RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 40.

Lördagen den 15 december förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Nordensons
interpellation örn ny livsmedelslagstiftning, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Nordenson har med kammarens
tillstånd till mig framställt följande fråga:

Kan det förväntas att förslag till ny livsmedelslagstiftning inom en snar
framtid framlägges för riksdagen?

Såsom interpellanten omnämnt tillkallades år 1936 särskilda sakkunniga att
verkställa utredning på området. Dessa avgåvo år 1941 betänkande med förslag
till livsmedelsstadga m. m. Den föreslagna stadgan innehåller dels hygieniska
bestämmelser rörande beredning, försäljning och hantering m. m. av livsmedel
—• dessa bestämmelser äro avsedda att ersätta motsvarande föreskrifter i giftstadgan
och hälsovårdsstadgan — dels ock bestämmelser av ekonomisk natur,
huvudsakligen vissa kvalitetsfordringar på en rad av våra vanligaste födoämnen
eller ingredienser i sådana, över förslaget ha yttranden inhämtats från
ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Med hänsyn till krisförhållandena
har ärendet därefter fått vila.

Emellertid har nyligen åtgärd vidtagits för att denna författningsfråga skall
kunna lösas så snabbt som möjligt. Kungl. Majit har nämligen på min föredragning
genom beslut den 23 november 1945 förordnat t. f. byråchefen för
lagärenden i folkhushållningsdepartementet E. W. Z. Göransson att såsom sakkunnig
biträda inom socialdepartementet vid överarbetning av livsmedelslagstiftningssakkunnigas
förslag med ledning av remissyttrandena och under beaktande
av de erfarenheter, som vunnits sedan förslaget avgivits. Den sakkunnige
kommer givetvis att söka kontakt med vederbörande näringsorganisationer och
andra av frågan berörda intressenter. Härigenom har jag trott mig på bästa sätt
befordra att denna lagstiftningsfråga behandlas med skyndsamhet, samtidigt
som de ^senare årens, i flera avseenden mycket betydelsefulla, nya erfarenheter
på området beaktas. Min förhoppning är alltså att förslag i ämnet skall kunna
föreläggas örn icke 1946 års riksdag så åtminstone det därpå följande årets
riksdag.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret. Det är med
tillfredsställelse jag konstaterar, att frågan örn en ny livsmedelslagstiftning
har fått en betydelsefull stöt framåt genom beslutet den 23 november detta år
att tillsätta en särskild sakkunnig för överarbetning av det vilande sakkunnigförslaget.

När jag genom min interpellation har aktualiserat denna fråga, har jag gjort
det av den anledningen att det är ett problemkomplex av mycket gammalt datum,
som med åren har blivit allt mera trängande. Frågan var föremål för sakkunnigutredning
redan åren 1916—1921, men då ledde det tyvärr inte till något

"Förslå kammarens protokoll 1945. Nr ltO. 1

Om ny livsmedelslagstiftning.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Ang. särskild
utbildning av
dkskollårare.

Om ny livsmedelslag stiftning. (Forts.)
positivt resultat. Därefter har näringslivet gjort framstötar 1923, 1926, 1929
och 1935 med begäran om åtgärder. 1936 aktualiserades frågan här i riksdagen
genom några motioner, och riksdagen beslöt då att begära en förnyad
utredning. Den begärda utredningen ägde rum under åren 1936—1941. De sålunda
framkomna utredningsresultaten fingo ett mycket gott bemötande av de
olika remissinstanserna, och frågan låg ganska väl till. Samtidigt har behovet
av en omfattande och enhetlig lagstiftning under åren gjort sig alltmera gällande
på olika samhällsområden, och det har blivit ännu angelägnare att komma
till en lösning. Detta är bakgrunden till denna min interpellation.

Med hänsyn till de förhållanden, som jag här framhållit, måste jag ju beklaga
att den igångsatta överarbetningen inte har kommit till stånd tidigare, varigenom
ett positivt förslag kunde ha framlagts vid 194-6 års riksdag. Jag begränsar
mig därför till att nu rikta en vädjan till herr statsrådet att söka påskynda
ärendets behandling så mycket, att vi skulle kunna få fram det till den höstriksdag
1946, som jag förmodar är oundviklig. Det är både ur näringslivets
och en mängd sociala synpunkter ett mycket starkt trängande önskemål.

Herr ron Heland: Herr talman! Det kan kanske vara lämpligt att man även
från jordbrukarhåll påpekar, att man är mycket angelägen örn att förslag snarast
möjligt ligger på riksdagens bord. Det är en hel del förhållanden som vi
från vårt håll anse inte äro tillfredsställande. Det är kanske också lämpligt
att påpeka, att även planeringskommissionen i ett visst avsnitt haft denna
fråga till behandling och i år till ett tillfälligt utskott överlämnat ett yttrande
i detta hänseende, till vilket jag ber att få hänvisa. Jag ber alltså att få instämma
med interpellanten i att denna utredning bör forceras så mycket som
möjligt, så att riksdagen snarast kan ta ställning till problemet.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 293, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa under den
förstärkta försvarsberedskapen anvisade medel, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 294, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående särskild utbildning av folkskollärare jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 378, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 9 november 1945, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att högst 400 studenter finge vårterminen 1946 intagas vid
folkskoleseminarierna för att genomgå utbildning vid en tillfälligt anordnad
seminarielinje, omfattande, förutom nämnda termin, läsåret 1946/47 samt en
kurs under vardera av somrarna 1946 och 1947, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för ecklesiastikdepartementet i nämnda statsrådsprotokoll
förordat;

dels medgiva, att de i gällande avlöningsstat för folkskoleseminarierna med
maximerade belopp uppförda utgiftsposterna finge för budgetåret 1945/46
överskridas med högst de belopp, som erfordrades för utbetalande av arvoden
i enlighet med vad departementschefen förordat;

dels till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 15 000
kronor;

Lördagen den 15 december 1945 fm

Nr 40.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)

dels ock till Folkskoleseminarierna: Utrustning å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 45 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr E. Sjödahl väckt motion (1:443),
vari hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till Kungl. Marits
proposition, nr 378, måtte hos Kungl. Majit anhålla, att den av skolöverstyrelsen
ifrågasatta mera grundliga utredningen örn lärarbehovet måtte omedelbart
fullgöras så att dess resultat kunde bringas till riksdagens kännedom
vid 1946 års riksdag, samt att seminarieelever måtte användas för att fylla
lärarbehovet på sätt i motionen föreslagits från och med läsåret 1946/47;

dels ock en inom andra kammaren av herr G. Johansson i Stockholm väckt
motion (II: 686).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att högst 400 studenter finge vårterminen 1946 intagas vid
folkskoleseminarierna för att genomgå utbildning vid en tillfälligt anordnad
seminarielinje, omfattande, förutom nämnda termin, läsåret 1946/47 samt en
kurs under vardera av somrarna 1946 och 1947, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat;

b) medgiva, att de i gällande avlöningsstat för folkskoleseminarierna med
maximerade belopp uppförda utgiftsposterna finge för budgetåret 1945/46
överskridas med högst de belopp, som erfordrades för utbetalande av arvoden
i enlighet med vad departementschefen förordat;

c) till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 15 000 kronor; d)

till Folkskoleseminarierna: Utrustning å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 45 000 kronor;

