RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 20.

Tisdagen den 8 maj.

Kl. 3 em.

§ I Herr

talmannen anförde: Mina damer och herrar! 1 går nådde oss den glädjande
underrättelsen, att det förödande krig, som rasat i var världsdel sedan
den 1 september 1939, upphört.

Då det den 4 maj på kvällen tillkännagavs, att Holland och Danmark befriats
från ockupationens ok. strömmade från oss en våg av sympati till dessa
hårt prövade länder. Den varma medkänsla, som vi under de gångna ofärdsåren
och våldets tunga dagar alltid hyst för dem, byttes i .ett lika varmt och
innerligt deltagande i deras glädje över den återvunna friheten. .

Med ännu större tillfredsställelse hälsa vi nu budskapet, att kriget inom Europa
är slut. I främsta rummet gå därvid våra tankar till Norge, och vi glädjas
med det norska folket över att frihetens och oberoendets dag ater randats för
detsamma.

Vi vilja i denna stund uttala vår beundran för den beslutsamhet och det okuvliga
mod, som våra brödrafolk givit prov på under kampåren. Endast folk, som
äro besjälade av den urgamla nordiska frihetsandan, kunna bära sådana påfrestningar
utan att förlora sin värdighet och ära.

Då återuppbyggnadens tid nu gryr för våra brödrafolk, följas de i detta värv
av våra varmaste välgångsönskningar och vår redobogenhet att stå stödjande
vid deras sida.

Härefter lämnades ordet på begäran till

Herr förste vice talmannen,'' som yttrade: Herr talman! Enligt vad som
meddelats kommer Danmarks riksdag i dag åter att sammanträda. Med anledning
härav ber jag att få hemställa, att kammaren ville lämna i uppdrag åt
sin talman att till danska riksdagen avlåta ett lyckönskningstelegram, vari uttalas
förhoppningen örn ett framgångsrikt arbete till välsignelse för Danmark
och dess medborgare.

Denna hemställan bifölls.

Dessa anföranden åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Andersson i Dunker till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet riktat en interpellation rörande beundra
kammarens protokoll 1945. Nr 20. 1

Svar på
interpellation.

Nr 20.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

sök av tjänstemän vid sovjetlegationen hos vissa flyktingar här i landet och
därvid framställt följande två frågor:

1. Känner herr statsrådet till att besök företagits av tjänstemän från ryska
legationen hos enskilda arbetsgivare, som ha flyktingar i sin tjänst, och under
vilka former detta skett?

2. Kunna svenska arbetsgivare, som lia flyktingar anställda i sin tjänst,
tvingas att mot sin vilja medge tillträde till sina hem, gårdar och arbetsplatser
för utländska legationstjänstemän, vilka önska komma i kontakt med flyktingarna? Då

det i frågorna berörda ämnet närmast faller under utrikesministerns handläggning,
får jag till svar å interpellationen anföra följande.

I mitt den 13 december förra året i denna kammare lämnade svar på en fråga
av herr Janson i Frändesta redogjorde jag för det medgivande, som lämnats
sovjetryska beskickningen att vid besök i de förläggningar, där baltiska flyktingar
voro omhändertagna, lämna flyktingarna meddelande örn att de kunde
återvända och vad de därvid hade att iakttaga. Tanken vore, sade jag, att en
representant för sovjetryska beskickningen eller konsulatet skulle få, åtföljd av
en representant för de svenska myndigheterna, vid ett besök i förläggningarna
hålla ett anförande, vari han orienterade örn de möjligheter, som förelåge för
flyktingarna att återvända till sina hemorter. Efter anförandet skulle de av
flyktingarna, som så önskade, få besöka den sovjetryske representanten för att
inhämta närmare upplysningar.

_ I fråga om vad jag salunda anfört örn dessa besök i baltiska flyktingsförläggningar
har icke någon ändring skett. Besöken hava emellertid ännu icke kommit
till stand, och under tiden har en stor del av de baltiska flyktingarna numera
lämnat förläggningarna och utplacerats å den svenska arbetsmarknaden. Några
uppgifter örn namn eller adresser å sådana flyktingar hava icke lämnats till
sovjetryska beskickningen. För undvikande av missförstånd vill jag särskilt
understryka, att de förhållanden, som beröras i den nu gjorda interpellationen,
således icke avse de baltiska flyktingarna.

Sverige bär också ankommit ett antal flyktingar från Sovjetunionen
som icke äro balter. Det är här fråga om dels sådana sovjetmedborgare, som
rymt till Sverige ur krigsfångenskap i Tyskland, Norge eller Finland dels
amdra^sovjetmeiiborgare, huvudsakligen s. k. iiigermanländare, vilka anlänt hit
fran kurland. Över tusen av de nämnda krigsfångarna ha redan återvänt till
Sovjetunionen, sedan resemöjligheter yppat sig efter Finlands utträde ur kriget.
En del av de kvarvarande flyktingarna befinna sig i flyktingsläger medan
andra äro utplacerade i arbete.

• .^raT ryskt hall har det framhållits såsom naturligt och önskvärt, att sovjetmedborgare
av dessa båda kategorier snarast återvända till sitt hemland
Det har därvid förklarats, att inga som helst straffåtgärder eller repressalier
bomme att drabba dem som återvände. Man har vidare framställt önskemal
örn att fran svenska myndigheter erhålla uppgifter örn hit ankomna flyktmgar
av ifrågavarande slag. Avsikten har därvid angivits vara, att ombud
för härvarande sovjetbeskickmng skulle vid personliga samtal nied vederbörande
redogöra för möjligheterna att återvända till hemlandet och utröna vilka
som vöre villiga att göra detta. Tillstånd har även begärts att för sådant ändarna!
besöka de förläggningar, där flyktingarna vistades.

, t.f11 svensk sida har liksom beträffande de baltiska flyktingarna framhållits,
att de svenska myndigheterna icke komme att lägga några som helst
hinder i vägen för dem som önskade begiva sig till sitt hemland, och att
nian vöre beredd att positivt medverka vid hemresans ordnande. Som jao- nyss
nämnde, ha över tusen personer även begagnat sig av möjligheten att åter -

Tisdagen den 8 maj 1945.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

vända. Den från rysk sida gjorda framställningen att erhålla underrättelse
om ankommande sovjetflyktingar och dessas uppehållsort har man ansett sig
kunna tillmötesgå. Beslut av sådan innebörd har också fattats av Kungl.
Majit. Det är givet, att däri undantag göras för sådana flyktingar, vilka enligt
föreliggande upplysningar äro politiska flyktingar. Vad slutligen avser
möjligheterna för sovjetbeskickningens ombud att personligen sammanträffa
med flyktingarna, så kan konstateras, att något tillstånd icke erfordras för
utlänningar att besöka olika delar av landet med undantag för vissa s. k.
förbjudna områden. Ryska legationstjänstemän kunna därför fritt företaga
resor i landet och därvid uppsöka dem av sina landsmän, som äro anställda
hos enskilda arbetsgivare. Vad avser privatpersoners rätt eller skyldighet att
emottaga besök av de ryska tjänstemännen gälla givetvis vanliga svenska
rättsregler, och tjänstemännen ha icke därvidlag några särskilda rättigheter.
De ha heller icke erhållit någon särskild legitimation för dessa besök. Däremot
kräves tillstånd för att besöka- flyktingsförläggningarna, och dylikt tillstånd
avseende förläggningar av ifrågavarande flyktingar har lämnats, sedan
sovjetbeskickningen uttryckligen förklarat, att någon avsikt icke förelåg att
gentemot flyktingarna öva hot eller tvång. Några närmare villkor beträffande
besöken ha icke uppställts, men till förläggningscheferna har meddelats, att
något slag av tvång icke må förekomma gentemot flyktingarna.

Under senaste tiden hava i överensstämmelse härmed enligt en på förhand
uppgjord resplan besök avlagts i olika förläggningar av ryska legationstjänstemän.
Enligt inkomna rapporter hava dessa besök i stort sett haft ett tillfredsställande
förlopp, och ett. icke ringa antal flyktingar lia uttryckt önskemål
örn att återbördas till hemlandet.

Besöken hos enskilda flyktingar hava däremot givit anledning till en hel del
klagomål, vilka framkommit i pressen och på annat sätt. Klagomålen ha inneburit
påståenden om olämpligt uppträdande från besökarnas sida samt försök
från dem att genom hot örn tvång förmå flyktingarna att hemresa. Bl. a.
påstås besökarna ha uppgivit, att något slags överenskommelse skulle föreligga
mellan Sverige och Sovjetunionen örn en tvångsmässig repatriering
av flyktingarna. Någon dylik överenskommelse föreligger givetvis icke.

Jag har till sovjetbeskickningen låtit framföra de anförda klagomålen. Beskickningen
har å sin sida uttryckt vissa klagomål innebärande bl. a. att
arbetsgivare i några fall icke tillåtit flyktingar, som önskat tala med de besökande
legationstjänstemännen, att göra detta. Det är mig icke bekant, huruvida
och i vad mån dessa klagomål äro befogade. Jag vill dock uttala, att
det förefaller mig naturligt, att representanter för flyktingarnas hemland få
taga kontakt med dessa, i den mån fråga ej är örn politiska flyktingar, och
att några hinder däremot från arbetsgivares eller annans sida ej böra uppställas.

Utöver de svar, som jag sålunda lämnat å de framställda frågorna, vill jag
begagna tillfället att ytterligare anföra följande.

De flyktingar, som Sverige under kriget har fått mottaga i stort antal, ha
— bortsett från desertörer och förrymda krigsfångar — antingen varit sådana,
som av politiska skäl flytt från hemlandet eller också tillhört de skaror, som
tvungits lämna sina hemorter för att undkomma den förödelse och de lidanden,
som krigshändelserna själva fört med sig. Vi ha tillämpat cn generös politik
och av humanitära skäl såsom en självklar sak givit asyl åt flyktingar av
båda kategorierna. Men Sverige kan givetvis icke ha något eget intresse av
att få hit flyktingarna, och på samma sätt lia vi heller icke någon invändning
mot att de återvända till sina hemländer. De svenska myndigheterna lia tvärtom
utgått från att det stora flertalet av flyktingarna repatrieras, så snart

4 Nr 20. Tisdagen dea S maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhållandena det medgiva. Det ligger intet anmärkningsvärt i att även myndigheterna
i flyktingarnas hemländer önska se sina medborgare återvända för
att taga del i det trängande återuppbyggnadsarbetet.

Dessa synpunkter göra sig gällande lika starkt i fråga om de baltiska flyktingarna
som beträffande övriga flyktingsgrupper. Det finnes anledning antaga,
att förhållandena i Balticum äro sådana, att de som kunna bidraga tilldess
återhämtning, såsom akademiska, tekniska oell medicinska fackmän eller
såsom arbetare, skola där finna sysselsättning enligt sin utbildning.

I detta läge får det anses önskvärt att så många baltiska flyktingar som
möjligt begagna sig av det tillfälle som erbjudes dem att hemresa. För dem
sorn kvarstanna i Sverige — ingen tvingas ju återvända mot sin vilja —- föreligger
en ovillkorlig förpliktelse att under vistelsen i Sverige avhålla sig från
all slags politisk propaganda eller annan verksamhet av motsvarande art. Vi
komma icke att tolerera uppkomsten av någon utländsk gruppbildning inom
landet med syften, som äro främmande för svensk politik. Alla baltflyktingar
borde inse, att det ligger i deras eget intresse att taga hänsyn därtill.

Här och var har spekulerats om baltfrågans betydelse för de svensk-ryska
förbindelserna. I sådant sammanhang har bl. a. påståtts, att svenska regeringen
fått mottaga en framställning från rysk sida innebärande krav på balternas
utlämning. Dylika uppgifter äro gripna ur luften. Vi hoppas och ha
anledning tro, att frågan örn de baltiska flyktingarna skall kunna lösas i samförstånd
med Sovjetunionen och att den ej skall inverka störande på förhållandet
mellan de båda länderna. I grunden bestämmes ju detta förhållande
av andra och långt viktigare faktorer än den nu aktuella flyktingfrågan.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill till hans excellens herr
utrikesministern framföra mitt tack för svaret på min interpellation och för
att jag fått tillfälle att på förhand taga del av detsamma.

Jag måste dock säga, att svaret giver mig anledning till vissa reflexioner
och erinringar. Som jag framhöll i interpellationen, har det väckt stor uppmärksamhet
och oro på många håll ute i landet, att tjänstemän från en utländsk
legation kunde fritt få resa omkring, tränga sig in hos enskilda svenska
arbetsgivare, och anställa formliga förhör med hos dem anställda flyktingar.
Denna oro finner jag mycket naturlig. Man kan aldrig veta, vad avsikten med
dessa besök och förhör i verkligheten är. Man kan icke heller kontrollera vad
som sägs vid förhören och vilka påtryckningsmedel, som användas, då de
allra flesta icke förstå det språk som talas. Det är ju också den betydelsefulla
och märkliga skillnaden mellan dessa besök hos i enskild tjänst utplacerade
flyktingar och besöken vid flyktingläger, att de förra få företagas utan att
någon representant för svenska myndigheter är närvarande. Av excellensens
svar framgår också, att de redan företagna besöken både vid lägren och hos
enskilda givit anledning till vissa anmärkningar. Det är beklagligt, att så
skall vara förhållandet. Örn det icke är möjligt att i fortsättningen förhindra
besök av utländska legationstjänstemän, vilket ur svensk synpunkt vore det
mest önskvärda, föreligger uppenbarligen anledning för regeringen att följa
denna sak med stor uppmärksamhet, då annars onödiga friktioner kunna uppstå.
Vill man i verkligheten ingenting annat än meddela flyktingarna, att dc
äro välkomna hem igen, och underrätta dem örn hur hemresan bäst kan företagas,
borde detta kulina ske minst lika bra genom svenska myndigheters försorg.
Nog vore ett sådant förfarande ur svenska synpunkter bra mycket mer
tilltalande än att utländska tjänstemän på detta sätt skola få göra sig ärende
och resa kors och tvärs genom landet.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Nr 20.

Svar pä interpellation. (Forts.)

I interpellationssvaret förklarade excellensen beträffande de baltiska flyktingarna
bl. a., att några uppgifter om namn å eller adress till sådana flyktingar
icke lämnats till sovjetryska beskickningen. Jag är glad över detta besked,
nion frågar mig, hur man då bär fått adresserna.

I tidningen Svenska Dagbladet för den 30 april 1945 förekom en notis av
ett ganska uppseendeväckande innehåll. Den lydde: »Ryssarna mana ester resa
hem. Ett flertal estländska flyktingar, som icke äro internerade i läger utan
lia egen bostad ute i landet, lia, enligt vad Svenska Dagbladet erfarit, i dagarna
fått mottaga cirkulärskrivelser från ryska legationen med uppmaning att
återvända hem. I brevet ingår också en skildring av de nuvarande förhållandena
i Estland.» Så långt tidningen. Med dessa uppgifter för ögonen kan man ha
anledning att fråga: hur lia dessa adresser erhållits?

Som svar på min huvudfråga i interpellation anför excellensen följande:
»Vad avser privatpersoners rätt eller skyldighet att emottaga besök av de
ryska tjänstemännen gälla givetvis vanliga svenska rättsregler, och tjänstemännen
lia icke därvidlag några särskilda rättigheter.» Jag är tacksam, att detta
besked har lämnats. Mali kunde ju icke med säkerhet veta, om icke regeringen
med stöd av någon av de många fullmaktslagarna givit utländska tjänstemän
rättigheter som satt vår urgamla svenska hemfridslag ur funktion. Excellensens
svar på min fråga anser jag mig- sålunda kunna tolka så, att varje svensk
medborgare har full rätt att i enlighet med svensk lag från sitt hem, sin gård''
eller sin arbetsplats avvisa vem som kommer, han må vara utländsk legationstjänsteman
eller någon annan. För egen del har jag aldrig trott, att någon ändring
i detta avseende ägt rum, men det hade varit önskvärt, att regeringen tidigare
hade lämnat besked härom. För den stora allmänheten är det icke alltid
så lätt att i dessa tider veta, vad den har eller icke har för rättigheter och
skyldigheter. Sedan är det en annan sak, i vad mån man bör utnyttja denna
sin rätt. önska flyktingar komma i förbindelse med legationstjänstemännen,
bör man givetvis medverka till att så sker. Men i andra fall — och det torde
vara det alldeles övervägande flertalet åtminstone då det gäller de baltiska
flyktingarna -— önska flyktingarna icke mottaga legationstjänstemännens besök,
och då bör också enligt min mening den person, som har flyktingarna i
sin tjänst eller hos sig boende, söka förhindra att sammanträffande eller förhör
kommer till stånd. Själv har jag baltiska flyktingar anställda i min tjänst,
och sedan jag förvissat mig örn att de icke önska komma till tals med sovjetryska
legationstjänstemän, har jag givit min arbetsledare bestämda order att,
örn under min frånvaro några sådana skulle komma, under inga förhållanden
släppa in dem, vare sig i hemmet eller på arbetsplatsen.

I interpellationssvaret framhålles, att det är en väsentlig skillnad mellan
olika slags flyktingar, exempelvis mellan krigsfångar, politiska flyktingar, s. k.
ingermanländare och egentliga balter, och att vårt ställningstagande gentemot
dessa olika slag av flyktingar i viss mån måste vara beroende av vilket slag
av flyktingar det är fråga örn. För min del kan jag förstå denna ståndpunkt,
men det är olyckligt, att de enskilda arbetsgivarna i de flesta fall icke ha klart
för sig, vari skillnaderna bestå, så att de kunna rätta sitt handlingssätt därefter.
Kunde begreppen härvidlag på lämpligt sätt klargöras för allmänheten,
1ror jag att mycket vore vunnet.

I senare delen av interpellationssvaret gör excellensen ett uttalande örn sin
syn på flyktingfrågan i allmänhet. För min del kan jag ansluta mig till de synpunkter,
som här framförts. Det är bara pä en punkt jag ställer mig tveksam.
Det är i den del det säges, att förhållandena i Baltieum nu skulle vara sådana,
att det kan vara anledning att förmå härvarande baltiska flyktingar att resa
hem. Dessa länder äro ju alltjämt ockuperade, och så hinge så är förhållandet.

Nr 20.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

torde lusten, åtminstone lios en stor del av de baltiska flyktingarna, att återvända
till sina hemländer vara mycket ringa.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag finner det egendomligt, att
de borgerligas intresse för flyktingarna vaknat så plötsligt. Det har under hela
kriget förekommit ett ganska stort utländskt intresse för vissa flyktingar utan
att man varit indignerad på borgerligt håll. Det har nyss avslöjats, att tyska
legationen, när den ville komma i förbindelse med antifascistiska flyktingar,
som åtnjöto asylrätt i Sverige, bara fick en anvisning av U. D. att vända sig
till socialstyrelsen, som stod till tjänst med adresser. När det återigen gäller de
baltiska flyktingarna och endast dem som själva ha begärt att få komma hem
till sina länder igen eller i varje fall vilja undersöka villkoren för en sådan
återflyttning, synes herr Andersson i Dunker mena, att man skall införa särbestämmelser,
som icke gälla för andra nationer. Hans excellens herr utrikesministerns
besked var i det fallet klarläggande. Man har tillämpat samma riktlinjer,
som gälla i alla andra avseenden, och man har icke avvikit därifrån.
Vad kan det finnas för legitimt intresse att förhindra sådan upplysning?

Hans excellens herr utrikesministern underströk vidare, att flyktingarna hade
en ovillkorlig förpliktelse att här i Sverige icke driva någon som helst politisk
propaganda. Jag undrar, hur det är med kontrollen över efterlevnaden av dessa
regler. Jag har mig bekant — och det tror jag att många av kammarens ledamöter
också ha — att från en aggressiv fascistisk grupp bland dessa flyktingar
bedrives en synnerligen intensiv politisk propaganda och organisationsverksamhet,
vilken i längden mäste bli till skada för Sverige. Jag tager fasta på utrikesministerns
ord, att vi icke lia något intresse av att tillåta konspirationshärdar
av främhngar. vilka utöva en verksamhet som riktar sig mot ett annat
land. Denna baltiska flyktinggrupp utgör spillrorna från den gamla fascistregimen
där, personer som funno sig bra till rätta i Balticum så länge tyskarna
där hade koncentrationsläger för den baltiska befolkningen av samma typ som
vr nyss sett exempel pa i Buchenwald, Dachau och Maidanek, men som överflyttat
hit sedan tyskarna drivits bort. Det är denna, delvis med svensk hjälp
hi thom na grupp, som driver skrämselpropaganda bland andra balter och därmed
i Sverige söker konservera en immigration, som icke är önskvärd ur svensk
synpunkt.

Herr Andersson i Dunker undrade, hur det kunde komma sig, att ehuru adresser
icke utlämnats sovjetlegationen dock fått sådana. Kan icke, herr Andersson i
Dunker, förklaringen helt enkelt vara den, att dessa flyktingar skrivit och hört
sig för om villkoren ? De flyktingar, som arbeta på herr Anderssons gård, vilka
icke vilja resa hem och vilka icke skrivit, ha tydligen icke fått några cirkulär.

Jag anser, att när ingenting annat, enligt hans excellens herr utrikesministerns
redogörelse, Ilar förekommit än att man givit de baltiska flyktingar, som vilja
resa hem, möjlighet att få saklig upplysning örn de betingelser, under vilka hemresa
kan äga rum, måste det vara ett intresse för oss att motverka dessa konspirationshardars
försök att härvidlag skapa en politisk motagitation och icke helier
söka behålla dessa flyktingar i Sverige.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

. Svar på Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begäran
interpellation. ordet och yttrade: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har fru Humla — under hänvisning till att hon i egenskap av

Tisdagen den 8 maj 1945.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

suppleant i bankoutskottet iakttagit, att man i riksbanken och riksgäldskontoret
sökte på olika sätt utestänga kvinnor från högre tjänster, och att hon särskilt
uppmärksammat förhållandena i detta hänseende i riksbanken, där endast ett fa*
tal kvinnor vunnit befordran inom kammarskrivarkarriären — till mig riktat följande
fråga:

Har herr statsrådet beaktat dessa förhållanden vid riksdagens verk och är
herr statsrådet beredd att medverka till bättre och rättvisare ordning på detta om -

Såsom svar torde jag få allenast hänvisa till att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till mig i anledning av interpellationen meddelat, att denna anmälts
för fullmäktige och att fullmäktige hade för avsikt att i skrivelse till bankoutskottet
behandla frågan angående befordringsförhållandena för kvinnliga
tjänstemän i riksbanken.

Härpå anförde:

Fru Humla: Herr talman! dag ber att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret, som ä.r lämnat. Att
jag inte kunde få något direkt svar på min interpellation har jag under hand
blivit underrättad örn. Riksbanksfullmäktiges skrivelse till bankoutskottet har
icke kommit ännu, varför jag inte vet vad denna skrivelse kommer att innehålla.
o . .

Det är emellertid ett pär saker utöver vad som framliålles i interpellationen,
som jag skulle vilja beröra. Det gäller förhållandena i riksbanken. Det har
berättats för mig, att förhållandena för personalen i riksbanken äro ganska
olidliga. Genom dessa godtyckliga befordringar har skapats en irritation, som
måste inverka menligt på arbetsprestationerna och sannerligen inte befordrar
någon arbetsglädje. Bara den allmänna tendensen att försöka hindra^ de kvinnliga
tjänstemännens befordran till högre tjänst verkar nedslående på dem och
gör att de känna sig osäkra. Man har bland annat sänkt lönerna för eller
tagit bort en hel del tjänster, men arbetet är likaväl detsamma. Det har också
förekommit personliga trakasserier mot kvinnor, som sökt högre tjänst. Det
har hänt, att föredraganden i fullmäktige vid tjänstetillsättningar personligen
lämnat vissa upplysningar örn den sökande, som inte alltid ha varit med
fulla sanningen överensstämmande. Man har t. o. m. en gång pekat på att
magkatarr skulle vara ett kraftigt minus för den sökande.

Vad jag har velat nied min interpellation har varit att fästa riksdagens uppmärksamhet
på förhållandena i riksdagens egna verk, och jag uttalar den förhoppningen,
att förhållandena i riksbanken bli föremål för en undersökning.
Jag skall också, om jag får tillfälle, i bankoutskottet påyrka en sådan undersökning.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är ju förklarligt, att det inte kan komma
något svar från herr statsrådet, ty detta är ju en riksdagens egen sak, som inte
Ilar i riksdagen att göra, i varje fall inte pa detta sätt. Det skall i sa fall
komma genom bankoutskottet. ...

För övrigt vill jag säga, att det icke sa sällan förekommit, att en kvinna
suttit på en befattning och skött den på förordnande i flera år, men så har
det befordrats en ung pojke som ordinarie på denna befattning. Sadant kan
man inte säga är riktigt. Det bör inte vara på det sättet.

Vidare vill jag uttala, att arbetsförhållandena inom riksbanken icke äro
sådana som de borde vara. Där råder en oerhörd olust bland personalen. Det
råder ovisshet och osäkerhet inom riksbankens personal, därför att befordrings -

Nr 20.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

förhållandena äro så konstiga. Den som suttit på en befattning oell skött dea
väl i flera år vet inte, när befattningen skall besättas med ordinarie innehavare,
örn han kan bli befordrad, utan det kan bli en betydligt yngre tjänsteman.
Sådant ger icke arbetsglädje i ett företag. Senast under förra året förekom
ett fall, då en riksbankstjänsteman på ett av avdelningskontoren sökte en
befattning som kamrer. Han fick den inte. Mannen var, om jag minns rätt, född
1887. Befattningen gavs åt en ung tjänsteman, som var född 1906, men då
kunde inte bankoutskottet stå emot längre utan rättade till saken. Sådana
förhållanden äro inte trevliga i ett verk. Man borde försöka skapa trivsel för
personalen, det är mycket nödvändigt.

Örn man ser på riksgäldskontoret, så hör man aldrig något gnissel därifrån.
Det synes vara ett mycket gott förhållande mellan ledning och tjänstemän inom
riksgäldskontoret. Det kan inte bero på personalen. I riksbanken som i riksgäldskontoret
består den av duktigt folk, som är villigt att sköta det arbete, som
ålagts dem. Det måste bero på ledningen. Mitt enda hopp i detta fall är att
vår deputerade herr Vougt, när han bli tillräckligt varm i kläderna, även skall
ägna sig åt denna sida av den tjänst, som han i egenskap av deputerad innehar,
och att förhållandena då skola ändra sig.

Fröken Andersson: Herr talman! Som den föregående talaren sade får ju
inte riksdagen tillfälle att i fortsättningen, åtminstone icke i detta sammanhang,
taga upp denna fråga, och därför skall jag be att justim få säga några ord.

Det är beklämmande att sådana frågor gång på gång aktualiseras, och det
gör inte det hela bättre att det ofta just rör sig om förhållandena inom riksdagens
egna verk. Det finns liknande exempel inte bara ifrån andra områden
inom statens verk utan också från kommunernas. Den som har intresse för
denna sak och som vill, att rätt och rättvisa skall bli gällande i enlighet med
av riksdagen själv fattat beslut, kan gärna titta på ett arbete, där man på
nära 800 sidor visar massor av exempel på hur det kan gå till. När som sagt
detta är förhållandet också inom riksdagens egna verk tycker jag att det vöre
på tiden att man toge itu med denna sak litet mera allvarligt än vad hittills
varit förhållandet.

Den föregående talaren har här nämnt — och jag skall be att få ytterligare
understryka det -— att dessa förhållanden sannolikt icke kunna stimulera
arbetsglädjen och trivseln för människorna, som man ju strävat att få fram
inom det privata näringslivet. Skall då, frågar jag, det allmänna, i detta fall
riksdagens egna verk, föregå med sådana här exempel? Vi hålla ju nu på att
rasera de sista hindren för kvinnorna att vinna befordran och få sina rättigheter,
vi hålla på att rasera de återstående hindren inom behörighetslagen, och
ändå tillämpas det en praxis som går, såsom man flera gånger sagt här, stick
i stäv mot de uttalanden, som riksdagen dock ställt sig- bakom. Det finns
exempel i interpellationen på hur det kan gå till, och jag skall inte taga upp
tiden här med att gå in på dem. Emellertid skall jag be att få hänvisa till
vad som sagts, att det dock —- och detta är ingen kvinnoemancipationsfråga
utan det är fråga om rätt och rättvisa -— icke är någon tillfällighet att när
det gäller männen så sammanfaller oftast förtjänst och skicklighet med antalet
tjänsteår. När det gäller kvinnor sammanfaller praktiskt taget aldrig
förtjänst och skicklighet med antalet tjänsteår. Jag bara ber herrarna att
tänka igenom denna sak — damerna ha tänkt igenom den förut, så de veta
hur den ligger till — ty om så sker tror jag att det någon gång skall kunna
bli rättelse här. Jag utgår då ifrån att också herrarna vilja få fram en rättvis
tingens ordning i detta sammanhang.

Nu framhåller herr statsrådet i sitt svar, att denna fråga redan är överlämnad

Tisdagen den 8 maj 1945.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

till riksbanksfullmäktige, som i sin tur skola överlämna den till bankoutskottet.
Det är nog gott och väl, och jag förstår att det för närvarande inte finns
någon annan väg, men jag måste säga, att i och för sig verkar detta föga
hoppfullt, ty örn man läser vad interpellanten anför i sin interpellation finner
man, att riksbanksfullmäktige 1943 i samband med omorganisationen av
riksbanken yttrade, att det skulle vidtagas vissa anordningar för underlättande
av befordringsutsikterna för den manliga personalen. Det är den inställningen,
som är utslagsgivande här, och jag skulle vilja understryka vikten
av att en ändring i denna uppfattning kommer till stånd. Visserligen har
detta uttalande helt naturligt tolkats välvilligt, när vederbörande fick en direkt
fråga ställd till sig, men uttalandet visar icke förty vilken inställning
man här har. Samma tendens kom för övrigt fram, när vi 1942 diskuterade en
motion och åtföljande utlåtande ifrån bankoutskottet. Det gällde också förhållandena
inom riksbanken. Det gällde, huruvida samma pensionsålder skulle
införas för kvinnorna som för männen. Man får ju ofta det påpekandet: ja,
se kvinnorna bli utslitna tidigare, de ha lägre pensionsålder o. s. v. Nåväl,
man hade förslag örn att detta skulle ändras, och det fördes en diskussion i
kammaren. Jag hänvisar i detta avseende till protokollet, som nog ger en viss
uppfattning örn vilken inställning åtminstone majoriteten inom bankoutskottet
hade till denna fråga: man kan inte höja kvinnornas pensionsålder, därför att
de bli fortare slitna! Och vad tog man för exempel? Jo, man tog fram exempel
på att det var så slitande arbete i riksbanken. Det var t. ex. någon som
räknat fel på 10 000 kronor. Att detta gällde en manlig tjänsteman glömde vederbörande
att tala örn. Exemplet visar snarare i den riktningen, att kvinnornas
pensionsålder skulle höjas och männens sänkas. Men ä la bonne lieure, jag
bara nämner detta för att visa, vilken utgångspunkt man tillåter sig, när det
gäller kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Jag skulle kunna anföra en
massa exempel här, men jag skall inte göra det. Jag skall emellertid be att
få påpeka, att det vore på tiden, när man nu talar så vackra ord då och då
örn demokrati och rättvisa, att man också tillämpade dessa satser när det
gäller kvinnorna, enkannerligen kvinnorna på arbetsmarknaden. Det sätt, på
vilket man nu går fram, är uppenbarligen i strid med behörighetslagens anda
och mening och är sannerligen icke ägnat att förbättra förhållandena.

Jag slutar alltså med att uttrycka den förhoppningen, att riksbanksfullmäktige
och främst bankoutskottet, som jag här vädjar till, ta upp denna
fråga på ett objektivt riktigt sätt och verkligen penetrera den och helst då
också tänka med rätt organ, nämligen hjärnan.

Herr Vougt: Herr talman! § 32, första stycket, lagen för Sveriges riksbank
har följande lydelse: »Fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med
riksbanken emottaga föreskrifter av någon annan än riksdagen och dess bankoutskott
i de fall nämnda utskott äger att sådana å riksdagens vägnar meddela;
och äro fullmäktige för sina åtgärder i denna egenskap riksdagen eller
dess bankoutskott och revisorer allena redo skyldiga.» När fru Humla för
några månader sedan meddelade inig, att hon ämnade komma med en interpellation
i förevarande fråga, pekade jag på det faktum, att riksbanken är
ett riksdagens verk och att en framställning via regeringsbänken sålunda
konstitutionellt vore minst sagt egendomlig och sannolikt vöre, att något svar
icke skulle kunna ges från departementschefen. Jag ansåg att det var en kollegial
plikt att framhålla den synpunkten för fru Humla. Fullmäktige lia
också på grund av ovannämnda paragraf ansett sig förhindrade att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet lämna något annat svar än det som
för en stund sedan upplästes här i kammaren.

Nr 20.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag hoppas, att damerna oell även herrarna i kammaren nu förstå, att jag i
min egenskap av bankofullmäktig icke kan yttra mig i saken, eftersom ju
i fullmäktiges svar har angivits, att fullmäktige skola i sinom tid lämna ett
yttrande till bankoutskottet. Jag vill emellertid tillfoga, att förberedelserna
till ett yttrande rörande tillämpningen av behörighetslagen inom riksbanken
vörö undanstökade redan innan interpellationer framställdes. Jag hade tillfälle
att under hand ge fru Humla ett utkast till yttrande i frågan av den
tjänsteman i fullmäktige, som har hand om dessa ting, nämligen chefen för
administrativa avdelningen. Detta utkast till yttrande, som bankofullmäktige
ännu icke kommit med, men som vi ämna överlämna inom den närmaste tiden,
var dagtecknat den 27 februari. Det framgår av detta utkast, som icke godkänts
av fullmäktige men vars riktlinjer jag hoppas, att fullmäktige skola
ansluta sig till, att meningen är att lägga grunden till en enhetlig anställningspolitik
inom riksbanken, enhetlig för män och kvinnor. Vår tanke har varit,
att vi skulle anställa i tjänstemannagraden män och kvinnor med studentexamen.
De skulle få tävla med varandra och sedan få aspirantutbildning och
därefter fortsätta som banktjänstemän. Jag kan icke se att vi skulle kunna
åstadkomma någon bättre ordning för att få till stånd likställighet mellan män
och kvinnor.

Nu ha ju de två av kammarens kvinnliga ledamöter som yttrat sig i frågan
berört även förhållanden i det förgångna som jag givetvis icke är i stånd att
närmare belysa. Jag vill emellertid framhålla en synpunkt, nämligen att det
förslag till omorganisation av riksbanken, som på förslag av bankoutskottet
även denna kammare anslöt sig till på hösten 1943, givetvis icke kunnat undgå
att skapa vissa svårigheter inom banken även när det gäller förhållandet
mellan manliga och kvinnliga tjänster, därför att den personalplan som vi då
fingo innebar en viss sammankrympa ing. och det är alldeles riktigt, som
herr Paulsen framhållit, att inom riksbanken funnits ett visst missnöje. Herr
Paulsen var reservant i bankoutskottet vid behandlingen av förslaget till omorganisation
av riksbanken, och jag erinrar mig mycket väl, att han då också
med stort eftertryck gjorde gällande att missnöjet skulle vara särskilt utbrett
inom riksbanken. Jag kan i det avseendet endast säga, att vi givetvis
skola göra vad vi kunna för att under nuvarande förhållanden undanröja alla
berättigade anledningar till missnöje, men vi kunna icke utlova, att vi alltid
i de fall, då en äldre tjänsteman tävlar med en yngre i ett befordringsärende,
skola välja den äldre. Jag tyckte det var ett egendomligt resonemang
i den riktningen som herr Paulsen var inne på.

Fröken Andersson sade, att det är beklagligt, att sådana här frågor aktualiseras.
Jag måste uppriktigt säga, att jag icke vet vad som därvidlag är
aktuellt, örn icke, att det kommit ut en bok, som heter »Hatt och huva», skriven
av en säkerligen mycket förtjänt dam, fru Ingrid Gärde Wideman, i vilken
bok även förhållandena vid riksbanken beröras. Som jag redan nämnt
syssla vi inom riksbanksfullmäktige med frågan om att skapa en bättre ordning
i förevarande hänseende. Jag tror, att det vore lyckligt, om vi finge
fullborda den saken, innan vi ytterligare diskutera denna sak i kammaren. Jag
är naturligtvis fullt beredd att fortsätta diskussionen, när bankofullmäktige
avgivit sitt yttrande till bankoutskottet och utskottet i den ordning utskottet
finner lämpligt vidarebefordrar frågan till riksdagen.

Slutligen kanske jag i all vänlighet får säga till fru Humla, att det är
ganska betänkligt, när man ifrån kammarens talarstol gör gällande, att den
eller den tjänstemannen lämnat uppgifter, som icke varit med sanningen överensstämmande.

Tisdagen den S maj 194-5.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! K-iksgäldsfullmäktige
lia ju blivit skonade i den kritik, som riktats mot riksdagens verk i denna
fråga, och jag skulle därför kanske icke behöva yttra mig här. Jag begärde
emellertid ordet när jag hörde fru Humlas påstående, vilket också den siste
ärade talaren var inne på, nämligen att vid tjänstetillsättningarna personliga
upplysningar lämnats, vilka icke voro överensstämmande med verkligheten.
Detta är ju en beskyllning, som är ganska hård och som man icke gärna bör
framkasta utan att ha verklig grund för densamma.

Det förekom vidare från den andra talarinnans sida här ett uttalande, som
jag icke kan låta stå oemotsagt. Det var när fröken Andersson yttrade, att
då det gäller tillsättande av tjänster sammanfalla för männen alltid förtjänst
och. skicklighet med tjänsteålder, men när det gäller kvinnorna sammanfalla
förtjänst och skicklighet aldrig med ålder. Det finns ett gammalt och förståndigt
ordspråk som säger: »säg aldrig aldrig». Jag tror att det vore skäl i att
man tänkte på det ordspråket i det här s amma lili an get.

Jag begärde egentligen ordet för att säga en sak, som jag tror kommer att
kännas ganska obehaglig för kammaren, men som jag anser mig skyldig att
säga. När det gäller personalen vid riksdagens verk böra riksdagens ledamöter
vara vänliga att icke låta de anställda prata med sig så mycket som
faktiskt sker.

Herr Paulsen: Herr talman! Till herr förste vice talmannen vill jag säga,
att jag tycker att det är ganska underligt att han här kan komma med det
uttalandet, att riksdagens ledamöter icke böra låta personalen vid ett riksdagens
verk tala vid sig i angelägenheter, som röra denna personal. Ty vem
skulle väl annars denna personal kunna vända sig till i dylika angelägenheter
om icke till riksdagsmännen; de skulle ju i annat fall icke ha någon att vända
sig till.

Till herr Vougt vill jag säga, att jag ger honom fullkomligt rätt i att riksbanksfullmäktige
icke ovillkorligt kunna utfästa sig att, när det gäller att
tillsätta en. plats, fullmäktige alltid skola välja en äldre tjänsteman framför
en yngre. Är emellertid den äldre tjänstemannen väl kvalificerad för den befattning
han söker, bör man väl inte föredraga den yngre framför den äldre.
I det fallet jag relaterade var det en åldersskillnad mellan vederbörande på
ungefär 20 år. Denna händelse inträffade förra året. Den yngre tjänstemannen
var egentligen bara en pojke, medan den äldre var född 1887. Det fanns alla
skäl att välja den äldre, och bankoutskottet rättade också till saken, så att han
fick befattningen.

Fru Humla: Herr talman! När jag tackade för interpellationssvaret var det
just i avsikt att fästa riksdagens uppmärksamhet på förhållandena i ett dess
eget verk. Jag tycker att det skulle vara mycket egendomligt, örn icke riksdagen
såsom arbetsgivare och dess anställda skulle kunna talas vid.

Herr Vougt sade liksom också herr förste vice talmannen, att man skall
akta sig och tänka på vad man säger. Jag skall då be att få liisa upp ett aktstycke,
som visar hur det går till då riksbanksfullmäktige ha att befordra
kvinnor till högre tjänst. Jag har i min hand en avskrift av ett papper, som
legat bland offentliga handlingar i riksbankens sekretariat, men som man tydligen
av misstag låtit ligga kvar där. Jag skall be att få läsa upp vad där står
örn en kvinnlig tjänsteman, som jag kan kalla för B. Det står där: »Kinkig,
besvärlig, kan ej sitta i dammig lokal, har därför ej velat åta sig sedelräkning.
Svår att samarbeta med. Har magkatarr. I tjänsten ganska duktig och kan

Nr 28.

Tisdagen den 8 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

en hel del, rätt snabb i arbetet, men hon ställer sig ej till förfogande för vad
slags arbete som helst. Har i Stil. tjänstgjort på registret och sedelförstöringen.
» Jag kan utesluta resten utom slutorden, som lyda: »Torde sakna intresse
för arbetet i banken.» Till att börja med säger man alltså, att tjänstemannen
i fråga är ganska duktig i tjänsten, men man slutar sitt omdöme
med att säga, att vederbörande torde sakna intresse för arbetet i banken. Aktstycket
är vidimerat av en trovärdig person, och jag har sålunda icke farit med
osanning.

Herr Vougt: Herr talman! Jag vill understryka för fru Humla, att jag
icke på något sätt har något emot att vi diskutera denna sak i kammaren. Då
fru Humla omtalade att hon ville taga upp frågan bad jag henne emellertid att
hon i sin egenskap av suppleant i bankoutskottet, där hon ju suttit i många år,
skulle göra det inom utskottet, som ju när som helst kan begära en redogörelse
från bankofullmäktige för fullmäktiges sätt att tillämpa behörighetslagen. Då
skulle man kunna diskutera frågan på det sätt, som jag hoppas att vi skola kunna
lägga upp den en dag, då vi fått in ett material, som är annorlunda än de
uppgifter, som fru Humla i dag bringat inför kammaren, senast nu genom ett aktstycke,
som näppeligen kan anses vara av offentlig natur.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 290, angående anslag till upplysnings- och
organisationsverksamhet i fråga örn hantverk och småindustri;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 291, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 292, angående fortsatt befrielse för riksbanken
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj :ts på bordet liggande proposition,
nr 293, med förslag till förordning örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar,
m. m. remitterades propositionen, i vad angick anslagsfrågan,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 15, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 110—120, bevillningsutskottets betänkande nr 36,
första lagutskottets utlåtanden nr 28 och 29, andra lagutskottets utlåtanden nr
37—39 och 41, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11
samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 7.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman
! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista följande ärenden skola uppföras
närmast efter andra lagutskottets utlåtande nr 41 och före första tillfälliga
utskottets utlåtande nr 11, nämligen tredje tillfälliga utskottets utlåtanden nr

Tisdagen den 8 maj 1945.

Nr 20.

12 och 13, under det att övriga ärenden uppföras å föredragningslistan i den ordning,
i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr von Friesen, som anförde: Herr talman! Kungl, järnvägsstyrelsen har
i besparingssyfte vidtagit vissa förändringar beträffande tågbemanningen å en
del lokalbetonade tåg innebärande att tågmästar- och konduktörsbefattningarna
å tågen minskats, varjämte stationskarlar fått i uppdrag att granska biljetterna.
Dessa indragningar ha framkallat kraftiga protester dels från den berörda
tågpersonalens förbundsavdelningar, dels från allmänheten. Sålunda framhåller
tagpersonalen i Göteborg vid möte den 18 april att den »under inga förhållanden
kan godkänna den föreslagna indragningen av tågmästar- och konduktörsbefattningarna
samt vikariatsersättningens bortfallande för stationskarlar
i reserven». Anmärkningsvärt är också att denna indragning icke företagits
på alla lokalbetonade tåg av ungefär liknande beskaffenhet. Trafikinspektören
vid Ira trafiksektionen framhåller t. ex. beträffande sträckan Stockholm C—
Uppsala C att persontagen där böra betraktas som långtgående med hänsyn bl. a.
»till de fordrande trafikanter som frekventera tågen i fråga och som ställa
höga krav på den tjänstgörande tågpersonalen». Särskilt den femte trafiksektionen
(Göteborg—Hallsberg) synes vara utsatt för indragningarna. De 36
tågmästarna minskas där till 28, de 90 konduktörerna minskas till 80 medan
stationskar Järnäs antal växer från 9 till 27. I ekonomiskt avseende och i befordrmgsavseende
försämras villkoren för de berörda grupperna. Konduktörerna
kunna icke befordras till tågmästare och fa sålunda lägre pension än de förut
räknat med. För stationskarlar^ utgår icke vikariatsersättning annat än till
dem som lia ständigt förordnande som konduktörer på vintertidtabell. Stationskarlarna
ha genomgått en tvåårig korrespondenskurs för att lära till konduktörer,
något som i regel blivit en fritidssysselsättning för dem.

Några siffror från åren 1920—1942 äro i detta sammanhang av intresse
Antalet tagkilometer i miljoner uttryckt för snäll- och persontågen har ökat
.,’®4 tlJ1 V7’43; antalet resande under samma tid från 31,6 miljoner till

1 ° !,inC,r''„inta et tagmästar- och konduktörsbefattningar har endast ökat
fran 876 till 909.

Påpekandet att det totala antalet av dessa senare befattningshavare ökat medior
dock icke en förbättring av befordringsmöjligheterna. Ökningen är beroende
pa den successiva införlivm agen av enskilda järnvägar, som ju är ett för riksdagen
valbekant förhållande.

Ur trafikanternas synpunkt är denna fråga av största betydelse. Helt nyligen
ha ett stort antal alingsasbor, vilka ofta frekventera bandelen Alingsås—Göteborg,
mlamnat en skrivelse med protest mot indragningarna, som icke äro i den

St Slhtlelwfal l -''T'' -Man kan med/°* peka på att ordningens uppratth.
Ilande a tagen, inte minst narvaron av manga störande fyllerister, kräver

ett auktoritativt uppträdande som endast kan presteras av den mera erfarna

personalen. Med de hoga taxor som numera S. J. tillämpar och den goda vinsten

räsStä? “ ** r“atl—**«

svalu^(la an/ört.''s anUållor jag örn andra kammarens tillstånd
jamie frågor*dC et ^ koramunikationsdepartementet framställa föl -

InterpeUatiov..

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Interpellation. (Forts.)

1. Har statsrådet observerat den starka kritik som från såväl de anställdas
som den resande allmänhetens sida riktats mot tågpersonalindragningen å vissa
sträckor vid statens järnvägar?

2. År statsrådet i tillfälle meddela huruvida åtgärder i syfte att återgå till
tidigare gällande bestämmelser äro att vänta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 121, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn fria sommarresor för barn m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 9 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollet för den 3 innevarande maj.

§ 2.

Sedan riksdagens håda kamrar förehaft och godkänt nedan omförmälda,
uti jordbruksutskottets memorial nr 14 och statsutskottets memorial nr 99 framlagda
voteringspropositioner rörande frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga
beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten
skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna
voteringspropositioner i följande ordning, nämligen

lia omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 14):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å motionen 11:21, till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit den i
ämnet väckta motionen 11:21 eller till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1945/46 anvisat ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 81 Ja och 115 Nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 69 Ja och 62 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller 81 Ja och 115 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 150 Ja och 177 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 14):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt avslag å motionerna I: 203 och II: 327,
till Bidrag till ladugårdsförbättringar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri, som innefattas i bifall till motionerna I: 203
och II: 327, eller till Bidrag till ladugårdsförbättringar för budgetåret 1945/46
anvisat ett reservationsanslag av 400 000 kronor samt beslutat hemställa
hos Kungl. Maj:t örn ändring av gällande bestämmelser för bidrag till ladugårdsförbättringar
i enlighet med de synpunkter, som i motionerna angivits.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 62 Ja och 149 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 60 Ja och 73 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 62 Ja och 149 Nej,

sammanräkningen visade

122 Ja och 222 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 14):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å motionerna 1:88 och 11:152,
till Bidrag till uppförande av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Vinnar Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning och med bifall till motionerna 1:88 och 11:152 till Bidrag
till uppförande av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisat ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 93 Ja och 112 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 82 Ja och 53 Nej,

vadan, då därtill Indes andra kammarens röster eller . . 93 Ja och 112 Nej,

sammanräkningen visade

175 Ja och 165 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

4:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 99):

Den som i likhet med första kammaren vill, dels att riksdagen må såsom
Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
110 000 kronor, dels ock att motionen 11:240 må anses besvarad med vad
statsutskottet i sitt utlåtande nr 8 under punkten 146 :o) anfört, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren, med bifall till
motionen II: 240, avslagit Kungl. Majrts under punkten 148 :o) av åttonde huvudtiteln
framställda förslag.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 59 Ja och 146 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 57 Ja och 75 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 59 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 116 Ja och 221 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

5:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 99):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta, att
motionerna 1:95 och 11:163 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionerna I: 95 och II: 163, till Anordnande av en kurs för utbild -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

ning av lärare för hörselsvaga harn för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag
av 3 500 kronor, att utgå under de villkor Kungl. Maj :t må finna skäl föreskriva.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 43 Ja och 157 Nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå fran att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 43 Ja och 88 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 43 Ja och 157 Nej,

sammanräkningen visade

86 Ja och 245 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

6:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 99):

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 235 och II: 367, såsom Bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 321 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren,, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 235 och II: 367, såsom Bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1945/46 anvisat ett anslag av 331 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröst ningsapparat,

och utföll densamma med ............ 84 Ja och 128 Nej,

varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ................................ 62 Ja och 73 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller . . 84 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen visade .......................... 146 Ja och 201 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3-

I enlighet med kammarens därom den 4 innevarande maj fattade beslut företogs
nu val av tolv ledamöter i det särskilda utskott, som enligt kamrarnas
samstämmiga beslut skulle tillsättas.

Därvid avlämnades 181 godkända valsedlar med partibeteckningen »Gemensam
lista» och 14 godkända valsedlar med partibeteckningen »Kommunisterna».

