RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1945:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1945. Andra kammaren. Nr 21.
Lördagen den 12 maj.
Kl. 3 em.
§ I
Herr
talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Vi lia mottagit
meddelande örn att ledamoten av denna kammare Ola Isacsson avlidit. Budskapet
örn hans bortgång kom icke oväntat, enär han under en längre tid pa grund
av sjukdom varit hindrad att deltaga i riksdagsarbetet.
Under den jämförelsevis långa tid, som Isacsson tillhört kammaren, har han
gjort sig känd som en vaken och intresserad representant för sitt län. Han var
ledamot av landstinget sedan 1926 och dess förvaltningsutskott sedan 1936.
Hans verksamhet i riksdagen ägnades främst de ärenden, som behandlas avstatsutskottet.
Genom hans bortgång ha vi förlorat en god människa och trofast kamrat.
Frid över hans minne!
Hetta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.
Härefter föredrogs följande till kammaren inkomna dödsbevis:
Att riksdagsmannen Ola Isacsson från Åsumtorp 5: 14 i Norra Åsums församling
i Kristianstads stad och län, född den 8/i2 1885, avled härstädes den
9 maj år 1945. Civilstånd gift. Efterlevande makas födelseår 1885. Dödsorsak:
icke ännu hit inlämnat dödsbevis. Blir här jordfäst den 13 maj .1945 och
begraven samma dag betygar, Norra Åsums församling i Kristianstads stad,
den 11 maj år 1945.
Gustaf Lundgren,
kyrkoherde.
På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt § 28 riksdagsordningen
till Konungen ingå med anmälan örn den efter herr Isacsson
uppkomna ledigheten; och blev ett i sådant avseende på förhand uppsatt skrivelseförslag,
som upplästes, av kammaren godkänt.
§ 2.
Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande maj.
§ 3.
Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 296, angående omorganisation av tekniska skolan i Stockholm m. m.;
nr 297, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, m. m.;
nr 300, angående anslag till inköp av tackjärn; och
nr 301, angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
Andra kammarens protokoll 19Jt5. Nr 21.
1
2
Nr 21.
Lördagen den 12 maj 1945.
§ 4.
Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens hord vilande propositioner, nämligen:
nr 294, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen
m. m.; och
nr 295, angående ytterligare kreditgivning till utlandet m. m.
§ 5.
Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 586 av herr Ståhl m. fl.;
nr 587 av herr Kempe m. fl.; och
nr 588 av herr Fagerholm;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 589 av herr Paulsen m. fl.;
nr 590 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.;
nr 591 av herr Nilsson i Göingegården m. fl.;
nr 592 av herrar Carlsson i Bakeröd och von Seth; och
nr 593 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl. samt
till statsutskottet motionen nr 594 av herr Senander m. fl.
Slutligen föredrogs herr Senanders m. fl. motion nr 594, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 286, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt
barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl.; och hänvisades motionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän;
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen gjorde framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;
Lördagen den 12 maj 1945.
Nr 21.
3
nr 125, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare anslag
till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier
i samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag; och
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet i vissa
fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; och
nr 38, i anledning av väckt motion örn införande av en malmaccis eller annan
särskild beskattning av gruvindustrien;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering, av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;
nr 34 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension åt
driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande
;
nr 36, i anledning av väckta motioner om införande av pensionsrätt för
vissa förutvarande landstormsofficerare; och
nr 37, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
;
första lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;
nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret, dels ock en i ämnet väckt motion;
nr 43, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
nr 44, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristillägg åt
personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift; och
nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om
tillsyn å radiologiskt arbete m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till lantbruksstyrelsen jämte i
ämnet väckt motion;
4
Nr 21.
Lördagen den 12 maj 1945.
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om bidrag till täckdikningar jämte i ämnet
väckt motion;
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets
fond;
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning
av kronoegendom m. m.;
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Bergshamra nr 1 i Solna stad;
nr 38, i anledning av väckt motion angående anordnande av obligatorisk
undervisning för landsbygdens ungdom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor,
lanthushållsskolor och folkhögskolor:
nr 39, i anledning av väckta motioner örn inrättande av bonde- och småbrukarskolor;
nr
40, i anledning av väckt motion angående anordnande av kurser i byggnadssnickeri
och smidesarbeten för jordbrukare;
nr 41, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för tillgodoseende
av jordbrukets behov av yrkesmän;
nr 42, i anledning av väckt motion angående revision av gällande jaktlag
och jaktstadga:
nr 43, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ersättning
till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och järv;
nr 44, i^ anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m.;
nr 45. i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i jaktstadgan
m. m.;
_ nr 46, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m.;
nr 47, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser
örn förvaltningen av statens arrendeegnahem;
nr 48, i anledning av väckt motion angående införande av differentierade
tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring;
nr 49, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande grunder
för statsbidrag till enskilda skogsägare för skogs dikningar;
nr 5Ö, i anledning av väckt motion örn avskrivning av viss statens fordran
hos Storängs bäckens torrläggningsföretag;
nr 51, i anledning, av Kungl. JVlaj :ts proposition angående inrättande av
ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
_ nr .52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte
i ämnet väckta motioner;
• nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för hagelskador;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
kontroll å vissa plantskolealster m. m.; och
Lördagen den 12 maj 1945.
Nr 21.
5
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukstekniskt
institut m. m.;
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion angående åtgärder för ökad social allmänbildning
och upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och
tjänstemän; och
nr 13, i anledning av väckt motion örn utredning i syfte att åstadkomma
mera allmän sakkunnig rådgivning i bokförings- och revisionsfrågor för landskommunernas
förvaltningsorgan; samt
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av
motion angående utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m.
§ 7.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m.; °
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47''jämte i ämnet väckta motioner
;
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
Halmstad—Nässjö järnvägar;
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m.;
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande i
statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår; och
nr 212, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av
statsbanan Mönsterås—Fagerhult.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från andra lagutskottet:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med vissa
särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561) m. m.;
nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring
för olycksfall i arbete; och
nr 240, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister; samt
från jordbruksutskottet:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår jordbruksärenden;
nr
206, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden; och
nr 250, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.
6
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Herr Spångberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 595,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 266, angående vissa anslag till
skyddshemsvården.
Denna motion bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,15 em.
In fidem
Sune Norrman.
Tisdagen den 15 maj.
Kl. 4 em.
§ I
Justerades
protokollet för den 8 innevarande maj.
§ 2.
Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 298, angående anordnande av allmän folkräkning; och
nr 299, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1946 i anledning av folkräkningen den 31 december
1945.
Dessa propositioner bordlädes.
3.
Svar på
interpellation
-
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare herr Nilsson i Kristinehamn har till
mig ställt frågan, huruvida jag är villig medverka till att de gynnsammare betingelser
för bostadsproduktionen, som vunnits genom den nyligen genomförda
räntesänkningen, finge utnyttjas till lättnader vid hyressättningen i nyproducerade
fastigheter. Så länge hyrorna i de under kriget producerade fastigheterna
läge över 1939 års hyresnivå, vilket enligt herr Nilssons mening mångenstädes
vore fallet, syntes det honom rimligt, att de lättnader i hyressättningen,
till vilka räntesänkningen öppnade möjlighet, i görligaste mån korn me
till stånd, även örn därav följde att tilläggslån fortfarande måste ställas till
förfogande i samma utsträckning som hittills. *
Vidare har ledamoten av denna kammare herr Kempe till statsrådet Erlander
riktat följande frågor:
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
Svar på interpellation. (Forts.)
Har statsrådet uppmärksammat att hyrorna i de under krigsåren uppförda
lägenheterna i många fall ligga över 1939 års hyresnivå?
Har statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder för att åstadkomma en
h yressänkning?
Då jag i statsrådet föredrager ärendena rörande bostadsväsendet, torde ett
besvarande av de av herr Kempe framställda frågorna böra ankomma på mig.
Med hänsyn till det sakliga sambandet mellan frågorna i de båda interpellationerna
torde dessa böra besvaras samtidigt.
I båda interpellationerna framföres sålunda den uppfattningen att hyrorna
i de under krigsåren uppförda fastigheterna mångenstädes läge över 1939 års
hyresnivå. Innan jag framlägger en del uppgifter till belysning av hithörande
förhållanden, vill jag i korthet bringa i erinran principerna för bestämning av
hyrorna i de lägenheter som tillkommit under kriget.
Produktionen under kriget av hyresbostäder har som bekant till helt övervägande
del varit beroende av statligt stöd. Formerna^ för detta stöd ha utgjorts
av tertiärlån och tilläggslån. Sedan ar 1941, da ändrade grunder för
tertiärlånegivmngen — innebärande i huvudsak att med tertiärlanen förbands
en räntegaranti i fråga örn underliggande lån — genomfördes, har stödgiv -ningen varit förbunden med kontroll över hyrorna för de lägenheter sorn kommo
till stånd med stöd av tertiärlån. I 1941 års kungörelse^ örn tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet föreskrevs sålunda, att lån icke finge beviljas
med mindre kostnaderna för byggnadsföretaget, kostnaden för anskaffning av
tomtmark inbegripen, icke uppginge till högre belopp, än att den eller de genom
företaget tillkomna eller ombyggda lägenheterna kunde tillföras bostadsmarknaden
mot hyror, icke överstigande den år 1939 på orten gällande hyresnivån
för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet. Utan hinder
därav medgav emellertid kungörelsen beviljande av lån, därest uttagande av
högre hyror föranleddes av efter år 1939 inträffad ökning av värmekostnader
oell onera.
Denna hyreskontroll tjänade flera syften, vilka delvis torde ligga i oppen
dag. Det finns emellertid anledning att i detta sammanhang framhålla, att ett
av dessa syften var att åstadkomma jämställdhet i fastighetsekonomiskt hänseende
mellan de nybyggda fastigheterna och de före kriget byggda jämförliga
fastigheterna. Kravet härpå innebär, att vid bestämmandet av hyror i de
med tertiärlån finansierade fastigheterna hänsyn skall tagas icke endast till
jämförbarhet olika lägenheter emellan utan även till jämförbar het i olika fastighetsekonomiska
hänseenden mellan själva fastigheterna.
Till närmare utveckling av den i 1941 års kungörelse mera allmänt ^formulerade
föreskriften örn hyreskontroll erhöll statens byggnadslånebyrå vissa
närmare direktiv rörande byråns handhavande av tertiärlånegivningen. I dessa
direktiv framhölls bland annat följande.
»Vid prövningen av hyresbeloppen har byggnadslånebyrån att med ledning
av de kommunala förmedlingsorganens utlåtanden, inom byrån samlad erfarenhet
samt materialet till 1939 års allmänna hyresråkning tillse, att hyrorna
icke överstiga den år 1939 på orten gällande nivån för lägenheter av jämförlig
beskaffenhet och belägenhet med tillägg, som motsvarar därefter uppkommen
ökning av värmekostnader och onera. Da hyresnivån även för bostäder i
ungefär samtidigt byggda fastigheter ofta är starkt splittrad, böra vid jämförelser
med 1939 års hyresförhållanden undvikas sådana med de allra högsta
respektive lägsta hyresbeloppen. Jämförelserna böra göras med de inom värjo
storleks- och kvalitetsklass av bostäder i under .senare år byggda fastigheter
vanligen förekommande hyresbeloppen. Härvid bör icke ett beräknat medeltal
vara strängt bindande; endast i undantagsfall, där .särskilda omständigheter
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
i avseende å belägenhet, lägenhetskvalitet o. d. så motivera, böra dock de
godkända hyrorna få överstiga den gräns, inom vilken tre fjärdedelar av de
jämförbara hyresbeloppen falla.»
Den fortskridande höjningen av byggnadskostnaderna under år 1941 och
början av år 1942 gjorde de stödåtgärder som vidtagits vid 1941 års riksdag
otillräckliga. Stödsystemet byggdes därför ut med en kapitalsubvention i form
av ränte- och amorteringsfria tilläggslån, varvid reglerna för hyresbestämningen
i huvudsak bibehöllos.
En omständighet av icke ringa betydelse i förevarande sammanhang är att
genom den år 1942 genomförda omläggningen av det statliga stödet åt bostadsbyggandet
såväl byggnadsföretagarnas som i mångå fall de kommunala
förmedlingsorganens intresse i fråga örn hyressättningen omkastades. Under
giltighetstiden för 1941 års kungörelse, enligt vilken ingen möjlighet till direkt
kapitalsubvention förelåg, framstod det ur byggnadsföretagets synpunkt
som angeläget att yrka på så hög hyra som möjligt för att få hyresavkastningen
att täcka fastighetens årliga kostnader. Då möjlighet till kapitalsubvention
öppnades, blev byggnadsföretagets intresse det rakt motsatta, nämligen
att få så låg hyra som möjligt, eftersom därigenom tilläggslånet blev
större och fastighetens utsikter att stå sig i konkurrensen i framtiden ökades.
Det är naturligt, att de kommunala förmedlingsorganen, vilka främst voro
intresserade av att byggnadsverksamhet kom till stånd, ofta påverkades av
samma önskemål.
Huvudregeln för hyresbestämningen i 1941 års kungörelse bevarades, som
nämnts, i 1942 års kungörelse. I ett hänseende gjordes dock en väsentlig förändring.
Erfarenheterna inom byggnadslånebyrån under år 1941 hade givit
vid handen, att på många orter, särskilt vissa av dem som under krigsåren
starkt växte till följd av krigsindustri och militärförläggningar, det överhuvud
inte gavs möjligheter att erhålla jämförelsematerial för hyressättning i nybyggda
modernt utrustade lägenheter. Jag förordade därför i 1942 års proposition
i ämnet, att byggnadslånebyrån i fråga örn sådana orter skulle erhålla
bemyndigande att vid hyresbestämningen lägga till grund icke endast jämförelser
med tidigare rådande förhållanden på orten utan även jämförelser med
förhållanden på andra, i övriga hänseenden jämförliga orter. I anslutning härtill
framhöll jag, att en sådan modifikation visserligen kunde skapa övergångssvårigheter
på de ifrågavarande orterna med viss splittring av hyresnivån i
gamla och nya hus. men att den, försiktigt tillämpad, torde motsvara på längre
sikt naturliga och ofrånkomliga krav.
Såsom förut omnämnts fastställdes i 1941 års kungörelse den principen att
hyrorna i nybyggda fastigheter icke finge bestämmas högre än vad som
motsvarade 1939 års hyresnivå med tillägg av efter 1939 inträffad ökning av
.värmekostnader och onera. I och med tillkomsten av 1942 års hyresregleringslag
blev hyressättningen i förut befintliga bostadsfastigheter bunden, och i anslutning
därtill fastslogs i 1942 års kungörelse, att hyrorna för de med stöd
av tertiärlån tillkomna fastigheterna ej finge i vidare män, än som kunde föranledas
av stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av
förvaltningskostnaderna, överstiga 1939 års hyresnivå. Den på grund av ökade
förvaltningskostnader sålunda tillåtna hyreshöjningen har av byggnadslånebyrån
beräknats genomsnittligen uppgå till tre procent av 1939 års hyror. Av
praktiska skäl har hänsyn ansetts icke kunna tagas till eventuella lokala avvikelser
från denna genomsnittsberäkning, vilken alltså genomgående lagts
till grund för byggnadslånebyråns fastställande av högsta tillåtna hyresbelopp.
Jag övergår härefter till att lämna en del uppgifter som belysa de prak -
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
9
* Smr på interpellation. (Forts.)
tiska verkningarna av den av byggnadslånebyrån utövade hyreskontrollen.
Därvid må till en början framhållas, att de bostadsbestånd, som ligga till grund
för jämförelsen mellan årshyrorna i de av byggnadslånebyrån belånade fastigheterna
och de under åren före kriget byggda fastigheterna, icke äro likvärdiga
i fråga örn lägenhetsstorlek, utrustningsstandard etc. Särskilt gäller detta
mindre och vissa medelstora orter. I fråga örn de större städerna är däremot
som regel en direkt jämförelse mellan de allmänna medeltalen säkrare, enär
jämförelsematerialet är större och mera allsidigt sammansatt samt vidare det
helmoderna byggnadssättet där vunnit mera allmän utbredning redan före
kriget.
Byggnadslånebyrån har tillhandahållit vissa jämförande uppgifter rörande
hyrorna år 1939 för viss lägenhetskategori i hus som uppförts under åren före
ikriget samt de hyror, som byrån för närvarande tillämpar för närmast motsvarande
normallägenhet i de städer utom Stockholm som vid hyresräkningen
hade mer än 30 000 invånare. Till 1939 års hyror har härvid i enlighet med
vad nyss anförts gjorts tillägg med 3 procent för beräknad ökning av förvaltningskostnaderna.
Siffrorna för år 1939 avse »rena» 2 rum och köklägenheter
och innefatta sålunda icke den på senare år vanliga typen 2 rum, kök och
smårum (matrum). Standarden är den år 1939 gällande för lägenheter med
badrum; det bör emellertid bemärkas, att 1939 års siffror innefatta även lägenheter
i trähus med en i allmänhet lägre standard än stenhuslägenhetens och
t. o. m. sådana hyreslägenheter, som inrymmas i tvåfamiljshus. Siffrorna för
de nu av byggnadslånebyrån tillämpade hyrorna gälla en lägenhet örn 2 rum
och kök örn 54,5 nr i hus av sten. I fråga örn ytorna anser byrån lägenheterna
vara jämförbara, medan standarden i normallägenheten, vilken antages vara
utrustad med enskilt badrum, elektrisk spis, parkett på ungefär halva lägen•hetsytan,
balkong samt sopnedkast och maskintvättstuga, bedömes som något
högre än den år 1939 genomsnittligen gällande.
Resultatet av jämförelsen framgår av följande tablå:
Genomsnittlig hyra
för 2 r. o. k. år 1939
med 3 % tillägg för
ökade förvaltningskostnader.
Hyra enligt byggnadslånebyrån
för
normallägenhet
örn 54,5 kvm.
Göteborg
Malmö
Norrköping
Hälsingborg
örebro
Borås
Eskilstuna
Linköping
Västerås . .
Uppsala
Gävle
Jönköping
1477 | 1408 |
1130 | 1095 |
1 176 | 1285 |
1 114 | 1105 |
1 277 | 1 180 |
1030 | 1 200 |
1 228 | 1235 |
1 177 | 1 235 |
1 344 | 1385 |
1 339 | 1260 |
1 206 | 1 330 |
1 124 | 1105 |
I de 12 städer som upptagits i tablån ligga sålunda byggnadslånebyråns
hyror i 6 städer under och i 6 städer över 1939 års hyror (jämte tillägget för
ökade förvaltningskostnader). I tre städer, nämligen Norrköping, Borås och
Gävle översteg den av byggnadslånebyrån tillämpade hyran mera avsevärt
1939 års hyror. Såvitt angår Norrköping och Gävle sammanhänger enligt
byråns uppfattning detta med att lägenhetsytan i de år 1939 uppförda 2-rumslägenheterna
var ganska mycket mindre än jämförelselägenhetens yta, 54,5
10
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
m2. I Borås förklaras skillnaden nied att huvudparten av hyreshusbebyggelsen
i staden år 1939 utgjordes av mindre trähus eller s. k. landshövdingehus
med väsentligt lägre standard än jämförelselägenhetens.
o I fråga örn Stockholm äro hyresdifferenserna mellan olika bostadsområden
sa stora, att det är lämpligt att redovisa hyressättningen för varje område
för sig. Detta är dock icke möjligt beträffande alla de områden, som under de
senaste åren bebyggts, eftersom på vissa av dem ingen bebyggelse förekom år
1939 (t. ex. Johanneshov, Marieberg, Danviksklippan). Då lägenheternas genomsnittliga
yta ökat i Stockholm sedan år 1939 har för jämförbarhets skull
hyran beräknats pa en »normal yta» av 50 m2. Jämförelsen för Stockholms
del utvisar följande:
Gärdet 1939 .......................... | Medelhyra per kvm för en |
1943 .......................... |
|
Västra förstäderna |
|
(Abrahamsberg, Ulvsunda, Riksby och Bromma) 1939 (Abrahamsberg) ............ |
|
1939 (Bromma) ................. |
|
1944 ...................... |
|
Södra Hammarby |
|
1939 ...................... |
|
1944 .................. |
|
Hägersten |
|
1939 ................. |
|
1944 ................. |
|
Midsommarkransen |
|
1939 ............... |
|
1944 ............... |
|
Med ett undantag nämligen Bromma där en obetydlig hyreshöjning förekommit
■ äro salunda i de redovisade stadsdelarna de av byggnadslånebyrån
under år 1944 tillämpade hyrorna per kvadratmeter något lägre än 1939 års
hyror med sedvanligt tillägg av tre procent för ökade förvaltningskostnader.
Den gjorda jämförelsen kan därför icke sägas bestyrka uppgiften i herr Kemil6®
interpellation att en tendens till hyresstegring kunnat konstateras i Stockholm.
En annan sak är, att den genomsnittliga lägenhetsytan i Stockholm undergått
en välbehövlig ökning under de senare åren, varför årshyran per lägenhet
pa vissa områden är högre än 1939, vilket icke utgör någon avvikelse
från den för hyressättningen givna regeln.
I fråga örn mindre orter — och även åtskilliga som vanligen betecknas som
medelstora — äro jämförelser mellan allmänna statistiska medeltal för hyrorna
1939 och 1944 ofta tämligen meningslösa, därför att jämförelsematerialet
är för litet eller helt saknas. Även pa orter, där totala antalet hyreslägenheter,
byggda under åren före kriget, är relativt betydande, visar det sig ofta
vid närmare granskning av materialet, att ett mycket litet bestånd av verklig
likvärdiga fastigheter och lägenheter står till buds som jämförelsemateDetta
sammanhänger därmed, att det »helmoderna» byggnadsskick, som
i Stockholm och ett fåtal av de övriga större städerna slog igenom redan under
1920-talet och i flertalet större och medelstora städer och några mindre
under 1930-talet, först under den senaste femårsperioden fått större utbredning
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
11
Svar på interpellation. (Forts.)
i mindre stadssamhällen. Den förut berörda regeln att vid förändring i ortens
allmänna bebyggelseskick jämförelsen med 1939 års hyror finge avse° även
andra orter har därför kommit att tillämpas i större utsträckning än på förhand
kunde förutses.
Omfattningen av jämförelsematerialet begränsas för de mindre städernas del
även därav att en betydande del av de bostadsfastigheter, som under åren före
kriget byggdes i dessa städer, innehöll endast två lägenheter, av vilka ägaren
själv bebodde den ena medan den andra hyrdes ut. Nära 30 procent av alla
hus som år 1939 färdigställdes i samhällen med högst 20 000 invånare voro
sålunda tvåfamiljshus. Då emellertid hyrorna för lägenheter inom dessa hus
ha ganska ringa anknytning till en på vanliga ekonomiska principer grundad
hyressättning, har byggnadslånebyrån vid hyressättningen i egentliga hyreshus
ansett sig ej kunna taga hänsyn till de år 1939 gällande hyrorna för uthyrda
lägenheter i tvåfamiljshus. _
När det på orten åtkomliga jämförelsematerialet varit otillräckligt, har
jämförelse med andra orter sålunda måst tillämpas, varvid beaktats respektive
orters bebyggelsekaraktär, näringsstruktur, dyrortsställning m. m. Att därvid
den nya bebyggelsen ofta kommit att kräva högre hyresutgifter än de tidigare
på orten sedvanliga är obestridligt, men detta förhållande är endast ett uttryck
för att den representerar ett annat bebyggelseskikt och en högre utrustningsstandard
än den tidigare förekommande.
Såsom komplettering av de förut lämnade uppgifterna i fråga örn större städer
får jag hänvisa till följande sammanställning av medelhyrorna i de städer,
som 1939 hade mindre än 30 000 invånare och i vilka då uppfördes minst tre
hus med 10 eller flera lägenheter, enligt den allmänna hyresräkning för med
badrum försedda lägenheter örn 2 rum och kök utan smårum i fastigheter,
som uppförts år 1939, samt de av byggnadslånebyrån tillämpade hyrorna för
tidigare beskriven lägenhet örn 54,5 m2. Med talmannens tillåtelse vill jag
emellertid, när det gäller byggnadslånebyråns hyror, nu endast läsa upp den
siffra som avser stenhusstandard, då det kanske bleve alltför invecklat örn
jag här föredroge tre siffror för varje stad. Jag hoppas emellertid att även
den tredje siffran, alltså den som avser trähusstandard, måtte få inflyta i
Iram marens protokoll, då man ju därigenom får en bättre översikt.
Sundbyberg ..... | Medelhyra 1939 för 2 r. o. k. utan smårum .......... 1 505 | Byggnadslånebyråns hyra för standard. standard. 1 470 1 350 | |
Nyköping ...... | .......... 1 285 | 1 220 | 1 100 |
Motala ......... | .......... 1 140 | 1 160 | 1 040 |
Katrineholm .... | .......... 1055 | 1 200 | 1080 |
Kalmar ........ | .......... 1080 | 1 235 | 1 115 |
Karlskrona ..... | .......... 1 150 | 1 250 | 1 130 |
Kristianstad .... | .......... 1025 | 1 120 | 1 000 |
Ängelholm ..... | .......... 1040 | 1065 | 945 |
Lund .......... | .......... 1 195 | 1 150 | 1 030 |
Landskrona ..... | .......... 1 030 | 1085 | 965 |
Trelleborg ...... | .......... 1020 | 1095 | 975 |
Holmstad ...... | .......... 980 | 1 175 | 1 055 |
Mölndal ........ | .......... 1 050 | 1 240 | 1 120 |
Trollhättan ..... | .......... 1 120 | 1 210 | 1090 |
Karlstad ....... | .......... 1 110 | 1 225 | 1 105 |
Östersund ...... | .......... 1 300 | 1 330 | 1 210 |
Luleå .......... | .......... 1 310 | 1 405 | 1 285. |
12
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
Av sammanställningen framgår, att allenast i fyra av sjutton städer 1939
års medeltal är deciderat lägre än byggnadslånebyråns hyror. Skillnaden är
mest påfallande i Halmstad. I nämnda stad var emellertid lägenhetsytan i före
kriget byggda lägenheter örn 2 rum och kök utan smårum väsentligt mindre
än i den normallägenhet, med vilken jämförelse gjorts. Vidare växlade genomsnittshyran
per kvadratmeter i de fastigheter, som överhuvud lämpade sig för
jämförelser, från omkring 16 kronor till nära 26 kronor, en spridning som knappast
kan bilda underlag för ett statistiskt medeltal.
Inom byggnadslånebyrån har gjorts en systematisk genomarbetning av allt
tillgängligt hyresstatistiskt material och på grundval därav fastställts bruttohyror
för normallägenheten med den stenhusstandard, för vilken i det föregående
redogjorts, i 120 stadssamhällen. I 24 av dessa orter, varav 9 städer,
ligger hyran mellan 17 och 20 kronor, i 46 orter, varav 30 städer, mellan 20
och 22 kronor, i 31 orter, varav 29 städer, mellan 22 och 24 kronor, samt i 8
orter, varav 7 städer, mellan 24 och 25 kronor, allt per kvadratmeter. Först i
Stockholm och närliggande orter, Göteborg samt de centrala delarna av Västerås,
Sundsvall och Luleå utgör hyran för en lägenhet av normal storlek och
med en standard, som otvivelaktigt kan betecknas som fullgod efter nu i städerna
gällande mått, mer än 25 kronor per kvadratmeter. För Stockholms del
framgår kvadratmeterprisen av den i det föregående stadsdelsvis gjorda sammanställningen
av 1939 och 1944 års hyror. I övriga nu nämnda orter är den
övre gränsen för kvadratmeterpriset 27—28 kronor.
Med anledning av frågan i herr Nilssons interpellation, huruvida jag är villig
medverka till att den beslutade räntesänkningen får utnyttjas till lättnader
vid hyressättningen i nyproducerade fastigheter, vill jag erinra örn att denna
fråga var föremål för diskussion i denna kammare vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts_ proposition örn nedsättning av räntan på tertiärlån. För egen del gjorde
jag mig därvid till tolk för den uppfattningen att det icke är möjligt att
begagna sig av den tillfälliga anordningen med tilläggslån och det förhållandet
att det skett en räntesänkning för att åstadkomma en sänkning av hyrorna i
de orter, där fastställda hyror kräva tilläggslån, d. v. s. överallt utom i Stockholm
och enstaka andra orter. Sänkningen av tertiärlåneräntan bör i stället få
till följd att i de hus som hädanefter b5rggas storleken av tilläggslånen minskar
i samma^mån som^driftkostnaderna genom räntesänkningen bli lägre. Örn några
tilläggslån ej utgå, kan däremot räntesänkningen helt utnyttjas till sänkning
av hyrorna. Det torde icke föreligga anledning att närmare utveckla skälen
för mitt ställningstagande till denna fråga, vilken för övrigt vid behandlingen
av nämnda proposition blev föremål för riksdagens beslut i anledning av vissa
motionsvis ställda yrkanden.
Slutligen vill jag i anledning av herr Kempes generellt ställda fråga örn
avsikten är att vidtaga några åtgärder för att åstadkomma en hyressänkning
hänvisa till att jag vid flerfaldiga tillfällen uttalat mitt starka intresse för
alla åtgärder,^ vilka syfta till en rimlig hyresnivå och en förbättrad utrymmesstandanl
i fråga örn familjebostäder. Bostadssociala utredningen väntas under
nästa månad framlägga ett betänkande, i vilket dessa frågor bli föremål för
ett allsidigt övervägande, och jag utgår därför från att statsmakterna inom en
nära framtid^ få tillfälle pröva vilka utvägar, som kunna stå till buds för att
härutinnan få till stånd en ändring till det bättre.
Härefter yttrade:
„ Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman: Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet för det svar, sorn jag har bekommit
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
13
Svar på interpellation. (Forts.)
på mia interpellation, och för den möda, som har nedlagts för att, så långt
detta nu är möjligt, med siffror belysa hyresutvecklingen under kriget.
Den interpellation, som det här gäller, väcktes redan i februari månad och
under mellantiden har riksdagen som bekant redan fattat beslut i fråga örn
ter Häri åneräntorna i anledning av en av Kungl. Hajd framlagd proposition.
Därför hänger nu interpellationen i luften, vad själva frågorna beträffar, men
det har i alla fall sitt intresse att få en sådan överblick över hyresläget i de
under kriget producerade fastigheterna som vi nu fått.
Jag tillät mig i min interpellation antyda, att jag för min del i varje fall
inte var övertygad örn att byggnadslånebyrån hade lyckats hålla 1939 års
hyresnivå, och jag resonerade pa det sättet, att sa länge inte detta till fullo
hade skeft, borde man inte visa sig så angelägen örn att minska på tilläggslånegivningen.
Jag tycker också att vad som säges i interpellationssvaret,
bortsett från det som gäller de största städerna, alltså städer med över 30 000
invånare, ger vid handen att denna min uppfattning beträffande hyressättningen
är åtminstone ganska väl grundad. I fråga om inte mindre än 13 av de
17 städer med under 30 000 invånare, för vilka ^ det anförts siffror, medges
det nämligen, att hyrorna ligga över 1939 års nivå, trots, att man till 1939 års
nivå har lagt 3 procent såsom kompensation för de fram till 1942 höjda förvaltningskostnaderna.
Nu säger visserligen herr statsrådet, att det inte är i mer än fyra av dessa
sjutton städer, som ökningen är mera deciderad, och det kan ju vara riktigt,
örn man med en mera deciderad ökning menar en ökning på, låt mig säga 20
procent, såsom i det närmaste skulle vara fallet i Halmstad, eller åtminstone
med io—15 procent, såsom ett par tre av de andra städerna kunna uppvisa.
För min del tsmker jag emellertid, att det är en ganska anmärkningsvärd höjning,
som överlag skett i dessa städer, även örn den förklaringsgrund, som
angivits av herr statsrådet, naturligtvis måste tillmätas en mycket stor betydelse.
Det är ju inte heller beträffande mer än 17 av landets mångå städer med
under 30 000 invånare, som det i interpellationssvaret lämnas några, siffror.
Hurudant läget är i alla de andra mindre städerna, få vi inte veta någonting
om; man förklarar att det är omöjligt att lämna några siffror på grund av att
det statistiska material, som därvidlag står till förfogande, är otillräckligt,
och svårigheterna i det avseendet äro naturligtvis uppenbara för envar.
Det lämnas dock i detta sammanhang en annan uppgift, som har sitt särskilda
intresse, nämligen den uppgiften att år 1939 voro inte mindre än 30
procent av alla fastigheter, som då byggdes i dessa mindre städer, s. k. tvåfamiljshus.
Hyrorna i dessa tvåfamiljshus har man tydligen inte velat lägga
till grund för den statistiska beräkningen av hyresnivån i de mindre städerna
omkring 1939, och det är också förklarligt. Genom den anordning, som vidtogs
1943, då den tidigare rätten till tilläggslån borttogs för tvåfamiljshusens del
och tertiärlånegivningen för dessa husbyggen i stället kombinerades med en
räntefri stående del, har nämligen byggandet av tvåfamiljshus i dessa mindre
städer faktiskt upphört. Det har ställt sig oförmånligt att bygga dylika hus,
och man har i stället övergått till byggandet av hyreshus.
Jag misstänker att det fanns andra skäl till aversionen mot tvåfamiljshusen
från byggnads 1 ånebyråns sida än de, som angåvos i propositionen, men för
min del protesterade jag mot detta beslut, redan när det fattades av riksdagen,
och jag tror också nu att det var ett något förhastat beslut. I varje fall är jag
fortfarande övertygad örn att tvåfamiljshusen är den typ av bebyggelse,
som bäst lämpar sig för de mindre städerna, som just äro typiska trädgårdsstäder.
I tvåfamiljshuset kan husägaren, genom att själv sköta värmepannan
14
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
och utföra en elei reparationer o. dyl. på egen liand, både skaffa sig själv billigare
hyra och hyra ut en lägenhet till rimligare hyra än vad som är möjligt
i hyreshusen. Jag undrar därför om man inte, när man nu i sinom tid skall
pröva sig fram på nya vägar inom bostadspolitiken här i vårt land, återigen
borde låta denna byggnadstyp komma till heders och låta statsmakterna göra
vad de kunna för att stimulera en bebyggelse i enlighet därmed. Då löser man
också problemet örn bättre utrymme åt familjerna, ty lägenheterna i dessa tvåfamiljshus
äro mycket rymligare än lägenheterna i vanliga hyreshus. Vidare
vilmer man en trädgårdstäppa, som kan lämna grönsaker till hushållet men som
också på annat sätt kan vara ett plus för dem, som bo i dessa fastigheter.
Herr statsrådet har avvisat tanken på att låta räntesänkningen medverka
till att det blir lägre hyror i de fastigheter som produceras efter räntesänknm&sns
tillkomst. Genom den debatt sorn redan har förts här i kammaren vid
tidigare tillfällen äro vi ju allesammans väl orienterade i den argumentering
som statsrådet har för sin ståndpunkt, och jag har ingen anledning att på något
sätt angripa den. Jag strävar nämligen icke efter att till varje pris bibehålla
tilläggslånen, utan vad jag önskar är ju en rimlig hyresnivå och i vart fall
såvitt möjligt^stoppandet av den oavlåtliga uppskruvningen av hyrorna som
faktiskt har pågått all kontroll till trots, åtminstone i de mindre städerna. När
nu statsrådet genom att hänvisa till bostadssociala utredningen ställer i utsikt,
att bär skall läggas upp en helt ny bostadspolitik och tilläggslånen därmed
försvinna, efter att alltså bara ha varit en krisföreteelse, så har jag ingenting
att invända däremot, i synnerhet om denna nya bostadspolitik, som man alltså
tänker inaugurera, får sikte på att framför allt hjälpa till hyggliga bostäder
de människor som på grund av låga inkomster icke kunna konkurrera örn de
nyproducerade lägenheterna.
X den debatt som fördes här vid ett föregående tillfälle fäste jag’ mig särskilt
vid ett uttalande av herr Olsson i Gävle, som också har en hel del att
säga till örn när det gäller vår bostadspolitik. Herr Olsson yttrade då, att
han hoppades, att staten skulle använda de 20 miljoner kronor som kunde sparas
in på tilläggslånen till att i samarbete med kommunerna ordna bostadsfrågan
för det klientel som icke tillhör folkpensionärema och icke de barnrika
familjerna, men som ändå befinner sig i det läge i löneavseende, att det är
utestängt från de under kriget nyuppförda fastigheterna. En sådan bostadspolitik
skulle jag* hälsa med den allra största glädje, och kan den genomföras.
utan att man behöver använda tilläggslån, så är detta ju bara att hälsa med
tillfredsställelse.
I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja säga, att jag skulle lia varit
herr statsrådet alldeles särskilt tacksam, om herr statsrådet i dag hade kunnat
lämna några närmare uppgifter örn principerna för den bostadspolitik man
tänker föra. Om bostadssociala utredningen blir färdig med sitt förslag redan
örn en månad, så borde det kanske inte varit alldeles uteslutet, att några sådana
anvisningar kunnat lämnas i dag.
När det gäller bostadssociala utredningen tillåter jag mig också säga, att
jag nog tycker, att denna utredning med hänsyn till den oerhörda vikten av
den fråga det här gäller har tagit något väl god tid på sig för att få sitt
arbete avslutat. Jag vill erinra örn att redan 1943 i statsverkspropositionen
signalerades, att bostadssociala utredningen på hösten nämnda år skulle vara
färdig med° sitt förslag. Nu kommer det tydligen att dröja till hösten 1945,
innan vi få se resultaten av det naturligtvis mycket besvärliga arbete som
ystads sociala utredningen har att utföra. Jag är rädd för att, när man nu
icke vet någonting om principerna för den nya bostadspolitiken, det kail komma
att bli en period av ovisshet för bostadsbyggarna, vilket kan komma att med
-
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
15
Svar på interpellation. (Forts.)
föra stora besvärligheter och i vart fall kan tänkas bidraga till att inga initiativ
tagas och att en åtstramning av bostadsproduktionen kommer till stånd,
vilket inte är lyckligt. Nu vet man ingenting annat än att statsmakterna tänka
avveckla tilläggslånen. Vad man skall sätta i stället, det vet de byggande lika
litet som kommunerna någonting om, och det är ganska förklarligt, örn ett
sådant osäkerhetstillstånd verkar oförmånligt på bostadsproduktionen, framför
allt på den bostadsproduktion som skall komma till utförande under år
1946 och som redan nu i stor utsträckning befinner sig på planläggningss
ta diet.
Jag har, herr talman, intet ytterligare att anföra utan anhåller bara att ännu
en gång få framföra mitt tack till statsrådet.
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill
omedelbart lämna en upplysning som inte kom fram vid uppläsningen av interpellationssvaret.
Jag nämnde, att jag inte kunde ta med alla siffror och
därför icke tala örn hyrorna i trähusen. När herr Nilsson i i Kristinehamn
säger, att det är i icke mindre än 13 av 17 städer som hyrorna höjts, är det
riktigt, örn man håller sig till stenhusstandarden. Men örn man går till trähusstandarden,
är det endast i fyra städer som det skett en höjning av hyrorna,
nämligen i Katrineholm med 25 kronor, i Kalmar med 35 kronor, i Halmstad
med 75 kronor och i Mölndal med 70 kronor. I alla de andra 13 städerna
har en sänkning ägt rum, när det gäller trähusstandarden. Sänkningarna äro
inte stora, det måste jag erkänna, men de gå ibland upp till ungefär 10 % av
de gamla hyrorna. I Sundbyberg ha hyrorna sänkts från 1 505 kronor till
1 350 kronor, i Nyköping från 1 285 kronor till 1 100 kronor, i Ängelholm
med närmare 100 kronor etc. Jag vill bara, att detta skall vara fastslaget, så
att det icke ser ut, som örn det icke funnes belägg både för de uppgifter, herr
Nilsson i Kristinehamn lämnat, och dem jag tidigare lämnat. Det var den ena
punkten.
Beträffande den andra punkten anser jag mig nästan skyldig yttra något
örn den bostadssociala utredningen. Det är klart, att när den bostadssociala
utredningen på sin tid tillsattes, hade man anledning hoppas, att slutbetänkandet
skulle komma att avgivas relativt snabbt, kanske någon gång under år
1940 eller år 1941. Kanhända är det vårt fel, att vi ofta tyckts lida brist på
en tillfredsställande expertis. När kriget kom, måste vi sörja för att bostadsbebyggelsen
kom i gång igen. Det enskilda initiativet var ju alldeles lamslaget,
det strejkade praktiskt taget fullständigt, och vi hotades av en bostadsbrist,
som skulle blivit katastrofal, om vi icke lyckats »vända på det», men vi kunde
ändå icke »vända på det» förrän år 1942. Till följd härav fick byggnadslånebyrån
uppgifter av en storleksordning, som man icke hade drömt örn tidigare.
Vi ansågo oss vara tvungna att utnyttja den främsta kraften i den bostadssociala
utredningen för ledningen av arbetet i byggnadslånebyrån. Det var en
enorm arbetsprestation det här gällde. Det kan ju herrarna förstå, örn jag
nämner, att byggnadslånebyrån vuxit ut till ett ämbetsverk, vars årliga förvaltningskostnader
ligga betydligt över en miljon kronor. Samme man har samtidigt
blivit utnyttjad inom andra grenar av statsförvaltningen, där han anses
besitta en alldeles speciell expertis. Jag vill bara, att detta skall stå som förklaring.
Det är ju mycket beklagligt och jag finner det själv mycket genant
att två år å råd lia sagt, att betänkandet kommer, utan att något betänkande
kommit, men nu anser jag mig kunna lita på att inom en relativt nära framtid
det viktigaste slutbetänkandet kommer att avgivas. Det kommer senare ett
betänkande till, i sanoringsfrågorna.
16
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
Herr Kempe: Herr talman! Jag får till statsrådet Möller framföra mitt tack
för interpellationssvaret. Svaret är i vissa avseenden intressant. Diskussionen
omkring frågan örn vad som skall anses som 1939 års hyror har som bekant
varit föremål för debatt i denna kammare. Senast i fjol uttalades starkt missnöje
med tolkningen av begreppet »1939 års hyresnivå», då man jämförde hyrorna
i de under kriget uppförda lägenheterna. I min interpellation konstaterades,
att byggnadslånebyrån fastställer hyror, som i de nybyggda fastigheterna
ligga högre än 1939 års hyresnivå för lägenheter av jämförlig beskaffenhet
och belägenhet. Jag tillät mig framhålla, att i många landsortsstäder
uthyrda lägenheter betinga en hyra av upp till 25 kronor per m2, medan hyrorna
år 1939 voro uppe i 18 å 20 kronor per nr. Även örn hänsyn tages till
ökade förvaltnings- och administrationskostnader, anser jag, att hyresstegringen
delvis står i direkt motsättning till de av statsmakterna utfärdade direktiven.
I interpellationssvaret konstaterar också socialministern med stöd av vad
som framkommit vid en utredning, vilken också omnämndes av herr Nilsson
i Kristinehamn, att av sjutton städer är det endast fyra, där 1939 års medeltal
är deciderat lägre än byggnadslånebyråns hyror. Även örn trähusen visa en
annan kurva, så ändrar ju det förhållandet ingenting i fråga om det resultat, vartill
utredningen kommit beträffande stenhusen. Enbart denna utredning bekräftar
riktigheten av mitt påstående att hyrorna, även örn man räknar med
ökade förvaltningskostnader, ligga över »1939 års hyresnivå». Visserligen
är inte skillnaden så stor, att döma av det utredningsmaterial, som vi fått taga
del av, men det finns dock en skillnad. Det beror mest på att det jämförelsematerial
man använt sig av i huvudsak varit lägenheter på två rum och kök
och att man troligen använt sig av en speciell typ.
Eljest är nog den allmänna meningen att hyrorna i vissa fall ligga betydligt
över 1939 års hyresnivå. Drätselkammaren i Karlstad gjorde också byggnadslånebyrån
uppmärksam på detta faktum. Den företog en utredning som visade,
att genomsnittshyran för fastigheter i Karlstad var 18 kronor 90 öre
per m2 för fastigheter byggda år 1939. Byggnadslånebyrån har dock medgivit
hyror, som i genomsnitt motsvarat 23 kronor 50 öre, 24 kronor och 25 kronor
50 öre per m2 uthyrd våningsyta för respektive fastigheter. Enbart detta exempel
är tillräckligt för att belysa hyresutvecklingen, men jag förmodar, att
många andra platser kunna uppvisa något liknande.
Vad stockholmarna beträffar så skulle de enligt svaret vara i den lyckliga
omständigheten att ha lägre hyror än år 1939. Jag tvivlar starkt på detta,
särskilt med vetskap örn de hyror, som de nya fastigheterna betinga ute i
Mariebergsområdet, Klippan etc. Då jag i min interpellation framhöll, att hyrorna
i Stockholm visat en tendens till stegring, så åsyftade jag främst de fastigheter,
som uppkommit på dessa omnämnda områden. I det nyuppförda kollektivhuset
i Mariebergsområdet är, örn jag inte är fel underrättad, hyran uppe
i 40 kronor per m2. Det är genomsnittshyran, och för vissa lägenheter i denna
fastighet äro hyrorna uppe i 45 kronor per m2. Även i vanliga bostadslägenheter
i denna fastighet äro hyrorna så höga att ingen arbetare eller lägre
tjänsteman har möjlighet att klara sådana hyror.
Men oavsett örn hyresnivån är lägre eller högre än 1939, så äro förhållandena
i Stockholm rätt intressanta. Byggnadskostnaderna ha under kriget ökat
med över 30 procent — trots detta ha t. o. m. privata byggmästare kunnat
bygga fastigheter utan tilläggslån och med i huvudsak 1939 års hyror. Enbart
detta faktum visar, vilka oerhörda vinster byggmästarna inhöstat före kriget.
Då kriget nu är slut i Europa, och man kan räkna med en återgång till s. k.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
17
Svar på interpellation. (Forts.)
normala förhållanden, bör det finnas stor marginal för en »rationaliserande»
hyressänkning i de fastigheter, som komma att uppstå hädanefter.
Då kommer givetvis en splittring av hyresnivån att uppstå mellan de lägenheter,
som uppförts under dyrtiden, och dem, som uppföras sedan materialpriserna
återgått i mera normalt läge. Men eftersom det privata initiativet ännu
är stort i fråga om bostadsbyggandet, kan man utgå ifrån att vinstintresset
spelar en avgörande roll. Så länge det kommer att få vara avgörande komma
också de höga hyrorna självklart att vara bestående. En förändring i detta
avseende är självfallet motiverad.
Då det gäller att avgöra den omstridda frågan, örn hyrorna i de nya fastigheterna
ligga i nivå med 1939 års hyror, så är ju icke detta någon kardinalfråga
i och för sig. Varför jag ställt den frågan till diskussion är för att resonemanget
klingar egentligen falskt. Det avspeglar icke det rätta förhållandet,
och i den mån det så gör kan man icke komma ifrån det faktum, att hyrorna
ligga i toppen. Det är ändå det som är det väsentliga i hela denna diskussion.
Vad slutligen gäller frågan örn vilka åtgärder som skola vidtagas för att
åstadkomma en generell hyressänkning hänvisar statsrådet till att bostadssociala
utredningen väntas komma med ett betänkande under nästa månad, till vilket
statsmakterna sedan få tillfälle att taga ställning. Socialministern uttalar
också sitt starka intresse för åtgärder, vilka syfta till en rimlig hyresnivå och
en förbättrad utrymmesstandard i fråga örn familjebostäder.
Kriget i Europa är ju slut. Efterkrigsproblemen kräva nu sin lösning. Bostadsfrågan
blir i det fallet en av de största frågorna, som statsmakterna i
ännu högre grad än vad som skett under kriget måste på ett eller annat sätt
lösa. Trångboddheten och bostadseländet måste avskaffas. Massproduktion av
bostäder är en mycket aktuell uppgift.
I arbetarrörelsens efterkrigsprogram ha vi ju egentligen principerna till
stor del uppdragna. Vad är det mål som man där ställer? Där framhålles det:
»Vi böra efter hand producera tillräckligt många lägenheter av sådan storlek,
att ett boningsrum kan ställas till förfogande för varje person eller åtminstone
ett boningsrum för varje vuxen människa och ett för vartannat barn.» Vad
beträffar finansieringen eller frågan örn att kunna ekonomisera det hela säger
man: »För att begränsa höjningen i subventionskostnaden och ytterligare möjliggöra
en allmän stegring i bostadsstandarden, böra kostnaderna inom byggnadsproduktionen
och fastighetsförvaltningen sänkas genom olika åtgärder.
Sålunda bör en låg räntenivå eftersträvas. Detta bör ske dels inom ramen
för den allmänna räntepolitiken, dels genom fullständigande och förenhetligande
av de nuvarande formerna för statlig högbelåning för bostadsändamål. Bostadstillgången
bör hållas så riklig, att hyresstegringar i redan befintliga fastig»
heter härigenom motverkas. De kommunala myndigheterna måste vinnlägga
sig örn en sådan tomt-, stadsplan- och trafikpolitik, att tillgången på välbelägna
och billiga tomter alltid blir tillräcklig. Produktionen av byggnadsmaterial
behöver i vissa fall rationaliseras. I åtskilliga fall måste den befrias
från element av monopolprisbildning, vilket bör ske antingen genom konkurrerande
produktion, som, om så erfordras, bör stödjas av staten, eller genom att
monopolistisk produktion övertages av statliga eller allmännyttiga företag.»
Man säger slutligen: »Staten bör i väsentligt ökad utsträckning stödja den
byggnadstekniska och byggnadsekonomiska forskningen, icke minst den, som
avser standardisering av byggnadsmaterial. Tendensen till rationell stordrift
skall ytterligare främjas genom att kommunerna i starkt ökad utsträckning
uppträda såsom byggnadsföretagare.»
Om vi nu under kriget lia kunnat satsa in miljarder lill så kallade improduktiva
ändamål — låt vara att det varit nödvändigt — så böra vi väl kunna lös
Andra
hammarens protokoll 194.5. Nr ,31. 2
18
Nr 21.
Tisdagen den 15 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
göra nödigt rörelsekapital för att producera nyttigheter, av vilka bostaden är
en av de allra främsta.
Frågan är således att anskaffa kapital i tillräcklig mängd mot ytterst låg
ränta eller ingen ränta alls, och vidare att bringa ned byggnadsmaterialpriserna
sa, att de kunna åtminstone bli normala eller — varför icke? — komma under
förkrigsnivån, samt framför allt att undanröja alla spekulationsintressen, som
göra sig breda på bostadsnödens konto och därigenom söka att tjäna extra profit.
Örn vi sedan genom en rationell organisation och standardisering överföra örn
icke hela så en stor del av bostadsproduktionen i kommunal regi framför allt
i tätorterna, med undantag för de verkligt sunda kooperativa företagen — jag
vill understryka de verkligt sunda kooperativa företagen — skola vi kunna
åstadkomma verkligt goda bostäder med hög standard till en hyresnivå, som
anses, såsom socialministern säger, rimlig i förhållande till det stora flertalets
inkomster.
Det är för övrigt också ett mycket viktigt sysselsättningsproblem, när vi nu
kanske kunna skönja en krisperiod. Ur den synpunkten borde man redan nu
planera för massproduktion av hälsobostäder.
Det är därför jag till sist vill uttala den förhoppningen, att bostadssociala
utredningen skall snabbt lägga fram sina principer och detta helst innan riksdagen
avslutas, så att denna riksdag skall kunna taga ställning till just dessa
förslag till åstadkommande av en positiv bostadspolitik.
överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Föredrogas var efter annan och remitterades till statsutskottet följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner, nämligen:
nr 296, angående omorganisation av tekniska skolan i Stockholm m. m.;
nr 297, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, m. m.;
nr 300, angående anslag till inköp av tackjärn; och
nr 301, angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd ta. m.
§ 5.
Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 595 av herr Spångberg m. fl.
§ 6.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 4 och 122—127, bevillningsutskottets betänkanden
nr 37 och 38, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 33—37, första lagutskottets
utlåtande nr 30, andra lagutskottets utlåtanden nr 40 och 42—45,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—56, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 12 och 13 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12.
§ 7.
Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att andra kammaren ville besluta, att bland två gånger
bordlagda ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras först
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—37 och 51—56 samt därefter övriga
ärenden i den ordning, i vilken de finnas uppförda å dagens föredragnings
-
Tisdagen den 15 maj 1945.
Nr 21.
19
lista, med allenast det undantaget, att tredje tillfälliga utskottets utlåtande
nr 13, första tillfälliga utskottets utlåtande nr 11 och andra tillfälliga utskottets
utlåtande nr 7, uppföras närmast efter jordbruksutskottets utlåtande nr 50 och
närmast före första tillfälliga utskottets utlåtande nr 12.
Denna hemställan bifölls.
§ 8.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser tili
Konungen:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;
nr
201, i anledning av Kungl. Majlis framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till folk- och småskoleseminarierna, jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 203'', i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv, jämte i ämnet väckta motioner;
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;
nr 218, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
löneklassplacering;
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående olycksfalls- och
sjukersättning av statsmedel till deltagare i viss svensk hjälpexpedition till
Tyskland;
nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;
nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av avlönings-
och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen
i Västerbottens län O. M. Öhman;
nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs
sjukhus;
nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;
nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;
nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;
nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. in.;
nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås;
nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp, för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona; och
nr 248, i anledning av väckt motion örn förbättring av postförbindelserna på
landsbygden.
20 Nr 21. Tisdagen den 15 maj 1945.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ 10.
Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Spångberg m. fl., nr 596, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 286, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret
1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;
herrar Olsson i Mellerud och Fast, nr 597, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 285, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;
herr Ryling m. fl., nr 598, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 288,
angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.;
herr Ryling m. fl., nr 599, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 289,
angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.; och
herr Rempe rrv. fl., nr 600, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 282,
angående omorganisation av folkbokföringen.
Dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.08 em.
In fidem
Sune Norrman.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
21
Onsdagen den 16 maj.
Kl. 11 fm.
§ 1.
Den 8 innevarande maj beslutade kammaren att till Danmarks riksdags presidium
avsända ett telegram av följande lydelse:
»När Danmarks riksdag i dag åter samlas, vilja talmännen i Sveriges riksdag
frambära sina varmaste lyckönskningar och uttala förhoppning örn ett
framgångsrikt arbete till välsignelse för Edert fosterland och alla dess medborgare.
Joli. Nilsson. Äng. Sävström.»
Herr talmannen meddelade nu, att härå ingått följande svarstelegram:
Danmarks frie Rigsdag sender Genhilsen til Sveriges Rigsdag og takker liver
Svensk som i Ord eller Gerning Ilar stöttet Danmarks Kamp för Eriheden.
Hans Rasmussen. Charles Reiersen.
Detta meddelande åhördes av kammarens ledamöter stående.
§ 2.
Justerades protokollen för den 9 innevarande maj.
§ 3.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till _ Svar på fråga.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som anförde:
Herr talman! Herr Severin i Stockholm har frågat mig, huruvida jag anser de
i kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) med stöd av 3 § 10 morn. tryckfrihetsförordningen
utfärdade publiceringsförbuden rörande militära förhållanden kunna
upphävas sedan kriget i Europa numera är slut.
I anledning av frågan får jag anföra följande.
I andra stycket av § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen stadgas ansvar för
kungörande i tryck under krigstid eller vid krigsfara av underrättelser, vilkas
spridande är ägnat att skada rikets säkerhet och vilkas offentliggörande Konungen
i statsrådet genom kungörelse förbjudit.
Det är tydligt att fientligheternas upphörande i Europa bör föranleda överyägande
huruvida den åsyftade kungörelsen bör upphävas..
Under loppet av den sistförflutna veckan har inom justitiedepartementet upptagits
frågan örn en avveckling av de nu ifrågavarande publiceringsförbuden
och vissa andra liknande förbud, bl. a. de i anledning av kriget utfärdade fotograferingsförbuden.
Utredningen härom bedrives i samråd med militära instanser
och informationsstyrelsen med all skyndsamhet. Avsikten är att ifrågavarande
förbud skola successivt upphävas eller inskränkas så fort ståndpunkt
kan tagas till varje särskild fråga.
Jag anser det för min del som ett viktigt önskemål, att de av herr Severin
berörda förbuden upphävas snarast möjligt.
22
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Svar på fråga. (Forts.)
Härefter yttrade
Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag har anledning att framföra
ett tack till herr statsrådet för det på min fråga avgivna svaret. Med hänsyn
till innehållet i svaret är det givet, att mitt tack omfattar icke allenast statsrådets
vänlighet att svara utan även innehållet i svaret.
Den förordning, som det här gäller, har för oss tidningsmän varit till en smula
besvär. Vi ha ibland mer eller mindre ofrivilligt kolliderat med denna förordning.
Det har kunnat smyga sig in notiser, som innehållit någon underrättelse.
Dessa små brott mot förordningen, som sålunda då och då förekommit,
ha i huvudsak varit ofrivilliga. Jag vill tillägga, att man heller icke varit angelägen
om att beivra dylika små förseelser, som man från myndigheternas
sida insett icke varit avsiktliga. Emellertid har det alltjämt förelegat vissa risker,
och därför skola säkerligen samtliga svenska tidningsmän med största tillfredsställelse
mottaga justitieministerns meddelande att förordningen i fråga snarast
kommer att upphävas.
överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 304, angående anslag till flyktingverksamheten för budgetåret 1945/46;
nr 305, angående ytterligare medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln; och
nr 306, angående bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 5.
Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen, nr 298, angående anordnande av allmän folkräkning;
samt
till bevillningsutskottet propositionen, nr 299, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1946 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1945.
§ 6.
Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 596 av herr Spångberg m. fl.
Härefter föredrogos var för sig övriga på bordet liggande motioner; och
hänvisades därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 597 av herrar Olsson i Mellerud och Fast, samt
nr 598 av herr Ryling m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 599 av herr Ryling m. fl.; samt
till särskilda utskottet motionen nr 600 av herr Rempe in. fl.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
23
§ 7.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts Anslag till
proposition angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten jämte i
ämnet väckta motioner. torrläggnings
I
en till riksdagen den 2 mars 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad verksamhetenproposition,
nr 122, hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag framlagt vissa förslag
rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.^
Bland annat hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å riksstaten for
budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor samt medgiva
att under nyssnämnda budgetår finge beviljas statsbidrag fran statens avdikningsanslag
å tillhopa högst 4 000 000 kronor.
I detta samband hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.
I motionen lii 558 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta , , ..... . .
att å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av 6 000 000
kronor
att därtill medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 8 000 000 kronor,
att för sin del uttala, att vid beviljandet av statsbidrag från statens avdikningsanslag
företräde borde givas företag som utfördes a mindre jordbruk
eller där mindre jordbrukare vore intressenter.
I motionen lii 559 av herr Andersson i Hedensbyn to. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl, Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av gällande villkor för bidrag till täckdikning som i motionen anförts.
Utskottet hemställde,
A att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition samt motionerna
1:339 och 11:521, likalydande, 1:337 och 11:523, likalydande,
ävensom 11:558, .
1) godkänna att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten linge bedrivas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet i motiveringen anfört
*
2) för lantbruksingenjörsorganisationen fastställa i utskottets hemställan
intagen personalförteckning; ,
3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna av utskottet tramlagö.
avlöningsstat, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;
4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa
a) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag
kronor 1 097 700;
av
av
b) till Lantbruksingenjör sorganisationen: Omkostnader ett förslagsanslag
................................... kronor 573 000;
c) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag
.................... kronor 3 600 000
d) till Kostnader för torrläggningsnämnder ett förlags
anslag
av .....................;...............••••••• 1^r°?or1 ^9
5) bemyndiga Kungl. Majit att till övergångsstat överiöra lantbruksingenjör
som efter den 30 juni 1945 kvarstode å hittills för honom gällande löne
-
jor, som
stat;
24
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. (Forts.)
6) medgiva att under budgetåret 1945/46 finge beviljas statsbidrag från
statens avdiknmgsanslag a tillhopa högst 4 000 000 kronor
7)
medgiva att under budgetåret 1945/46 finge beviljas lån från statens
avdikmngslanefond a tillhopa högst 3 500 000 kronor;
raedhri™ att. ändring finge vidtagas i bestämmelserna om villkoren för
Ian tran täckdiknmgslånefonden i huvudsaklig överensstämmelse med vad utsköttel
ani ört;
l att ?109Q0oliernia ?i3fL°C1h1I?:?09, llkalydande^ 1:325 och 11:510, likaS^t^So
hkaiydande, 1:363 och 11:557, likalydande, I:
??45°fiol1 5G0b!lkrily(la!Kl!- I:„365 ock 11: 561, likalydande, samt II: 559 och
ii. 5b2 icke matte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits:
1) av herr andre vice talmannen Carlström;
2) av herr Ericsson i Sörsjön;
3) . herrar Edslund, Ericsson i Sörsjön, Jacobson i Vilhelmina och Nils
son
i Göingegården, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen måtte---(lika med utskottet)---personalförteckning;
*
3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna av reservanterna framlagd
avlonmgsstat, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46-
\ ?; pksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa
a) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag av
kronor 1 027 700;
h) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader---(lika med
utskottet)--■— någon riksdagens åtgärd; samt
4) av herr Jacobson i Vilhelmina, vilken ansett, att utskottet bort med tillstyrkande
av bifall till motionen II: 559 föreslå, att statsbidrag till täckdikning
i de lyra nordligaste länen måtte bestämmas att utgå efter samma grunder
som lör nyodling, eller med 60 procent av kostnaden.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag har fogat en
reservation till detta utlåtande, skall jag be att få säga några ord. Jag skall
emellertid pa förhand tillkännagiva, att jag icke ämnar komma med något yrkande,
då jag icke anser mig ha anledning att mot utskottets utlåtande i övrigt
göra något särskilt yrkande.
Då nian studerar det förslag, som nu föreligger och till vilket utskottet i allt
^äsentbgt givit sin anslutning, får man val nära den förhoppningen, att vad som
här föreslås i fråga örn förändringar skall leda till att torrläggningsverksamheten
i fortsättningen skall kunna bedrivas på ett sätt, som blir till nytta och
gagn för jordbruket. Jag kan emellertid icke underlåta säga, att jag tror, att förslaget
i sm helhet kommer att verka som en åtstramning av vattenavtappningsyerksamheten.
Det har föreslagits, att bidragsprocenten för mindre angelägna
företag skall sänkas till en tredjedel av kostnaderna, under det att bidragsprocenten,
_ när det gäller de mera angelägna företagen, d. v. s. de, som anses
ha en social innebörd, skall utgå som hittills, d. v. s. i de flesta fall med 50
procent av kostnaderna.
Man har här också resonerat åtskilligt örn hur denna gallring mellan sådana
företag, som kunna, anses ha en mera socialt betonad karaktär, och andra företag
skall ske. Man litar väl till att den nya institution, som man vill åstadkomma
genom torrläggningsnämnder, i detta fall skall komma fram till betryggande
resultat.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
Anslag till den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
Då nian på s. 14 i utskottets utlåtande säger: »det synes sålunda angeläget,
att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten för närvarande i första
liand inriktas på förbättring av redan odlad jord och komplettering av ofullständiga
jordbruk, medan däremot nyodling för annat än sistnämnda ändamål
synes böra understödjas endast om åtgärden kan anses vara av synnerlig betydelse»,
synes mig detta innebära en alltför hård åtdragning, då det gäller möjligheterna
att få bidrag av staten till avtappningsföretag beträffande icke
odlad mark. Jag var icke i tillfälle närvara i utskottet vid justeringen av detta
utlåtande. Hade jag varit det skulle jag ha yrkat — jag vet att en framställning
härom gjordes — att man i någon mån skulle uppmjuka satsen, att man
endast i synnerligen betydelsefulla fall skulle medverka till att torrläggningsbidrag
utginge till icke odlad jord. Jag tycker ej heller, att vad man där skrivit
rimmar så värst bra med fortsättningen på samma sida, där det heter, att
»den av de sakkunniga föreslagna och av föredragande statsrådet förordade friare
bedömningen av torrläggningsföretagets önskvärdhet finner utskottet ändamålsenlig».
När man i meningen förut har sagt, att nyodling för annat ändamål
än förbättring av redan odlad jord eller företag av mera social karaktär
icke bör understödjas annat än i synnerligen betydelsefulla fall, måste jag säga,
att den där friheten, som man sedan i nästa sats deklarerar, synes vara ganska
beskuren.
Jag skall be att få säga ytterligare några ord örn den reservation, som jag
fogat till utskottets betänkande. Det vore bäst, örn man redan i författningen
skilde på sådana företag, som skola utföras av lantbruksingenjörerna, och sådana
avtappningsföretag, som skola utföras av jordbrukskonsulenterna inom
hushållningssällskapen. Nu är det nämligen föreslaget, att jordbrukskonsulenterna
också skola få utföra även syneförrättningar. Örn man nu ser på omslutningen
av denna verksamhet under de närmast föregående åren, skall man finna,
att medeltalet av förrättningar per år under perioden 1935—1943 varit
4 288, varav 1 811 varit laga syneförrättningar och 2 477 andra förrättningar.
Man kan således säga, att den ojämförligt största delen av alla förrättningar,
som förekommit, tydligen utförts av jordbrukskonsulenterna utan laga syn.
Här finnes alltså, menar jag, ett ganska rikt fält för den verksamhet, som konsulenterna
ha att utföra, även då det gäller vattenavtappningsföretag i samband
med täckdikning, utan att man behöver föreskriva att konsulenterna också
få utföra även syneförrättningar. Örn man studerar de yttranden, som avgivits
i fråga örn just denna sak, alltså i fråga örn denna gränsdragning, finner
man, att vattendomstolarna för sin del i regel avstyrkt att rätten till laga syneförrättningar
skulle få överlåtas på konsulenterna i hushållningssällskapen.
Jag skall här endast tillåta mig citera vad som sagts på s. 65 i den kungl,
propositionen av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol. Det heter
där: »Till förrättningsman vid syn enligt 1879 års dikningsanslag skulle enligt
nämnda lag förordnas statens lantbruksingenjör, lantmätare eller annan
efter ty särskilt stadgas därtill behörig tjänsteman. På förslag av vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna i betänkande 1910 och av torrläggningssakkunniga
i betänkande 1919 infördes i nya vattenlagen en skärpning av villkoren
för behörighet att hålla syneförrättning. I 1910 års betänkande föreslogs sålunda,
att den behörighet, som dikningslagen tillagt lantmätare, skulle upphöra.
Därvid anfördes att det icke kunde vara lämpligt att anförtro lagens
tillämpande åt personer, vilkas huvudverksamhet låge inom annat område och
som icke vare sig teoretiskt eller praktiskt i allmänhet haft tillfälle att skaffa
sig verklig kunskap örn den nya vattenlagens innehåll. likaledes föreslogs
att den befogenhet, som enligt dikningslagen tillkomme länsstyrelsen, att vid
dikningsföreiag till förrättningsman förordna person, som ej eljest innehade
26 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda törnring g ning sverksamheten. (Forts.)
elen stadgade behörigheten härför, skulle upphöra. Kommitterade motiverade
sitt sedermera genomförda förslag med att dikningslagens bestämmelser i denna
del icke verkat gynnsamt. Såsom stöd för den föreslagna skärpningen av
kompetensvillkoren framhöllos de stora fordringar i avseende å teknisk kunskap,
författningskännedom och praktisk erfarenhet, som efter den nya vattenlagens
antagande måste ställas på ledaren av en syneförrättning, samt att
brister i den formella handläggningen ofta vållat rättegångar och olägenheter
av andra slag.»
\ attenrättsdomaren i \ ästerbygdens vattendomstol har »ifrågasatt lämpligheten
av att generellt medgiva behörighet för befattningshavare, anställd hos
hushållningssällskap och med närmare angiven, för normala fall ej tillräcklig
kompetens, att handlägga syneförrättning rörande dikningsföretag enligt
7 kap. vattenlagen. Större fördel av den föreslagna anordningen» •— heter det
—»syntes icke kunna vinnas, och gränsen för behörigheten torde ofta vara
svår att draga.» Vidare har Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett betydelsen av den utsträckta behörigheten för jordbrukskonsulenterna
diskutabel, enär de redan med nuvarande uppgifter hade en så
stor arbetsbörda, att denna icke kunde ökas.
Herr talman! Jag menar alltså, att dessa konsulenter ha tillräckligt att
syssla med avtappningsföretag inom ramen för en kostnad icke överstigande
1 000 kronor och för vilka syneförrättning ej behöver ske. Jag tror det hade
varit lyckligast, om man icke fått med en bestämmelse, som kanhända kan
leda till vissa slitningar inom den nämnd, som skall syssla med dessa saker —
det är ju håde lantbruksingenjörer och konsulenter inom hushållningssällskapen,
som skola sitta som ledamöter i denna nämnd. Jag tror, att det hade varit
rejälast, om gränsdragningen beträffande befogenheterna gått efter företagens
storlek, så att konsulenterna i hushållningssällskapen icke skulle få åtaga sig
förrättningar, som draga större kostnader än 1 000 kronor.
. Jag hade som sakkunnig på sin tid i 1934 års kommitté beträffande avdikningsfrågor
tillfälle att diskutera dessa saker. Jag har också som ordförande i
vattenavledningsföretag i hemorten en viss erfarenhet och kännedom örn hur
viktigt^ det är att en syneförrättning verkligen utföres med all den expertis,
som står till förfogande. Jag har därför icke kunnat undgå att till utlåtandet
foga en reservation på denna punkt. Jag skall emellertid, herr talman, nöja
mig med att säga detta och har sålunda, som jag redan i början av mitt anförande
tillkännagav, icke något yrkande.
Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Den omorganisation av den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten, vilken föreslagits av regeringen och
vunnit utskottets gillande, kunna vi för vår del understödja. Den är säkerligen
i allmänhet välbetänkt. Jag vill emellertid med några ord beröra en motion,
som väckts av undertecknad med flera och som berör den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens
nuvarande betydelse och omfattning.