II. att motionerna 1:443 och II: 686 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

I. avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

II. i anledning av motionerna 1: 443 och II: 686

a) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att den av skolöverstyrelsen ifrågasatta
mera grundliga utredningen om lärarbehovet måtte omedelbart fullgöras
så att dess resultat kunde bringas till riksdagens kännedom vid 1946 års
riksdag;

b) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda bestämmelser, som för minskandet
av den aktuella lärarbristen möjliggjorde ianspråktagande av vissa elever vid
folkskoleseminarierna, örn möjligt redan från och med läsåret 1946/47.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Skolfrågan framträder som en allt besvärligare
fråga i samma mån som det erkännes, att det är en av våra allra viktigaste
frågor. Det är ju alldeles tydligt, att de ökade krav, som ställas på
framtidens skola, fordra en kvalitativt väl utbildad samt naturligtvis också
kvantitativt tillräckligt stor lärarkår. Under den sista tiden har folkskollärarkåren,
på vilken man ju ovillkorligen borde försöka ställa ökade krav, fått en
allt svagare utbildning. Vid vårens riksdag genomförde kamrarna i detta hänseende
ett provisorium som från alla håll beklagades, även av dåvarande de -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
partementschefen. Alla ansågo att ökningen av antalet elever i seminarieklasserna
måste verka sänkande på utbildningens kvalitet. Alla voro också överens
örn att det var en nödåtgärd och ett provisorium, som så fort som möjligt
skulle avskaffas. Man tillsatte också seminariesakkunniga, som skulle ta hand
örn frågan och se till att även på detta område hjälp skulle åstadkommas. Dessa
seminariesakkunniga funno, att skolöverstyrelsen återigen hade räknat fel, och
måste helt och hållet koncentrera sig på kvantitativ förbättring av folkskollärarkåren,
varemot de kvalitativa hänsynen fingo vika. Departementschefen liksom
de sakkunniga förutse emellertid, att det nya provisorium, som här i dag
föreslås, inte kan räcka för bristens fyllande, utan det måste komma ytterligare
ett provisorium. Örn man såsom departementschefen ömmar för kvalitet i utbildningen,
är det nog skäl att se till att man inte kommer ut på provisoriernas
gungfly, varigenom kvalitetssynpunkterna alldeles komma bort.

Den fråga som det närmast gäller att besvara är naturligtvis den, huruvida
det provisorium, som här föreslås, enligt vad man kan sluta sig till av erfarenheterna
av seminarieutbildningen, medför en bättre eller sämre utbildning än
den, som vi nu ha. Detta provisorium innebär inte så värst stor ökning av
lärarkåren och täcker inte den stora bristen. Det blir kanske 350 eller
390 nya elever. Det kan också hända, att det blir mindre än 350, såsom det
antydes här i handlingarna. Det är således, skulle man kunna säga, redan
kvantitativt sett en inte alltför stor förbättring, men jag erkänner visst, att
varje förbättring, även om den skulle vara mindre än den här föreslagna, är
av stor vikt, såvida inga bättre utvägar kunna finnas.

Detta nya provisorium innebär att man skulle snabbutbilda folkskollärare.
Studenterna skulle bli färdiga på tre terminer i stället för som nu på fyra, och
under ferierna skulle utbildning ske under ett så stort antal timmar, att totalantalet
timmar för dessa snabbutbildade skulle bli detsamma som i det tvååriga
studentseminariet.

Vad som gör att denna utbildning medför kvalitativt sämre resultat är två
ting. Det är till en början rekryteringen. Basen för rekryteringen blir här en
annan än den vanliga. De mest kvalificerade av de studenter, som under detta
år söka in vid studentseminarier, lia intagits redan förra våren. De äro redan
nu under utbildning. Det blir i stort sett de då överblivna jämte de studenter,
som utexamineras nu vid höstterminens slut, bland vilka man har att rekrytera
eleverna. Det är tämligen visst och säkert, att även örn man, som både de
sakkunniga och departementschefen säga, skall se till att bara kvalificerat folk
utbildas, det ändå blir folk av en lägre kvalitet — låt vara att de äro godkända
— än som vanligen står till förfogande. Det är således tämligen ofrånkomligt
att det blir kritik från seminariehåll och från elevhåll. Vad säger nu
departementschefen örn denna sak? Han erkänner, att han inte kan komma
längre än att det nog i alla fall blir en relativt tillfredsställande rekrytering.
Just användandet av ordet »relativt» måste ju ändå innebära ett erkännande
av att rekryteringen inte är som den vanligen är.

Härtill komma anmärkningarna mot utbildningen under dessa tre terminer
och ferierna. Det erkännes allmänt, att fyra terminers utbildning är i allra
knappaste laget. Nu föreslås det visserligen lika mångå timmar, men det blir
en forcerad utbildning, där sex veckor av varje ferietid användas i full utsträckning
med lika ansträngande arbete som under terminerna. Därtill kommer
nu en annan sak. Både departementschefen och de sakkunniga synas ha
förbisett, att studentseminaristerna redan nu använda ferierna för sin vidare
utbildning. Det går således inte att med detta forcerade arbete nå ett likvärdigt
resultat med det som nås med arbete i den naturliga arbetstakten under en tid
som allmänt erkännes vara i knappaste laget. Vad säger departementschefen

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
om denna sak? Han Ilar nämligen observerat kritiken på denna punkt. Han
säger att han på det hela taget finner utbildningen likvärdig. Det är således
också ett erkännande, att det är i knappaste laget.

Till dessa befogade anmärkningar emot svagheterna i rekrytering och utbildning
komma de organisatoriska svårigheterna och vad detta medför i fråga
örn folkskollärarutbildningen. Det är alldeles tydligt att elever i första,
andra och tredje klasserna på den fyraåriga linjen, som ha tagit studentexamen,
söka sig till denna snabbutbildning. Därigenom uppstå luckor i klassavdelningarna.
Man försäkrar visserligen, att dessa luckor kunna fyllas — det tvivlar
jag inte på — men det blir väl under alla förhållanden splittring av klassavdelningarna
genom denna åtgärd. Bristen skall också i någon mån fyllas genom
korttidsvikariat av elever från andra och fjärde klassen. Det medför också
splittring av klassavdelningarna och seminariearbetet. Dessa organisatioriska
svårigheter har departementschefen funnit allvarligare än de svagheter jag
förut har påtalat. Han säger också — det återfinnes i andra stycket på s. 10
i utskottsutlåtandet — följande: »Med hänsyn till de mångahanda svårigheter
och olägenheter, som otvivelaktigt komma att uppstå för seminarierna vid ett
genomförande av den föreslagna extra utbildningen, synes det angeläget att
understryka, att det här är fråga om en av förhållandena framtvingad engångsåtgärd.
» Man kommer således inte ifrån att denna utbildning kommer att leda
till tråkiga resultat.

Jag har ju själv i början att detta anförande erkänt, att det är nödvändigt
med en ökning av antalet lärare. Naturligtvis skall jag villigt erkänna, att den
lösning, som de sakkunniga utarbetat och departementschefen framlagt, är
en mycket fyndig lösning, som också hade bort antagas, örn det inte funnits ett
bättre alternativ. Nir finns det emellertid ett bättre alternativ, där inga av de
svagheter, som jag har påtalat beträffande departementschefens förslag, förekomma.
De invändningar, som de sakkunniga gjort mot detta alternativ, äro
av rätt ringa betydelse och tämligen överkomliga i jämförelse med dem jag
varit inne på beträffande sakkunnigförslaget.