De med partibeteckningen »Gemensam lista» utmärkta valsedlarna upptogo
samtliga

Andra kammarens protokoll 1945. Nr SO.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

såsom första	namn	herr
»	andra	»	»
»	tredje	»	»
»	fjärde	»	»
»	femte	»	»
»	sjätte	»	»
»	sjunde	»	»
»	åttonde	»	»
o	nionde	»	»
»	tionde	»	»
»	elfte	»	» ,
»	tolfte	»	»
De med partibeteckningen imtliga
såsom första	namn	herr
»	andra	»	»
»	tredje	»	»

Hedlund i Östersund,
Lindmark,

Nordström i Torsby,
Andersson i Dunker,
Gustafson i Dädesjö,
Bylander,

Hoppe,

Olson i Göteborg,
Bladh,

Gustafsson i Lekåsa,
Severin i Gävle och
Allard.

Persson i Landafors och
Karlsson i Stuvsta.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de båda gruppernas valsedlar
bestämd på sätt här ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de båda grupperna
befanns, att röstvärdet vid tolfte platsen utgjorde lo1/^ för de under partibeteckningen
»Gemensam lista» avgivna valsedlarna, men endast 14 för de under
partibeteckningen »Kommunisterna» avgivna valsedlarna, och att således samtliga
platser tillf ollo den förstnämnda gruppen.

Ovannämnda personer, som upptagits å de med partibeteckningen »Gemensam
lista» avgivna valsedlarna, hade alltså utsetts till ledamöter i det särskilda
utskottet.

§ 4.

Anställdes val av tjugo suppleanter i det särskilda utskottet.

Därvid avlämnades 177 godkända valsedlar med partibeteckningen »Gemensam
lista» och 14 godkända valsedlar med partibeteckningen »Kommunisterna».

De med partibeteckningen »Gemensam lista» utmärkta valsedlarna upptogo
samtliga

såsom första namn fru Ekendahl,
»	andra	»	herr Karlsson i Granebo,
»	tredje	»	» Hedqvist,
»	fjärde	»	» Persson i Norrby,
»	femte	»	» Johansson i Kalmar,
»	sjätte	»	» Kristensson,
»	sjunde	»	fru Svedberg,
»	åttonde	»	herr Ljungberg,
»	nionde	»	» Jansson i Kalix,
»	tionde	»	» Svensson i Vä,
»	elfte	»	» Engström,
»	tolfte	»	» Skantze,
»	trettonde	)>	» Nilsson i Varuträsk,
»	fjortonde	»	» Olsson i Oskarshamn,
»	femtonde	»	» Johnsson i Stockholm,
»	sextonde	»	fröken Olsson,
»	sjuttonde	»	herr Larsson i Luttra,
»	adertonde	»	» Lundqvist,
»	nittonde	»	» Jonsson i Malmgrava
»	tjugonde	»	» Jönsson i Lund.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

De med partibeteckningen »Kommunisterna» utmärkta valsedlarna upp togo
samtliga

såsom första namn kerr Kempe,

» andra » » Persson i Landafors ock

» tredje » » Karlsson i Stuvsta.

På grund kärav blev ordningen mellan namnen å de båda gruppernas valsedlar
bestämd på sätt här ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de båda grupperna
tillf ollo dessa följande personer:
fru Ekendahl,
herr Karlsson i Granebo,

» Hedqvist,

» Persson i Norrby,

» Johansson i Kalmar,

» Kristensson,
fru Svedberg,
herr Ljungberg,

» Jansson i Kalix,

» Svensson i Va,

» Engström,

» Skantze,

» Kempe,

» Nilsson i Varuträsk,

» Olsson i Oskarshamn,

» Johnsson i Stockholm,
fröken Olsson,
herr Larsson i Luttra,

» Lundqvist och
» Jonsson i Malmgrava.

De vid platsfördelningen förda anteckningarna hade följande utseende:

Platsfördelning vid val av tjugo suppleanter i det särskilda utskottet.

a t

lummer

l:a plats

2:a plats

3:e plats

4:e plats

5:e plats

6:e plats

7:e plats

Parti-

beteckning

Rösttal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

J ämförelse-tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Gemensam lista ...

Kommunisterna ...

177

887a

44Vi

357s

297e

257r

8:e plats

9:e

plats

10:e plats

Ilie plats

12:e plats

13:e plats

14:e plats

Parti-

beteckning

Divisor

; Jämförelse-tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Gemensam lista ...

22V»

197»

lT/io

167n

147is

13Vis

—

137ia

Kommunisterna ...

—

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

P 1

; s n

m m

15:e plats

16:e plats

17:e plats

18:e plats

19:e plats

20:e plats

Parti-

beteckning

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Divisor

Jämförelse-

tal

Gemensam lista ...

129/u

ll*2/16

ll1/™

107n

916/is

96/is

Kommunisterna ...

—

§ 5.

I enlighet med kammarens därom den 2 innevarande maj fattade beslut företogs
nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skall äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa
revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter,

nämligen
herr Gustafson i Vimmerby till	revisor	med herr	Hammarlund	som	suppleant
» Olsson i Mellerud	»	»	»	»	Spångberg	»	»
» Paulsen	»	»	»	»	Pettersson i
					Hällbacken	»	»
» Sandberg	»	»	»	»	Mosesson	»	»
» Svedman	»	»	»	»	Skoglund i
					Doverstorp	»	»
» Ward	»	»	»	»	Olovson i
					Västerås	»	»
var och en med 166 röster.

§ 6.

I enlighet med kammarens därom den 2 innevarande maj fattade beslut företogos
nu val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för dessa valmän;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Andersson i Löbbo,

» Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,

» Fast,
fru Gustafson,
herr Hagberg i Malmö,

» Hällgren,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Malmborg i Skövde,

» Mattsson,

» Mårtensson,

» Nilson i Spånstad,

» Nilsson i Landskrona,

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

fru Nordgren,

herr Olsson i Mellerud,

» Paulsen,

» Persson i Norrby,

» Persson i Tidaholm,

» von Seth,

» Severin i Stockholm,

» Skoglund i Doverstorp,

» Svedman,

i> Svensson i Grönvik och
» Wiberg,

var och en med 166 röster; samt

suppleanter:

herr Dickson,

» Skoglund i Umeå,

» Ljungberg,

» Johansson i Norrfors,

» Stjärne och
» Olsson i Oskarshamn,
var och en med 112 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3—6 här ovan omförmälda
valen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 121, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn fria sommarresor för barn m. m.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att nu till avgörande företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning av de
indragningar av tågpersonal, som vidtagits å vissa sträckor av statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 15, med förslag till lag an- Ändrad
gående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941 (nr fJaTav ''stad98)
örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. gan om er Utskottet

hade, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt § 38 morn. 1 ‘"‘riksdaglriksdagsordningen,
hemställt, att riksdagen för sin del ville antaga följande mannaupp dragets

fullgörande.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande:

2 §‘

Bliver riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för
tid, varmed frånvaron i en följd överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag å
arvodet med en fjärdedel av vad eljest skolat för samma tid utgå.

3 §.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga och
enskilda järnvägar.

Riksdagsman, som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger jämväl
vid begagnande av annat färdmedel än i första stycket sagts på det allmännas
bekostnad resa till och från riksdagen samt under tid, då arvode till honom
utgår, mellan riksdagsorten och hemorten.

6 §•

Arvode och representationsbidrag utbetalas i efterskott var femtonde dag på
rekvisition av vederbörande kammares talman.

Dag för---prövas lämpligt.

Vid beräkning---— trettio dagar.

7 §•

De ledamöter av riksdagen, vilka jämlikt § 80 riksdagsordningen hava inseende
över riksdagens kansli, äga, tillika med kamrarnas talmän, meddela de
närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen av denna stadga.

Utbetalningar med stöd av denna stadga verkställas av riksgäldskontoret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz, Ryling och Haeggblom, vilka
ansett, att utskottet bort, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt § 38
morn. 1 riksdagsordningen, hemställa., att riksdagen för sin del ville antaga
följande

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

, 2 §.

(= utskottet)

3 §.

Riksdagsman, som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger under
tid, da arvode till honom utgår, på det allmännas bekostnad företaga
resor mellan riksdagsorten och hemorten eller annan ort, belägen inom den valkrets,
för vilken händår utsedd. Enahanda rättighet tillkommer honom beträffande
resa till och från riksdagen.

6 §.

(== utskottet)

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i

(= utskottet)

vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

7 §•

Denna lag--- 1945.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ryling: Herr talman! Under förra årets riksdags höstsession uppkommo
vissa tolkningsspörsmål beträffande stadgan örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Såväl bankoutskottet som riksgäldsfullmäktige
underställde konstitutionsutskottet dessa tolkningsspörsmål, som huvudsakligen
rörde paragraferna 2 och 3 i denna stadga. Den förstnämnda paragrafen
berör huvudsakligen ledigheten för riksdagsledamot, medan § 3 berör riks.-dagsledamöternas rätt till fria resor. Konstitutionsutskottet har nu med begagnande
av sin initiativrätt framlagt vissa ändringsförslag, som vi i dag lia
att taga ställning till. Då konstitutionsutskottet vunnit enighet örn de flesta
paragraferna i det ändringsförslag som förelagts riksdagen, skall jag, herr talman,
endast stanna inför § 3, i fråga om vilken en reservation avgivits.

Det heter nu i stadgan angående ledamots rätt till fria resor följande: »Riksdagsman,
som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger under tid,
då arvode till honom utgår, på det allmännas bekostnad företaga resor mellan
hemorten och riksdagsorten. Enahanda rättighet tillkommer honom beträffande
resa till och från riksdagen.» Ifrån början var det ju så ordnat med riksdagsmännens
resor här i landet, att vederbörande riksdagsledamot tillerkändes
fem fria hemresor under riksdagstiden. Sedan ändrade riksdagen denna bestämmelse
därhän, att riksdagsledamot hade rätt till två fria hemresor i månaden,
alltså en var fjortonde dag. För något år sedan ändrades stadgan på
nytt och den ändring som då vidtogs innebar, att riksdagsledamot under riksdagstiden
hade rätt till ett obegränsat antal resor mellan riksdagsorten och
hemorten. Att riksdagen vidtog denna ändring i stadgan var bland annat betingat
därav, att man ansåg, att de riksdagsmän som hade uppdrag att fullgöra
i sin hemort skulle vara betjänta av att erhålla denna förmån, då de därigenom
skulle kunna fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag på ett bättre sätt.
Jag skall lämna därhän, huruvida resultatet har blivit sådant som man från
början hoppats.

När vi reservanter ha försökt att få fram en bestämmelse som skulle vara
ändamålsenligare än den som för närvarande finns, ha vi först och främst
stannat för de ord i stadgan som tala örn hemorten. Det är nämligen på det
sättet, att hemorten enligt stadgan är identisk nied mantalsskrivningsorten.
Det har visat sig, att det varit en hel del besvärligheter sammankopplade
med denna tolkning. Reservanterna lia därför velat skapa en vidare tolkning
av begreppet hemort och göra hemorten identisk med valkretsen. Vi mena
nämligen, att det kan vara en riksdagsledamots skyldighet att stå i kontakt
med den valkrets och de väljare som satt in honom i riksdagen. Det finns ju
en hel del problem som riksdagsledamoten behöver taga del av och därför hålla
kontakt med valkretsen.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet gått mycket längre i sitt resonemang
beträffande detta spörsmål. Utskottet har på s. 2 i sitt utlåtande sagt:
»Utsträckes emellertid rätten till fria resor på sådant sätt» — d. v. s. på sätt
som i reservationen föreslås — »uppstår osökt det redan vid vissa tidigare tillfällen
inom riksdagen dryftade spörsmålet, örn ej riksdagsmännen i gemen
borde erhålla rätt till fria resor på landets järnvägsnät överhuvud taget.» Jag

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

vill, herr talman, innan jag fortsätter detta resonemang, ge några exempel på
de besvär som den stadga som hittills tillämpats medfört när det gällt att
tolka begreppet hemort. Jag tar först mitt eget fall.

Örn jag skall besöka någon plats inom valkretsen för att vara med örn ett
informationsmöte eller för att med befolkningen dryfta någon fråga, som det
kan vara värdefullt i vårt demokratiska samhälle för allmänheten att få del
av, så. kan jag icke utnyttja min rätt till fria resor hem på annat sätt än att
resa till min mantalsskrivningsort. Nu ligger denna mantalsskrivningsort vid
sidan av allfarsvägen. Örn jag tar ett .konkret exempel och säger, att jag skall
resa till Skövde för att t. ex. vara med örn något sammanträde, så har jag icke
rätt att resa fritt till Skövde på annat sätt, än att jag löser biljett till Torved,
en station på västgötabanan. Jag reser således ned till Skövde, och för att
kunna utnyttja fribiljetten får jag sätta till en dag extra genom att göra en
avstickare ned till mantalsskrivningsorten. På detta sätt kommer jag att offra
mer tid för denna resa än som varit nödvändigt och undandrar denna tid från
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Jag skall inskränka mig till att ta ett exempel till. En riksdagsman har sin
mantalsskrivningsort i Tingsryd. Det händer allt som oftast, att han behöver
resa ned till Växjö för att fullgöra något uppdrag. Han kan emellertid icke
resa till Växjö och få fri resa dit på annat villkor än att han fortsätter till
Tingsryd och sedan reser upp till Stockholm igen.

Det måste enligt reservanternas mening vara ett fel i detta system. Det är
också därför som vi för vår del ha kommit till det slutresultatet, att man bör
göra en vidare tolkning av begreppet hemort och göra detta begrepp identiskt
med begreppet valkrets. Som jag tidigare sagt har konstitutionsutskottet gått
betydligt längre i sitt resonemang. Jag skall stanna några ögonblick inför
hur konstitutionsutskottet tänker sig detta och visa, att dess resonemang enligt
vår uppfattning icke är hållbart.

För det första innebär vår reservation, att dessa fria hemresor skulle få äga
rum endast under pågående riksdag. Konstitutionsutskottets majoritet har gått
längre och begärt, att dessa fria resor skola gälla över hela landet och under
hela året, oavsett örn riksdag pågår eller inte. Nu säger man från konstitutionsutskottets
sida, att denna utsträckning av rätten till fria resor skulle vara betingad
av nödvändigheten för den enskilde riksdagsmannen att i studiesyfte
besöka olika orter för att bättre kunna tränga in i de spörsmål, beträffande
vilka han sedan i riksdagen skall vara med om att fatta beslut. Det ligger
naturligtvis någonting i detta resonemang, men jag förmenar, att riksdagen,
örn den vill vara med örn att ge ökad möjlighet till sådana studieresor, skulle
kunna göra på det sättet att man beslutar örn ett förslagsanslag, som exempelvis.
får handhavas av riksgäldsfullmäktige och av vilket de riksdagsmän, som
vilja göra en studieresa, på vanligt sätt få ansöka örn medel.

För en del riksdagsmän skulle givetvis de nu föreslagna fria resorna komma
att bli en direkt ekonomisk favör, men jag betonar, att detta endast gäller
ett mindre antal; majoriteten av riksdagens ledamöter komma nog inte att ha
vare. sig tid eller råd att ligga ute på resor i, som det heter, studiesyfte. Men
örn jag tar t. ex. de ledamöter av denna kammare, som äro knutna till olika
organisationer såsom ombudsmän eller dylikt, så skulle de ju under hela året
på statens bekostnad kunna företaga de resor, som äro nödvändiga för att de
skola fullgöra sin organisations uppdrag. Eller jag kan ta ett ännu mer talande
exempel. Låt oss säga, att det här i kammaren finns en ledamot, som
till professionen är handelsresande — jag tänker då inte på en politisk handelsresande
utan på en handelsresande i vedertagen mening. Så fort riksdagen är
slut, rycker han in i sitt vanliga arbete och får då av sin firma ersättning för

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

''Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

de resor, som han företager. Men i egenskap av riksdagsledamot har han rätt
till fria resor, och han får alltså på detta sätt en direkt ekonomisk favör. Nu
invända naturligtvis utskottets talesmän, att den, som får fria resor av staten,
inte har rätt att från ett enskilt företag eller någon annan taga emot ersättning
för resorna. Men mot detta kan ju sägas, att riksdagen väl inte bör lagstifta på
ett sådant sätt, att en person såsom i detta fall blir favoriserad, örn han har
några konkurrenter örn den verksamhet som det gäller.

Vad vidare gäller frågan om ett användande av flyglinjerna, så säger utskottet
följande: »I samband härmed vill utskottet, i syfte att förkorta tiden
för bortovaron under pågående riksdag, framhålla betydelsen av att riksdagsmännen
allteftersom reguljära flyglinjer upprättas erhålla möjlighet att, där
de så önska, företaga sina resor mellan riksdagsorten och hemorten med dessa
flyglinjer.» Vi reservanter ha inte vågat gå så långt utan föreslå, att utskottets
utlåtande på denna punkt måtte få följande lydelse: »I samband härmed vill
utskottet, i syfte att förkorta tiden för bortovaro under pågående riksdag,
framhålla betydelsen av att i den mån ett system av reguljära flyglinjer kommer
till stånd, det måtte övervägas, i vilken utsträckning riksdagsmännen
böra erhålla möjlighet att företaga sina resor med dessa.» Skillnaden är alltså
den, att enligt vårt förslag skulle det, därest de reguljära flyglinjerna inte
från början få den kapacitet, som önskvärt vore, finnas möjlighet att något
skjuta på införandet av fria flygresor för riksdagsmännen.

Till sist vill jag bara, herr talman, säga, att för mig har det framstått såsom
ganska olyckligt att fastställa ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
just till den 1 juli 1945. När vi i fredags här debatterade de fria sommarresorna
för barn, så sades det ju från olika håll, att man gärna skulle se en utsträckning
av rätten till sådana fria resor, men att man inte vågade gå med
på detta i år, då järnvägsmyndigheterna hade riktat en appell till svenska folket
att under sommarmånaderna inte frekventera järnvägarna mer än som vore
absolut nödvändigt.

Jag kan också nämna, att jag varit i förbindelse med en representant för
järnvägsstyrelsen som meddelat mig, att det till alla dem här i landet, som nu
ha fribiljetter, kommer att skickas ut en uppmaning att icke använda dessa
fribiljetter mer än som är nödvändigt. Dessutom kommer enligt vad som sagts
mig den restriktionen att införas, att fribiljetterna försättas ur funktion från
fredag kväll till måndag morgon. Men det skulle väl knappast låta sig göra,
att riksdagsledamöternas fribiljetter på detta sätt försattes ur funktion av
järnvägsstyrelsen, då det ju är riksdagen själv, som fattat beslut örn deras
ikraftträdande.

Jag skall inte, herr talman, tränga djupare in i dessa spörsmål, utan vill
slutligen endast säga att jag tror att det förslag, som reservanterna ha framlagt,
ger vad som behövs för tillfället, då ju de enskilda riksdagsledamöterna
därigenom skulle beredas möjlighet att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla
kontakten med sin valkrets.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, enligt vilken § 3 i stadgan örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande skulle få följande lydelse: »Riksdagsman,
som är bosatt å annan ort än där riksdagen hålles, äger under tid, då arvode
till honom utgår, på det allmännas bekostnad företaga resor mellan riksdagsorten
och hemorten eller annan ort, belägen inom den valkrets, flir vilken han är
utsedd. Enahanda rättighet tillkommer honom beträffande resa till och från
riksdagen.»

T detta anförande instämde herrar Nolin och 1 heggblom.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanwauppdragets
fullgörande. (Forts.)

Herr voll Friesen: Herr talman! I egenskap av representant för den majoritet,
som har utformat konstitutionsutskottets här föreliggande memorial, samt
även såsom ledamot av den delegation inom utskottet, som har utarbetat de
här föreslagna bestämmelserna i arvodesstadgan, skall jag tillåta mig säga
några ord som försvar för utskottets ståndpunkt.

När det gäller detta försvar kail jag gott inskränka mig till att understryka
den del av utskottets motivering, som redan berörts bär i debatten, nämligen
där det talas om den möjlighet, som riksdagsmännen genom det föreslagna
förfaringssättet skulle få att i studie- Och informationssyfte besöka skilda delar
av vårt vidsträckta land. Det är ett skäl, som bör vara till fyllest för att
rättfärdiga det steg, som utskottet nu har tagit.

Nu bär ju utskottets förslag rönt, åtskillig kritik. Den av reservanterna inom
utskottet, som bär haft ordet, har kanske inte gått så långt i det avseendet
som vår ganska lättrörliga press, vilken i stor utsträckning funnit tillfället
lämpligt att kritisera förslaget och därmed också riksdagsmännen. Det har
därvid bl. a. sagts, att denna nya förmån, som man kallar det, skulle begagnas
av riksdagsmännen till ett ideligt resande hit och dit i landet. Jag tror,
att denna teckning blir ganska karikatyrmässig. Med den längd som riksdagarna
fått särskilt under de sista åren och på grund av nödvändigheten för de
enskilda riksdagsmännen att uppehålla kontakten med sina valkretsar reser
ju redan nu linder större delen av året kanske flertalet av riksdagsmännen
varje vecka till sin hembygd och tillbaka. Jag tror verkligen icke, att det sker
för nöjes skull, hara för nöjet att få åka tåg. Jag tror icke att resorna utom
riksdagstiden skulle kunna få en sådan omfattning att den motiverade den
kritik, som har riktats mot förslaget.

Här har talats örn att riksdagsmännen skaffa sig en förmån. Jag är icke
alls säker på, herr talman, att det i realiteten kommer att innebära uteslutande
en förmån att få dessa fria resor. Tvärtom kan man nog säga, att denna rättighet
säkerligen kommer att ställa betydligt större krav än nu på flertalet riksdagsmän
att de skola göra resor i legitimt informationssyfte inom olika valki-etsar.
Man kommer att inom de olika partierna ställa betydligt större anspråk
på riksdagsmännens deltagande i denna verksamhet, som ingalunda bara
får karakteriseras som en skäligen överflödig politisk agitation, utan som i
stället måste betraktas som en ganska nödvändig del av opinionsbildandet här
i landet. Det har på skilda håll kritiserats, att riksdagsmännen begagna ett
tillfälle som detta för att, som man säger, på det allmännas bekostnad skaffa
sig förmåner. För att en sådan kritik skall vara helt befogad bör den väl vara
grundad på ett visst jämförelsematerial. Kanske görs det gällande, att man i
andra demokratiska länder varit betydligt mera restriktiv beträffande riksdagsmännens
resor än vad man är i Sverige. För att belysa den saken, som jag
icke tror är så känd av kammarens ledamöter, skall jag anföra några exempel
från olika länder. Jag kan börja med förhållandet i vårt södra grannland. De
danska folkrepresentanterna ha fria resor över hela landet. De finska ha det
också, men med den enda inskränkningen att resorna endast få företagas i
andra klass. Norrmännen ha samma förmån. I Belgien lia senaten och deputeradekammarens
ledamöter helt fria resor. I Frankrike ha samtliga riksdagsmän
praktiskt taget fria resor. Jag vill minnas, att de få betala något obetydligt
mera symboliskt belopp för sina frikort. Samma förhållande råder i Nederländerna
och även i Amerika. Går man åter till ett pär länder, där denna
förmån icke är beviljad, t. ex. Australien och Kanada, finner man emellertid,
att riksdagsmännens arvoden där äro väsentligt högre än i vårt land. I Australien
har en riksdagsman icke mindre än 1 000 pund örn året i arvode, och

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

!''Ändrad lydelse i vissa delar av stadman om ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

i Kanada 4 000 dollars. Jag tror att en redogörelse som denna skall rättfärdiga
påståendet, att de svenska riksdagsmännen sannerligen icke befinna sig
i en så där utomordentlig företrädesställning, som man på sina håll i pressen
sökt göra gällande.

Till slut, herr talman, skall jag bara med ett par ord bemöta herr Kylings
anmärkning mot konstitutionsutskottets förslag att låta dessa bestämmelser
träda i kraft redan den första juli. Herr Ryling gjorde där en jämförelse med
de bekanta sommarbarnsresorna, örn vilka riksdagen nyligen fattade beslut.
Men denna jämförelse är väl ändå ganska haltande, ty det rör sig ju i de båda
fallen om ett helt olika antal resande, i ena fallet tiotusentals barn och i andra
fallet 380 personer. Vi kunna också vara övertygade örn att endast en liten del
av dessa 380 komma att begagna sig av möjligheten. Sedan kan det väl också
ifrågasättas, örn icke det förändrade världsläget och freden i vart fall i Europa
kommer att medföra en sådan avveckling av den svenska beredskapen att de
uttalade farhågorna med avseende å svårigheterna för trafiknätet icke skola
visa sig hålla streck.

Jag tror, herr talman, att kammaren med gott samvete kan rösta för bifall
till konstitutionsutskottets hemställan, och jag tror, att den reform, som jag
hoppas att vi nu skola komma att genomföra, skall visa sig vara till gagn och
till nytta. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Det måste anses vara synnerligen
olämpligt att riksdagen så ofta som fallet är sysslar med ledamöternas ekonomiska
förmåner. Det är icke längre sedan än i fjol vi hade att ta ståndpunkt
till ett förslag från konstitutionsutskottet, som avsåg en betydande utsträckning
av rätten till fria resor, och det är icke heller så länge sedan vi här i
riksdagen beslutade en väsentlig ökning av ledamöternas arvoden. Som jag
ser saken är det dubbelt olämpligt att man framlägger ett förslag, som innebär
ökade förmåner för riksdagsmännen, just i det läge vari vi nu befinna
oss. Snarare borde man proklamera inskränkningar på en hel del områden,
där sådana inskränkningar kunna göras i vår livsföring, för att göra det möjligt
för oss att deltaga i det gigantiska återuppbyggnadsarbete, som förestår
ute i världen.

Här föreslår nu konstitutionsutskottet på eget initiativ, att riksdagsmännen
skola få stående fribiljett på alla järnvägar i landet, såväl statens järnvägar
som de enskilda järnvägarna. Jag tror, att den allmänna opinionen kommer
att reagera ganska starkt inför ett positivt beslut i denna fråga. Den siste
ärade talaren försökte förringa betydelsen av pressopinionen i detta fall. Det
är rätt ovanligt att få höra sådana toner just från det hållet. Jag tror icke
man skall förringa opinionens betydelse härvidlag, den må komma till uttryck
på det ena eller andra sättet. Allmänheten är ganska uppmärksam
på vad som sker i sådana här saker, och det torde bli ganska svårt att utanför
riksdagsmännens egen krets finna förståelse för ett beslut med den räckvidd
varom här är fråga.

Under den tid jag förestod kommunikationsdepartementet hade jag flera
gånger tillfälle att konfronteras med ärenden, som gällde införandet av fria
resor för den eller den gruppen befattningshavare, den eller den personen. Alla
dessa framställningar behandlades mycket snävt. Man var synnerligen angelägen
att icke vidga kretsen av dem som lia förmånen av fria resor på järnvägarna.
Om nu riksdagen själv visar en sådan generositet mot sina egna ledamöter,
att dessa utrustas med fribiljett på järnvägarna, blir det naturligt -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

''Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

vis betydligt svårare att kunna hålla emot de framställningar, som komma
från det ena eller det andra hållet örn att få förmånen av fribiljett. Jag förutsätter
alltså, att detta är inledningen till en väsentlig expansion i fråga om antalet
av dem som åtnjuta fria resor på järnvägarna. Hittills har denna krets
som sagt varit ganska begränsad. Den utgöres av regeringens ledamöter, järnvägsstyrelsens
funktionärer i de högre graderna, riksdagens talmän och endast
ett ganska ringa antal därutöver. Det är kanske en överraskning för kammaren
örn jag nämner, att inte ens det kungliga husets medlemmar ha förmånen
av fria resor på järnvägarna i den utsträckning varom riksdagsmännen nu
skulle besluta för egen del.

Örn nu riksdagen anser sig kunna skaffa sig även denna möjlighet, vill jag
livligt instämma med herr Hyling i att tidpunkten härför knappast kan vara
mera olämplig än den är. Vi stå inför en sommar, då belastningen på kommunikationsväsendet
kommer att bli enorm. Jag tror icke man får vara så
optimistisk som herr von Friesen och mena, att bara fredsslutet kommer blir
det lättnad. Ingalunda. Vi lia otvivelaktigt att räkna med en period, då trafikkapaciteten
hos såväl järnvägarna som andra kommunikationsmedel kommer
att pressas till det yttersta. Järnvägsstyrelsen har redan vidtagit åtgärder för
att inskränka användningen av de fribiljetter, som redan äro utställda. Jag frågar
då: kan det vara rimligt att utöka antalet av fribiljettsberättigade med
380 stycken på en gång? Är det så att denna sak skall genomföras, borde man
i varje fall låtit den anstå tills trafikväsendet ånyo kommit i normala gängor.

Jag saknar i utskottsutlåtandet varje redogörelse för kostnaderna för den
ifrågasatta reformen. Man kanske har tröstat sig med att statens järnvägar och
de enskilda järnvägarna kostnadsfritt skola ställa biljetter till riksdagsmännens
förfogande. Ja, men det är ju ett självbedrägeri att tro detta. Statens
järnvägar böra givetvis i detta fall ha ersättning för biljetterna, som få debiteras
på riks dagskostnadernas konto. Att de enskilda järnvägarna skulle utställa
fribiljetter till 380 personer irtan gottgörelse håller jag för ganska osannolikt.
Visserligen komma de enskilda järnvägarna att så småningom förstatligas.
Men det kan ännu dröja några år innan alla blivit införlivade med statsbanenätet.
Det skulle vara intressant att höra, örn konstitutionsutskottet gjort
några undersökningar hos järnvägsstyrelsen och de enskilda järnvägarna örn
vad anordningen kan dra för kostnader. Dessutom skulle det vara tacknämligt,
örn man litet närmare kunde få reda på, hur man tänkt sig anordningen
utförd i praktiken.

Herr Hyling och hans medreservanter ha föreslagit en reform av betydligt
mera inskränkt omfattning. Dessa reservanter anse, att vederbörande riksdagsledamöter
i varje fall borde ha obegränsad möjlighet att komma från huvudstaden
till en ort vilken som helst, inom den egna valkretsen. Jag vill inte
bestrida att det ligger åtskilligt i det resonemanget. Det är en utvidgning av
reseförmånen, som är bättre motiverad än den konstitutionsutskottets, majoritet
föreslår, men jag menar, att även ett sådant beslut kan anstå. Även herr
Hyling och hans medreservanter drabbas i någon mån av den kritik, som han
själv riktat mot utskottsmajoriteten för att den valt en olämplig tidpunkt
för reformens genomförande. Därför vill jag, herr talman, sluta mitt anförande
med att yrka avslag på konstitutionsutskottets hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är först några avsnitt i motiveringen till
detta konstitutionsutskottets famösa memorial, som jag skall be att få ta upp
till någon granskning. Det står överst på s. 2, att enligt dessa regler gäller för
närvarande ett system med rekvisitionsblanketter, men att detta system enligt

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

vad erfarenheten utvisar är alltför omständligt och därför borde ersättas med
ett system med stående fribiljetter. Jag måste säga, att detta förefaller mig vara
ett domslut, som är träffat på mycket svaga förutsättningar. För såvitt jag har
mig bekant fungerar systemet med rekvisition av biljetterna relativt väl och så
vitt jag har mig bekant är det fortfarande möjligt att skriva räkning på en reseutgift.
Rekvisitionsblanketterna ha icke tillkommit för att möjliggöra ett obegränsat
antal resor från hemmet till riksdagen och vice versa, utan rekvisitionsblanketterna
ha ju tillkommit för att möjliggöra för den som har det besvärligt
att ligga ute med resekostnaderna att slippa detta. Under sådana förhållanden
förefaller det mig ytterligt egendomligt, att den omständigheten att man genomfört
en lättnad för människor, som icke vilja ligga ute med relativt stora belopp
för resekostnader, anföres som ett argument för genomförandet av fribiljetter
för riksdagsmännen överhuvud taget. Det är uppenbart ett fullständigt ohållbart
argument!

Man säger litet längre ner på samma sida, att den möjlighet till fria resor,
som här föreslås, är så betydelsefull etc. etc. Men, ärade kammarledamöter, är
det icke i själva verket på det sättet, att örn vi tro att vi här i riksdagen befinna
oss i så förnäm och hög avskildhet att vi därför skulle vara berättigade
till alldeles specifika förmåner, när det gäller att resa omkring för att få informationer
eller studiematerial, så missta vi oss storligen. Jag tror vi böra se
oss som vi äro, representanter för svenska folket för handläggandet av en hel del
offentliga uppdrag. Men vi skola icke tro, att det icke finns många andra människor
i detta land, som äro beklädda med offentligt uppdrag och som skulle ha
precis lika legal rättighet som vi att få resa hit och dit på det allmännas bekostnad.

Man kan ju ifrågasätta, huru stor denna fråga egentligen är. Jag har fullt
klart för mig, att om 380 personer bland det svenska folket få ett privilegium,
som de andra icke ha, eller örn 380 personer få ett större privilegium än andra,
detta icke har någon avgörande betydelse för det svenska samhällets struktur,
statens finanser etc. Men det förefaller mig, herr talman — och det är därför
jag reagerat och reagerar genom att gå upp i denna debatt — sorn örn det vore
ett mycket allvarligt symptom på en uppfattning och ett betraktelsesätt, som
jag tror att riksdagen skall akta sig mycket noga för att tillägna sig. Det är
ju så, och det har sagts förut, att riksdagen här ger sig in på ett område av det
mest ömtåliga slag som finns, nämligen att riksdagen själv beviljar sig förmåner.
Riksdagen har under alla dessa år i alltmera stegrad grad, och vilket troligen
kommer att fortsätta, lagt bördor på andra, medan den beviljar sig själv förmåner.
Jag frågar mig: är det ett eko av demokratiens seger ute i världen, som
tar sig detta förnämliga uttryck här i Sveriges riksdag, att det första riksdagen
gör dagen efter segerdagen så begagnar sig riksdagen av sin rättighet och
möjlighet att bevilja sig själv privilegier?

Det är ^naturligtvis en fråga av relativt ringa storleksordning, om och i vad
man en sådan här åtgärd alltför mycket belastar järnvägarna. Det är klart, att
på längre sikt har detta ingen större betydelse, och det är också klart, att en
massa av de resor, som möjliggöras genom fribiljetterna, skulle ha ägt rum
ända ehuru de betalats av vederbörande själv eller av en annan uppdragsgivare
än staten. Men det är väl ändå ganska osmakligt, att just i dessa dagar, då vi
tala örn att vi lia att räkna med svårigheter att få våra transportmedel att räcka
till för de mest angelägna behoven, och vi till och med tala örn möjligheten att
behöva ransonera barnens ferieresor, riksdagen utan tvekan skall gå in för att
.bevilja wig själv en förmån, som utan tvivel kommer att medföra ökad resandefrekvens.
Jag tror icke för min del, att vi skola se saken så, att en tämligen orne -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmamvauppdragets
fullgörande. (Forts.)

delbar följd av freden i Europa blir den, att de svenska transportmedlen och det
svenska järnvägsnätet tåla vilka påfrestningar som helst. Men det är klart, att
detta är en fråga av mindre storleksordning.

Den verkliga frågan gäller ju avvägningen mellan å ena sidan vad som kan
anses som en riksdagsledamots legala behov av att få resa på statens bekostnad
för fullgörandet av sitt värv som riksdagsman och å andra sidan vad som kan
anses vara en för en riksdagsman såsom sådan ovidkommande anledning att
företaga en resa. Vi ha den nuvarande anordningen, som innebär en starkt utvidgad
möjlighet att resa till hemorten. Det är icke så länge sedan vi hade en
resa i månaden. Sedan fingo vi två resor i månaden. Nu ha vi ett obegränsat
antal resor i månaden. Vi ha utskottets förslag, som jag nu för min del under
inga förhållanden kan ansluta mig till, och så ha vi reservanternas förslag.
Reservanternas förslag kan jag till nöds ansluta mig till, ehuru jag måste säga
som herr Andersson i Falun, örn jag fattade honom rätt, att någon stor anledning
till utvidgning lär val knappast finnas. Men det är klart, att man lian
argumentera, att resor till valkretsen kunna i vissa fall vara lika befogade och
nödvändiga som resor just till hemorten.

Det övervägande som man i reservationen yrkar på i fråga örn möjligheten
att utnyttja flyget är också riktigt. Det är givet, att man icke kan sätta flygets
möjligheter helt utanför våra reseproblem.
o Men vad som är det betänkliga med dessa generella fribiljetter är, att det
såvitt jag kan finna icke finns någon som helst möjlighet att skilja mellan vad
vi kunna kalla för en riksdagsmans tjänsteresa och vad vi skulle kunna karakterisera
som en riksdagsmans nyttoresa, d. v. s. en resa som är till verklig nytta
för fullgörandet av hans uppdrag, å ena sidan, och en resa som uteslutande har
med hans personliga intresse eller hans personliga trevnad att göra å den andra.
Jag kan därför icke föreställa mig annat än att dessa resor av människor, som
fara omkring i alla möjliga olika angelägenheter och framvisa sina generellt
gällande fribiljetter, måste hos allmänheten framkalla en reaktion. Jag kan
för min personliga del icke tänka mig annat än att det måste framkalla en
reaktion liknande (lenbom en riksdagsman som jag och jag förmodar flera med
mig skulle känna på sadant. sätt, att riksdagen missbrukat den makt som är den
given. Man kan säga, att riksdagen kan sätta sig över reaktionen hos gemene
man. Men riksdagen skall icke göra det för mycket, om riksdagen är mån örn
Sitt anseende. Vi ha exempel från andra länder, dag skall av omsorg örn »det
goda lorhallandet till främmande makt» icke nämna något namn, men det finns
västeuropeiska exempel på att riksdagens olika kamrar ha utnyttjat sina resurser
för egen förman. Resultatet har icke blivit att man skapat respekt krim» parlamentet,
det parlament, som man nu hoppas snart åter skall kunna fungera
dag tror alitsa, att man bör vara mån örn riksdagens anseende. Jag tror att
örn det ar en fråga, dar riksdagens anseende verkligen kan spela in, bör man
hellre underlåta någonting än göra någonting, varom tvekan kan råda. Jag tror
att detta ar ett sadant fall, där det gäller för folkstyret att visa självtukt!

Ender detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skulle nästan tro, att min ärade vän landshövding
Andersson i Falun kanske kommer att vara kvar i kammaren här kortare
tid än jag, vilket jag beklagar. Jag avundas honom icke, att han haft fribiljett
såsom kommunikationsminister i åtskilliga år, och att han som landshövding
har fribiljett nu. Men jag avundas honom, att han måhända är närmare
den sista stunden i riksdagen än jag. Ty jag skulle hellre ha sagt vad jag

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

■Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

nu går att säga, om detta hade varit min sista riksdag, än jag gör det nu,
när det är min sista period.

Vi äro ju allesammans mer eller mindre fega och äro icke alldeles okänsliga
för vad folk kan behaga säga om oss. Jag var för femton år sedan med bland
de sakkunniga för riksdagens arbetsformer; vi äro blott två kvar i livet och
riksdagen av dem, som voro med då, nämligen herr Ivar Anderson i första
kammaren och jag. Då var det bland dessa riksdagens främsta förtroendemän
egentligen blott en mening; det var den, att det skulle vara gagnelig! för landet,
örn riksdagens ledamöter bade fribiljetter och möjligheter att studera förhållandena
och komma in i de olika orternas villkor. Men man sade att det
blir ju ett så förfärligt larm. och man utsätter sig för så mycket klander, och
tidningarna komma att skriva och skämma ut riksdagen.

Låt oss, mina damer och herrar, ärligt och uppriktigt erkänna, att det är
nog detta som är anledningen till att icke ett sådant här förslag har legat på
riksdagens bord med konstitutionsutskottets tillstyrkan förrän i dag! Är det
någon som tror, att vår kammares och vår medkammares aktade talmän skulle
göra flera resor därför att de lia fribiljetter? Är det någon som tror, att de
framstående ämbetsmän, som lia fribiljetter, för den skull äro ute mera? Och
är det någon, som i likhet med herr Liedberg möjligen skulle undra och söka
bena upp, huruvida den resa, som en med fribiljett utrustad förtroendeman
gjort, var en resa i tjänsten, eller örn det till äventyrs var för sitt höga nöje
som han företog den? Jag skulle uppriktigt och ärligt vilja säga: Vad är det
för ett sätt att hålla på och bena upp detta bland vuxna personer, bland vårt
folks förtroendemän, och undra, huruvida de till äventyrs någon gång skulle
göra en resa, där det icke var absolut eller hundraprocentigt nödvändigt utan
där det kanske bara var till 50 eller 75 procent i tjänsten, o. s. v.?

Jag är en av de äldsta ibland er, mina damer och herrar, och jag säger uppriktigt,
att detta uppbenande är ovärdigt oss riksdagsmän.

Jag fick under rätt många år glädjen att kallas för »norrlandsvännen».
Jag hoppas, att jag skall få bära den hederstiteln så länge jag är kvar. Jag
vet, att jag fick den benämningen från 1929. när jag för första gången fick
tillfälle att komma upp och lära känna förhållandena högst uppe i landet.
När mina kamrater reste hem med extratåg, hade jag fått järnvägsstyrelsens
löfte att få en fribiljett hem för att jag skulle få vara kvar där och privat försöka
att ännu litet bättre lära känna förhållandena. Det hade åtminstone det
goda med sig, att jag efter de åren på ett alldeles nytt sätt har kunnat följa
förhållandena där uppe. Jag skulle tro, att mina kamrater uppifrån Norrbotten
skulle ha gagn av att komma till Kronobergs läns magra hedar eller backar
eller norra Blekinge och studera förhållandena där samt finna, att det
icke alltid är ett Dosen, där andra riksdagsmän bo. Jag tror, att även örn riksdagsmännen
skulle resa. ut och icke precis lia något direkt ärende, så skulle
de i alla fall därvid möta andra medborgare, möta vårt folk och informera sig
örn förhållandena. Då skulle vi tjäna demokratien, när vi gjorde något sådant,
och ingalunda vara några demokratiens dödgrävare eller sådana som skada
demokratien. .Tåg tror icke, att den svenska riksdagens ledamöter i mindre
grad än kamraterna i Finland, Norge. Danmark och andra länder förtjäna det
förtroende, som folket skänker dem. Är det så, att vi som äro här icke skulle
vara värda detta förtroende, så må väl det upplysta svenska folket låta oss
vara hemma och skicka hit andra, som i den delen bättre fullgöra uppdraget.

.Tåg vill icke undandraga mig det klander, som till äventyrs kan komma
över mina grå hår för att. jag talat för detta förslag första gången det är uppe

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

i riksdagen. Jag säger detta offentligt. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Andersson i Falun erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr Mosesson sade, att en landshövding har fria resor på järnvägarna. Den
uppgiften är icke riktig. Det är så att landshövdingen har fri tillgång till
kommunikationsmedel i det egna länet men icke därutöver, förutom vissa resor
till Stockholm.

För övrigt förstår jag icke varför herr Mosesson talar örn sitt och mitt mandat.
Vad har det med denna sak att skaffa? Icke annat än jag förstår äro vi
valda för samma period.

Vidare anförde

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Egentligen skulle jag ha kunnat inskränka
mig till att instämma i vad von Friesen nyss yttrat. Jag vill säga,
att diskussionen i utskottet i dessa spörsmål mellan majoriteten och reservanterna
fördes på ett mycket mera sakligt plan och var fri från all partipolitisk
propaganda — i motsats till det partipolitiska propagandatal, som herr
Liedberg uppbyggt oss med.

Jag undrar, örn det skall vara möjligt att på detta sätt vinna någon förståelse
bland väljarna genom att förvränga och förfalska själva grundtanken i
dessa spörsmål. Det är icke på det sättet att denna fråga kommit upp i dag,
därför att freden har inträffat, utan frågan var uppe redan under fjolåret
i en motion av herr von Friesen, däri han föreslog ett obegränsat antal fria
resor på järnvägarna. Redan då var utskottet inne på den linjen att vidga
denna rätt över hela landet. Även högermännen ha varit inne på den tanken.
Jag vill tala om för herr Liedberg, att det finns högermän i utskottet, som äro
positivt inställda i denna fråga, men de ha icke deltagit i behandlingen.

Jag har börjat med att säga detta därför att vi ha ämnat och ämna även i
fortsättningen betrakta frågan ur sakliga synpunkter. Det är en väsentlig
skillnad på det anförande, som reservanten i utskottet hållit. Han har tillsammans
med mig och tre andra ledamöter av utskottet setat i den kommitté som
utrett frågan. Vi ha strävat efter att grundligt penetrera densamma. Vi ha
olyckligtvis kommit till olika ståndpunkter. Men vi märkte ganska tydligt,
att det icke var möjligt för herr Hyling att vidare entusiasmera sig för den
ståndpunkt han intagit.

Här gäller det att skapa ett arbetsorgan för riksdagsmännens fullgörande
av sitt politiska uppdrag. Vi få besinna, att riksdagsmännen få lov att taga
ställning till en hel del mycket betydelsefulla spörsmål som angå skilda^ landsdelar.
Personligen tänker jag särskilt på de problem, som vi lia nere på västkusten.
Jag tar bara ett exempel, som jag naturligtvis kan flerfaldiga; det gäller
arbetslöshetsproblem och andra angelägna frågor som röra Bohuslän. Under
riksdagstiden är det väl icke möjligt att man kan resa ut och studera dessa
spörsmål. Men under tid då riksdag inte pågår har jag många gånger känt
ett legitimt behov av att kunna sätta mig in i låt mig säga Bohusläns spörsmål,
att resa ut och studera stenhuggarnas och den övriga bohusbefolkningens
problem. Jag vet så väl, att bohusbefolkningen — för att fortfarande hålla
mig till detta exempel — och även herr Liedbergs valmän, när jag på något
sätt varit där uppe, ansett, att det är både nödvändigt och nyttigt för riksdagsmännen
örn de någon gång kunna komma ut och se hur man har det och
icke uteslutande bli hänvisade till deputationer, uppvaktningar, motioner och
dylikt.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

Är det någon som kan säga, att detta kan betraktas så som att riksdagen
ger sig ett privilegium eller tillförsäkrar sig orättfärdiga förmåner, örn den
vidtar en åtgärd så att även den, som icke har det så gott ekonomiskt ställt,
kan resa ut? Märk väl, herr liedberg, att det är klart, att det finnes folk här
i riksdagen med sådana ekonomiska resurser, att de, när de resa ut, kunna
kosta på sig denna utgift. När det gäller ett spörsmål som de äro intresserade
av kunna de resa ut på egen bekostnad och studera detta. Men alla kunna ej
göra sådant.

Jag tror icke, att i något fall, där det gäller att använda de tilltänkta fribiljetterna
på detta sätt, man skall kunna mobilisera valmännen mot riksdagen
till att säga, att här äro vi ute på orättmätiga vägar. Hur många av riksdagsmännen
är det, som sett exempelvis de stora anläggningarna vid Kvarntorp?
Jag vet ej, hur många miljoner man har lagt ner där. Men örn man t. ex. kunde
resa där förbi eller, när man läge här uppe i Stockholm under riksdagstiden,
kunde någon söndag resa dit, vore det något orimligt att begära detta? Vöre
det icke en skyldighet för riksdagsmännen, när de Hnge dessa fribiljetter, att
de reste dit och finge se vad de miljoner använts till, som riksdagen beviljat?
Många andra exempel äro icke att förglömma.

När vi behandlade denna fråga hade jag en del erinringar att göra. Jag var
litet tveksam, huruvida tiden för tillämpningen var den lämpliga. Jag var
också tveksam örn rätten för riksdagsmännen att begagna första klass, framför
allt i dagtågen. Där sitter man lika bra i andraklasskupé. Jag skall icke
gå in på frågan örn sovvagnsplatserna i första klass; det kan vara nödvändigt
att de användas för en del äldre folk. Men i övrigt anser jag, att jag varit inne
på vägar, där det har gällt att tillförsäkra vilken riksdagsman som helst, som
icke har råd att på annat sätt komma ut i landet, möjlighet att komma ut och
se vad där förehaves.

Det överraskade mig, att herr Andersson i Falun vände sig mot detta projekt
lika väl som herr Liedberg. Ty örn jag icke misstager mig har landshövding
vissa förmåner av fria resor, åtminstone inom sitt län, och jag tror också,
att han har fria resor till Stockholm ett visst antal gånger per månad. Jag
vet icke örn det är riktigt, men jag har den uppfattningen att det är så. Och
herr Liedberg, som är engagerad i tusen och ett offentliga uppdrag, har naturligtvis
en viss chans att utan fribiljetter gratis komma ut och titta på hela
detta land.

När jag varit med örn att behandla denna fråga, har jag — det vill jag säga
till högermännens och de andra partiernas i utskottet förtjänst — icke märkt
den ringaste avsikt att göra någon partipolitisk propaganda i denna sak. Det
bör vara sagt ut, att där ha vi i utskottet sakligt gått in för att behandla frågan.
Det är först när denna kommit hit till en större offentlighet som framför
allt högern på detta sätt söker misstänkliggöra riksdagsmännen och deras strävan
att kunna på ett bättre sätt, icke i främsta rummet tillgodose sina egna
intressen utan kanske framför allt tillgodose allmänhetens, medborgarnas och
samhällets intressen. Men jag vill understryka, att när riksdagen nu går med
på rätt till dessa fria resor, skall denna rätt också begagna^ med omsikt och
omtanke. Det är inte meningen — det är inte min mening i varje fall — att
den riksdagsman, som har andra, privata uppdrag, skall utnyttja fribiljetten
vid fullgörandet av dessa. Det bör bli på vars och ens ansvar som denna biljett
utlämnas till vederbörande. Finns det någon som har samvetsskrupler och
verkligen allvarligt menar, att här begär riksdagen en orättfärdig handling,
står det ju honom fritt att icke kvittera ut dessa fribiljetter. Det är inte ovill Andra

kammarens protokoll 19Jt5. Nr SO. d

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

korligen nödvändigt att herr Liedberg kvitterar nt biljetten, utan anser hail
detta vara så avvikande från allt vad rätt och ordning heter, då kan han låta
biljetten stå inne. Men vi andra, som betrakta denna fråga sorn ett spörsmål
som rör kommuniceringen mellan medborgarna i övrigt och riksdagsmännen,
mellan väljarkåren och dess representanter här uppe i Stockholm, kunna utan
att blygas och utan att ängslas för den allmänna opinionen besluta om detta.

