RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1945:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Andra kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 27 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro av följande lydelse:

Till riksdagens andra kammare, Stockholm.

Under åberopande av bifogade läkarintyg anhåller jag örn ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 3 mars.

Stockholm den 27 februari 1945.

Martin Skoglund.

Riksdagsman Martin Skoglund är på grund av sjukdom som kräver sjukhusvård
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet 21 februari t. o. m. 3 mars.

Stockholm den 27 februari 1945.

Knut Hanner,

leg. läk.

Till talmannen i riksdagens andra kammare.

Undertecknad, som åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom till den 1 mars
1945, har vid kontrollundersökning vid härvarande lasarett blivit upplyst örn,
att min hjärtåkomma ännu inte är läkt, varför jag ser mig nödsakad att begära
ytterligare en månads tjänstledighet — eller till den 1 april innevarande år —
för vilken begäran hänvisas till bifogade intyg av l:e underläkaren vid Umeå
lasarett.

Överboda den 25 februari 1945.

Ragnhild Sandström.

Härmed intygas att fru Ragnhild Maria Sandström, född den 14 augusti
1901, från Överboda, på grund av hjärtsjukdom fortfarande är arbetsoförmögen
minst till och med den 31 mars 1945.

Umeå den 23 februari 1945.

Per Säve-Söderbergh,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Skoglund i Doverstorp ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden fr. o. m. den 21 februari t. o. m. den 3 mars samt fru Sandström,
som genom kammarens beslut den 10 nästlidna januari beviljats ledighet
t. o. m. den 28 innevarande februari, fortsatt ledighet t. o. m. den 31 instundande
mars.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 10.

1

2

Nr 10.

Tisdagen den 27 februari 1945.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 67, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen;
och

nr 77, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken;

till statsutskottet propositionen, nr 82, angående försäljning av vissa under
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter i Degerfors
köping;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 83, med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) ;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 84, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.; och

nr 85, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr
437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m. ;

till statsutskottet propositionen, nr 87, angående vissa frågor örn befrielse från
ersättningsskyldighet; samt

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 88, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt, m. m.; och

nr 89, med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967).

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till jordbruksutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

ur 457 av herr Norup m. fl.; samt

nr 458 av herrar Karlsson i Stuvsta och Persson i Landafors.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 3 och 29—31, bevillningsutskottets betänkanden nr
6—8 och 10—12, andra lagutskottets utlåtanden nr 8—11, andra kammarens
första .tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

§ 5.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i anledning av gällande
bestämmelser örn besparingsåtgärder på folkskoleväsendets område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Edberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående beredande av med -

Tisdagen den 27 februari 1945.

Nr 10.

3

inflytande åt skogsägarna vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Fagerholm vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens kerr statsministern, angående användningen av kvalificerad arbetskraft
inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Johnsson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Sedan statsmakterna
beslutit uppföra ett annex till kanslihuset i kvarteret vid Kolmätargränd i
Gamla staden i Stockholm, och sedan hyresrådet förständigat de uppsagda hyresgästerna
att avflytta till den 1 april, har en för flertalet av dessa hyresgäster
förtvivlad situation uppstått. Enligt uppgift berör rivningen av de gamla fastigheterna
ett sjuttiotal familjer. Av dessa har endast ett femtontal lyckats uppbringa
ny bostad. De övriga ha trots stora ansträngningar icke kunnat finna
någon lägenhet. Med det nuvarande tillståndet på bostadsmarknaden synes
detta också vara omöjligt för överskådlig tid framåt.

Det må anses fastslaget att ett uppskov med kanslihusbygget icke utan de
största olägenheter för förvaltningen kan ske. Efter hyresrådets utslag kan väl
heller icke lagligheten i de gjorda uppsägningarna ifrågasättas. Kvar står emel-''
lertid det faktum, att ett stort antal människor här genom statens åtgärder bli
husvilla utan egen möjlighet att skaffa sig bostad likvärdig med den de måste
lämna. Det rör sig här i flertalet fall örn familjer som bott större delen av sitt
liv i Gamla staden. Förutom att de under så lång tid vuxit samman med sin
miljö och redan för den skull ha svårt för en omplantering i en ny, skulle en
flyttning ur församlingen innebära ekonomiskt försämrade villkor för de flesta.
Flera av de gamla ha årlig tilldelning av fondmedel som endast kunna tilldelas
personer, som äro bosatta inom Nicolai församling. De hyror, som de betalat för
sina lägenheter här, torde väsentligt understiga dem som de få erlägga på annat
håll. Även flyttningskostnaderna bliva en väsentlig tunga för dessa personer,
sorn i många fall leva under mycket små omständigheter. Alla dessa besvärligheter
överskuggas dock av det förhållandet, att de icke hade någonstans att
taga vägen.

I ett läge som detta synas statsmakterna icke kunna undandraga sig ett visst
ansvar för dessa medborgare, dels för att skaffa dem åtminstone tillfällig acceptabel
bostad, dels för att tillförsäkra särskilt de äldre av dem en möjlighet att
snart få återvända till församlingen t. ex. genom att medverka till upprättandet
av ett nytt hem för gamla.

Med anledning av vad sålunda framhållits får jag till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet vördsamt rikta följande fråga:

Har herr statsrådet övervägt den svåra situation, vari dessa medborgare
råkat genom uppsägningen för det blivande kanslihusbygget, och vilka åtgärder
kunna förväntas bli vidtagna omedelbart och framdeles?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation.

4

Nr 10.

Tisdagen den 27 februari 1945.

Interpellation.

§ 9.

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Enligt vad jag inhämtat har lantbruksingenjören i Uppsala län arbets- och torrläggningsplanerna
rörande Fyrisåns reglering i det närmaste färdiga. I denna
reglering ingå även två avgreningar från Fyrisån, nämligen den s. k. örbyhusgrenen
och dannemoragrenen. Företaget berör en sträcka av flera mil. På grund
härav måste detta företag få en annan karaktär än andra torrläggningsföretag,
där området för regleringen är mera koncentrerat. Emellertid torde det näppeligen
förekomma någon torrläggningsfråga som berör en så stor grupp småbrukare
som den vilken har avseende å örbyhusgrenen av Fyrisån. Här beröras
omkring 360 fastigheter av företaget och av dessa äro omkring 210, eller nära
60 procent, mindre än 10 ha och omkring 310, eller drygt 86 procent, mindre
än 20 ha. Vid dannemoragrenen bli omkring 116 fastigheter berörda av företaget.
Av dessa äro omkring 60, eller drygt 50 procent, mindre än 10 ha och
omkring 90, eller 77 procent, mindre än 20 ha. Detta torrläggningsföretag är
för flera hundra småbrukare av den största ekonomiska betydelse, då den^ jord
de nu ha mycket besväras av vattnet från Fyrisån. Regleringen skulle alltså.väsentligen
förbättra den nuvarande jorden, men även betydande tillskottsjord
skulle kunna utvinnas till det stora antal ofullständiga jordbruk, som finnas
här i trakten. Omkring 80—90 procent av jordbruken äro här att betrakta såsom
ofullständiga. Den jord som utvinnes torde vara av god beskaffenhet och byggnaderna
på de gårdar, som skulle beröras av företaget, torde utan nämnvärd
merkostnad kunna utnyttja ifrågavarande tillskottsjord. Denna reglering skulle
alltså bidraga till att i dessa trakter lösa det nu så aktuella problemet rörande
jordbrukets rationalisering.

Emellertid har det visat sig av de verkställda undersökningarna, att det
övervägande flertalet jordbrukare i denna trakt icke äga ekonomiska förutsättningar
att med de nuvarande statsbidragen till torrläggningsföretag genomföra
den av mig nu omförmälda regleringen. Det torde därför vara nödvändigt att
statsmakterna i större utsträckning än gällande bestämmelser medgiva vilja
bispringa jordbrukarna för företagets genomförande. Att så sker är med hänsyn
till de sociala och ekonomiska fördelar som skulle följa av företaget enligt min
mening berättigat. Emellertid torde det vara nödvändigt att jordbrukarna erhålla
kännedom örn statsmakternas inställning till förevarande fråga, innan vidare
åtgärder för företagets igångsättande vidtagas.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Rubbestad få framställa följande interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder, som möjliggöra att lämna
bidrag till reglering av Fyrisån i större utsträckning än de vanliga reglerna
för bidrag till torrläggningsföretag för närvarande medgiva, därest anhållan
därom skulle göras från delägarna i företaget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :is proposition angående befrielse från. viss
ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet;

nr 37, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde;

Tisdagen den 27 februari 1945.

Nr 10.

5

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Gustafsson i Bogla, nr 459, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 53, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; _

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 460, i anledning av Kungl. Juaj :ts proposition,
nr 64, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.; och
fru Boman, nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 76, angående
anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 em.

In fidem
Sune Norrman.

6

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Onsdagen den 28 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1945 den 21 februari sammanträdde den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 42,

i följd varav nämnden ansett högsta domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

Bernhard Nilsson. Aron Guslafsson.

J. M. Bäckström. Axel Lindqvist.

År 1945 den 21 februari sammanträdde den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens samtliga ledamöter bibehållna,

Och befunnos efter omröstningens slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 0;

Nej — 42,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

Bernhard Nilsson. Aron Gustafsson.

J. M. Bäckström. Axel Lindqvist.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

7

Protokollen lädes till handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att innehållet
av dessa protokoll skulle delgivas riksdagens kanslideputerade med anmodan
att låta i ämnet uppsätta och till kamrarna avgiva förslag till den
skrivelse, som skulle till Konungen avlåtas.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 21 innevarande februari fattade beslut
företogos nu val av dels tjugufyra valmän för utseende av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare, dels ock sex suppleanter för dessa
valmän; och anställdes först val av valmän.

Därvid avlämnades 160 valsedlar med partibeteckningen »Gemensam lista»
och 14 valsedlar med partibeteckningen »Kommunisterna».

De med partibeteckningen »Gemensam lista» utmärkta valsedlarna upp-togo
samtliga

såsom	första	namn herr	Lindqvist,
	andra		*	Skoglund i Doverstorp,
>*	tredje	»	»	Eriksson i Stockholm
>	fjärde		»	Ryberg,
>	femte	»		Fast,
	sjätte	>		andre vice talmannen Carlström,
*	sjunde			Olsson i Mellerud,
•>?	åttonde	»	>	förste vice talmannen Magnusson,
5»	nionde	>		Berg,
2>	tionde	3>	5-	Hammarlund,
ä»	elfte	5>	»	Hermansson,
>	tolfte			Gezelius,
»	trettonde	>	fru	Gustafson,
*	fjortonde	»	herr	Lindberg,
»	femtonde	>		Mosesson,
>	sextonde	»		Landgren,
»	sjuttonde	2>	»	Werner,
•»	adertonde	»	5>	Holm,
t	nittonde	>	i>	Dickson,
»	tjugonde		»	Lindahl,
»	tjuguförsta	>		Gustafsson i Lekåsa,
>	tjugoandra	>	>	Jacobson i Vilhelmina,
»	tjugutredje			Björling och
2>	tjugufjärde	»	fröken	Oberg.

De med partibeteckningen »Kommunisterna» utmärkta valsedlarna upptogo
samtliga

såsom första namn herr Johansson i Stockholm,

» andra > » Jansson i örebro

> tredje » » Hohnberg.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de båda gruppernas valsedlar
bestämd på sätt här ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de båda grupperna
tillföllo dessa följande personer:

herr Lindqvist,

» Skoglund i Doverstorp,

» Eriksson i Stockholm,

» Ryberg,

8

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

herr Fast,

» andre vice talmannen Carlström,
» Olsson i Mellerud,

» förste vice talmannen Magnusson,
» Berg,

» Hammarlund,

» Hermansson,

» Johansson i Stockholm,

» Gezelius,
fru Gustafson,
herr Lindberg,

» Mosesson,

» Landgren,

» Werner,

» Holm,

» Dickson,

» Lindahl,

» Gustafsson i Lekåsa,

» Jacobson i Vilhelmina och
» Jansson i örebro.

De vid platsfördelningen förda anteckningarna hade följande utseende:

Platsfördelning vid val av i juga fyra valmän för utseende av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare.

						P 1 a	8 n	u m	lii	e r
Parti- beteckning	l:a plats	2:a plats	3:e plats	4:e plats	5:e plats	6:e plats	7:e plats	8:e plats
Rösttal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor |	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	! Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	g < aa'' © -i	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal
Gemensam lista		160	2	80	3	537*	4	40	5	32	6	267»	7	227r	8	20
Kommnnisterna		14	—	14	—	14	—	14	-	14	—	14	—	14	-	14
	9:e plats	10:e plats	ll:e plats	12:e plats	13:e plats	14:e plats	15:e plats	16:e plats
Parti- beteckning	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor |	! Jämförelse-tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal
Gemensam lista	9	177/»	10	16	n	146/n	12	137*	—	137*	13	12*/is	14	11%	15	107»
Kommunisterna	—	14	—	14	—	14	-	14	2	7	—	7	-	7	—	7
	17:e plats	18:e plats	19:e plats	20	e plats	21	a plate	22:a plats	23	e plats	24:e plats
Parti- beteckning	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor 1	Jämförelse- tal	Divisor	1 Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	Divisor	Jämförelse- tal	1 Divisor	p: 3 £-©? <x> <T>	| Divisor	I Jämförelse- tal
Gemensam lista	16	10	17	9717	18	88/»	19	8®/i»	20	8	21	7I3/a<	22	77n	23	62SA»
Kommnnisterna	—	7	—	7	—	7	—	7	—	7	_	7	_	7	_	7
																_n_*

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

9

§ 3.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens militieombudsman och lians ställföreträdare.

Därvid avlämnades 155 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gavelin,

» Karlsson i Granebo,

» Jonsson i Skutskär,

» Carlsson i Bakeröd,

» Severin i Gävle och
» Nilson i Eskilstuna.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter för sagda valmän.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmäida
valen.

§ 5.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 98, angående anordnande av lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt; nr

99, angående tillbyggnad till landsstatshuset i Kalmar m. m.; och

nr 100, angående nyanskaffning av ånglok.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till . Svar på

interpellation,

Hans excellens, herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!

Herr Hagberg i Luleå har frågat mig, om regeringen övervägt en sådan förändring
av instruktionerna för luftvärnet, att verkningseld inte längre riktas
mot allierat flyg över svenskt område.

Till svar vill jag meddela, att regeringen icke funnit skäl till ändring i gällande
bestämmelser rörande åtgärder mot otillåten överflygning av svenskt område.

De avgörande motiven för gällande bestämmelser ha varit en vilja dels att
skydda svenskt område för krigs- eller våldshandlingar, dels att förhindra, att
svenskt luftrum bleve utnyttjat som basområde för krigshandlingar eller förvandlat
till skådeplats för luftstrider. Motiven ha all jämt giltighet. Faran för
att luftstrider skola kunna föras in över svenskt område finnes fortfarande.

Man måste räkna med att situationer kunna uppkomma, där den t. o. m. blir
större än hittills. Jag kan icke förorda, att svenskt luftvärn i sådana situationer
skulle förhålla sig passivt.

Under de sistförflutna två åren lia icke mindre än 38 flygplan från de krigförande
lägren störtat på svenskt område, varav högst 9 men sannolikt färre
ha nedskjutits av svenskt luftvärn. De faror, som dylika störtningar medföra
för svensk befolkning och egendom, elimineras sålunda icke genom ändrade bestämmelser
för beskjutningen. En effektiv begränsning av dessa faror kan vinnas
endast i den mån vi kunna förhindra otillåtna överflygningar. Kännedom i utlandet
om att risk för beskjutning ej förelåge skulle emellertid kunna leda till
att antalet överflygningar och därmed också berörda faror ökades.

10

Ni- 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Svar på infor peikil ion. (Foris.)

Härefter yttrade:

Herr Hagberg: i Luleå: Herr talman! Jag tackar kerr statsministern för det
snabbt avlämnade svaret på mili interpellation. Däremot saknar jag anledning
till tacksamhet över svarets innehåll. Därmed bestrides icke. att svaret kan utlösa
tacksamhet på håll, där man anser sina intressen betjänta av den nu genomförda
svenska utrikespolitiken.

Statsministern bekräftade, att allierade flygplan beskjutits med verkningseld,
då de förirrat sig in över svenskt område. Orsakerna härtill ha varit skiftande
: dålig sikt, dimma, oväder, felorientering, bränslebrist, skadeskjutna plan
eller skadeskjutna besättningar. Att någon systematisk och medveten kränkning
av svenskt luftrum skett, har såvitt jag kan förstå icke ifrågasatts. Det
handlar härvidlag väsentligen örn anglosaxiska flygplan. Det är dessa som nedskjutits
på vägen till och från Tyskland. Nuvarande praxis är en relativt färsk
företeelse som har ett indirekt samband med de magiska namnen Stalingrad
och El Alamein. Tidigare rörde sig tyskt och finskt flyg tryggare i svenskt
luftrum än i det egna luftrummet. De riskerade nämligen icke att där i saluma
grad drabba samman med motståndarflyget.

Vi hörde, herr talman, ett interpellationssvar från statsministern för några
ar sedan — närmare bestämt den 10 juni 1942. Det rörde då ungefär samma
eller liknande fråga som den nu förevarande. I svaret heter det bl. a.: »Vill
man vara på den säkra sidan, är det givetvis det enklaste att helt enkelt skjuta
ned intränglingen. Detta är utan tvivel vår rätt men med hänsyn till våra
neutralitetsförpliktelser alls icke någon skyldighet och ur humanitära synpunkter
knappast något lovvärt. Det senare gäller i synnerhet, örn man går ut
ifrån att i allmänhet inflygningarna varit oavsiktliga och alltså icke syftat
till att kränka, eller skada vårt land. För en sådan ståndpunkt finnas goda skäl.
Man har nämligen rätt att förutsätta, att länder med vilka vi upprätthålla vänskapliga
förbindelser icke mot oss företaga fientliga handlingar» o. s. v.

Det framgår av detta citat, att regeringen då anförde bl. a, humanitära skäl
och att det icke fanns några neutralitetsförpliktelser som ålade oss att nedskjuta
inflygande plan. I detta fall anlägger emellertid regeringen helt andra
synpunkter. Regeringen fick vid det tillfället uppbära många förebråelser för
denna hänsyn gent emot axelflyget — och det är detta som föranlett min interpellation
— och den försvarade sig som sagt med att neutralitetsreglerna gåvo
dem fria händer. Dessa tillmötesgåenden gentemot Tyskland ingingo som bekant
i eftergifterna vid midsommaren 1941, vilka även motiverades såsom solidaritet
med Finland.

Först när det blev klart, att Tyskland måste förlora kriget, förändrades direktiven
för luftvärnet. Man började skjuta skarpt, men denna förändring agde''
också rum vid en tidpunkt, då Tysklands behov av svenskt luftrum blev mindre
stort, och då den allierade luftoffensiven mot Tyskland stegrades i accelererat
tempo. Ehuru icke någon avsikt förelåg från svensk sida, blevo därför i verkligheten
de skärpta instruktionerna för luftvärnet ett stöd för Tyskland och
en stöt mot de allierade västmakterna. Däri ligger, såsom jag ser frågan, den
faktiska betydelsen just nu. Statsministern anför såsom skäl för dessa skärpta
regler, att regeringen vill skydda Sverige för krigshandlingar och hindra,
att Sverige blir en bas för krigshandlingarna mot krigförande länder. Det råder
en utbredd uppfattning i vårt land, att faran för krigshandlingar kommer
från söder, medan de allierade icke ha några krigiska avsikter mot oss. Det var
ju icke heller i förlitande till Tysklands vänskapliga avsikter mot Sverige som
regeringen på sin tid tillät de eftergifter varom här nyss erinrats och som tryggade
en ganska god respittid för eventuella krigshandlingar mot oss. Orsaken

Onsdagen den 28 februari l‘J-15.

Nr 10.

1!

Svar pä interpellation. (Foris.)

var, såsom statsministern vid ett tidigare tillfälle antytt, att efter Frankrikes
sammanbrott 1940 det europeiska läget i stort i grund förändrats under de senaste
veckorna. Orsaken var med andra ord en rädsla för att få dela övriga
ockuperade folks öden. Att skjuta skarpt mot allierade plan som förirrat sig in
på svenskt område är sålunda enligt min mening med hänsyn till krigsfaran
tämligen överflödigt. Talet om att vi behöva skjuta ned sådana plan för att
hindra svenskt luftrum från att bli utnyttjat såsom basområde för krigshandlingar
ter sig ändå obegripligare. Det förutsätter ju, att främmande krigsflyg
kunde landa och starta på svenska flygfält, men något sådant har det icke varit
tal örn. Att vårt luftrum skulle bli skådeplats för strider mellan tyskt och
anglosaxiskt flyg, därest man avstode från att skjuta skarpt på det sistnämnda,
återstår att bevisa. Luftwaffes ådagalagda oförmåga att försvara tyska industriella
och militära mål mot angrepp från anglosaxiskt flyg talar också
mot antagandet att det i någon nämnvärd grad skulle kunna förfölja anglosaxiskt
flyg in på svenskt område eller eventuellt möta detsamma på svenskt
område. När det inte blev sammanstötningar och strider mellan tyskt och allierat
flyg över svenskt territorium vid en tidpunkt, när de allierade visste att
tyskt flyg rörde sig i vårt luftrum i stor frihet, torde det inte bli det nu helier.
I vart fall var risken vid den tidpunkten åtskilligt större än nu. Regeringens
farhågor i detta fall synas alltså vara överdrivna.

En annan fråga är huruvida vi skola skydda oss för krigshandlingar genom
att själva på eget territorium föra krig mot allierat flyg. Trots att det allierade
flyget åtminstone hittills såvitt jag vet inte besvarat den svenska skarpskjutningen
med eldgivning eller bombfällning utan faktiskt fått finna sig i att
hänynslöst beskjutas, lia riskerna för svenskt område och svenska liv inte minskats.
Faktum är ju att den enda risken hittills för svenska liv och svensk
egendom har bestått i skärvor från svenska luftvärnsgranater och i de av
svenskarna nedskjutna i bomblasterna. Det är sålunda vi själva, som förvandla
svenskt område till skådeplats för luftstrider, lät vara att vi skjuta mot motståndare,
som avstå från att försvara sig.

Men detta är dock inte en väsentlig anledning till det missnöje, som uppstått
inom landet över denna beskjutning av allierat flyg. Den främsta anledningen
är i stället, att det svenska folket betraktar de allierades seger som en
förutsättning för att Sverige skall bestå som ett självständigt land. Vore det
inte så, att svenskarna i allmänhet nu vore övertygade örn att Tysklands nederlag
är nära och oundvikligt, skulle de inte våga tro på möjligheten för oss
att i längden undgå Norges öde. De betrakta alltså de allierades seger som
även Sveriges seger. De Ira aldrig varit neutrala i sina personliga reaktioner,
även örn de gillat strävandena att hålla oss utanför kriget.

De nordiska grannländernas öde har djupt gripit det svenska folket. Regeringen
har själv alldeles nyligen givit uttryck åt den svenska förbittringen
över terrorn, bestjälandet, mördandet, brännandet och skändandet i våra nordiska
grannländer. Sveriges folk vet att endast de allierades seger kan göra
slut på terrorn och ge frihet åt Danmark och Norge. Det vet vidare att det
brådskar. Regeringen förklarade själv i höstas, att den väntar hungersnöd i
Norge denna vår. Denna fasansfulla tragedi kan endast avvärjas genom en
snabb allierad seger.

Men Sverige väntar endast och regeringen synes vara obenägen att ens uppmuntra
en frivilligrörelse för att påskynda slutet på den nazistiska terrorregimen
i Skandinavien. Men vi vänta inte Idott: vårt luftvärn gör sitt för
att bistå våra broderfolks förtryckare. Det tjänstgör som Tysklands första
försvarslinje mot angripande allierat flyg. Det utför den hämndgärning, som
tyskarna ej själva förmå mot allierat flyg, sorn lämnat tyskt territorium. Herr

12

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

statsministern uppger, att nio främmande maskiner nedskjutits under de senare
åren. Av dessa lära sju vara allierade. Det är precis sju för mycket, I
relation till antalet överflygande plan är dock naturligtvis siffran inte hög,
men den visar i så fall dels meningslösheten i beskjutningen, dels att de allierade
flygarna trotsa faran och förmodligen måste trotsa densamma därför att
de inte ha något annat val. De fortsätta också att uppsöka sina tyska mål
och kämpa för våra nordiska grannländers befrielse trots faran av att genom
felorientering eller på grund av annat liknande bli det svenska luftvärnets
offer.

