RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 17.

Torsdagen den 19 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisales därvid

till statsutskottet propositionen, nr 268, angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 269, med förslag till lag
med vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller
ockuperat land; samt

till statsutskottet propositionen, nr 270, angående anslag till ersättningar
för vissa beslagtagna fartyg m. m.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 575 av herr von Friesen m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr 576 av herr Liedberg m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Lindahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning av

DLSa £Y de kvarvarancle enskilda järnvägarna vidtagna åtgärder rörande deras
biltrafik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den a,v herr Hastad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men da bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Erlander, i anledning av vissa syndikalistblockader mot vedavverkningen
i Hälsingland och Härjedalen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Fortsattes behandlingen av statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Timmar
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande ogent- underhliga
statsutgifter för budgetaret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende ataten*åttonde
anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet huvudtUel•
väckta motioner. (Forte.)

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 17. i

Fortbildningskurser
för
folk- och
småskollärare -

lev 17. Torsdagen den 19 april 1945.

Punkten 147.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 148 och 149.

Lades till handlingarna.

Punkterna 150 och 151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152, angående fortbildningskurser för folk- och småskollärare.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
B. Ehngren (I: 255) och den andra inom andra kammaren av fröken Nygren
(il: 401) hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan örn och till 1946 års riksdag
inkomma med förslag till kurser i danska och norska för folkskolans lärare.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Ii. Wagnsson ni. fl. (I: 95) och den andra inom andra kammaren
av fröken Andersson m. fl. (II: 163), hemställts, att riksdagen för budgetåret
1945/46 måtte anvisa ett anslag av 3 500 kronor för anordnande av en
kurs för utbildning av lärare för hörselsvaga barn att utgå under de villkor,
Kungl. Maj:t kunde finna skäl föreskriva.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 255 och II: 401 samt I: 95 och
II: 163 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Den fråga det här gäller har inte bara en
saklig, praktisk motivering, den har också en i hög grad djupt mänsklig sådan.
Det rör sig nämligen här örn ingenting mindre än att vidtaga åtgärder för att
i möjligaste mån för de hörselsvagas och dövas del se till att dessa få så långt
det är möjligt kontakt med omvärlden, den omvärld, från vilken de eljest i så
hög grad äro utestängda. Vi, som i detta avseende äro lyckligare ställda, kunna
kanske teoretiskt förstå svårigheterna för dessa människor. Jag tror dock
inte att vi helt kunna fatta vidden av det lidande, som de ha att bära på. Vi
motionärer se det därför som en bjudande plikt för oss alla att sa långt sig
göra låter försöka råda bot på dessa svårigheter och underlätta förhållandena
för denna kategori människor. Det rör sig här örn en begäran örn anslag på
3 500 kronor för anordnande av kurs för lärare för hörselsvaga barn.

dag kan inte bestrida, att utskottet har tagit mycket välvilligt på frågan.
Utskottet har sålunda betonat, att goda skäl tala för att kursen snart kommer
till stånd. Utskottet litar dock på att departementschefen skall sätta i gång med
denna kurs, varför utskottet icke tar steget fullt ut och begär ett anslag. Jag
måste säga, att det är litet svårt att förstå denna position. Det råder ingen
tvekan örn att kursen behövs, och att åtskilliga hörselsvaga och döva genom en
sådan kurs skulle kunna bli hjälpta så långt möjligt är står också utom allt
tvivel. Jag kan tillägga, att denna kurs skulle anordnas under skolöverstyrelsens
inseende, så att den kommer att läggas upp på ett ur allmänhetens synpunkt
önskvärt sätt.

Nu finns det icke tillräckligt många lärare utbildade. Det var mycket länge
sedan en sådan kurs hölls. Örn behovet av en sadan säger skolöverstyrelsen
jag tillåter mig citera: »Med hänsyn till den langa tid som förflutit, sedan en
kurs av dylik art sist anordnades, föreligger nu brist på lärare, som kunna bi -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

, . 1 , Fortbildningskurser för folk- och småskollärare. (Forts.)

bringa barn med nedsatt hörsel erforderliga kunskaper i labiologi och därigenom
väsentligt förbättra deras möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen
i skolan. Aven för dem, som vid vuxen ålder blivit döva eller lomhörda, torde
tillgängen till labiologiutbildade lärare vara av stor betydelse för att i möjligaste
man göra dem oberoende av sitt lyte. Nya kurser för utbildande av lärare
i labiologi äro därför påkallade.»

Det har upplysts mig, att det är särskilt på de medelstora platserna i vårt
land ytterligt svart att få fram tillräckligt antal lärare, varför det runt
örn i landet ga människor av denna grupp, som inte kunna få den hjälp, som
dock ligger inom möjligheternas gräns att ge dem. Det är — och det har omvittnats
också från sakkunnigt håll — i hög grad av vikt att barnen redan
pa skolstadiet la undervisning och en ordentlig sådan i labiologi, ty av naturlif
skäl aro ju barnen mera receptiva än de äldre. Men — och det vill jag
lilägga — även för de unga skulle det vara en mycket god hjälp med en
bättre och vidsträcktare utbildning av lärare på detta område.

Härtill vill jag bara lägga, att jag anser att detta är en i eminent grad
orebyggande och stödjande åtgärd.. Det skulle ge dessa ungdomar, örn jag närmast
haller mig till dem, större möjligheter att försörja sig själva än de skulle
ha, ora de inte fa den hjälp som dock här kan ges. Vi tala ju i andra sammanang
sa mycket örn att det är statens skyldighet att stödja och hjälpa och se
0den ena «|ler andra gruppen får den hjälp den kan få. Här är det
alitsa fråga om att utbilda lärare för en undervisning, som av ålder bär ansetts
hora till statens s. k. uregna uppgifter.

Det vore kanske lämpligt att gå in djupare på denna fråga, men då jag vet
att programmet i dag är mycket belastat, skall jag icke upptaga kammarens
tid längre utan nöjer mig nied att under hänvisning till de få ord jag här
sagt vädja till kammaren att såvitt samvetena det tillåter stödja denna motion,
som ar undertecknad av flera av kammarens övriga ledamöter

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till motionen II: 163.

och fru^MsS/Slf6 instämde herrar Mosesson’ Virke och Nolin, fröken Öberg

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är ju riktigt, sorn redan motionaren
har papekat, att utskottet har för sin del behjärtat denna fråga och
skillnaden mellan motionärernas. och utskottets uppfattning är bara den såvitt,
jag kan förstå, att utskottet inte har tillstyrkt motionen, när det galler att
anvisa ett belopp av 3 500 kronor för ifrågavarande kurs

I motionen yrkas, att riksdagen för budgetåret 1945/46 måtte anvisa ett anslag
av 3 500 kronor for anordnande av en kurs för utbildning av lärare för
horselsvaga barn att utgå under de villkor, Kungl. Hajd kan finna skäl före
skriva. Alitsa, enligt motionen ligger det mycket hos Kungl. Maj :t i detta hänseende,
och med det skrivsätt som utskottet här har föreslagit, anser jag att
Hagan ligger i goda hander. Jag ar övertygad om att departementschefen, såsom
utskottet antagit har sm uppmärksamhet riktad på denna fråga och kommer
att .vidtaga de åtgärder, som han kan finna påkallade. Alltså i realiteten
hoppas jag att utskottets förslag innebär bifall till motionen

JSÄä&h? “ *"*• herr talma”'' ** bcr *« “ yrk“ ««<

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först beträffande
dc hkalvdande motmnerna I; 95 och II: 163 propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, i vad änglök dessa motioner, dels ock på avslag därå
samt bifall i stallet till nämnda motioner; och fann herr talmannen den förra

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till
avlöning åt
lärare vid
f olkskolor.

Fortbildningskurser för folk- och småskollärare. (Forts.)
propositionen vara nied övervägande ja besvarad. Frökan Andersson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 152-av utskottets förevarande utlåtande nr 8, i vad angår de likalydande motionerna
I: 95 och II: 163, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
nämnda motioner.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid rösträkning.
Vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgavos 79
ja och 99 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta fran
att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan, i vad angick de lika,-lydande motionerna I: 95 och II: 163, och i stället bifallit samma motioner.

På av herr talmannen därå given proposition blev härefter utskottets i övrigt
i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkten 154, angående folkskolor m, m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln^punkten
162, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att det Hnge ankomma pa Kungl.
Maj'':t att, där i särskilda fall omständigheterna därtill föranledde, besluta örn
utgående av statsbidrag till kommunala och enskilda undervisningsanstalter,
till vilka statsbidrag utginge, utan hinder därav att någon mindre avvikelse
från de av riksdagen för statsbidragets utgående fastställda grunderna och
villkoren ägt rum; dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
vid folkskolor för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av
136 000 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga mom
riksdagens kamrar väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena mom första kammaren av herr
A Gillström m. fl. (I: 65) och den andra inom andra kammaren av herr Jonsson
i Haverö m. fl. (II: 100), hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att i samband med utredningen rörande förhållandet
mellan staten och skoldistrikten m. m. jämväl måtte utredas frågan örn
slopande av domkapitel såsom instans för handläggning av ärenden angående
folkskoleväsendet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, _

a) medgiva, att det finge ankomma på Kungl. Maj :t^ att, där i särskilda
fall omständigheterna därtill föranledde, besluta örn utgående av statsbidrag

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
till kommunala och enskilda undervisningsanstalter, till vilka statsbidrag utginge
utan hinder därav att någon mindre avvikelse från de av riksdagen för
statsbidragets utgående fastställda grunderna och villkoren ägt rum;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 136 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 65 och II: 100 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 160 och II: 203, II: 389 samt II: 365, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, måtte anses besvarade med vad utskottet
i sin motivering anfört;

IV. att motionerna 1: 50 och II: 92 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets yttrande i tredje stycket
å s. 131 i det tryckta utlåtandet bort hava annan, i reservationen angiven lydelse; dels

av herrar Näsström, Ivar Persson och Åkerström;

dels av herrar Oscar Olsson, Pauli, Sven Larsson, Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Näsström, Törnkvist, Bergström, Wallentheim, Viklund och Åkerström,
vilka ansett, att utskottets yttrande angående motionerna I: 65 och II:
100 (s. 133 i det tryckta utlåtandet) bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse samt att utskottets hemställan bort hava följande lindelse:

I. att riksdagen — — — 136 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 65 och II: 100, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående frågan örn mellaninstanserna
i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad därmed kunde stå i
samband;

III. att motionerna---motivering anfört;

IV. att motionerna---— åtgärd föranleda;

dels ock av herrar Gustaf Karlsson, Wallentheim, Malmborg i Skövde och
Onsjö, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Bergström: Herr talman! I punkt II av utskottets hemställan i detta
stycke föreligger det till behandling en motion, som har väckts här i kammaren
och även i första och vari begäres en utredning, huruvida inte domkapitel
som mellanimstans i skolärenden kunde upphöra och dessa skolärenden i stället
centraliseras till skolöverstyrelsen. Motiveringen är i korthet den, att man
förväntar att med en sådan anordning kunna få en mera enhetlig handläggning
av dessa ärenden än vad som nu är förhållandet.

Utskottet har delat upp sig i så gott som två halvor i detta ärende. 13 av utskottets
ledamöter ha avstyrkt motionen och inte velat gå med på någon utredning
alls, medan 11 av utskottets ledamöter ha biträtt motionen så långt
att de begära en utredning, som i första hand skall taga sikte på, huruvida
domkapitel som mellaninstans äro behövliga, och i andra hand, om det skulle
visa sig, att man behöver denna instans, huruvida inte den kan ordnas på ett
annat sätt. Utskottsmajoriteten har avvisat utredningstanken med i korthet den
motiveringen, att domkapitlen så sent som 1936 fingo förstärkning av speciell
skolsakkunskap och att det sedan dess, såvitt man känner till, inte har framkommit
några vägande anmärkningar mot domkapitlen som mellaninstanser.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Det kan man naturligtvis saga om en del domkapitel men inte örn alla. Vi
lia exempelvis ett sådant fall som domkapitlet i Västerås, som tvångsvis infört
konfirmationsundervisning på skolschemat i stiftets alla folkskolor, och
det är — jag kan inte komma ifrån det intrycket — ett något skrämmande
uttryck för vad domkapitlen kunna taga sig till. Jag skulle tro, att örn man
skulle inventera de missförhållanden, som åro för handen i detta sammanhang,
så skulle man nog kunna peka även på andra domkapitel. Men det är
kanske inte detta, som utgör huvudskälet till att vi elva reservanter ha
velat ha en utredning i fråga örn för det första domkapitlens behövlighet
som mellaninstans och för det andra, i det fall man anser sig behöva mellaninstanser,
huruvida inte dessa borde ordnas på ett annat sätt. Här Ilar
ju skolväsendet förts över till borgerliga myndigheter i allt väsentligt, och
domkapitlen som mellaninstanser äro tvivelsutan en rest från den tid, då vårt
„?rv^seil''^e s^0<^ under kyrklig ledning och kontroll. Man kan fråga sig med
rätta, varför denna lilla rest skall finnas kvar, och man kan också fråga sig i
detta sammanhang, varför folkskolan skall vara den enda skola här i riket,
som skall vara hänvisad till domkapitel, när det gäller att avgöra tvistiga undervisningsärenden
inom vårt folkskoleväsen. Nog förefaller det som örn det
vöre en riktig och konsekvent åtgärd att nian strävade dithän, att man finge
bort även denna sista rest från en svunnen och förgången tid och finge mellaninstamsinstitutionen,
om den skulle visa sig behövlig vid närmare utredning,
ordnad på ett mera tidsenligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang särskilt erinra örn att vi här lia att emotse betydande
reformförslag under de närmaste åren även beträffande vårt folkskoleväsen.
Det är ju till och med fråga örn att i vår folkskola baka in, örn jag får
använda det uttrycket, även realskolan, och det förefaller mig som örn denna utveckling,
som nu är sannolik på folkskoleväsendets område, skulle utgöra ett
ytterligare motiv för att mellaninstansinstitutionen. örn den skulle visa sig behövlig
vid närmare utredning tillägger jag fortfarande, ordnas på ett ur skolsynpunkt
mera tilltalande sätt.

Jag skall nilo taga upp tiden, herr talman, med att utveckla min talan närmare.
Det jag här anfört är de väsentliga synpunkter, sorn från reservanternas
sida kunna komma i fråga, och jag tror att de i sak väga ganska tungt. Jag
skall, herr falman, be att få yrka bifall till den reservation, som vid punkt II
bär avgivits av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr Holmberg: Herr talman! Den kommunistiska riksdagsgruppen har i
flera av de punkter, som sortera under åttonde huvudtiteln, framfört sin men.
ing i särskilda motioner. Dessa motioner gälla enligt vår mening väsentliga
ting i svensk politik, och vi uttrycka med våra förslag den förhoppning, som
väl ^ de flesta, framstegsvänliga människor nu ha. att det när kriget tar slut
skall ges större plats åt kulturell verksamhet överhuvud taget och att det i
vissa avseenden skall ske en fullständig förändring av den kurs, som man nu
slagit in på i kulturpolitiska frågor. Den förhoppningen har ju också kommit
till uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där kravet på en demokratisk
kulturpolitik givits en mycket framträdande plats.

Tyvärr kan man inte säga att dessa strömningar och krav lia fått något gensvar
i regeringsprogram och utskottsutlåtanden. Jag tänker därvid framför
allt på skolfrågorna, på vilka motionerna från vår grupps sida främst ta sikte.

För att undvika upprepningar i varje särskild punkt vill jag nu, med herr
talmannens medgivande, även anföra några allmänna synpunkter på skolfrågorna
med utgångspunkt från dels vad som anföres i våra motioner, dels vad
som framförts av andra motionärer. På det sättet tror jag att herr Oscar Ols -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
sons reservation under den punkt, vi nu behandla, kommer i det sammanhang
där den egentligen hör hemma.

Olika uppfattningar om skolfrågorna lia under de senaste aren framför ^allt
utlöst en diskussion för eller emot den skolpolitik, som bär förre statsrådet
Bagges signatur, men även för eller emot ett fortsatt utredningsuppdrag åt
den skolutredning, som herr Bagge också är ledare för. k i lia för vår del ansett,
att en ny utredning bör tillsättas. Vi anse oss ha skäl för ett sadant yrkande.
Vi lia redan i motionerna anfört exempel pa instämmande däri fran
olika håll, och vi skulle kunna anföra eili mängd ytterligare sådana instämmanden
av framstående skolmänniskor och andra, sorn givit uttryck för samma
mening som den allmänna opinionen.

Utskottet har emellertid avstyrkt vår motion nied den motiveringen, att utredningen
bör få framlägga resultaten av sitt arbete. Vi anse inte alls den
saken så självklar som utskottet vill göra troligt. För det första har ju utredningen
redan redovisat sitt arbete i tre digra volymer, och man vet därigenom
tillräckligt örn tendensen hos den skolpolitik, som herr Bagges skolkommission
vill tillråda. Den kännedomen är enligt vår mening anledning nog för att så
snart som möjligt lägga behandlingen av skolfrågorna i andra händer. För
det andra är det, som fattas i skolutredningens digra luntor, av så vital och
brådskande natur att t. o. m. utskottet har ansett sig böra uppmana skoldistrikten
att självständigt och utan att avvakta några resultat från skolutredningen
ta itu med reformer därvidlag.

Såvitt jag förstår, är egentligen detta, trots alla de högaktningsfulla omskrivningar,
som utskottet använder, ett underbetyg åt skolutredningen, och
hur man efter detta skall kunna anförtro skolutredningen att ta någon ytterligare
befattning med våra skolfrågor, har åtminstone jag- svart att inse. Den
omständigheten att skolutredningen under det senaste året faktiskt kommit in
på en riktig linje i en fråga, nämligen när det gäller enhetsskolan, kan ju. inte
utgöra något tillräckligt skäl för utskottets ståndpunkt. Det beror nämligen,
såvitt jag förstår, på helt andra omständigheter än utredningens, egen vilja
och föresats. Jag tror att det, såsom framhållits, är så. att utredningen i det
avseendet har suttit i hjälpklass inför den allt större opinion av allmänhet och
pedagoger, som försökt få skolpolitiken in på andra linjer.

Jag erinras nu av herr talmannen örn att jag inte får taga upp alla de frågor,
som röra skolpolitiken, utan måste inskränka mig till det som^ avhandlas
under punkt 154. Jag tror att det varit en rationell anordning att låta diskussionen
beröra alla dessa frågor, men jag skall givetvis inskränka mig på det
sätt, som herr talmannen önskar.

Herr Oscar Olsson har i sin reservation under förevarande punkt försökt
dra en lans för en modernare uppfattning om skolundervisning och skolorganisation
överhuvud taget, bl. a. den som representeras av enhetsskolan. Det är
betecknande för behandlingen av skolfrågorna inom utskottet liksom för inställningen
hos dem, som överhuvud taget slagit vakt örn herr Bagges skolpolitik.
att man inte velat medge att ett uttalande av det slag. som herr Olsson
gjort i sin reservation, kommer med i utskottets yttrande. Det visar, hur pass
mycken vilja det finns att verkligen slå in på de linjer, sointu skolutredningen
i sista stund har påstått sig vara anhängare av. Enligt vår mening företräder
herr Olsson en helt och hållet riktig uppfattning i sin reservation.^ Han
har framfört mycket bärande skäl för sin uppfattning och han har också fått
stöd i denna av framstående och framstegsvilliga krafter på pedagogik ■ område.
_

Det har också i en annan motion, som väckts under denna punkt, nämligen
av herr Fröderberg m. fl., påpekats att det motstånd, som rests mot en utvidg -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
ning av skolundervisningen oell skoltidens Längd, alldeles säkert sammanhänger
med den olust och den bristande arbetsvilja, som präglar den nuvarande skolan
och som har sin grund i de organisationsformer och de pedagogiska principer,
som där tillämpas. Vi lia i vår motion skisserat ett skolprogram av helt
annan karaktär än det nuvarande, och vi anse att åtskilligt av det, som de
nyssnämnda motionärerna sålunda påtalat, skulle försvinna, örn man tillämpade
dessa nya organisationsformer och pedagogiska principer. Örn det är så
som motionärerna säga, att sjundeklassisterna få gå kvar i skolor, där en enda
lärare undervisar i två, fyra, ja, upp till sex andra klasser samtidigt, och det
dessutom i verkligheten blivit så att kursplanen för det sjätte året uttänjts att
räcka^ även det sjunde året, är det ganska självklart att varken elever eller
föräldrar se något förnuftigt i det hela och därför motsätta sig sådana utvidgningar.
Det skulle bli pa helt annat sätt, örn vi finge gehör för vår uppfattning
angående skolorganisationen. Då skulle folkskolan komma att ge något
helt annat och mycket mer än den nu ger.

Det är också självklart, såsom herr Olsson påpekar i sin reservation, att det
blir olust och otillräcklig arbetsförmåga i en skola, där en betydande del av
lärarens verksamhet utgöres av förhör med eleverna i stället för av undervisning.
Det skulle bli en helt annan anda inom skolan, om de moderna pedagogiska
principer, som herr Olsson hävdar i sin reservation, finge bli vägledande.

Herr talman! Eftersom jag inte får möjlighet att på denna punkt utveckla
övriga skäl för vårt motstånd mot att herr Bagge skall fortsätta med sin skolutredning
liksom inte heller de skäl, som anföras i våra övriga motioner i skolfrågorna,
så skall jag nu inskränka mig till att yrka bifall till herr Oscar Olssons
reservation.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag har till denna punkt fogat en
blank reservation, vilken emellertid anknyter till den utförliga reservation,
som är avgiven av herr Oscar Olsson. Jag kan på ett par punkter i stort
sett uttala min anslutning till hans uppfattning. Det gäller dels hans krav
på att de stora klasserna så snart som möjligt skola elimineras, dels hans
framställning om att intagningen i realskolan måtte kunna ske efter betyg
och utlåtanden från de avlämnande lärarnas sida. Vad han anför örn förbud
mot läxor i folkskolan, kan jag däremot icke ansluta mig till. Jag anser att
det är en reform, som nog får ställas på framtiden.

Det är uppenbart att de stora klasserna kommit att utgöra en svår belastning
för våra skolor. Därigenom hindras en annars motiverad individualisering
av undervisningen, och det möter också svårigheter för läraren att vårda
sig örn eleverna på det sätt, som han skulle önska. Och det är inte bara skolfolk
och psykologer och skolhygieniker, som här anföra kritiska synpunkter.
Även föräldrar och målsmän göra det i stor utsträckning. Därom vittna de
diskussioner som förekomma i pressen och på sammankomster, där hithörande
spörsmål dryftas. De stora klasserna ha ju tillkommit i besparingssyfte, men
den besparing, som man ernår, är nog mer skenbar än verklig, då undervisningens
effektivitet blir svårt eftersatt.

För närvarande sker intagning i realskolan huvudsakligen efter inträdesprövning,
varvid eleverna underkastas prov i modersmål och räkning. Enligt
gällande bestämmelser skola därvid de avlämnande lärarna ha tillfälle att
avge utlåtande. Detta är ju i och för sig mycket värdefullt, men min erfarenhet
säger mig — och jag vet att den erfarenheten delas av många — att dessa
uttalanden av de avlämnande lärarna tillmätas mycket liten betydelse, varför
intagningen kommer att företagas i huvudsak på grundval av den tentamen,
som sker och som många gånger är mycket missvisande.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Nu har ju under senare år försöksvis tillämpats den ordningen, att elever
intagas i realskolan efter sina betyg från folkskolan. Såvitt jag vet, bär denna
försöksverksamhet bevisat, att det går bra att ordna det på det sättet. Visserligen
bär man anfört en viss kritik. Man säger, att folkskolebetygen äro
ganska ojämna. Jag vill med anledning därav påminna örn att skolöverstyrelsen
ju för icke så länge sedan utfärdat vissa anvisningar för att få mera
likformighet i betygssättningen. Likaså lia vi möjlighet att tillämpa standardprov,
och i den mån nian kommer att såväl genomföra överstyrelsens anvisningar
som tillämpa standardproven, tror jag, att betygssättningen i folkskolan
skall bli sådan, att man med tillförsikt kan låta intagningen i realskolan
ske efter betygen.

I förra delen av sin reservation har herr Oscar Olsson anfört vissa kritiska
synpunkter på arbetssättet i folkskolan. Jag tillåter mig att i korthet citera
tre avsnitt där. Han säger, att folkskolan Ilar »i viss utsträckning förlorat
sin karaktär av självständig skolform med egen målsättning för att i hög
grad bli något slags preparandakurs för läroverken». Han fortsätter: »Därmed
har också följt att folkskolan i stor utsträckning blivit en läxförhörs-,
betygs- och examensskola med den själsliga depression, hets och förvridning
av barnets naturliga kunskapsintresse detta i många fall måste föra med
sig.» Slutligen säger han: »Med den moderna svenska skolans övertagande
på det sättet av läroverkens metoder följer ett nervösare arbete redan i andra
småskoleklassen, då lärarinnan helt naturligt tänker på det goda betygsintryck
den mottagande läraren i tredje klassen bör få av hennes arbete.»

Yad han där anfört finner jag nog kan bli föremål för berättigad kritik.
Det innehåller åtskilliga överdrifter. När han säger, att folkskolan hotar att
bli en preparandakurs för läroverken kan jag medge, att en viss tendens i
den riktningen finns på vissa håll, men man får lov att akta sig för att här
generalisera. När han talar örn själslig depression, hets och förvridning kan
det hända, att det i enskilda fall kan vara berättigat att använda detta sätt
att karakterisera förhållandena, men i stort sett tror jag, att han därvidlag
är rätt långt ifrån verkligheten. Detta gäller särskilt, när han påstår, att
man redan i småskoleklasserna tar intryck av kommande skolklassers krav.
Min erfarenhet säger mig, att i småskolan har man funnit nästan idealiska
arbetsformer. Där är en mycket jämn och behaglig rytm mellan direkta
undervisningsövningar och arbetsövningar, och det är vidare en ro och frid
över arbetet där, som är mycket hälsosam. Hade vi i andra skolformer ett så
bra arbetssätt som i småskolan, skulle det icke vara någon oro i fråga örn
arbetet på skolans inre front.

Men, herr talman, det är måhända nyttigt, att uppmärksamheten har blivit
fäst på de missförhållanden som faktiskt råda. Jag tänker särskilt på de
stora klasserna och även på att det finns en tendens beträffande det inre arbetet,
som icke är så gynnsam. Jag vill, herr talman, som min mening säga,
att man bör från alla håll, där man har niet! skolans uppgift att göra, med all
kraft sträva efter att få arbetssättet inriktat efter motiverade krav på alla
stadier, så att arbetssätt och kurser anpassas efter vederbörande elevers mottaglighet
och behov som det heter i anvisning till folkskolans undervisningsplan.
Nu ha vi väl snart att vänta förslag från skolutredningen angående
läroplaner för skilda skolformer, och jag vill uttala den förhoppningen, att
dessa kursplaner verkligen skola bli avvägda efter psykologiska och pedagogiska
krav, att man om möjligt icke utökar kurserna utan snarare begränsar
dem, så att man icke behöver överbelasta eleverna med arbete. Jag vill också
säga, herr talman, att när det gäller skolreformer får man icke bara se på
det organisatoriska, den yttre sidan, utan också uppmärksamma det inre

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
arbetet. En skolorganisation må vara hur bra som helst, men om det inre arbetet
lider väsentliga brister, blir det mer eller mindre förfelat.

Vid denna punkt i utskottets utlåtande finns också en reservation, som berör
folkskolans mellaninstanser, och jag skall be att få, herr talman, medan jag
har ordet anknyta några reflexioner också till den frågan. Utskottsmajoriteten,
som jag i det fallet tillhör, har pekat på att vi nyligen ha företagit en omorganisation
av domkapitlen, genom vilken dessa tillförts sakkunskap på
folkundervisningens område och därigenom blivit mera skickade att fullgöra
sina uppgifter. Man har någon gång pekat på att folkskolinspektörerna intaga
en ställning som mellaninstans och att man ju kunde bygga ut denna mellaninstans.
Jag medger, att det är tänkbart. Lika väl som inspektören nu har
att yttra sig över olika ärenden och avge förslag, kunde han också besluta.
Men jag tror icke, att det vore enbart lyckligt, örn man skulle gå den vägen.
Jag erinrar om att vi ju ha stora reformer att vänta på skolans område. Det
sjunde skolåret är ju icke ännu genomfört. Visserligen har man i stort sett
organiserat sjunde skolåret i städer och tätorter i övrigt, men den svåraste
delen, landsbygden, återstår. Vi lia väl att vänta ett åttonde skolår vad
det lider, och dess genomförande kommer säkerligen att bereda icke oväsentliga
svårigheter. Det har nog sin stora betydelse att ha en mellaninstans av
domkapitlets karaktär. Domkapitlet representerar erfarenhet från olika samhällsområden
liksom lekmannainflytande. Där har man också en ganska stor
kännedom örn lokala förhållanden, och jag tror, att det är både nyttigt och
nödvändigt, att vi för åtskillig tid framåt få behålla en mellaninstans av
(domkapitlets karaktär för att vi på ett lyckligt sätt skola kunna genomföra
dessa bebådade skolreformer.

Vi ha också en annan mellaninstans på skolans område, nämligen länsstyrelserna.
De ha till uppgift att granska statsbidragsans ökningar och utanordna
statsbidrag. Det är möjligt att man kunde överflytta behandlingen av
dessa ärenden därifrån till överstyrelsen. Örn jag icke misstager mig, finns
det en utredning därom. Den utredningen är dock lagd åt sidan, men den kan
ju Kungl. Maj :t vid tillfälle möjligen se på.

Örn man överför ärenden till överstyrelsen i allt större utsträckning, så
innebär det emellertid en långtgående centralisering, och den är enligt min
mening icke önskvärd. Det medför en oerhörd arbetsbelastning, och detta ämbetsverk
får då byggas ut i mycket stor omfattning. Det blir också en ökad
byråkratisering, synes det mig, av vårt folkskoleväsende. Det kan jag icke
finna vara önskvärt ur några synpunkter, och det är väl också ett faktum,
att det lokala inflytandet i högre grad än nu blir eliminerat.

Ja, herr talman, min uppfattning är, att man icke framfört någon sakligt
berättigad kritik mot de nuvarande mellaninstansernas sätt att fullgöra sin
uppgift. Herr Bergström talar här örn att domkapitlen ha till huvudsaklig
uppgift att vara kyrklig styrelse, och det är ju sant. Folkskolan har ju vuxit
upp i kyrkans hägn, och så har skolan i detta hänseende kommit att vara
kvar under en kyrkligt betonad styrelse. Denna har emellertid, som jag tidigare
erinrat örn, moderniserats för att bättre kunna fullgöra sina uppgifter
som mellaninstans. Såvitt jag vet av egen erfarenhet, och jag vet, att den
erfarenheten delas av många, fullgöra domkapitlen sin uppgift som mellaninstans
på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Att man här och där kan ha
en anmärkning att göra, kan man säga bara bekräftar regeln. Med hänsyn
till att en omorganisation av domkapitlen för endast få år sedan genomförts,
kan det vara anledning att avvakta utvecklingen. Det är möjligt, att vi kunna
komma i ett sådant läge i en framtid, att vi måste på ett annat sätt anpassa
folkskolans mellaninstanser med hänsyn till de stora skolreformerna, när de

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning ål lärare vid folkskolor. (Forts.)
lia blivit genomförda. Men, herr talman, för närvarande anser jag, att det icke
finns några motiv för att företaga denna utredning.

Jag ber därför att i anslutning till vad jag anfört få yrka bifall till utskottets
förslag i den punkten.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill säga, att örn den ifrågasatta utredningen skulle komma till
stånd, och det vid denna skulle visa sig, att en centralisering till skolöverstyrelsen
skulle bli olämplig, dels ur synpunkten av den arbetsbörda som den
kanske skulle föra med sig för skolöverstyrelsen, dels ur andra synpunkter,
framför allt synpunkten att det skulle bli en alltför byråkratisk ordning, så
får man väl förutsätta, att utredningen avvisar centraliseringstanken. Man binder
sig med andra ord icke, örn man bifaller reservationen till förmån för utredning
örn centralisering. Utredningen kan ju i andra hand sikta på att finna
former för lämpligare mellaninstanser, ifall sådana skola anses behövliga i
fortsättningen. Det var intressant att höra, att herr Malmborg i slutet av sitt
anförande gav ett erkännande åt den tanken, att utvecklingen på folkskoleväsendets
område kan bli den, att man får tänka sig en annan mellaninstansordning
än den nuvarande. Är det icke då lämpligare, att man jämsides med de utredningar
som pågå rörande skolans problem också tar upp denna fråga, så att
både det ena och det andra kan ordnas på ett tillfredsställande sätt med en
gång?

Herr Malmborg i Skövde, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag kan anknyta till vad herr Bergström sist
sade. Jag ser saken så, att det kan bli möjligt, att vi behöva en omorganisation
av mellaninstanserna, men den ligger enligt min uppfattning långt fram i tiden
och får i sin tur vara beroende av vilken utveckling skolan och skolformerna
då lia tagit. Men för närvarande synes det mig icke finnas någon saklig
anledning till utredning.

Herr Bergström antydde, att den kommande utredningen skulle undersöka
bland annat vilka mindre goda konsekvenser en större centralisering har. Jag
tycker, att det icke är tillräckligt skäl att företaga en utredning bara ur den
synpunkten. Skola vi lia en utredning, skall man först kunna påvisa sakliga
brister hos nuvarande mellaninstanser, brister, som äro så uppenbara, att man
för den skull måste företaga en utredning för att få en bättre ordning. Att enbart
undersöka eventuella olägenheter av en centralisering utgör enligt min
uppfattning icke tillräckligt bärande skäl för en utredning.

Vidare yttrade:

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av en reservation,
som avser motiveringen till detta statsutskottsutlåtande på s. 133.
Den bär föranletts av en motion, som sysslar med frågan örn vad man skall
göra för att få tillräckligt med lärarkrafter till skolor av lägre skolform.

Enligt vad reservanterna herrar Näsström m. fl. anfört skulle vi önska, att
man ifrån riksdagens sida sade ifrån, att även de synpunkter som förts fram
i motionen böra komma under bedömande vid den utredning som Kungl. Majit
redan tillsatt. Det betyder icke, att utredningen var tillsatt, innan motionen
väcktes. Motionen väcktes nämligen den 18 januari, och Kungl. Majit tillsatte
utredningen den 16 februari. Vilka synpunkter ha förts fram i motionen? Jo,
man ifrågasätter, huruvida icke en förbättring av de i motionen berörda förhållandena
skulle kunna åstadkommas, därest det föreskreves, att ordinarie

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
tjänst vid A- och Bl-skola finge besättas endast nied sökande vilken tidigare
under minst fem år tjänstgjort vid skola av lägre typ än de nämnda, och för
tjänstgöring vid ödebygdsskolor borde dubbla tjänstår få beräknas under de
fem första åren. När det gäller motiveringen i övrigt så anföra vi motionärer
bland annat följande: »Av folkskolinspektörernas verksamhetsberättelser för år
1944 framgår att inom Västerbottens mellersta inspektionsområde finnas 9
skolor av A-form, 35 a,v Bl-form, 46 av B2-form, 29 av B3-form men icke
mindre än 133 av Dl-form. Folkskolinspektören anför därvid, att barnantalet
är lågt i en del av dessa skolor av Dl-form, men konstaterar samtidigt, att
även om det är motiverat med en förbättring av skolformen, så blir resultatet
endast det, att ingen för folkskolor fullt utbildad sökande anmäler sig, utan
tjänsten måste uppehållas av en för småskolor utbildad lärarkraft.» Ett utdrag
ur inspektionsberättelsen från t. ex. Sydsmålands västra inspektionsområde visar,
att där äro förhållandena ganska likartade. Utskottet har ju icke sagt någonting
beträffande själva denna tanke, örn att man skulle göra, som motionärerna
föreslagit, och det kan man ju uppfatta, som örn utskottet ville skjuta
frågan ifrån sig. Vi motionärer och vi reservanter — jag är ju både motionär
och reservant —- äro naturligtvis angelägna om att man skulle få räkna med
såsom säkert, att även de i motionen framförda synpunkterna komma att beaktas.
Emellertid har jag fått kännedom om att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i första kammaren redan i går i ett anförande skulle ha
sagt någonting, som tyder på att motionärerna ha att räkna med som säkert,
att även dessa synpunkter skola komma under bedömande. Då jag litar på att
så kommer att ske avstår jag, herr talman, att framställa något yrkande.

Herr Wallentheim: Herr talman! Under denna punkt örn avlöningar till folkskolans
lärare är det ju en hel rad av olika motioner och olika frågor som debatteras
samtidigt. Jag skall, herr talman, be att få uppehålla mig vid två
frågor som här beröras.

