RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 23.

Fredagen den 25 maj.

Kl. 4 em.

Justerades protokollen för den 17, den 19 och den 22 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 313, angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1945/46;

nr 314, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1945/46;

nr 315, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 juni 1043 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skratt till
staten;

nr 318, angående vissa investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden
för budgetåret 1945/46;

nr 319, med förslag till förordning angående tillgodoräknande i vissa fall
av tjänsteplikt för rätt till hemortslön m. m.;

nr 321, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen samt
tjänste- och familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna,
m. m. ;

nr 322, angående anslag för avveckling av den förstärkta försvarsberedskap
en;

nr 323, angående anslag för budgetåret 1945/46 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt; och

nr 325, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1945/46.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som anförde:
Herr talman! Herr Janson i Frändesta har frågat mig, hur långt den inom telegrafstyrelsen
pågående utredningen om förbättrade telefonförhållanden på
landsbygden har fortskridit.

Mitt svar är följande.

1944 års telefonkommitté tillsattes den 13 oktober förra året. Dess arbete
pågår för fullt. Arbetsuppgifterna omfatta i huvudsak

1) att utforma de villkor, på vilka en utvidgning av nuvarande frikretsförmåner
kan genomföras,

2) att angiva, under vilka tekniska förutsättningar och på vilka ekonomiska
grunder telegrafverket kan helt övertaga växlingskbstnaderna vid mindre,
manuella växelstationer, samt

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 23. 1

Svar på fråga.

Nr 23.

Fredagen den 25 maj 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

3) att företaga en allmän översyn av frisanda! sförhål lundena i landet i syfte
att införa de förbättringar, vilka kunna befinnas lämpliga och möjliga med
hänsyn till tekniska och ekonomiska förutsättningar.

Vad de två första spörsmålen beträffar, har erforderligt undersökningsmaterial
nu inkommit från de flesta distrikts- och lokalförvaltningar. Detta
material är under bearbetning.

Frågan om frisamtalsförliållandena har underkastats en ingående undersökning,
som syftar till att fastställa vissa grunder och principer för fritrafiken
mellan de olika taxeområdena. Efter vad jag erfarit, har inom kommittén övervägts
en lösning, varigenom landsbygdsabonnenterna skulle kunna utan särskild
avgift utväxla telefonsamtal dels inom egen kommun, dels med vissa
myndigheter, av vilka befolkningen är mer eller mindre beroende.

Beräkningar pågå rörande inkomstminskningen vid en utvidgad fritrafik och
örn engångskostnaderna för anläggning av erforderliga nya ledningar. Dessa
beräkningar måste föregås av trafikundersökningar ute på telefonstationerna
och äro alltså tidskrävande.

Kommittén hoppas bli färdig med sitt arbete vid årsskiftet.

Härefter yttrade

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
hans fullständiga svar på min fråga, och jag ber också att få uttala min glädje
över att den ganska omfattande utredning i frågan som telegrafstyrelsen satt
i gång synes kunna bli färdig under detta år. Det innebär ju, att riksdagen
kanske redan nästa år skulle kunna få tillfälle att taga ställning till dessa
frågor. Jag finner också till min glädje av herr statsrådets svar, att telegrafstyrelsen
i sin utredning har tagit upp de problem vilka jag lade fram i en
motion förra året, som andra kammaren då godkände.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med detta, örn det icke av den tredje punkten
i statsrådets svar framgått, att telegrafstyrelsen vid sin utredning synes vara
inne på vissa inskränkningar, när det gäller de fria samtalen. Det är ju så.
att till och med i mellersta Sverige finns det ganska tättbebyggda orter, som
ha sina telefonförbindelser så ordnade, att man icke kan ringa utan extra avgift
till en enda stad. Av statsrådets svar framgick, att telegrafstyrelsen var inne
på den linjen, att man visserligen skulle utvidga den fria samtalsrätten men
därvid göra sådana inskränkningar, att man endast skulle ha fria samtal inom
den kommun man bor i och dessutom möjligen till vissa myndigheter, som
man har anledning att vända sig till. Man kan ju vara tacksam för den utvidgningen
av den fria samtalsrätten, men jag anser för min del, att den ingalunda
är tillräcklig, utan att här behöver tagas ett betydligt kraftigare tag. Jag
tillåter mig därför vädja till statsrådet att han, i den mån han kommer att
handlägga denna fråga i framtiden, verkligen försöker få denna fria samtalsrätt
utvidgad betydligt utöver vad utredningen tycks vara inne på. Jag skall
till slut uttrycka den förhoppningen, att när telegrafstyrelsen i samband med
denna utredning väl gör upp någon sorts arbetsplan för framtiden, man då ser
till att landsbygdens telefonförhållanden icke sättas i bakgrunden, så att säga,
utan att vi kunna räkna med att landsbygdens telefonproblem verkligen med det
snaraste komma till sin lösning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4-

Svar på Herr statsrådet Erlander erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talmierpellation.
Ledamoten av denna kammare, herr Spångberg, har till mig riktat följande
frågor:

Fredagen den 25 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

1. Har herr statsrådet observerat att länsstyrelserna ingripa vid behandlingen
av civilförsvarsfrågor på ett sätt, som äventyrar kommunernas inflytande
vid handläggningen av dessa ärenden?

2. Örn så är förhållandet, har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder
för säkerställande av kommunernas bestämmanderätt?

Såsom bakgrund till de framställda frågorna har interpellanten redogjort för
behandlingen av ett civilförsvarsärende i Säffle köping. Enligt vad interpellanten
framhåller, skulle civilförsvarsnämnden hos köpingens kommunalfullmäktige
ha begärt, att två rum skulle upplåtas i en köpingen tillhörig fastighet
för ordnande av en civilförsvarsbyrå i köpingen. Mot denna framställning
hade civilförsvarschefen anmält avvikande mening såtillvida att han önskade
att två andra kontorslokaler skulle förhyras. Sedan kommunalfullmäktige beslutat
enhälligt tillstyrka civilförsvarsnämndens framställning, hade civilförsvarschefen
tillställt kommunalfullmäktiges beredningsutskott en skrivelse, vari
han »på anmodan av Konungens Befallningshavande i länet» anhöll, att de
ärenden rörande civilförsvarsfrågor, som för närvarande vore under handläggning,
måtte omedelbart bordläggas i avvaktan på ett sammanträde, som Konungens
befallningshavande hade för avsikt att hålla med vederbörande kommunala
myndigheter före ärendenas vidare behandling. Interpellanten tillfogar,
att förutom ärendet örn lokalena jämväl fråga örn anställande av ett skrivbiträde
åt civilförsvarschefen förelåg till behandling.

Det av interpellanten upptagna spörsmålet örn det kommunala inflytandet på
civilförsvarets utformning är enligt min mening en fråga av stor betydelse. Att
civilförsvaret har en stark lokal förankring är nämligen en förutsättning för
att det i ett beredskapsläge skall kunna erhålla tillräcklig effektivitet. Denna
principiella uppfattning kommer också till uttryck i gällande bestämmelser. Enligt
dessa grundas civilförsvarsverksamheten på en samverkan mellan stat och
kommun, varvid i princip kommunerna äro i första hand ansvariga för att de
ekonomiska och materiella förutsättningarna för civilförsvarets upprätthållande
föreligga. De uppgifter, som sålunda ankomma på kommunerna, handhavas av
civilförsvarsnämnderna såsom verkställande och förvaltande organ. Det får
anses klart, att civilförsvarsnämndernas uppgift är icke blott att bevaka kommunernas
ekonomiska intressen, så att kommunerna icke åsamkas större kostnader
än som är oundgängligt, utan även att företräda det kommunala intreshet
av att ett betryggande civilförsvar upprätthålles.

Enligt civilförsvarslagen äger länsstyrelse kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda
med länsstyrelsen eller dess representant. Icke minst ur kommunernas
synpunkt kan det i många fall vara lämpligt och ekonomiskt fördelaktigt,
att länsstyrelsen vid den förberedande behandlingen av en civilförsvarsfråga
söker kontakt med vederbörande kommunala organ. Härigenom kan undvikas,
bland annat, att kommunen fattar ett beslut, som enligt länsstyrelsens förmenande
icke tillgodoser civilförsvarets berättigade intressen och som för den
skull sedermera kan komma att upprivas. En sådan under fria former åstadkommen
samverkan mellan länsstyrelserna och de kommunala organen kan enligt
min mening icke betraktas som ett intrång i kommunernas bestämmanderä
i 1.

Vad härefter angår det särskilda i interpellationen omnämnda fallet har
länsstyrelsen i Värmlands Ilin, som berette tillfälle att yttra sig, gjort vissa erinringar
mot den framställning, som lämnats av interpellanten. Länsstyrelsen
uppgav sig sålunda icke hava av eget initiativ ingripit i don förberedande handläggningen
av de ifrågavarande civilförsvarsärendena. Det har i stället varit
de kommunala myndigheterna, som själva uttryckligen begärt att få besked örn
länsstyrelsens uppfattning, innan kommunen fattade sitt beslut. I skrivelse den

Nr 23.

Fredagen den 25 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

5 februari 1945 anhöll sålunda civilförsvarsnämnden örn länsstyrelsens yttrande
över framställningar från civilförsvarschefen rörande anskaffning av
expeditionslokaler och anställande av skrivbiträde. Efter att ha hört civilförsvarschefen
överlämnade länsstyrelsen i skrivelse den 1 mars 1945 det begärda
förhandsyttrandet till nämnden. Några dagar senare hemställde emellertid civilförsvarschefen
per telefon —• under uppgivande att meningsskiljaktighet
rådde mellan honom och civilförsvarsnämnden — att länsstyrelsen ville medverka
till en gemensam överläggning mellan parterna före den dag, då kommunens
beslut skulle fattas. Länsstyrelsen var emellertid förhindrad att före den
sålunda angivna dagen medverka vid något sammanträde men förklarade sig
villig att något senare stå till förfogande för en konferens. Denna länsstyrelsens
villighet att medverka fick civilförsvarschefen rätt att framföra till de kommunala
myndigheterna. Någon skrivelse i ärendet har icke avlåtits från länsstyrelsen
och länsstyrelsen har ej heller godkänt formuleringen av civilförsvarschefens
skrivelse till beredningsutskottet.

Det synes mig uppenbart, att civilförsvarschefens skrivelse erhållit en olycklig
formulering, som kunnat ingiva interpellanten den uppfattningen att här
verkligen varit fråga örn ett ingrepp i den kommunala beslutanderätten. Emellertid
torde av min nu lämnade redogörelse framgå, att någon anledning till erinran
mot länsstyrelsens uppträdande i denna sak icke föreligger.

Härpå anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation.

Sedan jag framställde denna interpellation, har ju mycket ändrat sig i det
läge, som drev fram civilförsvaret i vårt land. Men spörsmålen örn länsstyrelsernas
och civilförsvarschefernas ingripanden under kommunernas handläggning
av sådana här ärenden ha ju alltjämt aktualitet.

Det fall som jag exemplifierade min interpellation nied — ett mindre ärende
som civilförsvarsnämnden och kommunala myndigheter hade att handlägga
men under tiden stördes genom annat ingripande — är ju icke alldeles
ensamstående. Statsrådet har sig säkert bekant, att man på många håll är mycket
missnöjd med länsstyrelsernas ingripande i smått och stort, när det gäller
frågor av detta slag. Det har många gånger skett på ett sätt, som kommit de
kommunala myndigheterna att fråga sig, örn man vill begränsa deras uppgifter
till medelsanskaffning och utförande av de penningslukande åtgärder, som
representanter för länsmyndigheterna ålägga dem. Man undrar också inom dessa
kommunala organ örn icke länsstyrelserna helst se, att det resoneras så
litet som möjligt örn dessa ålägganden och framför allt, att det resoneras så litet
som möjligt, när det gäller penningangelägeheter. Under sådana förhållanden
och med en sådan uppfattning hos de kommunala myndigheterna måste
det bli dåligt ställt med intresset för de uppgifter som föreligga. Det uppstår
lätt ett missnöje, som icke kan vara till gagn för den sak det gäller.

Syftet med min interpellation var att — med tanke på kommunernas beslutanderätt
— få del iav regeringens synpunkter rent principiellt i dessa frågor.
Jag noterar med tillfredsställelse statsrådets uttalande, att spörsmålet örn det
kommunala inflytandet på civilförsvarets utformning är en fråga av stor betydelse.
Statsrådet berör säkert själva kärnpunkten i frågan, när han säger, att
civilförsvaret måste ha en stark lokal förankring för att det i ett beredskapsläge
skall kunna erhålla tillräcklig effektivitet. Men här blir ju främst fråga
örn hur denna förankring skall ske. Civilförsvarslagen är rätt dunkel i fråga örn
anvisning och vägledning. Statsrådet säger, att kommunerna främst skola ansvara
för de ekonomiska och materiella förutsättningarna med civilförsvars -

Fredagen den 25 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

nämnderna som förvaltande och verkställande organ, och påpekar, att deras uppgift
är icke bara att bevaka kommunens ekonomiska intressen, utan de skola
även företräda det kommunala intresset av ett betryggande civilförsvar. Ja,
detta är, såvitt jag kan finna av svaret, en anvisning, som säger både mycket
och litet. Osäkerheten kvarstår i alla fall, när man vet, hur representanter för
länsstyrelserna vilja tolka sådana här föreskrifter, och man blir icke mycket
säkrare, örn man i interpellationssvaret söker klarhet rörande det fall, som jag i
interpellationen anförde som exempel.

Jag vet icke, örn statsrådet Erlander skulle vilja svara på ett spörsmål av
exempelvis följande innehåll, som det i fallet Säffle rörde sig om. Låt oss antaga
att det behöves två rum för en civilförsvarsexpedition, och att det finns
lämpliga lokaler för en sådan expedition i en kommunen tillhörig fastighet,
som kommunen i sin tur vill upplåta för detta ändamål. Kan eller bör då länsstyrelsen
tvinga kommunen att hyra andra lokaler för detta ändamål, eller är
det lämpligt av en länsstyrelse att vid handläggning av en dylik lokalfråga
anhålla om ett bordläggande av ärendet, för att länsstyrelsens representanter
skola hinna vara med och avgöra frågan på ett kommande sammanträde?

Örn civilförsvaret skall bestå framöver — örn den saken gå väl uppfattningarna
isär; i varje fall är väl ingenting osäkrare än att civilförsvaret skall bestå
i det omfång det för närvarande har — så är det nödvändigt, att det blir mer
säkerhet och större klarhet vid tillämpningen av civilförsvarslagen än vad för
närvarande är fallet. Det råder, som jag anförde i min interpellation, en stor
ovisshet litet varstans inom kommunerna beträffande dessa frågor. Det är icke
bara i Säffle så är fallet utan även i andra delar av Värmland, och det är icke
bara i Värmland utan även i andra delar av vårt land.

Under remissdebatten här i kammaren fördes denna fråga på tal av en riksdagsledamot.
Han påvisade hur man skaffar tjänstelokaler och helanställer
civilförsvarschefer, hur man ingriper på olika sätt, och han fortsätter: »Allmänheten
har mycket svårt att förstå denna sak, och oviljan är mycket allmän.
Men de myndigheter, som skola övervaka civilförsvarets organisation och lagens
tillämpning, driva på med all makt. Det förekommer t. ex. att en länsstyrelse
sänder ut en tjänsteman, som är närvarande när kommunens beredningsutskott
skall behandla hithörande frågor. Och vederbörande nöjer sig icke
med att lämna upplysningar, han vill helst dirigera det hela.» Jag har åberopat
detta anförande, bland annat för att visa upp, hur denna fråga faktiskt
ventileras litet varstans ute i bygderna, och hur man känner samma osäkerhet,
som jag har påvisat i min interpellation.

Statsrådet meddelar i sitt svar, att länsstyrelsen fått taga del av interpellationen.
Jag kan givetvis icke annat än uttala min fulla tillfredsställelse med
detta. Men jag måste ställa mig frågande inför det sätt,, på vilket länsstyrelsen
söker gendriva min framställning i ärendet. Den förtjänst, som kan ligga i
länsstyrelsens gendrivande, består främst i en uppvisning av hur svårt det kan
vara att komma sakligt till rätta med en länsstyrelse i sådana här frågor.

I det i interpellationen berörda fallet gällde det frågan örn Säffle köping
fick upplåta lokaler i köpingens egen fastighet i enlighet med eniga beslut
av civilförsvarsnäimnd och kommunalnämnd eller om köpingen måsta hyra
andra lokaler. Länsstyrelsen säger, att länsstyrelsen icke tagit initiativ för
att komma i beröring med kommunen i detta fall, utan det är kommunen, som
begärt besked. Kommunen har icke begärt besked om att få taga lokaler i
nämnda fastighet i anspråk för ändamålet. Det är en felaktig uppgift från
länsstyrelsen. Kommunen har tidigare, nilr denna fråga först var på tal och
civil försvarschefen begärt, att få hyra två rum i stället för att använda sin
egen expeditionslokal, skrivit till länsstyrelsen med förfrågan, om det var nöd -

Nr 23.

Fredagen den 25 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

vändigt att ställa två rum till förfogande för expeditionen. På detta Ilar civilförsvarsnämnden
erhållit det svaret från länsstyrelsen, att länsstyrelsen ansåg
att det var skäligt att göra det, och så var den frågan avgjord. Det fanns ju
ingen som helst anledning för mig att i min interpellation rekapitulera skriftväxlingen
mellan civilförsvarsnämnden och länsstyrelsen rörande frågan örn
det vore nödvändigt med två rum för expeditionen. Örn den frågan rådde ingen
oenighet. Vilka lokaler, som sedan skulle tagas i anspråk för civilförsvarets
expedition, ansågo sig de kommunala myndigheterna lia rätt att själva avgöra,,
och det var i det ärendet jag har interpellerat, och på den punkten lia icke
myndigheterna i Säffle begärt något råd från länsstyrelsen. Den saken ansågo
de sig ha anledning och rätt att själva avgöra utan någon inblandning från
länsstyrelsen. Beträffande länsstyrelsens ingripande framhöll jag i interpellationen,
att då beredningsutskottet skulle behandla ärendet, sedan upplåtelse av
lokaler i kommunens fastighet enhälligt beslutats av civilförsvarsnämnden och
kommunalnämnden, förelåg en skrivelse från landsfiskalen som på anmodan av
KB i länet begärde bordläggning av frågan. Jag har för säkerhets skull skaffat
mig en avskrift av denna skrivelse, och för att icke få ett bestridande på denna
punkt tar jag mig friheten att läsa upp den. Skrivelsen är mycket kort och
tydlig. Den lyder: »Till herr ordföranden i Säffle köpings kommunalfullmäktige.
På anmodan av Konungens befallningshavande i länet får jag härmed
äran anhålla att de ärenden rörande civilförsvarsfrågor, som för närvarande äro
under kommunal myndighets handläggning och beslut, omedelbart måtte bordläggas
i avvaktan på ett sammanträde, som Konungens befallningshavande har
för avsikt att hålla med vederbörande kommunala myndigheter före ärendenas
vidare behandling. Säffle i Näs distrikts landsfiskalskontor den 13 mars 1945.»
Det är den officiella handling som föreligger och som landsfiskalen i distriktet
på anmodan, som han skriver, av länsstyrelsen avlåtit.

Statsrådet anser det uppenbart, att civilförsvarschefens skrivelse har fått
en olycklig formulering, och erkänner, att man kan få den uppfattningen, att
det verkligen varit fråga örn ett ingrepp i den kommunala beslutanderätten. Jag
är tacksam för statsrådets bekräftelse i detta avseende. Jag tolkar sålunda
svaret så, att ingripandet var ett fel. Låt oss nu antaga, att felet ligger hos
civilförsvarschefen. Jag vill ingalunda bestrida, att så är fallet. Men jag kan
icke underlåta att inför länsstyrelsens gendrivande av sin egen medverkan
fråga, örn det icke förefaller egendomligt, att det icke framkommit tidigare,
att felet var landsfiskalens, men icke länsstyrelsens, ty det är i egenskap av
landsfiskal, som han gör denna hemställan till fullmäktige i Säffle. För min
del har jag fått mina uppgifter bekräftade av myndigheterna i Säffle och av
de officiella handlingar, varav jag tillåtit mig läsa upp skrivelsen.

Jag vill bara fastslå, att de officiella handlingarna visa, att anhållan om
omedelbar bordläggning av civilförsvarsärendet i Säffle enligt skrivelsen från
landsfiskalen skedde »på anmodan av KB i länet». Ingripandet väckte mycket
stor uppmärksamhet, och tidningarna lia behandlat saken på framträdande
plats. Länsstyrelsen har sålunda länge varit medveten örn att både tidningspressen
och de kommunala myndigheterna tolkat det hela så, att det skett,
såsom landsfiskalen skriver, »på anmodan av KB i länet». Jag har i min hand
ett urklipp av en första sida i Värmlands Folkblad, där det i en rubrik, som är
satt med så stor stil att den säkert här från talarstolen syns nere i kammaren,
står: »Länsstyrelsen ingriper i Säffle civilförsvar. Det kommunala självstyiet
får underbetyg.» I en ingress på två spalters bredd heter det på följande sätt:
»Vid onsdagskvällens sammanträde med beredningsutskottet i Säffle föredrogs
ett dokument, som visar att länsstyrelsen på ett ganska uppseendeväckande
sätt vill ingripa i köpingens behandling av sina civilförsvarsfrågor», och så

Fredagen den 25 maj 1945.

Nr 23.

Svar på Interpellation. (Forts.)

följer en redogörelse för frågan i en lång artikel. Det är sålunda fullt tydligt,
att om icke interpellationen kommit till skulle det för all framtid lia varit fastslaget,
att ett ingripande skett från länsstyrelsens sida. Jag skall icke vidare
orda i tvisten mellan landsfiskalen och länsstyrelsen. Man har bara att helt
sakligt konstatera, att både länsstyrelsen och civilförsvarschefen ansett sig
kunna uppträda på ett förmyndaraktigt sätt, vilket till fullo bevisar nödvändigheten
av en uppmärksam vakthållning kring den kommunala självbestämmanderrätten.
För fullständighetens skull kan jag ju meddela, att jag i går hade
ett samtal med ordföranden i civilförsvarsnämnden i Säffle, därvid han meddelade
mig, att det där bordläggningssammanträdet, som man den 13 mars
anhöll örn, ännu icke kommit till stånd. Skulle en kommun handla på det sättet,
skulle väl den åtgärden betecknas med ett ord, som kan täcka en patriotisk
gärning under ockupationstid men som har en helt annan betydelse under
beredskapstid. Nu tycks det tyvärr vara så, att många tjänstemän ibland inbilla
sig vara någon sorts myndighet och ta sig större rätt emot kommunerna
än de i själva verket äga och därigenom missbruka sin ställning. I de kommuner,
där kommunalmännen icke ha tillräckligt med skinn pa näsan, anser man
också tjänstemännen vara någon sorts myndighet och rusar iväg utan att pröva
av dem framkastade projekt. Jag känner ett fall helt nyligen, där en civilförsvarsnämnd
rusade iväg och byggde skyddsrum för flera tusen kronor utan
att de anslagsbeviljande myndigheterna i kommunen ens hade reda på projektet,
än mindre beviljat medel härför. Det är sådant som inger oro och som utgör
en fara för den kommunala beslutanderätten.

