RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 28.

Tisdagen den 12 juni.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 5, den 7 och den 8 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

.Riksdagsman Waldemar Svensson, Ljungskile, är på grund av sjukdom (influensa)
oförmögen till arbete från och med den 11 juni till och med den 16 juni
1945,intygar

Ljungskile den 11 juni 1945.

B. T. Ringertz,
leg. läkare.

Herr talmannen meddelade, att herr Lundbom, som vid kammarens sammanträde
den 23 nästlidna maj med läkarintyg styrkt sig från och med den 22 maj
tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

Vidare meddelade herr talmannen, att herr Mårtensson, som vid kammarens
sammanträde den 8 innevarande juni med läkarintyg styrkt sig från och med
den 7 juni tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, likaledes
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Erlander, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Håstad till mig framställt följande frågor:

1. Äro syndikalistblockaderna i Hälsingland och Härjedalen mot vedavverkningen
kända för statsrådet?

2. Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för att bränsleanskaffningen icke må
riskeras i denna del av landet?

Då den av inter pell anten berörda konflikten numera är hävd, kan jag inskränka
mig att endast i korthet beröra, vad som förevarit.

I början av januari 1945 utfärdade trävaruindustridepartementet inom Sveriges
arbetares centralorganisation efter föregående varsel blockad mot AB
Iggesunds bruks »samtliga huggningsarbeten» inom organisationens verksamhetsområden
i Hälsingland och Härjedalen. Liknande blockadförklaringar ut Andra

hammarens protokoll 1945. Nr SS. 1

Svar på
interpellation.

Nr 28.

Tisdagen den 12 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

färdades sedermera av ett flertal till Sveriges arbetares centralorganisation
anslutna lokala samorganisationer mot dels Marma-Långrörs AB och dels
Ljusne-Woxna AB. Blockaderna avsågo huvudsakligen områden, för vilka
kollektivavtal för gagnvirkesavverkningar icke finnes upprättat mellan
Svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet och respektive arbetsgivare. Enligt
vad som uppgivits i en till mig från centralorganisationen ingiven skrift
var blockaden begränsad att gälla bolagens egna gagnvirkeshuggningar, medan
huggning av kastved, kolved och vid sådan huggning i normal omfattning utfallande
massaved skulle vara undantagen från stridsåtgärderna.

Statens förlikningsman i vederbörande distrikt kallade parterna till sammanträde
den 24—25 februari. Han föreslog därvid, att lokala förhandlingar skulle
upptagas, varvid parterna skulle framlägga sina förslag till prissättning och
gemensamt undersöka möjligheterna till en uppgörelse. Arbetarpartens förhandlingsdelegater
godkände för sin del detta förslag, medan bolagens delegerade
förkastade detsamma. Förhandlingarna blevo därefter avbrutna.

Sedan frågan örn vedhuggningen kommit i ett nytt läge genom beslaget å
massaved och genom beslutet örn premier för vana skogsarbetare upptog förlikningsmannen
nya förhandlingar i mitten av maj månad. Vid dessa förhandlingar
vanns parternas tillstyrkan till ett framlagt medlingsförslag, och detta
förslag blev den 28 maj definitivt godkänt av parterna, varvid blockaden hävdes.

Med vad jag nu anfört anser jag mig ha besvarat de i interpellationen berörda
spörsmålen.

Härefter yttrade

Herr Håstad: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack för det svar,
som statsrådet har avgivit. Den interpellation, jag har framställt, såg dagen
för ett par månader sedan. Dess syfte var i första hand att fästa statsrådets
uppmärksamhet på förekomsten av denna konflikt. Den utmynnade dessutom
i en fråga, örn statsrådet ämnade vidtaga åtgärder för att bränsleanskaffningen
icke skulle riskeras i denna del av landet. Såvitt jag har förstått av det nu
lämnade svaret, ha inga särskilda åtgärder från regeringens sida vidtagits.

I det läge frågan nu har kommit, skall denna interpellation och svaret därå i
övrigt icke föranleda mig till många reflexioner. Jag vill dock här understryka,
att enligt de uppgifter jag fått arbetsgivarna hela tiden stått på den linje, att de
priser, som varit gällande enligt avtalet mellan arbetsgivarna och Svenska
skogs- och flottningsarbetarförbundet, även borde tillämpas i detta fall. Statsrådet
säger bland annat: »Blockaderna avsågo huvudsakligen områden, för vilka
kollektivavtal för gagnvirkesavverkningar icke finnes upprättat mellan Svenska
skogs- och flottningsarbetarförbundet och respektive arbetsgivare.» Givetvis kan
man diskutera innebörden i detta sammanhang av ordet »huvudsakligen». Om
jag är rätt underrättad, finnes dock ett dylikt avtal upprättat för Hälsingland,
och stora delar av de områden, som voro berörda av ifrågavarande konflikt, ligga
i Hälsingland.

Vidare uppger statsrådet i enlighet med det meddelande, han fått från S. A. C.,
att blockaden skulle ha varit begränsad. Det undandrager sig min kännedom, om
detta faktiskt varit förhållandet, men faktum är ändå, att någon avverkning icke
kommit till stånd å skogar tillhöriga de bolag, som varit berörda av denna tvist.
Detta har, såvitt jag kan förstå, varit till ohägn för bränsleanskaffningen, och
bränsleanskaffningen är det största problem, som folkförsörjningen för närvarande
har att brottas med.

Vidare anfördes ej.

Tisdagen den 12 juni 1945.

Nr 28.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 332, angående transport av vissa utländska medborgare
genom Sverige.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 21 och
22, statsutskottets utlåtanden nr 177—203, bevillningsutskottets betänkanden
nr 46, 48 och 49, första lagutskottets utlåtanden nr 40—42, 44—46, 48 och 49,
andra lagutskottets utlåtanden nr 62—67 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 65—71.

§ 6.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först statsutskottets utlåtanden nr 177—200 och därefter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 21 och 22, bevillningsutskottets betänkanden nr 46, 48 och 49,
första lagutskottets utlåtanden nr 40, 44, 45 och 46, andra lagutskottets utlåtanden
nr 63 och 67, jordbruksutskottets utlåtanden nr 65—71, andra tillfälliga
utskottets utlåtande nr 11, tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 201—203, första lagutskottets utlåtanden nr 41, 42, 48
och 49 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 62 och 64—66.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr ^7^’ L ^ledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
6it mellan oVGrigG och Kina avslutat avtal rörande uppgivande av exterritoriella
rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande spörsmål; och

från första lagutskottet:

nr 365, i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av nomad-
och tolkskolmspektörernas expeditionsförhållanden m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

i n/ 3J9’/,a0n7S^nin^,av ?ungL Maj’:ts Proposition angående vissa anslag för
budgetaret 1945/46 till yrkesundervisningen;

• n/™Kungl. Ma''l:ts Proposition angående anslag för budgetaret
1945/40 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.-

± ca/?ledl?111ng av Kungl- Mai;ts proposition angående anslag för''budgetaret
1945/40 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m m •

nr 346, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillagg
m. m. för budgetaret 1945/46;

Utläggande av
vissa beställningar
för
försvarsändamål
m. m.

4 Nr 28. Onsdagen, den 13 juni 1945 fm.

nr 347, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag m. m.; och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

lii fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 13 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse med första kammarens
talman den gemensamma omröstning, för vilken voteringsproposition blivit
av riksdagen godkänd, komme att äga rum vid plenum lördagen den 16
innevarande juni.

'' §2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talmän!

1942 års försvarsbeslut är, som alla känna till, i det närmaste genomfört. Jag
tror att det är en ganska samstämmig mening inom riksdagen, att detta beslut
var ett lyckosamt beslut. Det gav oss möjlighet till den militära upprustning,
som var nödvändig för genomförandet av vart syftemål att halla Sverige
utanför kriget. Detta försvarsbeslut betydde emellertid endast en plan för
fem år framåt. Det utsade i princip ingenting örn det försvarsvapen, som skulle
komma efter dessa fem år. Det är självklart att en sådan fortsättning bör
följa, och det är då också ganska naturligt att förberedelserna till ett nytt
beslut i försvarsfrågan nu måste förberedas och alltså en utredning. sättas i
gång. Det var dessa omständigheter som gjorde, att i den proposition, som
omhandlas i nu föredragna utskottsutlåtande, riktlinjerna uppdrogos för en
sådan utredning. Statsutskottet har tagit ståndpunkt till de angivna huvudlinjerna,
och jag får uttala mm stora tillfredsställelse och tacksamhet för att
alla inom utskottet kunnat ena sig örn det mycket positiva betänkande, som
nu föreligger till avgörande. Det är min förhoppning att riksdagen skall med
lika stor enhällighet ställa sig bakom utskottets mening. Örn så sker, ha stats -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål m. m. (Forts.)
makterna klart och entydigt angivit tendensen för den utredning, som nu skall
sättas i gång.

Det är utsagt, att i en kommande försvarsordning böra alla vapenföra utbildas.
Det är utsagt, att dessa behöva ha en god utbildning, och det är utsagt
att de också böra förses med en god beväpning. Men det är å andra sidan
också klargjort, att samhällets ekonomiska möjligheter att uppbära ett
försvar äro begränsade och att det därför gäller att iakttaga största sparsamhet
och hushållning för att man inom rimliga kostnader skall få till stånd ett
effektivt försvar.

Jag uttalade den förhoppningen, att riksdagen skulle ställa sig enig bakom
detta utlåtande, och det kan ju kanske förefalla vara en utopisk tanke. Alla
ha väl observerat, att t. ex, det kommunistiska partiet har i ämnet avgivit en
motion och att denna motion har blivit avstyrkt av utskottet. Men när man läser
utskottsutlåtandet riktigt finner man, att utskottet icke har tagit ståndpunkt
till innehållet i den kommunistiska motionen utifrån den utgångspunkten,
att det icke är möjligt att ge sig in på alla detaljer och sidor av försvarsproblemen.
Jag skulle för min del vilja säga, att själva den politiska utgångspunkten
i den kommunistiska motionen och den rent politiska inställning, som
där kommer till uttryck, synes mig icke avvika från vad som vi här i riksdagen
i övrigt ha givit till känna. Det finns mångahanda uppslag och tankar
i denna motion. De hänföra sig emellertid till detaljer, ibland till mycket
stora och betydelsefulla detaljer, och jag måste för min del säga,
att jag finner att dessa i motionen framförda frågor helt naturligt tillhöra
de problem, som måste prövas ingående vid den kommande utredningen.
Jag är emellertid enig med utskottet att det är omöjligt att taga in allt
detta i direktiven, ty det finns ännu flera och lika betydelsefulla frågor, som
i så fall också borde lia kommit med. Jag menar därför att det i det stora
hela icke finns någon motsättning mellan de synpunkter, som äro anförda i
den kommunistiska motionen och i Kungl. Majlis proposition och i det framlagda
utskottsbetänkandet, varför jag för min del tycker att här föreligger
en faktisk förutsättning för fullständig enighet.

Att man inte kan göra direktiven alltför omfattande beror ju därpå, att här
är det inte fråga örn någon teknisk utredning på det sättet, att statsmakterna
säga: så och så skall försvarsbeslutet bli, och därför skall utredningen bara
utarbeta detaljerna för ett sådant beslut. Här är det fråga örn en parlamentarisk,
en realpolitisk utredning, som givetvis skall pröva frågan ifrån alla
sidor och där var och en utredningsman helt naturligt får komma till sina resultat.
Det kan under sådana förhållanden aldrig vara möjligt att binda en
sådan utredning. Den måste fritt gå till prövning av de föreliggande spörsmålen.
Men det är av en oerhörd betydelse att utredningen bakom sig har
statsmakternas uttalade mening om själva grundtonen i vår försvarspolitik.
Det blir en ledning, som kommer att få sin betydelse för resultatet.

Samtidigt med att jag ännu en gång uttalar min tillfredsställelse över det
föreliggande utskottsförslaget vill jag sluta med att uttrycka den förhoppningen,
att riksdagens beslut i dag skall vara ett uttryck för möjligheten att
Sveriges riksdag även den gång, när utredningens förslag kommer på bordet,
står starkt samlad kring en ny försvarsordning. Det bör nämligen vara möjligt
för oss att vara i det stora hela eniga örn det som är för oss alla gemensamt,
och det måste ju frågan örn försvaret vara, eftersom det endast är ett av
medlen för oss att bevara det svenska folkets självständighet och oberoende.

Herr Törnkvist: Herr talman! Vi lia haft Kungl. Maj:ts proposition på bordet
ganska länge, och det har icke varit utan avsikt som utskottet dröjt med sitt

6 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål m. m. (Forts.)
betänkande till kammaren. Det är kanske skäl i att i samband med försvarsministerns
uttalande erinra örn att vi verkligen varit inställda på att söka få
fram ett förslag, som skulle kunna ena riksdagen och Kungl. Majit. Det har
lyckats, och det^ lyckades därför att det var möjligt att skriva ett uttalande,
som icke gav några begränsade direktiv.

Det gjordes gällande —- och därom har icke i något avsnitt av frågans behandling
varit någon skiljaktig mening — att vid detta krigs avveckling
kunde läget bli sådant bade i samband med avvecklingen och därefter, att
ett försök att under en sådan ovisshetsperiod skriva sådana direktiv skulle
måhända bli en belastning inte bara för Kungl. Majit, när Kungl. Majit skulle
tillsätta den beramade utredningen, utan det skulle också, därest Kungl. Majit
vid utnämnandet av utredningsmän skulle försöka ge direktiv i verklig mening,
bli en omöjlig belastning för den arbetande kommissionen. Det är. herr
talman, i korthet den enda anledningen till att den kommunistiska motionen
är avstyrkt. Den begär nämligen klara direktiv i överensstämmelse med de
synpunkter, som lia utvecklats i motionen. Man kan säga, att alldenstund
den kommunistiska motionen innehaller väsentligt mera vittgående önskningar
i fråga örn att binda en kommande utredning än departementschefen själv uttalat
i propositionen, så har motionen redan bundit det kommunistiska partiet
inom ramen av utskottsutlåtandet. Det måste i förhållande till motionen vara
en högst moderativt vald väg.

Vi ha den förhoppningen, herr talman, att med denna frihet att pejla problemen,
sådana de under utredningen kunna komma att föreligga, skall det
vara möjligt att följa de erfarenheter, som kriget givit i olika avsnitt av detta
stora och vittomfattande problem, och att det skall vara möjligt för utredningen
att erfarenhetsmässigt ur händelseförloppet få fram ett förslag, som
vi vid ett riktigt bedömande av våra framtida behov skola kunna samlas omkring.
Ur denna synpunkt ha vi vägrat att helt följa propositionen, och vi ha
vägrat att gå med på yrkandena örn direktiv, som motionsvis ha framförts.

Jag har velat avgiva denna förklaring, herr talman, samtidigt som jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag antecknade med tillfredsställelse
de erkännsamma ord försvarsministern uttalade, då lian nämnde att den
kommunistiska motionen innehölle en del betydelsefulla tankar och uppslag.
Jag skulle givetvis vara mera tillfredsställd, örn utskottet hade tillstyrkt motionen.
Tvärtemot herr Törnkvist ha vi den uppfattningen, att de direktiv
vi där förorda, borde ha fastställts av riksdagen. Nu vill jag emellertid inskränka
mig till att uttala den förhoppningen, att den kommande utredningen
tager hänsyn till och tager upp till sakbehandling de uppslag och tankar, som
ha utformats i vår motion, och att utredningen måtte få cn sådan sammansättning,
att en dylik sakbehandling blir möjlig att genomföra.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber endast att få vittna örn
det goda samarbete i denna fråga, som har rått inom statsutskottets första
avdelning, där man från alla håll var fullständigt överens örn att man ville
så långt som möjligt hålla försvaret utanför dagens meningsbrytningar. Jag
tror, att ett litet avsnitt både i den kungl. propositionen och i utskottets utlåtande
i få ord säger ut vad det är man vill ena sig örn. Vi skola, utsäges det
där, ha en försvarsorganisation, som kan effektivt fungera och vid risk för
krigshandlingar snabbt ställas örn till att slagkraftigt möta angrepp mot vårt

Onsdagen den 13 juni 1945 fm. Nr 28. 7

Utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål m. m. (Forts.)
land. Ingen har velat ens tänka den tanken, att vi skulle inrätta oss för ett
militärt vakuum här i Norden. Detta ha vi alla ansett vara en risk, som vi
icke vilja vara med om. Därför, herr talman, kan jag i dag inskränka mig
till att helt och fullt instämma i försvarsministerns uttalande från regeringsbänken
angående försvarets betydelse och i hans förhoppning, att det skall
bli möjligt att åstadkomma en stark samling även den dag utredningsresultatet
ligger på riksdagens bord.

Herr Törnkvist: Herr talman! Tåg vill endast i anledning av ett anförande
som hölls här tillägga, att jag hoppas att försvarsministern icke utan vidare
godkänner den synpunkten, att vi skola skaffa oss starka militära maktmedel
som stöd för en i folkets intresse förd utrikespolitik. I den män den skulle
kunna tolkas som ett återupplivande av den gamla aktivismen, vilja vi icke
ha med den att göra. Vår rustning har hittills tjänat ändamålet att försvara
landet, icke att vara ett medel för en utrikespolitik, som kan vara aggressiv.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det senaste anförandet av avdelningens
aktade ordförande har jag svårt att förstå. I alla händelser kan jag
icke tänka mig att mitt anförande på något sätt skulle kunna ge anledning
därtilll. Vi ha alla, så vitt jag förstår, varit fullständigt eniga om att det gäller
ett försvar för rikets frihet och oberoende.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag beklagar, att jag icke nämnde namn. Det
var ingalunda min vän och avdelningskamrat herr Skoglund, som jag apostroferade.
Ingalunda. Jag instämmer helt med honom i att det rått fullständig
enighet inom utskottet. Det som var anledningen till mitt uttalande var herr
Perssons i Stockholm anförande i belysning av det eklatanta erkännande av
motionens innehåll, som försvarsministern gav.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

£ o
S

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönmgsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/4G jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 179, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid
försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för vissa oljelagringsanläggningar;. _ .....

nr 183, i anledning av väckt motion om anslag till markförvärv för utvidgning
av Sundsvalls luftvärnskårs övningsområde; och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk
och småindustri jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

§ 4.

Bidrag till Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts
TocMnolitisk ProP?s4tion angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialoch
kommunal Politisk oell kommunal utbildning och forskning m. m.

U<bforsicningCh ^ Pl''°Posi^onerl nr 153 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utJ
m% drag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 9 februari 1945,
för riksdagen framlagt vissa förslag örn bidrag till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning.

Utskottet hemställde,

att riksdagen matte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

a) till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 239 000 kronor;

b) till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal och
social tjänst för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 10 000 kronor;

c) till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig kurs för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Lindström, Johan Eric
Ericson och Ward samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets yttrande under
rubriken »C. Socialinstitutens förhållande till universitet och högskolor» bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fru Alvén: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
undertecknad av herr Oscar Olsson m. fl. Vi reservanter anse, att utskottets
utlåtande borde Ira varit mera dikterat av hänsyn till de sakskäl, som socialutbildningssakkunniga
åberopat i sitt utredningsförslag rörande den högre
socialpolitiska och kommunala utbildningen. Däri nämnes bl. a., att även de
som genomgått de socialpolitiska instituten borde ha möjlighet att bedriva universitetsstudier,
detta så mycket mera som vissa förmåner i det avseendet
lämnats folkskollärarkåren. En liknande förmån anse vi bör beredas dem som
studerat vid socialinstituten. Det kan nämnas, att studierna i t. ex. kommunal
rättskunskap leda till att eleverna kunna inhämta samma kunskapsmått som
i fråga örn kommunalrätt fordras för juris kandidatexamen i Lund och Uppsala,
och man anser att de studerande härvidlag böra ha ådagalagt sin förmåga
att inhämta utökade kunskaper.

Jag vill erinra örn vad de sakkunniga i detta hänseende framhålla. De säga,
att »därest inträde vid instituten göres beroende av antingen särskilt inträdesprov
eller genomgången tredje årskurs vid folkhögskola, talar egentligen endast
det skälet mot ett generellt medgivande för de diplomerade eleverna att
inskrivas vid universitet och högskolor, att deras språkkunskaper kunna vara
otillräckliga». Ett generellt medgivande att få tillträde till universitet och
högskolor utfärdades 1940 för dem som avlagt examen vid högre lärarinneseminarium.
För folkskollärare ger avgångsbetyg från seminariet tillträde
under villkor av prövning efter fordringarna för studentexamen i latin och
ett modernt språk eller matematik och ett modernt språk eller två moderna
språk.

De sakkunniga föreslå, »att Kungl. Maj :t måtte medgiva var och en, som
vunnit inträde såsom studerande vid någotdera av socialinstituten i Stockholm
eller Göteborg samt därstädes avlagt examen, att •— utan hinder av att ve -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning

m. ira. (Forts.)

derbörande icke avlagt studentexamen — på samma villkor som studenter inskrivas
som studerande vid universiteten eller Stockholms eller Göteborgs högskola
samt att därstädes avlägga juris kandidatexamen, statsvetenskaplig examen
eller filosofisk examen inom den humanistiska sektionen, under förutsättning
att den studerande jämte examensbetyg från socialinstitut även företer
intyg örn godkänd skriftlig och muntlig prövning efter fordringarna för studentexamen
i ett modernt språk».

Dessa synpunkter företrädas också i den reservation, som är fogad vid utskottets
utlåtande. Enligt denna skulle möjlighet beredas för de studerande
vid de socialpolitiska instituten att efter examen vid institutet med intyg örn
prövning efter fordringarna för studentexamen i ett modernt språk vinna tillträde
till universitet och högskolor. Jag tror, att detta vore önskvärt. Vid
socialinstituten bedrivas högskolemässiga studier i stor utsträckning, och det
torde kunna sägas, att sådana studier icke bedrivas vare sig vid våra gymnasier
eller vid folkskoleseminarierna. Jag anser, att de sakkunniga ha fullgoda
skäl för den uppfattningen, att de socialpolitiska institutens elever böra efter
komplettering i ett främmande språk vara skickade för universitetsstudier,
varför utskottet enligt min mening borde ha tillstyrkt de i reservationen framförda
synpunkterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den fråga som den närmast föregående
talarinnan här berörde har diskuterats både i utskottets andra avdelning
och i statsutskottet. Såsom framgår av det föreliggande betänkandet har
universitetskanslern yttrat sig i ärendet och sagt, att frågan av de sakkunniga
behandlats mycket summariskt. De sakkunnigas förslag har heller icke
understötts av skolöverstyrelsen utan avstyrkts av denna myndighet, och det
har också departementschefen gjort. På dessa grunder har icke heller utskottets
majoritet ansett sig böra gå in för det förslag som reservanten här
ifrågasatt. Departementschefen säger örn detta förslag: »Med allt erkän nande

av förslagets syfte måste jag likväl instämma i den kritik, som riktats
mot detsamma. I likhet med flertalet akademiska myndigheter och skolöverstyrelsen
anser jag, att det individuella dispensförfarande, som hittills fungerat
på ett tillfredsställande sätt, alltjämt bör bibehållas.» Det är alltså, skulle
jag tro, så starka skäl för utskottets förslag, att det icke är anledning för
kammaren att gå på andra linjer. Därför skall jag, herr talman, med dessa
korta ord be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall, till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Alvén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Slutlig reglering
av riksstaten
för
budgetåret
1944/45
m. m., i vad
avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Anordnande
av viss polisbevakning

m. m.

10 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning
m. m. (Forts.)

Sedan kanmiarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 86 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan; nr

187, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition gående anslag för budgetåret
1945/46 till inköp av tackjärn;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 192, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45
m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7, angående anordnande av viss polisbevakning m. ni.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Även om jag icke har något särskilt
yrkande under denna punkt kan det vara tillåtet att säga ett par ord.

Det är under denna punkt som anslagen till den sorgligt beryktade Hestapo
äro upptagna. Då man nu är redo att runt omkring oss ute i världen avveckla
de odemokratiska former som ha kännetecknats av Hestapo, Gestapo, ochranan
och allt vad de heta, skulle det vara intressant att få veta, örn statsrådet Erlander
eller — eftersom han icke är närvarande — någon från utskottet är redo att
i dag ge ett besked örn när vi kunna räkna med att den svenska Hestapo skall
avvecklas. Jag tror, att det skulle vara bra, örn man kunde få en sådan de -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anordnande av viss polisbevakning m. m. (Forts.)
Maration inför kammaren, varför jag under denna punkt har velat göra nämnda
hemställan för besvarande endera av statsrådet Erlander eller också av
någon utskottets talesman.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
denna punkt.

Punkterna 8—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 194, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 196, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningama
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Werner: Herr talman! Vid vägväsendets förstatligande tillsattes för
hela landet tolv befattningshavare för handläggning av ärenden rörande enskild
väghållning. Nämnda befattningshavare placerades i lönegrad A 16. Befattningarna
motsvara i huvudsak tidigare länsschaktmästarbefattningar, vilka
upphörde med utgången av år 1943. Vid förstatligandet blevo nio av de tidigare
länsschaktmästarna övervägmästare för enskild väghållning. Dessa senare
befattningar torde kunna betraktas som en fortsättning på den tidigare tjänstgöringen.
De tre övriga platserna besattes med förste vägmästare från vägdistrikt.
Av dessa tre hade en tidigare varit anställd som länsschaktmästare.

Med stöd av riksdagens beslut att förste vägmästare, vägmästare eller schaktmästare
hos vägdistrikt icke skulle lida någon eller blott obetydlig löneminskning
vid övergång i statens tjänst, blevo de tre sistnämnda befattningshavarna
placerade respektive i 17 :e, 18 :e och 21 :a löneklasserna, medan samtliga förutvarande
länsschaktmästare utan att få tillgodoräkna sig tidigare löneförmåner
för löneklassuppflyftning placerades i lägsta löneklassen i 16:e lönegraden. Befattningshavarna
i fråga ha genom framställningar till vederbörande myndigheter
sökt vinna rättelse i detta förhållande, men utan resultat. Avslagen torde
i huvudsak ha grundat sig därpå, att nämnda befattningshavare redan tidigare
voro anställda i statens tjänst och således icke hos vägdistrikt. Endast förstnämnda
förhållande innebar enligt tillämpade principer rätt för vederbörande
att få tillgodoräkna sig tidigare löneförmåner. Genom särskild framställning

Anslag till
väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen

och vägförvaltningarna

m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen och vägförvaltningarna m. rn.

(Forts.)

har dock en befattningshavare tack vare tidigare anställning oell löneförmåner
hos vägdistrikt lyckats komma upp i 17 :e löneklassen. Övriga befattningshavare
vid vägförvaltningarna, som före vägväsendets förstatligande voro i statlig
tjänst, synas i regel hava blivit placerade i motsvarande eiler närmast högre
lönegrader. Det torde därför endast vara denna lilla grupp, som kommit att lida
någon större löneminskning.

Befattningshavarna i fråga, som under hösten 1939 anställdes såsom länsschaktmästare
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst, innehade under år
1943 följande löneförmåner, nämligen arvode 6 200 kronor, fri telefon 70 kronor,
kontorsersättning beroende på befattningshavarens stationeringsorter varierande
mellan 420 och 780 kronor och kollationeringshjälp högst 200 kronor.
Befattningshavarna voro placerade i följande dyrortsgrupper: tre i A, två i B,
en i C samt en i vardera D, F och G-.

Med en kontorsersättning av lägst 200 kronor och förmån av fri telefon beräknad
till 70 kronor utgjorde den totala inkomsten 6 470 kronor. Häri är således
icke ersättningen för kollationeringshjälp inräknad, ett arbete för vilket
särskild arbetskraft oftast måste anlitas, och ersättningen sålunda icke kan anses
såsom en löneförmån. Sista löneförhöjningen för befattningshavarna i fråga
bestämdes av 1942 års riksdag eller från 5 900 kronor till 6 200 kronor att utgå
från och med den 1 juli 1942. Rörligt tillägg och kristillägg utgjorde för statsanställda
under tiden den 1 januari—den 31 mars 1942, då lönetillägget torde
hava bestämts, tillhopa 27 procent. Med avdrag för dessa 27 procent å ett arvode
av 6 200 kronor och med tillägg av ovan angivna löneförmåner av stadigvarande
natur om respektive 200 kronor och 70 kronor utgör lönen cirka 5 150
kronor. I dyrortsgrupp B, vilken med hänsyn till ovanberörda uppgift örn befattningshavarnas
placering i dyrortsgrupp synes böra betraktas såsom medeltal,
motsvarar sistnämnda siffra närmast en placering i 18 :e löneklassen och en
inkomst av 5 112 kronor. I fråga örn nämnda löneminskning kan som exempel
anföras, att en befattningshavare, som tidigare varit placerad i B-ort och efter
förstatligandet blivit placerad i I-ort, under år 1944 lidit en dylik minskning
med 1 037 kronor 62 öre, motsvarande skillnaden mellan 16 :e och 18 :e löneklasserna
i I-ort, inklusive rörligt tillägg och kristillägg. Nämnda befattningshavare
voro i sin tidigare anställning hos vägdistrikt pensionsförsäkrade i S. P. P. Denna
pensionsförsäkring gällde även för befattning som länsschaktmästare, varför
någon nämnvärd förmån ur pensionshänseende icke vunnits i och med nuvarande
tjänst.

Med hänsyn till den avsevärda ökning i ansvar och arbetsbörda, som kommit
att åvila övervägmästarna för enskild väghållning, ävensom med hänsyn till
löneplacering av övriga tjänstemän inom den nya vägorganisationen borde det
vara skäligt att befattningshavarna i fråga för löneklassuppflyttning finge tillgodoräkna
sig tidigare tjänstår såsom länsschaktmästare i statens tjänst och
således med hänsyn till tidigare löneförmåner och tjänstår från och med den 1
januari 1944 kunna bliva placerade i 19 :e löneklassen och hösten 1945 uppflyttas
i 20 :e löneklassen.

För att belysa de nuvarande övervägmästarnas ansvar och arbetsbörda kan
jag nämna, att före vägväsendets förstatligande i hela landet funnos tolv länsschaktmästare
anställda för handläggning av ärenden rörande enskild väghållning.
De voro underställda en särskild avdelning av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
benämnd »avdelningen för enskilda vägar». Vid denna avdelning
voro anställda förutom avdelningschefen en assistent (civilingenjör), en
amanuens, en vägmästare, en expeditionsvakt och fyra kvinnliga biträden, summa
nio stycken. Mot slutet av år 1943 anställdes ytterligare ett kvinnligt bi -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägför vallning arna m. m.

(Forts.)

träde, varjämte en ingenjör från annan avdelning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
var avdelningen för enskilda vägar behjälplig med vissa bartoch
ritarbeten.

Efter den 1 januari 1944 har nämnda avdelning upphört, och ärenden rörande
enskild väghållning överförts till respektive länsstyrelse. Behandlingen av
inkomna ansökningar och kontrollen av att väghållarna fullgöra sina skyldigheter
med mera åvilar vederbörande vägförvaltning. Detta innebär i praktiken,
att allt arbete, som skall föregå besluten, vilar p_å vägförvaltningen och inom
denna på övervägmästaren för enskilda vägar. Några tjänstemän eller biträden
i befattningar motsvarande dem å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avdelning
för enskilda vägar finnas icke numera.

I stället för länsschaktmästarna äro nu, såsom tidigare nämnts, endast tolv
övervägmästare anställda för handläggning av ärenden rörande enskild väghållning.
Arbetsområdet för respektive övervägmästare är sålunda i flertalet fall
fler än ett län. övervägmästarna ha ett ganska självständigt arbete, som medför
större ansvar än de tidigare länsschaktmästarbefattningarna. Den arbetsbörda
som åvilar dessa befattningshavare har efter hand blivit alltmer omfattande
dels genom ökat kontorsarbete för uppgörande av kontrakt och förteckningar för
utanordnande av bidrag samt anslagsäskanden med mera och dels genom avsevärt
utökat antal ansökningar för erhållande av bidrag till enskild väghållning. Uppgörandet
av kontrakt och anslagsäskanden, besvarandet av skrivelser och införskaffandet
av uppgifter med mera utfördes tidigare helt av avdelningen för
enskild väghållning.

Befattningen drar som regel med sig mycket övertidsarbete särskilt under
tjänsteresorna, vilka torde kunna beräknas pågå omkring halva året. Under
resorna uppgår arbetstiden i regel till mellan 10 och 14 timmar per dag. Dagarna
ägnas åt iförrättningar och besiktningar, medan kvällar och söndagar
i regel åtgå till utfärdandet av kallelser, besvarandet av skrivelser med mera.
Någon ersättning går det icke att erhålla för det övertidsarbete, som utföres i
samband med resorna. Detta synes mig böra vara en ytterligare motivering
för bättre löneförhållanden. Man bör med hänsyn till ifrågavarande tjänstemäns
arbetsåligganden, fackmannakunskaper och ansvariga ställning ifrågasätta
en löneuppflyftning inom en snar framtid av övervägmästarna för enskild
väghållning.

Vägmästarna för underhållet, vilka äro placerade i 13 :e lönegraden, ha
med hänsyn till förutvarande löneförmåner vid förstatligandet i regel blivit
placerade i löneklasserna 15 till 21. Detta betyder, att övervägmästarna för
enskild väghållning för närvarande äro bland de lägst avlönade befattningshavarna,
detta trots att statsmakternas mening torde ha varit den, att en anställning
som övervägmästare vore att räkna såsom befordran från tidigare
innehavd vägmästartjänst. Det synes icke heller vara riktigt att de, som varit
anställda inom vägdistrikt och därvid huvudsakligast sysslat med allmänna
vägar, vid placering som övervägmästare för enskild väghållning skola åtnjuta
högre lön än de, vilka varit i kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänst och därvid sysslat med enskilda vägar, varigenom de förvärvat god erfarenhet
inom den speciella gren av väghållningen, som de handha i sin nuvarande
tjänst.

Herr talman! Med det sagda har jag velat ingående belysa ifrågavarande
tjänstemäns nu mycket otillfredsställande arbets- och löneförhållanden. Den
lättnad i deras arbetsbörda, som genom departementschefens förslag nu är att
emotse, är nödvändig, örn icke en anhopning i deras arbetsbalans skall uppstå.
Kvar står dock deras i förhållande till arbetets omfattning och ansvar oska -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen och väg förvaltning arna m. m.

(Forts.)

ligt låga lönestandard, vilken även utskottet konstaterar hava undergått en
reell försämring vid statens övertagande av vägväsendet. Jag vill livligt understicka
utskottets förväntan, att förslag skall framkomma örn skälig förbättring
i dessa vägtjänstemäns löneförhållanden. Jag vänder mig härvid
särskilt till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet med
en vädjan, att han snarast ville taga detta spörsmål under omprövning.

Herr talman! I frågans nuvarande läge skall jag avstå från att ställa något
yrkande.

I detta anförande instämde herr Lindahl.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då den föregående ärade talaren
icke ställde något yrkande, kan det kanske vara onödigt för mig att yttra mig,
men jag skall i alla fall säga ett par ord.

Det är ju här fråga om övervägmästarna, och motionären har ju ansett, att
dessa i det föreliggande förslaget fått en för låg lönegradsplacering, och därför
i motionen yrkat på en högre placering för dessa. Jag vill med anledning
härav bara säga, att dessa övervägmästare förut varit extra befattningshavare,
s. k. länsschaktmästare. Enbart den omständigheten att de blivit ordinarie
— med placering i 16 :e lönegraden — utgör i och för sig en förmån. Dessutom
tror jag, att själva lönesättningen i övrigt icke innebär, att det blir så
stor skillnad mellan den nya iöneställningen och den nuvarande. Det kanske
mest vägande motivet för en högre lönegradsplacering av dessa övervägmästare
har varit, att dessa, som ju ha hand örn själva övervakningen av den enskilda
väghållningen, ha en mera självständig ställning och mera självständigt
arbete än övriga vägmästare måhända ha. Detta är nog troligt, och det
är därför som utskottet yttrat sig på det sätt utskottet gjort, d. v. s. att det
gjorts ett positivt yrkande till förmån för de synpunkter som anförts i motionen.
Utskottet har nämligen skrivit på följande sätt: »Det torde kunna förväntas,
att örn dessa förhållanden visa sig bliva mera bestående» -— d. v. s.
denna självständiga ställning som övervägmästama ha —• »förslag skall från
styrelsen framkomma örn den förbättring i löneställning, som vid sådant förhållande
torde befinnas skälig. Motionerna torde alltså icke nu påkalla någon
riksdagens åtgärd.» Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Seth: Herr talman! Jag har läst herr Werners motion, och jag
hade tänkt att instämma i vad han sade, men det var absolut omöjligt att
höra hans anförande. Vidare vill jag säga, att jag icke vill instämma i ett så
långt anförande i en jag vill icke säga oviktig fråga men en fråga där ett
utskott yttrat sig så välvilligt som i detta fall och där dessutom anförandet
icke utmynnar i något yrkande. Jag vill endast understryka vad herr Andersson
i Malmö sagt och hänvisa till den passus i utskottets yttrande på s. 8 i
utlåtandet, där utskottet säger sig förvänta, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på att Iöneställningen för övervägmästarna
för den enskilda väghållningen bör förbättras.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden m. m.;

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46; och
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ett radiohus i Stockholm; samt

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckta motioner örn
sänkning av valbarhetsaldern till riksdagens andra kammare samt till kommunala
uppdrag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckta
motioner örn avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för
valbarhet och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 109 i första kammaren av herr Hage m. fl.
och nr 194 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl., dels ock motionen
nr 189 i andra kammaren av herr Persson i Landafors m. fl. i vad den ej redan
upptagits till behandling i utskottets utlåtande nr 21.

I motionerna 1:109 och II: 194 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att de vid 1935 1936 ars riksdagar införda bestämmelserna i lagarna örn

kommunalstyrelse pa. landet och i stad (inklusive i Stockholm), lagarna örn
församlingsstyrelse (inklusive i Stockholm), lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner
och lagen örn landsting, att valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag ej tillkommer den, som häftar för honom påförda utskylder
till kommunen (landstinget), vilka förfallit till betalning under något av de
tre sistförflutna kalenderåren, måtte utgå».

I motionen II: 189 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta att
nied upphävande av nu gällande lag på området antaga i motionen framlagt
förslag till lag med bestämmelser örn allmänna valbarhets- och behörighetsvillkor
för vissa kommunala uppdrag.

Avskaffande
av utskyldsstreoket
såsom
diskvalifika-.
tionsgrund för
valbarhet och
behörighet till
vissa korn- t
munala förtroendeuppdrag
m. m.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner för sin del ville antaga
av utskottet framlagda

^ 1) förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet;

2) förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930
(nr 252) örn kommunalstyrelse i stad;

3) förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 15 juni 1935
(nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm;

4) förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) örn församlingsstyrelse;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930
(nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm;

6) förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930
(nr 262) örn skolstyrelse i vissa kommuner;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 juni 1924
(nr 349) örn landsting; och

8) förslag till lag angående upphävande av lagen den 9 juni 1944 (nr 284)
örn upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till
kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet;

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

B) att motionen II: 189, i den mån den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet ovan under A) eller i sitt utlåtande nr 21 hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Herin,:, Thorell, Hyling, von Friesen och
Dickson, som ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna 1:109 och
11:191 samt motionen 11:189. i vad den här upptagits till behandling, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Särskilt yttrande hade avgivits av herrar Hallén, Jones Erik Andersson,
John Gustavson, Albertsson och Pettersson i Norregård, som anfört, att de inom
utskottet yrkat, »att utskottet skulle föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t skyndsammast ville låta verkställa en omprövning
av under vilka förutsättningar de vid 1935 och 1936 års riksdagar införda
skärpta valbarhetsbestämmelserna må kunna avlägsnas ur kommunallagarna
och för nästa års riksdag framlägga förslag i frågan.»

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Dickson: Herr talman! Min uppgift i detta ärende, då jag nu begärt
ordet, skulle vara att i egenskap av reservant söka övertyga kammaren om
att reservanternas åsikt är riktigare än utskottsmajoritetens. Nu har jag den
vanliga, kan jag säga, oturen att icke kunna nå kammarens ledamöter med min
stämma. Jag vet icke, om det är för djärvt att hoppas eller förmoda, att ledamöterna
i detalj studerat vad som sagts både från utskottets och från reservanternas
sida. Jag vill som en arbetshypotes anta detta och skall därför söka
undvika att upprepa vad som redan står tryckt och komma med örn möjligt nya
synpunkter.

Förevarande fråga, som ju gäller det evinnerliga s. k. skattestrecket, är sannerligen
inte ny. Argumenten för och emot i detta ärende ha framförts så
många gånger, att det kanske vore bortkastad tid att i denna debatt upprepa
dem. Jag har fått det intrycket, att man i detta ärende i princip inte tvekar
örn själva grundtanken, nämligen att fullgjord skattebetalning skall vara kvalifikationsgrund
för valbarhet. Frågan har nu emellertid kommit upp till
behandling för att man vill rädda vissa personer från att frånträda sina kommunala
befattningar, därför att de av olika skäl råka! illa ut och inte kunnat
betala sin skatt.

Jag har fått den uppfattningen, att förespråkarna för slopande av detta
skattestreck tro sig tala i demokratiens namn. Man har fått för sig att det
är demokratiskt att alla, eller åtminstone så många som möjligt i samhället
få tillfälle att öva sitt inflytande på samhällets angelägenheter. Detta är ju
också i princip riktigt. Avgörande för hela frågan, varom för övrigt full enighet
synes råda, är emellertid, örn inte vederbörande för att få bekläda ett förtroendeuppdrag
även bör ha vissa speciella kvalifikationer. Jag skulle vilja
fråga de ledamöter här i kammaren, som i förtroendeställning suttit med i kommunala
församlingar, örn inte de anse, att det är en ganska vådlig väg som
utskottsmajoriteten här sökt slå in på. Man vill ordna det så, att det inte
längre skall vara så noga med skattebetalningen. Jag erkänner gärna, att det
kan finnas ömmande fall. Men att för den sakens skull åsidosätta en grundprincip
i demokratien anser jag vara felaktigt.

Man kan fråga sig hurudan reaktionen bland allmänheten kommer att bli
i denna fråga. I varje fall vet jag med bestämdhet, att reaktionen i min hembygd,
om kommunalnämndens ordförande och ledamöterna av kommunalfullmäktige
inte skulle behöva ha betalt sin skatt för att få sitta kvar på sina

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsslrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
förtroendeposter, skulle bli, att då spelar det väl ingen roll, om den enskilde
medlemmen i samhället betalar sin skatt eller ej. Utskottets förslag i denna
fråga är ett steg på upplösningens väg eller, som det så betecknande står i
utlåtandet, på »uppmjukningens» väg.

Det är ingen tvekan örn att de, som råkat ut för den fataliteten att behöva
frånträda ett kommunalt förtroendeuppdrag genom att inte lia kunnat erlägga
skatt på grund av arbetslöshet, sjukdom o. s. v., tala med äkta patos i denna
fråga. Även förespråkarna i övrigt för slopande av detta skattestreck synas
vara varmt övertygade örn det rätta i den sak de tala för. Min värderade
vän herr Spångberg exempelvis kan i denna fråga tala på ett sådant sätt, att
man blir rörd ända in i hjärteroten. Det råder heller ingen tvekan om att det
är mycket tråkigt för dem som råka ut för detta skattestreck. Men är det då
en så stor olycka att behöva frånträda ett kommunalt uppdrag. Örn man i ekonomiska
ting råkar så ifla ut att man inte ens kan betala sin skatt, har man
väl ändå så många bekymmer, att man måste ägna största delen av sin tid
för att reda upp sina egna angelägenheter. Örn vederbörande skulle vara en man
som kommunen svårligen kan undvara, blir han återvald, då han klarat upp
sina affärer.

Jag skall inte ägna många ord åt förslaget om dispens i sådana fall. Jag
skall nöja mig med att konstatera, att alla äro ense örn att en sådan anordning
inte är praktiskt genomförbar.

Jag har erfarit att första kammaren i detta ärende redan fattat beslut i viss
riktning. Jag hoppas emellertid, att ingen kommer med det intetsägande argumentet
att även andra kammaren, därför att första kammaren beslutat i viss
riktning, skall fatta samma beslut som första. Det är väl sannolikt att det i
denna kammare finns företrädd en mera djupgående erfarenhet speciellt från
landsbygden angående den reaktion hos allmänheten, som skulle uppkomma,
om utskottsmajoritetens förslag gick igenom. Det är därför min förhopiming
att denna kammare kommer att fatta ett beslut i enlighet med reservanternas
förslag.

Jag vill med några ord även beröra det särskilda yttrande som konstitutionsutskottets
ärade ordförande avgivit i denna fråga. Han har ju lyckats förföra
en del andra ledamöter av utskottet att skriva under detta yttrande. Vart detta
särskilda yttrande syftar framgår inte alldeles klart. Något annat utmynnar
yttrandet icke i än det möjligen, att man har velat genom ett svagt rop till
allmänheten och inför kammaren ge tillkänna att man gärna vill dröja någon
tid med att pröva denna sak. Särskilt då detta yttrande icke utmynnar i något
formellt yrkande, har jag svårt att förstå, att man gjort sig mödan att utforma
detsamma.

Herr talman! Jag vill till sist uttrycka den förhoppningen, att den upplösning,
som hotar inom det kommunala livet, och den uppmjukning av medborgarandan,
som otvivelaktigt kommer att följa av ett beslut i enlighet med
utskottets förslag, inte komma att bli verklighet. Vi äro alla ense örn att vi
behöva demokrati. Det må vara hänt att utskottsmajoritetens förslag i princip
står i överensstämmelse med demokratien. Vi behöva emellertid inte någon
upplöst utan en upplyst demokrati. Det är av denna anledning som jag har
onda aningar beträffande framtiden, örn inte reservanternas yrkande, till vilket
jag nu hemställer örn bifall, vinner kammarens stöd.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
den välvilliga behandling, som motionerna i denna fråga fått från utskottets

Andra kammarens protokoll 1945. Nr Zli.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet lill vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
sida. I vår motion hade vi emellertid även krävt, att fattigvårdsstrecket skulle
slopas i samband med vidtagande av de nu föreslagna ändringarna i gällande
bestämmelser i denna fråga. Vi kommunister anse nämligen, att den mindervärdesstämpel
som sättes på de fattiga i samhället är ovärdig en demokratisk
stat. Denna mindervärdesstämpel kan nämligen sättas på människor, som
i hela sitt liv slitit och arbetat, men som på ålderns dagar nödgats omhändertas
för försörjning. Vi kommunister lia reagerat mot detta.