Först skulle jag vilja säga några ord i anledning av den reservation som
herr Oscar Olsson har avgivit vid denna punkt. Örn kammarens ledamöter
titta litet närmare på denna reservation, så skola de finna, att herr Oscar
Olsson där har framfört ett helt knippe av skiftande synpunkter på olika sidor
av skolans arbete. Han har ju också fört ut sina resonemang i formuleringar,
vilka, örn de skulle komma att godkännas av riksdagen, skulle betyda, att
Kungl. Majit skulle få direktiv av mycket långtgående räckvidd. Jag skall
gärna medge, att i vissa stycken är kanske själva ordvalet i reservationen litet
skarpt. Jag måste också säga, att jag icke är beredd att på grundval av sådana
uttalanden en passant mitt uppe i en redovisning av en rad andra frågor följa
reservanten och biträda de förslag som i reservationen framställas. Å andra
sidan tycker jag, att det skulle vara en väsentlig brist i vår debatt här i
dag, örn man icke anknöte några synpunkter till vad som uttalas i denna reservation,
därför att det finns i den, så långt jag kan förstå, en hel råd synpunkter,
bakom vilka det ligger riktiga iakttagelser, som man följaktligen icke utan
vidare bör avvisa.

Jag tror sålunda, att det finns anledning att här i riksdagen understryka
de bekymmer, som de stora klassavdelningarna vålla för undervisningen. Det
är enligt min mening riktigt, som reservanten säger, att dessa stora klassavdelningar
ha föranlett, att arbetet många gånger präglas av vantrevnad och
olust och att man bland föräldrarna möter både oro och missnöje med detta förhållande.
Jag är naturligtvis fullt medveten om att detta problem klaras icke
av i en enda handvändning. Det är så många saker att taga hänsyn till, icke
minst tillgången på lärare. Den sidan av frågan diskutera vi ju icke i dag, men

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning ut lärare vid folkskolor. (Forts.)
jag tror i alla fall att det skulle vara felaktigt, om nian icke strök under, att
det här gäller att se till att det finns tillgång på lärare, dag skall begagna
tillfället att utan att närmare ingå på detta problem ändå rikta en vädjan, icke
minst till folkskolans lärarkår, att icke på den här punkten intaga en så restriktiv
ståndpunkt som man tidigare gjort. .

Jag är också beredd att stryka under en annan sak som framhållits i reservationen,
nämligen att folkskolans undervisning i hög grad också sönderrycks
av systemet med inträdesprov till realskolan som ju förekommer vid olika tidpunkter.
Föräldrarna pressa sina barn och föräldrarna pressa även lärarna till
att kunna åstadkomma bästa möjliga inträ desresultat. Lärarna pressas dessutom
av den ambition de känna som lärare att kunna uppvisa vackra provresultat.
Effekten av det hela blir en drill i skolans arbete som icke kan vara

hälsosam. . . ,

Man kanske invänder, att dessa avigsidor möta egentligen bara i stader och
tätorter, men det är icke något landsbygdens problem. För det första vd1 jag
då säga, att även örn så skulle vara, att det huvudsakligen möter i städer och
tätorter,’ är det i alla fall ett tillräckligt betydande problem för att vinna uppmärksamhet.
Det är ju dock icke mindre än ungefär 40 % av landets befolkning,
som är bosatt på sådana orter. Jag tror emellertid att vi få ha uppmärksamheten
riktad på att även rena landsbygden hotas att indragas i detta jäktande
och denna press. Det växer upp en rad kommunala mellanskolor, och örn vi
få skolväsendet ytterligare utbyggt och icke minst örn det blir ett system med
stipendier åt landsbygdens barn, betyder detta, så vitt jag förstår, att landsbygden
i hög grad kommer att ryckas in under den jäktande arbetstakten.
Jag tror följaktligen att det finns fullgoda skäl att observera vad som bär
förekommer och att uttala en förhoppning örn, att det skall visa sig möjligt
att finna vägar att stoppa vad som här är av ondo. Det blir nu en sak, som
den sittande skolutredningen får försöka lösa.

Medan jag bär ordet skulle jag också vilja begagna tillfället att reagera mot
det system, som mer och mer möter i våra folkskolor, nämligen att man med
tävlingar, stjärnsystem — stora och små stjärnor — och allt vad det heter
och att man med skrivningar i olika ämnen försöker driva upp arbetstakten och
föra in hela undervisningen i ett examensjäkt och ett jäktande efter betyg.
Beträffande läxläsningen vågar jag icke lia någon bestämd mening, men
vad jag vågar säga är att på många håll förekommer det ett pressande
av barnen med läxor, som är orimligt. Ofta förekommer här och var
utanläsning av läxor och att man kör med inlärande av psalmverser, som
på många håll är av en mycket betydande omfattning. Vad jag skulle vilja
säga på denna punkt är att det icke kan vara rimligt att läxläsningen tar sådana
former att den förutsätter i större eller mindre grad att föräldrarnas
hjälp måste anlitas för att eleverna skola kunna klara sina uppgifter. Därvidlag
är man, såvitt jag kan förstå, inne på en felaktig och icke bara^felaktig
utan farlig linje. Jag bär velat anföra dessa synpunkter för att de, såsom jag
sade, skulle komma till uttryck i debatten och för att på det sättet herr Oscar
Olssons reservation icke skulle behöva stå där alldeles för sig själv, låt vara att
jag som många andra icke kunnat följa honom i hans närmare framställningar
och yrkanden.

Den andra punkten, herr talman, som jag skulle vilja säga ett pär ord örn
är i frågan om kravet på en utredning av domkapitlens ställning. Vi veta ju

_ och det har framhållits tidigare här i debatten — att skolan vuxit fram

vid kyrkans sida. Jag skall villigt erkänna, att det utan tvivel kan letas fram
mångå kyrkans män, som utfört ett mycket gott arbete för skolan. Jag tror
att man ännu i denna dag i vissa delar av landet skall kunna plocka fram

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
exempel på präster, som varit mera energiska, när det gällt att värna skolans
intressen, än vad kanske andra samhällsmedborgare varit. Men jag tror också
att det^kan letas fram exempel på det rakt motsatta förhållandet, där kyrkans
män stått direkt hindrande i vägen för en utveckling av skolans arbete. För
min del betraktar jag det följaktligen såsom naturligt att skolväsendet överflyttats
på den borgerliga kommunen. Jag tror att det varit till gagn att så
skett, och jag tror att folkskolan därigenom har kunnat gå mot en utveckling,
som betyder att den blivit mer och mer myndig. Men domkapitlen finnas
ännu alltjämt kvar som en mellaninstans, och de äro väl att betrakta, så
långt jag ser saken, som en kvarleva, en kompromiss på sin tid, men en
kompromiss, som, såvitt jag förstår, icke kan vara bindande för långliga tider
framöver, om man nämligen anser att formen som sådan icke är lämplig.
Även på detta område kan man, såsom det tidigare sagts, peka på det förhållandet
att det kan finnas domkapitel, som handlagt sina ärenden på ett
utomordentligt förtjänstfullt sätt, men att det finns också sådana, som handla
på ett olämpligt sätt.

Men, herr talman, jag ser icke denna fråga så som örn det skulle gälla att
plocka fram exempel på en god skötsel och en dålig skötsel för att sedan
summera ihop dessa faktorer och för att så att säga genom en vanlig räkneoperation
komma till en slutsats i frågan, utan jag ser denna fråga främst
på det sättet, att det här gäller att åstadkomma en utredning för att få fram
de bästa tänkbara formerna, en utredning örn det icke här kan tänkas finnas
former, som på ett i alla avseenden bättre sätt under det nu rådande systemet
kan ha hand örn dessa angelägenheter. Jag instämmer med herr Bergström
när han här framfört den uppfattningen, att domkapitlen ju dock äro organ
huvudsakligen för helt andra uppgifter än skolans och att, även örn de förstärkas
med en speciell sakkunskap på skolans område, skolärendena för dem
bli en bisak i deras allmänna verksamhet.

I den diskussion sorn förts i denna fråga har jag hört framkastas den meningen,
att domkapitlen, i sin nuvarande gestalt icke äro kapabla att fylla
uppgifter, som de fått sig ålagda på skolans område. Denna uppfattning har
framförts även av personer, som i övrigt anse att domkapitlen böra vara den
naturliga mellaninstansen. Det anförda visar, menar jag, under alla förhållanden
att här råder brister, som det finns anledning att närmare söka utreda,
Jag är icke blind för att motionen rullar upp frågan på det sättet, att det
skulle kunna bli tal örn en centralisering av skolärendena till de statliga myndigheterna,
, till folkskolinspektörerna och skolöverstyrelsen. På den punkten
vill jag säga, att jag överhuvud taget är mycket tveksam när det gäller dylika
centraliseringar, men jag måste dock framhålla, att det kan naturligtvis
tänkas fall, da vissa ärenden icke behöva gå vägen över en mellaninstans utan
däi det kan räcka med att den lokala skolmyndigheten och skolöverstyrelsen
fatta beslut. Det kan också tänkas att man går till väga på det sättet att den
lokala skolstyrelsen i hög grad förstärkes, så att någon mellaninstans icke blir
behövlig. Örn man väger alla dessa skäl, det ena mot det andra, kan jag, herr
talman, icke komma till någon annan slutsats än att en allmän översyn av
hela detta problem verkligen är motiverad, och med vad jag här anfört ber jag
att få instämma i det yrkande, som på denna punkt framställts av herr Bergström.

Herr Jonsson i Haverö: Herr talman! I egenskap av motionär i frågan angående
domkapitlen såsom mellaninstans i undervisningsärendena, vilken motion
utskottet redovisar som nr II i denna punkt, som kammaren nu behandlar,
skall jag be att få säga endast några få ord.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Jag skulle gott lia kunnat inskränka mig till att instämma med de föregående
talare, som yrkat bifall till den reservation, som avlämnats av herr Oscar
Olsson m. fl. Då emellertid utskottet här alldeles särskilt har understrukit, att
det har _ ifrån motionärernas sida förmodar jag att man menar — icke an förts

några som helst skäl för de åtgärder, som motionärerna åsyfta, så är det
litet svårt för mig att veta vilka handgripliga skäl man egentligen från utskottets
sida fordrar. Denna motion har ju icke på något sätt avsett att kritisera
domkapitlen i vidare mån än dessa domkapitel visat sig utgöra, ett alldeles
bestämt hinder för genomförandet av vissa åtgärder, som stå i bestämd
överensstämmelse med gällande författning. Sådana exempel kunna pavisas.
Jag skall emellertid icke dra fram några exempel, ty jag tycker ju att de icke
höra hemma i det här sammanhanget. Anledningen till att denna motion kom
till är ingenting annat än en önskan om en enhetligare handläggning av undervisningsärendena
än som för närvarande är fallet. Det faktiska förhållandet är ju
att den tidsutdräkt och den oerhörda omgång, som det innebär att domkapitlen
skola yttra sig exempelvis i varje ärende örn ändring i ett reglemente, leder ju
rätt ofta — åtminstone för vissa skoldistrikt — till onödigt stora besvärligheter.

Det är ju icke på det sättet, vilket man kanske tror, att vi här i landet ha
ett förstklassigt och mycket enhetligt genomfört folkskoleväsende. Det är
tvärtom så, att på detta område faktiskt för närvarande råder — åtminstone i
stor utsträckning på landsbygden — ett tillstånd, som på intet sätt överensstämmer
med de författningar, som vi ha i detta fall. Herr Malmborg i Skövde anförde
här, att vi lia att vänta mycket stora reformer på detta område, och främst
med anledning härav fann han det vara angeläget att domkapitlen bibehållas
som mellaninstans. Jag är av precis motsatt uppfattning, och det är jag därför
att domkapitlen ha en ganska besvärlig ställning då det gäller landsbygden
eller de landsbygdsområden, där folkskoleväsendet överhuvud taget icke är populärt.
Det finns nämligen icke bara en eller två sådana kommuner, utan det
finns många landsbygdskommuner, där folkskoleväsendet faktiskt icke är populärt.
Av vilken anledning vet jag icke, men jag tror icke att det är av ovilja
mot själva undervisningen. Men det har dock blivit på det sättet av den ena
eller den andra anledningen. I dylika fall ha domkapitlen en ganska besvärlig
ställning, när det är fråga örn att genomföra nya reformer på folkskolans område,
och framför allt är det besvärligt för prästerskapet, som i många fall skall
vara med och slita de tvistefrågor, som ofta uppstå när man skall genomföra
dessa nya reformer.

Herr Malmborg talade ju här om det sjunde skolåret. Jag har ett färskt bevis
på hur det kan gå till, när man skall genomföra just denna reform och vilken
inställning som framför allt prästerskapet och domkapitel ansett sig böra
inta i den frågan. Jag kritiserar varken vederbörande kyrkoherde eller domkapitlet;
jag förstår dem fuller väl. Det finns en opinion i kommunen, som är
mycket stark. Den opinionen anser att man överhuvud taget icke skall genomföra
några förbättringar på folkskolans område. Det finns emellertid en mycket
stark majoritet, som anser att förbättringarna måste komma till stånd, och
sa uppstår det en strid. Det är då fråga örn på vilken sida vederbörande skall
ställa sig i den striden. Jag tror faktiskt icke att det kan vara någon större
angelägenhet för domkapitlen att hålla kvar just denna ställning som mellaninstans.

Det är ju för övrigt på det sättet att det för närvarande råder fullständig
förbistring på detta område. Det är ju icke så att domkapitlen avgöra alla undervisningsärendena.
Tvärtom förhåller det sig så ali domkapitlen avgöra en
del, länsstyrelserna en del och skolöverstyrelsen en del. Men samtidigt är det

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
ju så att skoldistrikten själva icke få avgöra vilka ärenden som skola gå till
domkapitlen och vilka som skola gå till länsstyrelserna och vilka som skola gå
till skolöverstyrelsen, utan detta skall som regel avgöras av vederbörande domkapitel.
Denna omgång brukar ofta på grund av domkapitlens arbetssätt leda
till att ett ärende kan få ligga både en och två månader hos domkapitlet med
påföljd t. ex. att en ray eket enkel ändring i ett reglemente icke hinner genomföras
det år, då vederbörande lokala skolmyndighet fattat sitt beslut. Det är
väl ändå orimligt att det skall vara på det sättet och att, örn en skolstyrelse
ett läsår fattar beslut om ändring i ett reglemente i en fråga, som anses vara
absolut nödtvungen, skall man inom det året icke kunna komma fram till ett
avgörande i detta ärende på grund av den oerhört utsträckta behandlingsmetod,
som man för närvarande använder. Det är detta som varit anledningen till att
vi väckt motionen i detta ärende.

Jag skall nu icke uppehålla tiden längre, utan jag skall kort och gott inskränka
mig till att yrka bifall till den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Under denna punkt har utskottet behandlat
ett helt komplex av ärenden. Debatten tycks emellertid huvudsakligen
kretsa kring frågan örn domkapitlen skola bibehållas som mellaninstans eller
örn en utredning skall beslutas i saken. Jag ber då, herr talman, att först få
säga några ord örn denna del av den föredragna punkten, och jag vill därvidlag
genast framhålla, att när man här i riksdagen vill begära en utredning
brukar det vara en allmän regel dels att det skall föreligga ett mål för denna
utredning, som man strävar efter, och dels att man skall ha några direktiv
för denna utredning, som kunna föra den fram till målet. Det viktigaste är
emellertid att man har ett tillräckligt bärande motiv för utredningskravet
som sådant. Örn man ser på den motion, som är utgångspunkt för den reservation
vi här diskutera, så går den ut på ett slopande av domkapitlen som
mellaninstanser direkt, I varje fall äro reservanterna ej på det klara med örn
man bör gå den vägen. Inom utskottet och utskottsavdelningen diskuterades
den frågan mycket ingående. Och örn man toge det andra alternativet, att
man skulle avskaffa mellaninstansen och gå direkt till överstyrelsen, så erinrades
ifrån den sidan, som inte hade funnit tillräckliga skäl att föreslå en
utredning, att ett sådant tillvägagångssätt kunde bli en uppenbar försämring
av kontakten med skoldistrikten. Avståndet mellan skoldistrikten och den instans,
som de närmast hade att vända sig till, nämligen överstyrelsen, skulle
bli så stort, att man här kan göra samma invändning som motionären nyss
gjorde, då han påstod att ärendena på grund av domkapitlens arbetssätt
kunde bli liggande hos dem både en och två månader. Det sistnämnda var
för mig en alldeles ny sak, som jag aldrig har hört talas örn förut. Under
utskottsbehandlingen har det icke anförts några sakskäl för ett sådant förhållande.
Det exempel, som herr Bergström föredrog, är väl, såsom herr
Malmborg antydde, ett undantag som endast bekräftar regeln.

När man går att granska den fråga, som det här gäller, får man bedöma,
huruvida det är fog för det påstående, som herr Bergström gjorde, att man
skall rensa ut den sista resten från en förgången tid. Jag måste säga, att jag
är en liten smula överraskad av en sadan konstruktion. Örn man vill vara
uppriktig, mäste man nog erkänna, att den förändring, som domkapitlen ha
undergått under senare tid, är av sådan art att därav framgår att de ha
följt med tiden. Det är inte mycket inom domkapitlen som utgör rester ifrån
en förgången tid. Här har senare, jag tror det var av herr Wallentheim, erkänts
att det är många av prästerna som äro mycket intresserade av vår

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
folkskola. Ja, kan man inte gå så långt att man säger, att i huvudsak äro
samtliga präster intresserade, och jag skulle vilja säga i mycket hög grad
intresserade för vår folkskola? Det kan vara undantag, men dessa undantag
äro icke av den art, att jag tror att de på något sätt motivera en framställning
såsom den föreliggande. Då säger man, att domkapitlen bestå inte enbart
av präster. Nej, det är riktigt, men örn man granskar domkapitlens sammansättning,
finner man där personer, som intaga en mycket framstående
ställning inte minst i riksdagen och som lia möjlighet att följa speciellt skolärendenas
behandling inom domkapitlen, och ifrån det hållet har jag under
behandlingen inte hört någon som helst antydan till anmärkning emot det
sätt, på vilket domkapitlen skött skolärendena.

Örn man försöker att verkligen penetrera denna fråga, så tror jag att
man skall komma fram till det resultat, till vilket utskottet har kommit,
nämligen att det finns inga reella, sakliga skäl för en utredning — ännu
har jag under denna debatt inte hört några sådana. Vissa framkastade exempel
bevisa icke att det är så dåligt att man skall avskaffa denna institution,
och det vågar man inte heller från reservanternas sida ifrågasätta.

Sedan har man målet, som utredningen skall komma till. Örn man skall
avskaffa domkapitlen, vad skall man sedan ha i stället? Den frågan borde
reservanterna och de, som plädera för reservationen, vara skyldiga att svara på.
Herr Malmborg nämnde, att man skulle eventuellt kunna tänka sig folkskoleinspektörerna,
men han avvisade den tanken, därför att det inte skulle vara
så lämpligt. Jag skulle vilja understryka den saken och säga, att det skulle
väl vara något fullkomligt unikt, örn dessa som inspektörer anställda tjänstemän,
som lia att kontrollera och inspektera folkskolorna, skulle kunna fatta
beslut i ärenden som det här gäller och alltså utgöra mellaninstans. På den
punkten instämmer jag sålunda med herr Malmborg, att det kan inte vara
rimligt. Då man alltså inte har något att sätta i stället, tycker jag ju att
man kunnat vänta intill dess man har, jag vill inte vara elak men jag skulle
vilja säga, »spekulerat» ut en annan instans i stället för domkapitlen.

Man talar om att man skulle vilja ordna det på ett ur skolsynpunkt mera
tillfredsställande sätt än det är nu. För min del anser jag, att domkapitlen
icke utgöra någon broms i utvecklingen, som skulle omöjliggöra ett sådant
ordnande.

Jag kommer så över till vad som av herr Holmberg betecknades såsom moderna
pedagogiska principer. Det var i anslutning till herr Oscar Olssons reservation
vid denna punkt. Den berördes också av herr Malmborg. Han läste
upp viss del av herr Olssons reservation och ville för sin del beteckna denna,
bland annat pa tal örn att motionen skulle utgöra någon plan för preparandakurs
för läroverken, såsom väsentligt överdriven. Jag skulle vilja gå ännu
längre och säga, att när det gäller folkskolan på landsbygden är den inte
bara överdriven utan oriktig. Det existerar inte någon preparandakurs för läroverken
i våra folkskolor, och jag skulle vilja säga gudskelov för det.

När det gäller herr Oscar Olssons reservation i övrigt och de s. k. moderna
pedagogiska principer, som han gör sig till tolk för, så vet jag inte om nian
skall säga att det är moderna principer. Det beror väl på att jag börjar bli
gammal nu och inte kan följa med dessa principer, men så långt jag kan bedöma
de principer han utvecklat i reservationen och framfört under behandlingen
i ul skottsavdelningen, så måste jag bestämt anmäla avvikande mening.
Jag tror inte på möjligheten att kunna få ett gott undervisningsresultat i
våra folkskolor, örn man skall tillämpa dessa principer. Jag vill erinra örn
att det gjorts försök att tillämpa nämnda principer men att det kapitalt misslyckats.
Det var viii närmast detta som herr Wallentheim tänkte på när lian

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 17.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
förklarade, att lian icke hade några sympatier för en del av det som herr
Olsson föreslagit i sin reservation och att han därför inte kunde gå med på
densamma.

Örn man verkligen vill granska de olika förslag, som här föreligga, och de
olika yrkanden, som gjorts under debatten, skall man nog, hoppas jag, komma
fram till att här föreligga mycket goda sakskäl för den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
intagit till samtliga de olika motioner och problem, som
behandlas i den nu föredragna punkten. Jag skall med hänsyn till att det är så
många, som redan anmält sig på denna punkt, inskränka mig till detta, herr
talman, och be att få yrka bifall till utskottets förslag i samtliga ärenden,
som behandlas under denna punkt.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag ber först få göra kammarens ärade ledamöter
uppmärksamma på att vad motionärerna velat, är inte att domkapitlen skola
ersättas av annan mellaninstans — den tanken ha utskottsreservanterna tagit
upp — utan de vilja att varje mellaninstans skall slopas och att alla ärenden
skola förläggas direkt under kungl, skolöverstyrelsen. Alltså, vad de gå in för,
är en radikal och långt gående centralisering av vårt folkskoleväsende. Nu
har jag, herr talman, ett mycket bestämt intryck av att alla, som verkligen
försökt att allvarligt tänka igenom detta problem, örn folkskoleväsendets organisation,
komma att mycket energiskt avböja en sådan centralisering. Herr Wallantheim
nämnde nyss i fråga om centralisering, att det kunde till äventyrs
kanske visa sig vid en utredning, att vissa ärenden skulle kunna gå direkt
ifrån folkskolestyrelsen till skolöverstyrelsen, och andra ärenden skulle eventuellt
kunna avgöras direkt av den lokala skolstyrelsen. Jag har intet att erinra
emot den synpunkten. Jag skulle bara vilja säga, att de ord, som herr
Wallentheim yttrade i detta sammanhang, såvitt jag förstår, inte på något
sätt äro ett försvar för en sådan centralisering som motionärerna gått in för.

Vad man framför allt befarar när det gäller centralisering är ju, att det
skall leda till undervisningsväsendets byråkratisering. På den punkten är man
nog ense att byråkratisering skulle vara en verklig olycka för vårt svenska
folkskoleväsen. Vi mena — orth det är en rätt allmän mening i folkskolevärlden
— att skoldistrikten behöva stiftsvis eller låt mig säga länsvis en lokal
mellaninstans, som de ha lätt att komma till tals med, en mellaninstans, som
väl känner bygden och bygdens liv och dess olika förhållanden. Det var någon
som framkastade den tanken, att folkskolinspektörerna skulle kunna bli den där
inellaninstansen, men saken är ju den, att inspektörerna representera skolöverstyrelsen.
De äro skolöverstyrelsens förtroendemän och handla å skolöverstyrelsens
vägnar, och man kan väl knappast begära, att folkskolinspektörerna
under sådana förhållanden skulle lämpligen kunna fungera som självständiga
mellaninstanser.

Då det alltså är så, herr talman, att litet var, som tänker igenom problemet,
nog kommer därhän, att han ser: en mellaninstans i ena eller andra formen1
måste finnas, blir ju frågan den, örn man även i fortsättningen skall betro
domkapitlen med uppgiften att vara mellaninstans eller örn man skall för detta
ändamål skapa fram en ny mellaninstans. Nu menar jag, herr talman, att det
är väl en god regel, det är väl nästan en oskriven lag, att man ger sig knappast
till att börja reformera med mindre man kan peka på att det nuvarande systemet,
de nuvarande förhållandena uppvisa allvarliga olägenheter. Herr Wallentheim
nämnde visserligen för en stund sedan, att somliga domkapitel inte
skulle skött sin uppgift väl, och han nämnde att någon förklarat att något
domkapitel vid visst tillfälle inte varit kapabelt att sköta sin uppgift på tillfredsställande
sätt. Jag skall för min personliga del säga, att jag verkligen

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
aldrig hört några allvarligare anmärkningar mot domkapitlens sätt att sköta
sig sorn mellaninstans, i varje fall inte några anmärkningar som man måste
taga på allvar. Jag reagerade därför mycket starkt, när jag hörde herr Jonssons
i Haverö anförande; jag förstod helt enkelt inte vad han kunde syfta på
när han nämnde, att domkapitel i visst fall skulle resa hinder emot beslutade
åtgärder, som stodo i överensstämmelse med gällande skolförfattningar. Jag
vet att det finns folkskolestyrelser och skolstyrelseordförande, som kunna vara
kritiska mot ett domkapitel, och att det finns även folkskolinspektörer, som äro
mindre till freds med ett domkapitel, men varför? Jo, i regel torde det bero
därpå, att man inte är så glad åt att domkapitlet inte delat den uppfattning,
som vederbörande folkskolestyrelse eller folkskolinspektör har gått in för. Det
behöver ju inte på något sätt vara fel hos domkapitlet, att det inte vid alla tillfällen
kan dela folkskolinspektörens eller skolstyrelsens uppfattning Jag erinrar
mig för övrigt fall, där man fran folkskolestyrelsens sida överklagade ett
domkapitelsbeslut, och skolöverstyrelsen och Kungl. Majit ha sedan visat sig
dela domkapitlets mening och ställt sig på dess sida. Överhuvud taget skulle
jag här vilja säga, att vårt folkskoleväsende knappast är betjänt av en mellaninstans,
som bara skulle säga ja och amen till folkskolestyrelsernas beslut eller
till det som inspektören hade rekommenderat. Vad vi i stället önska är en mellaninstans,
för vilken det är en samvetssak att med intresse, grundlighet och
självständighet handlägga samtliga ärenden.

Det synes mig, herr talman, i detta sammanhang kunna vara lämpligt att
stryka under, vad som har erinrats om förut, att domkapitlen numera fått en
sammansättning, som gör dem på ett särskilt sätt lämpade att vara mellaninstans
i folkskoleärenden. Jag hoppas ingen tar illa upp då jag tar mig friheten
att säga, att det, mina damer och herrar, verkligen är så, att domkapitlen
i den dag som i dag är inte är den klerikala institution, som man på visst håll
tycks föreställa, sig. Det är ju så, att säte och stämma i domkapitel ha för närvarande
först biskop och domprost — de äro självskrivna — så en prästman,
som är vald ar stiftets präster, så tvenne män utsedda av Kungl. Majit, den
ene i allmänna värv väl förfaren och den andre skolsakkunnig, och så en ledamot,
som är vald av stiftets lekmän. Därtill kommer ju, att till domkapitlens
förfogande står som sekreterare och föredragande m. m. en stiftssekreterare en
tingsmeriterad jurist, och han torde, i regel ha ett mycket stort inflytande på
ärendenas beredande och handläggning inom domkapitlet. För lekmannainflytandet
menar jag alltså, att det numera är väl sörjt i våra domkapitel. Jag tror
att man också skall kunna vitsorda, att de lekmän, som äro bisittare i domkapitel,
på det stora hela taget äro för skolväsendet intresserade, duktiga, självständiga
och ansvarskännande män. Jag tar mig friheten, herr talman, att i
detta sammanhang också nämna något, som jag tycker är en styrka för domkapitlen,
nämligen att i spetsen för dem står en man, örn vilken man kan säga,
att han i de flesta fall är en vetenskapligt skolad man och därtill en kulturellt
betydande man.

Sedan jag tagit del av motionen sökte jag kontakt med människor, som skulle
kunna vara på ett särskilt sätt sakkunniga, när det gäller detta ärende, för att
få del av deras uppfattning. Jag vände mig till åtskilliga av de av Kungl.
Majit utsedda bisittarna i domkapitel för att höra, vilken uppfattning de
hade om domkapitlens gärning, och jag kan säga att de jag vänt mig till
ha undantagslöst vitsordat, att domkapitlen skött sina uppgifter på ett utmärkt
sätt.. Man har tillagt, att de ifrån sin erfarenhet inte ha någon som helst anledning
att kräva någon ändring i fråga om mellaninstansen.

Jag har också tagit mig dristigheten att språka med ett par av skolöverslyrelsens
ledande nian. Kn av dem förklarade, att sodan domkapitlen omorga -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
niserats för det ändamål, som vi här åsyfta, nämligen att ha hand örn skolärendena,
ha de fullgjort dessa sina maktpåliggande uppgifter på ett utmärkt
sätt. En annan erinrade örn det värde, som låg däri, att domkapitlen ha en god
kontakt med bygden och dess liv. Han framhöll också, att örn det skulle vara
så, att man skulle söka centralisera skolärendena till skolöverstyrelsen, skulle
detta innebära en starkt ökad arbetsbelastning för skolöverstyrelsen. Som slutförklaring
kom det ifrån denne mans sida, att han inte hade någon önskan
att elomkapitlen skulle avkopplas såsom mellaninstans.

Jag tror, herr talman, att man också med frimodighet och i sanning kan
säga, att hos domkapitlen finns en rik fond av kunnighet på detta område, ett
livligt intresse för skolärenden och en redbar vilja att tjäna och gagna.^Det
är, herr talman, denna väl vitsordade mellaninstans, som man funderar på att
ersätta med någonting annat, med en mellaninstans, örn vilken man väl inte
vet någonting mera än att den med visshet kommer att bli mycket dyrare än
den nuvarande och örn vilken man i varje fall kan förmoda, att den knappast
kan komma att göra sin sak bättre än domkapitlen men kanske sämre. Jag
dristar mig, herr talman, att säga, att jag nog tycker att Sveriges statsmakter
i denna hårda tid lia angelägnare problem att söka lösa än det som här framlagts,
när man nu begär en utredning örn avkopplandet av domkapitlen som
mellaninstans.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Haverö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill för herr Hoppe framhålla, att det inte är alldeles riktigt
att säga, att motionärerna ha föreslagit avskaffande av alla mellaninstanser.
Det säges nämligen i motionen, att beträffande länsstyrelsernas befattning
med skolärendena är intet att erinra. Detta är ju också alldeles riktigt. Det
gäller nämligen i detta fall de ekonomiska fragorna, och jag anser för min del
att det är mycket viktigt att länsstyrelserna få handlägga dessa. I övrigt tycker
jag att det inte föreligger någon anledning att i detta sammanhang taga
upp ett försvar för domkapitlen. För dagen ha de inte angripits på det sättet,
att detta är motiverat. . .

Jag vill till sist endast säga, att första kammaren med ganska stor majoritet
tagit den reservation, det här gäller, och det skulle vara förvånansvärt, örn
andra kammaren inte skulle våga sig på den utredning, som i denna reservation
föreslås.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härefter yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Punkten 154 i det utskottsutlåtande, som
vi nu behandla, inrymmer så många olika ting, att det är naturligt att diskussionen
blir något oöverskådlig och bitvis förvirrad. Den har till och med blivit
åtskilligt mera förvirrad än vad som på grund av sakens natur i och för
sig hade varit förklarligt.

Här har nu herr Oscar Olsson uppstämt ett ganska högljutt pedagogiskt
kukeliku, och i detta har herr Holmberg i Luleå funnit sig föranlåten att
instämma. Men för att kunna föra sitt resonemang har han mast halla sig tili
den kommunistiska skolmotionen, som emellertid behandlas 105 punkter langre
fram i utlåtandet, nämligen under punkt 259, där denna kommunistiska
skolmotion finnes redovisad jämte de resonemang, som knutits till densamma.
Emellertid kan jag inte uppehålla mig vid herr Holmbergs resonemang beträffande
skolutredningen och åtskilligt annat, då jag känner mig förpliktad
att ta frågorna en smula i ordning.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

.Jag skulle däremot ett ögonblick lia velat stanna vid det rent pedagogiska
resonemang, som knutits till herr Oscar Olssons reservation oell till de anföranden,
som ha hållits i samband med denna. Herr Malmborg i Skövde har
emellertid redan citerat en del avsnitt ur Oscar Olssons reservation och påvisat
de som han säde mycket stora — jag skulle för min del vilja säga våldsamma
— överdrifter, som herr Oscar Olssons uttalande på olika ställen inrymmer.
Jag går därför förbi denna sida av saken. Jag skall endast be att
i detta sammanhang få säga ett par ord örn de stora klasserna. Inte bara herr
Oscar Olsson utan även herr Malmborg i Skövde och herr Wallentheim ha klagat
däröver. Det är klart att dc stora klasserna kunna utgöra en belastning
både för läraren och för barnen. Det g*äller i detta avseende som alltid annars
att måttliga korvar äro bäst. De stora klasserna kunna vara ett oting, men detsamma
kan även vara förhållandet med de alltför små klasserna. De för små
klasserna påträffa vi emellertid vanligen ute i de avlägsna skogsbygderna,
och däråt är egentligen ingenting annat att göra än att möjligen centralisera
skolväsendet i den mån det befinnes lämpligt. De stora klasserna och de kanske
alltför stora klasserna ha vi däremot i samhällena, där skolform A är rådande.
Men vi skola i detta sammanhang komma ihåg. att A-skolformen med
en lärare för varje klass dock är den lindrigaste skolformen, i varje fall för
lärarna. I många fall är också denna skolform, även med stora klasser, den
lindrigaste för barnen. Det är alldeles uppenbart, att förhållandena vid den
lägre skolformen med samläsning mellan olika klasser blir väsentligt svårare
att bemästra för lärarna och att de bli tjmgre och besvärligare även för barnen.
Örn vi alltså erkänna, att de stora klasserna utgöra en belastning, så skola
vi dock komma ihåg, att man där arbetar under i stort sett ganska goda förhållanden,
då A-skolformen måste sägas vara den bästa. Men som herr Wallentheim
redan påpekat är det lärarbristen som är orsak till de stora klasserna,
och det går ju inte enligt en gammal sats att taga bröd i öknen. När vi ha
en så oerhörd lärarbrist som för närvarande, en brist som enligt vad jag har
gjort mig underrättad örn speciellt i Norrland är alldeles särskilt ödeläggande
för skolväsendet, kan man inte komma ifrån den konsekvensen, att vi måste
ha stora klasser, så länge denna brist varar.

Herr Wallentheim berörde även en del andra frågor. Han var inne på de förhållanden,
som herr Oscar Olsson i sitt uttalande i mycket skarpa ordalag har
yttrat sig om, bland annat att folkskolans arbete sönderslites på grund av de
krav, som ställas vid inträdesprövningarna till realskolan. Jag tror emellertid
att det ligger åtskillig överdrift i detta tal. Men örn det nu är så, att inträdesprövningarna
till realskolan komma att inom en del skoldistrikt ganska mycket
påverka arbetet i folkskolan — vilket är naturligt att de göra — så få vi
väl ändå försöka finna oss i det ofrånkomliga sammanhang som finnes mellan
folkskola och realskola, då vi ju ha anknytning mellan dessa båda skolformer.
Och i den mån vi undan för undan få ett större antal realskolor ute i landet,
måste detta också i ökad omfattning påverka arbetet i folkskoleklasserna. Det
kommer man helt enkelt inte ifrån. Det finns såvitt jag förstår ett enda sätt
att komma ifrån detta förhållande, nämligen att radikalt skilja på den högre
skolan och. folkskolan ända ned till botten. Men detta strider ju mot allt det
pedagogiska resonemang, som vi ha vant oss vid under flera årtionden, nämligen
att folkskolan skall utgöra bottenskola. Och den satsen bär ju praktiskt
taget accepterats överallt fastän under olika former. Det senaste uttrycket är
ju enhetsskolan, men detta betyder dock, att folkskolan ligger i botten på hela
skolorganisationen. Örn man accepterar detta förhållande, kommer man inte
ifrån det pedagogiska sambandet mellan folkskolan och realskolan.

Nu tror jag inte heller pä talet örn att jäktandet efter betyg och pressan -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
det av barnen med läxor o. s. v. Ilar tagit så fullkomligt ohyggliga former under
senare tiden, som man vill göra gällande. Jag anser att det i dessa talesätt
säkerligen ligger en ganska stor överdrift. Jag bär emellertid ingen speciell
erfarenhet på just dessa saker, och jag kan därför inte bestrida att det på sina
håll måhända kan finnas någon grund för denna klagan. Det är möjligt att det
på en del platser förekommit en rätt stark pressning i dessa avseenden. Annars
har det ju tidigare riktats ett ganska starkt och jag tror även befogat klander
emot att det inte har arbetats i våra folkskolor på det sätt som man borde ha
gjort utan att det har varit åtskillig slögång. Man kan naturligtvis inte fälla
några generaliserande omdömen, men det är otvivelaktigt att detta tal i många
fall haft fog för sig.

