RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 27.

Lördagen den 9 juni.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Hubbestad, som anförde: Herr talman! Med kammarens medgivande
har herr Skoglund i Umeå frågat mig, örn jag anser möjlighet föreligga
för en sänkning av priserna på de motorbränslen som användas i fisket samt örn
jag i så fall vill föranstalta örn en reducering av dessa priser.

Med anledning härav vill jag framhålla, att priserna på flytande bränslen i
fortsättningen komma att i hög grad bliva beroende av den blivande importen
av dylika bränslen för civilt ändamål. När denna import kan komma i gång
är ännu icke känt, men så snart detta blir fallet kommer det nuvarande elearingförfarandet
för flytande bränslen att upptagas till omprövning. Det är
anledning att antaga, att priserna på flertalet bränslen därvid skola kunna sänkas.
Huruvida clearingkassans nuvarande ställning oberoende av importen medgiver
någon prissänkning, är för närvarande föremål för övervägande, vilket
givetvis även gäller de bränslen som användas av fisket. Vad resultatet av dessa
överväganden kommer att bli, vet jag icke nu, men varje möjlighet till prissänkning
bör tillvaratagas. Enligt vad jag inhämtat överväger Svenska skifferoljeaktiebolaget
att sänka priserna på skifferoljeprodukter, vilket skulle underlätta
möjligheten av prissänkningar på de i clearingförfarandet ingående
bränslena.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Rubbestad
få framföra mitt tack för det svar, som nu lämnats på den av mig framställda.
interpellationen angående priserna på fiskets motorbränsle. Till en del
gäller detta tack också svarets innehåll, som var både välvilligt och positivt.
Statsrådet Rubbestads förklaring, att varje möjlighet till prissänkning bör tillvaratagas,
är också det ett uttalande värt att beaktas. Frågan är nu bara den,
när denna möjlighet till en utlovad prissänkning kan komma att inställa sig,
och vidare, örn man från statsmakternas sida — enkannerligen ifrån statsrådet
Rubbestads, som ju närmast bär ansvaret för det — är villig och beredd att så
att säga stimulera fram förutsättningarna för denna för fiskarena mycket önskvärda
prissänkning, och örn han också är beredd att så snart som möjligt realisera
den. Man får nog icke bara lita till möjligheten av import. Jag föreställer
mig, att, oavsett hur importmöjligheterna komma att utveckla sig, det bör kunna
finnas vissa förutsättningar för att åstadkomma en prissänkning inom en
snar framtid på det flytande bränslet. Jag antager nämligen, att det bör vara
möjligt att utnyttja de lager av flytande bränsle, som redan finnas inom landet
och som väl numera icke kunna komma att behöva disponeras enbart för
militärt ändamål, såsom tidigare främst har varit fallet. Här har ju också statsrådet
Rubbestad anvisat ett pär andra möjligheter för att åstadkomma en relativt
snar prissänkning, nämligen omläggning av det s. k. clearingförfarandet,

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 27. 1

Svar på
interpellation.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

som jag -— inom parentes sagt — tror i sin nuvarande form nog i viss utsträckning
missgynnar fiskets utövare, ävensom den av statsrådet omnämnda möjligheten
att åstadkomma ett lägre pris på den s. k. skifferoljan. Jag förutsätter,
att statsrådet Rubbestad är villig att utnyttja denna duett eller trio av möjligheter
till en prissänkning.

Läget tvingar för övrigt till åtgärder på området. Man har under de gångna
åren mycket ofta talat om de goda inkomster, som fiskets folk har haft och
har, och man gör det alltfort, och jag medger, att till en del äro dessa uttalanden
riktiga. Men det är nu så, att näringens lönsamhet icke ensamt konstitueras
av inkomsterna utan också är beroende av en annan faktor, nämligen omkostnaderna,
och dessa ha under de senaste åren varit ofantligt stora. Jag har i
min interpellation nämnt, att det finns vissa motorbränslen, där prisökningen
utgör 700, 800 och ända till 900 %. Här har man även ifrån riksdagens sida
sagt, att när en prissänkning äger rum på fiskets produkter, skola också omkostnaderna
sänkas. Man underströk det mycket starkt under diskussionen örn omsättningsskattens
slopande. De som då framför allt företrädde bevillningsutskottet
menade ju, och med all rätt, att det kanske framför allt var genom en
sänkning av omkostnaderna och icke genom omsättningsskattens slopande som
man skulle kunna gagna fiskets utövare. I jordbruksutskottets utlåtande över
den av herr Johansson i Öckerö m. fl. väckta motionen örn fiskets efterkrigsproblem
sades också ifrån, att samtidigt som fiskpriserna sänkas borde även
omkostnaderna reduceras, främst då genom sänkning av priserna på motorbränsle,
som ju är den dominerande utgiftsposten. Här ha gång efter annan
prissänkningar på fiskets produkter kommit till stånd. Jag kan taga ett exempel.
För ungefär fjorton dagar sedan sänktes noteringen på strömming med tio
öre per kg och är nu i bottenläge. Men någon sänkning av omkostnaderna har
icke skett i samma tempo, och det har gjort, att man på åtskilliga håll är
litet tveksam i fråga örn möjligheterna att bedriva näringen med någon större
lönsamhet. Jag besökte under måndagen Gävleborgs län och fick då veta, att
man i ett fiskeläge där inställt fisket ett par nätter, därför att fångstutsikterna
vörö små och priserna hade sjunkit, varför man icke ansåg sig kunna bedriva
sitt fiske med någon större lönsamhet. Jag tror. att det finns anledning för de
ansvariga myndigheterna såväl som för andra att ägna denna fråga fortsatt
uppmärksamhet och tillvarataga alla möjligheter till en sänkning av priset för
det flytande motorbränslet så snart sådana kunna yppa sig.

Med ett understrykande av detta ber jag, herr talman, att ännu en gång få
iramföra mitt tack till statsrådet Rubbestad för svaret på interpellationen.

Heil’ statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag vill bara svara på den fråga,
laterpellanten framställde till mig, örn jag är intresserad av att försöka få
till stand denna prissänkning. Jag trodde, att detta skulle ha framgått av interpellationssvaret.
Jag påpekade ju där tydligt, att det nu pågår en utredning
i Hagan och uttalade att man därvid skall tillvarataga varje möjlighet till en
prissänkning. Och naturligtvis kommer det att bli fallet så snart det blir en
prissänkning på de produkter, som nu framställas vid skifferoljebolaget. Jag
är salunda, mycket intresserad av att komma till ett positivt resultat, när det
gäller att åstadkomma prissänkning på detta område.

överläggningen var härmed slutad.

§ -■

Svar på Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld erhöll på begäran
interpellation, ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Håstad
till mig framställt följande interpellation:

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

Är det statsrådets uppfattning att de hastigt utfärdade bestämmelserna angående
hemförlovning av frivilligt tjänstgörande militär personal och krigsfrivilliga,
särskilt inom luftbevakningen och luftvärnet, innebära ett skäligt hänsynstagande
till den berörda personalens intresse av rådrum för att erhålla
civil anställning?

På denna fråga lämnar jag följande svar.

Frågor om inkallelse och hemper mitte ring av beredskapsförband avgöras enligt
lämnat bemyndigande av överbefälhavaren. Viktigare dylika frågor handläggas
dock i samråd med försvarsministern och underställas allt efter sin
betydelse regeringens bedömande. Den hemförlovning av frivilligt tjänstgörande
militär personal och krigsfrivilliga som i interpellationen avses föranleddes
av en högkvartersorder, utfärdad den 8 maj efter samråd med mig och i överensstämmelse
med regeringens mening. Ordern innebar att flertalet luftbevaknings-
och luftvärnsförband skulle utgå ur beredskapen och personalen hempermitteras
från och nied den 19 maj i I. militärområdet och från och med den
15 maj i de övriga.

Krigsslutet kom val i viss mån överraskande för alla. Att avvecklingen av
beredskapen skulle kunna inledas så hastigt som nu blev fallet var icke lätt
att förutse. När å andra sidan detta framstod klart, var det av nöden att snabbt
vidtaga erforderliga åtgärder. Detta var i första hand av vikt för de tvångsvis
inkallade värnpliktiga. Att vänta med avvecklingen för deras del exempelvis
för att kunna visa större hänsyn till frivilligt tjänstgörande personal och krigsfrivilliga
kunde icke gärna ske. Yad de frivilligt tjänstgörande och krigsfrivilliga
beträffar framstår det måhända naturligare att skyndsamma åtgärder
vidtogos även för deras hemsändande örn jag nämner att kostnaderna enbart
för den personal som här är i fråga torde uppgå till lågt räknat 30 000 kronor
för dag.

I anslutning till högkvartersordern upptogs inom arméstaben omedelbart frågan
huru avvecklingen skulle genomföras för den frivilligt tjänstgörande personalen
och för de krigsfrivilliga. Någon särskild uppsägningstid ansågs icke
gälla för dem men å andra sidan befanns det icke rimligt att sända hem denna
personal efter ofta långvarigt och värdefullt arbete i försvarets tjänst med så
kort varsel som 3—6 dagar. Därför inriktade man sig på den lösningen, att
personalen skulle i den män den varit längre tid i tjänst få kvarstanna även
efter den 15 respektive den 19 maj för att utföra arbete vid sitt förband eller vid
andra förband och på så sätt få tid att förbereda sin återgång till civil verksamhet.
Bestämmelser härom utfärdades genom arméorder den 9 maj, alltså
dagen efter högkvartersordern om beredskapens hävande i dessa delar.

Emellertid fann man snart att arbetsuppgifter icke stodo till buds i sådan
omfattning att personalen skulle få tillräckligt rådrum, särskilt icke kvinnlig
personal. Att meddela bestämmelser om personalens kvarhållande ehuru den
icke kunde erhålla arbete funno sig de militära myndigheterna med hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna icke kunna taga på sitt ansvar. Härutinnan erfordrades
beslut av Kungl. Majit. T detta läge ingavs efter samråd med mig
från (iverbefälhavaren en framställning till Kungl. Majit av innebörd, att personalen
skulle erhålla rätt till ledighet med bibehållna förmåner till den 29
maj respektive den 2 juni, alltså under 14 dagar. Motsvarande förmån skulle
tillkomma dem som på grund av avvecklingsarbetet först senare kunde entledigas.
Denna framställning bifölls i konselj den 11 maj på så sätt att cheferna
för armén och marinen bemyndigades att meddela bestämmelser i ämnet
i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Då det emellertid
var att förutse att motsvarande spörsmål inom kort skulle uppkomma även annorstädes,
utvidgades genom samma beslut bemyndigandet till att gälla jämväl

Xr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

andra förband och kategorier av anställda än som i överbefälhavarens framställning''
avsetts. Med stöd av detta bemyndigande, vilket expedierades ett par
dagar senare, utfärdades bestämmelser i ämnet genom arméorder den 13 och
16 maj samt genom meddelande från marinchefen den 15 maj oell marinorder
den 22 maj.

Genom dessa bestämmelser har personalen bringats i ungefär samma läge
som vid avslutande av civil arbetsanställning. Det är härvid att märka att personal
med försörjningsplikt får — utöver ifrågavarande ledighet med bibehållna
förmåner — enligt krigsfamiljeförfattningarna fortsättningsvis behålla
eventuellt utgående familjebidrag under ytterligare någon tid. Sålunda utgår
familjepenning m. m. under ytterligare fem dagar efter de 14 dagarnas utgång,
och på särskild ansökan och efter behovsprövning kan familjepenning
m. m. därutöver få behållas under ytterligare 20 dagar eller, om det gäller
bostadsbidrag, under ytterligare 30 dagar. Bestämmelserna innebära härjämte
att den personal, som så önskar och kan beredas arbete, skall få kvarstanna för
att utföra detta arbete med rätt att efter tjänstgöringens slut behålla de angivna
förmånerna.

Bestämmelserna avse i huvudsak endast personal, som sedan den 1 januari
1945 varit i oavbruten tjänst, alltså icke personal som anställts innevarande
år. Interpellanten synes anse, att denna avgränsning icke är tillfredsställande.
Med anledning härav vill jag framhålla, att avgränsningen icke förefaller obillig,
då helt nyligen anställd personal torde ha förhållandevis lättare än sedan
längre tid tillbaka tjänstgörande att återgå till tidigare verksamhet. Värnpliktig
som tvångsvis inkallats för viss kortare tjänstgöring erhåller icke någon
särskild gottgörelse. örn inkallelsen avbrytes tidigare än den värnpliktige haft
anledning räkna med. Vid utfärdandet av de avsedda bestämmelserna bär det
självfallet varit nödvändigt att tillse att icke de frivilligt tjänstgörande komma
i bättre läge än de tvångsvis inkallade. — I interpellationen har också påtalats,
att de utfördade orderna äro hemligstämplade. Jag vill uttala, att hemligstämpling
av bestämmelser örn anställningsförhållanden självfallet icke bör
förekomma. De först utfärdade bestämmelserna hemligstämplades därför att
de främst innefattade föreskrifter örn beredskapens omfattning, vilka då ansågos
vara av hemlig natur. Jag har övertygat mig örn att de nu gällande föreskrifterna
icke äro hemligstämplade och att de icke heller böra giva anledning
till tolknings svårigheter i det hänseende som i interpellationen berörts. Vad interpellanten
anfört ger mig anledning framhålla, att de utanordnande myndigheterna
vid prövningen av dessa frågor givetvis ha att följa de ifrågavarande
bestämmelserna och icke kommunikéer i tidningspressen.

I det föregående har anförts att någon särskild uppsägningstid icke ansetts
gälla för den här ifrågavarande personalen. I detta förhållande är givetvis att
söka anledningen till att den föreliggande frågan överhuvud taget uppkommit.
Vid handläggningen av detta ärende har jag funnit mig föranlåten att närmare
granska de av försvarsgrenscheferna i gällande anställningsavtal meddelade bestämmelserna
i ämnet. Därvid har framgått att för vissa av de ifrågavarande
personalkategorierna någon uppsägningstid överhuvud taget icke förutsattes i
avtalen och att i de avtal, där dylik klausul finnes, sådana begränsande föreskrifter
samtidigt äro meddelade, att i praktiken någon egentlig uppsägningstid
ej heller i dessa fall är för handen. Detta kan jag ej finna tillfredsställande. Jag
utgår därför från att försvarsgrenscheferna företaga en översyn av avtalsformulären
i dessa hänseenden. Såsom av det föregående framgår ha vid de entlediganden
som nu äro i fråga missförhållandena rättats till genom förutnämnda
beslut av Kungl. Majit.

Givetvis kan klandras att avvecklingsbestämmelser för ifrågavarande fall

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke i förväg varit utfärdade, vilket lett till att en del av personalen under ett
pär dagar svävat i ovisshet om sin närmaste framtid. Anledningen härtill framgår
av vad jag redan anfört, nämligen att krigsslutet kom i viss män överraskande
och att beräkningarna rörande möjligheterna att sysselsätta personalen
slogo fel. Härtill kommer den svåra arbetsbelastningen hos vissa av de statsorgan,
som det i detta fall gäller. Av den lämnade redogörelsen bör emellertid
framgå att Kungl. Majit och myndigheterna sökt se till personalens bästa och
att dröjsmålet med bestämmelsernas utfärdande icke röjer någon tvekan härvidlag
utan endast speglar de svårigheter av teknisk och annan art, som uppstå
när det gäller att hastigt anpassa sig efter ett nytt läge.

Härpå anförde

Herr Håstad: Herr talman! Jag har stor anledning att uttala min tacksamhet
för det svar som statsrådet här lämnat. Utan att vara fullt tillfredsställd
vill jag här hara fastslå, dels att statsrådet tydligen kan tillskriva sig flera behjärtansvärda
ingripanden i dessa avvecklingsfrågor och dels att statsrådet har
gjort några av de positiva uttalanden, som jag med min interpellation har velat
få fram ifrån högste chefen för försvarsmakten.

Jag skall endast konstatera ett par av dessa erkännanden. För det första
har jag påtalat, att dessa avvecklingsbestämmelser icke i förväg voro bättre
förberedda än som var fallet. Herr statsrådet har i slutet av sitt svar nu anfört,
att det »kan klandras» att så icke var förhållandet. Visserligen kan man
icke begära, att dessa frågor i detalj skulle kunna redas upp i förväg. Deras
praktiska lösning måste ju bero på krigssituationen i varje läge, men i princip
borde man ha kunnat komma åtskilligt längre än som skett. Vad som nu har
inträffat under de första dagarna i maj månad kan karakteriseras med orden
ordres, contre-ordres och désordre — ordning, omordning och delvis oordning.

För det andra vill jag fastslå, att statsrådet har tagit bestämt avstånd från
det hemligstämplande av dessa order, som jag påtalade i min interpellation.
Detta hemligstämplande är ju nu hävt. Det måste anses fullständigt strida mot
all natur, att bestämmelser som avse en personal skola vara hemliga även för
dem som de beröra.

För det tredje har jag påtalat den ensidiga utformningen av de kontrakt,
som ha bundit dessa frivilliga. I regel ha ju kontrakten varit så utformade, att
vederbörande ha iklätt sig skyldighet att tjänstgöra ett år eller i vissa fall sex
månader, och först efter denna tid har vederbörande fått en månads uppsägningstid.
Staten å sin sida har däremot icke iklätt sig någon som helst skyldighet,
utan formellt har vederbörande kunnat när som helst entledigas. Nu
har statsrådet betecknat dessa förhållanden som »mindre tillfredsställande»,
och han har för en viss kategori av dessa frivilligt tjänstgörande, väl säkerligen
utgörande de allra flesta, infört övergångsbestämmelser enligt vilka vederbörande
fått i stort sett fjorton dagar på sig. Staten bör naturligtvis även
på det militära området uppträda som mönsterarbetsgivare, och det har icke
skett förrän nu.

Men så kommer man till den principfråga, som jag påtalat i interpellationen,
huruvida det funnits fog för att sätta en gräns vid den 1 januari och göra gällande,
att de som tjänstgjort före detta datum böra komma i åtnjutande av
denna fjorton dagars respittid, medan de återstående endast skulle få stanna
kvar i tjänsten ett par eller några dagar men sedan förvägras motsvarande förmåner.
Det synes mig mycket svårt, att principiellt göra någon åtskillnad i detta
fall med hänsyn till om tjänstgöringen har varit kortare eller längre. Ensidigheten
i anställningsvillkoren till den ena partens förmån består ju ändå, och
för övrigt är det icke på något vis säkert, knappast ens sannolikt, att de som

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 194-5.

Svar på interpellation. (Forts.)

ha ryckt in till denna frivilliga tjänstgöring, låt oss säga i januari skulle
ha lättare att vinna anställning än de som tjänstgjort längre tid. I var
je fall kan ju icke detta antagas vara regel. Det har. väl att märka,
icke kunnat vara något intresse från statens sida att lottor, luftbevakerskor
och andra frivilliga, när kriget på kontinenten närmade sig slutet, massvis
skulle uppsäga sina anställningar i den mån de hade möjlighet därtill. Vi hade
väl alla litet till mans den uppfattningen, att den tyska ockupationens avveckling
i Norge skulle kunnat draga långt ut på tiden och kanske ställa till åtskilliga
komplikationer för vårt land; jag har också det bestämda intrycket, att det
smärtfria slutet av ockupationen i Norden även kom som en mycket stor överraskning
för militärerna själva. Vidare är att märka — och jag vill särskilt
understryka detta — att för dessa frivilliga gälla ju icke samma skyddsbestämmelser
som för de tvångsinkallade. De tvångsinkallade ha bl. a. tillerkänts
laglig rätt att återfå sin civila anställning efter den militära tjänstgöringens
slut. De frivilliga däremot ha i stort sett ställts utanför all skyddslagstiftning.
I princip anser jag precis som statsrådet, att de tvångsinkallade
givetvis icke böra få stå tillbaka för de frivilliga. Det råder mellan dessa kategorier
dock en avsevärd skillnad i det lagliga skyddet, och därför har det funnits
all anledning att taga hänsyn till de rimliga krav, som kunna uppställas
från de frivilligt tjänstgörandes sida.

o En speciell fråga vill jag också taga upp i form av ett spörsmål till statsrådet.
Han har anfört, att det numera — såvitt jag uppfattade hans uttalande
riktigt — skulle vara lättare att tolka ifrågavarande bestämmelser, och i vart
fall borde, yttrade han. icke tidningskommunikéer ligga till grund för Händigheternas
tillämpning. Det har sagts mig, att man tidigare hade rätt att få ut intjänt
ehuru inte uttagen ledighet, men att vederbörande myndigheter under de
senaste dagarna ha infört en mera restriktiv tolkning och icke längre ge vederbörande
frivilligt tjänstgörande rätt att ta ut outnyttjad tjänstledighet. Detta
ger ett berättigande även åt mina- farhågor i interpellationen rörande tillämpningen
av avvecklingsreglerna.

Jag Ilar, herr talman, begränsat det spörsmål som jag framställt till att huvudsakligen
avse de frivilliga. Jag kanske skall erinra örn att denna interpellation
framställdes just under de dagar, då oron bland vederbörande var som
störst. Som vice ordförande i Stockholms stads familjebidragsnämnd har jag
nog fått det intrycket — det vill jag gärna medgiva -— att avvecklingen av de
frivilliga uppenbarligen gått mera smärtfritt än man från början kunde tro.
Dock är att märka, att åtskilliga av de frivilliga — jag tänker då särskilt på
luftbevakerskorna — i regel icke lia något med familjebidragsnämnden att
skaffa, och vidare lia åtskilliga frivilliga ännu icke ryckt ut, utan torde först
örn ett par veckor förlora sina förmåner. Men uppenbart är, att frågan örn de
frivilligas behandling vid avvecklingen icke får lösas med hänsynstagande
till att en och annan av denna kategori kan lia föredragit att söka sig till det
militära i stället för det civila och har stor favör av att söka sig in i försvarets
tjänst. I stort sett torde dock de frivilligas kategori ha fullgjort ett mycket
erkännansvärt och nödvändigt arbete åt försvaret under mycket stor plikttrohet.
Händelserna i maj ha dock på sina håll otvivelaktigt, trots de åtgärder
statsrådet vidtagit, skapat en viss missbelåtenhet och olust gentemot försvaret,
och detta har icke kunnat vara till gagn för försvarets intressen. Den tid kan
ju, kanske snarare än vi vilja tro, komma, då vi på nytt kunna behöva mobilisera
alla frivilliga krafter till rikets värn. Ty frågan örn krig och fred ligger ju
icke i våra egna händer utan i de statsmäns, som de stora folken ha överlämnat
sitt öde åt.

Härmed var överläggningen slutad.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! »I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Hansson i Skediga frågat mig, örn jag har för avsikt att vidtaga åtgärder vid
de övertaliga militära hästarnas avveckling, så att fodervärdarna erhålla största
möjliga förmån.

Innan jag besvarar denna fråga, vill jag erinra, att kronan åren 1939 och
1940 inköpte ett betydande antal hästar för att kunna möta beredskapens krav.
I syfte att i möjligaste mån tillgodose lantbrukets behov av dragare samt minska
kronans hästhållningskostnader ha dessa hästar i mycket stor utsträckning varit
utackorderade till fodervärdar under tider då de icke använts för militära
ändamål. Fodervärdarna, som ofta varit hästarnas förra ägare, torde under en
stor del av året ha kunnat utnyttja hästarna.

I och med beredskapens upphörande beräknas kronan kunna sälja ett stort
antal beredskapshästar. De med denna avveckling förenade problemen ha
varit föremål för undersökningar inom försvarsdepartementet genom särskilt
tillkallade sakkunniga. I nära anslutning till de bestämmelser som gällde vid
genomförandet av 1925 års försvarsordning ha dessa sakkunniga föreslagit, att
fodervärd skall äga förköpsrätt till häst, som är hos honom utackorderad och
som är avsedd att säljas, och rätt att få viss rabatt på hästens vid värdering
åsätta pris. Förslaget har efter remissbehandling och överväganden inom försvarsdepartementet
i dagarna föranlett beslut av i stort sett följande innebörd: Av

de övertaliga beredskapshästarna utgallras de, som vid besiktning befinnas
böra nedslaktas. Återstående hästar försäljas till liv efter värdering.
Hästarna utbjudas i första hand till de fodervärdar för eget bruk som utan
anmärkning haft kronhäst utackorderad till sig. Ingen fodervärd får dock köpa
fler hästar än som varit utackorderade till honom. I andra hand, i den mån fodervärdarna
icke begagna sig av denna inköpsmöjlighet, säljas beredskapshästarna
genom förmedling av vederbörande hushållningssällskap till sådana
innehavare av mindre lantbruk — för eget bruk — som regelmässigt använda
högst två hästar för sin näring. Ingen av sistnämnda lantbrukare får dock
köpa mer än en häst och därvid endast till ersättande av död eller till slakt utmönstrad
häst.

Vid försäljningen skall hästens pris bestämmas med ledning av det vid värdering
åsätta värdet minskat med tjugo procent. Fodervärd, som haft beredskapshäst
till sig utackorderad mer än tre år, skall dock äga åtnjuta trettio procents
avdrag. I intet fall får försäljningspriset understiga hästens slaktvärde.

Hästar, som icke avyttras på detta sätt, skola säljas till liv i författningsenlig
ordning av vederbörande truppförbandschef.

Försäljningen påbörjas då så befinnes lägligt och torde vara slutförd våren
1946.

Svar på
interpellation.

Vidare yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag erhållit
på min interpellation. Om jag också i stort sett kan vara nöjd med svaret
vill jag dock i detta sammanhang göra ett par erinringar i anledning av detsamma.

Som herr statsrådet framhöll i sitt svar skola priserna på hästarna vid försäljning
till fodervärdarna bestämmas så, att det vid en värdering åsätta priset
minskas med 20 procent. Örn fodervärden haft en häst inackorderad hos sig i

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

minst tre år, får han åtnjuta 30 procents avdrag. Detta kan synas vara en
välvillig inställning från statens sida, men man bör betänka, att hästpriset
stigit mycket kraftigt sedan 1939 och 1940. Örn staten, såsom föreslagits,
säljer de utackorderade hästarna med 20—30 procents avdrag, motsvarar det
pris man sålunda erhåller ungefär de priser, som betalades för fyra ä fem år
sedan. Att hästarna under dessa år med de täta inkallelserna blivit ganska
slitna torde emellertid vara uppenbart för alla. Affären som sådan kan därför
ur statens synpunkt knappast anses ofördelaktig.

Det är givet, att själva värderingen bör ha avgörande betydelse för prissättningen.
Det kan knappast vara riktigt, att hästarna skola värderas till de
priser, som gälla för dagen. Örn så sker kan man befara, att de allra flesta
fodervärdarna icke förmå betala de priser, som åsättas hästarna. Än mindre
blir detta fallet för de innehavare av mindre jordbruk, till vilka hästarna i
andra hand skola utbjudas. Man bör komma ihåg, att de allra flesta fodervärdarna
äro småbrukare eller mindre jordbrukare, som icke ha så stora ekonomiska
resurser. Man bör också ta den möjligheten med i beräkningen, att priserna
ett par år efter kriget troligen komma att gå ned. Detta förhållande är
enligt mitt förmenande ytterligare ett skäl för att man icke skall värdera de
hästar, som kronan ämnar sälja, alltför högt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja rikta en vädjan till herr statsrådet,
att han örn möjligt ändrar avdragsgränserna uppåt eller till 30 eller 40 procent
i de fall, där en fodervärd haft sin häst i mer än tre år, ty eljest riskerar man,
att vederbörande fodervärd icke kan begagna sig av den förköpsrätt han kan
komma att få.

Örn hästarna icke heller kunna säljas till innehavare av mindre jordbruk,
komma de att utbjudas å allmän auktion. Jag tycker därför, att staten borde
kunna bjuda fodervärdarna hyggliga betalningsvillkor. Fodervärdarna äro,
såsom jag förut sagt, i allmänhet mindre jordbrukare, vilka ha svårt att komma
ut med större kontanta belopp. Det är därför nödvändigt att betalningen på ena
eller andra sättet kan ordnas i olika terminer. Man kan exempelvis tänka sig,
att köpesumman uppdelas om så erfordras.

Vad sedan angår frågan örn vem som haft största nyttan av att hästarna
varit utackorderade, staten eller fodervärdarna, kan det nog sägas, att den
nyttan varit lika stor för bägge parterna. Man måste dock konstatera, att inkallelserna
av hästarna ofta kommit mycket olämpligt för fodervärdarna eller
just när hästarna som bäst behövts i arbetet. Man kan tvista örn huruvida en
häst under större delen av året varit inkallad eller befunnit sig hos sin fodervärd.
I vart fall synas emellertid inkallelseperioderna ha blivit längre under
senare år. Jag vill i det avseendet ta ett exempel. En häst har sålunda varit
inkallad i tre olika perioder under 1944, nämligen den 10/i—den 27/3, den 12/6—
den 27/8 samt den 5I10—den 10/i2- Under 1945 har samma häst varit inkallad
under tiden den 15/j—den 15U. Detta är icke något enstaka fall.

Jag vill icke uttala mig örn hästarnas kondition efter inkallelserna. Denna
har varierat från fall till fall, och det är svårt att fälla ett generellt omdöme i
det avseendet. Men så mycket tror jag mig kunna säga, att under den tid de
varit hos sina fodervärdar lia deras allmänna kondition i hög grad befrämjats.

Det är som sagt med tillfredsställelse jag noterar — vilket också herr
statsrådet framhållit i sitt svar på interpellationen — att beredskapshästarna
genom att säljas till innehavare av mindre jordbruk skola tillföras detta. Jag
vill uttala den förhoppningen, att detta skall kunna ske till sådana priser, att
de mindre jordbrukarna också skola kunna använda sig av ett dylikt erbjudande.
Örn så sker skall detta otvivelaktigt bli till gagn för det mindre jordbruket.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den senare delen av herr statsrådets svar på interpellationen berörde frågan
om de hästar, som enligt tidigare gällande bestämmelser icke kunna säljas till
vederbörande foderväf! utan måtte säljas å öppen auktion och då troligen mot
kontant likvid. Där är fältet öppet för en hästhandlare att såsom den köpstarkaste
kunna köpa och sedan sälja en häst till en köpsvagare för ett högre pris
och förmodligen mot låneväxel.

När vi nu stå inför en avveckling av försvarsbereaskapen, som vi haft under
en för vårt folk så farofylld tid ■— ett svårt problem, som landets ledning löst
på ett för vårt folk lyckligt sätt — skulle jag vilja ge uttryck åt den förhoppningen,
att herr statsrådet i fortsättningen ville ägna våra beredskapshästar
■— våra trogna hjälpare, som icke klagat på lön, dålig inåt och hård behandling
— all möjlig omtanke, så att de till slut komma att stanna hos sina respektive
fodervärdar.

Herr Onsjö: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga skulle jag vilja
påpeka en sak, som jag tycker icke är som den borde vara. Jag tänker härvidlag
på försäljningen av de olika regementenas slakthästar.

Därvidlag tillgår det ju, som vi alla veta, på det sättet, att hästarna annonseras
ut till salu och säljas efter anbud åt den högstbjudande. Detta förfarande
kan i och för sig anses vara riktigt. Under normala förhållanden går det så
till, att slakteriföreningarna i största möjliga utsträckning köpa dessa hästar.
Under perioder, då det är-ont örn kött och ransonerna äro små o. s. v., visar det
sig emellertid, att slakteriföreningarna ha svårt att kunna konkurrera med de
privata köparna. Hästarna säljas ibland till så höga priser att man icke kan
frigöra sig från den misstanken, att en på detta sätt saluförd häst kommer att
på ett eller annat sätt säljas i den illojala handeln, ett förhållande, som jag för
min del icke kan finna riktigt. När det nu ur försörjningssynpunkt anses nödvändigt,
att vi ransonera köttet, och att vi vidare fastställa ett högsta pris på
detta kött, bör man väl se till, att icke de slaktdjur staten säljer på något sätt
komma ut i den illojala handeln. Det enda riktiga vore, såvitt jag kan se, att
arméns hästar levererades till slakteriföreningarna. Hos dessa bli hästarna vägda
och klassificerade av edsvurna tjänstemän, och en avräkning sker efter
ett av staten fastställt pris. Längre kan man icke komma. Jag tror, att man
genom att hembjuda hästarna till slakteriföreningarna kan få ut ett högre pris
för dem än genom försäljning per annons. Jag vet icke örn det blivit någon
annan ordning i det avseendet, men för icke så länge sedan läste jag i en tidning
en annons, i vilken infordrades anbud på en slakthäst. Det var icke svårt
att räkna ut, att det mesta av den hästens värde gick till annonskostnaderna.

Man kan måhända tycka, att systemet att skicka en slakthäst till en slakteriförening
skulle innebära ett orättvist monopol för föreningen. Häremot kan
emellertid med bestämdhet påstås, att om den enskilde jordbrukaren under den
tid som varit sålt sina slaktdjur enligt samma system som kronan säljer slakthästar,
så skulle ransoneringssystemet aldrig lia kunnat upprätthållas. Jag kan
också nämna, att kreaturförsäkringsbolagen såvitt jag vet utan undantag varit
angelägna örn att tillvarataga sina ekonomiska intressen och därför skickat
sina slaktdjur till slakteriföreningarna. Jag tycker för min del, att det i vart
fall bör skapas garantier för att ett sådant system tillämpas, att man icke behöver
misstänka, att de slaktdjur som kronan säljer komma ut i den illojala
handeln. Jag är övertygad örn, att man skall kunna bereda staten ekonomisk
fördel genom att undvika detta annonserande, som kostar så mycket pengar.

Jag ber att få vädja till herr statsrådet, att han ville se till, om det icke
skulle kunna gå att få till stånd en förnuftigare och för staten mera ekonomiskt
givande och hedrande ordning på detta område.

Herr Guslaf sson i Lekåsa instämde häruti.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Thorell: Herr talman! Mot det syfte, som interpellanten velat vinna
med sin interpellation, har jag givetvis intet som helst att invända.

Det synes emellertid, sorn örn interpellanten vid avfattandet av sin framställning
endast tagit hänsyn till förhållanden, som varit rådande i hans omedelbara
närhet. Han har i sin interpellation lämnat uppgifter, som inte äro
hållbara annat än för det regemente, som ligger närmast honom. Herr Hansson
i Skediga säger bland annat, att fodervärdarna haft skyldighet att vårda
hästarna väl och hålla dem försäkrade gentemot eventuell olycka eller annat.
Av interpellantens skrivsätt att döma gäller detta påstående hela landet. Jag
har genom att höra mig för hos vissa förbindelser jag har på detta område
förvissat mig om att detta inte är fallet annat än just vid I. 8 och möjligen
vid något truppförband nere vid Linköping. Det är emellertid möjligt att detta
förhållande kan ha inträffat även på något annat enstaka ställe i landet, där
de militära myndigheterna haft lätt att få ut hästar och följaktligen kunnat
betinga sig vissa förmåner.

Vidare gör herr Hansson i sin interpellation ett annat uttalande, som jag
inte kan låta stå oemotsagt. Herr Hansson säger, »att det medfört stora kostnader
för fodervärdarna för att återge hästarna deras förut lugna sinne och
få upp ett gott arbetshull på dem.» Jag vänder mig mot detta påstående med
stöd av en livslång erfarenhet. Jag har sedan många år tillbaka haft ett stort
antal hästar utlejda till armén och således under lång tid haft tillfälle att
iakttaga i vilken kondition de kommit hem och hurudan! resultatet har blivit
av deras vård under utlejningen. Det har måhända i några få fall förhållit sig
som herr Hansson velat göra gällande. Men, herr talman, i många fall förhåller
det sig tvärtom på det sättet, att hästarna snarare äro oroliga när de inkallas.
De ha kanske varit vid ett torp eller ett småbruk hela sitt liv och äro nervöst
lagda, bilrädda och besvärliga. Så komma de ut ifrån denna isolerade omgivning,
få större erfarenhet och få höra en massa buller och bråk. Följaktligen
komma de många gånger hem lugna och snälla och äro inte alls så besvärliga
som när de gingo ut. Herr Hansson i Skediga, jag har varit nied örn ett antal
fall, då lantbrukare inte kunnat få bukt med sina hästar hemma men sedan
lejt in dem på truppförband och fått deni tillbaka inkörda och snälla. Vi skola,
därför icke ge trupp förbanden skulden för saker, som de inte äro skyldiga till,
utan hålla oss till verkligheten sådan den är, herr Hansson!

Herr Hansson säger ju även i sin interpellation, att det medfört stora kostnader
för fodervärdarna att få upp ett gott arbetshull på de hästar, sorn återvänt
från militärförbanden. Aven när det gäller den sidan av saken har jag
en ganska stor erfarenhet. Jag har under krigstiden varit ute och rest för krisrevisionens
räkning och haft till särskilt uppdrag att hålla ett öga på de förhållanden,
som ha med hästarna att göra. Det var inte utan att det i början
av kriget fanns vissa fall, då raan måbända kunde tala örn ren vanvård. Förhållandena
voro dock under denna tid oerhört besvärliga. En stor del av de inkallade
hästarna uppe i Norrland måste månad efter månad stå ute under
bar himmel i oerhört sträng kyla. Det hände exempelvis under denna tid, att
ett truppförband här i Stockholm kom hem med ett batteri håsar i synnerligen
dålig kondition. Men, herr talman, förhållandena ha bättrat sig med tiden, och
under de sista åren ha hästarna varit i mycket god kondition, då de kommit
hem, och deras hull har inte berett fodervärdarna några särskilda svårigheter.

Herr Hansson har emellertid förbisett en mycket viktig omständighet, och
jag skall i min tur be att få vädja till herr statsrådet att ha sin uppmärksamhet
fäst på densamma. När de stora inköp av hästar för beredskapsändamål, som
herr statsrådet talade om, verkställdes, ändrades en bestämmelse i gällande författningar
på detta område. Förut gällde nämligen för samtliga fodervärdar

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

den bestämmelsen, att örn de haft en häst i tio år, lingö de behålla hästen efter
denna tid, under förutsättningen att de skött den ordentligt under hela den
tid de varit fodervärdar för densamma. Detta var en utmärkt bra bestämmelse,
då fodervärdarna därigenom fingo intresse av att väl vårda hästarna.

En annan omständighet får inte heller förbises i detta sammanhang. När
en häst blir 10 till 12 år gammal och börjar att bli sämre till konditionen,
kanske litet hårdare att fodra o. s. v., kan det vara frestande för en fodervärd
att låta bli att ta hand örn den och i stället försöka få en yngre häst. Därigenom
blir det naturligtvis svårare att placera ut de äldre hästarna. Bestämmelsen
att vederbörande fodervärd skall behålla hästen till dess den varit
i tjänst i tio år, och att de sedan få den, torde därför lia varit till stor nytta.
Detta stadgande är, som herr Hansson mycket riktigt påpekade, till stort gagn
för ett truppförband. Hela ackordshästsystemet hänger helt och hållet på
möjligheten att kunna få ordentliga fodervärdar, som sköta hästarna väl. När
emellertid de nyssnämnda stora inköpen av hästar gjordes, fick denna bestämmelse
icke giltighet för dessa nsunköpta hästar. Dessa hästar skulle alltså icke
tillfalla fodervärdarna efter tio år. Detta har medfört —• det har jag märkt
tydligt vid de truppförband, som jag Ilar för ögonen här i Stockholm och vid
dem jag besökt ute i landet — att det uppstått en tendens hos en del fodervärdar
att inte behålla hästarna så länge, utan att de i stället söka byta och
krångla. De få genom att denna bestämmelse tagits bort inte samina intresse
av att ovillkorligen hålla hästarna i gott skick. Det betänkligaste är emellertid,
att en del fodervärdar utnyttja bristen på en sådan bestämmelse. De taga
en häst från ett visst truppförband och slita den så hårt, att de kanske få
obehag, när de sedan lämna in den till truppförbandet. De gå emellertid sedan
till ett nytt truppförband, få en n5^ häst och slita den lika hårt. Vissa truppförband
ha visserligen kommunikation sinsemellan, men denna är otillräcklig.
Det händer nog, att dåliga fodervärdar år efter år få hästar från olika truppförband,
trots att de infe på något sätt äro önskvärda som fodervärdar. .lag
skulle således vilja vädja till herr statsrådet att tillse, att så snart de hästar,
som nu äro avsedda att tagas ut ur det bestånd som finnes, ha överförts till
att bli ackordshästar för bestående framtid eller ackordsstamhästar, denna
bestämmelse införes även för dem. Denna min vädjan gäller givetvis under
förutsättning, att förslag härom inte redan är framlagt — den saken har jag
inte undersökt. Men denna bestämmelse kommer kanske då att gälla automatiskt.
Jag har inte närmare trängt in i detta spörsmål men lian har ändå velat
fästa uppmärksamheten på detsamma, då jag anser att det är av utomordentligt
stor vikt.

