RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 18.

Lördagen den 21 april.

Kl. 8 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 264, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster,
m. m.;

nr 271, angående ytterligare anslag till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen
i Tärna distrikt;

nr 272, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar; nr

273, med förslag till lag örn semester; och

nr 274, angående anslag till poliskåren i Boden: omkostnader för budgetåret
1945/46.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr
talman! Under hänvisning till en notis i dagspressen angående en kupp, för
vilken tobakskontoret i Göteborg varit utsatt, har herr Henriksson —• med
andra kammarens tillstånd — till mig riktat följande frågor:

1) Är det med verkligheten överensstämmande att konsument-kooperativa
affärer såsom kunder till tobaksmonopolet erhålla en förmånligare behandling
än övriga återförsäljare av tobaksvaror?

2) Är det riktigt att tobaksmonopolet utlämnat det i notisen omnämnda
varupartiet utan att ransoneringskuponger avlämnats före eller vid varans
mottagande?

Den i interpellationen omnämnda tidningsnotisen avsåg en händelse, som
inträffade i mars i år. En obehörig person lyckades med begagnande av en
rekvisitionsblankett, å vilken köparen falskeligen angivits vara en konsumaffär,
hos tobakskontoret i Göteborg komma över ett parti cigarretter örn
10 000 stycken, värda tillhopa 1 200 kronor. Bedrägeriet hade upptäckts först
i samband med att räkning å partiet några dagar senare översänts till konsumaffären.

I anledning av interpellationen har jag inhämtat upplysningar i ärendet
från tobaksmonopolet. Monopolet har därvid uppgivit, att det visserligen förhåller
sig så, att monopolet i regel uppställer som leveransvillkor att likvid

Andra hammarens protoholl 1945. Nr 18. 1

Svar på
interpellation.

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

skall erläggas innan beställda varor expedieras. Kund, som lämnar av tobaksmonopolet
godkänd säkerhet, kan dock erhålla kredit under kortare tid, högst
en månad. Denna möjlighet står öppen för varje kund. Beträffande de konsumentkooperativa
affärer, som äro anslutna till Kooperativa förbundet, har
träffats den överenskommelsen, att betalningen för levererade varor sker genom
Kooperativa förbundet den 10, 20 och sista dagen i varje månad med 1/3
av den för månaden beräknade inköpssumman. Slutreglering sker den .10 i
påföljande månad, därvid Kooperativa förbundet inbetalar det belopp, som
resterar, eller tobaksmonopolet återbetalar uppkommet överskott. Kooperativa
förbundet har vidare dels gentemot tobaksmonopolet förbundit sig att ansvara
för betalningen av de tobaksvaror, som inköpas av de till förbundet anslutna
konsumtionsföreningarna, och dels ställt säkerhet för detta sitt åtagande i
form av statsobligationer å nominellt 100 000 kronor.

Av vad monopolet sålunda upplyst finner jag framgå, att de konsumentkooperativa
affärerna icke erhålla en förmånligare behandling än övriga återförsäljare
av tobaksvaror.

Vad härefter angår frågan örn varupartiet utlämnats utan att ransoneringskuponger
avlämnats före eller vid varans mottagande, har tobaksmonopolet i
denna del upplyst följande:

I överensstämmelse med gällande ransoneringsföreskrifter utlämna tobakskontoren
icke tobaksvaror utan att vederbörliga inköpsbevis avlämnas eller
kunden har ett poängtillgodohavande motsvarande den inköpta varukvantiteten.
I fall då alldeles oväsentliga poängbrister föreligga har det dock hänt
att tobakskontoren, för att slippa dela på originalförpackningar eller undvika
fördröjande av expeditionen, låtit välkända kunder reglera poängsaldot i efterhand.
I nu förevarande fall hade den konsumaffär, som enligt den insända
rekvisitionen beställt varorna, hos tobakskontoret haft ett poängtillgodohavande,
vilket så gott som helt täckt den rekvirerade varukvantiteten. Bristen
hade sålunda understigit en procent av den för affären fastställda förskottstilldelningen.

För egen del har jag beträffande den sist behandlade frågan intet att tilllägga
utöver de av monopolet lämnade uppgifterna.

Härefter yttrade

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för finansdepartementet för det lämnade svaret.

Det T. T.-meddelande, som var utgångspunkten för min interpellation, hade
en sådan formulering och ett sådant innehåll, att det lämnade alla möjliga
vägar öppna för spekulationer. Det har också blivit fallet. .Tåg ansåg det därför
ganska betydelsefullt, att det på något sätt kunde bringas klarhet om
vad som här verkligen förevarit.

Det är för övrigt icke så märkligt, örn man i den stora tobakshandlarkåren
och även bland de övriga tobaksåterförsäljarna ställer sig litet fundersam,
när ett sådant där meddelande kommer under ögonen på dem. Det förhåller
sig på det sättet, att de mindre tobakshandlarna, som ej ha några guldkantade
obligationer att lägga som säkerhet, få nu stå i kö vid tobaksmonopolets utlämningsställen,
och de få noga se till, att de ha rätt med pengar och rätt
med kuponger i sin hand, innan de överhuvud taget få några varor.

Här meddelas nu, att kunder, som ha möjlighet att ställa säkerhet, kunna
få ända upp till 30 dagars kredit. De ha alltså möjlighet att på ett helt
annat sätt ordna med sin tillförsel av varor.

Vad som mest drog uppmärksamheten till sig var onekligen kupongfrågan
i samband med göteborgsfallet. Vi ha under senare år haft åtskilliga exempel

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

på hur olika krismyndigheter och även tobaksmonopolet uppträtt på ett ganska
rigoröst sätt gentemot enskilda företagare, då det varit fråga om ransoneringskuponger
och kupongredovisning. Jag vill erinra kammarens ärade
ledamöter örn det ganska uppmärksammade kupongmål, som passerade genom
pressen 1943 och där det gällde tobakskuponger. Vid detta tillfälle ludo
tidningsrubrikerna så här: »En enda felaktig kupong bland 1 239 000: omedelbart
åtal!» Det är ju klart, att man ej kail undgå att göra vissa jämförelser,
när man i detta fall får meddelande örn att det här ifrågavarande företaget
har kunnat få kupongsaldot reglerat i efterskott. Man har alltså haft
ett kupongkonto, och där har man kunnat få betala in och draga över, när
det varit lämpligt.

Vi ha även haft en del andra ganska märkliga kupongfall. Jag erinrar mig
ett sådant från Halmstad. Det gällde en person som varit mjölgrossist tidigare,
slutat med mjölförsäljning men ville börja igen. Han fick emellertid
inte av krismyndigheterna rätt att bli partihandlare. I alla fall sålde han
mjöl till sina kunder och hämtade vid Halmstads kvarn. För att inte varje
chaufför, som for dit och hämtade mjöl, skulle behöva ha med sig kuponger,
då det kunde vara en viss risk förenad därmed, hade det träffats sådan överenskommelse
mellan vederbörande handlande och kvarnen, att ett bud från
kontoret varje dag överlämnade kuponger för dagens kvantitet. En förmiddag
kom en kontrollant från krismyndigheterna och upptäckte, att det hade utlämnats
mjöl och att det fattades kuponger. Dessa kuponger kommo firman
till handa, medan kontrollanten var kvar, men icke förty blev det anmälan. —
Man kan inte frigöra sig från en känsla av att det har skett en mannamån
i olika fall när det gällt bedömandet av sådana här frågor.

Herr statsrådet återger i sitt svar vad tobaksmonopolet sagt i denna fråga,
och där meddelas att det förekommer, att tobakskontoret låtit välkända kunder
reglera poängsaldot i efterskott. Man frågar sig då: Vilka är det som är
välkända och icke välkända? Man kan undra, huruvida det är nödvändigt
att ha representation i tobaksmonopolets styrelse för att vara »välkänd» av
monopolet. Det kan naturligtvis vålla en väsentligt olika behandling av kunderna,
örn man går in för en sådan princip att man skall döma hårt i ena
fallet men tillåta ett smidigare förfarande i andra.

Jag skulle till slut vilja säga, att mot de principer som refererats i statsrådets
svar har jag för min del ingenting att erinra. Jag tycker att det är
principer som äro praktiska och vettiga. Man har dock en känsla av att dessa
principer icke tillämpats likformigt, utan att de komma till användning när
det kan passa vederbörande, men inte i andra fall. Det är uppenbart att detta
kan medföra olustkänslor inom den stora kår, som är tobaksmonopolets återförsäljare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 577 av herr Hall; samt
till bevillningsutskottet motionen nr 578 av herr TJtbidt m. fl.

§ 5.

Föredrogs den1 av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

I nterpellation.

herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdeparteinentet, i anledning av
den nyligen genomförda gasransoneringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Jacobson i Vilhelmina erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Vid upprepade tillfällen har riksdagen uppmärksammat frågan örn förbilligande
av målsmännens kostnader för undervisningsmateriel, särskilt vad
angår folkskolan, samt hos Kungl. Majit gjort framställning i sådant syfte.

Genom Kungl. Maj :ts försorg har frågan varit underkastad prövning avsärskilda
sakkunniga. Sålunda framlade de år 1920 tillkallade s. k. skolmateriel
sakkunniga den 31 januari 1923 ett betänkande i ämnet, i vilket i princip
förordades, att fri skolmateriel skulle tillhandahållas folkskolans _ barn.
Enligt de sakkunnigas mening förutsatte nämligen obligatorisk offentlig undervisning,
att även skolmaterielen kostnadsfritt ställdes till lärjungarnas förfogande.
Kostnaden för materielen skulle bestridas genom ekonomisk samverkan
mellan staten och skoldistrikten. Eörslaget föranledde emellertid ingen
åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Den 14 augusti 1937 tillkallades nya sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgiva förslag angående beredande av fria läroböcker
och fri annan skolmateriel för folkskolans lärjungar. Den 20 juni 1939
avgåvo utredningsmännen sitt betänkande, vari i likhet med den tidigare utredningen
i princip förordades, att fri skolmateriel skulle tillhandahållas
folkskolans barn. Det förslag, som framställdes i sistnämnda utredning, förordades
vid remiss i väsentliga delar av det övervägande flertalet av de hörda
myndigheterna.

Frågan syntes alltså vara mogen för en lösning. Emellertid vållade de utomordentliga
förhållandena, som inträdde på hösten 1939, att saken ännu en
gång sköts på framtiden.

Vid 1942 års riksdag blev frågan ånyo föremål för riksdagens behandling
på grund av de två likalydande motionerna 1:123 och 11:181, vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att förslag
måtte framläggas för riksdagen rörande införande av fri undervisningsmateriel
i folk- och fortsättningsskolan.

Dessa motioner biföllos enhälligt av riksdagens båda kamrar, som i samband
härmed framhöllo, att de skäl, som tidigare föranlett riksdagen att hemställa
örn en förutsättningslös utredning angående fri skolmateriel i folk- och fortsättningsskolan,
lia en ännu mycket större tyngd i nuvarande läge, då de rådande
krisförhållandena medfört alltjämt ökade ekonomiska svårigheter för de
föräldrar och målsmän, som ha barn i skolåldern.

Att svårigheter av statsfinansiell art nu föreligga för ett dylikt förslags
realiserande förbisågs ingalunda, men i trots härav och icke minst ur.befolkningspolitiska
synpunkter ansåg riksdagen angeläget, att åtgärder såvitt möjligt
bli vidtagna för genomförande av den enligt dess mening riktiga principen
örn fri skolmateriel till alla de barn, som besöka folk- och fortsättningsskolan.

Men nu ha ytterligare tre år gått sedan riksdagen fattade detta beslut utan
att någon proposition i frågan framlagts. Under de senaste åren ha i ett stort
antal norrländska kommuner med höga utdebiteringar för bl. a. skoländamål
frågan aktualiserats att med kommunala medel bekosta fri skolmateriel åt
folk- och fortsättningsskolans elever. Under ovissheten örn statsmakternas slutliga
ståndpunkt i denna fråga och med farhågor för att ett positivt beslut inom
kommunen måhända skulle ställa denna i ett framtida ekonomiskt sämre lä -

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

Interpellation. (Forts.)

ge gentemot staten lia många kommuner skjutit undan ärendet, till stort men
för ekonomiskt betungade målsmän. Då ovissheten, örn och när ett statligt
beslut i frågan kan komma, således hindrar även ett lokalt införande av fri
skolmateriel, tillåter jag mig anhålla om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande
.spörsmål:

Anser herr statsrådet att det nuvarande stats finansiella läget gör det möjligt
att senast till nästa års riksdag framlägga ett förslag örn fri skolmateriel
till alla de harn, som bevista folk- och fortsättningsskolorna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till folk- och småkoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. in.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för tillförordnade
byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm från
skyldighet att till postverket gälda visst belopp;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer
tillfallna medel m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från betalningsskyldigheten
för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning av
viss frälseränta, m. in.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar jämte i ämnet väckt
motion;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; -

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag tili
hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet väckt motion; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av väckta motioner om avskaffande av allmänna omsättningsskatten
å färsk, frusen eller saltad fisk ;

nr 31, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen om allmän
omsättningskatt; och

nr 32, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utskänkning
av rusdrycker i samband med vissa föreställningar;

bankoutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckta motioner angående
ersättning till vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen under militärt
j änstgöring;

första lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckta motioner angående
utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; och

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) ;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av den
rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) om utrotande av
nötbromsen;

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
väckt motion örn åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna
m. m.;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
motion angående utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet
pågående rationaliseringen; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående vissa fiskefartygs jämställande
i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart;

nr 8, i anledning av väckt motion angående översyn av restindrivningsförordningen; nr

9, i anledning av väckt motion örn åtgärder för uppgörande av riktlinjer
för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen;

nr 10, i anledning av väckt motion angående begränsning av möjligheten att
med stad inkorporera landsbygd; och

nr 11, i anledning av väckt motion angående införande av genomgående taxeberäkning
mellan statsbanorna och statens järnvägars busslinjer i Bohuslän.

§ 8.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 334,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående framställning
inom landet av läkemedlet penicillin; och beslöt andra kammaren hänvisa detta
ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

§ 9.

Vid nu skedd föredragning av ett från första, kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 338, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion
örn utredning rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen,
beslöt andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

från andra lagutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings-
och förhandlingsrätt, m. m.; och

nr 151, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av
dyrtidstillägg å lön och pension; samt

från jordbruksutskottet:

nr 159, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

Svar på

interpellation.

8 Nr 18. Tisdagen den 24 april 1945.

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i grunderna
för försäkring nied statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.25 em.

lii fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 24 april.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 17 och den 18 innevarande april.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Spångberg frågat mig, örn det
beträffande den fortsatta militära beredskapen kan väntas, att åtgärder komma
att vidtagas, dels för att organisatoriskt möjliggöra en snabbare och rättvisare
värdering av hyror, skador å lokaler och byggnader, markskador, skogsfällning,
arrenden, sönder körda vägar o. d., dels så att vid beredskapsförläggningar
och försvarsanordningar större hänsyn tagea till önskemål från civilbefolkningens
isida, så att mark, skog samt ann än egendom och värden ej skadas
och förstöras, då detta kan undvikas.

Bestämmelser örn förfarandet vid anskaffande av mark för befästningar m. m.
och om reglering av markskador i samband med befästningsanläggningar m. m.
ha utfärdats av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.

Enligt dessa bestämmelser skall erforderlig mark anskaffas genom den militära
myndigheten, i regel försvarsområdesstab, befästningsstab e. d. Marken
anskaffas i regel endast med nyttjanderätt, varvid upplåtelsetiden för mark
till permanenta befästningar, baracker med permanent uppställning och dylikt
bestämmes till 50 år, medan mark för fältbefästningar, baracker med tillfällig
uppställning och dylikt anskaffas genom upplåtelse att gälla tills vidare. Endast
i särskilda undantagsfall får marken förvärvas med äganderätt.

Innan mark tages i anspråk för militärt ändamål, skall örn möjligt skriftligt
medgivande inhämtas hos ägaren (eventuellt arrendator eller annan rätts -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

ägare). Om sådant medgivande icke kan erhållas, skall förfaras enligt rekvisitionslagen.
Är denna ej tillämplig, göres anmälan till arméns fontifikationsförvaltning,
varvid dennas besked i ärendet skall inväntas, innan arbetena
igångsättas.

För reglering av markskador och dylikt i samband med befästningsanläggningar
m. m. anlitas särskilda sakkunniga, vilka ingå i s. k. värderingsnämnder.
Inom de militärområden, där de mest omfattande befästningsarbetena
skett, lia emellertid särskilda åtgärder måst vidtagas för att ärendena skola
kunna handläggas tillräckligt skyndsamt och effektivt. Vad särskilt angår V.
militärområdet, varifrån interp ellan ten hämtat vissa exempel på handläggningen
av sådana ärenden, organiserades år 1943 på order av militärbefälhavaren
en särskild domänavdelning inom Karlstads försvarsområdesstab med
uppgift att ombesörja reglering av militärområdets samtliga markskador, hyror,
arrenden m. m. i samband med såväl befästningsarbeten som övningar och
förläggningar. Domänavdelningen, vilken utrustats med skogs-, lantbruks- och
byggnadsutbildad personal, har genom artiklar i lokalpressen sökt sprida kännedom
örn sin verksamhet. Då dessa artiklar icke visat sig fullt effektiva, har
avdelningen genom kungörelser i pressen uppmanat envar, som anser sig ha
krav på grund av militärt intrång, att inkomma med anmälan därom för att
möjliggöra syn och värdering. Avdelningen började sin verksamhet i oktober
1943, men fulltalig fackkunnig personal kunde ej erhållas förrän i slutet av
april 1944, alltså för ett år sedan. Militärbefälhavaren har uttalat som sin bestämda
avsikt, att återstående skadeståndskrav i samband med befästningsarbeten
skola regleras så snart barmark inträder, och att efter verkställd sakkunnig
värdering ‘skäliga ersättningar skola utbetalas snarast under instundande
sommar. Skador i samband med förläggningar kunna däremot helt naturligt
icke slutregleras förrän efter beredskapens upphörande.

Såväl de centralt utfärdade bestämmelserna som de åtgärder, som lokalt vidtagits
för att effektivisera förfarandet vid reglering av intrångsärenden, syfta
till att förhållandet mellan militärmyndigheterna och rättsägarna skall kunna
ordnas på ett smidigt sätt och utan onödigt uppskov. Det är emellertid uppenbart,
att särskilt under de första åren av beredskapstiden den tillgängliga personalen
för dessa arbetsuppgifter var alltför knappt tilltagen och dessutom
ofta brast i effektivitet. Friktioner kunde därför icke undvikas. Det bör ihågkommas
att mark i stor omfattning under beredskapstiden måst tagas i anspråk
för militära ändamål. Friktionsanledningar uppkomma naturligtvis lätt i samband
med själva ianspråktagandet av marken. Jordägarnas önskemål kunna
här ofta endast inom relativt snäva gränser respekteras, då ju dragningen av
befästningslinjer och utförandet av andra fortifikatoriska arbeten i flertalet
fall bestämmas av andra faktorer än föreliggande ägoförhållanden eller markägarnas
separata önskemål. Det är emellertid självklart att ur allmän synpunkt
största möjliga hänsyn bör tag-as till civilbefolkningens intressen oell att
således mark, skog m. m. icke skadas eller förstöres, då detta kail undvikas.
Det ligger i sakens natur att det icke är möjligt att genom generella bestämmelser
säkerställa, att detta iakttages. Ofta under beredskapstiden har rådrum
för tillräckligt omsorgsfulla överväganden icke erbjudits. Militärmyndigheternas
handläggning av dessa frågor blir också i hög grad beroende av omdömet
hos alla de talrika befattningshavare och anställda inom olika grader, som
haft och Ira att handlägga ärenden av detta slag. Sedan myndigheterna numera
vunnit flerårig erfarenhet på detta område, torde förbättringar i organisationen
undan för undan ha vidtagits. För närvarande torde densamma kunna anses
såsom något så när tillfredsställande. Med hänsyn till vårt nuvarande bereds
kaps läge torde för övrigt nya åtgärder av angivet slag icke bliva av större

Nr 18.

Tisdag!» den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

omfattning. Även kompletteringar av tidigare vidtagna försvarsanstalter böra
enligt min mening endast ske i mycket trängande fall. Under sådana omständigheter
synes det mig självklart, att en ytterligare utbyggnad av skaderegleringsorganisationen
icke bör ske.

Interpellanten har närmare berört handläggningen av vissa intrångsärenden.
Jag har funnit det angeläget att närmare utreda dessa fall, vilket är förklaringen
till att jag först nu ansett mig kunna besvara interpellationen. Utredningen,
som verkställts genom militärbefälhavarens försorg, har tillställts interpellanten.
Det skulle föra för långt att här ingå på detaljer i utredningen.
Utredningen undanröjer visserligen icke allt tvivel om att bättre hänsyn kunnat
tagas till de berörda sakägarnas intressen, men de militära myndigheterna
synas mig dock i stort sett ha kunnat i flertalet fall anföra godtagbara skäl
för sitt handlande.

Härefter yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för
det svar, han avgivit, och för att jag i förväg har beretts tillfälle att taga
del icke bara av själva svaret utan även av det utredningsmaterial, som har
förebringats under utredningstiden. När jag interpellerade försvarsministern,
hade jag en livlig önskan, att det skulle bliva en ordentlig utredning och att
försvarsministern med sitt svar skulle klarlägga vad som på detta område är
tillåtet och otillåtet, så att allmänheten skulle få nödig vägledning. Jag är
glad åt att kunna konstatera, att dessa mina förhoppningar uppfyllts. Jagskulle
nu bara vilja framlägga ett önskemål, och det är att statsrådets svar
beredes sådant utrymme i vår press, att det i full utsträckning kommer till
allmänhetens kännedom. Jag är också villig att giva ett erkännande åt domänavdelningen
inom detta område för den upplysningsverksamhet, avdelningen
under senaste tiden har bedrivit genom kungörelser och artiklar i tidningspressen.
Det har blivit något bättre förhållanden, sedan detta förfarande
inletts i mitten av förra året. Jag tror, att friktioner lättast undvikas, örn
befolkningen känner till sina rättigheter gentemot militären. Jag har givetvis
icke ett ögonblick haft den uppfattningen, att allmänheten skulle vara avogt
stämd mot militären. Militärer från det område, jag representerar och därifrån
jag hämtat större delen av de uppgifter, jag lämnat i interpellationen,
äro villiga att vitsorda, att det just i dessa trakter alltid rått det bästa tänkbara
förhållande mellan militären och civilbefolkningen. Jag tror, att militärer
av alla grader, som haft sin förläggning där uppe, kunna vitsorda detta
mitt påstående.

Det är sålunda icke för att komma en eller annan militär till livs som jag
har väckt interpellationen, utan det har skett därför att frågan har mycket
stor omfattning och principiell innebörd. Dess omfattning och principiella betydelse
framgår kanske allra bäst av något som jag för övrigt nämnde i min
interpellation, nämligen att det föregående år säkert fanns 10 000 oreglerade
beredskapsskador enbart i Värmland. Det rådde samtidigt en mycket stor förvirring
och tvekan örn hur man från allmänhetens sida skulle bära sig åt för
att få ordning och reda i det hela. Många av dessa oreglerade beredskapsskador
daterade sig flera år tillbaka i tiden. Då de skadelidande vänt sig till
militären, hade de oftast icke fått något svar alls. Militären visste ingenting.
Ibland fick man ganska ovederhäftiga eller rent av uppkäftiga svar. Sedan
mitten av förra året har som sagt en förbättring skett just på grund av den
publicitet, som ägnats denna fråga, men även de nuvarande förhållandena
visa, att det finns mycket kvar av den gamla -—- med märket nonchalans och
översitteri — väl kända militära surdegen.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Försvarsministern framhöll, att det finns klara bestämmelser utfärdade för
anskaffande av mark och regdering av markskador. Det framgår ju också tydligt
av svaret, att militär skall, innan den tager mark i anspråk för militära
ändamål, inhämta medgivande, örn möjligt skriftligt, av ägare, arrendator eller
annan rättsägare, och örn sådant medgivande icke gives, skall det förfaras
enligt rekvisitionslagen. Örn icke rekvisitionslagen är tillämplig, skall anmälan
göras hos arméns fortifikationsförvaltning, och arbetena få icke sättas i gång,
förrän denna givit besked i ärendet. Det är klara bestämmelser, och jag har
alls ingenting att anmärka mot dem. Det vore mycket vunnet, örn militären
förstode att följa dessa föreskrifter.

Civilbefolkningen har i allmänhet, såsom även understrukits i den utredning,
som jag fått taga del av, varit mycket förstående och medgörlig, då militären
kommit med rimliga anspråk och erbjudit acceptabla villkor. Man
har icke alltid protesterat ens då man icke på förhand blivit tillfrågad, men
att folk ha blivit förbittrade då de utan att ens ha blivit tillfrågade fått skog
fälld och trädgårdar söndergrävda liksom då vägar ha gjorts oframkomliga
och detta tillstånd fått fortfara i månadtal utan att vägarna lagats. Jag är
glad åt statsrådets påpekande av klarheten både i de centralt utfärdade bestämmelserna
och de föreskrifter, som lokalt ha meddelats för att effektivisera förfarandet
vid reglerandet av intrångsärenden. Det är också med tillfredsställelse
jag konstaterar, att statsrådet förklarat sig anse syftet med givna bestämmelser
vara, att förhållandet mellan de militära myndigheterna och de
civila rättsägarna skall ordnas på ett smidigt sätt och utan onödigt uppskov.
Jag säger än en gång: det vore ingen svårighet, örn militären följde dessa anvisningar,
men man får faktiskt ibland en bestämd känsla av att militärerna icke
följa bestämmelserna. Det har därför varit svårt för civilbefolkningen att få
någon rätsida på saken, då intrång och förstörelse skett. Detta har icke bara
varit svårt för vanliga människor. Det har varit svårt nog också för jurister
att komma till rätta med sådana fall.

Jag skall icke i någon större utsträckning uppehålla mig vid detaljer, men
jag vill belysa mitt påstående rörande de svårigheter, som yppat sig, genom en
kort redogörelse för ett fall, då markägaren måst anlita advokat. Militären
hade i detta fall företagit grävningar på ett stort område och bland annat i
trädgårdar utan att enis fråga markägarna. Ett pär av dessa vände sig då till
advokat Pedersén i Arvika, och jag har genom hans tillmötesgående blivit i
tillfälle att ingående taga del av ärendet. I en skrivelse till länsstyrelsen i
Värmlands län framhåller advokat Pedersén följande örn ifrågavarande fall:
»Ifrågavarande förband hava påbörjat arbeten för grävande av befästningar
i trädgårdar och på ägor utan att fastighetsägarna överhuvud taget vidtalats
och utan att rekvisitiomsförfarande företagits. Dessa åtgärder hava orsakat stor
upphetsning bland ortsbefolkningen, som anser, att så länge den militära förfogandelagen
icke trätt i kraft, svenska medborgares privata äganderätt måste
respekteras även av militära förband. Jag får fördenskull vördsamt anhålla,
att. länsstyrelsen måtte taga under övervägande att ingripa i denna sak, då
jag anser det vara av största vikt, att under nuvarande förhållanden ett så
gott förhållande som möjligt är rådande mellan den militära personalen och
ortsbefolkningen.»

Med anledning av denna skrivelse, som remitterades till vederbörande militära
myndigheter, besiktigade en kapten ifrågavarande förläggningar. Det visade,
sig då, att militären icke alls vidtalat befolkningen. Befolkningen fann
sig i stort sett ändå i förhållandena men framförde en del klagomål framför allt
exempelvis i sådana fall, då värn planerats på markägarnas bostadstomter utan
att man i förväg frågat dem örn tillstånd. Kaptenen träffade icke på advokat

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Pedersöre klienter, ty de voro bosatta på en annan ort. En löjtnant, som tjänstgjorde
som chef vid ett av förbanden, förklarade enligt kaptenens redogörelse,
att han icke begärt medgivande till intrång, »emedan», och det kan man förstå,
»han varit övertygad om att sådant medgivande begärts vid rekognosceringen
för värngruppen», och emedan han hört, »att fastighetsägarna haft kännedom
örn att befästningsarbeten skulle utföras i orten». Man kan förstå, om
en befälhavare i underordnad ställning, en löjtnant, som ligger ute som bas för
ett arbete av detta slag, tror, att allting är ordnat som det skall vara, men nu
kommer det intressanta. Jag citerar nu kaptenens redogörelse. Han säger: »Rekognoscering
för värngruppen hade verkställts av major Furtenbach, men denne
har vid ''sådana arbeten, aldrig ansett sig böra söka medgivande till planerat
besittningstagande av marken.» Det har sålunda varit regel, att man brutit
mot de av försvarsministern nyss här åberopade bestämmelserna. De civila
myndigheterna tyckas ha varit medvetna örn att militären icke alltid förfarit
som den bort, men de ha icke ansett sig haft någon egentlig anledning att lägga
sig i militära förhållanden. Därför ha människorna lämnats åt sig själva,
då det gällt att klara upp »aken.

De lokala myndigheternas inställning belyses av ett yttrande, som landsfiskalen
i Charlottenbergs distrikt gjorde, då han hade detta ärende på remiss.
Denne anförde i skrivelse till länsstyrelsen i Värmlands län bl. a. följande:
»Såsom framgår av handlingarna synes vederbörande militära myndighet hava
förfarit felaktigt vid ianspråktagande av här ifrågavarande markområden.
Vad som förekommit synes mig emellertid icke vara av beskaffenhet att föranleda
åtgärd från civil myndighet.»

Vi skola emellertid följa ärendet till slutet. Det blev en rad remisser med militära
förklaringar och bortförklaringar ända till dess ärendet efter 91/2 månader
återkommer till länsstyrelsen med följande yttrande av militärbefälhavaren: »Av
nämnda yttrande och föregående utredning framgår, att chefen för det arbetande
förbandet i viss mån förfarit egenmäktigt. Då han emellertid handlat i god tro
och bästa avsikt samt tjänstenit och saken synes av ringa vikt, då full gottgörelse
gives för gjorda intrång, avser jag icke företaga någon ytterligare åtgärd
än att meddela förbandschefen det felaktiga i hans förfaringssätt.» Mer
hade militären icke begripit av hela denna historia, som ju rör en principiell
rättsfråga, än att han meddelat länsstyrelsen att frågan är av ringa vikt
och att han har för avsikt att meddela chefen för det arbetande förbandet,
d. v. s. arbetsbasen, den underordnade löjtnanten, att han förfarit oriktigt.

Ja, det var sannerligen en upplösning i intet av en lång principhistoria efter
en lång och invecklad utredning. Jag har satt ett stort frågetecken i kanten
för militärbefälhavarens yttrande och gjort den reflexionen, att det är väl icke
främst den arbetande chefen, som förfarit egenmäktigt. Över honom står ju
den, som givit ordern örn arbetets utförande. Frågan belyses kanske allra bäst
av major Furtenbachs uttalande, att man »vid rekognoscering för värngruppen
aldrig ansett sig böra söka medgivande till planerat besittningstagande av
mark».

Jag har uppehållit mig så pass utförligt vid detta enstaka fall för att belysa,
hur det gått till och hur omöjligt det under dessa förhållanden måste vara
för enkla människor, som utsättas för dessa intrång, att komma till rätta med
förhållandena, örn militären ställer sig på vrångsidan, vilket ofta är fallet.
Jag har också velat giva försvarsministern och kammaren en bild av dessa
svårigheter, som tusentals civila medborgare haft att brottas med under de
gångna åren. Jag är alldeles enig med försvarsministern, då han säger, att de
militära myndigheternas handläggning av dessa frågor blir i hög grad beroende
av omdömet hos hela den talrika personalen och hos anställda i olika

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar pä interpellation. (Forts.)

grader, som haft och lia att handlägga ärenden av detta slag. Ja, det är alldeles
tydligt, att det här i stor omfattning rör sig örn omdömesfrågor. Efter
statsrådets deklaration i dag vågar man dock uttala den förhoppningen, att det
i fortsättningen icke skall bliva några fler tråkigheter av det slag, som nu
berörts, och att militärledningen skall söka hålla sig inom ramen för lag och
ordning, när den har både med egendom och med människor att göra.

Jag nämnde i interpellationen, att man bör taga större hänsyn till önskemålen
från befolkningens sida, så att mark, skog och annan egendom av värde
icke skadas eller förstöras, om detta kan undvikas. Jag är synnerligen tillfredsställd
med att statsrådet anser det självklart att ur allmänna synpunkter
största möjliga hänsyn bör tagas till civilbefolkningens intressen. Jag förstår
■ också, att det icke är möjligt att genom generella bestämmelser säkerställa att
detta iakttages. Men jag är tacksam för att dessa uttalanden gjorts från statsrådets
sida örn att det är militärens skyldighet att iakttaga denna hänsyn gentemot
civilbefolkningens önskemål. Jag försäkrar statsrådet att många i vårt
land skola känna sig tillfredsställda med detta uttalande, liksom att de komma
att känna tillfredsställelse med uttalandet örn att med hänsyn till vårt nuvarande
beredskapsläge åtgärder av angivet slag icke torde bli av större omfattning
liksom att komplettering av tidigare vidtagna försvarsanstalter enligt
statsrådets mening endast bör ske i mycket trängande fall. Jag tolkar detta som
en tydlig anvisning till återhållsamhet och till undvikande av nya skador.

Försvarsministern framhåller, att det skulle föra för långt att i svaret ingå
på de enskilda fallen, som berörts i interpellationen. Jag skall ej heller återkomma
till dem. Jag har inget att invända emot att försvarsministern lagt
sitt svar principiellt, och jag är tillfredsställd med de klara anvisningar, som
givits och med det uttalande som gjorts i detta sammanhang. Det är vidare
med tillfredsställelse, som jag i utredningsmaterialet konstaterar — det torde
jag ha fog att säga — att jag fått rätt i de anförda fallen och i ersättningsfrågorna.
I vissa fall kan man nog säga, att försvaret för de felande gått för
långt, och i andra fall, att alla problem icke helt komma att klarläggas. Men
det har utlovats, att de som lidit skador skola få dessa ersatta. Jag har redan
fått meddelande från personer, som jag åsyftat vid framhållandet av vissa fall
i interpellationen, att de sedan interpellationen blivit känd haft besök av militär,
som inspekterat skadorna och lovat att de skola regleras och att det hela
skall ordnas upp så snart som möjligt. Försvarsministerns löfte, att detta skall
ske. tycks sålunda hålla på att förverkligas.

Jag nämnde i min interpellation även något örn lokaler, som tagits i anspråk
utan att ersättning givits för hyra eller för skador, som gjorts i dessa
lokaler. Denna fråga har också tagits upp i utredningsarbetet och då det icke
framgår på något sätt, anser jag det lämpligt att låta det återgivas i riksdagens
protokoll. I utredningen från femte militärstaben anföres: »Vad interpellantcn
anför om alt byggnader, t. ex. Folkets Hus någonstädes, tagits i
anspråk, utan att ersättning lämnats för förlusten eller för erforderliga reparationer.
Ilar i en del fall haft sin riktighet. Där så skett har detta berott på
att truppförband med kort varsel förflyttats eller hemsänts och icke kunnat
eller hunnit träffa överenskommelse om ersättningen. Med anledning just av
sådana fall och kännedom örn klagomål på oreglerade skadegörelser på mark.
skog och gröda, ansågs erforderligt att organisera en särskild avdelning av
skogs-, lantbruks- och byggnadsutbildad personal.» T fortsättningen på utredningen
härom anföres vidare: »Avdelningen, som förut omnämnts och som
kallats domänavdelningen, har numera anförtrotts även övervakandet och godkännandet
av alla hyreskontrakt. Avdelningen tillser alltså, att anmärkta fall
av bristande ersättning för lokalhyror och reparationer icke längre skola före -

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

komma och verkställer omedelbart efter begäran syn för beräkning av erforderliga
reparationskostnader och för uppgörelse med husägaren om skälig ersättning
för dessa eller örn sättet i övrigt att återställa skadad lokal i gott skick.»
Då detta icke tycks ha följts och folketshusstyrelser och andra frågat sig, hur
det skall bli med det hela, har jag ansett det vara betydelsefullt att på detta
sätt giva kännedom om vad utredningen i detta fall lovat. Jag hoppas nu att
löftet örn snabb reglering skall infrias.

Jag är sålunda tillfredsställd med det svar, som givits. Jag tror, att de anvisningar,
som försvarsministern lämnat, skola bli till ledning för människorna
som drabbats av beredskapsskador och skola leda till att de missförhållanden,
som orsakat så mycket missnöje och så stora tråkigheter bland alla lager
av människor och bland folk av alla politiska partier, till sist skola kunna undvikas.
Jag vill slutligen, herr talman, understryka den förhoppningen att upplysningen
hos våra militärer skall stiga, så att det skall anses rent av vara en
merit att taga hänsyn till civila värden och till andra människors rättssäkerhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Ståhl erinrat om den misshandel av underordnade,
som framlidne kaptenen Nils von Hennigs gjort sig skyldig till, samt frågat
mig:

1. Anser statsrådet, att kapten von Hennigs’ överordnade fullgjort sina
skyldigheter beträffande övervakningen av hans sätt att handskas med manskapet? 2.

örn så inte är fallet, vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för att förebygga
en upprepning av sådana händelser, som nu kommit till allmänhetens
kännedom?

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Sedan någon tid tillbaka pågår utredning i det åsyftade fallet. Utredningen,
som skett och sker genom militärbefälhavarens försorg, avser att belysa
bl. a. frågan huruvida övervakningen av von Hennigs varit effektiv. I utredningen
deltaga förutom förhörsledaren -— en major — vissa civila experter från
krigsrätten vid det förband, där händelserna utspelats, och från militärbefälsstaben.
På begäran av militärbefälhavaren har Kungl. Maj :t nyligen förordnat
rådmannen E. Wilhelmsson att med biträde av stadsfiskalen E. Lindström deltaga
i den fortsatta utredningen. Huruvida talan bör föras vid krigsrätt mot
någon blir beroende av utredningens resultat. Som bekant har von Hennigs
tagit sig av daga.

Samma fråga som vid denna utredning skall klarläggas —- nämligen huruvida
von Hennigs’ överordnade fullgjort sina skyldigheter •— har interpellanten
nu framställt till mig. Självfallet kan och vill jag icke avgiva något slutligt
omdöme i detta hänseende, förrän resultatet av utredningen föreligger. Jag
är därför icke nu i tillfälle att besvara den av interpellanten framställda första
frågan. Därav följer att jag icke heller nu kan avgiva något uttömmande svar
på den andra frågan. Med hänsyn till den uppmärksamhet denna misshandelsaffär
väckt och måste väcka finner jag det dock lämpligast att saken med
utgångspunkt i den föreliggande interpellationen redan nu upptages till skärskådande
så långt detta är möjligt.

Först måste jag dröja något vid frågan huru en person av von Hennigs’ typ
kunnat vinna fast anställning vid svenska krigsmakten.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

von Hennigs blev från och med den 1 augusti 1940 efter tjänstgöring som
reservofficer utnämnd till löjtnant på aktiv stat vid Bohusläns regemente. Han
utnämndes den 18 september 1942 till kapten vid samma regemente från och
med den 1 oktober 1942. Vid hans överförande på aktiv stat hade icke kommit
till min kännedom något ofördelaktigt om honom. Vid denna tidpunkt, då
behovet av officerspersonal var stort och ett betydande antal reservofficerare
överfördes från reserven till aktiv stat, förefanns alltså från min synpunkt
sett icke anledning till tvekan beträffande von Hennigs utnämning till löjtnant
på aktiv stat. Vid kaptensutnämningen var läget annorlunda. Då talade
emot honom ett utslag av krigshovrätten den 15 april 1941, enligt vilket han
för misshandel mot underordnad krigsman dömts till 12 dagars vaktarrest.
Förseelsen hade begåtts i Vaxholm den 21 augusti 1940, alltså tre veckor efter
övergången till aktiv stat.

Med hänsyn till omständigheterna i målet skaffade jag mig i samband med
publiciteten kring detsamma närmare kännedom örn denna misshandelsaffär.
Det befanns att den misshandlade icke haft för avsikt att anmäla saken men
ingivit anmälan, sedan han uppmanats därtill av en kapten. Jag tog del av
krigsrättsprotokollen, till vilka voro fogade åtskilliga intyg örn von Hennigs’
tidigare tjänstgöring som reservofficer och i ungdomsorganisationer. Misshandeln
var mycket graverande, vilket även framgick av krigshovrättens utslag.
Å andra sidan gjordes i tjänstgöringsintygen — som voro utfärdade vid skilda
tidpunkter före misshandelsaffären — oförbehållsamma uttalanden örn von
Hennigs’ lämplighet. Av intygen framgick att han var en mycket dugande
officer. Alla överensstämde även därutinnan, att hail hade god hand med personal.
I ett av intygen hette det sålunda att han på grund av sina personliga
egenskaper med lätthet samarbetade med både förmän, sidoordnade och underlydande,
i ett annat att han icke minst bidragit till skapandet av en god anda, i ett
tredje att han hade mycket god hand med trupp, i ett fjärde att han förstått
att vinna korprals- och furirselevernas förtroende i högsta grad samt i ett
femte att han visat sig som en trupputbildare av rang som förstått att rycka
eleverna med sig. Av en artikel i tidningen Ny Tid med skildringar från livet
i den förläggning, över vilken dåvarande löjtnanten von Hennigs förde befäl,
uttalade författaren — tydligen en inkallad beredskapsman — ett beklagande
av att von Hennigs förflyttats till en annan förläggning, och fälldes omdömen
örn honom, som helt överensstämde med de citerade intygens innehåll. Av dessa
uppgifter bibringades jag den uppfattningen, att misshandelsaffären i Vaxholm
var att betrakta som en isolerad företeelse.

När förslag halvtannat år därefter väcktes örn att von Hennigs skulle i
vanlig ordning befordras till kapten, fann jag mig efter ytterligare övervägande
icke böra motsätta mig detta. Under mellantiden hade intet kommit till
min kännedom, som rubbade mitt förra antagande.

1 detta sammanhang vill jag erinra örn att händelsen i Vaxholm föranledde
vissa uttalanden i riksdagen. Vid behandlingen i andra kammaren den 28 maj
1941 av vissa försvarsfrågor berörde herr Eriksson i Stockholm denna händelse
och uttalade, att det skulle vara tacknämligt om jag kunde vara i tillfälle
att meddela, att von Hennigs —■ han namngavs dock icke — ej längre
utövade befäl moni den svenska krigsmakten. Mitt svar härpå har berörts i
vissa tidningar. Då emellertid svaret av någon anledning återgivits på ett
oanständigt sätt — några i mitt tycke väsentliga synpunkter ha uteslutits —
vill ,]ag här ^erinra örn vad jag vid detta tillfälle yttrade. Jag framhöll: »Herr
Eriksson Dagade, örn den löjtnant, som misshandlade en värnpliktig i Vaxholm,
fortfarande för befäl. Så vitt jag vet, gör han det. Naturligtvis kan
man uttala sig så där karskt som herr Eriksson och andra gjort och säga, att

Kr 18.

Tisdag?!! deri 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

lian bör icke föra befäl en timme längre över svenska värnpliktiga. Men Ilar
man ändå icke vissa omständigheter att taga i betraktande därvidlag? För det
första är det så, att denne löjtnant Ilar kunglig fullmakt och alltså är en man,
som regeringen icke har makt att avsätta från sin beställning. Han kan skiljas
från sin befattning endast genom domstols utslag. Han måste alltså vara
kvar vid försvarsväsendet och lia sin avlöning. Vi lia icke så gott örn befäl,
sade jag nyss, att vi kunna utan vidare avstå från en persons tjänster. Men låt
mig säga en sak här. Är det nu alldeles avgjort, att därför att en person en
gång har felat och begått en överilning han är olämplig att sköta sin befattning?
Skall han fördömas för denna sak utan vidare? Jag måste för min del
med hänsyn till vad jag har hört om denne mans tidigare verksamhet säga, att
det nog kan finnas skäl att låta honom försöka litet till.» -— Inom parentes
tillfogar jag, att vad jag här gjort antydan örn var de nyssnämnda intygen.
— Jag fortsätter med citatet: »Jag tror icke att det är mänskligt, att vi förklara,
att därför att han en gång burit sig oförsvarligt åt, vi skola utan vidare
vända tummen ned och fordra hans undergång. Kanske böra vi ändå taga
saken litet lugnare. Skulle det visa sig, att det som skedde i Vaxholm var ett
naturligt utslag för den mannens karaktär, ja, då kommer han icke att bil
gammal såsom befäl i den svenska armén. Visar det sig däremot, att det var
en tillfällig överilning, få vi väl låta bli att ådagalägga för starka känslor
för saken.»

Från olika håll har framförts den meningen, att jag genom detta uttalande
gjorde en utfästelse örn att mannen skulle av mig hållas under särskild kontroll.
Från min sida avsågs icke någon sådan utfästelse. Anledningen härtill
är att jag icke skulle ha varit i stånd att infria den. En försvarsminister kan
icke övervaka de många tusen befattningshavarna inom försvaret och icke
ens de några tusen officerarna, Det skulle överstiga hans krafter. Inom denna
kammare lär väl heller icke något sådant ifrågasättas. Med anledning av vissa
uttalanden i pressdiskussionen måste jag emellertid göra berörda självklara
påpekande. Beträffande von Hennigs utgick jag från att övervakningen skulle
ske i vanlig ordning. Regementschefen och hans närmaste medarbetare ha här
sitt självklara ansvar. Min erfarenhet säger mig vidare, att officerskårerna ofta
visa både vilja och förmåga att ta avstånd från medlemmar, som genom vanhedrande
uppträdande visat sig icke lämpliga. Detta avståndstagande leder i
de flesta fall till att vederbörande frivilligt lämnar sin kår. Någon möjlighet
att annat än efter laga dom med tvång skilja en kapten från hans beställning
finnes nämligen icke, såsom jag påpekade i mitt nyss citerade yttrande i riksdagen.

Jag ansåg mig kunna utgå från att denna kontroll skulle fungera effektivt
även när det gällde von Hennigs. Men kanske borde jag ha särskilt fäst
uppmärksamheten på von Hennigs’ föregående hos regementschefen, som då var
en annan än den nuvarande, och anmodat honom att ordna med särskild uppsikt?
Själv anser jag icke detta. För att närmare klarlägga min uppfattning
härom synes det erforderligt att jag lämnar en kort redogörelse för den plats
i försvarsdepartementets verksamhet, som med misshandelsaffären i Vaxholm
likartade händelser intaga. Pressuppgifter örn missförhållanden vid försvaret
uppmärksammas inom departementet och föredragas för mig, varvid jag anbefaller
utredning så snart uppgifterna synas mig äga någon grund. På enahanda
sätt förfares med brevledes framförda klagomål och anmärkningar. De
resultat, som utredningarna leda till, behandlas givetvis på olika sätt, varje
ärende efter sin natur. Ofta visa sig anmärkningarna ogrundade eller bagatellartade
och föranleda då givetvis icke någon åtgärd. Berättigade anmärkningar
giva någon enstaka gång anledning till ingripande av Kungl. Majit. I fråga

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

om flertalet sådana anmärkningar visar det sig nämligen, att rättelse åvägabringats
av vederbörande myndighet antingen före eller i samband med av
mig anbefalld utredning. Ingen förmenar väl att i sådana fall då rättelse redan
skett, exempelvis genom att den skyldige ställts inför domstol, det kan
va.ra lämpligt med ett påpekande till vederbörande myndighet av innebörd, att
missförhållandet visserligen rättats genom den felandes bestraffning men att
försvarsministern ändock velat fästa uppmärksamheten på saken och anbefalla
vaksamhet för framtiden. Något sådant skulle med rätta kunna betecknas såsom
beskäftighet och därjämte vara ägnat att ge en annan syftning åt den
uppsiktsyerksamhet som bedrives från försvarsdepartementets sida. Denna syftar
nämligen till att hos underlydande personal och myndigheter ingiva den
ansvarskänsla som vetskapen om regeringens intresse för menige mans rätt
medför. Detta intresse kommer till uttryck genom anbefallande av utredning
eller genom vidtagande av särskild åtgärd i fall då rättelse uteblivit. I detta
sammanhang skalig min granskning av nämnda misshandelsaffär ses. Sedan jag
konstaterat, att frågan behandlats av domstol i laga ordning, saknade jag anledning
till vidare ingripande. Att fästa uppmärksamheten på saken hos chefen
tor det förband, vid vars krigsrätt ärendet behandlats, skulle icke ha fyllt
annat ändamål än att jag i dag kunnat två mina händer. För en dylik synpunkt
saknar jag intresse. Därest man år 1941 haft anledning antaga att
misshandeln i Vaxholm hade sin grund i sjukliga böjelser, skulle jag — oavsett
jad jag nu anfört — lia dragit försorg örn att de militära sjukvårdsorganen
fatt sin uppmärksamhet riktad på fallet. Såsom av det föregående Damgar
förelag emellertid vid den ifrågavarande tidpunkten icke från min sida
anledning tro att fallet var av sådan art.

i PÅ.en^ng ohar nu uppdagats, att von Hennigs vid flera tillfällen gjort sig
skyldig till svara övergrepp mot underordnade på ett sätt som visar, att det
icke var fråga orn en tillfällig öyerilmng år 1940. Jag måste uttala min stora
besvikelse över att den renhållning vis ä vis tvivelaktiga element, som sker
inom officerskårerna, i detta fall slagit fel. Hur så kunnat ske — örn anledningen
ar försummelse fran överordnads sida eller den att företeelser av ifrågavarande
art icke inom denna officerskår anses tillräckligt graverande eller
den att von Hennigs varit i stånd att så väl dölja sina förehavanden att det
icke varit möjligt att förrän nu avslöja honom — får den pågående utredningen
utvisa.

Den fördelen har denna affär fört med sig att den för officerskårerna inneburit
en allvarlig påminnelse örn att ingenting får underlåtas då det gäller
kontrollen av element, som icke kunna styra sina känslor eller av andra skäl
kunna utsaga sig för kritik. Jag har svårt att tänka mig att en allmänt
hallen maning skulle kunna kraftigare än ifrågavarande händelse understryka
angelagenheten av att inom officerskårerna intet tillåtes eller tolereras som
pa något satt kan misstänkliggöras eller framkalla anmärkningar i de avseenden
som här äro i fråga.

.Härmed är jag inne på ett spörsmål, som skymtat i debatten i denna fråga,
nämligen den osed i form av livning eller pennalism, som ännu synes förekomma
vid vissa av vara truppförband Som bekant är denna företeelse icke
något enbart för militära institutioner utmärkande. Motsvarande seder ha i
aldre tider utövats bl. a. vid en del gymnasier liksom vid universiteten och
förekomma ännu i vara dagar, ehuru tydligen merendels under oskyldigare
törmer, vid akademiska läroanstalter och vid högskolor. Vissa väsentliga olikheter
loreligga emellertid icke blott därutinnan att fysiskt övergrepp ej torde
förekomma vid de civila skolorna utan även i fråga örn möjligheterna att undandraga
sig dessa utslag av kamratförtryck. Vid civila läroanstalter är det

Andra kammar ans protokoll 1045. Nr 18. o

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

fråga om jämställda kamrater, som örn de så vilja kunna utan större olägenhet
undvika att utsätta sig för behandling av detta slag. Vid truppförbanden
gäller det däremot underordnade, vilka icke lika lätt kunna draga sig undan.
Detta översitteri torde nu för tiden — i den mån metoderna fortfarande praktiseras
— oftast vara av mer oskyldig natur men kan givevis lätt glida över
till allvarligare former, särskilt örn någon med sjukliga böjelser har inflytande
inom kamratkretsen. På vissa båll synes systemet ha ansetts fylla en viss
pedagogisk uppgift, något som torde få betraktas såsom en föga grundad åsikt.
Förnedrande behandling av underordnade får icke förekomma inom vårt försvarsväsende,
och tendenser i sådan riktning måste motarbetas varhelst de
visa sig.

Vid krigsskolan på Karlberg har livning tidigare traditionsenligt förekommit,
enligt uppgift som ett led bl. a. i en av kadetterna själva organiserad kamratuppfostran.
Undan för undan ha emellertid olika chefer för skolan inskridit
häremot. A.v en undersökning som jag låtit skolchefen företaga framgår att år
1928 livning vid denna skola förbjudits och att överträdelser, som tid efter
annan avslöjats, föranlett bestraffning. Fram till år 1942 ha, ehuru mer och
mer sällan, vid Karlberg fortfarande förekommit vissa seder påminnande örn
den s. k. skändningen av recentiorer i akademiska kretsar. I och med genomförande
av den nya ordningen för officersutbildning enligt 1942 års försvarsbeslut
ha även dessa seder avskaffats, varför livning sedan några år tillbaka
icke längre i någon form tolereras vid Karlberg.

I vilken omfattning livning eller motsvarande seder förekomma på andra
håll inom försvaret är det svårt att bilda sig en uppfattning om utan närmare
utredning. Jag har övervägt, örn det icke skulle vara befogat och lämpligt
att bringa klarhet i frågan genom en dylik utredning. Denna skulle emellertid
för att kunna bli uttömmande få givas mycket stora proportioner. Den
torde ej heller vara alldeles nödvändig. Jag har kommit till det resultatet
att det är lämpligare att, såsom redan skett vid Karlberg, utan omgång meddela
förbud mot livning och andra dylika företeelser genom en direkt föreskrift.
Denna bör givetvis även innefatta en klar skyldighet för envar överordnad
att ingripa mot överträdelse av förbudet vid äventyr att eljest bliva
ställd till svars härför. Det är min avsikt att efter slutförandet av vissa pågående
undersökningar av formell natur föranstalta örn utfärdandet av föreskrift
i ämnet. Ett dylikt stadgande blir av provisorisk karaktär intill dess
bestämmelser kunna inflyta i det nya för försvaret gemensamma tjänstgöringsreglemente,
som inom de närmaste månaderna torde komma att utfärdas.

Med vad jag sålunda anfört torde den av interpellanten framställda andra
frågan få anses besvarad så långt ett svar därpå för närvarande kan lämnas.
Jag vill sluta med att uttrycka förhoppningen, att den närmare undersökning
som pågår icke kommer att lämna någon av de frågor obesvarad, som man
har anledning ställa sig i denna beklagliga affär.

Härpå anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaxet. Knappast någon händelse
på senare tid här i landet har tilldragit sig ett så enormt intresse, blivit
föremål1 för så intensiv diskussion som de förhållanden, som sammanfattningsvis
kallats fallet Hennigs. Endast i ett avseende, men ett mycket väsentligt,
ha opinionsyttringarna i detta fall skilt sig från praktiskt taget alla andra,
nämligen däri, att de framkallat hundraprocentig enighet. Inte minst på officershåll
har man snabbt och bestämt tagit avstånd från vad som här avslöjats.
Det är angeläget att redan från början betona detta. De kritiska reflexio -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.'')

ner, som jag i det följande nödgas göra, gäller sålunda på intet sätt officerskåren
som helhet.

Även en annan gräns måste betonas, för att diskussionen skall undgå att
nedsmutsas. Kapten von Hennigs person och egenskaper liksom hans därav
beroende otillåtna och otillåtliga handlingar måste självfallet hållas vid sidan
av denna debatt. Man har ju här att göra med en sjuk människa, som av sin
sjukdom bragtes till förtvivlans yttersta gräns, ja, ännu längre. Man kan
visserligen undra, hur en löjtnant örn än efter frivilligt åtagande kom att bli
satt som hans mathämtare och kalfaktor, och hur den övervakning var beskaffad,
som kvarlämnade ett skjutvapen i hans våning, men dessa, detaljer,
som fa klarläggas i vanlig ordning, ha föga med den egentliga frågeställningen
att göra.

Denna begränsar sig i stället till de två spörsmål, som preciserades i min
interpellation och som. här besvarats a,v försvarsministern på ett sätt som nödvändiggör
några reflexioner från min sida, nämligen dels hur något så oerhört
som detta kunnat hända på ett svenskt regemente under en följd av år,
dels det ansvar som försvarets högste målsman inför riksdagen måste bära för
ett system, som han för flera år sedan trots vad han i dag säger ändå ställde
i utsikt att göra rent hus med, men som det oaktat kunnat fortsätta.

Jag har, herr talman, ingen anledning att här inför kammaren bestrida den
uppgiften, att chefen för ifrågavarande regemente är utan skuld till det inträffade.
Detta får emellertid inte avhålla mig från att till försvarsministerns
redogörelse lämna, vissa kompletterande uppgifter, som onekligen äro av betydelse,
om man uppriktigt önskar, att kammaren skall kunna bilda sig en uttömmande
och riktig uppfattning av vad som inträffat vid regementet.

översten i fråga måste sedan minst tretton år tillbaka ha haft personligt
samarbete med von Hennigs. Denne tjänstgjorde nämligen som instruktör och
kursledare inom landstormen i Stockholm aren 1932—39, där den nuvarande
regementschefen redan 1931 blivit kursledare och sedermera avancerat till
ställföreträdande chef. Då von Hennigs’ övergrepp mot en underordnad i
Vaxholm till den grad upprörde allmänheten, att händelsen inte bara omskrevs
i hela pressen utan även av herr Eriksson i Stockholm den 28 maj 1943 påtalades
här i kammaren, var den nuvarande regementschefen ingenting mindre än
souschef i lantförsvarets kommandoexpedition, en befattning, i vilken han
inte bara ägde intim kontakt med statsrådet utan även överblick, bättre än
kanske någon annan, över militära placerings- och befordringsfrågor. Men jag
går vidare: i 1940 års rulla, de enda data jag haft att tillgå, står von Hennigs
upptagen som löjtnant i I 1 :s reserv. Den nuvarande regementschefen blev
överstelöjtnant vid I 17 den 1 oktober 1941. I rullan för samma år är von
Hennigs flyttad som löjtnant på stat just till I 17. Den 1 oktober 1912 utnämndes
den dåvarande överstelöjtnanten till överste och chef vid I 17. Sammanlag
blev von Hennigs kapten vid regementet. Dessa enkla data tala sitt
språk utan kommentarer från min sida.

Vad som inträffat vid regementet iir i sina huvuddrag genom tidningsreferaten
val bekant för kammarens ledamöter. Även örn den pågående ”utredningen
skulle visa, att en del detaljer i referaten framställts felaktigt eller
överdrivet, kan det näppeligen förändra helhetsbilden och totalintrycket av de
för svenskt rättsmedvetande upprörande övergreppen, som gått under namnet
livningar. Det står fast, att unga människor utan att kunna försvara sig måst
utstå tortyr i olika former, piskrapp på sin nakna kropp, indränkning med
tvållödder, märkning med brinnande cigarrettstumpar o. s. v. Det står vidare
fast, att denna trafik i regementets lokaler pågått under en följd a,v år. liksom
att den lett till att någon, enligt uppgift t. o. m. två unga officersaspi -

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ranter begått självmord och att andra begärt sitt avsked och därmed lämnat
det militära ryggen. Det står vidare klart, att von Hennigs’ sjukliga böjelser
blevo bekanta för allmänheten redan genom övergreppet i Vaxholm, ett intryck
som ej rubbas av de mångå intyg herr statsrådet citerat. Dessa vittna
snarare örn sina författare än örn von Hennigs. Det är vidare oomstritt, att
den tidningsredaktör, genom vilkens orädda frispråkighet snusket vid I 17
avslöjades, av en yrkeskamrat till von Hennigs belönades med en avbasning,
som inte ens kunnat begripas, därest redaktören i fråga varit en militär underordnad.

Detta är, herr statsråd, en interiör från ett svenskt regemente anno 1915!

När allt detta blottlägges för allmänheten, vad inträffar då? Jo, den för
regementet ansvarige chefen, som därtill på mångå håll åtnjuter anseende som
en ovanligt dugande yrkesman och av försvarsministern anförtrotts uppdrag,
som ger vid handen, att denne hyser samma mening, denne chef sätter inför
allmänheten upp ett förvånat ansikte och konstaterar offentligt, att han örn
allt vad som under hans år vid regementet och ännu tidigare inträffat inte
bär den blekaste aning.

Jag har, herr talman, som en bakgrund till denna förklaring tagit del av
gällande tjänstgöringsreglemente för en regementschef. Enligt dess § 34 är han
inför Konungen ansvarig för regementets krigstukt. Han skall sträva efter att
rättfärdiga det honom lämnade förtroendet genom att noga vaka över krigslydnaden
---han skall främja enighet och ett gott inbördes förhållande mellan
förmän och underlydande---samt sålunda väcka och vidmakthålla

en god anda inom regementet.

Det heter vidare:

»Genom ett välvilligt och förtroendegivande uppträdande och genom intresse
för officerarnas och underofficerarnas personliga angelägenheter bör han söka
vinna inflytande över dem och deras förhållande utom tjänsten samt begagna
detta till fromma för officers- och underofficerskårernas anseende liksom
det tillhör honom att, såvitt han förmår, i övrigt främja varje underlydandes
rätt och bästa. Han skall tillse, att truppen ägnas erforderlig omvårdnad,
liksom han skall känna regementets officerares duglighet och användbarhet i
tjänsten.»

Jag har återgivit detta utförliga avsnitt för att ange bakgrunden till den
fråga, som jag tror att varje allvarlig människa måste ställa sig inför regementschefens
enträgna deklarationer om* sin ovetenhet: Blir hans ställning starkare
av att han ingenting vet örn allt det, som han efter vad som inträffat bort
veta och enligt reglementet måst veta? Oavsett örn han vet eller inte vet något
örn det liv, som försiggått inom regementet, är hans deklaration ur försvarets
egen synpunkt lika allvarlig. Det måste väl ändå få sägas ut, att vad som inträffar
på våra regementen, i vilkas vård alla föräldrar måste skicka sina pojkar,
under inga förhållanden kan få gå på så lösa boliner. En ändring och uppstramning
över hela linjen är uppenbarligen påkallad till skydd för dessa pojkar,
som i den militära miljön känna sig rättslösa som aldrig tidigare i livet.
T varje fall måste det vara en elementär skyldighet att från riksdagen vakas
även över dessa svenska medborgares grundlagsfästa personliga integritet, särskilt
då det som bär gäller liv och lem.

Eller förhåller det sig verkligen så -— och härmed lämnar jag det aktuella
fallet för att tvingas in på hela ämnesområdet — förhåller det sig så, som
mången fruktat och påstått och som även herr statsrådet i sitt svar åtminstone
antyder, att vad som nu avslöjats på ett håll är ett led, örn än ovanligt
skrämmande, i ett mera allmänt förekommande system? Ett studium av de
gångna årens tidningar visar, att livningar av mer eller mindre utpräglad rå -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

hetsgrad avslöjats på flera håll. Ja, än mer: förhåller det sig kans,lee rent av
så, att inom vissa militära kretsar drivits som något av en sport, att unga militärer
skola kunna visa ståndaktig manlighet d livningens stund utan att förfalla
till mjäkig kverulans? Som en parallell åberopar statsrådet i sitt svar, att
livningar i någon utsträckning förekomma även inom andra kårer av unga
män. Utan. att försvara detta vill jag påpeka den djupgående skillnaden mellan
å ena sidan vad en civil människa frivilligt underkastar sig och å den andra
vad en militär underordnad får utstå av en sin förman. Att försvara sig, att
på vanligt mänskligt maner slå igen, skulle ju kunna rendera den underordnade
militären t. o. m. fängelsestraff. Säkerligen ger man uttryck åt ett fulltonigt
krav från det svenska folket, då man begär, att det måste bli ett slut,
ett obönhörligt och definitivt slut, med varje form av livning, skämtsam eller
inte, på varje svenskt militärförband. Med stor och odelad tillfredsställelse
skall säkert den allmänna opinionen taga fasta på herr statsrådets utfästelse
bär i dag, att ett sådant förbud skall införas i gällande reglementen och att
varje förbandschef beordras tillse, att detta förbud med kraft upprätthålles.
Redan denna utfästelse innebär, att min interpellation haft en viktig uppgift
att fylla. Tillfredsställelsen skulle dock, herr statsråd, ha varit ännu större, örn
denna utfästelse kommit redan för flera år sedan, innan uddevallafallet hunnit
inträffa.

Även andra förhållanden i den enskilde mannens rättsställning äro emellertid
i behov av översyn. Från min egen utbildnings- och beredskapstjänst på inemot
600 dagar under kriget som värnpliktig menig och officer kan jag i någon mån
vittna, att lika livsviktigt som det är med skydd för befälets befogenhet att
upprätthålla obetingad tukt och ordning, lika farligt för denna krigstukt och
för det goda umgänget överhuvud mellan befäl och manskap är den hos de
meniga obestridligen utbredda känslan av rättslöshet. Bland allt flera befälspersoner,
alltid bland de bästa, växer sig den insikten allt starkare, att manskapet
skall behandlas som medmänniskor, i det militära liksom på andra arbetsplatser,
ehuru med en annan grad av disciplin. Mångå äro orsakerna till
denna, beklagliga känsla av rättslöshet, vilken uddevallafallet så bjärt och så
upprörande illustrerat. Jag tror sålunda, att de skrivelser, som vid några tillfällen
kommit chefen för försvarsdepartementet till handa från medlemmar
av krigsmakten, i vilka dessa på högsta ort sökt vinna förståelse för sina bekymmer
och vilkas enda svar blivit bestraffning för att inte ha gått tjänstevägen,
jag tror inte, herr talman, att en sådan behandling av underordnade bidragit
till att öka känslan av trygghet och rättssäkerhet och därmed vår försvarsmakts
inre styrka.

Man har på sina håll kring fallet Hennigs anklagat de underordnade för
feghet på grund av att de inte på ett tidigt stadium tagit bladet från munnen.
Den som äger personlig erfarenhet av den andliga miljö, i vilken manskapet
på ett förband lever sitt vardagsliv, har lättare att förstå denna tystnad. För en
vanlig menig ter sig ett sådant företag som att gå till MO som ett tilltag av
nästan förlamande storleksgrad och djärvhet. Sådant gör inte en vanlig svensk
grabb, örn inte ärendet är rent utomordentligt. Det anses knappast hundraprocentigt
renhårigt att springa meni rapporter. Säkert bidrar också till återhållsamheten
visavi MO-institutionen den numera föreliggande risken för bestraffning
fiir obefogad anmälan, alldeles som en aktad ledamot av första kammaren
i en artikel i Morgon-Tidningen nyligen riktigt påpekat. En vanlig svensk menig
är i regel föga förfaren i processandets konst. Han vet inte var gränsen går mellan
befogat och obefogat, han lever i den övertygelsen att han är rättslös, örn
han inte har två vittnen eller klar bevisning i (ivrigt — han må i verkligheten
ha aldrig så rätt. Så har under dessa senare år denna känsla befästs, att det

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

är tämligen lönlöst och hopplöst för en vanlig människa, sedan man fått uniformen
på sig, att skaffa sig rätt. Och så går det som i Uddevalla! Man tar avsked
eller försvinner på annat sätt hellre än man bråkar och rapporterar.

Detta är en både för den enskilde och försvaret som sådant ytterligt olycklig
utveckling. Den strider därtill innerst mot vår demokratiska människoidé. Det
var denna anda, som satt i högsätet under det gamla knektadömets tid, och det
var främst mot denna anda, som den tidens radikaler inom liberalism och socialdemokrati
riktade sin blodiga satir och sitt tyngsta artilleri. Det skulle vara ett
nöje att för kammaren föredraga prov på den gamle frihetskämpen S. A. Hedins
outtröttliga kamp mot pennalismen i försvaret, i denna kammare t. ex. vid 1904
års riksdag. Det skulle emellertid föra för långt. När radikalismen äntligen
erövrat makten i samhället, sade man sig, skulle det bli friskare vindar än de
kväljande pustarna från preusseriet. Vänstern kom till makten, och en tid såg
det ut att bli bättre. Så mycket djupare är därför besvikelsen ute i hela vårt
land, att de reaktionära tendenser i behandlingen av människomaterialet, som
ännu frodas inom vissa militärkretsar — jag ber att än en gång få understryka,
hur orättvist det vore att generalisera — under nuvarande regim har förefallit
åter vara på väg att vinna insteg. Eller kan man, herr talman, på annat sätt
tolka verkningarna av försvarsministerns uttalande till herr Eriksson i Stockholm
här i kammaren den 28 maj 1941, som inte ledde till effektiv övervakning?
Statsrådet har redan uppfriskat kammarens minne genom att i sin helhet
återge vad han den gången yttrade. Jag fäster uppmärksamheten på den passus
i vilken det heter, att eftersom denne löjtnant har kunglig fullmakt och alltså
är en man, som regeringen icke har makt att avsätta från sin beställning, han
också måste vara kvar vid försvarsväsendet och ha sin avlöning. Vi ha icke så
gott örn befäl, sade herr statsrådet, att vi kunna utan vidare avstå från en persons
tjänster. Herr statsrådet yttrade vidare, att han för sin del med hänsyn
till vad han hört örn denne mans tidigare verksamhet ville säga, att det nog
kan finnas skäl att låta honom försöka litet till. Strax därefter lämnade herr
statsrådet dock en ovillkorlig försäkran: Skulle det visa sig, att det som skedde
i Vaxholm var ett naturligt utslag för den mannens karaktär, ja, då kommer
han icke att bli gammal såsom befäl i den svenska armén. Mannens framtid som
officer skulle alltså enligt denna utfästelse till riksdagen bero på en kommande
ingående prövning.

Många med mig hade säkerligen väntat, att försvarsministern här i dag skulle
ha dokumenterat, att han efter denna sin här återgivna deklaration i kammaren
verkställt en sådan grundlig utredning örn mannens egenskaper. Någon sådan
utredning har — det måste efter försvarsministerns förklaring konstateras —
inte redovisats. Herr statsrådet valde att, såsom han då yttrade, låta honom
försöka litet till. Det fruktansvärda resultatet av denna underlåtenhet ha vi
sedermera måst bevittna. Örn herr statsrådet den gången tagit verkligt allvarligt
på en mycket allvarlig sak, hade många utvägar stått honom öppna. Det kan
sålunda inte vara försvarsministern obekant, att statliga befattningshavare i
kanske mindre utsatt ställning än militärt befäl kunna åläggas sinnesundersökning,
örn därtill fog finnes. Sådana bestämmelser gälla för läkare, lärare och
andra tjänstemannagrupper, tillhörande den civila statsförvaltningen. Örn sådana
bestämmelser inte införts på det militära förvaltningsområdet, borde de
inte då snarast införas? Fallet Hennigs visar otvetydigt, hur påkallade de i
själva verket äro. Ännu mera välbekant måste det emellertid vara för försvarsministern,
att omplaceringar kunna ske och ofta ske i det militära på betydligt
lösare grunder än övergreppet i Vaxholm — ibland kan det rent av räcka med
att ha ådragit sig misshag i någon hög instans. Trots herr statsrådets utfästelse
till riksdagen gjordes i denna allvarliga sak tydligen ingenting. Den omstridde

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar pä interpellation. (Forts.)

och uppenbart sjuke löjtnanten avancerade i stället till kapten, ja, han anförtroddes
det särskilda uppdraget att fungera som aspirantofficer, d. v. s. han
blev närmaste förman för och handledare av de unga blivande officerarnas utbildning
och vistelse vid regementet. Man måste, herr talman, med tanke på
bland annat rekryteringen av officerskåren och därmed vårt försvar djupt beklaga,
att detta blev hela effekten av den undersökning, som herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet dock inför kammaren hade ställt i utsikt att
göra.

Det är, herr talman, ingen överdrift att konstatera, att missförhållanden sådana
som det, vilket nu blottats vid uddevallaregementet, med en enda stark
känsloreaktion bryter ned ett förtroende för försvaret, som det behövts år av redbart
och plikttroget arbete för att bygga upp. Det är nog också inom det civila
Sverige en vitt utbredd och på alltför många fall av översitteri och övergrepp
stödd mening, att en stramare anda beträffande umgänget i det militära från
försvarets högsta civila ledning skulle ha kunnat skapa en sådan atmosfär, att
(något enstaka och ofrånkomligt undantagsfall inte fått så nedbrytande psykologiska
verkningar som det nu aktuella har fått. Vårt försvar hade 1939 och
1940 ett tillfälle som aldrig förr i vår historia att tillvinna sig en både för sig
självt och för vår värnkraft oskattbar goodwill, ett förtroende och samspel
mellan civila och militära lemmar i samma samhällskropp, som i provets stund
säkert äro mer värda än till och med lång utbildningstid och väldiga materielresurser.
Hur denna uppgift blivit löst skall jag inte här uttala mig örn. Säkert
torde dock vara, att fallet Hennigs inte bidragit till att öka detta närmande,
vilket på ansvarskännande håll håde i civila och militära kretsar djupt beklagas.
En väsentlig del av detta ansvar måste självfallet vila på statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet.

Herr Thorell: Herr talman! I anslutning till det beklagliga fall, som nu upprör
svenska folket och som vi nyss diskuterat, skall jag be att få relatera ett
annat, som ligger före statsrådet Skölds tid som försvarsminister. Detta fall
ligger mera på det psykiska än på det rent fysiska planet, vilket det ju mest
gällt i det nyss berörda fallet.

Vid ett studentkompani tillsattes under förra kriget en kapten som chef.
Denne man fyllde på intet sätt de fordringar, som kunde ställas på en person,
som skulle leda dessa unga mäns utbildning, vilka då liksom nu skulle utbildas
till befäl. Det, blev förhållanden av sådan art, och det uppstod en olust inom
detta kompani av ett slag, som kanske senare knappast har förekommit. Jag
skall belysa förhållandena på kompaniet med endast ett par exempel. Jag har
annars en hel del sådana att anföra. Jag var bekant med några av de pojkar,
som tjänstgjorde där, och har så sent som denna vecka varit tillsammans med
en av dessa och fått minnet av vad som passerat bekräftat och upplivat. I förbigående
vill jag säga, att jag relaterar dessa exempel på grund av att jag är
en varm försvarsvän och att jag anser att vad som i detta sammanhang förekommit
inte borde få förekomma.

En av de beklämmande händelser som inträffade var följande. En av de av
mig nyss omtalade unga männen — han var från ett gott hem och var mycket
skötsam och duktig — skulle bli ingenjör. Han gick en dag till kompanichefen
och frågade: »Kunde det inte finnas möjlighet för mig att bli överförd från
detta infanterikompani till flyget. Jag är mycket intresserad av flygning.» —
»Du flyga», blev svaret, »omkull och åla över kaserngården.» Och pojken fick
krypa över kaserngården. Den ena dagen efter den andra gick, bitterheten steg
hos ynglingarna, och en dag stod en inte ut längre. Han försvann ifrån kompaniet.
Dagarna efter denna händelse utmålade kompanichefen för pojkarna, vil -

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.) *

ket straff den avvikne skulle få då lian kom tillbaka. Så gingo ytterligare några
dagar. Man hörde efter i ynglingens hem, men han hade inte synts till där. Så
utskickades patruller, men dessa hittade honom inte, och slutligen överlämnades
saken till polisen. Då blev det uppenbart, att den ynglingen aldrig skulle komma
under kompanichefens domvärjo mer. Han hade hängt sig. Sörjande föräldrar
hade mist en förhoppningsfull son.