Jag skall som sagt inte närmare gå in på den kommunistiska skolmotionen,
som herr Holmberg talade för, men jag kanske får säga ett par ord örn de
allmänna föreställningar och resonemang, som man ofta får ta del av i samband
med denna skolmotion och liknande pedagogiska resonemang. För en
vecka sedan var jag närvarande vid ett opinionsmöte här i staden, anordnat
av Sveriges radikala kvinnoförbund, där man diskuterade skolans framtid. Där
fick man höra mycket klargörande uttalanden örn hur dessa moderna -— de äro
väl moderna förmodar jag — pedagoger verkligen se på dessa ting. Det var en
tasrinna vid namn Gun Nihlén, som verkligen gav det förlösande ordet i denna
skoldebatt. Hon sade där bland annat, att auktoritet, disciplin och lydnad
måste bort ur skolan, förr blir det ingenting med den. I fortsättningen förklarade
hon, att lärarna inte skola forma ut skolan och det skola inte heller
samhällets representanter göra, utan skolan skall danas och formas av barnen
själva. Och när barnen så hade fått dana ut skolan, då skulle de och lärarna
samarbeta för att komma fram till bästa resultat. Ja, jag behöver väl inte vidare
analysera innebörden av ett sådant uttalande. Jag tror att man i denna
församling själv kan draga sina slutsatser och göra sina kommentarer till ett
sådant pedagogiskt program.

En annan mycket gammal pedagog sade på detta möte, att i den nya skolan
utan betyg och examina — examina fingo nämligen inte förekomma under
skoltiden, och i studentexamen skulle det endast vara tentamen i två ämnen
—• bli kanske kunskaperna mindre än i den nuvarande skolan. Men det kan
inte vara till skada, fortsatte han, ty vad tjäna kunskaperna nu till? Jo, de göra
eleverna dugliga till att slå sig fram i livet, alltså att tränga ut andra, att
arbeta för egen fördel. Det är inte önskvärt ur allmän synpunkt. Andra egenskaper
och förutsättningar böra komma i stället för kunskaper och förmåga att
tränga sig fram i livet. Ja, detta är verkligen en ny radikal pedagogik, omfattad
och propagerad av pedagogiska tanter av båda könen. Det är ganska
onödigt att fördjupa sig i denna pedagogik. Vi ha under den senaste tiden
blivit uppbyggda med så mycket pedagogiskt svammel och komma säkerligen
att bli det också under en tid framåt, att vi ha nog och övernog av den varan.
Det är detta pedagogiska svammel, som också utgör grundingrediensen i den
kommunistiska skolmotionen, och jag tror, att jag inte vidare behöver befatta
mig med denna.

Jag skall nu övergå till att säga några ord om den reservation, i vilken en
utredning begäres örn domkapitlens slopande som mellaninsta.ns för folkskolan.
Denna reservation bygger ju på en motion, som avgivits av herr Jonsson i Haverö
m. fl., nr 100 i andra kammaren. Det är med hänsyn till detta ärendes
behandling märkligt, att i denna motion inga klagomål anföras mot domkapitlens
sätt att fungera som mellaninstans. I motionen förekommer endast yrkande
på en centralisering av skolärendena. Det är alltså en extrem centralisationstanke
som framföres i detta sammanhang.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrar) till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

I förbigående vill jag säga, att när herr Jonsson i Haverö för en stund sedan
var uppe och talade för sin motion, så erinrade jag mig, att herr Jonsson i
Haverö i sin hemkommun som vi alla veta står mitt inne i en mycket tillspetsad
skolstrid, där meningarna inom folkopinionen mycket starkt bryta
sig mot varandra. Det är uppenbarligen denna skolstrid, som är själva utgångsläget
för denna motion. Jag tror emellertid att det är ganska farligt att
av enskilda fall, där man själv är hårt engagerad, draga generella slutsatser
beträffande det samhällsorganisatoriska området eller vilket område det vara
må. Det är så lätt att få sin objektivitet avtrubbad och sitt omdöme förblindat
i större eller mindre grad av en strid, som man själv står mitt uppe i. Det ii r
av denna anledning som jag är ganska tveksam beträffande själva denna
motion i och för sig.

Sedan tillkommer den speciella egenheten, att motionären vill centralisera
på ett sådant sätt, att det inte skall ligga någon mellaninstans mellan skolöverstyrelsen
och skoldistriktet. Vid behandlingen av motionen i andra avdelningen
av statsutskottet visade det sig, att det inte fanns någon som helst
resonans för denna centralisationstanke. Alla som yttrade sig voro praktiskt
taget överens örn att en sådan centralisation skulle vara ganska olycklig ur
skolväsendets synpunkt. Den skulle göra avståndet mellan den högsta pedagogiska
myndigheten, skolöverstyrelsen, och de längst ut liggande organen för
långt och svåråtkomligt, och en viss byråkratisk stelhet skulle uppstå. Det
ligger i sakens natur att det under sådana förhållanden måste bii mera av
byråkratisk formalism i organisationen, större friktioner och besvär i arbetet.
Det skulle bli svårare att arbeta på ett smidigt sätt än det är om man har
en betydligt mera nära liggande instans som domkapitlen. Vi voro alltså
ganska överens på den punkten. Men några av avdelningens ledamöter hakade
ändå fast sig vid yrkandet om en utredning örn domkapitlens avskaffande i
detta sammanhang. Men när man yrkar på en sådan utredning, bör man för
det första vara fullt förvissad örn att den ordning, som vi nu ha, innesluter
väsentliga svagheter och olägenheter, som äro till ohägn och som böra avlägsnas,
och för det andra ha en klar uppfattning örn vilken ordning man i
stället vill komma fram till. Det visade sig under överläggningen i utskottet,
att man endast kunde leta upp ett enda fall, där man hade någonting att
anföra emot domkapitlens sätt att handlägga sina uppgifter, och det var
fallet i Västerås. Detta var alltså det enda fall som man kunde finna efter
mycket rannsakande och sökande.

Vad åter beträffar direktiven för den nya instansen — om vi skola ha
någon sådan — eller överhuvud taget för den ordning som man skulle tänka
sig att framskapa, har det inte vare sig i utskottet eller här i kammaren
framkommit ett enda förslag i den vägen. Det har inte förekommit en antydan
örn vad man vill komma fram till. Herr Bergström menade att man skulle
göra en utredning för att utröna vilka olägenheter som den tilltänkta centraliseringen
kunde vara behäftad med. Ja, icke behöver man väl göra en utredning
örn vilka olägenheter som man skulle kunna få av en annan organisation,
sorn man icke har och som man icke vill lia, därför att man är fullt på det
klara med att det måste vara olägenheter med den. Det förefaller mig, att
de motiv som ligga bakom allt detta klargöras bäst med några ord ur herr
Oscar Olssons anförande vid statsutskottets behandling av denna fråga. Han
sade, att det finns en gammal tanke om kyrkans skiljande från staten, och
han uppmanade dem som tidigare haft gehör för den tanken att nu också
vara med örn en utredning örn slopande av domkapitlen såsom instans för handläggning
av ärenden angående folkskoleväsendet. Jag tror, att det ger en
liten illustration av vad som ligger bakom detta. Det är en sorts antipati mot

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
kyrkan och de kyrkliga organen, vilka man vill försöka att lufta ut på
detta sätt. Jag anser, att man icke skall låta sådana motiv spela in. Här
gäller det icke ett kyrkopolitiskt problem utan ett administrativt, opolitiskt
problem. Därför bör man kunna göra sig fri från denna gamla känslomässiga
inställning till kyrkan och dess organ.

Jag ber att få erinra örn att det snart kommer att föreligga till avgörande
ett stort förslag om den allmänna folkbokföringen. Det förutsättes i detta
förslag, att pastorerna skola i samma mån som hittills Amra inkopplade i
detta arbete oell fAdla sin funktion. Ingen har ifrågasatt, att pastorerna skulle
frånkopplas arbetet med folkbokföringen. Det är ur rent praktiska synpunkter
lämpligt, att de alltjämt ha sin del i detta arbete. Jag tycker också, att det
ur rent praktiska synpunkter är lämpligt, att domkapitlen alltjämt ha kvar
sin funktion såsom en viss administrativ mellaninstans i skolärenden — åtminstone
så länge som de fungera så pass bra, som de enligt samstämmiga
vittnesbörd från olika håll göra. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna punkt.

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall icke låta fresta mig av den föregående
talaren att taga upp frågan om skolutredningen och dess arbete. Det lära vi
väl få återkomma till, misstänker jag, när vi komma till punkten 259, vilket
med den nuvarande takten väl blir någon gång vid tolvtiden i natt. Jag skall
blott lämna ett par upplysningar.

Utskottet säger: »Utskottet vill framhålla önskvärdheten av att en översyn
av centraliseringsproblemet och därmed sammanhängande frågor kommer till
stånd och förutsätter, att Kungl. Maj :t vidtager åtgärder för verkställande av
en dylik omprövning». Nu ligger saken till på det sättet, att skolutredningen
redan verkställt en ingående undersökning av hela centraliseringsproblemet
och därvid även av frågan örn centralisering av sjunde och eventuellt åttonde
klassen i folkskolan. Det föreligger också ett förslag, som bland annat skulle
ge skoldistrikten större möjligheter än hittills att erhålla statsbidrag till
såväl skolskjutsar som inackordering beträffande elever på folkskolans högre
stadium. Örn man skall lägga så stränga synpunkter som den ärade ordföranden
på statsutskottets andra avdelning anlagt på de fall, där riksdagen
bör skriva till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning, förefaller det mig
knappast föreligga någon anledning för utskottet att söka förleda riksdagen
till att besluta en dylik skrivelse till Kungl. Maj :t örn en utredning som redan
är gjord. Någon skada gör den väl icke. Jag har blott velat meddela, hur
saken faktiskt ligger till. Utredningen är redan gjord.

Här har man under denna debatt talat örn en del pedagogiska frågor. Det
har varit tal om de stora klasserna och vad man bör göra åt den saken. Jag
delar herr Malmborgs i Skövde uppfattning, att i många fall är klassens
storlek för närvarande det väsentliga hindret för att kunna komma fram till
en nöjaktig undervisning i våra skolor, även örn det är riktigt, såsom herr
Persson i Falla sade, att man naturligtvis icke får gå till den motsatta ytterligheten
och göra dem för små. Det har uteslutande varit på grund av ekonomiska
skäl, som Kungl. Maj :t varit tvungen att föreslå riksdagen och riksdagen
beslutat en ökning av elevantalet i klasserna. Detta hör till de saker,
som vi så snart som möjligt måste se till att vi komma ifrån igen. Här har
skolutredningen gjort en utredning angående det — vad skola vi kalla det? —
pedagogiska optimum, således det elevantal som ur pedagogiska synpunkter
är det bästa i de olika skolformerna — det gäller både folkskolorna och läroverken
— och angående kostnadsberäkningarna. Det är nämligen enorma belopp,
som det här rör sig örn. Man kail icke göra sig en föreställning örn hur

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
dyrt det är att få ned elevantalet i klasserna. Det är givetvis en annan praktisk
fråga som också ligger i vägen och som vi talat örn i kväll, nämligen
att vi icke lia tillräckligt med lärare för närvarande för att kunna genomföra
detta, varför det är av den allra största vikt att så fort som möjligt få
utbildat ett större antal lärare. Den nuvarande ecklesiastikministern har redan
vidtagit förberedelser för en sådan utredning.

Vad så gäller frågan örn intagning av elever från folkskolan till realskolan,
ha vi en mycket ingående och på expertisutlåtanden grundad utredning, som
ligger färdig i skolutredningen. Det är en oändligt tilltrasslad och besvärlig
historia, när man litet närmare ser på saken. För övrigt vill jag säga att örn
man skall göra en fördelning av eleverna på ett riktigt, lämpligt och rättvist
sätt mellan de olika skolformerna, är det nödvändigt att få någon sorts enhetsnorm
för detta. Det kan man icke komma ifrån. Jag sympatiserar med den
möjligheten, att man skulle kunna på grundval av standardiserade folkskolebetyg
göra detta urval, men som sagt det är en historia, som är ganska besvärlig,
när man ser på den i praktiken.

Jag är också av samma uppfattning som herr Malmborg i Skövde och
andra som yttrat sig härom, att när det gäller den stora skolreformen är det
icke blott fråga örn de organisatoriska frågorna, utan det gäller i minst lika
hög grad det inre arbetet i skolorna. Man kan ibland bli litet otålig och frestad
att utan vidare förkasta allt möjligt som sägs om nödvändigheten av ändring,
i det inre arbetet i våra skolor, då den diskussion, som pågått i denna fråga,
verkat inte så litet besynnerlig. Alla människor tro, att de äro sakkunniga i
skolfrågor. Pedagogerna lia ofta var och en sitt ideal och sina idéer, som de
strida för med näbbar och klor utan att alltid tänka på hur saken ter sig i
praktiken. Emellertid tillkallade Kungl. Maj :t, när jag var ecklesiastikminister,
till skolutredningen den som jag trodde och alltjämt tror vara den främste
på detta område, nämligen f. d. undervisningsrådet Hänninger. Han är en
av vårt lands främste reformpedagoger, liksom jag vet både av hans skrifter
och yttranden hur intresserad han är av arbetsskolan och andra moderna metoder,
men samtidigt visar sig ha känsla för och kunskap om de besvärligheter,
som förefinnas vid genomförande i praktiken av dylika ting, särskilt,
mina damer och herrar, när det gäller det offentliga skolväsendet, där det
givetvis möter alldeles speciella svårigheter att kunna ordna det inre arbetet
på ett smidigt sätt. Emellertid föreligger nu i skolutredningen en under herr
Hänningers egid gjord vidlyftig utredning om dessa ting, som här diskuteras
och överhuvud taget diskuteras i våra dagar på dessa områden. Jag hoppas,
att den ganska snart skall kunna föreligga i tryck. Den föreligger för närvarande
i manuskript, genomgånget av utredningen in pleno. När den kommer
på riksdagens bord, ha vi här en fastare grund för våra överläggningar i dessa
frågor än i herr Oscar Olssons reservation och den kommunistiska motionen.
För min del skulle jag därför gärna vilja vänta med att diskutera dessa
frågor, tills denna utredning kan bli publicerad.

Herr Holmberg: Herr talman! Av herr Perssons i Falla resonemang kan man
utläsa reminiscenser av den uppfattning som företräder exklusiva herrefolksintressen
och herrefolkskretsar. Han har karakteriserat vår skolmotion genom
att citera eller, rättade sagt, karikera den uppfattning, som de borgerliga och
liberala människor, vilka framträtt i skoldiskussionen, gjort sig till tolk för.
Det är en åskådning, som i många väsentliga avseenden sammanfaller med
vår uppfattning, men det är icke allt, som sagts i vår skolmotion. Då herr
Persson i Falla karikerar de moderna skolmetoderna oell den nya skolorganisationen,
kan det vara tillräckligt att hänvisa till de resultat, som uppnåtts i

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
andrå länder, och de resultat, som också nåtts i vårt land i skolor, där man på
försök anordnat en undervisning efter moderna metoder. Jag börjar faktiskt
tro, att herr Persson i Falla icke känner till ett enda dugg av innehållet i vår
skolmotion. Den har ett visst sammanhang med herr Oscar Olssons reservation,
som vi behandla under denna punkt. Det var bl. a. anledningen till att jag utverkat
talmannens tillstånd att få behandla vår skolmotion på denna punkt.
Eftersom både herr Persson i Falla och andra diskutera vår skolmotion och
annat som har samband med den, skall jag taga mig friheten att erinra örn att
huvuddragen i denna reservation äro också huvuddragen i vår ståndpunkt beträffande
de pedagogiska och organisatoriska formerna för skolan. Vi anse,
att herr Oscar Olsson har rätt i sina synpunkter, och vi ha till skillnad från
herr Malmborg i Skövde icke den uppfattningen, att det nuvarande tillståndet,
när det gäller arbetsformerna för skolan, är idealet. Vi anse, att det icke är
idealiskt med detta hemläxplugg och denna betygs- och examensjäkt, som utdömts
av massor av pedagoger och som vi icke heller anse vara tillrådligt.
Erfarenheten från andra länder t. ex. Amerika, där hemläxor icke förekomma,
visar att dessa nya metoder icke ge sämre resultat av skolundervisningen än
de som praktiseras i vårt land.

Jag skulle i detta sammanhang vilja taga upp till debatt ett tema, som jag
tror för litet beaktats framför allt när det gäller hemläxorna. Det är de besvärliga
hem- och bostadsförhållandena hos oss. Förutsättningen för att barnen
skola ha någon nytta av hemläxorna och överhuvud taget kunna läsa dem hemma
är först och främst, såsom herr Malmborg i Skövde sagt, att det i hemmen
finns någon, som kan undervisa. Det är tyvärr icke någon regel utan tillhör
undantagen. I de flesta hemmen finns det nämligen ingen. Härtill kommer den
väldiga svårigheten, som består däri att på grund av bostadsförhållandena barnen
icke ha någon lugn vrå, där de kunna läsa sina läxor och inhämta vad de
enligt lärarens uppfattning skola inhämta. Jag har här en bostadsstatistik, upprättad
av Hyresgästernas riksförbund, där man gjort en översikt över vårt bostadsbestånd.
Av denna framgår, att 46 procent av hela det svenska bostadsbeståndet
består av lägenheter örn ett rum och kök och att en mycket stor
del av dessa bostäder består av ett enda rum. I denna bostad samlas nu familjen,
ofta med många barn. Hur skall man överhuvud taget kunna förutsätta.
att barn med sådana hembetingelser skola kunna läsa sina läxor? Vi ha
därför i likhet med herr Oscar Olsson hävdat, att man till väsentlig del bör
förlägga skolarbetet till arbetsplatsen och att skolarbetet bör ske under direkt
ledning av lärare, alltså av kvalificerat folk, och icke i hemmen. Det är faktiskt
så, som jag redan sagt, att lärarens arbete i mycket stor utsträckning inskränkt
sig till att förhöra vad barnen lärt av sina föräldrar, i stället för att själv
undervisa dem.

Herr Persson i Falla och likaledes förre statsrådet Bagge lia sagt, att de
stora klasserna hänga samman med lärarbristcn. Det är icke något försvar för
den hittills förda skolpolitiken, utan det är endast ett understrykande av en
anmärkning som vi riktat mot den nuvarande skolpolitiken. Man skulle naturligtvis
ha utbildat flera lärare, som haft möjlighet att organisera skolarbetet
på ett bättre sätt. Herr Persson i Falla anser, att örn man accepterar uppfattningen
av folkskolan som bottenskola, innebär detta också, att man måste acceptera
den nuvarande övergången från folkskolan till realskolan. Det visar,
att han åtminstone inte läst grundtankarna i vår skolmotion. Vi lia nämligen
på den punkten sagt, att man mycket väl kan skapa en skolorganisation, där
man icke längre behövde ha en realskola. Man skulle med andra ord skapa en
enhetsskola, som ger det kunskapsmått som den nuvarande realskolan ger, alltså
en nioårig enhetsskola. Det grundläggande i vårt skolprogram som vi skis -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
serat i motionen är, att undervisningen skall vara fri, och att det följaktligen
icke skall finnas några ekonomiska spärrar för denna utbildning. Med detta
möjliggör man, att alla starta på samma linje i livet, och ruan uppnår en demokratisering
av skolväsendet. Den andra grundläggande principen i vårt skolprogram
är, att det skall ske en reformering — jag var redan inne på det beträffande
skolorganisationen och undervisningsmetoderna — men denna reformering
skall avse nya läroböcker och nya läsplaner och överhuvud taget ett fullständigt
brytande med den nuvarande ordningen. Allt detta har gått herr Persson
i Falla förbi, eftersom han överhuvud taget icke är intresserad av att ingå
i någon realbehandling av vår skolmotion och våra synpunkter på skolpolitiken
utan vill karikera och icke har något annat intresse än att bibehålla den nuvarande
mycket typiskt klassbetonade skolformen och bibehålla ett tillstånd, som
icke medger en demokratisk utveckling av vårt skolväsende.

Jag vill till slut meddela att vi komma att stödja de reservanter, som motsätta
sig, att domkapitlen skola lia något med skolan att skaffa, därför att vi
anse det vara en riktig utveckling, att de kyrkliga institutionerna överhuvud
taget avkopplas från allt som har med skolpolitik att skaffa.

Herr Malmborg i Skövde, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Holmberg citerade mig i sitt anförande, men jag
måste säga, att han citerade något vårdslöst, och därför nödgas jag göra en
distinktion. Jag skulle ha sagt, att arbetssättet i skolorna överhuvud taget
vore idealiskt. När jag talade örn småskolans arbetsformer, använde jag det
uttrycket, att man funnit ett nästan idealiskt arbetssätt på detta område. Det
uttrycket vågar jag stå för, men det gäller endast den skolformen. Jag sade
vidare, att örn andra skolformer kunde finna sig lika väl till rätta skulle man
icke ha några större bekymmer för arbetsformerna i skolan. Vidare sade herr
Holmberg i sitt anförande, att man i folkskolan skulle enbart förhöra eleverna.
Det påståendet är alldeles felaktigt. Där lägger man i stället huvudvikten på
preparation. Det vågar jag påstå på grund av en lång erfarenhet.

Herr Holmberg erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag beklagar att jag missuppfattade herr Malmborg i Skövde.
Jag skall i stället be att få använda tillfället för att säga några ord till
herr Svensson i Grönvik.

Herr Svensson i Grönvik hänvisade till att det på landsbygden inte existerar
sådana förhållanden, att folkskolan blir preparandkurs för inträdet i läroverken.
Det beror emellertid på ekonomiska och andra förhållanden, vilka i mycket
ringa omfattning ha möjliggjort för landsbygdens ungdom att överhuvud taget
komma till läroverk. Herr Svensson i Grönvik kan ju i det fallet läsa skolutredningens
material, där det påvisas att bara 24 % av landsbygdens ungdom för
närvarande ha någon möjlighet att komma till läroverk. Det är detta, som
är förklaringen till det tillstånd, som herr Svensson i Grönvik finner vara så
tillfredsställande. När herr Svensson finner anledning att uppstämma ett »gudskelov»
över dessa eländiga förhållanden, så visar det hur stora skäl det finnes
att önska andra män i ledningen för skolfrågornas behandling på olika områden
än herr Svensson i Grönvik.

Härpå anförde:

Fröken Olsson: Herr talman! Herr Malmborg i Skövde citerade 1919 års undervisningsplan,
att undervisningen skall motsvara barnens mottaglighet och
behov, och han påpekade, att man i småskolan verkligen har lyckats med detta.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Jag vill understryka detta. Sinåskolan är den enda skolform vi ha, som verkligen
är anpassad efter barnen på det åldersstadiet, men ju längre bort man
kommer från småskolan, desto sämre blir denna anpassning. Redan i folkskolans
lägre klasser motsvara kursplanerna icke till alla delar barnens utvecklingsstadium.
Att emellertid få ett bättre tillstånd är icke lätt, därför att vi
icke veta vad barnens mottaglighet är i de olika åldrarna. Vi sakna praktiskt
taget en psykologisk pedagogisk forskning, som skulle kunna klarlägga det.
Den saknas nästan helt och hållet. Vi sakna också en försöksverksamhet i
större utsträckning, som skulle kunna leda till ett bättre avvägande av kursplanerna.

Det pågår dock på många håll en sådan försöksverksamhet. Vad herr Svensson
i Grönvik menade med att säga, att den har kapitalt misslyckats, förstår
jag icke, ty såvitt jag vet finns det ingen samlad redovisning över den försöksverksamhet,
som pågår. Det finns skolor och enskilda lärare, som ha bedrivit
pedagogisk försöksverksamhet runt om i landet i ett tiotal år och med glädjande
resultat, och det finns andra, som lia nått mindre lyckade resultat beroende på
sämre personliga kvalifikationer och yttre svårigheter. Oim herr Svensson i
Grönvik syftar på den s. k. nya skolan, som lägges ned denna termin, så har
den visst icke misslyckats pedagogiskt. Tvärtom har den på den korta tid den
varit i verksamhet nått bättre resultat än som kunnat förväntas efter så kort
tid. Att den måste slå igen på grund av ekonomiska svårigheter är en helt annan
sak.

Vad man skulle behöva är litet mera förståelse och intresse hos högre skolmyndigheter
för försöksverksamheten. Skolöverstyrelsen och framför allt folkskolinspektörerna
borde visa mera positivt intresse för ett verkligt experimenterande
på skolområdet och uppmuntra de skoldistrikt och lärare, som vilja
ägna sig åt detta, ge dem allt stöd de kunna och vårda denna verksamhet och
söka få till stånd en diskussion inom skolan. Däremot böra de icke ålägga vare
sig några lärare eller skoldistrikt att övergå till andra metoder. Det finns nämligen
också exempel på att framstegsvänliga inspektörer och Överlärare ha
tvingat lärare att övergå till metoder, som dessa överordnade personer ansett
vara allena saliggörande, och resultatet därav har icke heller blivit lyckat utan
blivit sådant, att det sedan kan användas i diskussionen mot den fria skolan.
Första förutsättningen för att en lärare skall kunna nå goda resultat med en
metod är, att han själv tror på den. Örn man tvingar gamla lärare, som ha undervisat
i 30 år eller mera enligt konservativa metoder, att plötsligt avskaffa
hemläxorna och övergå till arbetsskolan, så kommer resultatet att bli ytterligt
misslyckat.

Såsom herr Malmborg i Skövde framhöll är det icke så mycket fråga örn de
yttre formerna för skolan som om det inre arbetet. Vi böra göra allt vad vi kunna
för att röja undan de yttre hinder, som kunna finnas för den fria skolan, men
sedan måste den växa fram inifrån utan yttre tvång. Denna min uppfattning
örn betydelsen av den fria skolans fria växt är också anledningen till att jag
icke kan biträda herr Oscar Olssons reservation, trots att jag i allo delar hans
åsikter. Jag tror nämligen att man lika litet här som på andra områden kommer
någon vart genom tvång.

När det gäller sjunde klassen veta vi verkligen en del örn elevernas mottaglighet.
Vi veta så mycket som att 14-åringarna ha helt andra behov och helt
annan mottaglighet än de barn, som äro yngre. De ha lämnat den egentliga
barnaåldern bakom sig och stå på tröskeln till de vuxnas värld. De kunna
fatta och förstå en del teoretiska och abstrakta resonemang, som barn annars
icke äro mottagliga för. De lia en hel del problem, som skolan åtminstone
delvis kan hjälpa dem med, örn den fick lov att verkligen ta hand örn dem

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
på ett riktigt sätt. Därför är det viktigt, att sjunde klassen anordnas som en
verklig överbyggnad på oell blir skild från den egentliga folkskolan.

På landsbygden med dess B-skolor har hela syftet med denna skolreform
blivit förfelat därigenom, att sjunde klassen i övervägande grad har lagts till
de gamla skolorna. Där är det i bästa fall tre klasser — femte, sjätte och
sjunde — som undervisas tillsammans. Man kan därför icke med den sjunde
klassen ta upp några problem eller använda några metoder, som icke passa
även för 12-åringar, och då är det ingen glädje med det.

Det är mycket glädjande, att såväl skolutredningen som riksdagen numera
tycks vara på det klara med att det såvitt möjligt bör bli en centralisering av
sjunde klassen. Hittills har detta i många skoldistrikt strandat på inspektörernas
motstånd. I mitt eget skoldistrikt ville vi, när sjunde klassen infördes,
centralisera den, men förslaget härom stjälptes av folkskolinspektören med
den vanliga motiveringen, att det fanns risk för att våra nuvarande B 1-skolor
i så fall skulle sänkas till B 2. Vi hade en diskussion mellan lärarkåren
och skolstyrelsen, där vi kommo fram till att för vår del anse, att det var
bättre med en B 2-skola med sjunde klassen skild därifrån än med en B 1-skola
med sjunde klassen inarbetad, men den uppfattningen fingo vi icke inspektören
med på. Vad beträffar B 3-skolan blir det galet hur man gör, då det är
lika svårt att tillgodose 7-åringarnas behov som 14-åringarnas örn de skola
undervisas tillsammans med andra åldrar.

Vad sedan gäller inträdesprovens press på skolan tror jag icke att den har
överdrivits. Jag vill säga till herr Malmborg, att den pressen räcker ända ned
i andra klassen. I de skolor, där ett större antal barn går över från fjärde
klassen till läroverk, märker man redan i andra klassen en mycket stark press
från dessa inträdesprov. Lärarna i tredje och fjärde klasserna kräva en hel
del av andra klassen, som faktiskt icke hör till småskolan.

Vad man skall göra i stället är mycket svårt att veta. Vi måste ju lia, någon
sorts gallring för inträde till högre skolor. Örn man kunde göra verkliga anlagsprov,
som gåve oss möjlighet att objektivt fastställa vilka barn som äro
lämpliga för teoretiska studier, skulle vi varken behöva några betyg eller inträdesprov.
Jag kommer emellertid här tillbaka till att vi icke ha någon psykologisk
pedagogisk forskning, som med någon som helst säkerhet kan säga
oss hur vi skola ordna sådana anlagsprov, och så länge vi icke ha det få vi
dragas med betygen, fastän de äro mycket ofullständiga. Jag tror emellertid
också för min del, att det vore bättre att låta den avlämnande skolans vitsord
i det fallet vara avgörande. I varje fall måste jag fastslå, att som det nu är
med dessa inträdesprov vantrivas både lärare och elever och föräldrar, och
då måste det vara något fel i systemet. Vi måste försöka komma fram till
något bättre.

Herr Staxäng: Herr talman! Av två skäl är jag rätt tveksam om jag skall
deltaga i denna debatt. Det första skälet är, att debatten redan pågått ganska
länge och att vi lia rätt mycket kvar av åttonde huvudtiteln att behandla.
Om jag emellertid Helt avstår från att deltaga i denna skolpedagogiska debatt
eller debatt om själva skolans utformning, så kanske det i någon mån kan leda
till att mitt anförande mycket starkt kan förkortas.

Det andra skälet för min tveksamhet att taga till orda i debatten är, att jag
själv är ledamot i ett domkapitel, alltså i den mellaninstans i administrativt
hänseende, som man nu önskar ta bort vad beträffar skolärendena.

För min del ser jag med mycket litet bekymmer på denna fråga om huruvida
domkapitlen fortfarande skola utgöra en sådan mellaninstans. Jag ser
icke på något sätt denna fråga som örn därmed kyrkan skulle stå eller falla.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Jag tror emellertid, att det ligger så till, att domkapitlen såsom ett kyrkligt
organ göra samhället en ganska stor tjänst, när de lia varit en mellaninstans
i fråga om våra skolärenden.

Jag vill också framhålla, och jag gör det gärna, att kritiken mot domkapitlen
såväl från motionärernas sida som i de flesta anföranden, som här ha
hållits, har varit ganska mild. Man har endast i ett encia fall kunnat påpeka,
att ett domkapitel har förfarit oriktigt. Det gäller Västerås domkapitel, som
skulle ha gjort en feltolkning, och det avsåg en åtgärd för att stödja konfirmandundervisningen.
Jag förstår mycket väl, att ser man sakligt strikt på
saken, så måste domkapitlet ha gjort sig skyldigt tili en feltolkning enligt
vad man meddelat mig. Det finns alltså möjlighet att därvidlag få en ändring
till stånd.

Nu får jag säga, att för min personliga del kan jag icke tillägna mig något
särskilt patos på denna punkt. Efter det myckna talet om »den kristna linjen»,
som några år förts åtminstone på läpparna, trodde jag att man skulle ta Västerås
domkapitels beslut eller åtgörande mera lugnt. Jag menar, att örn man där
har förfarit oriktigt, så bör det rättas till, men man bör icke ta det som intäkt
för en så pass genomgripande förändring som här har föreslagits från motionärernas
och reservanternas sida, när man vill ha en utredning örn att avföra
domkapitlen som mellaninstans beträffande skolärendena.

Jag skall icke här beröra prästernas insatser när det gäller skolväsendet.
Det har sagts både berömmande och kritiska ord härom. Jag skulle tro att det
närmast ligger så till, att vem man än sätter i spetsen för en skolstyrelse, så
kommer man til syvende og sidst fram till hur individen är funtad. Frågan
om att få en person med sinne för förhandlingar och att styra och ställa tror
jag icke man löser bara genom att avföra en viss kategori. Jag kan betyga
för de närvarande, att jag känner mångå skolstyrelser, där man med saknad
sett att prästen avförts som ordförande i skolstyrelsen och där man sagt, att
den. som vi fick i stället, var icke bra.

Eftersom jag själv tillhör ett domkapitel, vill jag här anföra några synpunkter,
som jag har fått vid behandlingen av skolärendena. Eftersom saken väl
redan är avgjord — första kammaren har ju redan gått in för en utredning —
vill jag åtminstone skicka med detta som en liten hälsning på vägen till den
utredning, som eventuellt skall ta hand örn denna fråga.

Vi veta alla, att domkapitlen i mycket få fall slutgiltigt- avgöra skolärendena.
Örn domkapitlet och skolinspektören icke äro ense, går ärendet automatiskt till
skolöverstyrelsen. Det är emellertid en sak, som icke har berörts i debatten
men som motionärerna något snuddat vid, och det är frågan örn den kommunala
självstyrelsen. Denna kommunala självstyrelse kan vingklippas på olika
sätt. Man kan undan för undan taga bestämmanderätten ifrån de kommunala
organen. Det är ett sätt att beskära den kommunala självstyrelsen. Man kan
emellertid också gå en annan väg. Man kan till exempel inrätta en mellaninstans
mellan det centrala organet, staten, och de lokala myndigheterna, vilken
instans blir så att säga en skugga av det statliga centralorganet. På det sättet
kan man också försvåra den kommunala självstyrelsen.

Jag vill i anknytning till detta framhålla, att örn man här inför en ny mellaninstans,
så ligger det mycket nära till hands att den blir en skugga av skolöverstyrelsen.
Jag tror jag med full rätt kan framhålla, att domkapitlen under
senare år ha haft den stora styrkan i sin handläggning av skolärendena, att
de ha stått ganska självständiga, icke i fråga örn författningarna, ty därvidlag
äro de givetvis bundna, men i övrigt gentemot skolöverstyrelsen och inspektörerna
och även gentemot församlingarna och skolstyrelserna. Å ena sidan ha
vi flera gånger faktiskt varit ett stöd för såväl lärarna ute i skoldistrikten som

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Hjorts.);
för skoldistrikten själva, när det har gällt vissa frågor. Å andra sidan har det
varit av mycket stort värde, när man har försökt få fram förbättringar på
skolans område från statsmakternas sida, att man har haft domkapitlen som en
mellaninstans, som kunnat hjälpa till när det har gällt att lokalt sett söka
driva igenom dessa förbättringar. Det är nämligen att märka, att det ofta förekommit
en ganska kompakt folkopinion, som man har måst luckra upp, och
därvidlag har domkapitlet haft ganska stora möjligheter och, jag vågar påstå,
större möjligheter än örn man skulle lia haft ett enhetligt organ, som direkt
sorterat under skolöverstyrelsen Jag tror, att man icke skall förbise detta, när
det gällt att föra igenom de förbättringar på skolområdet, som ha beslutats.

Jag vill därför, herr talman, framhålla, att det icke är säkert, att man
genom att föra bert domkapitlen som en administrativ mellaninstans kommer
att gagna skoldistrikten och församlingarna. Jag är mera benägen att påstå,
att örn man för in en mellaninstans av annan art, som kanske icke blir
så fristående — den blir kanske också politiskt betonad, vilket kanske icke
alltid är en fördel — så kanske man icke därmed gagnar de lokala organen,
något som man ur självstyrelsesynpunkt icke bör förbise.

På grund av dessa mina synpunkter ber jag att få ansluta mig till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan i
mom. I.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i mom. II
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i berörda del dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Oscar Osson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets hemställan i punkten
154 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, i vad angår mom. II, bifaller
den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

lanner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkänagav, att han funne tvekan kunna råda arigående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 88 ja och 74 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan, i vad angick mom. II,
och i stället bifallit den av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

På av herr talmannen beträffande vart och ett av mom. III och mom. IV
därå givna propositioner biföll kammaren härpå vad utskottet i dessa mom.
hemställt.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets yttrande i
tredje stycket å s. 31 i det tryckta utlåtandet propositioner dels på godkännande
av utskottets berörda yttrande, dels ock på godkännande av det
yttrande i motsvarande del, som föreslagits i den av herr Oscar Olsson avgivna
reservationen; och godkände kammaren utskottets ifrågavarande yttrande.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets yttrande
i övrigt av kammaren godkänt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till
kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 6.