Vad vidare beträffar de priser, som äro föreslagna vid försäljning av de
övertaliga beredskapshästarna, håller jag med interpellantcn örn att de som
haft en häst i mer än tre år borde lia fått ett något större avdrag än 30
procent. Många av fodervärdarna ha. som interpellantcn i sitt anförande framhöll,
haft en häst i fem år. Det är alldeles riktigt som det har gjorts gällande,
att de haft deln hemma under lång tid, men det har inte alltid varit under
den för dem lämpligaste tiden. Jag tycker alltså, att sådana fodervärdar
borde lia kunnat få litet större rabatt än de som haft en häst i tre år. Det lia
de gjort rätt för, och det voro därför i hög grad skälig''!.

Herr talman, rict var dessa synpunkter jag ville framhålla i fråga örn själva
interpellationer Beträffande de inlägg, som gjorts i debatten, skulle jag endast
vilja säga till herr Onsjö, att jag ingenting har emot hans tankegång, att
slakthästarna från regementena skola övergå till slakteriföreningarna. Men
när han sade. att det inte föreligger tillräcklig kontroll över att hästarna
slaktas då de utgå från truppförbanden till enskilda personer, tror jag inte.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

att denna uppgift är riktig. Jag vet atti åtminstone i dessa trakter av landet
mycket noggranna kontrollföreskrifter i detta avseende äro utfärdade. Noggrann
stämpling äger rum, och det utövas en mycket effektiv kontroll över
att hästen verkligen blir slaktad. Det finns till och med truppförband, där den
bestämmelsen gäller, att en hov skall lämnas tillbaka till vederbörande truppförband
för att man skall kunna vara absolut övertygad om att hästen verkligen
slaktats. Huruvida sådana kontrollåtgärder förekomma överallt kan jag
inte säga — det kan ju hända att herr Onsjö har erfarenheter av annat slag
från annat håll.

Det var dessa synpunkter, herr talman, som jag ansett mig böra framföra
i denna debatt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Beträffande
herr Thorells yttrande örn den bestämmelsen, att en fodervärd, som
haft en häst i tio år, därefter skulle få den gratis, vill jag endast påpeka,
att denna bestämmelse gäller för utackorderade stamhästar, vilka vi kalla för
ackordshästar, och att den aldrig varit ur kraft för detta slag av hästar. Under
flera år köpte staten emellertid inga nya stamhästar, och därför utplacerades
inte heller några nya ackordshästar. De hästar, som vi nu tala örn,
kalla vi för beredskapshästar. Beträffande dessa skulle en sådan bestämmelse
som den av herr Thorell efterlysta inte spela någon roll, eftersom det aldrig
kunnat komma i fråga, att någon fått behålla en sådan häst i tio år. Denna
fråga har alltså inte någon som helst aktualitet. Men örn nu en del av beredskapshästarna
kommer att överföras till ackordshästar, kommer automatiskt
därav att följa, att fodervärdarna få dem gratis efter tio år.

Yad sedan beträffar frågan örn priserna ber jag herrarna observera, att
det här gäller försäljning av hästar, av vilka den stora huvudmängden har
en ålder av mellan 13 och 17 år. Det gäller alltså inte det slag av hästar, som
vanligen säljas inom hästhandeln. Det är således självklart, att den allmänna
marknadens priser härvidlag inte kunna tillämpas, och att värdesättningen
härigenom blir en annan. Det förhåller sig tvärtom på det sättet, att jag
redan genom en rabatt på 30 procent kommit till gränsen av slaktvärdet.
Örn alltså en stor kategori sådana hästar skulle saluföras, riskerar man, att
det pris, som köparen får betala, skulle bli lägre än slaktvärdet, försåvitt
man inte satt en gräns vid detta. Följaktligen kan en sådan bestämmelse
som att man skulle höja rabatten över 30 procent egentligen bara inverka
på priset på de allra bästa av dessa hästar. Jag måste efterlysa rättvisan i
ett system, där man gör en faktisk rabatt större för den bättre varan än för
den sämre, såsom fallet skulle bli, örn denna rabatt höjdes. Jag tror inte, att
det finns någon anledning till anmärkning mot de fastställda priserna, De
ha tillkommit, efter mycket grundligt övervägande, och jag vet, att man i stort
sett inte kan komma längre än man nu har kommit,

Till sist vill jag säga till herr Onsjö, att i det beslut, som jag refererade i
mitt interpellationssvar, ingår den bestämmelsen, att slakthästarna skola säljas
i samarbete med Sveriges slakteriförbund.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Vad herr statsrådet sade är ju alldeles riktigt, och jag underströk även
i mitt anförande, att jag avsåg de hästar, som överförts till ackordshästar. På
den punkten föreligger sålunda inte alls någon meningsskillnad.

Däremot torde frågan örn rabatterna kunna diskuteras. Jag vet, att dé hästar,
som komma att säljas — det hemlighölls inte heller av herr statsrådet —
bli de sämre hästarna. De bättre komma att behållas kvar — det ligger ju i

Lördagen den 9 juni 1945

Nr 27.

iSvar på interpellation. (Forts.)

truppförbandens eget intresse. Även på detta området föreligger alltså ingen
väsentlig meningsskiljaktighet.

Jag skulle vidare endast för interpellanten vilja påpeka en omständighet,
som jag glömde nämna i mitt förra anförande, nämligen att den omtalade utredningen
var färdig, eller åtminstone i princip färdig, långt innan denna interpellation
framställdes. Jag har, herr talman, god kännedom örn förarbetena till
denna utredning.

Härpå yttrade

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är alldeles klart, att herr Thorell
och jag skola ha vitt skilda uppfattningar i denna fråga. Han är affärsman
på detta område, och jag betraktar ett spörsmål som detta, som rör de tåliga
djur som hästarna äro, mera ur sociala och känslomässiga synpunkter. Därför
kanske vi icke förstå varandra riktigt.

Herr Thorell säger, att han haft kännedom örn denna frågas läge långt tidigare.
Ja, man vet ju mer eller mindre om saker och ting. Jag hör till dem som
i denna angelägenhet ställt en fråga, vilken jag är mycket tacksam att ha fått
svar på.

Yad sedan gäller mina uttalanden örn hästarnas kondition har jag velat iakttaga
den största försiktighet för att icke göra några sårande uttalanden när det
gäller hästarnas skötsel och vård under de dagar de varit inkallade. Jag har
endast sagt, att de behövt den lilla rekreation, som de fått hos fodervärdarna.
Det väsentliga i denna fråga ligger för mig i att hästarna komma tillbaka till
sina ägare. Jag skall be att få anföra ett par exempel för att visa, vilken känsla
ägarna kunna lia för sina hästar, och vilken tillgivenhet dessa kunna lägga i
dagen för sina husbönder. En person, som jag känner väl, hade sålt en häst till
ett regemente. Han greps emellertid av oro för djuret, begav sig till regementet
och tog reda på var hästen var utackorderad. Det visade sig då, att han inte ens
kunde känna igen sin häst till utseendet, till den grad hade den förändrats. Han
kunde endast identifiera den på märket efter en operation, i en av hästens hovar.
Han fick då taga sin häst tillbaka och fick sedan tillåtelse att vara fodervärd
för densamma. Ett annat exempel har relaterats för mig av en regementsveterinär,
som ännu är i tjänst vid samma regemente och kan intyga riktigheten av
historien. En person hade tre hästar, en regementshäst och två egna. När order
örn inkallelse av hästen kom, tog han med sig alla tre hästarna till regementet
och sade till översten: »Var vänlig och tag ut någon av de andra båda, ty den
här är så nervös, när han kommer hem, att jag inte får någon bukt med honom
på en hel vecka. Hästen är dessutom så fäst vid mig, att han inte kan skiljas
från mig». »Vi skola pröva den saken», sade översten. »Gå och ställ er bland
folket där borta. Sedan släpper vi lös hästen, och så får ni ropa på honom ett
tag, så få vi se, örn han kan leta rätt på er.» Detta gjorde hästen. Då sade
översten: »Jag betalar hästen, men res nu hem med dem alla tre.» Detta exempel
visar hur starka banden kunna vara mellan hästarna och deras ägare.

Herr Thorell, som i så många år sysslat med dessa frågor, är naturligtvis
fullt på det klara med att han och jag ha en något olika syn på detta spörsmål.
För mig är det i alla fall det väsentliga, att dessa hästar inte komma ut i öppna
marknaden och kanske piskas upp för att se muntra ut när de skola säljas och
sedan hänsynslöst utnyttjas. De lia under beredskapstiden stått till samhällets
förfogande och gjort sin insats. För detta böra de inte lönas på det sättet, att
de skola vandra från den ene till den andre och byta ägare undan för undan.
Ett sådant handlande är ovärdigt det svenska samhället.

Jag skulle vilja rikta en vädjan till herr statsrådet att lia denna sak i åtanke

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

och uttalar ilen förhoppningen, att även herr statsrådet ser 7m denna fråga ur
just sådana synpunkter som jag anfört och inte anlägger affärssynpunkter på
denna viktiga angelägenhet.

Herr Thorell som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill bara säga till herr Hansson i Skediga, att jag redan från
början förklarade, att jag var överens med honom beträffande önskvärdheten av
att fodervärdarna finge köpa hästarna till hyggligt pris. På denna punkt skilja
sig alltså inte våra uppfattningar. Missförståndet tycks bero på att herr Hansson
inte satt sig riktigt in i hur saken ligger till.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag begärde ordet närmast i anledning
av en passus i statsrådets yttrande, som knappast berörts av någon av dem som
deltagit i denna debatt. Jag syftar då på vad herr statsrådet nämnde örn de hästar
som blevo över, sedan förbandscheferna verkställt utbytet i vederbörlig ordning
av hästarna.

Riksdagen har ju nyligen anvisat ett belopp för det internationella återuppbyggnadsarbetet
örn sammanlagt 950 milj. kr. I denna kreditgivning till utlandet
är allt möjligt inrymt. Örn vi nu skola medverka till återuppbyggnaden i
andra länder finns det enligt min mening ingenting som så kraftigt kan bidra
därtill som export av levande djur. I en del av dessa krigshärjade länder finnas
många spekulanter på djur och då särskilt på hästar. Under sådana förhållanden
borde det ligga nära till hands att de hästar, som nu bli över här i landet, kunna
säljas till utlandet.

Herr talman! Jag har endast velat passa på tillfället att i debatten framföra
denna synpunkt på frågan. Statsrådet är visserligen inte nu inne i kammaren,
ulen jag hoppas, att han i samverkan med det departement, som har hand örn
den internationella handeln, söker bidra till åstadkommande av denna export
av hästar.

Herr Paulsen: Herr talman! Det var en alldeles ny spekulation som herr
Pettersson i Dahl nu kom med, då han föreslog, att vi skulle sälja hästar till utlandet.
Den allmänna meningen på landsbygden här i landet, åtminstone såvitt
jag känner till den, är att vi böra pressa ned priserna på hästar. Om vi emellertid
skulle börja exportera hästar till utlandet, är en prissänkning omöjlig att genomföra.
Jag vill därför på det allvarligaste varna för att gå fram på den väg,
som herr Pettersson i Dahl föreslår.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna fråga har nog en större räckvidd
än herr Paulsen tror. Vi hörde ju av statsrådets svar, att det är meningen
att en stor del av dessa hästar skola säljas till slakt. Örn så blir fallet sker det
ju inte till några högre priser. Rent ekonomiskt vilja vi ju här i landet ur stats''finansiell
synpunkt få ut så mycket som möjligt av våra tillgångar. Jag tror
inte, att den av mig föreslagna hästexporten skulle ha någon inverkan på hästpriserna
inom landet, vare sig uppåt eller nedåt. Som statsrådet framhöll
komma hästarna att säljas efter värdering. Örn vi nu i verkligheten beträffande
de hästar, som skola säljas till utlandet, skulle kunna få ut ett
högre pris än det genom värdering åsätta, förutsätter jag, att denna prisfråga
liksom på andra områden ordnas på så sätt, att detta högre pris inte kommer att
inverka på prissättningen inom landet, utan att dessa medel komma statskassan
till godo på annat sätt i en s. k. clearingkassa.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl tycks tro, att prissättningen
på hästar inte kommer att påverkas genom försäljning till utlandet. Jag
är för min del fullständigt övertygad örn att prissättningen pä hemmamarknaden
kommer att i hög grad påverkas därav. Det kommer att bli en allmän oro hos
våra jordbrukare, örn vi börja exportera hästar, innan vi väsentligt lyckats få
ned de synnerligen höga priser, som för närvarande betingas på hästmarknaden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén erhöll på be- Svar på
gäran ordet och anförde: Herr talman! Med denna kammares tillstånd har dess interpellation.
ledamot herr Staxäng till mig framställt följande frågor, nämligen

för det första örn jag är beredd att medverka till att 1944 års tandläkarutbildningssakkunnigas
arbete påskyndas så att dess förslag kan föreläggas 1946 års
riksdag, samt

för det andra huruvida det, örn så ej blir fallet, kan förväntas att jag — utan
att avvakta de sakkunnigas förslag — eventuellt genom andra sakkunniga låter
verkställa en skyndsam utredning örn möjligheterna att genom åtgärder av mer
eller mindre provisorisk natur snabbt öka tillgången på tandläkare.

Den ärade interpellanten har i sin motivering för de framställda frågorna
hänvisat till en skrivelse, som socialstyrelsen nyligen avlåtit till Kungl. Maj:t
och i vilken hemställts örn åtgärder i det av interpellanten angivna syftet. Denna
skrivelse har varit remitterad till 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga.

Med hänsyn till vad de sakkunniga i sitt utlåtande anfört kail jag i mitt svar
till interpellanten fatta mig mycket kort. De sakkunniga ha nämligen upplyst,
att de särskilt uppmärksammat den nu rådande bristen på tandläkare för folktandvårdens
tillgodoseende och att de redan innan socialstyrelsens framställning
inkommit, upptagit frågan om vidtagande av provisoriska åtgärder för att snabbt
öka antalet tandläkare inom riket. De sakkunniga äro för närvarande sysselsatta
med att utarbeta ett förslag i ämnet. Jag förutsätter, att denna fråga kommer
att behandlas med skyndsamhet så att förslag till åtgärder i nu ifrågavarande
hänseende skall kunna underställas nästa års riksdag.

Härefter yttrade:

Herr Staxäng: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för svaret på mm interpellation
och för att detta svar koni så snart.

Beträffande min andra fråga i interpellationen, där jag hemställer örn mer
eller mindre provisoriska åtgärder på detta område, meddelade statsrådet i
sitt svar, att han förutsatte, att förslag härutinnan — d. v. s. att snabbt öka
antalet tandläkare inom riket — skulle framläggas vid nästa års riksdag. Jag
är mycket tacksam för detta besked, ty det är snara åtgärder som äro nödvändiga
på detta område. Jag vill emellertid samtidigt uttala den förhoppningen,
att dessa provisoriska åtgärder göras så kortvariga som möjligt, och att
de inte utformas på ett sådant sätt, att de kunna fördröja eller snedvrida
den definitiva och nödvändiga utbyggnaden av tandläkarutbildningen i landet.
Jag är nämligen alldeles övertygad om, att det varit till en väsentlig
nackdel för folktandvården att inte ett ytterligare tandläkarinstitut kommit
till stånd. Jag skulle därför djupt beklaga, om 1944 års sakkunniga då det
gäller tandläkarutbildningen skulle stå främmande för en sådan utbyggnadslinje.
En decentralisering av tandläkarutbildningen till flera institut tror jag
blir ofrånkomlig.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang inte undanhålla kammaren vissa uppgifter i en
skrivelse från Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund,
som i maj månad ingavs till Konungen. I denna skrivelse framföras synpunkter
i av mig nyss angiven riktning. I skrivelsen framhålles bl. a.: »Den effektivaste
utvägen att öka tillgången på tandläkare är enligt organisationernas
uppfattning att få till stånd ytterligare ett tandläkarinstitut. En ökning av
det nuvarande tandläkarinstitutet utöver den redan beslutade till 120 elever
per år, vilken ökning ännu ej hunnit genomföras, anse organisationerna utesluten.
Den kan ej bli tillräckligt stor utan en nybyggnad, och i varje fall måste
vid ökat antal elever nya professurer inrättas för att åstadkomma en dubblering
av institutionerna.» I skrivelsen anföres vidare: »Genom tillkomsten av
ytterligare ett institut skulle också den förefintliga knappheten på patienter,
vilken givetvis är ägnad att nedsätta kvaliteten på utbildningen, undvikas.
Därtill kommer, att förekomsten av en konkurrerande läroanstalt måste verka
stimulerande på den odontologiska vetenskapen.» Slutligen hävdas i skrivelsen,
att »svårigheterna att på kort tid få ett sådant institut till stånd —
eventuellt av provisorisk karaktär — torde ingalunda vara oöverstigliga.»

Jag tror, att den mening, som uttryckts i denna skrivelse, ganska enhälligt
delas av de flesta här i landet och framför allt av dem, som ha med folktandvården
att göra. Jag tror därför, att det skulle vara i hög grad önskvärt,
örn herr statsrådet i samband med framläggandet — som vi hoppas —- inför
nästa års riksdag av förslag tili provisoriska åtgärder, även skulle avgiva ett
förslag om uppförande av ett nytt tandläkarinstitut. Jag förutsätter nämligen,
att de kommitterade, som lia denna fråga örn hand, under sommarens lopp
skola utarbeta ett dylikt förslag.

Anledningen till att jag både i min interpellation och nu i mitt anförande
här är så enträgen örn att snara åtgärder skola vidtagas på området är, att
jag i ett landstings hälsovårdsberedning deltager i arbetet på folktandvårdens
utbyggnad och där funnit, att situationen är ganska hopplös. Ett landstings
hälsovårdsberedning tjänstgör ju som det verkställande organet för folktandvårdens
utbyggnad, en av de allra viktigaste reformer, som staten under senare
tid vidtagit på det sociala området. Kommunerna stå i kö för att få sina tandvårdspolikliniker
utbyggda. Man måste faktiskt beundra kommunernas stora
intresse, inte minst då det gäller att påta sig‘ekonomiska förpliktelser i detta
avseende för att få fram verkligt rationella, och förnämligt ordnade tandpolikliniker.
Sedan dessa polikliniker väl blivit färdigställda, måste de emellertid
ofta stå tomma utan befattningshavare. Ordföranden i den hälsovårdsberedning,
som jag tillhör, yttrade ganska drastiskt vid ett av landstingets sammanträden,
att han nästan nödgades förlägga sina resor på så sätt, att han
slapp komma i närheten av de kommuner, som nu lia sina polikliniker färdiga,
vilka kostat mycket pengar, men till vilka hälsovårdsberedningen inte lyckats
skaffa befattningshavare.

Vi ha inom den hälsovårdsberedning, som jag tillhör, nödgats frångå den
ursprungliga planen att i första hand utbygga tandvården på den rena landsbygden,
där behovet av tandvård är störst. Då vi nu i stället b3^gga tandpolikliniker
i städer och större samhällen, lia vi visserligen fått större möjligheter
att anställa tandläkare, men detta har medfört, att tandläkarna sökt sig från
de polikliniker, som redan funnits inrättade på landsbygden, till de nyinrättade
i städerna och de större samhällena.

Vi stå således faktiskt ganska maktlösa, då vi söka arbeta för den stora
sociala reform, som det här gäller. Jag är därför mycket tacksam för det
positiva innehållet i statsrådets svar. Jag hoppas, att statsrådet verksamt kan
påskynda frågan örn tandläkarutbildningens ordnande. Örn det visar sig nöd -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

vändigt vill jag hemställa, att statsrådet kompletterar den pågående utredningen
med ytterligare några ledamöter. Jag hoppas ätt dessa nytillkommande
ledamöter i så fall skola utses bland personer, som nu syssla med folktandvården
ej minst från centralt håll. Herr statsrådet skulle då ge folktandvården
det oundgängliga handtag, som den behöver för att komma ur den stagnation,
vari den för närvarande befinner sig.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att ge uttryck åt den
besvikelse, som landstingen i allmänhet känna i avseende på statsmakternas
uppfyllande av sina förpliktelser i fråga örn folktandvårdens genomförande.

Jag tror, att man kan påstå, att landstingen till det yttersta uppfyllt de
förpliktelser, som riksdagen ålade dem, när beslutet örn folktandvårdens genomförande
fattades. Han kan dock tyvärr inte säga detsamma örn staten.
Till statens förpliktelser räknas enligt mitt förmenande först och främst att
staten skall sörja för att det finns tillräckligt antal tandläkare. Örn detta icke
finns bör staten vidta de åtgärder, som äro erforderliga för att skyndsamt få
fram en tillräckligt stor tandläkarkår. Detta har emellertid inte skett.

Enligt mitt och mångas förmenande var det redan från början alldeles klart,
att folktandvårdens genomförande måste medföra ett byggande av ett nytt
tandläkarinstitut. Åtskilliga år fingo gå utan att man vidtog några åtgärder
för att få en förbättring till stånd. Sedermera har det gjorts en undersökning
örn vilka provisoriska åtgärder som skola kunna vidtagas på området. Dessa
åtgärder äro nu dess bättre genomförda på så sätt, att man inrättat ytterligare
utbildningsplatser i det gamla tandläkarinstitutet. Man måste emellertid
vara fullt på det klara med att den nuvarande bristen på tandläkare på grund
av den fortsatta utbyggnaden av folktandvården är ungefärligen lika stor som den
tidigare. Jag för min del tror inte, att upphörandet av försvarsberedskapen kail
komma att medföra ett tillräckligt stort tillskott av sådana tandläkare som varit
inkallade. En viss lättnad kommer dock kanske att inträda.

Den kommitté som för närvarande är tillsatt för att framlägga förslag i
frågan har nu under ett par års tid sysslat med att uppgöra förslag till undervisningsplaner
för tandläkarutbildningen. Av herr statsrådets svar framgick
det, att denna kommitté uppmärksammat tandläkarbristen här i landet. Detta
var enligt mitt förmenande det minsta man kunde begära av kommittén. Denna
upptäckt har hela det svenska folket gjort långt tidigare. Jag är likväl lika
tacksam som herr Staxäng över att ett förslag till ytterligare provisoriska åtgärder
kommer att framläggas för nästa års riksdag. Det väsentliga är emellertid,
att ett sådant förslag tar sikte på att vi här i landet behöva ett betydligt
större antal tandläkare än vi för närvarande lia. Vi kunna i längden inte tillgodose
utbildningsbehovet genom enbart provisoriska och kompletterande åtgärder.
Ju fortare man från regeringens sida får klart för sig, att frågan örn
tandläkarutbildningen inte kan lösas på annat sätt än genom tillskapandet av
ett nytt tandläkarinstitut, desto bättre är det för landets folktandvård.
Frågan om uppförandet av ett nytt tankläkarinstitut borde enligt mitt förmenande
ha bringats till sin lösning redan för flera år sedan. Behovet av ett nytt
institut har nämligen länge varit uppenbart.

Var detta institut sedan skall förläggas vill jag inte yttra mig om. Ur
landstingens synpunkt är detta ganska likgiltigt. Institutet kan förläggas lika
väl till Malmö som till Göteborg. Jag önskar emellertid, att Kungl. Majit skall
ge den pågående utredningen direktiv att på allvar gripa sig an frågan örn
tillskapandet av ett nytt tandläkarinstitut.

Jag vill i detta sammanhang passa på tillfället att framhålla, att även i ett

Andra hammarens protokoll 19Jto. Nr 27. 2

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

annat avseende har icke den boskillnad, som ägt rum mellan staten och landstingen
på detta område, kunnat följas. Det bestämdes vissa löner för tandläkarna
och tandvårdsinspektörerna m. fl. Det har emellertid visat sig, att landstingen
fått göra ytterligare medgivanden för att kunna hålla något så när jämna steg
med utvecklingen och förmå privata tandläkare att övergå till folktandvården.
Även i löneavseende tarvas en översyn av gällande bestämmelser.

Jag vill starkt understryka vad herr Staxäng yttrade angående de rådande
rent olidliga förhållandena på detta område. De landsting som bäst försökt
uppfylla sina rent sociala förpliktelser ha råkat mest illa ut. Detta gäller i
första hand de landsting, som börjat med folktandvårdens utbyggande på
den rena landsbygden.

I städerna hade vi ju skolbarnstandvården tämligen väl tillgodosedd. Så var
emellertid inte alls fallet på landsbygden. Då utbyggnaden av skoltandvården
började på landsbygden, iordningställde kommunerna lokaler för själva poliklinikerna
samt bostäder åt tandsköterskorna o. s. v. När sedan folktandvården
utbyggdes även i städerna, avfolkades de inrättade klinikerna på landsbygden.
De av kommunerna på landsbygden uppförda lokalerna för kliniker och bostäder
för personalen kommo således att stå tomma. Man hade inga möjligheter
att få dit tandläkare. Ju mer tandvården bygges ut i städerna desto mer missgynnad
blir landsbygden. Detta är långt ifrån meningen med denna utbyggnad
och framför allt inte landstingens. Ute i bygderna förstår man emellertid
inte de svårigheter, som hälsovårdsberedningarna ha i detta avseende. Man tror i
stället, att det är felaktigt planerat många gånger, när man på det sättet inte
kan tillgodose de mest trängande behoven tandvård för landsbygdens befolkning.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck åt dessa mina synpunkter i denna
fråga. Jag vet, att jag härvidlag kan tala å samtliga landstings vägnar. De
hysa en stor besvikelse rörande hittills vidtagna åtgärder och en djup oro inför
hur det skall gå med fullföljandet av de planer, som för länge sedan hade bort
och kunnat fullföljas i fråga örn åstadkommande av tillräckligt antal tandläkare
här i landet.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag vill yttra några ord, som säkerligen, i den
mån de komma till vederbörandes kännedom, komma att uppfattas såsom mycket
hädiska. Då man emellertid hör, hur det i verkligheten är ställt med tandvården
ute i landet, blir man benägen att tala hädiskt. j

Av en tandläkare, som varit inkallad i beredskapstjänst, fick jag höra, att
han örn kvällarna besöktes av olyckliga människor, som bådo honom hjälpa
dem genom att dra ut deras tänder. Tandläkaren i fråga blev tvungen att
arbeta på sin fritid. På en enda dag hade han på sådana personer, som kommit
till honom, dragit ut sammanlagt över 175 tänder. Dessa personer undrade i
sin nöd, örn inte denne tandläkare skulle kunna på något sätt förbarma sig över
dem och flytta dit sin praktik för att hjälpa dem.

Det hädiska, som jag ämnade yttra i mitt anförande, berör ett spörsmål, som
berett vederbörande inom tandläkarinstitutet stort bekymmer. Detta spörsmål
avser, att det från riksdagen och landstingen eller från annat håll, där man
erfarit det skriande behovet av tandläkare, skulle framföra krav på att sådana
tandtekniker, som skött sig på ett förtjänstfullt sätt, skulle genom det allmännas
försorg kunna få en utbildning under omkring ett år för att sedan få hjälpa
lidande människor.

Jag vill nämna ett exempel, som belyser detta problem. En av Svenska missionsförbundets
missionärer i Kongo hade där i många år tjänstgjort som tandläkare
och förbarmat sig över lidande människor. Efter sin hemkomst till Sverige

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Svar på interpellation. (Forts.)

fick denne missionär gå som extra elev vid tandläkarinstitutet. Han fick
således samma praktiska utbildning som de ordinarie eleverna. Då lian inte
genast kunde resa ut igen som missionär, ansågs det, att lian lämpligen skulle
kunna tjänstgöra i folktandvården. Detta beredde emellertid mycket stora svårigheter.
Jag talade i denna angelägenhet flera gånger med statsrådet, och
han framhöll, att örn bara vederbörande inom medicinalstyrelsen och tandläkarinstitutet
kunde gå med på ett sådant förslag, ansåg man det i departementet
vara högst önskvärt, att denne missionär skulle få dispens att tjänstgöra inom
folktandvården. Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades vi äntligen få
ett tillstyrkande från medicinalstyrelsen och tandläkarinstitutet. Detta resulterade
i att denne missionär under några år på ett i alla avseenden förtjänstfullt
sätt skötte en tjänst inom folktandvården. Vederbörande inom medicinalstyrelsen
och tandläkarinstitutet voro emellertid mycket ängsliga för att detta skulle
bli ett prejudikat för andra, som inte tagit studentexamen och gått den vanliga
utbildningsvägen. Jag vet vilka invändningar man kommer att resa mot en
ökad dispensgivning. Jag hörde, att herr Fast nyss begärde ordet, och jag vet
redan vad han kommer att säga. Jag har emellertid den uppfattningen, att
nöden borde bryta lag.

Herr Fast: Herr talman! Det förhåller sig nog på det sättet, att vad som kan
vara lämpligt i Afrika är icke lämpligt i Sverige. I sådant nödläge befinna
vi oss icke, att vi behöva göra en sådan jämförelse.

o Sedan vill jag säga, att det sämsta, som kan hända den svenska folktandvården
både i nuet och för framtiden, är att svenska allmänheten får den uppfattningen,
att den folktandvård som ges står i en lägre klass än den vård, som
meddelas av privata tandläkare. Det skulle ju komma att betyda, att man kommer
att hysa misstro mot folktandvården, och det har ju icke varit statsmakternas
mening, utan statsmakternas mening har varit, att denna skall hållas
på samma höga nivå som överhuvud taget den tandvård, som kan meddelas i
vårt land. Jag tror det är nödvändigt att vidhålla den ståndpunkten.

Slutligen tror jag icke, att den väg, som herr Mosesson anvisar, ur andra
synpunkter är framkomlig, ty det råder brist både på tandsköterskor och på
tandtekniker, och åtgärder måste följaktligen vidtagas för att öka deras antal
för att kunna fylla behovet vid våra tandkliniker.

Herr Birlce instämde häruti.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Jag har endast begärt ordet för att deklarera, att jag för min personliga del
livligt behjärtar de synpunkter, som framförts av herr Staxäng och herr Fast.
Som bekant utbyggdes tandläkarinstitutet år 1943, så att det fick en kapacitet
av 120 elever. I januari detta år fick tandläkarinstitutet mottaga ytterligare 60
nya elever. Jag tror sålunda, att man kan påstå att statsmakterna ha gjort vad
som varit möjligt att göra för att påskynda utbildningen av tandläkare för vårt
land. Jag är dock fullt medveten örn att vad som sålunda blivit gjort ändå icke
på långa vägar är tillräckligt. Framför allt kräver folktandvården ett ökat
antal tandläkare, och de stå icke att få. Jag tror emellertid, att det icke vore
lyckligt att ytterligare utbygga det nuvarande tandläkarinstitutet. För min
personliga del har jag den uppfattningen, att vi måste vidta åtgärder och det
.snarast möjligt för att få till stånd ett nytt tandläkarinstitut. I likhet med
herr Fast vill jag dock försiktigtvis nog icke uttala mig om var detta nya institut
bör förläggas.

Härefter ber jag att fa säga några ord med anledning av herr Mosessons
anförande. Jag 1ror icke det vore lyckligt, ifall tandteknikerna utan vidare

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

skulle få fungera såsom tandläkare. Vi skulle på det sättet få ett slags sekunda
tandläkare, som icke skulle inge allmänheten det förtroende, som den svenska
tandvården bör ha. Jag vill emellertid i anledning av hans yttrande framhålla,
att 1944 års sakkunniga rörande tandläkarundervisningens organisation fingo
i särskilt uppdrag att bland annat utreda frågan örn en statlig utbildning av
tandsköterskor och tandtekniker. Jag tror det är av vikt, att båda dessa kategorier
få en mera fast ordnad statlig utbildning, dels med tanke på att öka
antalet, dels också med tanke på att höja kvaliteten hos dessa håda kategorier.
Det är uppenbart av stort värde, att dessa bägge kategorier bli förstärkta såväl
kvantitativt som kvalitativt, eftersom man på det sättet kan rationalisera tandläkarnas
arbete. Det är icke minst med tanke härpå, som jag väntar mig mycket
av en reform även på det området.

Herr Mosesson: Herr talman! Den omständigheten att den tandläkare, som
jag talade örn, hade varit i Kongo och hjälpt folk, innan han gick på institutet
under ett par års tid, hoppas jag icke är något minus för honom. Han fullgör ju
här nu den plikt som andra ha att göra i folktandvården.

Jag har ingalunda något intresse av att plädera för en sänkning av den
standard, som de personer skola ha, som skola ägna sig åt folktandvården, men
vad skall man göra, när ingen hjälp gives åt lidande människor? Här har ju
ingenting gjorts. Då är det fråga örn huruvida det inte skulle vara möjligt att
som en övergångsform finna någon annan väg än den förfärligt långa omväg,
som vederbörande nu ha hållit på att traska på.

Nu finns det en del, som äro så svartsjuka örn sitt yrke, att om någon tar
sig för att hjälpa lidande människor, anmäla de honom till åtal. Jag har hört
ett exempel uppe från Norrland med dess långa avstånd. En människa med en
värkande tand hade gått flera mil och skulle ha behövt gå ytterligare en fem,
sex mil för att komma till en tandläkare. Det fanns inte järnväg. Då var det en
person, som förbarmade sig över denna lidande människa och drog ut tanden.
Den tandläkare på långt håll, som hade fått höra detta, anmälde vederbörande
till åtal för att han hade förgripit sig på tandläkarens privilegierade ställning.
Jag talar sålunda härvidlag icke för en sänkning av standarden, utan jag talar
för de många lidande människor, som behöva hjälp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 328, med förslag till lag örn
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 329, angående anslag till den nämnd, som
avses i förslaget till lag örn återställande av viss, från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

§ 6.

Motion ängd- Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckt motion angående
ordnande ende ordnande av riksdagshusets omgivningar.
av riksdag s husets

om- Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Jag behöver antagligen icke särskilt understryka,
att jag helt och fullt ansluter mig till bankoutskottets uttalande, då ban -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Motion angående ordnande av riksdagshusets omgivningar. (Forts.)
koutskottet förklarar, att »enligt utskottets mening framstår det såsom angeläget
att den sedan länge svävande frågan om ett definitivt ordnande av riksdagshusets
omgivningar hringas till en tillfredsställande lösning och att därvid de möjligheter
till riksdagshusplanens förskönande tillvaratagas, vilka såsom framgått
av verkställda undersökningar onekligen erbjuda sig». Vi lia ju allesammans
praktiskt taget dagligen möjlighet att med egna ögon konstatera hur tröstlös ful
och illa ordnad i främsta rummet planen framför riksdagsbyggnaden är. Vad
själva byggnaden angår, kan den väl icke heller betecknas som ett sådant estetiskt
mästerverk, att den på något sätt skulle kunna vara någon förmildrande
omständighet, när det gäller omgivningarna. Och icke skulle omgivningarnas
tristess avhjälpas, om den vandalisering fick lov att äga rum, som ett realiserande
av planerna på en bro över Norrström skulle innebära. Jag tillåter mig att begagna
detta tillfälle för att betona, att frågan örn en bro över Norrström visserligen
formellt är en kommunal angelägenhet men dock av sådan betydelse för
hela riket, att den får anses i verkligheten vara en riksangelägenhet, i fråga örn
vilken man icke kan överlämna det slutliga avgörandet enbart åt Stockholms
stad.

Vad nu angår frågan örn riksdagshusets omgivningar är det riktigt, som motionärerna
erinra örn, att frågan är i runt tal 40 år gammal och att det gäller
en angelägenhet, som helt ankommer på riksdagen. Något förslag kan nämligen
icke förväntas från Kungl. Maj:t, eftersom det är fråga örn riksdagens egen
byggnad. Jag tror också, att vi nog få medge, att det mäste betecknas som en
svaghet hos vår folkrepresentation, att den icke kan samlas till ett beslut i en
angelägenhet av denna art. Det har gått alltför lång tid utan att något har blivit
gjort. Det kan vara en ringa tröst för riksdagen, att Kungl. Maj :t, när det
gäller regeringsbyggnaden, kanske visat samma svaghet. Jag åsyftar det faktum,
att Kungl. Majit hittills icke velat framlägga någon proposition om en
konstnärlig utsmyckning av kanslihusets kala cementgård.

År 1938 lämnade riksdagen i uppdrag åt riksgäldsfullmäktige att verkställa
en utredning örn ordnande av riksdagshusets omgivningar. Som framgår av
handlingarna tillsatte riksgäldsfullmäktige en byggnadskommitté, och denna
byggnadskommitté gjorde också en utredning, som dock icke blev fullständig.
Efter den 1 december 1939 tycks byggnadskommittén icke ha vidtagit några åtgärder.
Anledningen synes ha varit, att byggnadskommittén menat, att det ändå
skulle dröja länge, innan ett förverkligande av det förslag, som till äventyrs skulle
kunna framläggas, skulle kunna komma till stånd. Jag tror icke, att detta är
en princip, som riksdagen kan omfatta med någon större tillfredsställelse. Det
bör väl i alla fall icke ankomma på den myndighet, som har fått ett uppdrag, att
underlåta att slutföra uppdraget, därför att vederbörande tror, att riksdagen icke
kommer att anslå de medel, som erfordras för att förverkliga det projekt, varom
det kan vara fråga. Nu har det emellertid icke skett någon större skada -—• under
krigsåren hade vi icke gärna kunnat bygga — men jag tror ändå, att det
hade varit tacknämligt, om riksgäldsfullmäktige tidigare än vad som nu kan ske
hade fortsatt utredningen. Allt nog, riksgäldsfullmäktige utlova, att denna utredning
på nytt nu skall påbörjas, och därmed har man även anledning vara till
freds.

Vad beträffar frågan om ett nationalmonument, vill jag påminna om att sedan
år 1907 en donation på 100 000 kronor har stått oanvänd. Det tillgängliga beloppet
utgör nu i runt tal 535 000 kronor. Nu innehåller donationsbrevet det
villkoret, att beloppet skall användas till ett nationalmonument framför riksdagsbyggnaden.
Jag har svårt att föreställa mig, att det verkligen skulle vara
lämpligt oller ens möjligt att använda 535 000 kronor till ett sådant monument
framför riksdagsbyggnaden. Däremot är det icke endast tänkbart utan också
i högsta grad sannolikt, att beloppet med fördel skulle kunna användas till konst -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Motion angående ordnande av riksdagshusets omgivningar. (Forts.)
oärlig utsmyckning av omgivningarna, under förutsättning att det fick uppdelas.
Jag tror också, att det vore lyckligt, örn riksgäldsfullmäktige, när fullmäktige
nu ändå skola igångsätta den tidigare berörda utredningen, ville anse, att i uppdraget
också ingår att undersöka möjligheten och lämpligheten av att få till.
stånd sådan ändring av donationsvillkoren, att man icke är fastlåst vid att använda
hela beloppet — 535 000 kronor — till ett monument avsett för platsen
framför riksdagshuset.

Vad angår formerna för denna konstnärliga utsmyckning skulle jag också,
ehuru jag naturligtvis till fullo är medveten örn att avgörandet närmast ankommer
på riksgäldsfullmäktige, vilja hemställa, att fullmäktige ville använda det
år 1937 inrättade statliga organ, som borde ha vissa förutsättningar när det gäller
en sådan angelägenhet, nämligen Statens konstråd. Aven örn man i likhet med
mig hyser den allra största aktning för riksgäldsfullmäktiges kompetens, så kan
det i alla fall icke förnekas, att riksgäldsfullmäktiges sammansättning i främsta
rummet är föranledd av fullmäktiges väsentligaste uppgift, nämligen att sköta
statens upplåning.

Beträffande tidpunkten för utförandet av nu ifrågavarande arbete framhåller
utskottet, att »med hänsyn till arbetets beskaffenhet torde detsamma med fördel
kunna förläggas till en tidpunkt av minskade arbetsmöjligheter». Det är alldeles
uppenbart, att örn så visar sig möjligt hänsyn bör tagas till denna synpunkt,
men jag skulle för min del icke vilja gå så långt som att vilja låta frågan
vila kanske ytterligare ett tiotal år eller måhända ännu mera. Visar sig, vilket
vi alla hoppas, utvecklingen på arbetsmarknaden bliva sådan, att överskott på
arbetskraft icke uppstår, bör i varje fall inom någorlunda överskådlig tid detta
arbete likväl komma till stånd.