Något år efteråt kom från ett regemente ett detachement, bestående av uteslutande
officerare, två kaptener, som voro kompanichefer, och några löjtnanter,
till mitt hem. De skulle stanna över natten, och på kvällen sutto vi och talade
om vårt försvar. Alla voro livliga och deltogo i diskussionen, men en ung löjtnant
satt tyst. Han sade ingenting, och jag märkte det. Till slut frågade jag en
kapten, som jag var god vän med sedan gammalt, vad det var åt mannen. Jo,
blev svaret, han var med som befäl på det studentkompani, som jag nyss talade
örn. Han är antimilitarist för alltid och behåller sin tjänst därför att han inte
har någon annan utkomst. Den man, som där var kompanichef, anser jag borde
ha underkastats samma prövning i fråga om sin sinnesbeskaffenhet som de
Jehovas vittnen, som vi för några dagar sedan hade föredragning om i konstitutionsutskottet.
Jag tror att det felas lika mycket där i fullt och sunt förstånd
som hos många av dem.

De överordnade saknade inte kännedom örn saken. Det kom ut i tidningarna,
och man skulle trott att den mannen skulle skilts från sin tjänst, avföras som
icke lämplig till befäl, och att andra personer skulle förskonas från hans behandling
i fortsättningen. Det blev icke fallet. Han avfördes visserligen ifrån
detta kompani och en annan mera lämplig officer sattes till, men mannen fick
fortsätta sin marsch uppåt till skada för försvaret i högsta grad.

Jag tappade sedan den närmare kontakten med honom. Jag hade förut följt
det här mycket noga något år. Men det uppgavs senast i förrgår kväll, tror jag
det var, ifrån en av de män, som varit med på detta kompani, att under den tid
han varit borta från regementet, som jag nyss talade örn, sköt sig en major på
grund av att han inte stod ut med den behandling som han fick. Ifrågavarande
man kom tillbaka så småningom som regementschef till det regemente, där han
förut varit och där studentkompaniet var förlagt, och en av de första åtgärderna
var att befalla att officerarna, däribland gamla kaptener, skulle genomgå hälsningsövningar,
ty de hälsade inte tillräckligt tidigt på den nye chefen när
han kom.

Jag har träffat officerare från olika truppförband, som haft på ett eller
annat sätt att göra med den mannen. Hittills har jag inte hört ett enda fall,
där han har försvarats. Jag har däremot hört mycken kritik och ibland, då
det varit underordnade, som varit underställda honom, även många beklaganden.
Han har ^fortsatt sin marsch uppåt, och slutade som general. Vi kosta i
dessa dagar på försvaret oerhörda belopp — miljoner och miljarder kronor —
och ha gjort det länge, och vi ha under tidernas lopp ålagt vårt folk stora personliga
uppoffringar för detsamma. Därför ha vi enligt min mening icke råd
att ens i enstaka fall låta personer sådana som den nyss skildrade släppas upp
till den högsta militära grad vi ha i landet och fortsätta en verksamhet såsom
här skett. Därtill kommer, att sådant innebär en oerhörd orättvisa mot de mångå
lojala, skickliga och omdömesgilla officerare, som för övrigt icke bara utgöra
majoriteten utan hela officerskåren frånsett några enstaka undantagsfall. Från
många håll tar man nämligen alla officerare över en kam och tror att alla äro
likadana som dessa undantagsfall. Det är för dessa lojala officerare jag också
framför denna protest. Vem vet, herr statsråd, huru det skulle gått örn icke fallet
i Bohuslän hade avslöjats, om den mannen stannat som kapten? Kanske även
han hade fått marschera upp till general.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag ber därför att få helt instämma i den uppfattningen, att landet hoppas
av sin försvarsminister, sorn vi veta är kraftfull, att han ser efter ordentligt,
om vi ha flera sådana fall i det ena eller andra vapnet. Det har sagts mig, att
det skall finnas något mera redan nu, men det kan jag icke peka på emedan
jag icke har något bevis. Men örn så befinnes vara fallet, herr statsråd, lägg då
icke fingrarna emellan, låt den officeren icke fortsätta, utan koppla av honom
fortast möjligt! Den förre ärade talaren sade, att vi få icke förbruka det kapital
i fråga örn försvarsvilja som vi hade särskilt 1940 och 1941. Jag ber för
min del, herr talman, att helt få instämma i den tanken.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! På detta stadium av denna frågas
utveckling knyter sig intresset icke så mycket till von Hennigs, som är ur
dramat, utan det är mera fråga om det system, som varit sådant, att von Hennigs
kunnat uppträda på det sätt som nu delvis är känt. Man måste dock beklaga,
att dramat fick en sådan upplösning som det fått, både mänskligt sett
och med hänsyn till sakens utredning. Det är ju underligt, att man icke kunde
finna några möjligheter att taga vård om denne man innan han fick tillfälle
att begå självmord. Han kunde icke häktas, påstod man. Men fanns det icke
andra möjligheter att taga vård örn honom på sådant sätt, att denna upplösning
hade undvikits?.När han hade begått självmord skickades genom regementets
försorg ut en kommuniké, där man fick veta, att en officerskamrat
hade haft i uppdrag att sällskapa med honom och vakta honom. Man hade
tagit ifrån honom pistolen men lämnat gevär och ammunition kvar. Så gick
denne officerskamrat ifrån honom och hämtade mat — det är väl endast officerare,
som ha vakthållning, som gå och bära matkorgar i Uddevalla. I andra
sammanhang brukar det finnas andra uppassare, som sköta sådana sysslor. När
mannen begått självmord började man så smått att försöka rehabilitera honom.
I en insändare i en ortstidning förklarade en officer, att von Hennigs
var en god människa, och det är klart, att han väl kunde vara det i vissa sammanhang
— människor äro ju underligt sammansatta — men enligt vanliga
begrepp kan man ju knappast avge något sådant totalomdöme om honom. Örn
ortstidningarna där nere skulle lia tagit in alla insändare, som kommit från
militärt håll, så skulle man fått bevittna en fullständig rehabiliteringskampanj.
Det vittnar icke örn något särskilt gott omdöme i fråga örn de saker det här
gäller.

Det är emellertid som sagt numera icke denna personliga tragedi som i första
hand tilldrager sig intresset, utan det är systemet. Det är väl ingen, som tvivlar
på att det här icke är fråga örn en isolerad företeelse, utan att det verkligen
är fråga om ett system, även om vi här fått se ett mer än vanligt skrämmande
utslag av systemet.

Jag har sett litet grand av sådana där tillställningar, icke i det militära
utan i ett annat sammanhang, där sådant även förekommit, såsom herr statsrådet
antydde. Vi hade vid Alnarps lantbruksinstitut förr en importvara, tydligen
från Karlberg, sorn bestod i att den äldre årskursen under första månaderna
bedrev livningar ibland de yngre. Det är ju ett gott exempel på vilket
psykologiskt tryck som sådana här system utöva, att man kunde fortsätta i
femtio år utan att det reagerades emot det på något verksamt sätt. utan den
ena generationen efter den andra böjde sig. Jag var med för tjugofem år sedan
och försökte trasa sönder eländet, och lyckades viii i viss mån att göra det,
men det är klart, att i de kretsar det här är fråga om, är det psykologiska trycket
mycket större och likaså svårigheterna att få människorna, att reagera i
rätt tid. Det är nog därför hög tid, att det här gripes in kraftigt, så att det
verkligen blir klargjort åt alla håll, att detta livningssystem, detta kamratför -

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tryck, icke får förekomma vidare, och detta bör val framför allt klargöras för
officerarna i högre grader, som ha ledningen vid regementena. Man måste ju
förvåna sig över att chefen för I 17 ingenting har vetat, d. v. s. han har ju
framställt saken såsom örn han ingenting har vetat, och jag kan instämma med
interpellanten i det fallet, att har regementschefen verkligen varit bekant med
von Hennigs i 13 år och har han i övrigt umgåtts med detta regemente nu i
några år utan att veta någonting om det system som där tydligen finns, så är
detta ju mycket värre än örn han vetat det. Nu är utredningen ännu icke slutförd,
och det blir kanske svårt att på vissa punkter komma till botten, men
man får hoppas, att det beslut som statsrådet här har meddelat, nämligen att
dessa företeelser skola förbjudas i den militära institutionen, blir genomfört
med allt eftertryck. Även örn det därvid skulle bli fråga om vissa omplaceringar,
är det trots allt skäl att även vidtaga sådana.

Sedan var det en liten passus i herr statsrådets svar, som jag fäste mig vid
och som jag tycker alldeles särskilt angår denna kammare. Det gällde debatten
den 28 maj 1941 och statsrådets yttrande i den debatten att örn vad som då
hänt i Vaxholm varit ett naturligt utslag för den mannens karaktär skulle han
icke längre bli kvar som befäl i svenska armén. Detta har uppfattats såsom
ett förpliktande uttalande ifrån statsrådets sida. Nu säger herr statsrådet, att
det icke skulle fattas på det sättet. Från min sida avsågs ingen utfästelse,
säger herr statsrådet. Ja, vad avsågs då? Vad var det då överhuvud taget för
mening med ett sådant uttalande, örn därmed icke avsågs någon utfästelse att
övervaka vederbörande i fortsättningen? Nu säger herr statsrådet, att det icke
är möjligt för en försvarsminister att personligen övervaka tusentals officerare,
och det är alldeles klart att det icke är. Men sedan en officer sådan som
denne har varit föremål1 för en riksdagsdebatt, sedan hans uppförande har påtalats
i riksdagen och sedan statsrådet gjort ett sådant uttalande, som gjordes
den 28 maj 1941, så är det icke fråga örn en officer bland andra. Då är han, såvitt
jag förstår, lyft ur det allmänna sammanhanget, då har han varit föremål
för sådan uppmärksamhet, att det fallet i fortsättningen måste följas,
ifall uttalanden i debatter i denna kammare överhuvud taget skola ha någon
betydelse. Därför tycker jag för min del, att det sätt, på vilket statsrådet
generaliserar när det gäller övervakningen, då den mannen göres till ett nummer
likt andra, passar illa samman med det uttalande som här har gjorts, och
det passar överhuvud taget illa samman med de konsekvenser, som uttalanden
i denna kammare böra lia.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tror, att jag tolkar stämningen
i kammaren riktigt, örn jag säger, att behandlingen av denna fråga har utlöst
en känsla av beklämning, och det finns också all anledning att känna sig beklämd,
därför att riksdagen har sin del av ansvaret för tillståndet inom försvarsmakten,
den institution, som svenska folket med så stora offer och så
stora försakelser bär försökt att få så effektiv som möjligt.

Det är väl ändå så, att nu börjar det bli en otäckt lång lista på anledningar
till anmärkningar inom försvarsmakten. I varje fall är den listan ur demokratisk
synpunkt redan otäckt lång. Vi ha då och då haft anledning att diskutera
det här. Vi ha haft sådana frågor på tal som underliga utnämningar till höga
militära poster, som demokratiskt inställda människor icke ansett sig kunna
godkänna, men som försvarats och som fortfarande den dag som i dag är
försvaras av försvarsministern. Vi ha baft frågor sådana sorn inrättandet av
koncentrationsläger för inkallade radikala arbetare, som också försvarats synnerligen
energiskt av försvarsministern.

Vi ha i dag enligt mitt sätt att tolka försvarsministerns ‘svar på interpella -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

tionen ett försök att bagatellisera affären. Hennigs. De förklaringar som lämnats
äro ju av sådant innehåll, att de innebära, att regeringen egentligen skulle
vara maktlös inför ett fall sådant som det här avslöjade. Vi ha därtill epilogen
i affären Hennigs, där man överlämnade en enligt vad nian nu säger sjuk man
med ett gevär, för att han enligt de underliga hedersbegrepp, som råda bland
en del av yrkesmilitärerna, med ett skott mott sig själv skulle avtvå vanäran
från sig och sitt regemente men kanske också klara skinnet på andra.

Vi ha också haft andra frågor, som vi haft anledning att se på, såsom exempelvis
hemliga polisens roll i (samarbete med den militära säkerhetstjänsten.
dag vill här ställa den frågan: Hur lång skall den listan egentligen få bli,
innan de som vilja ha en annan ordning få någon annan som svarar för försvarsmakten
än den nuvarande försvarsministern? dag anser, att listan är så lång
nu, att det finns all anledning att ställa den frågan, därför att värjo gång,
som försvarsministern baft anledning att svara i olika spörsmål i här berörda
frågor, bär han endera försvarat vad som påtalats, såsom i fallet örn koncentrationslägren
och i fallet örn utnämningarna, eller också bar han förklarat sig
själv inkompetent att komma till rätta med missförhållandena, såsom i detta
fall att ge en kapten av det slag som kapten Hennigs var anställning på aktiv
stat. Enligt försvarsministern tannis det egentligen ingenting annat att göra
än att låta honom bli kapten där och låta honom vara kapten i fortsättningen.

dag måste säga, att försvarsministern Sköld icke har brustit i effektivitet
och förmåga till åtgärder, när det gällt hederliga svenska arbetare, örn vilka
man icke bar kunnat påvisa något annat brott än att de tillhört det radikala
elementet inom arbetarklassen. De ha degraderats, de lia förflyttats, de ha förts
upp på listor, de ha avskedats. Då har säkerhetstjänsten fungerat, då har man
vetat, hur det bär stått till. Men säkerhetstjänsten fungerar icke när det gäller
fall sådana som kapten Hennigs, och därför måste jag säga, att försvarsministerns
oförmåga och ineffektivitet äro av ensidigt slag. Oförmågan och
ineffektiviteten komma alltid till uttryck när det gäller åtgärder, behövliga för
att komma till rätta med reaktionen inom försvarsmakten. Det var någon här
som talade om att försvarsministern var en kraftfull man, och att man därför
hoppades på kraftigare tag i fortsättningen. Ja, det är ju så, att i synnerhet
inom officerskåren är försvarsministern ansedd för att vara en stark man, men
demokratiskt inställda människor måste ju ha intresse av att få en man på
försvarisministerpositen, som de ur sina intressesynpunkter kunna beteckna som
en stark man, och det kunna dessa människor icke göra med den nuvarande
försvarsministern.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: I den mån den siste
ärade talaren med demokratiska krafter menade kommunisterna, så är jag icke
alls ledsen över att lian anser, att jag icke motsvarar deras anspråk. Det betraktar
jag niirmast som en heder. I övrigt skall jag icke yttra mig örn någonting
i hans anförande i annan mån än att jag vill säga, att jiag icke bagatelliserat
affären von Hennigs. Dolt är långt ifrån både mina känslor och min
inställning att jag skulle vilja göra det.

Till (ni början skall jag med några ord ånyo beröra mitt yttrande bär i
kammaren 1941 med anledning därav alt man anser, att jag däri gjort en utfästelse
att hålla denne man under särskild kontroll. Jag skall icke fördjupa
mig i (spörsmålet, dag tror, att människor med vanligt sunt förstånd inse, att
det är en omöjlig sak för en försvarsminister afl anordna särskild kontroll över
en enskild befattningshavare i försvarsväsendet. Och att man begär det i
samma stund som inan ställer alla möjliga anspråk på regementschefen och hans
förfarande kan jag icke inse vara logiskt. Herr Svensson i Ljungskile undrade,

Nr 18.

Tiadagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

viad jag avsåg, om jag icke menade en utfästelse. Jag avsåg att uttala en
förvissning, nämligen en förvissning om att de olika officerskårerna skulle veta
att hålla rent när det gäller personer som vanhedra kårerna. Man kan fråga
vad det blev av den förvissningen. Så mycket är väl ändå säkert, att mitt uttalande
blivit verklighet, så snart det blev klart, att denne person var offer för
en sjuklig böjelse. Örn vi tänka olss, att denne man icke hade kommit att gå rättvisan
i förväg, är det väl alldeles uppenbart, att han icke härefter hade blivit
gammal i försvarets tjänst. Det är verkligen icke möjligt för mig att lia ordnat
det så, att vad han gjort tidigare hade blivit avslöjat, men så snart det blev
konstaterat, inträffade ju just de konsekvenser som jag den gången talade om.

Man har här velat lägga ett särskilt personligt — visserligen icke konstitutionellt
men politiskt — ansvar på mig för vad som förevarit. Om man vill
försöka tänka sig in i hur man konstruerar detta särskilda ansvar, skall man
finna, att allting i det avseendet hänger på svaret på följande fråga: Var det
klart efter vad som inträffade i Vaxholm, att man här hade att göra med en
person med sjukliga böjelser? Herr Ståhl ansåg, att det var klart. Jag måste
för min del säga, att det icke finns någon bevisning för det påståendet. Det
fanns tvärtom, som jag förut anfört, skäl för att tro, att detta var en engångssak,
och jag uppfattade — det kan jag gott säga — saken den gången på det
sättet. I gamla tider var det icke ovanligt, att en officer intog den attityden,
att han lät pojkarna välja mellan stryk och bestraffning, och i gamla tider
betraktades ju faktiskt en sådan officer som en rejäl karl. Jag trodde, att denne
aktiviserade reservofficer gripits av den föreställningen, att det fortfarande var
en gångbar sed, och jag trodde, att när han nu erhållit en så skarp näpst, som
han faktiskt fått, så skulle han ha blivit tagen ur den villfarelsen. Men, som
sagt, vid den tidpunkten fanns det icke någonting som tydde på att han var
en man med sjukliga anlag. Det är ju mycket lätt att i dag, sedan saken bär
blivit framgrävd och vädrad, komma och vara efterklok, men jag vidhåller, att
det den gången icke fanns någon möjlighet för mig att ifrån mina utgångspunkter
komma till en sådan slutsats. Jag måste därför säga, att det särskilda
ansvar man vill lägga på mig i denna sak innebär, att man överdriver mina
möjligheter och mina befogenheter.

Även med risk, att det skall komma att betraktas som en bortförklaring,
vill jag för min del säga, att jag icke förrän i dag haft vetskap om att det
förekom aspirantlivningar, d. v. s. att yngre officerare försökt att liva aspiranter.
Det har jag icke vetat örn. Jag har däremot vetat, att det på sina håll
förekom försök till pennalism i den formen, att inom det fast anställda manskapet
äldre årsklasser terroriserade de yngre, och jag visste också, att man
från officerskårernas sida förde en hård kamp mot dessa tendenser. Däremot
har jag faktiskt icke kunnat tro, att något så vanvettigt som livning av aspiranter
från officerarnas sida förekommit.

Jag vill också säga, att jag har icke förrän nu vetat, att det fanns någonting
som kallades aspirantofficcrare. Den befattningen finns icke föreskriven
på något ställe och måste mera vara en tradition än en av statsmakterna avsedd
institution. Men örn man nu har en sådan officer utsedd, så måste jag säga,
att det verkar på mig fullkomligt horribelt, att en karl, som har dömts till
12 dagars vaktarrest för misshandel av underordnad, sätts på en sådan befattning.
Jag måste instämma i det uttalandet att det är orimligt, att till
uppgiften att föra in de nya aspiranterna i officerskåren för att göra dem
hemmastadda i sin framtida miljö väljes en person, som begått ett brott som
strider mot ali rimlig ordning.

Man har sagt till mig härr koppla av olämpligt folk! Ja, det är icke första
gången man säger så. Jag ber emellertid andra kammaren erinra sig vad riks -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

dagen skrev i samband med mitt förslag om en avgångsstat för officerare^.
Riksdagen försåg den möjligheten att avkoppla olämpliga officerare med så
många reservationer, att det i praktiken är ganska svårt att använda den.
Man kan icke från riksdagens sida ha två åsikter, å ena sidan den, att man
skall vidta alla försiktighetsmått för att statens tjänstemän icke skola kunna
avkopplas från sina befattningar, och å andra sidan den, att man bara frankt
förklarar: koppla av dem! Jag för min del eftersträvar alltid i min ämbetsutövning
att hålla mig inom lagliga gränser för var jag gör.

Herr Ståhl talade något örn den känsla av rättslöshet, som de värnpliktiga
ofta känna. Han har nog i mångå stycken tyvärr alltför rätt i det avseendet.
Jag vill bara göra den invändningen, att när han säger, att örn folk skriver
till försvarsministern bli de straffade för att de icke gått tjänstevägen,_ så
kan jag icke bestrida, att så har skett i ett och annat fall. Men jag har vinnlagt
mig örn att förhindra dylikt, och jag skulle tro, att jag har lyckats i
många tusentals fall, även örn det kanske i oförakt blivit så, att i ett eller
annat fall någon nitisk själ varit framme. Men känslan av rättslöshet inom
försvarsväsendet bygger icke bara, och icke alls i _ någon utsträckning att
tala örn, på frågan örn man kan skriva till försvarsministern utan risk för efterräkningar.
Den bygger i stället på det militära domstolsväsendet och dess
konstruktion, och den bygger i icke liten grad på strafflagen för krigsmakten,
som är grundvalen för all reglementsskrivning. När herr Ståhl här talar örn,
att man hade trott, att det efter radikalismens genombrott skulle bli ett slut
på denna känsla av rättslöshet, så vill jag bara säga, att det icke är min
skuld och icke det socialdemokratiska partiets skuld heller. Jag fäster herr
Ståhls uppmärksamhet på att när den socialdemokratiska regeringen i början
av 1930-talet framlade förslag örn avskaffande av krigs domstolarna och den
militära rättsskipningens läggande under civil domstol blev den lagen icke antagen
av riksdagen. Vilka vörö då de krafter, som avslogo förslaget? Nu bär
riksdagen i år ändrat mening på den punkten. Jag vägrar för min ^del att ta
på mig ansvaret för att det icke förr blivit reformer på detta område, reformer,
som jag har önskat och som jag vet äro utgångspunkten för att man på
rättsväsendets område skall kunna komma fram till bestående förändringar
i den känsla av rättslöshet, som för närvarande utan tvivel existerar.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! jag vill bara konstatera, att det uttalande, som herr statsrådet
gjorde 1941, gjordes i ett sådant sammanhang och hade sådan form,
att alla uppfattade det såsom ett förpliktande uttalande. Nu säger herr statsrådet,
att det var det icke; det var endast en uttalad förvissning och, vill jag tilllägga,
en förvissning som därtill visade sig vara fullständigt ogrundad. Med
sådana erfarenheter frågar man sig, hur^ mycket man kan bygga på, uttalanden
av detta slag. Det är ju icke första gången som slutresultatet blivit sådant.
Även med avseende å Skarpnäcksaffären stodo vi inför liknande erfarenheter.
Jag tycker, att herr statsrådet sänker kursen på sina uttalanden alldeles för
mycket.

Härpå anförde

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
tycker, att herr Svensson i Ljungskile i någon mån missbrukar sin ställning.
Här kastar han ut utan vidare, att jag skulle ha gjort något uttalande i
Skarpnäcksaffären, som sedan icke blivit förverkligat. Jag ber att få fråga:
vad var det för ett uttalande? Det var kanske ett uttalande av samma slag
som herr Svensson i Ljungskile omnämnde häromdagen. Jag brydde mig

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke om att replikera honom, när han förklarade, att jag i 1942 års försvarsförslag
hade strypt flyget för att få pengar till kryssare. Var och en som var
med den gången vet, att jag föreslog så mycket pengar till flyget som det
överhuvud taget fanns möjlighet att använda.

Herr Svensson i Ljungskile, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Den hänvisning jag i min replik gjorde till Skarpnäcksaffären
var icke riktig. Det var Lekvattnetsaffären jag tänkte på.

Vidare anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Örn
den saken är det ingenting annat att säga än att jag här lämnade ett svar, som
grundade sig på felaktiga underrättelser till mig, ett fel, som jag sedan har vidgått.
Vad kan man göra åt den saken? Har den med denna fråga att göra eller
överhuvud taget frågan örn vad man kan bygga på mina uttalanden? Det enda
fel jag den gången gjorde var, att jag hade så bråttom att få ett svar att jag
avpressade de militära myndigheterna upplysningar under en period, då de på
grund av andra sysselsättningar icke gingo till botten med saken. En sådan
olycka kan hända vem som helst — till och med herr ''Svensson i Ljungskile.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! En officer, som har ett befäl sig
anförtrott, bär en mycket ansvarsfull ställning. Det kan ju under inga förhållanden
tolereras, att han bär sig illa åt mot de honom underställda. Därigenom
skadar han försvaret och landets intressen. Officerare av det slaget som den
officer, vilken föranlett denna debatt, skola utan vidare föras åt sidan, och
icke annat än jag förstått är riksdagen, och även andra kammaren, fullständigt
enig på den punkten.

Men% herr talman, mig förefaller det som om dagens debatt håller på att
flyta långt utöver sin ram. Här drar man fram exempel, och här framställer
man beskyllningar som, om det icke vore för det särskilda skydd, som tillkommer
riksdagsmännen, antagligen skulle föranleda behandling inför domstol.
Låt oss, herr talman, hålla oss till vad det här är fråga örn, och låt oss
under ^inga förhållanden misstänkliggöra de många, som dock . under dessa
svåra år under kriget utfört en gärning, som vi böra vara tacksamma för. Jag
har endast begärt ordet för att säga, att vi böra väl icke bli sadister på det
sättet att vi tala illa örn människor.

Herr Thorell: Herr talman! Jag ber att till mitt förra anförande få lägga
den upplysningen, att den officer, som jag avsåg i mitt anförande, icke längre
befinner sig på aktiv stat. Jag tror att de flesta veta vem jag avsåg, men det
kan ju hända att det finns någon, som icke har reda på den saken.’

Herr von Friesen: Herr talman! Det har sagts av interpellanten herr Ståhl,
att riksdagens andra kammare vid ett tillfälle ganska långt tillbaka i tiden
diskuterat i stort sett samma sak som den, som nu är föremål för kammarens
överläggning. Jag har tagit mig friheten att ta fram protokollet från riksdagens
sammanträde den 20 april 1904, då ledamoten av denna kammare S. A.
Hedin riktade några mycket grava anmärkningar mot dåvarande statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet Palander. Det gällde förhållandena på
sjökrigsskolan. Där hade ägt rum ett ganska upprörande fall av pennalism
eller Avning, som det också kallas. Statsrådet var där ganska obenägen att
vidta några åtgärder mot den felande officeren, som karakteriserades med

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

ungefär samma ordalag, som statsrådet Sköld i dag säger gå igen i åtskilliga
omdömen, som fällts om den här apostroferade kaptenen, nämligen att det var
en god, ja en utmärkt officer, som hade god hand med personalen.

Jag skall tillåta mig att anföra ett par citat av vad kritikern i kammaren
då yttrade. Han sade: »Hela Sverige talade för några månader sedan om tillståndet
vid sjökrigsskolan. Tillståndet är bedröfligt. Och om det är sant —
och det lär väl vara sant —, att den officer vid skolan, som befallde den så
ryktbar vordne gossen att gå upp till det och det rummet för att ytterligare
misshandlas af kamrater, kvarstår, då är det icke värdt från hvad håll det vara

må __- ehuru jag icke tviflar, långt därifrån, på herr statsrådets goda vilja —

att komma och tala om, att här göras allvarliga försök att utrota^den så kallade
pennalismen. Har man kvar den mannen där, så tala aldrig så, tig hellre,
ty det är sådant tal, som det är svårt för en annan att med iakttagande af en
viss grad af höflighet tillbakavisa. Men upplys örn, att han följande dag blifvit
avskedad från sin befattning — ja, da skall jag taga detta som ett vittnesbörd
örn verksam god vilja.» I en följande replik till statsrådet Palander yttrade
herr Hedin: »Jag har icke talat örn att det var två gånger, som denne
officer gjort sig skyldig till samma missbruk. Jag har talat örn en gång.
Hvad som härom kan hafva stått i pressen utöfver hvad jag nyss yttrat, det
har jag icke något ansvar för, och vederläggningen utaf detta träffar icke det
anförande, jag höll nyss. Men det kan missförstås så, som jag skulle hafva
sagt någonting mer, än jag hade fullkomligt rätt till att säga.

Chefen för departementet yttrade, att han haft för afsikt att skilja denne
man från sin plats. Ja, det är skada, att han icke hade i minnet det franska
ordspråket: Fest le premier mouvement qui est le bon, d. v. s. det första intrycket
är det rätta.»

Den sista meningen är ett karakteristiskt uttryck för den vördade bortgångne
kammarledamotens eleganta sätt att uttrycka sig. Han späckade ju
gärna sina anföranden med citat på främmande språk, framför allt franska.
Jag finner också, att det väsentliga i det fall, som här har berörts, är det som
gjordes eller, rättare sagt, det som icke gjordes 1941, då saken dock tog sådana
proportioner att den föranledde en fråga av en ledamot av denna kammare.
Jag tror också, att flertalet av oss uppfattade statsrådets uttalande då såsom
en utfästelse, icke såsom en iförvissning, en from önskan att missförhållandena
icke skulle komma att upprepas. Jag instämmer i det fallet med vad som tidigare
sagts, nämligen att i annat fall får ju detta uttalande ingen egentlig
mening. Vi veta också, att resultatet blev mycket negativt. Fattar man uttalandet
som ett bragelöfte — och detta även med risk att beskyllas för. att
icke äga det mått av sunt förnuft, som statsrådet ansåg att de personer icke
hade, som hade en annan mening i denna fråga — vill jag ändå säga, att
jag betraktar uttalandet som ett löfte, som beklagligt nog icke infriats. Jag
anser, att man särskilt bör trycka på punkten: var skall man lägga ansvaret
för denna sak? Vi kunna i nuvarande stund i mycket liten utsträckning lägga
ansvaret på den man, som har dragit de yttersta konsekvenserna .av sitt handlingssätt.
Jag är inte heller beredd att här utan vidare rikta några anmärkningar
mot den svenska officerskåren. Jag anser icke detta vara rätta platsen
för något dylikt, och icke heller anser jag tillfället lämpligt valt för någonting
sådant. Men jag kan inte underlåta att säga, att jag finner, att ett visst ansvar
i detta fall åvilar herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Vi ha
måhända några gånger tidigare här i kammaren diskuterat frågan, vad ansvaret
hos de högsta befattningarnas innehavare innebär. Så vitt jag kan se —
och jag kan inte finna annat än att det är förenligt med god ordning — så
måste dessa höga herrar ta på sig ett ansvar för en hel del som göres och en

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

hel del som inte göres, även om de inte äro eller kunna vara omedelbart delaktiga
i de olika besluten. Det beklagliga i det nuvarande systemet — jag
finner, att ^denna utveckling närmast urartat till ett system — är, att man
gång på gång försöker frånhända sig detta ansvar och lägga det på andra.
Man uppträder på samma sätt som herr statsrådet nu har gjort här i kammaren,
när han säger, att vad som förevarit inte kan läggas honom till last.

Jag vill, herr talman, sluta^ detta mitt anförande med att uttala den förhoppningen,
att detta system så småningom skall efterträdas av ett mera normalt
system för ansvarighet, där också de ledande departementscheferna, de
högsta ämbetenas innehavare, förstå att taga sitt ansvar för vad som sker.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag tror att den svenska riksdagen är ett av
de parlament, där den största friheten i debatten är för handen. Ibland förefaller
det dock, som örn friheten ginge något över det tillåtnas gränser. Jag
kan som exempel anföra ett fall, som åtminstone på mig verkade rätt beklämmande,
och det var då man 1940 i kammarens debatter kallade vissa ledamöter
av kammaren för förrädare. Visserligen tillhörde de ett parti, som står mig
kolossalt fjärran, men jag gick faktiskt till en kamrat inom riksdagen och frågade:
»Kan man säga sådant i riksdagen, då man sannolikt, örn man sade det
utanför riksdagens väggar, skulle få ett åtal på halsen?» Jag kan inte undgå
att fa ett liknande intryck i dag av de anklagelser som, visserligen i en inlindad
form, riktats mot den svenska officerskåren. Jag vågar påstå, att när det
gäller det fall, som vi nu diskutera, äro alla fullkomligt eniga örn att det säkerligen
är det hemskaste, som någonsin kommit fram inom vårt försvarsväsen
när det gällt missbruk av befälsställning. Men vad som uppdagats har inte bara
verkat som en bomb pa det svenska folket och den svenska riksdagen utan
även på den svenska officerskåren. Det har från flera håll inom denna kår
omvittnats, att detta varit det svåraste slag, som träffat officerskåren under de
senaste åren. Man har inte rätt att för denne ende officers skull framkasta sådana
insinuationer rörande hela officerskårens arbete, som faktiskt här har
skett.

Då det i denna debatt även har förekommit en hel del insinuationer gentemot
den regementschef, som stått den officer det här gäller nära, ber jag att få säga
några ord örn dennes ställning till saken. Jag skall här inte uppträda som
hans försvarsadvokat, ty det begär han inte. Han är inte av den typen, att
han vill ha någon advokat i denna affär. Han önskar enligt vad jag har'' fått
mig meddelat endast att en fullständig utredning måtte komma till stånd i
denna angelägenhet. Han säger, att han inte vetat örn saken. Jag måste framhålla,
att lika mycket som jag helt och hållet trodde socialministern, när han
i årets remissdebatt angreps för att han inte visste örn en spioneriaffär, lika
mycket anser jag mig skyldig att tro denne regementschef, när han säger, att
han inte vetat örn de förhallanden det här gäller. Utredningen får ju dock visa
hur nied den saken förhållit sig, och han begär ju att affären skall utredas
helt och hållet.

Han begär emellertid ytterligare en sak. Jag vet att han vid ett tillfälle
yttrat: »Allt det arbete jag nedlagt under 30 år hotar nu att bliva spolierat.
Men jag vill på nytt bygga upp detta regemente.» Inte för att det är nödvändigt,
men jag vill i detta sammanhang nämna, att pressen, inte minst göteborgspressen,
behandlat denna/ angelägenhet på ett försynt sätt och mycket starkt
framhållit, att denne regementschef är känd för att verkligen vara en modern,
socialt betonad officer och att han har gjort allt — kanske mer än någon annan
för att fa till stand ett gott förhållande mellan allmänheten och regementet.

Tisdagen ilen 24 ajmi 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag ber till slut att få återkomma till vad jag nämnde i början av mitt ananförande
angående den debatt, som förts i denna fråga. De svenska riksdagsledamöterna
ha nog i dagens diskussion i någon mån frångått den uppgift, de
blivit valda att fylla, och för dagen i allt för stor utsträckning blivit domstol.
Jag tror därför, att det hade varit lyckligare — jag har nästan på känn,
att försvarsministern har samma uppfattning efter den debatt som här förts
— örn svaret på denna interpellation hade kommit något senare, då utredningen
varit slutförd. Jag förmodar att försvarsministern att döma av den
form han gav sitt svar hade hoppats, att den väntade debatten i denna fråga
skulle få anstå så länge utredningen pågick. Ty först när denna utredning är
färdig har man möjlighet att få full klarhet i dessa ting.

Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta att framföra dessa synpunkter.

Herr Ståhl: Herr talman! Det säger sig självt, att jag sedan jag riktat denna
interpellation till försvarsministern har kommit i kontakt med en hel råd officerare
i olika ställningar. Jag kan intyga för kammarens ledamöter, att jag
icke någonstans inom civila kretsar har mött en sådan indignation och en sådan
uppriktig ledsnad över vad som inträffat som just inom officerskretsar. Men
jag vill också säga till herr Staxäng, att jag ingenstädes inom civila kretsar
har mött en sådan uppriktig vilja att få slut på det system, som har förekommit
i Uddevalla, som just inom dessa officerskretsar. Jag tror därför inte, att
man gör den svenska officerskåren någon tjänst med att framställa saken så,
att de uttalanden, som här gjorts, varit till skada för denna kår. Därtill är den
svenska officerskårens ställning som helhet betraktad alldeles för god.

Jag skulle med anledning av herr statsrådets replik vilja påminna örn att
jag tillät mig efterlysa, huruvida för militära befattningshavare Humös bestämmelser
parallella med dem som gälla för lärare, läkare och andra civila
befattningshavare, nämligen att de utan att vara åtalade av polisen kunna
sinnesundersökas. Jag upprepar den frågan, huruvida försvarsministern vill
här förklara, att han, därest sådana bestämmelser inte finnas, är villig att ta
under övervägande att införa dylika. Jag fick tyvärr icke något svar på den
frågan. Jag tror emellertid, att en sådan bestämmelse, inte minst för våra militära
befattningshavare, skulle vara av stort värde.

Sedan ställde försvarsministern den frågan: var det efter vad som inträffat
i Vaxholm klart, att mannen i fråga var behäftad med sjukliga böjelser? Han
säde, att han icke ansåg detta klarlagt, men att det var lätt att vara efterklok.
Till detta vill jag säga, herr talman, att det var väl ändå detta som skulle ha
klarlagts, när något som kunde tyda på ett sådant förhållande först kom fram.
Jag vill vidare säga herr försvarsministern, att det givetvis är mycket ytliga
möjligheter, som stå till buds för en enskild interpellant att få vetskap örn en
sådan sak. Beträffande denne mans tidigare verksamhet visade det sig redan
vid en mycket flyktig undersökning, att sjukliga böjelser hade framträtt på
ett mycket tidigt stadium. Jag kan ange precis när det var, nämligen under
hans tjänstgöring inom Stockholms landstormsförbund. Papper finnas tillgängliga,
som skulle ha givit försvarsministern ett mycket snabbt besked om detta
förhållande, örn han 1941 hade gjort sig mödan att verkligen, såsom han ställde
i utsikt, undersöka saken. Det hade inte behövts någon efterklokhct i det
sammanhanget. Det hade räckt med att föranstalta en undersökning.

Herr försvarsministern tog också upp frågan örn rättslösheten inom det militära,
som naturligtvis är ett verkligt problem. Den skall inte överdrivas, säde
han. Nej, den bör absolut inte överdrivas, De som äro främmande för andan
inom ett mil i tär förband göra sig kanske lätt överdrivna föreställningar om den Andra

leam,marens protokoll 10Ji,r>. Nr 18. 3

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

na rättslöshet. Jag är den siste som vill göra detta. Men jag är inte riktigt säker
på att denna rättslöshet, såsom försvarsministern ville göra gällande, beror
på strafflagen för krigsmakten. Min erfarenhet säger mig i stället, att den
beror på den anda, som är rådande på förbanden. Denna rättslöshet kan kännas
oerhört tryckande på ett förband, medan den alls inte märks på ett annat.
Eftersom samma strafflag gäller för båda dessa förband, visar ju detta, att just
en sådan känsla är relativt oberoende av strafflagens bestämmelser. Den beror
i stället, herr talman, som nämnts på den anda, som har skapats inom förbandet.
Därför tror jag, att man från högsta ledningen med en klokare och en vad
jag skulle vilja kalla mera träffsäker person-, utnämnings- och befordringspolitik
skulle ha kommit bra mycket längre än vad man nu har gjort.

Jag kan, herr talman, till sist inte underlåta att säga, att jag tror det hade
varit lyckligare, örn försvarsministern inte bara i dag utan även tidigare hade
erkänt, vilka på moralen inom förbanden, som det heter på militärt språk, nedbrytande
missgrepp just när det gäller personpolitiken, som ändå i ganska
många fall ha begåtts. Jag har själv legat inkallad, och jag kan omtala för
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, vilket intryck det gjorde
på förbanden, när till arméfördelningsohef utnämndes en känd general, som
inom stora kretsar, i varje fall inom civila kretsar bär i landet, var vida känd
som en mycket energisk sympatisör till den bruna färgen, och som ganska kort
tid efteråt blev ordförande i Dagspostens aktiebolag. Sådant verkar inte stimulerande
och uppfostrande på anjan inom beredskapsförbanden.

Jag har med vad jag har sagt, herr talman, velat framhålla, att officerskåren
som sådan står utanför iden händelse det här gäller. Det är alldeles självklart,
och det har jag även sagt i mitt första anförande. Men jag vill också understryka,
att jag tror att det hade varit bättre för det svenska försvaret, örn
försvarsministern icke hade tagit så pass lätt på denna fråga utan i stället erkänt,
att just i vissa väsentliga utnämningsfrågor och när det gäller att befordra
den goda andan inom försvarsväsendet missgrepp obestridligen ha begåtts.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten
med många ord. Jag vill bara erinra örn att vad jag senast yttrade i sak innebar,
att när herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ger det
uttalande han gjorde 1941 en sådan uttolkning, som han här i dag har gjort,
så sänker han själv värdet av detta sitt uttalande. Ty det visade sig ju, att
detta uttalande inte alls var av den innebörd, som kammarens ledamöter trodde,
och inte heller hade den reella, grund som försvarsministern själv trodde. Han
har ju i dag sagt, att den förvissning han 1941 hyste var fullständigt ohållbar.
Däremot har jag inte sagt och tänker inte säga. att herr statsrådet här
gör några oriktiga uttalanden eller några uttalanden emot bättre vetande. Någonting
sådant anser jag vara alldeles uteslutet.

Jag nämnde i mitt anförande även händelsen vid Lekvattnet. Den affären
är ju undanstökad, men det uttalande, som då gjordes från statsrådets sida
och skulle utgöra en förklaring till denna händelse, kom, örn jag minns rätt,
tidigt på våren. Det dröjde inte värst länge förrän materialet kompletterades
på ett sådant sätt, att det visade sig, att detta uttalande icke vilat på hållbar
grund. Men riksdagen fick ingen rättelse förrän på hösten samma år, och jag
vet inte, huruvida en sådan hade kommit då heller, örn inte saken genom händelseutvecklingen
hade aktualiserats.

Herr Holmström: Herr talman! När jag hörde interpellanten tacka herr statsrådet
för svaret och framföra sina reflexioner, fick jag klart för mig, att in -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

terpellantens anförande var skrivet innan han fått del av herr statsrådets svar.
Ty det korresponderade i många stycken inte alls med detta. Vi fingo till
livs en historieskrivning, där S. A. Hedin manades fram, det talades örn radikalism
o. s. v. Detta var upptakten. Sedan har ja,g kommit underfund med
— och detta förmodar jag att jag inte är ensam örn i kammaren -— att det
rör sig örn en mer eller mindre organiserad aktion från folkpartiets sida för
att göra ett nummer av denna mycket bedrövliga händelse.

Herr Ståhl talade i insinuant ton örn en hel del förhållanden. Han nämnde
bland annat, att den döde kaptenen och hans regementschef tidigare samtidigt
blivit befordrade, och att de även senare på samma dag blivit utnämnda till
chef för regementet, resp. kapten vid regementet. Detta, sade herr Ståhl, talar
sitt tydliga språk. Jag kan absolut inte förstå detta språk. Det är en insinuation,
som kan mana fram en hel del misstankar. Jag tycker verkligen,
att herr Ståhl i anständighetens namn själv här borde tala detta tydliga språk.
Regementschefen hade bort äga kännedom örn förhållandena, men det gjorde
han inte, menade herr Ståhl. Herr Ståhl klandrade att den »sjuke löjtnanten»
blev befordrad. Ja, men herr Ståhl, man visste ju inte vid detta laget, att han
var sjuk. Från ett par håll har det sagts, latt man genast efter vaxholmsaffären
borde ha undersökt von Hennigs’ sinnesbeskaffenhet. Jag ber med anledning
därav att få säga till herr Ståhl och herr Svensson i Ljungskile, att en
sinnesundersökning är en mycket allvarlig sak. En sådan företar man inte endast
på basis av en händelse vilken som helst, som kan lia varit den första av
detta slag och som kan betraktas såsom utslag av ett tillfälligt humör eller
en tillfällig sinnesstämning.

Nu förvånar man sig över att folk inte har märkt denne mans förehavanden
förut. Men, ärade ledamöter av andra kammaren, ha inte många av er,
när det blivit offentliggjort, att en person begått någon ful handling, utbrustit:
»Men hur är detta möjligt? Jag har ju umgåtts med honom och inte märkt
ett spår, som kunde tyda på någonting sådant.» Sådana avslöjanden bruka
ofta komma som stor överraskning. Dylika handlingar kunna ju ske utan att
någon har reda, på det — de hemlighållas omsorgsfullt. Det är ett likartat
förhållande, som råder, då ryktet går örn en person. Denne är ej sällan den
siste, som får reda på vad som sägs, ja, det är möjligt, att han inte alls får
reda på det. Jag anser därför, att man bör försöka se något så när nyktert på
dessa ting och inte gå till storms på detta, jag tvekar ej att säga, oefterrättliga
sätt.

Hela denna attack grundar sig på efterklokhet. Nu veta vi hur det hela
har utvecklat sig, men det kunde herr statsrådet inte förutse efter vaxholmsaffären.
Och regementschefen på I 17 kunde inte heller veta det. Det finnes
ju en mångfald papper på att denne officer verkligen har varit duktig i tjänsten.
Nu har han fällt domen över sig själv. Han har tagit saken i egna händer.
Då tycker jag att vi skola lugna oss med resonemanget örn vad han har
gjort. Saken är klar.

Herr Persson i Stockholm gjorde en insinuation, förstucken, gentemot officerskåren.
Han nämnde, att försvarsministern försvarar en hel del saker, som
herr Persson inte ansåg försvarbara. Ja, det är ju rent subjektivt. Den ene
anser, att en åtgärd är felaktig, den andre att den är riktig. Men så tilläde han
att officerskåren anser, att försvarsministern är en stark man, men demokratiska
människor anse något annat. Med detta vill naturligtvis herr Persson insinuera,
afl, officerarna inte skulle vara demokratiska människor. .Tåg känner
officerarna ganska väl och jag kan försäkra — och det har jag gjort offentligt
vid tidigare tillfällen — att de liro fullt demokratiska människor. De äro
lojala mot samhället. Men liksom i alla andra kårer finns det ett och annat

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Sear på interpellation. (Forts.)

undantag. Herr Persson i Stockholm, jag kan försäkra, att officerskåren är
betydligt mera demokratisk än de, som finnas i herr Perssons eget parti.

Nu tycks man mena att statsrådet, regementschefen o. s. v. skulle vara allvetare!
Hur i all rimlighets namn kan man begära, att herr statsrådet skall
kunna få reda på allting? Herr statsrådet sade, att han inte hade hört talas
örn livning, i vilken officerare hade medverkat. Jag har aldrig hört talas örn,
och än mindre varit med örn att något sådant förekommit. Jag har varit på
Karlberg och vet, att den s. k. livning, som förekommer där — det var alltså
när seklet var ungt, så länge sedan — var helt enkelt en kamratuppfostran.
När t. ex. någon av den yngre kursen i staden uppträtt på olämpligt sätt på
allmän plats, på restaurang e. d., så fick han en åthutning av äldre kamrater.
Någon handgriplig tillrättavisning förekom ej. Det yttersta våldet —
örn man nu kan kalla det så — gick ut på att de fingo sno sig upp före reveljen
och ned i bastun för att duscha och så hinna upp till logementet igen
innan reveljen gick. Det var mycket uppfriskande och det var inga andra som
blevo utsatta för det än de, som mycket väl behövde en uppryckning på morgonkröken.

S. k. livning har nog förekommit inom aspirantkretsarna. Min erfarenhet
är, att det har varit mer eller mindre lyckat skämt i allmänhet. Därmed vill
jag naturligtvis inte förneka, att hård livning kan ha förekommit, men jag
skulle tro att det är ganska sällsynt. I varje fall tror jag mig våga säga, att
en livning i den form och utsträckning, som det här är fråga om, då en officer
förgått sig mot underlydande, aldrig har förekommit.

Jag kan inte komma ifrån den tanken, att här generaliserar man för att
komma inte bara officerskåren, utan därmed också hela försvaret till livs.
Jag har många gånger sagt, att örn det inom en officerskår finns 50 personer
och en av dem uppträder olämpligt — ett rötägg, kan jag säga — och de 49
andra äro vanliga människor, som sköta sin tjänst och uppträda på ett aktningsvärt
sätt, så talar man endast örn den femtionde, örn rötägget. Man talar
inte örn att de 49 andra sköta sin tjänst klanderfritt och uppföra sig väl. Nej,
det tiger man med! Men rötägget pekar man på just i generaliserande syfte,
och det är mot detta som jag måste reagera. Jag kan inte komma ifrån tanken
på att här handlar man från visst håll i samma syfte.

Vad officerskåren beträffar — och det var, herr talman, egentligen för att
komma dit, som jag begärde ordet — har den ju själv genom sin organisation
sagt ifrån i denna sak. Det skedde praktiskt taget så fort som det blev offentlighet
åt det nu föreliggande fallet. Svenska officersförbundets styrelse har
offentliggjort följande uttalande: »Vad som förevarit vid Kungl. Bohusläns
regemente har föranlett både enskilda och pressen till angrepp mot den svenska
officerskåren för missriktad kåranda, vilken anses hava bidragit till att
de sorgliga händelserna kunnat fortgå. Därest det skulle visa sig, att en sådan
missriktad kåranda i förevarande fall möjliggjort det inträffade eller överhuvud
taget förefinnes, vill Svenska officersförbundet i den svenska officerskårens
namn uttala sitt bestämda fördömande av en sådan anda. Svenska
officersförbundet vill också uttala en försäkran, att detsamma skall på allt
sätt medverka till att undanröja en dylik kåranda och avser för sin del att i
detta syfte göra allt vad på detsamma kan ankomma.»

Det har sedan gammalt funnits medel inom officerskåren att sanera sig själv.
Herr statsrådet nämnde något örn den saken. Jag har under min tjänstetid
vid några tillfällen varit med, då en kamrat inom kåren har fått ett bestämt
besked: du skall söka dig någon annan sysselsättning. Det har avsett just
sådana som varit olämpliga och som generat officerskåren. Det är ett utomordentligt
bra sätt.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr
Ståhl har upprepade gånger frågat mig efter möjligheten att sinnesundersöka
militärer. Såvitt jag har mig bekant kunna militärer icke sinnesundersökas
annat än efter domstols beslut. Det har uppgivits för mig, att det skulle i
civila avlöningsreglementet finnas en föreskrift som säger, att Kungl. Majit
skulle kunna besluta sådan undersökning i fråga om civila tjänstemän. Jag
har inte kontrollerat saken. Att jag inte är hemma i detta beror på att avlöningsreglementet
icke handlägges i försvarsdepartementet, och därför kan jag
bara säga, att efter vad jag kunnat utröna finns ingen sådan möjlighet i fråga
örn militärer. Huruvida det skall införas får alltså bli en fråga, som får övervägas,
och där övervägandet i främsta rummet får ske i annat departement.
Men jag skulle vilja säga här: är det någon som tror, att därest denne officer
1940 hade blivit sinnesundersökt, någon läkare i detta land skulle förklarat
honom sinnessjuk? Det är ju fullständigt omöjligt. Det fanns ju icke några
kriterier på detta, och därför menar jag, att detta resonemang örn sinnesundersökning
är ett rent akademiskt resonemang.

Herr Ståhl kom äntligen genom en del deduktioner och insinuationer fram
till att det var andan som skapat rättslösheten, och att andan hade jag på sätt
och vis på mitt samvete på grund av min utnämningspolitik. Det går icke att
diskutera utnämningspolitik i riksdagen, och jag skall icke bryta mot denna
regel. Jag vill emellertid säga,, att i det avseendet är mitt samvete ganska
rent. Jag strävar nog efter att efter bästa förmåga se till att på de olika befattningarna
bli satta de personer, som ur alla synpunkter, även i fråga örn
deras förmåga att handskas med folk, äro de bästa som stå till buds.

Nu gav herr Ståhl ett exempel här, och det var ett betecknande exempel.
Han talade örn att någon nazistbetonad general skulle ha blivit utnämnd till
arméfördelningschef, men när jag lyssnade på redogörelsen så fann jag, att
det gällde en helt annan sak. När jag blev försvarsminister fanns det en generalmajor
på reservstat — jag gjorde honom aldrig, han fanns — och vid något
tillfälle hade han blivit krigspläeerad som chef för en fördelning, men
den krigsplaceringen hann jag avskaffa innan han ryckte ut med fördelningen.
Det var vad som låg i den berättelsen.

Till sist skulle jag vilja säga till herr von Friesen, när han beklagar sig
över att statsråd nu för tiden icke vilja taga ansvar utan vilja skjuta det över
på andra: jag har aldrig i mitt liv varit rädd för att taga ansvar för mina
handlingar, och jag är inte rädd för det ännu. Och jag har nog tagit mera, ansvar
än vad de flesta kanske skulle vågat göra, örn jag får vara litet skrytsam.
Men jag skulle vilja fråga herr von Friesen, örn inte hans observation
kanske i någon mån beror därpå, att det allt mer och mer har blivit en vana
att utsträcka statsrådens ansvar långt utöver de områden, där det är rimligt
att statsråd bära sitt ansvar.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skulle inte vända mig mot herr Holmström
örn det inte varit så, att han gjort gällande, att jag hade insinuerat något örn
förhållandet mellan regementschefen och sedermera kaptenen von Hennigs.
Jag vill påpeka, att det har inte förekommit någon insinuation. Örn herr
Holmström hört på vad jag sade skulle han uppfattat, att jag konstaterade att
de måste ha känt varandra under 13 år och att mina data tjäna som belägg för
detta fullkomligt uppriktiga påstående.

Jag skulle nog också vilja säga till herr Holmström, att när han påpekar,
att sinnesundersökning är en allvarlig sak, så har han rätt i det. Men det är
också en allvarlig sak, herr Holmström, för varje far och mor att skicka sina

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Siwr på interpellation. (Forts.)

pojkar till förhållanden sådana som här ha avslöjats i Uddevalla, det hör herr
Holmström som officer noga observera.

Herr Holmström säger vidare, att det är lätt att vara efterklok. Jag har
tidigare replikerat till försvarsministern, och jag gör det nu till herr Holmström,
att därest man tittat på de papper, som finnas rörande von Hennigs under
hans tid som instruktör i Stockholms landstormsförbund, hade det inte
varit så förfärligt svårt att komma underfund med att han verkligen var sjuk.

Därmed har jag också svarat på vad försvarsministern säger, när han frågar:
tror någon, att en läkare förklarat mannen sinnessjuk? Jag måste säga,
att efter att man fått del av hans verksamhet på betydligt tidigare stadium än
Vaxholm så måste man ha ett ganska dåligt förtroende för våra läkare för
att misstänka, att de inte skulle kommit underfund med den saken.

Jag skulle till slut bara vilja säga till herr Holmström, när han avfärdar
livningshistorier med att berätta, att aspirantema blevo satta under duschen
på Hårlberg på hanis tid, att då har herr Holmström, vilket han borde ha insett
redan av vad som hänt i Uddevalla, ganska litet reda på vad som händer i
den vägen eller i varje fall har hänt inom hans egen kår. Det tycker jag är
nästan litet för dålig kunskap om verkliga förhållanden för att helt och hållet
passa herr Holmström här.

Sedan försöker man nu att avfärda den här saken som en attack på något
sätt eller något slhgs samlad aktion från ett visst partis sida. Ja, det kan hända
att det är en taktisk finurlighet för att sudda ut det allvarliga i saken, men
jag frågar herr Holmström: Tror herr Holmström eller någon annan, att officerskåren
eller någon annan kår hade varit betjänt av att den här saken tigits
ned? Jäg tror, att varje klok officer är beredd att svara, att det är till deras
bästa att denna sak blir utvädrad, särskilt som det ifrån min sida klart utsagts,
att här är det icke fråga örn något misstroendevotum mot den svenska
officerskåren. Det är för att hjälpa och råda bot på de missförhållanden som
finnas som denna interpellation är väckt och ingenting annat.

Herr Holmström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill bara svara, att fallet Hennigs måste betraktas såsom alldeles
särstående. Jag tror att det inte finns någon tillstymmelse till likhet inom
andra truppförband. Därför bortfaller herr Ståhls anmärkning i det stycket.

Vad befordringarna beträffar, så sade herr Ståhl, att de kände varandra,
och därför blevo befordrade samtidigt. Men det är inte överstelöjtnanten eller
översten som befordrar, utan det är Kungl. Majit! De må känna varandra hur
mycket som helst, men de kunna icke befordra sig själva.

Vad frågan örn sinnesundersökning beträffar är jag alldeles säker på att
örn det hade föranstaltats örn en sådan och det befunnits, att han icke var
sinnessjuk, så hade det blivit ett förfärligt rabalder kanske främst just ifrån
det håll, som herr Ståhl representerar, örn hur illa ställt det är med rättssäkerheten,
då en man av så ringa anledning skall ställas under psykiatriker och
sinnesundersökas.

Härefter anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att ge
en replik till herr Holmström.

Jag har icke gjort det påståendet, att den svenska officerskåren i sin helhet
skulle vara att anse som icke godtagbar ur demokratiskt tänkande människors
synpunkt. Jag yttrade nämligen, att inom officerskåren finns det sådana,
som betrakta försvarsminister Sköld som en stark man, och det är ingen annan

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

innebörd i detta, såsom herr Holmström ville göra gällande. Men å andra sidan
vili jag ju heller inte vara med örn att det skulle stå så gott till inom officerskåren
som försvarsministern vid flera tillfällen gjort gällande och som herr
Holmström nu tycks vilja påstå.

När jag talade örn att det finns sådana inom officerskåren, som betrakta
herr Sköld som en stark man, så menar jag just de kretsar inom officerskåren,
som en demokrat borde vara angelägen örn att icke få till sina beundrare.

Men de beundrarnas antal kommer väl att öka så länge som försvarsministern
har en sådan inställning som den han senast i dag givit uttryck för här, nämligen
att hans demokratiska åskådning inte sträcker sig så pass långt, att
han kan innefatta kommunisterna och de som stå bakom dessa i sin demokratiska
välvilja, trots vetskapen örn att de människorna för redan över ett halvår
sedan voro över 300 000 till antalet. Vi ha ju ingenting annat att göra än att
teckna oss försvarsministerns förklaringar till minnes, och vi få väl göra vad
vi kunna för att värja oss mot de fortsatta odemokratiska attacker från hans
sida, som ju måste bli en följd, när han förklarat sig ha en sådan inställning
till demokratien som han gjort.

Herr Holmström: Herr talman! Herr Persson kan i det stenografiska protokollet
övertyga sig örn att han sagt att officerskåren anser, att försvarsministern
är en stark man, men demokratiska människor anse något annat. Herr Persson
vill alltså antyda en motsättning beträffande den demokratiska inställningen
mellan officerskåren och andra människor.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Skulle så vara fallet får väl herr
Holmström taga emot min förklaring, att jag icke avsåg att framställa saken
på det sättet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till Svar på

interpellatic

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Hansson i Skediga, har
— med utgångspunkt från det förhållandet att s. k. kolpristillägg av vattenfallsstyrelsen
uttages av kraftabonnenter trots den omständigheten att ångkraft
för närvarande alstras i endast obetydlig omfattning -—• frågat mig,
huruvida jag är beredd att vidtaga åtgärder för ändring av detta, av interpellanten
såsom ett missförhållande betecknade förfaringssätt.

Den närmaste anledningen till den framställda frågan är tydligen, att kolpristilläggen
enligt interpellantens mening ofördelaktigt inverkat på de elektriska
distributionsföreningarnas på landsbygden ekonomi.

I anledning av den framställda frågan får jag meddela följande.

Det är riktigt, att enligt gällande avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
dess kraftabonnenter vissa dyrtidstillägg å normaltaxornas priser uttagas. Dessa
fördyra för närvarande kraften för distributionsföreningarna med omkring
20 procent jämfört med förhållandena före kriget. Prisstegringen är sålunda
betydligt mindre än den allmänna prisnivåns förändring, vilket innebär att
den elektriska kraften relativt taget förbilligats.

Det är även riktigt, att dyrtidstilläggen stå i viss relation till kolpriset.

För närvarande påverkas emellertid tillägget, såvitt avser distributionsför -

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

eningar, endast till en mindre del av kolprisets variationer, närmare bestämt
med ett hundradels öre per kilowattimme för varje hel krona, varmed kolpriset
överstiger 25 kronor per ton. Större delen av pristillägget står i relation till
levnadskostnadsindex och utgår med en kvarts procent för varje hel enhet,
varmed indextalet med 1914 som hasår överstiger 180.

Nu angivna bestämmelser hava intagits i vattenfallsstyrelsens sedan år
1936 tillämpade normaltaxor och gälla alltjämt. I de äldsta statliga krafttaxorna
funnos inga prisregleringsbestämmelser. Mot slutet av förra världskriget
infördes i nya avtal en reglering av kraftprisen. Denna reglering baserades
enbart på levnadskostnadsindex utom för kraftleveranser från Älvkarleby
och Motala kraftverk, där energipriset under lågvattentid därjämte gjordes
beroende av kolpriset på grund av att nya kraftleveranser under lågva4-tentid måste tillgodoses med ångkraft.

Under perioden 1930—1936 utgick prisstegringstillägg med 4 hundradels
öre per kilowattimme för varje hel krona, varmed priset för stora ångkol enligt
kommerskollegii noteringar översteg 30 kronor per ton. Tilläggsavgiften
var salunda under denna period liksom nu helt oberoende av vattentillgången.

Anledningen till att 1930 års system frångicks och ersattes med det nuvarande
— vilket såsom nämnts innebär en reglering med hänsyn till såväl levnadskostnadsindex
som kolpris —- var främst att vissa vattenregleringar genomförts
och att det ansågs kunna vålla missförstånd, örn pristillägget utginge
helt efter kolklausul trots att ångkraftbehovet betydligt minskats genom
vattenregleringarna.

För närvarande användes ångkraft i endast helt obetydlig utsträckning. Att
det varit möjligt att praktiskt taget under hela kriget utan restriktioner och
med obetydlig kolförbrukning tillgodose alla rimliga anspråk på elektrisk
kraft är att tillskriva de stora kraftutbyggnader och regleringsåtgärder, sorn
på senare år genomförts. Denna forcering av utbyggnaderna har i förening med
vissa av vårt lands avspärrning föranledda omständigheter — exempelvis bristen
på arbetsbesparande maskiner — medfört, att krafttillskottet betingat en
jämförelsevis^ hög kostnad. Värdet av vattenkrafttillskottet särskilt under nuvarande
förhållanden, vilka kännetecknas av en allt svårare bränslebrist, kan
enligt min mening knappast överskattas och motiverar väl kostnaderna! Det
är även rimligt, att vattenfallsverket genom dyrtidstillägg å kraftpriserna
erhåller en viss kompensation för av nuvarande förhållanden föranledda höjningar
av sina driftkostnader. Emellertid är det angeläget, att merkostnaderna
för kraftanläggningarna, till den del de icke komma att motsvaras av en bestående
förändring av penningvärdet, ej tillåtas att onödigtvis verka höjande
på kraftpriserna efter återgång till fredsförhållanden. En sådan utveckling
kan enklast motverkas därigenom, att merkostnaderna avskrivas med anlitande
av för ändamålet uttagna dyrtidstillägg å kraften.

Givetvis kan man tänka sig många förmer för konstruktionen av ett dyrtidstillägg
avsett för här berörda ändamål. Enligt vad jag inhämtat har vattenfallsstyrelsen
under övervägande att införa ändrade grunder, närmast i syfte
att helt eller i större utsträckning än nu göra tillägget beroende av levnadskostnadsindex
och i stället slopa eller minska anknytningen till kolpriset. Eftersom
grundpriset för den kraft, som användes för lokaldistribution, på grund
av fordringarna på kraftens kvalitet och de högre distributionskostnaderna är
väsentligt högre än priset för annan kraft, men det av kolpriset beroende tilllägget
icke är procentuellt i förhållande till kraftpriset, är frågan örn dyrtidstilläggens
konstruktion relativt sett av större betydelse för konsumenter av
billigare kraft, exempelvis industrien, än för de elektriska distributionsföreningarna.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr LS.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hela spörsmålet om dyrtidstilläggens konstruktion är emellertid av invecklad
beskaffenhet och sammanhänger med en mångfald olika problem, av vilka
en del torde bli föremål för övervägande i samband med den pågående elkraftutredningen.
Jag är därför icke för närvarande beredd att taga någon ståndpunkt
till lämpligheten av den ifrågasatta förändringen. Det är icke utan vidare
givet, att ett eventuellt borttagande av krafttaxornas anknytning till kolpriset
på längre sikt skulle vara till fördel för kraftabonnenterna, örn man nämligen
—- trots vanskligheten att nu bedöma utvecklingen — anser sig kunna antaga.
att kolpriset efter återgång till fredsförhållanden kommer att sjunka
snabbare än levnadskostnadsindex.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet fa framföra mitt tack för svaret.

Den fördyring av strömpriset, som dessa kol- och dyrtidstillägg medföra, är
rätt så betydande, ungefär 17 %. Så är i varje fall förhållandet hemma i den
förening, där jag är ordförande. Dyrtidstillägget förstå vi, men ^ däremot ha
vi svårt’att fatta nödvändigheten av ett koltillägg, när det är så riklig tillgång
på vatten. När kraft har levererats till statens egna verk lia de nekat
att betala, när det står kolpristillägg på räkningen. Flera av dem ha förklarat,
att de först vilja ha närmare utredning örn saken, innan de betala, och
följden har blivit, att räkningarna ännu i dag äro obetalda.

För vår del trodde vi, att överenskommelsen med statens vattenfallsverk örn
kolpristillägget innebar, att detta tillägg skulle utgå, ifall staten behövde tillgripa
ångcentraler för att förse föreningar och andra med elektrisk kraft. En
av statens driftsingenjörer har också förklarat, att nederbörden har varit
så riklig, att förråden i vattenmagasinen äro fyllda, en del till över 100 %, och
att därför något behov att tillgripa ångkraft icke föreligger.. För mili del
skulle jag vilja säga, att kristillägget förstå vi och anse vara riktigt, men att
vi däremot finna det vara oriktigt att i nuvarande läge medelst kolpristillägg
höja priset för att ta in litet mera inkomster.

Man skall också komma ihåg, att distributionsföreningarna få den elektriska
strömmen avmätt på bestämda platser, och dessa föreningar ha sedan
ett stort distributionsnät, som på grund av nuvarande krisförhållanden och utbyggnad
till längre bort belägna platser medför en driftsförlust på likaledes
17 %. Lägger man detta till den andra fördyringen av strömpriset blirjesultatet
en fördyring med en tredjedel. Går man däremot till industrien, far den
kraften avmätt just på den plats där den användes, vilket gör priset billigare.

Herr statsrådet talade här örn att det pågår en utredning rörande omläggning
av taxorna, och jag hoppas, att herr statsrådet därvid ville tillse, att vi
kunna få ungefär samma möjligheter som industrien. Det är nämligen mycket
oriktigt, att distributionsföreningarna skola betala ett högre pris för den elektriska
kraften än vad industrien behöver göra. Industrien har också större möjligheter
att utnyttja kraften året örn. Vi känna ju till och det gör också herr
statsrådet, som själv är jordbrukare, att den största förbrukningen inom jordbruket
skei- på höstarna i samband med tröskningen. Det oaktat^ borde man
kunna ordna det så, att jordbrukarna skulle kunna få samma förmåner i fråga
örn kraftpriset som industrien har. Det är ju också så med industrien, att om
det blir dåliga tider, så slår den igen sin verksamhet, och då kan den göra en
besparing, men vi kunna inte inställa vår verksamhet.

På grund av materielbristen lia vi icke under kriget kunnat hålla vårt nät
i fullgott skick, och när freden en gång kommer måste vi rusta upp nätet, men

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

på grund av att vi inte ha kunnat reservera några pengar till följd av de dyrtids-
_och koltillägg, som kraftverken taga ut, måste vi då höja utdebiteringarna
på våra medlemmar.

Jag skall som sagt i alla fall be att få tacka för svaret, och jag hoppas, att
den utredning, som herr statsrådet ställde i utsikt, kommer att leda till taxor,
som verkligen ge jordbruket och landsbygden samma taxor som industrien har.
Man kan kanske kalla det för avundsjuka, men vi vilja i alla fall inte betala
mer än industrien, som ju har bättre möjligheter att få mera betalt för sina
produkter än vad vi ha i jordbruket.

Jag hoppas alltså, att det löfte, som herr statsrådet gav örn en taxereform,
skall lämna jordbruket till fördel, och jag ber att i förväg få tacka för detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Det kan
kanske, herr talman, vara onödigt att tala örn ett pär saker, som interpellanten
nu senast berörde, eftersom de redan ha nämnts i interpellationssvaret. Det
är ju möjligt, att interpellanten inte har läst detta svar, men där har just förklarats
varför man tar ut detta kolpristillägg.

Det förhåller sig ju så, att man måste reglera vissa förhållanden genom
kontrakt. I detta fall ha nu vissa sådana kontrakt ingåtts, vilka måst avfattas
med tanke på att man ibland kan behöva producera elektrisk kraft med kol.
Nu är det riktigt, att det för tillfället är mycket gott örn vatten, men örn det
i stället hade varit mycket ont om vatten, så skulle man ha fått producera
kanske en mycket stor del av kraften med kol, och med nuvarande höga kolpriser
skulle självkostnaden för denna produktion ha blivit orimligt hög och mycket
högre än vad man nu får betala för kraften. Man skall icke glömma bort,
att tillägget till priset på kraften, som under vissa tider av kriget har fått
produceras med kol, är relativt ringa i förhållande till priset på andra nyttigheter.

Jag vill också framhålla, att det löfte om en utredning, som jag enligt interpellantens
utsago avgav, uteslutande hänförde sig till pristillägget, medan
jag inte alls inlät mig på frågan örn hur själva krafttaxorna skulle vara
konstruerade. Det är ju gammalt tal detta, att alla kraftabonnenter skola
ha samma pris, och det förhåller sig också så, att örn de taga ut kraft under
samma förhållanden, så utgår icke någon särskild strafftaxa på den ena kraftkonsumenten
i förhållande till den andra, utan de äro fullt jämställda.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! I sitt svar på interpellationen framhöll
herr statsrådet, att kolpristillägget är en mycket ringa procent av priset
på varje kilowattimme, och det är ju riktigt. Eftersom det emellertid förbrukas
så oerhört många kilowattimmar, så få dock konsumenterna erlägga,
jag vet inte hur mycket men säkerligen åtskilliga hundratusentals kronor örn
året genom detta kolpristillägg. Vetskapen att man under långa tider icke
alls behöver använda kol för kraftframställning medför ju, att man betraktar
detta kolpristillägg som något ganska orättfärdigt, för att nu använda ett
starkt uttryck. Örn man kunde lägga det så, att detta tillägg endast toges ut
under de tider, då kol verkligen användes, och konsumenterna hade vetskap
härom, så tror jag icke att det skulle väcka så mycket missnöje, men det är
just den omständigheten, att man får betala kolpristillägget, fastän kol
kanske under flera år icke använts, som gör att man reagerar.

Jag skulle i detta sammanhang vilja rikta herr statsrådets uppmärksamhet
på en annan sak, som också kan sägas höra till föreliggande fråga, och det
är räntan på lån ur kraftledningslånefonden. Den är, örn jag är rätt underrättad,
alltjämt 4,5 %, och ändå gäller det lån med kommunal borgen. Jag

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

vet, att det från föreningarnas sida gjorts försök att få betala in lånen, roen
det har vägrats. Lånen äro nämligen tagna på viss tid. Det får man alltså icke,
utan man får alltjämt och kanske för många år framåt dras med denna höga
ränta. Jag skulle vilja be herr statsrådet att titta på den saken och undersöka,
örn man inte skulle kunna rätta till den.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, erhöll på Svar på
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta har frågat interpellation.
mig. huruvida inom kommunikationsdepartementet funnes någon mer eller
mindre preciserad plan för inom vilken tid i enskild ägo återstående, järnvägar
kunde komma att förstatligas, samt huruvida jag i så fall vore i tillfälle att
delgiva kammaren denna plan.

Till utgångspunkt för sin fråga har interpellanten tagit det förhållandet, att
icke samtliga de järnvägar, som omfattas av 1939 års principbeslut örn det enskilda
järnvägsnätets förstatligande, blivit på sätt vid beslutet förutsattes överförda
i statens ägo inom en period av fem år.

I anledning av den till mig riktade frågan vill jagyipplysa,. att en plan över
det fortsatta järnvägsförstatligandet föreligger i så måtto, att järnvägsstyrelsen
— som har att genom en särskild s. k. förstatligandeberedning sköta utredningar
och förhandlingar i dessa frågor — klargjort, i vilken ordning styrelsen har för
avsikt att upptaga de återstående jämvägsförvärven till behandling. Det synes
mig emellertid av lätt förklarliga skäl icke vara lämpligt att offentliggöra denna
plan, vilken för övrigt kan behöva undergå jämkningar på grund av omständigheter,
som inträffa under arbetets gång.

Att förstatligandet icke fortskridit i den takt, som förutsattes år 1939, är
främst beroende på krigsförhållandena. Under kriget ha järnvägarnas inkomster
väsentligt stegrats. Det är icke ägnat att förvåna, att det rikligare inkomstflödet
medfört, att högre priser begärts för banorna och att överhuvud taget en större
kärvhet''inträtt i förhandlingsläget, helst som vederbörande säljare vetat, att
staten är beredd att inlösa järnvägarna jämväl, sedan konjunkturen blivit sämre.

Enligt min mening har det varit klokt att icke i detta läge alltför mycket forcera
inlösningsförfarandet. Av betydelse har varit, att förhandlingarna kunnat leda
till resultat i fråga örn många banor, där rationaliseringsvinsterna av en samordning
med det statliga järnvägssystemet varit särskilt påtagliga. Detta har
varit fallet med stora delar av det bredspåriga nätet i södra Sverige. Vid bifall
till i år framlagda förstatligandepropositioner kommer också det bredspåriga nätet
i Götaland med ett par obetydliga undantag att vara i statens hand.

Härefter anförde:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det svar,
jag erhållit på min interpellation.

Utgångspunkten för interpellationen var ju, som nämnts, 1939 års riksdags
principbeslut örn förstatligande av det enskilda järnvägsnätet inom en period
av fem år. Det egentliga skälet till min interpellation örn orsakerna till dröjsmålet
med effektuerandet av ifrågavarande riksdagsbeslut och om det inom
kommunikationsdepartementet förelåge någon mer eller mindre preciserad plan
för slutförandet av förstatligandet, var emellertid den omständigheten, att ifrågavarande
dröjsmål med förstatligandet av de enskilda järnvägarna förorsakat

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

den av dessa järnvägar beroende allmänheten åtskilliga besvärligheter och svårigheter.

Såsom jag framhöll i min interpellation är det kännetecknande för de enskilda
järnvägarna, att man undviker alla väsentliga, av utvecklingen betingade
och nödvändiga moderniseringar, givetvis i avvaktan på förstatligande. Man
behöver icke ta hänsyn till den allmänhet, som man ju i alla fall icke har att
räkna med som kunder i fortsättningen. Man vill ha upp vinsterna så mycket
som möjligt för att av staten kunna erhålla högsta möjliga inlösningspris,
och man vill ta ut mesta möjliga utan hänsyn till driftens fortsatta intressen.
Riksdagen hade denna omständighet för ögonen, då den fattade sitt beslut 1939.
I riksdagens skrivelse till Konungen heter det: »I överensstämmelse med såväl
den allmänna transporthushållningens som också de enskilda järnvägarnas intressen
torde stå, att förstatligandet kan ske så snabbt som möjligt. Under övergångstiden
med då rådande ovissa läge måste nämligen vissa svårigheter alltid
lättare uppkomma för en .nationell skötsel av banorna. Utan att underskatta
omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade med förstatligandet. . .
vill riksdagen alitsa uttala den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet
ej skall behöva åtgå längre tid än den i betänkandet angivna tidrymden
av fem år.»