Genom utskottets ställningstagande i frågan ha vi emellertid kommit ett
betydligt stycke på väg för att rätta till förhållandena på detta område. Jag
är mycket tillfredsställd häröver. Jag tror inte alls, att det .skulle vara någon
risk för upplösning i det kommunala arbetet och att demokratien skulle bli
lidande genom att man borteliminerar de orättfärdigheter, som nu en tid bestått
i detta avseende. Jag tror också, att även den föregående talaren kan
medge, att utskottets förslag står i överensstämmelse med tidens krav. Jag
är för min del övertygad örn att utskottets förslag långtifrån kommer att innebära
någon olycka för demokratien.

Herr talman! Trots att utskottet således icke velat vara med på att låta
fattigvårdsstrecket göra utskyldsstrecket sällskap i detta fall, har jag intet
särskilt yrkande utöver vad som utskottsma jonte ten hemställt örn i denna
fråga.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill till herr Persson i Landafors i förbigående
lia sagt, att jag mycket väl förstår hans resonemang, då hail klagade
över att motionärerna inte tillmötesgåtts även då det gäller slopande av fattigvårdsstrecket,
och då han hävdade, att här var det fråga örn en mindervärdesstämpel
som borde försvinna. Jag undrar emellertid, örn inte herr Persson
själv, då ju det parti han tillhör på senare tid förklarat sig övergå till
en rent demokratisk linje, inser, att det långtifrån är förenligt med god demokrati
att sänka anspråken på demokratiens representanter. Vi äro alla ense
örn — även herr Persson i Landafors — att då det gäller ekonomiska ting,
skall nian alltid akta sig för alla märken av klasskillnad o. s. v. Men i övrigt
skall man så att säga hålla fanan högt och i allmänhet kräva en viss medborgerlig
standard på dem, som skola föra folkets talan i en demokratisk stat.
Att av ren välmening släppa på kvalifikationskraven för demokratiens representanter
tror jag i längden inte håller. En god demokrati fordrar enligt min
mening kvalificerade företrädare. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
detta s. k. fattigvårdsstreck inte drabbar personer som äro på tillfälligt obestånd,
utan det gäller dem, som äro varaktigt omhändertagna av fattigvården.
Detta avser i regel personer, som äro intagna på ålderdomshem och ett fåtal
andra människor. Att hävda att även dessa skola kunna utses till en kommuns
ledande män är att driva en princip något in absurdum.

Jag begärde ordet närmast för att något motivera det särskilda yttrande, som
jag och några andra ledamöter av utskottet avgivit till utskottsutlåtandet. Herr
Dickson tillät sig använda det uttrycket att jag skulle ha förfört en del ledamöter
— fyra stycken — till att instämma i detta särskilda yttrande. Jag
har aldrig vetat örn, att jag skulle ha ägt någon sådan förförelsekonst, men
herr Dickson tycks nu ha upptäckt den. Herr Dickson sade vidare, att han
inte kunde förstå, att jag gjort mig den mödan att författa denna skrift. Jag
vill säga herr Dickson att det alls inte varit så stor möda att avgiva detta särskilda
yttrande, eftersom jag under några år sysslat med dessa frågor i egenskap
av de sakkunnigas ordförande. Det var under sådana förhållanden ganska
lätt att skriva ett principiellt utlåtande. Beträffande detta särskilda ytt -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikations g rund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
rändes innehåll vill jag betona, att vi som skrivit under detta yttrande — åtminstone
jag — äro alldeles ense med utskottsmajoriteten i dess allmänna
resonemang, nämligen att det inte utan vidare går att bevara det nuvarande
utskyldsstrecket. Utskottet har emellertid ansett, att inte heller den väg, som
de sakkunniga anvisat, är framkomlig. Kammaren känner säkerligen till de
sakkunnigas förslag beträffande dispensförfarandet. Utskottsmajoriteten har
nu hävdat, att ett sådant förfarande skulle liksom chikanera medborgarna och
dra deras privata förhållanden inför offentlighetens ljus. Utskottet har utgått
ifrån, att medborgarna aldrig vilja underkasta sig ett sådant förfarande. Jag
Auli då nämna, att även de sakkunniga äro fullt medvetna härom. Vi ha aldrig
föreställt oss, att detta skulle bli en metod, som kom till någon nämnvärd
användning. Jag är övertygad örn att ingen ledamot av stadsfullmäktige i
Stockholm eller annorstädes skulle vilja underkasta sig ifrågavarande procedur
och liksom få hjärta och njurar prövade för att sedan erhålla ett besked
örn sina möjligheter att få stanna kvar i sin förtroendebefattning eller ej.

Anledningen till att vi som undertecknat detta särskilda yttrande inte utan
vidare velat gå med på utskottsmajoritetens förslag är att vi ansett att rikets
kommunallagar dock i någon form böra bevara själva grundprincipen av vad
man kräver av medborgarna. Jag känner den invändning, som göres mot denna
uppfattning, nämligen att en person kan vara en god medborgare fastän
han inte kunnat fullgöra ifrågavarande del av av sina skyldigheter mot samhället.
Anledningen till utebliven skattebetalning kan exempelvis vara en
stor barnaskara. Vidare kan en småbrukare, som flitigt odlar sina tegar, fullgöra
sina skyldigheter mot stat och kommun, även örn han inte skulle förmå
betala sin skatt. Det förefaller emellertid som örn utebliven skatt är ett synligt
yttre bevis, som folk först och främst observerar.

Det är riktigt, som utskottet påpekar, att vi inte ha uppställt detta krav i
fråga om erläggandet av skatter ens då det gäller ledamotskap av riksdagen.
Vi få emellertid inte glömma bort de rent folkpsykologiska verkningarna i
detta fall. Det är stor skillnad örn en riksdagsman blivit efter med sina skatter.
Detta observeras inte lika mycket som när en kommunalman blir uppförd
på restlängd. Ju mindre kretsen blir ju mer bli vederbörande beroende av
varandra. Man kan nog inte alltid, som utskottet har velat göra gällande, i
detta liksom i så många andra fall i det offentliga livet lita till medborgarnas
och partiorganisationernas sunda omdöme. Jag tror visserligen att detta
omdöme håller streck i många fall, men inte i alla. Jag känner till ett köpingsamhälle
i västra Sverige, där det var känt, att ungefär Vs av fullmäktige
häftade för sina utskylder. Detta hade alla reda på, men varken partiorganisationerna
eller allmänheten höjde någon protest mot detta tillstånd. Det verkar
bara ganska komprometterande för allmänandan i den bygden, att man
inte hade något remedium att ta till i detta fall.

Min uppfattning i dessa frågor innebär emellertid icke att jag önskar ett
bibehållande av den gamla ståndpunkten i ärendet, och att vi skola bevara
dessa utskyldsstreck. Jag är ense med utskottsmajoriteten beträffande det i
vissa lägen fullständigt ohållbara i det nu gällande systemet. Även herr
Dickson tycktes erkänna att sjukdom, oförvållad arbetslöshet och annat sådant
icke lämpligen borde diskvalificera en person från förtroendeuppdrag i kommunens
tjänst.

1 det till detta utlåtande fogade särskilda yttrandet ha vi uttalat att då riksdagen,
när detta ärende sista gången var före, beslutat en skrivelse till Kungl.
Majit med hemställan om en utredning om hur man skulle mildra den stela
form som gällande utskyldsstreck innebär, borde det ankomma på Kungl.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom d isie vali fi ka t iöns g ru nd för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

Maj :t att undersöka i vad man ett sådant mildrande är möjligt. Det är sannolikt,
att Kungl. Maj :t skulle finna att den väg som den i ämnet verkställda
utredningen anbefallt inte är framkomlig. Vi lia därför i vårt särskilda yttrande
yrkat, att utskottet skulle föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om omprövning av »under vilka förutsättningar» de vid 1935
och 1936 års riksdagar antagna skärpta valbarhetsbestämmelserna skulle slopas.
Orden »under vilka förutsättningar» innebära dels att regeringen kan
finna, att det icke alls föreligger några förutsättningar för dessa bestämmelser
och att de således som utskottet vill böra helt slopas och dels att det kan
tänkas någon annan utväg än den som de sakkunniga på området nu föreslagit.
Anledningen till att vi inte utan vidare velat följa utskottsmajoritecens
förslag är således att vi ha ansett att principen, att man bör av de offentliga
representanterna kräva vad som kräves av alla, icke bör helt restlöst försvinna
ur den svenska kommunallagen.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Konstitutionsutskottets ärade ordförandes motivering under första
delen av hans anförande borde egentligen ha lett till ett instämmande i reservanternas
yrkande. Så blev emellertid inte fallet, utan herr Hallén drog fram
vissa synpunkter, som han ansåg tala mot reservanternas förslag. Jag glömde
att i mitt förra anförande framhålla, att utskottsmajoritetens åsikt att man i
detta fall skulle kulina lita till »medborgarnas och partiorganisationernas sunda
omdöme» i praktiken inte kommer att hålla streck. Alla som deltagit i det
kommunala livet och suttit i församlingar, där alla känna varandra och där
alla, åtminstone på landsbygden, äro mer eller mindre släkt med varandra,
måste vara fullt på det klara med de svårigheter, som kunna uppkomma på
detta område. Vederbörande komma att vara rädda för att stöta sig med sina
kolleger. Jag tror därför att det kommer att bli svårt att företa en aktion mot
en kommuns förtroendeman, som icke fullgjort sina skyldigheter mot det allmänna.
Kommunerna behöva således enligt min mening ett stöd i lagen på
den punkten. Jag är i vanliga fall inte särskilt trakterad av en lagstiftning
som inskränker kommunernas rättigheter. Säkerligen finns det många lagar
som borde ändras därhän, att det till kommunerna lämnades bestämmanderätt,
i stället för att staten skall få ett allt större inflytande. ^ På detta område
tror jag emellertid att det är nödvändigt, att kommunerna få ett stöd i lagen.
Lagen bör vara skriven på ett sådant sätt, att den som läser den måste förstå
att man vill hålla på strikta former. Vi kunna nog inte komma ifrån att utskottsmajoritetens
förslag kan vara inledningen till en upplösning. Detta är
särskilt i de tider, vari vi nu leva, en mycket farlig sak.

Herr Persson i Landafors erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Gentemot vad herr Hallén yttrade, då han förklarade
utskottets inställning beträffande fattigvårdsstrecket och erinrade örn att
man bör hålla demokratiens representation på ett högt plan, vill jag säga, att
det väl inte kan bli fråga om någonting annat, än att väljarna till representanter
för demokratien komma att utse dem som de anse vara de bästa.

Jag anser även att fattigvårdsstrecket, vilket innebär att fattiga ^människor
inte få väljas till kommunala förtroendeuppdrag, i betänklig man strider
mot demokratiens principer. Jag tror emellertid att detta streck inte har
så stor betydelse i det praktiska livet, emedan det endast i något enstaka fall
skulle kunna förekomma att någon faller för detsamma. Men vad jag bestämt
reagerat mot är att det skall finnas föreskrifter, som förbjuda att sådana per -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utshyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
söner få väljas till kommunala uppdrag. Jag tror att det säkerligen föreligger
anledning att ge akt på denna fråga i fortsättningen, och det är därför
sannolikt att vi vid ett annat tillfälle komma igen i denna angelägenhet.

Vidare anförde

Herr Fast: Herr talman! Det är självklart att då rösträttsbestämmelserna
undan för undan genomgått den revidering, som har ägt rum från den tid,
då egendomsväldet dominerade och personligheten fullständigt bortskymdes,
fram till den tid, då vi fingo vad vi nu kalla den hela och fulla rösträtten,
måste ju också valbarhetsbestämmelserna följa med i denna utveckling. Det
brukar sällan bli något bakslag i ett verkligt behövligt reformarbete, och det
har heller inte blivit det på rösträttens område. Från borgerliga kretsar i den
svenska riksdagen fann man emellertid behov av att i fråga om valbarhetsbestämmelserna
göra ett återfall 1935 och 1936 och bryta den utveckling, som
på detta område har ägt rum. Detta brytande av utvecklingen har i sin ordning
lett fram till det förslag, som nu ligger på kammarens bord, ett förhållande
som bör utgöra en varning mot att göra ett sådant avbrott i en utveckling,
som enligt min mening är ofrånkomlig. Jag vill därmed inte ha sagt,
att inte detta utskottsutlåtande ändå skulle ha förelegat kammaren till behandling,
men säkert är att detta avbrytande av utvecklingen i viss grad
medverkat härtill, då man funnit det vara angeläget att nu på en gång ställa
valbarhetsbestämmelserna i paritet med rösträttsbestämmelserna.

Det erkännes ju från alla håll — jag har inte hört någonting annat vare sig
i utskottet eller i den här förda debatten — att en person, som åtnjuter allmän
medborgerlig aktning och i övrigt är känd för skötsamhet, på grund av
oförutsedda förhållanden, varöver han inte själv har kunnat råda, kan komma
att bli efter med sin skatt. På den punkten äro alla eniga. Det har också erkänts
av alla, att det måste betraktas som ganska hårt att en sådan person,
särskilt örn han är känd för allmänanda och kommunen dessutom har behov
av hans arbetsinsats, inte skall få användas i det allmännas tjänst. Så långt
är man alltså överens. Men när det sedan blir fråga om vilka åtgärder man
skall kunna vidta för att råda bot på detta förhållande, gå meningarna isär.

Jag erinrar örn att det i många debatter, som förts tidigare här i riksdagen
i denna fråga, har sagts, att vi måste söka utvägar att bevara sådana personer
åt det kommunala arbetet, finna någon form för prövning av deras förhållanden.
Detta var ju anledningen till att riksdagen i rena trötthetens tecken beslöt
att anhålla örn denna utredning, ehuru många med mig inte gjorde sig
några förhoppningar örn att detta problem var lösbart. Jag säger detta därför
att jag inte ett ögonblick vill göra några förebråelser gentemot den kommitté,
som arbetat med denna fråga, med hänsyn till de resultat som ha framkommit.
Jag tror nämligen att den har gjort sitt allra bästa och att några
andra linjer än de som den föreslagit äro otänkbara, i händelse att man skulle
vilja gå en sådan väg, som kommittén anvisat.

När det emellertid gäller ställningstagandet till det av kommittén framlagda
förslaget ha de olika meningsriktningarna funnit varandra: å ena sidan
de som vilja fullständigt upphäva skattestrecket såsom diskvalifikationsgrund
för valbarhet till kommunala uppdrag och å andra sidan de som förmena, att
vi få stanna vid det gamla. Jag har i utskottet hävdat vad jag nu här vill
upprepa, nämligen att örn jag skulle lia ställts inför valet, att här i dag rösta
antingen för det förslag, som utredningen framlagt, eller för det förslag, som
redan har ställts här i kammaren om att vidbliva de nuvarande bestämmelser -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 194.3 fm.

■>■)

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för• valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
na, skulle jag obetingat ha valt ett vidblivande av de nuvarande bestämmelserna.
Jag vill nämligen inte vara med om att utlämna hederligt folk till en
sådan prövning av deras angelägenheter, som de enligt de sakkunnigas förslag
skulle få undergå. Jag tror att det rent principiellt även från andra utgångspunkter
inte kan vara med våra traditioner förenligt, att själva den institution,
till vilken vederbörande hör, skall sitta och pröva de förhållanden, som
skola vara avgörande för huruvida vederbörande skall sitta i denna församling
eller inte. Detta är i och för sig en orimlighet. Utskottet har sagt — och
på den punkten dela även reservanterna vår mening —• att varje man, som är
en eftersträvansvärd kraft i det kommunala arbetet, mycket hellre kommer
att avstå från att inneha ett kommunalt uppdrag än att underkasta sig en
sådan närgången granskning av sina familjeförhållanden, ekonomiska villkor
o. s. v., detta desto mer som det som framkommer vid en sådan granskning
säkerligen inte kommer att stanna inom fyra väggar utan blir offentlig egendom.
Ty det är inte föreslaget att en sådan prövning skall ske vid slutet sammanträde.

Jag konstaterar, herr talman, att vi beträffande denna fråga kommit fram
till precis samma resultat, som på sin tid uppnåddes angående rösträttsfrågan.
Vi kommo även beträffande denna fram till den tidpunkt, då vi funno
det nödvändigt att göra en undersökning, huruvida man skulle kunna skilja
de tredskande och försumliga skattebetalarna från dem som verkligen voro
oförmögna att betala sin skatt. Även då var det en särskild kommitté, som
arbetade med denna fråga, och denna kommitté måste konstatera, att en prövning
av detta slag var otänkbar. Konsekvensen härav blev också, att riksdagen
beslöt att ta bort de streck, som därvidlag voro hindrande och sålunda
låta de tredskande och de oförvitliga följas åt. Denna strid är ju nu utagerad.
Jag måste emellertid säga, att vi måste komma fram till samma resultat även
när det gäller valbarheten.

Det finns ytterligare en punkt, på vilken vi alla äro överens, nämligen att
de medborgare som skola sköta kommunala förtroendeuppdrag böra ha fullgjort
sina skyldigheter gentemot det allmänna. Jag ber att få understryka,
att utskottsmajoriteten ingalunda avser att rubba på denna huvudprincip. Men
vi anse att det helt enkelt inte är nödvändigt att detta utskrives i drakoniska
lagtexter utan att den principen kan upprätthållas på annat sätt. Jag hänvisar
i det fallet till de bestämmelser, som gälla i fråga örn valbarhet till riksdagens
andra kammare. Ingen kan väl påstå att det hade spelat någon roll,
örn man hade haft en lagbestämmelse eller inte i det avseendet. Jag vet att
utskottets uttalande, att även partierna böra medverka till upprätthållande av
den goda samhällsanda, som utskottet förutsätter i detta sammanhang skall
göra sig gällande, för en del verkar stötande. Jag har emellertid för mitt vidkommande
inte ett ögonblick tvekat angående lämpligheten av att i utskottsutlåtandet
skriva ut detta. Ty i ett demokratiskt samhälle äro partierna nödvändiga,
och det kan man därför öppet erkänna. Man skall inte underkänna
den fostrande betydelse som partiorganisationerna både lia haft och alltjämt
ha.

Jag vill även i detta sammanhang erinra örn vad herr Dickson yttrade i sitt
inledningsanförande här i kammaren för en stund sedan. Han gjorde nämligen
gällande, att örn riksdagen fattar beslut i överensstämmelse med utskottsmajoritetens
förslag, kommer allmänheten att bli synnerligen upprörd när den får
veta, att en person, som inte bär betalt skatt, skall sitta och inneha det ena
eller det andra förtroendeuppdraget. Ja, mina damer och herrar, örn så sker
är det ingenting annat än ett uttryck för den allmänanda, som besjälar vårt

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikations (/rund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
svenska folk, bortsett från politisk hemvist. Detta konstaterande av herr Dickson
utgör ytterligare en borgen för att man sannerligen från valmännens sida
kommer att se till, att de förutsättningar som utskottet räknat med i fråga
örn partiernas medverkan verkligen komma att vara för handen. Ni kunna
vara övertygade om att intet parti vill utsätta sig för risken att till nästa kommunala
val en svart lista upprättas över de medlemmar av detta parti, tillhörande
stadsfullmäktige, drätselkammare, kommunalnämnd eller kommunalfullmäktige,
som inte ha betalat sin skatt. Det skulle vara fullständigt förödande
för ett parti att insätta sådana personer på dylika poster. Jag tror
alltså inte att vi skola förringa betydelsen av den allmänna fostran, som
ligger i att allmänheten kan få en inblick i förvaltningen och få kunskap om
olika förhållanden.

Jag är därjämte övertygad om att ett annat förhållande, som inte i denna
debatt berörts på något sätt, kommer att spela en avgörande roll när det gäller
denna fråga. Utskottet omnämner saken endast med några få räder. Jag
syftar på det förhållandet, att man äntligen har kommit överens om — ehuru
formellt beslut ännu icke föreligger — att vi inom den närmaste framtiden
skola börja tillämpa det systemet, att skatten uttages samtidigt som man förvärvar
inkomsterna. Nu kan man visserligen göra den erinringen: hade det
då inte varit skäl att vänta med en sådan här reform till dess man infört
systemet med uttagande av skatt vid källan? På den punkten svarar jag:
detta anser jag skulle ha varit olämpligt, ty när vi nu gå att revidera valbarhetsbestämmelsen
beträffande åldersgränserna, vad är då naturligare än att vi
också passa på att göra en utjämning även i detta avseende, med full visshet
örn att de svenska statsmakterna komma att inom ganska kort tid fatta beslut
örn en uppbördsreform. Detta kommer naturligtvis att medföra, att ingen kan
komma ifrån den väsentliga del av skatten, som har kunnat beräknas ett år
tidigare. Då skulle det förhållandet kunna inträffa, att man skulle låta en person
falla för utskyldsstrecket, därför att det kanske återstår någon krona
på den debetsedel, som han fått i utjämnings skatt året efteråt. Detta kan väl
inte vara någon rimlig lösning. Övergår man till detta system med erläggande
av huvuddelen av skatten vid källan, får man väl också ta konsekvenserna av
detsamma. Därmed faller enligt min mening även den sista skansen i det
försvarsverk, som man har upprättat för att i dag inte vidtaga några åtgärder
på detta område.

I fråga om fattigvårdsstrecket vill jag till alla delar understryka vad konstitutionsutskottets
ordförande på denna punkt har anfört.

Ja, herr talman, detta var i korta ord vad jag anser vara erforderligt att
säga i denna fråga för utskottets del. Jag ber att för mitt vidkommande få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dickson erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Tror ändå inte herr Fast, att i morgon, då tidningarna komma, de
personer bland allmänheten, som läsa riksdagsreferaten, med den förenklade
syn på problemen, sorn en flyktig tidningsläsare ofta bär, komma att resonera
ungefär så här: jaså, ha vi kommit därhän, att de kommunala förtroendemännen
inte längre behöva betala sin skatt. Det var skönt. Då behöva vi väl
inte heller tänka på den saken. Slippa de, så slippa väl vi också. — Det är en
sida av saken, som inte får underskattas, att sådana tänkesätt kunna uppstå.
Jag tror att man genom att genomföra utskottets nu föreliggande förslag kommer
in på vägar, som andra nationer ha beträtt och som lia lett inte till demokrati
utan till någonting annat, som börjar med samma bokstav.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av ut skyldsslr eckel såsom diskvalifikations grund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

Herr Fast, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det är inte omöjligt att i morgon vissa tidningar komma att
lägga upp detta ärende på ett sådant sätt, att det ger anledning till sådana
reflexioner, som herr Dickson befarade. Det kommer nog att finnas både rubriker
och artiklar av detta slag. Men detta beror i så fall på en ensidig framställning
av frågan. Örn man vill lämna en allsidig framställning av denna
fråga är jag övertygad örn att det inte blir utrymme över för vare sig rubriker
eller artiklar med denna tendens. De uppfattningar, som bildas, bero också
mycket på det sätt, på vilket man upplyser allmänheten, herr Dickson!

Härefter yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har inte på några månader kunnat
vara närvarande vid konstitutionsutskottets överläggningar och har således
först nu fått anledning att konfronteras med detta ärende. Men det är ju ett
ärende, som flera gånger varit uppe till behandling i konstitutionsutskottet,
då jag deltagit i utskottets förhandlingar. Jag har vid dessa tillfällen intagit
samma ståndpunkt, som nu har fått sitt uttryck i det särskilda yttrande,
som är fogat till utskottets utlåtande.

Herr Dickson vädjade i sitt första anförande till kommunalmännen i kammaren
att meddela sina erfarenheter rörande detta spörsmål. Det är givet, att
de erfarenheter vi haft i våra hemkommuner även färgar vår allmänna inställning
till denna fråga. De erfarenheter, jag under tjugu år och något melkar
haft.i detta avseende, först i vår köping och sedan i vår stad, äro av den
art, ^att jag skulle allvarligt ha beklagat, örn den lag, som infördes på detta
område, för ett tiotal år sedan, hade gällt före denna tidpunkt. I drätselkammaren
i min hemstad satt då en av kommunens bästa förtroendemän och en
av mina bästa vänner, en socialdemokrat, och gjorde där en synnerligen värdefull
insats. Hans förhållanden hade emellertid på grund av arbetslöshet en
gång blivit sådana, att han inte kunnat betala sin skatt, och han var mycket
ledsen däröver. Jag vågar säga, att ingen enda av oss andra, som samarbetade
med honom, skulle utan det djupaste beklagande ha sett, att denne person
skulle ha blivit diskvalificerad att fullgöra det uppdrag, som staden hade
givit honom.

Nu föreligger det egendomliga förhållandet, att detta särskilda yttrande,
som har samlat så många erfarna män kring sig, inte har utmynnat i ett
yrkande. Hade jag varit med i utskottet skulle jag givetvis, eftersom jag instämmer
i detta yttrande, ha försökt att få det att sluta med ett yrkande.
Då så emellertid inte blivit fallet, kommer jag i det rådande läget att rösta
med utskottet. Det är därvidlag min fasta förhoppning, att det nya uppbördssy
slörnet skall reducera det antal personer, som kan komma på restlängd. Ty
vi önska och hoppas allesammans, att det skall bli en ändring i detta avseende,
när skatten inte längre kommer att släpa efter som nu.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få tillkännagiva, att jag
kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga instämde häruti.

Herr Ryling: Herr talman! När 1935 och 1936 års riksdagar införde detta
speciella utskyldsstreck som diskvalifikationsgrund för valbarhet till kommunala
uppdrag, fanns det en grundtanke i detta beslut, som kan uttryckas i de
ordalag, som återfinnas i utskottsutlåtandet, nämligen »att det vore en rimlig
fordran, att de personer, som erhölle kommunala förtroendeuppdrag och åt

Onsdagen don 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
vilka sålunda överlätes att disponera över kommunens och skattebetalarnas
medel, förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handha
dess drätsel, också för egen del fullgjort de skyldigheter till kommunen,
som de ålade och utkrävde av andra». Jag förmodar, att den grundtanke, som
kom till uttryck i riksdagens yttrande det år, då detta utskyldsstreck kom till,
måste anses vara lika bärande i dag som det var för ungefär tio år sedan.

Nu har man emellertid inom utskottet gått fram på tre olika linjer. Det är
för det första majoritetslinjen, vars anhängare kräva, att riksdagen omedelbart
skall upphäva det utskyldsstreck, som nu finnes. Majoriteten inom konstitutionsutskottet
anser för sin del, att partiorganisationerna böra vara skyldiga
att se till att detta renlighetskrav upprätthålles. Jag tror, att det är att något
överskatta deras möjligheter. Däremot tror jag, att så länge utskyldsstrecket
funnits, har det faktiskt legat i partiorganisationernas intresse att sträva efter
att få fram endast sådana, om vilka de veta, att de till alla delar äro kvalificerade
att sköta de uppdrag, det här gäller. När i dag — såsom jag förmodar —
det kommer att fattas beslut i enlighet med utskottets förslag, betyder detta,
att man då legaliserar rätt för människor att kunna få bekläda förtroendeuppdrag
utan att ha fullgjort de skyldigheter, som enligt allas uppfattning
rätteligen höra dem till.

Nu har i ett särskilt yttrande framförts önskemålet, att man skall utreda
frågan örn ett förfarande med en dispensrätt. Jag har varit med om reservationen,
och vi reservanter ha icke kunnat tänka oss, att en sådan möjlighet skulle
kunna existera. Det torde också bli mycket besvärligt att få denna dispens.
Nu säger visserligen utskottet på s. 28 mot dispensrätten följande: »En kommunal
förtroendeman, som kommit att häfta för sina kommunalutskylder, skulle
med stor sannolikhet komma att föredra att frivilligt frånträda sina uppdrag
framför att underkasta sig den offentliga granskning, som igångsättandet av
ett dylikt dispensförfarande skulle innebära.» Ja, herr talman, örn jag läst detta
uttryckssätt rätt, kan jag icke finna annat än att det hos majoriteten föreligger
en undermedveten farhåga för att, örn majoriteten får sitt förslag
igenom, åtskilliga sådana människor komma att bekläda de förtroendeposter,
som det här gäller. Nu har också majoriteten i utskottet för sin del velat förfäkta,
att detta utskyldsstreck är fullkomligt omotiverat, sedan vi fått det
nya förfarandet med skattebetalning vid källan genomfört. Jag skulle, herr
talman, närmast vilja säga, att här föreligger ett precis motsatt förhållande.
När vi få skattebetalning vid källan, torde det vara ytterst få människor, som
behöva riskera att bli diskvalificerade. Jag är fullt medveten örn att det är
synd om dem, vilka på grund av sjukdom, arbetslöshet eller något sådant äro
oförmögna att betala sina skatter och därigenom bli diskvalificerade för att
inneha ett förtroendeuppdrag. Men den dag, då vi få skattebetalning vid källan,
torde det bli ytterst få av det klientel, som man här ömmar för, vilka behöva
riskera att bli diskvalificerade. Nu säger visserligen herr Fast, att det är absurt,
att, om vi fått skattebetalning vid källan, en person, som kanske resterar för
ett belopp av 1 krona 50'' öre eller 1 krona 75 öre, icke skulle vara kvalificerad
för att inneha ett förtroendeuppdrag, men, bästa herr Fast, kamratskapet inom
partiorganisationerna är väl ändå så stort, att man kan satsa den tioöring, som
kan behövas för att hjälpa den mannen att få betala det belopp, 1 krona 50 öre
eller 1 krona 75 öre, som det bär gäller. Vi måste i alla fall försöka upprätthålla
kvalificeringslinjen, så att vi icke komma ut i det ovissa.

När det gäller detta särskilda yttrande, har jag blivit något förvånad över
att det stannade såsom ett särskilt yttrande. Örn det hade stannat såsom ett
yrkande, .skulle man i dag kunnat yrka bifall till en sådan reservation. Nu

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. rn. (Forts.)
kommer detta särskilda yttrande alltså icke att medföra någonting- i realiteten.
Det sägs i detta särskilda yttrande mycket vackra ord om renlighetskravet
inom demokratien och annat sådant, men det är ord, som blott stå på papperet.
De komma aldrig att betyda något i handling. Därför anser jag för min del,
att den enda väg, vi i detta fall kunna gå, är att följa reservanterna. Jag anser,
att det ekonomiska mellanhavandet mellan samhället och de blivande förtroendemännen
måste vara klart, då det gäller sådana förtroendeposter, det
här talas om. I det fallet lia också flertalet myndigheter, som ingivit remissvar,
ställt sig bakom detta krav.

Jag skulle också vilja ställa den frågan till fackföreningsrepresentanterna
i denna kammare, till ombudsmännen för personalorganisationerna och andra,
som ha med dessa organisationer att skaffa: hur ställer sig frågan inom edra
egna organisationer? Kan en person, som nekat inbetala sin medlemskontingent,
få inom den organisationen bekläda ett förtroendeuppdrag? Inom min organisation,
där jag själv sitter såsom vice ordförande, är det absolut otänkbart, att
en person, som inte betalat sin medlemskontingent, skall kunna få bekläda en
förtroendepost. Jag anser, att det bör vara minst samma krav, när det gäller
offentliga uppdrag. Jag vill ytterligare en gång understryka, att jag har en
mycket stark känsla av att det är synd om de människor, som blivit diskvalificerade
på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annat sådant utan att egentligen
kanske ha gjort sig förtjänta därav. Då jag, såsom jag tidigare sade, är
fullt medveten örn att, när det blir skattebetalning vid källan, det i verkligheten
blir ett ytterst litet fåtal mäniskor, som för framtiden kunna bli diskvalificerade,
kan jag för min del icke göra annat än yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Jag vill till sist blott säga, att vi ha fått bevittna så mycket ute i världen,
som visar, att demokratiens ställning har stått på spel i flera länder. Här i Sverige
vilja vi försöka att upprätthålla demokratien, och för detta upprätthållande
för framtiden måste det finnas vissa renlighetskrav. Jag är fullt övertygad
örn att demokrati och frihet höra samman, men man får icke låta friheten taga
sig vilka uttryck som helst här i landet. Jag ber därför, herr talman, att såsom
jag tidigare sagt få yrka bifall till reservationen.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga ett pär
ord till konstitutionsutskottets ordförande. Konstitutionsutskottet har icke kunnat
reflektera på det förslag till behörighetslag för innehav av kommunala uppdrag,
som de särskilt tillsatta utredningssakkunniga kommit med. Ordföranden
säger visserligen, att de sakkunniga försökt mildra de nuvarande diskvalifikationsgrunderna.
Emellertid föreslogo de sakkunniga i 2 § uti det lagförslag,
som de presenterade: »Den må icke utses till kommunalt uppdrag, som häftar för
honom i den kommun, inom vilken han är mantalsskriven, påförd allmän kommunalskatt,
som förfallit till betalning under sistförflutna kalenderår.» Det sägs
i 4 §, att »örn någon, som innehar ett kommunalt uppdrag, kommer i den ställningen,
att han häftar för obetald skatt för det löpande kalenderåret, skall den
frågan tagas upp till prövning, huruvida han skall inneha uppdraget i fortsättningen
eller icke». Då skall hela den procedur, som herr last redogjort för,
sättas i gång, den beslutande församlingen skall taga upp hans speciella ärende
till prövning, och det beslutet, som skall fattas med två tredjedelars majoritet,
skall sedan underställas länsstjuelsens prövning. Hela detta för vederbörande
obehagliga förfaringssätt skall tillämpas. Jag kan icke inse, att detta innebär
något som är bättre än den bestämmelse som vi redan ha, att skatten skall vara
betald. Därför har utskottet icke ens kunnat reflektera över att gå på den linjen.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utsliyldsstrecket såsom diskvalifikations g rund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

Herr Hyling har dessutom framställt en massa frågor och sade, att ilian skall
upprätthålla demokratien, renlighets kravet o. s. v. Jag får emellertid beklaga,
att det parti, som han företräder, så bitit sig fast vid en ståndpunkt, som icke i
längden går att upprätthålla, därest man skall vara konsekvent och logisk i sitt
resonemang. Med den utveckling, som ägt rum, hava alla dessa gamla streck i
fråga örn rösträtt och valbarhet överlevt sig själva. Varför skall man då behålla
en sådan kvarleva i vår lagstiftning, när det gäller såväl rösträtt som valbarhet?

För övrigt tror jag, att det parti, som den siste talaren representerar, ingalunda
till nästa år kommer att försmå att vädja till alla dessa fattiga, som icke
kunnat betala sin skatt, att rösta med hans speciella parti. Jag tror också, att
man icke skall draga sig ett dugg för att i valrörelsen vädja till dem, som man
försöker att utestänga från rösträtt och från valbarhet, att rösta samt att använda
deras röster för befästande av den maktställning, som partiet har fått i
det kommunala livet.

Jag skall sluta med, herr talman, att yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Dickson, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Hällgren, att jag förstår icke, varför
Iian drar in rösträtten i detta resonemang. Det hör väl ändå icke hit. Det är skillnad
på att kunna åka bil och att kunna köra bil.

Härpå yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: När man hör denna debatt kan man lätt få
det intrycket, att de flesta personer, som på grund av de bestämmelser det här är
fråga örn skulle bli utestängda från att deltaga i det kommunala arbetet, äro sådana,
som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande icke haft möjlighet
att fullgöra sina skyldigheter. Att så icke alltid är fallet framgår tydligt,
när man läser konstitutionsutskottets utlåtande på s. 21, där de sakkunnigas
undersökning örn i vilken utsträckning det förekommit, att kommunala förtroendemän
icke betalat sin skatt återges. Jag vill framför allt fästa uppmärksamheten
på en av länsstyrelsen i Västernorrlands län gjord undersökning, avseende
åren 1939, 1940 och 1941. Beträffande icke mindre än 118 stycken valda kommunala
förtroendemän förklarade länsstyrelsen, att de icke voro behöriga att
inneha kommunalt förtroendeuppdrag på grund av bristande skattebetalning.
Av dessa anser länsstyrelsen, att endast en tredjedel skulle såsom orsak till att
icke ha fullgjort sin skattebetalning kunnat åberopa arbetslöshet, sjukdom eller
annan jämförlig orsak. Detta säger ju oss, att det varit 39 stycken som haft vad
jag skulle vilja kalla giltigt skäl, men icke mindre än 79, som genom direkt
slarv eller oförmåga att vårda sina ekonomiska angelägenheter brustit i sin
skyldighet och icke borde sitta i en kommunal församling. Då uppstår den frågan:
vilket intresse — samhällets eller det allmännas — har i detta fall varit av
största betydelsen: att man lyckats nå en sådan rättvisa, att dessa 39 kunna mottaga
kommunala uppdrag, eller att dessa 79, som man väl får anse vara personer,
som icke lia det rätta ansvaret, skola anförtros att sköta samhällets angelägenheter?
Det kan, såsom herr Fast uttryckte sig, vara hårt, att sådana, som på
grund av omständigheter, över vilka de själva icke råda, bli utestängda från det
kommunala arbetet och icke kunna användas i det allmännas tjänst, men jag
lier att få säga herr Fast, att det kan också vara hårt för den allmänna rättsuppfattningen,
att människor, vilka uppenbarligen slarvat och brustit i fullgörandet
av sina skyldigheter mot samhället, skola vara de, som bestämma i de
kommunala beslutande församlingarna.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

När herr Fast sedan åberopade partierna såsom de, som skola bevaka renlighetskravet
i detta hänseende, och yttrade, att det måste vara förödande för ett
parti, som vid ett val kommer med en lista på personer, av vilka ett flertal vore
skatteskolkare, skulle jag vilja säga, att det borde vara förödande, jag är dock —
tyvärr — icke säker på att det är det. dag tror därför, att både partiorganisationerna
och andra behöva det stöd, som lagen ger i detta fall. Det kan i annat fall
leda till att det sker en uppmjukning av det allmänna tänkesättet, som enligt
min uppfattning måste bli till uppenbar våda för folkstyrelsen. I det fallet delar
jag helt och hållet herr Kylings uppfattning, att det icke kan vara till fördel
för det svenska samhället och för svenskt folkstyre att få in i kommunalförvaltningen
och på förtroendeplatser människor, som uppenbarligen visat, att de icke
känna något ansvar gentemot samhället. Så kommer herr Fast här och åberopar
riksdagen. En person kan vara valbar till riksdagen utan att ha betalt skatt.
Ja, riksdagens ledamöter äro väl så utsatta för strålkastarbelysning, att detta
bör kunna hindra dem från att uppträda såsom skatteskolkare, men jag skulle
vilja säga: osvuret är bäst.

Jag ber, herr talman, att med eftertryck få framhålla, att det är klokt och ur
samhällssynpunkt i längden försvarligare att behålla dessa bestämmelser kvar.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen Magnusson och herr
Nolin.

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag hade ursprungligen icke tänkt yttra
mig i denna fråga, men då en representant för min meningsriktning här uppträtt
och deklarerat sin mening, nödgas jag taga till orda för att framhålla,
att jag icke kan dela den slutsats, som han kommit till. Min slutsats är såsom
bekant redovisad i den reservation, som är fogad till utlåtandet och som
jag kommer att yrka bifall till. Jag skall icke taga upp kammarens tid med
att deklarera motivet för min principiella inställning i frågan. Den är så
klart uttryckt i reservationen, att jag finner det onödigt. Denna principiella inställning
är fullständigt klar, och den synes mig vara av den art, att man har
anledning att hålla på den trots tidens växlingar i övrigt. Det är därför med
en viss förvåning, som jag konstaterar, att åtskilliga av dem, som tidigare
stodo såsom de mest principfasta försvararna för den ordning, som fortfarande
gäller, nu tyckas befinna sig på glid mot en annan linje, och det torde icke
vara svårt att förstå. Alldeles särskilt har denna min förvåning sin adress
till bondeförbundets representanter, som jag ännu inte hört uppträda och deklarera
sin mening i denna debatt.

Vi ha i visst tidssammanhang vid behandlingen av denna fråga behandlat
diskvalifikationsgrunderna för rösträttens utövande. Jag är emellertid mycket
angelägen örn att framhålla, att man icke på något sätt är berättigad att
sammanblanda dessa två frågor. Man kan, såsom jag tidigare uttalat här i
kammaren, mycket väl vara med örn — det är en sak, som vi i varje fall mycket
väl kunna diskutera — ett uppmjukande av diskvalifikationsgrunderna för
rösträttens utövande men samtidigt hålla mycket bestämt på de skärpta bestämmelserna
för valbarhet. Det ena ställningstagandet är icke på något sätt
en följd av det andra.

De skäl, som nu anförts från utskottet här i kammaren, synas mig kunna
sammanfattas på det sättet, att man tycker synd örn de människor, som utan
eget förvållande kommit i den situationen att icke bli behöriga att inneha ett
förtroendeuppdrag. Jag har icke kunnat undgå att göra den reflexionen, att
det förefaller mig, som om tankegången bakom utskottsmajoriteten mera varit

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

:>D

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
den, att det är synd om de enskilda och det är beklagligt, att vissa enskilda
skola få lida i detta läge, men att man mindre Ilar talat örn de anspråk, som
det allmänna — varför icke säga såsom herr Skoglund i Doverstorp — den
allmänna rättsuppfattningen har i denna fråga.

Herr Skoglund i Doverstorp citerade också en sak, som jag hade för avsikt
att omnämna och som synes mig vara ganska betecknande. Jag har fäst
mig vid att utskottet gör allmänna uttalanden örn att flertalet nog äro oförvållat
skatteskolkare, örn det uttrycket må tillåtas mig, men att utskottet icke
har kunnat prestera någon närmare statistisk bevisning för denna sin tes, detta
trots att det under de tidigare debatterna i denna fråga med mycken styrka
framhållits — jag minns att det särskilt gjordes av den nuvarande justitieministern
— att det var nödvändigt att göra en utredning örn hur många det
i själva verket är som kunna komma att bli diskvalificerade på här anförda
grunder. Den enda utredning, som har gjorts, är den utredning, som herr Skoglund
i Doverstorp åberopade från Västernorrland och enligt vilken cirka 30 %
ansågos vara oförvållat skatteskolkare. Nu tror jag nog, att redan denna
siffra kan betraktas som väl hög, ty människor ha ju i allmänhet en ganska
välvillig och ganska förstående inställning till sina medmänniskor i denna
fråga. De försöka nog i det längsta att tolka allt till det bästa. Jag är därför
icke alls säker på att den anförda siffran motsvarar det faktiska förhållandet,
utan den är säkerligen tilltagen i överkant.

Det andra skäl, som har anförts för ett upphävande av nuvarande bestämmelser,
är att riksdagsmännen icke böra vara med om ett bibehållande, eftersom
ju några liknande behörighetsvillkor icke gälla för dem. På den punkten
vill jag instämma med den talare, jag tror det var utskottets ärade ordförande,
som sade, att det är dock två skilda saker, ifall man tänker på möjligheterna
att utan lagbestämmelser säkerställa en tillfredsställande ordning.
Jag skulle vilja se det parti i riksdagen, som skulle kunna ta på sitt ansvar
inför den allmänna opinionen, inför pressen och inför valmanskåren att på
sina vallistor sätta upp personer, som icke fylla rimliga behörighetskrav i
detta hänseende. Denna kritikens strålkastare kan icke med samma skärpa
vara riktad på förhållandena i de, olika kommunerna runt örn i landet. Därför
tror jag, att de praktiska konsekvenserna komma att bli obefintliga beträffande
riksdagen, medan de med all säkerhet komma att bli ganska påtagliga
beträffande de kommunala förtroendemännen.

På de skäl, som jag här har anfört och som finnas ytterligare åberopade i
reservationen, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till denna reservation.

Häruti instämde herrar Andersson i Falun, Kristensson, Stjärne och Jacobsson
i Igelsbo.

Herr Spångberg: Herr talman! Keservanterna lia i sina anföranden lagt
upp denna sak så, som om utskottsmajoriteten hade önskat, att notoriska skatteskolkare
böra uppföras på listor för kommunala förtroendeuppdrag. Det finns
väl ändå ingen anledning, herr Dickson och herr von Friesen, att argumentera
på det sättet, ty herrarna veta mycket väl, att vi i majoriteten i utskottet
liksom övriga represenanter ha varit ganska eniga därom, att kommunala
förtroendemän böra betala sina skatter. Så långt min erfarenhet som mångårig
kommunalman sträcker sig har jag funnit, att utskyldsstrecket i regel
drabbar dem, som oskyldigt och stundom tillfälligtvis ha kommit på ekonomiskt
obestånd. Det kan vara en följd av att en industri läggs ned på en plats. Vederbörande
kommunalman kan vara både frisk och kry i alla avseenden, men

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av ulskyldsstr eckel såsom diskval)f ikaldonsg rund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
han kan inte skaffa sig- arbete, därför att industrien har lagts ned. Dylika
erfarenheter har jag från min egen hemkommun. Däremot har jag icke funnit
något fall, då ett parti har fört upp någon, som skulle kunna anses vara notorisk
skatteskolkare. Därvid går man nog tillväga på samma sätt, som herr
von Friesen anförde, när det gäller att utse kandidater till ett riksdagsmannaval.

Herr Ryling ställde den frågan till fackföreningsmännen här i kammaren,
huruvida fackföreningsrörelsen godtar en person, som nekar att betala sin fackföreningskontingent,
på en förtroendepost. Ja, det är litet svårt att göra jämförelse
med så olika problem. Örn någon verkligen nekar att betala sin fackföreningskontingent,
kommer han naturligtvis att uteslutas ur fackföreningen.
Om han emellertid på grund av sjukdom, arbetslöshet eller dylikt råkar i sådant
obestånd, som det här är fråga örn, när det gäller de kommunala förtroendemännen,
får han hjälp av fackföreningen. Ofta är detta numera ordnat
genom sjuk- eller arbetslöshetskassor. På grund av arbetslöshet eller sjukdom
kan vederbörande erhålla befrielse från att erlägga fackföreningskontingent.
men han blir fördenskull icke diskvalificerad för förtroendeuppdrag. Nej, detta
utskyldsstreck är en lagstiftning mot fattiga människor, som bli sjuka och arbetslösa
och tillfälligt komma på obestånd. Erfarenheten visar också, att sådana
förhållanden, som medföra att folk bli diskvalificerade, uppträda periodvis och
att de drabba flera på samma plats och vid samma tidpunkt.

För min del anser jag, att frågan örn duglighet för kommunala uppdrag är
icke blott en fråga örn att ständigt kunna hålla sig på en god ekonomisk standard.
Det är fråga om andra kvalifikationer för den som skall sitta i en skolstyrelse
eller som ordförande i en kommunalnämnd, det är fråga örn duglighet
i ''mångå avseenden. Det är orimligt, att anse en i övrigt duglig person
som olämplig att inneha ett kommunalt förtroendeuppdrag därför att han tillfälligt
råkat i ekonomiska svårigheter. Jag har träffat personer, som ha ett
långt liv bakom sig som intresserade och dugliga kommunalmän och som utan
ett öres ersättning år efter år ha fyllt en för kommunen viktig och nödvändig
uppgift, men som därför att de ha drabbats av sjukdom ha blivit diskvalificerade
på grund av dessa bestämmelser.