Från vår sida är det principiellt en underordnad sak, örn lantbruksingenjörerna
skola vara helt eller delvis statsanställda. För oss är definitionen av båtnadsbegreppet
och därmed principen för statsunderstöd till torrläggningsföretag
den principiellt viktigaste frågan. Vid beräkningen av en torrläggningsverksamhets
båtnad och nyttighet skall hädanefter hänsyn tagas, icke bara till den
ökning av jordens värde, som uppnås, utan även till den beräknade tekniska
båtnaden ^eller nyttan av torrläggningsföretaget. Detta anse vi synnerligen
viktigt. Vid igenläggandet av öppna diken och sådana åtgärder åstadkommes
ju en väsentlig brukningsteknisk nytta, då sådant underlättar användningen av
maskiner och därmed jordbrukets mekanisering och modernisering. Att stats
-
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
27
Anslag till den statsunderstödda torrlciggningsverksamheten. (Forts.)
understöd även skall utgå ela ett dylikt företags genomförande icke medför
nämnvärd ökning av jordens värde men däremot medför ökade förutsättningar
för jordbrukets mekanisering, är en princip, som vi livligt understödja. Man kan
även understödja den andra oell nyare principen i fråga örn båtnadsbegreppet,
nämligen den sociala båtnaden, som nyttoprincip. Ett torrläggningsföretag kan
anses medföra social nytta, då torrläggningsarbetet bidrager till att komplettera
ofullständiga jordbruk samt förbättra det mindre jordbrukets produktiva
betingelser. Att sådana åtgärder på allt sätt böra understödjas av staten äro
vi överens örn. Det mindre jordbrukets framtid i vårt land sammanhänger
enligt min mening med frågan, örn det kan mekaniseras. Utan mekanisering
är det på längre sikt dödsdömt. Hinder för mekaniseringen är bl. a, det förhållandet,
att de mindre jordbrukens tegar ofta äro steniga och genomkorsade
med öppna diken samt spridda på olika håll.
I en proposition till årets riksdag om maskincentral föreslogos statliga hjälpåtgärder
för stenröjning med hjälp av moderna stenröjningsredskap och vidare
kompletterande nyodling, likaledes med maskinella hjälpmedel. I samband med
en annan proposition behandlades åtgärder för bättre fastighetsarrondering.
Dessa åtgärder äro emellertid avsedda endast för Norrland. De ga ut pa att
genom utbyte av ägolotter jordbrukare emellan söka åstadkomma, att varje
jordbrukare får sina ägor på ett ställe och därigenom möjligheter till bättre
drift. Nu behandlas denna väsentliga fråga som en viktig jordförbättrande
åtgärd. Dessa jordförbättrande åtgärder kunna hälsas med tillfredsställelse.
De motsvara helt vårt partis jordbruksprogram, och de skulle gemensamt kunna
kallas förberedande rationaliseringsåtgärder, nödvändiga för en ökad maskinanvändning
inom de mindre jordbruken och dessutom nödvändiga att genomföra,
innan man kan tänka sig en mekanisering av jordbruket i större skala.
Men här kommer jag till en punkt, där jag och mina inedmotionärer inte äro
överens med regeringen och utskottet. Det gäller anslagsfrågan.^ Skall det, bli
något av dessa jordförbättrande och förberedande rationaliseringsåtgärder mäste
man bevilja pengar till ändamålet. Vad är det för mening med att omorganisera
denna verksamhet, om man inte beviljar några medel? Utskottet sager, att
enligt vad de sakkunniga anfört »torde det löpande behovet av statsbidrag till
torrläggningsverksamheten för närvarande böra beräknas till 4 000 000, kronor
årligen. Såsom de sakkunniga understrukit skulle uppenbarligen därjämte
snara åtgärder vara av behovet för undanröjande av den långa väntan på statsbidrag,
som de därtill berättigade företagen nu på grund av bristande anslag
måste underkasta sig». Man tillägger: »Utskottet finner sig emellertid i likhet
med föredragande statsrådet med hänsyn till rådande ekonomiska läge icke
kunna för närvarande tillstyrka åtgärder i sådant syfte.» Så avstyrkes vår
motion örn ökade anslag till statens bidragsverksamhet.
Man nöjer sig med denna välvilliga skrivning, som det heter, och låter det
vara som det är på detta område. Föredragande statsrådet upplyser själv i
propositionen, att det för närvarande ligger inne ansökningar på ungefär
G 000 000 kronor, av vilka en del legat upp till två år. Det beräknas vidare,
att det under återstoden av innevarande budgetår skall inkomma ansökningar
på ytterligare kanske ett par miljoner kronor och att det under nästa budgetår
skall komma in ansökningar på omkring 4 000 000 kronor. För nästa budgetår
föreslår man emellertid endast 4 000 000 kronor i statsbidrag till omläggnings
företag, men denna summa motsvarar ju bara en tredjedel av det
faktiska behovet. Därvid bör observeras, att statsbidrag utgår med högst 50 %,
i vanliga fall blott mod en tredjedel.
Kan denna ansia gspolitik försvaras? Enligt vår mening inte. Dessa ansökningar
vittna nämligen örn att Sveriges jordbrukare, varav de flesta, liro
28 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
i små ekonomiska omständigheter, erbjuda sig att investera minst 30 000 000
kronor av egna medel i denna betydelsefulla verksamhet, om staten satsar
12 000 000 kronor. Borde inte dessa jordbrukares initiativ för en rationalisering
av sin näring från statens sida vara värt att ur nationalekonomisk synpunkt
lönas bättre? Man invänder att de få vänta tills kriget är slut; nu har staten
inte råd. Ja, kriget är slut nu, och vi ha väl snart arbetskraft i överflöd.
Beredskapen avvecklas, och här gäller det ju ett anslag för nästa år. I vår
motion, nr 558, har föreslagits en bidragst indelning på 8 000 000 kronor. Vi
utgå ifrån att man borde avlägsna anhopningen av ansökningar hos myndigheterna
under de närmaste två aren. Det är sålunda intet demonstrationsforsing,
även örn vi föreslå en dubbelt så stor summa sorn regeringen. Därför ber jag,
herr talman, att under punkterna 4 c) och 6 få yrka bifall till motionen nr
558 i andra kammaren.
Avslutningsvis vill jag erinra örn att det årligen beviljas hundratals miljoner
kronor i subsidier till prisstödjande åtgärder på jordbrukets område. Vore det
inte° lämpligt att anslå en litet större men i förhållande till dessa subsidier
ändå mycket liten summa till moderniseringen av jordbruket, så att det någon
gång i tiden kunde klara sig utan subsidier? Därmed kunde man uppnå det
som alla jordbrukare själva vilja uppnå, nämligen att stå på egna ben. Det
vore enligt vår mening en framsynt politik, och med hänsyn till de konkurrenssvårigheter,
som snart nog kunna uppstå för det svenska jordbruket efter
kriget, vore det motiverat att så snabbt som möjligt påskynda jordbrukets
modernisering. Att vara ängslig för att ge ut en eller annan miljon i ett fall
som detta måste enligt var mening vara en föga förnuftig politik.
Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Sedan länge har det från jordbrukarhåll
beträffande denna verksamhet framställts anmärkningar, framför
allt beroende på den eftersläpning, som förekommit vid behandlingen av
ärenden rörande hela denna verksamhet. Jag vill passa på tillfället att uttala
den förhoppningen, att i. den mån en omläggning av denna verksamhet sker
denna eftersläpning inte i fortsättningen skall förekomma. Denna omläggning
anser jag för min del välbetänkt, även örn jag på en eller annan punkt har en
något avvikande mening, som kommit till uttryck i den reservation, som till
utskottets utlåtande avgivits av herr Näslund m. fl.
Denna reservation tar sikte på den detalj, som i utlåtandet är betecknad som
»övergångsersättningar» till de nuvarande lantbruksingenjörerna. Man kan
inte lata bli att tycka, att här kommer det under en tioårsperiod framåt att i
viss utsträckning göras mannamån. Beloppen variera nämligen, som vi se, mellan
6 600 kronor och ned till 600 kronor, vilket föreslagits av Kungl. Maj :t,
även örn det sedan av utskottet ändrats till 6 000 kronor, och — ingenting för
några av dessa lantbruksingenjörer. Man frågar sig: hur har man kunnat få
fram dessa siffror? Utredningen har gått efter uppgifter, som vederbörande
ingenjörer själva ha redovisat angående den årliga inkomst, som dessa ingenjörer
ha haft under en tioårsperiod. Det har varit en sådan väsentlig skillnad
beträffande dessa inkomster, och nu föreslår utredningen liksom Kungl. Maj :t,
att dessa ingenjörer^även i fortsättningen skola lia olika lön. Det är ju så, att
lönen numera fastlåses och inte blir beroende på vederbörandes möjligheter
till dagsinkomster, som det varit förut. Man frågar sig då, örn alla dessa ingenjörer
haft samma möjligheter till inkomster under den tioårsperiod som
gått. För min del anser jag inte, att de haft dessa möjligheter. Det måste nämligen
föreligga en väsentlig skillnad mellan den ingenjör, som har sitt verksamhetsområde
förlagt i Norrland, och den som har det i södra eller mellersta
Sverige. I de norra delarna av landet har ingenjören ibland kanske tio, tjugo,
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
29
Anslag till den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. (Forts.)
trettio eller fyrtio mil till förrättningsstället, under det att ingenjören i södra
Sverige inte har mer än någon eller några mils väg.
Några av de myndigheter, som fått ärendet på remiss och som yttrat sig
över det, ha också påpekat detta förhållande. Särskilt lantbruksstyrelsen, som
har tagit ett litet stickprov härvidlag, påvisar, att en lantbruksingenjör, som
under åren 1935—1943 årligen ombesörjt i medeltal endast 85 förrättningar
med en sammanlagd areal av 475 hektar, här föreslagits skola erhålla en övergångsersättning
under första året med 5 000 kronor, medan motsvarande ersättning
till en lantbruksingenjör, som under samma period årligen i medeltal
handlagt 278 förrättningar med en sammanlagd areal av 1 912 hektar, i
övergångsersättning endast skulle få 800 kronor. Man tycker, att det_härvidlag
är en alldeles för stor skillnad, och man kan inte underlåta att fråga sig,
örn den utredning som ligger till grund för detta förslag är så genomgripande
och rättvis som möjligt.
Det finns också en annan sak, som man i det här sammanhanget kan hänvisa
till och som gjort, att möjligheten för vissa. ingenjörer att få en god årsinkomst
inte varit så stor som för andra, nämligen i vilken utsträckning de
varit hänvisade till biträden, som inte haft förmåga att avverka arbetet i samma
raska takt som andra. Man frågar sig, örn det kan vara rättvist att straffa
vissa personer för att de inte ha haft dessa möjligheter till lika hög årsinkomst
som andra.
Yi reservanter inom utskottet ha därför föreslagit, att en ny utredning på
denna punkt skall göras, en skyndsam utredning, som vi för vår del inte anse
behöver försena omläggningen av verksamheten. Det är med anledning av
denna framställning i reservationen som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till den av herr Näslund m. fl. avgivna reservationen.
I detta anförande instämde herr Ericsson i Sörsjön.
Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! I anslutning till föreliggande
proposition har jag jämte medmotionärer yrkat, att riksdagen måtte i_ skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn ändring av gällande villkor för bidrag till
täckdikning inom de fyra nordligaste länen, och i anledning härav ber jag, herr
talman, att få säga några ord.
Det förhåller sig så, att bland de förstärkningsåtgärder man för på tal när
det gäller de ofullständiga jordbruken intar täckdikningen det förnämsta rummet.
Detta är ganska naturligt, ty täckdikning medför två fördelar: dels
rationalisering och dels ökad lönsamhet. Denna förstärkningsåtgärd blir emellertid
synnerligen dyr, åtminstone för oss uppe i Norrland, vilket beror på
flera omständigheter, främst på de höga kostnaderna för det material, de rör,
som vi behöva för detta ändamål. En sammanställning av ett stort antal planerade
täckdikningsföretag i Norrbotten ger en medelkostnad på 610 kronor
per hektar, och därav ta enbart rören 34 % eller 209 kronor per hektar.
Det är alldeles klart, att en sådan förstärkningsåtgärd går över vederbörandes
förmåga; innehavarna av de ofullständiga jordbruken äro oftast i små
ekonomiska omständigheter och ha inte möjlighet att göra dessa kontanta utlägg
för rören. Där har man förvisso en av huvudanledningarna till att täckdikningsverksamheten
i övre Norrland vunnit så ringa omfattning. Av den odlade
arealen i Norrbotten exempelvis är endast 5,7 % täckdikad, i Västerbottens
län 5 °/°, i Jämtlands län 12,7 % och i Västernorrlands län 6,5 /.
Jag är givetvis tacksam för vad utskottet skrivit just på denna punkt, där
det heter, att utskottet som sin mening vill uttala, »att vissa skäl otvivelaktigt
kunna anföras för en höjning av statsbidragen till täckdikning inom landets nor
-
30
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda torrläg aning sverksamheten. (Forts.)
ra delar». Jag tycker emellertid, att utskottet icke börtie lia stannat vid att skriva
på detta sätt utan fullföljt sin övertygelse och beslutat tillstyrka bifall till den
föreliggande motionen om 60 % statsbidrag. Det hade väl varit det riktiga resultatet
av deli övertygelse, som jordbruksutskottet dock synes ha kommit till. Att
överlämna fragen, till norrlan d s k o nini i 11 c n kan pa sätt och vis vara bra, men
varför skall man i en så viktig detalj och när det gäller förstärkning av ofullständiga
jordbruk hänskjuta saken till en pågående utredning? Varför kan icke
riksdagen direkt gå till beslut härvidlag och tillmötesgå de berättigade anspråk
i fråga örn täckdikningsanslag, som här faktiskt förefinnas?
. Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till föreliggande motion,
II: 559, däri det yrkas, att statsbidrag för täckdikning i övre Norrland
skall utgå med 60 % av kostnaderna.
Herr Johansson i Norrfors instämde häruti.
oHerr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag skall be att med
några ord^få bemöta ett pär av de föregående talarna.
Herr Nilsson i Göingegården redogjorde för de löneförmåner, som skulle
tillerkännas lantbruksingenjörerna under de närmaste åren efter omorganisationen.
Man fick nästan den uppfattningen, att han hade den uppfattningen,
att vad här pa s. 26 i utlåtandet föreslås i avseende å lantbruksingenjörernas
tilläggslöner skulle bli bestående för framtiden. Men det är ju endast under
övergångsåren, som de lantbruksingenjörer, vilka haft stora omslutningssiffror
under den tidigane perioden, skola få dessa extra tillägg. Det är ju det sedvanliga
förfaringssättet, då man beslutar taga bort naturaförmåner och införa
enhetliga löner enligt löneplanen. Redan inom 1934 års kommitté, där vi
ingående hade dessa, saker uppe och även föreslogo vad som nu framförts, nämligen
att lantbruksingenjörerna skulle avlönas, icke med taxeersättning utan
med lön som andra tjänstemän, funno vi, att det var synnerligen svårt att få
fram en ersättning för de närmast kommande åren, vilken kunde anses idealisk.
Vi kommo också fram till samma uppfattning som den föredraganden här
kommit till, då han säger: »Vad beträffar ersättningens storlek för varje särskilt
fall synes endast böra framhallas att ett mera tillförlitligt material för
dess beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen torde stå till
buds.» Det .kan sålunda icke vara anledning att på denna punkt uppskjuta vad
Kungl. Maj .t har föreslagit för att i stället sätta i gång med en ny utredning,
vilken jag tror i alla fall icke kan komma till i stort sett annat resultat än det
nu föreliggande. Jag måste sålunda yrka bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag på denna punkt.
Mi ha inom utskottet gatt in för — något som också 1934 års kommitté var
överens örn —■ att satta lönegraden för lantbruksingenjörerna till 29 lönegraden.
Jag tror, att detta är välbetänkt, ty det arbete som åligger dem är av den
art, att det mäste anses angeläget att det blir verkligt kunniga och intresserade
personer som få sköta detsamma. Man får icke utan vidare följa den
gängse schablonen i fråga örn lönegradsplaceringen för dessa befattningshavare.
Jag tror icke heller, att konsekvenserna skola behöva innebära några
olägenheter för framtiden.
Herr Karlsson i Stuvsta yrkade på att man skulle höja bidraget ganska väsentligt
när det gäller torrläggningsverksamheten, och han menade, att när vi
ha rad att för närvarande offra hundratals miljoner i subsidier åt jordbrukarna
såsom han uttryckte det, borde vi lia råd att offra betydligt mer för att åstadkomma
en rationalisering för jordbruket. Han hoppades, att man på det sättet
skulle komma fram till en utveckling, då man icke skulle behöva vända sig till
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
Anslag till den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
staten för prissättningen, utan då jordbruket skulle bära sig utan några extra
anordningar. Jag vill bara säga, att i avseende å avdikningsverksamheten kan
man icke komma så långt i fråga örn rationalisering som herr Karlsson tror.
Jag skall icke här taga upp någon diskussion med herr Karlsson på den
punkten — det skulle leda alltför långt. Men vi kanske ha anledning att erinra
oss, att orsaken till att dessa utredningar föreligga, både 1934 års utredning
och de senare utredningarna, är den att man tidigare ansett, att avdikningsverksamheten,
i synnerhet när det gäller de större vattenavtappningarna,
ofta lett till ganska olyckliga resultat. Man var i själva verket rädd för att så
länge ingenjörerna hade möjlighet att genom taxeersättningen förtjäna bra
med pengar, togos även sådana företag med, vilka icke voro ekonomiskt bäriga.
Erfarenheten från jordbruksutskottet under de senaste 25 åren har gett
vid handen, att företag ofta satts i gång, som icke varit lämpliga vare sig ur
allmän synpunkt eller för intressenterna själva. Att häf föreligger en stor balans
inom lantbruksstyrelsen, som icke kunnat avarbetas, är riktigt, men jag
tror, att man ofta överdriver betydelsen av torrläggningsföretag, då man icke
har någon erfarenhet av vad det innebär i fråga örn att i fortsättningen svara
för underhållet. Vederbörande får visserligen bidrag, kanske med 50 %, och i
övrigt lån av staten, när han sätter i gång företaget, men sedan är han skyldig
att själv utföra de arbeten och rensningar, som kunna komma att påfordras.
Ofta visa sig dessa efterarbeten vara sådana, att intressenterna i många fall
vore glada, örn företaget aldrig kommit till stånd.
Jag har endast velat säga detta, herr talman, för att i någon mån belysa min
inställning till dessa frågor.
Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag tycker för min del, att man
blir överraskad, när man söker tränga in litet närmare i frågan örn övergångsersättningarna.
Det är dock ett faktum, att dessa vila på de uppgifter vederbörande
befattningshavare själv lämnat till lantbruksstyrelsen. Vid granskning
av uppgifterna har lantbruksstyrelsen funnit, att de icke överensstämma
med verkligheten. Vi som reserverat oss på denna punkt ha ansett det synnerligen
lämpligt att följa lantbruksstyrelsens förslag örn ytterligare utredning"
på denna punkt. Herr Nilsson i Göingegården var inne på den saken. Det kan
väl icke sägas vara att motarbeta förslaget. I alla övriga punkter gå vi på utskottets
förslag. Reservationen innebär endast, att frågan örn övergångsersättningarna
skall uppskjutas — eventuellt till höstriksdagen, ifall en utredning
genom Kungl. Maj :ts försorg kan bli klar till dess.
För övrigt är det en sak, som kanske egentligen icke borde nämnas men
som det ändå icke kan skada att bringa till kammarens kännedom. Jag har
jämfört en del av dessa uppgifter från befattningshavarna med taxeringskalendern,
och det har visat sig, att siffrorna icke alls överensstämma. Den taxerade
inkomsten går ibland icke ens upp till hälften av don inkomst man uppgiver
sig lia haft. Bara den saken tycker jag talar för en närmare undersökning.
Jag ber, herr talman, att även för min dol få yrka bifall till den reservation
i avseende å övergångsersättningarna, som avgivits av herr Näslund m. fl.
Häruti instämde herr Sandberg.
Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag ber först att få uttala min
tillfredsställelse över den välvilliga behandling, som jordbruksutskottet ägnat
denna proposition. I stort sett har utskottet tillstyrkt propositionen. Det är
bara på ett pär punkter, som ett par mindre avvikelser gjorts.
32
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
Den ena punkten gäller lönen för lantbruksingenjörerna, vilka enligt propositionen
placerats i 28 lönegraden men av utskottet i 29 lönegraden. Utskottet
betonar därvid,_ att utskottet icke hyser några betänkligheter mot de konsekvenser,
som höjningen med en lönegrad skulle innebära med hänsyn till
kommande löneplaceringar för andra tjänstemän. Det var just rädslan för konsekvenserna
härav som gjorde, att jag för min del i likhet med lönenämnden
gick in för att förorda 28 lönegraden, och jag vill säga, att jag icke är övertygad
om att icke en placering i 28 lönegraden borde ha kunnat anses vara en
tillfredsställande löneställning för dessa lantbruksingenjörer. När nu emellertid
hela jordbruksutskottet är av den uppfattningen, att det är nödvändigt
med den högre löneställningen, skall jag icke yttra så mycket i den saken.
Den andra punkt, där det gjorts en viss avvikelse från propositionen, gäller
torrläggningsnämnderna. I propositionen hade föreslagits, att jordbruksrepresentanterna
skulle utgöra det övervägande antalet. Jag har nämligen den uppfattningen,
att det i en dylik verksamhet är av synnerligen stor betydelse, att
de som skola ha hand örn verksamheten äro mycket väl insatta i alla de förhålknden,
som beröras av företaget som sådant. Detta gjorde att jag med
ändring av de sakkunnigas förslag föreslog, att ordföranden skulle vara en
i jordbruk erfaren person. Nu har utskottet med anledning av vissa motioner
i stället föreslagit, att denna person skall vara en i sociala och allmänekonomiska
frågor förfaren person. Jag tycker för min del, att ändringen icke är
av så stor betydelse. Jag förutsatte nämligen — och det gick jag ut ifrån
såsom något ^självklart att en person, som av länsstyrelsen förordnades till
uppdraget såsom ordförande i denna nämnd, ovillkorligen skulle uppfylla
dessa förutsättningar, samtidigt som han var jordbrukare. Jag föreställer
mig, att utskottet icke tänkt med sitt uttalande utesluta, att en jordbrukare
skall kunna väljas. Nog finns det väl ändå jordbrukare, som äro förfarna i
sociala_ och allmänekonomiska frågor. På den punkten behöver jag alltså
heller icke resa några nämnvärda invändningar.
0 ^ ad sedan beträffar de saker, som berörts under debatten, vill jag först säga
några ord med anledning av andre vice talmannens erinran mot förslaget, att
jordbrukskonsulenterna skulle kunna handlägga vissa enklare ärenden, som
nu åligga lantbruksingenjörerna. Det är av rent praktiska skäl som detta
förslag har framförts. Det är ju på det sättet, att jordbrukskonsulenterna
göra upp planerna för täckdikningen, samtidigt som lantbruksingenjörerna
göra avvägningar för det stora avloppsdiket, Jag menar då, att det är ett
dubbelarbete, örn man först skall anlita en lantbruksingenjör för planerna när
det gälier själva avloppsdiket och sedan en jordbrukskonsulent för upprättande
av planer för täckdikningen. Jag tror, att det hela kommer att ordnas
ganska friktionsfritt, örn man går in för det system, som är avsett i propositionen.
De av andre vice talmannen anförda erinringarna, som gjorts av vattenrätts
domarna i Norrbottens och Västerbottens vattendomstolar, basera sig
på den uppfattningen, att jordbrukskonsulenterna icke skulle vara’kompetenta
att genomföra dessa avvägningar och förrättningar. I propositionen föreslås
iJPn^Crvissa åtgärder för att ge kompetens åt jordbrukskonsulenterna. Jag
haller därför för troligt, att örn vattenrättsdomarna skulle ha yttrat sig över
förslaget med den utvidgning, som nu är tänkt, skulle detta icke ha behövt
möta motstånd från deras sida. Jag tror, att det är en praktisk åtgärd, som
gott kan ordnas på det föreslagna sättet. Utskottet har också för sin del godkänt
anordningen.
1 fråga örn den reservation, som herr Nilsson i Göingegården talade för och
som herr Jacobson i Vilhelmina också anslöt sig till, vill jag erinra örn att
man vid bestämmande av de övcrgångsersättningar, som äro föreslagna i pro
-
Onsdagen den IG maj 1945 fm.
Nr 21.
33
Anslag till den statsunderstödda torrlag aning sverksamheten. (Forts.)
positionen, följt samma system, som tillämpats vid föregående nyregleringar
på skilda områden. Jag påminner örn den reglering, som genomfördes för häradshövdingarna
för några år sedan, då man införskaffade uppgifter örn hur
mycket dessa befattningshavare förtjänat under de närmast föregående tio
åren och tog ett genomsnitt av deras förtjänst under, denna tid.. När de sedan
placerades i en viss lönegrad, lingö de såsom övergångsersättning det belopp
som den tidigare inkomsten gått upp till. Uppgifterna här äro infordrade fran
lantbruksingenjörerna, och de äro av dem lämnade under tjänstemannaansvar.
Vi ha icke haft anledning att betvivla uppgifternas riktighet.. Herr Jacobson
vill nu göra gällande på grund av undersökningar som han gjort i taxeringslängderna.
att uppgifterna icke skulle stämma med verkligheten. Var och en
känner väl till, att det icke alltid är så, att inkomstbeloppen stämma med
siffrorna i taxeringslängden. Från den samlade inkomsten skola, vissa personliga
avdrag göras. Het kan eventuellt även vara avdrag för studieskulder, och
örn man bor i eget hus kan det vara avdrag för skulder på huset och dylikt.
Dessa avdragsbelopp kunna alltså gå till ganska betydande summor, och därför
menar jag att de exempel, som herr Jacobson anförde som bevis för att
dessa uppgifter inte äro riktiga, inte hålla streck.
När dessutom herr Nilsson i Göingegården och även herr Jacobson stödde
sig på ett uttalande av lantbruksstyrelsen och förvånade sig, över att dessa
siffror ställde sig så varierande, vill jag säga, att jag för min del^ förvånar
mig över lantbruksstyrelsens uttalande i detta avseende. Det, är ju på det sättet,
att de olika lantbruksingenjörerna ha full frihet att ligga i och arbeta
hur mycket de önska. De ha rätt att anskaffa personal på egen bekostnad.
Vissa i deras tjänst anställda personer äro tjänstemän, som betalas av statsmedel,
men de övriga betalas av lantbruksingenjörerna själva med varierande
belopp. Av propositionen framgår, att de tekniska biträdena i vissa fall betalas
med 250 kronor i månaden, under det att andra betalas med 450 kronor,
och samma är förhållandet med övriga tjänstegrupper. Allt detta gör, att
en energisk och duktig lantbruksingenjör, som själv ligger i mycket, kan få
ett betydligt större netto än den som gör arbetet mera saktfärdigt. Därför är
det helt naturligt, att det bör vara skillnad i inkomst mellan de olika lantbruksingenjörerna,
och detta framgår också av den utredning, som de sakkunniga
ha verkställt. De ha anlitat en särskild expert på detta område, och
det visar sig, att taxeinkomsterna växla från 13 23G kronor för de högsta
beloppen ned till 3 664 kronor för de lägsta. Det varierar sålunda med cirka
10 000 kronor. Då är det givet, att man vid utmätandet av lönell tar hänsyn
till den ersättning de skola lia för dessa mistade avlöningsförmåner och avväger
den med hänsyn till den föregående inkomsten. Alla få nu efter den
nya regleringen samma lön, men det är för att täcka uppkommande inkomstminskning
som det ordnas något olika, och i detta avseende följa vi precis
samma principer som dem som tillämpats vid föregående löneregleringar. Jag
tror alltså, att kammaren på denna punkt gör rätt i att följa utskottet.
Jag skulle kanske medan jag har ordet också beröra en annan reservation,
som visserligen inte ännu är förordad här, men som jag förmodar kommer att
bli det, nämligen den av herr Ericsson i Sörsjön anförda, vari han vill göra
gällande, att vissa tjänstemän borde lia rätt att tillgodoräkna, sig vissa år,
som de ha tjänstgjort inom verksamheten. I det hänseendet ha i propositionen
tillämpats samma principer som alltid lia gällt, när det rör sig örn löneregleringar.
Alla dessa tjänstemän komma genom det nya förslaget att få en
betydligt bättre ekonomisk ställning än de haft förut, oell det gör att man
inte har den ringaste anledning att frångå de principer, som riksdagen alltid
Ilar intagit, när det gällt sådana löneregleringar. Hade det däremot varit så,
Andra hammarens protokoll Nr 21. 3
34
Nr 21.
Onsdagen den IG mai 1945 fin.
Anslag till den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
att de genom dessa åtgärder lidit avlöningsminskning, hade man naturligtvis
beträffande dem liksom de andra fått vidtaga åtgärder, så att de inte behövt
lida denna minskning,
Med detta, herr talman, vill jag rekommendera kammaren att antaga utskottets
förslag.
Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Herr statsrådet anför, att när
det gäller övergångsersättningarna så hade statsrådet följt precis samma principen
som tidigare tillämpats vid omorganisationer av detta slag, exempelvis
beträffande häradshövdingarna. Ja, det är alldeles riktigt, herr statsråd, men
när det gällde ersättning exempelvis till häradshövdingarna gjordes icke några
erinringar emot de beräknade inkomstsummorna. I detta fall — och det är detta,
jag vill att kammaren också skall taga hänsyn till — finns det endast en enda
institution, som kan sakkunnigt yttra sig örn lantbruksingenjörernas inkomster,
och det är lantbruksstyrelsen, som har tillgång till deras räkningar, och när
lantbruksstyrelsen här gjort några stickprov förklarar lantbruksstyrelsen följande:
»Av lantbruksstyrelsen verkställda stickprov lia emellertid härutinnan
givit mycket överraskande resultat. Såsom exempel härpå må nämnas, att en
lantbruksingenjör, som under åren 1935—1913 årligen i medeltal handlagt endast
85 förrättningar med en sammanlagd areal av 475 hektar, föreslagits skola
erhålla en övergångsersättning under det första övergångsåret av 5 000 kronor,
medan motsvarande ersättning till en annan lantbruksingenjör, som under
samma, period årligen i medeltal handlagt 278 förrättningar med en sammanlagd
areal av 1 912 hektar, skulle komma att uppgå till allenast 800 kronor.
Dylika i detta och andra fall förekommande, mer eller mindre avsevärda divergenser
synas lantbruksstyrelsen svårförklarliga och giva ett bestämt intryck
av att vid avgivandet från vederbörande lantbruksingenjörers sida av uppgifter
örn nettoinkomstens storlek icke tillämpats enhetliga grunder.»
Lantbruksstyrelsen använder ju försiktigtvis uttrycket »enhetliga grunder»,
men andemeningen är ju den, att det inte har avgivits fullt korrekta uppgifter,
och då kommer lantbruksstyrelsen till den uppfattningen, att en förnyad undersökning
beträffande lantbruksingenjörernas inkomster bör komma till stånd.
Jag kan dessutom tillägga — och det tycker jag är betecknande —- att de
lantbruksingenjörer, som haft de flesta förrättningarna och även den största
arealen, nämligen kmtbruksingenjörerna i Norrbotten och Västerbotten, skulle
enligt de sakkunnigas förslag inte erhålla ett enda öre. Alltså, ju mindre man
uträttat desto större ersättning har man uppburit!
Jag tycker det är klart och tydligt att något fel måste föreligga här.
Vidare säger statsrådet Rubbestad, att man i detta fall inte får jämföra de
uppgifter beträffande inkomsterna, som vederbörande lantbruksingenjör har
lämnat till de sakkunniga, med den taxerade inkomsten, tv det kunde vara avdrag
för hus och personliga avdrag. Det är alldeles riktigt, statsrådet Rubbestad,
att man inte kan jämföra dessa uppgifter, men om statsrådet Rubbestad
t. ex. bär 30 000 kronor i inkomster och deklarerar för 15 000 kronor, då börjar
jag på att undra, örn det är riktigt väl beställt. Det är vad som är förhållandet
i detta fall, nämligen att man i vissa fall inte kommit upp till hälften av den
uppgivna inkomsten, och då börjar man bli litet fundersam.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla yrkandet örn bifall till reservationen.
Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Jacobson
y Vilhelmina, när han vill beskylla lantbruksstyrelsen för att ha gjort
det påståendet, att uppgifterna angående lantbruksingenjörernas taxor inte äro
riktiga, att detta inte stämmer med vad som i propositionen är återgivet av
Onsdagen den 16 maj 1945 fiu.
Nr 21.
35
Anslag till den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. (Forts.)
lantbruksstyrelsens yttrande. Det har den icke sagt. Det enda den har sagt är,
att dessa lantbruksingenjörer inte tillämpat enhetliga grunder, och det är detta
jag menar är fel i denna uppgift. Det kan inte vara enhetliga grunder, därför
att den ene lantbruksingenjören betalar så och så mycket til1 sitt biträde, den
andre så och så mycket, och den ene sköter arbetet själv, ander det att den andre
anlitar lejd arbetskraft. Avdragen bli således i stor utsträckning olika, och
detta inverkar på taxeinkomstens storlek.
Sedan vill jag säga till herr Jacobson i Vilhelmina, att örn jag hade 30 000
kronor i inkomst och komme att deklarera för 15 000, vilket belopp alltså skulle
stå i taxeringskalendern — med andra ord, att jag gjort avdrag med 15 000
kronor — så kan jag garantera herr Jacobson, att det också vore rätt därest
förhållandena vore sådana. Men ett dylikt förhållande kan inte ifrågakomma
för min del. Hur mycket dessa lantbruksingenjörer ha rätt att draga av vet
jag inte, och det skulle jag knappast tro att herr Jacobson heller vet. Vad jag
har framhållit är, att inkomstbeloppen inte behöva stämma med de belopp, som
stå angivna i taxeringskalendern.
Herr Jacobson i Vilhelmina erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag är fullt överens med herr statsrådet, att beloppen
inte behöva stämma, men om det är för stor divergens blir man litet fundersam.
Det tror jag vi kunna vara överens om, herr statsrådet och jag.
Vad sedan gäller frågan, hur man skall tolka lantbruksstyrelsens yttrande,
att det inte tillämpas enhetliga grunder, sa vill jag framhålla, att lantbruksstyrelsen
ifrågasätter en ny undersökning angående lantbruksingenjörernas
hittillsvarande nettoinkomster enligt lantbruksingenjörstaxan, och detta kan
jag, herr statsråd, inte tolka på annat sätt än att lantbruksstyrelsen anser de
lämnade uppgifterna otillfredsställande eller, för att använda det rätta uttrycket,
oriktiga.
Vidare anförde
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Ehuru jag icke varit i tillfälle att
deltaga i utskottsbehandlingen av förevarande ärende anser jag mig likväl pa
grund av den förda debatten böra. säga några ord.^
Jag har då först ingen anledning att ingå i någon polemik mot herr andre
vice talmannen, som anfört avvikande mening beträffande jordbrukskonsulenternas
skicklighet och lämplighet som syneförrättare. Herr andre vice talmannen
ställde nämligen i det fallet icke något yrkande, och da tycker jag att hans
yttrande kan utan vidare polemik få gå till kammarens protokoll.
Herr Karlsson i Stuvsta har förordat den av honom och några andra väckta
motionen örn en väsentlig höjning av det anslag, som anvisats för torrläggningsverksamhet.
Det är ingen som bestrider, att det finns en mycket stor balans,
och det vore önskvärt, örn denna balans i hastigare takt kunde avverkas.
Emellertid har utskottet inte ansett sig kunna under nu rådande förhållanden
tillstyrka större belopp än vad Kungl. Majit begär. Jag vill emellertid begagna
tillfället att få till regeringen uttala min personliga förhoppning om att när
vi komma in i bättre och lugnare tider anslaget för ifrågavarande ändamål
skall kunna ökas så pass, att den kvarliggande balansen i hastigare takt avverkas.
Innan jag lämnar detta område skall jag också begagna tillfället att instämma
i vad herr andre vice talmannen i det fallet yttrade, nämligen att igångsättande
av torrläggningsverksamhet bör ske med en viss försiktighet. Det har
förekommit en hel råd torrläggningsföretag här i landet., som aldrig bort kom
-
36
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Anslag till den statsunderstödda torrlaggningsverksamheten. (Forts.)
ma till utförande. Vad det beror på skall jag inte upptaga till diskussion vid
detta tillfälle, och det är kanske rätt så svårt att kunna avgöra. Jag tror
emellertid att det finns anledning att noggrant överväga, huruvida den båtnad,
som^beräknas vid ett torrläggningsföretags igångsättande, verkligen är av den
bestående storleksordning att företagets igångsättande kan vara ekonomiskt
försvarbart.
Beträffande herr Nilssons i Göingegården m. fl. reservation skall jag bara
nämna, att utskottets standpunktstagande härvidlag baseras på den principen,
att lantbruksingenjörerna skola göras oberoende av extrainkomsterna, samt att
lantbruksingenjörernas tjänstebiträden skola statsanställas. Jag tror att den
principen i och för sig är ^angriplig. Den kan man inte göra några som helst
invändningar emot. Huruvida sedan vid placeringen av lantbruksingenjörerna
i löneklass den fullständiga millimeterrättvisan kan åstadkommas är en sak,
som jag för min del inte vågar diskutera. Jag tror att den är så svår att bedöma,
att det knappast ens från de mest lärda lönemandarinemas sida är möjligt
att kunna ge något bestämt belägg för hur härmed förhåller sig.
Slutligen bara ett par ord beträffande herr Anderssons i Hedensbyn m. fl.
yrkande örn att bidragsprocenten för torrläggningsverksamheten skall höjas för
de fyra nordligaste länen. Jag tror inte, herr talman, att det vore klokt att
kammaren vidtoge förändring i grunderna för dessa bidrags utgående, när
denna fråga är under utredning, speciellt av norrlandskommittén, vilken utredning
har fått många bevis på att den åtnjuter oinskränkt förtroende från
herrar norrlandsrepresentanters sida. Jag tycker därför, att man skulle kunna
avvakta den tidpunkt, då norrlandskommittén beträffande detta avsnitt kommer
fram med sitt förslag.
Herr talman! Jag har med dessa ord endast velat giva uttryck åt min uppfattning,
_ att jordbruksutskottets ställningstagande har skett på grundval av
en lämplig avvägning av de olika synpunkter och de olika framställningar,
som gjorts i detta problemärende, och jag ber att med dessa ord få ansluta
mig till yrkandet örn bifall till utskottets förslag.
Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan i mom.
A. 1) och 2).
Härefter framställde herr talmannen beträffande mom. A. 3) samt 4) a)
och b) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i dessa delar dels
ock på bifall till den av herr Näslund m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
delar; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, i vad angår mom. A. 3) samt 4) a) och
b), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Näslund m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen i motsvarande delar.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja
-
Onsdagen den 16 maj 1945 fm. Nr 21. 37
Anslag till den statsunderstödda toirläggningsverksamheten. (Forts.)
propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av kerr Nilsson i Göingegården,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes, harvid avgavos''l02
ja och 86 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i mom. A. 3) samt 4)
a) och b).
Vidare gav herr talmannen beträffande mom. A. 4) c) och d) samt 5)— 8)
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i dessa delar dels ock pa
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring dari som föranleddes
av bifall till motionen II: 558; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Karlsson i Stuvsta begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
‘ Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, i vad angår mom. A. 4) c) och d) samt 5)
8), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till motionen II: 5o8.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgavos lol ja och il
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå fran att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i mom. A. 4) c) och d)
samt 5)—8).
Härpå framställde herr talmannen beträffande mom. B., i vad angick motionen
II: 559, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på avslag därå samt bifall i stället till nämnda motion, och blev
utskottets hemställan i berörda del av kammaren bifallen.
Slutligen biföll kammaren på av herr talmannn därå given proposition utskottets
hemställan i mom. B. i övrigt.
§ 8.
Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
örn anslag till lantbruksstyrelsen jämte i ämnet väckt motion.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 9.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställning om bidrag
till täckdikningar jämte i ämnet väckt motion.
I årets statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkt 153, föreslagit riksdagen att till Grund förbättringar: Bidrag till täck
-
Bidrag till
täckdikningar.
38
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Bidrag till täckdikning ar. /Forts.)
dikningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.
I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren vackt, till utskottet hänvisad motion, nr 341, av herrar Karlsson
i btuvsta och Nordström i Kramfors, vari hemställts, att riksdagen med avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att till Grundförbättringar:
till tackdiknmgar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framstälinmg
och avslag å motionen 11:341, till Grundförbättringar: Bidrag till
täckdikningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde :
Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag behöver icke anföra någon
längre motivering för att yrka bifall till motionen nr 341. Vad jag anförde
som stöd för yrkandet örn högre anslag till torrläggningsverksamheten kan
galla också som motivering för den höjning av anslaget till bidrag till täckdikningar
som föreslås i denna motion.
Det förhåller sig ju även beträffande statsbidraget till täckdikningar på
det viset, att det statliga anslaget icke på långt när motsvarar vad som begares
i de ansökningar som inkommit. Det finns ju här en tabell som visar,
att tran hushållningssällskapen ha kommit in ansökningar örn bidrag på i
runt tal en och en halv miljon kronor örn året, och ändå föreslås att för detta
ändamål bara skola anslås 400 000 kronor. Resultatet blir ju precis samma
företeelse som beträffande torrläggningsverksamheten, nämligen att vederbörande
ta vänta upptill två år för att få sina ansökningar behandlade, och jag
anser, att det icke, då det rör sig örn så pass små summor, behöver vara på
detta satt Vi ha i vår motion yrkat på ett anslag på en och en halv miljon
kronor, vilket mer skulle motsvara vad som faktiskt behöves. Jag skall, herr
talman, med dessa ord be att få yrka bifall till motionen.
Herr Andersson i löbbo: Herr talman! Jag uppfattade icke om den föregående
arade talaren ställde något yrkande eller icke, men jag skall i alla händelser,
med hänvisning till att det av utskottet föreslagna anslagsbeloppet grundar
sig pa lantbruksstyrelsens beräkningar och Kungl. Maj:ts förslag, be att få
hemställa om bifall till utskottets hemställan.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på, bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifal
-
§ 10.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående
avsattmng till stuteriväsendets fond.
Utskottets hemställan bifölls.
§ n.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvesteringar.
Nr 21.
39
Onsdagen den 16 maj 1945 fm
Punkterna 6, 8-11, 13-15, 17—19, 21-23, 25, 26, 28, 31, 34 och 35.
Lades till handlingarna.
Övriga punkter.
Yad utskottet hemställt bifölls.
§ 12.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden,
nr 35, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående grunder för försäljer
36 Y afledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder for
förvaltningen av viss kronoegendom.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 13-
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av Bergshamra nr 1 i bolna stad. hamra nr 1
* Solna stad.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Det kan synas som örn det icke
funnes någon anledning att taga till orda i föreliggande ärende. Staten har salt
tomtmark till en stad som behövt sådan till bostadsbebyggelse, och priset ar
godkänt av parterna. Jag anser mig emellertid böra påtala den prispolitik sta
t<3:iionotgeJdome^Befgshamra
är taxerad till ungefär en mil jon kronor. Tillsammans
med några andra medlemmar av utskottet har jag sett pa egendomen.
Hälften av den skall nu säljas. Det är den mindre värdefulla delen, den med
berg och skogväxt mark utan odlad jord. Den andra delen med utmarka falt
och^värdefulla byggnader för frökontrollanstalten och vaxtskyddsanstalten be
håller kronan. Den förra och långt sämre delen betingar anda ett pris
2 800 000 kronor eller nära tre gånger taxeringsvärdet för hela egendomen.
Hur har man kunnat begära en sådan summa för denna mark? Jogman har
icke utgått från vare sig taxeringsvärdet eller andra vanliga varderingsgrunder.
Man har helt enkelt utgått ifrån de nuvarande hoga hyrorna i stockholmstrakten
och räknat ut hur många eldstäder som kunna uppforas pa detta område.
Sedan har köpesumman bestämts med utgångspunkt fran vanliga spekulationspriser
på tomtmark med det sålunda utraknade antalet eldstader,
är därför inga överord, herr talman, örn man sager, att staten Ilar upptrader
som en högst vanlig tomtjobbare. Jag är icke för mm del anhängare av att
staten vid försäljning av mark till privatpersoner skall låta sig ledas av altruistiska
motiv. Men här ha vi att göra med en fråga av bostadssocial art av
stor betydelse för en fattig stad med höga hyror och med bostadsbrist.
Marken förvärvas ju av Solna stad, som skall uppföra bostader pa detta
område, som skall stå under stadens kontroll i fråga örn hyresnivån. Stadens
myndigheter ha satt som mål för bostadspolitiken att genom bostadsbyggande
i egen regi eller under stadens kontroll uppnå en fast kontroll over^ stadens bostadsmarknad
och pressa ned hyresnivån till 27 kronor per m fran nuvarande
35 kronor, en enligt mm mening mycket sund bostadspolitik. Kan da den
na stadens linje fullföljas även på basen av detta köpeavtal? Da vi besökte området
talade jag med stadens byggnadschef och fragade, örn man kunde bygga
40
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Försäljning av Bergshamra nr 1 i Solna stad. (Forts.)
bostäder på detta område och hålla den hyresnivå man beräknat för staden i
dess helhet. Hail förklarade da, att man för att icke överskrida denna hyresnivå
mäste exploatera området icke på tio år, som förutsatts, utan på högst tre
äventvrS^åT” skalle såkmda stadens hela bostadspolitiska linje
aventyras. högt ar alitsa priset och sa snäv marginalen
• JasJdläter mig fråga, örn en sådan prispolitik från domänstyrelsens sida
ett fall som detta ar socialt vettig och försvarlig. Det rör sig dock om hyres»ivan
. ca åtal med 30 000 invånare, av vilka fe flesta arn arbetar“ Stata
, l a/“ ri[ivt,r T bostadsbyggande oell bostadssoeiala åtgärder,
och ett imitligt markpris i ett fall som detta hade ju enligt min mening legat i
lmJe.™ed ®tat.ens almänna politik för bostadsfrämjande åtgärder. S
lill detta komma också andra billighetsskäl. Staten äger ju omkring två
tredjedelar av ali mark i Solna, Haga slott, Ulriksdals kungsgård, Karlberg
skat+^T? I"1'' F°r ■dCnri1il flnark betalar J''u staten icke ens vanlig fastighets
Vnri r/ptinrar vn-ai idT iav utvecklingen förorsakade värdestegringen,
h. fill Vl 1C ''e(aV a .1!?1 etsskäl motiverat, att staten, då den säljer bergkLllar
till staden i Haga, icke betingar sig ett sådant uppskruvat pris?
Jag kan icke stalla något yrkande, alldenstund Solna stad godkänt överenskoimnelsen.
Detta har staden gjort på grund av ett tvångsläge. Hade dea icke
godkant summan hade området gått till andra spekulanter som icke behövt
Krisk fini? liw en T ^reSV1Tä L:]/T a?svara för en bestämd bostadspolitisk
linje. Jag har emellertid velat påtala denna sak, såväl i utskottet som
har, icke minst derför att jag hoppas, att då Solna en annan o-ång skall få
köpa en bit av statens egendomar därute, staden skall få ett sådant pris på
dessa markområden som icke äventyrar en sund och riktig kommunal bostadspolitik,
och att det i övrigt, örn liknande försäljningar skulle komma i fråga
SÄfffcÄuiiS?pnspolilik ska11 Hllämpas äo de” 1 s
‘ I?b'',0J: H“r.WT,! JaK,h" bei5M för att med
dela,
att jag i det nu föredragna ärendet egentligen icke har något nämnvärt
tid dt Sy+!Prker S°m i Stuvsta anfört. Emeller
V
•i-a-Sagt'' att kal;imarCn lcke skaU tro> att det i allmänhet, när det
narna fyflrSa!jning av, J0rd fran statens domäner, sker en uppskörtning av köparna.
Jag tror. att herr Karlsson i Stuvsta, när han suttit litet längre i jord
såvälSti5ke°nskildt
fTlf’ v i 1 r®gel fTälfr staten J0^ från sina domäner
saval till enskilda som till stader pa mycket humana villkor. Jag är emellertid
i förevarande fall ense med herr Karlsson om att här föreliggs? speciella för
hallanden, som gora att man kunnat överväga att modifiera köpeskillingen
Dessa särskilda förhållanden äro att staten äger en mycket stor del av de Områden
av vilka Solna stad bestar och för vilka Solna stad icke ens kan få
fastighetsskatt, exempelvis Jarva skjutfält, karlbergsområdet och karolinska
sjukhusets område. Dessutom ager Stockholms stad norra begravningsplatsen
rhaT "il ^Seni T°mi S°!na ,fad‘ 1 föreliggande jordförsäljningsärende
har emellertid avtal redan traffats mellan kronan och Solna stad. och jordbruksutskottet
bär icke ansett sig böra annat än tillstyrka det föreliggande
forslaget. Jag vill emellertid understryka, att det råder intet tvivel örn att
därest ifrågavarande försäljning till Solna stad skett från en enskild jordägare,
pnset säkerligen blivit ännu högre än det som fastställts i avtalet med
staten.
slege? keP> keir ta^maib med ded afförda få yrka bifall till utskottsför -
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
41
Försäljning av Bergshamra nr 1 i Solna stad. (Forts.)
Herr Fröderberg: Herr talman! När man hör talas om den prispolitik, som
tillämpas från statens sida när det gäller försäljning av tomtmark, måste man
bli lindrigt sagt ganska bekymrad över de ofantligt höga priser, som uttagas
i Stockholm och häromkring. Jag vet, hur det är i Stockholms förorter. Jag
har för två år sedan påtalat detta här i riksdagen. Den, som får en bit tomtmark
att bebygga, får ge 50 öre per kvm årligen för att få bygga på bara släta
stenhällar, där man måste spränga sig in i berget. Hur skulle det gå på landsbygden,
örn vi skulle tillämpa sådana priser? I söndags var jag hemma och
klubbfäste ett beslut, som blir prejudicerande för kanske all framtid för bebyggelsen
i vår socken av egnahem och småbrukslägenheter. Beslutet innebar,
att till den, som vill bygga ett eget hus, skall kommunen gratis ställa tomtmark
till förfogande. Kommunen lämnar alltså en subvention motsvarande
vad tomtmarken kostar. Där var det, liksom i det fall, som här debatteras,
fråga örn särskilda förhållanden, men beslutet kommer säkerligen att leda till
att så snart vi skola bygga i framtiden, måste gå in för något liknande. Yi
ha också sålt kommunen tillhörig mark för 75 öre kvadratmetern och då
ändå ställt ledningar och dylikt till köparens förfogande. Ute i landet måste vi
alltså numera säkerligen gå in för att gratis lämna ut tomtmark och på allt
sätt göra det lätt för dem som vilja bygga. Hyrorna bli visserligen billigare,
men i lönehänseende komma vi i lägre dyrort än här i Stockholm, där man pressar
upp tomtvärdena på detta sätt. För ett par år sedan räknade jag ut att en
tomthyra av 50 öre kvadratmetern betydde en merutgift för en normalfamilj
per år motsvarande .skillnaden mellan tre dyrortsgrupper. När staten
tar in pengar på detta sätt, blir det så att säga också något i bakfickan, som
tar bort vinsten och kanske mycket mer därtill.
Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta att foga detta yttrande till
dagens protokoll.
Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag vill icke med herr Andersson
i Löbbo diskutera spörsmålet örn staden i fråga hade kunnat köpa billigare av
en privat säljare. I det avseendet är jag naturligtvis överens med honom, men
jag anser att man icke utan vidare kan göra en sådan jämförelse i detta fall.
Ty nog borde det väl vara en statens strävan att åtminstone icke förhindra
städer och samhällen att genomföra en sund bostadspolitik. Genom detta köpeavtal
är ju vederbörande stads linje i den delen på väg att äventyras till följd
av det pris, som åsättes denna mark. Det är detta jag funnit anledning att påtala.
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har ingen anledning att lägga mig
i det resonemang, som här förts mellan herr Karlsson i Stuvsta och herr Andersson
i Löbbo, utan jag vill i det här sammanhanget endast fästa uppmärksamhet
på den oordning, som egentligen råder i fråga örn försäljningen till
tomtmark av statlig och kyrklig jord.
Runt om ute i landet har under senare år gång på gång påtalats, att alla de
sociala synpunkter, som man bör anlägga på dessa problem, fullkomligt lämnats
åsido. Detta gäller försäljning av mark för kommande exploatering av
tomter från såväl mark, som står under domänstyrelsens förvaltning, som mark
från kyrkliga jordar och kanske icke minst från Uppsala universitets egendomar.
Statens byggnadslånebyrå har helt nyligen beslutat att hos Kungl.
Maj :t göra en framställning örn att Kungl. Maj :t måtte ta upp hela detta
problem till ett allvarligt övervägande. Vår bostadspolitiks olika problem höra
ju hemma både under socialdepartementet och under jordbruksdepartementet.
Jordförsäljningen åter faller dels under jordbruksdepartementet och dels under
42
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Försäljning av Bergshamra nr 1 i Solna stad. (Forts.)
ecklesiastikdepartementet. Samverkan i det avseendet är säkerligen icke sådan
den borde vara. När man nu fäster uppmärksamheten på detta problem vore
det önskvärt, att det kunde ordnas så att den högra handen också visste vad
den vänstra gjorde, och att sådana instruktioner kunde åstadkommas för de
olika statliga myndigheterna på detta område, när det gäller försäljningen av
denna tomtmark, att icke i realiteten staten med den ena handen motverkar
den sociala bostadspolitik, som staten utför med den andra.
Jag har, herr talman, bara velat fästa uppmärksamheten på dessa ting.
I detta anförande instämde herrar Wallentheim och Lundqvist.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ H.
Inrättande av Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
av ett forsk- proposition angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område
njordbruket^ m- m- jämte i ämnet väckta motioner.
område m. m. j en till riksdagen den 2 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 62, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa
dels till Bidrag till lantbruksakademien för bestridande av kostnaderna för
jordbrukets forskningråd m. m. ett anslag av 37 500 kronor;
dels ock till Främjande av forskning på jordbrukets område m. m. ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.
I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 295 av herr
Andersson, Gustav Emil, m. fl. och II: 457 av herr Norup m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag angående upprättande av
ett forskningsråd på jordbrukets område med de ändringar beträffande rådets
organisation och sammansättning m. m. som av motionärerna föreslagits samt
att riksdagen för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
måtte anvisa dels till Bidrag till lantbruksakademien för bestridande av
kostnaderna för jordbrukets forskningsråd m. m. ett anslag av 37 500 kronor,
dels ock till Främjande av forskning på jordbrukets område m. m. ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition och avslag å de likalydande
motionerna I: 295 och II: 457, för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa
A. till Bidrag till lantbruksakademien för bestridande av kostnaderna för
jordbrukets forskningsråd m. m. ett anslag av 37 500 kronor;
B. till Främjande av forskning på jordbrukets område rn. m. ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
Herr Norup: Herr talman! Icke minst under innevarande kris har man från
många håll uttalat sin glädje över att jordbrukets produktion stått på en sådan
nivå att i så stor utsträckning som skett försörjning kunnat lämnas åt det
svenska folket. Man har givetvis anledning att fråga sig vad som varit orsaken
till detta förhållande. Ja, givetvis är den förnämsta orsaken att vi fått goda
Onsdagen den IG maj 1945 fm.
Nr 21.
43
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
skördar, meri säkerligen har nämnda förhållande i icke ringa mån berott på att
de svenska jordbrukarna efterhand blivit mer och mer kunniga i att bruka sin
jord. Jordbrukarna ha också mer och mer tagit hänsyn till de råd och anvisningar,
som forskare och vetenskapsmän givit. Följaktligen kan sägas, att det
goda produktionsresultatet är resultatet av en kombination av flera samverkande
omständigheter såsom god väderlek, kunnighet i jordens skötsel och
anammandet av de råd, som en intresserad forskning på jordbrukets område
kunnat ge.
Denna forskning har emellertid i viss mån varit uppdelad på ett sätt, som
givit anledning till att önskemål uttalats örn en centralisering av densamma i
och för vinnande av mera enhetliga förhållanden på detta område. Vad beträffar
jordbruksproduktionen har givetvis framställningen av livsmedel i förädlad
form varit föremål för icke så litet bekymmer från forskarnas sida. Jordbrukarnas
ekonomiska föreningsrörelse har också visat stort intresse för dessa
spörsmål. Det var därför ganska naturligt att det var från Svenska lantbruksförbundet
såsom företrädare för det praktiska jordbruksarbetet och från ett
par professorer vid lantbrukshögskolan såsom företrädare för vetenskap och
forskning som förslaget kom örn att man skulle företa en sanering och skapa
en enhetlig organisation på jordbruksforskningens område. Med anledning av
denna begäran tillsatte chefen för jordbruksdepartementet i februari månad
1944 en utredning med uppgift att företa en översyn av förhållandena på
detta område. De utredningsmän som sålunda utsågos representerade såväl den
vetenskapliga forskningens olika institutioner som det praktiska jordbruksarbetet,
den ekonomiska föreningsrörelsen och de fackliga organen. Jag hade
äran att vara ledamot av denna utredning, och då jag därtill är motionär i den
föreliggande frågan finner jag mig, herr talman, ha anledning att nu säga
några ord.
När detta förslag örn inrättande av ett jordbrukets forskningsråd framlades,
blev detta genast föremål för en hel del kritik i den offentliga debatten. I
många stycken har denna kritik skjutit över målet på ett betänkligt sätt. Man
har nämligen mellan raderna trott sig kunna utläsa saker och ting, som utredningen
aldrig avsett och som icke heller framkomma vid en objektiv granskning
av utredningens förslag. På andra punkter kunna måhända de av kritiken
framförda synpunkterna förtjäna att tagas upp till beaktande eller i vart
fall till diskussion. En sådan punkt är forskningsrådets ställning till lantbruksakademien.
Jordbruksministern har i propositionen följt en i remissinstanserna
förhärskande mening och i motsats till utredningen föreslagit att
forskningsrådet skall organiseras i nära anslutning till lantbruksakademien.
Det torde därför vara på sin plats att jag nu närmare redogör för utredningens
ståndpunktstagande i den frågan.
Redan i vissa yttranden över lantbruksförbundets framställning om inrättande
av ett jordbrukets forskningsråd hade den meningen framförts, att rådet
borde organiseras i nära anslutning till lantbruksakademien. Det förtjänar
dock påpekas, att denna åsikt vid tidpunkten för avgivandet av dessa yttranden
ingalunda var så allmänt utbredd som senare, då utredningens förslag gick
ut på remiss. Utredningen hade alltså anledning till, vilket också skett, att ingående
granska frågan örn en nära anknytning mellan forskningsrådet och
akademien. Härvid ansåg man två alternativa lösningar möjliga. Enligt det
ena alternativet kunde åt akademien uppdragas att antingen som sådan eller
genom en inom sig utsedd delegation omhänderha forskningsrådets uppgifter.
En sådan lösning förutsätter givetvis, att man i akademien förfogar över ett
livskraftigt och arbetsdugligt organ, vilket kan åläggas bestämda arbetsuppgifter.
Enligt utredningens sätt att se på saken var detta icke förhållandet.
44
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
Utredningen har också anfört en motivering för denna sin åsikt. Det heter sålunda
i utredningens betänkande: »Det torde enligt utredningens mening förhålla
sig så, att därest akademien varit lämplig som centralorgan för landets
jordbruksforskning, så hade den på eget initiativ lagt sitt arbete så, att den i
realiteten kommit att verka som ett dylikt organ. Frågan om inrättandet av
ett särskilt centralorgan hade då sannolikt aldrig upptagits till diskussion, och
i varje fall torde förslaget härom icke lia vunnit så allmän tillslutning som nu
visat sig vara fallet.» Utredningen säger vidare, att det torde vara uppenbart,
»att mycket står att vinna genom ett gott samarbete mellan lantbruksakademien
och det statliga organ, som upprättas». Följaktligen har utredningens
tanke varit den, att idet skall vara ett intimt samarbete mellan forskningsrådet
och lantbruksakademien. Denna utredningens uppfattning bör ses mot
den bakgrunden, att lantbruksakademien under de senaste årtiondena, vilka
kännetecknas av stora framsteg inom så gott som alla områden av jordbruksnäringen,
icke gjort sig känd som målsman för några mera beaktansvärda
initiativ. Det är givetvis svårt att bevisa, att tillfällen härtill funnits men
försuttits. Ett par exempel kunna dock anföras. Under mitten av 1930-talet
pågick en mycket livlig debatt om upplysningsverksamhet, propaganda och
reklam på jordbrukets område, en debatt som så småningom förde fram till inrättandet
av jordbrukets upplysningsnämnd. Det förefaller som örn lantbruksakademien
i sitt sökande efter konkreta uppgifter här borde lia kunnat finna
ett lämpligt verksamhetsfält. Det kan vidare erinras om, att när år 1942 ett
förslag framkom om inrättande av ett råd för jordbruksforskningen, ställde
sig akademien i sitt yttrande över förslaget tämligen likgiltig. Det hade varit
naturligare att akademien anammat uppslaget och genomarbetat det i sitt ursprungliga
skick ofullständiga och rätt oklara förslaget. Märkligt är för övrigt,
att detta förslag, som stöddes av flera framstående ledamöter av akademien,
icke framfördes såsom ett akademiens eget förslag.
Det andra alternativet innebar en sådan anordning, att åt forskningsrådet
med en i förhållande till akademien fristående ställning dock gavs en sådan
anknytning till akademien, att det fick möjlighet att för sina arbeten utnyttja
akademiens med bidrag av statsmedel avlönade personal. Arrangemanget vore
värt beaktande under förutsättning att man därigenom kunde göra avsevärda
besparingar i kostnaderna för rådets verksamhet. Enligt vad utredningen kunde
finna var detta icke fallet. Jordbruksministerns i propositionen framlagda
förslag har givit utredningen rätt på denna punkt. Enligt propositionen uppgå
visserligen kostnaderna för rådet — arvodet till en särskild sakkunnig för
lagringsforskningsfrågor ej inräknat — till 29 500 kronor oller 13 500 kr. mindre
än det av utredningen beräknade beloppet. Besparingen har åstadkommits genom
att 1) antalet ledamöter i rådet satts till nio i stället för av utredningen föreslagna
15 ledamöter, 2) att arvodet till utredningens ordförande och ledamöterna
i arbetsutskottet beskurits samt 3) att posten för resekostnader minskats. De
under punkterna 1) och 2) gjorda besparingarna uppgå till icke mindre än
9 000 kr. I propositionen föreslås arvode till ordföranden om 1 500 kr. mot av
utredningen föreslagna 3 000 kr. Två ledamöter i arbetsutskottet skulle få
vardera 750 kr. och fem andra ledamöter vardera 300 kr. Enligt propositionens
förslag skulle det således bli tillhopa 4 500 kr. De av utredningen föreslagna
arvodena till ordföranden, tre ledamöter av arbetsutskottet samt elva
andra ledamöter uppgingo sammanlagt till 13 500 kr. Den besparing, som är
gjord beträffande posten resekostnader, uppgår till 4 500 kr. Utredningen
hade nämligen föreslagits 6 000 kr. mot av Kungl. Majit för detta ändamål föreslagna
1 500 kr.
Jag skall inte här ingå på frågan örn dessa nedskärningar varit befogade
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
45
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
eller icke. Jag- vill blott understryka, att utredningen bl. a. ansett, att då man
av ledamöterna i forskningsrådet fordrar rätt mycket arbete, så borde de även
erhålla skälig ersättning härför. Därjämte har utredningen menat, att möjlighet
borde beredas forskningsrådets ledamöter att genom besök vid olika forskningsinstitutioner
orientera sig örn och på nära håll följa pågående undersökningar.
Detta vore nämligen en viktig förutsättning för rådets förmåga att
fullgöra sina uppgifter, örn det skall kunna hålla sig fullt ä jour med vad som
sker på detta område.
Det är i varje fall tydligt, att inga, eller åtminstone endast obetydliga besparingar
möjliggjorts genom forskningsrådets anknytning till lantbruksakademien.
Jag har tidigare framhållit, att dessa besparingar lika väl hade kunnat
göras örn forskningsrådet blivit en fristående organisation.
Hur har man då beräknat avlöningarna till tjänstemännen vid forskningsrådet?
Utredningen hade beräknat sekreterarens lön till 12 000 kronor. Enligt
propositionen föreslås lantbruksakademiens sekreterare erhålla ett tilläggsarvode
örn 2 000 kronor. Kamreraren i lantbruksakademien skulle vidare erhålla
ett tilläggsarvode örn 500 kronor och en särskild assistent skulle anställas mot
ett årligt arvode av 9 000 kronor, Detta gör tillhopa 11 500 kronor eller 500
kronor mindre än utredningens förslag. Mot denna besparing kommer emellertid
en ökning beträffande posten avlöning åt övrig personal m. m. med 500
kronor.
Det framgår av det anförda, att forskningsrådets anknytning till akademien
på det sätt jordbruksministern förordat icke i och för sig innebär någon egentlig
besparing. Man kan då fråga sig, örn det verkligen finns några skäl att
överlåta en betydande del av inflytandet över en verksamhet, som helt bestrides
med statsmedel och vars uppgift skall vara att stå som en regeringens
förtroendeinstans i frågor rörande jordbruksforskningens organisation och bedrivande,
till ett icke statligt organ.
Denna inställning rimmar för övrigt ganska illa med den utveckling som
särskilt på senare tid skett på olika områden. Statsmakterna ha där inte försökt
att frigöra utan i stället att binda olika organ för att åstadkomma ett intimare
och bättre samarbete med näringsorganisationerna. För min del tror jag
att det hade varit lyckligare, om man i detta fall hade bibehållit statens inflytande
i något större utsträckning och samtidigt åstadkommit ett bättre tillgodosett
samarbete med alla inom det praktiska jordbruket verkande organisationer.
I den i denna kammare väckta motionen nr 457 ha vi motionärer föreslagit
en kompromiss mellan jordbruksministerns och utredningens förslag. Vi motionärer
ställa icke lantbruksakademien helt utan inflytande på forskningsrådets
sammansättning och verksamhet, men vi överlämna samtidigt åt Kungl.
Majit att slutgiltigt utse åtta av rådets nio ledamöter. Detta borde vidare på
ett bättre sätt än propositionens förslag garantera, att de synpunkter, som
böra vara företrädda inom rådet, verkligen kunna göra sig gällande.
Man kan fråga sig om lantbruksakademien verkligen är en representativ
företrädare för svenskt jordbruk och svensk jordbruksforskning. Enligt en undersökning
av lantbruksakademiens matrikel hade akademien den 1 januari 1945
170 ledamöter. Av dessa voro 43 aktiva jordbrukare, av vilka dock nio samtidigt
hade annan huvudsysselsättning; 60 voro vetenskapsmän i tjänst eller
pensionerade: 28 hade ledande befattning inom administrationen; 5 voro verksamma
inom lägre jordbruks- och trädgårdsundervisning; 18 voro direktörer
eller disponenter inom företag med viss anknytning till jordbruk; och 16 voro
verksamma inom andra ej närmare specificerade områden.
Man kan i anledning av lantbruksakademiens sammansättning ställa sig den
4G
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
frågan, om inte det praktiska jordbruket genom sina ekonomiska föreningar
inom Sveriges. lantbruksförbund och genom den fackliga organisationen
R. L. F. är åtminstone lika representativt som lantbruksakademien att företräda
jordbrukarnas synpunkter.
Det har sagts, att lantbruksakademien genom sina nya stadgar skulle föryngras
och bli mera, verksam. Möjligheterna härtill skola icke förnekas, men
detta hindrar icke att det vore lämpligare att lämna även andra organ än
akademien ett visst inflytande på forskningsrådets sammansättning och därmed
även på dess verksamhet.
I motionen hade vi föreslagit, i likhet med vad i propositionen föreslagits,
att antalet ledamöter i rådet skulle bestämmas till nio. Av dessa skulle lantbruksakademiens
sekreterare vara självskriven. Ordföranden och sju andra
ledamöter ha vi motionärer ansett böra utses av Kungl. Majit, de senare enligt
förslag av lantbruksakademien, ingeniörsvetenskapsakademien, lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk. Var och en
av förslagsställarna skulle föreslå tre personer utan angivande av deras inbördes
ordning.
Med denna sammansättning och med lantbruksakademien bakom sig borde
rådet kunna få en sådan överblick över utvecklingen på jordbrukets och angränsande
områden och behovet av forskning på dessa områden, att dess bedömande
av frågorna borde kunna omfattas med förtroende.
Den^andra fråga, som beröres i ifrågavarande motion, är frågan örn forskningsrådets
tjänstemän. Enligt propositionen skulle forskningsrådet icke få
någon tjänsteman, som rådet skulle kunna kalla sin egen. Sekreterare skulle
rådet dela med lantbruksakademien. Akademiens kamrer skulle vara dess redogörare.
Assistenten skulle tydligen kunna åläggas att utföra vissa arbeten
för akademiens räkning. Frågor rörande lagringsforskningen skulle handläggas
av en halvtidsauställd biträdande sekreterare. Kan en sådan anordning
verkligen vara rationell, och kan rådet med denna anordning få en mot akademien
fristående ställning?
I motionen har föreslagits, att rådet skulle utrustas med egen sekreterare,
som även skulle kunna handlägga frågor rörande lagringsforskningen. Det
har sagts, att en sådan man antagligen inte kan uppbringas.
I detta sammanhang vill jag påpeka, att man har anledning ställa sig tvivlande
även beträffande genomförandet av en del av de förslag, som äro upptagna
i propositionen. Är det t. ex. så säkert att man för ett arvode av 5 ÖOO
kronor kan få en i lagringsforskningsfrågor väl insatt person, som verkligen
har tid att utföra detta arbete inom rådet? Detta förefaller mig föga troligt.