Interpellation. Herr von Friesen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den gasransonering,
som i dessa dagar träder i kraft på olika håll i landet, har upprört
känslorna hos ett stort antal av de människor, som drabbats av densamma.
Man inser väl att läget på bränslefronten kunnat tvinga till det steg som tagits,
och missnöjet gäller därför icke ransoneringen som sådan men de principer,
varpå den uppbyggts. Särskilt är detta fallet i fråga örn grunderna för
de enskilda hushållens gasförbrukning. Enligt bränslekommissionens bestämmelser
har ett hushålls gaskonsumtion under ett tidigare år (1942) dividerats
med antalet dagar, varigenom en genomsnittlig dagsförbrukning (A) för familjen
erhållits. På samma sätt bär en uträkning skett rörande den genomsnittliga
dagsförbrukningen för familjer av liknande storleksordning på orten
(B). (Konsumenten tilldelas nu en viss procent av dessa två grundkvantiteter,
varvid den väsentligaste tilldelningen bygger på den egna förbrukningen (A)
och en jämförelsevis liten tilläggskvantitet uträknas i procent på grundkvantiteten
(B).

Denna princip synes gynna den slösaktige. Den som alltid varit sparsam
med gas och nedbringat förbrukningen till ett minimum, kommer nu, såvitt
jag kan se, att straffas med en beskärning, som blir proportionellt större än
för den slösaktige. Att gasransoneringen skulle nödvändiggöra avsteg från
sedvanliga regler för tilldelning av ransonerade varor i hushållen, kan man
till nöds förstå, men att utformningen skulle få denna för sparsamhet och omtanke
bestraffande karaktär, är svårt för allmänheten att fatta. Olika skäl
ha i den offentliga debatten anförts för den gjorda utformningen av tilldelningsreglerna
utan att dessa dock därför blivit mer motiverade. Det torde ej
heller saknas möjligheter att på ett enkelt sätt åstadkomma större rättvisa, exempelvis
genom att låta huvudtilldelningen grunda sig på kvantiteten B, vilken
ju utgör en genomsnittssiffra för jämförbara familjer.

Svagheten i systemet framträder särskilt i fråga örn det mycket stora antal
familjer, som äro bortresta under sommaren. Örn en familj är bortrest 3 månader,
förbrukar den sin årskvantitet på endast 9 månader. Vid uträkningen av
familjens grundkvantitet tages emellertid ingen hänsyn härtill, utan dagskvantiteten
erhålles på sedvanligt sätt. Denna familjs dagsranson blir med andra
ord endast SU av den verkliga. Detta skulle icke ha någon betydelse, örn även
ransoneriiigsperioden sträckte sig över ett helt år. Då kunde ju den under sommaren
icke förbrukade gaskvantiteten — liksom skett 1942 — slås ut över
vinterperioden. Men ransoneringsperioden slutar nu strax efter sommaren, och
ett tillgodogörande under den följande perioden av vad som sparats under sommaren
synes icke vara medgivet. Att det här blir fråga örn en orimlig beläst -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Interpellation. (Forts.)

ning för dessa familjer under tiden efter första ransoneringsperiodens slut,
ligger i öppen dag.

De orättvisor, som gasransoneringen sålunda medför för stora befolkningslager,
ha under de senaste dagarna föranlett även en tilltagande presskritik.
Det förefaller också, som örn bärande skäl bort föreligga för att redan nu underkasta
principerna för denna ransonering en förnyad och grundlig översyn.
Med anledning härav anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet observerat de orättvisa konsekvenser, som gasransoneringen
i sin nuvarande form medför för stora grupper av konsumenterna?

2. Vill statsrådet medverka till att de tillämpade principerna snarast upptagas
till översyn i syfte att finna en bättre och rättvisare grund för tilldelning
av förbrukningskvantiteter till gaskonsumenterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

§ 8.

Herr Hall avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 577, örn gratifikation
åt förre förste vaktmästaren hos riksdagens andra kammare C. E. G.
Carlbergs änka Hilda Carolina Carlberg, född Forsman.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 17.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Utgifter
under riksstatens
åttonde
huvudtitel.
(Forts.)

Bidrag till
byggnadsarbeten
för
folkskoleväsendet.

Torsdagen deli 19 april.

Kl. 7.30 em.

Kortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Kortsattes behandlingen av statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av
Kungl Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jamte i ämnet
väckta motioner.

''Punkterna 155—167.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 168, angående folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
176, föreslagit riksdagen att till Kolkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom

riksdagens kamrar väckta motioner. .. .

1 en inom andra kammaren av herrar Viklund och Åkerström väckt motion

(II: 140) hade hemställts,

l-o) att riksdagen vid behandlingen av åttonde huvudtiteln, punkt 176, rörande
Kolkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla örn översyn samt sådan ändring av gällande grunder tor statsbidrag
till skolbyggnader att ekonomiskt svaga skoldistrikt kunde beredas ett mera
effektivt ''statligt stöd än hittills vid uppförande av skollokaler samt

2 :o) att i avvaktan på resultatet av en utredning av denna fråga riksdagen
måtte överlämna åt Kungl. Majit att i ömmande fall och efter förslag av skolöverstyrelsen
bevilja nu stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt,
som på grund av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter
icke förmådde att uppföra nödiga undervisningslokaler med hjälp av bidrag
efter nu föreskrivna grunder.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Kolkskolor m. m.i Bidrag till byggnadsarbeten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kronor;

b) att motionerna I: 96 och lii 99, lii 56, I: 254 och lii 380, lii 140 samt
lii 168 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Viklund och Åkerström,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka det i motionen lii 140 under punkten i
framställda yrkandet och alltså hemställa,

a) att riksdagen--- 1 900 000 kronor;

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)

b) att riksdagen, med bifall till motionen II: 140 punkten 2, måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i ömmande fall och efter förslag av skolöverstyrelsen
bevilja nu stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt, som
pa grund av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter icke förmådde
uppföra behövliga undervisningslokaler med hjälp av bidrag efter för närvarande
gällande grunder;

c) att motionerna I: 96 och II: 99, II: 56, I: 254 och II: 380, II: 140 punkten
1 samt II: 168 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Ltskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Viklund: Herr talman! På denna punkt ha vid utskottsbehandlingen jag
och herr Akerström fogat en reservation. Linder denna punkt redovisas också
en motion, som i början av riksdagen a.vgavs av herr Åkerström och mig. I
motionen hemställde vi: »att riksdagen vid behandlingen av åttonde huvud 1rörande

Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
matte Pos Kungl Maj :t anhålla om översyn samt sådan ändring av gällande
grunder för statsbidrag till skolbyggnader att ekonomiskt svaga skoldistrikt
beredas ett mera effektivt statligt stöd än hittills vid uppförande av skollokaler,
samt att i avvaktan på resultatet av en utredning av denna fråga riksdagen
matte överlämna.åt Kungl. Majk att i ömmande fall och efter förslag av
.skolöverstyrelsen bevilja nu stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till
skoldistrikt, som pa grund av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter
icke törmä att uppföra nödiga undervisningslokaler med hjälp av bidrag
etter nu föreskrivna grunder.»

Nar dessa bidragsgrunder för, det är väl nu nio år sedan, antogos av stafsen
det därför att skolväsendet betraktades såsom en hela sam hailets

fråga. Byggandet av skolhus ansågs böra på ett bättre sätt understödjas
av staten Vidare ansågs det, att man härigenom skulle åstadkomma
en utjämning mellan a ena sidan mera bärkraftiga skoldistrikt och å andra
sidan fattiga skoldistrikt, så att även fattiga, distrikt skulle kunna tillgodose
sitt behov av ett tillfredsställande lokalbestånd. Nu är det ju allom bekant
att förhoppningarna härutinnan i betydande utsträckning gäckats. Detta beror
pa statsbidrags grundernas utformning. Det statsbidrag, som genomgående
''levifjäs, uppgår oavsett kommunens ekonomiska förhållanden till 75 % av den
godkanda byggnadskostnaden. Men på grund av att detta bidrag, när bidragsunderlaget
överstiger 2 500 kronor, utbetalas under loppet av 25 år, kan det
i realiteten icke överstiga 50 % av byggnadskostnaden. Då nu kommunerna
vanligen upptaga lian motsvarande hela byggnadskostnaden, betyder det, att
statsbidraget vid ett normalt ränteläge motsvarar ungefär skoldistriktens räntekostnader
för upptaget skolbyggnadslån. Svårigheterna kvarstå för de fattiga
kommunerna att ordna sitt lokalbestånd.

Örn man beräknar, att en landsbygdsstöd av gängse tvp i uppförande drager
en kostnad av exempelvis 200 000 kronor, kan bclaslningen per skattekrona
hilva synnerligen olika i olika kommuner. Inom ett allmänt skattetyngt län
kan en sadan byggnadskostnad i en kommun motsvara endast några tiotal ören
per skattekrona medan dea däremot i en annan kommun kan belasta varje
skattekrona med flera tiotal kronor. För de fattiga kommunerna liro ju också
(aneni oj 11 gliet,erna mycket begränsade. Byggm, dskostna derna drabba alltjämt
de mindre valsituerade skoldistrikten kardare än de mera välsituerade. Detta

°,illL0Cksa o1^edff„)yi’ ^ llnd®r de senaste åren huvudparten av statens anslag
pa detta område gatt till de rikaste skoldistrikten här i landet, medan däremot
de fatt.gast® skoldistrikten få sitta med lika bristfälliga lokaler sorn de haft
tidigare, lokaler som äro bristfälliga ur undervisningssynpunkt och så dåliga,

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)
att fara, föreligger för skolbarnens hälsa. Missförhållandena på detta område
ha ju varit uppenbara för alla och framkallat missämja bland barnens målsmän.
Kommunerna lia framfört sina bekymmer till vederbörande myndigheter,
och myndigheterna lia, behjärtat svårigheterna. Vid upprepade tillfällen har
skolöverstyrelsen förklarat sig anse gällande bestämmelser otillfredsställande.
Statsrevisorerna ha vid tvenne tillfällen varit inne på frågan och givit uttryck
åt den uppfattningen, att bestämmelserna äro orimliga. Kommunalskatteberedningen
har likaså behandlat frågan och varit lika otillfredsställd, ävenså
besparingssakkunniga och en hel del andra myndigheter, men hittills har intet
nämnvärt resultat åstadkommits. Missförhållandena ha kvarstått.

Vid behandlingen av denna motion har utskottet emellertid erinrat örn, att
1945 års folkskoleutredning har frågorna under behandling. Utskottet säger
:sig ha inhämtat, att det ställts i utsikt, att förslag i saken skulle kunna framkomma
under loppet av instundande sommar. Under sådana förhållanden bortfaller
givetvis behovet av utredning. Nu är det bara att hoppas, att utredningen
beaktar de fattiga distriktens svårigheter, differentierar statsbidragen i förhållande
till bärkraften och på det sättet möjliggör också för fattiga distrikt
att på ett rimligt sätt klara sitt lokalbehov.

Eftersom statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är närvarande
kär i kammaren, vill jag begagna tillfället att till honom rikta en enträgen
vädjan att när utredningens resultat föreligger färdigt icke tova med att framlägga
detta resultat för riksdagen, så att det får prövas i det praktiska livet
till nytta för dem, som vänta på denna reform.

Är det sålunda förklarligt, att det första yrkandet i motionen avstyrkts med
hänsyn till att utredning pågår — motionärerna och reservanterna ha på den
punkten intet särskilt yrkande — så är det icke lika naturligt, att andra delen
av vårt yrkande automatiskt följer med i avslagssvepet. Myndigheterna
ha ju konstaterat, att det i de fattiga skoldistrikten råder skollokalförhållanden,
som absolut icke äro försvarliga. Såväl skolöverstyrelsen som Kungl.
Maj :t äro villiga att gå med på att ifrågavarande byggnadsbidrag får utgå
i form av ett engångsbelopp för att man därigenom skall kunna underlätta
för distrikten att ordna lokalbehovet. Nu har det emellertid icke varit möjligt
att ordna saken så utan riksdagens hörande. Det är ju givet, att detta medför
en betydande tidsutdräkt — det rör sig kanske örn något år ■— och en otymplig
byråkratisk ordning. Yi motionärer och reservanter anse, att bemyndigande
kunde lia lämnats Kungl. Maj :t att bevilja bidrag i form av engångsbelopp,
när detta varit av nöden påkallat. När man i andra sammanhang lämnar fullmakter
till Kungl. Majit att handhava hundratals miljoner kronor tycka vi,
att det vittnar örn en onödig rädsla att icke kunna överlämna avgörandet
åt Kungl. Majit i sådana fall, då vederbörande myndigheter —• lokala och
centrala, kommunala och statliga — vitsordat, att det föreligger behov av att
bidrag utgår på en gång. I en del skoldistrikt fordra hänsyn till barnens
hälsa och undervisningens krav, att snabba åtgärder vidtagas. Under sådana
förhållanden anser jag mig böra yrka bifall till den bl. a. av mig undertecknade
reservation, som fogats vid utskottsutlåtandet på denna punkt. Jag yrkar sålunda
bifall till andra delen av yrkandet i vår motion nr 140 i denna kammare,
men jag försäkrar, herr talman, att jag, hur utgången än blir, icke
kommer att begära votering.

Chefen för eckleciastikdepartementet. herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Det är ju ett synnerligen välbetänkt uppslag, som här förts fram och som
bragts på tal i den motion, som väckts av herrar Viklund och Åkerström.
Det föreligger onekligen i förevarande avseende oegentligheter, som böra

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)
rättas. Flera myndigheter ha redan tidigare varit inne på de tankegångar,
.sorn i denna motion framförts. De frågor, som här äro väckta, äro redan remitterade
till 1945 ars folkskolesakkunniga, vilkas ordförande är undervisningsrådet
Weijne. Det är min livliga förhoppning, att Kungl. Majit redan
nästa år. skall bliva i tillfälle att lägga fram ett förslag, som kan råda bot
på de missförhållanden, som här föreligga. Under sådana omständigheter tror
jag icke heller, att det är nödvändigt för den föregående ärade talaren att
begära votering rörande denna sak.

Herr Holmberg: Herr talman! Utskottet har lämnat den upplysningen, att
riksdagen redan beslutat, att bidrag skall utgå till skolbarnsbespisning. Det
var en åtminstone för motionärerna fullständigt överflödig upplysning, men
för de skolmyndigheter som ha hand örn dessa ärenden var upplysningen kanske
nödvändig. Det förhåller sig nämligen, såsom vi skrivit i motionen, på följande
sätt: »I praktiken får emellertid flertalet skolor, som anordna skolbarnsbespisning,
icke något statsbidrag för lokaler, som iordningställas för detta ändamål.
Ehuru riksdagens beslut icke synes innebära något formellt hinder för''
att ge sådant bidrag även till skolor, som inreda bespisningslokaler i redan
förefintliga byggnader eller uppföra byggnader särskilt för detta ändamål, har
i alla fall praxis blivit, att statsbidrag beviljats endast för bespisningslokaler
som inrymmas i nyuppförda skolhus.»

Det kan alltså synas, som örn det funnes anledning att söka vinna gehör för .
de krav, som vi framställt i motionen, genom att yrka bifall till det i motionen
framställda yrkandet. Vid denna frågas behandling i första kammaren har
emellertid ecklesiastikministern gjort en utfästelse, som helt och hållet tillgodoser
våra önskemål. Han har nämligen på direkt fråga förklarat, att han
ville medverka till en så generös tolkning av riksdagens beslut som överhuvud
taget är möjligt. Jag kan därför avstå från att yrka bifall till motionen. Med
en så generös tolkning av bestämmelserna som den ecklesiastikministern ställt i
utsikt, komma vi att uppnå, att motionens syfte förverkligas. Jag har, herr
talman, så mycket starkare skäl att antaga det som av utskottets utlåtande
tydligt framgår, att utskottet menar, att myndigheterna skola handlägga dessa
ärenden pa det sätt, som vi önska. Utskottet anför nämligen: »I detta sammanhang
får utskottet erinra, att enligt gällande bestämmelser statsbidraget till
byggnadsarbeten avser icke blott nybyggnader utan även örn- eller tillbyggnader
samt mera omfattande ändringsarbeten å befintliga skollokaler, däribland
givetvis också barnbespisningslokaler.»

Med ecklesiastikministerns förklaring och detta besked ifrån utskottets sida
tror jag alltså, att vi uppnått vårt syfte med motionen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Beträffande den fråga herr Viklund
först berörde anser jag, att motionärerna efter det uttalande statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet gjort kunna känna sig ganska tillfredsställda.
Vid ärendets behandling å vederbörande utskottsavdelning kom ordföranden
i 1945 års folkskolesakkunniga, undervisningsrådet Weijne, upp i utskottet.
Det förelåg ju. ett helt knippe av motioner, i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t i ämnet. Motiveringen var olika i olika motioner,
men det resultat, man åsyftade att vinna, var detsamma som det vilket
herr Viklund velat uppnå. Av den redogörelse, som undervisningsrådet Weijne
lämnade, fick man det intrycket, att fragan hade upptagits till allvarligt övervägande.
Han kunde naturligtvis icke på förhand giva oss en redogörelse för
de resultat, de sakkunniga kommit till eller kunde komma till, men av vad han
yttrade fingo vi klart för oss, att förslag i ämnet skulle komma att framläggas

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)
vid sådan tidpunkt — redan under förra hälften av detta år, antagligen fram
mot midsommar — att det, som statsrådet nyss nämnde, kleve möjligt för
Kungl. Majit att framlägga förslag till nästa års riksdag. Under sådana förhållanden
har icke utskottet ansett det vara nödvändigt att riksdagen sökte
förmå Kungl. Majit att utbetala bidrag på det sätt, som herr Viklund ifrågasatt.
Det är icke alls rädsla för att Kungl. Maj :t skulle missbruka, en fullmakt
av detta slag, som varit motivet till att utskottet icke föreslagit riksdagen att
bevilja en sådan fullmakt, men när det gäller en så kort tidrymd vore det väl
ändå opraktiskt med en sådan anordning. Det är därför som vi kommit till det
förslag, som vi lagt fram.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! I motionen nr 168 i denna kammare
yrkade jag jämte herr Skoglund, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning rörande de nuvarande bestämmelserna
örn statsbidrag för uppförande av folkskolbyggnader, men efter den
förklaring statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet lämnat är jag
tillfredsställd. Jag kan dock icke underlåta att med ett enda exempel belysa
de svårigheter, som exempelvis ett ödemarksdistrikt som Vilhelmina har att
kämpa med. För en tid sedan avlämnades av en opartisk sakkunnig, en byråchef
i Stockholm, företagen utredning angående frågan örn en utbrytning av Vilhelmina
municipalsamhälle. Utredningen gav vict handen, att de nybyggnader,
som under den närmaste tiden krävdes, skulle kosta 1 140 000 kronor. Det
står klart för alla, att för ett skoldistrikt, där vi för närvarande, trots
att vi ha usla skolbyggnader, lia en utdebitering enbart för skoländamål av
7 kronor 30 öre per skattekrona, finns det ingen möjlighet att hålla skolorna
i det skick gällande bestämmelser föreskriva.

Herr talman, jag har endast velat säga detta för att ytterligare belysa de
svårigheter, vi ha att kämpa med. Jag hoppas, att en utredning i ärendet
vidtages snarast möjligt.

Herr Persson i Landsförs: Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka
de synpunkter, som i den av herrar Viklund och Åkerström väckta
motionen framförts, beträffande behovet för de små och fattiga skoldistrikten
att kunna få statsbidrag utbetalat på ett annat sätt än hittills. Det framgår
ju av utskottets utlåtande, att 1945 års folkskolsakkunniga äro i det närmaste
klara med en utredning, och att man kan vänta, att riksdagen får möjlighet
att taga ställning till denna fråga inom den närmaste tiden. Jag vill i
detta sammanhang påpeka, att det brådskar med detta ärendes behandling.
Det finns en hel massa små fattiga skoldistrikt, vilkas skollokaler befinna
sig i ett sådant skick, att skolinspektörerna oavlåtligt bombardera respektive
skolstyrelser med uppmaningar att vidtaga åtgärder, örn de vilja, att inspektörerna
i fortsättningen skola kunna tillstyrka, att distrikten erhålla statsbidrag
till lärarlöner och undervisningsverksamhetens upprätthållande. Skolstyrelserna
ha ju så stora svårigheter att brottas med, att de äro ur stånd att
vidtaga de åtgärder, som situationen kräver. Skoldistrikten sakna helt enkelt
ekonomiska möjligheter därtill.

Alldeles oavsett hur folkskolsakkunnigas utlåtande kommer att bli och hur
en proposition kommer att se ut i denna punkt så anser jag dock, att det
yrkande motionärerna här gjort, att man redan nu skulle befullmäktiga
Kungl. Maj :t att efter noggrann omprövning betala ut statsbidraget som ett
engångsbelopp i de fall, där det kan anses vara skäligt, borde kunna vinna
tillmötesgående. Örn sedan de sakkunnigas betänkande och propositionen kom -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)
ina att reda upp detta på ett förnuftigt och riktigt sätt, då det gäller dessa
små fattiga skoldistrikt, så är ju icke ett sådant beslut i dag beträffande
en fullmakt för Kungl. Majit att betala ut statsbidraget i dess helhet såsom
engångsbelopp någonting som föregriper. Man har icke givit detta på något
sätt i förväg eller lågt hinder för att utredningen i framtiden blir föremal för

sin speciella behandling. . .

Jag ber härmed att få yrka bifall till den reservation, som framförts av motionärerna,
herrar Viklund och Åkerström.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten avgivna reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan i
denna punkt.

Punkterna 169 och 170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171, angående folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
179, föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 900 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl. väckt motion
(II: 396), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn utarbetandet av proposition till innevarande års riksdag
med förslag om tillhandahållandet av fri undervisningsmateriel till folk- och
fortsättningsskolornas elever på grundval av 1937 års skolmaterielsakkunnigas
förslag;

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Ivar Persson (1:159) och den andra inom andra kammaren av herr Nilson
i Spånstad m. fl. (11:248), vari hemställts, att riksdagen måtte till Folkskolor
m. m.: Underhålls- och materielbidrag för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 1 100 000 kronor, att fördelas enligt skolöverstyrelsens i ärendet
framlagda förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:159 och 11:248 ävensom med avslag å motionen
11:396, till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslaganslag av 1 000 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Under denna punkt i statsutskottets
utlåtande har utskottet redovisat en motion av herr Jansson i örebro
m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn utarbetandet av proposition till innevarande ars riksdag med
förslag om tillhandahållandet av fri undervisningsmateriel till folk- och fortsättningsskolornas
elever på grundval av 1937 års skolmaterielsakkunnigas
förslag.

I betraktande av att riksdagen redan 1942 har fattat beslut i överensstämmelse
med denna hemställan i motionen anser jag det icke vara nödvändigt
med en realbehandling av själva problemet örn fri materiel eller ej. Vad jag
däremot anser nödvändigt är att begagna tillfället för att påtala det egendom -

Underhillsoch
materielbidrag
till
folkskolor.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Underhålls- och materielbidrag till folkskolor. (Forts.)
liga faktum, att riksdagens beslut av 1942 ännu 1945 icke av regeringen ansetts
moget för genomförande, trots att riksdagen i sin skrivelse 1942 hemställde
örn att Kungl. Majit med det snaraste måtte framlägga förslag för riksdagen.

Det är klart, att man kan ha olika meningar om vad som menas med »med
det snaraste» och örn vilken tidrymd som innefattas inom dessa ord. Jag för
min del kan i alla fall icke anse, att man har någon särdeles brådska, örn man
begär, att riksdagens beslut av 1942 skall effektueras 1945, d. v. s. börja
genomföras tre år efter det att riksdagen fattat detsamma.

Örn man ser på den motivering, som riksdagen då anförde för sin begäran,
så måste jag ju säga, att förhållandena i dag icke ha blivit bättre. Ett av de
skäl, som riksdagen anförde för sin begäran, formulerade man så här: »De
skäl, som tidigare föranlett riksdagen att hemställa om en förutsättningslös
utredning angående fri skolmateriel i folk- och fortsättningsskolan, lia en
ännu mycket starkare tyngd i nuvarande läge, då de rådande krisförhållandena
medfört alltjämt ökade ekonomiska svårigheter för de föräldrar och målsmän,
som ha barn i skolåldern.» Detta var ett av de skäl, som riksdagen angav
för sin begäran år 1942. Jag tror icke. att förhållandena för föräldrar och
målsmän blivit bättre sedan 1942; jag skulle vilja påstå, att de tvärtom blivit
sämre.

Riksdagen underströk i sitt beslut, att den i trots av medvetandet om det
ekonomiska läget och alla statsfinansiella svårigheter framställde sin begäran.
Det är i belysning av denna riksdagens begäran som jag anser, att utskottets
nu föreliggande förslag på denna punkt är rätt egendomligt. Utskottet
säger nämligen i år följande: »Utskottet anser sig icke böra i anledning
av nämnda motion föreslå riksdagen att tillspetsa detta riksdagens beslut därhän
att, såsom i motionen yrkas, riksdagen skulle anhålla örn förslag i ämnet
redan till innevarande års riksdag.» Jag tycker ju icke, att det är någon speciell
tillspetsning, örn riksdagen 1945 kommer och begär, att dess beslut 1942
skall förverkligas av regeringen. Jag tycker, att utskottets skrivning på denna
punkt väl mycket understryker att riksdagen är regeringens undersåtlige tjänare,
och att riksdagen icke så värst mycket håller på sin rätt att få de åtgärder
genomförda, som man skrivit till Kungl. Maj :t örn.

Då jag alltså icke alls kan dela den uppfattning, som utskottet gör sig till
tolk för på denna punkt, utan tvärtom anser det vara riksdagens rätt att påminna
örn sin existens, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen
nr 396 i denna kammare.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det önskemål, som den siste ärade
talaren gjorde sig till tolk för, att man snart skulle få förslag från Kungl.
Maj:t örn fri skolmateriel, har jag ingenting att erinra mot. Jag vill gärna instämma
med honom i detta önskemål. Men när han tycker, att utskottets skrivsätt
är litet egendomligt, så är det kanske icke så egendomligt, att vi icke
kunde tillstyrka motionens förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
örn förslag till detta års riksdag, enär vi kommit fram så långt, att det är tekniskt
uteslutet att detta skulle kunna göras även med bästa vilja i världen. Under
sådana förhållanden kanske herr Nordström förstår motivet för utskottets
skrivsätt. Alltså, det är på den punkt, som herr Nordström berörde, som vi svarat
på det sättet. Men annars, när det gäller själva framställningen örn fri materiel,
har jag, som sagt, ingenting att erinra utan ber att få instämma i önskemålet
att vi snart måtte få ett förslag i den riktningen.

Vi ha på denna punkt behandlat motioner med andra förslag rörande bidrag
till undervisningsmateriel för de lägre skolformerna. Riksdagen fattade

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Underhålls- och materielhidrag lill folkskolor. (Forts.)
beslut föregående år, och Kungl. Maj :t har satt i gång en utredning på denna
punkt saint överlämnat åt skolöverstyrelsen att göra denna utredning. Skolöverstyrelsen
har framkommit med ett förslag. Men efter detta förslags framläggande
har det av olika remissinstanser framställts erinringar av sådan art,
att Kungl. Maj :t ansett sig icke böra förelägga riksdagen förslaget förrän
en överarbetning ägt rum. Det är med anledning av detta dröjsmål som utskottet
på grund av motioner föreslår, att riksdagen måtte höja det av Kungl. Maj :t
föreslagna beloppet 900 000 kronor till 1 000 000 kronor för de ändamål som
här äro ifrågasatta. Det är bara för att nämna detta förslag som jag tillåtit
mig erinra härom. Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Utskottets talesman anförde tekniska
skäl, varför utskottet icke kunnat föreslå att gå motionen till mötes. Jag
tror, att det är att överdriva svårigheterna. Det har redan signalerats, att det
skall bli höstriksdag. Det hade alltså funnits möjlighet att då få fram förslaget,
örn riksdagen gjort sig påmind. Nu ha vi icke någon som helst garanti för
att vi få fram förslaget vare sig till höstriksdagen eller nästa år, utan vi få
kanske vänta i tre år till, innan Kungl. Maj :t kommer med förslag i den fråga,
som riksdagen beslöt om redan 1942.

Jag menar, att riksdagen borde gå motionen till mötes för att främja förverkligandet
av sina egna beslut.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr andre vice talmannen därå
framställd proposition biföll kammaren till en början utskottets i punkten
gjorda hemställan utom i vad angick motionen II: 396.

Härefter gav herr andre vice talmannen beträffande motionen 11:396 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, i vad angick denna motion,
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till samma motion; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 172—17 \.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 175, angående nomadskolor: Omkostnader.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten
183, föreslagit riksdagen att till Nomadskolor: Omkostnader för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 237 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft tva likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herrar E. Hage och J. F.
Grym (I: 13) och den andra inom andra kammaren av herr Lövgren m. fl.
(11:29), vari hemställts, »att riksdagen måtte gå i författning örn lönereglering
för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid nomadskolehemmen
i enlighet med skolöverstyrelsens i ämnet framlagda förslag, vilket medför
en höjning av anslaget för budgetåret 1945/46 med 20 100 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag, och att i konsekvens härav under punkten Nomadskolor:
Omkostnader för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 257 100
kronor».

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Nomadskolor: Omkostnader för budgetåret 1945/
46 anvisa ett förslagsanslag av 237 000 kronor;

Anslag till
omkostnader
vid nomadskolorna.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till omkostnader vid nomadskolorna. (Forts.)

b) att motionerna 1:13 och II: 29 skulle anses besvarade med vad utskottet
i sin motivering anfört.

Vid denna punkt hade reservation utan angivet yrkande avgivits av herr
Viklund.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! När vi ha väckt denna motion i år så är det därför,
att det råder ett påtagligt missförhållande på denna punkt. Det är ju så,
att under de senaste åren har det tillkommit några nya nomadskoleanläggningar
med skolhem, där man tar hand örn nomadbarnen under 34 av årets veckor.
Föreståndarinnorna vid dessa nomadskolehem ha nu en lön, som är mellan 40
och 50 procent lägre än motsvarande lön för föreståndarinnorna vid arbetsstugor
och skolhem av liknande art för de bofasta barnen. Jag kan icke förstå,
varför denna lilla löneregleringshistoria skall behöva släpa efter år efter
år. Ty det är i alla fall ett påtagligt missförhållande, att så sker.

Dessa föreståndarinnor ha, ju i själva verket ett mycket ansvarsfullt arbete.
Det är fyra nomadskolehem, som är färdiga och tagna i bruk i Norrbotten.
Det minsta av dem har 35 barn och det största 90. Föreståndarinnan skall här
ha ansvar för skolhushållet, för omvårdnaden örn barnen och i betydande grad
också för själva vården av anläggningen som sådan. För detta uppbär föreståndarinnan
225 kronor i månaden i lön, och biträdande föreståndarinnan har,
örn jag minnes rätt, 160 kronor.

Jag tror, herr talman, att man behöver ej säga mera än detta för att det
skall stå klart för kammarens ledamöter, att det är en mycket rimlig begäran,
örn man bifaller motionen. Det är en rimlig begäran icke minst med hänsyn
därtill, att vi förlora de verkligt duktiga och rejäla kvinnor, som hittills
ha arbetat inom denna verksamhet, därest man icke här genomför en lönereglering.
En av föreståndarinnorna, som lämnade detta arbete, sade själv: »Jag
lämnar detta arbete med sorg i hjärtat, därför a,tt jag trivs med arbetet; men
jag kan helt enkelt ej klara mig med den lön jag här får.»

När hon får precis likadant arbete vid en arbetsstuga, som betalar 40 procent
högre lön, är det självklart, att hon tar detta arbete. På detta sätt bli
nomadskolorna lidande. De 21 000 kronor, som ett bifall till motionen skulle
innebära, äro visserligen en stor summa. Men det är i alla fall en gärd av rättvisa,
att denna, lönereglering blir genomförd. Jag tycker, att den borde ha
Varit genomförd för två år sedan. Ty det är tre år sedan herr Caap i första
kammaren och jag första gången motionerade i detta ärende.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Viklund, Gavelin och Nilsson i Varuträsk.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är ingen som bestrider rimligheten
i de önskemål, som ha framförts i den motion som herr Lövgren nyss refererade.
Det är alltså icke heller från utskottets synpunkt någon orimlig begäran.
Men när det föreligger ett yttrande från vederbörande departementschef,
att han hoppas att kunna till nästa års riksdag framlägga förslag, då
är det i varje fall ett sådant löfte, att man icke bör föregripa Kungl. Maj :ts
förslag i den riktningen. Örn nu departementschefen i det hänseendet icke uttalat
ett sådant löfte, som vi förutsatt att detta innebär, hade sannolikt utskottet
skrivit och hemställt om ett sådant förslag. Men när Kungl. Majit redan
i sitt uttalande givit detta löfte, har utskottet för sin del icke ansett sig
böra företaga någon åtgärd utan böra vänta och hoppas på att detta Kungl.

Torsdagen den 19 april 1945 era.

Nr 17.

Anslag till omkostnader vid nomadskolorna. (Forts.)
Maj :ts löfte skall infrias. Därför lia vi i vår skrivning också betecknat motionen
som besvarad. Jag hoppas, att till ett kommande år herr Lövgren skall
bli belåten med det förslag, som vi vänta att Kungl. Majit framlägger för
riksdagen.

/Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lövgren: Jag vill säga till herr Svensson i Grönvik, att jag skulle bli
ännu mera belåten, örn motionen bleve bifallen redan i år.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till motionerna 1:13 och II: 29; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkterna 176—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179, angående fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillsammans
med ett antal ledamöter av denna kammare väckt en motion örn bidrag till s. k.
självskjutsar för skolbarn, företrädesvis avseende sjunde klassens barn. Jag
vill erinra om att dessa självskjutsar sedan någon tid prövats på försök för fortsättningsskolans
barn, och att dessa försök enligt en, jag tror jag vågar säga
tämligen enig uppfattning slagit mycket väl ut. Det var med tanke på dessa
gynnsamma resultat av försöken som denna motion väcktes, och i yrkandet ha
vi framfört den tanken, att självskjutsarna främst skulle komma till användning
för sjunde klassens barn. Vi motionärer ha när det gäller sjunde klassen
den uppfattningen, att det inte för dessa barn skulle vara förenat med avsevärt
större ansträngningar att begagna självskjuts än det är för barnen första
året i fortsättningsskolan.

Jag vill vidare framhålla, att det torde vara nödvändigt att i den mån detta
kan genomföras använda alla de möjligheter som finnas tillgängliga, för att
få sjunde klassens undervisning så god som möjligt. Ett steg i denna riktning
vore det förvisso, om möjligheterna för sjunde klassens barn vid skolor av
B 2- och B 3-typ att själva ombesörja transporten till skolor med högre skolformer
kunde vidgas. Särskilt för glest befolkade bygder skulle detta vara en
reform av stort värde, som skulle hälsas med odelad tillfredsställelse.

Visserligen har statsutskottets majoritet i år inte kunnat vinnas för motionens
yrkande, men det är min övertygelse, att vidgade möjligheter till självskjutsar
äro ett av de verksamma medlen att, låt vara i till antalet få fall, medverka
till förbättring av utbildningsmöjligheterna på landsbygden. Jag vill
därför till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet rikta en
vädjan, att herr statsrådet beaktar dels de gynnsamma resultaten av den hittills
prövade verksamheten, dels de möjligheter till bättre skolutbildning för
landsbygdens barn som en vidgad användning av självskjutsarna skulle medföra.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 180—183.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
centralisering
av fortsättningsslcolväsendet.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Punkten 184.

Lades till handlingarna.

Punkten 185.

Utskottets hemställan bifölls.

umidniii fav Punkten 186’ gående folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare.

lärare vid I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
folkhögskolor. 194, föreslagit riksdagen att till Folkhögskolor: Understöd för utbildning av
lärare för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 4 500 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr S. G. Wahlund m. fl.
/rf m och den andra inom andra kammaren av herr Nilson i Spånstad
(11: 247;, van hemställts, »l:o) att riksdagen måtte anslå 11 000 kronor för
anordnande under hösten innevarande år av en fortbildningskurs i sociala och
socialpolitiska frågor för lärare i samhällsämnen vid landets folkhögskolor, administrerad
av centralförbundet för socialt arbete och svenska folkhögskolans
lärarförening och utformad efter program, som Kungl. Majit eller skolöversty^AonI1nbiemyndlgaS
att fastställa; samt 2:o) att riksdagen likaledes måtte anslå
10 000 kronor att användas för föreläsnings- och undervisningsverksamhet vid
landets folkhögskolor av till skolorna icke knutna lärare, bedriven i stort sett
sorn ovan sagts och anordnad av organ, som Kungl. Majit finner lämpligt att
härtill utse.»

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 4 500 kronor;

b) att motionerna I: 162 och II: 247 skulle anses besvarade med vad utskottet
i sm motivering anfört.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Ivar Persson,
Wallentheim, Malmborg i Skövde, Viklund, Onsjö, fru Alvén och herr
Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna I: 162 och II: 247, till Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av lärare för budgetåret 1945/46 anvisa ett
anslag av 11 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

S^rr Wallentheim: Den fråga vi här lia att behandla kan kanske inte anses
höra till de största, i varje fall inte örn man ser den ur kostnadssynpunkt
men den är i realiteten nog så betydelsefull. Jag skall be att få redogöra för
vad det här är fråga örn.