Man kan till en början ställa sig den frågan: vad är det som gör att detta
alternativ är så absolut fritt från de svagheter som vidlåda den föreslagna
snabbutbildningen? Jag skulle tro att det beror på att här har detta problem
setts helt inifrån av seminarielärare, som ha fördjupat sig i det, och av eleverna.
De ha sett de svagheter, som jag varit inne på, och ha naturligtvis då varit
angelägna att akta sig för att komma med ett alternativ, mot vilket en lika
stark kritik skulle kunna riktas som mot sakkunnigförslaget. Det skulle ha
gjort hela deras förslag löjligt. Förslaget innebär helt enkelt — motion i den
riktningen har här i kammaren framförts av herr Sjödahl —■ att man skall
fylla den aktuella bristen genom att, vid sidan örn de utexaminerade lärarna,
släppa ut också de elever, som genomgått de fyraåriga semineriernas tredje
klass, och de elever, som gått igenom studentseminariernas andra klass, och låta
dem tjänstgöra såsom lärare under ett år. Det kan ju sägas, att detta skulle
hjälpa ett år men att året därpå lättnaden skulle försvinna, i och med att de
tidigare utsläppta tredje- och andraklasseleverna komma tillbaka till seminarierna.
Det har påpekats i förslaget, att det naturligtvis är nödvändigt att
denna åtgärd fortsättes ett visst antal år för att den anmärkningen inte skall
kunna göras. Frågan är hur många år det skulle behövas för att man skulle
kunna få ut något så när tillräckligt antal lärare för lärarbristens hävande.

Jag bär till Tinn reservation fogat en tabell, som herrarna se på sidan 21
och som visar, hur det skulle gå vid ett bifall till reservationen. Där har jag
angivit antalet klassavdelningar vid både fyraåriga och tvååriga seminarier.
Några anmärkningar kunna naturligtvis inte riktas mot första raden, som anger

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
antalet lärare och seminaristvikarier som skulle kunna släppas ut till tjänstgöring
under läsåret 1947/48. Jag har inte tagit med året 1946/47, som motionären
liksom seminarieeleverna siktat på, ty departementschefen har så bestämt
sagt ifrån, att ehuru han visst sympatiserar med den planen, är det ändå otänkbart
att den kan sättas i gång förrän vid slutet av arbetsåret 1946/47. Jag ger
honom inte rätt i det, utan jag tror att motionären har rätt, då han säger att
åtminstone tredjeklasseleverna mycket väl skulle ha kunnat få en sådan jämkning
i sina kurser, att åtminstone de kunde släppas ut redan vid slutet av detta
läsår, d. v. s. på våren 1946. Trots att jag tror att motionären har rätt i detta,
har jag inte medtagit dessa elever, enär jag, då jag satte upp denna tabell, inte
tyckte att det var någon idé att göra det, sedan departementschefen så starkt
tagit avstånd från den planen. Liksom departementschefen utgår jag således
från nästa arbetsår, 1946/47. Verkningarna av reservationens förslag när det
gäller minskningen av lärarbristen komma således inte senare än enligt förslaget
i den kungl, propositionen. De siffror i tabellen, som äro kursiverade,
avse de elever, som göra ett års avbrott i studierna för vikariat. Av tabellen
framgår att efter läsåret 1946/47 540 seminaristvikarier och 440 utexaminerade
skulle tjänstgöra läsåret 1947/48 och därigenom minska lärarbristen. Man
säger då att därigenom bli 33 klassrum tomma under läsåret 1947/48. Ja, men
det är helt naturligt, att seminarieorganisationen måste ökas, varigenom dessa
klassrum fyllas. Det betyder således att 33 nya klassavdelningar skulle kunna
tagas in. De skulle strängt taget kunna sägas överbelasta den nuvarande seminarieorganisationen.
Man har då tillräckligt med elever för att även året
därpå kunna sända ut mer än det vanliga antalet under nuvarande förhållanden.
I stället för det nuvarande antalet seminarielever, 540, skulle man kunna
skicka ut 920. Det är ju något mindre än man skickar ut efter läsåret 1946/47.
då antalet uppgår till 980. Efter läsåret 1948/49 skulle man kunna minska
bristen med ytterligare 380.

Nu är det ju tämligen tydligt att man kan fråga sig, om inte seminarieorganisationen
spränges, genom att så manga vikarier skola tillbaka till seminariernas
fjärde klass. Örn herrarna se på tabellen, finna herrarna att de inom
parentes satta kursiverade siffrorna precis motsvara det antal seminarister, som
skola återvända till seminarierna ifrågavarande år. Som jag inledningsvis har
anmärkt, betyder naturligtvis detta förfarande första året i grund och botten
att — fastän tills vidare på ett rätt osynligt sätt — organisationen ökas. Herrarna
se på siffrorna för läsåret 1948/49 — för läsåret 1949/50 har jag tyvärr
inte satt ut några siffror, men det blir på samma sätt då — att där blir det sju
klasser med elva klassavdelningar i stället för enligt den nuvarande organisationen
sex. Som jag också har anmärkt vid tabellen, är det tydligt att där kommer
den, ökning, som är förberedd genom den stora intagningen 1947/48, till
synes. Man har en lika stor ökning året därpå.

När man nu ser på effekten av det förslag, som här föreligger, och lägger
tillsammans det överskott, som uppstår genom att vikarierna återgå till sina
avgångsklasser, blir resultatet, att under de tre år detta sker har det varit i
tjänst 1 220 mer än vad som skulle lia utexaminerats under tiden. Den beräknade
examinationen utgör 1 600. Följaktligen blir summan av de lärare som
ha varit i tjänst dessa år 2 820 i stället för 1 600.

Dessa siffror torde det vara omöjligt att komma ifrån. Man kan säga, som
departementschefen rent personligen antydde för mig för en stund sedan: »Den
saken kan jag ju också ordna, när jag får tid på mig efter snabbutbildningen.»
Ja, naturligtvis, och här är han ju inte på något sätt bunden. Denna sak kan
ordnas på åtskilliga andra sätt än tabellen utvisar, men som jag framhåller i
slutet av min reservation, är det viktigt för mig, att organisationen utökas

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
redan från det andra året genom att man fyller de två avslutningsklassers rum,
som stå lediga.

Örn man nu skulle se på den svaghet, som onekligen finns i tabellen på
andra raden, där det anges en intagning av 920 studenter, och örn man tycker,
att det ser för mycket ut -—• jag erkänner att det gör så — finnas ju utvägar
att komma undan denna stora studentintagning genom att låta dem som äro
intagna i första klassen av det fyraåriga seminariet, fortsätta där och utbildas
så att det kommer ut dubbelklass i tredje klassen, när de skola vikariera. Det
är en utväg. En annan är att nöja sig med en ökning av 920 på två år i stället
för 1 220 på tre år, men som departementschefen antydde, är det ju saker, som
helt och hållet ligga i hans hand, såvitt denna reservation antas.

Vad som är ofrånkomligt är emellertid att bristen det första året, 1947/48,
enligt denna reservation minskas med 540 lärare i stället för 350 enligt snabbutbildningen.
Man kan ju säga, att det är bara 190 stycken det gäller, men jag
har redan från början påpekat, att de sakkunniga ha rätt i att även örn man
inte kan räkna med så stora siffror, så betyder varje tiotal1 i alla fall någonting.
Vidare kan ju inte heller förnekas, att under de kommande åren utsläppas fler
lärare på arbetsmarknaden än under den nuvarande organisationen. Det blir
således under dessa tre år ovillkorligen den ökning, som här är angiven.