Säfflefallet visar, att länsstyrelsen och dess tjänstemän ta sig vatten över
huvudet, då de icke låta de kommunala myndigheterna handlägga sådana här
ärenden utan onödiga ingrepp.

Sedan jag framställde min interpellation har kriget upphört. Därmed har
väl också civilförsvarsfrågan kommit i ett annat läge. Ute i landet väntar man
sig nu en betydande nedskärning av civilförsvarsapparaten, och man bör väl
heller icke nu bara trampa på utan också tänka sig, att denna fråga snarast
möjligt kan tagas upp till omprövning. Det kan väl då att börja med anses
önskvärt, att man i stor utsträckning inställer de planer man nu ute i landet
haft på att anställa personal och att man stoppar upprättandet av vidlyftiga
civilförsvarsbyråer och hyrandet av expeditionslokaler, som man tidigare möjligen
tänkt skaffa.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag måste säga, att den skildring
av vad som förevarit i säfflefallet, som interpellanten lämnade, i alla delar
överensstämmer med skildringen i mitt interpellationssvar, trots ato kammaren
måhända fick den föreställningen att det härvidlag råder skiljaktigheter.

Vad som förekommit är mycket enkelt. Jag nödgas. ännu en gång upprepa,
att enligt interpellationssvaret civilförsvarsnämnden i Säffle i skrivelse den
5 februari begärt ett förhandsuttalande av länsstyrelsen. Länsstyrelsen lämnade
ett sådant förhandsuttalande. Därefter ringde civilförsvarschefen till länsstyrelsen
och sade, att det rådde delade meningar i saken. Jag vet icke hur
detta samtal utvecklade sig, men jag förställer mig att länsstyrelsen fick den
uppfattningen, att det gällde samma sak som diskuterats skriftligen, nämligen
de två rummen och skrivbiträdet. Länsstyrelsen förklarade sig da villig att
i enlighet med civilförsvarslagens bestämmelser komma till Säffle och diskutera
saken med dc två parterna. Sedan försökte man ena sig om tiden för sammanträdet
i fråga, och det visade sig då, att ett sådant sammanträde icke kunde
äga rum före den tidpunkt, då beslut i ärendet skulle lia fattats av de kom -

Nr 23.

Fredagen den 25 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

munala myndigheterna i Säffle. Civilförsvarschefen meddelade detta, varefter
civilförsvarschefen fick bemyndigande att säga, att länsstyrelsen var villig att
komma vid ett senare tillfälle, då länsstyrelsen kunde komma. Sedan skrev civilförsvarschefen
detta olyckligt formulerade brev -— såsom jag också konstaterat
i interpellationssvaret — vilket kom att framstå som en order om bordläggning
till de kommunala myndigheterna i Säffle. Här är alltså pudelns
kärna. Det är alltså precis detsamma det som interpellänten säger och det
som sägs i interpellationssvaret och det som också länsstyrelsen säger; någon
skillnad härvidlag kan jag för min del icke upptäcka.

Vad beträffar det speciella fallet riktade interpellänten en direkt fråga till
mig, örn jag icke ansåg att avgörandet borde tillkomma kommunen, när det
endast gäller örn lokal skall upplåtas i kommunens egen fastighet eller lokalen
skall förhyras. Jag måste uppriktigt sagt säga, att kommunen själv bör
få avgöra den saken, örn det nämligen icke finns några speciella skäl däremot.
På den punkten råder det alltså ingen meningsskiljaktighet mellan mig
och interpellänten.

Jag skall, herr talman, sluta min replik med att säga, att ja.g för min del
tycker att det är bra om folk vill slå vakt örn den kommunala självstyrelsen.
Jag försöker ta så stor hänsyn jag kan i min ämbetsutövning till kommunernas
önskemål och jag beklagar mycket, örn länsstyrelserna skulle gå fram på
sådant sätt att det kan finnas fog för den känslan hos kommunalmännen att
vederbörande länsstyrelse icke förstår att civilförsvaret är en angelägenhet,
där det fordras en noggrann samverkan mellan de statliga'' organen och de
kommunala organen. Det är bara bra om varje tendens till förmynderskap
på detta område blir föremål för offentlig diskussion i syfte att stävja eventuella
tendenser i en sådan riktning. Emellertid får man ju hålla sig till vad
som faktiskt förekommit i de olika fallen. Här tycker jag att det icke förekommit
något ingrepp från länsstyrelsens sida, utan mig förefaller det som
örn det hela vore en bristande formuleringsskicklighet från civilförsvarschefens
sida.

Herr Spångberg: Herr talman! Det tjänar ju ingenting till att statsrådet
Erlander och jag tvista om huruvida man i detta sammanhang borde diskutera
frågan örn det behövdes två rum för expeditionen eller örn landsfiskalen i egenskap
av civilförsvarschef skulle begagna det rum han redan hade till sitt
förfogande. Vad jag i mitt förra anförande påpekade var, att frågan örn medgivande
av två rum redan var avgjord, och jag förstår icke att det skulle
blivit någon större klarhet örn jag i interpellationen hade talat örn att så varit
förhållandet. Här är det ju inte fråga örn att giva en historisk bakgrund till
civilförsvarsärendena i Säffle köping. Man kan ju i så fall få gå tillbaka
så långt som till tiden för lagens införande. Här gällde det icke frågan örn antalet
rum, utan här gällde det frågan örn expeditionen skulle erhålla rum i
kommunens egen fastighet eller i förhyrda lokaler. Kommunen ansåg att det
var oriktigt att hyra lokal. Den saken ämnade man icke diskutera med länsstyrelsen.
Det var för de kommunala myndigheterna självfallet, att de själva
hade att avgöra detta. Det är just sådana här ingripanden som göra det odrägligt
för de kommunala myndigheterna att handha dessa angelägenheter. Jag
vill till sist uttala den önskan, att man skall ta hänsyn till läget och missnöjet
ute i bygderna, på det att, örn civilförsvarslagen skall komma att bestå, man
icke på sätt som skett försöker kringskära kommunernas självbestämmanderätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 25 maj 1945.

Nr 23.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet Erlander, som anförde: Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Olson i Göteborg, har i en till statsrådet och chefen för socialdepartementet
riktad interpellation anfört, att länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län genom särskilda kungörelser den 16 mars 1945 ålagt fastighetsägarna
dels att före den 1 maj 1945 anskaffa den materiel och företaga de åtgärder
för anbringandet av densamma, som krävas för att åstadkomma en fullgod
mörkläggning, och dels att snarast och senast den 31 december 1945 anskaffa
viss sjukvårdsmateriel för skyddsrummen.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit har herr Olson framställt följande
frågor:

1. Är det statsrådets mening att anskaffning av mörkläggningsmateriel skäligen
bör åläggas fastighetsägarna nu i vår, då vi stå inför den ljusare årstiden,
då sådan materiel icke är lika nödvändig som eljest och innan man med säkerhet
vet örn detta är nödvändigt med hänsyn till den vidare krigsutvecklingen, eller
att de böra åläggas anskaffande av sjukvårdsmateriel i hus vilkas skyddsrum
uppenbarligen icke kunna erbjuda nödigt skydd mot bombanfall av den art och
effektivitet som numera synes vara den vanliga?

2. Hava nödiga åtgärder vidtagits för att fordringarna på fastighetsägarna
att vidtaga för dem betungande skyddsåtgärder för det allmännas räkning icke
komma att uppehållas längre, än som är oundgängligen nödvändigt?

Då jag i statsrådet föredrager ärenden rörande civilförsvaret torde ett besvarande
av de framställda frågorna böra ankomma på mig.

Jag vill då till en början uttala, att den omständigheten, att fientligheterna
i Europa nu upphört, givetvis icke bör få till följd att de skyddsåtgärder, som
under de gångna åren vidtagits på luftskyddets —■ eller som det numera heter
civilförsvarets — område, i sin helhet betraktas som obehövliga att i fortsättningen
upprätthålla. Det är emellertid uppenbart, att de enskilda medborgarna
icke för framtiden böra åläggas att vidtaga kostnadskrävande åtgärder för
civilförsvarsändamål i annan män än som erfordras för att skäliga anspråk på
en tillfredsställande försvarsberedskap skola bliva tillgodosedda. Detta innebär
enligt min mening, att man nu bör gå försiktigt fram och att man tills vidare
i största möjliga utsträckning bör avvakta en närmare kännedom om erfarenheterna
i de krigförande länderna, innan föreskrifter örn anskaffande av materiel
eller vidtagande av andra liknande åtgärder utfärdas.

Sedan kriget i Europa numera upphört måste givetvis civilförsvaret i likhet
med det militära försvaret försättas på fredsfot. Detta innebär, att kravet
på beredskap i olika hänseenden kan eftersättas. Kungl. Majit har också i
kungörelse den 11 maj 1945 förordnat, att det tillstånd av civilförsvarsberedskap,
som varit rådande under kriget, skall upphöra från och med den 1 nästkommande
juni utom i vad angår den verksamhet för omhändertagande av flyktingar,
eller med dem jämställda personer, som ankommer eller må ankomma på civilförsvaret.
Denna återgång till fredsmässiga förhållanden för civilförsvarets del
bör enligt min mening få till följd att endast sådan anskaffning av materiel nu
bör ifrågakomma, som med hänsyn till lagertillgång eller andra förhållanden
icke kan utan dröjsmål verkställas, för den händelse ett skärpt läge framdeles
skulle inträda.

Vad angår den i interpellationen berörda mörkläggningsmaterielen vill jag
framhålla, att enligt civilförsvarsstyrelsens föreskrifter såsom sådan materiel
godkännes icke allenast träfiberplattor och liknande anordningar av mera kostnadskrävande
beskaffenhet utan även vanligt mörkläggningspapper. Enligt civilförsvarslagen
ankommer det på vederbörande fastighetsägare att anskaffa

Svar pi
terpellation.

Nr 23.

Fredagen den 25 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

sådan materiel. Denna skyldighet är icke begränsad till att endast avse tid, då
civilförsvarsberedskap råder. Det är emellertid självklart, att man vid tillämpningen
av lagens föreskrifter under fredstid icke söker framtvinga längre gående
åtgärder än som verkligen kunna anses erforderliga.

I interpellationen har vidare berörts frågan örn anskaffande av sjukvårdsmateriel
för s. k. enskilda skyddsrum. Jämväl i fråga om sådan materielanskaffning
bör vad jag nyss anfört äga giltighet. Jag vill emellertid framhålla,
att beredande av en första hjälp åt skadade personer efter ett luftanfall utgör
en viktig uppgift för civilförsvaret under krigstid. Förutsättning härför är
emellertid, att enklare förbandsutrustning finnes tillgänglig i de olilia skyddsrummen.
Civilförsvarsstyrelsen har därför fastställt särskild typförteckning
över den sjukvårdsmateriel, som bör finnas i skyddsrum av olika storlekar. Denna
materiel, som huvudsakligen motsvarar utrustningen i en s. k. förbandslåda,
beräknas för mindre skyddsrum kosta cirka 35 kronor och för medelstora
och större skyddsrum 65 respektive 110 kronor.

I interpellationen ifrågasättes, örn det kan anses lämpligt att anskaffa dylik
materiel i stadsdelar, vilkas bebyggelse är av sådan art, att den icke kan erbjuda
något skydd mot bombanfall av den omfattning och verkan, som efter den senaste
utvecklingen synes vara den vanliga. Det är uppenbart, att de flesta
s. k. normalskyddsrum icke erbjuda något egentligt skydd mot fullträffar av
tyngre bomber. Dessa bomber kunna emellertid till följd av lufttrycket vid
brisaden åstadkomma, att byggnaderna inom ett relativt stort område störta
samman. Mot sådan lufttrycksverkan torde som regel ett vanligt normalskyddsrum
mestadels kunna erbjuda ett något så när tillfredsställande skydd.

Det är emellertid självklart, att även i fråga örn skyddsrummens betydelse
ett närmare studium av krigserfarenheterna kan komma att medföra en''i viss
man ändrad uppfattning. Detta förhållande synes för närvarande i första hand
böra tillmätas betydelse, då det gäller att taga ställning till frågan örn omfattningen
av det fortsatta skyddsrumsbyggandet. Efter en nyligen företagen ändring
i tillämpningsföreskrifterna till lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete
erfordras numera alltid byggnadstillstånd för anordnande av skyddsrum.
Därigenom har berette möjlighet till en central prövning av angelägenhetsgraden
hos ifrågasatta skyddsrumsbyggen. Avsikten är att med anordnandet av
ytterligare enskilda skyddsrum i redan befintliga byggnader tills vidare skall
i allmänhet anstå.

Till sist vill jag framhålla, att de i interpellationen berörda, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län meddelade föreskrifterna örn anskaffande av mörkläggningsmateriel
och sjukvårdsutrustning vid den tidpunkt, då föreskrifterna
meddelades, synas mig ha varit fullt befogade med hänsyn till det då rådande
läget. Sedan numera, beslut fattats örn civilförsvarsberedskapens inskränkande
till att avse endast den verksamhet, som erfordras för omhändertagande av
flyktingar, måste uppenbarligen tidigare meddelade föreskrifter om skyldighet
för enskilda personer att anskaffa materiel för civilförsvarets behov underkastas
en omprövning i syfte att så långt möjligt inskränka de enskildas
ähgg&nden i detta hänseende. Enligt vad jag inhämtat avser också -civilförsvarsstyrelsen
att inom den närmaste framtiden utfärda vissa föreskifter av
sådant innehåll.

Vidare yttrade

^ Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet
Erlander få framföra ett vördsamt tack för det uttömmande svaret, som inte
kan undgå att göra ett gynnsamt intryck hos dem, som oroats av utvecklingen
på detta område.

Fredagen den 25 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

När jag den 7 april i år framställde denna interpellation, rådde en allmän
uppfattning att krigsslutet var i annalkande och egentligen kunde väntas när
som helst. Inom de kretsar, som burit civilförsvarets bördor i vad det gällde
skydd mot anfall från luften, nämligen fastighetsägarna, förväntade man
helt naturligt att, i och med att kriget i vår närhet upphörde och farorna för
vår del därigenom avtogo, graden av beredskap därefter skulle minskas med
därav följande lättnader i gällande föreskrifter.

Vid den tidpunkten — jag syftar fortfarande på tiden för interpellationens
framställande — var det kanske mänskligt att fastighetsägarna gingo ett steg
längre och menade, att man, med hänsyn till sannolikheten av ett snart slut på
kriget och under hänsynstagande till de omständigheter jag i interpellationen
framfört, vilka jag inte här skall ytterligare utveckla, rent av skulle kunna
låta anstå med vissa åtgärder. Jag vill bara erinra örn en detalj, nämligen
fastställandet av datum till 1 maj för det fullständiga genomförandet av mörkläggningsanordningarna.
Denna brådska kunde ju då synas icke vara så
angelägen, då man dock gick mot den ljusa årstiden och man hade anledning
tro att något skulle inträffa under den tid som närmade sig med ett kanske alldeles
nytt läge i luftskyddsfrågan till följd. Från dessa utgångspunkter måste
man se reaktionen mot de så sent som den 16 mars av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län meddelade föreskrifterna, mot vilkas berättigande under andra
förhållanden ej minsta invändning skulle lia rests.

Reaktionen var spontan och allmän. Den kom från de många smärre fastighetsägare,
som varit hårt klämda under alla dessa krigsår mellan å ena sidan
stegrade omkostnader av olika slag och å andra sidan reglerade hyror. Reaktionen
kom också från kommunen, för vilken ett forcerat fullföljande av de
utfärdade föreskrifterna skulle ha dragit stora kostnader utan att åtgärderna
i dagens läge skulle framstå som särskilt påkallade.

Sedan jag sagt detta, är det lika viktigt att understryka, att jag med denna
interpellation inte hemfallit åt någon sorglös »faran över»-mentalitet. Jag är
övertygad örn att inte heller fastighetsägarna gjort detta, utan de behjärta
säkerligen betydelsen av att sakmässig officiell vägledning gives huru behövliga
luftskyddsåtgärder skola vidtagas med stöd av krigets erfarenheter och
att sådana åtgärder författningsmässigt regleras även när fred råder. Det faller
sig så mycket lättare att inta den ståndpunkten som det enligt herr statsrådets
utmärkta uttalande är »självklart, att man vid tillämpningen av lagens
föreskrifter under fredstid icke söker framtvinga längre gående åtgärder än
som verkligen kunna anses erforderliga».

Detta och en hel rad andra uttalanden vittna örn en sådan förståelse för vad
det här rör sig örn och örn en sådan önskan att på detta område återställa normala
fredsförhållanden, att de berörda böra känna sig befriade från oro. Jag
har personligen all orsak att vara statsrådet tacksam för det till såväl anda
som innehåll mycket tillfredsställande interpellationssvaret,

Med särskild tillfredsställelse tar jag fasta på att numera beslut fattats örn
civilförsvarsberedskapens inskränkande till att avse endast flyktingverksamheten
och att härefter »tidigare meddelade föreskrifter örn skyldighet för enskilda
personer att anskaffa materiel för civilförsvarets behov» underkastas enomprövning
i syfte att så långt möjligt inskränka de enskildas åligganden i
detta hänseende liksom »att inom den närmaste framtiden civilförsvarsstyrelsen
avser att utfärda vissa föreskrifter av sådant innehåll». Detta kan icke annat
än verka lugnande på alla, ej minst på dem som icke förmått eller icke medhunnit
att till alla delar uppfylla hittills givna föreskrifter.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 23.

Tredagen den 25 maj 1945.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 603 av herr von Friesen; och

nr 604 av herr Svensson i Vä m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 605 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 147 och 148.

§ 8.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 292, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr Karlsson i Grängesberg avlämnade en av honom undertecknad motion,
nr 606, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 309, angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.57 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 26 maj 1045.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 473,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 13, i anledning av väckt motion angående upphävande
av viss föreskrift örn järnvägens fungerande som inlämningsställe för
motböcker m. m.

Herr förste vice .talmannen erhöll därvid på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Det beslut av första kammaren, som genom det nu föredragna protokollsutdraget
delgivits andra kammaren, sammanfaller med ett förslag, som
vid innevarande riksdag andra kammarens första tillfälliga utskott i utlåtandet
nr 11 med anledning av motionen 11:450 förelagt andra kammaren. Andra
kammaren har vid sitt sammanträde den 16 i denna månad avslagit såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

På grund av vad sålunda förekommit tillåter jag mig hemställa, att den nu
gjorda delgivningen ej måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Herr statsrådet Andrén avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 326, angående
anslag till de tekniska högskolorna m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till . Svar på

interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare, herr Hagberg i Malmö, har till mig framställt
frågan, huruvida jag är i tillfälle att lämna kammaren en redogörelse för
de sanitära försiktighetsåtgärder, som myndigheterna vidtagit eller eventuellt
ytterligare planera med anledning av att under den senaste tiden betydande
grupper nödställda anlänt till Sverige från krigshärjade länder.

Till svar härå får jag anföra följande.

Den risk, som otvivelaktigt föreligger för att smittsamma sjukdomar genom
flyktingar skola införas till riket och här vinna spridning, har redan för åtskillig
tid sedan uppmärksammats av myndigheterna. Frågan om vidtagande av
speciella åtgärder för att förhindra smittöverföring genom flyktingar blev
sålunda aktuell redan, då flyktingströmmen från Norge under år 1942 började
taga en större omfattning. Utefter gränsen mot Norge har efter denna tidpunkt
upprättats ett stort antal sanitetsanstalter, där undersökning rörande förekomsten
av ohyra och vid behov även avlusning ägt rum. Även utefter landgränsen

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

mot Finland och utefter rikets sjögränser har på ett stort antal orter antingen
utvidgning ägt rum av befintliga sanitetsanstalter eller nya sådana anstalter
upprättats. Sammanlagt ha sanitetsanstalter hittills anordnats på ett 100-tal
orter. För att äga möjlighet att vid behov upprätta nya eller komplettera redan
befintliga anstalter ha därjämte vissa materiel depåer upplagts.

Den stora flyktingström, som vårt land fick mottaga från Finland och de
baltiska områdena under september och oktober förra året, ansågs erbjuda väsentligt
större risker ur hälsosynpunkt än vad som varit fallet med flyktingarna
från Norge och Danmark. Med anledning härav genomfördes en väsentlig
skärpning av de medicinska skyddsåtgärderna. En allmän läkarundersökning
i förening med sanitetsbehandling verkställdes redan vid ankomsten till riket,
varefter vederbörande förlädes i karantän, intill dess en betryggande säkerhet
mot smittspridning kunde anses föreligga. Under karantänstiden ägde förnyade
läkarundersökningar rum. I samband därmed verkställdes skärmbildsfotografering,
varjämte vissa prov togos, vilka underkastades bakteriologisk undersökning.
De personer, som därvid befunnos behäftade med smittsamma sjukdomar,
omhändertogos på sjukvårdsinrättningar av olika slag.

Under tiden efter den 9 april 1945 har i Skåne emottagits sammanlagt över
20 000 personer av olika nationaliteter, vilka frigivits från tyska koncentrations-
eller arbetsläger. De medicinska skyddsåtgärderna till förhindrande av
smittspridning ha i fråga om dessa personer varit av i huvudsak samma natur
som de, vilka på sin tid tillämpades i fråga örn evakuerade och flyktingar från
Finland och de baltiska områdena. De synnerligen dåliga — för att inte säga
upprörande — sanitära förhållanden, som oftast synas ha varit rådande i de
tyska koncentrations- och arbetslägren, ha emellertid gjort det nödvändigt att
på allt sätt intensifiera de medicinska skyddsåtgärderna. Framför allt har risken
för fläcktyfus, vilken sjukdom sprides genom klädlöss, medfört, att den största
vikt måst nedläggas på att åstadkomma en så effektiv sanitetsbehandling som
möjligt. Men även riskerna för spridande av andra sjukdomar ha givetvis
påkallat uppmärksamhet. Dessa omständigheter i förening med det ofta dåliga
allmänna hälsotillstånd, vari dessa olyckliga människor befunnit sig, ha gjort
det nödvändigt att för sjukvården uppbygga en särskild organisation av betydande
omfattning.