Erfarenheter från såväl Sverige som andra länder visa till fullo, vilken
ringa avskräckande verkan skarpskjutningen har under de förhållanden, som
nu gälla. Sverige undgår ingen av de faror, som få motivera de nuvarande
instruktionerna. Man uppnår bara att missnöjet och misstron mot vårt land
öka i de allierade länderna. Vilka känslor som den svenska beskjutningen av
allierat flyg skall uppväcka i Norge och Danmark, där folket med jubel hälsar
samma flyg, trots att det bombar näraliggande krigsviktiga områden, låter sig
lättare anas än beskrivas.

överhuvud taget tror jag mig kunna säga, att det svenska folket inte gillar
denna krigföring mot de allierade. När en likartad interpellation samtidigt och
oberoende av min interpellation föredrogs i första kammaren av folkpartisten
professor Holmbäck och när, såvitt jag kunnat se, större delen av svensk press
hävdat just den linje, som framförts i de båda interpellationerna, så illustrerar
detta, att det bär verkligen handlar om ett masskrav och att regeringen, därest
den vidmakthåller dessa instruktioner, står isolerad.

Hedan i höstas vid utrikesdebatten krävde jag, att Sverige skulle upphöra
med verkningselden mot det allierade flyget. Jag framhöll sedan i remissdebatten,
att Sveriges viktigaste utrikespolitiska uppgift nu måste vara att förbättra
relationerna visavi de allierade nationerna. Detta är en så självklar
nödvändighet, att förmodligen alla erkänna densamma. I dessa dagar har Turkiet,
Egypten och Syrien utfärdat krigsförklaringar mot axelmakterna för att
överhuvud taget få deltaga i utformningen av den nya ordningen i världen
efter kriget. Fristen utgår denna dag. Ingen väntar att Sveriges regering skall
göra något liknande, men man kan begära att allt sådant, som bidrager till
att irritera och komplicera förhållandet mellan vårt land och de allierade nationerna,
skall bringas ur världen. En förändring av instruktionerna till luftvärnet,
vilken gjorde slut på detta för Sverige så riskabla nedskjutande av
allierat flyg, skulle ha varit en praktisk åtgärd för att åtminstone inte vårt
läge skulle försämras. Det förefaller uppriktigt sagt, som örn regeringen på
allvar gjort herr Skölds deklaration till sin: Kunna vi inte bevara vänskapliga
förhållanden till båda de krigförande parterna, så är det bättre att vi bli
ovän med båda än med den ene. Tyvärr har inte Sverige råd med en sådan
statskonst.

Måhända skall någon av den principiella neutralitetens anhängare ana ett
anslag mot neutraliteten i vårt krav. Vi ha för vår del aldrig hävdat en principiell
neutralitet. Vi bekämpade neutralitetsideologien redan före kriget. Jag
erinrar om, hurusom jag i remissdebatten 1938 jämförde den principiella neutralitetens
vänner med den tsarryske bonden, som, när man talade örn för honom
att en komet närmade sig, vilken skulle förstöra hela världen, replikerade:
»Gud, låt den falla ned i grannbyn.» Vi hänvisade bl. a. till den svenska
järnmalmens betydelse för den tyska krigsindustrien och framhöllo, att om
vårt land skulle få stå utanför det väntade stormaktskriget, bleve det såsom
tyskt hinterland, tysk leverantör av krigsviktiga varor m. m. Detta synes mig
ha bekräftats.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

13

Svar på interpellation. (Forts.)

När vi vid krigsutbrottet kämpade för en så strikt neutralitet som möjligt —
tyvärr förgäves — så skedde detta därför att neutraliteten var den första och
enda försvarslinje mot nazismen, som stod Sverige till förfogande i dåvarande
läge. Så uppfattade nog också svenskarna i allmänhet°saken; gentemot dea tyska
framfarten ställde man sig aldrig neutral, även örn detta rekommenderades från
högsta håll.

Den traditionella neutralitetens tid är förbi och kommer aldrig igen, därest
det ginge så illa, att mänskligheten kastades in i ett tredje världskrig. Erfarenheterna
under detta världskrig ha till fullo bevisat, att den proklamerade
neutraliteten inte kunnat rädda ett enda lands fred. Det är inte neutralitetsdeklarationerna,
utan helt andra omständigheter, som haft avgörande betydelse.
Varken neutralitet eller isolationism kan få bli svensk utrikespolitiks ledstjärna.

Detta är, herr talman, det problem, som dagens fråga ytterst upprullar. Vi
anse det vara på tiden, att Sverige i sin utrikespolitik utgår ifrån att betrakta
de allierades seger såsom ett svenskt intresse och att den svenska utrikespolitiken
följaktligen inriktas på att omedelbart försöka förbättra Sveriges relationer
visavi de förenade nationerna. Ett steg i denna riktning vöre, att de
allierade flyg, som förirra sig in på svenskt område, i Sverige funne skydd i
stället för fiendskap.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Redan herr Hagbergs
interpellation men ännu mer det tal, som han hållit i dag, ger vid
handen att han syftat till behandling av en mycket större fråga än den örn
beskjutning vid otillåtna inflygningar. Herr Hagberg inbjuder här helt enkelt till
en debatt örn Sveriges utrikespolitik överhuvud taget. Ingen kan förmena honom
det, men jag avböjer att gå in på en sådan debatt. De svenska statsmakterna
äro säkerligen ense om att fortfarande följa den svenska linje, som valdes från
början.

Jag skall endast säga så mycket örn herr Hagbergs ställning till neutralitetspolitiken,
att jag tycker att han borde underlåta att komma med sina nya historieskrivningar.
Jag hade tillfälle att tala med honom litet örn dessa saker vid
remissdebatten, och jag vill nu än en gång erinra honom om att när han
och övriga kommunister i början av kriget togo sin ställning till den svenska
politiken, så var pakten mellan Sovjetryssland och Tyskland det för dem avgörande.
Den gången hade de lika svårt att finna svenska synpunkter som herr
Hagberg har i dag, då han ju tydligen alldeles oombedd uppträder som advokat
för andra synpunkter än svenska.

När herr Hagberg här talar om det motsatsförhållande, i vilket vi kunna
bringas till vad han kallar de allierade nationerna, så vill jag bara konstatera,
att det från deras håll icke har förmärkts något av den irritation, varom herr
Hagberg här talar. Våra förbindelser med västmakterna kunna betecknas som
synnerligen goda, och det förefaller mig ganska egendomligt, att man i den
svenska riksdagen skall göra sig till tolk för synpunkter, som icke någonsin
ha framförts från det håll, som man här synes vilja i viss mån företräda.

Jag protesterar mot en sådan utläggning som att Sverige för krig mot allierat
flyg. Sverige hävdar sin neutralitet, och de principer, efter vilka detta sker, ha
varit desamma under hela kriget. Det finns ingen anledning att här förnya den
debatt, som så ofta har förts rörande de avvikelser, som gjordes vid utbrottet av
kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen, men jag erinrar örn att dessa voro
begränsade till att gälla enstaka plan och hade sorn bakgrund en försäkran att
man skulle undvika att komma in över svenskt territorium. Ännu i dag sker
ingen skarpskjutning mot enstaka plan, som förirra sig in över svenskt område,

14

Xr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

och ännu mindre mot sådana plan, som befinna sig i nöd. Hela tiden har gällt
att örn överflygningar ske i stora grupper, skall efter varning beskjutning ske
om inte flygplanen ändra riktning.

falsij den historieskrivning’ som hei''r Hagberg här har gjort, är fullkomligt

Det tjänar ju mycket litet till att diskutera med herr Hagberg om huruvida
hans uppfattning av vad som kail hända är riktigare än vår. Jag utgår för min
del ifrån att sadan nsker, som jag har hänvisat till i mitt interpellationssvar,
***rivn V1 ^löjlighet att möta sådana risker.

Till sist bara något rent personligt! Det har hänvisats till ett av mig tidigare
avgivet svar pa en interpellation, och herr Hagberg har varit vänlig nog att
citera ett långt stycke därur. Jag kan säga precis detsamma i dag, som jag gjorde
da, ty jag har fortfarande samma uppfattning örn vad som kräves för att hävda
den svenska neutraliteten. Men jag kanske får erinra örn att när jag hävdade
den uppfattningen, sa mottogs den inte med applåder från det håll, som herr
Hagberg nu företräder — och även om så skett, hade det inte varit från samma
utgångspunkter som i dag utan då restes i stället från samma håll, som nu
bhvit sa överkänsligt i fråga örn skarpskjutning, en opinion för att bringa fram
en ändring av bestämmelserna, en opinion som inte alls ville godkänna de humanitara
synpunkter, som jag anlade. Delvis har också regeringen tagit hänsyn
till denna opinion genom de ändringar i reglerna, som infördes 1942.

dag har inte någon som helst anledning att presentera samma cirkus som
herr Hagberg gör. Jag har haft en uppfattning, och den har jag fortfarande
aven om jag i viss man tagit hänsyn till andras uppfattningar. Men jag kan inte
annat an le nar de som tidigare kritiserat min uppfattning nu komma och be
mig havda den.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det ligger naturligtvis någonting i statsmimsterns
anmärkning, att jag rullat upp hela frågan örn vår utrikespolitik vid
behandlingen av det har föreliggande spörsmålet. Men orsaken därtill är att detta
spörsmål har nära sammanhang med hela vår utrikespolitik. Den som tror att
e åtgärder, som det här är fråga örn, böra betraktas såsom vanliga ordningsatgarder,
vilka inte ha någonting med Sveriges relationer visavi de krigförande
parterna att göra, lär nog missta sig ganska mycket.

Herr statsministern menar att det föreligger en motsättning mellan den ståndpunkt,
sorn jag och andra med mig intogo 1942, och den som vi intaga i dag.
Det ai sjal villart, att det föreligger en sådan motsättning, om man vill se

lt- Men ser.ma? frågan recelJt- d- v‘ s‘ beaktar det förhållandet
T-Ll-Jn n94” liksom nu ansag hotet mot Sverige komma från det nazistiska
tyskland, sa ar det ju ingen inkonsekvens att jag 1942 krävde att de instrukTrfS
le upphävas, sorn gavo det nazistiska Tyskland full eller åtminstone

X-nbet.att med sitt flyg harja i det svenska luftrummet. Och det är iust
darfor att jag anser de allierades seger vara även ett svenskt intresse och att

milof dl°«n en knuffa Ur vä.Hden allt, som kan irritera förhållandet

mellan de allierade och vald land, som jag kostar på mig att intaga denna andra

mi° tan •*1

arnoff stfismmistern säger, att han egentligen har samma uppfattning i dag
örn han hade, nar han avgav sitt interpellationssvar den 10 juni 1942 Hans
uppfattning var den gången, att vi inte skulle skjuta ned de intagande flycrplanen,
att vi inte skulle rikta verknmgseld mot dem, av humanitära skäl och
?agrUX ,av att neutraliteten inte ålade oss en sådan förpliktelse. Jag konstatera!
att aven örn statsministern har samma uppfattning i dag som ian hade

Onsdagen lien 28 februari 1945.

Nr 10.

15

Svar på interpellation. (Forts.)

1942, så har lian i alla fall medverkat till och försvarar att instruktionerna ha
ändrats på ett sådant sätt, att de nu äro rakt motsatta dem som gällde 1942.

Vidare säger statsministern, att enstaka inflygande plan liksom nödställda
inflygande plan icke beskjutas av det svenska luftvärnet. Det är ju en onödig
upplysning., eftersom ingen ifrågasatt att de skulle beskjutas.

Jag antog att statsministern inte skulle underlåta att upprepa sin insats från
remissdebatten, nämligen att tala om hur det var på den tiden, när, såsom han
här sade, pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland bestod. Jag bär därför
passat på att skriva av några räder ur mitt anförande vid remissdebatten den 6
augusti 1940, d. v. s. vid den urtima riksdag som hade sammankallats omedelbart
efter Frankrikes sammanbrott. Jag säger då följande: »Tecken finnas faktiskt,
som tyda på att regeringen nu håller på att vingla rätt in i det tyska livsrummet.
---Det bedrives en ganska målmedveten propaganda för att uppluckra

viljan till självhävdelse. Denna propaganda gynnas av den tyska militärmaskinens
snabba segrar och särskilt av den skräck, som segrarna framkalla hos
många människor.-----Vi ha hela tiden företrätt kravet på en självstän dig,

en av de krigförande imperialistiska makterna oberoende svensk utrikespolitik,
en politik, som tager sikte på bevarandet av freden och den nationella

självständigheten.---Den nya anpassning till det- tyska livsrummet, som

man nu litet försynt och diplomatiskt propagerar för även från regeringsbänken,

bär ingenting med en självständig utrikespolitik att göra.----Nu räknar

man med en ekonomisk orientering åt Tyskland och som en följd därav propagerar
man även för ett politiskt närmande till Tyskland.»

Jag tycker att dessa uttalanden, som gjordes vid en tidpunkt, som var mycket
allvarlig för Sverige och då den s. k. alliansen, d. v. s. icke-angreppspakten
mellan Tyskland och Sovjetunionen åtminstone i svenska regeringskretsars ögon
tedde sig mycket stark, helt vederlägga talet örn att vi då skulle lia företrätt en
politik, som innebar en anpassning till nazityskland och som var en annan politik
än den som vi företräda i dag.

Detta har naturligtvis inte, herr talman, med den fråga att göra. som föreligger
här, men jag har ändå inte kunnat underlåta att peka på det utrikespolitiska
sammanhang som förefinns, i förhoppning att riksdagen skall beakta
detta, när man tar ståndpunkt till den fråga, som i dag är ställd i interpellationen.
Jag hoppas också, att även om regeringen nu inte ändrar instruktionerna
för det svenska luftvärnet, så skall den opinion, som växer ute i landet, ändå
så småningom — och inom inte alltför lång tid — tvinga regeringen att upptaga
dessa instruktioner till ny prövning.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall icke
fortsätta debatten med herr Hagberg. Jag kan emellertid icke neka mig nöjet
att påpeka, att lian, när han citerade sina egna uttalanden från 1940, lätt gled
över ett, som han uppenbarligen i dag tyckte, mycket otrevligt uttryck. Han
talade nämligen 1940 om att vi skulle föra en av »de krigförande imperialistiska
stormakterna» oberoende politik. Vad kommunisterna den gången menade
med de imperialistiska stormakterna, veta alla. Man har ändrat uppfattning
även på den punkten.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Såsom hemmahörande i en stad däi
man i varje fall har en personlig erfarenhet av vad saken här gäller, vilket
kanske icke så många här ha, må det kanske tillåtas mig att säga ett par ord.
Jag skall låta dessa 1a formen av on fråga till interpellantcn.

Interpellanten har här mycket klart sagt ifrån, att lian ansåg, att vårt tillvägagångssätt
för framtiden skulle vara det, att det icke skulle avges verk -

16

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningseld mot allierat flyg. Av denna förklaring anser jag mig berättigad att
draga den slutsatsen, att interpellanten anser, att man å andra sidan skall avge
verkningseld mot icke-allierat flyg. Jag föreställer mig, att lian menade, att
det skulle gå till på det sättet. Då frågar jag interpellanten, hur han tänker
sig, att detta i praktiken skall utföras. Jag har för min personliga del varit
med örn oändligt många överflygningar under årens lopp, liksom alla andra
som bo där nere vid sundet. Nu är det emellertid så, att dessa överflygningar,
vare sig man kommier från det ena eller andra hållet, i regel ske nattetid. I
regel ske de också på utomordentligt hög höjd, 6 000. 7 000, 8 000 å 9 000 meter,
och den eld som avges mot de överflygande planen avges endast efter
ljudet, enär man icke kan se målet. Det skulle vara mycket intressant — jag
känner icke herr Hagbergs ballistiska kunskaper — att få en anvisning örn
hur man vid en sådan överflygning, när man icke ser målet, skall kunna avgör,
huruvida det är allierade eller icke-allierade flygplan som i det ögonblicket
kränka svenskt luftterritorium.

Interpellanten ifrågasatte sannolikheten av en eventualitet som statsministern
drog fram i sitt interpellationssvar, nämligen risken för en luftstrid över
svenskt territorium. Ja, när man vet, hur det går till, när det gäller, herr
Hagberg, finner man en sådan eventualitet mycket nära till hands liggande.
Jag vill erinra örn —• jag tror icke mitt minne bedrar mig i detta fall — en
sådan luftstrid, som ägde rum för ett par månader sedan, en luftstrid som
bevittnades av ett tusental skåningar. Jag tror, att man vid detta tillfälle var
ganska tillfreds med att vårt luftförsvar befann sig i en sådan beredskap, att
denna strid efter ett par minuter kunde föras ut ifrån svenskt territorium.

Jag tillåter mig upprepa min fråga till interpellanten, hur man i praktiken
skall gå till väga, örn man skall följa det råd han har givit. I övrigt
tycker jag, att det icke är någon anledning att nu närmare sysselsätta sig med
interpellantens utrikespolitiska utläggningar. Vi ha ju under årens lopp här i
kammaren sett herr Hagberg i Luleå i så många utrikespolitiska skepnader, att
inte ens den attityd han i dag intagit har nyhetens behag.

^Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Det har här sagts, att det icke är
något svenskt intresse som tar sig uttryck i en hemställan om att denna eldgivning
skall upphöra. Jag gör åtminstone anspråk på att tala som svensk,
när jag yttrar mig i denna fråga. Vi kunna här åberopa oss på Hälsingborgs
arbetarkommun och Hälsingborgs fackliga centralorganisation, som i denna
fråga begärt att ändrade instruktioner skola utfärdas för luftvärnet. Jag antar.
att dessa organisationer också se svenskt och skånskt på denna sak.

Jag har bara velat erinra om, att det är en stark svensk opinion som vill ha
ändring i instruktionerna för vart luftvärn och att man blir upprörd över att
dessa plan nu dingla ned, dessa plan som faktiskt ändå fylla en viss mission
när det gäller svensk frihet och självständighet.

Herr Bergström: Herr talman! När man här åberopar resolutionen från Hälsingborgs
arbetarkommun och Hälsingborgs fackliga centralorganisation, vilken
är ett u11 ryck för starka sympatier för de allierade, tror jag mig kunna
säga, att hade man inom dessa organisationer haft klart för sig, vilka risker
som äro förenade med att låta luftvärnets eldgivning upphöra, så hade icke
denna resolution kommit fram.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! När herr Hagberg i Malmö säger, att då
flygplanen flyga^ högt och det är mörkt, man icke vet, vilka det gäller, när
man skjuter på sådana flygarmador som överflyga svenskt område, då riskerar

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

17

Svar på interpellation. (Forts.)

man ju till och med att skjuta på svenskt flyg. Jag tror, att det i sådant fall
när man alltså icke är på det klara med, vilka slags gäster som befinna sig
uppe i luften, nog vore lämpligt, att man nöjde sig med varningseld i stället
för verkningseld.

Herr Hagbergs fråga ger också anledning till en motfråga. Förhåller det
sig verkligen så, att stora tyska flygarmador överflyga svenskt område? Jag
bar för min del haft den uppfattningen, att den tid, då så kunde ske, numera är
tämligen förbi på grund av det tyska flygvapnets iråkade svaghet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Herr statsrådet Hubbestad avlämnade Kungl. Majrts propositioner:

nr 58, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 59, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 60, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet;

nr 61, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 94, angående anslag till veterinärinrättningen i Skara;

nr 96, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 101, angående årligt understöd åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å
Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 104, angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1944/45; och

nr 105, angående ytterligare anslag för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 459 av herr Gustafsson i Bogla; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 460 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.; och
nr 461 av fru Boman.

§ 9-

Föredrogs den av herr Johnsson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående väntad bostadsbrist
för vissa hyresgäster i fastigheter vid Kolmatargränd i Stockholm
i anledning av kanslihusbygget.

Kammaren biföll denna anhållan.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 10.

2

18

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om
vits ändring
i 2 § lagen
orri försatnlingsstyrelse

i Stockholm.

§ 10.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Rubbestad, angående statsbidrag till reglering av Fyrisån.
*

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väckta motioner
örn viss ändring i lagen örn kommunal fondbildning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion
örn viss ändring i 2 § lagen örn församlingsstyrelse i Stockholm.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 27, av herr Persson i Stockholm m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
för sin del måtte besluta, att i lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse
i Stockholm, sådan den lyder enligt lagen av den 30 juni 1942 (SFS 516/
1942), följande passus skall utgå ur § 2, 2 morn.: Samfälligheten äger därjämte
bevilja anslag till territoriell församling, motsvarande högst fyra femtedelar
av kostnad för ändamål, som avses i 1 mom. e)».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Avsikten med den ändring i lag örn
församlingsstyrelse i Stockholm, som på tillskyndan av den dåvarande ecklesiastikministern
Bagge genomfördes ar 1942, var tydligen att pa en omväg
undkomma motståndet från främst arbetarhall i Stockholms arbetarstjuda stad
mot slöseri på det kyrkliga området. Denna strävan utgör den enda tänkbara
förklaringen till den oformliga lagstiftning som då genomfördes under motstånd
endast från kommunisterna.

Lagändringen innebar, som bekant, att örn en av Stockholms 19 församlingar
beslutade att bygga eller ombygga en kyrka, så behövde den beslutande församlingen
inte svara för mer än en femtedel av kostnaden. Resten uttaxeras
från skattebetalarna i hela staden efter beslut av en genom indirekta val utsedd
institution. Att denna institution, de s. k. församlingsdelegerade, inte har
skyldighet utan endast rättighet att lämna dylikt bidrag, verkar inte^ hämmande
på kyrkobyggnadsraseriet, ty har en församling fått bidrag, så anse
givetvis dessa statskyrkans speciella gynnare, som delegerade nära nog utan
undantag bestå av, sig ha moralisk plikt att bifalla krav även från andra församlingar.

Alla dessa invändningar framfördes från kommunistiskt, hall vid iragams
behandling år 1942, i samband med yrkandet örn avslag på förslaget om införandet
av en ekonomisk samfällighet. Dessförinnan hade Stockholms stadsfullmäktige
uttalat sig i frågan, varvid en stark minoritet gått emot förslaget.
Där framfördes från kommunistiskt håll förslaget örn att man skulle genomföra
den eftersträvade centraliseringen genom att en fullständig kyrklig samfällighet
bildades med stadsfullmäktige som beslutande organ. Detta förslag

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

19

Motion om viss ändring i 2 § lagen om för samling sstyr else i Stochholm.

(Forts.)

framfördes även till regeringen. I stället för att slå in på den vägen valde
regering och riksdag att slå in på avdemokratiseringens väg. Ändringen innebär,
att man berövat valmännen rätten att genom direkta val inverka på utgifterna
till kyrkliga ändamål. Detta måste utgöra ett stort steg bakåt ur demokratisk
synpunkt.

Det främsta argumentet för »reformen» var, att man genom densamma skulle
ernå en skatteutjämning mellan de olika församlingarna i vad det gällde skatten
till kyrkliga ändamål. Differensen mellan den högsta och lägsta uttaxeringen
var under åren 1937—1941 i medeltal 33,9 öre. I det material som låg till
grund för propositionen om lagändring beräknade man, att differensen skulle
komma att sjunka till 15,6 öre, om förslaget blev genomfört. Men år 1944 var
differensen 28 öre och i år är den 27 öre, trots att den s. k. reformen blivit
genomförd. Det främsta argument som framförts för förslaget Ilar sålunda
icke på något sätt visat sig vara hållbart.

I fråga örn verkningarna i övrigt har vad vi från kommunistiskt håll förutsade
år 1942 blivit bekräftat av verkligheten. Samfällighetens befogenhet att
lämna anslag till fyra femtedelar av kostnaderna har medfört en våg av utpräglat
slöseri med allmänna medel. Nya kyrkor och församlingshus stå på
dagordningen i mer än hälften av Stockholms församlingar. Har man inte användning
för en ny kyrka, restaureras den som finns för halvmiljonbelopp, och
församlingar som inte kunna finna något annat behov äro sysselsatta med att
utreda frågan örn försköning av kyrkorna. För år 1945 ha församlingsdelegerade
mottagit äskanden örn fyrafemtedelsanslag från Johannes församling på
340 000 kronor, från Hedvig Eleonora församling på 31 385 kronor och från
Bromma enbart för ritningar till kyrka 20 000 kronor samt därtill från Enskede
församling en begäran örn 384 000 _ kronor. Tillika ha delegerade upptagit
400 000 kronor till oförutsedda utgifter i form av fyrafemtedelsanslag
under året. Det utgör tillhopa ett belopp av 1 175 385 kronor, oell då är dock
detta enbart en liten del av vad man ute bland de olika församlingarnas speciella
kyrkovänner planerar att få tillgodosett.