Det kan väl knappast vara lämpligt, att som sakkunnig: inom forskningsrådet
anställa en person, som har sitt huvudsakliga arbete vid något inom livsmedelsbranschen
verkande företag. Risken att de intressen detta företag företräder
bli otillbörligt gynnade vid anslagens fördelning blir alltför stor, och risker
kunna under sådana förhållanden också tänkas i vad gäller andra av rådet
för lagringsforskningens ordnande företagna åtgärder. Det bästa är vä!
därför, att till sekreterare utvälja en person, som på goda grunder kan förväntas
komplettera de kunskaper på lagringsforskningens eller andra för verksamheten
viktiga områden, som han vid förordnandet till äventyrs icke besitter.
Forskningsrådets möjligheter att göra den insats, som förslagsställarna och
utredningen samt även riksdagen böra räkna med, blir givetvis helt beroende av
att rådet rekryteras med personer, som kunna och vilja behandla uppkommande
frågor objektivt. Men därtill fordras också, att rådet utrustas med en sekreterare,
som rådet verkligen kan räkna som en dess egen tjänsteman och som
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
47
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
rådet icke behöver dela med någon annan institution, ej ens lantbruksakademien.
Med lantbruksakademiens sekreterare som rådets verkställande ledamot
och stående i förmansställning i förhållande till sekreteraren böra alla möjligheter
till missförstånd vara undanröjda.
Hur ställer sig då utskottet till dessa frågor Utskottet framhåller, att det
förelegat stora svårigheter att erhålla en klar överblick över forsknings- och
försöksverksamheten. Utskottet har därför liksom departementschefen ansett
det vara nödvändigt att inrätta ett centralt organ på jordbruksforskningens
område. Utskottet, som för övrigt skrivit mycket välvilligt i denna fråga, är
således helt inställt på att ett forskningsorgan bör tillskapas.
Då det gäller organisationen för detta forskningsorgan är utskottet emellertid
av en annan mening än den, som den på detta område verkställda utredningen
kommit till och som vi motionärer i stort sett anslutit oss till. Utskottet
har helt ställt sig på departementschefens linje. Utskottet säger likväl, att
det har förståelse för de synpunkter, som motionärerna framfört, och utskottet
utgår ifrån, att lantbruksakademien kommer att undergå en sådan utveckling,
att de förutsättningar uppstå, som äro nödvändiga för att främja forskningsrådets
verksamhet.
Jag vill för min del beklaga, att utskottet inte tagit större hänsyn än vad
som skett till de synpunkter på denna fråga, som framlagts av en enhällig utredning
på området. Jag vågar uttala den misstanken att man — såvitt intet
oförutsett inträffar — inom en snar framtid kommer att vinna den erfarenheten,
att det hade varit lyckligare att organisera jordbrukets forskningsråd som
ett självständigt organ, då man därigenom hade haft större förutsättningar och
möjligheter att bevaka de synnerligen viktiga frågor, som stå på dagordningen
då det gäller jordbrukets forskning.
Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av mig och
andra ledamöter i denna kammare väckta motionen nr 457.
Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Den föregående ärade
talaren började sitt anförande med att understryka värdet av en forskningsverksamhet
på det område, det här gäller. Vi äro väl alla ense örn, att det är
av synnerligen stor vikt, att man i fortsättningen söker finna ut nya metoder
och nya vägar för jordbruksforskningen. Det nu föreslagna forskningsrådet
skulle ju få till uppgift att bl. a. samordna det forskningsarbete som försiggår
på skilda håll.
Jag kan mycket väl förstå, att den föregående ärade talaren finner det vara
ganska tråkigt att det förslag, som han själv i egenskap av utredningsman varit
med örn att framlägga, inte till alla delar följts av Kungl. Maj:t. I slutet av
sitt anförande anmärkte herr Norup, att han fann det märkvärdigt, att utskottet
gått emot en enhällig utredning. Det förhåller sig nog på det sättet,
herr Norup, att åtskilliga utredningar här i landet, som varit eniga, måst
finna sig i att få sina förslag på olika sätt omarbetade av Kungl. Majit och
i sålunda ändrat skick framlagda inför riksdagen. Jag kan som sagt förstå
herr Norups inställning, men jag skulle emellertid kunnat förstå honom bättre,
om han i sin motion mera konsekvent än vad som nu skett, följt utredningens
linjer. Det hade under sådana förhållanden blivit ett förslag, som mera strikt
och i väsentligare delar avvikit från Kungl. Majits förslag. Om man nu läser
motionen, har man emellertid svårt att få klart för sig varthän den i motionen
föreslagna ändringen av organisationen egentligen syftar.
48
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
Man har i motionen avvägt sina framställningar så väl, att man kommit
fram till precis samma kostnad, 37 500 kronor, som regeringsförslaget innebär.
Motionärerna lia först i någon mån framhållit fördelarna med utredningens
förslag men likväl skrivit följande: »Då emellertid det stora flertalet av jordbrukets
forskningsorgan uttalat sig för ett inom lantbruksakademiens ram
organiserat forskningsråd och då det synes angeläget, att forskningsrådet redan
från början gives en sådan ställning, att ett gott samarbete mellan å ena sidan
rådet och å andra sidan lantbruksakademien och jordbrukets forskningsorgan
tryggas, ha vi i princip ej velat motsätta oss Kungl. Maj:ts förslag i detta
stycke.» Genom detta uttalande gå motionärerna ju utan vidare med på att
Kungl. Maj :ts förslag skulle vara i varje fall lika bra som utredningens förslag.
I samband med att motionärerna längre fram i motionen beröra utredningens
förslag, att forskningsrådet skall bestå av 14 ledamöter plus en av Kungl.
Majit tillsatt ordförande, heter det vidare: »Det av departementschefen föreslagna
antalet ledamöter synes oss väl avvägt.» Motionärerna äro även med
om detta förslag, trots att de sedan göra en omredigering på olika punkter när
det gäller organisationens närmare utformande.
Det framgår emellertid av motionen och ännu starkare av den siste ärade
talarens anförande, att en viss misstänksamhet emot lantbruksakademien är
den främsta orsaken till motionärernas inställning. Herr Norup sade, att denna
akademi inte visat sig kunna taga några initiativ egentligen på detta område
till jordbrukets fromma, och örn lantbruksakademiens sekreterare skulle bli
sekreterare i rådet är man rädd för att ett sådant arrangemang inte skulle
komma att medföra samma effekt som örn rådet, såsom motionärerna föreslagit,
finge en särskild sekreterare. Jag måste nog för min del bekänna, att
jag inte har så stora möjligheter att bedöma lantbruksakademiens förutsättningar
för den uppgift det här gäller eller det arbete den tidigare utfört. Jag
tycker emellertid att även herr Norup skulle kunna gå med på att det endast
skulle vara lyckligt för akademiens framtida utveckling, om vi på det sätt
som i propositionen föreslås kunde få detta råd anknutet till akademien och
ge akademien tillfälle att upptaga en verksamhet i större omfattning. Om
rådet nu skulle utses efter de principer, som äro föreslagna i motionen,_ nämligen
att ordföranden och 7 andra ledamöter skola utses av Kungl. Majit,, de
senare enligt förslag av lantbruksakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,
lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
Sveriges lantbruksförbund samt ''Riksförbundet landsbygdens
folk bleve ju detta en allsidig sammansättning, men jag hyser inte några misstankar
örn att Kungl. Majit till medlemmar av detta råd kommer att välja
andra personer än sådana som åtnjuta jordbrukarnas fulla förtroende.
Genom de av Kungl. Majit föreslagna förändringarna i utredningens förslag
ha kostnaderna för forskningsrådets verksamhet kunnat nedbringas ganska
väsentligt. Även motionärerna gå för all del^ in för en sådan organisation,
att kostnaderna skola nedbringas. Jag tror att Kungl. Majit har lyckats hyfsa
denna ekvation på ett ganska tillfredsställande sätt. Den uppfattningen ha vi
nog haft lite till mans inom jordbruksutskottet, att Kungl. Majits förslag på
denna punkt i alla fall siktat till en viss förenkling av problemet och ett nedbringande
av kostnaderna. Även örn man skulle kunna säga att ledningen för
detta arbete ligger hos lantbruksakademien, torde man kunna hoppas, att man
skall kunna komma fram till resultat som kunna väcka jordbrukarnas förtroende.
Det är detta som tydligen herr Norup tror inte skall lyckas. Jag för
min del har emellertid den uppfattningen att det kan och bör lyckas. I fråga
örn anslagssumman till främjande av forskningen,, på jordbrukets område har
den föregående talaren inte gått in för motionens hemställan utan tycks i lik
-
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
49
Inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. (Forts.)
het med departementschefen tills vidare i avvaktan på de erfarenheter, som
''kunna vinnas av verksamheten, ha stannat vid ett belopp av 100 000 kronor.
Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Norup: Herr förste vice talman! Herr andre vice talmannen säger, att
vi motionärer tyckas hysa en viss misstänksamhet mot lantbruksakademien.
Det är kanske inte anledning att tala örn någon direkt misstänksamhet, men
jag tror för min del, att det är en smula felaktigt att man speciellt på detta
område skall ge lantbruksakademien en chans. Jag tycker nog att lantbruksakademien
själv borde ta initiativ till olika saker utan att man från Kungl.
Maj:ts och riksdagens sida skall anvisa vad den skall göra. Jag tror för min
del som sagt att det skulle väcka större anklang ute bland jordbrukarna, örn
det i ledningen för detta forskningsråd sutte representanter för deras organisationer.
Det är i syfte att möjliggöra detta som vi motionärer framlagt vårt
förslag.
De i motionen föreslagna kostnaderna äro, som jag tidigare sade, anpassade
efter den nedskärning av antalet ledamöter i forskningsrådet, som är föreslagen
av Kungl. Maj :t. Även om denna anordning inte är den allra bästa,
innebär den dock en lösning som man skulle kunna acceptera. Däremot ha vi
varit misstänksamma mot att så mycket ledning och makt skall läggas i lantbruksakademiens
händer. Jag tror det hade varit lyckligt örn utskottet i stället
hade följt det i motionen framlagda förslaget, till vilket jag, herr talman,
ännu en gång ber att få yrka bifall.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 15.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall för hagelskador;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av kontroll
å vissa plantskolealster m. m.; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till jordbrukstekniskt
institut m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 16.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta mo- Ändrade
tioner angående ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroende- bestämmelser
män. ersättning
till kommu
Konstitutionsutskottet
hade till behandling i ett sammanhang förehaft mo- nala förtro.
tionen nr 6 i andra kammaren av herrar Åkerström och Nilsson i Varuträsk r‘n<lemän.
Andra kammarens protokoll 1945. Nr SI. 4
50
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
''Ändrade bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän. (Forts.)
ock motionen nr 81 i samma kammare av herrar Wallentheim och Eriksson i
Sandby.
I motionen II: 6 hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn skyndsam utredning med förslag till sådan ändring av kommunallagarna
att kommun tillerkännes rätt att av kommunens medel till av
kommunen valda förtroendemän bevilja dagtraktamente eller gottgörelse till
större belopp än som för närvarande är stadgat, samt att denna rätt utvidgas
till att omfatta även fullmäktigeledamöter».
Utskottet hemställde,
1) att riksdagen, i anledning av motionen II: 81, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa om skyndsam utredning av frågan angående ändring av
gällande bestämmelser i kommunallagarna om ersättning till kommunala förtroendemän
samt örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;
2) att motionen II: 6 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan under
1) hemställt.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Åkerström: Herr förste vice talman! Konstitutionsutskottets föreliggande
utlåtande behandlar ett ämne, som jag skulle vilja beteckna såsom berörande
frågan örn kommunernas självbestämningsrätt. I detta ämne ha i
denna kammare avgivits två motioner; den ena motionen, nr 81, sträcker sig
inte fullt så långt som den andra, nr 6, som jag och herr Nilsson i Varuträsk
avlämnat. Konstitutionsutskottets utlåtande innebär — om jag förstått det
rätt — ett bifall till motionen nr 81 i denna kammare och tillika ett bifall till
vissa delar av motionen nr 6. Det resultat utskottet har kommit till skulle ju
också kunna sägas inrymma mer än vad som står skrivet i utlåtandet, och man
kanske skulle kunna säga, att även det övriga som yrkats i motionen nr 6,
men som inte blivit besvarat i själva utskottsutlåtandet, ändå kan komma att
bli föremål för utredning. Emellertid vågar jag inte för min del lita på att
så kommer att ske, och därför, herr talman, kommer jag att yrka bifall till
motionen nr 6 i andra kammaren.
Jag har redan understrukit att jag uppfattat denna fråga såsom berörande
kommunernas självbestämningsrätt. Jag förutsätter att vi här i riksdagens
andra kammare äro intresserade av att, när så ske kan, utvidga denna självbestämningsrätt.
Personligen hade jag helst önskat att jag hade kunnat gå på
en annan linje. Jag skulle då ha velat företräda den uppfattningen, att man ur
kommunallagarna överhuvud taget skall rensa ut de bestämmelser, som på hithörande
område begränsa kommunernas självbestämningsrätt. Jag betraktar
det inte som någon tillfredsställande anordning, att kommunerna skola nödgas
gå till länsstyrelsen för att få fastställelse på ett arvode till en kommunal förtroendeman.
Emellertid vågar jag inte sträcka mig så långt, och det gör ej
heller någon av de andra motionärerna. Vi få tills vidare finna oss i att kommunernas
självbestämningsrätt på detta område skall vara avgränsat.
Vad som enligt min uppfattning skiljer utskottet och oss som stå bakom
motionen nr 6 åt, är frågan, huruvida man skall ge kommun rätt att åt
ledamot av beslutande organ, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige o. s. v.,
ge även dagtraktamente och på det sättet jämställa dem med ledamöter av de
verkställande organen. På detta område är alltjämt den uppfattning rådande,
som gällde vid den tidpunkt, när man bestämde sig för denna åtskillnad mellan
ledamöter av beslutande och verkställande organ och som åberopas av
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
51
Ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän. (Forts.)
Svenska stadsförbundet i det utlåtande detta avgivit över motionen, nämligen
att den högre förtroendevalör, som representantskapet äger, bör göra detta i
högre grad eftersträvansvärt än andra kommunala uppdrag. Personligen har
jag alltid uppfattat denna sak på ett rakt motsatt sätt. Låt oss säga att vi
i en fullmäktigeinstitution a.v något slag, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige,
placerat 25 till 40 personer. Av dessa välja vi sedan ut några personer,
som skola handha de verkställande uppgifterna inom kommunen. Vi
motionärer ha då uppfattat saken så, att en på detta sätt utvald person får
ett ännu högre förtroendeuppdrag än han har i egenskap av ledamot av det
beslutande organet. Jag finner sålunda intet godtagbart skäl för att man alltjämt
skall vidmakthålla denna skillnad i här berörda avseende mellan det beslutande
och det verkställande organets ledamöter.
I motivering-en till motionen nr 6 framföres tillika den uppfattningen, att vid
en utredning av det slag, som i motionen ifrågasattes, även borde kunna få
upptagas till prövning frågan om huruvida inte rätt skall kunna tillerkännas
en kommun att ge personer, som under en lång följd av år huvudsakligen
ägnat sig åt kommunalpolitiska arbetsuppgifter i förtroendeställning, en sjukoch
ålderdomspension. Vi veta ju hurusom under senare år utvecklingen har
lett till en centralisering av kommunernas medelsförvaltning och ett successivt
införande av — vågar jag säga det — tjänstemannavälde. Vi veta också att
det alltjämt finns kommuner, som inte äro av den storleksordning, att man
ännu har kunnat gå fram på denna väg. Det finns även kommuner som ha
infört denna centralisering med ty åtföljande inrättande av tjänster men som
ännu lia kvar vissa uppgifter, vilka, om de sammanföras på en person, kunna
för honom bli en huvudsaklig sysselsättning. Vi ha folk ute i kommunerna,
som ha kommit upp i den åldern, att man borde kunna befria dem från uppdraget
att vidare syssla med kommunalpolitiska arbetsuppgifter. De ha emellertid
tidigare varit i den ställningen, att de huvudsakligen ägnat sig åt sådana
uppgifter, och man har därför inom kommunen givit dem ett arvode, på vilket
de nödtorftigt kunna reda sig. Det finns sådana fall, där man av hänsyn till
att man ställer dessa människor utan levebröd nödgas behålla dem kvar i
dessa förtroendeuppdrag även sedan de nått sådan ålder att det både ur deras
egen och kommunens synpunkt är önskvärt, att de skiljas därifrån. Vi veta
alla, och det framgår även av utlåtandet, att konstitutionsutskottets ledamöter
äro väl medvetna därom, att, särskilt när det gäller dagtraktamentsfrågan
och formerna för bestämmandet av arvodena till kommunala förtroendemän,
förhållandena äro långt ifrån tillfredsställande ordnade. Så har det varit under
många år. Men även konstitutionsutskottet är säkerligen väl medvetet om
att det finns kommuner ute i landet, som ge pension åt sådana personer, som
jag här talat örn och som åsyftas i motionen nr 6. Vid en överklagning måste
givetvis ett sådant beslut upphävas. Man väljer därför den utvägen att ge
vederbörande en tjänst, som han aldrig behöver sköta, men han är likväl
formellt anställd som tjänsteman hos kommunen. Sådana förhållanden vittna
örn att det finns ett behov ute i kommunerna att i vissa särskilda fall få välja
efter gottfinnande och då så befinnes lämpligt ge vissa personer en sjuk- och
ålderdomspension. Jag tror inte att det i fortsättningen skall behöva bli så
många, men för närvarande ha vi säkerligen ett icke oväsentligt antal sådana
personer, som skulle vara betjänta av om så kunde ske. Som jag tidigare betonat
skulle detta icke blott vara till nytta för vederbörande själva utan också
för respektive kommun.
Jag vill med vad jag anfört, herr förste vice talman, yrka bifall till motionen
nr 6 i andra kammaren.
52
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
''Ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän. (Forts.)
Herr Fast: Herr talman! Jag blev ganska överraskad över det anförande,
som en av motionärerna här höll. Sällan ha motioner blivit så välvilligt behandlade
som fallet varit med de ifrågavarande motionerna. Den ena är, såsom
herr Åkerström sade, till alla delar tillstyrkt, och den andra har, om vi taga
hänsyn till utskottets motivering, också fått en mycket välvillig behandling.
Vad har utskottet här föreslagit? Utskottet har föreslagit, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall begära en allsidig utredning på detta område och att så
snart utredningens resultat föreligger skyndsamt framlägga förslag till riksdagen.
I motiveringen har utskottet dessutom icke minst i anledning av det
yttrande, som avgivits av Svenska landskommunernas förbund, framhållit, att
med hänsyn till det nuvarande penningvärdet äro de förutvarande bestämmelserna
icke tidsenliga. Utskottet framhåller vidare, att en hel rad kommuner
leva utanför lagens råmärken —• ett förhållande, som icke är tillfredsställande
och som vittnar örn att tiden är mogen för att göra en revision på detta
område. Utskottet framhåller vidare, att på ett område såsom i fråga örn ledamotskap
i beskattningsnämnderna riksdagen nyligen beslutat en höjning av
arvodet. Vi ha vidare erinrat om de ändringar, som nyligen vidtagits i landstingsförordningens
bestämmelser. Utskottet nöjer sig emellertid icke med detta
utan går så långt som att säga, att från sammanträdesorten avlägset boende
ledamöter i fullmäktige och nämnder skola få full ersättning för sina resekostnader.
Slutligen anför utskottet vidare i sill motivering, att det kan vara skäligt,
att därest en kommun det önskar också lämna ersättning för kostnaderna
för nattlogi på sammanträdesorten. Vad utskottet emellertid i likhet med
Svenska landskommunernas förbund ansett sig böra framhålla är, att även
örn det sker en ändring av ersättningen, så att den blir skäligt avvägd, bör
man söka bibehålla den principen, att de kommunala uppdragen alltjämt fullgöras
såsom förtroendeuppdrag. Detta har också med ali styrka framhållits
i den motion, som väckts av herrar Wallentheim och Eriksson i Sandby och
som fått ett odelat tillstyrkande av styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund. Jag tror, att det skulle vara angeläget att vidmakthålla den grundprincipen
som varit gällande, så länge som vi haft en kommunal självstyrelse.
Inom ramen för ett bibehållande av denna princip har utskottet icke alls bundit
den blivande utredningen, utan alla de synpunkter, som under utredningen
böra komma fram, har man möjlighet att få belysta med anledning av den
vida avfattning som formuleringen erhållit.
Utskottet har emellertid gått längre på detta område än de båda motionärerna,
och utskottet har i sin motivering — vi lia icke kunnat taga in detta
i klämmen — icke begränsat sig till de uppdrag som beröra enbart kommunallagarna.
utan har i motiveringen framhållit, att utredningen jämväl bör
omfatta de specialförfattningar, där man kan peka på motsvarande förhållanden
till kommunallagarnas bestämmelser. Jag är övertygad örn att denna
anvisning i motiveringen också skall leda till att man tar upp problemet i hela
dess vidd. När utskottet på detta sätt tillmötesgått motionärerna och en allsidig
utredning föreslås, som till och med i vissa avseenden går längre än motionärerna
för sitt vidkommande yrkat, finns det verkligen inga skäl, varför icke
denna kammare skulle kunna, bifalla utskottets förslag. Det kommer säkert att
leda till en utjämning, som i nuvarande läge är det bästa tänkbara. Jag anser
även. att herr Åkerström bör vara nöjd med detta förslag. Det är nog icke varje
år, som man väcker motioner, som bli så välvilligt behandlade som de föreliggande.
Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.
Herr Hällgren: Herr talman! Herr Åkerström har ju yrkat bifall till sin
motion. Man kan ju anse såsom den föregående talaren, att han borde vara
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
53
''Ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän. (Forts.)
mer än belåten med utskottets utlåtande, örn man jämför utskottets kläm med
den kläm som återfinnes i herr Åkerströms motion. Emellertid är det ett avsnitt
av denna motion, som utskottet icke kunnat engagera sig för. Det står nämligen
där: »Vid övervägande av frågan örn vilka bestämmelser som skola
ersätta de nuvarande bör man utgå ifrån att gottgörelse skall av kommunens
medel kunna beviljas dels för genom uppdragets fullgörande utebliven arbetsinkomst»
etc. Det är svårigheterna för att exempelvis kunna uppskatta vilken
ersättning som skall utgå till en som icke är lönarbetare eller som icke är
löntagare utan — låt oss säga — till en jordbrukare, till en som har affär
eller överhuvud taget till en som bedriver egen rörelse. Att tänka sig att kunna
uppskatta för genom uppdragets fullgörande utebliven arbetsinkomst och därefter
ersätta personen i fråga med kommunens medel för deltagande i ett kommunalt
uppdrag har utskottet icke kunnat engagera sig för. Jag tror, att motionären
i det hänseendet kan vara belåten med utskottets förslag.
Herr Äkerström: Herr talman! Utskottets talesman, herr Fast, menar, att
jag bort vara tacksam och icke gjort det yrkande som jag här framställt. Jag
vill nu passa på tillfället att säga, att jag faktiskt är en smula förvånad över
att utskottet kunnat bli enigt örn ett utlåtande som sträcker sig så pass långt.
Jag skall gärna erkänna det, eftersom jag vet hurusom krafter varit i rörelse
och även tidningsartiklar skrivits, som syfta till att rekommendera rent avslag
på dessa motioner. Jag är emellertid ganska pretentiös, och därför har
jag ändå uppträtt som jag gjort. Jag anser nämligen, att när man går in för
en ändring i dessa förhållanden skall man taga ett ordentligt tag. Man skall
se till att rensa bort allt vad man kan och utvidga — vilket jag särskilt betonar
—- den kommunala självbestämmanderätten så mycket man kan. Det är
här, som man dock från utskottets sida skiljer sig i någon mån från oss som
stå bakom motionen nr 6.
När herr Hällgren pekade på att man åtminstone i ett avseende tagit ett
mycket bestämt avstånd från motionen, gällde detta den punkt i motionen, där
man talar örn gottgörelse »för genom uppdragets fullgörande utebliven arbetsinkomst».
När utskottet icke kunnat gå med på detta, får det väl anses innebära,
att enligt utskottets uppfattning kommunerna icke skulle vara kapabla
att bedöma en sådan sak. Jag för min del betraktar dem såsom kapabla att
göra det, Då det här skett en utvidgning, kan jag säga, att jag personligen
har den uppfattningen, att man behöver icke omnämna de övriga författningar,
som kunna beröras i detta fall. Blir det en utvidgning, komma naturligtvis
även övriga författningar med.
Jag skulle gärna vilja få en förklaring från utskottet på vad som utskottet
skrivit — jag har kanske icke rätt uppfattat det: »Vid den utredning i ämnet,
som utskottet sålunda förordar, bör bl. a. beaktas, att kommunerna må beredas
ökade möjligheter att kompensera ordförande i kommunalfullmäktige och kommunalstämma»
o. s. v. Skola vi uppfatta detta så, att stadsfullmäktige och
municipalfullmäktige icke få komma i fråga? Jag önskar blott veta, vad man
från utskottets sida här åsyftar.
Herr Fast: Herr talman! Den fråga om ersättning för genom uppdragets
fullgörande utebliven arbetsinkomst, sorn herr Åkerström berört, kan man se
ur två synpunkter. Örn man höjer dagtraktamentet, kan detta naturligtvis
för människor i blygsamma ekonomiska förhållanden också utgöra ersättning
för utebliven arbetsinkomst, men, såsom motionen är skriven, kriivs ett särskilt
hänsynstagande till en uppskattning av den uteblivna arbetsinkomsten, vilket
54
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Ändrade bestämmelser om ersättning lill kommunala förtroendemän. (Forts.)
skulle föra oss, såvitt jag kan förstå, totalt bort från den grund, varpå man
tidigare stått, när det gällt kommunalförvaltningen.
Då man sedermera talar endast örn kommunalfullmäktiges och kommunalstämmans
ordförande, är det väl icke herr Akerström obekant, att dessa kommunala
organ utgöra själva grundstommen i våra kommunallagar. Sedan står
det en hel rad hänvisningar om att här gäller vad som är bestämt i fråga örn
ordförande i kommunalfullmäktige och kommunalstämma. Jag tror således, att
man icke får tolka bestämmelsen i så snäv bemärkelse, som herr Åkerström här
velat göra.
Härmed var överläggningen slutad.
Kammaren biföll utskottets i punkten 1) gjorda hemställan.
Herr förste vice talmannen framställde beträffande utskottets hemställan i
punkten 2) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna del
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen IT: 6; och blev utskottets
hemställan i punkten 2) av kammaren bifallen.
§ 17.
Utgifter under Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
rikastatens statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
fiäTd^itf£lvud'' för budgetåret 1945/46 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 2, 4, 6, 8, 11. 13, 15, 17, 20, 24, 64, 68. 100. 103. 134. 145, 162,
170, 178, 180 och 182.
Lades till handlingarna.
Anslag till Punkten 69, angående Marinen: Ekiperingsersättningar.
ekipering sersättningar
vid Efter föredragning av punkten yttrade
Herr Fröderberg: Herr talman! När det gäller ekiperingsersättningen dela
vi in officers- och underofficerskategorierna i tre grupper nämligen dels på
stat, dels på övergångsstat och dels i reserven. Jag har här väckt två motioner,
som avse underofficerare i reserven. När de äro inkallade ha de på sätt och
vis samma tjänstgöring som underofficerare på aktiv stat. De ha i mycket stor
utsträckning inkallats i beredskapstjänst, och under krigsåren har ett mycket
stort antal underofficerare i reserven utnämnts och konstituerats i både armén,
flottan och flyget. De skilja sig från de värnpliktiga på det sättet, att de skola
hålla sig själva med kläder, och därför få de ekiperingsersättning. Under den
första tiden tillämpades den ekiperingsersättning, som bestämdes år 1927. men
år 1940 och även senare har denna ersättning avsevärt höjts. Sedan krigsutbrottet
ha dessa ekiperingskostnader varit ungefär lika för alla, men ersättningarna
ha varit mycket olika, beroende på vilket datum vederbörande fått
sin befordran. Jag och mina medmotionärer lia därför föreslagit, att de som
befordrats före det datum, som här nämnts, skola få samma ersättning som de,
vilka befordrats senare, så att en utjämning härigenom skulle ske. Vi ha ansett
det vara orätt, att de som befordrats första året skulle få mycket mindre
i ersättning än de som befordrats under de senare åren.
Utskottet har icke tagit någon hänsyn till dessa motioner, och det är därför
heller ingen idé att framställa något yrkande. Det förefaller mig dock litet
egendomligt, att utskottet här icke ansett sig kunna bifalla motionerna med
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
55
Anslag till ekiperingsersättningar vid marinen. (Forts.)
anledning av de konsekvenser, som det skulle kunna föra med sig för andra,
fastän utskottet icke kunnat bestrida, att man skulle kunna skapa större rättvisa
på detta sätt. Jag har blott velat säga detta, herr talman, och bar icke
något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
övriga punkter.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 18.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och
nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 19-
Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1945/46, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.
Punkterna 1, 2, 4 och 6.
Lades till handlingarna.
övriga punkter.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 20.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angåen de ytterligare anslag
till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;.
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag a tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier
i samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag; och
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner; samt
bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående tullfrihet i vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.
56
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
§ 21.
■Mri(Z °m . Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av väckt moen
malnuirlis ^°.n om: iförande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruvel
annan mdllS trien.
skattning av \en inom riksdagen vackt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 61,
gruvindu- av Sundström i Vikmanshyttan hade hemställts, att riksdagen måtte lierne».
sluta hemställa till Kungl. Maj:t att företaga en utredning av frågan örn införande
av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruvindustrien
och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kudde föranleda.
Utskottet hemställde, att motionen II: 61 av herr Sundström i Vikmanshyttan
örn införande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruvindustrien
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:
Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att det är ganska hopplöst att hålla ett längre anförande med anledning av den
föreliggande motionen och i all synnerhet att yrka bifall till densamma, men
det oaktat tillåter jag mig redan nu nämna, att ett bifallsyrkande kommer att
ställas.
Av de yttranden, som äro fogade till utskottets utlåtande, ser man att särskilda
stödåtgärder till malmkommunerna anses vara av behovet påkallade. Utskottet
har för sin del sagt, att samma krav även skulle kunna ställas på andra
områden, men så är ingalunda förhållandet, därför att gruvindustrien är av helt
annan art än andra industrier. Det är ju här fråga örn naturtillgångar, som egentligen
borde tillhöra det allmänna, alitsa staten, men som nu ägas av privata personer,
vilka dessutom kunna ta ut oerhörda vinster.
Jag har hört, att utskottsmedlemmar ha uppgivit, att det finns gruvor, som
man icke kan belasta med större skatter än de för närvarande ha, men hur tillgår
det i verkligheten? Jo, särskilt i de mellansvenska gruvdistrikten är det industrier,
som äga gruvfälten. De bryta malm och sälja den till självkostnadspris till
sin egen industri och redovisa följaktligen icke några som helst inkomster i den
kommun, där gruvan är belägen. Pa det sättet får gruvkommunen icke några
skatteintäkter av driften i fråga, utan sådana erhållas endast genom den arbetsinkomst,
_ som vederbörande arbetare och tjänstemän ha. Nästan som regel förhåller
det sig också så, att gruvindustrien har sina kontor förlagda till städer och
andra samhällen än där gruvan är belägen, och det är där, som företaget har sina
högst betalda tjänstemän, vilka naturligtvis skatta i den kommun där de ha sin
bostad. På detta sätt undandras malmkommunerna den skatt, som de så väl behöva.
^ När gruvan är tömd läggs gruvdriften ned, och då stå kommunerna, som
jag påpekat i min motion, på bar backe i fråga örn sina ekonomiska möjligheter
att finansiera allt, som gruvdriften har dragit med sig. De komma alltså i ett
ganska bekymmersamt läge.
o JaS kan ju nämna, att jag personligen icke tillhör någon malmkommun, som
på detta sätt är beroende av gruvindustrien. Uppslaget till min motion har jag
fått från en kommun i närheten av Hedemora socken, nämligen Garpenberg.
Där är det enskilda företagare, som äga hela gruvindustrien, och det är icke
blott svenska ägare utan i många fall även utländska. Man löper där risken att
gruvdriften när som helst kan läggas ned, varigenom kommunen kommer att
förlora de skatteintäkter, som den behöver för sin fortsatta kommunal, verksamhet.
Nu säger exempelvis kommerskollegium i sitt yttrande, som trots vad kollegium
anfört slutar med ett avstyrkande, bland annat följande: »Vad beträffade
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
57
Motion om införande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av
gruvindustrien. (Forts.)
de norrbottniska malmfälten hade förslag med liknande sociala syften som motionens
föranlett åtgärder. 1936 års riksdag hade anvisat ett reservationsanslag
av 150 000 kronor för låneunderstöd till fastighetsägare i Kiruna och Malmber-*
get, som kommit i nödläge på grund av att driften vid malmfälten varit inskränkt.
1938 års riksdag hade anvisat ett anslag av 3 miljoner kronor till fond
för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna. Även i fråga örn en del av fyndighetema
i Skelleftefältet i Västerbottens län hade skapats möjligheter att vid
behov vidtaga stödåtgärder. 1935 års riksdag hade erhållit tillfälle att avgiva
yttrande över vissa av vederbörande departementschef förordade åtgärder. Skandinaviska
kreditaktiebolaget hade såsom huvudintressent i Bolidens gruvaktiebolag
erbjudit sig att verka för att gruvbolaget till Kungl. Maj :t gjorde vissa
åtaganden, avseende bland annat att skydda vissa sociala intressen i fall av nedläggning
eller väsentlig inskränkning av gruvdriften. Gruvbolaget skulle överlämna
medel, som jämte viss avkastning därav skulle bilda en fond till ett sammanlagt
belopp av 3 miljoner kronor.»
Av detta yttrande framgår tydligt och klart, att kommerskollegium har sitt
intresse riktat just på svårigheterna för malmkommunerna. När så är fallet då
staten är aktieägare, kunde man väl också begära, att detsamma skulle gälla,
när det är privata som ha gruvdriften. Så är det emellertid ingalunda. De avsätta
inga riskfonder för att mota en eventuell kris inom vederbörande kommun,
utan de dra bort all vinst, som de kunna få på malmbrytningen, och därigenom
försättes, som jag sagt tidigare, kommunen i stora ekonomiska svårigheter.
Det är detta som gör, att jag för min del anser att en utredning i detta fall vore
väl behövlig. Svårigheterna äro ju till för att övervinnas. Nog borde en utredning
kunna finna möjligheter till en beskattning, som skulle kunna bäras av alla
gruvintressenter i landet.
Jag måste därför beklaga, att utskottet har gått på rent avslag. Jag är övertygad
örn att frågan snart kommer igen. Vi ha ju en skogsaccis, som tillämpas
överallt. Det föreligger samma svårighet även här. ^ Det finns ju jordägare,
som äro skyldiga för hela sin fastighet men som ändå få betala skogsaccis till
vederbörande kommun. Nog skulle väl även malmbolagen kunna bära en utgift
utöver de skatter, som de för närvarande ha att betala, för att på det sättet trygga
kommunernas ekonomiska framtid.
Även kontrollstyrelsen säger sig i sitt yttrande dela motionärens uppfattning
örn de svårigheter, som föreligga för malmkommunerna, men styrelsen anser, att
man på andra sätt bör kunna bistå dessa kommuner ekonomiskt. Utskottet slutar
också sitt yttrande med att uttala förhoppningen, att man skall ägna denna
fråga sin uppmärksamhet för att se, örn man på annat sätt skall kunna åstadkomma
en tryggare ekonomisk ställning för malmkommunerna. Man är alitsa
fullt överens örn behovet av stödåtgärder just för dessa bygder.
Örn man skulle kunna hysa den förhoppningen, att riksdagen och Kungl.
Maj :t skulle ägna denna fråga större intresse än som skett hittills och vilja skapa
fram fondmedel av ett eller annat slag för att trygga dessa kommuners framtida
ekonomi, skulle man icke behöva ställa något yrkande här i dag utan skulle
kunna nöja sig med utskottets utlåtande, men när man icke är övertygad örn
den saken och icke heller örn riktigheten av att vanliga skattemedel skola användas
för detta ändamål, så tillåter jag mig, herr talman, att med det sagda yrka
bifall till min motion nr 61 i anira kammaren.
Herr Hagberg i Malmö: Herr laiman! Jag kan försäkra motionären, att
man inom bevillningsutskottet har varit fullständigt enig därutinnan, att man
livligt behjärtat de syften, som han vill främja med sin motion, men vi ha ock
-
58
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motion om införande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av
gruvindustrien. (Forts.)
så varit lika eniga härutinnan, att elen väg, som lian anvisar, nämligen införandet
av en malmaccis, icke är framkomlig, detta bå.de av principiella oell av
praktiska skäl.
Det principiella skälet, sorn motionären icke Ilar berört i sitt anförande, är
att nian svårligen kan tänka sig att införa en specialskatt för att skaffa medel
för ett visst begränsat ändamål. Det är ju en väg, som riksdagen på goda grunder
i allmänhet är betänksam emot att beträda, oell jag Ilar svårt att föreställa
mig, att nian skulle vilja slå in på en sådan väg i detta fall. Man bör också
tänka på att, örn man skulle göra det exempelvis för malmkommunerna på de
motiv, som motionären har angivit, så skulle man med samma skäl kunna använda
samma tillvägagångssätt även för andra kommuner, som för sin livsförsel
och för sin utkomst äro väsentligen beroende av någon speciell företagsamhet
Det går ju icke att konstruera en skattelagstiftning efter dylika linjer.
Härtill komma sedan avsevärda tekniska svårigheter, som motionären icke
heller gatt in på. Kontrollstyrelsen, som ju närmast har hand örn dessa tekniska
spörsmål, har understrukit hur praktiskt taget omöjligt det skulle vara
att handha eller att överhuvud taget konstruera en sådan beskattning. Kontrollstyrelsen
diskutera!- två olika vägar. Man kunde taga ut skatten antingen i
form av en värdeskatt eller i form av en skatt med visst belopp per enhet bortfraktad
malm. Båda dessa vägar anser sig emellertid kontrollstyrelsen böra
avvisa. Man anser inom denna sakkunniga myndighet, att varken etet ena eller
det andra alternativet skulle kunna teda till någon rimlig ordning.
Jag skulle kunna tänka mig, att anledningen till motionen är erfarenheterna
från^ förra världskriget. Vi komma nog ihåg hur det då gick till inom vissa
av våra s. k. malmkommuner. Man hade under kriget, med hänsyn till då rådande.
priser, tagit upp brytning av icke särskilt brytvärda fyndigheter, och när
kriget var slut lade man ned det hela, varigenom vederbörande kommun naturligtvis
kom i svårigheter. Det förtjänar påpekas, att det den gången i väsentlig
man var utländska intressen, som vörö engagerade i dessa kristidsföretag.
Denna gång äro förhållandena icke likartade med vad de voro förra
världskriget. I varje fall är ju utländskt kapital icke alls engagerat i denna
verksamhet. Härtill kommer den omständigheten, att brytning av de fyndigheter,
som man nu bearbetar men som kanske icke skulle lia utnyttjats under
vanliga^förhållanden, har tillkommit efter anmodan av statsmakterna, närmast
från industrikommissionens sida. med hänsyn till vårt försörjningsläge.
En malmaccis skulle komma att ytterligare belasta dessa företag och sannolikt
teda till att de komme att nedläggas väsentligt tidigare än vad annars blår
fallet. I så fall skulle man emellertid nå ett mål rakt motsatt det, som motionären
velat sträva efter.
Även ur en annan synpunkt vöre det ganska egendomligt att tillmötesgå
motionärens önskan. Det är nämligen så, att riksdagen tidigare ansett brytning
av dessa mindre brytvärda fyndigheter under krigstiden vara så viktig,
att riksdagen utan meningsskiljaktighet befriat den eventuella vinst, som kan
uppkomma, från krigskonjunkturskatt. Örn vi nu, samtidigt med att vi med
den ena handen ha gjort detta, med den andra handen skulle pålägga samma
företag en malmaccis, skulle det onekligen vittna örn en ganska besynnerlig
inkonsekvens från riksdagens sida.
Man far ju också komma ihåg, att en sådan malmaccis skulle väsentligt
fördyra malmen och salunda komme att leda till svårigheter exempelvis för
den svenska järnhanteringen.
Vi ha fran utskottets sida pekat på de åtgärder, som både av det allmänna
och av enskilda företag vidtagits för att bemästra sådana situationer, som mo
-
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
59
Motion om införande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av
gruvindustrien. (Forts.)
tionard! uttalat farhågor för. Jag tycker, att detta förhållande vittnar örn att
man på dessa håll är på det klara med att man inte gärna vill, att en sadan
situation skall åter uppkomma som vi hade morn vissa malmkommuner etter
förra kriget. Jag är också övertygad örn att efter de bestämda uttalanden som
bevillningsutskottet nu gjort, Kungl. Majit kommer att ha sm uppmärksamhet
riktad på denna sak och, därest det skulle visa sig erforderligt, vidtaga åtgärder,
så att de besvärligheter som motionären här behjärtat komma att i görligaste
mån elimineras. .. .... , ... . ,
Med dessa få ord ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till bevillnmgsu -
skottets betänkande.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.
§ 22.
Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av tjänste-
och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner; _ .. . ....
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjalp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare; , . .. ,
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension at
driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterle
nr
36, i anledning av väckta motioner örn införande av pensionsrätt för vissa
förutvarande landstormsofficerare; och ...... , ,
nr 37, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvud
första
lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband, samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
ändring’i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen; ... , .....
nr 42, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till la_g angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret, dels ock en i ämnet väckt motion;
nr 43, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 morn. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar : ....
nr 44, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och knstiilagg at personer,
som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada 3
följd av järnvägs drift; och
nr 45, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om
tillsyn å radiologiskt arbete m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.
Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
60
Nr 21.
Onsdagen den 1C maj 1945 fm.
§ 23.
• F,jre,-bo*s Jordbruksutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av väckt moavobligatorisk
t,1011 angående anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungundervisning
dom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor, lanthushållsskolor och folkhögskolor.
ZnZZZjdL ino!n andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
vid lant- ar 427, av herr Andersson i Dunker m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
manna-m.fl. i skrivelse till Kungl. Majit begära en skyndsam utredning angående behovet,
Ä or‘ kostnaderna och sättet för anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens
ungdom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor, lanthushållsskolor och
tolkhögskolor.
Utskottet hemställde, att nationell II: 427, i den mån den icke kunde anses
besvarad med vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtande*''
understryker kraftigt, synes det mig, de synpunkter som framförts i motionen.
Man erkänner, att landsbygdens ungdom intager en ogynnsam ställning
i fråga om utbildningsmöjligheter i förhållande till ungdomen i städerna,
och man erkänner, att detta är en bidragande orsak till ungdomens flykt från
landsbygden. Man erkänner också det stora behovet av ökade kunskaper för
dem som skola driva jordbruk, och i ett yttrande från lantbruksstyrelsen går
man till och med så långt, att man ifrågasätter, örn inte krav på ordentlig
yrkesutbildning borde sättas som villkor för rätt att driva jordbruk. Man erkänner
också och understryker den rådande stora bristen på platser vid landsbygdens
ungdomsskolor, överstyrelsen för yrkesutbildningen lämnar i detta
avseende rätt märkliga upplysningar. »Enligt tillgängliga uppgifter skulle
av de sökande till lantmannaskolornas vinterkurs 1944—45, där elevantalet
är 1 509 (året förut 1 268), cirka 20 procent ej kunnat beredas plats. Lantbruksskolorna,
som samma läsår ha 299 elever (året förut 294), ha måst avvisa.
327 sökande. \ id lanthushallsskolorna, där elevantalet höstterminen 1944
utgjorde 630 (året förut 581), hade 46 procent av de sökande ej kunnat beredas
plats.» Detta är, det mäste man säga, ganska märkliga upplysningar.
Men vad vill man göra åt detta? Vad vill utskottet göra, och vad vilja de
^.57ncrF le^er s?.1?1 jla<’ ha avgivit yttranden göra? Ja, när man kommer därnan,
får man väl säga, att de vilja just inte så mycket.
Utskottet säger i sitt utlåtande följande: »Med hänsyn till den stora betydelsen
av den verksamhet, som bedrives vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
och folkhögskolorna, synes fortsatt uppmärksamhet böra ägnas
Hagan örn vilka åtgärder som kunna vidtagas för att skapa ökade möjligheter
även för mindre bemedlade att erhålla utbildning vid nämnda undervisningsanstalter.
» Ja, det är vad utskottet har att säga, att man skall ägna fortsatt
uppmärksamhet at de radande förhallandena. Men att föreslå några åtgärder,
som skulle förbättra läget och förbättra förhallandena, det har utskottet icke
velat vara med om. Man tycker ju, att det vore naturligt, att man här hade
föreslagit någon verklig åtgärd eller åtminstone gått med på någon utredning
örn hur förhållandena skola kunna förbättras. Men det har man inte velat göra.
Jag vill erinra kammaren örn att vi vid ett tidigare tillfälle i år behandlade
en motion, varl jag och några kamrater föreslagit en mycket rimlig höjanslaget
till byggande av lantmanna- och lanthushållsskolor, men
jordbruksutskottet vinkade även då med kalla handen och avstyrkte, och riksdagen
avslog, vad vi där begärt.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm. Nr 21. 61
Motion om anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom
rid lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
När utskottet och de hörda myndigheterna här gå emot den begärda utredningen,
frågar man sig: vad är det för skäl som de anföra? Jo, nian kryper
bakom att vi i motionen talat örn att denna undervisning helst borde göras
obligatorisk för att komma alla till del. och att undervisningen skulle vara
obligatorisk, det menar man skulle vara så synnerligen olämpligt. 1 ett yttrande
från lantbruksstyrelsen säger man örn denna obligatoriska undervisning i öllande-
»En obligatorisk undervisning i lantbruk eller lanthushall skulle ha
till följd att ett stort antal för jordbruk och lanthushåll ointresserade och
olämpliga ungdomar skulle föras in i detta yrke. Detta skulle ytterligare
minska ungdomens rätt till fritt yrkesval efter håg och fallenhet och skulle
säkerligen åstadkomma en reaktion i motsatt riktning mot vad motionärerna
åsyfta.» Jag måste säga, när jag läst detta uttalande, att man antingen inte
har ordentligt läst motionen eller också uppenbarligen missuppfattat, vad vi
där sagt. I motionen säga vi bland annat om denna undervisning följande:
»Man torde kunna förutsätta, att de pojkar, som tänkte sig sm framtid^ vid
jordbruket som egna jordbrukare eller aebetare, komma att söka sig till någon
jordbrukets yrkesskola och flickorna till en lanthushallsskola, under det att
de som tänkte söka sig sin utkomst inom något annat yrke, sökte sig till folkhögskolorna.
» Att då säga, att man skulle tvinga m sådana som inte ha lust
för jordbruket i jordbruksskolorna och tvinga in dem i ett yrke som de inte
ville ägna sig åt, det är att alldeles snedvrida, vad vi sagt i motionen och
vad vi syftat till. Enligt vårt förslag skulle det i stället bil på det sattet,
att den som vill ägna sig åt jordbruket söker sig till en jordbruksskola, en
lantmanna- eller lantbruksskola, och de som vilja ägna sig at något annat
yrke gå till folkhögskolorna eller andra liknande kurser. Man har da fri ratt
at SedaiT söker man också i en del yttranden och i utskottsutlåtandet göra
troligt att en skyldighet att gå igenom sådana här kurser skulle komma att
driva bort ungdomen från landsbygden, i stället för att, såsom vi motionärer tro
och hoppas, den skulle stanna kvar. När man inbillar sig något sådant, då mäste
man inte känna landsbygdens ungdom, ty den är sannerligen numera sa ambitiös
och kunskapstörstande och har en sådan framåtanda, som man bara för
något årtionde sedan icke skulle trott vara möjligt. Jag vill också säga,, att
örn det finns några ungdomar som skulle lämna landsbygden ^ för att slippa
gå på en kostnadsfri kurs vid någon av dessa skolor, ja då må de resa. Den
ungdomen avstå vi med vurm hellid till städer och undra samhällen.
Vi ha tidigare här i år beslutat örn avsevärt höjda stipendier för dem som
gå igenom kurser även vid landsbygdens ungdomsskolor. Detta måste givetvis
komma att än mer öka ansökningarna och göra de skaror ännu mycket
större, som icke kunna beredas plats i dessa skolor.
I ett av de avgivna yttrandena uttalar man sin förvåning över att motionärerna
icke ha nämnt något örn det patänkta åttonde skolaret och icke nämnt,
att man också har diskuterat lämpligheten av att göra såväl sjunde som åttonde
skolåret mera praktiskt betonade och att detta skulle i viss mån kunna ersätta
kurserna vid lantmannaskolor och liknande skolor. Vi lia icke omnämnt detta,
därför att såvitt jag vet det ännu inte föreligger något preciserat förslag i detta
hänseende. För övrigt tror jag, att den uppfattningen på landsbygden är ganska
allmän, att en kurs vid en lantmannaskola eller en lanthushallsskola eller en
folkhögskola, som genomgås av ungdomar i 17—-20-årsåldern, skulle för landsbygdens
ungdom vara av mycket större värde än ett åttonde skolår, omedelbart
kopplat till den vanliga folkskolans sjunde skolår. Det är som sagt en mycket
allmän uppfattning, och jag tror, att det är svårt att java den.
62
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motion örn anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom
viel lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
Det har ju under senare är talats mycket om att jordbruket måste rationaliseras
och att vi måste ekonomisera driften. Men för att kunna göra detta,
menar jag, måste vi också se till, att de som skola genomföra denna rationahsenng
och ekonomisenng, nämligen jordbrukarna själva, göras verkligt skickkade
för dessa uppgifter. Men hur skall det gå till, örn man inte skapar ökade
mojligheter lör dem att skaffa sig de nödiga kunskaperna. Ty en förutsättnmg
och en enligt min mening absolut grundläggande förutsättning för att
det skall lyckas genomföra den behövliga ekonomiseringen och rationaliseringen
av jordbruket är, att praktiskt taget alla jordbrukare få ökade kunskaper och
darmed ökade möjligheter att genomföra de behövliga förbättringarna och
förändringarna.
anser därför, herr talman, att den i motionen föreslagna utredningen
är bade synnerligen nödvändig och synnerligen brådskande, och jag får därför
trots det enhälliga avstyrkandet från jordbruksutskottets sida yrka bifall till
motionen.
Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.
Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Jag håller med herr Andersson
i .Dunker om att landsbygdens skolundervisning lämnar mycket övrigt att önska
??h0 llkafa den yrkesutbildning som berndes landsbygdens ungdom är långt
ifrån tillfredsställande. Jag håller också med honom örn att dessa uppenbara
brister ha sin andel i den s. k. flykten från landsbygden. Det skola vi inte
förbise. Ltskottet är på dessa punkter ense med motionärerna örn att en kraftig
utvidgning av utbildningsmöjligheterna för den svenska ungdom som skall
fa sin verksamhet förlagd till landsbygden bör ske. Det är någonting som utskottet
i sitt utlåtande har starkt understrukit.
Vi äro allesammans medvetna örn att de utbildningsmöjligheter som vi nu ha
i jordbrukets yrkesskolor, i lantmannaskolor, lanthushållsskolor och folkhögskolor
äro för knappa. Vi veta, att man varje år får avvisa en ganska stor procent
av dem som frivilligt söka sig till dessa skolor. Det torde förhålla sig så,
att ungefär 15 procent av de ungdomar som skola bli jordbrukare komma i åtnjutande
av den skolundervisning som i detta hänseende bjuds. Vid lantmannaskolorna
fick man sista året avvisa 23 procent och vid lantbruksskolorna
46 procent av de^ sökande. Vi äro alltså pa. det klara med att en mycket stark
utbyggnad av vår nuvarande lantmannaskoleorganisation är nödvändig.
o Det är icke heller därom striden står, utan det är för motionärernas yrkande
på en utredning örn införandet av obligatorisk undervisning för landsbygdens
ungdom, som vi anse att vi måste sätta ett frågetecken. Vi stödja oss på de
utlåtanden som ha lämnats av de hörda myndigheterna, lantbruksstyrelsen,
skolöverstyrelsen, styrelsen för yrkesutbildningen o. s. v. Dessa myndigheter
äro överens örn att man principiellt icke bör anordna denna undervisning såsom
en obligatorisk sadan. Principiellt bör yrkesvalet för hela landets ungdom
sta fritt, och i konsekvens därmed bör också yrkesutbildningen vara frivillig.
^Lantbruksstyrelsen pekar, såsom herr Andersson i Dunker själv framhöll,
På skolutredningens uttalanden och på att det inom befolkningsutredningen
har pågått en undersökning beträffande undervisningen i husligt arbete, varvid
man varit inne på tanken att göra den husliga undervisningen obligatorisk.
Emellertid ha utredningens samtliga ledamöter med undantag för fru Rydh
stannat för att även den husliga utbildningen bör bygga på frivillighetens
grund. Denna uppfattning har man bl. a. stött på det förhållandet att det torde
bli svårt att tillgodose behovet av lärare och att ordna den utbyggnad av skol
-
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
63
Motion örn anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom
vid lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
lokalerna, som måste bli en konsekvens av en obligatorisk undervisning, samt
att kostnaderna överhuvud taget måste bli mycket stora. ,
Dessa skäl kunna också sägas gälla i fråga örn det förslag, som vi nu debattera.
Och när man sålunda inom lantbruksstyrelsen, överstyrelsen lör yrkesutbildning
och skolöverstyrelsen liksom också inom Sveriges agronom- och
lantbrukslärareförbund, som även hörts, anser att lantbruksutbildmngen icke
bör bli obligatorisk med hänsyn till de konsekvenser i pedagogiska och andra
avseenden, som detta skulle medföra, så är det väl uppenbart, att vi inom jordbruksutskottet
inte kunnat tillstyrka en utredning örn obligatorisk undervisning
i dessa ämnen. . , , ., ■,
En annan sak är att vi alla äro ense örn själva behovet av en starkt utvidgad
undervisning, och jag undrar, herr Andersson i Dunker, örn vi inte tor dagen
få stanna för att söka lösa denna fråga genom en raskare utbyggnad av var
nuvarande lantbruksundervisnings organisation, genom att påskynda byggandet
av nva skolor, genom att fortsätta att underlätta elevernas vistelse vid skolorna
t. ex. medelst borttagande av elevavgifterna, eventuellt också av hyrorna
_1 vi ha ju redan varit inne på den vägen genom höjningen av stipendierna
_ och vidare framför allt genom att intensifiera propagandan tor denna
undervisning. Vi skulle kanske, när vi ha tillräckligt stora utbildningsresurser,
genom en närmare anknytning av dessa till den verksamhet, sorn bednvns
av landsbygdens egna ungdomsorganisationer, t. ex. JUk och fe-bL
andra, kunna stimulera ungdomen att i största möjliga utsträckning begagna
31 Jag^kulle. örn jordbruksministern varit närvarande, ha velat, ställa en vädjan
till honom att redan till nästa budgetår på allvar taga upp fragan om starkt
ökade anslag för detta, ändamål. o är
Vi veta allesammans, att under senare ar åtskilligt har fatt eftersätta, na
det gäller utbyggandet av vår lantbruksundervisnings organisation Sedan 19d»
har man inte hunnit med mer än att ombygga en lantmannaskola och tva lanthushållsskolor,
medan fem nya lantmannaskolor äro fardiga och tre aro underbyggnad
samt slutligen en ny lanthushallsskola ar färdig och tva aro lin
byggnad. Jag vet emellertid, att det pagar utredningar litet varstans ute i la
nen örn skapandet av nya lantbruksundervisningsanstalter och jag skulle
vilja instämma i det krav. som från motionärernas sida lmr staUts pa att denna
utveckling i fortsättningen måtte gå i mycket raskare takt an vad den hittills
gJ<Med dessa ord. herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Den föregående talaren erkände att
man inom utskottet — något som jag konstaterade redan i mitt Jo^ta anföran
LiÄÄSnkÄS''
KÄtf
att imina »ten. Det eero »vårt att »taff. tillrackl.gt antal
EJISr och kostnaderna % att bygga nt de nuvarande skolorna oller
skaffa nva sådana komme att bli betydande. , .
Vi motionärer äro fullkomligt på det klara med att det ar förenat med betyJamie
svårigheter att genomföra en så stor sak som en undervisning av det
64
Nr 21.
Onsdageu den 16 maj 1945 fm.
Motion om anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom
vid lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
slag, som vi Ilar ifrågasatt, men det är därför vi mena att man måste så snart
som modigt, til itu med problemet och verkställa de undersökningar, som behovas.
Jag fruktår att det ändå kommer att ta årtionden, innan man kommer
durhan att det stora flertalet av landsbygdens ungdom får den undervisning
i detta avseende som den så väl behöver.
. kan nämna, herr talman, att jag gjort en liten undersökning om vad vi
i nuti; eget Ian, Södermanlands, ytterligare skulle behöva i fråga örn skolor
tor att kunna genomföra en sådan här obligatorisk undervisning, och det är
verkligen inte sa litet. Vi ha ännu bara en lantmannaskola, en lantbruksskola
och en lanthushallsskola, trots att antalet brukningsdelar på över två hektar
utgör mer an 8 000 och antalet brukare omkring 7 000. Man kan ju räkna med
att en gard byter brukare ungefär vart 35 :e år. och det skulle alltså innebära
att varje ar ungefär 200 nya brukare träda till, och alla dessa skulle
naturligtvis ha behövt åtnjuta en sådan undervisning som det här är fråga
örn. Vidare ha ju dessa brukare i regel var sin hustru, och det gör 200 kvinnor
som skulle ha behövt gå i lanthushållsskolor eller något liknande. Härtill komka
de egentliga lantarbetarna och deras hustrur.
Jag har på detta sätt kommit fram till att vi bara i mitt eget län skulle behöva
mte mindre än fjorton nya skolor av typen lantmannaskola, lanthushållsf
°-s- v-.Att detta skulle medföra mycket betydande kostnader är självklart,
da varje skola kan beräknas dra omkring en halv miljon kronor i anläggningskostnader
Det skulle alltså röra sig om 7 milj. kronor för att i
detta enda län fa tillräckligt med skolor av ifrågavarande slag, och för riket
i dess helhet skulle man säkerligen komma upp till ett par hundra miljoner.
Man kanske da fragar sig, örn det verkligen är rimligt att lägga ned så mycket
pengar pa denna sak. Jag tror emellertid för min del att den är av så stor
betydelse att den pa ett eller annat sätt måste förverkligas och att vi därför
anda mäste räkna, med summor av denna storleksordning.
Med detta bär jag herr talman, bara velat understryka att det är synnerhgen
angeläget att frågan om denna undervisning för landsbygdens ungdom
?1<3d i A sPara?.tc -bllr utredd, så att vi inom rimlig tid kunna få ett förslag
framlagt för riksdagen, och jag kan därför inte annat än vidhålla det yrande
som jag bär tidigare ställt.
Herr Orgard: Herr talman! Jag ansluter mig helt till den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets utlåtande, och jag delar även i allt de synpunkter,
som här anförts av företrädaren för utskottet.
Det är naturligt, att jordbruksutskottet och dess talesman lia behandlat denna
Haga med utgångspunkt från behovet av bättre yrkesutbildning inom jordbruket
och salunda mest uppehållit sig vid motionärernas förslag att göra lantmannaundervisningen
obligatorisk. Men motionen innefattar ju även förslag
örn att lolkhogskoleundervismngen skulle göras obligatorisk för landsbygdens
ungdom, och det ar närmast med anledning av detta som jag här har tagit till
orda. 6
Örn jordbruksutskottet ställer sig tveksamt när det gäller lämpligheten av
att gora lantmannaskolornas undervisning obligatorisk, så måste det från folkhog-skolehall
resas ännu större betänkligheter mot en omläggning av folkhögskoleundervismngen
i den riktning, som i motionen förutsättes. Det framgår
mte riktigt klart av motionen örn man har tänkt sig att helt förvandla de nuvarande
lolkhogskolorna till obligatoriska undervisningsanstalter under statlig
ledning eller örn man vid sidan av den nuvarande fria folkhögskoleundervismngeii
vill skapa ett statligt utbildningsorgan med obligatorisk undervisning i
Onsdagen den 10 maj 1945 fm. Nr 21. 65
Motion om anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom
vid lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
ungefär samma ämnen som folkhögskolan omfattar. Men vilken linje som än
åsyftas, så innebär ett förverkligande av motionen att man dödar den nuvarande
fria folkhögskolan. Denna bygger ju på och har sin styrka just friheten
när det gäller organisation och undervisning — ty även örn man får ett
visst understöd från statens sida, är friheten mycket stor därvidlag — och vidare
bygger den på den fria anslutningen från ungdomens sida. Folkhögskolan
bygger således på samma grunder sorn allt det övriga fria svenska folkbildningsarbetet.
Jag har inte anledning att ytterligare förlänga debatten. Jag har bara velat
att det från folkhögskolehåll skulle sägas ett ord till varning emot den
tendens att söka komma den fria svenska folkhögskolan till livs, som ju även
tagit sig andra uttryck men som framför allt kommit till synes i Jen .motion
som här föreligger. Till vad som här sagts ifrån jordbruksutskottets sida beträffande
lantmannaskolorna måste även läggas de synpunkter, som man på
folkhögskolehåll har på denna fråga och som jag här tillåtit mig anföra.
De synpunkter, som av herr Andersson i Dunker anförts örn nödvändigheten
av att staten vidtager olika åtgärder för att göra lantmannaskolorna och folkhögskolorna
lättare tillgängliga för landsbygdens ungdom och för att bygga
ut hela denna undervisning på ett sådant sätt att den tillfredsställer berättigade
anspråk och kan tillgodose den ökade tillströmningen — allt detta som
väl är vad motionärerna innerst syfta till — dessa synpunkter delar även jag
helt och fullt, och kunna strävandena i den riktningen befrämjas genom motionen
och den debatt, som här förts, är det ju endast till nytta. Det var mot
förslaget att förvandla framför allt folkhögskolan till en obligatorisk statlig
skola, som jag bär velat vända mig.
Jag ber att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.
Häruti instämde herr Andersson i Munkaljungby.
Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill säga att jag ä,r alltför
nära knuten till vår fria svenska folkhögskola för att på något sätt vilja komma
den till livs, såsom herr Orgård trodde att jag ville.
Det är inte heller så, som herr Orgård och även utskottet ha framhållit, att
vi motionärer vilja få till stånd obligatorisk undervisning vid folkhögskolorna.
Vad vi vilja är, att ungdomen i åldern 17—20 år obligatoriskt skall under
minst fem månader bevista någon form av skola eller deltaga i.någon form av
kurs — vilken form av undervisning det skulle bli, finge de ju själva välja.
Då kan man väl inte med rätt säga, att vi vilja göra folkhögskolan till en obligatorisk
undervisningsform och därigenom, såsom det kan finnas anledning
frukta, åstadkomma skada. Något sådant vill jag sannerligen inte vara med
örn. Hela syftet med motionen är att försöka få till stånd en undervisning för
landsbygdens ungdom, som i någon mån kunde kompensera den svagare — för
att använda ett milt uttryck — folkskola, som vi faktiskt ha på landsbygden
jämfört med vad som är förhållandet i städer och andra samhällen. Kunde
man såsom en kompensation ge landsbygdens ungdom en sådan undervisning,
som vi motionärer talat örn, när de komma upp i litet högre ålder, tror jag att
detta skulle vara till utomordentlig nytta inte bara för ungdomen själv utan
också för landsbygden i dess helhet.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Dun
Andra
kammarens protokoll 1945. Nr 21. 5
06 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motion om anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens .ungdom
vid lantmanna- m. fl. skolor. (Forts.)
ker begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 38, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 24.
Motioner om
inrättande av
bonde- och
småbrulcarslcolor.
. Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner
örn inrättande av bonde- och småbrukarskolor.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 20 av herr Andersson, Alfred, och herr Hallagård samt
24 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville göra framställning örn att
dels 1 och 3 §§ stadgan den 21 juni 1940 (nr 724) för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter
matte få nedan angivna lydelse:
1 §''
De lantbruksundervisningsanstalter, som avses i denna stadga, äro med statsmedel
understödda lantmannaskola^ bonde- och småbrukarskolor, lantbruksskolor
och lanthushållsskolor.
3 §.
Bonde- och småbrukar skola har att meddela kunskap i grunderna för lanthushållningens
utövande särskilt med hänsyn tagen till förhållandena vid medelstora
och mindre brukningsdelar. Den skall ävenledes utöver vad örn lantmannaskolor
i 7 § sägs meddela undervisning i historia, litteratur, geografi och
nationalekonomi samt i^ sång och gymnastik. Timantalet för de olika läroämnena
skall fördelas så, att mesta tiden anslås till undervisning i lantbruksämnen,
så att skolans karaktär av huvudsakligen yrkesskola upprätthålles.
Vid en sadan skola skall hallas en vinterkurs örn minst 125 arbetsdagar samt,
örn så lämpligen kan ske, en fortsättningskurs örn minst 110 arbetsdagar. Varje
elev bör erhålla omkring 7 timmars teoretisk undervisning dagligen.
För bonde- och småbrukarskola skall i övrigt gälla vad i Kungl. Maj:ts kungörelse
nr 724 av den 26 juli 1940 samt i nr 807 av år 1942 stadgas angående
lantmannaskolor och statsbidrag till sådan skola;
dels ock 1 § kungörelsen den 5 september 1942 (nr 807) angående statsbidrag
till lantbruksundervisningsanstalter m. m. måtte erhålla följande lydelse:
Till lantmannaskola, bonde- och småbrukarskola, lantbruksskola---
o. s. v.---driftkostnader.
Till bonde- och småbrukarskola skall utgå statsbidrag till lärarlöner, driftbidrag,
elevstipendier, anskaffande av byggnader och skoljordbruk m. m. efter
samma grunder som till lantmannaskola.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
G7
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 20 och II: 24 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservationer utan angivna yrkanden hade avgivits av
dels herr Alfred Andersson;
dels ock herr Svensson i Ljungskile.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! I remissutlåtande av den 13 mars
1945 över ifrågavarande motioner framhåller kungl, lantbruksstyrelsen bland
annat, att motionärernas tal örn att lantmannaskolan endast meddelar kunskap
i fackämnen synes vittna om otillräcklig kännedom örn de verkliga förhållandena,
och lantbruksstyrelsen stöder detta sitt påstående med att. anföra hurusom
det i lantmannaskolorna även meddelas en viss undervisning i .svenska
språket, räkning och geometri, medborgarkunskap, jordbrukets historiska utveckling
och örn vissa grundläggande nationalekonomiska begrepp och företeelser.
Detta är för motionärerna ingalunda obekant, men vi anse, att den tid, som
i vanliga lantmannaskolor ägnas åt ovan angivna läroämnen, är alldeles för
knappt tilltagen. Ungdom från bonde- och småbrukarhem anser sig i regel icke
lia tid eller råd att jämte fackskola genomgå någon skolform, som meddelar
det minimum av undervisning i allmänbildande läroämnen, som vara vanliga
lantmannaskolor enligt vår uppfattning hittills icke gjort.
Det är ju allmänt erkänt och omvittnat, att folkhögskolans allmänbildande
undervisning och fostran är av stor betydelse och stort värde för all ungdom,
alltså även för sådan från bonde- oell småbrukarhem, men då sådan ungdom
icke gärna kan undvara yrkesutbildning, söker den sig i regel hellre till lantmanna-
än till folkhögskolor. Detta gäller åtminstone den ungdom, som sedan
ämnar ägna sig åt modernäringen. Motionens syfte är att möjliggöra en skolform,
som lägger huvudvikten av sin undervisning på lantbruksämnen och .särskilt
med hänsyn tagen till det mindre och medelstora lantbrukets, speciella
förhållanden och som därutöver meddelar en viss undervisning även i folkhögskolans
allmänbildande och fostrande ämnen samt i sång och.gymnastik.
Vi motionärer äro tacksamma för lantbruksstyrelsens medgivande, att lantmannaskolorna
ha en viss frihet att efter de lokala förhållandena variera antalet
undervisningstimmar i de olika ämnena samt att efter lantbruksstyrelsens
prövning upptaga undervisningsämne, som icke finnes angivet i stadgan för
lantmannaskolor, och att sålunda kunna ordna undervisningen efter på orten
förefintliga önskemål, och vi skulle vara ännu mera tacksamma, örn riksdagen
ville ytterligare understryka detta lantbruksstyrelsens medgivande, Vi äro
övertygade om att elevtillslutningen till sådana folkhögskolebetonade lantmannaskolor
skulle komma att bliva mycket stor och att sådana skolor skulle
komma att fylla ett länge känt behov, men för att skilja dem från vanliga
lantmannaskolor böra de få gå under särskilt namn, exempelvis, bonde- eller
småbrukarskolor. Vid folkhögskolan i Vara har i flera år bedrivits dylik undervisning.
Det har visat sig, att tillslutningen blivit så utomordentligt stor
att vi icke tillnärmelsevis kunnat mottaga så många sökande, som anmält sig
varje. år. Jag väckte denna motion med tanke på att liknande undervisning
skulle kunna anordnas även vid andra folkhögskolor och lantmannaskolor och
därför att landsbygdens ungdom har mindre möjligheter än ungdomen i tätorterna
oell framför allt städernas ungdom att erhålla undervisning.
Jag vill, herr talman, icke förlänga debatten, då vi vid behandlingen av
jordbruksutskottets utlåtande under 38 rätt ingående diskuterat ungefär sam
-
68
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
nia fråga. Jag ber att ^fa tillstyrka bifall till vår motion. Jag förvånar mig
ö\er. att »utskottet ifragasatt lämpligheten av att tillskapa lantbruksundervisningsanstalter»,
avsedda i huvudsak för småbrukarungdom. Jag finner det
vittna örn stor okunnighet, att utskottet fastslår, att en sådan skolform skulle
vara olämplig. Jag undrar på vilka skäl utskottet grundar sin uppfattning.
l)enna skolform har ju tvärtom i praktiken visat sig icke olämplig utan mycket
lämplig. Jag kan därför icke säga annat än att jag förvånar mig över att utskottet
i sitt utlåtande intagit denna passus,
Jag ber, herr talman, att få juha bifall till motionen.