Till slut vill jag göra en erinran. Jag har blivit överraskad över att, herr
Kyling ville säga att för en del riksdagsledamöter blir det en favör, att biljetterna
kunna utnyttjas i privat syfte. Jag har redan framhållit att det inte är
meningen, att biljetten skall utnyttjas på annat sätt än då riksdagsmannen
skall ge sig ut på en resa, som kan anses stå i samband med hans politiska uppdrag.
Då man talar örn att riksdagsmännen skola bli favoriserade genom denna
åtgärd, förhåller det sig i själva verket så. att herr Kyling likaväl som jag
och mångå, många flera här redan äro favoriserade gent emot andra riksdagsmän
därför att vi under riksdagstiden åtnjuta en del av vår lön. Yi skola tala
tyst örn favorisering, vi som nu ha en förmån som inte andra riksdagsmän ha.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Trots högtalaranläggningen här i kammaren hade jag faktiskt litet
svårt att höra herr Mosessons anförande. Jag fick i alla fall det intrycket att
herr Mosesson menade, att allmänheten inte får göra reflexioner över riksdagens
handlingssätt, och det förefaller av den fortsatta debatten, som örn inte
ens riksdagens egna ledamöter finge göra några reflexioner gent emot den
majoritet som nu kommit till stånd i konstitutionsutskottet.

Jag kan inte förklara herr Nilssons i Göteborg anförande på annat sätt än
att herr Nilsson, som tydligen nu fått ett kärkommet tillfälle på grund av
meningsskiljaktigheterna mellan honom och mig, gärna vill säga, att när
man nu hör denna rysliga höger gå fram med politiska propagandatal etc., så
må alla rättänkande människor — bland vilka naturligtvis herr Nilsson i
Göteborg är en framträdande representant — kunna gå så långt som att påstå,
att jag t. o. m. har förfalskat grundtanken i detta förnämliga utlåtande.
Jag må säga herr Nilsson och andra, kammarens ledamöter att är det så att
grundtanken kommit till uttryck i konstitutionsutskottets motivering, så måste
grundtanken vara ganska oklar; jag hoppas åtminstone den varit litet klarare
än motiveringen.

Det finns högermän, utropar herr Nilsson, som ha en annan uppfattning än
herr Liedberg. Det är möjligt, vi äro faktiskt inget kollektiv inom högern,
vi kunna ha olika uppfattningar örn saker och ting utan att därför stämpla
andras uppfattning som vidrig högerpolitik, medan den man själv hyser skulle
vara de rättsinnigas enda och riktiga uppfattning. Herr Nilsson måtte egentligen
ha tagit ganska illa vid sig av att en annan mening kommit till uttryck.
Det förefaller mig som örn den psykologiska förklaringen knappast kan vara
någon annan än att samvetet i grund och botten känt sig litet skakat, varför
herr Nilsson måste försöka intala sig mod och intala håde sig själv och andra,
att den där lilla skakningen var ganska onödig. Det var mitt hela intryck av
anförandet, som inte gav något i sak.

Jag vill inte ta upp till bemötande det dill’ resonemanget om att den ene
skulle fara omkring gratis men inte den andre; sådant hör till det demagogiska
plan som jag tycker att både herr Nilsson och jag skola hålla oss borta
ifrån.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdr

agets fullgörande. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag skulle egentligen kunna inskränka
mig till att instämma med herrar Ryling och Liedberg. Det är som
dessa framhållit inte någon väl vald tidpunkt att komma med en sådan här
framställning, och inte heller kan det vara lämpligt att så omedelbart efter det
riksdagsledamöterna fått förbättrade reseförmåner framställa ytterligare krav.
Jag delar helt herr Liedbergs uppfattning att det nuvarande systemet med
resor till hemorten fungerar bra.

Varför jag likväl begärt ordet, herr talman, är för att gå något utöver det
som föregående talare berört, nämligen dels utskottets formuleringar och dels
ytterligare en sak, som jag kommer till på slutet. Men först vill jag säga att
när riksdagen så gott som enhälligt, vi kunna säga med undantag av kommunisterna,
förordat lönestopp och vi ha måst klargöra för människorna, att
de på olika områden i dessa tider få vänta med att öka sina förmåner och
t. o. m. avstå från att söka höja sin levnadsstandard till förkrigsnivån, det
måste förefalla rätt underligt, att riksdagen inte själv tänker på att föregå med
gott exempel och icke utsätta sig för kritik.

Jag tycker det är mycket onödigt att herr Mosesson använder sådana ord
som »ovärdigt», när han i detta sammanhang yttrar sig angående dem som ha
en annan mening. Jag tycker likaså det är ett alldeles onödigt ord, när herr
Nilsson i Göteborg talar örn att man »äventyrar riksdagens anseende». Det har
vidare här i debatten understrukits att i de flesta andra länder ha riksdagsledamöterna
sådana här förmåner, och man har tydligen ansett att detta hör
samman med demokratien. Jag vet inte örn det är bara i demokratiska länder
sådant förekommer. De tyska riksdagsmännen hade i varje fall avsevärt mycket
större förmåner: högre löner, fria resor •— och de kunde dessutom under
den nazistiska regimen nöja sig nied att komma en gång örn året och sjunga!
Jag vill också minnas att president Ulmanis i Lettland, när han fick spika
igen riksdagshuset, var angelägen om att riksdagsmännen skulle lia alla ekonomiska
förmåner kvar. Detta hör alltså inte ihop med demokrati, utan jag
tror det hör ihop med örn man är mäktig visa ett gott omdöme och inse vad
som är det lämpliga i olika situationer.

När jag läste konstitutionsutskottets utlåtande måste jag erkänna att jag
hade mycket svårt att förstå, vad utskottet menar med § 3 i förslaget till den
stadga, som där är intagen. Man talar örn »annat färdemedel än i första stycket
sagts», och även med sådant kan en riksdagsman »på det allmännas bekostnad
resa till och från riksdagen samt under tid, då arvode till honom
utgår, mellan riksdagsorten och hemorten». Får man fråga utskottets ledamöter,
hur detta skall tolkas? Betyder det att den som vill får åka bil från
Skåne till Stockholm och debitera den kostnaden? Betyder det att t. ex. någon
av mina grannar här på sörmlandsbänken, som finner det trevligare, örn han
har egen bil, får med den åka fram och tillbaka morgon och kväll, eller att
andra kunna göra på samma sätt till och från någon punkt, som ligger
inom det möjligas gräns, och sedan bara debitera den kostnaden? Riksdagsledamöterna
från Stockholms län kunde i så fall alltid åka bil och sedan presentera
kostnaden. Att herr Nilsson i Göteborg skulle få åka båt till den
bohuslänska skärgården förmodar jag också kunde medgivas enligt dessa bestämmelser.

Jag aniar att jag får det svaret, att detta lior lill de närmare anvisningar
som skola utformas senare. Då jag gör mig den frågan: kunna tal männen och
kanslideputerade, som skola få hand örn denna uppgift, gå utanför vad riks -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Andrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanwauppdragets
fullgörande. (Forts.)

dagen själv har givit anvisning på, och få de av sådana uttryckssätt någon
vidare ledning?

Därmed är jag framme vid vad jag anser vara mycket tveksamt, nämligen
utskottets förslag att man skall flytta över ifrån riksgäldsfullmäktige till
kanslideputerade att handha frågan om resorna. Vi hade ju en lång diskussion
här för inte så länge sedan örn insynen i ekonomiska företag. På mig
verkar detta ungefär så att här vill man gå den motsatta vägen och se till
att ingen utomstående kan blicka in i riksdagens ekonomiska angelägenheter,
utan den skall kontrollera sig själv fullständigt. Jag anser det riktigare att
riksgäldsfullmäktige och dess tjänstemän fortfarande få ha detta uppdrag.

Jag skulle kunna ha tillagt beträffande herr Nilssons i Göteborg yttrande,
när han talar örn att dessa resor skulle berika riksdagsmännens möjligheter att
bedriva studier och nämner som exempel stenindustrien i Bohuslän som han
tänkt besöka på sommarledigheten, att jag tycker han valt en mycket tjänlig
och angenäm tidpunkt på året för sina resor i den bohuslänska skärgården, ty
då äro nog badstränderna som mest inbjudande.

Vad som till sist, herr talman, och som jag förut åsyftade, föranlett mig att
begära ordet är att här ha vi i upprepade sammanhang talat om nödvändigheten
av att riksdagen rationaliserar sitt eget arbete, att riksdagen kommer till
rätta med sina egna arbetsformer. När det gäller den saken har konstitutionsutskottet
mycket stora möjligheter att ta initiativ. Det har gjorts utredningar
i olika sammanhang och framförts önskemål vid både det ena och det andra
tillfället, men det visar sig att då har konstitutionsutskottet, liksom riksdagen
överhuvud taget, mycket litet intresse för saken. Jag anser det felaktigt, örn
vi enbart syssla med vad som hör samman med förmåner och dylikt men icke
göra någon allvarlig ansträngning att komma till rätta med våra arbetsförhållanden,
så att riksdagsmännen exempelvis inte behövde vara här hela året
och heller inte behövde ha denna tillgång till resor i alla tänkbara situationer.

Jag skulle alltså vilja rekommendera konstitutionsutskottet, när det har
detta friska mod att ta upp frågor, där det inte föreligger någon motion utan
där utskottet tillgriper sin egen initiativrätt, att också ge sig ut på andra områden,
där det vore väsentligt mycket nödvändigare än i det här fallet. Med
dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mosesson, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag tror inte jag någonsin gjort mig skyldig till det felet att insinuera,
att den som har en annan uppfattning än jag och ger uttryck åt denna
inte skulle vara i alla avseenden lika aktningsvärd som jag skulle önska
att vara själv. Men när man håller på att, som jag sade, försöka bena upp huruvida
en riksdagsman när han har rest på fribiljett — örn vi få en sådan —
är till femtio procent eller till mindre eller större del ute i privata ärenden eller
för sitt nöjes skull, då är detta ett sådant resonemang, som jag icke anser
vara värdigt. Det var det jag sade och detta menar jag alltjämt.

Härefter anförde:

Herr Vougt: Jag måste säga, herr talman, att denna debatt i varje fall vad
vissa anföranden beträffar varit ganska olustig. Det tycks vara frestande att
rikta anklagelser från den ene mot den andre, från det ena partiet mot det
andra för att man vill skaffa sig förmåner. Jag har begärt ordet med en viss

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

tvekan, men det är några synpunkter som jag ändå tycker borde ytterligare
understrykas.

Jag nämner då först den förebråelse som herr Liedberg riktade mot de partier,
som stå bakom utskottsmajoriteten, och i vilket sammanhang han tycktes
principiellt fördöma, att riksdagen beviljar sig förmåner. Då skulle jag vilja
fråga herr Liedberg: Kunna vi överhuvud taget undgå att reglera våra epia''
arvoden och formerna för våra resor? Någon måste ju göra det. Vi kunna inte
överlämna det till Kungl. Majit, inte till kanslideputerade och inte till folkomröstning,
utan vi måste syssla med dessa ting. Jag finner således att det är
ett argument, som inte är bärande, vilket herr Liedberg här anfört.

Jag är naturligtvis inte okänslig för det påpekande som gjorts, att det kan
väcka en viss reaktion ute i landet om det skulle konstateras, att riksdagen hugger
till i överkant när det gäller dess arvoden eller, som i detta fall, möjligheterna
att resa i landet. Jag vill emellertid lika bestämt understryka, att det går inte
att riksdagen ger efter för den opinion, som alltid liksom principiellt vill utgå
ifrån att riksdagens ledamöter skola ha en mycket knapp ersättning för sitt
arbete och att riksdagen överhuvud taget inte skall vara organiserad på sådant
sätt, att det ger de enskilda en viss rörelsefrihet.

Gent emot dem som äro rädda för en reaktion inom press och opinion vill
jag svara att det snarast är på tiden att vi här i riksdagen frigöra oss från
något som helst hänsynstagande till en opinion som inte är saklig. Det är vår
sak att försöka klargöra vad som i det här landet kan vara rimligt i ersättning
för en riksdagsman och vilka villkor som man behöver skapa för att riksdagsmannauppdraget
skall kunna utövas på ett anständigt sätt och så att det
blir till nytta för landet. Det är ingen mening med att vi i det här sammanhanget
beständigt rikta in oss på att anpassa våra avväganden efter dem ute
i landet, som äro mest benägna att se oriktiga och osakliga motiv under vårt
ställningstagande.

Herr von Friesen använde i dag uttrycket »en lättrörlig press», och eftersom
jag sett att det främst är två liberala blad här i Stockholm som reagerat tycker
jag hans karakteristik är mycket träffande. Det finns alltid en press som sätter
i gång med att klanka på riksdagsmännen. Örn riksdagsmännen tala om
för folket vad som kan anses erforderligt för att utöva riksdagsmannauppdraget
på behörigt sätt, kommer folket också att förstå det. Vi kunna inte få något
anseende genom att sänka uppfattningen örn de legitima anspråk som kunna
vara förenade med utövandet av riksdagsmannauppdrag.

Jag skall beröra bara en sak till innan jag slutar. När jag började här i
riksdagen för sexton år sedan hade vi två fria resor hem, bortsett från påskresan.
Jag klan ännu inte riktigt klargöra för mig, hur vi ändå kunde upprätthålla
kontakten med våra hemkommuner under den tiden. Det gick väl
som det gick också. Sedermera har en utveckling i helt annan riktning ägt
rum. De fria resorna ha utvidgats undan för undan, och för närvarande Ira vi
ju ett obegränsat antal under själva riksdagen.

Nu skulle någon kunna säga, att här ger sig riksdagen själv — för att
använda herr Uedbergs uttryck — allt flera förmåner, när man väl slagit in
på den vägen. Men är det inte så att organisationslivet under de låt mig säga
senaste tjugo åren växt ut och fått en omfattning, som är något helt annat än
förr i världen? Varje riksdagsman sitter nu i ett betydligt större antal organisationer,
kanske också nämnder och styrelser hemma i sin kommun. Det
kan visserligen bli för mycket ibland, men det är också önskvärt att han kan
hålla en viss kontakt med livet i hemkommunen. Det är i självia verket detta
framväxande av ett helt annat organisationsliv, som enligt min mening på -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

verkat utvecklingen också i denna fråga, så att de flesta av oss finna det mycket
rimligt, örn man tar detta steg till fria resor. Under min skoltid betraktades
en stockholmares resa till Skåne som något ytterst sällsynt. Något sådant
förekom inte mer än en gång om året och då skulle man befinna sig i ett inkomstläge,
som endast ett mycket litet fåtal befann sig i. Resorna överhuvud taget
på långa sträckor var något mycket mera sällsynt än nu. Samtidigt som vårt
land har fått ett mycket mena utvecklat organisationsliv har också kommunikationsväsendet
växt ut och landet har växt ihop.

Jag finner därför att det är helt och hållet naturligt, om nu också vårt folks
representanter i riksdagen i anslutning till den utveckling som här ägt rum få
möjligheter att lära känna vårt land på ett bättre sätt än tidigare. Det är något
som säkerligen i sista hand också skall bli till nytta för lagstiftningsarbetet
här på Helgeandsholmen. Jag ser heller inte något som helst olämpligt i
att den möjlighet till fria resor som nu skapas kommer den politiska opinionsbildningen
i landet till godo. Vi måste även komma ifrån den förlegade och
i grunden djupt odemokratiska uppfattningen, att partipolitisk opinionsbildning
är något otillbörligt, som under inga förhållanden statsmakterna och det
demokratiska samhället kunna bidra till.

Det är på dessa grunder, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag, och jag vill tillfoga att praktiskt taget hela den grupp jag representerar
står bakom detta förslag.

Häruti instämde herrar Törnkvist, Olsson i Mellerud och Paulsen.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Med anledning av herr Mosessons
inlägg, vari han uttalade att han fått hederstiteln norrlandsvän, vill jag säga,
att jag är den förste att vilja understryka detta. Jag har vid flerfaldiga tillfällen
kunnat konstatera, att vi i herr Mosesson haft en säker och pålitlig vän i
norrlandsfrågor. Men jag är icke, herr Mosesson, lika övertygad örn den saken,
om det icke vore så, att han haft tillfälle göra resor till Norrland och där
lärt känna de säregna norrlanclsförhållandena. Jag har därför ett särskilt stort
intresse för att detta förslag från konstitutionsutskottets sida skall gå igenom.

Det må förlåtas mig, örn jag säger, att det råder stor okunnighet bland riksdagens
ledamöter, när det gäller norrländska förhållanden. Jag tror inte att
det finnes ett mera effektivt sätt att råda bot på detta missförhållande än
örn riksdagsmännen genom resor kunde på ort och ställe lära känna de olika
frågor, som där kommaupp. Men detta är ju givetvis en ekonomisk fråga. Men
hur skall det vara möjligt för många av denna riksdags ledamöter, som exempelvis
under den tid, då de äro lediga från riksdagen, arbeta till avtalsenliga
löner, att bekosta sådana resor? Ha dessa representanter råd att företaga sådana
resor. Nej, det är omöjligt för dem att själva bekosta sådana resor. I detta
fall inder, kan man säga, en ganska stor, jag vill icke säga orättvisa, det är
icke riktigt, men någonting ditåt. Tänk på reservanterna såsom till exempel
på herr Nyling. Vad spelar det nu för roll för honom — det må ursäktas mig,
att jag säger det — om han gör resor på sommaren, då han under tiden uppbär
lön med avdrag på blott 10 å 15 procent, och utkvitterar 6 000 ä 7 000 kronor
utan annat besvär på sin höjd än att utkvittera beloppet. När man är i den
ställningen kan man med frejdigt mod gå emot ett sådant här förslag. Upprätthåller
man en professur i Stockholm, samtdigit som man är riksdagsman,
eller sitter som folkhögskolelärare, då kan man också ställa sig som reservant.
Men örn jag är fabriksarbetere och vid arbetslöshet måste träda tillbaka för
kamrater, som ha större svårigheter än jag, då ställer sig saken annorlunda.

Onsdageu den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadman örn ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

Jag vill också säga, att jag är mycket förvånad över, att en del finner det
märkvärdigt att högern går emot detta förslag. Det finnér jag ej märkvärdigt, ty
om högern ej ändrat sig, bör den ju gå emot detta förslag. Det är ju kla,rt.
Jag fick av herr Liedberg^ yttrande den uppfattningen, att han tänkte tillbaka
på den gamla goda tiden, då ingen riksdagsman hade någon ersättning
och ersättning icke heller lämnades i det kommunala. En sadan ordning synes
honom vara idealisk. Jag ger honom min högaktning för att han star fast vid
högerpartiets gamla uppfattning. Men ser man saken från andra synpunkter,
mänskliga eller sociala, då är det klart, att man ej kail gå emot förslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Hyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det som herr Jacobson i Vilhelmina yttrade förvånade mig ganska
mycket. Örn jag instämmer med herr Nilsson i Göteborg dari, att statstjänstemännen
äro särskilt favoriserade på grund av att de få behålla en del av lenén
under riksdagstiden, då frågar jag herr Jacobson: är det da skäl att favorisera
dessa herrar ytterligare? Enligt herr Jacobson skulle dessa ha tid att resa
omkring i landet, men icke andra. Bifalles nu detta förslag innebär ju det, att
man giver dessa herrar en ny favör. Jag vill dock göra den stilla frågan, huruvida
Vilhelminas största varuhus går under, då herr Jacobson i Viihelmina
bevistar riksdagen?

Vidare anförde

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde ordet tidigare för att ^giva herr
Liedberg en replik, men herr talmannen gjorde mig uppmärksam pa att jag,
då jag icke yttrat mig tidigare i debatten, icke hade rätt att komma med några
repliker. Då jag nu yttrar mig, kan jag kanske i stället få använda flera minuter
för mitt anförande. O I I 1

När herr Liedberg talade, tänkte jag pa det gamla ordspråket: skomakare
bliv vid din läst, ty då mår du alltid bäst. När herr Liedberg talar jordbrukspolitik,
är han en gärna hörd talare från alla håll. Men när han skall
göra partipolitik är lian, tror jag, merendels sa olycklig, att det finns de av
hans egna som säga till honom, att Gud bevare oss för våra vänner.

Att jag begärde ordet för en replik till herr Liedberg berodde därpå, att han
uppenbarligen gjorde sig skyldig till ett stort fel pa samma sätt, som skedde
den kvällen, då vi resonerade örn ökad insyn i närings företagen. Jag tillät mig
då säga, herr Liedberg, att det föreföll av hans yttrande, som han tydligen
ej läst handlingarna. Nu säger herr Liedberg, att man behöver icke tillämpa
bestämmelserna örn rekvisitionsblanketterna. Den som vill, sade han, får använda
det vanliga sättet att köpa sig biljetter och sedan komma med räkning
till riksdagen. Det är detta som är fel. Riksdagens beslut i fjol innebar, att ett
sådant betalningssätt skulle upphöra och att man i stället skulle använda sig
av rekvisitions blanketter. När riksdagen fattade sitt beslut ° tillkom det ri ks -gälds fullmäktige att utfärda tillämpningsbestämmelser angående riksdagsbeslutet.
Dessa utfärdades efter samråd med kamrarnas^ talmän. I dessa tillämpningsbestämmelser
heter det: »Efter början av 1945 ars riksdag skall det nya
systemet träda i full tillämpning. Reseräkning, avseende ersättning för biljett
å järnväg, skulle därefter endast undantagsvis utfärdas; dock bör nyttillträdande
riksdagsman förskottera sin resa till riksdagen.»

Örn damerna och herrarna minnas, så låg det, när vi började riksdagen i år,
en blankett jiå varje ledamots plats. På blanketten stod det, att »reseräkning,

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan örn ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

avseende ersättning för biljett å järnväg, kommer därefter endast undantagsvis
att godkännas». Detta undantag, att man skulle själv få betala och skriva räkning,
tillkom på följande sätt. När vi rådgjorde i saken med talmännen, yttrade
en av dem, att det kan hända, att en riksdagsman glömmer rekvisitionsblanketterna
hemma. Örn jag till exempel reser hem och har blanketten kvar i Stockholm,
hur skall man då göra? Ja, så fick man denna särbestämmelse, att man under
sådana förhållanden skulle kunna få betala som förut, men icke eljest. Herr
Liedberg har sålunda fullkomligt felaktiga utgångspunkter, och därför är det
tydligt att hans resonemang i övrigt är felaktigt.

I fjol var jag uppe och talade emot förslaget örn de fria resorna, vilket förslag
dock sedermera bifölls. Jag var nästan ensam örn min uppfattning. Jag tillät
mig då uttala -— jag har ej sett efter i protokollet men jag tror, att jag yttrade
mig så ■ att jag befarade att dessa fria. resor skulle verka mindre fördelaktigt
för riks dagsarbete! Det tillkommer ej mig att avgöra, huruvida så blivit fallet.
Det är möjligt, att man kan säga, att denna förmån icke verkat till fördel för
riksdagsarbetet. Jag erinrar mig till exempel, hurusom vid en votering förra
veckan, då riksdagen samlades efter att ha varit åtskild nästan en hel vecka, över
80 ledamöter vörö frånvarande. Da kan man fråga sig: är det de fria resorna,
som gjort detta, eller något annat. Därom vill jag ej döma.

Herr Liedberg yttrade vidare, att detta rekvisitionssystem verkat fördelaktigt.
Jag har en helt annan uppfattning, herr Liedberg. Det har medfört en del
besvärligheter, en del som synes för alla och en del som icke synes utåt. Jag vill
ställa den frågan till herr Liedberg: hur går det för de ledamöter, som bruka
anlita resebyråerna? Känner herr Liedberg till, örn det varit några svårigheter
därvidlag? Jag tror, att herr liedberg måste erkänna, att det ej varit så utmärkt
bra i den vägen.

Jag hade, herr talman, icke tänkt tala i dag eftersom jag, som saken nu ligger
till, tänkt rösta för utskottets förslag, ehuru jag ej är belåten med den motivering
utskottet presterat. Motiveringen är ej endast knapphändig utan också i
många fall otydlig. Skulle det vara riktigt, som herr Nilsson i Göteborg framlade
saken, kan man fråga sig, hur det hela skulle verka. Herr Nilsson säger att
fribiljetten icke skulle fritt få användas utan endast skulle få användas för
särskilda ändamål, som hänga samman med riksdagsmannauppdraget. Så var
nog ej meningen, utan skulle riksdagsmännen få fribiljetter, skulle de också få
använda dem till vilken resa de vilja, även när det gäller nöjesresor. Så fattar
jag saken, och så kommer det väl även att bli.

En fråga, som jag tycker det varit fördelaktigt, örn konstitutionsutskottet
tagit upp och skrivit om, är frågan örn riksdagsmännens ledigheter och anmälningen
därom, fastän man kanske kan säga, att framläggande av förslag härom
icke skulle tillkommit detta utskott utan ett annat utskott. Anmälan om ledighet
måste väl förekomma även hädanefter, ty eljest blir det icke möjligt att
kontrollera om en riksdagsman åtnjuter ledighet eller ej, när det uppstår fråga
örn avdrag för dem, som äro sjuka. Jag har ingenting emot den utsträckning av
den avdragsfria ledigheten, som här är ifrågasatt, ty det har inträffat många
fall under min tid, att en riksdagsman från landsorten kommit upp till Stockholm
och blivit sjuk. Han har då att betala både sitt rum här uppe och de höga
avgifterna på sjukhuset.

Jag tror icke man kan säga, att det är några obefogade förmåner man giver
riksdagsledamöterna genom detta, och förmånerna kunna ej, herr Liedberg, medföra
så stora ökade kostnader för statsverket. Det blir säkert ej så många som
kunna göra nöjesresor. Det är ju icke endast biljetterna, som kosta pengar. Kurn
och mat kosta ännu mera, och därför blir det säkert sparsamt med resorna. De

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

fria resor, som vi nu lia, kosta väl ej statsverket mera än litet extra utgifter
såsom kostnader för sänglinne och dylikt, som man använder då man begagnar
sovvagn. Det Ilar väl ej inträffat så många gånger att statens järnvägar fått
sätta till några extra vagnar. Det blir således ej några större ökade kostnader
härigenom.

En sak, som jag ej kan underlåta peka på och fråga om, är vad som återfinns
på s. 2. Det är ett mycket vackert och inlindat skrivsätt man använder, när man
talar om att vad som enligt 7 § arvodeslagen ankommer på riksgäldsfullmäktige
enligt förslaget icke skulle ankomma på dem utan på kanslideputerade. Jag har
litet svårt att förstå, att man vinner något med att lägga dessa åtgärder på kanslideputerade.
Riksgäldskontoret och riksgäldsfullmäktige ha ju ändå en del att
göra med detta hus. Och när nu riksgäldskontoret har att utbetala arvodena
borde riksgäldsfullmäktige också ha rätt att utfärda tilläggsbestämmelser därom.
Kanslideputerade fungera ju endast under riksdagen. Emellan riksdagarna
fungera de icke. Riksgäldskontoret har ju tillgång till sina tjänstemän
på ett annat sätt än vad kanslideputerade ha. Jag har frågat
en av konstitutionsutskottets ledamöter örn orsaken till den här ifrågasatta
omläggningen. Detta kan ju sägas vara en så liten sak att den ej
behöver närmare motiveras. Men det måste vara något, som ligger bakom. Jag
varken tigger eller ber för att riksgäldsfullmäktige fortfarande skola ha kvar
denna befogenhet. Så vitt jag förstår,''skulle det bli mycket arbete för kanslideputerade.
De måste komma i förbindelse med statens järnvägar och med ledningarna
för de enskilda järnvägarna. Det blir en hel del att göra efter detta.
Trots att motiveringen härom är så vackert skriven, förefaller det, som örn däri
skulle ligga en anmärkning mot riksgäldsfullmäktige, att de i detta avseende
icke riktigt skött det uppdrag, som de haft att sköta,

Herr talman! Jag begärde ordet som jag sade närmast för att replikera herr
Liedberg, och det bär jag gjort genom att säga, att han har missuppfattat saken
sa som han har gjort vid tidigare tillfällen, när det gällt saker, som han i vanliga
fall ej sysslat med. Här gäller det för herr Liedberg — så väl som för oss
alla — att vid resor skriva rekvisitionsblanketter och att icke betala själv annat
än örn han glömt blocket i Skåne eller i Stockholm.

Herr talman. Jag skall sluta med att icke göra något yrkande.

Herr Jacobson i Wilhelmina, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag tror, att herr Ryling missuppfattat mig. Jag sade
att det är många, som icke ha råd att företaga de här resorna. Men herr Ryling
påstod, att jag sagt, att de icke lia tid till resor och att detta bland annat
skulle gälla statstjänstemän. I detta sammanhang frågade han, örn jag icke
anser, att de äro så favoriserade förut, att de icke böra bli ytterligare favoriserade.
Vad det gäller kompensation i lönehänseende föreligga inga svårigheter
att få en: rättelse till stånd. Detta så mycket lättare, som jag är övertygad
örn att herrar Herlitz, Ryling och Haggblom äro de första att vara
med om en begränsning av de nuvarande löneförmånerna under pågående riksdag.
Så stort intresse som de synas ha för att slå vakt örn statens utgifter
komma de säkert att gå med på en sådan förståndig framställning.

Herr Liedberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag borde kanske vara herr Lindqvist i Halmstad tacksam för
den klapp på axeln jag fick, då han sade, att herr Liedberg står och pratar
örn det han inte begriper. Men herr Lindqvist, skola vi båda, som han säde,
bli vid vår läst, skulle ingen av oss vara här!

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

Det skulle ju vara förtjusande, om det vore så, att ingen annan än den
som vet att lian har rätt får yttra sig, medan de, som lia en annan uppfattning
skola vara tysta.

Jag tror inte, att jag har fel uppfattning i denna sak och inte att jag hade
fel förra gången heller. Örn ett eller annat år kanske jag får tillfälle att påminna
herr Lindqvist örn, att jag hade rätt den gången också. Nu säger herr
Lindqvist i Halmstad med den logik som är honom egen, att herr Liedberg
har fel i en detalj, följaktligen har han fel i allt. Det gäller den detaljen, att
man skall använda rekvisitionsblanketter och icke bara skriva räkning. Jag
vet mycket väl att det är det normala att använda rekvisitionsblanketter.
Men jag vet av egen erfarenhet, att när jag glömt dem, kan. man få skriva
räkning i stället. Ja, örn systemet med enbart rekvisitionsblanketter icke fungerar
bra, så bör man få skriva reseräkning i stället, örn vederbörande hellre
önska det. Ty jag förmodar, att herr Lindqvist väl icke vill förmena rikdagsmännen
att skriva räkning på grund av någon sorts misstro mot riktigheten
av vederbörandes räkning? Är det ej så, finner jag knappast något sakligt
skäl att förmena riksdagsmännen att använda det ena eller det andra sättet.

Jag har fortfarande mitt biljetthäfte hos den resebyrå, som jag sedan många''
år brukat använda, och det systemet fungerar alldeles utomordentligt bra.
Fungerar statens järnvägars resebyrå sämre, beklagar jag detta. Men på det
sätt jag ordnat det, går det utmärkt bra. Jag skriver på blanketter och
rekvirerar telefonledes min biljett. Jag tror inte, att jag har så fel, som herr
Lindqvist i sin goda allvishet förmenar.

Herr Mosesson sade, att det ej vore något ovärdigt, örn riksdagen tillerkände
sig en förmån, och herr Vougt sade, att vi icke kunna undvika att behandla
spörsmål örn våra förmåner. Det är alldeles givet, herr Vougt, som
ställde frågan direkt till mig, det lia vi aldrig kunnat och kunna inte heller
göra det i framtiden. Men frågan är ju helt enkelt den: är den förmån, som vi
stå i begrepp att bevilja oss, befogad eller icke? Jag tillåter mig ha den uppfattningen,
att den är mera obefogad än motiverad, och det är för mig tillräckligt
för att säga, att då skall man inte tillerkänna sig den. Vad som är
sakligt riktigt försöker jag låta vara mitt rättesnöre, örn än herr Lindqvist
och herr Nilsson i Göteborg underkänna mina bevekelsegrunder, och då kommer
jag till att jag tycker det är fel, och då tillägger jag, att jag tror att det
är flera människor som tycka detsamma. Riksdagen bör icke bara av egenrättfärdighet
sätta sig över menige mans reaktion.

Herr Nilsson i Göteborg, som likaså på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Med anledning av det anförande, som herr Lindqvist
höll, vill jag förklara, att den tolkning, som herr Lindqvist gjorde, att i utskottets
förslag skulle ligga en begränsad rätt för riksdagsmännen till fria
resor, icke på något sätt kommer fram i utskottsutlåtandet. Vad jag däremot
har sagt är, att rätten att begagna dessa fria resor bör av riksdagsmännen
utövas med omsikt och omtanke. Det är skillnad på detta yttrande och att
det i utskottets förslag skulle ligga en begränsad rätt till fria resor, vilket
inte har varit fallet.

Jämväl herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det kom en suck från herr Lindqvists kvalda bröst, som
ingalunda var oväntad. Han påpekade, att konstitutionsutskottet föreslår, att
riksgäldsfullmäktige inte längre skola få sköta dessa tillämpningsföreskrifter,
utan att de skola läggas på kanslideputerade och riksdagens talmän.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanwa uppdragets

fullgörande. (Forts.)

Då herr lindqvist direkt framställde en fråga, vad som är avsikten, skall
jag lika uppriktigt och ärligt säga honom, att det har förefallit inte bara oss
inom utskottet utan också många av kammarens ledamöter i övrigt, som örn
riksgäldskontoret och dess tjänstemän på ett alldeles för byråkratiskt och invecklat
sätt har handlagt denna uppgift. Det har gått så långt att det har känts
som faktiska trakasserier emot enskilda riksdagsmän med de långt gående
kontrollföreskrifter, som riksgäldskontoret tillämpat.

Detta är ju för övrigt en uppgift, som faller alldeles utanför riksgäldskontorets
normala arbetsuppgifter. Jag tycker snarare, herr Lindqvist, att det
skulle kännas såsom en lättnad för riksgäldskontoret, örn denna arbetsbörda
avlastas och reduceras till vad den enligt utskottets förslag kommer att bli i
framtiden, nämligen en kassalucka, genom vilken arvoden och dylikt skola utbetalas.

Herr Lindqvist, som ävenledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill säga till den föregående talaren, att örn riksgäldskontoret
går till väga på ett byråkratiskt sätt, så beror det väl därpå,
att vad konstitutionsutskottet skrev i fjol var så oklart, att det varit svårt att
veta vad som varit meningen med det. Det förefaller inte otänkbart, att vad
konstitutionsutskottet i år skrivit är minst lika oklart som det som skrevs
i fjol.

Härefter anförde:

Herr Falla: Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg yttrade för en stund sedan,
att det var hans mening att riksdagsmännen inte skulle bruka detta fribiljettsystem
vid fullgörandet av sina privata angelägenheter. Örn det är meningen,
måste jag säga, att det är ytterst dåligt uttryckt i detta utskottsutlåtande.
Det finns faktiskt inte ett enda ord örn en sådan begränsning, som herr Nilsson
i Göteborg för sin del bär ansett att det skall vara, och det förvånar mig,
om herr Nilsson i verkligheten har den uppfattningen, att han då har kunnat
ställa sig bakom detta utlåtande. Nej, det är väl så, att här har man ansett
— och det står ju i full överensstämmelse med det resonemang som konstitutionsutskottet
för och med det författningsförslag som finns bifogat -—- att
riksdagsmännen skola få fria resor i obegränsad utsträckning för vilket som
helst ändamål som dem lyster. Det kan inte vara något annat, ty det finns ju
inte angiven någon begränsning i detta avseende.

Nu har här sagts —• och herr Nilsson i Göteborg formulerade det så — att
de fria resorna äro ett arbetsorgan för riksdagsmännens fullgörande av sitt
uppdrag. Det är ju mycket svårt att få in någon klar mening i det, men man
får väl gå till andra uttolkare av denna skrift för att få en uppfattning örn
vad som är meningen, och då går jag först till herr von Friesen. Han säger, att
det kommer i och med detta att ställas större anspråk på riksdagsmännens
deltagande i opinionsbildningen ute i landet, och det har flera andra talare
också varit inne på. Riksdagsmännens medverkan i opinionsbildningen skulle
vara en grund för dessa fria resor, d. v. s. det är ungefär som vi på vårt enkla
och vardagliga språk annars bruka kalla för agitations föredrag, där var och
en talar för sin uppfattning i dien ena eller den andra frågan. Alltså, de fria
resorna skola hjälpa riksdagsmännen till att på statens bekostnad fullgöra sina
agitationsuppgifter för den ena och dan andra uppfattningen. Så ligger det
till i själva verket. Hittills lia ju de olika politiska organisationerna tagit hand
örn detta eller eventuellt riksdagsmännen själva. T den mån de enskilda riks -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

dagsmännen inte ha ansett sig ha ekonomisk möjlighet eller vilja till det, så
ha deras politiska partier bekostat denna opinionsbildning, och jag tycker
uppriktigt sagt, att det kunna de gärna göra i fortsättningen också. Det parti
jag tillhör vill åtminstone inte vara med om att staten skall betala dess agitation,
och jag tycker att detsamma borde gälla även de andra partierna, som i
allmänhet ha en bättre ekonomisk grundval -— jag tänker framför allt på det
stora majoritetspartiet här i kammaren med dess utomordentligt solida ekonomi.

Ett annat motiv, som anförts i debatten, är ju att det skulle vara så nödvändigt
för att skola riksdagsmännen och göra dem skickade att fullgöra sitt
uppdrag att låta dem se vårt land. Visserligen var det någon talare — jag tror
det var herr Nilsson i Göteborg — som sade, att det skulle vara väldigt bra
att riksdagsmännen skulle kunna fara och titta sig omkring, och det kanske
är, när allt kommer omkring, så att det mesta får reduceras till att det blir så
utomordentligt bra när de kunna titta sig omkring. Det må inte vara dem förment
att titta sig omkring, men någon så förfärligt stor betydelse för uppbyggandet
av deras kunskaper örn landet och de frågor, som föreligga till avgörande,
tror jag inte att detta tittande kommer att ha. Men om det vore fråga
örn verkliga studieresor, som naturligtvis kunna vara av värde, skulle man ha
gått en helt annan väg. Då skulle man begärt ett anslag, och jag tror man då
också fått ett anslag, för att handhavas av riksgäldsfullmäktige, och ur detta
anslag skulle riksdagsmännen kunna begära resekostnadsersättning för vissa
klart angivna studiesyften, för att resa till den eller den platsen för att studera
en bestämd sak. Örn man lagt det på det sättet skulle det helt säkert ha blivit
av verklig betydelse för att ge riksdagsmännen kunskap örn olika ting, som de
kunna ha behov av, vilket jag mycket betvivlar att det kommer att bli i någon
större utsträckning på den här vägen. Men det har man inte velat. Jag drar
därav den slutsatsen, att själva studiemålet har i grund och botten inte så
förfärligt stor betydelse i detta sammanhang. Det är ett mycket bra skäl att
föra fram, men det är inte någon avgörande skäl. När herr Mosesson med känslovibrerande
stämma för en stund sedan talade örn dessa ting, örn vad han
sett i Norrland och framhöll, att det skulle vara väldigt nyttigt örn riksdagens
ledamöter finge se inte bara Norrland utan också Småland, Skåne och
en hel del andra platser i vårt land, så kan jag hålla med honom örn att det
skulle ha gått mycket bra för sig, om man gått den väg som jag nyss antydde,
örn man fått ett anslag för studieändamål, som riksdagens ledamöter kunnat
begagna sig av. Men det har man som sagt inte gjort och inte velat göra.

Herr Vougt sade, att tiden är annorlunda nu än förr och att det är mycket
angeläget att riksdagsmännen kunna hålla kontakt med sina hemorter och med
sina hemkommuner. Ja, visst är det det, men härför ha ju inte de fribiljetter,
som det här är fråga örn, någon som helst betydelse, ty den möjligheten ha vi
ju nu med obegränsat antal resor till hemorten. Jag förstår inte herr Vougts
resonemang på denna punkt.

Meningsskiljaktigheterna i denna fråga röra sig ju inte örn riksdagsmännens
fullgörande av sitt uppdrag utan hänföra sig till förmåner, som konstitutionsutskottet
vill att riksdagsmännen skola åtnjuta vid sidan av uppdraget,
alltså som ett privilegium utan motsvarande prestation. Detta privilegium,
fria resor i obegränsad omfattning under hela året och hela landet, skulle
vara något för riksdagens ledamöter fullkomligt säreget. Det har förut erinrats
örn, och jag ber att få understryka detta, att statens ämbets- och tjänstemän
inte ha detta privilegium. Endast i mycket få fall och då i samband med
alldeles särskilda uppdrag förekomma sådana fribiljetter. Det finns faktiskt

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanm uppdragets

fullgörande. (Forts.)

inga andra skäl för att tillskapa ett resekostnadsfrälse för riksdagsmännen
här i landet än att riksdagen kan göra det. Riksdagen kan missbruka sin ställning
till att tillerkänna sina medlemmar sådana särskilda rättigheter och förmåner,
som andra medborgare i landet inte få åtnjuta.

Inom parentes, herr talman, så är det ganska säreget, att när en fråga som
denna kommer upp till debatt, så föredrar en stor del av kammarens ledamöter
att med det mest högljudda sorl och buller hindra ett verkligt meningsutbyte.
Jag måste säga, att detta är verkligen en god illustration till vart vi börja
komma här i kammaren numera. Jag skall vidare komma fram till det på en
liten stund. När kammarens ledamöter gå att tillerkänna sig förmåner av
detta slag alldeles utanför sitt arbete och sin uppgift som riksdagsmän, borde
det vara dem angeläget att vid detta tillfälle utåt visa något av arbetsordning
och arbesdisciplin.

I detta sammanhang är det anledning att erinra sig, hur arbetsförhållandena
allt mer gestalta sig i kammaren. Den som varit med någon längre tid vet,
hur katastrofalt arbetstakten sjunkit i riksdagen under de senare åren och
vilka former arbetet i riksdagen har tagit. Särskilt efter höstsessionernas införande
och det obegränsade antalet fria resor under riksdagstiden har denna
företeelse tagit sig former, som äro särskilt anmärkningsvärda. Riksdagsmannauppdraget
synes numera betraktas som ett uppdrag, som man kan ha för
sitt nöje vid sidan av en mängd andra och bättre påpassade uppdrag, och därmed
har det blivit så att kamrarna bli uttunnade på ett sätt, som man tidigare
aldrig haft erfarenhet av i den svenska riksdagen. Det har resonerats mycket
om vilka åtgärder som man skulle kunna vidtaga för att få bättre förhållanden
till stånd, men ingen lösning av detta problem har kunnat vinnas. Det har
talats om att anordna två arbetsplena i veckan även när man inte har arbetsmaterial
till mer än ett för att på det sättet kunna hålla riksdagens ledamöter
kvar under veckans arbetsdagar. Men det är mycket ovisst örn det skulle ha
någon väsentlig betydelse, därför att kamrarnas ledamöter i så stor utsträckning
äro frånvarande också vid plena. Vi veta alla, hur det brukar vara i detta
avseende, och en synnerligen belysande illustration till hur det verkligen är gav
förra fredagens arbetsplenum, då efter en sexdagars 1-majledighet voteringarna
vid olika frågors avgörande visade, att de frånvarandes antal i denna kammare
växlade mellan ett 40-tal och över 80. Naturligtvis kan en hel del ha
haft giltigt förfall, men det kan inte gärna vara förhållandet med flertalet,
och det var som sagt det första arbetsplenum efter en mycket rundligt tilltagen
ledighet. Det ser inte bra ut, och det är inte bra att vi ha kommit in i en sådan
ordning. Det är inte bra, och det ser inte bra ut, örn riksdagens ledamöter därtill
skulle på det allmännas bekostnad bevilja sig själva förmåner och privilegier,
som ingenting ha med riksdagsmannauppdragets fullgörande att skaffa.

Jag förstår, att reservanterna resonera som så, att det har landet mycket
väl råd med, och det betyder inte så mycket. Ja, det kan hända att landet Rar
råd att betala kringresande riksdagsmäns resor, men riksdagen och landet
kanske inte ha råd att alltför mycket förstöra riksdagens anseende.

Jag måste också säga, att detta initiativ fran konstitutionsutskottets sida
är mycket egendomligt och mycket opåkallat. De bör vara verkligt angelägna
ting att taga itu med, när ett utskott skall utan någon kungl, proposition och
utan någon motion av sig självt framlägga förslag för riksdagen. Det förefaller,
sorn örn konstitutionsutskottet skulle lia alltför litet arbetsmaterial att
syssla med och därför mäste i sin sysslolöshet hitta pa någonting till sin egen
och andras förströelse. Kanske vi rent av numera få betrakta konstitutionsut*
skottet som riksdagens förströelsedetalj. Beredskap stjänstens förströelsedetalj

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

lär ibland ha serverat en ganska dåligt tillredd anrättning, och det ser ut som
om konstitutionsutskottet också skulle gjort det här. Läs bara förslagets tredje
paragraf på sidan 3 i utlåtandet! Vad innehåller denna paragrafs andra stycke?
Ja, det kan bli föremål för de skriftlärdas många tolkningar, så oklar och
tvetydig som texten där är. I uttrycket »annat färdmedel» vid resa till och
från riksdagen kan inrymmas mångahanda. Det har sagts, att däri skulle inrymmas
flygplan, vilket öppnar vida perspektiv såväl beträffande kostnaderna
som i övrigt. Bil innefattas givetvis i andra färdmedel. Det har sagts, att
bil skulle bär anses lia samma funktion som nu, alltså för resa till och från
järnvägsstation, men såsom här står skrivet kan den, som vistas på lägligt bilhåll
från riksdagen, få betalt för resa med egen eller med taxebil hela vägen
till och från riksdagen. Vilka möjligheter till trassel och missbruk öppnas inte
här. och vilka besvärligheter möter det inte vid kontrollen? Herr von Friesen
var ytterst indignerad över den kontroll, som förekommer nu, och det är möjligt
att det inte skall förekomma någon som helst kontroll i fortsättningen på
dessa resor. I så fall måste man säga, att friheten blir obegränsad, men under
förutsättning att det skall vara någon sorts kontroll kommer det att vålla
oändligt mycket trassel. Nog bör ett utskott, som tar initiativ i en fråga, ha
tänkt igenom sitt förslag så pass, att det kan på ett någorlunda klart och otvetydigt
sätt göra begripligt vad som utskottet avser. Detta krux har utskottet
sökt komma förbi genom att i 7 § stadga, att kanslideputerade skola meddela
de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen av denna stadga.
Då måste man fråga sig: varför skola just kanslideputerade få den uppgiften
att bringa ordning och reda i den oreda, som utskottet här har framburit?
Kanslideputerade ha ingen särskild kompetens för ett sådant kanske rentav
olösligt problem. Örn det vid närmare inträngande i § 3 i konstitutionsutskottets
förslag skall visa sig, att det uppkommer rent orimliga konsekvenser, så
kunna varken kanslideputerade eller någon annan sätta ur kraft av utskottet
föreslagna och av riksdagen möjligen fattade beslut, överhuvud taget måste
jag anse kanslideputerade vara en mycket olämplig instans i detta sammanhang.

Sedan komma vi till olämpligheten överhuvud taget av att staten skall bekosta
riksdagsledamöternas resor i enskilda angelägenheter av olika slag. I
detta sammanhang måste man ju också tänka på järnvägsnätets överbelastning
av trafik numera, men konstitutionsutskottet har trots detta förhållande inte
haft några betänkligheter mot att utrusta riksdagens 380 ledamöter med fribiljetter
för obegränsade resor hur som helst och var som helst i landet utan
att statens intresse därvid tillgodoses eller att statens intresse på något sätt
är engagerat. Det är ett säreget dokument detta, och lyckligtvis har riksdagen
mycket sällan örn ens någonsin från ett utskott mottagit ett så illa genomtänkt
och ett så dåligt utformat utlåtande som detta, och jag måste, herr talman,
därför yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall icke spilla någon tid för kammaren
genom att sysselsätta mig med vad herr Falla hade att säga. Jag vill endast
uttrycka min glädje över att han utnämnde det gamla ärevördiga konstitutionsutskottet
till riksdagens förströelsedetalj. Jag vet icke, örn vi skola särskilt
lippskatta denna befordran. Någon nytta har det hela i alla fall medfört, då det
gett herr Falla en mycket långvarig förströelse i dag. örn kammaren uppskattar
den förströelsen är en annan historia.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

Det har både under debatten och under hand kommit en del förfrågningar
angående vissa praktiska detaljer, som icke äro angivna i utskottets allmänna
motivering. Jag säger som herr Skoglund i Doverstorp förmodade, att vi skulle
svara, nämligen att vi överlämna till riksdagens kanslideputerade att utarbeta
dessa detaljer. Här ha exempelvis gotlänningar frågat, hur det skall gå i fråga
örn dem. De skulle alltså ha rätt att under den tid arvode icke utgår, d. v. s.
då riksdagen icke är samlad, företaga studieresor och sådant på järnväg, och
de fråga, om de icke också självfallet ha rätt att på det allmännas bekostnad
taga sig i land från Gotland till fastlandet för att anträda järnvägsresan. Det
är klart, att detta är meningen, men kanslideputerade komina att närmare angiva
alla detaljer, som kunna komma i fråga.

Jag brukar, herr talman, sällan tala om partier. Jag tycker nämligen icke,
att det är trevligt — man skall se på varandra som människor — men nog finner
jag det litet underligt med högerpartiet i detta fall. Nu har det fått en ny ledare,
— sedan den förutvarande avböjt att fortsätta — och man kan väl därför säga,
att högern i dag kommer med sin nya giv. Jag tycker, att högern väljer en
underlig startplats, när den i dag mobiliserar sådana krafter som den gjort för
att ställa sig i en särställning gentemot den övriga riksdagen. Jag undrar, örn
detta är så lyckligt. Högern har ju hittills bara sett, hur dess taktik medfört
en serie nederlag och hur partiet krympt undan för undan. Jag vet icke, om
starten i dag skall innebära ett försök till ny taktik för att få aktierna att stiga
en liten smula. Jag betvivlar, att de stiga. Man måste betvivla det, då man hör
herr Liedberg. Vore jag högerman, skulle jag tacka en mild försyn för att
icke valet till ledare föll på herr Liedberg. Han kan vara en mycket kvick karl,
men han har ett slags arrogans, som gör att han ingalunda hör till dem som
vinna röster genom det sätt, varpå han lägger upp sina anföranden — åtminstone
icke i frågor som denna. När herr Liedberg kan ha mage att i kammaren
säga något sadant som att den svenska demokratien använder dagen efter
V-dagen för att tillskansa sig uppenbara fördelar och privilegier, är det att
smutsa ned och draga ned riksdagsmannaskapet på ett oerhört sätt. Jag anser,
att man icke skall ga in i detaljer för att bemöta sådana resonemang. Kring
dem skall svepas föraktets tystnad.

