RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 22.

Lördagen den 19 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 302, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
;

nr 303, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;
nr 307, angående anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor,
m. m.;

nr 308, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m.;
nr 310, angående godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal
rörande uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed
sammanhängande spörsmål;

nr 311, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 312, angående anslag till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
folkbokf öringsavdelningar;

nr 316, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet; och

nr 317, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs den av herr Sundström i Vikmanshyttan vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
lättnader i tillgången på viss för biltrafiken erforderlig materiel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4-

Ordet lämnades på begäran till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr talman! I flera kollektivavtal
för försvarsverken har stadgats, att även om avtalet i vederbörlig ordning uppsagts,
så skall detsamma fortfara att gälla efter utlöpningsdagen, därest order
örn mobilisering eller färdighållande för sådan utgått.

År 1942 uppsade intendenturdepartementet, marinförvaltningen och flygförvaltningen
dessa avtal. Syftet med uppsägningen av avtalet var att myndig Andrc

hammarens protokoll 1945. Nr 2B. 1

Interpellation.

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

Interpellation. (Forts.)

heterna skulle kunna få till stånd ett nytt avtal med ur arbetarnas synpunkt
försämrade bestämmelser rörande dyrtidstilläggen.

Försvarsverkens civila personals förbund hävdade då, att order örn mobilisering
eller färdighållande för sådan utgått, varför avtalet icke skulle vara uppsägbar!.
Tvistefrågan drogs under arbetsdomstolens prövning, varvid domstolen
resolverade att den 1 april 1942 icke förelegat ett tillstånd för berörda personals
förhållande, som varit att anse som mobilisering. Domen avkunnades efter det
överbefälhavaren gjort ett uttalande, att »den 1 april 1942 icke förelegat ett
tillstånd, som varit att anse såsom mobilisering». Arbetsgivarsidans yrkande örn
rätt att uppsäga avtalet blev av arbetsdomstolen bifallet.

Personalförbundet intog vid ovannämnda avtalstvist en i visst avseende svag
position, enär de order, vilka voro avgörande för frågan huruvida ifrågavarande
personal vore att betrakta som mobiliserad eller icke, voro hemliga.

Av nämnda domstolsutslag bibringades personalen givetvis den bestämda uppfattningen,
att den icke vare sig vore mobiliserad eller fått order örn färdighållning
för mobilisering. Senare har det emellertid visat sig, att när det gällt
de disciplinära förhållandena på arbetsplatsen, befälet betraktat de anställda
arbetarna som mobiliserade. Stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation och
krigshovrätten ha delat denna mening, med påföljd att under senare tid arbetare,
vilka levat i den föreställningen att deras skyldigheter och rättigheter varit på
för kollektivavtalsanställda arbetare vanligt sätt reglerade i avtal, ställts inför
krigsrätt för bagatellartade förseelser å arbetsplatsen och därvid i enlighet med
krigslagarnas bestämmelser blivit dömda till arrest. Som exempel på hur arbetare,
på vanligt sätt anställda i enlighet med bestämmelserna i kollektivavtal
och genom domstolsutslag underrättade örn att de icke vore att anse som mobiliserade,
kunna behandlas när de råka få staten som arbetsgivare, citerar jag en
rapport, avgiven av en brovaktsbefälhavare mot en varvsarbetare. Rapporten
lyder.

»Varvsarbetaren E 50 R. B. Carlsson och E 48 Åslund utpasserade genom
porten Li från Tackelkammaren onsdagen den 3-5-44 omkring kl. 13.00,
varvid följande tilldrog sig.

Carlsson var iklädd en kommisskavaj med blåa ankare på kragen. Då jag i
förbigående som min åsikt framhöll det olämpliga i att ej ta bort ankarna, svarade
Äslund: ’Det angår dej inte, vilket han har.’ På mitt yttrande att kavajen
kunde tänkas vara stulen svarade Å.: ’Du har ej med oss att göra och skall inte
vara så förbannat uppkäftig.’ Då jag av C. begärde få se passerkortet, sade Å.
till C.: ''Kom du, ge fan i vad han säger!’ — därefter vänd till mig — ’Du
skall inte vara så stor, för jag var i kommissen innan du’ ■— och dessutom någonting
annat som jag ej uppfattade, och fortsatte: ’Dej ska jag nog ta vid något
tillfälle.’ C. förhöll sig hela tiden tyst. Som vittne åberopar jag vpl. vid 2 kvk
642—47—36 Johansson, vilken tjänstgjorde som post utanför kasern Li.

Stockholm den s/5 1944.

Olof Aronson,
BBvLi.»

Den kavaj, på vilken brovaktsbefälhavaren gjorde anmärkning, var i tillåten
ordning inköpt såsom kasserad från stambeklädnadsförrådet. Såväl nu berörda
arbetare som flera andra ha under åratal använt dylika kavajer utan att någon
anmärkning mot detta förekommit.

Varvsarbetaren Åslund uppgav vid krigsrätten att hans yttrande till brobefälhavaren
föranletts av att han blivit uppretad över dennes insinuation örn att
kavajen kunde vara stulen samt av hans tilltag att vilja förhindra kamraten
att utpassera. Därtill kom att Åslund inte haft en aning örn att brovaktsbefäl -

Lördagen den 19 maj 1945.

Nr 22.

Interpellation. (Forts.)

havaren i militärdisciplinärt avseende vore att betrakta som befäl i förhållande
till Åslund.

Innehållet av krigsrättens och krigshovrättens i anledning av rapporten fällda
domar framgår av följande avskrift av kungl, krigshovrättens utslag.

»Av handlingarna i målet inhämtas:

Vederbörande krigsfiskal har vid krigsrätten yrkat ansvar på Åslund för vad
denne enligt krigsrättens nedanintagna utslag låtit komma sig till last.

Krigsrätten har genom sitt utslag utlåtit sig: som genom vad Åslund erkänt
jämte vad i övrigt i målet förekommit är utrett, att då Åslund den 3 maj 1944
kl. omkring 13 skulle tillsammans med två andra varvsarbetare utpassera från
Galärvarvet genom porten vid Liljevalchsbron samt furiren vid 2 matroskompaniet
nr 1506—28—29 Bror Olof Aronson, som tjänstgjort såsom brovaktsbefälhavare,
därvid framställt anmärkning mot den ena av ifrågavarande varvsverksarbetares
klädsel, Åslund till Aronson fällt några förolämpande och hotfulla
yttranden, alltså prövar stationskrigsrätten, jämlikt 94 § strafflagen för krigsmakten
samt 16 kapitel 11 § allmänna strafflagen, rättvist döma Åslund för
förolämpning mot krigsman i och för dennes tjänst att hållas i vaktarrest sex
dagar.

Åslund har i besvären yrkat, i första hand att krigsrättens utslag måtte undanröjas,
enär krigsrätten icke varit behörig att upptaga målet till prövning, och i
andra hand att den i målet mot honom förda talan måtte ogillas eller att straffet
i allt fall måtte nedsättas.

Kungl. Krigshovrätten har tagit målet i övervägande; och enär Åslund år
anställd vid mobiliserad avdelning av krigsmakten (kursiverat av interpellanten)
och förty jämlikt 6 § 3 moment strafflagen för krigsmakten lyder under
samma lag,

finner Kungl. Krigshovrätten att målet hör till krigsdomstols prövning.

Då av utredningen i målet framgår, att Åslund på sätt krigshovrätten funnit
är förvunnen till ansvar för förolämpning mot krigsman i och för dennes tjänst,

samt Åslund förskyllt det honom av krigsrätten ådömda straffet,

finner Kungl. Krigshovrätten ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Jämlikt 30 kapitel 6 § rättegångsbalken äger Åslund icke fullfölja talan
mot Kungl. Krigshovrättens utslag.»

Kungl. Majit avslog senare en ansökan från den civilanställde varvsarbetaren
örn att få fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Senare har en annan civilanställd arbetare, ävenledes i enlighet med bestämmelserna
i krigslagarna, ådömts arrest för en förseelse, som bestod i att han påstods
ha tänt en cigarrett inom arbetsplatsens område.

Jag fäster ännu en gång uppmärksamheten vid att dessa straff ådömts personer,
som inte haft en aning om att de varit att anse som mobiliserade och
följaktligen lydande under krigslagarna. Tvärtom, de måste lia varit alldeles
övertygade om att så inte var fallet, alldenstund de tidigare fått domstols utslag
på att de icke vore att betraka som mobiliserade. Sedan arbetsdomstolen avkunnat
sin dom har heller ingen som helst förändring ägt rum, som kunnat
bibringa arbetarna den uppfattningen, att de senare blivit mobiliserade.

Av det anförda vill det synas som örn berörda befäl och rättsinstanser förklarat
arbetarna som icke mobiliserade, när det legat i arbetarnas intresse att
bli förklarade som mobiliserade, under det att befäl och rättsinstanser förklara
arbetarna vara mobiliserade, när en sådan förklaring utgör förutsättningen
för att krigslagarnas stränga straffbestämmelser skola kunna tillämpas mot arbetarna
för rena bagatellförseelser.

Med anledning av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få rikta följande frågor:

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

Interpellation. (Forts.)

Anser statsrådet, att medborgare bör kunna dömas efter krigslagarnas stränga
straffbestämmelser utan att vederbörande bibringats vetskap örn att de lyda under
krigslagarna?

Örn statsrådet inte anser detta, då bör väl den personal, som dömts på av mig
nämnda grunder, erhålla upprättelse och skadestånd.

Anser statsrådet att uttrycket »mobilisering» kan ha annan betydelse när det
återfinnes i ett mellan försvarsmakten och dess personal ingånget kollektivavtal
än när det återfinnes i bestämmelserna örn krigsrätternas behörighet?

Örn så är fallet, är då statsrådet beredd att taga initiativ till sådan ändring
av berörda lagbestämmelser, att de orimliga verkningarna av de nuvarande bestämmelserna
och deras tolkning gentemot civilanställd personal elimineras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:

nr 17, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av fattigvårds-, konkurs-
och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid kommunala
val; och

nr 18, med uppgift å vissa vilande förslag till ändringar i rikets grundlagar;

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21,
27 och 28 regeringsformen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
psykisk harna- och ungdomsvård jämte i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av väckta motioner angående möjligheterna att bereda
sågverks- och skogsarbetarna en jämnare sysselsättning m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående annexbyggnad
till kanslihuset;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m.;

nr 132, i anledning av väckta motioner örn anläggning av ett järnvägsspår
mellan Haparandahamn och Haparanda;

nr 133, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten;

nr 134, i anledning av väckta motioner örn utbyggnad av kvävegödningstillverkningen; nr

135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till expeditionsbaracker
för statens utlänningskommission;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda övergångsförmåner
åt långtidsinkallad beredskapspersonal jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente)
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av
civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en värnpliktslånefond m. m.;

Lördagen den 19 maj 1945.

Nr 22.

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående höjning av medlemsbidraget
till de erkända lokalsjukkassorna m. m. jämte i ämnet väckt motion;
. . „ ,, .

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i

visst fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. jämte i ämnet

väckt motion; o

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp tor statens
räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamnmgsepidemier m. m.,
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Poliskåren
i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1945/46; och

nr 146, i anledning av väckt motion angående restitution av tull för vissa
partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor och cikorierötter;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående importförbud beträffande
amerikanskt fläsk;

nr 40, i anledning av väckt motion örn tullfrihet beträffande hörapparater

för lomhörda m. m.; _ o ...

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och
marinens övergångsstater;

nr 39, i anledning av väckt motion angående utredning örn pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid
försvarsväsendet;

nr 40, i anledning av väckta motioner örn resekostnadsersättning och tjänstgöringstraktamente
åt vissa hos 1945 års riksdag anställda tjänstemän; och
nr 41, i anledning av väckt motion örn gratifikation åt förre förste vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare C. E. G. Carlbergs änka, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag; och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner om införande av statliga barnbidrag
för alla barn;

nr 47, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652), m. m.;

nr 49, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete; och

nr 50, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar;

jordbruksutskottets memorial:

nr 57, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter;

nr 58, med överlämnande till riksdagen av departements vis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; och
nr 59, med överlämnande till riksdagen av förteckning å av domänstyrelsen
verkställda försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den tvångsvisa
anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.; och
nr 15, i anledning av väckt motion angående utredning örn anordnande av
hygieniska inrättningar på arbetsplatserna; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion angående förhållandet mellan bil- och
järnvägstrafik i den svenska transporthushållningen;

nr 15, i anledning av väckt motion angående utredning örn ordnande genom
statens försorg av reguljär gods- och persontrafik på landsvägarna i vissa glest
befolkade delar av landet; och

nr 16, i anledning av väckt motion angående landsbygdens trafikförsörjning
genom omnibusföretag.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 278, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser örn
ersättning till kommunala förtroendemän;

från statsutskottet:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlöningar; nr

252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit; och

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av bergstatsboställena i Filipstad och Kopparberg;

från bevillningsutskottet:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfrihet i vissa
fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;

Lördagen den 19 maj 1945.

Nr 22.

från bankoutskottet:

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner; o

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; och

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension
åt driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande; från

första lagutskottet:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1945/46 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

från andra lagutskottet:

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;

nr 274, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristillägg åt
personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) örn tillsyn
å radiologiskt arbete m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

från jordbruksutskottet:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggnings verksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbruksstyrelsen;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till täckdikningar;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets fond;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för
försäljning av kronoegendom m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Bergshamra nr 1 i Solna stad;

nr 264, i anledning av väckta motioner om åtgärder i syfte att bereda ersättning
till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och järv;

nr 265, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m.;

nr 266, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m.;

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visas
fall för hagelskador;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
kontroll å vissa plantskolealster m. m.; och

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukstekniskt
institut m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 235, angående det kyrkliga kollektväsendet;

nr 236, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalter; och

nr 237, angående penicillinframställning.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.22 em.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

Tisdagen den 22 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maurts propositioner:
nr 309, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 320, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1945/46; och
nr 324, angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 302, angående vissa anslag till universiteten
och den medicinska undervisningen;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 303, angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 307, angående anslag till undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor, m. m.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 308, angående
slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m. hänvisades
propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan övriga Kungl. Maj:ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

till utrikesutskottet propositionen, nr 310, angående godkännande av ett mellan
Sverige och Kina avslutat avtal rörande uppgivande av exterritoriella rättigheter
i Kina och reglering av därmed sammanhängande spörsmål;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 311, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

till statsutskottet propositionerna;

nr 312, angående anslag till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
f olkbokf öringsavdelningar;

nr 316, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet: och

nr 317, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetområde.

Nr 22.

Tiadagen den 22 maj 1945.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande och memorial
nr 17 och 18, sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr
1, statsutskottets utlåtanden nr 128—146, bevillningsutskottets betänkanden nr
39—42, bankoutskottets utlåtanden nr 38-—41, första lagutskottets utlåtanden
nr 31—35, andra lagutskottets utlåtanden nr 46—50, jordbruksutskottets memorial
nr 57—59, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14
och 15 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14—16.

§ 5.

Föredrogs den av herr Tersson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet angående innebörden
i vissa avseenden av begreppet mobilisering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att andra kammaren ville besluta, att bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista bevillningsutskottets
betänkande nr 41 uppföres närmast efter konstitutionsutskottets memorial nr
18, under det att övriga ärenden uppföras i den ordning, i vilken de förekomma
å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Persson i Landsförs, nr 601, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 294, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
och

herr Johansson i Stockholm, nr 602, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 301, angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare herr Erik Lundbom är på grund
av akut luftrörskatarr och öroninflammation tills vidare oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet, intygas.

Nyköping den 22 maj 1945.

N. Backström,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Lundbom ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare fr. o. m. den 22 innevarande maj.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.

Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 309, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 320, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1945/46; och
nr 324, angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:

nr 601 av herr Persson i Fridafors; och
nr 602 av herr Johansson i Stockholm.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta Avskaffande
motioner örn avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom °£d{ath^
diskvalifikations grunder för rösträtt vid kommunala val. kurs_ ’och uU

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 222 i
första kammaren av herrar Elmgren och Hage samt nr 193 i andra kammaren dishvaiifikaav
herr Hall m. fl. hade hemställts, att riksdagen för sin del ville antaga i tionsgmnder
motionerna intagna för rösträtt

1) förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 juni 1930
(nr 252) örn kommunalstyrelse i stad;

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikations
g runder för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)

3) förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; samt

4) förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253).

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner för
sin del ville antaga i utskottets hemställan intagna lagförslag i de av motionärerna
ovan under 1)—4) angivna ämnena.

o Såväl motionärernas som utskottets berörda förslag innebure, att fattigvårds-,
konkurs- och utskyldsstrecken skulle avskaffas såsom diskvalifikationsgrunder
för kommunal rösträtt.

Reservation hade avgivits av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, John
Björck, John Gustavson, Thorell, Petersson i Norregård, Nolin och Lindmark,
som anfört att de inom utskottet yrkat avslag på förslaget örn upphävande av
konkurs-, fattigvårds- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för
rösträtt vid kommunala beslut och val.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Den fråga, som här föreligger till behandling,
har som bekant varit föremål för vidlyftiga debatter vid många tillfällen tidigare.
Det torde därför icke vara nödvändigt att nu gå in på densamma alltför
grundligt. Emellertid finner jag mig föranlåten att i korthet rekapitulera
några av skälen till att vi reservanter denna gång — i likhet med vad tidigare
skett —- icke ansett oss kunna biträda förslaget örn slopande av de ifrågavarande
strecken.

Örn jag följer ordningen i utskottsutlåtandet och börjar med fattigvårdsstrecket,
så är det ju så, att de personer, som äro avstängda från rösträtt, äro
de för varaktig försörjning omhändertagna. De som ha pension eller dylikt
och därjämte visst tillskott i form av fattigvård ha sin rösträtt ändå.

Örn man skulle verkställa en folkomröstning bland det klientel, som det
här gäller, tror jag, att vi skulle få ett utslag, som icke skulle överensstämma
med den åsikt utskottsmajoriteten kommit till. De gamla, som det här vanligtvis
är fråga örn, ha helt andra problem att syssla med. De ha sina krämpor
och sina små bekymmer, de ha sina tankar på "barnen, örn de ha sådana, men
de allmänna angelägenheterna ha de för längre eller kortare tid sedan säkerligen
tappat intresset för. Jiag tror sålunda, att den iver, som tidigare lagts i dagen
fran socialdemokratiskt hall och nu även —- förstår jag från kommunistiskt
håll, icke förefinnes bland ifrågavarande kategori annat än i vissa undantagsfall.
Mångå av de gamla äro ju också så senda, att de icke kunna bedöma valhandlingens
innebörd. Från motpartens sida anmärker man, att detsamma naturligtvis är
förhållandet med en del av dem som icke ha fattigvård men som ändå dragas
fram till valurnorna av resp. partier. Detta är givetvis riktigt. Men jag vill
fråga, örn vi ha någon anledning att öka antalet sådana. Är det egentligen riktigt
att öka det antal väljare, som icke alls veta, vad saken gäller och som
falla offer för förste bäste politiske agitator, som råkar komma i deras väg?
För min del anser jag icke, att det är rätt.

Det^är för övrigt ganska underligt, att utskottsmajoriteten, när den tager
bort sa många av strecken, icke gjort alldeles rent bord. Det finns ett streck
kvar /^farande, och det är det streck som gäller dem som äro i omyndighetstillstand.
För var del anse vi, att konsekvensen hade varit, att även fattigvardsstrecket
borde ha statt kvar. Vi mena, att den som åtnjuter full försörj -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikations
grunder för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)
ning är i en beroendeställning, som ganska mycket liknar beroendeställningen
för den som är satt under förmyndare. Fattigvårdsstyrelserna lia band örn
vederbörandes försörjning oell om allt som överhuvud taget rör deras timliga

VäJag skall icke gå in på frågan örn agitationen på ålderdomshemmen och
dylikt. Den saken diskuterade vi förra gången ärendet var uppe, och vad som
därvid framfördes ha vi i protokollet. Jag har därvidlag samma uppfattning,
som jag hävdade i fjol.

Vad så det andra strecket, konkursstrecket, beträffar, sa har utskottet
i det hänseendet uttalat, att en persons förlust av rösträtt i det fallet är afhängig
av åtgärd från borgenärernas sida. Ja, det är nog alldeles riktigt.
Med samma rätt kan det sägas örn den som är omhändertagen för varaktig
försörjning, att han icke är fri utan i ett visst omyndighetstillstånd. Men när
utskottet här pekat på, att vederbörande är beroende av borgenärerna, glömmer
utskottet, att det väl icke alltid beror på borgenärerna, att de som äro i
konkurs kommit i det tillstånd av ofrihet, vari de befinna sig. Det finns väl
också sådana fall, då de själva pa det ena eller det andra sättet starkt medverkat
till att de råkat i detta läge. Emellertid är den frågan icke stor. Det är
icke många det gäller, och i allmänhet lia dessa personer väl reda på sig och
kunna bedöma saken. Följaktligen är frågan icke av samma stora betydelse.
Emellertid anser jag, att då även de leva i ett tillstånd liknande omyndighetstillståndet,
bör konkursstrecket alltjämt stå kvar. De ha också för sin del
så mycket annat att tänka på, att de säkerligen icke bekymra sig så mycket
om huruvida de ha rösträtt eller icke.

Så kommer jag till utskyldsstrecket eller ordentlighetsstrecket, som man
också kallar det. Inskränkningen därvidlag är ju mycket lindrig redan^ nu.
Man behöver som bekant bara ha betalt sin skatt ett år av tre för att få ha
kvar sin rösträtt. Det har tidigare nämnts, att det hänt, att vederbörande strax
före valet kommit och betalat kommunalutskylderna för ett av åren och då för
det år, då de haft den minsta skatten. Därvidlag har det varit fråga om personer,
som man inte kunnat komma åt genom införsel och dylikt. Vi ha ju sedan
gammalt haft den uppfattningen, att man för att få rättigheter även bör fullgöra
sina skyldigheter. Vi reservanter hålla på detta fortfarande, och vi anse
det stötande, att de som icke betala sin skatt skola vara med och bestämma
örn vad de skola betala, som erlägga sin skatt. Örn man kunde skilja på dem
som oförvållat icke kunna erlägga sin skatt och dem som äro notoriska skatteskolkare,
skulle säkerligen även vi vara med om att låta de förra få rösträtt.
Då det nu emellertid visat sig, att detta är omöjligt — det har gjorts undersökningar
på området •—■ ha vi icke kunnat gå in på den linjen. Följaktligen
stå vi kvar på den ståndpunkt vi haft förut, d. v. s. vi anse, att man
skall ha betalt sin skatt för att få rösträtt.

Jag är icke riktigt säker på, ärade kammarledamöter, att utskottsmajoriteten
— och särskilt de pådrivande krafterna -— endast äro besjälade av stark
rättslidelse i detta fall. Vi veta ju, att bland äldre, erfarna kommunalmän
inom det socialdemokratiska partiet förefunnits en stark betänksamhet mot
att taga bort dessa streck. Det bär hörts farhågor uttalas t. o. m. från sådana
bland dem, som fortfarande sitta kvar i kammaren. Inga omständigheter lia
tillkommit som motivera en förändrad inställning, utan de borde lia stått kvar
på sin ståndpunkt liksom vi på vår. Jag undrar, också om det icke spekuleras
i att åtgärden, när den genomföres, skall kunna tillföra vissa partier en mer
eller mindre stark röstökning vid valen.

Vi reservanter fråga oss, varför borttagandet av dessa streck ovillkorligen

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)
skall ske just nu, när så mångå skäl tala mot det. Vi undra, örn det är lämpligt
att överhuvud taget taga bort dem, men framför allt ställa vi frågan,
varför socialdemokraterna och kommunisterna genomdriva att det skall ske i
år. Vi ha inga kommunalval i år. Socialvårdskommittén arbetar med sitt betänkande
— det skall val bli färdigt någon gång, fastän det går långsamt _

och vi kunde ge oss till tåls och se vad det innebär. Därtill kommer _ och

därmed kommer jag till det sista och viktigaste skälet för oss reservanter -—
att samlingsregeringen fortfarande äger bestånd. Vi veta icke, huru länge den
kommer att sitta. Men jag erinrar örn den programförklaring, som tillkom
vid samlingsregeringens bildande, då det hette, att en förutsättning för dess
arbete var, att inrepolitiska meningsskiljaktigheter skulle undanskjutas. Jag
tror knappast, att samlingsregeringen blir så långlivad, att icke utskottsmajoriteten
kunnat vänta åtminstone sa länge, att man icke behövt vara med örn att
bryta den överenskommelse, som då träffades. Det hade ju gått för sig att
låta en socialdemokratisk regering ett annat år komma med frågan på nytt,
och det hade icke varit nödvändigt att driva saken nu, när ingenting talar för
att den brådskar.

Med hänvisning till vad jag nu yttrat, herr talman, och till vad som tidigare
förekommit i denna fråga, ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan.

. Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill först göra några invändmngar
mot herr Thorells sätt att resonera i sakfrågan i inskränkt mening.

Det är väl ända sa, herr Thorell, att alla som bli sjuka eller åldersdomssvaga
äro i behov av att bli omhändertagna. Vid valtillfällen ser man ofta fotografier
införda ^i den borgerliga pressen på bemärkta män och kvinnor, åldringar, som
bårås pa barar till vallokalen, och man brukar då ge dem den karakteristiken,
att de föregå övriga medborgare med gott exempel. De äro också på sitt sätt
omhändertagna, dessa genom sjukdom hjälplösa människor, som redan nu ha
rösträtt. Varför skall man da draga ett streck mellan dem som omhändertagits
av samhället och dem som på grund av sina egendomsförhållanden icke behöva
omhändertagas av samhället? Det är denna gränslinje, som herr Thorell och det
parti han företräder alltjämt vilja ha uppdragen. En del åldringar bli semla,
säger herr Thorell. ''Är det då en åkomma, som följer bara med fattigdomen?
Senilitet kan väl också följa med ålderdom hos de rika? Konsekvensen av herr
Thorells argumentering skulle alltså vara ett förslag örn införande av åldersstreck.
Annars håller icke en dylik argumentering.

För rättigheter fordras det att man fullgör sina skyldigheter, säger herr
Thorell i fråga örn utskyldsstrecket. Men är det icke så, att varje medborgare,
som gör vad han kan för att uppfylla sina skyldigheter, i och med detta bör
vara tillerkänd sina samhälleliga rättigheter? Herr Thorell tänker på skatteskolkare.
Med nuvarande effektiva uppbördssystem utgör skatteskolkarnas skara
ett försvinnande fatal jämfört med övriga, som på grund av orsaker, varöver
de icke själva råda, icke kunna betala skatt. Jag frågar herr Thorell, som väl
är en rättrådig man, hur han kan vara med örn att plädera för att det stora
flertalet skall bestraffas för ett litet fåtals synder.

I övrigt åberopa de borgerliga i år samma skäl som tidigare anförts mot att
de bestämmelser i vallagarna, som faktiskt betyda att medborgarrätt heter
pengar, skola avlägsnas. In i det sista försöka de borgerliga utnyttja samlingsregeringen
som en spärr mot varje åtgärd för att öka demokratien. När riksdagen
år 1943 beslöt att begära förslag från Kungl. Maj :t i fråga örn avskaffande
av fattigvårds- och utskyldsstrecken som diskvalifikationsgrunder för

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och xdskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)
rösträtt, gjorde statsministern det mycket uppmärksammade uttalandet, att
regeringen skulle komma att bli oförmögen att effektuera beslutet. Statsministern
förklarade emellertid samtidigt godhetsfullt, att lian ingenting hade
emot, att riksdagen som en opinionsyttring gjorde framställning till Kungl. Maj :t
i frågan. Nu kommer riksdagen att, som det heter, »för sin del» förvandla sin
opinionsyttring från 1943 till lag. Men från vilken tidpunkt skall lagen
komma att gälla? Den saken vill utskottet lägga i Kungl. Maj:ts, d. v. s.
samlingsregeringens, hand att bestämma, och det betyder, att samlingsregeringen
tilldelas en obegränsad betänketid, innan den »för sin del» har att antingen
godkänna eller underkänna riksdagens beslut. Detta måste väl i sin tur betyda,
att förutsättningen för att det beslut, som riksdagen nu kommer att fatta,
skall bli förverkligat, är att samlingsregeringen försvinner. Ty den måste,
(förmodar jag, vara lika oförmögen att för sin del taga ställning till riksdagens
beslut, som den tidigare varit att effektuera riksdagens beställning. Riksdagen
börjar alltså så att säga städa upp i regeringsgemaken, innan de där inneboende
ännu avflyttat. Icke mig emot, det kan väl behövas, örn bara riksdagen ser till
sedan, att avflyttningen icke dröjer för länge.

Redan den 6 juni 1941 beslöto riksdagens båda kamrar att hos Kungl. Majit
begära utredning och förslag även i fråga om de allmänna valbarhets- och
behörighetsvillkoren för kommunala uppdrag, ett spörsmål som måste höra
rätt intimt samman med det nu behandlade. Utredningen avslutades redan 1943,
men något förslag har ännu icke avlämnats av regeringen. Fortfarande gäller
i fråga örn utskyldsstrecken strängare villkor när det är fråga örn behörigheten
än när det gäller villkoren för rösträtt. Frånvaron av förslag från regeringen i
denna fråga utgör ytterligare ett bevis — till det bevis som den fråga vi nu
behandla utgör — att samlingsregeringen är oförmögen att utöva sin makt i
samråd med riksdagen på det sätt det borde ske i ett demokratiskt land. Den
är oförmögen att göra det när det gäller beslut, som syfta till att öka demokratien.
Det är ju beklagligt att i en tid som denna, när vi se, hur utvecklingen
i övrigt går ute i världen, samlingsregeringen har orkat med att minska tryckfriheten,
genomföra transportförbud, införa tjänsteplikt, ge de kända fullmaktslagarna
åt polisen o. s. v. Allt detta har den orkat med, därför att ingenting
sådant har varit regeringsskiljande. Men att göra slut på ett tillstånd, som
innebär att sjuka och åldringar berövas sin medbestämmanderätt i samhälleliga
frågor endast för sin fattigdoms skull, det göra de borgerliga till en regeringsskiljande
fråga! Inom parentes sagt — detta i synnerhet riktat till herr
Thorell i anledning av hans tal här — tycker jag det vore mera befogat att
beröva en del människor, som med många gånger skrupulösa metoder tillskansat
sig rikedomar, rösträtten, i stället för att beröva fattiga rösträtten
endast för deras fattigdoms skull.

De politiska betingelser, som de borgerliga under hela kriget ställt och som
de fortfarande ställa för att som en skänk från arbetarmajoriteten taga emot
medbestämmanderätt i regeringen, de betingelserna äro alltid av reaktionärt
slag. Jag uttalar till sist bara den förhoppningen, att socialdemokraterna sent
omsider skola ha tagit så pass stor lärdom av detta, att de fortsätta på den
väg, som det föreliggande utskottsutlåtandet egenligen utgör ett tuppfjät av,
nämligen på den självständiga arbetarpolitikens väg.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall självklart
inte följa den senaste talaren på någon diskussion om samlingsregeringens
ställning, men dä jag i det föredragna ärendet tidigare yttrat mig, anser
jag det rimligt att jag också nu säger några ord.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)

Jag finner det orimligt att efter den förändring i det allmänna läget, som
har inträffat, nu åberopa förutsättningen för samlingsregeringens arbete att
inrepolitiska tvistefrågor skola undanskjutas. Jag förstår inte att man så
litet tar hänsyn till vad som bänder, att man bara stelbent åberopar ett argument,
som tidigare kunde ha betydelse, och jag vill här uttala, att jag finner
det självklart att örn riksdagen i dag konfirmerar sitt tidigare beslut, detta
också skall i vanlig ordning expedieras av regeringen.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag har inte någon särskild anledning att gå in på någon debatt med
herr Persson i Stockholm. Det var bara en sak som han sade, som jag förundrar
mig över att han kunde säga, nämligen att flertalet av dem som inte
betala skatt icke hade förmåga till det. Såvitt jag vet finns det varken någon
statistik eller någon annan möjlighet att bevisa ett sådant påstående.
Men härvidlag kom herr Persson i Stockholm mig att tänka på en sak, som
förefaller mig utgöra ännu ett skäl till att icke nu driva denna fråga, och
det är att vi skola väl ganska snart komma i den ställningen, att vi skola
kunna taga skatten vid källan. Örn detta genomföres, herr talman, löses denna
fråga troligtvis av sig själv, och där det inte då finns något att taga, herr
Persson, kan man kanske tala örn att ren oförmåga föreligger.

Vidare anförde:

Herr Hallén: Herr talman! Om man efter engelska metoder får tala örn
Kungl. Maj:ts regering och Kungl. Maj:ts opposition, så får man väl anse
att herr Thorell reprensenterar Kungl. Maj :ts opposition. Jag har då ett intryck
av att det var väl mera å dragande kall och ämbetets vägnar, som han
tog till orda för att ge kammaren ännu en gång, som jag förmodar, en sista
rekapitulation av de borgerliga skälen för att slå vakt om dessa omstridda
streck. Jag tror emellertid att kammaren håller mig räkning för att jag inte
ytterligare berikar denna debatt genom att taga upp dessa argument. Vi ha ju
hört såväl herr Thorell som herr Persson i Stockholm skifta några argument
i denna sak. Jag tycker att när vi under ett par år å rad ha refererat alla
dessa skäl för och emot, är det fullständigt meningslöst att upprepa dem ännu
en gång, utan man kan hänvisa till vad man tidigare har uttalat.

Vad herr Thorell yttrade angående de senila och åldringarna tycker jag
inte att vi skola taga upp till något bemötande. Pierr Thorell vet vad vi tänka
och tycka i den saken. Vi sade ifrån förra gången, att vi inte vilja vara med
örn ett sådant resonemang, att man skall ställa de fattiga åldringarna i särklass
vid sidan av de välbärgade. Det räcker med att bara svara detta.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Persson i Stockholm, när han begagnar
tillfället att ge sig på samlingsregeringen, att det är en sak som vi inte ha
någon anledning att lägga oss i. Där hörde vi alldeles nyss statsministerns
förklaring. Herr Persson rör sig med alldeles obefogade farhågor då han
gör gällande, att man genom utskottets förslag att införa bestämmelser örn
att dessa förordningar skola träda i kraft på den tidpunkt, som Konungen
bestämmer, har givit alldeles för stor fullmakt åt denna samlingsregering,
örn vilken herr Persson endast tror att den är kapabel till onda ting. Då
får denna samlingsregering enligt herr Perssons mening en obegränsad betänketid.
Det är inte så, ty denna lag måste promulgeras före årets slut. Betänketiden
omfattar alltså endast resten av innevarande år, och det spelar ju
ingen roll, under vilken månad en sådan lag blir promulgerad, då ju inga
dylika val skola äga rum i år.

Jag ber med dessa ord att i korthet få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikations
g rander för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)

Herr Hall: Herr talman! För den som under 13 år har motionerat i dessa
ärenden bland annat för att avskaffa de nu omtalade strecken och i övrigt för
att förenkla hela förfarandet vid allmänna val, är det en tillfredsställelse att
få uppleva en sådan här dag, då några av de förnämsta lagändringarna i detta
syfte genomföras, och jag skall inte fördärva detta jubileum genom att ge mig
in på den småskurna diskussion, som herr Thorell har börjat i kammaren och
som herr Persson i Stockholm har fortsatt. Jag skall bara nu konstatera, att
när vi nästa år gå till kommunala val, alltså 1946, göra vi det utan den belastning,
som dessa onödiga och praktiskt betydelselösa rösträttsstreck utgöra.
Man kan därigenom betydligt förenkla förfarandet vid upprättandet av röstlängderna,
och man kan så småningom åstadkomma väsentliga besparingar.

Jag vill vidare konstatera i all korthet, att detta är det första tillfälle, som
arbetarmajoriteten i riksdagen haft att genomföra detta. Inget val här i vårt
land har således behövt förrättas med dessa streck gällande efter det vi fingo
en arbetarmajoritet i riksdagens båda kamrar. Varken samlingsregeringen eller
någon annan omständighet under kriget har förskjutit denna reform med en
enda dag. Jag tror att det räcker att konstatera detta förhållande. Det är också
därför som jag varit angelägen örn att motionen skulle bifallas redan i år,
så att man inte råkar ut för den olägenheten att behöva förrätta ännu ett kommunalt
val utan att ha någorlunda klara rösträttsbestämmelser.

Det är därutöver bara ett par ting, som jag i korthet vill påpeka. Jag har
sagt, att jag inte skall ge mig in på någon diskussion örn de mycket små synpunkter,
som här ha ventilerats under debatten. Det är emellertid en sak, som
är ganska viktig, och det är att nu konsekvent och för första gången bryta
med principen att blanda samman människornas ekonomiska förhållanden och
deras medborgarrätt. Det har varit farligt för de borgerliga i Sveriges riksdag
att ha denna princip kvar. Den som tittar på hur man bär sig åt med rösträttsbestämmelserna
i 1934 års väglagar kan se, till vilka rosenrasande resultat
man kan komma, när man i lagstiftningen har kvar orimliga och oriktiga
principer. Jag hoppas att inte någon riksdagsmajoritet, antingen den blir
borgerlig eller socialistisk, någon gång hädanefter skall behöva känna en sådan
frestelse.

Den andra saken, som jag vill påpeka innan jag slutar, är att den reform av
folkbokföringen, om vilken riksdagen i år skall fatta beslut, kommer sannolikt
att erbjuda möjligheter att väsentligt förenkla upprättandet av röstlängderna
och förfarandet i övrigt vid såväl politiska som kommunala val. Det är
angeläget att det utskott, som nu och vid nästa riksdag har att handlägga
dessa ärenden, observerar att man här Ilar en möjlighet till betydande besparingar
och till en förenkling av arbetet för alla de tjänstemän och förtroendemän,
som lia att göra med ett allmänt val. Tillvaratagas dessa möjligheter
vinner man inte bara ekonomiska besparingar utan också en större enkelhet, en
bättre överskådlighet och ett lättare förfarande i alla de instanser, där dessa
ärenden skola handläggas. Den tillfredsställelse, som jag känner inför utgången
av dessa ärenden, vill jag alltså komplettera med ett påpekande örn att det
beslut, vi nu fatta, har inte bara en principiell betydelse — det har också en
praktisk administrativ betydelse, som icke bör underskattas.

Herr Persson i Stockholm, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Två gånger under sitt anförande karakteriserade herr
Hall de synpunkter jag anfört såsom småskurna. Sedan berikade han diskussionen
med en ny synpunkt, nämligen att röstlängdernas upprättande kommer
att bli billigare genom denna reform.

Andra kamma/rens protokoll 10’tö. Nr 22. 2

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikalions
g runder för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)

Jag vill bara konstatera, att detta var det enda nya som herr Hall berikade
diskussionen med, och till honom säga: det var storvulet, herr Hall! Jag erkänner
mig vara förkrossad!

Härpå anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Under debatten förra året i denna
fråga hade jag tillfälle att framföra min mening, och den anslöt sig mycket
nära till den uppfattning konstitutionsutskottets ordförande hyst ett år tidigare.
Jag skall emellertid inte fördjupa mig ytterligare i den saken.

Det som föranledde mig att nu begära ordet var herr Perssons i Stockholm
första anförande, i vilket han gjorde sig till demokratiens riddare och talade
örn, att det gällde framför allt att åstadkomma beslut, som ökade demokratien.
Han förutsatte tydligen, att ett beslut som han här förordade, skulle göra
det. Jag ställer den fragan till herr Persson: hur göra de politiska regimer i
andra delar av världen, som herr Persson tydligt uttalat sitt gillande av i
olika sammanhang? Trygga de också demokratien? Mig förefaller det. som örn
de oftast driva fram enlistsystem och utestänga stora grupper medborgare,
som ha en helt annan möjlighet att bedöma samhällsfrågor än vad den grupp
har, som mi är under diskussion. Det kallar herr Persson i. Stockholm den
självständiga arbetarpolitikens väg.

. Här man skall försöka öka demokratien, måste man göra det på ett sätt, som
vinner människornas förtroende.

Vad statsministerns anförande beträffar vill jag endast säga, att det för
mig inte var på något sätt överraskande. Jag uppfattar det på det sättet, att
det hörde samman med hans karlskronatal för några dagar sedan.

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr Skoglund påstår, att jag velat dubba mig till demokratiens
riddare. Nej, sa långt har jag nu inte gått. I mitt anförande avsåg
jag att framställa högern för vad den är, nämligen icke demokratisk, trots
att högermännen ständigt föra de orden på läpparna, utan att den befinner sig
närmare kategorien demokratiens dödgrävare. Det är nämligen så, att det är inte
orden örn demokrati, som skola vara avgörande, när man bedömer människors
insatser, utan det är gärningarna. Herr Skoglund har såväl nu som ofta tidigare
sökt framställa oss kommunister såsom örn vi skulle vara motståndare
till en utveckling av demokratien. Men det är inte vi, herr Skoglund, som ha
medverkat i ett enda beslut i denna riksdag under den period, när man avskrev
den ena demokratiska fri- och rättigheten efter den andra! Vi är o de enda
som kämpat emot denna utveckling. Kan herr Skoglund med ett enda exempel
visa, att motsatsen har varit fallet, skall jag erkänna att jag har fel. eljest
icke.

Sedan är det örn förhållandena här i Sverige som vi skola tala i dag. Hur
det är i de länder, där man har ett annat samhällssystem än vad vi ha, hör
val egentligen inte hit. Men när herr Skoglund talade om det system, som jag
gillar, avsåg han givetvis Sovjetunionen, och mig veterligt är Sovjetunionen
det land, där man har den mest vidsträckta rösträtten, därför att där finnas
icke några dylika undantag inskrivna i grundlagen som här finnas. Det hjälper
inte att herrarna och damerna försöka roa sig på bekostnad av de orden,
tj7 det är ett faktum. Men, som sagt, det är ju inte Sovjetunionens statssystem
sorn skab diskuteras här. Örn herr talmannen vill tillåta det, skall jag gärna
gå in på ämnet, men jag skulle tro att jag kommer i så fall inte så långt i
talet.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid kommunala val. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp, som likaledes på begäran erböll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Herr Persson i Stockholm säger, att det är
icke orden utan gärningarna, som är det avgörande. Det var just för att understryka
detta, herr talman, som jag begärde ordet första gången.

Härefter yttrade

Herr von Friesen: Herr talman! Av ett par uttalanden här i kammaren,
som nyss fälldes, jag syftar framför allt på herr Perssons i Stockholm anförande,
kunde kammarens ledamöter möjligen bibringas den uppfattningen att
det skulle råda en enhetlig borgerlig opinion i denna fråga. Jag vill emellertid
påpeka, att jag, som i denna fråga i egenskap av representant för mitt
parti deltagit i frågans behandling i utskottet, biträtt utskottsmajoritetens
uttalande och således icke kunnat förena mig med reservanterna. Jag behöver
icke gå in på en mera utförlig motivering för detta ståndpunktstagande. Jag
vill erinra örn att det beslut, som tidigare fattats beträffande de allmänna valen,
som en konsekvens måste medföra att vi beträffande nu ifrågavarande val
vidtaga en sådan anordning, som utskottet föreslagit. Såväl inom mitt parti
som inom övriga borgerliga partier anser man denna fråga icke vara av så
stor betydelse att den förtjänar att bilda grundvalen för en borgerlig samling
gentemot socialdemokraterna och kommunisterna. Det kommer säkerligen att
dyka upp åtskilliga frågor av betydligt större räckvidd, i vilka vi på bättre
grund kunna stå eniga mot dessa båda partier. Att jag icke kunnat biträda
reservationen har berott därpå att det förefallit mig, som örn den argumentering,
man i år använder sig av, är ganska ohållbar. Vi leva just nu under intrycket
av krigshändelsernas upphörande i Europa. Det har också nyligen signalerats
att samlingsregeringen skall upphöra. Det förefaller mig därför ganska
opåkallat att nu aktualisera denna gamla överenskommelse örn att man
icke skulle bringa inrikespolitiska tvistefrågor på tal.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Thorell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Thorell begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och 63 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1943 fm.

§ 6.

Vilande för- Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 18, med uppgift å vissa viston
till änd- lande förslag till ändringar i rikets grundlagar.

* ringar i

rikets grund- Till grundlagsenlig behandling hade utskottet för riksdagen anmält följande
lagar. under sistförflutna fyraårsperiod jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom vilande
antagna förslag till ändringar i rikets grundlagar.

1) Förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 16.

Valrätt tillkommer---års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av: Valrätt må dock ej utövas av den

a) den som står under förmynder- som står under förmynderskap,
skap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig
försörjning.

Till'' efterrättelse---valet inträffar.

Efter föredragning av det under punkt 1) angivna förslaget anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Örn det förslag till grundlagsändring,
som här föreligger, vinner riksdagens bifall, kan jag icke förstå annat
än att detta kommer att innebära att man giver rösträtt åt personer, som
endast förmå att göra en mycket begränsad insats i samhällsarbetet. Denna
grupp av väljare, som oftast ha sin omdömesförmåga nedsatt på grund av
sjukdom eller ålderdom, kommer att utsättas för en agitation, som samma väljare
många gånger icke äro skickade att freda sig för.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få framställa yrkande,
att riksdagen icke matte antaga förslaget till ändring av rikets grundlagar i
vad det avser ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
i den föredragna punkten.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på antagande av konstitutionsutskottets under punkt 1) anmälta
förslag dels ock på förkastande därav; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Skoglund i Doverstorp
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren antager konstitutionsutskottets i punkt 1) av
utskottets förevarande utlåtande nr 18 anmälta förslag till ändrad lydelse av
§ 16 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat utskottets berörda förslag.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Vilande förslag till ändringar i rikets grundlagar. (Forts.)
dan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgå vos 149
ja och 47 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Förslaget hade alltså blivit av kammaren antaget.

2) Förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte och kvinna, som är svensk undersate och
senast linder nästföregående kalender- senast linder nästföregående kalenderår
uppnått tjugutre års ålder. ar uppnatt tjuguett ars alder.

Valrätt må--------varaktig försörjning.

Till efterrättelse--------valet inträffar.

Förslaget föredrogs; och yttrade därvid

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! På något hall här i kammaren
synes mitt yrkande ha uppfattats så att jag även skulle yrkat avslag pa utskottets
förslag i nu förevarande punkt. Med anledning härav her jag få tillkännagiva,
att så ingalunda var fallet.

Efter härmed slutad överläggning blev på därå av herr talmannen framställd
proposition detta förslag av kammaren antaget.

3) Förslag till ändrad lydelse av § 28 mom. 1 riksdagsordningen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

4) Förslag till ändrad lydelse av § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

5) Förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 mom. 1 riksdagsordningen
och § 1 mom. 3 tryckfrihetsförordningen samt upphävande av
§ 6 tryckfrihetsförordningen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgifter jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande, nr Ändrad
1. i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till ändrad lydelse av Weise av
§§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. y7 oc’h 2g

Genom en den 22 december 1944 dagtecknad proposition, nr 4, hade Kungl,

Majit under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet förda proto- ’

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

''Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
koll dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt vid propositionen
fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen,
dels ock föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag
omT kvinnas behörighet att i irnelia va. statstjänst eller annat allmän uppdrag.

I anledning av propositionen hade inom första kammaren av herr Hage väckts
en motion, nr 79.

Propositionen hade, i vad den avsåge förslag till grundlagsändring, hänvisats
_ konstitutionsutskottet, medan den i övrigt remitterats till lagutskott och
tilldelats första lagutskottet. Motionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet.

Enligt; överenskommelse mellan, konstitutions- och första lagutskotten hade
propositionen och motionen hänskjutits till behandling av sammansatt konstitutions-
och första lagutskott.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del såsom
V.„t, 6- ?r Vldare grundlagsenlig behandling måtte antaga i utskottets hemställan
intaget förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen; .

2) att riksdagen med förklaring att Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del
icke kunnat av riksdagen oförändrat bifallas, för sin del måtte antaga följande
såsom utskottets förslag betecknade

(Kungl. Maj:ts förslag:)
Förslag
till
L’ag

om kvinnas behörighet att innehava
statstjänst eller annat allmänt
uppdrag.