Centralförbundet för socialt arbete och Svenska folkhögskolans lärarförening
hade hemställt om anslag för anordnande av en del folkbildningskurser för
folkhögskolans ordinarie lärare i samhällsämnen, och de hade räknat med att
det för detta ändamål skulle behövas 11 000 kronor. Skolöverstyrelsen tillstyrkte
4 500 kronor och utgick då ifrån att själva kursplanens omfång och deltagarnas
antal skulle reduceras. Kungl. Majit har på denna punkt följt skolöverstyrelsen,
och det betyder, enligt vad jag kan fatta saken, att de deltagare,
i nna kli uttagna till dessa kurser, själva få betala sina rese- och uppehallskostnader.
Reservationen pa denna punkt följer motionen i ärendet, vilken
i sin tur bygger pa den framställning, som centralförbundet och lärarföreningen
gjorde.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)

Vi reservanter ha resonerat som så, att det här är fråga om en mycket viktig
utbildningsverksamhet för att söka få till stånd en kraftigare kommunalpolitisk
verksamhet ute i landet. Det är ju så att den socialpolitiska utvecklingen
under de senaste åren har gått framåt med mycket stora steg, och vidare
är det så att den socialpolitiska insatsen ute i kommunerna i allt högre
grad bygger på en samverkan mellan staten å ena sidan och kommunerna å
den andra. I många fall har denna samverkan skett genom att staten lämnat
bidrag i olika former. Förutsättningarna för statliga bidrag äro dock, att kommunerna
taga initiativet och att de även taga ett visst ansvar på sig. Därmed
kan man ju säga, att de kommunala uppgifterna på det socialvårdande området
delvis blivit av en helt annan karaktär än tidigare, då de huvudsakligen
bestodo i fattigvårdens handhavande o. d. Örn man nu ser hur det är ställt
ute i åtskilliga av våra svenska kommuner måste man erkänna, att de äro åtskilligt
efterblivna. Jag vill i detta sammanhang erinra örn en debatt i fjol
här i kammaren i anslutning till en interpellation av herr Persson i Tidaholm
rörande hjälpverksamheten i samband med barnrikehus. Av socialministerns
svar framgick det, att utav 2 060 kommuner med under 3 000 invånare var det
endast 389 som hade åtagit sig en förmedlande verksamhet, medan inte mindre
än 1 671 inte hade vidtagit några åtgärder i detta avseende.

Jag tror att man skulle kunna hämta likartade exempel även från andra områden.
Det är givet, att skälen kunna vara olika. Exempelvis kunna ekonomiska
svårigheter hindra en del kommuner att gripa sig an med uppgifter av
denna art. Kommunerna tycka måhända, att statliga åtgärder inte äro lämpade
för deras förhållanden. Jag tror dock, att i mycket hög grad beror deras
underlåtenhet att göra någonting på det faktum, att de inte veta örn de möjligheter
som stå till buds. De veta helt enkelt icke vilka beslut riksdagen har
fattat i dessa frågor. Kommunerna äro okunniga örn själva konstruktionen hos
den statliga hjälpverksamheten; de äro okunniga i fråga örn den kommunala
ansvarigheten, och därför tror jag att en kraftig kommunal upplysningsverksamhet
på denna punkt verkligen är befogad.

I detta sammanhang skulle jag även vilja peka på en annan sak, och det är,
att vi på många håll lia en verklig brist på dugande kommunalmän. Ett litet
fåtal personer måste sköta en massa kommunala uppdrag med det resultatet,
att de inte hinna med sina huvuduppgifter. Jag har ibland hört talet örn en
kris i den kommunala självstyrelsen. Det är måhända att använda något för
starka ord, men att det existerar besvärligheter på detta område den saken är
alldeles uppenbar. Det är med utgångspunkt från dessa förhållanden som reservanterna
mena, att det verkligen är befogat att göra en kraftansträngning
på detta område, både genom att få fram en opinion ute i bygderna, som vet
vad som går att göra och som pressar på de kommunala förtroendemännen, och
genom att få fram folk, som äro beredda att taga de förtroendeuppdrag som
finnas i kommunerna och utnyttja de möjligheter de ha vid skötandet av dessa
uppdrag.

Jag tror att vi kunna vara överens örn att när det gäller denna verksamhet
har folkhögskolan ovanligt stora möjligheter att kunna uträtta betydelsefulla
saker. Elevtillströmningen till folkhögskolan iir ju god; den befinner sig i stadig
tillväxt både när det gäller vinterkurser, sommarkurser och tillfälliga kurser.
Vid folkhögskolan förekomma arbetsformer, som äro av den karaktären
att de verkligen stimulera en intresserad studieverksamhet bland dem, som där
äro församlade. Vi ha här även att göra med människor, vilka kommit upp i
en relativt mogen ålder och verkligen lia förutsättningar att kunna tillgodogöra
sig vad som här bjudes. Det skulle då utan tvivel vara av utomordentligt
värde, örn folkhögskolans lärare i samhällsämnena verkligen bereddes tillfälle

Nr 17.

Torsdag-en den 19 april 1945 em.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
att få en bättre kontakt med den socialpolitiska diskussionen. De skulle inte
inskränka sin verksamhet genom att nöja sig med att läsa den litteratur, som
finns i ämnet, utan de skulle få höra litet örn de motiveringar, som ligga bakom
de olika ^åtgärder som vidtagas, och vidare av folk som äro hemma på respektive
områden iå veta litet om den tillämpning, som förekommer i de olika
fallen.

Ett bifall till reservanternas förslag skulle medföra en kostnadsökning av
6 SOO^kronor. Jag tror att det är synnerligen väl använda pengar, örn kammaren
på denna punkt ville följa reservanterna. Första kammaren har också med
stor röstövervikt beslutat i enlighet med reservationen. Därför tycker jag. att
andra kammaren bör intaga en likartad ståndpunkt.

Jag ber med detta att få yrka bifall till den av herr Oscar Olsson m. fl.
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Skoglund i Umeå, Severin i Gävle och
Bladh.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag tror, att den föregående ärade talarens
synpunkter på denna fråga äro ganska verklighetsfrämmande. Det är
riktigt, att det ute i kommunerna på sina håll är ont örn folk, som vill åtaga
sig kommunalt arbete. Jag tror dock inte, att detta beror på okunnighet, som
herr Wallentheim ville göra gällande.

De rent ekonomiska förhållandena äro nu väsentligt annorlunda ute på
landsbygden än tidigare. Arbetskraftsproblemet spelar här en betydande roll.
Lantbrukarna, som förut i stor utsträckning skötte örn de kommunala angelägenheterna
ute i landskommunerna, äro nu i allmänhet på grund av bristen
på arbetskraft så strängt bundna viel sina jordbruk, att de oftast inte kunna
åtaga sig kommunala förtroendeuppdrag.

För övrigt ber jag att få påpeka den inkonsekvens, som enligt min mening
kom till uttryck i herr Wallentheims anförande. Han säger, att folkhögskolorna
här ha en stor uppgift och att man där verkligen kan få den utbildning,
som man behöver för de kommunala arbetena. Ja, det är nog riktigt,
folkhögskolorna ha alltid haft medborgarkunskap på sitt arbetsprogram.
Dessa skolor ha emellertid befunnit sig på oavbruten frammarsch och utveckling
ända sedan 1870—80-talet. Varför finns då inte tillräckligt antal personer
att tillgå när det gäller de kommunala arbetena? Folkhögskolorna ha ju
utvidgat sin verksamhet undan för undan, och de ha nu ett större elevantal än
någonsin tidigare. Jag skulle vilja be herr Wallentheim närmare förklara
detta fenomen. Nej, bristen på kommunala förtroendemän är inte alls beroende
på dessa förhållanden, utan förklaringen är den, som jag förut sade, att folk i
allmänhet inte har tid att som förut ägna sig- åt allmänt medborgerligt arbete
därför att de måste sköta den näring, vid vilken de äro bundna. Det är således
inte okunnigheten i själva arbetet och bristande kompetens, som är det avgörande,
utan det är svårigheten att få tid över. Beträffande själva kompetensen
för det kommunala arbetet är den säkerligen större nu än den var tidigare.
Jag tror, att kvalifikationerna nu i allmänhet äro större än tidigare, och det
är ganska naturligt att så är fallet. Jag vill särskilt understryka, att en bidragande
orsak till detta har varit Landskommunernas förbunds upplysande
verksamhet. De intresserade kommunalmännen läsa i allmänhet Landskommunernas
förbunds tidskrift, vilken är mycket värdefull. De som studera den noga
få en.mycket god hjälp för sin kommunala verksamhet. Jag tror att denna
tidskrift i själva verket är mycket effektivare och mycket värdefullare än en
och annan folkhögskolekurs. Detta är också helt naturligt, ty den följer med

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
händelseutvecklingen månad för månad och år för år, och där kan den intresserade
kommunalmannen inhämta vetande i den mån han behöver.

Förhållandena äro således inte sådana, som herr Wallentheim framställt
dem, och jag anser heller icke att de kurser det här är fråga örn ha en så
oerhörd betydelse i detta sammanhang som herr Wallentheim velat göra gällande.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallentheim erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
Persson i Falla påstod, att det var en inkonsekvens från min sida att framhålla,
att å ena sidan folkhögskolan fått ett ständigt ökat elevantal och att
det å andra sidan var ont örn kommunala förtroendemän. Jag kan inte finna,
att det ligger någon inkonsekvens i detta. Det är ju faktiskt så, att de kommunala
uppgifterna i oerhört hög grad lia ökat i antal och omfång. Förhållandena
nu för tiden äro inte på långt när jämförbara med de tidigare rådande.

Vidare kan det aldrig bli tal örn att den verksamhet Landskommunernas
förbund bedriver skulle kunna ersätta den här tänkta verksamheten från folkhögskolornas
sida. Vi måste här inte bara på en front utan på praktiskt taget
alla fronter sätta in behövliga åtgärder för att få fram de kunniga krafter,
som vi behöva på dessa områden.

Vidare anförde

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! I egenskap av motionär i frågan skall
jag be att få säga ett par ord, och jag vill då först tala litet örn avsikten med
dessa kurser.

Vi mena, att dessa kurser äro avsedda som en grundval för folkhögskolornas
fortsatta undervisning när det gäller det socialpolitiska arbetet, när det gäller
att för eleverna skapa en grund för en vidgad överblick över samhällsfrågorna.
Vi anse, att det är viktigt att denna undervisning kommer folkhögskolorna
till godo, och detta främst därför att det huvudsakligen är folkrörelsernas
ungdom som skall taga vid i det kommunala arbetet på olika områden.
Varje bidrag till att denna ungdom går bättre rustad till sitt framtida
värv anse vi därför synnerligen värdefullt.

Statsutskottet har ju här föreslagit 4 500 kronor, men denna summa är inte
tillräcklig. Örn denna kurs skall komma till stånd är det nödvändigt att kammaren
beviljar de begärda 11 000 kronorna. Jag hoppas även, att kammaren
skall finna det vara värt att göra denna uppoffring. Det är ju endast beträffande
kostnadsfrågan, som statsutskottets uppfattning skiljer sig från reservanternas.
I princip har ju statsutskottet gått med på anslaget. Detta sista
vill jag särskilt understryka med anledning av herr Perssons i Falla yttrande.
Örn man beträffande denna kurs har den uppfattningen, som han här deklarerat,
hade man väl inte i statsutskottet i princip gått med på att bevilja något
anslag.

Väl är det sant, att jordbrukarna i stor utsträckning äro mera bundna av
arbete än förr, men jag tror dock, att både bland jordbrukare och andra på
landsbygden finns det alltjämt ett livligt intresse till övers för de kommunala
och allmänna angelägenheterna. All erfarenhet säger ju, att ett livligt intresse
oftast också kan övervinna stora svårigheter.

Herr Persson i Falla påpekade också den betydelse, som Landskommunernas
förbunds tidskrift hade i det kommunala arbetet. Jag skall villigt erkänna, att
denna tidskrift har ett betydande värde för de kommunalmän, som nu stå mitt
uppe i arbetet. Men vad vi vilja är att för det framtida arbetet i kommunerna
fostra den nya generation av kommunalmän, som skall taga vid, när de som

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
nu stå mitt uppe i arbetet skola sluta. I allmänhet prenumerera inte kommunerna
på Landskommunernas förbunds tidskrift för dessa. Kommunerna visa
i allmänhet endast ett ringa intresse för att fostra ersättare till dem som nu
arbeta.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få instämma i herr Wallentheims
yrkande.

Herr Persson i Falla, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Det är klart att all dylik verksamhet har ett visst värde, men det
gäller att avväga vad man kan ge. Här har man en mängd av olika behov och
en mängd motioner örn anslagshöjningar, och man måste väga det ena mot
det andra. Man kan inte ge alla motionärer vad de vilja ha, utan man får
lov att begränsa sig för att hålla balans i budgeten. Denna kursverksamhet må
ha det värde den kan ha, men jag anser fortfarande, att den inte kan jämföras
i betydelse med Landskommunernas förbunds verksamhet sådan den utövas
bl. a. genom dess tidskrift.

Herr Nilson i Spånstad säger, att den nya, generation som skall ta vid
efter den gamla måste skickliggöras för sin uppgift. Ja, den där generationsväxlingen
har alltid fortgått och kommer alltid att fortgå. Det är ingen särskild
generationsväxling som nu skall äga rum, utan det är precis på samma
sätt som det alltid har varit: folk blir äldre, och ungt folk träder till, undan
för undan, så det är ingen speciell anledning att nu höja detta anslag för generationsväxlingens
skull. Här lia inte framförts sådana skäl, att det skulle
vara nödvändigt att gå med på ett anslag efter motionärernas önskningar.
Det finns uppenbarligen här en underverkstro på att örn man bara får de
11 000 kronorna, alltså en höjning med 6 500 kronor, då skall man åstadkomma
något alldeles särskilt, då skall den nya generationen bli fostrad och
skickliggjord för sina stora uppgifter. Men får man inte de 6 500 kronorna,
då står den nya generationen tafatt och oduglig för sin uppgift. Sådan där
underverkstro kan jag inte bekänna mig till.

Herr Nilson i Spånstad erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill endast säga, att jag hör inte till dem som ha någon
underverkstro, och jag tror inte heller på några underverk, örn detta anslag
skulle beviljas.

Jag betraktar inte detta som den stora sak herr Persson i Falla må ha
uppfattat den som. Jag betraktar det.hela som ett litet steg på vägen, den
väg som vi måste gå för att skapa bättre förhållanden i framtiden. Örn man
vid detta tillfälle litet kraftigare än man måhända eljest gör understryker
generationsväxlingens betydelse, kan detta också vara berättigat med tanke
på de stora händelserna under de senaste åren och händelser som vi kanske
också ha att vänta under de kommande och som det gäller för både unga och
gamla med rörligt intellekt att ta ställning till i deras verksamhet.

Härefter yttrade:

Herr Hoppe: Herr talman! Det kan inte hjälpas att man ibland känner sig
litet förfärad inför mångas helt enkelt gruvliga okunnighet i sociala och socialpolitiska
frågor. Jag skall inte ställa frågan, vad det är som kan vålla denna
okunnighet. Jag skall nöja mig med att konstatera, att det är många som
stå främmande inför sådant, som vi mena skulle vara var mans egendom,
sådant som vi tycka att varje svensk borde känna till.

Det betänkligaste härvidlag är kanske inte okunnigheten i och för sig -—

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
den får val var och en stå för —- men det är att denna okunnighet faktiskt
kommer att verka som en broms när det gäller det sociala reformarbete, som
vi stå mitt uppe i. För det första tror jag, till skillnad från herr Persson i
Falla, att herr Wallentheim har alldeles rätt i att okunnigheten på denna
punkt vallar att vi ha ont om duktiga, strävsamma och framgångsrika kommunalmän.
Och för det andra —- och det är vad jag framför allt ville få
säga —: inte sällan under de senaste, låt mig säga tio åren har riksdagen
fattat beslut, vilka enligt min mening varit av mycket stor betydelse ur socialvårdssynpunkt;
men den nya lagstiftningen blir inte — det ha vi fått erfara
mångå gånger — till det gagn vi hoppats den skulle bli. Och varför? Jo, det
beror rätt ofta därpå att man ute i kommunerna inte känner till lagstiftningen,
och därför kan man inte utnyttja de möjligheter som statsmakterna skapat.
Jag tror att man inte sällan bär anledning konstatera, att det är ett stort,
ett alltför stort avstånd mellan riksdagens intentioner och handlandet ute i
många av våra kommuner. Det synes oss reservanter som örn det måste vara
ett mycket stort samhälleligt intresse att sa fort som möjligt meddela den
bästa upplysning örn sociala och socialpolitiska ting.

Nu kan sådan upplysning bl. a. meddelas vid våra folkhögskolor. Därför
hälsa vi litet var med glädje och tillfredsställelse Kungl. Maj:ts förslag, att
här skola anvisas 4 500 kronor för att bereda lärarna vid folkhögskolorna möjlighet
att skickliggöras för uppgiften att meddela undervisning i dessa spörsmål.
Vi _ mena emellertid, herr talman, att den summa som enligt den kungl,
propositionen skulle anvisas är för liten för att kunna ha den effekt som vi
skulle önska. Den sak som här föres fram och som ligger oss varmt om hjärtat
synes oss vara så stor och viktig, att det finns anledning begära ett betydligt
högre anslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Onsjö: Herr talman! Med all respekt för herr Perssons i Falla åsikter
kan jag inte underlåta att säga, att i detta fall tror jag han spetsar till det
litet för mycket, och den negativa inställning han här deklarerat är han nog
tämligen ensam örn. Alla som haft med detta ärende att göra, både avdelningen,
departementschefen och skolöverstyrelsen, lia uttalat sig mycket sympatiskt
och erkänt det behjärtansvärda i detta förslag, och såvitt jag inte är felaktigt
underrättad har första kammaren med ganska stor majoritet tagit reservationen.
Dessbättre är emellertid inte herr Persson i Falla så negativ i sak som han
nu var i sin argumentering. När han talar örn underverkstro, skulle ju det gälla
dem som stödja ett anslag på 11 000 kr. Själv har han dock en del av denna
underverkstro, då han går med på ett anslag på 4 500 kr.

Detta är ingen ekonomiskt stor sak, men vad det här gäller är att göra någonting
pa ett område som utan tvivel är försummat, nämligen undervisningen
i samhällskunskap. Herr Persson i Falla frågar: Varför finnas inte dessa duktiga
kommunalmän, som vi ira efterlysa, när folkhögskolan hållit på i så många
år? Det beror bl. a. just på att folkhögskolan försummat detta område. Herr
Wallentheim m. fl. ha yttrat, att kommunalmän inte alltid utnyttja de sociala
anordningarna beroende på okunnighet. Nej, säger herr Persson i Falla, det
beror på att de inte ha tid för sådant arbete. Ja, det kan vara riktigt att de inte
ha så mycken tid, men inte desto mindre äro de tvungna att sköta de kommunala
uppgifterna. Och vi veta att sa komplicerat som samhällsmaskineriet nu
blivit, är det synnerligen behövligt att all den undervisning och upplysning
som kan erbjudas också meddelas. Jag anser, att folkhögskolan i detta fall är
synnerligen lämplig som förmedlare av denna undervisning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 11. a

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Onsjö beklagar sig över min negativa inställning inför denna
fråga, men samtidigt måste han erkänna — det vet han eftersom vi samarbetat
på avdelningen — att jag varit med örn ett anslag på 4 500 kr., som
statsutskottet tillstyrkt. Jag har alltså inte varit mer negativ än att jag positivt
gått in för den saken. Örn man således ger ett visst anslag, i det här fallet
på 4 500 kr., är man enligt herr Onsjö negativ, men går man med på 11 000 kr.
är man positiv. Jag anser, att herrarnas resonemang är litet enkelriktat. —
Vad jag vände mig emot då jag talade örn underverkstro var den argumentering,
srål herr Nilson i Spånstad använde och som jag tyckte hade rönt någon
inverkan av sådan tro.

Herr Onsjö påstår, att folkhögskolan försummat detta område. Känner herr
Onsjö till folkhögskolan så pass, att han kan säga att den försummat detta område?
Känner herr Onsjö till så många folkhögskolor i landet? Känner han till
fler än kanske en? Jag känner inte till alla folkhögskolor i landet, men jag
känner till flera, och min erfarenhet är den, att folkhögskolan inte har försummat
detta, utan den har på traditionsenligt sätt sökt bibringa eleverna en god
medborgarkunskap. Ett utav de stora motiven för folkhögskolans inrättande
och utbyggande här i landet på 1860- och 1870-talen, efter de nya kommunalförfattningarnas
och den nya representationsreformens tillkomst, var just att
man skulle göra medborgarna ute i kommunerna skickade att handha de nya
samhällsuppgifterna, den kommunala självstyrelsen och representationen i riksdagen.
Detta lade man i folkhögskolan all möjlig vikt vid. Jag bestrider bestämt
herr Onsjös uttalande, att folkhögskolan har försummat denna uppgift.
Det har den absolut inte gjort, utan detta är en av folkhögskolans mest omhuldade
och bäst skötta uppgifter.

Herr Onsjö, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Jag vill erinra herr Persson i Falla örn att jag i mitt anförande med tacksamhet
noterade, att herr Persson i sak inte var så negativ som han var i sitt anförande.

Jag kan inte göra anspråk på att känna till sa manga folkhögskolor, men
jag vet inte, örn vi behöva ta upp någon tävlan därvidlag. Jag bestrider inte,
att det bedrivits undervisning i samhällskunskap, men jag vet inte i vad män
den moderna socialvården står på folkhögskolans program — i varje fall finns
den inte där i tillräcklig omfattning.

Härpå anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag kan inte underlåta att uttrycka
min förvåning över den energi som utvecklas på denna punkt, och jag tycker
nog, att herrarna överskattat betydelsen av den anslagshöjning det här är frågan
om. Ty vad är det egentligen det gäller? Jo, här har skolöverstyrelsen
tillstyrkt ett anslag på 4 500 kr. till en sådan kurs. Departementschefen har
följt skolöverstyrelsen, och utskottet har följt departementschefens förslag med
den motivering, som föreligger i utlåtandet. Nu göra herrarna sa stort nummer
av detta, och jag är nästan rädd för att ni hålla på att bevisa för mycket.

Jag kan inte heller underlåta att uttrycka en förvåning över att det just nu
skulle vara en sådan väldig efterfrågan i det här avseendet. Herr Wallentheim
yttrade i sitt anförande, att det behöver skapas en opinion på området. Visserligen
sade herr Hoppe, att det råder brist på kunniga kommunalmän, men jag
förstår inte detta. Jag måtte alldeles ha kommit bort från det kommunala livet,
änskönt jag tillhört fullmäktige i min hemkommun sedan institutionen inför -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
des. Jag har för min del med tillfredsställelse konstaterat den ökade kunnighet,
som år från år tillförts våra fullmäktigeinstitutioner av de yngre krafter, som
skolats i respektive föreningar. Ungdomsföreningarna lia skolat de kommunala
krafterna, och jag tror, att man undervärderar ungdomens kunskap i det här
fallet i ganska väsentlig utsträckning. Jag tror därför att ni göra dem som ni
nu vilja hjälpa en stor björntjänst genom att framställa dem såsom enbart okunniga
och såsom folk, som behöver lyftas ur dyn, så att säga, fram till solljuset
— som de skola kunna erhålla, örn denna anslagshöjning av riksdagen beviljas!
Jag tror att örn ni tänka efter skola ni finna, att det här är en ganska liten
fråga. I och för sig kan den vara betydelsefull, men att riva upp en sådan
opinion här i kammaren för den saken tycker jag är att förbruka krafterna i
onödan.

Jag satt här och tänkte för mig själv, när jag hörde herrarna utveckla sina
argument: Tänk så mycken visdom ni allesamman kunde sprida och vilken
nytta ni skulle kunna göra för att minska okunnigheten bland våra kommunalmän,
örn ni sökte hjälpas åt med samma energi ni här utvecklat på ett sätt.
som jag inte tycker är rimligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Or gård: Herr talman! Jag ber att få livligt instämma med dem som
yrkat bifall till reservationen. Jag ber vidare att nu få rikta debatten med endast
en synpunkt, som kanske inte tidigare framförts.

Under punkt 183 har riksdagen fattat ett beslut, innebärande bl. a. möjligheter
för folkhögskolan att anordna fortsättningskurser i speciella ämnen, i
kommunalpolitik och i social politik, vilket säkerligen också berodde på att
hela utskottet är enigt örn att folkhögskolan bör utbyggas med fortsatt undervisning
i denna riktning. Vad jag vill framhålla är, att det finns ett samband
mellan detta beslut och det vi nu stå inför. Som ledamot av folkhögskolestyrelsen
och intresserad av folkbildningsarbetet hälsar jag med mycket stor tillfredsställelse
beslutet om dessa kurser, som jag tror komma att få en mycket stor
betydelse, även örn förslagets genomförande kommer att möta en hel del svårigheter,
bl. a. då det gäller att skaffa lärare i de ämnen det här är fråga örn.
Det är just för att bereda möjligheter för denna utbildning, och det fortast
möjligt, som jag livligt understöder förslaget örn denna lilla höjning av anslaget.
Bägge summorna äro ju små, men varje liten höjning som här kan åstadkommas
fyller ett behov, som framför allt när dessa kurser sättas i gång i allt
högre grad kommer att göra sig gällande.

En konsekvens av det förra beslutet är således att man går på den högre
anslagssumman även på denna punkt, och det är därför jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det har här resonerats om hur de
kommunala uppgifterna ställa sig för en yngre generation i jämförelse med
hur de äldre kommunalmännen haft det. För min del tror jag. att det föreligger
en väsentlig skillnad. Då de män, som nu äro komna till åren, började
det kommunala arbetet, var detta inte på långt när så komplicerat, som det nu
är. Lagstiftningen har utvecklats undan för undan, och dessa äldre kommunalmän
ha fått smälta en sak i sänder allteftersom lagstiftningen kommit till.
De ha i många fall blivit mycket kunniga och behärska det kommunala ärbetet
mycket bra. Det är säkerligen mycket värre för de yngre, som nu skola sätta
sig in i det kommunala arbetet och tämligen hastigt försöka orientera sig över
hela fältet inom det kommunala livet. Jag tycker därför att man kunde gå
med på att göra allt vad som göras kan för att de yngre intresserade .männen

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1946 em.

Understöd för utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
skola bli så skickliga som möjligt på området. Jag tror också, att detta är ett
landsbygdens intresse i alldeles särskild grad. Speciellt är det ett intresse för
de mindre landsbygdskommunerna. Enligt min erfarenhet är det främst de
små kommunerna på landsbygden, som inte lia möjlighet att ha kommunala
tjänstemän anställda, vilka bli experter i dessa frågor. Därigenom få de mindre
kommunerna det Hacket värre att klara sig i de inbördes intressekonflikter,
som kunna uppstå mellan kommunerna. Dessutom ha de svårt att sköta
det interna arbetet inom kommunen.

Vi ha ju här i riksdagen gång på gång påmints örn hur oerhört ojämnt det
kommunala arbetet bcdrives ute på landsbygden. Detta gäller inte minst en
så viktig fråga som bostadsförbättringarna. Intresset hos de kommunala funktionärerna
i landet är nämligen synnerligen ojämnt och i vissa fall rent av obefintligt.
Enligt min mening finns det här gott örn utrymme för att vidta förbättringar.
Därmed behöver man inte på något sätt undervärdera eller generellt
underkänna, vad som hittills uträttats inom kommunerna.

Då jag själv under 20 år varit lärare vid en folkhögskola, känner jag till
dessa skolors problem. Under nästan hela min lärartid har jag undervisat
i medborgarkunskap. Jag tror inte, att det finns någon skola, vars elevkår är
i så. hög grad praktiskt inriktad på kommunala och medborgerliga uppgifter
som folkhögskolornas elever äro. Detta är för övrigt ett allmänt bekant förhållande
och beror på att folkhögskolornas elever ha kommit ett steg på väg
i livet. Eleverna där ha börjat bli självständiga människor och söka sig till
skolorna av helt fri vilja. Därtill kommer, att de redan många gånger i förväg
varit i någon kontakt med de kommunala problemen. Därför _ finns det
säkerligen ingen annan skola, där det är mera tacksamt att undervisa.i medborgarkunskap.
I förhållande till elevkårens storlek ger undervisningen i
medborgarkunskap vid folkhögskolorna ur samhällets synpunkt ett betydligt
större utbyte än motsvarande undervisning vid andra skolor. På grund därav
ligger väl den slutsatsen självklart nära, att vad som ytterligare kan göras
för att förbättra och levandegöra undervisningen i medborgarkunskap vid folkhögskolorna,
bör i samhällets intresse också göras.

Herr talman! Jag skall inte trötta kammaren med några längre utläggningar
i denna fråga. Jag kan ansluta mig till det mesta av vad som här anförts
av talesmän för reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Fru Alvén: Herr talman! Jag tror att man vid behandlingen av denna fråga
förbiser det egentliga syftet med dessa utbildningskurser för lärare vid folkhögskolorna.
Kursernas tillkomst och anslagens storlek bero självfallet på
hur stora dessa kurser komma att bli. Kursernas uppgift är ju att ge folkhögskolornas
lärare större insikter i de samhälleliga problem, som framska.pats
av socialpolitiken i vårt land. Kurserna rikta sig självfallet främst till de
lärare, som inte kunna inhämta kunskaper i en sådan utsträckning, att de
känna sig fullt vuxna att meddela, undervissing i dessa ämnen. Enligt min
mening är det inte alls egendomligt att man påyrkar en dylik fortbildningskurs
för lärarna. Vi ge bidrag till fortbildningskurser även på andra områden.
Örn folkhögskolornas undervisningsplan till följd av just socialpolitikens
utbyggnad ökats i så stor utsträckning som skett, är det vår skyldighet att
medverka till ätt lärarkåren blir kunnig i dessa frågor. Det är ju om detta
som denna anslagsform rör sig.

Skolöverstyrelsen har i ärendet anfört, att med hänsyn till anslagets otillräcklighet
såväl kursplanens omfång som deltagarantalet i kursen måste reduceras.
Det är detta förhållande som ligger till grund för reservanternas ståndpunkt,
då de hävda, att det är önskvärt att anslaget höjes så, att kursen kan

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Understöd, för utbildning av lärare vid folkhögskolor, (ilorts.)
få den omfattning, som är behövlig för att största möjliga antal av folkhögskolornas
lärare skola få en orientering i de samhälleliga spörsmål, varom vi
lagstifta här i riksdagen. Enligt min mening är detta en första förutsättning
för att lärarna skola bli skickade att meddela undervisning i dessa frågor. Det
är genom en sådan undervisning vi skola skapa en god medborgaranda samt
den allmänna fostran och allmänkunnighet, som folkhögskolan har till uppgift
att bibringa sina elever.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat understryka önskvärdheten av
att ifrågavarande anslag ökas. Dessa fortbildningskurser ha en väsentlig betydelse
för utformningen av folkhögskolans arbetsuppgifter. Åtminstone för
landsbygdens del äro dessa kurser av ett vitalt intresse. Jag ber därför att få
ansluta mig till reservanterna och hemställer örn bifall till reservanternas
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 186 av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet havn röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit den vid denna punkt avgivna reservationen.

Punkten 187.

Lades till handlingarna.

Punkterna 188—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Punkterna 192—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Bidrag till
trissa bildningsförbund

för organisations-
och
administrationskostnader -

Punkten 210.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 211—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

Punkterna 217—220.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 221.

Lades till handlingarna.

Punkterna 222—229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230, angående bidrag till vissa bildningsförbund för organisations -och administrationskostnader.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har vid den nu föredragna
punkten fogat en blank reservation. Som kammaren finner, har utskottet föreslagit
vissa höjningar av anslagen till de olika bildningsförbunden. Gentemot
dessa höjningar i och för sig har jag ingenting att invända. Min reservation
avser endast att visa min tveksamhet angående den ytterligare höjning
a,v anslaget, som föranletts av förslaget att anvisa 2 000 kronor till folkuniversitetets
nämnd. Jag vill inte på något sätt underskatta denna nämnds betydelse.
Jag hyser emellertid den misstanken, att detta jämförelsevis obetydliga
anslag endast är en början till framtida större anslag till denna nämnd
eller för liknande ändamål.

Herr talman! Jag har endast velat meddela kammaren vad jag åsyftat med
min blanka reservation. Jag har intet yrkande.

Herr Sefve: Herr talman! Som vi kanske erinra oss bedrevs folkbildningsundervisningen
från universiteten tidigare i form av sommarkurser, där undervisningen
ombesörjdes av akademiska lärare och i stor utsträckning organiserades
av den akademiska ungdomen. Sedan kom denna folkbildningsverksamhet
att läggas på en alltmera populär bas. Detta var fördelaktigt bland
annat ur den synpunkten att undervisningen kom en mycket större allmänhet
till godo och den populära sidan av bildningsverksamheten ^ blev allt starkare
betonad. På senare tid har denna universitetsverksamhet återupptagits i en
form, som kallas för kursverksamhet vid de olika högskolorna och universiteten
i landet. Det är en synnerligen vederhäftig undervisning soln meddelas
på dessa kurser. Det viktigaste är dock att kontakten ånyo knutits mellan
den akademiska ungdomen och den bildningssökande allmänheten. Denna kontakt
är så viktig, att man särskilt lagt an på att utbilda den akademiska ungdomen
att delta i folkbildningsverksamheten. Denna folkbildningsverksamhet
kostar emellertid självfallet pengar. Verksamheten har fatt understöd från en

Torsdagen den 19 april 1945 em. Nr 17.

Bidrag till vissa bildningsförbund för organisations- och administrationskostnader.
(Forts.)

förening, som kallas FolkuniversitetsfGreningen. Därjämte har bidrag lämnats
för de engelska kurserna av Britisk Council. Dessutom erhållas inkomster genom
kursavgifter.

För ett par år sedan bildades en särskild sammanslutning på detta område,
som kallas för Folkuniversitetet. Det är en sammanslutning, som består av
kursverksamheterna vid de fyra högskolorna i landet samt de olika folkbildningsförbunden.
Kursverksamheten drar som nämnts med sig en del kostnader,
vilka inte alla, kunna bestridas på det sätt, som jag förut redogjort för.
Till en del av denna verksamhet kan man för närvarande inte få någon hjälp.
Detta gäller den organisations- och administrationsverksamhet som är nödvändig.
Det förhåller sig nämligen så, att Folkuniversitetsföreningen på grund
av sina bestämmelser inte kan lämna någon hjälp för att bestrida dessa kostnader.
Man har försökt få dessa bestämmelser ändrade, och det kan tänkas,
att en ändring så småningom kommer till stånd. Just nu föreligger emellertid
en prekär situation i detta avseende.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 231.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten 232, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
241, föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av 310 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr A. J. Bärg m. fl.
(1:235) och den andra inom andra kammaren av herr J. Nilson i Eskilstuna
m. fl. (11:367), i vilka hemställts, att till förevarande bidrag måtte anvisas
ett anslag av 355 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:235 och 11:367, såsom Bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1945/
46 anvisa ett anslag av 321 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Emil
Petersson, Malmborg i Skövde, fru Alvén och herr Hoppe, vilka ansett, att
utskottet hort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:235 och 11:367, såsom Bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1945/
46 anvisa ett anslag av 331 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag nödgas att än en gång ta till
orda i dagens debatt. Under denna punkt har jag nämligen tillsammans med

Bidrag till
undervisnings-
och
upplysningsverksamhet

m. rn. för
nykterhetens
främjande■

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

herr Oscar Olsson i första kammaren jämte andra ledamöter av utskottet fogat
en reservation. Reservationen åsyftar en höjning av anslaget till nykterhetsföreläsningar
med 10 000 kronor. Kungl. Maj :t har i sitt anslagsäskande hemställt
örn en höjning av detta anslag på 25 600 kronor, vilket i och för sig är
mycket glädjande. Utskottet har också visat sin positiva inställning till dessa
frågor genom att för sin del föreslå en höjning utöver Kungl. Maj :ts förslag
med ytterligare 11 000 kronor. Dessa pengar skulle disponeras med 9 000 kronor
för höjning av instruktörsarvodet till 5 500 kronor per år samt med 2 000
kronor för höjning av bidraget till uppehållande av verksamheten vid den internationella
byrån i Lausanne. Härutöver föreslår således reservationen en
ytterligare höjning med 10 000 kronor.