Här ha dragits paralleller mellan barnens sommarresor och riksdagsmännens
resor, och man har talat om att riksdagsmännen skulle tanklöst och egoistiskt
breda ut sig och lägga beslag på platser på tågen och åstadkomma svårigheter.
Det är precis som örn man tänkte sig, att riksdagsmännen skulle efter den 1 juli
resa hit och dit i landet och åstadkomma en extra belastning för järnvägarna.
Detta är konstruerade argument, som ingen vettig människa kan taga på allvar.

Landshövdingen i Falun sade, att han bara hade fria resor inom sitt län men
icke i landet i övrigt. Ja, det är alldeles riktigt. Men då är det icke mer än på
sin plats, att riksdagsmännen få resa gratis inom sitt län, och det är mera än
Kopparbergs län. Dc kunna ha behov av att skaffa sig informationer inom sitt
verksamhetsområde, som sträcker sig betydligt över länsgränserna.

Sa skulle jag också vilja säga ett ord med anledning av något som jag vet
förekommit här i dag. Det är på det sättet, att inom kammaren cirkulerat, såsom
vi ha reda på, en lista för att med hjälp av 11 § i de reglementariska föreskrifterna
vid den förestående omröstningen se till, att vi få en omedelbar votering
och sedan namnen på do röstande för de olika förslagen tagna till kammarens
protokoll. Då det tydligen var litet krångligt att få ihop de erforderliga 24
namnen tilliit jag mig själv säga till en av listsamlarna, att jag kunde hjälpa
till, om det behövdes. Jag tror nämligen icke, att vi behöva vara rädda för att
•låta saken komma till allmänhetens kännedom. Men kanske syftet är något

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smannauppdragets
fullgörande. (Forts.)

helt annat? Kanske dessa som tycka, att vi profanerat demokratien, ha för avsikt
att icke alls använda sig av fria resor den tid riksdagen icke pågår? Är anordningen
då en avi till kungl, järnvägsstyrelsen att i protokollet se, vilka som
undanbedja sig denna s. k. förmån?

Herr talman! Jag har varit med örn 36 riksdagar och varit med på den tid;
då man icke ens hade någon fri hemresa utan då man fick resa hit den 15 januari
och hem omkring den 1 juni och dessemellan icke resa alls. Vi hade 10 kronor
oim dagen att leva på, och vi voro så fattiga, många av oss, att när vi skulle
göra en nattresa och icke hade råd att taga sovvagn, lågo vi på bagagehyllorna
i tredje klass den tid detta var tillåtet. Vi känna nog till vad det betyder att
resa. Tror någon, att vi riksdagsmän, som äro så trötta på att resa, göra detta
i onödan? Man kan tvärtom befara, att det icke blir så mycket av de studieresor
man skulle önska. Att tro att riksdagsmännen skulle ge sig till att resa, örn de
kunna slippa, är en orimlig tanke. Hur många resor har en riksdagsman, som
varit med i 25—35 år, gjort till Stockholm? Jag undrar, örn det icke är 400 eller
500. Icke reser han i onödan på några nöjesresor. Varifrån får man sådant tal?

Det är visserligen sant att vi i utskottets motivering icke preciserat arten av
resorna. Vi ha icke kunnat draga bestämda gränser mellan resor för föredrag,
föreläsningar och dylikt och resor av rekreationsnatur. Det måste lämnas åt
den enskilde riksdagsmannens ambition och egen känsla att förfara som han
finner lämpligt. I ett fritt land med en fri press finns ju för övrigt den allmänna
opinionen, som har sina strålkastare på offentliga människor, och det
är en tillräcklig kontroll mot missbruk anser jag.

I de fattiga länderna Finland och Norge har man just på grund av dessa
länders stora ytinnehåll berett möjligheter för riksdagsmännen att när dessa så
önska utan kostnad få fara och informera sig örn de olika landsdelarnas behov,
och man har rent ut sagt, att det är ett berättigat krav inom en demokrati, att
vederbörande få denna möjlighet. Tror någon, att man i den finska riksdagen
och det norska stortinget, då man genomförde den saken, hade en debatt sådan
den vi fört i dag och kom med sådana argument, som förts fram från opponenternas
sida? Absolut icke.

Herr Senander: Herr talman! Jag måste konstatera, att diskussionen knappast
legat på något högre plan. Det är framför allt högermännen — med undantag
av herr Ryling, som strängt höll sig till sak — som få svara för den
låga nivån i debatten. Från den sidan har anförts, att det framlagda förslaget
skulle skada riksdagens anseende ute hos allmänheten. Jag skulle vilja
pasta, att den debatt, som förts i denna fråga, mera är ägnad att sänka riksdagens
anseende ute bland folket än förslaget i och för sig. Högermännen ha framför
allt använt det argumentet, att förslaget skulle väcka ovilja hos den stora
allmänheten, d. v. s. hos de breda folklagren. Jag kan för det första icke fatta
detta nyvaknade intresse hos högern för de folkmassornas uppfattning. Därmed
må emellertid vara hur som helst. Jag hävdar, att det icke finns någon
risk för att något större missnöje skulle uppstå, om det förslag blir förverkligat,
som i dag föreligger till behandling. Ty de breda folklagren fråga icke
dylika. detaljer, när det guller att bedöma riksdagsmännens verksamhet.
De fråga sig i första hand, huruvida vederbörande partier och de enskilda
riksdagsmännen bedriva en politik, som står i överensstämmelse med de breda
folklagrens intressen. Kanske ligger förklaringen till högerns rädsla för allmänhetens
dom däri, att den fört en mycket dålig politik. Örn man ser till att
ioikpensionärerna och andra eftersatta folkgrupper få sin rätt, behöver man

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsmanwa uppdragets

fullgörande. (Forts.)

icke frukta väljarnas dom, därest man ger riksdagsmännen den förmån, som
det bär är fråga om.

Det är för övrigt icke, såsom tidigare framhållits, enbart fråga om förmån.
För vårt vidkommande innebär den ofantligt mycket mer arbete, ty vi ha tänkt
oss att utnyttja dessa resor för att verkligen komma i kontakt med väljarna
icke bara inom den egna valkretsen utan över hela landet. En förutsättning
för att man skall kunna föra en politik, som står i överensstämmelse med de
breda folklagrens intresse, är att nian på ort och ställe i samråd och samförstånd
med befolkningen diskuterar angelägenheterna och därigenom får den
verkliga sakkunskap, som fordras för att kunna föra en god politik.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att inom vår riksdagsgrupp äro de
flesta i den belägenheten, att de endast ha sitt riks dags arvode såsom inkomst.
Var och en vet, vad det betyder, då man har ''att uppehålla sig själv
på en plats och familjen på en annan. Därtill kommer, att vi inom vår grupp
måste beskatta våra medlemmar trots att de icke ha någon annan inkomst än
riksdagsarvodet, just för att finansiera resor till olika platser, där vederbörande
skall taga reda på missförhållanden, som kommit till vår kännedom, och rådgöra
med de folkliga organisationerna på vederbörande orter. Detta har orsakat
oss dryga utgifter, och vi anse det oriktigt, att man skall åsamkas dessa
utgifter, då det hela kan ordnas så lätt och med så små kostnader — jag skulle
nästan vilja påstå inga kostnader alls — för staten genom anordningen med
fria resor. Det spelar för oss ingen roll, örn resorna ske på första, andra eller
tredje klass. Huvudsaken är, att vi få möjlighet att upprätthålla kontakten
med de breda folklagren och de folkliga organisationerna. Jag tror, att vi
litet var måste medgiva — därest man tager saken på det sätt vi göra — att
den förmån, om vi nu skola kalla den så, som kommer att beslutas, blir till
gagn för riksdagsarbetet i fortsättningen och därmed till gagn för de stora
folkmassorna ute i landet.

Herr talman! Med vad jag här sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Senanders anförande var ju mycket upplysande och intressant. Herr
Senander medgav oförbehållsamt, att den kommunistiska riksdagsgruppen skulle
använda dessa fribiljetter just för agitationsändamål och för att resa omkring
på agitationsföredrag. Jag måste säga, att detta åtminstone var rent besked
och ställer denna fråga i klar och verklighetstrogen belysning.

^När herr Senander började sitt anförande, beklagade han att debatten stått
på en alldeles för låg nivå. Med den argumentering herr Senander förde förmodar
jag han menade att han lyfte upp debatten på den nivå där den borde stå.

Härpå anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Det är med stor tvekan jag täger till orda
i denna debatt, som redan är så tyngd av mängden av anföranden. Men jag har
icke velat stillatigande åhöra, hur debatten på sina håll, så vitt jag förstår,
fullkomligt snedvridits. Jag vill icke yttra mig om — jag har faktiskt icke
någon bestämd uppfattning i den frågan — huruvida en del talare härvid
varit ledda av fariseiska och hycklande synpunkter eller icke. Men faktum
är, att debatten blivit snedvriden genom det sätt, varpå man plötsligt sprängt
in de moraliska synpunkterna. Det finns icke någon fråga, som icke kan sned Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

vridas, om man börjar laborera med dessa fullkomligt godtyckliga och subjektiva
synpunkter, vilka kunna ältas och vändas på i det oändliga allt efter vars
och ens behag. Jag har, herr talman, ofta tillåtit mig påpeka, hur rättfärdighetsjakten,
strävan efter att i alla vinklar och vrår, i varje detalj nå ett tillstånd,
som var och en skulle kunna finna rättfärdigt — hur, säger jag, denna
orimliga chimär är ägnad att kasta tjocka slöjor över realiteterna.

Saken är i själva verket den, att vi som riksdagsmän tillhöra landets styrelse.
Det måste väl vara axiomatisk!, att det är av yttersta vikt, att varje ledamot
av landets styrelse lär sig känna landet så fullkomligt som möjligt. Fullkomligt
kunna vi nu icke göra det. I vårt land ha vi våra särskilda svårigheter
på grund av det stora ytinnehållet. Emellertid kan nämnda syftemål icke
nås på annat sätt — jag behöver icke närmare gå in på en motivering för påståendet
— än därigenom att varje riksdagsman har fria resor. Men. säger
man, skall han da ha rätt till fria resor utan någon kontroll? Jo, naturligtvis,
ty det går icke att anordna någon kontroll. Det är omöjligt att här åstadkomma
en sadan begränsning, som skulle kunna utesluta det privata intressets
tillgodoseende genom resorna. Jag anser det vara en fullkomligt felaktig synpunkt
att i det avseendet vilja korrigera utskottsutlåtandet eller anmärka
på utskottet för bristande fullständighet eller noggrannhet. Men, säger man,
örn riksdagsmännen fritt fa dessa fria resor, skulle de för sitt eget intresse
kunna resa omkring i landet. Ja. det skulle de kunna. Varför skulle icke en
riksdagsman någon gång i sitt eget intresse kunna få resa gratis som ledamot
av landets styrelse på landets järnvägar? Vore det så underligt? Det vore underligt,
örn det verkligen förhölle sig så, att riksdagsmännen icke skulle göra
annat än resa omkring på järnvägarna. Men såsom konstitutionsutskottets ärade
herr ordförande framhöll, är det icke så, fastän motsidan tycks ha den föreställningen,
att riksdagsmännen vore en samling lathundar, som icke gjorde
annat än. passade pa att utnyttja de möjligheter till nöjen och privata fördelar,
som gratis stöde dem till buds. Riksdagen kan dock icke visa ett påtagligt statsintresse
ii rån sig av den anledning, att dess tillgodoseende medförde en kon riksdagsmän

missbrukas av oansvariga och för sitt uppdrag olämpliga

. H®rr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Skulle man gå
m Pa alla dessa storslagna uttalanden och i detalj undersöka och kritisera
vad har har sagts, skulle det kanske behövas timmar. Jag inskränker mig nu
till att endast yrka bifall till utskottets hemställan, och jag vill tala om för den
som icke kanner till det — meddelandet kom just nu - att första kammaren
utskottets förslag med mycket stor majoritet. Jag yrkar sålunda.
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Herr Falla trodde sig lia gjort ett fynd när
han drog den slutsatsen av mitt anförande, att det här gällde en förmåA för
att kunna bedriva kommunistisk agitation. Ja, herr Falla får kalla det vad som
helst, det finns intet annat satt pa vilket legala partier inom landet kunna driva
agitation an genom att resa ut till massorna. Så tänker jag göra oberoende
av vad man beslutar i riksdagen. Jag är förvissad örn att vi skola vinna betydligt
liera roster pa denna var verksamhet än vad högern förmår. Vi ha icke
n+f V nagon heml,K}iet av att denna förmån kommer att av oss användas till
att komma till tåls med vara valmän. Därest icke herr Falla och högern i

håna denna förmånmannenS d°m Skull° de säkerligen vara angelägna att er -

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

''Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdagsnianna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) avslag å utskottets berörda hemställan; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Falla begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, sorg vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Herr talmannen meddelade, att herr Liedberg jämte 23 andra ledamöter av
kammaren skriftligen, under åberopande av § 11 mom. 3 reglementariska föreskrifter
för riksdagen, framställt begäran örn omröstning medelst omröstningsapparat.

På grund härav verkställdes nu, sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen blivit ännu en gång uppläst, votering medelst
omröstningsapparat. Därvid avgåvos 164 ja och 35 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Av nedan intagna voteringslista framgår huru varje ledamot röstade.

	Ja	Nej	Av- står			Ja	Nej	Av- står
Herr Förste vice tal-				Fru	Ekendahl ........	1
mannen.......		1		Herr Nilsson i Stockholm	1
» Andre vice tal-				Fru	Linderot.........	1
mannen.......		1		Herr	Malmborg i Stock-holm .......... Johnsson i Stock-
Stockholms stad.				»
Herr Eriksson i Stock-					holm..........	1
holm..........	1			»	Johansson i Stock-
» Hansson i Stock-					holm..........	1
holm..........				»	Ljungqvist.......		1
» Bagge ........... Fru Gustafson........	1	1		»	Fagerholm.......			i
Herr Severin i Stockholm	1				Stockholms'' län.
» Cruse ............	1			Herr Andersson i Tung-
» Lindberg........					elsta ..........	1
» Bergvall.........		1		»	Mosesson........	1
Fröken Andersson.....		1		»	Thorell..........	1
Herr Henriksson.......		1		»	Eriksson i Sandby	1
» Ohlin............				»	Wallentheim.....	1
Fru Västberg.........	1			»	Birke............		1
Herr Persson i Stockholm	1			»	Sköldin..........	1
» Håstad..........		1		»	Hedqvist........	1

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

ÅncLrad lydelse i vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smanna uppdragets

fullgörande. (Forts.)

	Ja	Nej
Herr Boman i Stafsund	1
Fröken Olsson.........	1
Herr Karlsson i Stuvsta	1
Uppsala län.
Herr Lundstedt.......	1
» Hansson i Skediga	1
» Jonsson i Skutskär	1
» Lundberg i Uppsala	1
» Jacobsson i Igelsbo	1
Södermanlands län.
Herr Lundbom........	1
» Andersson i Dunker	1
» Nilson i Eskilstuna	1
» Larsson i Julita ..	1
» Janson i Frändesta		1
Fru Svedberg........ Herr Andersson i Eskils-	1
tuna..........	1
Östergötlands län.
Herr Ward........... )> Skoglund i Dovers-	1
torp...........		1
» Hermansson......	1
» Falk............	1
» Hoppe ...........	1
Fru Johansson....... Herr Johansson i My-	1
singe..........	1
» Ljungberg.......		1
» Thäpper.........	1
» Stjärne.......... » Johanson i Norrkö-	1
Pmg...........	1
J önköpings län.
Herr Fast............	1
» Andersson i Löbbo » von Seth.........	1
» Gustafsson i Bogla	1
» Pettersson i Norre-
gård..........	1
» Forsberg.........	1
» Boman i Kieryd ..	1
» Svensson i Vä ....	1

	Ja	Nej
Kronobergs län. Herr Svensson i Grönvik		1
» Mattsson........ » Gustafson i Dädesjö	1
» Nolin............		1
» Persson i Växjö...	1
Kalmar län. Herr Gustafson i Vim-merby .........	1
» Holm...........	1
» Jonsson i Skeds-bygd ..........		1
» Ohlsson i Kastlösa	1
» Johansson i Kal-mar ...........	1
» Olsson i Oskars-hamn .........	1
» Haeggblom.......		1
» Jonsson i Malm-grava .........		1
Gotlands län. Herr Svedman........		1
» Engström........	1
» Svensson i Sten-kyrka .........	1
Blekinge län. Herr Törnkvist........	1
» Hällgren......... » Witzell..........	1
» Johnsson i Kastan-jegården .......		1
» Skantze.........		1
Kristianstads län. Herr Björklund.......	1
» Isacsson......... » Hammarlund.....	1
» Andersson i Mun-kalj ungby......	1
Fru Björck..........	1
Herr Karlsson i Granebo		1
» Norup...........	1
» Johnsson i Skog-lösa ...........	1
» Kristensson......

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ändrad lydelse

vissa delar av stadgan om ersättning för riksdag smanna mannauppdragets

fullgörande. (Forts.)

Malmö, Hälsingborgs,
Landskrona och Lunds
städer.

Herr Bergström.......

» Andersson i Malmö

» Vougt ...........

» Hagberg i Malmö .
» Nilsson i Landskrona
.........

» Bladh...........

» Wiberg..........

» Fahlman.........

» Adolfsson........

» Jönsson i Lund ...

Malmöhus län.

Herr Sköld...........

» Paulsen..........

» Pehrsson-Brams torp.

..........

Fru Nordgren........

Herr Liedberg.........

» Landgren........

» Olofsson i Höganäs
» Persson i Svensköp
» Hansson i Skegrie .

Hallands län.

Herr Lindqvist........

» Pettersson i Dahl .
» Persson i Vinberg.
» Nilsson i Göingegården
........

» Nilson i Spånstad.

Göteborgs stad.

Herr Wigforss.........

» Nilsson i Göteborg

» Senander ........

» Sundberg ........

» Olson i Göteborg..

Fröken Öberg.........

Herr Sefve............

Fru Rönn-Christiansson

Herr von Friesen......

» Dahlgren........

J a

Nej

.Av står -

Göteborgs och Bohus län.

Herr Mårtensson......

» Staxäng . .•;.....

» Johansson i Öckerö
» Andersson i Mölndal
.... ........

» Carlsson i Bakeröd
» Svensson i Ljungskile
...........

» Utbult..........

Älvsborgs län.

Herr Danielsson.......

» Olsson i Mellerud..

»'' Rubbestad.......

» Svensson i Alingsås

» Dickson.........

» Lundqvist.......

» Ryberg..........

» Ericsson i Kinna..
» Andersson i Hyssna

» Hagård..........

» Sveningsson......

Skaraborgs län.

Herr Persson i Tidaholm
» Gustafsson i Lekåsa
» Sundström i Skövde
............

» Ryling..........

» Onsjö...........

» Malmborg i Skövde
» Larsson i Luttra . .
» Odhe............

Värmlands län.

Herr Hallén...........

» Spångberg .......

» Björling.........

» Nordström i Torsby

» Werner..........

» Nilsson i Kristinehamn
.........

Fru Humla..........

Herr Larsson i Karlstad

Nej

Av står -

1 So dock herr Nilsons i Spånstad anförande under § 19 & sid. 68.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Ändrad lydelse i vissa delar av stadgan orri ersättning för riksdagsmanna

mannauppdragets fullgörande. (Forts.)

	Ja	Nej
Herr Kempe..........	1
» Ståhl............	1
Örebro län. Herr Falla............		1
» Pettersson i Rosta	1
» Lindahl ..........	1
» Petterson i Deger-fors ...........	1
» Brandt ..........	1
» Allard...........	1
» Swedberg........ » Jansson i Örebro..	1
Västmanlands län. Herr Olovson i Västerås » Andersson i Sura-hammar .......	1
» Hall.............	1
» Vigelsbo ........	1
Fru Eriksson.........	1
Herr Rylander........	1
Kopparbergs län. Herr Andersson i Falun		1
» Pettersson i Häll-backen ........	1
» Karlsson i Gräng-esberg .........	1
» Ericsson i Sörsjön	1
» Sundström i Vik-manshyttan ....	1
Fru Alvén...........	1
Herr Gezelius......... » Pettersson i Ers-backen ........	1
» Jansson i Aspeboda	1
Gävleborgs län. Herr Olsson i Gävle ....	1
» Holmström...... » Orgård ..........	1
» Persson i Norrby..	1
» Lindholm........	1
Fröken Nygren........	1
Herr Fröderberg.......	1
» Severin i Gävle ...	1
» Persson i Landafors	1

		Ja	Nej	Av- står
Västernorrlands län. Herr Berg............
»	Jonsson i Haverö . .	1
»	Norén...........	1
»	Edberg..........	1
»	Mäler...........	1
»	Nordström i Kram-
	fors...........	1
»	Stattin..........		1
»	Andersson i Al-
	fredshem......	1
»	Hedlund i Rådom.	1
»	Osterman........	1
	Jämtlands län.
Herr Hedlund i Öster-
	sund..........	1
»	Larsson i Öster-
	sund..........	1
»	Andersson i Gissel-
	ås.............		1
»	Jonsson i Järvsand	1
»	Jönsson i Rossbol.	1
	Västerbottens län.
Herr Sandberg........	1
»	Lindmark........		1
»	Jacobson i Vilhel-
	mina..........	1
»	Åkerström.......	1
»	Johansson i Norr-
	fors...........
»	Skoglund i Umeå.	1
»	Nilsson i Varuträsk	1
Fru	Sandström.......
	Norrbottens län.
Herr Lövgren.........
»	Hagberg i Luleå ..	1
»	Viklund.........	1
»	Gavelin..........	1
»	Andersson i He-
	densbyn .......	1
»	J ansson i Kalix ...	1
»	Holmberg........	1
Fru	Boman..........			i
	Summa	164	35	10

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

§ 11.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 294, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
och

nr 295, angående ytterligare kreditgivning till utlandet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter lijtehumdför
budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom folk- titel.
hushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Efter föredragning av utskottets i inledningen gjorda hemställan yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Med anledning av att jag vid detta
utlåtande fogat en blank reservation skall jag be att få säga några ord. Utvecklingen
under senare tid har ingivit oss vissa förhoppningar örn att anslagen
på denna huvudtitel skulle kunna komma att minskas. Jag hör visserligen icke
till dem, som hängiva sig åt en ljusblå optimism och som tro att vi kunna slopa
anslagen, men jag vill uttala den förhoppningen, att en avveckling skall företagas
så snart som detta är möjligt.

Det är dock icke därför, herr talman, som jag reserverat mig. Jag har reserverat
mig i anledning av att Kungl. Maj :t bemyndigat trafikkommissionen att
fastställa arvoden för länstrafikledarna. Det formellt sett riktigaste hade kanske
varit att jag yttrat mig vid behandlingen av tolfte punkten. Vi stå nu vid avslutningen
av ett tidsskede. Vi hoppas alla att förhållanden, liknande dem
som rått under detta tidsskede, icke ånyo skola inträffa. Jag är medveten örn
att man haft särskilda skäl att inrätta ifrågavarande befattningar, men det
förefaller mig, som örn den fullmakt, Kungl. Maj:t har givit trafikkommissionen,
erhållit en vidsträcktare avfattning än som varit nödvändigt. Vi ha inom
vederbörande utskottsavdelning sökt taga reda på vilka kvalifikationer som
fordras för länstrafikledare. Det är mycket olika. Vi ha bland annat erfarit,
att till länstrafikledare har kommissionen utsett personer, som tidigare haft betydligt
lägre avlöning. Detta har möjliggjorts därigenom att riksdagen avhänt
sig beslutanderätten beträffande lönerna. I allmänhet ha vi ju här i riksdagen
visat oss mycket angelägna örn att slå vakt örn riksdagens beslutanderätt beträffande
löner. Jag är nog, herr talman, medveten om att riksdagen på detta
område lämnat Kungl. Majit en fullmakt att bestämma, men jag vill i detta
sammanhang giva uttryck för min tvekan beträffande det riktiga i att riksdagen
överlämnat beslutanderätten. Det var för att säga detta, herr talman,
som jag begärde ordet. Jag vill uttala den förhoppningen, att man så snart
som möjligt skall bliva i stånd att indraga dessa befattningar. Deras innehavare
ha icke alltid varit till belåtenhet. Jag förstår, att dessa tjänstemäns uppgift
icke varit så lätt, men deras kvalifikationer ha icke alltid motsvarat de anspråk,
som man kunde hava rätt att ställa på dem, i varje fall örn man tar hänsyn
till den lön de erhålla.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10, 18, 22 och 29.

Kades till handlingarna.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Anslag till
avlöningar å
häradsskrivarna.

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel. (Forts.)
Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.; och

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
‘ proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till häradsskrivarna jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående Häradsskrivarna: Avlöningar.

I propositionen nr 136 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945, under punkterna
1 och 2 föreslagit riksdagen, bland annat, att under rubriken Häradsskrivarna
för budgetåret 1945/46 såsom förslagsanslag anvisa till Avlöningar
760 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr A. Löfgren
(I: 309) och den andra inom andra kammaren av herr Lindahl m. fl. (II: 490),
i vilka hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att såsom villkor
för häradsskrivares rätt att uppbära sportelinkomster skall gälla, att han förbinder
sig avlöna den anställda biträdespersonalen enligt de grunder, som föreslagits
av den av Kungl. Maj :t tillkallade utredningsmannen, dock att denna
skyldighet skall, på sätt föreslagits av statskontoret, gälla personal med ett års
anställningstid samt att, för beredandet av förhöjda förvaltningsbidrag åt sådana
häradsskrivare, vilkas förvaltningsbidrag och sportelinkomster icke förslå
till täckandet av utgifterna i tjänsten, riksdagen måtte höja anslaget för avlöningar
åt häradsskrivare med 30 000 kronor».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 309 och II: 490 till Häradsskrivarna: Avlöningar
för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 760 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindahl: Herr talman! Som motionär i denna fråga ber jag att få framföra
några synpunkter. Det råder ju ingen tvekan örn att den personalgrupp,
som motionen tagit sikte på, nämligen biträdena på häradsskrivarkontoren,
känt sig ytterst besviken över att dess lönefråga icke heller vid denna riksdag
fått sin lösning. Förutsättningarna för åtminstone en provisorisk förbättring
voro synnerligen stora, och det är klart, att personalgruppen i fråga hade
mycket starka förhoppningar örn att dess lönefråga skulle bliva löst vid detta
tillfälle. Jag vill erinra örn att vi redan under föregående riksdag i en motion

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Anslag till avlöningar åt häradsskrivarna. (Forts.)
påtalat de rådande missförhållandena beträffande den på häradsskrivarekontoren
anställda personalens löner. Vi lade också fram ett ganska omfattande
siffermaterial, varav framgick, att denna personal, som ju indirekt avlönas
av staten, i själva verket i mycket stor utsträckning utgör ett manschettproletariat.
Vi anförde i motionen, att det fanns biträden, som uppnått trettio års
ålder och arbetat på häradsskrivarekontor under minst fyra år men ändå bara
hade en lön av omkring 100 kronor i månaden. Överhuvud taget kan man säga,
att det är en fantastiskt låg lönenivå för denna personalgrupp. Vi framhöllo
också, att genomsnittet av årslönerna för dessa biträden skulle, om 1936 års
uppbördskommittés förslag småningom skulle vinna riksdagens bifall och
denna personalgrupp bleve statsanställd, öka med omkring 1 200 kronor. Den
utredning, som senare sattes i gång på grund av vad som anfördes i vår motion
och i statsutskottets däröver avgivna utlåtande, har fastslagit, hur nära svältgränsen
många av dessa befattningshavare måste leva. Enligt utredningen äro
de löner, som betalas till befattningshavare i denna personalgrupp, betydligt
lägre än de löner, statstjänare med motsvarande sysselsättning erhålla. Utredningsmannen
har uppgivit, att 365 fast anställda biträden i årslön ha i genom
snitt 2 100 kronor eller således 175 kronor i månaden.

Reflexionerna göra sig själva. Här är det fråga örn personal, som på sätt
och vis redan kan betraktas som statsanställd. Alla som taga del av detta
material, måste säga sig att dessa befattningshavare leva mycket nära svältgränsen.
Då de nuvarande lönerna måste anses otillräckliga, föreslog utredningsmannen
en provisorisk lönereglering i väntan på att ett förstatligande av
dessa tjänster skulle ske. Detta av utredningsmannen framställda förslag ligger
till grund för den motion, som jag jämte några andra ledamöter i denna
kammare och i första kammaren avgivit i anslutning till propositionen. Med
denna provisoriska lönereglering skulle man i alla händelser uppnå att ifrågavarande
personalgrupp genom att minimilöner fastsloges finge ett visst skydd
mot den uppenbara utsugning, som nu äger rum från snåla arbetsgivares sida.
I enlighet med utredningsmannens förslag skulle dessa löner fastställas tillhöra
grupp 1. Placeringen skulle således icke inverka förryckande på en lönereglering
företagen efter det dessa befattningshavare blivit statstjänstemän.
Den skulle emellertid medföra en förhöjning av lönerna med 50 %. Det är
klart, att en provisorisk förbättring skulle medföra en minskning av häradsskrivarnas
inkomster. Motionärerna dela utredningsmannens uppfattning, att
på några undantag när häradsskrivarna skulle klara denna lilla merutgift utan
att bliva barskrapade. Häradsskrivarsysslan är i allmänhet bevisligen en ingalunda
dåligt betald befattning. Själva lönen är visserligen icke hög, men sportlerna
äro så tilltagna att häradsskrivarnas inkomster i många fall kunna betecknas
som ganska höga. I sådana fall, där vederbörande häradsskrivares
lön jämte sportler och förvaltningsbidrag vore för låg för att häradsskrivaren
skulle kunna bära ifrågavarande merkostnad, ha vi ju i likhet med utredningsmannen
föreslagit, att staten .skulle träda hjälpande emellan. Man har sagt,
att även en så efterbliven arbetsgivargrupp, som häradsskrivarna här i landet
tydligen är, borde förstå vad klockan är slagen och frivilligt i fortsättningen
betala personalen bättre löner. All erfarenhet visar emellertid, att detta måste
förbli en from önskan, som ingalunda kommer att gå i uppfyllelse, örn man
icke ifrån personalhåll tillgriper krall åtgärder. Trots att häradsskrivarna
själva uppbära dyrtidstillägg både på sin lön oell på det statsbidrag, som
utgår till täckande av förvalt»ingsutgiflor, ha de varit synnerligen motsträviga,
då det, gällt alf, bevilja personalen enahanda förmån. Jag vill erinra örn
att för att överhuvud taget komma i förhandling med vederbörande måste det
förbund som personalen tillhör utfärda varsel örn arbetsnedläggelse, och först

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Anslag till avlöningar åt häradsslcrivarna. (Forts.)
då den statliga förlikningsmannen ingrep, behagade häradsskrivarpartens
representant infinna sig vid förhandlingsbordet. Jag tror sålunda icke, att
personalen genom frivilliga överenskommelser kan komma så värst långt, när
man har en sådan part att göra med. I alla fall måste man väl också ställa
den frågan: Kan det vara riktigt, att en personalgrupp, som ändå har en syssla
av ganska stor samhällelig betydelse, skall för att överhuvud taget kunna
leva behöva vidtaga en sådan åtgärd som arbetsnedläggelse?

Naturligtvis är ju statsrådets uttalande i propositionen likaväl som utskottets
utlåtande mycket hoppingivande för denna personal. Det vore ju också ganska
tacknämligt, örn man vid detta tillfälle kunde få höra, huruvida höstriksdagen
kommer att taga upp denna fråga till behandling. Det är ju sagt, att uppbördsreformen
skall komma upp vid höstriksdagen. Man har också från departementschefens
sida hävdat, att löneregleringen och förstatligandet av personalen vid
häradsskrivarkontoren hänger intimt samman med uppbördsreformen. Man frågar
sig ovillkorligen då, hur det skall bli i händelse denna uppbördsreform icke
kommer att framläggas för höstriksdagen, eller örn verkningarna av denna uppbördsreform
sträckas längre fram i tiden. Skola då allt fortfarande dessa typiska
svältlöner vara gällande för denna personal, eller har man hopp örn att få frågan
förelagd för höstriksdagen och då få den definitivt avgjord? Det finns, anser
jag för min del, så mycket som talar för att riksdagen borde ha tillmötesgått
denna blygsamma begäran örn en provisorisk lönereglering innevarande riksdag.
Det är inga oskäliga krav som där resas. Utredningsmannen har ju helt enkelt
bara sökt konstatera vad dessa människor behöva för sin nödtorftiga försörjning.
Det gäller här ingen stor grupp av tjänsteinnehavare, på sin höjd 400 stycken.
De aro helt och hållet beroende av vilken ställning riksdagen intar till dem.

Även örn utskottsutlåtandet är positivt och i viss mån löftesrikt, anser jag
i alla händelser, att den motion, som vi ha avlämnat i anslutning till propositionen,
är av det slag att den borde kunna av riksdagen bifallas, och jag ber
därför att för min del få yrka bifall till motionen nr 490.

I detta anförande instämde herrar Cruse och Gustafsson i Bogla.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är min uppgift att ställa ett
yrkande av motsatt innebörd än det som den föregående ärade talaren ställde.
Men det oaktat kan jag i allt väsentligt instämma i vad den ärade talaren nyss
anförde. I ett annat läge är det icke den minsta tvekan örn att den motion, för
vilken herr Lindahl talade, skulle ha blivit tillstyrkt av vederbörande utskottsavdelning.

När vi togo del av handlingarna i målet, måste vi säga, att vi kunde icke
tro, att det kunde finnas en grupp av statstjänstemän som genom sin organisation
kunde intaga en sådan ställning i en lönefråga och en sådan inställning
till en av statsmakterna föranstaltad utredning som just häradsskrivarkåren.
Det visade sig ju, att när Kungl. Maj :t i anledning av att 1944 års riksdag,
som den ärade motionären nyss här anförde, skrivit till Kungl. Majit och begärt
en utredning rörande ifrågavarande personals avlöningsförhållanden, tillsatt
en utredningsman, denne icke kunde komma i förhandling med den kår
som här representerar arbetsgivarparten. Det är ganska enastående i vår tid.
kan man. säga, och jag tvekar icke ett ögonblick att till kammarens protokoll
uttala mitt omdöme att häradsskrivarkårens hållning i denna fråga kan betraktas
som synnerligen samhällsfarlig.

Att vi emellertid, herr talman, i det nuvarande läget ha ansett oss böra stanna
inför Kungl. Maj :ts förslag och tillstyrka detsamma sammanhänger ju med
att — som utskottet har anfört i sin motivering —- vi ju ha räknat med att

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Anslag till avlöningar åt häradsskrivama. (Forts.)
under den väntade höstsessionen få förslag om ändring av beskattningen, och
att sålunda hela denna fråga om statsanställning för biträdespersonalen hos
häradsskrivama då kan komma upp till behandling. Under sådana omständigheter
tillhör det vanlig riksdagskutym att när man så snart kan vänta, att en
fråga framkommer i ett nytt och annat läge, man icke då skall1 vidtaga särskilda
åtgärder utan förlita sig på att frågan skall kunna lösas i en nära framtid.
Utskottet har ju med åberopande av detta till yttermera visso tillagt, att
därest dröjsmål skulle visa sig uppkomma, frågan om åtgärder i det i motionen
berörda syftet torde böra på nytt anmälas för riksdagen. Det torde väl
kunna förväntas, att till och med häradsskrivama såsom kår kunna läsa innantill
och sålunda kunna på grundval av detta skrivsätt göra klart för sig
vad klockan är slagen, och att man sålunda skall kunna vänta, att personalorganisationens
framställningar i lönefrågan under sommaren 1945 skola kunna
komma att få ett annat och bättre resultat än sommaren 1944. Jag tvekar
icke att säga, att därest så icke sker, statsutskottets tredje avdelning i ett sådant
läge kommer att presentera ett utlåtande av helt annat innehåll än det
som nu föreligger.

Med åberopande av detta och dessutom vad utskottet anfört i sin motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

.Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Göteborg;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås; och

nr 118, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 119, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till Lidingöbron.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Då vi motionärer tagit upp frågan
om statsbidrag till Lidingöbron lia vi icke gjort det på grund av en beskäftig

Motion om
statsbidrag till
Lidingöbron.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Motion om statsbidrag till Lidingöbron. (Forts.)
strävan att leta upp och draga fram diverse lokala intressen utan på grund
av att vi anse det självklart oriktigt att invånarna i en av Sveriges städer efter
förstatligandet av vägväsendet skola betala dubbel vägskatt jämfört med invånarna
i alla andra städer i hela landet.

Saken är ju nämligen den att de som färdas över Lidingöbron, alltså bron
mellan Stockholm och Lidingö, som för övrigt är Lidingös enda förbindelse
med fastlandet, måste betala en broavgift. Den är 20 öre tur och retur för gående
och cyklister, 25 öre för spårvägsresande, 1 krona för bilist o. s. v. Det
blir sextio kronor om året för en cyklist, örn han gör en tur fram och tillbaka
varje vardag. Det bör tilläggas, att de flesta förvärvsarbetande Lidingöbor
arbeta i Stockholm eller på andra platser utanför Lidingö. Det är sålunda en
betydande skatt det rör sig örn. För dem som ha månadsbiljett på spårväg är
utgiften 4 kronor 20 öre per månad eller 50 kronor 40 öre per år. Örn man har
kvartalsbiljett kostar broavgiften 45 kronor för år. Det är det billigaste man
kan komma undan med. Det är alltså fråga örn en extra vägskatt av 45 kronor
per år och medborgare eller 60 kronor, därest man cyklar till arbetet. Saken
kan ju icke vara vederbörande stads invånares ensak, ty en stad på 12 000
invånare måste ju lia förbindelse med fastlandet. Den kan ju icke gärna vara
utan sådan.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att bron från och med 1 januari 1944
intagits till allmänt underhåll och att statsbidrag utgår med 95 % av kostnaderna
för brons underhåll. Man tycker ju att broavgiften i så fall skulle kunna
avskaffas. Jag förutsätter, att kammarens ledamöter verkligen känna till
hur det förhåller sig. Saken är ju nämligen den att i kostnaden för denna bro
ingå även räntor och amorteringar på det lån som upptagits av Stockholms och
Lidingö städer för att bygga bron. För att betala dessa låneannuiteter är det
som broavgift upptagits. För bestridande av utgifterna för dessa räntor och
amorteringar utgår intet statsbidrag, och det är örn sådant statsbidrag vi motionerat
för att möjliggöra broavgiftens avskaffande, vilken avgifts uttagande
vi anse vara olagligt. Dessa räntor och amorteringar gå till stora summor,
medan de direkta underhållskostnaderna representera en jämförelsevis ringa
summa. Statsbidraget för det direkta brounderhållet i fjol uppgick till 72 000
kronor, men detta är blott 11 % av de faktiska brokostnaderna. Att staten betalar
brokostnaderna är alltså riktigt till 11 % och oriktigt till 89 %. Jag förutsätter
som sagt att utskottet har satt sig in i saken. Man kan annars tvivla
därpå, örn man läser utlåtandet bokstavligen.

Vi ha motionerat örn statsbidrag till bestridande av de faktiska kostnaderna
för bron, för att man skall kunna avskaffa broavgiften. Med tillfredsställelse
kan konstateras, att saken nu blivit föremål för förhandlingar mellan
statsmakterna och berörda städer. Dessa förhandlingar hade inte kommit i
gång då motionen väcktes i januari månad.

Beträffande dessa förhandlingar ligger saken så till, att statsmakterna nu i
princip förklarat sig villiga att vara med örn att ge ett större bidrag för att
även hjälpa till med låneannuiteterna. Men de summor, som staten hittills gått
med på att ge de berörda städerna, äro tyvärr så små, att frågan inte kan lösas
därmed. Staten vill betala en summa på 170 000 kronor första året och
85 000 kronor andra året men sedan ingenting mer. I verkligheten rör det sig
örn en summa på sammanlagt en halv miljon kronor.

Det säges från statsmakternas sida att städerna borde i huvudsak kunna
klara dessa lån själva utan upptagande av denna broavgift. Uttagande av
broavgift anser man, liksom vi motionärer, vara principiellt förkastligt. Kunna
då städerna klara denna sak själva? Ja, Stockholm kan det naturligtvis,
men inte Lidingö. Om broavgiften avskaffas, blir situationen att för Lidingö

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Motion om statsbidrag till Lidingöbron. (Forts.)
ökas utgifterna med 390 000 kronor om året och för Stockholm med 110 000
kronor. De båda städerna svara nämligen inte för lika stor del av lånen. För
Stockholm är denna summa givetvis en bagatell. Den betyder 0,2 öre per skattekrona.
Men för Lidingö stad betyder summan hela 1 krona och 20 öre per
skattekrona. Med hänsyn till att taxeringen på Lidingö redan nu är uppe i
betydligt över 8 kronor per bevillningskrona är det klart, att en sådan höjning
skulle vara onormal och hindra stadens utveckling, även örn denna utväg från
det arbetande folkets sida skulle vara att föredra framför den nuvarande ordningen,
där såväl rik som fattig får betala lika mycket för brons bekostande.

Nu är ju emellertid saken den, att statsbidrag numera utgå även till byggande
av broar — och inte bara till underhåll därav — i städer och därmed
jämförliga samhällen. Även då denna bro byggdes fanns en sådan bestämmelse
örn statsunderstöd, nämligen i kungl, förordningen nr 320 av 1914, som
medgav statsunderstöd i vissa fall med två tredjedelar. Då Lidingöbron byggdes
utgick emellertid intet statsunderstöd. Lidingöborna ha nu avbetalat en
tredjedel av de ursprungliga anläggningskostnaderna genom erläggande av
broavgift. Då vore det ju rimligt, att staten övertog de återstående två tredjedelarna,
som för övrigt borde ha utgått av statsmedel redan då bron byggdes.
Dietta är så mycket mer rimligt som statsbidrag för byggande av bro numera
kan utgå med upp till 95 % av kostnaderna för bygget.

Vi motionärer lia som sagt krävt åtgärder för att avskaffa broavgiften. Utskottets
principiella mening om denna sak ha vi icke hort, och ingenting därom
framgår heller av det mycket fåordiga utskottsutlåtandet. Utskottet hänvisar
bara till pågående förhandlingar mellan statsmakterna och berörda städer.
Vi motionärer hälsa dessa förhandlingar med tillfredsställelse, men det
ser dessvärre inte ut som örn de skulle bli särskilt lovande.

Ett förslag har framkommit örn att slopa broavgiften för alla utom spårvägstrafikanterna.
Detta är ett från det arbetande folkets synpunkt mycket
osympatiskt förslag. Trafikföretaget skulle nämligen erlägga ett visst årligt
belopp till brostyrelsen, vilket sedan skulle slås ut på trafikanterna. Det arbetande
folket skulle alltså fortfarande betala denna lagstridiga vägskatt,
fastän i maskerad form. Jag hoppas att denna lösning icke blir den slutgiltiga.

Herr talman! Man behöver inte vara fången i länsbegränsade synpunkter
för att konstatera att förhållandena för det arbetande folket i Stockholms län
äro sämre än på de flesta andra håll. Intet län har genomgående exempelvis
så dyra och dåliga järnvägar som vårt. Ingenstans frodas bolagens och bankernas
tomtspekulationer som hos oss, och ingenstans ha vi en sådan förening
av efterblivenhet och orättvisa, som broavgiften vid Lidingöbron är ett uttryck
för. Det är att hoppas, att riksdagens ledamöter inte hur länge som helst
komma att stillatigande åse detta och att rättelse snart skall ernås. Med hänsyn
till att förhandlingar i denna sak nu äntligen kommit till stånd mellan
statsmakterna och berörda städer, har jag emellertid för tillfället intet yrkande.
Jag hoppas att statsmakterna inte på grund av omotiverade snålhetshänsyn
skola omöjliggöra en bättre tingens ordning för de 12 000 medborgare det
bär gäller.

Herr Mosesson: Herr talman! Då jag blev tillfrågad, huruvida jag skulle
vilja skriva under förevarande motion, svarade jag nej. Anledningen härtill
var inte att jag såsom gammal Lidingöbo inte skulle vara särskilt ivrig att avlägsna
denna medeltida anordning med broavgift. Mina motiv för att icke
skriva under motionen voro helt andra. Jag skall inte här för kammaren närmare
klargöra vilket synnerligen komplicerat problem, som Lidingöbron är,

62 Nr 20. Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Motion om statsbidrag till Lidingöbron. (Forts.)
och det invecklade förhållande som råder mellan Stockholms stads bidrag till
denna bro och Lidingö stads bidrag. Dessa frågor tarva en mycket lång utredning.

Jag vill här blott framhålla, att sedan denna motion överlämnats till statsutskottet,
har kommunikationsdepartementet framlagt ett förslag, som är av
den art, att det enligt min uppfattning är helt omöjligt att lägga detta till
grund för underhandlingar, som på något sätt bära rättfärdighetens prägel.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också synnerligen starkt kritiserat detta
förslag. Jag hoppas därför, att det inte skall dröja alltför länge, förrän riksdagen
blir i tillfälle att komma Lidingö stad till hjälp med avlyftande av det
väldiga onus som nu i 20'' år vilat på staden. Staten har ju inte bidragit till
anläggningen av denna bro, vilken uppfördes och invigdes för 20 år sedan och
kastade så mycket pengar, att vi Lidingöbor i många år ha måst i broavgifter
få in 1 500 kronor om dagen för att kunna förränta och amortera kostnaderna
för denna bro. Under sådana förhållanden förstå riksdagens ledamöter säkert
hur tungt denna börda vilat på oss Lidingöbor för att vi skulle kunna klara
denna affär.

Herr talman! Jag förstår att statsutskottet i detta läge inte kunnat göra annat
än hänvisa till pågående underhandlingar och utredningar i denna fråga.
Jag har därför intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Förbättring av Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 120, i anledning av väckt motion örn
■postförbindel- förbättring av postförbindelserna på landsbygden.

serna på

landsbygden. ge(jan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Svensson i Vä: Herr talman! Med synnerligen stor tillfredsställelse har
jag tagit del av statsutskottets positiva skrivsätt i yttrandet över den av herr
Hansson i Skediga och mig väckta motionen rörande förbättring av postförbindelserna
på landsbygden.

Utskottet säger bl. a., att det »finner angeläget, att arbetet på en fortsatt
förbättring av landsbygdens postväsen ej får avstanna». Jag vill alldeles särskilt
understryka detta, och jag skulle vilja tillägga, att det är synnerligen
önskvärt att den före kriget upprättade femårsplanen för postförbindelsernas
förbättrande på landsbygden blir genomförd så snabbt som möjligt.

Av generalpoststyrelsens yttrande i anledning av denna motion framgår att
en hel del förbättringar åstadkommits, i all synnerhet under 1944. Sålunda
inrättades under sagda år 50 poststationer och postombud samt 202 landsvägspostlinjer
för en sammanlagd årskostnad av omkring 180 000 kronor.
Mycket har således redan utförts på detta område. Men detta till trots äro förhållandena
beträffande postförbindelserna på landsbygden ännu allt annat
än tillfredsställande. Det råder på många platser i vårt land sådana förhållanden,
att man nära nog vill beteckna dem inte endast som föråldrade utan
rent av som olidliga, och dessa vänta allt fortfarande på sin lösning. Man gör
sig kanske i allmänhet den föreställningen, att endast de mest avlägsna och
isolerade bygderna äro särskilt vanlottade, när det gäller postförbindelser.
Det är emellertid fortfarande så, att även bygder, som äro belägna t. o. m. i
grannskapet av städer och således i övrigt inte lämna betecknas som isolerade,
ha sådana förhållanden, när det gäller postförbindelserna, att de kunna jämställas
med de sämst ställda ödemarksbygderna.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Förbättring av postförbindelserna på landsbygden. (Forts.)

Jag har fått mottaga ett brev från mitt eget län, från en trakt i grannskapet
av den gamla militärstaden Eksjö. Detta brev blottar så usla förhållanden
i postförbindelserna, att jag måste säga, att det är förvånande att sadant ännu
existerar i detta land. En kontrollassistent, som har sitt verksamhetsområde i
trakten kring Eksjö, har lämnat dessa upplysningar, och jag tillåter mig att
citera några ord ur detta brev. Kontrollassistenten framhåller bl. a. : »Då jag
kommer på min kontrollrunda är det inte mindre än 16 av mina 24 gårdar, som
sakna annan postförbindelse än den de själva upprätthålla.» Dessa gårdar äro
alltså helt i avsaknad av reguljär postförbindelse. Kontrollassistenten fortsätter:
»På en del ställen tar mjölkbilen tidningarna, men abonnenterna få själva
svara för kostnaden härför. Ja, det finns t. o. m. gardar, där man inte
anser det lönt att alls hålla någon tidning av det skälet, att när man inte hinner
att fara den 7—8 km långa vägen till Eksjö för att hämta den mer än
högst en gång i veckan, då är det ingen nytta med den.»

Man kan mycket väl förstå den ungdom, som fasat för en framtid med sådana
förhållanden. Man förstår att denna ungdom vill fortast möjligt lämna
den bygd, som ställer i utsikt sådana framtidsförhallanden.

