1915.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Vad skattepolitiken beträffar bör också ett särskilt avsnitt av densamma
uppmärksammas, nämligen krigskonjunkturskattelagstiftningen, vilken mer än
någon annan skatteform verkat hämmande, när det gällt nyskapande och ökad
produktion. Det skulle ur många synpunkter och icke minst ur penningvårdande
synpunkt vara värdefullt, örn denna form av beskattning så snart som
möjligt kunde avvecklas. Man hade hoppats, att finansministern åtminstone
i slutet av förra året hyste planer på att avveckla, krigskonjunkturskatten med
utgången av år 1944. Man har tyvärr inte fått bekräftelse på att någon avsikt
i denna riktning nu föreligger. Inte heller ger bevillningsutskottets uttalande
i år på denna punkt den önskade klarheten. Frågan står fortfarande
obesvarad. Det föreligger med andra ord risker för att örn ett år ett förslag
örn en ny retroaktiv lagstiftning på detta område kommer att framläggas. Jag
skulle vilja hemställa till finansministern att snarast möjligt taga frågan under
omprövning och ge ett klarläggande besked, så att man från näringslivets
sida vet vad man har att räkna med. Det skulle vara utomordentligt tacknämligt,
örn detta besked gick i den riktningen, att krigskonjunkturskatten
skulle komma'' att avvecklas med utgången av år 1944, något som otvivelaktigt
skulle vara till gagn vad beträffar den önskade produktionsökningen.

I den föreliggande propositionen behandlas icke med ett ord växelkursernas
problem. Ej heller beröres i valutapropositionen den betydelsefulla åtgärd,
som på detta område vidtagits, nämligen undertecknandet den 6 mars 1945
av ett betalningsavtal mellan Sverige och England. Yår politik har hittills
gått ut på att följa dollarn. Innebär det nu avslutade avtalet med England,
att vi i verkligheten också förankrat vår valuta vid pundet, som vi lämnade
i augusti 1939? En sådan tolkning synes man i varje fall att döma av uttalanden
i den engelska pressen ha gjort i England. Det skulle säkerligen också
vara av ganska stor betydelse, örn man kunde få klarlagt, vad avsikten från
svensk sida är, och i all synnerhet örn det kunde från officiellt håll sägas
ifrån, att betalnings avtalet ingalunda är avsett att medföra en övergång från
dollar- till pundförankring. Yi böra i vår utrikeshandels intresse sträva efter
att fortast möjligt återgå till fria valutaförhållanden. Förenta staterna, befinna
sig i det läget, att en sådan återgång där kan förväntas ske mycket tidigare
än i England.

Man möter stundom det resonemanget, att olägenheterna av en stegring av
den inhemska prisnivån icke böra överskattas med tanke på att man ju alltid
har möjlighet att i sista hand höja växelkurserna. Ett sådant resonemang är i
mycket ringa grad verklighetsbetonat. En höjning av växelkurserna är liktydig
med att inflationen blir formellt erkänd och förhoppningarna^ örn en prissänkning
uppgivna. För vårt näringsliv är det uppenbart förmånligast med
fasta växelkurser. Det är säkerligen också felaktigt att tro, att vårt land
kommer att befinna sig i den ställningen, att svårigheter på den inhemska
marknaden i penningpolitiskt avseende skulle kunna utjämnas genom valutamanipulationer.

Jag skulle vilja tillägga, att man när det gäller att bedöma riskerna för en
inflationistisk utveckling naturligtvis icke bör förbise, att genom att försvarsberedskapen
nu sedan kriget i Europa upphört kan minskas ett så avsevärt
budgetunderskott som vi tidigare haft inte längre borde behöva uppstå. Men
det finns, som redan förut i dag framhållits, så många faktorer, som verka i
motsatt riktning. Statsmakterna äro uppenbarligen också beredda att möta
övergångstidens svårigheter på arbetsmarknaden med ett omfattande investeringsprogram,
vars realiserande torde innebära, att åtskilliga hundratals miljoner
kronor nedläggas i improduktiva eller endast på lång sikt produktiva an -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

133

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
läggningar, som icke alls eller endast på lång sikt kunna innebära något tillskott
till nationalinkomsten. Det är också tydligt, att även en investeringsverksamhet
av denna art är ägnad medföra återverkningar på penning- och
kapitalmarknaden.

Alla befolkningsgrupper ha anledning tänka på att föga vore vunnet, örn
nian nu i vad man får hoppas skall vara slutskedet och innan de förhållanden,
som en gång i framtiden komma att anses som normala, ha inträtt, skulle försätta
sig i samma olyckliga situation som vårt land ''befann sig i efter förra
kriget. Om vi äro överens örn målsättningen och örn de penningvårdande myndigheterna
också i handling visa sin avsikt att göra allt vad på dem ankommer,
då kan vårt land med hjälp av statsmakter och enskilda säkerligen övervinna
de svårigheter, som vi stå inför på det penningpolitiska området. Men
härtill kräves först och främst en produktionsbefrämjande skatte-, löne- och
penningpolitik, som verkligen medför att alla krafter helt och fullt insättas
för att nå målet.

Den största bördan härvidlag kommer av naturliga skäl att åvila finansministern.
Man har riktat en ganska hård kritik mot uraktlåtenheten att under
förra året, särskilt under hösten, men även tidigare, lämna klarläggande
besked örn statsmakternas avsikter. Man har också, som känt är, riktat klander
emot vissa av finansministerns uttalanden, vilka enlig vad man menat i
verkligheten luckrat upp jordinånen för lönerörelser. Jag skulle i detta sammanhang
icke närmare ingå härpå utan för närvarande endast konstatera, att
jag är fullt medveten örn att finansministerns uppgift ingalunda är lätt. Men
å andra sidan är den desto mera betydelsefull.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Bankoutskottet talar i sitt föreliggande
utlåtande örn att man skall fullfölja de tidigare uppdragna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken. Detta uttalande gör bankoutskottet samtidigt som
lönestoppet på väsentliga punkter har genombrutits och samtidigt som man
talar örn — nu liksom tidigare •— att lönestoppet är en förutsättning för prisstoppet,
och detta i sin tur göres liktydigt med att inflationsförhindrande åtgärder
skulle vara möjliga att vidtaga. Detta betyder, såvitt jag kan förstå,
att utskottet här rekommenderar ett fortsättande av en politik, vars enligt
uppgift tidigare grundläggande förutsättning inte längre föreligger. Detta
skulle med andra ord, därest den tidigare framställningen av lönestoppets betydelse
vore riktig, innebära, att utskottet rekommenderar rena meningslösheten
som riktlinje för den fortsatta ekonomiska politiken. Jag medger emellertid
gärna, att utskottet kan lämna denna rekommendation genom att inte
låtsas örn vad man tidigare har sagt örn lönestoppet och dess betydelse.

För vår del förhåller det sig ju så, att vi tidigare ha bestritt, att det skulle
föreligga det omedelbara samband mellan löner och priser, som man tidigare
har gjort gällande. Vi ha också, när det sagts, att i en inflationsprocess tå
priserna hissen medan lönerna få ta trappan, hävdat, att så behöver det visst
inte vara. Jag tror att detta påstående numera kan anses bekräftat i princip,
sedan konjunkturinstitutet inte ansett sig kunna beräkna lönerna till mer än
ungefär hälften av produktionskostnaderna. Även örn denna uppskattning enligt
min uppfattning är ganska hög, innebär den vid en uppåtstigande prisrörelse
i verkligheten, att även örn priserna ta trappan, skulle lönerna mycket
väl kunna ta hissen.

Såsom jag redan har påpekat har lönestoppet genombrutits. Det har skett
utan någon nämnvärd förändring av åtminstone de statistiskt fixerade priser -

134

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
na, alltså närmast partipriserna, vilka egentligen äro oförändrade. Även levnadskostnadsindex,
sådant det framträder i statistiken, är i det väsentliga oförändrat.
Om jag konstaterar detta, betyder det inte, att jag därmed skulle göra
gällande, att det inte sker någon förändring i levnadskostnaderna. Ty en sådan
förändring sker och har fortgått under åratal, men den äger rum på en
annan väg än den som kan fastställas genom den offentliga prisstatistiken.

Jag tror att härvidlag är den alltjämt fortgående kvalitetsförsämringen av
varorna deli väsentliga väg, varigenom levnadsstandarden försämras för massorna.
Jag medger gärna, att denna kvalitetsförsämring är svår att statistiskt
belysa. Men skillnaden står klar för varje medborgare, som nu köper t. ex. en
kostym och jämför det pris, han nu får betala för denna kostym, med det han
fick erlägga för en liknande före kriget, och dessutom jämför hållbarheten
hos en sådan kostym med hållbarheten hos en motsvarande kostym före kriget.
Örn man sedan utsträcker denna jämförelse till olika varor, livsmedel icke
undantagna, kan man fastslå, att det råder en väsentlig skillnad i kvalitetshänseende,
som inte på något sätt framträder i den officiella statistiken. När
exempelvis våra verkstadsarbetare gått ut i en strejk* som nu varat i fem månader,
torde den väsentligaste förklaringen härtill ligga i den oerhörda försämring
av existensvillkoren, som har genomförts utan att den har kommit till
synes i den officiella statistiken. Men som jag nyss påpekat lia de priser, som
statistiskt ha kunnat utläsas — och därvidlag böra ju partipriserna tillmätas
mycket stor betydelse — inte undergått en sådan förändring'', som svarar mot
det förändrade läge, som har inträtt genom att lönestoppet i mycket stor utsträckning
genombrutits. Jag tror att enbart detta förhållande bevisar vad vi
hela tiden ha hävdat, nämligen att företagarna ha gjort stora vinster under
kriget, och att dessa vinster ha varit möjliga genom den återhållsamma lönepolitik,
som bedrivits ifrån arbetarnas sida. Det är naturligtvis möjligt, att
en hel del av de numera ökade lönekostnaderna kunna kompenseras och verkligen
kompenseras genom moderniseringar och ökad mekanisering samt genom
besparingar på olika områden. Man borde väl ändå kunna antaga, att en del
av dessa löneförbättringar varit möjliga eller i varje fall tangera profiten och
minska dennas storlek.

Nu talar utskottet örn att det väntar ökad spänning mellan köpkraft och
varutillgång och framställer detta som inflationsdrivande element. Ja, det är
ju möjligt att varuknappheten skärps, men detta är väl inte alldeles oundvikligt.
Jag vill bara erinra örn, att danskarna för närvarande ha överflöd på
kött och fläsk. De lia fryshusen överfyllda, och jag inbillar mig, att det inte
borde vara omöjligt för Sverige att öka sina ransoner av kött och fläsk genom
import. Men även örn det skulle bli så att varuknappheten skärps, så tycker jag
inte att det finns något rimligt skäl att låta priserna gå i höjden. Denna
»ökade köpkraft», som utskottet kallar det, den behöver inte draga med sig
en ökad efterfrågan på ransonerade varor så länge maji bibehåller och eventuellt
— örn detta blir nödvändigt — skärper ransoneringen och priskontrollen.
Denna s. k. »köpkraft» kan i så fall inte öka efterfrågan på kött och
fläsk och smör och andra ransonerade varor. Det betyder att denna ökade
köpkraft — jag använder utskottets term — i så fall finge söka sig andra
vägar än att efterfråga dessa priskontrollerade och ransonerade varor. Jag
måste fråga, örn det kan finnas någonting att invända emot den tankegången,
att en ökad inkomst för de breda folklagren söker sig till andra områden, t. ex.
till ökat sparande, till möbelmarknaden, till att efterfråga tomter, egnahem
eller sommarstugor, till att användas för semestervistelser eller annat, områden
alltså som inte tillhöra de ransonerade områdena. Jag menar därför, att

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

135

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
det egentligen är ganska meningslöst att göra gällande, att »den ökade köpkraften»
behöver leda till prisstegringar. I varje fall är ett sådant resonemang
meningslöst så länge man behåller priskontrollen och ransoneringarna^ och
någonting annat har ju inte ifrågasatts, åtminstone inte under en överskådlig
framtid.

Därtill skulle jag vilja erinra örn att det vid löneförhöjningarna ju inte
handlar örn en generell ökning av den s. k. köpkraften, utan det handlar örn
en omfördelning av densamma. »Köpkraften» förändras alltså inte i och för
sig genom att arbetslönerna höjas, när detta skett på profitens bekostnad. Det
som inträffar härvidlag är på sin höjd att förmögenhetsökningens tempo dämpas
i någon mån, men detta tempo är ju ändå tillräckligt för alla investeringsbehov.
Man behöver ju som bevis för överflödet på penningmedel endast erinra
om vår mycket låga ränta, en räntenivå, som ju i verkligheten stegrar överflödet
på för närvarande obrukbart eller oanvändbart investeringskapital.

Ja, herr talman, jag tycker, att med hänsyn till allt detta är utskottets gnäll
över att de höjda lönerna stegra produktionskostnaderna, framtvinga prisförhöjningarna
på kontrollerade varor och på längre sikt försvaga näringslivets konkurrenskraft
gentemot utlandet ingenting annat än en demonstration mot Sveriges
arbetare, en demonstration till förmån för profitintressena. Att exempelvis
vår prisnivå har stigit mer än den internationella och särskilt den åberopade
amerikanska prisnivån, det är ju inte arbetslönernas fel, utan det är
ju den statliga politikens fel, den politik, som statsmakterna genomfört under
kriget. Det lönar sig för övrigt inte mycket att klaga över detta i dag, så länge
inte riksdagen vill taga ett enda konkret steg att sänka prisnivån. Om man
exempelvis skulle ha slopat omsättningsskatten — detta ha vi ju föreslagit —
skulle detta ha blivit ett medel att nedbringa prisnivån — låt vara kanske inte
i så hög graci. Men faktum är, att man inte vill höra talas örn en sådan åtgärd,
och ännu mindre har jag märkt att man varit villig att vidtaga några andra
åtgärder för att åstadkomma en sänkning av prisnivån.