Under de närmaste 25 åren före genomförandet av den Baggeska reformen
utgjorde anslagen till ny- och ombyggnadsändamål från Stockholms samtliga
församlingar i medeltal 625 000 kronor per år. Nu är beloppet nära nog fördubblat.
Man resonerar över allt som kyrkoherden i Johannes församling, vilken
i kyrkofullmäktige bemötte invändningarna mot att man skulle begära inte
mindre än 340 000 kronor till försköning av kyrkan med orden: »Vi får pengarna
till skänks.» Hittills har det visat sig, att det är de fattigare församlingarna
som få hjälpa de rika till nya kyrkor. Det är också ute i rikemännens
bostadsområden, som intresset för att avtvinga skattebetalarna medel till nya
kyrkor är störst.

Ute i Nockeby samlades de välbärgade för en tid sedan till ett opinionsmöte
för framförandet av kravet om ny kyrka även där. Vid mötet yttrade en av
deltagarna: »\i sitter i våra tina villor och bakom våra goda inkomster och
blir jordbundna och rädda för människorna. Vad vi därför behöver, är en andlig
samlingspunkt där vi kan umgås med varandra, en kyrka . . .» Sedan tilllade
han, att den kyrka som redan fanns låg för långt bort, ty det var inte
iner än nätt och jämnt, att dess klockringning hördes i Nockeby. Villaägarna
i Nockeby vilja alltså med församlingsdelegerades hjälp på skattebetalarnas bekostnad
skaffa sig en andlig samlingspunkt så nära inpå sig själva, att de
inte skola behöva färdas ens så pass långt som en kyrkklocka ljuder för att
för en stund komma ifrån sin jordbundenhet.

Vi vilja inte förmena dem som lia intresse av en kyrka nära inpå sig att

20

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i 2 § lagen om församlingsstyrelse i Stochholm.

(Forts.)

skaffa sig en sådan, men däremot motsätta vi oss bestämt, att det skall ske på
bekostnad av även dem som sakna intresse för kyrkan och dess religionsförkunnelse.
Vi äro nämligen anhängare av verklig religionsfrihet, och därför ansluta
vi oss till den nu nyligen konfirmerade socialdemokratiska programpunkten örn
att kyrkan skall skiljas från staten.

Församlingsdelegerade i Stockholm ha nu beslutat, att bidrag från delegerades
sida skall beviljas till nybyggnad av kyrka, församlingshus och boställe samt
sådana ombyggnader som kunna jämställas med nybyggnader, däremot inte till
underhåll av byggnad.

Hur verkar nu den spärr, som man infört? Jo, den verkar så, att man ute i de
olika församlingarna strävar efter att utforma äskanden örn anslag av sådan
storleksordning, att de ifrågasatta arbetena inte kunna betecknas som underhållsarbeten
utan som ombyggnader, vilka kunna jämställas med nybyggnader.
Ordnas det bara så, då får man pengarna till skänks. Denna spärr, som konstitutionsutskottet
särskilt åberopar, verkar alltså i praktiken så, att man inte vågar
begära för litet pengar av delegerade. Man måste ta till belopp på ett par hundra
tusen eller en halv miljon för att vara säker på att få, vad man begär. Kyrkor,
som tidigare ansetts som förstklassiga för sitt ändamål, bliva plötsligt oanvändbara
och måste genomgå reparationer, som betinga utgifter upp till halva miljonen.
Den år 1942 beslutade »reformen» utgör enligt min mening ett exempel
på lagstiftning, där många lagstiftare måste ha nickat bifall utan att besvära
sig med att undersöka, vad initiativtagarna till lagstiftningen syftat till.

Utskottet anför, att ett upphävande av den kyrkliga samfällighetens befogenhet
att bevilja anslag till territoriell församling skulle vara ett steg i motsatt
riktning mot den, i vilken utvecklingen hittills förlöpt. Jag måste till utskottets
fördel säga, att här har utskottet fullständigt rätt, därför att utvecklingen, sådan
den förlöpt under de senaste åren, med nya biskopar och all sköns annan undfallenhet
från riksdagsmajoritetens sida för den institution, vilken majoritetspartiet
i sitt program högtidligt lovat att avskaffa, har varit en utveckling
bakåt.

Utskottet kopplar vidare ihop frågan med den utredning man satt i gång beträffande
ny församlingsindelning i Stockholm. Återstår för utskottets talesman
att förklara, hur en sådan skulle kunna försvåras, örn man omedelbart rättade
till en orimlig lagbestämmelse.

Vi ha ingen förhoppning örn att socialdemokraterna skulle vara beredda att
förverkliga sitt eget program örn statskyrkans avskaffande. Icke heller torde
vi väl kunna få stöd för vår önskan att beslutanderätten i kyrkliga frågor
skall överföras till de beslutande organen i den borgerliga kommunen, men vi
hade verkligen vågat hoppas, att vi skulle vinna gehör för kravet på återgång
till de gamla bestämmelserna beträffande beslutanderätten i kyrkliga frågor. I
Stockholms stad har utvecklingen nu visat vilka konsekvenser de nya bestämmelserna
medföra. Ett enhälligt utskottsutlåtande har ådagalagt, att även denna
blygsamma förhoppning var alltför optimistisk, men jag säger det redan nu:
frågan kommer igen. Bevisen för att en ändring är nödvändig komma säkerligen
att öka i kraft allteftersom tiden lider.

För att emellertid utröna, huruvida det råder samma enighet örn herr Bagges
reform i andra kammaren som det gör i konstitutionsutskottet, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen nr 27 i andra kammaren.

Herr Hallén: Herr talman! Den ärade motionären, herr Set Persson i Stock--holm, började med att säga, att den reform, som härom året genomfördes, varigenom
de s. k. församlingsdelegerade i Stockholm äga, icke skyldighet men

21

Onsdagen den 28 februari 1945. Nr 10.

Motion örn viss ändring i 2 § lagen om församlingsstyrelse i Stochholm.

(Forts.)

rättighet att betala vissa av den territoriella församlingens omkostnader upp till
fyra femtedelar, hade tillkommit för att man på en omväg skulle komma undan
motståndet från Stockholms arbetarstyrda församlingar. Jag skulle här vänligen
vilja säga till herr Persson, att man icke alltid skall vädra orena motiv
hos sina medmänniskor. Det kanske rentav kan finnas ett annat, ett sakligt
motiv. Motivet har just varit att man ville försöka få slut på den orättvisa,
som förorsakat den ojämna utdebiteringen i Stockholm, örn vilken herr Persson
underligt nog vill slå vakt.

Han menade, att skillnaden mellan skattesatserna i de kyrkliga kommunerna
icke vöre synnerligen stor. Det är väl bra underligt, herr talman, att våra kommunister
kunna vilja slå vakt om ett så oefterrättligt system som det, vilket råder
här i Stockholm. Jag skall taga ett exempel. Den rika Jacobs ^församling med
sex tusen och några hundra medlemmar och tre präster hade år 1943 990 000
skattekronor, d. v. s. nästan en miljon skattekronor. Församlingen behövde heller
icke utdebitera mer än 39 öre. Matteus församling, en av våra folkrikaste och
fattigaste arbetarförsamlingar med 50 000 församlingsmedlemmar och icke stort
större antal skattekronor än den lilla Jacobs församling, fick år 1943 utdebitera
61 öre. Vad är det nu denne motionär egentligen vill föreslå? Jo, han vill att
vi skola stoppa hela denna tendens till skatteutjämning genom att upphäva bestämmelserna
om församlingsdelegerades möjlighet att till vissa större utgifter
lämna bidrag ifrån samtliga församlingar. Det skulle innebära, att man i den
rika Jacobs församling skulle kunna sitta där utan att betala ett öre till ifrågavarande
ändamål.

Nu kanske herr Persson säger: det gör ingenting, ty man skall icke anslå
ett enda öre till sådana ändamål, och då kvittar det, om någon församling är
rik. De som ha en liten smula mera kommunal ansvarskänsla få ju icke resonera
på det sättet. Nu vet jag mycket väl, vad herr Persson kommer att vilja.försvara
sig med, nämligen att han icke alls är emot kommunal skatteutjämning, men
att han vill, att utjämning skall ske genom att man överflyttar alla ärenden till
den borgerliga kommunen, till stadsfullmäktige. Men om detta av olika anledningar
icke går att genomföra, bör man icke då i stället fortsätta på den inslagna
vägen och försöka åstadkomma en kyrklig samfällighet, som betalar ifrågavarande
utgifter? Nej då, säger herr Persson, det är icke heller rätt. Denna reform
går i avdemokratiserande riktning. Genom den berövas valmännen rätten att
genom direkta val öva inflytande på den kyrkliga beskattningen. — Det är
ganska konstigt! Hur tillgår det? Det är ju icke på det sättet, att församlingsdelegerade
sitta och hitta på att nu skola vi ge en halv miljon kronor hit och
en halv miljon kronor dit. Det första grundvillkoret är, att en församling —
och detta gäller även en arbetarstyrd församling, en församling med arbetarmajoritet
— beslutat begära bidrag exempelvis till nybyggnad av församlingshus.
Det är väl då icke så, att församlingen berövas sitt inflytande. Församlingsdelegerade
kunna icke besluta något utan att den territoriella församlingen gjort
framställning om bidrag.

Då kommer herr Persson med en annan invändning: örn vederbörande församlings
medlemmar veta, att delegerade kunna besluta, att kostnaderna skola
fördelas på samtliga församlingar i staden, så falla de för frestelsen att resonera
som den kyrkoherde i Johannes församling, vilken herr Persson citerade och
som sade: vi få pengarna gratis. Så helt gratis är det väl icke, ty var och en
skall viii betala efter sina skattekronor. Hur är det med ståndaktigheten hos
herr Perssons egna meningsfränder i kyrkofullmäktige? Skulle de icke falla
för frestelsen utan i stället säga: vi bry oss icke om, att vi kunna få bidrag till
kostnaderna intill 4/r„ vi äro emot det ändå? Men de tyckas i alla fall vara med

22

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i 2 § lagen om församlingsstyrelse i Stochholm.

(Forts.)

örn saken. Hur hänger det ihop med miljonrullningen, som herr Persson talade
om? Ar 1943 hade Stockholm en budget på mellan 246 och 250 miljoner kronor.
Hur mycket gick till kyrklig miljonrullning, herr Persson? Jo, det gick
5 800 000 kronor. Det betyder, att örn herr Persson hade en kommunalskatt på
100 kronor, så betalade han 2 kronor 40 öre till denna förfärliga utsvävning.
Det är litet mer än priset för en biografbiljett. Man skall icke taga till storsläggan
och säga, att det rör sig örn väldiga belopp!

Frånsett detta vill jag erkänna, att det kan finnas en svaghet i systemet. Det
är alldeles nytt och bör .prövas. Det är möjligt, att man får lov att stadga, att
det skall finnas kvalificerad majoritet för att en församling skall få begära
bidrag av ifrågavarande slag, eller också får man väl införa restriktiva bestämmelser
rörande församlingsdelegerades rätt att bevilja bidrag. Därom vill jag
icke yttra mig. Utskottet har räknat med dessa möjligheter, då utskottet såsom
sista synpunkt framhållit, att först sedan vi sett verkningarna av denna reform,
kan tiden vara inne för att pröva frågan om en revision av bestämmelserna.

Herr Persson sade i slutet av sitt anförande, att frågan kommer igen. Ja,
k?rr P.erss011 är välkommen tillbaka. Kom gärna tillbaka med en motion, men
gå då i stället fram, icke på en reaktionär linje utan på en mera tidsenlig linje!
Vi böra försöka eftersträva skatteutjämning, icke motsatsen, och vi böra
på församlingsdelegerade överföra så mycket utgifter som möjligt. Det är naturligtvis
det enda rätta. Det är att driva in på samma linje, som hela vår
kommunalskattelagstiftning syftar till.

Herr Persson slutade med att säga, att en del av Stockholms präster, tillhöhörande
mycket strängt kyrkliga grupper, bekämpat denna tanke. Det är mycket
riktigt. De ha fått för sig, att församlingsmedvetandet utplånas. Det är
ganska underligt att nu finna, hurusom herr Persson befinner sig på samma
sida som dessa grupper. Jag vet icke, herr talman, hur man skall karakterisera
detta. Kanske det har sammanhang med en artikel i Izvestija här förleden, som
uppmanade till starkare kyrklighet bland de kommunistiska trosfränderna. Jag
vet icke, örn det är den artikeln, som inspirerat herr Persson att sluta upp på
samma sida som de, vilka icke velat ha någon reform ens ur praktisk-ekonomiska
synpunkter. Jag måste säga, att detta reformprojekt är i sanning reaktionärt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att säga ett par ord ur
rent principiella synpunkter. Det nuvarande tillståndet i Stockholm är icke
tillfredsställande. Det är främmande för kommunalt tänkande, att en institution
beslutar stora utgifter, under det att en annan institution har hand örn
de allmänna medel, med vilka huvudparten av utgifterna skola bestridas, men
icke har något nämnvärt inflytande på beslutet. Jag tror, att åtminstone på
det kommunala området det icke finnes någon motsvarighet till detta'' tillstånd.
Jag anser, att detta icke i längden kan fortsätta, ty det måste förr eller
senare leda fram till, örn icke slösaktighet så till planlöshet. Det bör väl ändå
vara på det sättet, att den samfällighet, som har hand örn dessa stora penningsummor,
har en plan, av vilken det framgår, vilka reparationsarbeten och
^byggnadsarbeten, som skola utföras, i vilken ordning arbetena skola igångsattas
o. s. v. Såvitt jag förstår, föreligga för närvarande ganska små möjligheter
till uppgörande av en sådan ekonomisk plan, utan det gäller att antingen
bifalla eller avslå vederbörande församlings hemställan örn bidrag. Jag

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

23

Motion om viss ändring i 2 § lagen örn församlingsstyrelse i Stockholm.

anser sålunda detta tillstånd vara otillfredsställande.^ Enligt mitt förmenande
bör på detta område en ändring komma till stand sa fort som möjligt. Men
därifrån och till att bifalla här föreliggande motion ar ju stegen ganska långt,
tv ett bifall till motionen skulle, såsom utskottets ordförande bär tiar sagt,
innebära, att man toge ett steg tillbaka till nackdel för de fatt''gare ^samlingarna,
och det kan ju icke vara riktigt ändamålsenligt Jag ai icke alldeles
främmande för tanken, att man speciellt i Stockholm, dar forhallandena aro
ganska särartade, skulle kunna flytta över åtminstone en del av ie ekonomiska
utgifter och uppgifter, som nu åvila kyrkofullmäktige till den borgerliga kommunen,
men det kan icke ske utan vidare, utan man far val forst lov att gora

en närmare undersökning örn saken. , ,;11

Av denna anledning har jag icke kunnat vara med om.att förorda bifall tili
motionen, ehuru jag öppet erkänner, att de nuvarande forhallandena aro otillfredsställande.
Utskottet saknar på detta område initiativrätt, och jag ber
därför att få instämma i vad utskottets ordförande säde till motionären: kom
gärna igen nied en motion men se till, att den blir sa pass vittomfattande, a
man med anledning av motionen kan göra en undersökning av hela taltet och
pröva även andra vägar än sådana, som anvisats i den ira föreliggande mo 10-nen, men som enligt mitt förmenande icke äro framkomliga.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag är tacksam mot herr Fast, som
ju motiverat sitt ståndpunktstagande på ett helt annat sätt an herr Hallen.
Herr Hallén är mycket väl medveten örn att vad jag sade i mitt anförande i fråga
om de orimliga verkningarna av 1942 års lagändring är med verkliga, förhållandet
överensstämmande. Verkningarna ha blivit sådana, som jag skildrat dem.
Herr Hallén kan icke bestrida det. Han försökte i alla fall förtvivlat finna argument
för sitt ståndpunktstagande. Försök att hitta någonting annat an att uppträda
som de fattiga församlingarnas förespråkare gentemot de
av den nya lagstiftningen har, som vi veta, blivit, att den skattedifferens, som
herr Hallén talade om, minskat med 6 öre, men i stället ha vi till kyrkliga
ändamål innevarande år uttaxerat dubbelt så mycket som i medeltal uttaxerats
under 25 år före reformens genomförande. När verkningarna bliva sådana kan
man väl icke påstå, att reformen varit till fördel för de små inkomsttagarna och

för de fattiga församlingarna. _ . . , , , .... T -fr.

Jag talade örn miljonrullning, och jag gjorde det med rätta. Jag angav siffror.
De siffrorna Ilar herr Hallén icke bestritt, och han kan icke gora det. Siffrorna
äro av sådan storleksordning, att det är befogat att använda ordet miljonru -ning. Jag tycker, att det är nästan bittert, att herr Hallen skall vara den, som
rekommenderar mig att gå fram efter en mera tidsenlig lmje. Vilken ar den
tidsenliga linjen hos det parti, som herr Hallen också representerar, förutom att
han representerar utskottet? Man har fått nya biskopar, nya präster och okade
utgifter. Den »tidsenliga» linjen kommer jag aldrig att ge min anslutning.

Han förklarade också, att det finns en del präster i Stockholm, sommaro pa mm
linie. Jag har också varit förvånad över detta. Jag har funnit förklaringen
däri, att det finns en del präster, som äro obehagligt berörda av att kyrkan icke
kari lova sitt liv av egen kraft, utan att man med det slags lagstiftningsåtgärder,

sorn det här är fråga om, mäste pumpa liv i densamma.

Till gist- herr Hallén nämnde den sovjetryska tidningen lavestin oell vad
som skrivits i den. Man hade där berett plats för ett upprop från prästerskapet i
Sovjetunionen. Man linde berett plats för ett upprop från en kyrka, som ar skild

24

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss
(Forts.)

ändring i 2 § lagen om församlingsstyrelse i Stochholm.

?tate,n‘ Vl kek°v0a alltså icke gå till Sovjetunionen för att få impulser till
ställningstagande i fragan. Vi kunna gå till det socialdemokratiska partiprogrammet.
Det godkänner jag för min del.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill icke inlåta mig i någon debatt med herr
Hersson angående Izvestijas syfte med sin vädjan. Den saken torde få avhandlas
i ett annat sammanhang. Jag skulle däremot vilja säga, att när herr Persson
menar, att det är fråga örn en icke-statskyrka, så bör herr Persson nog taga
litet närmare reda pa de intima förbindelserna med och beroendet av sovjetkyrka
1 ^ ryska kyrkan’ innan kan talar örn den som en självständig fri -

• k>ersson saSer, att han kanske står på samma linje som vissa präster

i stockholm, som äro obehagligt berörda av att kyrkan ej kan stå på egna fötter,
kan jag glädja herr Persson med att det är egentligen alla stadens präster som
nan har pa sm sida. Det är icke mycken skiljaktighet.

. Herr Persson menade, att jag skulle icke tala så mycket om de fattiga försam -lingarna. Jag vill emellertid som exempel nämna ytterligare en sådan, som jag
® , e. bort, den där jag för tillfället bor, nämligen Storkyrkoförsamlingen eller

.Nikolai, som är deli fattigaste. Där bo 9 000 människor. De fingo 1943 80 öre i
skatt, och de ha bara 350 000 bevillningskronor.

Lägg marke till ärade kammarledamöter, att det är detta tillstånd, som herr
Persson vill skall fortsätta!

Nar jag talar örn att tillämpa tidsenliga synpunkter, menar jag, att man skall
söka en smula anknyta till de synpunkter i fråga örn beskattningen, som börjat
bryta igenom över hela linjen. Då skall man komma ifrån de små kommunala
enheterna och eftersträva betydligt större sådana. Därvid är det betydligt mera
praktiskt att, örn det icke går att lägga denna fråga över till stadsfullmäktige
låta samiallighetens kyrkofullmäktige just i skatteutjämnande syfte taga hand
örn detta. Örn det sedan kan behövas restriktiva bestämmelser för att förebygga
oöverlagda beslut, eller beslut med alltför dyrbar ekonomisk räckvidd, får den
saken tågås upp till omprövning. Jag tycker, att detta är en mycket mera prak11
I!nje; Jas;..“känner, gärna, att det nuvarande tillståndet icke har varit det
allra bästa, Själv blev jag mycket förvånad, att församlingsdelegerade kunde
giva Hedvig Eleonora 450 000 kronor för att renovera kyrkan. Men det är att
marka att samma dag som de beslöto detta eller den 21 juni i fjol beslöto de
också något annat nämligen att få litet mera fason på sina bidrag genom att
dessa hädanefter skulle begränsas till att avse nybyggnad av kyrka, församlingshus
och boställe samt sådan ombyggnad, som är att jämställa med nybyggnad,
men icke fa ga. till löpande underhålls- och driftkostnader.

Nu skulle jag vilja fråga herr Persson en sak. Han anser visserligen, att det
ar en olycka, örn en kyrka kommer till stånd. Men antag, att i en församling
yrkan brinner eller på annat sätt ödelägges och att det kan vara ett anständigt
skal att fa en kyrka byggd. Tycker då herr Persson, att en församling, som är
verkligt fattig jämfört med Jacobs, skall bygga kyrkan ensam, och att de övriga
församlingarna i staden icke skola hjälpa till med detta? Den uppfattningen är
herr Persson säkert ganska ensam örn.

• ?ey O^>ersson i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att få vända på den
sista fragan, som herr Hallén ställde. Kan det vara rättvist, att de fattiga församlingarna
skola hjälpa till att bygga kyrkor åt de rika församlingarna? Ty
m8, i6 • ®°ra’ nar fyra femtedelar av kostnaden uttagas från samtliga

Stockholms invånare oavsett den byggande församlingens ekonomiska ställning.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

25

Motion om viss ändring i 2 § lagen om församlingsstyrelse i Stochholm.

(Forts.)

Vad gäller frågan om beskattningen bar jag i mitt första anförande klargjort
min inställning till den. Jag bar i egenskap av ledamot i Stockholms stadsfullmäktige
reserverat mig mot ett yttrande i denna fråga och yrkat på att man
i stället för det förslag, som blev genomfört, skulle överlämna beslutanderätten
i kyrkliga frågor till stadsfullmäktige. I sådant fall skulle skatten till kyrkliga
ändamål ingå i den allmänna kommunala beskattningen, och äskandena från
kyrkligt håll skulle prövas i större sammanhang. Man skulle exempelvis få möjlighet
att jämföra behovet av kyrkobyggnader med andra behov.

Om jag väckt en sådan motion, skulle herr Hallén då ha varit beredd att
tillstyrka den? Jag tror det icke alls. När man icke ens kan få anhängare för
att återgå till de gamla bestämmelserna, som voro bättre än de nuvarande, torde
man icke ha något hopp örn att få ett radikalare förslag bifallet.

Ännu en gång om den fria ryska kyrkan! Varför började herr Hallén tala
örn den ryska kyrkan? Vad denna kyrka beträffar har den under kriget ju
gjort sig uppmärksammad främst genom att dess anhängare frivilligt ekonomiskt
understött staten på ett mycket storartat sätt i det krig mot fascismen, som
sovjetfolket genomför.

Herr Hallén skall akta sig för att draga paralleller. Parallellen blir icke till
fördel för den svenska kyrkan, därför att den under kriget närmast har gjort
sig bemärkt genom att exempelvis kollektmedel flödat till fördel för NaziTyskland.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Persson: vill herr
Persson fortsätta? Lägg märke till, ärade kammarledamöter, att ena ögonblicket
vänder sig herr Persson mot mig och säger, att genom mitt förslag örn
gemensam kyrklig samfällighet få de fattiga församlingarna bygga kyrkor
även till andra församlingar, men själv vill han sedan lägga över det på stadsfullmäktige!
Då få också medlemmar i fattiga församlingar hjälpa till att
bygga kyrkor på andra håll än där vederbörande skattedragare själva bo.

Sedan, herr talman, hör detta örn kyrkorna egentligen icke hit. Men när
herr Persson vill draga något slags parallell mellan sovjetkyrkan och den
svenska kyrkan, som han säger, så äro vi för det första icke i krig; vi kunna
icke gärna lämna frivilliga anslag till staten. Vore vi i krig, kunde parallellen
vara mera befogad.

Herr Persson säger, att den svenska kyrkan som sådan givit bidrag till
nazismen, vilket tydligen avser den där Luther-kollekten till Ukraina. Vi veta
ju, att det har varit mycket delade meningar örn detta. Men denna kollekt
har lyckligtvis varit obetydlig, och den betyder ingenting, herr Persson, mot
de miljonoffer, som kyrkan under dessa år gjort till de av kriget nödlidande.
Det vet herr Persson, men det ligger icke i hans intresse att tala örn sådana
saker.

_ Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann her talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes :

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

26 Nr 10. Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i 2 § lagen örn församlingsstyrelse i Stockholm.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Persson i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid, avgåvos 377
ja och 15 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Herr statsrådet Andrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 65, med förslag till avlöningsreglemente för personal vid krigsmakten under
krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente) ;

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583);

nr 102, angående samarbete med Stockholms stad för uppförande och drift
av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus;

nr 103, angående inrättande av ett tekniskt gymnasium i Hälsingborg; och

nr 106, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14.

Utgifter under Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj lis i
rikastatens statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
tredje huvud-£gr budgetåret 1945/46 under riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen
*e ’ inom utrikesdepartementets verksamhetsområde jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Punkterna 2—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kades till handlingarna.

Anslag tili Punkten 20, angående upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete
upplysnings- och utrikespolitiska frågor.

mellanfolkligt I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under tredje huvudtiteln, punkten
samarbete och22, föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samutrikes-
arbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av
30 000 kronor.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

27

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr Lindberg m. fl. väckt motion
(II: 219) hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett anslag av 50 000
kronor till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 219, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag vet, att mot ett enhälligt statsutskott kämpa
själva gudarna förgäves. Trots vetskapen örn detta faktum ber jag att få säga
några ord örn den motion, som jag väckt i frågan och som avstyrkts av statsutskottet
praktiskt taget utan motivering. Den enda motivering för avslag, som
jag kunnat utläsa ur utskottets utlåtande, är den, att riksdagen förra året
beslöt att höja anslaget från 12 000 kronor till 30 000 kronor. Det skulle således
vara skälet varför motionen denna gång blivit avstyrkt.

Man har icke inom utskottet, åtminstone icke såvitt det är synligt av handlingarna,
resonerat någonting örn de motiv, som i motionen anföras för en höjning
av samma anslag från 30 000 till 50 000 kronor. Jag förstår mycket väl,
att man inom statsutskottet, och för övrigt även inom andra institutioner, är
skyldig och angelägen att se till, att icke utgifterna springa för högt i höjden.
Det är ju ganska naturligt, att man på detta sätt söker tillvarataga de ekonomiska
intressena. Men man kan ju tillvarataga de ekonomiska intressena
på mycket olika sätt. Jag har den föreställningen, att vi allesammans ha en
känsla av att det krig, som nu pågår och som utbröt 1939, hade kunnat om
än kanske icke direkt förhindras så i alla fall mildras, därest en starkare upplysning
rörande freden existerat före den 1 september 1939. Nu är det kanske
elakt sagt, men mig förefaller det vara så, att man snålar på anslag för fredsarbetet,
medan man är ganska generös när det gäller anslag för krigiska ändamål.
Det borde kanske vara tvärtom. Då kunde det ju hända, att den värld
vi leva i finge lov att se ut på ett annat sätt.

Nu kan det också tänkas, att man inom utskottet resonerat som så, att ännu
så länge veta vi ej, när freden kommer och när ett mellanfolkligt samarbete
i full utsträckning kan tagas upp, och därför är det icke skäl att nu bevilja
det begärda högre anslaget. Det kan hända, att en sådan synpunkt är riktig.
Det kan hända, att det kommer att dröja över nästa budgetår, innan vi ha en
sådan fred, att ett mellanfolkligt samarbete i full utsträckning kan tagas upp.
Men det är också möjligt, att ett sådant samarbete kan tagas upp inom den
närmaste tiden. Jag är av den uppfattningen, att man bör sätta i gång detta
arbete så snart möjlighet finnes till att göra det.

Det är ju vidare också på det sättet, att vi behöva öka arbetet på detta
område inom vårt eget land. Den organisation, som motionen i huvudsak är
väckt ifrån, har ju gjort lovvärda ansatser på detta område. Man har exempelvis
haft cirka 200 föreläsningar på ett år om fredsproblem, fredsfrågor och
samarbete folken emellan, och man har ju bedrivit en ganska omfattande upplysningsverksamhet
även på andra sätt, genom publikationer och dylikt.

Det är väl ockå för alla ganska klart, att när det förfärliga krig, som nu
rasar och som man ju tror vara i sitt slutskede, upphör, skall man kunna återställa
världen och få den att se ut på ett annat sätt än den gjort hittills. Om
man har denna uppfattning, får man också söka vara beredd att offra någon -

28

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfotidigt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

ting för att bedriva en verkligt demokratisk fredsupplysning mellan folken,
så att icke andra krafter, som också hålla på att organiseras för närvarande,
få taga hand om den upplysning, som de tycka passa sig och som ofelbart
kommer att leda till ett nytt världskrig inom en icke alltför avlägsen framtid.
Det gäller således att med alla till buds stående medel förhindra, att en
sådan olycka på nytt drabbar världen inom en ganska nära framtid. Då måste
man se till att det också göres någonting för att man skall bli i stånd att förhindra
något dylikt.

Man kanske också från utskottets sida resonerat så som det delvis sades
under diskussionen förra året, att det är så många organisationer, som äro
engagerade på detta område, att man rent av tycker, att det är för mycket
och att det borde ske en centralisering. Det ansåg man förmodligen, även örn
man icke direkt sade det. Det har nu, i vad gäller den organisation, som denna
motion emanerar ifrån, skett en sådan centralisering. Där lia ju tre stycken
ganska stora fredsorganisationer sammanslagits till en, som nu kan bedriva
arbetet kraftigare än vad tidigare kunnat ske. I denna verksamhet är också
praktiskt taget hela den svenska fackliga rörelsen engagerad. Det kan hända,
att utskottet resonerat som så, att eftersom fackföreningsrörelsen är med och
är intresserad på denna punkt så behöver anslaget från det allmännas sida
icke vara så stort, därför att fackföreningsrörelsen är ändå ganska förmögen.
Jag hoppas emellertid, att man icke lagt en sådan synpunkt på denna fråga,
ty det bör ändå icke helt och hållet överlåtas åt de enskilda individerna att
offra pengar, tid och krafter för sådana här saker.

Det kunde vara mycket att säga i denna fråga, och det kan naturligtvis
drivas upp en lång debatt örn den. Det är klart, att i en sådan här fråga finns
det olika meningar örn dels hur verksamheten skall bedrivas och dels i andra
avseenden. Men utskottet har ju icke resonerat örn dessa saker alls utan bara
hållit sig till den rent ekonomiska sidan av saken och sagt, såsom jag nämnde
i början, att eftersom riksdagen har beslutat en höjning förra året så kan man
icke nu göra en dylik. Om man emellertid gör en omräkning av värdena, så
skall man nog finna, att dessa 50 000 kronor, som äro begärda nu, svara mot
en lägre summa tidigare, därför att penningvärdet har fallit och därför att man
icke har möjlighet att få så mycket för det lägre anslaget som tidigare. Alltså
har det varit nödvändigt att få det höjt upp i paritet med vad som kan anses
vara rimligt och skäligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av mig vid
punkten väckta motionen.

I detta anförande instämde fröken Nygren, fru Gustafson, fru Ekendahl
samt herrar Gustafsson i Bogla, Engström, Nilson i Eskilstuna och Johnsson
i Stockholm.

Herr Ward: Herr talman! Det torde inte vara nödvändigt för någon att övertyga
kammaren örn fredens välsignelse och krigets förbannelse; den sidan av
saken torde vi i detta sammanhang kunna lämna alldeles åsido. Det är riktigt
som herr Lindberg säger, att statsutskottet har i mycket hög grad grundat sin
ståndpunkt på det förhållandet, att riksdagen i fjol beslöt höja detta anslag från
12 000 kr. till 30 000 kr. Vi trodde inom utskottet och vi tro alltjämt, att när
man i fjol argumenterade för det högre anslaget så menade man, att örn detta
anslag på 30 000 kr. beviljades så var all rättfärdighet uppfylld, då skulle
i alla fall de mest trängande behoven inom dessa speciella fredsorganisationer
vara täckta. Jag håller personligen före, att det skulle se ganska egendomligt

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

29

''Anslag till upplysningsarbete rörande mell an folklig t samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

nt om riksdagen, året efter det vi på dessa grunder ha höjt ett anslag, skulle
ytterligare höja detsamma med inte mindre än 20 000 kr. Man kan inför ett
sådant diskussionssätt fråga sig: vad blir anspråket nästa år? Är 50 000 kr.
det definitiva önskemål man företräder härvidlag, eller ämnar man begära ytterligare
en höjning av anslaget, d. v. s. komma vida utöver det högsta belopp som
tidigare utgått för detta ändamål? Det är dessa skäl, rent budgettekniska och
praktiska skäl, som kanske framför allt föranlett statsutskottet att inta den
hållning som står redovisad i utskottsutlåtandet.

Jag blev något förvånad, måste jag säga, när jag hörde herr Lindbergs argumentering
för den motion han och några andra kammarledamöter väckt. Han
sade bl. a., att man lyssnar så ogärna till förslag örn gagnande av fredliga ändamål
men är i stället så mycket angelägnare att bevilja anslag som gå till krigiska
syften. Åsyftade herr lindberg därmed verkligen anslagen till den svenska
försvarsberedskapen tycker jag att detta är en alltför billig argumentering, som
jag inte trodde skulle kunna förekomma här i riksdagen. Den svenska riksdagen
och det svenska folket lia iklätt sig dessa offer ingalunda i några krigiska syften
utan tvärtom för att hålla freden vid makt inom sina landamären. Med den
erfarenhet man har fått av krigsutvecklingen kan man t. o. m. påstå, att för
Sveriges vidkommande ha just dessa beredskapskostnader varit det mest effektiva
fredsanslag som riksdagen beviljat och som betytt oändligt mycket mera
än det som det här är fråga örn.

Med anledning av denna anslagsfråga vill jag säga att jag finner, att man
numera genom att koncentrera anslagen, att inte fördela dem på så många
organisationer, kommit in på den rätta vägen. Jag delar i det stycket herr
Lindbergs synpunkt, att just Nordiska föreningen för mellanfolkligt samarbete
bör röna all den uppmuntran sorn kan komma den till del inom ramen för det av
riksdagen anvisade anslaget. När jag nämner denna organisation och därtill
lägger Utrikespolitiska institutet finner jag, att av de 30 000 kr. som nu utgå
till ändamålet få dessa båda organisationer inte mindre än 21 000 kr. Detta är
i alla fall ett inte så ringa bidrag till en organisation som har möjlighet ■— det
vet jag av egen erfarenhet — att skaffa sig intäkter på annat håll, en organisation,
det måste man också understryka, som ju är bildad på ideella grunder och
som därför av sina medlemmar bör kunna kräva några insatser, så att inte
allt skall betalas av folk som står utanför organisationen i fråga.

Jag skulle för övrigt med anknytning till vad jag sagt örn detta anslag vid
tidigare tillfälle vilja till hans excellens herr utrikesministern rikta en fråga,
örn inte det vore bättre använda pengar att till någondera av de nu nämnda
organisationerna anvisa det belopp på 2 000 kr., som går till Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen. Även örn denna förening undergått en viss förändring
kan jag inte hysa någon större respekt för densamma. Jag läste i dag på morgonen
i dess tidning Freden en artikel, som faktiskt går ut på att man på alla
möjliga sätt bör understödja den del av den svenska ungdomen som inte vill
göra vapentjänst. Jag tycker det är ett egendomligt sätt att använda ett anslag
som det förevarande.

Pierr talman! Jag anser, att statsutskottet har mycket goda skäl för den
mening som kommit till uttryck i utskottets utlåtande, och jag ber att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Först måste jag säga till herr Ward, som ansåg
att det skulle vara egendomligt örn riksdagen också i år beslutade en höjning;
av detta anslag, att det iir väl ändå en smula skillnad på förra året och innevarande
år. Vi vänta oss ju — det har man t. o. m., tror jag, sagt någonting om i

30

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

årets statsverksproposition — att freden skall komma detta år eller i början på
nästa budgetår. Följaktligen måste man väl kunna tänka sig, att det skall bli
större möjligheter för fredsorganisationerna att bedriva sitt internationella samarbete
redan under första delen av nästa budgetår. Naturligtvis vet man ingenting
om hur det kan gå med den saken, och därför kan man inte med bestämdhet
påstå, att så kommer att bli fallet. Det är emellertid så till vida en stor skillnad
mellan föregående och innevarande år, att det under föregående år knappast
var någon som trodde att freden skulle vara nära förestående.

I vad det sedan gäller mitt yttrande, att man var njugg med anslagen till upplysningsarbetet
rörande freden och det mellanfolkliga samarbetet men ganska
generös när det gällde anslag till krigiska ändamål, var detta inte alls riktat
mot den inställning som vi här i Sverige haft under det här kriget. Vi ha, som
herr Ward också sade, anslagit stora medel till vårt försvar för att kunna hålla
oss utanför kriget och för att kunna försvara oss, därest vi skulle bli överfallna.
Jag tror, att jag reservationslöst har varit med om att rösta för samtliga dessa
anslag, och jag har även personligen deltagit i detta demokratiska försvarsarbete
på sådant sätt, att jag tror att detta borde avvända alla misstankar örn att jag
skulle ha haft något sådant syfte med mitt anförande, som herr Ward ville göra
gällande. Men jag kanske uttryckte mig dåligt och får val därför söka rätta
till saken till den verkan det hava kan. Jag alluderade på tiden som låg före
det nuvarande världskrigets utbrott och säde, att örn man då hade varit litet
generösare med anslagen till fredsorganisationerna kanske man hade kunnat
undvika detta världskrig. Detta behöver således inte betyda, att jag, när man
ändå råkat in i detta krig, skulle kunna göra någon anmärkning mot att anslag
beviljas till sådana ändamål som herr Ward talade örn.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till min motion.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Till svar på herr Wards fråga vill jag meddela, att frågan om fortsatt statsbidrag
av dessa medel till Svenska freds- och skiljedomsföreningen har beaktats
och kommer att göras till föremål för särskild prövning när det gäller bidraget
för nästa budgetår.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 20 :o)
av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i

ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för bifall
till ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lindberg,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 134

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

31

"Anslag till upplysningsarbete rörande mell anf otidig t samarbete och utrikespolitiska
frågor. (Forts.)

ja och 59 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 21— 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag
för budgetåret 1945/46 till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1-—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkan den:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn slämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkandcn hemställt.

32

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

§ 18.

/i"*’™3 ‘ Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av Kungl.
ÄFai." proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den
säljning av 11 juli 1919 (nr 106) angående försäljning av pilsnerdricka jämte en i ämnet
pilsner dricka. Vackt motion.

I en den 12 januari 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 16, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 451 i andra kammaren av herrar Landgren och Nilsson
i Landskrona.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 16 och med avslag å motionen II: 451, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning örn ändring i förordningen den
11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Det brukar krävas i demokratiska
församlingar, att lag skall gälla lika för alla. Det kan visserligen för en
stockholmsrepresentant kännas smickrande att i det här föreliggande förslaget
till förordning angående försäljningen av pilsnerdricka det litet varstans anmärkes,
att för Stockholm skall vad i denna paragraf stadgas icke äga tilllämpning.
Det kan ju tolkas som att denna välsignade stad har kommit så
långt i nykterhetshänseende och i ordnandet av sin pilsnerdricksförsäljning, att
här är inte mer att säga eller göra; Stockholm kan för en gångs skull ställas
vid sidan örn lagen.

Jag märker nog, att finansministern varit åtskilligt tveksam och slitit sitt
gyllene hår, innan han gav Stockholm detta undantagstillstånd. Han liksom
ger nykterhetsnämnden.i Stockholm en anvisning att trots detta icke släppa
av på sin rätt att ingripa utan hänsyn till utskänkningskommittén. Jo, jag
tycker mig se att den gör det!

Det är, herr talman, min bestämda åsikt att här icke bort göras något undantag
för Stockholm. Det är att försvaga förordningens kraft i landets största
kommun, där den kanske allra mest är av nöden. Det är i alla fall en väldig
skillnad mellan att hänvisa ärendena till en nämnd, som är tillsatt i enlighet
med gällande lag och som därmed står under det ansvar som denna lag påbördar
den, och att lämna dem åt en kommitté, tillsatt efter partipolitiska grunder
och egentligen icke ansvarig inför någon. Det borde lia gjort både departementschefen
och utskottet särskilt betänksamma, när socialstyrelsen, som
dock har den mahanda bästa utsiktspunkten och jämförelsemöjligheten när det
gäller nykterhetstillstandet i riket, ger Stockholm ett visserligen inlindat men
ändå rätt klart underbetyg i uppförande på denna punkt. Socialstyrelsen understryker,
att det är ett viktigt nykterhetsintresse att antalet utskänkningsställen
för pilsnerdricka i Stockholm minskas ■— i något sammanhang har anförts
att styrelsen anser, att antalet borde nedskäras med 300 — och att en
rätt avvägning (man läser mellan raderna styrelsens bestämda uppfattning,
att en sådan icke är för handen i Stockholm) bör finnas mellan en rimlig tillgång
av pilsnerdricka och behovet av begränsning, med hänsyn till att pilsnern
i stor utsträckning missbrukas i berusningssyfte.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

33

Ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. (Forts.)

Det är just detta som sker på ett mycket beklämmande sätt här i Stockholm.
Hur många tidningsinsändare lia icke stått att läsa från förtvivlade hustrur
och mödrar, där de förbannat dessa ölkaféer, som äro så talrika att männen
snava över dem på hemvägen, och där de lägga sin arbetsförtjänst och så förstöra
hälsa och hemliv. Nykterhetsnämndens tjänstemän, herr talman, de som
få se eländet och ta i det med båda händerna, de avstyrkte icke förslaget att
nykterhetsnämnden obligatoriskt skall höras; de tillstyrkte förslaget. De trodde
väl, att de då skulle ha någon möjlighet att göra sin stämma hörd. Som
det nu är torde denna möjlighet vara lika med noll.

Jag skall självfallet icke här diskutera Stockholms stads utskänkningskommitté.
Dess ledamöter göra förvisso i många avseenden ett utmärkt arbete.
Men vad kommittén själv offentligt anfort till sin karakteristik må jag väl
skärskåda även inför denna kammare. Den uttalar, att inom kommittén funne_s
företrädare också för de speciella nykterhetsintressena, men att kommittén
å ifrågavarande ärenden anlade jämväl andra synpunkter än de rena nykterhetssynpunktema.
Härmed har kommittén så klart som det överhuvud kunnat
ske deklarerat, att den ser sin uppgift vara en helt annan än den, som enligt

ni. hommer nykterhetsnämnd, och att den alltså icke kan tjänstgöra som
ställföreträdare för denna. Utskänkningskommittén känner sig nästan generad
för att konstatera, att också de speciella nykterhetsintressena äro representera.
<7®,1 kommittén. Jag tycker mig se den ensamme lille reservanten i kommittén
sjunka ihop under föraktets iskalla blickar från dem, som företräda
mera verklighetsbetonade intressen än de speciellt nykterhetsbetonade. Men örn
utskänkningskommittén skall vara en ställföreträdare för nykterhetsnämnden.
vilket ju blir följden om propositionen godtages i dessa stycken — vilka intressen
tar den sig då rätt att företräda, om den icke vill företräda nykterhetsintressena?
Vilka äro de andra synpunkter den lägger på ärendena? Jo, det fram"at‘av
anc“a remissvar, bl. a. av.överståthållarämbetets. Kommittén övar kontroll
beträffande överlåtelse av pilsnerkaféer till förhindrande av oskäliga försäljningspriser.
Jag är tacksam för det meddelandet. Det innebär alltså principiellt,
att utskänkningskommittén gör sig till en mäklare mellan överlåtare och
övertagare. Men är detta lagens mening, att de nykterhetsvårdande organen
skola vara förmedlare av pilsnerrättigheter?

Jag tror, herr talman, att här ligger något, som icke är som det bör vara.
dag medger gärna, att förhindrande av ockeraffärer på detta område är synnerligen
angeläget. Men det är ett problem, som icke bör sammankopplas med
övervakningen av pilsnerkaféerna och beviljandet av rättigheter. För denna
angelägenhet må gärna stadsfullmäktige tillsätta en kontrollkommitté av stora
och starka karlar men den bör träda i verksamhet först sedan nykterhetsnämnclen
sagt sitt ord örn rättigheternas beviljande. Därigenom skulle också den
väsentligaste möjligheten till ocker bortfalla. Men det är angeläget att linjerna
i det sociala arbetet hållas klara och att detta får vara detta. Utskänknino-skommitten
bor aldrig bil nykterhetsnämnd, och det som åligger nykterhetsnamnden
i Goteborg bör också åligga nykterhetsnämnden i Stockholm,
i Herr talman! Jag skall icke ytterligare betunga protokoll och kammarens
ledamöter med mina ord. Jag yrkar bifall till propositionen med den ändringen
^likväl, att allt som säges om att förordningen icke skall äga tillämpning
pa Stockholm borttages ur densamma, och att Stockholm alltså icke för
pilsnerns skull ställes utanför lagen.

Herr Senander: Herr talman! .Tåg kan redan från början förklara, att jag
inte ar overens med den föregående talaren. Jag är av helt motsatt uppfattning.
Andra kammarens protokoll /.94/T. Nr JO. 3

34

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Ändring i förordningen angående försäljning av pilsner dricka. (Forts.)
Det förslag till ändrad pilsnerdricksförordning, som nu skall behandlas, är
nämligen enligt min mening förkastligt ur alla synpukter. Det utgör en ny påbyggnad
på alla de löjliga restriktiva förordningar och bestämmelser, som vi
ha begåvats med under årens lopp och som givit en grönköpingsmässig karaktär
åt hela vår alkohollagstiftning.

Den nya förordningen har givetvis ingen större betydelse. Man skulle därför
kunna låta den passera utan vidare, men då den är ett typiskt uttryck för
den förvända uppfattningen att man genom småkitsliga förordningar och
restriktioner skall kunna kommendera fram en allmän folknykterhet, så kan
ändå förslaget vara värt en liten mässa.

Jag vill då till en början fastslå, att den motivering som man presterat för
att nykterhetsnämnderna skola yttra sig över ansökningar örn utskänkning och
försäljning av pilsnerdricka är mer än lovligt enkel. Här finnes i varje fall,
så vitt jag förstår, ingen nykterhetspolitisk motivering. Så långt man kan utläsa
ur handlingarna förefaller det faktiskt, som örn nykterhetsnämnderna
känt sig förbigångna och därför i en del fall nu krävt att fa ett ord med i laget.
Det verkar, som örn det här mera gällde prestigehänsyn än något annat. På
grund härav skulle vi nu begåvas med ytterligare ett staket till de manga föregående
omkring den i och för sig menlösa pilsnern. Jag skulle gärna, vilja fråga,
örn det ej är på tiden att hejda lagstiftningsraseriet i allmänhet, på hithörande
område i synnerhet. Det bör räcka med de många lagparagrafer, som vi ha
därutinnan. Ha vi ej nog med stängsel kring den svaga och dåliga och mycket
dyra pilsnern? En ansökan om utskänkning av pilsnerdricka har tillräckligt
många spärrar att passera, innan den kan bifallas, och ändå rör det sig i realiteten
örn mycket enkla ting. Ansökan skall ställas till länsstyrelsen, därefter
skall magistraten höras och sedermera stadsfullmäktige, som i sin tur skicka
den till beredning. Därefter blir det polisen, som får yttra sig, och då först kan
det högviktiga ärendet börja vandringen tillbaka över en eventuell pilsnerdricksberedning
till stadsfullmäktige för vidare befordran till länsstyrelsen,
som fattar beslut i ärendet. Vill man vara elak, skulle man kunna tala örn en
pilsnerns sannskyldiga golgatavandring. Nu vill man lia en ytterligare spärrhake
genom att också höra nykterhetsnämnden, vilken enligt min mening och
i förbigående sagt borde ha tillräckligt att göra utan att även bli remissinstans
i frågor rörande försäljning och utskänkning av pilsnerdricka

Örn det vore så, att man här kunde peka på en förnuftig nykterhetspolitisk
mening i det framlagda förslaget, skulle jag ej ha något att säga, trots de våldsamt
byråkratiska överdrifter, som redan i många fall existera på detta område.
Men för mig är det ofattbart, att man verkligen kan inbilla sig, att man
kan driva fram en allmän folknykterhet genom småkitsliga och löjliga kontrollåtgärder.
Jag har den meningen, att man måste beträda en annan väg än
den man nu slagit in på, om nian vill skapa ett nyktert folk. Då måste man
slopa de mångå dumheter och löjligheter, som existera, när det gäller denna
lagstiftning. Därmed menar jag icke, att man skall riva ner alla spärrar. Men
jag anser, att den kränkande kontroll av svenska folkets livsföring som härvidlag
förekommer, bör kunna avlägsnas. Och långt ifrån att verka till nackdel
för nykterheten, skulle en sådan åtgärd tvärtom kunna förbättra densamma.
Att bygga vidare på den gamla grunden med nya lagar och förordningar, som
bara reta det svenska folket, är lönlöst. . , . . . ,

Vad som nu föreslås har, som jag tidigare sagt, ingen större betydelse i den
ena eller andra riktningen, men jag anser mig dock såsom en protest mot lagstiftningen
på här ifrågavarande område böra yrka avslag pa torslaget, dag
gör detta så mycket hellre som hela frågan örn alkohollagstiftningen ligger i

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

35

Ändring i förordningen angående för säljning av pilsnerdricka. (Forts.)
stöpsleven — den ligger ju under utredning. Man kan mycket väl låta anstå
med avgörandet av frågan tills denna utredning är klar.