Generalpoststyrelsen anger i sitt yttrande vissa siffror, som belysa postverkets
ekonomi och tillägger: »Det kan således icke råda någon tvekan örn
att postverket skulle kunna bereda landsbygdens befolkning väsentligt, bättre
postgång, än vad för närvarande är fallet, utan att verkets ekonomi därigenom
på något sätt äventyrades. Vad som erfordras är endast, att statsmakternas
nu mycket stora anspråk på leverans av överskottsmedel från postverket till
statskassan i någon ringa mån nedsättas.»

Herr talman! Jag har givetvis inte något annat 5'',rkande än örn bifall till utskottets
förslag. Jag vill till sist alldeles särskilt understryka den passus i
generalpoststyrelsens yttrande, där det heter »att åtgärder i syfte att väsentligt
förbättra postgången på landsbygden numera äro starkt av behovet paka.
llade».

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har med verklig tillfredsställelse
konstaterat den välvilliga ståndpunkt riksdagen intagit till denna fråga. Hedan
1936 beslöt riksdagen att uppdra åt postverket att lägga upp en plan
beträffande en förbättring av postgången på landsbygden. Denna plan blev
avbruten av stormaktskriget och har sedan inte tagits upp. Glädjande nog
kan man utgå ifrån, att denna plan nu har stora utsikter att bli. genomförd.

Jag begärde ordet endast för att konstatera detta. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att även befolkningen på landsbygden börjar resa krav pa bättre
kommunikationer. Jag vill här uttala min förhoppning, att den tidigare uppgjorda
planen snarast skall bli genomförd till gagn för de delar av vart land,
som för närvarande äro mycket isolerade i fråga örn postgången.

Herr talman! Jag hoppas att riksdagen i dag beslutar i enlighet med utskottets
förslag, till vilket jag yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 36. i anledning av Kungl. Äng. inrätMaj
:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i förordningen den tande av
18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte i ämnet väckta tral»reatauf
motioner. rangaktie T

cn den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 199, hade Kungl. Maj:!, un- ■■ iola,Jder
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över fi -

Nr 20.

Oasdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
nansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr
436) angående försäljning av rusdrycker.

I anledning av förenämnda proposition hade inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:334 av herr Velander och 11:518 av herr
Hagberg i Malmö, vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 199 med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker», samt

2) motionen 11:549 av herr Ward, vari hemställts »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 199 måtte i författningstexten införa
bestämmelse örn att den allmänna restaurangrörelsens utskänkningstillstånd
skola tillförsäkras de föreslagna dotterbolagen samt därtill uttala, att
dotterbolagens styrelser skola, med undantag för en i centralbolagets ledning
deltagande person, bestå av personer som äro bosatta inom vidkommande dotterbolags
verksamhetsområde».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 199 samt med avslag å de likalydande motionerna I: 334 av herr .Velander
o.ch II: 518 av herr Hagberg i Malmö,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker; ävensom

2) tillkännagiva att de vid propositionen fogade förslagen till dels bolagsordning
för Sveriges centrala restaurangaktiebolag dels avtal angående godkännande
av Sveriges centrala restaurangaktiebolag såsom sådant restaurangbolag,
som avses i o kap. 15 § andra stycket förordningen angående försäljning av rusdrycker,
dels avtal angående stamaktiekapitalet i Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
dels ock ändrad lydelse av bolagsordningarna för de nuvarande fem
restaurangbolagen, jämkade på sätt departementschefen anfört, icke — utöver
vad i utskottets motivering uttalats — föranledde någon erinran från riksdagens
sida; samt

B) att motionen II: 549 av herr Ward måtte, i den mån densamma icke kunde
anses besvarad genom vad utskottet anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) äv herrar Axel Ivar Anderson, friherre De Geer, Velander, Hagberg i
Malmö, Jonsson i Skedsbygd, Henriksson och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna I: 334 av
herr Velander och II: 518 av herr Hagberg i Malmö, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 199; samt

B) att motionen II: 549 av herr Ward måtte anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt. II)

II) av herr Sundström i Skövde, som yrkat följande ändringar i utskottets
yttrande och hemställan, nämligen

a) beträffande frågan huruvida utskänkningstillstånden skulle innehavas
av centralbolaget eller dotterbolagen, varvid hemställts,

dels att utskottets motivering i v i s s angiven del bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse,

Onsdagon den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Ang. inrättande av Sveriges centrala restaurang aktiebolag. (Forts.)

dels ock att i anslutning därtill det vid Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 199 fogade förslaget till förordning om ändring i förordningen den
18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker skulle i vissa angivna
delar liava den lydelse, reservationen utvisade;

b) såvitt anginge frågan om centralbolagets representation i dotterbolagens
styrelser, varvid hemställts, att utskottets motivering beträffande berörda fråga
i vissa angivna delar skulle erhålla i reservationen föreslagen lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När man granskar de remissyttranden,
som ligga till grund för denna proposition, tror jag att man örn de i anspråk
tagna remissinstanserna kan säga ungefär som en tidigare kollega — på läroverksbanan
alltså — till vår nuvarande finansminister en gång lär ha sagt inför
sin klass: Jag ser i dag många, som inte äro närvarande. — Bland de instanser
som, enligt vad man kan konstatera, nu inte tillsports om sin mening
befinner sig en så pass prominent institution som socialstyrelsen. Man kan naturligtvis
undra varför inte socialstyrelsen har rådfrågats denna gång. Jag känner
inte anledningen därtill. Men jag har konstaterat, att socialstyrelsen förra
året var inriktad emot förslaget, och det kan ju tänkas, att anledningen till
att man nu inte tillsport socialstyrelsen skulle kunna ligga i detta förhållande.
Andra remissinstanser, som inte heller äro med och som inte heller tillfrågats,
äro de anställdas organisationer. Speciellt detta förhållande finner jag vara
egendomligt. Ty vad är det, det rör sig örn i detta fall? Jo, det rör sig örn ett
företag, som skall administrera ungefär 200 hotell och restauranger över hela
landet med över 7 000 anställda. Man tycker, att det under sådana förhållanden
hade varit rimligt, att vederbörande hade berett de anställda tillfälle att uttala
sig örn denna angelägenhet. Det gäller dock över 7 000 människor, vilkas intressen
i eminent grad beröras av den här ifrågasatta organisationen, men deras
mening har man som sagt inte ansett sig böra inhämta. Jag tycker att tillvägagångssättet
är en smula egenartat, sett mot bakgrunden av det myckna
tal om industriell demokrati, som numera framföres så ofta i den offentliga
debatten här i landet.

Det har sagts att årets förslag skulle innebära ett framsteg i förhållande till
fjolårets. Enligt min mening är detta inte fallet. SARA i år har måhända erhållit
en ny vårdräkt, men i övrigt är nog damen ungefär densamma som hon
var i fjol. Det är ganska intressant att konstatera, att de sakkunniga, som ha utarbetat
det betänkande som ligger till grund för propositionen, själva äro ytterst
tveksamma rörande huruvida de skola tillstyrka det här föreliggande förslaget
eller de skola tillråda departementschefen att stå fast vid den ordning, som
han föreslog förra året. De sakkunniga ge uttryck åt denna sin tveksamhet på
flera olika ställen i sin promemoria, och även departementschefen delar denna
tveksamhet. Man får otvivelaktigt den uppfattningen, att det såväl ur de sakkunnigas
som departementschefens synpunkt kan vara hugget som stucket, vilket
förslag man stannar för. De sakkunniga anföra själva, att de vägt fördelarna
och nackdelarna oell funnit dem väga så jämnt, att bland de sakkunniga förelegat
synnerlig tvekan inför valet mellan dessa alternativ. Då kan man ju säga,
att örn tvekan är så stor, kunde väl de sakkunniga lika vill ha tagit det gamla
förslaget.

Enligt min mening liro de båda förslagen tämligen likvärdiga. När vi hade
denna fråga före till behandling förra året, utgjorde, som kammarens ledamöter
måhända erinra sig, sparsamhetssynpunkter motivet till den kungl, propositionen.
Det var ett initiativ från besparingsberedningen 1941, som gav upptakten

Andra kammarens protokoll 1045. Nr 20 5

6Ö

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Äng. Inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
till det arbete, som resulterade i propositionen. Under utskottsbehandlingen underkändes
emellertid från alla hålla just besparingssynpunkterna. Vid de undersökningar,
som bevillningsutskottet då gjorde, var man tyvärr ur stånd att
överhuvud taget finna något skäl för att påstå att en sådan organisation skulle
kunna innebära några besparingar.

När man från deras håll, som propagerade för propositionen, konstaterade, att
denna sparsamhetslinje inte var framkomlig, kopplade man resolut över på ett
helt annat spår. Man förde fram någonting som vid denna tidpunkt hade intagit
en mycket undanskymd plats i debatten, nämligen kontrollstyrelsens »dubbelställning»
som det på en gång kontrollerande och direktivgivande organet. Denna
dubbelställning, som kontrollstyrelsen otvivelaktigt intager, blåstes nu upp till
betydande dimensioner. Det är ganska egendomligt att man först nu har kommit
underfund med vådorna av denna dubbelställning. Vi ha haft allmänna
restaurangbolag sedan 1915. Ingen människa har tänkt på vådorna av kontrollstyrelsens
dubbelställning under alla dessa år. Den stora nykterhetsutredningen
började sitt arbete 1928 och avslutade detsamma 1934. Ingen människa i denna
nykterhetskommitté märkte några vådor av kontrollstyrelsens dubbelställning.
Inom finansdepartementet grubblade man i tre år, innan man framlade propositionen
örn den stora nykterhetsreformen 1937. Under dessa tre år kom ingen
underfund med kontrollstyrelsens dubbelställning och de faror, som därmed voro
förenade. Riksdagen tog propositionen 1937 och befann sig alltjämt i lycklig
okunnighet örn vådorna av denna dubbelställning. Den har sedermera fortfarit,
och först 1944 har man till sin förskräckelse funnit, att det är någonting så
ytterst betänkligt, att för den sakens skull måste en helt ny organisation skapas.

Jag för min del kan inte finna annat än att den motivering, som i detta avseende
förebragts, är svag. Såvitt jag förstår denna sak, löser man inte i något
som helst hänseende med det nu föreliggande förslaget frågan örn kontrollstyrelsens
dubbelställning. Därest nu kammaren tar denna proposition, är den för
handen i fortsättningen i samma mån som hittills. Förslaget innebär nämligen
i stort sett endast, att denna dubbelställning med de olägenheter, som anses vara
förenade med densamma, i viss utsträckning överflyttas på centralbolaget, vilket
i realiteten skall äga både direktivgivande och kontrollerande befogenhet. Det
har talats om att man genom denna organisation med ett centralt bolag och fem
dotterbolag skulle skapa ett ökat utrymme åt de lokala synpunkterna. Detta
tal anser jag vara vilseledande. I en sådan organisation finnes det inte mera
utrymme för de lokala synpunkterna än i den organisation, som planerades förra
åtet. Då föreslogs ett riksbolag, och de lokala synpunkterna skulle då tillgodoses
genom något slags distriktsledare. Vid distriktsledarens sida skulle som rådgivare
sättas särskilda lokala organ. Detta förslag har man i år frånfallit, och
nu har man i stället skapat detta centralbolag med dotterbolag, och genom dessa
dotterbolag skulle det lokala inflytandet kunna göra sig gällande. Detta är enligt
min uppfattning omöjligt. Ty hela organisationen är så konstruerad, att dessa
dotterbolag i realiteten inte få någonting som helst att säga till örn gentemot
det centrala bolaget i Stockholm.

Jag vill erinra örn vad som föreslås angående kompetensfördelningen mellan
det centrala bolaget i Stockholm och dotterbolagen ute i landet. De sakkunniga
själva ha varit mycket bestämda på den punkten, det måste man till deras
heder säga. De förklara på ett ställe i sin promemoria: »I praktiken kunna givetvis
uppkomma kompetenskonflikter mellan de centrala och lokala styresmännen,
men i dylika konflikter bör självfallet den centrala ledningen fälla avgörandet.»
Detta är ju ett tillkännagivande utan någon som helst tvekan. I annat sammanhang
fälla de sakkunniga samma omdöme om organisationen. Det heter: »De sakkunniga
anse sig i detta sammanhang endast böra understryka — utan att dock

Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangakliebolag. (Forts.)
frångå sin förut uttalade mening att det icke är möjligt att i förväg draga upp
strikta skiljelinjer mellan den centrala ledningen och de lokala förvaltningarna
— att alla större ärenden och frågor av mera principiell natur, även örn de beröra
huvudsakligen lokala förhållanden, måste förbehållas centralbolaget, och att vid
uppkommande kompetenskonflikter avgörandet skall tillkomma detta bolag.»
Dessa synpunkter lia icke föranlett någon erinran från finansministerns sida,
och de ha också satt sin prägel på propositionen. Härmed är det klart utsagt,
att allt detta tal om förstärkt lokalt inflytande över denna rörelse i verkligheten
saknar fog för sig.

Som ett exempel på hur utomordentligt litet de lokala bolagen komma att
ha att säga till om vill jag peka på att icke ens det dock mycket rimliga kravet
har tillmötesgåtts, att centralbolaget skall berövas rätten att bestämma,
örn en restaurang skall nyinrättas eller läggas ned någonstans ute i landet.
Även denna typiskt lokalt betingade angelägenhet skall för alla orter i hela
landet avgöras av det i Stockholm residerande företaget och ingen annan. Jag
frågar kammarens ledamöter: var finns det lokala inflytandet i detta sammanhang?
Jag får säga, att som denna anordning nu är konstruerad det ju är
skäligen likgiltigt örn inflytandet som hittills ligger hos kontrollstyrelsen eller
det ligger hos detta centralbolag. Verkningssättet blir i realiteten detsamma,
oavsett hos vilken av dessa båda institutioner inflytandet befinner sig. Detta
centralbolag blir den kontrollerande och direktivgivande myndigheten på samma
sätt som kontrollstyrelsen. Då frågar jag: vad tjänar hela denna väldiga
transaktion till? När det inte blir någon som helst förändring, har ju det enda
sakliga argument, som framförts för omorganisationens nödvändighet, hur
svagt det än i och för sig må ha varit, upplösts i intet.

Det skulle vara mycket att säga örn denna angelägenhet, Jag känner emellertid
kammarens vanor, och jag vet, att vid denna tid på dagen är det inte
tjänligt att ingå på några detaljspörsmål. Det kanske kan bli anledning till
detta under det fortsatta meningsutbytet, som förmodligen kommer att bli
tämligen utdraget. Jag skall därför sluta örn ett ögonblick. Jag vill bara innan
jag slutar — liksom jag gjorde då vi behandlade denna fråga förra gången
•— på det bestämdaste opponera mig mot en tendens, som går igen i detta
ärende som i så många andra, nämligen att även i oträngt mål till huvudstaden
centralisera viktiga delar av landets ekonomiska liv. Här tala vi i riksdagen
gång på gång örn nödvändigheten att bevara självverksamheten ute i
landsorten, att bevara vårt lokala självstyre och allt vad därmed sammanhänger.
Yi betona vikten av att hålla kvar skattekraften ute i landet och hindra
detta sammanförande av betydande skatteobjekt till huvudstaden. Det är tonfall,
som ständigt höras i debatten i denna kammare. Gång på gång bryter
emellertid kammaren mot denna sin uppfattning och lämnar sin medverkan
till åtgärder, som gå i rakt motsatt riktning mot dessa enligt min mening riktiga
uppfattningar, som kammaren i andra sammanhang ger till känna. En av
anledningarna till att jag så starkt har sökt att gå emot detta förslag är just,
att jag inte vill medverka till denna anhopning i huvudstaden av ledningarna
för snart sagt allt slags ekonomisk och annan verksamhet här i landet.

Med dessa ord. herr talman, anhåller jag ali få yrka bifall till den reservation
av herr Axel Ivar Anderson m. fl., som är fogad till utskottets utlåtande.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande betänkande iivensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum bomme att fortsättas.

68 Nr 20. * Onsdagen den 9 maj 1945 fm.

§ 19.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nilson i Spånstad, som yttrade: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anmäla, att jag vid rösträkningen i samband med voteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 icke avsett att avstå — såsom blev
fallet på grund av ett missöde — utan i stället önskade biträda utskottets hemställan.

§ 20.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Ståhl m. fl., nr 586, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 281,
angående anslag till statens informationsstyrelse för budgetåret 1945/46;

herr Kempe m. fl., nr 587, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 281;

herr Fagerholm, nr 588, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 286,
angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret
1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

herr Paulsen m. fl., nr 589, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 280,
angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m.; och

herr Jönsson i Rossbol m. fl., nr 590, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 280.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.53 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 9 maj 3945 em.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillnings- Äng. inrätutskottets
betänkande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med taMle av
förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) restad
angående försäljning av rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner; och lärn- rangaktienades
därvid enligt förut skedd anteckning ordet till bolag.

(Forts.)

Herr Hammarlund, som anförde: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen
av denna fråga men ej i de klubbade besluten, enär jag då på
grund av en viktig hemresa ej kom att få säga i utskottet, hur jag ser på
denna sak, skall jag be, herr talman, att få säga ett pär ord.

Jag vill först säga, att jag är förvånad över att denna fråga i år kunnat bli
stoff till en massa tidningsskriverier. Örn denna fråga i fjol, innan kamrarna
hade fattat sina beslut, blev orsak till detta, förstår jag. Nu ha emellertid de
i fjol missnöjda i år fått ungefär vad de då begärde, men trots detta fortsätter
missnöjet, vilket jag finner anmärkningsvärt, fastän herr Hagbergs i Malmö
anförande var milda västanfläktar i motsats till vad som sagts förut i denna
fråga. Jag kan ej underlåta att säga, att det i utredningskommittén fanns majoritet
för det ursprungliga förslaget, men majoriteten var så tillmötesgående,
att de som representerade minoriteten fingo sin vilja igenom. Då är det litet
otacksamt, att man icke är nöjd med den kompromissen — knappast rent spel.

Det jag nu sagt ger svar till herr Hagberg i Malmö, då han nämner sakkunnigkommitténs
tveksamhet. Denna tveksamhet lag på den punkten icke örn förslaget
i dess helhet, utan örn man skulle följa förslaget från i fjol eller följa
reservanterna från i fjol.

Man har frågat: vad är orsaken till detta förslag? Ja, vi som komma att
rösta för Kungl. Maj :ts och utskottets förslag kunde fråga: vad är orsaken
till missnöjet? Ty med detta förslag ändras ej så mycket på den nuvarande
anordningen, utan det blir endast något mera ordning och reda. Den direktivgivande
myndigheten bör icke samtidigt vara den dechargebeviljande, och örn
jag inte har missförstått det hela, så är det ju pudelns kärna, som nu blir ändrat
till det bättre. Restaurangbolagen komma ju att ligga kvar, där de äro,
och centralbolaget övertager kontrollstyrelsens funktioner.

Då man sagt, att man med detta nya förslag ej tillräckligt slagit vakt om
landsbygdens intresse och att man flyttar nya ämbetsverk till Stockholm, så
lia,Iler inte detta streck vid en närmare granskning. Kontrollstyrelsen, överinstansen
för de nuvarande restaurangbolagen, sitter i Stockholm, och inte flyttas
något ämbetsverk till Stockholm, därför att man överflyttar funktionen
från ett ämbetsverk till ett annat eller delar upp ett ämbetsverks funktioner på
tvenne. Då man säger, att det blir centralbolaget som kommer att bestämma

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
allt. vill jag fråga herrar reservanter: hur har det varit förut? Vem beslutade
inköpet av Stora hotellet i Karlskrona? Var det ett restaurangbolag eller var
det kontrollstyrelsen som hade sitt finger med i denna sak — vilket naturligtvis
var fullt riktigt? Det är säkert mycket bra, att miljonaffärer med det allmännas
pengar bli synade från flera håll, ju flera desto bättre. Jag säger detta
trots all respekt för kunnigheten hos respektive chefer för de olika restaurangbolagen,
nren jag förutsätter, att deras utbildning ligger på ett helt annat
plan än förtrogenhet med fastighetsaffärer och dylikt.

Nu säger man. att ingen skada har skett med den nuvarande anordningen;
och det är sant. Man kunde troligtvis köra en massa företag i detta land utan
revision, men trots detta brukar det ju vara kutym med en dylik — om inte
för annat så för att hindra legendbildning. Då man nu talar örn att restaurangbolagen
komma att äta ut enklida restauratörer, så kan detta bli möjligt, om
restaurangbolagen sköta sig bättre än de enskilda. Blir det däremot de enskilda
som sköta sig bäst. så blir det kanske restaurangbolagen som få stryka
på foten. Konkurrensen på detta gebit är bara bra. 1 närvarande stund ser
det inte ut, som örn det vore bolagen som konkurrerat ut de enskilda. Ty de
enskilda äro betydligt flera —- ja, om jag inte missminner mig äro de dubbelt
så många som bolagskrogama och inte äro de enskilda resta,uratörerna så
rädda för bolagen. Alla dessa utbjudningar till salu av enskilda företag till
bolagen tala ett helt annat språk, och är det så, att det nu blir med detta nya
förslag sämre restaurangkultur då tjäna ju de enskilda restauratörerna på det,
ty då kunna ju ej bolagen konkurrera. Vårt svenska folk vill nämligen säkert
ha det som de äro vana vid även i fortsättningen. Det framgick ganska tydligt
av tidningarna dagen efter, då vi firade segerns dag i Stockholm, hur det
gått till ute på restaurangerna, och vilka fasoner vårt svenska folk eller kanske,
rättare sagt, våra stockholmare togo sig i ett dylikt ögonblick. Jag är inte
alldeles säker på att allt detta missnöje som kommit till synes är av allmännytlig
karaktär. Man kan misstänka någon egoism bakom det hela.

Jag blev —• och kanske några andra av kammarens ledamöter — grundligt
lurad för några år sedan, och efter det tillfället har jag blivit försiktigare.
Jag tar numera inte för kontant allt vad som står att läsa i tidningarna'' och
vad som säges på protestmöten. Det var den gången, när staten uppköpte vissa
busslinjer. Tidningarna då som nu förde ett livligt språk, man varnade den
gången såsom nu för socialisering och riksdagsmän från olika grupper voro
inbjudna till bussägarnas protestmöten, där man talade sig hesa mot vad som
var i faggorna. Resolutioner fattades och man tog munnarna fulla mot staten.
Strax efter detta möte tog emellertid den som var primus motor, åtminstone
vid ett stort möte, och sålde sin busslinje till staten för en stor summa pengar
.samt blev själv en statens högt avlönade tjänsteman. Så kan det gå. Riksdagsmän
användas bara som pådrivare för a.tt ge personer en hög avans, för att
pressa fram pengar utav det allmänna.

Man har på sistone i dagspressen talat om att platser redan vikts för vissa
herrar såsom ledare för dessa företag, och man vill insinuera, att motivet till
det förslag som utkristalliserats vore, att man skulle skaffa fram fina platser
till vissa herrar; och man säger väl detta, då sakskäl börja tryta. Jag har inte
hört talas örn detta — i varje fall icke i kommittén — förrän tidningarna togo
upp denna sak, och själv har jag inte ens anspråk på en revisorssuppleantplats.
Jag vill bestämt protestera mot detta uttalande, och jag tror inte, att mina
präktiga kamrater i kommittén haft sådana funderingar med sitt ställningstagande.
Det känner jag dem för väl till såsom hederliga och praktiska män.

Socialiseringspratet kunna vi också upphöra med. Till och med »Sunt För -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaklielolag. (Forts.)
nuft» i gitt majnummer vill inte vara med längre om detta resonemang, ty tidningen
säger ordagrant: »att det är inte en egentlig socialiseringsakt. ty folkrestaurangerna
voro redan förut liksom spriten icke någon fri näring utan
ägdes av det allmänna». Efter detta uttalande i denna tidning, som annars
icke brukar spara sig, sprack även denna sista bubbla. Denna tidningsartikel
svarar tydligen på herr Hagbergs i Malmö resonemang i dag, när han säger,
att vår självständighet är i fara. Det är möjligt, herr Hagberg, att så är fallet.
Det vill jag inte bestrida, men vår självständighet är icke i fara på grund av
detta förslag, ty folkrestauranger ha funnits en lång tid — hur länge kan
jag inte säga, men i varje fall under de tider, när andra grupper i samhället
voro bestämmande. Sedan nämnde herr Hagberg i Malmö något som skorrade
i mina öron. Ingen människa, sade herr Hagberg i Malmö, har tänkt på kontrollstyrelsens
dubbelställning förrän nu. Visst har man alltid hört talas örn
detta förut. Då, jag kom till riksdagen — och kanske några år innan herr Hagberg
i Malmö kom hit — var det ett stående nummer på dagordningen i kamrarna
förslag om bättre revision av statens verk, och när man i vår politiska
grupp redogjorde för förslaget till proposition, så var detta resonemang örn det
förkastliga i kontrollstyrelsens dubbelställning det centrala, vilket av mig
godtogs. Sedan ironiserade herr Hagberg i Malmö över Saras kläder som visst
inte voro så bra och som kanske inte voro efter den Hagbergska modejoumalen.
Men intet ont i detta. Örn inte Sara är så välklädd, så kanske hon inte frestar
eller förför så många.

Jag vill med detta, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrade:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! När man läser bevillningsutskottets
föreliggande betänkande, ringer oavlåtligen i mina öron den kända satsen
»melodin som kom bort», ty utgångspunkten för denna aktion är ju, såsom vi
veta, 1941 års besparingsberednings påpekande att restaurangrörelsen kunde
vara ett tacksamt fält, där vissa besparingar voro möjliga. Ehuru jag läst
ganska noga igenom betänkandet, har jag där icke funnit något av den synpunkten.
Det är riktigt och verklighetsbctcnat av utskottet att utesluta den
synpunkten, ty besparingstanken har säkerligen hela tiden varit någonting
ganska illusoriskt.

Konsekvensen av det föreliggande förslaget, därest det kommer att bifallas,
torde i stället bli den helt motsatta. Ty det innebär ju, att kontrollstyrelsen
kopplas i väsentliga delar ifrån detta område utan någon egentlig personalminskning,
och att man skapar till en ny institution. Jag förstår icke herr
Hammarlunds argumentering på denna punkt. Ty det centralbolag som skall
bildas skall ju förläggas till Stockholm, och då blir det något nytt som kommer
till. Detta centralbolag får säkerligen en viii avlönad chef, skapligt honorerade
styrelseledamöter och en stab tjänstemän. Det starka skäl som utskottet
mycket frenetiskt och krampaktigt håller fast vid är den olägenhet kontrollstyrelsens
dubbelställning medför. Det är rätt intressant att läsa, hur man
säger i betänkandet: »Olägenheter förelåge jämväl ur praktiska synpunkter»
—• utskottet är sålunda litet trevande — men så kommer man litet längre
fram och säger, »att kontrollstyrelsen genom de befogenheter sorn tillagts styrelsen
jämlikt 1937 års rusdryoksförsäljningsförordning, kommit alt intaga en
dubbelställning i förhållande till de allmänna restaurangbolagen och att de
härav föranledda olägenheterna utan dröjsmål böra elimineras. Enligt utskottets
mening böra dessa olägenheter icke underskattas» o. s. v. Man pekar på
kontrollstyrelsen såsom både direktivgivande och kontrollerande. Utskottet

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
har emellertid uraktlåtit — av vilka skäl vet jag icke — att på något sätt
redovisa för vilka dessa olägenheter äro. Om det finns sådana olägenheter
annat än teoretiska, borde de kunnat redovisas i betänkandet. Jag hoppas, att
talesmän för utskottsmajoriteten skola taga bladet från munnen och ge konkreta
bevis, grundade på erfarenhet under den förflutna tiden, som kunna bestyrka
detta påstående om olägenheter. Såvitt man vet har det nuvarande systemet
i det stora hela fungerat väl, och jag undrar därför, om det icke vore
klokt att vänta, till dess man icke blott anade utan även hade påtagliga exempel
på dessa olägenheter.

Skulle man möjligen icke kunna säga, att en sådan dubbelställning även
förekommer på andra områden, utan att man märkt någon reaktion? Är det
icke något av dubbelställning i fråga örn t. ex bankinspektionen?

Centralisering, herr talman, kan ju betyda rationalisering, men det kan också
leda till stelhet, byråkratism och en föga önskvärd likriktning. Skall centralbolaget
kunna fylla sin uppgift, är det uppenbart, att det måste sätta sin
prägel på landets restaurangrörelse — en prägel som icke är enbart glädjande.
Enligt min uppfattning borde vi slå vakt örn en förnuftig frihet på detta
område. Jättekarteller äro föga önskvärda och kunna i detta fall vara inkörsporten
till ett monopol välde som vi lia all anledning att söka avvärja.

När man talar på detta sätt — det är givet, att jag kommer att rösta för
avslag — möter man det påståendet, att man är inspirerad från restauratörhåll
och således ett offer för klassintressen. Men, herr talman, mina förbindelser
åt det hållet äro så ytterst vaga, att jag hoppas, att ingen misstänker
mig för att gå deras ärenden. Jag skall icke trötta kammaren mera, men jag
vill till sist säga, att vi ha den uppfattningen att få förslag äro så impopulära
i landet som detta. Var man träffar människor, vilket parti de än må tillhöra,
möter man i oerhört stor utsträckning en kraftig reaktion. Jag tror det därför
vore klokt av kammaren att taga sig en funderare, innan kammaren fattar
beslut.

Herr talman! Jag kommer att rösta för avslag på utskottets hemställan.

Chefen för finandepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Efter denna frågas behandling vid förra riksdagen borde ju icke så mycket
vara att tillägga nu, eftersom andra kammaren då antog ett förslag, som
innebar ett enda bolag, medan första kammaren hänvisade frågan till en förnyad
utredning, varvid man särskilt hemställde örn att man skulle utreda
frågan örn icke ett holdingbolag med dotterbolag vore att föredraga. Det är
detta, sista, som nu har skett, och det förslag, som nu föreligger, går ju på
den linje, som utredarna önskade att man skulle gå. Detta har emellertid icjre
hindrat, att striden örn denna fråga tycks lia blivit lika häftig som förra året,
vilket väl närmast tyder på att det kanske icke så mycket g-ällde den rent praktiska
organisationsfrågan utan att det i stället är en del andra ting, som ligga
bakom oppositionen. En del av dessa andra ting tror jag är rena missuppfattningar
av det nuvarande läget. Visserligen gäller detta icke reservationen,
men man kan icke dölja för sig, att den offentliga diskussionen har förts efter
något andra linjer. Jag kan icke frigöra mig från det intrycket, att den siste
ärade talarens antydan örn monopolvälde o. s. v. i någon mån var en reflex
av denna agitation, där mari har framställt saken som örn det vore tal örn en
utvidgning av samhällets verksamhet och som örn det vore fråga örn någon
slags socialisering, som anhängarna av ett fritt näringsliv måste samla sig
emot. Såsom var och en vet är ju saken den, att den del av denna näring, som
det här gäller, nämligen folkrestaurangerna och restaurangbolagen, redan är
så socialiserad som den överhuvud taget kan bli, medan den föreliggande frå -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ann. inrättande av Sveriges centrala rest a u rån g a 1c tiebolag. (Forts.)
gan bara gäller vilken organisationsform för detta socialiserade företag som är
den bästa. Att detta har kunnat göras till en åtminstone till hälften politisk
fråga är verkligen ganska överraskande.

Jag vet att när denna sak för första gången togs upp av besparingsberedningen,
var det icke någon av denna berednings medlemmar från olika partier
och olika näringsgrenar, som ett ögonblick tänkte sig, att det här gällde något
annat än en rent praktisk organisationsfråga. Man strävade efter sparsamhet
och tyckte, att om man kunde göra ett systembolag och ett restaurangbolag,
så skulle man därigenom kunna åstadkomma besparingar. Men dessutom, och
det vill jag erinra om, var man inom besparingsberedningen också på det klara,
med att det var ett låt mig säga egendomligt förhållande, som hade utvecklat
sig mellan kontrollstyrelsen och restaurangbolagen och för övrigt även systembolagen,
i det att dessa bolag så småningom hade helt och hållet förlorat sin
självständighet på grund av den uppsikt, som kontrollstyrelsen har att utöva
ur nykterhetssynpunkt och annat. Bolagen vågade icke göra något av verklig
betydelse utan att först fråga chefen för kontrollstyrelsen, därför att i
sista hand var det han, som skulle bevilja dem ansvarsfrihet. Man må ju som
den siste talaren kalla detta för en teoretisk svaghet, men det är dock en teoretisk
svaghet, som helt strider mot en gammal erfarenhet inom affärslivet, att
man icke kan låta den, som beviljar ansvarsfrihet, vara densamme som bestämmer.
Örn det alltså bara hade varit detta, så hade det i alla fall funnits
tillräckliga skäl för att föreslå en annan organisation, och det var ju också
som sagt vad besparingsberedningen gjorde.

Jag vill emellertid här tillägga en sak, som jag skulle vilja säga nästan
väger minst lika tungt för mig. Vi behöva icke här tvista örn huruvida vi
skola utvidga samhällets verksamhet eller icke ■— det är ju en annan diskussion
—• men när vi nu ha vissa företag, som ligga i samhällets händer, så bör
det ju vara ett gemensamt intresse för oss att organisationen av dessa företag
blir så lämplig som möjligt, såvida icke, och det vill jag icke tro, de som äro
motståndare till den nu fiireslagna reformen skulle vara det därför att de
önska, att statens företag skola vara illa organiserade. Det gäller dock här en
verksamhet, som numera omfattar tusentals anställda och som skötes icke av
ett statens affärsverk utan av ett vanligt ämbetsverk, som blivit tillskapat efter
vanliga ämbetsverksnormer och som har att ombesörja andra mycket viktiga
uppgifter. Ått då säga, att det är ingenting att invända mot att ett sådant
vanligt statens ämbetsverk skall driva en affärsrörelse och t. o. m. en affärsrörelse
av så besvärlig karaktär som restaurangrörelse, förefaller mig icke
vara rimligt.

Det är en annan sak med systembolagen. Reservanterna anföra såsom en
invändning mot att frågan örn restaurangbolagen tagits upp särskilt, att besparingsberedningen
också pekade på systembolagen, och varför har man då
icke tagit upp dem utan bara tagit upp frågan örn restaurangbolagen? Jag vill
svara, att systembolagens verksamhet är sådan, att man t. o. m. skulle kunna
överlåta den åt ett statligt ämbetsverk. För att sälja brännvin till svenska
folket behövs icke några särskilda affärs talanger, medan det däremot är en
helt annan sak att sköta en stor restaurangrörelse.

Jag måste ju säga, att det är överraskande att finna, att just de, som bruka
kritisera statens verksamhet, därför alt den är byråkratisk, och som framhålla
att hela detta tal örn att utvidga statens verksamhet innebär att kräva en byråhushållning
i stället för vanlig affärsverksamhet, att just dessa skola samla
sig till motstånd mot ett förslag, som innebär att man vill överflytta avgörandena
från ett vanligt ämbetsverk till ett aktiebolag, grundat på vanliga affärsmässiga
principer. Det är verkligen svårt att förstå.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Ja, säger man då, men vad vi vända oss emot är att detta innebär en centralisering.
Om detta vore riktigt, så skulle också jag kunna förstå invändningarna,
men nu är det ju icke så. Rörelsen är ju redan så centraliserad som den
överhuvud taget kan bli, då kontrollstyrelsen är den avgörande i alla viktiga
frågor. För min del kan jag icke se annat än att det förslag, som här föreligger,
innebär en friare organisation med möjlighet att på ett helt annat sätt ta
hänsyn till även de lokala intressena, nämligen under förutsättning att styrelsen
eller ledningen för detta nya bolag är intresserad av att en sådan rörelsefrihet
finnes.

Jag skall återigen säga, att jag kan förstå om den. som är motståndare till
all samhällelig ekonomisk verksamhet, säger att det rör mig icke hur den är
organiserad, ty den kan gärna gå litet galet och göra sig litet impopulär, och
den kan gärna få karakteristiken att vara tråkig och byråkratisk o. s. v. Den
däremot, som verkligen önskar att samhällets företag skola kunna fylla sin
uppgift och skola på jämlik fot kunna konkurrera med enskilda företag, har
faktiskt intresse av att tillse, att man icke får en sådan centralisering, som
med skäl kan kritiseras, utan att man i stället ger de lokala företagen den rörelsefrihet
som är önskvärd.

Jag får ju säga, att jag i denna diskussion har fått höra många olika argument
men knappast något sådant, som herr Nilson i Eskilstuna nu senast anförde,
då han sade, att det finns väl många verksamheter, där styrelsen är både
direktivgivande och ger ansvarsfrihet. Tag till exempel bankinspektionen,
sade han. Ja, jag vet icke örn herr Nilson i Eskilstuna bär reda på vad bankinspektionen
har för uppgift. Örn bankinspektionen hade till uppgift att se
till vilka krediter bankerna skulle få ge, om bankinspektören vore den, som i
sista hand avgjorde huruvida bankerna skulle få placera så och så många
miljoner eller lämna så och så stora lån, och om bankinspektionen dessutom
skulle bevilja bankerna ansvarsfrihet, så kunde detta vara en hållbar jämförelse,
men nu vet ju var och en, att sådan makt har bankinspektören överhuvud
taget icke. Det ligger helt och hållet i de enskilda företagens hand att bestämma
över hela sin verksamhet, och det skulle icke falla en enda bankdirektör in
att gå till bankinspektionen och fråga, om han fick lov att göra den eller den
affären eller icke.

När man kommer med sådana argument mot detta förslag, så förstår jag
ganska val den opposition, som på många håll har kommit fram. Jag är visst
medveten örn att herr Nilson i Eskilstuna har rätt, när han säger, att detta
förslag icke är populärt på många håll bland folket. Man har bara läst sina
tidningar och där fått se, att detta är återigen ett försök att bygga ut statens
verksamhet och slå ihjäl enskild företagsamhet och göra allt byråkratiskt i
stället för så bra som det nu är. När herr Nilson i Eskilstuna icke vet mer om
detta än att han jämför det med bankinspektionen, vad kan man då vänta av
det torra trädet?

Men som sagt, jag har upptäckt det på flera håll. Jag har berättat i första
kammaren och kan gärna berätta det här också, att jag för inte så länge sedan
ute i landet träffade en framstående industrimän, som kom att tala om detta
och som sade, att »ja, men när det gäller restaurangverksamhet, så är väl ändå
en viss konkurrens fördelaktig». Ja, sade jag, det är klart. »Ja, men frågan om
riks-SARA, skall icke det innebära, att staten skall överta all restaurangverksamhet?»
Han hade läst tidningarna slarvigt. Jag vill icke alls påstå, att
någon tidning hade skrivit detta, men det är icke alls så egendomligt, att en
person, som bara hastigt ögnar igenom rubrikerna, får det intrycket, att här
föreligger ett förslag om att man skall monopolisera all restaurangrörelse i statens
hand och göra ett riks-SARA. När han fick veta att det bara gällde att ge

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala reslaurangaktiebolag. (Forts.)
en annan organisation åt ett redan socialiserat företag, undrade lian vad allt

En annan person, som jag träffade och som var mycket politiskt intresserad,
anförde också samma argument, att när det gäller både matservering och u -skänkning är väl ändå en viss konkurrens ganska nyttig, och det kan val icke

vara bra med ett sådan riksbolag. ... c , ,

Örn icke detta restaurangbolag hade varit i viss mån en kanske rätt sa obenaglig
konkurrent på den öppna marknaden för många inom restaurangnänngen,
så är lag icke säker på att ens dessa halvpolitiska argument skulle ha fått sadan
''styrka som de nu lia. A andra sidan, är det något som Ilar lugnat mig i fråga
örn detta restaurangbolags möjligheter att klara sig, sa är det just den ovilja, som
det har väckt, och den tydliga rädsla, som man hyser för att bolaget, om det talen
friare organisation och större möjligheter, skall bli en ännu farligare konkurrent
till den enskilda restaurangnäringen. Alla vi, som äro anhängare av
den fria konkurrensen åtminstone på många områden, vi skulle väl kunna vara
överens örn att det bara är till nytta både för restaurangbolagen och den enskilda
restaurangnäringen. . .

Jag har icke mycket att säga utöver detta annat än att när man kommer Iram
till frågan örn den mest praktiska organisationen kan man naturligtvis ha delade
meningar. När jag lade fram förslaget förra året, sade jag uttryckligen att det
var mycket svårt att välja. Här var ett förslag örn ett enhetligt bolag. Har vai
ett förslag örn ett holdingbolag med dotterbolag. Här var förslag fran sakrevisionen
om tre fristående bolag. Jag sade, att det kan anföras argument tor dem
allesammans, och jag nämnde till sist, att anledningen till att jag hade vägt
över till förslaget örn ett enhetligt bolag var att jag hade den meningen, att
i grund och botten kommer det att bero på hurudan ledningen bill- och vilken
rörelsefrihet den vill lämna åt de enskilda företagen på de olika platserna. Det
är i grund och botten det avgörande. „ ,

Nu skulle ju någon kunna säga, att då är väl detta avgörande också nu och
då skulle väl kontrollstyrelsen också kunna göra något sådant. Det är alldeles
riktigt, om det icke vore för det, som jag menar är en principiell synpunkt, som
man icke får förlora ur sikte. Som vi alla veta ha vi hittills haft en chef tor
kontrollstyrelsen, som har varit utomordentligt intresserad för utvecklingen av
denna verksamhet. Jag är ganska säker påsatt hade han icke funnits, sa kade
icke heller restaurangrörelsen utvecklats lia det sätt, som vi alla känna till.
IVisserligen kan man, som någon gjorde i första kammaren, tala om hur förfärligt
tråkiga dessa restauranger äro o. s. v., men man mäste ändå erkänna,
att det på många håll har skett en uppryckning. Det har beroU på hans personliga
insats, men det är ju icke så säkert, att när man nästa gång skall tillsätta
en chef för kontrollstyrelsen med alla dess uppgifter, man skall väsentligen
välja honom med hänsyn till att han är lämplig för att sköta en stor restaurangrörelse.
Statsmakterna få nog tänka sig att tillskapa en organisation.^som
i stor utsträckning skall kunna fungera oberoende av örn man kan få en sådan
alldeles speciellt lämplig person i spetsen. Att göra ett statligt ämbetsverk till
ledare av en affärsrörelse är val ändå icke den lösning, som i längden blir den
riktiga.

Man har — och jag skall gärna ta upp det ett ögonblick^— håde i debatten
åtminstone i första kammaren oell i den föregående diskussionen bittert beklagat
sig över att de nuvarande restaurangerna icke äro lockande, att de inte äro
roliga, att de inte ha trevliga lokaler, att de äro så enformiga o. s. v., och man
bär t. o. m. sagt, att de äro dyrare än andra. Ja, skulle denna kritik verkligen
vara riktig, då är det ju ganska förvånande, att slutsatsen därav skall bli, att
man icke skall rubba elen nuvarande ordningen. Om bara hälften av denna kri -

Nr 20.

Onsdagen deli 9 maj 3 945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
tik vöre riktis?, tycker jag slutsatsen tvärtom borde bli, att man då har all anledning
att titta på saken för att se, om man icke kan få en annan och bättre
organisation.

Frågan om centralisering kommer man emellertid icke ifrån, säger man, och
det är riktigt. Centralisering finns för lrärvarande, och blir det ingen justering
på den punkten, kan man säga, att då har man bara tagit ut vinsten till hälften.
För min del skulle jag emellertid tro, att med den organisation, som här föreslås,
har man gått en rimlig medelväg mellan å ena sidan rent fristående företag,
som icke kunna tillgodogöra sig nyttan av låt mig säga gemensamma åtgärder,
och å andra sidan en alltför stor centralisering. Sakrevisionen, som
man ju icke kan misstänka för att lia några sympatier, som man möjligen tillskriver
mig, var tydligen icke för en stark centralisering, eftersom den föreslog
tre fristående bolag, men sakrevisionen säger ändå i sitt sista yttrande, att det
nu framlagda förslaget med ett holdingbolag och fristående lokala bolag i alla
fall är att föredraga och utgör en bättre lösning än den nuvarande.

Man kan icke komma ifrån, att en samverkan mellan dessa lokala företag ur
många synpunkter måste vara önskvärd. Man behöver icke, som någon har sagt,
därför att man går ut genom Norrtull fortsätta ända till nordpolen. Därför att
man har klart för sig. att vissa gemensamma inköp och vissa ekonomiska ting
kunna ordnas bättre, ifall man har en samorganisation av företagen, behöver man
icke tro, att alla möjliga saker skola skötas centralt. Jag skulle för min del tro,
att en sådan organisation som här är föreslagen, örn den nämligen får en sådan
ledning, som är intresserad av att utveckla låt mig säga den lokala självstyrelsen,
kan innebära en medelväg mellan full centralisering och fristående företag,
som på grund av ekonomisk svaghet i vissa fall icke kunna fylla den roll som
är önskvärd.

Det har icke berörts här i debatten, men jag vill gärna erinra örn att sedan
ganska många år tillbaka har frågan örn restaurangpersonalens pensionering
varit uppe till diskussion. Såvitt jag förstår ha de enskilda bolagen icke vågat
sig på den saken, men jag är ganska övertygad om att ifall man på detta sätt
får en enhetlig organisation skall också den frågan kunna lösas. Det finns många
andra ekonomiska frågor, som säkerligen kunna lösas bäst, örn man verkligen
har en samorganisation. Jag skulle i det fallet verkligen vilja åberopa det enskilda
näringslivet. Tror kammaren, att om det funnits några stora aktieägare,
som av någon anledning hade fått i sina händer dessa restaurangbolag på olika
håll, att de skulle lia låtit dem skötas helt och hållet fristående utan att på
något sätt försöka tillgodogöra sig nyttan av ett samarbete? Jag är alldeles
övei-tygad örn att sådana enskilda företagare skulle försökt att finna en form,
som tillgodosåg både nyttan av en centralisering och fördelen av rörelsefrihet för
de enskilda företagen.

Jag är för min del övertygad om att det förslag, som här föreligger, kommer
att lösa detta problem, om nämligen ledningen blir den lämpliga, och jag hoppas
därför, att denna kammare likaväl som förra året skall följa Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Nilson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! På s._20 i betänkandet läsa vi, »att en från kontrollstyrelsen
helt fristående aktiebolagsorganisation tillskapas, vilken organisation
skall omhänderhava den verksamhet som hittills under kontrollstyrelsens överinseende
utövas» o. s. v. Det förefaller av detta uttryck, som om det nya
centralbolaget skulle fungera ^såsom kontrollstyrelsen hittills och således intaga
en dubbelställning som både direktivgivande och kontrollerande. Jag ser,
att herr statsrådet skakar på huvudet. Ja, det vore värdefullt att få ett auk -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
toritativt ord. Men om man läser innantill, kan man icke tolka detta uttalande
annorlunda, oell då är det icke mycket vunnet i det avseendet.

Beträffande den jämförelse med bankinspektionen som jag antydde, Ilar jag
därvidlag icke gjort något bestämt uttalande. Jag sade blott, att i viss mån
kunde man tala örn en jämförelse med bankinspektionen, och jag tror icke,
att det är alldeles oriktigt. Även örn bankinspektionen icke dag för dag lägger
sig i kreditgivningen, föreligger dock här något av jämförbarhet.

Härefter yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill med detsamma undanröja detta missförstånd. Örn det nya bolaget
skulle få samma uppgifter som kontrollstyrelsen, gäller detta i fråga örn ledningen
av det hela, men styrelsen för bolaget kan icke bevilja sig själv ansvarsfrihet
lika litet som styrelsen för tobaksmonopolet eller för Vin- och spritcentralen
eller andra företag som ligga i statens hand kunna bevilja sig själva
ansvarsfrihet.

Herr Sundström i Skövde: Jag har till detta betänkande fogat en reservation
som i allt väsentligt överensstämmer med de synpunkter som jag framförde
i min reservation till fjolårets betänkande i samma ärende. Innan jag emellertid
går in på en motivering för min reservation, skall jag tillåta mig att
göra några reflexioner av mera allmängiltig natur.

Herr Hagberg i Malmö påstod i sitt anförande — jag skall icke vidare gå
in på hans anförande — att det nuvarande förslaget var minst lika illa funtat
som fjolårets förslag, och att det innebar ingen förbättring örn man såg till
möjligheterna för provinsbolagen att göra sig gällande. Det ligger en oerhörd
överdrift i denna karakteristik. I verkligheten kommer skillnaden mellan den
nuvarande organisationen och den, som nu föreslås, att vara tämligen obetydlig,
då centralbolaget helt enkelt kommer att träda i kontrollstyrelsens ställe
och i huvudsak utöva de befogenheter, som kontrollstyrelsen tidigare har utövat.
Fördelen med det föreliggande förslaget i jämförelse med fjolårets är
just att den lokala organisationen bevaras fullkomligt intakt och kan bedriva
sin verksamhet efter gamla beprövade linjer. Den rörelsefrihet, som de lokala
bolagen skulle få, är nämligen inte så snäv som man vanligen föreställer sig,
ty så snart det är fråga örn ett utbyggande av verksamheten måste initiativen
komma från provinsbolagens sida.

Jag litar sålunda till att den organisation, som vi i dag sannolikt komma
att besluta, skall visa sig ge utrymme för lokal verksamhet och lokalt inflytande
på samma gång som den möjliggör skapandet av ett centralt organ, som
på bästa sätt kan lösa för hela rörelsen gemensamma uppgifter. Men det är
dock därvid, såsom finansministern här också har framhållit, av utomordentlig
vikt att det blir vettiga personer, som komma att sitta både i centralbolagets
ledning och styrelse och i de lokala styrelserna. Finns där hara viljan
att åstadkomma en friktionsfri samverkan mellan de båda grupperna, så är jag
övertygad örn att den föreslagna organisationen skall kunna på ett smidigt och
effektivt sätt handhava den mycket viktiga verksamhet som det här gäller.

Jag går nu över till att säga några ord örn den reservation, som jag har vidfoga!
utskottsutlåtande!, och då först om punkt a) i densamma, vilken rör
handhavandet av utskänkningsrättigheterna för do olika restaurangerna.

Enligt nuvarande ordning föra restaurangbolagen ute i bygderna förhandlingar
om utskänkningsrättigheterna med vederbörande systembolag och de kommunala
myndigheter, som kunna lia med saken att skaffa, såsom nykterhets -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
nämnder, polismyndigheter o. s. v., och sedan förvaltas också utskänkningsrättigheterna
hos de olika provinsbolagen.