De här och var tämligen miserabla trafikförhållandena vid de enskilda järnvägarna
med glesa förbindelser, höga taxor och ofta materiel och bekvämligheter
under all kritik ha utlöst en opinion hos allmänheten, som statsmakterna
mera borde ta hänsyn till. Givetvis söka de enskilda järnvägarnas ledningar
skylla på bränslebrist och andra restriktioner. Utan att underskatta dessa faktorers
inverkan vill jag för min del hävda, att ovanberörda enskildas och det
allmännas motsatta intressen under ifrågavarande övergångstid är den väsentliga
förklaringen till nu nämnda förhållanden vid de enskilda järnvägarna.

Sedan riksdagen fattade sitt principbeslut, ha sex år förgått, medan endast de
två första delarna av förstatligandeprogrammet (Skånes järnvägar och övriga
Götalands järnvägar) genomförts, medan de andra båda delarna (Bergslagens
järnvägar och övriga enskilda järnvägar) egentligen icke påbörjats. Jag medräknar
då även i år framlagda förstatligandepropositioner. För Stockholms
läns vidkommande har endast en bana förstatligats, medan hela Roslagens järnvägsnät
samt Nynäsbanan fortfarande äro i enskild ägo, från vilka länsdelar
deputationer till statsmakterna av och till anlända.

Av det svar, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
lämnat, framgår, att järnvägsstyrelsen har en viss plan för slutförandet
av förstatligandet, men att vissa skäl förhindra herr statsrådet att delge kammaren
denna plan. Dessa skäl kan jag åtminstone till dels förstå så till vida,
att turordningen av förhandlingstekniska skäl icke bör offentliggöras. Det
väsentliga är emellertid icke heller detta. Vad som jag däremot hade räknat
med att få klarlagt är, örn förstatligandets slutförande kan tänkas bli genomfört
under det närmaste året eller under nästa år eller om det kan tänkas ta
ytterligare fem eller flera år. Att fastställa en viss period, under vilken förstatligandet
skulle genomföras, ansåg sig riksdagen i enlighet med Kungl.

„J:ts förslag oförhindrad att göra 1939, och jag förstår inte, varför inte en
något, så när fixerad tid för programmets slutförande skulle kunna fastställas
även i dag och meddelas den allmänhet, som gärna vill ha besked härom.
f •• Si^e svar fra™haller herr statsrådet, att fördröjandet av förstatligandet
främst beror på krigsförhållandena. Ifrågavarande järnvägars ökade vinster eller,
sorn. det i herr statsrådets svar uttryckes, »rikligare inkomstflöde» har medfört,
att högre priser begärts för banorna och en större kärvhet inträtt i förhandimgsläget.
Enligt herr statsrådets mening har det varit klokt att i detta

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

läge icke alltför mycket forcera inlösningsförfarandet. Till detta skulle jag
vilja knyta ett par reflexioner. Varför kunde man icke i denna situation ånyo
lia övervägt 1936 års järnvägskommittés förslag till lag örn tvångsinlösen av
järnvägarna? Som föredragande departements ellef en framhöll 1939, kunna bärande
skäl mot sådan lagstiftning icke förebringas. Dåvarande kommunikationsministern,
herr Strindlund, framhöll nämligen: »Hinder ur rättslig synpunkt
synes icke föreligga mot en lagstiftning, som grundad på allmänna trafikintressen
ålägger de enskilda järnvägarnas innehavare att avstå järnvägarna
till staten mot ersättning, bestämd efter grunder angivna i särskild lag.» Örn
detta icke tillgripits hittills, kunde väl detta övervägas nu och framdeles, örn
hinder för inlösningen skulle möta av det slag som herr statsrådet nyss anfört.
Ifrågavarande tanke har för övrigt, enligt vad jag erfarit, så sent som
i fjol icke varit främmande för denna kammare.

Slutligen vill jag göra mig till tolk för den uppfattningen, att hänsyn borde
tagas inte bara till inlösningsprisets storlek utan jämväl till trafikanternas intressen.
Då staten övertog Västeråsbanan, sänktes priset på en månadsbiljett
till Spånga från 15,40 till 11 kronor ■—- alltså en högst väsentlig reduktion. Det
kan tilläggas, att en månadsbiljett för en lika lång sträcka, eller 11 kilometer,
på Roslagsbanan, sträckan Stockholm—Näsby, kostar 20 kronor. Alltså betala
trafikanterna på denna sistnämnda enskilda bana nära dubbelt så mycket
som trafikanterna på en nyligen statsinlöst järnväg få göra. Jag anser sålunda,
att det främst i den trafikerande allmänhetens intresse men också utifrån det
allmänna samhällsintresset vore synnerligen önskvärt att snabbare än hittills
genomföra förstatligandet av de enskilda järnvägarna. Inte minst med hänsyn
till efterkrigstidens sysselsättningsproblem vore det också önskvärt, att detta
bleve fallet, då ju flera av de enskilda järnvägarna behöva ombyggas och rationaliseras
med hänsyn till de starkt växande behoven på trafikväsendets område.
Jag finner därför de skäl, som anförts av herr statsrådet för fördröjande
av de enskilda järnvägarnas förstatligande, icke vara särdeles övertygande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
Givetvis kan det råda mycket delade meningar örn i vilken takt järnvägarnas
förstatligande skall1 ske. Vi söka också på allt sätt från kommunikationsdepartementets
och järnvägsstyrelsens sida fullgöra de direktiv som riksdagen
givit. Men kriget har förändrat så ofantligt många förhållanden, att en före
kriget uppgjord plan för hur det skall gå till icke kan undgå att vara utsatt
för ganska starka rubbningar. Det har emellertid i alla fall gått framåt med
inlösningen. Vid 1938 års slut voro av landets hela järnvägsnät, 16 710 km,
endast 7 987 km eller knappt hälften i statens ägo, och därefter har överförandet
i statens ägo skett i sådan takt, att av de svenska järnvägarna beräknas
vid 1945 års utgång cirka 12 360 km vara statsbanor, d. v. s. dessa
skulle utgöra tre fjärdedelar av landets hela järnvägsnät, och kvar i enskild
förvaltning skulle vara ungefär 4 200 km. Då ingå i denna sista summa vissa
banor som av 1936 års jämvägskommitté ansetts icke böra medtagas vid förstatligandet.
Det är ganska naturligt, att de bygder, som ha en enskild järnväg,
gärna vilja få en statsbana med den höga intensitet i trafikhänseende som
i regel kännetecknar dessa banor. Man kan emellertid ifrågasätta örn det finnes
särskilt starka skäl för en sådan inlösning just nu. Det är nämligen uppenbart,
att kostnaderna för deras inlösning nu bli väsentligt mycket större än
örn inlösningen kunde ske en kort tid efter kriget.

Det hjälper icke, örn man stiftar en lag örn att de enskilda järnvägarna
skola mycket hastigt inlösas. Det skall i varje fall ske en värdering efter vissa
angivna grunder och enligt gällande lagar, och helt säkert blir priset, om det

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

går till tvångsinlösen, kanske mycket större än vad man förhandlingsvägen
kan uppnå. Vi ha i Västeråsbanan ett exempel på huru stora kostnader SJ
måst nedlägga på denna banas drift, när den övertog densamma. Det blev
starkt ökade anspråk, som SJ gärna ville tillgodose, men det medförde kostnader
som i hög grad belasta statens affärer. SWB:s ekonomi sista året är
inkomstmässigt sett ganska svag, men det beror på de saneringar, som man
velat göra, men ingalunda på någon bristande skötsel eller dylikt. Tvärtom
tror jag, att SWB försökt att med tätare resor och billigare biljettpriser få en
god räntabilitet, oell den har nog, då det gäller dessä, ting, lyckats relativt
bra. Det är denna opåräknade standardförbättring, vilken omedelbart kommer
i fråga, när staten övertar en enskild järnväg, som gör att överförandet just
nu med det höga prisläge som nu råder blir särskilt dyrbart. Därför kan män
kanske taga det med lugn för ögonblicket, och det är att önska, att relativt
snart sådana förhållanden skola inträda, att det blir möjligt att till pris som
står i någorlunda proportion till järnvägens framtida inkomst för statens räkning
inlösa den.

Herr Kempe: Herr talman! Intresset för förstatligandet av de enskilda järnvägarna
är säkerligen mycket stort hos den allmänhet, som betjänar sig av
dessa järnvägar. Jag vill passa på tillfället att i samband med denna interpellation
örn de enskilda järnvägarnas förstatligande begära örn möjligt en
upplysning med anledning av ett uttalande, som statsrådet Domö gjort till
pressen i fråga örn förstatligande av Nordmark—Klarälvens järnväg. Han
sade därvid, att den frågan icke skulle vara aktuell nu. Denna bana äges av
Uddeholms aktiebolag, men man kan icke säga, att den är enbart en bruksbana,
utan den går igenom en rad viktiga industriorter och betjänar därmed en
rätt stor befolkningsmängd, varigenom persontrafiken är rätt stor på denna
bana liksom även godstrafiken. Behovet av banans förstatligande är givetvis
mycket stort, och icke blott förstatligandet utan även i samband därmed en
breddning a,v densamma anses vara motiverad. Det skulle säkerligen också underlätta
den tidsödande omlastning som nu måste ske vid framför allt tre stationer,
nämligen Karlstad, Deje oeh Filipstad, och därför vore också ur den
synpunkten en inlösning motiverad. Dessutom är denna bana icke tillräckligt
moderniserad. Man kan förstå, att vederbörande ägare inför perspektivet av
ett framtida, förstatligande icke kunna lia så stort intresse av att nu utveckla
och modernisera denna järnväg och dess materiel. Det skulle därför, som sagt,
vara av intresse, örn det vore möjligt, att få höra av herr statsrådet, örn det
av honom lämnade svaret i största allmänhet gäller också denna bana eller
örn den så att säga, är undantagen vid förstatligandet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
Jag kan verkligen icke minnas, att jag förut talat örn denna järnväg,
men det är ju möjligt, att jäg på förfrågan sagt, att dess inlösen icke är
aktuell just nu. Det kanhända berodde därpå, att Nordmark-—Klarälvens järnväg
icke upptogs av 1936 års järnvägskommitté bland de järnvägar som skulle
bli föremål för statsinlösen. Något sådant undantag har sedan icke gjorts
av Kungl. Maj :t, och därför ligger denna järnväg liksom en del andra i vågskålen,
och man skall taga under övervägande, när tiden blir lämplig för en
inlösning. Att göra något uttalande om när man kan inlösa, densamma är jag
icke beredd på. Denna järnväg är en av de större i den grupp enskilda järnvägar,
som tidigare överhuvud taget ifrågasatts att komma till inlösen.

Herr Karlsson i Stuvsta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr statsrådet säger, att det är dyrt att inlösa järnvägar

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

nu och att det inte hjälper nied en lag- örn tvångsinlösning. En sådan lag om
tvångsinlösning måste emellertid även stipulera, de grunder, efter vilka en
inlösning skall ske, och jag anser att man då skulle kunna förfara så, att man
beräknade inlösningspriset med fråndragande av de krigsvinster, som järnvägarna
ha haft delvis till följd av militära transporter. Dessutom vore väl
en sådan åtgärd inte ett större ingrepp i den enskilda företagsamheten än
exempelvis krigskonjunkturskatten. Jag anser därför, att detta skäl inte är
särdeles övertygande.

Det sägs dessutom att det är dyrt att nu bygga örn dessa järnvägar. Ja, men
de skola i alla fall förr eller senare inlösas av staten, och ju längre det dröjer,
desto längre tid ha de privata intressena ju fått ha dessa banor och kunnat
låta bli att reparera och underhålla dem som de skulle repareras och underhållas,
och då kan det ju inte bli billigare i framtiden än vad det är nu.

För övrigt är det klart, att jag inte har begärt något uttalande örn huruvida
järnvägarna skulle kunna förstatligas ögonblickligen, men jag menar, att
något så när fixerade tidpunkter härför skulle det i alla fall ha varit möjligt
att ange med hänsyn till att kriget nu håller på att ta slut och till att andra
förhållanden inträda, detta så mycket mera som allmänhetens intresse för
saken ju dagligen gör sig påmint på många olika sätt.

Vidare yttrade:

Herr Sundberg: Herr talman! Jag tillhör dem, som under principdebatten örn
enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet varmt talade för att riksdagen
borde besluta örn ett sådant enhetliggörande. Den uppfattningen har jag fortfarande
kvar. Jag har också anledning att deklarera, att jag till alla delar kan
instämma i de synpunkter, som interpellanten framförde i sitt tack för svaret.
örn att det principbeslut, som riksdagen fattade, bör realiseras så fort som
möjligt.

Det var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet, utan för
att i korthet framhålla, att interpellanten yttrade något, som jag anser vara
för stark generalisering. Han påstod nämligen, att de enskilda järnvägar, som
ännu icke ha förstatligats, underlåta att företa moderniseringar och sådana
utvidgningar och arbeten i övrigt, som skulle komma trafikanterna och järnvägens
trafik i övrigt till godo. Det är mycket möjligt, att det på sina håll
bland enskilda järnvägar föres en sådan politik. Emellertid vill jag åtminstone
för den största enskilda järnvägen i landet, Bergslagernas järnvägar,
som jag känner ganska ingående, be att få deklarera, att där förhåller det sig
i varje fall icke på detta sätt. Den som har följt meddelandena i pressen och
som har intresserat sig för saken har ju kunnat finna, hurusom denna järnvägs
ledning med synnerligen stor energi även under senare år har gått in för
moderniseringar av olika slag i fråga örn betjänandet av såväl den resande allmänheten
som godstrafiken. Jag kan påminna om de elektriska snabbvagnar
som väl snart komma i trafik, och jag kan också påminna örn de elektriska
vagnar som redan äro insatta i lokaltågstrafiken, vilka ju stå på höjdpunkten
av modernitet. Jag skulle sålunda vilja ha sagt, att man får inte fälla så
generella omdömen på denna punkt, sorn interpellanten gjort. Det sker dock
även på det hållet moderniseringar och utvidgningar.

Nu vet jag att det finns röster som säga, att detta energiska arbete bedrives
av trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle därför att man avser att
under de år, som förstatligandet ännu icke har blivit fullt genomfört, inge
svenska folket den uppfattningen, att Bergslagsbanan ej borde förstatligas.
Jag vet icke i vad mån den uppfattningen kan vara riktig, att orsaken till
att man nu med sådan energi bedriver moderniseringar skulle vara, att man

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

vill slå blå dunster i ögonen på allmänheten och vill försöka vinna partiernas
förtroendemän i olika institutioner för att så länge som möjligt fördröja realiserandet
av förstatligandebeslutet. Jag säger, att den uppfattningen har gjort
sig hörd på sina håll. Jag vill för min del icke gå i god för att den är riktig,
och jag hyser icke själv den uppfattningen, ty jag känner männen i ledningen
för trafikförvaltningen och vet vad ärliga och redbara avsikter de ha
i sina förehavanden.

Såsom jag redan tidigare sagt, delar jag i alla avseenden interpellantens
synpunkter, och när jag deltog i principbeslutet örn förstatligande av de enskilda
järnvägarna, gjorde jag det i livlig förhoppning om att den respittid
med enhetliggörande av vårt järnvägsnät, som riksdagen då beslöt, icke skulle
överskridas. Jag kan inte bedöma i vad mån det varit möjligt att hålla en
hastigare takt i fråga örn detta förstatligande än som nu skett, men jag
har i varje fall från trovärdigt håll fått veta, att man från Bergslagernas
järnvägs sida sedan länge varit färdig med allt material som behövs för att
man skulle kunna ingå i förhandlingar örn järnvägens förstatligande och att
detta även delgivits järnvägsstyrelsen och förstatligandeberedningen. Men när
det inte, ^har man sagt, från dessa myndigheters sida påyrkas några förhandlingar,
så finns det ju inte någon anledning för oss inom järnvägsledningen
att hemställa örn att staten skall komma och ta oss så fort som möjligt.

Jag kan, som sagt, inte yttra mig med någon sakkunskap örn det arbete,
som utförts under den gångna delen av förstatligandeperioden, men många
ha ju hållit före att det varit bättre, örn man hade börjat med de stora banorna
och tagit de mindre banorna i slutet av den period, som man ansett vara
den längsta över vilken förstatligandet kunde få sträcka sig.

Jag har, herr talman, med detta främst velat framhålla, att vad Bergslagernas
järnväg angår, man under inga förhållanden kan beskylla järnvägsledningen
för att inte vidtaga moderniseringar och förbättringar eller inte göra
allt för att fullgott betjäna såväl den resande allmänheten som godstrafikanterna.

Herr Thorell: Herr talman! Jag hade knappast tänkt ge mig in i denna debatt,
men det uttalande, som herr Karlsson i Stuvsta nu senast gjorde, föranledde
mig dock att begära ordet.

Jag vill då först säga, att statsrådets uppfattning att det för närvarande
skulle bli mycket dyrt att lösa in flera enskilda järnvägar säkert är riktig. Jag
kan inte heller förstå, att det härvidlag är någon ko på isen för närvarande.
Tågen gå ju och trafiken skötes på vanligt sätt. Åtminstone när det gäller den
järnväg, som jag själv använder bade för mina resor och för godstransporter,
nämligen Rimbobanan, vilken ju är en av dem, som är tilltänkt att så småningom
lösas in, måste man säga att det hela går mycket bra, och denna bana
är dock kanske en av de tätast trafikerade av våra järnvägar.

Herr Karlsson ansåg nu att järnvägarna fått så stora förtjänster på grund
av krigskonjunkturen — han sade inte ut ordet, men jag förmodar att det var
det han menade — att man borde överväga att tvångsvis inlösa dem utan att
någon hänsyn toges till de stora inkomster, som järnvägarna på senare tid
haft. Ja, men järnvägarna ha ju i allmänhet fatt behålla en obetydlighet av
dessa stora förtjänster. Flera av dem hade under fredstidsförhållanden svårt
att klara sig ekonomiskt, och följden är att deras jämförelsetal, när det gäller
beräkning av kr ^konjunktur skatten, ha varit så låga — örn det nu överhuvud
taget funnits några sådana jämförelsetal — att en mycket stor del av inkomsterna
ha gått åt till krigskonjunkturskatt och andra skatter. Det finns nog
därför inte nu så mycket att ta där.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Även ett annat uttalande, som herr Karlsson hade, stämmer inte med
verkliga förhållandet, vare sig när det gäller den järnväg, som jag här närmast
talat om, och jag tror knappast heller när det gäller någon annan. Herr
Karlsson sade att järnvägarna nu inte företogo några reparationer och att det
följaktligen i en framtid skulle behövas så mycket sådana, att det även i fortsättningen
skulle bli dyrt för staten att lösa in järnvägarna. Jag tror att det
förhåller sig alldeles tvärt emot vad herr Karlsson säger. Jag har inte som
jag minns varit med örn att det förekommit så stora reparationer på vår järnväg
som nu. Det är ju också helt naturligt, ty nu har man fått pengar att
röra sig med, och därtill kommer att man vill använda så mycket av inkomsterna
som möjligt till förbättringar och dylikt, då man har laglig rätt att
draga av sådana omkostnader i deklarationen. Följden är att man går igenom
den ena stationen och bangården efter den andra och gör de reparationer och
förbättringar, som anses önskvärda, och man håller också på att elektrifiera
linjerna — etet räknas ju inte som reparationsarbete, men det innebär i alla
fall en utveckling till det bättre. Vidare kommer det säkerligen, när kriget är
slut och personbilarna och de stora lastbilarna åter kunna tagas i bruk i full
utsträckning, att bli en sådan avlastning av trafiken på järnvägarna, att dessa,
i stället för att som nu ha besvärligheter med att kunna klara trafiken, få se
sig örn efter sysselsättning för den materiel som de ha och vars kapacitet de
kanske inte fullt kunna utnyttja. Då kan det vara bättre tid för staten att tänka
på inlösen, och jag tror också att en sådan då skulle gå mycket bra på frivillighetens
väg.

Jag ser sålunda denna fråga helt och hållet på samma sätt som herr statsrådet,
och jag håller före att herr Karlsson inte riktigt har satt sig in i förhållandena
innan han gått upp i denna debatt.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Gentemot herr Thorell vill jag beträffande
den ökade vinsten säga, att det enligt Aktieägarnas uppslagsbok
ligger så till, att för Roslagsbanan redovisades en dubbelt så hög nettovinst
1943 som 1939. I fråga örn materiel och annat ha på denna järnväg vissa förbättringar
genomförts vad gäller områdena närmast Stockholm, men längre
uppåt utefter Roslagsbanan äro förhållandena mycket miserabla, och de ha
också föranlett åtskilliga uppvaktningar och hänvändelser från allmänhetens
sida däruppe.

Sedan är det fråga örn huruvida det är någon anledning till brådska. Det
är ingen ko på isen, säger herr Thorell, tågen gå ju. Jag skulle bara vilja rekommendera
herr Thorell att övertyga allmänheten i Stockholms län örn att
det icke är någon ko på isen i detta fall. Jag vill icke åtaga mig den uppgiften.
Det är ju klart, att efter vanliga normer en inlösen av de enskilda järnvägarna
skulle ställa sig dyrare nu, men jag har ju ifrågasatt, om man inte
kunde stifta en lag som icke ansågs behövlig 1939 men för vilken herr Thorell
icke var främmande, alltså en lag som skulle möjliggöra ett förstatligande efter
rimliga grunder, och då anser jag, att krigsvinsterna icke skulle få bilda utgångspunkten
för fastställande av inlösningspriset.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
I anledning av herr Karlssons sista yttrande vill jag framhålla, att just
vad han nu säger, nämligen att man inte skall inräkna dessa krigsvärden, det
har icke heller gjorts vid de underhandlingar som förts med enskilda järnvägar,
utan vid de överenskommelser om inlösen av järnvägar som träffats har
man bortsett från dessa särskilda värden. Jag tror också, att man i fortsättningen
skall lyckas därmed. Men det är klart, att framtidsvärdena i dagens
situation kunna te sig något annorlunda än on kort tid härefter.

Andra hammarens protokoll 19Jt5. Nr 18.

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande takten för inlösen ber jag att få säga, att jag är bestämt övertygad
om att förstatligandeberedningen i detta fall skall göra, vad den kan,
för att icke på något sätt i onödan fördröja utförandet av det som man enat
sig om.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag vill
bara, herr talman, ge ett svar till herr Karlsson, då han talar örn det kända
förhållandet, att det varit uppvaktningar i fråga örn trafikförhållandena vid
Roslagsbanan. Det är alldeles riktigt, att sådana förekommit. Men varför sade
icke herr Karlsson, att dessa uppvaktningar i huvudsak gällt omnibustrafiken?
Det förhåller sig ju på det sättet, att man i vissa större samhällen endast
har omnibustrafik någon gång i veckan eller varannan dag eller dylikt,
och det är därvidlag som kritiken mest sätter in.

Sedan är det ju klart, att vi kunde önska, att vi hade vår järnväg bredsparig,
ty omlastningarna äro besvärliga. Men det är något, herr Karlsson, som
kommer att kräva oerhörda belopp, och det är min bestämda övertygelse, att
detta icke kommer att genomföras, även örn denna järnväg blir förstatligad.

Härpå anförde

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Att över hälften av de enskilda
järnvägarna förstatligats under dessa sista ar trots fördyringen under
kriget, tycker jag för min del är storartat, och jag delar fullständigt herr
statsrådets uppfattning, att statsmakterna icke kunna ge sig på vilka köp som
helst, sådana som tiderna nu äro.

Av herr Karlssons i Stuvsta och andras anföranden har det iramgatt, att
herrarna tro, att så snart en järnväg blir förstatligad, det med detsamma blir
bättre förbindelser och alla möjliga bekvämligheter för de människor som bo
utmed järnvägen. Jag bor alldeles intill en sådan järnväg, som under de sista
åren har inlösts av staten. Herr Karlsson i Stuvsta vet, vilken järnväg jag
åsyftar, ty vi ha herr Karlsson och jag i vår ungdom varit så gott som gårdsgrannar.
För oss som bo vid. donna järnväg lia i värjo fall förbmdolsorna ickg
blivit bättre efter järnvägens förstatligande. När det var enskild järnväg,
kunde jag resa till Stockholm från min hemort klockan nio på kvällen och
vara här uppe klockan åtta på morgonen. Men örn jag nu skall resa till Stockholm
och vara där klockan åtta på morgonen och använder järnvägen, mäste
jag resa klockan halv sex dagen förut. Sådana ha förhallandena blivit.för oss.

Nu skall jag inte fresta herr talmannens tålamod. Jag har med vad jag sagt
velat framhålla, att herr Karlsson inte bör bygga alltför stora luftslott och
tro. att man, så snart en järnväg blir förstatligad, har allt vad man vill ha av
bekvämlighet i kommunikationshänseende som i en liten ask.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 264, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr
376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 271, angående ytterligare anslag till anordnande
av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 272, med förslag till lag angående ändrad Heise av 2 § 3 mom. lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och

nr 273, med förslag till lag örn semester; samt

till statsutskottet propositionen, nr 274, angående anslag till poliskåren i
Boden: omkostnader för budgetåret 1945/46.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 70—89, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och 30—32, bankoutskottets utlåtande
nr 23, första lagutskottets utlåtande nr 27, andra lagutskottets utlåtanden nr
33—35, jordbruksutskottets utlåtanden nr 20 och 24—29, andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7—11.

§ 8.

Föredrogs den av herr Jacobson i Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående
eventuellt förslag örn anslag till fri skolmateriel till alla elever vid folk- och
fortsättningsskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående’vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nyanskaffning
av ånglok;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m. ;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

nr 142, i anledning av Kungl. Majda proposition angående befrielse för stationsmästaren
F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag;

_ 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning a/v

vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
i Degerfors köping;

nr 14o, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 157, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av etttekniskt
gymnasium i Hälsingborg.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 579, i anledning av Kungl. Majlis
proposition, nr 256, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år
1945, m. m.; samt

herrar Holmström och Olson i Göteborg, nr 580, likaledes i anledning av
Kungl. Majlis proposition nr 256.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 276, angående
muntliga meddelanden till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs ock lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelanden av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avses, ävensom förordnat, att meddelandena
skulle framföras i första kammaren av ministern för utrikes ärendena samt
statsrådet och chefen för handelsdepartementet och i andra kammaren av stats’
ministern samt statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet. Till4
lika hade Kungl. Majit bestämt, att kamrarnas sammanträden i här avsedda
fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Härefter yttrade herr talmannen: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att det plenum, som skall hallas för mottagande av angivna
meddelanden, kommer att utsättas till fredagen den 27 innevarande april
kl. 11.30 fm.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till bevillningsutskottet följande pa
kammarens bord liggande motioner:

nr 579 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.; samt

nr 580 av herrar Holmström och Olson i Göteborg.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i anledning av väckt motion
om skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Den motion jag väckt angående skattebefrielse
för gåvor till hemvärnet har blivit av utskottet avstyrkt. Jag kan gott förstå
de principiella synpunkter, utskottet lagt på denna fråga. Det är klart, att örn
man beviljar skattefrihet för gåvor till en enskild försvarsorganisation komma
ju snart framställningar om samma förmån för andra gåvor, och det blir svårt
att hålla måtta vid beviljande av sådan skattefrihet. Det är emellertid på det
sättet, vilket också åtminstone i viss mån framgår av motionen, att en organisa -

Motion örn
skattefrihet för
rjåvor till hemvärnet
och
dess underavdelningar.

54 Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motion om skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

(I orts.)

tion, -vilken tagit till sin uppgift att förse hemvärnet med penningmedel, har
att kämpa mot mycket stora svårigheter och besvärligheter. Det är ju ganska stora
belopp, som krävas för varje år. Det har visat sig, sedan skattefriheten tagits
bort, att det blivit allt svarare och svårare att på frivillighetens väg anskaffa
medel för detta ändamål. Dlera sammanslutningar, som tidigare lämnat rätt stora
ekonomiska bidrag, ha nu sagt ifrån, att de icke längre kunna lämna bidrag,
därför att de icke åtnjuta skattefrihet för sådana gåvor. När framställning
göres örn bidrag, möts man ofta av detta, besked: skaffa bara skattefrihet, så
skola vi ansia medel pa samma sätt som tidigare. I det fallet resonerar förmodligen
utskottet på^ det sättet, att genom att staten beviljar skattefrihet för gåvor
till hemvärnet, så blir det i själva verket staten som får bidraga med huvudparten
av de anslagna medlen, medan gåvogivarna bidraga med mindre belopp.
Detta kan kanske under nuvarande förhållanden vara riktigt, men det skattesystem
och den skattebörda, som nu finnas, komma väl icke att äga bestånd
så förfärligt länge till, det får man väl hoppas.

Utskottet Ilar nu liksom flera gånger, då förslag väckts i samma ärende, anfört,
att stöd åt hemvärnet bör lämnas i annan form än genom skattebefrielse. Det är
just denna anvisning att söka en annan form än skattebefrielse, som jag skulle
vilja stanna vid ett ögonblick. Det är klart, att anvisningen har sitt värde,
men fråga är, i vilken annan form än genom gåvor man skall kunna få allmänheten
att lämna bidrag till hemvärnet. Såvitt jag förstår finns det ingen annan
sadan form. Man kan ju alltid vända sig till staten eller kommunerna. Förslag
ha ju framkommit örn att rätt skulle givas kommunerna att lämna anslag till
hemvärnet. En sadan rätt ha de ännu icke erhållit. Inom parentes vill jag
framhålla, att även örn kommunerna erhålla en sådan rätt, detta ju ingalunda
''betyder, som många uppfattat saken, att kommunerna skulle vara skyldiga
att lämna gåvor till hemvärnet. Det innebär endast, att kommunerna, örn de
fatta beslut att bevilja understöd till hemvärnet, icke skola löpa risken att
deras beslut överklagas och ogillas av högre instans. Örn staten skulle bekosta
allt som behöves för hemvärnet, måste det ju ske under former, som väl knappast
skulle göra det möjligt för hemvärnet att förbli en frivillig organisation, som
det för närvarande är, utan då skulle hemvärnet bli underkastat en hel del
tvångsföreskrifter i olika avseenden och en sådan kontroll, att det kanske bleve
omöjligt för hemvärnet att existera som demokratisk försvarsorganisation. Man
kan naturligtvis från statens sida vara litet mera rundhänt när det gäller övningsanslag
och dylikt, och staten behöver kanske icke uppställa lika stränga
föreskrifter beträffande övningsanslagets användande som de, vilka för närvarande
gälla. Statsanslaget kommer i varje fall icke att täcka hela det behov
av kontanta medel som hemvärnet har. Största delen av hemvärnsmännen äro
ju arbetare, och de äro således fattiga. De offra tid för hemvärnsövningar, tävlingar
otc., och de få dessutom göra en hel del rent ekonomiska uppoffringar. Man
kan icke begära, att intresset skall vara så starkt hos alla hemvärnsmän, att de
offra både tid och pengar för att kunna deltaga i övningarna. För en hel del av
de personer, som tillhöra hemvärnet, är det nödvändigt att anskaffa utrustningspersedlar,
vilka icke ingå i den utrustning, som bestås av kronan. Mången hemvärnsman
har stora svårigheter att skaffa sig den utrustning som behövs. En
hel del personer exempelvis, som under dagarna lia sitt arbete inomhus och icke
äro rustade för att vara med på övningar i skog och mark, särskilt icke
vintertid, måste för att kunna deltaga i övningarna skaffa sig varmare
underkläder, grövre skor och allt möjligt sådant, och detta kostar ganska
mycket pengar. Örn man skall ha hemvärnsorganisationen kvar, måste det göras

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nr 18. o.)

Motion om skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

(Jj orts.)

någonting för att den skall kunna existera ordentligt. Det går icke att upprätthålla
intresset inom hemvärnet, därest man jämt och ständigt kräver, att hemvärnsmännen
personligen skola offra både tid och pengar för att deltaga i övningarna.
De ha icke möjlighet att göra detta. Det far man pa de hall, dar man
är intresserad av att organisationen finns kvar, lov att första. Jag tror det sades
förra gången frågan om skattefrihet för gåvor till hemvärnet behandlades, att
om skattefrihet beviljades, en rad andra frivilliga organisationer skulle komma
fram med krav på skattefrihet för gåvor. Ja, det är ju klart, att sa skulle bliva
fallet, men det finns kanske en möjlighet att klara upp saken. Man skulle kunna
inrätta en institution, som toge hand örn såväl hemvärnet som andra frivilliga
''försvarsorganisationer, och bevilja denna organisation skattefrihet tor gavor.
Organisationen i fråga skulle se till, att var och en finge sin skaliga andel. Det
kunde säkerligen icke medföra någon större fara för vart skattesystem, örn en

sådan ordning genomfördes. . ,. , - r.. „

Herr talman, jag kommer icke att yrka bifall till mm motion, ty jag törstar
att, som frågan nu ligger till, inga utsikter finnas för att motionen skall kunna
bifallas. Jäg har bara med vad jag anfört åsyftat, att nuna synpunkter skola
vinna beaktande på vederbörligt håll.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Redan när riksdagen år 1938 gjorde den
första avvikelsen i detta avseende kände man att man var ute på en väg där man
luckrade upp principerna för skattelagstiftningen. Den gången ansag man sig
kunna göra en avvikelse med hänsyn till att det gällde att understödja det luftvärn,
som man skulle skaffa på olika ställen runt om i landet, men sedan i ramträdde
omedelbart en hel mängd andra organisationer, luftskyddet, hemvärnet,
sjövämskåren med flera med krav pa skattefrihet. Redan när det törsta beslutet
fattades, uttalade riksdagen, att detta skulle betraktas såsom ett rent
tillfälligt avsteg ifrån de principer, på vilka vår skattelagstiftning vilade, och
så snart det överhuvud taget var möjligt, således vid 1943 års riksdag, återställde
riksdagen det gamla förhållandet och avböjde att längre fortsätta pa

denna väg. , ■ i ■ un

Jag kan i mycket dela den uppfattning, som herr Lindberg gjorde sig till

tolk för, när han framhöll, att hemvärnet behövde stöd. Han påpekade, att
det vore orimligt att begära, att människor, som visade intresse och offrade
tid för övningar och dylikt, skulle vidkännas ekonomiska, uppoffringar för att
kunna hålla sig med den utrustning som vore erforderlig. Utskottet har på
intet sätt underkänt herr Lindbergs synpunkter, men utskottet har sagt, att
örn det behövs pengar till hemvärnet, är det statens skyldighet att träda till
och anslå de medel, som äro erforderliga. Herr Lindberg undrade, hur han
skulle göra. Ja, jag kan icke ge herr Lindberg någon annan rekommendation
än att, då det är tydligt att dessa anslag böra upptagas på fjärde huvudtiteln,
herr Lindberg och övriga, som äro intresserade av att hemvärnet erhåller ekonomiskt
understöd, bege sig till försvarsdepartementet och göra klart för vederbörande
i departementet, vad det offer innebär, som hemvärns manskapet
får göra. Utskottet har funnit det orimligt, att man för att bereda understöd
åt hemvärnet skulle våga sig på en fortsatt uppluckring av principerna för
vår skattelagstiftning. Riksdagen har ju också vid ett par till flillen givit
denna uppfattning sin anslutning.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

§ 5.

Motion om Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckt motion om
ändring av i§ ändring av 1 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angåimTfZesb-if-
ende Pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst.
ter angående

pensionering Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade
av viss arbe- Tr w i -o TT T

iarpersonal i Herr Harlsson i Grängesberg: Herr talman! I motionen har framställts för statens

tjänst, slag om en förbättring av pensionsvillkoren för vissa i statens tjänst anställda
skogsarbetare oell för kronotorpare. Tillämpningen av nu gällande pensionsbestämmelser
bar enligt mitt förmenande för denna i olika avseenden hårt
pressade arbetargrupp varit alltför restriktiv och synnerligen otillfredsställande.
Jag vill därför uttala min stora tillfredsställelse över bankoutskottets
välvilliga och positiva ställningstagande till föreliggande motion. Jag kan
ju också med tillfredsställelse notera, att både domänstyrelsen och statskontoret
ställt sig välvilliga och förstående till det framförda förslaget örn en
förbättring av de hittills tillämpade pensionsvillkoren för här berörda arbetargrupp.
Jag skall, herr talman, icke taga upp kammarens tid med att gå in
på någon detaljerad redogörelse beträffande motiveringen för mitt motionsvis
framförda yrkande. Bankoutskottet har ju i sitt fitlåtande lämnat en utförlig
redogörelse för motiveringen i min motion, och jag ber bara att få hänvisa tili
denna redogörelse.

Utskottets förslag innebär, att riksdagen skall bemyndiga Kungl. Majit att
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet anfört iitfärda särskilda
nya föreskrifter i ärendet. Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn
bifall till detta utskottets förslag.

o Jag har emellertid begärt ordet för att tili vederbörande departementschef
få framföra några synpunkter, som jag skulle önska att få beaktade, när dessa
föreskrifter skola utfärdas. Det gäller den av domänstyrelsen framförda tanken
på en maximering av den kvalifikationstid, som skulle tillgodoräknas
den pensionssökande arbetaren för den tid, som han har arbetat på torpställe.
Det är detta jag ville säga ett par ord örn. Yrkandet i min motion går ut på
att en kvalifikationstid av upp till fyra månader årligen skulle i detta hänseende
tillgodoräknas vederbörande arbetare under hela arrendetiden. Domänstyrelsen
har i sitt yttrande förslagsvis lanserat en linje, som går ut på att
den pensionssökande skulle i pensionshänseende tillgodoräknas en kvalifikationstid
av tre månader för år, varunder han innehaft arrende, dock sammanlagt
högst trettiosex månader. En maximering till trettiosex månader skulle
i realiteten komma att innebära, att denna särskilt medgivna kvalifikationstid
komme att tillgodoräknas vederbörande endast under de tolv första arrendeåren.
Stannar en skogsarbetare kvar som arrendator under längre tid än tolv
år, får han ingenting av den senare arrendetiden tillgodoräknad som kvalifikationstid
för sin pensionsrätt.

Nu har ju domänstyrelsen själv i sitt yttrande anfört, att många pensionssökande.
skogsarbetare bebott och brukat något kronans skogsarbetarställe
under tjugo ä tjugofem år och ändå icke blivit berättigade till pension på
grund av mi gällande restriktiva pensionsbestämmelser. »Det har ofta synts
hårt», säger domänstyrelsen, »att dessa äldre och i regel väl förtjänta arbetare
ej kunnat beviljas pension av domänstyrelsen.» Men örn det nu blir en
spärr vid de här lanserade trettiosex månaderna, så blir det i många fall just
dessa äldre trotjänare som komma att bli lidande på detta. Det kan sålunda
enligt mitt förmenande icke bli en tillfredsställande ordning, örn de föreslagna
tre månadernas kvalifikationstid skall tillgodoräknas den pensionssökande endast
de 12 första arrendeåren. Vill man, som riktigt är, skydda de äldre tro -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Motion om ändring av 1 § kungörelsen med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetar per sonat i statens tjänst. (Forts.)
tjänarna bland dessa skogsarbetare och tillförsäkra dem en säkrare rätt till
pension, då bör man låta bli att sätta någon maximigräns för beräkningen av
den här ifrågasatta kvalifikationstiden. Fastställes en sådan maximigräns kommer
den alldeles uppenbart att i många fall verka högst orättvist. Skulle det
ändå befinnas erforderligt att sätta någon sorts gräns, bör en sådan i varje
fall icke sättas lägre än vid 60 månader och således omfatta åtminstone 20 år
av arrendetiden.

När man bedömer denna fråga får man även uppmärksamma det förhållandet,
att de arbetare, som det här gäller, i pensionshänseende icke heller tillgodoräknas
någon kvalifikationstid för den tid, som de nödgas gå arbetslösa,
under perioder när arbete icke kan beredas dem i skogen. Även detta sistnämnda
förhållande måste betecknas såsom en hårdhänt och alltför restriktiv
politik, då det gäller deras pensionsrätt. Yi få ju ändå komma ihåg, att det
här gäller arbetstagare, som äro fast och kontraktsmässigt knutna till visst
område av den statliga produktionsverksamheten. Det är således icke några
tillfälligt arbetsanställda som det här är fråga örn. Jag vill säga, att jag anser,
att statsmakterna inte böra behandla denna arbetargrupp sämre än andra
fast statsanställda arbetare.

Herr talman! Jag har ansett det vara önskvärt att få dessa mina synpunkter
antecknade till protokollet, när riksdagen nu går att fatta beslut. Utskottsutlåtandets
formulering ger Kungl. Majit en viss rörelsefrihet, när det gäller
att utfärda föreskrifter i det här föreliggande ärendet. Jag vill därför rikta
en vädjan till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att vid utformningen
av de här begärda nya föreskrifterna örn möjligt taga hänsyn
till de synpunkter jag här anfört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Spångberg, Andersson i Surahammar,
Unesson i Sörsjön, Sundström i Vikmanshyttan, Jonsson i Haverö och Bladh.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 28, beträffande väckt motion i
anledning av Kungl. Majits proposition, nr 184, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m.
samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta motioner
angående visst tillägg till lagen örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 193 i första kammaren av herrar Arrhén
och Bondeson samt nr 306 i andra kammaren av fröken Andersson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:! ville anhålla, att »Kungl. Majit ville komplettera bestämmelserna
i lagen den 30 juni 1943 örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare med bestämmelser liknande dem i den allmänna tjänsteplikts -

Motioner angående
visst
tillägg till lagen
om viss begränsning
av
legitimation
8om tandläkare.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner angående visst tillägg till lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare. (Forts.)

lagens §§ 34, 35 och 36 om möjligheter att erhålla ersättning för direkt av
tjänsteplikten föranledda kostnader».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken Andersson, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
framläggande för riksdagen av förslag till sådant tillägg till 1943 års lag
örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, att tandläkare, vilka på
grand av bestämmelserna i nämnda lag blivit nödsakade att tjänstgöra inom
folktandvården, måtte kunna komma i åtnjutande av förmåner liknande dem
som avses i 34—36 §§ i lagen om tjänsteplikt.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall icke gå in på själva, sakfrågan.
Den diskuterades ju för två år sedan mycket ingående, och stämningen var
ju, som de som voro med på den tiden minnas, ganska irriterad. Jag antager
emellertid att så icke skall behöva bli förhållandet i dag. Jag skall bara med
några ord beröra motiveringen till de motioner som här föreligga.

Motionerna gå i korthet ut på att tandläkarna skola få samma förmåner
som andra tjänstepliktskyldiga ha enligt §§ 34, 35 och 36 i allmänna tjänstepliktslagen.
Lagen blev ju, som alla minnas, giltig även för dem, som redan
voro inskrivna vid tandläkarinstitutet, och utsträcktes jämväl till dem, som just
stodo i begrepp att avlägga sin examen. Dessa, särskilt de sistnämnda, hade
helt naturligt vidtagit en hel del dispositioner för sin framtida verksamhet. De
hade, en del av dem i alla händelser, hyrt lokaler för igångsättande av praktik
eller kommit överens örn övertagande av sådan praktik. En annan del av dem
hade gjort upp örn assistenttjänstgöring hos andra tandläkare. När lagen infördes
— det är jag mycket angelägen att understryka — betonade lagrådet,
att det vid sidan av tjänstepliktslagen enligt 1939 års lag infördes en särskild
tjänstepliktslag för tandläkare. Lagens karaktär av tjänstepliktslag kan således
näppeligen ifrågasättas. Motionerna ha också byggt på den av lagrådet
gjorda jämförelsen. Motionärerna begära nu, som jag nämnde förut, kompletterande
bestämmelser, liknande dem som återfinnas i tjänstepliktslagen, där det
stadgas, att ersättning för direkta av tjänsteplikten föranledda kostnader skall
kunna givas vederbörande. Det rör sig örn reseersättningar, flyttningsersättningar
och slutligen örn så kallade utjämningsbidrag i händelse familjen på
grund av vederbörandes tjänsteplikt måste bo på annan ort.

Nu säger man visserligen, att detta är icke så ömmande. Det är det icke i
en del fall; det skall villigt erkännas. Men örn herrarna och damerna titta på
en undersökning, som gjorts av Sveriges tandläkarförbund, har man där konstaterat,
såsom det återfinnes exempel på i motionen, en hel del såvitt jag förstår
mycket ömmande fall. Där gives alltså en rad exempel. I flera fall äro vederbörande
gifta. I något eller några fall — jag minnes icke så noga — hade
vederbörande uppnått en ganska hög ålder; i ett fall var sålunda en tandläkare
39 år och hade mycket dålig ekonomi.

Nu hänvisar utskottet till de goda löner, som dessa tandläkare få. Ingen,
icke heller tandläkarna — det är jag också angelägen att understryka — har
klagat över de löner de erhålla. Den saken är alltså fullkomligt klar. Men å
andra sidan kommenderas de ut till någon plats exempelvis långt uppe i Norrland
eller nere i Skåne eller var det må vara någonstädes. Det är klart, att
detta medför extra kostnader, olika för dem som kommenderas exempelvis upp

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Motioner angående visst tillägg till lagen om viss begränsning av legitimation

som tandläkare. (Forts.)

till Norrland och dem, som kommenderas närmare Stockholm. Jag kan icke
komma fram till någon annan slutsats än att rätt och rättfärdighet kräver, att
dessa skola ha ersättning precis som andra tjänstepliktskyldiga få i liknande
fall.

Nu gör utskottet en jämförelse, som jag ej kan acceptera som bärande. Utskottet
säger nämligen: »I betraktande av storleken av de löneförmåner tandiläkarna
sålunda erhålla äro de i ekonomiskt hänseende avsevärt bättre ställda
än övriga, akademiskt utbildade personer, som efter avlagd examen skola börja
sin praktiska yrkesutövning. Redan nu berörda förhållande utgör enligt utskottets
mening ett starkt skäl mot att tandläkarna komma i åtnjutande av de
föreslagna särskilda förmånerna.»

Det är detta jag skulle vilja reagera mot. Det är kanske sant, att tandläkarna
ha det bättre än en hel del andra akademiker. Men å andra sidan är det
här fråga örn en gradskillnad. Örn andra akademiker bleve kommenderade på
samma sätt, skulle de alldeles självfallet enligt min åsikt ha denna ersättning.
Salunda anser jag icke, att lönerna i detta fall böra vara utslagsgivande. Såvitt
jag har läst lagen rätt stadgas det i alla händelser icke i § 34 någon skälighetsprövning
för att vederbörande skall erhålla sådan ersättning. Här är
det dock fråga örn ett tvång, som vederbörande ålägges av det allmänna. Jag
föreställer mig da, att det är riktigt, att tandläkarna skola få ersättning i enlighet
med tjänstepliktslagen, som säger, såsom jag redan citerat, att de skola
ha ersättning för de extra kostnader som åsamkas dem.

Man må sedan — och detta skall jag sluta med — säga aldrig så mycket,
att det ej rör sig örn ömmande fall. Det är så, vilket jag betonat, i en del fall,
men dock icke i alla. Men jag anser, som jag redan sagt, att den saken hör
icke hit. Det för mig väsentliga är vad som är rätt och riktigt. Men det finns
också en praktisk sida av saken. Jag tror icke, att detta sätt att bemöta tandläkarna
med att icke ga med på ett rimligt krav i längden kommer att gagna
folktandvården som sådan. Det var dock dit man enligt uppgift ville komma
fram, när lagen infördes.

Jag betonar ännu en gång, att jag kritiserar icke lagen; den finnes redan.
Men. att icke^ samhället skall vidtaga de åtgärder, som äro rimliga för att i
möjligaste mån underlätta det för deni, som komma under lagen, är något som
jag icke kan förstå.

Herr talman! Med anledning av vad jag yttrat ber jag få yrka bifall till
motionerna nr 193 i första kammaren och nr 306 i andra kammaren.

Herr Lundberg: Herr talman! Fröken Andersson har talat om rätt och rättfärdighet.
Hon menade, att det skulle kräva, att tandläkarna, utöver den ersättning
de få med 12 000—15 000 kronor örn året, när de tjänstgöra vid folktandvården,
skulle få ytterligare ersättning. Jag anser att talet örn rätt och
rättfärdighet i detta sammanhang nog är ganska underligt.

Man måste sätta i fråga, örn det är lämpligt att utöver en lönesätfning, som
är lika stor som för en ordinarie distriktstandläkare, giva do unga tandläkarna,
som komma direkt från skolan, denna ytterligare ersättning. Jag anser det
i högsta grad anmärkningsvärt att gå in på sådana vägar.

Utan att giva mig in på frågan i dess helhet anser jag att utskottet har
starka skäl för avslag på motionerna. Jag tror också, att orri man skulle börja
på att giva ersättning i detta fall, skulle det även på andra områden få konsekvenser,
som ieke äro önskvärda.

Jag vill därför, herr talman, kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan
örn avslag på motionerna.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner angående visst tillägg till lagen örn viss begränsning av legitimation
som tandläkare. (Forts.)

Fröken Andersson: Herr talman! Vad jag reagerar mot är just att ersättningsnivån
skall spela in, när det gäller att bedöma vad som är rätt ock riktigt.
Jag vill också påpeka, att det blir i alla händelser orättvisa olika tandläkare
emellan. En kommenderas exempelvis till Bromma — jag vet ju icke örn det
finnes folktandvård där men det gör detsamma -— en annan åter till Norrland.
De få samma lön. Mellan dem blir det i alla händelser orättvist. I tjänstepliktslagens
34 § står följande: »Där någon på grund av tjänsteplikt har att
tillträda anställning på ort, belägen mer än tio kilometer från den ort, där
den tjänstepliktige bor eller eljest stadigvarande eller för fullgörande av
tjänsteplikt vistas, skall sålunda i den ordning Konungen föreskriver genom
myndighets försorg beredas honom fri resa från den senare orten till den förra
samt, där restiden överstiger sex timmar, uppehälle därunder.» Det är detta,
som jag icke riktigt får att gå ihop, herr talman, men jag förstår, att det inte
lönar sig att arbeta vidare på min linje, åtminstone icke för närvarande. Men
jag tror, att det lönar sig den dag man märker, att riksdagen handlat på ett
sätt, som missgynnar folktandvården i stället för att gagna den. Det finns för
övrigt redan exempel därpå.

Herr Lundberg: Herr talman! När fröken Andersson talar om orättvisor måste
jag uttala den förhoppningen att fröken Andersson, när det gäller lönesättningar
för andra grupper, bär samma ömma hjärta till övers för dem. Man
kan ur skälighetssynpunkt ifrågasätta, örn det kan vara riktigt och lämpligt
att en nyutbildad tandläkare skall ha samma lön som en äldre i tjänst varande
tandläkare, som har erfarenhet. Men örn nu en nyutbildad tandläkare
får denna lön, anser jag det vara både rimligt och —■ jag skulle även vilja säga
— skäligt, att de eventuellt ta de kostnader, som resor och dylikt kunna innebära.

dag vill till slut ännu en gång uttala den förhoppningen, att fröken Andersson
också i andra fall, då det gäller andra tjänstemän, visar samma goda och
ömma hjärta, som hon visat i detta fall.

_ överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Motion om Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt mofngörande
för tion angående utredning rörande möjligheten att för semesterhemsändamål frisemesterhems-
göra lämpliga byggnader på av kronan ägda egendomar m. m.

“lämpliga’ I eri inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

byggnader på nr 343, av herr Adolfsson m. fl. hade anhållits, »att riksdagen måtte besluta
av kronan att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning rörande möjligheten att
agda egen- för semesterhemsändamål frigöra lämpliga byggnader på av kronan ägda egenomar
m. m. ^omar samt på sådana lämpliga egendomar, vilka kunde inlösas av staten».

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Motion om frigörande för semesterhemsändamål av lämpliga byggnader på

av Itronan ägda egendomar m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, att motionen II: 343 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har en bestämd känsla av att jordbruksutskottets
utlåtande i anledning av vår motion rörande utredning om semesterhem
är alldeles för hastigt tillkommet. Utlåtandet saknar överhuvud taget argument
mot vad vi begärt, nämligen en utredning. Utskottet inskränker sig till att
ä,vstyrka motionen under hänvisning till ett uttalande av domänstyrelsen, att
manbyggnaderna å egendomar under dess förvaltning äro upptagna för andra
ändamål. Att dessa manbyggnader icke stå oanvända, visste givetvis vi motionärer.
Vi ha e,j heller begärt, att de utan vidare skola tagas i anspråk för det slag
av verksamhet, som vår motion föreslår, utan vi ha föreslagit en utredning rörande
möjligheten att för semesterhemsändamål frigöra sådana byggnader.

Vi ha också föreslagit en annan sak, som utskottet helt har förbigått, nämligen
att en sådan utredning skulle sysselsätta sig med frågan örn statlig inlösen
av sådana för ändamålet lämpliga byggnader, som numera befinna sig i privat
ägo. Att det i detta avseende finnes åtskilligt att välja på behöver sannerligen
inte betvivlas. Det syftemål, som vår motion avsåg att befrämja, finner utskottet
vara värt allt erkännande. Det var två raders instämmande, som jag skulle
vilja komplettera genom att framhålla att folksemesterns uppgift att i individens
och samhällets intresse bereda det arbetande folket avspänning och rekreation
till stor del förfelas genom bristen på sådana semesteranläggningar, som den
fattiga delen av befolkningen skulle ha råd att utnyttja. Särskilt berör det familjesemestern.
Detta problem är, synes det mig, av en sådan storleksordning
att alla tänkbara möjligheter att åstadkomma förbättringar borde undersökas.
Vad husmödrarna beträffar stå de i en undantagsställning i fråga örn semestermöjligheter,
något som för övrigt livligt underströks i riksdagsdebatten nyligen,
då fråga var örn beviljande av medel till fonden för friluftslivets främjande.
Till vad som den gången anfördes kan tilläggas, att enligt från fritidsutredningen
lämnad uppgift, trots statsanslag och verksamhetens ökning i anledning
därav, fortfarande inte flera än 3 700 arbetande husmödrar kunna få sådan semester
i år. Den absoluta majoriteten av de arbetande husmödrarna i vårt land
har ej fått en enda dags verklig semester i sitt arbetstyngda liv. Detta beror till
viss del på att sådana semesteranläggningar, som vi i motionen tala örn, icke stå
till buds.

En annan fråga, som anmäler sig i detta sammanhang och som vi också i
mdtionen antyda, gäller den begärda lagändringen i fråga örn avlösningsrätt för
fideikommissen. Jag vet icke exakt hur långt den frågan avancerat. Men redan
för ett par år sedan meddelade dåvarande justitieministern Westman i ett interpellationssvar,
att det förberedande arbetet beträffande avvecklingen av fideikommissrätten
redan då sedan mer än ett år tillbaka var avslutat inom jordbruksdepartementet.
Det kan väl ej gärna dröja länge, förrän den kvarleva från
gångna tider som fideikommisslagstiftningen utgör skall komma att försvinna.
Mångå av fideikommissbyggnaderna kunna utan tvivel mångenstädes omvandlas
till semesterhem av den art, som vår motion syftar till. Vi ha här i
landet omkring 150 fideikommiss. De flesta befinna sig i Skåne och i Mälardalen,
vilka bygder alltid varit så att säga fideikommissens klassiska område.
Men i övrigt finnes det fideikommiss i flertalet län i vårt land. Det är endast
Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, som helt sakna fideikommiss.
Detta tyder på att fideikommissbyggnaderna i många fall kunna bli
lämpliga som semesterhem även ur geografisk synpunkt. Den utredning som vi i

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motion om frigörande för semesterhemsändamål av lämpliga byggnader på
av kronan ägda egendomar m. m. (Forts.)
motionen begärt kunde lämpligen syssla också med den här frågan, eftersom en
bebådad avveckling av fideikommissrättighetema icke kan tänkas låta mycket
längre vänta på sig.

Ja, herr talman, jäg kan icke finna att utskottet föreburit verkligt bärande
skäl för sitt avslagsyrkande i fråga örn vår begäran örn utredning. Jag ber
alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 343 i andra kammaren.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Den föregående talaren var icke riktigt
tillfredsställd med det föreliggande utskottsutlåtande!. Han menade, att
det vanför hastigt tillkommet och att utskottet egentligen saknade argument för
sitt ståndpunktstagande. Jag vill försäkra den föregående talaren, att vi,
såsom vi alltid bruka göra, sökt behandla även detta ärende utifrån sakliga utgångspunkter.
_ Men när vi gjort det ha vi kommit till den uppfattningen, att
det varit omöjligt att vinna det ändamål, som motionärerna avse att främja,
genom en skrivelse till Kungl. Majit. Vi ha ju byggt därvidlag på det utlåtande,
som avgivits från domänverkets sida och där det tydligt säges, att man
icke, såsom motionärerna här föreslå, kan genom att taga i anspråk byggnader,
som äro under domänverkets förvaltning, åstadkomma dylika serri Österhem i
någon vidare omfattning. Motionärerna själva säga ju att de egendomar, som
äro under domänstyrelsens förvaltning, äro utarrenderade och att mangårdsbyggnaderna.
disponeras av arrendatorerna. Jag förmodar att de härvidlag avse
de mera vanligen förekommande jordbruksegendomarna.

Beträffande frågan om att för semesterhem, varom här är fråga, taga i anspråk
vissa byggnader, som finnas i kungsgårdar och vissa slottsegendomar,
vill jag vad gäller de i motionen åberopade kungsgårdarna Kungsör, Tommarp
och Bäckaskog framhålla, att de ju redan äro utarrenderade och att byggnaderna
å dessa disponeras av arrendatorerna. Följaktligen kunna dessa byggnader
icke tagas i anspråk. Örn en avlösning skulle kunna ifrågakomma, måste sådan
ske genom ett tvångsförfarande, men motionärerna själva lia ju icke förutsatt
ett dylikt tvåmgsförfarande. Vad bruksegendomen i Skinnskatteberg angår,
förhåller det sig så, att corps de logiet är upplåtet åt statens skogsmästarskola
och på grund därav icke kan frigöras för här förevarande ändamål. Återstår
sålunda slottsegendomen Östermalma i Södermanlands län. Den har varit utarrenderad,
men arrendet utgick elen 1 april i år. Det kan ju givetvis tänkas att
det kunde finnas möjlighet att ta i anspråk byggnaderna på den slottsegendomen,
under förutsättning givetvis att byggnaderna kunna anses lämpliga.
Emellertid föreligger det ju flera framställningar redan nu om att få disponera
den sistnämnda slottsbyggnaden, däribland en från Yrkeskvinnors klubb i
Stockholm. Beslut om dispositionen av denna byggnad torde komma att meddelas
ganska snart.

Vi få väl gå ut ifrån att det är med sanningen överensstämmande, när domänstyrelsen
säger, att någon möjlighet att frigöra byggnader på egendomar
under dess förvaltning ej förefinnes. Det framgår ju också av domänstyrelsens
yttrande, att åtskilliga framställningar inkommit örn att få övertaga byggnader
för försvarets räkning samt för sociala ändamål, men att dessa anspråk i en del
fall icke kunnat tillgodoses. Men även örn det skulle förhålla sig så, att några
av dessa större manbyggnader hade kunnat frigöras, är väl därmed icke
säkert, att de äro lämpliga för nu ifrågavarande ändamål. Det kan ju nämligen
i många fall förhålla sig så, att det skulle draga för stora kostnader att reparera
och iordningställa dessa byggnader. Man kan därför ifrågasätta, örn det icke

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Motion om frigörande för semesterhemsåndamål av lämpliga byggnader på

av kronan ägda egendomar m. m. (Forts.)
överhuvud taget skulle löna sig bättre att uppföra nya byggnader för semesterhemsändamål.

Vad sedan beträffar vad motionären sagt om byggnader på de s. k. fideikommissen
har utskottet icke velat ta ställning till den saken, därför att det så
småningom väl kommer att framläggas en proposition örn hur man skall förfara
med fideikommissen i fortsättningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag vill kort och gott konstatera, att herr
Ericsson i Sörsjön i sitt inlägg förbisett det väsentliga i min kritik av utskottets
utlåtande. Vad jag kritiserade var, att utskottet icke gjort något för att
biträda vårt förslag örn utredning rörande inlösen av sådana lämpliga byggnader
som befinna sig i privat ägo. Det va,r just mot detta, som jag i min kritik
av utskottets utlåtande riktade mig. I detta sammanhang kunde också utredas
fragan örn frigörande av sådana lämpliga manbyggnader på egendomar under
domänstyrelsen som till äventyrs kunna frigöras.

Jag anser mig ha skäl konstatera, att några bärande skäl alltjämt icke föreligga
mot motionärernas begäran örn en utredning i förevarande syfte.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få till det anförda tilllägga,
att frågan örn ordnandet av semesterhem tvivelsutan är en mycket betydelsefull
sak. Jag delar i det avseendet motionärens uppfattning, att det säkerligen
finns massor av människor här i landet som ej ha ekonomiska möjligheter
att begagna sig av förefintliga hotell och pensionat vid semestervistelse.
Därtill kommer att dessa företag, med den stora frekvens som semesterverksamheten
numera fått, tvivelsutan icke äro tillräckliga. Det är emellertid utskottets
mening, att denna sak icke bör angripas enbart på sätt motionärerna
här framställt.

Herr Adolfsson har uteslutande uppehållit sig vid att utskottet icke sagt
något egentligt örn motionärernas förslag örn att kronan skulle inlösa privata
egendomar, som kunde befinnas lämpliga för ändamålet. Jag inbillar mig att
örn saken skall lösas rationellt, den inte kan lösas genom att ett fåtal av statens
egendomar ställes till förfogande och ej heller genom att egendomar inlösas.
Jag har den uppfattningen, att skall saken kunna ordnas på ett ur alla
synpunkter tillfredsställande sätt, måste en kombination ske, så att jämväl en
avsevärd nybyggnadsverksamhet igångsattes.

Dessa synpunkter ha gjort, att jag för min del, herr talman, reservationslöst
kan instämma i det yrkande, som här förut framställts av herr Ericsson i Sörsjön.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna i 2 § lagen om vägnämnder och
länsvägnämnder m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! T egenskap av motionär i denna fråga
vill jag gärna säga ett pär ord. I utskottets avslagsyrkande, som bygger på

Motion orri
viss ändring
av 2 § lagen
örn vägnämnder
och länsvägnämnder

m. m.

61 Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motion om viss ändring av 2 § lagen om vägnämnder och länsväg nämnder
m. m. (Forts.)

ett yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anföres som skäl mot ett
bifall till motionen, att den skulle medföra att helt nya uppgifter skulle tilldelas
vägnämndsorganisationen, att behandlingen av ärenden rörande statsbidrag
till enskilda vägar skulle bli mera tidkrävande och omständlig än den är
nu, samt att det är för tidigt med ändringar i organisationen. Därutöver har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt i utlåtandet citerade yttrande anfört, att
ett bifall till motionen skulle medföra att vägnämndsorganisationens verksamhet
utökades till att tillvarataga enskilt betonade intressen. Herr talman,
låt mig då säga, att det är med en viss förvåning jag läst detta yttrande.
Visserligen förstår jag den obenägenhet som kommit till uttryck att ändra pa
en så ny lagstiftning som den lagstiftning vi nu lia på detta område.

Däremot kan jag inte dela utskottets mening, att det skulle innebära helt nya
uppgifter örn vägnämnderna jämväl finge uppdraget att. ta befattning med
ärenden rörande enskilda vägar i den begränsade omfattning'' motionen avser.
Det torde, så vitt jag förstår, inte heller finnas bärande skäl att påstå att ett
bifall skulle medföra en mera tidsödande oell omständlig behandling av vägärendena
än nu, då i motionen allenast föreslagits att den lilla grupp av ärenden,
varom besvär mot beslutet anförts, och de fatal ärenden, där länsstyrelserna
inte velat medgiva statsbidrag, skulle remitteras till vägnämnd för
yttrande. Detta innebär inte alls någon ökad omgång för huvudparten av
ärendena, utan allenast, att det praktiska livets män med full förtrogenhet med
vägangelägenheterna finge lov att göra sin stämma hörd rörande en mycket
liten grupp ärenden, där myndigheterna nu helt ha bestämmanderätten.

Herr talman! Jag har velat på detta sätt uttrycka min förvåning över utskottets
motivering, som jag i denna punkt inte finner vara alldeles välgrundad.
Därutöver vill jag endast säga, att jag förstår, att det nu inte är möjligt att
vinna kammarens öra för ett bifall till motionen, men att jag hoppas fa tillfälle
återkomma till frågan, när närmare erfarenheter örn väglagens tillämpning
vunnits.

Frågan örn hur det skall öppnas möjligheter för det praktiska livets män
att göra sin röst hörd på detta område kommer helt visst att omfattas med så
stort intresse att den kommer igen.

Herr Åndersson i Löbbo: Herr talman! Jag tycker inte att den ärade motionären
och talaren behöver hysa så stor förvåning över den ståndpunkt utskottet
intagit till den av honom och en kammarkamrat väckta motionen. Motionären
utgår ifrån att vägnämnderna skola höras endast i sådana fall, då bifall
till anläggande av enskild väg inte lämnats, alltså i ett begränsat antal fall.
Jag föreställer mig att örn man vill gå in för att vägnämnderna skola höras,
man väl inte gärna kan undvika att de måste höras över samtliga enskilda
väghållningsfrågor.

Att detta bara skulle förekomma i ett begränsat antal fall finner jag för
min del rätt ändamålslöst, och jag tror att detta tillvägagångssätt strider mot
de principer som tillämpats inom den allmänna förvaltningen.

Jag tror att motionärerna ha fel, örn de anse att de bidragsgivande myndigheterna
på något sätt skulle vara avogt stämda mot utbyggandet av det enskilda
vägnätet. Att en mängd enskilda vägbyggnadsföretag måst stoppas och
anslag inte kunnat beviljas till dem är tvivelsutan i högsta grad beroende på
de begränsade medelsanslag, som ifrån det allmännas sida ställts till förfogande.
I det avseendet har det emellertid skett en väsentlig förändring. Jag kan ju
tillåta mig erinra motionärerna örn att för någon vecka sedan riksdagens andra

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Motion om viss ändring av 2 § lagen om vägnämnder och länsvägnämnder

m. m. (Forts.)

kammare för sin del på förslag av statsutskottet höjde anslaget till byggande
av enskilda vägar från 1l''/2 miljoner till 2 1]2 miljoner kronor.

Problemet är såvitt jag kan bedöma uteslutande en anslagsfråga. Då motionärerna
säga att några nya uppgifter icke komma att tilldelas vägnämnderna,
måste jag i det avseendet förfäkta en avvikande mening. Det är nämligen
så att det gamla vägväsendet, som det var organiserat med sina vägdistrikt
och vägstyrelser, hade att handlägga uteslutande frågor rörande de
allmänna vägarna. När den gamla vägorganisationen upphörde och dess uppgifter
överfördes på det allmänna och i samband därmed vägnämnderna inrättades,
blev det självfallet vägnämndernas sak att vara rådgivande organ
beträffande de frågor som förut handlagts av väghållningsdistrikten. Under
sådana förhållanden kan jag inte finna annat än att i viss mån nya uppgifter
skulle komma att tilldelas vägnämnderna, örn man ginge motionärerna till
mötes.

Vore det emellertid så, herr talman, att dessa nya uppgifter skulle vara av
sådan betydelse, att de kunde tänkas medföra påtaglig fördel för det enskilda
vägväsendets utveckling i landet, skulle jag för min del fundera på att acceptera
denna utväg. Men då så inte är förhållandet, i ali synnerhet inte örn man
följer den tankegång som jag förut bar givit uttryck åt, nämligen att vägnämnderna,
örn de skulle höras, måste höras örn alla förekommande fall, tror
jag tvärtom att man riskerar, att detta kommer att medföra en försening av
behandlingen av de föreliggande ärendena.

Herr talman! Jag ber med detta att få hemställa örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Med anledning av utskottets hemställan
och vad som nyss här anförts skall jag be att få säga, att det inte närmast
är frågan örn anslag som gjort att motionärerna här tagit till orda. Det är
erfarenheter av annan art som varit avgörande, när motionen kommit till.

När man hävdar att det här är fråga örn nya uppgifter för vägnämnderna
skulle jag vilja peka på vad som är sagt i § 2 i lagen om vägnämnderna, citerad
i utskottets utlåtande, enligt vilken vägnämnderna ju ha fått en allmän
och rätt vidsträckt uppgift.

Herr Hällgren: Herr talman! dag kommer inte att ställa något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag, då jag anser att motionen upptar
alldeles för få uppgifter för vägnämnderna. Man kan ju vänta ännu något år och
se i vad män vägnämnderna få något att göra i framtiden och örn de ha någon
uppgift att fylla.

Förhållandet är nämligen det att när på sex, sju månaders tid det inte finns
ett ärende att behandla i vägnämnden som man behöver hålla ett sammanträde
för, måste man ju konstatera att inrättandet av vägnämnderna endast var en
gest, varigenom man försökte inbilla folk att dc genom vägnämnderna skulle
få något inflytande på vägväsendet. Skola vi behålla vägnämnderna, måste
man låta dem få något att göra, och de stora anslag som utgå och komma att
utgå till det enskilda vägväsendet kunna föranleda, att vägnämnderna få en
uppgift att fylla, större än den de för närvarande ha. Ty för närvarande ha
vägnämnderna inte mycket att göra. När de yttrat sig över fyra- och fem-årsplanerna
på ett sammanträde och sedan endast skola yttra sig när det kommer
upp förslag om byggandet av ny väg eller förslag om ändring av dessa
flerårsplaner, då förstår riksdagen att det inte är så många ärenden, som förekomma
till behandling i en vägnämnd.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 18. 5

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det
kyrkliga kollektväsendet.

Motion om viss ändring av 2 § lagen om vägnämnder och länsvägnämnder
m. m. (Forts.)

Det kan ha sin betydelse för samhället att roan ger dessa organ en större
uppgift att fylla genom att även det enskilda vägväsendet, som får rätt stora
statsanslag, kommer under vägnämndernas behandling.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 279, angående
inköp för statens räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion angåenle utredning örn ändrade bestämmelser rörande
det kyrkliga kollektväsendet.

I anledning av en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 79, av herr Gustafsson i Bogla hade utskottet hemställt,
att andra kammaren för sin del ville besluta att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn en utredning
angående ändrade bestämmelser för det kyrkliga kollektväsendet i syfte
att rimligen tillgodose den enskilda församlingens rätt och behov samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hallén: Herr talman! Ärade kammarledamöter! Detta ärende kan man
gärna få anse som ett litet bagatellärende, och jag förmodar också att det är
många ledamöter som inte ha lagt ned något ingående studium på detsamma.
Det händer emellertid ibland, herr talman, att tillfälliga utskott i sin reformiver
tillstyrka en del utredningar på tämligen svaga grunder. Nu skulle jag i
min ställning som präst egentligen inte ha något alls emot att man anmäler sin
villighet att slå vakt om den enskilda församlingens rätt, t. o. m. den kommunala
självbestämmanderätt, som man här talar om, ifall det verkligen förelåg
ett sådant missförhållande som motionärerna mena.

Hur förhåller det sig då med den saken? Det tycks finnas synnerligen oklara
föreställningar om hur det går till, när man får ta upp kollekt i en svensk kyrka.
Jo, en organisation får hös Kungl. Maj :t söka tillstånd att för en viss tid
framåt ta upp kollekt. Sedan remitteras ärendet till diakonistyrelsen, och så
meddelar Kungl. Majit tillstånd för vederbörande att för ett eller eventuellt
två eller tre år uppta kollekt i rikets kyrkor. Sedan är det domkapitlet såsom
stiftsstyrelse, som vid årets slut meddelar till respektive pastorsämbete, att under
nästa år skola följande kollekter i stiftets kyrkor upptagas; det är alltid
s. k. rikskollekt. I några fall får man även uppta s. k. stiftskollekt. I Dalsland
tog man t. ex. en gång upp kollekt för Älvsborgs läns förening för fattiga,
obotligt sjuka; i regel är det som sagt rikskollekt.

Det är detta system som andra kammarens första tillfälliga utskott vänder
sig emot och menar att det är ytterst betänkligt. Jag måste emellertid säga,
herr talman — med all respekt för utskottet — att utlåtandet vimlar av en
hel del faktiska felaktigheter. Där står t. ex. att då »innebär Kungl. Majlis
bestämmande av vilka dagar, som skola reserveras för riks- och stiftskollekter,

Onsdagen elen 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
i princip ett beskärande av församlingarnas fria beslutanderätt». Var får man
det ifrån? Kungl. Maj :t fastställer i regel aldrig några kollektdagar. Jag tillhör
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse. Vi ha begärt att få en viss dag,
nämligen påskdagen, som kollektdag för sjömansvården i utländska hamnar.
Detta tillstånd ha vi ännu inte fått. Det är endast i sällsynta fall, som Kungl.
Majit fastställer kollektdag. Det tillkommer i regeln domkapitlet. Då säger
kanske utskottet: ja, men det är väl inte rätt, och så citerar man kyrkofullmäktige
i Högalid, som tala örn att i Stockholm får man bara annandagar och
sommarsöndagar för sitt fria val, alltså när just intet folk går i kyrkan, och
då blir kollekten därefter. I fråga örn missnöjet i Högalid skulle jag vilja säga,
att det nog är ganska lokalt begränsat. Ty hur är det i verkligheten? Jo, när
domkapitlet skickar ut denna förteckning, att man skall ta upp kollekt på de
och ''de dagarna, brukar det tilläggas en bestämmelse: Pastorsämbetet dock
obehaget att förlägga kollekt till annan söndag, där så finnes skäligt. Så sker
åtminstone i vårt stift. Hela det där resonemanget hänger därför i luften.

Vidare tycks utskottet tro att det är på de sedvanliga söndagarna man skulle
kunna ta upp så stora kollektör för lokala ändamål, och det skulle inte vara
tillräckligt. Hur är det, herr talman? Jag har undersökt saken i vårt stift. I
år lia vi 59 sön- och helgdagar och på dessa skall det upptas riks- och s tiftskollektör
utom under 19 eller 20 dagar. 19 eller 20 söndagar äro alltså fria
redan nu. Men nu veta vi allesamman hurdana dessa kollektör bli. Jag har i
statsrevisionen häromåret undersökt hur stora kollekterna äro. Det skiftar
naturligtvis i olika församlingar. En kollekt till samma ändamål inbringar
flera hundra kronor i den ena församlingen och kanske bara 1,50 kr. i den
andra.