Härigenom förordnas, att kvinna
skall äga lika behörighet som man
att efter förtjänst och skicklighet befordras
till statstjänst eller annat allmänt
uppdrag; dock att angående kvinnas
behörighet att innehava prästerlig
eller annan kyrklig tjänst gäller
vad därom särskilt stadgas.

(Utskottets förslag:)

Förslag

till

Lag

örn likställighet mellan
man och kvinna i fråga om
behörighet att innehava statstjänst
eller annat allmänt uppdrag.

Härigenom förordnas, att man och
kvinna skola äga lika behörighet att
efter förtjänst och skicklighet befordras
till statstjänst eller annat allmänt
uppdrag. Finnes, med hänsyn
till beskaffenheten av de göromål som
åro förenade med viss tjänst, uppenbart
att tjänsten kan behörigen upprätthållas
enbart av man eller enbart
av kvinna, äger dock Konungen bestämma
att till tjänsten må befordras
endast man eller endast kvinna. Angående
kvinnas behörighet att innehava
prästerlig eller annan kyrklig
tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 ja1945
och gäller till dess Konungen lå- nu ari 1946 och gäller till dess Koter
i riksdagen uppläsa öppet brev, att nunigen låter i riksdagen uppläsa öp -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

kungörelse utfärdats om ändrad l.ydel- pet brev, att kungörelse utfärdats örn
se av §§ 17, 21, 27 och 28 regerings- ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och
formen. 28 regeringsformen.

Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag.

3) att riksdagen måtte anse motionen I: 79 av herr Hage besvarad genom
vad utskottet ovan under 1) hemställt.

Särskilt yttrande hade avgivits av herrar Hallén, Spångberg, Westman,
Lindgvist och Olsson i Mellerud, vilka inom utskottet ansett, att någon ändring
i Kungl. Maj :ts förslag till ny behörighetslag ej behövt företagas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Det är med glädje jag konstaterar, att det sammansatta utskott, som hatt att
behandla den föreliggande propositionen, enhälligt givit sm anslutning till
de principer, som uttalats i propositionen. Örn riksdagen nu, vilket jag ar
övertygad örn att riksdagen kommer att göra, ansluter sig till denna uppfattning,
så har därmed en gammal tvistefråga bragts ur världen och i princip
fastslagits, att ingen skillnad råder mellan män och kvinnor i fråga örn ratten
att innehava statliga tjänster och allmänna uppdrag. Därmed har fastslagits
något som enligt min uppfattning självfallet bör galla i ett demokratiskt
samhälle eller att vid befordran till tjänster och uppdrag hänsyn icke
skall tagas till annat än förtjänst och skicklighet. Ingen, som är lämplig och
behörig till en befattning, skall utestängas därifrån pa grund av ovidkommande
hänsyn. Det är enligt min mening av vikt att denna princip lastsias

genom lagstiftning. ,, ,

Det står dock klart för alla, som haft att syssla med denna fråga, att den
omständigheten att man fattat detta principbeslut ingalunda eliminerar alla
svårigheter och löser alla tvistefrågor på detta område. Först och framst ar
det ju så att den lagstiftning, som nu ligger på riksdagens bord, icke galler
alla statliga tjänster och uppdrag. De prästerliga befattningarna och övriga
kyrkliga tjänster äro undantagna. Det kan synas egendomligt att man, örn man
nu i princip velat fastslå likställigheten, undantagit en ganska stor grupp av
befattningar, men den saken ligger så till att när denna utredning angående
ändring av gällande behörighetslag igångsattes, utgick man ifrån att Hagan
örn de kyrkliga befattningarna skulle av ecklesiastikdepartementet upptagas
till särskild undersökning. Så har icke kommit att ske. Det är min förhoppning,
att man inom ecklesiastikdepartementet snart nog^ skall finna tiden inne
att taga upp denna fråga, så att man även på detta område skall kunna komma
till ett positivt resultat. Även på det område, där frågan nu finner sin lösning,
måste man räkna med att det kan bliva en del svårigheter i fortsättningen, och
jag är övertygad örn att man icke minst pa kvinnohall har en stark känsla av
att frågan icke är slutgiltigt löst genom att man i denna lagstiftning fastställer
principen. . , . ...

Innebörden och tolkningen av denna lagstiftning kunna giva anledning till
olika uppfattningar hos deni, som lia att tillämpa lagen. Hädanefter skola befordringar
ske efter förtjänst och skicklighet, men det är självfallet att dessa

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
begrepp kunna givas olika innehåll. Det tycks icke vara någon tvekan om, och
det har såvitt jag kan finna icke heller inom utskottet ratt delade meningar örn,
att i begreppet skicklighet ligger icke endast teoretiskt kunnande, utan däri ligger
också lämplighet. Vid bedömande av en persons lämplighet måste hänsyn
givetvis även tagas till fysiska egenskaper och således även till vederbörandes
kön. Det bär också av mig i propositionen uttalats att det finns befattningar, beträffande
vilka nian fortfarande måste räkna med att man skall taga hänsyn
till vederbörandes kön. Jag kan nämna det ofta anförda exemplet, att lärare,
som skola undervisa kvinnlig ungdom i gymnastik, böra vara kvinnor och att
manlig ungdom i detta ämne bör undervisas av manliga gymnastiklärare. I
fråga örn vård- och vaktpersonalen vid våra kvinnofängelser råder det ingen
tvekan om att densamma bör utgöras av kvinnor. Befattningar, som äro lämpliga
enbart för män böra endast innehavas av män, och befattningar, som äro
lämpliga enbart _ för kvinnor, böra endast innehavas av kvinnor. Samtidigt
som jag i propositionen konstaterat detta, har jag gjort det uttalandet att missbruk
icke får ^förekomma och att det endast i undantagsfall kan bliva fråga
om att förbehålla vissa befattningar för män respektive kvinnor. Så får ske
endast i sådana fall da någon tvekan icke kan råda, men jag är fullt medveten
örn att även efter ett sådant uttalande det finns vissa risker för att man skall
komma att försöka tänja begreppet skicklighet och däri lägga in mer än vad
som är tillbörligt. Det är ingen hemlighet att hos många av våra ämbetsverk
finns en ganska stark konservatism i detta hänseende och att man är ganska
benägen att tolka ordet skicklighet så att kvinnor uteslutas från en del befattningar.
Det finns ju också hos manga av oss manliga individer en alltför
långt driven tro på det manliga könets överlägsenhet i fråga örn lämplighet för
allmänna befattningar. Jag vill alltså understryka att samtidigt som den principen
fastslås att hänsyn skall tågås till kön i sådana fall, då det gäller befattningar,
i fråga örn vilka manliga eller kvinnliga egenskaper ha särskild belydelse,
sa mäste det betonas, att detta uttalande måste tolkas restriktivt. Hänsyn
till vederbörandes kön får icke tagas i andra fall än då det är uppenbart att
endast kvinnor eller endast män lämpa sig för respektive tjänster. Nu tyckas
alla morn utskottet vara ense örn denna uppfattning. Jag kan i varje fall icke
läsa ut någon skillnad mellan majoritetens och minoritetens ståndpunkt i detta
hänseende. Man har pa bada hall strukit under, att försiktighet skall iakttagas,
då det gäller att förbehålla vissa tjänster åt män eller åt kvinnor. Skillnaden
mellan utskottsmajoritetens ståndpunkt och den ståndpunkt, vilken intagits av
utskottsminoriteten, som anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, ligger enbart
på det principiella planet. Då det gällt tolkningen av begreppet skicklighet, har
jag för mili del anslutit mig till den uppfattning, som uttalats av de sak^niga,
vilka i sin tur haft stöd av en framstående statsrättslärd, professor
r ahlbeck i Lund. De sakkunniga ha haft den uppfattningen, att i och med att
man konstaterat, att i begreppet skicklighet kan läggas in krav på lämplighet
och därmed på vissa fysiska egenskaper, böra dylika krav kunna fastställas
icke bara då det gäller tillsättande av en viss befattning utan även då det
gäller att avgöra, huruvida visst slag av befattningar skall förbehållas män
eiler kvinnor. Det är denna uppfattning, som ut skottsmajoriteten med stöd av
elen statsrättsliga expertis, som funnits företrädd inom utskottet — det är väl
egentligen professor Herlitz, som härvidlag varit tongivande — har reagerat
emot. Utskottsmajonteten har reagerat emot att bestämmelserna skulle kunna
tolkas så att beträffande en viss grupp av befattningar skulle kunna fastställa^,
att de skola vara ^förbehållna män respektive kvinnor. Det är detta
som är skillnaden mellan Kungl. Ma.j:ts och utskottsmajoritetens ståndpunkter,
fekall man pa förhand kunna säga. att alla gymnastiklä rarbefattningar, med

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

''Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 ock 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
vilka är förbunden, skyldighet att undervisa kvinnlig ungdom, skola förbehållas
kvinnliga gymnaster, eller skall man pröva varje särskilt fall? Utskottsmajoriteten
anser, att Kungl. Majit icke med den avfattning, som använts i
det föreliggande förslaget, kan giva en generell bestämmelse, som förbehåller
vissa befattningar för män, respektive kvinnor. Utskottet har beträffande
lämpligheten av att sådana bestämmelser kunna utfärdas, haft samma uppfattning
som Kungl. Majit och därför ansett det angeläget att det direkt i lagen
sättes ut att Konungen skall lia rätt att meddela bestämmelser örn att vissa
tjänster, som passa enbart för män eller enbart för kvinnor, icke skola få
innehavas av personer, tillhörande motsatta könet. Detta är icke någon väsentlig
skillnad, och jag vill icke på något sätt överdriva betydelsen av denna fråga.
Jag anser, att även örn man bifaller Kungl. Majits förslag oförändrat, så finns
samma möjlighet som utskottet avsett skall finnas, då utskottet föreslagit ifrågavarande
tillägg till civillagen. Vad som gör mig litet mera betänksam är att utskottsmajoriteten
icke velat erkänna, att § 28 regeringsformen, som handlar örn
a.t.t alla befordringar skola ske efter förtjänst och skicklighet, gäller generellt
för alla statliga tjänster. Utskottsmajoriteten tyckes vilja utgå ifrån att bestämmelserna
endast gälla tjänster, som tillsättas av Kungl. Maj :t, alltså i regel
fullmaktstjänster. Enligt min mening är uttalandet i § 28 regeringsformen
uttryck för en allmän regel, som skall gälla i ali statlig befordringspolitik, vare
sig det är Kungl. Maj :t eller underordnad myndighet, som har att tillsätta
vederbörande befattning. Utskottet tyckes som sagt icke vilja godtaga denna
uppfattning utan i stället göra gällande, att § 28 regeringsformen endast reglerar
tjänster, som Konungen tillsätter. Beträffande andra tjänster skulle
någon sådan regel icke förefinnas.

Utskottsmajoriteten har dock icke tagit konsekvensen av sin uppfattning.
Har man som utskottsmajoriteten den uppfattningen att det behöver direkt
sägas ut i lagen, att Kungl. Majit bemyndigas att utfärda sådana regler, då
måste man i alla tider och således även efter det grundlagsändringarna äro genomförda
ha något slags behörighetslag. Kungl. Majit hade tänkt sig att den
civillag, Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga, skulle gälla till dess
grundlagsändringarna äro genomförda. Därefter skulle vi icke behöva lia något
annat stadgande än vad som står i grundlagen om att skicklighet och förtjänst
skall vara enda befordringsgrunden. Utskottsmajoriteten borde tagit konsekvensen
av sin ståndpunkt och sagt ifrån, att behörighetslagen skall gälla även
sedan grundlagsändringarna äro genomförda. Det har utskottsmajoriteten icke
velat göra utan uttalat sig försiktigt och tveksamt och sagt, att det blir en
fråga, som man får avgöra, när grundlagsändringarna genomförts. Det är
icke anledning att vidare uppehålla sig vid dessa principiella skiljaktigheter.
Den reella skiljaktigheten mellan Kungl. Maj :ts förslag och utskottets förslag
-— och pål den punkten äro majoriteten och minoriteten inom utskottet ense
— rör vilka myndigheter som skola lia rätt att bestämma, att vissa befattningar
skola förbehållas män och vissa befattningar kvinnor. På den punkten har jag
i propositionen uttalat, att Kungl. Majit skulle göra det i fråga om sådana befattningar
som Kungl. Majit tillsätter, under det att underordnade myndigheter,
centrala verk. skulle bestämma i fråga om sådana befattningar, som dessa
tillsätta, dag ansåg för min del i anslutning till vad de sakkunniga enhälligt
uttalat, att det icke skulle vara någon större risk att lägga bestämmanderätten
i dessa hänseenden hos do centrala verken. Det finns alltid överklagningsrätt,
och jag är övertygad örn att örn man genomfört det förslaget, skulle don allmänna
opinionen, särskilt kvinnoorganisationerna, säkerligen haft sin uppmärksamhet
starkt riktad på de olika ämbetsverken och ingalunda underlåtit att
framföra kritik, örn de på något sätt skulle missbrukat sin makt. Utskottet har

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Andrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)

— majoriteten och minoriteten äro som sagt ense — föreslagit, att endast
Kungl. Maj :t skall ha att bestämma härvidlag, och jag vill förklara, att jag icke
har något att erinra mot att Kungl. Majit ensam får denna rätt. Jag har
nyligen läst en bok, som är utgiven av en kvinnoorganisation och har den talande
titeln »Hatt och huva». Jag måste erkänna, att sedan man läst den
boken, blir man litet rädd för hur de underordnade myndigheterna tillämpat
den hittillsvarande behörighetslagen, och med de erfarenheter man hittills
samlat, kan jag icke motsätta mig att prövningen av dessa frågor hänskjutes
till Kungl. Majit, och att alltså Kungl. Majit ensam får avgörandet, då det
gäller denna differentiering.

Av vad jag sagt framgår, att jag icke kan tillmäta de skiljaktigheter som
finnas mellan utskottsmajoriteten och minoriteten och därmed också mellan''
utskottets majoritet och Kungl. Majit någon större betydelse. Vi äro fullkomligt
ense i sak. Jag anser att det tillägg utskottsmajoriteten gjort till lagförslaget
är onödigt och att vi kunna lösa frågan utan att ändra lagförslaget,
men det finns från min sida icke något att erinra mot att man går utskottsmajoritetens
väg. Jag har dock velat deklarera, att jag har en annan uppfattning
örn tolkningen av 28 § regeringsformen och de uttryck som där förekomma.
Ur min synpunkt är det alltså ganska likgiltigt, örn man antar Kungl. Majits
eller utskottsmajoritetens förslag. Jag hoppas, att vi skola nå samma goda
resultat, vilket som sker, och jag vill här, liksom jag gjort i första kammaren,
uttrycka den förhoppningen, att då denna lagstiftning nu blir genomförd, den
anda som bär upp lagstiftningen skall göra sig gällande med samma styrka
vid tillämpningen, så att det vid tillämpningen av denna lagstiftning icke skall
resas några onödiga skrankor mellan könen.

Fru Linderot: Herr talman! Det är med verkligt stor tillfredsställelse jag
konstaterar, att de farhågor som jag haft tillfälle att uttala vid riksdagens
början i samband med Kungl. Maj :ts proposition nr 4 nu icke längre behöva
hysas. De förändringar som föreslagits av sammansatta utskottet äro ju till
fyllest, för att inga missförstånd skola behöva förekomma vid lagens tilllämpning,
och tillfredsställelsen blir ju så mycket starkare, när man hört statsrådet
Bergquists deklaration. Det skulle kanske vara onödigt att säga någonting
utöver vad som redan sagts, men jag vill bara understryka nödvändigheten
av att statsmakterna verkligen ha sin uppmärksamhet riktad på att
lagen också efterleves. Det har ju givits mångfaldiga bevis för att de bestämmande
instanserna i olika verk och kommunala församlingar, som i regel innehas
av män, fortfarande leva kvar i den gamla reaktionära föreställningen,
att kvinnornas arbetskraft skall nedvärderas och att befattningarna skola förbehållas
de manliga tjänstemännen. Endast för ett par veckor sedan hade vi
ju här i kammaren tillfälle att höra något örn dylika orättvisor, när det gällde
riksbankens kvinnliga tjänstemän. Men det är icke bara - inom statens verk
och inrättningar som likställigheten mellan män och kvinnor bara är formell.
Även inom de flesta yrken anses det rätt naturligt, att kvinnorna villigt och
glatt skola nöja sig med det sämst betalda arbetet. Vi veta också, att ungdomens
utbildning ännu ger många prov på att man också i fortsättningen tänker
upprätthålla manssamhällets orättfärdiga uppdelning i en högre och bättre
hälft, nämligen männen, och en lägre och sämre hälft, nämligen kvinnorna.
Jag har velat begagna detta tillfälle för att rikta en maning att man på alla
områden inom samhällslivet skall verka för att dessa traditionella orättvisor
verkligen avskaffas. Jag ber, herr talman, alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)

Fröken Andersson: Herr talman! Det var med verklig tillfredsställelse jag
hörde justitieministerns anförande. Det är nämligen så ytterligt sällan man får
höra en man, som är så stark, att han vågar låta kvinnorna tävla på mannens
s. k. områden på jämlik fot. Jag tror icke, att jag överdriver, örn jag säger,
att det förslag, som nu här föreligger, inom så gott som hela kvinnovärlden
hälsas med utomordentligt stor tillfredsställelse.

Lagen har ju nu tillämpats i praktiken i tjugo år, och den har icke alltid
bringat enbart glädje och tillfredsställelse bland kvinnorna — kanske har motsatsen
lika ofta varit fallet. Vi mena icke, att kvinnorna skola lia företrädesrätt
på något sätt. Vi begära endast enkelt och rakt på sak att få tävla på
jämlik fot. Det är min förhoppning, att kvinnorna alltmer skola göra sig skickade
att kunna stå sig i denna konkurrens. Det är bra med den här föreslagna
ändringen av behörighetslagen, men jag vill understryka vad fru Linderot sade
före mig, nämligen att man bör se till att lagen icke stannar på papperet —
det är ju så, att denna lagstiftning kommer att verka fyra, fem år framåt,
tills grundlagen definitivt kan ändras efter nästa andrakammarval. Det är då
under den tid som återstår viktigt, att man ser till, att det icke blir en skev
praxis vid lagens tillämpning. Nu finns det i utskottets förslag — det har
redan statsrådet berört — som jag tycker en inkonsekvens, som leder till att
man i realiteten får en inskränkning så att säga på bakvägar. Jag är väldigt
rädd för detta. Jag anser kort och gott, att det spärrade stycket i utskottets
förslag icke borde vara med. Det är det jag menar leder till en inskränkning
på bakvägar. Det blir så lätt nya hinder som uppresas, och jag tycker, att skall
man nu gå fram efter dessa linjer och tillgodose andemeningen i detta förslag,
skall man icke ge med ena handen och taga med den andra.

Beträffande frågan örn vem som slutgiltigt skall bestämma vilka befattningar
som skola tillsättas med män resp. kvinnor anser jag nog, herr statsråd,
att Kungl. Majk därvidlag är bättre. Erfarenheterna ha nämligen visat oss
kvinnor, att alla dessa verkschefer eller många av dessa i alla händelser —
det finns undantag och lysande undantag — så lätt hitta anledningar, när det
gäller att utnämna tjänstemän, till att i begreppet förtjänst och skicklighet inkludera,
att det skall vara en man och icke en kvinna. Den gamla satsen,
att den som gärna vill sjunga alltid finner någon visa, gäller också här, och dessa
visor ha varit alltför många under de tjugu år behörighetslagen varit i kraft.
Därför anser jag, att det är bättre, att man appellerar till en myndighet, som
är någonting att taga på, höll jag på att säga, nämligen Kungl. Majk, och
som man kan antaga är litet mera vidsynt än dessa chefer, som sitta i ensamt
och »kungligt majestät» i sitt verk och bestämma ungefär hur som helst —
jag bör kanske betona ännu en gång, att det finns undantag. Jag menar — och
därvidlag går jag längre än statsrådet — att det behövs icke alls någon bestämmelse,
där det talas örn undantagsfall, därför att dessa bli så lätt regler,
och jag vågar här kritisera statsrådet, därför att han själv var inne på precis
samma linje. Ger man bara ett litet finger, är nian snart där icke bara med
hela handen utan med hela kroppen, och dit lia vi ingen lust att komma.
Jag menar, att det är överdrift att tro. att kvinnor skola söka sig till sådana
områden, där det är uppenbart, att de icke passa. Skulle mot förmodan någon
kvinna passa på ett område, som kan anses som riktigt manligt — jag tycker
icke örn vokabulären, men jag använder den i alla fall — varför skall hon icke
få tjänsten i fråga, om hon nu passar? Jag säger därför: Bort med alla undantag!
Nog ser verkligheten till att man icke hoppar över skrankorna alltför
mycket. Jag vill i detta sammanhang vända mig mot hela detta tal örn manliga
och kvinnliga områden. Det vore på tiden att vi toge vår inställning därvidlag
under närmare omprövning. Vi gå omkring här litet var, inte bara männen

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
utan också kvinnorna, och tala örn manliga och kvinnliga områden. För att ta
ett exempel härifrån riksdagen så anser man det naturligt att kvinnorna skola
koncentrera sig på de sociala frågorna, men örn de börja yttra sig i trafikfrågor
och byggnadsfrågor eller vilken annan fråga det kan gälla, är det inte
utan att man vaknar upp och frågar sig, vad kvinnorna ha med dessa ting
att göra. Jag skulle kunna ytterligare belysa detta förhållande, men jag skall
inte ta upp tiden härmed.

Kort sagt tror jag inte att kvinnorna, även örn man avlägsnar alla hinder,
komma att som horder storma fram på områden, där de inte passa. Jag tror
heller inte att lagen i och för sig behöver skrämma upp männen — om det nu
finns en eller annan rädd man kvar. Det är nämligen som jag förut nämnde
inte så, att kvinnorna vilja komma fram och på grund av att de äro kvinnor
lägga beslag på de bästa bitarna. Det enda som vi vilja är att meritera oss,
göra vårt bästa på den plats, där vi blivit satta, men — jag understryker det
ännu en gång — att få tävla på jämlik grund. Så har icke skett tidigare. Jag
vågar säga, även med risk att bli beskylld för överdrift, att det väl knappast
finns något område, där likheten inför lagen så har satts ur spel som när det
gällt just behörighetslagen.

Under hänvisning till vad jag anfört tillåter jag mig att yrka bifall till
Kungl. Ma-j:ts förslag.

Fröken Nygren: Herr talman! Jag har med mycket stor tillfredsställelse
åhört herr statsrådets inlägg i denna debatt. Det skulle med anledning av herr
statsrådets yttrande kunna vara onödigt att säga mera i denna fråga, men jag
vill dock på en punkt framföra en invändning.

Det föreföll som örn herr statsrådet ville tolka utskottsmajoritetens förslag
till särskild behörighetslag såsom ett uttryck för att vi voro särskilt angelägna
örn att det skulle sägas ifrån, att man på förhand kan bestämma viss
tjänst för enbart man eller enbart kvinna, att vi alltså inte skulle tro, att det
vore tillräckligt tydligt utsagt, att så skulle förfaras i det lagförslag, som propositionen
innehåller. Detta var nog inte fallet, utan det förhöll sig snarare
tvärtom. Örn icke de sakkunniga med stöd av den tolkning, som professor
Fahlbeck har lämnat i sin specialutredning, i sitt betänkande skrivit in just
detta, att vissa tjänster skola kunna förbehållas enbart män eller enbart kvinnor
och propositionen sedan gått på samma linje, skulle vi inte haft några invändningar
att göra alls. Jag tror nämligen i likhet med den föregående talaren,
att det inte föreligger någon risk att lämna alla tjänster öppna för fri
konkurrens. Kvinnorna ha sannerligen inte visat sig så pigga på att söka
tjänster, för vilka de inte varit särskilt lämpade, utan tvärtom visat en mycket
stark återhållsamhet därvidlag. Men givetvis finns det tjänster, där kvinnor
inte passa, likaväl1 som det finns tjänster, som äro mindre lämpliga för män.
Därför är det enligt min mening ingenting som hindrar, att man på förhand
förbehåller dessa tjänster för den ena eller andra gruppen. Men vad vi varit
angelägna att i så fall få inskrivet i lagen var just detta, att Kungl. Majit
skulle avgöra, huruvida en tjänst skulle kunna förbehållas enbart man eller
enbart kvinna. Ty erfarenheten under de många år, som den nu gällande behörighetslagen
har tillämpats, har ju visat, att det är mycket stor risk förenad
med att låta underordnade myndigheter avgöra detta. Herr statsrådet säger sig
ju även ha blivit övertygad örn faran därvidlag, sedan han läst boken »Hatt
och huva». Den innehåller dock endast ett axplock ur de många fall, som ha
avgjorts av underordnade myndigheter under alla dessa år. Vi som haft tillfälle
att följa dessa förhållanden under årens lopp, äro alltså mycket rädda för

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
att det fortfarande skall ingå i underordnade myndigheters befogenhet att avgöra,
hur det skall förfaras vid annonsering av tjänsterna.

Nu säger utskottsminoriteten lika väl som herr statsrådet att det är Kungl.
Maj :t som hör avgöra detta. Det är alltså ingen rent principiell meningsskiljaktighet
som i detta avseende gör sig gällande. Utskottsmajoriteten har emellertid
menat, att det under sådana förhållanden bör skrivas in i lagen att
Kungl. Majit äger att bestämma detta, så att det blir klart och tydligt utsagt
ifrån början. Herr statsrådet säger, att örn man har låtit underordnade
myndigheter avgöra sådana ärenden, skulle kvinnoorganisationerna ha bevakat
sin rätt och överklagat saken. Det är emellertid inte så vi vill ha det. att
organisationerna ständigt skola behöva stå så att säga på stridsfot och tjänstgöra
som något slags polismyndighet över de olika ämbetsverken. Frågan bör
på ett eller annat sätt ordnas upp på en gång, s4 att saken är klar och man
sedan kan gå efter rena linjer. Jag vill kraftigt understryka vad herr statsrådet
sade, då han uttalade den förhoppningen, att den anda, som uppbär lagstiftningen,
skall göra sig gällande vid lagstiftningens tillämpning. Komma
vi därhän, skall tillfredsställelsen vara hel och odelad inom kvinnovärlden, och
vi skola med glädje notera den dag, då det beslut, som jag förmodar att riksdagen
nu kommer att fatta, verkligen kommer till stånd och kommer att träda
i kraft.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindgvist: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande ha några av
utskottets ledamöter, bland vilka även jag befinner mig, fogat ett särskilt yttrande.
Av detta framgår, att vi hade ansett att det hade varit riktigast örn utskottet
hade antagit Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Vi ha haft den uppfattningen
— en uppfattning, som även herr statsrådet här i dag har givit uttryck
åt — att det i sak inte lär föreligga så stor skillnad mellan Kungl.
Maj:ts förslag och utskottets förslag. När vi uraktlåtit att reservera oss med
yrkande örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag har det också varit av den anledningen,
att vi inte ha ansett skillnaden mellan dessa förslag så stor, att
det föreligger skäl att ta upp en strid i riksdagen örn detta ärende. Nu har
emellertid fröken Ebon Andersson yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och
vi som stå bakom det särskilda yttrandet kunna inte ha någonting att invända
mot att Kungl. Maj :ts förslag blir av kammaren antaget. Härvidlag får man
emellertid icke bortse från den svårighet, som uppstått genom att första kammaren
nu har bifallit utskottets förslag. Örn andra kammaren bifaller Kungl.
Maj :ts förslag, måste man ju tänka sig en sammanjämkning i någon form.
Jag vet emellertid för min del inte riktigt, hur en sådan skulle kunna tänkas
ske.

För mili personliga del har jag i utskottet givit uttryck för den uppfattningen,
att den förändring, som utskottet har företagit i behörighetslagen, snarare
innebär en försämring än en förbättring ur kvinnornas synpunkt. Utan
afl bestämt kunna påvisa att så är förhållandet, har jag fortfarande den uppfattningen,
att denna ändring kan leda till en försämring. Den kvinnorepresentation,
som fanns i utskottet, var vid utskottsbehandlingen mycket belåten
med Kungl. Maj :ts förslag. Av de yttranden, som avgivits av kvinnoorganisationerna,
framgår det även att dessa inte heller haft någonting att invända
mot Kungl. Maj :ts förslag. Så väcktes emellertid ett förslag örn ett tillägg
till behörighetslagen. Man räknade då med, att detta ändå var någonting bättre
än Kungl. Maj:ts förslag och ansåg, att man därför borde ansluta sig till
detta.

Vare sig man följer Kungl. Majlis förslag eller utskottets förslag är det

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
dock en sak, som icke är fullt klar, och det är i vilken omfattning- de i lagen
intagna bestämmelserna komma att tillämpas. Fru Linderot syntes tro, att
man även inom den kommunala förvaltningen kommer att bli bunden av den nya
behörighetslagens bestämmelser. Det är möjligt att så kommer att bli förhållandet,
men jag tror inte att det är riktigt säkert. Det är väl åtminstone troligt
att bestämmelserna där komma att tillämpas med någon begränsning, varför
man icke kan räkna med att de skola vara fullt gällande på det kommunala
området. Jag tror att man inte riktigt lyckats klara ut dessa ting ännu.
Tillämpningen får väl visa, huru förhållandena komma att gestalta sig.

Medan jag ändå har ordet vill jag säga, att jag i utskottet försökt att få
till stånd en ytterligare ändring i grundlagen. Ingen ville emellertid ansluta
sig till detta mitt förslag. Jag ville åstadkomma en ändring i 28 § i regeringsformen,
där det heter: »Konungen fäste vid alla befordringar avseende
endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd.» Jag
har frågat mig varför man skall ha- kvar uttrycket »icke på deras börd». Kan
det vara behövligt att ha kvar detta uttryck, när man nu i alla fall skall
ändra grundlagen. Mot denna min uppfattning har från något håll den invändningen
riktats, att det ändå ligger någonting vackert i att ha kvar något
av den gamla lagstilen. Liksom man samlar gamla föremål i museer skulle
man alltså låta grundlagen bli ett museum för gamla uttryckssätt. Även örn
det inte har någon större betydelse, att sådana uttryck stå kvar i lagen, alf
det enligt min mening alldeles onödigt att behålla dem.

Herr talman! När nu av fröken Ebon Andersson ett yrkande har ställts örn
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och detta yrkande överensstämmer med det
särskilda yttrande, som jag och några andra utskottsledamöter ha avgivit,
kommer jag för min del att rösta för detta yrkande.

Fröken Nygren: Herr talman! Herr Lindqvist säger, att kvinnoorganisationerna
och kvinnorepresentationen i utskottet från början voro nöjda med propositionen.
Ja, det är alldeles riktigt: vi voro nöjda från början och vi äro
alltjämt i stort sett nöjda. Men ändå lia vi från början varit rädda just för
den passus, där det talas örn, att ämbetsverken skulle kunna avgöra, huruvida
viss tjänst skall förbehållas man eller kvinna. Det är på den punkten vi hela
tiden ha velat ha en ändring till stånd. Men eftersom även utskottsminoriteten
•—- jag tror att jag vågar säga allesamman — lia deklarerat den ståndpunkten,
att de anse att avgörandet skall ligga hos Kungl. Maj :t, så föreligger ju ingen
principiell skillnad i uppfattningen. Jag kan under sådana förhållanden inte
förstå, vari den av herr Lindqvist omtalade försämringen skulle ligga. Jag
tycker, att de som stå bakom det särskilda yttrandet och utskottsmajoriteten
ha samma uppfattning; det är bara den skillnaden, att utskottsmajoriteten vill
skriva in i lagen att avgörandet skall ligga hos Kungl. Maj:t. Det kan inte
innebära någon försämring, om detta från början klart och tydligt säges ifrån.
Jag anser alltjämt att detta innebär en förbättring. Ty skall man som det sagts
från olika håll kunna förbehålla viss tjänst för enbart man eller enbart kvinna,
är det ju bättre, örn den saken redan blivit klart utsagd. Ja, man skulle ju
kunna tänka sig att försämringen skulle ligga däri, att denna bestämmelse är
intagen i den särskilda behörighetslagen, som eventuellt skulle upphöra att
gälla, efter fyra år. Men örn vi i likhet med herr statsrådet anse, att § 28 i
regeringsformen täcker alla förekommande fall, kan det ändå inte vara någon
fara, att man har skrivit in denna bestämmelse i lagen, så att den ordentligt
inpräntas i det allmänna medvetandet under dessa fyra år. Visar det sig sedan,
att man behöver skapa en särskild lag för icke-fullmaktstjänsterna, får man
taga upp frågan igen örn fyra år. Därvid får man väl låta stadgandet bibehålla

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m. (Forts.)
sin nuvarande formulering, därest man inte vid den tidpunkten finner sig böra
slopa det helt och hållet och utestänga vederbörande från möjligheten att på
förhand avgöra, örn en tjänst skall innehas av man eller kvinna.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

På av herr talmannen därå given proposition blev till en början utskottets
hemställan i punkten 1) av kammaren bifallen.

Herr talmannen gav härefter beträffande punkten 2) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken Andersson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, i vad angår
punkt 2), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning medelst uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av fröken Nygren, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 83 ja och 93
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Slutligen biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i punkten 3).

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till psykisk bärna- och ungdomsvård jämte
i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 129, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna en jämnare
sysselsättning m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Brandt: Herr talman! Jag hoppas och vill tro, att statsutskottets intresse
för detta problem icke står i proportion till utlåtandets intetsägande
formulering och format, ty då vore detta intresse i sanning minimalt. Man får
närmast det intrycket, att statsutskottet här velat ge motionärerna en admonition
att de äro ute i ogjort väder. Detta vill jag dock icke hålla med örn. Ut -

Motioner angående
möjligheterna
att
bereda sågverks-
och
skogsarbetarna
en jämnare
sysselsättning
m. rn■

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna
en jämnare sysselsättning m. m. (Forts.)
skottet nöjer sig med att på några få rader behandla detta viktiga problem med
hänvisning till norrlandskommittén, trots att utskottet måste medgiva, att det
icke är enbart ett norrlandsproblem det här gäller.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att här göra en jämförelse med
utskottets utlåtande nr 133 angående motionen örn utredning rörande möjligheterna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. Där rör det sig örn ett
renodlat norrlandsproblem och norrlandskommittén har dessutom klart och tydligt
förklarat, att innan detta problem utredes, så böra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet i Norrland bättre klargöras. Kommittén hänvisar
vidare till att den ägnar uppmärksamhet åt just dessa problem. Men trots alltså
att detta är enbart ett norrlandsproblem och att norrlandskommittén avstyrker
en särskild utredning nu, så tillstyrker utskottet ändå en sådan utredning i
denna fråga. Jag har självfallet ingenting att invända mot detta. Men beträffande
kravet örn utredning av skogsarbetarnas och sågverksarbetarnas arbetsförhållanden,
som beröra icke bara Norrland utan hela Sverige, där nöjer sig
utskottet med att utan någon närmare motivering — åtminstone i utlåtandet —
yrka avslag på motionen under hänvisning till norrlandskommittén.

Denna fråga gäller dock de sämst ställda arbetargrupperna i vårt land, nämligen
skogsarbetare och sågverksarbetare, som ha mycket tungt arbete och relativt
dåligt betalt, och vilkas inkomster ytterligare försämras genom att deras
arbete är säsongbetonat. Jag skall inte här ingå på skogsarbetarnas förhållanden.
Jag tror, att kammaren väl känner till dem, att skogsarbetarna ha ett
ytterst tungt arbete, som med hänsyn till de förhållanden, under vilka det utföres,
är mycket dåligt betalt. Vi ha också sett, att det på grund härav skapats
stora svårigheter för bränsleförsörjningen i landet. Beträffande sågverksarbetarna
kan jag nämna, att de, när lönestoppet infördes år 1942, hade en medelförtjänst
per timme av 1 krona och 11 öre eller 1 krona 38 öre med index och
naturaförmåner, detta enligt landsorganisationens utredning. Medeltalet för
samtliga industriarbetare var vid samma tid 1 krona 45 öre resp. 1 krona och
78 öre per timme inklusive index, övertid och naturaförmåner. Det är således
tydligt, att sågverksarbetarnas löneförmåner ligga avsevärt under övriga industriarbetares
.

Under kriget ha sågverksarbetare praktiskt taget icke erhållit någon ersättning
utöver ramavtalet. Inom näringslivet i övrigt är det nu vanligt med
högre löner för säsongarbetare. Denna arbetargrupp med dess säsongbetonade
arbete är emellertid bland de lägst betalade arbetarna i landet.

Jag vill även säga några ord örn strukturförhållandena inom sågverksindustrien.
En omfattande rationalisering medförde en stark minskning av de
anställda. Under åren 1930—1940 var minskningen störst eller från 40 930
arbetare år 1930 till 29 183 arbetare år 1940, d. v. s. en minskning med 29 %.
Minskningen var störst i Norrland'' eller från 19 888 till 11 240 d. v. s. 44 %.
I övriga delar av Sverige däremot var minskningen endast 15 %. Samtidigt
steg antalet arbetsställen med icke mindre än 21 därav hälften i de tre''
smålandslänen, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. I Norrland däremot
har antalet arbetsställen minskat med undantag av Norrbotten, där en viss
ökning skett.

Dessa siffror visa, att antalet sågverksarbetare och arbetsställen gått tillbaka
i Norrland under 1930-talet, och detta har framför allt skett, där man
arbetat på export. Denna minskning beror på krympande råvarubas och vad
minskningen i fråga om arbetarantalet beträffar, så beror denna även på
teknisk rationalisering. Minskningen i arbetarnas antal och ökningen av anta -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna

en jämnare sysselsättning m. m. (Forts.)
let arbetsställen medför naturligtvis även samtidigt, att det skett en förändring
i storleksordningen för industrien. Jag skall här nämna några siffror för att
visa hur antalet arbetare per arbetsställe minskat. Detta antal var 1913 42,
1925 38, 1935 25 men 1940 var antalet arbetare per arbetsställe endast 17.

Man kan med skäl frukta en fortsatt utveckling i dessa avseenden. Därför
är det av vikt att så långt möjligt analysera dessa utvecklingstendenser, så att
företagare och samhället kunna företaga mera planmässiga åtgärder för att
förhindra sådana ekonomiska och sociala olägenheter, som följde på sammankrympningen
av industrien under 1920- och 1930-talen. Den andra huvuduppgiften
är en utjämning av säsongvariationerna i sysselsättningen inom denna
industrigren.

Sågverksindustriarbetareförbundet har alltid haft en hög arbetslöshetsprocent.
Enligt dess statistik var antalet arbetslösa under högkonjunkturåret 1937
icke mindre än nära 50 % under vintermånaderna. Den lägsta procentsiffran
under denna tid var 46,4 % och den högsta, under december månad samma år,
inte mindre än 64,4 %.

Denna säsongsysselsättning beror på flera orsaker: överdimensionering av
den tekniska produktionsapparaten och arbetarstammen i förhållande till råvarubas
och avsättning, benägenhet hos företagarna att driva produktionen i
skift under sommarmånaderna och för Norrlands del även på att hamnarna
frysa till under vintern. Från arbetarhåll påstår man att möjlighet finnes att
förhindra en sådan säsongmässig verksamhet och att man skall kunna förhindra
driftsstopp. Det har också visat sig att vissa företagare kunnat hålla
driften i gång hela året utan försämring av virkets kvalitet i något avseende.
Statens skogsindustrier lia också med utmärkt resultat kunnat undvika säsongarbetslöshet.
Problemet är därför, såvitt jag förstår, inte olösligt.

Här gäller det enligt min mening att åstadkomma en utredning för att man
skall kunna bilda sig en uppfattning om förhållandena. Jag vill i detta sammanhang
citera en PM, som uppgjorts inom efterkrigsplaneringskommissionen
örn det lämpligaste antalet och den lämpligaste dimensioneringen av produktionsenheterna
samt deras riktiga lokalisering. Där framhålles bl. a. följande:
»Vidare måste utredas de tekniska och ekonomiska betingelserna för å ena
sidan nuvarande säsongbetonade drift och å andra sidan drift året runt. Därvid
bör beaktas icke blott kostnaderna ur företagens synpunkt utan jämväl samhällets
kostnader för försörjning av de säsongarbetslösa.» Man måste då dessutom
ta hänsyn till och utreda den nuvarande virkestillgången samt även återväxten
och det sannolika totala avverkningsprogrammet för de närmaste tio
åren.

Innan jag slutar mitt anförande vill jag ytterligare understryka, att denna
fråga, på sätt utskottet självt medger, inte enbart är ett norrlandsproblem.
Enligt den statistik, som uppgjorts inom kommerskollegium, visar det sig,
att antalet arbetsställen i Norrland år 1940 var 320, medan motsvarande siffra
för övriga Sverige var 1 349. Antalet arbetare var vid samma tid i Norrland
11 240 och i övriga Sverige 17 943. Antalet arbetsställen och arbetare var
således avsevärt större inom övriga delar av landet än inom Norrland.

Herr talman! Jag skall i nuvarande läge inte framställa något yrkande örn
bifall till motionen, då det inte synes tjäna mycket till. Jag vill ändock hemställa
till norrlandskommittén, att den tar upp detta problem till behandling
med det snaraste och inte väntar med denna fråga. Jag anser för min del, att
frågan är högeligen aktuell och att det är nödvändigt att den löses så snart
som möjligt.

Andra kammarens protokoll 19A5. Nr -22.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna
en jämnare sysselsättning m. m. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren
började sitt anförande med att uttala, att därest utskottets intresse för de frågor,
som behandlas i de väckta motionerna och i föreliggande utskottsutlåtande,
stod i proportion till utlåtandets omfattning, var utskottets intresse
minimalt. Jag vill försäkra den ärade talaren, att det är något förhastat att
dra sådana slutsatser. Jag kan betyga, att den avdelning inom utskottet, som
haft att behandla dessa frågor, har samma intresse för dessa spörsmål som
de ärade motionärerna och anse att dessa problem måste underkastas en utredning
så snart som det överhuvud taget är möjligt.

Anledningen till att utskottet likväl ansett att denna fråga inte nu bör bli
föremål för en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn igångsättande
av en specialutredning är — vilket även den föregående ärade talaren
utvecklade — att en nu arbetande kommitté, visserligen endast för Norrlands
vidkommande, har att syssla med dessa spörsmål. Den utredning, som av nyssantydda
kommitté kommer att företagas, måste dock anses vara grundläggande
för hela denna frågas behandling. För att belysa detta tillåter jag mig att
återgiva ett avsnitt av direktiven för den s. k. norrlandskommittén. I dess direktiv
heter det bl. a. följande: »I fråga örn skogshanteringen torde böra undersökas
möjligheterna att nå bättre resultat genom ett bättre utnyttjande av
arbetskraften och mekanisering av de olika arbetsmomenten. Det torde böra
eftersträvas att arbetet för jordbruksbefolkningen ordnas så att befolkningen
erhåller mera kontinuerligt arbete. Spörsmålet huruvida icke förutsättning:
arna för träindustriens lönsamhet grundas på låga råvarupriser med därav
följande låga arbetslöner inom skogsbruket torde böra uppmärksammas. Skogsvården
synes vara i behov av ett kraftigare stöd och vidgad uppmärksamhet
med hänsyn till skogens ökade betydelse och den alltmer framträdande faran
för bristande tillgång på virke.»

Det är just dessa problem, som rullas upp i de två olika motioner, som vi
nu behandla. Dessa spörsmål äro således redan föremål för utredning jämlikt
beslut av Kungl. Majit och riksdagen. Under sådana förhållanden ha vi inom
utskottsavdelningen ansett, att örn man skulle skriva till Kungl. Majit på det
sätt, som yrkas i de föreliggande motionerna, skulle detta närmast betyda,
att dessa spörsmål för Norrlands del utbrötos från vidare handläggning av
norrlandskommittén. En sådan anordning skulle knappast vara ett praktiskt
tillvägagångssätt. Det har därför förefallit oss lämpligt, att man låter norrlandskommittén
fortsätta sitt arbete med denna fråga för Norrlands vidkommande.
Det är nämligen ganska naturligt, att den utredning, som kan förebringas
beträffande Norrland, kommer att få en väsentlig betydelse för bedömandet
av likartade spörsmål inom andra delar av landet. Vi ha inom utskottsavdelningen,
liksom den föregående ärade talaren, gärna velat tro, att
norrlandskommittén skall ägna dessa frågor en sådan, .uppmärksamhet, att
dessa spörsmål kunna upptas till behandling snarast möjligt.

När jag personligen biträtt det yrkande, som enligt vad den föregående
ärade talaren erinrade om förekommer i statsutskottets utlåtande nr 133, och
vilket går i en diametralt motsatt riktning mot förevarande utlåtande beträffande
utredningens bedrivande, har jag trott, att man därigenom i. den. frågan
skulle kunna påskynda utredningens slutförande. Jag har nämligen i den
frågan ansett snabbheten i utredningens bedrivande vara av synnerligen stor
betydelse. I nu förvarande ärende har jag emellertid inte ansett, att det. föreligger
samma fara för utdragning i tiden därest utredningen, får. fullföljas av
den tillsatta kommittén. Det är utav den anledningen som jag i de två frågor,
som här berörts, kommit till olika slutsatser beträffande sättet att be -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna

en jämnare sysselsättning m. m. (Forts.)
driva utredningarna. Jag betonar att det är statsutskottets uppfattning att förevarande
fråga, som behandlas i de i ämnet väckta motionerna, skall utredas
nied all möjlig snabbhet. Det är detta som gör att utskottet i nuvarande läge
inte ansett att en hemställan till Kungl. Maj :t i dessa ärenden nu behöver
avgivas.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag örn
bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag hyser stor sympati för de
ifrågavarande motionerna och det ämne, som behandlas däri. Jag skulle i
statsutskottet lia yrkat bifall till motionerna, örn jag inte på särskild förfrågan
fått det meddelandet, att norrlandskommittén redan börjat en utredning
rörande dessa spörsmål. Dessutom är förhållandet det, att frågan örn skogsbruket
är en av de mest väsentliga uppgifter som norrlandskommittén fått sig
förelagd.

Herr talman! Av dessa skäl har jag inte framställt något yrkande om bifall
till motionerna utan anslutit mig till utskottsavdelningens förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående annexbyggnad till kanslihuset.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Wiberg: Herr talman! När riksdagen år 1937 beslöt införande av
statens konstråd, gjordes det principuttalandet att i kostnaderna för alla byggnader,
som lämpade sig för konstnärlig utsmyckning, skulle för sådant ändamål
regelmässigt inräknas erforderligt belopp, vilket endast undantagsvis borde
nedgå till 1 av byggnadskostnaderna. Den kulturella betydelsen av detta
beslut behöver inte här understrykas. Under de närmaste åren därefter beviljade
också riksdagen inte oväsentliga belopp för dessa ändamål, varigenom ett flertal
byggnader pa olika hall i landet kunde göras till föremål för konstnärlig utsmyckning.
Vid krigsutbrottet 1939 upphörde emellertid inte endast alla sådana
anslag, utan riksdagen beslöt därjämte att vissa tidigare beviljade anslag inte
längre SKulle fa disponeras för avsedda ändamål. Under alla de år, som förflutit
därefter, har riksdagen överhuvud taget inte beviljat några medel för konstnärlig
utsmyckning. Senast i årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t som
motivering för vägran att framställa några yrkanden till riksdagen beträffande
anslag om konstnärlig utsmyckning framhållit, att tidpunkten ännu inte var
lämplig för detta.

När man nu kan konstatera, att kommunikationsministern i proposition örn
kanslihusets annexbyggnad medtagit ett belopp örn 150 000 kr. till konstnärlig
utsmycknmgsamt statsutskottet oförbehållsamt tillstyrkt bifall härtill, är denna
inställning så mycket mer glädjande. Detta principiella ställningstagande kommer
säkerligen att möta stor uppskattning inom vida kretsar i vårt land. Att
anslaget likväl inte förmår att i någon man utjämna den kulturella skada,
som rivningen av de gamla byggnaderna kommer att medföra, är ett beklagligt
faktum, som man naturligtvis inte kan komma ifrån.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att beröra även en annan fråga,
s°m bär samband med den nu förevarande. I början av denna riksdag tillät jag

Annexbyggnad
till
kanslihuset.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning
rörande möjligheterna
för
en metallurgisk
storindustri
i
Norrbotten.