Herr talman! Med vad jag här sagt ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det har många gånger sagts, att när pilsnerfrågan
behandlas i de kommunala församlingarna har den en särdeles förmåga
att släppa andarna lösa. Efter vad som här förekommit är det, höll jag
pa att säga, fara värt, att man snart nog kan fälla samma omdöme beträffande
andra kammaren.

Vad är det som föreligger här, herr talman? Det är ett förslag, som riksdagen
enhälligt begärde i fjol. Kungl. Majit har effektuerat riksdagens beställning,
och Kungl. Maj :ts förslag är tillstyrkt av ett enhälligt bevillningsutskott.
Det yrkande, som herr Johnsson i Stockholm här tog upp, kan man överhuvud
taget icke diskutera, och ännu mera omöjligt är det att ställa proposition
på yrkandet, ty herr Johnsson i Stockholm vill ta bort ur författningen en del
nu gällande^ lagbestämmelser, beträffande vilka Kungl. Majit icke föreslagit
riksdagen någon ändring. Någon motion i det hänseendet föreligger heller icke.
Det finnes således icke någon möjlighet att besluta örn dessa ting. Det kan ju
bli tillfälle ett kommande år att väcka motion i frågan, örn så anses önskligt.
Herr Johnsson på stockholmsbänken hade ju eljest kunnat väcka en motion''
när propositionen framlades. Det går icke att komma med ett sådant yrkande
nu.

Så ett par ord örn förhållandena i Stockholm. Denna stad intar ju i gällande
lagstiftning en särställning icke endast i detta avseende utan i kommunalförvaltningen
överhuvud taget. Örn man härutinnan kan åstadkomma likformighet
med landets övriga områden, ja, det är jag ej beredd att yttra mig örn nu. Den
saken får väl tågås under omprövning, när man kommer så långt.

Sedan vill jag säga till herr Senander detsamma, som jag nyss sade, att vad
som nu föreslås ej är någonting annat än vad riksdagen beställde i fjol Det
fanns ej en människa, som suckade någonting vid det tillfället, inte ens’ herr
Senander. Från början har ju hela denna lagstiftning varit lagd så, att nykterhetsnämnderna
skulle få yttra sig i dessa saker, och det är ju också tämligen
naturligt. Ingen har opponerat sig däremot, därför att nykterhetsnämnderna ha
en sådan uppgift, att de ligga närmast till att yttra sig över nykterhetstillståndet
och därpå inverkande faktorer i kommunerna. Då meddelades det i en motion,
att det fanns en mångfald kommuner och länsstyrelser o. s. v. i detta
land, som^ överhuvud taget icke ha fäst sig vid vad som varit meningen från
början. På basis av denna motion hävdade riksdagen, att det var nödvändigt
att återföra läget till vad det var avsett från början, och det är vad Kunni
Majit nu föreslår riksdagen att göra. Nu yrkar herr Senander avslag härpå
dag tycker, att det skulle passat väsentligt bättre, om han hade hållit detta
anförande i fjol den 29 april, när vi behandlade den här flugan, och icke nu
när Kungl. Majit tillmötesgått riksdagens enhälligt uttalade önskan på denna
punkt. Det lanns nämligen inga delade meningar därom.

Det har i samband med detta väckts en motion, som man naturligtvis kan
diskutera. Jag skulle tro, att motionärerna åsyfta, att man skulle vidtaga vissa
praktiska anordningar för att överföra den åt kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige
uppdragna beslutanderätten härutinnan på en särskild delegation.
Det är klart, att man kan diskutera sådana anordningar. Utskottet har emellertid
utgått ifrån att det föreligger vissa möjligheter för att detta kail föranleda
en strid av rent principiell art, och därför bär utskottet ansett att detta
spörsmål icke kan lösas i samband med föreliggande förslag utan bör under -

36

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. (Forts.)
kastas ytterligare omprövning, som kail ske i nu pågående stora nykterhetsutredning.

Det hela rör sig alltså örn ett effektuerande av riksdagens i fjol uttalade
önskan plus möjligheten att få dricka pilsner på luftfartyg. Det är ju ett tillmötesgående
gentemot dem, som vilja ha vidsträcktare möjligheter härvidlag
och det är ju det, som herr Senander strävar efter. Ur den synpunkten finns
det ingenting att invända mot det förslaget.

Då detta är det faktiska förhållandet i denna sak ber jag att få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Fru Ekendahl: Herr talman! I likhet mer herr Olsson i Gävle måste jag säga,
att de synpunkter, som nu av herr Johnsson i Stockholm tagits upp här, icke
höra hemma i andra kammaren. Det tycks mig, som örn dessa synpunkter mera
höra hemma i Stockholms stadsfullmäktige, till vilka herr Johnsson i Stockholm
hör. Jag kan ändå ej, när frågan nu kommit upp, låta bli att säga några
ord örn detta speciella, som herr Johnsson i Stockholm nämnde om, nämligen
Stockholms utskänkningskommittés yttrande över ärendet. När herr Johnsson
raljerade med kommittén och yttrade, att den också anlägger nykterhetssynpunkter
på frågan, vill jag säga, att de övriga synpunkter, som utskänkningskommittén
har att lägga på frågan, ej heller äro så oviktiga som han vill göra
gällande. Det vill jag säga herr Johnsson i hans egenskap av ledamot av
stadsfullmäktige, att det icke minst viktiga just är övervakningen av försäljningssummornos
storlek. Jag skall taga ett exempel för att belysa vad jag
avser i detta ärende. För ett kafé, som skulle byta ägare, begärdes genom en
mäklare 25 000 kronor. Genom utskänkningskommitténs ingripande och dess
möjlighet att värdera vad kaféet med inventarier var värt blev försäljningssumman
15 000 kronor.

Jag anför detta exempel för att belysa, att det finns möjligheter för kommunerna
att övervaka att inte mäklarinstitutionen. om jag så får kalla den,
överflyglar marknaden och tar hem spelet. Vi ha alldeles för mjrcket erfarenhet
av detta, när det gäller nykterhetskaféer, som jag tidigare påtalat i en
helt annan debatt. Jag medger att detta inte hör hit, men jag kan inte underlåta
att säga några ord örn det.

För nykterhetskaféerna finns inte någon dylik övervakningsnämnd som utskänkningskommittén
inom Stockholms stadsfullmäktige utgör. Man kan därför
utan vidare betinga sig ett pris av 20 000 eller 25 000 kronor för ett nykterhetskafé,
som är värt betydligt mindre. Hade man en dylik övervakningsnämnd,
skulle sådana olater komma bort.

Så vill jag också säga några ord i anledning av vad pastor Johnsson yttrade
örn att Stockholms arbetare snubblade över ölkaféer, så att de inte kommo
hem med sin avlöning. Det kan möjligen gå att få riksdagens ledamöter att
tro, att det finns tusentals kaféer i Stockholm och att det är detta som gör det
så svårt för männen att komma hem med sin avlöning. Det finns i Stockholm
330 ölkaféer, men också 1 043 nykterhetskaféer, som inte ha någon som helst
övervakare, och där, pastor Johnsson, skulle nykterhetsnäinnden behöva se
efter, hur det går till.

I själva sakfrågan vill jag säga, att såvitt jag kan erinra mig har nykterhetsnämnden
i Stockholm sagt, att den med den personal, som för närvarande
står till buds, icke har möjlighet att övervaka nykterhetskaféerna såsom man
skulle önska och ännu mindre ölkaféerna. Det är därför som nykterhetsnämnden
i sitt yttrande till fullmäktige har varit med på att inte nykterhetsnämnden
i Stockholm skulle få yttra sig över pilsnerärenden i de fall som pastor
Johnsson här ifrågasatt.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

37

Ändring i förordningen angående försäljning av geisner dricka. (Forts.)
Jag har i övrigt intet att tillägga. Jag skall endast be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Då jag blivit upplyst örn att mitt
yrkande örn borttagande av vissa uttryck av tekniska skäl icke kan upptagas
och då en återremiss förmodligen ingenting kan ändra, får jag återtaga mitt
yrkande.

Herr Senander: Herr talman! Bara ett pär ord till herr Olsson i Gävle. Han
påtalade, att vi inte, när frågan behandlats i riksdagen förlidet år, yttrade
oss. Alla känna till att det var inte lätt för en grupp på tre man att följa
med alla frågor och att tala i alla frågor, men då ärendet nu föreligger antar
jag att inte ens herr Olsson i Gävle vill bestrida oss rätten att ställa ett yrkande
örn avslag.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag förbjuder ingen att fritt tala, men jag tycker att det ur herr
Senanders egen synpunkt skulle varit behagligare att släppa fram en nyvald
kommunist, som inte hade något föregående i denna sak.

Vidare anförde

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Den omständigheten, att stadsfullmäktige
i en stad skall yttra sig över ansökan örn tillstånd att försälja pilsnerdricka,
innebär i princip, att det icke är givet att alla, som göra framställning
örn dylik försäljning, skola få densamma beviljad. Det har emellertid utvecklats
på det sättet, åtminstone på vissa platser, att praktiskt taget alla som göra
sådana framställningar erhålla tillstånd att sälja pilsnerdricka. Detta har i sin
tur lett att man i en liten stad med omkring 10 000 invånare har ett 50-tal
ställen för försäljning av pilsnerdricka, vilket enligt min mening strider mot
lagens anda och mening. Skall man fortsätta på detta sätt är det överhuvud
taget meningslöst att ha några restriktioner eller några särskilda lagar på detta
område.

Jag tror därför det vore lyckligt örn man, såsom har skett på många platser
i vårt land, hade en ansvarig myndighet, som såge till hur dessa frågor handhades.
Därför att en person fått sådant tillstånd är det inte nödvändigt att en
annan också får det, utan avgörande bör vara örn samhället har behov av att
försäljning sker på den eller den platsen. Det grundläggande måste således vara
att rättigheten fyller ett visst behov och inte uteslutande tillfredsställer den
enskilde individen.

Då nu utskottet yrkat avslag på denna motion med hänvisning till den stora
utredning, som pågår, kan det givetvis icke förnekas att det ligger mycket i
detta. Det olyckliga är emellertid, att örn alla hithörande frågor hänvisas till
denna stora kommitté, bli de dränkta i denna och komma kanske aldrig fram.
Då nu denna fråga väckt så stort uppseende som den har, förmodar jag, att den
kommitté, som har i uppdrag att utreda den stora alkoholfrågan, verkligen beaktar
de synpunkter, som vi i motionen ha framlagt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

38

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Fortsatt
tillämpning
av förordningen
om
tilläggsskatt
d bensin
m. m.

§ 19.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckt motion
om rätt för skattskyldig, som driver skogsbruk, att vid taxering av inkomst
åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.

I en den 26 januari 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 33, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt.
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade

1) förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin; och

2) förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
21 juni 1940 (nr 563) örn tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen nr 454 i andra kammaren av herr Dahlgren m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 33».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majit®
förevarande proposition nr 33 och med avslag å motionen lii 454, antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni
1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin; samt

2) förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni
1940 (nr 563) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Dahlgren: Herr talman! När tilläggsskatten på bensin infördes, anfördes
såväl statsfinansiella skäl som behovet av att en sträng begränsning av det
flytande bränslets användning genomfördes. I den motion, som vi inlämnat i
denna fråga, anföra vi, att därest kriget skulle upphöra och importen komma
i gång, denna tilläggsskatt, då priserna på oljor säkerligen bleve höga nog,
skulle betyda att gengasen skulle få möjlighet att på ett allvarligt sätt konkurrera
med det flytande bränslet. Utskottet för sin del betvivlar starkt möjligheten
av en ökad import under nästkommande budgetår. Jag vill i det sammanhanget
säga, att örn utskottet skulle få rätt i denna sin uppfattning, så
kan det inte innebära någon större inkomstminskning för staten att riksdagen
nu beslutar i enlighet med vår motion.

Vad i övrigt beträffar de 40 miljoner kronor, som man räknar med att skatten
skall inbringa under kommande budgetår, så ha vi i vår motion framhållit
det förhållandet, att detta reellt sett inte kan vara fråga örn en inkomst, när
denna skatt medför en utgift av kanske betydligt större storlek. Man skall
härvidlag se på de skador, som uppstå på grund av gengasens användande, inte
bara på bilar utan även inom en hel del industrier, på båtar o. s. v. Jag har
inte möjlighet att just nu genom statistik söka bevisa riktigheten av vad jag

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

39

Fortsatt tillämpning av förordningen om tilläggsskatt å bensin, m. m. (Forts.)
här anfört, men jag skall ge några exempel. På gengaskliniken på Sabbatsberg
mottogos under år 1941 3 284 gengasförgiftade personer. Siffrorna för de följande
åren visa en starkt ökad stegring. Under de första nio månaderna av
1944 var antalet 7 998, och om man slår ut denna siffra på årets tolv månader,
skulle man vara uppe i ungefär 11 OCH) gengasförgiftningsfall bara på området
för nämnda klinik.

Vad beträffar uppfattningen hos dem som få stå för kostnaderna, nämligen
riksförsäkringsanstalten, vill jag bara anföra ett svar som anstalten lämnade i
anledning av ett utlåtande av professor Antoni. Där förklarade riksförsäkringsanstalten
: det må i detta sammanhang framhållas, att det här rör sig örn ofantliga
utgifter, vilka, såsom docent Salén betonat, sannolikt komma att ytterligare
stegras. Vidare säger docent Salén, att riksförsäkringsanstalten har blivit
förskräckt över dessa oändligt stegrade utgifter.

Sådana enstaka utlåtanden av en mångfald visa, att de utgifter staten på
detta område bar måste vara enorma.

Beträffande det andra motivet för skattens införande, nämligen att därigenom
användningen av flytande bränsle skulle begränsas, säger utskottet i sitt
utlåtande: »För egen del är utskottet övertygat örn att, därest en ökad import
av bensin och brännoljor skulle bliva möjlig, priserna härå icke komma att få
någon avgörande betydelse för dessa drivmedels användning.» Jag skulle ytterst
gärna vilja ha reda på vad utskottet egentligen bygger en sådan uppfattning
på, ty tidigare har man ju genomfört denna skatt med tanke på att
begränsa användningen av flytande bränsle. Nu säger man att priserna a detta
bränsle i sak inte skulle betyda något. Det betvivla vi på det starkaste. Man
kan ju inte räkna med annat än att priserna på olja bli betydligt högre än vad
de voro tidigare, och örn tilläggsskatten bibehålies i sin nuvarande utformning,
måste oljepriserna, när importen kommer i gång, bli så höga att gengasen får
möjlighet att konkurrera. Det är detta vi syftat på när vi i vår motion sökt
avvärja en sådan situation.

Jag har med detta, herr talman, bara velat anföra hur vi se saken, och jag
hemställer att kammaren måtte bifalla motionen II: 454.

Herr Björklund: Jag anser mig förhindrad, herr talman, att lia någon utpräglad
mening örn i vad man gengasfaran har den stora betydelse, som den
föregående ärade talaren gjort gällande och som också i rätt hög grad tycks
vara en allmän föreställning här i landet. Jag anser mig nämligen, inte kapabel
att bedöma det, men det må vara att de, som ha denna uppfattning att den
är så farlig, ha rätt. Utskottets betänkande rör sig emellertid knappast med
något ståndpunktstagande därvidlag. Motionärerna ha föreslagit, att man
skulle taga bort tilläggsskatten på bensin, så att bensinen, när den en gång
börjar rinna in i landet, skulle bli lättare tillgänglig ur kostnadssynpunkt för
vederbörande motorförare. Örn det hade legat till på det säittct att vi kunde
ha sagt, att här ha vi ett överflöd av bensin i landet, man vill gärna kasta
bort gengasaggregatet och köra på bensin och därigenom undvika att utsätta
sig för så stora faror sorn man för närvarande gör genom att köra på gengas,
så skulle vi ju mycket väl kunnat förstå varför motionen framkommit. Nu
veta emellertid motionärerna lika väl som jag och alla andra i denna kammare,
att det dess värre inte förhåller sig på det sättet, utan det är tvärtom så, att
det finns inte flytande drivmedel för våra automobiler och andra motortrafikmcdel
i önskvärd omfattning. Framför allt vet man inte ett dugg örn den tidpunkt,
då så kan bli förhållandet. Den institution i vårt land, som närmast
har att övervaka och se till att det finns möjlighet för oss att med våra resurser
något så när hjälpligt klara oss igenom den situation, som vi ha kommit

40

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Fortsatt tillämpning av förordningen om tilläggsskatt å bensin, m. m. (Forts.)
i på grund av svårigheterna att importera flytande bränsle, d. v. s. bränslekommissionen,
har en helt annan uppfattning än motionärerna. Den uppmanar
ju mycket kraftigt vederbörande att inte försumma att tillverka gengasbränsle
och pekar bland annat på ett sådant faktum, att även örn kriget snart
skulle taga slut, tonnagetillgången här i landet och ute i världen i övrigt inte
är av sådan art att vi ens tillnärmelsevis kunna tillgodose det behov som vi
hade att räkna med därest vi skulle slopa gengasbränslet. Vi få nog nöja oss
med att tills vidare ha det ungefär som vi ha det.

Nu har jag inte alls och, såvitt jag kan förstå, inte heller statsmakterna den
uppfattningen, att man skall bibehålla så höga priser på drivmedel att man
därigenom gör det svårare eller kanske rent av omöjligt för vederbörande att
för motordrift använda flytande bränsle, när detta bränsle en gång kommer in.
Det gamla beslutet gäller fram till den 1 juli innevarande år, och nu avses en
förlängning på ytterligare ett år. Såvitt inte alla tecken slå fel -— jag har
ingen försäkran på den punkten och behöver heller ingen —- är det troligt att
vi samlas här i höst; i vart fall skola vi samlas här, i den mån vi finnas till.
fram på nyåret, och då blir det möjligt för Kungl. Maj :t och vad beträffar
samlingen på nyåret även för de enskilda riksdagsledamöterna att taga upp
denna fråga, genomdiskutera den och vidtaga de åtgärder, som kunna vara
behövliga och som överhuvud taget stå till buds vid ett sådant tillfälle.

Örn det vöre på det sättet, att man kunde importera bensin i de mängder
man anser sig behöva, skulle givetvis ingenting ur ekonomisk synpunkt hindra
en avveckling av denna tilläggsskatt. Man kan tvärtom säga, att då komme
ökningen av inkomsten från bensinskatten att betydligt överstiga vad denna
tilläggsskatt eljest skulle ha givit statsverket. Men det är inte den situationen
vi befinna oss i! Det är önskvärt att vi komma fram till den situationen
så småningom, och när vi befinna oss där skall jag för min del gärna vara
med örn att tillmötesgå motionärerna på den punkt, som vi nu diskutera.

Chefen för finansdepartementet har helt nyligen gjort ett uttalande i denna
fråga och sagt, att det ingalunda är hans avsikt att försöka hålla bensinpriset
uppe i sådan höjd, att därigenom skulle försvåras för näringslivet att åstadkomma
minsta möjliga kostnad för sina körslor. Det är tvärtom ett näringslivets
intresse att dessa kostnader gå ned, och det är även den enskildes intresse,
både den som använder bil och den som inte gör det, att så kommer att
bli förhållandet.

Med detta för ögonen, herr talman, med framhållande av att en ändring bör
åstadkommas först så fort som en ändring har någon betydelse, har utskottet
intagit sin ståndpunkt, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus, dels ock en i ämnet väckt motion; och
nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen om vapenfria värnpliktiga.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

41

§ 22.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 320,
vilken tilldelats andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om proposition med förslag om
sådan ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott så att ^^pensionstagare,
invalider och blinda, föräldralösa harn och invaliders barn och mödrar, vilka
äro i behov av att få tillägg till sina pensioner eller andra slag av understöd,
obligatoriskt erhålla kommunala pensionstillskott i stället för fattigvård och
att dessa tillskott måtte utgå oavsett vederbörandes mantalsskrivningsort och
hemortsrätt».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Holmberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmberg: Herr talman! Utskottet delar, heter det i utskottsutlåtandet,
den uppfattning som kommit till uttryck i den här föreliggande motionen,
men utskottet kommer dock till den uppfattningen, att motionen icke, på grund
av vad utskottet anfört, bör till någon riksdagens åtgärd föranleda.

En sådan motsättning mellan utskottets principiella uppfattning och konkreta
förslag förekommer numera så ofta, att man nästan frestas tala örn en
bestämd teknik, när det gäller att ta kål på goda reformförslag. Man vänder
sig från utskottets sida inte mot förslaget i och för sig. Tvärtom, man är nästen
helt överens med motionärerna. Det är bara den lilla detalj, som heter
förslagets genomförande, som man inte är med på. Det finns alltid någon
mer eller mindre välmotiverad förhoppning att hänvisa till, någon tendens
i utvecklingen, som på andra vägar förmodas tillgodose motionärernas önskningar,
någon pågående utredning o. s. v. Att hänvisa till en pågående utredning
är ju det vanligaste, och sedan socialvårdskommittén tillkom, har den
varit en ständig glädjekälla för alla, som velat begrava reformförslag för
längre eller kortare tid. .

Även den fråga, som vi nu behandla, har ju på det sättet blivit- förhalad
och förfuskad i många år. Utskottet upplyser om att formerna för de kommunala
pensionstillskotten varit föremål för strid ända sedan 1912 och att
det i varje fall sedan 1918 gjorts upprepade försök att genomföra den anordning,
som vi velat åstadkomma genom vår motion till årets riksdag. Utskottets
skildring av denna frågas behandling är lärorik och tyvärr mycket betecknande
för handläggningen av många liknande ärenden.

1912 gällde det pensionstillskott överhuvud taget. Utskottet ansåg även då
att det förslag som framlagts var värt uppmärksamhet, men liksom 33 år senare
kunde man dock inte biträda förslaget, den gången under åberopande av
att det åsyftade resultatet sannolikt skulle kunna ernås på annan väg.

I anslutning till en proposition år 1918 yrkade bl. a. herr Hage, att utbetalandet
av kommunalt pensionstillägg skulle bli en skyldighet för kommunerna
—- alltså samma sak som vi motionerat om i år. Utskottet avstyrkte då förslaget
av principiella skäl. Under de följande åren frångick man emellertid
steg för steg dessa s. k. principer, och år 1937 fingo vi äntligen den anordning,
med kommunala pensionstillskott, som nu gäller men vilken, såsom påvisas i
motionen, är behäftad med åtskilliga brister. Dessa brister påvisades för öv -

42

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

_ Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensions tillskott. (Forts.)
rigt redan 1944 av herr Nilsson i Landskrona, men även hans förslag fälldes
under hänvisning till socialvårdskommittén. Och därmed äro vi framme vid
årets riksdag, då man med samma motivering som 1944 avstyrker den föreliggande
motionen.

Men vi hålla på vårt yrkande. Dess sakliga berättigande vill väl heller ingen
numera bestrida. Det har, såsom jag påvisat, under årens lopp väckts flera
motioner av i huvudsak samma innehåll, och man har även från utskottets
sida vid flera tillfällen uttalat, att de synpunkter och förslag, som framförts i
dessa motioner, varit berättigade.

Hänvisningen till att socialvårdskommittén har frågan örn hand kunna vi
inte med bästa vilja anse vara ett skäl för avslag på vår motion. Jag skulle
snarare anse, att det är ett hot mot folkpensionärerna, ett hot som man snarast
bör se till att undanröja.