En anmärkning kommer naturligtvis att göras, nämligen att outexaminerade
lärare äro svagare utbildade än examinerade. När det gäller tredjeklassvikarierna,
torde man kunna utgå från att detta är ett felaktigt resonemang.
Tredjeklassvikarierna ha fått sex terminers utbildning mot tre för de snabbutbildade,
och det är väl ändå ganska naturligt, att under sex terminer utbildade
lärare, med den jämkning som kan vara behövlig i planen, måste kunna
väl jämföras med snabbutbildningslärarna. När det gäller de från första studentklassen
utsända, som bara ha ett års utbildning, innan de gå ut som vikarier,
medger jag, att de äro sämre utbildade än de snabbutbildade, men där
skola herrarna lägga märke till att de icke äro utbildade bara för det året,
utan deras seminarieutbildning gäller för 30 ä 40 års tjänstgöring. Om ett av
dessa år skulle bli något svagare rent kvalitativt sett, så skall man väl ta någon
hänsyn till de andra 29 ä 39 åren, som de dessutom skola tjänstgöra. Och
kan det bevisas, att de äro kvalitativt mycket bättre utrustade för dessa 29 ä
39 år, som äro kvar, får väl ändå det första året, provåret, väga ganska lätt.
Bli de kvalitativt bättre utbildade enligt motionen på det sättet? Ja, det är
åtminstone bland alla folkskollärare erkänt, att så måste det vara. Det måste
bli ett kvalitativt mycket bättre resultat av folkskollärare, som före examensåret
ha varit ute ett helt år i tjänstgöring, då de inte bara som i seminariernas
övningsskola ha fått lära sig att sköta en lektion, utan ha fått lära sig att
sköta en skola, lära sig att sköta en klass. De komma tillbaka med så goda
erfarenheter, att examensåret blir av helt annat värde och helt annan betydelse
för deras utbildning än det annars skulle ha varit.

Därtill kommer en sak, som inte får förbises, och det är, att denna plan
öppnar vägen i stor skala flör ett betydelsfullt experiment av vikt för den nya
lärarutbildning, som skolreformen måste kräva. Det är sällan man så att säga
gratis får ett experiment av den omfattningen, av den betydelsen, av den vikten
för de reformer, som sedan skola vidtagas.

Detta har räckt för mig att gå med på motionen. Där ha under debatten
kommit fram ett pär anmärkningar, som jag vill ta upp, för att de inte skola
behöva ta någon tid i onödan. Man har sagt, att här finns först och främst
den svagheten, att en del av tredje- och förstaklassarna, som skola ut som vikarier,
inte vilja detta utan vilja få sin examen snabbare, och då skulle man
nödgas ta till den otrevliga metoden att kommendera ut dem. Jag kan inte

Nr 40.

Lördagen den lä december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
förstå, detta resonemang. Alla seminarister, som inte äro synnerligen välbärgade,
få ett års tjänstgöring med full lön under utbildningstiden. Dem tar jag
mycket stor hänsyn till. Och de andra gå inte miste örn någonting detta år, då
de äro ute och vikariera. De få en bättre utbildning, och de få full ersättning
för den tid de äro ute. Det är det ena. Det andra, som skulle vara känsligare,
är, att dessa ettårsseminarister, som gå ut på vikariat, lia svårt i de sämre
skolformerna, B 3 och därunder, att klara sig, även örn det kan gå bra i storstäder
och tätsamhällen med stora lärarkårer, som kunna ge dem stöd. Därför
får man också, örn man vill använda kommendering där, fast jag är säker på
att det är tämligen onödigt, se till, att dessa förstaklassare, som släppas ut
som vikarier, komma till sådana skoldistrikt och skolsamhällen, där de ha stöd
av kamrater.

Dessa två anmärkningar ville jag ta upp, därför att jag vet, att de ha varit
uppe förut, men jag tycker ändå, att de äro av ringa betydelse gentemot allt
det som vinnes genom den ojämförligt bättre lärarutbildning, vilken blir resultatet
av detta experiment.

Slutligen vill jag i detta sammanhang påpeka, att de studentvikarier vi nu
ha ute i landet ju inte ha någon lärarutbildning alls. Vi ha för närvarande
450 vikarier, som ingen utbildning ha. Dem bli vi fria från ganska snart efter
det att en sådan plan som den här föreliggande har genomförts.

Herr talman! Jag har ansett, att när en dylik plan har kommit fram, när
lärarutbildningen genom den planen blir oerhört mycket starkare än den är
för närvarande och när snabbutbildningsförslaget dels innebär en svagare lärarutbildning
än den vi ha för närvarande, dels inte ger ens lika mycket för
att omedelbart fylla lärarbristen som denna plan, har jag inte kunnat undgå
att besvära kammaren med en utredning örn de båda planerna. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är klart, att läget är besvärligt,
när man tvingas att tillgripa provisoriska åtgärder för att täcka lärarbristen i
en situation, då skolväsendet står inför växande uppgifter. Jag beklagar livligt,
att det har varit så svårt att överblicka behovet av lärare och att vi därför
befinna oss där vi stå i dag, men däråt är ju ingenting att göra. Vi måste
vidta åtgärder, och det gäller bara, hur man skall forma dessa.

Den s. k. snabbutbildningen har förordats av Kungl. Majit efter förslag från
sakkunniga och med tillstyrkan från skolöverstyrelsen. Snabbutbildningens risker
är. jag. inte blind för; det är klart, att det alltid är obehagligt att forcera
en utbildning, som i och för sig kanske är för knapp. Det är också givet, att
det ligger någonting i farhågan, att rekryteringen kan bli sämre, när man efter
att Ira haft inträdesprov på våren inbjuder till en ny konkurrens på hösten.
Dessa anmärkningar kunna ha en viss räckvidd. Å andra sidan får man kanske
inte överdriva dem. Jag har noggrant sett — så långt en icke skolman kan
göra, det — på den tilltänkta utbildningens kvalitet, och jag tror inte, att det
är riktigt att säga, att den är av sekunda karaktär. Jag tror, att man kan Säga,
att den är relativt tillfredsställande. Beträffande rekryteringen vågar jag inte
spå. Ansökningstiden går ut den 20 december. Vi ha i dag den 15 december.
Till dato ha inkommit omkring 80 ansökningar, men jag kan meddela kammaren,
att det har varit ett betydande antal förfrågningar från unga akademiker,
som genom diskussionen ha observerat, att lärarbanan kanske kan erbjuda en
fryggad anställning på kortare tid och framför allt en säkrare placering än
vad en oviss akademisk bana ger dem. Det skulle ur mina synpunkter, och jag
föreställer mig också ur kammarens, vara utomordentligt tillfredsställande,
örn denna snabbutbildning skulle kunna tillföra oss en sådan kvalitativ för -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ant7. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
stärkning som vi önska. Jag vågar inte uttala mig om det, men jag har mina
förhoppningar.

Så mycket, herr talman, vågar jag säga, att örn det skulle visa sig, att det
verkligen blir ett sekunda urval, örn det verkligen blir svårigheter med rekryteringen,
så vill jag inte driva denna linje hårt, ty jag är angelägen om att just
när vi stå inför en utbyggnad av vår folkskola, skola vi inte få några epalärare.
Jag vill ha hög kvalitet på lärarna, och följaktligen kommer jag att i
den mån jag kan påverka det försöka att se till, att urvalet hålles högt och att
de kvalitativa kraven icke sänkas. Vad hetyder det? Jo, det betyder, att den
siffra, 400, som jag har nämnt i propositionen, inte är något heligt tal för mig.
Kan jag inte få ett tillräckligt gott urval, är jag beredd att låta den gå ned,
och jag har i propositionen sagt, att då kan jag som komplement mycket väl
tänka mig den linje, som är förordad av reservanten och av lektor Sjödahl i
hans motion. Jag tycker uppriktigt sagt, att när det ligger till på det sättet,
borde man kunna undvika en lång debatt örn denna sak. Man gör en snabbutbildning
och försöker lösa frågan på det sättet, men departementschefen förklarar
sig villig att ta upp till prövning den metod, som är föreslagen av motionären
och reservanten, örn de farhågor, på vilka reservanten och motionären
fota sina erinringar, visa sig vara berättigade. Därmed har, tycker jag, redan i
propositionen fullt tillräcklig hänsyn tagits till dessa synpunkter.