Det är klart, att man i första hand tänker på sådana personer, när man vill
lägga sakerna till rätta så, att de dugande krafter, som finnas i kommunerna,
skola kunna bevaras åt det kommunala arbetet och icke prickas på ett särskilt
sätt, därför att de ha råkat ut för arbetslöshet eller därför att de ha
drabbats av sjukdom. Det bör vara partierna, som få avgöra denna sak. Man
kan icke på det sätt, som herr von Friesen gjorde, tala örn rösträtt och valbarhet.
För att någon skall bli vald till ett kommunalt förtroendeuppdrag räcker
det ju icke med att han går och lägger en valsedel i urnan. Var och en vet
ju vilken strid det ofta står örn de kommunala förtroendeposterna. Vederbörande
kan ju icke bara genom att lägga ned en valsedel placera sig i fullmäktige
eller bli komunalnämndens ordförande eller komma in i olika styrelser.
För det första krävs ju, att något parti beslutar föra upp vederbörande och att
han anses ha sådana kvalifikationer, att man bör ha honom eller henne framför
andra, och för det andra måste ett tillräckligt antal röstberättigade bära
fram denna sedel för att han skall bli vald. Det är ju den avgörande skillnaden.
Är en person så starkt betrodd, att han når denna ställning, då kan man nog
i regel anse honom lämplig till förtroendeposten. Jag vill icke förneka möjligheten
av att en skatteskolkare kan föras upp, men jag tror, att ett parti, som
har en dylik olämplig person, i längden icke kommer att föra upp honom. Det
skulle annars i det långa loppet komma att gå ut över partiet självt.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikations grund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

Jaf? ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Bara några få ord.

Jag förstår så väl herr von Friesen, som vill hålla isär rösträttsbestämmelserna
och valbarhets bestämmelserna, men, herr von Friesen, jag känner igen
vartenda argument, som nu anföres i fråga örn valbarhetsgrunderna. Det har
till punkt och ^pricka anförts tidigare, då det gällde rösträtten. Därför är det
kanske icke så onaturligt, att man gör åtminstone den sammankoppling av
dessa två frågor, som jag gjorde, med hänvisning till de tidigare argument,
som framförts i dessa debatter.

Sedan vill jag säga till herr Hyling, att hans exempel var nog synnerligen
illa valt. Att vara medborgare i ett samhälle och att tillhöra en frivillig organisation
är i och för sig en ganska stor skillnad, men härtill kommer, att
de organisationer, som herr Hyling speciellt talade om, ha i regel bestämmelse
örn att medlem, som råkar ut för sjukdom eller arbetslöshet, befrias från
erläggande av avgift. Här är det, herr Hyling, icke fråga om att vägra att
betala skatt. Vad vi här i grund och botten diskutera är icke att neka att betala
skatt utan frågan gäller den, som icke har betalt sin skatt. Samhället
lämnar icke uppskov till dess att man blir i tillfälle att betala denna skatt.

Jag erinrar i detta sammanhang örn vad som har ägt rum i dessa dagar under
metallarbetarkonflikten, då man har gjort framställningar örn att få uppskov
med skattens erläggande, men då man från vissa håll har förmenat, att
detta icke skulle överensstämma med svensk lag. Jag har ingen uppfattning
om den saken, men det visar just den stora skillnaden. Jag tror därför, att
herr Hyling måste beklaga att han valde det exempel, som han gjorde.

Herr Hyling och herr Skoglund i Doverstorp menade, att eftersom ett uttagande
av skatten vid källan komme att i allt väsentligt på en gång föra över
skatterna till samhället, när det gäller personer med löneinkomster, så finns
det ingen anledning att icke hålla på nuvarande bestämmelser. Jag måste,
herr talman, dra en rakt. motsatt slutsats. Jag tycker det är naturligt att
ställa frågan så, om det i så fall finns någon anledning att bibehålla nuvarande
bestämmelser, eftersom fullgjord skattebetalning då i allt väsentligt
kommer att bli regel. Ja, det finns ju ett undantag. En näringsidkare kan
överhuvud taget icke drabbas av bestämmelserna om betalande av skatt vid
källan, men, herr talman, jag Ilar icke det misstroende mot dessa grupper,
vilka ju närmast representeras i riksdagen av de borgerliga riksdagsmännen,
som ni ha, hyst mot Sveriges arbetarklass, utan jag hyser det bestämda förtroendet
för dem, att de komma att fullgöra sina skyldigheter mot samhället,
även örn man för deras vidkommande icke kan taga ut skatten vid källan!
Men det är enligt mitt förmenande den enda reservation, som återstår sedan
man genomfört denna reform.

Till sist. herr talman, vill jag säga, att jag förstår det var lockande
för herr Skoglund i Doverstorp att här anföra förhållandena i Västernorrlands
län. De anförda siffrorna ha emellertid också något annat att säga oss
än det resultat,. som herr Skoglund drog fram. Det är att Västernorrlands
lån har kanske i olikhet med alla andra län i detta land drabbats av arbetslöshet
t. o. m. under^ högkonjunkturen. Det är därför i och för sig ingenting
onaturligt i att förhållandena där äro annorlunda än i andra län. Jag skulle
kunna dra fram län, däribland mitt eget, där man överhuvud taget icke finner
sådana förhållanden som dem, som här ha påtalats.

Det är emellertid också en annan sak, som kan dragas ut ur vad som har

3-2

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom d is k calif i ka lion sy rund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
anförts angående Västernorrlands län, och det är länsstyrelsens i mer eller
mindre bestämd form gjorda uttalande, att av dem, som lia blivit frånskilda
genom att det har skett ny sammanräkning, är det en tredjedel, som icke kunnat
betala sin skatt på grund av oförmåga, medan uraktlåtenheten att betala
skatt för de återstående två .tredjedelarna väl måste betraktas som slarv. Ja,
herr talman, jag vill icke göra något olämpligt eller skarpt uttalande, men
jag måste säga, att det är tämligen vågat av länsstyrelsen att utan närmare
undersökning av de enskilda fallen göra ett sådant påstående. Det vittnar bara
om vad som skulle komma, därest man ginge den individuella prövningens
väg, såsom har föreslagits av kommittén. Visserligen skulle den första prövningen
sker hos stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, men resultatet
skall slutligen fastställas av länsstyrelsen. Jag tror för min del icke, att en
sådan prövning är möjlig, och jag måste säga, att skall man därvid gå fram
efter sådana linjer, som man har gjort i detta länsstyrelsens uttalande, då
skulle man kunna befara det värsta.

Jag har för min del sökt pröva frågan så långt det varit mig möjligt och
har försökt se efter hur det står till i detta land, och jag har måst säga mig,
att bland de 20 000 kommunala förtroendemännen som det kan finnas i landet
är tillståndet sådant, att det icke kan ge anledning till någon erinran mot
denna kår som helhet betraktad. Nu kan man ju säga, att detta beror på nuvarande
lagbestämmelser. Jag är icke blind för att den repliken kommer. Det
kan, herr talman, kanske delvis vara sant, men å andra sidan (få vi icke glömma,
att därest man behåller lagbestämmelser, som icke längre stämma med
den allmänna rättsuppfattningen, så kan det hitta på att hända, att man helt
enkelt suspenderar lagen ute i kommunerna. Där man icke har någon åklagare,
finns det icke heller någon domare. Jag tror att vi icke minst med hänsyn
till tillkomsten av den tilltänkta skattereformen befinna oss i det läget, att
alla skäl tala för att denna kammare gör klokt i att följa medkamrnarens
beslut.

Jag ber att få vidhålla mitt förra yrkande.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Fast yttrade, att man hyser misstroende till
Sveriges arbetarklass. I den mån herr Fast möjligen vände sig mot mig ber
jag att få säga, att jag hyser ingen misstro mot den svenska arbetarklassen.
Oordentliga människor och människor, som icke ha tillräcklig ansvarskänsla,
förekomma i olika samhällsklasser och i olika yrkesgrupper, och de skola allesammans
behandlas likadant.

Vidare yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Efter mitt första anförande har jag underhand
från flera ledamöter av denna kammare inom det parti jag själv tillhör fått
en uppmaning att pröva i vad mån kammaren kanske skulle vara villig att gå
på den linje, som vi ha anbefallt i vårt särskilda yttrande. Jag vill, herr talman,
fästa uppmärksamheten på att en sådan institution som Svenska landskommunernas
förbund och dess styrelse, som måste anses äga den allra djupaste
förankring i våra socknars och "kommuners förhållanden och känner väl
till dem, har varit inne på en linje, som vi något ha antytt. Den innebär en
verklig uppmjukning, som är mycket radikal och effektiv. Man skulle icke
alls ifrågasätta, att örn en förtroendeman under sin fyraårsperiod råkar på
sådant obestånd, att han icke kan betala sina skatter, han fördenskull skulle
under någon mellantid frånträda sitt mandat, utan man ifrågasätter endast

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avskaffande av utskyldsstrechet såsom diskvalifikationsyrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)
att man skall bibehålla bestämmelsen örn betalda skatter vid själva valtillfället
såsom valbarhetsvillkor. Örn man dessutom går den linje, som de sakkunniga
ha föreslagit, nämligen att taga bort de ntav de frisinnade genomdrivna
skärpningarna från 1935 och minskar kravet till att endast omfatta
det sista årets kommunalutskylder, bevarar man åtminstone i våra kommunallagar
en sista rest av den princip, varom alla äro ense, nämligen att den, som
mottar folkets förtroende, skall vara en person, som är kvalificerad, och bland
kvalifikationskraven vilja vi då inräkna att han har fullgjort denna skyldighet
mot kommunen.

Jag är icke alldeles säker på att det var just på denna linje som utredningen
gick. Men örn man efterlyser vad vi mena med att föreslå att riksdagen
skall skriva till Kungl. Majit och begära, att Kungl. Majit skall pröva, under
vilka förutsättningar de skärpta bestämmelserna från 1935 och 1936
kunna avlägsnas ur lagen, så vill jag framhålla, att vi givit ett praktiskt exempel
därpå.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att framställa det yrkandet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit skyndsammast
ville låta verkställa en omprövning av under vilka förutsättningar
de vid 1935 och 1936 års riksdagar införda skärpta valbarhetsbestämmelserna
må kunna- avlägsnas ur kommunallagarna och för nästa års riksdag framlägga
förslag i frågan.

Herrar Pettersson i Dahl och Andersson i Dunker instämde häruti.

Herr Fast: Herr talman! Det är en ganska egendomlig situation vi befinna
oss i. Här har en kommitté suttit och verkställt en utredning, vilken ingen
människa klandrat. Denna kommitté tror emellertid så litet på sig själv och på
sin egen utredning, att man begär, att Kungl. Maj :t skall sätta till en ny kommitté
för att ännu en gång utreda samma sak. Herr talman, jag låter detta
yrkande tala för sig självt.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det måste naturligtvis betraktas som
en sund princip, att personer som uppsåtligen eller av bristande vilja underlåta
att betala sin skatt ej heller skola få inneha kommunala eller andra för
troendeposter. Men det är en sak, och en annan är den, huruvida de nuvarande
bestämmelserna på detta område äro tillfredsställande eller icke. Min
mening är, att de bestämmelser som för närvarande gälla äro alldeles orimligt

stränga. o . .

Jag känner till ett fall från min egen hemkommun, som på sätt och vis i ett
avseende ställer saken i blixtbelysning. Det var en timmerkörare som hade
brutit sitt ben och låg på lasarettet vid uppbördstillfället. Han försummade
vid detta tillfälle att betala kommunalskatten. Han kom sedan hem och betalade
då sin skatt och trodde, att därmed allt var gott och väl. Men det fanns
vissa politiska motståndare till honom som tyckte annorlunda och som ville
utnyttja denna situation. Resultatet blev, att mannen fick lov att lämna kommunalfullmäktige.
.

Man tycker ändå, att det bör vara något så när rimliga proportioner mellan
en förseelse och dess påföljd. Man tycker, att det vore en ganska billig
fordran, om bestämmelserna ändrades exempelvis på det sättet, att man krävde
en viss varaktighet i dröjsmålet med att erlägga skatt, för att dess diskvalificerande
verkan skall inträda. Även i övrigt behövs en ny översyn av bestämmelserna.

Andra kammarens protokoll 19A5. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avskaffande av utskyldsstrecket såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet
och behörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag m. m. (Forts.)

Det har sagts, att bondeförbundet är på glid i detta fall. Det är möjligt,
men vi kunna också åberopa oss på att man från vårt håll för icke mindre
än 25 år sedan yrkade på att en underlåtenhet att erlägga skatt, som berodde
på oförmåga att betala densamma, inte skulle medföra en dylik diskvalifikation.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få instämma i det yrkande, som
framställts av herr Hallén.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Herlitz m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) bifall till det av herr
Hallén under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Dickson
begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna propositionen hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Hallén votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande nr 22 antager bifall till den av herr Herlitz
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till det av herr Hallén under överläggningen framställda yrkandet.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Herlitz m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Dickson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 118
ja och 83 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser
rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning av folkräkningen den
31 december 1945.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 48, i anledning av väckta
motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Det är ganska ofta, som motionärer få
avslag på sina yrkanden med, som det heter, en välvillig motivering. Det är
däremot mindre ofta, som man får bifall till sin motion med en, jag höll
nästan på att säga^ frän motivering, vilket är fallet här. Eftersom klämmen
emellertid går ut på ett bifall ha motionärerna ingen anledning att klaga. Jag
för min del vill åtminstone uttala min tacksamhet över det resultat, till vilket
utskottet kommit. Då emellertid utskottet i klämmen yrkar, att »Kungl.
Maj :t ville med beaktande av vad utskottet ovan anfört föranstalta örn utredning
rörande de frågor, som berörts i detta betänkande, samt för riksdagen
framlägga de förslag, som må av utredningen föranledas», som det ordagrant
heter, skall jag be att få göra några randanteckningar till utskottets motivering.

Man har, såvitt jag förstår, gjort en ganska ingående undersökning örn
sambeskattningens verkningar under vissa förutsättningar. Man har sålunda
konstaterat, att sambeskattningen är rent av till fördel för vissa inkomsttagare,
under förutsättning att de ha barn. Man har konstruerat
ett fall med man, hustru och två barn i ortsgruppen lil, och då har man
kommit till det resultatet, att sambeskattningen icke är ofördelaktig för en
sådan familj, örn den har en sammanlagd inkomst på cirka 7 000 kronor
eller därunder. Nu vill jag framhålla, att detta rent principiellt icke är
någon egentlig invändning mot borttagandet av sambeskattningen, därför att
om man konstaterar, att sambeskattningen är orättvis, så är det knappast
rättvist att här mäta kvantitativt. Jag skulle kunna konstruera fall och ge
exempel, där sambeskattningen är ofördelaktig, därest inkomstsumman är
högre än 7 000 kronor. Men det är kanske onödigt att gå in härpå nu.

Vad först gäller att de ofördelaktiga verkningarna inte visa sig förrän vid
en inkomst ovanför 7 000-kronorsgränsen, skulle jag vilja påminna om att
praktiskt taget hela den stora medelklassen drabbas av denna merbeskattning,
och detta kan väl ändå knappast anses vara i och för sig önskvärt, såvitt jag
förstår. Emellertid ökas trycket genomgående vid högre inkomster. Sambeskattningen
är också genomgående ofördelaktig där inga barn finnas. Nu kan
man ju säga, att detta i och för sig icke är så ömmande. Jag tror emellertid,
att örn man tänker litet närmare på saken, skall man finna, att detta är ett
ganska felaktigt konstaterande, ty jag menar, att de unga äktenskapen sannerligen
icke böra pressas i onödan, vilket blir fallet här. Jag skulle kunna
dra fram en rad exempel, men jag skall icke ta upp tiden därmed. Jag skall
bara peka på det faktum, att i ett stort antal fall vederbörande som gifta sig
ha större eller mindre studieskulder. Vidare kunna de ha skulder för bosätt -

Motioner angående
ändrade
grunder för
beskattning av
äkta makar
m. m.

36 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

ning och sådant, och det kan ju inte vara rimligt att de, så fort de gifta sig,
skola komma att träffas av den merskatt som blir resultatet av ett bibehållande
av sambeskattningen.

Nu säger man, och det tycker jag är riktigt, att verkningarna här ha avsevart
överdrivits. Enligt min mening har detta verkligen skett i ganska stor utsträckning
i den allmänna diskussionen. Man säger vidare, att det har helt
förbisetts, att det kan bli till nackdel för de lägre inkomsttagarna. För min
personliga del har jag ingalunda förbisett dessa verkningar, utan jag har tvärtom
klart insett dem, men jag har utgått ifrån, att man genom en ingående
undersökning skulle kunna få fram andra avdragsprinciper, så att resultatet
skulle bli annorlunda. Jag går till och med så långt, attjag anser, att man
genom att anordna barnbidrag och sådant kan komma ifrån de ofördelaktiga
verkningarna här.

Emellertid säger utskottet, att även om verkningarna överdrivits, så anser
utskottet icke förty, att det finns anledning att taga under övervägande, huruvida
sambeskattningen alltid verkar fullt rättvist. Jag tycker, att detta är
en något hård formulering. Även örn sambeskattningen verkar rättvist i ett
mycket stort antal fall, även örn man kan få fram, att en ganska hög procent
av de människor som det här gäller skulle komma under den ominösa
gräns, som utskottet har tagit som ett exempel, anser jag dock, att den verkar
orättvist. A andra sidan är det tillfredsställande att finna, att utskottet
har konstaterat, att det icke är så säkert, att det är riktigt detta resonemang,
som sambeskattningen väsentligt byggt på, nämligen att skattekraften är lika
stor för en familj där båda makarna ha inkomster, som där maken ensam har
det. Detta var en tanke som uttrycktes av finansminister Swartz redan 1908,
då denna skatt kom till. Han betonade emellertid, att när inkomsten emanerade
från arbete kunde förhållandet i viss mån vara ett annat. Nåväl, detta
konstaterades för bortåt 40 år sedan. Sedan dess har mycket hänt, och det kan
vara på tiden att vi få denna historia ur världen.

Emellertid accepterar utskottet strax därefter i sitt resonemang samma sak,
som utskottet alldeles förut icke tyckt vara så riktig. På s. 10 i utlåtandet
heter det: »De förvärvsarbetande äkta makarna ha ju i allmänhet gemensamt
hushåll och därigenom var för sig lägre levnadskostnader än en ogift skattg]£yj(4igj
änka eller änkling. Hed hänsyn härtill borde skattelättnaden icke
omfatta hela merskatten på grund av sambeskattningen utan endast en del
därav.» Det gäller alltså avdragsfrågan. Detta uttalande innebär ju, att man
i viss mån accepterar en princip, vilken man ända mer och mer funnit icke
vara riktig. Det kan finnas andra exempel härpå. Exakt samma resonemang
kan anföras, örn ett par eller flera syskon dela hushåll, eller örn andra personer
slå sig ihop och ha gemensamt hushåll. Men man tänker inte på att för
dem lansera denna princip, utan den tillämpas bara beträffande dem som
gifta sig. Inom parentes sagt använder man icke heller den principen, då en
man och en kvinna slå sig ihop utan att låta viga sig. Det sistnämnda fallet
har man ju dragit fram i debatten, och det har spelat en ganska^stor roll.
Jag skall icke gå närmare in därpå. Jag tror inte, att det betyder så mycket,
som man från vissa håll velat göra gällande, då man säger, att folk underlåter
att gifta sig på grund av sambeskattningen. Jag tror inte så mycket på den
saken, även örn det visat sig, att det kan förekomma i några få fall.

Det är klart, och det skall jag be att få understryka, att örn nu principen
för denna beskattning i detta hänseende ändras, så skulle detta gälla även de
fall, då hustrun arbetar i mannens jordbruk eller rörelse. Jag skall villigt er -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm. Nl- 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

känna, att det är en brist i vår motion, att vi inte klart understrukit den saken,
och jag är är tacksam för att utskottet satt fingret på denna punkt.

I utskottsutlåtandet kommer man vidare fram med en argumentering, som
ganska mycket spökat i den allmänna diskussionen, nämligen att det kan vara
risk för överflyttning av inkomster av kapital, i händelse sambeskattningen
las bort. Jag vill då först säga, att samma resonemang gäller när det är fråga
om t. ex. överflyttning av förmögenhet på barn för att komma ifrån den starka
progressionen. Vidare vill jag säga, och det är det väsentliga i min argumentering
här, att mig veterligt har det icke företagits någon ingående undersökning
om att en sådan överflyttning skulle komma till stånd. Och örn en sådan
överflyttning riskeras, så förefaller det mig, att det i alla händelser finns
möjlighet att hindra, att vederbörande skattevägen dra fördel av denna överflyttning.
Det kan ju ske genom att man gör jämförelser med tidigare deklarationsuppgifter
eller dylikt. Men jag kan inte komma ifrån, att även här
förefaller det egendomligt, att örn vederbörande, mannen och kvinnan, före
äktenskapet var för sig ägt en förmögenhet, dessa sedan skola slås samman
i och med att de gifta sig, och att deras skatt ökas icke bara absolut utan även
relativt på grund av att de ingå äktenkap. jag förstår väl, att det känslomässigt
kan verka mindre stötande med en sammanslagning när det gäller förmögenhet
än när det gäller inkomst av arbete, men jag vill betona, att jag personligen
anser, att detta i princip är lika felaktigt.

Emellertid kommer utskottet fram till en motivering för att utskottet går med
på motionens yrkande örn en utredning, och däri framhålles bland annat, att
det vid upprepade tillfällen har framställts krav på ändringar, och så säger
utskottet: »Detta förhållande synes utskottet i och för sig vara ett tillräckligt
skäl för en ytterligare omprövning» etc. Detta öppnar ganska vida perspektiv.
Begär man vad som helst och är intensiv nog, så går utskottet med därpå.
.Tåg understryker emellertid, att jag i detta fall är mycket tacksam för utskottets
inställning. Men man kan ju inte låta bli att göra sina reflexioner i
detta sammanhang.

Utskottet förefaller, som jag redan nämnt, ingalunda vara helhjärtat, när
det gäller denna utredning, eftersom utskottet nederst på s. 9 säger: »Då utskottet
antager, att sambeskattningen av äkta makar kommer att bibehållas»
etc. Detta verkar icke så värst hoppfullt för motionärerna. Men eftersom satsen
såvitt jag kan förstå är fullkomligt obevisad, så tillåter jag mig antaga, att
resultatet blir det rakt motsatta, och då kunna ju bägge parter vara nöjda.

Utskottet anser emellertid, att en utredning bör äga ruin, och säger till slut:
»Vid denna utredning torde böra undersökas, huruvida möjlighet förefinnes att
vidtaga sådan ändring i hithörande beskattningsregler, att den förvärvsarbetande
gifta kvinnan erhåller en bättre ställning i beskattningshänseende än
som nu är fallet.» Jag skulle, utan att därmed försöka vara småkitslig, vilja
uttrycka det på det sättet, att det inte är kvinnan, sorn skall lia lättnader här,
utan att det är familjen, som skall lia dessa lättnader i beskattningen.

Efter detta resonemang bör jag kanske till slut ännu en gång uttala min
tacksamhet över de slutsatser, som utskottet kommit till. Jag förstår, att utskottet,
lagt nod ett mycket stort arbete på de motioner som det här rör sig
om. Även örn jag som sagt kan ha vissa erinringar beträffande utskottets motivering,
är jag dock mycket tacksam flir klämmen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag ber att få uttala min tillfredsställelse över
att utskottet föreslagit en utredning av de ytterst komplicerade skattefrågor

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

o b

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

•det här gäller. Jag har mig väl bekant att det inte är några lättlösta frågor
och att etet finns en hel mängd faktorer att ta hänsyn till i sammanhanget.
Jag skall inte gå in på problemet om äkta makars sambeskattning; den föregående
talarinnan har uppehållit sig därvid, och jag har ingen anledning att
beröra detsamma. Jag skall endast uppehålla mig något vid den del av frågekomplexet
som bero res i den motion jag har väckt, liksom också i ett par andra
motioner.

Utskottet erinrar på sidan 2 i betänkandet örn den motivering, som anfördes
vid tillkomsten av stadgandet i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen örn avdrag
med 200 kronor för gift kvinna. Den gick ut på att »då gift kvinna på
grund av förvärvsverksamhet vore förhindrad ägna sig åt hemmets skötsel,
denna omständighet normalt medförde kostnader för nödig hemhjälp». Denna
motivering gäller i alldeles särskild grad beträffande förvärvsarbetande kvinnor
med minderåriga barn, oberoende av örn de äro gifta eller ensamstående
sådana. Man torde kunna säga att den överhuvud taget gäller för alla gifta
kvinnor med förvärvsarbete, även örn barn saknas, ty de kunna ha ett arbete
av den art att de inte utan våda för sin hälsa därjämte kunna sköta hemmet.
Beträffande kvinnliga läkare, advokater och liknande kunna i vissa fall samma
skäl anföras. Men det är särskilt när det gäller förvärvsarbetande kvinnor
med minderåriga barn, som utgifterna för hemhjälp obestridligen måste
räknas såsom nödvändiga och som direkta utgifter för inkomsternas förvärvande.

Häremot har invänts att ett skatteavdrag för hemhälp endast skulle komma
en grupp högre inkomsttagare till godo, enär det endast är sådana som ha råd
att hålla hembiträde, men jag anser inte det skälet vara bärande. Det kan
mycket väl vara en arbetarhustru, som har en mor eller någon annan kvinnlig
anhörig, som kan sköta hemmet och barnen och som gärna skulle göra det. Men
detta blir ekonomiskt betungande för husmodern, framför allt som hon inte
har rätt att göra avdrag för de utgifter detta medför. Som husmor, och framför
allt som mor, kan jag icke finna det tillfredsställande, att de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna, med minderåriga barn, skola vara absolut nödsakade
att skicka sina barn till en barnkrubba eller ett daghem. Detta är icke den
lämpligaste formen av vård och fostran av barnen. Det är betydligt att föredra
örn barnen kunna få stanna i hemmet under tillsyn av någon lämplig kvinnlig
hjälp. Yad jag här säger om förvärvsarbetande gift kvinna gäller naturligtvis
också för ensamstående änka med minderåriga barn och andra ensamstående
mödrar med sådana.

Jag har svårt att förstå utskottets anförande på sidan 9 i betänkandet, där
det heter: »Det må i detta sammanhang påpekas, att, örn avdrag för kostnader
för hemhjälp skulle medgivas den förvärvsarbetande gifta kvinnan, en sådan
avdragsrätt med samma fog torde böra tillerkännas även ogift skattskyldig
(änka eller änkling). Skulle sådant avdrag medgivas endast den förvärvsarbetande
gifta kvinnan, Hnge detta anses som ett stöd åt henne, vilket
icke kommer förvärvsarbetande ogift kvinna till del.»

Det är väl ändå ingen riktig argumentering, ty en ensamstående änka eller
änkling, som inte har minderåriga barn, har ju helt andra möjligheter att ordna
sin livsföring än den gifta kvinna, som har att svara för skötseln av ett
gemensamt hem och framför allt, örn minderåriga barn finnas, även för dessas
skötsel och vård. Det sistnämnda gäller även för ensamstående ogift kvinna
eller änka med minderåriga barn. Däremot anser jag att det bör kunna medgivas
rätt till avdrag för änkling med minderåriga barn, för ersättning till
den lejda arbetskraft han måste anställa i husmors ställe; det föreligger ju

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

för övrigt en motion med krav härpå. Jag vet inte örn jag läst betänkandet
slarvigt, men jag har inte kunnat finna att man i detsamma yttrat sig till
förmån för ett sådant avdrag, som ändå skulle betyda ganska mycket för,
framför allt en ensamstående arbetare, som har minderåriga barn, och måste
anställa lejd arbetskraft för deras skötsel och vård.

Det har ofta sagts att när en arbetare med minderåriga barn blir änkling
måste han gifta sig med sin husföreståndarinna, då han inte har råd att betala
någon för att sköta barnen, eftersom han inte ens erhåller lättnader i sin
skatt härför. Man hänvisar till att vederbörande har skattelättnader och _ avdrag
för barn, men det betyder inte så mycket, utom i de fall då _ det finns
flera barn, och även om en änkling bara har ett barn kan han vilja behålla
det i hemmet och lia kvinnlig hjälp för detta.

Fröken Andersson uttalade sin tacksamhet över vad som sagts på sidan 10
i fråga örn jordbrukarhustruma. Jag har litet svårt att förstå detta liksom argumenteringen
därvidlag från utskottets sida. Det är naturligtvis fullt riktigt
att en hustru, som delar sin mans arbete inom jordbruket och sköter det
gemensamma hemmet, redligen är värd sin lön härför. Men det kan hon val
inte få på annat sätt än genom att mannen betalar henne. I sådant fall får
mannen naturligtvis avdrag härför i sin skatt, men samtidigt mäste väl hustrun
påföras skatt för denna sin inkomst, såvida den uppgår till bekattningsbart
belopp, och då är det enligt mitt sätt att se inte så värst mycket vunnet
på saken. Men det är ju klart att en gemensam skattelättnad för makarna i
vissa fall kan bli följden härav — det får väl en kommande utredning i så fall

klargöra.

De i min motion framförda kraven avse endast skatteavdrag för de direkta
utgifterna för inkomsternas förvärvande, såsom exempelvis för vård av hem
och minderåriga barn, i det fall att arbetskraft härför anställes. Härtill kommer
ju att den sålunda anställda hemhjälpen i sin tur måste skatta för den
inkomst hon har. Alltså kan man säga att här dubbelbeskattas den gifta kvinnans
inkomst av förvärvsarbete, och det kan väl ändå inte vara rimligt. När
den gifta kvinnan lämnar sina barn till daghem, får staten_ bidraga med en
inte så ringa summa per dag för barnens vård. Moderns avgifter stanna i regel
vid ett belopp som motsvarar kostnaden för barnens mat, som de också
skulle ha haft i hemmet. Men i den mån det anses skäligt att förvärvsarbetande
kvinna erhåller skatteavdrag för de kostnader hon bär, örn hon lämnar
barnen till ett daghem, såsom påyrkas i en annan motion, bör detta naturligt -

vis också kunna beviljas.

Herr talman! Jag är som sagt tacksam för att man äntligen tar upp dessa
problem till utredning. Jag skulle givetvis ha varit ännu tacksammare örn motiveringen
inte varit fullt så — jag vet inte hur jag skall uttrycka det — avvisande,
som den i verkligheten är, och örn man i stället hade föreslagit en
förutsättningslös utredning. För min del hoppas jag att den i alla fall skall
bli förutsättningslös och att man utan förutfattade meningar skall gå att
pröva, i vad mån man kan bevilja skattelättnader för förvärvsarbetande kvinnor,
framför allt om de ha minderåriga barn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

T detta anförande instämde herr Fagerholm.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Fröken Andersson sade att hon fann
utskottets kläm välvillig men motiveringen frän. Jag skulle närmast vilja säga
att jag finner utskottets motivering oerhört välvillig med hänsyn till den sak
som det bär gäller.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

Det är nämligen klart, oell (let erkänner också fröken Andersson, att nian i
den offentliga diskussionen Ilar drivit upp frågan om sambeskattningen till
proportioner, som många gånger lia blivit rent orimliga. När nian sätter sig
ned och sakligt prövar dessa ting kommer man till ett annat resultat än exempelvis
en församling av arbetarhustrur, tillhörande familjer under 6 000-kronorsinkomststrecket,
som protesterar mot sambeskattningen. En ändring därvidlag
skulle i realiteten betyda, att alla dessa protestanter skulle få sina familjers
beskattning avsevärt höjd till lättnad för befolkningsgrupper, som väsentligt
lättare kunde bära skattebördan. Men sådant är livet, och det är väl ingenting
att göra åt detta förrän möjlighet föreligger att verkligen kunna klargöra
för människorna vad sambeskattningen egentligen innebär.

Ett av syftena med att utskottet nu skriver till Kungl. Maj :t är, att man
skall kunna bryta ut avdragsbestämmelserna — det s. k. hustruavdraget eller
grundavdraget i kommunalbeskattningen — ur den stora kommunalskattereformen
och lösa det problemet separat. Säkerligen skulle man genom att få
den reformen bringad i hamn åstadkomma åtskillig förbättring uti de förhållanden,
som här ha påtalats.

Vi svenskar ha ju — det är därför vår skattelagstiftning ser ut som den
gör — alltid drivits av ett behov av att göra rättvisa i millimeter. När man
exempelvis med befolkningsut.redningens siffror kan konstatera, att 80 %
av alla de gifta kvinnorna hör till de inkomstgrupper, som redan nu, med den
existerande sambeskattningen, ha lägre skatt än de eljest skulle få och alltså
knappast kan ha något större intresse av en ändring, tycker man att det inte
skulle vara så mycket att röra i. Men eftersom vi som sagt vilja åstadkomma
denna »millimeterrättvisa», äro vi inte nöjda. Samtidigt klaga vi vid varje
tillfälle över att vår skattelagstiftning får en sådan karaktär, att det inte finns
en levande människa som begriper alla dessa detaljer.

Det som naturligen är den största risken när det gäller sambeskattningens
upphävande är faran för överflyttning av kapital och kapitalinkomster. Fröken
Andersson tog med mycket lätt hand på det — den saken vet man ingenting
örn, sade hon. Nej, det kan man säga, men man har i många fall praktiskt
taget redan satt sambeskattningen ur spel. Svenska folket i dessa inkomstgrupper
kan lätt lära sig hur det går till att undvika progressiviteten i vår
skattelagstiftning genom att flytta över kapitalinkomster på den som har den
lägsta inkomsten, varigenom hela tyngden i progressiviteten häves.

Sedan är det också en sak, som man här måste taga hänsyn till. Den ende,
som verkligen vågat draga konsekvenserna av sambeskattningens upphävande,
är herr Lundell från Kalmar län, som i fjol klart gick in för uppdelning av
alla inkomster på familjens båda huvudpersoner. Men skall man draga ut konsekvenserna
av detta, så får man göra det icke bara beträffande de familjer,
där hustrun arbetar utom hemmet. Varför skola icke samma regler gälla beträffande
familjer, där hustrun har sitt arbete hemma? Varför skall man icke i
sådana familjer få dela upp inkomsterna och kapitalet mellan makarna? Det
öppnar sig så många perspektiv, att det lilla perspektiv, som fröken Andersson
anade, när hon talade örn vad som säges på s. 10 i utskottets utlåtande,
försvinner i fjärran. Där framhålles, att det vid upprepade tillfällen framställts
krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar och att
detta förhållande vore ett tillräckligt skäl för att företaga en utredning.

Då de båda föregående talarna yrkat bifall till utskottets hemställan, har
jag ingen anledning att gå in på några detaljer, men jag har velat i detta
sammanhag så starkt som möjligt stryka under vad utskottet säger överst
på s. 11 angående motion nr 269. Om Kungl. Maj :t vill tillmötesgå riksdagens

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. ni.

(Forts.)

önskningar, som jag hoppas komma att sammanfalla med utskottets, tror jag
att vi skola kunna vinna åtskilligt mera erfarenhet än vi nu lia, när det slutligen
gäller att sätta i gång denna undersökning angående avdragsbestämmelserna.
Vi skola komma ihåg, att allt ligger i stöpsleven. Här tala vi om att
vi skola ha barnbidrag, att barnbidragen skola kvittas mot skatten etc. Det
blir kanske nödvändigt ur social synpunkt att införa dylika bidrag. Jag har
ingenting att erinra mot att man hjälper de barnrika familjerna på detta sätt,
men man bör göra klart för sig, att samtidigt måste man taga upp till prövning
alla slag av familjeavdrag, som finnas i den nuvarande skattelagstiftningen,
ty man kan ju icke bara bygga på och bygga på utan att veta var man
slutligen hamnar.

Herr talman, det är icke skäl i att i dag taga upp någon större tvist. Varken
fröken Andersson, fru Nordgren eller jag veta, hur man skall ställa sig
beträffande böndernas hustrur. Fru Nordgren var betänksam, medan fröken
Andersson delade utskottets mening. Jag tror, att örn man vill lösa denna
fråga på ett rättvist sätt, får man icke göra det så att man löser dea för städernas
arbetande kvinnor utan att tänka på att det på landsbygden finns kvinnor,
av vilkas arbete familjens ekonomiska ställning är mer beroende än stadsfamiljernas
ställning är beroende av det arbete, som utföres av de gifta
kvinnorna i städerna.

Jag kanske kan säga fröken Andersson, att utskottets utlåtande bär vittne
örn att det avfattats efter en kompromiss. Fröken Andersson framhåller, att
utskottet säger sig antaga, att sambeskattningen skall bibehållas. Detta uttalande
från utskottets sida är också resultatet av en kompromiss. Jag kan
glädja fröken Andersson med att omtala, att det i det första förlagstrycket
stod, att utskottet »förutsätter» att sambeskattning alltjämt skall bibehållas.
Ändringen innebar ett litet tillmötesgående.

Det bär talats örn vad finansminister Swartz sade 1908. Jag gissar, att
hade den tidens skattepolitiker varit med i dag, så hade de nog hävdat ungefär
samma mening som den vi hävda, nämligen att skatteförmågan ensam skall
vara utslagsgivande, och att man naturligtvis, när det gäller att bestämma
skattetryckets storlek, bör taga hänsyn till alla de sociala faktorer, som kunna
spela in. Det var deras utgångspunkt. Det är vår utgångspunkt. Jag tycker
i alla fall, att riksdagen år 1945 icke skall vara mera reaktionär än den
gamla reaktionära riksdagen av år 1908.

Fröken Andersson: Herr talman! För det första tror jag herr Olsson i Gävle
spetsade till mitt uttryck för mycket. Jag uttryckte mig ganska försiktigt,
när jag talade om den där fränheten, men det skall jag icke uppehålla mig
vid. Sedan var herr Olsson i Gävle inne på vad jag nämnde angående de kategorier,
som komma under 6 000 å 7 000 kronors inkomst. Det spelar emellertid
ingen roll för bedömande av resonemangets riktighet. Är en anordning
felaktig, så är den felaktig, oberoende av hur stor procent det är, som beröres
av densamma.

Jag tycker icke alls, att det är rörande, att hustrur med inkomst understigande
G 000 kronor plädera för sambeskattningens upphävande. Jag tycker
icke, att det är mera rörande än att ett ogift fruntimmer som jag pläderar för
borttagande av sambeskattningen. Jag är nämligen icke dummare än att jag
förstår, att örn man tar bort sambeskattningen, minskas skatteunderlaget med
resultat att skatten för oss andra blir högre. Den saken är alldeles uppenbar,
och jag vill understryka vad jag sade örn att man kan eliminera svårigheterna
genom att gå fram på en avdragslinje av annat slag än den som vi nu lia.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

Alla dessa tekniska ting skola emellertid klaras upp genom utredningen. Jag
går så långt, att jag vågar påstå, att sambeskattningen enligt vad jag tror
förr eller senare kommer att tagas bort, Det ligger ju i öppen dag, att den är
orättfärdig. Men även om utredningen utmynnar i ett konstaterande av att
det är omöjligt att få bort sambeskattningen, är detta dock ett icke föraktligt
resultat, ty det skulle åstadkomma, att man kanske finge bort något av den
ovilja sambeskattningen framkallat. Denna ovilja har givetvis tilltagit under
de senare åren på grund av att progressionen numera börjar redan vid 3 000
kronor och emedan skattetrycket ökats mycket avsevärt o. s. v.

Jag vill knyta an till vad fru Nordgren sade örn att hustrur, som arbeta
inom jordbruk och rörelse, böra behandlas på samma sätt som de i förvärvsarbete
utanför hemmet arbetande kvinnorna, Trots att det kan synas djärvt
går jag så långt, att jag säger, att värdet av hustrurnas arbete i hemmet bör
kunna uppskattas. Jag vill icke i detta sammanhang använda uttrycket hustrulön,
ty detta uttryck har använts i mera kåseriartat sammanhang, men jag
vill framhålla, att det vore en fullt konsekvent linje att dela upp inkomsterna
på makarna i sådana familjer, där hustrun arbetar i hemmet. Det är klart, att
detta på sakens nuvarande ståndpunkt är mer eller mindre lösa hugskott.
Först gäller det att få till stånd en utredning, så att man kan bedöma verkningarna
av ett upphävande av sambeskattningen beträffande de familjer det
nu närmast gäller.

Herr Olsson i Gävle menade, att jag tagit mycket lätt på risken av förmögenlietsöverflyftning.
I det nuvarande samhället blir det ju ideligen fråga om
överflyttning av förmögenhet. Skulle man konsekvent följa herr Olssons linje,
så skulle man göra inkomstfördelningen allt ojämnare och ojämnare, så att
allt fler och fler skattskyldiga komme att drabbas av det progressiva skattetrycket.

Herr Olsson sade, att skatteförmågan ensam skulle vara utslagsgivande.
Det är ju just det vi avse. Det är bara den lilla haken, att vi definiera skatteförmågan
litet annorlunda än herr Olsson. Jag understryker ännu en gång,
att en familj, där mannen ensam förtjänar 10 000 kronor, har större skatteförmåga
än en familj, där mannen och hustrun gemensamt förtjäna 10 000
kronor och där hustrun antingen måste ha hjälp med hemmets skötsel eller
också arbeta dubbelt.

Fru Nordgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! För att intet missförstånd skall uppstå, vill jag påpeka, att jag icke
avsåg sambeskattningen, utan eventuella skatteavdrag för det arbete jordbrukarhustrurna
utföra genom att sköta hem och barn. Därvidlag ansåg jag
det icke spela någon roll örn detta hennes arbete uppskattades och avdrag
erhölles härför, enär detta arbete icke tillför familjen någon ökad penninginkomst,
och det ju är inkomsten som skall beskattas och icke arbetet som
sådant. Men det är givet, att saken skulle ställa sig annorlunda, när det gäller
sambeskattningen.

Herr Olsson i Gävle erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag hoppas ingen i kammaren missuppfattade mig, då
jag sade, att örn man skulle bereda möjlighet till att komma ifrån progressiviteten
genom att dela upp förmögenheterna och eventuellt inkomsterna, borde
man vara konsekvent. .Varför skall man bara dela upp inkomst och förmögenhet
i sådana familjer, där hustrun arbetar utom hemmet, varför skall man
icke dela upp inkomst och förmögenhet, då det gäller familjer, där hustrun

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

är hemmafru? Det är väl lika rimligt, att fru Andersson, som går hemma och
sköter sitt hus, skall taxeras för karlens halva förmögenhet och halva inkomst
som det är att fru Karlsson, som skaffar sig inkomst ute på arbetsmarknaden,
skall behandlas som ensamstående skattskyldig. Men jag är övertygad örn att
när vi ha kommit dithän med uppdelningen, så kommer nog fröken Andersson
att liksom jag vilja tänka över saken en gång till.

Beträffande talet om det rörande i arbetarkvinnornas ställningstagande
vill jag framhålla, att det icke torde vara någon hemlighet att de, som skildrade
läget för dessa kvinnor, underläto att tala örn för dem, att sambeskattningens
införande skulle medföra skattehöjning för de lägre inkomsttagarna
till förmån för de högre inkomsttagarna. Den saken visste arbetarkvinnorna
icke av.

Vidare yttrade:

Herr Bladh: Herr talman! Jag tror man kan säga, att örn fröken Andersson
icke kommer att vinna någonting annat med sin framstöt, så kommer hon att
ha åstadkommit, att frågan örn beskattning av hemmavarande kvinnors arbete
aktualiserats. Fröken Andersson anser tydligen inte bara att det arbete, som
kvinnorna utföra i hemmet, har ett värde —- det är givet, att så förhåller sig
— hon anser dessutom, att detta värde bör bliva föremål för beskattning. Örn
kvinnorna komma att gilla detta betraktelsesätt, tillkommer icke mig att avgöra.
Det får fröken Andersson själv överväga.

dag kan mycket väl förstå, att stora inkomsttagare och stora förmögenhetsägare
önska få sambeskattningen upphävd. För äkta makar tillhörande denna
kategori skulle sambeskattningens slopande medföra en betydande skattelindring.
Men lika naturligt finner jag det vara, att män och kvinnor bland de
små inkomsttagarna icke kunna reflektera på ett slopande av sambeskattningen
med mindre än att de få kompensation på annat sätt. Vid genomförandet
av 1938 års skattereform avpassades statsbeskattningens progressivitet med
hänsyn tagen till sambeskattningen. Då motionärerna nu begära, att sambeskattningen
skall upphävas, innebär detta i själva verket, att de påyrka en
lindring i progressionen för de större inkomsttagarna utan motsvarande lättnad
för de mindre inkomsttagarna. Man vill helt enkelt komma ifrån progressionen.
Detta är det mest karakteristiska för denna motion. Motionärerna medge
själva, att eftersom kommunalskatten är proportionell, vållar sambeskattningen
i fråga örn denna skatt ingen annan olägenhet än den, att hustruns
grundavdrag är mindre än mannens, och att gift kvinnas 200-kronorsavdrag
från egen inkomst icke får bänkås. Örn motionärerna mena, att hustruns
grundavdrag vid kommunalbeskattningen bör vara lika stort som mannens, så
kan jag instämma med dem. Utskottet har också gått in för en sådan ändring
av gällande beskattningsregler. Beträffande statsbeskattningen ställer sig saken
helt annorlunda. Där har sambeskattningen som skattehöjande faktor för
de stora inkomsttagarna fått en motvikt i icke utnyttjade avdrag och i bankningsregelns
irrationella verkningar för de små inkomsttagarna. Den saken
tyckas motionärerna alldeles ha förbisett.

Personligen anser jag, att hela det nuvarande avdragssystemet är behäftat
med så stora svagheter och leder till så orimliga konsekvenser för de små inkomsttagarna,
att systemet bör avskaffas och ersättas av ett system med
barnbidrag eller med något annat system, som medför rättvisa i fråga om beskattningen.
Detta är betydligt viktigare än att avskaffa sambeskattningen.
Yi skola komma ihåg, att mer än (JO % av alla trebarnsfamiljer här i landet icke
kunna fullt utnyttja sina ortsavdrag vid statsbeskattningen. Jag vill tillägga.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

att om sambeskattningen upphäves, innebär etet, att deras antal som icke kunna
utnyttja sina avdrag ytterligare kommer att ökas. Dessa sämst ställda få en
avsevärt mindre hjälp genom avdragen än de. som lia det bättre ställt och
kunna utnyttja hela sina avdrag. Jag skall taga ett exempel. En trebarnsfamilj
här i Stockholm, som har en inkomst på 5 000 kronor, får enligt den
nuvarande bankningsregeln 1 200 kronor mindre i avdrag än en trebarnsfamilj
i Stockholm, som har 8 000 kronor i inkomst. Med nuvarande utdebitering
innebär det, att den större inkomsttagaren får en skattelättnad, som är cirka
163 kronor större än den, som kommer den mindre inkomsttagaren till del.