I utskottsutlåtandet ingår också en förmodan om att bestämmelserna rörande
skatteutjämning kunna vara ett skäl till att kommunala pensionstillskott
inte utdelas i större omfattning än vad som nu sker. Jag anser också, att det
vore naturligt att kommunernas utgifter för pensionstillskott finge inräknas i
det belopp, som blir bestämmande för skatteutjämningens storlek. Men även
örn det i detta^ hänseende föreligger en brist i den nuvarande lagstiftningen,
är inte detta något skäl som kan anföras mot vårt förslag. För det första äro
inte utgifterna för pensionstillskotten någon så betydande del av kommunernas
samlade budget, att man för den skull skall behöva sabotera genomförandet
av denna reform, och för det andra är det ju fråga om att ge pensionstillskott
i stället för fattigvård, alltså ett understöd som kommunerna i alla fall
inte kunna komma ifrån.

Vid behandlingen av denna fråga vid 1918 års riksdag anförde herr Hage
i sin motion några synpunkter, som äro helt tillämpliga även nu. Det heter
nämligen i motionen: »Med det alltmer sjunkande penningvärdet är det givet
att pensionstagarna komma i en dubbelt ogynnsammare ställning och bliva i
än större utsträckning beroende av fattigvården, örn icke kommunerna åläggas
att träda hjälpande emellan. Det är ju för övrigt alldeles meningslöst att under
sådana omständigheter i längden vidmakthålla en institution, som till namnet
skall vara pensionsförsäkring men till gagnet ingenting annat är än fattigvård.
»

Detta är, som sagt, alltigenom aktuellt fortfarande, efter nära trettio års
handläggning av denna fråga. Vi ha kvar en institution, som till namnet är
socialförsäkring men till gagnet fattigvård — dålig och inhuman fattigvård
till och med!

Herr Hage visste också redan 1918 vad som var anledningen till att metoden
med. frivilliga pensionstillskott skulle leda till det sorgliga resultat, som
fallet blivit. Han skrev nämligen i sin motion: »Med kännedom örn det bristande
sociala intresse, som behärskar dem som inom de flesta kommuner för
närvarande inneha makten, är det vår uppfattning att en sådan lag skulle bli
föga verkningsfull. Här är sannerligen av behovet påkallat, att betydligt effektivare
åtgärder komma till stånd örn icke hela pensionsväsendet skall råka
i fullständig misskredit.»

Sedan dess har som bekant makten i kommunerna kommit i andra händer,
men herr Hages iakttagelse är lika riktig för det. Nu liksom 1918 kan man ta
behandlingen av de kommunala pensionstillskotten som bevis för bristande socialt
intresse, såsom herr Hage sade, hos de makthavande. Och nu liksom
1918 kan man använda herr Hages ord att effektivare åtgärder måste vidtagas,
om icke hela pensionsväsendet skall råka i misskredit. Det är bara det.,
att herr Hages admonition av 1918 nu måste riktas till andra makthavare.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

43

Motion om viss andrina i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)

1918 var ju inte heller makten i riksdagen fördelad på samma sätt som nu,
och därför fick herr Hage sin motion avvisad. Nu däremot är ställningen sådan,
att vi borde kunna genomföra det som herr Hage misslyckades med 1918
och det som folkpensionärerna förgäves ha väntat på i trettio år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion nr 320 i andra kammaren.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Den ärade reservanten förklarade i
början av sitt anförande, att utskottets behandling av detta ärende är lärorik.
Det stämmer precis; andra lagutskottets behandling av detta ärende har framför
allt för utskottet varit lärorik. Saken är nämligen den, att utskottets socialdemokratiska
ledamöter ju visade suppleanten herr Holmberg den välviljan att
låta honom sätta sig vid hordet för att där framföra motionärernas synpunktter,
vilka voro ganska väl dolda i motionen, men framkommen till bordet var
herr Holmberg stum som en fisk. Han hade ingenting att säga mer än att han
yrkade bifall till motionen. De s. k. synpunkter, som herr Holmberg anfört Ilar
i kammaren, kommo på intet sätt till uttryck i andra lagutskottet vid ärendets
behandling där. .

För att inte bli missförstådd kanske jag skall tillägga, att detta spelade ju
ingen roll, ty vad herr Holmberg nu sagt kan ju inte pa något sätt motivera
en annan ståndpunkt än den som andra lagutskottet intagit.

Det är fullkomligt riktigt att utskottet, såsom herr Holmberg säde, har givit
motionärerna rätt i det avseendet att kommunala pensionstillskott inte kommit
till användning i den utsträckning, som man hade beräknat och som hade varit
befogad. Men det behöva ju inte vi här i kammaren upplysas örn, vare sig i
någon motion eller i något utskotts utlåtande. Vi veta ju redan förut, att hela
anordningen med kommunala pensionstillskott hittills varit fullkomligt misslyckad.
Endast i ett fåtal fall kan man säga, att den varit till gagn, ja kanske
t. o. m. till välsignelse. Jag tänker då framför allt på de städer, där de kommunala
myndigheterna begagnat sig av möjligheten att ge folkpensinonärerna
ett kommunalt pensionstillskott i form av hostad i pensionärshem. Men denna
förmån har då kommit att tillfalla ett ytterst begränsat anini folkpensionärer.

I det stora flertalet kommuner ute i landet ha däremot inte pensionstillskott
utgått i någon form, och orsakerna därtill har ju utskottet pekat pa. Man fiamliåller,
hurusom bl. a. den omständigheten inverkat att utgifterna för kommunala
pensionstillskott icke få medtagas bland de utgifter, som ligga till grund
för beräkningen av i vilken utsträckning en kommun är berättigad till skatteutjämning.
I en hårt skattetyngd liten kommun kan det ju vara besvärligt nog
att flytta över utgifter från fattigvården, för vilken utgifterna få medtagas
vid beräknandet av skatteutjämningen, till kommunala pensionstillskott och
alltså icke få taga med dem. Vidare har naturligtvis den omständigheten spelat
in att vad en behövande folkpensionär får i form av kommunal pensionstillskott
inte kan utkrävas av hans barn, även om dessa bli miljonärer.

Nu få ju dessa skäl gälla för vad de kunna. Åmarken utskottet som sådant
(dier jag för min del har givit uttryck för någon respekt för dem, men vilia å
andra sidan inte kunnat vara omedvetna örn att saker och ting legat till så sorn
de gjort. Men den omständigheten att man är fullt på (let klara med det misslyckade
i det nuvarande systemet med kommunala pensionstillskott, kan ju inte
i och för sig vara motivering för att hemställa om bifall till en fullständigt
orimlig motion.

Jag skulle i det sammanhanget vilja ställa ett pär frågor, vilka böra besvaras
antingen av reservanten eller någon av motionärerna.

Enligt motionen skulle de kommunala pensionstillskotten utgå i stället för
fattigvård .....en synpunkt som jag delar med motionärerna. Men jag måste då

44

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott, (Forts )
fråga: mena motionärerna, att pensionstillskottet i lag skall fastställas till ett
Visst belopp, eller skall behovet prövas och beloppet utgå i enlighet med denna
prövning*. Det är av väsentlig vikt. att man får reda på vad motionärerna anse
därvidlag.

Vidare frågar^ jag .- skall detta kommunala pensionstillskott, som motionärern?
.V1 U^pa obligatoriskt och oberoende av i vilken kommun pensionären

vistas f Detta föranleder i sin tur frågan: skall det kommunala pensionstillskottet
utbetalas av vistelsekommunen eller av hemortskommunen? Det är absolut
nödvändigt att få veta vad motionärerna därvidlag syfta till.

När de frågorna ha blivit besvarade, inte med några långa tal, utan med ett
kort och klart besked, så skall jag be att få fortsätta den här diskussionen. Tills
vidare skall jag därför inskränka mig till att understryka vad utskottet har anfort
som motivering för yrkandet örn avslag på motionen.

"V*i äro ju underrättade örn att socialvardskommitten redan detta år kommer
att lägga fram sitt förslag rörande folkpensioneringens ordnande, och varje
vettig människa bör ju, oberoende av örn hon är kommunist eller inte, kunna
förstå, att man inte kan stifta en lag örn kommunala pensionstillskott utan att
förbinda beslutet därvidlag nied fragan örn folkpensioneringens ordnande i övrigt,
ty behovet av kommunalt pensionstillskott sammanhänger ju med den statliga
folkpensionens storlek.

„ sådana förhållanden kunna vi väl inte från riksdagens sida bära oss

sa illa åt, skulle jag vilja säga, att vi gå händelserna i förväg och försöka
binda regeringen för att lägga fram ett förslag örn obligatoriskt utgående kommunala
pensionstillskott. Vi mäste väl först avvakta och se, vad socialvårdskommitténs
förslag rörande folkpensioneringen kommer att innehålla.

Här talades från reservantens sida örn att nian ute i kommunerna saboterar
denna reform — jag brydde mig inte så mycket om vad han sade, men jag
vill minnas att bl. a. den frasen förekom. Men ingen människa tror väl, att
Kungl. Maj :t skulle, örn riksdagen nu bifölle motionen, kunna utan närmare
utredning framlägga ett förslag om kommunala pensionstillskott och alltså denna
Haga bli löst tidigare än vad frågan örn folkpensioneringen i dess helhet
kan lösas, nämligen sedan socialvårdskommittén framlagt sitt betänkande.

Det finns intet skäl för att bifalla motionen, men alla skäl för att biträda utskottets
hemställan, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Holmberg: Herr talman! Herr Olovson i Västerås har förklarat, att jag
icke utvecklat mina synpunkter i denna fråga tillräckligt tydligt i utskottet.
Hans skildring av vad som skett i utskottet är med förlov sagt litet färgad.
Herr Olovson förklarar ju emellertid, att det icke skulle spelat någon roll vad
jag sagt i utskottet. Under sådana förhållanden har ju herr Olovsons invändning
icke något värde. Herr Olovson har i alla fall fått höra mina synpunkter
här.

Han betecknade såsom besvärligt för åtskilliga skattetyngda kommuner att
betala kommunala pensionstillskott. Det förstår jag också, och jag menar däriör,
att man borde få räkna in de belopp som utbetalas i kommunala pensionstillskott
i de summor som ligga till grund för skatteutjämningen. Men det är
en sak. En annan sak är, om det kan få åberopas som skäl för att sabotera —
jag* använder faktiskt det uttrycket — en reform, som riksdagen har beslutat
°i iiS0^- ^ar ändamål, att man i alla kommuner, där det är nödvändigt,
skulle lätta på pensionärernas svåra läge genom att utbetala kommunala pensionstillskott.
Jag förstår icke, hur herr Olovson kan beteckna som orimlig
en sadan reform som att man när det visar sig, att kommunerna icke rätta sig
elter riksdagens önskemål, ålägger kommunerna att utbetala sådana pen -

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

45

Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)
sionstillskott. Bland annat lia ju hans egna partivänner så tidigt som 1918
motionerat örn precis samma sak. Jag har med ganska utförliga citat ur herr
Hages motion vid det tillfället påvisat, att den helt och hållet överensstämmer
med vad vi vilja genomföra nu.

Om man skall tillmäta det någon betydelse, att det nu återigen har utlovats,
att i denna sak skall framläggas ett förslag, som skall tillgodose de av motionärerna
framförda önskemålen, det blir ju helt beroende av vilken vikt man
tillmäter alla de löften som under dessa trettio år uttalats vid det ena tillfället
efter det andra och som fortfarande uttalas. Det har utlovats förslag till nästa
år, men det har också vid tidigare tillfällen utlovats sådana förslag, och pensionärerna
vänta sedan trettio år på ordnande av denna fråga. Under sådana förhållanden
må det vara herr Olovsons ensak att betrakta en framstöt i den riktningen
som orimlig.

Med anledning av de frågor herr Olovson ställde vill jag hänvisa till att vi
begärt skrivelse till Kungl. Majit i denna fråga. Vi förutsätta, att örn riksdagen
beslutar en sådan skrivelse, skulle också vid utredningen av frågan, innan
den kommer inför riksdagen, alla dessa praktiska detaljer som herr Olovson
varit inne på bli lösta på ena eller andra sättet, och man skulle alltså bli i
tillfälle att i riksdagen diskutera de förslag som skulle kunna framkomma som
resultat av en sådan utredning.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag konstaterar, att herr Holmberg
har lämnat de av mig ställda frågorna obesvarade. Man vet således på det
hållet icke vad man vill, örn de kommunala pensionstillskotten skola utgå med
bestämt belopp eller efter behovsprövning, och örn hemortskommunen eller vistelsekommunen
skall betala ut pensionstillskotten. Antag nu, att man menar,
att pensionstillskotten skola utgå efter behovsprövning. I så fall kommer det
ju även i fortsättningen att bli ungefärligen samma prövning inom kommunen,
som när det gäller fattigvårdsunderstöden. Menar man, att hemortskommunen
skall utbetala de kommunala pensionstillskotten, så lärer det bli en ganska
besvärlig sak för den kommunen att hålla reda på och kontrollera de i kommunen
skrivna pensionärernas ekonomiska förhållanden, när de kanske äro
bosatta på olika håll i landet. Ar det meningen, att vistelsekommunen skall
utbetala pensionstillskotten, vilket tydligen har föresvävat motionärerna, eftersom
det i motionen heter, att de obligatoriska kommunala pensionstillskotten
skola ersätta fattigvårdsunderstöden, vilka som bekant utgå i vistelsekommunen,
som å sin sida äger utkräva ersättning från hemortskommunen, så skulle
det kunna uppstå andra olägenheter. I så fall kunde exempelvis folkpensionärer
från Göteborg slå sig ned i Lekåsa eller någon annan plats i Västergötland
och förklara: Nu skola vi ha kommunalt pensionstillskott. Då skulle vistelsekommunen,
vilken det nu vore, vara tvungen att utbetala pensionstillskott
utan att kunna utfå ersättning från något håll, vilket vore fullkomligt
orimligt.

Herr Holmberg förklarade, att det spelade icke så stor roll, att han ingenting
sade i utskottet, och han ville göra gällande, att jag å min sida hade förklarat,
att det icke hade någon betydelse vad man sade i utskottet. Det har
jag ju aldrig sagt. Vad jag sade var, att örn herr Holmberg i utskottet sagt
vad han nu sagt i kammaren, hade det icke haft någon betydelse. Det beror
alldeles på vad man säger.

Det är riktigt, att pensionärerna, som det sagts, lia väntat oell väntat, meli
regering och riksdag ha ju icke förbisett, att pensionärerna vänta på någonting.
Jag skulle tro, att man vid det här laget kan säga, att det finns ingen
grupp i landet som blivit så uppmärksammad med hjälp av riksdagen som

46

Nr 10.

Onsdagen den 28 fenniari 1945.

Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)
folkpensionärerna. Senast för några månader sedan, när man kunde konstatera,
att dyrtidstilläggen icke täckte merutgiftema, beslöt man en förstärkning.
Det var väl lika bra som ett kommunalt pensionstillskott, eller hur. herr
Holmberg? Det hade ju icke givit samma resultat, om folkpensionärerna skulle
gått ut och tiggt fattigvårdsstyrelsema örn denna förstärkning. Då hade de
antagligen blivit utan. Erfarenheten har salunda visat, att man åstadkommer
den bästa hjälpen och den största rättvisan, örn man lägger tyngdpunkten på
folkpensionen från staten och icke på kommunala pensionstillskott.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag vill bara än en gång konstatera
att på de väsentliga punkterna, där man behöver veta vad motionärerna mena,
bli reservanten och motionärerna svaret skyldiga.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! De svårigheter och hinder för ett
bifall till motionen som herr Olovson radar upp tillhöra kategorien de obotfärdigt
förhinder. Skulle det alitsa vara av väsentlig betydelse i fråga örn möjligheterna
att bifalla motionen, att motionärerna skulle i detalj ha klargjort,
hur det skall gå till för att kommunala pensionstillskott skola kunna utbetalas
till pensionärer sorn vistas i annan kommun än den där de lia hemortsrätt? År
det icke svårare hinder som torna upp sig i vägen för herr Olovson, när det
gäller reformer till de fattigas fördel, borde han väl ändå kunna skatta sig
lycklig. Det är att märka, att motionärerna föreslå en riksdagsskrivelse med
begäran örn förslag. Vilka motionärer, som framställa ett sådant yrkande, sätta
sig ned och utarbeta förslaget i minsta detalj? Ingen annan har gjort det i någon
fråga, och vi lia icke heller gjort det.

ilen om man tänker sig, att motionen skulle bli bifallen, skulle det då vara
omöjligt att utforma bestämmelser örn att de kommunala pensionstillskotten
skola utbetalas där vederbörande vistas? De kunna sedan ersättas av den kommun,
där vederbörande har hemortsrätt. Så går det till i fattigvårdshänseende
och kan man icke finna någon annan och bättre form, har man ju den gamla
formen att tillgå.

Herr Olovson frågar, om det skulle vara behovsprövning även i fortsättningen-
Vi ha i en annan motion hemställt örn att riksdagen skall besluta åtgärder
för att äntligen fa fastställt, vad som skall vara att anse som existensminimum
för enskilda människor i detta land. Den motionen kompletterar alltså nu behandlade
motion, och den sidan av saken har alltså icke lämnats obeaktad av
motionärerna. Annars kanske herr Olovson, som själv är kommunalman, vet,
att den nuvarande lagen örn kommunala pensionstillskott lämnar möjlighet för
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige att bestämma vilka grunder som
skola tillämpas vid utbetalande av kommunala pensionstillskott. Jag tror icke,
att jag fattar saken fel, örn jag tolkar herr Olovsons frejdiga kamp mot motionen
som en fruktan för att vad däri yrkas någon gång skall bli verklighet,
vilket man motsätter sig i det socialdemokratiska lägret, där man år efter år
underlåter att i de arbetarst.yrda kommunerna använda si o- av lagen i den utformning
den redan har. Herr Olovson fruktar tydligen ett åläggande att utnyttja
en social förmån till småfolkets bästa.

. Va<i jag främst begärde ordet för var en annan fråga, beträffande vilken
jag en gång för alla vill säga ^ifrån, hur vi kommunister komma att handla i
fortsättningen. Det är andra gången en talesman för våra motståndare tar upp
iragan om hui kommunisterna uppträda i utskotten. Hörr Olovson gör anmärkfingar
mot herr Holmberg för dennes uttalanden i utskottet. Varför ställde
da icke herr Olovson till herr Holmberg i utskottet de frågor, i vilka herr OlovS°m
\tS^ ovetande, om det ovillkorligen skall gå till så som herr Olovson angott?
När det gäller vårt uppträdande i utskotten skulle det icke skilja sig från

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

47

Motion örn viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)
andra utskottsledamöters, om vi hade de positioner, som de ledamöterna ha
För närvarande är det emellertid så, att örn vi skola kunna få komma fram till
bordet och deltaga i besluten, skola vi tigga något annat partis representant
örn det. I det utskott jag tillhör har man minskat antalet suppleanter i den
ena avdelningen och ökat den i den andra för att ställa mig utanför och göra
det omöjligt för mig att komma fram till bordet genom att låta mig ersätta
någon annan. Vad jag skulle vilja säga här är, att vill kammaren i fortsättningen
ha det så, att vi i riksdagen och inför svenska folket skola rapportera
vad°som säges i utskotten, hur den och den argumenterar och vad den och den
sagt, skola ni från och med i morgon få det på. det sättet. Vi skola icke förlora
på den saken. Fortsätter nian alitsa att utnyttja var ställning i utskotten, där
vi ha blivit hänvisade till suppleantplatserna vid väggen, på sätt som man nu
för andra gången gör, skola vi införa en ny praxis i svenskt riksdagsarbete.
Men då kommer ansvaret att vila på våra motståndare. Jag upprepar, att vi icke
komma att förlora på den saken. Ni få själva bestämma, hur ni vilja ha det.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag har ingenting emot att herr Olovson refererar
vad jag sagt och vad som förekommit i utskottet, bara han gör det riktigt.
Jag skulle icke gärna vilja uppfostra en gammal riksdagsman när det
gäller parlamentarisk kutym, men jag vill understryka vad herr Persson i
Stockholm sade, nämligen att om man vill ha det på det sätttet, skola vi nog
brösta av och bidraga med detaljer från utskottsarbetet i kammardebatterna,
men så långt möjligt böra vi väl undvika det och följa parlamentarisk kutym.
Till herr Olovson vill jag dessutom säga, att vi till skillnad från honom veta
vad vi vilja i själva huvudfrågan. Beträffande de kommunala pensionstillskotten
vilja vi åstadkomma en förbättring för folkpensionärerna, och beträffande
formerna för denna hjälp ha vi räknat med att den saken skulle kunna ordnas,
när de slutgiltiga bestämmelserna utformas.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Både herr Holmberg och herr Persson
i Stockholm ha talat med kursiv stil om att det är fråga om en skrivelse med
begäran om utredning. Det är emellertid just vad det icke är, utan det är en
begäran om en skrivelse med krav på en proposition med ett bestämt uttalat
innehåll. Under sådana förhållanden bör man faktiskt veta vad man vill. Man
skall icke begära av riksdagen, att riksdagen skall besluta att begära en proposition
med ett bestämt fastslaget innehåll utan att riksdagen vet en så väsentlig
sak som om det är hemortskommunen eller vistelsekommunen som skall
betala det kommunala pensionstillskottet. Det är tydligt, att varken reservanten
eller hans partikamrater ännu veta vad de vilja på den punkten.

Herr Persson skulle hjälpa sin beträngde broder med att fråga mig, varför
jag icke i utskottet ställde dessa frågor till herr Holmberg. Fattas bara, att
man skall vara så tillmötesgående, att man skall plocka fram kommunisternas
uppfattning. De bruka icke vara sa tystlatna av sig, utan de pläga ,)u kunna
säga vad de vilja utan att man behöver draga det ur dem mod tång. Pa dan

långa tid de båda herrarna begagnat för sina anföranden ha de ju mycket väl

kunnat besvara de här frågorna tio gånger örn. Men där sitta ni tysta valpa
sitt håll, och här står jag och upprepar frågorna. Naturligtvis kunna ni
demagogisera på den linjen, att vi socialdemokrater icke vilja hjälpa pensionärerna.
Det är ju klart. Det är ju meningen med det hela, det är därför

motionen är viickt, nämligen för att man skall kunna säga, att socialdemokra terna

— naturligtvis framför allt socialdemokraterna — icke vilja vara med
om cn reform örn en sådan rättvisa för de gamla. Emellertid lia vi under denna
riksdag och föregående riksdagar under kriget visat, att vi vilja hjälpa

48

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion örn viss ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott. (Forts.)
folkpensionärerna, och vi ha också gjort det. Här i dag framhäva vi ju med
skärpa, att vi vänta ett förslag från socialvårdskommittén redan i år —- det
är ju utlovat — som icke bara berör de kommunala pensionstillskotten utan
vad som är ännu bättre och framför allt säkrare och rättvisare: folkpensionen
j^.an..s^a^en'' är väl på den linjen man skall hjälpa de gamla. Jag skulle
därför tro, att örn kammaren följer utskottet här — den kan ju icke göra anna,
t■ '' skall det ändå bli svårt för kommunisterna att demagogisera med

stöd av denna underbara motion och detta förnuftiga utskottsutlåtande.