Emellertid: när nian verkligen vill vid kyrkliga tillställningar samla in
stora penningbelopp, anlitar man inte de sedvanliga högmässorna, som i stora
delar av vårt land ofta äro besökta av en ganska liten menighet, utan då anordnar
man gudstjänster på eftermiddagarna på sön- och helgdagar, och då
komma de belopp som betyda något. -

Pa tal örn rätten att förlägga kollekten nästan till vilken söndag man vill
Ivan jag ge ett exempel från min egen församling. På juldagsmorgonen, då vi
kunde vänta oss en väldig tillslutning av större offergåvor, beslöto vi att
1a upp kollekt till uppbyggande av sjömanskyrkorna i främmande hamnar.
Det är fullkomligt lagligt att göra på det sättet. Detta, var alltså ett lokalt
uttryck för vad församlingen ville, och den möjligheten torde stå öppen för vilken
församling som helst. Vill man samla in pengar vid gudstjänster använder
man sig av eftermiddagsgudstjänster med sång och musik och ett rikare
bidrag av olika krafter. Vi veta att under dessa år som kriget pågått ha våra
kyrkor upplåtits för sådana högtidliga tillställningar på sön- och helgdagarnas
eftermiddagar, då man också har tagit upp kollekt. Jag antecknar här
t. ex. följande ändamål: till Finlands barn, Norgehjälpen, de danska flyktingarna.
Aistridbarnen i Belgien, hemvärnet, lottorna, fältjulklappen och''nu
senast till scouternas S:t Georgsdag. I flertalet kyrkor, där det finns livligare
kyrkligt.liv, bedriver man sådan verksamhet, och då är det, herr talman, som
de verkligt stora beloppen komma in. Vid dessa tillfällen lia vi under året i
vår kyrka samlat ihop tusentals kronor, vilket är mångdubbelt mer än vad
man tar upp under de sedvanliga söndagarna.

Jag vill också nämna, herr talman, att i höstas tog statsrevisionen upp
denna fråga på grund av initiativ från en av ledamöterna, nämligen herr Sandegård,
som sökte övertala statsrevisionen att göra framställning till domkapitlen
alf de skulle mera tillmötesgå församlingarnas intressen att få större
rörelsefrihet trots litt, som jag vågar påstå, man aldrig någonsin hör att för -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
samlingarna uttala något missnöje i denna sak. Jag fick tillfälle att inför
statsrevisionen med faktiska sifferuppgifter styrka hur det låg till och statsrevisionen
beslöt enhälligt att avskriva ärendet. Man ansåg det vara fullkomligt
obefogat med hela denna framställning, och jag är övertygad om att så
också är förhållandet i detta fall. Örn också motionärerna mena aldrig så väl
tillåter jag mig, herr talman, att jaira avslag på utskottets förslag.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter veta
behandlades denna fråga även vid fjolårets riksdag. Då hade det motionerats
örn en ändring i bestämmelserna, men riksdagen ansåg sig på grund av formella
skäl inte kunna bifalla motionen; nu gäller ju jukandet endast en utredning.

Bakom förslaget örn ändrade bestämmelser beträffande de kyrkliga kollekterna
ligger, som alla veta, även uppfattningen örn hur dessa kollektör ibland
kunna användas. Det anfördes vid fjolårets debatt, att kollektmedlen hade
använts på ett sätt, som sannolikt icke stämde överens med givarnas önskemål.
De hade bland annat använts till understöd åt denna s. k. Lutherakademi
i Sondershausen, som sedermera även från kyrkligt håll erkänts vara en rent
nazistisk institution. Biskop Rodhe bär sagt att understödet till Lutherakademien
indragits på grund av att föreståndaren har visat sig vara nazisiskt
anstucken. Detta skedde år 1943. Jag kan för mitt vidkommande inte underlåta
att uttala min förvåning över de svenska kyrkomännens otroliga naivitet,
när de inte förrän 1943 upptäckt att Lutherakademien i Sondershausen är en
nazistisk institution. Fanns det kort tid efter 1933 någon enda mer eller mindre
officiell institution i Tyskland som inte var nazistisk? Man hade uppenbarligen
anledning att misstänka, att varje krona, som gick till understöd åt
någon institution i Tyskland, också användes i nazistiskt syfte. Beträffande
delina Lutherakademi äro ju vittnesmålen örn dess nazistiska inställning så
talrika, att det överhuvud taget inte kan göras till föremål för något tvivel att
denna akademi och allt vad som sammanhängde därmed arbetade för nazismen.
Detta skedde visserligen under kyrklig täckmantel, det skedde under
form av evangelisk mission i östra Europa, i Polen, i Ryssland o. s. v., och
det är ju i och för sig förståeligt att de som tillhörde den evangeliska kyrkan
ville bedriva mission för sin tro, naturligtvis i strid med andra kyrkor, den
grekisk-katolska eller den romersk-katolska, vilken som nu förhärskar inom
ett område. Det är lika naturligt som att varje annan kyrka vill breda ut sin
tro. Det är uppenbart, att när kollektgivarna ha lämnat sin skärv, ha de trott
sig lämna den för utbredning av den evangeliska kyrkan, den evangeliska
läran. När deras medel i stället ha använts för att under denna täckmantel
utbreda nazismen i av Tyskland ockuperade länder,, så förefaller det mig som
örn man på ett mycket tidigare stadium skulle haft anledning att indraga understödet
av svenska kollektmedel till denna institution. Så skedde emellertid
inte. I grunden skedde inte detta förrän hela saken började att offentligt påtalas
och sålunda den stora allmänhetens uppmärksamhet fästes på detta missbruk
av kollektmedel. Jag vågar säga missbruk, ehuru jag givetvis inte har
haft tillfälle att fråga givarna, huruvida de hade avsett att understödja dylik
propaganda med sin skärv. Jag känner mig fullkomligt säker på att detta inte
varit fallet, och det är därför jag vågar karakterisera detta understöd såsom
ett missbruk av kollektmedel.

Nu kan man säga, att den saken har inte något omedelbart sammanhang
med det yrkande, som motionen innehåller, örn en utredning för tillgodoseende
av församlingarnas egna ändamål. För mitt vidkommande kan jag jaka bifall

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
till utskottets hemställan med hänsyn därtill att utskottets yrkande är så
formulerat, att det mycket väl kan häri inrymmas ett yrkande örn en vidare
kontroll av kollektmedlens användning-, så att givarna kunna känna sig säkra
på, när de lämna sina medel, att ge dem till något som de verkligen vilja
understödja och inte till något som i själva verket är fientligt till det ändamål,
som man uppenbarligen måste förutsätta att givarna ha avsett att gynna.
Man kan nämligen inte bestrida, att varje utbredning- av nazismen är fientlig
mot utbredningen av den kristna läran eller den evangeliska läran eller vilken
schattering som helst av den kristna läran. Den är fientlig däremot, och man
har sålunda kollektvägen förmått svenska troende att understödja en verksamhet,
som är riktad mot den kristna tron. Det är detta som jag vågar kalla
för ett missbruk och det är därför jag också anser att det kan vara skäligt att
underkasta denna fråga en utredning och en belysning, så att man kan få en
garanti för att dylika missbruk icke upprepas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Johnsson i Stockholm: I likhet med herr Hallén ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan. Jag anser, att när Kungl. Majit så sent som
1943 i samråd med de kyrkliga myndigheterna ha gjort en översyn av kollektväsendet,
så är det inte bara obehövligt utan också oriktigt att redan nu begära
en sådan översyn, i synnerhet som vid nämnda översyn det gjordes en
mycket stark beskärning av rikskollekterna. De rikskollekter, som för närvarande
kvarstå, måste anses vara nödvändiga och livsviktiga för rikskyrkans
samlade gärning. Så långt jag kan förstå är det för närvarande en mycket god
avvägning mellan rikskyrkans och stiftskyrkornas intresse å ena och församlingarnas
intressen å andra sidan. Jag anser att det är uttryck för en mycket
beklaglig trångsyn på kyrkans samlade gärning, örn man, såsom framgår av
motionen, skulle vilja undandraga stödet åt dessa riksintressen för de lokala
intressena. I likhet med herr Hallén menar jag, att dessa lokala intressen mycket
val kunna tillgodoses på annat sätt. När Högalids kyrkofullmäktige ha
framhållit sådana intressen som fattiga barns beklädnad, sommarvistelse åt
trötta mödrar, kyrkans prydande o. s. v., så är det naturligtvis intet som helst
bärande motiv mot att understödja också det stora rikskyrkointresset. Pengar
till dessa ändamål kan man få, och jag tycker nästan att det är litet genant att
ett kyrkoråd i en så stor församling som Högalids åberopar sådana intressen.

Man kan naturligtvis säga, att det är inte farligt att motsätta sig en utredning,
men om motivet för utredningen skall vara just detta, att det skall
bli svårare att få stöd för riksintressena, så menar jag att det är farn å färde.
Jag tror att kyrkan skall lida mycket stor skada, örn det görs allt svårare för
dessa rikskyrkliga intressen att få kyrkofolkets stöd. Såsom framgår av den
sakkunnigutredning, som gjorts här, är det så att kyrkofolkct mycket gärna
stödjer dessa rikskyrkointressen och gör det många gånger hellre än att stödja
ett enkelt församlingsintresse. Jag menar att det kan inte alls överlåtas åt de
lokala organen att avgöra, vilka riksintressen som på detta sätt skola understödjas.
Det finns t. ex. kollektör, som upptagas över hela riket för att hjälpa
en fattig församling i Norrland att restaurera sin gamla kyrka. En sådan sak
skulle naturligtvis omintetgöras, om det skulle vara de lokala organen som
skulle avgöra, vilka kollektör sorn skola upptagas.

Jag ber alltså att ur dessa synpunkter få yrka avslag på utredningskravet.

Gentemot herr Severins uttalande här om att den svenska kyrkan skulle ha
varit med örn att stödja nazistiska intressen, så får jag ju gratulera honom till
att bära fram detta gamla avgnagda ben i riksdagens andra kammare. I själva
verket förhåller det sig val, såvitt jag vet, på det sältet, att den gamla Luthcrkollckten
har under många år, innan det fanns något som kallades nazism, an -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det kyrkliga kollek tv äsendet. (Forts.)
vänts för att stödja lutherska kyrkoförsamlingar i sådana länder, där lutherdomen
varit förtryckt. Det är väl därför inte så märkvärdigt att man fortsatte
med denna gärning även sedan nazismen ryckt in, och att det därvid
kom att bli ett visst samröre mellan de båda parterna är väl icke något som
man egentligen kan lasta kyrkan för. Det är väl ändå ingen i denna kammare
som tror, att Sveriges ärkebiskop, biskop Manfred Björkquist och biskop
Rodhe i Lund lia något till övers för den nazistiska livsåskådningen. Och vad
herr Severins uttalande beträffar, att dessa kollektmedel använts för att utbreda
nazismen, så kunna vi sätta detta emot vad som också står i utredningen
här, att det anslag, som utgått till Lutherakademien i Sonderhausen aldrig
har varit större än 500 kronor per år. För 500 kronor per år lär man inte
kunna utbreda någon nazism i nämnvärd grad åtminstone. Det går ju alltid
så lätt att örn man i denna tid vill komma en sak eller en person riktigt till
livs, skall man sätta etiketten nazism på den, och när man ifrån ultraradikalt
håll inte funnit något bättre sätt att skada kyrkans gärning i denna sak, haiman
naturligtvis också klistrat nazistetiketten på den. Jag är emellertid för
min del övertygad örn att den inte har något berättigande, och även av den
anledningen yrkar jag avslag på utredningskravet.

Herr Ståhl: Herr talman! Då min ärade länsbänkkamrat herr Hallén och
herr Johnsson i Stockholm slutit upp på den linje, som de bär göra, vill jag
barn konstatera, att de därvidlag bryta av ifrån övriga församlingspräster, som
tillfrågats i denna sak. De befunno sig nämligen vid remissförfarandet inte
på den linje, som herr Hallén och herr Johnsson representera. Där stå de
kyrkliga myndigheterna, domkapitlen och framför allt diakonistyrelsen, där
den faktiska bestämmanderätten över dessa kollektör ligger, medan å andra
sidan präster i större församlingar och alla profana — om det nu heter så •—
myndigheter sluta upp på linjen för utredning. Jag pekar t. ex. på Svenska
istadsförbundet, landskommunernas förbund och en hel rad andra.

Nu kan man fråga sig: finns det någon anledning att utreda denna sak.
Är den så betydelsefull? Ja, för det första vill jag säga, att det rör sig
inte om så små smulor. Kollekterna uppgå till omkring 21ji miljon kronor
per år, och för dem som få kollekterna äro de inte betydelselösa. Då frågar
man sig vidare: kan man nu inte ha fullständig garanti för att det förfares
med ali den omsikt, som församlingarna kunna vilja lia? Herr Hallén kålnog
inte lämnat fullt exakta uppgifter därvidlag. Jag tillåter mig påpeka, att
i diakonistyrelsens remissuttalande, som väl ändå bör vara tillförlitligt, uppger
man att rikskollekterna icke böra överskrida 35 och att stiftskollekterna
uppgå till 10. Då är det ändå en minskning, ty de ha tidigare utgjort ett större
antal. Örn vi då, som herr Hallén säger, ha 57 kollektdagar, kunna damerna
oell herrarna lätt räkna ut att det återstår inte 20 församlingskollektdagar
utan 12. Då är frågan: är denna avvägning riktig och skälig som den nu är?
Församlingarna stå å ena sidan med sina önskemål, å andra sidan stå riksönskemålen.
Jag kan inte helt och hållet dela herr Johnssons uppfattning,
att det skulle vara att undervärdera riksönskemålen. Jag frågar verkligen
därvidlag, örn det inte är lika naturligt att man t. ex. i Borås vill taga upp
kollekt för söndagsskola, ungdomskretsar, församlingsaftnar och möten för
gamla, en råd lokala diakoniönskemål, som att de skola taga upp kollekt för
t. ex. restaurering av Seskarö kyrka, svenska kyrkans frivilliga byggnadslånekassa,
(Lustaf Adolfsförsamlingarna och andra.

Sedan kan man fråga sig: hur förfares det nu med remissen i detta- fall?
Jag ber kammarens ledamöter observera, att inga ärenden torde vara så pass
ensidigt behandlade innan de avgöras av Konungen som de här, därför att den

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
enda remissinstans vi ha är diakonistyrelsen. Församl ingarina ha ingen yttranderätt.
Jag ihan taga som ett exempel att här finns något som heter verksamhet
bland Norrbottens läns arbetsstugor. lie ha i ett 30-tal år eller mera
åtnjutit kollekt och fått i runt tal 50 000 kronor örn året. För något år sedan
eller jag tror det var i år — idet skall jag lämna osagt — drogs emellertid
detta belopp in. Varken de eller de församlingar, som ville fortsätta att ge
kollekt till detta ändamål, ha någon möjlighet att komma till tals annat än
genom att gå direkt till Konungen. Men någon allsidig och mångsidig prövning
av de här frågorna såsom det sker i andra fall vågar man nog säga inte
kommer till stånd.

Vad slutligen beträffar herr Hallens invändning, att församlingarna skulle
lia. rättighet att förlägga kollekterna på de dagar som de önska, så är inte heller
det numera riktigt. Jag erkänner att så var det fram till 1943, men 1943
lingö församlingarna, i varje fall i många stift — praxis är ju olika inom de
olika stiften ■—- kollektdagama fastställda genom ett cirkulär.

Nu måste man ju säga — och det säger till och med ärkebiskopen, jag ber
att få fästa uppmärksamheten på det -— att tillståndet, sådant det nu är, är
icke tillfredsställande. När det nu finns, såsom Svenska landskommunernas
förbund uttrycker det, en klar spänning mellan två intressen och det vidare
råder oklarhet i fråga örn förfarandet både när det gäller den formella och reella
sidan av saken och när frågan är gammal — den har varit uppe förut, och
blir det avslag nu, kan man vara övertygad örn att den kommer igen — är
det inte då alla skäl i att även med hänsyn till att den inte är någon stor sak
verkligen utreda den och klarlägga den? Nog är det ett rimligt önskemål att
de församlingar, som ändå skola lämna ut pengarna, ha någon möjlighet att
komma till tåls och göra sina synpunkter gällande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag ber att med anledning av
ordförandens i utskottet, herr Ståhls, senaste inlägg få säga några ord.

Herr Ståhl nämnde, att det tidigare upptagits en rikskollekt för arbetsstugorna
i Norr- och Västerbotten. Det är alldeles riktigt. Den indrogs för två
år sedan. Jag måste säga att det är fullkomligt upprörande att en sådan sak
kan få äga rum. Denna stolta skapelse av fru Julia Svedelius, som jag hoppas
alla känna till, saknar fullständigt motstycke i hela vårt land. Här har i de
flesta ödemarkssocknarna i både Norr- och Västerbotten skapats dessa arbetsstugor,
där man tagit hand örn de fattiga barnen från de avlägsna hemmen.
Denna verksamhet har ju i stort sett helt och hållet finansierats av frivilliga
medel, och den bästa inkomstposten i detta fall har varit rikskollekten, som
alldeles riktigt, såsom herr Ståhl nämnde, de sista åren åtminstone inbringat
cirka 50 000 kronor. Men vad är nu följden? Följden kunna herrarna och föralldel
även damerna läsa i en revisionsberättelse, som utkommit nyligen. Den
visar, att fjolårets verksamhet lämnat ett underskott av kr. 17 676:19. Antingen
måste därför denna verksamhet nedläggas eller också måste man göra,
sorn åtminstone centralstyrelsen i Västerbottens län är inne på, vädja till kommunerna
att lämna bidrag till dessa kostnader. Enbart i Vilhelmina ytterst
hårt beskattade kommun mäste vi i år bidraga med 7 500 kronor till uppvärmning
av de tre arbetsstugor, som finnas inom Vilhelmina socken. Vi ha en i
Vilhelmina, en i Dikanäs kapellområde och en i Fattmoinakke kapellområde.
Ingen kan ju motsätta sig, när ett sådant krav kommer från centralstyrelsen.

Nu kan man invända — och jag förstår att de kyrkliga myndigheter, som
yttrat sig, ha resonerat som så: men ni lia ju skolhem! För det första ha vi
inte tillräckligt med skolhem, och för det andra kunna aldrig skolhemmen fylla

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
den uppgift, som arbetsstugorna lia. Jag lägger mig inte i, vilket som är bäst,
utredning eiler icke, men det vill jag säga att den nuvarande ordningen icke
är önskvärd.^ Jag tror inte jag gör mig skyldig till någon överdrift, örn jag
vågar det påståendet, ^ att det bade varit en mera kristlig offergärd att låta
rikskollekten till förmån för Norrlands fattiga kvarstå än de många andra ändamål,
till vilka rikskollekt fortfarande utgår.

.Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Herr Johnsson sade, att örn man vill
misstänkliggöra, en sak, så skall man påklistra den etiketten nazism — det var
det man hade gjort nied svenska kyrkans understöd åt de evangeliska kyrkorna
i andra länder — och han gratulerade mig till att ha åter tagit fram detta
gamla avgnagda ben. Örn det är så avgnagt och sålunda har varit föremål för
aktioner.så ofta, så måste jag på nytt uttala min förvåning över att den svenska
kyrkan inte förrän så sent som 1943 upptäckte vad Lutherakademien och vad
därmed sammanhängde var för ett slags institution. Jag skall bara göra ett
enda litet citat för att visa de evangeliska och kristna tankegångarna inom
denna institution. Lutherakademien utger nämligen en liten tidning, som heter
Nachrichtenblatt der Luther-Akademie in Sondershausen, och där får man
läsa bland annat: »Såsom vanligen är fallet med förkämparna för ett historiskt
mål, hava också de unga, vilka förblivit trogna sin tidigare proklamation
örn Öst-Karelens införlivande med Finland, under årens lopp fått röna mycket
oförståelse och kallsinnighet. Men nu förnekar ingen, att deras vision varit
riktig. — Man kan inte låta bli att se Guds ledning i att Tyskland utvecklades
till att bli den enda makt som kan krossa Ryssland och säkert också kommer
att göra det.»

Detta är den evangeliska mission, som Lutherakademien bedriver och som
svenska kyrkan understödjer med kollektmedel — det jag här citerar är bara
ett enda exempel, men jag skulle, örn kammaren varit intresserad därav, kunnat
uppbygga den med många uttalanden av samma innehåll.

Jag frågar nu, om det är någon som lanser att det är överord, när jag säger
att det är missbruk av kollektmedel att använda dem till att understödja en
sådan propaganda. Vad har den kristna läran med Tysklands krossande av
Ryssland att göra? Jag hade trott att den kristna läran1 inte hade några nationella
särdrag, utan att den var universell och inte ställde sig på den ena
eller andra stridande maktens sida, framför allt inte understödde den ena
maktens fullständiga krossande av den andra. Jag är ju själv inte så särdeles
troende, men jag vill fråga pastor Johnsson, örn. han inte anser det vara en
ren hädelse mot Gud att säga, att man inte kan låta bli att se Guds ledning i
att Tyskland utvecklar sig på sätt som skett.

Denna propaganda understödjes med svenska kollektmedel, och ändå anser
man här att det inte behövs någon översyn av kollektmedlens användning. Jagskulle
vilja säga, att örn det är någonting som är starkt av behovet påkallat,
så är det verkligen detta. Det svenska kyrkofolkets pengar, där det ofta kan
vara fråga örn den fattiga änkans sista skärv, böra inte opåtalat få användas
för sådana ändamål, som jag här pekat på.

Herr Hallén: Herr talman! Jag förmodar att motionären själv tar till orda
i anledning av vad herr Severin här haft att säga örn den omtvistade Lutherkollekten,
ty motionären kan nog lämna en del upplysningar örn den skrift
örn Lutherkollekten, som utdelats här i kammaren, liksom örn hur skriftens
innehåll överensstämmer med verkliga förhållandet.

Vad det här gäller är ju inte församlingarnas rätt överhuvud taget att själva
upptaga kollekt, utan det är, såsom herr Ståhl framhållit, fråga örn på

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Ang. det kyrkliga kolleklväsendet. (Forts.)
vilket sätt församlingarna skulle kunna beredas ytterligare möjligheter därtill.
Jag skall inte, herr talman, upprepa vad jag förut här sagt, men jag
tycker att jag redan har visat att det även med nuvarande ordning finns mer
än rikliga tillfällen att tillgodose de lokala församlingsintressena.

Herr Ståhl säger nu, att det hara är pastor Johnsson och jag, som lia slutit
upp på avslagslinjen, medan alla andra församlingspräster, som ha tillfrågats,
hålla på motionen. Senast i går träffade jag, när jag var i Karlstad, ett tiotal
prästmän, som jag objektivt tillfrågade i denna sak, och de förklarade,
såsom också många ledamöter av denna kammare gjort för mig, att de aldrig
hört talas örn det missnöje och den s. k. spänning, som utskottet talar om,
eller den beskärning av den kommunala självbestämmanderätten och annat sådant,
som utskottet också använder som tillhyggen.

Och när utskottet talar om att alla profana myndigheter, såsom herr Ståhl
uttryckte det, sluta upp kring motionen, så lägg märke till, ärade kammarledamöter,
hur Svenska landskommunernas förbund resonerar! I dess yttrande
säges, att »antalet dagar för upptagande av kollekt för tillgodoseende av något
av den egna församlingens behov på det hela taget torde vara tillräckligt»,
och det enda, som mun anser att det kanske finus behov att få klarhet örn
är, hur långt domkapitlens rätt verkligen sträcker sig när det gäller att bestämma
dagen för de officiellt påbjudna kollekterna. Det är emellertid nog
farligt att yttra sig örn saker, som man inte är riktigt hemma i. Det är faktiskt
så, att det finns inga präster, som inte kunna flytta en kollekt från den
ena söndagen till den andra, örn de så finna skäligt, och man är inte alls så
slaviskt bunden härvidlag som utskottet säger. I domkapitlets i Karlstad cirkulär
om kollektdagarna heter det alltid: pastorsämbetet dock obetaget att
där förhållandena så påfordra upptaga kollekten en annan söndag.

Sedan vill jag till min gode väll herr Jacobson i Vilhelmina säga, att han
har så innerligt rätt i att det är mycket beklagligt, att rikskollekten till arbetsstugorna
i Västerbottens och Norrbottens län blivit indragen -— jag tror
att det var det förutvarande statsrådet, som gjorde detta. Jag har mångfaldiga
gånger talat för denna kollekt i våra kyrkor, och jag vet, hur värdefulla
dessa arbetsstugor äro. Men örn man skulle följa motionens tankegång,
så skulle man i detta fall komma ur askan i elden, ty den går i år liksom i
fjol ut på att beslutanderätten beträffande kollekterna i stor utsträckning
skall läggas på de enskilda församlingarna. Och få församlingarna själva bestämma,
är det nog inte alla, som gå med på en sådan kollekt som denna, och
följden är att arbetsstugorna i Västerbotten och Norrbotten nog få mindre kollektmedel
än de tidigare haft. Då är det nog bättre, om herr Jacobson och
jag kunna bearbeta Kungl. Majit för att få tillbaka den verkliga rikskollekt,
som dessa arbetsstugor tidigare haft.

Jag måste också säga några ord örn den räknekonst, som utskottets ärade
talesman här utvecklade. Herr Ståhl resonerar som så, att vi ju lia 35 rikskollekter
och 10 stiftskollekter, vilket sammanlagt gör 45 kollektör per år,
och när det i år är 57 sön- och helgdagar — det är det för resten inte, utan
det är 59, men låt oss i alla fall säga att det är 57 — så finns det 12 dagar
kvar för församlingarnas egna kollektör, och så frågar han kammarens ledamöter,
örn de inte tycka att detta är för litet. Hela denna räknekonst är emellertid
felaktig. Visserligen är det medgivet 10 stiftskollekter, men inte för
varje stift — i vårt stift t. ex. lia vi bara en. I medeltal har man därför 20
söndagar och alla de eftermiddagar, då det hålles gudstjänst eller andaktsstunder,
att taga upp kollekt på, och det borde viii vara tillräckligt. Jag kan
för min del inte inse, att det då finns någon anledning att skriva till Kungl.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det kyrkliga kollehtväsendet. (Forts.)

Maj :t och begära någon utredning i syfte att rimligen tillgodose den enskilda
församlingens rätt.

Jag vidhåller mitt yrkande örn avslag å utskottets hemställan.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag är egentligen förekommen
av herr Hallén i fråga örn det som herr Jacobson i Vilhelmina här anfört.
Jag vill emellertid också framhålla, att denna indragning av rikskollekten till
Västerbottens och Norrbottens läns arbetsstugor är ett mycket talande argument
för att inte företaga någon ändring av bestämmanderätten beträffande
kollekterna. Jag vill inte yttra mig örn, huruvida en kyrklig kollekt rättvisligen
bör utgå till ett så övervägande socialt ändamål som dessa arbetsstugor
utgöra — det har jag inte anledning att fälla något omdöme örn i detta sammanhang
— men jag menar att precis detsamma, som nu drabbat arbetsstugorna,
skulle komma att drabba en hel rad av kyrkliga verksamhetsgrenar, som
jag anser synnerligen viktiga för kyrkan, om det skulle överlämnas till de
enskilda församlingarna att bestämma vart kollektmedlen skola gå. Det är
just av omsorg örn dessa centrala organisationer, som jag motsätter mig ett
ytterligare beskärande av Kungl. Maj:ts bestämmanderätt när det gäller rikskollekterna.

Jag vill också i likhet med herr Hallén gentemot utskottets ordförande
framhålla, att han nog far vilse, när han säger att det bara är centrala kyrkliga
myndigheter, som stå på samma linje som herr Hallén och jag. Det är
nog ett rätt neutralt eller i varje fall ett mycket vagt uttalande för motionen,
som t. ex. kyrkofullmäktige i Caroli församling i Borås göra, när de förklara
att »med hänsyn till förhållandena i församlingen någon ändrad lagstiftning
knappast är påkallad». Jag vet inte, örn man skall tillerkänna
Svenska stadsförbundet så mycket insikter på detta område, men förbundet är
i varje fall inte så särskilt angeläget örn att en utredning kommer till stånd
— man säger att vad motionärerna anfört synes utgöra skäl att anhålla örn
en utredning i ämnet.

Däremot ha ju de kyrkliga myndigheter, som äro mest intresserade av denna
sak, utan undantag avstyrkt en utredning, och även Allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse, som väl ändå bör känna förhållandena ute i de
enskilda församlingarna, har mycket enhälligt avstyrkt. Jag tycker inte då
att det finns någon anledning för riksdagen att här gå på motionens linje.

I anledning av vad herr Severin här sagt vill jag framhålla, att det givetvis
står alldeles klart för mig, att det kristna evangeliet och den nazistiska våldsförkunnelsen
inte ha något som helst med varandra att göra. Att det finns en
oöverkomlig klyfta mellan dem, är det väl ingen som är tveksam örn. Men
herr Severin sade i detta sammanhang något annat, som jag vill taga fasta
på, nämligen att kyrkan inte bör ställa sig på den ena eller andra maktens
sida. Ja, kyrkan har just sett som sin uppgift att oberoende av vilken världslig
myndighet, som för tillfället har makten, försöka utbreda det kristna evangeliet,
och det kanhända är någonting av detta, som ligger bakom det samröre
som kan ha uppstått i fråga om Lutherakademien i Sondershausen. Jag
vet inte, hur länge denna akademi existerat, men jag förmodar att den fanns
redan före nazismen och att det understöd, som intill 1943 har utgått, var ett
gammalt sådant. I varje fall fasthåller jag vid att med 500 kronor om året
utbreder man ingen nazism.

Herr talman, jag yrkar fortfarande avslag.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag har egentligen inte mycket att
tillägga i detta ärende utöver vad utskottets ärade ordförande redan anfört,

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Ang. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
men jag vill ändå säga några ord i anledning av de anföranden, som här hållits
av herr Hallén och herr Johnsson i Stockholm.

Det föreföll mig som örn den ärade prosten från Arvika talade med väl
stora bokstäver, när han påstod att utskottsutlåtandet vimlade av felaktiga
uppgifter. Jag har inte kunnat finna annat än att utlåtandet är mycket sakligt
och vederhäftigt, och även örn jag inte är präst i svenska kyrkan, utan
hör till lekmännens stora skara, så tror jag mig dock lia någon kunskap örn
kyrkliga angelägenheter. Jag har tillhört kyrkorådet i min församling sedan
1920-talet och även varit kyrkofullmäktig, och det kan alltså inte sägas annat
än att jag visat positivt intresse för den svenska kyrkan. Och det är väl inte
enbart ärkebiskopen, domkapitlen och eventuellt de ärade ledamöter av denna
kammare, som äro präster i svenska kyrkan, som kunna ha synpunkter att
anlägga på frågan örn kollekterna, utan även den stora menigheten, som är
den som ger dessa kollektör, bör väl tillåtas att ha en uppfattning örn kollekternas
användning och få framföra den.

Jag har av olika skäl, som jag inte här vill ta kammarens tid i anspråk
med att närmare utveckla, blivit övertygad örn att det är sakligt befogat att
det kommer till stånd en utredning rörande kyrkokollekten, dels för att slå
vakt örn den lokala kyrkliga församlingens självbestämmanderätt, dels för
att tillgodose kravet på ökad kontroll.

Jag är ju inte riktigt övertygad örn att hela den propaganda, som från
visst håll förts mot »Kyrkor under korset», i alla avseenden är vederhäftig,
men jag föreställer mig att det även för den organisation, som det därvidlag
gäller, och dess verksamhet kunde vara värdefullt, örn frågan om kollektmedlen
nu bleve grundligt utredd och det äntligen kunde bli slut med den
strid, som pågått i ett par år.

Min vän pastor Johnsson i Stockholm är tydligen mycket orolig för att hans
mycket goda och nyttiga verksamhet i Stockholm skulle komma att lida avbräck,
ifall det bleve en utredning. Jag tror inte att Sveriges kyrkofolk med
kalla ögon ser på den verksamhet, som Stadsmissionen i Stockholm utför, och
det är ju inte heller motionens mening att alla riks- och stiftskollekter skulle
försvinna, utan bara att det skulle ske en bättre sovring rörande ändamålen,
så att det blev en rimlig avvägning mellan riks- och stiftsintressena och den
lokala kyrkliga församlingens intressen.

Jag tror för min dol att en saklig och objektiv utredning rörande dessa saker
endast skulle vara till kyrkans bästa, och det är också därför som jag
framburit min motion.

Då jag alltså anser att mycket starka skäl tala för bifall till utskottets
utlåtande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Johnsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Jag vill endast underrätta kammaren örn att jag ingalunda strider
för några själviska syften härvidlag. Det är inte Stadsmissionens intressen, som
här stå på spel. Även om den vördade förutvarande ecklesiastikministern hade
mycket svårt att bli övertygad orri att Stadsmissionen borde ha en rikskollekt,
så föll han i alla fall undan för den bevisning, som fördes. Jag kan alltså vittna
örn att man, innan man erhåller en rikskollekt, får på allt sätt styrka det berättigade
däri, och man får också sannerligen lämna fullgod redogörelse för hur
man använder dessa medel.

Jag anser att det endast är Kungl. Maj:! och en central myndighet, som
kunna avgöra rikskollekternas fördelning. Men om vi med listan över alla dessa
kollektör framför oss skulle fråga församlingarna ute i landet, örn de ville understödja
de olika ändamål, som Kungl. Maj :t har bestämt skola understödjas, så

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
är jag övertygad om att det skulle bli en absolut majoritet för att de skulle understödjas
— så mycket känner jag Sveriges kyrkofolk.

Härefter anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Johnsson i Stockholm har
här för andra gången anfört såsom argument att för 500 kronor kan det inte bli
så mycket nazism. Men det rör sig inte bara örn 500 kronor. Det rör sig här
också örn Svenska landskommitténs hela verksamhet och dess utgivande av bl. a.
publikationen »Kyrkor under korset», vilken herr Severin redan för ett par år
sedan här i kammaren med all rätt betecknade såsom oförfalskad nazistpropagande
under kyrklig täckmantel. För denna landskommitté samlades enbart
under 1941 in 121 000 kronor, och det har verkligen blivit mycket nazism för
de pengarna, herr Johnsson. För dem har man, som sagt, bl. a. utgivit publikationen
»Kyrkor under korset», beträffande vilken det bara behövs ett studium
av några nummer för att man skall bli på det klara med att det är fråga örn
G-oebbelspropaganda av vidrigaste sort. Vidare har Svenska landskommittén,
sedan tyskarna ockuperat Ukraina, i samförstånd med utlandsbiskop Heckel
åtagit sig ett regelrätt årligt anslag på 20 000 riksmark, alltså över 30 000 kronor,
för den tyska verksamheten i Ukraina. Man har också varit med örn att
sända ut en f. d. tsarrysk ubåtskapten såsom någon sorts folkmissionär till de
baltiska gränsbyarna intill Sovjetunionen. Överhuvud taget har man under religionens
täckmantel engagerat sig i det tyska förberedelsearbetet för överfallet
i öster.

Att här tala örn nazistisk verksamhet är inte att sätta stämpeln nazism på
oskyldiga företeelser. Det är inte heller de kritiserandes fel att tre svenska
biskopar haft så svårt att frigöra sig från detta sällskap.

Efter vad vi i dagarna läst örn likfabrikerna i Maidanek och Buchenwald, tror
jag att det blir litet svårt för vår ärkebiskop att hävda vad han säger i sitt remissyttrande
i denna fråga, att de frivilliga kollektmedlen användas till ändamål,
som »stå i sammanhang med Ordets tjänst och kärlekens bevisning» och att
en mycket noggrann och omsorgsfull kontroll utövas av medlens användning.
Det som anförts örn innehållet i »Kyrkor under korset» visar, att det brustit i
fråga örn kontrollen, och det är därför mycket viktigt, att utskottets förslag
här blir bifallet.

Herr Bagge: Herr talman! Eftersom jag här blivit apostroferad på grund av
att jag sysslat med dessa frågor under min ämbetstid såsom ecklesiastikminister,
så skall jag be att i all korthet få säga något därom.

Det är få löpande ärenden, som man i departementet lägger ned så mycken
möda på som dessa frågor örn kollekter och kollektfördelning. De ha verkligen
prövats mycket noga, och man har alltid, så fort det varit fråga om
stridiga intressen, inte bara hört diakonistyrelsen utan också försökt taga reda
på vad den andra parten haft att säga.

Under de fem år, som min ämbetstid omfattat, har det också pågått en ganska
kraftig rationalisering av kollektväsendet på det sättet att man, såsom redan
antytts här i debatten, har inskränkt på antalet rikskollekter och stiftskollekter
och försökt sätta dem i rimlig proportion till församlingskollekterna överhuvud
taget. Vidare har man försökt åstadkomma en rationalisering i fråga
örn de olika ändamål, till vilka kollekter skola utgå, och därmed kommer jag
in på den åtgärd, som klandrats här, nämligen indragandet av rikskollekten
till arbetsstugorna i Norrland. Att så skedde, berodde helt enkelt på den
gränsdragning som man måste göra beträffande de ändamål, för vilka kollekter
kunna få utgå. Det är nämligen så, att örn man börjar bevilja rikskollek -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. del kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
ter för vad jag skulle vilja kalla rent sociala ändamål, blir det just ingenting
över för kyrkliga ändamål av olika slag. Ger man bifall i det ena fallet,
måste man bifalla i det andra också. Jag har haft många bekymmer för detta
under årens lopp. Anledningen till att denna kollekt drogs in var att man
icke ville att den skulle bli på något sätt prejudicerande för rikskollekterna i
övrigt och för att det icke skulle bli en röra av alltihop. Innan den drogs in hade
emellertid vederbörande fått förhandsvarning. Jag behöver icke säga, att jag
i högsta grad sympatiserar med arbetsstugeidén i Norrland. Jag har sysslat
åtskilligt med sådant i min dar, och jag är ytterligt intresserad av den. Men
jag tycker att det är orimligt att icke kommunerna skola hjälpa till att ordna
denna sak, ty det är ju dock härvidlag fråga örn en rent kommunal angelägenhet.
I vart fall måste man hålla fast vid det system vi en gång kommit fram
till, det tror jag att man litet var skall finna, när man tittar närmare på dessa
saker. Fördelningen som sådan är en mycket svår och ytterligt besvärlig historia.
Jag tror icke att man kan göra denna fördelning annat än centralt och
efter vissa bestämda principer. För dem som måhända säga, att det var just
snygga principer som gällde, när kollekt beviljades i vissa fall som här anförts,
vill jag framhålla, att så snart jag fick min uppmärksamhet fäst på dessa
minst sagt olämpliga uttalanden och en del andra förhållanden så föranstaltade
jag örn en undersökning av saken, och jag kom då till det resultatet att åtgärder
måste vidtagas för att man skulle slippa ifrån sådana där historier. Det
tror jag också har blivit fallet. Jag har frågat herr Severin från vilket år
detta uttalande var, och jag har fått det svaret att det var från år 1942. Det
är just det året då jag började riva i saken.

Till slut vill jag ännu en gång säga, att jag är övertygad örn att man
måste försöka få någon ordning på dessa kollektör och att det för det ändamålet
behövs en central granskning av uppdelningen och fördelningen efter
vissa bestämda principer. Den centralen bör vara Kungl. Majit. Jag har den
erfarenheten att vi kommit fram till en sådan ordning för kollekterna, som är
försvarlig, och jag tror icke att en utredning kan leda till något bättre resultat.
Därför kommer jag, herr talman, att rösta emot utskottets yrkande på en
utredning.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Herr Bagge säger, att han icke
tycker att det är oriktigt att kommunerna få hjälpa till att underhålla arbetsstugorna
i Norrbotten och Västerbotten. Ja, det där beror ju på hur man ser
saken. För den som är bosatt exempelvis i en stockholmsförsamling spelar en
sådan här sak ingen roll, men för den som — exempelvis jag — är bosatt i
obygderna i Norrbotten och Västerbotten spelar det en stor ekonomisk roll.
Mot en sådan tankegång som den av herr Bagge här anförda vill jag därför
på det allra bestämdaste protestera.

Herr Bagge: Herr talman! Till det den siste ärade talaren sagt vill jag bara
tillägga att jag tror att det ligger åtskilligt i vad han säger och att det behövs
hjälp till vissa kommuner. Men hjälpen bör i så fall'' komma i form av
anslag på statsbudgeten och icke kollektvägen, ty i senare fallet bryter man
sönder hela det systemet.

Herr Ståbi: Herr talman! Jag skall icke förliinga debatten utan bara i anslutning
till det konstaterande, som herr Bagge här gjorde, .säga att precis
samma uppfattning ha vi i utskottet kommit till i princip, när vi tittat på
frågan, nämligen att den måste handläggas efter klara linjer och i en viss
bestämd ordning. Nu säger herr Bagge med utgångspunkt från sin erfarenhet,

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till
folk- och småskoleseminar
terna -

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
att detta bör Kungl. Maj :t göra. Men vore det icke rimligt ändå att det funnes
ett annat remissförfarande än det nuvarande. Nu finns det ju bara en instans,
och det är väl ändå litet för lite.

Jag vill också säga något i anledning av vad herr Hallén nämnde beträffande
just kollekten till Norrbottens arbetsstugor, nämligen att örn utskottet
finge sin vilja fram skulle dessa råka ur askan i elden. Vad vi reagerat mot
är att en sådan här sak stryps i tysthet och sedan icke har någon som helst
möjlighet att komma fram. Ett sådant förfaringssätt kan väl ändå icke vara
alldeles riktigt, och det är därför icke underligt att det skapas en viss olust
ute i församlingarna.

Beträffande den omstridda lutherkollekten skall jag icke ta upp någon
diskussion. Jag har med avsikt icke gjort det trots att vi naturligtvis i utskottet
haft anledning titta ganska grundligt på saken. Så mycket vill jag
dock konstatera, att även lutherkollekten bör vara en anledning till att frågan
blir utredd. Detta är väl ändå ganska rimligt. Till sist vill jag ansluta mig
till vad herr Gustafsson i Bogla sade, nämligen att lika väl som han i egenskap
av motionär varit övertygad om att det skulle lända till kyrkans bästa
att frågan blir utredd, precis lika positiva ha vi varit i vår tankegång, när vi
velat få bort den spänning och dualism mellan olika intressen, som här råder,
och velat få en mera allsidig prövning och en bättre kontroll. Detta får val
sagås vara skäl nog för att få till stånd en utredning såsom utskottet har föreslagit.
Jag ber att få vidhålla mitt jakande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Johnsson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret 1945/46 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Punkten 1, angående folkskoleseminarierna: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Erfarenheten har lärt oss hur svårt
det är att anpassa examinationen a,v lärare efter behovet. För fyra år sedan
beräknades det föreligga ett överskott på 400 lärare i folkskolan. Nu sägs
det vara ett underskott på 270, och omkring 1948 räknar man med en brist
på 1 277. Under senare år har födelsetalet stigit mycket starkt. Vi hade bottenläge
1933 med 85 000 födda, och i fjol uppnåddes talet 134 000. Det stegrade
födelsetalet måste återverka på behovet av lärarkrafter. En annan faktor,
som därvidlag också inverkar, är antalet med pension avgångna lärare. Härvidlag
möta mycket fluktuerande siffror, som göra det besvärligt att beräkna
det faktiska behovet. Innevarande år avgå 116 lärare och lärarinnor, nästa år
403, 1947 122 och 1948 427 o. s, v.

Propositionen av seminärieorganisationen syftar ju till att avhjälpa den betänkliga
bristen på lärare. Departementschefen föreslår att det skall anordnas
22 avdelningar vid seminarierna, 11 tvååriga och 11 fyraåriga. För att man
skall kunna nå största möjliga examination föreslår departementschefen, att
antalet elever höjes till 28 i varje klass från nuvarande 24. Därigenom skulle
vi få en utbildning av 616 lärare 1948. Även efter den tiden väntas stor brist,
och därför har Kungl. Majit tillsatt en särskild utredning med uppgift att
undersöka behovet och att komma fram med förslag till åtgärder till mötande
av den beräknade bristen på lärare.

I anslutning till denna proposition föreligger en motion, som i denna kammare
framburits av herr Hyling. Motionen ansluter sig helt till skolöverstyrelsens
förslag, vilket innebär, att antalet elever i klasserna skulle begränsas
till 24. Detta elevantal lia vi haft i seminarierna allt sedan 1936 års seminarieorganisation
genomfördes.

Man har med rätta framhållit, att detta relativt begränsade elevantal har
varit av mycket stor betydelse icke minst då det gällt den praktiska lärarutbildningen.
Envar måste ju nämligen inse vad just den praktiska utbildningen
betyder. Det är en hjärtpunkt i hela lärarutbildningen. Det måste ovillkorligen
möta avsevärda svårigheter att kunna tillgodose berättigade krav
i fråga, om den praktiska utbildningen, om antalet elever skall höjas till 28
i värjo klass. Jag skall bara antyda några av dessa svårigheter. Med 28 elever
i varje klass torde ingen annan utväg stå öppen för tillgodoseende av praktikbehovet
än att man delar vissa 45-minuterslektioner på två lektionshålläre, vilket
måste anses ytterst otillfredsställande, eller att man på ett eller annat sätt
i strid mot gällande bestämmelser tar erforderlig tid från annat ämne. För
att detta skall kunna ske måste någon elev i varje klass gå miste örn den
övning, som vederbörande enligt gälla,lide bestämmelser måste anses ha rätt
till. Men detta elevantal i varje klass medför också bestämda olägenheter
för våra övningsskolor. Med ett antal av 24 elever i varje klass beräknas belastningen
av elevlektionerna vid övningsskolan under större delen av läsåret
komma att uppgå till 155 å 175 i veckan. Örn elevantalet höjes till 28, okas
lenna belastning till 180 a 200 lektioner i veckan. Då en övningsskola örn sju
läraravdelni agar har endast 210 ä 220 lektioner i veckan, blir tydligen denna
belastning orimligt hög. Det kan icke heller vara riktigt, sorn i motionen an1
öres, att staten genom att pressa, in ett större antal elever i klasserna än som
avsetts vid organisationens genomförande gör det omöjligt för seminarierna att
kunna ''tillämpa de givna, föreskrifterna. Man klandrar ofta skolorna och klagar
över ätt lärarutbildningen icke ger vad den borde ge. Det synes då oriktigt
alf man på sätt sorn föreslagits i propositionen försvagar lärarutbildningen
på dess mest vitala punkt, den praktiska utbildningen.

Anslag till
avlöningar vid
folkskoleseminariema.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid folkskoleseminarierna. (Forts.)

Utskottet har i sitt utlåtande uppmärksammat de svårigheter, som ett utökat
elevantal ovedersägligen innebär. I utskottsutlåtandet betonas, att departementschefen
beträffande utbildningen av småskolelärarinnor föreslagit
inrättandet av tre provisoriska seminarier och att eleverna vid dessa seminarier
skulle få sin praktiska utbildning i folkskola i respektive seminariestäder.
Utskottet säger, att med hänsyn till de olägenheter, som ett elevantal ''a,v
28 i klassavdelningarna vid folkskoleseminarierna kan väntas medföra för den
praktiska utbildningen, har utskottet funnit det befogat, att möjlighet bör
beredas vid de åtta folkskoleseminarier, där under nästa läsår tvååriga
linjer komma att vara inrättade, så att vederbörande handledare få ett särskilt
arvode på 800 kronor. Olägenheterna med det höga elevantalet äro icke
därmed helt eliminerade, icke ens i någon större utsträckning, men jag medger
att förslaget innebär en förbättring.

Vid utlåtandet finns fogad en reservation, och den anknyter i stort sett till
motionen. Den syftar sålunda till en begränsning av elevantalet till 24 i varje
klass. Jag skulle helst ha velat yrka bifall till denna reservation, men, herr
talmän, jag skall avstå därifrån. Jag måste nämligen medge, att läget är så
pass prekärt att man måhända nödgas vidta extraordinära åtgärder. De underrättelser
jag fått de senaste dagarna ha gjort klart för mig att läget måhända
är svårare än man ällmänt vill förutsätta. Jag vill emellertid i detta
sammanhang kraftigt understryka utskottets positiva skrivsätt då det gäller
åtgärder för att snarast möjligt kunna eliminera olägenheterna och göra det
möjligt att återgå till vad jag skulle vilja källa den riktiga ordningen. Jag
tillåter mig här citera utskottet. Utskottet skriver: »I likhet nied skolöverstyrelsen
anser sig utskottet böra framhålla, att pedagogiska skäl tala för
att det stadgeenliga antalet av 24 elever per klassavdelning icke bör annat
än i trängande fall överskridas och att de olägenheter, som följa av ett större
elevantal, äro särskilt framträdande vid de för utbildningen så viktiga praktiska,
övningarna.» Vidare heter det, att utskottet förutsätter att i samband
med utredningen »till övervägande upptages frågan örn vilka åtgärder som
kunna och böra vidtagas med avseende på organisationen av folkskoleseminarierna
i syfte att återföra elevantalet i klässavdelningarna till det stadgeenliga
antalet av 24».

_ Jag har herr talman velat kraftigt understryka detta utskottets starkt positiva
uttalande. Örn jäg nu avstår från att yrka bifall till reservationen sker
det i den varma förhoppningen, att den tillfälliga åtgärd, som här är föreslagen
och som väl kommer att genomföras, icke skall komma att bli av prejudicerande
betydelse.

Herr Hoppe instämde häruti.

Herr Hyling: Herr talman! När Kungl. Maj:ts proposition förelåg i detta
ämne väckte jag tillsammans med några ledamöter av denna kammare en motion,
huvudsakligen beroende på att den kungl, propositionen hade avvikit från skolöverstyrelsens
förslag örn att elevantalet vid våra seminarier skulle stanna vid
24. När vi vid 1936 års riksdag beslutade att sänka elevantalet vid våra seminarier,
så hälsades det med mycket stor tillfredsställelse, givetvis icke minst av
eleverna vid dessa seminarier. Det är nämligen så att de stora klassavdelningarna
äro förenade med stora besvärligheter. Visserligen kan man säga,
att när det gäller den teoretiska undervisningen vid seminarierna, så betyder
det icke så ofantligt mycket, örn klassen består av 24 eller 28 elever, men örn
man ser på det litet närmare betyder det rätt avsevärt. Det är nämligen så, att
i en seminarieklass sker undervisningen klassvis, d. v. s. hela klassen hålles
samman vid undervisningen. Om denna undervisningsform skall finnas kvar

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid folkskoleseminarierna. (Forts.)
vid våra seminarier är det av mycket stor betydelse, att den enskilde läraren
kan komma i närmare kontakt med eleverna och utöva en individuell undervisning
i så stor utsträckning som möjligt. Av den anledningen har jag i min
motion velat begära, att elevantalet per klass skulle bibehållas vid det nuvarande.

Det har, herr talman, emellertid icke varit den saken som dikterat mitt
ställningstagande, utan det har varit den praktiska utbildningen vid våra seminarier.
När Kungl. Maj:ts proposition förelåg, försökte jag i den motion jag avlämnade
att ge en liten redogörelse över vilka besvärligheter som skulle uppkomma
för den praktiska utbildningen, örn elevantalet i varje klass ökades med
fyra stycken. Det är nämligen så, att man vid ett seminarium delar den praktiska
utbildningen i ett visst ämne i sex perioder, och var och en av dessa perioder
kommer att omfatta ungefär fem veckor. Med 24 elever i varje klass komma
tolv elever att samtidigt lia gruppövningar, under det att de andra tolv få en
annan uppgift. Man delar upp dessa tolv elever i tre grupper; det blir alltså
fyra i varje grupp. Då endast en veckotimmes undervisningsövningar är anslagen
för varje grupp, ges det möjlighet att under en sådan period få en mönsterlektion
av en lärare, som är handledare, och en hel timmes lektion av varje elev i
gruppen. Det skulle vara önskvärt att kunna få två mönsterlektioner, innan den
direkta undervisningen av eleverna själva sätter in, och det är beklagligt, att
detta nu ej är möjligt. Men vad värre är, om vi skulle få 28 elever kommer det
att bli 14 elever, som skola delas i tre grupper, varvid antalet elever i grupperna
blir 5 + 5+4. Då blir det bara i den grupp som består av fyra elever som
alla eleverna få hålla vardera en hel timmes lektion, men i de grupper som ha
fem elever kommer en timme av den praktiska undervisningen att få delas för
åtminstone två elever, och de få alltså 221I2 minuter var. Det är det som gjort
att jag ser ganska mörkt på denna situation.

Det har emellertid visat sig, att det icke bara är den saken, som gör att
det är svårt att få in dessa timmar i övningsskolan. Det har nämligen visat sig,
att efterprövning i undervisningsskicklighet börjar ske i allt större utsträckning
vid våra seminarier. Örn jag icke är fel underrättad, skall lärare som har tagit
isin examen och kommer till ett seminarium för att få efterpröva i undervisningsskicklighet
undervisa åtta timmar för att därefter kunna få det betyg han
förtjänar. Om denna efterprövning kommer att utsträckas ytterligare — man
har viss anledning att tro att så kommer att bli fallet — kommer det naturligtvis
att bli ännu svårare för den ordinarie eleven på seminariet att få den
utbildning som han så väl behöver.

Emellertid har utskottet utsträckt möjligheten att få överflytta elevernas
undervisningsövningar till den ordinarie folkskolan. Statsrådet har tänkt sig att
ge den rätten för de tre provisoriska småskoleseminarier som lia kommit till, och
utskottet går nu längre och föreslår även att den rätten skall finnas för dessa
seminarier, som nu få ökad elevintaguing. Man kan ju då tycka, att vi ha nått
ett gott resultat med motionen.

Anledningen till att jag stannat inför denna fråga är, att målsmännen ute i
landet — och det med all rätt — börja mer och mer kräva, att den som sättes i
en kateder skall lia de bästa förutsättningarna och den bästa utbildningen för
att kunna handleda ungdomens fostran och undervisning. Detta intresse visas
icke endast från målsmännens sida utan i samma utsträckning från lärarnas
egen sida. Lärarorganisationerna ha, vad det gäller folkskolan, vid ett flertal
tillfällen uttalat sig för att en moderniserad lärarutbildning skall komma till
stånd. Jag skulle i detta sammanhang vilja rikta mig till ecklesiastikministern
och vädja till honom, att han tänker just på denna sak och så snart det låter

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 18. 6

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid folkskoleseminarierna. (Forts.)
sig göra får till stånd någon utredning för att få en moderniserad utbildning
av lärarna till stånd.

Jag har många gånger funderat över, hur det kan komma sig, att vi här i
landet icke ha kommit fram till att få en bättre och ändamålsenligare utbildning
av lärarklientelet. Om jag drager en parallell på det sättet, att jag tänker
mig, att man i näringslivet går in för en rationalisering och där insätter en mycket
sinnrikt uppbyggd maskin, så tillåter vederbörande ingenjör icke, att den
maskinen handhaves av personer som icke äro ordentligt utbildade. Den utbildning
dessa personer få blir både teoretisk och praktisk, och det kan taga
mycket lång tid, innan utbildningen är färdig och vederbörande får sätta sig
vid maskinen och sköta den. Jag förmenar, att örn det är så viktigt att få väl
kvalificerad arbetskraft för att sköta en sådan maskin, så borde det ligga i
statens intresse att få en väl så utbildad kategori lärare som kan sköta den betydligt
sinnrikare maskin, örn jag får använda det uttrycket, som det uppväxande
släktet kan sägas utgöra. Vi få icke i framtiden handskas på det sättet, att
vi nonchalera utbildningen av den svenska lärarpersonalen. Det är ett viktigt
material som har lagts i lärarnas händer, och den lärare som fått en god utbildning
och god handledning, innan han lämnar seminariet, har också de bästa
förutsättningarna att kunna göra en mycket god insats, då det gäller fostran
av det kommande släktet.

Jag är mycket tacksam för statsutskottets välvilliga behandling av den motion
jag har avlämnat. Jag skall icke här återupprepa vad herr Malmborg sade.
Det finnes nämligen i detta utskottsutlåtande en hel del positiva synpunkter.
Jag vill bara understryka ytterligare en gång vad utskottet har sagt, då det
gäller detta elevantal på 28, att det icke får ha någon permanent karaktär utan
endast bli ett provisorium. Nu kommer givetvis detta provisorium med 28 i klassen
att permanentas för 4 år framåt, då dessa 28 som intagas i våra seminarier
i första klassen på 4-åriga linjen komma att stanna kvar vid seminarierna
i fyra år. Men så fort det kan göras, är det av stor betydelse att på nytt få
ned den siffran vid våra seminarier till 24. I detta sammanhang hälsa vi från
lärarhåll med tillfredsställelse statsrådet Andréns initiativ att tillsätta en utredning
rörande lärarbehovet. Med de klara direktiv denna utredning har fått
med uppgift att behandla detta ärende så snabbt som möjligt förvänta vi, att
den utredningen först och främst kommer med ett klarläggande av det lärarhehov
som föreligger och för det andra även med synpunkter på den praktiska
utbildningen.

När nu reservanterna här i kammaren icke ställa något yrkande om bifall
till reservationen har jag icke heller anledning att göra det utan jag hara uttalar
den förhoppning jag redan framfört i mitt anförande, att ökningen av elevantalet
i klassen till 28 skall få provisorisk karaktär. Jag har därför, herr talman,
icke heller något yrkande att ställa.

Fröken Nygren: Herr talman! Beträffande de betänkligheter, som man måste
hysa mot förslaget att taga in 28 elever i seminarieklasserna i stället för i
stadgan föreskrivna 24, tycks det råda full enighet. Jag skall icke heller trötta
kammaren med att räkna upp nackdelarna. De ha ju så bra framhållits av de
båda föregående talarna, så att det kan räcka till med vad de sagt.

Herr Malmborg talade örn att sedan han skrev sin reservation hade han fått
vissa upplysningar, som göra, att han kände sig tvingad att avstå ifrån ett
yrkande örn bifall till sin egen reservation. Det är också en del andra omständigheter,
som göra, att man kanske har fått en något annan inställning än
man tidigare hade. Jag tänker närmast på hur kravet på åttaårig folkskola
bär aktualiserats på sista tiden med större kraft än man tidigare hade väntat.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid folhslcoleseminarierna. (Forts.)
Det tiar visserligen under de senare årens skoldebatt talats om att vi syfta till
obligatorisk åttaårig folkskola, men det har sagts som om man räknat med det
som ett önskemål på lång sikt och som örn man icke räknat med möjligheten
att inom en överskådlig framtid få obligatorisk åttaårig skola. Nu låter det
däremot som om man skulle kunna hoppas på att en sådan reform kommer att
genomföras snabbt, och kraven på nioårig folkskola ha också framförts med
skärpa. Det är en utveckling som vi önska. Vi lia sackat efter övriga kulturländer,
när det gäller folkundervisningen, och det vore ju beklagligt, örn Sverige,
som är ett av de få länder som icke ha behövt — hittills åtminstone
dragas in i det pågående kriget, icke skulle kosta på. sig en folkundervisning
av större omfattning och bättre innehåll än vad vi hittills haft.

Men menar man allvar, när man uttalar dessa önskemal, måste man ocks!
vara beredd att taga konsekvenserna. Man kan icke motsätta sig en utökning
av lärarproduktionen och samtidigt yrka på förändringar i skolorganisationen,
som skärper behovet av lärare. Man måste alltså välja, och med hänsyn till att
utskottsmajoriteten har presterat en skrivning, som med all önskvärd tydlighet
visar, att man där beaktar de pedagogiska synpunkterna på frågan och att
utskottet också tagit ett initiativ, som måste få åtminstone vissa praktiska verkningar
i fråga örn avhjälpande av de här patalade svårigheterna, kail jag i likhet
med de båda föregående talarna avstå , från ett yrkande örn .bifall till reservationen
eller motionen, hur man nu vill uttrycka det. När jag talar örn ett
initiativ som utskottet tagit, tänker jag på förslaget örn ökade anslag för att
göra det möjligt att använda sig av seminariestädernas folkskolekla.sser för de
praktiska övningar som seminarieeleverna skola ha under utbildningstiden. En
sådan anordning kan visserligen icke få räknas som en ersättning för den nuvarande
övningsskolan. Jag tror emellertid, att man även i fortsättningen
bör använda den möjligheten att låta seminarieeleverna få visst praktiskt arbete
ute i de ordinarie folkskoleklasserna. Det bör alltså vara ett komplement till
det arbete i övningsskolan som bör stå kvar, även sedan man fatt en bättre seminarieorganisation.
Men detta försök att redan pa detta stadium bereda större
möjligheter att utvidga de praktiska övningarna för seminarieeleverna. måste
man hälsa med tillfredsställelse. Jag vill kraftigt framhålla nödvändigheten
av att en sådan utökning av elevantalet i seminarieklasserna, som nu är föreslagen,
måste betraktas som provisorium, och att detta provisorium kommer
att vara av kort varaktighet. Vi måste ju, som herr Nyling framhållit, vara
mycket intresserade av att seminarieutbildningen blir sådan, att vi få lärare,
som äro så väl skickade som möjligt att taga hand om utbildningen av det
uppväxande släktet.

dag vill emellertid säga, att enbart elevantalet i klasserna icke är avgörande
för hur resultatet av arbetet kommer att gestalta sig. Jag vill passa på. tillfället
att peka på ett pär förhållanden som äro värda att beaktas. Jag tänker
dels på att vid seminarierna i så stor utsträckning som nu är fallet anlitas
extra ordinarie lärare i stället för ordinarie. Man bör till seminarierna knyta
lärare med erfarenhet av arbetet, örn resultatet skall bli det bästa möjliga.
Ett utökande av antalet ordinarie lärare vid seminarierna skulle
utan tvivel göra det möjligt att få ett bättre lärarurval vid våra seminarier.
.Tåg vill också gå in på själva arbetsformerna vid seminarierna. Herr Ryling
har redan antytt önskemålet om att få arbetet vid seminarierna i viss män omlagt,
och jag vill i detta sammanhang passa på tillfället att för min elei avge
en rekommendation för de förslag till omläggning av arbetet vid seminarierna
som framlagts av kollegiet vid Kalmar seminarium. Jag skall icke taga kammarens
tid i anspråk med att på något sätt gå in på en redogörelse för hur man
där liinkt sig arbetet, men jag vill vädja till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att göra vad på honom ankommer för att man vid

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid folksholescminarierna. (Forts.)
seminarierna skall få möjligheten att pröva det förslag som där framlagts och
att arbetet i fortsättningen vid seminarierna skall komma att organiseras på
ett mera modernt sätt än hittills varit fallet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! När jag såg, att tre talare efter varandra
före mig voro antecknade, örn vilka jag hade all anledning tro, att de
skulle stå i stark opposition mot utskottets förslag, blev jag givetvis litet bekymrad,
men sedan jag åhört samtliga dessa talare, av vilka ingen gjort något
yrkande, fann jag att min ställning icke var så bekymmersam som jag hade
trott. Det var tvärtom på det sättet att den förste talaren, herr Malmborg, tycktes
vara mycket belåten med utskottets skrivsätt, oell det vill jag särskilt understryka.
Även herr Hyling uttalade även sin tillfredsställelse. Det är ju under
sådana förhållanden ingen anledning att taga upp någon debatt i denna
fråga. Jag skall bara begränsa mig till att säga några ord.

Vi lia kommit i denna situation beroende på icke bara födelsetalets ökning
utan också kanske i allra högsta grad den starka nedskärning som riksdagen
beslutade angående utbildning av lärare. Det saknades icke varningar under
den tiden, då man så starkt skar ned utbildningen av lärare, och det är icke
bara födelsetalets ökning utan också organisatoriska ändringar av skolväsendet
som gjort behovet av lärarkrafter större än man tidigare räknat med. Nu
har det talats örn att här är igångsatt en utredning. Utskottet har ju här strukit
under önskvärdheten av att denna utredning kommer fram med ett förslag, och
utskottet säger bland annat följande: »Utskottet förutsätter, att de sakkunniga
vid fullgörandet av sitt uppdrag komma att klarlägga de faktorer, som bestämma
lärarbehovet, och att på detta underlag möjligast tillförlitliga prognoser
utarbetas för så stor tidrymd, att åtgärder i god tid kunna vidtagas i syfte
att anpassa examinationen av lärare efter de vid varje tidpunkt växlande behoven.
» Vid utskottsbehandlingen voro vi tveksamma, om man verkligen kan
ställa så stora krav på utredningsmännen. Det är klart att man kan skåda framåt
över en tidrymd av sju år, alltså från det år en utvidgning av lärarutbildningen
måste ske på grund av ökningen i födelsetalet. Men det är enligt min
mening svårare att ställa prognoser i framtiden, om man inte har kännedom
örn den utveckling, som kan äga rum på det rent organisatoriska området och
vilken för närvarande diskuteras.

Herr talman! Jag har som sagt inte någon anledning att ingå på något närmare
bemötande av vad som här har yttrats. Alla de föregående talarna ha instämt
i det uttalande, som utskottet gjort, och under sådana förhållanden kan
jag för min del inskränka mig till att med det anförda be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Falla: Herr talman! Då talesmännen för reservationen inte ha framställt
något yrkande, kunde det kanske vara överflödigt att yttra sig i denna
debatt. Men det är ett par omständigheter, som jag likväl skulle vilja beröra.

Att vi ha kommit i den situation, i vilken vi nu stå, beror ju på åtskilliga
samverkande orsaker. En orsak tror jag är den, att man inte har haft sin uppmärksamhet
tillräckligt fäst på framtiden. Skolöverstyrelsen yttrar på tal örn
lärarbehovet, »att elevintagningen efter år 1945 måste bliva av ännu större
omfattning än den, som överstyrelsen nu föreslagit för år 1945». Det heter vidare:
»Detta kommer givetvis att spränga den nuvarande seminarieorganisationen.
överstyrelsen antydde redan i sina petita till 1944 års riksdag, att denna
utveckling kunde väntas, men ansåg sig då ännu icke hava förutsättningar
att yttra sig härom med säkerhet. Överstyrelsen framhöll dock, att en utredning
i frågan snart nog skulle bliva erforderlig.»

Nu, ett år senare, stå vi inför en mycket stor brist på lärare, och det förefal -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid folkskoleseminarierna. (Forts.)
ler både! mig och säkerligen många andra som örn denna brist kunde lia förutsetts
tidigare än i fjol och att nian tidigare borde ha kunnat framlägga förslag
om åtgärder till mötande av den förutsedda bristen. Så har emellertid inte skett,
utan nu befinna vi oss i detta mycket besvärliga läge. Utskottet har yttrat sig
örn detta läge och förutsätter, att de sakkunniga, som skola verkställa utredning
angående vidtagande av åtgärder för att möta lärarbristen, skola se till
att »möjligast tillförlitliga prognoser utarbetas för så stor tidrymd, att åtgärder
i god tid kunna vidtagas i syfte att anpassa examinationen av lärare efter de
vid varje tidpunkt växlande behoven». Jag vill understryka vikten av detta
uttalande och tillägga, att en sådan framsynthet och sådana prognoser inte endast
böra vara förenade med den utredning, som nu skall sättas i gång, utan
att vi förvänta, att dylika prognoser för erforderlig tid framåt komma att fortlöpande
utarbetas, så att vi inte för framtiden behöva stå inför sådana obehagliga
situationer, som vi nu stå inför i form av den rådande mycket stora bristen
på lärare. Jag anser att man bör kunna förvänta ett bättre förutseende i detta
avseende för framtiden.

Beträffande de divergerande meningarna rörande antalet elever i seminarieklasserna,
alltså örn det skall vara 24 eller 28, har redan den förste talaren under
denna punkt, herr Malmborg, sagt, att på grund av vad han har inhämtat
om de besvärligheter som föreligga — det var naturligtvis bristen på lärare
han åsyftade — kunde han inte yrka bifall till reservationen. Vi äro ju alla
överens om att ett elevantal av 24 i klasserna är mest önskvärt. Vi böra inte
frångå detta antal utan särskilda skäl. Nu föreligga emellertid sådana särskilda
skäl, och jag anser, att dessa äro så starka — det har ju erkänts ifrån olika
håll — att man inte behöver hesitera inför en utökning av elevantalet till 28.
Den väsentliga svårigheten med ett elevantal av 28 skulle ju uppstå vid de
praktiska undervisningsövningarna, och jag bestrider ingalunda, att svårigheter
därvidlag föreligga. Utskottet har emellertid föreslagit vissa anordningar,
som böra kunna underlätta dessa undervisningsövningar och även anvisat medel
därtill. Härigenom tror jag att möjligheter beretts att modifiera de besvärligheter,
som kunna förekomma under den tid, man arbetar med 28 elever i seminarieavdelningarna.
Behovet av lärare måste tillgodoses; det är en angelägenhet
som måste gå före allt annat. De mera speciella pedagogiska önskemålen,
själva finesserna i utbildningen, om jag så får säga, måste i en situation
som den nuvarande komma i andra rummet.

Jag har svårt att med bestämdhet uttala mig i ett spörsmål, som ett par talare
i denna debatt fört på tal, nämligen lärarutbildningens kvalitet överhuvud
taget. Herr Hyling ville till statsrådet rikta en vädjan, att man inte i fortsättningen
skulle nonchalera lärarutbildningen, och han ansåg, att en bättre utbildning
av lärarna är behövlig. Alla äro väl överens örn alt man inte kan nonchalera
lärarutbildningen och att det är önskvärt att lärarna skola ha en så
god utbildning som överhuvud taget är möjlig. Jag har emellertid för min del
under de många år jag har intresserat mig för dessa ting inte haft den uppfattningen,
att lärarutbildningen har varit dålig. Tvärtom har jag ansett, att
vi särskilt under senare år på grund av de mycket stränga inträdes,fordringar,
som gälla för seminarierna och som på grund av den stora elevtillströmningen
lia kunnat uppehållas, fått mycket väl utbildade lärare. Jag anser också, att
seminarierna i allt väsentligt fylla de anspråk, som man har kunnat ställa på
dem. Min uppfattning är alltså, att i synnerhet dc senaste lärargenerationerna
lia fatt en mycket god utbildning, och jag tror att vi kunna vara ganska nöjda
med detta resultat. Detta förhållande hindrar naturligtvis inte, att lärarutbildningen
liksom allt annat måste följa med i utvecklingen. Man kan inte länka
sig ett avstannande på detta område, utan förändringar av pedagogisk och må -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Ansiag lill avlöningar vid folkskoleseminarierna. (Forts.)
hända också organisatorisk art måste till för att man skall komma i nivå med
den alltjämt fortgående utvecklingen. Jag har alltså ingen invändning att göra
mot det resonemang, som förts på den punkten. Men jag vill förekomma sådana
missuppfattningar, som ett par av anförandena i denna debatt möjligen kunnat
ge anledning till. Av herr Kylings och fröken Nygrens yttranden skulle man
måhända kunna få den uppfattningen, att vår lärarutbildning står. på en mycket
låg och föråldrad ståndpunkt och att den inte kan tillgodose rimliga krav.
Jag tror inte. att en sådan uppfattning är riktig utan att vi få för sina uppgifter
väl utbildade lärare, men att vi naturligtvis alltid måste sträva till att
få utbildningen bättre.

Den svårartade kris — om jag får begagna det uttrycket — som vi stå inför
beträffande lärartillgången just nu, aktualiserar problemet örn denna utbildnings
kvantitet. Jag har redan i viss mån yttrat mig örn densamma, men jag
skall be att få tillägga ett par ord örn hur det kommit sig, att vi haft ett så
litet antal elever i seminarierna, som vi haft under de senare åren. Det har
inte saknats varnande röster mot denna förknappning. Vi hade ett litet läraröverskott
för några år sedan, men det var inte så särskilt stort. En av de faktorer,
som enligt min mening gjort, att man inte bara nu utan vid flera föregående
tillfällen har begränsat utbildningen av lärare mer än som varit lämpligt,
har varit vissa kårintressen, som framför allt ha tagit sig uttryck i en del
lärartidningar. Man har i dessa organ under många år fört en mycket häftig
kampanj för att intagningen vid seminarierna skall snävt begränsas. Man har
aldrig sett någon våda i att det .skulle råda brist på lärare, men man har sett
stora vådor i att det skulle finnas några lärare mer än det matematiskt angivna
behovet. Denna uppfattning och hela denna inställning är ganska olycklig.
Yi måste för att kunna fylla det verkliga behovet ha tillgång till flera lärare
än som svarar mot det rent matematiska behovet. Ha vi inte det, kommer
det på vida områden att föreligga brist, ty lärarna ha också sina önskemål
att göra urval. Örn det då inte finns något överskott utan det alltid finns en
plats att omedelbart tillträda för vem som helst som är utexaminerad, kommer
det säkert att i Norrland föreligga brist på lärare. Lärarbristen däruppe
är för nävarande enligt vad jag hört berättas så svårartad, att man t. o. m. i
de högre folkskoleklasserna — uppe i 6:e och 7 :e klasserna — får nöja sig med
småskollärarinnor som lärare och inte bara vanliga småskollärarinnor utan även
sådana, som ha lämnat skolan för många år sedan och därför uppenbarligen
inte kunna lia erforderlig skicklighet för småskolans behov och ännu mindre
för undervisningen i folkskolan. Det är sådana ting, som de som företräda detta
kårintresse och deras organ inte tagit hänsyn till, utan i dessa organ har man
drivit en intensiv agitation för att staten skall begränsa lärarutbildningen. Att
man på olika båll fallit undan för denna agitation är olyckligt, och detta är
en av orsakerna till att vi i dag stå i det beklagliga läge vi nu göra. Jag vill
uttala en bestämd förväntan örn att våra myndigheter, folkskolinspektörer,
skolöverstyrelsen och vederbörande departementschef, för framtiden inte falla
undan för det tryck, som jag här har talat örn, utan att de alltid söka se till, att
man får tillräckligt antal lärare utbildade för det behov, som kommer att föreligga
vid skolorna.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Punkten 5, angående Småskoleseminarierna: Avlöningar. Anslag till

ojj ii.-i. i i 4. avlöningar vid

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten småskolesemi 155,

föreslagit riksdagen att dels besluta, att småskoleseminarierna i Skara, namma.
Strängnäs och Växjö skulle utvidgas pa sadant sätt, att seminariet i Strängnäs
korn me att omfatta 3 och vartdera seminariet i Skara och Växjö 4 parallella
avdelningar av varje klass, samt att provisoriska dubbelseminarier skulle upprättas
i Falun, Norrköping och Stockholm, allt pa sätt departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen angiven personalförteckning och
avlöningsstat för småskoleseminarierna, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1945/46, dels ock till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 250 700 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels de två likalydande motionerna I: 252 och II: 251, såvitt de avsåge småskoleseminarierna; dels

ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr L. Bondeson m. fl. (I: 253) och den andra inom andra kammaren av herrar
Andersson i Malmö och Fahlman (II: 387), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att Landskrona småskoleseminarium skulle utvidgas att omfatta
fyra examinationsavdelningar, men att något provisoriskt seminarium i Norrköping
icke skulle inrättas.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen mätte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

a) besluta, att småskoleseminarierna i Skara, Strängnäs och Växjö skulle utvidgas
på sådant sätt, att seminariet i [Strängnäs komme att omfatta 3 och
vartdera seminariet i Skara och Växjö 4 parallella avdelningar av varje klass
samt att provisoriska dubbelseminarier skulle upprättas i Falun, Norrköping
och Stockholm, allt på sätt departementschefen förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

d) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 256 300 kronor;

II. att motionerna I: 252 och II: 251 — såvitt här vore i fråga — icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

lil. att motionerna I: 253 och II: 387 — såvitt här vore i fråga — icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits

dels av herrar Oscar Olsson, Emil Petersson, Malmborg i Skövde och Hoppe;

dels ock av herr Bergström, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna I: 253 och II: 387 — vilket i förhållande till utskottets förslag
innebure minskning med en rektorstjänst i avlöningsgrupp II samt ökning med
dels en övningsskollärartjänst, dels ock en extra ordinarie adjunktsbefattning
—■ och till följd därav hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 253 och IT: 387. såvitt här vöre i fråga,

a) besluta, att småskoleseminarierna i Skara, Strängnäs, Växjö och Landskrona
skulle utvidgas på sådant sätt. att seminariet i Strängnäs komme att
omfatta 3 och vartdera seminariet i Skara, Växjö och Landskrona 4 parallella
avdelningar av varje klass, samt att provisoriska dubbelseminaricr skulle upprättas
i Falun oell Stockholm, allt på sätt reservanten förordat,

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till avlöningar vid småskoleseminarierna. (Forts.)

b) godkänna i reservationen intagen personalförteckning för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

. c) godkänna av reservanterna framlagd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

d) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa, ett förslagsanslag av 1 246 100 kronor;

II. att motionerna I: 252 och II: 251 -— såvitt här vore i fråga — icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Den kungl, propositionen, statsutskottets
utlåtande och den diskussion, som förts i kammaren, ha haft en röd
tråd, nämligen att det bästa möjliga bör göras för att skapa fram så dugliga
lärare som möjligt för ungdomen. Jag finner emellertid, att denna synpunkt
icke till alla delar beaktas i utskottsutlåtandet och icke heller i propositionen.
Utskottet föreslår bl. a., att i syfte att utvidga denna lärarkår seminarier av
provisorisk natur skola inrättas.