Nu begära motionärerna, att äkta makar skola beskattas som av varandra
oberoende skattskyldiga, både då det gäller inkomst och då det gäller förmögenhet.
Följden skulle bliva, att för äkta makar, som ägde en förmögenhet
av cirka 150 000 kronor, skatten skulle minskas med ca 130 kronor. Ingen kan
väl rimligen påstå, att makarnas gemensamma skatteförmåga minskas genom
denna enkla bokföringsåtgärd som överföringen av halva förmögenheten på
hustrun skulle innebära. Just så skulle resultatet av sambeskattningens upphävande
komma att te sig. Jag vill dessutom mycket starkt stryka under,
att risken för överflyttning icke bara av förmögenhet utan också av inkomst
kan bli betydande, för den händelse vi upphäva sambeskattningen.

Men icke nog med det. Antag att en trebarnsfamilj, som har en förmögenhet
av, låt oss säga 150 000 kronor, dessutom har en årsinkomst på 20 000 kronor,
av vilka mannen tjänar 15 000 kronor och hustrun 5 000 kronor. På grund av
den lägre progressionen vid särbeskattning skulle familjen få sin statliga inkomst-
och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet
minskad med i runt tal 440 kronor. Men en trebarnsfamilj, som icke Ilar någon
förmögenhet och som har en inkomst på bara 5 000 kronor, varav mannen förtjänar
4 000 kronor och hustrun 1 000 kronor, skulle icke få ett öre i skattelindring.
Den skulle i stället få en skatteökning av det enkla skälet, att
hustrun skulle gå miste örn ett avdrag på 1 175 kronor. Det motsvarar en
skattelättnad på ca 150 kronor, som den förmögna hustrun med stora inkomster
skulle få men som den fattiga hustrun med liten inkomst icke skulle få.
På samma sätt skulle motionärernas förslag verka i en massa fattiga arbetarfamiljer
i detta land. Jag måste säga, att detta stämmer dåligt överens med
motionärernas syfte, som säge.s vara att främja kvinnornas deltagande i förvärvsarbete.
På mig — jag kan icke döma för andra — verkar det dessutom
rätt osmakligt, att man nu i agitationen för upphävande av sambeskattningen
icke dragit sig för att ge sken av att upphävandet av sambeskattningen skulle
bli till fördel även för de små inkomsttagarna. Det talet kommer ej att övertyga
många arbetarhustrur i detta land. Dessa arbetarkvinnor veta mycket
väl, hur det skulle bli, låt oss säga för fyra-, fem- och sexbarnsfamiljer, där
hustrun får slita och släpa för att hjälpa till att hålla familjen uppe. Samtidigt
som tjugutusenkronorsfamiljen finge en skattelättnad på 400—500 kronor,
lämnades de sämst ställda utan hjälp. Det kan jag icke anse vara riktigt. Jag
hoppas, att utredningen klart skall visa detta.

En sak till! Rätt betänkligt är, tycker jag, att motionärerna utan inskränkning
åberopa 16 § 1 mom. andra stycket i stället för tredje stycket i inkomstoch
förmögenhetsskatteförordningen. Örn motionärernas förslag bifölles på den
punkten, skulle det leda till att vi finge två slag av ensambeskattade personer
bär i landet men, märk väl, med väsentligt olika hårdhet i beskattning på
precis samma inkomst. Det skulle leda till att gifta personer med stora inkomster
skulle få rätt till grundavdrag oberoende av inkomstens storlek, under
det att andra ensambeskattade icke få något grundavdrag alls, när inkomsten

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar rn. m.

(Forts.)

överstiger visst belopp; som bekant är detta belopp i den första dyrorten
14 000 kronor och här i Stockholm 15 200 kronor. I det fallet ha motionärerna
varit oförsiktiga och tagit med herr Lundells resonemang, som tog
konsekvensen av det hela. Men att ställa in detta i det här sammanhanget
skulle till sina verkningar betyda ett fullständigt upphävande av likformighetsregeln
i vad gäller beskattningen. Det skulle leda till, att gifta personer
med stora förmögenheter och stora inkomster skulle gynnas på andras bekostnad.
Jag kan icke se, att detta är vare sig riktigt eller rättvist.

Herr talman! När jag med denna motivering yrkar bifall till utskottets
förslag, är det med den förhoppningen, att den grundläggande men också klarläggande
utredning, som nu skall följa, skall visa, att det varit inte så lite
överord, som här sagts från deras sida, som utan vidare vilja ha bort sambeskattningen.
Vår skattelagstiftning tarvar en genomgripande justering men på
sådant sätt, att de små inkomsttagarna, som nu icke kunna utnyttja sina
avdrag, få möjlighet att göra det eller få kompensation på annat sätt och att
de, som lia stor inkomst, också beskattas därefter. Låt oss gå in för att skapa
större rättvisa, där rättvisa står att vinna! Även om jag ej är säker på att
vi nå högsta punkten denna gång, är jag villig att bidraga till en utredning.
Jag har velat knyta dessa reflexioner till det föreliggande förslaget.

Häruti instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Då bevillningsutskottet vid behandlingen
av vår motion nr 269 tillgodosett motionens önskemål, har jag ingenting
att erinra mot utskottets utlåtande i den saken.

Jag är tillfredsställd med, att den enligt min mening riktiga och kraftiga
lektion, som givits av den siste talaren i fråga örn sambeskattningen och dess
verkningar, icke drabbar vår motion. Vi lia nämligen gått på fortsatt sambeskattning,
dock med begäran, att det skall ske rättelse i fråga örn vissa enligt vår
mening berättigade avdrag, som böra kunna få göras inom sambeskattningens
ram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag kan icke förstå vad herr Bladh vill
vinna med att snedvrida diskussionen. Det är fel att göra detta till en fråga
örn att de mindre bemedlade skola hjälpas. Den punkten äro vi alla fullt eniga
örn, att de som ha det svårt skola hjälpas. Men det skall icke ske på denna väg.

Nu är det så, att sambeskattningen leder dithän, att den träffar och pressar
hårt. Örn man upphäver denna sambeskattning, får man se till, att man på avdragsvägen
ordnar så, att de som ha relativt låg inkomst icke därigenom komma
i ofördelaktigt läge. Jag kan hålla med herr Olsson i Gävle, när han frågade,
varför icke kvinnor, som gå hemma, skola få del av mannens förmögenhet.
Det tycker jag också. Jag kan nästan instämma i allt vad herr Olsson i
Gävle sedan yttrade.

Vad frågan gäller är detta: Varför skola två personer, som tillsammans må
ha 6 000—7 000 kronors årsinkomst, beskattas hårdare på grund av att de ingå
äktenskap med varandra? Är det på den vägen som samhället tänker bedriva
positiv fainiljepolitik? Jag vill också understryka, att det finns stora arbetargrupper,
där man och hustru arbeta och komma upp till minst denna summa.
Det är här icke fråga om »överklass» och »underklass» och allt detta. Jag vill
understryka, att där hjälp behöves skall den givas och givas ordentligt. Men
man skall icke förfölja de makar, som båda arbeta, på grund av att de ingått

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

äktenskap. Det är där pudelns kärna ligger och icke alls på de periferiska marker,
dit herrarna ge sig i väg för att söka få bort själva kvintessensen i detta
resonemang.

Nu säger herr Bladh vidare, att motionärerna begära upphävande av sambeskattningen,
och att vi förbisett avdragssystemets verkningar. Jag kan åtminstone
icke i den motion, som jag och andra här burit fram, se att vi alls gått
in på de sakerna. Så här lyder vår kläm: »Med anledning av vad här ovan anförts
hemställa vi, att riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj :t med begäran örn
skyndsam utredning rörande ändrade grunder för beskattningen av äkta makar.»

Var står det där, att vi utan vidare vilja denna sambeskattnings upphävande?
Vi begära endast en utredning. Herrarnas resonemang bland annat visar till
fullo, att denna utredning är av behovet påkallad.

Herr Bladh: Herr talman! Det är glädjande att höra, att nu ämnar tydligen,
fröken Andersson icke fortsätta sina stora möten med mottot: upphävande av
sambeskattningen. Nu talar hon icke örn detta.

Men jag vill fråga fröken Andersson: är det riktigt, att det är en periferisk
sak, huruvida den större delen av befolkningen här i landet får en ökad beskattning?
Jag anser det vara en mycket central del i hela vår skattepolitik.

Dessutom anser jag icke. att det är att snedvrida denna debatt att taga fram
konsekvenserna av de förslag, som fröken Andersson vill ha genomförda. Det
kan bara tjäna till att belysa saken från flera sidor, örn även dessa synpunkter
komma fram.

Sedan vill jag säga, att jag döljer icke, att det hade varit lyckligare, om utskottet
hade använt uttrycket, att utskottet »förutsätter», att sambeskattningen
skall kvarstå. Enligt min uppfattning hade det varit att mera säga ut vad utskottet
i verkligheten menat än när man ändrat detta uttryck till »antager».

Herr Olsson i Gävle erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet, när fröken Andersson instämde med mig, när
det gällde förmögenhetens uppdelning på man och hustru. Jag anförde ju, att
det var konsekvensen för dem, som krävde sambeskattningens upphävande. Jag
har icke ett ögonblick funderat på att medverka till den proceduren.

Sedan vill jag säga, att fröken Andersson skall icke vara förvånad över de
synpunkter, som herr Bladh lagt på denna fråga. Det är nödvändigt, att dessa
ting hli klarlagda. Det har varit alltför mycket demagoger, som rört sig i denna
skattefråga, för att man icke skall ha anledning att säga ifrån, att de ha
känt rätt litet till vad de sysslat med.

Härefter yttrade

Herr Fröderberg'': Herr talman! Jag ber att få uttala min glädje över den
hovsamma ton, som de båda kvinnliga representanterna anlagt i debatten i
dag. För några månader sedan träffade jag dem ute i staden på ett möte om
samma sak. Där lät det helt annorlunda. Jag vill vidare bara konstatera, att
vad jag då sade och de sifferuppgifter, som jag där framilade, är ungefär
detsamma som utskottet nu framlagt i sin utredning. Men en tidning i Stockholm
behagade vid det tillfället kalla detta mitt anförande för hokus-pokus
med siffror.

Emellertid, den utredning utskottet gjort har visat på åtskilliga saker, som
den stora allmänheten och jag tror en hel del av riksdagens ledamöter icke
visste. Jag hoppas nu, att om man fortsätter med möten och tidningsartiklar

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Motioner angående ändrade grunder för beskattning av äkta makar m. m.

(Forts.)

man då skall taga hänsyn till den utredning utskottet lämnat, så att den fortsatta
diskussionen kan bli mera saklig och människorna verkligen få veta mera
sanning örn dessa skattelagars mysterier.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 49, i anledning av väckt motion angående
beskattningen av expropriationsersättning i vissa fall; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse,
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 9 § utsökningslagen; och

nr 46, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av dels Kungl.
''Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar
av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521), dels ock en i
ämnet väckt motion.

Genom en den 16 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion, nr 486 i andra kammaren av herr Persson
i Landafors m. fl.

I motionen hade föreslagits, att 6 och 36 §§ krigsfamiljebidragsförordningen
skulle erhålla viss ändrad lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda författningsförslaget, måtte för
sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942
(nr 521);

B. att motionen II: 486 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Ändring i
vissa delar av
krigs! amiljebidragsförordningen.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Ändring i vissa delar av krigs familjebidrags förordningen. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Vi lia i en motion i anslutning till
krigsfamiljebidragsförordningen hemställt örn att beträffande krigsfamiljebidrag
skall moder, som förestår värnpliktigs hushåll, placeras i samma tariff
som värnpliktigs hustru. Motionen innebär alltså, att modern skulle erhålla
samma familjepenning. För närvarande är det ju så, att bidraget till moder,
som icke räknas till husföreståndarinna, är ungefär hälften så stort som familjebidraget
till hustru. Utskottet har sagt. att det skulle uppstå synnerligen
stora svårigheter att fastställa, huruvida moder, med vilken den värnpliktige
sammanbodde, vore att anse såsom hans husföreståndarinna, eller örn
han i stället skulle anses innebo hos modern. Det skulle alltså överlämnas till
familjebidragsnämnden att handlägga dessa frågor. Då kan jag icke förstå,
att man icke i ett sådant här fall också skulle kunna avgöra den saken.

Vidare ha vi i vår motion hemställt, att rätt till familjebidrag och långtidslön
enligt krigsfamiljebidragsförordningen icke skall kunna överlåtas, och
att den härmed ej heller skulle kunna tagas i mät. Nu föreställer jag mig,
att det för närvarande är så, att när långtidslönen skall utbetalas till de värnpliktiga,
som avvecklas från den militära beredskapen och komma hem och
ha sin långtidslön att hämta, så komma skattemyndigheter och andra och
utföra ett synnerligen förstörande arbete på dessa värnpliktigas ekonomi. Motionärerna
ha ju uppfattat saken så, att denna långtidslön skulle vara
till för att den värnpliktige, när han kommer ut från den militära beredskapen,
skulle ha ekonomiska möjligheter att försörja sig en tid framåt, varunder
han måste se sig örn efter arbete och sysselsättning.

Nu säger utskottet alltså, att denna långtidslön är att betrakta som en ren
löneförmån, och att man i det avseendet icke kan utfärda bestämmelser, som
skulle göra, att man icke finge taga densamma i anspråk för att täcka den
värnpliktiges gäld.

Jag anser emellertid, att båda dessa krav, som vi framställt i vår motion, äro
synnerligen beaktansvärda. Jag ber därför också att få yrka bifall till motionen.

Herr Ryberg: Herr talman! Jag skall icke ingå på någon längre diskussion.
Riksdagen hade förra året till behandling en motion, som liknade denna. Utskottet
har både då och nu uttalat, att när en värnpliktig och hans moder bo
tillsammans är det mycket svårt att konstatera, örn modern är husföreståndarinna
åt sonen eller sonen inneboende hos modern. Det har under den tid
som gått visat sig, att de bidragssökandes uppgifter varit mycket otillförlitliga.
När beredskapen håller på att avvecklas förlorar även en ändring i krigsfamiljebidragsförordningen
i stort sett sin praktiska betydelse.

Likadant; är det när det är fråga örn långtidslönen. Där ha motionärerna
velat, att den icke skall kunna tagas i mät. Departementschefen har, när långtidslönen
infördes, ansett, att den kan utmätas, därför att denna lön är en
löneförmån. Även denna fråga kommer, när beredskapen avvecklas, att mista
sin betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 13 juni 1045 fm.

Nr 28.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning angående tillgodoräknande i vissa fall
av tjänsteplikt för rätt till hemortslön m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckta motioner
örn inrättande av en statlig lånefond för driftskredit m. m. åt jordbrukare
och jordbruksarbetare.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag vill deklarera, att jag för min
del i stort sett är tillfredsställd med vad utskottet här bar förordat. Emellertid
vill jag göra erinringar på några punkter.

Det är ju bär fråga örn beredande av möjlighet till kredit för anskaffande
av jordbruksinventarier åt sådana personer, som ämna börja jordbruk, vare
sig på egen eller arrenderad jord. Utskottet säger härom att motionärerna synas
ha överskattat betydelsen av det lånebehov, som kan föreligga för ifrågavarande
ändamål. Ja, det kan ju till en del bero på, hur man tänker sig, att
jordbrukarklassen skall rekryteras. Vill man i största omfattning hjälpa fram
t. ex. lantarbetare, som sakna egna medel för att bli självständiga jordbrukare
såsom arrendatorer eller å egen fastighet, tror jag nog man kan säga,
att det finnes ett rätt stort behov av vidgade lånemöjligheter på detta område.

Jag noterar med tillfredsställelse, att utskottet förordat att möjligheterna till
lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare böra vidgas något. Utskottet
har sagt sig kunna gå in för en högre belåningsgräns än som nu gäller. Denna
är nu satt till högst 75 procent av ett på visst sätt fastställt belåningsvärde.

Jag är ense med utskottet örn att betydande svårigheter äro förenade med
en anordning, enligt vilken man vill åstadkomma att lösa inventarier bilda
kreditunderlag, då man ju med nödvändighet måste i viss mån binda låntagarens
dispositionsrätt beträffande dessa inventarier. Men vi alla, som ha kännedom
örn förhållandena på landet, veta, att det är ganska vanligt att jordbrukarna
binda sig på det sättet. Så sker nämligen, då de göra inköp av inventarier
på avbetalning i form av s. k. hyreskontrakt. Örn de ej kunna erlägga
betalning för en häst t. ex., heter det i kontraktet, att de förhyra den.
De förvärva således icke äganderätten och kunna icke avhända sig hästen,
innan den är betald. Ungefär på samma sätt går man tillväga, när det gäller
en del döda inventarier för jordbrukets behov. Men den omständigheten att
detta förekommer i rätt stor utsträckning visar, att jordbrukarna ha intresse
av att låna pengar, även örn de på detta sätt bli bundna i fråga örn dispositionen
av de pantförskrivna inventarierna. Jag vill därför understryka att
det är nödvändigt, att man tar upp även den här frågan till närmare skär -

Molioner orri
inrättande av
en statlig
lånefond för
driftskredit
m. m. åt jordbrukare
och
jordbruksarbetare.

skådande.

Jag vill hoppas, att vad utskottet här förutsätter, nämligen att Kungl. Maj:t
skall ha sin uppmärksamhet riktad på frågan, skall föra med sig att frågan
föres fram till en lösning inom den närmaste tiden.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till vad utskottet här har

föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.
Andra kammarens protokoll 19}t5. Nr 28. 4

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

A vinningeanslag
till
lantbrukshögskolan.

§ 17.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag till lantbrukshögskolan jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående lantbrukshögskolan: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Limdberg: Herr talman! Under punkten »Lantbrukshögskolan: Avlöningar»
har utskottet, som det heter, på förekommen anledning ansett sig
böra erinra örn sitt utlåtande vid fjolårets riksdag, och jag ber att i främsta
rummet få knyta an till detta uttalande och göra några allmänna principiella
reflexioner.

I lördags underströk herr Eriksson i Stockholm i annat sammanhang, att
ämbetsverken böra göra sig väl underrättade örn de tankar vi i riksdagen
ha beträffande vissa av deras åtgöranden i föreliggande frågor och följa de
anvisningar, som givas av utskotten och riksdagen.

Våra ämbetsverk, institutioner, styrelser och befullmäktigade på olika håll
borde verkligen lägga detta uttalande på minnet, ty klarhet måste på ett eller
annat sätt bibringas de ansvariga örn, att dessa ansvariga icke äro sig själva
nog, utan att de skola verkställa de beslut, som folkets valda förtroendemän i
riksdag och annorstädes fatta.

Efter den kritik av byråkratism, slentrian etc., som nu riktas mot samhällets
verkställande och tänkta verkställande organ, är det tydligen på tiden att vi
ta itu med att rensa upp i denna ämbets- och tjänstemannabråte, som min
själ icke fostrats och icke är ett uttryck för vad vi inom arbetarrörelsen önska
av våra tjänste-, ämbets- och styrelsemän i vår statsförvaltning.

Jag vill erinra örn att kritikerna i detta fall tillhöra det folkskikt, som
rekryterar och fostrar vår ämbetsmannakår. Det är givet, att när dessa nu
förskräckas av resultatet, ha vi andra -—• där det verkligen behövs — ingen
som helst anledning att motsätta oss en storstädning. Jag har personligen
den uppfattningen, att den större delen av våra tjänstemän äro mycket duktiga,
arbetsvilliga och ansvarsmedvetna. Frågan synes mig därför vara en
uppfostrings- och urvalsfråga. Det är angeläget att riksdagen säger ifrån
och konkret ger tillkänna de principer och handlingsmotiv som skola gälla.
På så sätt kan det bli bättre överensstämmelse mellan de beslutande och verkställande
organen.

För en demokrati är detta en allvarlig och grundläggande fråga, ty om
klyftan mellan de av folket valda och beslutande förtroendemännen och dem
som sitta i styret i våra ämbetsverk och institutioner är alltför stor, kan vad
de folkvalda förtroendemännen tänka och vilja aldrig komma till fullt uttryck
i vårt samhällsliv, utan demokratien kommer på ett eller annat sätt att
hämmas och kvävas i den praktiska tillämpningen.

En annan fråga som också bör uppmärksammas är frågan örn de importerade
idéströmmarnas betydelse i vår statsförvaltning. Det är angeläget, att vi
göra klart för alla, att representanter för en politisk uppfattning, som icke
är representerad i riksdagen, icke är önskvärd i vår statsförvaltning och i
våra institutioner. Under alla förhållanden böra de icke, bara därför att de
företräda en sådan uppfattning, få företräden och förmåner framför andra.

Dessa icke önskvärda element böra på lämpligt sätt avlägsnas, och även
här är det angeläget att de, som vi satt att styra och ställa i dessa frågor,
verkligen i sitt handlande uppbäras av den demokratiska anda vi företräda
och att de även se till att den icke på olika bakvägar suddas ut.

Onsdagen den 13 juni 10-15 fm.

Nr 28.

Avlöning sanslag lill lantbrukshög skolan. (Forts.)

Det är också angeläget att överordnad känner ansvar och handlar opartiskt
i sin tjänstemanna- och förmansställning. Jag anser för egen del, att det är
en renlighetsåtgärd att vi på dessa olika punkter verkligen säga ifrån.

Jag har, herr talman, velat göra dessa allmänna principiella deklarationer
på grund av de erinringar, som man vid olika tillfällen haft anledning göra mot
att organ, som skolat verkställa riksdagens beslut, i handling visat, att de icke
följt dem.

Jag har även i den föreliggande lönefrågan väckt en motion, vari jag yrkar
avslag på vissa lönejusteringar vid lantbrukshögskolan. Jag har väckt denna
motion, inte därför att jag anser att assistenterna eller andra ha för goda löner.
Tvärtom är det nog så, att man i en del fall kan tala om att de varit underbetalda.
Men vad jag velat ge uttryck åt är just att lantbrukshögskolans ledning
icke visat prov på vilja och förmåga att handha sina personalfrågor. Det är
därför enligt min mening angeläget, att vi, innan vi besluta i dessa frågor, verkligen
få garantier för att andra principer komma till sin rätt än de, som nu
synas råda.

Jag finner det bl. a. anmärkningsvärt, att det exempelvis i ett personalärende
förelåg två väsensskilda utlåtanden från olika professorer örn samma person.
Den ene professorn säger örn sökanden: »Hans sätt att genomföra honom ålagda
uppgifter har alltid ådagalagt stort intresse och förmåga att planera och leda
andras och eget arbete. Av (assistenten) avgivna försöksrapporter och i olika
samband utförda bearbetningar och sammanställningar av försöksmaterial vittna
örn utpräglat sinne för precision, goda teoretiska kunskaper och förmåga att
klart och koncist framställa de av undersökningens resultat dragna slutsatserna.
»

Den andre professorn, som visserligen skrivit sitt uttalande under trycket av
att rädda sitt eget skinn, skriver örn samme assistent, att »han innehar den
lindrigaste befattningen av samtliga assistenter vid husdjursförsöksanstalten,
och denna befattning kan,och bör ersättas med ett laboratörbiträde. Den nuvarande
anordningen har emellertid ansetts lämplig därför, att assistentens arbetskapacitet
icke räcker till för de större arbetsuppgifterna etc.». I ett annat
uttalande av samme professor gives det uttryck åt att. en högre löneplacering
icke innebär en förändring av arbetsuppgifterna. Det bör också uppmärksammas,
att en i förhållande till det senaste uttalandet hög löneplacering förut förordats
för denne assistent. Därest man har den uppfattningen att kompetensen
är så dålig, bör man ju i rättvisans namn icke rekommendera denne till högre
löneplacering. Man kan i det sammanhanget fråga: Vad är sanning och vad
skall man tillmäta för betydelse åt de olika uttalandena?

De verkliga motiven i detta sammanhang äro ju andra än sakliga. Man har
baserat sitt ställningstagande på ovidkommande frågor, som icke höra samman
med tjänsten. Men när man läser igenom de digra luntorna i detta ärende, något
som jag tyvärr fått lov att göra, får man ett intryck av att det råder godtycke
och i övrigt förhållanden, som jag anser icke böra höra hemma i en statlig
institution. Likaså är det angeläget att dugligheten och icke pappersmeriterna
allenast bli avgörande. Det är speciellt på den punkten jag velat uttala några,
erinringar till protokollet. Man har nämligen ständigt sökt att gå förbi personer,
som äro självlärda, fastän utskottet föregående år klart och tydligt sagt sin mening.
Jag hoppas, att man skall kunna rätta till dessa missförhållanden. Nu
har utskottet förordat en höjning av lönegraden för vissa befattningar till lönegrad
Eo 18. Jag förväntar, att man då från den ansvariga ledningens sida verkligen
i handling visar, att man följer vad riksdagen och utskottet har önskat.

Med det som jag nu anfört har jag, i den form som jag ansett vara den enda
jag kunnat välja, endast velat uttala några synpunkter i saken. Jag har velat

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avlöning sanslag till Ian t brill; sh ö g skolan. (Forts.)
betona, att jag för egen del är av den uppfattningen, att riksdagen bör nied
noggrannhet följa lantbrukshögskolans arbete och förehavanden. Det är angeläget,
att riksdagen i detta sammanhang än en gång understryker vad utskottet
här har förordat, nämligen att våra institutioner och våra skolor böra uppmärksamma
vad riksdagen skriver och önskar.

Under nuvarande förhållanden anser jag mig, fastän jag är motionär, icke
böra yrka bifall till min motion. Denna har väckts speciellt därför att jag skulle
få tillfälle att rikta ett observandum i denna fråga. Under sådana förhållanden
har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då den föregående
ärade, talaren icke gjorde något yrkande kunde det ju vara överflödigt att
säga något vidare i denna sak. Jag trodde emellertid, att han med sin kända
uthållighet skulle löpa linan ut och yrka bifall till motionen och avslag å den
framställning, som gjorts om höjning av lönerna till vissa av lantbrukshögskolans
assistenter och befattningshavare.

Nu är det ju så, att alla vägar bära till Rom. Herr Lundberg har här talat
örn, att anledningen till yrkandet i motionen icke så mycket var intresset att
få motionen bifallen, utan att få tillfälle att hålla ett reformatoriskt
anförande beträffande statens lönepolitik. Jag skall icke gå närmare in
på den saken. Hela motiveringen för motionen lyder så här: »Med
hänvisning till de löneprinciper, som gälla för den allmänna arbetsmarknaden,
och det, som det vill synas, godtyckliga förfarandet med löneplaceringar,
som gälla vid lantbrukshögskolan, får jag hemställa, att riksdagen
måtte besluta avslå de föreslagna löneregleringarna för högskolan.

Ja, jag skulle kanhända i visst avseende kunna ställa mig på herr Lundbergs
sida, då det gäller att draga upp jämförelser mellan den statliga lönepolitiken
och den allmänna lönepolitiken. För dem, som anse det angeläget
att få mer och mer statliga befattningshavare på skilda områden, kan det
vara hälsosamt, tror jag, med just dessa reflexioner.

Emellertid ville herr Lundberg komma fram till en fråga, som vi rätt mycket
lia sysslat med inom avdelningen i utskottet, nämligen frågan örn befordran
av en viss tjänsteman i lantbrukshögskolan. Utskottet ansåg förra året, att
det icke borde vara nödvändigt med agronomexamen för inplacering i viss
lönegrad, nämligen i lönegrad Eo 16. Det Amr en viss person, som man då hade
i tankarna. Emellertid har ju lantbrukshögskolan icke följt våra påpekanden
i det avseendet.

Då jag i likhet med herr Lundberg studerat den väldiga lunta, där man
från skilda sidor framför sina synpunkter på en viss tjänstemans kvalifikationer,
blev jag dock icke —- det måste jag säga — lika övertygad som herr
Lundberg örn att man från lantbrukshögskolans sida icke skulle ha handlat
med ansvarskänsla i denna sak. Ty det torde väl ändå vara så, att de, som ha att
anställa underordnade tjänstemän, måste utgå från deras kompetens för den
uppgift det gäller. Herr Lundberg talar örn dessa pappersmeriter. Ja, herr
Lundberg, när vi bli litet bättre socialiserade, måste vi väl ha pappersmeriter
allihop, annars vågar ingen göra någonting. Det blir litet besvärligt med pappersmeriterna.
Till dem, som i likhet med herr Lundberg anse, att det här
begåtts en orätt, vill jag säga, att jag, när jag läste de meriter, som radades
upp från vederbörandes sida —■ jag skall icke föredraga dem här — blev en
smula förskräckt.

Jag är ense med herr Lundberg örn, att man vid lantbrukshögskolan och

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avlöning sanslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
överhuvud inom hela den statliga förvaltningen — det har även understrukits
i jordbruksutskottets utlåtande — bör se till den verkliga skickligheten. Om
det vore så, att man i merituttalandena kunnat utläsa, att det verkligen begåtts
ett felsteg från vederbörandes sida, hade utskottsutlåtandet nog skrivits på ett
annat sätt. Jag tror icke, att det ligger så illa till med lantbrukshögskoians
intentioner här, som herr Lundberg vill göra gällande. Jag är i varje fall
ej säker därpå.

Jag har naturligtvis ingen anledning att yrka annat än bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lundberg: Herr talman! Då herr Carlström talar örn, att jag icke
yrkat bifall till min motion, vill jag säga att det beror på, att ett enigt utskottsutlåtande
icke annat än under särskilda förhållanden brukar fällas i
kammaren. Örn utskottet funnit, att man kan göra en lönereglering för dessa
grupper utan att det leder till konsekvenser i ett eller annat avseende för
framtiden, har jag — det är givet — intet emot att de lägre inkomsttagarna
i detta fallet få en lönereglering, även örn jag måste säga, att det är underligt
att denna lönereglering kommit i den formen, som här givits.

När herr Carlström talar om att jag hållit ett reformatoriskt anförande,
vill jag säga, att jag icke vill tävla i någon mån med honom i det hänseendet.
Vad jag vill ha fram är nämligen det, att vi böra se till att inom våra verk
och institutioner den anda och de principer, som vi från riksdagens sida önska
hävda, också komma till uttryck. Herr Carlström vet, att jag icke kan andraga
vissa saker, som jag skulle önska meddela.

Jag vill i det sammanhanget påpeka att man också använder olämpliga metoder.
Det har talats örn kompetens och meriter, och jag har personligen kritiserat
detta system vid olika tillfällen. Men när man i det aktuella fallet skulle
ta ställning till utnämningsfrågan, infordrade man inga meritförteckningar alls.
Örn jag inte är felaktigt underrättad tillsatte man utan vidare tjänsten den 15
juli. Man hade försiktigtvis placerat den som då stod i lönegrad Eo 14 i en
tillförordnad befattning, som gav mera än Eo 16. Orsaken härtill känner
jag inte. I ett yttrande från en professor säges det, att örn en person placeras i
en högre lönegrad, innebär inte detta att hans arbete på något sätt skulle
förändras. Jag tycker detta är en mycket underlig princip, i synnerhet örn
den skulle tillämpas inom statsverket överhuvud taget. Man infordrade icke
meriterna förrän överklagandet hade gjorts. De inkommo i augusti, alltså
sedan man hade tillsatt tjänsten.

Gentemot kritiken mot detta förfaringssätt fastslår styrelsen att den »då det
gäller befattningar såsom den här ifrågavarande har möjlighet att pröva bebefattningshavarens
kompetens utan att infordra vederbörandes meritförteckningar».
Det är också ett mycket underligt polemiskt uttalande man gör då
man säger: Att agronom den och den ej kunnat åberopa utom tjänsten förvärvade
meriter torde närmast bero på att han ägnat sig helt åt tjänsten.
Detta bör, enligt min uppfattning, anses som en stor merit för honom. Det
rimmar likaså ganska dåligt när man å ena sidan underkänner den självlärde,
men å andra sidan, under våren i år, ändock kallar just denne underkände till
sakkunnig i en kommitté som, örn jag inte tar fel, även Kungl. Maj:t har varit
med om att åstadkomma.

Hänsyn till pappersmeriter är väl överhuvud taget inte något speciellt uttryck
för en socialistisk uppfattning. Jag vill erinra herr Carlström örn att
det systemet har grundlagts av andra än dem som företräda det parti jag
tillhör. Jag har den uppfattningen att den verkliga skickligheten skall få göra
sig gällande. Nu råkar det vara på det sättet att jag under ca ett års tid sökt

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Avlöning sanslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
följa detta ärende, och jag vill fråga herr Carlström om han verkligen kan
påstå, att den förbigångne har visat sådana brister och arn den som nu skulle
få uppfattning från Eo 10 till Eo 16 —• och såvitt jag förstår efter ett år
till Eo 18 — har visat sådana egenskaper i sin praktiska gärning, att detta
arrangemang varit motiverat. Jag måste verkligen gratulera herr Carlström,
om han kan komma till ett sådant resultat.

Jag vill slutligen tillägga, att de personer som varit engagerade i saken ha
fått se dessa uttalanden. Det skedde skriftligt, tills man fann att det icke var
lämpligt att fortsätta med skrivelser — som ju kunde bemötas. Sedan gick man
andra vägar.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Herr Lundberg säger
att pappersmeritsystemet grundats av andra än socialdemokraterna. Men herr
''Lundberg kritiserade själv tillvägagångssättet att vederbörande före utnämningen
inte frågat efter några meriter. De kommo fram först sedan utnämningen
var överklagad, och det är denna dossier av meriter och uttalanden från
skilda håll, som jag liksom herr Lundberg studerat. Jag kan emellertid inte
komma till samma uppfattning som herr Lundberg, att de som hade att handlägga
detta ärende inte handlat med oväld.

När det vid en institution finns personer anställda, som man så att säga
har under ögonen i åratal, har man också möjlighet att studera vad vederbörande
gå för; enskilda företagare lia i varje fall under sådana förhållanden
säkerligen intet behov av att infordra meriter. När det nu gäller en utnämning
sådan som denna har det emellertid blivit fråga örn att prestera meriter,
även örn de kommit i efterhand. Jag måste då konstatera att å ena sidan menar
herr Lundberg, att det inte skulle vara nödvändigt med några meriter, men å
andra sidan tycker han att man skall fästa avseende vid desamma.

Jag vill för min del inte ta lantbrukshögskolan i försvar och säga, att man
härvidlag handlat fullständigt riktigt, men jag vågar inte heller påstå att
man begått någon oriktighet. De som varit ansvariga för utnämningen i fråga
ha ju haft möjligheter, menar jag, att på nära håll bedöma vederbörandes
kompetens så att valet kunnat ske någorlunda rättvist.

Herr talmannen: Jag erinrar örn att tillsättning av tjänstemän får avhandlas
endast i enlighet med grundlagens föreskrifter.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag begärde ordet för att påpeka
vad herr talmannen nu redan erinrat kammaren om. Jordbruksutskottet är inte
någon domstol som kan uppta till behandling frågan örn tillsättandet av tjänstemän.
Det skulle aldrig falla oss in, det ha vi ingen som helst befogenhet att
göra.

Det förefaller som örn herr Lundbergs resonemang i dag uteslutande gällde
en anmärkning mot metoden för tillsättandet av vissa tjänstemän vid lantbrukshögskolan.
Jag ber att få säga herr Lundberg, att det synes mig vara fel
forum att behandla denna sak i samband med föreliggande utskottsutlåtande.
Det hade varit bättre örn herr Lundberg beträffande tillsättning av tjänsteman
gått interpellationvägen eller valt en än mera dramatisk form för att ge
uttryck åt den uppfattning han hyser i föreliggande fall. Som herr Lundberg
själv meddelat har han väckt en motion, vari han yrkar avslag på en föreslagen
lönereglering. Han gör detta med det speciella motivet att få tillfälle
att inför kammaren framföra sina kritiska synpunkter beträffande tillsättandet
av vissa tjänstemän. Det är inte det rätta tillvägagångssättet.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Avlöning sanslag till lantbrukshög skolan. (Forts.)

Herr Lundberg: Herr talman! När jag talar om meriter vill jag erinra örn
att jag alltid påtalat det förekommande överflödet av pappersmergel-. Med
verkliga meriter menar jag duglighet och ingenting annat. Att sedan meriternas
värde kan variera är en sak för sig. Jag hoppas att det första anförande jag
höll i denna fråga ändock skall visa vad det är för tendenser jag önskar vända
mig emot.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 2 mars 1945 avgiven, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 142, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa,

1) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Avlöningar
ett anslag av 60 000 kronor;

2) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Driftkostnader
ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

3) till Trädgårdsundervisningen: Lärlingsutbildning ett reservationsanslag
av 12 000 kronor;

4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett
reservationsanslag av 40 000 kronor ;

5) till Trädgårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket
ett reservationsanslag av 1 200 kronor.

Av anslaget till bidrag till kurser i trädgårdsskötsel hade 20 000 kronor
avsetts till utbildningskurser för trädskötare.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 208 av herr Johanson, Karl Emil, och herr Arrhén, likalydande med
11:335 av herr Sveningsson m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte besluta att

till Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel anslå ett till 60 000 kronor förhöjt
belopp (varav 40 000 kronor skulle användas till trädskötarkurser); samt

att till Trädgårdsskötseln befrämjande åtgärder bevilja ett anslag på
100 000 kronor;

2) 1:314 av herr Johanson, Karl August, m. fl., likalydande med 11: 491
av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

3) I: 367 av herr Hagman m. fl., likalydande med II: 563 av herr Larsson
i Karlstad m. fl., vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 142 måtte för höjning av anslaget till trädskötarkurser
till det av lantbruksstyrelsen föreslagna beloppet av 30 000 kronor under
punkt 4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel
anvisa ett med 10 000 kronor förhöjt anslag av 50 000 kronor.

Anslag till
trädgårdsundervisningen.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till trädgårdsundervisningen. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med bifall till förevarande proposition och avslag
å motionerna I: 208 och II: 335, likalydande, samt I: 367 och II: 563, ävenså
likalydande, å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Avlöningar
ett anslag av 60 000 kronor;

2) till Trädgårdsundervisningen: Understöd åt trädgårdsskolor: Driftkostnader
ett förslagsanslag av 20 000 kronor;

3) till Trädgårdsundervisningen: Lärlingsutbildning ett reservationsanslag
av 12 000 kronor;

4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett
reservationsanslag av 40 000 kronor;

5) till Trädgårdsundervisningen: Stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket
ett reservationsanslag av 1 200 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:314 och 11:491 måtte anses besvarade
med vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Hagman och Larsson i Karlstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition och med
bifall till motionerna I: 367 och II: 563, likalydande, samt avslag å motionerna
I: 208 och II: 335, ävenså likalydande, å riksstaten för budgetåret 1945/46
under nionde huvudtiteln anvisa

4) till Trädgårdsundervisningen: Bidrag till kurser i trädgårdsskötsel ett
reservationsanslag av 50 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:314 och 11:491 måtte anses besvarade
med vad reservanterna'' i sin motivering anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Då jag jämte en annan ledamot av
utskottet fogat en reservation till föreliggande utskottsutlåtande skall jag be
att få säga några ord i frågan; det gäller anslaget till kurser för trädskötare.

Det förhåller sig i denna sak så att det för närvarande finns ett ganska stort
antal fruktodlarföreningar, som inte kunna få trädskötare på grund av brist
på härför erforderliga krafter. Samtidigt är det många som årligen söka sig till
kurserna för utbildning av trädskötare men som inte kunna tas emot på grund
av bristande tillgång på medel för dessa kurser. De finansieras på det sättet
att staten betalar ledarna, varjämte varje elev till uppehälle under kursen får
3 kronor per dag.

Nu räcka dessa bidrag inte till åt alla som anmäla sig till kurserna. Följaktligen
få kurserna hållas med ett lägre antal elever än vederbörande kursledare
skulle kunna ta emot. Kostnaden för en elev kan beräknas till ungefär
100 kronor och kursen pågår i fem veckor. Det belopp det här gäller är mycket
blygsamt, bara 10 000 kronor. Orsaken till att motionärerna och reservanterna
begärt det högre beloppet är lantbruksstyrelsens beräkning över vad det
skulle ha kostat innevarande år, örn alla som hade sökt till dessa kurser kunnat
tagas emot. Då skulle kostnaden ha gått till 301000 kronor. Det finns 20 000
kronor disponibla, det fattas således 10000 kronor. För detta ökade anslag,
skulle man kunna få ungefär hundra trädskötare utbildade. Då det av proposi -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslår/ till trädgårdsundervisningen. (Forts.)
tionens upplysningar framgår, att det finns cirka 97 000 trädgårdsodlare sammanslutna
i något över 1 400 fruktodlarföreningar, har varje fruktodlarförening
inemot sjuttio medlemmar. Varje sådan förening önskar en trädskötare.
Kunde man få hundra trädskötare utbildade skulle det betyda att 6 000—7 000
fruktodlare kunde få del av de råd, som en trädskötare kan lämna medlemmarna
i en förening.

Jag nämnde att frågan är obetydlig för riksdagen och anslaget mycket
oväsentligt i riksstaten. Men tillgången på dessa yrkeskunniga personer har
rätt stor betydelse för trädgårdsodlarna. Jag skall be att få med endast ett
exempel klargöra vad fruktodlingen kan betyda. 1936 kom en ung man, lantbrukarson,
hem till Värmland från Amerika. Han visste inte vad han skulle
ta sig till, men han började med fruktodling vid sitt föräldrahem. Där planterade
han 1936 ett antal träd, han fortsatte att plantera 1938, och han har nu
på sin nya trädgårdsodling planterat, på vanlig åkerjord, något över 300 träd;
en del frös bort under de hårda vintrarna. Under de tre senaste åren har han
skördat till ett värde av mellan 3 000 och 3 500 kronor.

Mannen i fråga har själv skriftligt lämnat mig dessa uppgifter. Jag känner
honom inte personligen, men jag fick höra talas örn saken, blev intresserad
och tillskrev honom. Han räknar med att omkostnaderna — gödningsämnen, besprutningsmedel,
emballage för fruktens förpackning — gå till 500 kronor i
genomsnitt per år. Om vi dra denna summa ifrån 3 300 som en medelförtjänst,
betyder det att han har 2 800 kronor för sitt arbete. Han uppskattar själv den tid
han lagt ned på arbete i sin trädgård till tre månader per år. Han har således
på denna odling haft en inkomst på inte mindre än 900 kronor per arbetsmånad,
en synnerligen aktningsvärd arbetsinkomst.

Även förra året, då det i allmänhet var missväxt i fråga om frukten i Värmland.
kunde han sälja för 3 200 kronor, alltså för ungefär det normala. Detta
förvånade mig, och jag bad honom förklara, hur han kunnat göra detta. Han
svarade att det goda skörderesultatet knappast kunde bero på anläggningens
förmånliga, relativt frostfria, läge, då det inte var frost som skadade fruktsättningen
i orten, utan den förstörelse som vållades berodde på det oavbrutna
regnapdet. Han förklarade saken så, att på grund av ordentlig gödsling och
skötsel i övrigt voro blomknopparna utmärkt väl utvecklade. Blomningen varade
ganska länge, längre än hos grannarna, och det gjorde att det blev flera
tillfällen till befruktning än hos grannarna. Vidare hade han varit mycket
noggrann vid planteringen att få sådana träd intill varandra, som hade lättast
att befrukta varandras blommor. Dessa båda omständigheter angav han såsom
orsak till att han även 1944, då det eljest var missväxt, kunde få en fullt tillfredsställande
avkastning av sina små äppelträd.

Vi ha sålunda kommit fram till att vi ha behov av ökad fruktodling. Vi importera
nämligen årligen i normala fall frukt för cirka 15 miljoner kronor. Vi
ha gott örn fruktodlare, som äro benägna att fylla detta vårt behov, men de
sakna erforderlig yrkeskunskap. Vi ha tillräckligt med folk, som vill utbilda
sig till trädskötare, men det saknas medel. Varför skulle då inte riksdagen, som
förut i många fall visat sig ganska förstående för yrkesutbildningens betydelse
och dessutom också ganska förstående, när det gällt att hjälpa mindre bemedlade
till en bättre utkomst, också i detta fall vilja lämna det ringa bidrag
som erfordras? Jag vill vädja till kammaren att för sin del göra detta
och hemställer, herr talman, örn bifall till reservationen.

Herr Sveningsson: Herr talman! I anslutning till de frågor, som behandlas
i Kungl. Maj:ts proposition nr 142, har även väckts en motion av underteck-.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till trädgårdsundervisningen. (Forts.)
nåd och några övriga ledamöter av denna kammare. Yi ha när det gäller
punkt 4 i propositionen gått ännu litet längre än vad herr Larsson i Karlstad
gjort i sin motion och i sin reservation. Vi lia föreslagit att under denna punkt,
bidrag till kurser i trädgårdsskötsel, anslaget borde höjas till 60 000 kronor
och att av detta anslag 40 000 kronor borde utgå till utbildningskurser för
trädskötare. I förhållande till Kungl. Maj :ts förslag är detta en höjning av
anslaget med 20 000 kronor, och detta belopp anse vi borde användas enbart
till utbildningskurser för trädskötare.

I de bygder, där fruktodling och trädgårdsskötsel med någon fördel kunna
bedrivas, lia jordbrukarna och trädgårdsägarna, såsom här förut har sagts, i
stor utsträckning bildat s. k. fruktodlarföreningar. Dessas uppgift är att
ha en eller några personer anställda för att utföra sådant arbete, vartill fordras
mera kvalificerad arbetskraft. De lia att utföra sådana arbeten i trädgårdarna
som beskärning av fruktträd, besprutning och dylikt. Enligt uppgift
av lantbruksstyrelsen finnas här i landet, såsom herr Larsson i Karlstad
redan har upplyst örn, cirka 1 400 sådana fruktodlarföreningar med tillsammans
97 000 medlemmar. Men nu förhåller det sig på det sättet, såsom
här redan också har sagts, att många av dessa fruktodlarföreningar för närvarande
icke ha någon verksamhet på grund av att kunniga, utbildade personer
saknas för dessa uppgifter. Jag har i ortstidningar under den gångna
vintern och våren sett många referat från fruktodlarföreningars årsmöten,
och i slutet av referaten har i regel varit angivet, att föreningen för närvarande
icke har någon verksamhet på grund av att trädskötare saknas.

Var och en kan förstå, att det arbete, som en trädskötare har att utföra,
är ganska besvärligt. Han har att utföra arbete åt ett flertal arbetsgivare
kanske under en och samma dag, han får fara ifrån trädgård till trädgård,
och det ekonomiska resultatet av detta arbete blir i många fall inte sådant
som det borde bli. Det är nog ganska vanligt att en person åtager sig detta
arbete som bisyssla i en fruktodlarförening, genomgår en eller flera utbildningskurser,
som anordnas av hushållningssällskapen och av staten, och så
utför han sitt arbete ett eller två år och sedan är han borta. Därför skulle
det vara önskvärt, såsom vi ha framhållit i vår motion, att ett större anslag
kunde utgå till dessa utbildningskurser, så att ett större antal för saken intresserade
kunde utbildas. Men det är också önskvärt att dessa trädskötare kunde
med starkare band bindas vid sitt arbete. Vi Ira av denna anledning i vår
motion föreslagit, att ett anslag på 100 000 kronor borde ställas till förfogande
för, som vi ha sagt, trädgårdsskötseln befrämjande åtgärder, och då ha vi
i första hand tänkt oss att detta anslag borde användas till bidrag för dessa
fruktodlarföreningars verksamhet.