Men, herr talman, jag kan, trots att jag vet, att tiden är hårt upptagen, inte
alldeles gå förbi herr Oscar Olssons långa anförande här. Han säger, att ingen
av de olägenheter, som propositionens linje är behäftad med, finnes i hans reservation.
Han varnar kammaren för att gå in på det provisoriernas gungfly,
Som jag med känd oförsiktighet vill tillråda kammaren att beträda. Jag vill
säga, att örn något är ett provisoriernas gungfly, så är det väl reservationen.
■Vem som helst kan väl inse, att nian icke ökar antalet folkskollärare i detta land
med en enda genom att skjuta in ett praktikantår under utbildningstiden. De
som komma in på seminarierna och sköta sig och inte avlida eller bli sjuka,
gå ut som folkskollärare, och det är vad vi ha att räkna med.

Örn jag vågat ta upp tiden, skulle jag verkligen ha velat ta upp herr Oscar
Olssons tabell till granskning. Jag vill inskränka mig till att påpeka ett par
saker.

Den stora vinst, som han gör, får han helt naturligt genom att kraftigt öka
organisationen. Han ökar denna med i realiteten 22 gånger 28 studenter. Ty
kammaren skall observera, att herr Oscar Olsson, som så varnar för en överdimensionering
av studentklasserna, gör den lilla ändringen, att han ökar intagningen
. till det dubbla i det fyraåriga seminariet, men efter ett år överför
eleverna till studentlinjen och därefter låter dem gå ut såsom studentexaminerade.
Jag vet inte, vad det skall tjäna till att kalla det för fyraårigt seminarium
under sådana omständigheter. Herr Oscar Olssons resonemang är alltså
det, att en pojke skall gå in och sägas tillhöra den fyraåriga linjen. Efter ett
år överförs han till studentlinjen, som är tvåårig, men tas det år då han skall
börja på denna linje från seminariet, kastas ut som vikarie och skall sedan
fortsätta på studentlinjen. Det är på detta sätt herr Olsson får fram den mycket
vackra ökningen. 614 personer i ökningen ha uteslutande lillkommit genom
nyintagningar. Ja, herr talman, jag kan också — om de tekniska förutsättningarna
finnas — öka på samma sätt. Jag kan öka studentklasserna med 22,
örn det visar sig vara lämpligt, och på det sättet vinner jag ju precis 614 jag
också.

_ Han gör obestridligen ytterligare en vinst genom att tern porärt avkorta utbildningstiden.
Men den vinsten förloras ju sedan. När det har gått en tid,
mäste dessa lärare tillbaka till seminarierna för att fortsätta sin utbildning.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)

Jag tror därför, att hur man än räknar här, kommer man fram till det resultatet,
att reservantens linje kan användas såsom ett provisorium i en situation,
då det gäller att genom en provisorisk förkortning av utbildningstiden få ut
ett antal -—■ 300, 400 eller 500, beroende på hur mångå elever man har i seminarierna.
Dem vinner man provisoriskt i en nödsituation, och man kan naturligtvis
tillgripa dem under den tid då andra utvägar slå fel, men som kammaren
förstår vinner man i längden icke en enda ny lärare på denna väg.

Sedan är det en annan sak, att den vägen har andra fördelar. Den har den
fördelen, att man får det där praktikantåret inskjutet under studietiden. Jag
vill gärna medge, att det är så lockande för mig, att det är en av anledningarna
till att jag inte vill utestänga möjligheten att anlita reservantens linje som ett
komplement till de åtgärder, som äro föreslagna i propositionen. Det kan vara
ett ganska lyckligt experiment, men, herr Oscar Olsson, örn man skall göra ett
experiment, är det angeläget, att man förbereder det så att man har förutsättningar
för att det skall lyckas. Jag tror, att vi behöva ha en förberedelsetid
fram till hösten 1947 för att hinna med en omläggning av kurserna, som kan
komma att visa sig behövlig. Jag skulle mycket beklaga, örn man genom en
forcering av det i och för sig intressanta experimentet inte skulle vinna någonting
annat än ett misslyckande, som sedan kunde tas till intäkt för att säga:
»Det gick inte att lägga in ett praktikantår i seminarieutbildningen.» Ur reservantens
och motionärens egen synpunkt tror jag, att det är klokt, att man gör
experimentet under så gynnsamma betingelser som möjligt.

Ja, herr talman, jag har tillåtit mig att uppehålla kammaren något mer än
tio minuter. Jag skall inte säga mer, även örn mycket vore att tillägga.

Herr Sjödahl: Herr talman! Ecklesiastikministern har redan starkt beklagat,
att vi stå i den situation vari vi stå, och det är kanske inte så särskilt lämpligt
och angenämt — allra minst det sista — att gräva upp gamla synder, men en
sak vill jag ändå beröra.

I min motion yrkar jag bland annat, att den av skolöverstyrelsen ifrågasatta
mera grundliga utredningen om lärarbehovet måtte omedelbart igångsättas.
Det gör jag av flera skäl, och främst av det skälet, att de utredningar på vilka
förslagen till riksdagen hittills grundats inte alls stått sig.. Under åren från
och med 1942 till och med 1946 kommer man inom en organisation, som orkar
med inemot 2 000 lärare, att ha emottagit endast 1 000. Och nu vill man, enligt
det förslag man lägger fram, på ett år — de elever då medräknade, vilka man
beslöt skulle intagas till innevarande höst — taga emot 1 000 lärare, lika många
således som man förut intagit på fem år. Det är uppenbart, att detta i och för
sig är mycket olyckligt. Det måste vara bättre att för varje år utvälja ett
mera begränsat antal lärare bland ett större urval än att under ett år försöka
suga in ett så stort antal läraraspiranter som 1 000 vid våra seminarier.

Skolöverstyrelsen säger i sitt yttrande över seminariesakkunnigas förslag,
att de sakkunniga arbetat efter precis samma normer som skolöverstyrelsen
själv. Örn denna iakttagelse är riktig, vilket jag varken kan bestrida eller bestyrka,
skulle det betyda, att den kungl, propositionen i dag vilar på lika svag
grund som de förslag, vilka hittills via Kungl. Majt kommit från skolöverstyrelsen.
Det var inför detta faktum jag blev verkligt orolig, i synnerhet som
skolöverstyrelsen tillika yttrat, att den har övervägt att göra en noggrannare
utredning om det kommande lärarbehovet. Kammaren får ursäkta att jag blev
litet mörkrädd inför detta perspektiv, att man efter de misslyckade utredningar,
som lett oss in på dessa vägar, förklarar sig blott överväga, huruvida man måhända
skulle göra en grundligare utredning.