Beträffande denna fråga har i andra kammaren avgivits en motion, vari motionärerna
utgått ifrån att något provisorium helst icke skulle behöva förekomma,
och därjämte föreslagit, att Landskrona seminarium skulle utvidgas
med tvenne avdelningar. Skolöverstyrelsen har i sin utredning föreslagit en
sådan utvidgning av seminariet, och det var genom skolöverstyrelsens förslag
som vi fingo kännedom därom. Vi blevo därför inte litet besvikna, när propositionen,
som annars i stort sett följt skolöverstyrelsens förslag, avvek från detta
just på denna punkt.

Redan därav att motioner väckts i båda kamrarna av representanter för
olika delar av Skåne och Blekinge kan man förstå, att den ifrågasatta utökningen
av Landskrona småskoleseminarium icke enbart är ett lokalt intresse
för Landskrona stad utan fastmera ett intresse för hela södra Sverige. Man
blir litet förvånad, när man i utskottsutlåtandet ser, att det är statsfinansiella
skäl, som anföras för att man icke kraftigare gått in för att utvidga de permanenta
seminarierna. Det är egentligen för att säga några ord örn detta, herr
talman, som jag har begärt ordet. Vi hade tidigare i min hemstad beslutat att
på en till det nuvarande seminariet angränsande tomt uppföra en stor folkskola.
Det var inte utan att vi hade tänkt oss, att den föreslagna utvidgningen av
seminariet till stora delar skulle kombineras just med denna nya skolbyggnad,
och vi lämnade i en skrivelse statsutskottet meddelande härom. I utskottsutlåtandet
finner man praktiskt taget inte ett enda ord om dessa förhållanden. Hade
utskottet tagit denna skrivelse och dess erbjudande ad notam, så skulle inga som
helst risker uppstå, örn barnantalet om tio år skulle minskas, ty staden erbjuder
sig faktiskt, dels att övertaga och ge utrymme åt övningsskolan och dels, om
det skulle bli nödvändigt att lägga ned någon del av verksamheten vid seminariet.
att övertaga de ledigblivna lokalerna för kommunala ändamål. Jag finner
det därför vara synnerligen egendomligt, att man verkligen inte tagit upp
''denna fråga, ty därmed hade man kunnat på ett förnuftigt sätt ordna seminariets
förhållanden för framtiden.

Då jag mycket väl förstår, att man inte kan komma någon vart med ett yrkande
i kammaren i denna fråga, så är det i varje fall en tröst att man kan
tänka sig, att utskottet inom några år får behandla frågan på ett helt annat
sätt än vad det nu har gjort. Jag kan inte uraktlåta att framhålla, att örn man
verkligen tar denna fråga på allvar, bör man också räkna med att de kommunala
myndigheterna alltid ha några goda råd att ge, då det gäller att organisera
en dylik betydelsefull verksamhet. Jag tror i varje fall, att den väg, som

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till avlöningar vid småskoleseminarierna. (Forts.)
herr Bergström har velat gå, är den riktiga, och jag ber därför, herr talman,
att för min del få yrka bifall till herr Bergströms reservation vid denna punkt.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Malmö och Bladh.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är egentligen inte mycket att
tillägga i denna fråga, ty utskottet har, som här nämnts, på grund av statsfinansiella
skäl inte ansett sig kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.
På sätt här tidigare anförts skulle ett bifall till motionens förslag medföra
rätt väsentliga kostnader innan den utredning, som redan igångsatts, är
slutförd. Under sådana förhållanden skulle det väl vara rätt märkligt, örn riksdagen
skulle bevilja medel för igångsättandet av ett byggnadsföretag, som
skulle innebära en provisorisk anordning. Propositionen gör med andra ord en
riktig konklusion inte bara då det gäller kostnaderna utan även rörande det
faktum, att det här gäller en provisorisk anordning. Enligt min mening skulle
det därför vara mycket oklokt att bifalla motionens förslag. Jag tror inte, att
tillräckligt starka skäl i dag kunna anföras för ett bifall till motionen.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan under förevarande punkt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande av utskottets hemställan i denna punkt,
dels ock på godkännande av den av herr Bergström avgivna reservationen; och
biföll kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ U.

Herr statsrådet Ohlin avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 275, angående
godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Denna proposition bordlädes.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde ;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde ;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer
tillfallna medel m. in.;

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till
»tätens sjöhistoriska

museum.

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

ur 78, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från betalningsskyldigheten
för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning av
viss frälseränta, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 82, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 155 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 23 februari 1945,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för statens
sjöhistoriska museum;

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för statens
sjöhistoriska museum, ätt tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

dels ock till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar för budgetåret
1945/46 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 69 500 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herrar Håstad och Lindberg
väekt motion (11:496) hemställts, att riksdagen; vid behandlingen av proposition
nr 155 angående anslag till statens sjöhistoriska museum måtte besluta
den ändringen, att konservatorn, vilken enligt Kungl. Majrts förslag
skulle placeras i lönegraden Eo 15, placerades i lönegraden Eo 19.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 496,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för statens
sjöhistoriska museum;

b) godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för
statens sjöhistoriska museum, ätt tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

c) till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar för budgetåret 1945/46
under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 69 500 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Håstad: Herr talman! Det väckes många lönemotioner här i riksdagen.
En gammal sed bjuder i allmänhet, att man inte sedan statsutskottet fällt sin
dom skall ta upp någon debatt i kammaren, såvida inte en reservation avgivits
eller starkt delade meningar på annat sätt kommit till uttryck. I detta speciella
fall, som galler en komservatorstjänsit vid isjöhistoriska museet, beträffande
vilken herr Lindberg och jag väckt en motion, är utskottet visserligen enhälligt
i sitt avstyrkande av motionen. Men jag finner,
anfört, äro så pass svaga och svävande att jag dristar mig att ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk under några minuter.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslay till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)

Ifrågavarande konservator har till uppgift att behandla allt museets materiel,
som är av vitt skilda slag och fordrar en stor kompetens. Dessutom måste
vederbörande vara skicklig att göra modeller. Den nuvarande konservatorn, som
för övrigt har sjökaptensexamen, är dessutom historiskt mycket beläst och (S5mnerligen
skickad för sin uppgift. Jag har själv — utan att jag naturligtvis gör
anspråk på någon sakkunskap på detta område — haft tillfälle att ta del av
några av hans skrifter. De vittna örn mjmket ingående förtrogenhet med skeppsbyggeri
i äldre och nyare tid icke minst i vad gäller svensk och utländsk litteratur.

Alltifrån den tid, då sjöhistoriska museets organisation diskuterades, har
man från museimyndigheternas sida — d. v. s. från sakkunskapen på området

— förutsatt, att konservatorn antingen skulle sättas i löneklass över amanuenserna
eller åtminstone i paritet med dem. Amanuenserna föreslås nu i Kungl.
Maj:ts förslag att placeras i lönegrad Eo 18, -under det att konservatorn skall
placerais i Eo 15. Redan häri förligger således ett stort avsteg från vad man
tidigare planerat. De sakkunniga, som baft att utreda frågan örn sjöhistoriska
museets organisation, voro enhälliga i sitt förslag att placera konservatorn i
Eo 17. Detta förslag mötte gensagor från vitterhetsakademien, sjöhistoriska
museets nämnd och museichefskollegiet, som samtliga föreslogo en höjning av
befattningens lönegradsplacering till lägst Eo 18. Endast allmänna lönenämnden
hade en annan uppfattning och föreslog Eo 15.

Mot bakgrunden av vad de sakkunniga myndigheterna sålunda anfört är det
svårt att förstå, hur allmänna lönenämnden kunnat framlägga sitt förslag i
•ämnet. Jag har inte kunnat finna annan förklaring till nämndens förslag än
de enligt min uppfattning ganska vilseledande uppgifter, som både i utredningen
och sedermera i propositionen lämnats om de löneinkomster, som här ifrågavarande
konservator tidigare uppburit. Det uppges sålunda i utredningen
liksom i propositionen, att hans föregående löneinkomster, då man medräknat
de intäkter, som han haft i egenskap av chef för modellverkstaden, samt ett
annat arvode, uppgått till sammanlagt 6 000 kronor. Det visar sig emellertid,
att hans tidigare arvoden utgjorde 7 620 kronor, d. v. s. 1 620 kronor mer än
som uppgivits i utredningen och i propositionen. Från utskottets sida kan nu
givetvis invändas, att det ytterligare arvode, sorn medfört denna höjning av
hams avlöning, varit tillfälligt. Gfentemot detta kan då genast invändais, att allt
sorn utgått varit arvoden. Ifrågavarande arvode jämte vissa dyrtidstillägg ha

— om jag inte är felunderrättad — utgått under tre år, och ruan har i realiteten
förutsatt, att detta arvode skulle vara ett med hänsyn till arbetsuppgifterna
nödvändigt komplement till lönen. Jag är ganska säker på att örn utredningen
upptagit denna hans extra löneinkomst, skulle allmänna lönenämnden
inte intagit den ståndpunkt, som nämnden gjorde när den ställde konservatorn
i lönehäniseende långt under amanuenserna, varigenom vederbörande försattes
i en faktiskt sämre löneställning än tidigare. För vederbörande tjänsteman är
det nog ganska egalt, örn han får pengar från A, B eller C. Det väsentliga för
honom är hur mycket han haft att försörja sig och sin familj med, och det är
obestridligt, att han under de tre senaste åren haft de belopp, som jag här
nämnt, nämligen 7 620 kronor och således inte de (i 000 kronor, som omnämnts
i utredningen och sedermera i propositionen.

Jag vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att ifrågavarande
befattning inte är avsedd som någon passagetjänst, d. v. s. att vederbörande
befattningshavare med tiden kan nå högre tjänster. Amanuenserna däremot
kunna normalt avancera till intendenter eller liknande tjänster. För denne
sjöhistoriskt kunnige sjökapten innebär emellertid denna befattning en sluttjänst.
Från utskottets sida har det visserligen anförts, att vederbörande kon -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)
servitör skulle kunna få bibehålla vissa extra arvoden, som lian tidigare haft.
Härvidlag kan dock det civila avlöningsreglementet komma att lägga vissa
hinder i vägen; vederbörande tjänsteman kan således inte själv ensidigt avgöra
denna fråga. Men även örn han skulle kunna komma i åtnjutande av ett eller
annat tillägg, får han likväl inte ta med detta i beräkningen som underlag för
framtida pension. Dessa eventuella tillägg skänka honom således inte den trygghet.
som gäller exempelvis för amanuenserna.

Jag kan således inte underlåta att finna det anmärkningsvärt, att utskottet
gått emot de sakkunnigas enhälliga förslag och emot de yttranden som avgivits
av de myndigheter, som ha direkt sakkunskap på området, men i stället
följt allmänna lönenämndens förslag, som uppenbarligen icke grundats på en
fullt rättvisande sifferuppgift rörande denne befattningshavares tidigare sammanlagda
inkomster. Utan att jag gör anspråk på att känna till dessa förhållanden
så noggrant, är jag dock övertygad om att det finns ytterst få
personer, som kunna tänkas överta en arbetsuppgift av det slag, som denne konservator
utför. Det skulle säkerligen dröja åtminstone ett pär år innan man
kunnat lära upp en person att sköta denna tjänst på det sätt, som konservatorn
nu gör. Jag finner därför utskottets förslag vara orättmätigt och orättvist
mot den mycket duglige befattningshavare, som det här är fråga om. Jag
kan inte heller finna denna lönegradsplacering stå i överensstämmelse med
sjöhistoriska museets eget intresse.

Herr talman! Jag skulle helst vilja yrka bifall till den motion, som väckts
av herr Lindberg och mig rörande en löneplacering i Eo 19. Jag förstår emellertid,
att det är otänkbart att vinna kammarens bifall till ett dylikt förslag.
Jag anser det dock vara rimligt, att kammaren skulle godta den placering i
Eo 17, som vederbörande sakkunniga föreslagit. Jag hemställer därför om bifall
till den av herr Lindberg och mig avgivna motionen med den ändring,
som betingas därav, att löneplaceringen i Eo 19 utbytes mot Eo 17.

Herr Ward: Herr talman! För den som inte är expert på lönefrågor inom
statsförvaltningen är det ganska vanskligt att uttala sig, huruvida en befattning
är rätt inpassad i lönehänseende med hänsyn till det arbetes beskaffenhet
och värde, som befattningshavaren skall utföra. Statsutskottets ledamöter
måste emellertid — vilket i särskilt hög grad gäller mig, som inte kan göra
anspråk på att vara sakkunnig på lönefrågor — fästa ett mycket stort avseende
vid just den uppfattning, som deklareras av den speciellt sakkunniga
statsmyndigheten, som i detta fall är allmänna lönenämnden. Lönenämnden
har ju att pröva frågorna inte endast med hänsyn till vad som önskas inom
ett visst verk utan även med hänsyn till löneställningen i allmänhet._

Herr Håstad talade mycket varmt och vältaligt för denne befattningshavare.
Jag värdesätter herr Håstads omsorg och känsla för befattningshavaren, som
utan tvivel utför ett mycket betydelsefullt arbete. Jag tror emellertid inte,
att herr Håstad i längden kan driva den uppfattningen, att denne befattningshavare
ovillkorligen skall jämställas med amanuenser, på vilka man dock
ställer andra anspråk än på konservatorn. Då man nu skall förankra denna
befattning i lönestaten, är det givetvis riktigast att som utgångspunkt ta den
fasta avlöning, som befattningshavaren i fråga hittills uppburit. Sedan kan
man söka bedöma, huruvida placeringen i Eo 15 är för låg eller ej med hänsyn
till vad vederbörande för närvarande har i fasta inkomster. Gör man en sådan
jämförelse kan man inte påstå, att befattningshavaren i fråga är på något sätt
missgynnad. Själv skulle jag gärna unna honom en mycket bättre löneställning.
men med hänsyn till nu anförda allmänna synpunkter torde det vara
ganska svårt att placera honom i högre lönegrad än vad som nu skett.

Därtill kommer, att denne befattningshavare, på sätt som både av utskottet

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)
och herr Håstad framhållits, efter denna löneplacerings ikraftträdande alltjämt
får möjlighet att åtaga sig vissa uppdrag, som kunna tillföra honom
större^ inkomster än dem han uppbär enligt den föreslagna lönegradsplaceringen.
När man talar örn nuvarande arvoden och tillskott till vederbörandes fasta
inkomster, så bör man också komma ihåg, att det han i detta avseende för
närvarande har är av sådan beskaffenhet, att det faktiskt vilken dag som helst
kan gå förlorat för honom. Det beror på prövning alldeles utanför den allmänna
löneberäkningen. Följaktligen måste man nog dra den slutsatsen, att
denne befattningshavare får en betydligt säkrare ställning enligt det nu föreliggande
förslaget än vad han för närvarande har.

Utan att på något sätt vilja vara oartig mot herr Håstad skulle jag vilja
säga, att man får det intrycket, att motionärerna när de skrevo sin motion
icke riktigt hade beaktat alla på saken inverkande omständigheter, eftersom
de där föreslogo en högre lönegradsplacering än den, som herr Håstad nu har
yrlkat på.. Detta röjer i alla fall ett visst tvivel från herr Håstads sida huruvida
motionen var så särskilt lyckligt avvägd. Då bör också herr Håstad
kunna förstå, att statsutskottet, som ju i mycket hög grad måste se till det
hela, har ansett sig böra tvivla på lämpligheten av att gå den i motionen förordade
vägen.

Det är dessa allmänna synpunkter, herr talman, som göra att jag ber att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag ber att få börja där herr Ward slutade. Han ansåg sig kunna dra
den slutsatsen av min ändring av motionens yrkande, att jag skulle känna mig
mycket osäker örn vad som var sakligt riktigt. Personligen anser jag, att 18 :e
eller 19 :e lönegraden vore det riktiga, och jag stöder mig därvid på de sakkunniga.
Jag vill också nämna, att museets egen chef i telefon till mig sagt,
att 18 :e—20 :e lönegraden egentligen vore den rätta, och han har förklarat för
mig, att han i framtiden kommer att arbeta för detta. Nu befinna vi oss emellertid
i riksdagen, och då gäller det att icke gapa över för stort stycke.

Herr Ward kallade vidare den lön, som konservatorn bokförts för i propositionen,
för en fast lön. Lönen utgick då i form av arvoden, och även den ersättning,
som jag talade örn och som icke medtagits i utredningen och som
utskottet icke tagit hänsyn till, var också ett arvode. För vederbörande löntagare
är det väl, upprepar jag, ganska egalt, örn pengarna komma från A
eller B eller C. För honom är det väsentliga, att han hittills haft 7 600 kronor,
men att i utredningen uppgifvits, att han skulle ha haft 6 000 kronor. Det
är på sistnämnda uppgift, som allmänna lönen ämnden har grundat sitt förslag,
vilket ju varit vägledande också för statsutskottets förslag att placera honom
i 15 :e lönegraden.

Jag vill beträffande hans övriga inkomster ännu en gång framhålla, att för
vederbörande betyder den omständigheten, att han måste skaffa sig extra inkomster,
att lian. icke får medräkna dem vid bestämmande av pensionsunderlaget
och alltså icke får den säkra ställning, som han beräknat.

I övrigt vill jag tillägga, att det givetvis alltid är mycket svårt, när det
gäller lärda verk, att ge en riktig placering, men jag tror mig i alla fall, utan
att utge mig för att vara någon expert på detta område, kunna säga, att en
konservatorsbefattning vid sjöhistoriska museet är en så pass speciell befattning,
att den bör bedömas med hänsyn därtill och icke med hänsyn till placeringen
av konservatorsbefattningarna vid vissa andra tekniskt betydligt enklare
museer.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande.

94 Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)

Härefter anförde

Herr Lindberg: Herr talman! Eftersom jag icke var närvarande, då herr
Håstad höll sitt första anförande, skall jag be att få säga några ord i anledning
av den motion, som jag varit med örn att framlägga och som nu behandlas.
Såsom vi veta, har denne kapten Svensson, som han heter, tjänstgjort
vid sjöhistoriska museet som konservator mycket länge. Jag känner
honom för övrigt mycket väl. Han har varit bekymrad över denna lönestall;
ning, därför att han nu faktiskt får vidkännas en löneminskning i stället för
att få, såsom han med rätta gått och väntat sig, en löneförhöjning. Det blir
ganska svårt för honom att i (lossa tider sta kvar i denna befattning med den
reducering av lönen, som han de facto får. Skulle han bli tvungen att lämna
sin anställning vid museet, lär det icke bli sa särskilt lätt att ersätta honom,
därför att det icke finns någon utbildad person att sätta dit utan vidare.

Nu säger utskottets talesman, att han ju ändå har möjligheter till extra
inkomster, och det står också i utlåtandet, att han har möjlighet till dessa
extra inkomster, örn han skaffar sig dem under sin fritid. Ja, det är kanske
riktigt, men är det nu så förfärligt korrekt av staten att avlöna sin tjänsteman
på det’sättet, att han skall vara tvungen att skaffa sig extrainkomster för att
kunna existera? Jag anser i varje fall, att även örn det förekommer på sina
håll skulle man icke åberopa det såsom ett argument här i riksdagen för att
sätta ned en persons löneförmåner, såsom det i detta fall verkligen skett.

Jag ber, herr talman, att få biträda det av herr Håstad under överläggningen
framställda yrkandet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen
framställts av herr Håstad; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Håstad begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, varom jakande under överläggningen framställts av herr Håstad.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

nr 85, i anledning av Kungl. Majit proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riks sta, ten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 252 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 mars 1945, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att kristillägg finge utgå under tiden från
och med andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet 1946 enligt av
departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att
utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle kristillägget utgå efter samma grunder
som^ för närvarande, men giltighetstiden för den nya regleringen omfatta de
tre återstående kvartalen av detta år och första halvåret 1946. Sålunda skulle
kristillägg till statliga befattningshavare och pensionärer m. fl. under tiden
från och med andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet 1946 utgå
med 16 procent, så länge levnadskostnadsindex uppginge till talet 152 eller
däröver men understege 160. Vid en stegring av index till eller över ,160 skulle
ett ytterligare tillägg på 5 procent utgå. Detta skulle sedermera kvarstå, så
länge index holle sig över 152. Till skillnad från kristillägget i övrigt —
vilket, liksom tidigare, skulle beräknas på samma underlag som det rörliga
tillägget, alitsa på ett lönebelopp av högst 900 kronor och ett pensionsbelopp
av högst 500 kronor för månad — skulle tillägget å 5 procent icke utgå
i förhållande till högre lönebelopp än 500 kronor för månad. Vid en nedgång
av levnadskostnaderna under 152 skulle det 16-procentiga kristillägget kvarsta
oförändrat, tills index sjunkit till talet 140, då en omprövning av kristilläggen
skulle äga rum.

I samband med Kungl. Majits ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr N. G. Holmberg (1:371) och den andra inom andra kammaren av herr
Persson i Stockholm m. fl. (11:572), vari hemställts, »att riksdagen i anledning
av Kungl. Majits proposition måtte besluta, att kristillägg må utgå
under tiden andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet 1946 med
96 kronor per månad för samtliga löneklasser i alla dyrortsgrupper, ävensom
att kristillägget regleras så, att om index stiger till talet 160 ytterligare 30
kronor per månad utgår, motsvarande 5 % på 600 kronor (nuvarande grundlönen
för 20:c löneklassen på I-ort). Vid fortsatt indexstegring utgår 30 kronor
för varje fullt femtal enheter. Örn index först stiger och sedan sjunker
bortfaller respektive tillägg först då index uppnår det femtal vilket ligger
närmast under det femtal för vilket tillägget utgår, dock att tillägg som utgår

Grunder för
kristillägg di
statliga befattningshavare
m.fl.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
vict talet 160 icke bortfaller förrän index nedgått till talet 150. Vid fortsatt
nedgång sänkes tillägget 24 kronor då index uppnår talet 140. Därefter nedgång
med 24 kronor vid talet 130. Återstående 24 kronor utgå därefter även
vid talet 120 och lägre tal som kompensation för otillräcklig ersättning för
det rörliga tillägget»;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson (1:372) och den andra inom andra kammaren av herr
Håstad m. fl. (11:574);

dels ock en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion
(11:31), vari hemställts att riksdagen måtte besluta en sådan ändring av
grunderna för kristillägg åt statens befattningshavare, att kristillägg icke
finge utgå på högre lönebelopp än 500 kronor, per månad räknat.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 371
och 11:572, 1:372 och 11:574 samt 11:31 besluta, att kristillägg finge utgå
under tiden från och med andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet
1946 enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 mars 1945
angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Reservation hade avgivits av herrar Ivar Persson, Svensson i Grönvik och
Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 31
samt med avslag å motionerna 1:371 och 11:572 ävensom 1:372 och 11:574
besluta, att kristillägg finge utgå under tiden från och med andra kvartalet
1945 till och med andra kvartalet 1946 enligt av reservanterna angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl.---i ämnet.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! Delbar icke min mening att här
söka draga upp någon större debatt i denna fråga, men då jag står såsom
reservant, skall jag be att med några ord få motivera min ståndpunkt. Jag erkänner
villigt, att det möter stora svårigheter att på detta område nå matematisk
rättvisa. Samtidigt erkänna alla, att det nuvarande^ systemet med kristidstillägg
icke är tillfredsställande. Såsom detta nu utgår med en viss procent
på lönen upp till 900 kronor i månaden, slår det ut olika. Det sker på
två olika sätt: dels bli de lägre befattningshavarna missgynnade och dels bli
— och detta framför allt — de lägre dyrorterna därvidlag orättvist kompenserade,
detta i all synnerhet som levnadskostnaderna på olika orter allt mera
utjämnats. Utskottet är också fullt ense med motionären, herr Hansson i Skediga,
att detta system icke är fullt tillfredsställande, men hävdar, att den provisoriska
löneförbättring, som skedde vid höstriksdagen, i någon mån kompenserat
denna orättvisa. Det är naturligtvis riktigt, men trots detta står den
väsentliga orättvisa kvar, som det nuvarande dyrortssystemet i mycket hög
grad är skulden till.

Då denna fråga är under utredning och förslag till en förbättring härvidlag,
såsom jag hoppas, är att motse inom en icke alltför avlägsen framtid, är
det knappast någon mening med en alltför genomgripande förändring på detta
område just nu. Partiella ändringar borde dock kunna göras, bl. a. genom
uppflyttning av orter, som ha ortssiffror, vilka berättiga därtill, men för en
sådan uppflyttning är det synnerligen svårt att få något gehör. Av egen er -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
farenhet vet jag, att då det gäller att få låga dyrorter uppflyttade i en högre
klass, så är det, även om ortssiffran berättigar därtill, mycket svårt att få
Kungl. Maj:t att överhuvud taget gå med på det. Regeringen är i det avseendet
synnerligen restriktiv. Under alla förhållanden är detta system icke tilltalande,
där högre befattningshavare erhålla kristillägg, som närma sig lägre
befattningshavares grundlön, trots att levnadskostnaderna stigit lika för alla.
I fullt medvetande örn att den reservation, som jag här varit med om att anmäla,
icke fyller måttet för skipande av full rättvisa, anser jag den dock vara
ett steg i rätt riktning och ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Senander: Herr talman! Vi ha i detta ärende ingivit en motion, som
går ut på en reglering av kristilläggen, så att mera rättvisa skall skipas mellan
befattningshavarna. Dels syftar vår motion till att åstadkomma en utjämning
mellan de olika dyrorterna till de lägre dyrorternas förmån, och dels vilja vi
minska klyftan mellan de sämst ställda befattningshavarna och de bättre
betalda. Vi ha sålunda föreslagit, att det kristillägg, som nu utgår till befattningshavare
med en fast lön av omkring 600 kronor i månaden, skulle utgå till
samtliga befattningshavare i olika dyrortsgrupper. Vårt förslag innebär följaktligen,
att kristillägget i fortsättningen skulle utgå med ett fast belopp av
96 kronor i månaden vid nuvarande indextal.

Jag anser icke, att det egentligen är nödvändigt med någon mera ingående
motivering för vårt förslag. Orättvisan i att de bäst avlönade skola lia det högsta
dyrtidstillägget är enligt min mening så uppenbar, att någon mera ingående
motivering torde vara överflödig. Jag vill emellertid trots detta anföra några
belysande synpunkter. En befattningshavare, som har en grundlön på 150 kronor
i runt tal i månaden, får nu i kristillägg endast 24 kronor i månaden. Den
som har 300 kronor i månaden får 48 kronor, den som har 600 kronor erhåller
96 kronor, och den som har 900 kronor eller däröver får 140 kronor i månaden.
Dessa siffror avslöja, hur upp- och nervända förhållandena kunna vara i ett
samhälle, som älskar att ställa sig såsom demokratiskt. Siffrorna blotta också
hela ihåligheten i talet om staten som mönsterarbetsgivare. Tjänstemannen med
900 kronor i månaden, som sannerligen inte skulle behövt gå hungrig från sitt
bord, även örn han inte finge ett öre i dyrtidstillägg, får nu sex gånger större
dyrtidstillägg än den befattningshavare, som har endast 150 kronor i månaden.
Han får 144 kronor i månaden, medan den tjänsteman, som inte har stort mera
i fast lön än vad 900-kronorsmannen får i dyrtidstillägg, erhåller endast 24 kronor.
Ännu värre blir det, örn man även räknar med det rörliga tillägget, som
utgår efter samma bakvända principer. Det rörliga tillägget och kristillägget
uppgå nu till sammanlagt 31 procent. Det blir för 900-kronorsmannen 279 kronor
i månaden i dyrtidstillägg, medan befattningshavaren med 150 kronor i
månaden erhåller 46 kronor 50 öre — en skillnad^på 232 kronor 50 öre enbart
i dyrtidstillägg.

Jag måste säga, att något mera bakvänt får man faktiskt leta oflor. Förhållandet
borde vara det rakt motsatta: den lägst avlönade borde lia det största
dyrtidstillägget, och 900-kronorsmannen borde kunna hanka sig fram med det
mindre kristillägget, och det större borde lia givits åt de lägst avlönade. Nu
är det precis tvärtom mot vad sunt förnuft och rättvisa kunna fordra av ett demokratiskt
samhälle. Den lönepolitik, som från statens sida bodrives, börjar
faktiskt att bli en visa i landet. Den borde vara ett gott föredöme för de privata
förd ägarna, men den har i stiillet blivit ett föredöme för dåliga uppgörelser på
den privata arbetsmarknaden. Jag tror, att (lid är med en känsla av djup tillfredsställelse,
som de privata arbetsgivarna kunna peka på det höga statliga

Andra kammarens protokoll 10Ju5. Nr 18. 7

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
föredömet. Statstjänstemannens löner, som man tidigare alltid utnyttjat såsom
regulator i fråga om statens befattningshavare, utnyttjas också nu såsom en
regulator beträffande lönesättningen på den privata arbetsmarknaden. Man
måste milt sagt beklaga, att en socialdemokratisk finansminister vill kläda
skott för en lönepolitik, som oupphörligen vidgar i stället för minskar klyftan
mellan de högre och lägre befattningshavarna.

Trots dessa uppenbara och påtagliga orättvisor i fråga örn kristilläggen har
icke utskottet dristat sig att göra en positiv viljeyttring. Visserligen har utskottet
kostat på sig en s. k. välvillig skrivning. Jag tror, att det är på tiden,
att man säger sin oförblommerade mening örn dessa s. k. välvilliga skrivningar
från utskottets sida. För min del kan jag inte se, att de äro annat än betydelselösa
gester, som icke förplikta vare sig utskottet, riksdagen eller regeringen till
(någonting. Under de åtta år, jag suttit i riksdagen, har man presterat massor av
välvilliga motiveringar i utlåtanden, som utmynnat i avslag. Men jag frågar: har
någon av dessa välvilliga motiveringar lett till positivt resultat? Jag tror, att
samtliga riksdagsmän i själ och hjärta äro medvetna örn att regeringen icke anser
sig behöva känna några som helst förpliktelser mot det menlösa slag av viljeyttringar
från riksdagens sida, som man brukar beteckna med orden »välvillig
skrivning». Jag menar, att örn ett utskott icke vill eller vågar sträcka sig
längre än till sympatiuttalanden gentemot ett initiativ från riksdagens sida och
vågar yttra sig positivt endast då det gäller något, som framlägges från regeringen,
då måste det betecknas såsom fullständigt överflödigt, såsom en
verklig överloppsgärning att prestera dessa s. k. välvilliga motiveringar. Det
är av denna anledning, som jag icke känner mig på något sätt imponerad av
det »välvilliga» erkännande, som statsutskottet gör, nämligen att de nuvarande
grunderna för dyrtidstillägget äro orättvisa. Avgörande är nämligen, att
utskottet trots sitt erkännande och sin delvisa tillstyrkan icke vågar sig på att
föreslå den minsta lilla förändring i syfte att vinna rättelse. Dess hållning är
trots de vackra orden kallt avvisande mot ett berättigat krav.

Till sist skulle jag vilja säga några ord i största allmänhet om statsmakternas
hållning till de lägre statstjänarnas lönespörsmål. Jag tror mig kunna
göra anspråk på att ganska väl känna till läget och stämningen bland de lägre
statstjänarna, och jag vet,. att den mycket omtalade lojaliteten bland statstjänarna
nu är .på upphällningen. Den börjar alltmera trängas åt sidan av en
stark förbittring över den många gånger nonchalanta hållning, som statsmakterna.
intaga gentemot krav från statstjänarnas sida. Den revoltstämning, som
tog . sig uttryck i den omfattande opinionsrörelse bland statstjänarna, som vi
bevittnade under förra sommaren i lönefrågan, var ingen tillfällighet. Den utgjorde
utlösningen av ett missnöje, som sedan lång tid ackumulerats bland de
lägre statstjänarna. Detta missnöje kunde icke heller dämpas genom den synnerligen
magra kompromiss, som såg dagens ljus vid höstriksdagen. Jag tror,
att det är på sin plats att uppmana statsmakterna att litet mera aktge på stämningen
bland de lägre statstjänstemännen. Denna stämning är enligt min mening
mycket starkt sakligt grundad. Statstjänarnas krav hittills lia varit synnerligen
rimliga och berättigade. Enbart ett bifall till vår motion, som naturligtvis
mäste betecknas såsom ett provisorium, därför att den icke fullständigt
eliminerar orättvisorna, skulle emellertid av statstjänarna hälsas som ett
mycket markant tecken på att statsmakterna beträtt vägen till en rättvisare
och humanare lönepolitik gentemot de anställda. Jag tror, att det vore klokt,
örn riksdagen genom en verklig viljeyttring visade sig ta mera hänsyn till
stämningen bland de lägre statstjänarna än som hittills skett.

"Vi kunna självfallet icke nöja oss med att instämma i den reservation, som
här föreligger, utan vi komma att halla pa den motion, som är avgiven av herr

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
Persson i Stockholm m. fl., och jag ber därför, herr talman, att med anledning
av vad jag anfört få yrka bifall till densamma.

Herr talmannen återtog nn ledningen av förhandlingarna.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Denna fråga har ju återkommit varje
år på grund av motioner. För min del har jag varit motionär i frågan i tre år.
Anledningen till att jag har motionerat har just varit den orättvisa, som vidlåder
det nuvarande systemet vad gäller dyrtidstilläggen. Den statstjänare,
som kommer upp i en månadslön av 900 kronor, får för närvarande ett dyrtidstillägg
på 3 348 kronor, och örn man jämför med statistiken skall man finna,
att det här i landet finns över en miljon människor, som endast ha mellan
1 OCH) och 2 000 kronor i årsinkomst. Man måste ju i alla fall tycka, att det är
något avita sett ur rättvisesynpunkt, att de högre löntagarna skola ha ett dyrtidstillägg,
som vida överstiger vad andra människor skola leva på.

Varje gång ifrågan varit uppe har det alltid kommit någon, som har försvarat
systemet och förfäktat den uppfattningen, att ingen skall få det sämre under
kristiden. Det är emellertid alldeles klart, att när man avmätte det kristillägg,
som skulle utgå, borde man ha räknat med att det skulle vara ersättning för
de höjda levnadskostnaderna, och då borde tillägget ha lagts efter helt andra
grunder.

I den nu föreliggande motionen har yrkandet begränsats till att kristillägg
icke skall utgå på högre månadsbelopp än 500 kronor eller 6 000 kronor örn
året. På det sättet skulle hela dyrtidstillägget i alla fall kunna bli 1 800 kronor
örn året, och vederbörande skulle sålunda i alla fall få ett betydande belopp,
såsom framgår, av en jämförelse med de löner, som utgå till så många
i vårt land och som ju vida understiga detta belopp.

.Jag har varje ar yrkat bifall till denna motion, men den har varje gång
blivit avslagen. Glädjande nog föreligger emellertid i år en reservation, och
jag hoppas, att någon gång skall väl i alla fall riksdagen även i en sådan
fråga som denna kunna göra det en smula rättvisare än vad den tidigare har
gjort. Kungl. Maj :t har också delvis hamnat på samma linje, eftersom Kungl.
Maj :t har föreslagit, att när levnadskostnadsindex stiger skall det ytterligare
tillägg, som då medges, icke utgå på högre belopp än 500 kronor. Man har
alltså tagit halva steget, men varför kunde man då icke redan för tre år sedan,
då motionen första gången väcktes, ha tagit detta steg?

Vi hörde också av herr Senander, att en viss oro gör sig gällande, och det är
icke underligt, ty orättvisa är något, som lätt förorsakar oro. Här föreligger
en mycket grov orättvisa, när dessa högt betalda tjänstemän få ett dyrtidstillägg,
sorn vida överstiger många löntagares hela inkomst enligt den statistik,
som jag nyss åberopade.

-Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen i denna fråga.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Med hänvisning till den motivering
som statsutskottet har anfört i det nu föredragna utlåtandet, ber jan* att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Forsberg: Herr talman! .Tåg hörde med stort intresse på herr Senander.?
anförande. Jag vill icke påstå, att det direkt förvånade mig, ty förvånad kan
man ju knappast bli, när kommunisterna delta i vissa debatter här. Han talade
örn att det nuvarande systemet var orättvist — och det är också enbert min
uppfattning så — och han betecknade det som en bakvänd ordning som
stred mot allt sunt förnuft o. s. v., att de liigre tjänstemännen fingo ett”lägre

100

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Grunder för kris tillägg ut statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
dyrtidstillägg än de högre. En sådan väg bör nian icke heller enligt min mening
gå. Jag satt emellertid här i min bänk och tänkte på herr Senander, när
han under föregående års riksdag gick upp för att tala i anledning av en utav
honom och några medmotionärer från samma läger väckt motion, som gällde
de äldre statspensionerna. De pensionärer, som hade samma inkomst på 900
kronor i månaden, ville han då i alla fall ge ett tillägg på mellan 1 000 och
1 500 kronor, men sådana pensionärer däremot, som stå i lönegrad Al och hade
en pension på något över 2 000 kronor, skulle enligt herr Senanders motion erhålla
enligt min mening futtiga 57 kronor. Örn han varit konsekvent och velat
hjälpa de fattiga, så borde han väl åtminstone ha sett till att de lägre pensionärerna
i stället fått de 1 500 kronor, som han ville tillerkänna dem, som hade
900 kronor i månaden. Det gjorde han icke, men i dag vill han göra gällande,
att de, som ha den och den inkomsten, är det ingen fara med. Det tycker inte
jag heller, herr Senander, men det bör väl finnas någon logik i vad man säger.
Det finns det emellertid icke hos kommunisterna, när det gäller denna sak.

Herr Sellander Herr talman! Jag ber också att få efterlysa logiken hos herr
Forsberg, som varit med örn att acceptera ett avlöningssystem, som jag måste
beteckna som ett avskyvärt klassystem, och som aldrig haft något att invända
mot att man graderade pensionerna efter en skala, som vi hela tiden ha betraktat
såsom varande fullständigt oriktig. Då bör han icke heller här komma och
orera örn att vi skulle vara ologiska. Annars vill jag upplysa herr Forsberg örn
att nä.r det gällde de lägre statspensionärerna fanns det faktiskt ingen annan
väg att gå för att bereda en förbättring åt dem än att förorda en tillämpning
av de regler som nu gälla, vilket system också fick isin anslutning av riksdagen
och av herr Forsberg, ''sorn då icke hade något att invända mot att det finns
statspensionärer, som fullständigt oberättigat lia en pension, som är mångå
gånger större än de lägst ställdas pensioner. Jag ber verkligen att i istället få
efterlysa logiken hos herr Forsberg.

Vi ha utgått ifrån vad som är möjligt att genomföra med den sammansättning,
som riksdagen har. Det är också därför, som vi icke ha lagt vår motion i
denna fråga örn kristillägget på sådant sätt, att den skulle ge full rättvisa. Vi
ha nämligen utgått ifrån, att riksdagsmajoriteten inklusive herr Forsberg är
sådan, att den icke skulle vilja gå med på full rättvisa.

Herr Forsberg: Herr talman! Jag vill meddela, att de beslut, som herr Senander
inledningsvis talade örn, har jag personligen icke varit med örn. Vad
emellertid beträffar den fråga, där det gick att ordna saken på olika sätt, vill
jag upplysa herr Senander örn att riksdagens beslut i princip innebar, att man
beviljade mellan 200 och 300 kronor till dem, som icke kommo över en inkomst
på något över 3 600 kronor. Samtliga socialdemokrater befunno sig på den
linjen, men däremot ville vi icke vara med örn att de, som hade en inkomst på
mellan 9 000 och 10 000 kronor, skulle få något ytterligare tillägg. Det var
emellertid just detta, som herr Senander ville vara med örn i sin motion och
som lian talade för och yrkade bifall till i riksdagen. Han skall icke här försöka
komma ifrån detta nu när saken ligger illa till. Det är det sätt, som brukar
användas, men det går icke.

Herr Senander: Herr talman! Enligt vårt förslag beträffande de äldre statspensionärerna
skulle de lägst ställda ha fått betydligt mycket mer än riksdagen
beslutade, och det var det avgörande.

Sedan tycker jag det är egendomligt, att herr Forsberg kommer och talar
örn logik i detta sammanhang, han som dock var med om att fullständigt obe -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

101

Grunder för hr istillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
rättigat och i strid mot gällande föreskrifter bevilja en pension åt en f. d. generaldirektör,
som hade en inkomst på omkring 100 000 kronor örn året i sin
privata sysselsättning. Då var herr Forsberg med varm hand med örn att skänka
denne 9 000 kronor örn året i pension från statsverket.

Herr Forsberg: Herr talman! Jag vill bara meddela, att örn herr Senander
hade haft mod den gången att begära votering, så skulle han ha fått se, att såväl
jag som kanske majoriteten i denna kammare icke hade gått med på detta
förslag.

Herr Senander: Herr talman! Det var ju ganska egendomligt, att icke herr
Forsberg sade något vid det tillfället, så att man hade fått reda på var lian
stod. Men det går ju an att komma och skrävla efteråt.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) bifall till motionerna I: 371 och II: 572; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Senander begärde emellertid votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2 :o) upptagna
hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Senander votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 89 antager bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till motionerna I: 371 och II: 572.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 2:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och gokänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

102

Nr 18.

Onsdagen, den 25 april 1945 fm.

Viss skattefrihet
för av
sjömän uppburen
krigsriskersättning

för år 1945-

§ 19.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om viss skattefrihet för ay sjömän
uppburen krigsriskersättning för år 1945 jämte en i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! För fjorton dagar sedan behandlades
här i kammaren en annan fråga rörande sjöfolkets arbete och ekonomiska
förhållanden. Det gällde då en förlängning av lagen örn utbetalning av
krigsriskersättning. Denna lag betraktas av sjöfolket med rätta som en förmyndarlag,
och vi krävde därför dess avskaffande. Andra lagutskottet föreslog
dock en förlängning av denna orättfärdighet, och detta blev även kammarens
beslut.

I dag är man i färd med att begå en ny orättvisa mot sjöfolket, trots de
protester som sjöfolket framfört. Det gäller här frågan örn beskattning av
krigsriskersättningen. Från början var hela krigsriskersättningen belagd med
skatt. Sjöfolket och dess organisationer framställdel dock upprepade krav
på skattelindring, och resultatet blev att Kungl. Maj :t i förordning av den
30 juni begränsade skatteplikten till 50 % för belopp upp till 10 000 kronor.
Denna, halvmesyr har aldrig sjöfolket godkänt.

Den motion som här föreligger kräver full skattefrihet för krigsriskersättningen,
men utskottet är inte med därpå, och motionen avfärdas i detta fall
liksom i de flesta andra med satsen: »att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd». Jag för min del kan dock inte godkänna utskottets
förslag, och mycket mindre kunna då de sjömän och deras familjer, som här
äro ekonomiskt berörda,, göra det.

Sjöfolket, som direkt drabbats av krigets ödeläggelse under utövandet av
sitt samhällsviktiga arbete, har aldrig och kommer aldrig att betrakta krigsriskersättningen
såsom lön i vanlig mening. På flottar och i livbåtar ha sjömän
i dygn och veckor fått kämpa för sina liv i storm och köld. Många, ha
blivit psykiskt märkta för hela livet, många lia blivit invalider, och över tusen
ha dödats. Borde då inte utskottet och riksdagen godtaga detta sorgliga faktum
såsom tillräcklig beskattning av krigsriskersättningen?

Jag förmodar att de, som önska ''a,tt det skall vara som det är, d. v. s. i
detta fall bevillningsutskottets ledamöter, inte vilja byta med sjömännen.
Men då bör man inte heller medverka till att försämra möjligheterna för sjömännen
att vid hemkomsten från en ansträngande resa unna sig välbehövlig
vila, utan att därför nöd omedelbart skall hota dem och deras familjer.

Inom de ledande sjöfartsnationerna, U. S. A. och England, hade man
t. o. m. före kriget helt eller delvis befriat sjöfolket från erläggande av skatt.
I Danmark avskaffade man på hemställan av sjöfolket skatteplikten för
krigsriskersättning redan första krigsåret. Men i vårt förlovade land är detta
inte möjligt. Där kan inte en dåligt avlönad matros eller eldare, som har
185 kronor i månaden som grundlön plus kostersättning, erhålla skattefrihet
för krigsriskersättningen såsom fallet är i våra grannländer.

Det faktum, att lagen redan har uppmjukats och viss skattelindring genomförts,
är ju ett uttryck för att denna beskattning av krigsriskersättningen
betraktas såsom orättfärdig. Det enda argument, som utskottet anför, är departementschefens
yttrande 1943, då skattelindringen genomfördes, att »krigsriskersättning
principiellt utgör skattepliktig intäkt». Den skattesänkning på
upp till 50 %, som redan gjorts, innebär dock enligt min mening ett upphävande
av denna princip, varför detta utskottets enda argument synes mig
vara ur världen.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

103

Viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 19 i5.

(Forts.)

Herr talman! Jag har med detta velat understicka det berättigade i full
skattefrihet för sjöfolkets krigsriskersättning. Genom fett man inte tagit hänsyn
till min motion vid propositionens framlämnande har jag ingen möjlighet
att ställa något särskilt yrkande, utan får väl återkomma vid ett annat
tillfälle.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den förordning om skattefrihet
för 50 procent av krigsriskersättningen, som vi tidigare fått, gäller för inkomster
som uppbäras 1943 och 1944, och den kommer alltså att tillämpas
vid taxeringarna 1944 och 1945.

Tidigare under denna riksdag har interpellationsvis framhållits, att på vissa
håll, bl. a. i Bohuslän, har man, i det fall att någon, som arbetat på ett fartyg,
haft en del i detsamma — det kan t. ex. ha varit en son till skepparen
och han har haft en mycket liten del i fartyget — betraktat hans inkomst
såsom inkomst ''a,v rörelse och icke såsom inkomst av tjänst, och skattemyndigheterna
ha därför med stöd av anvisningarna i punkt 9 till § 32 i kommunalskattelagen
icke beviljat någon skattefrihet för vederbörandes krigsriskersättning,
utan betraktat det hela såsom inkomst av rörelse. När frågan
var uppe interpellationsvis framhöll finansministern, att den borde lösas i
samband med ett lagförslag angående skattefrihet å sådan krigsriskersättning,
som intjänats under 1945, och att man därvid borde gå på den linjen,
att »skattefrihet uttryckligen medgives även i sådana fall, då vederbörande
äger andel i fartyget».

I det förslag, som nu föreligger till antagande, heter det också i § 1: »Vad
sålunda stadgas skall gälla även i de fall, där krigsriskersättningen jämlikt
punkt 9 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen icke är att hänföra
till intäkt av tjänst.» Och departementschefen har i samband med förslagets
framläggande sagt, att avfattningen av 1943 års förordning icke heller torde
utesluta en sådan tolkning som nu skall lagfästas för 1945.

Jag har därför velat stryka, under att jag för min del finner det självklart,
att taxeringsmyndigheterna redan i år, alltså när det gäller att taxera de
inkomster, som intjänats under 1944, böra tolka den nu gällande förordningen
i överensstämmelse med vad som skall gälla för de inkomster som intjänats
under 1945. Departementschefen h''a,r ju sagt, att det inte finns något hinder
därför, men det hade varit önskvärt, att det också i utskottets motivering
gjorts ett påpekande örn saken.

Jag förmodar att man på alla håll är överens örn hur bestämmelserna böra
uppfattas härvidlag, men jag har i alla, fall velat göra detta lilla understrykande,
till stöd för dem som vid årets taxeringar vilja få en förnuftig tilllämpning
av den gamla förordningen.

Jag har inte något annat yrkande än utskottets.

Herr Lindberg: Herr talman! Så som denna fråga nu ligger till, finns det
ju inte något annat att göra än att gå på den linje, som utskottet följt i sitt
utlåtande, men jag skall i alla fall be att få säga några ord om beskattningen
överhuvud taget av sjöfolket.

När den nu gällande skattelindringen för krigsriskinkomsterna genomfördes,
skedde det kanske mest därför att man i våra grannländer Norge och Danmark
hela tiden betraktat krigsrisken såsom en inkomst som inte skall beskattas.
Det var alltså först i efterskott, som vi för vår del fingo genomförd
denna reform att 50 procent av krigsrisikersättningar, som icke överstiga ett
belopp av 10 000 kronor, skulle vara skattefritt.

104

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersäitning för år 1945.

(Forts.)

Nu Får ju, såsom också framhållits av motionärerna, från sjöfolkets sida påyrkats
full skattefrihet för krigsriskersättningen under uttalande av att denna
icke borde betraktas såsom en beskattningsbar inkomst. Jag tror att därvid
bl. a. ligger till grund det resonemanget, att krigsriskersättningen blir så olika
stor inom olika områden. Det finns områden, där riskerna för krigsförlisning
varit mycket stora men där krigsriskersättningen varit mycket låg och sjömännen
sålunda fått en ganska obetydlig extra inkomst, som icke ens kunnat
fylla ut inkomsten så, att man haft en ordentlig försörjning, i varje fall
icke de som haft familjer.

Dessutom tillkommer den omständighet, som jag vid flera tillfällen påtalat
här i kammaren, nämligen att sjöfolket blir mycket orättvist beskattat för den
lön, som de åtnjuta. Ejan laar ju försökt på olika sätt komma ifrån dessa orättvisor,
men det har inte lyckats. Orättvisorna stå allt fortfarande kvar, i samma
örn inte i ökad utsträckning, och det vore därför bara en gärd av rättvisa,
örn man kunde befria sjömännen från skatt på den krigsriskersättning, som
efter denna dag kan komma att utgå. Dtet har funnits fall, då sjömän som varit
utanför spärren under kriget och inte kunnat fullgöra sin deklarationsskyldighet
— eller utnyttja sin deklarationsrättighet, som det ju också heter
— icke haft arbete mer än knappt halva året men ändå blivit uppskattade för
helt års inkomst. Man förstår att för dessa människor måste det skattesystem,
som vi ha bär i landet, verka kolossalt orättvist. Ingen är val glad, örn han
får betala skatt bara för en enda liten sedel mer än han haft i inkomst, och
hur skall det då kännas för en person, som kanske år efter år får betala skatt
på ett pär tusen kronor mer än han haft i inkomst? Det är klart att sjömanskåren
såsom sådan måste reagera, när man märker hur orättvist skattesystemet
är.

Vidare måste det nog sägas, att indrivningen av sikatterestantier i mångå
avseenden sker på ett ganska orättvist och nyckfullt sätt. Det finns ju visserligen
författningar örn hur man skall gå till väga vid indrivning av skatterestantier,
och jag förmodar att uppbördsmyndigheterna också följa dessa bestämmelser,
men när det gäller sjöfolket blir resultatet ofta, att man ombord
å fartygen håller inne väsentligt mycket mer av sjömännens inkomster än
som skulle vara tillåtet, därför att det på rederikontoret samlats flera indrivningssedlar.

Det har också flera gånger under kriget inträffat, att man rubb och stubb
tagit den krigsriskersättning som vederbörande haft insatt på postsparbanken.
Jag sikall bara ta ett enda fall, som belyser detta påstående och som kanske
också åskådliggör, varför sjöfolket reagerar.

En sjöman drabbades av en bombslkada nere i Bremen för ett pär år sedan,
och skadan var så pass allvarlig, att han blev inlagd på sjukhus i Tyskland,
där han, såvitt jag minns rätt, fick ligga i något över två månader. På det
fartyg, där han skadades, hade han icke varit anställd mer än cirka tre veckor,
och han hade således icke något nämnvärt belopp innestående vid avmönstringen
från detta fartyg. När han sedan kom hem till Sverige och då
inte hade några medel att tala örn, gick han till posten för att hämta där innestående
krigsriskersättning, som han tjänat på ett fartyg, där han tidigare
varit anställd. Det fanns då 14 kronor kvar av 700!

Även örn man hyllar principen att var och en skall betala skatt för^ den
inkomst, som han har haft, så verkar det dock bra grymt när man förfar på det
sätt, som skett i detta fall, och det kan inte resultera i något annat än en stark
reaktion.

För några dagar sedan hade jag tillfälle uttala en förhoppning om att man

100

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nr 18.

Viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945.

(Forts.)

skulle komma fram till ett system med skatteuppbörd vid källan och att däri- -genom en hel del av ‘de orättvisor i skattehänseende, som nu drabba sjömännen,
skulle elimineras, och jag vill nu än en gång efterlysa denna reform. Jag
tror att det är den enda väg som man kan gå för att få till stånd ett någorlunda
rättvist skattesystem för sjöfolket. Det kommer i alla fall att kvarstå en
orättvisa, som också den är mycket stor men som jag förstår att det är svårt
att helt undgå, nämligen den som sammanhänger med att man betalar olika
skatt, beroende på i vilken kommun main är skriven. En stor del av sjömännen
äro ju aldrig hemma och lia följaktligen icke något annat samband med
sin hemortskommun än att de äro skrivna där, men de skola likväl, i den man
som man kan komma åt att beskatta dem, betala den skatt som är bestämd för
kommunens invånare. Kommunerna borde nog dock kunna taga en smula
hänsyn till vilket yrke deras invånare lia och när det gäller dem, som äro sjömän,
gå litet mildare fram.

Det dyker alltid i denna diskussion örn sjömännens beskattning — det har
gjort det också i dag — upp det argumentet att vissa sjöfartsnationer icke beskatta
sina sjömän. Först och främst vill jag säga, att detta nog är en sanning
med en smula modifikation, men i de fall, där det är riktigt och så
är ju förhållandet åtminstone i ett par — innebär skattelindringen för sjömännen
i själva verket inte någonting annat än en subvention åt sjöfarten,
därför att denna, möjligen med undantag för den amerikanska, icke betalar
sjömännen skälig ersättning för det arbete, som de utföra. Det vore naturligtvis
bättre, örn man kunde få det därhän att sjömännens arbete värderades på
vanligt sätt och att de alltså fingo sådan betalning för sitt arbete, att de kunde
betala sina skatter och andra pålagor. o , ... .

Jag vet mycket väl att riksdagen inte kan göra så mycket åt lönesättningen,
men jag anser ändå att jag bör framföra dessa saker här, sa att den svenska
allmänheten får klart för sig, hur det ligger till, och kan kräva ätande, som
göra landet så stora tjänster som sjömännen i själva verket göra, också bli avlönade
av den näring, där de sysselsättas, på ett sådant sätt att de kunna leva
drägligt. Det finns nu fall, där matroser varit tvungna att avmönstra, därför
att de inte kunnat försörja sina familjer med den löneinkomst av.224 kronor
i månaden som de haft. Örn det fortsätter pa samma sätt som hittills, komma
våra fartyg icke att kunna bemannas, i varje fall icke med svenska medborgare.

Sjöfolket bör väl ändå, tycker jag, ha rätt till samma levnadsstandard som
andra medborgare här i landet. Sjöfartsnäringen, i varje fall de stora rederierna,
har under detta krig haft sådana inkomster, att man mycket väl kan betala
sina arbetare en skälig lön, och vad mera är: man kan också mycket väl
låta dem få en skälig arbetstid, vilket de till 80 procent ännu icke ha.

Då det, som sagt, här icke går att ställa något yrkande örn full skattebefrielse
för krigsriskersättning, får jag, herr talman, nöja mig med att lia sagt
vad jag här gjort. Särskilt skulle jag vilja vädja till dem, som makten hava,
att ålägga våra skattemyndigheter att fara en simula varligare fram när det
gäller indrivning av slkatterestantier för sjöfolkets del.

Herr Orgard: Herr talman! Herr Lindberg vidrörde här en hel dol frågor
angående sjöfolkets ställning i allmänhet samt skattefrågor, taxeringsförordning
m. m., som ligga utanför den fråga vi här syssla med. Jag anser, att det
väl knappast är lämpligt, att kammaren nu upptar en debatt i alla dessa

olika frågor.
Herr Johanson

i Norrköping vill, att sjömännen skola ha full och hel skaf -

106

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättninq för år 1945.

(Forts.)

tebefrielse för sina krigsriskersättningar, och han framhöll, att utskottet gjort
sig skyldigt till en inkonsekvens, när det framhållit, att en sådan krigsriskersättning
principiellt bör vara skattepliktig, men samtidigt gått in för att
beskattningen skall begränsas till femtio procent av krigsriskersättningen. Jag
menar, att detta knappast är någon inkonsekvens. Örn man går in på linjen
att genomföra skattebefrielse för vissa befolkningsgrupper, måste man ju även
tänka på konsekvenserna för andra. Vidare bör man taga hänsyn till att det
här gäller en tillfällig sak, krigsriskersättningen, samt att utskottet och riksdagen
ha funnit, att med hänsyn till rådande förhållanden billighetsskäl tala
för att man ^går in för en lindring, liksom man i andra fall, när det gällt en
avvikelse från de principer som riksdagen har slagit vakt örn, genomfört en
lindring av beskattningen på gåvor till sjövärnet o. s. v., som vi nyss behandlat.
^Utskottet har emellertid då med kraft uttalat, att det var fråga om ett
engångsavsteg, och senare har utskottet frångått detta avsteg och åter hållit
sig till principen. Således har det många gånger hänt, att man under uttalande
av att en viss princip bör följas av billighetsskäl gjort avsteg därifrån,
och så har riksdagen även gjort här. Det förefaller, att riksdagens tidigare
ställningstagande och vad utskottet här föreslagit innebär ett rimligt tillmötesgående
i detta fall.

Vad vidare gäller herr Svenssons i Ljungskile påpekande angående en eventuel!
tolkning från vissa skattemyndigheters sida vid årets taxeringar, så vill
jag säga, att denna fråga icke behandlats av utskottet. Det synes mig emellertid,
att den ändring av författningen som här är föreslagen icke är någon
reell förändring utan syftar till ett klarläggande och ett förtydligande av lagtexten
och en tolkning som man tidigare, såsom framgår av finansministerns
uttalande, ansåg rimlig, nämligen att krigsriskersättningen till sjömän som
jämväl äro delägare i ett rederi även skulle komma i betraktande vid skattebefrielsen.
Nu ha emellertid myndigheterna tolkat författningen på ett annat
sätt. Under sådana förhållanden förefaller det mig åtminstone mycket rimligt
att myndigheterna ta hänsyn till det beslut som riksdagen i år fattar.

Jag har velat säga detta med anledning av den fråga som herr Svensson
i Ljungskile framfört, och i övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Vad den siste talaren yttrade i
fråga örn att man måste taga hänsyn till andra grupper i samhället anser jag
inte lia tillämpning pa detta fall, därför att jag tror, att etet inte finns någon
yrkeskategori som skulle ha något att invända mot att sjöfolket finge den
skattelindring som det vill lia, därför att de känna till alla de faror som möta
sjömännen och veta, hurusom båtar gått under och det blivit en massa faderlösa
barn. Jag tror inte, att detta argument håller, herr talman, och jag tror
inte, att det finns en enda person i vårt land som skulle ha något att invända
mot en utökning av den förmån som sjöfolket redan fått.

I mitt förra anförande påvisade jag, att det principiella skälet bortfallit
redan genom att man här givit sjöfolket en förmån. Det är inte bara sjömännen
själva utan många andra som anse, att det här föreligger speciella förhållanden.
Även departementschefen har haft den uppfattningen. Han sade,
när denna skattelindring genomfördes, bl. a. följande: »Av vad jag förut anfört
framgår, att jag anser en skattelindring för sjömännen motiverad med
hänsyn till de speciella förhållanden, som föreligga i fråga örn denna yrkesgrupp.
» Departementschefen själv säger alltså uttryckligen, att det här är en
speciell fråga, och därför har man gjort ett avsteg från principen.

107

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nl'' 18.

Viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945.

(Forts.)

Jag menar, att anser man det nu i våra grannländer möjligt att lämna sjöfolket
full ersättning för krigsrisken, böra vi också kunna göra det här i landet.
Yi anse, att det finns inga skäl som tala för att utskottets motivering
härvidlag är hållbar.

Härtill vill jag framhålla, att krigsrisken inte är slut för vårt sjöfolk i och
med att kriget är slut, och jag förmodar, att deras fackorganisationer komma
att kräva krigsriskersättning långt efter det att kriget officiellt är slut. Minfält
komma ju att finnas kvar i farvattnen, och det kan fortfarande vara risk
för att flera håtar komma att gå under och flera människoliv gå förlorade.

Därför håller icke den motiveringen, att krigsriskersättningen är en tillfällig
sak som försvinner i och med att kriget är slut.

Herr Orgard: Herr talman! Finansministerns uttalande gäller ju som motivering
för den åtgärd som riksdagen vidtagit, nämligen denna skattelindring för
sjömännen. Jag vill säga, att man måste följa em viss princip för att icke hamna
i kaos. o

Vad angår hänsynien till skattelagstiftningen i andra länder, så vill jag
framhålla, att lagstiftningen där bygger på andra grunder och att därvidlag en
jämförelse måste göras, innan man kan dra några slutsiatser.

Jag ber att ytterligare få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av väckta Motioner om
motioner örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen eller
saltad fisk. manna om Till

bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till hellandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nä ml igen. frusen elier

1) de likalydande motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av herr saltad fisk.
Staxäng m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla örn utredning och förslag till borttagande fortast möjligt^ av
omsättningsskatten på sill och fisk, som i färskt, fruset eller saltat tillstånd
saluföres i riket»; samt

2) motionen II: 408 av herr Hällgren m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa örn utredning och förslag rörande
borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten å färsk, frusen eller
saltad fisk».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av herr
Staxäng m. fl. örn avskaffande av omsättningsskatten på sill och fisk icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 408 av herr Hällgren m. fl. örn avskaffande av allmänna
omsättningsskatten å färsk, frusen eller saltad fisk icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarlund och Vigelsbo, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av herr Staxäng m. fl. samt
motionen II: 408 av herr Hällgren m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn utredning och förslag till borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten
på färsk, frusen eller saltad fisk.

108

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Staxäng: Herr talman! Denna fråga var ju även uppe förra året på
grund av en motion som väckts av undertecknad m. fl. Då jag vid det tillfälle
i fjol, när denna fråga diskuterades, omnämnde min ställning till denna skatteform
överhuvud taget och även redogjorde för denna omsättningsskatt och
för de varugrupper till vilka denna skatt var knuten, skall jag här icke gå närmare
in därpå.

När man för en tid sedan i denna kammare diskuterade några motioner som
avsågo utredning beträffande omsättningsskatten överhuvud taget, gjordes''
det mycket bestämda uttalanden från flera håll, att denna skatteform var en
av dem som man efter krigets slut borde försöka få bort, och nian diskuterade
då även, på vilka vägar detta skulle kunna ske. Det framfördes, tror jag, även
då den meningen, att man kunde tänka sig, att e;n avveckling skedde på det
sättet, att man sänkte skattesatsen, och detta skulle ''alltså då avse alla varugrupper
på vilka denna skatt var lagd. Man diskuterade även, huruvida inte
avvecklingen skulle kunna ske genom att vissa varugrupper gjordes fria från
denna skatt.

°Det var därför med stort intresse, som vi som väckt denna motion, vilken ju
går ut på att fiskvaror borde bli fria från omsättningsskatt, motsågo det kommande
utskottsutlåtandet i denna sak. Det var inte fritt, att man tänkte, att
funnes det en vilja och inte bara ord, när det gäller denna skatteforms avveckling,
så funnes det nu ett tillfälle att visa detta, när det nu icke gällde ett
ståndpunktstagande till ett direkt avskaffande av skatten på -dessa varor utan
en utredning och undersökning, hur en avveckling successivt av denna skatt
skulle kunna ske. En möjlighet fanns då nämligen att börja med de varor sorn
vi föreslagit i var motion. Utskottet har gått en annan väg. Det har ånyo avstyrkt
motionen, och jag ''skall beröra några av de skäl som utskottet anfört
som stöd för sitt ställningstagande.

Naturligtvis är det förnämsta skälet, som jag vill beröra först, det statsfinansiella
läget. Jag medger villigt, att denna skatt är tillkommen i ett nödläge,
och säkert ha de som äro uppenbara motståndare till en dylik skatteform
accepterat den. därför att det var ett nödläge, då man måste skaffa fram ökade
inkomster åt staten. Men örn det är det stats finansiella läget som här är
det huvudsakliga men man ändå vill på något sätt avveckla denna skatteform,
då borde ju ett förslag som har en ganska lindrig verkan ur finansiell synpunkt
kunna vinna beaktande, och jag tror, att ur denna synpunkt skulle det väl vara
fiskvarorna som man härvidlag i första hand kunde tänka på.

■ det gäller, det statsfinansiella läget vill jag i förbigående nämna, att
vid föregående tillfällen ha, sedan omsättningsskatten infördes, vissa varugrupper
undantagits från denna skatt. Hade det statsfinansiella läget varit
huvudsaken, hade man icke kunnat vidtaga en sådan ändring. Staten har alltså
redan fått vidkännas en viss inkomstminskning genom att man befriat vissa
varugrupper från omsättningsskatt.

. Sedan vill jag i anknytning till vad jag nyss nämnde framhålla, att örn dessa
fiskvaror undantagas, sa spelar det icke så stor roll i finansiellt hänseende. Jag
är fullt medveten örn att tio miljoner kronor inte är någon liten summa, men
det är dock mindre än en trettiondedel och mindre än tre procent av det belopp
som nu inflyter till staten genom omsättningsskatten.

Utskottet yttrar vidare,, att det finns andra varor, vilka ur folkhushållets
synpunkt torde vara fullt jämförliga med fisk och som fortfarande äro underkastade
omsättningsskatt. Jag förstår mycket väl, vad utskottet här syftar på.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

109

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

Vi veta ju, att det gäller beklädnadsartiklar, och jag förstår mycket val, att
barnkläder och barnskodon äro sådana artiklar som man skulle önska vara fria
från denna skatt. Men jag måste dock framhålla, att livsmedlen äro det viktigaste
för samhällsmedlem marna. Hur viktiga beklädnadsvarorna än äro,
finns det dock möjlighet att förbilliga dem på olika sätt. Men livsmedel må,ste
vi i alla fall ha, och därför anser jag, att när det är fråga örn en avveckling
av omsättningsskatten, böra fiskvarorna ha förtursrätt. Jag kan därför icke
dela utskottets uppfattning på denna punkt.

Sedan får man inte heller förbise, att en beskattning av fiskvarorna förhindrar
en bättre sammansättning av kosthållet. En annan sak som jag inte
kan undgå att beröra är, att fiskerinäringen behandlas orättvisare än t. ex.
jordbruksnäringen, därför att den största delen av jordbrukets produkter äro
undantagna från omsättningsskatt. Vi ha också i vår motion framhållit, att
man med skäl kan antaga, att denna skatteläggning av fiskerinäringens produkter
hämmar avsättningen av desamma och alltså minskar den nödvändiga
konsumtionen av dessa produkter. Detta har också de stora fiskareorganisationerna
såväl på västkusten som på ostkusten framhållit i sina remissvar.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund säger t. ex. i sitt yttrande: »Beträffande
avsättningen av fisk här i landet under krigsåren kunna vi nämna,
att under år 1942 uppstod ett överskott av 333 543 kg makrill och 1 031 054
kg annan fisk samt av skarpsill 1 021 195 kg. Under år 1943 var överskottet

1 814 105 kg makrill och 5 384 775 kg annan fisk. Överskottet av skarpsill uppgick
till 1 486 620 kg. År 1944 var överskottet för sill 8 475 922 kg, för makrill

2 431 890 kg, annan fisk 1 286 512 kg och skarpsill 1 642 235 kg.»

»Dessa överskottspartier», säga de vidare, »ha övertagits av statens livsmedelskommission
för saltning eller annan beredning. All skarpsill har inte övertagits,
utan vissa partier ha sålts till fiskmjölsfabrikation. Avsevärda partier
av dessa överskott ha av livsmedelskommissionen under senaste tiden sålts till
nödlidande länder. Från fiskarenas synpunkt hade det ju varit önskvärt, att betydligt
större partier fisk hade kunnat gå ut i färskkonsumtionen till allmänheten.
» Yttrandet slutar med följande: »Den allmänna omsättningsskatten har
givetvis ej förbättrat avsättningen utan i stället i viss mån genom ett högre
pris, som måste uttagas på fisken, försvårat avsättningen.»

Det är som ledamöterna kanske ha sig bekant icke bara denna omsättningsskatt,
som lägges på fiskvarorna. Därutöver har man den så kallade LK-avgiften
på fem procent. Det blir sammanlagt tio procent som pålägges fiskvarorna.

Jag kan även nämna, att i det yttrande, som jag citerat, framkommit att i
fråga örn vitling ha dessa avgifter vid vissa tillfällen fördyrat detta fiskslag
med 11 öre per kilogram, medan torsk har fördyrats med 13 öre och kolja med
15 öre per kilogram. Det är icke bara några ören det här gäller, utan det är
en så pass stor ökning av denna pålaga, att man kan med skäl befara, att det
hämmar en ökad konsumtion av dessa varor.

Jag kan, herr talman, icke återhålla den reflexionen, att under dessa krigsår,
då fiskarena med verklig livsfara utfört vad vi nästan kunna kalla en fronttjänst,
när det gällt att skaffa födoämnen i vårt land, då ha samtidigt dessa fiskares
produkter fått vidkännas en sådan pålaga, så att man med skäl kan antaga
att detta hämmat konsumtionen av dessa produkter.

När det gäller denna sak, alltså en ökad konsumtion och cn bättre avsättning
av dessa produkter, ha vi här fått bevis på hur stora överskott det är som
man ej kan få avsättning för. Då förstår man, att bevillningsutskottet haft ett visst
nödläge, då det haft att försöka argumentera bort denna sak. Det har drivits
in på detta problem och säger då på följande sätt: »Därest fiskerinäringen

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

skulle anses vara i behov av understöd, torde ett dylikt understöd böra meddelas
i annan form än genom en skattebefrielse av nu ifrågasatt art.

Det är nästan en inblancofullmakt som bevillningsutskottet här ger beträffande
kommande stödåtgärder för fisket. Den, som varit med i riksdagen under
några år, icke bara dessa krigsår — ty då ha förhållandena varit annorlunda
— utan under andra år, har nog fått det intrycket, att när det gäller frågan örn
stödåtgärder för den svenska fiskerinäringen har det varit nästan lika svårt att
få stöd för sådana frågor i riksdagen som att få bevillningsutskottet att skriva
örn utredning örn att avskaffa omsättningsskatten på fisk. Jag tror därför, att
det är bara ett argument, som bevillningsutskottet i ett visst nödläge måst kasta
fram, och jag tror icke, att vi våga taga det på fullt allvar.

Jag vill till slut säga en sak, herr talman! Det är, att utskottets utlåtande
är, örn jag får använda det uttrycket, rätt allvarligt ur en annan synpunkt. Yi
ha, som jag nämnde i början, fått ganska kraftiga uttalanden örn att denna skatteform
är ingen önskvärd skatteform; den bör avskaffas. Men utskottets utlåtande
tyder icke på, att man från det hållet är villig att ens beträffande ett
litet avsnitt skriva till Kungl. Maj:t om en utredning, där det gäller att föra
undan vissa varugrupper och alltså på det sättet successivt gå in för ett avskaffande
av denna skatteform.

Jag vill därför, herr talman, när vi fått ett så pass negativt utlåtande från
utskottets sida, göra det uttalandet, att det torde vara rätt viktigt, örn riksdagen
genom att här bifalla reservanternas förslag låter i någon mån poängtera
litet mera än bara genom ord, att man här är beredd att, när sådana förhållanden
inträda, att det är möjligt att i vissa delar avskaffa denna skatteform, då
är man också beredd att göra detta.

Det är icke minst ur den synpunkten, herr talman, som jag vädjar örn anslutning
till den reservation, som knutits vid detta utlåtande. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation, som fogats vid utlåtandet av herrar
Hammarlund och Vigelsbo.

I detta anförande instämde herr Johansson i Öckerö.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Ett avskaffande av omsättningsskatten
är ett önskemål, som sedan ganska länge ofta framförts i riksdagen.
Riksdagen är väl också enig örn önskvärdheten av en sådan åtgärd. Men på
grund av den finansiella betydelse, som denna skatt har, har man ju icke ansett
sig kunna finna någon annan framkomlig väg för att skaffa de pengar som
det här gäller.

När det emellertid gäller en sådan vara som fisk torde icke den finansiella
betydelsen för staten få vara helt avgörande. Jag medger gärna att det belopp
det här är fråga örn är icke utan betydelse för staten. Men örn man å andra
sidan ser på vad denna omsättningsskatt betyder dels för fisket och dels för
konsumtionen, förefaller det finnas goda skäl för ett avskaffande av omsättningsskatten
på denna vara.