Annexbyggnad till kanslihuset. (Forts.)
mig att i en motion hemställa örn anslag till konstnärlig utsmyckning av
kanslihusets kala cementgård. Statsutskottet avstyrkte motionen under påpekande,
att initiativ i ett ärende av detta slag borde komma från Kungl. Maj :t.
Riksdagen biföll också statsutskottets hemställan. När nu kanslihusets annex
blir föremål för en konstnärlig utsmyckning, förefaller det vara all anledning
att uttrycka den förhoppningen, att regeringen redan under nästa års riksdag
framlägger ett förslag avseende kanslihusets huvudbyggnad, vars gård behöver
en konstnärlig utsmyckning i form av en fontän eller en skulptur.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
Aktiebolaget Jordbrukarb anken m. m.; och

nr 132, i anledning av väckta motioner örn anläggning av ett järnvägsspår
mellan Haparandahamn och Haparanda.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 133, i anledning av väckta motioner
örn utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 98) och den andra inom andra kammaren av herr Lövgren
m. fl. (II: 170), hade hemställts, »dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla örn skyndsam och objektiv utredning rörande möjligheterna
att snarast möjligt, med utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra naturtillgångar
inom Norrbotten, utvidga malmförädlingen därstädes och att föra
densamma fram till en högre grad än nu är fallet, t. ex. till billets, platiner,
handelsjärn och stål samt även manufaktur av olika slag och till en myckenhet,
som gör vårt land oberoende av import och därtill gör det möjligt att
återvinna något av den ställning Sverige tidigare intog på exportmarknaden,
dels ock att riksdagen till utbyggande av Harsprånget i Lule älv under utgifter
för kapitalökning för budgetåret 1945/46 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.»

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 98 och II: 170 i vad
de avsåge framställning örn anslag, till Kraftstation vid Harsprånget för budgetåret
1945/46 under statens affärsverksfonder, statens vattenfallsverk, anvisa
ett investeringsanslag av 1 800 000 kronor;

b) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 98 och II: 170 i vad
de avsåge framställning örn utredning, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
en allsidig utredning rörande möjligheterna att, med utnyttjande av malmer,
vattenkraft och andra naturtillgångar, upprätta en utvidgad metallurgisk industri
i Norrbotten.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Bernhard Nilsson, Mannerskantz, Heiding, Boman, Skoglund i Doverstorp, Pet -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm. Nr 22.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

tersson i Dahl, Staxäng och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

a) att riksdagen--- 1 800 000 kronor;

b) att motionerna I: 98 och II: 170, i vad de avsåge framställning örn utredning,
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! En jämförelse mellan utskottsutlåtandet
och den vid utlåtandet fogade reservationen ger vid handen, att samstämmighet
råder i väsentliga delar. Vi reservanter dela såväl motionärernas
som utskottets uppfattning örn att en fortsatt utbyggnad av Norrbottens järnverk
bör ske. Såsom skäl kan anföras behovet av ett mera differentierat näringsliv
i Norrbotten liksom också behovet av ett förstärkande av den svenska järnoch
stålmarknaden överhuvud taget. En viktig förutsättning för utbyggandet
av industrien i Norrbotten är tillgången till elektrisk kraft. Vi reservanter ha
också anslutit oss till utskottets förslag, att medel skulle beviljas för att påbörja
utbyggnaden av Harsprånget, varigenom denna fråga så småningom kan
få en tillfredsställande lösning. När det sedan gäller att draga slutsatsen av
de angivna premisserna, ha vi reservanter kommit att gå en annan väg
än utskottsmajoriteten. Vi påminna örn att styrelsen för Norrbottens järnverk
med uppmärksamhet följer utbyggnaden av denna industri, och vi utgå ifrån
att denna styrelse besitter nödig sakkunskap; och att den har ett verkligt
positivt intresse för utbyggnaden, lär väl ingen bestrida. Vi ha också hänvisat
till norrlandskommittén. I sitt yttrande över motionerna har denna kommitté
förklarat sig vara mycket intresserad av en ökad malmförädlingsverksamhet i
Norrbotten, men kommittén tillägger, att innan man går till utredning beträffande
metallindustrien bör en mera allsidig utredning angående näringslivet i
Norrland ske. Vi anse den synpunkten förtjäna beaktande. Erfarenheten säger,
att utbyggandet av bärande industriföretag bör ske etappvis. Jag påminner om
att förra årets höstriksdag beslöt ett ökat utbyggande av just Norrbottens järnverk
och att riksdagen i sin skrivelse till Kungl. Majit framhöll, att detta
fortsatta utbyggande betraktades såsom ett framtida led av denna verksamhet.
Därmed har väl riksdagen i klara ordalag givit tillkänna sin uppfattning inför
Kungl. Majit, och vi anse därför, att det knappast finns någon anledning att
på nytt skriva i detta ärende.

Situationen synes alltså vara den, att man kan räkna med att motionärernas
och utskottets berättigade önskemal bli tillgodosedda såväl genom styrelsens
för Norrbottens järnverk initiativ som genom norrlandskommitténs arbete. Reservanterna
ha därför kommit till den uppfattningen att en särskild utredning
nu knappast kan vara sakligt styrkt. I detta sammanhang vill jag också erinra
om att andra kammaren vid tidigare tillfällen på förslag av vederbörande utskott
hänvisat motioner med utredningskrav till redan förefintliga utredningar och
kommittéer, och detta ^exempel synes mig mana till efterföljd. Utredningsapparaten
är nu rätt sa hart ansträngd, att det kan motivera att här iakttaga en
viss försiktighet.

Herr talman! Jag ber att i anslutning till vad jag anfört och med betonande
av min positiva inställning till själva sakfrågan få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr Staxäng instämde häruti.

Herr Andersson Malmö: Herr talman! Såsom den föregående ärade talaren
erinrade om, äro såväl utskottsmajoriteten som reservanterna eniga i många

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

stycken. Det gäller både i fråga om ett utbygg*ande av järnindustrien i Norrbotten
och även att förberedelsearbeten skola utföras för en utbyggnad av en
kraftstation vid Harsprånget. Skillnaden mellan utskotlsmajori tetens och reservanternas
uppfattning i det avseendet består däri, att frågan örn en utvidgning
av den metallurgiska industrien i Norrbotten skall bli föremål för en
specialutredning, medan reservanterna anse, att utredningen bör utföras av
styrelsen för Norrbottens järnverk samt av norrlandskommittén. Varför vill
då utskottsmajoriteten ha en specialutredning? Kunna vi icke med förtroende
överlämna åt järnverkets styrelse och norrlandskommittén denna utredning?
Vi hysa ett stort förtroende både för nämnda styrelse och kommittén i deras
strävan att åstadkomma förbättringar för den norrländska befolkningen. Varför
vi ändock vilja ha en specialutredning är, att denna fråga är icke enbart
en norrlandsfråga samt att här föreligger även behov av en snabb utredning.
Frågan örn ett utbyggande av den metallurgiska industrien i Norrbotten är
en fråga av intresse för hela vårt land liksom överhuvud taget utnyttjandet
av Norrlands naturtillgångar. Det gäller här stora kapitaltillskott som måste
tillskjutas men det gäller framför allt att de produkter som framställas säljas
i övriga delar av landet och eventuellt även exporteras.

Jag nämnde, att utredningen bör utföras så skyndsamt som möjligt. Det
gäller enligt vår mening för vårt land att utnyttja de förhållanden, som kunna
uppstå på järnmarknaden åren närmast efter fredsslutet. Jag vill erinra
örn att åren före krigsutbrottet importerade vårt land över 600 000 ton järn
av olika slag. Vi böra få klarlagt, om vi inte med fördel kunna producera en
del av detta järn inom landet, när vi ha stora naturtillgångar. Kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering har troligen även haft detta i tankarna i
sitt uttalande i propositionen nr 305 vid 1944 års riksdag rörande utbyggnad
av Norrbottens järnverk. Kommissionen anförde då bl. a.: »att frågan om den
vidare utbyggnaden av järnverket med valsverk för utvalsningen av den egna
göten närmast till byggnads- och annat grövre handels järn samt i samband
därmed frågan örn järnverkets utbyggnad även på bredden genom tillfogandet
av ytterligare hyttugnar upptages till utredning.»

I sitt remissvar över de föreliggande motionerna har norrlandskommittén
bl. a. anfört: »att kommittén givetvis är mycket intresserad av att frågan
örn utvidgad malmförädling inom Norrbottens län blir föremål för utredning.
Emellertid synes det vara önskvärt att, innan en utredning kommer till
stånd rörande ett projekt av tillnärmelsevis den storleksordning, varom i motionerna
är fråga, de allmänna förutsättningarna för näringslivet i Norrland
bättre klargöras.» Detta har för övrigt anförts av den föregående talaren. Således
skulle de allmänna förutsättningarna för näringslivet i Norrland bättre
klargöras, innan nu nämnd utredning kunde verkställas av norrlandskommittén.
Detta kan dröja. Jag befarar, att den utredning som vi diskutera skulle
komma att skjutas alltför långt i framtiden. Jag förstår norrlandskommittén.
som har sina ofantliga utredningsuppdrag att fullgöra, vilka väsentligen ligga
inom andra områden än det här gäller. Norrlandskommitténs väsentligaste
uppgifter torde ligga i ett effektiviserande av skogsbruket och jordbruket och
därjämte i utvecklandet av vattenkraften och kommunikationerna i Norrland
samt givetvis därjämte att utreda möjligheterna för uppkomsten av nya industrier.
Härtill kommer utredning rörande sociala frågor, avseende särskilt
Norrland. Jag tror inte, att norrlandskommittén med sitt väldiga arbetsfyllda
program har någonting emot att frågan örn en utvidgning av den metallurgiska
industrien i Norrbotten kommer under en särskild utredning. Av dessa
skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall börja mitt anförande med att framföra
ett tack både till majoriteten och reservanterna i statsutskottet, därför att
de föranlett ett yrkande, gående på bifall till motionen så till vida som de tillstyrka
ett anslag av 1 800 000 kronor för påbörjande av utbyggnad av Harsprångets
vattenfall. Yi motionärer ha för detta ändamål yrkat ett anslag på
5 miljoner kronor. Jag förmodar emellertid, att det är riktigt såsom vattenfallsstyrelsen
anser, att under det år, då man börjar det förberedande arbetet,
d. v. s. budgetåret 1945/46, behöver man icke mer än 1 800 000 kronor. Jag
är glad över att både reservanterna och utskottsmajoriteten äro ense på den
punkten, därför att jag betraktar denna utbyggnad av Harsprånget såsom ett
mycket viktigt led i skapandet av förutsättningar för en storindustriell utveckling
i Norrbotten. För mig har det varit det verkliga bekymret att se, hur
vattenfallsstyrelsen tidigare föreföll att sakna intresse för denna sak. Den stod
för några år sedan på deras turlista först år 1955, och arbetet på utbyggnaden
kommer således faktiskt i gång tio år tidigare än vad vattenfallsstyrelsen blott
för några år sedan avsett.

Beträffande det andra ledet i utskottets hemställan, nämligen frågan örn en
allsidig utredning rörande möjligheterna att, med utnyttjande av malmer, vattenkraft
och andra naturtillgångar, få en utvidgad metallurgisk industri i
Norrbotten till stånd, är skillnaden mellan reservanternas och majoritetens
uppfattning i verkligheten mindre än vad den kan synas vara. Jag föreställer
mig, att reservanterna skulle kunna ha ganska lätt för att acceptera majoritetens
ståndpunkt, örn de ville övertänka några synpunkter, som jag skall be att få
framföra. I utskottets utlåtande mitt på s. 2 finns en passus, som lyder: »I
motionerna framhålles, att den helt förändrade situation, som kriget medfört
på järn- liksom också på malmmarknaden, kan göra det synnerligen befogat
med en undersökning örn hithörande svenska industrigrenars framtidsutsikter
ej endast på den egna utan även på exportmarknaden. Även i detta avseende
finner utskottet motionärernas synpunkt äga berättigande.» Örn man övertänker
innehållet i denna sats, som ju gillas även av reservanterna, slår den
faktiskt ihjäl det som reservanterna avse såsom motivering för ett yrkande på
avslag på en utredning. De vilja nämligen hänskjuta den till styrelsen för
Norrbottens järnverk eller till norrlandskommittén. Örn man skall gå in för
— vilket naturligtvis blir nödvändigt — en utredning, som spänner över malmproduktionen
och de handelspolitiska angelägenheter, som härflyta därur och
återverka på den mellansvenska industrien, är det icke längre en fråga, som
är av den storleksordning, att man kan konstituera järnverkets styrelse såsom
statlig utredningskommitté, och icke heller en fråga, som norrlandskommittén
utan vidare kan taga upp, därför att den spänner över mycket vidare områden
än denna kommitté har till sin egentliga uppgift. Jag vill här anmärka, att jag
själv är medlem i norrlandskommittén och att jag icke hade skrivit denna
motion och animerat mina kamrater på norrbottensbänken i bägge kamrarna
att skriva på och framföra motionen om jag haft den uppfattningen, att norrlandskommittén
vore ett lämpligt utredningsinstitut. Skall norrlandskommittén
göra denna utredning, måste den tillkalla expertis, och då är det väl bättre
med en specialutredning, där man låter både handelspolitiska och tekniska
synpunkter samt de intressen, som den mellansvenska industrien har, samt de
intressen, som vi ha i Norrbotten, bli representerade vid utredningen av dessa
spörsmål och få dem klarlagda.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrhotten.

(Forts.)

Jag vill vidare påvisa den omständigheten, att norrlandskommittén i sitt
yttrande uttalat den uppfattningen, att man först bör klarlägga de allmänna
förutsättningarna för näringslivet i Norrland, innan man går in för denna
utredning. När bli de allmänna förutsättningarna för näringslivet i Norrland
klarlagda? Jag skulle bra gärna vilja från norrlandskommitténs sida få klarlagt,
vilket datum det kan bli. Jag föreställer mig, att det ligger rätt långt
i framtiden. Ha vi emellertid råd att vänta med denna specialutredning, till
dess de allmänna förutsättningarna för näringslivet i Norrland bli klarlagda?
Jag tror uppriktigt, herr talman, att detta är enligt mitt sätt att se den viktigaste
efterkrigsplaneringsåtgärden för Norrbottens vidkommande och att
denna utredning följaktligen bör snarast möjligt komma till utförande. Såsom
en föregående talare sade kan träförädlingsindustrien icke sysselsätta mera
folk, utan där måste man snarare räkna nied att en minskad råvarutillgång
leder till en viss minskning av arbetstillgången inom denna industri. Jordbruket
kan möjligen suga upp en del folk, men jag tror icke, att det skulle bli så
mycket. Under åtskilliga år framåt kunna vi få ett betydande antal arbetstillfällen
med vägarbeten och även skogsvårdsarbeten, men på lång sikt måste
vi komma fram till en bättre bas för försörjningen i Norrland än vi nu ha.
Efter de år av arbete, som jag har bakom mig, när det gällt småindustriutredningen
där uppe och lhndstingets näringsutredning, är jag fast övertygad örn
att endast en utveckling av metallindustrien, som kommer fram till produktion
av handelsjärn, billets, platiner, stål och andra ämnen, som kunna användas
av en småindustri som sysslar med manufaktur, är den enda förutsättningen
för att kunna skapa ett verkligt utgångsläge för en differentiering av näringslivet
där uppe. Småindustrien kan helt enkelt icke växa upp, så länge som den
saknar en metallurgisk bas under sig, och örn vi någon gång skola komma fram
till en tillfredsställande sysselsättningsgrad, måste vi såsom i mellersta och
södra Sverige komma till en mera differentierad industri med småindustri
och hantverk, vilka spela en lika stor roll som den de göra i de sydligare delarna
av landet. Det är därför, jag betraktar detta såsom en så utomordentligt viktig
fråga.

När man nu börjar bygga ut Harsprånget, dröjer det i alla fall till 1949,
innan man kan släppa på strömmen därifrån. Då säger kanske någon, att i så
fall har man ju god tid att utreda denna sak. Jag är dock för min del övertygad
om att man behöver all den tid, som ligger mellan utredningen och den dag
när man får Harsprånget utbyggt. Man behöver det därför, att det under alla
förhållanden tar ett eller låt oss säga ett och ett halvt år att klara själva det
grundläggande utredningsproblemet, och sedan man bär gjort utredningen har
man kvar problemet att skapa den industri, som man vill ha. Jag föreställer mig
därför, att man icke kan bli färdig med de industriella anläggningarna snabbare
än med själva kraftproduktionen.

Ja, herr talman, jag skall icke uppta kammarens tid längre. Det kan ju hända,
att jag får anledning att komma tillbaka i någon replik. Jag har sett saken
så, att det är ett grundläggande intresse framför allt för Norrbotten men
även för den mellansvenska järnindustrien, att detta problem blir ordentligt
klarlagt. Liksom den föregående ärade talaren kan jag icke finna det vara
rimligt, att vårt land nied sina utomordentliga förutsättningar att tillverka
stora kvantiteter järn till konkurrenskraftiga priser skall ha en järnimport, som
går ända upp till 600 000 ton per år och därutöver. I själva verket förhåller
det sig så, att vi under de gångna åren lia sålt malm till utlandet och tagit
järn som likvid. När vi ha sålt 12—14 miljoner ton malm, så lia vi ju fått bra
betalt för denna malm och tyckt oss göra en god affär, men när vi härvid ha

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

fått 600 000 tori järn eller mera i likvid, så ha vi, herr talman, i själva verket
exporterat malm och importerat arbetslöshet.

Jag tror nu icke, att vi helt och hållet kunna komma ifrån järnimport, men
jag skulle önska, att man som ett första mål satte upp att åtminstone nedbringa
järnimporten till hälften av vad den var under de sista åren före kriget.
Det skulle betyda en tillfredsställande arbetstillgång i Norrbotten utan att
skada någ-ot enda intresse i detta land. Tvärtom skulle det utgöra ett stöd
även för den mellansvenska industrien, ty även den kan behöva en leverantör
av den typ, som Norrbottens järnverk i nuvarande stund är och som det i än
högre grad kan bli, örn man två- eller tredubblar verket och även går till en
högre förädlingsgrad i avseende å dess produkter.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Jansson i Kalix.

Herr Gavelin: Herr talman! Eftersom jag helt och hållet kan understryka
vad såväl herr Lövgren som utskottets talesman här har sagt, skulle det kanske
vara obehövligt för mig att ytterligare ta kammarens tid i anspråk. Utöver
vad som redan har sagts skulle jag emellertid vilja säga några ord för att
framhålla de synpunkter, som kunna läggas på frågan med hänsyn till de
svårigheter, som kommunerna där uppe ha haft med en stor gruvindustri, som
enbart arbetar på export. Jag skulle vilja ge ett exempel på hur det kan
verka.

Som vi alla känna till rådde det en mycket stark kris inom gruvindustrien
under åren efter 1930. Gällivare kommun, som då hade omkring 1 800 gruvarbetare,
fick en mycket stark känning av denna kris, när det uppstod svårigheter
på exportmarknaden. Det var icke nog med att man från 1930 till 1933
avskedade mer än hälften av gruvarbetarna — man gick ned från 1 800 till
700 ä 800 arbetare — utan de kvarvarande arbetarna fingo även finna sig i en
arbetstid, som i bottenläget var nere i endast 10 skift i månaden. Man kan
lätt förstå vilka svåra problem de kommunala myndigheterna vid ett sådant
tillfälle fingo brottas med. Det är ju icke nog med att kommunen förlorar inkomsterna
från de arbetare, som blivit syssolösa, utan man hade även att svara
för alla de arbetslösa inom kommunen. På grund av uppåtgående konjunkturer
för malmexporten hade bolaget under de närmast föregående åren tagit/in upp
till 300 ä 400 man från orter utanför kommunen. Dessa hade endast hunnit
arbeta ett par, tre år och hade följaktligen knappast hunnit erlägga några skatter
till kommunen, men ändå fick man ta hand örn dem, när de hlevo arbetslösa.

Jag har med dessa enkla ord bara velat understryka de synpunkter, som ha
framförts om nödvändigheten av att man kan få en mera trygg och säker
anställning även för denna stora arbetarkår. Jag är alldeles övertygad örn att
i synnerhet befolkningen i dessa malmfältskommuner kommer att med stor
tillfredsställelse hälsa en utveckling, som gör det möjligt att komma till mera
förnuftiga förhållanden än som hittills lia rått där uppe.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungberg: Herr talman! Man har i denna debatt med ganska stor
skärpa framhållit vikten utav att igångsätta en specialutredning för denna
fråga, så att man kan få utredningen klar på kortare tid än som befaras skulle
bli fallet, örn någon av de sittande utredningarna skulle få ta hand om saken.

42 Nr 22. Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

Jag förmodar, att man då tiar tänkt sig, att det skulle vara angeläget för oss
att fånga den konjunktur, som man väl väntar i samband med återuppbyggnaden
ute i världen, som säkerligen kommer att kräva mycket järn. I anledning härav
skulle jag emellertid vilja framhålla några synpunkter.

Jag vill till en början erinra örn att världens totala järnproduktion under
decenniet närmast före krigsutbrottet uppgick till ungefär 77 miljoner ton. Till
denna produktion bidrog för övrigt Sverige med råvaror för ungefär 8 %. Under
kriget har man icke kunnat få några absolut tillförlitliga uppgifter örn produktionen,
men man kan dock på ett och annat sätt leda sig fram till ganska riktiga,
ehuru ungefärliga siffror. Det torde förhålla sig så, att i medeltal för krigsåren
har produktionen stigit till storleksordningen 125 ä 130 miljoner ton. Detta
innebär alltså en högst avsevärd utvidgning av produktionskapaciteten i förhållande
till åren före kriget. Nu har väl en del av denna produktionsapparat
slagits i spillror, men till allt väsentligt torde den emellertid vara intakt, och
man får således räkna med att världen har en färdig produktionsapparat för
framställning av åtskilligt mera järn än vad som var fallet före kriget. Man
skall därför icke vara för säker på att den konjunktur, som efterkrigstiden kan
erbjuda, verkligen är gynnsam för en plötslig och mycket avsevärd utökning av
vår egen produktionsapparat. Det är icke alls säkert, att en sådan ökning
kommer att visa sig vara ekonomisk. Jag har ansett mig böra framhålla den synpunkten.

I debatten har man också fäst mycket stort avseende vid den import av järn.
som skedde till Sverige under den sista femårsperioden före kriget. Den uppgick
till ungefär 607 000 ton. Vid bedömandet av den siffran bör man emellertid
komma ihåg, att under denna tid skedde — till vår lycka — här i landet en
mycket väsentlig beredskapslagring av järn. Dessa 607 000 ton motsvara alltså
icke den löpande konsumtionen under samma tid, det bör man ha klart för sig.

Örn man i stället räknar med medeltalet för hela tioårsperioden före kriget
och därvid tar med även dessa 607 000 ton under de sista fem åren, så kommer
man till en genomsnittssiffra på 428 000 ton. Jag undrar om icke den sistnämnda
siffran bättre återspeglar de verkliga förhållandena och ger en bättre
uppfattning örn vad man sannolikt har att vänta i avseende å vårt behov även
efter kriget. Denna period, alltså 1930-talet, omfattar nämligen en lågkonjunktur
och en högkonjunktur och bör alltså ge en mera utjämnad siffra.

I dessa 428 000 ton ingår emellertid en hel del järn, som vi säkerligen under
alla förhållanden måste tänka oss att importera. Det gäller specialjärn. Jag
tänker framför allt på valsade balkar med mycket hög profil. Deras framställning
kräver specialbyggda järnverk, varav det icke finns många i världen,
och det finns knappast anledning tro, att man här i landet skall finna det
lönande att bygga ett sådant järnverk. Vi måste emellertid ha även dessa produkter.
Sakkunnigt folk har räknat med att 52 000 ton skulle motsvara den
under alla förhållanden erforderliga importen. Det återstår alltså 376 000 ton.

Nu förhåller det sig även så, att sedan tiden före kriget har det skett en
utvidgning också av den svenska järnhanteringen. Vi ha i det sammanhanget
närmast att tänka på järnverket i Luleå, som kan beräknas ha en produktionskapacitet
av ungefär 100 000 ton. Det kan kanske bli något mera, örn man
vidtoge en del specialanordningar, men låt oss i alla fall räkna med dessa
100 000 tern. Dessutom har den mellansvenska järnhanteringen också utvidgat
sin kapacitet, så att den nu är ungefär 175 000 ton större per år än den var
omedelbart före kriget. Det blir sålunda en sammanlagd ökning med 275 000
ton. Den brist, som det med utgångspunkt från dessa siffror skulle återstå
att fylla, rör sig således örn 100 000 ton. Det skulle alltså vara den kvän -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm. Nr 22.

Utredning rörande möjligheterna för en metallur gisli storindustri i A'' orr botten.

(Forts.)

titet, som skulle behöva importeras, ifall man icke kunde förhindra det genom
en utbyggnad av vår produktionsapparat.

Nu är det klart, att en successiv stegring av konsumtionen kan ske och att
den sist angivna siffran sålunda kan successivt växa, och denna ökning bör
naturligtvis motsvaras av en successiv utbyggnad av vår egen produktionskapacitet.
Jag skulle därför vilja se saken så, att jag skulle finna det vara
rimligt att tänka sig, att man skall försöka täcka det förut angivna importbehovet
av 100 000 ton och dessutom företa en successiv produktionsökning i takt
med den ökade konsumtionen inom landet, men att ett tu tre utvidga vår järnhantering,
såsom motionärerna ursprungligen tänkt sig, med 1 000 000 ton örn
året förefaller onekligen vara alltför djärvt för att kunna komma i fråga.

Mera rimlig är ju den tanke, som herr Lövgren nu sist framförde, att man
skulle inrikta sig på att nedbringa importen till hälften av vad den var före
kriget. Det skulle alltså, örn jag tar hälften av siffran 100 000 ton, motsvara
50 000 ton. Det är rimligt, och jag anser för min del, som jag förut sade, att
det är rimligt att t, o. m. täcka hela kvantiteten. Örn det sedan skall ske
genom en utbyggnad i Norrbotten eller någon annanstans är ju en fråga, sorn
får bedömas med hänsyn till ekonomiska överväganden. Att Norrbottens förhållanden
ligga oss varmt örn hjärtat och att vi självfallet gärna skulle se, att
denna utbyggnad kunde komma till stånd i Norrbotten, behöver här icke sägas.

Herr Lövgren framhöll också i sitt anförande, att han ansåg det vara
särskilt angeläget, att en utbyggnad av Harsprånget. jag skall icke säga forceras
men dock kommer till stånd i ganska snabb takt. Den avsättning, som
man behöver få av kraften, skulle därmed så att säga komma i efterhand.
Den kvantitet av 100 000 ton, som enligt vad jag förut framhållit bör tas till
utgångspunkt vid bedömandet av den föreliggande fragan, motsvarar ju precis
vad Norrbottens järnverk nu kan framställa, och för denna produktion åtgå
enligt en tabell, som återfinnes i vattenfallsstyrelsens remissyttrande, 280
miljoner kilowattimmar örn året. Harsprånget har en kapacitet av 1 720 miljoner
kilowattimmar under ett normalår. Förenämnda 280 miljoner kilowattimmar
motsvara alltså ungefär en sjättedel av vad det fullt utbyggda Harsprångsverket
kan leverera. Det förefaller mig därför vara ganska betänkligt att forcera fram
Harsprångets utbyggnad enbart med detta som bakgrund.

Man kan naturligtvis invända, att det väl är möjligt att bygga ut Harsprånget
stegvis. Utredningen visar, att örn man från början bygger ut verket till endast
halv kapacitet, så bli kostnaderna 17 miljoner kronor lägre än vid utbyggnad
till full kapacitet, d. v. s. kostnaden stannar vid 62 i stället för vid 79 miljoner
kronor. Örn man emellertid låter utbyggnaden stanna vid halv kapacitet, bli de
siffror, som motionärerna ha rört sig med i vad avser kraftpriset, icke längre
riktiga. Om man slår ut dessa 62 miljoner kronor på halva effekten, kommer
man till en kostnad av i runt tal 600 kronor per kilowatt, vilket konstituerar
ett så högt kraftpris, att man säkerligen icke kan tänka sig att kunna få en lönande
järnframställning.

Herr talman! Med vad jag här har anfört har jag endast så att säga velat
föra ned frågan i någon mån till möjligheternas mark. Jag ansluter mig för
övrigt till det yrkande, som har ställts i reservationen. Jag anser det rimligt,
att de, som närmast syssla med dessa ting i Norrbotten och som sålunda lia de
bästa utsikterna att bedöma saken, få ta hand örn den och komma med det förslag,
som de kunna finna att utvecklingen motiverar.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill i korthet anknyta till vad den föregående
ärade talaren anförde.

44 Nr 22. Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten
(Forts.) _

När vi motionärer avfattade denna motion hade vi som utgångspunkt bl. a.
att med de förutsättningar som finnas här i landet skulle man även kunna tänka
på att återerövra någon del av den ställning, som vårt land tidigare haft
på exportmarknaden. Vårt land har ju tidigare på detta område haft en synnerligen
förnämlig ställning. Vid en tidpunkt täckte vi inte mindre än 40 % av
världens järnexport. I nuvarande stund ha vi endast 0,4 % av världens järnexport.
Vi motionärer utgingo då ifrån, att i en värld som konsumerar 150 miljoner
ton järn och stål måste det väl med de förutsättningar, som finnas här i
landet, föreligga möjligheter att här bygga upp en metallurgisk storindustri,
som skulle täcka en större andel än den vi för närvarande lia av väldskonsumtionen.
Det är självfallet att det här rör en fråga på mycket lång sikt. Örn vi
åsyfta att få en tillverkning av en miljon ton järn i Norrbotten, säger det sig
självt att vi för de närmaste 5—10 åren kanske inte kunna komma upp till
större produktion än 3—400 000 ton eller i bästa fall 500 000 ton. Man bör likväl
enligt min mening ha målet klart för sig. Efterhand som skogstillgångarna
där uppe i Norrland komma att sina, så att träförädlingsindustrien kommer att
förlora den betydelse, som den tidigare i än högre grad haft för folkförsörjningen,
kommer behovet av att utveckla metallindustrien att ökas. Det är sådana
synpunkter, som ligga bakom vårt i motionen framförda krav.

Örn man nu vill lia en utredning i denna fråga — vilket ju även reservanterna
äro med på bör man väl från första stund lägga upp denna utredning på
ett sadant sätt, att de olika intressen, som kunna beröras av utredningen, komma
att däri bli representerade. På detta område föreligga stora handelspoli-,
tiska intressen. Här föreligga vidare den mellansvenska järnindustriens intressen
och Norrbottens speciella försörjningsintressen. Det är väl under sådana
förhallanden riktigt, att man sammanför dessa olika intressen. Varken styrelsen
för Norrbottens järnverk eller norrlandskommittén representerar samtliga de
intressen, som böra kunna göra sig gällande i en specialutredning i frågan.
Därför är det enligt min mening riktigast att man lägger utredningen på det
sätt, som utskottsmajoriteten föreslagit. Det är för övrigt signifikativt, att de
som anse, att man inte skall ha bråttom att bygga ut vattenkraften och metallindustrien,
ansluta sig till reservanternas förslag örn en utredning genom norrlandskommitténs
försorg. Detta säger egentligen allt vad som behöver sägas
örn reservationens linje.

Slutligen kan jag emellertid inte underlåta uppta till bemötande herr Ljungbergs
påstående, att man gott kunde företa utbyggnaden av Harsprånget i mera
långsam takt. Jag är övertygad om att ur landets synpunkt är det oändligt
mycket bättre att vi få en kraftreserv på 100 000 eller 150 000 kW för att vi
därigenom skulle kunna erbjuda kraft åt företag, som vilja investera kapital
i olika industrier. Det är oändligt mycket bättre att vi snarast möjligt få denna
utbyggnad till stand för att kunna ställa den till näringslivets förfogande
än att vi sköka bygga ut våra kraftverk först vid en tidpunkt, då aktuella behov
av kraft föreligga. Det bär varit en olycka här i landet — och det har
kostat hundratals miljoner kronor under detta krig — att vi inte tidigare i
högre grad byggt ut vår vattenkraft än vad som skett. Vi ha alltid haft vissa
eftersläpningar med utbyggnaden av vår vattenkraft. Det bär varit en olycklig
politik. Det är därför enligt min mening en klok politik att i största möjliga
utsträckning ta i anspråk det utomordentliga perpetuum mobile, som naturen
i form av vattenkraft ställt till vart förfogande och som visat sig vara så utomordentligt
viktigt för hela vår folkförsörjning.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 1''m.

Utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten.

(Forts.)

Herr Ljungberg: Herr talman! I anledning av den sista delen av herr

Lövgrens anförande vill jag framhålla, att det givetvis är riktigt, att nian bör
ha en tillräckligt stor reserv i fråga örn utbyggnaden av vattenkraften. Jag tror
emellertid, att vi måste erkänna, att vattenfallsstyrelsen så långt det varit möjligt
i mänsklig förmåga förutsett de framtida behoven på detta område och
även avgivit förslag i enlighet därmed. Örn man likväl later denna kraftreserv
växa upp till mycket högre belopp, betyder det, att man till ingen direkt nytta
otvivelaktigt binder stora kapitalbelopp, som, använda på ett annat sätt, skulle
ha kunnat ge löpande avkastning.

I belysning av de siffror, som jag i mitt tidigare anförande tillät mig att
framföra, skulle jag beträffande speciellt Harsprånget vilja tillägga, att den
kraftreserv, som man där skulle kunna förfoga över, skulle röra sig örn ca
170 000 kW. Detta kraftverk kommer ju att ligga högt uppe i Norrland. Som
jag ser saken blir det utomordentligt svårt att inom överskådlig tid finna avsättning
för denna kraft i Norrbotten. Den bör således transporteras ner till
mellersta och södra Sverige. Man skulle därför i stället inskränka sig till de
utbyggnader i Ångermanälven och trakterna däromkring, som nu planeras. Då
uppstår den frågan, vad vattenkraften ifrån Harsprånget, sedan den förts ned
till trakter i höjd med Ångermanälven, verkligen kostar i förhållande till den
kraft, som är direkt producerad i de kraftstationer, som ligga vid Ångermanälven.
Det visar sig då, att vattenkraften från Harsprånget blir väsentligt mycket
dyrare. Dessutom skulle en sådan anordning föregripa lösningen av överföringsproblemen
på de långa avstånd, som det här är fråga örn. Man hyser
nämligen goda förhoppningar örn att inom en inte alltför avlägsen tid kunna
överföra vattenkraft som högspänd likström, vilket skulle ställa sig avsevärt
mycket billigare än den överföring som nu sker som högspänd växelström. Undersökningarna
i detta avseende befinna sig emellertid ännu endast på experimentstadiet,
och den tekniska lösningen av detta problem är därför ännu inte
färdig. Det kan kanske dröja åtskilliga år innan^denna metod blivit färdigprövad.
Ett bifall till motionärernas förslag skulle således medföra, att man tvingade
fram en lösning efter en mindre rationell metod beträffande denna överföring
än den som eventuellt skulle kunna tillämpas vid en senare tidpunkt.
Enligt min mening är även detta en synpunkt, som man bör beakta i detta fall.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Malmborg
i Skövde begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 133, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet hemställt.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

§ 14.

Motioner om Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 134, i anledning av väckta motioner

UtlvävegödaV °m åbyggnad av kvävegödningstillverkningen.

ningstiilverk- I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
ningen. /]. Nilsson m. fl. (I: 166) och den andra inom andra kammaren av herr Werner
m. fl. (II: 171) hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa därom, att hela frågan om såväl tillgodoseendet
av det inhemska jordbrukets behov av artificiell kvävegödning som jämväl
anläggandet eller utbyggnad av den industriella kvävegödningstillverkningen
medelst elektrometoden, med hänsyn jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter,
måtte skyndsamt utredas».

Utskottet hemställde, att motionerna I: 166 och II: 171 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

_ 1) av herr Svensson i Grönvik, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna och alltså hemställa, »att riksdagen må, med bifall till
motionerna 1:166 och II: 171 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att hela
fragan om saväl tillgodoseendet av det inhemska jordbrukets behov av artificiell
kvävegödning som jämväl anläggandet eller utbyggnad av den industriella
kvävegödningstillverkningen medelst elektrometoden, med hänsyn
jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter, måtte skyndsamt utredas.»;

2) av herr Åkerström, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Eftersom jag inte kunnat biträda
utskottsutlåtandet i detta ärende har jag fogat en reservation till utlåtandet.
Jag vill med några ord motivera skälen för min reservation.

Den fråga, som här behandlas, är av utomordenligt stor betydelse, inte
endast för jordbrukarna utan för hela vårt folk. Vi ha kanske aldrig tidigare
varit i^en situation sådan som den nu föreliggande, där behovet av livsmedel
varit så stort som det för närvarande är och under den närmaste tiden även
kommer att bli. Den fråga det här gäller är en utredning, huruvida vi skulle
ha möjlighet att öka vår kvävetillverkning här i landet. Utskottet har inte
bestritt de skäl, som framförts i motionen, men utskottet har på skäl, som
närmare angivits i vissa av de över motionen infordrade yttrandena, icke ansett
sig kunna gå med på ett bifall till motionen.

Beträffande det yttrande i ärendet, som avgivits av norrlandskommittén, mäste
jag bekänna, att jag har ganska svårt att förstå, hur kommittén har kunnat
inta, en så negativ inställning till denna fråga som den gjort. Jag undrar emellertid,
örn inte norrlandskommitténs ställningstagande i någon mån påverkats''
av att utlåtandet avgivits redan den 28 februari i år. Norrlandskommittén har
ju medgivit, att det här gäller en betydelsefull fråga, men kommittén har velat
framskjuta avgörandet i frågan till en lämpligare tidpunkt för att frågan då
skall bli, föremål för utredning. Jag kan inte förstå, varför man vill skjuta
på en fråga som denna. Är det inte så, att örn man verkligen vill lösa en fråga
skall man val verkställa utredningen i god tid för att sedan dess resultat skall
kunna omsättas,i praktiken, när tidpunkten härför är lämplig? Vi veta ju alla,
att vårt utredningsarbete här i landet inte verkar så särskilt snabbt och att
det kan ta ganska lång tid att få utredningar verkställda. Vi motionärer ha
därför hemställt, att denna fråga skulle bli föremål för en så skyndsam utredning
som möjligt. Det är enligt min mening märkligt, att norrlandskommittén

Onsdagen den 23 maj 1945 fin.

Nr 22.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
med den sammansättning som denna kommitté har inte adagalagt någon större
positiv förståelse för ifrågavarande ändamål. Jag kan för min del inte finna,
att norrlandskommittén framfört några bärande skäl för sin negativa ståndpunkt.
-—■ I lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet, som är mera uttömmande
än norrlandskommitténs, framhålles, att det här visserligen gäller en viktig
fråga, men att tidpunkten nu inte skulle vara lämplig för igångsättande av
en utredning.

För min del tror jag, att de skäl, som här framförts, inte äro de egentliga
skälen. Det är nog andra skäl, som ligga bakom, men som man inte har velat
uttala. X varje fall kan inte jag läsa utlåtandet pa något annat sätt.

Det har i denna fråga framhållits, vilket även kommit till uttryck i yttrandena
i ärendet, att det här inte endast är fråga örn att tillverka dessa produkter,
utan även till vilket pris de kunna erhållas. Man har även berört, att
vi icke ha någon skyddstull för denna vara. Det skulle bara fattas att vi därigenom
skulle få en ytterligare fördyring av produkter, som äro så nödvändiga
för vår livsmedelsförsörjning överhuvud. Man har då^ ställt sig den frågan,
hur1 det är möjligt att man exempelvis i Norge kan få fram dessa produkter
till ett billigare pris än det som gäller här i landet. Det vore enligt min mening
skäl att man genom utredning fick klarlagt, vad det är för omständigheter, som
föranleda, att tillverkningen i Norge av dessa produkter blir billigare än här i
landet.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig i denna fråga. Men eftersom
ärendet har en så stor betydelse ur både praktiska och ekonomiska synpunkter,
kan jag inte underlåta att uttala mitt beklagande av att de i ärendet hörda
instanserna — med undantag för lantbruksförbundet, som tillstyrker motionen
— inte hyst något positivt intresse för motionen. Jag tror, att örn man nu
skulle ha upptagit denna fråga till förnyat övervägande är det mycket möjligt,
att de avgivna yttrandena hade fått ett annat innehåll. Det är med uttalande
av den förhoppningen, som jag tror, att kammarens ledamöter hysa ett större
positivt intresse för denna fråga än vad som framgår av de av mig nyss återgivna
uttalandena från norrlandskommittén och lantbruksstyrelsen. Med dessa
ord ber jag att få hemställa om bifall till den vid detta utlåtande fogade reservationen,
som har samma innebörd som ett bifall till den i ämnet väckta
motionen, nämligen en utredning av hela denna fråga.

Herr Äkerström: Herr talman! Jag har för egen del efter vad som framkommit
vid utskottsbehandlingen av denna fråga inte ansett mig böra ansluta
mig till yrkandet örn bifall till motionen och således till herr Svenssons i Grönvik
reservation. Jag framförde såväl inom utskottsavdelningen som i utskottet
ett yrkande om tillägg till utskottets motivering, som skulle ha givit uttryck
åt den uppfattningen, att det ur vår synpunkt inte skulle betraktas som uteslutet
med en framtida utökad svensk kvävegödseltillverkning. Vad som framkom
av de föredragningar i ärendet, som vi fingo inom utskottsavdelningen,
kunde nämligen ge ett visst stöd för denna uppfattning.

Utöver vad herr Svensson i Grönvik i sin reservation anfört örn att man
skulle undersöka förutsättningarna för den industriella kvävegödningstillverkningen
medelst cleUrometoden, vill jag i detta sammanhang meddela, att vi
i utskottsavdelningen fingo upplysningar, som gingo ut på att det var tänkbart
att man här i landet skulle komma fram till en kväveproduktion utan användande
av denna metod. Under sådana förhållanden har jag ansett, att utskottet
hade bort göra ett tillägg i denna riktning i sitt utlåtande. Det visade
sig emellertid inte vara möjligt att erhålla anslutning från vare sig utskottsavdelningen
eller utskottet till ett sadant förslag. Iäftcrsom det inte heller synes

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner örn utbyggnad av kvcivegödningstillverkningen. (Forts.)
vara möjligt att få kammaren med på min linje har jag här velat nöja mig
med att endast tillkännagiva min ståndpunkt i ärendet.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Herr Svensson i Grönvik syntes ha
den uppfattningen,_ att utskottet inte tillräckligt uppmärksammat denna frågas
betydelse och innebörd. Jag skulle vilja säga, att en sådan uppfattning
knappast kan vara motiverad. Inom den utskottsavdelning, som närmast haft
att behandla ärendet, lia vi ägnat det en mycket ingående undersökning. Vi
lia haft föredragning av sakkunniga och efter noggrann prövning intagit vår
ståndpunkt.

o Motionen har ganska vittomfattande krav. Det hemställes om utredning angående
tillgodoseendet av det inhemska behovet av artificiell kvävegödning,
och att man därvid också skall ta hänsyn till eventuella exportmöjligheter. Nu
förhaller det sig sa,, att vårt land redan nu har en kväveindustri, motsvarande
nära nog landets krigsförbrukning och 75 procent av den närmaste efterkrigstidens
antagna förbrukning. Därvid har då räknats med Kooperativa förbundets
nya anläggning i Köping, som står i det närmaste färdig. Läget är sådant,
att man inte kan räkna med att helt frigöra sig från import, i första
hand import, av kalksalpeter från Norge, bland annat av handelspolitiska skäl.

lanken pa att fa en produktion sa omfattande, att vi skulle kunna exportera,
förefaller mig ganska verklighetsfrämmande. Det har i uttalanden från
sakkunniga instanser betonats, att denna produktion, när den utbygges, måste
göras ekonomiskt bärande, och med hänsyn till produktionsförhållandena på
den utländska marknaden^ måste man nog komma till den slutsatsen, att det
skulle möta väsentliga svårigheter att skapa en inhemsk produktion för export
som skulle vara ekonomiskt bärkraftig. Vi lia bär i utskottsutlåtandet aniört,
att redan före senaste världskriget den syntetiska kväveindustrien hade en
produktionskapacitet, som inte kunde utnyttjas gier än till hälften. Nu kan det
ju handa, att anläggningarna förstörts eller skadats under kriget, men £ andra
sidan har man på skilda håll fortsatt att utvidga denna produktion. Jag vill
i detta sammanhang också nämna, att man på olika håll i utlandet har ytterst
gynnsamma betingelser för en produktion på detta område. Man har t. ex. tillbrunkol,
ett billigt råmaterial, man har tillgång till mycket billig
elkraft, och pa små ställen har man också möjlighet att utnyttja sumpgas. Allt

tävla S°r’ ^ man där får eQ konkurrenskraft med vilken vi knappast kunna

..Herr Svensson i Grönvik uttalade den uppfattningen, örn jag fattade honom
ratt, att de yttranden som avgivits i anledning av motionen kanske hade fått
en annan innebord, örn de avgivits vid en senare tidpunkt. Jag skall inte uttala
någon mening därom. Jag bara fastslår, att dessa yttranden, t. ex. från
norrlandskommitten och lantbruksstyrelsen, gå i en klart avstyrkande riktning,
bejakande f0rbunc^ kar 1 Sltt yttrande uttalat sig kan man säga hypotetiskt

Jag finnér för min del, herr talman, att de skäl som legat till grund för utskottets
bedömande, att man åtminstone icke för närvarande kan finna det motiverat
att gora en framställning i ärendet, äro starkt sakligt grundade och
jag ber därför att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

iitqkntti P: HrÄn! talar(jn sade- att man på vederbörande

utskottsavdelning hade behandlat detta ärende mycket noggrant. Jag tvivlar

mte darpa För mm del hade jag inte tillfälle att närvara vid avdelningens
slutliga behandling av ärendet. Man finner det emellertid från jordbrukarb!!

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
egendomligt, att utskottet motsätter sig en utredning för att åstadkomma bättre
tillgång och örn möjligt också billigare priser på kvävegödselmedel. Jag är
övertygad örn att kvävegödning är ett av de produktionsmedel, som på allra
bästa sätt säkerställa den svenska jordbruksproduktionen. Sedan kan man givetvis
ha olika meningar, örn det svenska jordbruket skall förses med kväve av
utländskt ursprung eller örn man skall undersöka möjligheterna att tillverka
kväve här i landet.

Man har sagt här, att den svenska kväveindustrien kan tillgodose till och
med en stor del av efterkrigsbehovet. För min del tror jag, att Sveriges jordbrukare
under kristiden fått klart för sig och under de tider som komma
mer och mer komma att inse, att det är anledning att utöka användningen av
kvävegödning. Det är som jag sade tidigare ett av de medel som ger bästa
möjlighet att få produktionen ökad. Jag vill instämma i de synpunkter som
här äro framförda, att man borde kunna kräva, att här i landet åstadkommes
ungefär lika billig framställning av kvävegödning som man kan åstadkomma
i våra grannländer, speciellt i Norge. Nu vet jag visserligen, att Norge med den
bättre belägenhet, som dess vattenfall ha, bär större möjligheter än vi, men
jag anser dock, att denna fråga är av så stor betydelse, att man icke har anledning
att motsätta sig en utredning av densamma.

Det är ganska många frågor av än det ena och än det andra slaget, som äro
föremål för utredning i dessa dagar. Jag har funnit, att man från riksdagens
sida är synnerligen lyhörd när det gäller utredning. Här kommer man nu
från jordbrukarnas sida och hemställer örn att få en fråga ekonomiskt utredd,
varigenom å ena sidan det svenska jordbruket skulle kunna beredas tillgång till
en inhemsk vara och å andra sidan det skulle bli möjligheter till större sysselsättning
inom svensk industri. Båda dessa saker göra, att man har anledning att
vara något förvånad över att utskottet motsätter sig en utredning av frågan.
När denna fråga var uppe till behandling i lantbruksförbundet, som i någon
mån känner till jordbrukets behov, så ansåg man där, att det skulle vara till
gagn, att det företogs en utredning.