Redan i hushållningssällskapsutredningens betänkande 1942 har det här föreliggande
behovet uppmärksammats, och jordbruksutskottet har. som det vanligen
brukar heta, på ett välvilligt sätt avstyrkt motionen. När det gäller
anslaget till utbildningskurser säger utskottet: »Vad motionärerna anfört örn
behovet av ökad tillgång på kunniga trädskötare att biträda och vägleda fruktodlarna
finner utskottet förtjäna beaktande. Emellertid anser sig utskottet
för närvarande icke kunna tillstyrka någon anslagshöjning i angivna syfte.»

När det gäller anslaget på 100 000 kronor säger utskottet, att utskottet icke
heller i denna del kan biträda dessa motioner, eftersom det synes utskottet
lämpligt att tillsvidare stanna vid den anslagstilldelning som tillstyrkts i enlighet
med Kungl. Haj:ts förslag.

Utskottet har sålunda den meningen, att i båda fallen kan för närvarande
icke något högre eller något nytt anslag beviljas. Då utskottet beträffande
motion nr 335 är enigt skulle det inte leda till något resultat att här i kam -

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till trädgårdsundervisningen. (Forts.)
maren yrka bifall till motionen. Jag skall också avstå från detta och vill i
stället biträda den reservation, som avlämnats av herr Hagman och herr Larsson
i Karlstad. Jag vill därutöver rikta en vädjan till Kungl. Majit och till
jordbruksutskottet att mera beakta dessa frågor nästa år och det behov av
anslag som här föreligger.

Trädgårdsskötsel och trädgårdsodling i allmänhet är något som bör stödjas
och uppmuntras på alla sätt. Genom väl planlagd trädgårdsodling kunna
mängder av för folkhushållet mycket värdefulla produkter produceras, iner
än vad som för närvarande produceras, och genom en inhemsk produktion på
detta område kunna vi fylla ut en stor del av vad som helt säkert kommer
att importeras, när importvägarna återigen öppnas. Det pågår också för närvarande
ett omfattande och mycket betydande arbete på att genom förädling
få fram mera vinterhärdiga fruktsorter, för att den svenska produktionen
skall kunna täcka behovet under en längre tidsperiod av året än vad nu är
fallet. Vi skola hoppas att detta arbete också leder till gott resultat och att
detta arbete får allt det stöd av staten som erfordras. Men jag tror också
att produktionen av de fruktsorter, som här kunna odlas, för närvarande icke
är tillräckligt stor. I ett föredrag under lantbruksveckan i år i samband med
årsmöte med föreningen för växtförädling av fruktträd yttrades, att av färsk
frukt konsumerade svensken före kriget cirka 30 kg om åreh Under krisåren
har han fått nöja sig med att konsumera hälften av detta. Vi förstå vad här
finns att fylla ut genom en inhemsk produktion. Det finns helt säkert många
hushåll i vårt land, till och med ute på rena landsbygden, som under den
tid, då vi ha svensk frukt, icke få konsumera så mycket av den varan som
skulle vara önskligt.

Och så till sist ännu en sak. Vad verkar mera tilltalande, när man reser
genom svenska bygder, och hur trivs man inte med väl planlagda, nyttobetouade
och välvårdade trädgårder omkring varje byggnad där människor bo!
Kunna vi se något vackrare och mera tilltalande än när fruktträden blomma
örn våren och när de bära frukt örn hösten? Vi göra säkert det svenska samhället
och dem som där bygga och bo en god tjänst, om vi i riksdagen framdeles
komma att beakta de spörsmål, som vi i vår motion nr 335 angivit. Som
dessa frågor i dag ligga till ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som har avlämnats av herr Hagman och herr Larsson i Karlstad.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Herr Larsson i Karlstad
hoppades, att andra kammaren skulle visa förståelse för trädgårdsundervisningen
och utbildningen av trädgårdsskötare. Det göra vi nog i allmänhet^ och
det ha vi nog gjort i utskottet också, även örn vi inte ha kunnat gå med på de
motioner, som de två sista talarna rekommenderat. Örn vi ge akt på anslagssumman
i dess helhet i detta utlåtande skola vi finna, att det är en väsentlig
utökning av anslaget till trädgårdsodling gentemot de anslag som tidigare utgått.
Det har ju varit en utredning, som framkommit med vissa förslag till
ytterligare stödjande av denna verksamhet, och den har departementschefen
i huvudsak följt. Det har dragit med sig ökade kostnader, och det ha vi inom
utskottet inte haft anledning att gå emot. Vi ha haft intresse för saken. Men
det är uppenbart, att inom ett utskott kan man icke alltid gå med på önskemål
som framställas, även om de äro aldrig så behjärtansvärda. Man får i någon
mån taga hänsyn också till vad kostnaden blir.

Jag skall icke uppehålla mig vid denna sak med många ord. Man kan nog
utan risk vila på hanen någon tid, innan man går in för att höja detta anslag,
som främst gäller utbildningskurserna för trädskötare. Då Kungl. Maj :t här

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till trådgårdsundervisningen. (Forts.)
visat ganska stort intresse för frågan i dess helhet och då man ju längre fram
har möjlighet att gå med på ytterligare anslag för denna sak, har utskottsmajoriteten
ansett, att man för närvarande bör begränsa sig till vad kungl.
Maj:t föreslagit.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ber att få rekommendera
det högre anslag, som här föreslås, varigenom bl. a. skulle ges
större möjligheter till utbildning av trädskötare. För vår fruktodling och dess
framtid är det nämligen av avgörande betydelse, att man kan åstadkomma den
hjälp, som litet var behöver, när det gäller tillgång till trädskötare, som kunna
hjälpa menige man med skötseln av fruktträden. Hittills lia anslagen varit
alltför små, varför man i stor utsträckning måst inställa planerade trädskötarkurser
ute i landet. Lantbruksstyrelsen bär helt enkelt icke kunnat bevilja
några medel för ändamålet. Jag är övertygad örn att därest vi anslå de begärda
50 000 kronorna, det skall visa sig vara mycket väl använda pengar. Jag
saknar möjlighet att här framlägga statistiska siffror, men jag vågar påstå,
att i förhållande till värdet av näringsgrenens omsättning det torde vara få,
om ens någon näringsgren, som har fått så litet hjälp och stöd från statsmakternas
sida som just trädgårdsodlingen. Skulle man göra en jämförelse mellan
stödet för det egentliga jordbruket och det som trädgårdsodlingen erhåller, utfaller
jämförelsen till att den senare erhåller ett mycket obetydligt stöd. Det
är försvinnande litet i förhållande till jordbruket. Jag säger icke detta för att
vända mig mot stödet till jordbruket, men jag vågar säga, att en utökning av
anslaget till trädgårdsodlingen är betydelsefull icke minst med hänsyn till det
värde ur rent ekonomisk synpunkt, som trädgårdsodlingen har i vårt land.

Jag ser, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nu begär ordet.
Jag hoppas, att han icke upptager vad jag nu sagt såsom örn jag därmed
ville göra gällande, att någon försummelse från hans sida skett när det gäller
trädgårdsodlingen. Å andra sidan har jag ju rätt att påpeka, att denna näringsgren
i själva verket icke hör till dem som äro mest gynnade av statsmakterna.

Jag ber för min del att få rekommendera det högre anslaget till kammarens
behjärtande.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! Det är självfallet, att när de olika huvudtitlarna göras upp, man har
att röra sig med ett begränsat belopp, som skall fördelas allt efter vad skatterna
och andra inkomster ge. I detta fall förefaller det, som örn herrarna
glömt den förbättring, som är gjord genom propositionen i det hänseendet, att
undervisningen kommer att gå efter samma linjer som lantbruks undervisningen
i övrigt. Detta betraktar jag som en av de värdefulla punkterna. Därtill kommer
anslagstillägget utöver vad som tidigare utgått för ändamålet.

Här talade en av de ärade talarna örn att det skulle vara tillfredsställande,
örn det fanns fruktträd omkring vartenda hus i hela vårt land. Ja, visst
skulle det vara tillfredsställande. Men det heter ju också, att staten skall icke
alltför mycket blanda sig i allting, och vi skola val ändå icke ge statshjälp där
det icke kan vara ekonomiskt riktigt. Med vår hjälp i detta fall avse vi, att
vederbörande skola kunna utöka den verksamhet det här gäller. Man kan
önska 40 000 kronor eller 100 000 kronor, men jag tycker, att det bästa i
detta förslag är det grundläggande, att själva undervisningen kommer att
ske efter samma linjer som lantbruksundervisningen. Sedan får man se, om

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Nr 28.

Anslag till trädgårdsundervisningen. (Forts.)
det ett annat år går att så fördela de pengar som bli disponibla, att det blir
litet mera här och en eventuell minskning på ett annat håll.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall villigt erkänna,
att det blivit en förbättring i fråga örn anslaget till trädgårdsodlingen
genom den proposition som här nu behandlas. I det fallet har jag ingen anledning
att icke ge mitt fulla erkännande. Men om det är riktigt och angeläget
som en talare påpekade, att fruktträd örn möjligt planteras vid varje
hem i vårt land eller åtminstone på de ställen, där fruktträdsodling är möjlig,
skulle jag vilja säga, att det är ännu angelägnare, att de fruktträd, som blivit
planterade, bli ordentligt och väl skötta. Alltför ofta ser man, hur fruktträd
planteras och sedan lämnas helt och hållet åt sig själva, med ett misslyckat
resultat som följd. Det mest angelägna är, att vederbörande kunna få
sakkunnig hjälp, och i det avseendet betj^der trädskötarorganisationen ofantligt
mycket. Ja, egentligen är denna hjälp avgörande, ty vederbörande själva
varken hinna eller kunna ägna träden nödvändig skötsel. Det är därför jag
tillåter mig tala för det ökade anslaget. Det belopp det rör sig örn kan ju icke
vara av den betydelse, att det på något sätt skulle vara besvärande för budgeten,
men det kan bli till stort gagn för fruktträdsodlingen och fruktträdsskötseln.
Jag kan tillägga, att de senaste årens erfarenheter visa, att fruktträdsodlingen
har en mycket stor betydelse och stora möjligheter, och jag
tror det är nödvändigt att man på allt sätt tillvaratager dessa möjligheter.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pels nsson-Bramstorp: Herr
talman! Det är klart, att 10 000 kronor mer eller mindre här icke betyder så
mycket. Men såsom jag nämnde måste man, när det gäller att fördela summorna
på huvudtitlarna, väga det ena mot det andra. Här innebär förslaget
en så väsentlig förbättring mot vad som tidigare gällt, att man i detta fall
fick nöja sig med det föreslagna beloppet.

Sedan skulle jag härtill vilja lägga, att jag tycker icke, att vi skola tvista
örn vad trädskötarna och fruktodlarna ha för uppgifter. Men skall fruktodlingen
bli vad den bör bli för det svenska folket och för landet i dess helhet,
måste det odlas sådana sorter, som duga att användas mer än ett par tre
månader på hösten. Av dylika sorter ha vi överflöd. Dem kunna vi skänka
bort eller använda på vad sätt som helst. Men vi ha icke frukt, som kan konsumeras
åtta ä nio månader efter nedplockningen. Det är icke trädskötarna,
som skola klara den saken. Det behövs annan sakkunskap för att få fruktodlingen
in på riktigare linjer.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skulle vilja kraftigt
understryka vad statsrådet sade i fråga örn sortvalet. Men vi kunna väl
vara ense örn att om vi komma fram till ett riktigare sortval, vilket skall
ske på andra vägar än här diskuterade, det fortfarande är betydelsefullt att
träd efter detta sortval bli föremål för sakkunnig skötsel. Annars är det icke
av någon större betydelse, att man planterar de riktiga träden.

Även örn jag villigt erkänner den förbättring för trädgårdsodlingen, som
förslaget innebär, är det icke oberättigat att ställa den i paritet med de mycket
otillräckliga anslag trädgårdsodlingen tidigare åtnjutit från statsmakternas
sida.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Larsson i Karlstad begärde

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 fm.

Anslag till trädgm isunder visningen. (Forts.)
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Larsson i Karlstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 123
ja och 79 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 19.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ersättning för skador till följd av Tämnarens
översvämning m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 20.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Fredrik Sundström, f. 3 maj 1886, på
grund av magsår fr. o. m. 14 juni 1945 t. v. är arbetsoförmögen.

Stockholm den 7 juni 1945.

Gunnar Lindgren,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Sundström i Vikmanshyttan ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare fr. o. m. den 14 innevarande juni.

§ 21.

Föredrogs och lades till handlingarna en från justitiedepartementet till
kammaren överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis
därom, att Kungl. Majit genom beslut den 8 innevarande juni godkänt släktnamnet
Hellbacken för ledamoten av kammaren, hemmansägaren Gustaf Kristofer
Pettersson från Ludvika landsförsamling i Kopparbergs län.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 393, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 40 bifölles jämväl av första kammaren.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag vill när denna fråga nu tas
upp till avgörande icke underlåta att med några ord beröra dess tidigare öden.

När riksdagen första gången beviljade detta anslag, avsåg anslaget enbart
lappmarken. Men redan påföljande år försökte man motionsvägen få området
utvidgat, och så har det fortsatt undan för undan. Året därpå ville man att
anslaget skulle avse även Norrbottens län, och 1944 gick man ännu längre och
ville att det skulle omfatta de fyra nordligaste länen. Jordbruksutskottet och
riksdagen ha emellertid hela tiden sagt nej till dessa propåer. I år slutligen nöjer
man sig icke mer med vad som tidigare betraktats som maximum, då det gällt
att med lappmarken dela de kronor det här är fråga örn, utan nu vill man också
lägga Gävleborgs län till detta område.

Örn jag ser litet närmare på vad norrländska skogsproduktionsutredningen säger
i sitt utlåtande 1940, så framgår det klart och tydligt, att meningen är att
den här ifrågavarande verksamheten så småningom skall utvidgas att omfatta
de fyra nordligaste länen och eventuellt även vissa delar av Kopparbergs län.
Gävleborgs län har däremot aldrig nämnts av utredningsmännen. Detta hindrar
nu icke jordbruksutskottet att ändra sin ståndpunkt i frågan och att gå med på
Kungl. Maj :ts föreliggande förslag. Jag förstår att det är lönlöst att nu yrka
bifall till den av mig och herr Skoglund i Umeå väckta motionen, i vilken hemställts,
att i det föreslagna tillämpningsområdet av Gävleborgs län endast norra
Hälsingland måtte få ingå. Trots detta har jag icke ansett mig kunna uraktlåta
dessa ord, ty det är just vad som bör sägas ifrån i detta sammanhang.

För övrigt vill jag säga, att det är beklämmande att konstatera hurusom icke
ens detta speciellt för lappmarken avsedda anslag har lappmarken kunnat få be -

Anslag till
åtgärder för
ökad skogsproduktion
i
Norrland
m. m.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (Forts.)
hålla. Man brukar ju säga, att Norrland är styvmoderligt behandlat, men för
min del måste jag säga, att örn Norrland är styvmoderligt behandlat i allmänhet,
så är lappmarken det i all synnerhet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Eftersom den föregående ärade talaren
icke hade något jakande, kan jag inskränka mig till ett par påpekanden.

Det förslag, som här föreligger, att skogsproduktionsanslaget skall utsträckas
att omfatta de fyra nordligaste länen samt jämväl Gävleborgs län har framkommit
på förslag av norrlandskommittén. Det är ju allom bekant, att norrlandskommittén
är mycket starkt intresserad av Norrlands försörjningsproblem. Jag undrar
örn ens herr Jacobson i Vilhelmina vill rikta någon egentlig kritik mot
norrlandskommitténs i det avseendet ådagalagda vilja. Att ifrågavarande verksamhet
för vissa delar av Gävleborgs län kanske icke är av så stor betydelse
kan jag medge, men det är en synnerligen liten sak, som herr Jacobson i Vilhelmina
här talar örn. Ett avskiljande av blott en del av Hälsingland skulle icke
betyda stort. Jag utgår för övrigt från att vid anslagets fördelning vederbörande
skola taga sådan hänsyn till olika förhållanden, att anslag egentligen icke
kommer att beviljas för delar icke bara av Gävleborgs län utan även andra
delar av Norrland, där ett anslag ur skogliga och andra synpunkter icke kan
anses vara befogat.

Jag ber alltså, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Orgard: Herr talman! Jag uppskattar mycket livligt herr Jacobsons
i Vilhelmina patos för lappmarken och hans intresse för skogsvården. Jag kunde
i detta fall förstå honom, örn han riktat sin kritik mot att det område utvidgas.,
som skall tillgodoses genom detta anslag, så att den summa, som kommer att stå
exempelvis lappmarken till buds, icke är vad som behövs för skogsproduktionen
som sådan, vilken ju där har så oerhört stor betydelse för hela näringslivet.

När han emellertid så att säga kommer utanför lappmarksgränsen och skall
försöka göra upp ett förslag för andra landsdelar, exempelvis Hälsingland, synes
han icke ha samma grepp på problemet. Jag vänder mig mot den uppdelning,
som herr Jacobson gjorde för Hälsinglands vidkommande i detta avseende, nämligen
i en nordlig del och i en sydlig. Förhållandet är i själva verket det, att vi
i Hälsingland också ha ett Lappland i miniatyr. Men det ligger icke i norr utan
i väster, i bergstrakterna kring Los. Skulle motionen bifallas skulle det innebära,
att sistnämnda område, som är i stort behov av hjälp från detta anslag,
skulle ställas utanför, medan däremot den norra delen av Hälsingland med exempelvis
Bjuråkers socken, där den kanske allra finaste skogen i hela Gävleborgs
län finns, skulle komma i åtnjutande av detta anslag.

Herr talman! Jag har med det anförda velat framhålla hur galet det är och
alltid har varit, att när det gällt att stödja jordbruket — och jämväl skogsbruket
— så har det skett efter en uppdelning av landet längs länsgränserna. I
Norrland borde denna uppdelning i stället för tvärs över landet ske längs detsamma,
detta särskilt när det gäller områdena vid Kölen. Förhållandena i Hälsingland
visa just detta, vilket i sin tur visar, hur fullkomligt galet det förslag
är, som här framkommit.

Herr talman! Det var som sagt endast detta jag ville framhålla, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag i den förhoppningen, att det anslag, som
ställs till förfogande för detta ändamål, i fortsättningen kommer att höjas undan
för undan så att det skall bli möjligt att sätta in verkliga krafttag på att göra
dessa skogsområden så fruktbara som möjligt.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (Forts.)

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag får medge, att jag blev
något överraskad av herr Orgårds upplysning, att det skulle finnas en lappmark
även i Hälsingland. Jag måste erkänna, att så långt sträcker sig icke
mina kunskaper på detta område.

I övrigt vill jag erinra örn, att såväl departementschefen i den kungl, propositionen
som jordbruksutskottet i sitt utlåtande framhållit, att de skogliga
betingelserna i Gävleborgs län måhända icke äro fullt jämförliga med förhållandena
i de övriga norrländska länen. Nu kommer emellertid herr Orgård och
säger, att detta är fel. Jag tror för min del icke på herr Orgårds sakkunskap
på detta område.

Herr Orgård: Herr talman! Jag ber att som replik till herr Jacobson i Vilhelmina
få framhålla, att en del av jordbruksutskottets ledamöter hade tillfälle
att delta i en exkursion, som nyligen ägde rum i Gästrikland och Hälsingland,
och sålunda kunde se på åtminstone en liten del av det skogsområde i västra
Hälsingland här är fråga örn och hur förhållandena äro.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag ber att få meddela herr
Orgård, att jordbruksutskottet avlämnade detta utlåtande efter besöket i Gävleborgs
län.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande nr 70, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av viss del av kronoparken
Hestad i Älvsborgs län m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl. Majlis Ändring i
proposition angående ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskin- grunderna för
lånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. låA fran ior,i~

brukets ma _

I en till riksdagen den 19 januari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hän- skinlånefond
visad proposition nr 38 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag m'' m''
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, för riksdagen
framlagt förslag örn ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond
m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) II: 452 av herrar Karlsson i Stuvsta och Nordström i Kramfors, vari
föreslagits att riksdagen måtte uttala, att de i propositionen föreslagna maskincentralerna
för gemensam maskinanvändning inom jordbruket endast borde
ägas av ekonomiska föreningar med jordbrukarna som delägare samt att statliga
lån och bidrag endast borde utgå till sådana maskincentraler;

2) II: 453 av herr Sandberg.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) medgiva, att ändringar vidtoges i bestämmelserna angående lån från
jordbrukets maskinlånefond samt bidrag till förstärkning av ofullständiga

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 28. 5

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
jordbruk m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
angivna grunderna;

2) medgiva, att av det för budgetåret 1944/45 å riksstaten upptagna anslaget
Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Särskilda undersökningar ett
belopp av 6 000 kronor finge disponeras för utarbetande av en handledning
angående gemensam maskinanvändning;

3) till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor;

4) medgiva, att Kungl. Maj :t finge för år 1946 bevilja statsanslag intill
4 500 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

5) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor;

B. att motionerna II: 452 och II: 453 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Jonsson i Järvsand och Karlsson i
Stuvsta, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition och med bifall
till motionen II: 452,

1) medgiva, att ändringar vidtoges i bestämmelserna angående lån från
jordbrukets maskinlånefond samt bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de i reservationen angivna
grunderna;

2) medgiva, att---gemensam maskinanvändning;

3) till Jordbrukets maskinlånefond------ 3 000 000 kronor;

4) medgiva, att---ofullständiga jordbruk m. m.:

5) till Grundförbättringar: Bidrag---- 3 000 000 kronor;

B. att motionen II: 453 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Vid det föreliggande utskottsutlåtandet
finns fogad en reservation av herr Jonsson i Järvsand och mig, och jag
ber nu att med några ord få motivera varför jag för min del icke kunnat ansluta
mig till förevarande utskottsutlåtande i dess helhet. Det gäller närmast
en del av motiveringen. För att klargöra min ståndpunkt kan jag icke underlåta
att göra ett par principiella reflexioner i denna och närliggande frågor.

Jag anser att frågan örn gemensamma maskinanläggningar inom jordbruket
är en särdeles viktig fråga, som har stor betydelse för det svenska jordbrukets
framtida utveckling. Jag är av den uppfattningen, att rationaliseringen av
det mindre jordbruket är den svenska jordbruksnäringens centrala problem.
Det är ju bekant för alla, att produktionskostnaderna inom det mindre jordbruket
äro mycket högre än inom det större jordbruket, och att också förräntningen
är avsevärt lägre inom det förra än inom det senare. Detta hänger samman
med, att driften i det mindre jordbruket är avsevärt mindre rationaliserad.
överhuvud taget stöter ju rationaliseringen inom det mindre jordbruket
på många stora svårigheter. Till dessa svårigheter bruka ju i allmänhet hänföras
dels de små arealerna, som skapa svårigheter att förränta dyrare maskiner,
och dels själva arealförhållandena. Jag tänker då närmast på ägosplittringen
och att stenbunden mark också förekommer oftare vid de mindre jordbruken
än i de större. Detta jämte förekomsten av öppna diken och annat förhindrar
användandet av moderna maskiner.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)

Då man diskuterar frågan, hur dessa det mindre jordbrukets problem skola
kunna lösas, bruka ju två linjer framföras. Den ena linjen är sammanläggningslinjen
eller, som man också kan kalla den, utslagslinjen. Det finns ingenting
annat att göra, menar man, än att de mindre jordbruken få slås ut och
läggas samman till större enheter. Därigenom skulle man kunna skapa mera
bärkraftiga jordbruk och därigenom, till dels åtminstone, en del svårigheter,
som stå hindrande i vägen för rationaliseringen, kunna övervinnas. Jag skall
icke gå in på denna linje, som ju icke är alldeles främmande även för jordbrukarkretsar.
Inom vissa agrarkretsar dyker denna linje upp, men framför allt
kommer den fram inom andra kretsar i landet. Jag vill därvidlag bara säga,
att jag för min del icke är anhängare av densamma. Denna linje är ingenting
annat än den vanliga kapitalistiska utvecklingslinjen, där småproduktionen
dukar under för storproduktionen. Det hela är för övrigt i och för sig ingen
ny lösning av det föreliggande problemet.

Det finns även en annan linje i fråga örn det mindre jordbrukets rationalisering.
Jag anser att detta kan rationaliseras och att det kan rationaliseras
genom samverkan jordbrukarna emellan genom utveckling av föreningsväsendet,
kort och gott genom olika former av kooperation. Ja, det kanske kan sägas,
att det finns ännu en linje, en tredje, eller prislinjen, enligt vilken hela
problemet bara är en fråga örn icke alla det mindre jordbrukets problem skulle
kunna lösas genom att priserna på dess produkter höjdes. Men om det nu är
så att produktionskostnaderna för en liter mjölk vid ett jordbruk eller en grupp
av jordbruk är låt mig säga 20 öre per liter men vid ett mindre jordbruk 40
öre, på kan man icke åstadkomma någon rättvisa enbart prisvägen. Därmed
har jag icke sagt, att prisfrågan är av underordnad betydelse, men jag anser,
att denna linje, där man varken går på sammanläggning eller en utveckling
av föreningsväsendet, är en illusion.

Beträffande linjen att genom olika former av kooperation och genom samverkan
kunna lösa det mindre jordbrukets problem bör det väl framhållas, att
hela utvecklingen av jordbrukarnas föreningsrörelse pekar på att denna väg är
framkomlig. Det gäller ju att ge det mindre jordbruket storproduktionens fördelar.
Det som redan har skett i fråga örn föreningsrörelsens utveckling har ju
givit vid handen, att det mindre jordbruket kan tillvinna sig en hel del av de
fördelar storproduktionen har. Andelsmejerier, andel sslakterier och andra former
av samverkan ha ju redan tillfört det mindre jordbruket avsevärda fördelar.
Beträffande det första väsentliga hindret för det mindre jordbrukets
rationalisering, nämligen att arealerna äro för små, så syftar ju den proposition
som är utgångspunkten för jordbruksutskottets utlåtande nr 71 till att här
finna en utväg, nämligen genom att utveckla den gemensamma maskinanvändningen.
Vissa erfarenheter på detta område ha ju gjorts under de senare åren,
men själva grundtanken i propositionen är ju, att man skall vidareutveckla
denna gemensamma maskinanvändning genom att så att säga höja det hela till
en högre nivå genom att inrätta större föreningar medelst upprättande av s. k.
maskincentraler.

Deli andra svårigheten, arealens beskaffenhet, är också ett hinder som kan
övervinnas. Jag är av den meningen att det icke bara är fråga örn att skapa
maskincentraler. På grund av arealbeskaffenheten behöver det göras mycket,
innan maskiner överhuvud taget kunna användas i större utsträckning inom
det mindre jordbruket. I propositionen har ju en del av dessa frågor lagits
upp, bl. a. frågan örn stenröjning med användning av maskinella hjälpmedel
och nyodling för komplettering av ofullständiga jordbruk likaledes medelst
maskinella hjälpmedel. Detta att jordförbättringsåtgärderna lia kommit i förgrunden
anser jag vara något mycket positivt. Vi ha ju vid årets riksdag

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond ira. ira. (Forts.)
även behandlat en annan mycket viktig- åtgärd i detta sammanhang, nämligen
frågan örn en bättre fastighetsarrondering genom sammanförande av splittrade
ägolotter till enhetliga fält. Till dessa jordförbättrande åtgärder kunna ju
dessutom räknas torrläggningsverksamheten och täckdikning. Speciellt är
igenläggandet av öppna diken en förutsättning för användning av maskiner i
större skala. Jag vill örn dessa åtgärder, som jag skulle vilja kalla för förberedande
rationaliseringsåtgärder, bara säga, att jag har fått det intrycket
av behandlingen av dessa frågor hittills i riksdagen — jag är ju ny här och
känner icke till tidigare beslut — att man är alldeles för snål med pengar,
då det gäller ifrågavarande jordförbättringsverksamhet. Man kunde ju icke
ens höja anslaget till torrläggningsverksamheten med fyra miljoner kronor,
och även i övrigt äro ju de summor som satsas för att skapa bättre brukningstekniska
förhållanden inom det mindre jordbruket mycket obetydliga,
speciellt i jämförelse med de summor som anslås i form av direkta prissubventioner
åt jordbrukarna. Jag menar, att det skulle vara en rationellare politik
att anslå större summor för att verkligen möjliggöra användandet av
maskiner inom det mindre jordbruket. Det skulle på lång sikt innebära möjligheter
att lösa det svenska jordbrukets huvudfråga.

Rationaliseringen är sålunda enligt min mening dels en fråga örn jordförbättrande
åtgärder, som jag här flyktigt har berört, dels är det naturligtvis
en fråga örn att få till stånd mera rationell bebyggelse inom jordbruket.
Det är fråga örn elektrifiering och det är slutligen fråga om ökat utnyttjande
av maskinella hjälpmedel medelst gemensam maskinanvändning. De hittillsvarande
erfarenheterna av den gemensamma maskinanvändningen äro, som ju
också framhålles i propositionen, att maskinföreningarna ha varit alltför små.
Man har endast haft en eller annan maskin men icke flera maskiner, så att
man mera allsidigt har kunnat betjäna det mindre jordbruket. Nu är det
alltså meningen, att det skall bli verkliga centraler med ett komplex av olika
maskiner, som mera allsidigt skola kunna hjälpa det mindre jordbruket än
vad förut har varit fallet. Det är på den punkten som jag icke har kunnat
ansluta mig till utskottets och för övrigt också Kungl. Maj :ts förslag.

Man föreslår nämligen, att dessa maskincentraler som ju komma att bli
något helt annat än de tidigare maskinföreningarna och komma att bli stora
företag med kanske en halv miljon eller en miljon kronor i kapital, skola
kunna grundas och ägas dels av jordbrukarnas egna föreningar, dels av enskilda
personer, dels av bolag, och att dessa i lika mån kunna komma att
erhålla statliga lån och bidrag. Jag anser det vara betänkligt att slå in på en
sådan väg, ty det skulle ju innebära att enskilda eller bolag av enskilda personer,
som kunna stå alldeles utanför jordbruket, kunna medelst statslån och
statsbidrag sätta i gång med företag på detta område och därmed få ett inflytande
över jordbruket som icke kan vara lyckosamt. Jag anser, att utskottet
härvidlag icke tillräckligt har beaktat den väsentliga skillnad som måste
finnas mellan en maskinförening av den gamla typen och en maskincentral.
Örn vi skola räkna med att dessa maskincentraler skola lili allmänt utbredda
och i så hög grad betjäna jordbruket att en viss del eller rättare sagt en betydande
del av de produktionsmedel som skola användas inom det mindre jordbruket
komma att bli koncentrerade till dessa maskincentraler och icke längre
vara privatägda av varje jordbrukare kan följden sålunda bli att privatkapitalet,
storkapitalet, får ett mycket stort inflytande över jordbrukets produktionsmedel,
vilket enligt min mening skulle vara olyckligt. Jag vill erinra, att detta
är en uppfattning som tydligen också finns på jordbrukarhåll, ty i sitt yttrande
över föreliggande förslag har ju riksförbundet landsbygdens folk sagt följande:
»Örn systemet med maskincentraler skall genomföras, anser förbundet,

Onsdagen den 13 juni 1945 em. Nr 28. 69

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
att detta bör ske genom ekonomiska föreningar med jordbrukarna som delägare.
Erhålla maskincentralerna form av aktiebolag eller uppstå'' de på enskilt
initiativ kunna ägarnas profitintresse lätt snedvrida det hela. Den behövliga
expertisen», säger förbundet, »för en sådan förenings skötsel kan alltid
förvärvas».

Det är ju helt fråga örn vad vi härvidlag anse. Äro vi pessimistiska och
tro att dessa maskincentraler icke komma att bli allmänt utbredda och spela
en roll härvidlag spelar heller icke frågan om vem som äger dem någon roll. Örn
däremot detta kan tänkas bli en allmän utvecklingslinje av grundläggande betydelse
för jordbrukets rationalisering anser jag att det är skäl att se upp,
allra helst som det enligt min mening finns alla förutsättningar för att dessa
maskincentraler skulle kunna upprättas, ägas och ledas av jordbrukarnas egna
föreningar. Jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse är ju nu så stark och
har löst så många invecklade problem, att den säkerligen utan svårighet
skulle kunna lösa förevarande. Det går ju alldeles utmärkt när det gäller
gemensamma industriföretag, mejerier, slakterier och gemensamma inköpsoch
försäljningsföreningar o. s. v. Man har i dessa skaffat sig både den expertis
som behövs och de resurser som i övrigt äro nödvändiga, och det är
väl ingen som vill påstå, att de samägda företagen icke äro lika rationella
som några andra. Jag vill vidare här framhålla, att lantmannaföreningarna,
som ju sälja maskiner, ha under de senaste åren skaffat sig en mycket förnämlig
expertis i fråga om maskiner. Skulle icke dessa kunna ha överinseende
över dessa maskincentraler? Örn det saknas kapital ställer ju staten här kapital
till förfogande. Vore det icke tryggare, örn dessa enligt min mening
mycket viktiga hävstänger för det mindre jordbrukets rationalisering vore i
böndernas egna händer?

Det är dessa reflexioner jag velat göra för att motivera min ståndpunkt, och
jag ber att med det anförda få yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr Andersson i I/öbbo: Herr talman! Jag skall icke ge mig in på något
resonemang med den föregående ärade talaren beträffande hans rent principiella
inledning, där han förutom det ärende som nu förehaves till behandling
jämväl behandlar en hel del andra spörsmål som exempelvis rationaliseringsverksamheten
i allmänhet, problemet örn sammanläggning av fastigheter, torrläggningsverksamlieten
o. s. v. Det är ju allt saker som icke höra hemma i
detta sammanhang, och därför skall jag inskränka mig till att tala örn vad
det föreliggande utskottsutlåtandet egentligen innebär.

Skillnaden mellan utskottets förslag och reservanternas är ju ingenting
annat än att utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag att lån skall få utlämnas
till såväl sammanslutningar av jordbrukare som privata maskinhål]are
och jämväl bolag, under det att reservanterna förmena att dylika lån och
bidrag icke böra utgå till andra än sammanslutningar a,v jordbrukare. Skillnaden
härvidlag är kanske icke så livsviktig som herr Karlsson i Stuvsta
tror. Jag skall be att få nämna några av förutsättningarna för att lån överhuvud
taget kunna beviljas ifrån maskinlånefonden. Redan nu gäller nämligen
att då lån sökes av någon som ämnar bedriva uthyrning av maskiner eller
utföra maskinarbete åt andra med desamma, d. v. s. maskinhållare, så fordras
bland annat, att lånesökanden med hänsyn till sin ekonomiska ställning och
förhållandena i övrigt prövas vara lämplig för drivande av den avsedda verksamheten,
samt att de avgifter, vilka han därvid ämnar betinga sig, icke befinnas
oskäliga. Dessa bestämmelser kvarstå och komma alltfort att gälla.
Det blir låneförmedlarna, i detta fall hushållningssällskapen, som komma att

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
avgöra, om lånesökanden fyller de fastställda kvalifikationerna. Man kan säga,
att rent allmänt formulerat innebär det, att lån icke beviljats under andra
villkor än att det kan förutsättas, att maskinhållaren, vare sig det är en firma
eller en enskild maskinhållare, kommer att med sin verksamhet gagna jordbruket.
Är det så, att detta icke skulle bli fallet, utan att verksamheten på
något sätt skulle urarta, då tror jag, med vetskap örn den styrka som jordbrukarnas
ekonomiska och fackliga organisationer ha, finns det ingen risk för
att icke en sådan privat maskinhållare eller bolag säkerligen kommer att verkningsfullt
hållas efter.

Jag kan ju nämna en sak till som i viss mån motiverar att bolagsformen
under vissa omständigheter kan vara försvarbar. Låt oss exempelvis antaga,
att några av jordbrukarnas ekonomiska organisationer komma på idén att
starta en stor maskinservice, ett företag, som omspänner kanske en kapitalinvestering
av det mått som herr Karlsson i Stuvsta nämnde, måhända en* halv
miljon kronor eller mera. Örn dessa jordbrukarnas ekonomiska organisationer
skulle finna det mest ändamålsenligt att för bedrivande av verksamheten göra
detta under formen av ett bolag är däremot, tycker jag för min del, ingenting
att invända. Risken för att andra bolag, som ämna bedriva uthyrning
av maskiner, och privatpersoner, som äro privata maskinhållare, skulle kunna
handha verksamheten på ett sådant sätt att den icke gagnade jordägarna eller
på ett sätt som icke vore önskvärt, tror jag icke är så värst stor. Och den
risken elimineras som jag förut nämnde av den styrka som jordbrukarnas
ekonomiska och fackliga organisationer i närvarande stund ha.

Ja, herr talman, detta gör, att vid behandling av föreliggande ärende har
jordbruksutskottets majoritet kommit till den bestämda uppfattningen, att det
mest ändamålsenliga, mest gagneliga för syftet att snabbast möjligt kunna
genomföra en ökad maskinanvändning jämväl inom det mindre jordbruket är,
att Kungl. Maj:ts proposition även i detta avseende godkännes.

Jag ber därför få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Järvsand: Herr talman! När jag tillsammans med herr
Karlsson i Stuvsta avlämnat denna reservation, så är det delvis med en annan
motivering än herr Karlsson, och det är detta som föranlett mig att begära
ordet. Jag vill då först säga, att jag betraktar den proposition som här avlämnats
liksom utskottets förslag såsom mycket välkommet och mycket värdefullt
i synnerhet för det mindre jordbruket, som har haft svårigheter med sin
maskinanvändning hittills och har det för närvarande. När herr Andersson i
Löbbo här säger, att det icke är så synnerligen livsviktigt vilketdera, utskottets
förslag eller reservationen, som här vinner bifall, så kan jag helt och fullt instämma
med honom. Örn jag hade varit övertygad örn att den bestämmelse i
grunderna för lån från maskinlånefonden, som här diskuteras, absolut följdes,
skulle det för min del icke varit anledning att här avlämna någon reservation.
Jag är personligen fullt medveten örn att det kan ges tillfällen, då vi ifrån
statsmakternas sida få finna oss i att ge ekonomiskt understöd till enskild
företagsamhet av olika slag. Det är emellertid så, att jag tror, att kontrollen
över att de avgifter som en enskild maskinhållare ämnar betinga sig icke äro
oskäliga är alltför svag. Yi ha i det fallet en viss erfarenhet ifrån Norrland.
Det har ju under senare år blivit så, att de mindre jordbrukarna i allt större
utsträckning fått lov att använda sig av traktorer, och det Ilar icke stått andra
traktorer till buds än sådana som ägts av enskilda ägare men ändå kanske inköpts
med hjälp av de maskinlån som givits av hushållningssällskapen. Jag har
den bestämda uppfattningen att man i många fall kan draga i tvivelsmål, huruvida
man kan säga att de priser som dessa traktorhållare ha betingat sig va -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
rit skäliga. Jag vet i varje fall, att de småbrukare som nödgas använda sig av
dessa traktorer ha ansett att priserna varit tilltagna i allra högsta laget. Jag
menar, att när vi nu skola taga ett stort steg för att, som jag hoppas, åstadkomma
en effektivare maskinanvändning inom det mindre jordbruket, skulle
vi kombinerat detta med sådana bestämmelser, att vi därigenom tvingat fram
en verksamhet inom jordbrukarnas egna led, en verksamhet i syfte att bland
jordbrukarna själva skapa dessa maskinföreningar. Jag tror det skulle vara
önskvärt ur mer än en synpunkt, örn vi kunde få utvecklingen dithän, och
det är, herr talman, uteslutande av den anledningen, som jag varit med örn
att avlämna denna reservation. Jag vill icke vara med örn att medverka till
att enskilda personer erhålla dessa relativt förmånliga lånevillkor för att köpa
maskiner, som de sedan kunna komma att utnyttja på ett sätt som icke kommer
att bli till nytta för jordbruket utan uteslutande till ekonomisk favör för vederbörande
maskinhållare själva. Jag ber att med denna motivering, herr talman,
få yrka bifall till reservationen.

Herr Stattin: Herr talman! Jag har den uppfattningen, att örn riksdagen
skulle besluta i enlighet med reservanternas förslag skulle det bli till olycka
åtminstone för jordbruket i Norrland. Reservanterna äro rädda för att en enskild
jordbrukare eller en icke jordbrukare skall kunna bli i tillfälle att ta för
mycket betalt, när han tillhandahåller en traktor eller en del till en traktor.

Nu förhåller det sig ju så uppe i Norrland att det med våra små brukningsdelar,
som ofta ligga utspridda längs en smal älvdal, blir så stora avstånd att
frakta en maskin från den ena brukningsdelen till den andra att det blir svårt,
ja nästan omöjligt att kunna använda exempelvis en traktor. Vår erfarenhet
där uppe säger oss, att det bästa systemet att kunna använda sig av maskiner
i jordbruket är att en enskild person eller en sammanslutning av ett fåtal småbrukare
beredes möjlighet att få lån för inköp av maskiner.. Både departementschefen
och utskottet irtgå från, att såväl ekonomiska föreningar som bolag och
enskilda personer böra kunna uppträda som maskinhållare och erhålla lån från
maskinlånefonden för inköp av maskiner. Örn det skulle bli så att endast ekonomiska
föreningar skulle få möjligheter att låna pengar för ifrågavarande
ändamål, skulle det i många hänseenden bli odrägliga förhållanden på detta
område. Yi veta alla vilka svårigheter som uppstå innan ett flertal småjordbrukare
kunna ena sig örn att sammansluta sig till en ekonomisk förening.
Jag är själv småbrukare och har ett jordbruk på 20 tunnland öppen jord. Tillsammans
med en annan jordbrukare inköpte jag en traktor jämte nödiga jordbruksmaskiner.
I de fall då våra grannar velat använda dessa redskap ha vi
gett dem tillstånd därtill. Yi ha då själva skött maskinerna, men grannarna ha
fått utföra arbetet. De priser, som för uthyrningen tillämpats av oss lika väl
som på andra ställen, ha icke på något sätt varit oskäliga. Ingen jordbrukare
är för övrigt så litet insatt i dessa förhållanden att han inte själv kan beräkna
värdet av användningen av maskiner under olika tider på året. Örn en jordbrukare
ser att den som uthyr en maskin tar för höga priser, har han alltid möjlighet
att på annat sätt få utfört sitt arbete.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att framför
allt få varna för den utveckling som reservanterna gjort sig till tolk för. Jag
hemställer örn bifall till utskottets utlåtande i denna fråga.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag anser, att herr Andersson i Löbbo
i egenskap av utskottets talesman var orättvis, när han inledningsvis ville göra
gällande, att jag rörde mig med en massa synpunkter, som inte hörde till ämnet.
Jag anser, att vi nu inte endast behandla frågan örn reservationen, utan

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
vi behandla frågan i hela dess vidd, nämligen den gemensamma maskinanvändningen
för jordbruket. Örn jag då tillät mig att framföra min mening örn
den gemensamma maskinanvändningens roll i fråga örn det mindre jordbrukets
rationalisering i allmänhet, kan väl en sådan liten utvikning från ämnet vara
tillåten. För övrigt behandlar ju propositionen frågan örn olika jordförbättringsåtgärder
såsom stenröjnings- och nyodlingsverksamhet. Jag förutsätter
verkligen att övriga utskottsledamöter lagt märke till detta.

Jag har inte menat att bolagsformen som sådan, om nu jordbrukarna själva
skulle vilja använda sig av densamma, skulle vara förkastlig. Här tycks det
emellertid endast vara fråga om enskilda personer — och det kan inte vara
andra än kapitalister —■ som skola sätta upp maskincentraler. Det rör sig således
örn stora företag, som i form av bolag erhålla statens hjälp av olika slag
för sin verksamhet. Jag vet mycket väl, att det finns bestämmelser, som i någon
måll reglera dessa företags verksamhet. Det är väl emellertid uppenbart,
att det inte finns några kapitalägare, som insätta kapital i ett sådant företag,
örn det inte samtidigt finns utsikter att förtjäna pengar på verksamheten. På
vilket område för övrigt satsas det kapital utan någon vinstmöjlighet? Man
kan naturligtvis inte förmå enskilda och bolag att bilda maskincentraler utan
att det i rörelsen insatta kapitalet skall förräntas. Det har här under debatten
redan påvisats, att de reglerande bestämmelser som komma att utfärdas aldrig
kunna bli effektiva.

Enligt min mening finns det icke något motiv för att dessa maskincentraler
skola ägas av enskilda och bolag. Utskottets talesman påstår, att det här rör
sig örn en bagatell, som icke spelar någon större roll. Det beror nog på vilken
roll och framtid man tillmäter dessa maskincentraler. Jag kan dessutom inte
förstå, varför man skall ordna förhållandena på det sätt, som utskottet föreslår.
Varför kunna icke dessa maskin centraler ägas av jordbrukarna själva?
Jag tror, att bakom hela argumentationen ligger ett visst mindervärdighets-,
komplex. Man tror inte, att jordbrukarna föreningsvägen skola kunna få fram
lika bra maskincentraler som enskilda bolag. Man tror, att det måste vara enskilda
eller bolag, som skola kunna ha hand örn dem, ty annars blir det ingen
ordning. Jag vill rekommendera utskottets talesman att kalla sakerna vid deras
rätta namn, så att var och en kan förstå utskottets grundinställning till
frågan. Jag anser emellertid, att det icke finns något motiv för att hysa en
sådan uppfattning, som utskottet har beträffande jordbrukarnas möjligheter
att själva ta hand örn dessa maskincentraler. Att döma av de hittillsvarande
erfarenheterna i fråga örn jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse och de
stora och viktiga företag, som organiserats i jordbrukets regi, så måste man tro,
att maskincentraler, ägda av jordbrukarna själva, kunna bli minst lika effektiva
som om de hade ägts av enskilda eller bolag. Detta är åtminstone min uppfattning,
och jag har velat ge den till känna inför kammaren.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! Herr Karlsson i Stuvsta berörde i sitt anförande rationaliseringsfrågan.
Herr Karlsson i Stuvsta menade, att ur hans synpunkt var propositionen som
sådan mycket tillfredsställande. Propositionens förslag skulle bidraga till att vi
inte skulle behöva tillgripa den s. k. utslags- eller sammanslagningslinjen, utan
att småjordbruken skulle drivas även i fortsättningen. Jag har icke någon anledning
att gå in på denna fråga i annan mån än att jag vill framhålla, att
detta just var avsikten med ifrågavarande förslag.