Jag skulle vilja betona, att det inte är de höga lönerna, som försvaga den
svenska industrien i den internationella konkurrensen. Jag skulle i stället vilja
vända på saken, trots att det kanske ter sig som en paradox. Jag skulle vilja
göra gällande, att det är de låga lönerna och den svenska industrien, som egentligen
på lång sikt försvaga Sverige i den internationella konkurrensen. De amerikanska
industriarbetarnas löner äro exempelvis dubbelt så höga som de svenska,
men det hindrar inte, att den amerikanska industrien är oerhört överlägsen
i jämförelse med den svenska industrien. I verkligheten förhåller det sig så,
att de höga lönerna äro en aktiviseringsfaktor när det gäller att driva på moderniseringsåtgärder
och mekaniseringen av produktionen, vilket ökar arbetets
räntabilitet. Jag tror att den återhållsamma lönepolitik, som genomfördes under
1930-talet, där man bromsade upp de bättre betalda arbetarnas ansträngningar
att höja sina löner med tal örn att man skulle genomföra en solidarisk lönepolitik
till förmån för de sämst ställda, och där man förklarade, att uppgiften
inte kunde vara att generellt höja lönerna utan att höja produktionen ■— denna
ekonomiska politik bidrager i verkligheten till att Sverige har blivit efter i den
internationella konkurrensen och kommer att i ännu högre grad bli efter, vilket
förutsattes på vissa håll. Jag menar därför, att utskottet ställer saken på
huvudet, och jag tror, att om man fortsätter att hålla nero lönerna i detta land,
då har man funnit en mycket enkel men absolut säker metod för att ytterligare
öka de internationella konkurrenternas försprång och fullständigt utmanövrera
den svenska industrien från den internationella marknaden.

Vi lia haft en nationalinkomst på ungefär 17 miljarder kr., vilket blir 2 651

136

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
kr. per huvud räknat. Redan detta visar ju, att en omfördelning av nationalinkomsten
kan väsentligt lätta bördan för de sämst ställda, utan att det skulle
ha några katastrofala inverkningar på de fortsatta investeringsmöjligheterna.
Vi kunna alltså inte ansluta oss till bankoutskottets uppmaning till de valutavårdande
myndigheterna och till »alla instanser som ha inflytande på den
ekonomiska politikens utformning», som det heter, att från de angivna synpunkterna
försvara en viss politik. Vi anse det vara ofrånkomligen nödvändigt
att de arbetandes läge förbättras, och vi erinra örn att vi lia ett gemensamt efterkrigsprogram
med socialdemokraterna, där det anses som en angelägenhet av
stor vikt att när kriget är slut så snart som möjligt återställa 1939 års reallöner.
Jag tror att detta kan genomföras utan några inflationskonsekvenser.
Jag tror till och med, att man kan lägga bort hela den här inflationsmetafysiken
och all tidigare dimbildning kring detta ämne, ty ingen vettig människa kan
tro, att den svenska valutan ännu befinner sig i en verklig fara, eller att inflationskrafterna
ha tillräckligt spelrum i den svenska ekonomien och politiken för
att åstadkomma en valutakrasch. En viss inflation ha vi ju egentligen haft
under hela kriget, men det betyder ju endast, att man får söka en ny balans
mellan löner och priser vid en ny nivå. Denna nya balans kommer man väl
sannolikt att upprätta även örn riksdagen mobiliserar sin auktoritet mot sådana
strävanden från arbetarklassens sida. Ja, jag tror, herr talman, att örn det
funnes en allvarlig vilja hos riksdagen och hos statsmakterna, så kunde man
också väsentligt pressa ned prisnivån och kanske till och med återställa förkrigstidens
penningvärde, men det skulle ju bara ägarna av större kapital,
rentierer och obligationsinnehavare ha någon glädje av. Jag menar därför, att
det är en oerhörd överdrift av bankoutskottet när det nu mässar örn »allvarliga
farhågor ur pennigpolitisk synpunkt».

Innan jag slutar skulle jag vilja säga några ord med anledning av herr
Bagges anförande. Han säger, att det endast behövs litet kommunistisk deinar
gogi för att arbetarnas lojalitet mot den av statsmakterna beställda ekonomiska
politiken skulle upphöra. Ja, örn herr Bagge verkligen är så verklighetsfrämmande
att han tror, att det missnöje, som den svenska arbetarklassen har givit
uttryck för under den senaste tiden och som resulterat i långvariga strejker,
att det skulle vara resultatet av demagogi eller agitation, då undrar jag, örn
herr Bagge verkligen hör hemma i denna trista värld. Örn man erhåller sådana
nationalekonomiska grundkunskaper så att man kan förutsätta någonting sådant,
då innebär detta en allvarlig kritik mot nationalekonomien såsom vetenskap.
Därmed har jag inte sagt, att nationalekonomien är en vetenskap, ty det
är den enligt min mening inte. Den nivån har den inte uppnått för närvarande.

Herr Bagge förklarar, att planhushållning är möjlig i en demokrati endast
under den förutsättningen, att arbetarklassen finner sig i en ekonomisk politik,
som nästan oavbrutet försämrar dess existensvillkor. Jag tror att en planhushållning
överhuvud taget är en ganska utopisk tanke så länge profiten och inte
behovet skall vara den avgörande faktorn för att bestämma produktionens omfattning
och inriktning, men jag medger gärna, att man kan uppnå en viss planmässighet
även under nuvarande förhållanden. Det visar ju inte minst den ekonomiska
politik, som förts i de krigförande länderna och som förts i vårt eget
land. Det är ju obestridligt, att statsmakterna ha skaffat sig en mycket god
överblick över produktionsfaktorerna, och att statsmakterna genom dessa sina
kunskaper kunnat utnyttja sina olika organ för att uppnå en planmässighet,
som tidigare inte varit möjlig. Denna planmässighet bör man eftersträva även i
fortsättningen. Utan att göra gällande att man helt kan bortse från lönespörsmålet
skulle jag vilja betona, att det väsentliga för att uppnå en så hög plån -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

137

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
mässighet som möjligt, åtminstone en sådan som förutsattes i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, det är att man genomför en sträng statskontroll över produktionen,
över prisutvecklingen och över utrikeshandeln. Detta liksom kreditfrågan
tror jag äro mycket väsentliga punkter.

Herr Bagge förklarar, att de gamla förutsättningarna för den ekonomiska
politiken egentligen inte längre föreligga, och han ville sätta någonting annat
i stället. Jag lyssnade mycket noga för att höra vad herr Bagge hade att sätta
i stället. För det första ville han ha klarhet, han ville ha fasta, klara linjer, där
man skulle taga hänsyn till de psykologiska faktorernas betydelse. För det andra
ville han ha en deklaration av — så vitt jag förstår — herr finansministern
örn hur denne tänkte sig, att man i fortsättningen skulle genomföra de ekonomiska
huvudlinjerna. Jag måste säga, att detta alternativ till den rekommendation,
som bankoutskottet har givit, är synnerligen magert.

Herr Wiberg förklarade här, att tack vare den genomförda räntesänkningen
föreligger det risk för att fastighetsvärdena stegras och att detta i sin tur kan
påverka hyrorna. Däri har herr Wiberg fullständigt rätt, men detta kan man
ju lätt avhjälpa genom att framtvinga en hyres sänkning, som gör att inte räntabiliteten
på fastigheterna ökar genom räntesänkningen. Genom en sådan hyressänkning
kan man beröva fastighetsspekulanterna det initiativ, som de eljest
eventuellt vilja ha när det gäller att utnyttja räntesänkningen för spekulation
i fastigheter.

Till slut skulle jag, herr talman, endast vilja säga det, att vi för vår del inte
äro anhängare av utskottets motivering. Denna motivering finna vi endast kunna
glädja profitintressena i detta land. Däremot ha vi naturligtvis ingenting
emot, att riksbanken får fullmakt att vägra inlösning av sedlar mot guld. Jag
tror, att örn man skall ställa några riktlinjer för penningpolitiken för framtiden
skall det för det första vara att undvika både deflation och inflation. Vidare
tror jag, att man bör hålla räntan nere. Det finns goda förutsättningar
för det. Man bör även i fortsättningen bibehålla en fast priskontroll och försöka
nedbringa priserna på konsumtionsvaror i den mån detta är möjligt; och
slutligen bör man upprätthålla ransoneringen så länge detta är nödvändigt.
Jag tror, att detta kommer att räcka ett ganska gott tåg när det gäller att försvara
den svenska kronans värde.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr von Seth: Herr talman! I fråga om den statliga finansieringspolitiken
och dess ändamålsenlighet ur penningvårdande synpunkt skulle jag vilja framföra
några synpunkter.

Vad som vid ett studium av finansstatistiken på detta område faller i ögonen
är främst i vilken ringa grad de stora konsumentgrupperna inom landet,
hos vilka köpkraften nu vid stigande penninglöner varit ganska stor, ha deltagit
i finansieringen av statsutgifterna. Den .statliga upplåningen synes i
ytterst ringa grad ha tagit i anspråk den inom dessa befolkningsskikt föreliggande
köpkraften. Den långsiktiga statsskulden har sedan krigsutbrottet
ökats med i runt tal 5 200 miljoner kronor. Därav belöpa emellertid endast
ca 100 miljoner kronor eller 2 % på sparobligationer, vartill kommer en insättarbehållning
av cirka 6 miljoner kronor på rikskonto. Betydande belopp ha visserligen
tecknats i premieobligationer, men hur stor del av dessa som äro placerade
hos småsparare är osäkert. Dessutom är det välbekant, att premieobligationer
i mycket stor utsträckning belånas i banker eller särskilda obligationskassor.
Det mindre sparkapitalets andel i statsupplåningen har väsentli -

138

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
gen förmedlats genom sparbankerna, postsparbanken, affärsbankerna, jordbrukskreditkassorna
samt kooperativa förbundet. Ökningen av inlåningen på
sparkasseräkning i dessa institutioner .uppgår sedan krigsutbrottet till i runt
tal 2 miljarder kronor. Någon gång Ilar man ställt sig frågan, vad som är orsaken
till det till synes magra resultatet av de ansträngningar, som dock ovedersägligen
tid efter annan gjorts att intressera det privata sparandet för ett
direkt deltagande i statsupplåningen.

En intressant utredning till belysande av denna fråga har framlagts av
bankdirektören Brundell i Ekonomisk revy, häfte 3 för 1944. Denne författare
kommer till det resultatet, att huvudfelet varit en bristande följdriktighet i
sparpropagandan och målsättningen för denna. När nian har nied breda folklager
att göra, som skola vinnas för sparande under nya former, torde ett målmedvetet,
oavbrutet arbete i en bestämd riktning vara av nöden för att övervinna
den hos massan på detta område kanske mer än på andra inneboende trögheten.
De hittills vidtagna åtgärderna ha icke haft en konsekvent och målmedveten
inriktning. Visserligen gjordes en lovande start med en verklig sparentusiasm
kring första försvarslånet, som upplades i april 1940. Genom radio
och press inpräglades nödvändigheten av att varje medborgare, hur begränsade
hans resurser än voro, drog sitt strå till stacken. En god början nåddes
därmed, men entusiasmen fick förflyktigas, och det har senare icke varit möjligt
att väcka den till verkligt liv. Bankdirektör Brundell fortsätter med on
träffande liknelse: »Sparpropagandan är att förlikna vid ett svänghjul: det
tar rundlig tid att komma till ett visst resultat, men har man väl farten inne,
behövs det jämförelsevis ringa kraftpåspädning för att hålla det hela i gång.
Ger man sig till att bromsa upp eller helt stoppa det ena svänghjulet efter det
andra för att sätta i gång ett nytt, blir i varje fall kraftåtgången oproportionerligt
stor i förhållande till resultatet.»

Såsom en av de viktigaste uppgifterna i dagens läge på statsupplåningens
område måste man förvisso beteckna aktiveringen av den privata sparverksamheten.
Ur penningvårdande synpunkt kan man tillägga, att en intensifierad
sparverksamhet bland de enskilda överhuvud taget nu måste komma till stånd.
Åtgärder i denna riktning kunna icke undvaras i det penningpolitiska programmet.
På kortare sikt är målet nedskruvandet av efterfrågan under det riskfyllda
skede, vari vi nu efter det europeiska krigets slut ingått. Efterfrågan
beror nu liksom alltid av två faktorer: inkomstsumman och sparbenägenheten.
Differensen mellan dessa två storheter utgör måttet för den effektiva efterfrågan.
Med de ökningar man till följd av lönepolitiken har att emotse på inkomstsidan
måste nog, realistiskt sett, huvudvikten läggas på stimuleringen av
sparviljan. Varje enskild inkomsttagare har inte blott vissa konsumtionsbehov
utan även ett visst sparbehov, som inte är absolut fixerat, men som rör
sig inom vissa gränser.