Under de gångna krisåren har anslaget till föreläsnings- och instruktionsverksamhet
för nykterhetens främjande varit mycket hårt beskuret. Bottenlaget
representeras med ett anslag om endast 50 000 kronor. Härefter har anslaget
visserligen något höjts, men det är ännu långt kvar till det anslag örn
140 000 kronor, som vi hade före kriget till föreläsnings- och instruktionsverksamhet.
Det är uppenbart att denna starka reducering av ifrågavarande anslag
medfört betydande olägenheter för verksamheten i fråga. Det anföres i den motion,
som ligger till grund för reservationen i ärendet, att till följd av anslagsminskningen
antalet statsunderstödda föreläsningar kraftigt sjunkit. Budgetåret
1938/39 anordnades 4 556 sådana föreläsningar men 1943/44 endast
1 863. De som anordnat föreläsningar lia måst påtaga sig ökade kostnader,
men det har inte varit möjligt för dem att uppbringa medel till att i tidigare
utsträckning upprätthålla verksamheten. Detta måste ju anses vara mindre
tillfredsställande.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att denna verksamhet har en
mycket bred bas. Det är endast en liten del av anslaget som åtgår till instruktionsföreläsningar
vid kurser och konferenser inom nykterhetsrörelsen. En stor
del av anslaget disponeras till föreläsningar vid offentliga upplysningsmöten,
som nykterhetsorganisationerna anordna. Därtill kommer, att dessa statsanslag
ingalunda komma till godo enbart deli rörelse, som ligger inom nykterhetsorganisationernas
ram. En avsevärd del av anslaget användes nämligen till
föreläsningar, som anordnas av organisationer och institutioner, vilka stå utanför
nykterhetsrörelsen. Under dessa beredskapsår har man således i stor utsträckning
anordnat föreläsningar vid militära förband samt föreläsningar, som
avsett att bekämpa ungdoms fylleriet.

Statems inkomster genom rusdrycksbeskattningen uppgå väl till ett belopp
på omkring 400 miljoner kronor årligen. Reservationens samlade krav går ut
på ett anslag av 331 000 kronor till undervisnings- och upplysningsverksamhet
för nykterhetens främjande. Jag kan för min del inte finna, att detta anslag
är särskilt högt, särskilt örn man ställer det i relation till statens inkomster
av rusdryckshanteringen. I den i ärendet väckta motionen har yrkats ett anslag
örn 355 500 kronor för dessa ändamål. Jag kan inte anse, att detta anslagsäskande
i och för sig är orimligt högt. Vi ha emellertid inte vågat sträcka oss
så långt i reservationen.

Ifrågavarande anslag avser ju föreläsningsverksamhet. Jag är väl medveten
om, att man då och då framför en ganska stark kritik mot de föreläsningar, som
hållas i nykterhetsfrågor. Den store dansken Grundtvig brukade tala om innebörden
av »det levande ord» och dess verkligt opinionsbildande betydelse. Jag
förstår och erkänner att dessa nykterhetsföreläsningar kanske inte alltid hålla
det mått, som man borde kunna ställa på dem. Jag har emellertid den uppfattningen,
att denna verksamhet har en stor betydelse i fråga örn opinionsbild -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

ningen och upplysningen på detta område. För opinionsbildningen är det ingalunda
oväsentligt att statsmakterna genom beviljande av anslag stå bakom
denna verksamhet och därmed ge den större auktoritet.

I gårdagens debatt här i kammaren berörde en aktad ledamot med några ord
det nuvarande nykterhetstillståndet, som han karakteriserade i ganska mörka
färger. Kungl. Maj :t tillsatte för någon tid sedan en nykterhetsutredning, som
väl i sinom tid kommer att framlägga förslag för att effektivt främja nykterhetstillståndet
i landet. I avvaktan på resultatet av denna utredning måste
vi dock fortsätta verksamheten på gamla beprövade vägar. Det är av största
vikt, att ifrågavarande verksamhet inte eftersattes utan tvärtom utökas. Denna
verksamhet är nämligen verkligt motiverad.

Herr talman! .lag ber att i anslutning till vad jag nu anfört få hemställa
örn bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då vi inom utskottet sträckt oss så
långt som i detta fall och försökt åtminstone i viss utsträckning tillmötesgå
nykterhets folkets krav, men utskottsmajoritetens förslag ändock inte mottagits
med tillfredsställelse inom nykterhetskretsar, tycker man att otack är
världens lön. Kungl. Maj:t har ju, som herr Malmborg i Skövde anförde, höjt
anslaget med 25 000 kronor.

Jag hade en överläggning med nykterhets folket i denna fråga och frågade
dem på vilket område inom nykterhetsrörelsen ytterligare anslag voro mest
nödvändiga, därest nu en anslagshöjning skulle komma till stånd. Man meddelade
mig då, att mest nödvändiga voro höjningar av arvodet till instruktörerna
samt anslaget till nykterhetsverksamheten i Lausanne. När jag sedan lyckades
få utskottsavdelningen med mig på en höjning, som avsåg att tillfredsställa
dessa båda av nykterhetsfolket såsom mest angelägna ansedda kraven,
hade jag den fåfänga förhoppningen, att vi då skulle ha gjort ett gott arbete
för nykterhetsfolket genom den höjning av anslaget, som nu föreslås i utskottsutlåtande! Som

nykterhetsman är jag självfallet angelägen att man skall ge så stora
anslag som möjligt till denna verksamhet. Jag bestrider därför inte de motiv
som reservanterna framhållit. Jag är dock inte riktigt säker på att utskottsmajoritetens
förslag hade blivit sådant som det nu förevarande, om man hade
varit på det klara med att den kompromiss, som utskottsutlåtandet i verkligheten
är, inte hade hållit. Inom avdelningen hade vi nog då stått på _ mera delade
linjer än nu, och det troliga är, att Kungl. Maj:ts förslag vunnit majoritet
inom utskottet. Jag vill i detta sammanhang inte meddela några mer eller
mindre hemliga detaljer från utskottsarbetet i fråga. Jag kan dock upplysa
kammarens ledamöter örn att utskottets föreliggande förslag ingalunda åsidosatt
de intressen, som nykterhetsfolket bevakar. Utskottsförslaget har tillkommit
först efter en mycket samvetsgrann prövning och är avsett att nå bästa
möjliga resultat. Jag är förvissad örn att utskottets förslag kommer att gagna
nykterhetsrörelsen. Förslaget borde också kunna tillfredsställa nykterhetsfolket,
då det faktiskt går längre än vad de från början kunnat hoppas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! I egenskap av motionär i denna fråga
kan jag inte annat än uttala min glädje över det välvilliga steg utöver propositionen,
som utskottet tagit. Jag hoppas dock. att utskottets talesman inte

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

skall lia något att invända, om kammaren skulle känna sig föranlåten att gå
ännu ett steg längre och bifalla reservationen.

Frågan gäller i första hand anslaget till Centralförbundet för nykterhetsundorvisning.
Detta anslag är för närvarande endast hälften av vad det en
gång varit. Det är alldeles givet, att denna inknappning av anslaget hämmar
verksamheten i hög grad. I olika kretsar — man må vara mer eller mindre
välvilligt inställd till nykterhetsrörelsen som sådan — är man enig om att
upplysningen är den viktigaste av alla vägar för att förbättra nykterhetstillståndet
i landet. Trots all sparsamhet var anslaget till upplysningsverksamheten
under innevarande budgetår praktiskt taget helt förbrukat redan i slutet
av mars. Ändå har man fått göra alla tänkbara inskränkningar.

Jag vill särskilt understryka vad herr Malmborg i Skövde yttrade örn att
denna verksamhet är mycket utåtriktad. Jag skall här anföra några siffror
som visa detta. Av de 70 000 kronor, som anslagits till centralförbundets verksamhet
innevarande år, ha ca 10 % eller 7 500 kronor gått till allmänna upplysningskurser,
som anordnats av centralförbundet. 4 500 kronor ha gatt till
kurser, som anordnats av nykterhetsnämnder, 2 500 kronor till föreläsningar
om alkohol och trafiksäkerhet, 2 000 kronor till föreläsningar för fackföreningar,
4 000 kronor till föreläsningar vid militära, förband, 6 500 kronor till instruktionsmöten
för lärare rörande nykterhetsundervisningen i skolorna, andra
lärarmöten m. m. samt 4 500 kronor till lektionsföredrag i högre skolor jämte
föredrag vid en del större kurser och möten inom Sveriges studerande ungdoms
helnykterhetsförbund. Jag kan ytterligare nämna att av anslaget använts 1 000
kronor till föreläsningar anordnade av föreläsningsföreningar och flyttande
folkhögskolekurser.

Denna uppräkning visar hur utåtriktad denna verksamhet är, och alla erkänna
ju den stora betydelse verksamheten har. Detta framgår också av att
under det gångna året anordnade möten varit mycket väl besökta. Föreläsningarna
ha nämligen åhörts av i genomsnitt nära 200 personer. Allt detta tyder
på att vi böra ge centralförbundet det lilla handtaget och gå med på den
höjning av anslaget med 10 000 kronor, som reservanterna föreslagit. Jag hoppas,
att utskottets talesmän inte komma att ställa sig i vägen för reservanternas
förslag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag på denna punkt.

Fru Alvén: Herr talman! Enligt herr Svenssons i Grönvik uppfattning borde
vi nykterhetsvänner vara glada över att vi blivit mer än bönhörda i våra önskemål.

Jag tror, att detta är att något överskatta vår tacksamhet. Den som någon
tid arbetat inom nykterhetsrörelsen vet otvivelaktigt vilka svårigheter nykterhetsarbetet
har att kämpa med. Man måste se vårt anslagsäskande örn högre
bidrag för nykterhetsundervisningen mot bakgrunden av det tidsläge, vari vi
nu befinna oss. Man kan nämligen utan överdrift säga, att det svenska folket
i oroväckande grad håller på att alkoholiseras. Detta har kommit till synes inte
endast vid de kurser, som enligt yrkande från militärt håll ägt rum vid militära
förbund och förläggningar för att sprida kännedom örn fylleriets och spritens
skadeverkningar. Det har även kommit till synes i många uttalanden från
statsmakternas sida, att någonting måste göras för att bekämpa i synnerhet
ungdomsfylleriet. Fredens inbrytande kommer även i vårt land självfallet att
medföra stora påfrestningar för det svenska folket och inte minst dess ungdom.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

Jag tror därför, att man gör klokt i att inte förbise vilken oerhörd betydelse en
utökad nykterhetspropaganda har.

Statsmakterna kunna inte nog lägga ned pengar för att försöka motverka
det onda, som alkoholseden för med.sig i vårt land. Förevarande anslagsäskande
är enligt min mening även ett tecken på den internationella samarbetsvilja,
som besjälar åtminstone det svenska nykterhetsfolket, då det gäller att med
andra länder knyta förbindelser för att råda bot på och nedbringa skadeverkningarna
av spritdryckerna. Utan överdrift kan man påstå, att vi ha skyldighet
att tillgodose nykterhetsrörelsens upplysningsarbete på alla områden. Detta
galler både då denna verksamhet sker genom föreläsningar och vårt deltagande
i det arbete, som utföres av den internationella byrån i Lausanne, och då vi på
annat sätt inom de enskilda nykterhetsföreningarna söka råda bot på det onda,
som staten får oerhörda inkomster av.

Jag skulle ha mycket mer att tillägga i denna fråga, men herr talmannen
gav mig en vänlig vink örn att jag skulle fatta mig kort. Jag får därför nöja
mig med dessa synpunkter för att vädja till kammaren att rösta för den reservation,
som under denna punkt avgivits av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr talman! I egenskap av reservant kommer jag att vid omröstningen i
denna fråga rösta för bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Malmborg i Skövde begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 232
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkten 233.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 234.

Lades till handlingarna.

Punkterna 235—242.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Understöd jör Punkten 243, angående understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk
''‘‘''tidskrifter"1 oc^ läroböcker samt understöd för utgivande av Svenskt biografiskt lexikon.

‘och1 Uro Sedan punkten föredragits, yttrade

,‘°rkrr m- Herr Bagge: Herr talman! På denna punkt, som gäller lärda verk-anslaget.

har utskottet prutat 10 000 kronor på det förslag Kungl. Majit framlagt. Det
finns icke någon som helst motivering för denna utskottets nedprutning. Jag
har funderat mycket över vad det kan bero på, och jag misstänker starkt, att
här föreligger en s. k. kompensationsaffär. Det går nämligen understundom
till på det sättet i statsutskottet, att när man på någon punkt har ökat utöver
vad Kungl. Majit begärt, anser man sig som motvikt böra pruta lika mycket
på någon annan punkt. Det kan vara mycket bra i och för sig, men sådana kompensationsaffärer
kanske icke alltid äro riktigt lämpliga och rättvisa, när det i
det ena fallet är fråga örn ett anslag, för vars höjande det finns mäktiga och mycket
energiska förespråkare, och det i andra fallet är fråga örn ett anslag, till
vars -förmån det är svårt att samla en tillräckligt stark opinion. Jag skulle tro,
att en sådan kompensationsaffär här föreligger, och jag beklagar det mycket,
ty lärda verk-anslaget är verkligen ett anslag, som är i allra högsta grad behövligt.
Vi lägga ned åtskilligt med pengar på att försöka hålla uppe vetenskap
och forskning här i landet och hjälpa forskarna. Då är det orimligt, att man
icke skulle se till att de också få trycka och publicera det arbete de åstadkomma,
ty det är ju det som är det väsentliga, att man överhuvud taget får möjlighet
att publicera.

Jag har de år jag varit ecklesiastikminister hela tiden haft den erfarenheten,
att detta lärda verk-anslag har hållits alldeles för knappt. Jag har försökt öka
på det, så gott jag kunnat då och då, och nu är det mer än någonsin behövligt,
sedan tryckningskostnaderna stigit, såsom de gjort för närvarande. Jag måste
därför uttala mitt beklagande över denna kompensationsaffär. Det tjänar väl
icke mycket till att göra något yrkande, eftersom motsvarande höjning av anslaget
med mäktigare förespråkare redan är beslutad, men jag hoppas, att
Kungl. Maj :t och statsutskottet till nästa år skola vara vänliga att se till att
det sker en lämplig avvägning i fråga om detta anslag.

I detta anförande instämde herrar Cruse och Severin i Slockholm, fröken
Andersson och herr Malmborg i Stockholm.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 244—258.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Aitsiag till Punkten 259, angående kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

kommittéer

och utred- I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
mngar genom 268, föreslagit riksdagen att till Kommittéer och utredningar genom sakkun''a
ten imiga. njga för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar S. Linderot och
N. Holmberg (I: 164) och den andra inom andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. (11:232), i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa örn tillsättandet av en ny skolutredning, som med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna snarast möjligt framlägger
förslag om det svenska skolväsendets framtida gestaltning».

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor;

b) att motionerna 1:164 och II: 232 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid denna punkt hade reservationer utan angivna yrkanden avgivits

dels av herrar Oscar Olsson, Wallentheim, Åkerström och Thäpper;

dels ock av herr Persson i Falla.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Wallentheim: Herr talman! Med hänsyn till att tiden är så långt framskriden
och vi debatterat i två dagar skall jag försöka att starkt begränsa
mitt anförande på denna punkt.

Jag vill börja med att erinra örn att det onekligen är en ganska egendomlig
situation, att vid en punkt, som berör anslag till kommittéer och sakkunniga,
finnas redovisade både en motion och en reservation, som^ icke beröra
storleken av det anslag det gäller, utan som bara beröra en pågående utredning,
som finansieras med medel från detta anslag.

I den föreliggande motionen yrkas ju, att den sittande skolutredningen skall
få respass och ersättas med en annan. Jag vill för min del säga, att även
örn man kan vara kritisk mot en del av det arbete som den sittande skolutredningen
utfört, vore det att gå för långt att nu avskaffa den. Det vore enligt
min mening ett orimligt sätt att gå till väga, detta så mycket mer som
skolutredningen ju har anmält, att den inom den närmaste tiden har för avsikt
att lämna en rad betänkanden. Jag kan alltså icke ansluta mig till den
föreliggande motionens yrkande, och jag kommer därför icke heller att i mitt
resonemang taga upp de synpunkter som i denna motion närmare utvecklas.

Vi få avvakta den fortsatta utveckling som kan äga rum på detta område,
men det är alldeles uppenbart, att örn det här skulle bli fråga örn ett utredningsarbete
som tog ytterligare en mycket lång tid i anspråk, angelägenheten
att uttala önskemål, att det hela skall påskyndas, kan bliva allt större
och större. Det finns också ett annat skäl, som gör, att man icke kan gå på
motionärernas linje, och det är det skälet att det är viktigt, att man på
denna punkt förhindrar varje uppkomst av mytbildning. Ty om den sittande
skolutredningen skulle upplösas, är det ganska naturligt, att man där skulle
komma att säga: Vi hade så mycket av förberedelsearbetet undanstökat, och
vi hade bara att göra sammanfattningar och själva slututredningarna, och så
fingo vi icke visa vad vi egentligen kommit fram till.

Jag är emellertid glad över att utskottet på denna punkt har velat ge ett
så klart uttryck åt sin mening, att utredningen bör bedrivas med största möjliga
skyndsamhet, och jag är också glad över att utskottet har understrukit
önskvärdheten av att kommunerna icke nu skola sitta med armarna i kors utan
laga upp sina aktuella skolproblem och försöka bringa dem till en lösning.
Jag tror, att dessa bägge påpekanden äro nödvändiga att göra. Vi skriva nu
1945, och även örn vi nu ha hört i olika sammanhang, att skolutredningen under
den närmaste tiden tänker komma med en rad betänkanden, äro vi alltjämt
ovissa örn hur lång tid den ytterligare kan behöva. Jag vill erinra örn att utredningen
i en skrivelse, som den nyligen inlämnat till Kungl. Majit, påpekat
önskvärdheten av att taga upp några nya frågor till utredning, och den har
redovisat saker och ting, som ge vid handen, att det kan bli fråga om ett
ytterligare rätt omfattande arbete. Örn vi vidare läsa propositionen örn de all -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
manna läroverken finna vi, att det där talas örn att skolutredningen ännu icke
på länge kan komma med sina synpunkter på den frågan.

Vi veta ju också, att meningen är — så har det i varje fall sagts — att det.
sedan denna skolutredning blivit färdig, skall tillsättas en parlamentarisk
kommitté, som skall bearbeta vad skolutredningen kommit fram till. Ingen
kan ju veta, hur lång tid en sådan kommitté i sin tur kan behöva. Om vi sedan
räkna med remisstider, måhända ytterligare överarbetningar, proposition
till riksdagen, beslut av riksdagen och slutligen övergångsanordningar, innan
det väntade reformarbetet kan börja, tror jag vi få räkna med en ganska lång
tid framöver. Jag är rädd för att till ett genomförande i praktiken av de stora
reformerna komma vi med den arbetstakten icke under loppet av detta årtionde,
utan vi kanske till och med komma in en bit på 1950-talet. Därför är det
klokt, att riksdagen understryker önskvärdheten av att utredningsarbetet bedrives
med skyndsamhet. Det kan nämligen icke vara bra, att man på ett
så känsligt område som skolans under lång tid arbetar under ett sådant osäkerhets
tillstånd som för närvarande råder, då det gång på gång säges, att det är
fråga örn en verkligt genomgripande skolreform.

Dessutom är det en annan sak som kanske är viktigare än någon annan
synpunkt i detta sammanhang, nämligen att behovet av reformer framför allt
på folkskolans område ju är verkligt överhängande. I det avseendet befinna vi
oss, då vi jämföra oss med andra länder, onekligen i många avseenden på
efterkälken, och ett bibehållande av nuvarande tillstånd på skolans område
skulle rent av kunna verka ödesdigert. Följaktligen tror jag, att det är klokt,
att man från riksdagens sida stryker under att man önskar, att arbetet bedrives
med största möjliga skyndsamhet. Jag tror också, att det är bra, att de
framstegsvänliga och reformdrivande krafter som finnas ute i kommunerna
fävett påpekande, att de skola försöka göra vad de kunna. Det finns alltid så
mångå krafter ute i kommunerna som vilja resonera på det sättet, att man
icke bör taga itu med för stora reformer, ty man kan ju aldrig veta vad den
väntade skolutredningen kan komma med, och därför är det bäst att avvakta
tills den framlagt sina betänkanden.

Även örn jag sålunda är nöjd nied vad utskottet på denna punkt har uttalat,
skulle jag emellertid helst velat ha en utvidgning av detta uttalande ungefär
i den riktningen att man hade sagt, att det vore önskvärt att, innan den
parlamentariska kommittén tillsättes, tillfälle bereddes riksdagen i den ena
eller andra formen att få ge sin uppfattning till känna. Jag vet icke.
örn herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ännu har hunnit
taga ställning till hela detta problem örn det fortsatta utredningsarbetet. Jag vet
heller icke, örn han är beredd att här lämna några närmare upplysningar. Det
skulle nämligen vara bra intressant att få veta, när den parlamentariska kommittén
beräknas bli tillsatt, örn det kan — som det har sagts under hand —
tänkas ske inom den närmaste tiden, eller om man skall vänta därmed tills
den sittande skolutredningen blivit färdig. Örn den parlamentariska kommittén
skulle komma att tillsättas inom den närmaste tiden, vöre det intressant
att få veta, om den då skall arbeta parallellt med den sittande skolutredningen ;
och örn så skulle vara fallet, vore det också intressant att få veta, örn den parlamentariska
kommittén skall få arbeta, vad jag skulle vilja kalla, fullt självständigt
eller örn dess arbete endast skulle bestå i en överarbetning av de förslag,
^ som den sittande skolutredningen undan för undan levererade. Det vöre
också intressant att fa veta vilka direktiv, som den parlamentariska, kommittén
kunde tänkas fa, sa att man finge ett begrepp örn dess allmänna rörelsefrihet
pa sitt arbetsområde. Fragan kan kanske ur vissa synpunkter synas
underlig, men man kan å andra sidan icke hålla tillbaka den oro som faktiskt

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
i vissa avseenden nu finns på denna punkt ute i landet med hänsyn till exempelvis
uppläggningen av de remisser som i fjol gjordes till kommunala myndigheter
och till skolstyrelser och även med hänsyn till det sätt på vilket dessa
remisser redovisats i en sammanfattning inom skolöverstyrelsen. Jag har, som
sagt, haft den uppfattningen, att det ur vissa synpunkter skulle vara fördelaktigt,
att riksdagen finge tillfälle att uttala sig örn hela det föreliggande frågekomplexet.
Riksdagen representerar ju ändå svenska folket. Riksdagen har
deltagit i den pågående skoldiskussionen i olika avseenden, och från riksdagens
ledamöters sida skulle utan tvivel en rad synpunkter kunna anläggas på
det föreliggande problemet, synpunkter som kunde vara till nytta för det
fortsatta utredningsarbetet.

Man kan då fråga, hur detta egentligen skall gå till. Det är klart, att det
är ganska svårt att här direkt i detalj draga upp några riktlinjer för detta,
men skulle man icke möjligen kunna tänka sig, att det skedde en sammanfattning
av skolutredningens synpunkter och att sedan riksdagen finge tillfälle
att uttala sig t. ex. örn folkskolans allmänna organisation, om realskolans
ställning, örn gymnasiets ställning, örn anknytningen mellan de olika skolformerna
och örn lärarutbildningen? Det är självklart, att ett sådant uttalande
från riksdagens sida icke skulle anses bindande för den fortsatta behandlingen
av ärendet utan mera finge uppfattas som ett underhandsinhämtande av
de synpunkter som här kunde finnas. Jag är beredd på att man kommer att
säga, att detta skulle vara ett ytterst ovanligt förfaringssätt. Ja, det är möjligt.
Men vi lia väl icke stått alldeles främmande för det arbetssättet, att när
ett förslag på något område har blivit utarbetat och förutsatt en ytterligare
bearbetning, riksdagen fått tillfälle att uttala vissa principiella synpunkter
på frågan. Vidare kan man väl säga också här, att när det under flera år suttit
en skolutredning, som samlat material och diskussionspunkter i överväldigande
mängd, skulle det vara lämpligt att redovisa detta och höra riksdagens
synpunkter på vissa huvudlinjer beträffande det framlagda materialet.

Sådana reflexioner som de ovan anförda har jag gjort, då vi i avdelning och
utskott resonerat örn dessa saker, och det var för att få de synpunkterna framförda,
jag också tillät mig att i utskottet anteckna, en blank reservation. Jag
har i övrigt intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr Holmberg: Herr talman! Denna behandling av vår motion är jn en fortsättning
av den skoldebatt som förts tidigare här i dag. Jag sade då några
ord om den skolpolitik som herr Bagge företräder, och jag hävdade bl. a. att
utskottet icke kunnat anföra några vägande skäl för att herr Bagge skulle
få fortsätta det utredningsarbete vi nu diskutera. Signalerna från skolutredningen
att den i fortsättningen skall ta sikte på förverkligandet av enhetsskolan
anser jag nämligen icke vara ett sådant skäl. Uttalandet är framtvingat av
den starka opinion mot utredningens hittillsvarande verksamhet, som kommit
till uttryck i pressen och på annat sätt. Det har också väckt fullkomlig överraskning
på alla håll. Ingen hade nämligen kunnat utläsa ett sådant uppsåt ur
det utredningsmaterial, som förelåg. Det kan absolut icke bero på en dålig innanläsningskonst
att praktiskt taget alla remissyttranden utgått från att skolutredningen
velat bibehålla den s. k. dubbla anknytningen, alltså raka motsatsen
till enhetsskolan. När skolutredningen meddelade att den numera var
anhängare av enhetsskolan, så bley till och med fackpressen alldeles perplex,
och man talade örn den fullständiga strömkantring, som ägt rum inom skolutredningen
på den punkten. Svensk skoltidning erinrade örn att en ledamotav
skolutredningen, Bror Jonzon, framlagt grundlinjerna till en enhetsskola men

64 Nr 17. Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
bara fått en enda ledamot med sig. »Man kan därför», skriver Svensk skoltidning,
»påstå att trots skolutredningens negativa inställning Ilar den allmänna
diskussionen örn en enhetsskola fortgått oell kraven på en sådan skolreform
vuxit sig allt starkare.» Nu är alltså även skolutredningen inne på rätt stråt
på den punkten. Vore det därför så att liela skolreformen gällde ett för eller
emot dubbel övergång från folkskola till realskola-gymnasium, ja, då skulle
man ju efter skolutredningens senaste deklaration kunna avvakta förslagen på
den punkten. Men så lia inte vi sett saken.

I vår skolmotion och i andra sammanhang, när denna fråga behandlats, har
vår väsentliga anmärkning mot skolutredningen varit, att den utgått från borgerliga
bildningsideal och överhuvud taget från att den högre utbildningen
liksom hittills företrädesvis skall förbli ett privilegium för dem som ha pengar.
Vi vilja ha en ny skolutredning, ty vi eftersträva en skola, som är lika tillgänglig
för alla och som förmedlar kunskap och uppfostran i demokratisk och
vetenskaplig anda. Dit hör enhetsskolan, som enligt vår mening bör vara 9-årig,
och dit höra de moderna undervisningsanstalter, som vi diskuterat tidigare i dag.
Det goda tycks skoldebatten i alla fall ha fört med sig, nämligen att skrytet
örn vår förträfflighet i fråga om allmän medborgarbildning och kulturell standard
fått ge vika för litet nykter eftertanke. Vi befinna oss inte i nivå med
kulturländerna. Vi måste gripa in på skolans område och även andra områden
för att ta igen de andra ländernas försprång. I Amerika komma 75 procent av
eleverna fram till realskolutbildning, hos oss är det bara 25 procent. Den skola,
som nu är den enda skolan för majoriteten av svenska ungdomar, ger enligt
vår mening inte en start för livet, som motsvarar de krav som ställas på denna
ungdom. Det räcker inte med att kunna läsa och skriva eller med att känna till
»kristendomens grundsanningar och bilder ur svenska kyrkans liv», när man
skall ge sig ut i en värld med den nuvarande tekniska ut\ecklingen på alla
områden. Aven inom de enklaste yrken krävs det för en framgångsrik verksamhet
kunskaper och färdigheter långt utöver dem, som den nuvarande folkskolan
ger. En sådan nödig minimikunskap vilja vi att alla Sveriges barn skola
få, alldeles oberoende av under vilka förhållanden de leva. Det är en medborgarrätt,
som inte får vara förbehållen dem som lia pengar, utan skall tillkomma
alla. Det är också en politik som på lång sikt gagnar landets intressen.

Detaljer beträffande frågan örn hurudan skolan skall vara kan man naturligtvis
tvista örn, men det är inte det det här gäller, utan de stora linjerna i vår
framtida skolpolitik. Delvis för att bemöta dem som påstå, att vår linje innebär
att man skulle åstadkomma en överbefolkning av de teoretiska yrkesgrenarna,
vill jag påpeka att vi i vår motion mycket starkt understrukit, att den obligatoriska
enhetsskolan i sina övre klasser bör vara starkt nyttobetonad och föregås
av yrkesvägledning, så att ungdomarna verkligen få en start för livet, som
passar dem. För närvarande är enligt vår mening yrkesundervisningen ytterligt
otillfredsställande och planlöst ordnad. Främst består bristen däri, att det
inte finns någon verklig förbindelse mellan skolan och det produktiva livet
utanför skolan. Det är för det första en skolmässig utbildning, som vanligen
inte motsvarar de förhållanden, som ungdomarna möta utanför skolhuset. Det
är för det andra en utbildning, som inte tar hänsyn till samhälleliga behov.
Här utbilda t. ex. en massa skolor möbelsnickare under utpräglade hantverksmetoder,
sedan fabrikerna för länge sedan tagit hand örn det mesta av möbeltillverkningen
och som, i den mån de behöva flera arbetare, vilja ha folk med
helt andra kvalifikationer än dem som ges i yrkesskolorna. Utbildningen av
byggnadsarbetare åter är, åtminstone i de delar av landet som jag känner, nästan
helt försummad och motsvarar icke alls de behov, som måste uppstå efter
kriget, örn det är meningen att göra allvar av de stora planerna i fråga örn bo -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
stadsförsörjningen. Exemplen skulle kunna mångfaldigas från många olika
områden. Jag har nämnt detta hara som en detalj i skoldiskussionen. Vi anse
nämligen att man redan i folkskolan bör lägga grund för ett lämpligt yrkesval
och en utbildning, som hör differentieras med hänsyn härtill i de högre klasserna.
Ungdomen kan därigenom få praktisk färdighet och en sådan grundval
i fråga örn allmänbildande ämnen, däribland främmande språk, att den bättre
än nu blir rustad för kommande värv.

När skolplanerna bli omarbetade i överensstämmelse med en sådan målsättning,
när mycket onödigt rensats bort och nyttig kunskap satts in i stället, och
undervisningsmetoderna dessutom blivit sådana att det i skolan blir den trivsel
och arbetslust, som de moderna pedagogerna visa att vi kunna ernå vilken
dag som helst, då upphör redan därmed väsentligt av motståndet mot skoltidens
förlängning. Den främsta invändningen mot en sådan förlängning har
ju emellertid varit att föräldrarna inte ha råd att hålla barnen i skola; de
måste börja försörja sig vid 13—14 år. Därför ha vi också skrivit i vår motion,
att den föreslagna förlängningen av skolplikten icke kan genomföras
utan omfattande ekonomiska stödåtgärder åt barn från mindre bemedlade familjer.
Sådana reformer i syfte att bereda bättre studiemöjligheter åt fattigt
folk har ju arbetarklassen alltid strävat efter och därvid alltid mött energiskt
motstånd från dem som slagit vakt om sina klassprivilegier. Under senare
tid har ju framför allt arbetarklassen fått föra den kampen. Frågan
örn bättre skolor, fri skolmateriel, skolbarnsbespisning, skolbamsbeklädnad
o. s. v. har varit lika många stridsfrågor, där arbetarrepresentanterna vunnit
framgång endast i den mån de överhuvud taget kunnat decimera det borgerliga
och framför allt då högerns inflytande inom det kommunala livet och på
andra områden. Det är ju därför heller ingen tillfällighet att det största bakslaget
för folkskolan under senare tid sammanfaller med en tid av ökat borgerligt
inflytande på svensk politik och med den tid, när högerns förutvarande
ledare innehade posten som kulturminister i detta land.

Fortfarande finns det ett mycket segt motstånd när det gäller att skapa ekonomiska
betingelser för skolans demokratisering. Så sent som för ett par år sedan
läste jag i ett utlåtande av en kunglig kommission, som också hade litet
att göra med utbildningsfrågor, att utbildningen på ett visst område helst borde
förbehållas de besuttnas söner. Det är ett ganska typiskt betraktelsesätt i
vissa kretsar. Det har inte skolutredningen sagt. Den har tvärtom visat sig en
smula lyhörd för det gamla kravet på större rättvisa i första hand åt landsbygdens
ungdom, och den har med massor av material verifierat en sak, som
var känd redan förut, nämligen att möjligheterna till studier utöver folkskolans
ram bestämmas av föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Men sedan tornas
det upp tusen och ett skäl för ett bibehållande av nuvarande orättfärdiga
anordning. Redan i direktiven för skolutredningen blev målsättningen enligt
vår mening felaktig, när det bl. a. hävdades att landsbygdsungdomens missgynnade
ställning i förhållande till övriga samhällsgrupper visserligen till en
del kan hävas men aldrig bringas ur världen. Nej, det kan man inte med en
politik, som förutsätter att nuvarande klassförhållanden skola bestå i evighet
och att bland annat landsbygdens ekonomiska misär är en gudomlig ordning,
som man inte kan rubba.

Vi lia en helt annan åskådning och mena, att det icke alls är omöjligt att
helt bringa ur världen den missgynnade ställning, som landsbygden härvidlag
intar. Och på sådana skiljaktiga meningar i politikens huvudfrågor beror ju
också ytterst ens inställning till skolreformerna, bl. a. frågan om landsbygdsungdomens
studiemöjligheter. 1 propositionen förklaras härom, att det »är en

Andra kammarens protokoll Idka. Nr ]7. 5

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
betydelsefull fråga hur en icke önskvärd sugning av landsbygdens ungdom
till staden och den teoretiska undervisningen skall undvikas». Samma tankegång
återfinnes i olika sammanhang hos skolutredningen. Det är väl för att
undvika en sådan begynnande likställighet mellan landsbygdens och tätorternas
ungdom som departementschefen prutat till och med på skolutredningens
förslag beträffande stipendierna åt landsbygdens ungdom. Vi för vår del anse,
att det är en förkastlig metod att på det sättet låta förmögenhetsförhållanden
bestämma rekryteringen till olika levnadsbanor. Vad som hittills föreslagits
innebär ju bara det, att man i någon mån försökt utjämna de orättvisor, som
landsbygdens folk varit utsatt för. Men fortfarande kvarstår den bristen i
den nuvarande skolpolitiken, som innebär att det stora folkflertalet såväl i tätorterna
som på landsbygden utestänges från högre utbildningsmöjligheter. Det
är detta som gör vår skola till en typisk klasskola, och det är detta som vi
framför allt vänt oss emot i vår framstöt. Skolutredningens eget material ger
också bevis i detta hänseende. Jag skall icke trötta med någon statistik, men
några uppgifter skall jag lämna. Av 1 000 arbetarbarn är det bara ett som
tar studentexamen. Från hela den svenska arbetarklassen komma årligen till
samtliga svenska högskolor summa två, som studera juridik. Studentexamen
är 755 gånger vanligare bland läkarbarn än bland skogs- och lantarbetare.
Från 3 000 prästfamiljer i vårt land kommer det till gymnasierna dubbelt så
många barn som från hela den svenska arbetarklassen. Det anförda är tillräckligt
för att visa hur de nuvarande förhållandena favorisera dem som ha pengar
och gör det omöjligt för de fattiga att komma fram till högre utbildning.

Skolutredningen har också medgivit att det finns massor av utmärkta begåvningar,
för vilka det nu inte ges någon möjlighet till utbildning, medan det
å andra sidan finns en massa elever vid läroverken, som man till ingen nytta
försöker driva fram till examina bara därför att deras föräldrar ha pengar,
men som hellre borde ägna sig åt något yrke. I ett försök att uppskatta stipendiebehovet
förklarar nämligen skolutredningen, att man måste förutsätta att
mindre än hälften av de 21 000 elever, som det då var fråga örn, kunde visa
klar studielämplighet. Redan här fanns alltså en massa folk, som till förmån
för sig själva och samhället borde ägna sig åt något yrke och ge plats vid läroverken
för begåvade elever, som nu hindras av ekonomiska skäl. Ett sådant
urval till olika banor är i överensstämmelse med arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
och det är också helt i samklang därmed som vi ansett att en verklig demokratisering
av vårt skolväsen måste ta sikte på att all skolutbildning göres
lika tillgänglig för alla efter vars och ens anlag och fallenhet och utan hinder
av ekonomiska och geografiska förhållanden. Detta sker genom stipendier och
löner vid de högre utbildningsanstalterna. Vi tro inte att den nuvarande skolutredningens
majoritet vare sig haft eller någonsin kommer att kunna bibringas
en sådan målsättning, och det är därför vi vilja ha en ny skolutredning av män
och kvinnor, som äro besjälade av en sådan uppfattning.