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Vid förra årets riksdag motionerades
fran vart hall i den föreliggande frågan, och man får väl säga att vi
fingo ett angenämt överraskande svar från riksdagens sida i det att riksdagsmannen
utan undantag slöto upp kring vårt förslag. Vad de tillskott, pensionärerna
därigenom fingo, betytt, känna vi alla till. När man därtill av det
föreliggande utskottsutlåtandet finner såsom ett ytterligare resultat av förra
årets riksdagsbeslut i Hagan, att ett nytt kommittéförslag är att förvänta
detta ar torde man val kunna säga, att resultatet av vår aktion varit fullt tillfredsställande.
Det hjälper föga att man upprepar kraven i den föreliggande
motionen och aft man ^sager att de kommunala pensionstillskotten saboteras.
Det är ju möjligt att så skett på sina håll, men jag protesterar mot denna generalisering,
ty jag vet själv från min hemkommun liksom andra, att man tack
vare de kommunala pensionstillskotten praktiskt taget lyckats avskaffa fattighj''8
behovet. Jag för min del ansluter mig gärna till dem som yrka på, att
detta bor ske sa fort som möjligt, men när vi av det föreliggande utskottsutlatandet
finna, att ett definitivt resultat härvidlag är att vänta redan hösten
innevarande ar, tror jag, herr talman, att det är riktigast att följa utskottets här
föreliggande förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Olovson i Västerås förmodar
att syftet med motionen skulle vara att skada socialdemokraterna. Syftet med
motionen är vad som anges i densamma, nämligen att man skall söka komma
Iram till ett beslut örn att folkpensionärerna skola ha laglig rätt till kommunala
pensionstillskott i stället för att få fattigvårdsbidrag. Det är det som är
syftet med var motion. Skadar den socialdemokraterna, kan det endast ske örn
yrkandet ar riktigt och sammanfaller med småfolkets intressen, men socialdemokräternä
ändå ingenting göra och icke utnyttja sin majoritetsställning för
att äntligen fa ett beslut i dessa frågor till stånd. Men detta kan inte läggas
oss till last, utan det mäste man lägga det egna politiska handlandet till last.
1 övrigt mäste jag säga, att jag egentligen är tacksam för att just herr Olovson
i Västerås blivit utskottets talesman i denna fråga, örn jag nämligen ser
Hagan ur partipolitisk och partitaktisk synpunkt. Ty någon som ännu värre
skulle kunna misskreditera socialdemokratien i en fråga som denna än herr
Olovson i Västerås, kan jag svårligen tänka mig. Det är väl i egenskap av redaktör
som han sager, att vi skola tala i kursiv stil i detta fall, som , örn
det nu skulle hjelpa att tala med fetstil till herr Olovson i Västerås för att
la honom att forsta att jag verkligen svarat på hans frågor! Han frågar:
skall det vara behovsprovnmg eller icke? Jag svarar: vi vilja ha ett existensminimum
fastställt. Detta ha vi begärt av riksdagen i år, men vi påstå samldigt,
att med lagen som elen är utformad fullmäktigeinstitutionerna redan
nu kunna besluta hur stort ett sadant existensminimum skall vara och att prövningen
sedan kan inskränka sig till ett konstaterande av vad folkpensionärerna
ha i pension och i egna inkomster, varefter skillnaden mellan den saman
agda inkomsten och vad som skall anses som existensminimum i form

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

49

Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)
av kommunalt pensionstillskott kan utbetalas. Örn den goda viljan finns kan
herr Olovson genomföra det i Västerås redan nu. Alltså: vi anse att ett existensminimum
skall fastställas och att den godtyckliga behovsprövningen skall
bort. Till detta syfta vi, är det uppfattat? Vi anse vidare att utbetalandet av
pensionstillskotten bör göras av den kommun, där vederbörande vistas, och av
myndigheterna där. Sedan ha vi lämnat frågan öppen hur avräkning skall ske
med den kommun, som har att betala tillskottet, örn man skall bibehålla ann
ordningen att varje kommun skall svara för hjälp åt alla, som blivit mantalsskrivna
där före uppnådda 60 år, eller örn man skall tillämpa något annat
förfaringssätt. Var detta tillräckligt tydligt, herr Olovson, eller skola vi mötas
i diskussion i frågan ännu en gång?

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill erinra örn att utskottet i sin motivering
säger, att utskottet delar den uppfattningen, som kommit till uttryck i
motionen angående önskvärdheten av pensionstillskott i större utsträckning än
för närvarande, men att det i utskottsutlåtandet inte finns en stavelse örn
det som herr Olovson i Västerås påstod var huvudfrågan, nämligen örn hemortskommunen
eller vistelsekommunen skall betala pensionstillskottet. Herr
Olovson i Västerås lät icke heller utskottet veta sin mening i saken, så att utskottet,
örn det eventuellt önskat det, kunnat ta in detta i utlåtandet. Örn nu
denna sak gått upp för herr Olovson i Västerås i utskottet, så satt han dock och
sparade på den för att spela ut den vid detta tillfälle, som han trodde som ett
trumfkort. Jag tror icke att en sådan metod bidrar till en saklig behandling av
frågorna. Det vore bättre att man behandlade frågorna med syfte att verkligen
åstadkomma något för dem det gäller. När vi nu dels ha utskottets principiella
förklaring att majoriteten är överens med motionärerna och dels kunna
visa på socialdemokratiska motioner för 27 år sedan och upprepade framställningar
i övrigt från socialdemokratiskt håll, tycker jag, att herr Olovson i Västerås
skulle kunna finna sig i det utan att bekämpa oss, när vi som sagt biträda
uppfattningar, som under så lång tid förfäktats av hans egna meningsfränder.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det förhåller sig ju som utskottet i
sin motivering konstaterat så, att kommunerna i alltför liten grad använt sig
av nu gällande lag om kommunala pensionstillskott. Det har därför också under
årens lopp här i riksdagen förekommit motioner från socialdemokratiskt håll
syftande till att man skulle förmå kommunerna att i större utsträckning slå
in på linjen med kommunala pensionstillskott eller också en reformering av
lagen på ett eller annat sätt, så att kommunerna skulle kunna åläggas att göra
detta. Dessa framställningar ha ju icke föranlett något annat direkt resultat
än de partiella reformer, som ägt rum, eller en hänvisning till den sittande
socialvårdskommitténs arbete.

Nu föreslås det i den motion, som här föreligger och till vilken yrkas bifall,
att en skrivelse skall avlåtas till regeringen med begäran örn framläggande
av en lag av visst bestämt innehåll. T den debatt som här förts är man tydligen
på motionärernas egen sida ovetande örn vad lagen skall innehålla. För min
del tror jag liksom väl andra, som tidigare varit inne på motionens linje, att
om denna fråga skall kunna lösas på lämpligt sätt, utlämnandet av pensionstilläggen
måste läggas på pensionsnämnderna. Del betyder emellertid en reform
liv liela systemet. Det har icke framgått av debatten, örn motionärerna varit
inne på den linjen. Det bör viii icke vara motionärerna obekant när motionen
väcktes, att man i år kan förvänta förslag från socialvårdskommittén rörande

Andra kammarens protokoll 1945. Nr JU.

4

50

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i lagen om kommunala pensionstillskott. (Forts.)
en reform av folkpensionsväsendet i landet. Om man varit medveten örn det,
skulle man, tycker jag, ha tagit sig en liten funderare på om det överhuvud
taget tjänar någonting till att framlägga förslag med begäran örn skrivelse till
Kungl. Majit för att få fram en lag, ty såvitt jag förstår kan ett bifall till
motionen här icke hjälpa folkpensionärerna i här avsedda syfte. Vi få invänta
det förslag från socialvårdskommittén, som signalerats, och därvidlag ha vi
väl alla vår lilla önskan att detta förslag skall komma att innehålla just de
ting och de reformer i detta hänseende, som vi tidigare motionsledes och på
annat sätt fört fram här i riksdagen. Jag tror därför, herr talman, att man icke
gagnar folkpensionärerna på det sätt, som man här vill förmoda från kommunistiskt
håll, genom ett bifall till motionen, detta särskilt som denna motion
bygger på här påtalade mycket oklara grunder.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag kommer absolut icke utan tvingande
skäl att begära ordet i denna fråga någon mer gång, ty det är ju fullkomligt
meningslöst med här-yn till det sätt att argumentera, som framför allt
reservanten tillämpar. Han vänder mot mig utskottets uttalande, där utskottet
säger sig dela motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten av att folkpensionärerna
i större utsträckning än som för närvarande sker erhålla kommunala
pensionstillskott. Men jag är ju med örn att säga detta i utskottet. Jag
har understrukit det förut här i kammaren, att de kommunala pensionstillskotten
icke ha tillämpats på långt när i den utsträckning, som varit önskvärd
och behövlig. Jag kunde inte på detta långa håll uppfatta allt vad herr
Persson i Stockholm sade, men han gjorde ett förtvivlat försök att besvara en
av frågorna, nämligen frågan, om de kommunala pensionstillskotten skulle utgå
med bestämda fasta belopp eller efter behovsprövning. Han pekade då på att
det här skall ligga en motion från kommunisterna om att det skall fastställas
ett existensminimum. Örn jag fattade de lösryckta meningarna rätt, skulle
detta hans resonemang betyda, att de kommunala pensionstillskotten skulle
utgå så att pensionärerna komma upp till fastställt existensminimum. Ja, herr
talman, då tycker jag verkligen synd örn folkpensionärerna, örn de skola vänta
på en pensionsreform, som kan bygga på ett av riksdagen fastställt existensminimum.
Örn man skall tala örn att sabotera reformer, kan man göra det här.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag beklagar att jag måste säga
några ord till. Herr Olovson i Västerås uppfattade alltså bara att jag hade svarat
på den ena frågan. Jag hade, herr Olovson, svarat på båda frågorna. I vad
det gäller existensminimum behöver man icke vänta på ett riksdagsbeslut. Herr
Olovson kan i stadsfullmäktige hemma i sin stad gå in för att fullmäktige redan
nu besluta vad som skall anses som existensminimum för folkpensionstagarna
och rätta sig därefter. Det är tydligen nästan hopplöst att tala med herr
Olovson. Jag kommer att tänka på den gamle agitatorn Texas, som när han på
diskussionsmötena träffade på en riktigt enveten människa, vilken för att klara
sig låtsade sig icke begripa vad det var frågan örn, brukade säga: Du är som
grammofonskivan »Känner du Fia Jansson»! Örn jag vrålar aldrig så mycket,
att jag icke känner Fia Jansson, så upprepar skivan ändå sitt: »Känner du Fia
Jansson?».

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

51

§ 23.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Adolfsson: Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande med anledning
av den motion vi nu gå att behandla är beträffande huvudfrågan, d. v. s. blindhetsersättningens
storlek, av så pass tillmötesgående karaktär att jag i detta
avseende utan tvekan är beredd att uttala motionärernas tillfredsställelse. Särskilt
tillfredsställda känna vi på vårt håll oss över, att andra lagutskottet icke
bara visat stor förståelse för själva saken utan också tagit sig friheten att tillstyrka
åtgärder i en fråga, som socialvårdskommittén har under behandling.
Med kännedom örn tendensen att avstyrka sådana åtgärder, som äro föremål
för socialvårdskommitténs arbete, känna vi motionärer dubbel anledning att något
rosa andra lagutskottets ståndpunktstagande just i den punkt jag här
nämnt.

Sedan jag emellertid har överräckt denna lilla blomma till andra lagutskottet
måste jag dock komma med några kritiska anmärkningar på andra punkter. Vi
mena nämligen att riksdagen icke föregriper socialvårdskommitténs arbete, örn
den bifaller fru Rönn-Christianssons m. fl. motion i dess helhet. Andra lagutskottet,
som jag nyss således rosade, avstyrker motionen i de delar, som icke
röra blindhetsersättningens storlek för de grupper som nu innefattas i gällande
förordnings bestämmelser. Jag vet icke om detta är av principiella skäl. Den tämligen
välvilliga behandlingen av den först nämnda delen av motionen ger mig
rätt att tro, att detta icke är förhållandet. För egen del skulle jag vilja anlägga
några principiella synpunkter på dessa frågor. Nu gällande förordning stadgar
att blindhetsersättning icke skall utgå till den som uppsåtligen ådragit sig blindhet.
I förordningen stadgas också att rätt till blindhetsersättning må för viss tid
undandragas den, som ådragit sig blindheten genom grov vårdslöshet. Jag frågar:
tror man verkligen att denna bestraffningsåtgärd, om jag så får kalla det,
kan ha någon som helst effekt i avsedd riktning? Jag måste för min del deklarera
att jag icke har den ringaste förståelse för densamma. För det första kan
jag inte, som också framgår av motionen, tro att någon med avsikt ådrar sig
blindhet för att utfå den lilla ersättningen, och för det andra kan denna formulering
örn grov vårdslöshet ge anledning till en viss grad av godtycklighet.
Örn en arbetare i en industri till följd av arbetshetsen exempelvis tillfälligt underlåter
att begagna sig av de skyddsanordningar som finnas, skulle med en sådan
bestämmelse blindhetsersättning kunna nekas honom. Detta gäller flera arbetsområden;
jag nämner blott stenarbete. Det finns enligt mitt förmenande
icke ringaste anledning att tro, att oförsiktigheten skulle komma att ökas, örn
denna undantagsbestämmelse i förordningen uteslötes. Ingen eftersträvar väl
medvetet den olycka, som blindheten utgör. Enligt vår mening bör sålunda
varje blind erhålla blindhetsersättning, oavsett på vilket sätt blindheten uppstått
och oavsett när den Ilar uppstått.

Nu anse vi, som jag nyss sade, att undantagsbestämmelserna böra kunna avskaffas
redan nu. alltså utan att man avvaktar vad socialvårdskommittén en
gång i framtiden kan komma att föreslå. Det visar sig för övrigt, som ganska
tydligt framhölls här nyss, att alltför mycket skjutits på framtiden just med
hänvisning till denna kommittés uppdrag och arbete. Det har också varit fallet
i den fråga vi nu behandla. Det är därför jag ännu en gång vill uttala min tillfredsställelse
över att ett utskott äntligen har velat gå före socialvårdskommittén
i en sådan här fråga och tillstyrka, som man här gör, en provisorisk förbättring.
Att denna provisoriska förbättring är välbehövlig framgår av att er -

Motion om
vi88 ändring
\förordningen
om blindhetsersättning.

52

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion om viss ändring i förordningen om blindhetsersättning. (Forts.)
sättningen inte uppgår till högre belopp än 708 kronor inklusive det dyrtidstillägg
som tidigare beslutats.

Till slut skulle jag vilja erinra om ytterligare två ting, som sammanhänga
med denna fråga. Först och främst borde blindhetsersättning enligt vårt förmenande
utgå även till dem, som vid 16 års ålder vistas å blindskola för yrkesutbildning.
Jag tänker inte endast på det förhållandet, att dessa blinda under
skoltiden inte disponera över egna pengar, inte ens till inköp av frimärken. Jag
syftar kanske främst på att dessa blinda borde ha ett startkapital, när skoltiden
är slut och de skola träda ut i livet på allvar. Den hjälp, som de vid detta tillfälle
få, inskränker sig till materiel och verktyg till ett visst värde. Ur nationalekonomisk
synpunkt skulle det utan tvivel vara till fördel, örn dessa blinda,
som komma från yrkesskolorna, bereddes en bättre hjälp till självhjälp än den
de nu få. Därtill kommer den rent humanitära sidan av denna sak, som jag
anser det vara överflödigt att ytterligare orda om.

Härutöver vill jag i detta sammanhang påpeka, att det förefaller som örn
pensionsstyrelsen numera tillämpar en åtskilligt restriktivare politik än förut,
då det gäller att bestämma rätt till blindhetsersättning. Själva förordningens
bestämmelser äro ju ganska restriktiva för att inte säga rigorösa. Enligt vart
förmenande borde man behandla dessa ersättningsspörsmål med en något större
social vidsynthet än vad som nu synes vara fallet. Jag har velat erinra örn detta i
den förhoppningen, att en uppmjukning skall kunna komma till stånd, både i
fråga om förordningens bestämmelser och i fråga örn dess nuvarande tillämpning.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden längre. Jag skulle egentligen vilja yrka
bifall till den av fru Rönn-Christansson m. fl. väckta motionen. Men då jag
finner att utskottet uttalat sig för motionens syfte i själva huvudfrågan och då
jag dessutom kanske har anledning anta, att ett yrkande örn bifall till motionen
i dess helhet inte skulle medföra det resultat, som vi motionärer önska,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan. Samtidigt vill jag dock uttala den
förhoppningen, att vår motions syftemål i övrigt snarast möjligt skola komma
att genomföras.

Herr Hermansson: Herr talman! Det framgår av utskottets utlåtande, att utskottet
åtminstone i stort sett delar motionärernas synpunkter på föreliggande
ärende. Då vi i utskottet intagit denna ståndpunkt har det emellertid inte
skett för huvudmotionärens vackra ögons skull. Utskottet har nämligen liksom
motionärerna ansett, att de blindas ställning är sådan, att det kan vara
motiverat med en bättre hjälp från samhällets sida till denna kategori av medborgare.

För min egen del finner jag det vara närmast stötande, att det i bestämmelserna
örn blindhetsersättningens utgående skall förutsättas, att det skulle
finnas människor, som ännu ha någon del av sitt förnuft i behåll, vilka skulle
beröva sig sina ögons ljus för att därigenom erhålla den lilla summa örn året,
vartill blindhetsersättningen uppgår. Jag tycker även att man bör göra en
bestämd invändning mot att de personer, som av grov vårdslöshet ha blivit
blinda, måste under viss tid berövas sin blindhetsersättning. Själva blindheten
bör vara straff nog för en person, som råkar ut för en sådan olycka.

Det förhåller sig dock på det sättet, att dessa stötande bestämmelser äro
kopierade på andra bestämmelser rörande vår socialvård. Örn man vill rensa
ut dylika bestämmelser, som jag anser att vi i vår moderna tid inte längre lia
användning för, finner jag det emellertid vara rimligt, att man gör en dylik
utrensning i ett sammanhang. Det kan emellertid inte spela så stor roll, om
de nuvarande bestämmelserna få äga giltighet under ytterligare ett eller två
år. Då vi nu veta, att socialvårdskommittén står i begrepp att lägga sista

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

53

Motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning. (Forts.)
handen vid utformningen av de nya socialvårdslagarna, ha vi i utskottet inte
velat föregripa socialvårdskommitténs arbete genom att yrka på att man
skulle bryta ut vissa detaljer ur dess program och därigenom kanske ytterligare
förlänga kommitténs arbete. Det är visserligen sant, att socialvårdskommittén
har arbetat med våra socialvårdsfrågor under en avsevärd tid. Detta
förhållande beror emellertid framför allt därpå, att kommittén fått sig förelagda
så vittomfattande ämnen. Det beror i någon mån även på att riksdagen
gång efter annan hänskjuta olika ärenden till kommittén. I vissa fall har
riksdagen begärt yttranden av kommittén, i andra fall åter har man uppdragit
åt kommittén att behandla vissa ärenden i anslutning till det stora
komplex av frågor, som kommittén i övrigt haft att behandla.

Nu har det emellertid upplysts att kommittén närmar sig slutet av sitt vidlyftiga
arbetsprogram. Om man nu skulle föregripa kommitténs arbetsresultat,
föreligger den risken, att man skulle åstadkomma en ytterligare försening
av kommitténs arbete. Jag tyckte mig kunna tolka herr Adolfssons yttrande
på det sättet, att även han på den punkten har samma uppfattning som
jag.

I väntan på de nya socialvårdslagar, som komma att framläggas av socialvårdskommittén,
har utskottet dock föreslagit att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit redan i år framlägger förslag
till provisorisk förbättring av utgående blindhetsersättningar. Utskottet har
därmed avsett att ge de blinda en ekonomisk hjälp i avvaktan på andra och
kanske längre syftande åtgärder, som i framtiden kunna vidtagas. Jag tror
också, att riksdagen bäst gagnar de blindas sak genom att bifalla utskottets
förslag.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag har i stort sett intet att erinra mot vad
den siste ärade talaren hade att anföra. Jag vill emellertid i fråga om socialvårdskommitténs
arbete för egen del understryka, att jag mycket väl förstår,
att dess arbete varit omfattande och spänt över många grenar på socialvårdens
område. Kommittén har emellertid haft ganska god tid på sig eftersom den,
om jag inte minns fel, påbörjade sitt arbete 1938, d. v. s. för sju år sedan.
Det kan nog inte hjälpas, att såväl allmänheten som socialvårdarna och många
med dem tycka, att kvarnarna mala något för långsamt. I mitt tidigare anförande
tryckte jag emellertid inte huvudsakligen på den delen av frågan, utan
jag underströk i stället tendensen att ständigt avstyrka förslag på socialvårdens
område under hänvisning till socialvårdskommitténs arbete.

Herr talman! Jag har endast velat framföra dessa mina ytterligare synpunkter
på kommittén och dess arbete. Jag understryker ännu en gång, att
jag i förevarande ärende yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i n.n\aå- M trion anttäning
av väckt motion angående utredning örn den kvinnliga ungdomens utbild- eiuie utredning
i hemarbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då det föreliggande utskottsutlåtandet
grundar sig på en av mig jämte några

niny örn den
kvinnliga
ting domens
utbildning ’
hemarbete.

medmotionärer i denna kam -

54 Nr 10. Onsdagen den 28 februari 1945.

Motion angående utredning om den kvinnliga ungdomens utbildning i hemarbete.
(Forts.)

mare avgiven motion, må det tillåtas mig att med några ord beröra hur vi se
på dessa frågor och anledningen till att vi ha framlagt vår motion.

Yi lia i början av motionens motivering påpekat de brister i undervisningen
i ett hems skötsel och huslig ekonomi, som tyvärr numera göra sig° märkbara
hos den kvinnliga ungdomen på grund av att denna i unga år ofta går över till
förvärvsarbete. Vi ha konstaterat, att det skulle vara lyckligt, örn man genom
en teoretisk och praktisk undervisning kunde åstadkomma en ändring i detta
förhållande.

Nu förhåller det sig ju så, att den delegation, som haft att syssla med frågan
örn den husliga utbildningen för kvinnlig ungdom, nyligen har framlagt ett
betänkande, som till en del berör de problem, som vi ha sysslat med i motionen.
Utskottet har också begagnat detta nykomna utredningsbetänkande som en motivering
för att avstyrka motionen och hänvisat till denna utredning. Men utskottet
har därvid inte beaktat den del av motionen, där vi beröra möjligheterna
till praktisk undervisning för dessa unga kvinnor. Det förefaller som örn utskottet
antingen inte har fullständigt satt sig in i innehållet i det betänkande, som
det hänvisar till, eller också inte tagit ståndpunkt till den senare delen av motionen.
Yi ha velat göra gällande, att det skulle vara möjligt att jämsides med
en teoretisk-praktisk skolutbildning kunna ordna en rent praktisk utbildning
genom deltagande i husligt arbete. Vi veta att man på vissa områden har prövat
sig fram på den linjen och kommit till relativt goda resultat. Även
örn det förslag rörande undervisningen i husligt arbete, som nu framlagts
av delegationen, inom en nära framtid kommer att genomföras, så
kan man inte nå så särskilt många på den vägen inom en överskådlig
tid framåt. Kommittén har beräknat, att för närvarande endast ungefär sex
procent av den kvinnliga ungdomen åtnjuter undervisning i ett hems skötsel
med därtill hörande göromål. En skolutvidgning, som skulle möjliggöra för
den större delen av denna ungdom att erhålla sådan undervisning, kan ju inte
tänkas komma till stånd på ganska lång tid framåt. Vi lia därför tänkt oss att
man skulle som parallellinje till denna undervisning införa någon form av frivillig
utbildning i därtill godkända hem. Eventuellt skulle en sådan utbildning
kunna kompletteras med undervisning per korrespondens. En sådan anordning
skulle också medföra, att dessa unga flickor i stället för att behöva vidkännas
kostnader för att gå i skola skulle deltaga i de i ett hem förekommande göromålen,
där inhämta erforderliga kunskaper och erhålla betalning för det utförda
arbetet.

Jag tror att utskottet alltför litet har fäst avseende vid denna del av motionen.
Det hade enligt min mening varit lyckligt, örn man hade velat ägna även
detta avsnitt en smula uppmärksamhet. En enkel hänvisning till den utredning,
som nu har framlämnats, blir endast en hänvisning till den rent skolpraktiska
och skolteoretiska undervisningen, under det att den linje, som vi ha ansett även
böra prövas, inte nämnes med ett enda ord i utskottsutlåtandet. Jag finner detta
högst egendomligt, och ännu märkligare är det förhållandet, att utredningen
har kommit endast några dagar före utskottsutlåtandet. Jag är förvissad örn
att åtminstone en del av utskottets ledamöter knappast ha hunnit att fullständigt
taga del av vad denna utredning syftar till. Det är som jag tidigare framhållit
två skilda linjer, som behandlas i motionen, dels den teoretiska och praktisk-teoretiska
i skolorna och dels även den rent praktiska, vilken skulle kunna
tillgodoses genom utbildning i hemmen.

Som frågan ligger till skulle jag helst ha velat yrka återremiss, så att utskottet
hade fått titta en liten smula på den framlagda utredningen och fått
tillfälle att observera, att den inte omfattar hela de problem, som vi motio -

55

Onsdagen den 28 februari 1945. Nl'' 10.

Motion angående utredning om den kvinnliga ungdomens utbildning i hemarbete.
(Forts.)

närer ha avsett. Men det torde väl knappast vara lönande att försöka ställa ett
sådant yrkande mot ett enhälligt utskott. Jag skall därför, herr talman, inskränka
mig till en vädjan, att Kungl. Maj :t, då Kungl. Maj :t kommer att vidtaga
åtgärder för att genomföra vad som i det av 1941 års befolkningsutrednings
kvinnodelegation för hem- och familjefrågor avlämnade betänkandet är
föreslaget, även måtte beakta de i motionen nr 439 i andra kammaren framförda
synpunkterna.

Herr Ståhl: Herr talman! Med anledning av herr Jonssons i Skedsbygd anförande
får jag säga, att vi mycket väl i utskottet observerat det avsnitt i motionen,
där motionärerna gå utanför befolkningsutredningens nu föreliggande
betänkande. Emellertid är det ju så, att riksdagen vid upprepade tillfällen under
de sista åren baft tillfälle att ta ställning till detta projekt ehuru i olika
utformning, och varje gång, såsom 1939 och 1941, ha förslag i samma syfte av
riksdagen avslagits.