För min.del ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Svensson i Grönvik, och således bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr Boman i Stafsund.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Herr Malmborg ville göra gällande,
att utskottet behandlat motionen med stort intresse. Jag kan naturligtvis inte
bestrida, att utskottsavdelningen gjort det, men av detta intresse var det i
varje fall ingenting märkbart vid utskottets behandling av denna fråga i plenum.
Utskottets intresse har ju fått sitt uttryck i motiveringen, där det varnas
mot att man skall göra någonting. Det heter där: »Att dessa planläggningsproblem
måste bedömas med den största försiktighet framgår dock av
erfarenheterna från de förra krigs- och efterkrigsåren.»

Sedan kommer ytterligare som ett motiv från herr Malmborgs sida, att man
inte kan räkna med att efter kriget få avsättning för hela världsproduktionen
av kvävegödning. Skulle fjärde avdelningen i statsutskottet ta som sin uppgift
att vilja göra någonting i detta hänseende först sedan hela världsproduktionen
har kunnat avsättas, då tror jag, att vi få fullständigt avskriva denna
fråga.

Man har i alla fall beräknat, att sedan Kooperativa förbundets nya anläggningar
kommit till, skulle 75 procent av landets behov kunna täckas genom
inhemsk tillverkning. Hur har man kommit fram till denna beräkning? Är
det inte så, att därest vi finge dessa gödningsmedel till priser, som stå i Timandra
kammarens protokoll 19Ji5. Nr 22. 4

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
ligt förhållande till priserna på våra jordbruksprodukter, så skulle användningen
av dessa gödningsmedel ökas inte med femtio procent utan med hundra
procent. Hur många av våra jordbrukare använda för närvarande kvävegödning,
så långt som det är ekonomiskt att göra det? Det är långt ifrån
flertalet. Jag tror, att uppe i Norrland användes den i mycket begränsad omfattning.
Av den siste ärade talarens, herr Norups, yttrande kan jag förstå,
att skåningarna väl veta, vad kvävet är värt som gödningsämne. De använda
det i sådan utsträckning, att örn Sveriges övriga jordbrukare skulle använda
det proportionsvis lika mycket, skulle åtgången bli mer än hundra procent
större än vad som nu beräknats. Det råder ingen tvekan örn att det skulle finnas
avsättning för detta gödningsmedel. När man diskuterat rationaliseringen,
icke minst på jordbrukets område, är det märkligt, att statsmakterna, som
vilja ha den största möjliga produktion på billigast möjliga sätt —- ja, allting
är ju relativt, ibland varnar man till och med för alltför stor produktion —
när det gäller att få ett gödningsmedel som kväve vägra att vara med örn en
utredning, på vilka grunder man skulle kunna få en ökad inhemsk tillverkning
härav.

Jag kan för min del inte finna, att det visats något intresse från utskottets
sida, i varje fall inte något intresse i positiv riktning. Men menar man, att
man visat intresse i motsatt riktning, då vill jag inte bestrida, att herr Malmborg
kan ha rätt i vad han därvidlag yttrat.

Herr Malmborg i Skövde erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr Svensson i Grönvik ville göra gällande, att avdelningen skulle
varit negativt inställd och inte ens velat vara med örn en utredning. Jag vill
då påpeka vad som står i klämmen, nämligen att utskottet ej kan åtminstone
för närvarande finna tillräckliga skäl föreligga för en framställning i ämnet
från riksdagen. Där har man således icke absolut avvisat tanken på en utredning,
utan man har pekat på att för närvarande inga skäl föreligga härför.

Sedan ironiserade herr Svensson i Grönvik över att utskottet talat örn världsproduktionen
av kväve. Det beror på att motionärerna ha talat örn en så stor
utbyggnad av ifrågavarande industri, att man skulle kunna få en export på
detta område. Vi ha därför varit nödsakade att undersöka världsproduktionen,
och då visade det sig, när vi fått del av de sakkunnigas upplysningar, att
världsproduktionen var så stor, att man före kriget icke ens kunde finna avsättning
för hälften av densamma. Under sådana omständigheter kommer man
till den slutsatsen, att det gäller att vara försiktig med att bygga ut en produktion
för export.

Det står också fast vad utskottet sagt beträffande produktionen inom landet,
nämligen att den i och med anläggningen av Kooperativa förbundets nya
fabrik täcker 75 procent av den antagna efterkrigsförbrukningen. Vi äro således
här inte så illa ställda, vilket inte utesluter att det kunde vara bättre,
men det kan möjligen skapas förutsättningar härför i framtiden. Jag vill på
nytt betona att vi icke kunna helt frigöra oss från import, särskilt från Norge,
bland annat av handelspolitiska skäl.

Härefter anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! När vi behandlade denna fråga i fjol, tillät
jag mig rekapitulera vad som hände under förra världskriget och under åren
närmast därefter med projektet att åstadkomma en kväveindustri uppe vid
Harsprånget. Jag skall tillåta mig att nu i allra största korthet erinra örn den
saken, därför att jag inte utan vidare vill släppa tanken på att få en sådan
här produktion i gång.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)

När man gjorde upp kontraktet mellan Aktiebolaget Elektrosalpeter och vattenfallsstyrelsen
år 1918, hade man som utgångsläge ett kraftpris av 32 kronor
per kilowatt eller ungefär 0,4 öre per kilowattimme, och det ansågs då vara ett
kraftpris som var konkurrenskraftigt gentemot det kraftpris som man kunde
nå på den norska sidan. Staten började då ett utbyggande av Harsprånget och
lade ned nio miljoner kronor därpå under åren fram till 1921. Då hade man
emellertid genom inflation, genom kronans värdefall, kommit till en kalkyl som
visade, att kraften skulle kosta 75 kronor per kilowatt. Eftersom kontraktet
med Elektrosalpeter var skrivet på ett sådant sätt, att detta bolag kunde dra
sig tillbaka, så gjorde det också detta, och de intressenter som stått bakom
Aktiebolaget Elektrosalpeter, alltså Wallenberg, Emissionsinstitutet och Aktiebolaget
Norsk Hydra, flyttade då över verksamheten till Norge. Staten hade då
som sagt lagt ned 9 miljoner kronor i Harsprånget, och enligt vad vattenfallsstyrelsen
nu upplyst, är det ingen glädje med de arbeten som utförts för dessa
9 miljoner kronor, därför att man nu har fått fram en annan utbyggnadsmetod.
Vid den ifrågavarande tidpunken hade man emellertid en metod, som tog ungefär
tre gånger så mycket elektrisk kraft som den metod som i dag är utexperimenterad
och använd i fabriksmässig verksamhet. Kraftbehovet är alltså
nu icke mer än en tredjedel så stort som det var år 1918. Vidare är det ju så,
att en utbyggnad av Harsprånget skulle draga en kostnad av 320 kronor per
kilowatt, och jag skulle tro, att detta omräknat innebär, att man kommer ned
till ungefär det kraftpris, som man kalkylerade med år 1918, 32 kronor per
kilowatt eller 0,4 öre per kilowattimme. Förutsättningarna böra ju alltså vara
åtskilligt bättre nu än år 1918, eftersom man kan få kraften vid Harsprånget
lika billigt men icke behöver använda mer än en tredjedel så mycket kraft som
enligt den metod man räknade med år 1918.

Vidare har det tillkommit en annan sak, nämligen den att man i Norvijaur,
som ligger ungefär 2,5 mil från Jokkmokk och 4 mil från Harsprånget, har en
kalkfyndighet, som håller 7,5 miljoner ton kalk med en renhetsgrad över 93
procent; vissa partier utgöras praktiskt taget av ren kalk. Det skulle väl i alla
fall vara skäl i att undersöka, örn man icke kunde förena denna kalkfyndighet
och den elektriska kraften från Harsprånget vid inlandsbanan på någon punkt,
antingen i närheten av Harsprånget eller i närheten av Jokkmokk, och på den
grundvalen få upp en kalkkvävetillverkning, som vöre konkurrenskraftig gentemot
utlandet och som eventuellt också kunde bliva en produktion för export.

Jag har, herr talman, velat erinra örn att det kanske finns bättre förutsättningar
än vad man i allmänhet nu tror för att få fram en tillverkning av den
art, som motionärerna åsyfta, och därför ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Svensson i Grönvik.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag skall villigt erkänna, att jag har varit
ganska välvilligt inställd till denna motion, men samtidigt kan jag icke underlåta
framhålla, att efter den föredragning vi hade å statsutskottets fjärde
avdelning i denna sak fick jag en bestämd uppfattning, att en utredning i
närvarande stund icke skulle kunna giva den klarhet i denna fråga, som vi
oundgängligen behöva, innan vi våga sätta i gång med en dylik fabrikation i
större omfattning.

Herr Svensson i Grönvik frågade, örn man i Norge skulle kunna framställa
kalksalpeter billigare än vi skulle kunna göra till exempel vid Harsprånget.
Saken är ju ganska klar. Det är kanske icke skillnaden i fråga örn kraftpris,
som blir utslagsgivande, ty därvidlag tror jag att Harsprånget och det norska
kraftverket kunna jämställas, men även andra faktorer spela in, till exempel
kalktillgången, som jag vid föredragningen direkt förfrågade mig örn. Även

52 Nr 22. Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
om tillräckligt med kalk skulle finnas tillgänglig i närheten av Harsprånget,
återstår transportproblemet, och därvidlag har ju Norge ett oerhört försprång
/därigenom att den kalksalpeter, som där tillverkas, kan skeppas ut året örn.
Förslaget hänger därför i luften åtminstone såvitt angår tillverkning av kalksalpeter.
Man måste kunna skeppa ut kalksalpeter året runt, om man skall
kunna konkurrera med den norska tillverkningen. Detta utesluter icke, att jag
för min del anser en utredning bör komma till stånd icke minst beträffande
det behov av denna vara, som förefinnes inom landet. Jag instämmer helt i de
uttalanden, som härom ha gjorts. Även jag hyser den uppfattningen, att det
säkerligen i framtiden blix en mycket stor ökning av kvävekonsumtionen vid
vårt jordbruk. Därför är det nödvändigt att vi örn möjligt söka öka vår tillverkning
av kalkhaltiga gödselämnen.

Jag begärde ordet, herr talman, för att i viss mån anknyta till vad jag sade
i början av mitt förra anförande. Jag tror icke det räcker med att vi få till
stånd utredningar på olika områden och beträffande olika spörsmål. Lika viktigt
är, att vi söka få till stånd utredningar vid lämpliga tidpunkter. Det är
den saken som gjort, att jag vid mitt ställningstagande icke i dag kan ansluta
mig till utskottets förslag. Kvävefabrikationens läge är osäkert. Det pågår
faktiskt en omställningsprocess ifrån tillverkning för militära ändamål och
''till kvävefabrikation för jordbrukets räkning. Vi ha därför inga fasta punkter
att knyta an vid. Trots att jag varit mycket positivt inställd till motionens
syfte har jag därför trott, att det för vår svenska produktion är bättre, örn
utredningen kommer till stånd något år längre fram i tiden, och jag har följaktligen,
herr talman, anslutit mig till utskottets förslag.

Herr Orgard: Herr talman! Det är kanske djärvt av mig, som icke deltagit
i behandlingen av denna fråga och kanske icke heller ägnat den något mera
ingående studium, att taga till orda, men trots detta är det några synpunkter
jag vill göra mig till tolk för beträffande utskottets utlåtande och den därvid
fogade reservationen.

Nu förevarande fråga är faktiskt en av de allra viktigaste av våra jordbruksfrågor.
Jag kan icke neka till att jag tycker, att herr Svenssons i Grönvik reservation
har mycket starkt fog för sig. Jag sätter emellertid ett frågetecken
vid den passus i reservationen, sorn lyder: »med hänsyn jämväl tagen till eventuella
exportmöjligheter». Frågan är så pass viktig, att en utredning är påkallad.
Innan jag hunnit läsa utskottets motivering, tänkte jag, att utskottet
här liksom i de flesta andra liknande fall skulle motivera sitt avslagsyrkande
med en hänvisning till att saken redan vore föremål för en utredning. Jag
tänkte därvid framför allt på norrlandskommittén. Nu ser jag, att utskottets
utlåtande icke har denna formulering, utan är rent negativt hållet. Beträffande
behovet av en kväveproduktion framhålles i motiveringen, att vår kväveindustri
för närvarande har en kapacitet motsvarande nära nog landets förkrigsförbrukning
och 75 % av den närmaste efterkrigstidens antagliga förbrukning.
Jag vill härvidlag göra en erinran. Det går naturligtvis mycket lätt att beräkna
det nuvarande behovet av kvävegödselmedel, men att beräkna vad som kräves
för framtiden torde knappast vara möjligt. För jordbrukets rationalisering,
som det parti jag tillhör särskilt intresserat sig för, kommer kväveproduktionen
att spela en utomordentligt stor roll. Vill man i avsevärd grad nedbringa produktionskostnaderna
och åstadkomma billigare livsmedel, är det nödvändigt att
företaga en rationalisering, men en sådan kan endast åstadkommas, örn kvävegödselmedel
kunna framställas i tillräcklig mängd och till billiga priser. Angående
den nuvarande förbrukningen kanske skåningarna, som driva ett rationellt
jordbruk, kunna lämna upplysningar. I nästan hela det övriga Sverige och

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner om utbyggnad av Icväveg tidnings tillverkningen. (Forts.)
framför allt i Norrland Ilar kväve gödning använts i så liten utsträckning, att
det knappast är någonting att räkna med. Å andra sidan finnas här de mest
storartade möjligheter för jordbruksproduktionen i den mån kvävegödselmedel
bunna göras tillgängliga och prisbilliga. På dessa bygger till exempel i stor
utsträckning betesproduktionen, som är grundläggande för mjölkproduktionen,
och jag tänker mig, att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att alla
sämre utjordar, avsides belägna betesvallar, stensatta backar o. s. v. försvinna
och betesmarkerna inskränka sig till starkt gödslade betesvallar, därvid framför
allt kvävegödning kommer till användning.

Reservationen går ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
hemställa, att hela frågan örn såväl tillgodoseendet av det inhemska jordbrukets
behov av artificiell kvävegödning som jämväl anläggandet eller utbyggnad av
den industriella kvävegödningstillverkningen medelst elektrometoden, med hänsyn
jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter, måtte skyndsamt utredas.
Jag kan icke finna annat än att denna fråga är av yttersta vikt. Vad beträffar
den passus, där det talas örn eventuella exportmöjligheter, ställer jag mig som
sagt tveksam, men det skadar ju icke, att den står där. Jag anser mig således
kunna yrka bifall till denna reservation. Syftet är ju under alla omständigheter,
att vi örn möjligt skola få en inhemsk kväveproduktion, som kan göras billig.
Visar det sig vid en förutsättningslös utredning, att det är möjligt att lita till
våra importmöjligheter, är det klart att frågan förfaller, men frågan är som
sagt av så stor vikt och betydelse, att en utredning är -på sin plats, och därför
ber jag att nu liksom då denna fråga behandlades i fjol få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! I fjol väcktes en liknande motion,
som remitterades till jordbruksutskottet. Jordbruksutskottet kom vid behandlingen
av frågan till ungefär samma uppfattning som den statsutskottet i år
kommit till. Efter grundlig utredning kom jordbruksutskottet till den uppfattningen,
att förutsättningar för åstadkommande av en ökad produktion här
i landet av billiga kvävegödselmedel knappast vore till finnandes. Delvis byggde
vi då på det faktum, att Kooperativa förbundet hade startat en ny kvävegödselfabrik
i Köping, vilken som bekant skall komma att tagas i bruk under
sista hälften av år 1945. Kammarens ledamöter må ha vilken mening som
helst angående kooperationen. Det är dock allmänt känt, att när det gäller
försäljning av varor till konsumenter har Kooperativa, förbundet alltid strävat
efter att hålla en så låg prisnivå som möjligt. Motionärerna klagade i fjol i
debatten över det ensidiga remissförfarandet. I år ha icke liknande klagomål
framförts, men nu har man i stället riktat sig emot utskottsbehandlingen av
ärendet. Trots att motionärerna i år hade den stora förmånen — de trodde
åtminstone själva, att det var en stor förmån — att få ärendet remitterat till
statsutskottet, lia de förföljts av samma otur som i fjol. Statsutskottet har
kommit till samma resultat som jordbruksutskottet då kom till.

Jag undrar, örn icke de ärade talesmännen för motionen och reservationen
i dag bygga sitt resonemang på förutsättningen, att vi här i Sverige skola få
en inhemsk kväveproduktion, som under alla förhållanden är fullt tillräcklig
för landets totala behov. Detta låter sig givetvis sägas, men är det så alldeles
säkert, att det under alla förhållanden är nödvändigt eller ens önskvärt att få
till stånd en sådan produktion? Från statsutskottets sida har upplysts, att
den nuvarande kväveproduktionen här i landet fyller förkrigsbehovet och sannolikt
ungefär 75 % av efterkrigsbehovet. Finns det någon anledning för
statsmakterna att gå in för en utredning i denna sak? Motionärerna synas
liksom reservanten, herr Svensson i Grönvik, utgå från den förutsättningen,

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
att vi böra göra oss fullt oberoende av utlandet och söka bliva .totalt självförsörjande
på kvävegödselfabrikationens område. Jag är som sagt icke fullt
övertygad om att detta under alla förhållanden är nödvändigt. Kanske är det
icke ens önskvärt. Örn vi här i landet skola kunna upprätthålla en levnadsstandard,
som icke är alltför låg, är det väl ofrånkomligt, att vi måste driva
affärer främst med våra grannfolk och jämväl med många andra länder. Skola
vi kunna sälja varor till utlandet, måste vi också få varor tillbaka. Till våra
grannar norrmännen måste vi leverera en mångfald av varor, men det kan,
herr Svensson i Grönvik, tänkas, att de enda varor, som norrmännen ha att
lämna oss i utbyte, äro huvudsakligen fisk och kvävegödsel. Det är troligt att
deras förutsättningar att till oss kunna leverera andra varor icke äro så värst
stora. ° Ser man saken ur den synpunkten, tror jag, att man utan vidare kan
fastslå som ett axiom, att vår egen tillverkning av kvävegödselmedel icke
behöver vara så stor, att den helt fyller behovet. Det är möjligt, att det kan
vara mera ändamålsenligt och nationalekonomiskt fördelaktigare att vi i utbyte
för till deni levererade varor köpa en del gödselmedel ifrån våra grannfolk.

Herr talman, jag har intet annat 5’rkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag hade icke tänkt säga något
i detta ärende, men den iver, med vilken man söker göra denna fråga- ''tidt
ett rent jordbruksintresse, föranleder ett par reflexioner.

Det är uppenbart, att den största kvävekonsumenten i världen är kriget. Det
finnes ingen jämförelse mellan krigets behov av kväve och den fredliga odlingens
kvävebehov, Följden är, att när kriget är slut har man i världen på
detta område en lösgjord produktionskraft, som är mycket omfattande. Någon
brist på kväve kan det därför icke bli fråga örn. utan det måste finnas ett våldsamt
överskott, örn produktionsmöjligheterna skola utnyttjas.

Nu har ju Sverige sina ordinarie exportintressen att tillvarataga. Vi ha
industrier, som arbeta för världsmarknaden. Därtill ha vi under de närmaste
åren en omfattande export i samband med svensk hjälpverksamhet. Örn vi
skola ha någonting i betalning för detta, så måste vi på vissa punkter importera.
I annat fall går hela systemet i baklås.

Det är på denna punkt som jag tycker att jordbrukets talesmän intagit en
något egendomlig ståndpunkt, därför att jordbrukets främsta intresse för framtiden
är att behålla ett gränsskydd för de svenska livsmedlen. Förutsättningen
för detta är, att vi hjälpligt kunna klara upp handelspolitiken trots ett sådant
grän-sskydd för våra livsmedel. Skola vi då på den ena punkten efter den andra
göra oss självförsörjande även beträffande sådana industriella produkter, där
vår handelspartner har överflöd på varor, måste detta bli en stor påfrestning
just på jordbrukets gränsskydd i fråga örn dess vitala intressen.

Jag tror därför icke, herr talman, att det, åtminstone för närvarande, kan
göras gällande, att det är något jordbruksintresse att här sätta i gång en utredning
beträffande en utbyggd kväveindustri. Jag tror, att vi utan någon
som helst olägenhet, både ifrån jordbrukets synpunkt och med hänsyn till vår
folkförsörjning, kunna avvakta händelsernas utveckling en smula på detta
område.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! När jag hörde herr Andersson i
Löbbo fick jag den uppfattningen, att han var tillfredsställd över att motionen
i å.r icke fått välvilligare behandling i statsutskottet än den fick i fjol i jordbruksutskottet.
Det är klart, att örn man är rädd örn prestigen kan man hysa

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Motioner om utbyggnad av Jcvävegödningstillverkningen. (Forts.)
en sådan tillfredsställelse. Men jag har icke tänkt mig, att frågorna skulle
behandlas olika beroende på vilket utskott som behandlar dem, utan de skola
väl behandlas sakligt oberoende av vem som har hand örn den förberedande
utredningen.

Det var ett annat avsnitt i herr Anderssons anförande, som för mig verkade
litet överraskande. Det var när han först underströk, att Kooperativa förbundet
snart är klart med sin tillverkning av kväve. Eftersom det är känt för
att både producera — det sade han visserligen icke — och sälja billigt, skola
vi icke tänka på att i detta fall kunna konkurrera med Kooperativa förbundet.
Men i en senare del av anförandet kom herr Andersson i Löbbo fram till de
handelspolitiska motiven, som också herr Svensson i Ljungskile varit inne på.
Då tänkte jag för mig själv: Tänk ändå, att vi skola vara så beroende av vår
handelspolitik, att vi icke ens våga oss på att företaga en utredning i e>n
fråga som denna! Jag undrar, örn Kooperativa förbundet, när det satte i gång
sin produktion och byggandet av detta, var så förfärligt känsligt på den
punkten. Hade det varit det, skulle det naturligtvis avstått från att bygga
denna fabrik. Jag förutsätter, att Kooperativa förbundet icke gjort detta av
filantropiska motiv för att göra jordbruket en tjänst, utan jag förmodar, att
Kooperativa förbundet har gjort det för att göra det kapital förbundet möjligen
besitter räntebärande. Med min kännedom örn Kooperativa förbundets
affärsmetoder förutsätter jag, att detta varit skälet för Kooperativa förbundets
beslut om byggandet av denna kväveindustrianläggning.

Vad i övrigt gäller själva utredningen var ju herr Orgård inne på detta.
Jag kan naturligtvis förstå, att han för sin del tyckte, att utredningen var
både behövlig och värdefull; det enda han kände någon tveksamhet inför var
huruvida det skulle bli exportmöjligheter. Det står emellertid i motionen, vilket
vi ordagrant avskrivit i reservationens kläm: »eventuella exportmöjligheter».
Den saken tycker jag icke behöver utgöra ett hinder för att göra en
utredning, örn förutsättningar härför finnas.

När jag sedan försökt att noga avlyssna de olika anförandena, så lämnade
herr Lövgren i Boden bland annat ett meddelande örn att förutsättningarna
för denna industri voro så väsentligt förbättrade på grund av förändringarna
sedan 1918, då denna fråga var före, att det var ingen jämförelse i detta hänseende.

Man säger, att nu skall man icke göra någonting men möjligen när man
kommer några år framåt i tiden. Jag skulle vilja fråga: varför vill man icke
göra någonting nu?

Herr Orgård: Herr talman! Det är tydligen två skäl, som varit avgörande
för utskottet. Det är för det första, att Kooperativa förbundet har satt i gång
en industri på detta område. Kooperativa förbundet står på fri konkurrens
grund och söker tillverka produkter så billigt som möjligt. Men å andra sidan
kan man icke förtänka Kooperativa förbundet, att örn det har en industri byggd
på en viss metod det kanske icke är så intresserat av att få en undersökning
omfattande en annan metod, även örn denna eventuellt skulle utvisa ett rationellare
sätt för tillverkning av billiga gödningsämnen. Jag menar, att det förhållandet
bör ej vara avgörande för örn de svenska statsmakterna anse, att
en utredning av hela frågan bör företagas.

Det andra skälet, som kanske varit ännu mera avgörande, är det handelspolitiska.
Vi veta att vissa påtryckningar ägt rum i detta sammanhang, åtminstone
i fjol. Jag vet ej i vilken utsträckning det skett i år. Herr Svensson
i Ljungskile anförde som allmänt skäl, att just nu, när vi exportera så mycket
varor och för framtiden räkna med att få en utvidgning av vår exportindustri

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Anslag till
expeditionsbaracker
för
statens utlänningskommission.

Motioner om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)
men också å andra sidan måste räkna med vidgade importmöjligheter, böra vi
ej utbygga våra egna industrier utan köpa så mycket som möjligt från utlandet
för att få valuta för vår export. Detta kan vara riktigt rent allmänt sett. Men
vi mäste undersöka förhållandena i varje särskilt fall. Detta resonemang bör
icke utesluta möjligheten för oss här hemma att i varje särskilt fall undersöka
betingelserna för en viss produktion, som kan konkurrera och åstadkomma
billigare produkter. Här är det ju icke så mycket fråga örn i vad mån det kan
vinnas tillgång på kvävegödningsmedel, utan det är framför allt fråga örn
möjligheterna att få billigare sådana. Yad en sådan utredning skulle syfta
till är att utreda frågan, i vad mån vi kunna få en kvävegödningsindustri,
som kan konkurrera med den utländska importen. Visar det sig omöjligt, är
det under alla förhållanden nyttigt, att en utredning äger rum. Jag anser
frågan överhuvud taget, när det gäller jordbrukets rationalisering, vara så
viktig, att man under alla omständigheter icke hör avvisa en opartisk utredning,
som tar frågan i hela dess vidd under omprövning.

Jag yrkar fortfarande bifall till herr Svenssons i Grönvik reservation.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag är övertygad örn att ett ärende
här i riksdagen blir sakligt behandlat oavsett vilket utskott det blir hänvisat
till. Något annat har jag icke heller gjort gällande. Det kan hända, herr Svensson
i Grönvik, att den omständigheten att statsutskottet i år behandlat samma
ärende som jordbruksutskottet behandlade i fjol och därvid kommit till samma
resultat som jordbruksutskottet då kom till är ett av de allra bästa bevisen
för att ärendet behandlats sakligt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Svensson i Grönvik avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 134, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vmner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Svensson i Grönvik avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till expeditionsbaracker för statens utlänningskommission.

I propositionen nr 287 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 4 maj 1945,

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Anslag till expeditionsbaracker för statens utlänning skommission (Forts.)
föreslagit riksdagen att till Expeditionsbaracker för statens utlänningskommission
å kapitalbudgeten under Statens allmänna fastighetsfond å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av
627 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall til] Kungl. Maj :ts förslag,
till Expeditionsbaracker för statens utlänningskommission å till äggs stat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 627 500 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Bernhard Nilsson, Bäckström, Mannerskantz, Johan Eric Ericson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till Expeditionsbaracker
för statens utlänningskommission å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 192 500 kronor;

2) av herr Heiding, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Som framgår av utskottets utlåtande
gäller det här byggandet av en barack vid Valhallavägen för utlänningskommissionen.
Det rör sig örn en byggnad i två våningar örn sammanlagt 84 rum.
Enligt byggnadsstyrelsens beräkningar skall den kosta 360 000 kronor. Mern
så föreslår man, att den på grund av den stora brådskan skall byggas i skift,
vilket föranleder en kostnadsökning på 75 000 kronor. Sammanlagt blir det
alltså en kostnad på 435 000 kronor.

Nu har utskottet vid behandlingen av detta ärende skrivit förhållandevis
restriktivt. Utskottet är enigt örn att det är ett egendomligt tillvägagångssätt,
som är ägnat att ingiva viss betänksamhet mot hela förslaget. Så säger utskottet,
att den politiska utvecklingen gjort det möjligt, att en hel del av de
utlänningar, som nu vistas här, komma att förflyttas från vårt land; särskilt
gäller detta de utlänningar, som ha hemortsrätt i Norge och Danmark.

Av handlingarna framgår, att framställning örn detta har gjorts i en skrivelse
från statens utlänningskommission, som lämnats till Kungl. Majit den
5 april 1945. Efter denna tidpunkt har läget ganska väsentligt ändrats.

Sedan fortsätter utskottet sitt resonemang och säger, att på grund av den
föredragning, som utskottet fått från departementet, vill ändå icke utskottet
motsätta sig att anvisa det begärda anslaget, men det förutsätter, att Kungl.
Majit skall taga ärendet till förnyad omprövning, innan Kungl. Majit sätter
i gång med byggandet av denna barack.

Inom utskottet äro vi emellertid fem reservanter, som ansett, att utskottet
med sin skrivning i stället borde ha kommit fram till ett avslagsyrkande på
det begärda anslaget. Vi ha resonerat som så, att örn det också just nu är särskilt
trängande i utlänningskommissionen och utlänningsförläggningarna, vet
man kanske icke riktigt, hur läget är när denna barack blir färdigställd. Man
måste väl ändå förutsätta, att det tar viss tid att bygga denna barack. Även
om det skall arbetas i skift och den kan uppföras på två, tre eller fyra månader,
drar det i alla fall en viss tid innan den blir färdigställd. Man förutsätter, att
läget under tiden skall ha blivit klarare. Man tycker, att det åtminstone då bör
vara möjligt att ordna dessa lokaler under den tid, som det tar att bygga denna
barack.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Anslag till expeditionsbaracker för statens utlänning skommission (Forts.)

Vi ha således kommit till deri uppfattningen, att dessa pengar skulle man
kunna spara. Det rör sig dock örn en byggnad, som man omöjligen kan tänka
sig att få någon användning för i fortsättningen. Den blir väl, antar jag, begagnad
endast för detta ändamål. Sedan får väl denna bj^ggnad rivas ner och
föras bort. Då är värdet av byggnaden ganska minimalt.

Yi ha nyligen lämnat pengar för att uppföra en liknande barack på Riddarholmen.
Det hade först begärts 145 000 kronor för denna byggnad, men nu
har Kungl. Majit begärt ett ytterligare anslag därför på 192 500 kronor. Örn
detta fyllnadsanslag har det icke rått olika uppfattning inom utskottet, varken
för majoritetens eller reservanternas del, utan anslaget har tillstyrkts. Men
det är, som sagt, inför detta nya anslag, som vi ställa ett mycket stort frågetecken
och spörja, örn det verkligen är klokt av riksdagen att nu bevilja detta
anslag. Vi förmena, att det vore klokare att riksdagen sparade detta ganska
stora anslag på 435 000 kronor.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr Persson i Vinberg: Herr talman! Detta är ju ett ganska litet ärende.
När det slutbehandlades i utskottet, hade läget i världen ändrats. Det är klart,
att vi ställde oss frågan, huruvida vi skulle tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts
proposition i ifrågavarande ärende eller ej. Vi hade emellertid i utskottet också
uppe ordföranden i utlänningskommissionen, som fick redogöra för hur han såg
på läget under den närmaste framtiden. Sedan vi ställt frågor till vederbörande
och han redogjort för hur han såg på saken, beslöto vi oss för att tillstyrka
ifrågavarande proposition med en betydelsefull reservation, nämligen att Kungl.
Maj :t skulle taga ärendet under förnyat övervägande, innan Kungl. Maj :t läte
verkställa ifrågavarande beslut.

Vi hoppas också, att Kungl. Majit anser med sin plikt förenligt att åter
pröva denna fråga, innan beslutet verkställes. Jag förmodar, att så kommer
att ske. Det rådde inom utskottet förvissning örn att beslutet icke skulle träda
i kraft, förrän Kungl. Majit tagit under förnyat övervägande, huruvida bygget
skulle sättas i gång.

Läget är emellertid så ovisst, att vi från utskottets sida icke ansågo oss
kunna gå på rent avslag, utan vi måste, med denna reservation som jag livligt
hoppas skall beaktas, för dagen tillstyrka vad Kungl. Majit i detta fall föreslagit.

Det är sedan länge känt, att lokalbristen är oerhört stor både i våra ämbetsverk
och för de kommissioner, som tillkommit på senare tid, på grund av olika
förhållanden här i Stockholm. Men ingen vet vad den närmaste framtiden kommer
att medföra för utveckling. Ingen vet heller med säkerhet, huruvida vi inte
äro skyldiga att i humanitetens tjänst bringa flyktingarna hjälp. Och därest
vi skola kunna göra detta på ett någorlunda effektivt sätt, så att vi skilja oss
med heder ifrån den uppgiften, måste vi också se till att vi ha myndigheter, vilka
kunna handlägga de mycket besvärliga ärenden som ofta förekomma beträffande
flyktingarna.

Med dessa få ord, herr talman, tar jag mig friheten yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag kan också nämna, att första kammaren nyss fattat beslut
härom, och jag hoppas att andra kammaren gör sammaledes.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
bör kanske yttra några ord i denna fråga, även örn jag har svårt att tänka mig
annat än att kammaren här följer statsutskottet, då ju från denna kammare

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Ansiag till expeditionsbaracker för statens utlänning skommission (F orts.)
endast finnes en reservant. Detta tyder på att statsutskottets ledamöter i stort
sett blivit övertygade örn att man inte bör avslå framställningen.

Jag behöver väl knappast försäkra kammarens ledamöter därom att man
inte framlägger förslag örn sådana anordningar som det här gäller, om man
inte blivit absolut övertygad örn att de äro oundgängligen nödvändiga. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att vi under detta världskrig, i motsats till vad
som skedde under det förra, ha avvisat tanken på att för människor uppföra
nödbostäder i stället för att söka lösa uppkomna svårigheter på bostadsmarknaden
på ett mera rejält sätt. Men nu har det egendomliga inträffat, att vi
faktiskt redan tvingats att bygga ett par sådana nödbostäder åt våra ämbetsverk,
därför att det inte finns någon möjlighet att skaffa tillräckliga utrymmen
på annat sätt.

Det är alldeles riktigt, som det anföres, att situationen i dag är förändrad,
jämförd med situationen då propositionen framlades, i det att våra danska
och norska vänner inom kort tid praktiskt taget allihop skola återvända till
sina befriade länder. Men lättnaden i utlänningskommissionens arbetsbörda blir
inte så stor som man kanske i allmänhet föreställer sig på grund av denna
förändring. Utlänningskommissionen har ju bl. a. att bevilja eller avslå uppehållstillstånd,
att bevilja eller avslå arbetstillstånd, och dessutom skall den
ta hand örn frågorna rörande inresor och mycket annat arbete i samband med
anordnandet av förläggningar och sådant. Norrmän och danskar ha emellertid
varit befriade från skyldigheten att ha arbetstillstånd. De ha kunnat söka
arbete var de velat och där de haft uppeliållsrätt, och det ha de i regel haft
utom i Stockholm, Malmö och Göteborg. Detta har inneburit en mycket
väsentlig lättnad uti utlänningskommissionens arbete. Därvidlag sker dock
ingen ändring. Beträffande alla andra främmande nationaliteter gäller arbetstillståndstvånget,
och jag förmodar att man på den punkten är t. o. m.
mindre villig nu att göra någon ändring än man varit tidigare, eftersom man
kan hysa farhågor för att arbetsmarknadens utveckling inte kommer att bli lika
gynnsam som den i allmänhet varit under kriget.

Vidare vill jag meddela att det, trots att norrmän och danskar lämna oss,
kommer att finnas kvar icke mindre än 75 000 flyktingar i landet. Deras
ärenden skola skötas som hittills. Ett av de mera allmänt förekommande klagomålen
gent emot vår flyktingspolitik har varit, att flyktingarna ha fått vänta
för länge innan de fått sina pass — i den mån de skola ha statslöshetspass —
innan de fått sina viseringar och sina uppehållstillstånd och även innan de fått
sina arbetstillstånd. Dessa klagomål ha varit ganska irriterande men ha tyvärr
icke saknat fog. Detta har i huvudsak berott därpå att man icke har kunnat
förse utlänningskommissionen med all personal som behövdes för att snabbt
kunna expediera dessa tiotusentals, för att inte säga hundratusentals ärenden,
som kommissionen haft att handlägga. Man har inte kunnat förse den med personal
helt enkelt därför, att man inte haft någon plats att sätta personalen;
lokalutrymmena utgjorde i och för sig ett hinder för tillräcklig rekrytering av
utlänningskommissionen.

Men vidare: det är ingalunda säkert att vi slippa nya kontingenter utav flyktingar.
Det har nyligen förekommit vissa, låt vara rätt preliminära förhandlingar
med representanter för den internationella hjälporganisationen UNDRA.
De lia frågat oss örn vi i Sverige vore villiga att motta personer, som skulle rcpatrieras,
d. v. s. som skulle återföras till sina hemländer. Man har ifrån
UNRRÅ :s sida sagt att avsikten är att vuxna, friska personer skola föras direkt
ifrån Tyskland, Polen otc., till respektive hemländer. Men som alla veta, sorn
läst skildringarna i tidningarna, finns det otroliga mängder av sjuka personer,
vilka måste erhålla vård och snabb vård, örn den skall göra någon effekt.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Anslag till expedi t iöns barack er för statens utlänning skommission (Forts.)
Därför har man sagt ifrån UNDRA: Vi vilja gärna i Sverige placera ett
antal personer — man har inte angivit någon siffra, men jag tror att anspråken
i själva verket äro ganska stora — som kunna återhämta sig här, innan de
komma tillbaka till sina hemländer. Detta skulle ingå i de uppoffringar som
Sverige skulle förklara sig villigt att göra till följd av kriget, barbariet, terrorn
och svälten inte minst. Deli svenska regeringen har icke ansett sig kunna avvisa
anspråk av detta slag, men jag medger att vi varit ganska restriktiva. Vi ha
sa.gt att vi kunna tänka oss att taga emot ett tiotusental barn och sjuklingar,
som alltså tills vidare kanske under några månader skulle få vistas i Sverige
tills de utan större risker kunde återföras till sina hemland.

Det är visserligen mycket bra att vi nämnt denna siffra på ca 10 000, men
jag fruktar att när det kommer till handling, vi icke kunna hålla fast vid en
så låg siffra. Detta göra att ännu så länge ingen möjlighet finns att på allvar
förutse, huruvida utlänningskommissionen kan begränsas eller örn den inte
alltjämt i viss utsträckning måste få utvecklas och därmed också ställa större
anspråk på lokalbehovet än som hittills kunnat tillgodoses.

Allt detta vill jag säga bara för att klargöra, att ärendet icke föreligger i
sådant skick att det finns någon som helst rim och reson i att avslå hela framställningen.
Detta hindrar inte att jag fullkomligt delar statsutskottets majoritets
mening, att på grund av den förändring i situationen som skett genom
norrmännens och danskarnas hemresa ärendet skall upptagas till förnyad undersökning.
Det är ju tänkbart att man inte behöver en så stor barack som här
föreslagits. Jag vill inte ge några utfästelser, men i varje fall skall detta
spörsmål tas upp till förnyad prövning, och skulle det då visa sig att de utgångspunkter
inte längre äro för handen, varifrån propositionen en gång utgick,
och att man inte längre behöver räkna på samma sätt som man gjorde
då, är det självklart att Kungl. Maj :t inte kastar ut 435 000 kronor eller
627 000 kronor i onödan. Det liggger väl i sakens natur. I själva verket innebär
ett riksdagsbeslut nu ingenting annat än att man tillmötesgår en önskan
att bereda Kungl. Maj :t möjlighet att örn så fortfarande befinnes erforderligt
tillgodose detta lokalbehov.

Jag kan nämna att enligt den mening jag företräder hade Kungl. Majit
rättighet att använda till fljdctingpolitiken anvisade medel för att uppföra
denna barack. Det är vår skyldighet att sörja för att vi kunna tillgodose även
administrationen för flyktingarna. Vi ansågo oss lia rättighet att till detta
ändamål använda det anslag, som är anvisat till våra flyktingsarrangemang,
men vi ville inte, när riksdagen inte var samlad, använda oss av den rättighet
vi ansågo oss ha utan ville underställa riksdagen frågan, naturligtvis i den,
som jag hoppas, inte alltför naiva tron, att riksdagen inte helt enkelt skulle
vägra oss att få göra ett sådant arrangemang, örn det som sagt skulle visa sig
nödvändigt och behövligt.

Sedan man har fastställt att detta skall göras, örn nu beslutet kommer att
gå i den riktningen, behöver det inte dröja så förfärligt länge innan baracken
är färdig. Det har försäkrats oss att på sex veckor kan en barack av denna
typ vara färdig.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill endast för att undvika missförstånd
säga, att reservanterna inte ha menat att vi här i Sverige skulle uppträda
på annat sätt gent emot dessa flyktingar än vi tidigare gjort eller att
vi inte skulle vara så humana och hjälpsamma som vi ha varit och givetvis också
böra vara.

Den flyktingkontingent som nu vistas här omfattar bortåt ett par hundra
tusen personer, och herr statsrådet säger själv, att när danskar och norrmän ha

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Anslag till expeditionsbar acker för statens utlänning skommission (Forts.)
kommit härifrån blir det i alla fall 75 000 människor kvar. Om man därtill lägger
det antal flyktingar som UNR.RA nu vill logera här, alltså omkring
10 000 eller något mer, blir det ändå ett avsevärt antal färre flyktingar i landet
hädanefter än som funnits här hittills. Det är denna omständighet som legat
bakom reservanternas uppfattning.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 225 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 2 mars 1945, föreslagit
riksdagen att

dels medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen i förherörda statsrådsprotokoll
förordat,

dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46 till Särskilda
övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskaps personal anvisa ett
förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle, bland annat, en särskild avvecklingsersättning
utgå. Denna ersättning skulle bestämmas med hänsyn till vad som
tillkommit den långtidsinkallade i form av krigslön och i förekommande fall
familjebidrag samt hemortslön, därvid beloppet skulle bestämmas efter den
ortsgrupp enligt den för allmänna folkpensioneringen gällande ortsindelningen,
vartill vederbörandes mantalsskrivningsort vore hänförd. Avvecklingsersättningens
maximibelopp för första månaden hade ansetts böra bestämmas
till 400 kronor i ortsgrupp I, till 450 kronor i ortsgrupp II och till
500 kronor i ortsgrupp lil.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr I. Persson m. fl. (1:327) och den andra inom andra kammaren av herr

Särskilda
övergångs•
förmåner åt
långtidsinkallad
beredskapspersonal.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Särskilda öv er g äng sfär måner åt långtidsinkallad ber edskapsper sorni. (Forts.)
Pettersson i Norregård m. fl. (II: 516), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
fastställa avvecklingsersättningens maximibelopp åt långtidsinkallad beredskapspersonal
till 450 kronor i alla ortsgrupper;

dels ock en inom andra kammaren av herr Ericsson i Kinna väckt motion
(11:545).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 545,
i _ vad den avsåge avvecklingsersättning vid återgång till före beredskapstjänstgöringen
innehavd anställning, samt med avslag å motionerna I: 327 och
II: 516 medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet i sin motivering förordat;

b) till Särskilda övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor ;

c) till Särskilda övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
för budgetåret 1945/46 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;

II. att motionen II: 545, i vad den icke i utskottets motivering och hemställan
behandlats, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Bäckström, Mannerskantz:, Heiding, Carlström, Pettersson i Dahl. Boman i
Kieryd, Johansson i Mysinge och Birke, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 545,
i vad den avsåge avvecklingsersättning vid återgång till före beredskapstjänstgöringen
innehavd anställning, samt med bifall till motionerna I: 327
och 11:516 medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna i sin motivering förordat;

b) till Särskilda--- 1 000 000 kronor;

c) till Särskilda--— 2 200 000 kronor;

II. att motionen---— åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! I anledning av att jag har mitt
namn under en till detta utlåtande fogad reservation skall jag be att få anföra
några synpunkter på det föreliggande ärendet.

De anordningar som här äro föreslagna av Kungl. Maj:t och också av utskottet
i huvudsak accepterats för att hjälpa de långtidsinkallade att omplanteras^
i det civila livet och arbetslivet äro synnerligen tacknämliga. Det gäller
ju bade värnpliktslanen, yrkesutbildningen och den s. k. avvecklingsersättningen.
Det är endast på den sistnämnda punkten som utskottet delat sig. Kungl.
Maj :t har föreslagit och utskottets majoritet har accepterat att avvecklingsersättningen
skall dyrortsgrupperas. Man har föreslagit tre olika dyr ortsgrupper,
som sammanfalla med folkpensionernas, med beloppen 400, 450 och 500 kronor.

Det är enligt min uppfattning synnerligen svårt att finna bärande skäl för
ett sådant arrangemang. Personligen är jag ytterligt tveksam då det gäller dyr -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Särskilda över gångsförmåner åt långtidsinkallad b er edskaps per sonat. (Forts.)
ortsgrupperingen överhuvud taget och speciellt då det gäller att i dagens läge
föra in den på nya områden. Men man måste givetvis också beakta de skäl, som
kunna anföras för en dylik anordning. Ett sådant är först och främst, att den
stora massan av dem som komma i fråga för erhållande av dessa ersättningar
skulle vara familjeförsörjare. Så torde dock knappast vara fallet, utan det är
väl mest, förmodar jag, yngre personer, vilkas förutvarande mantalsskrivningsort
inte kan ha någonting med de framtida arbetsmöjligheterna att göra. Jag
vågar helt naturligt inte uttala mig bestämt på den punkten, då jag icke sett
några siffror rörande antalet inom respektive kategorier.

Utskottet säger att maximibeloppet icke kan fastställas till 450 kronor för
samtliga orter i riket, såsom reservanterna föreslagit, »då löneförmånerna och
jämväl familjebidragen, som utgått under tiden för tjänstgöringen, varit bestämda
med hänsyn till mantalsskrivningsortens ortsgrupp». Likaså säges det:
»Mot ett slopande av ortsgrupperad avvecklingsersättning talar också enligt utskottets
uppfattning det förhållandet, att för de värnpliktigas del avvecklingsersättningens
belopp — liksom familjebidragsbeloppet under tiden för tjänstgöringen
— främst kommer _ att påverkas av de faktiska bostadskostnaderna
och dessas storlek ovedersägligen är betydligt större i de till ortsgrupp III hörande
orterna än i orter, hänförda till ortsgrupp I.»

Jag förstår för min del inte att detta resonemang kan hålla, örn man räknar
med att huvudgruppen utgöres av den ogifta kategorien. Tvärtom kan det i så
fall ge upphov till orättvisor och andra i praktiken uppdykande svårigheter. En
långtidsinkallad kan vara mantalsskriven på en billig ort men efter inkallelsen
ha flyttat tillbaka till sina föräldrar på en dyrare ort. Skall han då åtnjuta
den lägre dyrortsersättningen eller, örn det är “tvärtom, skall han åtnjuta den
högre ortens ersättning, ehuru han kanske vid arbetssökandet kommer att befinna
sig på den billiga orten? Det kan väl också, åtminstone i ytterlighetsfall,
hända att det på landsbygden finns någon familj, som t. ex. har tre söner långtidsinkallade,
vilka vid dessa ersättningars beviljande få olika belopp, även örn
de vid arbetssökandet bosatt sig på fäderneorten. Jag har en känsla av att detta
kan ge upphov till att arbetskraften bindes vid en viss mantalsskrivningsort
och således inte blir så rörlig, som den behöver vara vid sökandet efter arbetstillfällen,
och av den anledningen är jag som sagt mycket tveksam i fråga örn
dyrortsgruppering på detta område.

Det har på senare tid skett en kraftig utjämning av levnadskostnaderna olika
orter emellan, och. detta har accentuerats sedan den tid, då familjebidragslagen
tillkom. Denna utjämning fortgår alltjämt, och vi närma oss nu också tidpunkten
för dyrortskommitténs slutförande av sitt arbete, och av allt att döma får
man väl förutsätta att en väsentlig hopkrympning av denna dyrortsgruppering
skall ske. Det riktiga är enligt mitt förmenande att do långtidsinkallade få
lika ersättning och samma möjligheter att skaffa arbete, var det passar, arbete
för vilket vederbörande är lämplig och utan hänsyn till var han vid inkallelsen
var mantalsskriven. Även örn beloppet fastställes''till 450 kronor kan man knappast
påstå, att de på högsta dyrort boende bli särskilt lidande. Detta innebär
en utjämning som jag anser bör kunna tillfredsställa samtliga parter.