Bankoutskottet slutar med att hemställa, att motionen icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd. Nu är det emellertid så, att motionärernas syftemål i
verkligheten har blivit tillgodosett genom den förklaring, som riksgäldsfullmäktige
i sitt yttrande ha lämnat. Under sådana förhållanden skall jag icke yrka
bifall till motionen. Jag vill emellertid sluta med att framhålla, att det enligt
min mening var ett glädjande och gott initiativ, som motionärerna ha tagit genom
att framföra sitt yrkande, vilket, som vi lia sett, redan har burit frukt genom
riksgäldsfullmäktiges löfte örn fortsatt utredning.

Under föreliggande omständigheter, herr talman, her jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Wallentheim instämde häruti.

Herr Svedman: Herr talman! Jag har icke mycket att tillägga utöver herr
Wibergs kommentarer till utskottets utlåtande. Jag vill endast säga, att utskottet
förvissat sig örn att riksgäldsfullmäktige alltjämt med intresse följa denna
fråga, som är betydelsefull ur praktisk synpunkt och känslig ur estetisk synpunkt.
Icke minst det sista har gjort, att man haft svårt att kunna ena sig i
uppfattningen om hur en lösning av problemet rörande riksdagshusplanens ordnande
skall gå till. Det är en angelägenhet, vilken, såsom det påpekats, närmast
rör riksdagen men också nästan lika mycket Stockholms stad. Enligt en försäkran
från riksgäldsfullmäktige komma dessa att i samverkan med Stockholms
stad fortsätta denna utredning, som säkerligen kommer att slutföras i en
nära framtid, som vi hoppas skall bli gynnsammare därför än de krigs- och
krisår, vi genomlevat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! I anledning av herr Wibergs anförande borde
kanske någon av riksgäldsfullmäktige yttra sig. För min personliga del anser

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Motion angående ordnande av riksdagshusets omgivningar. (Forts.)
jag, att herr Wiberg överdriver något, när han talar om hur tröstlöst ful riksdagshusplanen
är; det är icke skäl att göra den fulare än den i verkligheten är.
Att den icke befinner sig i ett tillfredsställande skick, äro vi emellertid alla
ense örn. Nog veta herr Wiberg och riksdagen i sin helhet vad orsaken varit till
att arbetet med det påtänkta iordningställandet av planen upphörde. Det var
kriget, som kom emellan, och då ansågo vi det mindre lämpligt att vid den tidpunkten
fortsätta arbetet. Jag tror nog, att riksdagen är ense med riksgäldsfullmäktige
örn den saken, därför att vi i annat fall säkert hade fått höra något
från riksdagen. Det finns en lång redogörelse i utskottsutlåtandet för hur riks ■
gäldsfullmäktige se på denna fråga. Jag tror mig kunna försäkra herr Wiberg,
att riksgäldsfullmäktige skola noga beakta, vad bankoutskottet och herr Wiberg
sagt, och skola vid den tidpunkt, då det finns möjlighet därtill, komma
fram med ett förslag, som riksdagen blir i tillfälle att besluta örn.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn uppfattning
till högre lönegrad av befattningarna såsom förste och andre bibliotekarie
vid biblioteket; och

nr 49, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning inom
det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas oan lastbarhet;

första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner angående
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning;

andra lagutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan örn riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

utrikesutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rörande uppgivande
av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande
spörsmål;

konstitutionsutskottets memorial, nr 20, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 ( nr 796) örn val till riksdagen; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 172, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående anordnande av allmän folkräkning jämte i ämnet väckt motion.

Anordnande
av allmän
folkräkning.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Anordnande av allmän folkräkning. (Forts.)

I propositionen nr 298 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 maj 1945, föreslagit
riksdagen att under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa dels till
Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal vid 1945 års folkräkning ett
reservationsanslag av 200 000 kronor, dels ock till Statistiska centralbyrån:
Ersättning till kyrkobokförare vid 1945 års folkräkning ett förslagsanslag av
250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Johanson i Norrköping rn. fl. väckt motion (II: 607), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 298
måtte besluta, att inkomst- och förmögenhetsstatistiken skulle göras fullständig
och icke endast partiell.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 607, för budgetåret 1945/46 under sjunde huvudtiteln anvisa

a) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal vid 1945 års folkräkning
ett reservationsanslag av 200 000 kronor,

b) till Statistiska centralbyrån: Ersättning till kyrkobokförare vid 1945 års
folkräkning ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! I anledning av Kungl. Majlis
proposition nr 298 angående anordnande av allmän folkräkning bar jag jämte
några partikamrater här i kammaren väckt en motion örn viss ändring i Kungl.
Maj:ts proposition. Vårt ändringsyrkande går ut därpå, att medan Kungl.
Maj :t föreslår en partiell inkomst- och förmögenhetsstatistik, vilja vi att denna
statistik skall bli fullständig. Utskottet hemställer i sitt utlåtande örn avslag
på motionen under hänvisning till departementschefens yttrande och statistiska
centralbyråns utlåtande i frågan. Till detta kan anföras, att departementschefen
själv icke anfört något argument utan instämt i statistiska centralbyråns synpunkter.

De argument, som centralbyrån framfört, äro två. Det ena är, att det skulle
fördyra folkräkningen, vilket även vi motionärer äro på det klara med, och det
andra är att det skulle fördröja densamma. Det andra argumentet anser jag icke
vara något argument alls, därför att en liknande organisationsfråga torde kunna
bli löst utan någon längre tidsutdräkt. Vad de ekonomiska merutgifterna beträffar
anse vi, att dessa icke behövde bli så oerhört stora, när nu denna
apparat ändå sättes i gång samt inkomst- och förmögenhetsstatistiken ändå
upptas till en tolftedel. De merkostnader, detta skulle medföra för staten, är det
säkerligen värt för att få fullständigare uppgifter att gå efter. Vid folkräkningarna
åren 1920 och 1930 upprättades en fullständig statistik på berörda område,
år 1935 endast en partiell och år 1940 ingen alls. Detta gör, att vi nu endast
ha femton år gamla uppgifter att rätta oss efter. Det kan ju inte komma
i fråga, att även om man kan säga, att dessa uppgifter äro så goda, att man
kan nöja sig med desamma, kunna de dock icke jämföras med det goda material,
som man får vid en fullständig statistik.

Befolkningsutredningens yttrande till propositionen i fråga säger även, att
»partiella undersökningar hava också nackdelar» bl. a. »smärre områden såsom
kommunerna icke erhålla fullständiga uppgifter, varför inga sammanställningar
kunna ske annat än för större områden eller grupper av likartade kommuner»
och att »endast i undantagsfall kunna uppgifter erhållas, som bliva av
intresse för kommunala myndigheter och för företag på skilda orter». Dessa

Lördagen den 9 juni 1945. Nr 27. 25

Anordnande av allmän folkräkning. (Forts.)
befolkningsutredningens argument anser jag ensamt vara hållbara för vårt krav
i motionen. Dessutom bör framhållas, att redan ur den synpunkten att erhålla
så stor kunskap som möjligt örn vårt samhälles ekonomiska och sociala förhållanden
en fullständig statistik måste framstå såsom önskvärd, ävensom ur den
synpunkten, att statens ekonomiska politik — i detta fall närmast finanspolitiken
— bör planläggas och utföras på rationellast möjliga sätt. Som exempel
på det stora behovet av en fullständig förmögenhetsstatistik kan anföras, att
man vid undersökningen av en engångsskatt på förmögenhet i huvudsak var
hänvisad att lägga uppgifterna från år 1930 som grundval för resonemangen
örn skattens incidens för olika förmögenhetsklasser, yrkes- och socialgrupper.

Jag vill i anslutning till detta, herr talman, säga, att utskottet åtminstone
kunnat kosta på sig besväret med en ungefärlig beräkning av kostnaderna för
en fullständig statistik i berörda fråga och icke endast yrkat avslag med hänvisning
till statistiska centralbyråns utlåtande. Det är ju inte uteslutet att vi
motionärer kunna ha mera rätt i denna fråga än statistiska centralbyrån. På
grund av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att med dessa få ord få yrka
bifall till vår motion nr 607.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är klart, att man kan ha olika
meningar rörande omfattningen av den utredning, varom här är fråga. Kungl.
Majit har föreslagit, i vad avser den däri ingående inkomst- och förmögenhetsstatistiken,
att denna statistik allenast skulle bli partiell, medan motionärerna
yrkat, att den skulle bli fullständig. Utskottet, som behandlat frågan, har ansett
sig i förevarande läge icke böra frångå Kungl. Maj:ts förslag, och under sådana
förhållanden har utskottet icke heller haft anledning att skriva någon
ytterligare motivering, utan fallit tillbaka på vad departementschefen sagt i
den föreliggande propositionen. Den ärade motionären tycker emellertid, att
utskottet i varje fall bort göra en utredning örn de beräknade kostnaderna i
händelse av bifall till motionen. Detta strider emellertid mot riksdagsutskottens
praxis. När man själv är på det klara med vilken ståndpunkt, man skall intaga,
samt de kostnadsberäkningar, som ligga till grund för denna ståndpunkt,
redan äro uppgjorda, plägar man icke göra en utredning örn ett annat alternativ,
som man icke är färdig med att tillstyrka, eller göra några kostnadsberäkningar.
Jag kan sålunda icke tycka, att det är något berättigat klander mot utskottets
arbetsmetoder, som i detta avseende framförts av den ärade motionären.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till den i
ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 173, i anledning av väckta motioner
angående utsträckt rätt till fri förlossningsvård.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Fru Johansson: Herr talman! Jag vill blott med några ord understryka
önskvärdheten av att den fråga, som vi fört fram i vår motion, så snart som
möjligt skall vinna sin lösning. Jag förstår till fullo statsutskottets ställningstagande,
när det avstyrker Infall till motionen med hänvisning till att befolkningsutredningen
redan tagit upp denna fråga till behandling och även snart

Motioner
angående utsträckt
rätt till
fri förlossningsvård.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Motion angående
restitution
till expeditionsvakten

0. Eriksson
av vissa ersättningar
för
tjänstebostad
m. m.

Motioner angående utsträckt rätt till fri förlossningsvård. (Forts.)
kommer med ett betänkande i detta ämne. Det är då min förhoppning, att
riksdagen så snart som möjligt fattar beslut i anledning av det betänkande, som
befolkningsutredningen kommit med, därför att de förhållanden, som nu råda
på detta område, äro sådana, att man inom den närmaste framtiden bör få till
stånd en ändring däri, som kan förbättra den situation vi nu lia.

Yi ha i vår motion talat om de svårigheter som föreligga, men jag vill ytterligare
understryka, att såsom det nu ser ut på våra förlossningsanstalter kunna
vi icke finna vad vi kanske önskat, när vi föreslogo inrättande av förlossningsanstalter,
nämligen att man där skulle kunna bereda barnaföderskorna
inte bara en betryggande vård, utan också att de där skulle få den ro och det
lugn, som de behöva under den tid, de vårdas på anstalten. Dessa anstalter äro
nu så belastade, att de patienter, som kommit dit, icke få tillräcklig vårdtid utan
känna trycket av att nu måste man upp ur sin säng för att bereda plats åt
nya patienter. Detta kan icke skapa det lugn och den ro under deras vårdtid,
som vi önska. Kan man nu genom statsmakternas hjälp ge alla, som vilja förlösas
i sina hem, betryggande ekonomiska förhållanden, skulle kanske de, som
verkligen ha möjlighet att vårdas i sina hem, också stanna där. På det sättet
skulle man också kunna från förlossningsanstalterna avlasta en hel del patienter,
och de patienter, som söka sig in där, skulle kanske komma att få tillräckligt
lång vårdtid. Jag tror därför, att det är en bättre väg att gå fram på att
bereda ekonomisk trygghet åt de mödrar, som förlösas i sina hem, i stället för
att bygga upp i större utsträckning dyrbara förlossningsanstalter, vilka kanske
sedan, örn födelsekurvan visar tendenser att sjunka, icke behöva användas. Jag
tror därför, att de mödrar som förlösas i hemmen, såsom förhållandena nu äro,
kunna där få en bättre vård än de, som vårdas på förlossningsanstalterna, då
dessa äro så oerhört belastade, som för närvarande är fallet.

Herr talman! Jag har intet yrkande i denna fråga, då jag blott har velat
understryka behovet av att något göres.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 174, i anledning av väckt motion
angående restitution till expeditionsvakten Carl Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebostad m. m.

I en inom andra kammaren av herr Lundberg väckt motion (II: 136) hade
hemställts, »att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att erforderliga åtgärder vidtagas för att tjänstebostäder skola befinna sig
i sådant skick, som hälsovårdsstadgan och allmän bostadsstandard kräva,
dels ock tillerkänna expeditionsvakten vid länsstyrelsen i Uppsala län Carl
Eriksson restitution av erlagda hyres- och värmeavgifter med 1 440 kronor.»

Utskottet hemställde, att motionen II: 136 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lundberg: Herr talman! Den motion, som jag väckt och nu skall behandlas,
har till syfte att söka få till stånd en bättre tillsyn över till tjänstebostad
anvisade lägenheter och att även få till stånd restitution av de hyresoch
värmeavgifter, som en vaktmästare fått erlägga för en minst sagt undermålig
bostad. Statsutskottet har yttrat sig Hacket försiktigt. Utskottet synes
ha nedlagt största arbetet på att utfundera örn avslagsmotiveringen skulle bli
välvillig eller icke. Jag vet icke, till vilken kategori man skall hänvisa denna
motivering. I varje fall synes det mig emellertid, som örn utskottet nogsamt

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Motion angående restitution till expedit ionsvakten C. Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebostad m. m. (Forts.)

skulle lia sett till att varken kungl, byggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen skulle
stötas i kanten, trots att dessa institutioner -— det måste jag säga ■—• i detta
fall visat en klandervärd brist på känsla inför sin arbetsuppgift. För egen del
anser jag, att det skulle ha varit av betydelse, örn det mäktiga statsutskottet
intagit en mera positiv hållning i denna fråga och vidtagit en åtgärd, som
skulle kunna åstadkomma en rättelse i att ansvariga tjänstemän få visa en
minst sagt otillbörlig slentrian vid utövandet av sina arbetsuppgifter.

Utskottet säger visserligen, »att statens tjänstebostäder givetvis skola hållas
i tillfredsställande skick» och att »utskottet förutsätter att härför erforderliga
medel ställas till förfogande för ändamålet». Detta platoniska uttalande kan
visserligen vara bra i och för sig men till att åstadkomma en ändring i de dåliga
tjänstebostäderna torde det vara allt för svagt.

I det i motionen berörda fallet gäller det i korthet frågan örn en tjänstebostad,
som anvisats en vaktmästare på Uppsala slott, vilken fått ha en urusel
bostad sedan 1932, trots att han gjort olika försök till att få den förbättrad.
Hur bostaden är beskaffad framgår bl. a. av att hälsovårdsnämnden efter laga
syn dekreterade, att den funnit sig nödsakad att meddela förbud mot lägenhetens
användande såsom bostad under den kalla årstiden, intill dess att missförhållandena
blivit vederbörligen avhjälpta. I ett uttalande 1943 säger länsstyrelsen
själv: »Då bostaden under nuvarande jämförelsevis milda vinter ansetts
otjänlig som bostad, gäller detta i ännu högre grad de tre sista kalla vintrarna.
Det är ställt utom allt tvivel, att bostaden under åtminstone fyra månader
av året icke varit beboelig.» Länsstyrelsen förordade då, att vaktmästaren
skulle få restitution på erlagd hyra och värmeavgift för fyra månader under
vart och ett av de senaste fyra åren. Kungl. Maj :t har även prövat frågan
och har godkänt, att denna restitution för fyra år skulle ges.

Vad jag finner anmärkningsvärt är, att en undermålig bostad av detta slag
anvisats och att det icke vidtagits några effektiva åtgärder för att avhjälpa
bristerna, trots att olika framställningar gjorts. Vi böra i detta sammanhang,
när det är fråga örn tjänstebostaden, komma ihåg att kungl, byggnadsstyrelsen
i detta fall bland annat i en skrivelse 1942 dekreterat, att enligt avlöningsreglementet
är tjänsteman, som anvisas tjänstebostad, skyldig att bebo densamma.
Vid en förfrågan hos byggnadsstyrelsens fastighetskamrer fick vaktmästaren
också beskedet, att han var tvingad att betala hyra för anvisad tjänstebostad,
även örn den var obeboelig.

Det är i allra högsta grad anmärkningsvärt, att denna bostad anvisats hos en
institution, som har högsta tillsynen över att hälsovårdsstadgans föreskrifter
följas i länet. Att länsstyrelsen icke är ensam syndare, framgår av Kungl,
byggnadsstyrelsens minst sagt underliga handläggande av denna fråga. Nu
söker visserligen byggnadsstyrelsen att två sina händer genom att i sitt utlåtande
till motionen säga: »Även örn bostaden, trots de förbättringsåtgärder
som utförts, icke är i förstklassigt skick, måste dock denna hyra anses låg i
jämförelse med hyresnivån i Uppsala.» .Tåg måste ju säga, att detta uttalande
är anmärkningsvärt, 1y niir jag själv varit med örn att få exempelvis lantarbetarbostäder
utdömda, så har detta icke byggt på om hyran varit hög eller låg,
utan då har det varit bostadens beskaffenhet som varit avgörande. Skulle man
endast följt hyresprissynpunkter för dessa ruckel, ja, då skulle knappast något
ingripande kunnat motiveras.

Nu vet jag, att det i detta fall kommer att invändas, att vi ha statens bostadsnämnd,
hos vilken man kan klaga. Det är sant. Men då bör man inte glömma
bort, att en underordnad tjänsteman får lov att mycket noga överväga, om
han skall våga sig på att anföra klagan i ett sådant här ärende, ty en under -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Motion angående restitution till expeditionsvakten C. Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebostad m. m. (Forts.)

ordnad'' är tyvärr en underordnad, och ofta tvingas han att tiga, för att återverkningar
inte skola komma på andra områden.

Jag skulle vilja säga ifrån, att örn inte våra olika myndigheter se till, att de
tillämpa lagar och förordningar, som gälla för andra enskilda medborgare, även
inom sina egna statliga och kommunala institutioner, ha de bevisat, att de icke
kunna handha sina arbetsuppgifter på ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande
sätt.

Tyvärr vill det också synas, som om de skulle sakna vilja till att göra rättelser,
och när detta är förhållandet, anser jag, att riksdagen bör klart och tydligt,
så kraftigt att det icke kan missförstås, säga ifrån, att nu vilja vi ha rättelse
i dessa missförhållanden.

Man kan icke bortse ifrån, att i detta fall kanske främst byggnadsstyrelsen
och i andra hand länsstyrelsen visat sådan brist på initiativ och vilja att de
gjort sig förtjänta av en allvarlig erinran. Jag kan medge, att denna tendens
tyvärr icke är utmärkande bara för dessa institutioner, ty våra tjänstebostäder
eller åtminstone de bostäder som anvisas underordnad personal äro i många fall
alltför undermåliga, och man borde helt enkelt ordna det så, att de komma i ett
bättre skick, innan de anvisas. Jag vill också understryka, att en tjänstebostad
anvisas tvångsvis, och därför är det särskilt angeläget, att man noga ser till,
att den anvisade bostaden är i någorlunda beboeligt skick.

Det är varken försvarligt eller motiverat att ingenting göra, och därför anser
jag trots utskottets avstyrkande, att det är angeläget, att riksdagen i denna
fråga säger ifrån, vad den vill.

Vad gäller ersättningen till denne vaktmästare, som jag har talat örn, går mitt
yrkande ut på att restitutionen skall utsträckas till att gälla för samtliga år
som han tvingats bo i den undermåliga bostaden. Länsstyrelsen och sedan Kungl.
Majit ha beviljat restitution för fyra år; vilka år infallit, sedan man vidtagit
de olika reparationer som byggnadsstyrelsen talat örn och varom den bland
annat säger, att man icke försummat att underhålla bostaden. Att detta underhåll
icke blivit bättre, än att. det är omöjligt att under den kalla årstiden få
upp värmen till 10 grader, talar en hel del örn hur den varit beskaffad. Jag anser
det alltså fullt berättigat, att denne vaktmästare får restitution på viss del av
erlagda hyror och värmeavgifter för samtliga år som han varit anvisad tjänstebostad.

Med hänvisning till vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till motionen nr
136 i denna kammare. I denna motion yrkas, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att erforderliga åtgärder vidtagas för
att tjänstebostäder som anvisas skola befinna sig i sådant skick, som hälsovårdsstadgan
och allmän bostadsstandard kräva, samt att tillerkänna expeditionsvakten
Carl Eriksson restitution på erlagda hyres- och värmeavgifter med
1 440 kronor.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter erinra sig
säkert, att vi föregående lördag hade en ganska animerad debatt som rörde
löneförhållandena för en viss tjänsteman vid länsstyrelsen i Uppsala. I dag ha
vi en ny debatt, som gäller en annan befattningshavare vid samma länsstyrelse.
Jag skall icke alltför mycket gå in på att debattera familjeidyllerna vid Uppsala
slott, men det förefaller mig, som örn man där hade en benägenhet att icke läsa
gällande författningar. Detta omdöme gäller såväl de högre som de lägre befattningshavarna.
Här ha vi ett nytt exempel därpå, här tycks man icke heller ha
läst, vad som är skrivet i gällande avlöningsregleinente eller, örn man läst det,
så har man icke följt det. Resultatet kan då icke bli mer än ett, nämligen att,

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Motion angående restitution till expeditions vakten C. Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebostad m. m. (Forts.)

när man inte läst författningen och inte gjort sin rätt gällande, så har man
därmed förlorat sin rätt.

Avlöningsreglementet innehåller, såsom den ärade motionären nyss utvecklade,
en föreskrift örn att tjänsteman som erbjudes tjänstebostad är skyldig
att bebo densamma. Reglementet innehåller dessutom en föreskrift, att ersättning
för åtnjuten tjänstebostad skall bestämmas genom överenskommelse mellan
vederbörande myndighet och den befattningshavare som innehar bostaden och
att, därest befattningshavaren icke är belåten med den hyra som myndigheterna
fastställt, han skall klaga hos statens bostadsnämnd. I fråga örn bostadsnämndens
beslut får inte något överklagande ske. Här har icke gjorts någon
anmälan eller anförts något klagomål över hyran hos bostadsnämnden. Man
måste alltså ta för givet, att den befattningshavare varom här är fråga har
godkänt den hyra som är åsatt den tjänstebostad han har bebott. Det är sålunda
i detta fall det rent formella i saken som statsutskottet har fäst sig vid,
och det är därför, som man inte gärna kan bifalla den i ämnet väckta motionen
om restitution av erlagda hyresbelopp. Det skulle ju innebära, att riksdagen
skulle sätta sig till doms till och med över den befattningshavare, som inte i
stadgad ordning framställt något krav i detta hänseende. Den omständigheten,
att vederbörande sedan begärt restitution av hyran hos Kungl. Maj :t, kan ju
inte ändra avlöningsreglementets klara bestämmelser i detta avseende.

Vad som i detta ärende förekommit har emellertid givit den avdelning inom
statsutskottet, som behandlat frågan, anledning att ganska väl tänka över det
föreliggande ärendet, och det är icke heller utan orsak, som statsutskottet'' i
början av sitt utlåtande har skrivit, vilket också den ärade motionären pekade
på, att statens tjänstebostäder givetvis skola hållas i ett tillfredsställande skick
och att utskottet förutsätter, att härför erforderliga medel ställas till förfogande
för ändamålet. Utskottet har föranletts till detta uttalande av vad byggnadsstyrelsen
framhållit i slutet av det yttrande som är bifogat utskottsutlåtandet. Där
säger nämligen byggnadsstyrelsen: »Slutligen vill byggnadsstyrelsen framhålla,
att även örn Erikssons lägenhet av ovan angivna skäl är mindre tillfredsställande,
det givetvis är styrelsen synnerligen angeläget att, så långt till styrelsens
förfogande ställda medel medgiva, hålla bostadslägenheterna inom de
under styrelsens vård ställda fastigheterna i fullgott skick.» Örn man läser detta
i ett sammanhang, kan man kanske icke göra någon erinran utan tycka, att det
är ganska naturligt, att ett statens ämbetsverk skriver på detta sätt. Men
det finns en sats i detta yttrande som jag vill särskilt betona. Där står nämligen:
»Så långt till styrelsens förfogande ställda medel medgiva.» Det är det förbehållet,
som utskottet har uppmärksammat i byggnadsstyrelsens yttrande och
som utskottet velat reagera emot. Det är nämligen byggnadsstyrelsens skyldighet
att anskaffa de medel, som erfordras för att hålla bostäderna i fullgott
skick. Här kan jag icke med bästa vilja i världen anse, att byggnadsstyrelsen
gjort, vad på den ankommer, och i detta avseende instämmer jag i det omdöme
som den ärade motionären nyss har fällt. Det förekommer nämligen i en skrivelse
från länsstyrelsen till kungl, byggnadsstyrelsen följande passus: »Vid
1941 års besiktning påsynades vissa arbeten för åstadkommande av bättre
isolering. Några medel anslogos likväl icke av Eder för detta ändamål, varför
samma arbeten påsynades även vid 1942 års besiktning.» När detta yttrande
förekommer i en offentlig handling, då tycker jag, att det är ganska obefogat
av kungl, byggnadsstyrelsen att här tala örn »så långt till styrelsens förfogande
ställda medel medgiva», eftersom man icke har förskaffat sig de medel
sorn verkligen varit behövliga för ändamålet.

Jag hemställer till de regeringsledamöter, som äro närvarande här, att man

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Motion angående restitution till expeditionsvakten C. Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebostad m. m. (Forts.)

fäster kungl, byggnadsstyrelsens uppmärksamhet på detta ärende och icke
minst på denna debatt, därför att det ju förhåller sig på det sättet, att vederbörande
ämbetsverk i mycket stor utsträckning gärna vilja negligera, vad vi
skriva i utskottsutlåtandena och vad vi yttra bär i kammaren. Ämbetsverken
böra emellertid i detta avseende göra sig väl underrättade om de tankar som
vi ha beträffande vissa av deras åtgöranden i föreliggande frågor och följa
de anvisningar, som givas av utskotten och riksdagen. Jag vill tillägga, att
jag är ganska glad över att jag icke funnit verkets chefs namn under det utlåtande
som jag tillåtit mig kritisera och vilket är bifogat utskottsutlåtandet.

Nu anser man måhända, att detta mitt ståndpunktstagande till själva sakfrågan,
där jag finner det vara ådagalagt, att vederbörande ämbetsverk icke
tillsett, att bostaden varit i ett tillfredsställande skick, bort föranleda mig att
tillstyrka motionens yrkande på restitution av en del erlagda belopp. Men i
detta avseende måste jag ju hålla på vad jag förut sagt, att vederbörande befattningshavare
i detta avseende icke följt givna föreskrifter och på den där
angivna vägen skaffat sig enligt vad han själv kunde anse fullgod ersättning
för den dåliga bostadslägenhet som staten har tillhandahållit honom. Såsom
jag förut sagt, har han icke iakttagit detta.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman, som jag för min del ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundberg: Herr talman! Efter herr Erikssons i Stockholm uttalande
här skulle jag vilja säga, att då han talar om dessa tråkiga familjeförhållanden
på Uppsala slott, det ändå är ganska känt, att sådana förhållanden råda på en
hel del håll, när det gäller bostäder som anvisas av olika statsinstitutioner och
företag. När det här talas om att gällande avlöningsreglemente skall följas,
vill jag framhålla, att jag redan i mitt förra anförande sagt, att en underordnad
som anvisas en viss tjänstebostad får noga överväga, örn han står i en sådan
direkt beroendeställning, som han i detta fall gör, innan han vidtager åtgärder
i ett eller annat avseende.

När det sedan talas örn, att det icke framförts någon klagan hos bostadsnämnden
och att befattningshavaren i fråga icke framställt några krav, vill jag
i detta sammanhang framhålla, att 1941 framfördes bland annat till byggnadsstyrelsen
krav från denne befattningshavare. Han hänvisades då till statens bostadsnämnd.
Där fick han det beskedet, att han skulle ta tillbaka sina besvär,
och så hänvisades han åter till byggnadsstyrelsen för ny besvärsingivelse. Sedan
veta vi ju, hur det har gått. Jag vill även erinra örn att den promemoria
som länsarkitekten uppgjort visar, att denne befattningshavare redan efter
första vintern i bostaden framfört klagomål över att den var kall. Men vid en
undersökning visade det sig då, att de s. k. sakkunniga icke funno några
brister och därför icke kunde veta, vad orsaken var till att bostaden var så
kall. Det företogs icke heller några som helst åtgärder. Sedan har det vid olika
tillfällen från befattningshavarens sida framförts olika klagomål, som borde ha
beaktats i detta sammanhang. Jag tror, att även örn man kan säga, att det rent
formellt sett kanske icke har framförts några klagomål till bostadsnämnden, så
borde ändå, vad som här förekommit, ha fått en återklang åtminstone hos
kungl, byggnadsstyrelsen.

Typiskt för kungl, byggnadsstyrelsens, syn på denna sak är när byggnadsstyrelsen
i sitt utlåtande säger: »Den i motionen berörda skrivelsen från hälsovårdsnämnden
i Uppsala i mars 1943 med förbud mot lägenhetens användande
som bostad under den kalla årstiden har icke kommit byggnadsstyrelsen till
handa och har därför ej heller kunnat föranleda någon styrelsens åtgärd.» Jag

Lördagen den 9 juni 1 945.

Nr 27.

Motion angående restitution till expeditionsvakten C. Eriksson av vissa ersättningar
för tjänstebost.ad m. m. (Forts.)

måste säga att jag finner detta i allra högsta grad anmärkningsvärt. När länsstyrelsen
fått denna föreskrift från hälsovårdsnämnden att bostaden inte vore
lämplig att användas under den kalla årstiden, borde man väl åtminstone ha
meddelat byggnadsstyrelsen detta, och byggnadsstyrelsen borde ha vidtagit alla
erforderliga åtgärder.

Jag måste, med den erfarenhet man sålunda fått örn förfarandet från olika
ämbetsverks sida, anse det angeläget att från riksdagens sida säges ifrån litet
kraftigare än vad som sker i utskottets utlåtande att förhållandena inte äro tillfredsställande,
och därför, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande om bifall
till motionen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Med hänsyn till vad som förekommit i detta
ärende och särskilt i anledning av herr Erikssons i Stockholm anförande förefaller
det mig, som örn här verkligen sådana billighets skäl förelåge, att man
borde bifalla motionen.

Jag instämmer alltså i yrkandet örn sådant bifall.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 174, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag
fallit den i ämnet väckta motionen.

å utskottets berörda hemställan, bi -

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

runaraar a
aktiebolag
m. m.

§ ii.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts Lån till Luosproposition
angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m.savaara—KUjämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 138 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 februari 1945,
föreslagit riksdagen att dels bevilja LKAB ett lån å 7 500 000 kronor på de
villkor som i statsrådsprotokollet angivits; dels å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45 under Fonden för låneunderstöd till Lån till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag anvisa ett investeringsanslag av 7 500 000
kronor; dels slutligen bemyndiga Kungl. Maj:t att med LKAB träffa överenskommelse
om jämkning av gällande regler för fraktsättningen vid malmtransporter
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet förordats.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Lån till Luossavciara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
tre inom riksdagens kamrar väckta motioner.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition måtte

a) bevilja LKAB ett lån å 7 500 000 kronor på de villkor som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 23 februari 1945 angivits;

b) till Lån till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 7 500 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att med LKAB träffa överenskommelse örn
jämkning av gällande regler för fraktsättningen vid malmtransporter i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats;

II. att motionerna I: 258 och II: 366 ej måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 374 ej måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gavelin: Herr förste vice talman! I föreliggande utskottsutlåtande angående
ett räntefritt lån till LKAB för gråbergsbrytning i Kiruna har utskottet
även redovisat ett par motioner, vari framföres förslag örn att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring av de dispositionsbestämmelser, som reglera den
s. k. 3-miljonersfonden för stöd till malmkommunerna, att Kungl. Majit får
större möjlighet att tillmötesgå kommunernas och arbetarnas framställningar
örn bidrag ur fonden vid arbetslöshet och driftsinskränkning vid gruvorna. Utskottet
har emellertid, såsom framgår av utlåtandet, sammankopplat LKAB:s
låneframställning och frågan örn den 1938 beslutade fonden för stöd och hjälp
till malmkommunerna på så sätt, att man anser ett beviljande av lånet eliminera
förutsättningarna för och behovet av stöd ur fonden.

Att ett beviljande av detta lån för gråbergsbrytning kommer att väsentligt
bidraga till upprätthållandet av gruvarbetet i Kiruna i dess nuvarande omfattning,
är alldeles riktigt, men såvitt jag kan förstå komma inte gruvarbetarna
genom detta lån att få återgå till full arbetsvecka. Kvar står sålunda alltjämt
att de få finna sig i den inkomstminskning som 5-dagarsveckan utgör.

När bolaget föregående höst meddelade, att man var tvungen minska arbetsveckan
med en dag eller avskeda motsvarande antal arbetare och överenskommelse
då träffades örn 5-dagarsvecka, så ansågs det såväl från de kommunala myndigheternas
sida som från arbetarhåll, att 3-miljonersfonden borde kunna anlitas
för att ge arbetarna kompensation för den inkomstminskning, som skedde. En
dylik framställning gjordes även från gruvarbetarförbundet och de kommunala
myndigheterna, men framställningen avslogs av regeringen, som ansåg att bestämmelserna
för fonden lade hinder i vägen för ett bifall.

I dessa bestämmelser säges emellertid i punkterna 1, 2 och 10 följande, som
jag skall be att få ta kammarens tid i anspråk med att läsa upp:

»1. Fondmedel få användas, när nedgången i sysselsättningen vid Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolags gruvor på grund av läget på den allmänna
marknaden för järnmalm är av sådan omfattning och synes bliva av sådan varaktighet,
att hjälpåtgärder medelst fondmedlen äro motiverade.

2. Av fondmedlen må bekostas hjälpåtgärder för sådana inom Jukkasjärvi
och Gällivare socknar mantalsskrivna arbetslösa (gruvarbetare och privatanställda),
som närmast före iråkad arbetslöshet haft sin väsentliga årsinkomst
genom arbete hos LKAB, ävensom bidrag till sådana anställda hos LKAB,
vilka arbeta med starkt inskränkt arbetsvecka.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)

10. Kungl. Majit äger medgiva, att till komplettering av arbetsinkomsterna
för LKABis anställda må, sedan arbetstiden vid gruvorna blivit starkt nedsatt,
efter av Kungl. Majit fastställda grunder utgå bidrag ur fonden, graderade
efter familjeförsörjningsbördan.»

I en förklaring till punkt 10 har den sakkunnige, som utarbetat bestämmelserna,
förklarat att man bör tolka denna punkt på så sätt, att med stark minskning
av arbetstiden menas en arbetsvecka på 3 dagar och att bidrag alltså
först då skulle kunna utgå.

Jag behöver väl knappast för kammarens ledamöter närmare motivera, varför
gruvarbetarna ansett det fullkomligt orimligt, att de någon gång mera skulle
behöva uppleva en sådan arbetslöshets- och arbetsinskränkningsperiod som de
gjorde under åren 1933 och 1934, då man vid gruvorna i Norrbotten ett tag
var nere i 10 skift per månad. Det var ju just på grund av de förhållanden, som
då rådde, som 3-miljonersfonden kom till.

Skulle förhållandena bli sådana, att gruvindustrien ännu en gång skulle
komma i samma svårighet och export inte komma i gång på någon tid, måste
andra medel tillgripas än som skedde under krisen 1933—34. Jag har i min
motion, nr 366, framhållit den eventualiteten, att gruvbrytningen kan komma
att minskas och en reducering av arbetarkåren bli oundviklig. Skulle det i dag
bli fråga örn att bibehålla full arbetsvecka, skulle detta med nuvarande arbetstillgång
innebära ett avskedande av i runt tal 500 man — den frågan var, som
sagt, under diskussion i samband med överläggningarna om 5-dagarsvecka.

Av den utredning, som företagits angående åldersfördelningen bland gruvarbetarna
i Norrbotten, framgår att ett avskedande av cirka 500 man skulle
drabba så gott som alla arbetare under 30 år. Det har därför diskuterats,
att man, om en sådan åtgärd nu måste vidtagas, hellre skulle gå in för en förtidspensionering
av de äldre gruvarbetarna. För att få till stånd en motsvarande
minskning av arbetarnas antal måste man då gå ned till en pensionsålder av 55
år och delvis därunder. Det kan kanske för många synas orimligt, att arbetare,
som endast äro omkring 55 år, skola erhålla pension, men jag vill påpeka att
många gruvarbetare vid den åldern redan äro så pass utslitna att det inte är
mycket kvar av deras arbetsförmåga. Och när det gäller dem, som ha kvar något
av sin arbetsförmåga, behöver man inte befara att de skulle gå sysslolösa.
Det finns många möjligheter för dessa pensionärer, i synnerhet örn de skulle
kunna ta sig ut på landet, att hjälpa till med en del lättare och mindre sysslor.

Men då uppkommer frågan, hur man skall kunna ordna en pensionering av
dessa äldre gruvarbetare. Det finns ju nu uppgjort med bolaget örn en temporär
pension av 125 kronor i månaden från 65 års ålder och till 67 års ålder
då folkpension inträder, och bolaget har även antytt att en del, som äro
60 år, skulle kunna söka pension, och man har också delvis uppmanat dem att
göra det. Detta är ju gott och väl, men det är inte så lätt för många av dem,
som erbjudas pension, att ta sådan. I en del fall ha de ännu minderåriga barn
att försörja, och på 125 kronor i månaden kommer man inte långt i dessa tider.

Jag har i min motion framfört tanken på att man skulle kunna använda medel
ur 3-miljonersfonden även till förstärkning av pensioner. Men med nuvarande
bestämmelser är det väl ännu mer utsiktslöst att få bidrag i den formen,
då det inte lyckades att få bidrag för den arbetsminskning, som skedde genom
införandet av 5-dagarsveckan. Det förundrar mig emellertid, att inte utskottet
i någon mån velat beakta denna synpunkt, utan helt avfärdat motionen.
Det säges visserligen i utskottets utlåtande, att »skulle ändring i grunderna
erfordras, torde förslag i ämnet kunna förväntas från Kungl. Majit»,
men att en ändring är nödvändig, är ju redan alldeles klart ådagalagt. Det

Andra kammarens protokoll IDAG. Nr 27. 3

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
är därför att hoppas, att Kungl. Maj :t nied det snaraste kommer med förslag
i frågan.

Herr talman! För att i någon mån kunna få fram den synpunkten att ur
3-miljonersfonden även böra få tagas medel till förstärkning av pensioner till
förtidspensionerade gruvarbetare, ber jag att få föreslå följande tillägg till
utskottsutlåtandet i vad det rör motionerna.

I det stycke, som börjar med orden »I väckta motioner», tillfogas efter den
meningen, som slutar med orden »icke nu påkallas.», följande ord: »Skulle
ändring i grunderna erfordras på grund av de i motionerna I: 258 och II: 366
påpekade förhållandena och för tillgodoseende av de i samma motioner framförda
synpunkterna, att fondmedlen även böra kunna tagas i bruk till förstärkning
av pension till förtidspensionerade gruvarbetare, torde förslag därom
kunna förväntas från Kungl. Majit.»

Herr talman! Med det av mig sålunda föreslagna tillägget ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Gavelius
anförande bara lämna ett pär upplysningar, som kanske kunna vara av
ett visst intresse.

Denna fond på 3 miljoner kronor, som bildades 1938, skulle ju användas till
åtgärder, som ligga litet vid sidan örn den normala arbetslöshetspolitiken. Det
kunde inte gärna vara någon mening i att skaffa en särskild fond för finansiering
av normala arbetslöshetsåtgärder; medel till sådana tar man ju ut
skattevägen. Dessa 3 miljoner äro ju också, örn det blir fråga örn en verklig
kris, en ganska liten summa. Man bör därför se till att använda fonden på
ett så klokt sätt som överhuvud taget är möjligt.