På radikalt håll kan man kanske vara benägen att draga den slutsatsen, att
eftersom de stora företagen, särskilt de väl konsoliderade industrierna, under
kriget starkt ökat sina innehav av obligationer och sina banktillgodohavanden,
de icke äro benägna att deltaga i ett ytterligare sparande, och att följaktligen
en skärpt beskattning är på sin plats, åtminstone under övergångsskedet. Detta
skulle emellertid vara att ställa begreppen på huvudet. Liksom man kan säga,
att summan av individens behov är obegränsad, så kan nian också göra gällande,
att de uppgifter, för vilka företagarna inom handel och industri kunna använda
kapital, också äro obegränsade, förutsatt dock att företagsamheten får
arbeta under drägliga villkor och utan ett ständigt hot från tvångshushållningens
förespråkare. Ett hårt skattetryck, som beskär vinstmöjligheterna och ger

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

139

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
otillräcklig kompensation för förlustriskerna, minskar helt naturligt benägenheten
att taga nya initiativ och kan därmed också innebära att sparviljan
reduceras. En förutsättning för en ökad sparaktivitet hos företagen är därför
en förnuftigare skattepolitik och då framför allt ett upphävande av krigskonjunkturskatten
samt sådana åtgärder att företagsamheten ej känner sig
hotad.

Det är inte något utslag av en förlegad beredskapsanda att vilja i ökad utsträckning
engagera småspararna vid kapitalbildningen. Det kan bli helt
enkelt en tvingande nödvändighet. När importen åter kommer i gång och när
den svenska industrien tvingas till nya hårda tag i konkurrensen örn världsmarknaderna
och fördenskull måste investera hundratals miljoner kronor för
att ytterligare rationalisera och modernisera tillverkningen, blir det möjligt
att industriföretagen, grosshandelsfirmorna och bankerna bli nödsakade att
skaffa pengar genom försäljning av statspapper och andra obligationer. Dylika
transaktioner jämte statens konverteringar av korta lån till långa samt
upptagandet av nya statslån för lämnandet av exportkredit och dylikt kunna
knappast med framgång genomföras utan att det svenska folket i gemen blir
en sparande nation.

Vad beträffar de vägar, på vilka sparandet kan stimuleras hos de små inkomsttagarna
och särskilt arbetare och andra löntagare, har i det föregående
antytts nödvändigheten av en konsekvent och målmedveten propaganda på
detta område. Ett ytterligare icke oväsentligt stöd för denna vore helt visst
en sådan räntepolitik och förvisso också en sådan skattepolitik, som gör att
spararna verkligen få en känsla av att den sparade penningen växer. Men
framför allt är det nödvändigt att spararna icke skrämmas till modstulenhet
genom ovissheten om penningvärdets framtid.

Herr talman! Inför de beslut, som här i riksdagen fattats under de senaste
dagarna, kan jag inte finna annat än att penningvärdets framtid ter sig synnerligen
oviss. Det är med hänsyn härtill som jag velat framföra dessa mina
synpunkter i frågan.

Herr Svedman: Herr talman! Det svenska folket är tvivelsutan ett i många
avseenden högt begåvat folk. Men i ett avseende brister det, och det är när det
gäller fantasi. Denna brist kommer då och då till synes. Ett mera fantasibegåvat
folk än det svenska skulle säkerligen lia funnit andra och värdigare former
för sin tacksamhet för att det undgått kriget. Och om det svenska folket hade
mera fantasi, skulle det med största sannolikhet med allvarligare blickar än
vad nu sker se mot den ekonomiska ovisshet, som framtiden bär i sitt sköte.

Förutsättningen för ekonomisk stabilitet i världen är att världen återgår till
internationella rättsförhållanden, som göra det omöjligt för enskilda stater att
av egen maktfullkomlighet ingripa i privaträttsliga förhållanden. Men den,
som ser sig omkring i vår världsdel och även något utanför densamma, skall
säkerligen finna, att vägen dit synes ganska lång. Jag behöver väl knappast
särskilt framhålla vad detta innebär av ovisshet även för det ekonomiska livet.

Jag skall, för att hålla mig inom ramen av föreliggande utskottsutlåtande,
ge några personliga kommmentarer rörande ett och annat, som står att läsa i
detta utlåtande. Jag går inte in på räntepolitiken. Jag finner, att skäl kunna
anföras både för och emot den räntepolitik, som förts här i landet och vilken
påtalats nu senast under debatten här i dag. Det förhåller sig enligt min mening
på det sättet, att man kan se denna räntepolitik ur vissa aspekter, då den förtjänar
kritik, men ur andra synpunkter återigen kan man medge, att vissa
fördelar varit förenade med den kritiserade räntesänkningen. Det slutliga avgö -

140

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
landet i denna fråga torde böra förläggas till en senare tidpunkt, då sikten blir
klarare och erfarenheterna mer stadgade.

Jag skall söka att i korthet ange några synpunkter på vårt ekonomiska liv
sådant det under de närmaste åren ter sig för mitt inre öga. En sak är viss,
nämligen att vi här i landet inte kunna bryta oss loss ur det ekonomiska världssammanhanget.
Vi hänga ihop med världen i övrigt och äro beroende av dess
förhållanden, icke minst de ekonomiska. A7år industri, som ju utgör en av grundförutsättningarna
för vår ekonomi, är ju i hög grad en exportindustri och
således beroende av förhållandena ute i världen och på världsmarknaden. Vi
stå säkerligen inför en omfattande export- och produktionsoffensiv från ett
flertal industriella stormaktsländer, som för att stimulera uppsugningen av
den från kriget frikopplade arbetskraften förmodligen komma att använda sig
av varjehanda medel för sina syften, d. v. s. närmast för syftet att sysselsätta
denna frikopplade arbetskraft i fredsproduktion. Vi kunna säkerligen vänta
politiska påtryckningar och press i andra former såsom preferensavtal, subventioner,
valutadepreciering, tullar, exportkrediter samt direkta och indirekta
skattelindringar. Det gäller alltså att vi äro vakna och stå i en viss engardställning
gentemot denna offensiv utifrån.

Jag läste i går en tidningsnotis med en rubrik, som innehöll att Columbia
behöver svenska varor, men att våra priser ligga för högt. Detta kan innebära
ett tecken och en signal, att observera. Nu säger väl herr Hagberg i Luleå, att
våra höga priser bero på för högt ställda anspråk på profit och andra omständigheter
ur företagarsynpunkt, exempelvis ur rationaliserings- eller produktionsteknisk
synpunkt. Ja, vad orsakerna än äro måste de dock vara av den
beskaffenhet, att en närmare undersökning är påkallad. Men helt visst kunna
i fråga örn konkurrensen på världsmarknaden inte sådana omständigheter uteslutas
för vårt vidkommande som den här i landet förda skattepolitiken, socialiseringstendenserna
och förhållandena på vår arbetsmarknad. Om vi ha för
avsikt — och det måste vi ha — att bålla oss framme, då det gäller att få avsättning
för våra varor, så böra alla faktorer, som inverka på prisbildningen,
tågås under omprövning. Jag är säker örn att man då icke kan undgå att ta
hänsyn till de faktorer, som jag nyss nämnde.

För det ekonomiska livets framtid är, som tidigare här påpekats, penningvärdets
bevarande A och O. Utskottet har angivit sin uppfattning örn vad som
är att iaktta ur den synpunkten. Vi kunna här i landet på nära håll följa förhållandena
i Finland. Där har inflationen som bekant framkallat allvarliga och
växande bekymmer. För inte så länge sedan gav direktionen för Finlands bank
ut en paroll, vari det bl. a. hette, att »medan inflationen under krigstiden i
första rummet hotade till följd av bristen på jämvikt inom statshushållningen,
möter penningvärdets bevarande nu den största faran från lönefrontens sida».
Finlands banks ledning har således en annan uppfattning än herr Hagberg i
Luleå. Han kan visserligen här invända, att det rör sig örn Finland, men jag
skulle tro, att omdömet har sitt intresse även för oss.

Vad som ligger oss i fatet ur exportsynpunkt är åtskilliga omständigheter,
som jag här helt summariskt vill peka på. Det har förutsagts, att det är risk
att industriens bränsle för nästa bränslesäsong kommer att skäras ned med
20 %. Vad 20 % minskning i industriens bränsle kommer att medföra i minskad
produktionsvolym är väl svårt att säga, men sakkunnigt folk räknar med en
sammanlagd minskning i värde på 11/2—2 miljarder kr. Vi ha lämnat synnerligen
stora exportkrediter, något som ju varit nödvändigt. Men vi kunna icke
hur länge som helst sälja på kredit. En exportkredit på 3 miljarder kr. är givetvis
en inflationsfaktor, som inte får nonchaleras. Metallarbetarstrejken har

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

141

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa, av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
säkerligen förorsakat vår nationalinkomst en avsevärd minskning. Det är inte
bara de rena konfliktkostnaderna och produktionsstoppets direkta verkningar,
som förorsakat denna minskning. Det föreligger dessutom så många följdföreteelser
av detta långvariga och beklagliga driftstopp. En mängd småindustrier
exempelvis ha av brist på leveranser från verkstäderna måst inskränka sin
verksamhet högst betydligt. Säkert komma nästa års deklarationer att visa,
att skatteunderlaget, som en direkt följd av denna strejk, blivit avsevärt minskat
runt örn i landet.

Vid diskussionen i går här i kammaren örn förmögenhetsskatten framställdes
krav på att vissa skatter —■ man nämnde främst värnskatten och omsättningsskatten
— skulle med det snaraste slopas. Ja, detta är väl ett önskemål, som
vi alla ha. Men önskan är en sak och möjlighet en annan. Det gäller ju att
någorlunda få in vad man ger ut. Då det kräves balans, måste man se till att
inkomstsidan blir lika stor som utgiftssidan. Men den omständigheten ägnar
man i regel här i landet bara en förströdd tanke. Huvudsaken är att man får
medel till olika ändamål. Aldrig ha väl anspråken på statskassan varit större
än nu. Vad man anser vara nödvändigt, nyttigt och önskvärt kommer i första
rummet, var man sedan skall ta pengarna ifrån blir ett andraliandsintresse.

Vi ha här i landet en förvaltningsapparat, som sväller ut för varje dag och
som synes ha stora svårigheter att frigöra sig från kristidens bihang, som man
väl trodde skulle kunna avvecklas i ett hastigare tempo än vad som synes ske.
Alla dessa här berörda omständigheter äro hot mot vårt penningvärde.

Det är enligt min mening alltså en stor ovisshet, som möter oss i de närmaste
årens ekonomiska liv. Skulle vi drabbas av missväxt något av de närmaste åren,
bleve givetvis ställningen mycket svår. Vi kunna gudskelov hjälpa andra, men
skulle vi själva behöva hjälp, varifrån skulle vi ha att vänta den? Det meddelades
i dag, att den amerikanska civilbefolkningen kommer att få mindre mat.
Jordbruksdepartementet i Washington meddelade i går, att konsumtionen av
livsmedel blir 5 till 71/2 procent lägre än förra året. Minskningen gäller särskilt
fett, kött och socker. Det är alltså ett tecken från det håll, där man huvudsakligen
har väntat hjälpen mot svälten i Europa.

I stället för att gräla örn småsaker borde vi, förefaller det mig, se de stora
linjerna och hålla ihop för att av hårda och svåra omständigheter göra det
bästa möjliga. Jag kan för en gångs skull utan reservation instämma i de slutord,
som professor Myrdal för en tid sedan uttalade i ett radioanförande, där
han lade fram sina synpunkter på vad han väntade av freden. Han sade nämligen
att vi måste hålla krutet torrt, och vi måste genom samling och styrka
inåt kunna visa kraft och prestige utåt, ty vi komma säkerligen att behöva
bådadera.

Herr talman! Med dessa kommentarer ber jag att få suka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Svedman tog Finland såsom exempel för faran av att driva
upp lönerna. Jag måste säga att exemplet är långsökt, ty att jämföra ett land
som legat i krig i fyra år, som delvis har sin produktionsapparat sönderslagen,
som inte kunnat utnyttja sina produktiva resurser i full utsträckning elior
kanske inte ens i halv utsträckning för de civila behovens tillfredsställande
under så många år, att jämföra ett sådant land med Sverige, som ändå har
kunnat hålla produktionen av nyttigheter vid liv under hela kriget och vars
ekonomiska ställning för övrigt iir mycket stark, det är ju alldeles rosenrasande.
Jag vet väl att Finland Ilar svåra ekonomiska problem och att inflationsfaran
är mycket stor där, liksom den kommer att vara i mångå, krigföran -

142

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
de länder, men det vore alldeles malplacerat att ändå dra mekaniska paralleller
mellan dessa av kriget härjade och desorganiserade länder och Sverige.

Herr Svedman ville vidare beteckna metall strejken som en nationalekonomisk
olycka, och jag kan hålla med herr Svedman därom. Det är klart att ekonomiskt
är det mycket ofördelaktigt för vårt land att denna strejk skulle ha
behövt vara nödvändig att föra under så lång tid, men vem rår för det? Jo,
de krafter som inbilla sig att man kan pressa tillbaka den svenska arbetarklassen
år efter år i ekonomiskt avseende, som inte förstodo att det fanns en
gräns och att man, när denna gräns var uppnådd, måste försöka göra en vändning
i tid. Det hade blivit en betydligt billigare och långt fördelaktigare affär,
ifall man givit metallarbetarna vad de begärt i stället för att behöva ta
denna långa strid.

Herr Svedman började sitt anförande med att uttala sitt beklagande av att
det svenska folket saknade fantasi. Jag tror nog att herr Svedman inte menade
sig själv, och jag skulle till och med vilja utsträcka jämförelsen till att
säga, att jag tycker att ett bankoutskott, som när lönestoppet i verkligheten
är brutet fortfarande envisas med att rekommendera det såsom den stjärna,
efter vilken vår ekonomiska politik skall styras, har visat en sådan fantasirikedom,
att det i verkligheten enligt min mening lämnat verklighetens sfär.