I utskottsbetänkande! säges, att ehuru det centrala bolaget skall vara bärare
av utskänkningsrättigheterna, så skola de lokala bolagen självklart vara oförhindrade
att även i fortsättningen förhandla i hithörande spörsmål såväl med
systembolagen som med de lokala myndigheterna. Det synes mig emellertid vara
en ganska meningslös byråkratisk anordning, att sedan provinsbolagen fört alla
underhandlingar och utskänkningsrättigheterna äro förvärvade, så skola dessa
samlas på ett ställe häruppe i Stockholm. Sannolikt kommer det att bli en så
pass vidlyftig apparat, med tanke på de 200 restauranger som det här är fråga
örn, att ett par personer komma att vara fullt sysselsatta bara med att registrera
och hålla reda på förfallodagarna för alla utskänkningsrättigheterna, då däremot
det hela går fullkomligt automatiskt, örn de lokala bolagen få ha hand
därom.

Vad jag velat vinna med min reservation är sålunda, att man skulle på ett
smidigare och mer praktiskt sätt ordna denna sak och därför låta de olika dotterbolagen
sköta den på sätt som nu sker.

Jag kan i detta sammanhang inte neka mig nöjet att påpeka, att det är en
ganska underlig motivering som utskottet här kommer med. Utskottet säger nämligen,
att först^efter det att centralbolaget har beslutat örn inrättandet av en restaurang,
så får utskänkningsrättigheten något värde för dotterbolaget och att
härav torde följa att även det formella tillståndet bör innehavas av centralbojaget.
Ja, men man kan ju också vända på steken och säga: utskänkningstillståndet
har intet som helst värde för centralbolaget, såvida det inte finns ett
dotterbolag, som sätter i gång en restaurangrörelse; först då får utskänkningstillståndet
överhuvud taget något värde. Det är emellertid inte utskänkningsrättighetens
värde, som det här är fråga örn, utan helt enkelt det mest praktiska
och ändamålsenliga sättet att registrera och förvalta dessa rättigheter.

Det finns också en annan omständighet, som bör beaktas i detta sammanhang,
nämligen att de lokala myndigheterna vid oktrojernas beviljande ofta framföra
^vissa önskemål om, hur rörelsen skall skötas. Det synes mig under sådana
förhållanden ganska klart, att det lämpligaste vore att dotterbolaget, som ändå
driver verksamheten, finge vara den ansvariga instansen och att centralbolaget
kunde utgöra någon sorts klagoinstans i de fall, då dotterbolaget till äventyrs
inte anses fullfölja de önskemål, som de lokala myndigheterna kunna ha framställt.

Ur alla synpunkter förefaller det mig sålunda riktigare och mer ändamålsenligt,
att utskänkningsrättigheterna fortfarande handhas av dotterbolagen,
och jag tillåter mig att på denna punkt yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen, alltså till vad som där hemställes under punkt a).

Jag kommer därefter till punkt b) i min reservation. Den fråga, som det där
gäller, har enligt mitt sätt att se stor betydelse för det lokala samarbete, som
nu skall etableras, eller kanske rättare sagt för det lokala inflytande, som nu
skall skänkas åt dotterbolagen. Den rör nämligen styrelsens sammansättning.

Genom rationaliseringsåtgärder har ju nu styrelseledamöternas antal nedbringats
till fem, och även med risk för att misstänkas för att tala i egen sak
nödgas jag att säga några ord örn detta. Jag vill emellertid förutskicka, att
vad jag önskar i min reservation inte har någon betydelse för min pesonliga
del, alldenstund jag själv redan genom denna begränsning till fem ledamöter
blivit så att säga utrationaliserad från denna verksamhet. Det sörjer jag inte
över, men det hindrar ju å andra sidan inte, att jag allt fortfarande hyser ett
intresse för att inte det lokala inflytandet skall ytterligare beskäras.

Men så kommer att ske, därest man följer utskottets tankegång och säger,

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
att en ledamot av centralbolagets styrelse eller dess verkställande direktör bör
ingå såsom en av de feni ledamöterna i de lokala bolagens styrelse. Detta skulle,
såvida det inte finns en lämplig centralstyrelseledamot att tillgå inom vederbörande
dotterbolags verksamhetsområde, kunna leda till att den lokala representationen
reducerades från fem till fyra ledamöter, och det synes mig inte
kunna anföras bärande skäl för en sådan anordning.

Inom ett holdingbolag är det ju ganska naturligt, att själva huvudbolaget
utövar ett visst inflytande över delbolagen, vilket ofta sker genom att dess
styrelseledamöter placeras även i dotterbolagens styrelser. Men i detta fall är
det faktiskt så, att centralbolaget genom sitt innehav av preferensaktier kan
sätta in fyra av de fem ledamöterna i dotterbolagens styrelser. Endast en ledamot
av styrelsen kan nämligen väljas av de aktieägare, som äro innehavare av
stamaktierna i bolaget, medan ägarna av preferensaktierna lia rättighet att
sätta in fyra representanter. Kammarens ledamöter inse sålunda, att det inte
finns ringaste risk för någon kupp eller någon frondbildning inom dotterbolagens
styrelser, som skulle kunna äventyra det inflytande, som centralbolaget
rätteligen bör ha.

Jag kan alltså inte finna att en jämförelse mellan ett vanligt holdingbolag
och den bolagsbildning, som det här är fråga om, är hållbar på denna punkt,
utan jag anser att alla intressen bli tillgodosedda, örn man följer min reservation
och föreskriver att en sådan dubblering av styrelseuppdrag, som jag här
talat om, icke bör få förekomma.

Jag tror också att en sådan dubblering är alldeles onödig när det gäller förhållandet
mellan centralbolaget och dotterbolagen, i synnerhet om man går
den väg, som jag anvisat i min reservation, och säger att centralbolagets verkställande
direktör eller den person, som han i sitt ställe förordnar, bör få kallelse
till samtliga dotterbolags styrelsesammanträden och där kunna närvara
och framlägga förslag och även få sin mening antecknad till protokollet. På
det sättet bör det behov av erfarenhetsutbyte mellan de olika dotterbolagen
och centralbolaget, som till äventyrs kan föreligga, helt kunna tillgodoses,
och centralbolaget bör genom denna anordning kunna hållas fullkomligt ä jour
med vad som händer och sker inom dotterbolagen.

Jag skall inte, herr talman, fortsätta att argumentera om dessa saker, utan
jag vill nu sluta mitt anförande med att yrka bifall till utskottets betänkande
med de ändringar, som äro angivna i den av mig till betänkandet fogade reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Man kan inte, när man sitter och hör på
debatten här, undgå att konstatera, att när det gäller motståndet mot det föreliggande
förslaget, så äro rösterna och argumenten praktiskt taget desamma
som de voro under fjolårets debatt i denna fråga, och det är kanske inte heller
så underligt. Det är, herr talman, bara en enda ny röst, som har hörts, nämligen
herr Nilson i Eskilstuna, och han må förlåta mig, om jag säger att den
rösten föreföll en smula konstig i detta sammanhang.

Herr Hagberg i Malmö började sitt anförande mod att säga, alt intresset
för en omorganisation på detta område från första början härstammade från
besparingsberedningen och att de ekonomiska synpunkterna sålunda helt och
hållet varit de avgörande. Det är riktigt att för besparingsberedningens del
de ekonomiska synpunkterna voro de dominerande, men besparingsberedningen
pekade även på det orimliga i den dubbelställning, som kontrollstyrelsen har,
inte bara i fråga örn restaurangbolagen utan även i fråga örn syslom bolagen —
besparingsberedningens ursprungliga promemoria avsåg ju en reform såväl
beträffande restaurangbolagen som systembolagen.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Herr Hagberg kunde vidare inte förstå, att denna sak var så brådskande
att man behövt framlägga ett förslag redan i år, och han undrade, varför man
varit så angelägen att göra detta. Jag tycker inte alls att det är märkvärdigt
att förslaget framlagts nu i år. Andra kammaren godkände ju i fjol med
mycket stor majoritet den då föreslagna omorganisationen, medan i första kammaren
rösterna fördelade sig jämnt örn jämnt och förslaget föll på lotten. Den
seger, som första kammaren sålunda inregistrerade, föranleddes emellertid av
en reservation, där det begärdes ett nytt förslag efter samma linjer som den
nu föreliggande propositionen. Såvitt jag kan förstå, finns det under sådana
förhållanden inte någon anledning att förvåna sig över att vi i år ställas inför
ett nytt avgörande i denna sak.

Det har i denna debatt särskilt från reservanternas sida men även av herr
Nilson i Eskilstuna framhållits, att man inte kan förstå att den dubbelställning,
som kontrollstyrelsen här intager, är så farlig, då det tidigare ju inte
spelat någon roll att kontrollstyrelsen haft denna ställning. Herr Hagberg
påpekade också särskilt, att det var så sent som 1937 som vi skilde folkrestaurangerna
från systembolagen och gjorde dem till självständiga enheter.
Men vi skola inte glömma, att när riksdagen 1937 på grundval av den utredning,
som hade verkställts av 1928 års rusdrycksrevision, hade att taga
ställning till frågan örn restaurangbolag, så gällde det en verksamhet, som i
jämförelse med den nuvarande var tämligen bagatellartad. Det är först på
senare år, som dessa företag lia svällt ut på ett. sådant sätt att de fått en omsättning,
som väsentligt överstiger hundra miljoner. Jag tror också att herr
Hagberg skall medge, att örn vi 1937, när vi behandlade dessa spörsmål1, hade
anat en utveckling av den karaktär, som har ägt rum, så skulle vi redan då
ha ansett det orimligt att träffa de anstalter, som den nu gällande förordningen
innebär. Och när finansministern i fjol framlade sitt förslag till en omorganisation,
förklarade han ju klart och tydligt, att han icke endast ansåge rusdrycksförordningens
bestämmelser angående kontrollstyrelsens ställning till
restaurangbolagen innebära en orimlig anordning, utan även att han icke kunde
taga på sitt ansvar att det icke omedelbart vidtoges förändringar i detta avseende.

När alltså uppmärksamheten på detta sätt är fäst på ett sådant förhållande
i förvaltningen, att samma myndighet dels är direktivgivande, dels beviljar
ansvarsfrihet för de direktiv, som den själv har givit, så kan man väl ändå
inte — det har herr Hammarlund fullständigt rätt i — underlåta att på ett
eller annat sätt ordna upp det hela, ty annars träffar ju hela ansvaret för vad
som kan komma att hända riksdagen.

Det har nu sagts, att det vore lika lämpligt att vidtaga en motsvarande åtgärd
i fråga om systembolagen. Jag är inte, herr talman, blind för att även
den saken måste upptagas till prövning, men såsom jag redan i fjol framhöll,
hänger ju detta spörsmål samman med de principer, som den nya rusdryckslagstiftning,
som för närvarande är under utredning, kan komma att innehålla.
Om vi i fråga örn systembolagen skola vidtaga en liknande anordning
som beträffande restaurangbolagen, blir således närmast beroende på vilka bestämmelser,
som komma att gälla för försäljningen av sprit, alltså örn det även
i fortsättningen kommer att krävas en individuell kontroll, som nödvändiggör en
lokal omprövning inom ett begränsat område, eller örn vi få en försäljningslagstiftning,
där man inte längre har kvar denna individuella kontroll och således
inte behöver den direkta anknytning till de lokala förhållandena, som
den individuella prövningen av örn en person skall få en, två eller tre liter i
månaden nödvändiggör. Man kan således inte i detta sammanhang sätta likhetstecken
mellan systembolagen och restaurangbolagen.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ang. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Nu bär ju av de reservanter, som herr Hagberg tillhör — och jag tyckte också
att det i herr Nilsons i Eskilstuna anförande gick en underström av detsamma
— rätt tydligt sagts, att alla frågor, sorn röra vår nykterhetslagstiftning
böra prövas i ett sammanhang och att därför även denna del av detta komplex,
som restaurangbolagen utgöra, borde hänskjutas till 1944 års nykterhetskommitté.

Örn det vore tänkbart, herr talman, att det i någon av riksdagens kamrar
skulle kunna skalkas en majoritet för att avveckla den samhälleliga ledningen
av folkrestaurangerna och i stället lägga denna i privatrestauratörernas händer,
där den ju en gång legat, då medger jag att herr Hagberg kunde lia rätt i att
även frågan örn restaurangbolagen borde behandlas i samband med den stora
revisionen av rusdryckslagstiftningen. Men jag utgår, som sagt, ifrån att det
inte skulle varia möjligt att vare sig i första eller andra kammaren skapa en
majoritet av det slaget att man på detta område skulle kunna överflytta till
privat drift det som nu ligger under samhällets ledning, då vi ju, när vi 1937
genomförde den nu rådande ordningen, voro tämligen överens om att denna var
den lyckligaste. Jag kan inte, herr talman, ett ögonblick tänka mig att det
skulle vara möjligt att vinna gehör för en sådan tankegång, och då har inte
heller den fråga som det här gäller något som helst samband med de principer,
som den nya rusdryckslagstiftningen kan komma att innehålla.

När därtill kommer att kontrollstyrelsen också själv har uttalat, att man inte
kan fortsätta sin verksamhet härvidlag då man är medveten örn det orimliga i
den ställning som kontrollstyrelsen intar, så måste jag, herr talman, säga att
det ansvar, som följer med att riksdagen ännu en gång avvisar ett förslag till
en annan lösning på denna punkt, är jag för min del inte villig att taga.

När det vidare har ifrågasatts, att några olägenheter inte skulle ha följt av
kontrollstyrelsens nuvarande dubbelställning, så vill jag erinra örn att det ju
varit så lyckligt, att kontrollstyrelsen till chef har haft en person, som varit
restaurangman och som haft bättre kännedom örn de spörsmål, som det här
gäller, än de allra flesta. Men såsom finansministern alldeles nyss framhöll,
kan man ju inte tänka sig att i fortsättningen ha det ordnat på det sättet, att
det avgörande vid besättandet av chefsposten i kontrollstyrelsen är, örn vederbörande
är duglig restaurangman eller ej.

Det har här också talats så mycket örn faran av att centralisera allt till huvudstaden
och det har t. o. m., med bortseende fullkomligt från det förslag till
interkommunal beskattning, som kommunalskatteberedningen framlagt, sagts
att man drar de beskattningsbara inkomsterna till huvudstaden. Jag skulle
kunna ge herr Hagberg adress på en mycket inflytelserik partivän i denna
kammare, som för honom skulle kunna skildra, hur stark centralisiationen för
närvarande är på här berörda område. Jag tror att herr Hagbergs partivän är
lika villig att berätta därom för herr Hagberg som han varit att göra det för
mig. Det måste väl också anses vara en vilsentligt starkare centralisation, örn
man har ett ämbetsverk med en överdirektör, i vars hand avgörandet ligger,
iln om det är en styrelse, bestående av åtta personer, som har att träffa dessa
avgöranden. Och därtill kommer att det, såsom ju finansministern nyss här
skildrat för herr Nilson i Eskilstuna, är andra grupper, som skola revidera och
som skola bevilja ansvarsfrihet —• det är ju hilt- som bolagsstämmorna träda in.
Det kan således inte bli samma dubbelställning för det nya bolaget som för
närvarande finns för kontrollstyrelsens del.

Enligt min mening hade det allra lyckligaste varit, örn riksdagen i fjol hade
kommit till positivt beslut, ty det förslag, som då förelåg, betraktar jag såsom
bättre än del. som föreligger i år. Men det kan ju vara en smaksak. Det väsentli Andra

kammarens protokoll 19A5. Nr 2(1. G

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
ga är att vi få till stånd en ändring av den ordning, som för närvarande gäller,
och ur den synpunkten kan jag inte komma till något annat resultat än att jag
måste tillstyrka bevillningsutskottets förslag i denna fråga.

Vidare skulle jag vilja säga några ord om herr Sundströms reservation.

Jag minns att jag under debatten i fjol sade till herr Sundström, att jag på
grund av de erfarenheter, som vi lia från områden, där det finns holdingbolag,
var mycket rädd för dylika bolag. Men om jag nu i år godtar ett förslag örn
holdingbolag på här ifrågavarande område, så kan jag dock inte göra det med
de reservationer, som herr Sundström framställt.

Såvitt jag kan förstå, måste ett förbud för ägaren, staten, av aktiemajoriteten
i holdingbolaget och i de olika dotterbolagen, att utse en representant för
holdingbolaget i dotterbolagens styrelser, faktiskt sätta i kraft en princip, som
jag inte tror att vare sig staten eller någon enskild ägare .skulle vilja godtaga.
Jag fäster kammarens uppmärksamhet på att enligt den nya ordningen är det
inte systembolagen, som komma att bära upp dotterbolagen, utan det är tio
aktieägare, utsedda av länsstyrelsen. Det är visserligen sant, att staten genom
centralbolaget har möjlighet att utse de fyra ledamöterna i varje styrelse, och
utskottet säger ju endast, att regelmässigt böra dessa styrelseledamöter utses
inom det område, där vederbörande dotterbolag driver sin verksamhet. Men
därifrån och till att utestänga ägaren-staten från att direkt utse någon representant
för holdingbolaget i dotterbolagens styrelser, tycker jag att steget är
val långt.

I fråga örn utskänkningsrättigheterna säger nu herr Sundström, att man lika
gärna kan vända på steken och göra gällande, att örn inte dotterbolaget sätter
i gång med och driver en restaurangrörelse, så finns det inte något behovav
utskänkningsrättigheter. Ja, men man får väl ändå förutsätta, att även holdingbolaget,
som står närmast ansvarigt inför staten, har möjlighet att avgöra.
örn det skall drivas eller icke drivas en restaurang på en viss plats.

Jag tror således, att utskottet genom vad som är skrivet i motiveringen, har
på ett lyckligt sätt tillmötesgått de synpunkter, som herr Ward m. fl. gjort
sig till tolk för i sin motion.

Innan jag slutar, herr talman, skulle jag emellertid vilja särskilt understryka
ett par synpunkter, som utskottet i år liksom i fjol bär ansett nödvändigt
att starkt betona.

Om nu detta holdingbolag med dotterbolag kommer till stånd, måste det stå
klart såväl för centralbolagets som de olika dotterbolagens ledning att verksamheten
icke får användas som ett skatteinstrument. När vi år 1937 behandlade
frågan örn rusdrycksförsäljningsförordningen, så uppgavs från göteborgslän,
att de folkrestauranger, som där drevos, av hänsyn till de enskilda företagarna
höllö så pass höga matpriser, att man, örn man inte behövt taga denna
hänsyn, skulle ha kunnat i konsumenternas intresse väsentligt sänka priserna.
Örn denna uppgift nu är riktig, så utgör den ett exempel på, hur man inte bör
förfara. Det är klart att man måste försöka ha en överblick över det hela, men
man får inte av några hänsyn till det ena eller andra intresset glömma, att staten
med denna lagstiftning aldrig har avsett att dra in pengar till statskassan.

Den andra synpunkt, som jag här ville understryka, återfinnes på s. 23 i utskottets
betänkande, där det står: »Såsom framgår av rusdrycksförsäljningsförordningen
skall all försäljning av rusdrycker ordnas och handhavas så, att
därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Utskottet förväntar, att såväl
centralbolaget som dotterbolagen låta sig angeläget vara att strängt följa denna
bestämmelse och sålunda noggrant beakta de sociala frågor, som stå i samband
med bolagens rörelse.»

Skola de nya bolagen fylla det ändamål, som är avsikten, får man alltså lov

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
att se till att de inte bli några skatteinstrument, varigenom på order av finansministern
eller någon annan myndighet plockas in pengar till statskassan, och
deras verksamhet får inte heller drivas utan hänsynstagande till sociala synpunkter.

Slutligen kan jag inte, herr talman, underlåta att säga några ord med anledning
av att herr Hagberg i Malmö inledde sitt anförande med att klaga över
att varken socialstyrelsen eller de anställdas organisationer hade blivit hörda
i denna fråga. Enligt vad som har upplysts i utskottet, ha de anställdas organisationer
förut hörts i detta sammanhang. Jag satt därför faktiskt bara och
väntade på, att herr Hagberg, när det gäller ordnandet av denna samhälleliga
verksamhet, skulle ha frågat: varför ha inte också privatrestauratörernas organisationer
blivit hörda?

Herr Birket Herr talman! Frågan örn en omorganisation av restaurangbolagen
synes ha stått på dagordningen praktiskt taget under hela den tid 1937 års
rusdrycksförsäljningsförordning varit i tillämpning. Kontrollstyrelsen tillställde
redan i början av 1939 finansdepartementet en promemoria, vari påtalades
att kontrollstyrelsen kommit att intaga en båda direktiygivande och kontrollerande
ställning i förhållande till restaurangbolagen. Även besparingsberedningen
upprättade år 1941 en promemoria, vari kontrollstyrelsens dubbelställning
fördes på tal. Besparingsberedningen ansåg att denna dubbelställning
vore båda opraktisk och principiellt oriktig och att de olägenheter, som
redan då kommit till synes, borde elimineras genom en omorganisation.

Vid föregående års riksdag framlades ju också ett förslag till omorganisation
av restaurangbolagen, och vid behandlingen av detta förslag här i kamrarna
vore praktiskt taget alla de, som deltogo i debatten, överens örn att
olägenheter funnos, som borde undanröjas.

Såsom ledamot i den kommitté, som sysslat med frågan örn restaurangbolagens
omorganisation, vill jag framhålla, att jag anser det självklart, att utredningsmännen
skulle inrikta sig på att eliminera de olägenheter, som påtalats
i samband med kontrollstyrelsens dubbelställning. Fyra olika möjligheter
lia därvid varit föremål för övervägande, sedan man kommit överens om att
den nya organisationen borde få aktiebolags form, och jag vill här något beröra
dessa.

För det första har man diskuterat den utvägen att skapa ett enhetligt
systembolag. Detta bolag skulle då kunna bli ägare till restaurangbolagen,
varigenom kontrollstyrelsens dubbelställning automatiskt skulle upphöra. Emellertid
har ju utredningen rörande nykterhetslagstiftningen, som tillsattes sa
sent som i november 1944, enligt sina direktiv att i ett sammanhang upptaga
till behandling hela den svenska nykterhetslagstiftningen. Utredningens arbete
blir därför helt säkert mycket tidsödande, och det kan dröja flera år, innan
den är färdig med något förslag. Därtill kommer att en jämförelse mellan
direktiven för här ifrågavarande tva utredningar ger And handen, att Hagan
om restaurangbolagens omorganisation skall lösas utan att ett eventuellt förslag
till omorganisation av systembolagen avvaktas. Under sådana förhallanden
har det inte varit möjligt att till praktisk behandling upptaga den lösning,
som förslaget om ett rikssystembolag skulle utgöra.

Den andra utvägen är, att det skapas flera helt fristående aktiebolag. Härigenom
skulle emellertid uppstå en viss fördyring av driften, ^särskilt vad
själva ledningen beträffar. De sociala synpunkterna kunde också befaras bil
eftersatta, då de rent ekonomiska intressena kanske bleve de dominerande. En
annan olägenhet nied helt fristående bolag är att det då inte finns någon central
ledning.

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Deri tredje möjligheten är att etet bildas ett enda restaurangbolag för liela
landet, det s. k. riks-SARA. Det var ju ett förslag därom, som var föremål för
riksdagens behandling förra året. Det invändes då mot detta förslag, att det
lokala inflytandet inte var tillfredsställande tillgodosett, och den anmärkningen
kan ju sägas vara riktig. Det framhölls också, att anordningen med ett
riksbolag lätt kunde leda till en viss likriktning av restaurangrörelsen. De
sakkunniga ansågo sig inte heller kunna tillstyrka ett sådant förslag, då det
enligt vår mening inte beredde det utrymme för det lokala inflytandet som
önskligt vore.

Den fjärde utvägen, som är den som tillstyrkts av de sakkunniga, är att man
bildar ett centralbolag nied olika dotterbolag. Då kontrollstyrelsen för närvarande
har ett visst överinseende över de nuvarande restaurangbolagen, så skulle
ett sådant centralbolag i stort sett övertaga kontrollstyrelsens åliggande
härvidlag, medan restaurangbolagen i stället skulle få formen av. dotterbolag.
Den omorganisation, som sker, får på detta sätt förhållandevis ringa omfattning,
men kontrollstyrelsens dubbelställning blir dock eliminerad. Genom att de
nuvarande restaurangbolagen komma att ombildas till dotterbolag, bereder
man en värdefull anslutning till de lokala intressena, ock man hindrar en alltför
långt gående centralisering av verksamheten. Bevillningsutskottet har understrukit,
att dotterbolagens handlingsfrihet icke i onödan bör begränsas.
Dotterbolagen böra ha möjlighet att i de frågor, som äro lokala, handla relativt
självständigt. Jag noterar med tillfredsställelse detta utskottets uttalande,
och jag hoppas, att dotterbolagens verksamhet skall gå i den. riktning, som
utskottet har antytt. Förutsättningen för att den nya organisationen skall
bliva fullt tillfredsställande är emellertid enligt min uppfattning den att
centralbolagets styrelse skall medverka till att dotterbolagen få största möjliga
handlingsfrihet, varigenom en alltför långt gående byråkratisk centralisering
kan undvikas. Finansministern var ju inne på samma tankegång, när han
antydde, att det kommer att bero på ledningen i centralbolaget, hur pass stor
frihet dotterbolagen skola få. Genom centralbolagets medverkan bör upphandlingen
av varor kunna komma att medföra rätt betydande besparingar. En
särskild utredning har visat, att man kan ernå en besparing på ungefär en
miljon kronor örn året i huvudsak genom förmånligare inköp av maltdrycker
och fisk. När därför herr Nilson i Eskilstuna efterlyste de besparingar, man
kunde vinna genom en omorganisation, vill jag hänvisa honom till s. 27 .av
de sakkunnigas utlåtande som finnes bilagt propositionen, där nian kail inhämta,
att de sakkunniga skrivit örn de besparingar, som kunna uppnås. Jag
har fäst ganska stort avseende vid dessa besparingar, när jag tagit ställning
- till det föreliggande omorganisationsförslaget. Kontrollstyrelsen har granskat
denna utredning och Ilar för sin del sagt, att styrelsen anser det vara möjligt
att åstadkomma dessa besparingar. I detta sammanhang bör framhållas, att det
under nuvarande organisation har tagit sex ar att genomföra gemensamma
fiskinköp. Dylika inköp lia dock icke kunnat ske i full utsträckning, trots
att man arbetat för saken i sex år.

Utredningsförslaget förutsätter, att restaurangbolagens verksamhet icke
skall få tjäna några fiskaliska intressen, och detta har även understrukits av
bevillningsutskottet och finansministern. Man kan därför med glädje konstatera,
att på den punkten råder fullständig enighet. Det ar ju ganska självklart,
att det kan göras vissa erinringar mot det föreliggande förslaget. Bland
annat har man sagt, att det vore fråga om en centralisering, en förläggning
till Stockholm av ett visst statligt verk. Jag vill med anledning härav erinra
om att centralbolaget skall övertaga kontroll styrelsens uppgifter. Då kontroll -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Ang. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
styrelsen redan finns i Stockholm blir det ju i det hänseendet ingen ändring
i de nu rådande förhållandena.

Bland de myndigheter, som tillstyrkt förslaget, har bland annat sakrevisionen
ansett, att det framlagda förslaget med centralbolag och dotterbolag skulle
medföra en förbättring av nu rådande förhållanden. Sakrevisionen tillstyrker
i likhet med bevillningsutskottet förslagets genomförande. Sakrevisionen har
under sin verksamhet gjort sig känd för att ha kommit nied utomordentligt
goda förslag till rationalisering på en hel del områden, vilket har medfört, att
åtskilliga tiotal miljoner kronor inbesparats. Därför bör man tillmäta sakrevisionens
yttrande stort värde, då den säger, att förslaget med centralbolag och
dotterbolag innebär en så väsentlig förbättring jämfört med nu rådande ordning,
att en lösning i enlighet med föreliggande förslag måste betecknas som
avgjort bättre än ett bibehållande av nu gällande organisation.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag till förevarande utskottsbetänkande
avgivit en reservation, anser jag det vara min skyldighet att med
några ord klargöra, varför jag intagit en emot utskottsmajoritetens ståndpunkt
avvikande hållning i denna fråga. Föreliggande förslag bygger på det förslag,
som avgivits av den utredning finansministern tillsatt efter fjolårets riksdag.
Utredningen har upprättat sitt förslag i huvudsak efter de riktlinjer, som
angåvos av fjolårets riksdag och i en reservation, sorn då fogats till utskottets
utlåtande. På papperet ser det emellertid ut, som örn det vöre fråga om
en helt ny organisation, men i själva verket har man bibehållit idén örn ett
centralbolag i Stockholm, som skulle vara direktivgivande för hela rörelsen.
Man har, formellt sett, låtit de nuvarande dotterbolagen ute i landet fungera,
inen i verkligheten skulle de icke få något nämnvärt att säga till örn. Bestämmanderätten
i alla eller i så gott som alla större frågor skulle tillkomma det
stora centralbolaget i Stockholm.

Herr Sundström i Skövde pekade på att frågor örn tillståndsgivning och
om inköp av restauranger enligt det föreliggande förslaget skola avgöras centralt,
men i verkligheten är det ju också så, att centralbolaget genom den
föreslagna organisationen skulle erhålla fullständig kontroll över de olika dotterbolagen
ute i landet. Det är ju föreskrivet, att centralbolaget skall avstå
från att utöva sin rösträtt endast när det gäller att välja en, säger en styrelseledamot.
Dessutom föreskrives, att verkställande direktören i centralbolaget
skall, örn icke skäl till annat föranleda, vara ledamot av samtliga dotterbolags
styrelser. I realiteten kommer ju detta att betyda, att beslutanderätten i praktiskt
taget alla frågor kommer att överflyttas till centralbolaget. Efter genomförandet
av denna organisation får man ute i landet icke mycket att säga
till om.

Det ursprungliga motivet till att man ivrat för att åstadkomma en förbättring
på detta område var ju, att sakrevisionen påpekat, att en rationalisering
skulle kunna åstadkommas. Genom en gemensam organisation skulle kunna
inbesparas några hundra tusen kronor bl. a. genom att fisk köptes gemensamt.
Även denna fråga var ju uppe i utskottet, men den har icke berörts i utskottets
utlåtande. Jag förmodar, att det berott på att utskottets ledamöter
kommit underfund med att några större besparingar icke stöde att vinna på
denna väg. Jag hade icke tänkt beröra denna fråga, men då herr Birkö nyss
haft ordet och just pekat på detta förhållande, får jag verkligen säga, att jag
ställer mig ganska tveksam till huruvida det kan vara riktigt, att företag med
så pass stor omsättning som centralbolaget med alla dess dotterbolag skall till
det yttersta genom sin maktställning pressa ned priserna på fisken. Örn man

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restauran g aktiebolag. (Forts.)
till exempel lyckas pressa ned priserna på fisk med 10 öre per kg-, betyder
det ofantligt mycket för fiskerinäringens utövare, som skola leva på att sälja
fisk, men vad betyder det för restauranggästen? Kanske ett pär öre per portion!
Jag ifrågasätter vem som har ''näst råd att avstå från denna stora vinst.

Jag är givetvis införstådd med att det förhållande, som nu är rådande, att
kontrollstyrelsen är såväl direktivgivande som dechargebeviljande myndighet,
icke är riktigt, men att därifrån gå över till att vid sidan av kontrollstyrelsen
tillskapa ett nytt organ förefaller mindre välbetänkt. Nu säger man, att man
tillskapar icke något nytt organ, utan man bara överflyttar från kontrollstyrelsen
en del befogenheter. Var och en som bär kännedom om den expansion,
som statliga företag a.v detta slag bruka undergå, är val dock på det klara med
att man icke här gör några besparingar. Detta tycker jag är ganska odiskutabelt,
och utskottet har icke heller påstått, att så skulle bliva fallet.

Vad som för mig varit avgörande, när jag tagit ställning till denna fråga,
det är den alltmera fortgående tendensen att tillskapa och till Stockholm förlägga
nya hela riket omfattande företag. Man sträcker ut sina griparmar över
hela landet, dirigerar, ställer och styr för oss alla. medborgare. Jag tror det
vore lyckligt, örn man icke bara talade örn att man måste decentralisera och
flytta ut de olika företagen ifrån Stockholm till olika delar av landet. Man
borde gå in för att söka i praktiken omsätta denna tanke. Sakrevisionen har
också framhållit, att en tänkbar lösning vore att låta de olika bolagen ute i
landet bliva mera fristående oell endast tillskapa en kontrollmyndighet. Denna
kontrollmyndighet hade icke behövt bliva av så pass omfattande storleksordning
som centralbolaget säkert kommer att bliva. Det är detta som för mig
varit avgörande.

Nu göres det gällande, att denna fråga ovillkorligen måste lösas, annars är
det fara å färde. Man yttrade till och med i utskottet, att en katastrof kunde
inträffa. Jag försökte bilda mig en uppfattning om vari denna katastrof skulle
bestå och hur pass allvarlig den vore. Jag lyckades inte få något besked på den
punkten. Jag får som sagt medgiva, att den ställning, som kontrollstyrelsen
intager, är en dubbelställning, som icke är sådan den borde vara, men att därför
tillskapa ett bolag i Stockholm, som skulle ersätta kontrollstyrelsen, anser
jag knappast vara riktigt. Man hade i stället bort gå in för decentralisering.
Jag tror det hade varit lyckligt, att de olika intressena ute i landet hade fått
litet mera göra sig gällande. Jag kan icke annat än till fullo instämma i en
motion, som i denna fråga avlämnats av herr Ward, där han säger: »Att försvaga
den lokala kontakten syns under alla förhållanden vara ytterligt betänkligt.
All erfarenhet visar, att den nuvarande förbindelsen mellan restaurangbolagen
och verksamhetsområdets huvudorter är av mycket stor betydelse såväl
när det gäller nyplaneringar som när det är fråga om löpande anordningar i
förbättrande syfte. Örn denna lokala förankring gäller för övrigt., att den befrämjar
strävandet att hålla rörelsen på så hög standard som möjligt utan att
den ekonomiska försiktigheten eftersättes. Och i det sammanhanget torde det
vara på sin plats att ge uttryck åt den djärva och på sina håll säkert anstötliga
tanken, att det mest rationella nog vore att ge de nuvarande restaurangbolagen
en än mer självständig ställning. Det slags konkurrens, som kan kallas
ambitiös tävlan mellan på skilda håll arbetande men likartade företag, är förvisso
en betydande tillgång, som knappast kan komma att effektivt utnyttjas
inom ramen av den nu föreslagna organisationen, vars strävan väl framför allt
blir att vinna den största möjliga uniformitet.» Det är bara beklagligt, att icke
herr Ward tagit konsekvensen av detta sitt yttrande och i motionen yrkat på att
decentralisering skulle äga rum. Ifall han hade framställt ett sådant yrkande,
skulle jag ha känt mig oförhindrad att gå på den linjen.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Herr talman, jag Ilar bara velat angiva några av de huvudskäl, på grund av
vilka jag reserverat mig mot föreliggande utskottsutlåtande. Jag kommer att
rösta för bifall till den av mig jämte en del andra utskottsledamöter avgivna
reservationen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Trots finansministerns vältalighet
måste jag säga, att jag finner argumenteringen för den föreslagna påbyggnaden
och centraliseringen av de allmänna restaurangbolagen vara svag. Huvudargumentet
lyder: kontrollstyrelsen har genom att den samtidigt är direktivgivande
och kontrollerande i förhållande till de allmänna restaurangbolagen
kommit att intaga en dubbelställning, vilket föranlett olägenheter, som böra
elimineras. Men man redogör icke i något sammanhang för hur de påstådda
olägenheterna ha tagit sig uttryck i praktiken. Jag vill redan nu fråga och
anhåller örn svar: lia andra olägenheter framkommit i praktiken än de, som
äro omnämnda i handlingarna eller som omnämnts under den här förda dis
kussionen?

Jag måste i sistnämnda avseende säga, att jag icke funnit någon exemplifikation
av de påstådda olägenheterna. Tvärtom framhåller ju bevillningsutskottet,
att kontrollstyrelsens ledning och övervakning av de nuvarande restaurangbolagens
verksamhet hittills skötts på ett förtjänstfullt sätt, vilket konstaterande
emellertid icke hindrat bevillningsutskottet att sex rader senare i texten
tvärtemot vad utskottet tidigare konstaterat skriva, ^ att kontrollstyrelsen
i sin nuvarande organisation uppenbarligen icke är i stånd att helt fullfölja
de arbetsuppgifter med avseende å skötseln och övervakningen av restaurangbolagen.
vilka ankomma på kontrollstyrelsen. På detta sätt ordar man fram
och tillbaka i högst allmänna ordalag i såväl departementschefens uttalanden
som i bevillningsutskottets utlåtande, och så har man gjort här också under
diskussionen. Finns något annat än vad som hittills sagts i Hagan, sa var vänlig
namn dessa argument! Man vill kanske säga, att de åberopade olägenheterna.
äro av mer principiell än faktisk innebörd. Man vill icke, säger man på
ett ställe i handlingarna, att chefen för kontrollstyrelsen skall ha möjlighet att
såväl dirigera restaurangbolagens verksamhet som att utöva en vidsträckt kontroll
(''iver dessa bolag, och därför vill man nu skapa ett bolag för båda dessa
uppgifter med en självständig styrelse för verksamheten och kontrollen utövad
av för ändamålet utsedda revisorer. Kan det verkligen vara.nödvändigt? Inskränker
sig då icke hela problemet till en fråga örn organisationen av kontrollstyrelsen?
Är det så, att viss sakkunskap saknas i. kontrollstyrelsen, så
går det väl an att tillföra styrelsen sådan sakkunskap. Även i kontrollstyrelsen
måste väl principen om ansvarsfördelning för tjänstemän vara genomförd.
Direktören, chefen, kan väl icke ensam vara ansvarig. Hot mäste väl vara så
sorn i fråga örn alla övriga tjänstemän, att i varje fall de föredragande tjänstemännen
äro med chefen ansvariga för besluten i den man de icke anmäla avvikande
mening. Trots att finansministern gjorde sig lustig över att någon dragit
en parallell mellan kontrollstyrelsen och andra statliga verk, vågar även
jag draga en sådan parallell. Jag frågar: är icke exempelvis järnvägsstyrelsen
såväl direktivgivande som kontrollerande inom sitt verksamhetsområde? Man
kanske; kari säga, att visserligen liro viii nubbandets lidi atelier och taxebestämmelser
i detta land något mera invecklade än järnvägarnas tidtabeller och
taxebestämmelser, men jag tror, att man vågar draga parallellen. I alla fall
vill man nu inrätta en modcr-S ARA, och at denna
nom att låta henne adoptera dc ålderstigna VARA, BARA, SARA, SKAR
och (ISARA.

Förutom redan nämnd motivering för detta förslag har man åberopat ytter -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
likare en, nämligen n y kieri) cts i n tres set. För allt tokigt, som sker på spritkultens
område i detta land, åberopar man nykterhetsintresset. Nu yttrar
exempelvis nykterhetsnämndernas riksförbund, att statsmakternas intresse för
en omorganisation av restaurang-rörelsen vore motiverat icke minst av önskan
att åstadkomma bättre resultat i nykterhetsliänseende. Synd att icke finansministern
är närvarande. Jag skulle vilja be honom närmare utveckla, hur man
skall bevaka nykterhetsintressena på ett bättre sätt genom en moder-SARA.
Nykterhetsnämndernas riksförbund framhåller, att syftet med en omorganisation
av restaurangrörelsen är att åstadkomma gynnsammare nykterhetseffekt.
Jag vore tacksam för ett svar från dem, som anse sig vara verkliga nykterhetsvänner:
vari skulle den ökade nykterhetseffekt komma alf bestå, varom talas
i yttrandena? Deallmänna restaurangbolagen tillskapades ju för att avkoppla
det enskilda vinstintresset från krögeriet. Det angivna syftet var mycket gott,
men nu måste jag tyvärr säga, att det enskilda vinstintresset inom sprithanteringen
i dess vidaste bemärkelse har efterträtts av något, som är lika hänsynslöst
och pockande, nämligen av finansminister Wigforss intresse att finna
objekt för indirekt beskattning. Jag tror icke, att jag tar fel, örn jag säger,
att avsikten med inrättandet av det nu föreslagna — vad skall jag kalla det? —
nubbeutmätningsverket är, att i varje fall i det långa loppet effektivisera den
indirekta beskattning, som redan praktiseras i det här landet på känt sätt såväl
när det gäller nubben som maten.

Det har nämnts ett argument för supandets förstatligande. Man har sagt, att
det skulle medföra en demokratisering, hyfsning och förfining av restauranglivet.
Uttrycket kan också återfinnas i handlingarna. Ja, demokratiseringen
och förfiningen består i att krogarna klassindelas enligt normen »mindre brännvin
till maten i de lägre krogklasserna, mera brännvin till maten i de högre
krogklassema». Så sker gästernas differentiering enligt mätaren plånbokens
tjocklek, vilket icke hindrar, att de som i kraft av plånbokens tjocklek få mera
sprit anses vara de mest förfinade och placeras i högsta klass. Jag tycker, att
det vore befogat, att riksdagen till alla andra yrkanden om utredning, som
framställas, också fogade en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om
utredning med förslag till omklassificering av i varje fall de »samhälleliga»
krogarna. Det borde vara så, att de som konsumera minst med sprit anses sorn
de mest förfinade. Ur nykterhets- och förfiningssynpunkt kan jag alltså icke
finna, att man vunnit något med krogarnas förstatligande.

Sedan; jag läst igenom propositionen var det egentligen bara ytterligare ett
argument för finansministerns förslag örn inrättande av ett Över-SARA, som
jag väntade på men icke återfann i handlingarna. Jag väntade, att han skulle
säga, att förslaget är ett led i förstatligandet, varför SARA kan anses komma
att utgöra ett stycke socialism. Argumentet kom emellertid; det serverades
av finansministern själv under diskussionen här. Ett sådant argument ligger
helt i linje med talet örn att vi skola soeialisera konsumtionen, så behöva vi
icke soeialisera produktionen. Jag hör till dem, som fasthålla vid att grundvalen
för socialismen skall vara produktionsmedlens socialisering. Jag vill
säga, att vill man kompromettera socialismens idé skall man söka inbilla folk.
att det tråkiga och dyra SARA är en produkt av finansministerns socialistiska
tänkande. I verkligheten är SARA en produkt av ett högst vanligt tänkande
av varje kapitalistiskt lands finansminister, nämligen spekulationen att kunna
utnyttja konsumtionen av begärliga varor som objekt för att åstadkomma högsta
möjliga beskattning.

När vi från vårt håll taga ställning till nykterhets- och sprithanteringsfrågor
göra vi det från följande programmatiska inställning. Vi vilja med den
försiktighet, som det av restriktionerna frammanade läget kräver, successivt

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
avskaffa restriktionerna med deras motbokskult, avlönade spritspioner och
halvcentiliterideologi. Vid vilja vidare avskaffa icke bara de enskildas utan också
samhällets ocker på spritbruket. Vi vilja slutligen minska statens inkomster
på spritbruket men öka statens utgifter till kamp mot spritmissbruket och utgifter
till sådana ändamål som verklig upplysning och nykterhetspropaganda
och en alkoholistvård, som gör skäl för namnet.

Det föreliggande förslaget till ändring i förordningen örn försäljning av rusdrycker
verkar icke till fördel för förverkligandet av någon av dessa punkter.
Tvärtom, reformen pekar hän mot ökad spritbyråkrati, den pekar hän
mot en konservering av nu gällande spritbruksuppammande restriktionssystem.
och den skapar ökade möjligheter att finansiera statens utgifter med pengar,
som plockas från folk med hjälp av spritvaror och spritvanor.

Ett avslag på Kungl. Maj :ts proposition betyder ju icke heller —- vilket jag
skulle vilja understryka och vilket ju finansminister Wigforss själv omvittnade
här i kväll — att någon del av sprithanteringen skall återföras i enskilda
händer. Ett avslag betyder endast, att en ytterligare tillbyggnad på
den redan alltför stora spritbyråkratien förhindras.

Med hänvisning till det anförda ber jag därför, herr talman, att få instämma
i det avslagsyrkande, som redan framställts under diskussionen.

Herr Olsson i Gävle: Jag lyssnade med stort intresse till det nya kommunistiska
nykterhetsprogrammet. Men även örn det en gång, när vi skola taga slutlig
ställning till rusdrycksförsäljningslagstiftningen i vårt land, kan komma
under allvarligt övervägande, tror jag, att det i det nuvarande läget har mycket
litet inflytande på de ting, som vi i kväll skola avgöra. Herr Set Persson
får förlåta mig, men jag har mycket svårt att förstå, att det icke är lika orimligt
ur kommunistisk synpunkt som ur varje annat partis synpunkt, att man
har samlat i ett ämbetsverk såväl den direktivgivande makten som också rätten
att giva ansvarsfrihet för de egna direktiven. Jag kan icke förstå, att en
dylik princip kan godtagas på det hållet.

Nu skall jag icke diskutera vad det ur nykterhetssynpunkt kan betyda, att
man bedriver privat eller samhällelig verksamhet med rusdrycker. Jag tror
nog, att man skall komma till det resultatet, att den som driver sådan verksamhet
av rent privat intresse måste i första hand tänka på vinsten. Det är
det vi bestämt varnat emot, att det vid skötseln av dessa företag skall få
förekomma ett annat intresse än det samhälleliga.

Till slut vill jag säga, herr talman, att jag skulle beklaga, vare sig vi nu
skola socialisera konsumtionen eller produktionen, örn det skall bli på det sättet,
att ledningen av detta i samhällets ägo överförda skall ligga hos statliga ämbetsverk.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Henriksson: Herr talman! Den förste talaren i denna debatt, herr Hammarlund,
slutade sitt anförande med att säga, att örn SARA icke är så välklädd
så kanske hon icke frestar så mångo.. Ja, herr Hammarlund, jag måste
bekänna, att mig frestar hon lika litet i år som hon gjorde i fjol. Jag står
.sålunda på samma avslagslinje i år som jag gjorde i fjol.

Herr Hammarlund har ju deltagit i den skönhetsbehandling, som ägt rum
sedan vi sist behandlade frågan. Jag måste för min del säga, att jag tycker,
att resultatet av denna behandling icke har blivit så över sig, eftersom i realiteten
det torde bli samma sak i praktiken, vare sig man kallar det för riksSARA
eller central-SARA. När frågan föll i fjol och det skulle tillsättas en

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala reslou rang ak t iebolag. (Forts.)
ny beredning, en kommitté som skulle pröva frågan igen, så får man ju lov att
säga, att det var litet egendomligt att finna, att fyra ledamöter av fem i denna
kommitté voro personer, som föregående år i bevillningsutskottet hade bundit
sig för finansministerns dåvarande ståndpunkt. Man måste ju säga, att det bör
vara litet svårt för en sådan utredning att komma fram till en förutsättningslös
och objektiv prövning av frågan.

I det anförande, som finansministern höll här för en stund sedan, gjorde
han en insinuation örn att vi, som befinna oss i opposition mot detta förslag,
skulle ledas av några önskemål, att de statliga företagen skulle skötas så illa
som möjligt och därmed verka avskräckande. Jag må ju säga, att den formen
av argumentering förvånade mig, när den kom från finansministerns sida. Han
brukar ju annars kunna prestera stor skicklighet i debatten. Jag får lov att
säga på samma sätt som herr Hammarlund sade i ett annat sammanhang, att
när argumenten tryta får man taga till dylika insinuationer.

Min ståndpunkt i denna fråga har jag sökt bygga upp på en saklig prövning
av det föreliggande problemet. Jag har ingalunda låtit mig ledas av några
sådana synpunkter som herr Wigforss insinuerade. Här är det ju faktiskt ett
område, som staten redan helt behärskar. Här är det alltså fråga örn hur man
skall ordna detta ur konsumenternas synpunkt och ur statens ekonomiska synpunkt
och kanske även en tredje synpunkt: förhållandet till näringen i övrigt.
Jag skall återkomma till dessa punkter.

Yad gäller frågan örn kontrollstyrelsens dubbelställning skall jag för min
del icke inlåta mig i någon djupsinnig diskussion örn detta. Jag tycker, att av
remissyttrandena och även av andra omständigheter förefaller det icke vara
någon ko på isen i det hänseendet och att man mycket väl skulle lia kunnat
överlåta denna fråga till prövning av den utredning, som är tillsatt i samband
med beredningen av andra hithörande frågor. Jag vill även påpeka, att jag
förra året intog den ståndpunkten, att man skulle lösa denna fråga örn kontrollstyrelsens
dubbelställning genom att göra de befintliga restaurangbolagen till
självständiga.

Vad jag i stället nu skall uppehålla mig vid är frågans ekonomiska sida.
Herr Wigforss berörde i sitt anförande, att besparingsberedningen hade — som
vi även hört föregående talare påpeka här i dag — tagit upp detta spörsmål,
och besparingsberedningen hade ju utgått ifrån det ekonomiska resonemanget
— som finansministern uttryckte sig — att man skulle kunna åstadkomma en
mera ekonomisk drift, om man gjorde ett systembolag och ett restaurangbolag.
Detta förklarade finansministern. Men längre fram sade han, att man icke
hade tagit upp frågan örn systembolaget. Han nämnde dock tyvärr icke varför.
Men han sade: att sälja brännvin till svenska folket kräver ingen affärsbegåvning
och ingen affärsorganisation.

Ja, ungefär de linjerna var jag inne på förra året, när jag stod på denna
plats och diskuterade denna fråga. Jag sade, att när det gäller att distribuera
eller servera sprit till svenska folket kan man mycket väl genomföra en
mycket långtgående centralisation av driften, därför att där är det blott fråga
om att lägga upp ett enhetligt system för hur detta skall tillgå. Där skulle
också enligt vad föregående års proposition visade kunna göras ganska betydande
besparingar. En post, som observerades i handlingarna förra året, var
styrelsearvoden på en fjärdedels miljon kronor till alla ledamöter i systembolagens
styrelser. Det tycker jag är en post, som man mycket väl kan spara på,
därför att enligt vad som framkommit från kontrollstyrelsen förefaller det,
som örn dessa styrelser knappast hade någon egentlig funktion att fylla. Men
det måhända är den där punkten, som är ett av skälen till att icke frågan
om systembolagens omorganisation har kommit upp.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurang al: t i ehol a g. (Forts.)