När LKAB förra hösten signalerade, att bolaget hade för avsikt att minska
driften, vilket skulle medföra korttidsarbetslöshet, så låg det ganska nära
till hands både för kommunerna och för de anställda själva att tänka sig, att
det var en sådan där extraordinär situation, då fondens medel skulle kunna
tillgripas, Uppriktigt sagt tänkte vi nog både i finansdepartementet och socialdepartementet
till en början detsamma, men en närmare undersökning av
ärendet visade, att det fanns ett mycket bättre sätt att klara saken än att använda
fondens medel. Jag vill att kammarens ledamöter skola förstå, att hade
vi kommit till den uppfattningen, att vi borde använda fondens medel, hade
inte den omständigheten att fondens nuvarande bestämmelser äro i hög grad
restriktiva hindrat oss. ty riksdagen var ju samlad, och vi hade då självfallet
gått till riksdagen och fått dispens. Men nu gjorde vi inte det, ty vi kommo
på att man i stället kunde begagna sig av arbetslöshetsförsäkringen. Genom
ett så enkelt trick som att man sammanförde arbetslöshetsperioderna till sammanhängande
enheter, blev det nämligen möjligt att uppfylla arbetslöshetsförsäkringens
bestämmelser för bidrag, och det är självklart mycket bättre
både för de anställda och ur andra synpunkter att man kunde lösa problemet
på detta sätt.

Det är samma sak som kanske gör att vi inte äro riktigt säkra på, hur
man skall förfara i fråga örn förtidspensioneringen. Det är mycket möjligt att
herr Gavelin har rätt i att det är lämpligt att använda fondens medel till en
förstärkning av de små pensioner, som utgå — den saken vill jag inte taga
ställning till för närvarande. Men jag vill erinra om att i sådana här frågor
ha vi ofta fått gå till speciallösningar när det gällt statens företag. Det var
t. ex. fallet när det gällde pensioneringen av arbetarna vid Salsåker, när detta
sågverk skulle nedläggas. Det är mycket möjligt att man, när frågan örn en
förtidspensionering av dessa arbetare vid LKAB blir aktuell, resonerar som

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
så att man väl inte kan använda dessa fattiga tre miljoner kronor, som finnas
i fonden, för en åtgärd, som vi äro skyldiga att vidtaga och som vi vidtagit
vid andra företag med anlitande av medel, som tagits ut skattevägen.

Jag tror sålunda att det inte ännu med säkerhet kan sägas, örn det är
rimligt och riktigt att använda 3-miljonersfondens medel i en sådan situation,
som herr Gavelin här talat örn. Men det är klart att vi inom socialdepartementet
med stor uppmärksamhet följa de olika projekt, som komma fram.
Jag har bara velat fästa uppmärksamheten på att vi, när det gällt att komma
till rätta med de speciella arbetsförhållandena uppe i malmkommunerna, valt
de vägar, som vi trott vara de mest framkomliga, och jag koppas att kammarens
ledamöter förstå, att den omständigheten, att vi hittills inte använt fondens
medel, icke beror på någon överdriven respekt för formaliteter, utan helt
enkelt därpå att vi trott den lösning, som vi gått in för, vara den mest ändamålsenliga.

Herr Gavelin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Vad som är viktigt här är hur man skall bedöma frågan när det gäller
en stark arbetsinskränkning, men jag utgår ifrån, och det ha vi alla där
uppe gjort, att det inte är tänkbart att vi någon gång åter skulle få mindre
antal arbetsskift än fem i veckan. Även om det skulle inträffa en stark kris
genom att exportmöjligheterna kraftigt minskas, måste förhållandena ordnas
på annat sätt än som skett tidigare.

Det är, efter vad jag kan förstå, regeringens uppfattning, att man då skulle
kunna sätta i gång med en hel del kommunala arbeten, och det är väl det riktigaste,
ty 3-miljonersfondens medel måste vara av ringa betydelse, sett ur
den storleksordning som krisen kan få däruppe. Vi lia mycket bestämt haft
den uppfattningen, att denna fond bäst kan vara arbetarna till nytta, örn man
begagnar den för att ge bidrag till en förtidspensionering, som gör det möjligt
att undvika arbetsinskränkningar.

Det är riktigt, som statsrådet här säger, att arbetarna nu få ersättning från
arbetslöshetskassan. Men denna ersättning motsvarar inte på långa vägar den
minskning av inkomsterna med en sjättedel, som skett på grund av 5-dagarsveckan.
För övrigt går det också bort en del dagar, för vilka arbetarna inte
kunna få ersättning från arbetslöshetskassan.

Vidare anförde:

Herr Holmberg: Herr talman! Liksom herr Gavelin är jag förvånad över
att finna våra motioner örn bidrag ur 3-miljonersfonden avstyrkta av utskottet
med hänvisning till det lån för gråbergsbrytning, som föreslås. Man kan ju möjligen
hävda, att dessa två frågor höra samman, när det gäller att just nu bereda
sysselsättning och försörjning åt gruvarbetarna, d. v. s. i den situation som inträtt
genom malmskeppningarnas upphörande förra hösten. Men det är icke första
gången och det lär väl icke heller, örn nuvarande förhållanden komma att bestå,
bliva den sista, som bolaget företager driftsinskränkningar. Så har tidigare
skett av olika anledningar. Vi ha därför i vår motion, liksom efter vad jag förmodar
herr Gavelin gjort, syftat längre än till den just nu aktuella situationen.
Vi ha föreslagit ändring av bestämmelserna så att fondmedlen även i framtiden
skola kunna användas på det sätt vi ansett riktigt. Anlägger man utskottets betraktelsesätt,
kan ju för övrigt ytterligare ett liknande skäl anföras. Som statsrådet
Erlander även påpekat, ha gruvarbetarna, sedan vår motion inlämnats, beretts
möjlighet att erhålla bidrag från arbetslöshetskassa åtminstone för en del
av den tid, under vilken de måste avstå från arbete. Dessa bidrag äro ju, som
herr Gavelin redan framhållit, å andra sidan så små, att de icke ge full kom -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
pensation för förlorad arbetsförtjänst. För övrigt är detta en tillfällig anordning,
som möjliggjorts genom att man bortsett från de kvalificeringsbestämmelser,
som gälla för understöd från arbetslöshetskassa. Oavsett det förslag, som
nu föreligger örn att låna bolaget pengar till gråbergsbrytning, och oavsett att
gruvarbetarna nu få understöd från arbetslöshetskassa, finns det därför enligt
min mening skäl att ompröva direktiven för fondens användning.

Eftersom vår motion behandlats i samband med förslaget om lån till LKAB,
kan jag icke underlåta att påpeka, att bolaget fört en fullständigt ansvarslös
politik, som nu nödvändiggjort ett statsingripande till undvikande av fullständig
katastrof för de hos bolaget anställda gruvarbetarna. Det har ju i så många
fall talats om att man under de sista åren skaffat sig så mycken erfarenhet och
vidtagit så många förebyggande åtgärder, att vi icke skulle behöva råka i sådana
situationer som den vilken nu uppstått. Även de privata företagen påstods ha
skaffat sig sådana insikter och vidtagit förebyggande åtgärder. Statens skattepolitik,
dess ekonomiska politik överhuvud taget och den vittgående avskrivningsrätt,
bolaget haft, ansågs ju också ägnade att verka förebyggande. För
kort tid sedan hade vi en stor debatt angående privata företags skötsel. Under
debatten framhölls, att en ansvarslös skötsel av företagen borde kunna undvikas.
Nu vänder sig ett av de rikaste företagen, besjälat av understödstagaranda, till
staten så snart de första tecknen på en ekonomisk kris börjat skönjas. I detta fall
kan det icke påstås att staten saknat nödig insyn beträffande företaget i fråga,
Staten är hälftendelägare och har representanter i bolagets styrelse. Ätt det icke
inom gruvindustrien saknas lämpliga reservarbeten, som kunna tillgripas, framgår
därav, att de pengar, som man nu vill låna av staten, skola användas till att
sätta i gång en omfattande gråbergsbrytning. Visserligen kan icke bolaget omedelbart
tillgodogöra sig vinsten av arbetena, men det är ju i alla fall arbeten,
som förr eller senare måste vidtagas för att man skall kunna fortsätta exploateringen
av malmfyndigheterna. Det är följaktligen arbeten, som en ansvarsmedveten
företagsledning borde på förhand planerat. LKAB bär icke heller saknat
medel. I en motion, som behandlas vid nästa punkt å föredragningslistan, ha vi
påvisat, att LKAB under den fyraårsperiod, som föregick de nu aktuella inskränkningarna,
i nettovinst och royalty redovisat 385 miljoner kronor. Man
borde väl icke ens behöva diskutera, huruvida möjlighet förefunnits att avstå
en liten bråkdel av dessa väldiga vinster till de arbeten, som det nu är fråga örn.
I stället kommer som sagt det rika malmbolaget till staten och begär hjälp. Samma
malmbolag som under decennier haft förmånen att hösta in väldiga vinster
genom exploatering av en utav landets viktigaste naturtillgångar.

Herr talman, vi komma att rösta för det förslag, som här framförts av herr
Gavelin, eftersom detta förslag tillgodoser de önskemål, som uttalats i den
motion, vi avlämnat. Därutöver vill jag emellertid påminna örn några önskemål,
som tidigare framförts dels av Norrbottens läns landsting, dels av länsstyrelsen
i Norrbottens län, dels av Luleå stad och dels, örn jag icke minns orätt,
av en del andra kommunala ledningar i Norrbotten. I Norrbotten beröres ett
mycket stort antal kommuner av förändringar i malmdriften. Först och främst
gäller detta naturligtvis Luleå stad, varifrån malmen utskeppas. Även landstingets
ekonomi påverkas givetvis av fluktuationer i malmkonjunkturema. När
tremiljonersfonden tillkom, framhölls därför av Norrbottens läns landsting,
Luleå stad och länsstyrelsen i Norrbottens län önskvärdheten av att landstinget
och staden erhölle understöd av fondens medel. Med nuvarande bestämmelser
äro emellertid möjligheterna till erhållande av dylika understöd minimala.
Örn vi bifalla herr Gavelius förslag, bör därför vid omprövning av direktiven
tillses, att landstinget och Luleå stad, eventuellt även andra kommuner beredas
möjlighet att erhålla understöd av ifrågavarande fondmedel.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. rn. (Forts.)

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som
framställts av herr Gavelin.

Herr Hall: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan. Första kammaren har ju redan bifallit detta
förslag, och resultatet i själva sakfrågan torde bliva detsamma, vilket beslut
andra kammaren än kommer att fatta beträffande motiveringen. Det av herr
Gavelin förordade regeringsförslaget innehåller ju i motiveringen en hemställan
till Kungl. Maj :t att taga under övervägande, örn tremiljonersfonden
kan användas för möjliggörande av en förstärkning av pensionerna. Det är ju
alldeles säkert, att även den sidan av saken kommer att prövas redan på grund
av vad utskottet skrivit i sin motivering, vilken lämnar alla möjligheter öppna
för Kungl. Maj :t vid prövning av de åtgärder, som här kunna företagas. Skulle
emellertid andra kammaren bifalla herr Gavelins förslag, skulle detta i det
läge, vari frågan kommit genom första kammarens beslut, innebära, att motiveringen
skulle falla bort. Det är ju möjligt, att detta icke vore någon större
olycka, eftersom Kungl. Majit väl ändå har full frihet att för riksdagen framlägga
förslag, men man brukar ju anse det önskvärt att tillkännagiva sin uppfattning,
och det vore utan tvivel beklagligt, örn man i det läge saken nu kommit
i skulle bifalla detta ändringsförslag.

Det kanske är onödigt att gå in på vad herr Holmberg här sagt örn bolagets
allmänna politik, och jag skall icke heller göra det. Vid bedömande av frågan
örn ett lån på 7,5 miljoner kronor, hur lånet skall förräntas, amorteras och
bokföras, måste man taga hänsyn till de inlösningsbestämmelser, som finnas
i malmavtalet. Det är ju också en av de väsentligaste olägenheterna med detta
hälftendelägareskap, att man måste vidtaga särskilda arrangemang för varje
gång staten och bolaget på någon punkt skola samverka, när det gäller finansiering
av åtgärder av detta slag. Det är ett spörsmål, som egentligen hör
hemma under följande punkt på föredragningslistan, och jag skall icke här
gå närmare in på denna fråga. De angrepp, som bolagets enskilda intressenter
blivit utsatta för i detta sammanhang, få de väl själva söka värja sig mot.
Jag tror, att riksdagen i det läge, saken nu kommit i, gör både staten och
gruvarbetarna den bästa tjänsten, om riksdagen bifaller det av statsutskottet
tillstyrkta förslaget, och jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ville bara i anledning av vad
statsrådet Erlander yttrade om att man ordnat saken så att gruvarbetarna
från arbetslöshetskassa erhålla viss kompensation för den förlorade sjätte arbetsdagen
erinra om att detta endast gäller en del av gruvarbetarna. Det är
ett icke ringa antal gruvarbetare, som av den ena eller andra anledningen icke
äro organiserade eller tillhöra en organisation, som står utanför landsorganisationen.
Dessa gruvarbetare erhålla icke något bidrag från arbetslöshetskassa.
Det är därför icke helt riktigt att säga, att frågan kan betraktas som på ett
tillfredsställande sätt löst genom detta arrangemang. Däremot kan jag hålla
med statsrådet Erlander örn att för dem, som komma i åtnjutande av bidrag
från arbetslöshetskassa, är det ett stort framsteg som gjorts, men den inkomstminskning,
som inskränkningen av gruvdriften medför, är ändå ganska kännbar.
De yngre gruvarbetarna, d. v. s. nästan hela den vapenföra befolkningen
i Norrbotten, ha under dessa krigsår varit inkallade under exeptionellt lång
tid, och de befinna sig i en mycket svår situation. Jag har själv vid besök
där uppe kunnat konstatera, att arbetarna, sedan de betalt de skatter, vilka
förfallit till betalning under de år arbetarna på grund av inkallelser blivit
efter med skatten, icke fått mycket över och att de knappast äro i stånd att

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
tillgodose sina viktigaste behov. Situationen är mycket allvarlig även för många
av de gruvarbetare i Norrbotten, som erhålla bidrag från arbetslöshetskassa.
För dem, som icke erhålla sådant bidrag, är situationen givetvis ännu allvarligare.
Med det sagda har jag velat framhålla, att regeringen, även örn riksdagen
icke skulle gå på den linje, som föreslagits i motionen, ej bör slå sig till
ro. Ur statsmakternas synpunkt kan det icke vara tillfredsställande, örn man
genomför en lösning, som gynnar bara en del av arbetarkåren men ställer övriga
arbetare i en mycket ofördelaktig ställning.

Herr Gavelin framförde också tanken att man skulle göra det möjligt för
äldre gruvarbetare att avgå ur tjänsten redan vid 55 års ålder för att bereda
sysselsättning åt övriga gruvarbetare. Jag tror, att en sådan linje kan vara
att rekommendera i vissa fall, men jag tror, att dessa fall äro ganska få. Om
man skulle uppställa som generell regel att gruvarbetarna skola avgå ur tjänst
vid 55 års ålder, skulle detta väcka mycket missnöje bland gruvarbetarna i
Norrbotten. Det är klart, att det, som herr Gavelin framhöll, finns gruvarbetare,
som vid 55 års ålder äro sjuka eller uttjänta och för vilka det skulle innebära
en välsignelse att vid denna ålder få avgå med en förstärkt pension. Men
å andra sidan så vet man ju, att trots att klimatet är hårt oell trots att det
på många sätt är vidrigt att leva där uppe, är det mångå gruvarbetare, som
i den åldern ännu befinna sig i sin fulla kraft och som icke skulle känna sig
benägna att taga steget ut ur produktionsprocessen, ty detta skulle innebära
en väsentlig försämring av deras existensvillkor.

Min partikamrat herr Holmberg har redan förklarat, att han kommer att
för sin del rösta på det förslag, som framställts av herr Gavelin, och det finns
ingen anledning för mig att rösta på annat sätt, eftersom detta förslag i det
väsentliga överensstämmer med de önskemål, vi framfört i vår motion, och
eftersom en förändring till det bättre har skett genom det tillmötesgående regeringen
visat gruvarbetarna. Jag har emellertid med detta velat rikta en uppmaning
till regeringen att även titta på den sidan av saken, som jag här berört,
och försöka finna en lösning även härvidlag.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill med anledning av vad herr
Hagberg nyss anfört bara fästa hans uppmärksamhet på att hur man än bär sig
åt så ställer man grupper av gruvarbetare utanför. När regeringen gått den väg,
regeringen valt, via arbetslöshetsförsäkringen, ha de arbetare blivit ställda utanför,
som icke försäkrat sig, men i princip står det ju öppet för alla att försäkra
sig, och de, som icke försäkrat sig, ha väl mer eller mindre gjort det med
berådt mod och med insikt om att de vid en arbetslöshetskris mäste räkna med
att ha andra resurser till sitt förfogande. Örn man anlitat utvägen att lämna
hjälp av fondmedel, hade allenast de arbetare, som varit anställda vid Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, blivit hjälpta, men arbetarna vid Fre jabok gets
gruva, som är belägen i omedelbar närhet av Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags
gruvor, hade ställts utanför och hade icke fått någon fördel av ifrågavarande
stödaktion. Arbetarna vid de mellansvenska gruvorna, det gäller åtskilliga
tusen man, ha nu genom att regeringen valt den linje, den valt, erhållit
ekonomiskt stöd. Under sådana omständigheter tror jag, trots att jag medger,
att de synpunkter, herr Hagberg framhöll, måste anses förtjänta av beaktande,
att det ur de anställdas synpunkt varit rätta sättet att hjälpa arbetarna via
arbetslöshetsförsäkringen.

Jag vill ännu en gång betona, att jag icke förnekar, att skäl kunna tala för
att man beträffande förtidspensionering kommer till samma resultat, som herr
Hagberg, men jag vill icke hava bundit mig. Det kan hända att andra hjälpformer
visa sig lämpligare. Hur än beslutet i dag kommer att utfalla, tror jag

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. m. (Forts.)
den regering, som för tillfället sitter, kommer att följa denna fråga med all den
uppmärksamhet, som man kan begära.

Herr Gavelin: Herr talman! Efter de upplysningar utskottets talesman nyss
lämnat kunde det måhända förefalla naturligt att jag skulle återkalla mitt förslag
men, när jag närmare tittar på den del av utskottets motivering, som berör
dessa motioner, kan jag faktiskt icke finna, att det skulle vara någon större förlust,
om motiveringen ströks helt och hållet. I motiveringen sägs nämligen ingenting
annat än att regeringen har möjlighet att, örn den så önskar, återkomma
med förslag i ämnet. Jag tar fasta på vad statsrådet Erlander sade, nämligen
att regeringen i en framtid kommer att ta frågan under övervägande. Jag kommer
därför, herr talman, att vidhålla mitt yrkande.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med anledning av statsrådet Erlanders
anförande vill jag erinra örn, att malmfonden tillkommit enbart för arbetarna
vid de lappländska gruvorna,. Motiveringen för dess tillkomst var dels
hänsynen till att malmexporten är alldeles särskilt känslig för störningar i
konjunkturerna och dels det förhållandet, vilket kanske icke utsädes så direkt
men som jag fattade så, att det härvidlag gällde ett företag, som delvis var i
statens besittning och gentemot vars arbetare staten därför kunde anses ha vissa
åtminstone moraliska skyldigheter.

Jag vill naturligtvis inte bestrida, att inte även andra grupper av gruvarbetare
skulle kunna få hjälp på detta sätt, men vad jag däremot bestrider är att
denna malmfond icke skulle kunna användas för att understödja just den grupp
av gruvarbetare för vilken den tillskapats. Detta gäller alldeles oberoende av att
det finns andra gruvarbetare här i landet, som äro i behov av stöd från statenssida.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som
under överläggningen yrkats av herr Gavelin; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Gavelin
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 175, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen yrkats av herr
Gavelin.

Sedan kammarens ledamöter härefler intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 12.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majis proposition, nr 332, angående
transport av vissa utländska medborgare genom Sverige.

Denna proposition bordlädes.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösunds
aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 247 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 mars 1945, föreslagit,
att riksdagen måtte förklara sig lämna utan erinran, att tillsägelse örn
inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1947
enligt bestämmelserna i gällande malmavtal icke skedde från statens sida.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Hage m. fl., (I: 165) och den andra inom andra kammaren av herr
Lövgren m. fl. (II: 267);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr S. Linderot (1:351) och den andra inom andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. (II: 548), i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte hemställa örn skyndsam utredning och förslag örn överförande
i statlig besittning och på skäliga villkor av de i privat eller halvprivat
besittning varande viktigare mineraltillgångarna».

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte förklara sig lämna utan erinran, att tillsägelse om
inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1947
enligt bestämmelserna i gällande malmavtal icke skedde från statens sida;

b) att motionerna I: 165 och II: 267 ej måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna I: 351 och II: 548 ej måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Regeringen har i denna fråga föreslagit,
att staten icke skall använda sig av sin avtalsenliga rätt att inlösa eller
uppsäga till inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag. Regeringens motivering härför är, att
det skulle kosta omkring 400 miljoner kronor, ett belopp vars förräntning och
amortering skulle dra en årlig kostnad av 20 miljoner kronor eller praktiskt
taget hela den vinst, som kan erhållas från dessa gruvor under en vanlig högkonjunktur.

Jag har i en motion anslutit mig till regeringens ståndpunkt av samma skäl,
som regeringen här anfört, nämligen att det skulle vara ekonomiskt orimligt
att nu genomföra en inlösen på de villkor, som för närvarande gälla. Däremot
är jag naturligtvis mycket intresserad av, att dessa gruvor så snart som
möjligt överföras i statens besittning. 1938 framförde jag i riksdagen förslag
örn, att statsmakterna skulle utnyttja den möjlighet som då förelåg att genomföra
ett förstatligande. Jag erinrade örn, att detta då skulle kosta ungefär 140
miljoner kronor. Enligt min mening förelågo också de juridiska förutsättningarna
att då överföra gruvorna helt i statens besittning. Som bekant föredrogo
riksdag och regering en annan väg. Man förlängde avtalet med TGO, och man
gav därtill bolaget möjlighet att icke obetydligt öka malmbrytningen. Denna
möjlighet har nu icke helt kunnat utnyttjas, men i den mån den kunnat utnyttjas
ha konsekvenserna blivit de jag redan 1938 påpekade skulle följa, nämligen
en ökad genomsnittsinkomst per ton malm. Då inlösningskostnaderna skola
fixeras efter genomsnittsvinsten per ton malm måste ju resultatet bli det som
vi alla känna, nämligen denna väldiga ökning av inlösenpriset. Sedan 1937 ha
dessa gruvor givit en ren nettovinst och royalty, såsom min partikamrat Holm -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

berg påpekade vid behandlingen av föregående ärende, på icke mindre än 385
miljoner kronor. Läggas härtill avsättningar till skatter på nära 20 miljoner,
finner man att bolaget haft en oerhörd profit under de år som förgått sedan
staten sist hade chansen att göra sig till ensamägare av gruvorna. Det kan tillläggas,
att under denna tid också en väldig förmögenhetsökning ägt rum för
detta bolag. Detta innebär att dess faktiska vinst varit åtskilligt större än som
framgår av de angivna siffrorna. 1938 hade det varit en stor fördel för staten
att kunna överföra gruvorna i statlig besittning, i dag är det icke en fördel.
I dag skulle det tvärtom innebära en ekonomiskt dålig affär för staten att utnyttja
malmavtalets möjligheter i berörda avseende. Jag tänker härvidlag naturligtvis
också på det förhållandet, att örn man nu skulle betala detta väldiga
pris för gruvorna och därigenom praktiskt taget tvingas att undvara den
kommande vinsten för amortering och förräntning av inlösesumman skulle detta
väsentligen försvåra för gruvarbetarna att förbättra sin levnadsstandard eller
åtminstone att försvara densamma. Alltså är jag på denna grund enig med regeringen
örn att man nu icke bör utnyttja möjligheten att överföra gruvorna i
statlig besittning. Men det betyder ju icke, att man skall ge upp tanken på
att gruvorna skola göras till statlig egendom. Icke heller synes finansministern
vara av den meningen, att man därför att det icke nu lämpar sig att på de
i malmavtalet fixerade grunderna överföra gruvorna till staten skulle avstå från
strävandena att på andra vägar överföra gruvorna i statlig besittning. Vilka
möjligheter som regeringen därvidlag tänkt sig örn och när ett sådant överförande
skulle ske, därom lämnas inga anvisningar i regeringens proposition.
Utskottet, som i princip också ansluter sig till tanken på att ett överförande förr
eller senare bör ske, har icke heller något medel att rekommendera för att
åstadkomma en snar övergång i statens besittning av gruvorna. Det är klart att
det finns möjligheter i det avseendet, exempelvis exporttullar på järnmalmen
och höjning av frakterna. På dessa och andra dylika vägar kan man pressa bolaget
till de nödiga eftergifterna, en press, som vi kunna motivera med att staten
blivit den lidande genom det sätt, varpå denna fråga har behandlats tidigare.
Jag har emellertid ansett att man borde göra något mera än bara ge uttryck
åt detta allmänna önskemål, att saken skall fullföljas, och jag har därför
i en motion föreslagit, att riksdagen skulle hemställa hos Kungl. Majit örn
skyndsam utredning och förslag »örn överförande i statlig besittning och på
skäliga villkor av de i privat eller halvprivat besittning varande viktigare mineraltillgångarna».
Jag har i fråga örn LKAB i motionen uttryckt den meningen,
att inlösesumman icke bör fixeras till ett högre belopp än 140 miljoner
kronor, alltså det belopp som staten hade kunnat överta gruvorna för år 1938.
Detta förslag ansluter sig ju också i fråga örn beloppet till den summa, som
Hjalmar Branting vid riksdagsbehandlingen av 1907 års malmavtal gick med
på. Visserligen ansåg han, att det var ett oskäligt pris, men han gick med på
det som en kompromiss därför att han ansåg, att det var det lägsta möjliga
belopp, som var parlamentariskt möjligt att åstadkomma för gruvornas överföring
i statens besittning. Han räknade då med att gruvorna skulle överföras
till staten redan 1932, och han uttryckte den förhoppningen, att när frågan
komme att aktualiseras skulle det till hårdare händer än de, som då handlade
malmavtalet, för att föra frågan i land. Denna summa, 140 miljoner kronor,
ansluter sig alltså ganska nära till den ståndpunkt, som då förfäktades av
Branting och andra i fråga om gruvornas överförande helt och hållet i statens
besittning.

Jag tror att när nu denna fråga måste skjutas på framtiden man dock icke
•— vilket också synes vara finansministerns uppfattning — skall ställa frågan

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

om gruvornas förstatligande på en oviss framtid. Det är emellertid motiverat
att man mera konkret hade uttalat sig örn hur man skall kunna gå tillväga
och när ungefär man skulle kunna räkna med att genomföra en sådan här operation.
Det är klart att lapplandsgruvorna äro de viktigaste mineraltillgångarna
i landet. Ett överförande av dessa gruvor i statlig besittning innebär ju
att de väsentligaste mineraltillgångarna i vårt land komma i statens besittning.
Jag kan emellertid icke se något skäl varför mineraltillgångar av betydelse
i andra delar av landet i fortsättningen skola få vara kvar i privat besittning
och exploateras av enskilda. Jag måste nämligen betrakta mineraltillgångarna
som en nationaltillgång, och jag finner det orimligt att sådana tillgångar
skola kunna exploateras och ge profiter åt ett litet fåtal människor. På
grund härav har jag föreslagit den förut omnämnda utredningen och att det förslag,
som därvid kan komma att utarbetas, skulle ta med samtliga de viktigare
mineraltillgångar, som borde överföras i statlig besittning på vissa rimliga och
vettiga ekonomiska villkor. Nu har ju statsutskottet icke velat biträda detta
förslag. Det lyfter egentligen bort hela frågan och menar, att det är orimligt
att på detta sätt utvidga problemet med LKAB på sätt som skett i motionen.
Just därför att frågan örn LKAB berör ett framtidsspörsmål, som icke får
skjutas på en oviss framtid, och därför att det härvidlag är fråga om de väsentligaste
mineraltillgångarna i landet anser jag emellertid det vara motiverat att
i detta sammanhang ställa upp hela frågan. Jag tycker att man skulle göra
saken som sådan och dess lösning en tjänst, om man nu ginge in för en sådan
lösning. Jag förutsätter, att majoriteten i den svenska riksdagen visar den viljan,
örn den bifaller motionen.

Herr talman! Jag vill med det anförda alltså nöja mig med att yrka bifall
till de av min partikamrat Linderot i första kammaren och mig väckta motionerna,
resp. I: 851 och II: 548.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag väckte vid riksdagens början en motion med
yrkande, att staten nu skulle använda sin inlösningsrätt och före utgågen av
den 30 september 1945 ge TGD tillsägelse örn, att staten ville inlösa dess
hälft i aktierna i LKAB. När jag väckte motionen fanns det inga siffror på
vad detta skulle komma att kosta. I propositionen till 1927 års riksdag räknade
man med ett högsta inlösningsbelopp av 214 miljoner kronor. Det fanns
också en annan beräkning av herrar Borgqvist och Waller, som stannade vid
187 miljoner kronor. Jag var nog på det klara med att konjunkturerna under
den närmaste tioårsperioden varit sådana att inlösningsbeloppet skulle
komma att ligga högre än det 1927 beräknade eller 214 miljoner, men jag
kunde ändå knappast tro, att det skulle uppgå till ett så högt belopp som
sedan visat sig vara fallet, nämligen 400 miljoner kronor eller däromkring.
Det är klart att även jag betraktar 400 miljoner som ett allt för högt inlösenbelopp,
och jag ämnar därför icke ställa något yrkande örn bifall till motionen
utan finner med sorg i hjärtat att jag är tvungen att ansluta mig till
propositionens och statsutskottets linje.

Herr talman! I anledning av det som herr Hagberg i Luleå nyss sade skulle
jag vilja försöka att klara upp en punkt i debatten örn statens förhållande
till LKAB. Jag försäkrar, att jag är minst lika intresserad som herr Hagberg
i Luleå av ett överförande av denna nationaltillgång i statens ägo. Det
var jag också 1938 och även 1927. Man kan icke bortresonera det faktiska
förhållandet, men det gör herr Hagberg när han säger, att enligt hans mening
fanns det 1938 en juridisk rätt för staten att begära inlösen, och han
hänvisar då till 26 § i malmavtalet, där staten har betingat sig en extraordi -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

när inlösningsrätt, som bereder staten en under vissa omständigheter värdefull
möjlighet att tidigare än eljest förvärva TGO:s andel i gruvorna. Men
han förbiser det uttalande till statsrådsprotokollet, som fanns i 1927 års proposition
och som jag nu vill inläsa till riksdagens protokoll, vilket uttalande
anknyter sig till § 26 i avtalet och har följande lydelse:

»Denna särskilda inlösningsrätt är i främsta rummet avsedd att utgöra en
garanti mot obehörigt utländskt inflytande å bolagets skötsel. Den erbjuder
emellertid även i övrigt ett skydd för statens intressen, särskilt för den händelse
statens medkontrahenter skulle på viktiga punkter försumma att fullgöra
sina åtagna förbindelser. Till säkerhet för att staten icke skall begagna
sig av denna särskilda inlösningsrätt annat än då för staten viktiga intressen
stå på spel har lösesumman blivit fastställd efter sådana grunder, att den
kommer att uppgå till betydligt högre belopp än vad staten har att erlägga
i händelse av inlösen i vanlig ordning. Från stamaktieägarnas sida har emellertid
framhållits att det trots de sålunda fastställda grunderna för lösesummans
beräkning icke kan anses uteslutet, att en inlösen enligt § 26 skulle med
hänsyn till rådande konjunkturläge visa sig så ekonomiskt fördelaktig för
staten, att denna enbart av nämnda anledning funne sig böra påkalla tillämpning
av paragrafens bestämmelser. Ehuru det knappast är tänkbart, att ett
dylikt konjunkturläge skulle inträda, synes det likväl böra från statens sida
uttalas, att ett utnyttjande av situationen på angivet sätt icke skulle stå i
överensstämmelse med paragrafens syfte.»

Finns det nu någon som tror, att staten skulle ha kunnat begagna sin inlösningsrätt
1938, när här finnes en bestämd utfästelse att den icke skulle
begagnas annat än under de förutsättningar, som här äro sagda? Staten har
ju haft ledamöter med i LKAB:s styrelse hela tiden efter 1927. Dessa ledamöter
ha, så vitt man vet, varit eniga örn riktigheten av det som företagits
av LKAB:s styrelse; de ha icke fört fram reservationer eller ställt andra yrkanden
om den politik, som bolaget skulle föra. Mig förefaller det alltså vara
fullkomligt klart, att någon juridisk förutsättning att inlösa TGO:s aktier i
LKAB icke förelåg 1938, och jag hoppas att statsrådet Wigforss ville stryka
under den uppfattningen, ty det vore önskvärt att någon gång få slut på
den propaganda som gör gällande, att riksdagen försummat ett gott tillfälle
att rätta till de felaktigheter, som begåtts i det förgångna.

Det är, herr talman, verkligen så, att felaktigheter och missgrepp begåtts
i det förgångna. 1901 eller 1902 hade staten kunnat köpa dessa gruvor för
22 miljoner kronor. 1907 lade man fram en proposition, som ledde till bildandet
utav detta hälftendelägarskap mellan staten och Grängesbergsbolaget.
Då ville man ifrån åtskilliga håll här i riksdagen — framför allt var det
herr Branting men även en del borgerliga gingo på den linjen — att det skulle
fixeras ett högsta inlösningsbelopp på 150 miljoner kronor. Men den borgerliga
majoriteten ville inte vara med örn detta. En liknande situation uppstod
ju faktiskt 1927, då den borgerliga majoriteten emot socialdemokraterna drev
igenom det avtal, som nu gäller.

Det är vidare en sak, som jag inte kan komma ifrån, och det är, att staten
inte blivit riktigt upplyst örn vissa förhållanden i sammanhang med denna
gruvdrift. Staten offrade en halv miljon kronor under åren 1914—23 på att
undersöka tillgångarna i Kiirunavaara och liven i Gällivare malmberg. Vid
djupborrningarna kom man till det resultatet, att malmtillgångarna voro rikare
än man tidigare antagit och att malmen var kvalitativt bättre än vad
man tidigare vetat om. Kvantiteten A-malm var faktiskt sensationellt stor,
när man kom ner under sjötunnelns nivå i Kiirunavaara. Jag föreställer mig

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

att det var just detta att man förbisåg denna omständighet från statsmakternas
sida, som ledde till att avtalet 1927 fick det innehåll, som det har fått,
sorgligt nog. Den omständigheten, att malmen, när man kom ner på lägre
nivå, visade sig vara kvalitativt mycket bättre än den högre liggande malmen,
har gjort att nettovinsten per ton stigit så starkt. Detta har i sin tur
medfört att vi, i stället för att räkna med en inlösningssumma av 187 eller
214 miljoner kronor, nu få veta att det skulle kosta 400 miljoner kronor att inlösa
TGO:s aktier. Det är att beklaga att det ligger till på det sättet, men
så vitt jag kan se är det ingenting annat att göra än att följa utskottet i dag,
Jag hoppas att det så småningom skall komma något lägligt tillfälle, när det
blir möjligt att överföra denna tillgång helt och fullt i statens ägo. Utskottet
säger här, att »även örn avtalsmässig tillsägelse örn statsinlösen icke nu
sker torde dock i enlighet med vad departementschefen uttalat förtjäna undersökas,
huruvida ej möjligheter föreligga till ett statsförvärv av TGO:s aktier
i LKAB under avtalstiden». Ja, det är kanske en djärv optimism från
min sida, men jag skulle faktiskt ha velat utsträcka detta uttalande till att
gälla undersökning av möjligheterna till statsförvärv inte bara av TGO:s aktier
i LKAB utan aktiemajoriteten i TGO. Det vore kanske värt en tanke från
statsmakternas sida att lösa problemet på det sättet.

Häruti instämde herr Gavelin.

Herr Hall: Herr talman! Kammaren har observerat att utskottet skrivit så
litet som möjligt kring denna sak, och det är med tanke på att det beslut, som
i dag skall fattas, inte rimligen kan bli någonting annat än ett uppskov med
det slutliga ställningstagandet.

Jag skall inte gå in på den kritik, som herr Hagberg i Luleå riktat mot statens
politik beträffande malmbolaget. Den saga, som har berättats så många
gånger örn de försummade tillfällena 1938, finns det ingen anledning att nu efter
herr Lövgrens anförande längre syssla med. Örn det kommunistiska partiet skall
fortsätta med detta sagoberättande, så bör det vända sig till ett något mera tacksamt
auditorium än riksdagen. Innan jag lämnar den delen av frågan vill jag
emellertid framhålla, att det råder högst delade meningar örn det ersättningsbelopp,
som skulle ha utgått, därest det överhuvud taget funnits en möjlighet att
framtvinga en inlösning 1938. Herr Hagberg säger att det skulle ha kostat 140
miljoner kronor, och bolaget säger att det skulle ha kostat 345 miljoner kronor.
Utskottet har ju icke i detta sammanhang haft någon anledning att kontrollera
örn någon utav dessa siffror är riktig, eftersom vi ju inte ha någon möjlighet
att nu rätta till det som gjordes eller underläts 1938. Jag kan sålunda inte nu
vare sig bekräfta eller dementera någon av dessa siffror. Det finns emellertid en
annan uppgift i den kommunistiska motionen, som säger en del örn den den vederhäftighet
man anser sig böra lägga i dagen, när man lämnar sifferuppgifter till
riksdagen. Längst ner på första sidan i motionen står det, att »för TGO, som
nedlagt 20 miljoner kronor i dessa anläggningar, blev uppgörelsen en lysande affär».
Med detta avser man att framkalla den föreställningen, att 20 miljoner är
bolagets kapitalinsats. Nu är kanske den frågan inte så förfärligt intressant att
resonera om, ty inlösningsbestämmelserna grunda sig inte på kapitalinsatsen utan
på den uppkomna vinsten. Men jag tror ändå att det är skäl att fråga herr Hagberg,
örn herr Hagberg inte har behov av att minnas att han själv under, sitt
första år 1933 var med här i kammaren och bevittnade ett beslut, enligt vilket
staten satsade 30 miljoner kronor på villkor att Grängesbergsbolaget satsade lika
mycket. Örn nu den här siffran 20 miljoner är riktig, och det är den väl, så

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

borde herr Hagberg åtminstone veta att det kostat åtminstone 50 miljoner nu.
Nu tjänar det inte någonting till att här gå igenom vilka övriga kapitalinsatser
som gjorts. Bolaget påstår att det satsat sammanlagt 117 miljoner kronor, en
siffra som jag inte kan garantera. Däremot kan jag garantera, att herr Hagberg
lämnat en grovt oriktig uppgift i sin motion. — Det kan kanske räcka med dessa
erinringar örn insatsen från det hållet.

I allmänhet har detta förhållande mellan staten och Grängesbergsbolaget
framkallat mycket skiftande uppfattningar då någon fråga har behandlats i
riksdagen, som hört till dessa uppgörelser. Det har roat mig att taga reda på
röstsiffrorna vid 1927 års riksdag. Då bifölls det nu gällande avtalet med 117
röster mot 100 i andra kammaren och med 82 röster mot 40 i första kammaren.
Oenigheten var sålunda mycket stor. Egendomligt nog spelade den fråga, som nu
i dag har en så dominerande betydelse, nämligen inlösningsbestämmelserna, icke
någon dominerande roll i den debatt, som fördes 1927. Det var helt andra ting
man då i främsta rummet riktade upmärksamheten på. Men örn man nu vill se
tillbaka på de 18 år som gått under denna avtalsperiod, så kanske det är riktigast
att uttrycka vad som hänt på det sättet, att fördelningen av bolagets avkastning
under denna tid icke har varit särskilt oförmånlig för staten. Staten
har nämligen fått ett större belopp än de enskilda intressenterna. Under denna
tid har staten lyft 210,4 miljoner kronor och Grängesbergsbolaget 184,4 miljoner
kronor. Vad som däremot visat sig vara mycket oförmånligt var de inlösningsbestämmelser,
som funnos uti avtalsförslaget, och detta kanske bör säga oss att
det, när det gäller avtal med så pass lång giltighetstid, är ytterst svårt att bedöma
hur de komma att verka i slutet av avtalstiden. Det är nu klart, att man
1927 gjorde ett stort misstag genom att godtaga det då föreliggande avtalsförslaget.
De som röstade för avslag visste, att detta icke skulle betyda ett avbrott
i förhandlingarna, utan att det i stället skulle framtvingas ett nytt förslag. Örn
sedan detta förslag, med riksdagens dåvarande sammansättning, hade kunnat bli
bättre än det nu gällande, det kan inte nu bedömas.