I Göteborgs stadsfullmäktige yttrades under skoldebatten där, att tiden ridit
om skolutredningen. Jag tror att det sagda gäller framför allt i den bemärkelsen,
att tiden ridit örn samlingsregeringens politik överhuvud taget och att det
nu behövs något nytt. Skolpolitiken under krigsåren måste nämligen betraktas
som en del av den politiska byteshandel, som var förutsättningen för samlingsregeringen.
Så har saken också framställts av bl. a. socialdemokratiska partiets
tidskrift Tiden, som påpekar att eftergifterna i fråga örn skolpolitiken varit
ett av offren för att få ha högermännen kvar i regeringen. Tidningen skriver:
»Delvis har brytningar kunnat undvikas genom tillämpning av vissa administrativa
metoder, som när tiden är inne förtjänar att närmare belysas. Dit hör till
exempel ett ministerstyrelsesystem, som torde överträffa allt vad vi tidigare

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
varit med om här i landet. Man behöver bara nämna försvars- och skolfrågornas
behandling.» Och sedan skriver tidningen följande örn anledningen till att
åt högerns ledare kunde ges praktiskt taget fria händer att husera med vårt
skolväsen som han fann för gott och att också planera för framtiden i samma
anda: »TiU de här avsedda metoderna att undvika ställningstagande i kontroversiella
frågor hör väl också räknas ett flitigt delegerande av både verkställighets-
och planeringsuppgifter. En sak som man inom regeringen inte velat neka
varandra har varit att tillsätta kommittéer och sakkunniga av olika slag. Vi
har också fått en ganska vildvuxen flora av utredningar, som det i varje fall
kostar en del pengar att hålla liv i. Det ligger i samlingsregeringens natur att
direktiven för dessa utredningar blivit utomordentligt vaga och mångtydiga.»
Författaren uttalar slutligen en förmodan, att det nu bara kan bli en mycket
kort tidsfrist för detta ministerstyrelsesystem, och att utvecklingen själv kommer
att tvinga fram ett ställningstagande till inrikespolitiska frågor. Han nämner
som exempel utom skolpolitiken även den Möllerska polisen och annat, som
står i klass med dessa två reminiscenser av 1940 års politik. Såsom fundament
för samlingsregeringen hör det alltsammans ihop. Jag kan inte heller frigöra
mig från intrycket att det inte är på grund av övertygelse i sak utan såsom
en solidaritetsyttring för samlingsregeringen, som utskottets majoritet fortfarande
stöder herr Bagges skolpolitik. Det är väl också detta som varit anledningen
till att en del av reservanterna, som tydligen insett att det är på tok
med det nuvarande systemet, inte haft kurage att bryta den disciplin, som de
anse sig^ vara skyldiga samlingsregeringen. Den förut citerade författaren i
Tiden påpekar också, att franvaron av opposition och riksdagens mångåriga
tystlåtenhet i allt som samlingsregeringen företagit sig — kommunisterna undantagna
naturligtvis — varit nära att leda till katastrof för vår demokrati.
Det återstår att se örn hänsynen till demokratien är tillräckligt stark nu för
att man skall kunna sia in pa en annan väg än den herr Bagge anvisat för vårt
skolväsen, tidigare som statsråd och nu som chef för skolutredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den blanka reservation jag fogat till
detta utlåtande syftar på följande uttalande på sidan 215 i utlåtandet: »I detta
sammanhang vill emellertid utskottet, som anser det självfallet att 1940 års
skolutredning bör få tillfälle att framlägga resultaten av sitt arbete, framhålla
angelägenheten av att detta utredningsarbete i möjligaste mån påskyndas.
Utskottet anser sig böra betona, att nödiga förbättringar av skolväsendet
för närvarande kunna befaras bliva fördröjda i avvaktan på resultatet av
skolutredningens arbete.» Det finns enligt min mening ingen anledning att
klatscha med piskan och försöka jaga fram det utredningsarbete, som pågår.
Herr Wallentheim har här talat om den fruktan han och mångå andra känna
och elen djupa oro som man i vida kretsar känner över att den utredning som
nu pagar icke har kunnat komma till något resultat ännu. Jag finnér denna
fruktan och oro synnerligen ogrundad. Var och en som har något begrepp örn
uppläggningen av detta mycket omfattande och besvärliga utredningsarbete
förstår utan vidare, att denna utredning ännu inte kunnat helt färdigställas. Det
är väl uppenbart för alla, som lia någon uppfattning om det arbete en sådan utredning
kräver. Örn man inte har detta, så tror jag man kan få det genom att
se efter, vilken tid andra stora utredningar ha tagit. Jag skall be att få
lämna enast ett fåtal exempel därpå.

Den bostadssociala utredningen, som naturligtvis inte på något sätt i omfattning
och besvärlighet kan jämföras med den pågående stora skolutredningen,
sattes i gång år 1939. Den beräknas vara färdig någon gång i år. Den

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
skall då lia tagit bortåt 11 år för att slutföras. Den Ilar visserligen avgivit
några förberedande betänkanden i olika detaljspörsmål, men det har ju också
den nu pågående skolutredningen gjort. Socialvårdskommittén började sitt arbete
den 17 december 1937. Denna utredning har pågått i 7 år och är ännu inte
färdig. Jag påstår att även om socialvårdskommittén har ett mycket omfattande
och vidsträckt arbetsfält, så är säkerligen det pågående utredningsarbetet
inom undervisningsväsendet betydligt svårare. Kommunalskatteberedningen
sattes i gång den 21 januari 1936 och har pagatt i 8 år. Den är ännu inte färdig
med sitt arbete. Läkarutbildningssakkunniga, vilka fingo till uppgift att
utreda ett undervisningsspörsmål, fastän av ytterst begränsad omfattning,
tillsattes den 10 juni 1938, och jag tror att de slutförde sitt arbete under 1943,
i varje fall inte tidigare. Denna utredning pågick således minst 5 år. Norrlandsutredningen
tillsattes 1940 och pagar alltjämt, 1940 ars skolutredning
tillsattes i slutet av januari 1940 och är alltså av ungefär samma ålder. Om
vi skulle söka finna ett stort utredningsarbete, som enligt min mening i viss
mån kan vara jämförligt med skolutredningen, kunna vi ta förarbetet till den
stora rättegångsreformen. Utredningsarbetet igångsattes 1911. 1926 avgav

denna utredning sitt betänkande. Det gällde då grundlinjerna, de stora principerna
för en rättegångsordning. Då hade arbetet pågått i 15 år. Sedan fortsatte
arbetet ytterligare några år och först 1931 kom en kungl, proposition,
som innehöll huvudgrunderna för en rättegångsreform, alltså efter 20 års utredningsarbete.
Sedan har ett utredningsarbete angående detaljspörsmål fortgått
under ytterligare ett 10-tal år. Den som sålunda .har något begrepp örn det
arbete, som det i detta sammanhang är fråga örn, måste ju förstå,. att de krav
som uppställas äro orimliga och att detta hejande och hojtande på resultat av
skolutredningen förvisso ådagalägger, att man i verkligheten har helt andra
motiv än de som öppet frambäras.

Nu har herr Wallentheim här som sagt givit uttryck åt sin oro, men han har
också uttryckt en önskan örn att riksdagen i detta skede av utredningsarbetet
skulle kopplas in och få säga sin mening. Han är själv på det klara med att
detta nog skulle vara ett ganska egendomligt sätt. Han frågar sig hur det skall
gå till och förklarar att det är svårt att uppdraga några riktlinjer. Han föreslår
emellertid, att riksdagen skulle kunna få uttala sig örn de stora riktpunkterna,
inte så, att man skulle ge direktiv men uppenbarligen för att öva
något slags påtryckning på det pågående utredningsarbetet. Alltså mitt under
utredningsarbetet och innan materialet är färdigställt vill herr Wallentheim
och några andra — det är ju det som även den kommunistiska skolmotionen
går ut på; däri ligger ju hela dess mening —- att skolutredningen skall skickas
hem och att man skall sätta i gång en utredning efter kommunistiska
eller andra direktiv. Allt detta prat är orimligt och föga sakligt. Det skulle
väl vara inte endast egendomligt utan överhuvud taget ytterligt olämpligt
att på detta stadium, innan frågan är utredd, försöka få fram. uttalanden
och direktiv på ett sätt som man aldrig såvitt jag vet tillämpat i någon annan
fråga.

Jag hörde inte örn herr Wallentheim verkligen kom fram till något slutyrkande
— jag tror knappast det. Han uttalade endast vissa önskemål, och
då kanske man inte får ta hans uttalanden så. allvarligt. Jag tror inte att jag
begår någon särskilt farlig indiskretion örn jag säger, att detta uttalande i
utskottsutlåtandet, som jag vänt mig mot, tillkom på det sättet, att en kompromissivrig
och formuleringsivrig ledamot av andra avdelningen formulerade
detsamma för att få herr Oscar Olsson och herr Wallentheim med på det i
syfte att undvika en splittring och ett alternativ, sedermera också en reservation
och en därpå följande fullkomligt onödig och förvirrande skoldebatt på detta

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
stadium. Syftet var sålunda ganska erkännansvärt. Men man förstår ju också,
att för att nå detta syfte måste denna formulering, så som här skett, göras
lös och kanske också litet ovederhäftig. Spekulationen misslyckades emellertid
helt och hållet. Den misslyckades därför att herrarna ville lia en skolpolitisk
debatt till varje pris, och då kunde man inte hindra dem från att få
det. Men när vi hade kommit så långt, så hade naturligtvis den formuleringsskicklige
mannen dea ambitionen, att hans formulering också måste följa
med i fortsättningen, och därför ha vi detta lösa och onyttiga prat här i utskottsutlåtandet.
Jag bryr mig inte örn att göra något yrkande örn att det
skall strykas — det tycker jag är rätt onödigt. Uttalandet är ofarligt som
det står. Jag har bara det att invända, att detta uttalande kan fattas som örn
utredningsarbetet förhalats och att vådor därav uppstått. Så har ju icke varit
fallet. Jag tycker också att man genom detta resonemang visat den kommunistiska
motionen en alldeles för stor uppmärksamhet, som den absolut inte
har förtjänat. Den skulle ha avstyrkts utan ett enda ords motivering, ty den
förtjänar ingenting annat.

Det är emellertid en del formuleringar i detta utskottets uttalande, som kanske
verka litet vilseledande. Utskottet säger där »att nödiga förbättringar av
skolväsendet för närvarande kunna befaras bliva fördröjda i avvaktan på resultatet
av skolutredningens arbete». Herr Wallentheim trodde att det kunde
vara mycket nyttigt att man genom ett sådant uttalande ute i kommunerna
fick klart för sig, att man skulle skynda sig med olika anordningar för reformer
på skolväsendets område. Jag tror för min del att man ute i kommunerna
går fram varken fortare eller saktare på grund av ett dylikt uttalande utan
man fortsätter precis som förut. De praktiska möjligheter som man där har
att förbättra skolväsendet söker man utnyttja, och i den mån man inte har dessa
möjligheter kan man inte göra någonting mera.

Herr Holmberg försökte visserligen ge några riktlinjer för den kommunistiska
skolpolitiken. Han talade örn en 9-årig folkskola och att denna skulle vara
starkt nyttobetonad. Nu är det ju på det sättet, att vi ännu ha några år kvar
innan vi skola ha genomfört den 7-åriga folkskolan, och vi få väl därför först
ägna oss åt den. Vi ha för närvarande inte lärare nog för att klara den 6-åriga
folkskolan. När vi sedan på ett par tre år skola genomföra den 7-åriga folkskolan,
bli svårigheterna med lärarna ännu större. Vad tjänar det då till att
nu ställa krav på 9-årig folkskola? Detta är enligt min mening ganska meningslöst.

Vidare skulle herr Holmberg som sagt ha skolan mycket nyttobetonad, och
det är väl ingen som har någonting emot detta. Men på det stora opinionsmötet
för någon vecka sedan, där man samlades omkring just den kommunistiska
skolmotionen, önskade man inte någon nyttobetonad skola. Man önskade den
tvärtom så litet nyttobetonad som möjligt. Man ansåg att barnen alldeles överbelastades
med kunskaper och man visste inte vad de skulle med kunskaperna
till, de kunde inte använda dem på något för samhället nyttigt och lämpligt
sätt. Det var man överens örn. På den grundvalen samlades man då kring den
kommunistiska skolmotionen. Det förfaller verkligen att vara synnerligen svårt
att få något sammanhang i herrarnas pedagogiska pratande och skrivande från
den ena dagen till den andra. Jag skall inte gå in i något resonemang örn den
kommunistiska motionen. Den är ingenting annat än ett flätverk av gammal
uttröskad halm från många pedagogiska diskussioner både här och där och
både nu och tidigare. Det har inte något som helst praktiskt värde, och därför
kan man också goll lämna det åt sitt öde.

Herr talman! Jag har ingenting vidare att tillägga, och jag ber att med vad
jag anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Herr Holmberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Persson i Falla har ägnat större delen av sitt anförande åt att
säga, att han inte skulle tala om den kommunistiska skolmotionen. Han har
faktiskt inte heller gjort detta utan karakteriserat motionen såsom pratande
och svammel utan praktiskt värde. Jag kan därför inte bemöta honom. Men
jag tror att allt vad han säger i skolfrågor karakteriseras tillräckligt av hans
upplysning om att man inom utskottet eftersträvat att åstadkomma en lös och
ovederhäftig formulering för att man skulle kunna samla regeringspartiernas
representanter under en hatt i skolfrågan. Löst och ovederhäftigt är en bra
karakteristik på herr Perssons i Falla betraktelsesätt rörande dessa viktiga
skolreformer.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det föreligger flerfaldiga anledningar
till att vårt parti nu skjutit fram denna fråga i förgrunden. Det beror inte
bara på att vi allmänt sett äro misstrogna mot herr Bagges skolutredning
utan också på medvetandet om att det på skolans område för närvarande råder
ett miserabelt tillstånd, vilket under kriget ytterligare försämrats, på känslan
av att Sverige alldeles håller på att sacka efter kulturländerna, när det gäller
skolutbildningen och slutligen på det förhållandet, att man på grund av vad
man hittills har sett av skolutredningens arbete har blivit mycket pessimistisk
beträffande möjligheterna att få fram några, verkligt gripbara resultat, som
kunna få parlamentariskt understöd och genomföras inom överskådlig tid.
Allt detta bildar bakgrunden till den motion, som vi ha avgivit.

Herr Bagge är naturligtvis i och för sig en kulturellt mycket intresserad person,
och jag har aldrig ett ögonblick inbillat mig, att herr Bagge i sitt handlande
låter leda sig av någon desperat lusta, att riva sönder den svenska folkskolan.
Men jag har betraktat herr Bagge såsom den han var när han blev
chef för skolutredningen, nämligen såsom den svenska högerns ledare, som företräder
högerns allmänna principiella uppfattningar örn hur landets kulturpolitik
bör utformas och hur i konsekvens därmed också skolutbildningen bör
läggas. Därjämte blev man mycket betänksam på grund av de åtgärder, som
präglade herr Bagges första år som ecklesiastikminister. Jag erinrar örn hans
5-årsplan, som jag kritiserade redan 1941 och som i korthet innebar, att man
skulle lägga ned ett par tusen A-skolor, att man skulle avskeda 1 600 lärare,
att man skulle uppskjuta lärarutbildningen — vilket man ju också gjort —
slutligen, vilket naturligtvis var mest betänkligt, att man skulle öka barnantalet
i klasserna från 25 i A-skola till 35 och från 22 i B-skola till 35. Allt
detta var spår som förskräckte, och det var ju åtgärder, som helt stodo i strid
mot den linje, som riksdagen hade följt under ett par tidigare decennier.

Jag ber i detta sammanhang endast att få erinra om det förhållandet, att medeltalet
elever i folkskoleklassema 1920 var 28,6, 1925 25,8, 1930 24,2, 1935
22,3 och 1940, innan herr Bagge ännu hade börjat ta kvasten på allvar, var
nere i 20,2. Från riksdagens sida har det förr förelegat en medveten strävan
att verkligen minska barnantalet i klasserna. Man resonerade som så •—- och
det anser jag är ett fullt riktigt resonemang — att det är önskvärt att skolklasserna
inte äro så stora som de voro tidigare, att man skulle söka nedbringa
barnantalet. Jag tänker mig att när man hade kommit ned till omkring 20
barn per klass, började man väl i allmänhet få den uppfattningen, att man
nu hade skapat skolklasser, som möjliggöra för en duktig lärare att ge barnen
en individuellt präglad undervisning.

Herr Bagges s. k. 5-årsplan genomfördes under motiveringen —■ vilket även

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
åberopats i kväll — att nian måste spara pengar. Det gällde 5 miljoner kronor
under 5 år, alltså 1 miljon kronor om året i cn tid, när försvaret slukade
7 miljoner kronor örn dagen. Redan ur denna synpunkt tyckte vi att detta
besparingsraseri, som skulle medföra sådana oerhörda konsekvenser i fråga
om klassernas storlek, var mycket missriktat.

Ett antal skäl till vår misstro mot den nu sittande skolutredningen bär mera
att göra med de allmänna direktiv, som utformats för dess arbete. Herr Bagge
uppställde sådana huvuduppgifter som folkskolans undervisningsplan, fortsättningsundervisningens
uppgift och anordning, hjälpklassundervisningen, realoch
flickskolans organisation samt anknytning till folkskolan, gymnasiets organisation,
examensproblemet och utbildningsbehoven för olika ändamål och i
skilda landsdelar. När herr Persson i Falla i dag talade örn pedagogiskt svammel,
så undrar jag örn det inte var den stora provkarta på vad som skulle utredas,
som herr Bagge presenterade 1940, som kunde lia inspirerat herr Perssons
mycket respektlösa uttalande. I dessa direktiv berördes icke med något
klart ord frågan att göra den högre skolunderbyggnaden tillgänglig för alla
begåvade oavsett social och ekonomisk ställning liksom inte heller frågan örn
en utbyggnad av folkskolan i enlighet med teknikens krav och internationella
förebilder. Som allmän princip för utredningsarbetet uppställde herr Bagge
såsom ecklesiastikminister, att »skolans yttersta mål inte skulle vara kunskapsmeddelelse
utan fostran», och för denna fostran rekommenderades särskilt ämnena
»kristendomskunskap, modersmålet och historia». Slutmålet, sade herr
Bagge, skulle vara icke att skapa »mångkunniga lärda i smått» utan »rådiga
och handlingsdugliga människor». Jag tycker att redan denna gruppering liksom
uppställningen av lärdom och handlingsduglighet som motsatser är mycket
anmärkningsvärd. Jag fattade också denna motsatsställning, fostran kontra
kunskapsmeddelelse, så att det inte handlade örn en verklig utveckling av
vårt skolväsende, och jag tyckte att detta ytterligare underströks, när herr
Bagge vidare förklarade, att man måste motverka skolväsendets ^svällning
genom att hredda de praktiska ut bildnings vägarna medelst begränsning av de
teoretiska.

I fråga örn undervisningsplanen utgick herr Bagge ifrån, att det viktigaste
var 7 :e klassens ställning samt fortsättningsundervisningens uppgifter och närmare
anordning. Herr Bagge hänförde även hjälpklassundervisningen dit. Vidare
ville man klara ut real- och flickskoleorganisationen och dess anknytning
till folkskolan. Därefter har man fördjupat sig i en diskussion örn den 3- eller
4-åriga realskolan. Man har, såvitt jag förstår, hittills inte prövat spörsmålet
om en utbyggnad av folkskolan så att mellanskolan bleve överflödig.

Nu har denna kommitté arbetat under mycket lång tid, men ännu föreligger
enligt min mening ytterst obetydliga delar av dess verksamhet, som man kan
ta fasta på. Det finns visserligen stora luntor utgivna, vilka emellertid ha
åtskilligt komplicerat de olika problemen. Man har uppställt mängder av problem
till diskussion. Åtminstone hittills förefalla do utgivna luntorna i väsentliga
delar mest likna diskussionsprotokoll. De ge icke uttryck åt någon
pedagogiskt enhetlig mening.

Som jag redan tidigare framhållit, tror jag inte, att de hittills publicerade
utredningarna, i den mån de överhuvud taget komma att medföra något resultat,
kunna politiskt samla en sådan opinion, att de kunna omsättas i det levande
livet. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att socialdemokraterna redan
i fjol uttryckte sin misstro mot ifrågavarande utredning. Socialdemokraterna
föreslogo ju en utvidgning av direktiven framför allt i fråga om skolornas demokratisering.
Det var något nytt, som saknades både i direktiven och i det
arbete, som utredningen hittills presterat. Detta var i verkligheten ett under -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
kännande av en av de huvudsakligaste principerna för den pågående utredningens
arbete.

Jag tycker också, att det är ganska anmärkningsvärt, att denna utredning
nu under ett helt års tid arbetat med sådana ärenden som timplaner och ämnen
för folkskolan, utan att utredningen i förväg tagit ställning till frågan örn
själva ramen för organisationen, d. v. s. hur stor vår folkskola skall vara. Då
jag följt den tidigare skoldebatten, har jag fått det intrycket, att herr Bagge
försökt komma ifrån denna kritik genom att delvis efter gammalt bibliskt
mönster såsom den bekante härföraren ställa sig i spetsen för fiendens huvudtrupper.

Under fjolårets remissdebatt i första kammaren förklarade herr Bagge beträffande
skolutredningens arbete, att alla grundläggande undersökningar hade
avslutats samt att åtskilliga betänkanden förts fram till ett sådant skick, att
de kunde väntas bli framlagda ganska snart. Till dessa hörde, förklarade herr
Bagge, anknytnings frågan, som förelåg i korrektur, och skulle utkomma troligen
i mars förra året. Vidare förklarade herr Bagge detsamma om betänkandet
örn landsbygdens skolfrågor. Betänkandet om folkskolorna hoppo,des herr
Bagge skulle kunna publiceras frampå våren och samma gällde betänkandet
örn realskolan. Herr Bagge tilläde dessutom att såvitt han då kunde erinra sig
torde det sedan —- d. v. s. efter det gymnasiebetänkandet publicerats — inte
återstå så mycket utom givetvis den geografiska fördelningen av olika läroanstalter.

Herr Bagges deklaration lät således ganska hoppingivande och det föreföll
som örn man skulle kunna komma fram till en jämförelsevis snar lösning av
dessa problem. Men vad har då åstadkommits sedan dess? Vi ha fått tre huvudsakliga
luntor, nämligen: 1) skolan i samhällets tjänst, 2) sambandet mellan
folkskola och högre skola samt 3) högre undervisning för landsbygdens
ungdom.

Det betänkande örn folkskolan, som enligt herr Bagges uppgift skulle ha
utgivits under föregående vår, har ännu inte kommit. Detsamma gäller det utlovade
betänkandet örn realskolan. I årets berättelse till riksdagen örn vad sig
i riket tilldragit har beträffande utredningens arbete under 1944 angivits, att
detta huvudsakligen bestått i utredigering av de under året utgivna publikationerna
samt utredning örn folkskolans och realskolans organisation inklusive
frågan om utvidgad folkskola och örn fortsättningsskola.

Jag har redan nämnt vad det är för arbete, som tagit en så stor del av de utredningssakkunnigas
uppmärksamhet i anspråk under föregående år. Nu har
man således enligt denna berättelse snart klarat det betänkande om realskolan,
som, enligt vad herr Bagge upplyste första kammaren örn i fjol, skulle ha
kommit under föregående vår. Vidare har man börjat utarbeta undervisningsplan
för folkskolans A-form. Som jag redan påpekat, gör man detta innan
man har klart för sig om folkskolan skall bli 7-, 8- eller 9-årig.

Nu vill jag ingalunda påstå, att herr Bagge gav riksdagen dessa missvisande
informationer i avsikt att vilseleda riksdagen och föra den bakom ljuset.
Med ledning av vad som inträffat, kan man likväl våga påstå, att herr Bagge
såsom ledare för denna utredning hade ett mycket oklart begrepp om hur långt
utredningen hade hunnit och vad utredningen hade tänkt sig kunna prestera
under en viss fixerad tid.

Sedan vi kommunister väckt vår motion i riksdagen, har nu herr Bagges utredning
vänt sig till Kungl. Maj:t och deklarerat sig för en 8-årig folkskola.
Något närmare motiv härför har utredningen emellertid inte angivit, utan det
är endast en principiell deklaration, som avgivits. Så långt har man således

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
hunnit med en huvudfråga, som herr Bagge trodde skulle vara klar i utrett
skick redan föregående vår! . .

Då man närmare betraktar skolutredningens arbete, kan man inte undgå att
få det intrycket, att arbetet bedrivits planlöst. Frågorna ha kastats huller örn
huller örn varandra. Under dessa feni ar har ju praktiskt taget nästan allt
arbete på skolundervisningens område stått stilla på grund av de föreliggande
förhållandena. Det arbete, som hittills utförts, har kostat 655 000 kronor.
Hur mycket arbetet kommer att kosta, när det föreligger färdigt, vet jag
inte.

Herr Wallentheim förklarade nyss hur orimligt det skulle vara, om man
följde motionärerna och avskedade de nu arbetande utredningsmännen och i
stället tillsatte en utredning, som hade större möjlighet att ge uttryck för den
parlamentariska opinionen. Jag anser inte, att ett sådant steg vore sa. orimligt.
Jag minns mycket väl att motsvarande åtgärder vidtagits, förr. Jag vill i detta
sammanhang bl. a. erinra örn att socialdemokraterna ju utgöra riksdagens
största parti och ensamma ha majoritet i riksdagens bada kamrar.. Det finns
emellertid inte en enda socialdemokrat med i den av herr Bagge tillsatta utredningen.
I denna utredning sitta endast representanter ^ för de borgerliga
partierna, och högern är mycket väl representerad. Jag mäste säga, att herr
Wallentheims yttrande vittnar örn en synnerligen osedvanlig förmåga att. ta
örfilarna, då han vill finna sig i att fortsätta, på detta sätt och icke låta riksdagens
största parti bli representerat i utredningen. Till följd av utredningens
nuvarande sammansättning kunna icke de synpunkter, som jag antar måste
bli bestämmande för den svenska skolans framtida utformning, göra sig
gällande inom densamma. Det är enligt min mening alldeles orimligt att en
dylik utredning skall få fortsätta sin verksamhet.

Då vi betraktade frågan örn den svenska skolan ha vi också i stor utsträckning
även haft ögonen på de internationella förebilderna. Jag vill erinra örn
att en amerikansk journalist i samband med det amerikanska journalistbesöket
här i Stockholm för ett par år sedan i ett uttalande för en tidning förklarade,
att medan i vårt land 90 % av all ungdom lämnar skolan vid 13—14 års ålder
och således endast 10 % av vår ungdom fortsätta i högre skolor, fortsätta i
Förenta staterna åtminstone 70 % av eleverna att studera sedan de genomgått
folkskola. Detta var ett chockerande uttalande. Jag har emellertid. närmare
undersökt förhållandena, och det har visat sig, att uttalandet var i det
väsentliga överensstämmande med verkligheten. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att mellan 80—90 % av vår skolungdom sluta sina studier sedan
de genomgått 6 respektive 7 och i bästa fall 8 år i folkskola. Ungdomarna
få då söka sig ut på arbetsmarknaden för att försörja sig. Jag vill även nämna,
att i Förenta staterna har man först en s. k. ldndergartenskola, som är allmän
för barn i åldern 4—6 år. I de fall där kindergarten inte ingår som ett fast
led i undervisningen, börja barnen redan vid 6 års ålder i folkskolan, som är
8-klassig. Efter denna 8-åriga folkskola har man sedan påbyggt en 4-årig mellanskola.
De amerikanska skolreformatorerna klaga emellertid över att för
närvarande »endast 10% av alla skolelever gå i läroverk». Hos oss är förhållandet
att ungefär 3 % av våra ungdomar i åldern 20—25 år äro studenter.
Motsvarande undervisningsgrad i Förenta Staterna tages av ca 25 % av samtliga
elever. o

I England, för att ta ett annat exempel, hållas barnen i skolan ofta fran 5
års ålder. Den obligatoriska undervisningstiden uppgår till som regel 10 år.
De exempel, som jag nu har framdragit, hänföra sig så långt tillbaka i tiden
som till 1920-talet. 1 Frankrike hade man redan då en 7-årig folkskola och efter

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
delina en 3-årig fortsättningsskola. I Danmark, för att ta ytterligare ett
exempel, varar den obligatoriska skolplikten 7 år. Det torde vara allmänt
bekant, att den danska skolan står betydligt högre än den svenska på grund
av det proportionsvis mycket större antal elever, som genomgå de högre
skolorna. I Danmark bjudas därtill eleverna gratisundervisning i aftonskolorna,
som komplettera folkskoleundervisningen och ge en handelsmässig eller
teknisk utbildning. Enligt ett arbete, som finns tillgängligt på riksdagsbiblioteket^
släpper den danska skolan inte gärna eleverna med mindre än de genomgått
mellanskoleundervisningen.

Detta var ^således endast några exempel angående de internationella erfarenheterna
på området. Jag skulle visserligen kunna fortsätta med denna uppräkning,
men jag tror, att de av mig nämnda exemplen äro tillräckliga för att
illustrera att Sverige, som tidigare varit ett föregångsland och åtminstone försökt
hålla sig i de första leden bland kulturnationerna, numera, då det gäller
skolundervisning, är hopplöst efterblivet och hopplöst distanserat av de ledande
kulturländerna.

Herr Persson i Falla uttalar att var motion innehåller en massa pedagogiskt
svammel, som för närvarande översvämmar skolmarknaden. Vad är det då
herr Persson i Falla menar med pedagogiskt svammel? Såvitt jag förstår, försökte
herr Persson i Falla, när han återgav yttranden av en liberal lärare —
således ingen kommunistisk lärare — pressa vederbörande lärares uttalanden
och idéer in.absurdum. Då någon företräder den meningen, att skolbarn skola
fostra sig själva, har han därmed säkerligen avsett, att barnens självfostran
skall utveckla självinitiativ och. självdisciplin. Jag tror inte ett ögonblick, att
dessa liberala lärare, för vilka jag för övrigt inte har anledning att ta ansvar,
skulle ha företrätt den uppfattningen, att man överhuvud taget inte behöver
någon disciplin, i skolan. Jag tror emellertid, att vederbörande ha understrukit,
att den disciplin, som mäste finnas i skolorna, skall vinnas genom elevernas
uppiostran till självdisciplin och självverksamhet.

Jag har den uppfattningen, att den diskussion i dessa frågor, som förts utanför
riksdagen, har varit mycket nyttig. Jag sade tidigare, att herr Bagge enligt
min uppfattning i någon man tillämpade den bibliske härförarens metod att
ställa sig i spetsen för fiendens trupper. Jag åsyftade därmed, att herr Bagge,
som ju är en klok karl, känner den starka opinionen och att andan i landet är
sådan, att man nu måste lägga in en ny växel, ty nu går det inte längre med
5-årsplaner av modell 1940. Nu kräver nämligen folket något annat.

Den opinionsbildning, som skett utanför riksdagen, har bl. a. fört den nyttan
med sig, att den riktat arbetarklassens uppmärksamhet på att skolfrågan
är en verkligt avgörande fråga för arbetarklassen. Dess barn lika väl som
bondeklassens barn äro nämligen de mest vanlottade på detta område. De
stängas ute från kunskapens bord, och de få gå ut i livet med en andlig utbildning,
vilken kvalificerar dem —• som jag framhöll i ett tidigare anförande —
till endast springpojkens och grovarbetarens arbete. Därmed dock inte något ont
sagt om dessa arbeten i och för sig. Men jag vill ge uttryck för det kravet, att
varje ungdom skall ha rätt att erhålla den utbildning, som svarar mot vårt
lands stora möjligheter.

Dessa synpunkter ha understrukits mångå gånger, och jag behöver inte här
ytterligare poängtera dem. Det är emellertid nödvändigt för landet självt, att
en ändring på detta område kommer till stånd. Den moderna tekniken har tusat
i väg med en sadan fart, att vi inte kunna klara oss med vår nuvarande
skolunderbyggnad. Som ett exempel kan jag endast nämna att hur mycket mer
komplicerat är inte nu jämfört med tidigare en enkel bondes arbete. För bonden
skulle det vara av allra största betydelse att ha fått en gedigen skolun -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
derbyggnad för att rätt kunna planera sitt arbete och bedöma jordens karaktär
samt hur han skall gödsla åkrarna för att överhuvud taget på det mest
ekonomiska och bästa sättet utnyttja de tillgängliga resurserna. Detta gäller
inte endast bondeklassen och arbetarklassen utan självfallet hela folket.

Vi kommunister ha inte — herr Persson i Falla — kommit med några fantastiska
projekt i vår motion. Jag vill gärna hålla med om att det i skoldebatten
förekommer åtskilliga mer eller mindre fantastiska förslag. Det finns
framstegsvänliga lärare, som i bästa uppsåt framlägga hugskott, vilka äro
amerikanskt influerade. Enligt min uppfattning äro vissa av dessa förslag
inte praktiskt genomförbara. Vi kunna inte nu beträda den linjen att radikalt
bryl a med allt det föregående och genast skapa något i grunden nytt. Vi kommunister
tro nämligen, att det finns mycket i den nuvarande skolunderbyggnaden,
som man måste bygga vidare på och utveckla. Det första, som vi måste
göra ■— det har vi betonat •— är alltså att förlänga skolunderbyggnaden. Den
9-klassiga skola, som efter de sex första åren skall kunna uppdelas i en teoretisk
och en praktisk linje, tror jag skulle motsvara det aktuella behovet. Detta
skulle också göra de närmast högre skolformer, som vållat herr Bagges kommitté
så oerhört mycket huvudbry, alldeles överflödiga. Vi vilja .■— därvidlag
vilja vi detsamma som uttrycktes i den socialdemokratiska motionen föregående
år, som då fick ett platoniskt bifall från riksdagens sida —- att all skolutbildning
skall bli tillgänglig för alla, som ha fallenhet därför, utan att hindras
av ekonomiska eller geografiska svårigheter. Vi ha i de allmänna punkter,
som vi satt upp i vår skolmotion, tagit upp sådana saker, som jag tror,. att
varje allvarlig människa, som intresserar sig för skolans utveckling, och icke
såsom herr Persson i Falla, därför att det råkar vara en kommunistmotion,
blott försöker att leverera så många nejröster som möjligt, måste säga sig, att
i detta finns så mycket, som verkligen är värt att man undersöker och tager
reda på.

Vi ha, herr talman, förstått av diskussionen och av det underliga utskottsutlåtandet,
hur det ligger till. Herr Bagges kommitté är egentligen en av dessa
tributer, som man ger åt samlingsregerandet. Man finner sig i att denna utredning
skall fortsätta utan att lia något grepp på när den kommer att vara
färdig med sitt arbete och utan att ens det största partiet är företrätt i densamma.
Nu kan man ju säga, såsom herr Persson i Falla, att en kommittés arbete
kan bli så långvarigt som helst. I varje fall har han nämnt exempel på
kommittéer, som arbetat i tjugu år eller till och med ännu längre tid. När det
gäller skolfrågor, är det av vital betydelse, bland annat på grund av de försämringar,
som man genomfört under kriget, att snart åstadkomma en lösning
och en ändring till det bättre. Vi kunna i varje fall för vår del icke taga
på vårt ansvar, att det fortsätter som hittills. Vi tro nog, att i det material,
som herr Bagges kommitté arbetat fram, kommer att finnas åtskilligt även.för
en annan kommitté att taga fasta på. Vi veta, att trots att denna kommitté är
sammansatt av folk från de borgerliga partierna, av borgerligt tänkande människor,
finnas i denna kommitté också sådana som ha en ganska framsynt^ uppfattning
örn hur vår skolutbildning skall utformas. Vi ställa oss .icke på den
ståndpunkten, att allt skall förkastas och vrakas. Men man kan enligt vår uppfattning
icke vinna en lösning inom överskådlig tid, såvida man icke ändrar
själva utgångspunkten för utredningens verksamhet och låter den nu arbetande
utredningen avgå. Ty i det väsentliga kommer denna utrednings arbete icke
att godtagas av Sveriges riksdag. Vi för vår del äro fast övertygade örn att
det då är bättre att så snart som möjligt gå till verket med att tillsätta en utredning
som kan skapa en sådan skolorganisation, som motsvarar vad det stora
flertalet inom riksdagen önskar och det svenska folket i allmänhet behöver.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)

Herr talman! Med dessa ord ber jag också för min del att få yrka bifall till
den kommunistiska motionen.

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall icke i kväll gå in på skolfrågan och
skolpolitiken. Hedan det stadium, som vi nått i debatten, oell den tidpunkt på
dygnet, där vi befinna oss, göra en sådan debatt föga fruktbringande. Dessutom
tillkommer, vad jag haft tillfälle att säga förut i dag, att jag tror, att
denna skoldebatt kommer att föras på bättre och fastare grund, när den kan
föras på grundval av de resultat, som föreligga från den nu arbetande skolutredningen.
Jag tycker också, att man gärna kunde dröja något litet med sina
förkastelsedomar och sina tvärsäkra omdömen om denna utrednings resultat,
till dess man fått se litet mera därav. Det skulle i varje fall göra ett mera
vederhäftigt intryck. Jag tror icke, att man kommer vidare långt med allmänna
fraser av det slag, som förekommit här i afton. Sådana allmänna fraser lösa
icke de mycket stora, svåra och praktiska problem, som vår skolfråga innebär;
den måste bli föremål för en genomgående, grundlig och sakkunnig bearbetning,
innan man kan komma fram till något rimligt resultat.