.„ hLrr Malmborg i Skövde: Herr talman! Som motionär i denna fråga tilllater
jag mig att säga ett par ord. Man får, när man läser utskottets utlåtande,
det intrycket att utskottet ägnat denna fråga en mera förströdd uppmärksamhet.
utlåtandet är mycket knapphändigt, och det finns icke mycket att
hämta därur. Jag fäster kammarledamöternas uppmärksamhet på att utskottet
örn den i motionen föreslagna skolformen uttalat, att en dylik skolform föreiolle
utskottet »olämplig även ur den synpunkten att därigenom alldeles i
onodan skulle skapas klasskillnader inom jordbrukarungdomen». Örn denna
mening^ har något förnuftigt innehåll, skulle den väl innebära, att det icke
finns någon kategoriskillnad inom jordbrukarungdomens led. Det skulle vara
tran jJskottshåll få ett belägg för detta påstående. Såvitt jag
led ^ imnS 88 skarfJ skilda kategorier inom jordbrukarungdomens
°Som ofta brukar vara fallet med motioner, har även denna motion tillkommit
pa grund av gjorda erfarenheter. Som herr Gustafsson i Lekåsa förut nämnt,
galler det folkhögskolan i Vara, som också går under hedersnamnet »bondeskolan».
Den har varit i verksamhet ett trettiotal år och har kunnat glädja sig
gy£a?am utveckling. Vid denna skola ha sammanlagt omkring
d ut)0 ungdomar fatt sm utbildning och därefter begivit sig ut till arbetsfält i
olika delar av landet, huvudsakligen dock i västgötabygden. Under senare år
tiar jag som ledamot av skolans styrelse haft tillfälle att följa dess verksamhet,
och jag Ilar fatt en synnerligen stor respekt för de uppnådda arbetsresultaten.
Jag har vid flera tillfällen språkat vid elever, såväl forna elever som
nuvarande elever, och jag har under mina samtal med dem fått det intrycket
att de varit mycket nöjda med Varaskolan. Ålla lia önskat, att denna skola skall
la lortsatta i sm nuvarande arbetsform.
Jordbrukarungdomen behöver liksom andra kategorier av ungdom både yrkesut
bil aning och allmänbildning. Om man kunde ordna det så, att jordbrukarungdomen
över lag kunde besöka både folkhögskola och lantmannaskola, vore
det naturligtvis det bästa, men erfarenheten har visat, att ekonomiska svåri o--heter lagga hinder i vägen. Vid Varaskolan har man därför skapat en
kombination. Man har meddelat såväl yrkesundervisning som allmänbildande
undervisning, men i en kurs så att kostnaderna blivit mindre. Jag
vet att riksdagen i sammanhang med att beslut fattades om den lägre
lantbruksundervisnmgens ordnande ganska hårt tryckte på att denna undervisning
skulle vara av rent yrkesbetonad karaktär, men jag undrar.
örn icke eufarenheten har visat, att man väl mycket betonat denna linie
°rj om uet icke vöre skäl att vidtaga en uppmjukning på ifrågavarande område.
Den kombination av yrkesundervisning och allmänbildande undervisn!?£’
SC!m lor<*ommit vid Varaskolan, har visat sig medföra mycket tillfredsställande
resultat Man bör därför tillse, att skolan i fortsättningen får arbeta
r ndy. enahanda förhallanden. Här föreligga erfarenheter, som man icke kan
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
69
Motioner örn inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
Nu Ilar utskottet i sitt utlåtande gjort ett positivt uttalande i anslutning
till motionen: »Då härtill kommer att redan enligt nu gällande, bestämmelser
möjligheter finnas att vid lantmannaskolorna meddela undervisning i saväl
allmänbildande ämnen som fackämnen ävensom att i vissa avseenden ordna undervisningen
efter vad som för varje särskild ort befinnes lämpligt, vill utskottet
icke tillstyrka bifall till förevarande motioner.» Jag syftar härvidlag
på den förra delen av detta uttalande, där man pekar på att det finns möjligheter
att anpassa sig efter ortsförhållandena. Jag vill fatta detta uttalande
så att därmed har en skoltyp som bondeskolan i Vara fått ett erkännande, så
att man kan räkna med att denna skola kommer att få bestå och arbeta i nuvarande
former, och då har ju ändå, herr talman, motionen tjänat ett ur vår
synpunkt sett positivt ändamål.
Jag har intet yrkande.
Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Om vad som begäres i dessa motioner
är av behovet påkallat, det kan väl anses vara mycket tvivelaktigt. De
åsyfta en författningsändring för införande i vår lantbruksundervisningsförfattning
av en ny skoltyp, som man kallar en bonde- och småbrukarskola och
som man vill göra till en av grundtyperna i lantbruksundervisningen. Nu ha
vi våra lantmannaskolor, våra lanthushållsskolor för kvinnlig ungdom, och
dessutom lia vi jordbrukets yrkesskolor. Lantmannaskoleförfattningen, som
reglerar undervisningen i dessa skolor, är icke en gammal och lappad författning.
Den tillkom år 1939. Vad som hänt sedan dess, veta vi ju allesammans^.
Det har lagts starka hinder i vägen för att bygga ut denna organisation på
sätt, vi alla önska. Inom lantmannaskolan finns elef utrymme för en skola av
den typ, som man här pläderar för och som motionärerna funnit önskvärd.
Vad som här föreslås är på sätt och vis en legalisering av Varaskolan i Västergötland.
Det är en folkhögskola, och den sorterar under skolöverstyrelsen,
men utom i de egentliga folkhögskoleämnena meddelar den. i begränsad utsträckning
undervisning i jordbruksämnen. Jag betvivlar icke, herr Malmborg,
att den skolan givit mycket goda resultat, att den kan betraktas som en
god skola och att skolformen i fråga har vissa fördelar, men den omständigheten,
att denna folkhögskola med sin speciella läggning kunnat uppvisa goda
resultat i Skaraborgs län, betyder väl icke, att den bör fastställas som en av
huvudtyperna i andra delar av landet. De uppnadda goda resultaten kunna
bero på ledningen. De kunnp bero på duglighet hos rektor o. s. v. Vad man
syftar till kan uppnås inom ramen av nuvarande organisation, vars stora styrka
är att full frihet finns för skolorna att efter föreliggande behov ordna sm
undervisning. Det finns intet hinder för att Varaskolan efter ansökan till lantbruksstyrelsen
övergår till att bliva en lantmannaskola. Jag har förvissat mig
om att det icke föreligger några hinder för att den undervisningsplan, som
motionärerna här framlagt, godkännes av lantbruksstyrelsen. Därför, anser
jag att det föreslagna tillägget till gällande lantmannaskoleförfattmng är
absolut obehövligt. Varaskolan kan när som helst etablera sig som lantmannaskola
och få sin undervisningsplan godkänd. Detta har varit anledningen till
att utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka motionen och till att utskottet
icke behandlat densamma så ingående som utskottet skulle gjort, om utskottet
icke ansett det framställda förslaget vara tämligen onödigt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Gustafsson i Lekåsa erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill tacka den föregående talaren, herr Gustafson i
70
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
Dädesjö, för att lian klart sagt ifrån att intet hinder möter att vid folkhögskolan
meddela undervisning i jordbrukson och liknande ämnen. Jag finner det
anmärkningsvärt, att han gjorde gällande, att vi skulle åsyftat att göra den
skolform, som representeras av Varaskolan, till en av folkhögskolans huvudformer.
Det har aldrig varit var mening och kan icke heller utläsas ur motionen.
Vi ha framfört det önskemålet, att vid folkhögskolor och lantmannaskolor
i alla delar a.v landet och således likaväl i Norrbottens län som i Skaraborgs län
skall kunna meddelas undervisning i allmänbildande ämnen. Det är detta, vi
åsyftat med vår motion.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Malmborg i Skövde, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Utskottets talesman synes ha den uppfattningen,
att en sådan skolform som den i Vara kan fortsätta att existera utan
att författningsändring behöver vidtagas. Jag ber, herr talman, att med stor
tillfredsställelse få fastslå detta uttalande av utskottets talesman. Jag måste
dock med en viss förvåning återigen framhålla, att utskottet förklarat, att
en sådan skolform som den av motionärerna förordade komme att skapa klassskillnader.
Örn skolformen redan finnes och rymmes inom ramen för gällande
författning utan anmärkning, måste ju detta påstående falla på sin egen
orimlighet.
Vidare anförde:
Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har varit med örn behandlingen
av detta ärende i utskottets plena men icke kunnat ansluta mig till det
utlåtande, som utskottet avlämnat, utan därvid fogat en blank reservation. Jag
ber, herr talman, att få säga några få ord med anledning härav.
Jag tycker, att lantbruksstyrelsens yttrande alltför mycket tagit sikte på
den lilla grupp, som besöker våra lantmannaskolor, och alltför litet sysslat med
den stora grupp, som överhuvud taget aldrig kommer till någon sådan skola.
Såsom belägg för att även småbrukarnas intressen äro tillgodosedda fromh ål -ler lantbruksstyrelsen, att 62 % av eleverna komma ifrån hem, där föräldrarna
ha gårdar pa mindre än 20 hektar. Gårdar på 40 tunnland äro inga små gårdar!
Det skulle ha varit rätt intressant att veta, hur motsvarande siffra ställer
sig för gardar, som ligga under 10 hektar, men det får vara hur som helst
med den saken. Jag kan icke lämna exakta siffror. För ett par år sedan gjorde
jag emellertid en liten överslagsberäkning över hur många av de pojkar, som
här i Sverige bliva jordbrukare, kunna tänkas ha gått igenom en lantmannaskola.
Jag räknade med en »bondeålder» av 25 år, med behov av nyrekrytering
för varje år, och med det antal elever som gå igenom våra lantmannaskolor. Jag
korn till det resultatet, att ungefär 10 % av vara blivande jordbrukare gå igenorn
en lantmannaskola. Även örn det nu skulle vara så, att 62 % av denna kontingent
av^ en tiondedel kommer från gårdar, som omfatta mindre än 40 tunnland,
så står ju ändå det överväldigande flertalet utanför. Det betyder, att från
gårdar, som omfatta mindre än 40 tunnland, 6 å 7 % av de blivande jordbrukarna
gå igenom lantmannaskolor. Siffrorna äro icke exakta, men verkligheten
kan icke avvika sa mycket fran vad jag nyss sade, att det på något sätt rubbar
helhetsintrycket. Skulle man gå ned till 20-tunnlandsgränsen skulle jag tro,
att icke 5 % av de blivande brukarna av sådana gårdar gått igenom lantmannaskola.
När det är pa .det sättet, tycker jag icke, att man skall så mycket diskutera
rekryteringen till de skolor som vi nu lia, utan vad man framför allt bör
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
71
Motioner örn inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
inrikta strålkastaren på är den stora grupp, som nu icke nås av denna fasta
lantbruksundervisning. .....„ , ,
Nu vet jag mycket val, att fran skolhåll, alitsa fran ledarna av vara skoloi
och överhuvud taget andra som äro intresserade, säges gärna, att man skall ej
sänka kraven på undervisningen och att det framför allt skulle vara orimligt,
ifall elever, som nu gå igenom en folkhögskola och en lantmannaskola, skulle
lockås över till en svagare skolform; på det sättet skulle hela nivåm sänkas.
Den tanken är ju lätt att förstå. Men jag tror för nnn del ej, att det psykologiska
problemet ligger till på det sättet. Ty det är i alla fall sa att kunskapen
har mersmak, och när en människa har fått lära. en del, vill hon gärna lara
mera. Jag är säker på att den lantbrukare, som själv gått igenom en lantmannaskola
och folkhögskola, sänder icke gärna sina pojkar till en svagare skolform
såvitt han överhuvud taget har någon möjlighet att klara av saken. Idet
är nog icke på det sättet, att man med någon enklare typ av skola med mindre
krav skulle locka över elever från de längre kurser, som vi nu ha, till dessa
kortare kurser, utan rörelseriktningen kommer säkerligen att vara den rakt
motsatta. Man kommer att draga in växande skaror av landsbygdens ungdom
i den fasta undervisningen. De komma sedan allesammans att sträva framåt och
uppåt så gott de förmå. •• j
Jag skall icke, herr talman, syssla med den skola, som särskilt ar omnämnd
i denna motion. Jag tror, att problemet är större och mera allmänt än vad deu
blir ifall man särskilt tar sikte på den skolan. Jag tror, att vi överhuvud taget
behöva få en debatt örn och ett ökat intresse för en fast undervisning, som tar
sikte på småbrukarbefolkningen och småbondebefolkningen, och att därvid skapa
förutsättningar för största möjliga elasticitet och största möjliga anpassning
efter olika bygders behov. Det kan gälla Varaskolan i den bygden, men
det^kan gälla andra former i andra bygder. _ „
Att bara hålla på de lantmannaskolor vi nu ha å ena sidan och några dagars
eller några veckors improviserade småbrukarkurser å andra sidan är att Jämna
ett alltför stort svalg häremellan. Man behöver få övergångsformer från det
ena till det andra, örn man skall komma framåt.
Jag kan instämma med herr Malmborg i att jag tycker, att det är underligt
att tala om att en sådan där skolform skapar klasskillnad. Ha vi icke en klassskillnad,
som är mycket större, mellan de 90 procenten, som ingen undervisning
få, och de 10 procent, som nu gå igenom våra lantmannaskolor? Ifall vi kunde
draga in ytterligare 15, 20, 30, 40 procent och giva dem en undervisning icke
fullt så bra som lantmannaskolans men ändå mycket bättre än den de nu få,
hade man enligt mitt sätt att se gjort en utjämning och icke skapat liva klassskillnader.
. .
Jag är fullt på det klara med att så som frågan ligger till är det ingenting
att; göra. Jag har velat säga detta bara för att redovisa, att jag tror, att denna
fråga bör komma igen och komma igen kanske i något annorlunda form, därför
att vi komma icke ifrån det faktum, att den överväldigande delen av de
blivande jordbrukarna nå vi icke alls med den fasta undervisningen.
Herr Haeggblom: Herr talman! Man kan icke underlåta den reflexionen i
fråga om denna skolform, att med den stora uppmärksamhet, som kommit densamma
till del, borde den ha smittat av sig i avsevärd grad under de mångå år
den funnits. Den borde lia smittat av sig i de runt Skaraborgs län liggande
bygderna. Men vi leta förgäves efter någon motsvarighet. De få fall, då folkhögskolor
i landet gått in för en sådan kombination med den övriga undervisningen,
ha icke blivit långlivadi;. Det torde också vara ganska väl känt, att en
av förklaringarna till denna Varaskolas lokala framgång är propaganda; den
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motioner om inrättande av bonde- oell småbrukar skolor. (Forts.)
ar ett utmärkt bevis på propagandans förmåga i detta som i många andra fall att
skapa intresse kring en bestämd sak. Dessvärre ser det också ut som örn denna
propaganda fatt följa med motionen. Vad som särskilt stött mig i denna motion
ar att har skall man tala örn »bonde- och småbrukarskolor» bredvid terminologien
»lantmannaskolor». Motionärerna ha icke dragit sig för att sätta lantmannaskolan
som anda är en typisk skola för bondejordbruket, i någon sorts särklass
Detta med »bonde- och småbrukarskola» är en terminologi, som går dåligt
°ihop med lagstiftningens övriga terminologi.
Så skulle jag beträffande småbrukarundervisningen i allmänhet bara vilja
saga, att jag för mm del är övertygad örn att lösningen på det problem, som
Waldemar Svensson i Ljungskile klarade av så hastigt, ligger icke i ätt de
±a lika langa kurser som de nuvarande, fastän med något annat som sättes på un^Visnings
planen. Lösningen för småbrukarundervisningens del ligger sannolikt
i att vi mäste skapa kortare kurser på ett pär månader, som icke för småbrukarungdomen
betyda sa lang bortovaro från hemmet och större uppoffringar än
de ha möjlighet till. Nar vi komma fram till den insikten, tror jag vi kunna säga
att vi gatt småbrukets intressen till mötes. Men att bara kasta örn skolformerna
och av smabrukarungdomen kräva lika lång utbildningstid som av bondejordbrukens
ungdom och samma ekonomiska omkostnader hjälper oss icke på nå
gOU
Sätt;.
Jag kan icke annat än ansluta mig till utskottet.
Herr Malmborg 1 Skövde erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr Haeggblom ondgjorde sig över att motionärerna givit namnet »bonde-
och smabrukarskola» at denna typ. Jag kan icke förstå, att det är något att
förarga sig över. Såvitt jag begriper täcker det begreppet. Jag kan heller icke
atta, varför man drar slutsatsen, att uttrycket »lantmannaskola» härigenom
skulle pa något sätt misskrediteras.
Vidare säger herr Haeggblom, att denna skola för sin utveckling har att
tacka en storartad propaganda. Ja, nog är rektor Johansson i Vara en utomordentligt
skicklig propagandaman; det är jag villig erkänna, Men att han är så
skicklig, att han bara med propaganda kunnat skapa denna skola, det hade jag
icke kunnat tanka mig. J K
Örn man vill vara verklighetsbetonad, bör man förstå att denna skolas framgång
beror pa ett utomordentligt arbete och en undervisning, som visat sig motsvara
berättigade krav. Det får man klara vittnesbörd örn när man följer skolans
verksamhet och tar del av bade gamla och nya elevers omdömen.
, Den* Haeggblom erhöll jämväl ordet för kort genmäle och anförde: Beträffande
denna propaganda har den varit av den omfattning, att den lett till
erinringar jran den överstyrelse, som finnes ovanför skolan i Vara. Det säger ju
i någon man, att den icke varit av det minsta slaget.
Vad som för övrigt gör att jag ändå håller på att detta är en felaktig formulenng
av denna skoltyp, ar att lantmannaskolan också är en bondeskola. alldeles
tydligt den mest typiska bondeskola. Kan man säga, att det är renhårigt eller
klara linjer att komma med först lantmannaskolan, som är en bondeskola framfor
allt fast den till namnet kallas lantmannaskola, och sedan kasta in något
renhårigt1 SkuUe betecknas med namnet bondeskola? Det är icke intellektuellt
Härefter yttrade:
,i^erL®rg*lr(*: ^err talman! Även i denna fråga har jag begärt ordet för
att anföra några synpunkter.
Onsdagen den 10 maj 1945 fm.
Nr 21.
73
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
Herr Malmborg slutade sitt anförande med att säga, att när det från utskottshåll
framhölls, att intet hinder fanns för Varaskolan att fortsätta med
sin verksamhet, var han nöjd, och motionen hade fyllt sitt syfte.
Ja, mig förefaller det som örn motionen från den synpunkten skulle ha varit
ganska onödig. Det förefaller som örn just den saken är ganska självklar,
därför att både lantmannaskolan och folkhögskolan bygga ju, som tidigare
framhållits, på mycket långt gående frihet, när det gäller att experimentera i
olika riktningar och utveckla typer av undervisnings- och skolformer, som bäst
passa för olika förhållanden i olika delar av landet.
Jag betvivlar ej, att Varaskolan fyller en uppgift och att det är en högst
utmärkt skola. Om här försiggår en propaganda, som drar stora skaror av
ungdom dit, är detta ytterst lovvärt. Det är ytterst behjärtansvärt, örn både
inom lantmannaskolan och folkhögskolan experiment äga rum i olika riktningar.
Visar det sig, att de former, som här experimenteras ut, vinna allmänt
gillande och fylla en uppgift, skall det naturligtvis understödjas.
Men det är ju en sak att tillåta, att sådant äger rum, och en annan sak att
införa det som en ny författning, där man från statsmakternas sida anvisar en
ny typ. Det torde ju vara så att när det gäller folkhögskolan och lantmannaskolan
i deras första början var det i stor utsträckning en typ, där yrkesundervisningen
kombinerades med allmänbildande ämnen. Men under utvecklingens
gång fann man ju, att en differentiering av undervisningen var lämpligast.
Det utbildades på de flesta platser en kurs för yrkesutbildning och en för allmänbildande
ämnen. Sedan fann man det knappast lämpligt att i samma
skola ha både en lantmannakurs och en folkhögskolekurs, varför man gått in
för att skapa särskilda lantmannaskolor och särskilda folkhögskolor. I många
folkhögskolor ingår i kursen i viss utsträckning också undervisning i ämnen,
som kunna räknas till yrkesundervisning, såsom jordbruk, skogshushållning
o. s. v., utan att något hinder från skolöverstyrelsen reses häremot. Och hinder
föreligger knappast heller från lantbruksstyrelsen, om man i någon mån som
man anser nyttigt inför allmänbildande ämnen i lantmannaskolans undervisning.
Således grundprincipen är största möjliga frihet. Men att skapa fram en
ny speciell typ, som motionerna dock synas syfta till, förefaller mig vara att
vrida utvecklingen tillbaka till utgångspunkten. Örn man däremot på vissa
platser anser sig böra skapa sådana skolor förefaller det icke finnas hinder
för den saken.
Herr Waldemar Svensson framhöll, att dylika småbrukarskolor skulle få en
viss uppgift som en sorts propagandaskolor, därför att de skulle locka större
skaror av ungdom från småbrukarhemmen. Och när man finge smak på undervisningen,
ropade de efter mera, framhöll han. Han uttalade det icke riktigt
klart, men såvitt jag fattade rätt menade han, att vägen skulle gå till folkhögskolan
eller lantmannaskolan eller båda delarna. Motionärerna från bondeförbundet
lia framhållit, att det .skulle just vara det förhållandet, att småbrukarungdomen
icke hade råd att besöka både lantmannaskolan och folkhögskolan,
som skulle göra denna typ av skola nödvändig. För herr Waldemar
Svensson syntes det däremot som om skälet skulle vara att skapa propagandaskolor
för att sedan leda över lill lantmannaskolor och folkhögskolor. Men det
skulle bli en mycket lång omgång och en dyrbarare väg för småbrukarungdomens
undervisning.
Om det emellertid visar sig, att den skola, som man experimenterat fram i
Vara, har stor betydelse, är det självklart, att man observerar resultatet på
andra håll bland lantmannaskola- och folkhögskolekretsar. Här diskuteras helt
säkert det uppslaget. Men örn det skulle vara så att riksdagen reflekterade på
74
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukarskolor. (Forts.)
att införa denna linje som en huvudlinje, bör det vara först sedan ett större
allmänt önskemål från det hållet gjort sig gällande örn en författningsändring
i det här berörda syftet. Erfarenheten har snarare givit vid handen, att både
folkhögskolans och lantmannaskolans kurser äro alltför knappa för de ämnen,
som man där sysselsätter sig med, så att allting måste forceras i hög grad.
Därför går utvecklingen i den riktningen, att man måste bygga ut huvudkurserna
med fortsättningskurser av det ena eller andra slaget. Det skulle väl icke
heller vara ur vägen att man skulle kunna fylla behovet här speciellt från
småbrukarhåll med vad som antyddes av rektor Haeggblom eller speciella
kortare småbrukar kurser i lantmannaskolan för att tillfredsställa detta behov.
Om det bakom Waldemar Svenssons anförande låg det syftet — det framgick
icke klart, men man kunde i någon mån märka det — att här söka få fram en
speciell typ av småbrukare- och bondeskolor i ungefär den riktning, som
håller på att utvecklas beträffande folkhögskolorna, nämligen att i allt högre
grad få fram dessa s. k. rörelseskolor, speciella skolor alltså för nykterhetsrörelsen,
idrottsrörelsen, hantverket o. s. v., då vill jag säga, att den utvecklingen
i viss mån kan vara nyttig, men endast så länge folkhögskoletanken där
hålles levande. Men jag förmodar, att det i en sådan utveckling också ligger
vissa faror. Den kan innebära en utveckling från folkhögskolans fria form till
mera sektbundna skolor. Örn det är någonting ditåt, som Waldemar Svensson
syftar till, tror jag, att utskottets påpekande av det mindre lämpliga i att
skaffa specialskolor, som kalla sig för småbrukare- och bondeskolor, är väl på
sin plats. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Bara ett par ord, innan denna
motion går sitt slutliga öde till mötes. I mitt anförande sökte jag aldrig giva
någon försäkring örn att Yaraskolan i sin nuvarande form skulle ha möjligheter
att fortsätta. Skolan själv och dess ledning tycks tvivla på att finna någon
väg för att bibehålla skolan i sin nuvarande form. Yad jag sade var, att inom
den nuvarande lantmannaskolans organisationsram finns det möjlighet att anpassa
undervisningen efter de olika behoven i olika bygder och hos olika befolkningsgrupper.
Jag har ej heller, herr Gustafsson i Lekåsa, påstått, att motionärerna vilja
göra denna skola till huvudform. Jag sade, att de vilja göra den till en av huvudformerna.
Detta giver första paragrafen i författningen bevis för. Det står
där: »De lantbruksundervisningsanstalter, som avses i denna stadga, äro med
statsmedel understödda lantmannaskolor, lantbruksskolor och lanthushållsskolor»
och nu vilja motionärerna foga till »bonde- och småbrukarskolor». Man vill
införa en alldeles ny grundtyp och det anse vi i utskottet icke nödvändigt.
Den undervisning, som man här vill meddela — det rör sig i huvudsak om
lantbruksämnen, men man vill även giva större utrymmen åt humanistiska och
andra ämnen — kan man få sanktionerad redan nu genom lantbruksstyrelsen.
Det var detta jag ville påpeka.
Sedan håller jag med herr Svensson örn, att det skadar icke att vi få en debatt
örn hur jordbruksungdomens utbildning på lämpligaste sätt skall ordnas.
Den debatten får hållas på grundval av ett annat och mera sakligt underlag än
denna motion utgör.
Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Den siste ärade talaren anmärkte
på det tillägg örn »bonde- och småbrukarskolor» som vi önska i första paragrafen.
Detta förklaras närmare i tredje paragrafen, där det heter att »bonde- och
småbrukarskola» har att meddela kunskap i grunderna för lanthushållningens
Onsdagen den IG maj 1945 fm.
Nr 21.
75
Motioner om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)
utövande särskilt med hänsyn tagen till förhållandena vid medelstora och mindre
brukningsdelar o. s. v. Men i motiveringen till motionen säga vi: »En bondeoch
småbrukarskola bör helst förläggas i närheten av folkhögskola, så att utbyte
kan äga rum mellan humanistiskt utbildade lärare från folkhögskolan
och agronomer-naturvetare från bondeskolan.» Därf''ör''tror jag, att herr Gustafson
i Dädesjö missuppfattat saken.
Jag är ledsen över att jordbruksutskottet icke fattat den rätta innebörden i
vad vi menat med vår motion. Vi ha menat därmed, att det bör ordnas sa, att
undervisning i lantbruksämnen bör kunna bibringas ungdomen vid folkhögskolorna
och tvärtom, att i lantbruksskolor och lantmannaskolor humanistiska ämnen
böra bli föremål för undervisning. Jag skall ej vidare bemöta den punkten.
Det kommer säkerligen att visa sig, och det dröjer ej så länge, innan denna
skolform kommer att accepteras av flera skolor på detta område.
Herr Haeggblom sade, att det var propagandan, som kanske var den mest
drivande kraften till att Vara lantmanna- och folkhögskola haft en så stor
elevanslutning. Herr Haeggblom, den möjligheten förefinnes för varje lantmanna-
och folkhögskola, att propagera för större tillslutning! Den möjligheten står
även öppen för herr Haeggblom och flera. Då kunna även Ni få flera elever till
respektive folkhögskolor och lantmannaskolor.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
§ 25.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckt motion
angående anordnande av kurser i byggnadssnickeri och smides arbeten för
jordbrukare.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 434, av herr Hansson i Skediga hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte begära utredning angående möjligheten att anordna
kurser i byggnadssnickeri och smidesarbeten för jordbrukare.
Utskottet hemställde, att motionen II: 434 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Hansson i Skediga: Herr talman! De frågor, som nu debatterats så
länge ha ju gällt lantbrukets skolfrågor, och vi ha förmärkt ett kompakt motstånd
mot förslag härutinnan. Det har i motiveringen anförts, att de långa
kurserna böra göras kortare. Jag har väckt motion om, att man just vid lantmannaskolorna
skulle anordna slöjd- och smidesundervisning, varigenom möjligheter
skulle skapas för småbrukarna att själva under dagar, då de på grund
av ruskigt väder inte kunna vara ute och arbeta, kunna rusta upp sina egna
redskap. Detta förslag avstyrkte utskottet under framhållande av att tiden är
för kort för att kunna bibringa kunskap för byggnadsändamål. Motionen avser
dock ej att bibringa fullständiga kunskaper. Vi känna litet var vilken tid
det tar för att bli yrkesman. Här är endast fråga om att giva möjlighet för
vederbörande att själv svetsa järn och reparera sina redskap.
Alla lantbrukare känna till vad det kostar att leja yrkesmän, och de skulle
själva med en smula kunskap kunna handskas med verktygen och även reparera
dem under dagar som kanske inte äro lämpliga för annat arbete. Det är
Motion örn
anordnande
av kurser i
byggnadssnickeri
och
smidesarbeten
för jordbrukare.
76
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motion örn anordnande av kurser i b yggnadssnick er i och smidesarbeten för
jordbrukare. (Forts.)
därför jag Ilar ansett att en sådan mindre kurs skulle vara till nytta. Jag kan
nämna att man vid en lantmannaskola redan nu Ilar beslutat att anordna en
kortare kurs på fjorton dar—tre veckor, där man skall ge småbrukare och även
större jordbrukare litet undervisning i hur de skola handskas med såväl järn
som trä för att reparera sina redskap, och jag hörde just av styrelsen där att
det är rätt mycket ansökningar inne. Man hade riktiga bekymmer för hur man
skulle kunna ta emot hela det antal som sökt.
Jag har i min motion begärt en utredning härom för att en sådan undervisning
inte bara skulle förekomma på ett håll utan kunna meddelas litet varstans i
landet. Jag är verkligen förvånad över att utskottet i utlåtandet säger, att detta
inte skulle vara av någon betydelse vid lösandet av landsbygdens byggnadsfrågor.
Nej, här är det ju inte fråga örn att lära någon att sätta upp hus eller
göra något sådant arbete, här gäller det någonting annat. Den som är jordbrukare
vet hur många tusentals olika arbeten som skola utföras på en gård och
hur mycket som behöver repareras och rustas upp — än är det det ena och än
det andra. Har man inte någon kännedom örn hur man skall svetsa ihop en
plogbill eller dylikt, så står man fullkomligt främmande inför alla sådana
saker. Själv har jag gått igenom en lantmannaskola, det var inte någon lång
kurs men tack vara den stå deltagarna i alla fall inte främmande inför vissa
mindre reparationer, som nian gott kan göra själv och alltså inte behöver göra
några kontanta utlägg för. Dessutom är det mycket roligt för en jordbrukare
att kunna reparera själv.
Herr Haeggblom har påpekat att utskottet avstyrkt min motion därför att
den föreslagna utbildningstiden var för kort. Det är inte gott att förstå sig på
utskottets alla motiveringar för avslag — men ni kunna i alla fall finna vägar
när det gäller att avslå en motion. Jag förstår att det blir avslag nu, men jag
kan meddela jordbruksutskottets talesman, att örn han får tillfälle till det skall
han få behandla den en gång till nästa år.
Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Det är ingen som tvivlar på att
denna motion inte kommit till i allra största välmening. Men var och en som
haft något med de arbeten att göra, varom här är fråga, vet att den smidesutbildning
som kan ges på tre veckor inte är mycket värd.
Vi ha ett yttrande från överstyrelsen för yrkesutbildningen, som finner att
det inte är sannolikt att en sådan kurs skulle vara en lämplig lösning när det
gäller det behov, som motionären önskar tillgodose, nämligen att öka tillgången
på för byggnadsarbete på landsbygden erforderlig arbetskraft. Dessutom upplyser
överstyrelsen örn att även denna fråga är föremål för vissa överväganden
inom jordbrukets byggnadsstudiekommitté. Med hänsyn härtill har jordbruksutskottet
föreslagit att motionen inte måtte föranleda till någon åtgärd. Det är
väl ändå inte detta vi behöva ute på landsbygden, hantverkare och reparatörer
som, utom att de kanske lia gott handlag, fått en utbildning på tre veckor. Vad
vi i hög grad behöva är ett vittutgrenat nät av sådana hjälpcentraler över
landet, där jordbrukarna palett enkelt sätt kunna ha tillgång till de lösa reservdelar
och annat som behövs för att reparera maskiner och redskap och där det
finns kompetent och utbildad arbetskraft, som kan stå lantbrukarna till tjänst.
Det är detta vi framför allt skola ordna, och jag tror också det håller på att
ordnas genom jordbrukarnas egna ekonomiska organisationer. Att tro att man
genom en tre veckors kurs kan få fram en arbetskraft som kail vara till någon
nämnvärd nytta på detta område är att ställa utomordentligt små anspråk på
utbildningen av den arbetskraft vi behöva på landsbygden.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
77
Motion om anordnande av kurser i byggnadssnickeri och smidesarbeten för
jordbrukare. (Forts.)
Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Då herr Gustafson i Dädesjö här
talar om att jag har så små anspråk på utbildad arbetskraft och säger att vad
som behövs är maskincentraler, som kunna tillgodose hela behovet, så har han
fullständigt missförstått tanken i detta förslag. Vi jordbrukare känna till vilka
kostnader det blir för reparationer — det kostar 25—50 kronor bara en montör
skall titta på en traktor, och det är likadant då det gäller att rusta något redskap.
Det blir så oerhört stora räkningar.
Avsikten med detta har varit att försöka ge jordbrukarna någon kunskap i
hur de exempelvis skola värma en järnbit och använda en träbit för reparation
av sina egna redskap. Det är ett intressant arbete och det skulle säkerligen vara
till mycket stor nytta örn jordbrukarna vore mer hemma på området. Men man
skall göra allting så stort här och det skall vara så maskinmässigt. Lantbruket
har dock behov av detta, ty pengarna räcka inte till att täcka räkningarna.
Kostnaderna för reparationer av maskiner äro i regel så stora, att när taxeringsmyndigheterna
skola granska en sådan post invända de ofta: så där mycket
har det väl inte kostat? Det är det vanliga att man får ta fram kvittona och
visa taxeringsmyndigheterna, innan de begripa vad det kostar att reparera och
hålla redskapen någorlunda i stånd inom ett jordbruk.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 26.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets behov av yrkesmän.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 27.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion Motion angd
angående
revision av gällande jaktlag och jaktstadga. ende revision
. , av galande
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, jaktlag och
nr 181, av herr Johanson i Norrköping m. fl. hade föreslagits, jaktstadga.
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn en
översyn av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt och jaktstadgan av den
3 juni 1938 och att Kungl. Majit därvid beaktar de anmärkningar mot nu
gällande bestämmelser, som i motionen blivit framställda, samt
att vid utarbetandet av förslag till nya bestämmelser representanter icke endast
för Svenska jägareförbundet utan även för Jägarnas riksförbund samt för
böndernas och lant- och skogsarbetarnas ekonomiska och fackliga organisationer
måtte lämnas tillfälle till medverkan.»
Utskottet hemställde,
att motionen II: 181 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Ericsson i Sörsjön,
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde
Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Det var nästan väntat, att utskottet
skulle komma med ett negativt yrkande till motionen. De flesta frågor,
78
Nr 21.
Onsdagen den lfi maj 1945 fm.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
som betyda någonting för en större del av folket och avse att inskränka de besuttnas
privilegier söker man alltid komma undan.
Det väsentligaste syftet med undertecknads m. fl. motion är en ändring av
jaktlagens rättsliga innehåll, d. v. s. slopandet av 2 §, som fastställer att
jakträtt skall följa jordrätt. Dessutom föreslås att jaktvårdsavgift skall
betalas av alla, att hela landet indelas i jaktvårdsdistrikt inom de olika länen,
vilka distrikt skulle skötas av en jaktvårdskonsulent, som sorterar direkt
under länsstyrelserna, att orättvisan inför lagen vad det gäller fällande av
älgkalv avskaffas och att drevjakten förbjudes.
Det man mest reagerat mot har varit slopandet av 2 §. Den heliga privatäganderätten
skulle ju därigenom råka i fara,
Jag anser, att man här lika litet som i alla andra liknande fall kan finna
argument till försvar. Det finnes ingen, som kan säga sig lia berikat våra skogar
med olika djur, lika litet som någon kan säga, att han försörjt dem. Inplantering
av en och annan hare eller fasan ändrar inte på detta omdöme. Sådant
hör till undantagen.
Som det nu är med jakträtten knuten ''till jordrätten, blir det ett fåtal förunnat
att ur försörjnings- eller förströelsesynpunkt, den senare mest tillämpad,
gå till skogen för att jaga. Den som verkligen behöver idka jakt ur försörjningssynpunkt
har ingen chans därtill, främst beroende på för mager plånbok
och frånvaron av tillräckligt klingande titlar.
Massan av folket i stad och på landsbygd är egendomslös och därmed hänvisad
till andras godtycke för nöjet att få jaga, I de flesta fall har man då
att vända sig till de stora bruken och skogsbolagen. 60 procent av landets
markareal ligga nämligen i kronans och bolagens händer. En stor del av de
40 procent, som återstår, ligger i stora enskilda markägares händer, varför det
säkerligen inte är någon överdrift att säga, att mellan 70—80 procent av
markarealen ligger i händerna på ett fåtal.
Som exempel kan anföras, att 10 stora bruk och skogsbolag tillsammans äga
enbart i skogsareal hela 5 644 590 tunnland. Enbart Mo och Domsjö äger
1 004 000 tunnland, Munksunds aktiebolag 945 000 tunnland.
Är det inte på tiden, att man reagerar mot att en handfull personer i 10
bolagsstyrelser suveränt härskar över nära 6 miljoner tunnland skog för att
inte tala örn den öppna jord, som även tillhör dessa domäner, medan omkring
50 000 lantarbetare icke äga ett tunnland. Därtill ej att förglömma alla skogsarbetare,
torpare och mindre arrendatorer.
Det är en rättvisa med modifikation, när utskottet tillsammans med herrarna
i Svenska jägareförbundet försvarar ett sådant tillstånd.
Vi ha givetvis inte i motionen kunnat skriva ut en helt ny lagtext med hänsyn
tagen till alla faktorer och det är därför, som vi förorda en utredning.
Dock torde det vara klart, att vi icke avse, att slopandet av 2 § skulle betyda
att markägaren ej får jakträtt på sina egna marker. Så bör givetvis vara fallet.
De böra även ha företrädesrätt. Dock bör viss begränsning ske till ett
visst antal tunnland eller hektar eller så mycket som kan anses skäligt som
jaktområde. Vi vilja framförallt förhindra att en bolagsstyrelse pa några fa
personer — som nu är fallet — behärskar och bestämmer över marker pa
över en miljon tunnland.
Utskottet, som avstyrker motionen, stöder sig på, ett remissyttrande fran
Svenska jägareförbundet. Som det främsta argumentet mot en ändring i nuvarande
lag anföras de principer, som gälla från år 1789, d. v. s. 2 § i jaktlagen
örn jakträtt till jordrätt, att avkastningen på jakten bäst tillgodoses under nuvarande
form och att utarmning av viltstammen skulle ske om en ändring enligt
motionen genomfördes.
Onsdagen den IG maj 1945 fm.
Nr 21.
79
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
I fråga om slopandet av 2 § och vakthållningen kring den heliga privatäganderätten
kan anföras, att man redan i den nu befintliga jaktlagen tummat
på denna. I 10 § örn bildandet av jaktvårdsområden är det stadgat, att örn sammanhängande
ägor äro lämpade för ett jaktvårdsområde, kan ett dylikt bildas
örn fyra femtedelar av antalet fastighetsägare tillika äga fyra femtedelar
av marken. 8 av 10 markägare kunna alltså tvinga 2 till anslutning mot sin vilja,
Därtill kommer, att i Svenska jägareförbundets förslag till normalstadgar
som i flesta fall användes för jaktvårdsföreningarna stadgas i § 15, att de,
som icke önska vara med i föreningarna, icke lia rätt ens efter tvångsanslutning
att — om de själva icke önska jaga — arrendera ut jakten utan skola
föreningens medlemmar, d. v. s. de, som utövat laglig rätt örn tvangsanslutning,
ha förhandsrätt till arrendet.
Detta är ett eklatant bevis för att de, som nu frenetiskt gå emot vårt förslag
att jakträtt skall skiljas från jordrätt, själva börjat visa vägen. Detta bär
dock i främsta hand säkerligen inte föranletts av ideella utan av egoistiska
motiv. Skulle ideella motiv legat bakom, borde man ju gått med på vårt
förslag. 0
Det är alltså inte något argument alls, att man bara för att vi ha en 150 ar
gammal grundprincip för jakten skall behålla denna princip. Det torde väl i
stället vara tvärtom, att en gammal föråldrad bestämmelse bör ändras. För det
andra kan man inte som regel lägga så stor vikt vid själva försörjnings- eller
inkomstfrågan därför att det, som jag nyss antytt, är sa i stort sett, att de, som
äga markerna ha dem för nöjes skull medan de, som verkligen behöva dem för
sitt uppehälle, icke äga några marker.
Att villebrådsstammen skulle ta slut genom den föreslagna omorganisationen
i jaktvårdsområden och jaktdistrikt inom länen är ju endast ett skräckargument.
Motsatsen torde vara fallet.
Förmår man nu, när Svenska jägareförbundet har hand om''det hela och later
enskilda intressen bestämma avjagningen, hålla en skaplig viltstam, torde det
gå så mycket lättare, örn det hela kommer under det allmännas beskydd genom
statligt anställda, utbildade jaktvårdskonsulenter med befogenhet att ingripa vid
behov utan hänsyn till jägarnas sociala och ekonomiska ställning.
Svenska jägareförbundets beskyllning i yttrandet, att viltvårdsarbetet ej kan
påräkna stöd från allmogens sida vid en ändring, är både dumt sagt och därtill
ett obevisat påstående. Det råder intet tvivel örn, att den fattiga och marklösa
lant- och skogsarbetarbefolkningen i regel har bättre förståelse för djuren och
är bättre skyttar än de s. k. söndagsjägarna.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att i fjol höst under licensjakten fällde
några fina herrar med direktörs och byråchefs titlar på Rodgas marker utanför
Norrköping tre älgkalvar. Den ena var skjuten direkt bakifrån —- ett skott
som ingen jägare med ansvar lossar — en annan hade skjutits i buken och den
tredje genom halsen. Det hela slutade inför tinget. Detta torde knappast kallas
för jakt eller viltvård.
Trivsel på landsbygden har inte litet med jakten att skaffa. Det är klart att
när folk som bor och arbetar hela sitt liv på landet och i skogarna inte ens får
den lilla nytta och det nöje som rätten till jakt medger, skapar detta otrivsel
och ger upphov till lagbrott eller, som det allmänt kallas, tjuvjakt. Lagens bestämmelser
äro nu sådana att de uppfordra till tjuvjakt. En ändring härvidlag
är därför behövlig, om det olaga skyttet skall upphöra.
Orsaken till att vi föreslå ändring av § 20 jaktlagen, d. v. s. bestämmelserna
örn jaktvårdsavgift, är att denna endast gynnar de stora markägarna. Här stadgas''nämligen
att jaktvårdsavgift inte behöver lösas av markägare eller den som
bär brukningsrätt enligt § 7. Av antalet markägare i landet som ägna sig åt
80
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
jakt är det stora flertalat dock sådana, vilkas markområden äro så små, att de
inte kunna jag-a endast på dessa utan måste slå sig ihop med andra och därigenom
komma att jaga på andras mark och bli skyldiga att lösa jaktkort. Det är
som synes motiverat med en ändring på den punkten.
Utskottets argument i detta fall är ett åberopande av frågans behandling 193''8.
Utskottet intog då samma ståndpunkt som vi hävda i motionen, medan departementschefen
hade en annan, d. v. s. den som nu återfinnes i lagen. Detta är dock
intet argument, ty även en departementschef kan ha fel.
I vad det gäller jaktstadgan behöver även denna få en översyn, särskilt beträffande
licensjakt på älg. I § 15 är det fastslaget att årskalv av älg är fridlyst
under hela året. Under den ordinarie jakttiden, då de flesta av landets jägare
delta i jakten, är det alltså förbjudet att skjuta älgkalv. I §§ 15 och 16
jaktstadgan är man dock redan i färd med att luckra upp denna bestämmelse
genom att tillstånd där ges att fälla älg på annan tid än den ordinarie, och då
är det även tillåtet att fälla kalv. Denna licensjakt, som kan få fortgå en månad
och längre, sker i regel på de stora bolagens marker. Vi anse att örn det kan
vara tillåtet och riktigt att fälla kalv under licenstiden, så skall det även vara
tillåtet under den ordinarie tiden. Denna olikhet inför lagen stärker inte moralen
bland jägarna utan tvärtom och manar till olagligt skytte.
Svenska jägareförbundet och utskottet hänvisa till en ändring i Kungl. Maj :ts
kungörelse 1944, i vilket sammanhang det även insinueras att motionärerna inte
skulle känna till densamma. Vi känna mycket väl till denna ändring, men den
har ingen avgörande betydelse. Den har intet att göra med det rättsliga förfarande
vi krävt, utan utgör endast ett specificerande av hur många gamla och
unga djur som få fällas.
Angående viltvården i övrigt ha vi påtalat drev- och klappjakt, som ofta företas
på de större domänerna. Sådant förfaringssätt vid jaktutövning kan egentligen
inte kallas jakt utan innebär närmast ett slaktande av djur, där dessa inte
ha någon chans att komma undan. Man får här ifrågasätta, örn inte detta är
motsatsen till viltvård och borde i lag förbjudas. Jägareförbundets argument
äro här mer än lovligt svaga. Man har överhuvud taget inget argument utan
söker som försvar i stället lansera motargument, exempelvis att lösa hundar
skulle göra större skada än denna jakt. Det torde väl endast vara herrarna i
Svenska jägareförbundet som vilja försvara sina privilegier med detta och söka
inbilla annat folk, att man kan jämföra någon enstaka hunds jaktlycka med en
klappjakt, där femton, tjugo skyttar och femtiotalet drevkarlar delta.
Påståendet att Svenska jägareförbundet, som nu är envåldshärskare på det
jaktliga området och med statens pengar helt dominerar detsamma, skulle vara
någon intresseorganisation för hela landets jaktintresserade befolkning är felaktigt.
När denna exklusiva församling slår vakt örn de orättvisor som nu bestå,
talar detta sitt tydliga språk. Ävenså när man i utlåtandet beskyller allmogen,
_ d. v. s. det stora flertalet av jägarna som tillhöra småfolket, för att
inte vilja stödja viltvården.
Det har startats ett annat jaktförbund här i landet, Jägarnas riksförbund,
som består av småfolk i stad och på landsbygd. Detta förbund har även gjort
ett uttalande till motionen, vilket visserligen är omnämnt i utlåtandet men inte
refererat. Orsaken härtill är säkerligen det förhållandet att det inte passade.
Riksförbundet hade nämligen uttalat sig för motionens förslag örn en utredning.
Däremot har Svenska jägareförbundets remissyttrande fått ett synnerligen
utförligt omnämnande i utlåtandet. Detta omhuldande av Svenska jägareförbundets
synpunkter är väl inte föranlett av att Hermann Göring valdes som
hedersledamot 1938?
Vissa bestämmelser örn rätt till jakt lära ha funnits redan på 1100-talet i lan -
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
81
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
det. Den grundprincip som nu är gällande tillbom, som förut nämnts, först 1789
och återfanns bl. a. i Östgötalagen. Tidigare hade mycket hårda restriktioner
för jakt på vissa djur varit utfärdade. Under Gustav II Adolfs tid fastställdes
i en jaktförordning 1616, att den som för tredje gången fällt hjort eller rådjur
på Öland blev förvisad från ön och riskerade livstidsstraff örn han återvände.
Förbud från 1620 och 1621 stadgade livstidsstraff för fällande av älg på Åland.
Förvunnen att mista livet var den som dödade svan inom tio mils omkrets fran
Stockholm.
Av detta framgår att jaktlagen väsentligt reformerats från den tid, då t. o. m.
dödsstraff funnits för brott mot densamma. Den lag vi nu ha antogs 1938. Dess
rättsliga grunder äro dock urgamla och ha inte alls hållit takten med demokratiseringen
i landet i övrigt, vilket är orsaken till vår motion.
De väsentligaste ändringarna i 1938 års lag gälla det finansiella området,
exempelvis jaktvårdsavgifterna, bestämmelserna för bildandet av jaktvårdsområden,
inskränkning av användandet av jaktmedel samt fridlysningsbestämmelser.
Lagen av 1938 var delvis en förbättring men samtidigt innebar den försämringar,
och framför allt medförde den en konservering av etthundrafemtio år
gamla orättvisor genom monopolisering av jakten, eftersom den skall följa jordrätten.
Herr talman! Jag har här utöver motionen understrukit vad motionärerna
syftat till samt bemött utskottets argument. Jag anser, trots Svenska jägareförbundets
remissyttrande och utskottets instämmande däri, att nuvarande jaktlag
och jaktstadga ha så stora brister, att en revision är nödvändig. Jag ber därför
att få yrka bifall till motion nr 181 i andra kammaren, som främst syftar
till en utredning.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
§ 28.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.
Herr Sefve, som anförde: Sedan krigshandlingarna upphört i F.uropa ha
i olika sammanhang framkommit uppgifter om stöd och hjälp, som i olika former
lämnats Norges och Danmarks kämpande hemmafronter. Av olika uppgifter
att döma har värdefull sådan hjälp lämnats antingen direkt av svenska
myndigheter eller med dessas stöd eller vetskap. Sålunda uppges att med svensk
medverkan har organiserats förbindelser mellan å ena sidan hemmafronter i
Danmark och Norge och å andra sidan danska frihetsrådet och danska rådet
i London samt norska regeringen i London och dessa underställda organisationer.
Det uppges vidare, att icke obetydliga sändningar vapen och ammunition
genom svensk förmedling överförts till frihetskämparna i våra båda nordiska
grannländer.
I en intervju har Danmarks utrikesminister Christmas Möller uttalat att
»Sverige gjort oss danskar ovärderliga tjänster och jag är övertygad örn att
ju längre tiden lider, desto klarare kommer det att stå för alla, vilken viktig
roll Sverige spelat för sina nordiska grannländer under detta krig. Örn alla
detaljer i den svenska hjälpen skulle avslöjas nu, så skulle det bli en stor överraskning
för alla danskar och en mycket glad överraskning.»
Då det måste anses vara av allra största intresse för vårt eget folk att få
Andra kammarens protokoll 1945. Nr 21. 6
82
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Interpellation. (Forts.)
en auktoritativ redogörelse för vad som sålunda åtgjorts med stöd av svenska
myndigheter eller med dessas vetskap och gillande, anhåller jag att till hans
excellens statsministern få framföra följande spörsmål:
Är Eders Excellens i tillfälle att lämna kammaren en översikt över de åtgärder
till förmån för Danmarks och Norges befrielsekamp, som vidtagits med
stöd av svenska myndigheter, eller örn detta av särskilda skäl ej låter sig göra
nu, kan en sådan redogörelse förväntas inom den närmaste tiden?
Denna anhållan bordlädes.
§ 29.
Interpellation. Herr Johansson i Mysinge erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Det svenska undervisningsväsendet befinner sig för närvarande i stöpsleven.
1940 års skolutredning har i uppdrag att verkställa en genomgripande
granskning av ..hela skolväsendet och framlägga de förslag, vartill denna kan
ge anledning. Även andra utredningar på undervisningsväsendets område äro
i verksamhet, exempelvis 1941 års lärarlönesakkunniga och de 1944 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande förhållandet mellan staten och skoldistrikten.
Ovissheten örn hur skolväsendet för framtiden kommer att utformas
och efter vilka riktlinjer de olika undervisningsformerna komma att arbeta
skapar osäkerhet hos såväl lärarpersonalen som de myndigheter som ha att
handlägga ärenden rörande skolväsendet. Särskilt är detta fallet inom de kommunala
organen, framför allt i de mindre landsbygdskommunerna. På grund
av deras svaga skatteunderlag spela förbättrade och utökade statsbidrag en
ytterst viktig roll för dem. Osäkerheten ökas också därigenom att frågan örn
ändrad kommunindelning är aktuell. Kommunindelningskommittén torde komma
att lägga fram förslag örn sammanslagning av mindre kommuner till större
och örn denna plan realiseras, kommer detta givetvis även att påverka skoldistriktens
storlek och organisation.
Enligt beslut av statsmakterna skall det sjunde skolåret i folkskolan vara
infört i ^samtliga skoldistrikt från och med läsåret 1948/49. I många skoldistrikt
på landsbygden är denna reform ännu inte genomförd utan skall förverkligas
inom de. närmaste åren. På många håll blir införandet av det sjunde
skolaret förenat nied betydande kostnader, och åtskilliga rätt besvärliga problem
i samband därmed måste lösas. Det gäller att skaffa nya lokaler, som
äro erforderliga för den utökade undervisningen. I vissa fall måste man därvid
taga i anspråk i skolbyggnaderna befintliga bostadslägenheter för lärarpersonalen
för detta ändamål. Då skoldistrikten också äro skyldiga att tillhandahålla
bostad för lärarna måste antingen nya bostadshus uppföras eller bostadslägenheter
förhyras. Under nu rådande förhållanden med starkt inskränkt
byggnadsverksamhet och knapp tillgång på bostadslägenheter kan detta bli
förenat med s"iora svårigheter. I detta sammanhang uppställer sig också den
Hagan, örn kommunerna på något sätt kunna hållas ekonomiskt skadeslösa för
omändrmgen av bostäder till skollokaler, så att de därigenom beredas större
möjligheter att bygga nya bostäder för lärarna.
Givetvis möts inte införandet av det sjunde skolåret med någon ovilja ute i
skoldistrikten. Tvärtom är man fullt på det klara med nyttan av förbättrad
undervisning för landsbygdens ungdom. Men när man i alla fall i skoldistrikten
är betänksam i^ fråga örn att vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga för
att det sjunde skolåret skall kunna införas, beror detta av andra orsaker” Man
är oviss om huruvida tiden för folkskolans undervisning för framtiden kommer
att förbh sju år eller örn denna möjligen kommer att förlängas med ytterligare
ett år. Aven frågan örn anknytningen mellan folkskolan och realskolan
Onsdagen deli 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
83
Interpellation. (Forts.)
är svävande. Det är tänkbart att en viss samverkan mellan folkskolan och realskolan
kan komma att ordnas. Ett åttonde skolår har i varje fall ifrågasatts
och det kan tänkas, att skolutredningen kommer att framlägga förslag därom
och att statsmakterna relativt snart kunna komma att besluta därom. I så fall
bli de åtgärder för det sjunde skolårets införande, som nu måste företagas,
otillräckliga, Större krav komma då att ställas på både undervisningslokaler
och bostäder för lärarpersonalen. Skulle ett åttonde skolår inom en näraliggande
framtid beslutas, blir den organisation för det sjunde skolåret, som nu
skal! upprättas i skoldistrikten, för snäv och ytterligare utbyggnader bli nödvändiga.
Ur ekonomisk synpunkt skulle det vara värdefullt, örn organisationen
redan från början kunde utbyggas så, att den kan komma att motsvara de
krav som införandet av ett åttonde skolår ställer. Skatteunderlaget är i regel
svagt i landsbygdskommunerna. Även relativt föga omfattande örn- och nybyggnader
av skolhus och lärarbostäder kan medföra en väsentlig höjning av
uttaxeringen i många kommuner.
Det är också ovisst örn och i vilken grad nu gällande bestämmelser örn statsbidrag
till folkskoleväsendet kunna komma att ändras. De sakkunniga för utredning
av förhållandet mellan staten och skoldistrikten ha erhållit i uppdrag
att utreda dessa frågor.
Särskilt betydelsefullt är statsbidraget till folkskolebyggnader och till tjänstebostäder.
Statsbidragen till de förstnämnda utbetalas för närvarande i regel
med lika belopp årligen under en följd av 25 år. Denna anordning är icke
tillfredsställande för kommunerna, då statsbidragen med nuvarande ränteläge
endast motsvara ungefär hälften av de verkliga byggnadskostnaderna. Det vore
ekonomiskt förmånligare för kommunerna, örn statsbidragen utbetalades på en
gång omedelbart efter byggnadsarbetets slutförande, vilket också riksdagens
revisorer föreslagit. I fråga örn statsbidraget till byggande av tjänstebostäder
vore det önskvärt, att en sådan avvägning kunde ske, att kommunernas verkliga
kostnader bleve täckta. Utredning av detta spörsmål företages för närvarande
av 1941 års lärarlönesakkunniga. Lösningen av dessa frågor komma att
i väsentlig grad påverka kommunernas egna kostnader för skolväsendet.
Läget i de här av mig berörda för kommunerna synnerligen viktiga spörsmålen
ter sig i sammanfattning på följande sätt: Senast läsåret 1948/49 skall
det sjunde skolåret vara genomfört. På landsbygden pågår med anledning av
detta en vittomfattande planläggning för att denna reform skall kunna genomföras.
Lösningen av detta problem för med sig frågan örn en centralisering av
skolväsendet i ökad omfattning och särskilt av den sjunde klassen. Härigenom
ställas landsbygdskommunerna inför stora nybyggnads- och ombyggnadsproblem.
Dessa byggnadsföretag måste planeras på längre sikt och komma att
föra med sig kännbara kostnader för kommunerna. Vidare arbetar kommunindelningskommittén
för en omorganisation av kommunerna, vilket kommer att
påverka skoldistriktens organisation och verksamhet. Slutligen pågå utredningar
örn ändrade grunder för statsbidragen till folkskoleväsendet, av vilka bidragen
till folkskolbyggnader och tjänstebostäder äro för kommunerna särskilt
betydelsefulla.
Det planeringsarbete kommunerna och skoldistrikten nu skola utföra blir
under sådana förhållanden ett arbete nära nog i blindo. Man vet icke hur vårt
skolväsende för framtiden kommer att organiseras och under vilka förutsättningar
det skall arbeta. Man vet, att det sjunde skolåret skall genomföras inom
en viss tid, men innan detta har hunnit ske, framtriider redan möjligheten av
ett åttonde skolår. Att under sådana förhållanden tvinga kommunerna att planera
och igångsätta dyrbara och kostnadskrävande nybyggander eller ombyggnader.
vilka kanske inom kort tid icke uppfylla sitt ändamål, kan icke vara
84
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Interpellation. (Forts.)
lämpligt. Det fordras att de faktorer, av vilka kommunerna bli beroende vid
planläggandet av sitt framtida skolväsen, bli klarlagda. Således, örn folkskolan
skall bli sju- eller åttaårig, hur kommunerna och skoldistrikten bli organiserade
och vilka statsbidrag, som kunna påräknas till skolbyggnader, tjänstebostäder
och skolväsendet i övrigt.
Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framföra
följande fråga:
Är herr statsrådet villig att vidtaga sådana åtgärder, att kommunerna lämnas
vägledning i här berörda spörsmål, eventuellt, örn det blir nödvändigt,
med anlitande av uppskov med det sjunde skolårets genomförande eller andra
åtgärder, så att de kommuner, som äro beroende av samtliga eller flertalet av
dessa frågors avgörande, för åstadkommande av en för framtiden god planläggning
av sitt skolväsende, organisatoriskt, byggnads tekniskt och ekonomiskt,
beredas möjlighet därtill?
Denna anhållan bordlädes.
§ 30.
Interpellation. Ordet lämnades på begäran till
Herr Staxäng, som anförde: Herr talman! Planläggningen med avseende
på folktandvårdens utformning är nu fullbordad för hela riket med undantag
för Stockholm, Göteborg och Norrköping. I de delar av landet, där folktandvården
redan utbyggts, har den enligt vad som omvittnats fungerat på ett
ganska tillfredsställande sätt. Detta framgår bland annat av det faktum, att
vid 1944 års slut i runt tal 10 000 vuxna personer voro uppförda på väntlista.
I detta sammanhang kan nämnas att hela antalet vuxna patienter, som under
ar 1944 varit anmälda till erhållande av fullständig munsanering, var ca
50 000, varav ca 39 000 erhöllo fullständig munsanering. Några svårigheter
att. under sådana förhållanden få landsting eller primärkommuner att taga
initiativ till fortsatt utbyggande av folktandvården ha knappast försports. Den
ram, som medicinalstyrelsen, landstingen och kommunerna haft att svara för,
är alltså sedan länge i stora delar klar. Den väsentliga orsaken till att folktandvårdsorganisationen
emellertid icke kan hinna bli förverkligad före år
1949 eller inom den beräknade 10-årsperioden är utan tvivel den faktiska
bristen på tandläkare.
Härtill kommer att den sociala tandvårdsfrågan i övrigt, inbegripet även
frågan örn mödrahjälpslandvården, i närvarande stund befinner sig i ett synnerligen
brydsamt läge. Detta nödläge måste ses mot bakgrunden av det alltmera
växande kravet från såväl landsting och primärkommuner som de enskilda
medborgarna att ordna den sociala tandvården. Att påbörja en sådan tandvårdsform
som anstaltstandvården i enlighet med de grundtankar, som framkom
mo i sakkunnigeutredningen rörande folktandvården 1937, har av samma
skäl ej kunnat komma i fråga, ehuru även detta är trängande. Att de privatpraktiserande
tandläkarna a sin sida ingalunda lida brist på arbete, torde framgå
av det faktum,_ att de yngre tandläkarna efter att ha fullgjort det i lagen
örn begränsad legitimation föreskrivna året inom folktandvården, i flertalet
fall sluta siri anställning’ där, trots att enbart den kontanta medelinkomsten
under 1944 var för manliga tandläkare 13 000 och för de kvinnliga närmare
12 000 kronor. Från och med 1945 lia de ekonomiska villkoren för distriktstandläkarna
ytterligare förbättrats.
Visserligen ha åtgärder de sista åren vidtagits för att öka antalet tandläkare
inom folktandvården. Dels ha- statsstipendier utdelats till tandläkarestuderande
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
85
Interpellation. (Forts.)
_ tillhopa 230 000 kronor - dels har lagen om till folktandvården begränsad
legitimation utfärdats. Den första av dessa åtgärder har ännu knappast börjat
verka, och det obligatoriska tjänstgöringsåret kan givetvis medföra blott en
tillfällig hjälp av relativt begränsad räckvidd. Båda dessa, åtgärder äro ju dessutom
av rent provisorisk karaktär och kunna självklart ej alls bidraga till den
allmänna tandläkarbråstens avhjälpande. Dessutom har tandläkarinstitutet ombyggts
och utvidgats för att kunna utbilda 120 tandläkare årligen i stället
för som förut 90 stycken. Av det beräknade tillskottet på 30 tandläkare årligen
har samma institut hegärt ca 16 stycken som amanuenser för varje period örn
tre terminer, varför — under förutsättning av denna lags fortsatta giltighet
ökningen för folktandvårdens del endast blir ca 20, när verkningarna av
institutets ombyggnad vid slutet av år 1948 börja göra sig märkbara. Man
bär visserligen i januari 1945 ordnat med en extra intagning.av 60 elever, men
då antalet under år 1944 legitimerade tandläkare nedgick till 48, måste man
ha klart för sig, att man här ej bör räkna med någon reell ökning utan endast
med en kompensation efter fyra år för den genom ombyggnaden inträdda
minskningen. _
Trots dessa av statsmakterna vidtagna åtgärder, medicinalstyrelsens fortgående
aktiva arbete för folktandvårdens genomförande och för en ökad tandläkarutbildning
och huvudmännens aktiva insatser äro för närvarande endast
300 distriktstandläkare i verksamhet, av vilka dessutom 60 äro utlänningar.
I motion nr 45 ■— första kammaren — 1944 hemställdes »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller, att Kungl. Maj :t, särskilt med hänsyn till
nödvändigheten av folktandvårdens utbyggnad, låter verkställa en skyndsam,
allsidig utredning av frågan örn tandläkarutbildningen inom landet ävensom
utbildningen av tandtekniker och tandsköterskor, därvid särskilt, bör beaktas
möjligheten och lämpligheten av att inrätta en odontologisk institution i anknytning
till Lunds universitet med den praktisk-kliniska undervisningen eventuellt
förlagd till Malmö».
Riksdagen biföll också nämnda hemställan.
Med anledning härav har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet under år 1944 tillkallat sakkunniga för
att utreda frågan om tandläkarundervisningen m. m. Den tillsätta kommitténs
uppgifter synas emellertid ha blivit sa omfattande, att någon praktisk åtgärd
med avseende på tandläkarbristens avhjälpande knappast torde vara att emotse
på mycket länge. .
Örn behovet av en omedelbar och kraftig ökning av antalet tandläkare i
landet kan knappast någon tvekan råda. Det synes därför angeläget att snarast
möjligt få till stånd åtminstone ytterligare ett tandläkarinstitut — lat vara
med i stort sett samma undervisningsplan som vid det redan förefintliga. Vad
som under de närmaste tiotal åren behövs, är i första hand dugliga praktiker
på ifrågavarande område. Då dylika efter allt att döma lia under en lång följd
av år kunnat utbildas vid det nuvarande institutet, torde utredningen örn speciella
detaljer i fråga om studieplanen ej böra få verka hindrande på en lika
snabb som effektiv lösning av huvudfrågan.
Avslutningsvis må här citeras vad socialstyrelsen i en nyligen till ecklesiastikdepartementet
avgiven skrivelse, tillkommen efter samråd nied medicinalstyrelsen,
anfört: „ •
»De sakkunnigas uppdrag synes innefatta en sa fullständig undersökning av
tandläkarutbildningens uppläggning och organisation, att det mäste befaras,
aft förslag från de sakkunniga icke är att förvänta på avsevärd tid. 1 den
rådande situationen måste socialstyrelsen finna detta förhållande synnerligen
beklagligt. Efter styrelsens uppfattning är det angeläget att — utan avvaktan
86
Nr 21.
Onsdagen den 10 maj 1945 fm.
Interpellation. (Forts.)
på de sakkunnigas förslag — det omedelbart företages en utredning, på vad
sätt genom åtgärder av mer eller mindre provisorisk natur tillgången på tandläkare
kan snabbt ökas. Utredningen bör företagas i sådan takt, att förslag
kan föreläggas 1946 års riksdag. Styrelsen finner angeläget, att bland för
ändamålet tillkallade sakkunniga finnas personer, ägnade att speciellt företräda
de sociala synpunkterna, vilka i denna angelägenhet icke få försummas.
»
Under hänvisning till vad här i saken anförts, anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:
Är herr statsrådet beredd att medverka till att den omnämnda kommittén-;
arbete paskyndas, sa att dess förslag kan föreläggas 1946 års riksdag?
Örn så^ej bliver möjligt, kan det förväntas att herr statsrådet utan avvaktan
på de sakkunnigas förslag —• eventuellt genom andra sakkunniga låter
verkställa en skyndsam utredning, på vad sätt genom åtgärder av mer eller
mindre provisorisk natur tillgången på tandläkare kan snabbt ökas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 31.
Interpellation. Herr Håstad erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I samband
med krigshandlingarnas upphörande utanför våra gränser har frågan örn
yår beredskaps avveckling blivit aktuell. Denna avveckling medför emellertid
åtskilliga personalproblem av delvis varandra motsatt natur. Å ena sidan gäller
det att i den hastigast möjliga takt, som är förenlig med awecklingsarbetets
krav, till civil verksamhet återbörda reservpersonal och värnpliktiga. Å
andra sidan kan frivilligt tjänstgörande reservpersonal och värnpliktig personal
samt krigsfrivilliga liksom långtidsinkallad personal med fog göra gällande,
att vid hemförlovning av sådan personal hänsyn bör tagas till lång tjänstgöring
och därav följande eventuella svårigheter att omedelbart erhålla civil anställning.
Det är en hederssak för vårt land, att denna personal efter långvarig och
för vårt försvar utomordentligt värdefull tjänstgöring på allt sätt får sin återgång
till civil verksamhet underlättad, något som de av Kungl. Maj:t i proposition
föreslagna långtidspremierna åtminstone delvis böra möjliggöra. Härtill
kommer försvarets intresse, att avvecklingen sker på ett sätt, som åtminstone
inte är ägnat att i framtiden försvåra den nödvändiga rekryteringen till det frivilliga
försvars arbetet. Det synes inte helier ur näringslivets synpunkt önskvärt
att arbetsmarknaden alltför abrupt och utan en övergångstid tillföres denna
arbetskraft.
. Enligt meddelande från försvarsstaben, som publicerats i pressen, lia även
vissa övergångsbestämmelser i sista stund fastställts, vilka främst ta sikte
på personal tillhörande luftbevakningen men även luftvärnet. Enligt dessa bestämmelser
skola sålunda för avvecklings arbetet i första hand efter eget åtagande
kvarhållas krigsfrivilliga eller frivilligt tjänstgörande. I övrigt innebära
bestämmelserna, att krigsfrivilliga, som icke kvarbeordrats men som oavbrutet
tjänstgjort sedan nyaret, under två veckor efter förbandets hempermittering
skola åtnjuta ledighet med bibehållna förmåner. Detsamma »anses böra gälla»
dem, som visserligen inte, oavbrutet tjänstgjort sedan nyåret men som tidigare
fullgjort längre tjänstgöring. De som kvastantia för avvecklingsarbeten skola
hemförlovas successivt och därvid erhålla samma förmåner. Övriga krigsfrivilliga
och frivilligt tjänstgörande hemförlovas eller entledigas tillsammans med
sina förband.
Kommunikéns uttryck »anses böra gälla» beträffande viss långtidsinkallad
Onsdagen den 16 maj 1945 fm.
Nr 21.
87
Interpellation. (Forts.)
personal, som inte tjänstgjort oavbrutet sedan årsskiftet, är ägnat framkalla
förvåning och undran. Om inte vederbörande bestämmelser äro klart avfattade
på den punkten, torde ingen ^anordnande myndighet våga taga en utanordning
på sitt ansvar. Beträffande de krigsfrivilliga eller frivilligt tjänstgörande,
som enligt kommunikén skola hemförlovas eller entledigas tillsammans med sina
förband, synas bestämmelserna ur ovan anförda synpunkter otillfredsställande.