Summerar man intrycken av vad som inträffat får man kanske säga, att en
stat bör aldrig, då den har möjlighet att handla annorlunda, avhända sig något
till förmån för enskilda intressen då det gäller så betydande naturtillgångar,
som det här är fråga örn. Lärdomen av vad som inträffat har också gått igen i
ett enhälligt statsutskottsutlåtande, där man säger att man nu »oberoende av
skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande i
samhällets ägo». Om man nu vill efterlysa vad som skall inträffa under den
närmaste tiden, så tror jag i varje fall inte att det är lämpligt som herr Hagberg
påkallar, att det skall ske offentligt. De enskilda intressenterna i detta fall ha ju
förmånen att icke behöva överlägga offentligt. Det kan väl inte vara herr Hagbergs
mening, att Kungl. Majit och riksdagen skall sköta hela denna förhandling
offentligt? Han säger nu att det hade varit önskvärt, att man i propositionen
och utskottsutlåtandet mera konkret kunde lia uttalat dels hur inlösningen
skall komma att ske och dels när den skall ske. Jag hoppas att ingen mer i denna
kammare är så oklok, att han påkallar en sådan offentlig diskussion örn det,
som ändå med nödvändighet måste komma att göras på annat sätt. Riksdagen
står ju ändå i den ömtåliga situationen när det gäller att avsluta avtal med enskilda,
att en viss offentlighet måste ges åt det man gör, men det kan inte vara
önskvärt alt denna offentlighet tvingas fram på det förberedande stadiet. Det
är ju också därför, sorn utskottet inte velat skriva mera än vad det gjort på denna
punkt.

Herr talman! Jag skall inskränka mig till dessa erinringar och yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Först några ord till den senaste talaren
herr Hall med anledning av hans polemik mot mig. Det första som kan ha en
viss betydelse är frågan hur mycket en inlösen 1938 skulle ha kostat. Grunderna
för en sådan beräkning äro ju klart angivna i malmavtalet. När jag tidigare
tog upp denna fråga i vår motion gjorde jag på grundval av dessa fixerade
normer och med ett återgivande av bolagets bokslut över vinster en enkel division,
sorn herr Hall och andra vid den tidpunkten mycket väl skulle ha kunnat
kontrollera. Men det har inte varit någon som vid dessa tidigare tillfällen, när
frågan verkligen mycket grundligt diskuterades, ifrågasatt att det sätt, varpå
kostnaderna beräknats, skulle vara oriktigt. Det förpliktar inte till någonting
att i dag komma och säga, att bolaget har menat att det skulle kosta 345 miljoner
kr. Det är inte klargjort i vilket sammanhang bolaget skulle ha hävdat
detta, och under sådana förhållanden kan jag inte betrakta herr Halls uttalande
som särskilt auktoritativt.

Sedan hävdade herr Hall att jag skulle ha kommit med ovederhäftiga uppgifter
när jag i motionen talar örn att TGO vid det första malmavtalets uppgörande
nedlagt ungefär 20 miljoner i dessa anläggningar. Vidare nämnde
han ett anslag, som givits år 1933 i form av ett aktieinköp för 30 miljoner kr.
mot villkor att Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund också skulle köpa
aktier för 30 miljoner kr. Men, herr Hall, jag talar klart i min motion örn vad
det hade satts in för pengar då, när 1927 års malmavtal gjordes upp. Jag talade
inte örn vad som sattes in 1932 — det var inte 1933 utan 1932, innan bade
herr Hall och jag kommo till riksdagen — på grund av att man hade drivit
företaget till konkursens brant. Så var det med den ovederhäftigheten. Jag
skulle vilja tillägga, att det belopp man då satte in måste man från bolagets
sida endast betrakta såsom ett slags återbetalande av profiter, som hade betalats
ut i form av orimligt höga belopp, mycket utöver den summa bolaget hade
möjlighet att bära.

Sedan påstår herr Hall att staten har erhållit 210 miljoner kr. medan de
privata aktieägarna erhållit 184 miljoner kr. under den senaste 18-årsperioden,
och att det varit gynnsammare än örn staten skulle ha erhållit lika mycket i
utdelning som de privata aktieägarna. Denna ojämnhet är ju ett resultat av de
eftergifter av sina intressen som staten gjorde särskilt vid 1927 års malmavtal.
Jag vill erinra örn, att staten var hälftendelägare redan år 1907. Under de första
20 åren erhöll staten —■ jag kommer inte ihåg detaljsiffrorna, men proportionerna
minns jag — 10 % i utdelning jämfört med vad de privata aktieägarna
erhöllo. Slår man ut summan över hela tiden malmavtalet gällt, kommer man
till det resultatet — siffrorna äro fortfarande ungefärliga — att medan staten
erhållit låt mig säga 300 miljoner kr. så har det privata erhållit den dubbla
summan eller kanske mer.

Herr Hall säger att man kan inte offentligt ange några riktlinjer för hur
man tänker sig att eventuellt överföra gruvorna i statlig besittning. För min
del begriper jag inte, varför man inte skulle kunna ange åtminstone någon huvudpunkt.
Jag inbillar mig i varje fall inte själv, att det bara blir ett resultat
av förhandlingar som föras ungefär såsom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter, ty jag tror inte att bolaget kommer att avstå från sina intressen
utan att staten gör vissa påtryckningar. Och jag har angivit hur jag ansett
att man skulle kunna gå till väga, då ju problemet nu inte är väsentligen ett
juridiskt utan ett politiskt problem, då det bör bero av riksdagen, huruvida mineraltillgångarna
skola överföras i statens besittning. Det måste anses vara
möjligt för riksdagen i detta land att fatta beslut örn att under de och de betingelserna
skall den och den egendomen överföras i statlig besittning. Jag har

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

alltså inte så mycket förståelse för den särskilda underhandlingsdiplomati, som
herr Hall här uppställt som föredömlig i sitt inom parentes mycket ovederhäftiga
anförande.

Vad herr Lövgren beträffar vill jag först göra en invändning. Han säger
att kvalitetshöjningen på järnmalmen har gjort att inlösningskostnaderna blivit
högre. Het är klart att det kan inverka, men det förhöll sig nog så som jag
påpekade, när riksdagen 1938 behandlade regeringens förslag om en ökad brytningsrätt.
Det förhåller sig nog sa att det är den större brytningskvantiteten
som är den avgörande orsaken till att inlösningskostnaderna ökat. Ty jag erinrar
därom att med den apparat, som bolaget hade till sitt förfogande, skulle det med
ganska obetydliga kostnadsökningar kunna bryta 11 miljoner ton lika lätt som
det bryter 9 miljoner ton. Jag anförde också någon siffra som innebar ungefär
det, att vid en sådan ökning som regeringen förutsatte i sitt förslag skulle genomsnittsvinsten
per ton öka från 7 till 9 kronor eller från 9 till 11 kronor per
ton. Enligt min uppfattning har herr Lövgren alltså där överskattat betydelsen
av kvalitetsförbättringen av järnmalm, när han försöker besvara frågan varför
inlösningskostnaderna blivit större.

Vidare gjorde herr Lövgren gällande att det 1938 inte förelåg juridiska förutsättningar
för att överföra gruvorna i statens besittning. Jag har redan tidigare
bemött detta argument, och jag skall i dag, eftersom man nu läst in till
kammarens protokoll en passus i järnmalmsavtalet, vari det talas örn förslag
att inlösa gruvorna redan då, också läsa in till kammarens protokoll följande
stycke ur den motion jag har väckt vid detta års riksdag:

»Beträffande de juridiska förutsättningarna för en inlösen då, vilka vore att
skydda bolaget från obehörigt utländskt inflytande samt att bolaget inte fullgjort
sina förpliktelser, framhölls att dessa förutsättningar måste anses föreligga.
Bolaget hade som bekant 1931 ådragit sig en svävande skuld å omkring
, mi loner kronor, tydligen utländskt kapital. Både 1932 och 1934 var bolaget
k°nkursmässigt och räddades då av staten. På kort tid hade bolagets
skuldbörda sprungit upp från 52 till 159 miljoner kronor omedelbart före krisen.
1929 hade bolaget utdelat, inklusive royalty, 51,4 procent. Samma år tömdes
reservfonden! 1930 utdelade bolaget 34,2 procent, 1931 9 procent, men
innan detta annu ens kunnat fastställas hade statens representanter i bolaget
meddelat statsmakterna att bolaget stod inför likvidationshot och blott kunde

råd lias gen örn särskilda åtgärder. Sammanlagt utdelade bolaget åren 1908_

J 1 ,411,jmi -°?er kronor- Att bolaget efter sådana fantastiska vinster plötsiigt
ställdes inför likvidationshot vittnar om att bolaget inte skött sina för -

Bolagets malmpolitik har under nödvändighetens tryck måst koordineras med
Sveriges utrikespolitik. Landet borde inte tillåta, inför den skärpning av det utrikespolitiska
läget som uppstod i slutet av trettiotalet, att ett enskilt gruvli
s^m ^ skulle helt självständigt avsluta ekonomiska uppgörelser med
utlandet, som mäste beröra landets allmänna politik. Detta utgjorde tillräckliga
juridiska grunder för att staten 1937—1938 skulle ha kunnat begagna sin i
paragraf 26 stadgade särskilda ^lösningsrätt.»

Herr Lovgren har hemställt hos finansministern, att denne nu skall ge ett
auktoritativt besked i denna fråga, som definitivt skulle göra slut på talet
om att det lördag förutsättningar — jag vill inte säga politiska förutsättningar
men juridiska — för att 1938 överföra gruvorna i statlig besittning. Jag
vet inte hur herr Wigforss kommer att göra, men jag antar att han. såsom den
som var huvudansvarig lör att man 1937-38 inte företog sig någonting, borde
vara mycket tacksam över att kunna utnyttja denna möjlighet som herr Löv -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen civ Traf ^aktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds Aktier i Luossavaai a
—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

grens vädjan Ilar givit honom. Jag hade inte möjlighet att då_ få någon juridisk
prövning av frågan, och jag tror inte heller att regeringen juridiskt prövat
den. Jag har därför fortfarande den uppfattningen, att herr W igforss då han
underlät att genomföra vad jag tror att han innerst inne önskat -— jag tror
han delar min uppfattning att det är orimligt, att dessa mineraltillgångar skola
kunna exploateras av enskilda och att han vid tillfället i fråga närmast såg
frågan ur politisk synpunkt — utgick ifrån att det med riksdagens dåvarande
politiska sammansättning inte fanns möjlighet att erhålla tillräckligt stöd för
att genomföra en åtgärd i avsedd riktning.

Jag vill sluta med vad jag nyss sade till herr Hall, att ytterst gäller det
här — naturligtvis numera beroende framför allt på vad riksdagens majoritet
vill i dessa spörsmål — att denna fråga, som först framfördes vid sekelskiftet,
nu fyrtiofem år senare skall kunna bringas till en så snar lösning som möjligt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Efter
det enhälliga statsutskottsutlåtandet hade jag inte trott att jag skulle behöva
uppträda i kammaren. Det som har uppkallat mig är helt enkelt den vädjan
herr Lövgren gjorde i fråga örn tolkningen av avtalet och de möjligheter, som
tidigare skulle ha ansetts föreligga för att ta upp frågan om inlösen.

Det är klart, som herr Hagberg i Luleå sade nu senast, att detta är en juridisk
liksom en politisk fråga och att det alltså, även om juridisk möjlighet
skulle ha förelegat, hade varit nödvändigt att överväga, huruvida det fanns
någon politisk utsikt till framgång för ett förslag till riksdagen örn inlösning.
Efter det enhälliga uttalandet från statsutskottet i dag skulle jag nog dra den
slutsatsen, att de politiska möjligheterna kanske inte hade varit uteslutna.
Men jag delar herr Lövgrens uppfattning att avtalets bestämmelser och den
motivering som lämnades äro av den natur, att det icke varit juridiskt möjligt
att ta upp'' frågan. Jag har haft anledning att upprepade gånger studera
detta avtal och den därtill knutna motiveringen, och jag kan bara som min personliga
mening uttala, att jag inte i dessa bestämmelser kan finna tillräcklig
anledning att ta upp frågan örn en inlösning efter dessa extraordinära grunder.

Vad herr Hagberg anfört rörande företagets skötsel skulle möjligen ha kunnat
äga någon vikt, örn denna företagets skötsel bedrivits utan statens medverkan.
Men när under hela denna tid den utdelningspolitik som drivits — låt
mig säga den överdrivna utdelningspolitik — har drivits under samverkan
mellan staten och de enskilda aktieägarna och när varje åtgärd som företagits
av styrelsen har gjorts under gillande från statens sida, så har man inte
från statens sida sedan kunnat komma och säga, att denna skötsel är sådan,
att staten måste kräva en inlösning efter dessa extraordinära grunder. En sådan
åtgärd tror jag säkerligen inte herr Hagberg, örn han suttit i regeringen,
skulle ha kunnat tillstyrka. Då hade man från regeringens sida genom statens
representanter i styrelsen måst föra en annan politik rörande företagets skötsel.
Man får komma ihåg att det är inte fråga oin vad en regering och en riksdag
skulle anse örn det juridiskt riktiga, utan då man här kommer frana till
olika meningar örn avtalets tolkning, hade detta fatt hänskjutas till någon
form av skiljedom. Och jag är ganska övertygad örn att med utgångspunkt
från de uttalanden vi här hört upplästa, hade det varit praktiskt taget uteslutet
att få någon annan dom än den, att en sådan inlösen vid det tillfället
icke varit möjlig.

Då jag nu fått ordet skall jag sluta med att uttala min synnerligen stora
tillfredsställelse med det yttrande, som enhälligt kommit från statsutskottet.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

Det innebär nämligen att hela riksdagen åtminstone på en punkt, under dessa
ständiga strider örn statens ingripande och örn faran för socialisering, och på
en praktisk punkt där det gäller ett stort samhällsintresse, samlats örn det enhälliga
uttalandet, att det är önskvärt att denna naturtillgång så fort som möjligt
lägges i statens hand. Jag tror det är ett resultat av denna dags behandling,
som vi ha skäl att anteckna, och jag för min del kan bara uttala min
tacksamhet.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg j Luleå: Herr talman! Jag konstaterar först vad som framgår
klart av finansministerns anförande, att man icke genomfört någon prövning
med hänsyn till de juridiska förutsättningarna. Finansministern uttrycker som
sin personliga mening, att dessa juridiska förutsättningar icke förelågo. Han
anförde emellertid precis samma skäl som jag, nämligen att bolagets skötsel
skulle kunna åberopas, därest inte statens representanter hade varit medansvariga
i denna skötsel, eller låt mig säga misskötsel.

Att en sådan förelåg framgår därav att bolaget under två år stod inför konkurshot
vid två olika tillfällen. Men eftersom statens representanter gjort sig
medansvariga i denna vanskötsel av företaget, anser herr Wigforss att man
inte rimligen skulle kunna åberopa detta såsom skäl för en inlösen. Jag är
naturligtvis inte sakkunnig huruvida statens representanter ha varit solidariska
med de övriga representanterna i styrelsen i fråga örn denna tidigare utdelningspolitik.
Jag har ansett detta ganska orimligt, och det var ju känt att
tidigare hade de enskilda intressenterna majoritet i styrelsen — fortfarande
ha de väl ordförande- eller direktörsposten i styrelsen — och hade säkrat åt
sig ett mycket bestämmande inflytande; det är möjligt att det är mindre nu.
Jag har utgått som alldeles självklart ifrån att statens representanter inte ha
kunnat utan vidare godta detta vanstyre av detta lukrativa företag, och det
är betingelsen som herr Wigforss här anser inte skulle kunna tänkas vara för
handen. Det var återigen ytterst en fråga om juridisk prövning. Men därför
att en intressent råkat ha representanter som misskött sig, är det väl inte säkert
att han avstår från sina avtalsmässigt fastslagna rättigheter. Även sådana
situationer kunna tänkas naturligtvis, men nog tror jag att om det hade
varit en privat intressent så skulle han ändå ha försökt att bevaka sina intressen
härvidlag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
ber endast att få påpeka att herr Hagberg i Luleå måste ha hört mitt yttrande
något ytligt. Vad jag yttrade var att även om herr Hagberg hade haft rätt i
sina uttalanden rörande företagets tidigare skötsel, så hade detta inte kunnat
åberopas av staten eller dess representanter, eftersom statens representanter då
hade varit medskyldiga i detta oriktiga sätt att sköta företaget. Jag uttalade
mig inte på^ något sätt örn det här verkligen varit en fråga örn misskötsel och
jag kunde så mycket mindre göra det, sorn jag i så fall under mer än de senaste
tio åren skulle ha varit medskyldig i denna misskötsel, vilket jag inte vill erkänna.

Jag hoppas att herr Hagberg inte läser paragrafer och motiveringar med
hänsyn till tolkningen på samma sätt som han tolkade detta mitt yttrande. Ett
hypotetiskt yttrande bör nian kunna (förstå som sådant.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr ''£7.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag. (Forts.)

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde nropositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med den
ändring- däri, som föranleddes av bifall till motionerna I: 351 och II: 548; och
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 14.

Motion angå- Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckt motion
ende utred- angående utredning örn kontroll av agenturverksamheten.

ning om kon troll

av agen- Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:
turverlcsam- _ .

heten. Herr Vigelsbo: Herr talman! När jag läste första delen av motiveringen_i
detta utskottsutlåtande fick jag det intrycket, att det skulle sluta med ett bifallsyrkande
till föreliggande motion. Så blev emellertid inte fallet. Man avstyrker
motionen och det är med anledning härav som jag skall be att fa säga

några ord. „ 0

Utskottet hade före behandlingen av motionen infordrat remissyttranden fran
olika håll. Man hade erhållit yttranden över motionen ifrån Kooperativa förbundet,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Handelsombudens
fackförbund. Dessa remissyttranden lia gatt i den riktningen att a.v
de fyra har en avstyrkt, under det att tre på det livligaste tillstyrkt ett bifall
till motionen, och första lagutskottet synes åtminstone i första delen av sin
motivering nära nog övertygat örn att något mäste göras pa detta område.* När
dessutom 75 procent av de remissyttrande organisationerna tillstyrkt motionen,
hade man viss anledning förmoda att här skulle någonting bli gjort, men trots
detta har ändå resutatet blivit synnerligen magert.

När man ser på de grundmotiv som varit avgörande för t. ex. Kooperativa
förbundets remissyttrande finner man, att för det första känna vederbörande
inte till saken, de veta inte i vilken omfattning agenturverksamhet förekommer
och därför avstyrker man. Ett andra skäl föreligger också, som man funnit
vara anledning att avstyrka motionen, och det är att man anser det likgiltigt
örn nian lagstiftar — agenterna komma i alla fall att bryta mot lagens bestämmelser!
Örn man sålunda granskar värdet av detta remissyttrande, som
senare också kommit att ligga till grund för första lagutskottets slutgiltiga
ställningstagande, måste man fråga sig, vilket värde det ligger i detta underlag.
För det första känner man inte till frågan och därför är en lagstiftning
överflödig, och för det andra är det likgiltigt örn man lagstiftar, därför att en
lag kommer ändå att överträdas! Skulle man skapa endast sådana lagar, som
man är på förhand medveten örn icke komma att överträdas, da skulle ju vi
kunna åka hem och sluta med lagstiftningsarbetet här. Ty jag är av den uppfattningen,
och den torde väl delas av oss alla, att ingen lag tillkommit i detta
land, örn vilken man icke redan på förhand varit på det klara med att den
sannolikt komme att i ett eller annat avseende överträdas.

I fråga örn en sådan yrkesgrupp som fastighetsmäklarna har man ansett att
det var svårt att lagstifta, och det är sannolikt svart att lagstifta överhuvud
taget i detta fall, det voro vi medvetna om också när vi skrevo motionen. Det
var därför vi begärde en utredning av frågan i hela dess vidd. Nu säger man
att man kan inte tillmötesgå motionärernas krav på en utredning, därför att
vi inte kunnat anvisa några acceptabla linjer efter vilka fragan skulle kunna
lösas. Det äro vi medvetna örn men vi vilja alltjämt hoppas och tro, att det en
gång i framtiden skall bli möjligt att åstadkomma en lösning. Till utskottsutlåtandet
är fogad en ganska intressant redogörelse över denna frågas ut -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Motion angående utredning om kontroll av agenturverksamheten. (Forts.)
veckling i gången tid och hur det upprepade gånger gjorts ansträngningar
från enskilda riksdagsledamöters sida att få en utredning och en reglering till
stånd på området, men det har visat sig alldeles omöjligt. Man frågar sig: Varför
är det så omöjligt att reglera detta område, då man tidigare efter vad jag
kan förstå på ett synnerligen effektivt sätt kunnat reglera gårdfarihandeln?
Varför har man kunnat ge länsstyrelserna möjlighet att utfärda tillstånd till
gårdfarihandel? Detta var givetvis något som man ansåg borde regleras, och
det är alldeles uppenbart att så också var fallet.

_ Nu lia dessa gårdfarihandlare i stället för att förut ha haft varorna med
sig1 — kunderna, köparna på gårdarna som de besökte kunde se varan, innan
de köpte den — skaffat sig en orderbok och uppträda som agenter och sälja
varor, som kunden inte får se förrän han slutgiltigt har dem hemma — varvid
han som regel kan konstatera att han blivit lurad. Handelsombudens fackförbund,
den organisation som rekryteras av dessa handelsagenter och jag förutsätter
av de lojala handelsombuden, har tillstyrkt en utredning och hemställer
att få medverka i en sådan. Jag förutsätter även att det är ett intresse från
den lojala^handelsombudsmannakåren att försöka få en reglering till stånd på
detta område, ty det är alldeles klart att i detta sammanhang får den lojale
lida för den illojales förfaringssätt.

Utskottet skriver: »Enligt vad inom utskottet upplysts synes agenthandeln
beträffande vissa varugrupper och i vissa delar av landet alltjämt fullgöra en
viktig funktion i förmedlingen av varor mellan producenter och konsumenter.»
Vi ha inte resonerat om den saken i motionen och vi ha inte ansett oss böra
ta upp det resonemanget i dag. Vi ha aldrig berört frågan huruvida denna
agenturverksamhet är nödvändig eller överflödig. Vi ha inte begärt att den
skall avskaffas, utan vi ha begärt att den skall regleras och inordnas under
samhällets kontroll. Någonting annat ha vi inte begärt.

Jag skall inte ställa något yrkande — första kammaren har ju redan avslagit
motionen. Jag har emellertid, herr talman, i detta sammanhang velat
framföra dessa synpunkter. Frågan har betydligt större räckvidd än vad åtminstone
Kooperativa förbundet har ansett. Agenthandeln innebär i många
fall en verklig, mara för den svenska landsbygden och främst för dess minst
bemedlade invånare.

_ Herr Lindahl: Herr talman! Som man här ifrån motionärernas sida fattat
sig så pass kort och det inte heller har ställts något yrkande, skall jag inte
ta kammarens tid i anspråk mer än några minuter. Jag känner mig emellertid
skyldig att i någon mån försvara utskottets utlåtande, som vederbörande motionär
ändå har kritiserat i olika avseenden.

o Inom utskottet funnos inga delade meningar därom att en kritik emot det
rådande agentsystemet kan vara berättigad. Men vi hade anledning säga att
man inte kunde generalisera och låta denna kritik omfatta alla agenter. Vi ansågo
att det utan tvekan fanns en hel del hederliga människor ibland dem, som
utförde ett nyttigt arbete och som uppträdde korrekt mot allmänheten. Folk
som representerar den del av näringslivet, som herr Vigelsbo tillhör, förklarade
för sin del inom utskottet, att många av agenterna fyllde en god samhällelig
uppgift genom att förmedla vissa varor mellan producenter och konsumenter.
Utskottet kom emellertid till den bestämda uppfattningen, att efter de riktlinjer
som motionärerna anvisat gick det inte att skapa en effektiv spärr för
den oärliga agentverksamheten. Allesamman inom utskottet lia varit eniga,
även den ledamot som i dag i utlåtandet uppträder som reservant, om att den
väg motionärerna anvisa, att länsstyrelserna skulle skapa en sorts auktoriserade
agenter, kunde man inte komma fram pa. Man ansåg nämligen liksom

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till
lag orri
semester.

Motion angående utredning om kontroll av agenturverksamheten. (Forts.)
Kooperativa förbundet, att en person sorn är ohederlig nog att lura allmänheten
genom att antingen leverera dåliga varor eller ta ut förskott på varor
som aldrig bli levererade, en person av den kalibern kan man också tilltro en
förfalskning av ett vederhäftighetsintyg från någon statlig myndighet, som
motionärerna ville att agenterna skulle få.

Till detta kommer att vi ansågo som en ren omöjlighet att länsstyrelserna
skulle hos sig skapa en apparat, som kunde granska inte bara alla dessa agenters
verksamhet utan framför allt kvaliteten på de varor de bjuda ut. Vi ansågo,
som Kooperativa förbundet sagt i sitt yttrande, att det skulle t. o. m.
kunna gå så långt, att den statliga myndighet som skrivit ut vederhäftighetsintyg
så småningom kunde bli fast för att betala de utgifter, som folk haft
genom att de blivit bedragna av oärliga agenter.

Det system som motionärerna velat rekommendera skulle även ha fatt andra
konsekvenser. Hos folk finns i allmänhet en viss inneboende misstänksamhet
även mot fullt hederliga agenter som komma och bjuda ut sina varor.
Skulle dessa då kunna stödja sig på ett vederhäftighetsintyg, vore det ganska
naturligt örn den där misstänksamheten bleve en smula avtrubbad. — Slutligen
skulle jag vilja tillägga att utskottet inte har varit fullt sa negativt inställt till
detta spörsmål som motionären velat göra gällande. Men vi tro för vår del att
den riktigaste vägen att komma till rätta med dessa förhallanden inte är lagstiftning
utan upplysning, kanske framför allt den upplysning som vederbörande
organisationer kunna ge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vigelsbo: Herr talman! I ett remissyttrande som åberopas i första lagutskottets
utlåtande talas det örn att denna agenturverksamhet har jämförelsevis
ringa betydelse, men nu säger herr Lindahl att det i själva verket är fråga
örn »alla dessa tusentals agenter». Han säger också att det skulle kunna tänkas,
örn man gick in för det system som ifrågasatts av motionärerna, att staten bleve
ersättningsskyldig för det ofog som agenterna åstadkommit. Men man har
också sagt att här är ingen fara, dessa agenter äro hederliga i stort sett. Det
är då egendomligt att lagutskottet inte vågar ta riskerna av ett eventuellt
ohederligt uppträdande från deras sida utan övervältrar detta på de enskilda
individerna och inte vågar föreslå en lagstiftning för den enskilde medborgarens
skydd.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn semester, dels ock i ämnet väckta
motioner.

(Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 273, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag örn semester.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nr 584 av
herr Johnsson i Stockholm m. fl. och nr 585 av herr Dahlgren m. fl.

I sistnämnda motion hade hemställts, bland annat, att andra stycket i 12 §
i lagförslaget måtte utgå.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag om semester. (Forts.) .

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen framlagda
förslaget till lag örn semester icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för
sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag örn semester;

B. att motionen 11:584 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att motionen II: 585, i den mån den icke blivit besvarad genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 12 § hava den av Kungl. Majit föreslagna
lydelsen.

Särskilt yttrande hade avgivits av herrar Holmbäck, Nilson i Eskilstuna och
Larsson i Östersund.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Dahlgren: Herr talman! När propositionen örn semesterlagen framlades
i riksdagen, kan man utan överdrift säga att den på en del punkter ganska
radikalt skilde sig från den nuvarande semesterlagen. Men inte förty fanns dock
en del frågor, som vi ansågo vara olösta, och detta föranledde oss att inlämna
en motion och däri framställa vissa krav. Det är därför med tillfredsställelse
vi i dag se, att vad vi i vår motion yrkat beträffande § 20, sista stycket, vunnit
utskottets gillande. Det gäller ju ett arbetarkrav som är jämngammalt med
semesterlagen. Arbetarna ha aldrig kunnat acceptera den uppfattning som kommit
till uttryck i denna lag, att en arbetares rättsinnehavare vid arbetarens
dödsfall inte skulle ha rätt till semesterersättning. När nu utskottet biträtt denna
punkt •— man får hoppas att kammaren också biträder förslaget — skall jag
inte vidare yttra mig om denna fråga.

Då utskottet härvidlag som sagt intagit en positiv hållning som är värd allt
erkännande, kan man däremot inte säga detsamma örn utskottets ställning till
§12, andra stycket, rörande jordbruksarbetares möjligheter till semester. Det
har här i andra sammanhang, inte minst här i kammaren, talats mycket örn
flykten från landsbygden, och speciellt har man då åsyftat ungdomen. När
vi för en kort tid sedan diskuterade lantarbetstidslagen vaT det en talare i andra
kammaren som framhöll, att denna arbetarnas flykt från landsbygden i stor
utsträckning skulle bero på att arbetarna vid industrierna disponerade över
längre fritid på sommaren än jordbrukets arbetare. Även efter detta utlåtande
är förhållandet detsamma: jordbrukets arbetare komma icke i jämbördig ställning
med övriga arbetargrupper. Jag bortser då inte ett ögonblick ifrån att det
finns förbättringar för jordbrukets arbetare i detta förslag, men de äro inte
till fyllest. Förslaget innebär att dessa arbetare inte kunna ta ut mer än högst
sex dagars sammanhängande semester under sommaren, och jag kan inte anse
att man med sådana här del förbättringar löser frågan. Jag kan inte förstå
varför man i detta fall inte kan ta steget fullt ut. Jag anser att det skulle
verksamt bidra till framgång för strävandena att hindra denna flykt från landsbygden,
örn man i detta avseende kunde jämställa landsbygdens befolkning med
städernas.

Här kommer man nu att peka på svårigheterna. Det är omöjligt, säger man,
för jordbrukets arbetare att erhålla så lång ledighet under sommaren. Men svårigheter
äro som bekant till för att övervinnas, och örn man inte övervinner
dessa svårigheter blir konsekvensen en undantagslagstiftning riktad mot lantarbetarna,
vilket inte kan bidra till att popularisera detta arbete, och den konsekvensen
blir kanske en ännu större svårighet. Semesterlagen är också en
skyddslagstiftning. Den avser att skydda arbetarna mot överansträngning och

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag örn semester. (Forts.)

alltför tidig förslitning. Man räknade vid denna lags antagande med att arbetarna
därigenom skulle få ekonomiskt garderad möjlighet till tolv dagars sammanhängande
semester, vilket skulle innebära, att de kunde komma bort från
arbetsorten och arbetsområdet och beredas sådan vila, som kunde medföra både
kroppslig och andlig rekreation. En sådan avkoppling från arbetet under tolv
dagars sammanhängande tid skulle betyda, att arbetarna vid återkomsten
t. o. m. kunde tillföra näringslivet värden i form av ökad arbetseffektivitet.

Man måste då fråga: Gäller inte detta även för jordbrukets arbetare? De
ha minst lika tungt arbete som andra och äro i minst lika stor utsträckning
som andra beroende av att få en sammanhängande semester, och jag kan därför
inte ansluta mig till vad utskottet i detta avseende yrkar. Visserligen förutsätter
utskottet att Kungl. Majit skall ägna frågan fortsatt uppmärksamhet,
men detta kail inte såvitt jag förstår betyda något annat än att frågan väsentligt
skjutes framåt och inte kommer att avgöras på ganska länge.

Jag anser att man redan nu skulle kunna likvidera denna undantagslagstiftning
för jordbrukets folk och hemställer, herr talman, att riksdagen måtte
besluta att § 12, andra stycket, i lagen om semester måtte utgå.

Herr von Friesen: Herr talman! Jämte ett par andra ledamöter av kammaren
har jag väckt en motion i anslutning till den kungl, propositionen, som gar ut
på att även s. k. beroende uppdragstagare, alltså sådana som inte äro arbetstagare
i civilrättslig mening, skulle bli i tillfälle att åtnjuta semester. Ehuru
jag tolkar utskottets inställning till motionen såsom åtminstone relativt välvillig,
kan jag inte annat än beklaga den avvaktande hållning, som utskottet
har funnit sig föranlåtet att intaga. Orsaken till att man skjuter denna fråga
på framtiden är, säger utskottet, att man vill avvakta resultatet av arbetsfredslagstiftningen,
innan åtgärder för motsvarande ändring av semesterlagen
vidtoges. Man vill med andra ord avvakta resultatet av de förhandlingar, som
kunna komma att äga rum mellan arbetsgivarna och dessa beroende uppdragstagares
organisationer.

Jag är för min del inte lika optimistisk som utskottet rörande resultatet av
dylika förhandlingar. För åtminstone en ganska stor och viktig kategori av
dessa personer, nämligen handelsresandena, föreligger ju redan förhandlingsrätt,
och de ha vid otaliga tillfällen under de senaste åren haft frågan örn semester
uppe utan att man har lyckats lösa frågan. Det har i regel fått bli en
lösning, som anvisats av domstol.

Man skulle kunna nämna åtskilliga exempel, som ge vid handen, hur orättvist
dessa bestämmelser verka. Jag skall bara citera ett enda fall. Det rör sig
här örn en resande, som varit anställd i en firmas partiavdelning och som sålt
mot provision. Under tiden 15 december—15 januari fä inga besök göras hos
detaljhandlarna enligt särskild överenskommelse. Under denna tid fick mannen
arbeta som handelsbiträde. Trots det markanta anställningsförhållandet ville
arbetsgivarparten rubricera honom som självständig företagare, så att han på
det sättet inte skulle ha rätt till sin 4-procentiga semesterlön.

De grupper, som det här är fråga om, bestå av ett ganska betydande antal
vitt skilda kategorier, av vilka jag redan nämnt den största och viktigaste,
nämligen handelsresandena. Dit höra bensinstationsföreståndare, försäljare av
jordbruksmaskiner, dammsugare, symaskiner och liknande saker. Dit höra försäkringsagenter,
annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda i huvudmannens
tjänst, ävensom utkörare av bröd, läskedrycker o. s. v., som använda
egna hästar eller bilar; vidare småbrukare, som med egna hästar eller bilar
verkställa skogskörsler eller körslor för vägarbeten, och stenhuggare, som
verkställa uttag av sten å egna eller av dem arrenderade berg. Detta är bara

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

en liten exempelsamling. Den skulle helt säkert kunna fullständigas. Yad jag
vill komma fram till genom att nämna dessa olika kategorier är att försöka
göra klart, att det här rör sig örn människor, som befinna sig i ganska blygsamma
ekonomiska villkor, som ofta få arbeta hårt och som också få en ganska
blygsam lön för sitt arbete, alltså människor som väl vore värda att bli föremål
för den svenska socialpolitikens omvårdnad.

Herr talman! Jag har inte utarbetat något förslag till ändrad lagtext, som
svarar mot motionens syfte, varför jag inte ser mig i stånd att yrka bifall till
motionen. Jag skulle bara vilja uttala den förhoppningen, att man inom socialdepartementet
har uppmärksamheten riktad på denna fråga och så snart som
möjligt också för riksdagen framlägger förslag i den riktning, som jag här
antytt.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
försvara utskottet eller bemöta de invändningar, som gjorts, utan endast för
att med ett par ord understryka det yttrande, som vi ha bifogat utskottets utlåtande.

Grundidén med denna, lagstiftning är ju att garantera arbetstagare en sammanhängande
ledighet och giva dem ekonomiska möjligheter att utnyttja denna
ledighet. När det gäller de mera fast anställda arbetstagarna, de årsanställda
eller hur man nu vill uttrycka det, tillämpas denna grundidé. Den anställdes
semesterlön sparas hos arbetsgivaren och utbetalas i samband med ledigheten
eller semestern. Men nu ha ju förhållandena förändrats genom det
föreliggande förslaget, i det att karenstiden avsevärt förkortats, nämligen från
sex månader till en och i vissa fall till 16 dagar, och därigenom bli säkert en
betydande skara korttidsanställda berättigade till semester. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag, som ju vunnit utskottets stöd, komma dessa korttidsarbetare att
i samband med avlöningen få uppbära semesterlön. Det är givet, att såsom lagen
är utformad -— och det kan inte ordnas på annat sätt — får denna arbetstagarkategori
själv ordna med sin ledighet. Det kan inte ordnas genom några
underhandlingar med arbetsgivarna, då dessa korttidsarbetare i ett flertal fall
komma att ha rätt många arbetsgivare att göra med under året, men det troligaste
är, att den i småposter under året emottagna semesterlönen är all världens
väg, när den skulle behövas för sitt ändamål. Därför har det synts oss
behövligt att understryka tanken på semesterkassor — en tanke som utskottet
icke varit främmande för men som icke upptagits — där dessa vid olika tillfällen
och hos olika arbetsgivare intjänta belopp samlades och sedan kunde utbekommas,
när vederbörande vore i tillfälle att taga en sammanhängande ledighet.

Denna tanke synes oss vara värd större uppmärksamhet och intresse än både
propositionen och utskottet ägnat den. Det är givet att arbetsgivarna skulle
åsamkas åtskilligt arbete genom en sådan anordning, ett arbete, som de törhända
äro glada över att komma ifrån, och arbetstagarna skulle möjligen i
vissa fall betrakta en sådan anordning som ett förmynderskap. Det kan ju
tänkas, att dessa skäl ha påverkat Kungl. Maj :t och utskottet i deras ställningstagande.

Såsom saken nu låg till i utskottet syntes det oss inte tänkbart att få någon
ändring på denna punkt, hur önskvärt det än varit. Men jag är tämligen viss
om, att örn vederbörande departementschef ville efter ett och annat år företaga
en undersökning på denna punkt, så skulle den giva vid handen, att flertalet
av dessa korttidsarbetare icke kunnat utnyttja den lagstadgade semestern
för rekreation, därför att ekonomiska förutsättningar saknats, när en semesterledighet
eljest skulle kunnat ordnas. Vi lia därför genom detta yttrande

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag lill lag om semester. (Forts.)

titan något yrkande velat fästa uppmärksamheten på denna vitala angelägenhet
i hopp om att Kungl. Majit ägnar den en större och önskvärd uppmärksamhet
i det kommande.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag ber först att få uttala min tillfredsställelse
över att detta omfattande lagkomplex har gått igenom utskottets
skärseld praktiskt taget utan några ändringar. Den lilla ändring, som är
gjord, skall inte föranleda någon kritik från min sida i annan män än att jag
finner det klart, att när man tillerkänner dödsbo semesterersättning för avliden
persons prestation, så har man avlägsnat sig ifrån den tankegång, som
legat bakom gällande semesterlagstiftning. Semesterlagstiftningen innebär ju
att en person skall lia semester. Kan man inte garantera honom semester, så
garanterar man honom semesterersättning. Varför? Jo, för att han skall få
tillfälle att taga ut sin semester. Det är ju rätt svårt för avliden att göra det,
och i det ögonblick man går på utskottets linje har man därmed uttalat, att
semesterersättningens syfte icke är att bereda möjlighet till semester utan är
en del av lönen. Det är en lönefråga det gäller. Jag har emellertid ingen anledning
att upptaga någon strid med utskottet på denna punkt, utan jag låter
det vid denna erinran bero.

Örn jag sedan får ett ögonblick uppehålla mig vid herr Nilsons i Eskilstuna
anförande, så bad han att regeringen skulle i fortsättningen följa frågan örn
semesterersättningens utbetalande med större uppmärksamhet än vad vi ha
ägnat den tidigare. Jag kan ju inte ge några löften om vad en framtida regering
kommer att göra, men örn herr Nilson i Eskilstuna tror att vi icke ha
ägnat stor uppmärksamhet åt frågan örn semesterersättningens utbetalande,
så är det ett misstag. Vi voro uppriktigt sagt ganska imponerade av semesterkommitténs
förslag ifrån början. Vi tyckte att det låg något bestickande i att
man skulle på det sättet föra samman dessa 15, 2,0 kronor, eller vad det nu kan
bli, till ett större belopp, som man skulle kunna taga ut och använda till semester.
Men när vi i alla fall gått ifrån det, beror det inte på någon likgiltighet
eller något bristande intresse för idén, utan det beror på följande skäl.