För att på ort och ställe sammanhålla denna organisation samt åstadkomma
erforderlig snabbhet i beslutsförandet har medicinalstyrelsen såsom sin representant
placerat en läkare i Malmö med uppgift att i vissa hänseenden företräda
medicinalstyrelsen. Denne läkare samarbetar kontinuerligt med de lokala
eivilförsvarsmyndigheterna, vilka ha att svara för förläggning och utspisning
av dem, som icke äro i behov av sjukhusvård. För de medicinska undersökningarna
ha upprättats tre mottagningsstationer i Malmö, Hälsingborg och
Lund. De, som vid läkarundersökningarna remitteras till sjukhus, omhändertagas
i mån av platstillgång på befintliga lasarett eller epidemisjukhus. Tillströmningen
har emellertid varit så stor, att flera provisoriska sjukhus ha
måst öppnas i skolor och andra för ändamålet lämpliga lokaler i Malmöhus län.
I runt tal ha 1 650 personer måst omhändertagas på sjukhus.

För att avlasta de fasta och provisoriska sjukvårdsinrättningarna i Malmöhus
län ha vissa för krigsfall planlagda beredskapssjukhus organiserats längre upp
i landet i anslutning till där befintliga lasarett. Ungefär 1 400 patienter ha
hittills flyttats över till dessa beredskapssjukhus.

Genomförandet av de medicinska åtgärderna har erfordrat ett stort antal
läkare och sjuksköterskor. För att tillgodose detta personalbehov ha efter den
12 april 1945 sammanlagt 126 läkare och medicine kandidater samt 215 sjuksköterskor
och 50 hjälpsystrar uttagits till tjänstgöring med stöd av lagen

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

om tjänsteplikt. Härutöver har ett 40-tal läkare frivilligt ställt sig till förfogande.

Beträffande omfattningen och innebörden av de medicinska kontrollåtgärderna
får jag vidare anföra följande.

Omedelbart vid ankomsten till svensk hamn ha samtliga underkastats cn
så grundlig sanitetshehandling som varit möjligt. Medhavda kläder ha bränts,
örn deras tillstånd gjort detta önskvärt. Detta har varit fallet i stor utsträckning.
Därest icke utrustning med nya kläder ägt rum, lia kläderna i samband
med sanitetsbehandlingen dels värmebehandlats och dels besprutats med s. k.
DDT-pulver. Snarast möjligt efter ankomsten ha vederbörande underkastats en
grundlig läkarundersökning å någon av de förut omnämnda mottagningsstationerna,
varefter vid behov överförande till sjukhus har ägt rum. De, som icke
befunnits vara i behov av sjukhusvård, ha omedelbart förlagts i slutna förläggningar
för undergående av karantän. Med hänsyn till den stora tillströmningen
har denna karantänsvistelse delvis måst äga rum i två etapper, i det att uppehållet
vid mottagningsstationerna måst begränsas till ungefär 5 dagar. Därefter
har karantänen fortsatt i förläggningar längre upp i landet.

Under uppehållet vid mottagningsstationerna ha omfattande provtagningar
ägt rum för att utröna förekomsten av smittsamma sjukdomar. Difteriprov
ha sålunda tagits från samtliga flyktingar. Vidare ha blodprov för konstaterande
av tyfus tagits från samtliga, som företett magbesvär, och som icke
tidigare vaccinerats mot sådan sjukdom. Avföringsprov för konstaterande av
tyfus, paratyfus och dysenteri har tagits från alla, som företett magbesvär.
Vidare ha i stor omfattning förekommit Wassermanprov för uppdagande av
syfilis samt provtagning för konstaterande av gonorré. Samtliga flyktingar
ha därjämte underkastats skärmbildsfotografering för att utröna förekomsten
av lungtuberkulos.

Under vistelsen å karantänsförläggningarna stå flyktingarna under fortsatt
läkaruppsikt. Den läkare, som är ansvarig för förläggningen, äger efter samråd
med förste provinsialläkaren avgöra, när karantänstiden skall hävas. Detta
får dock icke utan medicinalstyrelsens medgivande ske tidigare än 14 dagar
efter ankomsten till Sverige. Därest epidemiska sjukdomar inträffa eller
misstänkta fall av sådan sjukdom yppas eller andra skäl så påkalla, kan
karantänstiden förlängas i erforderlig män. Flyktingarna få under karantänstiden
icke ha någon kontakt med personer utanför förläggningen. Effektiv
bevakning skall vara anordnad vid karantänerna och personal, som måste passera
in och ut, skall vara försedd med passersedel. Innan karantänen häves,
skall slutbesiktning beträffande förekomsten av ohyra företagas, varjämte
förnyad besprutning med DDT-pulver skall verkställas.

För att i möjligaste mån bereda smittskydd åt den personal, som tjänstgör
vid sanitetsanstalterna eller karantänerna, ävensom åt andra personer, som
biträda vid flyktingarnas mottagande och vård, lia åtgärder vidtagits för att
sådan personal skall äga rätt att kostnadsfritt ympas mot difteri, smittkoppor
och fläcktyfus.

Beträffande arten av de sjukdomar, som konstaterats, har medicinalstyrelsen
på min förfrågan meddelat följande.

De vanligast förekommande sjukdomarna lia varit svår undernäring, bristsjukdomar,
tarmsjukdomar och tuberkulos. Därjämte lia epidemiska sjukdomar
konstaterats. En del fall av scharlakansfeber samt enstaka fall av difteri, tyfus
och paratyfus lia sålunda förekommit. Ett antal difteribacillbärare samt
några tyfus- och paratyfusbacillbärare ha isolerats på epidemisjukhus. Allvarligare
är emellertid, att fläcktyfus förekommit i icke obetydlig utsträckning.
Jag vill sålunda omnämna, att fram till den 25 maj konstaterats

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

sammanlagt 213 säkra fall av fläcktyfus, vartill koftimer ytterligare 73 fall,
som äro kliniskt starkt misstänkta men ännu ej serologiskt verifierade.

I tre fall Ilar sjukdomen drabbat svensk sjukvårdspersonal, som biträtt vid
flyktingarnas avlusning. Någon smittspridning från flyktingarna efter avlusningen
har sålunda icke konstaterats. Det övervägande flertalet av de utlänningar,
som insjuknat, har uppenbarligen smittats före ankomsten till Sverige.
Med hänsyn till att avlusningen i allmänhet synes lia genomförts på ett
tillfredsställande sätt, torde, enligt vad jag inhämtat från medicinalstyrelsen,
några egentliga risker för sjukdomens spridning icke föreligga. Medicinalstyrelsen
har emellertid med hänsyn till förekomsten av fläcktyfus förordnat,
att karantänstiden för samtliga flyktingar, som anlänt till Sverige efter den
4 maj 1945 skall förlängas till 3 veckor. Medicinalstyrelsen har vidare föreskrivit,
att allmän och noggrann kontroll angående förekomsten av löss skall
göras på förläggningarna samt att förnyad behandling med DDT-pulver omedelbart
skall verkställas. Slutligen har styrelsen förordnat en läkare, som är
fläckfeberspecialist, att tjänstgöra i Malmöhus län, där de flesta flyktingarna
från Tj^skland för närvarande vistas.

Beträffande hälsotillståndet i övrigt bland flyktingarna vill jag omnämna,
att åtskilliga personer ha varit svårt sjuka vid ankomsten hit. Sammanlagt
har ett 70-tal personer avlidit, därav de flesta inom de första dygnen efter hitkomsten.
Dödsorsaken har i flertalet fall varit svält eller tuberkulos. Som
exempel på det dåliga hälsotillståndet hos vissa kontingenter kan nämnas,
att av en sjuktransport på 100 kvinnor avledo 5 inom 12 timmar. En båttransport
örn 800, som anlände till Trelleborg, medförde två döda ombord, och
av 48 svårt sjuka, som inlades på en särskild avdelning på Trelleborgs lasarett,
avledo 4 inom tre dygn. En kväll anlände med färjan utan varsel polska
mödrar med spädbarn. Av 45 spädbarn i åldern från 10 dagar till 3 månader
voro alla undernärda, och de flesta voro höggradigt utmärglade med tarminfektioner
och utbredda hudsjukdomar. 6 av barnen ha avlidit och de övriga
vårdas nu på barnsjukhus i Landskrona, och Lund. Förhoppningar finnas att
flertalet av dessa skall tillfriskna.

Som framgår av det anförda har det varit nödvändigt att vidtaga omfattande
åtgärder för hälsokontroll och sjukvård i samband med mottagandet
av de flyktingar, som avses i interpellationen. Noggranna och omfattande försiktighetsmått
ha vidtagits i syfte att förhindra, att smittsamma sjukdomar,
som flyktingar kunna vara behäftade med, vinna spridning här i riket. Såvitt
kan bedömas torde de åtgärder, som vidtagits, vara betryggande. Därest
i anledning av förhållandena ytterligare åtgärder skulle visa sig erforderliga,
komma sådana självfallet att vidtagas.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det utförliga och
enligt min mening synnerligen klargörande svar, som jag har fått på min interpellation.
Statsrådets svar visar, synes det mig, till fullo omfattningen av
den apparat, som här har mäst dragas på för att klara av de utomordentliga
påfrestningar, som yppat sig för våra sociala och medicinska myndigheter.
Det visar emellertid också något annat. Det visar nämligen oförtydbart vidden
av det elände, som det här är fråga örn. Förhållandena i de tyska koncentrations-
och arbetslägren äro ju allmänt bekanta. Den redogörelse, som socialministern
här har lämnat, bidrager enligt min mening att på sitt sätt fullständiga
den hemska bild vi lia fått av dessa förhållanden.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

De uppgifter, som våra myndigheter ställdes inför, då det gällde att taga
emot denna flyktingström, ha naturligtvis — det säger sig ju självt — icke
varit lätta. Först och främst ha ju flyktingarna blivit väsentligt flera än man
haft anledning räkna med. Statsrådet nämnde ju här siffran 20 000 för de
flyktingar, som ha kommit in under loppet av några få veckor. Deras tillstånd
bär ju också i många fall varit oerhört mycket sämre än vad även pessimisterna
gingo ut ifrån. De, som i likhet med undertecknad varit i tillfälle att närvara,
när dessa hopar av olyckliga människor — i många fall vågar jag använda
termen människovrak — ha kommit över till svenskt territorium, glömmer
aldrig den synen. Det har i detta sammanhang talats örn en bild från Dantes
inferno, och jag tror icke att den liknelsen är överdriven.

Interpellationssvaret ådagalägger omfattningen av det arbete, som här har
utförts, och de former, som ha kommit till användning. Att en viss oro har
varit för handen bland befolkningen i Skåne över smittorisken är begripligt.
Antalet fläcktyfusfall är ju också anmärkningsvärt. Jag vill fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet på att statsrådet här nämnde en siffra, som ju
först i dag har kunnat bli offentliggjord, nämligen att fram till den 25 maj
lia konstaterats sammanlagt 213 säkra fall av den fruktansvärda sjukdomen,
vartill kommer ytterligare 73 fall, som äro kliniskt starkt misstänkta men
ännu icke serologiskt verifierade.

Enligt statsrådets åsikt torde de skyddsåtgärder, som genomförts, vara betryggande.
Personligen har jag också den meningen, att beaktansvärda initiativ
ha vidtagits, och jag instämmer självfallet i statsrådets förhoppning att dessa
åtgärder skola visa sig till fyllest. Visst ansvar vilar naturligtvis också — och
det tycker jag man bör understryka — på den lokala befolkningen. Den måste
skrupulöst rätta sig efter myndigheternas anvisningar och avhålla sig från
varje förbindelse med internerna. Så har dock tyvärr icke alltid varit fallet,
och myndigheternas åtgöranden härvidlag ha icke alltid blivit föremål för den
förståelse från den lokala befolkningens sida, som enligt min mening borde
vara självfallen. Måhända kommer allmänheten i Skåne eller rättare sagt den
del av allmänheten, som jag här syftar på, att taga varning, sedan denna redogörelse
över sjukdomsfrekvensen i flyktinglägren och de smittorisker, som finnas,
har blivit offentliggjord här i kammaren av socialministern.

Örn sålunda myndigheternas åtgöranden, såvitt jag förstår, förtjäna erkännande
och uppskattning i hög grad, så synas emellertid i ett hänseende förhållandena
kanske icke vara sådana, som man helst skulle önskat dem, och jag
begagnar tillfället att fästa herr statsrådets uppmärksamhet på denna enligt
min mening icke oviktiga detalj. Som socialministern har påpekat, har efter
den 12 april i år sammanlagt 126 läkare och medicine kandidater samt 215
sjuksköterskor och 50 hjälpsystrar uttagits till tjänstgöring med stöd av lagen
om tjänsteplikt. Ett 40-tal läkare ha därutöver frivilligt anmält sig till tjänstgöring.
Enbart dessa siffror vittna ju örn omfattningen av den apparat, som
bär är i gång. Det gäller sålunda minst ett 160-tal läkare, som arbeta i dessa
förläggningar. Utöver dessa grupper erfordras emellertid självfallet en mycket
talrik personal - det gäller ju dock att ta hand örn 20 000 människor —• för
utförandet av mindre kvalificerat arbete såsom renhållning, städning o. d.
För ledningen av arbetet på förläggningarna i Skåne synas mycket stora svårigheter
ha uppstått och alltjämt vara för handen, då det gäller att tillgodose
just detta personalbehov, på vilket tjänstepliktslagen icke kan tillämpas.

Olägenheterna av den nuvarande, jag tror jag vågar säga lösliga ordningen
äro uppenbara. I vissa fall leda de otvivelaktigt till allvarliga risker. För
den kvalificerade sjukvårdspersonalen har svårigheten att få hjälp med ren Andra

hammarens protokoll 1945. Nr ZS. 2

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

hållning o. d. medfört en i många fall anmärkningsvärd överansträngning.
Sjuksköterskorna ha företett påfallande trötthetssymptom, då de utöver sin
ordinarie gärning under nuvarande förhållanden även måste taga itu med detta
andra slags arbete, för vilket som sagt ingen arbetskraft finns. En nedsättning
av den kvalificerade sjuksköterskepersonalens fysiska och psykiska vigor
är — det förstår ju även lekmannen — ytterst betänklig, eftersom detta givetvis
gör dem mindre motståndskraftiga mot de risker, som deras arbete i förläggningarna
kontinuerligt för med sig. Yi skola ju tänka på att det sannerligen
icke är något ofarligt arbete, som denna personal för närvarande är sysselsatt
med. Deras uppmärksamhet både i fråga örn dem själva och internerna
måste oundgängligen slappas allt eftersom dessa trötthetssymptom och dessa
tecken på överansträngning göra sig märkbara.

Men riskerna inskränka sig ingalunda enbart härtill. Genom att lägerledningarna
icke ha till sitt förfogande inregistrerad, ständigt verksam personal
för de mycket vidlyftiga mindre kvalificerade hjälparbetena — renhållning
o. d. — ha de måst söka nödtorftigt klara sig med det folk, som man av
och till kunnat erhålla exempelvis genom arbetsförmedlingen. Men konkurrensen
örn arbetskraften är stor och semestertiden står för dörren. Detta betyder,
att man ingen stadga har på denna del av personalen. Den kommer och går —
kan man nästan säga — allt eftersom det passar sig och allt eftersom förhållandena
på arbetsmarknaden skifta. Jag behöver säkert icke understryka smittoriskerna
vid en sådan ordning. Här tjänstgör exempelvis en person några dagar i
en sådan förläggning och så säger han upp sin plats. Han har fått ett anbud från
någon arbetsgivare och därför lämnar han anställningen och flyttar tillbaka
till sitt hem. Varje människa förstår ju de risker, som detta kan föra med sig.

Genom att man på detta sätt icke har tillgång till en på förhand inregistrerad
och sovrad personal, uppstå även i annat hänseende allvarliga olägenheter. Som
det nu är, måste man ständigt ta in nytt folk för att ersätta dem, som lämna
arbetet för att gå till andra sysselsättningar. Denna omsättning av arbetskraft
betyder, att de nytillträdande i regel icke äro skyddsympade. Ympningen sker
i allmänhet först samma dag de ha kommit i tjänst. Eftersom inkubationstiden
exempelvis vid fläcktyfus är cirka 14 dagar, så förstår man vilka risker
som här äro förhanden. Såvitt jag är riktigt underrättad, ha samtliga tre sekundärfall
av fläcktyfus hos svenska sjuksköterskor i Skåne inträffat hos personer,
beträffande vilka inkubationstiden icke gått till ända. De hade kunnat
ympas först i samma stund som de trätt i tjänst.

Jag tror för min del, att det är nödvändigt: att mycket snart ordna denna,
angelägenhet. Farorna av att fortsätta som hittills äro alltför uppenbara. Jag
hoppas också, att statsrådet med det mycket livliga intresse, som statsrådet lagt
i dagen för flyktingarna och deras omhändertagande, skall finna utvägar att
lösa dessa frågor, innan situationen, som man på sina håll fruktar, kommer
att utveckla sig till en kris. Saken är ju nämligen den, att vi med all sannolikhet
ha att räkna med ytterligare mycket stora flyktingströmmar. Man har sagt
mig, att enbart inom den allra närmaste tiden omkring 10 000 människor från
tyska koncentrationsläger, som för närvarande lära vistas i Lubeck, äro att
hitförvänta. Internationella röda korset har för ändamålet befraktat fyra
fartyg. Den första kontingenten väntas anlända till Trelleborg på onsdag med
ångaren Jamaica.

I en debatt i onsdags, då det gällde medel till utlänningskommissionens bekanta
barack, var socialministern själv inne på detta ämne. Han lämnade ju
vid det tillfället det meddelandet, att man från regeringens sida har under hand
utfäst sig till UNRRA att taga emot ytterligare 10 000 flyktingar, men, örn
jag icke missuppfattade honom, var han av den uppfattningen, att anspråken

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

på oss i detta hänseende måhända komma att gälla väsentligt större skaror än
dessa 10 000. Sannolikheten talar för att dessa stackars människor icke äro
i bättre tillstånd än den eländets kavalkad, som de senaste veckorna har dragit
genom Malmö. Vårdbehovet blir utomordentligt stort och kravet på utökade personalresurser
i jämförelse därmed.

Ytterligare ett par påpekanden skulle jag vilja göra i denna allvarliga sak.
Som bekant ha de offentliga badhusen bland annat i Malmö och Lund tagits i
anspråk för flyktingskarorna. Jag tror, att det är ett starkt lokalt önskemål,
att dessa badhus återges till dessa städers befolkning. På grund av varmvattensförbudet
kan ju den personliga hygienen måhända icke alltid handhas
så, som skulle vara önskligt. För flyktingarna, som vi naturligtvis måste tänka
på, skulle kunna sörjas genom att till deras förfogande ställa ett antal av
arméns badplutoner. Dessa äro ju förträffligt utrustade och lia visat sig fungera
på ett utmärkt sätt.

Slutligen är det en sak till, som jag skulle vilja peka på, Jag tror det är ett
önskemål, i varje fall från förläggningarnas sida, att varsel kunde ges i något
så när god tid, när en transport väntas. Som det nu är, har det ett par gånger
hänt, att färjor eller båtar plötsligt anlänt med hundratals och kanske tusentals
flyktingar, manga av dem sjuka eller döende eller döda, för vilkas mottagande
inga detaljerade anordningar tyvärr hunnit förberedas. Jag inser till fullo
svårigheten att ordna med dylikt förvarsel men har i alla fall velat fästa herr
statsrådets uppmärksamhet på saken.

Till slut, herr talman, tror jag, att det kan vara på sin plats att här i kammaren
uttala ett varmt tack till alla dem, som medverkat eller alltjämt medverka
i detta stora arbete, statliga och lokala myndigheter, enskilda personer, läkare
och sjuksköterskor, civilförsvarets socialtjänst, som nu inom parentes för
första gången varit i aktion i större skala, lottor, rödakorspersonal etc. I många
fall kan man här tala om en verkligt uppoffrande gärning i barmhärtighetens
och människokärlekens namn. Den tacksamhet, som internerna lägga i dagen
för det sätt, varpå^de blivit omhändertagna här i Sverige, är ofta rörande. Att
denna erkänsla från främlingarnas sida verkar uppmuntrande på dem, som
nu ha att taga vård om dessa främlingar, är ju, herr talman, uppenbart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén erhöll på be- Svar pd
gäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess interpellation.
ledamot, herr Pettersson i Dahl. frågat mig, huruvida jag uppmärksammat
de orättvisor, som enligt hans förmenande nu gällande bestämmelser örn besparingsåtgärder
pa folkskolväsendets område ge upphov till samt huruvida
jag har för avsikt att, örn så är fallet, medverka till att dessa orättvisor undanröjas.

I interpellationen göres gällande, att landsbygdskommunernas strävanden
att åstadkomma förbättringar av skolväsendet motverkas av de föreskrifter,
sorn meddelats genom 1942 års kungörelse angående vissa särskilda besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet med de till denna knutna anvisningarna.

Enligt kungörelsen bör förändring till lägre skolform ske, då lärjungeantalet
mera varaktigt kan beräknas understiga 30 i skolor av första B-formen och
25 av andra B-formen. Interpellanten hävdar, att tillämpningen av dessa föreskrifter
medför orättvisa mot landsbygdens befolkning. För att närmare belysa
verkningarna bär interpellanten redogjort för ett aktuellt fall, som uppenbarligen
gäller en organisationsfråga i Karl Gustavs skoldistrikt i Älvsborgs län.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Enligt i maj 1943 fastställt reglemente skulle inom nämnda distrikt finnas
två skolor, nämligen kyrkskolan och Brunabo skola. Bägge skulle vara anordnade
enligt andra B-formen med en folkskoleavdelning i varje skola samt med
en för båda skolorna gemensam småskoleavdelning, förlagd till kyrkskolan.
För småskolebarnen skulle skolskjutsar ordnas från Brunabo till kyrkskolan
och åter hela läsåret.

I augusti 1944 inkom till skolöverstyrelsen förslag till nytt reglemente för
skoldistriktet. Enligt detta skulle en sådan ändring av skolorganisationen
genomföras, att kyrkskolan och Brunabo skola tillsammans skulle bilda en
skola av första B-formen med klasserna 1—2 och 5—7 förlagda till kyrkskolan
och klasserna 3—4 förlagda till Brunabo skola. Omorganisationen förutsatte
emellertid en viss utökning av skolskjutsarna. Härigenom beräknades
uppkomma en merkostnad av 214 kronor för helt läsår. Årskostnaden för läsåret
1944)45 för hela skjuts anordningen uppskattades till 2 568 kronor.

Vid granskningen av de i reglementsärendet lämnade uppgifterna angående
barnantalet inom Brunabo skolområde uppmärksammade skolöverstyrelsen
emellertid, att det redan förut låga barnantalet nu utvisade ytterligare minskning.
Siffrorna gåvo vid handen, att kyrkskolan och Brunabo skola var för
sig kunde anordnas som självständiga skolor enligt andra, respektive tredje
B-formen med för dessa skolformer lämpligt barnantal. Ett genomförande av
den av distriktet föreslagna organisationsformen skulle därför föranleda en
merkostnad för skolväsendet, motsvarande skjutskostnaden. Skolöverstyrelsen
ansåg sig på grund härav icke böra godkänna den föreslagna omorganisationen.
I det nya reglemente, som överstyrelsen fastställde den 16 oktober 1944, har
föreskrivits, att kyrkskolan skall vara anordnad enligt andra B-formen och
Brunabo skola enligt tredje B-formen. Enligt en särskild övergångsbestämmelse
må emellertid skolorna under innevarande läsår vara anordnade på det sätt,
som distriktet föreslagit, örn detta kan ske utan extra kostnad för statsverket.
Överstyrelsen har vidare av billighetsskäl medgivit, att statsbidrag får utgå
under innevarande redovisningsår för skjutsning av småskolebarnen inom Brunabo
skolområde till kyrkskolan.