Härtill kommer emellertid, att enligt tidningsuppgifter beträffande viss personal,
nämligen heltidsanställda signallottor och krigsfrivilliga luftbevakare, tidpunkten
för avvecklingen utsatts till den 15 maj, och att de ovan relaterade
bestämmelserna föregåtts av ett flertal olika och mot varandra stridande order,
vilka meddelats personalen endast några dagar före nämnda datum. Enligt uppgift
äro dessa order hemligstämplade, vilket i och för sig är ägnat att förvåna,
då de reglera förhållanden, som närmast lia karaktären av anställningsförhållanden.
En stor del av den personal, det här gäller, torde inte ha haft möjlighet
att under lång tid uttaga någon ledighet, varför de fjorton dagar, som nu utlovas,
för den närmast ha karaktären av intjänad ledighet.
De ovan relaterade bestämmelserna och förhållandena ha otvivelaktigt inom
de berörda personalgrupperna framkallat en utbredd oro och misstämning, vilken
synes böra med det snaraste undanröjas. Det synes även egendomligt, att
dessa angelägenheter inte i tid förberetts pa ett mera effektivt sätt.
Med hänvisning till vad ovan anförts anhåller jag därför örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa
följande fråga: . .
Är det herr statsrådets uppfattning att de hastigt utfärdade bestämmelserna
angående hemförlovning av frivilligt tjänstgörande militär personal och krigsfrivilliga,
särskilt inom luftbevakningen och luftvärnet,^ innebära ett skäligt
hänsynstagande till den berörda personalens intresse av rådrum för att erhålla
civil anställning?
Denna anhållan bordlädes.
32.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Enligt vad som
nu är känt torde en avveckling av beredskapstjänsten komma att ske. Till detta
hör även det stora antalet inköpt hästmateriel. Dessa hästar ha under tiden
mellan deras inkallelser i regel varit utackorderade hos fodervärdar, vilka halt
som skyldighet att vårda dem väl och hålla dem försäkrade gentemot eventuell
olycka eller annat.
Dessa hästar ha i ett stort antal fall återgått till gamla agaren. Ett mycket
stort antal småbrukare lia likväl i regel varit fodervärdar och uttagit inkallade
Detta förhållande har varit till viss fördel för dessa småbrukare, trots att de.
då hästarna åter inkallats, i mångå fall haft svårt att avvara dem. Småbrukarna
lia dock funnit sig med förståelse i detta. Men då nu försvarsberedskap^
står inför en avveckling, så stå dessa fodervärdar inför bekymret att dessa för
deni kära hästar skola säljas ut i öppen marknad och kanske bli en bytesvara.
Detta torde icke vara en föredömlig lösning. Det torde gott kunna sägas, utan
att jag därmed vill framföra något klander, att det medfört stora kostnader
för fodervärdarna för att återge hästarna deras förut lugna sinne och få upp ett
gott arbets hull på dem. Det torde nämligen vara känt att hästarna i manga fall
visat en viss nervositet. Hästarna äro nu icke'' längre unga utan torde i medeltal
vara 12—15 år gamla. Deras bästa tid har således gått. Men de kunna vid
Interpellation.
88
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion angående
revision
av gällande
jaktlag och
jaktstadga.
(Forts.)
Interpellation. (Forts.)
god skötsel och vård ännu vara till småbrukarnas och fodervärdarnas gagn.
Det torde vara en god och human väg att låta de gamla fodervärdarna få inlösa
dessa trogna djur till ett pris, som något överstiger slaktvärdet. Fodervärdarna
böra dock ha skyldighet att, då hästarna bli uttjänta, låta dem gå till slakt, så
att hästarna inte skola behöva möta ålderdomen som bytesvara.
En annan väg vore att lata hästarna bibehållas i statens ägo och under dennas
kontroll låta fodervärdarna behålla dem mot en viss mindre årlig avgift.
Det väsentliga är att dessadjur, som betydligt överskridit medelåldern, inte bli
bytesvara och kanske fa en hard behandling. Dessa hästar ha ju med stor
varit en trogen kar, som statt staten till tjänst i en bekymmersam tid.
Här bör den lilla vinst, som en försäljning i den öppna handeln kan ge, vara
av underordnad betydelse gentemot det moraliska kravet att icke låta dessa
trogna djur gå en kanske oviss framtid till mötes. Detta vore ett för staten säkerligen
mörkt minne fran en tid, då statens handlande vunnit hela folkets erkännande.
^Med anledning av^ det anförda vill jag hemställa örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ställa följande
fråga:
Har^ statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för hästmaterielens avveckling,
så att fodervärdarna erhålla största möjliga förmån?
Denna anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.16 em.
In fidem
Sune Norrman.
Onsdagen den 16 maj.
Kl. 7.30 em.
Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.
§ 1.
Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning jordbruksutskottets
utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande jaktlag och jaktstadga; och lämnades därvid ordet enligt förut skedd
anteckning till
Herr Ericsson i Sörsjön, som anförde: Herr talman! Jag har till det utskottsutlåtande,
som här föreligger, fogat en blank reservation. Innan jag talar
örn varför jag avgivit denna reservation skall jag be att få uppehålla mig
något vid den motion, som avlämnats i frågan och som redovisas i detta utskottsbetänkande.
Motionären, herr Johanson i Norrköping, påyrkar mycket revolutionerande
ändrmgar i nu gällande bestämmelser på jakträttens område. Örn hans förslag
skulle genomföras, skulle det betyda, att den jakträtt, som innehaves av jordägarna
här i landet, i sin helhet skulle exproprieras och övertagas av staten.
Motionärens förslag innebär vidare, att sedan denna jakträtt fullständigt ex
-
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
89
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
ploaterats skulle statliga myndigheter dela upp landet i jaktvårdsområden. Man
förutsätter att genom ett sådant tillvagagangssätt skulle det komma att uppstå
fullständig likställighet på detta område genom att alla här i landet, både
jordägare och. icke jordägare, skulle tillerkännas lika rätt till jakt. Jag vill
bär framhålla, att ända sedan 1879 i princip gällt, att jakträtten tillkommer
jordägaren. Den revision av jaktlagstiftningen, som genomfördes 1938, medförde
ej någon ändring härvidlag. Vissa undantag kunna emellertid förekomma,
men det blir då fråga örn sådana fall, där jakträtten genom arrende eller
genom avtal övergått från ägaren till annan person.
Motionären påpekar, att formuleringen av 2 §, där de grundläggande bestämmelserna
rörande rätten till jakt finnas upptagna, innebär att storgodsägare,
bruk och skogsbolag och andra, vilka äga stora jaktområden, kunna helt ^disponera
över dessa. Ja, självfallet är detta alldeles riktigt, men jag vill påpeka,
att det finns hundratusentals jordbrukare, som också inneha jakträtt. De besitta
givetvis icke så stora marker som de, vilka särskilt nämnts i motionen,
men de disponera dock jakträtten pa de områden som de äga, och de uppga_,
som sagt, till flera hundratusental här i landet. Jag är för min del övertygad
örn att, därest jakträtten skulle överföras i samhällets ägo på det sätt som
motionären föreslår, de som medverkat till ett dylikt beslut säkerligen skulle
komma att bli utsatta för en ganska omild behandling.. För mm del ha,r jag
inga principiella erinringar att göra mot ingripanden i syfte att främja intressen,
som ur de sämst ekonomiskt ställdas synpunkt kunna anses vara gagneliga
och värdefulla. Men de ingripanden, som här sättas i fråga, kan jag
icke finna vara ägnade att bereda dem några förmåner, vilka, härvidlag asyftas.
Motionären framhåller, att det nu icke finns någon möjlighet för småfolket
på landsbygden att erhålla ett jaktarrende och därigenom åstadkomma ett
bidrag till sin försörjning. Jag förstår nog att möjligheterna i det avseendet
kunna vara något olika inom olika delar av landet, men i deri landsdel, sorn
jag närmast representerar, föreligger det knappast några svårigheter att fa
deltaga i jakt vare sig för jordägare eller andra. Särskilt under den tid da
älgjakten pågår kan man konstatera att sa är fallet, da en mycket betydande
del av den manliga befolkningen i åldern mellan 17 och 70 ar befinner sig ute
i markerna för att pröva jaktlyckan. Inom de delar av landet, som jag närmast
känner, ha sålunda de som ej själva äga någon mark möjlighet att arrendera
jakträtten av bolag och andra, vilka förfoga över större markområden. Jag kan
ju i det avseendet nämna t. ex. de stora bolagen Bergslaget och Korsnäs, som
förfoga över mycket stora områden i Kopparbergs län. Dessa bolag arrendera
ut sina marker till dem som så önska, och såvitt jag kunnat utröna och med
den erfarenhet jag har från min hemtrakt kunna.både skogsarbetare och andra,
som icke äga någon jord, fa delta i ett dylikt arrende. Men att jakten
skulle vara av den betydelse att den, som motionären framhåller, skulle kunna
lämna något egentligt bidrag till vederbörandes försörjning, måste jag för mili
del mycket bestämt bestrida. Jag har personligen under flera tiotal år varit
intresserad av jakt, men jag måste säga, att om jag ser saken ur ekonomisk synpunkt,
så kan man knappast ägna sig åt något mindre givande än jakten, och
jag vill tillägga, att för den som för sin försörjning.är beroende av en arbetsinkomst,
om också ganska liten, är det nog ekonomiskt fördelaktigare .att hail
ägnar sig åt det vanliga arbetet än at jakt, vilken, örn den utövas i någon vidare
omfattning, bara bidrager till att försämra vederbörandes ekonomi.
Vad angiår frågan örn själva jaktvården vill jag för min del. framhålla, att
de år 1938 genomförda bestämmelserna ju avsågo att skapa möjligheter till en
förbättrad jaktvård inom landet genom bildandet av jaktvårdsområden. Dessa
jaktvård som råden äro närmast avsedda att åstadkommas pa frivillighetens väg
90
Nr 21.
Onsdagen den IG maj 1945 em.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
på det viset att man sammanslår ett antal fastigheter till ett lämpligt område,
där jakt och jaktvård kan bedrivas. I vissa fall kunna emellertid tvångsåtgärder
tillgripas. Den föregående talaren redogjorde härför och menade, att man
redan här hade gått in för ett ingripande mot de jordägare, som rå örn jakträtten.
Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att det ju dock är
skillnad på de ingripanden som gjordes 1938 och det ingripande, som föreslås
i den i ämnet väckta motionen. Enligt denna är det ju meningen att man skall
expropriera jakträtten från dem som inneha densamma, medan den åtgärd, som
vi genomförde år 1938 och som avsåg bildandet av jaktvårdsområden, icke var
av den innebörden att jordägaren avhändes sin jakträtt. Denna åtgärd betydde
endast, att vederbörande jordägare, örn behov därav förelåg och han visade
tredska, kunde tvingas att med sin mark ingå i det jaktvårdsområde. som det
kunde vara fråga örn. Det var enligt min mening ett ur jaktvårdssynpunkt värdefullt
beslut, som vi i det avseendet fattade år 1938, och det tror jag knappast
att någon som har någon erfarenhet på jaktvårdens område kan bestrida, Jagvill
också framhålla, att under de år, som förflutit sedan 1938, ha 329 jaktvårdsområden
bildats, varjämte icke mindre än ytterligare 403 sådana områden
äro under bildande. Det är uppenbart att intresset för jaktvården härigenom
kommer att bli större och större, då det ju måste ligga i medlemmarnas intresse
på lång sikt att så rationellt som möjligt utnyttja vilttillgången.
Jag har här uppehållit mig vid det som är det mest betydelsefulla i de förslag,
som framförts i den i ämnet väckta motionen. Jag skall för min del förbigå,
de andra sakerna, som gälla klappjakten och licensjakten och även den
kritik, som riktats mot Svenska jägareförbundet. Jag vill till slut endast tala
örn varför jag avgivit den reservation, som här finns antecknad. I lagen örn
rätt till jakt 26 § 1 mom. finnes följande stadgande: »Den som vill utöva jakt
å annan mark än den han äger eller till vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt
vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.» Detta innebär, att om en
jordägare jagar på egen mark är han icke skyldig att erlägga jaktvårdsavgift,
medan den som arrenderar samma mark mäste erlägga dylik avgift, vilken ju
uppgår till tre kronor. Jag vill erinra om att ändamålet, med uttagandet av
jaktvårdsavgiften är, att man skall skaffa medel till jakt vår ds ar be tets bedrivande.
Den förbättrade villebrådstillgång, som jaktvården ger på viss mark.
kommer främst dem till godo, som där utöva jakt. Jag för min del menar,
att oberoende av huruvida den som utövar jakten är ägare eller med ägaren
likställd innehavare bör han genom erläggandet av jaktvårdsavgift bidra till
den sålunda uppnådda förbättringen. Denna min uppfattning delades också
tydligen av alla, sorn deltagit i behandlingen av detta ärende i jordbruksutskottet.
Det är bara i en sak som man skiljer sig, men även där är jag icke
heller ensam, ehuru de som voro med mig icke i likhet med mig antecknat någon
reservation. Såsom framgår av utskottets motivering vill utskottet icke
vara med om att föreslå någon ändring i det hänseende, som det bär är fråga
om, på grund därav att beslutet om jaktvårdsavgiften fattades så sent som år
1938. Jag för min del menar, att de mellanliggande sju åren måste anses vara
en tillräckligt lång tidrymd för att man nu skall kunna genomföra den av
mig och även andra förordade ändringen. För min del vill jag säga, att
Kungl. Maj:t kan, örn Kungl. Majit så önskar, föreslå den ändring i berörda
hänseende, som jag nyss talat örn och även förordat.
Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.
Härefter yttrade:
Herr Sveningsson: Herr talman! När vi före middagsrasten lyssnade till
herr Johanson i Norrköping och tidigare hade läst hans motion nr 181 i denna
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
91
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
kammare, så förstodo vi, att vad det här är fråga örn är varken mer eller
mindre än ett nytt angrepp på den enskilda äganderätten. Man anser, att äganderätten
och jakträtten skola skiljas åt, och menar, såvitt jag kan förstå, att
det skall bli med rätten till villebråd i skog och mark precis på samma sätt
som det nu är med rätten till skogsbären. Den skall bli en det allmännas och
allmänhetens egendom. Örn man jämför rätten att jaga och rätten att plocka
skogsbär finner man emellertid, att det är en oerhörd skillnad härvidmg.
Villebrådet i skog och mark, denna stora tillgång i naturen, är något som vi
måste handskas mycket varligt och mycket försiktigt med.
|Jag för min del har liksom den föregående talaren, herr Ericsson i Sörsjön,
svårt att förstå, att det verkligen skall vara så svårt, för deni, som äro bosatta
på landsbygden och där ha sitt arbete, att skaffa sig en bit arrende, som motionärerna
framhålla. Det är val, som den föregående talaren framhöll, olika
i olika bygder med den saken. Att sätta dessa svårigheter pa något sätt i
samband med flykten från landsbygden och säga, att de bidraga till att öka
vantrivseln på landsbygden och flykten därifrån, kan icke vara riktigt. Orsaken
till flykten från landsbygden ligger på ett helt annat plan än det här
är fråga örn, och man kan väl inte på något sätt öka möjligheterna att skaffa
sig en bit jaktarrende, örn man flyttar till städer eller samhällen. Motionärerna
uttala även sitt missnöje med att icke ägarna till mark också skola behöva
jaktkort och erlägga jaktvårdsavgift, och av jordbruksutskottets utlåtande kan
man förstå, att jordbruksutskottet delar denna uppfattning. Även den föregående
talaren har uttryckt som sin uppfattning, att det borde vara på det
sättet, att även markägarna finge lösa jaktkort. Jag anser, att detta inte har
någon större betydelse, därför att det säkert är ett mycket ringa antal jordägare
som hålla sig så strikt till de egna markerna, att de, örn de verkligen
äro jaktintresserade, icke också lösa jaktkort.
I den förevarande motionen kritiseras det nuvarande systemet med älgjakten,
och herr Johanson i Norrköping har framhållit, att när deribland är tillåtet
att under utsträckt jakttid vid licens jakt också skjuta älgkalv, bör detta, vara
tillåtet även under den ordinarie jakttiden, Det är väl så med denna licensgivning,
att dessa bestämmelser ha kommit till för att nian skall ha en möjlighet
att reglera älgstammens storlek. Vi äro väl alla av den uppfattningen,
att vi vilja ha en älgstam. som varken är för stor eller för liten. Blir den för
stor, gör den betydande skador för jordägarna på den växande grödan, och
på ungskogen. Örn en stund skola vi behandla ett annat utlåtande iram jordbruksutskottet,
där utskottet med anledning av en motion föreslår, att det skall
bli en utredning för att utröna i vad mån älgskadorna å ungskogen kunna
minskas ävensom beträffande möjligheterna att få ersättning för sådana skador.
Jag anser för min del, att detta system med licensgivning är ett utmärkt
bra medel, när det gäller att reglera älgstammens storlek, och det kan icke
sägas, som herr Johanson i Norrköping yttrade, att det här är fråga örn olikhet
inför lagen.
Vidare lia motionärerna föreslagit, att landet skulle delas in i jaktdistiilct
och att det skulle vara en rättighet för varje svensk medborgare att få lösa
jaktkort. Ja, enligt min uppfattning är detta en rättighet för varje, svensk
medborgare, men man menar tydligen, att i och med att man löser jaktkort,
skulle man också få jakträtt pa ett sadant där jaktdistrikt. Man kan fråga sig
vad man har för nöje av ett sådant kort, örn det inom ett sadant jaktdistrikt
med kanske rätt liten areal skulle släppas in ett stort antal jägare, kanske
obekanta med varandra, och vad nöje skulle det bli med den sport, soia jakten
är. Man kati fråga: Hur skulle jakten bedrivas inom ett sådant jaktdistrikt? Man
kan också fråga: Var skola jägarna i en storstad få sin jakträtt, och var skola
92
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 eiri.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
deras jaktdistrikt vara belägna? Yar skulle jägarna i Stockholms stad få sina
jaktdistrikt? I stadens omedelbara närhet kunna naturligtvis icke markerna
räcka till. Skola de få sina jaktdistrikt i Norrland, Skåne eller Småland, och
har man tänkt sig så drastiska åtgärder som att staten skulle betala fria resor
för jägarna till deras jaktdistrikt?
Man menar också, att det är på de stora bolagsmarkema, som jakten icke
skötes rationellt. Jag känner icke så mycket till förhållandena därvidlag, men
jag har i alla fall mig bekant, att på många bolagsmarker ha vi verkligt riklig
tillgång på villebråd. Där ha vi verkliga naturreservat av villebråd, som
vi böra vara mycket rädda örn, och enskilda markägare, vilkas marker gränsa
till bolagsmarkema, ha också fördel och nytta av detta.
När vi nu ha 1938 års jaktlag och bestämmelserna i den lagen så småningom
börja komma in i medvetandet på jakt- och jaktvårdsintresserade över hela landet,
så behövs det här ingen ändring. Utvecklingen med bildandet av jaktvårdsområden
och arbetet i dessa är, som den föregående talaren framhöll, mycket
löftesrik. För närvarande finns det ingen anledning till någon ny ordning
på jaktens och jaktvårdens område.
Det har också här tidigare framhållits, att äganderätten redan är i någon
mån begränsad i och med att en viss procent kan tvingas med vid bildandet av
ett jaktvårdsområde, Jag har den erfarenheten av detta arbete med bildande
av jaktvårdsområden, att man använder icke denna möjlighet till tvångsanslutning
i onödan, utan man söker i stället så långt det är möjligt bygga
detta arbete med bildandet av jaktvårdsområden på frihetens och frivillighetens
grundval. Ett sönderbrytande av vad som under de senaste åren har
byggts upp här, skulle bli mycket ödesdigert för de både materiella och ideella
värden, som det här är fråga örn och som villebrådet i skog och mark representerar,
värden som jag hoppas vi all vilja värna och slå vakt omkring. Ett
bifall till motionen och jaktutövning i linje med denna skulle leda till ingenting
annat än ett fullständigt utrotningskrig mot allt vad villebråd heter. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Edberg: Herr talman, mina damer och herrar! Jag hade icke tänkt
uppträda i denna debatt, men när jag hörde den kritiska salva, som herr Johanson
i Norrköping serverade den nuvarande jaktvårdslagstiftningen och
herrarna i Svenska jägareförbundet, fann jag mig föranlåten begära ordet,
och detta av två orsaker. För det första är jag kanske den. som varit upphovet
till den nuvarande jaktlagstiftningen. Jag föreslog på sin tid en förutsättningslös
och allsidig utredning örn jaktlagen, och den nya lagen tillkom som
vi veta 1938. För det andra måste jag erkänna, att jag tillhör just de där
herrarna i Svenska jägareförbundet, som herr Johanson i Norrköping nämnde.
Jag råkar nämligen vara landstingets ombud i Västernorrlands läns jaktvårdsförening,
och jag måste för min del säga, att såvitt jag känner till förhållandena
på detta område där uppe har det alltid varit det allra bästa samarbete
mellan herrarna i Svenska jägareförbundet och mig. Skulle det förhålla sig
med denna lagstiftning som herr Johanson i Norrköping utmålar saken, skulle
jag ju nödgas erkänna, att det hela vore mycket sorgligt. Men så är nu
icke förhållandet.
Före den nuvarande jaktvårdslagstiftningen funnos, som vi alla veta, seden
gammalt jaktvårdsföreningar, som arbetade var och en på sitt sätt. Det
är helt naturligt, att när den nya jaktlagen tillkom anslöto sig dessa herrar,
örn vi nu få kalla dem så, till de nya jaktvårdsföreningarna. Jag är den förste
att erkänna, att det var på det sättet som en hel del bolagsmän, som jag för
-
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
93
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
står att herr Johanson i Norrköping kallar herrar, kommo att ansluta sig till
de nya jaktvårdsföreningarna. Det är emellertid just dessa personer, som haft
ett levande intresse för jaktvården och jakten överhuvud taget och även arbetat
härför långt innan denna nya lagstiftning kom till. Det är helt naturligt
att de därigenom icke gjort någon skada utan alldeles tvärtom. Jag skulle
nästan vilja påstå, att det kommer att bli ganska svårt för herr Johanson i
Norrköping att kunna påvisa, att icke dessa herrar i Svenska jägareförbundet
äro lojala som jägare och jaktvårdare. Det är alldeles självklart, att man på detta
område arbetar på litet olika sätt inom olika län; det är jag den förste att
erkänna. Såsom en föregående talare påpekat har man inom olika län också
olika medlemmar. I vårt län ha vi naturligtvis bolagsmän och bolagstjänsteman
som medlemmar, men vi ha också järnvägstjänstemän och sådana, som
herr Johanson i Norrköping kallar arbetare. Jag kan meddela, att vi arbeta i
det allra bästa samförstånd för jaktvården. Man får väl ändå säga, att det var
litet galet förr i världen, när det så att säga var en heder att året runt, vare
sig det var vår eller höst, bära geväret. Så var ylet åtminstone i Norrland.
Häri ha vi emellertid fått en ändring i och med denna lagstiftning som mer
och mer börjar visa sina verkningar. Jag kan också meddela herr Johanson i
Norrköping, att i år ha vi i vårt län föreslagit en person, som herr Johanson i
Norrköping skulle kalla arbetare, till hedersomnämnande och silvermärke tor
god jaktvård, så varför skall man svartmåla denna lagstiftning som herr Johanson
i Norrköping gör; det tycker jag icke är riktigt. ^ .
Nu klandrar herr Johanson i Norrköping särskilt tvangsanslutnmgen till
jaktvårdsföreningarna, men enligt mitt förmenande är väl detta något allde-,
les nödvändigt, om nian skall kunna få ordning och reda mom ett jaktvardsområde.
Antag nämligen att det finns en person, som äger ett långsträckt
skogsskifte vilket går genom hela jaktvårdsområdet. En sådan person kan
vara fullkomligt illojal. Art veta ju att det finns jaktvårdsförenmgar som
köpa in harar och skogsfågel för att plantera ut dem och därigenom föroättra
tillgången på viltet. Det är alldeles klart, att örn en sadan person icke skulle
kunna tvingas att ansluta sig till vederbörande förening skulle han kunna
göra den allra största skada för jaktyårdsförenmgen och Svenska jägareförbundet.
Men självfallet har han möjlighet att, om han sa önskar, bil med
-
lein av tuenman . 0 , ,, -»
Nu har herr Johanson i Norrköping också gjort några skarpa uttalanden
mot licensjakten och sagt, att denna skulle vara förbehållen bolagstjanstemannen.
I det avseendet talar jag fortfarande för det lans vidkommande, som
jao- tillhör men jag har hört liknande från andra hall. Nar det galler jakt
nå alff sändes ansökningen till landsfiskalen, som granskar densamma och
- - - • den till länsstyrelsen. Länsstyrelsen remitterar den harpa
jag tillhör, men jag
på i
därefter skickar in ..... -------- ----- , ■ „ . . T ,
till lokalstyrelsen i länet för granskning. Jag kan försäkra herr Johanson i
Norrköping, alt vi i vårt län icke alls lia gjort seny han sager nämligen bara
beviljat licens till bolagsmän. Tvärtom. Vi bevilja licens allteftersom algstammen
kail konstateras vara. större eller mindre. Jag kail salunda meddela, att det
finns bolag, som begärt licens för exempelvis tio algar men som bara latt
för tre men att det funnits enskilda jaktvårdsförenmgar, som begärt licens
på tio djur och som också fått del, därför att vi vetat att älgstammen var stor
nog på ilet området. Jag kan därför säga, att. herr Johansons i Norrkoping påstående
i detta stycke icke alls håller streck för vart läns vidkommande
T övrigt skulle jag vilja säga, ali. jag nog tror, alf herr Johanson i Norrkoping
respekterar begreppet äganderätt åtminstone för sitt eget vidkommande.
t---muni ntt. in .kl,vård s fären ingarna bruka köpa in harar och skogs
-
ping respekterar oegreppei agni meia,.,!, .uu..,,
Jag nämnde nyss, att jaktvårdsföreningarna
fågel och utplantera dem på sina marker för
för att öka viltbeståndet. Är det inte
94
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
på .motsvarande sätt, när herr Johanson i Norrköping köper jordgubbs- och
hallonplantor till sin gård? Nog anser han dem för sin egendom. Jag tror emellertid
att herr Johanson i Norrköping, om jag skulle plocka bort dem, nog
skulle låta mig veta vad andas barn jag är. Jag tror därför att vi skola tala
ganska tyst om den här licensjakten. Jag är den förste att erkänna, att det kan
behövas reformer på ett eller annat område, och jag vet också, att länsföreningarna
ha rätt att vidtaga dylika reformer. Jag kan nämna, att i Västernorrlands
län ha vi föreslagit förbud för jakt på mård och utter o. s. v. därför att
vi ansett, att stammen varit så liten att den behövt fridlysas. Detsamma vet
jag är förhållandet på andra håll. Vidare kan ansökan göras hos Kungl. Maj:t
om förbud mot jakt på vissa slag av vilt o. s. v. Jag tror att på den vägen
skola vi kunna vinna vad vi önska vinna.
Jag säger ännu en gång, att visst kunde det hända, att man förr i världen
kunde tala om herrskapsjägare i Svenska jägareförbundet, men det berodde
ju på, såsom jag tidigare framhållit, att dessa herrar voro de första, som anslöto
sig till de nya jaktvårdsföreningarna. Med tiden ha emellertid andra jägare
anslutit sig, exempelvis jordbrukare och arbetare. Alla som äro lojala
och följa jaktlagens bestämmelser och önska en god jaktvård äro lika välkomna
som medlemmar, vare sig de äro bolagsmän, arbetare eller bönder.
iJag kan för min del, herr talman, icke förstå det sakligt berättigade i denna
motion av herr Johanson i Norrköping, och därför ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på densamma.
Herr Thorell: Herr talman! Det idealtillstånd som herr Johanson i Norrköping
vill skapa i fråga om vår jakt har jag varit med örn i min ungdom i
min hemtrakt, som dock icke är belägen längre än fyra mil från Stockholm.
Vi hade då en självtagen rätt att gå var som helst och jaga vad som helst. Det
var icke så farligt på den tiden, därför att det fanns då bara mynningsladdare.
Vi hade det besvärligt med att ladda från mynningen och sätta på knallhatt,
och när det var vått klickade skotten ofta. Vi hunno icke skjuta så många
skott, och vi kunde icke göra så stor skada på viltet. Följaktligen var det gott
om detsamma. Så var det när jag började vid tolv års ålder. Men när jag var
fjorton år, fick jag min första bakladdare med centralantändning, och det var
den första i socknen. Det var nästan ett under, när den korn. och jag har väl
aldrig varit så stolt som då. Men så småningom kom det flera. Jägarna skaffade
sig moderna skjutvapen, och det gick ut över viltet, så att i stället för att det
var mycket gott om vilt, då jag var i 15—20 års åldern, blev det 15, 20 år därefter
mycket ont om detsamma. Vi handlade på det sätt, som man helt naturligt
gör under dylika förhållanden och som det skulle komma att göras i herr
Johansons idealsamhälle i fråga om jakt. Vi sköto huller örn buller så mycket
vi kommo åt. Någon som helst tanke att spara på viltet hade vi icke, ty sköt
icke jag haren sköt en annan den, och sköt icke jag tjädern på spel gjorde en
annan det. Då det icke var fråga örn att spara på viltet sköt man nästan slut
på det, och det blev synnerligen ont örn vilt i våra skogar och är det i viss
mån ännu.
Men då såg man, att det inte gick längre. Folket började sluta sig samman
och bilda jaktsällskap och hyra större områden, där man kunde hushålla med
viltet. Man kunde skjuta, när man trodde, att det fanns tillräckligt, och låta
bli, när man ansåg, att man gick för hårt åt villebrådet. Vi hade framför allt,
herr Johanson, enär vi behärskade ett visst antal tunnland, råd att kosta på
utplantering av rapphöns, när de gingo åt under stränga vintrar. Andra jaktsällskap
utplanterade fasaner, och det fanns till och med de som utplanterade
svensk hare och tysk hare. Nu började det bli en smula bättre på nytt, och
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
95
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
jag tror, att med de lagar vi lia stiftat på detta område komma vi så småningom
på nytt att få vilt i våra skogar och våra marker. Vi få glädjen att
se dem i tider då vi icke skjuta dem. De få vara fredade under fortplantningstiden
och vissa andra tider, och det kommer att skjutas med förstånd.
Nu vill herr Johanson lia tillbaka det idealtillståndet, att vem som helst
skall kunna få jaga. Då blir det på nytt på det sättet, att ingen får något som
helst intresse av viltvården och av att spara det vilda. Resultatet skulle bli —
med tanke på de många, som äro hågade att jaga och med hänsyn till att folk
numera har bättre råd att köpa skjutvapen — att om något tiotal år inom stora
områden kring städerna och större samhällen villebrådet skulle bli slutskjutet,
och det skulle kanske bli lika ont örn hare, tjäder och rapphöns som nu
örn uv i våra skogar. Ur kultursynpunkt och ur natursynpunkt är det förslag
herr Johanson kommit med synnerligen betänkligt. Jag skall icke gå in på
detaljerna närmare, t. ex. angreppet på Svenska jägareförbundet och dylikt.
Vad spelar det för roll, herr Johanson, örn en karl är greve eller direktör, örn
han vill kosta på duktiga pengar för att underhålla och spara det vilda, så
att det blir en ordentlig jaktvård, vad betyder det då om han har den ena eller
andra titeln? Herr Johanson talade så vackert örn att hans förbund skulle vara
demokratiskt; det skulle bara vara småfolk, som han sade. Jag vet icke, om
det är riktigt, men det har sagts mig av en kamrat, att den som är ordförande
i det förbundet skall vara en mycket förmögen guldsmed, och att det finns
andra lika stora pampar i den sammanslutningen som i den av herr Johanson
så hårt kritiserade. Detta tycker jag är bagateller och knappast av den vikt, att
det är motiverat att draga fram det i en så pass allvarlig fråga som detta är.
Jag kan icke, herr talman, som gammal jägare — jag skulle knappast tro,
att herr Johanson är det. ty då hade han inte väckt denna motion — annat
än varmt rekommendera, att utskottets förslag också blir kammarens beslut.
Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord med anledning av de inlägg, som ha gjorts i denna fråga. Samtliga repliker
till mitt anförande ha ungefär samma karaktär. Man gör gällande, att därest
man skulle göra den ändring i lagen som vi motionärer föreslagit, skulle det
betyda, att allt vilt skulle försvinna. Jag sade redan i mitt förra anförande,
att detta är skräckargument och ingenting annat, därför att här bortser man
från den organisationsform vi motionärer föreslagit. Jag skulle inte tro, som
vissa ledamöter här i kammaren göra gällande, att viltvården skulle bli sämre
örn länsstyrelserna direkt och därmed samhället fick hand om den. än örn denna
vård skedde i Svenska jägareförbundets regi. Framför allt finner jag det underligt.
att man från socialdemokratiskt håll kan tala mot de i motionen framförda
synpunkterna, särskilt som socialdemokraterna i sitt efterkrigsprogram
hävdat en annan ståndpunkt, nämligen att samhället i större utsträckning än
hittills skall få hand om och bevaka samhällsintressena. Enligt min mening
skulle viltvården i vårt land skötas mycket bättre under samhällets ledning.
För närvarande är Svenska jägareförbundet envåldshärskare på området,
och med statens medel tillsätter förbundet jaktvårdskonsulenter och blir därigenom
part på området. De som talat mot motionen i denna fråga lia inte
andragit något verkligt argument, som talar mot att det skulle bli en bättre
ordning på detta område, örn staten fick tillsätta jaktvårdskonsulenterna, vilka
skulle stå under länsstyrelsernas ledning.
Örn jag minns rätt, har herr Edberg här i debatten sökt göra gällande, att
de som nu äro med i Svenska jägareförbundet, sköta viltvården här i landet på
ett utmärkt sätt, och att inte allmogen, d. v. s. de breda folklagren, skulle
kunna göra detta på samma sätt. Vad bär herr Edberg för bevis för detta sitt
96
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
påstående? Det är långt ifrån bevisat, att andra än de som nu bestämma
skulle sakna intresse för viltvård i skogarna. Det förhåller sig nog på det sättet,
att folk både i stad och på land, som visserligen inte lia tillräckligt med medel
för att köpa eller arrendera ett jaktområde, säkerligen ha lika stort intresse
för viltvården som någon annan. Detta intresse behöver inte alls vara avhängigt
av hur mycket pengar vederbörande har, utan det beror till sist på förståelsen
för viltvården.
Det har här i debatten vidare påståtts, att vad jag anfört beträffande Svenska
jägareförbundet skulle vara delvis oriktigt, och att förbundet inte på något
sätt har misskött sig. Jag vill endast nämna, att detta förbund rekommenderar
bestämmelser, som äro mycket ålderdomliga och härrörande från en så avlägsen
tid som då valet av ledamöter i denna kammare berodde på egendomsförhållandena.
Dylika ålderdomliga bestämmelser gälla ännu i dag för Svenska
jägareförbundet. Man har sålunda exempelvis föreskrivit, att för bildande av
jaktvårdsområde, som skall anslutas till en länsvårdsförening, utövas rösträtten
i föreningen efter antalet hektar per medlem. Örn således ett antal småbrukare
delta i ett sådant val, kan en stor markägare med sina många hektar bestämma
och dirigera hur han vill beträffande dessa jaktvårdsområden. Dessa bestämmelser
ge ett klart uttryck för att storkapitalets intressen tillgodosetts 100-procentigt
i dessa frågor. Jag vill rekommendera kammarens ledamöter att läsa
den lag på området, som antogs av riksdagen 1938. Denna lag bekräftar klart
och tydligt vad jag nu anfört. De nuvarande bestämmelserna på detta område
gagna således endast storgodsägarna och bolagen i vårt land. Endast ett fåtal
personer få exempelvis jaga på våra bolags jord, som omfattar miljontals tunnland.
Med få undantag få några arbetare icke jaga på dessa stora områden. Jag
skulle kunna rada upp otaliga exempel beträffande dessa förhållanden från
mitt eget län.
Herr talman! Vad jag i denna debatt anfört, anser jag vara tillräckligt bärande
skäl för att kammaren borde ge sitt stöd åt en utredning på området
för att där åstadkomma ett bättre tingens tillstånd. Jag hemställer om bifall till
den av mig väckta motionen.
Herr Thorell: Herr talman! Jag skall inte i onödan förlänga debatten, utan
endast fråga herr Johanson i Norrköping, hur han tänkt sig att det skall gå
till, örn länsstyrelserna skulle kontrollera jakten i våra marker, när praktiskt
taget hur många som helst fingo jakträtt på vilka områden som helst. Vem
skulle vilja se efter jaktvården på de olika områdena, och vem skulle kontrollera,
att jakten idkades lagligt? Vem skulle vidare se efter, att viltbeståndet
blev skött på riktigt sätt? Vem skulle under vintern exempelvis lägga ut mat
till rapphöns och fasaner? Skulle det kanske bli landshövdingen eller hans folk
på länsstyrelsen?
Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag vill för herr Thorell endast
påpeka, att jag inte är någon motståndare till den nuvarande indelningen i
jaktvårdsområden. Jag anser, att samma organisation, som nu finns, skall
gälla även i fortsättningen men bara med den skillnaden, att den skulle ställas
under statens och samhällets ledning och inte under enskild. Man bör inte
vara så rädd att låta allmänheten få möjlighet att jaga, ty den har säkert lika
goda möjligheter som andra att sköta jaktvården. Mitt förslag gäller således
främst att jaktvårdsområdena skulle ställas under statliga myndigheter, som
där skulle bestämma. Därtill skulle allmänheten få större möjlighet att jaga.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
97
Motion angående revision av gällande jaktlag och jaktstadga. (Forts.)
Herr Edberg: Herr talman! Det var med en viss förvåning jag hörde herr
Johanson påstå, att jaktvårdskonsulenterna tillsättas av Svenska jägareförbundet.
Detta är naturligtvis fel. Det är länsjaktvårdsföreningarna, som tillsätta
dessa konsulenter, men givetvis efter inhämtande av yttrande från
Svenska jägareförbundet. Herr Johanson påstod vidare, att det endast var
bolagen, som hade nytta av den nuvarande jaktlagstiftningen. Så är emellertid
långt ifrån fallet, utan det är tvärtom jaktvården, som har nytta av bolagen.
Man måste nämligen erkänna, att dessa bolag — åtminstone såvitt jag känner
till — fullt lojalt och på ett riktigt sätt skött jaktvården i vårt land.
Herr Thorell: Herr talman! Jag vill bara svara herr Johanson i Norrköping
med att det ingalunda kan föreligga samma intresse för jaktvården, när staten
får hand örn den, som när enskilda jägare få sköta den. Jag har klart och
tydligt sökt påvisa detta. Om herr Johanson i Norrköping^ själv vore jägare
skulle han klart inse, att intet som helst intresse för att vårda jakten skulle
föreligga, örn inte vederbörande skulle få fördel därav, utan hur mångå personer
som helst skulle få släppas ut i markerna och jaga. Vi människor äro
nämligen skapade på det sättet.
Herr Senander: Herr talman! Jag tycker att innan Svenska jägareförbundet
gör anspråk på att vara den främsta företrädaren på detta område bör förbundet
likvidera människ oj ägaren Görings ledamotskap i förbundet.
överläggningen förklarades .härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
andre vice tamannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johanson i Norrköping begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat ^för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Johanson
i Norrköping, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 140 ja och 20 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner om åtgärder i syfte att bereda ersättning
tili ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och järv; och
Andra kammarens protokoll 1945. Nr SI. 1
98
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion angå•
ende vissa
ändringar i
jaktstadgan
m. m.
nr 44, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 3.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i jaktstadgan m. m.
Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid
Herr von Friesen: Herr talman! Under föregående års riksdag väckte jag
en motion liknande den, som jag i år väckt i förevarande fråga. I likhet med
min motion i år blev motionen föregående år avstyrkt av jordbruksutskottet.
Då jag förra året inte ville yttra mig och försvara motionen, skall jag denna
gång framföra en kortare motivering för de yrkanden, som jag anfört i motionen.
Jag har denna gång begränsat mina önskemål till vissa enligt min mening
särskilt viktiga områden. Först och främst önskar jag örn möjligt bevarande
av rovdjuren och särskilt då rovfåglarna, och i varje fall vidtagande av sådana
åtgärder, att en utrotning av vissa rovdjur — främst rovfåglar — förhindras.
Vidare vill jag ha infört ett skydd för vissa fågelarter. Jag tänker då i
främsta rummet på morkullor och dykänder och önskar förbud mot vårjakt på
dem, d. v. s. jakt under tiden närmast före fortplantningen och då ungarna äro
så små, att de inte kunna klara sig på egen hand. Därjämte har jag liksom förra
året anfört några synpunkter, som syfta till förbud mot vissa alltjämt existerande
jaktformer såsom med sax, grytjakt och liknande.
Beträffande den första frågan, d. v. s. omtanken om bevarande i viss utsträckning
av vissa arter av rovdjur, vill jag erinra örn att det i naturen finns
exempel på, att det överhuvud måste existera en viss allmän jämvikt mellan
å ena sidan rovdjuren samt å andra sidan de växtätande djuren.
Örn det sker en förskjutning i den ena eller andra riktningen, komma svåra
skador att inträffa. I vissa fall händer det också, att då somliga arter av rovdjur
dött ut eller på annat sätt utrotats människan •— örn jag så får uttrycka
mig — träder i rovdjurens ställe. Vargens försvinnande, i varje fall från de
centrala delarna av Sverige, har ju bl. a. medfört en stor ökning av älgstammen.
I likhet med vad som anförts i den motion, som i dag behandlats under
den närmast föregående punkten på föredragningslistan, anser jag det mycket
viktigt att det vidtas åtgärder så att inte älgstammen får utbreda sig hur mycket
som helst. En alltför riklig tillgång på älg är oförenlig med exempelvis en
god. skogsvård.
Alla naturskyddsvänner äro i stort sett eniga om nödvändigheten att bevara
denna jämvikt i naturen. Genom experiment på vissa håll i utlandet har man
kunnat visa vart det leder, då man låter den ena kategorien av de ifrågavarande
grupperna utveckla sig fritt. Man hade sålunda för mångå år sedan i Amerika
på ett isolerat område en samling hjortar. Detta område begränsades på
tre håll av berg och på det fjärde av en öken. Djuren voro alltså isolerade ungefär
som på en ö. Sedan utrotade man samtliga de rovdjur, som befunno sig inom
detta område, med den påföljd, att hjortstammen ökades i mycket hög grad.''
Hjortarna fingo till slut inte tillräckligt med bete och måste omhändertagas
för att de icke helt och hållet skulle dö ut. Vad har då detta för samband med
den motion, som jag har tillåtit mig väcka här i kammaren? Jo, jag har relaterat
saken för atti illustrera den iakttagelse, som man på många håll, särskilt
bland naturskyddsvänner, har gjort, nämligen att det pågår en onödig utrot
-
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
99
Motion angående vissa ändringar i jaktstadgan m. m. (Forts.)
ning av rovdjuren och framför allt av vissa rovfåglar. Ofta beror denna utrotning
på okunnighet örn fåglarnas utseende. Varje fågel med krokig näbb kallar
man för en hök, och på det sättet lia många tanklösa jägare varit med örn att
utrota ganska sällsynta fågelarter, såsom vissa falkarter och andra. Att dessa
rovfåglar i naturens hushållning och även för människan spela en ganska betydande
roll har jag genom några uttalanden i motionen också försökt visa.
Jag har påpekat, att sådana rovfåglar hålla efter och döda skadade och svagare
djur och djur som äro behäftade med sjukdomar. Denna uppfattning har
av Svenska jägareförbundet i dess tidskrift »Svensk jakt» kritiserats på ett
ganska överlägset sätt. Det säges där bl. a. följande: »Den svenska jaktvården
skulle med stort intresse taga del av de försök, som ligga till grund för motionärens
oförskräckta påståenden.» Som stöd för riktigheten av dessa iakttagelser
skulle jag bara vilja hänvisa till enkel eftertanke och vanligt sunt förstånd.
Det säger sig ju självt, att så måste vara förhållandet. Sådana svaga
djur, framför allt fåglar, bli lättast åtkomliga och falla lättast byte för rovfåglarna.
Jag är också i tillfälle att hänvisa till en i dessa frågor mycket förfaren
auktoritet, nämligen professor L. A. Jägerskiöld, som i en uppsats skriver
följande: »Nu tjänstgöra rovdjuren som en hälsopolis. Blir ett djur angripet
av en eller annan sjukdom — olika slag av inälvsmaskar, den fruktade
coccidiosen eller liknande —• så dukar det snart under för något rovdjur. Och
så kan det icke sprida sin smitta längre. Men äro alla rovdjur utrotade, då finnes
ingen, som plockar bort det som bör avlägsnas ju förr dess hellre. Detta
är icke blott skrivbordsfunderingar. Erfarenheten har skänkt tydliga exempel
åt den, som vill se.»
Beträffande mitt i motionen gjorda yrkande örn förbud mot vårjakt på vissa
fåglar —• jag tänker därvid framför allt på morkulljakten — vill jag med
tacksamhet notera, att utskottet tycks vara inne på samma tankegång. Utskottet
uttalar sig på på denna punkt ganska positivt. Man har väl därför anledning
att hoppas, att den meningslösa och onödiga utrotning, som denna vårjakt innebär,
i fortsättningen inte skall behöva förekomma.
En annan av motionens huvudpunkter rör de barbariska fångstmetoder, som
på sina håll användas. Av dessa skulle jag i främsta rummet vilja nämna grytjakten,
som fortfarande är ett omtyckt nöje för åtskilliga jägare, ehuru man
måste säga, att den, såsom jag i motionen uttalat, är föga hedrande för
dess utövare. Den bör därför också förbjudas. Den innebär ett ganska rått och
osmakligt djurplågeri, till exempel mot rävhonor med små ungar, som vanligtvis
bli föremål för dylik jakt. Jag tror också, att man från naturskyddsoch
djurskyddsintresserat håll inte bör förtröttas att opiniera mot dessa olika
mer eller mindre grymma jaktformer. Jag är fullkomligt övertygad örn att
dessa inom en icke alltför avlägsen framtid skola kunna bringas att försvinna.
Herr talman! Detta var i mycket korta drag — jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk längre — huvudsynpunkterna i den motion, som har avstyrkts
av jordbruksutskottet, bland annat under hänvisning till en pågående utredning
inom Svenska jägareförbundet. Även örn jag inte här vill använda några
av de starka ord, som på sina håll i den föregående debatten ha fällts örn
Svenska jägareförbundet och dess ledning, kan jag inte underlåta att uttrycka
en viss skepsis både beträffande den verkligt goda viljan och även kunskapen
örn de verkliga förhållandena hos vissa ledande krafter inom detta förbund. Jag
tror att det är ett allmänt önskemål, att en ganska långt gående demokratisering
måtte ske inom ledningen för detta förbund, och att inte bara de exklusiva
jägarsynpunkterna där böra få göra sig gällande utan också de verkliga
naturskydds- och djurskyddssynpunkterna. Det är dessa senare synpunkter,
100
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion angående vissa ändringar i jaktstadgan m. m. (Forts.)
herr talman, som jag har försökt göra mig till tolk för. Det är synpunkter som
även i detta sammanhang måste beaktas och som man inte kan bortse ifrån.
Med hänsyn till utskottets enhälliga avstyrkande av min motion skall jag
inte här bry mig örn att yrka bifall till densamma. Jag skall nöja mig med att
med de allmänna synpunkter jag anfört ha försökt klargöra, varför en motion
som denna har väckts. Jag har, herr talman, intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
4.
Motioner angående
utredning
av fiskerinäringens
efterlcrigsproblem
m. m.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 46, i anledning av väckta motioner
angående utredning av fiskerinäringens efterkrigsproblem m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde
Herr Adolfsson: Herr talman! Eftersom jag i ganska stor utsträckning sysslat
med fiskerinäringens problem, framför allt i Skåne, och eftersom jag tidigare
hade för avsikt att interpellera jordbruksministern beträffande vissa
frågor, som emellertid sedermera upptogos i dessa nu föreliggande motioner,
varför interpellation blir onödig, kan det kanske vara motiverat att jag tar
några minuter av kammarens tid i anspråk för att anföra några synpunkter,
som den blivande utredningen enligt min mening bör taga hänsyn till vid
sina överväganden.
Den föreliggande frågan gäller enligt mitt sätt att se inte uteslutande ett
efterkrigsproblem för fiskerinäringen, utan den rör också i ganska stor utsträckning
ett permanent problem, som bör ordentligt sakbehandlas av den utredning,
som kommer att tillsättas. För egen del är jag givetvis mycket nöjd med utskottets
gynnsamma utlåtande och dess yrkande på en utredning av fiskets
efterkrigsproblem. Jag vill emellertid påpeka, att utredningskvarnen har malt
ganska flitigt när det gäller hithörande frågor. Men tyvärr ha inte utredningarnas
i vissa avseenden tämligen goda förslag föranlett några genomgripande
statliga åtgärder. Jag har framhållit detta för att understryka min uppfattning,
att en del av de förslag, som framlagts av dessa tidigare utredningar, utan
större bearbetning kan inordnas i den utredning, som utskottet nu tillstyrker.
Jag vill emellertid betona vikten av att kommande åtgärder i största möjliga
utsträckning differentieras. Samma slag av åtgärder kunna nämligen inte
gärna tillämpas i fråga örn till exempel fiskeribolagen som när det gäller de
fattigare fiskarena, kanske framför allt vid öresundskusten och vid södra hallandskusten.
De utredningar som jag nyss nämnde ha bland annat fått i uppdrag
att utreda frågan örn en försäkring mot förluster av fiskredskap. Något resultat
har emellertid inte detta lett till. Fiskarena anse för sin del, att vid sidan av
sådana problem som avsättningsfrågan, som givetvis får det dominerande
problemet för den närmaste tiden, är detta en synnerligen viktig fråga. Den
kommande utredningen bör givetvis även söka lägga fram förslag i detta avseende.
Fiskarena, under alla förhållanden fiskarena längs Skånes kuster, ha länge
hoppats på att en statlig fiskredskapsförsäkring, alltså en försäkring finansierad
med hjälp av statsmedel, skall komma till stånd. Nu finnes ju endast en fiskeriredskapsfond,
och den äro sannerligen inte fiskarena så särskilt glada åt. På
grund av redskapsförlusterna hindras inte bara de fattiga fiskarena i sin näring,
utan det inträffar också ofta, att de helt enkelt handikappas. Inte minst är detta
fallet med fiskarena vid Öresund, där redskapsförlusterna äro ett brännande
101
Onsdagen den 16 maj 1945 em. Nr 21.
Motioner angående utredning cm fiskerinäringens efterkrigsproblem m. m.
(Forts.)
problem, beroende på att strömmarna härja vilt med deras fiskredskap, varför
förluster kunna uppstå även i det mest idealiska väder. Jag skulle kunna anföra
åtskilliga exempel därvidlag, men jag skall avstå, därifrån. Jag vill endast säga,
att sådana förluster många gånger för fattiga fiskare betyda en ren katastrof
och att det sålunda är uppenbart att åtgärder i detta avseende måste vidtagas.
Jag skulle också vilja säga några ord örn öresundsfisket. Vid Öresund finnas
verkliga proletärer inom fiskerinäringen. Årsinkomsten för flertalet fiskare där
nere är endast 2 000 kronor per år. ofta mindre, i ett och annat fall något mera.
Det är således alls inte några förmenta svårigheter en del av fiskerinäringen
brottas med, såsom visst någon ville göra gällande här i kammaren för några
dagar sedan. I själva verket är det i stor utsträckning rena nöden som härskar,
framför allt bland fiskarena vid öresundskusten och utmed södra Hallands läns
kust. Resultatet har blivit, att fiskerinäringen längs Öresund faktiskt numera
håller på att förtvina, bland annat genom att de yngre männen flytta bort ifrån
detta fiske. Jag har företagit en mycket noggrann undersökning av dessa förhållanden
i hälsingborgsområdet och kunnat konstatera, att det där inte finns en
enda fiskare under 40 års ålder. Detta örn något visar, att det inte sörjts för
återväxten inom fiskerinäringen, som är av så stor betydelse för befolkningen.
Även örn ett fiske inte kan bedrivas fullt rationellt, är det uppenbart, att vi längs
varje kuststräcka ändå ha behov av ett sådant. Det är salunda inte minst med
hänsyn till konsumenterna i hög grad motiverat, att en skälig bärgning beredes
fiskets utövare. Den blivande utredningen bör således ta hänsyn till de olika
problem, som föreligga längs olika kuststräckor, och därvid också beakta Hagan
om fiskets driftkostnader.
De ökade driftkostnaderna ha ju varit förödande för de fattiga, fiskarena
under kriget. Jag skulle tro, att det måste anses såsom orimligt att till exempel
motorfotogen, som före kriget kostade 7 öre per liter, nu betingar ett pris av
103'' öre. Jag har gått igenom räkenskaperna hos en hel mängd fiskare längs
öresundskusten och därvid kunnat konstatera, att kostnaderna för drivmedlen
alltid draga minst en femtedel av den samlade bruttointäkten av fisket och som
regel åtskilligt mera. Därtill komma ju också de synnerligen höga nätkostnaderna
under kriget o. s. v. Många fiskare, inte minst vid öresundskusten, ha tvingats
att leva på svältgränsen under en period, då de borde ha fått en smula kompensation
för tidigare dåligt fiske.
Till slut skall jag be att få säga några ord örn avsättningsfrågan. Jag tror att
jag tolkar en tämligen utbredd mening ibland vårt lands fiskarbefolkning, örn
jag säger, att hela den svenska fiskerinäringen borde utåt och även på den inhemska
marknaden uppträda som en enhet. Förutsättningen för att detta skall
kunna genomföras är emellertid att det skapas ett samlande organ härför. Även
denna omständighet bör utredningen enligt min mening ta med i sina beräkningar.
Det är uppenbart att vi icke kunna vara intresserade av någon osund
konkurrens mellan olika länders fiskarsammanslutningar, men vi måste i fiskarenas
och konsumenternas intresse vara intresserade av att en rättvis reglering av
dessa frågor åstadkommes. För öresundsfisket uppstå ju även i detta avseende
speciella problem, eftersom danskarna bruka komma över till oss och sälja den
sämsta fisken till eli relativt hyggligt pris, som dock är lägre än vad de svenska
fiskarena tillämpa. Våra egna fiskare komma med bättre fisk, men måste rätta
sig efter det pris som danskarna tillämpa. Danskarna ha ju bete själva, och de
gynnäs också bland annat av den svenska kronans högre värde. Jag upprepar min
uppfattning, att ingen osund konkurrens eller avundsamhet. bör prägla vårt
handlande i detta avseende. Det mäste däremot präglas av viljan till en rättvis
reglering av fiskerinäringens förhållanden. Jag har velat trycka särskilt hart
102
Nr 21.
Onsdagen den 18 maj 1945 em.
Motioner angående utredning av fiskerinäringens efterkrigsproblem m m
(Forts.)
på frågan oin öresundsfisket, eftersom detta Ilar särskilda problem, som äntligen
böra uppmärksammas av en statlig kommitté vid dess utredningsarbete.
Jag har i mitt anförande endast redovisat en liten del av de problem som existera
för fiskets vidkommande. Det är enligt min mening inte alls nödvändigt
att redovisa alla sådana problem i ett sammanhang, då ju olika problem råda
vid olika kuststräckor. Jag har önskat göra dessa påpekanden i den förhoppningen,
att vad jag har sagt skall bli föremål för studium och överväganden av dem
som skola anförtros uppdraget att företa den utredning, som jag förmodar att
riksdagen strax skall komma att besluta. Denna utredning bör givetvis i rätt stor
utsträckning bli av permanent karaktär och bör beträffande de mest aktuella problemen
genomföras så skyndsamt som möjligt. Den bör framför allt inte såsom
tidigare utredningar utan att föranleda någon åtgärd hamna i riksdagens bibliotek.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.
§ 5.
Motion arn Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckt motion
qäUande be- an^nde ändring i gällande bestämmelser örn förvaltningen av statens arrendestämmelser
om ''''^millen!.
förvaltningen
av statens Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
arrendeegnahem.
Herr vigelsbo: Herr talman! Jag tillät mig att jämte några kammarkamrater
vid riksdagens början väcka en motion i den nu föreliggande frågan. De
arrendeegnahem som beröras i motionen äro sådana arrendeegnahem, som finnas
kvar sedan den tid da statens jordnämnd handhade arrendeegnahemsverksamheten.
Denna verksamhet hade ju sin största blomstring före den tid, då
den nuvarande egnahemsorganisationen kom till stånd. Men även sedan denna
nya organisation genomförts kommo dessa statens arrendeegnahem likväl att
kvarligga under egnahemsstyrelsens förvaltning. De blevo aldrig inordnade under
de lokala egnahemsnämndernas förvaltning utan sorterade direkt under
egnahemsstyrelsen.
Det har emellertid visat sig, att detta förhållande är förenat med en hel del
olägenheter. Vi ha numera fått fasta organ för egnahemsverksamheten. Inom
varje län finnes en egnahemsnämnd, och inom dessa nämnder finns det en egnahemsdirektör,
en kassör och ett tillräckligt antal biträden. Man kan med andra
ord säga, att dessa egnahemsnämnder äro rätt självständiga förvaltningsorgan.
När egnahemsdirektören eller någon underordnad tjänsteman i egnahemsnämnden
reser ut på sina inspektionsresor inom sitt område, inspekterar han de egnahem
som ligga linder egnahemsnämndernas förvaltning. Insprängda mellan
dessa egnahem ligga emellertid de statens arrendeegnahem, som sortera direkt
under egnahemsstyrelsen.^ Örn då en arrendator till ett sådant kommer och ber
egnahemsdirektören örn råd och upplysningar beträffande sitt arrendeegnahem,
sa mäste denne hänvisa honom till att medelst telefon eller brev hänvända sig
till egnahemsstyrelsen, ty han har ingen som helst rätt att lägga sig i de statliga
egnahemmens angelägenheter. En sådan ordning måste enligt vår uppfattning
vara felaktig.
Jordbruksutskottet har ju avstyrkt vår motion, enligt mitt förmenande på
mycket svaga grunder. Utskottet har i sitt utlåtande anfört en hel del argument,
som enligt min uppfattning äro felaktiga. Utskottet säger bland annat,
att egnahemsnämnderna fa föreslå arrendatorer. Jag har frågat egnahemsdi
-
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
103
Motion om ändring i gällande bestämmelser om förvaltningen av statens
arrendeegnahem. (Forts.)
rektören i mitt län, om egnahemsnämnden där någon gång föreslagit arrendatorer.
Han lämnade det beskedet, att någonting sadant aldrig förekommit. \ i
ha i Västmanlands län i år 41 statliga arrendeegnahem. I ar ha två nya. arrendatorer
tillsatts på dessa, men egnahemsstyrelsen, eller närmast dess jordanskaffningsbyrå,
har i intet fall tillfrågat, egnahemsnämnden i länet i . denna
angelägenhet. Jag förstår emellertid, att jordbruksutskottets utlåtande i detta
avseende grundar sig på det remissyttrande, som man har fatt ifrån egnahemsstyrelsen.
Jag ber att få återge några rader ur detta yttrande. Det heter där:
»Då nybildningen av arrendeegnahem under senare tid icke varit omfattande
och då icke heller övrig jordanskaffningsverksamhet på grund av rådande förhållanden
kunnat få någon större omfattning, har arbetet med förvaltningen av
arrendeegnahemmen kunnat medhinnas utan personalförstärkning a jordanskaffningsbyrån.
» Man har följaktligen icke behövt skaffa något större personalantal
på jordanskaffningsbyrån. Örn man skulle överföra statens arrendeegnahem
under egnahemsnämndernas förvaltning, skulle risk föreligga för att
man kanske skulle behöva minska personalantalet på jordanskaffningsbyrån,
och det är kanhända inför denna risk, som egnahemsstyrelsen finner sig föranlåten
att avstyrka bifall till motionen.
Vi fingo ett ganska påtagligt exempel på bristerna i^det nu gällande systemet,
när egnahemsnämnden i Västmanlands län i förrgår avhöll, sammanträde.
Det’omnämndes vid det tillfället, att olägenheter hade uppstått vid ett av dessa
statliga arrendeegnahemskomplex, nämligen vid Skälby. En av dessa arrendegårdsinnehavare
dog i höstas. Han efterlämnade änka och ett flertal barn, och
nu på vårkanten antände ett av barnen gardens uthus. Följaktligen ansag man
sig tvungen att skaffa en ny arrendator, och det gjorde man också på jordanskaffningsbyrån
utan att underhandla med egnahemsnämnden. När den nye
arrendatorn skulle flytta in visade det sig, att man hade glömt en mycket viktig
sak, nämligen att se till att den föregående innehavarens familj flyttade
därifrån. Änkan bodde därför kvar och vad. inträffade nu? Jo, den nye innehavaren
var häromdagen pa väg till rättshjälpsanstalten för att fa vräkning
på änkan och hennes barn, så att han skulle komma in i den. lägenhet, som han
måste ha, eftersom han hade sagt upp den plats han förut innehaft.
Jag medger gärna, att sådana förhållanden kunna inträffa, men en sak är
jag övertygad örn och det är, att hade dessa statliga arrendeegnahem legat under
egnahemsnämndens förvaltning, sa hade något sadant icke^ kommit att^ inträffa.
Så myoket är säkert. Det är emellertid lätt att första, att det mäste
vara svårt att sitta här i Stockholm och överblicka hela detta stora område,
d. v. s. hela landet, och kontrollera en sådan rörelse som dessa statliga arrendeegnahem,
.något som man tycker är mycket egendomligt, när vi ha fatt.egnahemsnämnderna,
som skola sortera under egnahemsstyrelsen och som följaktligen
enligt mitt förmenande skulle vara fullt kapabla att sköta förvaltningen
också av de statliga arrendeegnahemmen, även örn jag är val medveten om att
själva organisationen i de båda fallen är olika.
Brister föreligga alltså i detta fall, oell det var för att .försöka ia dessa
brister avhjälpta som vi väckte vår motion. Nu har emellertid första kammaren
avslagit motionen, men jag säger som en talare sade förut, här i dag, att
vi skola återkomma med denna motion. Jag hoppas, att vi vid det tillfället
skola kunna ge en något fylligare motivering för det krav. som vi pa detta
område ha velat se förverkligat. „ .
Jag har velat anföra detta, herr talman, men har icke något yrkande.
Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens1 förhandlingar.
104
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om ändring i gällande bestämmelser om förvaltningen av statens
arrendeegnahem. (Forts.)
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Ehuru den ärade motionären icke
framställde något yrkande ser jag mig ändå nödsakad att nied några ord bemöta
hans anförande.
o Han gjorde gällande, att utskottets uttalande örn att egnahemsnämnderna
få föreslå arrendatorer icke skulle vara riktigt. Jag ber därför att få för kammaren
understryka, vad motionären själv för övrigt påpekade, att egnahemsstyrelsen
har förklarat, att sa är fallet, och när ett kungl, ämbetsverk gör ett
dylikt uttalande, mäste väl ändå utskottet ta större hänsyn härtill än till ett
påstående i annan riktning av en enskild motionär. Jag vet icke, huruvida
det på något sätt har klickat mellan egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna
i Västmanlands län, men det förefaller närmast, som örn så skulle vara
fallet, och örn det förhåller sig så, är det en sak som jordbruksutskottet självfallet
icke kan göra något åt.
Motionären önskar, att förvaltningen av arrendeegnahem, som nu sker centralt
av egnahemsstyrelsen, i stället skall ske av egnahemsnämnderna i respektive
län. Egnahemsstyrelsen har bestämt avstyrkt en sådan anordning och säger
bland almati »Styrelsen har emellertid även ur andra synpunkter tidigare
prövat denna fråga och kommit till den bestämda uppfattningen, att förvaltningen
av arrendeegnahemmen alltfort bör handhas av egnahemsstyrelsen men
under medverkan av egnahemsnämnderna.»
De anmärkningar, som herr Vigelsbo tillät sig göra mot egnahemsstyrelsen.
vörö av sådan beskaffenhet, att jag tycker det hade varit riktigare, örn herr
Vigelsbo hade underrättat utskottet härom. Dessa anmärkningar voro nämligen
icke i motionen anförda i samma markanta form, som herr Vigelsbo nu gav
dem. Örn sa hade skett, skulle utskottet tvivelsutan kunnat tillkalla någon
representant för egnahemsstyrelsen för att få upplysningar, som kunnat klarlägga
saken.
. Utskottet har för sin del varit fullständigt enigt, och jag kan ju nämna, att
inom utskottet sitta aktade ledamöter av egnahemsstyrelsen, däribland även en
partivän till herr Vigelsbo.
Jag behöver, herr talman, kanske icke tillägga mera, utan kan inskränka
mig till att hemställa örn bifall till utskottets förslag.
Herr Vigelsbo: Herr talman! Om utskottets ärade talesman av mitt anförande
lick det intrycket, att det skulle föreligga motsättningar mellan egnahemsnämnden
i Västmanlands län och egnahemsstyrelsen, så måste det vara en
missuppfattnig, ty mig veterligen föreligger icke något sådant förhållande.
Jag vill också meddela, att det var synnerligen svårt för mig att kunna
meddela utskottet vad som hade inträffat vid det statliga arrendeegnahem, som
jag talade örn, eftersom vi i egnahemsnämnden fingo reda på det så sent som
i förrgår. Då låg ju redan utskottsutlåtandet färdigtryckt.
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag vill endast påpeka, att herr
Vigelsbo likväl i sitt anförande i dag gjorde det påståendet, att de uppgifter,
som egnahemsstyrelsen i sitt tili utskottet lämnade remissvar lämnat, icke voro
riktiga.
Herr Vigelsbo: Jag har sagt, att den uppgiften icke var riktig, att egnahemsnämnden
fick yttra sig över valet av arrendatorer. Dea uppgiften har jag fått
av egnahemsdirektören, och jag förutsätter att den är riktig. Vi ha aldrig
yttrat oss örn valet av arrendatorer å arrendeegnahem.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
105
6.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av vackt motion
angående införande av differentierade tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 432, av herr Pettersson i Rosta m. fl. Fade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville göra framställning örn införande av differentierade
tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring m. m., som kunde
vara av betydelse för komplettering av ofullständiga jordbruk, varigenom småbrukarnas
möjligheter att komplettera sina jordbruk skulle verksamt främjas.
Motion om
införande av
differentierade
tillägg till de
statliga bidragen
för
grundförbättring.
Utskottet hemställde, att motionen 11:432 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Andersson i Hedensbyn.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Jag vågar tro, att alla i denna
kammare — åtminstone borde så vara förhållandet — äro besjälade av god
vilja, när det gäller att förbättra försörjnings- och levnadsbetingelserna för
brukare och innehavare av små jordbruk. Med en sådan vilja skulle vi ju effektivt
kunna motarbeta och motverka den skrämmande flykten från landsbygden,
som vi så ofta tala örn. Denna flykt är så mycket mer skrämmande, som tendensen
går i den riktningen, att man överger fäderneärvda hemman och låter
dem ligga för fäfot. Jag tror icke det kan leda till någon lycka för vårt land,
örn vi föra en sådan politik, att dessa småbrukare, som bo ute i ödebygderna
och ute i periferien, tvingas att lämna sina små och oftast, som jag sade, fäderneärvda
jordbruk. Jag har svårt att föreställa mig, hur det i så fall skall bli
möjligt för det framtida Sverige att tillgodogöra sig de naturtillgångar, som
dessa trakter erbjuda.
I den föreliggande motionen ha motionärerna verkligen lyckats så att säga
lösa problemet hur man skall kunna ge dessa småbrukare ett verksamt bidrag
till förstärkande av deras jordbruk. När det gäller en ökning av statsbidragen
till nyodling, stenröjning o. s. v., hör man icke sällan den invändningen, att
högre bidrag skulle komma att otillbörligt gynna de större jordbruken. Visserligen
lämnas dessa bidrag endast till jordbruk med högst 20 hektar åker i vissa
fall och, vad gäller täckdikning, 75 hektar, men det oaktat hör man oftast
denna invändning. Örn man emellertid går in för det system, som föreslås i
motionen, skulle man på ett effektivt och verksamt sätt just kunna hjälpa dessa
små jordbruk med bidrag, som gjorde det möjligt att förstärka dem och att få
en mera rationell drift, vilket i sin tur skulle möjliggöra för dessa småbrukare
att bo kvar och bruka sin jord.
Jag har i jordbruksutskottet varit med örn att behandla den föreliggande
motionen. Då jag emellertid icke kunnat biträda det beslut, som utskottet
kommit till, har jag låtit anteckna en blank reservation. Fullföljande denna
reservation ber jag, herr talman, att få yrka att riksdagen måtte besluta följande
ändring av motiveringen och av utskottets hemställan:
»Enligt---—• brukningsenheter i viss utsträckning föremål för övervä
ganden
inom 1942 års jordbrukskommitté. Då emellertid åtgärder av sådan art
som i motionen beröras synas kunna vara av största betydelse för det svenska
bondejordbrukets bevarande och utvecklande, synes en speciell undersökning
av hithörande problem — genom 1942 års jordbrukskommitté eller på annat
106
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om införande av differentierade tillång till de statliga bidragen för
grundförbättring. (Forts.)
sätt — vara väl motiverad. Därvid synas i motionen framförda förslag böra
beaktas.
I enlighet härmed får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen II: 432 må i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa örn utredning avseende åtgärder för bevarande och stärkande
av ofullständiga jordbruk i anslutning till i motionen angivna
synpunkter».
Mitt förslag innebär alltså, att riksdagen skall besluta en hemställan till
Kungl. Majit med begäran om en utredning exempelvis genom 1942 års jordbrukskommitté
eller annat organ, varvid de synpunkter, som ha framförts i
motionen, skulle komma till beaktande.