I propositionen redogöres för ett yttrande av justitierådet Lindhagen, arbetsdomstolens
ordförande, som enligt min mening slår sönder ifrågavarande förslag.
Han säger nämligen där, att man kan icke hitta någon metod, varigenom
man skulle kunna täppa till de smyghål, som finnas i förslaget. Det skulle
med andra ord betyda, att för de illojala arbetsgivarna — och det kan ju vara
många som frestas att vara illojala, när det är en sak som vållar besvär •—
skulle det vara en enkel historia att kringgå lagens bestämmelser örn semesterersättningens
utbetalande. Om det är risk för att illojala arbetsgivare gå till
vtäga på detta sätt och man därför är tveksam örn lämpligheten av den föreslagna
anordningen, är det då rimligt att samhället på den lojale lägger det
betydande besvär, som otvivelaktigt är förenat med semesterkommitténs förslag?
Vi måste nämligen ha klart för oss, att det blir ett väldigt blankettskrivande
både för arbetsgivare och arbetare. Vi hade inom regeringen det intrycket,
att vad svenska folket längtar efter är icke en utvidgning av blankettraseriet
här i landet. Vi sade oss, att örn man skall införa ett förfarande, som
betyder besvär för arbetsgivarna och besvär för arbetstagarna, måste man vinna
något väsentligt med det. När man då hade klart för sig, att det var enkelt
för den illojale att gå förbi, sade vi oss, att förslaget inte kan vara lämpligt.
Härtill kom givetvis, herr talman, att även örn vi hade kunnat täppa till alla
luckor och även örn man kunde bortse från besvärligheterna med blankettifyllandet,
så visar ju erfarenheten av de nuvarande semesterkassorna, hur lätt

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag örn semester. (Forts.)

det är för en arbetsgivare att glömma bort att betala ut en ersättning, som inte
utgår omedelbart i samband med anställningens upphörande. Jag tror att
byggnadsfackförbunden kunna vitsorda, att de lia tusentals fall örn året av indrivningar
på detta område, och ändå är det en mycket enklare sak, som de
ha att klara, nämligen ett till beloppet ostridigt semesterersättningsbelopp,
som skall drivas in. Här kan bli ett domstolsförfarande, som skulle kunna bli
ganska besvärligt.

Slutligen tillkommer det skälet, att även örn man hopsamlar semesterersättningarna.
har man ändå ingen garanti för att inte folk använder dem till annat.
Med andra ord, efter alla de överväganden, som ingalunda företogos i en kallsinnig
anda gentemot förslaget utan tvärt örn i en i hög grad välvillig anda, kommo
vi till det resultatet, att det blir för krångligt och för besvärlig! att få
svenska folket att lia det på det sättet och att man vinner för litet med det. Men
jag vill värja mig, liksom jag tidigare gjort det i annat sammanhang mot den
tanken, att bakom mitt ställningstagande skulle ligga en ängslan för att postgirosystemet
skulle innebära ett förmynderskap gentemot arbetstagarna. Den motiveringen
har alltid av mig avvisats. Jag tror inte på den. Hela semesterlagen
är en skyddslagstiftning, och därför skulle det ur principiell synpunkt inte vara
något att anmärka emot den linje, som här är föreslagen. Ställningstagandet är
helt framkallat av praktiska överväganden, vad man vinner å den ena och förlorar
å den andra sidan.

Beträffande det andra anförandet, som hållits här, så hade herr Dahlgren, såvitt
jag förstod, ingenting annat emot det föreliggande utskottsförslaget än att
vi inte fått full jämställdhet för de i jordbruk och trädgårdsskötsel anställda.
Det är riktigt, och jag delar herr Dahlgrens uppfattning, att man bör i sociallagstiftningen
eftersträva, att handelns, industriens och jordbrakets arbetare bli
jämställda. Jag har ingenting i princip att anföra mot hans resonemang. Men
det är ju ändå, herr Dahlgren, ett betydande framsteg som tagits med den nuvarande
lagstiftningen. Det finns inga bestämmelser för närvarande, att jordbrukets
arbetskraft skall få en sammanhängande semester, men nu tages det
steget, att man garanterar dem sex sammanhängande dagar, alltså en vecka. Det
är enligt de hörda remissinstansernas mening ett betydande framsteg, som man
nu gör, och hur gärna jag behjärtar herr Dahlgrens synpunkt att man skall
jämställa jordbrukets och industriens arbetskraft, måste man ändå taga hänsyn
till de säregna förhållanden, som råda inom jordbruket, när det gäller dess arbetskraftsproblem.
Vi få se, hur detta utfaller. Visar det sig, att man kan gå
vidare, har jag ingenting emot ett fortsättande, men jag tror att det steg, som
tagits nu, är vad vi för dagen kunna göra.

Vad slutligen herr von Friesen beträffar vill jag nöja mig med att hänvisa till
vad semesterkommittén skrivit på s. 55 och 56 i sitt betänkande om det ifrågavarande
spörsmålet. Det är ju ingen mening med att läsa upp vad den har sagt.
''Jag vill bara konstatera, att enligt dess mening skall man beträffande de s. k.
beroende arbetstagarna, som icke äro direkt genom avtal anställda och därför
inte formellt falla under lagens bestämmelser, taga hänsyn till alla de omständigheter,
som påverka deras beroendeförhållande. Man skall inte nöja sig med att
konstatera, om det formellt föreligger en anställning eller ej. Man får inte utan
vidare betrakta var oell en, som icke innehar en anställning enligt avtal, såsom
egen företagare och fallande utanför lagen. De sakkunniga lia ju på denna
punkt visat hurusom steg för steg man tagit hänsyn till de faktiska förhållandena
vid bestämmandet av örn en person är beroende av sin uppdragsgivare
eller ej i sådan utsträckning, att han bör falla under lagens bestämmelser. Jag
skulle tro, att vi, när nu både föredragande statsrådet och utskottet så bestämt
anslutit sig till vad semesterkommitterade på denna punkt uttalat och i ali syn -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag till lag om semester. (Forts.)

nierhet efter ändringarna i lagarna om arbetsfredslagstiftningen. ha att motse
en utveckling i den riktning motionären önskat, Det är givet att vi komma att
med uppmärksamhet följa vad som händer på detta område, men jag tror, att
det härvidlag är fråga örn önskemål, som så småningom komma att reda upp
sig själva.

Herr talman! Detta är vad jag har att anföra. I stort sett har det varit en
mycket liten ordväxling kring en stor reform, och det kan man ju inte annat än
uttrycka sin glädje över.

Herr Nilson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag är tacksam för den älskvärda uppmärksamhet, som herr
statsrådet ägnade mitt korta anförande, men jag beklagar, att hans uttalande
fick en så auktoritativ formulering som fallet var, nämligen att lönesynpunkten
är det förnämsta och att ledighetssynpunkten kommer i andra hand. Jag tillhör
dem som tänkt sig, att det här gällde två likvärdiga frågor, som gå parallellt.
Men vi ha nu sett åt vilket håll utvecklingen går, och nu lia vi fått ett auktoritativt
besked örn den saken. Jag hoppas emellertid att utvecklingen icke kommer
att bli likartad beträffande andra frågor i vår sociala lagstiftning, varom icke
kan det hända att åtskilligt av densamma kommer att visa sig förfelat.

Härpå anförde

Fröken Andersson: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande kan jag
''fatta mig mycket kort.

Det har redan nämnts, att utskottet i allt väsentligt varit enigt. Detta utesluter
emellertid icke att det rått tveksamhet på vissa punkter. Utvidgningen
av denna lag att omfatta alla korttidsarbetare kan naturligtvis diskuteras,
vilket också skett. Det är endast en strid örn påvens skägg, örn man här tar
upp en debatt örn den saken. Det kan naturligtvis påstås —• och det med en
viss rätt — att i och med att man satt karenstiden till endast 16 dagar har
man väsentligt avlägsnat sig från den ursprungliga rekreationssynpunkten,
som dock låg till grund för semesterlagen vid dess tillkomst 1938. Som bekant
hade de sakkunniga då föreslagit en karenstid av fyra månader, ett förslag som
emellertid från vederbörande statsråds sida utsträcktes till sex månader, detta
just under uttrycklig hänvisning till att semesterlagen i grund och botten var
tänkt såsom ett medel att skaffa vederbörande rekreation. Jag förstår emellertid
att det skulle kunna uppstå en del orättvisor för en massa korttidsarbetare,
och därför har jag anslutit mig till det föreliggande förslaget. Det föreligger
alltså i grund och botten ingen skiljaktig mening örn den nu föreslagna lagen.

Beträffande korttidsarbetarna hänvisade man ju 1938 till möjligheten att
inrätta semesterkassor på frivillighetens väg; och här kommer jag in på herr
Nilsons i Eskilstuna resonemang. I utskottet vann tanken på inrättandet av
frivilliga semesterkassor mycket stor anslutning, och man var i det sammanhanget
inne på tanken att kunna ordna denna sak via postgirot. Statsrådet har
nu angivit motiveringen varför man icke slog in på den vägen, och jag vill för
min del understryka hans synpunkter. Resultatet skulle säkerligen icke uppväga
olägenheterna av denna väldiga pappersapparat.

Herr statsrådet berörde också bestämmelserna i 12 §, och samma synpunkter,
som herr statsrådet här anfört, framfördes också i utskottet. Det är klart att
det härvidlag råder olikhet mellan lantarbetare och arbetstagare inom andra
områden, exempelvis industriens. Emellertid är det, såsom här också betonats, så
att det ju icke finns något förbud för arbetstagarna att där det så låter sig
göra avtalsvägen få till stånd en sammanhängande ledighet. Från jordbrukar -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Fwslag till lag örn semester. (Forts.)

håll framhölls inom utskottet just detta, att därest man partout skulle hålla
på en sammanhängande semester av 12 dagar så skulle man i det väsentliga
göra det omöjligt för arbetarna inom jordbruket att få ut denna semester under
sommaren. Möjligheten att få ut semestern sommartid ökas genom den föreslagna
anordningen, och jag skulle tro att man genom den gagnar lantarbetarna
mera än örn man går på den sammanhängande linjen.

Vidare berörde herr statsrådet bestämmelserna i 20 § örn retroaktiv ersättning
i händelse av dödsfall. Jag tillhörde — det skall jag villigt erkänna —
dem inom utskottet, som klart och tydligt pläderade för borttagande av sista
stycket i 20 §. Jag gjorde det med den motiveringen, att jag för min del anser
att semesterlagen i hög grad blivit en lönelag. Man kan ju diskutera örn det
härvidlag är fråga örn olika sidor av samma sak, men jag skall icke gå in på
den frågan nu. För min del ansåg jag, att om man betraktar semesterersättningen
som intjänt lön, så finns det ingen anledning att företagarna skola få
behålla denna lön, örn arbetaren dör. Detta var den ena delen av min motivering.
Den andra delen gick ut på att de företagare, som ha fast anställda
arbetare, skulle få en favör, som det icke finns någon rimlig anledning att gå
med på, jämfört med arbetsgivare, som ha korttidsarbetare, ty dessa senare
arbetsgivare få ju betala ut semesterersättningen efter hand som arbetarna sluta.
Jag anser därför att det är fullt logiskt att detta stycke stryks, och herr statsrådet
hade ju heller ingenting att invända mot en sådan anordning.

Herr Dahlgren tog icke upp sina övriga yrkanden i motionen, och jag har
därför ingen anledning att nu gå in på dessa utan nöjer mig, herr talman, med
att yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes av bifall till det av herr Dahlgren under
överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till det av herr Dahlgren under överläggningen
framställda yrkandet.

§ IG.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om genomförande av obligatorisk olycksfallsförsäkring
av skolbarn.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Förslag lill
lag om inkallelse
av värnpliktiga
för
avveckling av
försvarsberedskap
m. m.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om inkallelse av värnpliktiga för avveckling
av försvarsberedskap m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Thäpper: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än vad utskottet
föreslagit rörande förevarande proposition. Det är emellertid en sak i utskottets
.motivering, som jag är betänksam mot, och det är när utskottet säger på
följande sätt: »Önskvärt är, att värnpliktiga, vilkas arbetsinsatser å den civila
arbetsmarknaden svårligen kunna undvaras, härvid såvitt möjligt icke komma
att tagas i anspråk.» Det är klart att det är svårt att resa invändningar mot
ett sådant önskemål, därest man nämligen rättvist kan bestämma vilka som
»svårligen kunna undvaras» å den civila arbetsmarknaden. Erfarenheterna från
de år beredskapsinkallelserna pågått ha visat, att dylika bestämmelser tolkats
mycket godtyckligt. Det finns många exempel på värnpliktiga, som ha gynnats
av sina respektive arbetsgivare så att de under hela beredskapstiden icke ha
varit inkallade en enda gång, detta trots att de knappast varit mera oumbärliga
än många av sina kamrater, som fått fullgöra en mycket lång beredskapstjänstgöring.
Sådant skapar ett mycket stort missnöje, och i icke ringa grad
ökas irritationen mot inkallelserna på grund av den orättvisa avvägningen.
Det är alltså ett rättvisekrav av första ordningen när departementschefen har
föreslagit följande lydelse av 2 § 1.: »Vid inkallelse eller kvarhållande som i
1 § avses böra, där ej särskilda skäl till annat föranleda, i första hand sådana
värnpliktiga ifrågakomma som icke eller endast i ringa utsträckning fullgjort
militär beredskapstjänstgöring.» Jag befarar som sagt, att utskottets uttalande
i motiveringen kan komma att verka därhän, att värnpliktiga, som icke fullgjort
en enda dags beredskapstjänstgöring därför att de av sina arbetsgivare
ansetts »svårligen kunna undvaras», skola kunna klara sig undan helt och hållet
även när det gäller beredskapens avveckling. Det vore en gärd av rättvisa mot
övriga värnpliktiga att så icke får ske. Oumbärligheten kan väl heller knappast
i något fall vara lika stor nu som när inkallelserna hade stor omfattning.

Jag har som sagt intet annat yrkande än vad utskottet föreslår, nämligen
bifall till propositionen. Jag ifrågasätter dock starkt, örn den satsen, där utskottet
säger att »önskvärt är, att värnpliktiga, vilkas arbetsinsatser å den
civila arbetsmarknaden svårligen kunna undvaras, härvid såvitt möjligt icke
komma att tagas i anspråk», är så lyckligt, formulerad. Jag har som min åsikt
velat framföra, att de, som tidigare av hänsyn till arbetsmarknadens intressen
sluppit undan beredskapstjänstgöring, i stället borde få göra sin insats vid
beredskapens avveckling. Detta är som sagt en rättvisesynpunkt, som jag känt
behov av att i detta sammanhang framhålla.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fröken Andersson: Herr talman! Utskottet har diskuterat de problem herr
Thäpper här berört. Utskottet hoppas emellertid, att dess uttalande icke skall
behöva få den följd, som herr Thäpper befarade. I lagtexten står det ju »om
och i den man det för avvecklingen» etc. Anledningen till att utskottet gjort
detta uttalande i motiveringen var att arbetsmarknadskommissionen betonat
vikten av att arbetsmarknadssynpunktema icke åsidosättas för ett ensidigt
tillgodoseende av rättvisesynpunkten. Herr Thappers citat ur motiveringen är
sålunda endast en närmare utveckling av vad arbetsmarknadskommissionen
anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Förslag till lag örn inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap
m. m. (Forts.)

Herr Thäpper: Herr talman! Jag vill säga, att jag tycker, att utskottet i
motiveringen praktiskt taget har skärpt uttrycket och säger mer än vad arbetsmarknadskommissionen
sagt. Personligen tycker jag, att det skulle räckt
med den första meningen i utskottets uttalande örn hänsynen till arbetsmarknaden,
där utskottet säger följande: »Emellertid vill utskottet understryka
angelägenheten av att vid inkallelse eller kvarhållande jämlikt denna lag tillbörlig
hänsyn tages till arbetsmarknadens intresse.» Arbetsmarknadskommissionen
understryker mycket starkt rättvisesynpunkterna och säger på följande
sätt, som jag anser icke är lika med vad utskottet säger: »Därvid är emellertid
att märka, att den civila arbetsmarknadens intresse icke i detalj blir detsamma
nu som under kriget. Många av dem, som hittills varit svårumbärliga,
t. ex. i krigsviktig tillverkning, torde nu kunna undvaras, och åtskilliga, av
detta skäl meddelade uppskov torde kunna suspenderas eller hävas. Rättvisesynpunkten
bör därför i ganska stor utsträckning kunna tillgodoses; vad som
är angeläget är att denna synpunkt ej blir den enda utslagsgivande, utan att
arbetsmarknadens aktuella behov tillräckligt beaktas.» Jag tycker sålunda, att
arbetsmarknadskommissionens yttrande mycket bättre beaktar rättvisesynpunkten
än vad utskottet gör i sin motivering, och det är därför jag varit
litet rädd för tolkningen, när jag läst vad utskottet skrivit.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag ger min anslutning till de synpunkter herr
Thäpper har uttalat, men därutöver vill jag tillägga, att vi få en diskussion
till örn denna sak i anknytning till medelsanvisningen för beredskapsavvecklingen,
som väl kommer till kamrarna någon gång efter nästa vecka. Det är
icke ett lyckligt uttalande som gjorts här av andra lagutskottet, och vi få väl
försöka finna en form, när pengarna skola anvisas, för att neutralisera detta
uttalande på något sätt.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i
anledning av motion örn utredning angående befolknings- och näringsförhållanden
i Sverige.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, utredning om
i anledning av motioner angående utredning örn samhällsplanering och sam- samhällsplahällets
behov att bestämma markens användning, angående utredning om inrättande
av ett centralt statligt organ för genomförande av en landsplanering atte£e_
samt angående utredning av frågan örn överförande i samhällets ägo av för stämma marstädernas
bebyggelse nödvändig tomtmark. berm använd ning,

771. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 449, hade herr Nilsson i Stockholm m. fl., hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn en utredning med uppgift
att undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma markens
användning och på jordvärdefrågor, som betingas av nuvarande förhållanden
och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller
nationell skala, av samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikatio -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

neraas och industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen
och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar i
gällande dispositionsrätt till mark, som härav kunna föranledas, 3) vilka principer
som böra ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller
förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark, samt 4) vilka principer
som böra vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.»

I en annan likaledes till utskottet hänvisad motion, nr 346, hade herr Tersson
i Stockholm m. fl. hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer
om utredning och förslag om inrättandet av ett centralt statligt organ
för genomförandet av en sådan landsplanering, som i denna motion skisserats,
samt därtill utredning och förslag örn den nya lagstiftningen som är erforderlig
för att kunna tillerkänna det föreslagna planeringsorganet de befogenheter,
som äro nödvändiga för genomförandet av en landsplanering av i motionen
åsyftat slag.»

Slutligen hade i motion nr 109, även den hänvisad till utskottet, herrar
Hansson i Skediga och Boman i Stafsund hemställt, »att riksdagen hos Kungl.
Majit måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan örn överförande i samhällets
ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark, samt att Kungl.
Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
»

Utskottet hemställde, att andra kammaren i anledning av motionerna nr 449,
346 och 109 för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte hemställa om en utredning med uppgift att undersöka 1) vilka
verkningar på samhällets behov att bestämma markens användning och på
jord värdefrågor, som betingades av nuvarande förhållanden och den sannolika
utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller nationell skala, av
samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och industriens
utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen och andra för
frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar i gällande dispositionsrätt
till mark, som härav kunde föranledas, 3) vilka principer som borde
ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv av
dispositions- eller äganderätt till mark, samt 4) vilka principer som böra vara
grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Fahlman och Ljungqvist, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, 11:449, 11:346 och 11:109, icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

2) av herrar Hansson i Skegrie och Swedberg, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att ovannämnda motioner icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ljunggvist: Herr talman! Såsom reservant till andra tillfälliga utskottets
nu förevarande utlåtande må det tillåtas mig att här framlägga
några av de synpunkter, vilka föranlett den av herr Fahlman och mig avgivna
reservationen.

Utskottet har haft att ta ställning till tre motioner, vilka alla på ett eller
annat sätt beröra frågan örn markens utnyttjande för olika slag av bebyggelse
samt denna frågas betydelse ur ekonomiska och sociala synpunkter. Så tillvida
föreligger emellertid en skillnad mellan framställningarna att motionen

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

nr 109 av herrar Hansson i Skediga oell Boman i Stavsund är på sätt och vis
begränsad i anseende till sin syftning. Den avser endast frågan om vidgade
möjligheter att i samhällets ägo överföra tomtmark som är nödvändig för
städernas bebj^ggelse. De andra två motionerna däremot, nämligen nr 346 av
herr Persson i Stockholm m. fl. och nr 449 av herr Nilsson i Stockholm
ni. fl., sikta längre och avse uppenbarligen en mera omfattande landsplanering.
En av huvudtankarna är här att samhället principiellt skall äga marken
eller exploateringsrätten till marken. Utskottsmajoriteten har bifallit utredningskraven
och vill att ett centralt övervakningsorgan skall komma till
stånd, örn utredningen ger vid handen att samhällets möjligheter att bestämma
markens användning väsentligen bör utvidgas. För vår del ha vi, herr Fahlman
och jag, ansett, att de nu ifrågavarande motionerna icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vad till en början angår frågan örn ökade möjligheter att överföra tomtmark
i samhällets ägo, vilken fråga som nyss nämndes tagits upp i motionen
nr 109 av herr Hansson i Skediga och vilken på ett eller annat sätt beröres
även i de andra motionerna, är det tydligt, att ett av huvudmotiven för en
vidgad expropriationsrätt i dessa fall är att på så sätt jordvärdestegringen
skulle kunna överföras från de enskilda till det allmänna. Man vill därigenom
förhindra tomtspekulation och en sådan fördyring av hyrorna som förmenas
kunna bli följden av höga tomtpriser eller stegring av tomtpriserna,
därest marken förblir i enskild ägo. Såvitt jag kan finna, inte minst av den
utredning som utskottet företagit i ärendet, äro dessa skäl icke tillräckligt
bärande för en mera radikal förändring av äganderättsförhållandena på detta
område. Enligt den utredning, som för inte så länge sedan gjordes rörande
frågan örn jordvärdestegringsskatt, representerar värdestegringen uppenbarligen
inte några anmärkningsvärt höga belopp. Den tilltänkta skatten skulle
ju inte inbringa mera än sammanlagt omkring 30 miljoner kronor enligt det
då föreliggande förslaget. Vad beträffar hyrorna, så är det alldeles tydligt
att värdestegringen härvidlag inte kan spela någon avgörande eller mera
avsevärd roll. Detta har uttryckligen framhållits av flera sakkunniga remissinstanser.
Hela tomtprisets del i hyran utgör nämligen i regel inte mera än
4 ä5 *.

Vad som enligt min mening får anses vara det väsentligaste är emellertid
att städerna och samhällena överhuvud taget beredas möjligheter att förfoga
över tomtmarken i sådan utsträckning att en ur olika synpunkter lämplig
utveckling av bebyggelsen kan äga rum, och att man blir i tillfälle att åstadkomma
en sanering av stadsplanen, där så befinnes önskvärt och nödvändigt.
Jag står för min del främmande för tanken att för sådant ändamål en utvidgning
av expropriationsrätten i vissa fall skulle vara till fördel. Denna fråga
är emellertid föremål för statsmakternas prövning, sedan riksdagen förra året i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärde utredning örn kommuns rätt att expropriera
mark för bostads- och industriändamål. Därför har jag för min del
icke ansett att riksdagen nu återigen behöver begära utredning härom utan i
stället avvakta resultatet av den hemställan som redan gjorts.

Motionerna nr 346 och 449 äro, som sagt, mera vittsyftande. Det är inte
småsaker, som man tror att den begärda utredningen skulle kunna gå i land
med. Jag citerade ur motion nr 449, vars förslag återfinnes i utskottets kläm,
där det står att uppgiften bland mycket annat skulle vara att undersöka »vilka
verkningar på samhällets behov att bestämma markens användning och på
jordevärdefrågor, som betingas av nuvarande förhållanden och den sannolika
utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller nationell skala, av

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning om samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och industriens
utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen och andra
för frågan relevanta företeelser». Jag tvivlar, herr talman, icke på att det
ligger klart uttänkta avsikter bakom denna omfattande del av en kläm i ett
utskottsutlåtande, men det må förlåtas mig, örn jag säger, att denna tankeklarhet
i varje fall icke tillåtits genomstråla själva formuleringen i utskottsklämmen.

Örn man emellertid försöker borra sig igenom de något dimhöljda uttalandena
tycker man sig skönja dragen av en ny, hela det sociala och ekonomiska livet
omfattande mammututredning, som redan på grund av sin omfattning och
den alltför vittsyftande och diffusa målsättningen säkerligen inte skulle lända
till någon större praktisk nytta. Utvecklingen skulle nog inte avstanna i andlös
förväntan på det fjärran liggande resultatet, utan den skulle fortgå med
stöd av de rön man kan göra beträffande de mångskiftande problemens praktiska
sidor, och inte minst med stöd av den mångfald av utredningar rörande
problemkomplexet som redan pågår eller nyss avslutats. Jag är fullkomligt
på det klara med att åtskilligt är att göra för att samhällsplanering, bostadsbebyggelse
och dylikt skola bli bättre än för närvarande och att åtskilliga brister
föreligga på detta område. Men det är inte på det sättet, som man lätt
får intrycket av, när man tar del av motionerna eller av utskottets förslag,
nämligen att dessa områden lämnats obeaktade från statsmakternas sida.

I vår reservation ha vi pekat på en hel råd av utredningar som verkställts
eller pågå. Jag vill inte trötta kammaren med att upprepa den uppräkningen.
Men det är alldeles tydligt att de täcka väsentliga delar av det område som
motionärerna åsyfta. Några exempel visa detta. 1942 års stadsplaneutredning
har behandlat frågan om regionsplanelagstiftning samt en översyn av gällande
lagstiftning örn byggnadsverksamheten såväl i stad som på landet, samt bebyggelsen
utmed allmänna vägar. Bostadssociala utredningen i sin tur behandlar
frågan om sanering av bostadsbeståndet i stadssamhällena samt frågan
örn en planmässig bostadspolitik på lång sikt. På näraliggande områden pågå
dessutom en hel rad andra utredningar. Enligt min mening och enligt min
medreservants mening bör man inte igångsätta en ny utredning på dessa områden,
utan man bör avvakta resultatet av det arbete som i olika sammanhang
redan är i gång i sådant avseende. Det är också främst av detta skäl som reservanterna
icke kunnat biträda utskottsmajoritetens hemställan.

Det skall villigt erkännas, att utskottet försökt att i någon mån hyfsa problemet
och skapa någon reda i hela det alltför omfattande och oklara problemkomplex
som serverats i motionerna nr 346 och 449, men majoriteten har gjort
en hel del uttalanden, som vi icke ansett oss kunna utan vidare godtaga,

Liksom motionärerna har man starkt understrukit behovet av en, främst ur
sociala synpunkter, bättre lokalisering av industrien. Det kan naturligtvis inte
anses tillfredsställande, örn de enskilda orterna få ett alltför ensidigt inriktat
näringsliv som medför en alltför stor konjunkturkänslighet och s. k. arbetslöshetsöar
under påkommande depressioner. En rik och differentierad sammansättning
av näringslivet skänker orten större ekonomisk stadga och bättre
förutsättningar inte minst i socialt hänseende. Det är inte heller lämpligt örn
en orts industrier äro av en sådan art att de sysselsätta uteslutande eller alldeles
övervägande ensidigt manlig eller ensidigt kvinnlig arbetskraft. I stort
sett är det emellertid på det sättet, och det har utskottsmajoriteten själv vitsordat,
att näringslivet är fördelat på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
Undantagsfall finnas, men de torde inte vara av sådan beskaffenhet att de
tarva vittomfattande och radikala åtgärder, i alla fall inte av den natur som

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

avses i de motioner som här framförts och som jag nu talar örn. Det är ytterst
på det sättet som näringslivet förmår att fylla sina sociala funktioner och tillgodose
det allmännas bästa.

Att starta industrier och att nedlägga eller omlägga, ekonomisk företagsamhet
är ett led i en process som endast i begränsad grad kan underkastas central
dirigering utan att man riskerar att hämma eller hindra. Anpassningen efter
den ständigt fortgående utvecklingen sker bäst örn avgörandena överlåtas åt
de direkt intresserade parterna, det vill säga företagarna och kommunerna. Man
får onekligen, såsom Riksförbundet landsbygdens folk framhållit i sitt remissyttrande,
en känsla av att om en ny utredning skall kunna åstadkomma något
utöver vad de nu pågående eller avslutade, men ej prövade utredningarna kommit
till, måste det utmynna dels i väsentlig inskränkning i nuvarande kommunala
självbestämmanderätt och dels i en beskärning av äganderätten till jord.
Bara en sådan sak som att industriernas placering skall bli föremål för en
central reglering innebär att bestämmanderätten över en kommuns utveckling
glider över till ett statligt organ. Såvitt jag kan förstå finns det för närvarande
i första hand inte någon anledning att göra annat än att närmare studera
det resultat till vilket stadsplaneutredningen möjligen kommit bland annat
i fråga örn regionsplaneringen. Dess resultat har för ett par dagar sedan
framlagts — jag har icke själv haft tillfälle att taga del av innehållet. Genom
en ytterligare förbättring av stadgandena på detta område som jag nu
vidrört är säkerligen mycket att vinna.

Även örn det kanske inte lönar sig så mycket att understryka det — de erfarenheter
som lia gjorts tidigare under denna riksdag föranleder mig till nyssnämnda
reflexion — vill jag dock framhålla, att genom industriens egen försorg
igångsatts inte bara en särskild norrlandsutredning, som är av stort intresse
i detta sammanhang, utan även en allmän kartläggning angående befolknings-
och näringsförhållandena i Sveriges tätorter och den omgivande landsbygden,
till vilken utredning det utskottsutlåtande anknyter, som behandlats
närmast före detta och även bifölls av kammaren. Frågan om industriens lokalisering
är av sådan betydelse för industrien själv inte bara ur strängt ekonomisk
synpunkt utan även ur befolknings- och andra synpunkter att den upplysning
rörande de faktiska förhållandena som kommer till stånd genom nu
nämnda undersökningar säkerligen kommer att medverka till en förbättring
i påtalade hänseenden. Att tillgripa statligt tvång och statlig dirigering förefaller
inte nödvändigt, då det faktiskt förhåller sig så att hithörande problem
först uppmärksammats och föranlett åtgärder även från näringslivets egen
sida.

I utskottsmajoritetens yttrande framhäves inte lika starkt som i motionerna
,‘146 och 449 den synpunkten att samhället principiellt sett bör äga marken
eller exploateringsrätten till marken, men av flera uttalanden i majoritetsförslaget
framgår, att man bland majoriteten kanske inte står främmande för denna
i motionerna ganska starkt framhävda synpunkt. Bland annat understryker
man med .skärpa att mark som överförts i samhällets ägo »ej ånyo» —
kategoriskt således — »bör överföras till enskild äganderätt» och man framhåller
vikten av tomträttsinstitutets utbredning.

Det är verkligen ganska svårt att se varför en särskild utredning skulle behöva
komma till stånd rörande tomträtten. Institutet finns ju redan. Anledningen
till att det inte kommit till mera vidsträckt användning är, att människorna
här i landet lia en alldeles särskilt stark känsla för det egna hemmets
och äganderättens värde. Detta har visat sig på många sätt under utvecklingens

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 27. 5

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

Kans. Man har alltid strävat, som ju också framffår av, vill jag minnas, inte
minst yttrandet av kommerskollegium att förvandla andra former av jordinnehav
till äganderätt. Jag behöver bara peka på ensittarlagen och på svårigheten
att vinna förståelse för den s. k. åborätten. Om man får tolka utskottsmajoritetens
funderingar på det sättet, att det skulle vara meningen att det föreslagna
centrala övervakningsorganet skulle diktera någon skyldighet för kommunerna
att begagna tomträtten såsom den enda formen för upplåtelse av tomtmark,
så är det alls inte säkert, att myndigheten därvid skulle vinna kommunernas
förståelse, oavsett vilka politiska riktningar som ha makten i kommunerna.
Och vad beträffar de enskilda individernas inställning, så äro väl våra städers
och samhällens villa- och egnahemsområden örn något ett uttryck för uppskattningen
av att själva äga den mark, varöver man förfogar. Därmed vill jag inte
förringa tomträttens betydelse. I vissa fall och i viss utsträckning är dess betydelse
given. Det kan vara av värde för samhällena att genom denna mera
begränsade form av markupplåtelse bibehålla en viss kontroll över marken. Men
att doktrinärt fasthålla viel tomträtten — som man tycker sig skymta i denna
framstöt — såsom den enda formen för jordupplåtelse från samhällenas sida
synes mig vara lika oförnuftigt som att doktrinärt motsätta sig dess utnyttjande.
Att göra detta problem till föremål för utredning tycker jag för min
del icke är nödvändigt. Tomträttsinstitutet finns som sagt redan, och det är,
tycker jag, allt skäl att överlåta till det praktiska livet att avgöra i vad mån
det bör bättre utnyttjas än för närvarande.

Den av utskottsmajoriteten begärda utredningen avser mark i och omkring, säger
man, befintliga tätorter eller orter som befinna sig i tillväxt. Vidare heter
det i utlåtandet: »Däremot beröres inte den jord, som användes för rent jordbruksändamål,
annat än i det fall, att den är belägen i tätortens utkanter eller
så, att den kan förutses böra exploateras för andra ändamål inom överskådlig
framtid.»

Detta uttalande — som för övrigt, tycker jag, står i viss motsägelse till utskottets
uttalande på s. 5 där man säger, att frågan måste ses i sitt sammanhang
med utvecklingen på andra orter och i landet i sin helhet -— skall väl innebära
någon sorts begränsning av de ifrågasatta åtgärderna i syfte att fria jordbruksegendomarna.
Men det är verkligen svårt att se, vilken reell betydelse en sådan
begränsning skulle kunna få. Örn det är meningen, såsom det e contrario kan slutas
av uttalandet, att även jord som användes för rent jordbruksändamål skall
underkastas reglering på åsyftat sätt då den »kan förutses böra exploateras för
andra ändamål inom överskådlig framtid», det må nu vara för industri- eller
bebyggelseändamål, så föreligger ju principiellt inte något undantag i detta
fall. Det är helt enkelt en platonisk förklaring, att man vill klara jordbruksjorden
undan detta — ty är det nödvändigt måste man naturligtvis också ta
den. Det blir i själva verket inte jordens karaktär utan myndigheternas föreställning
örn det bästa sättet att utnyttja jorden inom, som det heter, överskådlig framtid,
som blir avgörande. Så snart dess läge exempelvis inbjuder till exploatering
för industriändamål faller den under huvudregeln.

Detta är i och för sig logiskt och riktigt. Örn samhället skall verkställa ingrepp
i fråga om äganderätten till jorden, därför att detta befinnes påkallat med hänsyn
till ett visst samhällsintresse, så kan det ju inte rimligtvis göras någon skillnad
mellan olika sorters jord. mellan jordbruksjord och tomtmark, där samhällsintresset
i båda fallen talar lika starkt för ett ingrepp. Sedan är det en annan
sak, att, såvitt jag kan se, ingenting talar för att ingreppen i den enskildes
äganderätt behöva göras så radikalt som antytts i motionerna och delvis också
i majoritetsutlåtandet.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

På grund av vad jag sålunda anfört får jag yrka bifall till den av herr Fahlman
och mig avgivna reservationen.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Janson i Frändesta, Birke, Nolin,
Fahlman, Ljungberg och Olson i Göteborg.

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Av den reservation, som av mig och
herr Swedberg fogats till detta utskottsutlåtande, framgår, att vissa synpunkter
i utlåtandet enligt vår mening äro bärande. Det kan i varje fall inte
råda per än en mening örn att ett samhälle i tillväxt bör ha möjligheter att i
god tid planera sin framtida bebyggelse och att det också bör ha tillräckliga
möjligheter att före andra kunna förvärva den för sådan bebyggelse erforderliga
marken. Den många gånger förekommande minst sagt oförsvarliga tomtvärdestegringen
skulle i så fall kunna avsevärt förhindras samtidigt som samhället
skulle bättre kulina planera sin bebyggelse. En i den nuvarande bebyggelsen
icke önskvärd företeelse är, om jag så får uttrycka mig, den pestera
bebyggelse, som ofta sker i städernas utkanter. Det händer ju ofta i ett
samhälle i tillväxt, att folk som behöver tomtmark bygga ute i samhällets utkanter.
Där bildas så småningom små samhällen, vilket oftast brukar få till
följd, att det större samhället får inkorporera dessa mindre samhällen eller
också den kommun, där ett sådant samhälle är beläget. För de i trakterna
liggande landskommunerna är det ingen önskvärd utveckling, att denna bebyggelse
sker utifrån och inåt i stället för inifrån och utåt, vilket vore riktigare.

Jag vill med tillfredsställelse notera det förtydligande, som utskottet har
gjort av motionen 449, då utskottet säger, att jordbruksjord icke skall beröras
av den begärda utredningen. Jag noterar detta med tillfredsställelse, emedan
jag förutsätter, att utskottet nied detta uttalande menar, att den planering av
näringslivet, som utskottet faktiskt uttalar sig för, icke avser jordbrukets produktion.
Utskottet vill nämligen planera industriens förläggning, vilket ju även
innebär ett planerande av var en viss produktion skall förläggas. Jag tolkar
detta utskottets uttalande i fråga örn jordbrukets jord på det sättet, att jordbrukets
produktion icke ingår i denna planering. Om jag har misstolkat detta
uttalande, ber jag att här i kammaren få rättelse i detta avseende av motionärerna
eller utskottets talesmän.

Jag ber även att få säga, att jag med tillfredsställelse i utskottsutlåtandet
läste, att den utredning som begäres skall vara förutsättningslös, och att alla
olika alternativ därvid skola undersökas. Jag förutsätter nämligen under sådana
förhållanden, att utskottet även syftar till att denna utredning skall
innebära en utvidgning av nu gällande rättspraxis och rättsregler för marköverlåtelse.
Även i det avseendet har jag kanske rätt att ställa en fråga till
utskottets ^talesmän. Det heter nämligen i utskottsutlåtandet på följande sätt:
»Det är sålunda möjligt, att kommunerna böra ges ett ganska vidsträckt inflytande
vid utformningen av detaljer eller göras till ägare av sådan mark,
sorn kan vara av vikt för kommunerna att disponera.» Detta uttalande tolkar
jag så, att kommunerna skola göras till ägare av dylik mark genom nuvarande
rättspraxis och rättsregler. Är detta fel ber jag att även på den punkten erhålla
rättelse.

Vad som emellertid gjort att jag inte velat skriva under detta utlåtande är,
att jag i likhet med föregående talare inte kan godkänna utskottets uttalande’
att ett centralt organ skulle inrättas för att omhänderha denna planering av
näringslivet. Jag tror, att man i detta sammanhang bör säga, att vi inte skola

Nr 27.

Lördagen dea 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

blunda för att detta är en inkörsport för samhällets kontroll över produktionen
och näringslivet. Att man med tillhjälp av ett sådant centralt organ skulle
dirigera näringslivet och industriens planering tycker jag i varje fall är ganska
verklighetsfrämmande. Jag tror heller inte, att någonting sådant kan realiseras
med mindre än att staten också äger eller har större inflytande över näringslivet
i dess helhet. Man kan nog i varje fall bestämt utgå ifrån att privatkapital
inte i större utsträckning kommer att placeras i ett av staten dirigerat
näringsliv. Man måste väl i stället säga, att på näringslivets område böra de
fria krafterna lämnas så stort spelrum och få vara så oberörda av samhällsingripanden
som möjligt. Man måste ta hänsyn till var de gynnsammaste betingelserna
för en produktion föreligga, då man bestämmer var densamma skall
förläggas. Jag tror att ett statligt dirigerande härutinnan kommer att innebära
en fördyring av produktionen i stället för, som man i allmänhet tror. ett förbilligande
av densamma.

Det har ju i diskussionen örn tomtvärdestegringen och markpolitiken alltid
framförts det argumentet, att de höga tomtvärdena fördyra produktionen och
höja hyresnivån. Jag vill långt ifrån vara någon försvarsadvokat för dem som
betinga sig sådana höga tomtvärden. Jag vill tvärtom säga, att det inte är
riktigt, att en medborgare genom att kanske endast någon dag eller någon vecka
äga en tomt kan få göra sig vinster på flera tusen kronor. Detta är enligt
min mening ett sätt att missbruka den heliga privatäganderätten. Jag anser
för min del, att denna bör bibehållas, men den bör inte få missbrukas på sådant
sätt som ofta sker från tomtjobbarnas sida. Emellertid har folk i allmänhet en
fullkomligt överdriven föreställning örn tomtvärdenas inverkan på hyresnivån
och på produktionens fördyring. En företagen utredning har ju visat, att i allmänhet
utgör tomtprisets andel i hyresvärdena inte mer än 5 procent i städernas
centrala delar och 4 procent i ytterområdena. Jag kan ju nämna, att i en i
dagarna utkommen skrift om byggnadskostnader och bostadspolitik säger vederbörande
författare på ett ställe, att även örn tomtmarken ställdes gratis
till förfogande, skulle hyrorna ändå inte sjunka med mer än 4 procent. Därför
är jag mycket tveksam, huruvida en så radikal åtgärd som att överföra tomtmarken
i samhällenas ägo skulle komma att ge rum för någon avsevärdare
prissänkning vare sig beträffande hyrorna eller produktionen i övrigt.