Herr Karlsson i Stuvsta nämnde vidare något örn att de föreslagna anslagsbeloppen
skulle vara alldeles för små. Anslagsbeloppen äro emellertid så stora,
som de behöva vara för dessa ändamål. Ännu har det inte varit någon större

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

''Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
efterfrågan, och jag tar för givet att efterfrågan i detta fall inte blir större än
tillgångarna. Jag kan som ett exempel på tillräckligheten av anslagen för dessa
och liknande ändamål nämna, att Kungl. Majit ett år begärde och fick anslag
av riksdagen med 2 000 000 kr till torkanläggningar för foder. Kungl. Maj :t
och riksdagen hade den uppfattningen, att denna anslagssumma skulle täcka behovet
för endast ett år. Anslaget- räckte emellertid i flera år. Det är självklart,
att om efterfrågan för medel till nu ifrågavarande ändamål skulle bli större än
vi beräknat, så kommer väl riksdagen till ett annat år att bevilja större anslag.

Gentemot vad herr Karlsson i -Stuvsta anförde att bolag och enskilda inte skulle
få äga ifrågavarande maskiner vill jag framhålla, att Kungl. Maj :ts förslag
på den punkten icke innebär någon ändring av nu gällande bestämmelser. Även
enligt de nuvarande bestämmelserna kunna nämligen bolag få bidrag och lån
för att inköpa jordbruksmaskiner. Kungl. Maj:ts förslag innebär således icke
någon ändring mot vad som tidigare gällt. Trots att bolag således haft möjlighet
att erhålla lån för dessa ändamål har, såvitt jag vet, ännu inget bolag ansökt
örn sådant lån. Därest nu bolag skulle beviljas sådana lån i fortsättningen,
beror på den praxis, som vederbörande hushållningssällskap komma att tillämpa
i fråga örn förutsättningarna för lån och bidrag. Det ankommer nämligen på
hushållningssällskapen att godkänna den taxa, efter vilken maskinerna skola
uthyras.

Det föreligger stora utsikter att örn ett sådant företag beviljas lån, kommer användningen
av maskinerna att ställa sig billigare än om småbrukarna själva hade
inköpt dem. Jag kan som ett exempel nämna, att mejeriföreningen i en bygd
såsom företrädare för jordbrukarna där kan träffa ett avtal med ett maskinbolag,
som har maskiner och fackkunnigt, folk till förfogande. Örn då detta
maskinbolag erhåller lån och bidrag till inköp av maskiner kunna jordbrukarna
få använda maskinerna till en billigare taxa än örn de själva eller genom en
särskild sammanslutning hade inköpt maskinerna. Jordbrukarna slippa ju själva
köra maskinerna eller anskaffa montörer, som skola sköta dem.

Vi som ha praktisk erfarenhet av jordbruk veta hur mycket pengar det kostat
de svenska jordbrukarna, att de saknat sakkunnigt folk, som kunnat sköta traktorer,
självbindare och andra jordbruksmaskiner. Framför allt då det gäller
traktorer vågar jag påstå, att stora besparingar kunna uppslå örn en förening
av jordbrukare träffar avtal med ett särskilt bolag, som äger olika jordbruksmaskiner.

Det åligger ju som jag nyss påpekade hushållningssällskapens representanter
att godkänna taxorna. Om den begärda taxan är orimligt hög, kan den ju pressas
ned. Örn vederbörande bolag inte vill utbära maskinerna för en tillräckligt låg
taxa, får ju bolaget varken något lån eller därav följande bidrag.

Örn man, som herr Karlsson i Stuvsta anser, bör hjälpa först och främst småbrukarna,
kan jag inte förstå, varför man inte skulle kunna ansluta sig till utskottets
förslag i denna fråga. Jag kan inte inse, att det skulle föreligga anledning
att lägga några hinder i vägen för att enskilda och bolag skulle få bilda
särskilda maskincentraler. Det är ju dock hushållningssällskapen som skola bevilja
dessa lån och bidrag. Det ankommer sedan på hushållningssällskapen att
kontrollera att inte vederbörande skola tjäna pengar på detta genom att uthyra
maskinerna till högre taxor än som äro skäliga. Örn dessa maskinföretag inte tilllämpa
de av hushållningssällskapen godkända och såsom skäliga ansedda taxorna,
kan ju det träffade avtalet uppsägas med hänvisning till att bolaget inte
följer detsamma. Då kommer ju bolaget att inte beviljas något bidrag. Om emellertid
ett sådant företag genom en utomordentlig skötsel av maskinerna eller på
annat sätt kan få ett eller ett par års längre livslängd på maskinerna, måste detta
bli till jordbrukarnas fördel. I varje fall, då nästa avtal med ett sådant företag

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
skall träffas, lia dessa småjordbrukare fått erfarenhet av driften och de kunna
då ytterligare pressa taxorna. Ungefär på detta sätt ha vi sett på denna fråga
inom departementet. Vi ha inte haft den ringaste tanke på att vare sig enskilda
eller bolag skulle komma i åtnjutande av dessa lån för att tjäna pengar på dem.
Örn så skulle bli fallet, måste representanterna från hushållningssällskapen sköta
sig synnerligen dåligt.

Herr Karlsson i Stuvsta berörde vidare något om rationella byggnader och
därmed sammanhängande frågor. Om man skall sammanslå jordbruk är man
emellertid ännu inte på det klara med hur man skall bestämma att byggnaderna
skola se ut. Vi veta ännu inte örn byggnaderna skola bli kvar så små som de äro
eller örn större byggnader skola uppföras. Vi kunna följaktligen inte ta ståndpunkt
till detta, förrän statsmakterna beslutat en linje att gå efter. Enligt min
mening bör denna linje bli den, som överhuvud taget är den praktiskt sett mest
framkomliga på de olika orterna.

Herr Johansson i Norrfors: Herr talman! Då avsikten med ifrågavarande
proposition varit att förbättra maskinanvändningen inom de mindre och medelstora
jordbruken, kan man inte säga annat än att denna proposition är väl
formulerad.

Jag är förvånad över att det i denna fråga föreligger en reservation. Framför
allt förvånar det mig att talesmän från norrlandshåll sagt, att ett genomförande
av propositionen skulle kunna medföra vissa förhållanden, mot vilka
anmärkning skulle kunna riktas, nämligen att enskilda bolag skulle kunna
komma i fråga, då det gäller att erhålla statsbidrag i detta fall. Enligt min
uppfattning böra vi tvärtom vara glada över att vi på det sättet kunna ta
vara på den ganska stora maskinpark, som finns inom småjordbruket, meli
som inte användes i full utsträckning till följd av bristande organisation. Vi
ha inom den s. k. 27-mannakommittén gjort vissa undersökningar på detta
område, och vi ha fått en tydlig bild av hur det ser ut i landet i detta avseende.

Enligt min uppfattning kunde man i herr Karlssons i Stuvsta anförande
spåra en bristande erfarenhet på detta område. Jag har den uppfattningen,
att vi jordbrukare böra med alla medel försöka få fram personer, som vilja
ställa sig själ-va och ett kapital till förfogande för detta ändamål. Dessa personer
komma säkerligen att inte tjäna några grova pengar på upprättandet
av maskincentraler. Om dessa maskincentraler skulle hyra ut redskap till för
höga taxor, komma de inte att kunna få redskapen uthyrda i full utsträckning.
Enligt hittills vunnen erfarenhet ha taxorna varit så avvägda, att rörelsen
nätt och jämnt gått ihop. Det finns ingen anledning att förmoda, att det
i framtiden skall inträffa någon ändring i detta avseende.

Det har under debatten även anförts att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
skulle driva ifrågavarande verksamhet. Enligt den erfarenhet, som jag
har av den ekonomiska föreningsrörelsen, är denna mycket försiktig inom sina
verksamhetsgrenar såsom inom mejeri- och slakterihanteringen. Jag tror inte,
att föreningsrörelsen är intresserad av att ge sig in på att driva dessa maskincentraler.
Örn vi i stället kunna få några enskilda personer att intressera sig
för denna verksamhet och jordbrukarna i trakten garanteras att få en person,
som sköter denna rörelse med intresse, så tror jag att detta är lyckligare än
örn föreningsrörelsen intresseras för denna verksamhet. Jag tror inte, att vi
behöva vara oroliga för att de personer, som satsa pengar på maskincentraler,
komma att tjäna så mycket därpå. Enligt min uppfattning böra vi, som
företräda de mindre och medelstora jordbruken, ena oss örn att stödja utskottets
förslag i denna fråga. Det vore en faktisk försämring örn reservanternas förslag
i detta fall skulle vinna majoritet inom kammaren.

Onsdagen den 13 jani 1945 em.

Nr 28.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)

Herr talman! Med vad jag nu anfört hemställer jag örn bifall till utskottets1
förslag.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag har inte sagt att Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet förordat utslagslinjen. Jag förklarade vidare, att jag ur
principiell synpunkt helt var med om att något göres för maskinteknikens
befordrande inom det mindre jordbruket.

Beträffande frågan, huruvida det finns tillräckligt med pengar för dessa
rationaliseringsåtgärder, nämnde jag två områden, där vissa svårigheter gjort
sig gällande, nämligen torrläggnings- och täckdikningsverksamheten. När det
gäller dessa verksamhetsgrenar förhåller det sig i alla fall på det sättet, att
man måste vänta i minst två år, innan man kan få en ansökan örn bidrag behandlad.
Det ha vi kunnat utläsa ur de handlingar, som vi fått oss tillställda
i år. Örn några andra områden har jag inte uttalat mig.

Det är vidare sant att de tidigare gällande bestämmelserna örn vem som
skall få äga dessa maskincentraler och erhålla statsbidrag icke ändras genom
det föreliggande förslaget. Beträffande dessa förhållanden vill jag emellertid
hänvisa till vad jag sade i mitt förra anförande, nämligen att det föreligger
en väsensskillnad emellan de små maskinföreningar, som hittills ha funnits,
och de stora maskincentraler, som äro avsedda att upprättas. Det måste bli
en avsevärd skillnad härvidlag. Det gäller här stora företag, som kunna komma
att bli ägare till en betydande del av det mindre jordbrukets produktionsmedel.
Jag anser det synnerligen betänkligt att dessa skola vara i främmande
händer.

Det har vidare under debatten gjorts gällande, att det kapital, som offras
på dessa maskincentraler, sannerligen inte kommer att ge någon vinst. Jag
vill med anledning därav säga, att då kommer väl inte heller något kapital
att placeras i dessa anläggningar. Detta måste väl stå klart för varje människa.
För övrigt vill jag tillägga, att jag tycker att det är ganska märkvärdigt,
att ledningen för böndernas fackliga sammanslutning RBF med 140 000 medlemmar
kunnat ta så kapitalt fel. Det måste väl ändå ligga något bakom de
farhågor man hyst.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag vill endast säga till herr Karlsson i Stuvsta, att det är
förlåtligt att göra en felbedömning. Det kan hända vem som helst.

Jag vill vidare med ett praktiskt exempel belysa under vilka former ett
bolag kan uppträda som maskinhållare. Låt oss tänka oss att ett bolag för
sin vanliga verksamhet använder en relativt stor maskinpark. Under den tid,
då jordbruksdriften icke kräver någon större maskinkraft, kan detta bolag
bedriva sin verksamhet och utnyttja sina maskiner på vanligt sätt. Under
andra tider av året, då bolagets ordinarie rörelse inte är i gång, kan bolaget
draga nytta av sina maskiner genom att mot viss ersättning ställa dem till
jordbrukets förfogande. Örn bolaget kan göra detta till ett billigt pris, bör
man inte förhindra en sådan verksamhet. Vägrar man ett sådant bolag tilllåtelse
att köra för jordbruket, bli de små jordbrukarna tvungna att köpa en
maskin, som de kanske inte ha använding för mera än låt oss säga två och
en halv månader på året. Under resten av året får den stå stilla. Jag tycker
verkligen att man för ett märkvärdigt resonemang, då man motsätter sig en
dylik verksamhet.

Herr O usta lson i Vimmerby: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta
ärendes behandling i utskottet, men jag vill likväl passa på att ge uttryck åt
inin tillfredsställelse över att detta förslag har framlagts.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)

Gent emot det påstående, som herr Karlsson i Stuvsta gjorde, att det inte
förebragts någon motivering för att man borde låta även enskilda personer och i
vissa fall bolag erhålla lån till upprättande av maskincentraler, vill jag endast
säga, att det verkligen på sina håll föreligger skäl för den ståndpunkten, att
även bolag skulle kunna erhålla dylika lån. Jag utgår emellertid från att den
verksamhet det här gäller i de flesta fall kommer att handhas av jordbrukarnas
egna, för ändamålet bildade ekonomiska föreningar. Jag skulle framför allt
tro, att detta blir förhållandet på slättbygden. Jag tror emellertid också, att
man kan ha anledning att räkna med att man på sina håll, framför allt i skogsbygderna,
kommer att föredraga att en enskild maskinhållare eller rent av ett
bolag ställer maskiner till förfogande för uthyrning. Örn man skulle låta de
erfarenheter man haft från den gemensamma maskinanskaffning, som hittills
förekommit, tjäna som vägledning för bedömande av denna fråga, så visar i
varje fall erfarenheten från mitt eget län — utan att jag kan förebringa eller
stödja mig på någon statistik — att jordbrukarna i många fall framför att sammanslå
sig för en gemensam maskinanskaffning föredragit att träffa uppgörelse
med en s. k. maskinhållare att tillhandahålla för dem erforderliga maskiner.
Denne har då erhållit lån till maskinernas anskaffande jämte bidrag till deras
amortering.

Man ställer sig då frågan: varför ha enskilda jordbrukare förfarit på detta
sätt? Trots att vi i denna tid dess bättre äro gripna av den ekonomiska föreningstanken,
säga sig dock många jordbrukare i ett fall som detta, att det är mycket
bättre att träffa överenskommelse med en blivande maskinhållare örn att utnyttja
hans maskiner men att han får stå för den ekonomiska sidan av saken.
Med ett ord sagt: jordbrukarna gå i detta fall ut ifrån att de inte taga på sig
större risker än de kunna överblicka i den mån de använda en maskinhållares
maskiner.

Jag håller inte för uteslutet, att jordbrukarna här och var komma att se på
saken precis på samma sätt när det gäller de större maskincentralerna. Låt oss
göra ett tankeexperiment. Vi tänka oss, att man i form av en ekonomisk förening
på en ort bildar en stor maskincentral, i vilken jordbrukarna äro ekonomiskt
intresserade. Vi veta ju, att i en ekonomisk förening äro medlemmarna
dock inte bundna av sina förpliktelser för mer än två år framåt, en tid, som
dock efter medgivande från Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kan utsträckas
till högst fem år. Låt oss antaga, att det i mån som tiden går visar sig, att
åtskilliga jordbrukare finna lämpligt att skaffa sig egna maskiner och så småningom
upphöra med att använda sig av maskincentralens, alltså den ekonomiska
föreningens, tjänster. Då kemna verkligen de jordbrukare, som alltjämt äro
kvar i denna ekonomiska förening och denna maskincentral, komma i ett visst
ekonomiskt bryderi med hänsyn till att det ekonomiska ansvaret kommer att
vila på ett färre antal personer än som man tidigare kalkylerat med.

Kontentan av de synpunkter jag nu anfört blir för min del, att även örn jag
tror, att i flertalet fall de ekonomiska föreningarna komma att taga hand örn
och driva denna verksamhet, håller jag inte för uteslutet, att det på sina håll
finns människor inom det svenska jordbruket, som ha en något annorlunda syn
på detta problem. Varför skall man då hindra dessa människor att ordna sina
förhållanden i detta avseende på det för dem mest lägliga sättet?

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels och på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr andre vice talmannen den förra

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. (Forts.)
propositionen vara nied övervägande ja besvarad. Herr Karlsson i Stuvsta
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 5.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens andra tillfälliga utskotts ut- utredning
låtande, nr 11, i anledning av motion örn utredning angående den framtida angående den
organisationen av handeln med brännoljor m. m. och till kammaren överläm-''''^^fonen^av
nät utdrag, nr 551, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning''handsmed
av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, brännoljor
nr 14, i anledning av väckt motion i samma ämne. m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 447, hade herr Nilsson i Stockholm m. fl. hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära en skyndsam utredning
angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor samt huruvida
och på vad sätt handeln med kol och koks efter kriget bör samhälleligt
organiseras i syfte att på bästa sätt tillgodose samhällets behov».

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla

dels örn en skyndsam, kompletterande utredning angående den framtida
organisationen av handeln med brännoljor och att det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, därefter snarast möjligt förelädes riksdagen, samt

dels örn utredning på vad sätt handeln med kol och koks borde framdeles
organiseras.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Fahlman och Jonsson i Malmgrava, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion, 11:447, icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda;

2) av herrar Hansson i Skegrie och Jönsson i Rossbol, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla örn en förutsättningslös''utredning angående den
framtida organisationen av handeln med brännoljor,

2) att motionen, i vad den avsåge utredning om den framtida organisationen
av handeln med kol och koks, ej måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd; samt

3) av herr Swedberg, som ansett, att utskottet bort, ehuru med annan motivering,
göra samma hemställan, som föreslagits av de under 2) antecknade
reservanterna.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. rn. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Fahlman: Herr talman! Bland reservanterna för avslag på den begärda
utredningen befinna sig de tvenne högerledamöterna i utskottet. Jag
vill i anledning härav framföra några av de synpunkter, som för reservanterna
varit avgörande vid deras ställningstagande.

Motionärerna anföra att det vore önskvärt, att den svenska inköps- och distributionsapparatens
anpassning till fredsförhållandena förberedes på så sätt,
att såväl konsumenterna som det allmännas intressen bliva på bästa sätt tillgodosedda.
Vidare åberopa motionärerna, att den sakkunnigutredning, som
1933 framlade sitt betänkande, blottade ett flertal anmärkningsvärda missförhållanden
i fråga örn den svenska bensinmarknaden. Sålunda hade de utländska
moderbolagen debiterat sina härvarande dotterföretag högre priser än vad som
kunnat ske med hänsyn till moderbolagens självkostnader. De sakkunniga
gjorde i detta sammanhang gällande, att ett statsmonopol sannolikt skulle kunna
erhålla avsevärt förmånligare prisvillkor. Motionärerna framhålla ytterligare,
att ett statligt monopol borde såsom ensam köpare lia vissa möjligheter att
erhålla lägre inköpspriser än ett privat bolag eller en kartell, som kontrolleras
av utländska trustintressen, och det skulle vidare ha större möjligheter att
ordna import och distribution med hänsyn till samhällets olika behov. Som ett
ytterligare skäl för ett statsingripande anföres distributionsapparatens överdimensionering
samt att skatteflykt till följd av moderbolagens åtgöranden
förekommit.

I utskottsma jonte tens utlåtande återfinnas liknande synpunkter som av motionärerna
anförts. Bemissinstanserna ha varit många och representera utan
tvivel stor praktisk ekonomisk sakkunskap. Flertalet ha emellertid uttalat sig
i avstyrkande riktning. Kommerskollegium erinrar örn tidigare utredningar och
påpekar, att dessa icke ingått på handelspolitiska och andra allmänna synpunkter,
och vill för den skull icke motsätta sig en förnyad förutsättningslös utredning,
men framhåller att 1944 års drivmedelsutredning har i uppdrag bl. a. att
i samband med frågorna örn beredskapslagring och avsättning av en inhemsk
produktion undersöka på vad sätt och i vilken utsträckning en återgång till den
före krigsutbrottet rådande ordningen bör ske.

För sin egen del har drivmedelsutredningen i anledning av den nu föreliggande
motionen vitsordat, att samarbetet mellan oljebolagen och de svenska
myndigheterna i allt väsentligt utvecklats fullt tillfredsställande under avspärrningstiden.
Utredningen har vidare, samtidigt som den starkt framhåller
nödvändigheten av ett gott samarbete mellan samtliga berörda panter under
övergångstiden, funnit det ligga i öppen dag, att samarbetet skulle bli lidande,
örn samtidigt en utredning påginge i det mer eller mindre tydligt uttalade
syftet att få till stånd en radikal omläggning av oljehandeln. En praktisk lösning
av övergångsproblemen skulle, anser utredningen, äventyras under sådana
arbetsförhållanden.

Kommerskollegium anser sig vidare böra framhålla, att de synpunkter, som
framförts rörande möjligheterna att ernå sänkta inköpspriser, icke synas överty
gand e.

Vad angår det påtalade missförhållandet, att den svenska olje- och bensinmarknaden
till följd av moderbolagens åtgärder resulterat i en skatteflykt,
framhåller Sveriges köpmannaförbund, att en skatteflykt torde kunna förhindras
genom gällande skattelagar. Örn detta i praktiken icke skulle visa sig
vara fallet, kunna skattelagarna utbyggas i erforderlig utsträckning. »Under
alla omständigheter,» säger köpmannaförbundet vidare, »torde de skattebelopp,

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

som undanhållas stat och kommun, icke vara av den storleksordning, att det
kan vara försvarligt att vidtaga en så genomgripande och till sina verkningar så
oöverskådlig åtgärd, som ett monopols införande innebär.»

Kooperativa förbundet framhåller, att enbart misstanken örn skatteflykt icke
torde vara ett bärande skäl för förstatligandet av sådana svenska företag,
som stå i dotterförhållande till utländska koncerner; skulle så vara fallet, borde
givetvis bärande skäl föreligga att utsträcka kravet på förstatligande till samtliga
de övriga branscher av import, handel och industri, där dotterföretag till
utländska koncerner äro verksamma och där samma möjligheter till skatteflykt
genom godtycklig fakturering av leveranser från moderbolagens sida kunna
läggas till grund för förmodandet örn systematisk skatteflykt. »Skulle de
svenska statsmakterna», säger förbundet vidare, »i enstaka fall eller som en
konsekvent linje i sin politik gentemot internationella koncerners utbredning
till vårt land gå in för ett förstatligande eller speciell statlig reglering i syfte
att omöjliggöra eller begränsa vinstöverföringar, kan en viss risk föreligga
för att man i dessa koncerners hemländer skulle kunna uppfatta sådana åtgärder
som diskriminatoriska och i överensstämmelse därmed vidtaga retaliationsåtgärder.
» — »Förhållandet till andra stater», heter det vidare, »vid eventuellt
upprättande av ett statligt importmonopol för mineraloljor torde vidare även
i andra avseenden lättare kunna bli utsatt för komplikationer än örn importen
handhaves av andra företag, vilka icke ägas av staten.»

Reservanterna vilja gärna medge, att en viss överdimensionering varit rådande
med utgångsläge från 1930 års förhållanden men kunna inte finna det
vara korrekt att från detta utgångsläge påstå, att icke distributionsapparaten
senare anpassats såväl till konsumenternas som till det allmännas intresse.

Åren närmast före kriget ökades omsättningen på bensin med 80 procent vid
jämförelse med år 1932, medan försäljningsställena ökade med endast ca 5
procent. En 1933 vid bensinbolagen gjord undersökning ger vid handen, att
överdimensioneringen var av betydligt ringare omfattning än som i kritiken
gjorts gällande. I pengar motsvarade den påstådda överorganisationen blott 0,15
öre per liter försåld bensin. Då det finns grundad anledning att räkna med
ytterligare ökad bensinkonsumtion, när bensinen åter blir fri, skulle en reducering
av försäljningsställena icke vara önskvärd. Det bör i detta sammanhang
erinras ‘därom, att en kraftig reducering av försäljningsställena måste medföra
en försämrad service, en ej oviktig detalj för bilismen samt för de personer,
som ha sin försörjning av dessa tjänster. Skulle en indragning ske i
överensstämmelse med den utredning, som företagits inom finansdepartementet
1930, enligt vilken av befintliga 13 505 försäljningsställen endast 4 225 skulle
lämnas kvar, lia vi sannolikt att vänta en motsvarighet till de olägenheter i
fråga om väntetid, som ej sällan uppstå vid spritmonopolets försäljningsställen.

Då motionärerna förutsätta billigare inköpspris på bensin efter införande av
ett statsmonopol, finns det anledning att erinra örn att konsumentpriset i vårt
land varit synnerligen lågt — bland de billigaste i världen — samt att bensinförbrukningen
utgjort blott 0,4—0.5 procent av den årliga världskonsumtionen.
Det är högst osannolikt, att försäljningspriserna skulle bli lägre, om ett svenskt
bensinmonopol bleve bildat. En dylik monopolbildning skulle i stället, framhåller
Sveriges köpmannaförbund, handelspolitiskt sett kunna försätta vårt
land i ett sämre förhandlingsläge, då risker finnas för att bensinköpen i sin
helhet bleve sammankopplade med andra utrikeshandelsfrågor.

Yad beträffar det prisreglerande syfte, som ett statligt monopol enligt utskottets
uppfattning skulle kunna befordra, torde det för efterkrigstiden även

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

vara väl sörjt för detta genom den sammanslutning av olika organisationer av
mineraloljeförbrukare, som nu tagit sig uttryck i bildandet av Sveriges oljekonsumenters
riksförbund. Härigenom ha betydligt ökade möjligheter öppnats
att tillvarataga berättigade konsumentintressen.

Beträffande kolhandeln föreligger än mindre grundad anledning att företaga
en statlig reglering. Motionärernas motivering för önskvärdheten av att i
framtiden sörja för en i orostider ökad lagerhållning av helt andra dimensioner
än den som förekom före kriget kan knappast sägas vara av det starkare slaget.
Inte heller kommer man med något starkt argument, då man anför, att sannolika
skäl tala för att utrikeshandeln i framtiden gör det nödvändigt att den statliga
handelspolitiken äger kontroll över kol- och koksimporten för att kunna prestera
ett kraftfullare uppträdande på utlandsmarknaden. Inga av de anförda
argumenten äro särskilt bärande. Man kan inte undgå att hysa den uppfattningen,
att konsumenternas och det allmännas intressen blivit väl tillgodosedda
genom de billigaste priser, som förekomma i Europa, och genom en god och
ändamålsenlig kundtjänst. När motionärerna påstå, att distributionsapparaten
före kriget led av en splittring, som verkade fördyrande, skulle det vara av
intresse att få veta, på vilka grunder detta påstående stödes. Reservanterna
hysa ingen överdrivet hög tanke örn att kolhandeln i statens hand skall bli
vad motionärerna önska och hoppas. Jag vill i detta sammanhang vara respektlös
nog att påstå, att staten inte härför äger nödiga förutsättningar. Är det att
ställa förväntningarna för högt, om jag i dag skulle påkalla riksdagens skydd
för den näringsfrihet, som riksdagen vid många andra tillfällen visat ett berättigat
intresse, utan att näringsfriheten så allvarligt hotats som nu är fallet?
Jag skall genast tillåta mig att bemöta påståendet, att riksdagens beslut i dag
icke gäller något förstatligande utan en utredning. Det är emellertid ingen
hemlighet, att riksdagens majoritet önskar förstatliga olje- och kolhandeln, och
att en kommande utredning kan ge vid handen, att samhällsnyttan är bäst betjänt
därav. Alltför lätt glömmes, vad det enskilda initiativet och näringslivets
frihet betytt efter det att näringsfriheten införts i vårt land. Den mångdubbling
av svenska folkets levnadsstandard, som under de senaste årtiondena är så
påtaglig, kan lätt äventyras genom mer eller mindre spekulativa åtgärder och
teoretisk experimentlust. Den amerikanske presidenten har med hänvisning till
de stora uppgifter, som förestå den amerikanska nationen, yttrat ungefär följande:
Nationen måste bli fri från den kontroll över industrien och produktionen,
som automatiskt hindrar initiativkraften och uppfinningsförmågan. —
Det torde vara riksdagen bekant, att Amerikas näringsliv arbetar under de
friaste former, är effektivast i världen, och att landets folk har den högsta
levnadsstandard. Jag tillåter mig en stilla och blygsam undran, örn denna
demokratiska stats framsynta, framgångsrika och av praktiska livets män utformade
näringspolitik skulle kunna vara något för oss att efterlikna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Jonsson i Malmgrava och mig
avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Jonsson i Malmgrava.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Jag föreställer mig, att det är en ganska
unik företeelse, att samtliga i ett utskott representerade partier inför kammaren
redovisa var sitt förslag till utlåtande, såsom skett i dag i anledning av motionen
nr 447 i denna kammare. Då man får förutsätta, att utlåtandena representera
respektive partiers uppfattning i en under många år omdiskuterad fråga,
kan det vara av ett visst intresse att något granska utskottets huvudförslag
och de reservationsvis framförda yrkandena.

Onsdagen den 13 juni 1045 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

ni. m. (Forts.)

Att motionen mottagits med ett visst intresse framgår av till utskottet inkomna
yttranden. Medan utskottet inhämtat yttranden i vederbörlig ordning
från sex statliga organ samt dessutom berett 22 organisationer tillfälle att inkomma
med yttranden, har utskottet mottagit 39 utlåtanden från statliga organ
och organisationer. Utskottet har dessutom varit i tillfälle att taga del av
de utredningar, som tidigare företagits inom berörda område. Dit höra »Betänkande
angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad
sprit», 25/1933, »Betänkande angående import- och partihandelsmonopol
å brännoljor», 61/1935, och slutligen »Rationaliserings- och ersättningsfrågor
i samband nied ifrågasatt införande av statligt brännoljemonopol»,
45/1936. De från organisationerna i år inkomna yttrandena hava icke på ett
övertygande sätt kunnat bestrida de resultat, som 1935 års brännoljekommitté
redovisat i sitt betänkande 61/1935. Man har sålunda icke kunnat jäva påståendet
örn att de utländska'' bolagen haft möjligheter —■ och även utnyttjat dem
— att reglera försäljningsresultaten på sådant sätt, att skattepliktig inkomst icke
uppstått för deras dotterbolag inom vårt land. Det framgår mycket tydligt av
den åberopade utredningen. Men även ur andra synpunkter finner utskottsmajoriteten
det olämpligt, att handeln med en för vårt ekonomiska liv så viktig
vara skall i den omfattning, som det hittills varit fallet, ligga i händerna på
utländska intressen. Utredningen hade också blivit övertygad om att det förefunnits
möjligheter att pressa de officiella amerikanska noteringarna på bensin
med ett fjärdedels öre per liter. Allt talar också för att det, som var möjligt
1935, måste det också finnas betingelser för 1945, sedan den internationella
handeln kommit i normala gängor.

Det intressantaste avsnittet i det åberopade betänkandet utgöres enligt min
mening av utredning om förutsättningarna för att nedbringa organisations- och
förvaltningskostnaderna. Det skulle emellertid föra alltför långt och därtill
skulle det vara tämligen meningslöst att tynga debatten i kammaren med en
uppräkning av de olika delposter, som finnas noggrant och klart redovisade i
betänkandet. Det får räcka med att angiva att, sedan utredningen med ledning
av oljebolagens räkenskaper för 1934 verkställt beräkningar rörande ett monopols
vinster och omkostnader i jämförelse med de av oljebolagen redovisade,
den kommit fram till att ett monopol under enahanda villkor, som dem vilka gällde
då utredningen företogs, skulle kunna ge ett årligt överskott av 10 696 000
kronor. Ja, men, säger man bland fienderna till ett monopol, vem kan garantera,
att vi 1945 lia samma betingelser som vi hade 1935? Anmärkningen kan göras,
men man må också komma ihåg, att gör man den anmärkningen måste man
också vara skyldig att bevisa, att betingelserna icke äro desamma. Kalkylerna
äro nämligen uppgjorda efter en princip, och i det principiella underlaget ha
inga väsentliga förändringar förekommit. Det blir nog också svårt att bevisa’
större realförändringar, som väsentligt skulle rubba de refererade kalkylerna.
Under sådana förhållanden anser sig utskottsma jonte ten stå stark med sitt
förslag.

Ännu påtagligare äro de brister, som vidlåda det av bolagen tillämpade distributionssystemet.
I en reservation till utredningsbetänkandet påvisar en av
utredningsmännen, L. A. Björklund, värderad medlem än i dag av denna kammare,
dessa brister. Att han fått gå fram rescrvationsvägen för att få fram
sina synpunkter betyder icke, att han varit ensam örn sin uppfattning om distributionssystemets
överdimensionering, utan det hänger samman med att kommitterades
flertal icke ansett, att frågan om inlösen av distributionsanläggningarna
för minutförsäljningen och rationaliseringsåtgärder ingick i utred Andra

hammarens protokoll Nr 28. G

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med hrännoljor
m. m. (Forts.)

ningsuppdraget. Herr Björklund var av en annan mening, och i sin reservation
påvisar han, att den frågan har en synnerligen stor ekonomisk betydelse
och därtill intimt sammanhänger med frågan om en monopolorganisation för
import- och partihandel. Av utredningen framgår också, att en rationalisering
och en förnuftig organisation skulle tillföra statsverket eller konsumenterna
ytterligare 12,6 miljoner kronor, utan att den resande allmänhetens krav på en
god service därför behöver eftersättas. Denna uppfattning delar för resten
herr Björklund och utskottsmajoriteten med bensinhandlarnas riksförbund,
som tillstyrker efter att ha påvisat, att kartellbildning har förekommit inom
detaljhandeln och skapat svårigheter för småföretagarna bland detaljhandelns
folk. De framhålla också ett statligt monopols betydelse vid en utbyggnad av
det inhemska bränslet — en synpunkt, som säkerligen icke får förbises.

Jag skall till sist, herr talman, säga några ord huvudsakligen örn reservationerna.
I högerreservationen, sådan den är redovisad i utskottets utlåtande,
tycker jag för min del, att man rör sig med dunkla antaganden om de faror,
som lura från de stora oljebolagens sida, därest vi skulle våga oss på ett statsmonopol.
Man menar, att vi skulle få det svårt att erhålla olja under övergångstiden,
och utan det ringaste bevis hotar man med repressalier från oljebolagens
sida, Skall man godkänna en sådan argumentering, lär man nog i
Sveriges riksdag få avstå från alla initiativ, som icke kunna komma att falla
högern på läppen. När man dessutom förnekar den skatteflykt, som finns redovisad
i siffror i 1934 års brännoljekommittés betänkande, får man nog en
känsla av att en fortsatt debatt mellan höger och socialdemokrater i detta ämne
knappast kan bli fruktbärande. Här har en av reservanterna medgivit något
mera än vad den skriftliga reservationen innehåller, nämligen att en överdimensionering
av distributionsnätet förekommit. Han vill emellertid göra gällande,
att man fått sin uppfattning örn denna överdimensionering med ledning
av uppgifter från åren närmast före världskriget, då förbrukningen av bensin
inom landet ökade med 30 procent, under det att distributionsapparaten ökade
med endast 5 procent. Örn man nu betänker, att Björklundsutredningen bevisar,
att varje servicestation inom landet genomsnittligt endast har fem bilar
örn dagen att betjäna, förstår man, att de siffror, som herr Fahlman nämnde,
icke kunna utöva något avgörande inflytande på riksdagens ställningstagande
till frågan örn distributionens rationella ordnande.

Av reservationerna från bondeförbunds- och folkpartihåll får man det intrycket,
att dessa reservationer mera ha formell än reell och principiell karaktär.
De tillstyrka en utredning, men den skall vara förutsättningslös. Jag utgår
ifrån att de utredningar, som hittills företagits, varit förutsättningslösa och
att de kunnat framvisa resultat, som icke kunna bli annorlunda, även örn vi
nu skulle sätta i gång med en ny stor utredning. Utskottsmajoriteten har därför
stannat vid den översyn, som med hänsyn till utvecklingen under kriget
och till de betingelser, som därigenom ha kunnat uppstå, bör göras. Den kan
man företaga inom departementet. Vi förutskicka också, att vad som redan
gjorts i frågan i tidigare utredningar kan så underlätta det arbetet, att det kan
bedrivas i sådan takt, att vi redan under höstsessionen eller i varje fall vid
nästa års riksdag skola bli i tillfälle att laga ställning till en Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet.

Beträffande handeln med kol och koks har utskottsmajoriteten också yrkat
på en utredning — kanske främst av det skälet, att dessa viktiga försörjningsmedel
icke tidigare varit föremål för några utredningar. Deras intima samband
med brännoljorna nödvändiggör emellertid, att man utan att hysa någon större
misstro mot de svenska företagare, som bedriva import av kol och koks, dock

Onsdagen den 13 juni 1945 em. Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoffer

m. m. (Forts.)

bör verkställa en förutsättningslös utredning. Det bar utskottsmajoriteten
kommit till, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen övartagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Birke: Herr talman! De skäl, som motionärerna och utskottet anföra
för att en utredning skall komma till stånd, synas enligt deras mening vara,
att distributionsapparaten skulle vara överdimensionerad och att utländska
intressen på ett ofördelaktigt sätt skulle inverka på handeln med brännoljor,
kol och koks. I början av 1930-talet fanns nog en viss överdimensionering beträffande
denna handel, men denna överdimensionering har sedan bortfallit.
Bensinförbrukningen hade nämligen ökat med över det dubbla från 1930-talets början till världskrigets utbrott. Enligt verkställd utredning betyder
denna överdimensionering som förekommit icke mer än ett tiondels öres fördyring
per liter av bensinpriset. Den nuvarande organisationen är motorismen
nöjd med, och jag har icke hört, att det förekommit några klagomål på den
kundservice som hittills funnits. Det är bekvämt för bilisterna att bli expedierade
utan att behöva stå i kö. De enskilda företagarna äro måna örn sin
kundkrets, ty i annat fall förlora de den. Bensinstationerna skötas ofta såsom
en bisyssla — av en handlande eller en bilverkstad etc. Bensinpriset var också,
innan världskriget började, det lägsta i Europa. Det är en ren utopi att
tro, att om staten nu skall övertaga handeln med brännolja och kol och anställa
folk, kunderna skola bli lika väl betjänta som förut. Framför allt komma,
såvitt jag kan förstå, kostnaderna att bli avsevärt mycket högre.. Skall''
sedan staten också reducera antalet bensinstationer, kommer givetvis detta
att medföra olägenheter för bilisterna.

Staten säljer ju sprit genom systembolagen. Här kan man få praktiska exempel
på hur staten sköter denna försäljning. Kunderna få stå mångå gånger i
långa köer, och butikerna ligga ofta mycket illa till för kundkretsen. Om det
skulle falla någon person in att en lördag vilja hämta sin motbok, får lian
det beskedet att komma igen en annan dag, då man på lördagar icke expedierar
motböcker. Skulle en privat affärsman sköta sin kundkrets på det sättet,
skulle hans affärsbana taga ett hastigt slut.

Yad sedan de utländska intressena beträffar har herr Fahlman påpekat,
att den svenska bensinkonsumtionen utgör endast omkring a/2 procent av hela
världsproduktionen, och därför kan, såvitt jag förstår, en köpare av denna
storleksordning icke påräkna att kunna framställa berättigade anspråk på
någon särställning i fråga örn bensinpriset, Det är nog helt säkert så, att de
utländska oljebolagen komma att i framtiden suveränt bestämma priserna,
antingen importen kan ske på privat väg eller genom statens försorg.

Vi ha under det nu pågående kriget fått finna oss i en hel del statliga ingripanden
i affärslivet, och såvitt jag förstår är det angeläget att dessa elimineras
så fort som möjligt. Jag bär därför mycket svårt att begripa att det
finns personer, som vilja medverka till och sträva efter att binda handeln
och försvåra densamma även i fortsättningen genom statliga ingripanden.
Det är ganska betecknande, att statens järnvägar, som är en mycket stor
kund både beträffande kol, olja och bensin, i sitt yttrande säger, att ett statsmonopol
icke skulle vara förmånligt ur företagsekonomisk synpunkt. Järnvägsstyrelsen
framhåller vidare, att den alltid fått det bemötande, som en
konsument kan begära av handelns män på området.

84 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

1944 års drivmedelsutredning har ju till sin uppgift att utreda en hel del
frågor, som just sammanhänga med de spörsmål, som äro påtalade i motionen.
Jag kan därför icke finna det påkallat att nu ytterligare sätta till en utredning,
men det tycks ha blivit så vid årets riksdag, att man skall sätta till
utredningar på praktiskt taget alla områden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herrar Fahlman och
Jonsson i Malmgrava avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Janson i Frändesta och Nilsson i Göingegården.

Herr Jansson i Kalix erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Jag måste ju säga mig, att jag hade inte väntat mig från herr Birkes.sida,
att han skulle komma med ett så enkelt argument som att det är meningen
att göra bensindistributörerna till statstjänare och att försvåra, för att inte
säga omöjliggöra för resenärerna att erhålla den bensin som de behöva. Jag
tror ingen har haft den tanken, att man skulle förstatliga distributionsapparaten
efter det mönster, som herr Birke här drog upp. Vi lära nog i stort sett
behöva ha den distributionsapparat, som vi för närvarande ha. Bensinhandlarna
tyckas i varje fall icke ha varit inne på herr Birkes tankegång, eftersom
de ha tillstyrkt utredning och varmt förordat en omläggning från det hittills
gällande systemet.

Vidare anförde:

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! I egenskap av reservant i den föreliggande
frågan skall jag be att få säga några ord.

Vi ha, alldeles som utskottets ordförande sade, icke kunnat ena oss från de
olika partierna örn ett enhetligt utlåtande i den föreliggande frågan. Det är
också alldeles riktigt, att de reservationer, som ha avgivits av oss och från
folkpartiets sida, kanske mera formellt än principiellt skilja sig från utskottsmajoritetens
förslag, men då utskotts majoriteten i sin motivering pläderar för
ett statsmonopol, anse vi, att det icke kan vara riktigt att i förväg hinda en
utredning för en viss målsättning. Utredningen bör enligt vår mening få ske
förutsättningslöst och kunna ge till resultat antingen ett statsmonopol eller
möjligen en kooperativ sammanslutning av den art, som redan finns.. Vi ha
som bekant redan nu ett embryo till en mycket omfattande kooperativ sammanslutning
på hithörande område, där jordbrukets och trafikanternas organisationer
äro representerade. Jag anser att det bör vara en utredning förbehållet
att pröva vilka vägar som må vara de lämpligaste utan särskilda direktiv
från utskottets eller riksdagens sida.

Vi ha i vår reservation framhållit de skäl, som vi anse bärande för att en
utredning verkligen kommer till stånd. Vi ha i det fallet berört de synpunkter,
som utskottets ordförande här har framhållit, nämligen att denna handel
i huvudsak dirigeras av utländskt kapital. Jag skall icke närmare gå in på
den saken. Jag vill endast till detta lägga, att även örn vi ha haft billig bensin,
så är det inte uteslutet, att detta utländska kapital kan önska ta betalt
för sina uppoffringar i ett tidigare skede, örn det nämligen får tillfälle att
utan kontroll fortsätta. Det är ju beträffande den sistnämnda saken som utredningen
skall ge ett svar och några riktlinjer.

Det föreligger stora möjligheter för den blivande kommittén att samordna
det material som redan finns. Jag hade inom utskottet pläderat för att vi
skulle antyda något örn ett annat område, som jag ansåg behövde utredas, men

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln nied brännoljor

m. m. (Forts.)

jag har sedermera funnit, att 1944 års riksdag redan har beslutat en utredning
och att det redan har tillsatts en kommitté. 1944 års drivmedelskommitté,
som har att utreda viktiga avsnitt som sammanhänga med denna fråga, nämligen
om behovet av beredskapsbränsle. Denna utredning har fått i uppdrag
att utreda, huruvida inhemskt bränsle skall framställas i fortsättningen och
kunna vinna avsättning och användning som drivmedel för bilar o. s. v. I de
direktiv, som denna utredning har fått, har också gengasfrågan uppmärksammats.
Jag anser det vara av vikt, att vi äro beredda på detta område liksom
på andra för eventualiteter, som kunna inträffa, så att vi icke försättas i samma
situation som vi råkade i vid detta krigs början.

Nu skulle man ju nästan kunna tycka, att det blir tårta på tårta med dessa
utredningar med hänsyn till de mycket omfattande direktiv, som 1944 års
drivmedelsutredning har fått. Kungl. Maj :t säger i statsrådsprotokollet, att
i samband med frågan örn beredskapslagring och avsättning av inhemsk produktion
kan utredningen icke undgå att undersöka på vad sätt eller i vilken
utsträckning en återgång till den före krigsutbrottet rådande ordningen inom
handel och distribution kan och bör ske. Man skulle ju kunna tycka, att det
är nästan omotiverat att nu begära en ny utredning, när vi redan ha en sittande
utredning, som har fått hand örn det väsentliga av det, för vilket vi nu skulle
begära den nya utredningen. Eftersom det emellertid råder en mycket allmän
opinion för att en utredning bör ske, bör den komma till stånd och helst så
snart som möjligt. Jag är dock tveksam örn huruvida en utredning överhuvud
taget kan bli genomförd på den korta tid som utskottets ordförande angav.

Herr Birke uttryckte sin farhåga för att en eventuell inknappning av distributionsapparaten
skulle komma att bli besvärande för trafikanterna, och han
tog det drastiska exemplet, att vi på hithörande område kanske skulle få uppleva
något i stil med spritmonopolets försäljningsförhållanden. Om man tar
några siffror från 1936 års utredning, kan man nog bli lugnad i det avseendet.
I det län, som jag representerar, nämligen Jämtlands län, redovisas 230 försäljningsställen.
I verkligheten finns det 470. Avsikten är att av dessa dra in
38. För egen del har jag kört 25 000 ä 30 000 mil på svenska landsvägar, och
jag har alltid förvånat mig över den stora tillgången på mackar överallt i både
mindre och större orter. Jag är övertygad örn att en viss inknappning icke på
något sätt skulle försämra läget eller förorsaka besvärligheter för trafikanterna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid förevarande
utskottsutlåtande av mig och herr Hansson i Skegrie fogade reservationen.

Herr Kempe: Herr talman! I år har frågan om förstatligande av vissa produktionsmedel
varit föremål för stora diskussioner i denna kammare. Nu ha
vi åter en sådan fråga, som visserligen icke gäller produktionsapparaten för
framställning av dessa varor utan själva distributionsapparaten. Man kan
fråga sig, varför förstatligandet har blivit så aktuellt i dessa dagar. Det är
naturligtvis icke ett uttryck för några mer eller mindre energiska och påhittbara
motionärer. Nej, det är säkert en reflex av den samhälleliga utveckling,
som driver fram nya initiativ för att mänskligheten skall kunna bemästra de
komplicerade uppgifter, som det privatkapitalistiska samhällssystemet i sin
utvecklingsfas ställer oss inför. De människor, som se genom låt mig säga
borgerliga glasögon, ha givetvis svårt att förstå orsakssammanhanget med
vad som sker på den ekonomiska samhällsutvecklingens område. Själva ramen
för de gamla produktionsformerna börjar bli för trång, och den fria företag -

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 era.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

samheten fyller icke längre helt och kan för övrigt icke fylla den uppgift,
som den tidigare fyllde. Jag bortser icke från det faktum, att den ännu på
vissa områden fyller en bestämd uppgift, men denna är självklart begränsad.
Den fria företagsamhet, som högern så varmt talar örn, existerar egentligen
icke i verkligheten utan mera i fantasiens värld.