Herr Pettersson i Kosta: Herr talman! I egenskap av motionär skall jag
be att få säga några ord i denna fråga.
Man har under senare år såväl i tal som i skrift diskuterat mycket örn jordbrukets
efterkrigsproblem. I främsta rummet lia de ofullständiga jordbruken
varit under diskussion. Det har framhållits, att vi måste söka sammanslå de
mindre jordbruken för att de skola kunna bli bärkraftiga, och vid förra årets
riksdag framfördes t. o. m. en motion, där man tänkte sig att expropriationsförfarande
skulle komma till användning, om det icke går att på frivillighetens
väg sammanslå sådana mindre jordbruk. Vi ha här i landet över 100 000
sådana små jordbruk. Örn de sammanslås under årens lopp — det kommer
naturligtvis att ta åtskilliga år — så skulle kanska 50 000 småbruk försvinna.
Örn man räknar med man, hustru och två barn, blir det 4 personer på varje
sådant småbruk, och på det sättet skulle alltså 200 000 personer behöva försvinna
från småbruket. De måste naturligtvis någonstans ta vägen och få givetvis
då ge sig i väg till städer och andra samhällen för att där söka sin utkomst
på annat sätt. Vi ha ju redan en rätt stor flykt från landsbygden till städerna;
den visar tendens att öka undan för undan. Genom denna åtgärd skulle man
säkerligen ytterligare bidraga till denna flykt från landsbygden. Det kan naturligtvis
icke vara riktigt att på lagstiftningens väg tvinga fram en sådan
konstlad flykt från landsbygden. Sedermera skulle naturligtvis en hel del av
dessa småbrukare komma att känna ett osäkerhetstillstånd. De skulle nämligen
inte veta hur länge de skulle kunna få sitta kvar på sina småbruk.
Vi motionärer ha nu tänkt oss en annan väg att gå. Det utgår ju redan nu
statsbidrag som hjälp till jordbruket. Vi ha nu menat, att om man åtskilligt
höjde statsbidragen till nyodling, stensprängning, betesanläggning, förbättring
av byggnader, gödselvårds- och silosanläggningar, förbättrade utfarts- och s. k.
odlingsvägar, avdikning, täckdikningsanläggning jämte avledningsåtgärder
från vattensjuk mark, så skulle det kunna vara av stor betydelse. Örn småbruken
finge statsbidrag till alla sådana förbättringsarbeten, skulle på det
sättet större delen av dem kunna förvandlas från ofullständiga till fullständiga
jordbruk. De skulle komma att ge så mycket större skördar, att innehavaren
kunde föda sig själv och sin familj på dem, och han skulle icke behöva gå och
vara rädd för att bli driven från sitt småbruk in till staden. På det sättet ha
vi tänkt oss att småbruket skulle kunna ställas i ett bättre läge.
Med stöd av det anförda ber jag att få instämma i det yrkande, som nyss
framställdes av herr Andersson i Hedensbyn.
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Motionärerna föreslå här, att riksdagen
skall skriva till Kungl. Majit och göra framställning örn införande av
differentierade tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring m. m. Den
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
107
Motion om införande av differentierade tillägg till de statliga bidragen för
grundförbättring. (Forts.)
förste ärade talaren, herr Andersson i Hedensbyn, ville göra gällande, att man
genom att införa dylika differentierade tillägg skulle kunna på ett verksamt
sätt hejda den pågående flykten från landsbygden. Jag tillåter mig tvivla på
att förslaget kan få så stora verkningar. Jag undrar, örn icke herr Andersson
i Hedensbyn här lägger i dagen en mycket stor optimism, när han gör sig till
tolk för ett dylikt påstående. Jag skall här icke ingå på någon diskussion örn
huruvida dessa differentierade tillägg skulle kunna vara berättigade eller icke.
I och för sig är det en ganska egendomlig anordning, att man skall betala ett
visst bidrag per hektar jord till en jordbrukare, som har en viss areal jord,
och ett annat bidrag till en annan jordbrukare, som har något större eller
mindre areal. Det förefaller mig, som om motionärerna borde ha tänkt tanken
fullt till slut och jämväl kombinerat förslaget med en behovsprövning. Då
emellertid så icke skett, blir det tydligen så, att den som rent ekonomiskt sett
vore i behov av större bidrag icke skulle få det, utan att enbart arealgränsen
härvidlag vore avgörande.
Jag skall som sagt icke upptaga någon diskussion med den ärade motionären
om differentieringsbidrags berättigande utan blott understryka huvudmotivet
för utskottets avstyrkande av förevarande motion. Huvudmotivet är, att frågan
redan ligger under behandling av 1942 års jordbrukskommitté. Jag förstår
nog, att en så gammal norrlänning som herr Andersson i Hedensbyn anser,
att frågan skulle på ett bättre, lyckligare och skickligare sätt betarbetas och
handläggas av norrlandsutredningen — därom kunna emellertid de lärda tvista
— men det förefaller mig dock, att detta problem, som obestridligt är icke
blott ett norrlandsnroblem utan jämväl ett riksproblem, rätteligen bör handläggas
av den utredning som handhar ärenden, vilka röra hela riket. Med
dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Jag vill blott göra ett tillrättaläggande.
Jag tänker mig icke en utredning av norrlandskommittén utan
av 1942 års jordbrukskommitté, då detta icke är en speciell norrlandsfråga utan
en riksfråga, och jag tror därför, att örn riksdagen beslutar i. enlighet med
detta förslag ett mera positivt förslag föreligger för 1942 års jordbrukskommitté,
när den skall ge sig i kast med denna fråga.
Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Andersson i Hedensbyn sade
verkligen norrlandskommittén, men när herr Andersson rättat sitt uttalande
och sade, att han menade 1942 års jordbrukskommitté, tror jag honom på hans
ord. Men då finns det ännu mindre anledning att nu skriva till Kungl. Majit,
ty jordbrukskommittén har redan meddelat utskottet, att den har dessa° frågor
under sin utredning, och därmed bortfaller, efter vad jag kan förstå, fullständigt
motivet för att ånyo besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till det av herr Andersson i Hedensbyn under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Rosta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, röstar
Ja;
108
Nr 21.
Onsdagen den IG maj 1945 em.
Motion örn införande av differentierade tillägg till de statliga bidragen för
grundförbättring. (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Andersson i Hedensbyn under överläggningen framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 7.
tlandrin, Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckt motion
avSSgrunderna om viss ändring av gällande grunder för statsbidrag till enskilda skogsägare
för statsbidrag för skogsdikningar.
till enskilda *
<!;°skogsdii^°r Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid
ningar. Herr Nilsson i Varuträsk: Herr talman! Då jordbruksutskottet avstyrkt den
av mig och herr Åkerström avgivna motionen, vill jag icke precis kritisera
utskottets avstyrkande men åtminstone komma med några synpunkter på frågan.
Det är ett glädjande faktum, att intresset för skogsdikningar under senare
år hos allmänheten ökat betydligt, vilket bevisas framför allt därav, att i många
fall byalagen bildat ekonomiska sammanslutningar i syfte att utföra torrläggningsföretag
på stora områden. Ett bevis på detta intresse ha vi också i den
anhopning av ansökningar om bidrag som ligga hos våra skogsvårdsstyrelser
i väntan på bifall. Men örn vi litet närmare syna dessa ansökningar i sömmarna,
så skola vi finna, att de sökande i regel äro personer i bättre ekonomisk
belägenhet och sådana som äga egen arbetskraft. De på pengar och eget folk
fattigare skogsägarna kunna svårligen tillgodogöra sig de medel som staten
bidrager med. Vi hade med vår motion avsett, att högre grundbidrag än det
nuvarande borde utgå för att därigenom allmänheten skulle sporras till ytterligare
ansträngningar på detta ur nationell synpunkt så viktiga område.
_ Skogsvårdsstyrelsen åberopar i sitt utlåtande, att under tiden 1927—1939
bidragen möjliggjort torrläggning av 340 000 hektar myr- och försumpad skogsmark.
Jag vill icke vara den siste att erkänna, att en hel del gjorts från statens
sida för att höja skogarnas värden, men jag kan inte undgå att erinra om de
miljoner hektar som fortfarande ligga outnyttjade ur växtlighetssynpunkt. Jag
är medveten örn att tillägg till grundbidraget kan under vissa villkor erhållas
bl. a. för norrlandsskogarnas vidkommande, och jag är också medveten örn att
det finns ett reservationsanslag på 22 980 000 kronor, vilket, väl förbrukat,
skulle ge våra skogar 2 200 000 dagsverken. Detta anslag avses dock att användas
endast vid utomordentliga behov, och alltför stor förhoppning får nog
icke ställas på att detta anslag kan komma till praktisk användning under närmaste
tiden. Ett högre anslag jämte en högre bidragsprocent till de enskilda
skogarnas torrläggning är ur flera synpunkter mycket önskvärd, och jag hoppas,
att så snart ekonomiska förutsättningar därtill förefinnas frågan måtte ytterligare
aktualiseras.
I avvaktan på 1944 års skogsvårdsstyrelseuHedning, vilken jag hoppas måtte
snarligen föreligga, har jag, herr talman, i frågans nuvarande läge icke något
yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagen den 16 maj 1945 om.
Nr 21.
109
§ 8.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckt motion Motion om
om avskrivning av viss statens fordran hos Storängsbacken torrläggnings
företag.
fordran hos
Storängs
Efter
föredragning av utskottets hemställan anförde bäckens torr
läggnings
Herr
Vigelsbo: Herr talman! Jag har tagit del av detta utskottsutlåtande, företag.
som går på avstyrkande av den av mig m. fl. väckta motionen. Jag skall
icke säga någonting därom, utan jag skall blott tacka för den välvilliga behandlingen
av motionen. När jag nu framför detta tack, får jag samtidigt uttala
den förhoppningen, att denna välvilja senare också hos Kungl. Maj :t skall
komma till synligt uttryck.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 9.
Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i an- Motion om
ledning av väckt motion angående utredning rörande marknadsförhållandena
inom jordbruksmaskinbranschen. nadsförhåJ
I
en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 426, hade herrar Skoglund i Umeå och Jonsson i Järvsand maskinhemställt,
att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning branschen.
rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
Till utskottet hade därjämte hänvisats ärende angående första kammarens
den 19 april 1945 fattade beslut, varigenom kammaren bifallit en med här
förevarande motion likalydande motion, 1:277.
Utskottet hemställde, »att andra kammaren måtte, med biträdande av första
kammarens ovan omförmälda beslut, för sin del besluta, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär utredning genom särskilda sakkunniga eller eventuellt 1942
års jordbrukskommitté i samråd med statens priskontrollnämnd rörande marknadsförhållandena
inom jordbruksmaskinbranschen med särskild hänsyn till förekomsten
av monopolistisk prissättning och betydelsen av denna för priserna
på jordbruksmaskiner».
Reservation hade avgivits av herr Skantze, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att ifrågavarande motion och den gjorda delgivningen av första kammarens
i ärendet fattade beslut icke måtte föranleda någon andra kammarens
åtgärd. M
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Skantze: Herr talman! När man läser detta utlåtande, måste man
ofrivilligt göra den reflexionen, att det är bra litet sammanhang mellan de
olika remissinstansernas yttranden och utskottets motivering, å ena sidan, och
utskottets1 kläm, å andra sidan. Söker man efter orsaken härtill, finner man,
att det helt enkelt beror därpå, att man till utskottets kläm ordagrant tagit
motionens kläm, och den stämmer i själva verket icke överens med resultatet
av den utredning utskottet verkställt och icke heller med utskottets egen
motivering. Man begär således i klämmen en »utredning genom särskilda
sakkunniga eller eventuellt 1942 års jordbrukskommitté i samråd med statens
priskontrollnämnd rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen
med särskild hänsyn till förekomsten av monopolistisk prissätt
-
110 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(Forts.)
ning och betydelsen av denna för priserna på jordbruksmaskiner». Tittar
man på remissyttrandena, finner man emellertid, att 1942 års jordbrukskommitté,
å sin sida, förklarat, att den icke har den sammansättning som erfordras
för att kunna verkställa en sådan utredning, medan statens priskontrollnämnd
som ända sedan 1939 ingående kontrollerat såväl fabrikanternas
kalkyler som distributörernas marginaler uttalar såsom sin mening, att »sådana
skäl icke förebragts, som skulle göra en utredning rörande jordbruksmaskinbranschen
för närvarande särskilt av behovet påkallad». Man måste
då fråga sig: vad är det för mening med att utskottet i sin kläm ger anvisning
på ett par utredningsorgan av vilka det ena förklarar sig inkompetent
för uppgiften och det andra förklarar sig finna utredningen onödig? Herr
talman! Ett sådant utlåtande har jag visserligen varit genom omständigheternas
makt tvingad att underteckna, men jag har icke kunnat acceptera det och
därför anmält min reservation både mot utskottets motivering och mot dess
hemställan.
__ Utöver vissa allmänna uttalanden av sådan art, att de överensstämma med
både motionärernas, de olika remissinstansernas och reservantens allmänna syn
på problemet, anför utskottsmajoriteten i sin motivering egentligen endast ett
enda exempel på förhållanden som anses icke motsvara de krav som kunna
uppställas. Det gäller den passus i utlåtandet, där majoriteten säger följande:
»Distributionsorganisationen som sådan undandrager sig väl möjlighet till ingripande
från det allmännas sida. Personer med större affärsvana eller goda
förbindelser kunna ostridigt mången gång inköpa sina förnödenheter till priser,
som avsevärt understiga katalogpriser eller dem, som mindre erfarna eller
köpkraftiga kunde få erlägga.» Vad innebär då detta? Såvitt jag kan finna,
innebär det ingenting annat än att man anser det otillfredsställande, att Sveriges
bönder, när det gäller inköp av jordbruksmaskiner, ha möjlighet att begagna
sig av sin urgamla rätt att pruta. Det är väl ändå ett bra magert
argument att bygga det i klämmen framförda utredningskravet på.
Sammanställer man de olika remissyttrandena, finner man följande: Tillverkningen
av jordbruksmaskiner bedrives här i landet dels av en del enskilda
fabrikanter, sammanslutna i jordbruksmaskinföreningen, dels ock av Kooperativa
förbundet och detta uppenbarligen under en inbördes skarp konkurrens.
De bägge parternas inbördes gräl om priser och kostnader är det bästa beviset
på att en sådan konkurrens verkligen föreligger. Distributionen skötes dels av
landets järnhandlare, dels av en del agenter, dels av konsumaffärerna och dels
slutligen av jordbrukarnas egna ekonomiska organisationer. Det ligger i sakens
natur, att även detta måste ske under inbördes skarp konkurrens.
Kommerskollegium och priskontrollnämnden ha dessutom vitsordat, att priserna
bär i Sverige på jordbruksmaskiner före kriget voro icke obetydligt lägre
än priserna bade i övriga nordiska länder och i de flesta andra länder. Vidare
har det vitsordats, att den prisförhöjning som sedan dess medgivits ingalunda
helt^ kompenserar stegringen av självkostnaderna. Vidare har det vitsordats,
att återförsäljarnas marginaler sedan dess blivit beskurna, och slutligen, att
en kommitté, sammansatt av såväl fabrikanter som jordbrukare, för närvarande
är sysselsatt med standardiserings- och forskningsarbeten med ekonomiskt stöd
av statsmakterna. Med dessa fakta för ögonen måste man väl ändå, herr talman,
finna det orimligt att belasta vår redan hart när till bristningsgränsen
ansträngda utredningsapparat med en utredning, vilken, såsom Kooperativa
förbundet i sitt remissyttrande uttalat, näppeligen torde kunna bringa i dagen
förhållanden som icke redan äro kända.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.
lil
Onsdagen den 10 maj 1945 em. Nr 21.
Motion om utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskin
branschen.
(Forts.)
Herr Hedqvist: Herr talman! Jag tar icke åt mig så hårt den kritik som
utskottets ärade ordförande riktat mot utskottet. Jag kan icke underlåta att
i detta sammanhang berätta en historia från denna kammares sammanträde
den 9 maj, då tillfälliga utskottsutlåtanden behandlades. Då inträffade följande.
En senator gästade här kammaren och sporde: Vad försiggår här?
På detta genmälde en äldre andrakammarledamot: Här pågår en utställning
av elevarbeten. — Detta yttrande visar en otrolig vanvördnad och brist på
respekt för den visdom som flödar ur de tillfälliga utskottens utlåtanden. Även
detta utlåtande betraktas måhända av många som ett elevarbete. Det oaktat tilllåter
jag mig att med några ord försvara utskottets ställningstagande.
När utskottet gick att taga ställning till detta spörsmål, ansåg utskottet, att
en utredning på ifrågavarande område skulle klara upp hur man med åtgärder
från statens sida skulle kunna åstadkomma ett förbilligande av jordbruksmaskinerna.
Tvärtemot vad herr Skantze uttalat vill jag säga, att det material,
som utskottet haft till sitt förfogande, redan givit vid handen, att icke
allt är som det borde vara. Prisskillnaden för de flesta jordbruksmaskiner
som försäljas av olika fabrikanter förefaller också så avsevärd, att man icke
kan komma ifrån att det här råder förhållanden som borde rättas till. Jag
skulle kunna alldeles bortse från den diskussion som i detta fall förts mellan
Kooperativa förbundet och Sveriges industriförbund, men jag kan icke frigöra
mig från den tanken, att vad Kooperativa förbundet här anfört är ett tydligt
bevis på att man skulle kunna komma fram till andra och bättre förhållanden.
Det har sagts, att det enda utskottet egentligen har kommit med är ett
förslag örn en utredning rörande försäljningsorganisationen, och det är kanske i
■suss mån riktigt. Vi ha särskilt pekat på behovet av en rationalisering av försäljningsorganisationen.
Vid behandlingen av motionen i utskottet fingo vi
nämligen klart för oss, att mellanhandsvinsterna voro så avsevärda, att därest
de kunde, örn inte avskaffas så dock minskas, så skulle utan tvivel priset på
jordbruksmaskiner kunna avsevärt minskas. En ledamot av utskottet anförde
sålunda, att han genom att påverka en agent kunnat pruta 125 kronor vid inköp
av en maskin som skulle kostat 800 kronor. Utskottet har ju också meddelat,
hur detta gått till, och det har anförts exempel på hur man genom s. k.
kontorsköp och på annat sätt kunnat komma ifrån de mycket höga katalogpriserna.
Allt detta är enligt mitt sätt att se på saken bevis för att prissättningen
av vissa fabrikanter och försäljare inte är objektiv, och hara detta
synes mig tala för att en utredning bör komma till stånd.
Sedan har herr Skantze anfört som bevis för att denna utredning- överhuvud
taget skulle vara svår att genomföra, att det organ, som utskottet alternativt
har föreslagit som utredningsorgan, redan på förhand undanbett sig detta
uppdrag. I fråga örn priskontrollnämnden vill jag säga, att den i slutet av
sitt remissyttrande anför, att den icke har något att erinra mot att en utredning
kommer till stånd. Det är alldeles klart, att priskontrollnämnden, som
har till sin uppgift att övervaka prisbildningen, inte kan erkänna, att den i
detta fall har åsidosatt sin uppgift. Det är ingen som tvivlar på att priskontrollnämnden
under kriget granskat priserna på jordbruksmaskiner och även
försäljarnas vinstmarginal, men det är en sak — en annan sali är, att man,
såsom motionärerna förutsätta, på ett mycket grundligare sätt skulle kunna
ta sig an detta spörsmål.
Att 1942 års jordbrukskommitté har förklarat sig oförmögen att åtaga sig
ett sådant uppdrag, är väl ingenting som riksdagen behöver falla undan för.
Jordbrukskommittén säger, att den inte har en sådan sammansättning, att
den kan åtaga sig en sådan uppgift. Men örn Kungl. Maj:!, beslutar, att 1942
112 Nr 21. Onsdagen den lö maj 1945 em.
Motion örn utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(Forts.)
års jorbrukskommitté skall lia hand om denna uppgift, få väl förutsättningar
härför skapas. Kommittén får med andra ord skaffa sig den kompetens som
erfordras.
Härmed anser jag mig ha tillräckligt motiverat utskottets ståndpunkt, och
med hänsyn till såväl att bakom utskottsutlåtandet stå utskottets socialdemokrater,
bondeförbundare och folkpartister samt en högerman som att första
kammaren har bifallit en liknande motion, finner jag intet skäl föreligga för
andra kammaren att intaga en annan ståndpunkt. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Skantze: Herr talman! Vad herr Hedqvist här anfört ger mig icke
anledning till något bemötande. Jag kan nämligen icke finna, att han på någott
sätt vederlagt mina argument. Men när han som skäl för ett bifall till
detta utskottsutlåtande åberopar den omständigheten, att första kammaren bifallit
motionen, förefaller det vara ett ganska svagt argument för dem som
veta, hur det gick till i första kammaren.
Där var det dock ett enhälligt utskott, där även samtliga socialdemokratiska
ledamöter, herr Hedqvist, voro med örn ett förslag som ordagrant sammanföll
med min reservation, ett förslag som alltså gick ut på att motionen skulle
avslås. Motionären klagade visserligen i debatten en smula över att utskottet
gatt litet hårt at honom, men han ställde till en början inte något yrkande.
Sedan råkade emellertid under diskussionen en del ord fällas, som kommo motionären
att ändra ståndpunkt och yrka bifall till motionen och som medförde
en sadan irritation, att stämningen svängde därhän, att första kammaren biföll
motionen.
Jag vill här icke närmare karakterisera ett sådant tillvägagångssätt när
det gäller att bedöma och avgöra en fråga, men jag tror, herr talman, att det
i varje fall inte är något exempel för denna kammare att följa.
Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! Herr Hedqvist började med att
berätta en historia, vars riktighet jag inte har någon anledning att betvivla,
och örn jag nu tar mig friheten att också berätta en historia, så har jag underskrift
av vederbörande på att den är sann, och vederbörande är i detta fall en
försäljare av sådana maskiner som vi behöva, dock icke egentligen en försäljare
av lantbruksmaskiner utan av maskiner som vi ha i hemmet litet var.,
När han skulle upprätta sin självdeklaration, hade vederbörande firma lämnat
uppgift örn hans inkomster, som uppgingo till cirka 9 000 kronor. För att
mannen icke skulle bli skattskyldig för 9 000 kronor, lämnade han specificerade
uppgifter örn att så och så många maskiner hade han fått pruta ned med
90 kronor och så många maskiner med 65, 50, 40 och 35 kronor, med påföljd
att hans årsinkomster sjönko från 9 000 till mellan 3 och 4 000 kronor.
Härpå kan man svara, att da är ju konkurrensen så fullständig som den överhuvud
taget kan bli. Men jag frågar, och detta på grund av egen erfarenhet:
ha vederbörande agenter prutat själva eller ha de i bygden mött folk som vetat
att det går att pruta? Eeflexionerna göra sig själva.
Enligt^mitt förmenande har det länge på detta område i vårt land och inte
bara i vårt land utan även i andra länder rått sådana förhållanden, att de
kanske trots herr Skantzes uppfattning dock borde något synas i sömmarna.
Det är den enfaldige, den mindre försigkomne, och kanske den som inte kan
köpa kontant men som kanske är mest i behov av att få billiga maskiner, som
får betala mest. Har man kontanter i pungen, är litet van vid affärer och har
lätt att säga ifrån, då klarar man sig bättre.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
113
Motion om utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskin
branschen.
(Forts.)
Jag- har sett saken som så, att kan här något göras, hjälper det kanske icke
den försigkomne utan kanske just dem som vi i tal och skrift åtminstone vart
fjärde år få höra talas örn att man vill hjälpa, på vilket håll man än kandiderar.
Utredningen är icke av behovet påkallad, påstår man, men med anledning
av den historia jag här berättat — jag har som sagt papper på den — anser
jag mig kunna påstå, att utredningen är av behovet påkallad. Att tillverkning
av jordbruksmaskiner nu utföres inte bara av privata och bolag utan även
av Kooperativa förbundet bör naturligtvis i sin mån bidraga till att konkurrensen
på detta område skarpes. Men hur länge har detta verkat?
Yad sedan beträffar att försäljningen, som herr Skantze talade örn, inte bara
skötes av agenter utan även av lantmannaorganisationer och andra sammanslutningar,
vill jag säga, att vi ännu inte nått så långt, att vi fått alla anslutna
till våra organisationer, så att det nuvarande försäljningssystemet upphört
eller att det finns utsikt till att det inom en snar framtid kommer att
upphöra.
Även om jag inte skall som något slags argument anföra, att en liknande
motion har bifallits av första kammaren — jag hörde ju nyss, hur detta gått
till ■— får detta ändå trots allt, innan man trycker på knappen och avger sin
röst i fråga örn den föreslagna utredningen, tillmätas en viss betydelse. Jag
menar, att det även i första kammaren finns folk som har både känsla och
ansvar.
Herr Norup: Herr talman! När det gäller att få argument för de synpunkter
som framförts av utskottet, tror jag inte, att man behöver gå och söka efter
dylika och därvid också ta nied den ställning som första kammaren har intagit.
Vi jordbrukare, som haft med maskinaffärer att göra, lia alldeles säkert
kommit till den uppfattningen, att det ingalunda är en enhetlig prisbildning på
detta område. Visserligen har det väl under de sista åren, genom att priserna
lia varit föremål för kontroll från priskontrollnämndens sida, blivit betydligt
bättre, men för min del är jag av den meningen, att det är åtskilligt mera att
göra på detta område.
När det gäller en del av de enklare jordbruksredskapen, t. ex. harvar och
vältar, är jag övertygad örn att det inte går att vinna mycket i nedskärning av
priserna eller uppnående överhuvud av ett bättre resultat. Men då det gäller
de dyrare jordbruksmaskinerna förekommer det en ganska egendomlig prisbildning.
Man bär från de maskinförsäljande firmornas sida inte så mycket
framfört krav på prishöjningar, men den s. k. utbytesrabatten, som man ger för
gamla maskiner, har man under de år som gått försökt att få minskad, och i
och med att maskinfirmorna således betala sämre för de gamla använda maskinerna
få jordbrukarna ju betala ett högre pris för de nya maskinerna.
Det är klart, att jordbrukarna här äro oerhört olika ställda, beroende på den
affärsvana och kanske också den hänsynslöshet, när det gäller att göra affärer,
som olika individer prestera. I detta fall är jag av den uppfattningen, att
vi jordbrukare i allmänhet icke ha samma förmåga att stå på vårt bästa som
försäljningsfirmorna ha. När här talas örn att man genom utredning skall försöka
att taga reda på förhållandena på detta område, då må väl följaktligen
detta i varje fall i jordbrukarkretsar hälsas med tillfredsställelse.
Jag förstår icke, varför man på det håll, där man vill försvara maskinfirmornas
ställning, är rädd för en undersökning. Om man har rent mjöl i påsen,
kan man väl säga: var så god och gör en undersökning här; våra förhållanden
äro sådana, att vi icke kunna tillgodose jordbrukarna bättre. — För min
Andra hammarens protokoll 1945. Nr 21. 8
114 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(Forts.)
del kan jag inte tänka mig annat, än att denna undersökning kommer att klarlägga
de förhandenvarande förhållandena. Och är det så, att denna utredning
kommer till det resultatet, att det system som nu användes vid försäljning av
maskiner drabbar köparna olika, och det säkert i de flesta fall, såsom här har
sagts, är de svagaste som få betala de högsta priserna, ja, då är det så mycket
större anledning att den undersökning som här ifrågasättes kommer till stånd.
Jag är av den meningen, att man inte skall resa motstånd mot alla utredningar
när det gäller vårt kommersiella liv. Jag tror för min del, att de i
många fall ha ett stort berättigande, och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.
§ 10.
Motion om Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anupphävande
ledning- av väckt motion angående upphävande av viss föreskrift örn järnvägens
“Skrift om'' fungerande såsom inlämningsställe för motböcker m. m.
järnvägens j en jnom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänsdsom^inläm.
vi-sa-d motion, nr 450, av herr Gustafsson i Bogla m. fl., hade yrkats, »att riksningsstålle
för dagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
motböcker vidtaga åtgärder för upphävande av avdelning B i järnvägsstyrelsens order i
m. m. skrivelse av den 22 april 1943, d. nr Gxbr 235/15, angående järnvägens fungerande
som inlämningsställe för motböcker och likvid samt som utlämningsställe
för spritdrycker i gemensam förpackning till flera mottagare».
Utskottet hemställde, »att andra kammaren med anledning av förevarande
motion, 11:450, för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit hemställer örn utredning av den i motionen berörda frågan».
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Vid genomförandet av rusdrycksförsäljningsförordningen
1937 vidtogs som bekant bl. a. den anordningen,
att spritvaror skulle kunna fraktfritt försändas till köpare,
bosatta på andra orter än dem där systembolagen ha sina utminuteringslokaler.
Detta medgivande i rusdrycksförsäljningsförordningen nödvändiggjorde
en särskild organisation för dessa fria försäljningar. Det var
nämligen ur nykterhetssynpunkt inte gärna tänkbart, att försändningarna
skulle kunna få ske ungefär hur som helst, utan det måste bli en tillfredsställande
kontroll över att de mellanhänder som skulle komma att syssla med varorna
voro av den personliga halt, att detta uppdrag kunde anförtros dem. På
grund därav inrättades genom kontroll styrelsens och systembolagens försorg en
försäljningsorganisation, mot vilken nu här i riksdagen genom en motion har
riktats en stöt.
I korthet innebär denna försäljningsorganisation som bekant, att utlämningsställen
för spritdrycker kunna anordnas bl. a. på järnvägsstationerna, och där
tillgår försäljning på det sättet, att kunden inlämnar sin motbok jämte pengar
och varurekvisition till järnvägsstationen, som vidarebefordrar beställningen
och i sinom tid överlämnar varan till kunden. Denna varudistributionsorganisation
omfattar icke bara järnvägsstationer utan också busstationer. Det före
-
Onsdagen den 1C maj 1945 em.
Nr 21.
115
Motion om upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande såsom
inlämningsstålle för motböcker m. m. (Forts.)
kommer också, att inlämningsställen anordnas hos handlande, och vidare att
systembolagen ha inlämningsställen på vissa orter i egen regi, men den övervägande
delen utgöres av inlämningsställen i samband med järnvägsdrift. Av
de sammanlagt 520 utlämningsställen som finnas i landet äro icke mindre än
418 dylika förlagda vid järnvägarna.
Att denna anordning fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt, måste
var och en konstatera som har någon närmare kännedom örn densamma. Det
framgår också av yttrandena över denna motion, att man ur nykterhetssynpunkt
ingenting har att invända mot det förhållande som nu råder. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten vid att även utskottet konstaterar detta förhållande,
när utskottet säger, att det omstridda systemet synes ha lett till en ur kontrolloch
nykterhetssynpunkt bättre ordning än den tidigare rådande liksom också
till större bekvämlighet för vederbörande konsumenter. Kontrollstyrelsen understryker
starkt, att örn man skall välja en annan form för denna varudistribution
och anlita exempelvis handlande och hantverkare för detta ändamål, detta
kommer att ur nykterhetssynpunkt leda till en avsevärt sämre ordning. Det
kommer också att skapas orosförhållanden av annan art. En handlande exempelvis,
som får detta förtroende av vederbörande systembolag, skulle ju kunna
tänkas komma att försättas i en behaglig ställning gentemot konkurrenterna,
eftersom han skulle bli föremål för besök även av andra skäl än dem som
höra samman med hans vanliga affärsverksamhet.
Det är alltså, såvitt jag förstår, icke en nykterhetsfråga det gäller den här
gången. När utskottet nu tillstyrker en utredning, som skulle gå ut på att den
nu befintliga försändningsorganisationen skulle försvinna, motiveras detta också
med att den helnyktra järnvägspersonalen skulle få sina samveten kränkta
av att behöva befatta sig med .distributionen av dessa spritvaror. Jag har för
min del den allra största respekt för det ömtåliga ting som en människas samvete
utgör. Men är det inte så, att vi på en mångfald områden väl litet till
mans få finna oss i att någon gång syssla med saker och ting som vi helst
skulle se att vi sluppe befatta oss med. Men vi äro tvingade att göra det. Jag
kan inte finna någon rimlig anledning till att järnvägsmännen skulle försättas
i en mera gynnad ställning än en mängd andra människor. Jag tänker exempelvis
på postens folk, som ju får distribuera varor av allehanda slag, och
jag skulle, om det funnes någon anledning därtill, kunna peka på en rad andra
områden, där vi människor få medverka till saker och ting, som vi i själva
verket inte skulle vilja medverka till. Jag kan därför inte anse, att det finns
skäl att tillmäta den samvetsömhet, som här kommit till uttryck och sorn,
det får jag verkligen säga, har en ganska stark bismak av ren kverulans, alltför
stor betydelse. Jag tycker ju också, att de helnyktra järnvägsmän, som möjligen
känna något obehag när de nödgas syssla med detta förmedlingsarbete, skulle
kunna känna en viss tillfredsställelse över att det genom denna kårs medverkan
har varit möjligt att uppnå en avsevärd förbättring av nykterheten.
När vi hade den gamla ordningen med budresorna till systembolagen, varvid
alla möjliga människor hjälpte varandra att köpa sprit, så bestod ju vanligen
ersättningen för besväret i en överlåtelse av en halv eller en Uter brännvin.
Detta är emellertid något som vi lia kommit ifrån tack vare anordningen med
inlämningsställen.
Men även bortsett från de argument för den nu gällande ordningen, som jag
här anfört, tycker jag att det finns mycket liten anledning att begära den
skrivelse till Kungl. Majit, som utskottet föreslår, då denna sak i alla fall
kommer att prövas av 1914 års nykterhetskommitté, som ju i hela dess vidd
tagit upp frågan om vår nykterhetslagstiftning. Utskottet är också väl med
-
lie
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för mothöeker m. m. (Forts.)
vetet om detta förhållande. Utskottet säger nämligen, att utskottet har varit
i förbindelse med 1944 års nykterhetskommitté, som framhåller att den i
motionen upptagna frågan hör till de frågor, som kommittén framdeles torde
få taga ståndpunkt till i ett större sammanhang. Under sådana förhållanden
är det verkligen mycket svårt att förstå, att det skall vara motiverat med
en högtidlig hemställan örn utredning av detta spörsmål.
Jag ber också att få erinra örn att det utskott, som framlagt detta förslag,
nämligen första tillfälliga utskottet, vid ett par tre tillfällen tidigare i år har
avvisat utredningskrav just under hänvisning till att de spörsmål, som det
rört sig örn, komme att bli föremål för prövning i annat sammanhang. Så skedde
t. ex. när det gällde motionen om avskaffande av agan i folkskolorna. Utskottet
kom då till den slutsatsen, att eftersom en utredning sysslade med skolspörsmål
och sagt sig även komma att behandla frågan om skolagan, så borde motionens
krav på en utredning avvisas. Ett annat exempel är motionen örn vidtagande
av åtgärder för att möjliggöra hävande av sterilitet. Det var fröken Öberg, tror
jag, som var motionär, och hon fick också motionen avstyrkt med ungefär
samma motivering. Jag tycker därför att man också i denna fråga hade kunnat
nöja sig med att hänvisa till att den stora nykterhetsutredningen har sin uppmärksamhet
riktad på saken. Att därutöver vidtaga några åtgärder är säkerligen
alldeles överflödigt.
Jag ber, herr talman, att få hemställa örn avslag på utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Eriksson i Sandby, Falk, Hohn, Pettersson
i Dahl, Sundström i Vikmanshyttan och Carlsson i Bakeröd.
Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag ber först att få säga, att vi
motionärer givetvis inte äro fullt tillfredsställda med det yrkande örn en utredning,
som utskottet här framställt. Vi skulle ju helst ha sett, att vi fått
utskottet med på vårt yrkande örn en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
att de ifrågavarande bestämmelserna örn inlämningsställen vid S. J. måtte upphävas.
Men då det uppenbarligen rått delade meningar inom utskottet och det
förslag som här föreligger är resultatet av en kompromiss, har jag för min del
ansett att vi få nöja oss med vad som i detta läge varit möjligt att åstadkomma.
Herr Nilsson i Kristinehamn var övertygad örn att anordningen med inlämningsställen
vid S. J. hade fungerat utomordentligt bra och att dessa inlämningsställen
hade en mycket stor uppgift att fylla ur nykterhetssynpunkt. Jag
vet inte, hur pass omfattande herr Nilssons erfarenhet beträffande dessa inlämningsställen
kan vara, men jag hänvisar till att, enligt den utredning som
Järnvägsmännens helnykterhetsförbund gjort och som refereras i utskottsutlåtandet,
det på många platser visat sig vara mycket allvarliga olägenheter förenade
med dessa inlämningsställen. Det förekommer att man packar upp spriten
i väntsalen och förtär den där, och inlämningsställena ha överhuvud taget
blivit en allmän mötesplats för spritköparna. Det har också för järnvägsmännen
själva uppstått rätt mycket obehag. De, som rekvirerat sprit, ha t. ex.
krävt av järnvägsmännen, som tjänstgjort vid inlämningsställena, att de skulle
tillhandahålla uppgifter om spritpriser och spritsorter, något som järnvägsmännen
enligt järnvägsstyrelsens föreskrifter inte äro skyldiga att göra. När
vederbörande järnvägsman har upplyst örn detta förhållande, så har det hänt
att man blivit mycket förgrymmad och rapporterat järnvägsmannen för att ha
visat sig ogin mot allmänheten. Sådana händelser äro självfallet inte ägnade
att skapa förutsättningar för ett gott förhållande mellan järnvägsmännen och
allmänheten.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
117
Motion örn upphävande av viss föreskrift orri järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för motböcker m. m. (Forts.)
Det har också hänt att personer, som önskat lämna in sina motböcker på inlämningsställena
men som kommit på tider, då järnvägsstationen varit stängd,
begivit sig hem till vederbörande järnvägsman och anhållit att han, fastän det
var hans fritid, skulle taga emot motbok och pengar, och såsom vederlag för
detta har man ställt i utsikt att han skulle bli bjuden på sprit. Jag kan inte
föreställa, mig, att detta är att befrämja nykterheten och i varje fall kan det
väl vara förenat med en viss risk för järnvägsmannen, om han faller för frestelsen
att ta emot sådant vederlag, ty även förtärandet av en mycket ringa
mängd alkohol kan ju under vissa förhållanden inverka ofördelaktigt på självkontroll
och arbetsförmåga.
På nykterhetsfolkets dag i år hade jag tillfälle att medverka vid ett möte i
ett småländskt samhälle. Järnvägsstationen i detta samhälle var försedd med
inlämningsställe för motböcker, och jag samtalade efter mötet med en av deltagarna
i nämnda möte, som under flera år haft sin verksamhet i detta samhälle.
Han sade mig då, att han också haft sin verksamhet förlagd till samhällen,
där järnvägsstationerna inte voro försedda med dylika inlämnings ställen,
och att det var hans bestämda uppfattning, att dessa inlämningsställen för
motböcker stimulerade till alkoholbruk bland järnvägsmännen; sådant var av
den anledningen mer allmänt förekommande på platser med inlämningsställen.
Men såsom Järnvägsmännens helnykterhetsförbund framhåller, äro alkohol och
trafiksäkerhet något som inte kan förenas, och därför böra inte järnvägarna gå
med på ett system som uppmuntrar till alkoholbruk.
Jag vill också erinra örn en annan sak, som hör ihop med frågan örn samvetsfriheten.
Det är ju möjligt, att många här tycka att det inte är någon
stor fråga, men jag vill dock ifrågasätta, om det verkligen är lämpligt att man
kopplar in en tjänstemannakår, som är utbildad för helt andra uppgifter, på
uppgifter som höra samman med försäljningen av sprit. De helnyktra järnvägsmännen
ha ju inte bara avgivit ett löfte om att för sin personliga del avhålla
sig från bruk av alkoholhaltiga drycker, utan de lia också lovat att inte
tillhandahålla andra personer alkoholhaltiga drycker. Vidare visar ju den utredning,
som Järnvägsmännens helnykterhetsförbund gjort, att inte bara de,
som äro absolutister, ha känt denna tjänstgöring såsom ett betydande samvetstvång,
utan även många järnvägsmän, som själva inte äro absolutister, ha tyckt
att den varit obehaglig och olämplig. Jag vill erinra kammarens ledamöter örn
att det sålunda här föreligger en mycket enig opinion från järnvägspersonalens
sida. Både Järnvägsmännens helnykterhetsförbund och den fackliga organisationen,
Svenska järnvägsmannaförbundet, och den religiösa organisationen,
Järnvägsmissionen, lia understött de försök, som gjorts att få inlämningsställena
vid järnvägarna indragna.
Jag vill vidare påpeka att det inte är någon stor ekonomisk fråga det här
gäller. Enligt järnvägsstyrelsens utredning har det under januari månad i år
inte influtit mer än 17 000 kronor i fraktinkomster, och det är ändå delvis
fråga örn en formell inkomstökning, eftersom S. J. här har tagit en del inkomster
från postverket. Vidare får man ju ta hänsyn till att de pengar och motböcker,
som lämnas på inlämningsställena, sändas till systembolagen tjänstevägen.
Enligt uppgifter som jag fått har det inom första distriktet inrättats 21 inlämningsställen,
inom andra distriktet 7, inom tredje distriktet 7, inom fjärde
distriktet 112, inom femte distriktet 134 och inom sjätte distriktet 17 inlämningsställen.
Det är inte mindre än nio trafiksektioner, som sakna sådana inlämningsställen,
och bland dessa ha vi femte trafiksektionen, som omfattar ett
så pass stort område som linjerna (löteborg—Hallsberg, Falköping Central
-
118
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för motböcker m. m. (Forts.)
Nässjö, Skövde -Karlsborg oell Vartofta—Tidaholm. Det är ju ganska egendomligt,
att det inom ett så stort område inte föreligger något behov av inlämnmgsställen,
och jag föreställer mig att det med litet god vilja skulle gå att
ordna så att det inte skulle behövas några sådana på andra platser heller.
Slutligen vill jag påpeka en sak, som tydligen gatt förbi herr Nilsson i
Kristinehamn, när han framhöll att den nuvarande anordningen med inlämmngsställen
fungerat så utomordentligt bra. På första sidan i utskottsutlåtandet
refererar utskottet tvenne likalydande skrivelser från i Malmberget och
Gällivare bosatta personer, den förra undertecknad av 144 personer och den
senare av 44, varvid det heter: »Undertecknarna instämma till alla delar med
motionärerna och anse att vad det gäller Gällivare socken det torde vara möj“IU
för systembolaget i Lulea att anordna utlämningen av spritdrycker på ett
bättre sätt.» Inte heller systembolagets kunder i Gällivare socken äro alltså
belatna med de nuvarande inlämningsställena. Såyitt jag kan läsa ut, ha skrivelserna
tillkommit framför allt i det syftet att man skulle få ett inlämningsställe
i systembolagets regi, som på ett bättre sätt än järnvägen sköter utlämningen
av spritdrycker.
tycker verkligen, att när såsom i detta fall både järnvägsmännen och
motboksägarna på en plats äro ense örn att det vore lämpligare med inlämningsställen
i systembolagets egen regi, frågan örn ett slopande av inlämningsställena
vid S. J. åtminstone borde vara mogen för en utredning.
Jag vill till sist uttala den förhoppningen att den utredning, som jag hoppas
att andra kammaren i enlighet med utskottets förslag beslutar hemställa
örn, matta bil en snabb utredning. Jag kan inte se, att det skall behövas något
sa omfattande utredningsarbete, att vi skulle behöva vänta i kanske tio år på
att utredningen skall bli färdig.
Jag vill med detta, herr talman, ha sagt att även örn jag inte är fullt tillfredsställd
med utskottets yrkande, sa kommer jag ändå att ansluta mig till
detta, da jag föreställer mig att en utredning skulle kunna resultera i att man
åtminstone begränsade antalet inlämningsställen vid S. J. Det är också möjligt
att man därigenom kunde komma fram till en sådan tingens ordning, att
järnvägspersonalen inte behövde fungera även såsom tjänstemän åt systembolagen.
Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida, att den
försändning av spritdrycker, som det här är fråga om, kan vara påkostande
för vissa känsliga samveten, på sätt som motionärerna ha framhållit. Samtidigt
som jag konstaterar att detta kan vara förhållandet, måste jag dock säga att
jag har svårt att förstå denna ömtålighet. Det är ju inte här fråga örn någonting
annat än att taga emot motböcker och pengar och sedan lämna, ut den
rekvirerade spriten. Det är detta, som man reagerar emot och anser vara moraliskt
förkastligt. Det pressar ens samvete, heter det, och man är ju inte heller
anställd, för sådant arbete, menar man. Men man anser det inte moraliskt
förkastligt att taga befattning med transporten av hundratusentals liter sprit.
Att taga emot hela godsvagnar med sprit och vidarebefordra den till mottagarna
anses moraliskt alldeles oantastligt.
Jag har svårt att inse, att det pa detta sätt kan dragas någon skiljelinje
mellan vad som är det moraliskt riktiga och det moraliskt oriktiga i denna
angelägenhet. Bada de arbeten, som jag här skildrat, äro ju led i precis samma
distributionsförfarande, och är det ena arbetet moraliskt oantastligt, vilket
motionärerna tyckas anse, så måste också det andra arbetet vara det. Man får
väl inte bortse från det förhållandet, att vi ha en av statsmakterna beslutad
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
119
Motion örn upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för motböcker m. m. (Forts.)
försäl jningslagstiftning — den har ju i det här berörda avseendet varit i
funktion sedan 1937 — och då måste väl alla handlingar, som falla inom ramen
för denna försal jningslagstiftning, anses vara lika moraliskt oantastliga. Jag
har i varje fall för min del svårt att finna, att man härvidlag skulle kunna
göra några distinktioner.
Det har talats örn att man bör ta hänsyn till dem som ha känsliga samveten.
Jag förbiser visst inte att de finnas, som lia ömtåliga samveten, men jag skulle
dock vilja göra ett påpekande i detta sammanhang. Såvitt jag vet, är det numera
tillåtet för en helnykterist, godtemplare eller vilken term man nu vill
använda, att taga plats i styrelsen för ett systembolag och även uppbara arvode
för denna sin befattning. Detta anses numera icke vara något moraliskt förkastligt.
Tidigare har man som bekant haft en annan uppfattning. Man skulle
kunna tänka sig att en järnvägsman, tillhörande Järnvägsmännens helnykterhetsförbund,
som anser det vara moraliskt förkastligt, att i tjänsten syssla nied
utlämning av motböcker eller mottagande av betalning för spritvaror, skulle
anse det moraliskt oantastligt att taga plats i styrelsen för ett spritbolag och
därför uppbära arvode. Detta är ju ett ingalunda otänkbart fall, som jag
tycker man här gärna kan påpeka, Det skulle vara intressant att höra vad herr
Gustafsson i Bogla med sin sakkunskap på detta område har att säga härom.
Det, som föranledde mig att begära ordet, var ett uttalande av motionären.
Han påstod, att enigheten bland järnvägsfolket i denna angelägenhet skulle
vara utomordentligt stor. Jag undrar, om han icke gör sig skyldig till någon
liten överdrift. Bland de i betänkandet citerade yttrandena finns ett uttalande
från Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse. Såvitt jag vet, representerar
förbundet ett väsentligt större klientel än Järnvägsmännens nykterhetssammanslutning.
Svenska järnvägsmannaförbundet innesluter i sig huvudparten av vart
Det nu ifrågavarande försändningsförfarandet i fråga örn spritdrycker infördes
i september 1938 och framkallade otvivelaktigt till en början opposition
från järnvägsmannahåll. Förbundsstyrelsen yttrar emellertid angående
detta förhållande: »Opinionen föranleddes troligen närmast av den anledningen
att expedieringspersonalen på vissa platser pålades ett merarbete, som personalen
nog ansåg icke tillhöra den egentliga järnvägstjänsten.» Här sages
alltså icke ett ord örn att det skulle varit moraliska betänkligheter, som ioranlett
järnvägsmännens ståndpunktstagande. Styrelsen fortsätter: »Det torde
emellertid med säkerhet kunna sägas, att sedan år 1939 Ilar icke någon som
helst erinran gjorts av förbundets avdelningar eller enskilda medlemmar mot
det tillämpade förfaringssättet, vilket nog kan tydas som att järnvägspers.onalen
numera betraktar expedieringen såsom en kundtjänst.» Jag törstar icke,
hur herr Gustafsson i Bogla kan få sitt uttalande att stämma överens med
detta uttalande från förbundsstyrelsen. = , , ,, ..
Jag har herr talman, naturligtvis icke någon som helst befogenhet att gora
några uttalanden på 1944 års nykterhetskommittés vägnar men kan det lugna
motionären kan jag försäkra honom, att kommittén alldeles givet kommer
att ägna denna fråga samma livliga intresse och samma odelade uppmärksamhet
som många andra liknande spörsmål, vilka kommittén har att stallas inför.
Härom har kommittén för resten redan skrivit till utskottet. Kommittén
har förklarat, att den kommer att taga upp detta spörsmål. Jag tycker det ar
anmärkningsvärt, att utskottet anser sig böra förorda en utredning, nar nykterhetskommittén
talat örn, alt den redan sysslar med detta problem.
Det är ytterligare en liten passus i utskottets utlåtande,, som jag icke kan
underlåta att fästa uppmärksamheten vid. I slutet av utlåtandet skriver ut
-
120
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för motböcker m. m. (Forts.)
skottet — en smula nedlåtande, tycker jag —- gentemot Kungl. Majit: »Det
torde närmast böra ankomma pa Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida utredmngsupp
draget bör anförtros 1944 ars nykterlietskommitté eller lämnas åt
särskilt tillkallade sakkunniga.» Det är ju älskvärt av utskottet att låta vederbörande
statsråd välja på dessa två alternativ. Jag föreställer mig likvisst,
att statsrådet själv förstår, hur han skall gå till väga i ett sådant fall utan
en dylik pekpinne från utskottets sida. Utskottet har emellertid förbisett en
omständighet, och det är den, att statsrådet har ytterligare ett alternativ att
välja på. Han kan helt enkelt underlåta att effektuera en eventuell hemställan
från riksdagens sida örn utredning i denna fråga. Det skulle han ju kunna
finna ett starkt motiv för i den omständigheten, att frågan redan är föremål för
overvagande av en kommitté, som han tillsatte så sent som i slutet av förra
aret.
Jag kan ansluta mig till de synpunkter herr Nilsson i Kristinehamn framfört.
Jag tror icke, att detta utskottsutlåtande är av den karaktär att kammaF®1*
^ar anledning att ga nied pa vad utskottet föreslår. Kammaren bör
i stället bifalla den hemställan, som herr Nilsson i Kristinehamn här först har
framfors nämligen örn avslag på utskottets förslag. Till denna hemställan ber
jag att fa ansluta mig.
Häruti instämde herrar Bergström och Paulsen.
Herr Gustafsson i Bogla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade.
Herr talman! Jag skall be att fa lämna ett svar på herr Hagbergs fråga,
som gällde huruvida jag ansåg, att en nykterhetsman kunde åtaga sig uppdrag
som styrelseledamot i systembolag. Kör dylika uppdrag utgå ofta, föreställer
jag mig, ganska rikligt tilltagna arvoden. Jag kan icke svara för andra
samveten än mitt eget, men jag får förklara, att jag icke kommer att mottaga
ett sadant uppdrag örn det skulle komma att erbjudas mig. Här är det emellertid
icke fråga örn dylika uppdrag utan örn att en tjänstemannakår tvingas
att utöver sin vanliga tjänstgöring fullgöra uppdrag för systembolag. Dessa
tall äro icke parallella.
Beträffande järnvägsmannaförbundets yttrande vill jag fästa herr Hagborgs
uppmärksamhet vid att järnvägsmannaförbundet underskrivit den besvärsskriveise,
som ar 1939 inlämnades till Kungl. Maj :t. Beslut i anledning''
ay besvären meddelades den 30 september 1944. Jag föreställer mig, att järnvägsmannaförbundets
styrelse vidhöll sin uppfattning i frågan åtminstone till
sistnämnda datum. Jag förmodar, att det är förbundets nuvarande ordförande
och sekreterare, som avfattat dess yttrande. Fastän även jag är ansluten till
järnvägsmannaförbundet, måste jag säga, att jag finner det något lättsinnigt
att ledningen på förbundets expedition avfattar ett remissvar utan att göra
några förfrågningar hos förbundets avdelningar, innan man svarar på en förfrågan
fran andra kammarens första tillfälliga utskott. Detta svar förefaller
mig utgöra ett uttryck för de nuvarande ledande männens i förbundsstyrelsen
rent personliga inställning till alkoholproblemet. Remissvaret imponerar
icke så synnerligen mycket på mig, det måste jag säga herr Hagberg!
Vidare anförde
Herr Stahl: Herr talman! Innan debatten slutar, vill jag lämna den förklaringen,
att utskottets utlåtande utgör en kompromiss mellan två motsatta
meningar. En del av utskottets ledamöter ansåg saken vara så väsentlig, att
utskottet borde föreslå riksdagen att begära en särskild snabbutredning för
Onsdagen den 1(3 maj 1945 em.
Nr 21.
ILO
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämning ss t alle för mothöcker m. m. (Forts.)
ifrågavarande ändamål. Andra ledamöter ansågo det vara omöjligt att komma
med ett sådant förslag. Därför gjordes denna kompromiss. Jag vill emellertid
betona, att ingen av utskottets ledamöter, som baft närmare tillfälle att titta
på ärendet, ställt sig på den linje, som herr Nilsson i Kristinehamn och herr
Hagberg förordat, och således yrkat avslag. Jag tror, att örn nian verkligen
fördjupar sig i detta problem litet mer än vad herrarna kanske lia gjort, skall
man finna, att det icke är möjligt att avfärda det fullt så enkelt. Jag skulle
utan att komma in på vad herr Gustafsson i Bogla anfört, vilja säga, att örn
vi gå på avslag, sorn herr Nilsson i Kristinehamn och herr Hagberg förordat,
så blir följden att den stora massan av järnvägsmän, som äro anslutna till en
nykterhetsorganisation, icke kunna fortsätta att vara organiserade nykterhetsmän.
Att det förhåller sig så, framgår av stadgarna för järnvägsmännens helnykterhetsförbund.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att det är en principiell
skillnad av ganska djupgående art mellan att frakta varor och att förmedla
utlämning av varor. Jag skulle kunna anföra drastiska belägg på detta,
men jag skall icke besvära kammaren därmed. Här föreligger emellertid som
sagt en djupgående principiell skillnad, som man icke kan undgå att taga hänsyn
till. När nu järnvägsmännen konstaterat, att man icke kan förena medlemskap
i en nykterhetsorganisation med innehavet av tjänst som järnvägsman,
frågar jag herr Hagberg och herr Nilsson i Kristinehamn: är det ett
samhällsintresse att hålla på en anordning, som i princip tvingar helnyktra
järnvägsmän bort från järnvägen? Är det icke i stället ett samhällsintresse att
få så många helnyktra järnvägsmän som möjligt? Herr Gustafsson i Bogla
har lämnat en fullständigt riktig redogörelse för järnvägsmannaförbundets
inställning. År 1939 var järnvägsmannaförbundet med och petitionerade örn
befrielse från ifrågavarande skyldighet, och år 1941 var det med örn att ingiva
slutpåminnelser i petitionsfrågan. Är 1945 har det ändrat mening. År 1939
gjordes det en utredning genom en hänvändelse till medlemmarna, och det visade
sig därvid, att det fanns en stark opinion för att man borde söka få bort
denna anordning. År 1944 har ingen utredning gjorts. Det har blivit en ny ordförande,
som har ungefär lika stort intresse för saken som herrar Nilsson i
Kristinehamn oell Hagberg.
Det finns praktiska möjligheter att komma till rätta med förhållandena. Det
behöver icke bli så invecklat, som herrarna mena. Här har till exempel vid en
överläggning, som hållits inom nykterhetsvännernas landsförbund, framförts
den tanken, att man skulle på frivillighetens väg kunna ordna en förmedling.
En utredning skulle säkert giva vid handen, att det även finns andra möjligheter.
Under sådana förhållanden måste en utredning anses vara av behovet påkallad.
Här säger herr Nilsson i Kristinehamn, att det icke finns någon anledning
att inom ramen för gällande rusdryckslagstiftning göra några ändringar
i nu ifrågavarande hänseende. Jag ber få påminna herr Nilsson i Kristinehamn
om att (lenna anordning icke faller inom ramen för gällande rusdryckslagstiftning.
Av deni som utarbetat rusdrycksförsäljningsförordningen har det bestämt
sagts ifrån, att örn man hade förutsett, att denna anordning skulle
komma till stånd, så hade man genom att utfärda klara direktiv förebyggt
användningen av ifrågavarande förfaringssätt.
Nu är jag emellertid lika medveten som någon av herrarna om att detta icke
i främsta rummet är en nykterhetsfråga utan en samvetsfråga. Kan man kosta
på sig lyxen att taga hänsyn till enskilda medborgares samvetsbetänkligheter,
eller skall samhället därför att det är bekvämt kränka enskilda rättskaffens
medborgares samvete? Jag måste ganska bestämt protestera emot att herr Nilsson
i Kristinehamn säger, att dessa samvetsbetänkligheter bottna i något som
122
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för motböcker m. m. (Forts.)
närmar sig kverulans. Det finns mer och det finns mindre ömma samveten. Vi
ha skyldighet att respektera människors samvetsbetänkligheter, även om vi
icke förstå dem. För min del tycker jag att vi ha sett så mycket av bristande
respekt för enskilda medborgares samveten, att vi i ett kultursamhälle bora
kosta på oss att visa respekt för samvetsbetänkligheter, även örn somliga
människor icke äro så funtade, att de kunna förstå dem, och även om vi tycka,
att det är obekvämt att taga sådana hänsyn. — Jag erinrar mig, att jag någon
gång år 1935 i den ärevördiga brittiska tidningen The Times läste en artikel
angående de samvetsömma vapenvägrare, som på den tiden, det var ju före kriget,
funnos i England. Tidningen bekämpade dem energiskt och slutade med
att säga ungefär detta: Vi kunna på intet sätt och under inga förhållanden
dela de befängda åsikter, dessa människor ha, men å andra sidan äro vi beredda
att gå i döden för att de skola få behålla dem. Det är brittisk respekt
för samvetsfriheten. Så långt har jag ingen som helst förhoppning, att vi skola
komma, och jag begär det icke heller, men det uns av respekt för samvetsfriheten,
som erfordras i detta fall, tycker jag verkligen, att riksdagen borde
kosta på sig. Jag tror det skulle se bra ut och vara nyttigt. Saken kan säkerligen
praktiskt ordnas på ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt utan
att någons samvetsfrihet behöver kränkas. Det behövs en utredning, som kan
anförtros antingen åt 1944 års nykterhetskommitté eller åt en snabbutredning.
Under sådana förhållanden hoppas jag att en vädjan till kammaren att bifalla
utskottets förslag icke skall förklinga ohörd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Stjärne instämde häruti.
Herr Nilsson i Kristinehamn, som nu på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Som herr Ståhl torde känna till, är jag såsom
ledamot i systembolagsstyrelsen i ett av våra största och i nu ifrågavarande
avseende mest svårskötta län icke alldeles utan erfarenhet på detta område. Örn
vi skulle slopa denna med stora svårigheter utbyggda försäljningsorganisation,
så kommer detta i Värmlands län att betyda, att vi antingen måste nedlägga
en hel rad utlämningsställen av nu ifrågavarande slag — vilket torde komma
att för landsbygdens folk försämra möjligheterna att på ett bekvämt sätt få ut
sin sprit — eller också finge vi finna oss i att förlora en betydande del av den
kontroll och den goda ordning i nykterhetsavseende, som denna försäljningsorganisation
medför. Det är den lyx, som herr Ståhl anser riksdagen gärna kan
kosta på sig för att gå till mötes dessa fåtaliga samvetsömma människor.
För övrigt vill jag påpeka, att utskottet själv levererat material, som visar,
vad det skulle kosta att gå andra vägar. Det finns ju den möjligheten att åtminstone
på mera betydande platser öppna inlämningsställen i systembolagens
egen regi. En sådan »inlämningshistoria» skulle kosta 33,3 öre per liter, under
det att jämvägsdistributionen endast kostar 16,5 öre per liter. Jag medger, att
detta icke är så mycket pengar, att det behöver vara avgörande, men jag tycker
det är ganska meningslöst att på en fullständigt onödig försäljningsorganisation
slänga ut pengar, som kunde användas på andra områden. Det är ju för
övrigt statens pengar det rör sig örn och icke ett enskilt företags.
Slutligen vill jag till herr Ståhl säga, att jag icke har mig bekant att någon
goodtemplarn nödgats lämna logen därför att han befattat sig med ifrågavarande
distribution. Jag har mig icke bekant, att någon av våra nykterhetsorganisationer
betraktar det såsom ett brott, örn en järnvägsman uträttar arbete av
här ifrågavarande slag, som det åligger honom att utföra i tjänsten. Det måste
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
123
Motion om upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för motböcker m. m. (Forts.)
vara en betydande överdrift, när herr Ståhl säger, att en järnvägsman, som
tillhör en nykterhetsorganisation, har att välja mellan att vara järnvägsman
och att vara goodtemplare. Det förhåller sig så som herr Hagberg sagt, att
goodtemplarorden och våra övriga nykterhetsorganisationer numera lia en helt
annan taktisk inställning till spriten än de hade tidigare.
Herr Hagberg i Malmö erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Till herr Ståhl vill jag säga, att jag delar hans åsikt
att man icke bör utöva tvång på människors samvete, men vilka skulle konsekvenserna
bliva, herr Ståhl, örn man ginge på den linje, som motionärerna tänkt
sig? Det finns många andra ting än sprit, som järnvägsmännen syssla.med att
transportera. De transportera exempelvis krigsmateriel i väldig omfattning. Jag
förmodar, att det bland järnvägspersonalen finns personer, som hysa samvetsbetänkligheter
mot dylika transporter, men icke kan man införa, någon speciell
lagstiftning med hänsyn till dem. Det finns, antar jag, även många andra varor,
som vissa järnvägsmän kunna ha stark aversion emot att taga befattning
med, men är man anställd vid järnvägen, får man väl foga sig efter de bestämmelser,
som gälla för järnvägstrafiken. Så länge det ena eller andra slaget
av varor får transporteras per järnväg,'' försiggår ju transporten enligt Sveriges
rikes lag. Herr Ståhl har starkt framhållit, att man, örn man icke går den av
motionärerna anvisade vägen, riskerar att massor av hedervärda järnvägsmän
måste lämna sin anställning på grund av den samvetskonflikt, i vilken de råkat.
Jag vågar icke säga, huruvida anledning finnes att antaga, att utvecklingen
kommer att gå i den av herr Ståhl antydda riktningen, men jag vill fästa herr
Ståhls uppmärksamhet på att utskottet endast så till vida går motionären till
mötes, att man föreslår en utredning av den i motionen berörda frågan. I vilken
riktning utredningen kommer att gå, vet ju varken herr Ståhl eller jag. Utgör
den av herr Ståhl anförda risken en realitet, så kommer man ju i varje fall inte
åt den genom att bifalla utskottets förslag örn blott en utredning av spörsmålet.
Här har vidare enligt min mening oberättigat skjutits åt sidan det starka
ståndpunktstagande, som kontrollstyrelsen givit till känna. Kontrollstyrelsen
får ju förutsättas vara i besittning av en betydande sakkunskap i detta. ämne.
Styrelsen har bestämt uttalat sig för ett bibehållande av det nu praktiserade
systemet just i nykterhetens intresse, och jag föreställer mig, att det är just
detta kontrollstyrelsens ståndpunktstagande, som föranlett Kungl. Maj :t att så
sent som den 30 september förra året avvisa en framställning i ämnet från vederbörande
nykterhetsorganisationer. Jag kan icke tänka mig, att Kungl. Majit
ett pär månader senade skulle ändra ståndpunkt, därest riksdagen nu skulle
bifalla detta utskottsutlåtande.
Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla mitt avslagsyrkande.
Herr Ståhl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Beträffande kontrollstyrelsen är det riktigt som herr Hagberg
säger. Men kontrollstyrelsen betraktar saken enbart ur nykterhetskontrollsynpunkt.
Den har däremot icke till specialitet att vara sakkunnig på samveten
och överhuvud taget på samvetsfriheten här i landet.
,Vad sedan herr Nilsson i Kristinehamn beträffar skulle jag vilja säga, att
så länge en svensk medborgare har rätt att opinera till statsmakterna att dessa
skola gå till mötes så att samvetskonflikter utlösas och icke behöva fortfara,
så länge kan det ej bli fråga örn en sådan skärpning som jag talat örn. Men är
det något önskemål, att vi lia ett tillstånd här i landet sådant att vissa med
-
124
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion örn upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för motböcker m. m. (Forts.)
borgargrupper befinna sig i ständig samvetskonflikt? Är det icke tvärtom ett
intresse att få en utredning till stånd, som utlöser en sådan samvetskonflikt?
Till herr Nilsson i ^Kristinehamn vill jag säga, att jag känner hans län lika
val som han; vi ha båda två växt upp där. Jag kan ytterligare säga, att folkopinionen
är sådan, att den gärna medger, att vi kosta på oss den lyx, som herr
Nilsson i Kristinehamn talar om, för att befria järnvägsmännen från den samvetsnöd
som de genom detta system råkat i.
Härpå anförde
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När en gammal bevillningsutskottsledamot
ahör denna debatt, far han en bestämd känsla av att herrarna äro på väg
ut mot bråddjupet.
Het är riktigt, som sagts, att utskottet behandlade aldrig denna sak, när vi
skapade 1937 ars nu gällande rusdryckslagstiftning. Jag kan gå så långt att
jag nu liksom vid ett föregående tillfälle, då jag var kallad till ett sammanträde
inför den förre kommunikationsministern, innan han avslog framställningen
från Järnvägsmännens helnykterhetsförbund, säger, att det är mycket
möjligt, att ingen kunde förutse en anordning sådan som denna, när 1937 års
lagstiftning gjordes. Detta har också bekräftats av kontrollstyrelsens chef.
Visserligen stadgar ju denna lagstiftning, att nian skall inrätta utlämningsställen,
men man förutsätter ju — åtminstone föreställer jag mig det — att
det skall vara systembolagen, som skola ordna detta med sådana, som ha vissa
förbindelser med och stå i visst förhållande till systembolagen, och att man
icke skall överlåta utlämningsrätten och försäljningsrätten till andra.
Jag skall icke tvista med herrarna örn denna sak. Jag tror, att man ej kommer
ifrån det faktum, att den anordning, som skett, har ur nykterhetssynpunkt
många praktiska fördelar.
Men det var, herr talman, icke därför jag begärde ordet, utan det var för att
söka klara ut vad utskottet här egentligen menar och syftar till. Herr Ståhl
har sagt, att detta är ingen nykterhetsfråga. Ja, vi kunna godtaga, att det förhåller
sig på det sättet. Det är en samvetsfråga, säger han. Jag kan också
godtaga att det förhåller sig på det sättet. Denna anordnings förhållande till
en ny nykterhetslagstiftning kommer självfallet att utredas av den nu sittande
1944 års _ nykterhetskommitté. Den kan icke komma, förbi detta problem.
Det hänger ju samman med hela det försäljningssystem, som man väljer. Väljer
man ett annat försäljningssystem än det vi för närvarande ha, så bringas
ju denna samvetskonflikt med motboken ur världen.
.Ty vi skola komma ihåg att det är detta det gäller. Det gäller icke den
fria försändningsrätten. Jag utgår ifrån att det är ingen, som vill komma åt
denna pa en sadan bakväg som det är fråga örn. Men örn vi således skapa nya
linjer för vår rusdrycksförsäljningslagstiftning, löses det problem, som här
föreligger, automatiskt.
Men nu komma vi till problemet örn samvetsfrågan. Kan denna samvetsfråga
vänta på sin lösning till dess utredningen örn den nya försäljningslagstiftningen
är slutförd, har varit ute på remiss, gått igenom hela riksdagskvarnen
och slutligen blivit en ny lagstiftning? Det förefaller mig, herr talman,
att örn man är väldigt välsinnad kan man tänka sig fem, sex eller sju
ar innan dess. Ja, sa som utskottet har skrivit detta, kan det väl icke råda
^ffot tvivel, att örn Kungl. Maj :t gör någonting så överlämnar man det till
1944 ars nykterhetskommitté. Således kommer denna samvetsfråga att stå
ölost i ungefär lika många år framåt i tiden som den stått olöst från 1937 till
nu. Jag kan icke förstå en sådan ståndpunkt.
Onsdagen den 16 maj 1945 em. Nr 21. 125
Motion om upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande såsom
inlämning sställe för motböcker m. m. (Forts.
Det är detta, herr talman, jag skulle ha velat säga. Jag skulle första örn
nian hade sagt: »Kungl. Majit har i slutet av 1944 avslagit en framställning
att man skulle bli befriad från detta; riksdagen anser det bär vara ett.sådant
intrång på den enskilda individens samvete, att riksdagen ej vill tolerera, att
det finnes kvar; följaktligen säger riksdagen till Kungl.^ Majit: var snäll
och giv järnvägsstyrelsen en order att upphäva det nu radande tillståndet.
Den ståndpunkten skulle jag ha förstått; då löste man samvetskonflikten.
Men att skicka denna samvetskonflikt till en utredning, som kan giva ett resultat
örn sju eller åtta år, det, herr talman, är något som kammaren får förlåta
mig örn jag säger, att jag icke alls förstår.
Härefter erhöll herr Ståhl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det hade verkligen legat så enkelt till som herr Olsson i Gävle
säger, örn motionen varit skriven så, att vi kunnat gå direkt på bifall till den.