Härefter anförde

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Den våldsamma kritik, som herr
Hagberg i Luleå riktade mot utskottets utlåtande, har jag en synnerlig anledning*
att taga åt mig, ty jag var i alla händelser en av dem i utskottet som
hävdade, att skrivningen skulle vara mycket bestämd i fråga örn strävan att
upprätthålla vårt penningvärde.

Herr Hagberg i Luleå började motiveringen av denna sin kritik med samma
sak som han slutade sin replik med: lönestoppet är redan genombrutet. Den
paroll, som sålunda riksdagen och statsmakterna i övrigt utfärdade 1942, har
visat sig ohållbar, och det har den gjort därför, säger han vidare, att det föreligger
intet omedelbart sammanhang mellan priser och löner, ett påstående,
som han ytterligare stryker under därmed att lönerna utgöra bara hälften av
produktionskostnaderna. Jag skulle i förbigående vilja säga, att det i grund
och botten var en ganska hög procentsats. Inom många av våra viktiga industrier
utgöra de ingalunda 50 procent utan ett vida lägre procenttal av de
totala produktionskostnaderna, men det kan inte förändra lönernas betydelse
för prisbildningen.

Här herr Hagberg i Luleå säger att det lönestopp, som beslutats, redan är
genombrutet, så beror det enligt min mening på att han har missuppfattat
beslutet örn lönestopp. För det första fattades ju inget beslut örn lönestopp
— det var bara en allmän rekommendation. Det är ju klart att de förhållanden,
under vilka lönestoppet på detta sätt rekommenderades, inte utgjorde en
rekommendation att inte under några förhållanden ändra några löner även
mycket långt efter den tid, då på hösten 1942 ifrågavarande beslut fattades.
Det har hela tiden legat som en förutsättning för denna löne- och prisstoppspolitik
att åtminstone de sämst betalda arbetarna skulle trots denna kunna
höja sina löner. Men för övrigt är det klart att under utvecklingens gång sådana
förändringar kunna ha ägt rum som motivera en ny prövning, om just
den standard, på vilken lönerna lågo. när detta beslut fattades, var den riktiga.
Det vet man inte med bestämdhet. Det gjordes inte någon närmare undersökning,
i varje fall inte mer än vad parterna kände på varandra och knappast
det. Man hade sedan en längre tid tillbaka haft ett ramavtal, och detta ram -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

143

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa, av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
avtal följde vissa fastställda dyrtidstillägg oberoende av vilka ändrade förutsättningar
som produktionen under tiden fick. Det var därför mycket väl motiverat
att på hösten 1944 pröva, huruvida just den standard, på vilken löner
och priser fastlades 1942, alltjämt var hållbar och huruvida icke utan att någon
prisstegring skulle behöva äga rum lönerna kunde höjas.

Det viktigaste i det beslut, som riksdagen fattade 1942, var i själva verket
inte lönestoppet, utan det var prisstoppet. Det viktigaste i detta beslut var
alltså vad som låg i att man skulle söka bibehålla penningvärdet och hindra
en inflation. Kunde med dessa förutsättningar bibehållna en lönestegring äga
rum, fanns det ingenting i bankoutskottets utlåtande 1942 och sålunda i riksdagens
beslut som klandrade en dylik lönestegring. En sådan har visat sig
kunna äga rum utan i varje fall någon nämnvärd prisstegring. Det fortgår
städse en rationalisering inom produktionen som gör, att de löner, som under i
övrigt likartade förhållanden fastställas ett år, inte ovillkorligen äro lika nödvändiga
två år senare, och det är ju ingenting annat som har skett än detta.

Så fortsätter herr Hagberg i Luleå och säger, att utskottet håller fram sitt
inflationsspöke och har blivit så fånget i sin inflationsmetafysik att det överskattar
faran av den inträffade varuknappheten. Det är inte alls säkert afl
det blir någon varuknapphet, säger han. Danskarna ha ju t. ex. gott örn kött
och fläsk, och det kan vara möjligt att vi kunna importera kött och fläsk därifrån.
— Det är möjligt att vi kunna, men i själva verket är det inte kött och
fläsk som utgöra den trånga sektorn i vårt näringsliv. Det är inte där som den
största faran ligger. Kunde herr Hagberg också rekommendera oss något ställe,
varifrån vi kunde importera stenkol, skulle vår situation högst väsentligt förbättras,
men jag misstänker att han inte är i stånd att ge en sådan rekommendation.
Visserligen äro de som ha med detta spörsmål att skaffa verksamma
i alla riktningar för att fylla vårt behov åtminstone till någon del, men
det är ovisst örn det lyckas.

Det är en hel massa andra varor, som äro av väsentlig betydelse för vårt
produktionsliv, väsentligare än kött och fläsk, som vi ha i viss grad själva —
vi ha för övrigt nyligen ökat fläskransonerna — och som vi för närvarande inte
kunna få eller endast få fram i mycket minimala mängder. Det föreligger således
starka skäl att antaga att det verkligen blir en ökad varuknapphet. Men
herr Hagberg i Luleå är inte ens rädd för att detta skall behöva medföra några
olägenheter: även örn en ökad varuknapphet blir resultatet av utvecklingen, så
behöver detta inte medföra någon prisstegring, i varje fall på de ransonerade
varorna, ty den ökade köpkraften kan ju söka sig till oransonerade varor. Den
kan användas till semesterresor och andra områden, som herr Hagberg i Luleå
rekommenderade. Ja, det kan den naturligtvis göra. Det är emellertid inte utan
vidare säkert att en ökad monetär köpkraft kommer att precis i enlighet med
herr Hagbergs rekommendationer vända sig till denna fria sektor, som för övrigt
också har betydelse för levnadskostnaderna. Det är inte alldeles säkert,
den kan mycket väl vända sig även till de ransonerade varorna, och till det kan
man ju säga att det betyder inte något, ty man får bara sin ranson och får
den till kontrollerade priser. Det är just häri faran ligger. Herr Hagberg har
kanske ett minne av förra kriget med dess maximipris. Vi hade alltså liksom nu
en priskontroll med fastställda priser, fastställda ransoner, och dessa ransoner
kunde man nästan omöjligen, åtminstone den svåraste tiden, erhålla till de av
staten fastställda priserna. Man kunde köpa smör i marknaden, visserligen inte
hur mycket som helst, men de som hade råd att betala kunde fylla sitt behov
men efter 15 kronor per kilogram. Man kunde även köpa fläsk i marknaden
men till överpris. Alltså, deri svarta börsen spelade under förra kriget en myc -

144

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
ket större roll i vårt samhälle än vad den någonsin gjort under detta krig. Varför?
Jo, därför att spänningen mellan monetär köpkraft och varutillgång var
mycket större under förra kriget än vad den någonsin blivit under detta. Med
ökad monetär köpkraft och minskad varutillgång fruktar jag att även den mest
drastiska priskontroll icke förmår att hålla varorna kvar i den s. k. legala
marknaden.

Herr Hagberg i Luleå protesterade emot att herr Svedman hade tagit
exempel från Finland. De äro ju inte jämförliga, därför att Finland varit
i krig och fått hela sin produktionsapparat förstörd. De äro naturligtvis inte
jämförliga i fråga örn möjligheten att upprätthålla levnadsstandarden, men däremot
är det klart att de krafter, som man antar här skola verka i riktning mot
en inflation, verka precis på samma sätt i Finland och tvärtom: de krafter,
som verka i riktning mot en inflation i Finland, verka i samma riktning här i
vårt land. Finland har också maximipris och priskontroll. Ur den synpunkten
reder man sig där lika väl som hos oss. En annan sak är att deras priser ligga
på hög nivå och deras ransoner äro mycket mindre, men det är inte det det är
fråga örn. Det är inte fråga om hur stora den finska befolkningens ransoner
äro och till vilka priser den lagligen kan skaffa sig dessa, utan vilka priser
betinga dessa ransonerade varor på svarta börsell och i vilken omfattning försäljas
varor på svarta börsen i stället för i den legala handeln? Det sker i en
ofantlig omfattning, och det är detta som framkallat förslagen i Finland om
vad man kallat att legalisera svarta börsen, att alltså undantaga en viss del av
produktionen, som producenterna skulle få äga rätt att sälja utan hänsyn till
fastställda maximipriser, således till vilka priser de ville och utan hänsyn till
ransoneringen. Man har inte vågat genomföra det, därför att det skulle vara
för äventyrligt. Det skulle endast vara de högsta inkomsttagarna, som på
detta sätt kunde förvärva några produkter, och örn de förvärva så mycket mera
blir det naturligtvis så mycket mindre för de lägre inkomsttagarna. Men detta
är utvecklingen. För inte så länge sedan läste jag just en mycket belysande
korrespondens ifrån Finland rörande dessa förhållanden. En pälshandlare talade
örn att han på hösten sålt en päls till en dam för 55 000 mark. På våren,
sedan hon använt pälsen hela vintern, kom hon tillbaka och sålde pälsen till
pälshandlaren för 125 000 mark, och han ansåg sig ha gjort en god affär på
att inköpa den begagnade pälsen till ett pris, som således var 70000 mark
högre ä.n vad han sålde den för, ett halvt år tidigare. I samma korrespondens
meddelades att smör kostar på svarta börsen för närvarande i Finland 90 kronor
per kg och fläsk 45 kronor per kg. Jag säger inte att här föreligger någon
fara för att smöret skall springa upp i 90 kronor i vårt land — det skola vi nog
kunna hindra — men däremot vågar jag påstå att med en stegring av penninginkomsterna
och en minskning av varutillgången går det åtminstone i den
riktningen, och finge det fortsätta tillräckligt länge så skulle vi nog hinna till
samma priser, det är tämligen säkert.

Det är klart att det är inte så farligt att taga ett steg i denna riktning, men
varför skola vi ovillkorligen ta det? Det är naturligtvis nära nog riktigt, som
herr Hagberg i Luleå säger, att köpkraften ökas inte örn lönerna stiga på profitens
bekostnad. Man kan naturligtvis säga, att det är en ekonomiskt indifferent
överflyttning av köpkraft och efterfrågan, och det är ju dessa lönestegringar,
som ha ägt rum nu under det sista halvåret, skulle man kunna säga. Ty
här ha alltså vissa lönestegringar ägt rum utan att priserna ha stigit, och
det måste val då ha skett på bekostnad av profiten. Men det är ju klart — och
det måste även herr Hagberg i Luleå erkänna — att även örn, som han sade,
lönerna inte utgöra mer än hälften av produktionskostnaderna, så kunna de

Torsdagen deli 21 juni 1945.

Nr 30.

145

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
dock inte stiga hur mycket som helst utan att påverka priserna. De måste påverka
priserna från två håll, dels från efterfrågesidan, därför att man efterfrågar
mera produkter utan att det har blivit flera sådana i marknaden, och
dels på kostnadssidan. Jag vill för min del inte ha sagt — det vågar jag inte
yttra mig örn — att inte ytterligare lönestegringar kunna äga rum utan att
priserna behöva stiga. Det är ju en sak som parterna få försöka att känna sig
fram till under sina förhandlingar och under sina strider. Det skulle jag tro är
omöjligt att ge ett generellt omdöme om. Det är rätt olika i olika företag och
olika industrier, och det finns inte någon annan väg, åtminstone som jag ser
det, än att parterna få försöka komma överens. Men i princip måste det ju
dock vara klart, att såväl löner som varje annat element i kostnaderna påverka
priserna och att sålunda ingen av kostnaderna kan ohämmat stiga utan att den
till sist också sätter spår efter sig i priserna.

Den allmänna deklarationen örn att vi anse att arbetarnas läge bör förbättras
gavs ju på ett sådant sätt att herr Hagberg inte behöver frukta att inte
kunna finna nationell samling kring denna paroll, ty jag vet inte vem som
vågar stå upp och säga, att han vill inte att arbetarnas läge skall förbättras.
Det vill naturligtvis alla, åtminstone vågar man inte säga något annat. Men
härav följer icke, att läget förbättras bara genom stegringar i penninglönerna.
Man kan mycket väl tänka sig en stegring av penninglönerna, som försämrar
lönearbetarnas ställning. Blir inflationen tillräckligt ohämmad, blir resultatet
i regel, att lönerna bli efter. För att beröra ytterligheterna kan man tänka
sig ett sådant tillstånd, som rådde i Tyskland under den värsta inflationstiden,
när man måste utbetala lönerna ett par gånger i veckan, eftersom priserna stego
så hastigt, att man överhuvud taget icke kunde behålla en penningförmögenhet
så lång tid som en vecka. Under den tiden fingo husmödrarna springa i kapp
för att när avlöningen utbetalats köpa varorna samma kväll, ty dagen efteråt
hade priserna stigit så, att de kanske ingenting fingo för pengarna. Under sådana
förhållanden är det klart, att en lönestegring icke tjänar någonting till
när det gäller att förbättra arbetarnas läge. Den saken är utan vidare klar.

Det är riktigt, att arbetarrörelsens efterkrigs program har uppställt som plan
en återgång till 1939 års reallöner som närmaste mål. Men efterkrigsprogrammet
uppställer detta mål såsom uppnått genom en sänkning av priserna efterhand
som en ökad varutillgång förefinnes på marknaden, däremot icke genom en
stegring av penninglönerna under en fortsatt varubrist eller en varuminskning.