Träget på livsmedelsmarknaden har i hög grad ökat efterfrågan på och konsumtionen
av fisk. Fisket har varit och är fortfarande en ovärderlig livsmedelsproducent,
som vi i stor utsträckning äro beroende av. Fiskets produktionskostnader
ha ju emellertid i mycket hög grad ökats icke minst som en följd
av att omsättningsskatt utgår på en hel del av fiskerinäringens förnödenheter.
Detta gör att fiskpriset måste hållas relativt högt, örn fisket med nuvarande
risker skall hållas i gång i önskvärd utsträckning. Följden av de stegrade omkostnaderna
för fisket i fråga örn såväl anskaffnings- som underhållskostnader
har blivit en betydligt ökad skuldsättning bland fiskarbefolkningen. Denna

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

lil

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

skuldsättning torde bli ganska svår att klara när freden kommer, och fisken
kanske blir svårare att sälja än nu.

Redan nu har, som herr Staxäng nämnde, det t. ex. i fråga örn västkustfisket
vid många tillfällen varit svårigheter att vinna avsättning för fångsterna i
den öppna marknaden. Fisken har övertagits av livsmedelskommissionen och
delvis sålts till fiskmjölsfabrikation. Denna sak visar, att den konsumerande
allmänheten betraktar icke längre fisken som en i förhållande till näringsvärdet
billig föda. Att detta är till skada för vår folkförsörjning ligger väl
ändå i öppen dag.

Att priset på ett så viktigt livsmedel som fisk skall höjas genom omsättningsskatt
är enligt min mening icke försvarbart. Man bör besinna, att omsättningsskatten
på dessa varor i hög grad drabbar de stora familjerna och de mindre
köpstarka medborgarna, vilka av ålder ansett fisken som ett av sina viktigaste
livsmedel. Särskilt för små inkomsttagare spelar ju priset på sill och även annan
fisk stor roll. Ett borttagande av omsättningsskatten skulle hälsas med
glädje.

Det är också, som herr Staxäng antydde, ett rättvisekrav mot fiskarena, att
så sker. Dessa böra likställas med övriga livsmedelsproducenter och erhålla
kompensation för de ökade kostnaderna utan att konsumenterna skola belastas
med de ökade priser som skatten orsakar. Livsmedlen äro i allmänhet undantagna
från skatt, och fisken bör icke vara något avsteg härifrån.

Då man i reservationen begärt en utredning av frågan, anser jag starka skäl
tala för bifall till detta. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansson i Skediga instämde häruti.

Herr Utbult: Herr talman!_En synpunkt, som icke nämnts av de föregående
talarna, ber jag få framhålla i denna fråga. Det torde icke finnas någon yrkesgrupp
i vårt land som under kriget drabbats så hårt som fiskarena, när det
gällt driftskostnaderna för att bedriva deras yrke. Av en utredning, som kungl,
lantbruksstyrelsen jämte länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på regeringens
uppdrag företagit, framgår att vad västkusten beträffar gå mellan 43 och
44 procent av bruttoinkomsten till driftskostnader. Motorbränsle för fisket har
under kriget varit uppe i ett pris, som med cirka 1 200 procent överstiger förkrigsprisct,
smörjoljan är nu 700 procent dyrare, och tågvirket har varit uppe
i 400—500 procent o. s. v.

Att fisken måste stiga i pris under dylika omständigheter är helt naturligt.
Under den tid, som det var knappt med livsmedel, framför allt kött och fläsk,
var det inga svårigheter att få avsättning för de fiskmängder, som under dåvarande
förhållanden kunde ilandföras, oavsett de höga priser på fisken, som då
vörö rådande. Men det visade sig, att då det blev bättre tillgång på kött och
fläsk, blevo stora mängder fisk osålda. Herr Staxäng nämnde några siffror på
den fisk, sorn ej kunde försäljas under 1942, 1943 och 1944. För att taga det i
klump skall jag här nämna att under 1943 och 1944 blevo omkring 23 miljoner
kilogram fisk och sill osålda, varav livsmedelskommissionen fick övertaga
20 miljoner kilogram. 1942, då det var ont om matvaror, hade vi ett överskott
på närmare 2,5 miljoner kilogram fisk och sill.

_ Helt naturligt voro icke enbart de höga fiskpriserna skuld till att, all denna
fisk ej fann avsättning. Men man kan taga för givet, att de höga fiskpriserna
voro en av de största orsakerna till all den osålda fisken.

Då det gäller förstahandspriserna och de pris konsumenterna fått betala, så

112

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

har denna marginal enligt min mening varit alltför hög. Denna höga marginal
har till en del sin orsak i de så kallade LK-avgifter, som uttagits av statens
livsmedelskommission, samt i omsättningsskatten på fisk.

Livsmedelskommissionen, som yttrat sig i ärendet, har bland annat anfört,
att kommissionen delade uppfattningen, att ett borttagande av omsättningsskatten
på fisk skulle vara av betydelse såväl för konsumenterna som för fiskets
utövare.

De avgifter, som livsmedskommissionen lagt på priset på fisken, torde uppgå
till 7 000 000—8 000 000 kronor under de tre åren 1942, 1943 och 1944.
Under nästa budgetår komma med all sannolikhet LK-avgifterna att medverka
i högre grad än förut till en dålig avsättning av fiskets produkter, alldenstund
dessa avgifter jämte de höga driftskostnaderna komma att hålla priset
uppe på fisken samt försvåra avsättningen till stor skada för såväl fiskerinäringen
som konsumenterna i de svenska hemmen.

Några förutsättningar för att kunna bringa ned driftskostnaderna för fisket
under den närmaste tiden efter krigets slut synas icke föreligga. En av de
första åtgärder, som äro möjliga för att fisken skall kunna försäljas till ett
sådant pris, att den blir begärlig för de svenska konsumenterna, är borttagandet
av såväl omsättningsskatten som de så kallade LK-avgifterna.

Det är därför på tiden, herr talman, att riksdagen redan nu beslutar, att omsättningsskatten
på alla slag av fiskvaror borttages från och med nästa budgetårs
början. Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Svensson i Ljungskile.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Den motion, som vi nu behandla, är
en gammal bekant. Den kommer tillbaka med samma regelbundenhet som årstiderna
växla, och debatten har ungefär samma karaktär år från år.

Det är rätt egendomligt att konstatera, att samtliga de kammarledamöter,
som här nu så energiskt uttalat sig för avskaffande av omsättningsskatten på
fiskvaror, höra hemma på västkusten, där det finnes många fiskare. Jag vill
icke förutsätta, att denna omständighet konstituerat deras bestämda ståndpunktstagande.
De ha väl övervägt detta spörsmål i ett större sammanhang.
Meri det är en intressant observation, som man nödgas göra, att både de som
hittills talat och de, som instämt i de ställda yrkandena, samtliga höra hemma
på ett bestämt område och samtliga anse sig vara talesmän för denna begränsade
krets.

Herr Staxäng, som inledde debatten och angav de linjer, efter vilka den sedermera
på . det hela taget utvecklat sig, menade — som säkert många anse —
att omsättningsskatten bör avskaffas och att detta bör kunna ske så, att man
tar ett litet steg då och ett annat då. I varje fall borde man taga ett litet tåg
nu och avskaffa omsättningsskatten på fiskvaror.

. Han kunde naturligtvis icke underlåta att erinra örn att det finnes omsättningsskatt
på andra för försörjningen väsentliga varor. Han nämnde själv kläder
och skor och underströk särskilt barnskor.

Det är en smula egendomligt, att han icke nämnde en varugrupp som dock
är mycket mera omfattande än fisken, nämligen kött och fläsk. Det hade väl
varit intressant örn han även nämnt dem. Men, herr talman, vart skulle det
bära hän, örn en grupp, som representerade kött- och fläskproducenterna i lanstiga
upp ocJl kräva avskaffande av omsättningsskatten på kött och
fläsk för att denna grupp skulle få avsättning för sina varor, eller örn fabrikanterna
av barnskor skulle ha en talesman som krävde avskaffande av omsättningsskatten
på barnskor för att få större avsättning av dem o. s. v.?

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

113

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

Man får icke behandla skatteproblemen på detta sätt; de måste ses i större
sammanhang''.

Här har gjorts gällande, att fiskpriset skulle hava avsevärt förhöjts genom
omsättningsskatten och att detta skulle hava oförmånligt drabbat fisket.. Hot
är denna uppgift som spelat en viss roll i de hållna tre anförandena. Är denna
uppgift riktig? Jag är en liten smula tveksam på denna punkt. Motionärerna
själva påstå, att fisken, även oavsett omsättningsskatten, fördyrats för de mindre
bemedlade, och de argumentera från den linjen. Men går man till remissinstanserna,
finner man, att fiskarena själva ha en annan uppfattning, i varje
fall de fiskare, som bo på ostkusten. Svenska ostkustfiskarenas centralförbund
ger tillkänna något, som egendomligt nog ingen här anfört. »Det synes»,
skriver Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, »emellertid som örn en prissänkning
med 5 procent på en vara, vilken redan måste räknas bland de billigaste
livsmedlen, knappast skulle ha någon större betydelse ur avsättningssynpunkt.
»

Så ser man saken på ostkusten. Det bestyrker bara den gamla satsen, att
vad som är sanning i Berlin och Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg. Alltså,
vad som är sanning på västkusten är bara dåligt skämt på ostkusten.

Nar bevillningsutskottet sett på saken och forskat ytterligare i handlingarna
Ilar det gått till livsmedelskommissionen, som gjort ett intressant påpekande,
vilket ingen föregående talare heller berört. Livsmedelskommissionen påpekar
nämligen följande: »Kommissionen ville emellertid ifrågasätta, örn det för närvarande
förelåge starkare skäl därför» — alltså för ett borttagande av omsättningsskatten
på fisk -—- »än vid tidigare tillfällen, då frågan varit föremål
för statsmakternas prövning men lämnats utan åtgärd. Detaljhandelspriserna
på de fiskslag, som vore åsätta normalpris — vilket vore fallet beträffande de
vanligare fiskslagen, som hade den största betydelsen för livsmedelsförsörjningen
— vore genomsnittligt lägre än tidigare under kristiden.» Det är ju
en uppgift, som icke alls korresponderar med den uppgift, som lämnats från
västkusten. Vi ha naturligtvis icke kunnat underlåta att fästa ganska stort avseende
vid vad livsmedelskommissionen anfört. Det har sagts, att det blir mycket
stora överskott på fångsterna. Detta kan väl näppeligen lia berott på priserna,
eftersom, åtminstone örn livsmedelskommissionen har rätt, priserna icke
nu äro anmärkningsvärt höga utan fastmera lägre än de varit tidigare. Det
beror naturligtvis på en annan omständighet, nämligen den, att vårt allmänna
försörjningsläge starkt förbättrats i fråga om kött- och fläskvaror, varför konsumtionen
gatt över till kött och fläsk ifrån fisken, som givetvis tidigare hade
ett slags monopol. Detta tycker jag är en synpunkt, som talesmännen för motionen
gärna kunde ha påpekat.

Här har nu sagts, att bevillningsutskottet ar fran år ställt sig avvisande mot
framkomna förslag angående avskaffande av omsättningsskatten. Jag har icke
anledning att här taga upp detta spörsmål. Nästa ärende på föredragningslistan
rör en motion, som lagts upp principiellt på ett helt annat sätt och med
vidare perspektiv än denna. I nästa ärende har bevillningsutskottet tagit upp
ifrågavarande spörsmål och avgivit en bestämd deklaration. Då jag förmodar,
att det blir en debatt rörande den åsyftade motionen, skall jag icke här gå in
på saken.

Jag vill emellertid också fästa uppmärksamheten pa att priskontrollnämnden
icke vill vara med örn att frågan örn fisken betraktas isolerad och detta
naturligtvis därför att man kan argumentera precis på samma sätt för ett
utomordentligt stort antal varor, som inga i var folkförsörjning och som äro
av lika stor betydelse som fisken. Priskontrollnämnden anför: »Även å åtskilli Andra

kammarens protokoll 7.035. Nr 18. 8

114

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten ä färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

ga andra varor, som torde vara ur folkhushållets synpunkt fullt jämförliga
med fisk, utgår för närvarande omsättningsskatt.» Jag tror icke. att det är
av någon större nytta att ytterligare fördjupa sig i detta ämne. Måhända bör
jag tillägga en enda reflexion. Här har från visst håll påpekats, att ett borttagande
av omsättningsskatten skulle hjälpa fiskarena i deras förmenta betryck.
Jag vet icke, huruvida fiskerinäringen befinner sig i ett särskilt dåligt
läge för närvarande. Det har icke förelegat någon utredning örn den saken, men
skulle så till äventyrs vara fallet, kan man ju icke gå tillväga på det sättet,
att man avskaffar omsättningsskatten på den vara, som denna isolerade medborgargrupp
frambringar, utan är understöd nödvändigt, får det väl, som bevillningsutskottet
sagt, givas i annan ordning. Det är ju en princip inom vår
skattelagstiftning, som riksdagens båda kamrar ständigt med mycken konsekvens
lia fasthållit vid. Första kammaren har nu med stor majoritet bifallit
utskottets hemställan. Jag förmodar, att utgången kommer att bliva densamma
i denna kammare.

Med dessa få ord hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hällgren: Herr talman! Vi lia redan en gång i år haft en debatt om
omsättningsskatten. Den debatten rörde omsättningsskatten i dess helhet. Den
detalj, som här motionerats om, rör fisken, och frågan är icke renodlad på
det sättet, att man föreslagit ett slopande av skatten, utan man har föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning och förslag. Nu säger
bevillningsutskottet i sitt i februari månad avgivna betänkande angående
den allmänna omsättningsskatten, att utskottet förutsätter, att, så snart det
finansiella läget och övriga förhållanden det medgiva, Kungl. Maj :t vidtager
erforderliga åtgärder för att avveckla den allmänna omsättningsskatten. Emellertid
lär väl icke utskottet vilja tro, att ännu på många år det finansiella
läget skulle bliva sådant, att Kungl. Majit kommer med en proposition örn
att man på ett bräde skulle avskriva en statsinkomst på 330 miljoner kronor.
Såvitt jag kunnat finna, när jag försökt pejla framtiden, så kommer det nog
att dröja ganska länge, innan man kommer fram till en sådan situation. Då
är frågan, huruvida man kan taga ut något slag av de varor, som äro underkastade
omsättningsskatt, för att på det sättet lindra skattebördan för dem,
som frambringa eller handla med dessa varor. Vi protesterade redan när skatten
infördes och menade, att eftersom man undantog en hel del jordbruksprodukter,
vore det berättigat att undantaga fisken. Så borde ske icke minst ur
den synpunkten, att fisk är och i alla tider varit den fattigaste befolkningens
förnämsta livsmedel. Den närmast föregående talaren framhöll, att livsmedelskommissionen
sagt, att detaljhandelspriset på fisk av sådana slag. som äro
åsätta normalpriser, icke är högre nu än tidigare under kristiden. Det är ju
riktigt. Jag kan icke hinna i denna debatt redogöra för hela den politik, som
under krisen förts beträffande priset på fisk. Man genomförde ganska snart
ett prisregleringssystem med normalpriser och med garantipriser, mellan vilka
fanns en spännvidd, så att priserna kunde fluktuera. I fjol slopade man normalpriserna
och fastställde mycket låga garantipriser. Vad blev följden? Följden
blev den, att regeringen fann, att fiskprisernas stegring hotade att medföra
en höjning av levnadskostnadsindex, varför livsmedelskommissionen helt enkelt
fick order att vidtaga nödiga åtgärder, och så lia vi fått tillbaka normalprissystemet.
Den föregående talaren torde vara intresserad av handelsfrågor.
Jag har alltid lärt mig, att det finns en lag, som heter lagen örn tillgång och
efterfrågan. Minskar tillgången på kött. ökas efterfrågan på fisk och andra
livsmedel, men priset spelar också en roll för efterfrågan. Ar fisken för dyr,

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Xr 18.

115

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten ä färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

köper man andra livsmedel. Nu befinna vi oss, som liar omvittnats av representanter
från västkusten, och förhållandet är likadant i Blekinge, i ett sådant
läge, att just denna omsättningsskatt spelar en stor roll. Jag har visserligen
antytt i en motion, att man kan utnyttja det belopp, som omsättningsskatten
motsvarar, antingen till att förbilliga fiskarenas driftskostnader eller till att
öka deras omsättning. Ifrån västkusten har inberättats, att stora partier fisk
icke kunnat avsättas utan blivit över. Jag har varit borta från riksdagen
några dagar. Jag blev kallad hem för att vara närvarande vid underhandlingarna
mellan livsmedelskommissionen och fiskarena. Jag är ordförande i min
hemsockens kommunalfullmäktige. I Blekinge finnas omkring 1280 yrkesfiskare,
därav 400 äro bosatta i min kommun. Frågorna örn priset på fisken
och fiskens avsättningsmöjligheter beröra hela samhället. Efter en lång vinter
utan förtjänst har man åter börjat bedriva fiske. Redan förra torsdagen
måste man stoppa visst slag av fiske i Blekinge därför att det fanns ingen
avsättning. Jag kan skaffa papper på att det finnes fiskare som för vissa fiskpartier
i avräkning fått 10 å 20 öre per kilogram. Jag frågade kronoombudet
i taxeringsnämnden hemma, hur stor medelinkomsten förra året varit för fiskarena
i kommunen. Jag fick den uppgiften, att för dem, som hittills taxerats,
hade nettoinkomsten rört sig mellan 1 600 och 2 200 kronor. Det är bedrövligt,
att fiskare, som under föregående år haft så små inkomster och som under
denna vinter icke haft någon förtjänst, icke haft möjlighet att avsätta den
fisk, som förts i land. utan tidvis nödgats upphöra med fisket mitt under
rådande kristid och medan hela Europa svälter. Även en sänkning av utförsäljningspriset
med 5 procent kan medverka till att omsättningen ökas och
därigenom vara berättigad. Jag skulle, innan jag slutar detta avsnitt, vilja
säga, att resultatet av förhandlingarna med livsmedelskommissionens ombud
bley, att man erbjöd livsmedelskommissionen att för 42 öre få övertaga fisk,
vars normalpris i minut utgjorde 1 krona 5 öre ä 1 krona 25 öre per kilogram
samt att för 25 öre per kilogram få övertaga fisk, som kostar 95 öre ä 1 krona
10 öre i minut, om den kunnat säljas i färskmarknaden. Kommissionens ombud
var icke övertygad om att kommissionen och priskontrollnämnden komme
att godkänna dessa erbjudna priser. Niir situationen är sådan, tycker man,
att det är berättigat, när man nu från fiskarehåll kräver, att de pålagor, som
lagts på fiskhandeln och fiskens avsättning, i största möjliga utsträckning
skola borttagas, så att avsättningen stimuleras. Man kan icke höja priset på
varor, örn man ingenting får sälja. Men ju bättre avsättningen blir, desto
bättre blir förtjänsten för dem, som skola leva av att producera varan i fråga.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen, vilket innebär detsamma
som bifall till min i ärendet väckta motion.

_ Fru Nordgren: Herr laiman! Redan när vi behandlade frågan om omsättningsskattens
införande, hade jag i en motion yrkat, att sådana livsmedel som
kött. fläsk, fisk och sill samt sådana förnödenheter som barnkläder och bamskodon,
arbetskläder och arbetsskodon skulle undantagas från omsättningsskatt.
Varför jag .särskilt yrkade på att nyssnämnda livsmedel skulle undantagas
var att de tynga ganska hårt framför allt i de stora familjernas och de små
inkomst ägarnas budget. Örn man icke har råd att betala dylika varor, får man
avstå från dem. Motionen vann icke riksdagens bifall. Jag återkom senare med
krav på borttagande av omsättningsskatten på fisk oell sill, kött oell fläsk. Att
jag gjorde det, berodde närmast på att man tidigare tagit bort omsättningsskatten
på en vara, som jag tycker bär mycket mindre betydelse för den stora
massan av hushåll, nämligen ligg. Även den gången avslogs motionen. Från

116

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Interpellation.

Motioner orri avskaffande av den allmänna omsättning sskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

vilket håll ett yrkande om borttagande av omsättningsskatten på dessa varman
kommit, så har yrkandet avslagits. Jag och några andra representanter
för husmödrarna här i kammaren från socialdemokratiskt håll försökte att gå
en annan väg. Vi yrkade i en motion på, att man skulle underlätta för familjer
med små inkomster att skaffa sig dessa varor genom att man införde rabattering
för dem. Jag kan icke erinra mig, att vi fingo hjälp ifrån något annat
partihåll, då vi framställde dessa våra krav. Icke bara bröd, potatis, matfett
och mjölk böra vara fria från omsättningsskatt, utan man bör i de minre
inkomsttagarnas hushåll ha möjlighet att även skaffa sig något sovel därtill.
Jag hyser alltjämt den meningen, att det hade varit riktigast att taga bort omsättningsskatten
på de ytterligare livsmedel, som nu äro underkastade sådan.
Till förekommande av missförstånd vill jag nämna, att jag icke deltagit i ärendets
behandling, då livsmedelskommissionen hade ärendet, angående omsättningsskattens
borttagande för fisk på remiss. Hade så varit fallet,, skulle jag
givetvis, med den ståndpunkt jag intager i denna fråga, anmält avvikande mening.
Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag vill meddela, att jag
vid en eventuell votering kommer att rösta för bifall till reservationen, ehuru
jag icke till alla delar kan instämma i motiveringen. Jag tror nämligen icke,
att omsättningsskattens borttagande skulle ha någon avgörande betydelse, då
det gäller att hjälpa fiskarbefolkningen, utan detta bör, i de fall det är behövligt,
ske genom andra åtgärder. Jag vill betona att jag anser det vara statsmakternas
skyldighet att, när fiskarena i en tid som denna, med risk för sina
liv och för förlust av sina redskap, söka tillföra vårt folkhushåll livsmedel, på
alla sätt understödja fiskerinäringen liksom man understöder andra näringar.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande betänkande ävensom av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komma att fortsättas.

§ 21.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Under senare tid har över
våra gränser hitkommit betydande grupper nödställda från krigshärjade länder.
Den verksamhet, som Röda korset och andra liknande organisationer med
Kungl. Maj :ts bistånd i detta sammanhang nedlagt och nedlägger, ligger helt
i linje med andra humanitära aktioner, vårt land genomfört under krigsåren.
Med tillfredsställelse ser helt visst vårt folk, att.denna verksamhet får fortfara
och att hjälp i möjligaste mån bringas dessa krigets offer.

Så vitt man kunnat finna, är det tillstånd, i vilket de hitkommande främlingarna
befinna sig, mycket, skiftande. I vissa fall synes deras allmäntillstånd
vara gott. I andra fall bära de prägeln av sjukdom och svåra umbäranden
och kräva i följd därav en sannolikt rätt långvarig vård.

Risken för sjukdomsspridning i anslutning till främlingsskarornas härvaro
kan icke helt förbises. Givetvis ha myndigheterna haft sin uppmärksamhet,riktad
på denna angelägenhet och vidtagit sina förebyggande åtgärder. Någon
utförligare redogörelse för vad som åtgjorts kan dock icke anses ha kommit
till allmänhetens kännedom. Med hänsyn till sannolikheten av. att under , närmaste
tiden ytterligare stora skaror kunna hitväntas och i följd därav risken
för sjukdomsspridning inom landet ökas, vore det värdefullt, därest allmän -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

117

Interpellation. (Forts.)

heten erhölle en fyllig redogörelse för vad som hittills åtgjorts och vad som
eventuellt ytterligare planeras för att möta de risker, som här föreligga.

Med hänvisning till vad här ovan anförts anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framföra
följande spörsmål:

Är herr statsrådet i tillfälle lämna kammaren en redogörelse för de sanitära
försiktighetsåtgärder, som myndigheterna vidtagit eller eventuellt ytterligare
planera med anledning av hitkoinsten under den senaste tiden av betydande
grupper nödställda från krigshärjade länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Herr Persson i ihlandafors erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Interpellation.
Enligt riksdagens beslut den 21 mars 1945 örn arbetspremier till vana skogsarbetare
för att stimulera en ökad vedhuggning har, genom Kungl. Maj:ts
försorg, statens arbetsmarknadskommission utfärdat bestämmelser i saken,
cirkulär nr Lan 685 (1945).

Av dessa bestämmelser framgå, att landet uppdelats i tvenne områden —
norra och södra -—• med skiljegräns mellan dessa båda områden, dragen mellan
Hälsingland och Gästrikland och vidare genom Kopparbergs län. 1 norra området
är tidsperioden, under vilken de statliga premierna skola utgå. fastställd
till 23 april—30 juni och för södra området till 1 april—30 juni detta år.

Som allmänt villkor för erhållande av premie gäller, att skogsarbetare och
skogsägare under premieringsperioden genom arbete, för vilket premie kan
utgå, uppnått en viss inkomst, som för hela landet fastställts till ett grundbelopp
örn 150 kronor. Å detta grundbelopp utgår icke premie. För den del
av arbetsinkomsten som överstiger grundbeloppet, 150 kronor, utbetalas 40
procent i tillägg som premie.

Det gäller nu att få all tillgänglig arbetskraft till vedhuggning i våra skogar
om bränsleförsörjningen i någon nämnvärd grad skall kunna förbättras. Den
hastigt inbrytande våren även i norra området medförde, att vinteravverkningarna
i regel voro inställda redan första dagarna i april. På grund av
meddelandet i tidningarna att premieperioden för vedhuggningama i det norra
området icke skulle börja förrän den 1 maj, ha nu tusentals skogsarbetare gått
hela april månad och avvaktat denna tidpunkt. Sedermera har dock början av
tidsperioden för premiehuggningarna framflyttats till den 23 april. I samband
härmed ställer jag frågan: Vilka särskilda åtgärder ha bränsle- och
arbetsmarknadskommissionerna, i anledning av dessa premiehuggningar nu
vidtagit, för att avverkarna också vore klara att taga emot huggarna från
periodens början? Detta är en synnerligen viktig sak om huggarna och likaså
körare skola komma i åtnjutande av premier, då tidsperioden är så knappt tilltagen
som något över två månader.

Denna korta tidsperiod vid denna tid på året ställer säkerligen också hinder
i vägen för att få så många som möjligt av de vana skogsarbetarna till
vedhuggningarna. I stor utsträckning ha dessa arbetare mindre jordbruk själva
eller hjälpa andra jordbrukare vissa tider av året med arbete å deras
jordbruk. Nu inträffar vårsådden under den fastställda perioden för vedhuggningspremiernas
tillämpning. Skola nu dessa skogsarbetare syssla med
jordbruksarbete och hugga ved till en arbetsinkomst av 150 kronor som
minimiprestation, för att först därefter kunna räkna med premie på den ved,
som hugges därutöver intill den 30 juni, är det påtagligt, att denna premiebetalning
i dylika fall kommer att sakna ekonomisk betydelse.

118

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Jag anser att tidsperioden för premiernas tillämpning skulle i första omgången
åtminstone utsträckts till den 1 september. Därmed skulle skogsarbetarna
ansett sig hinna hugga så pass mycket ved, att premiebetalningen kommit
att betyda ett värdefullt ekonomiskt tillskott. Nu veta icke dessa arbetare
vad bestämmelserna kommä att innehålla efter den 30 juni, och de anse
att tiden intill dess är så kort och för övrigt bestämmelsen örn minimiprestationen
sådan, att det hela icke har någon uppmuntrande och stimulera,nde verkan
och att dessa bestämmelser närmast kunna betraktas sorn ett felgrepp.

Beträffande minimiprestationen anser jag, att man skulle eliminera den
återhållande verkan, som de nu utfärdade bestämmelserna ha, sedd ur skogsarbetarnas
synpunkt, örn dessa bestämmelser ändrades så, att sedan arbetsinkomsten
uppgått till 100 kronor premie skulle utbetalas även för detta
arbete och detta belopp. Därmed skulle det hela bli betydligt tillrättalagt och
verka stimulerande.

En annan viktig sak måste i detta sammanhang påpekas. Enligt uppgifter
från Härjedalen och Dalarne lia de stora skogsbolagens skogvaktare meddelat
skogsarbetarna, att de vedhuggningspriser, som gällde år 1944 och tillämpats
hittills, komma att reduceras efter 1 maj i år. Bergvik-Ala-, Iggesunds- och
Korsnäsbolagen nämnas i detta sammanhang. Detta bör särskilt uppmärksammas.
De båda förstnämnda bolagen ämna reducera huggarepriserna å meterved
med 65 öre per m3, från kr. 4:—4: 50 till 3 : 35—3: 85. Detta skulle i så fall betyda
att staten finge i premie betala kr. 1: 34—1: 54, men arbetarna skulle
få en ökning av endast 69—89 öre per m3 å tidigare gällande arbetslöner. Korsnäsbolaget
ämnar reducera huggareprisema på långved (kolved) från 78 öre
per res till 65 öre. Detta förfaringssätt står uppenbart i strid med de åtgärder,
som riksdagen och regeringen vidtagit för att genom de statliga premierna
stimulera vedhuggningarna. Skulle skogsbolagen och eventuel la. andra skogsägare
tillåtas att börja manipulera med arbetspriserna på detta sätt och därmed
neutralisera och motverka de statliga åtgärderna, då kommer frågan örn
bränsleförsörjningen i ett. ännu svåra,re läge.

I anledning av här anförda sakskäl och synpunkter anhåller jag örn andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet Erlander få framställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet den nu fastställda tidsperioden, i norra området den 23
april—30 juni, i södra området 1 april1—30 juni, för utbetalande av statliga
premier till skogsarbetare vara väl avvägd och tillfredsställande?

2. År statsrådet benägen att medverka till en uppmjukning a,v bestämmelserna
örn minimiprestation som villkor för erhållande av arbetspremie?

3. Har statsrådet uppmärksammat de av vissa skogsbolag meddelade avsikterna
att sänka huggningsprisernä å bränsleved vid den tidpunkt, då de
statliga premierna skola tillämpas, och vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att förebygga att så sker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Holmberg, som anförde: Herr talman! För befolkningen i avlägset
liggande byar i Norrbotten bar fisket i älvar och insjöar alltid utgjort ett mycket
betydande tillskott till övriga försörjningsmöjligheter. Under de senaste
åren har det emellertid inträtt förhållanden som i hög grad begränsat och i en
del fall helt omöjliggjort för denna befolkning att bedriva fiske.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

119

Interpellation. (Forts.)

Så har det blivit för bl. a. befolkningen i Killingi by. Sedan mer än 200 år har
befolkningen i denna by bedrivit fiske i Kaitumälven upp till Kaitomkätje
samt i sjöarna i närheten av byn, och under större delen av denna bosättningstid
har fisket och jakten till och med varit den väsentliga näringsgrenen.

Byn uppges för närvarande ha cirka 350 invånare, och i det området det
här är fråga om finnas dessutom ungefär 150 lappar. Mellan dessa båda befolkningsgrupper
rådde tidigare ingen konkurrens om fisket, ty lapparna ägnade
sig då i mycket ringa grad åt denna näringsgren. Under senare tid har emellertid
inträtt en förändring i lapparnas bosättningsförhållanden, som lett till beklagliga
och irriterande stridigheter örn fisket. Lapparna, som förut förde en
helt nomadiserande tillvaro, ha nämligen i stor omfattning skaffat sig fasta
familjebostäder vid järnvägen i närheten av Killingi by. De ha därmed också
fått intresse av fisket och ha genom nu gällande lagstiftning kunnat göra sin
rätt gällande på ett sätt som helt utestängt den bofasta befolkningen från denna
näring.

Även för den bofasta befolkningen ha visserligen inträtt sådana förändringar
att fisket icke spelar samma dominerande roll som förut för deras försörjning,
men fortfarande har det mycket stor betydelse, och det innebär alltså en
betydande ekonomisk försämring för dem att de avstängts från sina förutvarande
fiskevatten.

Glenom rättegång har klarlagts att byborna icke kunna vinna rättelse med
stöd av nuvarande lagstiftning. De måste ansöka om fiskerätt hos länsstyrelsen,
och denna i sin tor torde fästa största avseende vid utlåtandena från lappfogden
när det gäller sådana ärenden. Det ligger väl i sakens nator att lappfogden
i första rummet anser sig böra tillgodose lapparnas intressen, och så har
detta lett till här påvisade konsekvenser för den bofasta befolkningen. Denna
befolkning gör naturligtvis inte anspråk på att ensam få bedriva fiske inom
det ifrågavarande området men anser sig ha rätt att bli jämställd med lapparna
i detta hänseende.

Med anledning av vad jag sålunda framhållit hemställer jag örn kammarens
tillåtelse att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:

Anser sig statsrådet kunna medverka till att åstadkomma rättelse i de förhållanden
jag påtalat — eventuellt genom förslag till lagändring — så att den
bofasta befolkningen i Killingi och jämförliga byar medgives samma rätt som
lapparna att bedriva fiske?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Herr Werner avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 581,
i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 261, angående anslag till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.06 em.

Tn fidem
Sune Norrman.

120

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Motionär om
avskaffande
[av den alimanna
omsättningsskatten
å färsk,
frusen eller
saltad fisk(Forts.
)

Onsdagen den 25 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningsutskottets
betänkande, nr 30, i anledning av väckta motioner örn avskaffande
av allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen eller saltad fisk, och lämnades
därvid i enlighet med förut skedd anteckning ordet till

Herr Hammarlund, som anförde: Herr talman! Innan voteringen i första
kammaren angående omsättningsskatt på fisk var känd, stod det att läsa i en
ef tenni d-dagstidning i dag, att denna skatt skulle bibehållas. Denna skatt
symes vara lika säker som ett stenhus. Ingen kan eller får rubba densamma.
Det är icke lönt att streta emot! Men trots detta komnaer jag att framställa
ett yrkande till den verkan det hava kan.

Jag har inte mycket att tillägga till vad jag sagt i den reservation, vilken
tillfogats betänkandet, och jag skall icke heller belasta protokollet med att
upprepa vad vi reservanter ha sagt där. Samma synpunkter ha ju också framkommit
här i idag under debatten från flera talare. Hörda myndigheter tala
fortfarande örn att omsättningsskatten behövs för det finansiella läget. Ja,
nog behövs den alltid, men vi komma helt säkert att lång tid framåt behöva
dessa pengar.. Skola vi vänta tills att vi inte behöva dem, är jag rädd för att
vi få dragas med denna skatt för ali framtid. 1940 beräknade man i det särskilda
utskottet, att omsättningsskatten Skulle fylla ett hål i budgeten på
200 miljoner kronor. Nu ger densamma omkring 330 miljoner kronor. Hålet
har inte krympt ihop utan i stället förstorats. Därför, säger man, vill man
behålla skatten. Nu undrar jag: kan man ändå inte ge Kungl. Majit det uppdraget
att försöka fundera ut något mera lyxbetonat än fisk, kunna vi inte
plocka fram 10 miljoner kronor på något som inte vore så kännbart för fattigt
folk? Och när man inte kan på en gång taga bort hela omsättningsskatten,
varför, -menar jag, inte ta ett pinnhål i sänder, när det nu visar sig att omsättningsskatt
på fisk är särskilt besvärlig? Kanske det då vore lämpligt att
börja just här.

Fru Nordgren nämnde, örn jag inte hörde fel, att vi tagit bort omsättnings*-skatten på ägg, och det är också riktigt. Men det är väl ändå ingen här i
kammaren som nu räknar med, hur många miljoner kronor som statsverket
har förlorat, därför att denna skatt togs bort!

Herr Hägberg i Malmö resonerade om att alla, som ville ha bort denna skatt,
bodde vid västkusten. Ja, det är inte så märkvärdigt, att den som har skon
på sig känner lättare än andra just var skon klämmer! När man nu talar örn
att vi inte kunna skriva till Kungl. Maj :t och begära borttagande av omsättningsskatten
på fisk, ty fortfarande, säger man, ha vi ju kvar skatten på
fläsk, barnskodon och dylika saker, vilka äro ändå nödvändigare än fisk, så
vill jag säga att detta får ju bli en senare sak. I dag behandla vi omsättnings -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

121

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

skatten på fisk. Kanske en annan gång kunna vi skriva örn barnskodon och
dylika saker.

Jag skall, herr talman, med dessa ord be att få yrka bifall till reservationen.

Vidare yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö sökte göra troligt, att
det här var en lokal aktion, och han drog denna slutsats av det faktum, att
de som hade talat före honom voro från västkusten. Det borde inte vara herr
Hagberg obekant, att frågan örn omsättningsskattens slopande på fisken inte
bara är ett intresse för västkusten utan för hela landet. Därför är det fullständigt
obefogat att tala om att det skulle vara en lokal aktion. Dessutom ha ju
efter herr Hagberg både från Blekinge och Skåne representanter varit uppe,
som anslutit sig till aktionen. Jag betraktar detta såsom ett dåligt försvar för
ett mycket olyckligt utskottsbetänkande i den här saken.

För övrigt vill jag framhålla, att vad oss kommunister beträffar så behöva
vi inte taga åt oss anklagelsen för att handla ur lokal synpunkt. Vi ha nämligen
tidigare ställt förslag örn upphävande av omsättningsskatten i dess helhet,
och det är i konsekvens med denna vår inställning till omsättningsskatten
som vi också ansluta oss till detta delkrav i denna fråga, som framförts mott
onsledes.

Jag blev mycket förvånad över att herr Hagberg i Malmö talade örn det förmenta
betryck, som fiskarbefolkningen är utsatt för. Detta var ju faktiskt ett
uttalande som blottade den inställningen hos herr Hagberg, att fiskarbefolkningen
verkligen inte bär det så svårt som man sökt göra gällande. Jag vet
inte, örn herr Hagberg i Malmö har haft tillfälle att närmare studera fiskarbefolkningens
liv och de förhållanden, under vilka den existerar. På grund av
min sysselsättning som tullman och också på grund av en ganska nära kontakt
med skärgårdsbefolkningen i Göteborg har jag varit i tillfälle att före kriget
studera fiskarbefolkningens levnadsförhållanden, och jag måste säga, att den
som inte närmare känner förhållandena kan knappast göra sig en föreställning
örn hur torftigt fiskarbefolkningen på grund av en dålig utkomst måste
existera. Vid de visitationer, som tullbevakningen måste göra ombord på fiskefartyg,
som anlända utifrån havet, ha vi kunnat se exempelvis genom den nödvändiga
inventeringen av deras proviantförråd, hur enkelt och hur torftigt
fiskarbefolkningen tvingas leva. Det är faktiskt så att man knappast kan göra
sig en föreställning därom. Örn man genom denna åtgärd, som här föreslås,
skulle kunna lätta betrycket för fiskarbefolkningen -—- och det tror jag är
möjligt bland annat därigenom att det frigöres ju 10 miljoner kronor mera
i köpkraft, som skulle kunna öka avsättningen på fiskvarorna —■ så anser
jag det fullt befogat. Dessutom är det ju ett konsumentintresse av första rang,
att man går in för att slopa denna skatt. Det är ju dock så, att sillen och strömmingen
och även en del andra billigare fisksorter i huvudsak stå på de fattiga
konsumenternas bord, och örn man kunde åstadkomma ett förbilligande av
dessa livsmedel, är det inte mer än på sin plats.

Jag är av den uppfattningen och med mig hela don kommunistiska gruppen,
att här borde riksdagen verkligen visa sin vilja att gå tili en avveckling av
denna för hela svenska folket så förhatliga skatt. Jag tycker att de anföranden,
som bär ha hållits av sådana som talat för reservationen i denna fråga, ha varit
så mördande för utskottets motivering att kammarens ledamöter verkligen
borde taga sig en funderare på saken och då komma till det resultatet att rösta
för ett bifall till det förslag, som motionsledes framförts.

122

Nr 18.

Onsdagen den 2.5 april 1945 em.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

Med vad jag här har sagt, herr talman, ber jag att få instämma i det yrkande.
som gjorts ani bifall till reservationen.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! dag skall försöka undvika alf lala
något om vad som förut har sagts i denna fråga, men jag kan inte underlåta
att påtala en sak. Livsmedelskommissionen har under den svåra tiden för vårt
försörjningsläge 1941—42, jag vill inte säga tvingat men i alla fall begärt av
fiskarena, att de skulle föra i land snart sagt allt vad de fånga, d. v. s. mindervärdig
fisk, som inte förut gått till konsumtion, alltså småfisk och sådana
sorter, som inte förut varit landtörn. Från fiskarhåll varnade vi för denna sak.
iVi menade, att om svenska folket skulle få äta denna fisk, komme fiskkonsumtionen
att sjunka, och vi behövde allt det stöd, som en hög fiskkonsumtion
kunde giva. Då emellertid livsmedelskommissionen fordrade det, gåvo fiskarena
efter, men vi märkte, att så snart tillgången på charkuterivaror blev större,
började fiskkonsumtionen ögonblickligen att sjunka. Det är helt förklarligt,
att den del av svenska folket, som ätit denna mindervärdiga fisk, absolut
måste reagera mot snart sagt allt vad fisk heter. Vi komma därför att få ett
ganska stort arbete med att återföra fiskkonsumtionen till vad den var före
krigets början. Vi äro tvungna att föra i land kvalitetsfisk, och vi äro också
tvungna att i den mån det är möjligt sälja den till billigaste pris för att få fiskkonsumtionen
i gång.

Livsmedelskommissionen har alltså medverkat till att fiskkonsumtionen sjunkit
betydligt genom att vi måst föra i land mindervärdig fisk. Då bör den
också medverka till att vi komma dithän, där vi voro innan kriget började.

När det gäller att öka fiskkonsumtionen äro två saker oundvikliga, nämligen
kvalitet på fisken och ett skäligt pris för densamma. Så länge det skall påläggas
en omsättningsskatt och en avgift till livsmedelskommissionen, måste
naturligtvis detaljpriset bli i motsvarande mån högre, och vi komma över det
skäliga. Vi kunna inte tänka oss en ökad konsumtion med höga priser. Vi
måste komma ned till skäliga priser, om vi vilja ha konsumtionen ökad, och
det kunna vi inte göra, så länge sådana här pålagor läggas på fisken.

Jag har många gånger här i kammaren hört herr Hagberg försvara bevillningsutskottets
ställningstagande, och han har gjort det med den äran, mycket
skickligt, men jag fick i dag den känslan, att hans argumentering var mycket
svag. Han begagnade t. ex. en sådan sak som att de, som hade yttrat sig i frågan,
voro ifrån västkusten, alltså från ett begränsat område. Jag vill säga herr
Hagberg, att västkusten representerar hälften av de svenska yrkesfiskarena.
Herr Hagberg visste mycket väl, att en representant från sydkusten var motionär,
och jag skulle tro att västkusten och sydkusten tillsammans representera
minst 75 procent av de svenska yrkesfiskarena, så det området var, kan
man säga, inte begränsat.

En annan sak, som herr Hagberg påtalade, var vad livsmedelskommissionen
säger på sidan 3. Livsmedelskommissionen säger dock. att den delar uppfattningen
att ett borttagande av omsättningsskatten på fisk skulle vara av betydelse
såväl för konsumenterna som för fiskets utövare. Därtill säger den längre
med. att de normalpris, som åsatts fisken, genomsnittligt äro lägre än de som
gällde tidigare under kristiden. Det är mycket möjligt, att detaljpriset varit
högt. kanske för högt. Det är mycket möjligt, att priskontrollnämnden varit
mera generös under de svårare åren än på senare tid, vilket betyder att vinstmarginalen
kringskurits. Detta gäller även grossistpriset. När det gäller makrillpriset
är emellertid detta höjt i år med 15 öre från 50 till 65 öre per kg.
Jag vill inte här påstå, att makrillpriset i år är för högt — möjligen var det

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

123

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

för lågt förra året — men ett faktum är i alla fall att makrillpriset är höjt,
vilket betyder att detaljhandelspriset blir höjt och att större omsättningsskatt
på makrill kommer att utgå.

Sedan var det ett annat argument, som herr Hagberg anförde, nämligen vad
ostkustfiskarenas centralförbund yttrat på sidan 4. Förbundet säger, att varje
sänkning av minuthandelspriset på en vara torde i de flesta fall medföra en
ökad avsättning. Det är helt naturligt, och det tror jag herr Hagberg instämmer
i. Skall man kunna öka avsättningen av en vara, måste den tillhandahållas
för ett pris, som den stora allmänheten kan betala. Sedan talar ostkustfiskarenas
centralförbund örn, att det emellertid syntes som örn en prissänkning
med 5 procent på en vara, vilken redan måste räknas bland de billigaste
livsmedlen, knappast skulle ha någon större betydelse ur avsättningssynpunkt.
Alltså, det första argumentet slår ju ihjäl det andra! Varför förbundet yttrar
sig så kan jag inte svara på, men saken är ju den. att ostkustfiskarena i regel
fiska blott ett slags fisk, nämligen strömming. De lia statligt auktoriserade
fiskförsäljningsföreningar, som kanske inte äro så beroende av fiskpriset och
ej heller av de fiskpris, som västkustens och sydkustens fiskare, som inte ha
dessa statliga förmåner och för övrigt ej heller vilja lia dem, kunna få ut. Men
jag skulle tro. att även för strömmingens vidkommande skulle det betyda en
hel del, om omsättningsskatten slopades. Jag kan inte säga här, om när det
gäller strömning någon avgift utgår till livsmedelskommissionen, men jag vet
mycket val att den utgår på västkustfisk.

Sedan anförde herr Hagberg ytterligare ett argument, nämligen kött och
fläsk. Man kan ju till det säga. att kött och fläsk äro ju ransonerade varor,
och varje vara, som är ransonerad, är efterfrågad. Farhågor för avsättningssvårigheter
behöva därför inte hysas, då det gäller kött och fläsk. Där är det
ju också fasta priser. Fisken är ju däremot inte ransonerad. Vi lia överskott
på fisk, som inte kan placeras. Jag kan inte säga nu på rak arni. hur många
miljoner som livsmedelskommissionen fått sätta till under kriget på grund av
att avsättningssvårigheterna för fisk äro sådana som de nu äro. Alltså, man
tar med den ena handen och ger ut med den andra! Jag tror att örn vi kunde
förbilliga konsumtionspriset på fisk, skulle vi spara en hel del pengar för livsmedelskommissionen
under den tid, som deli har hand örn prisregleringen.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla kammaren. Jag har en gång
förut yrkat bifall till herr Staxängs yrkande, och jag vill göra det ännu en
gång. Jag yrkar således bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Det är sällan den som försvarar en skatt eller
pålaga råkar bli populär. Vi människor äro en gång för alla sådana, att när vi
fått fast en krona vilja vi behålla den och framför ''allt vilja vi inte avstå den i
form a.v skatt, och det är viii egentligen ingenting annat än gott att säga örn
det.

När man här diskuterar omsättningsskatten oell säger. att. man önskar få
bort den på fiskvarorna — färsk, frusen och saltad fisk — så kan man förstå
den synpunkten. Det skulle jag också bra gärna vilja. Jag skulle förfärligt
gärna vilja lia bort hela omsättningsskatten, och riksdagen bär på bevillningsutskottets
inrådan för inte så länge sedan skrivit ganska kraftigt härom, till
och med så kraftigt att jag ifrågasätter, huruvida en finansminister någon gång
i sitt liv fått en så stark avbeställning på en statsskatt, som Wigforss fick på
bevillningsutskottets hemställan och riksdagens beslut. Alla veta vi, varför
vi fått skatten. Ingen har varit glad åt don. Alla vilja vi gärna bli av nied den.
Men när vi nu lia fått, oell fortfarande lia en fördyring av våra livsmedel ge -

124

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Motioner orri avskaffande av den allmänna omsättning sskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

noin omsättningsskatten, så torde det vara ganska välbetänkt att !se till, när
man avskaffar hela eller delar av omsättningsskatten, att man då också får ett
förbilligande av levnadskostnaderna efter samma procentsats som man sänker
omsättningsskatten med. Nåväl, säger man, det är det man begär här i dag.
Man begär en skrivelse till Kungl. Maj :t, en beställning med andra ord för att
fråga Konungen, örn han inte så fort som möjligt kan taga bort omsättningsskatten
på färsk, frusen eller saltad fisk. Det är ju helt nyligen — jag upprepar
det ännu en gång — som vi begärde av finansministern att slippa hela
omsättningsskatten så fort som möjligt.

Örn man nu försöker att se reellt på denna sak så betonar jag ännu en gång,
att jag inte känner några rysningar åt ryggraden i form av glädje, när jag
står här och försvarar denna skatt. Det är rätt orimligt att begära, att jag
skulle göra det. Men jag betonar att vi fått skatten i ett visst nödläge, som vi
kanske i någon mån bär i vårt land ha varit orsak till, men framför allt har
det berott på den stora värld i vilken vi leva och förhållandena där, att vi fått
denna av alla hatade skatt.

Hur lia då förhållandena egentligen utvecklat sig ute i världen? Är tidpunkten
månne inne i dag att vidtaga åtgärder för att lätta på den situation, som
råder här i landet, med hänsyn till vad som fortfarande gäller därute? I samma
ögonblick som vi kunna göra det, så föreställer jag mig att den beställning,
som riksdagen har gjort hos finansministern beträffande hela omsättningsskatten,
fortast möjligt kommer att av statsrådet effektueras. Under dylika förhållanden
vinner man väl ändå ganska litet med att i dag skriva till finansministern
för att han skall tillsätta en utredningskommitté, som skall taga hand örn
detta problem och kanske sitter och sysslar med detta, när vi redan ha sluppit
en del eller, som jag hoppas, helst hela omsättningsskatten. Är det egentligen
så starka skäl, som man har för detta?

Nu säger man, att fiskarbefolkningen lever under sådana förhållanden^ att
varje som helst åtgärd för att hjälpa den ur dess betryck är befogad. Ä la
bonne heure, jag tror detta är sant. Jag tvivlar inte ett ögonblick på detta. Jag
kan emellertid i detta sammanhang inte fästa något avseende vid ostkustfiskarenas
och västkust-fiskarenas förhållanden. Den femöring på kronan, som reservanterna
önska tillföra fiskarbefolkningen kommer enligt min uppfattning
säkerligen inte fiskarena tillgodo vid deras försäljning av fisken. Vi kunna ju
som exempel taga fiskpriserna för konsumenterna här i landet. Jag åt exempelvis
i dag en välstekt abborre till middagen, och när jag hörde vad min fru,
som ju hushållar för mig här, hade betalt för den fisken och jag samtidigt vet
vad fiskarena få för ersättning, så tyder detta på att vi skola söka förbättra
fiskarenas förhållanden på annat sätt än genom att ta bort denna femöring. Vi
skola nämligen inte inbilla oss, att även om riksdagen i dag skulle besluta skriva
till Kungl. Majit och begära slopandet av omsättningsskatten på frusen,
saltad och färsk fisk, skulle denna obetydliga prissänkning — örn det nu överhuvud-taget
blev någon sådan — säkerligen inte medföra någon ökad konsumtion
av fisk.

Under debatten här har anförts att bevillningsutskottet inte velat gå med på
slopandet av omsättningsskatten i detta fall därför att utskottet haft den uppfattningen
att skatten fortfarande skulle bibehållas. Det argumentet halfar, ty
riksdagens ledamöter lia varit med örn att på bevillningsutskottets hemställan
avbeställa hela omsättningsskatten snarast möjligt. Man måste söka åtminstone
i någon mån förstå den ståndpunkt som utskottet och jag här företräda. Vi
riksdagsledamöter bruka ju ibland få utdelat till oss handlingar, som utvisa

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

125

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

vilka höjningar och sänkningar i Kungl. Maj :ts budget, som ägt rum intill
visst angivet datum. Den senaste uppgiften vi erhöllo härom gav besked
om uteslutande höjningar och inga sänkningar av Kungl. Maj :ts budget. Vi
begära emellertid av den som bär hand örn rikets finanser, att haji skall söka
få budgeten att gå ihop. Nu hävdas det att tio miljoner kronor, varom det här
är fråga, ingenting betyder i det långa loppet. Nåväl! Jag kan gå med på detta,
men endast under den förutsättningen, att det här i .riksdagen förelegat en möjlighet
att förflytta exempelvis tio miljoner kronor från den indirekta till den
direkta beskattningen. Samtidigt skulle man dessutom varit på det klara med
att det verkligen blev en prissänkning på fiskvaror. Under dessa förutsättningar
hade bevillningsutskottet kanske stött de motioner, som äro väckta i hithörande
frågor.

Min gode vän på blekingebänken herr Hällgren målade i synnerligen grälla
färger fiskarbefolkningens förhållanden. Jag har ingen som helst anledning
att tvivla på hans uppgifter, och de siffror han här anförde äro säkerligen
riktiga. Men inte tror väl herr Hällgren, att om vi skulle ta bort omsättningsskatten,
d. v. s. fem öre per krona, detta på något sätt skulle kunna förbättra
den svåra situation, i vilken exempelvis blekingefiskarena synas befinna sig.
Nej, mina damer och herrar! Om fiskarbefolkningen verkligen lever under så
svåra förhållanden, som här göres gällande, finns det andra vägar att gå fram
på, nämligen genom direkta understöd. Det är i varje fall den enda väg, som
skulle ge verkliga resultat. Örn vi här i riksdagen skulle tro, att vi genom att
ta bort omsättningsskatten på fiskvaror skulle skapa en sådan situation för
fiskarbefolkningen, att deras nödläge försvann, skulle vi lura inte endast fiskarbefolkningen
utan först och främst oss själva.

Jag vet att vår nuvarande finansminister inte är särskilt avhållen av många.
Örn man skulle tro uppgifter inom en viss del av tidningspressen, så skulle
finansministerns käraste nöje vara att av det svenska folket plocka ut dess
sista skärv. Jag har för min personliga del en annan uppfattning örn finansministern.
Jag tror, att finansministern så snart det föreligger möjligheter
kommer att ta bort omsättningsskatten, kanske inte på en gång, men till en
början åtminstone beträffande de mest oundgängliga livsmedlen och kläderna.
Detta gäller särskilt efter den avbeställning av omsättningsskatten, som riksdagen
redan gjort. Jag förstår under sådana förhållanden strängt taget inte
vad hela detta resonemang om omsättningsskatten i föreliggande specialfall
skall tjäna till. Jag betonar ännu en gång, att den av motionärerna begärda
utredningen på ifrågavarande punkt under sådana omständigheter blir helt
meningslös.

Om nu denna kammare till äventyrs skulle vilja kosta på sig den demonstrationen
och besluta örn den utredning, som är begärd, så visst skulle vill
detta kunna gå an. Men låt oss då för all del inte sväva i den villfarelsen att
vi därigenom skulle ge den nödlidande fiskarbefolkningen någon nämnvärd
hjälp. Jag går t. o. m. så långt att jag säger, att ett slopande av omsättningsskatten
inte heller skulle komma konsumenterna till godo. Denna sida
av problemet skulle väl dock priskontrollnämnden söka ordna upp. Jag betonar
än en gång att jag personligen önskar att vi så fort som möjligt skola
slopa hela omsättningsskatten, som ju är av ingen älskad men av alla hatad.
Det tjänar emellertid ingenting till att i dagens läge göra en förnyad avbeställning
beträffande omsättningsskatten till Kungl. Maj:t.

Herr talman! Med vad jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

126

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

iMotioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Johansson i Öckerö riktade en, enligt
min uppfattning både skarp och obefogad kritik mot livsmedelskommissionen,
som han nära nog beskyllde för att vara skulden till att fiskkonsumtionen
sjunkit här i landet, genom att kommissionen på sin tid krävde att fiskarena
skulle föra i land ali fisk, som kunde fångas även sådan som i vanliga fall
ansågs vara mindervärdig. Nu tycks emellertid herr Johansson i Öckerö ha
g-lömt att detta var vid en tidpunkt, då det var så ont örn livsmedel här i
landet, att husmödrarna stodo i långa köer för att få köpa nästan vad slags
fisk som helst även sådan som man aldrig annars brukat äta. Jag syftar här
bl. a. på den s. k. havskatten och andra vidunderliga fisksorter, som man fick
betala höga priser för. Efterfrågan var lika stor beträffande den allra minsta
fingerlånga strömming, som kunde uppbringas. Det var då, enligt min mening,
en oavvislig skyldighet för livsmedelskommissionen att i rådande försörjningsläge
sé till att mesta möjliga kvantiteter av de livsmedel, som kunde
uppbringas, också blevo tillvaratagna.

Av herr Johanssons i Öckerö anförande föreföll det nästan som örn han
skulle anse att livsmedelskommissionen var någon slags fiende till fiskarena.
Jag tycker att man långt ifrån kan påstå detta. Jag sysslar visserligen inte
speciellt med fiskförsörjningen inom kommissionen, men jag vet att kommissionen
söker tillmötesgå fiskarena på alla sätt. Kommissionen har sålunda —
låt vara i folkhushållningens intresse — ansträngt sig till det yttersta för
att förse dem med nödiga drivmedel samt medverkat till att förbilliga dessa
så långt det varit möjligt genom subventioner och på annat sätt. Kommissionen
tillstyrkte även på sin tid borttagandet av krigskonjunkturskatten för
fiskarena, då denna ansågs lägga hinder i vägen för att skaffa fram största
möjliga fångster. Jag tycker under sådana förhållanden, att herr Johanssons
i Öckerö kritik mot kommissionen är både oriktig och obefogad. Som ledamot
av livsmedelskommissionen har jag inte kunnat låta hans kritik stå oemotsagd.

Beträffande prissättningen på fisk och därmed sammanhängande förhållanden
vill jag inte yttra mig, ty ett bedömande av dessa frågor kräver en mer
ingående sakkunskap på området än den jag besitter. Jag har endast velat tillbakavisa
talet örn att livsmedelskommissionen medverkat till en försämrad fiskkonsumtion.
Den har endast fullgjort sin plikt att sörja för att mesta möjliga
livsmedel skaffades fram här i landet. Jag vill till sist erinra herr Johansson
i Öckerö om, att vi under en tid t. o. m. måste på vissa platser ransonera fisken.
Framför allt gällde detta Stockholm, men även en del andra platser.

Herr Johansson i Öckerö, erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart. Jag åsyftade
emellertid närmast just vad fru Nordgren framhöll, nämligen att livsmedelskommissionen
med hänsyn till då rådande försörjningsläge ville ta i land ali
möjlig slags fisk, som vi fiskare fångade. Jag anser därför att fru Nordgrens
kritik mot mitt anförande är obefogad.

Jag påpekade vidare i mitt anförande att vi fiskare säde ifrån till livsmedelskommissionen
att fiskkonsumtionen i framtiden skulle bli lidande av örn vi
togo i land all denna dåliga fisk. Svenska folket skulle inte vilja äta fisk på
långa tider, när det skulle bli större tillgång på charkuterivaror, eftersom
myndigheterna på detta sätt genom att påbjuda försäljningar av mindervärdig
fisk medverkat till att fiskvarorna inte kunde upprätthålla det anseende inom
hushållen, som de borde ha. Jag anser att myndigheterna ha skyldighet att i

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

127

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättning sskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

gengäld för att vi fiskare tillmötesgått myndigheternas krav bidra till att få
fiskkonsumtionen ånyo i det läge. som den hade före kriget.

Detta var huvudinnehållet i mitt tidigare anförande, och jag riktade således
ingen kritik mot livsmedelskommissionen som sådan, då den handlade i ett
tvångsläge. Orsaken till den nu rådande minskade fiskkonsumtionen är emellertid
utan tvivel att konsumenterna tidigare tvingats äta mycket dålig och
mindervärdig fisk.

Fru Nordgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Det var nog inte bara den s. k. mindervärdiga fisken, som
gjorde att fiskkonsumenterna fingo en viss leda vid fisk överhuvud taget. Den
avgörande orsaken var säkerligen det förhållandet, att konsumenterna under
en lång tid voro hänvisade till så gott som uteslutande fiskkonsumtion på grund
av då rådande brist på kött och fläsk. Det är fullt naturligt att konsumenterna
ändrade sin konsumtion, då de fingo möjligheter därtill. Alla människor
bli trötta på ensidig kost. Detta skulle säkerligen även ha blivit fallet örn de
så gott som dagligen måst äta hummer och lax. Jag har hört berättas att
tjänstefolket i Norrland på sin tid ställde som villkor, att de inte skulle behöva
äta lax mer än en eller två gånger i veckan. Enligt min mening beror
således nedgången i konsumtionen av fisk inte så mycket på att den tidigare
utbjudna fisken var av låg kvalitet, utan fast mera på att konsumenterna helt
enkelt blevo trötta på fisk. Herr Johansson i Öckerö har säkerligen observerat
att vår försörjning med kött och fläsk är mycket varierande och svårberäknelig
under olika tider av året. Det är möjligt att vi ännu en gång kunna
komma i samma svåra försörjningsläge beträffande kött och fläsk som tidigare
och då kommer självfallet fiskkonsumtionen att ökas igen.

Härefter anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Herr Björklund försvarade utskottets ställningstagande
på samma sätt som gjorts vid föregående tillfällen, då framställningar
avgivits rörande ändring av bestämmelserna om omsättningsskatt
på fisk. I slutet av sitt anförande kom herr Björklund dock in på att örn omsättningsskatten
skulle tas bort successivt, skulle man börja med de viktigaste
livsmedlen. Herr Björklund utgick således ifrån, att man troligen inte skulle
slopa hela omsättningsskatten på en gång. Jag har den uppfattningen, att ett
av de viktigaste livsmedlen för folkförsörjningen är fisken och att den bör
snarast möjligt jämställas med de lantmannaprodukter som tidigare varit befriade
från omsättningsskatt. Jag är övertygad om att det föreligger inga
tekniska svårigheter för att slopa omsättningsskatten på fisk. Med de fiskregleringar
och normalpriser som vi nu ha är det ingen som helst svårighet för
priskontrollnämnden att säga ifrån, att detaljhandelspriserna skola nedsättas
med ett visst antal ören per kg. Den möjligheten föreligger nu. Jag vill i detta
sammanhang erinra om, att mellan fiskarena såsom producenter samt konsumenterna
finnas två mellanhänder som i så fall skulle få finna sig i att inte
hålla uppe priserna även vid de tillfällen, då vissa ilandförda partier inte kunna
avyttras.

Jag är för min del medveten orri att man genom de nu föreslagna åtgärderna
inte ger fiskerinäringen allt det stöd ilen behöver, utan att man mäste tillgripa
även andra stödåtgärder för fiskerinäringen. Det förhåller sig med fiskerinäringen
på samma sätt som då dragning sker i penninglotteriet. Örn ett båtlag
gjort goda förtjänster talas detta genast örn i pressen. Man nämner emellertid
ingenting om den stora massan av yrkesfiskare, som endast få sämre fångster.
Vid en dragning i penninglotteriet talas det endast örn vilka som vunnit de

128

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättning sskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

högsta vinsterna. Ingenting namnes emellertid om dem som endast få 25 kr.
i vinst eller ingen vinst alls. På samma sätt förhåller det sig då fiskarbefolkningens
inkomster bli uppskattade i tidningspressen.

Enligt min mening bör man göra allt vad som göras kan för att öka omsättningen
på fisk. Nu föreligger ett tillfälle för denna kammare att göra
ett uttalande i frågan. Första kammaren har tyvärr redan bifallit utskottets
förslag, men andra kammaren, som är den folkvalda, bör väl åtminstone veta
vilka livsmedel som böra förbilligas för det svenska folkhushållet. Andra kammaren
borde därför göra ett uttalande, som Kungl. Majit sedan skulle kunna
ta hänsyn till, därest Kungl. Maj :t så önskade. Andra kammaren har i varje
fall då sagt sin mening i frågan, och det beror sedan på Kungl. Maj :t örn någon
proposition örn ändring av omsättningsskatten skall avlämnas eller ej.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Efter herr Björklunds och fru Nordgrens
anföranden är det knappast mycket att tillägga. Jag vill dock framföra
ett par avslutande repliker.

Debatten har i ganska väsentlig mån kommit att röra sig örn fiskarenas allmänna
förhållanden, d. v. s. deras nödläge. Jag ifrågasatte emellertid för min
del, huruvida nödläge verkligen föreligger. I de remissvar, som införskaffats
i ärendet, utsäges ingenting örn ett sådant nödläge. Detta behöver visserligen
inte i och för sig betyda, att det förmenta nödläget inte skulle föreligga. De
förefintliga handlingarna uttala likväl ingenting härom.

Den sak vi här diskutera rör dock inte fiskarbefolkningens allmänna förhållanden.
Det spörsmål, vi ha att ta ställning till, är huruvida en ändring av
omsättningsskatteföTordningen beträffande fiskvarorna kan vara motiverad ur
konsumenternas synpunkt. Är detta då så alldeles säkert? Jag håller före, att
ganska vidsträckta kretsar av befolkningen här i landet mycket hellre skulle
se att vi togo bort omsättningsskatten på kött och fläsk. Jag är förvissad örn
att många ledamöter här i kammaren skulle vilja genomföra ett borttagande
av omsättningsskatten på denna varugrupp. De skulle säkerligen tala för en
sådan framställning med precis samma energi som representanterna för västkusten
och Blekinge här talat till förmån för borttagandet av omsättningsskatten
på fisk. Yi kunna emellertid inte resonera på detta sätt. Vi måste väl se
skattespörsmålen i deras stora sammanhang.

o Om jag för ett ögonblick skulle beröra frågan om fiskarenas allmänna läge,
får jag liksom herr Björklund säga, att jag har den bestämda uppfattningen,
att, örn vi togo bort omsättningsskatten på fisk, skulle detta inte lia någon
som helst inverkan på fiskarenas allmänna förhållanden.

Detta framgår ju bl. a. av det uttalande, som är bifogat utskottets betänkande
och som är undertecknat av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund.
Det skulle dock, tycker man, ha legat i denna organisations intresse att argumentera
på annat sätt. Svenska ostkustfiskarenas centralförbund säger emellertid
helt uppriktigt följande: »Det synes emellertid som örn en prissänkning
med 5 procent på en vara, vilken redan måste räknas bland de billigaste livsmedlen,
knappast skulle ha någon större betydelse ur avsättningssynpunkt.»
Därmed faller ju hela argumenteringen, som är upplagd efter den linjen att ett
borttagande av omsättningsskatten skulle förbättra fiskarenas allmänna situation.
Örn damerna och herrarna uppmärksamt lyssnade på herr Hällgrens anförande,
lade ni nog märke till att han tog tillbaka en god del av vad han
sagt tidigare. Han medgav — jag noterade det noga — att ett borttagande
av omsättningsskatten pa fisk sannolikt icke i någon högre grad skulle hjälpa
fiskarbefolkningen. Därmed tycker jag att han slog undan grunden för en

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

129

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

del av sitt tidigare anförande och även ställde sig på ett annat sätt än hans
kolleger från Bohuslän.

Nej, vill man hjälpa fiskarena får det ske efter andra linjer. Jag kan inte
undertrycka min förvåning över att man icke pekat på en annan väg, vilken,
såvitt jag förstår, skulle hjälpa fiskarena i en helt annan utsträckning än ett
avskaffande av omsättningsskatten skulle göra. Jag tänker på krigskonjunkturskatten.
Fiskarena äro ju skyldiga att utgöra krigskonjunkturskatt. Tag
bort den skatten, da hjälper nian fiskarena, men man hjälper dem sannerligen
icke genom att man avskaffar omsättningsskatten på fisk, som ju endast är
5 procent.

Herr talman! Jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö får förlåta mig örn jag säger, att han läser
.Svenska ostkustfiskarenas centralförbunds yttrande som han behagar. Läser
man igenom detta yttrande fran början till slut och så som en bevillningsutskottets
ledamot bör göra det, finner man att där står att föreningen förmenar
att omsättningen torde öka, när man minskar priset med ett belopp motsvarande
omsättningsskatten. Det står ju så tydligt detta, men herr Hagberg citerar
bara som han vill.

Sedan några ord med anledning av vad herr Hagberg i Malmö säde om kött
och fläsk. 1 det avseendet vill jag framhålla, att det väl icke råder samma svårighet
att linna avsättning för kött och fläsk som när det gäller fisken. Såvitt
jag vet ha vi icke så stort överskott på dessa varor att vi kunna slänga

Härpå anförde:

• Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag vill bara erinra herr Hagberg
i Malmo oin, att har föreligger en motion om avskaffande av krigskon junkturskatten
för fiskets vidkommande. Vi hoppas på herr Hagbergs i Malmö
hjälp i bevillningsutskottet, då den motionen kommer att behandlas.

Herr Bjorklund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i en replik till
herr Hallgren saga, att i samma ögonblick som han i en motion kan påvisa
tor kammaren att fiskarena och deras familjer befinna sig i ett sådant ekonomiskt
lage att det pakallar statsmakternas hjälp, och han kan rekommendera
sådana utvagar därvidlag att man kan anse dem framkomliga, skall han i
vart lall icke behöva sakna min röst, om jag sitter här då.

Ilerr Hällgrens anförande rörde sig också något omkring vad jag sagt om
att man skulle kunna tänka sig att man toge bort skatten på de viktigaste
livsmedlen såsom kött och fläsk och, såsom jag tilläde, också på kläder och
skodon. Jag gjorde detta uttalande icke bara med tanke på omsättningsskatten
pa lisken utan också med tanke på skatten på kött oell fläsk. Detta
hängde samman därmed att jag anser att dessa livsmedel äro särskilt nödvändiga
tor oss här uppe i kalla Norden, där man icke kan leva enbart på
lisk utan där människorna också behöva fetare mat. Jag tror icke, att det
skall dröja lange, hur trist det än ser ut i världen för närvarande, förrän vi
kunna skicka hem massör av människor, som nu gå i beredskapstjänst och
kosta vart land bortåt miljarden årligen. I den situation anser jag att det
ar pa tiden att mina vad riksdagen begärt oell finansministern icke en utan

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 18. 9

130

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen
eller saltad fisk. (Forts.)

flera gånger lovat, nämligen att när det gäller att sänka skatterna skall omsättningsskatten
visa sig vara den allra första som skall komma i fråga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Senander: Herr talman! Både herr Björklund och herr Hagberg i
Malmö ha sökt bagatellisera betydelsen av att den skatt tas bort, varom här
är fråga. Jag tycker att det vittnar om att man är fattig på verkliga sakskäl,
när man argumenterar som de gjorde. Det rör sig ju örn sänkning på
5 procent. Låt vara att den är liten, så är den dock välkommen för de fattiga
konsumenter, som det här gäller.

I första hand är det härvidlag fråga örn ett konsumentintresse, även örn
åtgärden som sådan självfallet måste vara av intresse även för fiskarena, då
ju en sänkning av skatten måste leda till ökad avsättning. I själva verket
innebär det hela en återbäring till konsumenterna nied 10 procent, och det
är ju dock en sak, som man inte kan bagatellisera.

När man här anlägger statsfinansiella synpunkter på frågan och säger, att
man genom denna, låt vara lilla prissänkning berövar staten 10 miljoner kronor,
tycker jag för min del, att man är inne på vägar, som äro absolut ohållbara.
Herr Björklund menar, att örn fiskarena befinna sig i nödläge skola
de stödjas på annat sätt av staten. Det är en ganska underlig rekommendation
att staten skulle träda till och ge direkt understöd, då man har andra vägar
att gå ft(r att fiskarena utan statens understöd skola kunna klara sig.

Vidare har här gjorts ett stort nummer av att bevillningsutskottet skulla
ha avbeställt skatten hos Kungl. Majt. För såvitt jag minns rätt var det
därvidlag bara fråga örn ett vanligt uttalande i motiveringen, som till ingenting
förpliktar precis. Jag säger här på samma sätt som jag gjorde i fråga
örn skrivsättet när det gällde kristillägget åt statstjänarna, att ett sådant
uttalande till ingenting förpliktar, när man överlämnar till Kungl. Maj:t att
närhelst Kungl. Majit så finner för gott avskaffa denna skatt. Riksdagen har
ingenting sagt genom sitt beslut, och bevillningsutskottet har icke heller avbeställt
skatten, då man ju icke yrkat på dess avskaffande utan bara uttalat
sig därför i motiveringen.

Till sist vill jag säga, att jag nog har ali anledning att. hysa mina dubier
beträffande löftet att omsättningsskatten kommer att avskaffas. Jag skulle
vilja se örn herr Wigforss är villig att släppa detta utomordentliga instrument
att plocka svenska folket på miljoner.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Efter herr Senander anförande är det
klart, att det verkliga argumentet för hans ståndpunktstagande varit att han
vill komma åt herr Wigforss. Men det är ju en synpunkt, som knappast har
med den föreliggande frågan att göra.

Herr Senander menade, om jag icke missförstod honom, att i och med att
man avskaffar omsättningsskatten förbättrar man fiskarenas betryckta läge
med 5 procent. Så går det väl i alla fall icke till. Det är en ganska lång väg
mellan konsumentpriset och det pris fiskarena få. Man ökar naturligtvis inte
fiskarenas omsättning genom en sådan här åtgärd, utan deras omsättning
och avsättning år beroende på tillgången på andra livsmedel. I sitt trevliga
och sakliga anförande påpekade också herr Johansson i Öckerö själv, att när
charkuterivarorna började bli mera lättillgängliga sjönk också fiskkonsumtionen
i landet. Jä, det är helt naturligt, ty då kom folks olika konsumtionsvanor
fram. Vill folk ha kött och fläsk men icke kan få kött och fläsk, äter
man fisk, men kan man få kött och fläsk, äter man det. I ett sådant fall

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

131

Motioner orri avskaffande av den allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen

eller saltad fisk. (Forts.)

inverka dessa 5 procent icke alls på folks konsumtionsvanor, det är min bestämda
uppfattning.

Herr Senander: Herr talman! Jag förklarade i mitt anförande bestämt, att
en sänkning av priset med 5 procent på fiskvarorna kommer konsumenterna
av dessa varor tillgodo. Jag framhöll emellertid samtidigt, att detta givetvis
också måste innebära en ökad omsättning av fisk. Ju billigare fisken blir,
ju mera kommer den fattiga befolkningen att använda, sig av densamma.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Bara några få ord. Här har talats
mycket om fiskarenas nödläge och det som jag tror mest av försvararna för bevillningsutskottets
ställningstagande i denna sak. Jag för min del har i det
här sammanhanget icke sagt något örn fiskarenas nödläge. Yad jag sagt är, att
vi vilja komma tillbaka till den fiskkonsumtion, som var före kriget, och eventuellt
kunna öka den. Yi kunna icke göra detta, örn fiskpriserna fortfara att
vara allt för höga. Priserna måste vara skäliga. Det är denna motivering jag
anfört för att denna skatt bör avlägsnas, nämligen att skatten utan tvivel ökar
priset på fisken och minskar konsumtionen. Här har icke varit tal örn från
fiskarhåll, att vi skulle begära något understöd eller några subsidier. Jag
kan i det här sammanhanget nämna, att då det varit fråga om våra drivmedel
har det funnits en clearing, där fiskarena måste betala för vissa destillat, som
framställas inom landet. Jag undrar vad det egentligen skulle ha kostat, örn
man subventionerat detta destillat för fiskarenas vidkommande. Vi ha icke begärt
några subsidier eller något understöd. Vi veta emellertid att när kriget
väl är slut avsättningssvårigheter säkerligen komma att inställa sig. Dessa
svårigheter komma att bli större och större, örn vi icke redan nu försöka göra
fisken populär såsom livsmedel genom att hålla priserna något så när skäliga
och fiskens kvalitet sådan som svenska folket vill ha den.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funné tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och 87 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

132

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Ersättning till
vissa personer
i anledning av
kroppsskada,
ådragen under
militärtjänstgöring.