Kärnpunkten i den av interpellanten berörda frågan är det förhållandet, att
de olika folkskolornas form enligt nu gällande bestämmelser är närmast beroende
av barnantalet vid skolorna. Denna faktor, barnantalets storlek, kan
således vid stigande lärjungeantal motivera högre skolform och, å andra sidan,
vid sjunkande barnantal nödvändiggöra omorganisation till lägre form. Väl
kunna modifikationer i den ena eller andra riktningen tänkas förekomma, men
de nämnda konsekvenserna äro dock i princip ofrånkomliga, så länge överhuvud
taget skolformen bestämmes av barnantalet. Vilken skolform som bör
tillämpas vid ett visst barnantal, blir därför i sista hand en avvägningsfråga.
Av interpellationens ordalag framgår icke klart, huruvida interpellanten endast
åsyftar en sänkning av de i anvisningarna till 1942 års kungörelse fastställda
minimitalen eller örn hans åsikt är, att sambandet mellan skolform och barnantal
bör avklippas. Skulle minimitalen sänkas, kunde självfallet ett större
eller mindre antal skolor på landsbygden anordnas enligt högre skolform än
eljest vore möjligt, men det faktum kvarstår dock, att hur lågt dessa minimital
än må sättas, uppstå alltid — lika väl som vid tillämpning av nu gällande
minimital — sådana situationer, då på grund av sjunkande barnantal en försämring
av skolformen blir nödvändig. Syftar interpellanten åter till ett upphävande
av sambandet mellan skolform och barnantal, kunde detta väl närmast
innebära, att föreskrifterna om minimital skulle slopas, för att det skulle bliva
möjligt att bibehålla de olika skolornas form, oberoende av en eventuell
minskning av barnantalet. Det torde icke behöva närmare framhållas, att en

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

sådan åtgärd skulle kunna få ur såväl pedagogisk som ekonomisk synpunkt
betänkliga följder. Ett än längre gående krav på att samtliga folkskolor på
landsbygden skola vara anordnade enligt A-formen synes icke möjligt att förverkliga,
örn man ej är beredd att utsträcka centraliseringen vida längre än
Hittills och indraga ett mycket stort antal mindre skolor i alla delar av landet.

Enligt bestämmelser i § 1 mom. 2 i 1935 års kungörelse angående statsbidrag
för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn utgår sådant bidrag
företrädesvis, då genom anordnande av skolskjuts besparingar i det allmännas
utgifter för skolväsendet i övrigt uppstå. Anordnas skolskjutsar för
beredande av undervisning av barn i skola av högre skolform än den, barnen
annars skulle tillhöra, eller eljest för åstadkommande av förbättring av skolväsendet,
och äro kostnaderna härför jämförelsevis ringa, må, örn skolförbättringen
på annat sätt icke skulle kunna ernås utan större kostnader än skolskjutsarna
betinga, statsbidrag kunna utgå, även örn inga direkta besparingar
i det allmännas utgifter för skolväsendet uppstå genom skjutsanordningen.
Av den förut lämnade redogörelsen för organisationsfrågan i Ivari Gustavs
skoldistrikt framgår, att de föreslagna skolskjutsarna skulle hava möjliggjort
''förbättrad skolform, men att någon besparing i så fall icke kunde beräknas
uppstå. Man frågar sig då, huruvida kostnaderna för skjutsningen hände anses
jämförelsevis ringa, så att med stöd av nyss återgivna bestämmelser statsbidrag
likväl kunnat medgivas utgå till anordningen. Överstyrelsen har för
sin del ansett sig böra besvara frågan nekande. Överstyrelsen har därvid tydligen
icke uteslutande tagit i beräkning kostnaderna just i detta speciella fall,
vilka ju äro ganska obetydliga, utan torde Ira betraktat saken ur en vidare
synvinkel och då tvekat inför de ekonomiska konsekvenserna av ett mera allmänt
genomförande av skolförbättringar på liknande sätt. De kostnader, man
i så fall finge räkna med, komme med all säkerhet att röra sig örn miljonbelopp.
Den under krigstiden rådande bristen på gummiringar för motorfordon har också
ulgjort ett tillbakahållande meinart.

Jag vill för egen del understryka, att jag med största tillfredsställelse skulle
se, örn statsbidrag kunde beviljas till skolskjutsar även i fall som det nu föreliggande.

I allmänhet kan man säga, att där besparingsåtgärderna medfört indragning
av skolor, ha barnen i regel kommit att åtnjuta undervisning i samma eller
bättre skolform. Ofta har den mottagande skolan kunnat förändras till skola
med högre skolform. Men i vissa inspektionsområden Ilar besparingsåtgärderna
uteslutande medfört indragning av lärartjänster och i följd därav försämrade
skolformer. I mångå fall ha sålunda B2-skolor förvandats till B3-skolor, när barnantalet sjunkit. Jag är av den uppfattningen, att det bör fordras
starka skäl för att man skall taga ett sådant steg. Problemet har emellertid,
som jag nyss antydde, en räckvidd långt utöver det föreliggande fallet.
Det synes därför lämpligast, att principfrågan blir föremål för statsmakternas
prövning i ett större sammanhang. Så torde även komma att bli fallet.

Enligt vad jag inhämtat har nämligen 1940 års skolutredning i samband
med att den till behandling upptagit frågan om skolväsendets centralisering
också övervägt skolskjutsproblemet. Skolutredningen har kommit fram till att
statsbidrag till skolskjutsar bör kunna utgå i första hand för att möjliggöra
en god skolorganisation och alltså icke i främsta rummet för att ernå besparingar.
Utredningen torde i denna fråga komma att föreslå en sådan ändrad
lydelse av skolskjutskungörelsen, att några författningsenliga hinder ieke längre
skola föreligga för att fastställa sådana reglementsbestämmelser, som fillinos
intagna i det av interpellanten berörda förslaget från Karl Gustavs skoldistrikt.

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1945.

Svar på interpellation. (Torts.)

Härpå anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få frambära mitt vördsamma tack för
det svar, han lämnat, ävensom för det positiva innehåll, som han givit sitt svar.''
Statsrådet har rätt i sin förmodan, angående det skoldistrikt det gäller. Det är
emellertid alldeles klart, att det gäller icke enbart detta skoldistrikt, utan att
det gäller själva principfrågan rörande tolkningen av dels övergångsformerna
och dels formerna för s. k. skjutsbidrag och skjutsersättningar vid våra skolor.
Kärnpunkten ligger alltså på det plan, som statsrådet själv framhållit. Statsrådet
frågade, huruvida jag endast åsyftade en sänkning av de i anvisningarna
till 1942 års kungörelse fastställda minimitalen eller örn jag åsyftade,
att sambandet mellan skolform och barnantal bör avklippas. Jag har icke
åsyftat något av dessa fall, utan med min framställning endast velat få klarhet
i hur myndigheterna egentligen se på detta problem. Jag måste såsom min
personliga uppfattning säga, att det är beklämmande att här kunna konstatera,
att våra nuvarande författningar i det hänseendet ge möjlighet åt den tolkning,
som skolöverstyrelsen givit dem. Det ligger realiter så till att här har ett skoldistrikt
med egna uppoffringar velat ordna med bättre skolformer utan kostnader
för statsverket. Här säger statsrådet, att skolöverstyrelsen tolkat bestämmelserna
nekande, alltså ansett, att den därav föranledda kostnadsökningen
icke skulle vara ringa. Alltså har den besvarat frågan nekande och givit dem
den mycket större principiella innebörden, att tolkningen skulle kunna verka
prejudicerande. Om alltså bestämmelserna skulle tolkas på samma sätt i andra
skoldistrikt, skulle det i så fall röra sig örn miljonbelopp.

Personligen anser jag, att det inte skulle betytt någonting örn det i detta
fall rör sig örn miljonbelopp, örn därigenom skolförhållandena på landsbygden
kunna ordnas bättre. Jag tycker, att författningen bör tolkas på det sätt, som
detta skoldistrikt gjort, i samråd med vederbörande folkskolinspektör. Skoldistriktet
tolkar författningen på det sättet, att distriktet skulle ha möjlighet
att ge ut den mellanskillnad mellan det förutvarande statsbidraget och det
ökade statsbidraget, som denna bättre skolform här skulle ge. Det rör sig örn
214 kr. för ifrågavarande skoldistrikt eller 1 kr. per dag.

Nu säger herr statsrådet, att 1940 års skolutredning har denna fråga till
behandling och att den kommer att lösas så, att det blir möjligt att i fortsättningen
tolka bestämmelserna på det sätt, som ifrågavarande skoldistrikt gjort.
Man kan inte annat än hälsa detta uttalande, att det blir möjligt att ändra en
författning, som enligt min uppfattning för närvarande är mycket illa avfattad,
med mycket stor tillfredsställelse. Man ställer sig dock något frågande
inför, hur det i fortsättningen kommer att bli innan den nya förordning, som
1940 års skolutredning sysslar med, hinner bli stadfäst av riksdagen. Det måste
givetvis bli en övergångstid, som kan bli ganska besvärlig för skoldistrikten.
Jag tänker då som sagt inte enbart på här ifrågavarande skoldistrikt, utan på
andra liknande distrikt. Vi veta, att såväl den nuvarande ecklesiastikministern
som många andra goda krafter äro i verksamhet för att möjliggöra för landsbygden
att ordna ett bättre skolväsende. Då gäller det givetvis att innan en ny
författning i ämnet blivit utfärdad tills vidare stödja sig på att tolkningen
av den nuvarande författningen blir i enlighet med den tolkning, som den nuvarande
ecklesiastikministern här gjort.

Jag vill sluta mitt anförande med att uttala en förhoppning, att denna min
interpellation fyllt sin uppgift att inför offentligheten dra de spörsmål det
här gäller för att ge möjlighet till en förnuftigare tolkning av detta än skolöverstyrelsen
gjort. Jag ber att till herr statsrådet än en gång få framföra mitt

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

tack för svaret på denna min interpellation. Jag hoppas, att den nuvarande ecklesiastikministern
till skolväsendets gagn får fortsätta sin verksamhet på detta
område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 313, angående
komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1945/46; och hänvisades
propositionen, i vad angick de procenttal, varmed bottenskatt enligt
18 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1945
utgå, till bevillningsutskottet, i vad propositionen rörde jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos övriga Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner:
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 314, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1945/46; och

nr 315, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till
staten;

till statsutskottet propositionen, nr 318, angående vissa investeringar i telegrafverkets
fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 319, med förslag till förordning
angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt till hemortslön
m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 321, med förslag till vissa ändringar i
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena. folkskolans tjänste- och
familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena för
de högre kommunala skolorna, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 322, angående anslag för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen; nr

323, angående anslag för budgetåret 1945/46 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt; och

nr 325, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 606 av herr Karlsson i Grängesberg.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652), m. m.;

nr 49, i anledning av väckt motion om viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete; och

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

nr 50, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
:

nr 57, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter;

nr 58, med överlämnande till riksdagen av departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; och

nr 59, med överlämnande till riksdagen av förteckning å av domänstyrelsen
verkställda försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
:

nr 14, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den tvångsvisa
anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.;
och

nr 15, i anledning av väckt motion angående utredning örn anordnande av
hygieniska inrättningar på arbetsplatserna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Motion angå
ende förhållandet

mellan biloch
järnvägs
trafik i den
svenska träns
pyrthushallningen.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion, II: 357, icke måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hedqvist.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hedqvist: Herr talman! Jag har till detta utlåtande avgivit en blank
reservation. Jag skall med några ord redogöra för min avsikt därmed.

Vad motionärerna i sin motion påtalat påkallar enligt både min egen och för
övrigt även utskottets uppfattning den allra största uppmärksamhet från statsmakterna.
Det är nämligen med en viss oro vi konstaterat, att vissa enskilda
järnvägar genom bildande av särskilda bolag gjort och alltjämt göra försök
att överföra järnvägsbolagen tillhöriga buss- och billinjer till sådana särskilda
bolag. Avsikten är tydlig, nämligen att de enskilda järnvägsbolagen söka un-''
dandra staten dessa buss- och billinjer vid ett eventuellt förstatligande av
vederbörande järnvägsföretag. Det måste såväl ur trafikanternas som ur allmänna
transporthushållningssynpunkter vara angeläget att buss- och billinjer

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i
anledning av väckt motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik
i den svenska transporthushållningen.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 357, hade herr Severin i Stockholm m. fl. anhållit, att riks''
dagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Hajd hemställa, att 1944 års trafikutredning
måtte få direktiv att ägna de i motionen berörda frågorna en
särskild och omedelbar prövning.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska

transporthushållningen. (Forts.)

ingå som en del av järnvägsföretagen. Detta gäller särskilt tillförsellinjer, men
i viss utsträckning även parallellinjer. Tillförsellinjerna ha tillkommit för. att
göra järnvägarna mera lättillgängliga för i synnerhet landsbygdens befolkning.

Dessa bil och busslinjer stråla ut från järnvägsstationerna och få därigenom
den allra största betydelse för landsbygdens person och godsbefordran. Det
finns enligt mitt sätt att se inget skäl att bryta ut dessa bil- och busslmjer ur
deras naturliga sammanhang med järnvägsdriften, enbart därför att de enskilda
järnvägarna möjligen komma att övergå i statens ägo.

Utskottet har anfört, att denna fråga är föremål för behandling av 1944 ars
trafikutredning, och utskottet hoppas, att denna utredning skall ägna de i motionen
angivna spörsmålen tillbörligt beaktande. Utskottet anför vidare att,
»därest Kungl. Majit i enlighet med 1944 års riksdags hemställan kommer att
för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning örn tvångsinlösen av järnvägsföretag,
erforderlig hänsyn kommer att tagas till de i förevarande motion

framförda synpunkterna». -Ali

Detta utskottets uttalande är en allmän önskan, som jag instämmer i. Anledningen
till att jag ändå reserverat mig är, att vissa förhållanden på detta område
inte kommit tillräckligt tydligt fram i utskottets motivering. Jag anser,
att riksdagen bör fästa det allra största avseende vid kungl, järnvägsstyrelsens
mening i detta avseende. Järnvägsstyrelsen refererar i sitt yttrande över motionen
1936 års järnvägskommittés uppfattning i denna fråga. I den allmänna
motiveringen för en lag örn inlösen av enskilda järnvägar, anförde .kommittén
bl. a. följande: »Erfarenheten visar, att bilrörelsen, särskilt i linjetrafik., är
av stor betydelse för järnvägarna som ett komplement till den av dem bedrivna
trafiken och därför utgör ett numera oundgängligt hjälpmedel för fortsatt
utveckling av järnvägarnas egen trafik.» Kommittén anförde vidare:. »Såsom
allmän regel bör därför uppställas, att bilrörelsen alltid skall medfölja vid en
inlösen, örn endera parten så yrkar.»

Järnvägsstyrelsen har — såsom framgår av referatet i förevarande utskottsutlåtande"—
»understrukit detta kommitténs uttalande samt betonat vikten av,
att de tillståndsgivande myndigheterna under den tid, som. kunde återstå tills
viss järnväg kunde förvärvas, icke lämnade sin medverkan till, att av järnvägen
driven eller kontrollerad yrkesmässig biltrafik komme i annans hand». Det av
järnvägsstyrelsen tidigare befarade överförandet av genom enskild järnväg bedriven
biltrafik i annans hand är just vad som för närvarande på en del håll

försl y*

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande över denna motion anfört en del andra
synpunkter, som emellertid inte kommit till tillräckligt klart uttryck i förevarande
utskottsutlåtande. Järnvägsstyrelsen anför i sitt yttrande bl. a. följande:
»Det är en angelägenhet av största vikt, att den samordning av bil- och
järnvägsrörelse, som kunnat genomföras under årens lopp och som planeras för
framtiden, ej spolieras genom åtgärder, som syfta till att inför ett förstatligande
av de enskilda järnvägarna avskilja bilrörelsen från järnvägsrörelsen.
Blivande förvärv för statens räkning av enskilda järnvägsföretag böra därför
enligt styrelsens mening ske endast under den uttryckliga förutsättningen, att
av företagen — i egen regi eller genom dotterbolag — bedriven bilrörelse medföljer
vid förvärvet. Örn det fortsatta järnvägs förslutligandet ej skall förfuskas
är det angeläget, att statsmakterna i ena eller andra formen lämnar sitt stöd
åt denna järnvägsstyrelsens uppfattning.»

Det är enligt min mening angeläget, att man vid behandlingen av denna
fråga mycket kraftigt understryker dessa järnvägsstyrelsens synpunkter. Järnvägsstyrelsen
har dessutom förordat, att riksdagen skulle gå längre än vad

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska
transporthushållningen. (Forts.)

motionärerna begära. Järnvägsstyrelsen säger nämligen i sitt yttrande, att
utskottet därjämte ville föreslå, att »riksdagen måtte i sin skrivelse i ärendet
till Kungl. Maj :t göra ett uttalande av innebörd, att då fråga uppkommer om
överlåtelse på annan av sådant biltrafiktillstånd, som direkt eller indirekt innehaves
av järnvägsaktiebolag, med avgörande därav måtte anstå, intill dess
den av riksdagen begärda utredningen blivit verkställd och beslut i anslutning
till därvid framkomna resultat fattats av statsmakterna».

Det har på grund av att denna motion remitterats till och behandlats av ett
tillfälligt utskott emellertid inte varit möjligt för utskottet att föreslå ett tillmötesgående
av järnvägsstyrelsens förslag i denna sistnämnda del. Det hade
emellertid varit mycket önskvärt att så skulle ha blivit fallet. Jag tror, att
vad man här inom flera enskilda järnvägsföretag för närvarande sysslar med,
nämligen överförandet i annans hand av järnvägsägda buss- och billinjer, i
åtminstone viss utsträckning beror på förra årets riksdagsbeslut med hemställan
om förslag till tvångsinlösning. Det bör därför vara angeläget att man
vidtar alla de åtgärder, som äro möjliga för att förhindra en dylik av järnvägsstyrelsen
befarad utveckling.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande påtalat speciellt två järnvägsföretag,
där den här berörda bolagsbildningen skulle försiggå. Själv känner jag mycket
väl till ett järnvägsföretag, som har bildat ett bolag som skall driva bussrörelsen.
Detta bolag har för närvarande till länsstyrelsen inlämnat en ansökan
örn överförande av dessa billinjer på sig. Detta bolag och möjligen även
länsstyrelsen avvaktar nu endast det beslut som riksdagen står i begrepp att
fatta i anledning av den i ämnet väckta motionen. Först därefter kommer
frågan att bli avgjord. Det är enligt min uppfattning långt ifrån lyckligt att
ett särskiljande från järnvägsföretagen av buss- och bilrörelsen skulle komma
till stand. Jag vill i detta sammanhang även påtala de försök som göras på
detta område för att bilda ett landsomfattande privatmonopol beträffande bussföretag.
I ett sådant monopol skulle detta avskiljande av bussrörelsen från
järnvägsdriften endast vara ett litet led.

Jag har i utskottet inte velat ställa något särskilt yrkande. Jag anser emellertid,
att denna fråga är mycket betydelsefull. Då det därjämte enligt min
mening inte framgått tillräckligt tydligt av utskottets motivering den fara
som här verkligen föreligger, har jag med vad jag nu anfört velat särskilt
kraftigt understryka järnvägsstyrelsens uppfattning i frågan. Jag anser nämligen,
att man måste tillmäta järnvägsstyrelsens mening i detta ärende den allra
största betydelse.

Herr talman! Jag har med dessa ord avsett att i riksdagens protokoll införa
mina reflexioner i denna fråga. I övrigt har jag intet yrkande.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Utskottet diskuterar i utlåtandet
tolkningen av riksdagens principbeslut 1939 rörande järnvägsförstatligandet.
Järnvägsstyrelsen är för sitt vidkommande övertygad om att riksdagens då
fattande beslut är att tolka pa det sättet, att örn statens järnvägar övertar en
enskild järnväg, övertagandet även gäller av järnvägen eventuellt bedriven
buss- eller billinje. Utskottet är nu emellertid inte alldeles övertygat örn riktigheten
härav. Utskottet framhåller emellertid att »hur beslutet i fråga än skall
tolkas, är dock att märka, att hittills av enskild järnväg bedriven bilrörelse
undantagslöst följt med vid statens övertagande av järnvägen. Detta utesluter
likväl icke, att den i motionen väckta frågan förtjänar beaktande för framtiden.
» Detta uttalande utgör uppenbarligen en något förhastad konklusion,
ty den omständigheten, att en bilrörelse hittills alltid följt med vid statsöver -

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska

transporthushållningen. (Forts.)

tagandet av enskilda järnvägsföretag, behöver inte innebära att en bilrörelse
även för framtiden kommer att följa med vid kommande statliga förvärv av
enskilda järnvägsbolag. Utskottet anför vidare: »Såsom framhålles av bland
andra 1944 års trafikutredning utgör spörsmålet endast en del av det större
problemet örn biltrafik i järnvägs regi och sammanhänger ytterst med frågan
örn formerna för samverkan mellan bil- och järnvägstrafik överhuvud taget.
I trafikutredningens uppdrag ingår redan att förutsättningslöst behandla dessa
spörsmål, och utredningen har, såsom framgår av dess yttrande, redan påbörjat
arbetet härmed.» På grund av nu anförda skäl synas enligt utskottets uppfattning
motionärernas önskemål örn en utredning av frågan redan vara tillgodosedda.
o .

Detta utskottets ställningstagande måste emellertid bero. på en missuppfattning.
De synpunkter som framförts i motionen äro nämligen ingalunda tillgodosedda
i och med den utredning som 1944 års trafikutredning, måhända
kan komma att underkasta dessa spörsmål. Motionen väcktes nämligen i anledning
av en tendens, som under senare år gjort sig gällande på detta område,
att enskilda järnvägar, som bedriva en mer eller mindre omfattande busseller
bilrörelse, bilda särskilda enskilda bolag för bil- och bussrörelsen, som
på så sätt skiljes ut från järnvägsdriften. Därav följer, att om statens järnvägar
vill överta de enskilda järnvägsföretagen, kommer inte bilrörelsen att
automatiskt följa med vid inlösningen. Det uttalande, som riksdagen tidigare
gjort, att statens järnvägar skulle överta enskilda järnvägar innesluter nämligen
inte att statens järnvägar skulle överta alla möjliga buss- och bilbolag,
som inte ha någonting gemensamt med de enskilda järnvägarna. Ett sådant
särskiljande av bil- och bussrörelserna från de enskilda. järnvägsföretagen
håller nu på att ske. Anledningen härtill kan man givetvis diskutera. I sitt yttrande
över motionen framhåller järnvägsstyrelsen i denna fråga att man ännu
inte kan tala örn en tendens, ty hittills ha endast två fall förekommit, nämligen
Nora Bergslags järnvägar och Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag. Det är
emellertid illustrativt, att örn jag inte är fel underrättad, så ligger för närvarande
Nynäsbanans bilbolag inne med en koncessionsansökan hos länsstyrelsen,
och länsstyrelsen avvaktar nu riksdagens beslut i anledning av denna
motion för att fatta sitt beslut i frågan. Det är då lätt att inse den betydelse
det har, vilket beslut riksdagen fattar i denna fråga och vilket uttalande riksdagen
då gör.