Utskottet förklarar nu emellertid, att denna grundligare utredning är avsedd

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
att göras av de seminariesakkunniga, en uppgift vilken väl också är riktig,
fast nog tycker man, att korrespondensen mellan skolöverstyrelsen och seminariesakkunniga
är litet dålig, när skolöverstyrelsen i förra månaden kunde
yttra, att den måhända ämnade företa denna utredning, som den naturligtvis
befarade att seminariesakkunniga inte ämnade företa. Det har tydligen uppstått
ett missförstånd mellan dessa båda parter, som man får hoppas är uppklarat
i och med att det nu av de sakkunniga företages en grundligare utredning.
Jag vill beträffande denna utredning endast framföra önskemålet, att
man inte bara tar hänsyn till antalet utexaminerade lärarkullar, utan att man
även tar hänsyn till de barn, som efter sju respektive nio år skola in i småskolan
eller folkskolan. Att sätta i gång en undersökning på denna punkt har
tydligen skolöverstyrelsen hittills hesitera! inför. Jag förstår inte riktigt
denna tvekan, då jag vet, att man inom domkapitlen kräver, att skoldistrikten
skola meddela det antal barn, som väntas till skolan inom de sju år, för vilka
man har faktiska födelsesiffror. Nog tycker man, att från den centrala ledningens
sida en utredningsapparat skulle kunna igångsättas, som gjorde det
möjligt att få fram sådana siffror för beräkning för lärarbehovet, vilka andra,
lokala organ anse det vara nödvändigt att få fram. Med detta må det vara nog
sagt om denna utredning. Jag hoppas, att den skötes effektivt och att den statistiska
kraft, som seminariesakkunniga ha till sitt förfogande, skall lyckas med
en uppgift, som man under så många år hittills misslyckats med, så att vi få
ett underlag för ett riktigare bedömande av lärarbehovet.

Nu stå vi emellertid inför nödvändigheten att snabbt utbilda flera lärarkrafter.
Enligt de förslag, som äro antydda av de seminariesakkunniga, skall
det nästa vår intagas inemot 400 studenter och på hösten 1946 likaså inemot
600 studenter, alltså på ett år ungefär 1 000. Sedermera skall det på hösten
1947 tagas in mellan 500 ä 600 studenter. Det blir således en verklig masstillströmning
av studenter under dessa år. Det är givetvis ingenting att i och för
sig beklaga, förutsatt att man på det sättet erhåller goda lärarkrafter, men
härvidlag kan man ställa sig mycket tveksam, och den tveksamhet, som
ecklesiastikministern på denna punkt gav uttryck åt, skulle jag vilja i hög
grad understryka. Jag vill emellertid i detta sammanhang tillägga en synpunkt.

Då man tar in studenter i sådan mängd till våra seminarier, kan man givetvis
inte i samma proportion som förr taga in elever på den fyraåriga linjen.
Dessa som komma med sin realskoleexamen eller med sina självstudier, från
folkhögskolor och annorstädes, äro ju ändå lärare ur den grupp, som skapat
den folkskola vi för närvarande ha här i landet, som utvecklat denna folkskola
till vad den är och som skickar sina representanter till olika håll för ledningen
av svenskt folkskoleväsende —- på sistone ända in i ecklesiastikdepartementet,
diir såsom ecklesiastikministerns främste rådgivare satts en man med denna
utbildning. Det är en väg till intellektuell utbildning och teoretiska studier,
en viig helt olika den vanliga här i landet via realskolan till studentexamen,
på vilken dessa ungdomar från folkets djupa led, efter självstudier kommit
fram till seminariestudiet. Innan vi fått en sådan demokratisering av vår
skolorganisation, att det är mycket vanligare än för närvarande att arbetares
och bönders barn äro med i studentkullarna, vore det olyckligt, örn denna väg
täppes till, så att den måhända inte kan användas ens i samma utsträckning som
hittills. Jag beklagar detta på det livligaste och det är en av anledningarna
till att jag försökt finna någon annan linje för att undvika denna massutbildning
av studenter till folkskollärare.

En snabbutbildning av detta slag har givetvis sina stora risker, då man inte
på samma sätt som man hittills gjort kan välja och vraka. Jag vill erinra örn

Nr 40.

Lördagen den lo december 1945 fin.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
att enligt åttonde huvudtiteln från i våras intagningen år 1943 utgjorde 29,9
piocent av de prövande eleverna och år 1944 42,2 procent. I det första fallet
vräkte man således mer än två tredjedelar, i det andra åtskilligt över hälften.
Med en dylik proportion mellan antalet prövande och antalet intagna kan man
uppenbarligen få ett utomordentligt gott urval. Det var ändå svagt på en del
håll, men på andra bättre; det var olika i olika landsändar och olika med avseende
på manliga och kvinnliga sökande. När man nu emellertid skall intaga
inemot 400 och nästkommande höst 500 ä 600 elever — under höstterminen
innevarande år ha ju dessutom intagits 11 studentklasser, således 11 X 28 elever
eller något över 300 — är det uppenbart, att det blir svårt att göra ett
så strängt urval som man tidigare gjort. Det blir överhuvud taget svårt både
för hösten 1946 och hösten 1947, men det blir särskilt svårt nu på våren 1946
av den anledningen, att man redan i de föregående årsklasserna plockat in de
bästa av studenterna. Av dem som äro kvar fullgör dessutom sannolikt ett
stort antal sin värnplikt. Dessa kunna inte söka nu, och örn de söka och bli antagna,
måste det ordnas uppskov med militärtjänstgöringen för att de skola
kunna gå igenom denna snabbutbildning. När vi komma fram till hösten 1946
och våren 1947 blir det precis samma sak. När dessa elever sedan bli färdiga,
måste de fullgöra sill värnpliktstjänstgöring och kunna inte komma ut såsom
lärare vid folkskolorna. Jag tror att detta är en sak som ecklesiastikministern,
örn nu denna snabbutbildning kommer till stånd, bör mycket noga undersöka,
ty jag är rädd för att frågan om värnpliktstjänstgöringen kan i hög grad
stjälpa planerna eller i varje fall försvåra fyllandet av dessa studentklasser.

Även andra svårigheter tillkomma emellertid. Det är uppenbart, att en hel del
studenter i första och andra klasserna av den fyraåriga linjen övergå till denna
snabbutbildningskurs på tre terminer och två somrar. I dessa båda klasser
finnas ett sextio- eller sjuttiotal elever. De elever som gå i andra klassen av
den fyraåriga linjen skulle jag, av hänsyn till deras eget bästa, vilja avråda
från att gå över. Visserligen skulle de vinna ett år, men de skulle säkerligen
inte vinna de betyg som de eljest skulle kunna erhålla. Dessa studenter höra
dock inte till de allra starkaste, eftersom de måst ge sig in på den fyraåriga
linjen. För dem som gå i första klassen ligger det ju litet annorlunda till, då
de ju vinna i tid så ojämförligt mycket mer. De vinna ju två år, medan de
andra endast vinna ett.

Sedan uppstår frågan örn det överhuvud taget är någon vinst med att dessa
seminarister tagas från första och andra klasserna på den fyraåriga linjen
till denna snabbutbildning, eftersom ju deras platser på något sätt måste fyllas.
Man har härvidlag tänkt sig att under våren 1946 anställa extra inträdesprov
till dessa båda klasser, men hur man därigenom skall kunna få ett tillräckligt
stort antal för att ersätta de andra, kan jag inte förstå. Jag är tillika
rädd för att inte varje aspirant i snabbutbildningskursen, som kommer från
den fyraåriga linjen, blir en fullgod lärarkraft, utan en lärare som fått en visserligen
snabbare men också sämre utbildning än han under normala förhållanden
skulle lia fått.