Ersättning till
frisörmästare
F. W. SHolmqvist
och

nattvakten C■
E. Olsson.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkan den:

nr 31, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn allmän
omsättningsskatt; och

nr 32, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utskänkning
av rusdrycker i samband med vissa föreställningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Punkten 1, angående frisörmästaren Friden William Sigvard Holmqvist och
nattvakten Carl Emil Olsson.

I likalydande motionerna I: 8 och II: 18, väckta den förra av herr Arrhén
och den senare av herr Ljungqvist jämte två av andra kammarens övriga ledamöter,
hade hemställts, »att riksdagen ville besluta örn en ersättning till Holmqvist
och Olsson med de av dem begärda beloppen, dock med avdrag för vad
som till dem utbetalas av riksförsäkringsanstalten».

Vidare hade i likalydande motionerna I: 35 och II: 74, väckta den förra av
herr Wagnsson och den senare av herrar Lundqvist och Nilsson i Göteborg,
hemställts, att riksdagen ville besluta örn skadestånd och livräntor att tillerkännas
de skadade i enlighet med deras i av motionärerna angivna rättegångar
framställda yrkanden.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner I: 8 och II: 18 samt I: 35
och II: 74 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Lundqvist: Herr talman! Det är ju vanskligt att taga till orda i denna
fråga, då ett enhälligt utskott har avstyrkt den motion som jag har undertecknat.
Med hänsyn till den uppmärksamhet som frågan har väckt och de
välvilliga uttalanden som ha gjorts ifrån olika håll i vad det berör dessa båda
män som vi ha motionerat om hjälp till, så finns det emellertid anledning säga
några ord i frågan.

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har i interpellationssvar
den 28 februari i år betygat, att dessa mäns handlingssätt i en kritisk situation,
deras omtanke örn åskådarnas säkerhet, är värt det största erkännande. Det
skulle vara bättre, örn man kunde ge dem detta erkännande i form av någon
ekonomisk hjälp. I det hänseendet har man icke kunnat tillmötesgå deras framställning,
och det är möjligt, att det beror på att man hos högsta domstolen begärt
rättelse härvidlag. Nu säger man, att för närvarande är deras ekonomiska
ställning sådan, att det icke föreligger några ömmande skäl för bifall till framställningen.
Emellertid är det ju en sanning med modifikation. En människa
som blir invalid har naturligtvis icke samma förutsättning, som han tidigare
hade att skaffa sig sin utkomst, örn vi komma in i ett sådant läge, då efterfrågan
på arbetskraft icke är så stor som den för närvarande är. Det har också
i det fallet från försvarsministerns sida infordrats yttrande bl. a. från riksförsäkringsanstalten,
som visserligen icke anser sig kunna tillstyrka framställ -

133

Onsdagen den 25 april 1945 em. Nr 18.

Ersättning ''till frisörmästaren F. W. S. Holmqvist och nattvakten C. E. Olsson.
(Forts.)

ningen men ändå säger så pass mycket som att därest särskilt vederlag likväl
anses böra beredas dem, synes detta enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande
i varje fall endast böra ske i form av en engångsersättning.

Ja, kerr talman, jag skall icke alltför länge uppta tiden med denna fråga,
men jag anser mig ändå med hänsyn till det berättigade i deras framställning
i så måtto böra yrka bifall till motionen, att jag hemställer örn bifall till följande
yrkanden i motionen II: 74, nämligen om ersättning för sveda och värk
med 3 000 kronor och för lyte och stadigvarande men med 7 000 kronor.

Herr Svedman: Herr talman! Med den här saken förhåller det sig så, att de
i motionen omnämnda båda beredskapsmännen Holmqvist och Olsson tillhörde
ett landstormsförband som hade stridsövning vid Trollhättan den 26 maj
1942. De skulle försvara ett visst område mot framryckande pansarbilar, och
de hade bägge handgranater, som de skulle kasta. Just som dessa skulle kastas,
sprungo några barn framför vagnarna och för att icke riskera att skada barnen
höllö de bägge männen kvar sina granater i händerna med påföljd, att de
exploderade och avsleto bägge männens högra händer. Nu har det visat sig, att
de hade kunnat kasta granaterna bakåt och därmed varken skadat sig själva
eller de hotade barnen, men den utvägen begagnade de sig i hastigheten inte
av. Sedermera ha de fått viss ersättning i form av livräntor. Genom beslut av
riksförsäkringsanstalten har Holmqvist tillerkänts 1 690 kronor per år och Olsson
1 209,60 kronor per år. Dessutom har staten bekostat proteser.

Ingen av dessa skadade män har nu mindre inkomst än de hade före olyckan.
Holmqvist, som då hade ett yrke, har måst lämna yrket men har satt upp affär
och enligt uppgift har inkomsten på denna affär hittills varit större än inkomsten
av hans yrke. Därtill kommer som nämnts livränta på 1 690 kronor.
Olsson har kvar sin anställning på den plats, där han hade sitt arbete tidigare.
Han har visserligen förflyttats till annat arbete och där blivit något
mindre avlönad, men tager man hänsyn till livräntan äro hans inkomster fullt
ut lika stora som de voro förut. Rådhusrätten och hovrätten ha prövat anspråk
på ersättning för sveda och värk, och båda domstolarna ha avkunnat utslag.
Nu ligger saken i högsta domstolen. Att innan högsta domstolen avkunnat utslag
företaga sig någonting i fråga örn att tillmötesgå ytterligare anspråk på
ersättning i detta sammanhang har utskottet icke ansett vara skäligt eller riktigt,
varför utskottet har avstyrkt de i ämnet väckta motionerna, och första
kammaren har tidigare i dag utan diskussion bifallit utskottets hemställan,
vartill jag, herr talman, yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till det av herr Lundqvist under överläggningen framställda yrkandet;
och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags
ekonomiska förhållanden.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Myrdal

Utredning örn
ökad offentlig
redovisningsskyldighet
av
driftföretags
ekonomiska
förhållanden■

134

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

och Strand samt nr 113 i andra kammaren av herr Brandt m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte hemställa om utredning rörande en utökad offentlig redovisning av företagens
ekonomiska förhållanden.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 85
samt II: 113, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning huruvida
och i vilken ordning en ur samhällelig synpunkt önskvärd, förbättrad kunskap
om företagens ekonomiska förhållanden skulle kunna vinnas utan åsidosättande
av näringslivets berättigade intressen.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Siljeström, Lodenius, Gezelius och
Werner, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att förevarande motioner, I: 85 och lii 113, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Gezelius: Herr andre vice talman! I motionen lii 113 som är likalydande
med motionen I: 85, hemställes om utredning »rörande ökad offentlig
redovisning av företagens ekonomiska förhållanden». Syftet med denna motion
är klart. Det framgår av slutet av motionen, som icke är refererad i första lagutskottets
utlåtande. Motionärerna åberopa där några, man vågar väl säga, principuttalanden
av finansministern, däri han framhåller, att i ett demokratiskt
samhälle är det nödvändigt, att staten bestämmer över det ekonomiska livet och
att samhället tillförsäkrar sig möjlighet till en rimlig och rättvis fördelning av
det gemensamma arbetets avkastning. Syftet är sålunda klart. Men motiveringen
är mera oklart utförd. Det konstateras i motionerna, att den nya aktiebolagslagen
antogs 1944, att den ännu icke trätt i kraft, att denna nya aktiebolagslag
möjliggör eller förpliktar bolagen att lämna upplysningar örn värderingsreglernas
iakttagande, företagens likviditet och räntabilitet och enligt det normalsehema
som skall redovisas skola även av kostnaderna för rörelsen redovisas
skatter, avskrivningar, arbetslöner och förvaltningskostnader. Därmed äro tredje
mans och aktieägarnas legala intressen tillgodosedda. Men även statens intressen
ur annan synpunkt än ett fullständigt bestämmande från statens sida
över det ekonomiska livet äro likaledes där tillgodosedda, och därmed har en
uppenbar brist i den nuvarande aktiebolagslagen blivit upphävd. Det är ju
ingen tvekan om att de tidigare lagbestämmelserna ha varit otillräckliga såväl
för att skydda tredje man som aktieägarna och i viss mån även det allmännas
intressen. Man får emellertid icke glömma bort att samhällets intressen icke
tillgodosetts endast genom föreskrifterna beträffande aktiebolagens redovisningar
utan även i hög grad genom taxeringsförordningen, som numera ger staten
möjlighet att bevaka sina intressen genom särskilda taxeringsnämnder för rörelser
och genom möjligheten till en sakkunnig revision av bolagens rörelse. Vi
ha också, som redovisats i utlåtandet, åtskilliga bestämmelser, som ha givit staten
möjlighet att i det krisläge som nu råder ingripa, när det gällt prisreglerande
åtgärder eller en insyn över bolagen. Vi ha också under utredning av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering att söka skapa möjligheter att
komma åt monopolistiska tendenser, som äro till skada för samhället.

Utskottet är fullkomligt på det klara med att de motiv som på denna punkt
ha framställts i motionen och som äro desamma som framfördes vid 1944 års
riksdag icke äro bärande, utan lagutskottet framhåller, att utskottet har vid
sin behandling av de nu föreliggande motionerna funnit, att de skäl, som i mo -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

135

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

tionen anförts, icke böra leda till att riksdagen frångår den ståndpunkt riksdagen
intog 1944. Utskottet hänvisar sedan till de nya bestämmelserna och de
möjligheter som bär stå lill buds. En brist som kan anses föreligga, är, att detta
gäller endast aktiebolagen och icke de företag som i annan form bedriva ekonomisk
verksamhet, men som det uttryckligen sägs i reservationen, förutsattes det
vid nya aktiebolagslagens tillkomst, att i respektive lagar skulle införas enahanda
bestämmelser som för aktiebolagen, så långt detta läte sig göra.

Det måste alltså finnas andra motiv som skulle föranleda en ny utredning
ett år efter sedan riksdagen har tagit ståndpunkt till frågan örn redovisningsskyldighet
för driftekonomiska företag av aktiebolagens storlek.

När jag nu går att granska motionen skall jag icke göra det så detaljerat,
därför att utskottet har ju avvisat motionens motivering, men jag skall redovisa
de huvudsakliga punkterna.

Den första är, att motionärerna finna, att det skulle vara av värde för näringslivet,
att alla företagare erhålla bättre kännedom örn ekonomiska händelser
och förhållanden utanför det egna företaget. Det är, såvitt jag förstår, en
sanning med mycket stor modifikation och en myoket farlig ståndpunkt. Det
finns inom det ekonomiska livet med det samhällssystem, det ekonomiska system,
som råder i samhället, icke någon tvekan om att icke den enskilda företagsamheten
måste ha ett visst livsrum för det enskilda initiativet och till
skydd för de förbättringar och den rationalisering som kan verkställas, pa
.samma sätt som inom tryckfriheten anonymiteten, hur klandervärd _ den än
är, bibehållits för att ge ett skydd för vissa värden, och jag tror, att ingen är
i tvekan örn detta. Utskottet godtager heller icke motionernas motivering på
denna punkt.

Det andra skälet som framföres av motionärerna är ett kort påstående, att en
så kraftig åtgärd sorn att framtvinga en offentlig redovisning från alla driftökonomiska
företag av viss storleksordning skulle skapa fram enhetligare och
bättre bokföringsprinciper. Det är mycket svårt för mig att förstå den motiveringen.
Det är väl ingen tvekan örn att det är i fråga örn de stora företagen, som
det kan ha någon betydelse, men mot dem kan icke riktas någon erinran beträffande
bokföringsprinciperna. Bakom måste ligga en annan motivering,
sorn icke kommer fram i motionen, och jag har icke kunnat förstå annat än
att man här resonerar med utgångspunkt från slutorden i motionen och menar,
ätt det kan vara bra, örn man vill driva fram ett samhällets bestämmande över
det ekonomiska livet och företagen, att ha denna bas bl. a. för ett bedömande
av viss planhushållning. Där är man inne på ömtåliga frågor. Ar det så
att man utan att genomföra ett nytt ekonomiskt system skall låta statens organ
lägga sig i de olika företagens drift, är det fara vårt, att man därvidlag
kommer att göra den erfarenhet man hittills kunnat göra på angränsande områden.
Jag tror icke, att jag nu behöver närmare gå in på dessa spörsmål, som
icke synas vara av större betydelse för motionärerna, och som utskottet för
övrigt alldeles förbigått.

Vad de praktiskt politiska synpunkterna beträffar, nämligen frågan om
statens ingripande på prispolitiken, finns det än — jag betonar det ännu en
gång — så länge vi icke ha gått in för ett annat ekonomiskt system, möjligheter
att tillgodose kontrollkravet utan att man behöver tillgripa en specificerad
offentlig redovisning för allmänheten av aktiebolagsföretagen. Jag behöver
väl icke i denna kammare närmare gå in på hur staten nu bedriver sin prispolitik
utan att behöva tillgripa detta medel.

Vad beträffar kontrollen över aktiebolagsvinsterna är den frågan,. som jag
redan förut sagt, föremål för undersökning av kommittén för ekonomisk efter -

136

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

krigsplanering och dess arbete. Att av den anledningen sätta i gång med en
särskild utredning synes omotiverat även för den som vet hur lätt det är att
få i gång utredningar i detta land.

Det fjärde motivet innesluter arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Där redovisar
utskotts-utlåtandet olika synpunkter som gjort sig gällande. Jag har
för min del — och jag lägger mycket stor _ vikt vid detta — hävdat, att hela
den svenska faokföreningspolitiken och politiken från arbetsgivarnas sida har
gått ut på att bevara två mycket viktiga hörnstenar i den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Den första är otvivelaktigt den, att parterna på arbetsmarknaden
vilja stå så fria som möjligt gentemot politiska åtgärder och icke önska
en lagstiftning i onödan, när det gäller arbetsmarknadsfrågor. Den andra hörnstenen
är kort sagt kollektivavtalsprincipen.

Jag har då mycket svårt att förstå, hur man har tänkt sig, att en ökad redovisning
från en vad man kan kalla modifierad bruttoredovisning till en
fullständig bruttoredovisning skulle kunna öva något inflytande på arbetsmarknaden.
Man kan ju icke gärna tänka sig, att i ett stort företag med
små fasta omkostnader, ett företag, som skulle kunna ge relativt höga arbetslöner,
arbetarna skulle få högre löner än arbetare vid nystartade företag eller
företag av mindre omfattning. De differentierade lönerna äro väl en ståndpunkt,
som är ohållbar där. Drar man konsekvensen av det, så är man framme
vid att de små företagen som vi dock här i riksdagen uppmuntra genom
anslag och på annat sätt antingen icke få- några arbetare eller få betala mer
än vad dessa företag kunna bära. Lönepolitiken måste bestämmas på helt
andra vägar. Jag hör nu den invändningen, att vid avtalsförhandlingarna
kan det ju i alla fall vara bra för parterna att fa en redovisning för bolagens
ställning, en noggrann redovisning för deras omsättning m. m.

Jag har emellertid svårt att tänka mig, att detta skulle vara ett bärande
skäl, ty här måste man väl följa andra linjer. Jag förstår mycket väl att arbetarna
ha ett naturligt intresse att fa veta ställningen hos det bolag, där
de äro anställda, för att t. ex. fa reda pa örn det kan bära högre löner. Jag
förstår också arbetarnas strävan att bli ett med sitt företag. Jag har emellertid
svart att föreställa mig att en arbetsgivare, vilken vill åberopa som argument,
att hans rörelse inte kan bära en högre lön, inte skulle vara skyldig att vid
avtalsförhandlingar redovisa sitt bokslut och sina räkenskaper för förlikningsmännen
och motparten, som självfallet inte kunna vara skyldiga att ta någon
hänsyn till arbetsgivarens uppgifter, om de inte äro exakta och styrkta. En
dylik uppgiftslämning. ligger emellertid på ett helt annat plan. Det rör sig
här inte om den offentliga redovisning för allmänheten, som motionärerna vilja
ha genomförd, och som kan bidraga till att andra företagare få icke önskvärda
kunskaper örn företaget i fråga.

Förhållandet mellan de anställda och företagen är ett aktuellt problem, som
bör ägnas den allra största uppmärksamhet. Jag ansluter mig helt till den
uppfattningen, att det i detta land överhuvud inte finns några företag — jagräknar
då inte bara med företag av en viss storleksordning, utan alla företag
■ som kunna verka utan intim kontakt med samhället. I var mans medvetande
ha företagens verksamhet blivit en del av samhällets. Det ligger därför
stor vikt på, att arbetarnas — med endast några få undantag — alltid lojalaintresse
att informeras örn sitt företag verkligen tillgodoses.

Med den allmänna utgångspunkt jag har om att förhållandet på arbetsmarknaden
mellan företagare och anställda skall vara ett personligt, på avtal
och förtroende grundat förhållande, är jag inte villig att utan övertygande
skäl ga med pa att man fran samhällets sida tillgriper den mycket lättvin -

Onsdagen den 25 april 1945 era.

Nr 18.

137

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

diga och tyvärr alltför ofta använda metoden att stifta en lag. En sådan lag
kan inte öka möjligheterna till förståelse på arbetsmarknaden. Vid Sveriges
industriförbunds årsmöte i går gjordes mycket kraftiga uttalanden i den av
mig här antydda riktningen. Jag tvivlar inte ett ögonblick på, att den mycket
starka fackliga rörelsen i detta land och den som jag vågar säga numera
modernt inriktade arbetsgivaresidan skulle kunna genom frivilliga överenskommelser
nå minst lika fruktbärande resultat i denna angelägenhet, som man
tidigare gjort på. andra områden av arbetsmarknaden. Såvitt jag har mig bekant,
har man hittills inte prövat att nå resultat på frivillig väg. Under sådana
förhållanden kan jag inte finna att bärande skäl föreligga för en lagstiftning
på området.

. Så till vida äro även reservanterna inom utskottet eniga med utskottsmajoriteten,
att de anse att motionärernas åsikt om den lämpligaste vägen att nå
förbättrad kunskap om företagens ekonomiska förhållanden icke kan godtas.
Icke heller har utskottet kunna godta de i motionerna ifrågasatta kontrollåtgärderna.
Lika fullt har man emellertid ansett att det på detta område föreligger
ett önskemål, som man inte helt kan förbigå. Under sådana omständigheter
har majoriteten föreslagit en utredning, huruvida och i vilken ordning
en ur samhällets synpunkt önskvärd, förbättrad kunskap örn företagens ekonomiska
förhållanden är möjlig.

Om man begär utredning på ett område sådant som detta, där vissa sakkunniga
redan äro i arbete och där man synes kunna förlita sig på. att utvecklingen
skall gå i rätt riktning, måste det likväl föreligga mycket starka
motiv för att en utredning sådan som den nu ifrågasatta skall igångsättas.

Jag kan för min del inte finna att första lagutskottets majoritet framfört
några bärande motiv för utredningen.

Till en början förklarar majoriteten att den står kvar på den 1944 intagna
ståndpunkten, som redovisas i utskottsutlåtandet. Jag skall inte här trötta
kammaren med att föredra denna ståndpunkt. Utskottsmajoriteten framhåller
sedan, att den inte kan gå med på motionärernas förslag, när det gäller kontrollen
beträffande prispolitiken och monopolvinsterna. Majoriteten framhåller
sin stora tvekan, då det gäller att införa en lagstiftning som skulle kunna ta
sikte på avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Man säger emellertid, att
det är möjligt att det vore av betydelse ätt i lag reglera en skyldighet för
företag att lämna en bruttoredovisning t. ex. för statens förlikningsman. Man
bär då, fullständigt fjärmat sig från den offentliga redovisningen och således
gått tillbaka till frågan örn en ren kontrollåtgärd, som ju helt ligger vid sidan
om förevarande motioners syften.

Majoriteten framhåller sedan, att även för andra syften än de nu avhandlade
kundo det ifrågasättas, huruvida ej en mera vidgad kännedom örn företagens
produktionsförhållanden skulle vara till gagn. Därvid åsyftas då
främst de åtgärder, som erfordras för att i ett inträdande krisläge hålla produktionen
igång och därigenom bemästra en hotande arbetslöshet. Jag skall
inte uppta kammarens tid för att närmare belysa svagheten i detta resonemang,
som inte har något att göra med den insyn, som man vill ge allmänheten och
därmed andra företagare inom näringslivet genom en offentlig redovisning.
Det är ju ett syfte som ligger helt vid sidan och som kunnat tillgodoses på
helt andra vägar än de nu föreslagna. Tveksamt är för övrigt huruvida man
genom en mera offentlig redovisning rörande företagens ekonomiska förhållanden
får bättre möjligheter att hålla produktionen igång och bemästra hotande
arbetslöshet.

Utskottet anger härefter i wilt utlåtande alla tänkbara reservationer beträf -

138

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 eili.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftförelags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

tande näringslivet, som inte får (skada® genom införandet av de föreslagna
restriktionerna. Utskottsmajoriteten godtar således inte motionärernas motivering
oell inte heller deras förslag till kontrollåtgärder, utan utskottet går, jag
vågar nästan säga, så gott som helt utom motionernas ram. Utskottet hänger
kanske något fast i ena kanten av ramen, begär dock utan någon närmare motivering
en utredning i anledning av ett önskemål i motioner, som man ägnat en
synnerligen kritisk granskning.

Vad kan då lia föranlett utskottsmajoriteten, att, trots att nian är medveten
om, vilket man även ger uttryck åt, riskerna med en.lagstiftning av detta slag,
nu begära en utredning i frågan? Jag kan inte förstå annat, än att man hår av
politiska skäl velat tillmötesgå motionerna på, det lättaste sätt, på vilket man
kunnat skiljas från uppgiften. Utskottsmajoriteten bär tydligen ansett motionens
syften vara riktiga, men åtminstone från deras sida, som omfatta socialdemokratiens
efterkrigsprogram, har nian förstått att man inte kunnat intensifiera
programmet och börja nied denna lilla detaljfraga, som skall avgöras
vid en senare tidpunkt. Om man dock sagt helt nej till motionerna, var man
rädd, att detta ''skulle ge ett intryck av att man övergivit önskemålet i fråga.
Under sådana förhållanden lia socialdemokraterna inom utskottet med folkpartiets
representanter enats om en kompromiss.

Jag kan inte förstå annat än att man dock därmed öppnat dörren på glänt
till en allmän, samhällelig ekonomisk kontroll över företagen.

Diskussionen härom är otvivelaktigt alldeles för tidigt väckt. Det finns säkerligen
inte någon ansvarsmedveten riksdagsman, som inte måste säga sig, att
i det läge, i vilket vårt land nu befinner sig, är en förtroendefull samverkan
mellan näringslivet och samhället en nödvändig förutsättning för att vi ''skola
kunna möta den kommande tiden. Det är troligen många som skulle vilja realisera
socialdemokratiens efterkrigsprogram helt och hållet redan nu. Men säkerligen
äro de flesta på det klara med att tidpunkten för närvarande är mycket farlig
för en sådan, framstöt. Igångsättandet utan mycket bärande skäl av en utredning
sådan som denna är dock ägnat att vålla irritation samt utgör i viss

mån en fara för en eljest naturlig utveckling efter de linjer, som jag här förut

angivit.

Jag är övertygad om att utskottsmajoritetens talesmän komma att rikta den
erinran mot min ståndpunkt, att ifrågavarande hemställan väl inte kan vara
så farlig eftersom folkpartiets representanter, herrar Gärde och Rylander, biträtt
förslaget örn denna utredning. Jag kan inte yttra mig om folkpartirepresentanternas
motiv för detta sitt ståndpunktstagande. Representanter för
folkpartiet lia vid flera tillfällen givit till känna förståelse för näringslivet.

Antingen bär man på detta håll icke velat förstå att man på detta sätt har

öppnat dörren på glänt genom att tillmötesgå motionärernas önskemål eller också
har man förstått detta men velat åstadkomma en kompromiss som skulle försvaga
en framstöt i en principiellt mycket viktig fråga.

Riksdagen skulle visserligen förr eller senare troligen ha ställts inför detta
spörsmål, men frågan hade borit upptas till behandling efter en helt annan förberedelse
och en helt annan utredning än den som beståtts denna motion.

Även om jag, vilket jag ingalunda gör, skulle omfatta den meningen,, att en
viss tillsyn utöver den som nu är möjlig kan vara lämplig beträffande åtminstone
vissa företag, ''skulle jag under inga förhållanden välja de vägar som här
föreslagits. Jag skulle finna det vara mycket svårt att på de här föreliggande
motionerna, vilkas motivering f. ö. hela utskottet underkänt, begära en. utredning
på så lösa grunder som här skett. Vi reservanter ha byggt vårt ståndpunktstagande
på dessa skäl, under åberopande av riksdagens tidigare träffade

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

139

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftförelags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

avgöranden, och framför allt ha vi inte funnit kravet på en utredning vara
motiverat. Mot oss reservanter ka.n icke riktas den erinran, att vi skulle inta
en negativ ståndpunkt. Det är nämligen den som begär en utredning i en så
ömtålig och viktig fråga som denna, vilken är skyldig att motivera sitt krav
med bärande skäl.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag att få hemställa om bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Brandt: Herr talman! Förra året framlade jag tillsammans med några
kamrater här i kammaren, på sätt utskottet närmare anfört, en motion i samma
syfte och i stort sett med samma motivering, som den i år avlämnade. Denna
tidigare motion avgavs då i samband med propositionen om den nya aktiebolagslagen.
Att första särskilda utskottet den gången inte ville tillstyrka motionen
och föreslå en väsentligt vidgad offentlighet tror jag berodde på, att
man dels befarade att ett bifall till motionen skulle äventyra genomförandet
av hela aktiebolagslagen och dels att motionen den gången berörde endast
aktiebolag och inte företag överhuvud.

Fjolårets riksdag biföll dock motionen bl. a. så till vida att i den nya aktiebolagslagen
skola i vinst- och förlusträkningen eller balansräkningen — vilket
man nu vill — uppgifter lämnas om sammanlagda beloppet av utbetalda löner
och ersättningar till arbetare och tjänstemän, d. v. s. även till verkställande
direktören och andra företagsledare.

Den motion, som avlämnats i år, avser bl. a. att gardera oss mot den anmärkningen,
att gälla endast aktiebolagen. Motionen gäller därför företagen
som sådana. Vi motionärer framhålla emellertid samtidigt, att det av praktiska
skäl torde vara lämpligt att begränsa kravet till att avse endast företag
av viss storleksordning. Var denna gränsdragning skall ske blir emellertid den
kommande utredningens sak att avgöra.

Majoriteten i första lagutskottet, som behandlat motionen i år, har tillstyrkt
en utredning. Jag är givetvis tacksam för detta, även örn jag icke i allo delar
utskottets motivering eller ens är helt nöjd med dess slutyrkande. Av utskottets
motivering att döma får man närmast det intrycket, att en utredning huvudsakligen
skulle gälla endast de arbetsmarknadspolitiska problemen, d. v. s.
ha rent lönepolitiskt syfte. Vad vi motionärer avse med motionen är emellertid
en utökad offentlig redovisning av företagens ekonomiska förhållanden
överhuvud. Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till att uppgifter som inflyta i
aktiebolagens årsredovisningshandlingar bli tillgängliga för allmänheten och
att enligt § 126 i den nya aktiebolagslagen — § 85 i den ännu gällande — avskrift
av balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen skall lämnas till
registreringsverket. Detta är alldeles riktigt. Men det torde också vara bekant,
att det är rena illusionen om man tror, att uppgifterna bli offentliga i och med
detta. Det är ju bekant att dessa uppgifter lia endast ringa värde. Många bolag
underlåta att överhuvud taget lämna några uppgifter till registreringsmyndigheten.
Å andra sidan äro de uppgifter, som lämnas helt intetsägande.

Jag skulle kunna anföra många exempel hur det för närvarande tillgår. Jag
skulle kunna peka på ett av våra större bolag, som har en fullständig mörkläggning
på detta område. På intäktssidan i vinst- och förlusträkningen uppför
man t. ex. vinsten med vissa miljoner kr. och på omkostnadssidan uppför man
årets nettovinst med precis samma summa miljoner. Man få således bara en
enda summa på både utgifts- och inkomstsidan. På detta sätt tillämpar man

140

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

således lagen i dag. Vissa aktieägare lia också uttagit stämning på detta bolag
oell krävt, att man skulle få en mera preciserad redogörelse över förhållandena.

Det är visserligen alldeles riktigt, som reservanterna påpeka, att på detta
område väsentliga skärpningar vidtagits i den nya aktiebolagslagen. Sålunda
skall bolag, som i tre år underlåtit att lämna uppgifter till registreringsmyndigheten,
träda i likvidation. Dessa ändringar äro emellertid inte tillfyllest, så
länge nettoredovisningsprincipen är rådande här i landet. Denna princip innebär
i korthet, att det sker en avräkning mellan intäkter och kostnader på resp. konton
och att blott saldot införes i vinst- och förlusträkningen. En bruttoredovisning
däremot innebär att den totala omsättningen upptages bland intäkterna
och att kostnaderna för rörelsen på lämpligaste sätt specificeras. Vi ha i vår
motion här hänvisat till förhållandena i Amerika, där man ställer betydligt
strängare krav på offentlighet i företagsekonomiska förhållanden än här. I
Amerika tillämpas bruttoredovisning på det sätt. som vi motionärer önska få
genomfört även här i Sverige. På en vinst- och förlusträkning för ett bolag i
Amerika framgår försäljningsvärdet, omsättningen, omkostnader i form av löner,
räntor, avskrivningar med angivande av principer för avskrivningen, råvarukostnader
o. s. v. Även Schweiz har en helt annan redovisning än den vi ha
här i landet.

Jag tillåter mig i detta sammanhang citera senaste numret av Finanstidningen,
som innehåller ett uttalande, som är intressant ur den synpunkten att
det faktiskt understryker behovet av en förändring i detta avseende. I Finanstidningen
framhålles bl. a. följande: »Från politiskt arbetarhåll har krävts
vidgad publicitet rörande företagens förhållanden utöver vad lagstiftningen
påfordrar. Denna aktion har ju främst lönepolitisk bakgrund, men det torde
icke kunna förnekas, att den i andra hänseenden är berättigad och välmotiverad.
Självklart är att inga uppgifter skola yppas, som kunna tjäna in- och utländska
konkurrenter till vägledning, men utanför denna i flertalet fall säkerligen
ganska snäva sekretessram finnes nog ett stort och tacksamt fält för
upplysningar av mångahanda slag.»

Finanstidningen redogör härefter för förhållandena i Förenta Staterna och
Schweiz. Örn Schweiz säger tidningen bl. a.: »I Schweiz ha flera stora företag
tillämpat metoden att översätta de nakna siffrorna till ett för alla begripligt
språk, förse dem med kommentarer och ställa in dem i deras rätta sammanhang
för att sedan i form av en broschyr, en företagstidning eller på annat
sätt ställa dessa redogörelser till de anställdas förfogande. Men man nöjer sig
icke härmed. De produktionsmässiga förutsättningarna för vederbörande företag
belysas lättfattligt och överskådligt. Läsaren får en bild av dess ställning
i konkurrensen, marknadsläget, de faktorer, som öva inflytande på detta, råvaruanskaffning,
handelspolitiska förhållanden, som beröra verksamheten o. s. v.
Till dessa framställningar ansluta sig kompletterande föredrag med konversationer
i olika former — periodiska publikationer, filmer etc.

Detta målmedvetet och energiskt bedrivna informationsarbete syftar till
att skänka arbetarna en djupare insyn i de arbetsgivande företagens produktionsvillkor
och funktioner, vidga deras vyer och öka deras intresse ej blott för
själva arbetsprocessen utan även för den gemenskap mellan alla medverkande
i denna, som är nödvändig, om företaget skall äga bestående livskraft. Flera
vittnesbörd föreligga örn goda resultat, inte minst därutinnan att arbetarna
känna sitt arbete mera meningsfyllt.»

Man kan faktiskt instämma i vad Finanstidningen säger. Samtidigt vill jag
till herr Gezelius säga, att den insyn han här är så rädd för redan genomförts
i Amerikas förenta stater och även i Schweiz i ganska stor omfattning. Jag

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

141

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

har inte hört att detta medfört några särskilda svårigheter i dessa länder. Yi
motionärer anse att örn man på detta sätt får till stånd en sådan bruttoredovisning,
får man en uppfattning icke blott örn hur stor vinsten i verkligheten
är utan man får även — vilket vi anse vara så viktigt — reda på hur vinsten
har uppkommit. Enligt det uppställda normalschemat i den nya aktiebolagslagen
kommer detta inte fram. Följaktligen får det heller icke avsedd betydelse
vid lämnande av uppgifterna till registreringsmyndigheten.

Jag skall även i detta sammanhang beröra en annan hithörande fråga. För
att erhålla en klar uppfattning örn företagens ekonomiska förhållanden måste
man även kunna bedöma deras inre kapitalbildning i form av s. k. dold fondering,
t. ex. kostnaderna av investeringskaraktär, avskrivningar utöver den
faktiska kapitaldeprecieringen och framför allt den dolda lagerreserveringen.
Dylika poster kunna spela en avgörande roll för förskjutningar i den redovisade
delvinsten. Den springande punkten vid beräkningen av ett företags
vinst utgör lagervärderingen, som av företagen omgives ined yttersta sekretess.

Taxeringsnämndsordförandena hade en konferens här i Stockholm vintern
1942, där jag hade äran närvara. Där höll taxeringsinspektör Torsten Hjohlman
en föreläsning, vari han lämnade några mycket intressanta exempel på
denna lagervärdering. Det var tack vare krigskonjunkturskattedeklarationerna,
som nian fick fram dessa exempel. Han nämnde då, att ett bolag 1938 deklarerade
6 000 kronor. Genom lagernedskrivningar hade samtidigt 310 000 kronor
reserverats. I ett annat fall hade cirka 300 000 kronor deklarerats. Den
dolda reserven, som kom fram genom krigskonjunkturskattedeklarationen, var
här icke mindre än cirka 3 miljoner kronor och hade uppkommit genom nedvärdering
av lagret. Ett annat bolag hade åren 1938—1941 gjort nedskrivningar
genom successiva reservökningar varje år. År 1938 var denna reservökning
390 000 kronor, 1939 550 000 kronor, 1940 370 000 kronor och 1941
417 000 kronor. Detta bolag hade alltså vid 1940 års utgång nått fram till
den ställningen, att dess varulager med ett värde efter ;förkr,igspris av 2 600 000
kronor var bokfört till 18 000 kronor, alltså till mindre än 1 procent av verkliga
värdet. »I intetdera fallet», säger denne taxeringsinspektör, »har nedskrivningen
motiverats med att lagret skulle innehålla inkuranta varor eller sådana
varor, som förlora sitt värde vid inträdandet av normala förhållanden eller
dylikt.»

För att jag inte skall få någon anmärkning riktad mot mig i detta sammanhang,
vill jag säga, att jag är fullt på det klara med att företagen inte, såsom
mångå tror, kunna undandraga sig skatterna genom dylika transaktioner, ty så
snart man drar fram de dolda vinsterna, drabbas de ju av beskattningen. Det
kan således endast bli fråga örn ett uppskjutande av skattebetalningen. Jag vet
också, att det ett annat år kan vara så, att ett företag kan lia så liten vinst,
att det faktiskt uppvärderar lagret för att på det sättet få fram vinster, som
det inte haft det året för att verkligen kunna visa på cn vinst av rörelsen. Jag
vill understryka, att jag inte står främmande flir att även sådant förekommer.
Då jag har hört att det på sina håll finns farhågor för att vi anse, att man
inte skall få någon rätt till fonderingar, vill jag också på denna punkt säga,
att det inte är vår mening att hindra fondering. Vi liro fullkomligt på det
klara med att en sådan är nödvändig. För min del har jag under kriget medverkat
till en lagstiftning, som har underlättat denna fondering. Syftet med
denna lagstiftning var att företagen under detta krig skulle konsolideras på
ett annat sätt än som skedde under förra kriget, så att man inte skulle råka
in i samma svårigheter som då, nämligen att företagen när kriget var slut fingo
läggas ned med arbetslöshet oell stora besvärligheter för .samhället som följd.

142

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Det Ilar rått en målmedveten strävan att genom skattelagstiftningen förhindra
dylikt och att medverka till att företagen skulle kunna skapa fonder för att
möta svårare tider.

Ur allmän ekonomisk synpunkt är det av största vikt och betydelse, att man
Fan få en så klar bild som möjligt av den verkliga vinstutvecklingen och av
den fysiska lagerförändringen. På grund av den mörkläggning och det hemlighetsmakeri,
som nu förekommer, råder det stor misstro mot företagen -—
med rätt eller orätt, det spelar ingen roll; misstron finns där — och särskilt
under kriget har denna misstro stegrats. Man hör ofta talas örn att bolagen
laborera med boksluten för att dölja särskilt höga vinster och undandraga
sig beskattning etc. Jag måste säga att detta ur samhällets synpunkt inte kan
vara en önskvärd utveckling utan att man tvärtom bör söka eliminera orsakerna
till denna misstro bland folket. Vi anse att ett led i denna strävan är att man
får denna ökade insyn över företagen, som vi föreslå.

När vi kräva en ökad offentlighet över företagens ekonomiska förhållanden,
så göra vi det därför att vi anse att kunskaper örn företagens ekonomi icke
endast äro en privatsak utan även ett samhällsintresse eller för att citera lagberedningens
yttrande till den nya aktiebolagslagen, att »ett nutida bolags
uppgift icke är begränsad till att vara ett instrument för privatekonomisk vinning,
utan det har att i överensstämmelse med nutida social åskådning fylla en
viktig funktion i hela näringslivets och folkförsörjningens tjänst». Detta uttalande
vill jag livligt understryka. Men därför är det också av vikt, att icke
endast företagens rent finansiella utan även deras sociala och produktionstekniska
förhållanden bli belysta. Vi motivera kravet med att det med hänsyn
till statens konjunkturpolitiska funktioner i det moderna samhället måste
vara mycket betydelsefullt, att dess myndigheter och organisationer i sitt
handlande kunna vägledas av utförliga informationer beträffande det enskilda
näringslivets ekonomiska läge och utveckling. Jag för min del kan inte förstå,
hur vi skola kunna effektivt lösa den fulla sysselsättningens problem, om icke
detta kan genomföras och örn icke våra myndigheter och organisationer få
denna insyn och dessa möjligheter till grund för sitt handlande.

Vi anse också att en ökad offentlighet skulle verka produktivitets främjande
genom att mindre effektiva företag skulle komma att sporras till att nå samma
resultat som de effektiva med de av dem använda metoderna. Jag framhöll detta
under förra årets debatt i denna fråga oell jag vidhåller denna min uppfattning.
Vi tro också att riskerna för en ur allmän synpunkt icke önskvärd
prispolitik skola på detta sätt kunna effektivt minskas. Det är nämligen så, att
monopolvinster lätt kunna döljas genom en dunkel årsredovisning. Detta skulne
nu uppmärksammas och garantierna för en sund prisbildning stegras.

Men vi tro även, att det ur den ekonomiska forskningens synpunkt skulle
vara av vikt, örn man kan få en riktig uppfattning av olika företags ekonomiska
förhållanden. Det ligger ju faktiskt så till, att man vet så litet örn
företagets roll i de allmänna ekonomiska sammanhangen. En förbättring härvidlag
vore därför i hög grad önskvärd.

Jag läste nyligen en artikel av professor Johan Åkerman i senaste häftet
av Ekonomisk tidskrift, betitlad »Den ekonomiska statistikens utveckling».
Han säger där på tal örn den ekonomiska forskningen, att »vi fortfarande saknar
en relevant statistik över den faktor, som även i ett kvasi-liberalt samhälle
är den ekonomiska aktivitetens fundamentala parameter — räntabiliteten.
Vi påträffa åter den ekonomisk-statistiska motsvarigheten till den liberala
epokens världsbild: fullständig kännedom om den marknadsniässiga knapphetsindikatorn,
priset, och nästan fullständig mörkläggning av den ekonomiska aktivitetens
bestämningsfaktor — vinsten».

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

143

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Jag kommer slutligen till den arbetsmarknadspolitiska betydelsen av den
föreslagna anordningen. Vi tro nämligen att en förbättrad kunskap om företagens
ekonomiska förhållanden skulle vara av synnerligen stort värde ur den
synpunkten, att det skulle skapa ett sakligt starkt underlag för arbetsmarknadens
avtalsförhandlingar och därigenom bidraga till ett förhindrande äv
arbetskonflikter. Örn det tillätes mig, vill jag meddela, att jag dels såsom facltföreningsordförande
och dels såsom ledamot av ett av våra större fackförbunds
styrelser i omkring 20 år deltagit i avtalsförhandlingar, såväl lokala som centrala.
Det har därvid från företagens sida alltid hetat, att företagens ställning
är dålig, att de alltid haft att dragas med stora svårigheter, att det icke finns
några möjligheter att bära den eller den löneökningen, det må vara under en
dålig eller god konjunktur. Även örn konjunkturen varit god, får man aldrig av
arbetsgivarna höra, att de haft någon särskilt god konjunktur, som skulle lia
möjliggjort ett tillgodoseende av de krav man har framställt. Men det har ändå
visat sig under otaliga lönerörelser under de senaste årtiondena, att företagen
gått med på löneökningar utan att någon katastrof inträffat. Det har i samtliga
fall förhållit sig på ett annat sätt beträffande företagens ställning än raan uppgivit.
De uppgifter man lämnat ha inte alltid varit med sanningen överensstämmande.
Även om det hade varit så, hade arbetarna ingen skyldighet att tro på
dem. De ha nämligen ingen möjlighet att kontrollera, att uppgifterna äro riktiga
och tro därför icke på företagarna och deras bedyrande, de lita icke på
deras siffror och kalkyler. Det är endast den ena parten vid förhandlingsbordet,
som har denna kontrollmöjlighet. Resultatet av förhandlingarna kan då bli en
konflikt, även då en sådan av objektiva skäl är alldeles omotiverad och utsiktslös.
Detta är vad motionärerna ha velat understryka i detta sammanhang.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att vad beträffar syftet med denna lönepolitik
kan det säkerligen nås genom frivillig överenskommelse emellan parterna
på arbetsmarknaden. Detta är såvitt jag kan bedöma rena illusionen. Det är ett
önsketänkande, som jag aldrig tror kan bli verklighet. I den nuvarande förlikningslagen
— om jag inte minns fel i dess § 8 ■— står det något örn att
-parterna skola låta sig angeläget vara att lämna nödvändiga upplysningar
till förlikningskommissionen eller förlikningsmannen. Min erfarenhet säger mig,
att denna bestämmelse icke haft någon som helst praktisk betydelse. Jag tror
inte det går att lösa frågan på det sättet.

Jag åhörde debatten i detta ärende i första kammaren, där man tolkade motionen
så, att motionärerna, örn de finge denna insyn genomförd, skulle syfta
till att föra en lönepolitik efter varje företag för sig. Alla veta, att vi oftast
bygga våra löneavtal eller kollektivavtal på riksavtal. Man för icke lönepolitik
efter varje företag för sig och man kommer inte heller att genomföra någonting
sådant, om den begärda utredningen skulle resultera i vad jag för min del önskar.
Jag tror inte heller att detta vore lyckligt. Inom arbetarrörelsen har man ju genomfört
den solidariska lönepolitiken, som ju innebär, att man inte för en
lönerörelse för varje företag för sig med resultat att man kanske skulle få
topplöner inom ett företag, medan man inom de mindre bärkraftiga skulle få
så mycket lägre löner, ja, kanske så låga. att man inte skulle ha några förutsättningar
att uppnå en önskvärd levnadsstandard. Så går man inte till väga vid
lönerörelser och det är inte heller meningen. Jag vill också påpeka, att jag för
min del ingalunda föreställer mig, att man, örn den fullkomliga insynen skulle
kunna genomföras, skulle kunna föra eller ens skulle vilja föra en sådan lönepolitik,
att man vid varje tillfälle skulle ta allt vad man kunde uppnå. Detta
skulle ju som en ledamot av första kammaren ytlrade vara ur flera synpunkter
olämpligt. Det är ju alldeles uppenbart. Utan att närmare ingå på problemet

144 Nl'' 18. Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftförelags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

vill jag endast poängtera vad jag har sagt tidigare, att jag tror att man om
man hade denna offentliga redovisning skulle kunna skapa ett större förtroende
för företagen ifrån arbetarnas sida och eliminera konflikter. Man skulle
kvinna förhandla sig fram till ett resultat ändå under fria former. Men det
skulle råda ett större förtroende från arbetarpartens sida gentemot företagen.

Men jag vill också i detta sammanhang understryka, att arbetare och tjänstemän
mäste få möjlighet att inverka på de tekniska och ekonomiska driftsförhållandena,
så att det blir större trygghet och trivsel i arbetet men också ökad
möjlighet att betala högre löner för företagen. Skall detta ske, måste det utan
tvivel skapas ett ökat positivt intresse för produktion och näringsliv hos arbetare
och anställda. Ett sadant förutsätter att de erhålla kännedom örn det egna företagets
tekniska och ekonomiska driftsproblem, att de få en medansvarighet i
ledningen, att de erhålla säkerhet för att tekniska och ekonomiska framsteg
i produktionen icke komma enbart företagsägarna till godo utan bli till nytta
för dem själva. Man lägger med andra ord en grund till vad jag vill eller som
en förutvarande ärad ledamot av denna kammare, företagaren herr de Geer i
Lesjöfors, utrycker det i Finanstidningen, man lägger grunden till en ekonomisk
demokrati.

Innan jag slutar skulle jag vilja draga fram ett exempel. Det finns här bland
kammarens ledamöter arbetare, som ha stått i produktionen inom sitt företag
kanske sedan de slutade skolan. De känna till det företag, där de arbeta, verkligt
grundligt. De ha utsetts till arbetarnas förtroendemän. De få förhandla
med ^arbetsgivaren örn lönefrågor och andra förhållanden. Ja de få exempelvis
också vara med att bestämma vem som skall avskedas först o. s. v. Endast så
långt ha vi alltså kommit. Vederbörande får samhällets förtroende, han blir
utsedd till kommunalfullmäktiges ordförande, han blir landstingsman och han
blir t. o. m. riksdagsman. Han kan få alla möjliga förtroendeuppdrag av samhället,
men i det företag, där han har arbetat sedan han slutade skolan, där han
känner varje skruv och varje vrå och där han skaffat sig förtroende både hos
arbetarna oph företagaren, har han ingenting att säga till örn, när det gäller
arbetarnas intressen i andra frågor än rena löne- och anställningsfrågor. När
det gäller företagets ledning och allt vad därmed sammanhänger, är det det
enskilda kapitalets representanter, som har det avgörande ordet, medan den,
som representerar arbetskraften, vilken ju är lika nödvändig för produktionen,
ställs vid sidan.

Jag tror för min del att utvecklingen, man må sedan lia vilken uppfattning
man vill, kommer att bana vägen för en förändring i detta avseende. Då vore
det lyckligt, om man hade denna ökade offentlighet, så att arbetarna verkligen
också hade möjlighet^att sätta sig in i de produktionstekniska förhållandelia
och företagets förhallanden pa ett annat sätt än vad som nu kan ske.

Från motståndarna till reformen hör man nu, att den skulle giva en otillbörlig
inblick i bolagens inre förhållanden. Man skulle blotta »legitima affärshemligheter»,
heter det, och skada företaget gentemot dess konkurrenter. På
detta ha vi svarat i vår motion, att legitima affärshemligheter väl främst avse
»tekniska förhållanden och kommersiella förbindelser men däremot knappast
rent ekonomiska förhallanden äv sadan art, att det ur allmänt ekonomiska
och sociala synpunkter mäste anses vara önskvärt att erhålla kännedom
därom».

Jag vill understryka vad jag sade förra året, att det traditionella hemlighetsmakeriet
mera, beror på känslomässig motvilja mot all slags offentlighet
fran företagens sida än på rationella överväganden av vad som faktiskt kan
vara förenligt med företagets eller samhällets intresse. Det ligger utan

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

145

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

tvivel sa till, att lalla företagare vilja lia insyn i de andra företagens
förhållanden men äro väldigt ängsliga och rädda för att andra skola
fa insyn i deras eget. För samhället ställer det sig annorlunda. Samhället
har inget intresse av den enes vinst utan av allas. För samhället är
det en fördel, örn en effektiv och förmånlig tillverkningsmetod blir allmänt
känd och kan tillämpas av alla. Vi äro för vår del övertygade örn att värdet
skulle vara stort även för näringslivet i sin helhet, örn alla företagare kunde
erhålla bättre kännedom örn ekonomiska händelser och förhållanden utanför
det egna företaget. Hemlighetsmakeriets avskaffande och ökad offentlighet
skulle komma att verka som en pådrivande kraft och påskynda rationaliseringsprocessen
och därmed öka effektiviteten.

Jag vill nu till sist fråga, varför reservanterna yrka avslag på motionen.
Jo, de göra det med hänvisning till att den nya aktiebolagslagen ännu icke har
trätt i kraft, och de mena att man bör avvakta dess verkningar. Vidare anse
de, a,tt ökad offentlighet skulle verka utvecklingshämmande och direkt skadligt
för jordbrukets ekonomiska föreningar och de konsumentkooperativa andelsföretagen.
Jag vet icke,_ om reservanterna aldrig ha varit med i en styrelse
för en konsumtionsförening, men den, som har varit med, vet att där icke
finns något hemlighetsmakeri. Alla papper finnas offentliga, och man diskuterar
öppet på föreningssammanträdena. Och vad jordbrukets ekonomiska
föreningar beträffar finns det väl icke heller där något hemlighetsmakeri. Jag
föreställer mig, att dessa icke lia något att dölja, och för övrigt är det
ju rent sociala föreningar. Jag kan därför icke förstå reservanternas resonemang
på den punkten.

På den första anmärkningen vill jag svara, att jag har faktiskt hört framstående
vetenskapsmän och andra, som icke tillhöra mitt parti, anse den nya
aktiebolagslagen på denna punkt som föråldrad redan innan den trätt i kraft.
Man säger, att den bygger på 1800-talets samhällsuppfattning. På den andra
frågan vill jag säga, vad jag redan har sagt-, att det förvånar mig, att man kan
göra gällande något sådant, när dessa föreningar äro uppbyggda efter sociala
principer. Reservanterna hänvisa också till taxeringsförordningen och säga,
att man där har ett korrektiv mot bolagen, men det är ju hemligstämplade
saker, som man icke gärna i detta sammanhang kan hänvisa till.

Som avslutning skulle jag vilja citera den förutvarande ärade ledamot av
denna kammare, som jag tidigare omnämnde, herr De Geer i Lesjöfors, vilken
i Finanstidningen förklarar, att det önskemål, som ofta framförts örn mer
öppenhet i företagens .redovisning, saknar icke alldeles grund. Detta får man
alltså höra av mycket framsynta och som jag föreställer mig förståelsefulla
företagsledare. Hän rekommenderar företagen att börja inom sina egna företag
och låta de anställda få en ganska ingående information örn rörelsen, dess
resultat och förutsättningar samt planer för framtiden. Det är ett steg mot
ekonomisk demokrati, menar han. Han anser, att detta, kan man klara på frivilhghetens
väg. På sistnämnda punkt har jag ju en annan uppfattning än
han.

Finanstidningen fortsätter resonemanget i den artikel, sorn jag tidigare citerat,
och uppmanar företagarna att för sina arbetare »klarlägga de problem,
som höra samman med efterkrigstidens ekonomiska samhälle», och tidningen
fortsätter: »Man kan nog icke komma ifrån att åtskilliga företagare ännu icke
fattat vidden och vikten härav. Den inåtvända mentaliteten passar emellertid
föga tidens kynne. Företagarna måste träda ut bland folket och tala dess eget
språk. Det är endast de själva som kunna ge kompetenta besked örn betingelserna
för och vägarna till produktiv expansion och välståndsökning. Goda fö Avdra

kammarens protokoll /.94/i. Nr IS. iq

l_;ö Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

redömen ha lämnats, men de måste bli flera. En industriell demokratisering
till gagn för alla parter kräver framför allt en mera aktiv medverkan av företagarna
landet runt.»

Ja„ herr talman, det börjar lossna. Det börjar röra på sig, fastän jag för min
del icke är så lättrogen, att jag inbillar mig, att företagarna komma att lösa
dessa problem själva. Därför väntar jag för min del. att riksdagen skall besluta
en utredning och att den kommer att ge till resultat det som vår motion
syftar till. Med den förhoppningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Såsom motionär i frågan talade givetvis herr Brandt för utökad offentlig
redovisning, och det gick sorn en röd tråd genom hans framställning, att en
sådan utökad offentlig redovisning skulle vara ägnad att öka förtroendet mellan
arbetare och arbetsgivare. Hans resonemang kom därigenom att gå parallellt
med mitt och träffade därför icke mitt resonemang. Jag menar, och det
framhöll jag uttryckligen, att det, som skall skapa detta önskvärda förtroende
mellan arbetare och arbetsgivare, kan aldrig vara någon form för utökad offentlig
redovisning, d. v. s. en redovisning, som skall tillhandahållas allmänheten
och andra företagare, utan det är i stället en utökad information och större
solidaritet inom företagen.

Det är därför också symtomatiskt, att när herr Brandt kom in på konsumtionsföreningarna
säde han, att där äro ju alla papper öppna för medlemmarna.
Jag förmodar dock, att konsumtionsföreningarna icke låta en handlande på
samma ort komma och titta på föreningens inköp, vad den betalar för sina varor
o. s. v. Vi tala alltså örn helt olika saker. Jag talar örn den bästa formen
att tillmötesgå de vällovliga syften, för vilka också herr Brandt talade så
varmt.

Härefter yttrade:

Herr Werner: Herr talman! Jag finner det angeläget att inför kammaren
förklara, att då jag anslöt mig till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
vägleddes jag icke på något vis av något intresse att söka skydda
dolda illegitima vinstintressen, som söka att göra sig breda inom det ekonomiska
livet i olika hänseenden. Jag anser det nödvändigt att göra denna deklaration
redan nu, därför att man i första kammaren, liksom man kanske också
kommer att göra under den fortsatta debatten här, försökte göra gällande, att
vi reservanter från bondeförbundet skulle hysa något speciellt intresse för en
mörkläggning av det ekonomiska livet. Ingenting kan emellertid vara mera felaktigt
än ett dylikt påstående. Jag vill emellertid framhålla, att örn man
slutligen, även med bästa förhandlingsvilja och vilja till förståelse för ett
gott samarbete, kommer till en gräns, där man icke med bibehållen isjälvaktning
kan uppge sina grundläggande principer, så bär man rätt att kräva respekt
för denna sin uppfattning.

När man går till botten med denna fråga, så möter man i motionens hela
uppläggning ett brottstycke av det isocialdemokratiska ekonomiska efterkrigsprogrammet,
vars punkter ju allt oftare framföras offentligt. Av motionens
uppläggning liksom även av debatten i första kammaren framgår, att man
egentligen syftar till något annat än den offentliga redovisning, som man här
i olika ordalag talar örn. Man syftar nämligen till att skapa en fullständig
minutiös kontroll över det svenska näringslivet. Det är den rent socialdemokratiska
uppfattningen rörande det ekonomiska livet, som man här om än

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

147

Uiredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

kanske i förtäckta ordalag, såsom herr Grezelius sade, söker öppna dörren för
genom ett riksdagsbeslut.

Når jag nyss hörde herr Brandt tala, kunde jag icke undgå att få den uppfattningen,
att herr Brandt lever kvar i en 1800-talsmiljö, i föreställningen om
att ingenting bär skett under de sista åren. Vad är det då, som har skett? Jo,
trycksvärtan har knappast hunnit torka på en vittgående lag, den nya aktiebolagslagen,
genom vilken man sökt åstadkomma en mycket långt gående insyn
i de stora ekonomiska företag, som aktiebolagen äro. Jag skall tillåta mig
att citera ett yttrande ur riksdagens protokoll från juni månad förra året, när
denna lag. antogs, ett uttalande av en reservant, herr Olsson i Mellerud, som
som man ju icke kan misstänka hyste någon större beundran för det stora lagkomplexet
i fråga men som ändå fann anledning att inför hammaren konstatera
följande:

»Arbetet med det nya lagförslaget har som synes pågått under en lång följd
av år, och resultatet härav föreligger nu i form av en kungl, proposition, som
har blivit i .vederbörlig ordning, utskottsbehandlad. Förslaget har obestridliga
sakliga förtjänster och innebär i stort sett en anpassning till den utveckling,
som skett på området i fråga. Jag erinrar om de nya lagbestämmelserna vid
aktiebolags bildande, om minoritetsskyddet, skapandet av skuldregleringsfonden,
bestämmelserna i revisions.kapitlet, den förbättrade förvaltningen och den
ökade kontrollen över förvaltningen, redovisningsskyldigheten och den större
publiciteten. Allt detta är ägnat att bättre än tidigare icke blott tillvarataga
aktieägarnas intressen utan också tillgodose de anställdas såväl som samhällets
icke mindre berättigade synpunkter.»

Jag har icke kunnat underlåta att peka på just detta uttalande. Jag får ju
säga, att det är icke någon god princip, örn en lagstiftning icke skulle få träda
i funktion för att visa sina verkningar, innan man går till verket för att rasera
densamma i viktiga avseenden. eller för att helt och hållet kasta densamma
över bord. Det bryter i varje fall mot hävdvunnen kutym i det svenska riksdagsarbetet.
För mitt vidkommande har jag icke kunnat helt förbise detta vid
det ställningstagande, som jag haft att göra i första lagutskottet.

Vi ha för övrigt icke bara denna aktiebolagslag, utan vi ha en rad av lagar,
som göra det möjligt för samhället att verkligen i grunden kontrollera företagslivet.
Vi lia antitrustlagen från 1925, vi ha skattelagarna och krigskonjunkturskattelagen,
vi ha priskontrollagen och vi ha också taxerrngsförordnmgen.
Til syvende og sidst Ira vi slutligen också ett korrektiv, som man nog icke
alldeles skall, glömma bort, nämligen dc ganska kraftigt verkande skattesatserna,
med vilka man har möjlighet att korrigera det vinstintresse, som tar
sig .uttryck i .obehörigt stora vinster. Det är kanske icke heller alldeles oberättigat
att erinra örn att vi i juli månad knöto samman en riksstat, som slutade
på i runt, tal 4 800 miljoner kronor, låt vara att i denna summa också ingå en
del kapitalinvesteringar. Lägger jag härtill skatterna till kommuner och landsfg,
så kommer, jag upp i en. samhällsutgift eller ett inkomstbehov för det allmänna
på omkring 5 500 miljoner kronor. Någonstans skola ju dessa pengartas,
och då kan det ju vara nyttigt att det verkligen finns inkomster att beskatta, så
att man icke. behöver öka omsättningsskattens tryck på konsumtionen eller, i
den män näringslivet sugs in under statens kontroll och så småningom övergår
till att bli ett beskattningsinstrument i statens hand, tvingas att öka olika
priser, vilket ju måste gå ut över mer eller mindre bärkraftiga konsumenter.

. Jag har med det sagda icke på något sätt velat träda i försvar för inkomstbildningar,
som icke ge utrymme för skäliga löner till arbetarna. Jag är själv
arbetare och hyser full förståelse för deras krav på att erhålla skälig bctal -

14S

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av drif t företags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

ning för elen enda produkt, som de lia att sälja, nämligen sin arbetskraft. Men
det måste i alla fall ske en avvägning också av ett företags möjligheter att
betala, och jag är icke riktigt säker på att denna ökade insyn, med det material
som därigenom lägges i vissa folkgruppers händer, kommer att ge möjlighet
till en rättvis och riktig avvägning mellan arbetskraften och företagarna.

Jag har ju haft tillfälle att följa lagutskottets arbete, och jag måste ju säga,
att när jag så småningom fick ta del av produkten av utskottets arbete, så
företedde utskottets motivering och slutliga ställningstagande en mycket krokig
serpentinlinje. Hela motiveringen borde enligt mitt förmenande ha utmynnat
i ett direkt avslag, men man märker att det varit två kompromissande
starka krafter, som kommit linjen att bukta sig allt eftersom kraften sviktat
eller ökat på endera sidan. Man har emellertid slutligen kommit fram till ett
positivt ställningstagande till förmån för motionen. Man skall observera, att
utskottet skriver, att »i anledning av förevarande motioner» förordas en utredning.
De försök till återförsäkringar, som man har gjort _ i utskottsutlåtandet,
finner jag för min del icke vara så betryggande, att jag kan acceptera
förslaget. Örn jag kunnat godtaga utskottets skrivsätt och kunnat bortse från
motionernas innehåll, så skulle jag utan tvekan ha gatt pa utskottets förslag.
Att min tvekan emellertid varit så pass stark beror därpå, att man här enlig
min mening är inne på en väg, som jag icke tror leder till det mal, som
åtminstone en del av dem, som ha anslutit sig till utskottets utlåtande, anse

vara riktig. .

I reservationen ha vi något berört de ekonomiska föreningarna. Jag skall
lika öppet säga herr Brandt, att angående jordbrukets ekonomiska föreningar
ha vi ingen anledning dölja, att vi börjat med två tomma händer att bygga
upp riksomspännande rätt stora ekonomiska företag och tvingats att med små
medel och egna krafter utbygga dessa företag till den storleksordning och till
den nytta, som de ha för svenska folkhushållet den dag som är och under de
år, som vi haft ansvaret för den svenska folkförsörjningen. Men jag är också
angelägen att säga, att vi icke vilja underkasta dessa ekonomiska föreningar,
som lojalt följa givna föreskrifter och icke på denna punkt givit anledning
till anmärkningar, kontrollen av en stor organisation människor. Vi ha. sett,
hur priskontrollnämnden genom sina direktiv till ägghandlarförbundet ingripit
för att förhindra ett förfogande över den lagliga mellanhandsvinst, som
det enligt priskontrollnämnden icke får återbära till medlemmarna. Här är
ett litet exempel på vart ett statligt förmynderskap över produktionen och
näringslivet kan komma att leda.

Jag har också särskild anledning att för kammaren återge vad engdor huvudstadstidning
skrev i går i en ledare just med anledning av den fråga, som
här i dag behandlas, och detta med särskild inriktning på de ekonomiska
föreningarna. Det var Dagens Nyheter, och dess artikel är mycket läsvärd
och för oss jordbrukare mycket intressant genom de tankegångar, som röra
sig i maktägande kretsar och inom storstadskretsar. Man skrev där bl. a.:
»Man behöver inte utveckla någon överdriven fantasi för att måla upp situationer
där en objektiv kännedom örn en näringsgrens ekonomiska läge är tydligt
påkallad. Ett för alla välkänt exempel utgör jordbruket, vars från världsmarknaden
frikopplade produktpriser inte kan motiveras för konsumenterna annat
än genom en uppställning av inkomster och utgifter som verkställs av
utomstående experter.» Jag skulle kunna fortsätta, men det är alldeles onödigt
att göra det. Ty den deklaration, som tidigare här lämnats, inrymmer
perspektiv som icke äro så alldeles uppmuntrande. Man menar, att här skall

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

149

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

skapas ett organ — kanske en priskontrollnämnd — som i form av en ny
fågel Fenix uppstår ur askan för att fullgöra viktiga värv i företagslivet. Jag
tror, att man icke Ilar anledning att uppmuntra en sådan utveckling.

Jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag har velat ge en viss inblick i hur
jag ser denna sak, och lämnar alldeles åsido den arbetsmarknadspolitiska delen,
som man framhåller både i motionen och i utlåtandet. Jag tror icke, att
den har ett sådant värde, som man här vill göra gällande. I varje fall kan
aldrig en lönesättning inrättas efter ett företags mer eller mindre stora ekonomiska
förutsättningar för att kunna betala. Den saken tror jag icke arbetarna
nöja sig med. Jag tror icke heller, att den är att rekommendera. Man har i
varje fall, så långt jag kunnat finna, siktat efter något annat. Det framgick
av debatten i första kammaren, där professor Myrdal och herr K. J. Olsson
mycket klart avgivit en deklaration örn vad motionärernas avsikt i grund och
botten var. Det sades, att det är första gången under denna riksdag, som
riksdagen möter ett brottstycke ur det socialdemokratiska ekonomiska efterkrigsprogrammet.

Det är icke till mycken nytta att spilla ytterligare ord på denna fråga. Från
de synpunkter, som jag lagt på denna fråga, har jag velat ge en förklaring, varför
jag icke kan ansluta mig till det förslag, vartill utskottet kommit, och får,
herr talman, yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Första lagutskottet har i allmänhet den oturen
att få sina ärenden så långt ned på föredragningslistan, att när de sent omsider
komma upp till behandling de icke alltid ägnas den uppmärksamhet, som
de annars skulle få. Vi ha i kväll ett ärende av icke vanligt slag. När vi behandla
ärenden, som icke äro partiskiljande, bruka de gå mycket lätt igenom
här i kammaren. Vid detta ärendes behandling i utskottet ha vi icke kunnat
enas, utan det har avgivits en reservation. Den förste, som var uppe och talade
här, herr Gezelius, försvarade reservationen och för att kunna göra det riktigt
svartmålade han och nedsatte utskottets utlåtande som enligt hans mening
hade en mycket dunkel motivering. Jag vill sannerligen gratulera herr Gezelius
med anledning av hans stiliga reservation. Håll till godo!

Jag kail även förstå, att högerrepresentanterna reserverat sig i denna fråga,
men jag har mycket svårt att förstå, att bondeförbundets representanter också
anmält en reservation. Det hade jag icke väntat mig. Ty om några varit ute
och klagat på storfinansen för att icke lia fått en tillräcklig inblick i vad storfinansen
har för sig, har det verkligen varit representanterna för bondeförbundet.
När det nu kommer en motion, i vilken man begär en ökad insyn, komma
emellertid bondeförbundets representanter i första lagutskottet och säga: Nej
tack! Det vilja vi icke vara med örn, och så komma de med denna dråpliga motivering,
varför de icke vilja vara med. Det kan naturligtvis icke vara riktigt
att säga, att den ena kamraten lurar den andra, men när man får del av vad
Öian säger i detta utlåtande, skulle man kunna tro, att så är fallet. Det heter
nämligen i deras reservation bl. a. följande: »Såvitt det kan utläsas av motionerna,
skulle den vidgade redovisningsskyldigheten komma att omfatta även
de jordbruksekonomiska sammanslutningarna och därmed jämförliga konsumentkooperativa
andelsföretag, vilka uppbyggts huvudsakligen ur driftrationell
synpunkt och i stor omfattning ledas av jordbrukarna eller andelsägarna
själva.» Att vi nu ha dessa stora jordbruksekonomiska sammanslutningar, är
anledningen till att bondeförbundets representanter i första lagutskottet icke
vilja vara med om att skriva till Kungl. Maj :t med begäran örn en utredning
örn möjligheterna att få en ökad insyn i dessa företag. Många av dessa för -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

150

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

eningars medlemmar skulle säkerligen vara mycket tillfredsställda med att
få en vidare insyn i dessa företag än de kunna få av de årliga redogörelser,
som de erhålla vid årsstämmorna. Jag hoppas livligt, att de kamrater från
bondeförbundet, som reserverat sig, icke äro representativa för bondeförbundet
utan äro ganska isolerade. Ty märkvärdigt vore det väl eljest. Nu har man
försökt •—• och man försökte det redan i utskottet —• att säga, att det icke går
att skriva till Kungl. Maj :t och begära en utredning örn ändring i en lagstiftning,
som ännu icke trätt i kraft. Nej, det har utskottet också i sin helhet ansett,
att man icke kan göra. Ty den skrivelse som är föreslagen av utskottsmajoiiteten
innebär icke en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn ändring
i den aktiebolagslag, som vi antogo i fjol.

Herr Gezelius efterlyser motiveringen till motionen och motiveringen till
utskottets ställningstagande och båda dessa motiveringar har herr Gezelius
antagligen läst och jag tycker då, att herr Gezelius skulle finna, att det är
mjmket starka skäl som tala för en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn en utredning i detta hänseende. Jag vill säga, såsom jag tror, att det står
i utlåtandet, att starka skäl tala för att samhället beredes möjlighet att erhålla
sådana upplysningar rörande näringslivet och de olika företagen, som
icke kunna vinnas enligt den nu gällande eller beslutade lagstiftningen. Utskottets
majoritet delar motionärernas uppfattning, att en förbättrad kunskap
örn förhållandena inom näringslivet skulle kunna vara till avsevärt gagn. Det
torde vara obestridligt, att en viss benägenhet för hemlighetsmakeri ofta förekommit
och alltjämt förekommer inom affärs- och företagsvärlden. Denna benägenhet
torde ha sin grund däri, att företagarna mången gång kommit att
betrakta sina företag ur rent privatekonomiska synpunkter. Det visar vidare
på att ett nytt betraktelsesätt på senare tid kommit till och vunnit en ganska
stor tillslutning. Detta nya betraktelsesätt innebär, att näringslivet är någonting,
som berör hela folket, eller är en hela folkets tillhörighet. Vid tillkomsten
av den nya aktiebolagslagen underströks också från flera håll, att aktiebolagen
enligt nutida åskådning icke endast eller ens i främsta rummet äro
instrument för privatekonomisk vinning, utan att dessa ha viktiga uppgifter
att fylla i näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Samma synpunkter kunna
och böra anläggas i fråga örn andra företagsformer. En naturlig följd av
denna åskådning — som numera i viss utsträckning kommit att vinna insteg
bland företagarna själva — synes vara. att samhället genom sina organ beredes
tillfälle att för bestämda samhälleliga syften vinna inblick i företagens
ekonomiska förhållanden. De offentliga organen, säger utskottsmajoriteten, synas
böra få tillgång till sådana uppgifter, att de kunna få ett rättvisande och
fullständigt underlag för en bedömning av näringslivets förhållanden och utvecklingsmöjligheter.
Det torde även böra undersökas, i vilken omfattning de
statliga förlikningsorgan, som tillsättas för medling i arbetstvister, kunna erhålla
ett fullständigare material för sin verksamhet än för närvarande är möjligt.
Örn förhandlingsarbetet skall kunna bedrivas med verklig effektivitet, är
det uppenbarligen önskvärt, att man från början kan vara överens örn det sakliga
utgångsläget för förhandlingarna. Man torde också kunna ifrågasätta, huruvida
icke huvudorganisationerna på arbetsmarknaden i samhällsnyttans intresse
borde beredas liknande möjligheter i samband med avtalsförhandlingarna.
Även i andra fall och för andra syften kan tänkas, att en förbättrad upplysning
örn näringslivets förhållanden kunde vara till gagn för det allmänna.
Så nog finns det motiveringar; det vill jag säga herr Gezelius. Jag tycker
alltså, att utskottets motivering icke är så svag som herr Gezelius vill göra
gällande.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

151

Utredning cm ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Från skilda håll har också förts fram önskemål om en förbättrad lönestatistik
beträffande de enskilda företagen. Den nuvarande officiella lönestatistiken
torde särskilt i fråga örn industriarbetarna giva en ofullständig och ibland
missvisande bild av de verkliga förhållandena. Både för den allmänna lönepolitiken
och för socialpolitiken är det uppenbarligen av stor vikt, att samhällsorganen
också kunna erhålla en god överblick över löneinkomsterna för
arbetare av olika slag och av den allmänna löneutvecklingen. Fullständiga och
tillförlitliga uppgifter angående utbetalda löner skulle också vara av stort värde
vid förliknings- och avtalsförhandlingar och skulle måhända bidraga till
att ur saklig synpunkt opåkallade arbetskonflikter icke komme till stånd.

Jag har tidigare sagt, att en ny samhällsåskådning har börjat framträda,
och, när det gäller förhållandena på detta område, innebär denna nya samhällsåskådning,
att näringslivet är en hela folkets angelägenhet, och att produktionsmedlen
måste användas i samhällets tjänst och till hela folkets bästa. Alla
ha vi säkerligen klart för oss, att näringsföretagens blomstring är ett intresse
icke endast för företagarna utan även för oss alla. För övrigt vill jag icke —
och säkerligen vill ingen på den sida som jag representerar — vara med örn
några lagstiftningsåtgärder, som skulle skapa svårigheter för några företag,
vilket ju reservanterna i sin reservation säga, att vi skulle skada dem, örn vi
finge en ökad insyn. Det är kanske onödigt att säga, men det borde likväl sägas
gentemot reservanterna, att vi vilja icke göra något, som kan försämra en närings
produktion, utan vi vilja i stället göra allt för att främja en ökad produktion.
Örn något politiskt parti har intresse av att det blir en ökad produktion,
är det tydligen arbetarpartiet. Yi ha väl klart för oss alla, att skola vi
kunna skapa större möjligheter åt vårt folk att kunna leva ett bättre och
lyckligare liv, är det nödvändigt att icke blott vidmakthålla produktionen utan
också att i hög grad öka och befrämja densamma. Till mina ärade reservanter
här i kammaren vill jag säga, att när det gäller att vidtaga åtgärder som icke
skada produktionen, läro vi minst lika intresserade som de. Vi vilja icke riva
ned utan i stället bygga upp. Och motiveringen för den utredning, som vi här
begärt, är just att bygga upp.

Man har sagt, att den nya aktiebolagslag, som vi lia, skulle i detta hänseende
vara tillräcklig, och att det därför icke vore nödvändigt att nu skriva till
Kungl. Maj:t. För min del sade jag redan vid fjolårets behandling av denna
fråga, att jag ansåg, att den nya aktiebolagslagen innebar ett stort framsteg,
men att jag icke kunde anse, att vad motionären Brandt då påyrkade, nämligen
bruttoredovisning i stället för nettoredovisning, skulle uppfylla de önskningar
vi hade örn en ökad insyn på näringsförctagen. Jag tror, att vi få gå andra vägar
!än de aktiebolagslagen erbjuder, örn vi skola kunna få en ökad insyn. Det
är inte alltid lätt, när man begär en utredning, att kunna ange hur man
tänkt sig att det hela skall ordnas, utan det blir först den kommande utredningen,
som kan ge klart besked härutinnan. Vi ha skrivit vårt utlåtande och
den därvid fogade klämmen på ett sådant sätt, att vi tro, att det skulle vara
möjligt och att motiveringen icke skall lägga hinder i vägen för den allsidiga
prövning av denna fråga, som vi anse bör komma till stånd.

Jag hade, herr talman, tänkt hålla ett längre anförande, men när det redan
här talats så mycket i denna sak, tog jag min friheten att, innan jag gick repp,
stoppa hälften av mitt anförande i fickan — jag hade det nämligen skrivet
— och får väl nöja mig med vad jag här anfört och eventuellt sedan gå upp i
en replik mot någon, som sedan uppträder. Med dessa ord ber jag. herr talman,
att få yrka bifall lill utskottets hemställan.