Då etet däremot är fråga örn restaurangrörelsen ligger problemet på ett annat
sätt. Det är ju i ekonomisk verksamhet så, att ett företag har vad man brukar
kalla för ett ekonomiskt optimum. Detta ekonomiska optimum är ganska olika
betingat, beroende på vad det är för karaktär på företaget. När det gäller
en sådan där ren distributionsfråga kan man lia en mycket stor organisation;
det hela kan drivas med god ekonomi. Blir det däremot mera invecklade saker,
cn funktion som fordrar mera personlig insats och som fordrar en vidlyftigare
organisation, sjunker detta ekonomiska optimum ganska långt ner. Restaurangverksamheten
tillhör till sin karaktär de företag, där denna punkt ligger
ganska långt nere. överskrider man den komma kostnaderna att stiga i större
grad än vad tidigare varit fallet.

Nu har man här i detta sammanhang talat örn att man skulle kunna nå vissa
besparingar. Herr Birke pekade på uppgiften örn att man skulle kunna spara
en miljon på centralisering av inköpen. Jag har, herr talman, sysslat med ekonomiska
frågor en hel del, när det gällt både produktion och distribution inom
vårt land. Jag måste säga, att något mera hypotetiskt än det resonemang, som
förts i samband med denna besparingsberäkning, har jag för min del sällan
sett. Det är omvittnat från ledningarna för de stora restaurangbolagen, att
dessa redan i sin nuvarande omfattning anses vara i det största laget. De äro
för stora för att man skall kunna driva det hela på ett ur alla synpunkter tillfredsställande
sätt. Det är också omvittnat, att de äro så stora i sina inköp, att
de redan nu kunna pressa sina inköpspriser mot den punkt, som man näppeligen
kan komma under, nämligen produktionskostnaden. Nu räknar man med miljoner
och säger, att man skall taga in det mesta på pilsner och vatten.

När ärendet var uppe i utskottet, anförde jag, att såvitt jag kan förstå
kan man ej klämma ner dessa priser på annat sätt än att företaget självt övertar
distributionsuppgifter, som annars legat på producenterna. Det finns icke något
företag i detta land, som tillverkar vare sig öl eller vatten och läskedrycker
och som har produktion över hela landet, utan produktionen av dessa varor är
lokalt uppdelad. Skall man då ifrån det centraliserade företaget liksom hittills
kunna köpa av vart och ett på de olika orterna, förstår jag inte vad det blir
för skillnad mot de nuvarande förhållandena. Skall man i stället göra upp
med ett företag, så har det ju sin produktionsapparat på en ort, men då tillkomma
alltså kostnader för att föra ut varorna till alla restauranger i hela
landet. Jag skulle vara mycket intresserad av att få höra, på vilket sätt man
kunnat komma fram till detta resultat och vad man har baserat det hela på för
praktiska uppgifter, så alf det inte bara är ett hypotetiskt resonemang.

En annan fråga som berörts här, bl. a. av herr Hammarlund på ett speciellt
sätt, gäller restaurangbolagens ställning i konkurrens med privat restaurangverksamhet.
Herr Hammarlund sade, att örn restaurangbolagen äta ut den privata
verksamheten är detta ett bevis för att de skötas bättre. Men eftersom
de enskilda bolagen fortfarande äro flera menade han, att det inte är någon
fara för dem. När finansministern var inne på detta spörsmål, yttrade han, att
det skulle vara en konkurrens på en likvärdig basis. Kunde nian komma fram
till en sådan linje skulle jag för min del anse det vara synnerligen tillfredsställande.
Men nu är det tyvärr inte så. Först och främst ha systembolagen,
som restaurangbolagen äro nära förknippade med, att bestämma vem som skall
lia rättigheter. De kunna ta en rättighet från en privat företagare och ge åt
ett restaurangbolag. De ha dessutom en annan favör — de äro av ganska betydande
storleksordning och lia monopol rätt på folkrestaurangerna . Det är ett
faktum, att de verkligt lukrativa företagen äro folkrestaurangerna. På dem
kunna —■ det påpekades även föregående år —. restaurangbolagen göra ganska
betydande vinster. Med de vinsterna kunna de sedan driva en expansion inom

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
förstaklassrestaurang-området, vilket faktiskt innebär en ojämn kamp med
den privata verksamheten. Man kan alltså konkurrera ihjäl ett privat företag
på en plats, men vad som sedan sker när monopolet är upprättat blir en annan
historia.

Jag nämnde förra året ett pär exempel som visa, hur den där expansionen
gått till och vart dess konsekvenser ha lett. Jag nämnde att det mycket exklusiva
företag, som man åstadkommit i Karlskrona, i fjol hade en vinst på
44 000 kr. Det hade avskrivit 350 000 kr. på sina anläggningar, vilket var,
skulle jag föreställa mig, en normalavskrivning på lång sikt. Växjöföretaget,
som också är ett sådant som lyckats ta död på den enskilda verksamheten och
skaffa sig en särställning, hade en vinst på 158 000 kr., medan avskrivningarna
utgjorde 300 000 kr. I Alingsås redovisades en vinst på 30 000 kr. — avskrivningarna
voro 30 000 kr. Jag måste verkligen ställa mig frågan, huruvida
detta är ett lämpligt sätt att driva verksamhet med medel som höra till
staten.

Jag vill också påpeka, hur dessa företag lia ett övertag i konkurrensen, där
man absolut icke kan tala örn någon likvärdig bas. Vad till slut konsumenterna
beträffar har det ju omvittnats hur risken föreligger, att när de allmänna
restaurangbolagen få sin mer eller mindre utpräglade monopolställning kommer
detta att leda till en uniformitet, som ingalunda är till konsumenternas
glädje eller nytta. Jag kan i detta sammanhang inte heller underlåta, eftersom
jag har rätt färska erfarenheter, att peka på vilken påtaglig standardförsämring
som ägt rum på våra restaurangvagnar sedan staten övertagit verksamheten
där.

Herr talman! Jag kommer alltså för min del fram till att jag inte kunnat
se något i detta förslag, som ur mina synpunkter och med de motiv jag här
sökt redovisa ställer frågan i något annat läge än det vari den befann sig föregående
år, och jag måste därför inta samma ståndpunkt till förslaget som tidigare,
nämligen gå på avslagslinjen. Jag ber således att få biträda yrkandet
örn avslag på förslaget.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag hyser stor beundran, kan jag säga,
för finansministerns logiska skärpa i de anföranden han håller här i kammaren,
men när jag lyssnade till honom i kväll kunde jag inte underlåta att erinra
mig ett engelskt ordspråk, som statsrådet, med det anglosaxiska intresse han
liksom jag har, säkerligen känner till, nämligen »Never overdo a thing!» Det
vill säga: man skall akta sig att göra för mycket av en sak. Jag undrar emellertid,
örn inte statsrådet i kväll för en gångs skull gjort litet för mycket av
en sak eller med andra ord försökt bevisa litet för mycket.

Uti det intressanta anförande, som hölls från statsrådsbänken i denna angelägenhet,
skänkte finansministern den nuvarande chefen för kontrollstyrelsen
en eloge för det sätt, på vilket han ryktat sitt värv. Finansministern medgav,
att så länge denne varit chef och så länge kontrollstyrelsen letts på detta sätt,
har man inte kunnat förmärka några olägenheter av den dubbelställning såsom
ett på en gång kontrollerande och direktivgivande organ, som kontrollstyrelsen
otvivelaktigt innehar. Men, menade statsrådet, man kan inte förvänta, att
kontrollstyrelsen ständigt skall i sin spets ha en chef, som inte hara är ämbetsman
utan desslikes en framstående restaurangman. Därför måste nian skapa
en organisation som är så konstruerad, att de risker som måhända skulle vara
för handen, därest kontrollstyrelsen skulle få en annan chef, inte uppstå. Detta
resonemang är naturligtvis ganska bestickande, såvitt jag förstår, men man
blev ganska förvånad när statsrådet drog konklusionerna av denna sin uppläggning
av problemet.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurang aktiebolag. (Forts.)

Statsrådet tecknade i snabba drag- konturerna av den nya organisationen
och ansåg, att den skulle fylla sin uppgift. Han slutade emellertid nied en
förhoppning, att den nya organisationen måtte komma att visa sig ändamålsenlig,
därest ledningen bleve den riktiga. Det var ju en ganska väsentlig reservation.
Med detta lilla tillägg förklarade statsrådet, att även denna organisation
i väsentlig mån är beroende av den person som kommer i dess spets. Vid
sådant förhållande kanske man är berättigad att åtminstone i viss utsträckning
dra i tvivelsmål, örn det verkligen är frågan örn en så fulländad organisation,
som här har blivit presenterad riksdagen.

Min gamle vän i bevillningsutskottet Adolv Olsson i Gävle hade ett anförande
vari han framhöll, att det är ungefär samma argument som kommit
fram i debatten i år som i fjol, det är ungefär samma personer som här ha
uppträtt, egentligen är det bara en ny röst som låtit höra sig, och det var
herr Nilson i Eskilstuna. Sedan detta anförande hölls har emellertid herr Olsson
haft anledning att något justera sitt omdöme. Han har själv nödgats konstatera,
att man från kommunistiskt håll har presenterat konturerna till ett
helt nytt nykterhetsprogram. Jag skall inte uppehålla mig därvid men vill påpeka
för herr Olsson i Gävle, att det är väl inte så, att det bara är en ny röst
som gjort sig hörd i år. Reservationen i bevillningsutskottet innefattar ju några
representanter för en meningsriktning, som inte var företrädd inom bevillningsutskottet
förra gången. Såvitt jag förstår måste detta tydas så, att tveksamheten
rörande det ändamålsenliga i detta projekt har vuxit sedan vi senast
hade anledning att behandla det.

Herr Olsson i Gävle erinrade vidare örn vad han sagt förra året, nämligen
att ett mycket avgörande motiv för honom att gå på Kungl. Maj:ts linje var
en förklaring av departementschefen i förra årets proposition, att statsrådet
inte kunde ta på sitt ansvar — som herr Olsson sade, och som det också står
utsagt i propositionen — att låta den nuvarande ordningen fortsätta. Jag har
mycket svårt att förstå den vikt som herr Olsson i Gävle lade vid detta uttalande
ifrån departementschefens sida, ty den ordning, som nu plötsligt blivit
så vådlig, har dock existerat under en mycket lång följd av år utan att någon
som helst olycka har hänt. Vi ha haft restaurangbolag ända sedan 1915, sedan
trettio år tillbaka i tiden. Jag känner inte till någon olycka som hänt på
grund av kontrollstyrelsens dubbelställning under alla dessa år. Vi ha haft
nuvarande organisation sedan 1937, den trädde i kraft den 1 oktober 1938.
Man får väl alltså ta detta uttalande med en nypa salt.

Det har i utskottet framhållits rimligheten av att detta spörsmål borde, liksom
alla andra spörsmål av denna beskaffenhet, överlämnas till 1944 års nykterhetsutredning.
Vi hade frågan uppe förra året, jag gjorde själv det förslaget.
Jag hänvisade till att riksdagen 1943 begärt denna stora utredning, som skulle
syssla med hela det väldiga komplexet rörande den svenska- nykterhetslagstiftningens
framtida innehåll och utformning. Man förklarade då, att man inte
visste, huruvida Kungl. Maj :t komme att effektuera riksdagens beslut. Det
var inte känt, och vid sådant förhållande måste man ju träffa ett avgörande.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t effektuerat riksdagens beslut, kommittén är
tillsatt, den har antagit namnet 1944 års nykterhetskommitté, och den ilr i full
verksamhet. Alltså har det argument som man anförde i fjol, att kommittén
intes var tillsatt, i detta ögonblick intet värde.

Det har här tidigare påpekats, vilket inte kan bestridas, att systembolagens
ställning i förhållande till kontrollstyrelsen är identiskt densamma som restaurangbolagens
i förhållande till kontrollstyrelsen. Systembolagens ställning
skall utredas av den stora nykterhetskommittén. Då förstår jag inte, varför
inte också frågan örn restaurangbolagen skulle , kunna utredas av nykterhets -

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
kommittén. Kanske kan man säga, att direktiven inte skulle lämna utrymme
för ett handläggande inom nykterhetskommittén av dessa spörsmål. Såvitt jag
kan tolka departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet, måste emellertid
här föreligga mycket stora möjligheter att inom denna utrednings ram
även handlägga denna fråga. I statsrådsprotokollet heter det nämligen: »De
böra». — alltså de sakkunniga — »äga att i ett sammanhang upptaga till bedömning
hela den svenska nykterhetslagstiftningen och mot varandra väga
effekten av samhällets olika nykterhetsvårdande åtgärder.» Härmed har ju,
såvitt jag kan förstå, finansministern givit de kommitterade carte blanche.

Nu kan man invända, att denna kommitté är en historia på lång sikt, man
vet hur länge kommittéer bruka sitta. Det har talats örn att den skulle arbeta
kanske sju, åtta år, enligt den vanliga tidtabellen för kommittéer som syssla
med nykterhetsspörsmål här i landet, och det är inte alls omöjligt att den kommer
att sitta så länge. Dess föregångare startade 1928 och blev inte färdig
förrän 1934, så det finns prejudikat på att detta arbete kan ta lång tid i anspråk.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på att direktiven ge möjlighet för
de kommitterade att framlägga separata förslag i sådana spörsmål, örn vilka
man anser det vara av betydelse att de bli lösta inom en tämligen näraliggande
framtid. Inte heller på den punkten föreligga alltså några som helst svårigheter.
därest man vill överlämna detta spörsmål till nykterhetskommittén.

Herr Olsson i Gävle underströk i slutet av sitt anförande de sociala synpunkter,
som nian kan anlägga på detta problem. Jag delar hans uppfattning
härvidlag. Även jag har den meningen, att detta — bland mycket annat — alen
i eminent grad socialpolitisk fråga. Men då spörjer man sig: varför hallute
socialstyrelsen fått säga sin mening i denna fråga, varför har man betagit
socialstyrelsen dess möjlighet att yttra sig i detta sammanhang? Jag har inte
fått något svar på den frågan, jag har framställt den en gång tidigare i kväll.
Jag gjorde även en fråga, varför man inte hört parterna på arbetsmarknaden,
i den mån de äro inkluderade i sammanhanget. Jag tänkte då naturligtvis i
främsta rummet på de anställda, vilkas antal uppgår till över 7 000. Herr
Olsson i Gävle svarade inte på den frågan, men han förklarade att han hade
väntat att även spörsmålet skulle framkomma, varför inte de privata restauratörerna
blivit hörda i denna angelägenhet. Nej, herr Olsson, det har jag inte
ett ögonblick ifrågasatt, ty detta är ett spörsmål som inte berör de privata
restaurangerna. Det är ju fråga om att omorganisera de redan förefintliga allmänna
restaurangbolagen. Den part, som har intresse av den blivande organisationen,
är naturligtvis de anställda, men deras mening har icke blivit inhämtad.

Såvitt jag förstår, är underlaget för denna proposition synnerligen vagt. Jag
har under debatten försökt räkna samman hur många remissinstanser man vänt
sig till för att höra deras uppfattning om förslaget. Jag har kommit fram till
22 stycken. Av dessa 22 remissinstanser ha endast 2 — säger och skriver 2 —
tillstyrkt departementets promemoria, eller noga räknat endast en, nämligen
Nykter hetsnämndernas riksförbund. Den andra instansen är kontrollstyrelsen.
Att kontrollstyrelsen ställt sig förstående är ganska givet, enär det är kontrollstyrelsen
som^ ursprungligen fäste uppmärksamheten på denna sin dubbelställning.
Man måste säga, att åtminstone matematiskt sett väger inte balansen
mellan remissinstanserna över till förmån för propositionen.

Jag tror inte det är så mycket att tillägga i denna fråga. Vi kunna väl inte
övertyga varann, vare sig på ena hållet eller på det andra. För min del beklag-ar
jag, att detta ärende skall forceras igenom på detta sätt.

Finansministern framhöll i sitt anförande, att det inte är frågan om att i
viss utsträckning förstatliga restaurangväsendet. Det är nämligen vad de all -

Onsdagen den 0 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande ali Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
manna restaurangbolagen beträffar redan förstatligat, så ur den synpunkten
hade han svårt att förstå, att man ville yrka avslag på propositionen och falla
tillbaka på status quo. Ja, jag har den meningen, att hade det varit möjligt
att få en ändring till stånd även i den nuvarande organisationen, skulle jag
mer än gärna ha medverkat därtill. Jag har nämligen den uppfattningen, att
dessa restaurangbolag äro fullständigt oformliga med hänsyn till de uppgifter
de ha att fylla. Vi måste dock betänka, att ett företag som t. ex. SARA skall
sköta en verksamhet, som sträcker sig från Visby i söder till långt upp i nordligaste
Norrland. Ett sådant företag som VARA har en verksamhet, som sträcker
sig från Göteborg i väster över Växjö i mellersta Sverige och ned till Karlskrona
i östra Sverige. Man måste förstå, att ledningen av sådana företag inte
kan bli sådan som den borde vara, i varje fall kan det inte förekomma något
hänsynstagande till de lokala uppfattningar, som böra göra sig gällande i fråga
örn en näring som denna. Skall det hela nu centraliseras på det sätt som här
är ifrågasatt, betyder det att ledningen i Stockholm skall sköta rörelser, som
ligga på ett avstånd från Stockholm av 70—80 mil. Jag har mycket svårt
att förstå, att en på så sätt administrerad verksamhet skulle kunna lämna
några resultat, som ur konsumenternas synpunkt kunna vara tillfredsställande,
och jag tror inte de kunna vara tillfredsställande ur samhällets synpunkt heller,
vilket man givetvis också bör skänka beaktande.

Jag har, herr talman, ingen anledning ändra den uppfattning, som jag tidigare
har givit uttryck åt, och vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Med anledning av herr Hagbergs senaste anförande vill jag bara
säga, att jag är fullt medveten örn att dessa folkrestauranger funnits i trettio
år. Den saken, herr Hagberg, ha vi ju talat örn vid flerfaldiga tillfällen, men
först efter 1937 blevo dessa restaurangbolag av den storleksordning som de
under de senaste åren utvecklat sig till. Före 1937 lågo åtskilliga av dessa
folkrestauranger på privata händer, och det var först genom den lagstiftning
som då infördes som de avskildes och sedan blevo dessa företag - - en affär
med en omsättning på mellan 100 och 110 miljoner kr.

Herr Henriksson slutade sitt anförande med att säga, att ingenting har inträffat
sedan i fjol, och därför höll han fast vid sin ståndpunkt. Jo, herr Henriksson,
det har inträffat, att den kammare som i fjol med lottens hjälp fällde
detta förslag i kväll med 69 röster mot 35 godkänt bevillningsutskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Jag har svårt att förstå herr Olssons argumentering på denna
punkt. Han menar, att det förhållandet, att restaurangbolagens omfattning nu
är större än den var 1937, borde föranleda oss att skänka en annan uppmärksamhet
åt spörsmålet örn kontrollstyrelsens dubbelställning än vi gjorde då.
Men, herr Olsson, detta är ju ett kvantitativt bedömande av en rättsfråga, vilket
såvitt jag förstår borde vara främmande för riksdagen. Föreligger här ett allvarligt
missförhållande, vilket ju herr Olsson påstår att det gör i fråga örn
kontrollstyrelsens dubbelställning, så är det väl ett allvarligt missförhållande
vare sig restaurangbolagens omsättning är 25 miljoner eller 100 miljoner kr.

Herr Henriksson erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag kan hålla med herr Olsson i Gävle örn att första kammaren
i år intagit en annan ståndpunkt än förra året. Men, herr Olsson i Gävle,
jag är absolut övertygad om att mänga av dem, som röstat för förslaget, icke
gjort det med någon större tillfredsställelse eller lust. Jag är övertygad örn

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
att det i denna kammare finns ett betydande antal ledamöter, som i dag med
stor motvilja komma att rösta för bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Vad som
har inträffat för att åstadkomma detta läge skall jag emellertid icke yttra
mig örn.

Härpå yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Efter de ganska långa och ingående debatter,
som här förts, kan ingen gärna komma med något nytt, och det kan jag ej heller,
trots att jag varit med i utskottet under ärendets behandling. Vad jag kommer
att säga är blott ett personligt vittnesbörd.

När jag i utskottet kom att taga del i detta arbete, kände jag mig fullkomligt
obunden och visste icke vilken linje jag skulle komma att välja. Efter att med
intresse ha åhört diskussionen i ärendet, både den som fördes i fjol och i år, och
fått framlagda för mig alla sakliga skäl från båda sidor, har det för mig blivit
fullkomligt klart, att jag endast har att följa utskottsmajoritetens väg. Den
vägen var jag klar med vid utskottsbehandlingen, därför borgar ju också mitt
namn under utlåtandet.

Jag skulle emellertid vilja beröra ett pär detaljer, som även från andra
talares sida berörts i slutet av debatten. Jag tror, att det var herr Jonsson i
Skedsbygd, som påtalade, att det vid ett tidigare tillfälle sagts, att örn det
fortsätter så här kommer det att leda fram till en katastrof, och han efterfrågade
också orsaken härtill. Under utskottsbehandlingen — herr Jonsson i
Skedsbygd var då icke närvarande, som jag trodde — var den frågan uppe till
diskussion. Det framhölls, att det från början icke fanns så förfärligt många
restauranger, som hörde till SARA-bolaget. Det var således lättare då för kontrollstyrelsen
att sköta det hela, i synnerhet som detta ämbetsverk hade en chef,
som var intresserad och sakkunnig på området. Under årens lopp har emellertid
verksamheten svällt ut alldeles ofantligt. Tilloppet av nya restauranger till SARA-bolaget
fortsätter, och med den utvecklingen kommer det så småningom latt
bli svårare och svårare, därest handläggningen av dessa frågor alltjämt skall
åvila ett ämbetsverk, i synnerhet som de geografiska gränserna mellan de fem
nuvarande bolagens verksamhetsområden äro mycket konstiga, örn jag så får säga.
Områdena gripa in i varandra, och det finnes till och med restauranger, vilka
ligga isolerade inom andra bolags verksamhetsområden. En ändring bör därför
komma till stånd. Yi mena då, att örn den dirigerande ledningen och den kontrollerande
ledningen bli skilda från varandra, blir det lättare för det nya bolaget
att ha hand örn denna rörelse och eventuellt ändra gränserna.

Reservanterna ha ifrågasatt, örn det finnes något nykterhetsintresse bakom
den ändring, som nu föreslås skola ske. Ja, det kanske man icke direkt kan
säga, örn man ställer mot varandra frågan, örn man skall ha ett holdingbolag
med dotterbolag, eller örn man skall ha de nuvarande fem självständiga bolagen.
Det kommer kanske ur den synpunkten i stort sett på ett ut. Men örn man
ställer upp frågan, örn man skall ha dessa statliga bolag eller enskilda bolag,
måste det väl ändå ligga klart för alla, som intressera sig för saken, att ett statligt
bolag, där det enskilda vinstintresset är avkopplat, måste vara betydligt
förmånligare ur nykterhetssynpunkt. Man kan ju också antaga, att det statliga
holdingbolaget med dotterbolag blir bättre skött även ur restaurangsynpunkt,
och då kan det ju tänkas, att ännu flera av de enskilda restaurangerna med
Kungl. Maj:ts medgivande läggas under detta bolag, vilket ju indirekt skulle
leda till ett förbättrande av nykterhetstillståndet inom hela restaurangrörelsen.
Ur ren nykterhetssynpunkt tvekar jag således icke att förorda den linje som
utskottet gått på.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurang aktiebolag. (Forts.)

Principerna för det statliga bolaget äro att åstadkomma minsta möjliga skada
och att gästerna erhålla den största möjliga valutan för pengarna. Det enskilda
vinstintresset avkopplas. Om så mycket som möjligt av restaurangverksamheten
kommer under en ledning, som följer dessa principer, kommer detta
naturligtvis att ur nykterhetssynpunkt hälsas med glädje. De rent affärsmässiga
synpunkterna på denna fråga skall jag ej giva mig in på, då dessa redan
skärskådats från olika håll.

På grund av alla de sakliga skäl, som här framförts, och på grund av att jag
personligen lägger den största vikt vid nykterhetsintressets främjande, står det
för mig alldeles klart, att jag skall följa utskottsmajoriteten. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Bara några få ord med anledning av herr Hagbergs i Malmö yttrande.

Herr Hagberg i Malmö sade, att när man icke kan göra några invändningar
mot den ledning, som restaurangbolagen nu ha, enär denna person, enligt vad
jag tidigare yttrade, visat sig synnerligen lämplig för denna verksamhet, varför
finns det då anledning att nu företaga en ändring av organisationen? Ja,
det är en sådan där fråga, som man egentligen har svårt att svara på. Örn
icke frågaren omedelbart inser, att det är skillnad mellan en tillfällighet, som
en person utgör, och en förnuftig organisation, så är det icke mycket att tilllägga.
Jag kan ej se, att statsmakterna kunna garantera, att ett ämbetsverk
som kontrollstyrelsen ständigt och jämt får en för ifrågavarande uppgifter
lämplig chef. Det är, som det redan sagts i debatten, icke möjligt att, när det
gäller att sätta till en chef för ett ämbetsverk, avgöra, örn just denne är lämplig
att sköta ett affärsföretag. Det är en lyckträff, om så blir fallet. Jag vill
emellertid tillägga, att det är tydligt, att rle som nu och tidigare riktat kritik
mot de förfärligt ledsamma restaurangföretag, som vi för närvarande ha, inte
gärna kunna instämma i att den nuvarande ledningen är förträfflig. Den naturliga
slutsatsen blir då att undersöka, örn det icke är nödvändigt att skapa
en lämpligare institution för skötseln av dessa företag.

Eftersom det kommunistiska partiet både i denna kammare och i första kammaren
sällat sig till motståndarna mot förslaget, vill jag säga några ord härom.
Jag skall dock icke gå in på kommunisternas bevekelsegrunder, ty jag
skulle förmoda, att även de äro något påverkade av den allmänna agitation
mot förslaget, som är så lätt att föra bland allmänheten. Det heter i denna,
att det blir besvärligt och byråkratiskt, när staten tar hand om företag, och
det finnes mycket folk, som lätt låter sig ryckas med av sådant. En agitation
av den arten får ju lätt vind i seglen, och sedan går det lätt att rösta emot
förslagen. Men om det kommunistiska partiet ville allvarligt överväga sin egen
framtid och sina egna insatser, när det gäller samhällets ekonomiska organisation,
då tror jag, att det snart skulle komma till insikt örn att det verkligen
är ett stort intresse, att de företag, som ägas av det allmänna, verkligen skötas
så att man icke utan vidare kan kasta i ansiktet på dem det omdömet, att där
förekommer byråkratism och byråhushållning.

Vad som förvånat mig mest i den diskussion, som förts under mer än ett års
tid om denna fråga, är, att just de grupper, som med största energi vänt sig
mot byråkratiska samhällsformer, lia så litet sinne flir örn man från regeringens
sida kommer med förslag, som innebära försök att komma bort från
byråkratism för att i stället åstadkomma mera affärsmässiga former för organisationen.
Även örn man erkänner att den byråkratiska organisation, varom
här är fråga, fyllt sin uppgift som en ekonomisk organisation och detta på
grund av personliga företräden hos chefen, måste man, örn man ser saken på

Andra kammarens protokoll 7.94,5. Nr 20. 7

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
längre sikt — vilket ju är riksdagens uppgift att göra — bortse från det personliga
och fråga sig: vilken är den från sakliga synpunkter sett rimligaste
organisationen för statens affärsverk? Jag tror, att svaret icke kan bliva mer
än ett, nämligen att det icke är den vanliga formen för svenska ämbetsverk.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag tycker, att herr statsrådet gick
litet vid sidan om min erinran. Jag påpekade, att statsrådet önskat framhålla,
att kontrollstyrelsen i sin spets haft en person, som på ett utmärkt sätt ryktat
sitt värv icke bara som chef för ett ämbetsverk utan även som framstående
restaurangman. Statsrådet menade, att man icke för all framtid kan vänta ett
sådant förhållande. Man kan icke utan vidare gå ut ifrån att en efterträdare
till den nuvarande kan vara i besittning av samma egenskaper som denne.
Även jag har den uppfattningen, att man icke kan resonera så. Man har därför
sökt skapa en organisation, som skall vara så konstruerad, att man icke
skall vara lika beroende av vern, som sitter i ledningen, som när fråga är om
den nuvarande kontrollstyrelsen i dess förhållande till de allmänna restaurangbolagen.
Detta är ju avsikten med denna nya organisation. Men sedan statsrådet
på detta sätt tecknat sin uppfattning av frågan och dragit upp linjerna
för den nya ordningen, uttalar han till slut en förhoppning örn att den nya
organisationen skall komma att visa sig ändamålsenlig, därest ledningen för
densamma blir den riktiga. Därmed tillkännagiver han sin uppfattning, att
det även i detta fall kommer att hänga på den person, som kommer att sättas
i spetsen för den nya organisationen. Men man skall väl icke göra denna sådan,
att den skall vara helt avhängig av den person, som kommer i dess spets.
Då kan man icke räkna med att organisationen skall fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Herr statsrådet menade, att detta förslag icke skulle leda till någon byråkrati,
utan att det tvärtom innebure ett steg mot en affärsmässig drift av denna
stora rörelse. Jag har icke den uppfattningen, utan jag förmenar, att konstruktionen
av detta centralbolag med därtill knutna dotterbolag är sådan, att
den nästan ofrånkomligt måste leda till en ytterligt stark byråkrati. Hur är
exempelvis kompetensfördelningen mellan centralbolaget och dotterbolagen?
Jo, kompetensfördelningen är den, och för denna ha de sakkunniga dragit upp
riktlinjerna, att i alla frågor av betydelse är det centralbolagets ledning, som
ensam har att fälla avgörandet. Jag kan ej finna, att detta är ett steg i riktning
mot affärsmässighet. Så vitt jag förstår, är det ett steg mot ganska stark
byråkrati. Jag finner fog för denna min uppfattning även i den omständigheten,
att konstruktionen av detta bolag är identiskt densamma som konstruktionen
av spritmonopolet och tobaksmonopolet. Det centrala bolaget blir ett
rent statsföretag, som slaviskt kopierar de hittillsvarande statsmonopolens
ingalunda klanderfria organisation.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill bara erinra örn att när jag talade örn att utfallet av denna nya ordning
bleve beroende på ledningen, syftade jag icke på verkställande direktören.
Det förutsattes ju, att denne blir en person, som är lämplig, men uppenbart är,
att det blir styrelsen, som kommer att ge riktlinjerna för ett sådant företag.
Det blir i hög grad beroende på denna, så vitt jag förstår, örn den efter förnuftiga
principer vill överlåta rörelsefriheten åt de lokala organen där det är
lämpligt med sådan rörelsefrihet. Det är klart, att örn man sätter till en styrelse,
som icke har något som helst intresse för vad jag kallar den lokala rörelsefriheten,
. kan även denna organisation råka på sned. Men jag tror mig
ha sagt, att jag icke pa något hall bland dem, som bekämpat denna organisa -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)
tionsform, och icke heller bland dem, som äro anhängare av denna, finnes någon
önskan att skapa en sådan organisation, där centralstyrelsen skall tillvälla
sig inflytande över det, som bör skötas av de lokala bolagsledningarna.
När jag säger, att det hela blir beroende av styrelsens sätt att sköta sina åligganden,
är det ej detsamma som det fall, då ledningen ligger i händerna på
en enda person, som händelsevis på en post i ett ämbetsverk visat sig som en
lämplig affärsman.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Statsrådet Wigforss uppmanade
kommunisterna att tänka på framtiden också i frågor av denna beskaffenhet.
Ja, herr statsrådet, det är också vad vi sökt gona. Vi ha då kommit till det
resultatet, att denna över-SARA, som det är fråga örn, egentligen icke är något
annat än ett nytt ämbetsverk, som skulle sälla sig till de tidigare, även om man
väljer bolagsformen för detta fall.

Vår tanke för framtiden har gått i den riktningen, att vi icke önska förstora
den byråkratiska apparat, som man redan har skapat i samband med spritbanteringen
i detta land. Därför ha vi sagt oss själva, att det måste gå lika bra
att inom kontrollstyrelsen organisera vad som eventuellt nu brister. Verket bör
kunna sköta de dubbla uppgifterna lika väl som ett visst ämbetsverk, till vilket
man skulle överlämna dem. Detta ämbetsverk får ju också dubbla uppgifter
att sköta på det sättet. Det är endast detta, som föranlett den inställning,
som jag har givit uttryck för.

Jag har för säkerhets skull begärt, att talesmännen för det nya bolaget
skulle angiva åtminstone något konkret fall, på vilket det kunde peka och
säga: så där se de olägenheter ut, örn vilka vi i handlingarna talat i allmänna
ordalag. Men hittills har ingen nämnt ett enda exempel på vari olägenheterna
skulle bestå i praktiken. Kanske finnas de, men i så fall är det något som
fördöljes för riksdagen, och då få de som önska en ändring taga ansvaret, örn
de skulle lida nederlag i sina strävanden.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vill till herr Persson i Stockholm säga, att jag uppskattar i högsta grad
de svenska ämbetsverkens verksamhet på områden, som för dem äro naturliga,
men jag tror icke, att någon, som under längre tid haft möjlighet att följa dessa
ämbetsverk, kan komma till annat resultat än att ett sådant ämbetsverk, när
det gäller att organisera en ekonomisk verksamhet, icke är den riktiga formen.
Det är endast på grund av dessa mina erfarenheter som jag kommit till en
annan uppfattning än den herr Set Persson givit uttryck åt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan mod den ändring däri, som
föreslagits i mom. a) av den av herr Sundström i Skövde avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna
propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
utskottets förevarande betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

100

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Lag orri
ändring i 30
kap. rättegångsbalken
i
lisi års lag,
m. m.

Äng. inrättande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Axel Ivar Anderson m. fl.
avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hagberg i Malmö,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 94
ja och 59 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring däri, som föreslagits i mom. b) av den
av herr Sundström i Skövde avgivna reservationen; och blev utskottets motivering
av kammaren godkänd.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken
. i 1734 års lag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 251, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lagom ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herr Johansson i Stockholm inom andra kammaren
väckt motion, nr 573, vari yrkats avslag å propositionen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslaget till lag örn ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734
års lag — måtte för sin del antaga i utskottets hemställan intagna lagförslag;

B) att den i ämnet väckta motionen II: 573 måtte anses besvarad genom
vad utskottet anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Gezelius; samt

2:o) av herrar Lindqvist och Rylander beträffande viss del av utskottets
motivering.

Fifter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Detta förslag går ut på att lätta arbetsbördan
för högsta domstolen, innan den står inför uppgifterna i anledning av den nya
rättegångsbalken. Denna minskning i arbetsbördan skall åstadkommas på det
sätt, att möjligheten att fullfölja talan till högsta domstolen skulle begränsas.

Det är inte min avsikt att försöka draga upp någon debatt i denna fråga, så

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

101

Lag örn ändring i 30 leag. rättegångsbalken i 1733 års lag\ ni. m. (Forts.)
mycket mindre som jag själv icke kommer att framställa något yrkande. Jag
kar begärt ordet, därför att jag har velat yttra några ord i anledning av vissa
betänkligheter, som ha yppat sig emot förslaget, nämligen dels från motinären
herr Johansson i Stockholm och dels också från reservanten herr Gezelius.
Båda anmäla betänkligheter emot förslaget ur rättssäkerhetssynpunkt. Det
förhåller sig onekligen så — det kan man inte bestrida — att detta förslag i
jämförelse med hittills rådande ordning ger en något mindre trygghet åt parterna.
Men detta kanske inte är så mycket att anmärka på vid det förhållande
att vi dock inom några få år för framtiden måste dragas med en fullföljdsordning
av nu föreslagna art. Jag kan alltså inte fatta anmärkningarna pa annat
sätt än så, att de grunda sig på den uppfattningen, att processförfarandet efter
nya rättegångsbalken skulle skänka parterna så stor trygghet i underrätt och
hovrätt, att fullföljd till högsta domstolen i princip vore överflödig, under det
att, efter nuvarande rättegångsordning, en sådan fullföljd skulle vara erforderlig.
Jag är ganska tveksam därom, huruvida den uppfattning, som sålunda
anmärkningarna måste grunda sig på, kan vara hållbar.

År 1931. när de allmänna grunderna för den nu antagna nya rättegångsbalken
framlades i kammaren, tillät jag mig framställa viss kritik. Jag sökte
påvisa, hurusom den gamla ordningen inneslöt en betydande kärna, sorn. man
borde ha begagnat sig av och byggt vidare på. I stället lät man leda sig axen
idealbild, som man i själva verket aldrig kunde nå. Jag erkänner gärna,
att de grunder, som framlades 1931, sedermera lia ganska betydligt modifierats.
Likväl kan jag inte uppskatta den nya rättegångsbalken mera, än
att jag kan medge, att den i vissa hänseenden kan medföra större trygghet än
den gamla ordningen, under det att det i andra avseenden förhåller sig tvärtom.

Min åsikt är därför, herr talman, att då man i den långa framtiden måste
nöja sig med en på, som man säger, tillståndsprövning eller dispensprövning beroende
fullföljd till högsta domstolen, så kan man också göra det nu under ett
pär år framåt. Detta hindrar mig emellertid inte att finna det beklagligt., att
ett sådant här lappverk på den nu döende rättegångsbalken skulle ha behövt
göras. Jag vill vidare, herr talman, säga, att jag gillar fullkomligt de betänkligheter,
som reservanten herr Gezelius har anfört emot den irrationella karaktären
i undantagsregeln till 8 § i 30 kap. nuvarande rättegångsbalken. Men hela
förslaget är ju att betrakta såsom ett provisorium, och anspråken måste ju
rätta sig därefter. Detta är anledningen till, att jag icke har något yrkande
att framställa.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! De betänkligheter, om vilka herr
Lundstedt nyss har talat, delas ju inte bara av mig och reservanten. Jag noterar
att t. ex. Sveriges advokatsamfund och till och med justitiekanslersämbetet
ha anfört liknande betänkligheter. Sistnämnda ämbete anför, att det
icke kan avvisa uppfattningen att genomförandet av promemoriatis förslag
skulle vara ägnat att leda till försämrad rättssäkerhet med de allvarliga olägenheter
detta innebär och att begränsning av fullföljdsrätten enligt ämbetets
mening framkallar fara för en minskad tilltro till rättsskipningen.

Det är ju dock inte så små saker man här håller på att genomföra. Det
betyder ju, att normal fullföljd till högsta domstolen begränsas till de grövre
brotten, alltså till brott, för vilka ådömts minst ett års straffarbete eller internering,
medan det i övriga fall krävs tillstånd, sorn utdelas a,v högsta domstolen
själv. Jag tror det iir en synnerligen betänklig viig man där har slagit
in på. Jag säger inte dotia på grund av någon som helst (iverskattning av
högsta domstolen. Jag har tidigare i ett par debatter anfört mycket grava
anmärkningar mot den prestigekänsla man har i deri högre juridiken och som

102

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, ira. m. (Forts.)
gör att man aldrig vill ändra en dom. Jag har anfört ett fall, där varje grundval
för domen bortfallit men domen ändock kvarstod, nämligen fallet Klasén.
Men det finns ju grader, och jag måste säga, att jag för min del är mycket
rädd för att exempelvis den nazistiskt influerade Svea hovrätt i högre'' grad
än hittills skall bli sista instans, som den i en mängd fall kommer att bli.

Nu kan man i Rikhet med herr Lundstedt säga, att när man antagit denna
rättegångsbalk få vi i alla fall denna fullföljdsrätt inom två år, och det är
ju riktigt i och för sig. Men nu skall man döma i två år efter de gamla reglerna
och ändå ha detta tillstånd.

Jag är för min del också mycket kritisk emot den nya rättegångsbalken.
Jag tror inte på föreställningen, att plötsligt, i och med att rättegångarna i
högre grad bli muntliga och det vidare bland annat blir en ändring i rättens
sammansättning, man därmed skall komma till, för att citera något av vad
som yttrats ay t. ex. nedre justitierevisionen, att denna muntlighet och bevisomedelbarhet
i saväl underrätt som hovrätt innebär större garantier för riktiga
domslut. Det är alldeles riktigt, vad herr Lundstedt sagt, att utskottets uttalande
måste bygga på föreställningen, att nu bli domarna så pass rättvisa
redan i de lägre instanserna, att fullföljd till högsta domstolen i princip blir
överflödig. Jag tror att det är en stor illusion man här hänger sig åt. Domarna
komma väl att bli ungefär som de ha varit hittills, och de komma som
hittills att influeras av vederbörande domares mänskliga svagheter, deras politiska
och andra fördomar, vilka ju alldeles speciellt ha gjort sig gällande
i en rad av domar, som fällts enligt strafflagens kapitel 8 enligt de monstruösa
lagar, som tillyxades här under 1940 och 1941.

Men då man har den föreställningen, att själva förfarandet automatiskt
skapar rättvisa domslut, kan man ju därav draga den slutsatsen, att då
skulle högsta domstolens arbetsbörda rent automatiskt bli mindre, ty det bleve
mindre anledning till överklagande. Jag finner också vissa motsättningar i
motiveringen. Det sägs t. ex. i justitiedepartementets promemoria, att detta
nya tillståndsförfarande icke i och för sig medför minskad arbetsbörda för
högsta domstolen utan tvärtom på grund av att den dispens, som skall ges,
skall behandlas av minst tre justitieråd. Det blir ju en extra procedur, och i
de fall, där överklagande tillätes, blir det alltså ett dubbelt förfarande, men
detta, menar man, skall utjämnas därav, att då måste minst fem justieråd
deltaga i domslutet, men vid prövningen skall det räcka med tre och därmed
skall det bli en bättre arbetsfördelning.

Jag är mycket orolig för att justitiekanslersämbetet får rätt däri, att den
bristande tilltro till rättssäkerheten, som framför allt under de senaste åren
kommit fram, kommer att avsevärt ökas genom detta nya tillståndsförfarande.
Jag och många med mig ha ansett, att den arbetsbalans, som föreligger inom
högsta domstolen, skulle kunna regleras på annat sätt, såsom någon föreslagit
genom en tillfällig ökning av antalet ledamöter —■ justitieministern har
varit inne på tanken, att en del av denna ökning av arbetsbördan kan bero
på kristidsförbrytelser o. s. v. — eller också genom en annan organisation
inom högsta domstolen själv.

Även örn för mångå åtalade och dömda överklagande till högsta domstolen
bygger på en illusion, så anser jag det inte bra att ta denna illusion ifrån
dem. Jag inskränker mig till att yrka bifall till motion nr 573 örn avslag på
propositionen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Då den föregående ärade talaren yrkade avslag
På det föreliggande ärendet, måste jag ju begära ordet för att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

103

Lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 173-1 års lag, m. m. (Forts.)

Motionären herr Johansson har ju, som han säger i sin motion, yrkat, avslag
på det föreliggande förslaget utan att dock kunna komma med någon
anvisning på en annan bättre lösning. Det är ju riktigt, som här har sagts, att
det i detta ärende har varit mycket delade meningar hos de olika instanserna,
och det är inte lätt att veta, vilken väg som skulle vara den bästa. \ i ha .ju
kommit i ett nödläge. Balansen i högsta domstolen har blivit så stor att något
måste göras. Det har ju varit delade meningar även inom högsta domstolen.
Departementschefen har följt majoriteten i högsta domstolen och utskottet, har
följt departementschefen. Det har inte varit möjligt för oss att ga pa någon
annan linje. Utskottet uttalar, att det icke vågar ha någon bestämd uppfattning
örn vad som bör göras för att avleda balansen, men vi tro att det är tillräcklig
anledning att göra ett försök att gå denna väg. Vi ha liksom tidigare
inte heller denna gång velat vara med örn att utöka justitieradens antal. Vi
ha tidigare haft större antal ledamöter i högsta domstolen provisoriskt, men vi
tro inte att det är en lycklig väg med en sådan utökning, och därför ha vi w «
velat vara med örn en sådan.

Vad som här föreslås är ju också i huvudsak detsamma som riksdagen redan
beslutat godkänna i och med den nya rättegångsordningen. De som kritisera
detta förslag säga, att det är en viss fara i att fa dessa fullfoljdsbestammelser
innan vi ha den nya rättegångsordningen i underrätt och hovrätt, men det ilar
också sagts, särskilt ifrån Göta hovrätt, att man anser att risken inte ar sa
stor. utan att man vill rekommendera den väg, som har ar föreslagen..

Herr talman! Jag skall nöja mig med dessa få ord. Vi ha, som jag säde
även inom utskottet varit mycket tveksamma, men vi ha inte kunnat taga det
så lätt som herr Johansson och bara yrka avslag utan att anvisa^, någon annan
väg;, och därför ha vi yrkat bifall i huvudsak till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag har anvisat en annan väg,
och i den förberedande behandlingen av ärendet har en annan väg anvisats
nämligen en tillfällig utökning av högsta domstolen. En av anledningarna till
att jag är rädd för att hovrätterna skola bli sista instans, även örn en formell
och kortvarig prövning i högsta domstolen kommer att äga rum, är att jag
har ett material från de hemliga rättegångarna, som visar den mycket skarpt
markerade skillnaden mellan domarna i Svea hovrätt, å ena, samt Göta hovrätt
och Hovrätten över Skåne och Blekinge, å andra sidam Svea hovrätt har
genomgående praktiskt taget aldrig höjt straffet för en åtalad nazist utan
tvärtom i påfallande grad — i fall som jag här kan relatera gjort mycket
betydande sänkningar. Vid varje tillfälle återigen, da någon antilascist varit
åtalad, har den varit mycket angelägen att höja straffet. Man kan därför
i likhet med vad som gäller hemliga polisens arbete — finna cn viss återspegling
av krigshändelserna i dessa domar. Därför är jag, trots att jag icke överskattar
högsta domstolen, särskilt rädd för konsekvenserna av att hovratterna
bli sista instans, vilket de faktiskt bli genom det förslag som man nu haller
på att genomföra.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Johansson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

104

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Lag orri ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1731 års lag, m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Majts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit vad utskottet hemställt.

Vissa bestämmelser
örn fartyg,
som ankommit
från
krigförande
eller ockuperat
land.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit
från krigförande eller ockuperat land.

Genom en den 13 april 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 269, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
ioreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med vissa
bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land.

Utskottet hemställde, att riksdagen matte antaga det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall vid denna sena timme icke bli mång if-n

,begärt ordet för att ställa en fraga till föredragande statsrådet

och till denna knyta ett par reflexioner.

När man tager del av lagförslaget örn rätt för Kungl. Maj :t att taga flyktmgbatar
i beslag, konstaterar nian tva principiella nyheter i lagstiftningen.
Den första är den, att det skapas ett instrument för att avhända flyktingar
egendom, även örn denna är än så välfången och obestridd. Med hänsyn till den
kns, som asylrätten för närvarande genomgår, en av de svåraste i asylrättens
historia, framkallar redan detta steg vissa farhågor. Den andra nyheten är
den, att det införes ett slags expropriationsförfarande till förmån för en främmande
makt. Det är väl första gången — det har också understrukits i propositionen
och i lagrådets yttrande — som expropriationsinstitutet får denna
användning. Det kommer också här att kunna användas i fråga örn egendom,
till vilken flyktingens äganderätt kan vara obestridd. Även detta steg öppnar
föga angenäma perspektiv. Med hänsyn till att Sverige år 1940 erkände införlivningen
av de baltiska staterna med Sovjetunionen har båtfrågan givetvis
i hög grad komplicerats, då __ Sovjetunionen till följd av detta erkännande
uppenbarligen kan göra anspråk på viss del av denna egendom. Men jag vill
framhålla, att lagrådet på denna punkt givit uttryck för sin tveksamhet, och
jag vill för min del än starkare understryka denna.

Vad därefter själva sakfrågan beträffar, så har den svenska regeringen i
förevarande politiskt tillspetsade fråga sökt tillgodose båda parterna. Man
har berett möjlighet att återlämna båtarna till Sovjetunionen och samtidigt

105

Onsdagen den 9 maj 1945 em. Nr 20.

Vissa bestämnelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land. (Forts.)

att lämna ersättning at de balter, vilka såsom ägare eller panträttsinnehavare
kunna komma med rättmätiga anspråk på vederlag. Jag betvivlar icke, att
Sovjetunionen kan ha behov av båtarna vid återuppbyggnadsarbetet, såsom
det framhålles i propositionen, och jag tycker också, att den svenska regeringen
handlat ganska honnett mot de hitflyktade balterna, när den öppnat möjlighet
att lämna ersättning till dem som kunna resa anspråk på att få ersättning.

Men frågan bör belysas även ur en annan synpunkt, nämligen med hänsyn
till vårt förhållande till Sovjetunionen. Det är bekant — åtminstone i viss utsträckning
bekant, ty det vilar en sekretess över åtskilligt av det som hände
år 1940 — att Sverige härvidlag icke alltid fått sina rättmätiga intressen tillgodosedda.
Åren 1917 och 1918, efter revolutionen, lämnade Sovjetunionen
aldrig full ersättning för svensk förlorad egendom. Vad tiden efter 1940 beträffar,
lämnade ju Sverige utan vidare ut de guldkassor till Sovjetunionen
som de tre baltiska staterna hade deponerat i vårt land. Vidare fick, så vida
jag är riktigt underrättad, Sverige endast till en begränsad del ersättning för
svenska medborgares tillhörigheter i Balticum, såsom vissa industriella anläggningar,
aktier och obligationer o. s. v., vilket allt sedan kom Sovjetunionen
till godo. Jag vet icke heller i vad mån Sovjetunionen infriat sina förpliktelser
enligt detta 1940—1941 års avtal. Det vill synas som örn dessa uppgörelser
ensidigt gynnat Sovjetunionen och stöde i strid med den reciprocitet vid handelsavtal
eller andra överenskommelser, som bör vara naturlig i förhållandet
mellan olika stater, av vilken storlek de än vara månde. Jag måste därför
uttala vissa betänkligheter mot att båtfrågan reglerats såsom nu skett. Men i
frågans läge vill jag nöja mig med, herr talman — utan att ställa något
yrkande — att framställa den frågan till föredragande statsrådet, justitieministern,
som nu är här närvarande, huruvida det är regeringens avsikt att
vid blivande förhandlingar med Sovjetunionen örn handelsavtal även upptaga
överlämnandet av båtarna som ett ämne för ersättning från Sovjetunionen till
Sverige, åtminstone för de båtar som äro ostridigt privata.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Det föreligger kanske ingen orsak att i anledning av vad herr Håstad här anfört
närmare gå in på den lagstiftning, som nu är föremål för kammarens behandling.
Jag har i propositionen redogjort för de omständigheter, som gjort
det nödvändigt att gå fram lagstiftningsvägen.