Jag vill inom parentes säga, att naturligtvis icke alla högerriksdagsmän äro
direkt förbundna med storfinansen, men i den mån de äro det företräda de den
fria företagsamhet, som får sig uttryck i en politik, som innebär karteller och
monopol. En sådan fri företagsamhet är vad de eftersträva.

Den fria företagsamheten har haft och har ännu på stora områden en positiv
uppgift att fylla för att utveckla produktionsformerna, så att de kunna betjäna
den samhälleliga utvecklingen, men på de områden av näringslivet, där
det råder en viss mogenhetsgrad, framskapar denna utveckling mera komplicerade
förhållanden, som icke kunna vara till fördel för de stora medborgarmassorna
utan självklart till nackdel. Exempelvis existerar ju överproduktion
på vissa förnödenhetsvaror. Vi ha tidigare diskuterat skoindustrien i det sammanhanget,
och då kom ju också frågan om ett förstatligande upp. Det hindrar
icke, att det finns en mängd folk här i landet, som icke ha täckt behovet
av skor, såsom också framhölls i debatten, då vi diskuterade den frågan,
och så är det litet varstans. Under en krisperiod måste ju byggnadsarbetarna,
som ha byggt fina och moderna bostäder, själva bo i ruckel. Den fria företagsamheten
har, kan man säga, själv varit drivkraften till att skapa ett visst
anarkiskt tillstånd i samhället.

I det fallet kunna vi ju ta den fråga vi nu diskutera, oljan och bensinen.
Där avspeglas en viss anarki. Åtminstone var det så före krigsutbrottet. När
man kom in till Norrköping eller vilken stad som helst, var det första man
mötte bensinstation intill bensinstation; ja, det kunde vara tre, fyra bensinstationer
på samma tomt. Man måste fråga sig, örn detta verkligen var nödvändigt.
Naturligtvis icke, utan här avspeglade sig ett uttryck för den anarki
jag tidigare talade om. Det privata initiativet skapade denna anarki. Det är
ganska naturligt att så är fallet. Något annat skulle helt enkelt strida mot
kapitalismens hela väsen.

Före krigsutbrottet kunde man se, hur bolag och distributionsfirmor växte
upp ur den privata företagsamheten, vilket ju var ganska naturligt, då det
gällde att distribuera en så eftertraktad vara. Men konkurrensen vidtog, och
med konkurrensen utvecklades ju också vissa anarkiska förhållanden, som
dessa företag själva måste ta itu med för att bemästra situationen. De gjorde
därvid så gott de kunde. De små företagen blevo uppsugna av de stora o. s. v.,
och de jämnstarka träffade vissa överenskommelser om priser o. dyl. för att
stävja den s. k. osunda konkurrensen.

Det är klart, att detta måste vara i högsta grad oekonomiskt. Varje bolag
har ju sin direktör och sin personal, sina bensin- och servicestationer. Här
gäller det ju ändå att distribuera en mycket allmännyttig vara för hela vårt
samhälle. Vad är då naturligare — jag tycker det säger sig självt — än att
samhället eller staten tar hand örn distributionen och handeln med olja och
också med kol och koks och därmed berövar de enskilda liksom också de utländska
kapitalisterna deras profit?

Högerreservanternas argumentering synes mig vara synnerligen svag och
ohållbar. Man försöker att tänja argumenten så gott man kan, och man säger
bland annat följande: »För övrigt skulle ett statligt monopol för Sveriges del
innebära, att den svenska staten vid förhandlingar med de säljande världskoncernerna
skulle uppträda såsom affärspartner gentemot dessa, och detta skulle

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med hrännoljor

m. m. (Forts.)

många gånger kunna handelspolitiskt medföra ömtåliga lägen.» Kort oell
gott, man förutsätter, att de privata skulle ha större möjligheter än staten att
uppnå goda resultat på handelspolitikens område vad gäller denna vara.

Nu ser man, hurusom det litet varstans, framför allt i Europa, sker en förändring
av samhällsformerna. Det börjar bli mera aktuellt också att förstatliga
industrier och handel, och det är väl mycket troligt, att även de privata, i den
mån de komma att ha affärsförbindelser med utlandet, komma att direkt få
underhandla med statliga organ. Därför anser jag det vara en överdrift, när
reservanterna försöka att göra den frågan till en så komplicerad fråga, som man
har gjort i nämnda reservation.

Ett förstatligande, som innebär en centralisering av hela distributionsapparaten,
måste ovillkorligen medföra en besparing av administrationsutgifterna
förutom att vinstintresset bortfaller och därmed också kontrollen över företagets
ekonomiska drift. Dessutom blir distributionen mera planmässig landet runt.
En sådan ordning måste ovillkorligen förbilliga denna nödvändiga vara. Jag
förutsätter naturligtvis, att även örn, såsom redan har framhållits i debatten,
bensinpriset tidigare var lågt här i Sverige, mycket talar för att det kan
bli ännu lägre, om staten övertar distributionen av bensin. Någon kanske invänder,
att vid ett förstatligande uppstår en fara för byråkratism och oekonomisk
skötsel. Jag tror inte, att vi skola bortse från denna fara. Den föreligger
alltjämt när det gäller statliga företag, det är självklart, och därför är det nödvändigt
att oavbrutet — och här har pressen en stor uppgift att fylla — bekämpa
denna byråkratism och misskötsel av företag som drivas i statlig regi.
Men samtidigt böra vi också uppmärksamma ett minst lika viktigt problem,
och det gäller personalen.

Den fria företagsamhetens män framhålla gärna, att vi ju se, hur duktiga
våra köpmän äro på alla områden och hur de kunna driva ett företag rationellt.
Ja, varför skola vi inte ta vara på denna utomordentligt goda personal? Den
bör ju inte få gå sysslolös, utan man bör tvärtom taga vara på allt det kvalificerade
folk som här finns och sätta dem till att sköta och driva sådana här
statliga företag. De skulle säkerligen komma till god användning i detta fall,
och man bör som sagt se till, att man tar vara på denna personal i god tid.

Frågan örn förstatligande av vissa delar av näringslivet måste vi, anser jag,
se som en nödvändig historisk process. Den har inte direkt med socialism att
skaffa, ty trots förstatligandet ligger allt fortfarande den avgörande ekonomiska
makten i storfinansens händer. För att man skall kunna tala om socialism
i detta sammanhang, måste en maktförändring äga rum och ett system genomföras
som upphäver utsugningen av arbetarklassen, d. v. s. den enskildes rätt att
leva på andras arbete. Men innan vi komma dithän, ha vi att genomgå en etapp
i samhällsutvecklingen, som vi nu stå på tröskeln till. De borgerliga ha inte,
det måste villigt erkännas, en avundsvärd lott. Det bästa vore, att de toge sitt
förnuft till fånga och började sakligt pröva de socialistiska teorierna och anpassa
sig till den utveckling som sker, ty det farligaste för dem är att i denna
situation rida emot utvecklingen. De kunna då självklart hamna i rena nazistiska
funderingar, d. v. s. när det icke går på annat sätt, måste man med våld
upprätthålla (leii gamla privilegierade ordning, som man tidigare vant sig vid.

Herr Birkö säde, att statens järnvägars remissyttrande till motionen var
synnerligen intressant. Jag finner det också intressant, men jag måste fråga
mig. vems intressen järnvägsstyrelsen går, då den uttalar sig på följande sätt:
»För statens järnvägar gäller nämligen liksom för alla andra konsumenter av
oljor och bränslen alt det är av ekonomisk vikt och betydelse ali för varje förbrukningsområde
erhålla det varuslag, som bäst lämpar sig för detsamma. Mot

88 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

det sätt, på vilket de enskilda företagarna i detta hänseende tillmötesgått statens
järnvägars fordringar, finnes enligt järnvägsstyrelsens erfarenhet intet att erinra.
» Detta är ett mycket vagt uttalande, men det hindrar inte, att man ställer
sig positiv till frågan örn att avstyrka en utredning. Man har då rätt att fråga
sig, vems intressen järnvägsstyrelsen i detta sammanhang företräder. Det kan
självfallet inte vara den stora allmänhetens intressen, och det förvånar mig i
högsta grad, att en statlig ledning alltså här helt enkelt allierar sig med det
privata kapitalet på ett sådant markant sätt som här kommit till uttryck.

Jag vill, herr talman, understryka, vad herr Jansson i Kalix framhöll örn
nödvändigheten av en skyndsam utredning, ty tiden är nu synnerligen lämplig
för att man snabbt genomför en annan sakernas ordning på detta område. Jag
vill till sist uttala den förhoppningen, att örn vi få till stånd ett statligt monopol
på detta område, det skall kunna bli sådana priser på varorna, att den stora
allmänheten kan få nytta av desamma.

Med vad jag här framhållit vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fahlman, som nu på begäran erhöll ordet, anförde: Herr talman! Jag
vill säga ett par ord till herr Kempe. Han gjorde gällande, att centralisering
ovillkorligen måste medföra en del besparingar. Det är möjligt, men det beror
på hur saken sköts.

Så säger herr Kempe vidare, att man skall taga vara på alla de goda affärsmän
som för närvarande finnas inom ifrågavarande företag och driva denna
näring med dessas bistånd. Men är det så säkert, att dessa affärsmän stå att
ta på hyllan för ett statligt företag? Så länge det finns andra näringsgrenar,
som staten ännu inte har lagt beslag på, har man anledning att tro, att dessa
affärsmän skola söka utnyttja sina möjligheter på andra områden först. Det
är icke alldeles säkert, att man bara har att taga denna goda sakkunskap.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När jag lyssnat till inläggen i denna
debatt, har jag icke kunnat undgå att göra en reflexion, som jag gjort även
i anslutning till den diskussion som förts i dessa spörsmål utanför riksdagen.
Den reflexionen gäller den omständigheten, att man tycks betrakta detta
spörsmål först och främst som en distributionsfråga och därefter som en sak
som företrädesvis angår vissa utländska bolags dotterföretag och representationer
i Sverige, vilka enligt uppgift skola vara mycket osjälvständiga och av
de utländska ordergivarna beroende. Jag undrar verkligen, ärade kammarledamöter,
örn det icke är att se en smula smalt på hela detta problem, när man
lägger upp det uteslutande som en distributionsfråga och som en fråga örn de
stora ol.jetrusternas svenska representanter och deras bolags fortvaro. Jag tror,
att det är anledning att se denna fråga ur vidare perspektiv. Man har icke alls,
såvitt jag kunnat finna — under alla omständigheter har det icke påpekats
under debatten här tidigare eller i handlingarna — betraktat detta spörsmål
som en inhemsk produktionsfråga med vida aspekter, icke minst i dess förhållande
till den kemiska industrien, som fått allt större omfattning i vårt land.
Jag undrar därför, örn det icke kan ha sitt lilla värde, att det i denna diskussion
sägs ett par ord örn just den sidan av saken.

Redan 1928 anlade en svensk storföretagare ett raffinaderi för asfalt- och
bensintillverkning i Nynäshamn och igångsatte 1938 en kraftig utbyggnad
av detta raffinaderi till en hypermodern, fullständig oljeraffinaderianläggning

Onsdagen den 13 .juni 1945 em. Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med bränn oljor

m. m. (Forts.)

med en kapacitet, allt efter råoljornas beskaffenhet, av mellan 400 000 och
600 000 ton råolja per år, motsvarande en produktion av ungefär Vs av Sveriges
normala årsbehov av oljeprodukter. I samband med utvidgningen av oljeraffinaderiets
i Nynäshamn verksamhet byggde och köpte vederbörande företagare
ej mindre än fyra nya tankfartyg — och varenda människa vet av vilket
format sådana fartyg äro — i syfte att säkerställa hemtransporten av råvarorna
för raffinaderiets tillverkningar. Härutöver nedlades stora belopp för
lagertankar, tankvagnar, transportbilar etc. Sammanlagt ha i dessa produktiva
anläggningar investerats över 40 miljoner kronor. Tillverkningsprogrammet
har sedermera utvidgats med dels det asfaltraffinaderi, som är under uppförande
i Malmö och som vi äro glada över att vi ha fått dit, och dels en planerad
oljeraffinaderianläggning på Västkusten.

Jag skulle kunna tillägga, att i oljeraffinaderiet i Nynäshamn ingår vårt
lands största tankanläggning med ett utrymme av ej mindre än 180 miljoner
liter råolja och oljeprodukter.

Då färdigställandet av de stora nyanläggningarna i Nynäshamn närmade
sig sitt slut vid årsskiftet 1939—1940, beställde vederbörande ett antal råoljelaster.
på sammanlagt 175 000 ton för leverans under våren 1940. Jag nämner
detta i anledning av det tal som här förts örn vår bristande beredskap på detta
område. På grund av den plötsliga avspärrningen i april 1940 av vårt land
kunde tyvärr dessa stora oljekvantiteter, för vilka tonnage ordnats, ej komma
in i landet. Som ett exempel på hur energiskt denne framsynte företagare
vid denna tid arbetade på att få in öljelaster kan erinras örn de till cirka 35 000
ton uppgående råoljepartier, som tillfördes oljeraffinaderiet i Nynäshamn trots
den s. k. Falsterbospärren. Tankfartygen lossades till en del i Göteborg och en
del i Malmö, och varorna transporterades på järnväg i pendeltågstrafik till
Nynäshamn. Härigenom uppkommo extra transportkostnader på över 500 000
kronor. Tack vare att dessa råoljor på enskilt initiativ kommo in i landet, innan
Skagerackspärren lades, blev det möjligt för oljeraffinaderiet i Nynäshamn
att i en under forcerat tempo färdigställd del av anläggningarna tillverka
cirka 20 000 ton grundflygbensin, som sedan under kriget hållits förvarad
i bombsäkra lagringscisterner såsom en betydelsefull reserv för vårt
lands försvar. Jag nämner detta, herr talman, som en kommentar i största allmänhet
till den siste ärade talarens filosofiska betraktelser över den enskilda
företagsamhetens förmenta ineffektivitet och av allt att döma förestående hädanfärd.

Det sålunda genom privat svensk företagsamhet skapade oljeraffinaderiet
har under kriget varit av allra största betydelse för vårt land. Under kriget har
raffinaderiet i Nynäshamn haft en viktig uppgift att fylla för framställning av
flytande ersättningsbränslen. Därjämte ha vid raffinaderiet i stor skala tillverkats
ersättningssmörjol.jor genom s. k. krackning och raffinering av stubbtjära,
Vidare ha av inom landet befintliga lager av motor- och brännoljor tillverkats
transformatorolja för vår elektriska industri och vår kraftförsörjning
samt smörjolja för bl. a. järnvägarnas behov. Spritblandade bränslen för såväl
bil- som flygmotordrift ha tillverkats. Trätjäror ha bearbetats till motorbränslen,
och svensk skifferolja har raffinerats till bilbränsle. Tillverkning av skifferflygbensin
har ^experimenterats, och en anläggning för sådan tillverkning
har färdigställts och tagits i bruk. Alltsammans har skett på enskilt initiativ.
Tillverkning av för flygbensinframställning betydelsefulla tillsatsmedel har utexperimenterats.
I oljeraffinaderiets laboratorier leir vetenskaplig forskning
och för lösande av kemisk-tekniska problem på oljeområdet ha ett 60-tal ingenjörer
och kemister varit verksamma vid detta enskilda företag.

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

Jag undrar, om man här kan tala örn ineffektivitet eller örn tendenser till
någon döende borgerlig kultur på detta område. ''Till följd av det monopolhot
som vilar över oljenäringen i vårt land föreligger emellertid, såvitt jag
förstår, en mycket betydande risk för att det påbörjade, ytterst omfattande
och för hela vårt land så välsignelsebringande arbetet med att bygga upp denna
nya verkligt betydelsefulla industri, som skulle kunna skapa vidsträckta
möjligheter till arbete för svenska arbetare och svenska ingenjörer, kan komma
att bli avbrutet. Detta avbrott vore dubbelt skadligt, då inhemsk oljeraffinering
betyder icke endast svensk bensin, svenska brännoljor, svenska
smörjoljor och svensk asfalt utan även organiska kemikalier. Raffinering
av olja innebär nämligen numera en kombination med industriell framställning
av sådana organiskt kemiska produkter med råolja som utgångsmaterial, som
i annat fall till dyra priser måste importeras från utlandet.

Örn jag icke riskerade att trötta kammaren alltför mjmket, skulle jag vilja
säga några få ord om denna sista sida av saken. Det förhåller sig nämligen
på det sättet — och det kan ha ett ganska stort intresse att påpeka detta just
i detta sammanhang — att petroleumtekniken befinner sig i det första stadiet
av en ny utvecklingsepok. Det är känt vilken stor betydelse stenkolstjäran
hittills haft såsom råvara för tillverkning av allehanda kemiska produkter.
De bensol-, fenol-, naftalin- och anthracenfraktioner, som erhållas vid destination
av stenkolstjära, utnyttjas som råvaror vid syntetisk framställning av en
mångfald aromatiska ämnen, som i praktiska livet funnit stor användning som
färgämnen, sprängämnen, läkemedel, parfym, kryddor etc. Man kan tryggt
påstå, att den organisk-kemiska industrien tidigare så gott som uteslutande
byggt på stenkolstjäran som råvara. Stenkolstjäran som råmaterial för denna
industri börjar emellertid — och det är det intressanta i detta spörsmål och
det som motiverar, att man tar upp det i detta sammanhang — nu undanträngas
av mineraloljorna, som kunna erhållas i mycket större kvantiteter och
till avsevärt billigare pris än stenkolstjäran. Medan man för några årtionden
sedan icke så mycket behövde tänka på möjligheten att erhålla tillräckliga
kvantiteter råvaror för tillverkningen av organiska kemikalier, har detta problem
numera blivit så mycket mer avgörande, sedan industriella förfaranden
utarbetats för framställning av varor som marknaden har behov av i tusentals
ton. Jag skall nämna några av de mera aktuella varuslagen. Jag vill nämna
högvärdiga flytande motorbränslen och syntetisk kautschuk. Jag tror icke.
att jag behöver närmare utveckla vad det betyder för oss att ha tillgång till
gummi. Det har varit ett av våra största bekymmer under dessa år, och detta
bekymmer har sannerligen inte lättat. Vi lia såvitt jag kan förstå att emotse
en mycket lång knapphetsperiod just i fråga örn kautschuk. Jag nämner vidare
konsthartser, syntetiska tetter, syntetiskt fibermaterial, lösningsmedel
och andra organiska kemikalier. I syfte att göra det möjligt för Sverige att
göra sin insats även på dessa helt nya tiilverkningsområden har forskningslaboratoriet
vid det raffinaderi jag här talar örn fått en omfattning vida större
än vad som i utlandet är brukligt vid raffinaderier av motsvarande storleksordning.
För vetenskaplig forskning och för lösande av kemiskt-tekniska problem
stå vid detta laboratorium till förfogande cirka 60 ingenjörer och kemister.
Jag för min del tycker inte, att detta är dåligt gjort av en enskild företagare.

Till slut ett ord om en annan sida av denna sak. Jag kan icke underlåta
att finna det en liten smula anmärkningsvärt, att i de kommissioner och nämnder
som ha att handlägga dessa för vårt näringsliv så viktiga frågor, som jag
här i allra största allmänhet sökt antyda, ingen expertis på oljeraffineringens

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

''Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

område, som kan bedöma möjligheten att utnyttja ett oljeraffinaderi på det
för vårt land riktigaste sättet, finnes företrädd, åtminstone såvitt mig är bekant.
Det är givet, att den svenska företagsamheten och den svenska oljeindustriens
insatser under sådana förhållanden ha svårt att bli framhållna och
beaktade.

Jag tror för min del, att riksdagen har all anledning att uppmärksamma den
utveckling av inhemsk oljeindustri, som här i landet i likhet med i andra europeiska
länder håller på att växa upp och redan i nynäshamnsanläggningen
fått en imponerande början. Jag skulle vilja tillägga, att jag nog har den
meningen, att det kunde vara av intresse för riksdagens ledamöter att, örn tillfälle
därtill erbjödes, genom ett besök i Nynäshamn göra sig underrättade
örn den stora och för landet så betydelsefulla industri, som där under de senaste
åren — kanske allt för mycket i tysthet —■ växt upp.

Man har, när man talar örn detta problem, icke rätt att betrakta det på det
sätt man gjort i utskottsutlåtandet. Det är icke ett distributionsproblem enbart
eller ett problem, som bara berör de stora oljetrusternas representanter i
Sverige. Det är mycket mera än så. Det kan i sig inkludera mycket
betydelsefulla ting, det kan måhända inkludera hela den svenska kemiska
industriens framtid. Den kemiska industrien är — det tror jag nog
att jag kan våga säga — framtidens industri. Det är icke alldeles utan anledning
man i dessa dagar talar om, att världen håller på att glida in i den
kemiska aeran. Vilja vi hålla oss framme i konkurrensen och icke bli beroende
av utlandet, är det nödvändigt att förutsättningarna bibehållas och förkovras
för att på svensk mark utvinna de förädlade produkter av råolja, som
redan nu visat sig lovande och som med fortsatt svenskt forskningsarbete kunna
innebära nya landvinningar för svensk produktion och nya möjligheter till
svenskt arbete. Men en förutsättning för att detta skall kunna lyckas, en förutsättning
för att detta stora arbete skall kunna föras vidare, är naturligtvis,
att man har möjlighet att arbeta utan det hot över sitt huvud, som nu har
aktualiserats. Detta arbete kräver frihet från fruktan även i det sammanhanget,
och såsom jag ser på dessa ting, är detta ingen orimlig begäran.

Med vad jag här anfört — och jag knyter nu an till vad jag började med
— har jag försökt framhålla, att det spörsmål, vi här syssla med, har väsentligt
mycket större aspekter än vad man måhända till en början tänker sig.
Jag tror för min del, att vi ha mycket stor anledning att med all möjlig omtanke
begrunda dessa problem. Vi måste nog se på dem utan teoretiska spekulationer
eller i tecknet av ett doktrinärt tänkande. Ett realistiskt bedömande
av de fakta, som här resa sig för oss, är nog av nöden, så att vi icke
medverka till åtgärder, som både direkt och indirekt kunna leda till kanske
obotlig skada för svensk företagsamhet och för svensk framtidsproduktion.

Herr Jansson i Kalix erhöll på begäran ordet för koij genmäle och anförde:
Herr talman! Jag mäste säga att jag icke kan förstå, att utskottets ståndpunkt
här behöver stå i något som helst motsatsförhållande till de synpunkter,
som herr Hagberg i Malmö anförde i fråga om oljeraffinaderiet i Nynäshamn.
Tvärtom föreställer jag mig, att ett statligt oljebolag skulle vara synnerligen
intresserat av att kunna tillgodose raffinaderiet med den olja det
kan behöva flir sin ur statens och hela samhällets synpunkt synnerligen viktiga
produktion och sitt fortsatta experimenterande för att få fram nya kemiska
produkter ur råoljan. Jag tror nog, att utskottets synpunkter på ett
statligt importmonopol på olja kunna sammanföras med de synpunkter, sorn
herr Hagberg i Malmö hade på frågan örn utvecklingen av raffinaderiet i

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

Nynäshamn. Enligt min mening behöver det alltså icke finnas något dylikt
motsatsförhållande, utan härvidlag torde man kunna gå hand i hand och
hjälpa varandra.

Herr Hagberg i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jo, herr Jansson i Kalix, det är nog ofrånkomligt att
utskottets ståndpunkt står i motsatsförhållande till de synpunkter, jag anlagt
på denna fråga. Blir det ett statligt importmonopol, betyder det, att det
enskilda företaget i Nynäshamn och andra, företag, som eventuellt uppstå
vid sidan av detta, måste köpa sin råvara av det statliga företaget till de
priser, som detta med sin monopolställning behagar dekretera. Ett enskilt
företag blir därigenom urståndsatt att, såsom nu är fallet, gå ut på världsmarknaden
och köpa i konkurrensen mellan säljarna till det lägsta pris, som
kan erhållas. Detta senare är en helt annan historia än att man köper en
vara till ett av ett statligt svenskt monopol fastställt pris.

Herr Jansson i Kalix måste ge mig rätt däruti, att då staten sätter ett
pris på en monopoliserad vara sker det, enligt vad erfarenheten ger vid handen,
med hänsynstagande till synpunkter, som icke alltid kunna kallas affärsmässiga.

Herr Jansson i Kalix erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Vi kunna nog icke bli riktigt ense, herr Hagberg i
Malmö och jag. 1935 års utredning har emellertid visat, att det icke funnits
möjlighet för ett statligt monopol att köpa oljan på världsmarknaden till
mellan ett kvarts och ett halvt öres billigare pris per liter än vad moderföretaget
debiterat sina dotterföretag här i Sverige för oljan. Det finns heller
ingen anledning antaga, att företaget i Nynäshamn kan köpa oljan billigare
exempelvis på den amerikanska marknaden än vad dotterföretaget här i Sverige
har köpt den för. Det var den ena sidan av saken.

Den andra punkten, där vi icke heller kunna bli ense, är när herr Hagberg i
Malmö tycks utgå från den förutsättningen, att staten och samhället icke
ser till sitt eget bästa. Jag har tvärtom den uppfattningen, att samhället,
just därför att samhället måste se till sitt eget bästa, kommer att tillgodose
nynäshamnsraffinaderiet med olja till priser, som kunna göra företaget konkurrenskraftigt,
örn det ur andra synpunkter måste anses angeläget att företaget
finns till inom landet. Det har också sagts ifrån många gånger från det
parti jag tillhör, att vi icke önska komma till livs sådana enskilda företagare,
som sköta sina företag rationellt och under ur samhällets synpunkt godtagbara
villkor. Jag tror att det kommer att finnas mycket stora möjligheter
för ett statligt monopol att samarbeta med nynäshamnsföretaget. Vi böra icke,
herr Hagberg i Malmö, i sådana fall -—• och dit hör detta — där det icke
finns anledning till oro, skapa sådan.

Herr Hagberg i Malmö, som likaledes på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Det sista anförandet var ju ganska värdefullt,
och jag hoppas bara, att herr Jansson i Kalix en dag skall bli i tillfälle
att verifiera den utveckling, som han här antytt. För egen del är jag
icke så säker på att det kommer att gå riktigt på det sättet.

Herr Jansson i Kalix lämnade här några uppgifter rörande utredningen
av år 1935 och de priser den ansett möjliga för ett svenskt monopol att uppnå
på världsmarknaden. Men i det fallet gällde det ju icke, såvitt jag kan
förstå, råoljan utan importen av bensin och smörjoljor, vilket är en helt an -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med hrännoljor

m. m. (Forts.)

nan sak. Här gäller det import av en råvara för förädlingsverksamhct; i
det av herr Jansson i Kalix nämnda fallet gällde det import av färdiga produkter.

Härpå anförde:

Herr Swedberg: Herr talman! Då jag fogat en reservation vid detta utskottsutlåtande
må det tillåtas mig att i detta sammanhang yttra några ord, även
om vad jag nu kommer att anföra delvis sammanfaller med synpunkter, som
förut framhållits i debatten.

Man har hävdat, och det är ju ett av utskottsmajoritetens huvudargument
för dess yrkande på utredning, att distributionsapparaten är överdimensionerad.
Låt vara att en viss överdimensionering tidigare varit för handen, men nu är
det ganska påtagligt att densamma, såsom förut här framhållits, praktiskt
taget bortfallit. Det är väl tämligen säkert att motortrafiken, då normala tider
inträda, åter kommer att få ett nytt mycket kraftigt uppsving här i vårt land,
och med tanke på denna trafiks utomordentliga betydelse för näringslivets utveckling
och blomstring måste ju detta anses vara något synnerligen önskvärt.
Men då ligger det naturligtvis i motorismens intresse att ha ett vitt utgrenat
distributionssystem till sitt förfogande. Detta är helt enkelt en betingelse för
att i motorrörelsen nedlagt kapital med största möjliga vinst skall kunna utnyttjas
till fromma för folkhushållningen. En alltför stark reducering av försäljningsställenas
antal, vilket måste innebära långa avstånd, stora körsträckor
och betydlig tidsförlust, betyder tydligen stora olägenheter för alla trafikanter
men naturligtvis alldeles särskilt för den yrkesmässiga trafiken. Man
har med all rätt framhållit, att vårt långsträckta land behöver många etappstationer,
detta i synnerhet som förbrukningen av bensin och smörjoljor i Sverige
per innevånare räknat är betydligt större än i andra europeiska länder.
Man har som exempel härpå anfört, att enligt den senaste tillgängliga statistiken
Sverige under år 1922 förbrukade 30 kilogram brännolja per innevånare,
under det att exempelvis Tyskland då förbrukade endast fem kilogram. Dessa
siffror innefatta då visserligen förutom bensin även lysolja och andra liknande
oljor.

Utskottet har yttrat att försäljningsorganisationen drar oproportionerligt
stora kostnader. Detta är ett påstående, som ställs i en rätt egendomlig belysning
genom brännoljebolagens förklaring, att kostnaderna för förräntning och
amortering av i distributionsapparaten investerat kapital uppgå till endast
bråkdelen av ett öre per liter. På landsbygden bestrides, som är väl känt, handeln
med oljor och bensin i stor utsträckning av affärsmän och andra näringsidkare
som bisyssla, vilket förhållande självfallet är ägnat att nedbringa kostnaderna.
I städer och tätorter däremot torde en viss koncentration av apparaten
med fördel kunna genomföras. Utskottets erinran om det utländska inflytandet
på handel med brännoljor är värt en viss uppmärksamhet. Detta inflytande
har emellertid redan nu i viss mån neutraliserats genom sammanslutningen av
mineraloljeförbrukare här i landet. Sveriges oljekonsumenters riksförbund, i
vilket Bilägarnas inköp.scentral, Västkustfiskarnas centralförbund, Andelsföreningen
svensk andelsfisk, Svenska lantmännens riksförbund och Kooperativa
förbundet äro medlemmar, lyckades redan före kriget åstadkomma en
prisreglering och motverka de stora koncernernas monopolsträvanden. Det låga
bensinpriset unde;- hela 1930-talet talar ju också kraftigt för att bolagen icke
utnyttjat samarbetet sinsemellan för en obehörig prishöjning. Enligt vad de
själva meddelat har samarbetet i stället främst tagit sikte på överenskommelser

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

om enhetliga rabattvillkor och begränsning av reklamkostnaderna och investeringarna
i distributionsapparaten.

Utskottets förmodan att ett statligt monopol såsom ensam köpare av landets
hela brännoljebehov skulle besitta större och alldeles särskilda möjligheter
att erhålla förmånliga inköpsvillkor är något som icke har funnit stöd
i remissyttrandena. Om man betänker, att den svenska oljeproduktionen uppgår
till endast knappt en halv procent av världsproduktionen, förefaller det
påtagligt, att icke heller ett statsmonopol här skulle kunna ha synnerligen
stora möjligheter att kunna utverka något särskilt förmånspris för vårt vidkommande.

Herr talman! Ehuru jag och det parti jag företräder i utskottet icke kunna
anse de åberopade skälen för en ny utredning särdeles bärande, utan vi i
stället funnit, att åtskilliga skäl kunna anföras mot en ny utredning örn handeln
med brännoljor, lia vi ändå icke velat motsätta oss en dylik utredning,
då det väl kan anses vara ett allmänt intresse, att de i motionen berörda förhållandena
bli föremål för en grundlig och allsidig undersökning. Denna utredning
bör dock vara verkligt förutsättningslös och verkställas så att alla
på frågorna inverkande omständigheter få en objektiv belysning.

Vad vidare gäller motionärernas yrkande på utredning om handeln med''
kol och koks synes det oss, att skälen därför äro ännu mindre bärande. Ja,
vi lia omöjligt kunnat finna några reella skäl alls för en sådan utredning,
och därför kunna vi icke för vår del ge vår anslutning till utredningsyrkandet
i denna del. Härtill kommer att det avtal, som träffades mellan staten
och de svenska kolimportörernas förening år 1938 och som reglerar importen
och priserna, slöts under den uttryckliga förutsättningen, att kolhandeln skulle
återfå sin frihet, så snart normala förhållanden åter inträtt. Nu lia kolhandlarna
fullgjort sill uppgift på ett sådant sätt att någon berättigad anmärkning
däremot icke kunnat eller nu kan göras. Det borde vara uteslutet att
staten under sådana förhållanden utan särskild anledning å sin sida bryter
den träffade överenskommelsen.

Under åberopande av vad jag nu tillåtit mig anföra ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag anser för min del, att denna motion
bör bifallas och detta enligt mitt förmenande redan av det skälet, att när en
motion i en sådan här brännande fråga framföres —• jag ber örn ursäkt, herr
talman, för den enkla men ofrivilliga vitsen; jag kan ju i stället säga en fråga,
där kravet på en lösning eller åtminstone ett försök till lösning har på särskilt
sätt aktualiserats — så bör en dylik motion örn utredning alltid bifallas,
därest man icke på förhand är fullständigt övertygad örn att utredningskravet
saknar verklig grund. Rent parentetiskt tillåter jag mig, herr talman, säga,
att enligt min mening ödslar man i sådana frågor, som jag nu sökt karakterisera,
alltför mycket tid och kraft på spörsmålet om man skall bifalla utredningskravet
eller icke. Icke sällan dirigeras ju riksdagsdebatterna efter vissa
konventionella principer. Jag tycker att principen härvidlag borde vara den,
att. även motståndarna gå med på en så allsidig och saklig utredning som
möjligt av ett föreliggande problem och att de därefter sätta in all sin kraft
på att få till stånd bästa möjliga utredning.

I det föreliggande fallet synas nu emellertid positiva synpunkter a priori tala
för en .lagstiftning i utredningskravets anda. Detta sagt utan någon hänsyn
tagen till de särskilda skäl, som framlades av socialministern i hans egenskap

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

av kammarledamot i första kammaren i lördags. Jag tror dock, att vad han
där anförde ger särskild tyngd åt detta utredningskrav.

Det är emellertid, herr talman, enligt min mening olyckligt, att debatter i
sådana frågor som denna utspelas så sent på dygnet, att man rent av rädes för
att taga kammarens tid i anspråk. Eljest skulle jag ha haft mycket god lust
att inför kammaren belysa, att min nu angivna ståndpunkt är fullt förenlig
med mitt anförande i remissdebatten i januari, vari jag principiellt uttalade
mig mot näringslivets förstatligande. Jag hoppas få bättre tillfälle att belysa
denna sak när, som man kan förvänta, inom kort från första lagutskottet föreligger
ett betänkande över en motion angående omdaning av försäkringsverksamheten.
Jag har därför nu, herr talman, intet att tillägga och kan för fullständighetens
skull också för min del yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Då jag kommer att ansluta mig till yrkandet
örn bifall till den av herrar Fahlman och Jonsson i Malmgrava avgivna
reservationen, skall jag åtminstone försöka att undvika något upprepande av
argument, som tidigare framhållits.

Det är dock ett par synpunkter, som jag skulle vilja särskilt understryka i
debatten här. Först vill jag- emellertid notera det förhållandet, att i samband
med det utredningsraseri i socialiseringssyfte, som synes ha gripit det socialdemokratiska
partiet under denna riksdag, kan man observera, att både i detta
och andra sammanhang lämnar man de sakkunniga remissinstansernas synpunkter
och sakliga invändningar fullständigt utan avseende. Jag vill notera
detta, ty jag har en känsla av att man är i färd med att styra ut på farliga
vägar, när man släpper den där kontakten med realiteterna och bara synes
följa vissa dogmer.

I denna fråga har man från motionärernas sida tagit två utgångspunkter
för sitt yrkande. I det ena fallet siktar man på distributionsapparaten, i det
andra fallet på inköpspriset. Vad distributionsapparaten beträffar säger man
ju, att den skall rationaliseras. Ja, rationalisera kan man naturligtvis i statens
regi, alltså i ett statligt monopols regi, göra snart sagt hur långt som helst.
Herr Birke pekade på en drastisk parallell med distributionen av sprit. Det
är klart, att det går med statliga tvångsmedel att rationalisera så långt. Men
då frågar man sig: vad är distributionens syfte? Det är att tillhandahålla
varan till konsumenterna på ett för konsumenterna lämpligt, effektivt och förmånligt
sätt. Då det gäller dessa pumpar, som man talat örn i många sammanhang
och sagt, att det står pumpar både här och där, visa ju gjorda utredningar,
att årskostnaderna för dessa anläggningar belöpa sig endast till en
bråkdel av ett öre per liter. Men vad vinner man genom att lia ett ganska vittförgrenat
distributionsnät? Jo, man vinner, att den konsument, alltså den
bilist, som behöver köpa bensin, när det börjar minska i tanken, icke behöver
fara långa vägar eller kanske rent av gå långa vägar för att köpa den bensin
han är i behov av.

När distributionen såsom på vår landsbygd är förenad med viss lanthandel,
kostar den i personalhänseende ingenting. Pumpen står utanför affären och
kan betjänas av personalen i affären utan egentlig kostnad. Det är i alla fall
en betydande fördel för hela vår bilism, att det finnes ett sådant distributionsnät.

Då man talar örn rationalisering av distributionen blir man litet förvånad,
när utskottets ärade ordförande säger, att man icke har någon som helst tanke
på förstatligande av distributionsapparaten. Jag vet icke, hur han tänkte sig,
att det hela skulle sättas in. Jag vill emellertid i sammanhanget peka på att

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

det väsentliga måste vara i vad mån distributionsapparaten på lämpligt sätt
betjänar konsumenterna.

Den andra punkt jag vill beröra är inköpspriset. I detta sammanhang vill
jag först framhålla, att när vi diskutera denna fråga skola vi utgå från
föreliggande realiteter. Vi ha — det äro vi på det klara med — på världsmarknaden
stora, mäktiga oljebolag, som äro betydande i sin ekonomiska mäktighet.
Det är någonting som ligger utanför våra möjligheter att påverka. Det
är en faktor, som vi få taga som utgångspunkt för vårt resonemang. Hittills
har det varit så, att dessa stora företag konkurrerat på den svenska marknaden
genom egen detaljdistribution. Sättet för dessa företag att få största
möjliga försäljningsvolym för sina varor är alltså att vinna konsumenternas
bevågenhet genom förmånliga priser i samband med lämplig service.

Vad sker, om vi göra ett statligt monopol, som uppträder som köpare? Jo,
det ligger så nära till hands, att blir det en köpare blir det också en säljare.
Så länge man tävlar om alia de tusentals konsumenternas förbrukning kan
konkurrensen vara i gång. Men har man bara en köpare, då, mina damer och
herrar, är det icke så särskilt märkvärdigt för dessa oljeföretag att komma överens
rörande principerna för att offerera det svenska statsmonopolet bensin och
exempelvis ordna så, att de få leverera var sitt år. Då kommer priset att stiga
till ett sådant läge att de bli belåtna allesamman.

Det är detta som motiverar mitt ståndpunktstagande till denna fråga. Där
ser jag för min del den största faran för konsumenterna av brännoljor, att vi
genom en köpare i form av ett statligt monopol liksom lägga upp på en bricka
möjligheter för de stora oljebolagen att taga ut helt andra priser på den
svenska marknaden än de hittills gjort.

Herr talman! Det var dessa synpunkter jag ville understryka. Det är dessa
motiv som göra, att jag för min del hemställer örn bifall till den av herrar
Fahlman och Jonsson i Malmgrava avgivna reservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Som utskottets ärade ordförande redan framhållit,
har utskottet inhämtat yttranden från 37 stycken olika myndigheter och
enskilda organisationer, som borde ha förutsättningar att kunna bedöma de
spörsmål, som framförts i motionen. Mitt starkaste intryck av dessa yttranden,
varav åtskilliga återfinnas som bilagor vid första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 14, är att genom dem en övertygande bevisföring förebringats
om det sakligt omotiverade i motionen. Vårt land hade före kriget
såväl vad beträffar oljor som kol och koks bland de lägsta priserna i Europa.
När herr Kempe i dag framhåller, att han för sin del tror, att i fråga om oljorna
även ett statsmonopol skulle kunna uppnå samma fördelaktiga priser,
måste jag säga, att jag icke kan dela hans uppfattning. Jag skall också tillåta
mig att anföra ett exempel, så kanske herr Kempe själv kan bedöma saken. Jag
erinrar mig -—- jag tror det var 1932 —■ hur ett bussföretag, som trafikerade
sträckan Malmö—Lund och konsumerade mycket betydande kvantiteter bensin,
kunde träffa flerårigt avtal med ett av de dåvarande bensinbolagen, varvid
inköpspriset på bensinen inklusive skatt uppgick till 10 öre per liter jämte 3
procent kassarabatt, d. v. s. i verkligheten 9,70 öre per Uter. Skatten utgjorde
10 öre per liter. Orsaken var naturligtvis den hårda konkurrensen mellan oljebolagen
örn bussföretagen. Jag har mycket svårt att föreställa mig, att oljebolagen
skulle ha bedrivit en sådan konkurrens inbördes, örn de räknat med att
i Sverige få uteslutande en enda kund. Vad man från oljebolagens sida åsyftade
var givetvis att komma in på marknaden. I förbigående nämnt är det naturligtvis
icke så underligt, örn dessa oljebolag i början av 1930-talet ej kunde

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

redovisa några vinster, eftersom konkurrensen i verkligheten var fullkomligt
mördande.

Om man hyser den uppfattningen — vilket jag gör —• att det material, vilket
redan nu föreligger, är tillräckligt klarläggande, måste man också säga sig,
att det är fullständigt överflödigt och onödigt med en utredning. I det avseendet
har jag alltså fullständigt annan mening än den ärade ledamoten av denna
kammare herr Lundstedt.

Men det är ju klart, att man ser helt annorlunda på detta problem, örn man
hyser den allmänna inställningen, att ett socialiserat näringsliv är effektivare
och på alla sätt bättre än ett fritt näringsliv. Jag har också svårt att fria mig
från det intrycket, att utskottets majoritet har haft en kanske — örn jag får
använda det uttrycket — förutfattad mening. Herr Kempe har för sitt vidkommande
givit ett klart besked om vad avsikten var. Han talade örn den etapp
i samhällsutvecklingen, på vars tröskel vi nu stå, och som skall leda till den
fullständiga socialiseringen. Och vår erfarenhet från vad som förekommit vid
åtskilliga tillfällen, icke minst under riksdagen nu i vår, tyder sannerligen icke
på att det är avsikten att i någon större omfattning lämna näringslivet i fred
och giva näringslivet det lugn och den ro, som näringslivet behöver. Vad utskottets
utlåtande i förevarande fall beträffar skall jag tillåta mig påminna örn
att i fråga örn oljan utskottet anför följande: »Mycket talar emellertid för att
ett statligt eller statskontrollerat monopol skulle utgöra den lämpligaste organisationsformen
för ifrågavarande handel.»

När det gäller kol och koks går utskottet ännu längre och gör ett uttalande
så omfattande och generellt, att man på basis av detsamma nied samma fog som
i detta fall skulle kunna begära en socialiseringsutredning åtminstone av handeln
med praktiskt taget alla varor, som äro av större betydelse ur försörjningssynpunkt
eller konsumeras i större kvantiteter.

Nu är jag naturligtvis medveten om att det är ganska lönlöst att här i kammaren
söka genom argumentering övertyga den, som är inställd till förmån
för det statssocialistiska samhället. Jag är i alla fall personligen av den bestämda
meningen, att ett socialiserat näringsliv är underlägset det fria näringslivet.
Statsdriften måste av alldeles naturliga skäl bli byråkratiserad. Och näringslivet,
mina damer och herrar, är en ganska komplicerad och ömtålig apparat.
Det är en apparat, som man får handskas varligt med, och som för sin skötsel
kräver folk, som icke endast har medfödda anlag utan också har fått en
träning och utbildning i det fria näringslivet. Ty ett statssocialistiskt näringsliv
är ingen lämplig jordmån när det gäller att uppfostra de personer, som
skola taga hand örn den svårskötta apparat, som icke minst utrikeshandeln
innebär.

När herr Kempe uppmanar de borgerliga att böja sig för utvecklingen, så
skulle jag för min del vilja svara honom, att jag tror, att de borgerliga aldrig
komma att acceptera en utveckling på det ekonomiska området, som enligt vår
erfarenhet och övertygelse medför materiell skada för folket i gemen och samtidigt
är i högsta grad frihetsfientlig.

Ett storartat uttryck för vad ett statssocialiserat samhälle kan medföra, innebar
det uttalande, som herr Lundstedt gjorde i remissdebatten. Dess upphovsman
förtjänar ali aktning på grund av den oräddhet och samtidigt förmåga
av självständigt tänkande, som han visade.

Nu kan det givetvis och kommer väl också att inviindas, att örn dessa utredningsyrkandcn
bifallas och det sedermera blir ett statsingripande i någon
form. kommer man att låta statens inflytande över dessa näringar erhålla bolagsform.
Och man kommer, som så ofta skett, att invända: Ararför kan icke

Andra hammarens protokoll 10Jt5. Nr SS. 7

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framlida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

ett statligt bolag åstadkomma samma goda resultat som ett enskilt? Jag
måste då betona, att det är tyvärr icke möjligt att hoppas på något sådant.
Skälen äro mångahanda. Tiden är så långt framskriden, att jag icke skall
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk mer än ytterligare någon minut.
Men jag skulle vilja rekommendera i första rummet herr Kempe att taga del
av en artikel, som stod i Svensk Järnvägstidnings aprilnummer och vilken var
författad av ordföranden i statens krisrevision direktören Ragnar Blomquist.
Han tar där till prövning upp just detta problem och gör en jämförelse mellan
bolagsdrift, å ena sidan när det gäller statliga bolag och å andra sidan när
det gäller enskilda bolag. Jag skall tillåta mig, herr talman, att endast citera
några få meningar. Direktör Blomquist säger: »Den rika flora av bestämmelser
och det noggranna övervakandet från revisorernas sida beträffande varje
avsteg eller felsteg måste verka synnerligen hämmande på tjänstemännens
handlande. Det uppkommer ''revisionsskräck’. En verksynd kan bestraffas och
medföra ersättningsskyldighet, men underiåtenhetssynder bli sällan beivrade,
och goda insatser kunna sällan få den belöning, som vore berättigad eller
skälig.»