152

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Herr Werner erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag tror, att örn herr Lindqvist velat höra början på mitt anförande, hade
han kunnat bespara sig det angrepp, som han försökt rikta mot bondeförbundet.
Det skall emellertid icke lyckas, herr Lindqvist, att rycka ut bondeförbundet
till allmänbeskådning såsom någon speciell förespråkare för vare sig
storfinansen eller illegala vinstintressen i det ekonomiska livet. Det försöket
är dömt att misslyckas.

När herr Lindqvist framställde frågan, varför vi särskilt nämnt ekonomiska
föreningar, vill jag säga, att det tagits direkt ur motionen. Man konstaterar
där följande: »Det måste emellertid anses vara ett väsentligt allmänt intresse
att erhålla en säkrare och mera ingående kännedom örn det enskilda näringslivets
ekonomiska förhållanden även beträffande andra företag än aktiebolag.
Ett allmänt krav på en utökad offentlig årsredovisning från företagens sida
måste därvid uppställas.» Jag har också i mitt anförande återgivit dels en
detalj från den kontrollverksamhet, som nu förekommer, dels ock ett utdrag ur
Dagens Nyheter för gårdagen, som tycks peka på att man önskar skapa dessa
_ särskilda kontrollorgan när det gäller just jordbrukets ekonomiska föreningar.

Vidare yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Då jag även i ett annat sammanhang, nämligen
inom planeringskommissionen, kommit ätt särskilt observera den här föreliggande
motionen, så skall jag nu be att få säga några ord.

Frågan örn i vilken omfattning man bör fordra offentlig redovisning av
driftsföretags ekonomiska förhållanden kan, i vad det gäller aktiebolagen, sägas
Ira lösts genom antagandet i fjol av den nya aktiebolagslagen. Riksdagen
hade ju då tillfälle att taga _ ställning till samma spörsmål, som nu framförts
i motionen, nämligen huruvida det i fråga om redovisningshandlingar från
ekonomiska företag skulle krävas, att bruttoredovisningsprincipen tillämpades
eller om° nettoredovisningsprincipen skulle få användas. Riksdagen avböjde
då att gå den förstnämnda vägen, vilken motionsvis föreslogs, och ställde sig
på samma ståndpunkt som utskottet i år har gjort.

Jag tror att detta är en riktig ståndpunkt, och jag ber att få understryka
det mycket betydelsefulla förhållandet, att utskottet här tagit avstånd från
den del av den förevarande motionen, som går ut på en väsentlig utvidgning
av offentligheten i de ekonomiska företagens redovisning utöver vad som bestämdes
genom riksdagens beslut i fjol vid den nya aktiebolagslagens antagande.

Utskottet anser inte heller, att man för att tillgodose önskemålet örn en priskontroll
till förebyggande av monopolvinster behöver gå den av motionärerna
anvisade vägen med ökad offentlighet i redovisningen. Detta syfte kan. såsom
utskottet påpekar, nås på andra vägar.

Utskottets motivering innebär alltså, att man på väsentliga punkter inte
tillmötesgått motionärernas önskemål. Men utskottet kommer i alla fall fram
till ett förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning. Utskottet
tar nämligen upp den del av motionärernas önskan, som huvudsakligen
motiveras med synpunkter av arbetsmarknadspolitisk art, och menar att det
skulle vara av ett visst värde för uppgörelserna på arbetsmarknaden, örn möjlighet
funnes till en mer omfattande insyn i företagens ekonomiska förhållanden.

Även i detta fall äro utskottets uttalanden värda att bemärkas. Utskottet
menar inte, att den ökade insyn, som skulle vara. behövlig vid löneuppgörelserna,
skulle ske genom en offentlighet i redovisningen av den art, som motto -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

153

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

närema närmast ha åsyftat, utan genom att de statliga förlikningsmannen
eller vissa förtroendemän bereddes tillgång till närmare uppgifter örn produktions-
och avsättningsförhållandena inom den näringsgren, vä,rom fråga vore.
Det föreligger sålunda även här en skillnad mellan utskottets förslag och vad
jag föreställer mig att man på motionärernas håll har tänkt sig.

Utskottet förmenar vidare, att syftet med denna vidare insyn skulle, särskilt
vad angår lönepolitiken, kunna, vinnas genom frivilliga överenskommelser
mellan organisationerna på arbetsmarknaden. Jag vill inte uttala någon
bestämd uppfattning örn, huruvida verkligheten därvidlag kan motsvara förhoppningarna,
men jag finner det inte vara osannolikt. Herr Brandt fann det
däremot vara i högsta grad verklighetsfrämmande att tänka sig, att så kunde
bli fallet. Skulle emellertid inte denna utväg att på frivillighetens väg åstadkomma
en närmare granskning av de ekonomiska förhållandena, inom ett företag
stå öppen, så bör företagets skyldigheter i förevarande fall regleras i lag,
säger utskottet, och kommer därför fram till sitt utredningskrav.

Nu äro emellertid meningarna delade örn värdet vid löneförhandlingar ä,v
den ifrågasatta insynen i företagens ekonomiska förhållanden. Många förmena,
att det väsentligen är andra faktorer, som därvid äro bestämmande, än
kunskapen örn hur det förhåller sig med bolagens vinster. Och kan en frivillig
överenskommelse inte träffas örn en ingående granskning av det slag,
varom nu är fråga, så kan man också antaga, att i de flesta fall fullt giltiga,
skäl finnas från företagets sida a,tt vägra en närmare insyn. Det kan gälla att
skydda sekretessen, det kan gälla att förhindra ett inträngande i företagets
förhållanden som kan medföra skadliga verkningar för företagets konkurrenskraft
och för dess konsolideringssträvanden.

Det säges nu visserligen, såväl från motionärernas sida som av utskottet, att
åtgärder i motionens syfte inte få göras sådana, att de medföra skadeverkningar
för näringslivet. Men det är ju inte så gott att veta, var det hela stannar,
sedan man en gång har gett sig in på de föreslagna vägarna. I alla händelser
kan jag inte finna det motiverat, att man för ett syfte, som är omtvistat
till sitt värde och sannolikt ganska begränsat till sin verkan i avseende på
arbetsfredens bevarande, nu går in för ytterligare åtgärder utöver dem som
riksdagen nyligen vidtagit på lagstiftningens område när det gäller aktiebolagen.

Jag vill, trots vad som här har anförts av talesmannen för utskottet, ytterligare
understryka det faktum, att riksdagen dock så sent som i fjol antog en
lag, som reglerar bolagens offentliga redovisning, varvid man också förutsatte,
att enahanda bestämmelser skulle införas i andra lagar, som reglera annan
ekonomisk verksamhet än bolagens. Detta faktum, att riksdagen nyss bär antagit
en betydelsefull lagstiftning på ifrågavarande område och att den inte
ens hunnit träda i kraft, bör väl ändå mana till en viss försiktighet. Man bör
ju ha rätt att få se resultaten a,v vad riksdagen sålunda gjort innan man går
vidare.

Som jag förut betonade, är det visserligen sant, att det utredningskrav, sorn
utskottet för fram, endast tillgodoser en del av vad motionärerna önskat, men
man kan inte värja sig för den tanken, att bakom det hela ändå ligger motionen
och dess intentioner. Herr Brandt tycktes ju också till utskottsyrkandet knyta
mycket starka förhoppningar om ett realiserande även av övriga önskemål i
motionen, vilken ju måste sägas ha en mycket vittgående syftning och sikta till
en långtgående statlig kontroll över näringslivet.

Jag tror inte, att det är något samhälleligt intresse att genom ständiga statliga
ingrepp i näringslivet oroa och irritera detta, om inte klara skäl föreligga

154

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

för ett ingripande från det allmännas sida, och det förmenar jag att det inte gör
i detta fall. Vi sakna inte möjligheter att kontrollera, att de ekonomiska företagen
inte missbruka sin ställning. Vi torde kunna räkna med en förbättrad
kontroll av monopolföretagen — en lagstiftning i det ämnet överväges ju inom
planeringskommissionen — och vi ha en ganska effektiv skatte- och taxeringslagstiftning.
Man torde inte heller kunna göra gällande, att näringslivets män
sakna allmänt och socialt ansvar. Näringslivet måste också få arbeta under så
stor frihet som möjligt, om det bästa resultatet skall kunna uppnås. Skulle
emellertid motionens avsikter i någon mer betydande grad beaktas vid en kommande
utredning, skulle detta säkerligen resultera i ingrepp, som bleve till skada
för ett sunt näringsliv.

Jag kommer sålunda till den slutsatsen, att jag inte kan ge min röst för utskottets
utredningskrav, trots att utskottet i viktiga avseenden har gått en annan
väg än motionärerna gjort. Den nya aktiebolagslagstiftningen innebär dock,
såsom jag här understrukit och såsom tidigare sagts, ett stort och beaktansvärt
framsteg jämfört med tidigare bestämmelser, och längre anser jag inte att man
nu hör gå i fråga örn den allmänna insynen i driftsföretags ekonomiska förhållanden.

Jag har här, såsom kammarens ledamöter hört, huvudsakligen riktat min
argumentation mot motionärernas önskemål och mindre mot utskottets, och jag
föreställer mig, att de ledamöter av folkpartiet, som biträtt utskottets utredningskrav,
gjort detta bl. a. därför att de ansett att vad utskottet sagt och föreslår
egentligen är något, som ligger vid sidan av vad motionärerna avsett. Jag tycker
dock, att den begränsade och mycket omtvistade uppgift, som utskottet tagit
sikte på, inte utgör tillräckligt skäl för att nu skriva till Kungl. Maj:t och
begära en utredning. Dessutom ligger det nog, såsom jag här förut sagt, bakom
det hela synpunkter och strävanden, som gå långt utöver vad som direkt avspeglas
i ordalagen i utskottets motivering och kläm.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag tror för min del inte, att skillnaderna
i uppfattning om företagens uppgifter och de krav, som från samhällets
sida kunna ställas på företagen, äro så stora som den aggressiva tonen i herr
Brandis anförande möjligen skulle kunna ge vid handen. Hade herr Brandt
varit närvarande på industriförbundets stora .möte i går, då frågan örn industrien
och samhället behandlades, hade han helt säkert fått ett livligt intryck
av den känsla för industriens samhällsansvar, som är tillfinnandes hos företagarna.
Den moderna företagaren ser inte i företaget ett instrument för privatekonomisk
vinning. Hela frågan örn vinstens allt annat överskyggande betydelse
har skjutits i förgrunden av andra grupper än företagarna. Det är andra grupper
som lia fört fram talet örn profiten såsom det allt bestämmande för företagarverksamheten.
Inom företagarvärlden har man rätt klart för sig, att vinsten
har andra uppgifter än just att vara en profit. Den har uppgiften att visa,
att rörelsen går ihop, den skall utgöra en vägvisare och en fyr på företagarverksamhetens
hav. Den moderna företagaren känner också livligt sitt sociala ansvar
och har full förståelse för företagets produktiva uppgifter i folkhushållet.

Skillnaden mellan den uppfattning, som företrätts av herr Brandt, och den
som skulle vara företagarnas, ligger inte i att företagarna vilja dväljas i skumrasket,
utan däri att företagarna inse och ha erla,renhet av att den öppna redovisningen
kan missbrukas till förfång för företagarlivets produktiva uppgifter
och därmed även för folkförsörjningen. Varje företagare känner med sig, att

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

155

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

ett ansvar, som skall tagas ut av det offentliga, lätt drar med sig byråkratisering;
företagaren blir, i stället för den fritt verkande kraft i näringsverksamheten
som han skall vara, lätt en byråkrat, som måste ägna en god del av sin tid
åt yttranden och förklaringar i anledning av att den ena och andra anmärkningen
göres, något som är helt naturligt, då olika uppfattningar alltid kunna
föreligga.

Herr Brandt ägnade mycken tid åt att på nytt utlägga bruttoredovisningens
fördelar och åberopade liksom tidigare Amerika på denna punkt. Att så sker
förefaller mig rätt anmärkningsvärt, då ju i utskottsutlåtandet tydligt nog
säges ifrån att några sådana bestämmelser inte gälla för det amerikanska näringslivet
annat än i vissa speciella fall. På industriförbundets möte i går meddelade
också förre riksdagsmannen Sven Lundberg, att av förvaltningsberättelser
från amerikanska företag, som han hade studerat i stort antal, han inte hade
kunnat få den uppfattningen att redovisningen i Amerika var stort annorlunda
än hos oss.

Jag tycker också att det, när man ställer dessa höga krav på insyn i företagens
ekonomiska förhållanden, kunde vara skäl i att man gjorde en början just
med de företag, där det från riksdagens sida finns mest att säga till örn, nämligen
beträffande de av staten bedrivna företagen. Vi erinra oss nog alla, hurusom
under en debatt här i kammaren för inte så länge sedan mycket anmärkningsvärda
förhållanden röjdes beträffande svårigheterna att få insyn i ett
sådant företag som Norrbottens järnverk.

Skälen till dessa krav på en bättre insyn i företagens inre förhållanden äro
ju av mångahanda slag, men det måste i rättvisans namn medges, att de inte i
och för sig äro av sådan beskaffenhet att inte företagarlivet skulle kunna godtaga
dem. Jag vill dock därvid göra ett undantag beträffande det påståendet,
att det inom näringslivet självt skulle finnas en önskan örn att få en redovisning
av det slag, som här förordas, för att man på det sättet skulle kunna få
del av förhållandena inom andra företag. Jag tror inte att det ligger till på det
sättet, och jag undrar, örn motionärerna haft den kontakt med företagarlivet,
att man kan tillmäta deras omdöme härvidlag något värde.

Jag skall icke gå in på de många olika skäl som här ha anförts för denna
redovisning utan bara uppehålla mig vid ett, och det gäller det värde ur arbetsmarknadssynpunkt
som skulle ligga i att företagens verkliga lönebetalningsförmåga
kunde dokumenteras. Hela denna lönebetalningsförmåga är en
elastisk sak. Den kan ökas genom rationalisering, och man kan tänka sig att
öka lönekontot genom att göra besparingar på andra konton. Lönebetalningsförmågan
varierar också med omsättnings- eller t il 1 ve rkn i n gs vol .ymen, så att
det blir en större lönebetalningsförmåga vid en större tillverkning än vid en
mindre. Lönerna kunna även ökas på bekostnad av vinsten. Men hur skall det
gå till — med alla dessa komplicerade variabler — att göra en ökad insyn
användbar för lönesättning? Man kan fråga sig, örn den på sina håll förekommande
schablonmässiga uppfattningen om företagarvinsten som en utfallande
ränta, vilken kan normaliseras till tre, fyra, fem eller sex procent, .skulle bli
normgivande. Det skulle möjligen kunna gå med en verksamhet som har en
tryggad marknad. Men företagarvinstens väsentliga uppgift att vägleda produktionen
i nyskapande verksamhet tages då icke alls med i räkningen. Vinstens
uppgift stannar ju icke vid att den skall utgöra en förräntning av kapitalet
i det individuella fallet, utan den måste variera med riskerna, och sett
från hela näringslivets synpunkt kan den ibland behöva vara relativt mycket
hög för att kunna bjuda täckning för särskilt låga vinster eller förluster i
andra fall. •

156

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Det torde vara alldeles uteslutet att med vilken grad av insyn som helst få
ett objektivt intryck av ett företags lönebetalningsförmåga sett på längre
sikt. Det torde vara lika omöjligt som att bestämma ett företags eller dess
aktiers objektiva värde med hjälp av kalkyler, som måste ta hänsyn till framtidsutsikter
och psykologiska faktorer av olika slag. Ett dylikt bedömande av
ett företags värde liksom bestämmandet av företagets lönebetalningsförmåga
kan aldrig bli annat än subjektivt, och det är därför som vi lia börsen som
det bästa subjektiva uttrycket för aktiers värden.

Liksom börsen bestämmer aktiernas värden på intuition, blir det ytterst ett
intuitivt bedömande som avgör företagarvärldens lönebetalningsförmåga. Det
kan därför ifrågasättas, örn en ökad insyn i företagens inre förhållanden
verkligen skulle ge den ledning för arbetsmarknadspolitiken som man talar om.
Det kan sättas i fråga, örn man verkligen därigenom kan väsentligt sammanklämma
området för de olika meningarna vid avtalsförhandlingar, för att använda
samma uttryck som finansministern använde i årets remissdebatt i första
kammaren. Det är fara värt, att det i stället skulle bli ändlösa och ofruktbara
diskussioner som en följd därav.

När här talas örn sekretess och traditionellt hemlighetsmakeri kring företagsamheten,
som örn denna skulle trivas i grumligt vatten, så är det en vantolkning
av affärsmannens naturliga, ja nödvändiga strävan att i effektivitetens
intresse så långt möjligt är freda affärsverksamheten från ovidkommande
ting. Det kan sägas, att det icke är ovidkommande ting de upplysningar som
man här begär i samhällets och de anställdas intresse. Men företagarvärlden
är förvisso beredd att stå till förfogande med allt möjligt tillmötesgående för
att genom öppenhet främja lojala strävanden. All erfarenhet visar emellertid,
att något skydd måste finnas mot krafter som fullfölja andra syften än företagets
bästa. Dessa krafter lura överallt. De finnas i form av konkurrenter
och avundsmän, i form av kverulanter och missnöjesspridare. Hur många
gånger kan det icke visa sig, att en indignation över det ena eller andra inom
ett företag, som må synas aldrig så berättigad, så småningom avslöjas som en
enkel hämndeakt för förmenta oförrätter. Det är ett mycket allvarligt spörsmål
för industri och företagsamhet att icke få sin arbetsro spolierad genom att
man ständigt måste hålla sig rustad mot attacker som syfta till något annat
än det som är företagets uppgift. Därför reses motstånd mot den form för
redovisning som här har föreslagits. Detta innebär icke i och för sig, att man
inte delar önskemålet örn en bättre insyn.

Skall utskottets från näringslivets synpunkt mycket väl befogade och värdefulla
villkor, som är formulerat så, »att erforderliga garantier skapas mot
missbruk och skadeverkningar för näringslivet», uppfyllas, då är det svårt att
se, vad en utredning skall finna för utvägar. Jag tror icke, att det kan finnas
någon annan väg för den utredningen än att man får avstå från offentlighetskravet
i den utsträckning som det nu framställts och nöja sig med att alla upplysningar
för lojalt bruk ställas till förfogande på sätt som myndigheterna
kunna vilja bestämma.

Jag instämmer helt i den uppfattningen, att en utredning örn ytterligare
utvidgning av den nya aktiebolagslagen, som ännu inte har kommit i tillämpning,
är opåkallad, och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr Lilldahl: Herr talman! Jag har en bestämd känsla av att denna debatt
skulle ha vunnit åtskilligt på örn man inte hade sysslat så mycket med motionen
utan i stället med utskottsutlåtandet. Den motion som avlämnats i denna
fråga har ju ändå gått igenom utskottskvarnen, och kvar står nu ett utlå -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

157

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

tande, som är färgat av sammansättningen av den majoritet. som står bakom
utlåtandet och vilken består av socialdemokrater och folkpartister.

Detta utlåtande är, såvitt jag förstår, ett uttryck för moderation, och motiveringen
är så utförlig, att de som till äventyrs varit rädda för motionen
borde i alla fall icke vara så rädda för utskottsutlåtandet. De borde känna
sig en smula lugnare, när de lia sett, vilken ståndpunkt utskottet har intagit
till ifrågavarande motion. Det är väl sannolikt på det sättet, att varken utskottets
tankegångar eller motionärernas innehålla några revolutionerande nyheter.
Jag vågar till och med hävda, att den fråga som vi nu behandla icke
har någon partipolitisk bakgrund, ty denna viktiga fråga örn en bättre insyn
i de ekonomiska förhållandena inom näringslivet är ändå en fråga, som inte
bara intresserar arbetarna utan i minst lika hög grad de anställda, tjänstemännen;
och dessa tjänstemän äro ändå en medborgargrupp, som högern speciellt
har tagit under sina vingars skugga. Åtminstone brukar det låta så i
valtider.

Jag vill också tillägga, att icke ens näringslivet kan stå ointresserat inför
en reform på detta område, ty det kan i det långa loppet icke vara hälsosamt
ens för näringslivet självt, att vid förhandlingar örn arbetsavtal den ena parten
skall så att säga sitta med förbundna ögon vid förhandlingsbordet, då det
gäller att bedöma ett företags ekonomiska bärkraft. Detta måste ofta hos de
arbetare och andra anställda som det gäller framtvinga en känsla av att de
icke äro renhårigt behandlade och, när förhandlingarna äro slut, efterlämna
ett intryck av att dc icke ha fått ut vad de rättvisligen borde ha fått av det
gemensamma produktionsresultatet.

Även örn man icke får överdriva betydelsen av en bättre ekonomisk insyn,
så kan det dock tänkas, och jag har i vart fall den uppfattningen, att
denna insyn skulle kunna avtrubba något av de irritationsmoment, som alltid
uppträda vid avtalsförhandlingar. Vore det så, att man vunne detta, och att
det bleve lättare att få cn uppgöi’else till stånd vid förhandlingarna, så vöre
bara det en nåd, som vi lia all anledning att bedja örn. För min del tror jag
inte, att fackföreningsrörelsens lönepolitik kommer att bli utsatt för alltför
stora förvandlingar, även örn man kommer fram till att arbetarparten får större
kunskap örn respektive företags ekonomiska ställning. Ty även örn det konstateras,
att vissa företag ha givit större vinst än andra, så ha ju kollektivavtalen
en så ofantligt stor betydelse, att det knappast skulle falla fackföreningsrörelsen
in att gå ifrån dessa kollektivavtal och gå in för lokala löneavtal, som
alltså skulle få det utseende, som respektive företags vinst kan medge.

Jag tror icke heller, att nian från arbetarhåll har någon som helst motvilja
mot att företagen stabiliseras. Denna stabilisering äger merendels rum genom
avskrivningar på fastigheter, maskiner o. s. v. Det är i stället på det sättet,
att då ett företag blir väl konsoliderat, så innebär detta i alla fall cn viss
trygghet för arbetarna och de inom företaget anställda. Men en bedömning
av hur dessa avskrivningar ha verkat på företagets slutresultat bör ändå lia
ett ganska stort värde.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det är icke vid alla tillfällen,
sorn man från arbetsgivarhåll anser, att sekretessen om företagets ställning
är någonting som arbetarna inte lia något med att göra. Jag erinrar mig, hur
det var i början på 1930-talet, då de enskilda järnvägarna ledo fruktansvärt
av tidens depression. Vid avtalsförhandlingarna lade då arbetsgivarna alla
papper på bordet, och arbetarna och övriga anställda fingo se, vilket ekonomiskt
jämmerligt företag de tjänat. Samtidigt som man visade upp sina papper,
krävde man långt gående lönereduceringar. Såvitt mig är bekant, visar
man icke denna öppenhet gentemot arbetarna och de anställda, när företaget

1£8

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

seglar i medvind. Då är hemligstämpeln framme och mörkläggningen mer eller
mindre fullständig.

Detta var endast ett exempel, men jag är övertygad örn att detta upprepas
i det oändliga vid de tillfällen, då ett företag befinner sig vid ruinens brant.
Då är man färdig att deklarera företagets ställning. Men det blir andra tongångar,
när bättre tider komma och vinsterna börja inställa sig.

Vad man på det bestämdaste har anledning att vända sig emot. det är,
när man i debatten örn denna fråga — till och med herr Sandberg Var inne
på detta kapitel — framhåller, att en bättre ekonomisk insyn i företagen kan
åstadkomma stor skada för näringslivet i dess helhet. Det förefaller faktiskt,
som örn man på vissa håll ännu inte hade kommit ifrån den gamla uppfattningen,
att när det gäller näringslivet arbetskraften är något som man inte
räknar med. Den ställs vid sidan, och det är bara det satsade kapitalet som i
detta fall är det viktiga. Arbetarna och de anställda, som dock utgöra en integrerande
del i näringslivet, betraktas närmast som örn de inte hörde dit.
Arbetarnas och de anställdas intresse för att alla hjulen hållas i gång måste
dock vara synnerligen stort, och vi ha ju också ofantligt många bevis på det
intresse som arbetarna hysa för det företag de tjäna. Det skulle inte falla någon
in, i varje fall icke den överväldigande massan av Sveriges arbetare, att
företaga sig någonting, som skulle skada det företag som de äro anställda och
arbeta i. Redan detta tal örn att näringslivet skulle skadas, örn arbetarna
och de anställda finge möjlighet till en bättre ekonomisk insyn i företagen,
är faktiskt något av en förolämpning mot den organiserade arbetarklassen här i
landet och den inställning som denna arbetarklass har till de samhälleliga
spörsmålen i allmänhet och icke minst till näringslivets framgång.

_Vad till sist beträffar reservanternas anförande örn den skada, som ekonomiska
sammanslutningar inom jordbruket och konsumentkooperationen skulle
lida genomfen förbättrad ekonomisk insyn, så är det väl närmast tillkommet
för att i^någon mån lugna bondeförbundsreservantens i detta fall såvitt jagkan
förstå något ömma samvete. Det är ju ändå på det sättet, som här tidigare
i kväll bar sagts, att bondeförbundet brukar sannerligen icke spara på krutet,
när det gäller att manifestera sin antikapitalistiska inställning. Jag tror emellertid,
att farhågorna, sådana de nu ha framförts i reservationens andra del, även
på den punkten äro åtskilligt överdrivna. Jag har någon erfarenhet åtminstone
av konsumentkooperationen, då jag i tjugu år varit ordförande för en relativt
stor förening. Jag har aldrig under denna tid funnit, att vår förening
har lidit skada av att alla papper ha lagts på bordet, och att icke bara medlemmarna
utan samhället i sin helhet har fått en inblick i hur vår affärsställning
varit och hur vår ekonomiska ställning överhuvud taget visat sig. Jag har
aldrig funnit, att vårt företag blivit lidande på den saken. Jag tror därför,
som sagt, att när man här talar om att även den ekonomiska föreningsrörelsen
är i fara, är detta en stor överdrift.

Jag kunde lia åtskilligt mera att tillägga, men jag tror, att kammaren hört
nog i denna fråga. Jag skall därför sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag ber talmannen och kammaren örn överseende
för att jag icke i likhet med flera av mina företrädare i debatten har ett
liba välskrivet sorn välläst anförande att komma med. För min del inskränker
det sig till några reflexioner kring ämnet och den förda, debatten
_ Man ställer, när det gäller att biträda eller avslå ett utredningsyrkande, alltid
den frågan för sig, huruvida detta utredningsyrkande har ett verkligt be -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

159

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av drif Iföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

rättigande. Det faller väl ingen in att gå emot en sak, örn man tror, att därmed
kari vinnas något verkligt positivt nyttigt. Alltså: en förutsättning för att man
går emot det är att man anser, att utredningen är relativt eller helt och hållet
obefogad. Trots att någon talesman för motionärerna sökte förebära, att det
gäller icke bara aktiebolagen utan även andra företag och föreningar etc., kan
jag för min del ej komma ifrån, att ett lagverk, som så nyligen varit föremål
för grundliga utredningar och överväganden och varom fattats beslut i riksdagen,
nu skulle vara moget för revision. Detta gäller i all synnerhet som man
vid fattandet av detta beslut förstod, att det var mycket ömtåliga och allvarliga
problem man rörde sig kring, och på grund därav beslöt, att ikraftträdandet
av den nya lagen skulle ske först år 1948. Trots detta är man nu i färd med att
börja fingra på densamma. Finnes det något verkligt behov? Jag kan icke finna
annat än att det är ett oamouflage för att komma åt aktiebolagslagstiftningen.
Man motiverar det med att det gäller konsumentkooperationen, jordbrukarnas
ekonomiska föreningar samt företag i största allmänhet.

Jag kunde ej undgå att fästa mig vid, att en av motionärerna, herr Brandt,
säde, att man icke hade klart för sig vilken storleksordning det var fråga örn
beträffande företagen i övrigt; det finge den kommande utredningen taga
hand örn; själv hade han intet begrepp örn den saken. Det är väl ändå industrien
och de större bolagen, beträffande vilka man vill komma åt bättre uppgifter
om deras verksamhet!

Innan jag går in på detta., vill jag emellertid knyta några reflexioner till kravet
på ökad upplysning örn jordbrukets ekonomiska föreningar och de konsumentkooperativa
företagen. Det har förts in i diskussionen, örn jag minnes rätt,
den omständigheten, att jordbruket som helhet betraktat är föremål för mycket
ingående årliga analyser av dess resultat, dess ekonomiska förutsättningar, dess
utgifts- och inkomstkonto etc. Men det är helt och hållet en sak för sig. Detta
kan ju aldrig utrönas av något enskilt företags eller någon enskild förenings
verksamhet. Dylik totalanalys är såvitt jag förstår både nödvändig och nyttig,
även örn den icke täcker hela behovet av upplysning. I fråga örn jordbrukets
prisbildning och ekonomiska förhållanden är den ett starkt bidragande medel
att vinna nödig insikt.

Jag tror ju för min del, att det finnes många andra näringsavsnitt, som
skulle vara i behov av en lika grundlig översyn och analysering. Försåvitt
jag vet pågå dylika undersökningar i ganska stor utsträckning, icke minst
igångsatta av industrien själv. Men det hör egentligen ej till det problem tvi
här avhandla. Här är det ju fråga arn föreningar och andra företag. Det rör
sig örn de års- och styrelseberättelser, som man vill hava mera fylliga och givande.
Jag har faktiskt ganska svårt att förstå vad det är man vill ha ut mera
av dessa ekonomiska föreningars årsredogörelser, antingen det nu gäller jordbrukskooperationen
eller den s. k. konsumentkooperationen. Jag är icke alls
övertygad om att det alltid är för vare sig det allmänna eller de ovidkommande
enskilda — märk väl, att när jag talar om ovidkommande enskilda menar
jag givetvis icke arbetarna i företaget utan elen stora allmänheten, i vars händer
allt detta tryck kommer att hamna •—- något allmänt eller enskilt intresse
att varje detalj av en förenings eller ett företags ekonomiska skötsel skall skrivas
dem på nåsan. Det kan gälla sådana önskemål som ytterligare detaljerade
uppgifter rörande företagets avskrivningspolitik. Det kan vara uppskrivning
också: det är icke alltid så lyckligt, när det gäller avskrivnings- eller konsolideringsåtgärder
o. s. v.

Det är den ena sidan av saken. Den andra sidan är om de, sorn verkligen lia
intresse av företagets ledning, underrättas orri dylikt. Det är företagets aktie -

160

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

ägare, men det är också, dess anställda och arbetare. De kunna lia ett stort
intresse av den bästa möjliga upplysning; det är väl ingen människa som vill
bestrida detta. Men såvitt jag förstår Ilar denna upplysning aldrig nekats,
då det gällt medlemmar eller aktieägare. Beträffande aktieägarna kan sagås,
att den ännu så länge gällande lagstiftningen kanske icke medger så god upplysning
som skulle vara önskvärd. Men den beslutade lagstiftningen innebär,
såvitt jag minnes rätt, i alla händelser, att aktieägare äger på bolagsstämma få
del av alla uppgifter, som icke anses vara för bolaget skadliga att utlämna.
Beträffande medlemmar i föreningar är det väl så, att i de ekonomiska föreningarna
lika väl som i de konsumentkooperativa föreningarna undanhålles
ingenting för medlemmarna. Kommer man från dessa företagare, som jag nu
avhandlat, till arbetarna i företagen, är det nog så, att arbetarna kunna ha
både intresse och behov av ökad upplysning, när det gäller såväl föreningar
som bolag. Men märk väl, det är ingalunda enbart på företagarna det kommer
an! De böra lämna information; jag återkommer kanske småningom till den
saken. Men det. vill också till ett mycket påtagligt intresse från arbetarnas
sida att också tillägna sig denna information!

Från detta, herr talman, skall jag be att få övergå till några allmänna
reflexioner, som beröra såväl de nu omtalade slagen av företag som, och kanske
speciellt, de företag som väl ännu så länge här i landet äro de vanligaste och
betydelsefullaste, nämligen bolagen. Man har påtalat, att det skulle saknas
möjligheter för det allmänna att bilda sig en tillräckligt vederhäftig uppfattning
och bild av företagens ekonomiska resultat, det resultat, som alltså skulle,
som man förmenar, framläggas i knapphändig eller vilseledande form i årsredogörelser,
styrelseberättelser etc.

För så vitt jag kan förstå saknas det ingalunda medel för det allmänna ali
skaffa fram precis vilka upplysningar man vill. Det allmänna har rättighet
och. möjlighet att taga del av deklarationerna, och den rättigheten och den
möjligheten uraktlåter man ingalunda att använda. Den har begagnats vid
många tillfällen, då man från det allmännas sida velat ha reda på det ena eller
det andra. Man har kunnat plocka ut hela geografiska områden och ställt
hela socknars självdeklarationer till förfogande för undersökning. Lika väl kan
man plocka ut enskilda företag eller grupp av företag. Jag tror, att man på
denna väg, i den män man. vill använda detta sätt, kan komma fram till en
uppfattning, som är åtskilligt både djupare och bredare grundad än vad en
aldrig så detaljerad årsberättelse eller styrelseberättelse kan giva.

Man har alltså denna utväg liksom även mångfaldiga andra möjligheter
att skaffa sig. upplysningar. Industrien för sin del har, såvitt jag är rätt underrättad,
alltid statt det allmänna till tjänst, när det gällt att lämna de uppgifter,
som från det allmännas sida ansetts nödvändiga. Men örn det är så, att
den nu föreslagna linjen skulle anses vara det enda och nödvändiga medlet,
förvånar det mig liksom det förvånat flera talare förut, att staten själv, med
den majoritet vi nu lia att räkna med i statsledningen, har så förfärligt litet
intresse för den saken. När det gäller statens egna företag erinrar sig kammaren,
som herr Olson nyss påpekade, det mycket ljumma eller rent av negativa
intresse, som visats frågan örn en mera utförlig redovisning. Detta framgick
bland annat av en debatt, som vi hade kort före jul beträffande ett då
aktuellt statligt företag.

När man i motionen kräver en mera detaljerad och upplysande offentlig redogörelse,
viftar man överhuvud taget bort därmed följande vådor och skadeverkningar
med hänsyn till andra parter i branschen eller i produktionsprocessen.
Jag tror ju för min del ingalunda, att de vådorna äro obefintliga när

Onsdagen den 25 april 1945 em. Nr 18. 161

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

det gäller inhemska konkurrenter, oell jag är alldeles övertygad om att de äro
befintliga, när det gäller utländska konkurrenter. Men jag skulle vilja till begreppet
konkurrenter också lägga begreppet konkurrens. Jag tror, att denna
långt drivna offentlighet även gentemot dem, som icke ha med saken att göra
eller som i andra former kunna få information, skulle i stor utsträckning kunna
hämma en i och för sig nödvändig och önskvärd konkurrens. Ty med dessa
detaljerade upplysningar bör det finnas betydligt större möjligheter för manga
företag att undandraga sig en konkurrens, som de i brist på dessa upplysningar
måste underkasta sig.

Alternativen äro i själva verket: Skall man tvinga fram en lagstadgad och,
som jag finner saken, ibland olämplig publicitet, en lagstadgad, statligt reglementerad
publicitet av allt, som rör företaget, eller skall nian gå vidare på
den frivilliga upplysningens och informationens väg? På den sistnämnda vägen
tror jag ingalunda, att vi kommit fram till något slutskede, där vi kunna säga,
att allting är bra, utan jag tror, att vi lia åtskilligt mer att vinna.

Det var detta jag menade när jag nyss sade, att det är icke bara företagens
utan också de däri anställdas sak att intressera sig för dessa ekonomiska problem.
Att det här finnes ett intresse, därom vittnar motionen. Vi kunna vara
överens örn att detta intresse icke alltid har varit tillfinnandes och ännu icke
alltid är det. Man intresserar sig mera för att gå på lagstiftningens väg och
mindre, för att gå på andra vägar, som sta till buds. Det är sa, att de andra
vägar, som stå till buds, kräva ett helt annat arbete av den enskilde. Man
räknar nu på att få i bekväm form serverat allt vad man vill lia. Man tror,
att man av bruttoredovisningen skall kunna utläsa företagens situation^ möjligheter
etc., medan det i själva verket ligger till sa, att man aldrig på den
vägen kan få en verklig inblick i vare sig driften och skötseln inom det företag,
som man är särskilt intresserad av, eller ännu mindre branschens skötsel
och förutsättningarna för lönesättningen. När vi nu diskutera denna sak och
behandla lönesättningen, ligger det aldrig till så, att det är enbart det enskilda
företagets resultat, som är avgörande, utan det är i ännu högre grad branschens.

Likväl säger man, att man av dessa årsberättelser och styrelseberättelser,
örn de som man förmenar få en annan och bättre form, kan få fram allt vad
man vill ha. Jag tror det ingalunda. Jag tror, att man får gå till ett mycket
mera ingående studium av de ekonomiska företeelserna. Det är den enda vägen
man har att vandra; det är kungsvägen. Den är icke. fullt så bekväm. Men vi
lia å andra sidan mycket goda exempel på att icke minst arbetarrörelsens företrädare
använt densamma. Bland dem, som företräda arbetarrörelsen vid förhandlingar
och dylikt, finnas glänsande exempel på förmåga och kunnighet
på detta område. Det är denna frivilliga och organiskt framväxande kontakt
och information mellan parterna på arbetsmarknaden, som jag för min del tror
bör odlas och utvecklas. Där kan man få fram ett helt annat resultat än man
någonsin kan nå av en aldrig så utförlig årsberättelse. Denna kan i sin tur
tvärtom mycket lätt av deli, som ej förstår att läsa den, både vantolkas och

TYllSsf OTStuS

Jag hörde i går ett föredrag på industriförbundets årsmöte, där dessa problem
diskuterades av den ingalunda okände docenten Gärdlund. Det föreföll
mig, som örn många av de synpunkter lian gav voro av både intressant och stimulerande
art. Det var ingalunda så, att företagarparten uteslutande fick ros
i detta föredrag; det utdelades åskilligt med ris också. Men hail var övertygad
_ och jag är med honom övertygad — om att den verkligt grundligt

ekonomiska insikt, sorn det vill till för afl arbetsmarknadens parter därur skola
kunna draga konsekvenser för reglering av sina förhållanden, vinnes en Andra

hammarens protokoll 1945. Nr lil. 11

162

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

dast genom ett ingående ekonomiskt studium och genom en förtroendefull information
parterna emellan.

Det finns de som i denna debatt ha insinuerat, att de som icke tillhöra utskottsmajoriteten,
och speciellt naturligtvis högern, skulle slå vakt örn ohemula
vinstintressen. Jag tycker, att vi skulle kunna ha så pass mycket respekt för
varandra här, att vi kunde tillerkänna varandra rättighet att tala för en ärlig
övertygelse om vad man tror är bäst för det näringsliv, som icke innefattar
enbart företagarna utan i lika hög grad innefattar arbetare och innefattar det,
på vilket hela det svenska folkets existens i själva verket vilar.

Örn jag ansluter mig till yrkandet om bifall till reservationen är det givetvis
därför att jag tror, att man på den vägen bättre än genom den lagstiftning,
som här är påyrkad — även örn utskottsyrkandet har fått formen av att gälla
en förutsättningslös utredning — skall vinna ett resultat för det näringsliv,
som vi alla vilja främja.

Herr Lindqvist, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Den ärade föregående talaren har tydligen missförstått den sak,
det här gäller. Det beror kanske på att han icke tillräckligt noga läst utskottets
utlåtande, eller också beror det på någon annan orsak, vilken vet jag icke.
Herr Liedberg säger, att vårt förslag örn utredning egentligen skulle syfta
till att åstadkomma en ändring av aktiebolagslagen. Vi ha alls icke föreslagit
någon ändring a,v aktiebolagslagen. Jag ber att få hänvisa herr Liedberg till
vad som yttrats på s. 6 i utskottets utlåtande, där vi tala om frivilliga överenskommelser.
För det fall att sådana icke skulle kunna uppnås säger utskottet:
»För sådana fall, då denna utväg icke står öppen, bör emellertid företagens
skyldighet i förevarande hänseende regleras i lag.» Vi äro sålunda
just inne på herr Ledbergs tanke. Örn icke den går att realisera, få vi försöka
något annat. I klämmen talas örn en förutsättningslös utredning och icke
om någon ändring av aktiebolagslagen.

_ Vidare vill jag citera den tidning, som herr Werner nyss citerade. När man
citerar, citerar man naturligtvis det som passar. I denna tidning heter det:
»Mån behöver inte utveckla någon överdriven fantasi för att måla upp situationer^
där en objektiv kännedom örn en näringsgrens ekonomiska läge är tydligt
påkallad. Ett för alla, välkänt exempel utgör jordbruket, vars från världsmarknaden
frikopplade produktpriser inte kan motiveras för konsumenterna
annat än genom en uppställning av inkomster och utgifter som verkställs av
utomstående experter. Fullt jämförliga är alla de fall, då en näring uppvaktar
statsmakterna örn tullskydd -— okontrollerade partsuppgifter har därvidlag
mer än en gång visat sig utgöra en dålig grund för riksdagens åtgärder.»
Så nog finns det, herr Liedberg, starka motiv för att söka få till stånd en utredning
i denna sak. t

Jag har i det anförande jag förut hållit visat, att jag förstår, att vi möta
ofantligt stora svårigheter. Förekommer det verkligen, som herr Liedberg påstod,
något utbyte av informationer mellan arbetare och arbetsgivare? Det
är länge sedan jag deltog i förhandlingar örn kollektivavtal, men på den tiden
brukade det gå till så, som en talare nyss beskrev: När arbetarna begärde löneförhöjning,
svarade alltid arbetsgivaren: Bolaget går ikull, örn vi skola betala
sådana, löner. Det är icke riktigt, herr Liedberg, att säga att det förslag
örn utredning som här föreslås, är en begäran om ändring av aktiebolagslagen.

Herr Brandt, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill bara svara herr Liedberg, att vi icke talat om konsument -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

163

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

kooperativa sammanslutningar. Det är heller icke utskottsmajoritetens tanke
utan reservanternas. Vi ha talat örn företag, icke endast örn aktiebolag. Det kan
tänkas, att det finns företag, som konkurrera med aktiebolagen. En utredning
bör givetvis omfatta även sådana företag. Beträffande företag, som äro så beskaffade,
att man redan nu har insyn över dem, behövs knappast någon utredning.

Herr Liedberg talade om att staten kunde skaffa sig upplysningar genom att
föranstalta om en granskning av de allmänna självdeklarationerna. Dessa deklarationer
äro hemliga. Man får icke använda dem på dylikt sätt, det betonade
jag redan i mitt förra anförande. — Priskontrollnämnden utövar en viss kontroll,
men det är en kristidsföreteelse, och priskontrollnämndens handlingar äro hemligstämplade.
Man har sålunda för det ändamål, det här gäller, ingen nytta av
detta statsorgan.

Herr Olson i Göteborg påstod, att i Amerika icke förekomma några bruttoredovisningar.
Jag vill passa på tillfället och tala örn för honom, att jag förra
året hade ett samtal med en expert från amerikanska legationen, som med företedda
handlingar av olika slag visade, att det förhåller sig så, som jag förut
nämnde, och som också sagts i Finanstidningen.

Vidare vill jag säga till herr Liedberg: det vore bra, om saken kunde ordnas
frivilligt, men jag tror icke den kan ordnas frivilligt. Det är ju skillnad på
företagare och företagare. Jag hänvisade i mitt förra anförande till herr De Geer
i Lesjöfors, som jag betraktar såsom en mycket framsynt företagare, vilken
följer med sin tid. Men det är icke alla, som äro så framsynta som han. Att man
inom många företag börjat diskutera ett flertal av ifrågavarande problem beror
på att vi skapat oss en fackligt och politiskt betydelsefull ställning och visat
stor aktivitet på detta område. Aktiviteten på företagarhåll står i proportion
till den aktivitet, som vi utvecklat. Detta beklaga vi givetvis icke, men jag tror
icke, att det intresse, som visats saken från företagarhåll, är ägnat att ingiva
så stort förtroende, som man velat göra gällande för de uttalanden, som gjorts
från företagarnas sida.

Jämväl herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Lindqvist gjorde mig den äran säga, att jag icke vet vad jag
talar örn. Hans därvid gjorda påståenden få stå för hans räkning. Örn deras
riktighet få andra döma. Jag skall icke göra mig till domare.

Herr Lindqvist torde få lov att medgiva, att även örn utskottets motivering
borde utmynnat i ett förslag till ändring av aktiebolagslagen och även örn klämmen
går ut 7)å en förutsättningslös utredning, så måste ett bifall till utskottets
förslag tolkas som ett godkännande av de utav motionärerna framförda synpunkterna.
Ett bifall till utskottets förslag innebär faktiskt ett förord till en
revision av aktiebolagslagstiftningen. Utskottet har väl ändå yttrat sig örn
motionen? Örn det icke är med motionen utskottet sysslat, vet jag sannerligen
icke vad det är utskottet sysslat med!

Jordbrukets totalkalkyler lia, som jag redan sökt framhålla, lika litet att
göra med de enskilda företagens redogörelser som en totalkalkyl beträffande
trävaruindustrien eller massaindustrien har att göra med exempelvis årsredogörelsen
för ett trävarubolag i Sundsvall. Jag vet mycket väl, hur det kan gå
till vid avtalsförhandlingar. Ofta säger arbetsgivarparten: vi kunna icke betala
vilka löner som helst. Om vi skulle betala sådana löner, som arbetarna fordra,
skulle företaget gå omkull. En årsredogörelse lär dock icke kunna konstrueras
så, att man av densamma kan utläsa ett företags verkliga förmåga att bära löner
utan att äventyra nödig investering och konsolidering. För bedömandet av

164

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av drift företags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

ett företags ekonomiska ställning behövs det ett mera ingående studium. Örn
icke arbetarna redan vunnit nödiga insikter för att bedöma dylika förhållanden,
så äro de i varje fall på god väg att göra det. Sådana insikter förvärvas bäst
genom ömsesidiga informationer. De kunna icke förvärvas på annat sätt.

Jag vet icke, örn den för mitt anförande utmätta tiden redan är tilländalupen.
så att jag icke hinner säga något mera. Jag vill emellertid gärna tillägga följande.
Det har anmärkts, att enskilda personer icke kunna skaffa sig sådana
upplysningar som det allmänna kan erhålla. Det vet jag mycket väl. Men jag
har påpekat, att det ligger i det allmänna^ intresse att skaffa goda informationer.
Man förmenar, att detta skulle kunna ske genom företagens årsredogörelser.
Jag har velat påpeka, att det allmänna har mycket effektivare medel till sitt
förfogande!

Härpå yttrade:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag utsätter mig kanske nu för risken att avmina
kamrater anklagas för hållningslöshet. När jag kom hit i morse, var jag
fast besluten att rösta för bifall till reservationen. Anledningen därtill var,
att vi för icke länge sedan antagit en ny aktiebolagslag. Efter att nu ha
tänkt på saken i tolv timmar, ser jag den på ett annat sätt. Jag skall nu tilllåta
mig att nied några ord motivera min sinnesändring.

Jag har, som kamraterna veta, i många år predikat. Därvid har jag rätt ofta
talat örn vägen till enighet och sagt, att jag tror, att den enda vägen till enighet
i en gemenskap är ökad sanning och ökad sympati eller välvilja. .Tåg tror
icke, det finns någon annan väg till enhet, som i längden är framkomlig. Försöker
man vinna enighet på bekostnad av sanningen, står sig icke enigheten,
och lägger man icke i dagen välvilja eller kärlek eller hur man vill uttrycka
sig, så hommer man icke till någon enighet. Vad vi allesammans önska —
och framförallt borde väl en, som närmar sig yttergränsen av sin offentliga
verksamhet, önska det — det är att i vårt gamla fädernesland de mäktiga
krafter, som representeras av arbetsgivare och arbetstagare, skola nå enighet.
Det är något, som vi allesammans vilja. Jag tänker mig, att det är ett medel
för oss att främja detta mål, örn vi låta sanningen komma till välde så mycket
som möjligt. Med ett ord: vad som behöves är öppenhet, ärlighet eller låt oss
använda uttrycket insyn, och vidare att vi gentemot varandra -visa välvilja.
Ar det svenska fackföreningsfolkets män, de som måste söka sin utkomst genom
sina händers arbete, värda ett sådant förtroende? Jag undrar, örn i ali
världen det för närvarande finns en fackföreningskår, som i högre grad än
den svenska förtjänar tillit och förtroende och som nått en mognad, som varslar
så gott om vårt land för de kommande åren.

De flesta av oss äro föräldrar. När barnen voro små, trodde de, att far och
mor hade nära nog outtömliga rikedomar, då de fingo se, hur många slantar,
som funnos i portmonnän. Yi sade åt dem bara utan vidare, att de icke kunde
få det och det. Vi dekreterade, att det var omöjligt. I allmänhet ha vi väl varit
så kloka, att vi, då barnen blivit större, talat om för dem, hur vi hade det ekonomiskt,
och låtit dem veta, vilka möjligheter och resurser vi hade. Om våra
barn varit värdiga den kärlek och det förtroende, vi visat dem — och det ha
de säkert i allmänhet varit ■— så ha de begripit också detta och icke kommit
med några obilliga krav utan menat: vi få vänta med det eller det. Den svenska
fackföreningsrörelsen har enligt min mening nått detta mognadsstadium,
och därför tror jag också, att vi böra tala om hur det ligger till. Jag fruktar
icke, att resultatet skall behöva bliva en katastrof. Jag tror det kommer att
lända till fred i samhället. Jag har i många år, när jag varit ute och talat

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

165

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

politik, varit, och jag förblir nog alltjämt en av dem som starkast betonat, att
bästa medlet att undvika statssocialismen är att låta folk i allmänhet få så
god insikt i de ekonomiska förhållandena som möjligt.

Det är av dessa skäl, herr talman, jag kommit dithän, att jag i kväll röstar
för bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vi komma för vår del att rösta för
utskottets yrkande, men då ingen av mina, åsiktsfränder sökt motivera detta,
skall jag säga några ord, innan kammaren går att fatta beslut.

Egentligen uppkallades jag av diskussionen i första kammaren, där man
från motionärernas sida gjorde denna fråga till en fråga _ om_ efterkrigsprogrammets
förverkligande. Då vi för vår del ha gjort oss solidariska med detta
efterkrigsprogram, så var det ju mycket intressant att undersöka^ vad mån
det kan vara motiverat att framställa saken på det sättet. Jag måste om utskottets
motivering säga, att den mycket väl skulle kunna åberopas som stöd
för det yrkande, som reservanterna framställt, ty i det väsentliga är ju detta
en motivering mot det yrkande, som gjorts av utskottsmajoriteten. Det är ju
så med alla dessa usla kompromissprodukter, som man ibland får se här i
världen, att man får dölja sina tankar under högar av ord, och det kan behövas
åtskilligt för att tränga igenom dessa högar och komma fram till vad
det egentligen handlar örn. Det handlar ju icke örn något revolutionerande. Det
handlar icke ens örn, att man i någon väsentlig grad skulle öka statens möjligheter
till kontroll över de privatkapitalistiska företagen. Naturligtvis kan
och måste det, örn man får en bättre redovisning, medföra vissa fördelar, icke
minst med tanke på den statsplanering som är nödvändig, om efterkrigsprogrammet
skall genomföras. Ur denna synpunkt stödja vi naturligtvis också
själva yrkandet.

Däremot ingår det icke i motionärernas avsikter, att man genom denna bättre
översyn av företagen skulle bliva i stånd att inverka på deras ekonomiska
politik. Man har ju även här i diskussionen sagt ifrån, att man icke ens på
lönefrontens område avser att genom detta vinna några fördelar för lönearbetama.
De argument, som framförts, ha snarare gått i annan riktning. Man har
menat, att detta i själva verket skulle verka avtrubbande på klasskampen. Genom
bättre redovisning skulle arbetarna övertygas örn att företagens ställning
vore sådan, att arbetarna finge lov att modifiera sina anspråk. Vi ha
icke vid denna riksdag framställt mera långtgående förslag i anslutning till
efterkrigsprogrammet. Vi ha föreslagit försäkringsväsendets förstatligande,
och nu ha vi i anlfedning av att regeringen icke velat inlösa lapplandsgruvoma
framställt ett förslag om förstatligande av de viktigaste mineraltillgångarna.
Vi resonera emellertid så, att när man nu tillsätter en utredning, som skall
kartlägga det problem, som efterkrigsprogrammet kastar upp, vore det i sin
ordning, om man tilläte denna utredning att först redovisa resultatet av sitt
arbete. Den betydelse, man tillmätt denna sak, kan jag för min del icke förstå.
Så stor är inte betydelsen, alldenstund den, som jag redan bär sagt, inte kommer
att ge det allmänna eller fackföreningarna ökade befogenheter i något avseende
att påverka företagens ekonomiska politik eller de slutsatser de dra av
de ekonomiska resultaten.

Det har också förekommit dimbildning, illusionsmakeri och ekonomisk vidskepelse
i detta sammanhang. Niir man exempelvis från folkfrisinnat håll här
talar örn att näringslivet måste lia frihet, skulle jag vilja säga att det resonemanget
skulle jag ha kunnat förstå under det första decenniet av detta sekel,
men då man nu talar örn saken sorn örn näringslivet skulle kunna Irnit fri -

166

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

göras från statligt inflytande, är detta intet annat än illusionsmakeri. Det är
intet kommunistiskt påfund och intet socialdemokratiskt heller att man måste
räkna med att det inte ges något återvändande till den liberala ekonomien.
Den fria konkurrensens tid är slut. Staterna och inte minst den svenska staten
lia under detta krig flätats så samman med det s. k. näringslivet, och näringslivets
''allmänna betydelse är så stor, att man inte kan tänka sig att återvända
till sådana förhållanden, där varje företag ganska suveränt utförde sin verksamhet
utan att det fanns någon som helst samordning.

Det är närmast en invändning som jag för min del har mot socialdemokraternas
hittillsvarande uppläggning av problemet sådant etet framträtt i diskussionen,
och jag tycker att man alldeles för litet beaktat denna sida av saken,
nämligen frågan örn statskontrollen och frågan om att förstatliga sådana företag,
som kunna bli av avgörande betydelse för genomförandet av huvudpunkterna
i efterkrigsprogrammet. Se på den engelska planeringen — där går man
ju från borgerligt håll betydligt längre än man gör på socialdemokratiskt håll
här i landet. Där kan man på borgerligt håll framföra kravet örn förstatligande
av banker, kolgruvor, stål- och järnindustrien och av skeppsvarv, såsom Economist
gjorde i fjol i samband med sitt hundraårsjubileum. Där föres diskussionen
på ett helt annat, positivt och långtgående sätt än här i landet där
man ännu fantiserar på ett mycket verklighetsfrämmande sätt örn en näringslivets
frihet, som man ytterst menar skulle innebära en återgång till de liberala
förhållandena.

För oss var huvudsaken i efterkrigsprogrammet de målsättningar som uppställts,
nämligen full sysselsättning, högre levnadsstandard och ökad demokrati
i näringslivet. Men vi hade inte anledning att då ta, ställning till hur
detta syfte skulle vinnas. Jag måste säga att hittills har det inte, vare sig i
denna motion eller i det väsentliga av det material som levererats från efterkrigskommissionen,
givits några hållpunkter för hur man skulle kunna förverkliga
detta efterkrigsprogram. Det har också på frisinnat håll sagts att
det finns inga klara skäl för att man skulle öka den offentliga insynen över
företag. Det finns åtskilliga klara skäl! Jag erinrar om hur man, när Kooperativa
förbundet startade sin galoschfabrik, på en gång kunde nedbringa priset
med hälften och ändå driva verksamheten på ett ekonomiskt sätt. Galoschtrusten
hade nämligen i kraft av sin makt kunnat tillskansa sig extraprofiter,
som det i varje fall bleve svårare att tillskansa sig under förutsättning att det
bleve en bättre kontroll. I varje fall måste man förutsätta att då krafter, som
försökte sträva efter att få ned priset, skulle bli starkare.

Det finns ett annat skäl. Man laborerar ju oerhört med bokslut för närvarande.
Jag kan ta exempel från ett företag. Det utdelade 1929 i runt tal
50 % — jag kommer inte ihåg decimalerna. 1930 utdelade det 35 %, 1931 utdelade
det 15 %. Men innan detta beslut ens fattats förklarades att bolaget var
konkursmässigt, och det skulle också ha gått i konkurs, därest inte staten ingripit.
Detta företag värderade 1929 sitt malmlager till 4 kronor per ton -—
jag tar bara runda siffror. 1930 värderades det till 6 kronor per ton, precis
samma malmlager, som var orört. År 1931, när man alltså stod inför konkurs
men ändå utdelade 15—20 %, skrev man upp malmlagret till 6—7 kronor per
ton. Detta, är bara några exempel på hur det laboreras och hur man i kraft av
den nuvarande sekretessen och mörkläggningen kan laborera.

När man här på håll som skall företräda det s. k. näringslivets synpunkter
— jag godkänner inte dessa företrädare, ty jag anser att exempelvis arbetarklassen
är en väsentlig del av näringslivet — när man på håll alltså som har
dessa liberala idéer talar om att industrien står det allmänna till tjänst, skulle

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

167

Utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

jag vilja erinra om att industrien aldrig drivit sin verksamhet av några filantropiska
bevekelsegrunder, utan att det hela tiden är vinstbehovet som är drivkraften
för dess verksamhet. Och staten har ju hittills fått ingripa när vederbörande
industriella företagare se, att de inte kunna få tillräcklig avkastning
eller ingen avkastning alls. Då kasta de ut arbetarna i arbetslöshet och slå
igen produktionen, och då får staten ingripa. Så har det varit och sa kommer
det väl att förbli så länge vi ha ett privatkapitalistiskt näringsliv. Och inte
heller det tror jag kommer att kunna begränsas i någon avgörande grad genom
att man får en sådan här utredning till stand, lien det är uppenbart att
i den mån man får en riktig insyn i företagens hela ekonomi och i fortsättningen
fullföljer en sådan politik, kommer detta, att uppbåda ett starkare motstånd
ute hos folket och öka antalet av dem som kommit till den ^slutsatsen,
att detta asociala system måste försvinna och att man i stället måste lia ett
ekonomiskt system, där hänsynen till människorna och inte till avkastningen
skall vara, det avgörande.

Så ungefär betrakta vi dessa frågor, men vi tro inte att man med det föreliggande
förslaget löser några nämnvärda problem. Ja.g kan emellertid medge
att med den motivering som motionärerna hade — den återfinnes inte i utskottets
utlåtande — hade man dock angivit skäl för att det ur statens synpunkt
skulle vara en fördel att vinna en bättre insyn i företagens ekonomi.

Herr talman! Detta, var bara några reflexioner jag ville göra till denna fråga,
och jag upprepar ännu en gång: vi komma att rösta för själva yrkandet,
ehuru den motivering som givits för yrkandet lika väl kunnat vara en motivering
för avslag.

Herr Brandt: Herr talman! Herr Hagberg fällde ett yttrande som jag inte
vill låta stå oemotsagt. Han påstod att motionärerna skulle ha yttrat att arbetarna
inte skulle kunna ta ut mera av företagen, iitan tvärtom, genom att
man vinner denna insyn i företagens ekonomi. I varje fall har inte jag fällt
detta yttrande, men jag vill poängtera att jag för min del är fullt på det klara
med att ökad insyn inte kommer att skapa stora möjligheter för arbetarna att
höja lönerna något nämnvärt; man skall inte göra sig några illusioner i detta
avseende. Det kommer inte att skapas så stora möjligheter i den vägen. I
vissa företag och på vissa områden kanske det kan medföra en ytterligare omfördelning
— eller kanske snarare en prissänkning. En sådan omfördelning kan
man genomföra, men att man skulle kunna genomföra den så, att enbart den
medför en höjning av arbetarnas reallön eller levnadsstandard i den utsträckning
som vi önska, det tror jag vi alla äro på det klara med är uteslutet. Därtill
fordras ökad produktion eller full sysselsättning.

Det var också med den motiveringen jag lagt fram denna motion. Jag ansåg
att den borde kunna vara ett led i en strävan a,tt ge myndigheter och organisationer,
som jag uttryckt mig, möjlighet att få vapen i sina händer för att
genomföra dessa åtgärder och skapa möjligheter att genom en stegrad produktion
— som ändå är det väsentliga — höja arbetarnas levnadsstandard.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Gezelius begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkiindes:

168

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftförelags ekonomiska
förhållanden. (Forts.)

Den, som vill, att hammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång godkänd, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gezelius begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 114 ja och 57 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m fl. lagar; och

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Anvisande av Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl,
mede/ till stöd- Maj :ts proposition angående anvisande av medel till stödjande av lin- och
lande av lin- hamp odlingen m. m.
och hampod angen

m. m. föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Trots den sena timmen ber jag få
säga ett par ord i denna fråga. Med hänsyn till de stora statsunderstöd och
statslån som lämnas till lin- och hampodlingen och dess beredningsanstalter
är det anledning att särskilt i fråga örn hampodlingen, som är ett speciellt
experiment under denna avspärrning under kriget, peka på en del förhållanden.

Linodlingen har ju gammal tradition här i Sverige, och man har vunnit en
hel del erfarenheter på det området. Det visar sig också att de fem stora
linberedningsanstalter, som varit i verksamhet en tid, ha förutsättningar att
kunna hävda, sig även efter kriget och under normala förhållanden. Annorlunda
ställer det sig med de två hampberedningsanstalter vi ha här i landet, en på
Gotland och en utanför Katrineholm, med därtill hörande odlingar. Förutsättningarna
för denna verksamhet efter kriget äro synnerligen problematiska. För
närvarande slukar denna drift kolossala pengar. När vi startade dessa odlingar
voro vi ju nybörjare, och det har också visat sig att de förhoppningar

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

169

Anvisande av medel till stödjande av lin- och hampodlingen m. m. (Forts.)
om skörderesultat vi hade inte tillnärmelsevis infriats under de tre år verksamheten
pågått. Man hyser nu förhoppningar örn att det skall kunna bli en
god skörd under 1945, örn vi överhuvud taget ha möjlighet ätt fortsätta denna
drift.

I fråga om beredningsverksamheten framgår det både av propositionen och
utskottets utlåtande, att det investerats stora summor av statsmedel i dessa
anstalter. Den kommunistiska riksdagsgruppen uppdrog åt mig att resa ut
till värmbolfabriken utanför Katrineholm och titta på driften och få en del
uppgifter om densamma. Jag var där i söndags och tog del av vad som då
kunde meddelas om verksamheten.

Denna beredningsanstalt- för hampa är en fastighet som inköpts av Holmens
bruk. Den rymmer en femtio år gammal massafabrik, en liten kraftstation, ett
femtontal bostadsfastigheter och ett jordbruk på omkring trettio hektar åker,
som är utarrenderat. Fabriken har byggts om och tycks vara synnerligen väl
rustad och moderniserad med en mycket imponerande maskinanläggning. De
uppgifter jag fick av disponenten på platsen visa, att man inte hade något som
helst att gå, efter vid konstruerandet av maskinerna, som helt och hållet nytillverkats
i Sverige. Detta innebär att man även fått bygga om en del och
göra omjusteringar etc., vilket förklarar att det hela kostar en mängd pengar.
Också själva, fabriksbyggnaden har reparerats och satts i ett tilltalande skick.
På området omkring ^själva fabriken finnes ett femtontal bostadsfastigheter
för arbetarna.^ Jag måste dock säga, att dessa bostäder lämna åtskilligt övrigt
att önska i fråga örn standard. De äro synnerligen dåliga. Att så alltjämt är
fallet beror därpå, att företaget slukat mycket pengar — det tycks fortfarande
behöva mycket pengar av staten — och att medlen i första hand lagts ned på
själva driften. Arbetarna ha fått ta det, som det har blivit, och så blir väl
förhållandet även den närmaste tiden. Det mest betänkliga var, att det inte
alls fanns tillgång till dricksvatten på det här bostadsområdet. Man bär 2
km:s väg till vatten för hushållen. På området i fråga uppstod nämligen en
svårartad bamförlamningsepidemi för någon tid sedan, och läkaren på platsen
drog då den slutsatsen, att smitta kom från vattnet i brunnarna på området.
Vattnet ansågs således hälsovådligt. Det här fabriksområdet ligger strax
utanför Katrineholms stadsområde. I första hand gäller det således att förse
befolkningen med nytt dricksvatten, vilket jag är särskilt angelägen att framhålla
i detta sammanhang.

Fjolårets hampskörd, som förädlats i beredningsfabriken var år 1944 inte
större än att man klarade av den på i runt tal fem månader. Arbetarna blevo
då permitterade i februari månad, och få nu gå arbetslösa till hösten, när den
nya skörden kommer. Dessa arbetare, som ha denna låga bostadsstandard och
som få dragas med olägenheterna beträffande vattnet, äro således för närvarande
permitterade och få gå utan arbete i flera månader, tills de kunna räkna
med arbete i fabriken.

När det nu ligger så till, borde riksdagen anmoda arbetslöshetskommissionen
och länsarbetsnämnden att omedelbart ingripa, i synnerhet som disponenten,
enligt vad han meddelat mig, redan i februari månad gjorde arbetsmarknadsorganisationerna
uppmärksamma på den situation, som skulle följa, då
driften mäste slas igen. I februari månad, då man klarat av beredningen av
1944 års skörd, måste man ju permittera manskapsstyrkan. Arbetarna äro till
antalet 110 ä 120. Man har dock 20 man i arbete i fabriken och dessa äro sysselsatta
med att bereda halmen efter ol,jelinek vilken halm egentligen skulle
brännas upp på åkrarna, i varje fall sedan man tagit ut fröet och pressat ur
oljan. Nu har man emellertid tagit den bär oljelinshalmen till beredningsanstalten
och gör nu någon sorts blånor av den. Detta har man gjort som något

170

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Anslag för
undersökningar
rörande
vissa va ttenreglering
-företag.

Anvisande av medel till stödjande av lin- och liampodlingen m. rrv. (Forts.)
slags fyllnadsarbete, och det är ju bra att man kan göra det, så att åtminstone
dessa 20 man få arbete någon tid.

Allt detta har således kostat en massa pengar hittills, och så kommer man
nu och begär i den här propositionen, bl. a. för att stödja priset på hamphalmen,
ett belopp av 1 961 000 kronor. När vi nu skola bevilja detta anslag speciellt
för hampodling, skulle jag vilja rekommendera och föreslå att regeringen
tillsätter en representant, som direkt skulle deltaga i skötseln av de här
båda hampberedningsföretagen i Värmbol och i Visby. Denne skulle alltså ha
någon slags översyn och lia säte och stämma i respektive förenings- och bolagsstyrelse
och följa den här driften helst dagligen. Jag tror säkerligen, att
man vid en närmare undersökning kan påvisa, att dessa beredningsanstalter
kostat en hel massa onödiga pengar. Det är alltså icke uteslutet, att det behövs
en närmare översyn och kontroll på dessa företag, när det nu gäller för
staten att örn möjligt söka få tillbaka litet pengar från de här företagen. Vidare
skulle ju ett sådant regeringens ombud på dessa arbetsplatser också få
närmare insikt örn de sociala åtgärder, som böra vidtagas för arbetarbefolkningen,
därest man skall uppehålla driften i fortsättningen.

Jag ställde frågan till arbetsledningen i Värmbol, örn den överhuvud taget
ett ögonblick skulle tänka på att bedriva denna hampodling och hampberedningsverksamhet
efter kriget, när handelsvägarna öppnas och det blir möjlighet
till import. Disponenten svarade då, att det berodde uteslutande på, hur
vi komma att lyckas med hampodlingen. Fabrikationen är beräknad efter en
kapacitet av 5 000 ton per år för vardera fabriken. Skördarna hittills ha lämnat
halva detta skörderesultat. Följden blir alltså, när man nu lyckats så pass
bra där i fråga örn maskinell och övrig teknisk utrustning, att man skulle
kunna klara denna kvantitet på 5 000 ton, att man, örn man får bara halva
denna kvantitet, klarar av arbetet på ett halvt år. Fabriksarbetarna få då gå
utan arbete ett halvt år.

Jag har ansett det vara en bjudande plikt i detta sammanhang, __ när det
gäller fortsatt anslag för denna verksamhet, att peka på dessa förhållanden.
Jag skulle för min del vara synnerligen belåten, därest vederbörande statsråd
nu ville åtminstone i någon mån ägna det här förslaget liten uppmärksamhet,
hur det nu skall gå till. Han kunde kanske få tag i en sakkunnig ledamot
av linnämnden för övervakningen av dessa företag, som sluka så mycket
pengar, eller också ordna det på något annat sätt. Det är ju icke min sak att
komma med förslag. Huvudsaken är att åtgärderna leda till resultat.

I fråga örn anslaget och dess storlek behöva vi icke diskutera något. Här
gäller det anslag för att stödja priset på hamphalmen. Förluster ha redan
uppstått. Dessa skola täckas med dessa pengar, och det är ju uppenbart, att
när vi gett oss in i saken, så måste vi i fortsättningen betala för att slutföra
den.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare anslag för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

171

Punkten 2, angående Tämnarens reglering i Västmanlands och Uppsala län.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! I denna punkt har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för utredning
rörande Tämnarens reglering måtte anvisas ett belopp av ytterligare
10 000 kronor. Utredningen beträffande avrinningsförhållandena i Tämnaren är
en rätt uppseendeväckande historia. Den har pågått under mycket lång tid. Enligt
uppgift har utredningen pågått i minst 13 år. Enligt uppgift från ortsbefolkningen
lära samma undersökningar ha pågått i ungefär 20 års tid. Staten
har för detta utredningsändamål beviljat medel vid skilda tillfällen. Sålunda
beviljades år 1933 20 000 kronor, 1938 24 000 kronor, 1941 27 000 kronor
och nu begäres, som sagt, 10 000 kronor, vilket belopp jordbruksutskottet
för sin del tillstyrkt.

Jag har bär begärt ordet enbart av den anledningen, att jag ville till vederbörande
departementschef, statsrådet Rubbestad, rikta en vädjan, att, örn det
finnes några möjligheter, från regeringens sida se till att denna utredning
snart blir slutförd, vilket jag finner ytterst angeläget. Att undersökningen av
ett sådant företag skall behöva ta så orimligt lång tid i anspråk kan jag
för min del ej anse försvarbart. Vad det beror på är jag ej mäktig bedöma.
Örn det berott på bristande tillgång på arbetskraft, på för små medelsanslag,
eller arn det eventuellt kan ha berott på arbetsintensiteten från respektive befattningshavares
sida, allt detta är saker, som jag lämnar därhän och som jag
ej kan eller vill diskutera. Jag ber endast få understryka, vad utskottet för
sin del framhållit, nämligen att det är angeläget att undersökningen så snart
som möjligt kan slutföras.

Jag hade för egen del för ett par veckor sedan tillfälle, icke såsom representant
för jordbruksutskottet utan i annat uppdrag, besöka området i fråga, och
jag kunde då konstatera, att hundratals, för att icke säga tusentals hektar
bördig åkerjord stod under vatten. Man kunde utan svårighet med roddbåt färdas
över stora översvämningsområden. Enligt vad jag med min lekmannasyn
kunde bedöma är det stor risk för att vårsådden i år icke skall kunna ske i rätt
tid eller kanske inte alls. översvämningarna inträffa framför allt de år, då
det råder högt grundvattenstånd. Då det är lågt grundvattenstånd klarar man
sig, ehuru tämligen nätt. De år, då det är högt grundvattenstånd blir det
regelrätt översvämningar, som ofta spoliera ali grödan. Så skedde i betydande
utsträckning föregående år.

Jag vill i detta sammanhang uttala som min personliga mening, att det
bör vara statsrådet angeläget se till, att de förluster, som i detta avseende
drabba jordägarna, till någon del och på något sätt ersättas av allmänna medel.
Framför allt gäller det sådana jordägare, som ha skulder »upp över skorstenen».
Dessa jordbrukare ha tvivelsutan icke möjlighet att i den situation,
vari de befinna sig, klara sig så värst många månader.

Ja, herr talman, det var endast dessa korta erinringar jag ville göra. Jag
ber att i anslutning till vad jag nu sagt få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Gustafson i Vimmerby och Hansson i
Skediga.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag vill meddela, att jag under
fjolåret på hösten, strax efter det jag tillträdde den befattning, som jag nu har,
blev uppmärksamgjord på dessa förhållanden. Jag tillkallade då lantbruksingenjören
i länet för att efterhöra orsaken till dröjsmålet med denna undersökning
angående Tämnarens reglering, som varat under så lång tid. Jag fick

Tämnarens
reglering i
Västmanlands
och
Uppsala län

172

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Tämnarens reglering i Västmanlands och Uppsala län. (Forts.)
då taga del av det synnerligen omfattande material, som låg till grund får
denna utredning. Därtill hörde en mängd ritningar och kostnadsberäkningar.
Lantbruksingenjören meddelade, att dröjsmålet till väsentlig del berott därpå,
att den personal som stod till hans förfogande icke var tillräcklig; det behövdes
ytterligare krafter. Som kammaren vet förelädes också riksdagen en proposition
för en tid sedan, varigenom anslag erhölls för anställande av ytterligare
personal. Nu har också sådan ställts till lantbruks ingenjörens förfogande.
Enligt vad jag erfarit torde det bliva möjligt att fullgöra detta arbete
under innevarande år, så att det sedan skall kunna gå att igångsätta avdikningsarbetet,
naturligtvis under förutsättning att inga klagomål uppstå från
någon av de berörda parternas sida.

Jag har liksom den föregående talaren varit och sett på den väldiga översvämningen
i dessa trakter, och jag kan intyga, att jag fått samma intryck
från denna besiktning som herr Andersson i Löbbo. De jordbrukare, som drabbats
av dessa översvämningar, ha lidit en mycket stor skada. Icke mindre än
234 hemmansägare ha drabbats av förluster genom skadorna. Värdering bar
skett av särskilt tillsatta sakkunniga, och dessa ha kommit till ett skadebelopp
av 318 000 kronor. Det är min mening att så snart som möjligt framlägga för
riksdagen förslag örn åtgärder till hjälp åt dessa personer. Jag förmenar, att
det redan denna vecka skall bli möjligt att för riksdagen framlägga förslag i
det av herr Andersson i Löbbo framförda syftet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 8-

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående av den
rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 26, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; och

nr 27, i ''anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med
hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1, 2 och 4.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27
juni 1930 (nr 247) om utrotande av nötbromsen.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

173

§ 11-

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning av dels Kungl. Marits proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien, Amerikas
förenta stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London undertecknat
internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den samfällda
kontrollen över handelssjöfarten, dels ock med anledning av nämnda proposition
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 162, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående anslag till vattendomstolarna; nr

163, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å tertiär lån m. m. jämte i ämnet väokt motion; och

nr 165, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.48 på natten.

In fidem
Sune Norrman.