Järnvägsstyrelsen, som kanske måste anses vara den mest sakkunniga av
de myndigheter som utskottet hört, har tillstyrkt motionen, men det är andra
som avstyrkt den och bland dem exempelvis biltrafiknämnden. Att denna
nämnd avstyrkt motionen, är rätt förvånande med hänsyn till dess egen motivering.
Den säger nämligen, enligt det referat som utskottet ger av dess yttrande,
att enligt biltrafiknämndens praxis hava järnvägsföretagen erhållit en i
viss mån privilegierad ställning, då företagen såsom särskilda skäl för att
de skulle erhålla tillstånd till yrkesmässig biltrafik kunnat åberopa att denna
biltrafik varit av betydelse som komplement till järnvägstrafiken.

Den biltrafik som de enskilda järnvägarna bedriva är sålunda av betydelse
som ett komplement till deras järnvägstrafik. Följer icke därav utan vidare,
att denna biltrafik även är av betydelse som ett komplement till statens järnvägstrafik,
om statens järnvägar skola övertaga banan? Man kan inte gärna
förutsätta, att biltrafiken bär betydelse, endast när enskilda bedriva den, men
inte, när statens järnvägar bedriva samma rörelse. Därav .skulle automatiskt
följa, att den koncession som beviljats de enskilda bolagen utan vidare övergår
till statens järnvägar, örn den iivertar järnvägen i fråga. Men biltrafiknämnden

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Motion angående förhållandet mellan lil- och järnvägstrafik i den svenska
transporthushållningen. (Forts.)

har utan att taga hänsyn till vad den sålunda sagt lyckats komma fram till
ett avstyrkande av motionen.

Jag vet icke, varpå detta beror. Jag vill icke göra några insinuationer, men
det finns ju en viss förbindelse mellan de två fall som järnvägsstyrelsen nämnt,
alltså Nora Bergslags och Stockholm—Nynäs järnvägar, och biltrafiknämnden.
I biltrafiknämnden sitter nämligen bland andra chefen för Nora Bergslags
järnvägar. Jag vet icke, örn han deltagit i behandlingen av detta ärende.
Det skulle lian i varje fall icke gjort, örn det gått riktigt till. Ty man sitter
inte i en statens nämnd, när den behandlar enskilda bolags intressen, där man
själv är med. Huruvida utskottet gjort sig underkunnig! örn hur därmed förhåller
sig, skulle vara intressant att få veta av utskottets ordförande, örn han
tar till orda i denna fråga. Det är nämligen så, att biltrafiknämnden har en
intresserepresentation, och i den sitta representanter för olika näringsgrenar,
för bilrörelse, järnvägsrörelse, det enskilda näringslivet, o. s. v., och det är givet
att dess yttrande färgas därav.

På grund av dessa förhållanden finner jag, att utskottets avstyrkande av
motionen är ganska egendomligt, i synnerhet som det sägs, att frågan förtjänar
beaktande för framtiden. Vi stå alltså här inför en tendens eller, örn man
nu anser uttrycket tendens för överdrivet, inför vad som för närvarande skett,
då enskilda järnvägar försökt avskilja bussrörelsen från jänvägsrörelsen, måhända
i syfte att beröva statens järnvägar det automatiska övertagandet av
bussrörelsen i samband med jämvägsrörelsen och kanske i avsikt att kunna
göra en särskild affär av bussrörelsen.

Sådana affärer bruka i regel vara ganska dyra, Jag har själv haft tillfälle
att handlägga åtskilliga dylika affärer, då statens järnvägar köpt enskilda bileller
busstrafikföretag, och jag vet, att de inte skilja sig från andra fall, dä
staten skall göra något köp. De enskilda som skola sälja bruka alltid resonera
som sa, att staten har råd att betala. Det är en allmän tendens hos svenska
folket att, när det är fråga om staten och samhället, lätt övervinna sina betänkligheter
och inte genera sig att skinna staten. Solidariteten med samhället
är icke så stor som solidariteten med enskilda. Men inför detta förhållande
tycker man, att det skulle vara självfallet, att åt det övertagande järnvägsföretaget
bevaras en rörelse som tidigare ansetts utgöra ett nödvändigt komplement
till jämvägsrörelsen. Det är en självfallen och logisk slutsats som
man inte kan komma ifrån, och jag beklagar för mitt vidkommande mycket,
örn inte kammaren i motsats till utskottet skulle komma till samma slutsats.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad jag här yttrat få yrka
bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Stockholm, Andersson i Tungelsta,
Olsson i Mellerud, Lundberg och Lundqvist.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag skulle kanske inskränka mig till att instämma
i vad herr Severin i Stockholm sagt i denna fråga. Men då jag ändå har
några ytterligare synpunkter att anföra på frågan, skall jag tillåta mig att taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk en mycket kort stund.

Jag får först och främst säga, att jag är ytterst förvånad över den något
lättvindiga behandling som motionen fått i utskottet. Man kan väl ändå inte
utan vidare vifta bort vikten av de problem som här ställts under debatt. Örn
nu motionärernas synpunkter hade förefallit utskottet en smula svaga, så tycker
man ändå, att när utlåtandet från kungl, järnvägsstyrelsen kom, utskottet
borde ha tagit sig en allvarlig funderare på örn det ändå icke i denna motion

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska

transporthushållningen. (Forts.)

lag så mycket av värde och vikt för framtiden, att utskottets ställningstagande
kunde Miva något mera positivt betonat. Järnvägsstyrelsen understryker ju
motionärernas uppfattning på ett sätt som visar,. hur allvarligt den mest
sakkunniga institution på detta område som vi lia i landet ser på de problem
som motionen rullar upp. Järnvägsstyrelsen anser sålunda, att en särskild
utredning omedelbart bör vidtagas för att förhindra vissa enskilda järnvägar att
vid förstatligandet undanta busslinjer.

Man saffer nu visserliffen från utskottets sida, att detta ännu inte har mträffat,
och då kan man enligt utskottets uppfattning slå sig till ro och blunda
tills vidare, tills utvecklingen verkligen ställt oss inför det faktum som vi här
talat örn. Jag vill emellertid erinra örn att förstatligandet ännu icke är genomfört
på långa stycken. Det är sex år, sedan riksdagen fattade sitt beslut, men
ännu i denna dag är det åtskilligt av järnvägsnätet här i landet, . som får
betecknas såsom enskilda banor. Vi stå här inför en tendens som visat sig i
olika fall, där enskilda järnvägar stikå trolla bort de busslinjer som de ägt, så
att de inte skola komma med vid förstatligandet, när detta en gång kommer
att äga rum. Det är inte endast, som här sagts, Stockholms—Nynäs och Nora
Bergslags järnvägar som försöka manövrera med stiftelseurkunder för speciella
bussbolag. I dessa dagar har samma sak upprepats när det gäller Nordmark—
Klarälvens järnvägar. I fråga örn denna sak föreligger nu en interpellation
ställd till kommunikationsministern. Örn emellertid dessa planer från enskilda
järnvägar få fullföljas, blir följden den, att staten vid övertagande av banorna
får nöja sig med att ombesörja godstrafiken, medan den övervägande delen av
persontrafiken kommer att drivas i de nystiftade bolagens egen regi.

Jag får i detta sammanhang fråga, hur man tänkt sig, att det skall bli i
fortsättningen, örn bolagen verkligen bilda särskilda bussföretag.. Skall statens
järnvägar då sätta upp konkurrerande busslinjer? Det måste de i så fall göra,
örn de skola få hand om persontrafiken. Ty med de banor som de nu ha och
med de trafikförhållanden som föreligga på dessa banor kunna statens järnvägar
icke framgångsrikt konkurrera med busslinjerna. Vad Nora Bergslagsbanan
beträffar, så går det nog an att åka mellan ett par stationer, men skall
man åka 5 å 6 mil. då skulle jag vilja rekommendera, att man beväpnar sig
med mycket stort tålamod och dessutom med en försvarlig matsäck. Jag inbillar
mig, att de som i riksdagen för sex år sedan beslutade om förstatligandet av de
enskilda järnvägarna icke vid detta tillfälle kunde drömma örn att detta
beslut skulle tolkas på ett sådant sätt, att förstatligandet icke skulle omfatta
allt som hörde till dessa järnvägars verksamhet utan att en viss del av denna
skulle kunna undantagas. Jag är övertygad örn, att örn man vetat, att beslutet
skulle komma att tolkas på det sätt som skett, sa skulle detta beslut fran
riksdagens sida blivit åtskilligt mera markerat, så att man tydligt sagt ifrån
att all den verksamhet och all den trafik som vid de enskilda banorna bedreves
skulle övertagas av statens järnvägar vid förstatligandet.

Det är nu emellertid inte bara på det sättet, att örn denna utveckling skall
ha sin gång, en ganska stor del av de inkomster som de enskilda järnvägarna
nu lia, komma att gå staten förbi, utan det skulle också betyda, att de bygder
som nu gå och vänta på bättre trafikförhållanden skulle bli en illusion fattigare.
Jag kan exempelvis framhålla Karlskoga stad, en stad på 30 000 invånare,
som nu har synnerligen miserabla trafikförhållanden. Trafiken uppehälles av
Nora Bergslags järnvägar. Det är givet, att denna stad har rätt att kräva att
dess förbindelser med landet i övrigt bli bättre än vad de för närvarande äro.
Man har också i Karlskoga glatt sig åt att i och med ett förstatligande på detta
område få bättre förhållanden. Ifrån denna stad har man till myndigheterna

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska

transporthushållningen. (Forts.)

framfört sina beklaganden över den tendens som här visat sig, att busslinjerna
även i fortsättningen skulle komma att tillhöra enskilda bolag.

Jag vill också tillägga en sak. som icke har särskilt uppmärksammats av
utskottet, nämligen att i motionen har rullats upp frågan om hur det skall bli,
när kriget är slut och trafiken på våra vägar få samma omfattning som tidigare.
Vi motionärer ha nämligen frågat oss, o-m det kan vara meningen, att den vettlösa
konkurrens mellan tåg och bilar, som rått före kriget, skall fortsätta obehindrat.
Under 1930-talet var ju konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafik så
förödande, att båda parter höllö på att stupa på grund av denna konkurrens.
Det mäste, ur samhällets synpunkt vara fördelaktigt, att dessa båda transportmedel
i stället samordnas till det helas bästa. Jag är inte den som påstår, att
all konkurrens pa detta område skall bort. Säkerligen har den sin betydelse,
men konkurrensen måste vara sådan, att samhället, transportmedlen och trafikanterna
inte bil lidande av densamma. Jag menar, att bara denna fråga är
så ofantligt viktig, att. man hade kunnat vänta sig ett verkligt positivt yttrande
från utskottets sida, alldenstund denna fråga så intimt sammanhänger
med frågan örn hur vi skola ha det ställt och vilken ordning som skall råda
omedelbart, när nu kriget är slut och vi komma in i andra förhållanden.

Jag är övertygad om att ingen i denna kammare vill, att vi skola gå tillbaka
till de förhallanden som tidigare ratt och att man i så fall är enig örn att man
pa detta område skall skapa en ny och bättre ordning. Då bör också otvivelaktigt
den motion som här föreligger understrykas av kammaren. Det kan
ju inte finnas någon anledning att på ett område som staten kommer att behärska
lata förhållandena bli sådana, att staten måste uppta konkurrens med vissa
busslinjer, som rätteligen skulle komma i statens ägo i samband med förstatligandet.

Man kan kanske här invända, att första kammaren redan godkänt ett liknande
utskottsutlåtande. Detta bör emellertid inte vara något hinder för andra
kammaren att fatta ett annat beslut, ty första kammarens ståndpunkt torde
sammanhänga därmed, att man inte från motionärernas sida gav kammaren några
närmare upplysningar — av vilken anledning vet jag icke — om vissa förhållanden
och örn den avsikt som ligger bakom den motion som nu behandlas.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 357.

Herr Skantze: Herr talman! Jag beklagar, att tredje tillfälliga utskottet icke
motsvarat de tydligen rätt högt ställda förväntningar, som motionärerna haft,
när det gällt, hur vi skulle behandla denna fråga. När man hör både vice ordföranden
i utskottet och motionärerna, så blir man ju rätt på det klara med att
vad de velat ha fram egentligen icke kommit till uttryck i det yrkande, som
deras motion utmynnar i. För motionärerna står problemets lösning alldeles
klar utan någon utredning. De anse, att det bör vidtagas sådana åtgärder, att
man får fram den spärr mot försök att skilja bussföretagen från järnvägarna
sorn järnvägsstyrelsen uttalat önskemål örn.

. Utskottet har emellertid inom ramen för sin befogenhet icke haft någon möjlghet
att framställa något sådant förslag. Vi ha därför icke närmare gått in på
den saken. Utskottet har haft att taga ställning till huruvida motionen skulle
överlämnas till 1944 ars trafikutredning eller ej; det är det hela.

Bland de remissinstanser, som utskottet överlämnat motionen till, befinner
sig även denna 1944 års trafikutredning, till vilken motionärerna önska problemet
overlamnat. Denna utredning säger i sitt utlåtande, sedan den i korthet
orienterat om de övriga spörsmål som den håller på med. att den speciella fråga
som motionen tar sikte pa, sammanhänger med de övriga spörsmålen. Så säger

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik i den svenska

transporthushållningen. (Forts.)

utredningen: »Det ingår uppenbarligen redan i trafikutredningens uppgifter
att förutsättningslöst behandla dessa spörsmål, och utredningen har också påbörjat
arbetet härmed.» _ o o

Vid sådant förhållande och då motionens yrkande gar ut pa att 1944- ars trafikutredning
skall taga hand om problemet men denna utredning förklarar, att
den redan är i gång med behandlingen av frågan, har det blivit en rätt naturlig
konklusion för utskottet att hemställa, att motionen icke skall föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

Herr Severin var inne på frågan örn tolkningen av 1939 års riksdags beslut
rörande övertagandet av enskilda järnvägar. Järnvägsstyrelsen bär ju uttalat
en mycket bestämd uppfattning, hur detta beslut bör tolkas. När utskottet i sitt
yttrade konstaterar, att det råder delade meningar örn den saken, baserar utskottet
detta sitt uttalande närmast på remissyttrandet från statens biltrafiknämnd.
Utskottet har ingen anledning att gå in på någon slutlig prövning av
frågan utan har bara genom detta referat konstaterat, att det föreligger delade
meningar. Någon anledning att — såsom herr Severin efterlyser — taga
reda på, huruvida möjligen statens biltrafiksnämnds ställningstagande till denna
motion skulle ha influerats av några obehöriga intressen, har givetvis utskottet
icke alls haft. Hur biltrafiknämnden ryktar sitt värv bör den själv få
svara för.

Om man nu vill åstadkomma den där spärren, som enligt järnvägsstyrelsens
mening är önskvärd på grund av den i motionen omtalade tendensen, sa får
man väl ändå antingen gå fram så, att man skriver en motion, som går ut på
ett yrkande örn ett uttalande i den riktningen från riksdagens sida, eller också
så, vilket jag anser vara naturligare, att järnvägsstyrelsen ingår till Kungl.
Maj:t med framställning örn erforderliga åtgärder. Någon möjlighet för tredje
tillfälliga utskottet att vid behandlingen av denna motion göra ett uttalande,,
som kan åstadkomma denna spärr, har enligt vår mening icke förelegat inom
ramen för vår befogenhet.

Motionen går ut på, att problemet skall överlämnas till 1944 års trafikutredning.
Denna har svarat, att den håller på med problemet. Det förefaller utskottet
alldeles klart, att någon anledning för riksdagen att skriva till Kungl.
Majit och be Kungl. Majit överlämna frågan till denna utredning under sådana
förhållanden icke föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vougt: Herr talman! Jag ber för min del att få säga, att jag kommer
att rösta för det yrkande, som framställts av herr Severin, d. v. s. bifall till den
motion som väckts. Det kan vara riktigt, som säges av tredje tillfälliga utskottets
ordförande, att sedan utskottet funnit, att 1944 års trafikutredning sysslar
med frågan, har utskottet icke ansett sig böra hemställa om bifall till motionen,
som ju yrkar, att frågan skulle tagas upp av denna trafikutredning. Men det
är i alla fall ganska betydelsefullt vad utskottet säger och vad kammaren kommer
att säga, ifall kammaren skulle ansluta sig till utskottets skrivning. Efter
det mycket bestämda yrkande i denna sak, som framställts av järnvägsstyrelsen,
att man från statsmakternas sida skulle vidtaga åtgärder för att icke busslinjer
avskiljas från järnvägar, tycker jag, att utskottet skulle ha skrivit på ett
helt annat sätt. När utskottet framlagt detta utskottsutlåtande, tycker jag faktiskt,
att det kan tolkas så, att det tar bort en del av vad riksdagen velat betona
med sitt beslut 1939.

Jag anser mig icke kunna stå till svars med att i en sak, som järnvägsstyrelsen
bedömt vara av så ömtålig natur och som dessutom otvivelaktigt är vik -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Motion angående förhållandet mellan lil- och järnvägstrafik i den svenska
transporthushållningen. (Forts.)

tig, skriva på ett sätt som skulle kunna missförstås och kunna tagas som intäkt
för åtgäranden från enskilda företags sida, som vi icke anse vara lämpliga.

Det enda sättet att kunna komma till rätta med detta är att taga motionen.
Det är sant, att första kammaren för sin del anslutit sig till samma kammares
vederbörande tillfälliga utskotts yrkande i saken. När beslutet fattades i första
kammaren gjordes emellertid ett uttalande, som underströk de synpunkter, som
nu förts fram under debatten.

Jag anser, att andra kammaren för sin del bäst skiljer sig från denna sak genom
att bifalla motionen. Jag ber därför att få instämma i det yrkande örn
bifall till motionen, som framställts av herr Severin.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Bogla och Petterson i Degerfors.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt begära ordet
för att säga något, som dock visade sig i det väsentliga vara av samma innehåll
som herr Vougt nyss framfört. Jag kan därför inskränka mig till att endast
säga, att jag instämmer i bans ord och således hemställer örn bifall till herr
Severins yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
senare proposition vara med övervägande ja besvarad. Herr Skantze begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 14, för sin del bifaller den i ämnet
väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 79 ja och 52 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället för sin del
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 11-

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15, i anledning
av väckt motion angående utredning örn ordnande genom statens försorg
av reguljär gods- och persontrafik på landsvägarna i vissa glest befolkade
delar av landet.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 2a

§ 12.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, i anledning
av väckt motion angående landsbygdens trafikförsörjning genom omnibusföretag.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 235 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945, föreslagit riksdagen
att dels godkänna de förslag till lönereglering för landsfiskalernas biträden,
som av departementschefen framlagts, dels medgiva, att till landsfiskalernas
biträden finge utgå övertidsersättning i den utsträckning och under de villkor,
som av departementschefen förordats, dels medgiva, att Kungl. Maj :t finge
utfärda de bestämmelser, som i övrigt kunde bliva erforderliga för genomförande
av de sålunda framlagda förslagen, dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning och avlöningsstat för landsfiskalerna m. fl., avlöningsstaten
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46, dels
ock under rubriken Landsfiskalerna m. fl. för nämnda budgetår såsom förslagsanslag
anvisa, till Avlöningar 6 440 000 kronor och till Omkostnader 1 800 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
R. Krygel (I: 319) och den andra inom andra kammaren av herr Lindqvist
(II: 502);

dels ock en inom andra kammaren av herrar Utbult och Johansson i Öckerö
väckt motion (II: 546), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta den ändring
i Kungl. Maj:ts förslag, att organisationen i Hisings distrikt skulle bestå
av två landsfiskaler och en landsfiskalsassistent på sätt länsstyrelsen föreslagit.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Mads förslag

a) godkänna de förslag till lönereglering för landsfiskalernas biträden, som
framlagts i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945;

b) medgiva, att till landsfiskalernas biträden finge utgå övertidsersättning
i den utsträckning och under de villkor, som i nämnda statsrådsprotokoll förordats
;

c) medgiva, att Kungl. Majit finge utfärda de bestämmelser, som i övrigt
kunde bliva erforderliga för genomförande av ifrågavarande förslag;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 319
och II: 502 samt II: 546

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för landfiskalerna
m. fl;

b) godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 23. 3

Anslag till
landsfiskalerna
m. fl.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
landsfiskalerna m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

c) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 440 000 kronor;

lil. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader
för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 800 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle å personalförteckningen
uppföras, bland annat, 363 landsfiskalsbefattningar i lönegraden A 22.

Reservation hade avgivits av herrar Lindström, Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Mårtensson och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

I. med bifall---ifrågavarande förslag;

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 546
samt med avslag å motionerna I: 319 och II: 502

a) godkänna i reservationen intagen personalförteckning för landsfiskalerna
m. fl.;

b) godkänna av reservanterna framlagd avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 442 000 kronor;

III. med bifall--- 1 800 000 kronor.

Enligt reservanternas förslag skulle 364 landsfiskalsbefattningar inrättas i
lönegraden A 22.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! I detta utlåtande föreslås bland annat en
sammanslagning av vissa landsfiskalsdistrikt. De förutvarande Askims och
Hisings distrikt skulle exempelvis sammanslås till ett landsfiskalsdistrikt. Denna
sammanslagning är i främsta rummet motiverad med att Västra Frölunda införlivats
med Göteborg. Genom denna överflyttning har en sådan omflyttning
av innevånarna företagits att man kan säga, att det föreligger ett visst berättigande
i denna sammanslagning av landsfiskalsdistrikten.