Här har i kväll klagats över att skolutredningen icke består av representanter
från de olika politiska partierna. Nej, det är sant. Det gör den icke. Den
består av representanter för olika slag av fackkunskap, och redan från början
klargjordes, att avsikten med denna utredning var att först låta fackkunskapen
draga upp de olika riktlinjer, som voro tänkbara och rimliga, och undersöka
dem, och sedan skulle man på grundvalen av deras resultat få en parlamentarisk
beredning för att utröna vad som kan komma att vara politiskt genomförbart
i riksdagen. Jag tror således, att den föregående talaren gjorde sig
skyldig till ett misstag då han sade, att ingenting av det som uträttas inom
skolutredningen kommer att bli av något värde för en behandling av skolfrågan
i riksdagen. Jag skulle tvärtom tro, att det som nu görs är oundgängligt
för att man sedan skall få en vederhäftig politisk behandling av vår skolfråga.

Statsutskottet har gjort det uttalandet, att utskottet icke velat tillstyrka
bifall till kommunistmotionen, anser det självfallet att 1940 års skolutredning
bör få tillfälle att framlägga resultaten av sitt arbete och framhåller angelägenheten
av att detta utredningsarbete i »möjligaste mån» påskyndas. Örn detta
statsutskottets uttalande endast är ett önskemål, vill jag säga, att det önskemålet
på det livligaste delas av alla ledamöterna i skolutredningen. Jag kan
försäkra eder. att det icke är för nöjes skulle en rad av människor sitter med i
detta arbete, vilka ha viktigare och andra uppgifter i livet att syssla med. Nu
ha vi hört, hur detta uttalande kommit till, och man har tydligen icke menat
så mycket med det. Det har i första kammaren sagts ifrån från åtskilliga håll
att det icke var avsett såsom en reprimand från statsutskottet i fråga örn utredningens
sätt att sköta sitt arbete. Så har emellertid detta uttalande med orätt
uppfattats på sina håll. Jag vågar säga, att en sådan reprimand skulle verkligen
varit i hög grad obefogad. Man vet faktiskt icke, vad man talar örn, när
man säger, att utredningen har dragit oskäligt ut på tiden. Man har icke klart
för sig omfattningen och innehållet av det arbete, som där utföres, eller örn de
resultat, som utredningen kommit till. Jag behöver icke komma med några jämförelser
med andra utredningar för att kunna påstå detta. Jag vågar säga det
med den erfarenhet, jag har örn arbetet där. Jag kan göra det desto mera, som
detta resultat endast i ringa mån beror på dess ordförande, utan beror därpå,
att skolutredningen består av fackmän, vilka deltaga i arbetet också på det
sättet, att de själva skriva olika delar av betänkandena, och som lagt ned ett
— det vågar jag försäkra — verkligen enastående respektingivande och intensivt
arbete på sin uppgift. Hade man icke haft en utredning som arbetat på

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
detta sätt utan varit helt hänvisad till kansliet, som man vanligen är i en kommitté,
där kansliet skriver betänkandena och sätter utredningen på papperet,
hade det säkerligen dragit ut ofantligt mycket längre med skolutredningens
arbete. Jag vågar påstå, att det arbete som utförts inom skolutredningen åstadkommit
resultat på en tid, som är rekordmässigt kort.

Det har redan förut talats örn att skolutredningen inlämnat en skrivelse tili
Kungl. Majit, ur vilken man kan utläsa det resultat, vartill den för närvarande
kommit. Vi ha inom utredningen funnit, att man så snart som möjligt måste ta
itu med lärarutbildningen, ty på den hänger i stor utsträckning frågan, hur
snart man kan genomföra de föreslagna reformerna. Det är så långt ifrån att
utredningen, såsom herr W allentheim trodde, tänker lägga sig till också med
denna uppgift, att den i stället begärt hos Kungl. Maj :t, att en särskild utredning
skulle tillsättas för den saken så fort som möjligt. För att motivera att
man nu kan göra detta har utredningen redogjort för hur långt den kommit i
sitt arbete och sagt, att den kommit så pass långt, att det nu är möjligt att
kunna börja med lärarutbildningsproblemet. Utredningen framhåller sålunda,
att förutom de betänkanden, som redan avgivits, föreligga nu betänkanden och
förslag rörande vad den kallar skolpliktstidens skolformer. Detta är utarbetat i
manuskript och är delvis under sättning samt omfattar en allmän plan för skolsystemets
uppbyggnad, detaljerade förslag till organisation, kursplaner, timplaner
m. m. för de olika linjer, som motsvara den nuvarande folkskolan, fortsättningsskolan,
praktiska mellanskolan och den allmänna realskolan. Dessutom
föreligger på samma sätt i manuskript utredning och förslag beträffande betygsfrågorna,
metoder för lärjungarnas fördelning på olika utbildningslinjer
och intagning i skilda skolformer. Slutligen är ett betänkande rörande skolans
inre arbete i det närmaste utarbetat. Utredningens social-pedagogiska delegation,
som behandlar frågor örn förskolan, läxhjälp, skolbarnsbespisning, lekplatser,
skolbad, skoltandvård, studiehjälp åt stadsungdom, fri undervisningsmateriel
och skolavgifternas borttagande vid samtliga skolor o. s. v. har vissa
delar av dessa förslag färdiga men väntar alltjämt i fråga örn andra delar av
arbetet på material, som är insamlat av 1940 års bcfolkningsutredning. Dessutom
föreligga preliminära undersökningsresultat rörande gymnasiet och flickskolan
samt fördelningen av olika utbildningsmöjligheter på skilda orter och
landsdelar, vilken av uppenbara skäl kommer allra sist. Det ligger sålunda så
till att betänkandet örn skolpliktstidens skolformer föreligger i det skick, att
det borde, mänskligt att döma, kunna publiceras om några månader ^— låt
mig säga i mitten på sommaren — men jag vill understryka, hur svårt det
är att exakt bestämma tidpunkten, ty det kan ju komma saker och ting emellan.
Det kan också bli besvärligheter med tryckningen och möjligen andra historier.
.Tåg tror, att detta skall i alla fall ge kammaren den uppfattningen, att man
icke behöver befara, att det arbete, som skolutredningen nu har om hand, behöver
bli så långdraget som man här i kväll påstått.

Jag skulle också tro, att när resultatet av skolutredningens arbete föreligger
kommer man att finna, att det är så upplagt, att det kommer att väsentligt
minska det arbete, som normalt blir nödvändigt efteråt. En sådan pessimism
som den herr Wallentheim gav uttryck åt, då han sade, att vi. icke skulle
komma fram till något principbeslut på 1940-talet, är väl ändå i hög grad
överdriven. Jag skulle tvärtom tro, att man kan hoppas att rätt snart komma
fram till beslut i de viktigaste delarna.

Att det blivit en så stor arbetsuppgift för utredningen beror därpå, att
skolutredningen fått på sin lott att göra en allmän översyn över hela undervisningsväsendet.
Man kan då fråga, örn det icke var opraktiskt att göra på
det sättet. Jag tror det icke. Ty hur skulle man eljest lia burit sig åt? Man

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
skulle då lia fått dela upp arbetet på flera olika kommittéer. Jag är ganska
övertygad örn att detta icke skulle påskyndat arbetet. Hade man satt till den
ena kommittén efter den andra, är det alldeles uppenbart, att arbetet skulle
ha fördröjts i allra högsta grad. Jag tror inte heller, att det påskyndat arbetet,
örn man samtidigt satt tili flera olika kommittéer och ej fått gemensam
ledning av arbetet. I själva verket har skolutredningen arbetat på olika avdelningar
och delegationer, vilka sålunda motsvarat, om man så vill, de olika
kommittéuppdragen. När sedan var och en blivit färdig med sitt, har det
föredragits i plenum, och man har under hela tiden hållit ihop arbetet under
den gemensamma ledningen.

Man har framställt anmärkningar mot utredningens arbetssätt och dess organiserande
av arbetet.. Man har påstått a,tt utredningen börjat i galen ända.
Somliga lia.velat, att vi skulle ha börjat med organisationsplanen. Andra ha
velat, att vi^ skulle börjat med undervisningsplanen, kurs- och timplaner och
sadant, och återigen andra ha icke vetat, i vilken ända man skulle hörja. Man
har blott varit övertygad om att det varit galen ända, som vi börjat med. Nu
skulle jag vilja säga, att saken ligger helt enkelt så till att när det gäller en
arbetsuppgift, där allting hänger tillsammans, finns det ingen möjlighet att
* (I''-''1-1 ®Da eller andra ändan, utan att man har fått klart för sig vart man
vill i fråga om de andra delarna av problemet. Det är faktiskt på det sättet,
att man icke kan börja i någon ända alls utan får lov att driva arbetet parallellt
på olika avdelningar och delegationer; och det är detta, som vi gjort inom
skolutredningen. Det är detta, sorn den föregående talaren betecknat såsom
ett något virrigt och besynnerligt sätt att arbeta. Jag är övertygad örn att
om han själv, varit med örn att lägga upp detta arbete skulle han givit mig
fullkomligt rätt i att detta var det enda sättet, på vilket man kan arbeta, när
man har dylika svåra och med varandra, sammanhängande problem att klara
upp. Det har varit ett mycket besvärligt organisationsproblem, och jag tror
icke, att det kunnat lösas pa annat sätt. Vi ha arbetat på det sättet, att så
snart någonting mognat och blivit färdigt lia vi försökt att föra ut det till
publicering så fort som möjligt. Det har bl. a. varit anledningen till att det blev

-01!1 disposition i fråga örn publiceringen av betänkandena örn realskolan och
folkskolan, mot vad jag trodde, att det skulle bli under förra året. Dessa ha
förelegat i stor utsträckning färdiga eller halvfärdiga ganska länge, men vi ha
fått vänta på andra delar som varit nödvändiga att klara upp, innan vi kunna
lägga fram hela betänkandet rörande skolpliktstidens skolformer.

Det har klankats pa att man skickat ut en del betänkanden på remiss, bl. a.
frågan örn anknytningen, innan det hela var färdigt. Man menar att detta
icke var riktigt, och sadant kan man ju alltid diskutera. Vanligtvis bruka
kommittéer avundsjukt hålla inne med vad de nått för resultat i sitt arbete
och vilja icke skicka ut något, förrän allt blivit klart. Vi ha gått en motsatt
väg och ha gjort detta fullt medvetet. Så fort som vi fått något färdigt lia vi
velat fa ut det i den allmänna diskussionen för att pa det sä.ttet få samverkan
mellan den allmänna diskussionen och arbetet inom skolutredningen. Jag tror,
att när det är fråga om ett så allmänt och genomgripande samhällsproblem
som en revision av vårt skolväsen finns det icke någon anledning att på något
sätt monopolisera utredningsresultaten för utredningens medlemmar, utan det
är bra mycket bättre att arbeta fullt öppet och i offentlighetens ljus.’ På detta
sätt ha vi också fatt fram en diskussion i pedagogiska frågor, som varit mycket
livlig. Visserligen har den otvivelaktigt varit av växlande värde, men jag
anser, att det varit nyttigt och bra, att vi fått fram den. Tidigare har den
pedagogiska diskussionen här i landet varit ganska stillsam, men den har vak -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
nät upp i och med skolutredningens arbete. Detta Ilar varit nyttigt och icke
något att klaga på.

Jag skall icke gå in närmare på anknytningsfrågan och om det varit lämpligt
att skicka ut den på remiss. Det ligger i alla fall till på, det sättet, att
det här gäller överhuvud taget tidpunkten för differentieringen av de olika
skollinjerna ovanför grundskolan, och det är en sak, som har sin betydelse
alldeles oberoende av vilken organisation vårt skolväsen får, och som det varit
av mycket stor betydelse att få belyst. Vi ha också baft mycken nytta av de
remissyttranden, som vi fått, exempelvis ifrån Stockholms stads f olkskoledii ektion,
och från andra håll. Det har jag för min del icke ångrat, fastän det givit
anledning till en del misstydanden. Jag tröstar mig emellertid med att örn
vi hållit inne på dessa betänkanden, hade det låtit något annorlunda. Då hade
man sagt: skolutredningen vill lia mörkläggning och vill icke skicka ut något
till allmänt bedömande, vilket väl beror på, att den har icke åstadkommit något
eller något dylikt. Då hade det väl blivit leverne om den saken. Det får man
trösta sig med.

Det har sagts här, att under den tid, som skolutredningen Ilar arbetat —
det är för övrigt icke fem år utan något mer än fyra år, eftersom utredningen
började i januari 1941 ■— skulle det ha legat en död hand över skolväsendet,
vars utveckling skulle ha hållits tillbaka. Jag fäster mig härvidlag mindre
vid den föregående talarens mycket fantasirika utläggning angående den skolpolitik,
som jag skulle ha fört, och lika fantasirika utläggning av direktiven
för skolutredningen. Det skulle föra för långt att försöka återföra hans fantasi
till verkligheten. Jag fäster mig däremot mera vid att det verkligen har framkommit
uppriktiga klagomål i detta hänseende. Jag tror emellertid, att dessa
klagomål varit mycket överdrivna. Skolväsendet i vårt land har i själva verket
utvecklats kraftigt i olika avseenden under dessa år, men utvecklingen har
givetvis stoppats upp på grund av förhållanden, som ha varit beroende på
krigstiden och dess verkningar i olika avseenden. Jag skulle tro, att nästan det
värsta har varit att skolbyggandet i så stor utsträckning har stoppats upp. Såvitt
jag kan se är det detta, som det svenska skolväsendet för närvarande lider mest
av. Men vi veta ju alla vad det har berott på. Det har berott på att regeringen
och den nämnd, som den har tillsatt för att meddela byggnadstillstånd, icke
har ansett sig kunna lämna sådana byggnadstillstånd på grund av bristen på
materiel och arbetskraft och vad det nu har varit. Här har varken skolutredningen
eller jag kunnat göra något till eller ifrån.

Jag vill också tillägga, att de besparingspropositioner, som kommo i början
på krigstiden, medförde en hel del mycket beklagliga saker och ting. Jag har
redan berört den saken i dag i samband med frågan örn elevantalet i klasserna
och skall icke nu taga upp den igen. Jag skulle emellertid tro; att den besparingsproposition,
som jag ärvde efter min företrädare och som jag godtog, därför
att jag trodde den var nödvändig och riktig, hade också sina goda sidor, ty
den har fört med sig en centralisering inom folkskoleväsendet, som i många
fall har varit nyttig och bra för folkskolan. Vi ha ju en gång förut haft en lång
debatt om den saken här i kammaren i samband med att jag besvarade en interpellation
i ämnet.

Jag skall emellertid i allra största korthet be att få erinra om en del större
reformer, som under dessa år lia genomförts och som skolutredningen i många
fall har varit med om. Det är reformen av hjälpklasserna. Det är den stora
reformen av skolhygienen, i vilken fråga skolutredningen föreslog tillsättandet
av en skolöverläkare, varefter jag sedan blev i tillfälle att framlägga en proposition
grundad på skolöverläkarens förslag angående reformer av skolhygie -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslay till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
nen. Det är vidare inrättandet av det psykologisk-pedagogiska institutet, som
också tagit hand om sådan permanent reformverksamhet på skolområdet, som
skolutredningen eljest hade fått syssla med. Det är omorganisationen av läroverken
i Stockholm. Yi ha också förstatligandet av de kommunala mellanskolorna
och genomförandet av de centrala verkstadsskolorna, vilket senare,
skulle jag tro, är ett av de största framstegen på sista tiden. Det är vidare inrättandet
av en yrkesskolöverstyrelse, som är så ordnad, att man skall i stor utsträckning
undvika kommittéväsen i samband med yrkesskolefrågorna, och som
jag hoppas skall komma med en rad förslag till reformer beträffande vårt yrkesskoleväsen.
Slutligen ha vi årets proposition örn understöd till landsbygdens
ungdom vid dess läroverksstudier. Det förefaller sålunda, som om det minst
sagt skulle innebära en överdrift, när icke blott den föregående talaren utan
även andra ha sagt, att ingenting har gjorts inom det svenska skolväsendet
under dessa år. Dessutom tillkommer naturligtvis det dagliga arbetet och den
dagliga administrationen med nya läroverk, nya skolor av olika slag och allt
möjligt sådant.

För att återgå till den diskussion, som delvis tagit formen av kritik mot
skolutredningen, vill jag säga, att det är icke så, som man vill framställa det,
att i denna diskussion skulle ha kommit fram så utomordentligt nya och besynnerliga
saker. Detta gäller varken kommunistmotionen eller diskussionen i
övrigt. Det är gamla välkända saker, saker som man inom pedagogiska kretsar
har arbetat och tröskat med i årtionden och som det gäller att i den utsträckning
det är praktiskt föra ut i levande livet. Det är just detta, som skolutredningen
är sysselsatt med. Jag tycker därför, att den kritiken i hög grad faller
till marken.

Till att börja med inriktade sig kritiken på själva idén att göra en sådan
allmän översyn av hela vårt undervisningsväsen. Man framhöll, att man borde
icke göra detta utan bara syssla med partiella reformer undan för undan. Detta
sades från mycket auktoritativt och vederhäftigt håll. Sedermera har man
emellertid vaknat till insikt om nödvändigheten av en sådan allmän reform
av hela skolväsendet, därvid bland annat stimulerad av vad som har skett i
England, sedan skolutredningen hos oss blivit tillsatt, och nu är kritiken den
rakt motsatta. Nu säger man, och det till på köpet utan att veta ett dugg om
saken, att skolutredningen kommer icke med tillräckligt omfattande reformplaner
och en tillräckligt omfattande förändring av den svenska skolans
yttre organisation och inre arbete. Det finns ju ingenting att ta på i denna
kritik och, som sagt, man kunde kanske möjligen tåla sig några månader, till
.dess man själv får se hur det verkligen kommer att bli. _

Det har ej heller bidragit till klarheten i denna diskussion, att man kastat in
en del politiska och partipolitiska inlägg, vilket ju speciellt skett från kommunistiskt
håll. Jag tror det vore rätt olyckligt, örn kommunisterna skulle lyckas
med att dra ned den svenska skolfrågan i sin demagogiska vardag. Det tror
jag frågan icke på något sätt skulle gagnas av.

För min del vill jag gärna erkänna, att jag har sett det som ett privilegium,
att jag fått taga initiativet till detta, arbete och fått leda arbetet hitintills så
långt som det har skett. Örn vi icke alldeles misslyckas, och jag vet icke varför
man skulle behöva vara så pessimistisk, så talar såvitt jag förstår all sannolikhet
för att vi Ilar stå inför en av de mest genomgripande och radikalt omfattande
sociala reformer i svenskt samhällsliv, som överhuvud taget har ifrågasatts
under de senaste årtiondena. Jag har som sagt betraktat det som ett privilegium,
att jag har fått hjälpa till med den saken.

Nu säger man, att »ja, men det är ju en högerman, som har gjort detta, och
kan något gott komma från ett så avskyvärt håll?» Ja, ni får väl se. Jag er -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
känner, att det skulle vara en viss tillfredsställelse för mig, om det skulle visa
sig att just ifrån högerhåll ledningen har tagits i en fråga av så socialt genomgripande
beskaffenhet som det här gäller. Det skulle kanske också kunna övertyga
herrarna örn att vi inom högern äro minst lika intresserade som några andra
av framstegsarbete och sociala reformer.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan icke underlåta att göra några
repliker i anledning av vad som nu har framförts av herr Bagge.

Han medgav, att man icke hade någon representant från det största partiet
i skolutredningen, och han ansåg detta vara ganska naturligt, därför att utredningen
ju skulle bestå av experter. Det var ju mycket vänligt sagt örn socialdemokratien,
att nian icke har kunnat finna någon expert på skolfrågornas område
inom detta det största regeringspartiet.

I avslutningen av sitt anförande sade herr Bagge vidare, att det kanske
skulle komma att visa sig, att det förslag, som kommer från högerhåll, skaål
visa sig vara ganska acceptabelt — jag vet inte, örn han kanske till och med
trodde, att jag skulle tycka det. Däri låg ju ett slags indirekt erkännande av
att det, som man en gång kan vänta från skolutredningen, kommer från högerhåll.

Herr Bagge fann det vara fullt i sin ord jung, att man först gör upp undervisningsplaner
och fastställer vilka, ämnen man skall ha o. s. v. och därefter
tar ställning till frågan örn själva organisationen och om man skall ha sjuårig
eller åttaårig eller nioårig skola. Ja, det blir ungefär som örn ett par nygifta
först skaffar sig möbler och sedan de fått ihop dessa möbler bestämmer lägenhetens
storlek efter det antal möbler, som de lia.

Herr Bagge förklarade, att min framställning av direktiven var fantasirik.
Jag vill då erinra honom örn att när jag återgav direktiven refererade jag endast,
och deli enda kommentar, som förelåg från min sida därvidlag, var, att
jag pekade på den ganska egendomliga sammanställning, sorn hade gjorts mellan
å ena sidan fostran och å andra sidan kunskapsmeddelelse. Om det var fantasirikt,
herr Bagge, ja, då var det herr Bagge själv, som varit fantasirik, när
han utformade dessa direktiv.

Jag tror att herr Bagge bär fel, örn han bär fått för sig, att huvudorsaken
till missnöjet är att man tror, att kommittén aldrig blir färdig med sitt arbete.
Förr eller senare blir den naturligtvis »färdig», det förutsätta vi väl allesammans,
fastän det ju inte ser ut som örn det skulle bli så snart. Det väsentliga
är emellertid icke, örn herr Bagge måste hålla på ett eller två år till, fastän
det ju är tråkigt, utan det väsentliga är, om man från denna utredning kan
vänta sådana linjer för den svenska skolans utformning, som kunna gillas av det
svenska folkflertalet och av svenska riksdagens majoritet. Enligt min mening
kan man det icke, och det är orsaken till att jag och mina kamrater lia velat
få till stånd en förändring och till det missnöje inom socialdemokratien,
soini tog sig uttryck i en motion förra året, samt till det av herr Persson i Falla
karakteriserade skrivsätt, som man från statsutskottets sida har begagnat.

För min del konstaterade jag, att medan man exempelvis i Förenta Staterna
i sina planer för skolväsendet efter kriget utgår ifrån, att man skall lia en
12-årig skola, där eleverna skola få undervisning t. o. m. sitt 18 :e år, och där
man väntar att åtminstone 80 % av eleverna skola genomgå läroverk, och medan
man i England — för alt. ta ett annat exempel — utgår ifrån att man
skall lia en 10- eller 12-ärig obligatorisk skola för samtliga elever och där man
vill öppna vägen för alla oavsett deras ekonomi och sociala läge att få den
högsta utbildningen, sä håller vår svenska skolutredning pä med det plotima

Andra lea unn arnis prat (/koll 19Ji5. AV 17.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
de, som jag för min del förut karakteriserade och som ute i landet faktiskt
har skapat stort missnöje.

Jag måste konstatera, som jag redan gjorde i mitt tidigare anförande, att
jag icke på något sätt vill ifrågasätta herr Bagges subjektivt goda vilja att
åstadkomma resultat. Han vill nog ha resultat, men vilka resultat? Det är icke
sådana resultat, som vi för vår del och som jag tror det stora flertalet i denna
riksdag önska.

Herr Bagge erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Visst finns det utmärkta skolexperter också inom socialdemokratien! Det
är icke tu tal örn annat. När vi tillsatte denna kommitté var det emellertid
ingen människa, som tänkte på vad vederbörande hade för politiskt hemvist,
och detta därför att det ju skulle vara en ren fackmannautredning. Jag trodde
verkligen uppriktigt sagt, att en eller ett par av ledamöterna var socialdemokrat,
men det har sedan befunnits att så icke var fallet. Till min överraskning
fann jag, att det stora flertalet förmodligen var folkpartister, i den mån de
överhuvud taget hade en bestämd politisk mantalsskrivningsort. Det kan ju
omöjligen ha varit något intresse för mig att åstadkomma en majoritet av
folkpartister! Sanningen är helt enkelt, att jag med hjälp av myndigheter och
andra endast försökte få de mest framstående fackexperterna för att sedan få
den politiska bedömningen av skolproblemen efteråt.

När herr Hagberg säger, att man icke skulle kunna använda de uppgjorda
kursplanerna för olika organisationsformer, så visar det endast hur obekant
han är med dessa frågor. Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt så, att man
mycket väl kan använda de kursplaner, som vi utarbetat, vare sig man vill gå
den ena eller den andra linjen.

Herr Hagberg i Luleå vidhöll till sist, att från denna utredning kunde
ingenting komma, som är av värde och som svenska riksdagen kunde ha någon
nytta av. Jag får väl svara med katekesens ord, att tron är en viss tillförsikt
örn ting, som icke synas. Det finns ingen möjlighet att argumentera
mot en sådan tro. Så mycket är emellertid säkert, att när herr Hagberg i Luleå
får se det förslag, som vi komma med, så kommer han att finna, att det. i rätt
stor utsträckning harmonierar med den planerade engelska skolreform, som
han satte upp som mönster.

Härefter yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Som kammarens ledamöter kanhända observerat har jag mycket litet deltagit
i dagens debatt. Det har icke blott berott på min respekt för andras tid utan
även och framför allt därpå, att statsutskottet i allt väsentligt ägnat åttonde
huvudtiteln en både grundlig och älskvärd behandling. När jag nu sent omsider
tar till orda på den punkt, som gäller kommittéanslaget, är det dels för
att tala om detta kommittéanslag, dels för att besvara vissa frågor, som framställts
till mig.

Jag kan för min del helt instämma i utskottets yttrande, när utskottet säger
att det finner det vara självfallet, att 1940 års skolutredning bör få tillfälle
att framlägga resultaten av sitt arbete. Det skulle också enligt min mening
vara ett oförsvarligt ekonomiskt och intellektuellt slöseri att icke låta denna
kommitté, som i alla fall kostat ganska mycket pengar och som inrymmer
en rad av våra främsta skolman, få fullfölja sitt arbete.

Jag är väl medveten örn att denna kommitté har varit utsatt för mycken
kritik. Vi ha fått höra en hel del av denna kritik här i dag, men jag måste i

Toredageu den 10 april 1945 em.

Nr 17.

Andag till kommittéer och, utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
likhet med herr Bagge säga, att det är väl ändå skäl i att spara sitt omdöme
till dess kommittén blivit färdig med sitt arbete. Det kan väl ändå tänkas,
att denna kommitté, som består av en hel rad av våra bästa skolman, ändå kan
säga en del i våra pedagogiska frågor, som är värt att höra på.

Vi svenskar bruka ju sedan gammalt ha respekt för sakkunskapen och det
är en egenskap, sorn icke minst utmärker den svenska riksdagen. Det skulle
fullständigt strida mot vår gamla svenska tradition, örn vi upplöste en kommitté
av detta slag. innan den fullbordat sitt arbete, dag kan icke tro, att
någon av dem. som bär respekt för denna svenska tradition, verkligen på allvar
vill tänka en sådan tanke.

En sak är säker och det är, att denna kommitté redan i hög grad har stimulerat
den svenska skoldebatten. Man kan icke neka till att denna skoldebatt
har haft mycket starka drag av originalitet. Jag har icke kunnat undgå att
göra den observationen i detta sammanhang liksom många gånger tidigare i
andra, att det finns originalitet av två slag. Den ena originaliteten består i att
alltid tänka annorlunda, att alltid tänka på annat sätt än den eller de, som
man plötsligt tar som riktrote för sina funderingar. Det är ett osjälvständigt
och ett ofruktbart sätt att tänka. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta
att göra det tankeexperimentet, att 1940 års skolutredning kan komma med
så pass radikala förslag, att örn kritikerna skulle fullfölja denna form av originalitet,
skulle de tvingas över till ganska konservativa tankelinjer.

Det finns en annan form av originalitet, oell den består i att tänka själv,
att på grundval av vad man vet och på grundval av föreliggande utredningar
självständigt bilda sig en uppfattning. Det är på det sättet som jag hoppas
att de pedagogiska programmen skola utveckla sig i vårt land. till fromma för
de skolfrågor, vilkas vikt vi alla inse.

Jag tänkte också säga några ord med anledning av de frågor, som herr
Wallentheim här riktat till mig.

Det har redan från början varit klart, att 1940 års skolutredning så småningom
skulle avlösas av en lekmannakommitté eller, örn man så vill, en parlamentarisk
kommitté, som finge ta upp de stora skolfrågorna ur de aspekter, som
falla sig naturliga för politiker och lekmän. Det är naturligtvis en svår fråga,
hur denna kommitté skall sammansättas, liksom också när den lämpligen bör
träda i funktion. Jag har för min del icke haft någon anledning att taga ställning
till dessa frågor. Jag anser också frågorna vara av sådan vikt, att det är
regeringen i sin helhet som skall avgöra, dem. Jag är rädd för att örn jag
personligen här toge ställning till dessa frågor, så skulle den anklagelse för
auktoritatär ministerstyrelse, sorn hörts här i afton, kunna riktas och det med
rätta även mot mig. Men örn jag i alla fall skall be att rent personligt få anlägga
några synpunkter i anledning av de frågor, som herr Wallentheim ställt,
så måste jag göra det mycket hypotetiskt, då jag i dessa frågor är beredd att
höra andras mening och taga intryck därav.

Den första fråga, som herr Wallentheim ställde till mig, var denna: när skall
den parlamentariska kommittén tillsättas? Såvitt jag förstår, är 1910 års skolutredning
i allt väsentligt färdig redan denna sommar. Under sådana förhållanden
förefaller det mig rimligt, att nian väntar med den parlamentariska kommitténs
tillsättande till dess 1940 års skolutredning är färdig med sitt arbete.

Därmed har jag också, med de reservationer som jag redan gjort, besvarat
herr Wallentheim» andra fråga. Den frågan giilldc nämligen, örn de båda kommittéerna
skola arbeta samtidigt och parallellt. Ligger det någonting i den
kritik, som framförts mot 1910 års skolutredning att den börjat i fel ända —
det är ju en kritik, sorn ofta höres, men det iir inte alltid som man samtidigt
talar örn vilken ända som vore den riktiga — är det väl ganska orimligt, att

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.'')
inte den parlamentariska kommittén skulle få allt väsentligt av utredningsmaterialet
serverat för sig, innan den sätter i gång med sitt arbete. På det sättet
får den parlamentariska kommittén tillfälle att från början taga ställning till
frågan örn vilken ända som är den riktiga,

Herr Wallentheims tredje fråga var den. om den parlamentariska kommittén
skulle få. arbeta självständigt utan preciserade direktiv från regeringens
sida. Örn jag på denna punkt skulle våga uttala en personlig mening, skulle
det vara den att kommittén bör få arbeta självständigt: den bör få gå till sitt
stora och betydelsefulla verk utan dylika preciserade direktiv, som 1918 års
stora skolkommission fick. Det var den gången bekvämt att ha patentlösningar
givna på förhand, men jag tror inte att det var till fromma för skolfrågans fortsatta
behandling, att man på detta sätt hade bundit kommissionens händer. Jag
skulle inte gärna se att detta misstag upprepades på nytt.

Herr Wallentheim förde också fram den tanken, att riksdagen skulle beredas
tillfälle att på förhand ge till känna sin mening i de stora pedagogiska
frågorna, innan den parlamentariska kommittén började sitt arbete. Jag får
säga att den tanken överraskade mig något. Det är en av den svenska riksdagens
vackraste och äldsta traditioner att inte ta .ställning till stora och intrikata
frågor utan att lia fått ett ordentligt utredningsmaterial sig förelagt.
Och att riksdagen här skulle taga ställning i de mest invecklade och betydelsefulla
frågorna, utan att ha någon annan ledning än den, som en stor del av
denna kammare föraktar eller i varje fall talar illa om, nämligen 1940 års skolutredning,
tror jag inte vore riktigt lämpligt. Den metod, som på denna punkt
i herr Wallentheims anförande skymtade fram — jag vet inte om jag vågar
säga att den rekommenderades — är inte bara ovanlig, utan jag tror också
att. den är olämplig.

Till sist skall jag be att få säga några ord med anledning av de inlägg i
debatten, som gjorts från kommunistiskt håll. Jag skall då först be att få ge
kommunisterna en komplimang, nämligen deli att de ha hållit sina anföranden
på en ovanligt hög nivå. Men därmed menar jag inte. någonting annat än att
de ha fört diskussionen på sådana höjder, att ali kontakt har saknats med
dagens aktualiteter och realiteter.

Jag skall icke följa herr Holmberg på hans luftiga spekulationer i skolfrågan.
Icke heller vill jag ge mig in på hans resonemang örn samlingsregeringen,
ehuru jag kanske vet litet mer om samlingsregeringar i allmänhet och denna
samlingsregering i synnerhet, än vad herr Holmberg vet. På en punkt skulle
jag emellertid vilja inlägga en bestämd gensaga mot det resonemang sorn herr
Holmberg förde. Han gjorde gällande, att vi hade fått ett stort bakslag i vår
svenska skolpolitik under de sista åren, och det bakslaget skulle bero på det
ökade borgerliga inflytande, som gjort sig gällande i svensk politik under de
sista åren. Vad herr Holmberg tänkte på, var tydligen det förslag, som folkskolans
besparingssakkunniga framlagt och som antogs av en jag tror nästan
enhällig riksdag för några år sedan. Jag vill då erinra om att dessa sakkunniga
tillsattes av herr Arthur Engberg, och ordförande i denna kommitté var undervisningsrådet
Weijne, en ovanligt skicklig beli duktig man. Det förslag som
framlades på grundval av denna utredning vann ju i varje fall riksdagens godkännande
utan större motstånd. Det var icke det borgerliga inflytandet som här
gjorde sig gällande; det var ett världskrig, söm satte sina spår i svensk skolpolitik.

Jag skall också be att få säga några ord med anledning av herr Hagbergs
i Luleå anförande. Jag kan ge honom rätt i att Sveriges ställning i folkbildningshänseende
icke är den som man skulle kunna önska och icke är den som
den en gång har varit. Vi äro kanske icke längre i täten, när det gäller kultur -

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Nr 17.

Anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. (Forts.)
•arbetet. Herr Hagberg gör sig emellertid skyldig till en upprörande orättvisa,
när han gör gällande, att vårt land i kulturellt hänseende är hopplöst efterblivet.
Jag hoppas, att ingen i denna kammare har tagit intryck av den karakteristik
som herr Hagberg därmed har velat ge åt det kulturarbete som har bedrivits
och fortfarande bedrives i detta land. Men säkerligen återstår det mycket
att göra. Jag för min del är övertygad örn att det måste göras och att det skall
göras snart. Det är icke minst därför, som jag med glädje och med spänning
väntar på den översyn av vårt skolväsende som 1940 års skolutredning håller
på med, och ingenting skulle glädja mig mera. än om vi mycket snart finge
se resultaten av denna utredning och av den kommande parlamentariska utredningen
satta i verket.

Därmed är icke hela kulturfrågan löst. Det finns andra kulturfrågor av
kanske lika stor vikt som med det snaraste måste upptagas. Jag hoppas, att
Sveriges riksdag nu som många gånger tidigare skall behjärta vikten av dessa
frågor och göra, vad som bör göras, för att Sverige skall kunna inhämta det
försprång som andra länder nu lia fått och återtaga sin ställning som en av de
ledande nationerna i det europeiska kulturarbetet.

oHerr Holmberg: Herr talman! Statsrådet menade, att det bakslag beträffande
vår skola som jag talade örn inte hade något med frågan om en samlingsregering
och med de förhållanden i övrigt som råda i detta land att göra
utan att det var helt att hänföra till krigsförhållandena. Jag uttalade mig
emellertid överhuvud taget inte om anledningarna härtill, utan jag bara konstaterade,
att bakslaget i fråga om den svenska skolan till tiden sammanföll med
en period av ökat borgerligt inflytande och att det alldeles säkert var så, att
detta var ett offer som gavs från de demokratiska riktningarnas sida, för att
man överhuvud taget skulle kunna hålla ihop samlingsregeringen. Den uppfattningen
företräddes också av den tidning som jag tidigare citerade och som
inte tycktes ha samma uppfattning som statsrådet om möjligheten att föra en
demokratisk politik även under krigstid.

Den socialdemokratiska tidskriften Tiden skriver om denna sak följande:
>>I fråga örn de tumningar som under kriget gjorts på vår demokrati genom
inskränkningar av tryckfriheten, införande av en hemlig polis, brev och telefoncensur
etc.» — man har tidigare behandlat skolfrågan — »finns det starka
skäl att anta att dessa åtgärder, som torde ha drivits betydligt längre än som
varit motiverat, aldrig skulle ha genomförts av en demokratisk partiregering.»
Jag är av samma uppfattning, och jag tror alltså, att man inte hade behövt
vare sig på skolans eller på andra områden gå därhän som man gjort i fråga
om tumningar på vår demokrati, utan man hade alldeles säkert på dessa områden,
alltså även i fråga örn skolan, kunnat hävda demokratiska principer.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren först utskottets
hemställan i mom. a).

Härefter framställde herr talmannen beträffande mom. b) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 260—265.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 266.

Lades till handlingarna.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945 em.

Punkten 267.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag.

§ 3.

Herr Utbult avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 578, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 256, med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.16 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451720