Lägger man härtill att dessa avvecklingsersättningar äro maximibelopp, som
skola prövas under hänsynstagande till en hel del faktorer, såsom skillnaden
mellan inkomster m. m.. så lär det också bli svårt i många fall att praktiskt genomföra.
denna dyrortsgruppering.

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade, av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 4945 fm.

Särskilda över gång sförmåner åt långtidsinkallad ber edskapsper sonat. (Forts.)

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Efter den föregående talarens
yttrande skulle jag egentligen icke behöva yttra mig, men som motionär skall
jag ändå göra några reflexioner och påpekanden i anledning av detta utlåtande.

Vi motionärer voro motståndare redan till graderingen efter s. k. dyrort av
månadslön och familjebidrag. När det nu gäller här att lämna ersättning till
dem som varit inkallade, är denna dyrortsgradering ännu mera obehövlig än
eljest. Det är de, som under de sista två åren varit inkallade i 21 månader,
som skola få denna hjälp, men de utgöra icke en så ofantligt stor del av dem,
som varit inkallade under alla de fem år det här gäller. Men en hel del av dem
äro för närvarande i tjänstgöring. När de nu skola ut i det civila livet ha alla
dessa gjort samma prestation för landet. De ha varit inkallade under denna
långa tid, och då tycker man det är oriktigt med denna dyrortsgradering, varigenom
de skulle få olika ersättningar, innan de inordnas i samhällslivet och
återfå sina anställningar. Det är för övrigt föga troligt, att de återfå de anställningar,
som de ha haft, utan de måste kanske söka sådana på andra platser
än där de förut voro mantalsskrivna. De kunna således komma att byta dyrort.

Dyrortsgraderingen synes ha blivit en helig princip för dem, sorn bestämma
härom, och man söker införa denna princip på alla möjliga och omöjliga områden.
Det pågår ju en utredning, som skall klargöra de olika orternas dyrhetsförhållanden,
men denna har ännu icke blivit färdig. Jag tycker det är onödigt
att på nya områden föra in denna dyrortsgradering som är så omtvistad.

Det är rätt betecknande att så många ha antecknat sig som reservanter till
detta utlåtande, ty det rör sig ju här knappast örn en partiskiljande fråga,
och trots detta är ingen socialdemokrat på reservationen. När nu utskottet
haft att taga ställning till denna fråga om dyrortsgraderingen, synes den emellertid
ha blivit en partiskiljande fråga, ehuru den icke hade bort bliva det. Jag
vet inte, hur det kommer sig att socialdemokraterna i en sådan här fråga kunnat
få en enig inställning. Men kanske betrakta de denna fråga som en stor
och viktig efterkrigsplaneringsfråga och ha måhända redan nu bestämt sig
för att dyrortsgraderingen ovillkorligen skall behålla de former den nu har.
Jag vet eljest icke vad de ha för motiv för att sluta upp kring denna princip,
som leder till att landsbygden sättes i efterhand vid olika tillfällen.

Jag skall inte uppehålla kammaren längre med denna fråga, den har ej en
sådan storleksgrad, men jag har, herr talman, velat göra dessa reflexioner och
ber att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag skall tillåta mig att giva uttryck för den
meningen, att det var ett gott grepp av departementschefen, då han framlade
denna proposition för att möta avvecklingen av beredskapen. Den har såvitt
jag förstår framlagts i den anda av vilja att göra den pressande tidens krav
så lätta som det överhuvud taget varit möjligt för de människor, som nödgats
deltaga i de uppgifter, som vi varit samlade om. Jag vill också nu uttala att
enligt min erfarenhet — örn dela icke missleder mig — från de senaste fem
årenis — det rör sig nu snart örn sex år —• prövning av Kungl. Maj:ts olika
förslag i vad det gällt förhållandet till de människor, som vi oroat och kallat
in, ha dessa förslag uteslutande varit av förstående och humanitär art. Denna
avvecklingsproposition har gått i samma anda, och det är nog icke alldeles
utan att anan förvånar sig över att avvecklingen av denna uppgift synes kunna
lösas så relativt billigt som synes bliva fallet.

Vid granskningen av propositionen har denna kunnat praktiskt taget i sin
helhet godkännas. Det är allenast på en punkt, där en motionär ansett, att

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Särskilda öv er g ån g stör måner ål långt idsin k alla d beredskapspersonal. (Forts.)
generositeten kanske kunde skruvas tillbaka litet. Det gäller sådana inkallade,
som lia utsikt att komma tillbaka till tidigare innehavda platser, och dessa inkallade
föreslås skola undantagas från den särskilda hjälp den första tiden —
särskilt den första månaden —- som propositionen vill giva. Under sådana omständigheter
är det faktiskt förvånansvärt, att vi i detta sammanhang behöva
ta upp till diskussion frågan om dyrortsgraderingen. Jag instämmer med den
senaste ärade talaren, som uttalade sin förvånig över att så många reservanter
anmält sig i detta ärende.

Det är här icke fråga örn något nytt område, där dyrortsgraderingen skulle
inplaceras. Förslaget är icke, såvitt jag kan se, ett nytt förslag. Det avser
att tills vidare i ekonomiskt avseende omhändertaga människor, som äro inkallade
och som skola hjälpas över i normalt arbetssystem. Det är där generositeten
ligger. Vi släppa dem icke utan vidare, utan de få fortsätta und,er statens
beskydd inom ramen för av riksdagen beslutade medgivanden. Här gäller
det endast en omändring av de förmåner staten är beredd att giva dessa
inkallade under en tid framåt, sedan staten släppt beredskapen, tills de fogats
in i ett normalt civilt arbetssystem.

Själva utgångspunkten vilar sålunda på de förmåner de ha haft, oell dessa
äro till sin huvuddel dyrortsgraderade. Anfallet mot dyrortsgraderingen i
detta avseende måste vara ett uttryck för ett missförstånd och bero på ett misstag.
Att under sådana omständigheter detaljvis polemisera mot de synpunkter,
som framförts från talesmännen på reservanternas sida, kan i det stora
hela anses vara överflödigt. Men det är ju skäl att jfapeka, att detta rent summariska
förslag att välja denna mellansumma på 450 kronor för högsta ersättning
såsom en för de tre olika grupperna lämplig summa är godtyckligt.
Ingen av reservanterna lär kunna lämna något påtagligt vittnesbörd om att
de därigenom träffat ett rättvist, avgörande. Det är ej nog med att säga, att
man med 50 kronor minskar ersättningen till dem, som höra till den högsta dyrortsgruppen.
Det innebure i och för sig en degradering av denna grupp vid
omflyttningen till ett, som jag karakteriserade det, civilt arbetssystem. Men
vad finnes för anledning att flytta upp ersättningen för den, som tillhör den
lägsta dyrortsgruppen, från 400 till 450 kronor? Étt dylikt förfaringssätt kan
i och för sig i andra sammanhang, schematiskt sett, vara riktigt, men i detta
avseende är det orimligt. Det betyder, att vi göra en lönereglering för dem,
som tillhöra den lägsta dyrortsgruppen, och ta medel därtill från dem som
enligt Kungl. Maj:ts förslag äro avsedda att innefattas i 500-kronorsgruppen.
Sådant måste jag med ett milt uttryck beteckna som schematiskt. Jag skulle
föreställa mig, att denna kammare knappast kan finna fog för att fara fram
på det sättet i detta sista ögonblick av avvecklingen av denna genom inkallelser
hårt belastade grupp.

Jag finner sålunda, herr talman, att den behandling, som propositionen och
de olika yrkandena fått i utskottets betänkande, svarar mot vad som kan
vara riktigt och rättvist efter de utgångspunkter, som denna proposition själv
har haft.

Jag tillhör icke — det vill jag slutligen säga — dem, som hänga fast vid
dyrortsgraderingen i dess nuvarande form. Jag anser den nuvarande dyrortsgrupperingen
i samhället vara ett privilegium — jag kan kanske utan överdrift
våga säga ett i visst avseende oanständigt privilegium. Men det är en
sak. Den frågan får tagas upp i sitt grundläggande sammanhang, när den
utredning, som nu arbetar, blir färdig. Men det finnes intet fog för att, bara
för att hålla diskussionen levande, skjuta sönder denna dyrortsgradering i dess
nuvarande stadium, som icke är ett första stadium utan ett genomgångssta Andra

kammarens protokoll 1045. Nr 22. 5

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Särskilda över gångsförmåner dt långtidsinkallad ber edskapsper sonat. (Forts.)
elium. Som jag förut sagt kommer detta system kanske att tillämpas endast
en kort tid.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Norregård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Ingen opponerar sig här mot hjälpen till de inkallade
eller mot det välvilliga syfte, som ligger bakom propositionen. Därom är alltså
ej tal. Alla äro emga örn att inkallade skola få den hjälp, som svarar mot
den långa tid de varit inkallade.

Den ärade talesmannen för utskottet talade örn den förvåning, som jag skulle
ha uttryckt över att så många antecknat sig som reservanter. Vad jag förvånade
mig över var emellertid att frågan blivit p avskiljande i utskottet, något
som jag inte såg några motiv för.

Sedan talade herr Törnkvist bland annat om att det skulle bli liktydigt
med en lönereglering, örn man följde reservanterna. Men här är det ju icke
fråga örn lönereglering, utan om bidrag tills vederbörande kunna komma in i
det civila arbetssystemet, alltså en övergångsform, där utbetalningen sker i
intervaller för att undan för undan minska tills de inkallade fått en sådan
ställning, att de kunna undvara statens stöd. Detta kan inte kallas för lönereglering
i ordets egentliga bemärkelse.

Härefter anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Man
kan icke annat än förundra sig över att reservanterna tagit i så kraftigt mot
dyrortsgraderingen i detta fall, då det förhåller sig så, att reservanternas förslag
i, jag skulle tro, 75 procent av alla fallen upptager samma dyrortsgradering
som Kungl. Maj:t och utskottet. Jag vet icke örn reservanterna själva
förstått att de göra så, men så är det.

Alltså, föreliggande förslag verkar så, att varje långtidsinkallad, som enligt
detta förslag blir berättigad till awecklingsersättning, skall för den första
månaden efter hempermitteringen få en summa, som är lika med de förmåner,
som han haft i den militära tjänstgöringen. För nästa månad får han 10 procent
mindre o. s. v. Efter sex månader utgår ingen ersättning. Principen är
att var och en skall få en ersättning, som är lika med och står i proportion
till vad han åtnjutit i det militära.

Vad är det för slags folk det här gäller? Vi kunna dela upp dem i tre kategorier.
Först ha vi en grupp, för vilken dyrortsgraderingen saknar betydelse,
nämligen värnpliktiga utan familj. Deras avlöning är icke dyrortsgraderad. Sedan
ha vi alla dem, som ha familj. Där kommer avvecklingsersättningen att
följa dyrortsgraderingen, ty familjebidragen och bostadsersättningen följa dyrortsgrupperingen.
Detta äro också reservanterna med om. Vidare faller härunder
reservpersonalen, alltså reservunderofficerare och reservofficerare. Deras
lön är dyrortsgraderad. Avvecklingsersättningen skall även i detta fall gå ut efter
dyrortsgraderingen enligt reservanternas förslag. Men så har Kungl. Maj :t
och utskottet, då det accepterat förslaget, sagt, att de inkallade kunna dock
icke få hur mycket som helst i awecklingsersättning, d. v. s. en reservkapten
eller en reservlöjtnant eller en värnpliktig officer med stor familj får icke fullt
ut så mycket, som han har haft i lön. Man har gjort en maximering, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag är i högsta dyrortsgrupp 500 kronor, i den därnäst 450
kronor och i den därnäst 400 kronor per månad. Där ha vi vår dyrortsgradering.
Vi säga alltså, att även där skall det vara dyrortsgradering. Över dessa ersättningssummor
får man inte gå. Då säga reservanterna, att alla skola ha sam -

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Särskilda över gångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal. (Forts.)
ina summa: om en person i högsta dyrortsgruppen har 400 kronor i månaden,
får han 400 kronor enligt reservanternas förslag. Har en i nästa ortsgrupp 375
kronor, får han bara 375 kronor, och har han 350 kronor, så får han 350 kronor,
även efter reservanternas förslag. Det gäller minst 75 procent av alla fall.
Men så plötsligt, när det gäller detta lilla antal, som har en lön som överstiger
400 till 500 kronor i månaden, där springa reservanterna fram och säga: Stopp!
Där skola vi inte ha någon dyrortsgruppering!

Alltså, det presenteras här ett förslag av reservanterna, som till 75 procent
är en dyrortsgruppering och till 25 procent icke dyrortsgruppering. Jag undrar,
örn reservanterna verkligen tänkt igenom sitt förslag? När jag hörde herr
Johansson i Mysinge tala, fann jag, att han polemiserade emot sitt eget förslag.
Han talade för ett förslag, som inte föreligger. Följaktligen, när det ligger
till på det sättet, måtte väl ändå kammaren finna, att det vore litet konstigt,
örn vi här skulle genomföra ett system med avvecklingsersättning, som både
är dyrortsgrupperat och icke dyrortsgrupperat. Var och en måste förstå, att det
kommer att medföra ganska stora besvärligheter och leda till mycken orättvisa,
om man på det sättet skall ha dubbla system i samma anordning, och jag skulle
för min del verkligen vilja hemställa till reservanterna att tänka på saken en
gång till. Ha de kunnat gå med på dyrortsgruppering till 75 procent av alla
fall, böra de kunna gå med på även de återstående 25 procenten.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Törnkvist framhöll, att han
trodde att reservationen bygger på ett missförstånd, och herr statsrådet säger
för sin del, att han tror att reservanterna inte ha tillräckligt genomtänkt sin
reservation, att den skulle innebära ett förslag, som skulle bli litet egendomligt
o. s. v.

Jag ber att få erinra örn att enligt det gamla familjebidragssystemet, som
nu Kungl. Maj:t och utskottet föreslå skall fortsätta, har det, som alla veta,
tillgått så, att man fått ersättning för sin familj beroende på mantalsskrivningsorten
för en själv. Man har fått ersättning för hustru med kr. 2:75, 3
eller 3:25 beroende på var man varit bosatt, och man har efter samma grunder
fått ersättning för barn under 16 år med resp. kr. 1:10, 1:20 eller 1:30.
Alltså, det är en klar dyrortsgruppering där. Dessutom har man fått ersättning
för sina bostadskostnader plus värme, men det har varit efter de faktiska
bostadskostnaderna och har således inte räknats in i denna nämnda ersättning
för familjen.

Nu är det väl ändå så -— det måste jag säga till herr statsrådet och även
till statsutskottet, att det är ingen dyrortsgruppering, sorn väckt så stor irritation
och så stort missnöje som just denna dyrortsgruppering bland de inkallade
värnpliktiga. De ha inte blivit förlagda med hänsyn till sin mantalsskrivningsort,
utan de ha blandats örn varandra ute på förläggningarna. De ha
stått på post och gjort samma tjänst för vårt land. De ha talat med varandra
och hört sig för, vilken ersättning som utgått till dem själva och till deras
familjer. Det är då naturligt att dessa inkallade gjort den reflexionen, att det
arbete de utfört varit för landet som helhet lika värdefullt, oavsett på vilken
ort deras familjer varit bosatta. Vidare tror jag inte man kan säga, att eftersom
den ene fått mindre ersättning för sin hustru och sina barn, hustrun respektive
barnen lia utfört ett för nationens del mindre värdefullt arbete. Jag
skulle tro — och särskilt skulle jag vilja säga det till herr statsrådet — att
det snarare kan ligga så till, att de inkallades familjer ha gjort väl så stor
tjänst åt folkhushållet på den billigaste orten som på den dyraste.

Nu har ju herr Törnkvist varit så ärlig att lian sagt, att det är ett oanständigt
privilegium att ha denna dyrortsgruppering. Jag är mycket tacksam för

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Särskilda över gång sförmåner åt långtidsinkallad beredskaps per sonat. (Forts.)
att han erkände detta. Men han menar nu, att fastän detta är ett oanständigt
privilegium, man inte skulle kunna vara med om att skjuta sönder detta privilegium.
När man erkänner, att detta är oriktigt och faktiskt verkat mycket
irriterande bland de inkallade, kan jag inte förstå, varför man inte nu, då det
skall avvecklas, kan rucka på denna oanständiga princip.

Nu säger herr statsrådet, att det gäller endast de 25 procenten. De 75 äro
lika. Ja, då är det naturligtvis inte så mycket att strida om, men dock kvarstår
denna irritation mellan de olika grupperna på grund av olikheten i avlöningarna,
som nu enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skall fortsätta.
Jag kan inte förstå annat än att här har man möjlighet att skapa litet rättvisa
i avslutningen.

Det har här sagts, att man nu inte kan gå in för något annat, därför att
man haft denna princip tidigare. Detta tal känna vi igen i annat sammanhang.
Vi ha mött det så många gånger här i kammaren, att vi ge inte så mycket
för detta resonemang, ty när det kommit till kritan har det verkligen gått
att rucka på denna princip. Jag vill endast peka på folkpensionerna och kristilläggen
där. Där har man knäckt denna princip många gånger, och det torde
man kunna göra även här, ifall man vill.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet örn bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Fastän herr Pettersson i Dahl tycker att det varit så orättvist med dyrortsgrupperade
familjebidrag och att de väckt så mycken ond blod, så är herr
Pettersson i Dahl med på att denna orättvisa och denna onda blod skall fortsätta
i avvecklingsersättningen för alla sådana som inte få en avvecklingsersättning
som uppgår till 400 eller 500 kronor i månaden. Då tycker jag, att
kan herr Pettersson i Dahl svälja denna orättvisa för de flesta av de sämst
ställda, bör herr Pettersson i Dahl också kunna svälja den för dem. som ligga
i toppen. Det är det saken gäller. Jag är inte riktigt säker på att herr Pettersson
i Dahl fattat det sammanhanget.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det ligger väl så till, att de som fått
familjebidrag i lägsta gruppen få ett litet tillägg nu enligt reservationen. Vidare
blir det väl en minskning i högsta ortsgruppen. Är det alltså på det sättet,
att några fått för litet förut, då är det väl icke något fel, att det nu skipas
en smula rättvisa så att de som fått i överkant förut härefter få en liten
reducering.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Det är så, herr
Pettersson, att örn en person i lägsta ortsgruppen haft 350 kronor i månaden,
kommer han enligt reservationen fortfarande att få 350 kronor. Har en person
haft 375 kronor i månaden, får han alltjämt 375 kronor, och har han haft
400 kronor, får han alltjämt 400 kronor. Endast för det fall att en person haft
över 450 kronor, får han på lägsta dyrort mera enligt reservanternas förslag
än enligt statsutskottets.

Herr Törnkvist: Herr talman! Av mitt anförande framgick, att jag använde
ordet »oanständig» på tal örn den allmänna dyrortsgraderingen och icke när
det gällde denna sak. Det är två väsentligt skilda ting.

Jag begärde ordet för att ännu en gång påminna örn att jämförelserna
måste anses vara mycket svaga. Nu är det fråga örn en avveckling av beredskapen,
och det är rimligt, att de som skola upphöra med beredskapstjänsten
och skola gå in i det privata näringslivet få ersättningar efter de grunder som

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Nr 22.

Särskilda öv er g äng sfär måner åt långtidsinkallad ber edskapspersonat. (Forts.)
gällt för deni linder denna korta tid. Det är därför jag varit ytterst förvånad
över att det kommit fram en motion örn avskaffande av dyrortsgraderingen
just här.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Johansson i Mysinge begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 136, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johansson i Mysinge begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 130 ja och
54 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ordnande av civilanställning
för avgående fast anställt manskap vid försvaret jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en värnpliktslånefond m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dess utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 140, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående höjning av medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
yrka avslag på Kungl. Maj:ts och utskottets förslag. Men det är mycket
intressant att sätta den nu föreliggande frågan i samband med en fråga, som
vi tidigare handlagt i riksdagen. Vi behandlade för en tid sedan andra lagutskottets
utlåtande nr 4 i anledning av den motion jag väckt om åldern
för inträde i sjukkassorna. Från att ha varit 15—50 år, skulle det enligt
mitt förslag bli 15—60 år. Då fick man den motiveringen för avslag på mo -

Höjning av
medlemsbidraget
till de
erkända lokalsjukkassorna

m. m.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 fm.

Höjning av medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna m. m. (Forts.)
tionen, att det är för höga kostnader och att man icke kan få sjukkassorna
bäriga. Som motivering för min motion hade jag just, att det från statens
sida skulle gå ut högre anslag för att man skulle få den rättvisan genomförd,
att även äldre personer skulle kunna vinna inträde i sjukkassorna. Jag har
här en skrivelse från en äldre person, som sökt inträde i en sjukkassa. Han
har försökt först hos pensionsstyrelsen och har sedan gått till Kungl. Majit.
Läkarintyg har han på att han är fullt frisk, men han är utestängd från
sjukkassorna. Han säger här, att han betalar ansenliga skatter såväl till staten
som till den kommun, där han hör hemma. Jag tycker, att det är intressant
att se utskottets inställning i de båda fallen. I det första fallet säger utskottet,
att det är för höga kostnader och att sjukkassorna icke äro bäriga.
Strax därpå kommer utskottet och tillstyrker höjt anslag för att göra sjukkassorna
bäriga. Detta senare är en riktig väg. Men det oriktiga kvarstår,
att man drager den nuvarande gränsen för inträde i kassorna och att personer
som bära en stor del av arbetsbördan i samhället skola vara avstängda från
den sociala förmån det innebär att vara ansluten till en sjukkassa.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag har endast velat till protokollet få
antecknat, att det som den gången utgjorde motivering för avslag, i dag tages
som motivering för att få igenom ett annat förslag. Jag tycker, att det är
konstigt, att riksdagen icke tager hänsyn till dessa äldre personer. De betala
skatt liksom de yngre och taga del i arbetet i samma mån, och en sådan kategoriklyvning
är därför icke befogad. Det är väl ingen som får sluta med sitt
arbete vid 50 år. Säkerligen stå de flesta i fullt arbete vid 60 år. Jag känner
val till det — jag själv deltager dagligen i arbetet hemma, när jag är fri
från riksdagen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Nu föreliggande fråga är, som
kammarens ledamöter konstaterat, ett förslag från Kungl. Majit om att höja
förvaltningsbidragen — jag upprepar ordet förvaltningsbidragen — till sjukkassorna.
Den siste ärade talaren berörde en helt annan fråga, nämligen ett av
honom väckt förslag om höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassorna,
vilket förslag vederbörande utskott då avstyrkte därför att försäkringskostnaderna
skulle bli sa höga för dessa personer i hög ålder. Jag konstaterar
sålunda, att den fråga herr Hansson är intresserad av är en helt annan fråga
än den vi nu behandla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm kan då
vända ut och in på frågorna. Han är specialist på det, och det blir en vana
för honom. Men som kassör ^förstår herr Eriksson, att om det nu går att höja
förvaltningsbidragen och pa det sättet få sjukkassorna bäriga, kunde man
förra gången ha gått samma väg. Men herr Eriksson vet, som sagt, att vända
på frågorna, och det har han också gjort här.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. jämte i ämnet väckt
motion; och

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition andande inköp för statens
räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 20.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr von Friesen, nr 603, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 301,
angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m; m.; och

herr Svensson i Vä m. fl., nr 604, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 297, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 em.

In fidem
FSune Norrman.

Onsdagen den 23 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts inslag m
proposition angående anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret
1945/46.

i Boden''.

D m l-r.Qf-nn/lo r

I propositionen nr 274 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 13 april 1945, föreslagit
riksdagen dels medgiva sådant undantag från bestämmelserna örn tjänstedräkt
i civila avlöningsreglementet, att befattningshavare vid poliskåren i Boden,
som vore pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform), tills
vidare intill dess annorlunda bestämdes, ägde bekomma sådan på statens bekostnad,
dels ock till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46
anvisa ett förslagsanslag av 34 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag örn medgivande av visst undantag tor befattningshavare
vid poliskåren i Boden från bestämmelserna örn tjänstedräkt i

civila avlöningsreglementet, ^ , „ . _ . ,

b) i anledning av Kungl. Ma.j:ts förslag till Poliskaren i Boden: Omkostnader
för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 28 000 kronor.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Carlström och Holmström, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag

a) medgiva sådant undantag från bestämmelserna örn tjänstedräkt i civila
avlöningsreglementet, att befattningshavare vid poliskåren i Boden, som vore
pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform), tills vidare
intill dess annorlunda bestämdes, ägde bekomma sådan på statens bekostnad.

b) till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 34 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

^Herr Holmström: Herr talman! I sitt utlåtande med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition örn anslag till poliskåren i Boden har statsutskottet vidtagit
en ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Kungl. Majit har föreslagit, att den obefordrade
personalen skulle lönesättas i A 10 och ha fria uniformer. Statsutskottet
har gjort den ändringen, att förmånen av fria uniformer skall strykas.
Mot detta statsutskottets beslut ha en ledamot av första kammaren och jag
reserverat oss. Det är med anledning därav, som jag skall be att få säga några
ord.

Som i propositionen säges ha på sin tid sakkunniga, vilkas uttalanden helt
godkänts av 1942 ars riksdag, i sina beräkningar utgått från att polispersonalen
i Boden skulle få helt fria uniformer. Detta antagande står i full överensstämmelse
med polislagen § 8. Med hänsyn till denna sin ståndpunkt,
att personalen skulle ha fri uniform, förordade de sakkunniga lön i A 10 för
obefordrade polismän. Hade de sakkunniga haft vetskap om statsutskottets inställning
till frågan örn de fria uniformerna, så hade de helt säkert satt lönen
för denna personal lägst i A 11. I detta sammanhang vill jag erinra örn att
det i sakkunnigbetänkandet angående förstatligandet av polisväsendet förutsättes,
att lönesättningen skall vara A 10 plus fria uniformer. Det är det lägsta
budet inom kommittén. Majoriteten sorn står för detta består av fyra personer,
medan de tre övriga ha ansett att lönen borde sättas högre.

_Nu säger statsutskottet i sitt förevarande utlåtande, att det i civila avlöningsreglementet
icke förekommer fri uniform för någon grupp. Ja, örn nu detta
skall vara ett rättesnöre för den personal, som det nu är fråga om, så borde
väl konsekvensen ha bjudit statsutskottet att föreslå en lönesättning i åtminstone
A 11.

Den polispersonal, varom det här är fråga, tillhörde tidigare fästningspolisen
och övergick till den nyinrättade civila kåren 1942. Den blev då lovad fri
uniform. Detta löfte kan nu icke bli infriat, örn riksdagen bifaller statsutskottets
hemställan. Personalen vederfares alltså en orättvisa. I och med övergången
ifrån ^fästningspolisen till civila poliskåren ha ifrågavarande befattningshavare
fått vidgade uppgifter. De måste kunna både de militära och de civila
författningarna. De ha fått en mycket svårare tjänst. De ha att förflytta sig
över vida områden på cykel, till fots, till häst eller på skidor, vilket, som alla
törsta, sliter kläderna ganska avsevärt.

Som jämförelse kan jag erinra örn att polisen vid flottans stationer i Stockholm
och i Karlskrona ävensom i fästningen Karlsborg har lön i A 10 och
ekiperingshjälp.

Det är ju tämligen hopplöst att tro, att riksdagen skall kunna bifalla reservationer
mot ett praktiskt taget enhälligt statsutskott. Jag får därför uttala
som en förhoppning, att Kungl. Maj :t måtte ha denna sak i åtanke och försöka
att bringa rättvisa åt denna personal. Men i förhoppning örn att andra

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
kammaren skall bifalla reservationen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till denna.

I detta anförande instämde herr Lövgren.

Fru Boman: Herr talman! Med någon kännedom örn de speciella förhållanden,
under vilka Bodenpolisen arbetar, anser jag det vara min plikt att också
något orda i denna fråga.

Det har redan av herr Holmström klarlagts, att det föreligger ett misstag
här. Det har faktiskt givits löften, som man nu anser sig ha rätt att åberopa.

Då man antog, att förmånen av fria uniformer skulle ingå i löneförmånerna,
kunde poliskåren i Boden tämligen väl hävda sig i konkurrensen örn arbetskraft.
En del poliskårer, huvudsakligast söderut i landet, hade vid tiden för inrättande
av poliskåren i Boden, 1942, lägre löner, och fördenskull lockade de
lediga tjänsterna vid denna poliskår en del sökande. Häri har nu en förändring
inträtt. Löneregleringar ha genomförts i nästan alla städer och samhällen.
På en del håll ha tydligen de s. k. Bodenlönerna fått utgöra förebild, men på
några platser överstiga lönerna nu Bodenlönerna. På allra sista tiden har en
del uppmärksammade löneregleringar företagits. En artikel i Svensk Polistidning
nr 15, betitlad »Förhandlingsläget», talar örn att uppgörelse träffats med
Stockholms läns förhandlingsnämnd av innehåll, att obefordrade polis- och
fjärdingsman placeras i lönegrad motsvarande A 13 i civila avlöningsreglementet
och överkonstaplarna i lönegrad motsvarande A 16. Som herr Holmström
redan angivit äro motsvarande löner i Boden A 10 och A 15. Polistjänsten på de
anförda orterna — orter av mindre betydelse — är icke mer krävande än i Boden.
Tvärtom ställer tjänsten inom en fästnings skyddsområde de allra största
krav på polispersonalens ansvarskänsla och duglighet.

Här har ju också varit tal om hur denna polis arbetar, under vilka särskilda
omständigheter det sker och vilka olika uppgifter den har att ombesörja. Vederbörande
tjänstgöra icke bara som patrullerande polis utan även som bevakningspersonal.
Det är så att man företar en viss omskiftning mellan dessa båda
kategorier inom polisen, så att de som utföra bevaknings arbete understundom
också skola göra tjänst som patrullerande polis och vice versa. Den patrullerande
polisen kan givetvis icke uppträda snygg i den uniform han förslitit ute i
terrängen ridande, gående, cyklande o. s. v.

Under nuvarande av kriget föranledda förhållanden har poliskåren utökats
med varierande antal extra konstaplar. På dessa har uppenbarligen uniformsfrågans
läge haft ett mycket betänkligt inflytande. De anse det av allt att
döma icke lockande att med de blygsamma arvoden som erhållas — omkring
trehundra kronor per månad — gå och vänta på befordran vid kåren i Boden
utan föredraga att söka extrakonstapclstjänster i andra städer. Sålunda slutade
för någon tid sedan två extra konstaplar, och för närvarande är det ytterligare
fyra som söka sig från Boden, varjämte en femte, som genomgår polisskolans
lägre klass, uttagit tjänstgöringsbetyg. Av dessa konstaplar har en del
tjänstgjort mer än ett år i Boden, och ändå föredraga de att på annan ort på
nytt som extra konstaplar räkna befordringstur. För närvarande inneligga också
hos poliskåren endast få ansökningar om erhållande av befattningar som
extra konstaplar. Det är påtagligt att poliskårens rekryteringsmöjligheter undergått
en allvarlig försämring och att stor fara föreligger, att standarden
kommer att sjunka.

De sakkunniga för fästningspolisens omorganisation framhöllo i sitt betänkande,
att lönerna vid fästningspolisen voro för låga för att locka kvalificerade
sökande. Konstapelslönerna höjdes emellertid icke, och med uniformsfrå -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
gans nuvarande läge har en reell försämring inträtt, ty fästningspolispersonalen
åtnjöt förmånen av fri uniform. Att denna förmån icke uttryckligen fastställts
i något lönereglemente synes ej ha lagt hinder i vägen för dess åtnjutande.

Då man säger, att avlöningsförmånerna undergått en väsentlig försämring_i
och med uniformsfrågans nuvarande läge, bör följande framhållas. Den uniformerade
personalen är fördelad i ordnings- och bevakningsavdelning. Jag
har redan nämnt örn cirkulationen mellan bevaknings- och ordningstjänst. Att
denna ställer stora krav på den enskilde polismannens kassa, förstå vi lätt.
I detta sammanhang kanske jag får nämna vad en uniformsuppsättning för
en polisman i Boden kostar. En sommaruniform kostar 275 kronor och en
vinteruniform samma summa, en sommarkappa 259 kronor och en vinterkappa
lika mycket. Dessutom måste ju också Bodenpolisen vid åtskilliga tillfällen
vara klädd i päls. En sådan måste han betala med 348 kronor. Han måste ha
både vinter- och sommarmössor. Dessa kosta tillsammans 50 kronor. Den ridande
polisen måste ju ha särskild skinnskoning på bjrxorna. Det kostar 85
kronor bara det. Slutligen kosta ridstövlarna 110 kronor. Summa blir det
alltså 1 701 kronor, och det är ju ingen liten summa. Räknar man med att personalen
skall betala 70 % därav blir det 1 190 kronor, vilket ju också är en
ansenlig summa.

Det ligger snubblande nära till hands att göra en jämförelse med det sätt
varpå den militära uniformsfrågan är ordnad. Polistjänsten i Boden företer
vissa likheter med militärtjänst. En konstapel vid poliskåren och en sergeant
i det militära äro i stort sett lika avlönade. Konstapeln har något högre begynnelselön
men sergeanten högre slutlön. Den sistnämnde har dessutom en del
andra förmåner, som icke tillkomma konstapeln. Sergeanten får, då han utnämnts
till sin befattning, beklädnadsbidrag med 700 kronor och därjämte 250
kronor i årlig beklädnadsersättning. Dessa belopp äro ju uppenbarligen på lång
sikt tillräckliga för hans ekipering. Sergeanten kan inköpa den uniform han
använder för dagligt bruk från kronans förråd till en ganska billig penning,
en möjlighet, som poliskonstapeln icke har. Poliskonstapeln, som fullgör sin
tjänst i Boden under samma förhållanden som sergeanten, begagnar uniformspersedlar,
som med nuvarande priser draga den summa jag nyss angivit. Det
bör uttryckligen framhållas, att uniformsfrågan i Boden icke är jämförlig med
den på andra orter. Tjänstgöringen kan icke jämföras med den vid någon annan
poliskår i landet. Det säger sig självt, att både geografiska och andra förhållanden
inverka härvidlag. Uniformsåtgången kan knappast jämföras annat än
med militärens.

Innan jag slutar, vill jag framhålla, att jag anser, att det mest allvarliga i
denna fråga är, att enligt vad poliskårens chef konstaterar poliskåren av allt
att döma löper fara att kvalitativt försämras. Det sker en viss flykt från poliskåren,
då man får klart för sig, att man icke längre kan tillgodoräkna sig fri
uniform som en löneförmån.

Jag måste ju göra som den föregående talaren och ansluta mig till reservationen,
ehuru jag hade önskat, att polismännen i Boden hade haft möjlighet att
få denna fråga löst nu.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag tycker, att det är ganska anmärkningsvärt,
att statsutskottet i en fråga som denna går emot vad de sakkunniga föreslagit
och vad Kungl. Maj rt föreslagit i propositionen. Till grund för Kungl.
Maj :ts förslag ligger ju en utredning, baserad på ingående kännedom örn de
särskilda förhållandena, som föreligga i detta fall. Jag kan icke finna, att det
finns någon anledning varför i en sådan här fråga, som ju är en ren bagatell -

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
fråga, statsutskottet skall aase sig böra frångå det förslag som här framlagts.
De anordningar, som föreslås i propositionen, ha ju tillstyrkts av samtliga
myndigheter som tillfrågats bortsett från lönenämnden och statskontoret. Att
dessa myndigheter avstyrka är ju icke något att förvåna sig över. Jag tror
nämligen, att det är sällan man får se, att de icke avstyrka i en fråga av denna
art. Jag tycker, att en fråga av detta slag är väl egentligen icke värd någon
längre debatt i kammaren, och jag anser, att under föreliggande förhållanden
finns det icke någon anledning att frångå det förslag som det ansvariga statsrådet
framlagt. Jag ber därför att få instämma i herr Holmströms yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Från deras sida som nu ha talat
för reservationen har förevarande fråga lagts upp som örn det gäller en lönereglering
för poliskåren i Boden och icke en så pass underordnad sak som den
Kungl. Majit förelagt riksdagen. Jag anser icke, att man kan behandla denna
fråga som en löneregleringsfråga, utan man måste taga hänsyn till vad som
är statsmakternas beslut i den föreliggande frågan och undersöka, örn det kan
finnas någon anledning att nu göra ändring härvidlag.

Jag vill då erinra örn att när vid 1942 års riksdag proposition örn förstatligande
av poliskåren i Boden framlades, förekom icke alls denna fråga örn
någon fri beklädnad. Det som de två första ärade talarna i denna debatt velat
uttolka såsom ett löfte, det löftet kan icke vara givet från Kungl. Maj:ts sida
och icke heller från riksdagens sida, utan man måste därvidlag taga hänsyn
till det spörsmål som här i verkligheten föreligger. Riksdagen har ju beslutat,
att de konstaplar som det här gäller skola överföras till civila avlöningsreglementet
och där hänföras till 10 :e lönegraden. Det är allt vad som i det avseendet
förekommit, och det är från den utgångspunkten som vi ha att se
frågan.

Då har man att se efter vilka bestämmelser i civila avlöningsreglementet,
som alltså skola gälla för ifrågavarande befattningshavare beträffande dea
fråga som här debatteras. Jag nödgas med hänsyn till den uppläggning som
här givits denna fråga och de hårda ord som den siste ärade talaren tillät sig
fälla mot statsutskottet hänvisa till ett par paragrafer i gällande avlöningsreglementet
som dessa befattningshavare ha övergått till. Det är då först § 45.
Där heter det: »Tjänsteman, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd
tjänstedräkt (uniform) eller bära tjänsteteeken eller vars tjänstgöring påkallar
nyttjandet av särskild skyddsbeklädnad, äger genom vederbörande myndighets
försorg bekomma för ändamålet erforderliga persedlar och materialier antingen
med äganderätt, mot särskild ersättning enligt de i 46 § angivna grunderna,
eller, där så prövas lämpligt i fråga örn tjänsteteeken eller skyddsbeklädnad,
såsom lån.» Det är sålunda huvudbestämmelsen, som alltså föreskriver, att
vederbörande myndighet skall tillhandahålla uniformsbeklädnad, därest tjänstemannen
är skyldig att bära sådan i tjänsten, och tjänstemannen skall då erlägga
särskild ersättning härför, för så vitt det icke gäller särskild skyddsbeklädnad,
vilken kan utlämnas såsom lån.

Sedan läser jag ur 46 § civila avlöningsreglementet: »Ersättning för utbekomna
klädespersedlar eller materialier skall motsvara myndighetens självkostnadspris.
I fråga örn tjänsteman, som är pliktig att under tjänstgöring bära
fullständig uniform, skall dock vid ersättningens bestämmande avdragas ett
belopp, motsvarande trettio procent av självkostnadspriset, vederbörande myndighet
likväl obetaget att, där särskilda skäl därtill föreligga, medgiva större
avdrag, dock högst femtio procent av självkostnadspriset.» Det är de bestämmelser
som gälla och som vederbörande befattningshavare lia att lyda under.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)

Till de löften, varom herr Holmström och fru Boman talade, finns icke någon
motsvarighet i avlöningsreglementet.

Nu kan jag förstå, att man i det avseendet tagit fasta på vissa yttranden som
förekomma i den kungl, propositionen. Där säges bland annat följande: »Vid
tiden för poliskårens uppsättande var emellertid polischefen, vilken disponerar
de för poliskåren avsedda anslagen, av den uppfattningen, att förmånen av
fri uniform tillkom kårens befattningshavare. Även om de skäl varå denna
uppfattning vilar icke äro objektivt godtagbara, få de likväl ur polischefens
synpunkt icke anses ogrundade.» Det är alltså allt som förekommit som kan ge
sken av löfte. Men jag tillåter mig ifrågasätta, huruvida riksdagen kan vara
pliktig att infria löften utanför gällande bestämmelser, som eventuellt givits
av en polischef.

För oss i statsutskottet har denna fråga varit mycket enkel. Vi ha sålunda
haft att se, huruvida skäl föreligga att i detta speciella fall frångå gällande
avlöningsreglemente, och på den frågan ha vi måst svara nej. Man kan icke
ur de synpunkter, från vilka vi ha att bedöma frågan, finna, att denna personal
är lågt avlönad i förhållande till andra statens befattningshavare, och man
kan väl heller icke säga, att denna befattningshavargrupp är utsatt för mera förslitning
i fråga örn uniformspersedlar i tjänsten än en hel del andra befattningshavare,
som äro ålagda uniformsplikt och som med stöd av avlöningsreglementets
bestämmelser av vederbörande verk tillhandahållas uniformspersedlar
mot självkostnadspris, med det avdrag av trettio, högst femtio procent, som
reglementet föreskriver. Vi lia sålunda måst se frågan ur denna synpunkt, och
då ha vi för vår del ansett, att skulle man här biträda Kungl. Maj :ts förslag,
skulle det ju innebära, att man i en hel del andra fall skulle få fatta samma
beslut. Hur mycket det då skulle bli kvar av ovannämnda bestämmelser i gällande
avlöningsreglemente, veta vi icke i statsutskottet, och vi ha heller icke
vågat taga ett steg på den vägen.

Den siste ärade talaren framhöll, att alla myndigheter, som ha yttrat sig i
denna fråga utom lönenämnden och statskontoret, ha tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag, och han tilläde, att det förekommer sällan, att lönenämnden och statskontoret
tillstyrka några löneförbättringar. Jag är icke alldeles säker på att
den beskrivning på dessa båda ämbetsverks uttalanden som han skisserat är
riktig, men det lämnar jag därhän. I riksdagen bruka vi emellertid tillmäta
dessa ämbetsverks yttranden den allra största vikt, och det är det som gör, att
statsutskottet i detta liksom i andra fall har ansett sig böra se på vad dessa
yttranden innehålla. Jag tillåter mig också citera ur den kungl, propositionen
vad lönenämnden har sagt i den föreliggande frågan. Bland annat säger lönenämnden
följande: »Genomförande av fri uniformering av förevarande befattningshavare
synes dessutom med hänsyn till sina konsekvenser vara att anse
såsom lönereglering.» Frågan om fri uniformering av den kår det här gäller
är alltså icke en fristående fråga utan en löneregleringsfråga. Då uppkommer
frågan, huruvida man med hänsyn till den ståndpunkt man intar beträffande
statens övriga befattningshavare skall vara färdig att i detta fall fatta ett beslut,
som givetvis måste medföra vissa konsekvenser. Den ärade talarinnan från
norrbottenslänsbänken tillät sig göra vissa jämförelser med uniformsfrågans lösning,
när det gäller militära befattningshavare. Jag vill bara göra en stilla
anmärkning —• det gör jag på grund av mångårig erfarenhet som civil statlig
tjänsteman -— att det mätes med olika måttstock, när det gäller militära befattningshavare
och civila, och den jämförelse som därvidlag av den ärade talarinnan
gjordes kan icke för mig ha någon som helst beviskraft.

Jag måste sålunda, herr talman, yrka bifall till statsutskottets hemställan
i förevarande utlåtande.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
o Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jas förstår mycket väl, att det kan
råda tveksamhet i denna fråga. Hur liten frågan i och för sig än är ha vi
dock inom såväl socialdepartementet som finansdepartementet penetrerat den
under rätt lång tid. Ty hade vi icke gjort det, skulle Kungl.'' Majit naturligtvis
kommit fram tidigare med förslag i syfte att rätta till dessa ting. Det
förslag, som Kungl. Maj :t nu underställt riksdagen, är därför icke något förslag,
som kan betecknas som illa genomtänkt, och som ett förslag, vilket till
sina konsekvenser kan innebära det ringaste hot mot riksdagens rätt att bestämma
vilka löner som helst, örn polisväsendet en gång i tiden blir förstatligat.

Det besvärliga nied polisens löner är att de i huvudsak äro reglerade av
kommunerna. Icke ens stadspolisens löner lia fastställts av Kungl. Majit och
riksdag, utan frånsett statspolischefens och hans assistents löner få vi acceptera
de löner kommunerna fastställa. Beträffande de kommunala lönerna till
polisen gäller en bestämmelse i 8 § polislagen, enligt vilken det åligger polisdistriktet
att dra försorg örn föreskriven uniformering av distriktets personal.
När de sakkunniga hade att ta ställning till frågan om förstatligandet av
fästningspolisen i Boden utgingo de från att 8 § polislagen därvidlag också
skulle aga tillämpning och beräknade därför i omkostnadsanslaget en post
för poliskårens uniformering. Men de förbisågo därvid, att det var nödvändigt
att inhämta riksdagens bemyndigande till det avsteg från det civila avlöningsreglementets
bestämmelser, som denna och andra uniformeringsfrågor nödvändiggöra.
Detta förbiseende är mycket beklagligt, och det får naturligtvis alla
som gjort sig skyldiga därtill, ta på sig. Men det är ganska förståeligt, varlfrån
polischefen. i Boden fått sin uppfattning, ty de sakkunniga hade ju
skrivit att fri uniform skulle finnas, och regering och riksdag gingo ju på
de sakkunnigas förslag i fråga örn anslagssumman: därvidlag gjordes ingen
reservation. Polischefen var i fullkomligt god tro när han försäkrade de sökande
och. dem som skulle förås över från fästningspolisen, att i löneförmånerna
ingick också fri uniform och att det därvidlag rådde samma förhållanden
som inom mångå andra poliskårer. Jag måste säga, att härvidlag råda
ganska säregna förhallanden och att det icke funnits den ringaste risk för
några konsekvenser, örn riksdagen med hänsyn till alla de speciella förhållandena
på detta område betraktat det hela som ett särfall, som icke har någon
prejudicerande betydelse för riksdagens handlande i fortsättningen. Vi
ha väl allesamman litet del i det fel, som begåtts när man fastställt en omkostnadsstat,
där pengar beräknas för en sak, som man icke haft formell rättighet
att låta utgå. Härtill, kommer ju att 8 § polislagen vilselett. Jag tror
uppriktigt sagt, att det varit mindre prejudicerande örn man svalt det hela
utan någon diskussion än att man nu får upp en diskussion i dessa ting
Resultatet måste nämligen bli det, som herr Eriksson i Stockholm säger
sig befara, och det är att det blir fråga örn ändring i avlöningsreglem
en tet. Polismännen i Boden kunna omöjligen finna annat än att regering
och riksdag givit dem lön i 10. lönegraden och fri uniform. Örn nu
riksdagen beslutar, att de icke skola få denna fria uniform, är det naturligt
att de skola komma med ett yrkande på lönereglering, som statsmakterna
fa ta ställning till. Jag vet icke nu vilken ställning man kommer att
intaga, men det är ju klart att frågan härigenom kommer att bli mycket
mera, besvärlig ur prejudikatsynpunkt, än om denna lilla detalj hade kunnat
. undanstökas utan den ganska besynnerliga diskussion, som den nu
blivit föremål för. Jag tilltror mig icke att kunna förmå andra kammaren att
gå emot. ett nästan enhälligt statsutskott, och jag förstår nog, att andra kammaren
liksom tidigare första kammaren kommer att följa statsutskottet. Men

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
kammaren får ursäkta, örn jag tar upp frågan igen och försöker finna en
väg att soulagera dessa polismän för vad de gått miste om. Jag får emellertid
säga, att jag tycker att statsutskottet är betydligt strängare än både allmänna
lönenämnden och statskontoret, som dock skrivit att frågan örn i vad
mån gjorda utbetalningar böra åvila statsverket torde böra upptagas till prövning
efter särskilda framställningar. Man tycker ju att statsutskottet borde
ha föreslagit, att Kungl. Majit skulle få fria händer att betala ut de tusenlappar,
som det här är fråga örn, ty hade man låtit det bero vid vad som
hänt hade det funnits någon möjlighet att frågan icke behövt tagas upp på
nytt. Så ligger denna sak till, och jag vill särskilt understryka, att Kungl.
Maj :t icke gjort sig skyldig till några förhastade åtgärder i denna fråga utan
att densamma blivit mycket noga prövad i både socialdepartementet och finansdepartementet.
Jag tror därför att det varit lika så bra, örn riksdagen i all
stillhet bifallit propositionen.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag har tagit till orda för att ge
till känna den mening, som man i denna fråga hyser inom polisförbundets ledning.
Man har där blivit i hög grad överraskad över detta statsutskottets ställningstagande
och den vändning saken tagit. Man anser, och det enligt min mening
med full rätt, att polismännen i Boden blivit lurade på en förmån, som
tillkommer dem.