I de nuvarande hyresvärdena ingå tätorternas sociala, ekonomiska och
kulturella förmåner i kapitaliserad form. Man trängs örn tomtplatserna i städerna,
och därför drivas tomtvärdena också i höjden. Jag kan inte underlåta
att påpeka, att på detta område medför den så mycket omtalade flykten
ifrån landsbygden ett för städer och samhällen icke önskvärt resultat.

Trots de anmärkningar, som jag framfört mot utskottets förslag, är jag
ändå, herr talman, av den uppfattningen, att det nuvarande tillståndet på hithörande
område inte är till fyllest, utan att åtminstone sådana åtgärder böra
vidtagas, att samhällena äga möjlighet att i god tid planera sin bebyggelse.
Att jag vänt mig mot detta utskottsutlåtande beror emellertid därpå, att de
frågor, som röra tomtmarken och den med denna sammanhängande bebyggelsen,
för närvarande äro föremål för en hel rad utredningar. Jag kan inte förstå
annat än att det vore skäl att avvakta dessa utredningars resultat. Särskilt
vill jag peka på den i fjol begärda utredningen, som gick ut på en sådan utvidgning
av expropriationslagstiftningen, att man även mot ägarnas vilja skulle
kunna expropriera mark. Denna utredning tror jag går relativt långt, då det
gäller att tillmötesgå motionärernas önskemål. Örn jag ställer de resultat,
jag förmodar att denna utredning kommer till, vid sidan av de resultat, som
den i dagarna avslutade stadsplaneutredningen framlagt, kan jag inte finna

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

annat än att det område, som ligger mellan dessa båda kommittéers verksamhetsfält,
är synnerligen litet. Det kan ifrågasättas örn icke dessa båda utredningar,
åtminstone vad det gäller tomtmarkerna, helt täcka vad motionärerna
vilja ha fram. Denna stadsplaneutredning säger nämligen i sitt betänkande,
att två olika planer skola upprättas, dels en regionplan och dels en generalplan.
Vad beträffar generalplanen heter det i utredningens betänkande enligt referat: »Generalplan

skall i regel finnas för städer och stadsliknande samhällen.
Den skall antas av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet men
behöver inte fastställas. På den egentliga landsbygden äger länsstyrelsen förordna,
att generalplan skall upprättas, örn så finnes påkallat. Generalplan är
inte förenad med rättsverkan, men kan erhålla sådan genom ett särskilt förordnande
som meddelas av Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Genom sådant förordnande
får icke nybyggnad ske i strid mot generalplanen.»

I detta uttalande säges ju tydligt ifrån att, då en generalplan gjorts upp och
stadfästs, bebyggelse icke kan ske mot dennas bestämmelse. Det är ju precis
vad man vill uppnå från motionärernas sida beträffande möjligheterna att planlägga
bebyggelsen på lång sikt. Jag anser därför, att den planläggning av bebyggelsen,
för vilken det i detta betänkande ges rum, och denna kontroll över
bebyggelsen med expropriationsrätt mot ägarnas vilja faktiskt ger så pass vidgade
möjligheter att disponera tomtmarkerna, att jag icke heller på detta område
kan finna, att det blir något större utrymme till övers för ytterligare utredningar.
Vill man nämligen hålla sig inom nuvarande gränser för rättspraxis
och rättsregler, tror jag inte att man kan komma närmare målet än vad
denna stadsplaneutredning har kommit och den i fjol begärda utredningen kan
komma.

Av dessa skäl anser jag, herr talman, att det icke är lämpligt att på detta
stadium föranstalta örn en utredning, som skulle läggas ovanpå alla de andra
utredningarna. En sådan utredning skulle enligt min mening i stället endast
åstadkomma förvirring i de övriga pågående utredningarnas arbete. Jag anser
det vidare stå i överensstämmelse med riksdagens arbetssätt, att man inte skall
begära en utredning på ett område, där utredningar tidigare pågå. Jag tror
heller inte, att man i detta fall skulle förlora någonting på om man läte den
nu planerade utredningen falla och i stället avvaktade de resultat, som kunna
framkomma genom nu pågående utredningar, för att sedan, om så skulle bli
nödvändigt, låta den nu begärda utredningen bli en komplettering till dessa.

^ Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och herr
Swedberg avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Swedberg.

Hörr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har begärt ordet för att bolt och
fullt instämma i ett uttalande av utskottsmajoriteten. Det heter nämligen på s. 7
i utskottsutlåtandet på följande sätt: »Problemet att till samhället indraga den
oförtjänta jordvärdestegringen, en indragning, örn vars berättigande meningarna
knappast äro delade, har visat sig vara svårlöst.» Jag skulle nästan vilja säga,
att detta är det; enda riktiga, som står i hela det av utskottsmajoriteten avgivna
utlåtandet.

Jag har såsom ledamot av 1911 års värdestegringsskattesakkunniga i någon
mån haft anledning att syssla mod problemet om jordvärdestegring och jordvärdestegringsskatt.
När utskottsmajoriteten som sin mening uttalar, att detta
problem är svårlöst, kan den förvisso stödja sig på mycket omfattande erfarenheter
från det tidigare utredningsarbetet i detta ämne. När man först ställes inför

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

denna fråga, tycker nian nog, att den är ganska enkel. Man säger sig, att vinsterna
av en jordvärdestegring ofta äro oförtjänta, och man tycker det är klart att
sådana vinster skola indragas till det allmänna och komma alla medborgare till
godo. Men när man sedan tränger närmare in i problemet, blir det alltmer invecklat.
Det blir krångligare ju mer man sysslar med detsamma. Ett faktum är,
att ännu ingenting väsentligt kunnat åtgöras från statsmakternas sida i detta
sammanhang.

Vi ha sedan ungefär ett halvt sekel tillbaka arbetat med detta problem utan
att komma fram till några praktiska avgöranden. Jag skall inte här för kammaren
skildra jordvärdestegringsproblemets lidandeshistoria i vårt land utan endast
nöja mig med några korta konstateranden. Den första motionen i riksdagen
i denna fråga väcktes för ungefär 50 år sedan. Sedan har det under årens lopp
motionerats i frågan gång på gång. Olika sakkunnigutredningar ha tillsatts. Vi
ha haft 1909 års värdestegringsskattekommitterade, vars betänkande resulterade
i ett författningsförslag, och 1910 års värdestegringsskattekommitterade. Därefter
ha nya motioner väckts i ämnet. Vi fingo kommunalskattesakkunnigas uttalanden
1917, vidare det bekanta Landén-Köhlerska förslaget 1917 och en utredning
av kammarrätten 1918. Sedan framlades propositioner både till 1919 och
1920 års riksdagar utan resultat, o. s. v. o. s. v. År 1941 tillkallade finansministern
1941 års värdestegringsskattesakkunniga. Vi grepo oss an med det sega
ämnet och knåpade efter mångå mödor ihop ett betänkande. Jag måste tyvärr
säga, att det är ganska länge sedan ett sakkunnigutlåtande har blivit så sönderkritiserat
som detta utlåtande verkligen blev. Det har ju inte heller medfört något
förslag från regeringens sida.

Alla dessa omständigheter, som jag här helt kort har antytt, ha naturligtvis
varit bekanta för motionärerna. De ha förstått, att man svårligen kan komma
fram på den vägen. Vad gör man då? Jo, man avger den mycket enkla förklaringen,
att, eftersom det inte går att lösa problemet genom en värdestegringsbeskattning,
så upphäver man helt enkelt äganderätten. Man överför densamma
till samhället, och så är problemet ur världen. När jag läste detta uttalande i utskottsutlåtandet
kom jag, herr talman, att tänka på den bekante salongsillusionisten
och trollkarlen Dante, som uppträdde här i Stockholm för ett antal år sedan
och vann en sådan popularitet. Han utförde med stor fingerfärdighet och
under uttalande av det mystiska ordet »simsalabim» de mest invecklade konststycken
och gjorde stor succé. Han förvände synen på folk — dock bara för en
stund, ty man kunde naturligtvis sedermera upptäcka vad som verkligen hade
ägt rum. Jag tror, att man även på liknande sätt skulle kunna karakterisera vad
utskottet här har uttalat. Jag tror inte, att saken är så förfärligt enkel att man
kan klara upp den blott genom att, som det heter, »göra samhället till ägare av
marken», och att därmed alla besvärligheter äro undanröjda.

Innan jag närmare utvecklar varför jag hyser den meningen, skulle jag emellertid
vilja säga ett par ord närmast med anledning av vad den föregående talaren
yttrade. Utskottsmajoriteten är inte beredd att rekommendera detta överförande
av äganderätten till marken i hela dess vidd utan gör undantag för jordbruksjord.
Varför man har uteslutit jordbruksjorden vet jag inte, men man kan
ju tänka sig olika anledningar. Det kan ju bero på »överväganden av politisk
art», som det brukar heta här i riÉsdagen. Det kan ju också ha sin grund, i att
man här tar ett första steg, och att man sedermera har för avsikt att gå vidare.
Den föregående talaren föreföll mig hysa viss misstanke beträffande detta undantagande
av jordbruksson ifrån utredningen och ställde vissa frågor till utskottets
ordförande, som jag hoppas att han får besvarade. Huruvida dessa svar
bli så formulerade, att de tillfredsställa honom i full utsträckning, och örn de

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

avlägsna de misstankar, som lian enligt min mening på goda grunder i detta avseende
hyser, kanske vi få se örn en stund.

Men hur skulle det gestalta sig, örn denna utredning en gång i världen ledde
till praktiskt resultat på det sättet, att man införde ett visst system för den icke
till jordbruk upplåtna jorden och hade hvar jordbruksjorden under ungefär hittillsvarande
rättsliga förhållanden? Varje människa förstår ju, att det här skulle
uppkomma en motsatsställning, som skulle leda till ofrånkomliga slitningar och
irritationer, vilka förr eller senare måste avlägsnas. Såvitt jag förstår, kunna
de inte avlägsnas på annat sätt än att man antingen måste avskaffa den lagstiftning,
man här tänker sig för samhällena, och låta det hela vara ungefär
som nu, eller också måste man ta med även jordbruksjorden i hela detta stora
system. Jag tror, att det är misstankar av denna art, som den föregående talaren
har hyst.

(Jag skall nu be att få säga några ord beträffande den del av problemet,
som gäller att samhället skulle göras till ägare av marken i städer och stadsliknande
samhällen, i tätorter överhuvud taget. Hur skulle förhållandena där
komma att gestalta sig genom att samhället, såsom man här tänker sig, omvandlas
till ägare av marken? Ja, jag föreställer mig att detta skulle betyda,
att det tomträttsinstitut, som vi nu lia, skulle träda i äganderättens ställe,
d. v. s. ges en hundraprocentig, en generell tillämpning. Varför nian vill förfara
på detta sätt har man ju utsagt i utskottsutlåtandet. Det är ju med hänsyn
till hyresnivån i tätorterna. Man menar, att får man kontroll över markkostnadema,
då får man också möjligheter att reglera hyrorna på ett för det
allmänna och för hyresgästerna tillfredsställande sätt. Man får med andra ord
möjligheter i sin hand att hålla hyrorna nere. Men, även örn man skaffar sig
ett generellt verkande tomträttsinstitut, är det så alldeles säkert, att ett sådant
institut är i tillfälle att under alla omständigheter förhindra en hyresstegring?
Så vitt jag begriper är svaret på den frågan icke utan vidare givet, även örn
måhända en eller annan skulle kunna tycka så. Det har ju här redan antytts,
att hyresstegringen är i mindre mån beroende på tomtvärdet än fastmera på
andra omständigheter. Den beror ju främst på att efterfrågan på lägenheter
är stor samtidigt som tillgången är liten. Tomtmarkspriset inverkar, som jag
sade, inte i högre grad, och även om det skulle kunna tänkas, att det skulle
kunna bibehållas något så när konstant, motverkas eller förhindras härigenom,
så vitt jag begriper, icke en hyresstegring. Ett relativt konstant markvärde
innebär inte enligt min syn på saken någon garanti för att avkastningsvärdet
eller det med ledning härav beräknade byggnadsvärdet förblir konstant. Avkastningsvärdet
på en byggnad, uppförd på tomträttsmark, kan nämligen under
upplåtelsetiden undergå ganska betydande värdestegring, beroende på den
allmänna prisutvecklingen eller på att byggnadens läge genom stadens tillväxt
eller bättre kommunikationer blivit fördelaktigare. Det är sålunda uppenbart,
att, även om tomtmarken behålles i stadens ägo och upplåten med tomträtt,
motionärernas syfte att undvika en höjning av hyrorna därmed icke är
vunnet.

Det säges att uppslaget till dessa ytterst omfattande projekt skulle ha sin
grund i vissa erfarenheter från England. Jag är inte okunnig örn att en av
motionärerna under kriget har vistats i England, och skaldens ord, att den som
gör en resa har något att berätta, äger viii sin tillämpning även i detta fall.
Men örn vi vilja vara uppriktiga mot varandra här i kammaren, så måste vi
väl också säga oss, att förhållandena i fråga om den sociala strukturen i England
och i Sverige liro ganska litet jämförbara. Även jag har vissa erfarenheter
från England. Där finnes ju en industrialism, som inte alls har någon mot -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

svårighet i Sverige, och industridistrikt av ett slag, som vi lyckligtvis ha varit
alldeles förskonade från. De reflexioner, som man kan göra med anledning
av tillståndet i England, har man så vitt jag förstår inte alls anledning att
göra i Sverige. Jag har med tillfredsställelse observerat — om det nu var i
motionen eller i utskottsma joli te tens utlåtande •— att man nog i viss mån medgav,
att förhållandena inte äro alldeles likartade. Men i alla fall vill man inte
för den sakens skull gå miste örn en utredning av denna beskaffenhet.

Motionens syftemål är, för att använda ett milt uttryck, synnerligen långtgående.
Så vitt jag kan erinra mig, har inte på ganska många år inom den
svenska riksdagen överhuvud taget väckts ett förslag, som spänner över så fantastiskt
omfattande områden som detta. Det berör politiska, samhällsekonomiska,
stats- och författningsenliga frågor av allra största räckvidd.

När man studerar motionerna och även i viss mån utskottsutlåtandet, gölman
samtidigt med denna iakttagelse även en annan observation, som inte saknar
intresse. I viss mån synes nämligen, enligt vad jag tycker mig ha iakttagit,
motionärernas uttalande innebära ett ställningstagande i förväg till spörsmål,
som just genom den begärda utredningen borde klarläggas. Det är ju
ganska ovanligt, att man nedtecknar sina uttalanden i den formen.

En mycket lång råd av remissinstanser har uttalat sig i dessa spörsmål. Jag
vill ge utskottets ordförande den komplimangen, att han på ett utmärkt sätt
har redovisat dessa uttalanden för kammaren genom att i en särskild bilaga
foga dem till utskottsutlåtandet. Nu föreställer jag mig emellertid, att kammarens
ledamöter inte haft tid att närmare studera denna bilaga. Vi äro ju
också så överhopade av arbete under detta skede av riksdagen, att tiden knappast
medger detta. Men annars skulle jag nog vilja rekommendera dessa mycket
omfattande remissvar till allmän läsning. De ge åtskilliga tankeställare,
och jag har mycket svårt att förstå, att utskottsmajoriteten har kunnat skriva
så pass positivt som den gjort mot bakgrunden av det remissmaterial, som är
för handen.

För egen del, herr talman -— och därmed skall jag sluta dessa korta reflexioner
—- instämmer jag med Svenska stadsförbundets styrelse, när den i sitt
yttrande uttalar, att »motionärerna överskattat behovet av vad de benämnt
''samhällsplanering i nationell skala’ för vårt lands vidkommande och genomförbarheten
av en så ingående planering av detta slag, som motionärerna synas
räkna med».

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den av herrar Fahlman oell
Ljungqvist avgivna reservationen.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Så vitt jag kunnat finna av de till utskottsutlåtandet
fogade reservationerna äro reservanterna ense med utskottsmajoriteten
därom, att den ekonomiska och sociala utvecklingen har medfört,
att nu gällande regler för samhällsplaneringen måste bli föremål för översyn
och åtgärder från samhällets sida. Betecknande är också, att reservanterna
icke kunnat ena sig örn en gemensam linje. Sålunda lia högerns reservanter av
principiella skäl gått emot en utredning örn samhällets äganderätt eller exploateringsrätt
till mark, som kan få betydelse för en framtida planering och utbyggnad
av städer och tätorter, och av principiella skäl lia de likaledes motsatt
sig en utredning örn samhällets anspråk på värdestegring å fastighet. De
förneka, att tomträtten skulle få någon större betydelse, örn den skulle komma
att praktiseras i ett större sammanhang. Samtidigt medge de dock, att
den haft betydelse för vissa tätortsområden, och de medge även, att kommu -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning om samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

nema i vissa fall ha intresse av att. exempelvis i och för bebyggelsens lämpliga
ordnande, komma i besittning av lämpliga markområden.

Herrar Hansson i Skegrie och Swedberg finna, så vitt jag rätt förstått innehållet
i deras reservation, ingen anledning till en saklig invändning mot de
i motionerna framförda tankegångarna, men då de mena, att den utredning,
som begäres av utskottsmajoriteten. redan är i gång eller kan komma att sättas
i gång på grund av riksdagens skrivelse förra året, hemställa de, att motionerna
nr 109, 346 och 449 i andra kammaren icke måtte föranleda till någon
andra kammarens åtgärd. Ur principiella och andra synpunkter synas de
däremot inte haft något att invända mot utskottsmajoritetens utlåtande.

I detta sammanhang kanske jag skulle svara på den fråga, som herr Hansson
i Skegrie framförde, nämligen vilken inställning utskottsmajoriteten intagit
i fråga örn den punkt i utskottsutlåtandet, där det heter: »Däremot beröres
icke den jord, som användes för rent jordbruksändamål, annat än i det fall,
att den är belägen i tätorternas utkanter eller så, att den kan förutses böra
exploateras för andra ändamål inom överskådlig framtid. Övrig jord, använd i
jordbruk, skulle däremot ligga utanför utredningen.» Under utskottsbehandlingen
av detta ärende var givetvis även denna fråga föremål för principiella
överläggningar, och jag tror nog, att herr Hansson därvidlag blev medveten örn
att utskottet menat precis vad utskottet skrivit och att icke en bokstav behöver
tilläggas eller tagas bort. Jag tror därför, att herr Hansson i Skegrie kan
känna sig ganska lugn på den punkten.

Utskottet har icke funnit de lagar, som för närvarande reglera kommunernas
rätt att planera den framtida bebyggelsen och bestämma markens framtida
disposition i strid mot den enskilda äganderätten, vara till fyllest. Vi fingo
även ett mycket drastiskt exempel på den saken inom utskottet vid en föredragning,
som utskottet hade enat sig örn. Det var Täby kommun strax utanför
Stockholm, som fick utgöra skolexemplet på vart det kan leda om den enskilde
får förfoga fritt över den mark som samhället är i behov av för att rationellt
kunna planera områden för bostadsbebyggelse, avstycka områden för allmänna
platser, såsom fritidsområden, parker, lekplatser o. s. v., eller för att avdela
områden, som böra anvisas industrien. Sålunda hade en markägare för villabebyggelse
avstyckat och försålt ett område, som av de kommunala myndigheterna
upptagits som industriområde. Ett annat område om cirka 500 hektar
hade Täby kommun bjudit 860 000 kronor för men samtidigt sagt ifrån, att
detta inte var sista budet. Kommunen var tvärtom villig att betala vad
någon enskild markspekulatör eventuellt skulle komma att betala. Enligt den
uppgift, som lämnades inför utskottet, var kommunen beredd att gå upp till
miljonen, ja till och med därutöver, örn det skulle behövas för att komma över
det omstridda markområdet. Sedermera blev det emellertid bekant för kommunen,
att markägaren hade sålt området till en enskild person för 860 000
kronor. Man har all rätt att förmoda, att det var en tomtjobbare, sorn fick
hand örn denna mark för det belopp, som Täby kommun hade bjudit.

Jag kan inte tänka mig att någon här i kammaren vill stiga upp och slå ett
slag för den mentalitet, som detta exempel blottar. Exemplet är tyvärr inte
heller ensamstående; det är tvärtom ett typexempel på den mentalitet, som sätter
egennyttan framför allmän ny ti an. Det anförda exemplet visar också, att utskottsmajoriteten
har rätt då den säger, att den enskilde markägaren för närvarande
har tämligen obegränsad frihet att förfara med sitt markinnehav, som
lian för sig finner bäst och mest ekonomiskt lönande utan att därvid behöva
taga större hänsyn till innebyggarnas eller samhället intressen.

Den erfarenhet man har av det nuvarande expropriationsförfarandet visar,

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning om samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

att det medfört så betungande kostnader för de samhällen, som använt sig därav,
att stadsplaneläggningen försvårats och i praktiken många gånger omöjliggjorts.
Det är möjligt, att 1942 års stadsplaneutredning kommit in på många
av de problem, som motionen sysselsätter sig med, men utskottsmajoriteten hav
dock funnit, att de frågor, som det här rör sig örn, förtjäna att komma in i
ett större sammanhang. Detta gäller inte minst markplaneringens betydelse
för det industriella livets sunda utveckling. Som det nu inånga gånger
varit veta vi, att kommunerna alltför ofta lockas till en osund konkurrens i
kampen örn att få en åtrådd industri förlagd just inom den egna hemkommunen.
Industriens förläggning är — det har ju också påpekats ifrån
herr Ljungqvists sida nyss, och det erkänner även utskottet — i första hand
en industriens egen angelägenhet. Men i det fall, att valet kommer att
stå mellan annars likvärdiga orter, kan det å andra sidan inte heller anses
opåkallat, att samhället får vara med och säga ifrån var det ur befolknings -politiska och sociala synpunkter kan bli lämpligast att förlägga denna industri.
Utomordentligt viktigt är sålunda ur befolkningspolitisk synpunkt, att en orts
industrier inte sysselsätta enbart kvinnor, medan på en annan ort enbart män
kunna få sysselsättning. Ur en sådan fördelning måste uppkomma svårlösta
befolkningsproblem. Ur samhällets synpunkt bör det vara så ordnat, att. industrierna
ur befolkningspolitisk synpunkt få komplettera varandra.

Utskottsmajoriteten har vidare icke heller a priori utgått från att den markvärdestegring,
som kan uppstå vid försäljning av mark, som är eller kommer
i samhällets ägo, skulle tillföras samhället. Även om det å ena sidan förefaller
utskottsmajoriteten mera sympatiskt, att samhället uppbär vinsten på
oförtjänt markvärdestegring, som uppkommer genom samhällets åtgöranden,
har utskottsmajoriteten å andra sidan utsagt, att denna värdestegring, som
skulle tillfalla samhället, behöver icke samhället vid en vidsynt markpolitik uttaga
utan kan sålunda återföra den till markens nyttjare eller brukare eller
vad man vill kalla dem.

Då utskottsmajoriteten funnit, att utredningen rörande motionerna II: 109.
346 och 449 behandar sådana frågor, som icke tidigare varit föremål för utredning,
att den av riksdagen begärda utredningen i anledning av motionerna
I: 31 och II: 73 år 1944 icke kommit till stånd och att redan i år begärts
utredning av motioner, som i viss mån äro besläktade med fastän icke så vittgående
som dessa, får jag hemställa till andra kammaren, att kammaren måtte
bifalla utskottets förslag, särskilt som den utredning, vilken sålunda skulle
komma till stånd, kan inkludera många av de övriga utredningar, som kammaren
redan förra året och tidigare i år begärt.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill uttala min odelade tillfredsställelse
med utskottsmajoritetens ställningstagande till de motioner, som
nu behandlas, vilka samtliga röra frågan om vilken markpolitik som statsmakterna
böra bedriva, därför att även örn utskottet föreslår en förutsättningslös
utredning innebär ändock motiveringen till detta förslag, enligt mitt sätt
att se saken, värdefulla deklarationer örn hur riksdagen med sin nuvarande
sammansättning från majoritetens sida ser på dessa frågor.

Utskottet är emellertid icke enhälligt. Högerns representanter i utskottet anse
tydligen, att allt egentligen är gott och väl, såsom det för närvarande är ordnat,
och bondeförbundets representanter räkna upp en rad såväl pågående som avslutade
utredningar i detaljfrågor för att sedan under hänvisning till dessa söka
förhindra, att problemet angripes i hela dess vidd. Den saken är gemensam för
samtliga reservanter, men de ha underlåtit att taga ställning till de missförhållanden,
som motionärerna påvisat. Högerreservanterna anföra bland annat.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. ra. (Forts.)

att »man får icke undervärdera den betydelse, som den enskilda äganderätten
till jorden Ilar för svenskt betraktelsesätt».

Jag vet icke, vad högerrepresentanterna mena med den saken, men det är väl
så, att i den formuleringen dölja sig högerns vanliga krav på att sådana missförhållanden,
som uppstå för och drabba folkets flertal på grund av ett fåtals
missbruk av sin äganderätt, egentligen ändock icke skola angripas. Högern kallar
detta betraktelsesätt för svenskt. Det är icke speciellt svenskt, utan ett sådant
betraktelsesätt är till finnandes i alla land, där det finns privatkapitalister,
och detta betraktelsesätt är då knutet till deras klass. Högermännen framställa
sig ofta gärna som den goda ordningens alldeles speciella företrädare. Men
är det ändock icke så, att när kapitalets intressen äro betjänta av anarki och
kaos försvara de detta tillstånd och kräva dess fortbestånd? Ty ingen vill väl
påstå, att den samhällsplanering med begränsade möjligheter för ingripande,
som här föreslås, är ett uttryck för ordning och planmässighet?

Här uppstå stora städer, industrisamhällen och andra tätorter planlöst, allt
efter utgången av kommuners och jordspekulanters inbördeskrig. Tidigare
blomstrande samhällen dömas till en borttynande tillvaro efter några av profitintressen
dikterade och utan hänsyn till medborgarnas flertal och intressen utförda
penndrag av mäktiga industrimagnater och bolagsherrar. På sina håll
ruva bolag och enskilda jordägare över av dem ägd jord och omöjliggöra därmed
en ur hela folkets synpunkter önskvärd utveckling för hela samhället. Å
andra sidan växa en del städer så mycket, att det icke är till nytta vare sig
för dessa städers innevånares vidkommande eller för hela landet. För att eliminera
dessa missförhållanden ha vi från vårt håll framburit förslag, som vi
utformat i vår motion. Vi förmena nämligen, att en del markägares bestämmanderätt
över den mark, som erfordras för byggnadsändamål, måste begränsas
mer än nu är fallet, och därför ha vi i vår motion pekat på att det gärna
icke kan gå till på annat sätt än att staten måste tillförsäkra sig förfoganderätten
över all den mark, som är erforderlig för att bereda anläggningsmöjligheter
för industri- och bostadsbyggnader i de områden, där samhällsintressena
kräva att de förläggas. Denna mark skulle enligt vår mening sedan av staten
endast utlämnas mot tomträtt. Av de inkomster, som i form av tomträttsavgälder
inflyta till staten, skulle de utgifter kunna bestridas, som bli erforderliga
för att ge markägarna skälig ersättning för ingreppet i deras fria förfoganderätt
över marken. Det är vidare enligt vår mening fråga om att staten
borde bestämma, vilka markområden som få utnyttjas för uppförandet av större
industribyggnader för olika ändamål och för tätbebyggelse av bostadshus.

Vad skall man då vinna med en sådan anordning? Jo, en hel rad fördelar
måste kunna vinnas. Örn någon kan peka på att de misshälligheter, som nu faktiskt
föreligga på en hel rad områden, skulle kunna undanröjas utan sådana radikala
ingrepp som här föreslås, vore det tacknämligt, örn han ville nämna, på
vilket sätt det skajl ske. Med den anordning, som jag här skisserat, skola industrianläggningar
kunna placeras på de platser inom landet, där det ur folkförsörjningens,
försvarets, trafikförhållandenas och befolkningspolitikens olika intressesynpunkter
är önskvärt, att de förläggas. Det skall icke längre bli en
planlös utveckling efter landsmåttstock. Vidare skall uppkomsten av sådana
arbetslöshetsområden, som nu uppstå, när industrier nedläggas, kunna förhindras
genom att statsmakterna dit skola dirigera nya industrier. Områden för
uppförande av bostadshus skola kunna upplåtas utan hänsynstagande till kommunala
gränsförhållanden eller andra omständigheter och förläggas till platser,
som skulle vara lämpliga ur såväl hälsosynpunkt som ur synpunkten av
nödvändigheten att tillgodose industriens behov av arbetskraft. Tomtjobbares

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

och enskilda markägares oförtjänta inkomster av jordvärdestegring skola omöjliggöras.
En nödvändig begränsning av stora städers tillväxt skall också kunna
genomföras. Den osunda konkurrenskampanj, som "påtalats här i kammaren
tidigare i dag och som pågått så många gånger mellan städer och kommuner,
skall kunna hävas. Man skall vidare kunna planera landet efter landsmåttstock
med hänsynstagande till vad trafikproblemen kräva för förbilligande av transportkostnaderna
och möjliggörande av ett effektivare utnyttjande av landets
krafttillgångar. En planmässig och rationell fördelning av industrien ute i
landet skulle också vara till fördel för jordbruket, och beredandet av möjlighet
till en centraliserad planläggning av åsyftat slag skulle faktiskt kunna bli ett
instrument för en utjämning av de beklagliga motsättningar mellan folket på
landet och i städerna, som faktiskt nu finnas.

Herr Hagberg i Malmö sade, att utskottet och motionärerna ha överskattat
behovet av åtgärder. Jag vill direkt fråga herr Hagberg i Malmö samt högerreservanterna
och även bondeförbundets reservanter: är det icke nödvändigt
att komma fram mot en lösning av dessa mångskiftande frågor, där missförhållanden
faktiskt föreligga? Dessa frågor sammanfalla med frågan örn en
inskränkning av den fria förfoganderätten över i enskild ägo varande jord.
Vilja ni verkligen svara nej på den frågan? Och örn ni svara ja, vad rekommendera
ni för åtgärder för att lösa de frågor på skilda områden, ^som jag här
berört? Flera kunna vid behov anföras. Örn man icke vill påstå, att allt är
bra som det är. hur vill man då åstadkomma en förbättring? Jag motser svar
på frågan.

För övrigt har jag med största intresse tagit del av den motion, som väckts
av två bonderepresentanter här i riksdagen, trots att denna motion icke går in
på de omfattande frågor, som de övriga motionerna beröra. I den motionen
föreslås en utredning av frågan örn överförande i samhällets ägo av för ^städernas
bebyggelse nödvändig tomtmark, och motionärerna pavisa, att en sådan
åtgärd borde vara möjlig att genomföra och att den skulle bli till båtnad för
samhället. Jag betraktar detta initiativ från bondehåll såsom en gärning, som
verkar till fördel för en önskvärd avspänning i de motsättningar, som ofta
framträda mellan städer och landsbygd och mellan arbetare och bönder, och jag
anser, att motionen är glädjande, därför att den visar, att även bland bönderna
finnas de, som förstå sig på att differentiera begreppet jordägare. De jordägare,
som i hårt arbete bruka sin jord för att folket skall få bröd, missbruka icke
sin äganderätt till jorden, och därför önskar enligt min mening inte heller
någon riktning inom arbetarrörelsen att beröva dem rätten till jorden. Arbetarna
och bönderna ha tvärtom ett gemensamt intresse av att resa motstånd mot den
enda verkliga fiende, som finns till bondens rätt till jorden, nämligen mot det
hänsynslösa privat- och bankkapitalet — alltså mot de krafter, som äro identiska
med det slag av jordägare, vilka spekulera i såväl de enskilda medborgarnas
som kommunernas behov av tomter och markutrymmen och som spekulera
i oförtjänt jordvärdestegring. Mot dessa intressen utgör den i motionerna föreslagna
och av utskottet förordade utredningen ett hot. Därför är det naturligt
att högern bekämpar förslaget, då högerpartiet är skapat av just dessa krafter
för att tillvarataga deras intressen. Men det ligger någonting onaturligt y att
de två bondeförbundsrepresentanterna, som motionerat i frågan, icke erhållit
ett helhjärtat och odelat stöd från sitt parti, vilket man brukar kalla för böndernas
speciella parti.

Motionärernas och utskottets förslag ligger även i linje med ett flertal punkter
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Detta program måste nu i största
utsträckning få karaktären av ett dagspolitiskt handelsprogram för den riks -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

dagsma.joritet, som tillika med liela arbetarrörelsen givit sin anslutning till detsamma.
Det är därför att hoppas, att regeringen i en snar framtid skall få en
sadan sammansättning, att dess vilja och strävanden komma att sammanfalla
med vad arbetarrörelsen önskar. Sker detta, då torde den nu föreslagna
utredningen kunna genomföras i ett sådant tempo, att den kan komma att resultera
i nödvändiga åtgärder redan inom en snar framtid.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har begärt ordet för att gå in på den motion,
som min ärade företrädare här på talarstolen senast behandlade, nämligen
motionen II: 109 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund.
Örn den motionen hade framförts av en socialdemokrat eller exempelvis av
herr ^Persson i Stockholm eller någon annan kommunist, skulle jag icke alls
förvånat mig över densamma. Då skulle det ha varit precis i stil med deras
linie, och det vöre ingenting att säga örn den saken. Var och en arbetar naturligtvis
efter sitt program. Nu har den emellertid i stället framförts av en självägande
bonde och en förståndig sådan i vanliga fall i Uppsala län och av en
visserligen ny men dock ledamot av andra kammaren i Stockholms län, tillhörande
ett parti, som vill ha nästan ensamrätt att representera den svenska bonden,
som innerst inne beträffande jordfrågan aldrig lämnar tanken på äganderätten.
Jag har sett otaliga exempel på och själv varit med örn att så snart
det finns möjlighet vill man ha en egen bit att bruka, och man vill också ha
möjlighet att bestämma över densamma.

Herr Persson i Stockholm gav sitt klara och tydliga erkännande åt motionen,
och det förstår jag sa väl, och det skall jag icke bråka örn, men jag undrar
vad herrar motionärer själva tänkte, då de fingo detta oreserverade gillande.
Och vad komma deras valmän i Stockholms län att säga, då de få höra detta
erkännande från det hållet? De bli nog inte särskilt glada, det har jag reda på
förut. Och varför? Jo, därför att för det första är det alldeles riktigt, att deras
motion, som herr Persson i Stockholm sade, skulle kunna vara direkt tagen ur
socialdemokraternas efterkrigsprogram, och för det andra ha vi ju, som alla
veta, i Stockholms län det ställt på det viset, att vi ha mark. som kan tänkas
bil tagen i anspråk för sådana ändamål, som motionen avser, i mycket stor utsträckning.
Vi ha samhällen åt alla håll längs trafiklederna från Stockholm.
och vi lia liknande förhållanden ute i skärgårdskommunerna o. d. Vi ha också
utsikt att på annat håll mycket stora markområden komma att användas
till tomtmark, nämligen där det stora flygfältet är avsett att förläggas, i Hammarby,
Vallentuna och Skånela kommuner.

Jag vet hurudan stämningen är där ute. När jag skrev en artikel och berörde
denna fråga i våra ortstidningar, vet jag att det framställdes fordran från
markägare, som tillhöra bondeförbundet, att den artikeln mot herrar Hansson i
Skediga och Boman i Stafsund skulle tagas in i bondeförbundspressen, men
det var val litet för mycket begärt, att en högermans inlägg skulle tågås in i
sådana tidningar.

Man skulle ju kunna förstå alla de herrar, som nu ivra för detta förslag,
ifall det vöre så, att det skulle bli bättre och billigare på något sätt, om jordägarna
mot sin vilja skulle tvingas överlåta mark till staten eller till samhällena.
Men, ärade kammarledamöter, vi ha nyligen varit med örn att göra en affär,
som åtminstone borde ge herr Boman i Stafsund, som bor så pass nära, åtskilligt
att tänka på. Det var när vi saide mark på Bergshamra kronoegendom
till Solna stad. Det gällde ett litet område, jag vill minnas det var 28 tunnland.
Örn det skulle vara fel, reserverar jag mig på den punkten. Det var i alla
fall ett jämförelsevis litet område. Jag vet precis hur det ser ut på marken

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

Området är taxerat till omkring 1 000 000 kronor. Då kunde man ju tänka
sig, att när det gällde ett område utanför Stockholms stad, skulle vi här i riksdagen
sälja det billigt, men bur gjorde vi? Jo, i stället för taxeringsvärdet
togo vi nära 3 000 000 kronor. Tro herrarna, att ett sådant område kommer
att bli billigare sedan det kommit i stadens hand, eller att man kommer att driva
välgörenhet med den mark, som man har fått hand örn? Nej, helt säkert
icke. Jag känner många kommunalmän i Solna stad, och jag vet, att det är affärsfolk.
De komma helt säkert att ta bra betalt och göra stora pengar till staden,
men örn det kan vara till någon nytta för de intressen, som herrar Hansson
i Skediga och Boman i Stafsund representera här i riksdagen, ^är en helt
annan sak. Jag skulle icke heller tro, att det kommer att bli till någon nytta
i andra liknande fall, då det gäller områden längre ut i vårt län.

Vilka ha för övrigt varit de största jobbarna med mark här kring och i huvudstaden?
Såvitt jag vet är det staten genom djurgårdskommissionen och
Stockholms stad. Jag kan icke se, att de på något sätt idka någon välgörenhet.
När djurgårdskommissionen säljer till Stockholms stad är det ett väldigt
bråk, och staten tar mycket bra betalt, och på samma sätt gör sedan staden,
när den säljer i sin tur. Det har sagts mig från köpares sida, att staden för en
mycket hård politik, när den säljer tomter. Helt säkert är det därför sa, att
det icke skulle bli så värst mycket bättre på något annat sätt.

Men denna motion är också ur en annan synpunkt betänklig. Såg ni, hur
kvickt den vakne herr Persson i Stockholm högg in på denna motion och pekade
på hur fin den var. Ja, det komma nog herrar motionärer att få höra en
gång till, men det blir kanske vid ett sådant tillfälle, då ni icke vilja vara med
längre. Såvitt jag känner herr Persson rätt, så glömmer han inte detta. När
herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund och andra bondeförbundare
komma och säga, att nu vilja vi icke vara med längre, så säger säkert herr Persson:
»Varför vill ni inte det? Ni ha ju dock varit med om principens införande.
Varför stannar ni nu?» Ja, den risken få ju herrarna ta, det kan inte hjälpas.

Jag finner alltså uppläggningen av denna motion vara äventyrlig. Vi veta ju,
att herr Bomans företrädare var något äventyrlig i sin politiska gärning, men
nog hade Stockholms läns valmän inom bondeförbundet väntat sig något annat,
när de valde herr Boman i Stafsund, som annars är en förståndig och klok
man och har en framskjuten ställning inom organisationer o. d. inom Stockholms
län.

Jag har, herr talman, velat framföra dessa synpunkter. Jag skall icke gå
mera in på frågan, eftersom herr Ljungqvist redan har anfört så mycket beträffande
den övriga delen av utskottsutlåtandet. Jag ber därför endast att få
instämma i den reservation, som har avgivits av herr Fahlman och herr Ljungqvist.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag fäste mig vid några vändningar,
som herr Hagberg i Malmö hade i det anförande, som han höll för en liten stund
sedan. Han började med att med en beundransvärd öppenhet slå fast, att det
enda sakliga i utskottets utlåtande var fastställandet av hans eget misslyckande,
det misslyckande, som han råkat ut för i egenskap av en av utredningsmännen
angående den planerade jordvärdestegringsskatten, som har varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet vid flera tidigare tillfällen. Jag kail i det sammanhanget
endast instämma i vad herr Persson i Stockholm sade i sitt anförande,
då han frågade, hur man tänker sig att kunna komma till rätta med detta problem.
Det har ju tydligt visat sig, att man icke har möjligheter att bemästra

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

det med den jordvärdestegringsskatt, som tid efter annan har dykt upp i diskussionen.
^ Man kan dock icke komma ifrån, att det här är fråga om ett problem
av sådant slag, att det bör bli föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Jag skall bara nämna några exempel.