Då hade situationen i utskottet blivit den, att några hade gått pa bifall till
motionen, nämligen att avskaffa denna anordning, och resten hade _ gått på
avslag. Nu var motionen tyvärr så skriven, att detta icke var möjligt. Den
tog sikte på en liten grupp av alla dem, som det gäller. Det var icke tänkbart
att föreslå något sådant. Tyvärr är det så, när man flyttar sig från principernas
värld till verklighetens, att man måste taga praktiska hänsyn. Alltså
måste vi föreslå utredning. Därvid blev frågare den: skola vi hemställa örn
snabbutredning eller överlämna till Kungl. Maj :t att bestämma^ detta? Vid
detta övervägande hamnade vi, fortfarande av praktiska skäl, pa den senare
linjen. Men jag vill säga herr Olsson i Gävle, att utskottet i motsats mot
honom tagit sikte på att få konflikten uppklarad; det har demonstrerat en
positiv inställning och har kanhända också den förhoppningen, att Kungl.
Maj :t belijärtar saken, så att man kan få en tidigare utredning än den långvariga
som man här talat örn. I valet mellan detta senare alternativ a ena
sidan och å andra sidan ett avslag, genom vilket kammaren skulle demonstrera
ett bristande intresse för den samvetsfråga vi talat om, kan det emellertid icke
vara någon tvekan örn att ett bifall till utskottets hemställan borde vara den
för kammaren riktiga och värdiga vägen.
Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Såvitt jag kan förstå har den strid, som stått örn dessa
ting, icke gällt någon annan grupp än den herr Gustafsson i Bogla motionerat
om. Skulle det vara utskottets mening, att den undersökning^ som skulle ske^,
skulle sträcka sig utöver herr Gustafssons i Bogla motion, då äro vi inne på
ett annat problem, och kanske man då, som jag förut talat örn, vill på en
omväg avskaffa den fria försändningsrätten, som riksdagen genomförde i
1937 års lagstiftning.
Härefter yttrade:
Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde ordet därför att jag vill ställa
ett yrkande, som jag hoppas att såväl motionären som utskottets ledamöter
kunna ansluta sig till. _
Detta är ingen nykterhetsfråga; det är icke därför jag begärde ordet. Själva
sakfrågan är jag icke heller färdig att taga ställning till, samvetsfriheten
och vad allt det heter.
Men det förvånar mig verkligen, att motionären är tillfredsställd med vad
utskottet föreslagit. Jag har också personligen sagt till honom, att det väckt
min stora förvåning. Ty vad innebär utskottets förslag? Det innebär, såvitt
126
Nr 21.
Onsdagen den 10 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlänmingsställe för mothöcker m. m. (Forts.)
jag kan första, att den fråga, som kerr Gustafsson i Bogla nu bringat till
riksdagen, skjutes upp på — vad skall jag säga för tid? Tio år, herr Hagberg,
är kanske litet högt tilltaget men kanske icke så vådligt mycket. Då blir det,
som herr Olsson i Gävle säger, så att under alla dessa år skall det tillstånd vara
radande som nu är. Jag kan icke finna, att det är rim och reson i detta.
När denna nykterhetsutredning beslöts, var jag uppe och talade mot den.
Jag tyckte, att det var för tidigt att sätta i gang med den. Jag sade också att
lag befarade, att örn utredningen bleve igångsatt komme man att skicka’allt
möjligt till den. Det har redan riksdagen gjort. Vid olika tillfällen har sagts,
att det får den stora nykterhetskommittén taga hand örn. Det skola vi göra
också i detta fall enligt vad utskottet säger.
Jag tycker för min del, att bättre än att bifalla utskottets förslag vöre det
att ga pa rent avslag. I valet mellan utskottet och rent avslag röstar jag obetingat
för avslag på det hela. Ty då finnes det möjlighet för herr Gustafsson
i Bogla eller någon annan att komma igen till nästa år och pröva sin lycka,
om det kan bil bättre resultat vid det tillfället.
Det förslag, sorn- jag tänker ställa, herr talman, är endast en ändring av
motiveringen men en ändring, som jag tror i sak betyder ganska mycket
Jag kan icke vara med om den punkt i utskottets förslag, där det heter»Det
torde närmast böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida
utredningsuppdraget bör anförtros 1944 års nykterhetskommitté eller lämnas
at särskilt tillkallade sakkunniga.» Herr Hagberg har citerat detta förut,
kanske någon mera. Såvitt jag kan förstå blir det, örn riksdagen gör ett sådant
uttalande, obetingat 1944 års nykterhetskommitté, som får frågan till sig
översänd. Det vill jag icke att vi skola göra. Det är bättre, förefaller det mig,
att inan nöjer sig med vad utskottet ovanför säger: »Däremot har det för utskottet
1 ramstett såsom angeläget, att frågan göres till föremål för utredning»
och fortsättningen: »Med hänsyn till vad sålunda anförts tillåter sig utskottet
hemställa», och sa klämmen. Jag tycker att det är renare och klarare om
man gar den vägen.
■ £ hmnställer, kerr talman, örn den ändring i motiveringen som jag här
Herr Hoppe instämde häruti.
Herr Lilldahl: Herr talman! Då man från visst håll synes hava fruktat,
att motionen skulle innebära, att det blir obekvämare i fortsättningen för folk
att erhålla sprit, skall jag1 be att få säga några ord.
Jag vill, för det första säga, att avsikten är icke här att stoppa transporten
av sprit pa järnväg. Det bär icke varit motionärernas uppfattning, och det är
ju icke heller utskottets. Vad man här ifrån motionärernas sida framför allt
ai?.. *a,.i JU, att järnvägsstationerna äro olämpliga som utlämnings
stallen
tor spriten. Jag^ skall här icke lägga några samvetssynpunkter på mitt
tal. Jag ar nämligen pa det klara med att även om det finnes en hel del järnvägsmän,
som på denna punkt lia samvetsbetänkligheter, blir det ändå till sist
sa, att samvetet blir trimmat för den förrättning, som man har att göra
Det linnés erne lertid en ganska allvarlig sak, som i detta sammanhang icke
“-t tillräckligt belyst. Det är att det finnes vissa risker förbundna med
att ha j ar n vägs s ta tion erna som utlämningsställen. Hur är det på en sådan där
s a ion. o,^i manga fall är det på det sättet, att frampå kvällskvisten tjänstgör
en ensam tagklarerare där. \i känna allesammans det svenska folket och hur
det ar — en stor del åtminstone — när det gäller att få teg på den sprit, som
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 2J.
127
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för mothöcker m. m. (Forts.)
finnes i närheten. Då finnes en sådan oro i blodet, att man överhuvud taget
icke ger sig tillfreds förrän man får ut de där litrarna, som man har på stationen,
oaktat expeditionstiden för länge sedan är förfluten. Det betyder sålunda,
att denne ensamme man blir utsatt för påtryckningar ifrån de där kunderna,
som anse, att de måste ha spriten samma kväll. Det heter: »Du får icke sätta
dig på tvären utan se till, att vi få ut de litrar vi ha på stationen.» Med lock och
med pock lyckas man. Det kan väl ändå icke vara riktigt, att denne ensamme
man, vilken har en så ansvarsfull syssla som att sköta om tågrörelserna på en
livligt trafikerad linje, skall bli utsatt för denna irritation och — vilket kanske
är ännu värre — örn han nu är tillmötesgående mot vederbörande frestas att
smaka på spriten.
Jag anser att detta system är ändå förbundet med vissa risker. Det är en
sak, som man i detta sammanhang aldrig kan komma ifrån. Det kan icke vare
sig för verkets eller för allmänhetens del vara fördelaktigt, att detta system
lever i fortsättningen.
Man har här bland annat från herr Gustaf Nilsson i Kristinehamn sagt, att
Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse står tämligen vag till denna fråga;
den har överhuvud taget icke tagit någon ställning just nu. Jag vill säga, att
järnvägsmannaförbundets styrelse knappast är representativ, när det nu gällde
att yttra sig i denna fråga. Jag är ganska säker på att man från det hållet
ej har gjort några större ansträngningar för att få klarhet i vad personalen
tänker. Om däremot herr Gustaf Nilsson vänt sig till järnvägsmännen i Kristinehamn,
där vi bland annat ha över hundratalet helnyktra järnvägsmän, kanske
han hade fått en annan uppfattning örn denna frågas betydelse.
Jag skulle därför för min del vilja säga, att frågan är ju icke så förfärligt
stor, men den har ändå sina uppenbara olägenheter genom att stationerna ofta
äro bemannade så gott som dygnet runt. Härigenom komma de, som ha sina spritpaket
liggande där, att anse att de skola få ut dessa nästan när som helst.
Med en anordning, där utlämningen skedde i butik eller på annat sätt,
skulle icke denna historia i vad gäller utlämnande under alla möjliga tider på
dygnet behöva förekomma. Jag skulle därför för min del anse, att när man
nu har kommit så långt, att ett enhälligt utskott för sin del godkänt den uppfattning,
som ändå finnes hos järnvägsmännen i den allra största utsträckning,
borde heller icke riksdagen ställa sig avvisande. Ty bakom detta krav ligga icke
bara samvetsbetänkligheter hos en del av personalen, utan framför allt att
man allt mer kommer underfund med att järnvägsstationerna som utlämningsställen
äro absolut olämpliga.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med den
ändring som föreslås av herr Lindqvist.
Herr Mosesson: Jag skulle, herr talman, önska rikta en vördsam vädjan
till kammaren att visa generositet mot den grupp av personer och statstjänstemän,
som det här gäller. Jag vet icke, om jag oftare mött någon vädjan än
den, att riksdagen måtte göra någonting för att de järnvägsmän, som icke
önska i sin tjänst vara hantlangare i detta system, måtto förskonas från att
vara det. Vi ansågo oss för några år sedan, just i den tid, då vårt land
hotades, kunna vidtaga åtgärder flir att de, som så önskade, skulle slippa vapentjänst.
Där var det, mina damer och herrar, större värden än vad det gäller
här i dag, som stodo på spel. Jag är övertygad därom, att staten icke skall
lia något gagn av att personer tvingas att göra sådant, som icke överensstämmer
med deras uppfattning örn vad som är rätt.
Jag skulle givetvis, örn icke tiden var så långt framskriden, velat säga rätt
128
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för motböcker m. m. (Forts.)
mycket i denna fråga, men jag skall inskränka mig till att instämma i det
yrkande, som herr Lindqvist här framställt.
Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att få återtaga mitt yrkande och förena
mig med herr Lindqvist i hans yrkande.
Med herr Ståhl förenade sig herr Stjärne.
Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag ber att få återtaga mitt yrkande
och instämma i herr Lindqvists yrkande.
s Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att i diskussionens sista stund
få fästa uppmärksamheten på ett yttrande, som fällts av ledamöterna av nykterhetsutredningen,
herrar Hagberg i Malmö och Adolv Olsson i Gävle. De förmenade,
att örn kammaren här går på utredningsförslaget innebär detta, att
frågan skjutas framåt 6, 8, ja, 10 år. Men örn jag läst direktiven rätt har kommittén
möjlighet att på eget initiativ företaga utredning örn vissa avsnitt, och
skulle Kungl. Majit komma med påstötningar i den riktningen, är det uppenbart
att kommittén skulle kunna vara färdig till nästa års riksdag, örn så önskas.
Det är alltså ingenting, som hindrar att frågan löses separat.
Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber att få uppta utskottets yrkande som
mitt.
Herr Olsson i Gävle: Herr talman! T anledning av vad herr Nilson i Eskilstuna
nyss sade skulle jag vilja ställa den frågan till honom, örn det är rimligt
att man först skall ta ställning till detta problem i utredningen och sedan på
nytt behandla det i samband med uppdragandet av linjerna för den nya lagstiftningen.
Jag kan inte tänka mig att herr Nilson i Eskilstuna är beredd
att säga, att den kungl, nykterhetskommittén så snabbt som till nästa års
riksdag skall lia dragit upp linjerna för den framtida nykterhetspolitiken.
Jag tror, herr talman, att detta problem är rätt svårt att lösa. Jag har ingen
anledning att tvivla på det stora intresse som chefen för kommunikationsdepartementet
från 1939 till 1944 hyser även för samvetsfriheten, men det var
honom tydligen omöjligt att finna en väg till lösning av detta problem. Jag
tror, herr Nilson i Eskilstuna, att det är lika svårt för nykterhetskommittén
att i en hast finna en sådan lösning.
Herr Nilson i Eskilstuna: Så bakom flötet är jag inte att jag inte förstår,
att inte hela utredningen kan avslutas till nästa år, men det är väl uppenbart
att denna del till dess skulle kunna handläggas av nykterhetsutredningen —
med vad resultat vet jag inte.
Örn herr Olssons i Gävle profetia är riktig, att det skulle dröja sju, åtta år
innan kommittén är färdig med sitt arbete, har den lång tid att göra erfarenheter,
innan den även skall ta slutlig ställning till hela frågan. Det ligger ingenting
orimligt i detta.
Herr Olsson i Gävle: Jag har icke sagt att det dröjer sju, åtta år, innan
kommittén är färdig. Jag har sagt att det kan dröja sju år, innan en ny nykterhetslagstiftning
är färdig att träda ut i livet. Och det är en avsevärd skillnad,
herr Nilson i Eskilstuna.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
Nr 21.
129
Motion om upphävande av viss föreskrift om järnvägens fungerande såsom
inlämningsställe för motböcker m. m. (Forts.)
Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till det av
herr Lindqvist under överläggningen framställda yrkandet; samt 3:o) avslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den sistnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindqvist begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade herr Svensson
i Stenkyrka votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första tillfälliga utskottets utlåtande nr 11 antager bifall till det av herr
Lindqvist under överläggningen framställda yrkandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen. Kammaren
hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 1 :o) angivna
propositionen.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och av kammaren godkänd:
Den, som vill, att kammaren avslår såväl första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 11 som den i ämnet väckta motionen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafsson i Bogla begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 109
ja och 58 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså avslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.
§ 11-
Ordet lämnades på begäran till herr Johnsson i Kastanjegården, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få meddela att jag, då vi röstade örn jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, avsett att rösta för utskottets'' förslag. Vid rösträkningen
kom jag av misstag att trycka på fel knapp — jag såg att min lampa
lyste röd. Jag avsåg emellertid att stödja utskottsförslaget.
Andra kammarens protokoll 19A5. Nr SI.
9
130
Nr 21.
Onsdagen den 16 maj 1945 em.
§ 12.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 256, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;
från statsutskottet:
nr 249, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier i
samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag; samt
från jordbruksutskottet:
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.35 em.
In fidem
Sune Norrmem.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
131
Torsdagen deli 17 maj.
Kl. 2 em.
§ 1.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
Herr statsrådet Rubbestad, som anförde: Herr talman! Med kammarens Svar på
tillstånd har herr Olofsson i Höganäs, ander hänvisning till en av Billesholms interpellation.
privata gruvägareförening till Kungl. Maj:t gjord framställning örn tillstånd
att bryta stenkol inom Höganäs-Billesholms aktiebolags koncessionsområde vid
Billesholm, till mig framställt följande frågor.
»Anser statsrådet, att ett koncessionsinnehav under alla förhållanden är oantastbart,
även under onormala tider när landets intresse påkallar ett ingripande?
Örn så icke är fallet, är statsrådet beredd att vidtaga skyndsamma åtgärder
för att på sätt som föreslagits av de privata gruvägarna åstadkomma ett tillskott
till landets bränsleförsörjning?»
På den första frågan kan jag svara, att allmänna förfogandelagen torde kunna
tillämpas även på ifrågavarande stenkolsfyndigheter, örn så anses erforderligt
och lämpligt med hänsyn till bränsleförsörjningen. Den omständigheten,
att koncession lämnats för brytningsrätten, medför icke att en förnödenhet
som stenkol på den grund är undantagen från förfogandelagens bestämmelser.
Samma åsikt har även uttalats av kommerskollegium och statens bränslekommission
i utlåtanden över nyssnämnda framställning.
Vad interpellantens andra fråga beträffar, så är det i nuvarande allvarliga
bränsleförsörjningsläge nödvändigt, att alla möjligheter att framskaffa bränsle
noga tillvaratagas. Det är därför mycket angeläget att brytningen av de skånska
stenkolen forceras.
Enligt vad jag inhämtat, har koncessionsinnehavaren numera efter diskussioner
med bränsle- och arbetsmarknadskommissionerna förklarat sig beredd
att i viss utsträckning och på vissa villkor medgiva andra personer att bryta
kol inom koncessionsområdet. Det är att hoppas, att en ökning av stenkolsbrytningen
härigenom kommer till stånd. Några tvångsingripanden synas därför
för närvarande icke behöva företagas.
Härefter yttrade:
Herr Olofsson i Höganäs: Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
det svar han lämnat på min interpellation. Med tillfredsställelse konstaterar
jag statsrådets uttalande, att allmänna förfogandelagen är tillämpbar i ett fall
som detta. Men just detta förhållande, att förfogandelagen är tillämpbar, styrker
mig i den uppfattningen, att frågan skulle ha kunnat lösas för länge sedan.
Det är nu fyra månader sedan de privata kolbrytarna gjorde sin framställning
till regeringen. Sedan dess har den privata kolbrytningen successivt minskats.
Den skulle sannolikt genom ett hastigare ingripande från statsmakternas sida
ha kunnat utökas i stället.
Den privata kolbrytningen sysselsatte, då den stod som högst, alltså för ett
pär år sedan, 600 man. För närvarande är arbetarstyrkan 100 man. Minskningen
132
Nr 21.
Torsdagen deli 17 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
i produktionen har icke förorsakats av brist på arbetskraft i de privata gifvorna.
.Tåg- vet annars, att det företag, som innehar koncession, nämligen Höganäsbolaget,
gjort gällande, att den privata kolbrytningen medfört en konkurrens
örn arbetskraften till förfång för brytningen i bolagets egna gruvor. Det är
sannolikt detta påstående, som föranlett att frågan fördröjts så länge som skett.
Emellertid håller detta påstående icke streck. Det finns en överenskommelse
mellan Höganäsbolaget och de privata kolbrytarna, enligt vilken de senare
icke få lov att anställa arbetare, som komma från Höganäsbolagets gruvor.
Trots att arbetarantalet vid de privata gruvorna minskats med 500, bär
icke Höganäsbolaget kunnat utöka sin arbetarstyrka, utan även där har arbetarstyrkan
minskats. Detta bevisar ju, att de arbetare, som söka sig till de privata
gruvorna med dess bättre förtjänstmöjligheter, icke gå till Höganäsbolagets
gruvor ens när det icke finns möjlighet att få arbete i de privata gruvorna.
Dröjsmålet med att få fram ett resultat i denna fråga har inneburit, att vi
icke utnyttjat alla till buds stående möjligheter att berika bränsleförsörjningen.
Jag är medveten örn att statsrådet Rubbestad varit myckel intresserad av
att forcera fram en lösning, men jag har en känsla av att bränslekommissionen,
som haft att handlägga ärendet, saknat nödigt kurage — eller man kanske
skulle kunna säga nödig vilja — att åstadkomma ett snabbt resultat. Det är
faktiskt så, att folk i de berörda trakterna har den uppfattningen, att bränslekommissionen
i detta fall mera lagt an på att icke gå emot ett mäktigt bolags
intresse än på att befrämja vår bränsleförsörjning. Denna uppfattning må vara
riktig eller oriktig. Då emellertid nu enligt statsrådets svar ställts i utsikt en
överenskommelse mellan de berörda parterna, skall jag vid detta tillfälle avstå
från vad jag annars tänkt säga örn bränslekommissionen och vad jag tycker
och tänker örn dess sätt att handlägga ärendet. Jag vill påpeka, att jag icke har
något emot att frågan löses genom en överenskommelse. Jag tror, att det är det
bästa sättet, men med tanke på vad statsrådet här sagt örn att förfogandelagen
varit tillämpbar och att statsmakterna alltså haft detta utomordentliga instrument
till sitt förfogande, undrar jag, örn man icke med god vilja långt tidigare
.skulle ha kunnat frampressa en sådan överenskommelse, som nu skall komma
till stånd.
Jag skulle i förevarande sammanhang vilja fästa statsrådets uppmärksamhet
på en sak. Det träffas alltså en överenskommelse, som skall utgöra villkoret
för att den privata gruvdriften får ske. Nu kan ju faktiskt koncessionsinnehavaren
ställa sådana villkor, att liela överenskommelsen blir illusorisk. Det
finns redan vissa sådana bestämmelser. Mellan de privata gruvägarna och koncessionsinnehavaren
har överenskommits, att Höganäsbolaget när som helst och
utan någon ersättning för nedlagda kostnader helt enkelt kan köra bort de privata
kolbrytarna. Bolaget har sålunda möjlighet att i samma ögonblick exempelvis,
som en privat kolbrytare kommit ned till kolflötsen och lagt ned pengar
och arbete på företaget, helt enkelt förklara, att han får gå, innan han ens börjat
bryta kolen. Jag vill visst icke tro, att Höganäsbolaget skulle handla på ett
sådant sätt. Men jag tror ändå, att det finns anledning för statsrådet att icke
helt släppa sikten på denna fråga, även örn det blir en överenskommelse. Det
kan nämligen behövas en statlig medverkan för att man skall få ut bästa möjliga
resultat av denna kolbrytning. Jag vet icke, örn det är möjligt, men jag
tror, att det är gagneligt, om statsrådet följer frågans fortsatta utveckling
utan att använda bränslekommissionen som mellaninstans.
Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Med anledning av herr Olofssons
anförande vill jag säga, att jag naturligtvis skall följa frågan med all möjlig
uppmärksamhet.
Torsdagen deli 17 maj 1945.
Nr 21.
133
Svar på interpellation. (Forts.)
Det är ju klart, att det finns vissa saker i detta sammanhang-, som böra
observeras. Det är på det sättet, att frågan samtidigt utgör en arbetsmarknadsfråga.
Höganäsbolaget har i sin verksamhet mekaniserat upptagningen
av kol på ett sätt, som de privata företagen icke gjort. Detta gör, att varje
man, som är sysselsatt hos bolaget, kan producera betydligt mera än en man
kan göra hos den enskilde kolbrytaren. I tidningarna ha vi sett uppgivas,
att arbetsresultatet hos bolaget blir cirka fyra gånger så mycket per man och
dag som hos det enskilda företaget. Jag har försökt kontrollera, örn dessa
uppgifter äro riktiga, och har kommit till det resultatet, att siffran är åtskilligt
överdriven. Det har nämligen visat sig, att de senaste månaderna på
bolagets område brutits per man och dag cirka 1,5 ton i .stället för som tidningarna
uppgivit 3—4 ton. Enligt bergmästarens uppgifter har hos de enskilda
kolbrytarna under år 1943 —• jag har icke siffrorna för innevarande
år — per man och dag brutits 0,856 ton, alltså icke fullt 1 ton. Bolagets
möjligheter att bryta äro givetvis betydlig! större än de enskildas, och det
är klart, att man önskar att så mycket folk som möjligt skall ställas till bolagets
disposition. Det har visat sig, att det varit svårigheter för bolaget att
kunna fylla sitt arbetskraftsbehov. Det har garanterat en produktion av cirka
600 000 ton per år, och det har icke lyckats bolaget att komma upp till mellinder
de sista månaderna än cirka 1 900 ton per dag. Det blir alltså svårt
för bolaget att fullgöra den bestämda kvantiteten. Därför är det ett intresse,
att man söker skaffa så mycket arbetskraft som möjligt till bolaget, som
genom sina brytningsmetoder frambringar mer per dag och person än de enskilda
kolbrytarna. Jag har emellertid hört talas örn att dessa arbetare, som
äro anställda hos de privata gruvägarna, icke gärna frivilligt taga arbete hos
bolaget, och det är givet, att man icke gärna tvingar dem att gå dit. Det är
just därför jag ansett, att det skall beredas möjlighet även för de enskilda
att bryta kol. Att arbetarstyrkan nedpressats till 100 man är ju ändå dessa
företagares egen sak. De ha ju länge haft möjlighet att bryta i den övre Dofsen,
och de ha kunnat anställa flera arbetare än de gjort. Förseningen i det
hänseendet är sålunda icke beroende på bränslekommissionen.
Herr Olofsson i Höganäs: Herr talman! Gentemot vad statsrådet framhöll
örn att man haft möjlighet att bryta i den övre flötsen vill jag anföra, att
det faktiskt varit så, att de privata kolbrytarna icke fått lov att taga upp nya
schakt, när de gamla varit utbrutna. Det är detta som gjort, att produktionen
minskats. Det är alldeles riktigt, att det brytes mera kol per man och dag
vid bolagets tekniskt bättre utrustade gruvor, och det är givet, att det är
betydelsefullt, att bolaget får folk till sina gruvor. Men det har visat sig
genom de siffror på arbetarantalet, som jag här anfört, att de arbetare, som
stå till buds vid de privata gruvorna, icke gå till Höganäsbolagets gruvor.
Det är en hel del äldre gruvarbetare, som helt enkelt lia ratats vid bolagets
gruvor, när driften där blev mera maskinell. Dessa äldre arbetare resonera
på det sättet, att de icke nu kunna följa takten vid mekaniserad drift. Däremot
anse de sig kunna i den privata gruvdriften arbeta mera efter sina möjligheter
och framskapa ett kvantum kol.
Jag vill icke alls bestrida, att det är viktigt ur bränsleförsörjningens synpunkt,
att Höganäsbolaget får folk till sina gruvor. Det är klart, att man
där kan taga upp mer kol per man än vad som kan ske vid de privata gruvorna.
Men det bör i dessa tider finnas möjligheter för båda parterna att bidraga
till bränsleförsörjningen. Givet är, att när kolhuggarna i de gruvor,
där man bryter med primitiva medel, förtjäna ungefär 1 krona mer i timmen,
det kan vara lockande att gå över till dessa gruvor. Men dit får som sagt
134
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Svar på interpellation. (Forts.)
icke tagas folk från bolagets gruvor. När bolaget mobiliserade pressen och
säde, att det icke kunde konkurrera med de privata gruvorna med dess mera
primitiva metoder i avseende å arbetsförtjänsterna, tyckte i varje fall vi, som
så ofta fått höra örn rationaliseringens välsignelser, att det var ganska märkvärdigt,
att de privata gruvägarna ba möjlighet att betala betydligt högre
löner än man kan göra i den tekniskt bättre utrustade gruvdriften.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 2.
Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:
nr 304, angående anslag till flyktingverksamheten för budgetåret 1945/46;
nr 305, angående ytterligare medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln; och
nr 306, angående bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar.
§ 3.
Föredrogs den av herr Sefve vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern, angående en eventuell översikt över de åtgärder
till förmån för Danmarks och Norges befrielsekamp, som vidtagits med stöd
av svenska myndigheter.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4.
Föredrogs den av herr Johansson i Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående
vägledning för kommunerna i vissa folkskoleväsendet berörande spörsmål.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5.
Föredrogs den av herr Staxäng vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående åtgärder till
åstadkommande av snabb ökning av antalet tandläkare.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6.
Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, i anledning av de nyligen
utfärdade bestämmelserna angående hemförlovning av frivilligt tjänstgörande
militär personal och krigs frivilliga.
Kammaren biföll denna anhållan.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
135
§ 7.
Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående förfarandet
med arméns hästmateriel vid den stundande avvecklingen av försvarsberedskapen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8.
Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av motioner angående utredning rörande, statens medverkan till en lösning
av industriens arbetarbostadsproblem, angående åtgärder för likviderande
av bostadsbristen vid vissa bruk i Värmlands m. fl. län samt angående undersökning
beträffande landsbygdens bostadsstandard.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde
Utred,nina
rörande statens
medverkan
til! en
lösning av
industriens
arbetarbostadsprobiem,
m. m.
Herr Kempe: Herr talman! Med viss tillfredsställelse har jag tagit del av
utlåtandet i anledning av motionerna om bostadsförhållandena på landsbygden
och örn brukens bostadsproblem. De flesta remissyttrandena ha i stor
utsträckning vitsordat vad i resp. motioner framhållits om bostadsläget -vid
industriorterna och bruken, och de ha varit mycket positiva.
Orsaken till att jag, trots att vår motion i huvudsak bifallits, ändå inger
till orda är främst den, att jag vill komplettera vad som anförts i motionen
med några synpunkter på detta enligt min mening mycket vitala problem.
Bostadsläget vid bruken i allmänhet kan egentligen betecknas som fruktansvärt.
Det råder, som provinsialläkaren i Värmlands län uttalar, helt enkelt
bostadselände. Folk bor i mångå fall sämre än^ i slutet av 1800-talet.
Bostadsbristen hindrar, som provinsialläkaren framhåller, familjebildningen.
Det råder trångboddhet. Bostadsköken som enda bostad komma alltjämt till
allmän användning även för familjer med barn och där mannen har skiftarbete.
Lägenheter, som av hälsovårdsmyndigheterna utdömts, komma allt fortfarande
också till användning. Ja, man kan säga, att boendetätheten är oerhörd.
Det är naturligtvis icke bara vid bruken i Värmland, som förhållandena
äro sådana, utan också vid bruken i Gävleborgs län, Västmanlands län och
Orebro m. fl. län.
Jag skall icke i detta sammanhang upptaga kammarens tid med att relatera
läget vid de bruk, som jag har omnämnt i motionen, utan endast uttala
en önskan, att riksdagens alla ledamöter skulle i studiesyfte få se på Hubbe
Nordströms Lort-Sverige. Då kanske vi gemensamt skulle kunna utforma en
bostadspolitik, som skyndsamt likviderade bostadseländet på landsbygden och
i industriorterna. I detta fall kunna ju de nyss beslutade fria resorna för
riksdagsmännen komma väl till användning. Jag anser, att läget är så kritiskt
att statsmakterna måste på ett eller annat sätt ingripa, om vi inte skola
spoliera de människor, som av omständigheternas makt tvingas bo kvar i ruckel
och kyffen. Vi böra inte minst tänka på den generation, som får växa upp
under dylika förhållanden.
Frågan är nu, vad som skall göras för att råda bot på detta bostadselände.
Det räcker inte med att få registrerat, hur uruselt läget är i fråga, om själva
bostadsbeståndet, även örn det kan vara riktigt och ändamålsenligt för att
få fram storleken av detsamma. Men det får självklart inte stanna vid en utredning.
Problemet är naturligtvis litet komplicerat i ett privatkapitalistiskt
styrt samhälle, där arbetskraften är en vara och där den enskilde kapitalis
-
136
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning rörande statens medverkan till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem,
m. m. (Forts.)
ten skall livnära sig på andras arbete. Det är inte människornas, i detta fall
arbetarnas oell deras familjers behov av en hälsobostad som är utslagsgivande
och får vara utslagsgivande utan andra intressen, som fälla utslaget, och därför
är helt naturligt läget kritiskt.
Vid bruken rada alltjämt, kan nian säga, vissa patriarkaliska förhållanden.
Bland annat ingår såsom en del av lönen billig bostad, billig i tvenne bemärkelser,
billig till standard även om den är billig i hyra och billigt bränsle.
Denna löneform Ilar utan tvivel liämmat bostadsutvocklmsfcn. Det är därför
aktuellt att nu avveckla den, men vad bjuder man då i kompensation? Det
täcker inte utgiften för hyra av en modern lägenhet, och så länge man inte*
erbjuder en sådan kompensation tvingas arbetarna att bo kvar i barackerna
från 1800-talet, ty även örn det funnits moderna lägenheter i den öppna
marknaden kunna de_ av ekonomiska skäl inte hyra där. Ett motsatsförhållande
har redan uppstått mellan arbetarna vid bruken genom att en del inte
minst på grund av bostadsbristen tvingats bygga ett eget hem och där ha en
hyresutgift på 70—80 kronor i månaden i motsats till dem som bo kvar i bolagens
hus och betala 10—20 kronor i månaden. Lönen är lika oavsett var
de bo. Detta, förhållande splittrar givetvis arbetarna. Det är visserligen en
lönepolitisk sida, som icke direkt har samband med bostadspolitiken men dock
indirekt så länge naturaförmånerna finnas kvar berör denna fråga. Därför
är det som sagt aktuellt att naturaförmanerna avskaffas genom att arbetarna
erhålla en kompensation, som motsvarar en modern, tidsenlig lägenhet. Man
kan däremot icke lösa detta .problem genom att, såsom bolagen tänka sig, ge
en ringa kompensation, som i huvudsak motsvarar vad den nuvarande dåliga
lägenheten betingar i hyra. Jag tror därför att statsmakterna ha anledning
att bevaka denna fråga. Även örn den skall avgöras av respektive parter på
arbetsmarknaden kunna statsmakterna på olika sätt moraliskt påverka uppgörelsen
i en för arbetarna gynnsam riktning. Oavsett örn det funnes hyreslediga
moderna lägenheter till en normal hyresnivå, skulle de flesta bruksarbetarna
för närvarande inte kunna hyra sådana. Detta är en av orsakerna
till . att kommunerna eller enskilda byggmästare inte taga några som helst
initiativ för att bygga bostäder, där bristen faktiskt är som störst och det är
också därför som bostadsfrågan blivit ett större problem på dessa platser.
Det andra problemet, som delvis hämmar en normal bostadsutveckling, är att
bruksbolagen i allmänhet äga all mark, på vilka dessa brukssamhällen vik. Så
är det även, kan man säga, där storgodsen dominera. Även örn den borgerliga
kommunen skulle vilja taga djärva initiativ för att genomföra en omfattande
bostadssanering, så möter det svårigheter, då bolagen äga all mark, och här
aktualiseras frågan örn expropriationsrätt för kommunerna för att dessa snabbt
skola kunna tilldelas den mark, som behövs för uppförande av bostadshus och
viktiga sociala inrättningar. För min del anser jag att man bör finna någon
lorm, varigenom de större bolagen kunna åläggas att gratis upplåta mark för
bostadsbyggande i samhällelig regi eller för egnahemsbyggen.
Det tredje problemet är finansieringen av bostadsbyggandet vid bruken. Jag
är fullt överens med bostadssociala utredningen örn att lönebostadssystemet medfört
mindre goda resultat och bör självfallet fortast möjligt avvecklas. Produktionen
av bostäder bör enligt min mening i största möjliga utsträckning ske i
kommunal regi, men man bör också lämna möjlighet öppen för de arbetare och
tjänstemän, som önska bygga ett s. k. eget hem. Då bolagen äro i behov av arbetskraft,
böra de antingen frivilligt eller eventuellt genom lagstiftning bidraga
till att finansiera en viss del av bostadsbyggandet. Fri marköverlåtelse anser jag
självklar. I övrigt bör man överväga, vad som kan göras för att bolagen också
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
137
Utredning rörande statens medverkan till en lösning av industriens arbetar
bostadsproblem,
m. m. (Forts.)
skola bära sin beskärda del utan att upprätthålla lönebostadssystemet. Vidare
gäller det att skaffa kommunerna tillräckligt rörelsekapital för bostadsbyggande,
då fattiga kommuner självfallet ha svårt att skaffa dylikt. Jag menar inte,
att brukskommunerna skola få statligt stöd av speciell karaktär utan att man
bör överväga nya former, som kunna stimulera kommunerna till att taga initiativ
för en högt uppdriven bostadsproduktion i kommunal regi till hyror, som
äro överkomliga för även de små inkomsttagarna. I detta sammanhang får
man naturligtvis rikta uppmärksamheten i särskilt hög grad på byggnadsmaterialproduktionen.
Ett fjärde problem slutligen är frågan örn att sätta hälsovårdsstadgan i
kraft. Den rådande bostadsbristen har gjort, att hälsovårdsnämnderna stått
helt enkelt maktlösa. Bostadsövervakningen har inte kunnat vara effektiv under
de sista åren. Provinsialläkarnas och hälsovårdsnämndernas arbete har varit,
kan man säga, fullständigt ineffektivt. Jag kan bara som exempel nämna
en bostadsinspektion, som företogs i Storfors brukssamhälle. Av 769 lägenheter
uppfyllde endast 447 hälsovårdsstadgans bestämmelser, under det att
322 eller nära 50 procent icke uppfyllde hälsovårdsstadgans krav. Enbart detta
exempel talar ju ett tydligt språk, och trots att man registrerat och utdömt
dessa lägenheter har man som sagt inte kunnat åstadkomma någon förändring,
Hälsovårdsnämnderna ha ju också förlorat all respekt, då folk av omständigheternas
makt får bo kvar i de utdömda lägenheterna.
Jag tror att tidpunkten nu är inne att genomföra en grundlig bostadsinspektion
och att ställa de ansvariga myndigheterna till svars, om de icke vidtaga
de åtgärder, som bostadsinspektionen rekommenderar. I detta fall vill jag understryka,
vad förste provinsialläkaren i Värmlands län i sitt remissyttrande
till utskottet har anfört. Det initiativ, som vissa bolag tagit under trycket av
den bostadskris, som råder inom deras domäner, är gott och väl. Varje hälsobostad,
som uppstår, registrera vi med tillfredsställelse. Uddeholmsbolaget har i
det fallet planerat en hel del bostäder, vilket också klart framgår av remissyttrandet
från bolagets chef, disponent Danielsen. Men det är inte tillräckligt.
Det fordras större krafttag för att lösa brukens och landsbygdens bostadsfråga.
Visserligen brukar ju utredningskvarnen i allmänhet mala långsamt, men
kriget är ju slut i Europa, och då får man leva på hoppet att det skall gå
snabbare med en så viktig utredning och att det inte heller får stanna vid att
konstatera eländet utan faktiskt förelägga något positivt, så att landsbygdens
och brukens folk skola kunna känna sig tillfredsställda med de åtgärder, som
komma att föreslås.
Med dessa synpunkter vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63
riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.
§ 9-
Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 12, i anledning av väckt motion angående åtgärder för ökad social
allmänbildning och upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och
tjänstemän och till kammaren överlämnat utdrag, nr 440, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning av sistnämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion i samma
ämne.
Åtgärder för
ökad social
allmänbildning
och upplysningsverksamhet
för
kommunala
förtroendemän
och tjänste
-
man.
138
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om
skoindustriens
framtida organisation
m. m.
''Åtgärder för ökad social allmänbildning och upplysningsverksamhet för
kommunala förtroendemän och tjänstemän. (Forts.)
Därvid yttrade
Herr Ståhl: Herr talman! För att i det föreliggande ärendet erhålla full
överensstämmelse med det beslut, som i går fattats av första kammaren, hemställer
jag att klämmen i utskottets utlåtande erhåller följande lydelse, vilken
ordagrant sammanfaller med det beslut, som godkänts av medkammaren, nämligen
»att andra kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande åtgärder för ökad social
allmänbildning och upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och
tjänstemän».
Jag ber att få yrka bifall till detta yrkande.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det av herr Ståhl under överläggningen
framställda yrkandet samt biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.
§ 10.
Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion örn utredning i syfte att åstadkomma mera allmän
sakkunnig rådgivning i bokförings- och revisionsfrågor för landskommunernas
förvaltningsorgan.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11.
Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i
anledning av motion angående utredning örn skoindustriens framtida organisation
m. m.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 83, hade herr Allard m. fl. hemställt, »att riksdagen beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning örn skoindustriens framtida
organisation samt om åtgärder för att åstadkomma en ökad skokonsumtion».
Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning örn skoindustriens framtida
organisation och om åtgärder för att åstadkomma en ökad skokonsumtion.
Reservation hade avgivits av herrar Fahlman, Jönsson i Rossbol, Ljungqvist
och Swedberg, som ansett, att utskottet bort hemställa, att motion nr 83 icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
Herr Ljungqvist: Herr talman! Utskottsmajoriteten har i detta ärende med
ledning av motionen hemställt, att kammaren måtte besluta om utredning av
skoindustriens organisation och rörande en ökad skokonsumtion. I motiveringen
framhåller man, att utredningen bör bli förutsättningslös, olika alternativ böra
prövas och då också frågan örn fullständig eller partiell socialisering av
hela eller viss del av skoindustrien, om detta skulle befinnas vara den enda
framkomliga vägen.
Motivet till en utredning finner man i det påpekandet, att det råder vissa
mindre tillfredsställande förhållanden inom skoindustrien. Skoindustrien är överdimensionerad,
säger man, vilket också har vitsordats av skoindustrien själv,
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
139
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
åtminstone att det varit så tidigare. Detta har huvudsakligen berott, på att
branschen är av en karaktär, som lätt föranleder överdimensionering på grund
av att den är säsongbetonad och påverkad av modefluktuationer.
Jag vill från första början säga, att det är mycket lätt begripligt och förståeligt
och väl motiverat, att om man från arbetarhåll finner att här finns något
att göra för att förbättra förhållandena inom branschen, man också då undersöker,
vad som möjligen kan göras för att nå detta syftemål. Var och en behöver
ju bara gå till sig själv för att förstå, att man är angelägen att få till
stånd bästa möjliga förhållanden i den bransch, inom vilken man arbetar. Av
handlingarna i ärendet framgår emellertid, att de problem, som avhandlas i
denna motion, nämligen främst skoindustriens struktur, korttidsarbetet samt
frågan örn åtgärder för att åstadkomma en ökad konsumtion ay skor — det
senare är, tycker jag, det egendomligaste — sedan lång tid varit föremål för
skoindustriens och dess organisationers uppmärksamhet. Det framgår vidare, att
det av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen grundade
Industriens utredningsinstitut för närvarande är sysselsatt med s. k. strukturutredning
av skoindustrien i syfte att allsidigt söka klarlägga förhållandena inom
branschen. Det har vidare upplysts, att inom branschorganisationerna tillsatts
en s. k. planeringskommitté, vilken som första ärende har upptagit korttidsarbetet
och utarbetat förslag till åtgärder emot ett icke önskvärt korttidsarbete,
vilket redan i sin tur lett till att en överenskommelse har träffats,i frågan.
De åtgärder som jag här har omnämnt ha sedan åtskillig tid tillbaka planerats
och äro sålunda icke ett resultat av den aktion som nu igångsatts från politiskt
håll inom denna bransch. Utredningsinstitutets strukturutredning har tillkommit,
som jag nämnde, i det tydliga syftet att klarlägga alla förhållanden
inom branschen oell är avsett att utgöra ett underlag för olika rationaliseringsåtgärder.
Det förefaller åtminstone mig tämligen opåkallat att man då just nu
påyrkar en statlig utredning inom ett område, där en utredning redan sedan
något år tillbaka eller kanske flera år — jag kommer icke ihåg,,uppgifterna i
utlåtandet — bedrives. Örn avsikten med utredningen icke är något annat än
vad den utges för att vara — och det tror jag icke heller — borde man åtminstone
kunna avvakta den pågående utredningen och det resultat den kan ge. Först
om den utredningen visar sig icke ge ett resultat som ur allmän synpunkt är
tillfredsställande, så kan man ju taga upp frågan om en statlig utredning. Det
borde vara rätt naturligt, att man först avvaktar vad de, som i alla fall på grund
av sin ansvariga ställning inom branschen måste vara mest sakkunniga, ha att
säga om de egna förhållandena, och vad de åtgärder leda till sorn ledningarna
för de olika industriföretagen och för industrien i gemen därefter vidtaga.
Det påpekas från industriförbundets sida att sedan man har kommit fram till
ett utredningsresultat och sedan man kommit underfund med hur man bör gripa
sig an med frågan efter utredningsresultatets ernående, är man beredd att upptaga
utredningsresultatet och därav eventuellt föranledda åtgärder till dryftande
och överläggning med arbetarnas organisationer. Jag återkommer här till, ett
uttalande som en gång tidigare för ett par veckor sedan refererades här i riksdagen
och som har fällts av en ledande socialdemokrat på framskjuten plats
för icke så länge sedan. Han sade nämligen: »Kan en förnuftig samordning på
något område inom näringslivet genomföras utan statens direkta medverkan
skola vi vara tacksamma.» Här finns ira ett tillfälle att avvakta de pågående
utredningarna och de därav föranledda förhandlingarna mellan arbetsgivare och
arbetar parten, sålunda mellan do fria organisationerna på arbetsmarknaden. Om
detta sedan kommer (ill ett resultat,som är tillfredsställande, så skall man således
enligt denne framstående socialdemokrats utsago kiinna sig tacksam och låta.
det hein bero. Men lior skall man komma lill en sådan slutsats ännu innan man
140
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
varit i tillfälle att pröva de resultat, vartill utredningen kommit och förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens parter lett? Man frågar också: är det verkligen
så alldeles givet, att ett statsingripande i ett sådant här läge är till arbetarpartens
gagn och i arbetarnas intresse? Den socialdemokratiska auktoritet, som
jag nyss åberopade mig på, har tydligen den uppfattningen, att det ingalunda är
säkert, att så är förhållandet utan att tvärtom, att döma av den formulering han
givit sitt uttalande, snarare motsatsen är förhållandet. Arbetarna skulle enligt
denna uppfattning bäst gagnas, örn de bägge parter inom branschen, som äro
mest förtrogna med förhållandena där och mest sakkunniga på området, själva
sinsemellan kunna komma fram till lämpliga åtgärder.
Vad staten beträffar ha vi skäl att i detta sammanhang erinra örn att statens
hittillsvarande insatser pa skoområdet icke varit ägnade att inge någon respekt
för statens förmåga att lösa denna speciella industris problem. Man behöver ju
i det sammanhanget bara erinra om vad som också återfinns i akterna här, nämligen
att genom statens politik att i flera fall bevilja sociallån till någon skofabrik
som kommit på obestånd har den sanering av branschen, som rätteligen
borde bli en följd av en naturlig utgallring av mindre konkurrensdugliga företag
som efterlyses av motionärerna, otvivelaktigt och oemotsägligt motverkats.
Detta har skett ungefär samtidigt med att man från branschorganisationernas
sida sökt åstadkomma en sanering så långt det nu är möjligt, och med hänsyn
till verksamhetens intressen har det i flera fall skett genom att med betydande
ekonomiska uppoffringar inköpa kullbytterade fabriker. Det har upplysts att
under 1930-talet på detta sätt avvecklats sex skofabriker av varierande storlek,
vilka tillsammans sysselsatt omkring 600 arbetare.
Icke heller som företagare inom skofabrikationen har staten skurit några
lagrar. Det var icke länge sedan — jag vill minnas det var vid årsskiftet,
men det kan hända att jag misstager mig —- man fick läsa i pressen, att
arméförvaltningens industridepartement, efter det anbud infordrats i vederbörlig
ordning, mottagit anbud på militärskor från ett stort antal privata
skofabriker samt från försvarets fabriksstyrelse för en statlig skofabriks räkning.
Trots att den statliga fabriken är specialiserad på enstaka typer av
militärskor, låg anbudet över dem som kommit från civila fabriker med liknande
specialtillverkning. Ja, det låg till och med högre än anbud från privat
drivna fabriker som icke voro i samma grad specialiserade. Då beställningen
därför hotade att gå den statliga fabriken förbi, anförde försvarets fabriksstyrelse,
att tillverkningen i fråga var oundgängligen nödvändig för att styrelsen
skulle kunna i önskvärd omfattning hålla driften i fabriken i gång
under första halvåret 1945 utan alltför stora personaluppsägningar. Därigenom
blev arméförvaltningen nödsakad att med förbigående av de enskilda
fabrikerna ge den statliga fabriken beställningen som avsåg omkring 30 OCH)
militärskor. Jag tycker att denna episod ändå måste utgöra ett rätt talande
symtom för hur det kan ga, örn man ensidigt följer den linje, som motionen
har angivit. Man fragar sig, när det gäller olika avsnitt av näringslivet:
Varför kräver man sa ofta monopol, som ju innebär förbud för enskilda och
förbud för enskilda sammanslutningar att bedriva verksamheten i det avsnitt
av näringslivet det gäller? Är det möjligen så, att man tvekar örn statens
förmåga att i praktiken ge exempel på sina möjligheter att konkurrera med
den privata företagsamheten? Man förledes av de ständiga monopolropen
att tro så, särskilt när man hör talas örn sådana här exempel på hur det kan
ga vid konkurrens mellan statliga anstalter som icke lia monopolkaraktär oell
enskilda anstalter.
Den främsta orsaken till yrkandet örn statlig utredning eller en av de
främsta synes vara det inom industrien förekommande korttidsarbetet. Här
-
Torsdagen deli 17 maj 1945.
Nr 21.
141
Utredning om skoindustriens Iramlida organisation m. m. (i orts.)
till må anmärkas, att denna företeelse förekommer inom de flesta andra länders
industrier •— det är i oell för sig- ingen ursäkt; kunna vi göra det bättre
skola vi naturligtvis det. Det sammanhänger emellertid med skohandelns
karaktär av säsong- och modebransch. I detta sammanhang kan det ju också
vara skäl att framhålla, att det är rätt naturligt, om de som sysselsättas
inom en bransch visa en viss obenägenhet att övergå till en annan bransch.
Det är mänskligt och naturligt, att så är fallet, och skall icke kritiseras, men
a andra sidan kommer man icke ifrån, att omställning av arbetskraft i vissa
lägen är nödvändig. Hänsynen till denna allmänna mänskliga obenägenhet
att byta arbete — även i tider av lång lågkonjunktur — har emellertid även
så till vida bidragit till överdimensioneringen inom branschen, att man föredragit
korttidsarbete framför ett mera brutalt ingripande.
Slutligen bör i detta sammanhang påpekas, att inom denna bransch är icke
all den arbetslöshet som redovisats i statistiken av ondo. Det har påpekats
här av någon remissinstans, att skoindustriens arbetare till hälften bestå av
kvinnor, och att en mycket stor del av dessa äro gifta och lia hem och barn
att sköta och som i regel därför naturligt nog önska ägna en del av sin tid
åt hemmets skötsel. Såvitt jag förstår, kan icke den omständigheten, att dessa
personer icke äro fullt sysselsatta inom branschen, betraktas som arbetslöshet
i vanlig mening, eftersom denna arbetslöshetstid användes till att sköta andra
ur samhällets synpunkt icke mindre viktiga uppgifter, och det måste anses
önskvärt, att de få tid härtill. Emellertid finner man, såvitt jag kunnat se,
i de många kritiska uttalandena i denna fråga ingenting av förståelse för att
det kan finnas kategorier i detta samhälle, som verkligen för sin försörjning
kunna behöva delvis ägna sina krafter åt yrkesarbete vid sidan örn hemmet.
Jag förstår icke varför man icke skall kunna litet mera uttryckligt respektera
denna önskan. Det har också påvisats, att det inom denna bransch finns
en del lantbrukare sysselsatta som sålunda endast delvis kunna ägna sig åt
arbetet och andra tider måste ha annan uppgift att fullgöra. Även här föreligger
ju en fullt godtagbar anledning till deltidsarbete, örn jag uttrycker mig
på det''viset. Det är klart, att detta givetvis ogynnsamt påverkar arbetslöshetsstatistiken.
Det har framhållits, att sedan ett par år tillbaka förekommer praktiskt taget
intet korttidsarbete inom denna bransch. Detta beror enligt motionärernas
och enligt vissa remissinstansers uttalande på att myndigheterna som villkor
för lädertilldelning numera föreskrivit skyldighet för skofabrikerna att bereda
arbetarna full sysselsättning. Jag är icke så initierad i branschen, att
jag kan säga, om detta uttalande är riktigt. Det är möjligt att industrikommissionens
dekret kan ha haft någon betydelse i detta sammanhang. Jag vill
icke bestrida det, eftersom jag icke känner till det, men efter de informationer
jag erhållit vågar jag bestämt påstå att det i huvudsak är de förändrade förhållandena
på arbetsmarknaden under denna kris och detta krig som varit
en väsentlig orsak till att korttidsarbetet har försvunnit. Avgörande faktorer
härvidlag lia varit dels att, till följd av den stora efterfrågan på arbetskraft
inom näringslivet i övrigt som vi alla känna till, det blev möjligt att i samband
med försämringen av läderförsörjningen på våren 1943 företaga en
radikal nedskärning av den alltför stora skoarbetarstammen som då kunde beredas
annan sysselsättning, dels kanske framför allt det förhållandet att det
uppstått jämvikt mellan produktion och konsumtion på grund av att råvarutillgången
under senare åren av kända orsaker varit begränsad.
Vad vidare beträffar skoindustriens struktur bibringas man av motionen lätt
den föreställningen att industrien huvudsakligen består av ett oändligt antal
småföretag. Det kan därför, för att ingen missuppfattning skall råda på
142
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
denna punkt, vara skäl att nämna, att under 1944 representerade fabriker
med mera än 100 arbetare omkring- 60 procent av produktionen. De fyra
största företagen i branschen representerade i sin tur i det närmaste 30 procent
av den totala produktionen. Man finner i flera yttranden rätt anmärkningsvärda
uttalanden örn företagens antal och om småföretagen och deras
betydelse. Efterkrigsplaneringskommissionen talar visserligen örn att såväl
större som mindre, företagsenheter lia en uppgift att fylla inom svensk skomdustn,
men samtidigt talar man örn vinsten av en koncentration. I motionen
säger man på något ställe, att skoindustrien i vårt land knappast är rationellt
ordnad. Tillverkningen är spridd på över 200 företag av vilka endast omkring
30 sysselsätta över 100 arbetare. Någon specialisering av tillverkningen är
icke genomförd i mera ^ nämnvärd omfattning. Jag kan icke underlåta att
bär konstatera, att här återkommer ett resonemang som man ständigt tvingas
att lyssna till även i fråga örn många andra branscher när det gäller mer
eller .mindre uppenbara socialiseringsplaner. När företagen äro många, är
icke industrien riktigt väl organiserad, och när företagen äro några få.'' har
man att göra med en trust eller kartell. Hur man än vänder sig, är det på
tok. Man Hagar sig emellertid, eftersom man nu i detta sammanhang så särskilt
trycker pa det^stora antalet små företag och till och med i landsorganisationens
remissutlatande talar örn att skiktet av företagsledare är för stort;:
Varför skjuter man bär så enträget på småföretagarna i vårt land? Det borde
judoel^ vara bekant för^oss alla, att för vissa provinser såsom Västergötland
och Smaland betyda småföretagen och även familjeföretagen oändligt mycket
för dessa landsdelars ekonomiska välstånd, och man kommer väl ändå aldrig
ifrån, att det är utomordentligt nyttigt för hela vårt land, örn vi lia ett vä"
sentligt antal. småföretag och smaföretagare, som i konkurrens med varandra
fa utveckla sin duglighet och skicklighet i egna smärre företag.
Man säger också, att »skiktet av företagsledare är för stort, vilket lätt blir
fallet, . då familjeföretag förekomma i större utsträckning». Varför vänder
man sig då emot familjearbetet och dess betydelse? Är det ändå icke sa
att familjeinnehavet av ett företag ofta ger en viss ambition, som kanske icke
i samma grad är tillfinnandes hos annorlunda konstruerade företag? Man har
ingen anledning, tycker , jag, att göra sådana här uttalanden, som icke gå
rakt på sak men dock rikta sig. mot lojala familjeföretag på detta område.
Man talar nu örn, att det härvidlag kan ske en gallring och sanering-, och
man säger vidare för att dämpa udden, som riktas mot småföretagen, att både
små orT stora företag visserligen skola få bestå men att man skall sanera
dem. kragan är då: efter vilka principer skall detta urval ske från statens
sida, vilka stora företag skola nedläggas och vilka små? Ivan icke ett litet
företag, örn det sköts väl av en duktig karl eller en familj, så småningom få
bil ett stort företag?
Det har vidare framförts vissa anmärkningar mot tullarna i skoindustribranschen.
^ Vi reservanter ha också beaktat den synpunkten, men vi ha ansett
att frågan om tullskyddet icke hör hemma i en utredning efter de principer
som angivits i motionen och i utskottsutlåtande!. Tullar äro ju ett
handelspolitiskt instrument, som man använder sig av vid förhandlingar med
andra länder. Det har därför för oss reservanter tett sig naturligt att man tar
upp denna fråga, till bedömande och avgörande i ett större sammanhang, då
man går att revidera tulltaxan, en revision, som för övrigt har begärts alett
flertal näringsorganisationer i en skrivelse den 25 januari 1944. °
Till sist, herr talman, några ord örn vad jag i början av mitt anförande
karakteriserade såsom det egendomligaste momentet i denna motion och detta
utskottsutlåtande, nämligen projektet att genom vissa ågärder söka åstad
-
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
143
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forte.)
komma en ökad skokonsumtion. Utskottet säger: »Det synes utskottet angeläget,
att skokonsumtionen genomsnittligt sett ökas och då särskilt inom de
klasser, som ha det relativt sett mindre gott ställt. Utskottet betvivlar, att én
sådan konsumtionsökning kan åstadkommas enbart genom en prissänkning
utan anser, att jämväl åtgärder av social art kunna bli behövliga.» Härom
säger industriförbundet, att ur företagarsynpunkt och även ur andra synpunkter
har branschen ingenting emot en ökning av konsumtionen, men att
denna bör åstadkommas genom fortsatt rationalisering och lägre priser. Utskottet
är här inne på en tankegång, som under senare tid fått ett alltmer och mer
uppmärksammat uttryck i den socialdemokratiska debatten. Man är med andra
ord inne på frågan om en socialisering av efterfrågan på varor eller en ransonering
av konsumtionen. Resonemanget är, så vitt jag kan utläsa av en artikel
i tidskriften Tiden, ungefär följande. Det gäller att vidmakthålla efterfrågan
och att anpassa den efter företagens sysselsättning. Man säger vidare, att
uppehållandet av en sådan efterfrågan leder till ökad sysselsättning. Man
nämner i den artikel jag åsyftar uttryckligen sådana varor som skor och
kläder och andra förbrukningsartiklar, där en socialisering av konsumtionen
skulle försiggå genom att med rabatter på förnödenheterna öka konsumtionen.
Ja man kan ju i och för sig ifrågasätta vilken effekt en rabatt kan
få på konsumtionsökningen som sådan, ty människorna behöva nu så många
olika sorters varor. Rabattsystemet som sådant är nog bra och riktigt när det
gäller att hjälpa behövande människor, som ha svårt att hålla sig uppe och
som ha stora ekonomiska besvärligheter att dragas med. Men att man skulle
införa denna metod för att hålla sysselsättningen i gång inom en viss bransch
förefaller åtminstone ur borgerlig synpunkt vara ett felaktigt ingripande,
när det gäller att lösa ett problem som detta, ty därigenom sker lätt ett snedvridande
av perspektivet. Man frestas nämligen lätt att vilja vidta åtgärder
för att hålla konsumtionen i gång inom en viss bransch, ehuru just den branschen
är överdimensionerad och där därför en omställning av arbetskraften borde
vara på sin plats. Det riktigare resonemanget borde väl här i stället vara,
att man bör anpassa — i princip åtminstone — icke konsumtionen efter produktionen
utan produktionen efter marknadsbehovet och konsumtionen. Finner
man då att branschen i fråga är överdimensionerad, kommer man fram
till det resultatet, att man måste söka nedbringa denna överdimensionering.
Då blir det ju en naturlig kompletterande uppgift för staten att se till vad
den enskilde eller staten i samråd med näringslivet kan göra för att omställa
arbetskraften till sådana områden, som vid en avvägning kunna befinnas vara
i största behovet av samma arbetskraft.
Herr talman! Det anförda är några principiella synpunkter, som jag velat
anlägga på det föreliggande spörsmålet. Jag nöjer mig för tillfället med att
under åberopande av vad jag här anfört och under särskild hänvisning till
den utredning, som enligt vad jag redan påpekat nu pågår i dessa frågor
och vars resultat vederbörande förklarat sig villiga att förhandla örn med
arbetarna, såsom min mening framhålla, att det riktigaste är att utskottets
hemställan icke bör bifallas. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Häruti instämde herrar Birka och Fahlman.
Herr Jansson i Kalix: Herr talman! De missförhållanden, som påtalas i motionen,
inom det område det här gäller, nämligen skoindustrien, ha icke jävats
av de remissinstanser, sorn utskottet vänt sig till för att vinna någon klarhet
i det spörsmål, sorn motionen milar upp. De ha heller icke jävats av herr Ljung
-
144
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 194.1.
b hedning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
qvist. Han har visserligen varit inne på ett tema att försöka förklara deni, men
han har icke kunnat bestrida att missförhållanden rada. Dessa missförhållanden
lia. framför allt framträtt däri. att arbetstillgången för de anställda har
varit ojämn, att de anställda varit hänvisade till korttidsarbete och att de
haft arbetslöshetsperioder. Vilken inverkan detta har på inkomsttagare av denna
kategori torde vi väl icke leva i tvivelsmål om. Vi känna alla väl till deras
ekonomiska möjligheter att kunna livnära sig och att försörja sig på korttidsarbete
och under perioder av arbetslöshet.
Det är huvudsakligen dessa förhållanden, som ha givit motionärerna anledning.
att inför riksdagen påpeka nödvändigheten av att åvägabringa en annan
ordning. Vi lia också inom utskottet inhämtat, att under kriget tack vare statsmakternas
ingripande — herr Ljungqvist ville inte bestrida detta, även om han
givetvis icke vill erkänna det — genom att till tilldelningen av läder knyta
det villkoret, att arbetarna skola ha heltidssysselsättning, levnadsstandarden
hos denna arbetarkår väsentligt ökats. Det har också omvittnats från skoar -betarhåll, att man där är till freds med denna anordning. Helt naturligt har en
del. av arbetarstammen tvingats att gå över till andra yrken. Tillfället har
varit lämpligt valt, det får man medge, dels med hänsyn till inkallelserna men
dels också med hänsyn till lättheten att få arbete inom andra yrkesområden.
Det råder visserligen ransonering på skor för närvarande, dag kan icke nämna
den siffra den nuvarande skoproduktionen rör sig om, men jag förestiiller mig
att man icke behöver, driva rationaliseringen för långt eller ta in allt för många
arbetare ytterligare i den befintliga industrien för att kunna öka. dess tillverkning
till fredsproduktion. Vad utskottet Ilar känt tvekan inför är den utveckling,
som skall följa sedan vi kommit in i normala förhållanden igen, då ansvällningen
av skoindustrien kommer att ta samma former som under förkrigstiden,
då, det under högkonjunkturåren 1936—1939 i arbetslöshetsunderstöd åt
i denna industri .anställda arbetare betalades ut mellan en och två miljoner kronor.
Detta kan icke vara rationellt ur samhällets synpunkt, och även om det
är en sak, som berör företagarna, så måste den även beröra de anställda och
jämväl samhället, som ju får delta i kostnaderna för arbetslöshetsunderstöden.
Utskottet har redovisat de utredningar, som pågå, och utskottet har icke ifrågasatt
att dessa utredningar icke skulle vara fotade på sakliga grunder. Utskottet
har heller icke gjort, det påståendet, att dessa utredningar medvetet skulle
ha tillkommit för att vilseföra oss örn det verkliga läget inom skoindustrien.
Tvärt örn har utskottet understrukit, att utskottet är övertygat om att de utredningar
som satts i gang ha sin betydelse. Vi äro emellertid övertygade örn
att det finns andra problem, som i detta sammanhang böra tagas lipp"till utredning,
problem, vilka de pågående utredningarna icke tagit upp men som
böra bli föremål för samhällets undersökning för att man skall kunna få se skomdustriens
.problem ur samhällets synpunkt och även ur arbetarnas synpunkt.
Det kan icke hjälpas att herr Ljungqvists ur formell synpunkt utomordentligt
skickliga och till innehållet för all del också sakliga anförande hos mig
lämnade kvar. det intrycket, att arbetsgivarna icke äro villiga att låta samhället
medverka i en utredning därför, att man menade att industrien själv klarar
alla problem. Det må ju ursäktas oss, som utgöra utskottets majoritet, att
vi ha en annan uppfattning. Industrien har, såsom framgår av herr Ljungqvists
anförande, visat att den är ganska doktrinär i sin uppfattning örn utredningar
och utredningars resultat. Vi ha sagt ifrån, att vi vilja lia en både förutsättningslös
och odoktrinär utredning. Att utredningen enligt utskottets mening bör
syssla med frågan om både storföretag och småföretag och vilka företag som
äro den lämpligaste formen för skoindustrien är helt naturligt; vi lia ingen
bestämd uppfattning örn huruvida det skall finnas enbart storföretag eller en
-
Torsdagen den 17 maj 1945. Nr 21. 145
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
bart småföretag eller örn det skall vara en blandning av båda. Det senare förefaller
vara det riktigaste, eftersom det kommit till utskottets kännedom, att
vissa av de mindro företagarna utföra en del arbeten at storföretagarna. Men
det har också inför utskottet redovisats, att man inom vissa företag från utlandet
förhyrt maskiner. Vi ha ifrågasatt huruvida detta kan vara rationellt
och riktigt och örn icke dessa maskiner ställa sig alltför dyrbara i förhållande
till den effekt, som industrien själv kan uppnå med dem. Det är säkerligen anledning
för samhället att undersöka, örn vi icke för denna arbetargrupp kunna
nå fram till en bättre och jämnare försörjning än för närvarande.
Herr Ljungqvist vände sig mot utskottsmajoritetens uttalande, att utredningen
också bör ta sikte på frågan örn icke skokonsumtionen genomsnittligt
sett kan ökas och då särskilt för de klasser, som befinna sig i de mindre inkomstlägena.
Han finner det ur borgerlig samhällssynpunkt omöjligt att kunna
rekommendera det resonemanget. Men vad har icke även de borgerliga varit
med örn här i riksdagen och ute i landets kommuner för att öka efterfrågan
på bostäder genom samhällets ingripande? Det är väl ingenting i och för sig
förvånansvärt, att man för en annan del av konsumtionen, skorna till exempel,
ökar efterfrågan genom ett statligt ingripande, om man ser att det finns vissa
grupper i samhället, som icke kunna tillgodose sina behov i det avseendet genom
egna åtgöranden, därför att de befinna sig i ett sadant inkomstläge att de
i valet mellan olika nödvändighetsartiklar måste avstå från konsumtionen av
skor. Ett förhållande, som redovisats i motionen och som icke på ett. övertygande
sätt gendrivits av remissinstanserna är, att skokonsmntionen i Sverige
är låg i jämförelse exempelvis med samma konsumtion i Amerika. Under
sådana förhållanden tycker jag i vart fall icke, att man behöver känna
sig rörd till tårar, örn samhället skulle ingripa och ordna även på detta område.
detta särskilt som —- och det vill jag ännu en gång understryka — man
accepterat liknande åtgärder inom andra samhällsområden..
Herr talman! Jag föreställer mig att det finns andra, motionärerna framför
allt, som också vilja belysa frågan, och jag tror att det kan vara tillräckligt
med de synpunkter jag här anfört för att deklarera utskottsmajoritetens ställning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Allard: Herr talman! Det finns väl knappast någon, som är bosatt
i Örebro eller på någon annan plats där mera betydande skoproduktion ager
rum, som kunnat undgå att konstatera verkningarna av den överdimensionering,
som .sedan många år tillbaka varit rådande inom skoindustrien, örn man
dessutom har haft kontakt nied skoarbetarkåren, har man inte haft svårt att
konstatera vilken oförmånlig ställning denna arbetargrupp kommit i genom denna
överdimensionering. Arbetslöshetsprocenten bland skoindustriens arbetare var
synnerligen hög under hela 1930-talet. Till och med under åren 1936—1939,
som betraktas som relativt goda år, var arbetslösheten bland skoarbetarna
stor. Ett studium av statistiken ger en ganska god bild av arbetslöshetens omfattning,
men i detta fall ger dock denna statistik icke en bild av det verkliga
läget. Utom den direkta arbetslösheten tillkommer nämligen här den omständigheten,
att så gott som hela industrien varit sysselsatt i korttidsarbete.
Detta förhållande framgår icke av arbetslöshetsstatistiken. Hilden blir betydligt
klarare örn man jämför siffrorna för antalet utförda arbetstimmar per. år
och arbetare vid denna industri mod motsvarande siffror för andra industrier.
Det visar sig då, att skoindustriens arbetare ligga betydligt sämre till än andra
arbetargrupper i vårt land. För de senaste fem förkrigsåren, utgjorde det genomsnittliga
antalet arbetstimmar inom den svenska industrien 2 156 per arbetare.
Den siffran är ju icke särdeles hög, då genomsnittet givetvis påverkats
Andra kammarens protokoll 7.94.5. Nr SI. 10
146
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
av siffrorna från säsongindustrierna. Trots detta kommo skoarbetar™ icke i
närheten av genomsnittet. För skoindustriens arbetare utgjorde motsvarande siffra
för samma tid endast 1 995 timmar per arbetare, d. v. s. 161 timmar under
genomsnittet. Örn man gör en jämförelse för samma tid med t. ex. pappersoch
grafiska industrien och med kemisk-tekniska industrien visar det sig, att
genomsnittet arbetstimmar för båda dessa industrier med över 200 timmar
överstiger genomsnittet för skoindustrien. Man får genom dessa jämförelser
en ganska klar uppfattning örn det synnerligen oförmånliga läge, som varit
rådande för. skoindustriens arbetare. Jämförelserna lämna också ett bevis för
att produktionskapaciteten inte varit tillräckligt utnyttjad. Enligt industriförbundet,
som har yttrat sig över motionen, skulle skoindustriens produktionskapacitet
endast ha utnyttjats till omkring 75 procent, vilket man mycket
val kan hålla för troligt. Även örn arbetarna inom skoindustrien ha drabbats
hårdast och mest märkbart av detta tillstånd,’ ha även andra haft känning
därav genom att det troligen också bidragit till ökade produktionskostnader,
vilket i sista hand gått ut över konsumenterna.
I de yttranden, som begärts över motionen, är man enig om att konstatera,
att skoindustrien har varit överdimensionerad. 1 några .yttranden försöker
man även utreda, vad som har orsakat eller kanske snarare vad som har konserverat
denna överdimensionering. Industriförbundet gör gällande—vilket också
herr Ljungqvist här anförde — att branschorganisationerna under 1930-talet
försökte att sanera skoindustrien. Med betydande ekonomiska uppoffringar
köpte de upp en del skofabriker. Sammanlagt var det sex fabriker med tillsammans
omkring 500 arbetare, som avvecklades på detta sätt, Men samtidigt,
säger man, gav staten sociallån till andra skofabriker, som kommit på obestånd,
_ och därmed blåstes nytt liv i dessa företag, som annars skulle Ira försvunnit.
Avsikten med denna del av industriförbundets yttrande och även med herr
Ljungqvists anförande är ganska tydlig. Det gäller här att delvis kasta över
skulden till de rådande förhållandena på staten, medan företagarna inom branschen
skulle vara relativt oskyldiga. Nu förhåller det sig emellertid så, att de
sociallån, som staten har beviljat till skofabrikerna, torde ha varit relativt obetydliga
och knappast kunnat påverka dessa förhållanden i nämnvärd omfattning.