Det väsentliga i denna fråga är att 1942 års riksdag beslöt, att polispersonalen
i Boden skulle vara placerad i 10. lönegraden och ha fri beklädnad. När
tjänsterna annonserades till ansökan lediga kungjordes dessa förmåner och
kommo till tillämpning under åren 1943 och 1944. I propositionen heter det,
att efter 1943 års riksdagsbeslut ytterligare överväganden gåvo till resultat att
bestämmelserna om tjänstedräkt i 45—47 §■§ civila avlöningsreglementet skulle''
utan jämkning gälla för befattningshavarna vid poliskåren i Boden. Denna
tvärvändning ger mig anledning att fråga, varför man icke i stället tytt sig till
8 § polislagen, som föreskriver att polispersonalen i allmänhet skall ha fri beklädnad.
Jag tycker icke att det är riktigt att man förfar såsom man gjort
i detta fall och att statsutskottet icke är försvarat med sitt resonemang i frågan.
Om man nu vill ändra avlöningsvillkoren för dessa befattningshavare — vilket
jag ingenting har emot — skall man icke göra det så där utan vidare i form
av en lönesänkning, vilket är det faktiska förhållandet i detta fall. Anser man
att personalen skall själv betala sin beklädnad, bör man rättvisligen flytta upp
dessa tjänster i 11. lönegraden, vilket skulle motsvara de löneförmåner, som
förespeglades vederbörande, då de sökte tjänsterna i fråga.

Herr talman! Jag har icke heller någon förhoppning örn att kunna ändra
något i vad statsutskottet företagit sig i detta fall, men jag har all anledning
att ge vederbörande befattningshavare rätt i, att statsutskottet i denna sak
icke handlat på ett sätt, som vederbörande kunna anse sig ha rätt att fordra.
Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det förefaller som örn det nu är
rätt så länge sedan föredragande statsrådet, som nyss talade här, deltog i arbetet
inom statsutskottets tredje avdelning. Han har nämligen tydligen glömt
de erfarenheter, som man där får göra, nämligen att det icke går för sig att
så där utan vidare slopa en avlöningsbestämmelse utan att en sådan åtgärd för
med sig konsekvenser, som man också får vara beredd att ta. Statsrådet menade,
att detta var en mycket enkel fråga, som ingen skulle ha märkt, örn man icke
börjat tala örn den. Nej, herr statsråd, folk märker nog vad vi göra här i riksdagen,
även örn vi icke tala örn det. Så lekande och lätt kan man icke komma

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader. (Forts.)
ifrån konsekvenserna av ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag i denna fråga som
statsrådet ville göra gällande.

Herr statsrådet tyckte, att statsutskottet kunde lia skrivit något sådant som
att man ville låta bero vid de gjorda utbetalningarna. Men jag tycker icke, att
statsutskottet bör gå händelserna i förväg på det sättet. Vi få väl så små•ningom,
förmodar jag, ta ställning till frågan örn polisväsendets förstatligande.
Jag upprepar vad jag tidigare sagt, nämligen att dessa befattningshavare
gått in på de för dem gällande avlöningsbestämmelserna. Jag tycker nog också
för min del, att både polischefen och poliskonstaplarna borde vara så tränade
i att läsa författningar att de borde veta innehållet i de avlöningsbestämmelser
under vilka de lyda. Vad som i det avseendet anförts är icke enligt
min mening någon förmildrande omständighet så att säga. Statsutskottet
har med sitt ställningstagande närmast velat hävda, att gällande bestämmelser
skola följas i detta fall som i andra.

Herr Olof Nilssons i Göteborg anförande föreföll mig vittna örn, att han icke
var riktigt väl insatt i frågan. Han menade att man i stället för att tillämpa
avlöningsreglementets bestämmelser skulle se efter vad 8 § polislagen stadgar.
Enligt referat i den kungl, propositionen åligger det enligt denna paragraf polisdistrikt
»bland annat att draga försorg örn föreskriven uniformering av
distriktets polispersonal. Härvid står det distriktet fritt att välja mellan att
tillhandahålla uniformspersedlar in natura och att ålägga befattningshavarna
att själva anskaffa sådana mot särskild beklädnadsersättning eller mot det
att lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyldighet. Det vanligaste
torde vara att särskild beklädnadsersättning utgår. Ersättningen skall motsvara
kostnaden för föreskrivna uniformspersedlar och dessas underhåll ävensom
för erforderlig nyanskaffning». Jag tycker icke att innehållet i denna paragraf
på något sätt strider mot den rättstillämpning, som statsutskottet i detta
fall vill hävda. Civila avlöningsreglementet innehåller ju bestämmelser örn bruttolön,
men också bestämmelser örn att därest viss personal har beklädnadsskyldighet
skall vederbörande verk se till att personalen får uniform, därvid
avdrag å lönen skall ske efter vissa grunder. Detta är ungefär samma bestämmelser,
som enligt polislagen gälla för polisdistrikten. Det finns sålunda ingen
anledning, synes det mig, att klandra statsutskottet för bristande konsekvens
i detta avseende. Ty den här saken är fullkomligt klar. Statsutskottet har
föreslagit, att dessa befattningshavare skola ha lön i 10 :e lönegraden enligt
civila avlöningsreglementet och övriga förmåner i enlighet med detta reglementes
bestämmelser i övrigt.

Det är bara den ståndpunkten, som statsutskottet i nuvarande stund hävdar,
och jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Bara några få ord!

Med anledning av den ärade statsutskottsrepresentantens yttrande vill jag
erinra örn att jag i mitt föregående anförande uttalade den meningen, att om
man nu av avlöningsreglementstekniska skäl inte vill ge den här ifrågavarande
personalen fri uniform, så borde man ha givit diar kompensation därför i form
av en uppflyttning till lönegrad A 11. Jag tycker därför att herr Eriksson i
Stockholm inte längre behöver tala så mycket orri den fria uniformen, vilken
synbarligen är någonting förhatligt för honom.

Herr Nilsson i Göteborg var inne på precis samma sak. Jag vill därför erinra
örn att jag i mitt första anförande framhöll, att motsvarande personal vid
flottans stationer ,i Stockholm och Göteborg samt vid Karlsborgs fästning lia
lön enligt lönegrad A 10 plus fri uniform. Man måste därför förstå att personalen
i Boden, vilken ju — som jag sade — har en betydligt mer klädesslitande

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

ifotion angående
restitution
av
tull för vissa
partier till
kaffesurrogat
avsedda sockerbetor
och
cikorierötter.

Anslag till Polishåren i Boden: Omlcostnader. (Forts.)
tjänst på grund av de stora områden, som den måste bevaka, inte kan begripa,
att den skall vara sämre ställd i avlöningshänseende än samma personal vid
övriga fästningar.

Jag ber så att få framföra mitt vördsamma tack till herr statsrådet Erlander
för hans klarläggande uttalande och särskilt för vad han säde örn att han kände
sig föranlåten att ta upp saken till övervägande. Det ger mig förhoppning örn
att det skall redas upp. Jag skall därför inte nu trassla till situationen genom
att begära votering. Jag tror det bästa, som sker, är att frågan får bli
föremål för herr statsrådets övervägande.

Jag har velat deklarera detta såsom en motivering för att jag inte kommer
att begära votering.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag nödgas säga ett par ord till
herr Holmström.

Herr Holmström menade att statsutskottet hade bort vara konsekvent och när
det nu avstyrker Kungl. Maj:ts förslag i stället föreslå en uppflyttning till
lönegrad All. Men statsutskottet har inte här ansett sig kulma företaga någon
allmän omprövning av frågan om vilket läge i lönehänseende som är det rätta
för denna grupp av befattningshavare jämfört med andra grupper. Den saken
får väl bli föremål för prövning i ett vidare sammanhang. Jag kan emellertid
erinra örn att i proposition nr 342 till 1942 års riksdag, där lönegradsplaceringen
för dessa befattningshavare fastställdes, citeras ett uttalande av lönenämnden
av följande lydelse: »I fråga om löneställningen för övrig polispersonal har
lönenämnden — med hänsyn till angelägenheten att erhålla en fullgod rekrytering
— funnit lönegradsplaceringarna motiverade.» Denna formulering
visar att lönenämnden närmast ansåg lönegrad 10 vara i högsta laget för dessa
befattningshavare även utan någon som helst rätt till en sådan naturaförmån
som beklädnad.

I detta läge har det, förefaller det mig, inte alls funnits anledning för statsutskottet
att nu pröva lönefrågan i dess helhet.

När herr Holmström vidare talar om motsvarande personalgrupper vid vissa
fästningar och truppförband, så vill jag i ali stillhet erinra örn att dessa befattningshavare
icke lyda under det civila avlöningsreglementet, som ju är det
som vi här diskutera.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 146, i anledning av väckt motion angående
restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor
och cikorierötter.

I en inom andra kammaren av herrar Henriksson och Holmström väckt motion
(II: 256) hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att tull för de
partier sockerbetor respektive cikorierötter, som omnämnas i generaltullstyrelsens
yttrande av den 26 april 1944, skall, i den mån visas, att varan icke före

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Motion angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och cikorierotter. (Forts.)
införseln undergått sådan behandling, att den kan användas såsom kaffesurrogat
och ej utan rostning använts som kaffesurrogat, utgå efter tulltaxenummer
46 med allenast 5 kronor per 100 kilogram samt att för högt betalad tull med
15 kronor per 100 kilogram skall restituera^ till varuägarna».

Utskottet hemställde, att motionen II: 256 ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Mannerskantz, Holmström och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen och således hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen II: 256 besluta, »att tull
för de partier sockerbetor respektive cikorierötter, som omnämnas i generaltullstyrelsens
i motionen åberopade yttrande av den 26 april 1944, skall, i den mån
visas, att varan icke före införseln undergått sådan behandling, att den kan
användas såsom kaffesurrogat och ej utan rostning använts som kaffesurrogat,
utgå efter tulltaxenummer 46 med allenast 5 kronor per 100 kilogram samt att
för högt betalad tull med 15 kronor per 100 kilogram skall restibuerås till varuiigarna».

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Henriksson: Herr talman! Allt mänskligt har ju sina brister. Fel
kunna begås. Inte ens statstjänstemän eller statliga ämbetsverk äro ofelbara.
Men örn ett fel eller ett misstag bär begåtts, så bör man i ett rättssamhälle och
inom ett ordentligt fungerande demokratiskt system både ha vilja och förmåga
att rätta till vad som fallerat.

Det fall, som här föreligger till behandling och som även föregående år var
föremål för riksdagens prövning, är av rätt stor principiell betydelse. Det har
påpekats, hurusom ett statligt ämbetsverk, i detta fall kungl, generaltullstyrelsen,
vid utövandet av sitt ämbete har gjort en felbedömning, som förorsakat
rätt betydande ekonomiska förluster för åtskilliga samhällsmedborgare. Då
genom särskilda omständigheter de vanliga vägarna att få en rättelse till stånd
ha varit stängda, har frågan förts fram för riksdagen, som har möjlighet att
objektivt pröva själva rättsfrågan och vidtaga rättelse, även om paragrafsystemet
skulle Ira gått i baklås.

Vad har då utskottet gjort för att skaffa sig en objektiv uppfattning om fallet?
Jo, utskottet har infordrat yttrande från generaltullstyrelsen och enbart
från generaltullstyrelsen, som ju är det ämbetsverk som anmärkningen riktar
sig emot. Det är ju också mänskligt, att den felande parten i en sådan situation
försöker hävda att något fel inte har begåtts. Så skedde i det yttrande, som
generaltullstyrelsen i fjol ingav till statsutskottet, och på det grundade utskottet
sitt ståndpunktstagande, som sedan godkändes av riksdagen. Även i
är, när motionen kommer tillbaka, infordras yttrande enbart från generaltullstyrelsen.
Denna gång lia emellertid motionärerna tillhandahållit utskottet en
del annat material, såsom utlåtanden från annan officiell myndighet, ägnade
att belysa frågan, men dessa utlåtanden finnas inte ens redovisade i utskottets
utlåtande.

Jag har till att börja med velat framföra dessa allmänna synpunkter på frågan
och skall nu i korthet erinra örn hur själva saken ligger till.

Det har varit så att vissa importföretag, som samtidigt sysslat mod tillverkning
av kaffesurrogat, ha från Danmark importerat torkade skurna sockerbetor,
vilka använts såsom råvara vid tillverkningen av kaffesurrogat. Vid tullbehandlingen
här i landet av dessa sockerbetor har det varit två olika tulltaxenummer,
som kommit i tillämpning. Det ena bär rubriken »torkade och skurna

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 22. 6

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Motion angående restitution ai; tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och cikorierötter. (Forts.)
sockerbetor» och upptar en tull på 5 kronor. Den andra rubriken heter »kaffesurrogat»,
och där är tullsatsen 20 kronor. Det är uppenbart att när riksdagen
på sin tid fastställde dessa rubriker och tullsatser, var det avsikten att den
lägre tullsatsen skulle gälla för råvaran och den högre tilllsatsen för färdig
produkt.

Nu har det emellertid förekommit, att de sockerbetor, som importerats. Ira
visat varierande färg, beroende på lättare eller hårdare torkning. Det har dock
enbart varit fråga örn en torkning. Vid tullbehandlingen har man då
gjort den felbedömningen, att man, när det varit fråga örn hårdare torkade betor,
vilka fått en mörk färg, har tulltaxerat dem såsom kaffesurrogat till 20
kronor. Det är att märka att dessa betor dock inte ha kunnat användas såsom
färdigt kaffesurrogat, utan fortfarande äro en råvara. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att torkningsproceduren sker vid en relativt lag temperatur,
lägre än 100 grader, och därigenom inträder inte någon förändring i betornas
sammansättning. Vid röstningen upphettas däremot varan till en temperatur
av omkring 175 grader, och då sker en kemisk förändring, som gör betorna användbara
i den färdiga produkten.

Den springande punkten är alltså örn det är fråga örn en råvara eller en färdig
produkt, ty med hänsyn härtill skall tullen utgå.

Första gången, som man på sina håll tog ut den högre tullsatsen, var 1942.
Importörerna överklagade detta, och ärendet gick till Kungl. Majit, d. v. s.
regeringsrätten, som fastställde den tulltaxering, som hade gjorts av tullen.
Redan 1943 var det en del importörer, som återigen överklagade, och då
gick regeringsrättens utslag i den riktningen att den lägre tullsatsen skulle
gälla. Under mellantiden hade andra importörer, med hänsyn till det utslag
som tidigare lämnats, underlåtit att överklaga, och de kommo på det sättet
att utestängas från den vanliga möjligheten att erhålla rättelse.

Går man till generaltullstyrelsens yttrande, så säger generaltullstyrelsen på
ett ställe följande: »Motionärerna uppgiva, bland annat, att för hårt torkade
betor få en mörk färg, som gör, att de vid ytlig besiktning kunna förväxlas
med rostade betor. I anledning härav vill styrelsen framhålla, att prov å de
införda varorna blivit undersökta i stor utsträckning i tullverkets huvudlaboratorium
och i vissa fall även av särskild sakkunnig.» Men man får inte
veta någonting örn till vilka resultat dessa undersökningar ha lett. Emellertid
har jag framför mig ett intyg från statens institut för folkhälsan ■—intyget
har varit företett för utskottet men finns inte omnämnt i utskottets utlåtande
— rörande de undersökningar, som institutet gjort av fem prover sockerbetor.
Fyra av dessa prover ha bestått av torkade betor med olika torkningsgrad,
örn jag får använda det uttrycket, och det femte provet har varit rostade
betor. I intyget från statens institut för folkhälsan kallar man, när man
räknar upp proven, det första för ljusa (lättorkade) sockerbetor, det andra
för medelljusa, det tredje för betor med över medelhård torkning, det fjärde
för mörka (hårt torkade) och det femte för torkade och rostade. Beträffande
dessa prov säger nu institutet, att det första och andra »ägde betliknande
lukt och smak», att det tredje och fjärde »ägde betliknande och bränd lukt
och smak» samt att det femte »ägde karamellartad lukt och aromatisk, karamellartad
smak. Lukt och smak av betor var knappast märkbar.» Här ha
vi alltså, såvitt jag kan se, fått tydligt ådagalagt vad som är den väsentliga
skillnaden mellan råvara och färdig produkt, och det bör ju vara utgångspunkten
när det gäller tullbehandlingen.

Men det är inte nog med att man från tullverkets sida vid något tillfälle
till äventyrs skulle ha gjort en felbedömning av en vara, som varit hårt rostad,

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Motion angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och cikorierötter. (Forts.)
utan det tiar t. o. m. inträffat när det gällt torkade sockerbetor från samma
leverantör, vilka tillhört samma parti och kommit i samma vagn på samma
dag men haft två olika mottagare, att den ene mottagaren fått sina sockerbetor
taxerade efter en tull av 5 kronor och den andre efter en tull av 20
kronor. Man måste, herr talman, ställa sig ganska frågande till örn ett sådant
förfaringssätt överhuvud taget kan sakligt motiveras.

En importör, som har skrivit till Kungl. Maj :t i denna fråga, säger i skrivelsen
följande: »Partiet som inkommit under nr Ac 91465 i vagn D.S.B.
58018 utgjorde tillsammans 278 säckar torkade och skurna sockerbetor, varav
vårt företag förtullade 134 säckar, som efter avgörande hos kungl, generaltullstyrelsen
taxerades under nr 313 under det att resterande 144 säckar, som
förtullades av en annan mottagare, taxerades under nr 101. Vi bifoga tullklareringsattesterna
på dessa båda partier, varav den olikartade tullklareringen
framgår. Dessutom närsluta vi ett särskilt intyg från säljarna, som
styrker att det i vagnen D.S.B. 38018 inlastade partiet levererats av samma
torkeri samt har undergått fullkomligt lika torkning.»

Jag förmenar, herr talman, att det genom de faktiska sakuppgifter, som
sålunda framlagts, tydligt ådagalägges att man från tullverkets sida har
gjort en felbedömning vid taxeringen av dessa varor, varigenom en hel del
medborgare ha fått sina intressen trädda för nära. dag vill nämligen påpeka
i detta sammanhang, att när priskontrollnämnden har fastställt kalkylerna
för försäljningen av de färdiga kaffesurrogaten, så har i dessa kalkyler endast
fått ingå en tullsats av 5 kronor, vilket ju är det riktiga med tanke
på att det är en råvara, som ligger till grund för den färdiga produkten.
Men tullverket har tagit ut en tull på 20 kronor i vissa fall, och skillnaden,
15 kronor, lia alltså vederbörande importörer fått vidkännas såsom en förlust.

Jag måste för min del anse, att när det så klart och tj^dligt framgår att
det föreligger en felbedömning och därmed en felaktighet i rättsbehandlingen,
så bör man också söka gottgöra vad som brustit. Ått i detta sammanhang
rida på paragrafer och formaliteter, tycker jag inte är särskilt lämpligt, och
framför allt förefaller det mig rätt egendomligt, att hela ställningstagandet
från utskottets sida skall byggas på ett utlåtande av det ämbetsverk, mot
vilket kritiken riktas och som naturligtvis vill hävda sin prestige och dessutom
bespara sig det extra arbetet med att rätta till de felaktigheter, som lia
förekommit.

Herr talman! Med det anförda hemställer jag om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

T detta anförande instämde herrar 7Johnström och Birka.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Såsom den ärade motionären nyss
anförde hade vi en ganska lång debatt i denna fråga vid föregående års riksdag.
Då emellertid ärendet nu återkommer nödgas jag, som har att företräda
statsutskottets majoritet, taga upp frågan ur samma synpunkter .som då. Jag
nödgas sålunda erinra örn vad som i saken förefallit. Jag har nämligen i det
avseendet en något annorlunda syn på händelseförloppet än motionären har
enligt vad som framgick av den skildring, han nyss lämnade.

Genom regeringsrättens utslag den 10 juni 1942 fastställdes generaltullstyrelsens
beslut att tulltaxera vissa partier sockerbetor och cikorierötter enligt
tulltaxenr 140, alltså med 20 kronor för 100 kg. Genom regeringsrättens utslag
den 20 januari 1943 förklarades, att vissa andra partier skulle taxeras efter
tulltaxenr 46 nied 5 kronor för 400 kg.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Motion angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och ellior ier ött er. (Forts.)

Såsom motiv för att motionärerna dråsa en sådan tillämpningsfråga som
den förevarande under riksdagens prövning anföra motionärerna, att regeringsrätten,
som är högsta domstol i sådana ärenden, genom det senare utslaget ändrat
den i det tidigare utslaget intagna ståndpunkten. Åtskilliga importörer, menar
man, litade på att den först intagna ståndpunkten var den slutgiltiga
och underläto för den skull att överklaga beslut örn tulltaxering efter tulltaxenr
140. De böra nu få restitution, mena motionärerna, helst som de icke
kunna få igen vad de erlagt för mycket i tull genom att höja priserna på den
färdiga produkten. Innebära de senare utslagen av regeringsrätten då ett ändrat
ståndpunktstagande från dess sida? Jag återkommer senare till den frågan.
Först skall jag emellertid beröra motionärernas motivering och deras yrkande.

Omprövningen i tulltaxehänseende skall enligt motionen avse de partier,
som omnämnas i generaltullstyrelsens yttrande den 26 april 1944. Detta yttrande
innehåller en tablå, som upptager alla under tiden 1/’i 1942—31 is 1943
enligt tulltaxenr 140 förtullade varupartier, alltså bland annat partier, för
vilka tulltaxeringen vann laga kraft innan importören kunde få kännedom
örn regeringsrättens första utslag den 10 juni 1942. Det kan icke åberopas
någon giltig anledning varför dessa skulle få tulltaxeringen omprövad. Denna
tablå upptager vidare partier, vilka varit föremål för regeringsrättens prövning.
Det är tydligen meningen, att riksdagen, skall korrigera regeringsrätten
i en tillämpningsfråga. Vidare upptager förteckningen vissa partier, beträffande
vilka klagan förts ända upp till Kungl. Majit men inte kunnat upptagas
till prövning därför att besvären inkommit för sent. Beträffande dessa är
det alltså meningen att riksdagen skall återställa försutten klagotid.

Vad slutligen övriga partier angår är det möjligt att kännedom om regeringsrättens
beslut varit bidragande orsak till att tulltaxeringen ej överklagats. Beträffande
dem kan det vara av intresse att undersöka örn regeringsrättens senare
utslag innebär ändrat ställningstagande från dess sida.

Först skall ytterligare en fråga, som avser yrkandet, beröras. Motionärerna
vilja, att den högre tullen skall restitueras »i den mån visas, att varan icke
före införseln undergått sådan behandling, att den kan användas såsom kaffesurrogat
och ej utan rostning använts som kaffesurrogat». Enligt författningen
gäller icke denna maxim för avgörandet av frågan efter vilken tulltariff varan
skall förtullas. Icke heller finns denna maxim uttalad i något av regeringsrättens
utslag. Kan den ändå anses vara godkänd i praxis? Antagligen icke. Generaltullstyrelsen
yttrar härom — och i detta ämne måste styrelsen helt naturligt
yttra sig med största försiktighet — att »styrelsen icke är helt övertygad
om att en sådan föreskrift helt överensstämmer med innebörden i de av Kungl.
Majit den 20 januari 1943 meddelade utslagen».

Motionärerna utgå från att det finns en påtaglig skillnad mellan å ena sidan
enbart torkade och å andra sidan torkade och rostade betor. Statsutskottets
tredje avdelning har ett intyg från den sakkunnige, som generaltullstyrelsen
anlitat i ärendet, nämligen professorn i botanik och farmakognosi vid farmaceutiska
institutet Gösta Edman. Av intyget framgår, att någon dylik skillnad
inte finns. Man kan inte tala om annat än en gradskillnad, där graden av torkning
och rostning får bestämma innehållet av omdömet. Denna grad visade sig
i de olika prov, som insänts till professor Edman, vara mycket ojämn även inom
ett och samma parti. Av praktiska skäl fann sig Edman nödd att föreslå, att
alla partier, även de som uppenbarligen voro enbart torkade, borde tulltaxeras
som kaffesurrogat, örn de voro avsedda att användas till kaffesurrogat. På
grund av detta omdöme torde generaltullstyrelsen lia skärpt sin praxis, och det

Onsdagen flen 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Motion angående restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
sockerbetor och cikorier otter. (Forts.)
synes vara denna skärpta praxis inom styrelsen som blev korrigerad genom
regeringsrättens senare utslag. Detta senare utslag avsåg andra partier än det
första utslaget, och de undersökningar utskottet kunnat göra för att få svar
på frågan, om regeringsrätten ändrat ståndpunkt från juni 1942 till januari
1943, ha givit till resultat, att det förefaller högst otroligt att så skulle vara
fallet.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att när man tillfrågade personer, som
känna arbetet i regeringsrätten, huruvida detta senare utslag skulle anses innebära
en ändrad praxis beträffande tulltaxeringen, ha de blivit synnerligen förvånade
och sagt: det är andra varupartier, som underställts oss till omprövning
i tulltaxehänseende i det senare fallet än i det förra fallet. När nu frågan
ligger så till, förefaller det mig vara synnerligen omöjligt för riksdagen att
kunna fatta ett beslut, som innebär en korrigering av myndigheternas beslut
i själva sakfrågan.

Motionären var missbelåten med att statsutskottet i anledning av årets
motion inte hade infordrat yttranden från andra håll än från generaltullstyrelsen.
Statsutskottet hade ju, som han upplyste örn, fått intyg från statens
institut för folkhälsan, vilka han för sin del ansåg vara mycket belysande.
Jag måste emellertid för min del säga, att jag inte kan tillmäta dessa intyg
någon beviskraft. Det framgår ju inte alls om de prov som företetts verkligen
importerats i det skick, vari de nu ha underställts institutet för folkhälsan för
prövning. Det framgår inte ens, att provet överhuvud taget tillhört de förtullade
partierna, och långt mindre, hur det vid en eventuell förtullning blivit
tulltaxerat. övriga intyg avse att visa, att tulltaxans tillämpning varit ojämn,
så att olika delar av ett och samma parti av de lokala myndigheterna förtullats
efter olika tariffer. Misstag av sådan art äro avsedda att undanröjas besvärsvägen
i den mån de förekomma.

Jag kan tillägga, att vi genom de provsortiment, som generaltullstyrelsens
föredragande förevisade för oss i statsutskottets tredje avdelning förra året,
blevo fullt på det klara med att den rostning, varom motionärerna här tala,
kan ha olika verkningsgrad. Det är väl detta, som i sin tur påverkat tulltaxeringen
i det förevarande fallet. Jag betraktar det såsom fullständigt otänkbart,
att riksdagen skulle kunna fatta ett beslut av det innehåll, som motionärerna
påyrka. Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att yrka bifall till statsutskottets
hemställan i det föreliggande utlåtandet.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag måste säga, att det förefaller mig vara
en betydande svaghet, att hela argumenteringen måste byggas upp på formalistiska
petitesser. Ty det var ju till största delen genom att anföra sådana,
som utskottets ärade talesman ville försvara utskottets ställningstagande. Mig
förefaller det som örn själva grundfrågan är ganska klar och att det sedan
gäller att finna en vettig väg att gå. Om vi motionärer kanske inte ha kunnat
överblicka alla dessa formaliteter, skulle ju utskottet med dess större resurser
i det hänseendet haft möjlighet att anvisa den lämpligaste vägen, därest
det haft verklig vilja att rätta till ett inom förvaltningen begånget fel.

Härmed förklarades överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Nr 22.

Ousdagen den 23 maj 1945 em.

Motioner angående
importförbud

beträffande
amerikansk!
fläsk.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 39, i anledning av väckta motioner
angående importförbud beträffande amerikanskt fläsk.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Liedberg: Herr talman! Det är inte min avsikt att hålla något längre
begravningstal över denna motion, som bevillningsutskottet inte har funnit
sig kunna tillstyrka. Det må dock tillåtas mig att anföra ett par fakta, som
ha legat till grund för motionärernas yrkande och i alla händelser bestyrka,
att det kan ligga en ganska förnuftig mening i detta.

Jag vill först fästa uppmärksamheten på vad generaltullstyrelsen har yttrat
i sitt utlåtande över motionen. Det heter där: »Därest importförbud funnes
påkallat, torde i första hand det i kungörelsen den 9 december 1898 stadgade
undantaget, i vad det avser amerikanskt fläsk som inkommit från av
svinpest smittat land, böra upphävas.» Motionen avser alltså inte att införa
något egentligt nytt utan endast att avskaffa ett en gång infört undantag från
normalbestämmelserna.

Medicinalstyrelsen säger i sitt yttrande bl. a. följande: »Ur de synpunkter,
styrelsen hade att företräda, ansåge sig styrelsen böra tillstyrka bifall till
motionerna i så måtto, att det ifrågasatta förbudet komme att omfatta döda
svin eller delar därav från land eller del av land, som vore förklarat smittat
av svinpest och svinlamhet.»

Kommerskollegium, som är tveksamt i sak, påpekar i sitt utlåtande, att den
importerade mängden amerikanskt fläsk rört sig örn cirka 1 000 ä 2 000 ton
årligen. Det kan vara anledning att fästa uppmärksamheten på att mängden
icke har någon betydelse i och för sig. Det gäller nämligen i detta sammanhang
icke något större jordbruksintresse. Kommerskollegium säger vidare:
»Importen hade huvudsakligen skett från Amerikas förenta stater, Argentina
och Brasilien. Av dessa länder hade de båda förstnämnda under denna tid varit
förklarade smittade av svinpest. . .» Det är alltså i själva verket något ganska
uppseendeväckande, att man mot de gällande normala stadgarna vidmakthåller
ett undantag, varigenom man tillåter en införsel av fläsk från ett av svinpest
smittat land, något som eljest anses vara vådligt- i flera hänseenden.

Jag måste uttrycka min belåtenhet med en del av utskottets motivering i
och för sig, även om jag inte kan vara lika belåten med klämmen. Utskottet
säger bl. a.: »Utskottet anser vidare, att, innan en så genomgripande åtgärd
som ett importförbud företages, andra möjligheter att avvärja en för det
svenska jordbruket och hela vår folkhushållning så allvarlig fara böra undersökas.
» Detta uttalande bekräftar endast, att det faktiskt är en allvarlig
angelägenhet, det här rör sig om. Det gäller en smitta, som medför epizootier
av det mest ödesdigra slag. Man vill från utskottets sida undersöka andra
möjligheter att bekämpa denna fara. Jag vågar, ärade kammarledamöter, försäkra,
att hade motionärerna kunnat utfinna och föreslå några dylika åtgärder
skulle vi givetvis ha valt den vägen. Detta ha vi emellertid inte mäktat
göra, och jag betvivlar faktiskt, att det finns någon annan utväg än att undvika
import från de länder, varifrån smittan kommer.

Det torde väl knappast löna sig att ställa något yrkande mot ett enhälligt
utskott. Jag vill därför endast uttala den förhoppningen, att utskottets relativt
stora optimism inte må befinnas vara obefogad utan att man må hitta
dessa medel, som man tror sig kunna finna, och att utskottets negativa inställning
inte kommer att resultera i en om inte katastrofal så dock för vår
produktion synnerligen menlig smitta och farsot här i landet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av väckt motion
om tullfrihet beträffande hörapparater för lomhörda m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av Kungl. Godkännande
Maj :ts proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Island traffad
handelsöverenskommelse. island träjfa-i

hanielsöver Efter

föredragning av utskottets hemställan yttrade: mskommelse.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det handelsavtal, som genom
Kungl. Maj :ts proposition nr 275 underställts riksdagens prövning, har blivit
tillstyrkt av utskottet utan några som helst kommentarer. Jag har, herr talman,
inte något annat yrkande att framställa än utskottet. När departementschefen
nu emellertid förelagt detta handelsavtal för riksdagen, kanske det
kunde vara lämpligt att framföra några synpunkter.

Den landsända jag representerar är i betydande utsträckning berörd av ett
handelsavtal sådant som det nu föreslagna. Det är givetvis alltid en avvägningsfråga,
huru ett handelsavtal skall konstrueras. Som regel bruka väl
svenska producentintressen i första hand känna sig berörda av de importbestämmelser,
som ett handelsavtal inrymmer.

Det gäller emellertid denna gång inte enbart sådana förhållanden. Saken
ligger så till, att särskilt det svenska västkustfisket är berört både av den
föreslagna exporten och importen och av en del andra förhållanden, som gälla
svenska fiskares arbetsmöjligheter i närheten av Island. När det gäller exporten
har ju Sverige för närvarande en stor beställning av fiskebåtar från Island.
45 stycken stora båtar äro redan beställda, och dessa beställningar äro
placerade vid svenska varv framför allt på västkusten. I detta handelsavtal
förutsättes nu möjligheten av en beställning på ytterligare 55 fiskebåtar. De
arbets- och inkomstmöjligheter, som sådana beställningar medföra, äro naturligtvis
på många sätt glädjande. Saken har emellertid flera sidor, och det
finns en annan sida, som en smula berör våra fiskare. Ifall denna beställning
av fiskebåtar från Island tar en sådan omfattning, att de svenska småvarven
bli så fullbelagda med dessa beställningar, att man inte hinner göra någonting
mera, så uppstå givetvis svårigheter för de svenska fiskarena i den män som
de behöva beställa båtar eller få båtar reparerade. På detta sätt ligger det
nog till för närvarande. Det kräves övertidsarbete för att varven skola hinna
med någonting annat än dessa utländska beställningar. Det blir dessutom
för närvarande en ganska hård konkurrens örn de begränsade materialtillgångarna,
framför allt när det gäller ekvirke. I en artikel i tidskriften »Svensk
Utrikeshandel» berör en skribent detta problem. Jag ber att få återge några
räder ur hans framställning. Han säger: »De isländska, fordringarna om dimensioner
och virkeskvaliteten äro så stora, att varven i mångå fall lia betydande
svårigheter med ptt skaffa fram material. Således vilja isländarna icke
frångå kravet på att byggnadsmaterialet skall vara helt av ek. ^ Såsom bekant
Ilar vårt ekbestånd avsevärt decimerats, och man kan icke såsom under
normala tider importera ekvirke från Åland. Virkesanskaffningen är sålunda
en ganska krånglig faktor.» Nu är det emellertid möjligt för oss icke blott
att exportera nya fiskebåtar utan även att sälja äldre begagnade fiskebåtar,
och förfrågningar om inköp av sådana lära förekomma i viss utsträckning.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.
(Forts.)

En sådan försäljning från svensk sida förutsätter emellertid, att den svenska
fiskeflottan till en viss grad kan förnyas. Dessa förhållanden göra, att man
från fiskarhåll känner en smula oro för att alltför stora beställningar skola
helt lägga beslag på de svenska varvens arbetskapacitet och materialtillgångar
samt göra det svårt för dem att förnya fiskeflottan och få reparationer utförda
till skapliga priser.

När det gäller den import av sill, varom här träffats avtal, skall jag icke
beträffande den nu föreliggande kvantiteten göra några erinringar, men det
kan kanske finnas anledning att i detta sammanhag påminna om att den svenska
fiskeflottans framtida möjligheter att skaffa fram islandssill säkerligen äro
betydligt mycket större för framtiden än de voro före kriget. Detta på grund
av tillgången till större och bättre båtar samt bättre utrustning i övrigt. Det
förefaller därför, som örn vi hade beträffande fisktillförseln en sådan kapacitet
i fortsättningen, att svenska fiskare utan tvivel komma att möta mycket
stora avsättningssvårigheter. Då man förutom en förbättrad fiskeflotta också
kan räkna med en stark tillväxt av fiskbeståndet, vilket gör det möjligt att få
stora fångster, är det klart, att avsättningsproblemet därigenom kompliceras.
Örn jag minns rätt, var det senast i går en sådan stor tillförsel, att livsmedelskommissionen
fick ta hand om 5 000 lådor fisk, trots att endast en liten del av
fiskeflottan varit ute.

Det som framför allt är av intresse är emellertid, vad som här förekommit
beträffande de svenska fiskarenas rättigheter eller brist på rättigheter att stödja
sig på isländska hamnar. Hittills ha islänningarna följt den linjen, att svenska
fiskare väl fa ga i land i hart väder för att rädda liv och båtar, men de
ha icke fått^ vidtaga några som helst åtgärder för att sköta sina redskap eller
lagra vara pa sin fångst. Vi fa kanske utförligare upplysningar örn den saken
i fortsättningen av debatten. Man har icke ens fått hänga upp sina fiskredskap
till torkning på den egna båten, när man legat i isländsk hamn. Man får icke
laga en tunna, som gått sönder, eller överhuvud taget syssla med någonting
för att taga vara på redskap och fångst. Nu ha dessa förhållanden varit uppe
vid dessa förhandlingar, och det heter därom i propositionen: »I anledning av
de vid berörda anmälan angivna önskemålen örn förbättrade arbetsförhållanden
för svenska fiskare under fiske vid Island har därjämte en skriftväxling, daterad
sistnämnda dag, ägt rum mellan ordförandena i de svenska och isländska
delegationerna. Skriftväxlingen, vilken här icke lärer behöva återgivas, torde
genom avskrift få delgivas riksdagens vederbörande utskott. Nämnas må emellertid,
att den isländska delegationens ordförande förklarat sig beredd att hos
isländska regeringen till välvilligaste prövning anbefalla de angivna önskemålen.
» Man har alltså icke i denna etapp kommit längre än att den isländska
delegationen lovat att hos isländska regeringen anbefalla de angivna önskemalen
till välvilligaste prövning. Även om detta i och för sig är ett framsteg

i varje a^ det är ett steg på vägen till bättre förhållanden

‘ han det omöjligt vara tillfredsställande från svensk synpunkt, att våra fis,
.aiTNa ,ä j1*. sk°lao vara så snävt behandlade i isländska hamnar. Det finns
därför anledning från regeringens sida att uppmärksamma denna sak.

per man på handelsbalansen mellan Island och Sverige, sådan den varit före
kriget och under de första krigsåren, så finner man att Islands export till Sverige
var i genomsnitt ungefär dubbelt så stor som vår export till Island Vi
borde alltså ha en god ställning, när det gäller att hävda Sveriges krav gentemot
island och man. får hoppas, att regeringen i fortsättningen försöker att driva
fram de svenska kraven särskilt i denna punkt på ett sådant sätt. att man
åstadkommer rättelse.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskom melse.

(Forts.)

Jag har också tittat en smula på representationen i elen delegation, som fört
förhandlingarna från svensk sida. Här förekomma representanter för olika in1
ressen, bl. a. ordföranden i Sveriges sill- och fiskimportörers förening. De
svenska fiskarena ha ju så starka intressen på olika sätt, att det vore önskvärt.
om fiskarena vid nya förhandlingar kunde bli direkt representerade i förhandlingsdelegationen.

Jag har, herr talman, icke annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan,
men jag har velat framföra dessa synpunkter i samband med riksdagsbehandlingen
av detta ärende.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Den handelsöverenskominelse mellan
Island och Sverige, som nu ligger på riksdagens bord för att ratificera^, berör i
mycket hög grad det svenska fisket och enkannerligen det svenska västkustfisket.
Redan innan Skagerackspärren åtminstone officiellt har öppnats föreligger
här ett handelsavtal klart, som bland annat avser import av 125 000 tunnor sill
till Sverige. Jag vill, herr talman, icke på något sätt medverka till att undanhålla
de svenska hushållen denna sill, men envar förstår ju, att när det gäller
import till vårt land av fisk och fiskprodukter, bör också exportfrågan tagas
under övervägande. Vi ha redan nu ganska stora överskott på fisk i vårt land,
och vi hade ju trott, att myndigheterna samtidigt med att de underhandlade
örn import även skulle taga upp frågan örn export av fisk. Mig veterligen är
emellertid den sistnämnda frågan icke löst. Vi ha i varje fall icke hört något
om den saken. Redan i dag äro vi i mycket stort behov av att få exportera det
överskott, som våra fiskare landa, framför allt genom landning direkt i utländsk
hamn, såsom brukade äga rum före krigsutbrottet.

En annan sak, som berördes av den föregående talaren, är hurudan behandligen
blir av de svenska fiskare, som skola driva fiske på internationellt vatten
norr om Island. De före kriget gällande bestämmelserna voro sådana, tilllämpades
i varje fall på sådant sätt, att det var nästan outhärdligt att driva
fiske vid den isländska kusten. Nu skall ju Sverige tillhöra vad man brukar
kalla mest gynnad nation och borde alltså kunna dra nytta av mest gynnad
nationsklausulen, men jag vågar av egen erfarenhet säga, att detta gynnande
icke var mycket värt. När utländska fiskare ligga vid en främmande kust, så
begär man i alla fall, att åtminstone nödvärnsrätten skall kunna tillämpas. Det
är ju en rent humanitär sak, som man skulle tro tillämpades inom alla civiliselade
länder. På Island förekommer, jag vågar säga det rent ut, icke denna nödvärnsrätt.
Även om man får lov att komma i hamn för att rädda skuta och besättning,
får man i alla fall icke ta hand om den fångst, som man har på däck
utan måste kasta den i havet, innan man kommer in på isländskt territorialvatten.
örn man till äventyrs råkar ut för storm och dåligt väder, så får man
icke tillvarata den fångst, som man har ombord. Man får icke på något sätt
behandla den innanför tre milsgränsen. Även örn man — vid frånlandsvind -—
icke skulle behöva gå i hamn utan skulle kunna sköta fisken ganska bra utanför
kusten, så får man icke göra det innanför tremilsgränsen. Det allra minsta
man kan begära är väl att under dåligt väder få lov att taga hand örn fångsten
och nvttogöra den i en isländsk hamn eller under kusten, men den rätten lia vi
icke.

Jag skall kanske samtidigt säga, att det Ilar sett. ut som örn de isländska
myndigheterna tillämpade bestämmelserna olika under olika år, vilket kanske

Nr 22.

Onsdagen den 28 maj 1945 em.

Godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.
(Forts.)

delvis beror på hur de lokala myndigheterna ta på de olika regler, som de lia
att gå efter.

Jag hoppas nu, att en representation i form av en svensk konsul icke skall
uppträda på samina sätt mot de svenska fiskarena, som skedde vid mitten av
1930-talet. Jag kan ju tala örn att vi en gång voro inne på ett litet rum. som
svenske konsuln disponerade för tillfället, han hade nämligen rest från Reykjavik
till Siglufjördur, och då sade konsuln direkt till oss, att vi icke hade
något där att göra, därför att islänningarna- kunde fånga sillen själva, och vi
kunde gärna hålla oss hemma. Sverige kunde byta stål och trävaror mot sill.
Detta sade han rent ut till oss. Jag hoppas, att vi i fortsättningen åtminstone
icke från svenska representanter på Island skola råka ut för dylikt.

Det är också en annan sak, herr talman, som jag tycker att man kan lia rätt
att begära utan att anses gå alltför långt. Det talas ju i denna handelsöverenskommelse
om att vi även skola importera en hel del sillolja. Jag skulle för min
del tro, att den isländska kapaciteten för framställning av sillolja är så pass stor.
att råvarorna icke alls räcka till utan man kör tomgång åtskilliga veckor på
året. När svenska fiskare ligga vid Island och fiska vore det icke alls för mycket
begärt, att de finge landa en del av sin överskottssill. Vi importera i alla
fall under normala förhållanden cirka 300 000 tunnor sill på omkring 100 kilo
stycket. Det vore, säger jag, icke för mycket begärt, om svenska fiskare finge
lov att landa åtminstone en del av sin överskottssill till silloljefabrikerna såsom
kompensation för de stora sillinköp, som Sverige gör i Island.

Nu kan det naturligtvis sägas, att Island icke för tillfället är beroende av
Sverige som köpare. Man kan sälja på andra håll, till Amerika och UNRRA.
Hela världen ropar efter mat och icke minst efter så pass fet mat som sillen är.
Trots detta vågar man dock säga, att i en framtid kommer Sverige i alla fall
att vara den störste köparen av islandssill, och det känner man också väl till
på Island. Jag bär samma uppfattning som den föregående talaren, att utgångsläget
för oss att få, icke förmåner men i varje fall något så när gängse rättigheter
på Island, icke är så dåligt.

Vi lia nu icke fått veta något örn de förhållanden, som de svenska fiskare,
som eventuellt i år gå upp till Island, komma att möta. Vi veta icke alls hurudan
överenskommelsen är mellan den svenska och den isländska delegationen i
vad avser de svenska fiskarenas behandling på Island. Man ser av propositionen,
att vederbörande lovat uppta dessa frågor till välvillig prövning. Det är
allt. Mer lia vi icke fått veta, utan fiskarena få så att säga resa med förbundna
ögon till Island. De få naturligtvis vara lika rädda som före kriget att gå in till
isländsk hamn. De få gömma sig och i smyg slå upp en tunna sill för att koka
några sillar till frukost. Man är nämligen fullständigt förbjuden att slå upp en
tunna sill i en isländsk hamn eller innanför tremilsgränsen, och det är väl ändå
att gå ganska långt.

Det har väl nu sagts så mycket i denna fråga, som behöver sägas, men jag
skulle vilja lägga statsrådet Ohlin örn hjärtat att vid kommande förhandlingar
med Island taga upp till diskussion i vad mån Island kan gå de svenska fiskarena
till mötes, när det gäller behandlingen av dem. Samtidigt vill jag också
säga, att det svenska fisket är så beroende av export — utan export kan det
svenska fisket icke existera — att man också bör taga upp frågan örn export av
fisk så fort som möjligt nu när importen skall komma i gång. Jag skulle tro,
att redan i september ha vi den isländska sillen här.

Jag Ilar, herr talman, icke något yrkande utan har endast velat framföra
dessa synpunkter på den föreliggande frågan.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskom melse.

(Forts.)

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Ohlin: Herr talman! f

anledning av de synpunkter, som lia framförts av de håda sista föregående talarna,
skulle jag vilja göra några reflexioner.

Jag konstaterar, att man icke har framfört några klagomål över att vi skola
börja detta varuutbyte med Island, vilket ju även måste innefatta import av
en kvantitet islandssill. Som kammaren torde observera, är denna kvantitet
dock avsevärt mindre än vad som brukade importeras under åren närmast
före kriget.

Herr Johansson i Öckerö framhöll emellertid, att då man nu tagit upp frågan
örn import av sill till Sverige, borde man också förhandla örn export
av fisk från Sverige, eftersom man i annat fall, förmodar jag han tänkte sig.
skulle kunna få alltför stor tillgång på fisk i Sverige. Jag vill därtill säga,
att jag till fullo delar hans mening, att det är viktigt att allt göres som göras
kan för att skapa avsättningsmöjligheter i utlandet för den fisk, som lämpligen
där bör och kan avsättas. Det är emellertid alldeles klart, att detta icke är en
fråga, som gäller vårt avtal med Island, utan är en fråga, som får tagas upp i
samband med våra förhandlingar med Storbritannien och Holland och kanske
Hörge och Danmark för att nu nämna några exempel. Jag kan meddela, att
hela denna fråga redan är under behandling och att den liksom andra exportfrågor
givetvis betraktas som en viktig sak för den svenska handelspolitiken.