Men departementschefen har på en enligt min uppfattning väsentlig punkt
avvikit från det förslag, som utarbetats och framlagts av den sakkunnige i
denna fråga. Enligt utredningsmannens förslag skulle i det nya distriktet finnas
två landsfiskaler och en assistent. Den ene landsfiskalen skulle huvudsakligen
syssla med åklagarärenden och vara polischef; den andre landsfiskalen skulle
vara utmätningsman. Detta utredningsmannens förslag har även tillstyrkts av
myndigheter på orten och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Enligt det av departementschefen framlagda förslaget, som även tillstyrkts
av utskottet, skall det i detta nya Hisings landsfiskalsdistrikt finnas endast en
landsfiskal jämte två assistenter. Denna avvikelse från utredningsmannens förslag
motiveras bland annat därmed, att detta nya landsfiskalsdistrikt komme
att bli mindre arbetstyngt än vissa andra distrikt, där det har förordats två
landsfiskaler. Men örn man tar del av den statistik, som finnes i propositionen,
så framgår det av denna, att detta nya landsfiskalsdistrikt i södra Bohuslän
skulle bli ungefär lika arbetstyngt som en del andra distrikt, där det föreslagits,
att det skulle finnas två landsfiskaler. Jag skall i detta sammanhang
endast nämna några siffror. Örn vi taga Tunhems landsfiskalsdistrikt förekommer
det i detta distrikt 1 161 brottmål örn året; i detta distrikt skola finnas

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
två landsfiskaler. Om vi taga Solna distrikt, där det även skall finnas två
landsfiskaler, framgår av statistiken, att där förekommer det 1 539 brottmål.
Taga vi Tumba distrikt, som även skall kava två landsfiskaler, förekomma
840 brottmål om året. Men i Hisings distrikt, där det endast skall finnas en
landsfiskal och två assistenter, förekomma icke mindre än 1 500 brottmål örn
året. Det framgår av denna statistik som örn detta nya landsfiskalsdistrikt
skulle, som jag förut sade, bli ungefär lika hårt arbetstyngt som de övriga
distrikt, där två landsfiskaler förordas.

Men det är icke nog med att arbetet inom detta landsfiskalsdistrikt blir i stort
sett lika omfattande som i de övriga, utan härtill kommer, att Hisings distrikt
har en ganska egendomlig sammansättning. Detta nya distrikt kommer att
omfatta en betydande skärgård. Göteborgs såväl norra som södra skärgård och
staden Marstrand komma att tillhöra detta distrikt. Göteborgs södra skärgård
omfattar bland annat öarna Styrsö, Asperö, Brännö, Köpstadsö, Donsö och
Vrångö med fyra municipalsamhällen samt norra skärgården bland annat öarna
Öckerö, Hönö, Björkö och Hälso. Det är alldeles klart, att de förrättningar,
som skola företagas inom detta distrikt, som är så omfattande och innefattar
till mycket stor del samhällen, som ligga långt ute i havsbandet, bli betydligt
mera tidskrävande än i ett distrikt, som är en mera sammanhängande helhet.
En förrättning inom detta distrikt kan exempelvis taga en tid av åtta—tio timmar,
under det att ungefär samma förrättning i ett mera sammanhängande
distrikt kan ordnas upp av en landsfiskal eller annan förrättningsman på en
eller två timmar.

Vidare är det en annan synpunkt, som man icke helt och hållet bör bortse.
ifrån, när det gäller ställningstagandet till denna fråga. Alla känna till, att
Göteborgs skärgård framför allt under sommartiden i stor utsträckning besökes
av sommargäster, av seglare, av campare o. s. v. Dessa förhållanden kunna
förorsaka, att två landsfiskaler kunna behöva tjänstgöra samtidigt som polismän
eller som chefer för polisväsendet på orten. I övrigt har jag den uppfattningen,
att örn det finnes två landsfiskaler kan arbetet, framför allt i ett så svårarbetat
distrikt som detta, komma att bli samordnat på ett betydligt bättre
sätt än om det finnes endast en landsfiskal och två assistenter, som kanske äro
obekanta med såväl förhållandena som orten.

Det är på grund av dessa synpunkter, herr talman, som jag har yrkat bifall
till den motion som väckts, där det förordas, att i detta nya distrikt skola finnas
två landsfiskaler och en assistent.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Jag kan i detta sammanhang erinra örn att första kammaren har redan
antagit denna reservation.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Såsom den ärade talesmannen för
reservationen nyss påpekade, är detta allenast en organisationsfråga. Utredningsmannen
bär, såsom herr Mårtensson framhöll, föreslagit att för det nyorganiserade
Hisings landsfiskalsdistrikt det skulle finnas två landsfiskaler,
den ene åklagare och polischef och den andre utmätningsman. Nu föreslår
Kungl. Maj:t, att det i stället skall vara en landsfiskal, som således skall
bliva åklagare och polischef, och en assistent, som skall vara utmätningsman.
Det iir sålunda icke alls fråga örn någon personalökning, utan frågan gäller
helt enkelt: äro utmätningsmannens uppgifter för omfattande för att de skola
kunna utföras av en landsfiskalsassistent i lönegrad Eo 18 i stället för av en
landsfiskal, placerad i lönegrad A 22? Det är vad saken gäller. Det förefaller
mig, som örn den ii,rade reservanten ansträngde sig att i denna fråga bevisa
för mycket. Det förslag, till vilket lian har yrkat bifall, innebär ju allenast,

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
att polischefsysslan, som lian särskilt fäst uppmärksamheten vid i sitt anförande,
skall utövas av en landsfiskal i lönegrad A 24. Även utskottet föreslår
att landsfiskalen i distriktet skall vara placerad i denna lönegrad. Frågan
gäller sålunda, vilken löneställning skall utmätningsmannen ha? Jag kan icke
finna, att vare sig den i ärendet verkställda utredningen eller länsstyrelsens
förslag givit klara belägg för att Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende är
olämpligt. Det är sålunda egentligen örn denna lilla fråga, vi tvista, icke om
huruvida det behövs större polispersonal i detta distrikt utan endast och allenast
örn huruvida utmätningsmannens göromål kunna anförtros åt en landsfiskalsassistent
eller örn de måste anförtros åt en landsfiskal.

Det förefaller mig, som örn det skulle behövas synnerligen starka skäl för
att frångå Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag. Den ärade talesmannen
för reservationen nämnde, att första kammaren följt lokalintressenas
representanter i utskottet och bifallit reservationen. Under sådana förhållanden
är det väl ganska antagligt, att man för att undvika gemensam votering i denna
bagatellartade fråga fattar samma beslut i andra kammaren, men nog tycker
jag alltfort, trots det föreliggande första kammarbeslutet, att de starkaste
sakskälen ligga på Kungl. Maj:ts sida, och därför yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
tror icke man skall överskatta den voteringsseger, som reservanterna vunnit
i första kammaren. Där bifölls reservanternas förslag med fem rösters övervikt
av en majoritet, bestående av 39 av kammarens 149 röstberättigade ledamöter.
Minoriteten bestod av 34 ledamöter. Själv var jag upptagen av den första
interpellationsdebatten här i kammaren, så jag hade icke tillfälle att yttra mig
i första kammaren i denna sak. 34 röster mot 39 det är alltsammans. 70 ledamöter
voro frånvarande. Jag är icke så övertygad örn att ett sådant beslut behöver
tagas så pass allvarligt, att andra kammaren utan vidare bör följa
reservanterna. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det västsvenska eller
skola vi säga bohusländska och göteborgska intresset är synnerligen starkt företrätt
i statsutskottet. Av samtliga reservanter är det endast en ledamot av utskottet,
som bor litet längre bort men dock i Västsverige, och det är herr Malmborg
i Skövde. Eljest är det bohuslänningar plus en man, som representerar
Göteborgs stad. Jag medger mycket gärna, att saken kanske icke är så mycket
att tvista om. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på att man icke lyckats
övertyga någon riksdagsledamot från andra delar av Sverige örn att reservanternas
linje är den enda riktiga. — Jag vet icke vart man skall räkna herr
Malmborg i Skövde. Han kan icke ha något särskilt intresse för Askims domsaga,
men han bor icke alltför långt därifrån.

Vad Kungl. Majit föreslår är egentligen ingenting annat än att man skall
vara en smula försiktig, när man skapar nya tjänster i relativt god löneställning.
Jag vill icke säga, att det icke för närvarande kan finnas vissa skäl
för reservanternas linje, men det kan hända, att det inom relativt kort tid
blir fråga örn inkorporering med Göteborg. Man skall icke glömma, att detta
landsfiskalsdistrikt ligger jag höll på att säga inom Göteborgs bebyggda
område, och det är väl icke osannolikt att inom en ganska nära framtid en del
av distriktet blir inkorporerat med Göteborg. Att då tillskapa en ordinarie
tjänst, som kanske icke alls behöves, örn landsfiskalsdistriktsområdet minskas,
tycker jag icke vittnar örn tillbörlig försiktighet. Man bör se sig för, innan
man gör detta. Skulle det visa sig att det icke blir något av med inkorporeringen,
så kan ju saken tagas upp till förnyad prövning, örn det befinnes, att
arbetsbördan i distriktet under relativt lång framtid kan antagas fortfarande

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
bliva lika stor som den för närvarande är. Då kan det kanske vara riktigt att
göra, som reservanterna vilja, men jag kan som sagt för närvarande icke annat
än förorda en viss försiktighet vid inrättandet av nya landsfiskalstjänster. Det
är icke bara denna inkorporeringsfråga utan också den som vi hoppas snart
lösta frågan om uppbördsreformen, som måste påverka omdömet i ett sådant
ärende som detta. Det är väl alldeles uppenbart, att örn skatten beträffande
flertalet av svenska skattebetalare uppbäres vid källan, kommer uppbördsmännens
arbetsbörda att bliva väsentligt lättare än den för närvarande är.
Det är också en sak, som gjort, att Kungl. Maj :t varit betänksam beträffande
förslaget att här placera två landsfiskaler.

Jag vågar för min del trots första kammarens beslut hemställa örn icke andra
kammaren skulle kunna följa utskottet och Kungl. Maj:t.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Då jag begärde ordet i denna fråga
skedde det givetvis icke därför att jag har några lokala intressen i detta ärende.
Det vore ju orimligt, om en östersundsbo skulle ha några lokala intressen i
fråga örn ett landsfiskalsdistrikt nere på västkusten. Jag har begärt ordet därför
att jag blivit övertygad örn att reservanternas förslag i fråga örn detta landsfiskalsdistrikts
organisation är det som har de mest bärande skälen för sig.
Jag har i första lagutskottet varit med örn behandlingen av frågor rörande
åklagarväsendet, och i det särskilda utskott, som behandlade processreformen,
förutsatte man, att åklagarväsendet skulle omdanas så att det lämpade sig för
den nya processordningen. Riksdagen har i princip uttalat sig för att i distrikt
av här berörd storlek en landsfiskal skall uppehålla åklagartjänsten och en
landsfiskal ansvara för uppbördsväsendet. Här ha vi ett landsfiskalsdistrikt av
precis den typ, som riksdagen ansett lämplig för nyss berörd organisation.
Jag bedömer förhållandena i distriktet sådana de nu äro och kan sålunda icke
yttra mig örn huruvida det kan bli någon lindring i arbetsbördan, örn den inkorporering,
som statsrådet talade om, kommer till stånd, men som distriktet
för närvarande ser ut, så är det ett typiskt sådant distrikt, där ärendena enligt
riksdagens tidigare uttalade åsikt böra fördelas mellan en landsfiskal som
åklagare och en som har hand om uppbördsärendena. örn resultatet av uppbördsreformens
genomförande vågar jag inte yttra mig, men det är väl sannolikt,
att följden blir en minskning av arbetsbördan för landsfiskalerna. I det
särskilda utskott, som sysslar med frågan örn folkbokföringen, vilken skall
ligga till grund för det nya uppbördsväsendet, ha vi dock ej varit i tillfälle
att bilda oss någon bestämd uppfattning örn det föreslagna nya uppbördsväsendets
verkningar beträffande restföring etc. Jag är i hög grad obenägen
att motsätta mig ett av Kungl. Majt väl genomtänkt organisationsförslag, och
jag hyser en alldeles särskilt stor respekt för herr Erikssons i Stockholm
omdöme, när det gäller frågor om tjänster och lönesättningar, men då jag
vägt de skäl, som tala för Kungl. Maj:ts förslag, mot de skäl, som tala för
reservationen, lia reservanternas skäl förefallit mig starkare, och därför yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag skall icke yttra mig angående
förhållanden, som berörts av de föregående talarna, men jag skall be att
i samband med behandlingen av denna Kungl. Maj:ts proposition örn anslag till
landsfiskalerna få yttra ett par ord örn en annan detalj, som jag anser icke
är tillfredsställande reglerad och det är det sätt, på vilket förflyttning av de
s. k. landsfiskalsassistenterna sker.

Antalet landsfiskalsassistenter här i landet är sedan år 1941 fastställt till
170. Assistenterna fördelas på distrikten och omflyttas alltefter som behovet

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Andag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
av arbetskraft växlar. Dylika förflyttningar ske ibland på ett orättvist sätt
och så att missförhållanden uppkomma. Jag skall, herr talman, be att med
ett litet exempel få belysa detta. Inom Hinde landsfiskalsdistrikt i Hallands län,
som omfattar 13 socknar och har ett invånarantal av i runt tal 12 000 personer,
ett invånarantal, som under sommarmånaderna ofta ökas till det dubbla, har
alltsedan år 1918 varit anställd en biträdande landsfiskal eller landsfiskalsassistent.
Den i detta distrikt tjänstgörande landsfiskalen är den inom länet
äldste. Han är nära 60 år gammal, och dessutom är hans hörsel så nedsatt, att
han svårligen kan hålla ett förhör. Från och med i år har landsfiskalsassistenten
förflyttats till ett annat distrikt inom länet. Enligt min mening kommer tjänsten
inom Himle distrikt att bliva i hög grad lidande genom denna förflyttning.
Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle inför kammaren framhålla, att
här måste ett missförhållande föreligga, och att det antal landsfiskalsassistenter,
som står till förfogande, måste vara för litet. Jag skulle också vilja uttala
det önskemålet, att man härvidlag i fortsättningen far synnerligen varsamt
fram och tager hänsyn till det behov, som föreligger på detta område.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Socialministern synes vilja göra
gällande, att mantalsskrivningsorten varit avgörande för reservanternas ståndpunktstagande.
Jag tycker nog, herr talman, att jag bor på så pass betryggande
avstånd ifrån Hisings distrikt, att icke lokala synpunkter skulle behöva inverka
på mitt ställningstagande. Starka sakliga skäl föreligga för att i detta
distrikt skola finnas två landsfiskalstjänster. Socialministern var själv inne
på denna tankegång. Örn jag fattade honom rätt, så medgav han, att det för
närvarande finns vissa skäl för reservanternas uppfattning, men han framhöll,
att förhållandena sannolikt komme att ändras, beroende på en rad omständigheter.
Det har lämnats oemotsagt, att arbetsbördan i detta distrikt är minst lika
stor för att icke säga större än i andra distrikt, där man får ha två landsfiskaler.
Därtill kommer, som särskilt framhållits, att detta distrikt har en alldeles
säregen geografisk belägenhet. Jag råkar ha en viss lokalkännedom och kan
verkligen understryka riktigheten av vad som i reservationen framhållits därom,
att distriktets geografiska struktur i avsevärd grad försvårar arbetet. Jag
anser, herr talman, att det finns skäl för att bifalla reservationen.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag är fullt medveten om riktigheten av
vad statsrådet nyss framhöll att man bör iakttaga en viss försiktighet, när
det gäller att tillskapa nya tjänster, men här är icke fråga örn att tillskapa
någon ny tjänst. Inom vart och ett av de två landsfiskalsdistrikt, som skola
sammanslås, finns det för närvarande en landsfiskal och en landsfiskalsassistent.
Vårt förslag går endast ut på att dessa två landsfiskaler skola få finnas kvar
även när distrikten sammanslås till ett distrikt.

Jag är även på det klara med att det snart kan bliva fråga om att inkorporera
någon del av det nya distriktet med Göteborgs stad. I så fall kan ju en
omorganisation av distriktet företagas, när frågan örn inkorporeringen blir
aktuell. Jag skulle tro, att den bästa lösningen i så fall kommer att vara
att Askims socken sammanslås med Mölndals landsfiskalsdistrikt. Jag tror för
övrigt att det knappast kan påvisas, att något landsfiskalsdistrikt är så söndersplittrat
^ och därigenom så »svårarbetat» som Hisings distrikt kommer att bli.

Statsrådet framhöll, att när uppbördsreformen blivit genomförd, kommer arbetet
att bliva betydligt lättare, men arbetet kommer väl icke att underlättas
enbart i detta distrikt, utan det kommer väl att underlättas inom samtliga
landsfiskalsdistrikt.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag märker, att man inom första
lagutskottet synes behandla frågor av denna natur icke blott som organisationsfrågor
utan från helt andra synpunkter än dem, som vi i statsutskottet
lägga på frågorna. Jag föranleddes till denna lilla stilla anmärkning, da jag
åhörde herr Hedlunds i Östersund anförande. Han framhöll att den landsfiskal,
som skall vara åklagare, bör vara befriad från övriga landsfiskalsgöromål. Jag
vill gentemot detta erinra örn vad jag redan nämnde i mitt förra anförande. Utskottsmajoriteten
och reservanterna äro ense örn att landsfiskalsgöromålen skola
fördelas mellan en tjänsteman, som skall tjänstgöra såsom polischef och
åklagare, och en, som skall ha hand örn uppbörden. Tvisten gäller allenast, huruvida
utmätningsmannen skall vara landsfiskal, placerad i lönegraden A 22,
eller landsfiskalsassistent, placerad i lönegraden Eo 18. Det heter ju i propositionen
att — och därom har statsutskottet varit ense med Kungl. Majit —-en landsfiskalsassistent bör erhålla förordnande att på eget ansvar handlägga
utmätningsmannagöromålen. Detta »på eget ansvar» betyder väl, att han skall
fullgöra denna del av landsfiskalsdistriktets göromål, trots att han icke är
landsfiskal utan landsfiskalsassistent.

Som herr Mårtensson påpekade i sitt anförande, bär denna organisationsfråga
uppkommit på grund av att Västra Frölunda inkorporerats med Göteborg,
vilket betytt, att icke mindre än 5 250 personer flyttats över från landsfiskalsdistriktet
till staden. Det vore väl ändå orimligt, örn icke denna ganska avsevärda
överflyttning skulle öva något inflytande på personaluppsättningen inom
landsfiskals distriktet och aktualisera kravet på besparingar. Det är ju det, som
frågan här gäller.

Jag har icke något mera att säga. Jag tycker bara, att man inte skall blanda
ihop frågan örn utmätningsmannagöromålen skola handläggas av en landsfiskal
eller en assistent med frågan om nödvändigheten att befria åklagaren från befattning
med uppbördsväsendet. Dessa båda frågor ha icke med varandra att
göra.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Bara
att par ord till replik. Herr Hedlund säger, att han icke kan bedöma vilken verkan
en omorganisation av uppbördsväsendet kan komma att medföra för arbetet
inom landsfisfcalsdistriktet. Örn man icke kan bedöma detta, borde det ju
vara ett skäl till försiktighet i en sådan sak som denna och icke tvärtom motivera,
att man bibehåller en ordinarie tjänst. Det är ju egentligen det, som är
det farligaste, att man bibehåller en ordinarie tjänst, där man rimligen med
hänsyn till en motsedd utveckling borde ha en extra ordinarie tjänst. Det är
alldeles riktigt, som herr Mårtensson säger, att uppbördsreformen naturligtvis
kommer att påverka förhållandena i alla landsfiskalsdistrikt i landet, men det
kan ju icke vara ett motiv att begå ett fel när det gäller en ny organisation.
Här är ju fråga örn att förfara så, att man icke kommer i ett sämre läge än
man behöver komma.

Herr talman, jag har bara velat påpeka detta. Jag kan icke se, att det finns
några skäl för bifall till reservanternas förslag. Örn Kungl. Majit hade ställt
sig på den ståndpunkten, att det i Hisings landsfiskalsdistrikt överhuvud taget
icke får förekomma en sådan organisation, som förordats i reservationen, skulle
jag kunna förstå reservanterna, men Kungl. Majit har ju aldrig sagt något annat
än att vad som av Kungl. Majit föreslås bör gälla tills vidare till dess man
bättre kan bedöma, hur situationen efter ett eller annat år kommer att bliva
med hänsyn till inkorporeringsfrågan och med hänsyn till uppbördsreformen.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det är just den omständigheten,
att det är fråga om en ny organisation, som gjort, att jag ställt mig på reservanternas
sida. Jag fullföljer bara den tanke, som riksdagen redan uttalat, att
i de fall, då en omorganisation av landsfiskalsdistrikt skall ske, i första hand
skall beaktas, att aklagarintresset far sitt i lika hög grad som utmätningsintresset
får sitt. Här lia vi efter min uppfattning ett typiskt fall. Detta är
ett sådant distrikt, som riksdagen avsett. Åklagargöromålen böra tilldelas en
tjänsteman och uppbördsgöromålen en annan.

Herr Eriksson ville bestrida, att frågan ligger så till som jag påstått. Han
säde, att det bara vore en organisationsfråga. Det gällde bara att avgöra, huruvida
utmätningsmannen skulle vara landsfiskal eller icke. Det är enligt min
mening icke fråga örn detta utan det är fråga örn, huruvida det skall vara två
landsfiskaler, en för åklagarärenden och en för utmätningsmannaärenden. Jag
ifrågasätter, om de sparsamhetssynpunkter, som anlagts på frågan, äro tillräckligt
° starka för att man skall åsidosätta riksdagens uttalade önskan att skapa
ett åklagarväsende lämpat för den nya processordning, som om ett eller annat
år skall börja tillämpas.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr
Hedlund tycks vara offer för ett missförstånd. Utmätningsmannen skall på
eget ansvar sköta sin del av göromalen, och följaktligen skall landsfiskalen
tjänstgöra som åklagare och polischef inom distriktet.

Herr Lundstedt: Herr talman! Detta är, synes det mig, en ganska liten fråga,
men den vållar icke desto mindre stora tvivelsmål. Jag går här ytterst ogärna
emot propositionen och emot socialministern, men å andra sidan kan jag icke
finna annat, än att i reservationen och av dess talesmän framförts ganska
starka skäl. Med hänsyn till den stora invasion av folk, som, på sätt herr
Mårtensson framhöll, i detta distrikt äger rum under somrarna, får landsfiskalen
här i regel i sin egenskap av polischef en betydligt tyngre arbetsbörda
än vad mantalsskrivningssiffroma kunna utvisa. Vare sig man går på
den ena eller den andra linjen, är det fråga om tre befattningar, i ena fallet
en landsfiskal och två assistenter och i andra fallet två landsfiskaler och en
assistent. Sa har jag fattat saken. Men den landsfiskal, som är polischef, får
såvitt jag förstår åtminstone något större arbetsbörda, örn uppbördsärendena
under honom skola skötas av en assistent, än örn en andra landsfiskal tillsättes
att ha hand örn dessa ärenden. Också den landsfiskal, under vilken en assistent
för uppbördsärenden sorterar, har ett visst ansvar för dessa ärendens handläggning.
Jag menar således, att just arbetsbördans storlek för landsfiskalen-polischefen
motiverar, att man, örn det är möjligt, minskar dennes arbetsbörda. Så
synes mig faktiskt ske, örn en särskild landsfiskal tillsättes såsom utmätningsman,
vilken får bära hela ansvaret för de av honom handhavda ärendena. På
det viset blir det ju, principiellt åtminstone, en verklig olikhet i organisationen,
allt eftersom man går på den ena eller andra linjen.