Vidare har enligt vad jag har mig bekant just det projekt, som motionärerna
ha framfört, utförligt diskuterats inom befolkningsutredningens kvinnodelegation,
innan det nu föreliggande betänkandet framlades. Det har därvid inte
minst ifrån motionärernas meningsfränder inom delegationen visats sympatier
i förslagets riktning. Det har emellertid vid den närmare utredning, som gjorts
inom kvinnodelegationen, visat sig praktiskt ogenomförbart att som praktikanter
taga in hela den kader, som det här gäller, nämligen inte mindre än i runt
tal 40 000 unga flickor, och få ut dem i det arbete, som motionärerna åsyfta.
Eftersom även denna väg att lösa frågan, som motionärerna ha fäst uppmärksamheten
på och som icke beröres i befolkningsutredningens betänkande, är
undersökt och befunnen oframkomlig och eftersom motionären och hans meningsfränder
under betänkandets fortsatta behandling torde få flera tillfällen
att framhålla sina synpunkter, har utskottet ansett att allt väsentligt i motionärernas
syfte tillgodosetts med det mycket utförliga betänkande som framlagts.
Utskottet har ansett det omöjligt att, när en sådan ingående utredning
ligger på bordet, begära ytterligare en utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Ordföranden i första tillfälliga utskottet
har väl knappast kunnat utläsa ur vår motion, att vi skulle önska att
få ut 40 000 kvinnliga praktikanter i hemmen. Vi ha sagt, att vi eventuellt
önskade få en form av utbildning, som utgör en parallellinje till den undervisning,
som ges i skolorna. Jag skulle därför vilja svara utskottets ordförande
med en motfråga: är det lättare att ta in dessa ungdomar i skolor?

Herr Ståhl: Herr talman! Svaret på den sista fråga, som herr Jonsson i Skedsbygd
har ställt, framgår ju mycket tydligt av befolkningsutredningens betänkande.
Jag skall inte upptaga kammarens tid med att referatledes återge svaret
på denna fråga. Jag vill endast peka på att majoriteten inom befolkningsutredningen
har gått på den linjen, att man genom en frivillig utbildning skall
kunna successivt utbygga möjligheterna att öka utrymmet för de kadrer, som
det bär är fråga om. Jag tror nog att detta betänkande klarlagt denna fråga
tillräckligt utförligt för att motionärerna skola kunna känna sig belåtna.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

56

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

§ 25.

låtanden™808 Gfter annat andra kammareus tredje tillfälliga utskotts ut nr

1, i anledning av^väckt motion angående befrielse för folkpensionärer som
leva i eget hushall, fran skyldigheten att erlägga avgift för radiolicens; och
nr 2, i anledning av vackt motion örn utsträckning av tiden för sådant kort
genmäle, som avses i § 12 punkt 2:o ordningsstadgan för andra kammaren

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 26.

mterpeUaton. Herr Wiberg erhöll pa begäran ordet och anförde: Herr talman! Såsom ett
uttryck för sinnenas omställning från krigets problem till fredens uppgifter
kan man betrakta det utomordentligt livliga intresse, som under det renaste
året agnats skolans, undervisningens och forskningens problem, ei endast här
utfn avfn 1 flera av de ledande kulturländerna, framför allt England
och Förenta staterna. I den livliga debatt, som kommit till stånd i dessa frågor
och kring olika förslag till deras lösning, ha till en början spörsmålen örn folkundervisningen
yrkesutbildningen samt den tekniska undervisningen stätt
i förgrunden. Men pa den senaste tiden har på ett glädjande sätt uppmärksam•l
oT- 10il ,st f.ackmannens utan även den stora allmänhetens — kommit
att inriktas pa universiteten, på. deras aktuella svårigheter och på möjlighetenm
att befästa deras ställning i efterkrigstidens samhälle.

ara universitet och högskolor ha kanske på ett kännbarare sätt än några
andra institutioner under de gångna krigsåren fått erfara trycket av de hårt
anstrangda statsfinanserna. Men såsom statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framhåller i arets åttonde huvudtitel, ha forskningens och undervisningens
malsmän med klar insikt örn det statsfinansiella lägets fordringar,
pa ett satt som år värt största erkännande, sökt lösa sina uppgifter inom
ramen tor de begränsade anslag och den personalorganisation, som ställts till

r,rf<iganie- Pef flanes enllfft min mening all anledning för riksdagen
att kraftigt understryka dessa ord av uppskattning och erkänsla. Från den tid
da den europeiska odlingen i det ena landet efter det andra lamslogs och som
mäste ha känts dubbelt påfrestande för den fria forskningens utövare, äro
trots allt nya betydelsefulla landvinningar för denna forskning liksom för den
högre undervisningen att inregistrera vid våra akademiska lärdomssäten,
i ”Pm 1universfkctens och högskolornas lärare i dessa dagar förena sig i vädjanden
till statsmakterna örn ökad förståelse för forskningens och den högre undervisningens
önskemal, komma de därför icke som petitionärer för att utverka en
ynnest eller förman utan som talesmän, vilka företräda en för samhället i dess
helhet oumbärlig verksamhet, för vars effektiva funktion och rationella organisation
de bära ämbetsmannaansvar.

.. Jag förbiser härvid icke att mycket, som kan behöva göras för att förbättra
särskilt undervisningen vid våra universitet och högskolor, bör kunna genomföras
av de akademiska myndigheterna själva. På detta plan ligga en lång råd
önskemal, som delvis starkt understrukits från studenthåll, vilka beröra undervisningens
metodik, kursernas omfattning, lärostoffets fördelning och olika
ämnen, undervisningens uppdelning på professurer och docenter o. s. v. Här ha
universiteten i kraft av sin traditionella och fastslagna självstyrelse, vilken
ingen torde vilja se begränsad, frihet att handla som de finna lämpligast. Man
har också grundad anledning antaga, att de reformer, som härutinnan planeras,
skola vidtagas i samråd med representanter för den studerande ungdomen, som
ju universiteten främst äro till för. Vid sidan härav finns det emellertid en

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

57

Interpellation. (Forts.)

lång rad frågor, i första hand av ekonomisk natur, för vilkas lösning universiteten
måste söka det allmännas bistånd. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har enligt uppgift i pressen för några veckor sedan upptagit
överläggningar med de akademiska myndigheterna rörande dessa frågor. Marvid
torde ha framförts önskemål av olika slag och många synpunkter av storsta
betydelse för den förevarande frågan. Det har antytts, att de problem, som
dryftats, i första hand lia gällt universitetens personalorganisation, bland annat
frågan örn en utökning av antalet professorer och docenter, spörsmålet örn
säkrare anställningsförhållanden för de senare, frågan örn inrättandet av assistent-
och amanuensbefattningar i tillräckligt antal och med bättre ersättning
än som för närvarande utgår. Det har också försports, såsom helt naturligt ar,
att universitetsinstitutionernas behov av lokaler och utrustning ingående elry -tats. Ecklesiastikministern har meddelat, att han överväger att föranstalta
örn en allsidig utredning av dessa och därmed sammanhängande frågor. Helt
visst skulle ett dylikt initiativ hälsas med största tillfredsställelse icke endast i
de akademiska kretsarna utan även av riksdagen, som .lag ar förvissad om hyser
en växande förståelse för den vetenskapliga forskningen och den högre undervisningen.
Jag tror också, att denna kammare med intresse skulle taga del av

en redogörelse från statsrådets sida för resultaten av överläggningarna,, därest
statsrådet skulle finna det möjligt att lämna en dylik redogörelse Därigenom
kunde även tillfälle beredas denna kammare att framföra synpunkter pa den

tillämnade utredningen. „ , „-uarOT1

Jag hemställer sålunda örn kammarens tillstånd att till statsrådet och cheten

för ecklesiastikdepartementet ställa följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att lämna kammaren en redogörelse tor de planer
i fråga örn universitetens organisation, vartill herr statsrådet kommit.

Denna anhållan bordlädes.

§ 27.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Olofsson i Höganäs, som yttrade: Herr talman! Den 15 januari uppvaktade
Billesholms privata gruvägarförening regeringen med en framställning örn
regeringens medverkan till en fortsatt stenkolsbrytning vid de privata gruvorna
inom Höganäsbolagets koncessionsområde vid Billesholm.

Med bolagets medgivande ha de privata gruvägarna under krigsåren brutit
kol inom koncessionsområdet, och vid de privata gruvorna upptogos under åren
1940—1944 250 000 ton kol till ett värde av 10 miljoner kronor.

Numera lämnar emellertid bolaget icke sitt medgivande till schaktsänkningar
på nya områden. Detta innebär att den privata kolbrytningen successivt
minskas för att inom kort, när det nu bearbetade begränsade området utbrutits,
helt upphöra. Därmed undandrages ett icke föraktligt tillskott till bränsleförsörjningen.

Under fjolåret uppgick stenkolsbrytningen vid de privata gruvorna till S50
ä 400 ton per dag, och årsproduktionen 1944 uppgick till 88 000 ton.

För närvarande brytas endast 160 å 180 ton per dag, varför årsproduktionen
för innevarande år beräknas sjunka till endast 35 000 ä 40 000 ton.

Det område, som de privata gruvägarna nu önska bearbeta, har tidigare av
Höganäsbolaget betraktas som utbrutet. Under normala förhållanden skulle
säkerligen heller icke en kolbrytning av detta slag anses lönsam. I nuvarande
läge, med en starkt begränsad bränsletillgång, torde emellertid den privata
gruvdriften på ett mycket betydelsefullt sätt bidraga till bränsleförsörjningen.

58

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945

Interpellation. (Forts.)

Fast en och en halv månad förflutit sedan de privata gruvägarna gjorde
sin framställning till regeringen har inget meddelande lämnats dem.

För varje dag som går minskas sålunda kolbrytningen till förfång för landets
bränsleförsörjning, en kolbrytning som, örn de privata gruvägarnas framställning
kunde bifallas, i stället skulle kunna utökas.

De privata gruvägarna ha förklarat sig under vissa betingelser kunna berika
landets bränsletillgång med 200 000 ton stenkol per år.

Då det rör sig örn kollager, som Höganäsbolaget tidigare icke ansett det lönsamt
att bryta och som sannolikt icke bli brutna, örn icke de privata gruvägarna
få bearbeta dem, torde det vara av stort intresse för landet örn den privata
gruvdriften finge fortsätta.

Det kan kanske tyckas, att det koncenssionsinnehavande företaget bör ha
obeskuren rätt att bestämma angående förfaringssättet inom det område koncessionen
omfattar. Det har emellertid under nu rådande onormala förhållanden,
då landets försörjningsläge det påkallat, gjorts ingrepp på olika områden,
vilka starkt beskurit enskilda personers och företags handlingsfrihet. Det torde
väl därför icke vara uteslutet att det allmänna, i landets intresse, skulle kunna
göra intrång på en en gång beviljad koncession.

Jag hemställer örn kammarens tillstånd att till statsrådet Rubbestad få rikta
följande frågor:

Anser statsrådet att ett koncessionsinnehav under alla förhållanden är oantastbart,
även under onormala tider när landets intresse påkallar ett ingripande?

Örn så icke är fallet, är statsrådet beredd att vidtaga skyndsamma åtgärder
för att på sätt som föreslagits av de privata gruvägarna åstadkomma ett tillskott
till landets bränsleförsörjning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 41, till Konungen angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

§ 30.

Herr Norup avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 462, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 66, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Vidare avlämnades följande motioner, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 74, angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
m. m., nämligen:

nr 463 av herr Lundberg m. fl.;
nr 464 avherr Nilson i Spånstad m. fl.;
nr 465 av herr Malmborg i Skövde m. fl.;
nr 466 av herr von Friesen m. fl.;
nr 467 av herr Fast; och
nr 468 av herr Holmberg m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 3 mars 1945.

Nr 10.

59

§ 31.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att direktör Åke Wiberg, som lider av njursten, på grund därav under 14
dagar framåt icke är i tillfälle att deltaga i riks dags arbetet, intygas.

Stockholm den 28 februari 1945.

Karl Frumerie,

f. överläkare, specialist i invärtes sjukdomar.

Kammaren beviljade herr Wiberg ledighet från riksdagsgöromålen under tiden
1—14 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 3 mars.

Kl. 4 em.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1945 den 28 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse riksdagens
militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens slut rösterna

hava utfallit sålunda:

herr hovrättsrådet Ivar Lamech Wieslander............ 40 raster,

i följd varav herr hovrättsrådet Ivar Lamech Wieslander blivit till riksda
militieombudsman utsedd.

Karl Wistrand Axel Lindqvist

K. A. Westman Oscar Carlström

År 1945 den 28 februari sammanträdde kamramas valmän för att utse en
ställföreträdare för riksdagens militieombudsman; och befunnos efter valförrättningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

herr hovrättrådet Nils Ivan Regner .................. 40 röster,

i följd varav herr hovrättsrådet Nils Ivan Regner blivit utsedd till militieombudsmannens
ställföreträdare.

Karl Wistrand Axel Lindqvist

K. A. Westman Oscar Carlström

Protokollen lades till handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valen samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
dels till förordnanden för de valda dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de verkställda valen.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1945 den 28 februari sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
kommitterade för tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till kommitterade utsedda:

60

Nr 10.

Lördagen den 3 mars 1945.

teologie doktorn, biskopen Tor Julius Efraim Andras med

f. d. justitierådet Johannes Natanael Gärde........ »

generaldirektören Henning Vilhelm Leo .......... »

redaktören David Laurentius Ollén................ »

juris doktorn, universitetskanslern Bo Östen Undén. . »

filosofie doktorn, professorn Erik Ludvig Wellander »

21 röster,
21 » ,

21 » ,

21 » ,

21 » ,

16 » .

Knut Petersson
S. G. W. Wahlund

Axel Lindqvist
Oscar Carlström

Protokollet lades till handlingarna,- och skulle riksdagens
genom utdrag av kammarens protokoll underrättas örn valet samt anmodas luta
uppsätta och till kamrarna avgiva förslag till förordnanden för de valda.

§ 3.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 86, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni
1940 (nr 540) om krigsskadeersättning;

nr 90, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension;

nr 91, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag;

nr 92, med förslag^ till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;

nr 93, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 458) örn inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka
skog;

nr 107, angående ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår; nr

108, angående fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret
1946/47;

nr 109, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Kalmar;

nr 110, angående befrielse för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande
av visst skadeståndsbelopp;

nr lil, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 112, angående vissa pensionisbestämmelser för lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna m. m.;
nr 113, angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka; >

nr 117, angående befrielse för H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet; nr

118, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och
sjuktransportmateriel;

nr 120, angående omskolning av i militärtjänst skadade;
nr 121, angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering;
nr 123, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;
nr 124, angående filmverksamheten vid försvarsväsendet;
nr 125, angående nedsättning av räntan å tertiärlån m. m.;
nr 126, angående anslag till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.; och

nr 128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare.

Dessa propositioner bordlädes.

Lördagen den 3 mars 1945.

Nr 10.

61

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 58, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 59, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.; .

nr 60, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet; och

nr 61, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

till statsutskottet propositionen, nr 65, med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente); till

jordbruksutskottet propositionen, nr 94, angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583);

till statsutskottet propositionerna:

nr 96, angående anslag till gransknings nämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 98, angående anordnande av lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;
nr 99, angående tillbyggnad till landsstatshuset i Kalmar m. m.; och
nr 100, angående nyanskaffning av ånglok;

till bankoutskottet propositionen, nr 101, angående årligt understöd åt vissa
förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

till statsutskottet propositionerna:

nr 102, angående samarbete med Stockholms stad för uppförande och drift
av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus; och

nr 103, angående inrättande av ett tekniskt gymnasium i Hälsingborg;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 104, angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1944/45; och

nr 105, angående ytterligare anslag för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;
samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 106, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 (nr 521).

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 462 av herr Norup m. fl.; samt

62

Nr 10.

Lördagen den 3 mars 1945.

till statsutskottet motionerna:

nr 463
nr 464
nr 465
nr 466
nr 467
nr 468

av herr Lundberg m. fl.;
av herr Nilson i Spånstad m. fl.;
av herr Malmborg i Skövde m. fl''.;
av herr von Friesen m. fl.;
av herr Fast; och
av herr Holmberg m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Wiberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående eventuell omorganisation
av universiteten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Olofsson i Höganäs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Rubbestad, angående stenkolsbrytningen vid de privata
gruvorna inom Höganäs-Billesholms aktiebolags koncessionsområde vid Biliesholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Adolfsson, som anförde: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr 296
vid 1944 års höstriksdag angående provisoriskt lönetillägg och barntillägg åt vissa
lägre betalda statsanställda förutskickades möjligheten att företa jämkningar
i löneställningen även i fråga örn sådana befattningshavare inom samma förvaltningsområden,
vilka icke åtnjuta lön enligt av Kungl. Maj :t fastställd löneplan.
Det heter härom på sidan 5 i nämnda proposition:

»Dessa grupper kunna därför icke omfattas av den provisoriska lönetilläggsregleringen.
Emellertid bör hinder icke möta för att i särskilda fall beträffande
sådan personal inom ramen av tillgängliga medel företa de jämkningar i löneställningen,
som kunna finnas påkallade och förenliga med de allmänna riktlinjerna
på löneområdet.»

Till de i fråga örn löne- och anställningsvillkor i hög grad missgynnade grupperna
hör bland annat den till cirka 12 000 man uppgående banar be tarkåren, de
så kallade utomverkarna vid postverket, linjearbetare vid telegrafverket med
flera. Vad banarbetarna vid S. J. angår, ha dessa alltid varit missgynnade,
och det avtal som år 1944 efter cirka sju månaders förhandlingar underskrevs
mot den vilja, som banarbetarnas majoritet uttryckt, förändrade icke i någon
väsentlig grad detta förhållande. Den huvudsakliga förbättringen hänförde sig
endast till en timlöneökning av i allmänhet tre öre.

När ovannämnda proposition örn vissa provisoriska lönetillägg för statsanställda
framlades och godkändes av riksdagen tolkades detta som ett uttryck för en
allmän uppfattning att dessa gruppers löneställning var mycket otillfredsställande.
Inte heller efter detta lönetilläggs tillkomst kunna ifrågavarande gruppers
löner anses tillräckliga, varför en allmän lönereglering är påkallad. Redan vid

Lördagen den 3 mars 1945.

Nr 10.

63

Interpellation. (Forts.)

det tillfälle, då delilia provisoriska löneförbättring ägde ruin, voro banarbetarnas
löne- och anställningsvillkor sämre än för de grupper statsanställda, med vilka
banarbetarna närmast kunna jämföras. Av tillgänglig statistik från 10 :e bansektionen
framgår, att en banarbetare i D-ort har en genomsnittsinkomst, som med
509 kronor per år understiger inkomsten för en stationskarlsaspirant i andra
löneklassen och med 706 kronor i tredje löneklassen i samma dyrort, detta således
trots stationskarlsaspirantens låga lön.

Till detta kommer bland annat, att banarbetarna sakna befordringsmöjligbeter,
att banarbetaren som regel måste leva på matsäck, att bestämmelserna
i fråga örn s. k. måltidspengar äro ytterst rigorösa, att banarbetarna vanligtvis
måste flytta från plats till plats vid arbetets utförande, att arbetet bedrives säsongmässigt
i stor utsträckning samt att möjligheterna att vinna heltidsanställning
i praktiken äro synnerligen små. Anställningsförhållandena äro således
högst otrygga.

Det beräknas, att något mer än halva banarbetarkåren går arbetslös längre
eller kortare tid under vintern. Medan den genomsnittligt arbetade tiden per år
uppgår till 9 å 10 månader i Skåne, är det i Norrland vanligt att banarbetare
permitteras i oktober eller november för att icke beredas ny tjänst förrän i maj
eller juni följande år.

Beträffande löneställningen vill jag utöver ovan anförda framhålla, att timlönerna
i de olika ortsgrupperna från A till I variera mellan 96 och 146 öre exklusive
indextillägg på 28 öre. Lönesatserna ge i D-ort vid fullt arbetad tid en
veckolön av 67:68 inklusive dyrtidstillägget. I F-ort blir veckolönen under
■nämnda förhållanden kr. 75: 84 och i I-ort kr. 83: 52.

Av Svenska järnvägsmannaförbundets statistik rörande anställningstid, medelinkomst
m. m. under år 1943 för banarbetare vid statens järnvägar framgår,
att genomsnittlig årslön för banarbetare i B-ort för 10: e bansektionen under
nämnda år uppgick till endast kr. 2 831 vid genomsnittlig anställningstid på 9
månader, i D-ort till kr. 3 087 vid genomsnittlig anställningstid på 10 månader
samt i F-ort kr. 3 294 vid en anställningstid av genomsnittligt 9,5 månader. Ännu
lägre genomsnittliga årsinkomster förekomma på vissa andra bansektioner. Sedan
statistiken uppgjorts har, som nämnts, en timlöneökning på i allmänhet tre
öre tillkommit, men å andra sidan höjes slutsumman i nämnda statistik därigenom,
att även de något högre betalda yrkesarbetarna medtagits.

Att banarbetarna äro i omedelbart behov av löneförbättring framgår enbart
av själva lönesättningen.

Enligt min mening böra även åtgärder vidtagas i syfte att förbättra löne- och
anställningsvillkoren för bland annat de s. k. utomverkarna vid postverket.
Enbart i Stockholm torde 350—400 dylika befinna sig i postverkets tjänst.
Denna grupp går icke rekryteringsvägen och äger därför ingen möjlighet
att uppnå en bättre löneställning efter längre tjänstgöringstid. Det finns i Stockholm
s. k. utomverkare, vilka befunnit sig i postverkets tjänst i bortåt två
decennier, men vilkas dagsförtjänst trots detta stannar vid 13 kronor eller
vid fullt arbetad tid en månadsinkomst av 364 kronor. Detta är maximilön enligt
de nu gällande bestämmelserna. Dessutom sakna dessa anställda sådana förmåner
som pensionsrätt, och sjukersättning, varjämte ingen garanti ges för anställningstidens
varaktighet.

Beträffande denna grupp anställda borde enligt mitt förmenande övervägas
att överföra så många som möjligt till extraordinarieplatser samt att på annat
att skapa trygghet åt dem, som nu äro för gamla eller som äro sjukliga eller handikappade
på annat sätt. Av andra grupper vid statens verk utöver de här nämnda,
som äro i behov av löneförbättringar snarast, kunna nämnas verkstadsarbetarna
vid S. J., vilka i likhet med banarbetarna ha 2-årigt avtal.

64

Nr 10.

Lördagen den 3 mars 1945.

Interpellation. (Forts.)

Med stöd av vad här anförts anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att
till chefen för finansdepartementet få framställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att i enlighet med vad som ställdes i utsikt i Kungl.
Maj :ts proposition nr 296 år 1944 tage initiativ i syfte att förbättra löneställning
och anställningsvillkor för banarbetare och verkstadsarbetare vid statens
järnvägar samt att medverka till likartade förbättringar för de s. k. utomverkarna
vid postverket, linjearbetarna vid telegrafverket med flera jämförliga
grupper vid statens olika verk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner örn utredning angående rätt för sjuka
personer att utan personlig inställelse utöva rösträtt vid allmänna val; och

nr 4, i anledning av väckt motion om utredning angående inrättande av ett
skogs departement;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till kolonisation
för estlandssvenskarna; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning örn anslag
till örn- och tillbyggnad av patent- och registreringsverkets ämbetsbyggnad;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i vissa
städer; och

nr 15, i anledning av väckt motion angående rätt till restitution av kronooch
kommunalutskylder efter genomgången långvarig sjukdom;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; och

nr 6, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med
vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i strafflagen för krigsmakten, m. m.;

Lördagen dea 3 mars 1945.

Nr 10.

65

nr 6, i anledning av väckta motioner om skyddsbestämmelser för omogna
skogsbär;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 88 § växellagen, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning
av jord å landet;

nr 12, i anledning av väckt motion angående förstärkning av s. k. ofullständiga
jordbruk med skog från statens och bolagens m. fl. skogsdomäner; och
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
fastigheten Gottsta l142 i Häverö socken; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående utredning om vad som är att anse såsom existensminimum.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänknings skatt å spritdrycker;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus; och
Andra kammarens protokoll 1945. Nr 10.

5

66

Nr 10.

Lördagen den 3 mars 1945.

nr 44, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfrågan; oell

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår anslagsfrågan.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450983