Med anledning av vad herr Svensson i Ljungskile anförde örn de isländska
beställningarna av fiskebåtar i Sverige och den oro, som han därvid gav uttryck
åt å de svenska fiskarenas vägnar, så vill jag framhålla, att det ju är
mycket naturligt, att de svenska varven bygga båtar åt Island, ty det är ju en
gammal marknad för dessa varv. Det är alltså ett önskemål, att vi efter kriget
skola återknyta de gamla handelsförbindelserna så snart som möjligt. Det tror
jag vi alla anse. Innan de svenska myndigheterna emellertid godkände den nu
föreliggande överenskommelsen, har frågan om varvens produktionskapacitet
ägnats en ingående prövning, ty man har velat försäkra sig örn att icke de
svenska fiskarenas möjligheter att beställa båtar skulle på ett olämpligt sätt
beskäras. Vid denna undersökning har man konstaterat, att det verkligen finns
en exportkapacitet, motsvarande de 100 fiskefartyg, som det nu är tal örn att
leverera till Island. Man har vid denna uppskattning tagit hänsyn till det beräknade
behovet för den svenska fiskenäringens del. Jag kan nämna, att varven
vid detta tillfälle klagade över en svag orderbeläggning och därför voro mycket
angelägna örn att få dessa isländska beställningar. Jag vill även tillägga,
att myndigheterna även ha sin uppmärksamhet fäst på frågan örn eventuella
möjligheter att exportera äldre fiskebåtar, men några upplysningar för dagen
föreligga icke i denna fråga.

Till sist berörde de båda talarna den viktiga frågan om behandlingen av de
svenska fiskarena på Island. I åtskilliga hänseenden äro de mycket ogynnsamt
ställda i jämförelse med sina isländska konkurrenter. Jag behöver ju icke bär
ytterligare uppehålla mig vid de olägenheter, som dessa restriktioner å de svenska
fiskarenas handlingsfrihet medföra. Enligt min mening är det synnerligen
berättigat, att de svenska fiskarena önska få en mera tillmötesgående behandling
från Islands sida. Jag tvekar för min del icke, herr talman, att beteckna
den isländska politiken i detta a väsende sådan den nu bedrives såsom en ovanligt
otrevlig form av protektionism. De svenska förhandlarna lia därför också
med styrka framfört alla de berättigade önskemål om en annan behandling,
som från den svenska fiskenäringens representanters sida ha presenterats för
myndigheterna. Kammaren kail också vara övertygad örn att detta betraktades
sorn en mycket väsentlig fråga.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.
(Forts.)

Naturligtvis har man från svensk sida särskilt hänvisat till att de norska
fiskarena i vissa avseenden åtnjuta en gynnsammare behandling än svenska
eller andra länders fiskare, vilket från svensk sida betecknats såsom varande
förvånande och otillfredsställande. Tyvärr förhåller det sig icke så, att mest
gynnad nationsklausulen på alla håll erkännes ha sin tillämpning på förhållanden
av denna art, som fallet ju är beträffande tullsatser o. dyl., i fråga örn
vilka saken är fullständigt klar, men man har från svensk sida framhållit, att
mest gynnad nationsprincipens anda och mening ju är en behandling av alla
länders näringsidkare likartad med den, som kommer dem, som få den gynnsammaste
behandlingen till del.

Från isländsk sida har man gentemot detta bara framhållit, att denna isländska
politik är en så central sak i Islands hela ekonomiska politik och att
förhandlarna icke hade någon fullmakt eller kunnat skaffa sig en sådan att
förhandla örn detta spörsmål. Därför har man från svensk sida icke heller kunnat
uppnå mer än som kammaren har sett i protokollsutdraget till propositionen,
nämligen att »den isländska delegationens ordförande förklarat sig beredd
att hos isländska regeringen till välvilligaste prövning anbefalla de angivna.
önskemålen». Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att detta uttryck
»till välvilligaste prövning», som har uttalats av en man med framstående
position på Island, också skall komma att betyda något i praktiken.

För dagen har det alltså icke varit möjligt att komma längre. Det skulle
också ha varit förvånande, örn Island plötsligt skulle hundraprocentigt kasta
örn sin politik i detta avseende. Mera sannolikt är väl, att man möjligen kan
åstadkomma en förbättring steg för steg.

Tyvärr förhöll det sig icke sa, att den svenska förhandlingspositionen vid
detta tillfälle var så stark, att islänningarna voro så beroende av att få detta
avtal till stånd, att de fördenskull voro beredda att helt falla undan på denna
för dem väsentliga punkt. Jag tror det varit klokt att åtminstone för dagen
nöja sig med att komma ett steg framåt, och jag hoppas, att man sedan skall
kunna fortsätta. Detta är ju icke det sista avtal, hoppas jag, som vi komma att
sluta med Island, varför det blir många tillfällen att fortsätta, redan nästa
år för övrigt.

Jag utgår för min del från att de svenska myndigheterna komma att fortsätta
sina ansträngningar att här uppnå ett mera tillfredsställande läge. De
meningsyttringar, som i dag ha framkommit här i kammaren, betraktar jag
för min del som ett stöd för myndigheternas fortsatta arbete i denna riktning.
Sverige är, såsom också här har framhållits, en så viktig kund för Island och
kommer väl kanske att bli det i än högre grad, när den internationella efterfrågan
på islandssillen icke är fullt så stark som nu, att det förefaller naturligt,
att man på isländskt håll vill beakta de berättigade svenska önskemål,
som det här gäller.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelsema^för
beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

nr 39, i anledning av väckt motion angående utredning om pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid
försvars väsendet;

nr 40, i anledning av väckta motioner örn resekostnadsersättning och tjänstgöringstraktamente
åt vissa hos 1945 års riksdag anställda tjänstemän; och
nr 41, i anledning av väckt motion om gratifikation åt förre förste vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare C. E. G. Carlbergs änka, m. m.;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av väckta Motioner om
motioner örn införande av statliga barnbidrag för alla barn. införande av

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, bidrag för
till lagutskott hänvisade motioner, nr 195 i första kammaren av herrar Linderot al!a >Mrn
och Holmberg samt nr 303 i andra kammaren av fru Linderot m. fl.

I motionerna, vilka vörö likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville snarast möjligt framlägga
proposition om införande av statliga barnbidrag för alla barn enligt grunder
som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Fru Linderot: Herr talman! Det är beklagligt, att utskottet inte velat ta
upp denna viktiga fråga till realbehandling utan överfört den till utredningsmaskineriet.
Visserligen hänvisar utskottet till att 1941 års befolkningsutredning
inom kott skall .framlägga sitt huvudbetänkande örn barnkostnadernas fördelning.
Och det är ju gott och väl. Men vi ha ju redan i vår motion sagt, varför
vi inte ville, att den här frågan skulle hänföras till det hårt belastade utredningsmaskineriet.
Avsikten var att bryta ut själva principfrågan örn barnen
och samhället fran alla pågående utredningar, från befolkningspolitikens
och socialvårdens alla invecklade detaljproblem för att få ett principbeslut av
riksdagen. Sådana principfrågor behöva egentligen inte utredas. Anser man,
att varje barn som föds är en angelägenhet för samhället, säger man ja till
vår motion. Anser nian det inte, säger man nej.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Motioner örn införande av statliga barnbidrag för alla barn. (Forts.)

Jas skall be att få framföra ytterligare några synpunkter utöver vad sorn
framföres i motionen. En livlig diskussion har pågått i fråga örn barnfamiljernas
problem, sedan den i många hänseenden förtjänstfulla utredningen i befolkningsfrågan
framlades. Det är inte min avsikt att söka ge någon återblick
på denna diskussion eller på alla de åtgärder, som från statsmakternas och olika
samhällsorgans sida vidtagits: mödrahjälp, barnrikehus, förskottsbidrag o. s. v.
Den hittills förda diskussionen har i huvudsak följt två linjer. Den ena är
den befolkningspolitiska, hur man skall hindra befolkningstillväxten att minska
och genom åtgärder av skilda slag stegra nativiteten och minska barnadödligheten
•— med ett ord söka få en jämn ökning av befolkningstillväxten. Den
andra är socialvårdslinjen. hur man skall hjälpa de barnfamiljer, som av ekonomiska
skäl lida brist. Utskottet bär tydligen utgått ifrån att vår motion
avsett att lösa dessa problem. Detta är emellertid en missuppfattning. Som vi
i motionen angivit, ha vi inte avsett att lösa frågorna, som röra befolkningspolitiken
i dess helhet, eller att lösa alla frågor på socialpolitikens område
rörande barnen och samhället. Vi lia avsett, att riksdagen skulle stadfästa principen,
att varje barn som födes är en samhällsangelägenhet, och att staten
skulle dra konsekvensen härav genom att utbetala ett visst kontant barnbidrag,
som skulle vara lika för alla barn oavsett de försörjningspliktigas ekonomiska
ställning. Det är denna principiella ståndpunkt, som är det väsentliga i vår
motion. Invändningarna mot att alla barn skulle bli föremål för statligt bidrag,
även de som födas i välsituerade familjer, där intet hjälpbehov föreligger,
kunna vi icke godkänna. Detta skulle nämligen bryta den princip, vi företräda,
och vi ha ju i motionen anvisat skattevägen såsom lämplig för den händelse
man vill avhända de rika motsvarande penningmedel.

Jag har redan sagt, att vårt förslag inte avser att lösa socialvårdsproblemen
i fråga örn barnen och de barnrika familjerna. Givet är emellertid, att ett kontant
bidrag till alla barn av exempelvis 25 kronor per månad vid nuvarande
penningvärde även skulle betyda ett stort framsteg för lösandet av såväl befolkningspolitiska
som socialpolitiska frågor, som sammanhänga med barnfamiljernas
ekonomiska ställning. Ja, jag går så långt, att jag vågar påstå,
att åtskilliga barnrika familjer skulle få sin försörjningsfråga löst genom
dylikt barnbidrag i den grad, att de i varje fall inte behövde anlita fattigvården
eller liknande hjälporgan.

Jag vill inte underlåta att beröra en av de huvudsakliga invändningar, som
gjorts mot den föreslagna kontantlinjen, så mycket mer som kritiken i fråga
kommer från personer, som principiellt torde lia samma uppfattning i problemet
barn och samhälle, vilken jag här är förespråkare för. Invändningarna gå
.i korthet ut på att man bör lämna barnbidrag i form av behovsvaror av olika
slag. Detta kan givetvis diskuteras. De, som inom fattigvården syssla med
hjälpverksamhet för barnrika familjer, kunna säkert framlägga hundrade skäl
för att familjen Andersson eller familjen Pettersson är bäst betjänt med att
få barnbidragen i form av behovsvaror. Såvitt jag förstått är det erfarenheterna
från fattigvården, som närmast beaktats av dem, som förorda behovsvaror i
stället för kontantbidrag. Jag måste därför understryka, att vår motion icke
har med fattigvården att skaffa. Sunda förnuftet borde säga, att statliga bidrag
till alla barn icke kunna utformas i överensstämmelse med fattigvårdsreglementen,
ty man menar väl inte, att alla föräldrar och målsmän i vårt
land skulle vara inkompetenta att handha kontanta barnbidrag och använda
dem på lämpligaste sätt. Vi ha ju i långa tider bekämpat statarsystemet och
avskaffa avlöning in natura på det ena området efter det andra. Det är därför
ett steg baklänges att ge statliga bidrag in natura i stället för kontant. Därmed
har jag inte sagt, att man måste förkasta dylik form av bidrag i alla former

Onsdagen ilen 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Motioner örn införande av statliga barnbidrag för alla barn. (Forts.)
och linder alla förhållanden. Bostadssubvention för barnrika familjer kan ju
i vissa fall vara försvarlig, liksom fria skolmåltider säkert äro en bättre form
än matpengar till skolbarn. Men att göra denna in naturaform till regel för
alla statliga bidrag anser jag vara oriktigt. Vi skulle ju därigenom faktiskt bli
omyndigförklarade, och föräldrarna frånkännas rätten och förmågan till att
själva sörja för de inköp, som behövas för barnens välbefinnande. Att det
finns föräldrar, som sakna förmåga att vårda sina barn, bestrides icke, men
jag bestrider, att dessa enstaka olämpliga föräldrar skola få vara normgivande
för det stora flertalet föräldrar, när nya reformer genomföras. Enbart vetskapen
örn att bli ställda under förmyndare på detta sätt torde avskräcka människorna
från att bli föräldrar. Friheten är ett begrepp, som tydligen alldeles
glömts bort av utredningskömmissionerna. De vilja degradera föräldrarna
till omyndiga individer, som måste dirigeras av en stab av tjänstemän, som i
överflödande omtanke bestämmer för dem i livets alla enskilda detaljer. Det är
ganska intressant, att först för någon vecka sedan har man i pressen fått vetskap
örn att engelska parlamentet enhälligt beslutat att ge barnrika familjer
ett kontantbidrag av 220 kronor örn året. Kunna vi tänka oss, att de försumliga
föräldrar, som finnas i vårt samhälle, skulle fostras till bättre individer genom
dylikt förmynderskap? Absolut icke! Samvetsgranna individer och framför
allt bättre föräldrar få vi först, sedan de samhälleliga förhållandena förändrats
så, att livsbetingelserna bli annorlunda än nu. Dem få vi genom lämpligare
fostran i våra skolor och genom kunskaper på alla de områden, som behövas
för att verkligen vara goda föräldrar.

Kerr talman! Med dessa ord hoppas jag, att jag tillräckligt tydligt motiverat
vslr principiella inställning till denna fråga, och jag ber att få yrka bifall till
motion nr 303.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har ingen anledning att på
utskottets vägnar närmare ingå på det, som från motionärernas sida här anförts,
utan jag kail inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan
med hänvisning till att den fråga, som det här gäller, ligger mycket
bra till. Riksdagen har redan skrivit till Kungl. Maj :t i ärendet och 1941 års
befolkningsutredning* kommer inom kort att framlägga sitt huvudbetänkande,
vilket också kommer att omfatta frågan örn allmänna barnbidrag. Det synes
därför inte vara något annat att göra från riksdagens sida än att invänta
resultatet av den utredning, som pågått.

Skulle resultatet av denna utredning inte tillfredsställa motionärerna, står
det dem ju fritt att komma med längre gående förslag eller i övrigt anföra
synpunkter, som till äventyrs kunna verka befruktande på diskussionen i
denna fråga.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 196, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit, under

Förslag till
lantarbetstidslag.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lantarbetstidslag.

I samband med propositionen bade utskottet till behandling förehaft dels
en vid riksdagens början inom andra kammaren av herr Landgren väckt motion,
nr lil, örn vissa ändringar i lantarbetstidslagen, dels ock fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 361 av herr
Johanson, Karl Emil, m. fl. samt inom andra kammaren nr 551 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl. (lika lydande med I: 361), nr 552 av herr Eriksson
i Sandby m. fl. och nr 553 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: lil, i
den mån däri framställda förslag avveke från de genom propositionen framlagda,
samt å motionerna 1:361 och 11:551—553, antaga förevarande lagförslag
oförändrat.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag skulle 1 §, 4 § oek
5 § 1 mom. lantarbetstidslagen hava följande lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring
som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst två arbetare, häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses under a)—f) här nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare enligt
samma beräkning.

Från lagens---äger tillämpning.

4 §.

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), ina arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

under januari, februari och december 43 timmar,

under mars, oktober och november 48 timmar samt

under tiden april—september 52 timmar.

Från vad salunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till arbete
under januari, februari och december högst 45 timmar för arbetsvecka
samt under mars, oktober och november högst 50 timmar för arbetsvecka.

yad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden
icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 100
timmar.

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket för oktober—mars angivna
tiden för arbetsvecka. Den sammanlagda arbetstiden för arbetsvecka, varunder
sadan arbetare användes även till djurskötsel, må varken under nämnda
månader eller under året i övrigt överstiga 50 timmar.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

2 morn. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, november och december 43 timmar, under
mars och oktober 46 timmar samt under tiden april—september 52 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från och
med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 morn., tiden från
och med fredag till och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande
två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder örn två arbetsveckor, räknade
från första måndagen i november månad varje år.

För viss månad given föreskrift örn arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka
eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under
månaden.

5 §.

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än
i nämnda paragraf sägs.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Björkman, Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka
hemställt, att 1 och 4 §§ måtte i enlighet med vad som yrkats i motionerna
1:361 och 11:551 erhålla följande lydelse.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare,
som användes till arbete, vilket avses under a)—f) här nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare enligt
samma beräkning.

Från lagens — — — äger tillämpning.

4 §.

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

under januari och december 41 timmar,
under mars och oktober 46 timmar,

under februari 41 timmar och under november 46 timmar eller under februari
46 timmar och under november 41 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:
a) För varje brukningstid må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till
arbete under januari, februari och december högst 94 timmar för två arbetsveckor
i följd samt under mars, oktober och november högst 104 timmar för
samma tid.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr £%.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för
arbetsvecka, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar
för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, november och december 42 timmar, under
mars och oktober 45 timmar samt under tiden april—september 53 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från och
med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 morn., tiden från
och med fredag till och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande
två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor, räknade
från första måndagen i november månad varje år.

För viss månad given föreskrift örn arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka
eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under
månaden.

2) av herr Cruse, fru Johansson samt herrar Lundberg i Uppsala och
Andersson i Alfredshem, vilka, bland annat, hemställt, att 4 § 1 mom. b)
och 3 mom. samt 5 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse:

4 § 1 mom. b).

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket för oktober—mars
angivna tiden för arbetsvecka. Den sammanlagda arbetstiden för arbetsvecka,
varunder sådan arbetare användes även till djurskötsel, må varken under
nämnda månader eller under året i övrigt överstiga 50 timmar.

4 § 3 mom.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från och
med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 morn., tiden från
och med fredag till och med torsdag.

För viss månad given föreskrift örn arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka,
som nyss sagts, vars första dag infaller under månaden.

5 § 1 mom.

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § för
viss månad angivna veckoarbetstiden utbytes mot veckoarbetstiden för annan
månad, dock med iakttagande att arbetstiden för år räknat icke härigenom
förlänges. Därest parterna äro ense därom, må arbetsrådet godkänna även
annan fördelning av veckoarbetstiden.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Andersson, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 47 hemställes,

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages
1 § i Kungl. Maurts av utskottet tillstyrkta förslag till lantarbetstidslag
samt därefter återstoden av lagförslaget paragrafvis och, där så erfordras,
momentvis med slutbestämmelse, ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan föredrages;
att vid behandlingen av den pragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Detta förslag bifölls.

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta förslag till lantarbetstidslag.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Landgren: Herr talman! I den föreliggande frågan har jag väckt
en motion örn en sådan utjämning av arbetstiden för lantarbetarna att de skulle
komma att bli jämställda med övriga arbetargrupper i vårt land, d. v. s. få en
enhetlig arbetsvecka året runt på 48 timmar. Utskottet föreslår emellertid i
likhet med vad Kungl. Majit gör i proposition nr 196 att arbetsveckan för
sommarmånaderna skulle förkortas med två timmar och under vintermånaderna
förlängas med två timmar. Det innebär alltså, att under sommarmånaderna
skulle arbetstiden minskas från 54 till 52 timmar och under vinterhalvåret
ökas från 46 till 48, resp. från 41 till 43.

Det har i vissa yttranden från arbetsgivarhåll framhållits, att det inte kan
låta sig göra att förkorta arbetstiden under sommarmånaderna och i stället
öka den under vinterhalvåret, då man inte kan fullt utnyttja arbetskraften.
Men det kan väl inte ha blivit mörkare nu för tiden än innan lantarbetstidslagen
kom till, och då arbetade vi ju mellan åtta och nio timmar per dag örn
vintern. Jag anser emellertid att det förslag, som jag framfört i min motion,
är det som bäst är ägnat att skapa rättvisa och likställdhet för lantarbetarna
med övriga arbetargrupper.

Det talas så mycket från borgerligt håll, inte minst från högerns sida, örn
att landsbygdens folk flyr från jordbruket. Att jordbruksarbetarna drivas in
till städer och industrisamhällen beror nog i stor utsträckning därpå, att arbetarna
vid industrien disponera över längre fritid under somrarna än vad jordbrukets
arbetare göra. Den långa arbetstiden för lantarbetarna under sommarhalvåret
gör att framför allt de yngre arbetarna söka sig från jordbruket till
andra arbetsområden, där villkoren te sig något ljusare. För min del är jag
övertygad örn att i fall man vill hålla landsbygdens ungdom kvar vid jordbruket
och också få kunnigt och intresserat folk för detta arbete, framför allt
till skötseln av djuren, så är den enda utvägen att man i fråga örn arbetstiden
gör jordbruksarbetarna jämställda med övriga arbetargrupper.

Att det råder brist på kunniga djurskötare, veta vi alla, och skall denna
brist kunna avhjälpas, är det nödvändigt att vi se till att djurskötarna få en
arbetstid, som inte är längre än för övriga arbetare vid jordbruket. Denna
brist på djurskötare kommer säkerligen att i fortsättningen bli ännu större
än vad den för närvarande är, och jag är förvissad örn att det inte blir möjligt
att råda bot på detta missförhållande förrän man på allvar går in för att förkorta
arbetstiden för djurskötarna och ger dem större fritid, något som särskilt
de unga sätta stort värde på. Det ekonomiska resultatet av ett jordbruk
är ju i mycket hög grad beroende av det arbete, som djurskötarna utföra, och
vill man ha kunnigt folk till detta viktiga arbete, får man verkligen göra nå -

100

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
gonting för dem. Man misstar sig grundligt, om man tror att det i längden
skall vara möjligt att få djurskötare utan att arbetsförhållandena förbättras.

Genom arbetsrådets medgivande har på många arbetsplatser den ordinarie
arbetstiden utsträckts under den ena veckan och förkortats under den andra.
En mångfald av exempel föreligger, då den ordinarie arbetstiden genom sådan
överflyttning i t. ex. oktober och november månader utgjort 52 timmar per
vecka, medan den i december och januari inte blivit mer än 35 timmar per
vecka. På denna veckoavlöning har det sannerligen inte under december och
januari månader blivit mycket över för dem till mat och kläder, sedan de betalt
sin hyra. Jag tror inte att det varit meningen att lagen skulle tillämpas på ett
sådant sätt.

Herr talman! Jag skulle vilja yrka bifall till min motion, nr lil, men jag
vet att detta inte går, och därför ber jag, herr talman, att få 5''rka bifall till
den reservation, som av herr Cruse m. fl. fogats till utlåtandet och som närmast
avser djurskötarnas arbetstid och överflyttningen av ordinarie arbetstid.
I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande, i den förhoppningen,
herr talman, att den dagen inte skall vara långt borta, då det kan
framläggas ett förslag om 48 timmars arbetsvecka för de svenska lantarbetarna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag hör till dem, som när det
första gången blev fråga om en lantarbetstidslag, inte tvekade att rösta för
att en sådan lagstiftning skulle komma till stånd, och jag erkänner att jag
aldrig ansett mig behöva ångra detta. Men just därför anser jag mig nu böra
säga att det icke kan vara till nytta vare sig för jordbrukets arbetare eller
för alla de människor i övrigt, som äro beroende av att det finns en jordbruksproduktion,
att denna lag alltmer krånglas till, så att det snart är fråga örn
rena kineseriet. Det kommer att skada den nödvändiga produktionen och
även ur många andra synpunkter leda till resultat, som man inte kan vara
belåten med. Jag vågar säga, att med de ändringar, som nu föreslås i lagen,
framför allt i den av herr Cruse m. fl. avgivna reservationen, så skulle vi ta
ett alltför långt steg i sådan riktning.

Om jag i tur och ordning tar upp de anmärkningar, som jag skulle vilja göra
mot det förslag, som är framlagt, kommer jag först till frågan örn utvidgning
av lagen till att gälla ett betydligt större antal brukningsdelar än för närvarande.
För en sådan utvidgning kan ju anföras, att redan nu tillämpas nog
den arbetstid, som lagen förutsätter, i stor utsträckning även inom jordbruk,
som för närvarande inte falla under lagen. Men även örn så är fallet, är det
dock skillnad på att frivilligt få träffa en överenskommelse och att tvingas
tillämpa lagens bestämmelser, något som i många fall för de mindre jordbrukarna
kommer att visa sig vara en besvärlig pålaga.

Vad vidare beträffar bestämmelserna örn antalet arbetstimmar per år, äro
ju både de som stå för utskottets förslag och reservanterna i stort sett överens
när det gäller de största grupperna, medan uppfattningarna äro mera delade
i fråga örn djurskötarna. Vad man i övrigt har skilda meningar om är ju,
hur arbetstiden skall fördelas under året, alltså örn de bestämmelser, som återfinnas
i § 4. Därvidlag skulle jag vilja framhålla att det inte är lämpligt med
den överflyttning av arbetstid, som är föreslagen, från sommaren, alltså den
årstid, som är viktigast för denna produktion, till vintermånaderna, då arbetskraften
inte kan tillgodogöras på samma sätt. En sådan överflyttning medför
inte bara att det blir mindre arbete utfört av den mänskliga arbetskraften,
utan även dragare och kanske i vissa fall också traktorer kunna inte utnyttjas
på samma sätt.

Men den största svårigheten enligt min uppfattning möter —- och jag tänker

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

101

Förslag till lanlarbetstidslag. (Forts.)
då kanske framför allt på det svenska bondejordbruket — genom den ändring,
som föreslås av djurskötarnas arbetstid.

Alla känna väl till vilka svårigheter som föreligga att skaffa ersättare under
den tid djurskötarna skola ha ledigt. Det är klart att djurskötarna utföra
ett ytterst värdefullt arbete och böra så långt möjligt också tillförsäkras ledighet.
Men vi få akta oss för att i kanske oskälig utsträckning vältra över bördorna
på andra grupper. Det föreslås nu att arbetstiden för djurskötarna skall
sänkas från 108 till 100 timmar för två veckor. Går det att pressa samman
arbetstiden per dag utan att djurens omvårdnad eftersattes, så löser sig kanske
det hela relativt bra. Men är inte detta möjligt, måste det ju bli fråga örn flera
ledighets dagar för djurskötarna. Jag är inte alls säker på att statsutskottets
ledamöter verkligen ha tänkt sig in i hur pass svårt det efter de nya bestämmelserna
kan bli att göra upp ett arbetsschema på vad jag skulle kunna kalla
en medelstor bondgård. Det skulle ha varit my-cket intressant, örn utskottets
ledamöter till utlåtandet hade velat såsom bilaga foga några utkast till ett sådant
arbetsschema.

För egen del försökte jag, när jag i går kväll studerade utskottsutlåtandet,
att göra en sådan uppställning. Jag tänkte mig en gård på, låt oss säga, 60, 70
eller 80 tunnland, där arbetskraften under vinterhalvåret kanske består av tre
personer, vi kunna antaga av ägaren och två anställda. Jag tror att detta är
en rätt vanlig typ av medelstor gård. Vidare tog jag det svåraste fallet, d. v. s.
jag utgick ifrån att de bestämmelser, som föreslås i den av herr Cruse m. fl.
avgivna reservationen, skulle bli godkända. Det arbetsschema, som jag sålunda
kom fram till, tog sig ut på följande sätt —- jag ber örn ursäkt, herr talman,
om jag tar upp kammarens tid med att beskriva det resultat, som jag kom till.
För den söndag, som inträffar under den första veckan i månaden, låt oss säga
veckan mellan den 1 och 7, tänkte jag mig den möjligheten att stallkarlen
skulle ta ladugården och ägaren sköta stallet. Under söndagen i den andra
veckan, den 8—14, fick ägaren sköta ladugården och stallkarlen stallet. Den
tredje veckan, den 15—21, fick ladugårdskarlen svara för ladugården och ägaren
ta stallet. Men denna vecka måste ju ladugårdskarlen ha en vardag ledig
i stället, och under den dagen fick då stallkarlen eller ägaren tjänstgöra som ersättare.
Jag kanske där skulle tillägga, att örn stallkarlen gör en ladugårdsdr
under vintermånaderna får han, efter den utformning lagstiftningen nu
bär, så pass trångt i fråga örn arbetstiden, att han också måste ha en stor del
av en kommande vardag ledig. För söndagen i den sista veckan, den 22—28,
har jag tilldelat ägaren att sköta ladugården och stallkarlen att sköta stallet.
På det sättet har stallkarlen fått en söndag av fyra ledig, vilket jag anser
vara ett absolut minimum. Ladugårdskarlen har utöver silia söndagar fått en
vanlig veckodag ledig, såsom tydligen förutsattes i lagen, och ägaren har icke
fått någon ledig dag alls.

Nu kan man säga, att det liela går att ordna på ett sådant sätt att man ger
ladugårdskarlen ledigt någon dag mitt i veckan och att då någon av de andra,
ägaren eller stallkarlen, träder in i hans ställe. Men häremot talar den omständigheten,
att inom ett jordbruk är det så många arbeten, som inte lämpa
sig för att utföras av en enda person, utan nian måste vanligen vara två eller
tre för att arbetet skall kunna gå på ett någorlunda bra sätt — under skördetiden
särskilt kan det ju behövas att så många som går att uppbringa hjälpas
åt.

Mitt resonemang här synes mig leda till att med alltmer skärpta bestämmelser
i fråga om arbetstiden få vi nog tänka oss en helt annan utveckling än
den som vid olika tillfällen har uttalats från statsmakternas sida i fråga om
sammanläggning av brukningsdelar. Om jag inte är fel underrättad, har jord -

102

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
bruksministern ifrågasatt, att man helt enkelt skulle stadga förbud under vissa
förhållanden mot sammanläggning av brukningsdelar. Den här föreslagna
skärpningen av arbetstidslagen förefaller mig i stället leda till att vi på ett
helt annat sätt än tidigare få reflektera på den av herrar Hagberg och Senander
m. fl. drivna kommunistiska linjen att man framför allt skall skapa stora
jordbruk, som kunna sysselsätta en hel rad av anställda, oell endast ett mindre
alntal självständiga jordbrukare. Jag undrar emellertid om en sådan utveckling
i längden skulle vara, så lycklig.

Jag skall icke hålla något längre anförande och icke gå in i alla de detaljer,
som man här kunde resonera örn. Jag vill bara säga, att vi borde tills vidare ha
kunnat nöja oss med den utformning som lagen för närvarande har, särskilt
under en tid då vi ha så besvärligt med arbetskraft som nu, och då det svenska
folket är så beroende av jordbruksproduktionen som det alltjämt är. När det
gäller det större jordbruket, tror jag att det går lättare att ordna saken, om det
finns tillgång till arbetskraft, men jag upprepar ännu en gång, att inom det
vanliga svenska bondejordbruket kommer det att bli andra och svårare förhållanden.

Herr Landgren erinrade om att landsbygdens folk flyr från jordbruket, och
som motiv härför angav lian, att arbetstiden på landsbygden inte överensstämmer
med arbetstiden för industriens folk. Det är möjligt, att detta i någon mån
inverkar, men örn vi inom jordbruket icke kunna ordna arbetstiden på annat
sätt, än att det många gånger bara blir så, att när vi ta bort en del av arbetstiden
från en grupp, så stjälpa vi över den på en annan grupp, som kommer att
få sina förhållanden avsevärt försämrade, hur kommer det då att gå med
denna senare grupp? Kommer den att känna någon trevnad och vilja stanna vid
jordbruket?

Jag kan sluta, som jag började, med att säga, att jag är ingen motståndare
till arbetstidslagen utan att jag anser, att den, när den tillkom, och även sedan
i fortsättningen har varit ett stöd för lantarbetarna, när det för dem gällt att
få bättre sociala förhållanden, vilket behövdes. Men att vi skola driva det så
långt, att den självägande bondebefolkningen samtidigt skall tryckas ned på
ett sätt som jag tror ingalunda kommer att bli till nytta för det svenska samhället,
det är mot detta som jag reagerar, och det är detta som gör, att jag
ber att få yrka bifall till den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar förste vice talmannen Magnusson och
Thorell, fröken Andersson samt herrar Nolin, Janson i Frändesta, Boman i
Kieryd, Hceggblom, Andersson i Gisselås och Stjärne.

Herr Lundberg: Herr talman! Det är givet, att när det skall lagstiftas på
ett sådant område som detta, man alltid försöker att framhålla alla svårigheter
som därmed äro förbundna för att motivera ett avslag. För egen del får
jag säga, att i det förslag till ändring av lantarbetstidslagen som nu föreligger
har man, efter vad jag kan förstå, i görligaste mån tagit hänsyn till olika
intressen på detta område. Jag anser dock, att det varit önskligt, att man hade
kunnat gå längre. Men jag vill i detta sammanhang också understryka, att utskottsmajoriteten
rent principiellt kanske inte är helt nöjd med detta lagförslag,
därför att den har ungefär samma uppfattning som föredragande statsrådet,
att det måste anses önskvärt, att tillämpningen av den sociala skyddslagstiftningen
inte skall vara beroende av hur stort antalet arbetare är som äro anställda
hos en viss arbetsgivare, utan att lantarbetstidslagen bör gälla för alla
jordbruk där lejd arbetskraft finnes anställd. Jag anser, att den ståndpunkten
rent principiellt sett är den riktiga.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

103

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Att vi trots detta icke föreslå, att lagens tillämpningsområde skall utsträckas
till att gälla alla, beror på att föredragande statsrådet anfört vissa skäl
som vi under nuvarande förhållanden ansett oss böra beakta och att vi ha
fått lov att visa en viss försiktighet. Huruvida de olika skälen äro tillräckligt
bärande, är emellertid svart att avgöra, därför att det fran jordbrukarhåll
anföres vissa synpunkter och från andra håll en del andra. Jag tror, att
när man resonerar örn en förkortning av arbetstiden för lantarbetare, man inte
bör utgå ifrån att en förkortning av arbetstiden absolut måste innebära en
minskning av arbetsprestationen. Jag tror också, att när man resonerar örn
jordbrukets arbetskraftproblem, man inte skall försöka skapa ogynnsamma
förhållanden just för lantarbetarna i förhållande till andra arbetargrupper.

När nu denna lags tillämpningsområde utsträckes till att omfatta nya arbetargrupper,
i det att lagen skulle komma att gälla för jordbruk med minst
två arbetare, så innebär detta enligt de uppgifter som lämnats av professor
Nanneson att ytterligare 11000 å 12 000 företag och 25 000 arbetare komma
under lantarbetstidslagens tillämpning. Enligt lantarbetarförbundet skulle ytterligare
4 500 företag och cirka 9 000 arbetare komma under lagen, örn man
nu låter den gälla för företag med minst tva arbetare.

Då herr Skoglund i Doverstorp talade örn att tillämpningen av de ändrade
bestämmelserna i lagen går ut över det mindre jordbruket eller bondejordbruket
—• han framlade också ett visst arbetsschema — är det givet, att det ligger
något i detta resonemang, att det mindre jordbruket har svårigheter att pa
ett lyckligt sätt planera arbetstiden, så att man kail ordna ledigheten. Men
när man talar örn bondejordbruket, är det väl ändå så, att lagens tillämpning
på jordbruk med minst två arbetare träffar ett genomsnittsjordbruk, som i regel
har cirka 44 hektar jord, d. v. s. 88 tunnland, och jag tror, att man även vid
sådana jordbruk kan planera arbetet pa ett någorlunda gott sätt och ordna
det, utan att förhållandena behöva bli så anskrämliga, som herr Skoglund i Do verstorp

här målat ut dem. .

Då vi nu gå att taga denna förbättring av lantarbetstidslagen, är det givet,
att vi hälsa den med tillfredsställelse, men jag vill uttala den förhoppningen,
att när lämplig tidpunkt kommer, denna lag skall ytterligare förbättras.*

Det har från herr Skoglunds sida anförts en del klander mot den reservation
som har avgivits av herr Cruse m. fl., och då jag själv är en av undertecknarna
av denna reservation, får jag kanske med några ord nämna örn vad
sorn ligger bakom densamma. Reservationen bygger på motionen nr 552 i denna
kammare och går ut på att vissa ytterligare förbättringar skulle vidtagas
för djurskötare, och det yrkas där på att man skulle beräkna arbetstiden för
veckopenoder i stället för, såsom föreslås av utskottet, för 14-dagarspenoder.
Därigenom skulle djurskötarna få en dags ledighet i veckan, och jag tror,
alf man av olika skäl måste säga, att det är en mycket rimlig begäran. Vi reservanter
säga även ifrån, att vi önska, att arbetsrådets dispensgivning skall
bli mera restriktiv, så att dispens för mötande av mera tillfälliga behov av arbetskraft
icke bör givas utan att detta bör regleras genom övertidsarbete, örn
nu detta kan anses behövligt.

Det har också sagts av reservanterna, att de önska få en annan uppställning
av lagar och författningar som skrivas, och jag anser, att det i detta
sammanhang bör understrykas, att vi inte i reservationen tagit med detta, därför
att vi inte hunnit med att forma ut våra önskemål härvidlag. Det bör också
sagås ifrån, att det är angeläget, att vi i olika lagar och förordningar, som
utformas av riksdagen och Kungl. Maj :t, få bort alla dessa olika hänvisningar,
ty de äro ett otyg. Om det svenska folket i gemen skall kunna lära sig att läsa
lagar och författningar, borde man försöka att få dem sammanhängande, så

10-1

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
att lagtext och tillämpningsföreskrifter bleve sammanförda. Jag skulle därför
i detta sammanhang vilja säga, att jag hoppas, att Kungl. Maj :t och även riksdagen
skall beakta detta önskemål i framtiden och när tillfälle därtill ges, också
försöka se till, att lagar och författnigar sammanföras och att de skrivas
på ett sådant sätt, att det svenska folket begriper dem i största möjliga utsträckning.

Jag anser, att de nu föreslagna ändringarna i lantarbetstidslagen innebära en
förbättring, som kommer att hälsas med tillfredsställelse. Då jag emellertid
också anser, att de olika förbättringar som i reservationen föreslås äro värda
att beaktas, ber jag för min del, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Cruse m. fl. avgivna reservationen.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är givetvis mycket svårt att säga, hur
förhållandena komma att bliva i en framtid, om människorna då överhuvud
taget ha andra möjligheter att på det ena eller andra området dela upp tiden
mellan arbete och vederkvickelse. Varje åtgärd, särskilt när det gäller lagstiftning,
får väl därför bedömas med hänsyn till förhållandena under den
tid den avser, och det är ur den synpunkten, jag skulle vilja säga några ord
örn det nu föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag tror, att man framför allt skall göra klart för sig ett ofrånkomligt faktum,
och det är det, att den tekniska rationaliseringen, som har gjort så stora
framsteg framför allt under de sista femtio åren men alldeles speciellt, sedan
motoriseringen mer och mer genomförts och sedan elektriciteten mer och mer
tagits i anspråk även av jordbruket, att den rationaliseringen, säger jag, sedan
kriget utbrutit, icke bara bromsats upp utan snarare gått något tillbaka. Maskinparken
har icke kunnat ersättas, den är delvis försliten, och nykonstruktioner
ha knappast förekommit.

Det är icke minst dessa omständigheter som lia föranlett en rad av de olika
instanser till vilka lagändringsförslaget varit remitterat att avstyrka detsamma.
Jag nämner riksförsäkringsanstalten, och jag kan nämna lantbruksstyrelsen,
socialstyrelsen och livsmedelskommissionen. Bland de hörda myndigheterna
är det väl egentligen bara arbetsmarknadskommissionen som tillstyrkt
förslaget. Jag förstår mycket väl, att arbetsmarknadskommissionen, som ju
främst har att se till, att folk har full sysselsättning, inte Ilar samma intresse
som de instanser som mer svara för produktionens vidmakthållande och därför
inte har samma betänkligheter mot en arbetstidsminskning. Det är givet, atl
arbetet i det stora hela räcker bättre till på detta sätt, även örn efter vårt förmenande
den synpunkten har föga relevans på landsbygden.

Jag skall icke så mycket uppehålla mig vid den utvidgning av lagen som
är ifrågasatt, när man ifrån jordbruk med tre arbetare går ned till jordbruk
med två arbetare. Det är alldeles givet, att svårigheterna att kontrollera lagens
efterlevnad bli större, ju mindre enheter man får och ju större antal enheter
det blir att kontrollera, och det är väl också givet, att ju mindre arbetsstyrkan
är, desto mindre möjligheter finns det att göra den utjämning som vid jordbruk
med flera arbetare är mera möjlig. Med andra ord, man har svårare att anpassa
de ofrånkomliga göromålen inom en lagstadgad ram, som bestämmer
precis hur många timmar som vid varje tillfälle på året få uttagas.

Det skulle förvåna mig, om inte någon, som kanske i högre grad än jag
anser.sig representera det mindre jordbruket, hade några reflexioner att komma
med i denna sak här i kammaren. Personligen har jag ju den sortens jordbruk,
som kanske lättare än många medelstora och mindre kan komma till
rätta med svårigheterna. Men jag har det oaktat en för mig ganska självklar
uppfattning örn de ökade svårigheter som lagens utvidgning kommer att medföra.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

105

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Därmed är icke sagt, att icke lagstiftningen i mycket hög grad, ända sedan
den genomförts, har kommit att påverka även de jordbruk som inte ha fallit
under lagen. Det är ju på det sättet, att den arbetskraft som ser vissa villkor
på det större jordbruket icke gärna vill lia avsevärt sämre villkor på det
mindre jordbruket. Men det har som sagt hittills funnits möjlighet till undantag,
vilka nu omöjliggjorts.

Én sak som intresserar mig mera och som jag tror är av större betydelse är
den överflyttning av arbetstimmar från sommarhalvåret till vinterhalvåret
som förslaget innebär. Jag har inte kunnat undgå att finna, att även om föredragande
statsrådet i mycket stor utsträckning tillmötesgått krav från håll
som stå honom politiskt nara, så har motiveringen för detta ståndpunktstagande
icke fått ett i allo så starkt uttryck. Jag skall tillåta mig att hänvisa
till s. 24 i propositionen, där föredragande statsrådet yttrar: »Icke blott med
hänsyn till jordbruksarbetarnas fysiska hälsa utan även av sociala skäl -torde
nämligen en arbetsvecka örn 54 timmar få anses alltför lång.» Herr statsrådet
anser då, att en 52 timmars arbetsvecka är mindre vådlig ur dessa synpunkter
och säger också, att den synes icke behöva medföra några mera betydande
olägenheter för jordbruksproduktionen eller prispolitiken beträffande jordbruksalster.
Ja, det låter sig ju sägas, och det är klart, att man kan förstå
detta resonemang så, att tål du det, så tål du det. Tål näringen, att arbetstiden
sänkes från 54 till 52 timmar per vecka, så kan man ju säga, att den
också tål att den sänkes från 52 till 50 timmar etc. etc. Utgångspunkten för
näringen är likväl den, att man har bestämda arbetsuppgifter som måste utföras
vid en viss tid, och då hjälper det föga med att säga, att olägenheterna
icke torde ha någon större betydelse. Det är på det sättet — och här passar
jag på att apostrofera herr Landgren, som önskade, att man skulle få 48 timmars
arbetsvecka året örn — att jordbruket icke är konstruerat på samma sätt
som industrien. Man kan ju inom industrien så gott som hundraprocentigt förrätta
arbetet under vilken årstid som helst på samma sätt, i lokaler med dagsljus
eller elektriskt ljus och i lokaler där man kan lia temperaturen ungefär
sådan som man vill ha den. Vår Herre har nu en gång för alla ordnat jord*
bruket och dess betingelser på ett annat sätt, och jag tror inte, att herr Landgren
eller vi andra kunna göra något åt den saken. Det är väl också på det
sättet att möjligheterna att utnyttja arbestiden äro olika under olika tider
på året i olika delar av landet. I södra Sverige, exempelvis i Skåne, kan man
givetvis utnyttja flera timmar på vintern än i mellersta Sverige och i mellersta
Sverige flera timmar än i nordligaste Sverige. Vi veta ju alla, att dagarna
äro kortare ju längre norrut man kommer. Redan på Stockholms breddgrad
och ännu mera längre norrut äro dagarna betydligt kortare än i södra Sverige.
Herr Landgren sade: har det blivit mörkare efter än det var före lagens tillkomst?
Före tillkomsten av detina lag kunde man ju arbeta på vintern, men nu
tycks man icke kunna göra det! Det är nu icke på det sättet, att man icke
kan arbeta vid dagsljus och till nöds även vid »halvljus», utan det är i stället
så att örn tiden för arbetets fullgörande blir mer och mer begränsad, så
måste man se till att den lid blir bäst utnyttjad, som är lämpligast.

Jag har mycket svårt att förstå statsrådets liälsovårdssynpunkter. Herr statsrådet
utgår väl ifrån att 54 timmars arbete i veckan skulle utgöra en arbetsprestation
som vore hälsovådlig. På den tiden då man arbetade 00 timmar i
veckan, led icke hälsan något större men. Många av oss bär i kammaren lia väl
ganska regelbundet en arbetstid av 00 timmar och därutöver. Förr i tiden hade
man väl mindre tid till nöjen, vederkvickelse och vila, och jag underskattar
ingalunda fritidens betydelse.

Här bär föreslagits, att man från en ur hälsosynpunkt mindre riskabel års -

106

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag lill lantarbetstidslag. (Forts.)

tid, nämligen sommarhalvåret, då i allmänhet bättre väder är rådande, skulle
flytta över arbetstid till en tid på året då man just med hänsyn till jordbruksarbetets
art löper större risker. Den som arbetar i jordbruket sitter icke i en
ombonad lokal utan får vara ute i köld, i snö och i regn och rusk. Jag kan alltså
icke förstå att det ur hälsosynpunkt skulle kunna vara fördelaktigt att flytta
över arbetstid från det milda sommarhalvåret till det kalla vinterhalvåret.

Vad beträffar de sociala skäl, som statsrådet också hänvisat till, så säges
det ju icke direkt ut vad därmed skulle avses, men man får väl gissa sig till
att statsrådet syftar på till exempel studiearbete — det tror jag för resten har
nämnts i propositionen — vederkvickelse, nöjen etc. Jag har alltid haft den
uppfattningen beträffande den ökade utbildning, som man genom eget arbete
eller med andras hjälp kan erhålla genom studier, att vinterns långa mörka
dagar lämpa sig bättre för studiearbete än sommaren. Jag har mycket svårt
att förstå, hur möjligheterna att erhålla vederkvickelse, vila och nöje skulle
avsevärt kunna påverkas av huruvida man arbetar i 91/., eller 93/4 timmar örn
dagen under 5 dagar i veckan, när man, som man ganska länge haft det här i
landet, under alla förhållanden i allmänhet har lördagens eftermiddag och söndagen
fria. Under jordbrukets toppbelastningsperioder råder redan nu en så
prekär knapphet på arbetskraft, att varje minskning av arbetstiden hos jordbrukarna
måste framkalla de största betänkligheter. Om minskningen av arbetstiden
skall kunna kompenseras, måste det ske genom anlitande i ökad utsträckning
av övertidsarbete. Detta ställer sig givetvis ingalunda gynnsammare ur
hälsosynpunkt eller ur sociala synpunkter, men arbetstagarnas inkomster bliva
större och likaså arbetsgivarnas utgifter, eftersom övertidsarbete betalas bättre
än annat arbete. Ty jag har svårt att föreställa mig, att maji skulle kunna stampa
fram mera folk inom jordbruket. Tendensen går snarare i motsatt riktning.

Slutligen har man den eventuella följden, att arbetstidsminskningen medför
minskad produktion. Det kan tyckas, som örn en minskning av arbetstiden från
54 timmar till 52 timmar icke skulle kunna medföra några katastrofala följder,
men en sådan minskning blir ganska kännbar, då den totala arbetstiden nedgått
till ett minimum och det är svårt att få arbetstiden att räcka till.

Beträffande ladugårdsfacket är det, som jag inledningsvis nämnde, på samma
sätt med rationaliseringen. Det är, i alla händelser under nuvarande förhållanden,
mycket svårt att minska arbetsåtgången eller öka arbetseffekten med
cirka 10 %, d. v. s. skillnaden mellan 108 timmar och 100 timmar. Lantarbetsgivareföreningen
har satt i gång med omfattande arbetstidsstudier, som
för övrigt mötts med stort intresse även från arbetarpartens sida, i syfte alf
genom förbättrad arbetsmetodik och -teknik uppnå minskad arbetsåtgång eller
ökad effekt i arbetet, men det är så många, omständigheter, som gjort, att vi
faktiskt ännu inte kommit så långt. Det möter oerhörda svårigheter, beroende
dels på tidsläget, dels på avsaknad av nödiga maskinella anordningar, dels på
förändringar i fråga om byggenskapen etc., etc., men även därav att kreatursskötsel
av naturen är så pass manuellt betonad, att man icke lian utan vidare
ersätta den med mekaniska anordningar. Arbetstiden minskas, och det gäller
sålunda att hinna med samma kvantitet arbete som förut på en förkortad arbetstid.
Man skulle faktiskt behöva mer folk för att kompensera arbetstidens
minskning, men inom jordbruket råder brist på arbetskraft överhuvud taget,
och bristen på ladugårdsarbetare är alldeles särskilt stor. Jag vet mycket väl,
att det finns de, som tro, att detta icke uteslutande är en betalnings fråga utan
i lika hög grad en fråga örn arbetstidens reglering, och som mena, att blir bara
arbetstiden reglerad, så kommer bristen på arbetskraft att upphöra. Verkligheten
har hittills icke bekräftat riktigheten av denna uppfattning. Vi lia i alla
händelser att räkna med det faktiska läget. Det var inga överord, som herr

Onsdagen den 28 maj 1945 em.