Frågan örn rätten till dessa fartyg — det gäller speciellt baltiska fartyg —
har visat sig vara mycket svårlöst. Själva rättsläget är utomordentligt oklart.
I fråga örn en del båtar kan man med fog göra gällande, att de en gång ha
nationaliserats och alltså tillhört sovjetryska staten. Beträffande en lie] del är
den saken oklar, och om andra fartyg kan man säga, att de aldrig varit föremål
för sådan åtgärd, utan alltjämt tillhöra de enskilda, som ursprungligen
ägt dem. Överhuvud taget är rättsläget i denna fråga så komplicerat och
svårlöst, att man har funnit det önskvärt att lösa problemet genom att hugga
av den gordiska knuten och säga, att svenska staten får taga hand örn fartygen.
Hade man icke gått den vägen, hade vi haft anledning att räkna med
en hel del processer mellan dem som göra anspråk på fartygen, och (lii hade
säkerligen blivit svårlösta och mycket tidsödande. Det är för att undvika en
mängd svårigheter på detta område, som lagstiftningen har utformats. Man
har funnit sig böra gå denna enkla väg, att svenska staten får taga fartyg,
som komma från ockuperade eller krigförande länder, i beslag för att sedan
kunna förfoga över dem.

Då man beslutat sig för denna lagstiftning, har man ansett det angeläget att

106 Nr 20. Onsdagen den 9 maj 1945 em.

"Pissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
Iand. (Forts.)

så långt det varit möjligt tillgodose våra gamla rättsprinciper, så att det intrång
i enskilda personers rätt till fartygen, som man genom beslaget gör, icke
sker utan att man lämnar vederlag till dem som ha rätt till fartygen. Det har
varit ett svårt och ömtåligt awägningsproblem att på ett något så när tillfredsställande
sätt genom lagstiftning på en gång lösa frågan örn förfoganderätten
över fartygen och samtidigt tillgodose de enskilda personernas rätt till fartygen.

Hur det sedan skall förfaras med fartygen och speciellt huruvida saken, såsom
herr Håstad frågade, skall upptagas vid handelsavtalsförhandlingar med
Sovjetunionen, kan jag icke nu giva något besked om i vidare mån än att jag
hänvisar till vad som sagts därom i propositionen.

Herr Holmberg: Herr talman! I § 3 av lagförslaget förekommer en formulering
som är mycket betänklig. Tyvärr har jag icke uppmärksammat detta
förut, men jag har nu av talmannen förvissat mig örn att han anser sig oförhindrad
att ställa proposition på ett yrkande, som jag tänker göra nu vid frågans
avgörande.

I första satsen av 3 § stadgas, att ersättning skall utgå, örn vederbörande
lyckas göra sannolikt, att enskild rätt har blivit kränkt. Det kan naturligtvis
vara mycket svårt, såsom det också framhållits i utskottsutlåtandet och i propositionen,
att skaffa full bevisning i dylika fall, men man bör å andra sidan
icke ha en lag, som formligen inbjuder till oegentligheter. Det förefaller mig
nämligen vara en ganska lätt sak för utländska äventyrare att med utnyttjande
av lagen i den formulering som föreslagits komma hit med båtar, som äro
stulna, och skaffa sig ersättning för dem. Det är heller icke så tilltalande att
kanske få hit nazister från olika länder, som begagna sig av denna lag och söka
få ut ersättningar för fartyg, som äro stulna antingen under kriget från olika
stater eller i deras länder före kriget.

För att man åtminstone skall få någon garanti mot sådana konsekvenser
ber jag att få föreslå, herr talman, att första satsen i 3 § ändras så, att den
får följande lydelse: »Har fartyg tagits i beslag enligt 2 § och sker genom
beslaget intrång i enskild rätt, skall skälig ersättning utgå av allmänna medel,
dock ej där beslut varigenom fartyget avvisats är gällande.» Den skulle ersätta
den nuvarande formuleringen, som börjar så: »Har fartyg tagits_i beslag
enligt 2 § och göres sannolikt att genom beslaget intrång sker i enskild rätt»
o. s. v.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Herr Holmberg uttalade farhågor för att utformningen av 3 § vore sådan, att
den direkt inbjöde mindre nogräknade personer att söka tillskansa sig ersättning
i fall, då de icke hade rätt till sådan. Jag anser, att farhågorna äro betydligt
överdrivna. I propositionen har jag angivit anledningen till att man
stannat vid att endast kräva, att det föreligger sannolika skäl för att enskild
rätt kränkes. Det har ju gått så till, då dessa fartyg — jag tänker närmast
på de baltiska fartygen — förts hit, att det i allmänhet skett i stor hast och
under sådana omständigheter, att vederbörande icke kunnat föra med sig så
mycket av sin egendom eller de handlingar de kunnat ha för att styrka sin
äganderätt till fartygen. Det har därför ansetts, att man skulle ha gatt alltför
hårt fram, om man här krävt, att det skall föreligga fullständig juridisk bevisning
om att vederbörande har äganderätt eller nyttjanderätt till båtarna. Frågan
örn ersättning skall utgå eller ej kommer att prövas av en särskild nämnd, där
minst en av ledamöterna skall ha förvaltat domarämbete, och det är denna
nämnd som har att pröva, örn det är sannolikt, att den som framställer anspråk

107

Onsdagen den 9 maj 1945 em. Nr 20.

Vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land. (Forts.)

har rätt till fartyget. Detta att man sagt, att det skall göras sannolikt, innebär
självfallet icke, att ersättning skall utgå på snart sagt vilken grund som helst.
Man har icke, som jag sade, ansett sig kunna kräva fullständig juridisk bevisning,
men det är givet, att det måste visas på ett eller annat sätt, att vederbörande
har rätt till fartyget. Icke kommer nämnden att utdöma ersättning på
blott och bart ett påstående av sökanden därom eller på bevis av tvivelaktig
karaktär. Skulle det t. ex. komma en person med intyg från några grannar
eller andra örn att han ägt fartyget, är det visst icke säkert, att nämnden utan
vidare skall godtaga detta intyg. Finner nämnden det tvivelaktigt, kan nämnden
påkalla-, att intygsgivarna skola höras på ed som vittnen inför domstol, och
nämnden kan på annat sätt kräva ett fullständigande av bevisningen. Att alltså
ersättning skall kunna utgå om vederbörande gjort sannolikt, att han bär rätt
till fartyget, innebär icke att ersättning skall utdömas på lösa grunder, utan
detta skall ske efter objektiv prövning av nämnden.

Herr Olsson i _ Mellerud: Herr talman! Efter statsrådets anförande har jag
icke något att tillägga, utan yrkar därför endast bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Holmberg; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§4.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete;

nr 39, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 41, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i Motion <mgåanledning
av väckt motion angående utredning örn avveckling av de utländska ende utred intressen,

som finnas i bolaget Vieille Montagne. ning om av veckltng

av de

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott utländska inhänvisad
motion, nr 268, hade herr Lindahl m. fl. föreslagit, att riksdagen måt-tresse™ .*
te hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och framläggande av de förslag,
vartill denna utredning kunde komma, eventuellt då överförande av bolaget
Vieille Montagnes svenska gruvor och anläggningar i statens ägo.

Utskottet hemställde, att motionen IT: 268 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

108

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning orri avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Skantse, Boman i Stavsund, Persson i
Svensköp, Jansson i Aspeboda och Sveningsson, vilka ansett, att utskottet bort
under åberopande av i reservationen angiven motivering hemställa, att motionen
11:268 icke måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid;

Herr Skantze: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
bakom vilken står jämnt hälften av utskottets ledamöter. Avgörandet har
fällts genom lottning. I fråga örn utlåtandets kläm föreligga emellertid inga
meningsskiljaktigheter inom utskottet; på den punkten äro alla överens om att
motionen icke bör föranleda någon andra kammarens åtgärd. Vad som föranlett
reservationen är, att i motiveringen ryckts in en passus, som har karaktären
av ett krav på utredning örn en allmän socialisering av malm- och mineralfyndigheterna
här i landet. Jag syftar på andra stycket s. 10 i utskottsutlåtandet.
En fråga av så vittomfattande karaktär — socialisering av alla svenska gruvor
—- ha reservanterna enligt min mening på mycket goda grunder ansett ligga
långt utanför ramen av det spörsmål motionen avser och som utskottet sålunda
haft att yttra sig örn.

Vad är det då motionen gäller? Jo, motionärerna ha ansett skäl föreligga
att i svenska statens ägo överföra de zinkgruvor i Åmmebergstrakten, som sedan
snart ett sekel ägts och bearbetats av det belgiska bolaget Vieille Montague.
Huvudorsaken till detta initiativ har varit vissa mindre tillfredsställande
förhållanden av social natur, som sägas ha varit rådande i dessa gruvsamhällen
under ett antal år. Det har gällt personalbostädernas beskaffenhet, de båda
gruvsamhällenas sanitära förhållanden och vissa löne- och pensionsfrågor. Motionärernas
yrkande bygger praktiskt taget helt och hållet på en redogörelse
för dessa förhållanden, men i slutet av motionens motivering förekomma några
rader om, att dessa zinkmalmförekomsters införlivande i samhällets ägo även
skulle vara av en viss betydelse ur landets synpunkt.

Den av utskottet företagna utredningen ger vid handen, att medan bolaget
Vieille Montagne vid sina svenska anläggningar tidigare utövat en socialvårdande
verksamhet av t. o. m. föredömlig art, så ha dock uppenbarligen under
senare år förhållandena därstädes i åtskilliga hänseenden varit mindre tillfredsställande.
Utredningen visar emellertid också, att företagsledningen numera dels
på eget intitiativ, dels i samverkan med myndigheterna vidtagit åtgärder till
avhjälpande av påtalade förhållanden i sådan utsträckning att utskottet enhälligt
förklarat sig — som det ordagrant heter i utlåtandet — »icke behöva förorda
några statliga ingripanden i förevarande hänseenden».

Utskottet har även utrett frågan örn vilken betydelse dessa zinkmalmförekomster
kunna anses äga ur landets egen synpunkt. Det resultat man därvid
kommit till — jag hänvisar till första stycket på s. 10 i utlåtandet — utmynnar
i följande likaledes enhälliga uttalande; »Något oeftergivligt behov för
det svenska näringslivet fyller således ej denna malm, och något intresse att försäkra
det allmänna om dessa fyndigheter föreligger således icke från rent näringspolitisk
synpunkt.»

Det måste väl då anses bra långsökt, att, sedan man gjort dessa konstateranden,
som en förutsättning för sitt avstyrkande av motionen påkalla en »generell
utredning angående de svenska malm- och minera,lfyndigheternas överförande
i samhällets ägo». Jag kan i varje fall inte tänka mig att denna kammare
på så lösa grunder vill göra ett sådant uttalande till sitt.

Det rör sig här örn ett politiskt programkrav av utomordentligt vittomfat -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

109

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

tande karaktär, och detta krav går för övrigt långt utöver de 27 punkterna i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som man gick till val på i höstas. Vill
man aktualisera ett sådant krav, då bör det väl ändå ske i annat sammanhang
och i annan form. Att sticka in det i motiveringen till ett utskottsutlåtande
över en motion, som man ändå på andra grunder är med örn att avstyrka, det
kan väl ändå inte, herr talman, vara ett uttryck för god sed i riksdagsarbetet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Persson i Svensköp och Jonsson i Malmgrava.

Herr Lindahl: Herr talman! Man kan ju uppriktigt sagt inte påstå, att motionärerna
i denna fråga med någon större entusiasm betrakta det utskottsutlåtande
som här föreligger. Det förefaller åtminstone mig som om utskottet
tagit alltför stort intryck av den på olika håll — och då framför allt från
bolagsledningens sida — hävdade uppfattningen, att en utredning i det syfte,
som motionärerna begärt, skulle komma att leda till förvecklingar och till trakasserier
av svenska företag i Belgien.

Man tycks inom utskottet och även i de olika institutioner, som yttrat sig
över motionen, helt och hållet ha förbisett, att motionärerna icke ha krävt någon
omedelbar expropriation eller socialisering av företaget i fråga. Vi motionärer
ha helt enkelt krävt en utredning. För egen del vill jag bara säga, att
örn denna utredning skulle leda till en upprensning av den sociala djungeln på
de orter det här är fråga om, skulle jag för min del finna detta synnerligen tacknämligt.
Vad sedan beträffar farhågorna för utländska repressalier mot svenska
företag får jag säga, att örn det är på det sättet att svenska företag i Belgien
behandla sina arbetare och övriga anställda på samma sätt som den belgiska
firman behandlar sin personal här i Sverige, så äro även företagen därute
mogna för en samhällelig översyn, ty örn man kan tala örn ett fogdevälde så
är det just i det i belgisk ägo varande företaget vid Åmmeberg och Zinkgruvan.
Man bär på olika håll sökt göra gällande, att bolagets styrelse icke har kännedom
örn de missförhållanden, som råda på dessa orter, utan att driftledningen
är syndabocken för dessa missförhållanden. Jag törs icke yttra mig örn huruvida
så är fallet, men örn det nu är så, ställer det ju faktiskt i blixtbelysning
den underliga förvaltningsform, som det härvidlag är fråga örn. I företag finns
det ju i allmänhet en styrelse, som både de anställda och samhället kunna vända
sig till, då förhållandena bli allt för vrånga i ett företag och driftledningen
icke på något sätt vill ta reson. I fallet Vieille Montague befinner sig hela styrelsen
på utländsk botten, och anställda och arbetare äro utlämnade till driftledningens
godtycke. Man bör ju icke tala illa örn människor, som äro frånvarande
och således icke ha möjlighet att försvara sig, men den allmänna uppfattningen
icke bara hos arbetare och andra anställda i detta företag utan också
inom olika samhällsorgan är den att driftledningen vid Åmmeberg och Zinkgruvan
saknar den sociala ambition som man i dag har rätt att kräva av en
arbetsgivare.

Att motionärernas uppgifter äro i det väsentliga riktiga har ju också utskottets
ärade ordförande här nyss erkänt. Utskottet har fått mottaga yttranden
från olika samhällsorgan och enskilda, i vilka utan tvekan utsäges
ungefär detsamma som jag har givit uttryck åt. Framför allt ha landsfiskalen
i orten och länsarkitekten på ett utomordentligt sätt klargjort hur för -

Ilo

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning örn avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

hållandena gestalta sig där nere. Av de infordrade yttrandena framgår emellertid,
att det faktiskt finns! institutioner, vilka anse sig böra försvara. det
nuvarande systemet. Hur gärna man än önskar det, har man emellertid icke
på något håll kunnat gendriva det väsentliga i vår motion och framför allt
då icke uppgifterna om bostadsbeståndets urusla beskaffenhet, ett faktum,
som man på olika håll — även örn det skett ovilligt — måst understryka.

Jag föreställer mig att icke så värst många av kammarens ledamöter läst
motionen. Det finns en passus i denna motion, där förste provinsialläkaren i
sin år 1944 avgivna rapport talar örn förhållandena vid Åmmeberg och Zinkgruvan.
Förste provinsialläkaren anför, att arbetarbostäderna på dessa platser
göra ett rent beklämmande intryck, och att han icke trodde att det gick
att uppleta motsvarande elände på annat håll. Lägenheterna utgöras, säger
han, av rum och kök, vilka bebos av upp till tio personer. Några som helst
biutrymmen av godtagbart slag förekomma icke. Ett litet skåp i köket eller
en liten inbyggd vrå i förstugan utan några som helst ventilätionsmöjligheter
får tjäna som skafferi. Vardagskläderna få hänga i köket. Ohyra förekommer
i flera fall, heter det vidare, och vatten måste mångenstädes hämtas
vid pumpen 200 meter från bostaden. Bostäderna äro ur såväl estetisk som
hygienisk synpunkt skräckinjagande. Avfallet kastas ut på högar i omgivningen.
Efter denna gruvliga salva från förste provinsialläkaren fann det utländska
bolaget för gott att avge vissa löften i fråga örn en sanering av bostadsbeståndet.
Befolkningen i dessa bygder är icke så där optimistisk som
utskottets ordförande att den tror på löftena från detta bolag. När det gällt
löften har man nämligen på det hållet icke sparat, men när det gällt att fullfölja
löftena har det blivit en annan sak. Som ett exempel på skillnaden
mellan löften och gärningar skall jag anföra vad som under den allra senaste
tiden inträffat vid Åmmeberg. Sedan motionen väcktes här i riksdagen föreföll
det faktiskt som om driftledningens sovande sociala samvete skulle ha börjat
vakna på allvar. Man lovade sålunda från driftledningens sida att sätta liv i
något som kallas välfärdsutskott, där arbetarna skulle vara representerade
och där man alltså skulle kunna framställa förslag i samhällsgagnande syfte.
Ja, man gick så långt i välvillighet att de två samlingslokaler, en på vardera
platsen, som tillhöra bolaget och vilka samlingslokaler arbetarna icke
ha fått gå in i med mindre än att de gjort knäfall för vederbörande driftledning,
skulle skänkas till folketshus. Man ställde också i utsikt, att bekräftelse
på löftet inom kort tid skulle erhållas från styrelsen i Belgien. Vid
löneförhandlingarna visade man sig också åtskilligt mjukare än tidigare, vilket
tyder på att denna motion fyllt åtminstone någon uppgift.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang något belysa vad man från
bolagets sida ansett sig kunna ge för uppgifter, när det gällt att yttra sig
över den föreliggande motionen. I industriförbundets yttrande, sådant det intagits
i utskottsutlåtandet och som givetvis emanerar från bolaget, säges det,
att bolagsledningen den 1 december 1944 framlade ett förslag till en reglering
av arbetslönerna. Detta överensstämmer icke med verkligheten. Det var
icke bolaget som tog initiativet till dessa löneförhandlingar, utan den avtalskonferens
för behandling av riksavtalet, som vid denna tidpunkt ägde rum
och där de första försöken gjordes för erhållande av omskrivna löneförhöjning.
Man har vidare från bolagets sida låtit säga, att arbetarsammanslutningens
ledning förklarat sig anse, att bolaget genom löneförhöjningen åstadkommit
en godtagbar lönenivå vid företaget. Det verkar ju faktiskt som om
arbetarnas representation på detta sätt icke bara godkänt utan också sagt,
att man nu hade kommit upp till en lönenivå, som man var synnerligen glad åt.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

lil

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

Arbetarnas representanter förneka emellertid synnerligen energiskt, att man
fällt något dylikt yttrande.

_ Man kan säga, att det, sedan vår motion hade väckts, visade sig, att det
gick att få i gång social reformverksamhet. Det verkade ett slag faktiskt
som örn Åmmeberg och Zinkgruvan skulle bli verkliga högborgar för demokrati.
och socialt framstegsarbete. Dessa löften tror jag för min del hade givits
i panikens tecken. Antagligen trodde man, att andra kammarens tredje
tillfälliga utskott skulle tillstyrka motionen med dess krav på utredning, och
då var det bäst att lägga sig till med en viss social vidsynthet. Genom den
hjälp bolaget erhöll från en hel del institutioner därigenom att dessa avstyrkte
motionen, repade man tydligen mod på bolagets sida och började inse, att det
icke var så farligt som det från början såg ut. Den som först fick veta örn
det förändrade läget var den nybildade folketshusföreningen i Åmmeberg.
Man hade nämligen där med anledning av bolagets löfte bildat en folketshusförening
och gått i författning om inköp av en biografapparat till detta folketshus
och att göra en del mindre reparationer för att göra huset så tilltalande
som möjligt, nu när arbetarna skulle få rätt att gå in när som helst i
denna fastighet utan att behöva uppträda som supplikanter. När så folketshusföreningens
styrelse hade sitt konstituerande sammanträde för ett par veckor
sedan och man kom så långt som till att utse kassör i styrelsen, anmälde
bolagets representant, som också var med, att någon kassör behövde man icke
utse, ty av allt att döma skulle föreningens handhavande av samlingslokalen
bli av ytterst temporär karaktär; någon biograf eller några reparationer skulle
man därför överhuvud taget icke tänka på. Motivet för den ändrade ståndpunkten
var, att nu skulle driften vid Åmmeberg läggas ned. Det var alltså
resultatet av de stora löftena, och den tid, då man hade rätt att räkna med att
dessa skulle uppfyllas, var tydligen förbi.

Vad som blir av hotet örn driftsnedläggelse vid Åmmeberg är väl ganska
svårt att yttra sig om. Man måste ju dock säga, att det är ganska hänsynslöst
emot en hel befolkning att på detta sätt hota med att en driftsnedläggelse
kan komma att äga rum precis när som helst. Det måste ju inge befolkningen
oro och ängslan i alldeles särskild grad. Det är ingen tvekan om att bakom
detta bolagets hot låg en önskan att pressa bort de representanter i förutnämnda
välfärdsutskott och i folketshusföreningens styrelse som icke folio undan
för bolaget, överhuvud taget har befolkningen gjort den erfarenheten, att det
icke är möjligt för samliällsbor att göra sig gällande i dessa frågor, fastän
det ju icke vore mer än rätt, när det faktiskt gäller organisationer som äro avsedda
att verka till hela samhällets bästa.

Det må också observeras, att kritiken mot bolaget icke bara gäller dåliga
bostäder i bolagets egen regi. Genom att bolaget konsekvent vägrar att sälja
tomtmark till egnaliemsbyggare och eftersom de som ändå bygga icke veta
hur länge deras stugor få stå kvar, är det alldeles självklart, att man icke
tänker på att bygga stabila hus, utan det blir i många fall rena ruckel. För
att kringgå ensittarlagens bestämmelse örn rätt att friköpa fastighet får vederbörande,
innan de bygga, lov att skriva på ett kontrakt, där de utlova att
icke utnyttja ensittarlagen och överhuvud taget icke begära att få friköpa
den mark som stugan star pa. Jag tror ju för min dol, att bolaget genom sin
verksamhet på denna ort har lyckats injaga en sådan rädsla hos befolkningen,
att även örn bolaget icke införde den där klausulen i kontraktet skulle ingen
ändå våga anlita ensittarlagen gentemot bolaget.

Man har emellertid från länsstyrelsens sida observerat detta, och i sitt utlåtande
angående vår motion har länsstyrelsen sagt, att ensittarlagen tydligen

112

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

är mogen för en översyn, som gör att möjligheterna att skriva, kontrakt och
därmed undgå lagens verkningar omintetgöras. Det är sannerligen icke gott
för samhälleliga organ att här göra sig gällande. Länsarkitektens yttrande över
motionen är ju ett ypperligt bevis för den saken, då alla strävanden ifrån länsstyrelsens
sida att genom skapande av andra samhällsformer få någon ordning
på bebyggelsen och de sanitära förhållandena ständigt stupa på grund av
bolagets nejsägeri och på grund av att befolkningen själv icke vågar säga
ifrån på den punkten.

Kanske allra mest karakteristiskt för det belgiska bolagets verksamhet är,
att sedan högsta domstolen tvingat bolaget att betala ut tidigare till arbetarna
utfästa pensioner, varje nyanställd får skriva under en förbindelse att vederbörande
icke, när den tiden kommer, skall kräva någon pension av bolaget. Det
är just ingen vacker behandling av hårt slitande gruvfolk, men så är ändå
förhållandet. När högste chefen för företaget vid Åmmeberg och Zinkgruvan
för en tid sedan tillfrågades örn icke de gamla pensionärerna borde få någon
förhöjning på sina små pensioner på grund av den rådande dyrtiden, så blev
svaret, att det gick nog icke för sig därför att de belgiska arbetarna hade ju
det ändå sämre; därför kunde man icke heller tänka på sina gamla svenska
arbetare.

Jag vill till sist säga, att det är enligt mitt sätt att se beklagligt, att icke
utskottet funnit någon väg till ett ingripande från det allmännas sida av mera
omedelbar karaktär än den som nu föreslås av utskottet. Att besvikelsen hos
ortsbefolkningen blir stor över detta riksdagens beslut är klart. Vi trodde ju
ändå, att när det här gällde ett företag, vars ägare totalt saknar rötter i den
svenska jorden och totalt saknar kontakt med svenska förhållanden, det svenska
samhället i ett dylikt fall skulle ha särskilda förpliktelser. Jag tycker för
min del, att när man här på olika håll har sagt, att fyndighetema därnere icke
äro av någon vidare storleksordning —- man har gjort allt för att förringa
fyndigheternas storlek — så borde man också ifrån utskottets sida lia kunnat
göra följande reflexion: Är det på det sättet, att dessa fyndigheter äro så små,
att de inom en icke alltför avlägsen framtid ha tagit slut, måste vi i god tid
se till vad man skall göra med dessa samhällen och med dess befolkning.

Jag vill emellertid för min del villigt erkänna, att utskottets ställningstagande
kanske icke kunde bli något annat. Det var icke så gott för utskottet
att här ge sig in på en lokal sak och säga, att på det och det sättet skola vi
ordna upp det. Jag erkänner sålunda utskottets svårigheter, och jag vill för
min del, även örn jag nu hade tänkt att några mera omedelbara åtgärder skulle
ha kunnat komma till stånd, ansluta mig till utskottets yttrande, i vad det gäller
dess sista del, som talar om att vid en allmän undersökning av vilka malmfyndigheter
som böra komma i samhällets ägo icke heller Vieille Montagnes böra
undantagas. Detta uttalande har enligt min mening en viss betydelse för befolkningen
på denna ort så till vida att denna befolkning på grund därav
kan känna en viss tillfredsställelse över att icke ha blivit lämnad alldeles i
sticket av riksdagen. Det är samma uttryck som återkommer i den andra
delen av utskottets yttrande, där det säges, att vid en översyn av industriens
sociala förhållanden i allmänhet också förhållandena i Vieille Montagne böra
beaktas. Jag vill för min del tolka detta så, att bolaget icke har anledning att
känna sig helt frigjort från de förpliktelser mot arbetare och anställda som
svenska företagare i största allmänhet ha, Jag menar med detta, att här har
ändå från utskottets sida sagts någonting som betyder, att uppmärksamheten
inom en icke alltför avlägsen framtid åter kan vara riktad på detta bolag, och
med detta få väl också motionärerna känna sig åtminstone för tillfället till -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

113

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vicille Montague. (Forts.)

fredsställda. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hedqvist: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag fatta mig mycket kort. Jag kan helt avstå från en del av vad jag
hade tänkt säga med hänsyn till att motionären yrkat bifall till vad utskottet
har föreslagit. De många detaljer som motionären har gått in på är det
omöjligt att i detta sammanhang beröra.

Motionen omfattar ju till största delen de sociala förhållanden som lia varit
rådande vid ifrågavarande företag. De anmärkningar som riktats mot bolaget i
dessa stycken ha gällt en notorisk försummelse i lönepolitiska frågor och försummelser
beträffande sociala och hygieniska förhållanden. Att de anmärkningarna
icke saknat fog lia remissyttrandena visat. På detta område har emellertid
som framgår av utskottets yttrande — och det erkänner ju också motionären
— på senare tid inträtt avsevärt förbättrade förhållanden. De initiativ,
som härvidlag ha tagits av företaget och i vilka de kommunala myndigheterna
synas bli inkopplade, ha enligt utskottets uppfattning utgjort en början till
lösning av dessa problem för de anställdas vidkommande och till deras båtnad.
Vi ha inom utskottet fått den mycket bestämda uppfattningen, att det
skulle kunna ske utan något som helst statligt ingripande. Vad som vid tidpunkten
för utskottsbehandlingen av detta ärende sålunda har förekommit
där på dessa platser har utskottet konstaterat med tillfredsställelse. Vi ha
också utgått ifrån att myndigheter och berörda parter i fortsättningen skola
bevaka både sina egna och det allmännas intressen och att det — som vi sågo
saken åtminstone vid den tidpunkten — påbörjade reformarbetet icke skulle
avstanna. Vi ha i och nied att vi lia sagt detta velat understryka vikten av
att man fortsätter på den linje man har varit inne på. Jag skall icke säga mer
om detta.

När det gäller frågan örn ett eventuellt överförande i svenska statens ägo av
företaget ha såväl utskottet som reservanterna ansett det åtminstone i nuvarande
situation vara angeläget att vara försiktig och balanserad. Utskottsmajoriteten
har icke sagt något annat i det avseendet än att den frågan i motionen
icke bör göras till föremål för en separat utredning, utan att den skall
tagas upp i ett större sammanhang och då icke endast därför att det här rör
sig örn ett utländskt företag. Den skall komma upp vid ett sådant tillfälle,
då det kan bli tal om en utredning örn allmän socialisering av malm- och
mineralfyndigheter i vårt land. Nu lia reservanterna känt sig illa berörda av
just denna fråga. I utskottet har från reservanternas sida anförts, att det skrivsätt,
som utskottet använt sig av, skulle kunna tolkas som en rekommendation
till Kungl. Majit att företa en utredning om en allmän socialisering av de
svenska malm- och mineralfyndigheterna. Den ärade utskottsord föranden har
nu här ytterligare tillspetsat reservanternas uppfattnig i dessa avseenden och
sagt, att utskottet framställt krav på en utredning om en allmän socialisering.
Utskottet har icke avsett att giva en rekommendation för och ännu mindre att
framställa ett krav på allmän socialisering. Vi motionärer ha i denna del av
motionen framhållit, att ett överförande av de belgiska gruvorna i statens ägo
sammanhänger med spörsmålet om en allmän socialisering av vissa naturtillgångar.
Vi lia också framhållit, att en sådan utredning så småningom bör komma
till stånd, och att då givetvis även i utländsk ägo befintliga företag böra
kunna komma i fråga. Utskottsma.joriteten har således ansett det vara sin
skyldighet att besvara motionen även i denna del. Det är visserligen självklart,
att det kan råda delade meningar örn utskottets motivering i detta fall.

Andra kammarens protokoll JOAB. Nr $0. 8

114

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

Utskottet har emellertid, sota jag'' nyss antydde, inte kunnat underlåta att besvara
motionen även i detta hänseende. Detta har då skett på det sätt, som
framgår av utskottets skrivsätt, vilket avsett att ange utskottsmajoritetens
principiella uppfattning i detta fall.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Brandt: Herr talman! Som ordförande i kommunalfullmäktige samt
ledamot av hälsovårds- och kommunalnämnden i den kommun, där ifrågavarande
företagsledning huvudsakligen har sin verksamhet, har jag ganska
god kännedom av företagsledningens inställning till såväl arbetarna som samhället
och de kommunala myndigheterna. Jag skall därför, eftersom jag även
är motionär, be att få säga några ord i denna fråga, även om tiden är ganska
långt framskriden.

För tydlighetens skull kanske jag först skulle påpeka, att Åmmebergs zinkmalmfält
äges av ett belgiskt bolag, Yieille Montague. Bolagets styrelse har
sitt säte i Belgien, men bolagets egendom och rörelse här i landet ledas av en
direktör, som står under den belgiska bolagsstyrelsens överinseende.

När riksdagen för någon tid sedan diskuterade den ökade offentliga redovisningen
av företagens ekonomiska förhållanden, tillät jag mig framhålla,
att det var skillnad på företagare och företagare. Jag nämnde också exempel
på framsynta, ambitiösa och socialt ansvarskännande företagare. Detta fall
utgör emellertid ett exempel på motsatsen. Här är det fråga örn en företagsledning,
som river ned vad många andra företagare försökt bygga upp. Här
gäller det en företagsledning som helt och hållet saknar socialt ansvar gentemot
sina anställda och samhället i övrigt. Man kan gott säga, att denna företagsledning
i många hänseenden ställt sig vid sidan örn utvecklingen och helt
saknat förståelse för tidens krav. Det gäller här en bolagsledning med, för
att citera landsfiskalens i ifrågavarande distrikt avgivna remissyttrande till
utskottet, »bristande intresse för och insikt örn vad i vår tid fordras uti hithörande
och närliggande frågor».

Då ett företag enligt min mening inte uteslutande bör vara till för privatekonomisk
vinning utan har att fylla en social funktion i samhället, anser jag,
att man i detta fall bör påtala hur denna företagsledning förfar. Herr Lindahl
har redan redogjort för detta. Jag kan därför fatta mig ganska kort i detta
avseende. Jag vill emellertid ändå understryka, att de vid detta företag anställda
arbetarnas löner varit mycket dåliga och legat 20 % under genomsnittslönerna
vid övriga gruvfält. Ändå har bolaget haft omkring 2 000 000 kr i beskattningsbar
inkomst till kommunen under 1943. I år ha lönerna visserligen
höjts något. Men detta kan man gott säga har berott på vår aktion här i riksdagen.
Pensionerna till arbetarna, som infördes redan för årtionden tillbaka och
vilka ursprungligen voro ganska bra, ha undan för undan försämrats. Man
har t. o. m. fått processa för att få ut arbetarnas rättigheter därvidlag.

Beträffande bostäderna vid detta företag är det tillräckligt att hänvisa till
förste provinsialläkarens rapport 1943, vilken herr Lindahl här citerat. Jag
kail därtill lägga landsfiskalens yttrande, som jag förut hänvisat till, men som
utskottet icke medtagit i sitt utlåtande. Landsfiskalen, som under en 29-årig
tjänst haft tillfälle att iakttaga bolagsledningens uppträdande, vitsordar uppgifterna
i vår motion om bristande socialhygieniska förhållanden. Landsfiskalen
framhåller i sitt yttrande bl. a.: »Från att bolaget förut varit en föregångare
i välfärdsanordningar för sina arbetare, har under de sista 30 åren förhållandena
på platsen närmast blivit de motsatta. Många av bolagets bygg -

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

115

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

nader ha genom bristande underhåll fått totalt förfalla, så att de m äro fallfärdiga
eiler så omoderna och skröpliga att de inte längre fylla sin uppgift.»
F^andsfiskalen tilllägger: »Missförhållandena äro en följd av bristande vilja
till samarbete med do kommunala myndigheterna.»

.Tåg skulle här kunna andraga många andra citat, som beträffande bolagsledningen
peka i samma riktning. Jag skall här nöja mig med att citera ett uttalande
av länsarkitekten, till vilket även herr Lindahl hänvisat. Länsarkitekten
framhåller bl. a. följande: »Såsom förhållandena gestaltat sig under en lång
följd av år, är det icke förvånansvärt att bland befolkningen finnes en förtryckt
stämning. Samhällenas invånare kunna sålunda icke under nuvarande
ordning på något sätt bidra till att höja de samhällen, där de måste hava sin
arbets- och boplats, till en högre standard i olika avseenden. — Det är ej heller
ovanligt, att man från utomstående, som mer eller mindre tillfälligt vistats
i samhällena, får höra, att förhållandena där gjort ett beklämmande intryck.
Särskilt iögonfallande på en utomstående torde de i många fall urusla bostäderna
vara.»

Beträffande bolagsledningens ställningstagande till kommunala och samhälleliga
spörsmål skall jag anföra endast ett exempel bland de många, som
jag skulle kunna andraga. De kommunala myndigheterna ha överhuvud taget
försökt att undvika allt samröre med bolaget på grund av dess allmänt avoga
inställning, men detta har ju inte varit möjligt i alla situationer. — För något
år sedan måste kommunen vidtaga åtgärder för att bygga en ny folkskola i
Åmmeberg, där bolagsdirektören bor. Den gamla folkskolan hade nämligen
brunnit ned. Bolagsledningen reste emellertid det ena hindret efter det andra
mot verkställandet av detta bygge med resultat att byggnadsföretaget fördyrades
och drog ut onödigt på tiden. De kommunala myndigheterna fingo föra
långvariga förhandlingar med bolaget för att söka skaffa en ny tomt för skolan.
Men det var omöjligt att få bolagsledningens medverkan härtill. Kommunen
fick till sist besluta, att — ehuru det var mindre lämpligt — uppföra skolbyggnaden
på sin egen tomt, där den gamla skolbyggnaden förut varit uppförd.
Men även detta försökte bolaget förhindra. När bygget kom i gång, ville
man tvinga kommunen att bygga på en stenig och bergig skogsmark, som tillhörde
bolaget. Bolagsledningens försök härvidlag lyckades dock inte. Man prövade
då andra medel för att stoppa bygget. Man gjorde invändningar mot det
sätt på vilket avloppet skulle ordnas, eftersom avloppsledningen måste dragas
över bolaget tillhörig mark. Kommunen sökte och erhöll då vederbörande vattendomstols
utslag på i vilken riktning, av olika alternativ, avloppsledningen
skulle gå. Men detta hjälpte inte. Trots att vattendomstolen genom sedermera
laga kraft vunnet utslag, varö ver således ingen part besvärade sig, bestämt
avlopsledningens sträckning och även ersättning till bolaget för intrång, försökte
bolaget med alla upptänkliga förevändningar att sätta stopp för arbetets
utförande. Vattendomstolen hade dock förklarat att »kommunen äger utan bolagets
hörande» etc. utföra arbetet enligt utslaget. Detta oaktat ville emellertid
bolaget tvinga kommunen att dra avloppsledningen en annan viig, som valmora
kostsam och tidsödande. Kommunens representanter möttes av en väg av
förbittring av bolagsledningen, när de med stöd av domstolsutslaget vågade påbörja
ett arbete utan att lia erhållit bolagsledningens medgivande.

Ja, det är ett litet exempel på denna bolagslednings mentalitet och inställning
gentemot samhället och de kommunala problemen, vilkas lösning den
tvärtom borde befrämja och underlätta. Men bolagsledningen skall bestämma
allt. Efter dess pipa måste allting gå. Bolaget äger marken och liar starka påtryckningsmedel.
Dess makt är stor, särskilt mot beroende arbetare och tjänsto -

116

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

män. Det har också gjort allt för att befästa denna makt, för att kunna behärska
allt och alla. Sålunda vägrar bolagsledningen konsekvent och kategoriskt
äganderätt till tomtmark. I arrendekontrakten intages numera en klausul,
att arrendator förbinder sig att icke friköpa marken eller utnyttja ensittarlagen.
Man kan utan överdrift säga, att demokratien i ett sådant samhälle,
där ett bolag behärskar allt och alla, är en chimär. Det borde vara ett samhällsintresse
att få en ändring till stånd.

I detta sammanhang vill jag passa på tillfället att göra några små citat ur
ett föredrag, som direktör Sven Lundberg höll på industriförbundets årsmöte
1943 över ämnet »Industrien och den sociala välfärden». Jag tror att det
skulle vara nyttigt för våra företagare i allmänhet men för den här bolagsledningen
i synnerhet att studera detta föredrag. Herr Lundberg ger där anvisningar
om vari de sociala insatserna från industriens sida kunna bestå. Han
pekar på bostadssociala åtgärder, bidrag till den kommunala utvecklingen, bidrag
till semesterhem o. s. v. Han framhåller särskilt en sak som är värd att
lägga märke till. Han säger: »På många håll visar man alltför liten benägenhet
att vilja offra sina personliga krafter i det kommunala eller rikspolitiska
varvet. Det är utan tvivel ett önskemål, att man från industriens sida aktivt
deltager i detta arbete genom att låta sitt eget folk ägna tid åt allmänna värv.
För industrien bör det vara naturligt att genom sitt folk med teknisk-industriell
erfarenhet ställa sin sakkunskap till det allmännas förfogande, vilket borde vara
ett sätt från industriens sida att också främja de sociala välfärdsåtgärderna.»
Av denna mentalitet finns det emellertid ingenting hos det bolag, det här
gäller, och jag skulle därför vilja rekommendera bolagsledningen att studera
just detta föredrag.

För att i någon mån rycka makten från bolagsledningen och under samhällsinnevånarnas
medverkan åstadkomma en form för lösningen av de mest eftersatta
samhällsproblemen, såsom ordnande av vägar, vatten och avlopp och andra
sanitära förhållanden samt ytterbelysning, förordade länsstyrelsen på länsarkitektens
förslag municipalbildning. Men även detta bekämpade bolagsledningen
på det mest energiska sätt, dels naturligtvis på grund av att ett vidtagande
av dessa åtgärder med nuvarande priser skulle bli kostsamt för bolaget,
dels på grund av att bolagsledningen genom en sådan municipalbildning
skulle förlora greppet över samhället och dess innebyggare.

Utskottet säger nu, att den genom olika myndigheter i anledning av motionen
förebragta utredningen även otvetydigt visat, »att bolagsledningen och myndigheterna
numera, i vissa fall i samverkan, åstadkommit påtagliga förbättringar
i vad som brustit». Utskottet hänvisar vidare till det välfärdsutskott, som
länsstyrelsen ställt sina förhoppningar på. Jag tror icke man kan ställa några
förhoppningar på detta. Några påtagliga resultat ha ännu icke nåtts annat än
på papperet. Det bör observeras att först efter provinsialläkarens rapport och
länsstyrelsens hot örn municipalbildning en s. k. samarbetskommitté tillsattes,
som skulle försöka ordna förhållandena. Den aktivitet, man nu kan tala om
från bolagsledningens sida, beror helt enkelt på dessa påtryckningar och på vår
motion, och ingenting har kommit spontant som resultat av någon förändrad
sinnesförfattning hos vederbörande. Därför har man ali anledning att betvivla,
att några resultat skola nås på frivillighetens väg under den nuvarande ledningen.
Denna uppfattning dfelas också av landsfiskalen och länsarkitekten.
Jag skulle vilja citera vad dessa'' yttrat om saken, men jag skall på grund av
den långt framskridna tiden avstå därifrån. Att någon sinnesändring icke ägt
rum hos bolagsledningen har, såsom herr Lindahl redan påpekat, visat sig genom
att bolaget återtagit sina löften beträffande samlingslokalerna. Och det

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

117

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

är ju inte första gången sådant händer. Med hänsyn därtill mena ortsborna, att
när bolagsledningen svikit sitt löfte i detta avseende, så kan man icke tro på
den i andra avseenden heller.

Vår motion väckte den största tillfredsställelse i hela bygden, oavsett politisk
uppfattning, så undergrävt var bolagsledningens förtroende. Ett avslag på
kravet örn utredning kommer därför nu att bli en stor besvikelse, främst givetvis
för arbetarna och övriga invånare i de berörda samhällena. I likhet med herr
lundahl måste jag därför beklaga, att utskottet icke ansett sig nu kunna tillstyrka
en utredning.

Vi motionärer hade genom en utredning velat undersöka, om den negativism,
som jag här berört, endast är utmärkande för bolagsledningen i Sverige eller
örn den också besjälar bolagets styrelse i Belgien. Det kan hända att så icke är
förhållandet. Därom veta vi ingenting. Skulle emellertid detta vara fallet, anse
motionärerna att det skulle övervägas örn icke bolagets egendomar här i Sverige
borde överföras i statens ägo. Detta kanhända vore önskvärt även ur andra
synpunkter.

Jag kan icke förstå, att en sådan utredning i och för sig skulle vara någon
fara. Vad jag däremot vet är, att den skulle ha skapat klarhet i frågan örn
vilken som här bär yttersta ansvaret för de förhållanden, vi motionärer påtalat
och som måste rättas till förr eller senare. Det är det troliga, att detta icke lyckas
med mindre än att den nuvarande dynastien i ledningen för företaget här
i Sverige ersättes med en mera ambitiös och socialt ansvarskännande sådan,
som känner sitt ansvar både mot de anställda och samhället.

Jag kan ju förstå, att utskottet med hänsyn till de avstyrkande remissyttrande
—• det finns dock även sådana, som gå i tillstyrkande riktning — icke
vågat tillstyrka motionen. Jag hoppas dock att frågan, som utskottet säger,
icke är avförd från dagordningen utan kommer upp i ett annat och större sammanhang
och att resultatet då blir ett positivt beslut. I varje fall komma vi
motionärer icke att lugna oss förrän det på ett eller annat sätt har skett en förändring
i de förhållanden som vi påtalat.

Herr talman! Tyvärr kan jag icke ställa något annat yrkande än örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När jag hör på denna debatt förefaller
det mig som örn motionärerna med sin motion velat rikta sig mot ett
enskilt bolag, där de anse icke önskvärda sociala förhållanden råda. Herr
Brandt sade, att ledningen för detta bolag saknade social förståelse, men han
nämnde i samband härmed att många andra bolag hade en helt annan inställning
i detta avseende. Han ville alltså inte låta sina uttalanden på något sätt
få generell betydelse. Herr Lindahl, som yttrade sig tidigare, föreföll nöjd,
örn bara resultatet av motionen kunde bli en upprensning av »dan sociala
djungel», som han ansåg förefinnas vid detta företag. Det är alltså detta enstaka
företag motionärerna här vända sig emot. Jag kan inte bedöma, örn motionärerna
kanske tagit till litet i överkant vid sina svartmålningar, och jag
skall inte heller gå in i någon debatt om den saken.

Jag har begärt ordet, herr talman, för att yttra mig örn den utvidgning
av denna fråga, som utskottet gjort i sin motivering, där utskottet går väsentligt
längre än vad motionärerna tydligen ha#tänkt sig. Utskottet säger sig
nämligen utgå ifrån att förhållandena vid nämnda bolag skola beaktas »vid
den generella utredning angående de svenska malm- och mineralfyndigheternas
överförande i samhällets ägo, som utskottet förutsätter bör komma till stånd».
Detta kallar utskottets vice ordförande, herr Hedqvist, för ett försiktigt och

118

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

balanserat uttalande från utskottets sida. Tillåt mia: säga, herr talman, att
lag tycker att det är fullständigt raka motsatsen. Titan närmare motivering
går utskottet och gör ett uttalande om socialisering av hela den svenska gruvindustrien.
Jag förmodar att alla i denna kammare känna till den gamla socialdemokratiska
programpunkten, att i samhällets ägo skola överföras alla för
en planmässig hushållning nödiga naturtillgångar, ett krav, som ju även kommunisterna
utformat på ett likartat sätt. Det må nu vara dem som företräda
denna uppfattning tillåtet att komma med sådana krav. Men då tycker jag
att man hör framlägga dem på ett betydligt ärligare och öppnare sätt för statsmakterna
att ta ställning till än att smyga in dem i ett utlåtande rörande
en fråga som denna och i cn motivering, där de bra litet höra hemma. Något
direkt beslut i överensstämmelse med detta uttalande kommer förmodligen icke
att fattas, då utskottsutlåtandet går ut på att motionen icke skall bifallas,
och det alltså icke blir fråga örn någon skrivelse till Kungl. Majit. Men jag
förmodar att avsikten är att då man har användning för ett sådant här uttalande
plocka fram det och säga: detta har riksdagen redan uttalat sig för.
Tåg skulle förmoda att om Myrdalskommissionen någon dag finnar anledning
att ta upp denna eller någon liknande fråga, kommer den i detta utskottsuttalande
att finna en lämplig krok att haka sig fast vid. Det är mot detta sätt
att insmyga ett sådant uttalande i ett utskottsutlåtande, där det inte har någon
hemortsrätt, som jag har velat framföra en mycket allvarlig gensaga. När
vi en gång skola taga upp dessa stora problem, vilket jag förmodar kan komma
att ske, så låt oss då göra det på ett ärligare och öppnare sätt än som
här förekommit.

Herr Vougt: Herr talman! Jag är den förste att beklaga att denna debatt
måst föras under en så sen timme. Det medför vissa påtagliga nackdelar att
vi här i riksdagen inte anses ha tid att ägna mer än ett plenum i veckan åt
offentlig behandling av ärendena. Vi måste därför pressa ihop ärendenas behandling
till ett jämförelsevis ringa antal timmar. Vi få då sådana snabbprestationer
i fråga om talkonst, som särskilt herr Brandt nyss uppvisade från
talarstolen. Jag är övertygad örn, att det låg många goda och riktiga synpunkter
bakom detta anförande. Men det är klart, att ett sådant anförande
inte kan komma till sin rätt under denna sena debattimme, då. alla ha en
önskan att debatten skall avslutas.

Jag kan rent formellt förstå herr Skoglunds synpunkter på denna fråga. Det
har här behandlats en motion, och utskottets utlåtande utmynnar i klämmen
på. avslag av motionen. Samtidigt gör emellertid utskottet ett uttalande, som
går tämligen långt i vissa omdebatterade frågor. Jag kan likväl inte nu vara
med örn att biträda ett förslag, varigenom man skulle stympa detta utlåtande.
Ty örn vi skulle göra det, bleve vi nödsakade att lata den del av utlåtandet
försvinna, i vilken understrykes det intresse, som finns för hela den
fråga, vilken motionärerna nu dragit upp. Jag medger dock, att ett tillfälligt
utskott kanske inte borde ha gett sig in på sådana här mera vidlyftiga problem,
när utskottet ändock i princip avslagit motionen.

Herr talman! Med dessa ord hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Skantze begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

Nr 20.

119

Motion angående utredning om avveckling av de utländska intressena i bolaget
Vieille Montague. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Skantze begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgå vos 78 ja och
60 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Göteborg; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

från bevillningsutskottet:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr
778) om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler;

nr 227, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 228, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
om viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år

1945;

nr 229, i anledning av väckt motion om viss ändring i 20 § förordningen
angående stämpelavgiften;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) örn varuskatt;

och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker;

från bankoutskottet:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

120

Nr 20.

Onsdagen den 9 maj 1945 em.

nr 221, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet
i statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, Elsa Amalia Nordström; och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar; samt

från första lagutskottet:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.; och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
280, angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m., nämligen:
nr 591 av herr Nilsson i Göingegården m. fl.;
nr 592 av herrar Carlsson i Bakeröd och von Seth; samt
nr 593 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

Vidare avlämnade herr Senander en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 594, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 286, angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.31 på natten.

In fidem

C Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451979