Beträffande branschorganisationernas inköp av skofabriker förhåller det
sig väl pa så sätt, att åtminstone någon av de företagare, vars fabrik inköpts,
sedermera startat nya rörelser inom samma bransch. Vidare ha de större skofabrikanterna
verksamt bidragit till att starta småföretag. Många av de nya
småföretag som kommit till äro ju helt beroende av storföretagen, vilka förse
dem med skinn, läder och andra tillbehör. Storfabrikanterna ha inte eftersträvat
att hindra uppkomsten av sådana småföretag, utan de ha i stället hjälpt
till med att fa sådana till stånd. Man får en uppfattning örn hur beroende dessa
småföretagare äro av storföretagen när man vet, att de i skokretsar gå under
namnet »torpare».
. Motionärerna ha i sin motion icke riktat några anklagelser mot företagarna
inom branschen för det tillstånd, som varit radande inom skoindustrien. Men
när nu från hall som star företagarna mycket nära tendenser göra sig gällande
att vältra över hela ansvaret på staten medan fabrikanterna skulle gä helt
f.na’ är det på tiden att säga ifrån, att det största och yttersta ansvaret för
det tillstånd, Sony varit rådande inom skoindustrien, kunna inte företagarna
svara sig fria ifrån. Man gör såväl från industriförbundets som från Örebro
läns handelskammares sida även gällande, att arbetarna själva ha medverkat
till uppkomsten av korttidsarbetet och att de vid överläggningar med arbetsgivarna
accepterat denna form av arbete. Vidare anfördes, att vissa rent huma
-
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
147
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
nitära åtgärder, såsom att överårig personal trots stor sjukledighet inte Ilar
avskedats, ha medverkat till att sysselsättningsstatistiken för skoindustrien är
så låg.
Beträffande det första påståendet, att arbetarna skulle vara medansvariga
till korttidsarbetet, ligger saken så till, att arbetarparten har mycket små möjligheter
att göra sin vilja gällande i detta avseende. Visserligen ha arbetarna
vid några tillfällen dryftat detta problem med företagarna, varvid vissa överenskommelser
träffats. Sådana överläggningar ha bl. a. ägt rum inför länsarbetsnämnden
i Örebro. Därvid lia arbetarna ställts inför valet mellan tvenne
alternativ. Det ena av dessa var, att en del av arbetarna skulle avskedas,
vilket under dåvarande förhållanden var detsamma som arbetslöshet. Det andra
alternativet har varit, att man skulle dela upp arbetet och att inga avskedanden
då skulle ske. Det är ganska naturligt att man, när man vid dessa tillfällen
ställts inför valet mellan två onda ting, valt det minst onda. Men att
för den skull säga, att arbetarna ha accepterat korttidsarbetet, är alldeles felaktigt.
Det är att driva bevisföringen alltför långt.
Det andra påståendet, att de humanitära åtgärderna — vilka tagit sig sådana
uttryck, att äldre arbetare inte avskedats trots att de kommit upp i en sådan
ålder, att de enligt företagarnas syn på saken borde ha avpolleterats — skulle
ha drivits i en sådan utsträckning, att detta påverkat statistiken, torde väl även
vara tämligen felaktigt. Hos en av våra större skoarbetarfackföreningar, som
jag för någon tid sedan besökte, betraktade man detta påstående som rent nonsens.
Inom örebro läns handelskammare, där väl skofabrikantintresset har
möjlighet att göra sig gällande, anser man för övrigt, att överdimensioneringen
inte enbart har varit av ondo. Man anför bl. a. — jag ber att få citera uttalandet
ordagrant —- »att det under de första krigsåren var av synnerligen
stort värde för landet att skoindustrien var överdimensionerad; det var uteslutande
på grund härav som de svenska skofabrikerna lyckades på kort tid
producera de skodon, som erfordras för militärt behov». De olägenheter, som
redan under 1920-talet började göra sig märkbara och som så hårt ha gått ut
över i första hand arbetarna, skulle nu alltså delvis kunna försvaras med att vi
så snabbt år 1939 kunde fylla vissa militära behov av skor. Även örn detta har
varit till någon liten fördel, så äro ju nackdelarna så stora, att man knappast
gör bilden mera tilldragande genom att anföra sådana exempel. Genom detta
och andra yttranden starkes intrycket av att man visserligen erkänner, att skoindustrien
varit överdimensionerad, men att man vill göra gällande, att skadeverkningarna
av detta inte lia varit så stora som vi i motionen ha velat hävda.
Likaså starkes intrycket av att man vill flytta över ansvaret från företagarna
till andra.
I samband med krigsutbrottet blev ju läget inom skoindustrien ytterligare
försämrat genom minskade möjligheter till import av hudar, avsedda för bottenläder.
Situationen blev slutligen sådan, att industri- och arbetsmarknadskommissionerna
år 1943 funno sig föranlåtna att ingripa med vissa reglerande
åtgärder. Dessa ha tidigare refererats här och inneburo ju bland annat, att ett
villkor för tilldelning av läder skulle vara, alf arbetarna skulle erhålla full
sysselsättning, d. v. s. beredas arbete under 48 timmars arbetsvecka. Att dessa
åtgärder blevo varmt välkomnade åtminstone av arbetarparten är ett känt förhållande.
Nu gör herr Ljungqvist gällande, att de av kommissionerna vidtagna
åtgärderna inte varit avgörande för skapandet av den fulin sysselsättning
för skoindustriens arbetare, som nu är rådande, ehuru de visserligen bidragit
därtill. Det är enligt hans mening den inträdda ökade efterfrågan på arbetskraft
som medfört, att skoarbetarna fått full sysselsättning. Jag vet inte om
herr Ljungqvist studerat den statistik, som stått till utskottets förfogande,
148
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framlida organisation m. m. (Forts.)
men gör nian det blir man förvånad när man ser, att just den månad, då kommissionerna
gjorde sitt ingrepp, sjönk arbetslösheten inom skoindustrien från
15,7 procent föregående månad till 7,6 procent. Efter kommissionernas ingripande
Ilar alitsa arbetslösheten inom skoindustrien hållit sig vid en synnerligen
låg siffra jämfört med vad tidigare varit fallet. Var det så, herr Ljungqvist,
att efterfrågan på arbetskraft gjorde sig gällande just den månad då
kommissionerna gjorde sitt ingrepp?
Vid en återgång till normala tider med samma möjligheter till import, som
förelågo före kriget, finnas inte längre samma skäl för kommissionerna att upprätthålla
kontroll över skoindustrien. Man har då orsak att fråga sig, örn en
återgång till tidigare förhållanden kommer att ske. I en del av de avgivna yttrandena
göres gällande, att någon risk härför inte föreligger. I ett yttrande
säges det till och med, att den relativt goda ordning, som skapades genom kommissionernas
ingripande, skulle branschen säkerligen ha kunnat åstadkomma själv
utan inblandning. Som jag tidigare här berört talar allt för att man inte utan
kommissionernas ingrepp skulle ha kunnat bemästra förhållandena. När man
nu gör gällande, att det inte föreligger någon risk för att förkrigsförhållandena
skola komma åter, kan man inte heller ge några garantier härför. Det är endast
ett allmänt talesätt. Man konstaterar endast, att företagarna inte önska detta,
och att det knappast är motiverat att hysa någon oro. När jag nu trots denna
deklaration anmäler, att jag anser vissa risker i detta avseende föreligga, så innebär
detta, att jag hyser vissa tvivel örn att skofabrikanterna själva skola kunna
klara av dessa problem. Jag skall villigt erkänna, att det finns företagare, som
ha både vilja och förmåga i tillräckligt hög grad för att kunna bemästra de problem,
som uppställa sig, men samtidigt måste jag konstatera, att förmågan och
kanske i ännu högre grad viljan saknas hos andra företagare inom branschen.
Det gäller här ett område, där det inte bara är fråga örn att skapa garantier
mot missförhållanden, som beröra företagare och arbetare. Förhållandena inom
denna bransch angå dessutom samhället i allra högsta grad. Det kan vara lämpligt
att i detta sammanhang endast erinra om statens kostnader för arbetslöshetsförsäkring.
Under ett så gynnsamt år som 1937 utbetalades i arbetslöshetsunderstöd
till den mellan 10 000 och 11 000 man stora skoarbetarkåren inte mindre
än 358 000 kronor, varav staten bidrog med 200 000 kronor. Under åren 1941.
1942 och 1943 utbetalades synnerligen höga belopp: för 1941 845 000 kronor,
för 1942 981 000 kronor och för 1943 1 061 000 kronor. Detta är ett avgörande
skäl till att staten måste vara intresserad av hurudan framtiden kommer att te
sig för denna industri. Dessutom måste det givetvis ligga i samhällets intresse,
att såväl arbetskraft som maskinell utrustning utnyttjas på bästa möjliga sätt.
Det går inte att vifta bort denna fråga med att säga, att det knappast finns anledning
till oro. Det bör i stället gälla för både företagare, arbetare och samhället
att gemensamt försöka skapa garantier för att de missförhållanden som
varit rådande inte komma åter.
I ett annat avsnitt av motionen beröres det förhållandet, att skoindustrien
knappast är väl rationellt ordnad. Att kunna anföra absoluta bevis för detta
påstående är ju svårt, främst beroende på att branschens egna män ha svårt att
enas örn hur industrien skall vara organiserad för att vara väl rationellt ordnad.
Man kan dock på mycket goda grunder antaga, att bland annat bristen på specialisering
är av ondo. Jag förstår mycket väl att det är otänkbart att en fabrik
skulle tillverka bara ett slags skor. Det är möjligt att man bör kombinera produktionen
t. ex. på så sätt, att man på samma fabrik tillverkar mansskor och
damskor eller mansskor och barnskor för att man på bästa sätt skall kunna tillvarataga
allt material. Man kan inte betrakta de förhållanden, som nu äro rådande,
som idealiska. Det förhåller sig för närvarande på det sättet, att ett fler
-
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 2J.
149
Utredning om skoindustriens framtida organisation rn. m. (Forts.)
tal fabriker äro sysselsatta med en synnerligen mångskiftande produktion, vilket
medför att de måste lägga upp hela den dyrbara utrustningen av läster, stansjärn
och modeller för en relativt liten tillverkning. Det är givet, att en sådan
organisation i hög grad måste påverka produktionskostnaderna. Det är måhända
att se alltför optimistiskt på följderna av en rationalisering inom skoindustrien
att anlägga samma betraktelsesätt som en branschman gjorde år 1938, då han
gjorde gällande, att örn skoindustrien blev väl rationaliserad skulle det innebära,
att skopriset skulle kunna sänkas med en tredjedel. Men man kan ha rätt att
antaga, att priset genom en sådan aktion skulle kunna sänkas betydligt. ^ Det
är säkerligen att måla i alltför svarta färger att göra gällande, att en sådan
rationalisering skulle behöva leda till en så sträng specialisering, att konsumenterna
inte skulle kunna tillgodose sina önskemål beträffande en skos utseende
och passform. Det föreligger intet skäl för sådana antaganden.
Inte heller behöver en rationalisering av skoindustrien medföra en utrotning
av småföretagen. Det är vanskligt att uttala sig om vilken storlek en skofabrik
bör ha för att den skall drivas rationellt. Det är troligt,_ att detta beror på vilka
sorter av skor som fabriken skall tillverka. Det kan ju bli en uppgift för en
kommande utredning att söka komma på det klara med detta problem. Men
att nu göra gällande, att ett bifall till utskottets förslag skulle innebära döden
för småföretagen är att ta alltför lätt på denna fråga. Detta avsnitt av motionen
får troligen en blivande utredning svårast att komma till rätta med. Även om
det kan synas som örn företagarna — såsom herr Ljungqvist även ville hävda
i sitt anförande — skulle bäst behärska detta område och.därför vara bäst skickade
att verkställa den ifrågasatta utredningen, är det likväl tydligt, att^man
på grund av att just denna del av skoindustriens problem, rationaliseringsfrågan,
så starkt påverkar produktionskostnaderna, vid en sådan utredning inte får
utesluta de parter, som representera samhällsintresset och arbetarintresset.
Som ett uppslag för att komma till rätta med överdimensioneringen inom
skoindustrien ha motionärerna framfört den tanken, att åtgärder böra vidtagas
för att åstadkomma en ökad konsumtion av skor. Det är mycket som talar för
att behovet av skor inte är fyllt i önskvärd, utsträckning. Genom en val upplagd
propaganda och väl genomförd rationalisering, som skulle medföra lägre
produktionskostnader med åtföljande billigare priser, kan man givetvis åstadkomma
en ökad konsumtion. Men där köpkraften inte är tillräcklig kan inte ens
en god propaganda åstadkomma önskat resultat. Där behövas andra åtgärder.
Motionärerna ha tänkt sig den möjligheten, att dessa skulle kunna bestå i att
skodonen rabatteras för familjer mod låg köpkraft och da särskilt för barnfamiljer.
Örn man, såsom det heter i ett av de till motionen avgivna yttrandena,
anser att »sådana åtgärder otvivelaktigt medföra en snedvridning av den enskildes
konsumtion, som bäst regleras genom att var och en får individuellt anpassa
sin konsumtion efter sina personliga önskemål och ekonomiska resurser,» d. v. s.
rent principiellt ställer sig avvisande till sådana sociala åtgärder och herr
Ljungqvist har ju givit sin anslutning till ett sådant resonemang — då förstår
jag, att man inte kan vara med örn att i utredningen taga med även detta alternativ.
Men om man inte hyser sådana principiella betänkligheter, och det böra
väl inte de göra, som ha varit med örn att genomföra liknande socialpolitiska
åtgärder på andra, områden — jag hyser dem i varje fall inte - då bör man
vara med örn att båta utredningen undersöka vad som kan göras även här.
Reservanterna inom utskottet äro också eniga örn att tillståndet inom skoindustrien
inte är som det borde vara, men man vill inte vara med om en offentlig utredning.
Man anser, att dels (leii strukturundersökning, som Industriens utredningsinstitut
håller på mod, och dels den undersökning, som skobranschens företagarorganisation
skall genomföra, kommer att anvisa vägar, på vilka man skall
150
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om skoindustriens framlida organisation m. m. (Forts.)
kunna komma till rätta med dessa problem. Man resonerar tydligen på reservanthåll^
på liknande sätt som en borgerlig tidning i Örebro gör som säger, att även
örn industriens omvändelse kommit först under galgen bör den få en chans till
självsanering. Det är möjligt, att industriens omvändelse har kommit och att
man nu ser annorlunda på företagarhåll på dessa problem mot vad man gjort
tidigare, nion att denna omvändelse är så genomgripande att man i en utredning,
som är så viktig för hela samhället, skall koppla bort både arbetar- och samhällsintresset
tror jag inte är klokt. Man har för övrigt i ett yttrande, där fabrikantintressena
haft möjlighet att göra sig gällande, anfört att från de av motionärerna
anvisade utgångspunkterna torde en utredning vara av föga värde.
Jag kan hålla med örn att det är mycket i denna motion som kan diskuteras,
men örn man vill åstadkomma ändrade och bättre förhållanden inom skoindustrien
och vill åstadkomma en genomgripande förändring, då kan man knappast rikta
kritiken mot de utgångspunkter, som motionärerna anvisa. Det gäller enligt
motionen dels att förebygga arbetslöshet och korttidsarbete, som hota vid återgång
till normala förhållanden, dels att åvägabringa rationaliserings åtgärder,
som kunna vara genomförbara, och slutligen gäller det frågan örn vilka åtgärder
som kunna vidtagas för att få till stånd en ökad konsumtion av skor. Trots
den signalerade omvändelsen från fabrikanthåll har jag svårt att befria mig
från känslan av att fabrikanterna ännu ha en bra bit kvar, innan de kunna representera
både bransch- och samhällsintresset i en sådan här utredning.
Skoindustriens framtida organisation är av sådan betydelse, inte bara för företagare
och arbetare utan för hela samhället, att i en utredning måste alla synpunkter
komma fram, och fördenskull böra också alla parter vara representerade.
Det gäller inte här att i första hand få fram en utredning, som ger till resultat
att industrien skall socialiseras. Visserligen har man på borgerligt håll drivit
den satsen, att det här framför allt gäller att socialisera skoindustrien. En borgerlig
tidning i Örebro har till och med gått så långt att man utnämnt mig till
Örebro lokala socialiseringsprofet på grund av denna motion. Vad det först och
främst gäller är att råda bot mot tidigare missförhållanden och att försöka finna
lämpliga former för en sådan rationalisering av industrien, att produktionskostnaderna
kunna sänkas utan att därför kravet på god kvalitet behöver eftersättas.
örn det visar sig under utredningen, att detta lämpligast kan åstadkommas genom
statsingripande i en eller annan form, t. ex. genom socialisering, och örn
utredningen eller i varje fall majoriteten av parterna i utredningen anser, att
den vägen är lämpligast, då behöver man inte avhålla sig från att välja den
vägen.
Herr talman! Jag anser det vara mycket betydelsefullt för såväl parterna
inom industrien som för samhället att denna utredning kommer till stånd och
att alla intressen då få möjlighet göra sig gällande. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Swedberg: Herr talman! Som jag är med bland reservanterna i denna
fråga, må det tillåtas mig att med några ord motivera mitt ställningstagande.
Örn jag uppfattat motionärerna rätt är huvudargumentet för deras yrkande
örn utredning av skoindustriens förhållanden egentligen den tidigare i ganska
stor utsträckning förekommande korttidssysselsättningen eller deltidsarbetet
och de därav föranledda ekonomiska och praktiska svårigheterna särskilt för
de anställda. Ingen har förnekat, att korttidsarbete i ganska stor utsträckning
förekommit inom skoindustrien. Sedan jag emellertid haft tillfälle att på nära
håll iakttaga här berörda förhållanden måste jag i likhet med åtskilliga andra
anse, att det inte alldeles utan vidare är givet att korttidsarbete alltid är av
ondo, i varje fall uteslutande av ondo.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
151
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
Här har påpekats, att i skoindustrien sysselsattes ett stort antal kvinnor, och
det är intet tvivel om att för rätt många av dessa är det av alldeles särskilt värde
att skoindustrien bereder deni tillfälle till arbete, i vilket de kunna åtnjuta
en viss ledighet, exempelvis någon dag i veckan för skötsel och vård av andra
angelägenheter, främst hemmet och familjen. Jag känner personligen fall, där
det för vederbörande varit en ren oell stor välsignelse att de haft just denna
möjlighet till deltidsarbete.
Nu räder emellertid enighet örn att det patalade korttidsarbetet iör narvarande
förekommer i så ringa utsträckning, att det praktiskt taget kan anses som
eliminerat. Redan från den synpunkten måste man, synes det mig, ställa sig
tveksam inför lämpligheten, i varje fall nödvändigheten, av att nu igångsätta
en utredning härom. Man mäste ge dem rätt som mena, att en tillbakablick
på äldre förhållanden icke bör få motivera vidtagandet av åtgärder med bortseende
från vad som senare inträffat.
Nu taga ju motionärerna visserligen sikte på att försöka förebygga en återgång
till tidigare rådande missförhållanden, men även skoindustriens företagare
ha länge haft uppmärksamheten riktad på detta och vidtagit åtgärder,
som bevisligen redan lett till goda resultat. Jag skall inte upptaga tiden med
att ännu en gång upprepade de parallella utredningar, till vilka refererats under
debatten i kammaren. Jag vill emellertid alldeles särskilt fästa uppmärksamheten
på att industriförbundet i sitt remissvar till utskottet förklarat sig
berett att när industriens egna undersökningar slutförts taga upp undersökningarnas
resultat till diskussion med arbetarnas organisationer. Som jag tidigare
i utskottet anfört vill jag tillåta mig förklara också bär i kammaren att
jag hyser det förtroendet till de i denna sak närmast berörda parterna, att de
lia både kapacitet och vilja att själva lösa denna angelägenhet. Jag utgår nämligen
ifrån att industriorganisationen står vid sitt löfte ^att. med arbetarparten
diskutera de pågående utredningarnas resultat, och jag går lika bestämt ut ifrån
att arbetarparten i sin tur med tillfredsställelse skall acceptera en invit till samarbete
parterna emellan. Enligt min uppfattning är det lyckligare det är min
mycket bestämda principiella syn — och mera överensstämmande med demokratisk
anda och med svensk frihetskänsla och svenskt frihetsideal, att problem
av denna och liknande art lösas på frivillighetens väg genom frivilligt samarbete
mellan de berörda parterna, än att det skall ske genom statligt ingripande.
Därför bär jag icke för min del kunnat gå med på utskottsmajoritetens yrkande.
Även örn jag eljest möjligen kunnat överväga att vara med på en verkligt
förutsättningslös utredning i denna sak har jag absolut hesitera); inför utskottsmajoritetens
särskilda apostrofering i sin motivering av socialiseringsalternativet.
Därför har jag ansett mig för min del nödsakad att biträda reservationen,
till vilken jag härmed, herr talman, ber att få yrka bifall.
Herr Allard erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Swedberg gör gällande, att de utredningar, som Industriens utredningsinstitut
och branschens organisationer skola företaga ^äro utredningar
som äro förenliga med svensk anda, och bl. a. fördenskull måste han ansluta
sig till reservanternas förslag. Däremot skulle —■■ enligt herr Swedbergs resonemang
— en utredning, där samhällsintresset skulle få vara representerat,
icke vara förenlig med svensk anda. Jag kan inte riktigt förstå ett sådant betraktelsesätt.
Vidare drar faktiskt herr Swedberg här en lans för korttidsarbetet genom
att tala örn, att det är inte till ondo för alla parter inom industrien. Han talade
om att särskilt kvinnorna, även örn de inte tycka direkt bra örn det, i varje fall
i viss utsträckning äro betjänta av korttidsarbete. Jag vet inte, örn herr Swed
-
152
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
berg har varit i särskild kontakt med kvinnorna inom skoindustrien och om
han har några speciella förbindelser med dem. Eljest kan jag rekommendera
herr Swedberg att tala med de representanter från sko- och läderindustriarbetarförbundet,
som i dag ä,ro närvarande på kammarens åhörarläktare. De ha kontakt
även med de kvinnliga arbetargrupperna, och de ha inte hört några önskemal
från dessa som ge belägg för latt korttidsarbetet är önskvärt.
Herr Swedberg, som likaledes pa begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag ställde på intet sätt emot varandra industriförbundets
och industriorganisationernas utredningar samt den i motionen föreslagna
utredningen och gjorde gällande, att den ena eller den andra av dem skulle ha
• därför att den var speciellt svensk. Jag har tvärtom tydligt sagt
ifrån, att företrädet ligger i frivilligheten, och jag är synnerligen angelägen
att ytterligare understryka, att företrädet ifrån min speciella synpunkt ligger
i att denna sak ordnas på frivillighetens väg och icke genom statligt ingripande.
För övrigt vidhåller jag vad jag förut sade: korttidsarbetet är icke alltid av
ondo.
Härefter yttrade:
Herr Sandberg: Herr talman! .lag har för min del haft tillfälle att följa
den fråga, som vi här diskutera, i ett annat sammanhang, nämligen i planeringskommissionen,
och det är anledningen varför jag önskar säga några ord.
. Jag kan först instämma i vad herr Swedberg här förut har anfört. Vidare
vill jag taga särskilt sikte på det problem, som här med all rätt skjutits i förgrunden,
nämligen fragen örn den ojämna arbetstillgången, örn korttidsarbetet.
Det var beträffande missförhållandena på denna punkt som herr Jansson i Kalix
anförde, att de utgjorde den förnämsta anledningen till att man nu begärde
en utredning. För övrigt sade herr Jansson också i början av sitt anförande, att
här hade man inte ifrån reservanternas sida lyckats jäva de påståenden örn
missförhållanden inom skoindustrien, som gjorts. Det kan man väl säga, men
jag menar att man far tillmäta ganska stor betydelse åt örn man kan delvis
förklara dessa missförhållanden och samtidigt också peka på anordningar,
sorn böra vara ägnade att inom en nära liggande framtid minska missförhållandena.
Det är särskilt detta sista som jag nu tänker på.
Det är känt, att det pågår en utredning genom Industriens utredningsinstitut,
??.m..avfeF aH fullständigt kartlägga hela det område av industrien, som det
här är fråga örn. Det är också känt, att man planerar vissa ting inom branschorganisationerna,
och i detta sista hänseende ville jag litet utförligare belysa,
vad man avser att sätta i gång. Inom branschorganisationerna har man nämligen
under detta ar träffat en överenskommelse, som går ut på att bestämma
vissa f örsäljningsperioder. Det skulle vara endast två under året. Under mellantiderna
skola försäljarna icke besöka återförsäljarna, utan man skall ha möjligheu
att under hela tiden mellan de båda besöken få arbeta i ro för tillverkning
av de vid försäljningstillfällena upptagna orderna.
Den ojämna arbetstillgången inom skoindustrien har ju till stor del berott på
denna industris säsongbetonade karaktär. Den ojämna arbetstillgången sammanhänger,
såsom här har påpekats, även med det förhållandet, att kvinnor
sysselsattas inom industrien o. s. v., men det är industriens säsongbetonade karakter
som är en väsentlig orsak till den ojämna arbetstillgången. Man har nu
velat utjämna dessa säsongtoppar i tillverkningen genom att hindra, att order
strömma in undan för undan, och koncentrera sig till slutet av tiden före en
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
153
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
inträdande försäljningssäsong. Genom att hindra dessa anhopningar av beställningar
på vissa tider och i stället möjliggöra att tillverkningen får utbredas
jämnare under hela året har man syftat till att åstadkomma en jämnare sysselsättning.
Vilket resultat som må komma av denna beslutade anordning, som
skall träda i kraft i höst detta år, är ju inte så gott att säga, men jag tycker
det är rimligt att man får tillfälle att se verkningarna av denna, lika väl som
det är rimligt att man avvaktar resultatet av den genom Industriens utredningsinstitut
pågående undersökningen av förhållandena på ifrågavarande område
innan man beslutar en ny utredning genom statens försorg.
Då man här, som herr Allard gjorde, förmenar, att fara kan föreligga att
förkrigsförhållandena komma igen, sa tror jag att den omständighet, sorn jag
här särskilt uppehållit mig vid, kan vara ägnad att i någon mån lindra farhågorna
för att man skall råka in i samma stora ojämnhet i fråga örn arbets
tillgången
som tidigare. . ......... , v
Det finns åtskilligt mera som jag gärna skulle vilja beröra, men dels har det
väsentliga sagts tidigare, och dels skall jag för tidens korthets skull nöja mig
med den detalj, som jag här har velat belysa. i
Jag vill bara till sist säga, att jag tror inte att det är nyttigt att under
den övergångstid till fredliga förhallanden, som vi nu befinna oss i och .där
vi önska, att alla produktiva krafter skola tagas i bruk, besluta en utredning,
som får ses mot bakgrunden av de yrkanden, som ha gjorts här i olika avseenden
beträffande utredningens syfte. Jag tror inte det är nyttigt att man genom
ett sådant beslut hänger ett socialiseringshot över industriens huvud.
Industrien bör i stället fa visa vad den i samarbete med den andra parten pa
frivillighetens väg kan åstadkomma och arbeta utan hinder av den olägenhet,
som otvivelaktigt måste följa av ett bifall till utskottets förslag. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Överdimensioneringen inom skoindustrien,
som varit anledningen och upphovet till den i ärendet avgivna motionen,
är av relativ karaktär så till vida, att behovet av skor säkerligen är
större än köpkraften bland de breda konsumentlagren. Man måste därför hälsa
med tillfredsställelse de åtgärder som vidtagas för att göra det möjligt för
landets befolkning att tillfredsställa sitt behov av denna nyttighetsvara. Detta
torde lättast kunna ske genom förbilligandet av skoproduktionen samt genom
förverkligandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram i fråga örn arbete
åt alla och en höjd levnadsstandard. Som frågan nu ligger till, måste man emellertid
betrakta denna relativa överdimensionering i enlighet med de verkningar
den haft och kan förväntas få för de anställda inom skoindustrien. Industriförbundet
gör gällande, att det är den lätthet, varmed skofabrikation kan
etableras, som är anledningen till överdimensioneringen. Det är ju sant, att skotillverkningen
är av sådan karaktär, att den kan drivas även i liten skala, och
detta har möjliggjort för en del arbetare som blivit arbetslösa att etablera sig
såsom egna företagare. Men detta kan knappast i någon högre grad ha bidragit
till överdimensioneringen, då dessa små företag lia mycket ringa produktionskapacitet.
I det fallet äro säkerligen de större företagens utvidgningar
och rationaliseringssträvanden av långt större betydelse, vilka ju företagas för
att slå ned de mindre konkurrenterna och för egen del slå under sig största
möjliga del av marknaden. Detta är den ekonomiska utveckling, som herr
Ljungqvist benämnde naturlig utgallring, och han beklagade sig över att staten
lågt hinder i vägen för denna process. Han ställde också den frågan, varför
man skjuter så ihärdigt på de små företagarna. Jag vill påstå att i anledning
av den ekonomiska utvecklingens gång de små företagarna ofta råkat illa
154
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om skoindustriens framlida organisation m. m. (Forts.)
ut, och därvidlag kan nian icke säga, att staten är skulden till deras tragedi.
Icke heller kan nian säga, att de äro förorsakade av någon särskild illvilja
hos de privata företagarna. De äro en följd av ekonomiska lagar som man icke
kan värja sig för.
Under de senare åren ha de större fabrikerna betydligt rationaliserat och
utvidgat sina produktionsmöjligheter. Då man förväntar en ökad efterfrågan
på skodon efter krigsslutet och ransoneringens upphävande, ha de större företagen
använt en stor del av sina krigsvinster till beredandet av ökad produktion.
Om det nuvarande systemet får fortbestå, kan man således förutse en
ökad överdimensionering för framtiden med alla de svårartade följder för de
anställda, som tidigare gjort sig gällande genom betydande arbetslöshet och
korttidsarbete. Detta korttidsarbete är nu icke så välsignelsebringande som
den ärade talaren tidigare framhållit. Jag har själv arbetat under sådana omständigheter,
och jag vet av egen erfarenhet, att korttidsarbetet betyder stora
svårigheter för familjens försörjning. En statlig utredning av möjligheterna
till reglering av skoproduktionen är därför väl befogad. Herr Ljungqvist ställde
den frågan: enligt vilka principer skall staten genomföra en sanering av
skoindustrien? Jag vill svara: det är väl just sådana frågor, som utredningen
skall ge svar på.
Att industriförbundet och därmed också skofabriksföreningen motsätta sig
en statlig utredning är lättförståeligt. Skoproduktionen har varit, är och förväntas
att förbli mycket vinstgivande för fabrikörerna, och dessa äro därför
angelägna att bibehålla det nuvarande produktionssystemet — även med dess
avigsidor. Med den stora betydelse, som skoproduktionen har såväl för de anställda
som för konsumenterna, bör emellertid icke hänsyn tagas till fabrikanternas
profitintressen. Den utredning, som utskottet föreslår, bör därför komma
till stånd och slutföras med det snaraste. Skola ingripanden göras för reglering
av skoproduktionen, bör detta helst ske i samband med ransoneringens
upphävande. Genom en förnuftig statlig reglering borde det vara möjligt att
öka omsättningen av skoartiklar genom sänkta priser och möjligen också genom
export till andra länder. Genom dylika anordningar borde såväl de anställdas
som konsumenternas intressen kunna tillgodoses på bästa sätt.
Herr talman! Jag vill således ansluta mig till utskottets förslag örn en förutsättningslös
utredning i förevarande fråga. Jag måste dock reservera mig mot
uttrycket i utskottets utlåtande, att man vid utredningen också bör pröva frågan
örn en fullständig eller partiell socialisering av hela eller viss del av skoindustrien.
Det är tydligt, att utskottet här syftar på ett statligt övertagande av
skoindustrien. Då ett sådant ingripande kan ske under den nuvarande statliga
organisationen och med bibehållande av samhällets privatkapitalistiska karaktär,
kan man icke betrakta ett dylikt statligt ingripande som en socialiseringsåtgärd.
Med socialisering förstå vi ett överförande av realkapital och naturrikedomar
i en socialistisk stats händer. Jag tror därför icke, att man behöver vara så
överdrivet känslig i fråga örn det uttryckssätt, utskottet använt sig av. Men
även_ om ett förstatligande således icke innebär socialisering av berörda produktion.
kan det dock vara till fördel under vissa omständigheter. Avgörande
härför blir emellertid, under vilka former förstatligandet sker. Kommer förstatligandet
att innebära fördelar för skoindustriens arbetare, småföretagarna
och konsumenterna, kommer den kommunistiska riksdagsgruppen att gå in
för denna åtgärd. Örn däremot ett statligt ingripande sker på ett sådant sätt,
att det medför försämringar för dessa grupper och är till fördel för storkapitalet,
blir vår inställning en annan. Vi kunna således icke förutsättningslöst
gå in för ett statligt ingripande, utan avvakta i detta hänseende utredningens
resultat och förslag. Vi taga nämligen ställning till sådana här frågor från fall
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
155
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
till fall. Med denna reservation till utskottets uttryckssätt vill jag, kerr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Vougt: Herr talman! Det var egentligen den siste ärade talaren, som
lockade mig att begära ordet, men innan jag gör några reflexioner i anledning
av hans anförande skall jag kanske först säga något örn detta förslag i sin
helhet. Jag skall därvid icke gå in på själva sakfrågan utan skall endast försöka
besvara frågan, huruvida man kan säga, att det är otillbörligt att riksdagen
nu begär en statlig utredning, fastän en privat utredning, eller kanske
flera sådana, redan pågår.
Det sades, jag tror det var av herr Ljungqvist, att det vore mycket riktigare
att avvakta den privata utredningen för att se, örn den skulle komma
till ett resultat. Jag tror verkligen, att det vore att sätta saken på framtiden
på ett farligt sätt. Hur länge skola vi vänta för att få veta, om en sådan
utredning ger ett resultat? Vem skall då avgöra, örn ett resultat har uppnåtts?
Är det riksdagsmännen, som skola pröva huruvida motionen skall väckas
på nytt, eller vilken instans skall annars träda in? Jag kan icke finna, att
Jen privata utredningen på något sätt trädes för nära därigenom att man
från statens sida också sätter i gång en omprövning av möjligheten att utveckla
hela denna företagsamhet.
Det sades av herr Sandberg, att man i stället borde avvakta resultatet av
de förbättringar, som nu planeras centralt för denna industris del. Även därvidlag
skulle jag vilja ifrågasätta, huruvida det icke är alldeles självklart, att
den statliga utredningen, när den kommer i gång, tar hänsyn till örn de planerade
förbättringsåtgärderna verkligen ge det resultat, som man önskat. Örn
så är förhållandet kommer det givetvis att återverka på den statliga utredningskommitténs
slutsatser.
Herr Sandberg tycktes också gruva sig för det socialiseringshot, som skulle
hänga över denna industri. Jag undrar emellertid, örn icke i själva verket medvetandet
örn att statsmakterna ha sin uppmärksamhet inriktad på en företagsgren
är ägnat att sporra denna till ansträngningar för att åstadkomma
bättre förhållanden.
Slutligen skulle jag vilja fråga herr Jansson i örebro, hur vi skola tolka
det uttalande, som han nyss gjorde och som han tydligen mycket emfatiskt
ville ha oss att uppfatta som en programförklaring från det kommunistiska
partiets sida. Han reserverade sig mot uttrycket »socialisering» i den mening,
som utskottet skrivit och som lyder: »Olika alternativ böra prövas och då
också frågan örn fullständig eller partiell socialisering av hela eller viss del
av skoindustrien.» Jag skulle vilja fråga, örn jag fattade honom rätt, när jag
uppfattade hans yttrande så, att man överhuvud taget icke kan tänka sig,
att en socialisering kan gå till på detta sätt, därför att med socialisering
mena kommunisterna, att produktionen överhuvud taget övergår i ett socialiserat
samhälle. Betyder nu detta, att kommunisterna icke erkänna en partiell
socialisering? Mena kommunisterna följaktligen att man icke kan diskutera
statens inträde i produktionslivet med mindre det kan bli fråga örn att så
att säga ta hela produktionslivet och överlämna det i statsmakternas händer?
Hur skola vi i så fall tolka detta? Innebär det en återgång till en kommunistisk
doktrin, som man tidigare har haft men som sedermera efter vad det
förefallit oss i någon mån har avvecklats, d. v. s. en doktrin, som närmast
står i överensstämmelse med den teori, som byggts upp på den ryska revolutionen,
varvid på grund av omständigheternas makt staten övertog hela produktionslivet
efter den fullbordade revolutionen? Min uppfattning har alltid
varit, att detta icke var ett resultat av någon på förhand övervägd plan utan
150
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
helt enkelt den utveckling, som påtvingades det ryska samhället. Tidigare
ställde man sig, menar jag, inom det svenska kommunistiska partiet också på
den ståndpunkten, att den enda lösningen på våra problem var en övergång
till ett helt socialiserat samhälle. Vi lia emellertid sedan någon tid fått det
intrycket, att man börjat överge denna uppfattning och övergå till en annan.
Skola vi nu tolka herr Jansson i Örebro på det sättet, att han signalerar en
återgång till en tidigare intagen men sedermera övergiven ståndpunkt, eller
skola vi tolka hans yttrande så, att det kommunistiska partiet, när det gäller
de praktiska problem som uppkomma, överhuvud taget vill handla, som herr
Jansson i Örebro själv sade, »från fall till fall» för att i olika väderstreck
kunna inkassera det missnöje, som naturligtvis alltid statliga ingripanden
framkalla? Det skulle vara mycket intressant att få ett svar på dessa frågor
av herr Jansson i Örebro.
Herr Ljungqvist: Herr talman! Man har här talat om huruvida det verkligen
är andra omständigheter än det av kommissionen utfärdade dekretet örn
full sysselsättning, som har varit det avgörande för den praktiskt taget fulla
sysselsättning inom skoindustrien, som man lyckats åstadkomma. Från herr
Allarps sida gjordes gällande, att detta dekret skulle ha varit det, som åstadkommit
den egentliga effekten. Jag vill i anledning härav erinra örn att skoransoneringen
infördes på våren 1943 och att därefter ali lädertilldelning till
skofabrikema indrogs. Man blev därigenom tvungen att skära ned arbetarstammen.
Man kunde dock behålla en stor del av den, och man lyckades skaffa den
en nödtorftig sysselsättning, därför att man hade vissa lager inneliggande.
Kommissionens dekret kom sedan på hösten samma år samtidigt med att fabrikantföretagen
fingo ny tilldelning. Vad var då naturligare än att företagen,
som nu fingo tilldelning igen, skulle kunna ge full sysselsättning åt en tidigare
nedskuren arbetarstam?
Det har sagts, att man på skoindustrihåll ansåg, att någon risk för korttidsarbete
icke skulle föreligga vid återgång till normala förhållanden. Det är icke
alldeles riktigt, ty det är uppenbart, att med den risken måste man räkna, men
man har från fabrikanthåll velat påpeka, att man under kriget har vidtagit åtgärder,
som man tror skola lända till en betydande effekt i kampen mot korttidsarbetet.
Herr Allard sade vidare, att den privata utredningen betydde, att man kopplade
bort arbetarna från det hela. Det är åtminstone så till vida icke riktigt,
att man från industriförbundets sida förklarat sig villig att ta upp förhandlingar
med arbetarna på grundval av det resultat av utredningen, vartill man
kan nå.
Det har vidare talats om att man behöver en utredning beträffande maskinerna,
som bara få förhyras och icke köpas. Jag vill i anledning därav erinra
örn att redan för över tio år sedan begärde riksdagen en utredning på denna
punkt. På grund av detta riksdagens beslut lämnades också ett utredningsuppdrag,
som såvitt jag känner till hittills icke har fullgjorts. Jag tycker för min
del, a,tt det är mer angeläget för statsmakterna att se till att utredningsuppdrag
verkligen fullgöras än att ideligen begära nya utredningar, t. o. m. i frågor,
där sådana tidigare pågå.
Jag var ute under en del av herr Allards anförande, men jag hörde, när jag
kom in, att han talade något örn skopriserna, och att han nog ansåg det vara
alltför optimistiskt att räkna med att de skulle kunna nedsättas med en tredjedel.
I anledning härav kan det väl vara skäl att påpeka — örn icke herr Allard
själv gjorde det — att rejäla och slitstarka herrlågskor alltid lia stått allmänheten
till buds till mycket låga priser. Som exempel på priserna kan nämnas,
Torsdagen den 17 maj 1945. Nr 21. 157
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
att en herrlågsko av viss typ, som fått mycket stor förbrukning, betingat ett
detaljpris av 15—17 kronor, och att arbetskängor, som också äro en mycket
stor artikel, baft ett pris i detaljhandeln av 14—15 kronor. Icke minst med hänsyn
till den höga kvalitet, som svenska skor ha och som delvis beror på att
tillverkningen är reglerad genom den s. k. pappförordningen, stå sig dessa priser
väl i jämförelse med utländska skor av motsvarande kvalitet.
Jag kommer så till den, som bemötte mig först. Jag har icke sett på denna
fråga doktrinärt, som herr Jansson i Kalix ville göra gällande. Jag har
sagt, att jag finner det vara naturligt, att man avvaktar resultatet av den redan
igångsatta utredningen, innan man igångsätter en ny. Visar det sig, att industriens
egen utredning icke leder till ett ur samhällets synpunkt tillfredsställande
resultat, eller att utredningen icke slutföres inom rimlig tid, ja, då
anser jag att tiden kan vara inne att ta upp frågan örn en statlig utredning på
området. Ett sådant ståndpunktstagande kan absolut icke vara doktrinärt, eftersom
jag icke har ställt mig på den ståndpunkten, att staten under inga omständigheter
skall ingripa.
.Vad vidare beträffar den jämförelse med Amerika, som herr Jansson gjorde,
så undrar jag, om den verkligen till alla delar kan vara riktig. Man måste väl
ändå ta hänsyn till den kvantitativt och jag hoppas även kvalitativt avsevärda
produktion av gummiskor, som förekommer här i landet. Det är ju möjligt och
troligt, att samma relativa omfång av gummiskotillverkningen icke är till finnandes
i Amerika.
Vidare sade herr Jansson i Kalix, att det skulle vara omöjligt för mig att
acceptera ett resonemang, som gick ut på att man skulle lämna rabatter och
sådant lill mindre bemedlade för att öka sysselsättningen inom skoindustrien.
Detta påstående är endast delvis riktigt. Jag framhöll nämligen i mitt anförande
från talarstolen, att jag finner det vara alldeles riktigt, lämpligt och
självklart, att samhället på olika vägar och bland annat med rabatter, där detta
i vissa lägen befinnes lämpligt, stöder och hjälper människor, som dras med
stora ekonomiska svårigheter och ha svårt att hålla sig flytande. Men det är en
sak. En annan sak är att öka konsumtionen, även örn det i och för sig måhända
icke är nödvändigt, för att därigenom skapa full sysselsättning inom en viss
bransch. Man måste fråga sig, om icke kollisioner i detta fall mycket lätt kunna
inträda mellan olika branscher. Jag skulle för att förenkla ifrågeställningen
kunna säga, att här önskar man till varje pris — och denna önskan sammanfaller
med skofabrikanternas — öka konsumtionen av skor, och man lyckas genom
olika åtgärder driva upp konsumtionen i en grad, som kanske icke egentligen
är nödvändig. Folk börjar då nöta skor mer och mer, eftersom de skola
nöta skor och köpa skor till varje pris, och då bli cykelfabrikanterna ledsna,
därför att folk slutar cykla, och så komma cykelfabrikanterna och cykelarbetarna
och klaga över att folk cyklar för litet och begära, att man skall öka
konsumtionen av cyklar.
Detta är visserligen att förenkla problemet, men jag menar, att det är på
något sätt symboliskt belysande för den oriktiga utgångspunkt, varifrån man
utgått i motionen, när det gäller skokonsumtionen. Det faller mig osökt i minnet
en skildring, som stod i någon bok örn ett besök, som en bonde gjorde i en
sovjet butik i Ryssland. Han koni in i butiken och vilie köpa ett par stövlar, och
så sade man, att visst får ni köpa ett par stövlar men då måste ni samtidigt
köpa två par silkesstrumpor och en bok i förlossningskonst. Det rådde tydligen
överproduktion på dessa artiklar och en överdimensionering av silkesstrumpsindustrien
och boktryckerierna. Det är på sitt sätt en historia, som också belyser
orimligheten i hela den tankegång, som man här är inne på.
Det är i detta fall helt enkelt fråga om en konsumtionsreglering och ett
15*
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
ingripande i människornas konsumtionsvanor. Man vill få till stånd en ökning av
konsumtionen, även om det måhända icke behövs, i stället för att gå den naturliga
vägen och rätta produktionen efter konsumtionsbehovet, efter marknadens
efterfrågan.
Herr Jansson i Kalix talade sedan också örn byggnadsverksamheten och påpekade,
att man ju på det området har subventionerat efterfrågan. Jag tror för
min del, att man måste säga, att åtminstone på senare år har man fått anstränga
sig allt vad man har orkat för att kunna anpassa produktionen av
bostäder efter efterfrågan. För övrigt är exemplet icke jämförligt med det område
vi nu behandla, herr Jansson, eftersom man icke behöver mer än en lägenhet.
Här är det däremot fråga om att i allmänhet skaffa flera par skor till en
person. Det kan möjligen vara fråga örn att skaffa rymligare lägenheter, därför
att det finns en naturlig efterfrågan härpå, men frågan örn att skaffa rymligare
skor lämnar jag därhän.
Det sades slutligen från herr Vougts sida, att han finner det vara naturligt,
att man i detta fall går med på en utredning. Jag vet icke örn herr Vougt var
inne och hörde mitt anförande från talarstolen, men jag tror, att jag befinner
mig i ganska gott socialdemokratiskt sällskap när jag säger, att i ett sådant
läge som detta kan man gott vänta. I enlighet med vad professor Myrdal uttalat
skall man vara tacksam om man kan undvika statsingripanden, och här
äro nu enskilda organisationer på arbetsmarknaden i färd med att göra upp
lämpliga åtgärder. Jag förstår icke, att det skall vara så galet att följa en princip,
som har på ett uppmärksammat sätt offentligen uttalats.
Vidare sade herr Vougt, att om staten har sin uppmärksamhet riktad på en
näringsgren, är det troligare, att denna verkligen sätter i gång och gör något.
Den känner sig stå så nära galgen, som någon uttryckte sig. Jag vill emellertid
påpeka den risk, som följer med att en gren av näringslivet, fastän den är i färd
med att sanera sin verksamhet, ändå känner sig utsatt för angrepp. Det kan
under sådana förhållanden lätt bli så, att självaktiviteten skadas och att man
finner det vara meningslöst att själv göra något, därför att staten i alla fall
kommer att kliva ovanpå och göra den utredning, som man behöver. Jag tror,
att den faran inser man också inom vida socialdemokratiska kretsar. Jag vet
nu inte vilken tyngd docenten Gårdlunds auktoritet har på socialdemokratiskt
håll numera, men han yttrade i alla fall på industriförbundets årsmöte:
»När det gäller samhällsingripanden inom näringslivet synes en förtegenhet
örn avsikterna och en allmän politisk fientlighet rymma särskilda faror. Det blir
lätt så_att ledande industrimän måste ägna en stor del av sin tid åt att spekulera
över pa vilka punkter nästa angrepp kan väntas och vilka åtgärder, som böra
sättas in för att möta det.»
Ja, herr talman, härmed har jag bemött de väsentliga punkterna i den kritik,
som riktats emot mig för mitt anförande. Jag kan bara fortfarande vidhålla den
ståndpunkten, som borde delas av många på socialdemokratiskt håll, att det är
naturligt att vänta och se. Jag vidhåller sålunda också mitt förra yrkande.
Herr Jansson i Kalix erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är att ställa problemet på huvudet, örn man icke tillgodoser
konsumenternas behov av skor. Det är tråkigt, att herr Ljungqvist är försäkringsman.
Hade han varit lärare och därtill lärare med verksamheten förlagd
i en landsända, där försörjningsläget inom de stora arbetarfamiljerna är så
svagt, att skorna som jag nämnde icke få betraktas som den nödvändigaste varan,
hade herr Ljunqvist kanske förstått mig bättre. Det händer alltför ofta i våra
trakter, att barnen stanna hemma från skolan på grund därav att det råder brist
pa kläder — såsom det står i papperen — men vid en närmare undersökning
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
159
Utredning om skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
finner man ofta, att det är därför att de blivit våta om fotterna och icke ha något
ombyte hemma eller också att det blivit nödvändigt med en skolagning, varför
pappa skall halvsula skorna, när han får tillfälle därtill. Man har nämligen icke
råd att gå till skomakaren. Det finns många stora familjer i landet, som icke
haft råd att täcka sitt behov av skor. Jag menar, att man får hålla på rätt så
länge, innan man fyllt detta behov. Det finns också arbetare som ha sådant
arbete, att de kunna bli våta örn fotterna och som icke heller lia möjlighet till
skoombyte, när de komma hem, utan få gå våta dagen i ända utan hänsyn till
den hälsorisk, detta kan innebära. Detta är den sociala synpunkten. Jag vet
icke, huruvida herr Ljungqvist är angelägen att lägga sociala synpunkter på
denna fråga. Jag gör det i varje fall.
När herr Ljungqvist icke vill se den principiella likheten mellan en statligt
reglerad efterfrågan på skor och en statligt reglerad efterfrågan på lägenheter,
därför att man i fråga örn skor använder flera par men i fråga örn lägenheter
behöver blott en, måste jag säga, att detta är väl icke någon principiell
ståndpunkt utan en stycketalsståndpunkt, som jag visserligen skulle kunna
förstå ur den synpunkten men icke ur principiell synpunkt.
Härpå yttrade:
Herr Sandberg: Herr talman! Jag önskade endast ge en kort replik till herr
Vougt. Jag har emellertid blivit förekommen av herr Ljungqvist. Vad jag emellertid
velat säga är, att då herr Vougt riktat mot mitt anförande den anmärkningen,
att det kanske icke fanns skäl till att se så mörkt på verkningarna av
att statsmakterna hålla sin uppmärksamhet riktad på en näring, så skulle jag
vilja säga, att örn en viss näring är föremål för offentlig diskussion och kritik,
så kan det hända, att detta kan verka välgörande på denna näring och sporra
den till strävanden att åstadkomma förbättringar. Örn emellertid riksdagen beslutar
en utredning, där frågan om näringens socialisering framstår såsom en
väsentlig del av utredningen, så kan man sätta i fråga, örn verkningarna bli lika
gynnsamma i avseende på denna näringsgrens strävan att förbättra förhållandena.
Då föres i stället in ett osäkerhetsmoment i tillvaron, som kan komma att
verka därhän, att man icke längre finner det lönt att göra sitt bästa, innan man
får se resultatet av den beramade utredningen.
Herr Vougt, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att herr Ljungqvist fäster sig
kanske litet för mycket vid det omnämnande av fullständig eller partiell
socialisering, som finns i utskottets utlåtande. Diskussionen örn skoindustrien
är i gång. Till denna har skoindustrien själv medverkat och har också föranstaltat
om en utredning, vars resultat kommer att redovisas inför offentligheten. När
nu denna fråga kommit fram motionsledes i riksdagen och man vill göra en
översyn om möjligheterna till rationalisering och att åstadkomma en anordning,
som kan ge det ur samhällets synpunkt bästa resultatet, kan man icke utesluta
den möjligheten, att socialisering visar sig vara det bästa sättet. Kan det emellertid
trösta herr Sandberg och herr Ljungqvist — beträffande den senare blir
det kanske litet svårare -— får jag säga, att det förefaller mig personligen ytterst
litet sannolikt, att skoindustrien lämpar sig för någon socialisering, och jag tror,
att den uppfattningen delas mycket allmänt av det parti jag tillhör.
Vidare yttrade:
Herr Jansson i örebro: Herr talman! Jag skall svara herr Vougt på hans
fråga, huruvida det kommunistiska partiet var motståndare till en partiell soda
-
160
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
lisering. Jag vill då svara, att det framgick av mitt anförande, att jag talade
för, låt oss säga partiell socialisering, men jag anmärkte på terminologien.
Och vi äro mycket angelägna att skilja mellan förstatligande och socialisering,
därför att man eljest kan komma till underliga konsekvenser. Man kan finna
statliga företag i överhuvud taget vilken stat som helst, och man kan finna
statliga företag, som äro ur arbetarklassens synpunkt icke goda och icke ha
något intresse för arbetarklassen. Vi anse emellertid, att ett förnuftigt förstatligande
av t. ex. skoindustrien eller något annat företag är ett framsteg och
kan vara ett steg framåt mot en verklig socialisering. Vi ha alltså några anmärkningar
att göra mot denna terminologi, och vi hålla på att vad utskottet
benämnt socialisering bör benämnas förstatligande.
Till diskussionen i övrigt vill jag säga, att jag finner det litet underligt, att
skofabrikanternas talesman är så angelägen att undvika en utredning. Mig förefaller
det, som örn en utredning kan vara bra ur alla synpunkter. Om nu
skoindustrien kan behärska problemet under den nu rådande ordningen, har
den väl icke mycket att frukta av en utredning. Jag förmodar emellertid, att
så icke är fallet.
Jag vill också vända mig mot vad herr Ljungqvist sade om en höjning av
skokonsumtionen, vilket han raljerade med. Det finns verkligen ett skäl att
rikta uppmärksamheten på denna fråga, nämligen det, såsom jag förut nämnde
i mitt anförande, att faktiskt är behovet av skor långt större bland fattiga
människor än vad deras köpkraft är. För den skull anser jag det mycket
tacknämligt, örn utredningen komme att omfatta även denna detalj.
Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Det torde vara allmänt känt, att skoindustrien
drives föga rationellt här i landet. Det har man fått bevis för genom
den stora arbetslöshet som förekommer i denna industri. Jag förstår mycket
väl, att det kan lämpa sig att i denna debatt nu göra gällande, att det korttidsarbete,
som tidigare förekommit, numera upphört och att företagarna inom
branschen gjort ansträngningar för att få bort en sådan olägenhet, d. v. s. få en
bättre ordning på produktionen. Tidigare har det emellertid sagts mycket bestämt.
att det var omöjligt att inom denna industri få bort korttidsarbetslösheten
med hänsyn till svårigheterna att rent tekniskt lägga örn driften. Det mötte
också en gensaga år 1943, när två försörjningskommissioner här i landet gjorde
en framstöt för att få till stånd bättre hushållning med arbetskraften. Det
var som bekant så, att trots det förelåg brist på arbetskraft gingo tusentals skoarbetare
arbetslösa vissa dagar av veckan. Det var ett allvarligt problem därför
att det kostar stora pengar i arbetslöshetsunderstöd, och eftersom arbetslöshetskassorna
ha statligt understöd, är det en direkt statsutgift, som här kommer
i fråga. Örn jag minns rätt, tror jag, att sko- och läderarbetarnas arbetslöshetskassa
betalade ut 1 miljon kronor under år 1943. Det var då angeläget,
att något gjordes från myndigheternas sida för att få till stånd en bättre och
mera rationell ordning. Det egendomliga har nu inträffat, nämligen att korttidsarbetet
försvunnit. Det framgick nämligen av statistiken, att korttidsarbetslösheten
inom skoindustrien gått ned, då den för närvarande uppvisar lägre siffror.
Det kan vara av intresse att taga del av ett par av dessa siffror. År 1941 var
siffran 11,6 procent, år 1942 13,2 procent och år 1943 3,7 procent. Sedan man
stipulerat, att inga råvaror lämnades med mindre än att arbetskraften utnyttjades
under 48 timmar per vecka, blev resultatet, att under augusti månad blev
siffran 7,6 procent, för närmast föregående månad 15,7 procent, för månaden
dessförinnan 24,6 procent, och år 1944 var procentsiffran 3,5. Jag vill i dessa
siffror se ett dokumenterat bevis för att denna industri icke varit rationellt
Torsdagen deri 17 maj 1945.
Nr 21.
1 Hl
Utredning örn skoindustriens framtida organisation ni. »i. (Forts.)
ordnad, oell att företagarna icke gjort de ansträngningar för att få bort korttidsarbetslösheten
som de senare visat sig mäktiga att göra.
Man bar också påstått, att denna utredning är opåkallad och att det är meningslöst
att begära en utredning, då Industriens utredningsinstitut påbörjat
en undersökning. Man kan då göra den motfrågan: är det någon som tror att
skoarbetarna känna sig nöjda med den ovisshet, som den nuvarande ordningen
innebär? Blir det inte ändå på det sättet, när råvarorna åter kunna köpas
fritt, att skofabrikanterna bli angelägna om att utnyttja konjunktur topparna,
d. v. s. högsäsongerna, så kraftigt som möjligt? Och det innebär ju att
man då tar in arbetare, som sedan få gå lediga, när lågsäsongen kommer, och
så få arbetslöshetskassorna, d. v. s. till en del staten, betala fiolerna.
Vi ha nu haft relativt stabil arbetstillgång inom skoindustrien, men det beror
på att det är staten som bestämmer vem som skall lia råvarorna. Just därigenom
att företagen inte få disponera råvarorna på andra villkor än att de ha
full sysselsättning för arbetarna, har den förbättring, som nu råder, kommit till
stånd. Det är alltså ett ingripande från statens sida, som resulterat i att korttidsarbetslösheten
inom skoindustrien försvunnit. Men när råvarubeslaget upphäves,
lia inte myndigheterna längre möjlighet att företa en sådan reglering.
Ur den synpunkten anser jag det synnerligen motiverat, att man skyndsamt
företar en utredning örn, huruvida inte samhället bör lia möjlighet att reglera
produktionen inom skoindustrien för att därigenom säkerställa en förnuftig
hushållning nied den arbetskraft som är engagerad inom denna industri.^
Jag vill också erinra örn att det från åtskilliga håll framförts önskemål örn
en revidering av de kvalitetsbestämmelser, som nu gälla för skoindustrien. Det
har nämligen under senare år gjorts stora framsteg i fråga örn användandet av
nya råvaror, och man är angelägen örn att fa tillgodogöra sig de tekniska nyheter
som sålunda finnas.
Vidare är det väl, när man tänker sig möjligheten av att sänka priserna, angeläget
att även frågan örn huruvida tullskyddet är rimligt avvägt kommer
under omprövning. .
Dessa omständigheter tillsammans göra, att jag tycker att det finns en ganska
god grund för riksdagen att hemställa om en utredning i detta avseende,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Vougt: Herr laiman! Jag vill säga ett par ord till herr Jansson i Örebro,
ty han kanske tycker att det är ohövligt örn jag inte tackar för svaret.
Jag måste säga, att jag förstod inte riktigt herr Jansson, när han här hängde
upp sig på att man talade örn socialisering i stället för förstatligande. Herr
Jansson utredde i varje fall inte vad han själv ville lägga in i det ena uttrycket
och i det andra. Däremot är jag naturligtvis fullt ense med honom
om —. och det var närmast detta som jag ville ha sagt — att när man företar
ett förstatligande eller en socialisering, så måste man se till att inte den nytta,
som man vinner ur samhällets synpunkt, uppväges av skadeverkningar för den
personalgrupp som det gäller. Nödvändigheten av att undvika sådana skadeverkningar
framstår givetvis lika levande för oss som för kommunisterna, och
jag förstår fortfarande inte varför denna synpunkt skall föranleda herr Jansson,
när han för övrigt instämmer i utskottets utlåtande, att reservera sig.
såsom han sade, mot uttrycket att också frågan om fullständig eller partiell
socialisering bör prövas, örn detta skulle befinnas vara den enda framkomliga
vägen.
Herr Ljungqvist: Herr talman! dag vill bara i anledning av ett tidigare
yttrande av herr Vougt säga, att jag förstår inte, varför inte herr Vougt i
Andr,! kammarens protokoll tOko. Nr kl. 11
162
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
detta fall kan följa professor Myrdals recept. Det har ju vid årets riksdag visat
sigvara så utomordentligt lätt att från socialdemokratiskt håll motionsvis
yrka på utredning, om man finner att utvecklingen i ett visst avseende inte är
tillfredsställande. Jag förstår inte, varför inte herr Vougt, som för övrigt
enligt mitt sätt att se resonerar så i stort sett riktigt i denna fråga — åtminstone
fick jag det intrycket av hans första anförande — skulle kunna acceptera
det tillvägagångssätt, som Myrdal rekommenderar.
Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Såsom redan framhållits av min partikamrat
herr Jansson i Örebro, äro vi kommunister oförbehållsamt anhängare
av att en utredning företages. Vi ha på det stora hela taget inte något att
invända mot den motivering, som utskottet givit för en sådan utredning'', men
när herr Jansson reserverar sig emot att man i detta sammanhang använder
uttrycket socialisering, sa sker detta av både principiella och taktiska skäl.
vad. är det egentligen för mening med att i en situation, där det ter sig problematiskt
örn en utredning ens skulle resultera i förslag örn partiellt förstatligande,
vifta med socialiseringsspöket och därigenom skrämma upp en
massa borgare, som mycket väl kunna resonera örn förstatligande men som
måla hin på väggen, så snart det är fråga örn socialisering? Jag begriper faktiskt
inte vad det skall vara för taktik i att socialdemokraterna envisas att
kalla diverse former av förstatligande eller kommunalisering för socialisering.
Låt oss i stället halla oss till vad det är, nämligen förstatligande eller kommunalisering
!
. Därtill kommer att det enda väsentliga ur borgerlig synpunkt i de invändnmgar,
som här rests, framför allt från folkpartiets sida, är det samhällsfilosofiska
resonemang, som man försöker anlägga. Man kan ju inte med något
berättigande resa invändningar mot att denna sak blir föremål för en utredning
liksom inte heller mot ett förstatligande, därest det visar sig att man
därigenom kan åstadkomma ett bättre resultat för skoindustriens del. De invändningar,
som man bygger på, när man försöker konstruera fram en motsättning,
äro alltså helt och hållet känslobetonade och höra samman med den
allmänna skräcken på borgerligt håll för allting, som har med socialisering
att göra. Men att sålunda förvandla ett problem, såsom det här gäller, till
on stor principiell fråga, där man skall behöva dra upp skiljelinjer, som i
verkligheten inte finnas, det tycka vi är dålig taktik.
Det hai även anförts ett annat argument fran lolkpartihåll, men detta uppfattade
jag åtminstone närmast sa, att det var ett nödankare som man kastade
ut. Det sades nämligen, att korttidsarbetet inte bara kan vara till nackdel
utan även ha vissa fördelar. Jag skulle vilja säga till herrar folkpartister, som
opponerat på denna grundval, att korttidsarbete har sina fördelar, såvida man
får ordentligt betalt. Men när varje dag i veckan varmed arbetstiden minskas
betyder en minskning av förtjänsten med 17 procent, så innebär korttidsarbetet
stora, omedelbara och handgripliga svårigheter för människor som äro beroende
av att arbeta varje dag och ibland även på nätterna för att kunna hålla
huvudet ovanför vattnet. Jag har som sagt eljest icke hört någon annan invändning
tran folkpartiets sida än dem som är äro baserade på denna allmänna
skräck, som man på borgerligt håll har för tanken på en socialisering
bocialdemokraterna använda inte annat än i agitationen uttrycket socialisenng,
nar det gäller exempelvis statens järnvägar. Det är ju känt, att folkpartiet
och aven de andra borgerliga partierna lia varit med örn att förstathga
statens järnvägar, och jag antar, att de kanske skulle kunna vara med örn
att iorstathga skomdustrien, därest en utredning nu skulle visa, att man ernådde
bättre resultat, större planmässighet. jämnare sysselsättning, en ratio
-
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
163
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
nellare produktion, billigare skor o. s. v. Ty hur starka än vissa »principiella»
betänkligheter kunnat vara, har man nog erfarit, att även borgerligt tänkande
människor äro angelägna om att få en produkt så billigt utförd som möjligt.
Sedan vill jag säga något om den rent principiella ståndpunkten. Jag tänker
nu närmast på efterkrigsprogrammet. Vi ha ju anslutit oss till detsamma. Socialdemokratien
har i sin argumentation för detta efterkrigsprogram inte talat
örn detsamma, som örn det nu gällde att genomföra en socialisering. När man
talat om socialisering, har man kommit fram med diverse mindre betydelsefulla
ting vid sidan därav, men man har inte gjort gällande, att efterkrigsprogrammet
åsyftar att genomföra en socialisering. Vi ha accepterat detta resonemang
från socialdemokratiens sida. Vi anse egentligen, att i nuvarande övergångsläge
blir inte den frågan en av de första frågor som ställas på dagordningen.
Å andra sidan vilja vi inte bestrida, att efterkrigsprogrammet, när det
verkligen skall börja förverkligas, kommer att ställa socialiseringsproblemet på
dagordningen. Men detta har inte skrivits ut i programmet, det talas inte därom,
det hävdas inte, att detta skall vara det aktuella, utan vad som skjuts i förgrunden
är full sysselsättning, högre levnadsstandard och mera demokrati i näringslivet,
som man säger. Principiellt sett — detta har redan herr Erik Jansson
framhållit — mena vi, att en socialisering under kapitalistiska förhållanden kan
man inte tala örn. Socialisering är en process, som visserligen kan försiggå under
en kortare eller längre tid men som har ett samband, nämligen det ekonomiska
sambandet, med en politisk omvälvning, som kommer att äga rum förr eller
senare.
Vi anse alltså, att den utredning som bär föreslagits är mycket väl motiverad,
och vi hoppas, att den skall genomföras så snart som möjligt. Men vi tro
inte, att det finns någon anledning från borgerligt håll att mot en sådan utredning
komma dragande med socialiseringsspöket. Vi tro, att de borgerliga
egentligen göra sin egen åskådning den sämsta tjänsten med att i tid och otid
komma med denna invändning. Vi tro å andra sidan också, att vi från arbetarson
bara i onödan mana upp ett onödigt motstånd genom att dra fram detta
slags socialiseringsspöke. Ty någon socialisering är det verkligen inte fråga örn
i dag.
Herr Vougt: Herr talman! Jag skall be att. få upprepa vad jag anförde
härom kvällen, nämligen att jag anser det mycket beklagligt, att kammarens
överläggningar skola äga rum under en sådan press, att när vi komma in på
ämnen, där vi säkerligen ha möjlighet att med utbyte föra en diskussion, det
inte skall vara möjligt ens- att hålla korta anföranden. Vi ha nu bara hållit på
sedan klockan 2, och såvitt jag vet gå inte snälltågen norr- och söderut tidigare
än klockan 8.
Jag vill nu bara säga till herr Hagberg i Luleå, att jag hoppas, att vi socialdemokrater
inte skola bli fullt så taktiska och praktiska, som kommunisterna
nu tydligen äro beredda att gå över till att bli, att vi inte skola tala rent språk
örn vad vi vilja. Herr Hagberg menar tydligen, att vi tala för öppet och ärligt
om socialisering, när det är en möjlighet som vi inte kunna utesluta. Jag tror,
att det är alldeles riktigt att göra det.
Till herr Ljungqvist vill jag endast säga, att jag delar herr Myrdals mening
örn ali, det är lyckligt, örn vi kunna få förhållandena inom en industri ordnade
på ett bra sätt utan statens ingripande. Det hoppas jag fortfarande skall
gå inom skoindustrien, och jag kan inte se, att det faktum, att vi begära en
utredning, på något sätt behöver komma i strid med den uppfattningen.
Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tänker inte kritisera socialdemokraterna,
örn de vilja förstatliga hela svenska näringslivet. Tvärtom, jag
164
Nr 21.
Torsdagen den 17 maj 1945.
Interpellation.
Utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m. (Forts.)
önskar dem lycka till därvidlag. Men vi tycka, att när man här talar örn
alla möjliga ting och så i förbifarten slungar fram ordet socialisering, detta
är alldeles onödigt. Man har som bekant även tidigare utrett frågan örn socialiseringen
i dess helhet, och av dessa utredningar har det icke blivit annat än
papperslappar. Jag väntar och ser, huruvida det blir något annat resultat den
här gången. Då jag har denna erfarenhet och ser, hur utskottet har resonerat,
och vet innebörden av det resonemang som man utvecklat, måste jag vända mig
mot att man här hjälper den borgerliga skrämselpropagandan med att kalla det
socialisering, när det icke är därom det handlar.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar
Ja;
Den. det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Ljungqvist begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och 63 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§ 12.
Herr Sundström i Vikmanshyttan erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Svårigheterna att under krigstiden kunna förse bilägare av olika slag
med nödigt material för trafikens upprätthållande äro väl kända. Sålunda ha
privata bilägare icke utan särskilt tillstånd haft rätt att använda sina bilar, för
andra ha stora inskränkningar föreskrivits.
Största svårigheten har givetvis varit beroende på bristen på gummiringar.
Det har velat synas, som om särskilt landsbygdens trafikchaufförer varit mest
besvärade av denna brist. Orsaken därtill är väl de längre sträckor dessa i regel
ha att köra och att landsvägarna slita ringarna mera än t. ex. stadsgatorna
göra. Under senaste tiden har det flera gånger hänt i min hemtrakt, att chaufförerna
måst neka till skjutsar med hänsyn till de dåliga ringarna. Svårigheterna
och bekymren för denna trafik äro alltså mycket stora. När så är förhållandet
och kriget nu är slut, kan man väl på goda grunder antaga, att en
lättnad här skall kunna ske.
Med hänsyn härtill tillåter jag mig att med andra kammarens tillstånd till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställa följande
interpellation:
Torsdagen den 17 maj 1945.
Nr 21.
165
Interpellation. (Forts.)
Kan det tänkas, att under en snar framtid lättnader skola kunna ske i fråga
om att i första liand förse trafik- och lastbilsägare med gummiringar, olja och
eventuellt bensin? Och finns det utsikter till att även privata bilägare snart
kunna räkna med att återfå sina körrättigheter?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13.
Vid nu skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 441, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion
örn åtgärder för att befordra anordnandet av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna
beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga
utskott.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 em.
In fidem
Sune Norrman.