Nr 22.

107

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Skoglund nyss uttalade, när han beskrev hur det i förevarande hänseende ställer
sig för en genomsnittsjordbrukare vid ett svenskt bondejordbruk. Det skulle
varit mycket bra, om tillgången på arbetare i jordbruket varit så god att man
utan vidare kunnat gå in för en fridag i veckan åt kreatursskötarna i stället
för en fridag var fjortonde dag, som man mångenstädes måst tillämpa, men
det är ju faktiskt på det sättet, att om man inför en fridag i veckan, får »utearbetskraften»
flena söndagsturer än kreatursskötarna. Utearbetarna, som redan
ba en längre veckoarbetstid, skulle genom att göra dessa veckoturer få ett
alltför stort veckopensum, vilket de i längden icke lära vara tillfredställda med.
De framhålla med full rätt, att de icke tagit anställning som kreatursskötare
■och att de således böra vara förskonade från att utföra kreatursskötarnas arbete
för att bereda kreatursskötarna ökat antal fridagar. Därför tvingas man
att i så stor utsträckning som möjligt hushålla med befintliga ersättareresurser
och kan för den skull afta icke giva kreatursarhetarna mer än en fridag var
fjortonde dag. Under sådana förhållanden är det klart, att man icke har så stor
möjlighet att kompensera en minskning av arbetstiden från 108 timmar till
100 timmar.

Man hör ofta sägas, att frågan örn hejdandet av flykten från landsbygden
är en betalnings fråga och en fritidsfråga. Det är alldeles riktigt, men man får
alltid räkna med att en minskning av arbetstiden köpes genom en relativ minskning
av lönerna och tvärtom samt att om man minskar arbetstiden, så försämrar
man jordbrukets nuvarande produktionsbetingelser. Jordbrukets produktionsbetingelser
äro givetivs avgörande för näringens lönsamhet, och näringens
lönsamhet är naturligtvis i sin tur avgörande för förmågan att betala arbetslöner.
Man kan välja, man kan säga: jag nöjer mig med mindre lön, örn jag
får mera fritid, men det är ett självbedrägeri att tro, att man samtidigt kan
få ut mer i lön och få arbetstiden minskad. Man kan som sagt naturligtvis från
arbetstagarpartens sida säga: jag köper min frihet till priset av att min ekonomiska
standard icke kan förbättras i samma mån som eljest skulle varit möjligt.
Det resonemanget kan jag förstå.

Om vi ett ögonblick koppla bort begreppen arbetsgivare och arbetstagare och
se jordbruket som en produktiv näring, måste vi erkänna, att jordbruket i närvarande
stund har mycket svårt att med tillgänglig arbetskraft kunna genomföra
sitt arbetsprogram. Det är därför, herr talman, som jag för min del är så
betänksam mot att i närvarande stund genomföra en skärpning av lagstiftningen.

Min ärade bänkkamrat herr Landgren var också inne på frågan örn överflyttning
av ordinarie arbetstid från höstmånaderna till förvintersmånaderna,
januari, februari etc., och gjorde gällande, att en sådan överflyttning icke stöde
i överensstämmelse med lagens mening. Jag skall bara be herr Landgren titta
efter på s. 24 i propositionen, där föredragande statsrådet berört denna sak och
bland annat yttrat: »Jag anser därför att dessa önskemål i den mån de befinnas
befogade lämpligen böra tillgodoses dispensvägen.» Så har också hittills
skett. Om herr Landgren icke bar större förtroende för min uppfattning i denna
fråga, så förmodar jag, att herr Landgren likväl skänker statsrådet Erlanders
uttalande vitsord.

Herr talman! Jag har med dessa ord utan att alltför mycket gå in på detaljer
försökt att klargöra de svårigheter, som en skärpt lagstiftning för med sig.
Jag bar framför allt velat göra klart, att man icke kan göra det ena oberoende
av det andra. Tnkomststandard, lönestandard och förtjänstmöjligheter stå och
komma alltid att slå —• hur än en rationalisering genomföres — i ett visst förhållande
till den arbetskvantitet man vill lägga ned för att förtjäna sitt uppehälle.

lös

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få ansluta mig till dem, som yrkat
bifall till den av herr Björkman nied flera vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Den proposition, som ligger till
grund för detta utskottsbetänkande, innebär en mycket väsentlig förbättring
av hittills gällande lantarbetstidslag. Även örn föredragande statsrådet icke
hundraprocentigt eller till alla delar kunnat tillmötesgå svenska lantarbetareförbundets
önskemål, finns det anledning att till statsrådet Erlander framföra
ett tack för den förståelse, han visat i detta sammanhang, och för det radikala
grepp, med vilket herr statsrådet handlagt detta för oss lantarbetare så utomordentligt
viktiga spörsmål. Vi förstå också, att det av olika skäl icke varit
möjligt för statsrådet att gå längre än vad han gjort i propositionen.

'' Tillsammans med en del av kammarens övriga lantarbetarerepresentanter har
jag emellertid i en motion, nr 552 i denna kammare, fört fram de av lantarbetareförbundets
önskemål, vilka icke vunnit beaktande i propositionen. Dessa
önskemål gälla, såsom av motionen framgår, arbetstiden för djurskötare, överflyttning
av arbetstid, obligatorisk skyldighet att anskaffa övertidsjournal
samt slutligen införande i lagen av de regler, som skola tillämpas i fråga örn
tillsynen över lagens efterlevnad. Utskottet har emellertid ansett sig icke kunna
biträda något av de i motionen framställda yrkandena. Beträffande arbetstiden
för djurskötare förklarar visserligen utskottet, att »man inser det i och
för sig berättigade i lantarbetarnas krav», men utskottet har ändå icke velat
draga ut konsekvenserna av sitt resonemang genom att tillstyrka bifall till
motionen. Utskottet anför i stället, »att med hänsyn till den nuvarande bristen
på arbetskraft torde en bestämmelse, som medförde ett ökat antal fridagar
för djurskötarna, icke kunna utan fara för kreatursstammens bestånd erhålla
avsedd tillämpning». Ja, herr talman, det är ett fullt riktigt konstaterande,
som utskottet här gjort, nämligen att det inom jordbruket råder brist på arbetskraft
och framför allt brist på vana djurskötare, men här är det väl också
berättigat att ställa den frågan: varpå beror då denna brist på arbetskraft?
Ja, utskottet har ju självt åtminstone varit inne på kärnpunkten av detta problem,
då utskottet på s. 14 konstaterat, »att utskottet för sin del funnit ändringsförslagen
socialt berättigade och på längre sikt ägnade att medverka till
en lösning av jordbrukets arbetskraftsproblem». Detta konstaterande är ju fullt
riktigt. Lantarbetarnas undantagsställning i olika avseenden, deras tidigare
orimligt låga avlöning, deras som regel urusla bostadsförhållanden, deras långa
arbetstid och deras hårda och pressande arbete äro just de faktorer vilka utgjort
de främsta anledningarna till den flykt från landsbygden, vilken framkallat
en allvarlig och i och för sig mycket berättigad oro. Det är ju ingalunda underligt,
att brist på arbetskraft uppstår inom ett arbetsområde, där man i det
längsta vägrat förstå det berättigade i arbetarnas krav på likställighet, när
det gäller levnads- och existensförhållanden. Det är val heller ingen i denna
församling, som på allvar vill förneka, att bristen på djurskötare just beror
på bl. a. deras långa arbetstid. Vi ha ju i vårt land en allmän arbetstidslag,
enligt vilken arbetarna garanteras en ledig dag per arbetsvecka örn 48 arbetstimmar.
Djurskötarna ha en betydligt längre arbetstid. Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten på att även med bifall till vårt förslag skulle
denna reducerade arbetstid med 200 timmar per år överstiga årsarbetstiden för
övriga arbetare. Men trots detta vill man ändock icke vara med om att i lagen
slå fast rättigheten att erhålla en fridag per vecka.

Vi ha för vår del som motionärer ansett, att rimlighets- och rättvisesynpunkter
tala för att riksdagen nu går dessa krav till mötes, och därigenom

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

109

Förslag till lanlarbetstidslag. (Forts.)

också samtidigt bidrager till en nödvändig lättnad, när det gäller anskaffningen
av denna för vår försörjning så utomordentligt viktiga arbetskraft. Den för
närvarande allmänt rådande bristen på arbetskraft kan enligt vårt förmenande
icke tagas som intäkt mot cn rimlig förbättring.

När lantarbetstidslagen 1937 genomfördes för djurskötare, reducerades deras
arbetstid med drygt 15 procent. Denna arbetstidsminskning medförde ingen
större nyanställning av djurskötare. Svenska lantarbetareförbundet gjorde en
undersökning i detta avseende och kom till resultatet, att på 4 197 egendomar
med 8 197 djurskötare anställde man sammanlagt 50 stycken nya djurskötare.
Arbetstidsminskningen med 15 procent medförde således en nyanställning av
djurskötare med 0,6 procent. Särskilt mot denna bakgrund kan man väl ha
rimlig anledning förutsätta, att den nu föreslagna väsentligt mindre arbetstidsminskningen
praktiskt taget icke skall innebära någon ökning beträffande
arbetskraftbehovet.

Det bör kanske också i detta sammanhang påpekas, att utskottets resonemang
på denna punkt fullkomligt hänger i luften med hänsyn till att vårt förbund
i nu gällande riksavtal redan fått införd bestämmelse örn en fridag per vecka
för de djurskötare, vilka ha mer än åtta timmar och 18 minuters arbetstid;
Denna grupp torde omfatta 90 procent av de anställda i detta sammanhang.

Jag vill således understryka, att praktiken utvisar, att det förslag, som här
har väckts, också är möjligt att genomföra.

När det gäller överflyttning av arbetstiden ha vi i vår motion yrkat på införande
av ett regulativ. Vi ha gjort detta bland annat med hänsyn till de
enligt vår mening alltför stora marginaler, vilka ha uppkommit i fråga örn
den ordinarie veckotiden. Vi hävda den uppfattningen, att man vid lagens
tillkomst säkerligen icke haft avsikten att arbetsgivarna genom den medgivna
överflyttningen skulle utan att behöva anlita den allmänna övertiden kunna
möta rent tillfälliga behov av arbetskraft. Vi finna det också vara skäligt
och rimligt, att man här skapar ett regulativ, som ger större skydd i detta hänseende,
detta så mycket mera som här berörda förhållande synes oss sakna
stöd i allmän praxis. Såväl departementschefen som utskottet har ju uttalat sig
mycket klart, då man bland annat förutsätter, »att arbetsrådet icke skall
medgiva arbetstidens överskridande av sådan anledning eller i sådan omfattning,
som med hänsyn till lagens syfte icke bör godtagas». Från detta fullt
riktiga resonemang förefaller det som örn steget för utskottet icke bort vara
långt fram till ett bifall till vår motion. Då så emellertid ej skett, förutsätter
jag likväl, att därest riksdagen följer utskottets linje arbetsrådet på denna
punkt skall taga all hänsyn till departementschefens och utskottets tydliga
skrivsätt i detta avseende.

När det slutligen gäller vårt förslag örn obligatorisk skyldighet för arbetsgivare
att anskaffa övertidsjournal samt vårt yrkande örn intagande i lagen
av de regler, som skola tillämpas i fråga örn tillsynen över lagens efterlevnad,
skall jag medgiva, att detta ju ingalunda är några större saker i detta sammanhang.
Våra yrkanden på dessa punkter bygga emellertid på praktiska erfarenheter
under den tid lantarbetstidslagen varit i kraft. Vi ha konstaterat förekomsten
av uppenbara olägenheter i dessa avseenden, och vi lia därför ansett,
att tiden nu i samband med lagens revidering vore inne för nödiga justeringar
även på dessa punkter.

Jag skall emellertid, herr talman, icke upptaga tiden med att motivera
dessa bägge yrkanden. Jag skall heller icke ingå på ett bemötande av vad
herrar Skoglund och Liedberg här anfört. Jag nöjer mig med att framhålla,
att praktiskt taget samma tongångar, samma argument och samma bekymmer,
som i dag anförts, hava anförts vid varje tillfälle, då lantarbetstidslagen disku -

Ilo

Xr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
terats här i denna kammare. Jas vill endast till herr Skoglund säga, att när
nian känner sig så orolig för möjligheten att komponera ett praktiskt arbetstidsschema,
vill jag understryka vad jag nyss var inne på och anförde, nämligen
att möjligheterna för nyanställning av arbetskraft på detta område säkerligen
ej alltid utnyttjats i full utsträckning.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här sagt få inskränka mig till att i
berörda delar yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Cruse m. fl.

Häruti instämde herrar Andersson i Surahammar och Odhe.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Efter den ingående behandling, som
kammaren ägnat frågan örn klädespersedlar till Boden-polisen samt frågan
örn tull på cikorierötter, kanske det icke behöves någon ursäkt örn jag i debatten
i denna fråga dröjer några minuter.

Det har ju nu gått mer än ett kvarts sekel sedan arbetarna inom industrien
och stora delar av det övriga näringslivet efter förra världskriget tillkämpade
sig åttatimmarslagen. Om jordbrukets arbetare nu efter det andra världskriget
erhölle likställighet i arbetstidshänseende med industriens arbetare vore ju detta
tvivelsutan ett viktigt steg på vägen till rättvisa åt landsbygden. Märkvärdigt
nog äro vissa representanter för landsbygden, vilka annars bruka vara
ganska talföra i fråga örn rättvisa åt landsbygden, icke anhängare av rättvisa
i detta fall. Inkonsekvensen härvidlag är obestridlig.

Lantarbetsgivarna använda emellertid icke denna gång talet örn jordbrukets
dåliga lönsamhet som argument mot rättvisa åt landsbygdens arbetare. Man
kan nog förstå, att detta argument av vederbörande icke längre anses vara
brukbart. liäkenskapsresultaten för det svenska jordbruket lära ju för fjolåret
utvisa en medelnettoförräntning av 4,5 procent; för större gårdar i Sydsverige
är den över 9 procent. För alla jordbruk med fast anställd arbetskraft
och som kunna komma att beröras av arbetstidslagens bestämmelser är den
obestridligen minst 5 procent och vanligen betydligt högre.

Nu säger herr Liedberg, att rationaliseringen har stoppats upp under krigsåren.
Jag medger, att maskinförsörjningen kan ha försvårats. Men väsentligare
är väl ändå att framhålla, att förräntningsprocenten visat en ständigt
stigande tendens. Jag skall icke anföra siffrorna härvidlag. Jag vill bara erinra
örn, att för samtliga grupper inom jordbruket utom en har förräntningsprocenten
avsevärt ökats från förkrigstiden tills nu. Det enda undantaget är
gruppen under fem hektar; den kan aldrig komma att beröras av denna lag.

Lönsamheten är dålig och förräntningsprocenten fortfarande låg i de
flesta mindre jordbruk. Men för dem gäller, som sagt, icke denna lag.

Men nu använder man ett nytt argument mot rättvisa åt landsbygdens arbetare.
Nu är det bristen på arbetskraft, som lägger hinder i vägen. Jag anser,
att detta argument icke för närvarande kan vara hållbart. Ty denna lag skall
ju gälla, icke för krigstiden med dess speciella arbetskraftförhållanden utan
för efterkrigstiden, då tillgången på arbetskraft måste bli en annan än nu och
då tendensen snarare blir motsatt mot nu.

För det andra bör väl här understrykas vad som redan framhållits, att
bristen på arbetskraft mycket intimt sammanhänger med den otillfredsställande
arbetstiden och de i övrigt sämre arbetsbetingelserna för arbetarna på
landsbygden. Detta framhålles ju även av föredragande departementschefen
i fråga örn djurskötarnas arbetstid, såsom framgår av propositionen.

Det höres ju mycket jämmerlåt om ungdomens förvillelser och dess nöjeslystnad,
som gör att den absolut vill fly från landsbygden till städerna. Jag
tycker, att man skulle sluta upp med denna klagolåt och i stället undersöka
de faktiska orsakerna till flykten från landsbygden. Då är man nog inne på

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Ill

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

frågan om nödvändigheten av att reglera arbetstiden och i övrigt skapa bättre
arbetsbetingelser för landsbygdens arbetande folk.

Beträffande Kungl. Maj:ts förslag, som också har blivit utskottets, måste
ju erkännas, att det innebär ett väsentligt framsteg mot nu gällande förhållanden.
Men å andra sidan är det också riktigt, att detta förslag ändå i väsentliga
punkter är en kompromiss med lantarbetsgivarnas synpunkter.

I 1 § föreslås, att lagens tillämpningsområde skall utsträckas till att gälla
företag med minst två arbetare anställda mot nuvarande tre, detta till trots
av att statsrådet Erlander i propositionen själv säger: »Då det ur principiell
synpunkt måste anses önskvärt, att tillämpligheten av den sociala skyddslagstiftningen
icke är beroende av antalet arbetare hos en viss arbetsgivare, anser
jag att lantarbetstidslagen bör gälla för alla jordbruksföretag, vari lejd arbetskraft
användes.» Men så kommer det: »Emellertid finner jag mig nödsakad att
nu stanna vid att föreslå en sådan utvidgning av lagen att därunder hänföras
företag med minst två stadigvarande arbetare. En utsträckning av lagens tilllämplighet
även till det minsta jordbruket skulle nämligen under rådande
krisförhållanden kunna komma att medföra vissa svårigheter. Möjligheten
för det minsta jordbruket att genomföra en rationalisering av driften är för
närvarande i hög grad beskuren.»

Statsrådet har här ett argument för en kompromiss mellan sin egen principiella
inställning och lantarbetsgivarnas, som enligt min mening icke är hållbart.
Även örn lagen skulle komma att gälla företag med minst en stadigvarande
arbetare, skulle den ej komma att gälla de minsta jordbruksföretagen, såsom
statsrådet påstår. Såsom framgår av en undersökning av lantarbetareförbundet,
som här åberopats och vars resultat återfinnes på s. 15 i propositionen, får man
räkna med, att det måste vara egendomar med i genomsnitt 44 hektar för att de
regelbundet skola sysselsätta minst två årsarbetare. Men vilken är genomsnittsarealen
för egendomar med minst en årsarbetare? Det saknas uppgift härom.
Men det måste röra sig örn egendomar med 30 hektar eller i varje fall icke
under 20 hektar. Jag vill betona, att jordbruk med mindre än 20 hektar utgöra
90 procent av alla brukningsdelar i landet. Det är icke småbönder det
bär, gäller, även om man utsträcker lagen till att gälla företag med minst en
helårsanställd. Räntabiliteten vid de företag, som i så fall skulle beröras,
är icke låg. Enligt beräkningsresultat för svenska jordbruk åren 1942 och
1943 var förräntningsprocenten inom gruppen 20—30 hektar 7,6 procent för
hela riket, mot 5 procent, 3,1 procent och minus 2,2 procent för grupperna nedanför,
d. v. s. under respektive 20, 10 och 5 hektar. Resultaten för i fjol har
jag icke, men de äro ännu bättre. Denna förräntningsprocent av 7,5 procent
var även högre än i de grupper, som lågo ovanför, nämligen de med över 30,
50 eller 100 hektar, som hade en förräntningsprocent av respektive 6,7, 7 1
och 6.0.

^ Alltså just för den grupp, som skulle komma in under lagen, därest denna
skulle utsträckas att gälla för företag med minst en arbetare, är enligt den officiella
statistiken förräntningsprocenten högst. Jag anser därför, att statsrådets
argument icke håller.

Örn vidare jordbruk med 20—30 heldar ha små rationaliseringsmöjligheter
som departementschefen påstår, hur skulle del då gå att bevara familjejordbruken,
vilken teori är så populär i statsrådets eget parti? Det voro något att
tänka pa. Med familjejordbruk, dessa basjordbruk, som i framtiden skola bli
linsel'' för rationell jordhushållning i vårt land, avses ju jordbruk mc] omkring
V’1™1’ frd- Men om ett jordbruk med 50 hektar icke kan lia en rationell
drift, hur kan ett familjejordbruk med 15 hektar lia det i framtiden? I så

112

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
fall är teorien om familjejordbruken som vägen för en rationell jordhushållning
i landet dödsdömd på förhand.

Vi ha i vår motion yrkat på att i 1 § av förevarande lag skulle stadgas, att
lagen skall gälla för alla företag, där man som regel använder minst en arbetare.
Detta gäller redan nu för trädgårdsarbete. Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till motionen nr 553 i andra kammaren i vad gäller 1 § i förslaget
till ny lantarbetstidslag.

I vad gäller arbetstiden för djurskötare innebär regeringsförslaget även en
kompromiss mellan rättvisa å ena sidan och lantarbetsgivarnas ståndpunkt å
den andra. Den frågan är ju redan här behandlad. Jag delar den uppfattning,
som framförts om det berättigade i att även djurskötarnas arbetstid skulle regleras
så, att de finge en ledig dag varje vecka. Argumentet för kompromissen
är bristen på arbetskraft. Men på s. 32 i propositionen vederlägger ju statsrådet
själv detta argument, då han just betonar, att det är bland annat den långa arbetstiden
och de dåliga arbetsbetingelserna som göra, att det är så svårt att
skaffa folk. Det har ju även vitsordats från flera andra håll här.

Vi anse det vara på tiden att i fråga om fridagar djurskötarna likställas med
övriga arbetare. Jag vill därför, herr talman, i fråga örn 4 § liksom också i
fråga om 5 § yrka bifall till den av herr Cruse m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Den siste ärade talaren sade bl. a.,
att det föreliggande regeringsförslaget är en kompromiss mellan arbetarnas synpunkter
och lantarbetsgivarföreningens. Jag kan försäkra herr Karlsson i
Stuvsta, att om detta förslag skall uppfattas som en kompromiss, är det faktiskt
en kompromiss som är träffad inom mig själv, mellan å ena sidan viljan
att åstadkomma en verkligt radikal lösning av detta gamla problem att jämställa
industriens och jordbrukets arbetskraft i fråga örn arbetstidslagstiftningen
och å andra sidan nödtvånget att ta hänsyn till de faktiska svårigheter,
som finnas när det gäller att ge sig på lagstiftningen för jordbrukets vidkommande.
Det är denna kompromiss mellan viljan och låt oss kanske kalla det
försiktigheten som gjort, att regeringsförslaget fått den utformning som det
har.

Örn jag hade lika lätt som herr Karlsson i Stuvsta att överblicka konsekvenserna
av ett sänkande av giltighetsbestämmelserna från två till en arbetare,
skulle jag kanske också ha gått på hans linje. Han säger nämligen, att jordbruk
med två arbetare äro jordbruk med i medeltal 44 hektar åker. Då skulle väl
jordbruk med en arbetare vara ungefär hälften så stort, eller omfatta mellan
20 och 30 hektar. Om jag, herr talman, visste att det vore på det sättet, att man
här i landet hade en anställd allenast vid jordbruk, som vore de mest räntabla,
skulle säkerligen min försiktighet ha övervunnits. Ty jag delar fullkomligt herr
Karlssons uppfattning, att man måste sträva efter att giltighetsområdet skall
utsträckas så att samtliga arbetare komma i åtnjutande av lagens skydd. Jag
skall gärna ta upp denna fråga till förnyad prövning, men jag tror att kammaren
ursäktar, örn jag inte utan vidare är böjd för att acceptera en på så
pass lösa boliner gjord uppskattning som den, som den närmast föregående
talaren gjorde när han kom fram till det resultatet, att en sänkning ifrån två
till en arbetare icke skulle ha spelat någon nämnvärd roll. Men som sagt,
i princip deklarerar jag redan i propositionen, och gör det gärna än en gång.
att jag anser, att man så snart som möjligt bör försöka komma fram till ett
giltighetsområde, som där innesluter praktiskt taget alla arbetare.

Om jag sedan går till reservationerna och först uppehåller mig vid den reservation,
som i stort sett ansluter sig till regeringsförslaget men som har tagit
upp frågan örn djurskötarnas ställning och dispensgivningen, vill jag också

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

där säga, att beträffande djurskötarna förstår jag reservanterna mycket väl.
Jag tror att vi få ägna denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Men reservanterna
skola observera, att här är framlagt ett förslag, vilket herr Liedberg redan
erinrat om, som är avstyrkt av praktiskt taget samtliga remissinstanser — arbetsmarknadskommissionen
är den enda som står som tillstyrkande. Det är
givet att man får gå fram med en viss försiktighet när det gäller just djurskötarna.
Här göres det med bestämdhet gällande, att det är ett så känsligt område,
att en bestämmelse örn att arbetstiden skall beräknas per vecka skulle
komma att vålla mycket stora besvärligheter. Jag har tillåtit mig att göra den
försiktighetskompromissen att föreslå en sänkning, såsom arbetarrepresentanterna
begärt, av arbetstiden från 108 till 100 timmar — det är dock ett mycket
väsentligt steg man härmed tar — men att man bibehåller räknandet i tvåveckorsperioder.
Även här har jag redan i propositionen sagt, att jag anser
djurskötarnas anspråk berättigade, och jag skall gärna följa denna fråga med
uppmärksamhet och undersöka, örn det kanhända är på det sättet att de framförda
farhågorna äro överdrivna, och då får man ta upp saken till förnyad
prövning. Men jag tror att kammaren kan förstå, att när man här tar ett mycket
väsentligt steg emot — det kan man lugnt säga — dem som tro sig besitta
sakkunskap på detta område, måste man ändå gå fram med någon försiktighet,
och det är vad vi ha gjort här.

Beträffande den andra delen av reservationen, den örn dispenserna, tror jag
att reservanterna äro för långt ute; där delar jag inte deras principiella uppfattning.
Vi ha nämligen för närvarande i all arbetstidslagstiftning, alltså inte
bara i lantarbetstidslagen, motsvarande dispensbestämmelse. Den är formulerad
annorlunda i den arbetstidslag som gäller. Där heter det, att örn för visst
arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende av årstiden eller väderleken,
må i den mån så prövas påkallat medgivas att arbetstiden, med avvikelse från
de vanliga reglerna, begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd
kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan.

Detta är en mycket allmän dispensmöjlighet. Det har icke, såvitt jag vet, i
denna kammare riktats erinringar emot allmänna arbetstidslagens bestämmelser,
och jag är ganska förvånad över att man skulle våga gå längre när
det gäller det ömtåliga lantarbetet än när man lagstiftar på den allmänna arbetstidslagens
område. Samma bestämmelser som när det gäller lantarbetstidslagen
återfinnas exempelvis i lagen om arbetstiden för hotell, restauranger
och kaféer, som antogs av fjolårets riksdag, och i den arbetstidslag för detaljhandeln,
som är underställd den pågående riksdagens prövning, har denna dispensrätt
såvitt jag vet icke föranlett någon erinran från riksdagens sida.

Jag tror det är farligt att man när det gäller jordbrukets arbetskraftfrågor
minskar möjligheterna till dispensgivning i större utsträckning än den som
finns i ali annan arbetstidslagstiftning i detta land. Däremot kommer jag med
hänsyn till vad som sagts här, oberoende av vilket beslut som kammaren
kommer att fatta, att med stor uppmärksamhet följa arbetsrådets dispensgivning.
Skulle vi se, att det finns verkligt fog för de uttalanden som gjorts
här, att man använder dispensgivningen för att klara tillfälliga arbetskraftbehov,
innebär detta ett missbruk av dispensrätten. Då får man försöka komma
till rätta med det, och jag tror att man också skall kunna göra det.

Sedan skulle jag kanske säga ett par ord om högerreservationen och herr
Skoglunds och herr Licdbergs anföranden, men kammaren ursäktar mig .säkerligen
örn jag här fattar mig kariska kort. Jag kan inte förstå, afl. det skall
vara en attityd som kan vara lämplig att i den situation, vari vi för närvarande
befinna oss, och med det ständiga talet örn flykten från landsbygden

Andra hammarens protokoll 1945. Nr SS. 8

314

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
motsätta sig åtgärder, som icke avse något annat än att försöka på ett viktigt
område skapa likställighet mellan land och stad. Det kan inte vara rimligt
att man upprepar alla dessa argument, som från herrarnas sida ha anförts
varje gång en social reform har snuddat vid synranden. Vi ha hört hur
omöjligt det skulle vara för näringslivet att bära den ena sociala reformen
efter den andra. Örn vi hade lyssnat till alla dessa varningsrop, skulle vi
här i landet ha stannat fullkomligt i utvecklingen, och jag tror jag vågar
säga, att vår sociallagstiftning i stor utsträckning har varit underlaget för
näringslivets egen expansion.

Jag är för min del övertygad örn att det steg vi härmed ta för att på en
punkt återställa jämvikten mellan landsbygdens och städernas och industriens
folk på samma sätt kommer att visa sig vara ett stöd för jordbruket. Jag
måste verkligen säga, att jag blev förvånad när jag hörde herr Liedberg tala
om min argumentation, att 54 timmars arbetsvecka för jordbrukarna är en för
lång arbetsvecka ur hälso- och sociala synpunkter. Det är, herr Liedberg, intet
argument att göra sig lustig över. Det är orimligt att säga, att jordbrukets
folk har ett yrke som är så lätt, att man inte skulle behöva ta någon hänsyn
till arbetstiden ur de synpunkter jag anfört just för jordbruksbefolkningens
vidkommande. Det är i varje fall en argumentation som man inte skall föra
ifrån jordbrukets egna representanter.

Jag måste säga, herr talman, att örn man skall kunna visa lantarbetarna,
att vi mena allvar med talet att de inte skola ställas i särklass i vårt land, få
vi åtminstone sträcka oss så långt som det föreliggande utskottsutlåtandet
gör. Jag tror det skulle ha varit mycket välgörande för våra lantarbetare och
vårt jordbruk, örn den enighet som präglar regeringsförslaget, där inga reservationer
finnas, också hade kunnat manifesteras i Sveriges riksdag. Som det
nu är, är det beklagligt, att den har spruckit på denna väsentliga punkt, men
jag hälsar å andra sidan med stor tillfredsställelse, att utskottsmajoriteten är
så stor som den är och att det i alla fall inte är mer än en ganska begränsad
grupp sorn av principiella skäl går emot regeringsförslaget.

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr statsrådet sade, att örn han hade lika lätt som jag att räkna ut konsekvenserna
av en lagändring beträffande speciellt § 1, skulle han kunna vara
med på den utan vidare. Han yttrade vidare, att mitt tal örn att det här skulle
gälla jordbruksgruppen med den bästa förräntningsprocenten. alltså nied arealer
på mellan 20 och 30 hektar, var grundat på lösa boliner.

En sådan anklagelse är rätt allvarlig. Jag har ingen statistik som gäller
för hela landet, och någon sådan har jag inte privat kunnat upprätta, men
jag har växt upp och arbetat så mycket inom svenskt jordbruk att jag vet,
att mitt konstaterande i stort sett är riktigt. Herr statsrådet har i varje fall
inte kunnat anföra några skäl, varför det inte skulle förhålla sig så på den
punkten. Herr statsrådet har själv sagt i propositionen, att en sådan ändring,
att lagen skulle gälla för jordbruk med minst en anställd arbetare, skulle
drabba det minsta jordbruket, men det måste väl vara ett skrivfel?

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag skall inte ta upp någon större polemik i denna fråga — herr
statsrådet har sin uppfattning och jag min — men det var ett uttalande som
uppkallade mig.

Herr statsrådet sade, att det finns ingen anledning för herr Liedberg att
göra sig lustig över argumentationen för att 54 timmars arbetsvecka skulle
vara för lång. Herr statsrådet, det har jag inte gjort, och det torde protokollet

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

115

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

komma att utläsa. Jag har påpekat ett avsnitt av statsrådets uttalande, sona
jag bär ansett vara svagt, och jag har sökt att sakligt motivera denna min
uppfattning.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Statsrådet Erlander säger, att han inte vill
åstadkomma något annat än likställighet mellan land och stad i det här avseendet.
Det är ju en vacker tanke som herr statsrådet har, men i detta fall befarar
jag, att resultatet i mycket stor utsträckning endast blir en överflyttning
av arbetet mellan två grupper på landsbygden. Vill herr statsrådet göra likställigheten
så fullständig, att han även utsträcker lagstiftningen till att gälla
förbud för den icke direkt löneanställda jordbruksbefolkningen att arbeta
längre tid än de anställda och sedan ta de ekonomiska konsekvenserna av en
sådan lagstiftning, då ha vi nått den verkliga likställigheten. Men därmed är
jag rädd att herrarna ställas inför något som går så långt i fråga örn livsmedelspriser,
att ni betänka er mer än en gång.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det som särskilt kommit mig att
begära ordet har icke i första hand varit den utvidgning av lagen, som nu föreslås,
ehuru jag måste säga, att jag icke tror att någon fara varit på förde, örn
man prolongerat lagen oförändrad, åtminstone under ännu en treårsperiod. Det
är ju så ofantligt mycket, som rör sig för närvarande på jordbrukets område.
Sikten behöver därför klarna innan man har ett säkert grepp örn framtiden.
Jag tror därför, att det bästa hade varit, örn man väntat med diskussionen örn
utvidgningen av lagens giltighetsområde från att gälla jordbruk med minst
tre arbetare till att gälla jordbruk med minst två arbetare.

Men det är, som sagt, icke i första hand den saken som föranlett mig att begära
ordet, utan det är de principiella uttalanden, som statsrådet gjort beträffande
den fortsatta politiken i detta hänseende. Det heter nämligen i propositionen,
att det ur principiell synpunkt måste anses önskvärt, att tillämpligheten
av den sociala skyddslagstiftningen icke är beroende av antalet arbetare hos
en viss arbetsgivare, och att lagen därför borde gälla för alla jordbruksföretag,
vari lejd arbetskraft användes. Vad som gjort att man för tillfället inte gåttså
långt angives vara tillfälliga hänsyn. De mindre jordbruken anses ännu
icke ha övervunnit rådande krisförhållanden eller hunnit så långt i rationalisering,
att man för tillfället anser sig kunna gå ända till botten med den här lagstiftningen.
Men man förutsätter att fortsättning bör följa senast när 3-årsperioden
är slut, så att lagen kommer att gälla även jordbruk med en anställd arbetare.

Utskottet har ej haft annat att erinra örn denna statsrådets principiella ståndpunkt
än att utskottet säger, att utskottet på de skäl, som statsrådet anför, nöjer
sig med den utvidgning av lagen, som propositionen föreslår.

Det är tydligen meningen att gå vidare, och det är framför allt på den punkten,
som jag vill anföra en avvikande mening. Att i det fallet bara säga, att det
är önskvärt, att den sociala lagstiftningen gäller lika, oberoende av antalet arbetare,
är ändå en för enkelriktad avvägning i ett invecklat spörsmål sådant
som detta. Det är, som förut framhållits i debatten, så, att jordbruket har vissa
särmärken, som icke kpnna övervinnas genom någon som helst rationalisering.
Man är beroende av årstiderna och av väderleken; man är med sitt arbete
knuten till markens yta: man kan ej koncentrera arbetet till en begränsad arbetsplats
o. s. v. Vad det mindre jordbruket i detta fall har att sätta emot det
större jordbrukets tekniska rationalisering är ju i första hand den smidigare

llG Nr 22. Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
anpassningen efter de skiftande förhållandena, möjligheten att taga vara på
allting och att så vitt möjligt utföra arbetet vid lämpligaste tidpunkter. Men
hur skola familjejordbruken kunna anpassa sig efter förhållandena, örn man
skall underkastas en sådan lagstiftning? Blir det så, att lagen även skall omfatta
en anställd arbetare, så komma även familjejordbruken med. Herr Karlsson
i Stuvsta får läsa statistik så mycket han vill, men det står fast, att det
även på den vanliga bondgården med ett par hästar oell 15—18 hektar åker
kan finnas en anställd arbetare, då vuxna barn icke finnas i familjen.

Hur. skall det egentligen te sig, när man skall börja tillämpa en sådan här
arbetstidslag vid. ett familjejordbruk? Det måste ovillkorligen leda till en
minskad effekt vid den ekonomiska verksamheten. Vid ett större jordbruk kan
man sätta samman ett arbetslag. Är det så, att man till exempel skall så, kan
man harva och bereda jorden, komma med såmaskiner och med välten, och alltsammans
detta klarar ett arbetslag. När man slutat på kvällen, är det åkers
ty eke klart, som man arbetat med. Vid det mindre jordbruket, där man
blott har ett par hästar, får man ofta ta en arbetsuppgift i sänder och
söka, om jag så får säga, snärja sig fram för att kunna klara allt
på rätt tid. lätt åkerstycke är till exempel såfärdigt en dag, då man endast bär
någon timme kvar till kvällen. Man behöver emellertid så detta stycke och göra
det i ordning just den dagen, ty gör man icke det, måste arbetet uppskjutas till
nasta dag, och då kanske det regnar, och det regnar kanske en vecka i sträck.
Då får man delvis göra om markens beredning. Då har man alltså icke bara att
räkna med förlorad arbetstid. Man har även fått en hel del ytterligare att göra.
På samma sätt kan förhållandet vara i skördetid.

• Vid ett mindre jordbruk, där åkrarna vanligen ligga spridda, kan man ofta
icke göra arbetet färdigt, även örn det rör sådant arbete som plöjning, utan att
arbeta över en halvtimme eller en timme. Ett avbrott på ett bestämt
klockslag innebär därför icke bara att man förlorar en halvtimme nästa
dag. Så förhåller det sig icke vid ett större jordbruk. Där kan man skicka ut
ett mindre antal man och några hästar för att klara av vad som blivit över. Nu
går det naturligtvis icke att vid ett mindre jordbruk skaffa extra arbetskraft
för att klara sådana här saker. Det finns ingen extra arbetskraft att hämta
för att klara de där tillfälliga belastningarna. Det går ej heller för en jordbrukare,
som vill sköta det hela någorlunda förnuftigt, att bara klippa av och underlåta
att göra arbetet färdigt, även örn det bara skulle ta en timme eller två
över den ordinarie arbetstiden. Vad blir då resultatet av en sådan lagstiftning
som denna? Jo, elef kan icke bli någonting annat än att bonden, om han och
drängen arbeta tillsamman och drängen skall gå hem på bestämt klockslag,
själv måste utföra det som är kvar. Är det en dräng i husbondens kost, ett förhållande
som ofta förekommer vid dessa jordbruk, skall drängen då gå hem
och alltså lämna bonden kvar? Bonden skall då äta senare, och då han kommer
hem belastas kvinnorna i hemmet på detta sätt med dubbelt arbete. Denna övervältring
av arbete från den lejda arbetskraften och till familjemedlemmarna
kan ju från social synpunkt och från skyddssynpunkt, när det gäller människomaterialet,
icke vara något framsteg utan innebär endast en överbelastning av
arbetet för vissa människor vid jordbruket. Jag tror nu ej heller att en bonde
och en dräng, som arbeta tillsammans, ha det ringaste intresse av att få sina
förhållanden komplicerade, så som skulle bli fallet med en sådan här lagstiftning.
Drängarna äro ju ofta pojkar eller yngre män, som för det mesta själva
sikta, till att bli jordbrukare. De äro i de flesta fall intresserade av sitt arbete,
och jag tror, att man skulle kunna överlämna åt dessa människor att själva komma
överens med varandra hur arbetet skall ordnas. För övrigt blir det nästan
ohjälpligt komplicerat att klara den viktiga arbetstiden vid gårdar, som äro så

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

117

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

små att vederbörande icke kan hålla djurskötare på gården. Där blir allt tilltrasslat
både kväll och morgon.

Statsrådet har anfört sociala hänsyn såsom skäl för att lagstiftningen bör
utsträckas till skydd för arbetskraften. Men strax efteråt kommer han med ett
argument, som jag tycker delvis slår ihjäl denna synpunkt. Det heter sålunda,
att denna lagstiftning är nödvändig för att man överhuvud taget skall kunna
få någon arbetskraft. Men om det är så, att det är svårt att få arbetskraft —
och så förhåller det sig ju — då är arbetskraften icke utlämnad på nåd och
onåd åt arbetsgivaren, utan då ha ju arbetarna en ganska stark ställning, då det
gäller att hävda sina intressen gent emot arbetsgivarna.

Jag är för min del fullt på det klara med att en jordbruksarbetare i genomsnitt
ej bör ha det värre än andra arbetare. Men å andra sidan tror jag inte, att
det passar att söka åstadkomma en likriktning mellan de mindre jordbrukarna
och andra yrken i det fallet. De naturliga förhållandena, som man inte kan
komma ifrån, tala emot en sådan likriktning. Man får försöka att finna former
för landsbygdens arbetare och former för det mänskliga samspelet i de mindre
jordbruken, som i genomsnitt giva arbetskraften samma förmåner som andra,
men som icke låsa fast det hela i de stela former, som en lagstiftning skulle
åstadkomma. Nu säger statsrådet, att man vill på en punkt skapa likhet mellan
land och stad genom att låta en sådan här lagstiftning gälla alla jordbruk.
Ja, dessa argument örn flykten från landsbygden och örn land och stad komma
ständigt igen, och man kan visa fram olika sidor, men är det så, att man i genomsnitt
taget vill söka lätta arbetet utan att låsa fast det genom en sådan
här lagstiftning, då tror jag nog, att det också är viktigt, att man kan betala
arbetskraften i jordbruket lika bra som på andra håll. Men en lagstiftning, som
hindrar en anpassning till de naturliga förhållandena och minskar effektiviteten
i arbetet, den minskar också möjligheterna att giva en bättre betalning och
motverkar alltså på ena kanten vad den skulle medverka till att skapa i ett
annat avseende.

Nu är väl också frågan den, örn det överhuvud taget skall finnas småbruk
och familjejordbruk i framtiden i det här landet. Man söker på mångahanda
sätt ordna det så, att den driftformen skall bli omöjlig. Jag tror emellertid, att
vi ha all anledning att, både när det gäller den sociala lagstiftningen och jordbrukspolitiken
i övrigt, lägga kursen så, att vi kunna behålla småbruket och
familjejordbruket på svensk landsbygd. Därmed är icke sagt, att icke en rationalisering
behövs, och att en del svaga jordbruksdelar kunna försvinna. Men
det återstår i alla fall, att det är önskvärt att behålla denna driftform som
huvudlinje inom det svenska jordbruket.

Jag har, herr talman, velat säga detta med anledning av ett par uttalanden,
som statsrådet gjort och som icke blivit på något sätt bestridda av utskottet,
åtminstone icke av en del av dess jordbrukare Jag tror icke det tjänar någon-,
ting till att beträffande utskottets motivering ställa något yrkande, som går
ut på att dessa principiella uttalanden skulle utgå ur utlåtandet. Jag tror inte
det är möjligt att formulera ett sådant yrkande med någon utsikt till framgång,
och därför får jag väl nöja mig med att med dessa deklarationer rädda min
egen själ med hänsyn till vad som i fortsättningen kan komma.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Innan vi sluta denna överläggning
kanske ett par ord borde sägas från utskottsmajoritetens sida, ehuru en lämpligare
talesman än jag borde utsetts att föra utskottets talan.

De starkaste angreppen mot förslaget ha gällt att lagens tillämpningsområde
skulle utvidgas från att omfatta tre till att omfatta två arbetare. Det har i
kväll i debatten liksom under utskottsbehandlingen betonats från flera håll,

118

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
att den regeln tillämpas redan. Det är ej tänkbart att lia en annan arbetstid ock
andra arbetsförhållanden för två än för tre eller flera arbetare. Det synes mig
därför icke vara någon större anledning att på den punkten upptaga kamp.
Men då invänder man, att det medför i alla fall plikt för brukaren av mindre
lantbruk med två arbetare att föra journal. Men detta kan ej bli någon större
och tryckande arbetsbörda, ty alla som ha tre arbetare och därutöver äro redan
nu pliktiga att föra övertids journal. Efter vad jag har hört av debatten, är
det ingen som tänkt sig, att man skall taga bort den plikten. Den skulle komma
att gälla endast dem, som ha två arbetare och därutöver. Jag tänker mig att
varje lantbruks- och folkhögskolebildad lantbrukare lätt klarar den saken,
utan att den blir så tryckande för dem. För egen del, och jag är ej ensam därom,
blev jag ganska påverkad av jordbruksutövarnas ställning under ärendets behandling
i utskottet. Ty märk väl, det är klart, att varken de reservanter, som
utöva modernäringen, eller andra av jordbruksutövarna här lia uttryckt någon
glädje över förslaget. Av vad som förekommit ha de, vilket synes av utlåtandet,
böjt sig för utvecklingens lag.

Det är ingen som är blind för de svårigheter, som dessa ideliga ingripanden
vålla! lantbrukarna, och det är alltför verklighetsfrämmande att, som det
sagts i debatten även i kväll, påyrka likhet på alla punkter mellan i industrien
och i lantbruket anställda. Därtill äro arbetsförhållandena alltför olika. Men
på samma gång tror jag ej det är klokt att på sätt som skett så intensivt bekämpa
en utveckling betingad av en strävan framåt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
alltigenom.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på 1 :o) godkännande av Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lydelse av 1 §; 2 :o) godkännande av 1 § i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i motionen II: 553; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Karlsson i Stuvsta begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade herr Karlsson i Stuvsta votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
1 § i Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet tillstyrkta förslag till lantarbetstidslag
antager godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslå gita
i den av herr Björkman m. fl. avgivna, vid utskottets förevarande utlåtande nr
47 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av den lydelse av berörda 1 §, som föreslagits i motionen II: 553.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

Onsdagen den 23 maj 1945 em. Nr 22. 119

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

1 enlighet härmed bley efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i Kungl. Maj :ts av andra lagutskottet
tillstyrkta förslag till lantarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda 1 § i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Björkman m. fl. avgivna, vid utskottets förevarande utlåtande nr
47 fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Liedberg,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 136
ja och 35 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
lydelse.

2 och 3 §§.

Godkändes.

4 § 1 mom. föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Landgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Cruse m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
den utformning av paragrafen, som är upptagen i den av herr Björkman m. fl.
avgivna reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till lydelse
av 4 § 1 mom.; 2 :o) godkännande av den lydelse av berörda lagstadgande, som
föreslagits i den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande
av sagda lagrum i Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta lydelse med
den ändring, som föreslagits i den av herr Cruse m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Landgren begärde emellertid votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 4 § 1 mom. i Kungl. Maj :ts av andra
lagutskottet tillstyrkta förslag till lantarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda lagstadgande med den ändring,
som föreslagits i den av herr Cruse m. fl. avgivna, vid utskottets förevarande
utlåtande nr 47 fogade reservationen.

120

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Landgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja och 64
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § 1 mom. i Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
lydelse.

4 § 2 mom.

Godkändes.

4 § 3 mom. föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Landgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Cruse m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag till lydelse av 4 § 3 mom.
dels ock på godkännande av samma lagrum i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Cruse m. fl. avgivna reservationen; och godkände kammaren 4 §
3 mom. i den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

5 § 1 mom. föredrogs; och anförde därvid:

Herr Landgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Cruse m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag till
lydelse av 5 § 1 mom. dels ock på godkännande av detta lagrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Cruse m. fl. avgivna reservationen; och blev
Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 5 § 1 morn. av kammaren godkänt.

övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till landsfiskalerna m. fl. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 148, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.

Onsdagen den 23 maj 1945 em.

Nr 22.

121

§11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 284, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående särskilda övergångsförmåner
åt långtidsinkallad beredskapspersonal jämte i ämnet väckt
motion;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
en värnpliktslånefond m. m.; och

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till expeditionsbaracker
för statens utlänningskommission; samt

från bevillningsutskottet, nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgifter.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Herr Johnsson i Kastanjegården avlämnade en av honom in. fl. undertecknad
motion, nr 605, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 303, angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.13 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 22.