De höga lönernas ekonomi, som herr Hagberg var inne på, är naturligtvis
en teori som alltid kan diskuteras. Jag anser emellertid, att när herr Hagberg
utan vidare förklarade den svenska industriens bristande konkurrenskraft bero
på att lönerna voro för låga, drog han för djärva slutsatser av sina premisser.
Man måste nämligen utgå ifrån att företagen, även utan någon extra rationaliseringsdrivkraft
i form av lönestegringar, alltid äro intresserade av att maximera
vinsten. Med andra ord: företagaren söker alltid erhålla högsta möjliga
priser i marknaden och söker alltid producera varorna så billigt som möjligt för
att få högsta möjliga vinst. Följaktligen är det icke utan vidare givet, att en
lönestegring utgör en sådan extra drivkraft i företagarnas profitjakt, att just
den ger honom impuls till ytterligare rationalisering. Men för övrigt skulle
man rent av kunna säga, att om lönerna, som herr Hagberg i Luleå i början
av sitt anförande sade, icke spela någon roll för priserna, skulle de heller icke
spela någon roll i det sammanhang han talade örn i slutet av sitt anförande. Finns
det sammanhang mellan löner och priser på det sättet, att stegrade löner skola
möjliggöra sänkta ])riser, måste det också finnas sammanhang i den andra rikt Andra

kammarens protokoll Nr SO. 10

146

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
ningen. Det finns sålunda ett samband, och även om man måste anse herr Hagbergs
slutsatser ur de premisser han uppställde vara, om icke till alla delar felaktiga
så dock under alla förhållanden alltför djärva, så är naturligtvis den
saken utan vidare klar, att, som jag sade, i kostnadselementen ingå även lönerna,
Därför skall givetvis fackföreningsrörelsen alltid söka hålla lönerna uppe
vid högsta möjliga nivå under de givna prisförhållandena men akta sig för
att komma upp därutöver, så att den inflation sättes i gång, som vi i grund och
botten alla anse vara till skada icke blott för småspararna utan även för lönearbetarna.

Herr Hagberg i Luleå, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Severin hann med konststycket att tillskriva mig
dels påståendet, att lönerna representera hälften av produktionskostnaderna —
det var från min sida citat ur konjunkturinstitutets yttrande — dels påståendet
att lönerna icke skulle spela någon roll för produktionskostnaderna. Det är
ett konststycke, som jag icke själv gjort något åt för att kunna taga äran av.
Det är klart, att lönerna representera en andel i produktionskostnaderna, och
det är också klart, att lönerna påverka den slutliga prisbildningen. Men det
borde icke vara herr Severin obekant, att man kan under vissa betingelser höja
lönerna utan att det påverkar priserna. Det borde heller icke vara honom obekant,
att priserna vid vissa tidpunkter kunna vara på en nivå, som icke alls
står i någon relation till produktionskostnaderna. De kunna stundom ligga över,
stundom ligga under. Vid kriserna råder det förhållandet, att priserna ligga
under produktionskostnaderna. Herr Severin slog därför in öppna dörrar, när
han polemiserade mot mig på den punkten.

Sedan påstod herr Severin, att det viktigaste år 1942 var icke lönestoppet
utan prisstoppet. Ja, det är naturligtvis en åsiktsfråga, hur man skall tolka
saken. Jag för min del tolkar den så, eftersom det praktiskt taget hade varit
prisstopp i ett halvår innan riksdagen behandlade och avgjorde frågan, att det
var lönestoppet, som den gången var det väsentliga och den yttre motiveringen,
för att man överhuvud taget vid en tidpunkt, när prisstegringen uttömt sina
krafter, skulle proklamera ett prisstopp.

Vidare sade herr Severin, att det är precis samma krafter i Sverige som i
Finland, vilka driva fram inflationen. Ja, det kan man säga, herr Severin. Man
kan säga, att i Finland har man ont örn mjölk och i Sverige ha vi ännu överflöd
på mjölk, men vi kunna få ont örn mjölk. Alltså skulle knappheten på mjölk
vara en sådan där prisstegrande faktor, som man talat örn. Men nu föreligger
den skillnaden, att medan man i Finland får 1/2 glas örn dagen, kunna vi fortfarande
få obegränsad tilldelning av mjölk. Jämföra vi vara för vara, finna
vi, att det icke finns några likheter i fråga örn resurser. Det är därför jag vänt
mig mot de generella jämförelserna med Finland eller andra av kriget förhärjade
länder.

Vidare yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är icke lätt att få riktigt klart för sig, vad denna diskussion egentligen
rör sig om. Den rör sig åtminstone icke i främsta rummet örn bankoutskottets
utlåtande.

Detta har gillats av herr Bagge, som har riktat hela kritiken mot regeringen.
Det har ogillats av herr Hagberg, men så vitt jag förstår är det på grund
av vissa uttalanden, som icke ha att göra med själva det principiella program,

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

147

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
som man säger att man vill vidmakthålla. Ty alla tyckas vara ense örn att den
politik, som proklamerades 1942, nämligen att vi nied all makt skulle försöka
undvika fortsatt prisstegring, skall fullföljas — även örn herr Hagberg ibland
later första, att det kanske icke är så farligt med en inflatorisk utveckling.
Herr Hagberg bär emellertid icke på något sätt förordat en sådan. Tvärtom
förefaller. det °mig, som örn han ville värja sig mot beskyllningen att han
skulle vilja påyrka åtgärder, som kunde åstadkomma fortsatt prisstegring.

Här har nu frågan örn 1942 års program kommit upp till diskussion, och
herr Hagberg sade i sin replik, att då priserna hösten 1942 redan hade slutat
att stiga, hade han uppfattat programmet så, att stoppet i lönerna var det
väsentliga. Jag tror, att detta är att glömma, hur utvecklingen hade försiggått.
Det är alldeles riktigt, att under några månader från våren 1942 och
fram till dess diskussionen togs upp hade vi icke någon nämnvärd prisstegring.
Men vi hade under de föregående åren haft en ständigt pågående prisstegring,
som naturligtvis var beroende i främsta rummet på att kostnaderna
stigit genom att importen blivit dyrare, genom priserna på våra egna ersättmngsvaror
och genom missväxterna. Allt eftersom produktionskostnaderna och
priserna stego hade vi fatt en höjning av inkomsterna, som visserligen icke
höll jämna steg med prisstegringen — det var icke möjligt — men som jag
skulle vilja säga underbyggde de höga priserna så, att vad som än sedan skulle
ha hant ^det hade varit praktiskt taget omöjligt att komma tillbaka till priserna
från 1939, örn man velat behålla den inkomst i pengar som vi kommit
till 1942 på våren. Det som herr Hagberg vidare tycks ha glömt är, att det
var én allmän oro både på våren och hösten 1942 för att en ny prisstegring
skulle sätta in. Det var icke minst på grundval av konjunkturinstitutets och
pnskontrollnämndens prognoser för den följande tiden och den oro man hyste

,r ^11 en prisstegring skulle fortsätta, som hela programmet örn prisstopp
och lönestopp togs upp. Anledningen till att man gjorde det i det ögonblicket
behover jag icke erinra örn. Det sammanhängde med det herr Hagberg nämnde,
nämligen ^att de prisstegrande faktorer, som tidigare hade gjort sig gällande,
hade så att säga förbrukat den väsentliga delen av sina krafter. Det
y?r ÉsjaJva ^utsättningen för att man överhuvud taget skulle våga sig på
torsåker. bom jag manga gånger sagt gentemot kritiker, som frågat varför
man mke införde prisstoppet redan 1941 eller 1940, berodde det helt enkelt
darpa, att det skulle ha överstigit våra krafter. Men 1942 hade de prisstegrande
t aktörerna pa kostnadssidan förbrukat sina krafter så mycket att det
verkligen fanns en faktisk möjlighet att sätta stopp, under förutsättning nämligen,
att man kom överens örn icke bara att priskontrollen skulle bli mera
skarpt utan aven att inkomsterna i pengar icke skulle stiga. Sålunda: kravet
pa prisstopp, kravet på att vi skulle hejda prisstegringen och, såsom det uttrycktes,
bevara penningvärdet var det primära, men ett av de medel man ville
använda var just kravet på att inkomsterna i pengar icke skulle stiga. Och
detta gällde icke bara arbetarnas löner utan även företagarnas vinster jordbrukarnas
inkomster o. s. v. J

Jag har åtskilliga gånger under den debatt, som uppstått med anledning
av att vi i hostas lade fram förslaget örn att höja lönerna för statstjänarna
latt erinra om att den standpunkten, att inkomsterna mäste stoppas för att
man skulle vara saker på att priserna skulle kunna hållas, grundade sig icke
darpa, att man med något slags exakthet skulle kunna avgöra, att just den
prisnivå man hade 1942 svarade t. ex. mot en viss lönenivå. Men man hade
ingenting annat att halla sig till än att det fanns en risk för att örn lönerna
iortsatte att stiga, man icke skulle kunna hålla prisstoppet. Därför säde man,

148

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsalt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
att man måste se till, huruvida det icke skulle vara möjligt att även hålla inkomsterna.
Och det har lyckats.

Jag förstår mycket väl, att herr Bagge å sin sida har ett stort intresse, av
att tala om, att hela programmet har brustit, att det raserats och att vi misslyckats,
och att herr Hagberg å sin sida vill tala örn, att lönestoppet har
genombrutits. Det är deras politiska intresse att framhålla detta. Det lönar
sig emellertid icke att resonera örn det förrän man definierat, vad inan
menar med att vi misslyckats och med att lönestoppet genombrutits.
Om herr Hagberg menar, att varje löneökning efter hösten 1942 innebär,
att lönestoppet brutits, Ilar han alldeles rätt. Örn man däremot
som jag tror är rimligt, fattar alla dessa talesätt som uttryck för en verklighet,
som icke är så lätt att definiera, skulle jag vilja säga, att det var utan
vidare från början klart, att vissa prisstegringar skulle tillåtas och att. man
ändå skulle kunna säga, att man höll prisstoppet, och att vissa lönestegringar
skulle tillåtas och att man ändå skulle kunna säga, att man höll lönestoppet.
Var gränsen går, då man kan säga, att stoppet brutits, kan jag icke avgöra.
För min del skulle jag vilja hävda, att så länge en ändring i lönerna icke
med något slags sannolikhet kan åberopas som grund för en prisstegring, eller
kanske till och med att så länge icke löne- och inkomststegringarna lett till
en prisstegring, så länge har icke lönestoppet i dess avsedda betydelse och
prisstoppet i dess avsedda betydelse brutits.

Jag gjorde en jämförelse mellan herr Bagge och herr Hagberg. Jag kail
fortsätta den med att säga, att båda stryka under faktorer och synpunkter,
som ingen kan avvisa. Mea i herr Bagges ton låg en aning av detta, att han
liksom ville ge en föreställning örn att här hade man gjort ett försök att nu
taga blodprov och att det hade visat sig att det hela misslyckats, och herr
Bagge talade örn alla de destruktiva krafter, som verka i vårt samhälle, bland
vilka han även nämnde vår kreditgivning till utlandet. Örn han icke hade
på detta sätt givit sin kritik en sådan form, skulle jag vilja säga, att alla de
synpunkter han framhävde förtjänade att framhållas. Ingen har förnekat,
att örn vi giva stor kredit till utlandet och sålunda icke få varor tillbaka omedelbart
för vad vi skicka ut, detta leder tili att det blir en spänning. De varor,
som vi skicka till utlandet, skola betalas visserligen först med utländska
pengar, men dessa pengar växlas till svenska, de svenska pengarna gå ut till
våra exportörer och deras arbetare, och en köpkraft, svarande mot vår export,
kommer i rörelse utan att det finns varor, som svara däremot. Det är givet,
att detta åstadkommer en ökad spänning, och detta är en synpunkt, som mycket
starkt understrukits i finansplanen. Men jag tror, att det icke är många,
som skulle vilja säga nej till en sådan exportkredit. Och då äro vi praktiskt
taget alla i det läget, att vi säga, att detta är något som måste ske, och att
vad vi måste göra för att förebygga de skadliga verkningarna är — däri ger
jag herr Bagge fullkomligt rätt — att akta oss för att i detta läge använda
dessa pengar mer än som är nödvändigt. Som jag alltid har sagt: likaväl som
det under en lågkonjunktur både för den enskilde, för kommunerna och för
staten är en klok politik att ge ut pengar, likaväl är det under en sådan högkonjunktur
som denna en klok politik att söka hålla igen för att icke öka den
spänning, som finns mellan köpkraft och varutillgång.

Att herr Bagge har rätt i att lönepolitiken kan bedrivas på ett sådant sätt,
att den utgör en kraft, som spränger prisstoppet, kan man teoretiskt icke förneka.
Nu sist har herr Hagberg, som jag vet också tidigare sagt det, erkänt
att han aldrig förnekat att det finns ett samband mellan lönerna och priserna.
Frågan är bara, när vi äro framme vid den farliga punkten. Och då vill jag

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

149

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten alt inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
säga, att förhållandena i Finland och i Sverige äro så olika, att det icke lönar
sig att måla en ful gubbe på väggen och säga att nu äro vi framme vid den
punkt, då vi löpa samma risk. Det tror jag är alldeles oriktigt. Men när vi
lia detta exempel för ögonen är det naturligtvis all anledning för oss att se
till, att vi icke komma i ett liknande läge.