Jag skulle vilja göra en fråga. Mina damer och herrar, som så ofta ha kontakt
med det statliga i olika former, ha inte ni både en och många gånger
gjort erfarenheter, som till fullo bestyrka det riktiga i detta uttalande? Är
det inte så, att man måste hysa ganska allvarliga farhågor för att det skulle
inträffa just ett sådant tillstånd, som direktör Blomquist här berör. Jag skall
därutöver endast citera följande: »Det är icke möjligt, att ett statsägt bolag
skall kunna givas den nödiga friheten att handla, att fatta snabba beslut, att
taga risker som företagaren i det fria näringslivet. Och huru skall det vara
möjligt för ett statsråd att kunna välja styrelser och verkställande direktörer
i växande antal statliga bolag och lämna direktiv i en mängd viktiga frågor?
Härigenom uppstår en maktkoncentration av för svenska förhållanden mycket
ovanliga mått. Vad detta är, så icke är det demokrati! Det är ett politiskt envälde,
som måste medföra sådana missförhållanden, att en kraftig reaktion
miste uppstå från allmänheten, som skulle få känna följderna och olägenheterna.
Misslyckandet är säkert.»

Jag skall tillåta mig att sluta med att uttala ett beklagande av att vårt
näringsliv, som under kriget, tror jag mig kunna påstå, visat en verklig god
effektivitet och till det yttersta ansträngt sig men också lyckats göra en omställning,
som väl främst är orsaken till att vårt folk i försörjningsavseende
har befunnit sig i ett helt annat läge än under det förra kriget, nu skall behöva
leva i denna känsla av otrygghet på praktiskt taget alla områden, på
skatteområdet, genom socialiseringsplanerna etc., som nu är fallet.

Herr talman! Då jag förmenar, att dessa utredningar äro fullkomligt obehövliga
ber jag att få yrka bifall till den av herrar Fahlman och Jonsson i
Malmgrava avgivna reservationen.

Herr Jansson i Kalix erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Wiberg liksom tidigare herr Henriksson antydde,
att utskottet icke tagit nödig hänsyn till de yttranden, som till utskottet avgivits
av de sakkunniga institutionerna. Då jag höll mitt förra anförande, redovisade
jag varför utskottet icke gått in på några längre utläggningar av
dessa yttranden. Jag byggde mitt anförande på den redovisning, som 1935
års utredning hade avgivit i sitt betänkande, och jag framhöll, att de yttranden
som inkommit till utskottet icke på någon punkt jävat vad som sagts
1935. Icke heller i dagens debatt har jävats vad som framkommit i utrednings -

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

betänkandet av år 1935. Därför ha vi icke haft anledning att syssla med de
yttranden, som kommit in ifrån olika organisationer.

Herr Henriksson gjorde gällande, att ett statligt monopol, som uppträdde
som ensam köpare, skulle komma att få köpa bensinen dyrare än enskilda
mindre företag. Herr Henriksson tyckes ha gjort en upptäckt! Det är väl annars
enligt de erfarenheter man gjort inom affärslivet så, att ju större en köpare
är, som uppträder på marknaden, desto större möjligheter har han att
pressa ned priserna. Men jag säger som man brukar säga, att det är mycket
man skall få höra, innan öronen ramla av. Det var väl icke heller sista ordet
som herr Henriksson har att säga i denna fråga.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Henriksson erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Då får jag väl säga ett par ord till, innan öronen ramla
av på utskottets ordförande. Jag hoppades, att mitt tidigare anförande skulle
klargöra, hur jag såg på saken. Det är ingen nyhet inom det ekonomiska livet,
att vi på oljemarknaden ha ett fåtal stora sammanslutningar. Skulle det
här i Sverige endast finnas en köpare, så ligger det mycket nära till hands att
antaga, att oljebolagen i stället för att konkurrera örn denne köpares order
komme överens örn att offerera varan så, att de finge sälja var sitt år. Det
är ingen ny upptäckt att en köpare lätt föder en säljare. Det har erfarenheten
tidigare visat. Men när säljarna nödgas konkurrera örn konsumenterna, blir
förhållandet annorlunda. Sedan är det ju alldeles riktigt, att i sådana fall,
då det finns många köpare och många säljare, har givetvis den köpare, som
kan avsluta köp till sådana kvantiteter och på sådant sätt, att han avlastar en
del kostnader från säljaren, möjlighet att köpa billigare. Men vi skola se varje
situation från de utgångspunkter och under de förutsättningar, som i realiteten
föreligga, och örn man gör det, tror jag icke det går lätt att vederlägga mina
skäl.

Vidare yttrade:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag är säkerligen icke ensam örn att
ha blivit överraskad av ett uttalande, som utskottets ärade ordförande, herr
Jansson i Kalix, fällde i en replik till herr Birke. Han yttrade, att meningen
icke vore att förstatliga distributionsapparaten. Det var ju en högst märklig
upplysning, som därmed lämnades, och man frågar sig, hur detta skall kunna
bringas i samklang med ali den diskussion, som har förts på detta område under
så lång tid, och hur det skall kunna bringas i samklang med det utskottsutlåtande,
som herr Jansson har undertecknat och där det klart och tydligt står,
att man räknar med att staten skall ingripa för att söka åstadkomma en mera
rationell ordning av brännoljehandeln, och att mycket talar för att den bästa
organisationsformen vore ett statligt eller statskontrollerat monopol. Man frågar
sig, hur det statliga monopolet tilnkt sig att komma till rätta med distributionsapparaten,
vilken kritiserats såsom överdimensionerad, örn den ej skulle
skäras ned just i samband med ett förstatligande av densamma.

Vidare har utskottet fäst stor vikt vid att utredningen bör ske så snabbt
som möjligt, för att man skall kunna utnyttja de gynnsamma tider, som för
närvarande råda med ringa biltrafik flör att kunna inlösa denna distributionsapparat
på billigast möjliga sätt. Man undrar, hur den skall kunna inlösas,
utan att det blir fråga om ett statsmonopoliserande.

Det är överdimensioneringen av distributionsapparaten, som är den spring -

100

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med hrännoljor
m. m. (Forts.)

ande punkten i allt vad som här har ordats i denna fråga. Visserligen talas det
också om förhållandet till utlandet och olägenheten av att utländska intressen
ligga bakom brännoljedistributionen här i landet. Jag skall icke gå in på denna
senare fråga i vidare mån än att framhålla, att vi knappast befrämja det fria
internationella samarbete efter kriget, som vi alla eftersträva såsom en viktig
förutsättning för världens återuppbyggande, genom en mot vissa utländska
intressen så avog inställning som den, vilken tagit sig uttryck såväl i motionen
som i utskottets hemställan.

Jag skall nu endast med några ord ytterligare beröra detta överdimensioneringsproblem.
Man ser, förefaller det mig, icke fullt klart på vad en överdimensionering
innebär i ett progressivt näringsliv. Det torde knappast vara
möjligt att under tider, som kännetecknas av utveckling och framsteg, undvika
en tillfällig överdimensionering. Man finge eljest räkna med underdimensionering
och brist under vissa perioder, och skadeverkningen av en underdimensionering
kan vara avsevärt större än de offer, som en överdimensionering under
viss tid kan innebära. Vad ligger det nu för verklighet bakom talet örn
överdimensioneringen på detta område? Herr Jansson i Kalix har bestritt
giltigheten av vissa siffror, som i det avseendet anförts. Jag tror dock icke,
att detta låter sig göra, utan vill än en gång erinra örn, hurusom bensinförbrukningen
under den högkonjunktur, som slutade kring år 1930, språngvis
ökade, i vilket samband distributionsapparaten antog stora dimensioner. Vad
skulle det lia sagts, frågar man sig, örn distributionsapparaten icke utvidgats
så, att efterfrågan på bensin under dessa uppgångstider kunnat tillfredsställas?
Det hade av konsumenterna icke tolererats, örn man underlåtit att bygga
ut anläggningarna och låtit brist råda i avvaktan på de dåliga tiderna, då distributionsapparaten
ånyo skulle vara av tillräcklig storlek. Mig förefaller det som
örn ett sådant förfarande från bensinhandelns sida skulle varit ett vida bättre
argument för en utredning angående bensinhandelns förhållanden än den överdimensionering,
som nu fått tjäna detta sjette. Efter krisen 1931/1932 steg
konsumtionen på nytt, men då följde icke utvecklingen av distributionsapparaten
med, såsom tidigare hade varit fallet. Då växte omsättningen in i distributionsapparaten,
och det är ju ganska belysande, hur den argumentering, som
av utskottet göres, i själva verket återtages genom att utskottet medgiver, att
de missförhållanden som bestodo i distributionsapparatens överdimensionering
avtagit i styrka. Det är förunderligt, att icke en så tillfredsställande utveckling
kunnat påverka utskottet, då utskottet avgivit sitt utlåtande. Det brukar
ju annars vara så, att en syndare, som sig omvänder och bättrar, plägar bereda
stor glädje, men inför detta, som herr Henriksson benämnde utredningsraseri,
förefaller det, som örn ingen förlåtelse kunde ges för förhållanden, som rått
under gångna tider även örn de rättats. Man vill ha frågan utredd av skäl, vilka
det är svårt att karakterisera annorlunda än så att de snarare äro av ideologisk
innebörd än de ha till praktiskt syfte att åstadkomma bättre förhållanden på
området.

Jag skall i detta sammanhang meddela ytterligare några, enligt mitt sätt
att se, intressanta iakttagelser kring rationaliseringsproblemet som också rör
denna sak. Det är så sant, som det är sagt, att från samhällets synpunkt eller,
riktigare uttryckt, från folkförsörjningens synpunkt är rationellt arbete och
rationellt utnyttjande av materiel och arbetskraft av grundläggande betydelse.
Men det förefaller vara först på sistone som det gått upp för arbetarrepresentanterna,
att den största möjliga produktion per arbetare är folkvälståndets
A och O. Därav följer ju nämligen också att det måste ligga i deras intresse, som
äro angelägna örn att allmänt välstånd skall råda bland folket, ej blott att så

101

Onsdagen den 13 juni 1945 em. Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

mycket produceras som möjligt, utan att det som produceras tillverkas av så
få armar som möjligt och på så få arbetstimmar som möjligt. Detta vill man
nå genom mekanisering, standardisering och centralisering eller vad vi med ett
ord kalla för rationalisering. Detta är innebörden i all den rationalisering, som
övergått företagarvärlden, fastän det mestadels utmålats så att företagarna
därmed endast velat bereda sig ytterligare profiter. Man har så ogärna velat
inse dessa motiv, som nu så allmänt gillas. Det är relativt sent som det blivit
klart, att en sådan företagarpolitik möjliggör högre löner, och att den sålunda
är arbetarvänlig. Ja, man kan säga, att genomförandet av rationalisering många
gånger är den enda vägen att åstadkomma högre löner. Länge och väl betraktades
rationaliseringen som ett arbetsgivarnas påfund. När nu arbetarpartiet
kommit att inse betydelsen av koncentration och rationalisering, har detta medfört
en så grundlig omvändelse, att bristande koncentration och rationalisering
nu få gälla som skäl för igångsättande av den ena utredningen efter den andra.
Man kan icke värja sig för det intrycket, att man nu går till överdrift vid tilllämpningen
av en i och för sig riktig princip. Man tycks alldeles glömma bort
och komma bort ifrån en annan synpunkt, som förut var högsta sanning. Det
var icke så många år sedan som ett företags främsta syfte ansågs böra vara
att bereda arbetstillfällen. Ett företags främsta syfte måste ju i själva verket
vara att åstadkomma de varor och tjänster, som efterfrågas, men det är på
sina håll en gängse uppfattning, att huvudsyftet för företagsamheten skulle
vara att bereda arbetstillfällen. Ju flera anställda ett företag hade, desto mera
samhällsgagnande ansågs företaget vara. Nu är det, som örn dessa synpunkter
icke längre spelade någon roll. Jag vill icke påstå, att de böra spela en dominerande
roll. men jag upprepar, att man nu går för långt åt andra hållet. När
vi nu ha fått veta, att distributionsnätet är överdimensionerat, böra vi väl i
alla fall också lägga märke till att därigenom erbjudits inkomsttillfällen åt
stora grupper av befolkningen. Det är ju över 8 000 människor, som varit sysselsatta
i detta arbete, till vilka i första hand bensinhandlarna höra och deras
anställda, vilket ju icke hindrat Bensinhandlarnas riksförbund att — på grund
av någon underlig missuppfattning av vad som här verkligen försiggår eller
på grund av en altruistisk inställning, som är ganska ovanlig hos intressesammanslutningar
av detta slag — förorda en utredning, vars resultat rimligen
icke kan tänkas bliva annat än att åtskilliga av detta förbunds medlemmar
bliva arbetslösa.

Jag skulle vilja säga ytterligare några ord om denna rationalisering, som är
näringslivets hävarm. Även i skötseln av företagsekonomien borde man välja
»the middle way», som vi blivit så berömda för ute i Amerika. Det ligger ju
också något värde i den bekvämlighet och bättre service, som kan åstadkommas,
när en i rationaliseringssyfte vidtagen standardisering icke drivits så
långt, att man icke har möjlighet att träffa ett urval efter sina önskningar.
Detta är någonting, som har med samhällstrivseln att göra, och som man också
må ha i minnet, när man yrkar på rationalisering på alla håll.

Nu har jag talat örn bensinen. Jag skulle nog vilja säga ytterligare några
ord om den andra delen av utskottets utlåtande, vilken om möjligt är ännu
tunnare i sin motivering än den del av utlåtandet, som handlar örn brännoljorna.
Man kan icke läsa ut annat ur vad som här skrives än att huvudskälet
för utredningen, när det gäller kol och andra fasta bränslen, faktiskt icke är
något annat än att det tidigare icke företagits någon utredning på detta område.
Det är väl rätt belysande för den mentalitet, som nu synes bli rådande
här i landet, att bara den omständigheten att ett område inte blivit föremål Leir
utredning är skäl nog för att det skall underkastas en omfattande och tids -

102

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med hr annot for
m. m. (Forts.)

ödande undersökning. Man ina väl säga, att det borde vara något mer vägande
skäl för att sätta i gång en dylik apparat, som dock inte kan undgå att verka
irriterande och störande på det normala arbetet inom den bransch det här är
fråga om. Man har inte ett ord att stödja denna utredning på, som skulle innebära
klander eller missnöje med försörjningen av kol och koks. Yi ha inte
hört att industrien klagat över att den inte fått sitt bränsleförråd fyllt på de
bästa och enklaste vägarna och med det kol man önskat. Vi ha inte hört någon
klagan från innehavare av värmepannor, och vi ha inte heller hört någon
klagan från alla de fartyg, som bunkra genom den nuvarande kolhandeln.

Härmed skulle jag vilja sluta; jag har kanske redan alltför länge uppehållit
kammaren. Jag vill dock peka på ihåligheten i ännu ett skäl som har anförts,
nämligen i fråga örn tonnagets rationella utnyttjande. Det har med fog påpekats,
att detta dock är en fråga som angår rederinäringen, och man läser därför
med stor nyfikenhet vad rederierna kunna ha att säga om detta rätt lösa
påstående rörande tonnagets dåliga utnyttjande. Då finner man, att redarföreningen
tillåter sig fälla det omdömet, att motionärernas uttalanden om behovet
av ett mera rationellt utnyttjande av det svenska handelstonnaget saknar
all reell grund och inte kan åberopas som stöd för den föreslagna utredningen.
På detta sätt falla alla anförda skäl sönder, när man tar i dem. De
verka obestridligen alla mer eller mindre konstruerade.

Se på det omtalade behovet av ökad lagerbehållning i orostid, varom talas
i motionen men inte är upptaget i utskottsutlåtandet i någon nämnvärd omfattning.
Därvidlag har kommerskollegium gjort det av allt att döma riktiga
påpekandet, att det icke möter några svårigheter att ordna beredskapslagring
av fossila bränslen med bibehållande av den fria handeln på detta område.
Hade man inte bort utreda alla dessa spörsmål vart för sig, i den mån så
hade kunnat anses befogat? Då hade hela denna apparat begränsats till rimliga
dimensioner, och dessa utredningar hade också kunnat leda till praktiska
och för hela den verksamhet det här är fråga örn, och därmed för tillhandahållandet
av dessa varor, gynnsamma resultat.

Herr talman! Det är givet att jag med detta avser att yrka bifall till herrar
Fahlmans och Jonssons i Malmgrava reservation, vilket jag härmed tillåter
mig göra.

Herr Kempe: Herr talman! Jag förstår så innerligt väl den reaktion, som
kommit till uttryck på borgerligt håll och i särskilt hög grad från dem som
representera industrien. Det är ett för deras vidkommande ganska naturligt
uttryck, och det förvånar således ingen. Herr Wiberg talar örn att konkurrensen
på 1930-talet var mördande. Ja, det är nog riktigt, och denna konkurrens
medförde också, att respektive bolag sökte komma överens örn vissa priser
och annat vid försäljning av oljor. Det är ganska naturligt, att konkurrensen
överhuvud taget på ett visst stadium växer över i karteller och monopol.
Det är så på alla områden, och därför ha vi också i Sverige många monopolistiska
företag.

Nå, när man talar så varmt örn näringslivet, vill jag fråga: Vad är då näringslivet
för någonting? Representerar det bara direktörer och aktieägare?
Vem är det som representerar majoriteten, den majoritet som producerar de
värden som skapas? Det är det stora flertalet, det arbetande folket. Vilken
hänsyn ta det s. k. fria näringslivets män till det arbetande folket exempelvis
i en lågkonjunktur, en lågkonjunktur, som är en direkt produkt av de privatkapitalistiska
samhällsförhållandena? Då tar man inga hänsyn, då kastar man

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

103

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

ut arbetarna på gatan. Aktieägarna och företagarna klara sig nog. Mot arbetarna
känner man intet som helst ansvar.

När det gäller frihetsbegreppet överhuvud taget är det rätt intressant att
konstatera, att just nu i denna tid har högern helt plötsligt blivit anhängare
av frihet. Det är i och för sig någonting nytt, som vi böra inregistrera. Men
vad är det då för en frihet högern eftersträvar? Är det en verklig frihet för
medborgarnas flertal? Säkert inte. Vad är det för frihet, herr Wiberg? Jo,
friheten att överhuvud taget kunna utsuga det arbetande folkets arbetskraft,
kort och gott friheten för penningmatadorerna och magnaterna att kunna leva
på andras arbete. Den friheten eftersträvar man, och till och med skäms man
icke för att mobilisera Engelbrekt i den propagandan.

Vi ha således andra uppfattningar om friheten än högern. Det har redan
sagts, att det finns undantag också bland högerns medlemmar. Men de, som
representera storfinansens intressen i detta fall, äro anhängare av en mycket
begränsad frihet, nämligen friheten för kapitalismen, alltså ingen enskild
frihet. Har man någonsin erfarit, att högerpartiet tagit ett enda initiativ för
att utveckla medborgarnas frihet i landet? I så fall skulle det vara intressant
att veta, när så skedde.

Jag tror icke för övrigt att herr Wiberg skall vara så orolig för det fria
näringslivet. Ännu kommer det nog att existera åtskillig tid framåt. Det beror
i hög grad på företagarna själva. Komma de att fortsätta i stil med vad
Sveriges verkstadsförening gör, då är det icke alls otroligt utan mycket möjligt,
att folkmajoriteten måste vidtaga vissa inskränkningar i verkstadsföreningens
frihet i fråga örn skötseln av verkstadsindustrien. Ty vad som nu sker på
detta område är ett åskådligt exempel på hur den fria företagsamhetens män
sköta örn produktionsapparaten i nuvarande tid. För futtiga, jag måste säga
mycket blygsamma krav, låter man metallarbetarna gå fyra månader i sträck
utan arbete. Det bottnar icke i omtanke örn vare sig näringsliv eller medborgarna,
utan det är en cynism utan like. Fortsätter man ännu någon tid
framåt, ha de säkerligen diskvalificerat sig, och inan måste med eller mot
sin vilja företaga operativa ingrepp mot dessa herrars skötsel av produktionen.

Jag vill till sist säga, att många av herr Wibergs kritiska synpunkter beträffande
den statliga driften i och för sig äro berättigade, absolut berättigade.
Det förekommer en byråkrati och ekonomisk misskötsel i många fall, och
därför finnes det anledning att kritisera. Örn vi kunde övergå från det nuvarande
privatkapitalistiska samhället till ett socialistiskt samhälle, skulle vi
slippa detta statskapitalistiska byråkratiska maskineri. Men det . vill icke
herr Wiberg vara med örn. Han vill icke ens vara med örn statskapitalistiska
företag eller, rättare sagt, att under nuvarande privatkapitalistiska förhållanden
driva företag i statlig regi. Men vi få väl se det hela i dess utvecklingsprocess,
som en etapp i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det privatkapitalistiska
samhället har icke existerat i alla tider. Förr funnos även andra
samhällsformer, som blevo för trånga, och ur dessa pressade sig fram ett nytt
samhälle, och om en ändring icke sker i morgon eller övermorgon eller nästa år,
stå vi i alla fall på tröskeln till en ny ekonomisk ordning.

Till allra sist, herr talman, vill jag säga, att jag tror icke, att högerns
representanter böra använda frihetsbegreppet i tid och otid. Jag tror, att det
vore bättre, örn de i praktiken visade, att de verkligen äro anhängare av
friheten. Örn de göra det. komma de ali: skapa respekt och förståelse bland
folkets flertal. I (övrigt vill jag säga, att sanningen är viii i alla fall den, att
högerns frihet innebär, alf man vill sätta tvångströja på folkmajoriteten. Om

104 Nr 28. Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor
m. m. (Forts.)

högern skulle få uppleva en sådan dag, då skulle den så att säga ha uppnått
den högsta potenson av vad frihet enligt dess mening innebär.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag är fullt övertygad om att herr Kempe och
jag ha svårt att samsas, när det gäller begreppet frihet. Jag föreställer mig
nämligen, att den frihetsuppfattning, som han omfattar, skiljer sig helt från
min. Hans politiska parti har som bekant såsom yttersta syfte icke friheten
utan snarare dess motsats, diktaturen.

Jag tillåter mig i första hand till herr Kempes begrundande citera ett yttrande
av en annan talare i remissdebatten. Det heter i detta: »I både Tyskland
och Ryssland ha vi sett, hur den s. k. statssocialismen icke kunnat utövas utan
den förskräckligaste terror. Också om detta ord synes alltför starkt vid tanken
på en ''statssocialism’ i Sverige, så torde denna dock å andra sidan icke vara
tänkbar, utan att vi nödgades ge oss en frihetsfientlig byråkratisering i våld,
med risk för att denna byråkratisering bleve så pass outhärdlig, att det gamla
systemet vore att föredraga, t. o. m. därest det kunde påvisas, att statsdriften
rent ekonomiskt medförde något större fördelar för den stora massan.»

Vad mitt frihetsbegrepp beträffar skulle jag närmast vilja säga, att det
överensstämmer med den frihet, som sedan urminnes tid omfattats av Sveriges
folk och som i alla århundraden varit så utmärkande för detta folk, den
frihetskänsla, som föranlett att sedan urminnes tid vårt land aldrig velat finna
sig i förtryck, vare sig från främmande makts sida eller i form av utländskt
inflytande eller övergrepp från stormän i det egna landet. Men däremot identifierar
jag icke i något avseende mitt frihetsbegrepp med någon strävan eller
någon rättighet till herravälde i detta rike för någon liten grupp, den må utgöras
av »direktörer», industriidkare, politiker eller vem det vara må.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets
hemställan och bifall i stället till den av herrar Fahlman och Jonsson i Malmgrava
avgivna reservationen; 3:o) bifall till den reservation, som avgivits av
herrar Hansson i Skegrie och Jönsson i Rossbol; samt 4:o) bifall till den av
herr Swedberg avgivna reservationen; och fann herr talmanen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Fahlman begärde
emellertid votering, i följd varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
ansåg den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade herr Jönsson i Rossbol votering,
varför herr talmannen för bestämmande av kontraproposition i denna votering
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, och fann herr talmannen
den under 3 :o) angivna vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl av herr Swedberg, i anledning varav följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen angående andra tillfälliga utskottets förevarande
utlåtande nr 11, antager bifall till den av herrar Hansson i Skegrie och
Jönsson i Rossbol avgivna vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

105

Onsdagen den 13 juni 1945 em. Nr 28.

Utredning angående den framtida organisationen av handeln med brännoljor

m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i förstnämnda votering antagit
bifall till den reservation, som avgivits av herr Swedberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i voteringen örn kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den reservation, som avgivits av herrar Hansson
i Skegrie och Jönsson i Rossbol. Till följd härav blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra tillfälliga utskottets förevarande utlåtande nr 11 antager den
av herrar Fahlman och Jonsson i Malmgrava avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den reservation, som avgivits av herrar Hansson i Skegrie och Jönsson
i Rossbol.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning, och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vid vilken utgång kammaren till kontraproposition antagit den av herrar
Fahlman och Jonsson i Malmgrava avgivna reservationen. I enlighet härmed
erhöll propositionen i huvudvoteringen, som efter given varsel nu upplästes
och godkändes, följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Fahlman och Jonsson i Malmgrava avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter åter intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Fahlman begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och
67 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan och biträtt första kammarens
i ämnet fattade beslut.

106

Nr 28.

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till flyktingverksamheten;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till omhändertagande
av utlandssvenskar jämte i ämnet väckt motion;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 208, i anledning av väckta motioner angående utsträckning av statens
sakrevisions granskningsrätt ;

nr 209, i anledning av väckt motion angående omorganisation av den statliga
statistiken;

nr 210, i anledning av väckta motioner angående upprättande av passbåtsförbindelser
mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda kommun samt
öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område; och

nr 211, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 50, i anledning av väckta motioner örn viss lindring beträffande förmögenhetsbeskattningen
;

nr 51, i anledning av väckt motion angående vissa beskattningen av inkomst
av skogsbruk berörande frågor, i vad motionen avser uppskov med taxering av
inkomst genom avyttring av avverkad brännved och massaved;

nr 52, i anledning av väckta motioner örn undantagande från skatteplikt av
viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av mark,
tillhörande jordbruksfastighet; och

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat
biträde;

bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner örn förbättring
av vissa äldre tjänste- och familjepensioner;

första lagutskottets utlåtande och memorial:

nr 50, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen; och

nr 51, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
förköpsrätt;

nr 69, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn
barnbidrag;

nr 70, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 § lagen
om barnbidrag;

nr 71, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring;

nr 72, i anledning av väckta motioner angående rätt för barnavårdsnämnd
att i.vissa fall vidtaga åtgärder beträffande barn, som fyllt sexton år; och

Onsdagen den 13 juni 1945 em.

Nr 28.

107

nr 73, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om rätt i vissa
fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 72, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

§ 7.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 372, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

nr 378, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 373, för riksbanks direktören Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken
;

nr 374, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Karl Gunnar
Myrdal att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 375, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 376, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David Emanuel
Hall att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 377, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Stig Janson i
Frändesta att vara suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 379, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson i Stockholm att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 380, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 381, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 382, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt''
nr 383, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av
vissa beställningar för försvarsändamål m. m.;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till inköp av tackjärn;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden m. m.;

108

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

från bankoutskottet:

nr 348, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarbet;
samt

från andra lagutskottet:

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
semester.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 15 juni.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Fru Blenda Björck, född 3 februari 1885, lider av knäledsinflammation och är
sängliggande, oförmögen att fullgöra sitt arbete i riksdagen fr. o. m. 15 juni
t. o. m. 6 juli 1945, vilket härmed intygas.

Stockholm 14 juni 1945.

O. D. Barr,

leg. läkare.

Härmed intygas att riksdagsman Gösta Liedberg på grund av genomgången
operation tills vidare är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Stockholm 14 juni 1945.

John Hellström,

professor.

Kammaren beviljade fru Björck och herr Liedberg ledighet från riksdagsgöromålen,
fru Björck under tiden från och med den 15 juni till och med de»
6 juli och herr Liedberg tills vidare fr. o. m. den 14 innevarande juni.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 333, angående
Sveriges anslutning till den vid luftfartskonferensen i Chikago år 1944
antagna internationella luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser.

Denna proposition bordlädes.

Fredagen den 15 juni 1945.

Nr 28.

109

§ 3.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till Svar

interpellation.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Persson i Stockholm
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställt följande spörsmål: 1)

Anser statsrådet att medborgare bör kunna dömas efter krigslagarnas
.stränga straffbestämmelser utan att vederbörande bibringats vetskap örn att de
lyder under krigslagarna?

2) Örn statsrådet inte anser detta, då bör väl den personal, som dömts på
av mig nämnda grunder, erhålla upprättelse och skadestånd?

3) Anser statsrådet att uttrycket »mobilisering» kan ha annan betydelse när
det återfinnes i ett mellan försvarsmakten och dess personal ingånget kollektivavtal,
än när det återfinnes i bestämmelserna om krigsrätternas behörighet?

4) Örn så är fallet, är då statsrådet beredd att taga initiativ till sådan ändring
av berörda lagbestämmelser, så att de orimliga verkningarna av de nuvarande
bestämmelserna och deras tolkning gent emot civilanställd personal elimineras? Sedan

chefen för försvarsdepartementet funnit interpellationens besvarande
närmast ankomma på chefen för justitiedepartementet och därför överlämnat den
till mig, får jag härmed anföra följande.

Strafflagen för krigsmakten innehåller särskilda bestämmelser örn vilka personer
som lyda under lagen. Dit höra först och främst krigsmän, d. v. s. officerare,
underofficerare och manskap samt vissa andra kategorier vid krigsmakten
tjänstgörande personer. Pör vissa av dessa sistnämnda kategorier är
egenskapen av krigsman knuten till den förutsättningen att tjänstgöringen fullgöres
vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Frågan huruvida avdelning av
krigsmakten är mobiliserad har även eljest betydelse för krigslagarnas tillämplighet.
Enligt 6 § 3:o) strafflagen för krigsmakten lyder nämligen envar,
som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad
avdelning av krigsmakten, under strafflagen för krigsmakten, även örn han icke
är krigsman eller eljest lyder under lagen. I åtskilliga fall är vidare straffskärpning
stadgad för den händelse brottet förövas vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten.

De av mig nu omnämnda bestämmelserna förutsätta såsom nämnt att fråga
är örn tjänstgöring vid mobiliserad avdelning. De förutsätta däremot ej att krigsmakten
i dess helhet är mobiliserad. Detta är däremot en förutsättning för att
den del av strafflagen för krigsmakten, som kallas krigsartiklar och vilken
innehåller åtskilliga strängare straffbestämmelser än lagen i övrigt, skall vara
tillämplig. I 5 § stadgas nämligen, att krigsartiklarna äga tillämpning allenast
i fråga örn brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad. Beträffande tolkningen av bestämmelsen om krigsartiklarnas
tillämplighet vill jag i detta sammanhang återgiva följande yttrande ur förarbetena
till strafflagen för krigsmakten (se Betänkande och förslag för revision

av strafflagen för krigsmakten m. m. 1905 II s. 84) : »Örn ----rikets hela

krigsmakt — detta begrepp här taget i betydelsen av arméns samtliga truppförband,
flottans stationer och kustartilleriet — i anledning av fara för ett
fientligt angrepp eller för skyddande av rikets neutralitet vid krig mellan
främmande makter erhållit order örn mobilisering, synas fullt giltiga skäl föreligga
att låta de ansvarsbestämmelser, som gälla för krigstid, träda i tillämpning.
Givet torde nämligen vara, att en sådan åtgärd, som här förutsättes, icke
tillgripcs, med mindre förhållandena äro sådana, att krigsfaran anses överhängande
och kriget omedelbart förestående.»

Ilo

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

För bedömande huruvida krigsmakten eller avdelning därav är mobiliserad
giver strafflagen för krigsmakten i 4 § en särskild bestämmelse. Där stadgas att
rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten anses såsom mobiliserad, då
den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. Under
den förstärkta försvarsberedskap, som vårt land intagit, ha vidtagna organisationsåtgärder
i stor utsträckning hemlighållits av utrikespolitiska eller militära
skäl, och detta har givetvis jämte osäkerheten om rätta innebörden av uttrycket
»ställd på krigsfot» medfört vissa svårigheter att avgöra huruvida och i vilken
omfattning mobilisering förelegat vid visst tillfälle. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer
inkommit med en den 5 december 1942 dagtecknad skrivelse, däri styrelsen för
sin del framhållit nämnda svårigheter för den åtgärd som därav kunde föranledas.
Efter vederbörlig remissbehandling har framställning överlämnats till
utredningsmannen för revision av strafflagen för krigsmakten för att tagas i
övervägande vid denna utredning.

Frågan, huruvida vederbörande avdelning av krigsmakten varit mobiliserad
eller ej, har flera gånger varit föremål för högsta domstolens avgörande i brottmål,
och domstolarna ha i denna fråga haft att träffa avgörandet efter omständigheterna
i varje särskilt fall (jfr N. J. A. 1943 s. 490 samt 1944 s. 704 och
707). Rikets kela krigsmakt har icke i rättspraxis ansetts vara mobiliserad,
och krigsartiklarna lia fördenskull, såsom torde vara känt, ej ägt tillämpning.

I den av interpellanten berörda dom som meddelats av arbetsdomstolen (se
Arbetsdomstolens domar 1942 s. 268) var fråga örn innebörden av en föreskrift
i ett kollektivavtal. Sedan avtalet från arbetsgivarsidan uppsagts till den 1 april
1942, hade från arbetstagarsidan hävdats, att avtalet likväl skulle gälla, eftersom
i avtalet stadgades, att då order om mobilisering eller färdighållande för sådan
åtgärd utgått, avtalet skulle fortfara att gälla efter utlöpningsdagen, även örn
detsamma i vederbörlig ordning uppsagts. Arbetsdomstolen fann, att ifrågavarande
avtalsstadgande icke ägt, på sätt som skett, åberopas gentemot uppsägningen.
Till motivering härav anförde domstolen bland annat, att ändamålet
med stadgandet pekade på att parterna avsett en situation, där utvecklingen
inom en relativt kort tidrymd skulle komma att leda antingen till krig eller
också till ett upphävande av de anbefallda militära åtgärderna, samt att parterna
näppeligen haft för ögonen ett sådant läge som det den 1 april 1942 föreliggande,
då sedan flera år tillbaka en förstärkt försvarsberedskap upprätthållits,
medan samtidigt både samhällslivet och det ekonomiska livet kunnat,
ehuru med åtskilliga betydande omläggningar, fortgå på ett i huvudgrunderna
normalt sätt.

Motiveringen för domen synes mig visa, att såsom villkor för avtalsstadgandets
tillämpning enligt arbetsdomstolens mening närmast gällde samma förutsättning
som för att krigsartiklarna skola anses tillämpliga. Man torde sålunda
kunna säga, att stadgandet enligt domstolens mening förutsatte att allmän
mobilisering skett eller var omedelbart förestående.

Den omständigheten att allmän mobilisering icke ansågs föreligga utesluter
självfallet ej, att den avdelning vid vilken ifrågavarande arbetare voro anställda
kunde vara mobiliserad. De uppgifter som lämnats i interpellationen
tyda på att så ansetts vara förhållandet. Jag finner det mycket förklarligt, att
det med hänsyn till arbetsdomstolens dom synts arbetarna svårförståeligt, att de
ansetts tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Av vad jag förut
anfört framgår emellertid att den skenbara motsättningen mellan arbetsdomstolens
dom och de av interpellanten åsyftade utslagen i och för sig endast är
ett exempel på skillnaden mellan allmän mobilisering och mobilisering av särskild
avdelning av krigsmakten.

Fredagen den 15 juni 1945.

Nr 28.

lil

Svar på interpellation. (Forts.)

Självfallet är det ett önskemål i situationer sådana som de här föreliggande
att det står klart för vederbörande, huruvida han tjänstgör vid mobiliserad avdelning
eller ej. Det har även i andra sammanhang framställts anmärkning mot
att något klargörande härutinnan icke skett, och jag anser anmärkningen ha
visst fog för sig. Emellertid vill jag erinra, att det ju varit allmänt bekant, att
förstärkt försvarsberedskap varit rådande. Envar har fördenskull bort inse att
det varit av särskild vikt -— jämfört med fredsförhållanden — att disciplinen
upprätthölles och krigsmakten vore funktionsduglig. Varje person som inkallats
till eller eljest tjänstgjort vid avdelning av krigsmakten under de förhållanden
som varit rådande har sålunda haft anledning räkna med att avdelningen
ingått som ett led i den för upprätthållandet av försvarsberedskapen erforderliga
organisationen. Att en avdelning varit att betrakta som mobiliserad
bör därför i regel icke ha framstått som någon överraskning även örn detta
av militära skäl icke offentligen kungjorts. Det är dessutom uppenbart, att i
många fall redan avdelningens sammansättning, förläggning och tjänstgöringsförhållanden
liksom andra omständigheter bort klargöra att avdelningen var
försatt på krigsfot.

Jag anser det angeläget, att de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten
som äro av betydelse i förevarande hänseende liksom möjligheten att uttryckligen
tillkännagiva, när viss avdelning av krigsmakten är att anse som mobiliserad,
bli föremål för noggrann omprövning vid förut berörda utredning. I
övrigt har jag icke ansett vad i interpellationen anförts påkalla särskilda åtgärder
från min sida.

Härefter yttrade

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för svaret på min interpellation. De händelser, som
föranledde interpellationen, kanske inte helt klart framgå av svaret, och jag
vill därför i korthet omnämna dem.

År 1942 gällde kollektivavtal — det var ett antal kollektivavtal — mellan
försvarsförvaltningarna och försvarsverkens olika arbetare. I dessa avtal stadgades
bland annat ordagrant följande: »Har order örn mobilisering eller färdighållande
för sådan utgått, skall, därest annan överenskommelse mellan parterna
icke träffas, förestående avtal fortfara att gälla efter utlöpningsdagen,
även örn detsamma i vederbörlig ordning uppsagts.»

Arbetarparten hade nu intresse av att avtalet skulle få fortfara att gälla.
Arbetsgivarparten däremot ville ha avtalet uppsagt, därför att man önskade
ur arbetar synpunkt försämra dyrtidstilläggs bestämmelserna. Frågan, huruvida
avtalen kunde sättas ur kraft eller inte, trots den klara avtalsbestämmelse som
jag nyss citerat, drogs inför arbetsdomstolen, vilken motiverade sitt utslag inte
endast i de ord, som statsrådet anfört i sitt svar — det var endast den ena delen
av motiveringen — utan domstolen förklarade därtill i sitt utslag, att den
1 april 1942 icke förelegat ett tillstånd, som varit att anse såsom mobilisering.
Och denna dom med denna motivering avkunnades och utfördes av arbetsdomstolen
efter det intendenturdepartementet, marinförvaltningen och flygförvaltningen
vid arbetsdomstolen hade anfört följande. »Då det nu ifrågavarande
stadgandet tillkommit efter yrkande från arbetsgivarsidan och för att i ett allvarligt
läge bereda myndigheterna skydd mot risken av strejker och personalkrävande
avtalsförhandlingar, vore tydligt, att endast myndigheterna vore
berättigade att påkalla stadgandets tillämpning och att personalförbundet sålunda
ej ägde åberopa detsamma. För den händelse arbetsdomstolen emellertid
nied underkännande av denna ståndpunkt skulle finna, att personalförbundet äg -

112

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

de åberopa stadgande!, bestrede intendenturdepartementet, marinförvaltningen
och flygförvaltningen att do faktiska förutsättningarna för stadgandets tillämpning
förelåge. Den förstärkta försvarsberedskap, som anbefallts i september
1939 och som därefter bibehållits, hade nämligen aldrig övergått vare sig till färdighållande
för mobilisering eller till mobilisering.»

Dessa uppgifter fick arbetsdomstolen av de militära myndigheterna. Jag
lämnar å sido frågan örn den mentalitet, som tar sig uttryck i kravet på att
ömsesidigt förpliktande överenskommelser skola äga endast ensidig giltighet,
för att i stället understryka, att genom de militära myndigheternas uppgift
till arbetsdomstolen fick såväl denna som arbetarna ett besked från så auktoritativt
håll som väl gärna är möjligt örn att arbetarna inte voro att anse
som mobiliserade eller ens färdighållna för mobilisering. På bland annat den
uppgiften grundade arbetsdomstolen sin dom.

Det är ju nu så, att disciplinförhållandena vid försvarets arbetsplatser äro
under vanliga förhållanden precis desamma som på varje annan arbetsplats.
Örn på en vanlig arbetsplats en arbetare genom några hårda ord reagerar
exempelvis mot någon som utan grund insinuerar, att en arbetskamrat har
stulit de kläder han bär, då brukar inte det medföra att vederbörande buras
in i arrest. Men det var just detta som skedde, för att nu ta bara ett exempel,
med en 55-årig arbetare å örlogsvarvet i Stockholm för att han tillrättavisat
en brovaktsbefälhavare på grund av att denne gjort sig skyldig till en
sådan insinuation. Som bekant får man inte fara ut i hårda ord mot befäl,
och nu gjorde man gällande att denne brovaktsbefälhavare hade befälsställning
gentemot denne på vanlig grund kollektivavtalsanställde arbetare. Men
förutsättningen för att arreststraff skulle kunna utkrävas var, att den åtalade
skulle vara att anse som mobiliserad. Han skulle alltså vara vad intendenturdepartementet,
marinförvaltningen och flygförvaltningen förklarat honom
icke vara, eljest ägde krigsrätt inte behörighet att döma honom och strafflagen
för krigsmakten kunde inte tillämpas. Nu skyndade marinstaben till
undsättning. Den förklarade, att marindistriktens organ och anstalter, örlogsvarv
och örlogsdepåer voro organiserade och rustade för förstärkt beredskap
som neutralitetsvakt och att de delar, som voro organiserade på detta sätt,
skulle anses som mobiliserade — alltså en förklaring, som direkt strider
mot vad de tre militära myndigheterna intygat till arbetsdomstolen. Jag
betraktar det som ingenting mindre än en, örn också icke osedvanligt stor
skandal så dock en skandal, att sådant kan få förekomma. De order, på
vilka marinstaben stödde sina påståenden, voro hemligstämplade. Hemlig mobilisering
alltså, en mobilisering hemlig även för den som var berörd. Men
dessa order måste ju lia varit kända för intendenturdepartementet, marinförvaltningen
och flygförvaltningen, när de meddelade till arbetsdomstolen, att
»den förstärkta försvarsberedskapen aldrig övergått vare sig till färdighållande
för mobilisering eller till mobilisering».

Det är på grund av dessa förhållanden som jag även efter erhållandet av
svaret på min interpellation anser mig kunna vidhålla vad jag anfört i interpellationen,
nämligen att berörda befäl och rättsinstanser förklara arbetarna
som icke mobiliserade, när det ligger i arbetarnas intresse att de förklaras
som mobiliserade, under det att befäl och rättsinstanser förklara arbetarna
vara mobiliserade när en sådan förklaring strider mot arbetarintressena. Sådant
krängande av lagparagrafer måste vara staten mer än ovärdigt och kan
givetvis icke skapa en sådan tilltro till att objektivitet och rättvisa existera
bland lagstiftare, överordnade och myndigheter, som det är önskligt att just
en sådan arbetargrupp som försvarsverkens arbetare hyser.

Fredagen den 15 juni 1945.

Nr 28.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

Nu har statsrådet karakteriserat den motsättning mellan de två rättsutslagen,
som jag påvisat, såsom endast skenbar, och statsrådet tillägger, att
det inträffade endast är »ett exempel på skillnaden mellan allmän mobilisering
och mobilisering av särskild avdelning av krigsmakten». Detta kan icke
vara riktigt. Motsättningen är icke bara skenbar, den är faktisk. Huruvida
berörda arbetare voro att anse såsom mobiliserad del av en i övrigt icke mobiliserad
krigsmakt eller örn de voro att anse som en del av en i sin helhet
mobiliserad krigsmakt har i detta sammanhang ingen som helst betydelse.
Statsrådet påminner vidare örn nödvändigheten av att disciplin upprätthålles,
så att krigsmakten blir funktionsduglig. Det är icke mot detta självklara
sakförhållande interpellationen riktar sig. Den riktar sig endast mot att statsmakterna
icke behandla sina arbetare på ett sådant sätt att det kan sägas
vara fair play.

Med detta uttalande har jag givetvis icke betecknat arrestlokaler som nödvändiga
verktyg för att kunna upprätthålla nödvändig disciplin på arbetsplatser,
där arbete bedrives för försvarets räkning i statens egen regi på samma
sätt som sker vid hundratals fabriker och verkstäder i privat drift, där man
också arbetar för försvarets räkning utan att arrestlokaler — åtminstone icke
ännu —• stå till förfogande för arbetsgivarna för att bura in arbetare för små
förseelser.

Jag noterar med tacksamhet statsrådets erkännande av att det är önskvärt
att de som mobiliseras verkligen bli underrättade örn det, och att statsrådet
anser, att de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten, som äro av betydelse
i förevarande hänseende, liksom möjligheten att uttryckligen tillkännagiva, när
viss avdelning av krigsmakten är att anse som mobiliserad, bör bli föremål
för noggrann omprövning. Men jag kan tyvärr icke dela statsrådets åsikt,
att vad som i övrigt anförts i min interpellation skulle vara av sådan karaktär,
att man utan vidare kan stryka över och gå vidare. Ty berörda arbetare
ha blivit utsatta för en orätt, och sådant bör man icke förbigå utan vidare.

Det hade varit önskvärt, att nian hade fått tala vid högste företrädaren för
de myndigheter, som enligt min mening begått denna orätt. Därför riktade
jag min interpellation till försvarsministern. Det blev i stället statsrådet och
chefen för justitiedepartementet som besvarade den, och detta kan vara fördelaktigt
ur den synpunkten, att det kanske kan leda till en revision av de
lagbestämmelser, som lia gjort ett förfarande av det slag jag här skildrat
möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 204—211, bevillningsutskottets
betänkanden och memorial nr 50—53, bankoutskottets utlåtande
nr 50, första lagutskottets utlåtande och memorial nr 50 och 51,
andra lagutskottets utlåtanden nr (38—73 samt jordbruksutskottets memorial
nr 72.

8 5.

Herr Lindqvist (Tholl på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta att två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först statsutskottets utlåtanden nr 204—207 samt därefter bevillningsutskottets
betänkanden och memorial nr 50—53, första lagutskottets memo Andra

hammarens protokoll 1045. Nr SS. 8

114

Nr 28.

Fredagen den 15 juni 1945.

rial nr 51, jordbruksutskottets memorial nr 72 och andra lagutskottets utlåtande
nr 62, varefter övriga ärenden uppföras i den ordning, i vilken de finnas
upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

__ nr 398, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag m. m.; och

nr 402, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbarhetsåldefn
till riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag; samt

från bevillningsutskottet:

nr 412, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i
anledning av folkräkningen den 31 december 1945;

nr 413, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för beskattning
av äkta makar m. m.; och

nr 414, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 417, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med
förslag till förordning angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt
för rätt till hemortslön m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl, 4.25 em,

In fidem
Sune Norrmani

Stockholm 1945. kungl. Boktryckeriet P. Ä. Norstedt 4 Söhtf/

452431