. Herr talman, jag har icke något yrkande. Jag vet i detta ögonblick ännu
icke, hur jag kommer att rösta.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannan framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Mårtensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Anslag till landsfiskalerna m. fl. (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 147, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning av riksdagens år Riksdagens
1944 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av stats- Omlade leriverkets''
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för eorers ie.
tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944. rättelse.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—5.

Kades till handlingarna.

Punkterna 6—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11, angående innehållande av tolagsersättning till städer vid bris- innehållande

tande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet. av tolagser sättning

till

I sin berättelse hade revisorerna under finansdepartementet, § 20, till be- städer vid
handling upptagit spörsmålet huruvida icke i fall, då städer uppenbarligen bristande fulleftersatt
sina mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter i fråga
örn tullhusbyggnadsskyldighet staten skulle kunna mot avdrag å tolagser- ria,isskyldigsättningen
avhjälpa förekommande brister. het.

Utskottet hemställde under åberopande av vad i utskottets yttrande anförts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan örn innehållande av tolagsersättning
vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Sven
Larsson, Berling, Törnkvist, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall, Holmström
och Birke, vilka ansett, att sista meningen i utskottets yttrande bort
utgå.

Denna mening hade följande lydelse:

»Såsom kommerskollegium i sitt yttrande framhållit är det i anslutning

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Innehållande av tolag ser sättning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusbyggnadsskyldighet. (Forts.)

härtill nödvändigt att jämväl närmare utreda sambandet mellan olika slag av
tolagsförpliktelser och tolagsersättningarna ävensom på vilket sätt och efter
vilka grunder omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla tullokaler i de
särskilda fallen skall fastställas.»

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! På denna punkt föreligger en reservation,
och eftersom jag är med bland reservanterna, skall jag be att i anslutning
till reservationen få säga ett par ord. Sedan gammalt utgår tolagsersättning
till en del städer. Dessa lia med anledning därav vissa förpliktelser, bland annat
att uppföra tullhusbyggnader med inredning. Nu ha statsrevisorerna framhållit,
att vissa städer icke på ett nöjaktigt sätt fullgjort sina förpliktelser
i fråga örn tullhusbyggnader. Statsrevisorerna ha därför i sitt utlåtande föreslagit
en utredning. Denna utredning ha de tänkt skulle resultera i att beträffande
städer, som icke fullgjort sina ifrågavarande förpliktelser, skulle vederbörande
statsmyndigheter med anlitande av tolagsmedel låta avhjälpa förekommande
brister.

Nu skall jag icke gå in på någon diskussion av den kritik, som statsrevisorerna
riktat mot städerna i fråga, och ej heller på vad de i ärendet hörda myndigheterna
sagt. Detta kunde dock varit befogat enär icke alla omständigheter
av betydelse för bedömande av denna fråga ha kommit fram. Jag går emellertid
nu icke in på en diskussion av denna fråga. Statsutskottet är enigt med
statsrevisorerna rörande städernas förpliktelser, och man är också enig därom
att det skall avlåtas en skrivelse av det innehåll statsrevisorerna föreslagit
och som framgår av statsutskottets kläm. Jag vill emellertid endast bär ha
framhållit en synpunkt, för den händelse det skulle inträffa, att vederbörande
statsmyndighet skulle komma att i någon stad med anlitande av tolagsmedel
låta uppföra exempelvis ett tullhus. I fråga örn trafikens förläggning måste härvidlag
bestämmanderätten tillkomma vederbörande hamnstyrelse, som är ett
affärsdrivande verk och som har skyldighet att se till att trafiksynpunkter
och ekonomiska synpunkter beaktas. Man har ju all anledning att förmoda, att
härvidlag tvistigheter icke skola behöva uppstå mellan tullmyndigheten och
vederbörande stad.

Det var egentligen inte för att särskilt framhålla detta som jag begärde ordet.
Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var, att statsutskottet
i sin motivering har gått längre än vad statsrevisorerna föreslagit. Beträffande
klämmen sammanfaller statsutskottets förslag med statsrevisorernas, men i motiveringens
sista mening heter det: »Såsom kommerskollegium i sitt yttrande
framhållit är det i anslutning härtill nödvändigt att jämväl närmare utreda
sambandet mellan olika slag av tolagsförpliktelser och tolagsersättningarna
ävensom på vilket sätt och efter vilka grunder omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla tullokaler i de särskilda fallen skall fastställas.» Här uttalar
sig alltså utskottet för en utredning, som icke påyrkats av statsrevisorerna. Jag
vill i detta sammanhang endast säga, att en utredning av det slag, som utskottet
här siktar till, kommer att bli av mycket omfattande och invecklad
beskaffenhet.

Vad som säges i denna passus av statsutskottets utlåtande gäller visserligen
inte frågan örn vederbörande städers rättighet till tolagsersättning. Städernas
rättigheter såväl som deras skyldigheter i samband med tolagsersättningen
äro sedan gammalt reglerade genom kungliga brev. Såväl jag som övriga reservanter
tycka oss emellertid bakom detta utredningsyrkande ha skymtat i

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Innehållande av tolag ser sättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusby g gnadsskyldighet. (Forts.)

varje fall en avsikt att fråntaga städerna tolagsersättningen. Nu är det ju
inte säkert att det blir möjligt att genomföra någonting sådant. Visst är emellertid,
att ett borttagande av tolagsersättningen inte alltid skulle bli till statens
bästa. Skulle denna ersättning försvinna, måste man väl utgå ifrån att
staten skulle komma att bestrida alla de omkostnader och utgifter, för vilka
dessa städer ha förpliktelse att svara på grund av tolagsersättningen. Dessa
utgifter kunna mycket ofta uppgå till stora belopp, ja ibland till större belopp
än själva tolagsersättningen. Städerna ha nämligen att med de medel som inflyta
i form av tolagsersättning icke enbart svara för kostnaderna för tullhusbyggnader
med inredning utan måste därmed i regel även bestrida utgifterna
för en hel del andra ting, såsom t. ex. de löner som utgå till magistraten.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang även säga några ord om städernas
utgifter för sina hamnar. Det är jir städerna, som med hjälp av större
eller mindre statsbidrag utföra hamnanläggningarna. Städernas utgifter för
hamnarna kunna ofta uppgå till avsevärda belopp Jag skall belysa detta
med ett exempel från den stad, jag närmast representerar, nämligen Malmö,
genom att angiva de belopp, som man där måst uttaxera för hamnändamål
under en lång följd av år. Ända sedan år 1921 ha vi för dylika ändamål haft
en uttaxering, varierande mellan cirka 700 000 kronor och nära 2 miljoner kronor
per år, vilket ger ett medeltal av över 1 miljon kronor per år. De genom
uttaxeringar av detta slag erhållna medlen gå direkt till bestridande av kostnaderna
för vederbörande stads hamn. Det är ju ett förhållande, som torde
vara väl känt, att det i regel förhåller sig så, att örn en hamn går med vinst,
staden inte får tillgodogöra sig dessa vinstmedel utan att de skola disponeras
för hamnens utvidgning och underhåll. Örn däremot en hamn går med förlust,
får staden stå för förlusten och genom uttaxering eller på annat sätt täcka
förlusten.

Dessa hamnar äro givetvis till gagn för vederbörande stad — det skola vi
inte sticka under stol med — men det är lika uppenbart eller kanske ännu
uppenbarare, att de äro till nytta för hela landet och äro nödvändiga för hela
vårt lands handel och industri. De utgöra helt enkelt portar mot yttervärlden
för såväl vår export som vår import. Det är därför av mycket stor betydelse,
att hamnarna äro goda och kunna taga upp all den trafik, som kan uppstå
under en kommande tid. Vid diskussioner av frågor av denna art anlägger
man ofta den synpunkten, huruvida frågan är av intresse för enbart vissa
städer eller för städerna överhuvud taget i vårt land. När det gäller andra
frågor har man kunnat diskutera, huruvida frågan t. ex. varit av intresse för
enbart landsbygden. För min del vill jag när det gäller dylika frågor säga,
att alla berättigade intressen härvidlag böra få komma till sin rätt, vare sig
det nu gäller stad eller landsbygd. Ty i det stora hela blir det till gagn för
landet, att vi inte resa någon skiljemur mellan staden och stadens intressen och
landsbygden och landsbygdens intressen. Vi behöva nämligen alla varandra i
vårt land.

Jag anser, herr talman, att det i varje fall i detta sammanhang inte finns
någon anledning för riksdagen att gå längre än vad statsrevisorerna lia föreslagit.
Statsutskottets kläm ansluter sig som sagt helt till statsrevisorernas
förslag. Varför skall man då i utskottets motivering framföra krav på utredningar,
vilka som jag förut nämnde komma att bli både invecklade och vidlyftiga?
Flir övrigt vill jag säga, att denna passus i motiveringen illa korresponderar
med utskottets kläm. Örn denna del av motiveringen uteslutes.
blir motiveringen enligt min mening mera klar. Under åberopande av de syn -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusby g gnadsskyldighet. (Forts.)

punkter, som jag nu i korthet anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den till utskottsutlåtandet vid denna punkt fogade reservationen.

Häruti instämde herr Hagberg i Malmö.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Statsrevisorernas berättelse har i år
handlagts på statsutskottets fjärde avdelning, där jag deltagit i överläggningarna.
Avdelningens förslag till uttalande har accepterats av utskottsmajoriteten
även på denna punkt, medan några reservanter ha anfört en reservation, vari
de hemställa, att den sista meningen i utskottets yttrande borde utgå. Jag vill,
herr talman, i anledning av reservationen och herr Anderssons i Malmö kritiska
anmärkningar endast med ett par ord söka klarlägga avdelningens inställning,
som också bär blivit utskottets.

När vi inom avdelningen handlagt detta ärende, ha vi haft att taga hänsyn
till föreliggande yttranden. Beträffande denna fråga ha vi funnit, att de synpunkter,
som kommerskollegium anfört, borde tillmätas stor betydelse. Nu ha
statsrevisorerna gjort gällande, att det inte torde kunna bestridas, att med rätten
att uppbära tolagsersättning förbundits bl. a. även förpliktelsen att tillhandahålla
för tullanstalten i staden behövliga lokaler. Denna uppfattning delas
av kommerskollegium, som i sitt yttrande över revisorernas berättelse anfört,
att det torde vara ostridigt att de till tolagsersättning berättigade städerna
äro skyldiga att tillhandahålla för tullverket erforderliga lokaler. I anledning
av vid revisionen gjord iakttagelse rörande vissa städers sätt att fullgöra
sin tullhusbyggnadsskyldighet ha revisorerna i sin berättelse velat till övervägande
framkasta, huruvida icke i fall, där städer uppenbarligen eftersatt sina
mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter, staten må kunna mot
avdrag å tolagsersättningen avhjälpa förekommande brister, och revisorerna
anbefalla för sin del snar utredning härom. Frågan örn de medel, som kunna
komma till användning för framtvingande av ett fullgörande av denna skyldighet,
synes dock vara beroende bl. a. av karaktären av städernas rätt till tolagsersättning,
anför kommerskollegium. Här föreligger onekligen en komplicerad
rättsfråga, som man knappast kan förbigå. Från visst håll har hävdats,
att städernas rätt till tolagsersättning är ett privilegium, som icke är knutet
till någon viss prestation från städernas sida. Kommerskollegium synes emellertid
hävda den uppfattningen, att tolagsersättningen i främsta rummet bör
användas för fullgörandet av vissa förpliktelser, bl. a. som sagt att tillhandahålla
lokaler. Vid bedömandet av denna fråga, säger kommerskollegium vidare,
synes det emellertid böra beaktas, att tolagsersättningen skall användas till
bestridande även av vissa andra kostnader än för tullokaler, bl. a. till avlöningar
åt rådhusrätt och magistrat.

Det synes förhålla sig så, att olika slag av förpliktelser äro knutna till tolagsersättningen,
_ och de sammanlagda kostnaderna för dessa förpliktelsers fullgörande
lära i vissa ifall överstiga tolagsersättningen. Av denna anledning torde
utredning erfordras om sambandet mellan dessa olika tolagsförpliktelser och
tolagsersättningar. I sitt yttrande har kommerskollegium tillstyrkt, att utredning
verkställes av frågan om innehållande av tolagsersättning vid bristande
fullgörande av förpliktelser att tillhandahålla tullokaler. Med hänsyn till sambandet
mellan tolagsersättningarna och andra förpliktelser för städerna synes
emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke undersökningen bör utsträckas
att avse spörsmålet örn en allmän reglering av tolagsersättning, heter
det vidare i kommerskollegii yttrande. Det gäller alltså här ett mycket vittgående
utredningskrav.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Innehållande av tolag sersättning till släder vid bristande fullgörande av

tullhusby g gnadsskyldighet. (Forts.)

Utskottets hemställan på denna punkt innebär, »att riksdagen må i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av
frågan örn innehållande av tolagsersättning vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet».
Jag betonar att utskottets utredningskrav således är
mera begränsat än det som framställts av kommerskollegium och närmast ansluter
sig till revisorernas hemställan liksom också till den första delen av yttrandet
från kommerskollegium. Även om formuleringen i utskottets hemställan
rent formellt i viss mån avviker från revisorernas, så synes i fråga örn målsättningen,
alltså syftet med utredningen, ingen skiljaktighet föreligga. Riktigheten
av de iakttagelser, varpå revisorerna grundat sitt utredningskrav, lär inte
kunna bestridas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Det är få frågor, som ha givit upphov till så
mycket slitningar mellan tullpersonalorganisationen och vederbörande myndigheter,
som just denna fråga. Det har därvidlag framförallt gällt spörsmålet
vem som hade skyldighet att hålla tullverket med lokaler, erforderlig utrustning
i dessa m. m. Sedan lång tid tillbaka har det stått strid örn huruvida
detta skulle åvila staten eller vederbörande kommun.

En del städer, som lia tolagsersättning, ha alltid fullgjort sina skyldigheter
och inte anlagt sådana formalistiska synpunkter på denna fråga som man har
gjort i en del andra städer. I Göteborg exempelvis har man på grund av att
vederbörande i denna stads förvaltning haft en vidsynt uppfattning av frågan
och inte hakat upp sig på formaliteter lyckats ordna lokalförhållandena för
tullpersonalen på ett tillfredsställande sätt utan att det behövt uppstå några
större slitningar mellan tullmyndigheterna och stadsförvaltningen. Däremot
har, såsom även framgår av revisorernas berättelse, på andra håll förekommit
mycket stora svårigheter mellan tullmyndigheterna och förvaltningen i staden,
vilka ytterst gått ut över tullpersonalen.

Jag skulle vilja rekommendera herr Andersson i Malmö att exempelvis resa
till Karlshamn och studera lokaliteterna för tullpersonalen där. Han skulle
då säkerligen bli övertygad örn att dessa äro under all kritik. Det är flera
tiotal år sedan man företog någon nämnvärd reparation av det vaktrum, som
står till personalens förfogande, och detta är ju ingenting mindre än en skandal.
Det är inte för tullpersonalen avgörande, vem som skall bekosta lokaliteterna
och den nödiga inredningen, men det är självfallet av den allra största vikt
att vinna klarhet. Den utredning, som nu rekommenderas måste även ta sikte
på att utreda frågan, huruvida man inte borde lägga alla kostnader i den
vägen på staten, d. v. s. på tullverket. Örn en blivande utredning på allvar
toge upp detta problem, skulle detta säkerligen hälsas med största tillfredsställelse
av tullpersonalen. Men om nu tolagsersättning lämnas åt städerna
och därmed följer förpliktelse för dessa att hålla nödvändiga lokaler med
tillhörande möbelutrustning, anse vi att det är av vikt, att man genom en
utredning klart fastslår, vad som är statens skyldighet och vad som är vederbörande
städers skyldighet. Örn vi inte vinna denna klarhet, så få vi slitningar
i fortsättningen av samma art som vi tidigare lia bevittnat, vilka,
såsom jag framhöll i början av mitt anförande, ytterst gå ut över personalen.

Jag kan som ett exempel nämna, att vederbörande personalorganisation vid
tullverket bär i Stockholm fin- tio å femton år sedan gjorde framställning till
tullmyndigheterna om att få en någorlunda hygienisk utrustning i de sovrum,
som stå till den nattvaktförrättande personalens förfogande. Det förhöll sig
nämligen så, att man icke hade vare sig lakan eller annan nödtorftig säng -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Innehållande av tolagsersäitning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusby g gnads skyldighet. (Forts.)

utrustning i sängarna där, utan när den personal, som skulle ut på nattvakt,
lämnade sina sängar, fick den personal, som blev avlöst, omedelbart krypa
ner i samma sängar utan att man därvid hade till sitt förfogande rena lakan
eller ens överdrag till de madrasser och kuddar, som funnos i sängarna. Det
har konstaterats att vissa sovrums bristfälliga utrustning och de ohygieniska
förhållandena i dessa voro starkt bidragande orsaker till att bland tullpersonalen,
som ,ju i stort sett har ett friskt och hälsosamt yrke, förekommit en
ganska hög procent tuberkulösa personer. Förhållandena voro sådana i Göteborg,
men där ordnades saken hastigt och lustigt upp genom stadens försorg.
Att det tog så oerhört lång tid innan denna fråga löstes på ett någotsånär tillfredsställande
sätt i Stockholm berodde just på att Stockholms stad väl ansåg
sig vara skyldig att hålla lokaler och erforderliga kontorsmöbler för dessa
lokaler men däremot icke ansåg sig lia någon skyldighet att hålla sängutrustning
för den nattvaktförrättande personalen. Därigenom kom personalen att
få sitta emellan med alla de risker för hälsan, som därav följde.

När jag läste såväl riksdagens revisorers berättelse som även utskottsutlåtandet
fann jag med tillfredsställelse, att man nu går in för att skapa
klarhet i denna gamla tvistefråga och därmed bringa den ur världen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Andersson i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Eftersom herr Malmborg och även herr Senander varit
inne på frågan örn skyldigheten, så vill jag citera vad kommerskollegium på
den punkten skrivit. Det heter: »Att de till tolagsersättning berättigade städerna
äro skyldiga att tillhandahålla tullokaler torde vara ostridigt.» Alla
utgå vi ju ifrån, att dessa städer äro skyldiga att hålla tullokaler i det skick,
kan man säga, som tullverket självt önskar. Såväl utskottet i sin kläm som
reservanterna i sin ha liksom statsrevisorerna gått in för den uppfattningen,
att när städerna icke fullgöra sin skyldighet, skall man av tolagsmedel kunna
bestrida kostnaderna för de reparationer m. m., som anses behövliga. Den
skyldigheten är klar. Men att gå utöver detta och till en omfattande utredning
ha vi reservanter icke velat vara med om, och så vitt jag förstår finns det
ingen anledning för herr Senander att gå in på den linjen heller.

Herr Senander erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag tror icke, att man får tillmäta kommerskollegiums
tolkning avgörande betydelse. Det är därför jag menar, att det vore nödvändigt
med en utredning för att få definitivt fastslaget, vilken tolkning som är den
riktiga. Det har visat sig under årens lopp, att man tolkat föreskrifterna örn
de skyldigheter som följa med tolagsersättningen som man vill på varje
plats. Jag tycker alltså, att en utredning — som naturligtvis icke bör taga
någon längre tid i. anspråk — bör föranstaltas, så att man får klarhet i saken
så snart som möjligt.

Vidare yttrade:

Herr Falla: Herr talman! Utgångspunkten för statsrevisorernas yttrande på
denna punkt är icke några spekulationer rörande tolagsersättningens rättsliga
karaktär. Saken är den, att det visat sig, att tullokalerna i en del hamnstäder

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusby g gnadssh eldighet. (Forts.)

äro bristfälligt underhållna, och att det under en följd av år gjorts anmärkningar
mot detta utan att förhållandena blivit tillrättade. Det är den saken
statsrevisorerna undersökt, och de ha kunnat konstatera, att det finns fog för anmärkningarna.
Men i samband med frågan örn de åtgärder, som skola vidtagas
för att få rättelse till stånd, kommer spörsmålet örn tolagsersättningarna till
resp. städer med i bedömande, och det är uppenbart, att den frågan också måste
klaras ut i detta sammanhang, eftersom städerna iklätt sig vissa förpliktelser
gentemot staten i fråga örn dessa lokaler.

Nu har emellertid statsutskottet i sitt utlåtande gått något utöver vad statsrevisorerna
ha föreslagit. Utskottet stöder sig därvid på ett yttrande av kommerskollegium
och ansluter sig till det. Utskottet önskar alltså, att frågan örn olika
slag av tolagsförpliktelser och tolagsersättningar skall göras till föremål för
utredning liksom frågan, på vilket sätt och efter vilka grunder omfattningen
av skyldigheten att tillhandahålla tullokaler i de särskilda fallen skall fastställas.
I varje fall formellt går utskottet alltså något längre än statsrevisorerna.

För min del har jag ingen anledning att motsätta mig omfattningen av den
utredning, som statsutskottet här föreslår. Frågan örn tolagsersättningarna och
dessas rättsliga grund är en mycket gammal fråga, som vi ha haft att göra med
i olika sammanhang och vid många olika tillfällen. Man har begärt utredning
örn deras avskaffande ibland, och man har begärt överhuvud taget, att deras
rättsliga förankring skall utredas. I själva verket finns det också ett ganska
betydande utredningsmaterial sammanbragt. Men utredningarna ha icke fullföljts
och slutförts på ett tillfredsställande sätt. Det är en hel del som återstår,
och jag tror därför, att det ur alla synpunkter är önskvärt och lämpligt, att
man får frågans rättsliga innebörd fullt klarlagd, så att man verkligen en gång
får veta, vilka förpliktelser städerna ha iklätt sig, å ena sidan, och vilka förpliktelser
staten har iklätt sig gentemot städerna å andra sidan. Allt detta är
oklart ännu. Herr Senander tror, att utredningen kan göras lätt och på en kort
tid, men vi få nog ha klart för oss, att detta är ett mycket stort och mycket
invecklat rättsligt spörsmål, och att en utredning därför säkerligen kommer att
draga tid och även kostnader. Trots detta tror jag, att det är angeläget, att
m(an en gång får saken klar. Jag har sålunda ingen anledning att motsätta mig
statsutskottets hemställan och icke heller dess motivering.