På den punkten kanske jag skulle vilja säga några ord till herr Hagberg angående
löner och vinster. Han har alldeles rätt i — herr Severin gav honom
rätt kanske ett litet stycke längre än jag skulle vilja göra ■— att det spelar
ingen större roll vem som Ilar pengarna i sin hand, örn det är löntagarna eller
företagarna. Påståendet är alldeles riktigt, under förutsättning nämligen att
pengarna komma till användning. På den punkten skall jag skjuta in en liten
anmärkning mot herr Wiberg, som i denna allmänna diskussion örn allt som
bör göras för att hindra en prisstegring och förekomma spekulation, drog upp
frågan om, hur beskattningen, då särskilt krigskonjunkturskatten, hindrar produktionsökningen.
Hindret för en produktionsökning har under hela detta krig
icke varit bristen på företagsamhet och alltså risken för att vårt folk icke
skulle få användning för sina pengar, utan risken har i stället varit den, att vi
på olika punkter fått hålla igen, att det icke funnits tillräckligt med reala
produktionsfaktorer, med råvaror och med arbetskraft. Att i ett sådant läge
tala örn att det bästa för att motverka en prisstegring varit, att vi haft en
spekulativ företagsamhet är ju att vända saken upp och ned. Men när det gäller
vinsterna är det klart, att i den mån de användas till utdelning och sedan
komma ut i den allmänna rörelsen i form av ökad köpkraft eller i form av investeringar
är det ingen skillnad i fråga örn inverkan på priserna, örn det är
arbetarna, som använda dem för att köpa sig varor, eller aktieägarna som begagna
dem för att sätta i gång en produktion av sällsynta varor. Det som
varit utmärkande för läget under den senaste tiden är, att de överflödiga vinsterna
— örn jag så får kalla dem — icke kommit till användning utan legat
där för att, som det heter, konsolidera företaget i fråga, alltså som en reserv.
Örn dessa pengar tagits ut i form av arbetslöner hade de spelat en annan roll,
än örn de så att säga legat stilla i reserv. Det är klart, att det mest önskvärda
hade varit, att de kunnat gå till arbetarna i form av ökade löner men att man
samtidigt förmått arbetarna att använda dessa pengar icke till konsumtion av
sällsynta varor utan i stället till sparande.

Herr Hagberg har liksom jag tidigare varit inne på frågan örn det icke hade
varit fördelaktigt om arbetslönerna kunnat sparas. Frågan är vilken vikt man
skall tillmäta olika hithörande faktorer. Jag har kanske sagt nog örn lönerna,
om jag alltjämt som min mening uttalar, att vad som hittills skett i fråga om
löneökningar i vårt land visserligen icke helt stämmer med vad vi tänkte oss,
när vi 1942 beslutade oss för att predika lönestoppet, men förändringarna lia —
delvis på grund av att herr Hagberg icke fått sin vilja igenom på vissa punkter
— icke varit större än att jag för min del icke hyser några mycket allvarliga
farhågor för att den lönenivå, vi för närvarande uppnått eller under
den närmaste tiden komma att uppnå, skall komma att leda till en ny inflation.
Jag tror sålunda icke, att vi äro så förfärligt nära den där gränsen, där
man kan befara, att det skall bli en ny ohejdad prisstegring. Den farhåga
nian kan hysa är ju närmast den, att nä.r våra penninginkomster eller löner
kommit så högt som de kommit, är det klart, att örn det blir en rikligare tillgång
på varor och vi vilja vända tillbaka och få en prissänkning, så kan den
prissänkningen icke gå lika långt som skulle lia blivit fallet örn vi haft lägre
inkomster i pengar. Ty om vi utgå ifrån, såsom jag gör, att vi icke vilja slinka
människornas inkomster i pengar utan bibehålla den nivå, som vi i stort sett

150

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt, befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
hunnit till, betyder det, att där ligger en gräns för den sänkning av produktionskostnaderna
som vi eftersträva. Det är väl också detta som ligger i talet
om, att det finns risk för att våra exportvaror skola bli dyrare än främmande
länders exportvaror. Detta är ett problem, som ingen kan underlåta att ägna
sin uppmärksamhet, men det är ett så stort problem att jag för min de] icke
tror, att det väsentligen återverkar på frågan, om våra löner ligga någon procent
för högt eller för lågt. De skillnader, som därvidlag kunna råda, eller de
omvälvningar på valutaområdet, som därvidlag kunna ske, göra att jag tror,
att de små variationerna här hemma på dessa punkter icke komma att spela
någon avgörande roll.

Herr Wiberg har rätt i att man icke skall räkna med att man kan manipulera
med valutan som man vill ; detta är alldeles riktigt. Detta hans uttalande
föranleder mig emellertid att säga, att jag för min del hoppas, att det
icke skall behöva bli en sådan där konflikt mellan pundet och dollarn, som gör
att vi måste välja vilken av dessa båda valutor vi skola sluta oss till. Att vi ha
intresse av att kunna ansluta vår valuta till pundet, det är min bestämda mening,
och därför tror jag, att den överenskommelse, som träffats i betalningsavtalet
med England, i längden, örn den lyckas, kommer att bli till gagn för
det svenska näringslivet.

Förutom frågan örn lönerna och deras roll har fråga örn räntan kommit
upp här, men jag tror icke, att den senare bör tillskrivas en allt för stor betydelse.
Jag skall icke föregripa vad som möjligen kan komma att sägas från
bankofullmäktiges sida, men jag vill till herr Bagges upplysning meddela, att
det beslut, som fattades av bankofullmäktige, och de resonemanger, som fördes
inom bankofullmäktige och som ledde fram till den påtalade räntesänkningen,
fördes utan någon som helst impuls från min sida. Örn statssekreteraren i
finansdepartementet sitter som ordförande bland bankofullmäktige, så är han
ju ändå bara en av sju, och jag tror därför, att herr Bagges egna meningsfränder
där och andra komma att säga, att de fattat ståndpunkt alldeles oavsett
vad den av Kungl. Majit förordnade ordföranden haft för mening. Dock
vill jag understryka den uppfattning, som kommit till synes i bankofullmäktiges
utlåtande, att den tidigare förhärskande och på många håll förhärskande
föreställningen, att det finns ett omedelbart samband mellan löner och priser
är mycket, mycket starkare grundad än den, att det skulle finnas ett samband
mellan räntans höjd och priserna. Den teori, på vilken den uppfattningen
grundar sig, skall jag här icke alls ingå på. Vi ha på grund av priskontrollen
och dylikt och även på grund av många andra omständigheter för lång tid
framåt kommit i ett sådant läge, att man säkerligen kan behandla räntan, såsom
man brukar säga, konventionellt. Det spelar ingen roll för det svenska
näringslivet och för vår prisreglering som sådan, örn räntan är 4, 3 eller

2V2 procent. Inom vilka gränser räntan bör variera skall jag icke uttala mig
örn, men jag vill bara som min personliga mening uttala, att man i ganska stor
utsträckning kan bortse från hela detta resonemang om betydelsen av en räntesänkning,
och att en räntesänkning utan vidare skulle leda till en prisstegring.

Herr Wiberg var inne på frågan örn de produktionshämmande faktorerna,
och han föll så att säga tillbaka på den gamla traditionella uppfattningen örn
räntans roll härvidlag. Vi få emellertid icke glömma bort, att det alltid
ansetts att en låg ränta vore till fördel för företagsamheten och näringslivet
överhuvud taget. Den som är rädd för att vi för närvarande ha en för låg ränta
bör alltså komma ihåg, att en lägre ränta uppenbarligen är till gagn för näringslivet.
Det hela är sålunda ett exempel på att herr Wiberg argumenterar
från två olika utgångspunkter. Han kritiserar nämligen den penningpolitik

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

151

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna, sedlar med guld m. m. (Forts.)
som förts dels därför att den enligt hans mening skulle leda till inflation, och
dels för att den skulle hejda företagsamheten inom näringslivet, vilken ju
snarare har tendens att leda till inflation.

Örn jag finge lov att sammanfatta mina synpunkter skulle jag vilja säga
detsamma som jag sade i första kammaren, nämligen att örn vi jämväl i fortsättningen
kunna hålla programmet från 1942 lika bra som vi hållit det hittills och
örn vi alltså kunna hålla våra nuvarande priser, så är det min tro, att vi kunna
skatta oss lyckliga. Jag tror att vi kunna säga, att den politik, som proklamerades
då, i de stora dragen lyckats, och att detta är en politik, som har drag
av den planhushållning, som herr Bagge talade om, då han ville exemplifiera
den förda politiken för att komma fram till det, som kanske var det käraste
för honom, nämligen att visa upp vilka svårigheter en sådan planhushållning
har att kämpa med. Ja, sannerligen, vem har någonsin förnekat, att en planhushållning
har svårigheter att kämpa med? Men här är frågan som alltid
annars: vad vill man sätta i stället? På den punkten vill jag verkligen uttryckligen
instämma med herr Hagberg i Luleå. Även jag lyssnade med stor uppmärksamhet
på herr Bagge, för att höra, vilket annat alternativ han vill sätta
i stället för den linje, som här följts. Jag kan icke komma till annat än att
herr Bagge sade, att han ville lia klart besked. Men klart besked är ju ingen
politik, det hela beror på vilken politik man skall föra.

Han ville vidare veta, vad jag ville göra, och jag vill svara, att den deklarationen
redan är given, att jag vill hindra en fortsatt prisstegring; det är själva
det stora målet. Örn de medel som kunna behövas för detta syfte kan man
tvista örn, hur effektiva de kunna vara, liksom också örn man icke för att nå
det stora målet på vissa delar av fronten måste göra vissa reträtter. Här bär
talats örn elastiskt försvar, och det är alldeles riktigt. Det är icke fråga örn
mekaniska ting, där man bara kan slå fast och säga, att den och den lönenivån
och den prisnivån måste hållas, och så bryr man sig icke örn något annat, utan
man får räkna med de krafter, som finnas i samhället. Kan man genom eftergifter
på vissa punkter vidmakthålla den stora huvudlinjen, förefaller det mig
vara en klokare stategi än örn man bara säger, att så och så skall det vara.

Jag nämnde ordet planhushållning. Vi få icke glömma bortsatt hela denna
diskussion om bankpolitiken ingenting annat är än en diskussion, örn och på
vilket sätt planhushållningen skall genomföras. Den penningpolitik, som förts
sedan man släppte den så kallade automatiska regleringen av priserna som
man hade under guldmyntfotens dagar, är ju ingenting annat än planhushållning.
Att då diskutera frågan, om räntefoten skall vara 4, 3*/2, 3 eller 2V procent,
är ju att diskutera medlen för en planhushållning. Det förefaller mig som
om motståndarna till planhushållningen glömt bort, att så fort man övergivit den
automatiska guldmyntfoten har man infört planhushållning på penningpolitikens
område, där man använder alla de medel man anser tjänliga för att uppnå
ett visst resultat. Att däri ingår icke bara bankpolitik med räntesättning och
operationer i den öppna marknaden utan också hela statens skattepolitik är
väl allmänt känt. Det innebär bara, att man försöker inrikta sig på ett visst
mål och sedan försöker skaffa medlen för detta måls uppnående. Man har,
vill jag säga, en plan klar i huvudet för vad man tror är bäst för näringslivet,
och så rättar man åtgärderna därefter; man har med andra ord icke det automatiska
system, som är motsättningen till planhushållningen.

Jag tror att man på detta sätt kommer tillbaka till att en politik av något
slag måste man föra, och då reduceras striden till att omfatta två punkter. Jag
skall icke tala om huruvida vi skola föra en annan politik beträffande exportör
importkrediter. Jag tror emellertid för min del, att örn vi skola kunna

152

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa; av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
vidmakthålla det svenska näringslivet vid full sysselsättning, måste vi även
ta alla de risker, som kunna följa därav, och sälja våra varor på kredit. Jag
skall icke tala om skatterna. Örn de överhuvud taget verka i någon riktning så
icke är det i inflatorisk. Snarare verka de hämmande på näringslivet och
minska köpkraft och företagsamhet. Men även örn de ha dessa och andra skadliga
konsekvenser, tjäna de dock till att hålla priserna nere.

Det är sålunda dels fråga örn räntan och dels fråga örn lönerna. I fråga örn
räntan har jag redan uttalat som min tro, att den räntesänkning som skett varit
motiverad. Jag stryker emellertid under, att det finns en annan sida av saken
än räntan som faktor i företagsamheten, vi ha nämligen räntan som kostnadsfaktor,
och räntan har, som det flera gånger har sagts, som kostnadsfaktor när
det gäller byggnadsindustrien och hyrorna säkerligen större betydelse än räntan
som inflationsdrivande faktor.

När det gäller lönerna är det återigen fråga örn inom vilka gränser man kan
röra sig utan att rubba de mål, som man satt sig före. Örn vi kunna hålla vår
lönepolitik inom de utstakade gränserna, och i samma mån som våra försörjningsmöjligheter
kunna förbättras — det är naturligtvis under förutsättning
av förbättrade försörjningsmöjligheter efter krigets slut, vilket ännu icke inträffat,
som en återgång till 1939 års reallönestandard blir möjlig — men örn
vi under den närmaste tiden kunna hålla den linje, som vi hittills följt i fråga
om de måttliga höjningar, som låtit sig förenas med en oförändrad prisnivå,
vågar jag säga, att vi icke alltför mycket avvikit från 1942 års program.

Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
lämnade på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Bagge, som anförde: Herr talman! Finansministern har lagt den innebörd
i mitt yttrande, som passat honom. Så brukar han ju göra, och det är
kanske, som han ser saken, legitimt.