Det första exemplet hämtar jag från en västsvensk stad, där stadsfullmäktige
för någon tid sedan beslöto att inköpa ett tomtområde av villatyp för en
summa av 1 500 000 kronor. Örn nödvändigheten av köpet rådde praktiskt taget
inga delade meningar, men ändå hyste man vid voteringen vissa betänkligheter
med hänsyn till köpesumman. Det visade sig nämligen i detta fall, att för 40 år
sedan hade samma tomtområde inköpts av markägaren för 30 000 ä 40 000 kronor.
Sedan hade samhället utvecklats. Man hade dragit fram gator och ledningar.
Markägaren hade icke gjort något i värdestegrande syfte. Han hade levt sitt
liv och hade kanske reparerat sin villa, men efter 40 år hade detta tomtområde
40-dubblats i värde. Det finns väl knappast någon, som icke vill göra gällande,
att det ur rättvise- och allmänhetens synpunkt hade varit riktigare, att denna
jordvärdestegring kommit det allmänna till godo i stället för den enskilde tomtägaren,
som nu kunde tillgodoräkna sig denna oerhörda vinst.

Jag kan också nämna ett annat exempel, som jag har hämtat ur statens offentliga
utredningar för år 1928. Fastighetsdirektören i Stockholm anför där ett
fall, då det gällde att inköpa ett hektar jord i Stockholms närhet för åstadkommande
av en viss vägförbindelse, som staden skulle draga fram till ett utanför
staden beläget samhälle och som naturligtvis också skulle komma markägaren
synnerligen väl till godo vid försäljning eller bebyggande av bredvidliggande
område. Här rörde sig kravet som fastighetsdirektören själv sade, örn ett fantastiskt
belopp. Det var ett område ungefär så stort som Gustav Adolfs torg, och
för det begärde man 4 000 000 kronor. Här kan man verkligen tala örn ett missbrukande
av äganderätten, för att använda ett uttryck, som redan förut har fällts.

Jag skall nämna ett tredje exempel, som är alldeles aktuellt. Det gäller en
kommun, som är belägen i Stockholms närhet. Denna kommun erbjöds för någon
tid sedan ett markområde på 190 tunnland. Ägaren ville icke sälja till någon
annan än denna kommun. Plötsligt uppträdde emellertid en representant
för storfinansen här i landet och sökte kontakt med de kommunala myndigheterna.
Han föreslog, att man skulle göra ett skenköp, därför att han var synnerligen
intresserad av att få detta markområde på grund av att han ägde stora
markområden i dess närhet. Han föreslog nu kommunen, att kommunen skulle
inköpa området av markägaren och sedan i sin tur sälja det till honom. När de
kommunala myndigheterna nekade, så vad skedde? Jo, han förklarade, att örn
inan icke gick med på detta, komme han för framtiden att göra allt för att förhindra
kommunens framtida utveckling.

Man behöver alltså^ icke resa till England, herr Hagberg i Malmö, för att få
ganska starka bevis på nödvändigheten av den lagstiftning, som här är föreslagen.
Man behöver bara lara till Saltsjöbaden, sa far man alldeles tillräckligt med
material för att man skall bli klar över nödvändigheten av att något göres.

Herr Thorell var inne på en annan sak, som det kanske kan synas, som örn
det lag något uti. Han gjorde gällande, att staten, i den mån den varit tomtägare
och försålt sina tomter, sannerligen icke heller underlåtit att ta ordentligt betalt
för desamma. Ja, det är alldeles riktigt, men vad beror detta på? Jo, det beror
helt enkelt på det nu rådande systemet. Örn icke staten och det allmänna
tillgodoräknade sig denna förtjänst, skulle den ju bara utnyttjas och övergå till
de enskilda byggmästarna, till do enskilda företagarna. Det är anledningen till
att den företeelse har uppstått, sorn man naturligtvis kan påvisa när det gäller

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning om samhällsplanering och, samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.) .

försäljning av såväl ecklesiastika som andra statliga jordar. Örn nian emenertia
övergår till det system, som här nu föreslås, undanröjas ju möjligheterna till
tomtvärdestegring och möjligheterna till tomtjobberi i fortsättningen.

Reservanterna" ha i sin reservation såsom huvudskäl anfört — så uttryckte herr
Ljungqvist det, örn man frånser hans principiella betänkligheter — att det redan
skulle pågå utredningar, som behandla denna angelägenhet. Jag är icke alldeles
övertygad om att detta stämmer. I dagarna föreligger 1942 års stadsplaneutredning,
och till denna utredning ha de av utredningen tillkall adesakkmmiga fogat
ett särskilt yttrande. Det är arkitekterna Häggbom och Lindström, representerande
respektive byggnadsstyrelsen och tekniska högskolan i denna utredning.
De säga bland annat följande: »Stadsplaneutredningen har sålmida icke
tillfredsställande behandlat de gränsfrågor mellan byggnadslagstiftningen och
expropriationslagstif bringen, som äro av grundläggande betydelse för den förras
utformning och tillämpning.» De säga vidare på s. 649: »Det kan ifrågasättas,
örn icke all mark eller nyttjanderätt till mark inom område, som sålunda avses
för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i allmän ägo genom inlösen.
Mångå komplicerade frågor, som icke kunnat bemästras på ett tillfredsställande
sätt, skulle härigenom få en klar och entydig lösning, såsom frågan örn gatumarks-
och gatukostnadsersättning. Här torde ej vara, platsen att närmare ingå
på dessa spörsmål och alla deras ekonomiska och sociala konsekvenser, men de
böra icke förbigås vid lagstiftningens slutliga utformning.»

Av dessa båda sakkunnigas yttranden framgår ju med ali önskvärd tydlighet,
att stadsplaneutredningen icke, som man måhända skulle kunna tro, har
behandlat just det problem, varom här är fråga.

Vad sedan beträffar den reservation, som har framlagts av herr Hansson i
Skegrie och herr Swedberg, vill jag göra herrarna uppmärksamma på att den
expropriationsutredning, som beslutades vid 1944 års riksdag, endast gäller en
utvidgning av de ändamål, för vilka expropriation skall kunna ske, men däremot
icke värdering av expropriationer, och man kan därför icke heller säga, att den
utredningen skulle täcka den av motionärerna och utskottet ifrågasatta utred ningen.

, , . -

Herr talman! Med hänvisning till att sa mycket redan tidigare har sagts principiellt
i denna fråga ber jag att med vad jag i korthet sagt få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr talmannen, som under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna,
lämnade på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Hagberg i Malmö, som yttrade: Herr talman! Den senaste ärade talaren
bestred icke, att det allmänna, när det gäller försäljning^ till enskilda, understundom
kan betinga sig ganska kraftiga priser. Han ansåg emellertid, att det
var tämligen i sin ordning, att det allmänna pa detta sätt tillgodogjorde sig den
värdestegring, som uppkommit. Jag skulle vilja fråga den ärade talaren, hur
han har tänkt sig problemet, när det gäller det allmännas försäljning till det
allmänna, vilket är väl så vanligt som att det allmänna säljer till enskilda. Jag
tänker på det fall, då kronan säljer till kommuner. Jag har tyvärr som kommunalman
haft ganska mycket att göra med sådana saker, och jag får säga, att
de priser, som kronan i allmänhet betingar sig, när den säljer till en kommun,
äro sådana, att vanliga enkla enskilda tomtjobbare framsta som veritabla klå-^
pare i detta sammanhang. Jag skall anföra ett litet exempel. \ i skulle utvidga en
kyrkogård i Malmö för en del år sedan och behövde köpa mark av domänstyrelsen.
” Taxeringsvärdet var 19 öre per kvadratmeter, men domänstyrelsen be -

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

garde 1: 25. Jag vet icke vad sådant kallas, om icke för jobberi. Här gäller det
du icke att skinna den enskilde, utan det gäller samhällets affärer med samhället.

Jag kan tala om för kammarens ledamöter, att detta problem är ett mycket
allvarligt problem för alla kommunalmän i detta land. Det har skänkts mycket
stor uppmärksamhet av Svenska stadsförbundets styrelse, som gång på gång
pekät härpå och meddelat, att styrelsen äger »åtskilliga skrämmande belägg» —
sorn det ordagrant later — för att frågan örn försäljning till kommuner av statlig
eller ecklesiastik jord »icke alltid handlagts med insikt örn att köparna representera
allmänna intressen». Jag menar, att det finns starkt fog för detta stadsförbundets
uttalande, och jag förstår icke, hur man nied sådana fall för ögonen
utan vidare kan vara beredd att rekommendera det allmänna såsom ägare avemark
och såsom disponerande de möjligheter, som ett sådant ägandeskap medför.

Härpå anförde

Herr Karlsson i Granebo: Herr talman! Jag har med stort intresse följt denna
debatt, emedan jag icke är alldeles främmande på de områden där diskussionen
här rör sig, men jag kan icke finna så många anknytningspunkter mellan vad
vi tor närvarande ^äga av lagar och förordningar och de förslag, som nu föreligga.
hör att i någon män kunna bedöma de förslag, som ligga framför oss
mäste man göra en liten översyn över vad vi haft tidigare, och hur de bestäm-’
merner, som vi nu äga, verka i de svenska samhällena.

Jaf far att. de exempel som här dragits fram säkerligen äro främmande
tor de Hesta, ty vi som arbeta i det kommunala livet ha mött andra svårigheter,
som jag skall nämna. Jag tänker då först på hur det gått till att planlägga
i samhallena vid samhällsbildningen. Detta har tidigare skett utan plan
men under de sista tio åren har en annan ordning blivit gällande så till vida''
att länsstyrelsen genom sina arkitekter föreslagit de enskilda kommunerna, att
vissa förhållanden böra rättas till och att vissa områden böra planläggas för
ebyggelse. Man har haft de största svårigheter att övertyga kommunens innevånare
om att det behovs sa stora områden som det föreslagits. Inom dessa omraden,
som salunda blivit planlagda, har man inlagt de olika områdena för
skilda ändamål, områden dels för industri och dels för bebyggelse. Hur har
sedan forfarits? Jo, dessa områden ha blivit planlagda, och kommunerna ha i de
flesta fall kunnat inköpa dem. I andra fall ha tomter försålts till enskilda
köpare till rimliga priser Jag vet, att rätt stora samhällen köpt hela fastigheter
och i mantal salt jord, som på detta sätt planlagts för bebyggelse. För min
del kan jag darfor icke finna, att de vidlyftiga utredningar, som här nu föreslås,
för detta*™ &V °ell0VCt pallade, och mm erfarenhet har också givit belägg

Har talas vidare örn att det allmänna icke har någon möjlighet att få för--nuffaga planeringar till stånd. Enligt mitt sätt att se vore det lättare att finna

J a ffenr aV: U,1i föresla vissn ändringar i expropriationslag D,

c exf:™pd som fram dragits i denna debatt lyckor jag ge vid handen,
att en sadan lagstiftning ar berättigad. Men jag kan inte finna, att staten skall
med en lagstiftning sorn sa att saga overskyggar hela området, tumma på den
äganderätt som dock har värdesätts och fortfarande värdesättes mycket högt i

lin'' Pefn ™rc[esattes ^ke enbart av jordbrukarna, den värdesättes enligt
mm erfarenhet lika högt av husägare och andra som behöva lia ett mindre jordområde
till sitt förfogande. “uuie juia

Då jag nu lägger samman dc erfarenheter jag har på detta område och gentAndra
hammarens protokoll 1945. Nr 27.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.) .

emot dessa ställer detta förslag, kan jag inte finna, att tiden är mogen tor ett
så genomgripande förslag som detta, utan jag är mest böjd för att löija den
reservation som är fogad till detta utlåtande, med hänvisning till att de olägenheter
som för vissa städer kunna förefinnas kunna avhjälpas, örn icke med det
förslag till expropriation som föreligger, så med ett förslag, som ger vad som
behövs i detta hänseende. Det är min syn på tingen.

När här talas örn den oskäliga vinning som vissa personer kunna göra sig
genom att de inköpa vissa områden och strax därefter sälja desamma, så vill jag
framhålla, att ingen talar örn att en köpare måste äga ett område i minst tio ar
för att undgå den starka beskattning som för närvarande är rådande i detta
land. Detta synes vara någonting som bör verka hämmande, när det gäller de

vinster som man här talat örn. ...

För övrigt vill jag säga, att när jag i det praktiska livet handlagt sådana bär
ärenden, har jag dock funnit, att det största flertalet är benäget för ^utt sälja
jorden till det värde som jorden betingar och att det är ett mindre fåtal, som
utnyttjar andra vägar för att erhålla en oskälig vinst.

Under dessa förhållanden, herr talman, ber jag att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Staxäng instämde häruti.

Herr Nilsson i Stockholm, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Till den föregående ärade talaren vill jag för det första
säga, att det kan vara alldeles riktigt, som han säger, att det funnits och
finns framsynta kommunalmän, som för kommunens vidkommande inköpa jord
med tanke på samhällets framtida utveckling. Det är bara den lilla haken
med detta, att sedan styckar och försäljer man denna jord till enskilda ägare,
och då går man helt enkelt tillbaka till utgångspunkten, och resultatet blir en
allmän jordvärdestegring, där kommunen sålunda icke kan tillgodoräkna sig
denna stegring, utan det blir de enskilda. „ ,

Vad sedan beträffar det värde jorden betingar, som den föregående arade talaren
uttryckte sig, vill jag bara framhålla, att detta beror helt och hållet på
var den är belägen. Det beror på var t. ex. inom området i fråga man drar fram
gator, ledningar o. d. Då kan jorden plötsligt stiga i värde. Men vilket värde
som jorden då betingar, tror jag blir mycket svårt att kunna fixera.

Herr Karlsson i Granebo, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Med anledning av vad den föregående ärade
talaren sade till sist i sitt anförande vill jag bara fråga: vad menar den ärade
motionären, att staten som köpare av jord skall beräkna för värde? Kunna vi
utgå ifrån att vi med en ny lagstiftning skola komma därhän, att de som
nu tillerkänts äganderätten skola överlämna denna mark utan att den åsättes
något värde?

Jämväl herr Nilsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! I fråga om det sista anförandet skulle jag bara kunna
hänvisa till den utredning som man gjort i det konservativa och liberala England,
där man utgått ifrån det värde som jorden^ betingade 1939 eller 1943.
Diskussionen har där gällt, huruvida man skall utgå fran värdet 1939 eller värdet
1943. Jag anser, att jag med detta besvarat den fråga som herr Karlsson
i Granebo ställt till mig.

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma marhens

användning, m. m. (Forts.)

Härefter anförde

Herr Hansson i SkedigaHerr talman! Jag förstår, att jag på förmiddagen
trampade herr Thorell på tårna, när jag var inne på interpellationssvaret örn
hästarna. Det var kanske orsaken till det häftiga angrepp som herr Thorell
riktade mot mig i sitt anförande. Man kanske inte skall ge sig in på områden
dår man inte är fackman, särskilt när det gäller hästaffärer och dylikt.

Den fråga som det nn gäller är en sak som jag tror att vi litet var måste
ta ställning till, därför att det är en allvarlig fråga. Man kan ställa den frågelli.
hur länge skall jordvärdet stiga i städer oell samhällen, och vilken gräns
skall därvid nås? Här lia vi landsbygdsrepresentanter gång efter annan klagat
över dyrortsgrupperingen, men man har inte velat vidtaga någon rättelse.
I stället ha tomtvärdena drivits upp allt mera.

Jag har här framför mig en tablå som visar vissa tomtvärden i Stockholm
vid olika tidpunkter. Jag skall inte dra mångå siffror, då jag vet, att talmannen
önskar, att vi skola ^förkorta debatten. Siffrorna här ange t. ex., att det
gamla taxeringsvärdet pa en tomt var 72 000 kronor medan inköpsvärdet 1937
var 200 000 kronor. Vi ha en annan tomt, där motsvarande värden utgjorde
65 000 och 185 000 kronor. Jag har uppgifter från inte mindre än 40 olika
platser i Stockholms närhet, där det varit en sådan värdestegring. Jag har här
en skrivelse från en byggnadsfirma, med namn och stämpel under, angående
en fastighet som skall byggas. Jag läser precis som här står: »Byggnad i tre
vaningar med huvudmåtten LXB = 27,00 X 12,00 m, bottenvåning utbyggd
till en bredd av 17 m. Byggnaden beräknas utnyttjad till 75 %. Tomtkostnad
kr. 180 000, nettovåningsyta = 830 m2, tomtkostnad per m2 nettovåningsvta
^— 180 000 : 830 m2 = kronor 216: 87.»

Vi kanske inte riktigt förstå, vad detta betyder. Här äro vi litet var färdiga
att uttala vårt klander över den allvarliga arbetskonflikt som nu råder,
men vi kanske icke förstå det innersta sammanhanget. Vi lia där hemma haft en
jungfru, som nu är bosatt i Stockholm. Hennes man har meddelat mig att en
tredjedel av inkomsterna går åt till hyran. Nu kanske uttalas: varför kunna
de icke göra upp? Och så äro en del färdiga att klandra, icke minst
fran det håll som herr Thorell representerar. Men vi kanske inte förstå, hur
det är, när pengarna inte räcka till för en familj. Något liknande är det
med jordbrukarna och deras produkter. Här klaga vi över att vi icke kunna
ia ut det mjölkpris som vi tycka att vi skulle ha, men våra ekonomiska organisationer
skola också betala dessa höga hyror, och de skola ha arbetspersonal
som de skola betala. Och dessa sina hyror. Dessa kostnader skola läggas på
varan, och så blir skillnaden mellan producentpriset och konsumentpriset alltför
stort. Pa vad sätt skola vi rätta till detta? Herr Thorell må skriva vilka
artiklar han vill och gärna skicka dem till bondeförbundets tidning och till sina
högertidningar, det rör mig inte ett enda dugg.

Vi borde emellertid försöka att se till, att vi verkligen på något sätt kunde
begränsa denna markvärdestegring och få bukt med dessa tomtjobbare och
deras vinster, dessa tomtjobbare, som ligga på en schäslong eller sitta i en
länstol utan att göra ett enda dugg för denna värdestegring. Det är arbetare
och tjänstemän, och jordbrukare, alla de som deltaga i samhällsarbetet, som
äro med och lyfta upp samhället till en högre .standard, men inte dessa som
inte göra ett uns för att få dessa vinster på 100 000 och 200 000 kronor.

Jag kan tala om ett fall, där en byggmästare skulle göra upp om inköp av
en tomt — jäg kan bevisa det och få skriftligt på det — för ett pris av
100 000 kronor. Men då ville tomtägaren lia 125 000 kronor, och det ville bygg -

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

mästaren då inte vara med örn. Dagen efter gick lian emellertid för att göra
upp om köpet efter detta pris, men nu ville tomtägaren ha löOOOO kronor, och
då brydde sig inte byggmästaren om att göra upp fastän tomtägaren säkert
får det priset. Är detta skäliga vinster? Är det inte vinster som vi i ett
demokratiskt samhälle skulle försöka få bort? Här lia vi varit med örn att
begränsa våra inkomster genom pris- och lönestoppet. Vi få icke höja lönerna
och vi få inte ta så mycket för mjölken, utan det är bestämda priser. Äro ni så
förfärligt rädda, ni högermän, örn dessa stockholmsjobbare, att de skola mitt
under det att pris- och lönestoppet gäller få klå hela det svenska samhället,
under det att vi få den ena lönekonflikten efter den andra? Tro ni, att vi
under sådana förhållanden skola kunna bygga upp framtidens Sverige? Jag
tror det inte.

Jag beklagar, att sådana anföranden som herr Thorells — det var rentav
ett lumpet anförande — där han riktade angrepp mot herr Boman och mig,
kunna hållas. Men man må gärna fortsätta på denna linje. Vi kunna mötas
på andra platser och diskutera frågan. När jag skrev motionen, var jag fullt
på det klara med att vi måste sätta en gräns. Vi ha stiftat lagar som innebära
begränsningar på andra områden. Varför skulle vi inte också kunna skydda detta
område? Jag känner icke något stygn i samvetet över att jag har lämnat
fram denna motion. Jag känner det snarare, som örn jag tagit ett steg för att
åstadkomma rättvisa åt Sveriges folk.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall först bara med några ord vända mig till herr Nilsson i
Stockholm. Han sade, att om en stad inköpte jord, styckade den och sedan
försålde den till enskilda, så blev det en allmän jordvärdestegring. Detta exempel
avsåg väl att visa, att det var de enskilda som tog vinsten, när man hade
styckat jorden? Det var väl detta som herr Nilsson menade?

Örn jag sedan går över till herr Hansson i Skediga så ställde han till mig
en direkt fråga: äro ni högermän så rädda örn tomtjobbarna? Jag skall i
anledning av detta be att i min tur få ställa en fråga till herr Hansson i Skediga:
har herr Hansson observerat, vilket parti de riksdagsmän tillhöra som
ha jobbat med tomter under de senaste åren både i mälarskärgården och inne
i landet? Vill herr Hansson vara vänlig och tala örn det för kamraterna här i
kammaren? Då blir det icke jag som blir den skyldige, utan det blir män inom
hans eget parti.

Vidare anförde

Herr Ljunggvist: Herr talman! Det var ett par uttalanden av herr Jansson
i Kalix, örn vilka jag vill säga några korta meningar. Han var här inne på
att det visat sig, att förhållandena i Täby kommun icke alls vörö tillfredsställande.
Det kan ju hända, att de kommunala myndigheterna i^ Täby skött
denna sak mindre väl. Jag har icke satt mig tillräckligt in i frågan för satt
kunna bedöma detta. Iden man måste ändå komma ihåg, att det kan förhålla
sig på det sättet, att de kommunala myndigheterna också kunna misstaga sig
och kanske icke vara tillräckligt framsynta. Fördenskull kan man inte alltid
skylla på frånvaron av en central dirigering.

Sedan säde herr Jansson något örn att han fann det vara ett samhällsintresse,
att industrien skulle planeras centralt. Då vill jag säga — jag har gjort
det tidigare, men jag vill understryka det ännu en gång — att det beror på hur
långt man går vid en centralisering. Man får väl ändå lov att erkänna, att även
en kommuns självbestämmanderätt på detta område har stor betydelse och att

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning om samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

man kan riskera, att en riksdirigering eller landsdirigering, om den inte sköts
På ett förnuftigt sätt, kan bli till en tvångströja, bli till hinder för utvecklingen
av ett differentierat och rikt bygdeliv i vårt land både i ekonomiskt
och andra avseenden. .När man här talar örn att man inom överskådlig tid —
ty en oöverskådlig tid måste man ju akta sig för att tala om — kan tänka
sig, att vår industri skall kunna lokaliseras och planeras, så måste man väl
å andra sidan säga sig, att man ändå icke kan klart känna till, vilka tillverkningsmetoder
som framdeles kunna komma i fråga inom industrien, vilka råvarutillgångar
som kunna nyttiggöras eller vilka uppfinningar som kunna
ske. Det är därför svårt att planera åtminstone något så när tillförlitligt för
framtiden, när man utgår från en central och riksomfattande dirigering.

Kammarkollegium säger också i detta avseende, att en planhushållning utan
överblick över de avgörande faktorerna torde vara sämre än ingen plan. Kammarkollegium
säger vidare, att frågan örn nationell planering har förlorat sammanhanget
med olika markområdens lämpliga användning och blir i stället en
fråga örn planhushållning i motsats till fri utveckling. Jag tror nog, att om
man närmare granskar denna motion, så ligger här sakens kärnpunkt. Och
man får en bekräftelse på denna uppfattning, när mani kommer till det uttalande
som landsorganisationen gör på ett ställe i sitt yttrande. Den säger:
»Tomtexploateringsrättens indragande till samhället torde dessutom vara nödvändigt
för att möjliggöra en bostadspolitik, som baserats på en sund stadsoch
regionsplanering. Denna måste i sin tur anknytas till industriens lokalisering
^och de samhällsintressen, som där finnas att bevaka, samt därmed även
till frågorna örn industrigrenarnas struktur och effektivitet.» Vi lia alltså
här att göra med ett förslag örn en landsplanering, som nära ansluter sig till
de motioner som väckts och delvis behandlats här i kammaren och som beröra
olika industrigrenars struktur och effektivitet, ofta med socialiseringskravet
skymtande i bakgrunden. Man frestas därför lätt att tänka sig denna motion
såsom ett led i en stor samhällelig socialiseringsplan.

Herr Nilsson i Stockholm talade vidare örn den nya stadsplaneutredningen
och framhöll att inte heller den fyllde de önskemål, som motionärerna hyste.
Den saken kan jag inte uttala mig om, ty jag har inte ännu hunnit taga del
av dessa handlingar, som ju publicerades för bara ett pär dagar sedan. Men
ostridigt är väl ändå, såsom någon talare här nyss antydde, att många spörsmål
av den art, som den vidlyftiga motionen nr 449 i denna kammare berör, redan
äro eller varit föremål för utredning. Det skulle i varje fall för de tävlande
åskådningarnas representanter ha varit betydligt lättare — men det finns kanske
inte någon speciell anledning att underlätta detta arbete — att taga del av
vad som menas med motionen, örn man inskränkt sig till avsnitt, som eventuellt
ännu inte äro föremål för pågående utredningar. Jag återupprepar, att denna
motion omfattar en sådan mängd samhällsspörsmål att man har svårt att få
ett fast grepp örn motionen. Mot bakgrunden av detta kan man nästan befara
att någon, för att vara viss om att icke något av samhällslivets områden blir
outrett, i framtiden snart här väcker en motion med begäran örn utredning, huruvida^
och i vilka avseenden samhället överhuvud taget kan förbättras.

Vidare skulle jag vilja säga några ord till herr Persson i Stockholm. Herr
Persson fällde ordagrant det yttrandet, att högerns representanter tydligen anse
att allt är väl beställt som det är. Jag skall i anledning därav be att få påpeka
att i var reservation skriva vi på följande siitt: »Den ekonomiska och sociala
utvecklingen har medfört, att åtskilliga av nu gällande regler för samhällsplaneringen
tarva en översyn. Nya problem lia inställt sig som påkalla uppmärksamhet
fran det allmännas sida. Emellertid kan man konstatera, att de

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

flesta av de centrala problem, som framhållits i den föreliggande motionen,
redan gjorts till föremål för utredningar.»

Jag skulle vilja uttrycka det önskemålet, att man bleve korrekt citerad, ty
blir man inte det, herr Persson, så kan det inte heller bli något sakligt meningsutbyte.

Herr Persson gjorde också kritiska uttalanden rörande vissa meningar i reservationen,
där vi framhävt äganderättens betydelse för svenskt betraktelsesätt,
och undrade vad som egentligen menades med detta. Jag tror att jag
klarast kan ge besked därom genom att citera vad kammarkollegium säger:
»Kollegiet erinrar örn den kamp för den stadgade åborätten och rätten till
skatteköp som fördes av kronans landbönder och som lett till att kronohemmanen
till största delen övergått i enskild ägo. Utvecklingen på detta område
fortsätter genom domänstyrelsens försäljningar från kronans jordbruksdomäner
av arrendegårdar och egnahemslägenheter. Detsamma gäller försäljningen
av den under kollegiets inseende stående ecklesiastika jorden.» Kollegiet vill
sålunda framhålla, att den svenska linjen i denna fråga lett till den egna torvan
och icke från denna, annat än i viss begränsad utsträckning där tomträtten
kan lia visat sig lia en uppgift att fylla -— ty det vill jag medge.

Vidare säger kammarkollegium, och det tror jag alldeles klargör för herr
Persson vad jag menar: »Den historiska erfarenheten ger vid handen, att äganderätten
till jorden varit underlaget för den personliga friheten för dess brukare
och att, där denna äganderätt saknats, brukarna förblivit i eller nedsjunkit i
en beroende ställning.»

Herr Hansson i Skediga, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! I sin replik till mig sade herr Thorell att det även inom
mitt parti skulle finnas tomtjobbare. Jag tycker att jag har så klart och
tydligt såväl i motionen som i mitt yttrande här uttalat min avsky^ för alla
jobbare, att det väl är uppenbart att jag inte försvarar dem, varifrån de än
komma. Det tycks vara herr Thorells älsklingsgöra att försvara jobbarna, men
mig ha de inte någon försvarare i.

Örn det finns jobbare, som tillhöra mitt parti, ligger utanför mitt bedömande,
men i varje fall försvarar inte jag dem, och säkert gör inte heller bondeförbundet
såsom grupp det.

Herr Thorell erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Hansson i Skediga har tydligen alldeles missuppfattat
mitt anförande. Det var inte tomtjobberiet, utan jordäganderätten för jordbrukarna
som jag försvarade. Jag har lika liten anledning att försvara tomtjobberiet
som någon annan här. Under årens lopp kunde jag haft tillfälle att
gå med på affärer, som varit av det slaget, men jag har aldrig gjort det, därför
att jag ogillar systemet. Jag har inte något emot affärer, som äro sunda
och riktiga, men jag vill inte vara med om tomtjobberi, och jag har inte heller
här försvarat något sådant.

Jag tycker att herr Hansson i Skediga skulle litet bättre följa nied vad
som förekommer i debatten, så kanske han inte skulle komma med sådana beskyllningar,
som han nu vågat göra.

Herr Hansson i Skediga, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag trodde verkligen inte att herr Thorell hade så kort
minne som han tycks ha. Det var bara en liten stund sedan som han tog parti

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

för tomtjobbarna, mea det tycks baa nu ha glömt. Och så säger han till mig
att jag skall följa med anförandena!

Jag har inte under de år jag varit här i kammaren hört ett sådant anförande
som det herr Thorell höll från talarstolen för en stund sedan. Det kunde
han gärna hålla hemma i Frösunda för sina valmän, men det är en skam att
sådana anföranden skola hållas här i riksdagen.

Herr Thorell erhöll likaledes på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag förmodar att det anförande, som herr Hansson
syftar på, var parlamentariskt oantastligt, då ju inte herr talmannens klubba
föll. Jag har många gånger varit med örn att talare blivit nedklubbade här i
riksdagen, ja, t. o. m. att en kvinnlig ledamot blivit det, men jag har aldrig
själv, herr Hansson i Skediga, blivit nedklubbad, och följaktligen anser jag
det inte befogat att det tillvitas mig att här hållit ett anförande av en
art, som aldrig sedan herr Hansson kom hit förekommit i kammaren.

Härpå yttrade:

Herr Boman i Stavsund: Det är, herr talman, närmast med anledning av att
herr Thorell ägnade min ringa person ett så stort intresse i sitt anförande som
jag skall be att få säga några ord. Jag vet mycket väl att vi böra fatta oss
kort, och jag skall försöka att inte alltför mycket förlänga debatten.

Jag vill då först deklarera, att när jag satte mitt namn under den motion,
som herr Hansson i Skediga och jag väckt i denna fråga, så gjorde jag det på
grund av den erfarenhet som jag har örn de höga tomtpriserna inom Stockholms
län och stad. Såsom egnahemsnämndordförande har jag nändigen under många
år fått handlägga ärenden, som röra tomtförsäljningar.

Nu hänvisas det visserligen, jag tror att det är Stockholms handelskammare
Som gör det i sitt yttrande, till en byråchef Alf Johansson, som säger att tomtpriset
som sådant inte kan till mer än 5 procent påverka hyreskostnaderna —
även herr Ljungqvist i Stockholm och min gruppkamrat herr Hansson i Skegrie
nämnde denna siffra. Jag vågar emellertid påstå, herr talman, att jag har träffat
på fall, där denna procentsats kan höjas till både 15 och 20 procent.

Sedan vill jag, när herr Thorell säger att herr Persson i Stockholm gav mig
en liten klapp på axeln, framhålla att jag har aldrig varit glad åt sådana klappar,
från vilket håll de än kommit. Herr Thorell säde i ett annat avsnitt av sitt
anförande, att han haft bekymmer för min företrädare här. Jag skulle vara
glad, om herr Thorell väntade litet med att överflytta dessa bekymmer på min
ringa person. Men det är nog så, att örn herr Persson i Stockholm, såsom herr
Thorell påstår, kommer att påminna mig om att jag skrivit på denna motion, så
kommer herr Thorell inte heller att glömma det.

Herr Thorell sade också, att han inte kunde förstå att jag skrivit på motionen,
då han ansåg att jag var en mycket betrodd och klok man — jag tror att
han använde de orden. Jag är mycket tacksam för detta betyg, ty jag hoppas
att herr Thorell är omdömesgill åtminstone i det fallet.

Slutligen skulle jag med herr talmannens tillåtelse be att få berätta en liten
ppjsod med anledning av detta herr Thorells påstående, att han inte riktigt förstår
att jag kunnat skriva på denna motion. När jag exercerade beväring, hade
jag till kamrat en stor och frisk pojke, ungefär som jag själv var på den tiden.
Vid de fältmarscher som vi hade — på den tiden gingo vi både fem och sex mil
—• bley det alltid, när vi gått till vändpunkten och skulle vända hemåt, några
efterliggare, som vi kallade det, eller några som voro sjuka och som man måste
ordna med skjuts för. Även denne kamrat, som jag här nämnt och som var

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens
användning, m. m. (Forts.)

frisk och stark, förklarade att han inte orkade gå tillbaka, och så fick han åka.
Till slut tröttnade emellertid vår kompanichef på detta och frågade: »Har då
inte» och så kom nummer och namn »någon förmåga?» »Jo, kapten», blev svaret,
»förmåga har jag nog, men viljan saknas».

Jag tror att det är samma fel med herr Thorell: han har inte viljan att förstå,
varför jag skrivit på denna motion.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Efter herr Perssons i Stockholm
anförande finns det inte någon särskild anledning för mig att ytterligare utveckla
de synpunkter, som framföras i vår motion. Det är också närmast med
anledning av det anförande, som här hållits av herr Thorell och där förhållandena
i Stockholms län berördes, som jag anser mig böra säga några ord.

Jag skall givetvis inte lägga mig i den tvist, som här har förekommit mellan
borgerliga representanter, men jag kan mycket väl förstå att det även på det
hållet kan finnas delade meningar örn tomtspekulationen. För övrigt är väl enbart
det förhållandet, att bondeförbundet en gång bildades, uttryck för att bönderna
inte riktigt trivdes i högerpartiet. Åtminstone har jag fattat denna partibildning
från böndernas sida på det sättet. Det är väl inte heller att förvåna, örn
man inte trivdes så särskilt bra hos storkapitalisterna, speciellt som de bära sig
åt i Stockholms län.

Å andra sidan förvånar det mig inte att herr Thorell anser det beklagligt, att
det kan uppkomma åsiktsgemenskap mellan arbetar- och bonderepresentanter
i en viss fråga, ty han och hans parti få nog alltid räkna med att stå utanför
denna allians. Jag tror också att herr Thorell får inställa sig på att ett sådant
samarbete kan komma att bli ett bestående faktum i framtiden. Bara det som
skett under de senaste månaderna i vårt grannland Finland talar sitt tydliga
språk, och jag tror att de farhågor för ett samarbete mellan arbetare och bönder,
som herr Thorell har, i och för sig äro mycket grundade. Den besvikelse,
som herr Thorell i dag känner, kan nog komma att bli mycket större än vad
han kanske nu kan ana.

För att återgå till förhållandena i Stockholms län, så är det märkvärdigt att
det överhuvud taget kan finnas en representant för detta län, som så pass oreserverat
kan uppträda till försvar för den bestående ordningen som herr Thorell
gjorde, ty Stockholms län är ju det län här i landet, där tomtspekulationen florerar
som värst. Vi läste nyligen örn hurusom en enda person äger all jord runt
Nynäshamns köping och förhindrar hela köpingens utveckling. Det har pågått
en långvarig strid mellan denne ende ägare — en viss generalkonsul — och köpingen,
och jag är säker på att med nuvarande lagstiftning kommer generalkonsuln
att avgå med segern, liksom han hittills gjort. Det förvånar mig inte
att en representant för bönderna inte utan vidare kan sluta upp bakom generalkonsuln,
ty jag kan inte förstå att överhuvud taget någon, som anser sig representera
större lager av befolkningen, kan göra det. Jordbrukarna kunna inte få
mer betalt för sin mjölk och sina övriga produkter, örn inte riksdagen beslutar
därom, men ifrågavarande storhet kan, utan några som helst riksdagsbeslut och
utan att det står i strid med gällande lag, höja tomtpriserna med det dubbla
bara på några år.

Jag vill till slut bara uttrycka mina tvivel på att det tal, som här hölls av
herr Thorell och av vilket man ändå fick det intrycket att det utgjorde en uppslutning
kring de nuvarande förhållandena, bl. a. i vårt län, ens ur hans eget
partis synpunkt är något lämpligt valtal, ty även inom det partiet mäste det
finnas massor av människor, som lida under de rådande förhållandena, speciellt
under dem som finnas i Stockholms län. För min del är jag ju bara tacksam för

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

Utredning örn samhällsplanering och samhällets behov att bestämma markens

användning, m. m. (Forts.)

detta tal, ty det ger mig ännu ett mycket bergsåker verkande slagträ mot det
parti, som herr Thorell representerar.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets hemställan
samt bifall i stället till den av herrar Fahlman och Ljungqvist avgivna reservationen
; samt 3 :o) avslag å utskottets hemställan samt bifall i stället till den
av herrar Hansson i Skegrie och Swedberg avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ljungqvist begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna propositionen
hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Hansson i Skegrie votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Hen, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 10 antager bifall till den av herrar
Fahlman och Ljungqvist avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herrar Hansson i Skegrie och Swedberg avgivna, likaledes vid
utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herrar Fahlman och Ljungqvist avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ljungqvist begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 74 ja
och 33 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle, jämlikt
§ G3 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner örn sänkning av valbar hetsåldern till
riksdagens andra kammare samt till kommunala uppdrag; och

nr 22, i anledning av väckta motioner om avskaffande av utskyldsstrecket
såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till vissa kommunala
förtroendeuppdrag m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av
vissa beställningar för försvarsändamål m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid
försvaret jämte i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för H.
B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för vissa oljelagringsanläggningar;

nr 183, i anledning av väckt motion örn anslag till markförvärv för utvidgning
av Sundsvalls luftvärnskårs övningsområde;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk
och småindustri jämte i ämnet väckt motion;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret
1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till inköp av tackjärn;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

nr 194, i anledning av väckt motion om statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfarts fonden m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ett radiohus i Stockholm;

nr 201, i anledning av väckta motioner om anskaffning av två kortvågss
än d are ;

nr 202, i anledning av väckta motioner örn viss översyn av gällande avtal
mellan staten och Aktiebolaget Radiotjänst; och

nr 203, i anledning av väckta motioner angående upprättande av sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet i statlig regi;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1945;

nr 48, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för beskattning
av äkta makar m. m.; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn utlännings
rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående ändring i lagen örn tillsättning
av prästerliga tjänster;

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse,
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 9 § utsökningslagen;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens markområden
;

nr 48, i anledning av väckta motioner angående inskränkning av makes förfoganderätt
i fråga örn försäkringsavtal, avseende makarnas eller endera makens
liv; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av väckta motioner örn införande av högertrafik;

Nr 27.

Lördagen den 9 juni 1945.

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den 30
juni 1942 (nr 521), dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 64, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn rätt för vissa
arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar;

nr 65, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrende- och vanhävdslagstiftningen; nr

66, i anledning av väckt motion örn vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en statlig lånefondi
för driftskredit m. m. åt jordbrukare och jordbruksarbetare;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbrukshögskolan jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till trädgår
dsunder visningen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning för skador
till följd av Tämnarens översvämning m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av viss
del av kronoparken Restad i Älvsborgs län m. m.; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 364, i anledning av konstitutionsutskottets memorial nr 20 med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 (nr 796)
örn val till riksdagen;

från sammansatt konstitutions- och första lagutskott:

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen;

från andra lagutskottet:

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å
vissa jordbruk, såvitt angår det genom propositionen framlagda lagförslaget;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till butikstängningslag; nr

361, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn genomförande
av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn; och

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m.; samt

Lördagen den 9 juni 1945.

Nr 27.

från jordbruksutskottet:

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa
jordbruk, såvitt angår anslagsfråga;

nr 356, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.; och

nr 358, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till föreningen Bjärme
andelsladugård m. m.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7.17 em.

In fidem
Sune Norrman.