Jag har i min motion pekat på en andra väg, som jag dock inte framställt
såsom en väg, vilken helt och hållet utesluter snabbutbildningen. Jag tänker
mig, att man till snabbutbildningskurserna, örn nian uppehåller kravet på att
till dessa skola intagas inte bara godkända utan verkligt väl kvalificerade sökande,
inte kan få det antal av 400, som man eftersträvar, men därom vet jag
naturligtvis intet med bestämdhet. Jag har emellertid föreslagit en väg, som
efter vad jag kan förstå ecklesiastikministern såväl i propositionen som i dag
här i kammaren uttryckt sina sympatier för, nämligen den vägen, att man skall
taga ut eleverna från den tredje klassen på den fyraåriga linjen och från den

Lördagen deli 15 december 1945 fm.

Nr 40.

-Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
första klassen på den tvååriga linjen och låta dessa tjänstgöra såsom lärare.
Man ger dem således ett praktikantar, varefter de fa återvända till seminariet.

Utskottet Ilar emellertid missuppfattat mili motion på denna punkt. Jag förmenar
inte, att denna utväg är den enda, men örn man beträder denna väg, får
man bättre tid att^ordna en utbildning på normalt sätt, vare sig det gäller
studenter på en tvåårig linje eller andra på en fyraårig linje. Genom att de
avgörande besluten beträffande intagningen på hösten 1946 inte fattas vid årets
riksdag, utan vid nästa års riksdag, således under våren 1946, erbålles tid
för en ordentlig omprövning.

Man kan nog våga påståendet, att Kungl. Maj :t inte haft tid att tillräckligt
ingående pröva de seminariesakkunnigas förslag •— och ännu mindre utskottet.
Därom vittnar åtskilligt i dess utlåtande. Även de seminanesakkunniga
själva skulle säkerligen velat lia längre tid på sig för att övertänka sina förslag.
Det är detta andrum jag velat öppna vägen för med min motion.

o Jag vet inte örn det, som saken nu ligger till, går att få majoritet för avslag
på snabbutbildningen. Jag har inte vågat påyrka detta, men jag är bestämt
övertygad om att det vöre praktiskt genomförbart att ordna denna fråga på annat
sätt genom en ökad intagning av elever från och med hösten 1946. Visserligen
skulle därigenom år 1947 inte komma ut några färdiga folkskollärare —
den lakunen får man alltså — men å andra sidan tillkommer under hösten
1947 en ny tredje klass respektive första klass på studentlinjen, som kan skickas
ut. På hösten 1946 skulle man med den intagning av studenter, som ecklesiastikministern
tänkt sig, komma upp till 17 seminarieklasser och nästkommande
år, således 1947, 32 klasser. Det blir visserligen då inga färdigutbildade
folkskollärare, men vi få samma antal tjänstgörande lärare hösten 1947 som
hösten 1946, ja, det skulle till och med bli en klass mera 1947 än 1946, då
förutom de 17 elevklasser som skickats ut 1946 tillkomma de 14, som gå ut
färdigutbildade detta år, alltså sammanlagt blott 31 klasser.

Jag beklagar, herr talman, i likhet med ecklesiastikministern livligt, att vi
stå i det läge vari vi stå, därför att denna fråga inte behandlats nog framsynt
i forna dagar — en sak som jag givetvis fritager den nuvarande ecklesiastikministern
liksom, hans närmaste företrädare från. Kvar står dock det faktum,
att vi snabbt måste skaffa fram nya lärare, och därvidlag finnas två vägar
att välja på. Antingen kan man tillgripa snabbutbildningen eller också kan
man låta seminaristerna gå ut såsom lärare under ett praktikantår, samtidigt
som man ökar intagningarna till seminarierna. Så som saken för närvarande
ligger till är det möjligt, att man får lov att kombinera dessa två utvägar,
således dels taga denna snabbutbildning — under förutsättning att det blir
ett rätt kräset urval — dels på ett tidigt stadium begagna sig av den andra
möjligheten för att kunna få en normal utbildning på både den tvååriga och
den fyraåriga linjen, helst i en relation som motsvarar den uppfattning, som
riksdagen tidigare på denna punkt uttalat.

Såsom läget för närvarande är, måste jag nöja mig med att framföra dessa
randanmärkningar till propositionen och utskottets förslag och har, herr talman,
intet yrkande.

Herr Pauli: Herr talman! Jag är säker på att mångå i denna kammare undra
varför det skall behöva bli ett så pass långvarigt meningsutbyte i en fråga,
där dock inte flera motsättningar stå mot varandra än som framgick av herr
Sjödahls yttrande. Herr Sjödahl ilr motionär i denna fråga. Hans motion bar
i statsutskottet med entusiasm upptagits av herr Oscar Olsson, vilken står såsom
ende reservant. Men vad gör herr Sjödahl? Jo. lian yrkar varken bifall
till sin motion eller till herr Oscar Olssons reservation, utan han slutar med

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
ett uttalande utan yrkande, ett uttalande som strängt taget överensstämmer
med propositionens förslag, nämligen att det kan vara lämpligt att kombinera
snabbutbildningsvägen, som föreslås i propositionen, och den väg som han
pekat på, vilken också i propositionen betraktas såsom ett eventuellt komplement
till snabbutbildningen. På det hela taget förklarade sig således herr Sjödahl
efter sitt ganska långa anförande vara ense med ecklesiastikministern.
Kammaren har alltså endast att besluta, huruvida den skall följa den ensamme
reservanten i statsutskottet eller huruvida den skall följa utskottet, Kungl.
Maj:t, de sakkunniga och herr Sjödahl. Jag kan inte tro att kammaren skall
behöva tveka länge för att träffa detta val.

Utskottet har av herr Sjödahl anklagats för att inte lia ägnat tillräckligt
lång tid åt denna fråga. Vi ägnade den så lång tid som det överhuvud taget
var oss möjligt. Vi ha också fäst oss vid att redan propositionen innebar en
möjlighet att anlita båda de föreslagna vägarna. Därför ha vi ansett oss fylla
allan rättfärdighet genom att förorda propositionen och därmed även såsom
ett eventuellt provisorium hålla möjligheten öppen att vid något tillfälle kunna
plocka ut från seminarierna den näst sista årskursen, örn detta verkligen skulle
visa sig behövligt.

Man behöver inte ta upp tiden med att uttala beklaganden över att vi kommit
dithän, där vi nu stå. Vi äro alla överens örn att det är beklagligt. Däremot
skulle jag vilja understryka vad ecklesiastikministern nyss förklarade.
Han säde, att denna snabbutbildning icke är avsedd att skaffa oss några »epalärare»
eller att sänka utbildningsnivån på något för skolan skadligt sätt. Han
framhöll uttryckligen, att urvalet måste bli strängt och att han icke betraktar
den i propositionen nämnda utbildningssiffran 400 såsom något heligt tal. Jag
tror, att vi med tillfredsställelse böra hälsa denna ecklesiastikministerns förklaring.

Jag skall inte ingå på något bemötande av reservantens långa anförande ^utöver
vad statsrådet Erlander redan anfört, i synnerhet som jag skulle hålla
för troligt, att den av reservanten presenterade siffermystiken kommer att ytterligare
granskas av en kammarledamot, som tillhört de sakkunniga.

Jag kommer således, herr talman, inte att uppta kammarens tid, såsom
skett från vissa andra håll, utan jag skall nöja mig med dessa ord och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag vill endast göra ett pär små anmärkningar
i anslutning till ecklesiastikministerns anförande.