Emellertid var meningen med mitt yttrande icke att, såsom han framställde
saken, söka sak med regeringen och att framför allt framhålla, att regeringen
misslyckats i sin penningpolitik. Ej heller var det min avsikt atfc komma åt
»1942 års program», som finansministern kallade det; i själva verket har det
bibehållits ännu 1944, ja, t. o. m. i 1945 års statsverksproposition. Nej, vad jag
ville var att visa läget precis sådant jag anser att det är. Det tror jag är både
behövligt och nödvändigt. Därvidlag har jag icke haft anledning att ingå på
något klander av exportkrediter och dylikt, detta så mycket mindre som jag ju
själv i regeringen varit med om ifrågavarande åtgärder. Jag har endast velat
framhålla, att alla faktorer peka i en och samma riktning, nämligen mot en stark
påfrestning på vårt penningvärde.

Jag har vidare bett att få veta vad det är för nytt program, som nu närmast
finansministern företräder, eftersom förutsättningarna för det gamla brustit.
Har det varit någon kritik från min sida, har den satts in på den punkten,
att man ej gjort allt vad man kunnat för att upprätthålla åtminstone några av
programmets förutsättningar. Jag är ganska säker på att finansministern icke
försökt påverka dessa förutsättningar på ett sådant sätt, att hans program
skulle kunna förverkligas. Den kritiken tror jag är befogad, och den vidhåller
jag.

Slutligen skulle jag vilja säga, att när finansministern talar örn, att man
naturligtvis icke kan ränna huvudet i väggen •—- jag vet icke örn han använde
det uttrycket, men det var så han menade -— är jag lika ense med honom örn
den saken, som när han förklarade sig ense med mig i andra saker. Det elastiska

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

153

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
försvar han talade om får emellertid icke bli så elastiskt, att det icke blir något
försvar alls, icke heller så elastiskt, att man icke försöker försvara positionerna,
icke söker behålla och förbättra de förutsättningar, som funnits för att genomföra
programmet.

Härpå yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Örn jag har missförstått själva tonen i herr Bagges anförande ber jag om
ursäkt, men jag får säga att när han kom fram till den punkten i sitt anförande,
där han talade örn exportkredit såsom tillhörande de nedrivande krafterna, hade
jag svårt att uppfatta det på annat sätt än att han ville använda ett uttryckssätt,
som gav en något annan färg åt den politik som förts än som jag uppfattat.
Att ett elastiskt försvar icke får uppge avgörande positioner är ju klart,
men så länge detta elastiska försvar icke lett till uppgivande av frontlinjen på
en enda punkt, nämligen frontlinjen i fråga örn priserna, förefaller det mig som
örn de omgrupperingar av låt mig säga stridsmedlen bakom fronten, som kunna
vara nödvändiga, icke få betraktas såsom uttryck för att man lidit nederlag.

Herr Bagge erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara säga, att vi skola icke gräla örn uttrycket »de nedrivande
krafterna». Jag gjorde en översikt över de olika faktorerna som verka på olika
sätt i nuvarande läge och delade upp dem i sådana krafter som arbetade för
och sådana som arbetade emot möjligheterna att bibehålla det nuvarande penningvärdet,
och på det viset sökte jag bygga upp min framställning, som jag
försökte göra så objektiv som möjligt. Vad beträffar det sista yttrandet vill jag
säga, att jag tror, att finansministern sammanblandar taktiska och strategiska
synpunkter. Ur taktiska synpunkter kanske han har rätt, men i fråga örn framtidsstrategien
är jag rädd, att det kommer att visa sig att han har orätt.

Herr Wiberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Under de senaste åren Ilar finansministern i statsverkspropositionen
brukat lämna en översikt över den finans- och penningpolitiska situationen
samt en prognos av den sannolika utvecklingen. Dessa översikter ha varit
utomordentligt värdefulla. I viss mån har det gått såsom en röd tråd genom
dem, att vad vi i vårt land i första hand måste sträva efter vore att genom
utökad produktion av i främsta rummet konsumtionsvaror möta en befarad
utveckling i inflationistisk riktning.

Denna analys är utan tvivel fullkomligt riktig, men jag frågar: är icke detta
konstaterande i nuvarande läge örn möjligt än mer riktigt än vad det tidigare har
varit? I dagens läge föreligger den skillnad jämfört med tidigare, att vårt land
icke är avskuret utifrån på samma sätt som förut. För var dag som går, böra
vi mänskligt alt döma få bättre kontakt med utlandet, och vi lia alltså möjligheter
att — för den händelse vi kunna visa tillräcklig initiativförmåga och
duglighet — till vårt land föra konsumtionsvaror i vidgad omfattning. Samtidigt
äro vi icke heller i det läge att alla produktionsfaktorer i vårt land äro
tågna i anspråk. Man kan mycket väl tänka sig en fortsatt utveckling av
produktionen med en effekt som ur landets synpunkt vore gagnelig. Jag
har svårt att tro att krigskonjunkturskatten, som obestridligen verkar direkt,
produktionshämmande och icke just torde egga till risktagande och ansträngningar
vare sig det gäller produktion av konsumtionsvaror eller försök att åstadkomma
import utifrån, skulle vara till gagn eller i nuvarande läge tjäna som
faktor i inflationsbekämpande riktning.

154

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Därutöver! ber jag, herr talman, endast att få tillägga att jag gärna skulle
vilja upprepa min fråga till finansministern: är det så, att betainingsavtalet
nied Storbritannien får uppfattas som uttryck för att vi lia förankrat svenska
kronan till pundet, eller kan man från officiellt håll göra den försäkran, att
det är oriktigt att tillmäta detta betalningsavtal en sådan innebörd?

Härpå anförde

Herr Vougt: Herr talman! Jag har lyssnat mycket uppmärksamt till denna
debatt, och det kanske synes tillbörligt, att jag säger några ord i anledning
av den kritik som har riktats även mot bankofullmäktige, eftersom jag i
bankofullmäktige medverkat till räntebeslutet i februari månad i år och även
medverkat till den skrivelse som ju ligger till grund för Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen och bankoutskottets utlåtande nr 51.

Eftersom det uppstått en liten diskussion emellan statsrådet och chefen
för finansdepartementet och herr Bagge rörande uppfattningen av det inlägg
som herr Bagge gjorde, måste jag nog för min del säga, att jag tyckte att
en hel del uttryck, som förekomma i herr Bagges anförande, onekligen hade
en ganska påfallande skärpa. Herr Bagge anförde, om jag fattade honom rätt,
bland annat med beklagande, att fullmäktige ansett obehövligt att diskutera
penningpolitiken, och frågade bland annat hur man egentligen tänkt sig penningpolitiken.
På det vill jag för min del svara, att det faktum att bankofullmäktige
i år icke fört ett längre resonemang icke får uppfattas som uttryck
för någon osäkerhet i fråga örn bankofullmäktiges ställning utan helt
enkelt som ett resultat av det faktum, att vi alltfort anse den huvudlinje som
följts/ under tidigare år vara bärande. Det förhöll sig ju så att vid årsskiftet
1943/44 och i början av 1944 genomarbetades hela detta problem på ett helt
annat sätt än tidigare genom den utredning som ägde rum av valutasakkunniga
inom riksbanken, och vi ha ansett oss vara försvarade med att i år
icke komma med en längre utläggning av dessa problem, eftersom vi stå fast
vid den huvudståndpunkt som vi intogo i fjol. Jag tycker nog, att när herr
Bagge säger — och jag fattade det så att det även var riktat mot bankofullmäktige
—- att det behövdes bara litet kommunistisk demagogi för att man
skulle falla till föga, så hör det till de ganska tillspetsade uttrycken, som det
är naturligt att man reagerar emot med en viss skärpa. Dess bättre har herr
Hagberg i Luleå stått oss till tjänst genom att med sitt anförande visa, att man
på kommunistiskt håll ingalunda anser, att vare sig bankofullmäktige eller
än mindre bankoutskottet eller Kungl. Maj :t har fallit till föga, ehuru han medger,
att en viss genombrytning har skett i det lönestopp som beslöts 1942. Jag
har ju icke någon anledning att tillägga något i denna punkt utöver vad som
redan sagts. Det skulle möjligen vara att det från bankofullmäktiges synpunkt
ändå förefaller, som örn den politik vi nu ha fört i stort sett har lyckats.
Vi stå inför det glädjande faktum att inflationen i alla fall har hållits
tillbaka, trots att det naurligtvis finns vissa faktorer som verka i ogynnsam
riktning, och som vi måste fortsätta att bekämpa.

Örn jag får, medan jag rör mig på den allmänna diskussionens plan, säga
ett ord till herr Wiberg, skulle det vara, att i den mån bankofullmäktige medverkat
till det nya betainingsavtalet med Storbritannien, har man icke anlagt
några sådana synpunkter som herr Wiberg misstänkte eller betraktade som
möjliga. Det är klart att det skulle vara mycket besvärligt, örn dollar och
pund skulle komma att skiljas åt. Vad som varit vägledande har helt enkelt
varit det faktum, att då vi erbjudits möjlighet att göra upp ett handelsavtal
och betalningsavtal med åtföljande kreditutfästelser med Storbritannien,

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

155

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld in. m. (Forts.)
lia vi tagit i anspråk denna möjlighet. Den omständigheten, att Förenta staterna
för sin del måhända tidigare skulle övergå helt och hållet till fria
valutor, hindrar naturligtvis icke, att vi få söka vår handel på andra håll
under de förutsättningar som bjudas.

Jag skall därefter be att få gå över till räntesänkningen och jag skall icke
vara så långrandig på den punkten heller. Där är det herr Wiberg som enligt
min mening tillspetsat kritiken i ganska hög grad. Han betecknade bankofullmäktiges
beslut om räntesänkningen såsom ett avsteg från det penningpolitiska
programmet, och han sade, att något sådant bör icke äga rum utan
att något inträffat som gör det beslutet höjt över ali diskussion. Jag måste
ju säga, att det är att uppställa ganska stora krav på beslutmässighet och är
rätt överraskande från en praktisk affärsmans sida som herr Wiberg. Han
ville för sin del fråga, huruvida det icke förhöll sig så, att ett av skälen eller
huvudskälet till bankofullmäktiges beslut skulle vara, att man icke ville ådraga
staten de stora kostnader, som skulle följa, om vi försökte att hålla emot
genom att tillhandahålla marknaden lån på de villkor som skulle fordras för
att räntan skulle kunna hållas uppe.

För min del vill jag säga följande. Om det hade förhållit sig så i februari
1945, att jag för min del hade blivit övertygad örn att räntan til] varje pris
skulle och borde hållas, att det var nödvändigt och riktigt att hålla den, skulle
jag icke ha ägnat många tankar åt det faktum att det skulle kostat staten
så eller så mycket. Jag anser nämligen, att en centralbank, i varje fall rinder
de förhållanden, varunder vi nu arbeta i Sverige —• och det är väl endast
det jag behöver taga hänsyn till — icke får draga sig för att styra marknaden
till de kostnader som det medför. Läget i februari var ju det, att det skedde
en ganska stark efterfrågan på obligationer. Det fanns icke tillräckligt med
material. Riksbanken hade tillhandahållit en del, men tendensen till en stegring
av obligationskurserna och en fortgående räntesänkning var mycket starkt
märkbar. Vi stodo då inför frågan, hur vi skulle styra marknaden, och det
problemet uppstod, örn vi skulle sänka räntan eller bevara den. För min del
såg jag saken så, att det var riktigare att taga sikte på en penningpolitisk
stabilisering än på räntestabilitet. Det är klart att man kunde icke bortse från
att det kunde finnas vissa risker förenade med en nedgång av räntan. Man
måste emellertid emot riskerna väga fördelarna, och vi togo då också i betraktande
vad finansministern nyss pekade på, nämligen det faktum att räntorna
också äro en del av produktionskostnaderna, och vi ägnade en särskild
uppmärksamhet åt hyresmarknaden.

Det var framför allt när vi blevo pa det klara med att en sprängning av
hyresspärren med sannolikhet skulle komma att ske under det närmast inträdande
kvartalet, örn icke räntan sänktes, som ett i varje fall ur min synpunkt
mycket avgörande element kom in i diskussionen örn räntan. Den här debatten
har ju dragit ut ganska länge, och jag skulle icke trötta med några
siffror eller några kalkyler rörande utsikterna på hyresmarknaden, men det
förhöll sig i varje fall så, att även örn icke Stockholm därvidlag framträdde
såsom något särskilt betungande problem, detta så mycket mer var fallet med
rikets andra stad. Göteborg. Man kunde med ganska stor säkerhet säga, att
hyresstoppct icke var möjligt att hålla i Göteborg, örn icke räntan sänktes. För
övrigt kan anmärkas^ att det är ett egenartat förhållande beträffande Göteborg
att inteckningslånen i mycket mindre utsträckning än i Stockholm äro
bundna på längre tid. Följaktligen kom räntesänkningen för Göteborgs del
mycket snart bostadsmarknaden till godo. Jag tror, att man i varje fall kan
säga att det icke finns fog för herr Bagges yttrande, när han säger att ränte -

156

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)
sänkningen har icke kunnat motverka inflation. För min del anser jag att örn
hyresstoppet hade sprängts, vilket jag tror skulle skett, om icke räntan sänkts,
hade det ur penningpolitisk synpunkt varit en katastrof, och jag tror därför
att det redan nu är möjligt att säga. att ur den synpunkten handlade vi rätt. Yi
ha icke kunnat prestera en utredning av utfallet på hyresmarknaden, sades det
av herr Wiberg. Herr Wiberg får förlåta oss, att det icke varit möjligt sedan
februari, men det är ett faktum att när aprilkvartalet gick in kraven från
olika håll på en stegring av hyrorna kunde tillbakavisas.