När jag hörde herr Andersson i Malmö, föreföll det mig, som örn han vore
intagen av stor fruktan för att ett klarläggande av spörsmålet skulle innebära
en fara för — jag förmodar han närmast var känslig för sin egen hemstad —
Malmö, men överhuvud taget för de städer som ha tolagsersättningar. Jag är
icke övertygad örn den saken. I statsrevisorernas hemställan ligger icke — och
säkerligen icke heller i statsutskottets förslag — någon antydan örn att man
anser att staten skall frigöras från de förpliktelser den iklätt sig mot dessa städer.
Men det är dock angeläget, att förpliktelsernas rättsgrund och omfattning
verkligen bli klarlagda. Det är detta man syftar till, och jag har mycket svårt
att förstå, varför man skulle motsätta sig detsamma.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Herr Åkerström: Herr talman! Då jag var med på fjärde avdelningen vid
detta ärendes realbehandling och justering men tyvärr var förhindrad att närvara
vid handläggningen av frågan inom statsutskottet, ber jag att få säga
ett pär ord.

Vid realbehandlingen uppfattade jag situationen på det sättet, att man på
avdelningen icke var angelägen örn alt skriva så, att man skulle skärpa vad
statsrevisorerna uttalat. När man ändå log med tillägget i denna sista mening,

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusby g gnadsskyldighel. (Forts.)

som reservanterna vilja lia bort, var det därför att man trodde, att det var
nödvändigt att i överensstämmelse med vad kommerskollegium påpekat undersöka
frågan på det sätt som angivits. Jag vill understryka på nytt: syftet, så
vitt jag kunde uppfatta det, var icke att skärpa statsrevisorernas uttalande eller
att gå vidare därhän, att man skulle i och genom utredningen komma in på
frågan örn tolagsersättningarnas vara eller icke vara. Detta var icke vad man
avsåg med insättandet av denna sista mening. Formuleringen hör emellertid till
de skrivsätt, som kunna betyda olika saker, beroende på hur vederbörande uppfattar
dem. Örn de som stå som reservanter icke hade brytt sig örn att göra
anmärkning mot sista meningen, så hade den väl heller icke behövt uppfattas
som en skärpning av vad statsrevisorerna föreslagit. Men eftersom reservanterna
dragit fram den och reserverat sig för att den skall strykas, kommer meningen
också att få något av den innebörd, som de lägga i densamma.

Då jag, herr talman, är av den uppfattningen, att man icke från statsutskottets
fjärde avdelnings sida någonsin tänkt sig en skärpning utöver statsrevisorernas
förslag, är jag anhängare av samma uppfattning som reservanterna
givit till känna och tycker, att vi böra stryka sista meningen. Jag skulle vilja
tillägga, att örn det visar sig erforderligt att vid en utredning beakta vad denna
mening skäligen kan innebära, så kommer detta ändock att ske, utan att
riksdagen uttryckligen säger det i motiveringen till sitt utlåtande i anledning
av statsrevisorernas berättelse.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Då jag redan instämt med herr
Andersson i Malmö, har jag därmed tillkännagivit, att jag delar den uppfattning,
som framförts av honom, men jag skulle därutöver vilja göra ett par
reflexioner i anslutning till debatten hittills på denna punkt.

Först skulle jag vilja vända mig till herr Senander. Jag har det intrycket,
att han håller på att slå in öppna dörrar. Han tecknade en bild av hur förhållandena
gestalta sig i tullokalerna på vissa orter, och jag tror icke, att bilden
i väsentliga delar var oriktig. Men det är icke detta saken gäller. Skyldigheten
för städerna i detta hänseende är nog klar. Det är ju en annan fråga vi
här syssla med.

Herr Malmborgs anförande gav mig närmast anledning att begära ordet.
Jag tror, att man skulle kunna framföra en synpunkt, som tager sikte på vad
vi här bruka kalla för rådande riksdagspraxis. Utskottets utlåtande i denna del
är nog ur den synpunkten en smula ovanligt. Statsutskottet har förklarat sig
solidariskt med statsrevisorerna i deras uppfattning i den föreliggande frågan.
Därvidlag är man enig, och jag har svårt att tänka mig att någon skiljaktig
mening på den punkten skulle komma till synes i kammaren. Jag tror, att vi
kunna stödja statsutskottet och därmed statsrevisorerna i detta fall. Utskottets
kläm ansluter sig också till motiveringen. Sedan kommer emellertid utskottet,
tycker jag, ganska oväntat och överraskande med den mening, vilken man nu
här diskuterar. I denna mening vidgar man det av statsrevisorerna resta spörsmålet
till att omfatta något helt annat och något väsentligt mera omfattande
än den av statsrevisorerna påpekade angelägenheten. Anledningen till att
statsutskottet i motiveringen tagit upp detta spörsmål är ett uttalande av
kommerskollegium, som ställt frågan, huruvida icke undersökningen bör utsträckas
till att avse spörsmålet örn en allmän reglering av tolagsersättningarna,
alltså tolagsfrågan i hela dess vidd. Som herr Malmborg påpekat, är det
en komplicerad rättsfråga det här gäller. Även herr Falla delar denna åsikt.
Han karakteriserade spörsmålet som ett mycket stort och mycket invecklat sådant.
Detta är riktigt. Men för att liksom något förtaga verkan av detta

Lördagen den 2fi maj 1945.

Nr 23.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusbyggnads skyldighet. (Forts.)

kommerskollegii uttalande synes herr Malmborg vilja ingiva kammaren den
uppfattningen, att statsutskottet i sitt skrivsätt på något vis reducerat vad
kommerskollegium uttalat. Såvitt jag förstår har utskottet dock i allt väsentligt
instämt med kommerskollegium och förklarat sig dela dess mening örn
angelägenheten av att en undersökning kommer att avse spörsmålet om en allmän
reglering av tolagsersättningarna. Man har visserligen icke använt kommerskollegii
ord, men skrivsättet täcker otvivelaktigt kommerskollegii uttalande.
Jag tror, att det är rätt ovanligt, att utskottet på detta sätt går utöver ett
påpekande som statsrevisorerna gjort. Jag kan icke erinra mig något precedensfall
till detta. Det är möjligt, att detta spörsmål — det är sannerligen intet
nytt spörsmål i kammaren — måste bli föremål för ännu en utredning. Men
i så fall får väl denna invecklade rättsfråga tagas upp i ett annat och större
sammanhang och icke enbart på initiativ av ett ämbetsverk. Det synes mig
närmast ankomma på Kungl. Majit att taga initiativet, därest man skall gå
till utredning av detta komplicerade problem.

Nu ha vi hört av herr Åkerström, att man från statsutskottets sida egentligen
icke avsett att gå utöver vad statsrevisorerna tänkt sig. Då emellertid
statsutskottets skrivsätt är sådant, att man därav kunnat draga den slutsats,
som exempelvis herr Andersson i Malmö gjort, tycker jag, att kammaren gör
klokast i att stryka satsen i fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lövgren: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr Falla sade,
att denna fråga har varit föremål för utredningar i det förgångna, och att det
finns ett vidlyftigt utredningsmaterial sammanbragt, men just därför att det
är en utomordentligt komplicerad fråga menar jag, att man nu borde nöja sig
med att gå så långt som statsrevisorerna föreslagit och ordna upp de fall, som
äro berörda i statsrevisorernas berättelse. Örn man på detta sätt begränsar
frågan, kan man inom en snar framtid ordna de särskilt omnämnda fallen. Skall
man däremot utreda hela detta område, dröjer det sannolikt många år, innan
man kommer till ett resultat. Det är nämligen på det sättet, att det råder skiftande
bestämmelser i de överenskommelser, som träffats mellan de olika städerna
och staten rörande tolagsersättningen, och följaktligen är detta ett invecklat
juridiskt problem. Med hänsyn härtill anser jag det tillräckligt att nu
bifalla reservationen. Den går lika långt som statsrevisorerna ville gå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna fråga,
ty det är ju knappast revisorernas angelägenhet att taga upp ärendet sådant
det föreligger här. När vi emellertid under höstens lopp besökte åtskilliga
tullokaler i landet, fingo vi på många ställen, och framför allt på ett par
platser, just den bild av förhållandena, som herr Senander gav. På grund
härav ansåg revisionen det nödvändigt att man skrev någonting på den punkt
vi nu diskutera. Varför revisionen stannade vid att inte skriva mera än den
gjorde var nog i mycket hög grad betingat av att man inom överkomlig tid
ville få tullokalerna i sådant skick, att de fyllde de krav, som tullpersonalen
otvivelaktigt enligt gällande föreskrifter anser sig lia rätt att ställa på dem.
Örn man nu går längre än vad revisionen föreslagit och t. ex. går så långt som
utskottet föreslår i sista punkten av sin motivering, betyder detta, att Kungl.
Majit inte gärna kan läsa en kläm utan att också läsa dess motivering, och

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 25. 4

50 Nr 23. Lördagen den 26 maj 1945.

Innehållande av tolag ser sättning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusbyggnadsskyldighet. (Forts.)

då kommer saken, såvitt jag förstår, att förhålla sig på ungefär följande sätt:
det blir till de två mycket långa utredningar, som redan föreligga i just den
speciella fråga, som kommerskollegium yttrat sig om, ytterligare en. Detta
ger då de städer, som tredskas med att tillhandahålla lämpliga tullokaler,
ytterligare uppskov. Jag skulle tro, att om herr Senander tänker sig för på
denna punkt, skall lian finna, att reservanternas ståndpunkt ligger bättre i
linje med hans egen uppfattning, nämligen att så fort som möjligt ordna lokalfrågan
på de ställen, där det brister som mest, i stället för att invänta en
lång och tidsödande utredning, som kanske är färdig örn 5, 10 eller 15 år.

Det sägs här, att det är fastslaget det och det beträffande tolagsersättningen
och städernas skyldigheter. Ja, mina herrar, två utredningar lia sysslat med
detta under ganska många år utan att lyckas komma fram till vad som är
riktigt på denna punkt. Nu begär man en tredje utredning. Jag är rädd för
— och det är därför jag har begärt ordet, herr talman -— att man genom
denna utredning kommer att försumpa vad revisorerna begärt, nämligen att
man skall få dessa tullokaler i hyggligt skick genom att från statens sida
innehålla tolagsersättning. Således sker det på respektive städers bekostnad
i den mån man iståndsätter vederbörande lokaler. Jag har i och för sig ingenting
emot att man igångsätter en grundlig utredning, men jag anser att denna
utredning skall företagas för sig. Den skall icke kopplas ihop med detta, utan
man skall göra som revisorerna föreslå. Därför ber jag, herr talman, att för
min del få yrka bifall till reservationen, som avser att stryka den sista meningen
i motiveringen till statsutskottets utlåtande på denna punkt.

Herr Senander: Herr talman! Gentemot dem, som polemiserat mot mig nu
senast, vill jag framhålla, att revisorerna själva föreslå utredning av frågan.
De ställa icke något positivt förslag utan uttrycka sig på följande sätt: »Revisorerna
vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där
städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande
skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å tolagsersättningen avhjälpa förekommande
brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.»

Även revisorerna föreslå således en utredning. Jag förordar en mera omfattande
utredning, som berör även andra spörsmål än speciellt detta, av den
anledningen, att det enligt min mening vore mycket fördelaktigare, örn staten
åtoge sig dessa skyldigheter beträffande lokalerna och deras utrustning än
att kommunerna skola ha dem. Jag skulle vilja ha även denna fråga utredd.

Sedan löper man alltid risken att en utredning skall draga långt ut på tiden,
men jag förutsätter, att detta icke skall behövas örn man begränsar utredningen
på det sättet, att man genom denna utredning klart fastsloge, vem som har
skyldighet till det och till det, och dessutom också utredde, huruvida inte staten
borde bära ansvaret för lokalerna och inte städerna. Då skulle man komma
ifrån mycket av de slitningar man tidigare haft. Nu är det ofta så, att tullverket
skyller på kommunernas myndigheter och tvärt om, och personalens
organisation har synnerligen svårt att komma åt någon, när det gäller försummelser
i fråga örn lokalerna. Därför anser jag, att den utredning, som
här förordas, även bör undersöka huruvida inte staten bör övertaga skyldigheterna
i detta avseende. Under sådana förhållanden menar jag, att det vöre
bättre att bifalla utskottets förslag än reservationen. Örn det nu skulle vara
så, att det kommer att åtgå många år för en sådan utredning, skulle jag vara
benägen att gå med på revisorernas förslag, men då även revisorerna hemställa
örn en utredning, som man knappast kan koppla bort från utredningen
av frågan i dess helhet, anser jag, att man bör kunna godtaga utskottets förslag.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusby g g nääs sky Idig het. (Forts.)

Herr Björklund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill säga till herr Senander, att vi äro i sak ganska eniga, men det
är skillnad på utredning och utredning. Här föreslår man helt enkelt, att man
skall göra en utredning på den punkten, att staten skall kunna innehålla tolagsersättningen
för att sätta lokalerna i ordentligt skick. Det är den utredning,
som revisorerna peka på. Den kan inte vara märkvärdig och behöver inte bli så
långvarig. Men efter att ha läst de utredningar som föreligga vågar jag påstå,
att skall man taga upp spörsmålet i hela dess omfattning göres åen nya, utredningen
varken på två eller tre ar, kanske inte pa fyra eller fem ar. Min enda
utgångspunkt i detta avseende är den, att jag vill att tullpersonalen skall fa ett
ordentligt krypin under sina nattvakter och likaså ^en lokal, där de kunna äta
en bit mat. Det är mitt och statsrevisionens syftemål. Jag tror att herr Senander
gör sin egen kår en björntjänst genom att vilja driva denna sak längre. Vill
herr Senander göra det, må det vara hanssak och inte min, men jag vädjar till
kammaren att icke gå längre än vad revisorerna gjort, vilket man gör genom
att ansluta sig till utskottets kläm.

Jag kan ju nämna, att statsrevisionen inte har varit främmande för tanken
på en fullständig utredning, i synnerhet som man förut från statsrevisorernas
sida begärt en utredning örn tolagsersättningen i dess helhet. Vill man komma
till ett resultat inom en något så när begränsad tidrymd, tror jag emellertid att
man skall inskränka sig till vad revisorerna föreslå.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande om bifall till reservationen.

Härefter yttrade:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Det har under debatten gjorts gällande,
att statsutskottets skrivsätt måste föranleda en mycket omfattande utredning.
Jag kan inte förstå riktigheten av denna bevisföring och nödgas därför
ännu en gång taga till orda. ... .

Jag erinrade örn att kommerskollegium har i sitt yttrande preciserat tva utredningskrav,
ett mindre omfattande, som statsutskottet anslutit sig till, och
ett mycket omfattande, som icke vunnit statsutskottets anslutning. Som jag
sade i mitt första anförande har jag den uppfattningen, att utskottets målsättning
i fråga örn utredningen sammanfaller med revisorernas, men man kan inte
frångå vad kommerskollegium anfört, nämligen att olika slag av ^förpliktelser
äro knutna till tolagsersättningen, och därför är en utredning ofrånkomlig örn
sambandet mellan dessa olika tolagsförpliktelser och tolagsersättningar, örn
man vill uppnå att staten skall kunna göra avdrag å tolagsersättningen för att
avhjälpa förekommande brister. Såvitt jag förstår måste således en begränsad
utredning föregå ett verkställande av denna tanke, och därför, herr talman,
måste jag fasthålla vid mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Bara ett par ord.

Jag kan inte komma ifrån, att ett bifall till utskottets förslag kommer att
betyda rätt så omfattande utredningar.

jag begärde emellertid närmast ordet för att säga till herr Senander, som
för sin del ville, att staten skall övertaga skyldigheten att hålla tullokaler och
bekosta deras inredning, att detta måste innebära, att staten övertager tolagsmedlen,
således en fråga av väsentligt större omfattning än vad utskottsmajor
i teten här har föreslagit.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Andersson i Malmö
säga, att tolagsersättningen utgör ju inte bara ersättning för städernas skyldig -

Nr 23.

Lördagen den 20 maj 1945.

Innehållande av tolag sersättning till städer vid bristande fullgörande av
tullhusbyggnadsskyldighet. (Forts.)

het att hålla tullokaler utan avser även en massa andra ting. Det är en ganska
liten del av tolagsersättningen, som utgår för tillhandahållande av lokaler.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Malmö begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 11
av utskottets förevarande utlåtande nr 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 51 ja och 61 nej, varjämte 6 av kamkammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med den ändring i avseende
å motiveringen, som föreslagits i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Kades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15—17.

Kades till handlingarna.

Punkterna 18 och 19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Kades till handlingarna.

Lördagen den 26 maj 1945.

Nr 23.

§ 15.

Herr Lindahl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Före kr Interpellation.
1925, då det första kollektivavtalet slöts mellan järnvägsstyrelsen å ena sidan
och Svenska järnvägsmannaförbundet och Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
å den andra, fanns möjlighet för banarbetare att bliva s. k.
stadigvarande banarbetare. Denna anställningsform gav en säkrare anställning
jämte vissa större förmåner än som nu gälla enligt kollektivavtalet. Efter 1925
lia inga stadigvarande banarbetare anställts, och det 70-tal, som finnes kvar.
är föreslaget att bli extra ordinarie. Vid banavdelningen finnas bl. a. reparatörsbefattningar,
som uppehållas av yrkeskunniga arbetare, smeder, snickare,
målare etc. Då dessa reparatörer nu avgå med pension, ersättas de med banarbetare,
varför även denna möjlighet till bättre anställning är borttagen^ av
järnvägsstyrelsen. Man ersätter dessa med banarbetare, som visserligen erhålla
ett yrkestillägg men ej den fastare anställningen, varför de kunna uppsägas
efter 14 dagar. Osäkerheten under den nuvarande anställningsformen med en
uppsägningstid av 14 dagar måste betraktas såsom mindre tilltalande, då det
finns banarbetare, som ha en sammanlagd anställningstid av 20 år och däröver,
som årligen bliva arbetslösa för längre eller kortare tid. Vid ett annat
av statens verk, telegrafverket, anställas s. k. fasta arbetare efter 3 års anställning,
och vid arbetsbrist åligger det befälet att söka skaffa uppsagd arbetare
anställning vid annan arbetsplats inom distriktet. Vid de enskilda järnvägarna
finnes för banarbetare en fastare anställningsform, vilken betecknas
såsom extra linjearbetare. Dessa extra linjearbetare erhålla lön och tjänsteställning
efter samma grunder, som gälla för extra stationskarl och banvakt.

Några större enskilda järnvägar ha dessutom anställt ordinarie arbetare vid
banavdelningen. Dessa lia lön och tjänsteställning samt pensionsförmåner efter
samma grunder, som gälla för ordinarie banvakt.

I nuvarande kollektivavtal vid statens järnvägar säges. att arbetare med 10
års anställning bör beredas fortsatt anställning vid verket, men i de flesta fall
har detta endast stannat vid uttalandet. Vid alla förhandlingar rörande banarbetamas
löneförmåner har verksstyrelsen aldrig tagit hänsyn lill arbetets
säsongartade karaktär. Bland banarbetarna har bl. a. utbildats ett antal spårsvetsare,
omkring 50 stycken. Kravet på yrkeskunnighet för dessa är sådant,
att de varje år äro skyldiga avlägga särskilt svetsningsprov för att kunna betraktas
såsom godkända och användbara för detta synnerligen krävande arbete.
Personalorganisationen har vid tre olika tillfällen gjort framställning till järnvägsstyrelsen
örn att dessa spårsvetsare skulle erhålla anställning såsom reparatörer.
Järnvägsstyrelsen har emellertid icke funnit skäl föreligga att bifalla
detta yrkande. En sådan värdesättning av spårsvetsarnas arbete är icke ägnad
att skapa arbetsglädje och intresse för arbetsuppgifterna. Det beräknas, att
dessa spårsvetsare inbespara omkring 1 miljon kronor per år med sitt arbete.

På grund av vad sålunda anförts anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet rikta
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat, att kungl, järnvägsstyrelsen vidtagit
sådana åtgärder, att banarbetare i förhållande till antalet lia mycket liten
möjlighet till fastare anställning?

Därest detta förhållande är känt av herr statsrådet, ifrågasättes, huruvida
herr statsrådet anser anledning föreligga att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
möjligheter för banarbetarna vid statens järnvägar att erhålla dels fastare
anställning som banarbetare, dels också befordran till reparatörsbefattningar
inom banavdelningen.

Denna anhållan bordlädes.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1945.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 19, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående studiehjälp åt
landsbygdens ungdom m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 150, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1944/45 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga
under femte huvudtiteln;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget
Svenska godscentraler ni. fl. bolag jämte i ämnet väckt motion; och

nr 153, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av de svenska gatoch
kantstensindustrierna;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. samt till bidrag till fiskares försäkring, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av
förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. ;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m.; och

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning åt blinda,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under
budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.,
dels ock motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposition;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner angående befrielse för kyrka, landsting,
kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap från erläggande
av arvsskatt vid testamentsförvärv; och

nr 44, i anledning av väckta motioner angående ändring i förordningen den
14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner angående förbättring av uppskjutna
pensioner åt vissa f. d. folk- och småskollärare;

nr 43, i anledning av väckta motioner om fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg;

nr 44, i anledning av väckta motioner om rätt till familjepension i vissa fall
för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller arbetare i statens
tjänst;

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställningar angående
försäljning till telegrafverket av riksbankens fastigheter i Kalmar och Karlskrona;
och

nr 46, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn bemyndigande
att tillsätta högst sex tjänster i riksbanken i lönegraden RA 46;

Lördagen den 26 maj 1946.

Nr 23.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om ändring
i giftermålsbalken;

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321); och

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen dea 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker;

nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa
jordbruk, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 53, i anledning av väckt motion angående utredning örn höjning av sjukpenning
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 55, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn provisoriska
förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr
287) angående uppsikt å vissa jordbruk, såvitt angår anslagsfråga; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, i anledning av
väckt motion angående utredning av behovet av ytterligare industrihem eller
omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter
utskrivna eller permitterade personer.

§ 17.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser til!
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 304, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av fattigvårds-,
konkurs- och utskyldsstreckcn såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid
kommunala val;

nr 305, angående ändrad lydelse av § 16 första stycket riksdagsordningen;

nr 306, angående ändrad lydelse av § 16 andra stycket riksdagsordningen;

nr 307, angående ändrad lydelse av § 28 mom. 1 riksdagsordningen;

nr 308, angående ändrad lydelse av § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförord ningen;

och

nr 309, angående ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 mom. 1
riksdagsordningen och § 1 mom. 3 tryckfrihetsförordningen samt upphävande
av § 6 tryckfrihetsförordningen;
från statsutskottet:

nr 288, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående annexbyggnad
till kanslihuset;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående aktieteckning
i Aktiebolaget .Tordbrukarbanken m. m.;

Nr 28.

Lördagen den 26 maj 1945.

nr 290, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett järnvägsspår
mellan Haparandahamn och Haparanda;

nr 291, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till häradsskrivarna;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

295, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten; och

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
psykisk hama- och ungdomsvård;

från första lagutskottet:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag; och
nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., samt

från andra lagutskottet:

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag;
och

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652), m. m.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

§ 19.

Herr Johanson i Norrköping avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 607, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 298, angående
anordnande av allmän folkräkning.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.50 e. m.

In fidem

___ Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4S22U