Härutöver skulle jag icke behöva säga mer än att jag fäste mig vid uttalandet
av herr Wiberg, att räntan nu icke kan sänkas mera. Ingenting skulle vara
mig mera fjärran än att göra något som helst uttalande rörande möjligheten
att höja eller sänka räntan, men det är i alla fall rätt intressant att se hur
olika man betraktar sådana finansiella spörsmål som ränteproblemet i olika länder.
Jag läste för några dagar sedan ett tal, vilket stod refererat i svenska tidningar,
hållet av den brittiske primiärministern Winston Churchill, som nu har
gått ut till väljarna under välbekanta omständigheter och som vädjar till väljarna
örn stöd för sin politik under kriget. Ett av de skäl som han särskilt
åberopar till förmån för sig och sin politik när han vänder sig till väljarna är,
att andra världskriget för Storbritanniens del kunnat föras till en ränta av 2
procent. På det sättet betraktar man saken i Storbritannien. Det kan ju möjligen
vara något som bör göra våra högermän en liten smula benägna att icke
göra alltför tvärsäkra uttalanden, alldeles bortsett från de omedelbara utsikterna
på vår räntemarknad.

Det är ju så att bankoutskottet varje år i början av riksdagen underkastar
bankofullmäktiges fögderi en granskning och sedermera framlägger ett dechargebetänkande.
Det är väl, när så skall ske vid 1946 års riksdag, lättare
att i dess helhet överblicka den politik som fullmäktige ha fört i år. Jag hoppas,
att det då skall kunna sägas att vi icke bedömt läget alltför oriktigt, men
jag har likväl icke velat underlåta att i någon mån ange vilka bevekelsegrunderna
varit för det ställningstagande som jag åtminstone för min del intog i
bankofullmäktige i den av utskottet också berörda frågan örn räntans höjd.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Till min ärade vän herr Vougt ber jag att få nämna, att mitt antagande,
att räntan icke ytterligare torde komma att sänkas, väsentligen grundar sig
på ett uttalande av statssekreteraren i finansdepartementet, tillika ordförande
i bankofullmäktige, som vid nationalekonomiska föreningens sammanträde den
19 mars 1945 höll ett föredrag, vari han bland annat yttrade: »Det nya ränteläget
motiverar snarast förväntningar om en senare räntehöjning; de funderingar
i motsatt riktning som från en del håll framkommit kan man nog lämna
därhän.» Och herr Hammarskjöld fortsatte längre fram: »Jag har sagt, att det
finns positioner, som man är beredd att hålla till varje pris. Det är inte uteslutet
att den nuvarande räntenivån är en sådan position, örn det gäller en
fortsatt rörelse nedåt. — Det är givetvis icke uteslutet, att riksbanken i enlighet
därmed i en given situation kan finna läget motivera en räntehöjning.»

Herr Vougt, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill understryka en gång till, att jag anser mig icke
på något sätt kompetent och ännu mindre ha auktoritet att göra något uttalande
rörande räntan i framtiden, men vad jag nyss ville var att varna för all
tvärsäkerhet genom att ställa vid sidan av varandra eller mot varandra uttalanden
av båda konservativa politikerna Winston Churchill och Åke Wiberg.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

157

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar nied gidd m. m. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Bergvall: Herr talman! Det utlåtande av bankoutskottet, som just nu
behandlas, skulle icke i och för sig givit mig anledning att taga till orda. Jag
kan i stort sett dela den tankegång, som kommit till uttryck i utlåtandet, men
en del av de synpunkter, som förts fram här i debatten, tycker jag kräva vissa
kommentarer.

Det är otvivelaktigt på det sättet, att bankoutskottet ganska riktigt målat
förutsättningarna för vår möjlighet att fullfölja den prisstoppspolitik vi bedrivit
under senare tid. Det råder intet tvivel, att ganska stora risker komma
att möta oss bland annat i form av varuknapphet, beroende på en begränsad
import, och de stora krav på hjälpverksamhet som ställas på, oss. Yi mäste vidare
räkna med en utomordentligt besvärande bränslesituation, som otvivelaktigt
kan komma att medföra ganska betydande produktionskostnadsökningar,
som endast i mycket ringa grad neutraliseras av de indirekta och direkta statssubventioner
som förekomma på detta område. Skärpes bränslesituationen ytterligare,
kan den också få mycket djupgående produktionsstörningar till
följd. Slutligen tror jag icke, att man kan ta så pass lättvindigt, som herr
Hagberg i Luleå gjort, på sambandet mellan löne- och prispolitik.

Herr Hagberg erkände principiellt, att det finns ett sådant samband mellan
löner och priser, att stiga lönerna över en viss gräns,^ kan man icke klara
sig utan prisökningar, men den allmänna tonen i hans anförande visade att
han var villig att inrymma ett mycket betydande utrymme åt löneökningar,
utan att man enligt hans mening behövde befara någon prisökning. Näringslivet
kan otvivelaktigt tåla vissa löneökningar, utan att priserna därför omedelbart
behöva stiga.

När detta prisstopp och lönestopp genomfördes hösten 1942, trodde vi inom
priskontrollnämnden icke på att vi skulle få ett hundraprocentigt prisstopp,
trots att detta prisstopp var förankrat i lagen, och man kunde räkna på att
lagen skulle göras bättre och bättre, allteftersom tiden gick. Vi räknade med
att man skulle nödgas medge undantag, om man icke inom vissa områden ville
åstadkomma produktionsstörningar, som skulle bli mycket besvärande. På
hundraprocentigt lönestopp trodde ingen. Något sådant ingick icke heller i
själva målsättningen. Man måste från början räkna med att avsteg säkert
skulle komma att göras från lönestoppet. Detta lönestopp var nämligen inte
alls legalt förankrat. Det vilade uteslutande på frivillig överenskommelse mellan
parterna på arbetsmarknaden.

Det fanns givetvis som sagt vissa möjligheter för vederbörande företagare
att bära de löneökningar, som tillkommo under de första åren utan att detta
behövde få återverkningar i prishänseende. Den alltjämt fortgående rationaliseringsprocessen
ger möjligheter i denna riktning. Vi hade vidare både 1943
och 1944 ur produktionssynpunkt mycket gynnsamma år. Produktions- och
omsättningsvolymen steg och därmed minskade de fasta kostnaderna per enhet.
Detta lämnade i sin tur ett visst utrymme för mötande av löneökningar
utan att företagen behövde vidtaga prishöjningar på sina produkter.

Herr Hagberg i Luleå har slutligen så tili vida rätt i sitt resonemang, att
med det relativt gynnsamma utgångsläge, som det svenska näringslivet hade
när prisstoppet proklamerades, kunde vissa löneökningar genomföras genom
att företagarna nöjde sig med minskade marginaler. Jag tror emellertid, att
man inte bör driva detta resonemang för långt. Rent praktiskt har jag en
känsla av att vi kommit en bit på den vägen.

15S Nr 30. Torsdagen den 21 juni 1945.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

_ Fram till hösten 1944 tror jag- att vi i priskontrollnämnden kunde säga, att
vi tämligen hundraprocentigt renlärigt efterlevde regeln, att vi aldrig skulle
medge några prisökningar på basis av en löneökning. Men lika hundraprocentig
har inte vår renlevnad varit sedan förra hösten. Nu måste vi tyvärr annotera
några och inte så få fall, där vi tvingats att medge prisökningar, emedan
löneökningarna varit av sådan storleksordning, att det inte funnits någon möjlighet
för företagen att hålla driften i gång, därest vi inte inom priskontrollnämnden
hade accepterat en prishöjning på företagets produkter. Jag måste
tillägga, att dessa prishöjningar lyckligtvis hittills inte ha gällt något av de
mera _ centrala och för folkförsörjningen mera väsentliga områdena, men utvecklingen
är dock ett tecken att lägga märke till i detta sammanhang.

Jag kommer alltså för min del till det resultatet, att det hade varit bättre,
om vi hade kunnat fortsätta med en lönepolitik, som närmare anslutit sig till
riktlinjerna från 1942 än som skett. Nu har detta inte gjorts. Jag vill lämna
därhän, huruvida det överhuvud taget varit folkpsykologiskt möjligt att föra
en sådan politik utan uppslitande strider, vilka kanske ur pris- och lönepolitisk
synpunkt skulle blivit åtskilligt dyrare än den nu förda politiken. Ett faktum
är emellertid att det inte har gått. Under sådana förhållanden tycker jag att
den enda rimliga fråga man bör ställa sig är: Hur bör man handla i denna situation?
För min del har jag föga sympati för den utvägen att man säger, att
nu lia vi kommit in i en sådan situation att vi inte längre kunna klara uss,
utan det är bäst att kasta yxan i sjön. Jag tror att man i stället måste följa
en annan linje, även örn förutsättningarna i viss mån kunna lia blivit försvårade,
och undersöka i vad mån man kan bevara och fullfölja det värdefullaste
i den politik som vi inledde 1942. Så mycket kan man otvivelaktigt för
ögonblicket säga, att ännu har ingenting av det väsentliga i prisstoppspolitiken
behövt spolieras. Vi ha måst räkna med vissa prisökningar, förorsakade av
kostnadsstegringar, men de ha inte varit så allvarliga eller nått en sådan nivå
att man med skäl kan påstå att de försvårat existensmöjligheterna för de människor,
som inte ha så förfärligt mycket att röra sig med.

Jag anser därför att man bör försöka att så långt det är möjligt fullfölja
den nuvarande politiken. I vilken grad detta i det långa loppet blir möjligt vill
jag inte yttra mig örn. Det beror naturligtvis i stor utsträckning på hur förhållandena
utomlands komma att gestalta sig. Få vi en relativt kort övergångstid
till de gynnsammare förhållanden som böra inträda, då relationerna
på utrikeshandelns område börja närma sig det normala, då är jag ganska optimistisk
för min del. Skulle vi däremot få en mycket lång, svår och påfrestande
övergångstid, kan det hända att vi inte till fullo kunna nå de mål vi
ställde upp för oss 1942.

Jag vill sluta med att säga att jag tror att örn vi överhuvud taget skola lyckas,
behövs det nog i fortsättningen ganska stor besinningsfullhet både på företagarnas
sida — industriens, jordbrukets, etc. — och på arbetarnas sida: en
återhållsamhet i krav från ena sidan på prishöjningar eller i fråga örn motstånd
mot rimliga prissänkningar, och en återhållsamhet från andra sidan i
kraven på löneökningar. Iaktta vi en sådan återhållsamhet i fortsättningen,
stå vi visserligen för närvarande i en väsentligt försvårad situation, men den
behöver inte bli ohållbar, örn inte de internationella förhållandena arbeta alltför
mycket emot våra intressen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

159

§ 10.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1945/46, såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å inidragningsstat;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 54, angående ersättning till två riks dags vaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring; och

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
inrättande av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å nästa föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen först
jordbruksutskottets utlåtande nr 73 samt därefter sammansatta utrikes- och
första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, statsutskottets utlåtanden nr 233—-239, 227, 242 och 245—251, sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial
nr 5, bevillningsutskottets betänkande nr 58, bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 58—61, andra lagutskottets memorial nr 78 och 79, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 74—80, kanslideputerades memorial nr 2 samt
statsutskottets utlåtanden nr 229—232, 240, 241, 243 och 244, varefter övriga
ärenden uppföras i den ordning, i vilken de finnas upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges anslutning
till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella luftfartskonventionen
m. fl. överenskommelser; och

nr 4, angående ersättning till utskottets sekreterare och notarie;

statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till de tekniska
högskolorna xn. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till statens informationsstyrelse jämte i ämnet väckta motioner;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande av
viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för
transport av vissa utländska medborgare genom Sverige;

160

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

nr 256, i anledning av väckta motioner angående utredning om statens övertagande
av verksamheten vid Gusta vsviks docka i Högsjö socken;

nr 257, i anledning av väckt motion om ersättning till kaptenen vid intendenturkåren
Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rättegångskostnader; nr

258, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter m. m.;

nr 259, i anledning av väckt motion angående fredsplanering för försvarets
arbetsplatser;

nr 260, i anledning av väckta motioner angående vissa försöksanordningar på
folkskoleväsendets område; och

nr 261, i anledning av väckt motion örn rätt för vissa ämneslärare vid kommunala
flickskolan i Karlstad att för placering i löneklass tillgodoräkna föregående
tjänstgöring; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglemente,
m. m.; och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänsteoch
familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 418, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt stöd
till lokaler för fritidsverksamhet m. m.;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna i vad propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk
och småindustri;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens kreditgivning
till utlandet m. m.;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till skyddshems vården, jämte i ämnet väckta motioner; nr

433, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.;

161

Torsdagen den 21 juni 1945. Nr 3.0,

nr 435, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anordnande av
allmän folkräkning;

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; :

nr 437, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 439, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.;

nr 442, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
folkbokföringsavdelningar; och

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen;

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om värnskatt för budgetåret 1945/46;

nr 462, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493)
örn begräsning i vissa fall av skatt till staten; och

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften; samt

från särskilda utskottet:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 282, angående omorganisation
av folkbokföringen.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutsko(tets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 465, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

nr 466, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1945/46, såvitt angår anslag till kristillägg under
tolfte huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat:
och

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med
dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr SO.

162

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.40 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452530