Ecklesiastikministern påpekade med anledning av att mitt förslag enligt tabellen
innebär en ökning av den nuvarande seminarieorganisationen med 22
klassavdelningar — 11 redan åren 1948—49 och sa ytterligare 11 aren 1949
—50, som jag inte tagit upp i tabellen — att det ju inte är någon konst a,tt
på detta sätt få upp siffran. Det kan han också göra, säger han. Ja, det är
ju det jag menat, att han skall göra, och det är det min reservation lämnar
utrymme för. Jag har inte sagt på vad sätt han skall göra det. Jag visar
bara, att ecklesiastikministern, om reservationen följes, får tillfälle att öka
organisationen på det sätt han behagar, men han måste öka den, vilket han ju
också avser att göra enligt propositionen. De sakkunniga ha ju också förklarat,
att de ämna komma med förslag rörande organisationen redan år 1946. I
detta avseende råder således ingen motsättning mellan ecklesiastikministern

och mig. , , . .

Ecklesiastikministern påpekade vidare, att min plan ju är ett provisorium,
och ett provisorium som kan vara farligt, om inte planen ordentligt förberedes.
Men det framgår ju för hur lång tid provisoriet är avsett, och till och med

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
under denna tid kail ju ecklesiastikministern, om seminariesakkunniga, vilket
jag koppas, bli färdiga med sin utredning nästa vår, rätta till det som eventuellt
skulle vara illa övertänkt i fråga örn själva organisationen.

Beträffande anmärkningen mot överdimensioneringen i tabellen för 1947—
48 med ° avseende på studenterna, tror jag, att jag redan i mitt första anförande
påpekade, att dubbelintagningen till första klassen i fyraårigt seminarium
berodde på att där fanns tillgång på klassrum, men jag tror också, att
jag påpekade, att det kunde gå för sig att låta den stå kvar på det fyraåriga
seminariet, vilket skulle medföra, att 1948—49 två tredjeklasser skulle gå ut
såsom vikarier.

Viktigare var emellertid ecklesiastikministerns påpekande, att 920 studenter
skulle intagas det året, under förutsättning att alla tre klasserna bleve
studentklasser. Ja, jag följde i det fallet de siffror, sorn, enligt vad herr Sjödahl
påvisade, ligga i propositionen: intagningen av 600 elever läsåret 1947/
48 och snabbutbildningen av de 350—400 studenterna.

Vad beträffar över dimensioneringen av studentgruppen enligt den i reservationen
framlagda planen, visar sig skillnaden i antalet utexaminerade från
studentlinjen och från den fyraåriga linjen under de närmaste fyra åren —
55 studentklasser och 27 fjärdeklasser — utgöra 970. Men låter man andra
klassen från år 1947 i verkligheten bli en klass i det fyraåriga seminariet,
minskas ju denna skillnad till endast 370, eftersom utexamineringen från fjärde
klass då ökas med 300, samtidigt som utexamineringen från andra klassen
minskas med ett lika stort antal.

Vad vikarierna beträffar, är skillnaden betydligt mindre. Utsläppa vi vikarier,
blir det från tredje klassen 1 440 och från första klassen 1 650 under
dessa fyra år, och sedan blir det lika många från vardera av de båda klasserna.

Men det var inte detta, som särskilt intresserade mig, utan det var departementschefens
anslutning till den plan — herr Sjödahl har redan varit inne
på den saken • som framlagts i motionen och som överensstämmer med vad
som förordats av seminarieelevernas förbund och av ett par seminariekollegier.
Jag är mycket glad över att departementschefen anser denna plan innehålla
så pass stora förtjänster och är så angelägen örn den, att han betraktar det
som det viktigaste, att den förberedes så, att den inte misslyckas och tanken
därigenom på något sätt skadas. Herr Sjödahl har ju redan framhållit, att det
skulle bli tid för denna förberedelse fram till år 1947, om det framlagda förslaget
bif alles, och jag antar att departementschefen själv anser, att de organisatoriska
planerna kunna bli klara på den tiden.

Jag skall i likhet med departementschefen säga, att det inte är någon annan
skillnad mellan hans ståndpunkt och reservationens eller herr Sjödahls
förslag så som han nu har lagt upp saken och som han antagligen menat
hela tiden, ehuru han inte så starkt har understrukit, vad han anser vara förtjänsterna
i denna plan — än att han håller på denna snabbutbildning, vilken
enligt vårt sätt att se är fullkomligt onödig samtidigt som den så vitt vi förstå
tillför lärarkåren mindre väl utbildade lärare än planen gör.

Detta är naturligtvis också en ekonomisk fråga, och ecklesiastikministern
kan naturligtvis, i enlighet med det sätt, varpå han svarade mig, när jag påpekade,
att jajg fört in två klasser i organisationen, i detta fall svara mig, att
även dessa två klasser mäste betalas, ifall min reservation följes, fastän detta
då får ske under senare år, och att det då inte heller blir någon så stor skillnad
ekonomiskt. Jag skulle ändå tro, att skillnaden rent ekonomiskt kan belöpa
sig ungefär till halva den summa på bortåt 800 000 kronor, som snabbutbildningen
beräknas kosta. Men jag fäster som sagt inte så stor vikt vid den

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
sidan av saken, ty skall det bli två sådana klasser, kunna kostnaderna härför
nog tänkas stiga uppåt till och nied den summan.

Som saken nu ligger till tycks det vara tämligen hopplöst att försöka pressa
fram ett bifall till motionen, särskilt efter det anförande, som motionären själv
hållit, men jag anser fortfarande, att den innehåller den bästa och naturligaste
lösningen av denna fråga.

Herr Bergli, Ragnar: Även jag, herr talman, skulle vara överraskad över
att denna debatt dragit ut på tiden, örn det inte råkat vara så, att herr Oscar
Olsson är reservant; han hyllar ju, som var och en vet, satsen att ensam är stark
och tar inte gärna hänsyn till att han är ensam på sin linje. Jag skulle emellertid
tro, att det för var och en, som uppmärksamt lyssnat på vad som sagts, framstår
som överflödigt att säga så mycket mer — i all synnerhet efter ecklesiastikministerns
mycket klargörande inlägg — och jag skall fördenskull inskränka
mig huvudsakligen till några korta repliker.

Jag skulle först beträffande herr Olssons matematiska övningar vilja slå
fast, att han förgäves försöker sig på konststycket att göra två folkskollärare
av en seminarist. Det grundläggande felet i hans resonemang är just denna
förvillelse. Örn man släpper ut en seminarist som lärare, innan han hunnit avsluta
sin utbildning, fördröjes ju hans examen under en motsvarande tid. Den
tillfälliga vinst, man gör, får man alltså betala igen senare; den lagen är det
omöjligt att komma ifrån. Det är detta principiella fel, som karakteriserar herr
Olssons räkneövningar i utskottet, och det är samma fel som återkommer i hans
tabell.

Vad denna tabell beträffar, vet jag för övrigt inte, örn herr Olsson gjort
anspråk på att siffrorna där skola jämföras med de siffror beträffande lärarbristen,
som finnas upptagna i propositionen. För så vitt detta har varit hans
ambition, bör det kanske påpekas, att siffrorna i propositionen äro underskottssiffror;
man har alltså räknat bort sådana, som redan äro intagna och komma
att examineras. I den tabell, som herr Oscar Olsson producerat och utställt till
allmänt beskådande, har han räknat även med examinanderna som en tillgång.
Det kan han göra, men han kan icke göra det i en jämförelse.

Med detta lämnar jag herr Olssons räkneövningar och slår fast, att den väg,
som herr Sjödahl och herr Olsson rekommendera, icke innebär en lösning av
de svårigheter, vi för ögonblicket ha, utan att dessa skjutas undan och ställas
på framtiden. Man skaffar en tillfällig vinst, som man sedan får betala igen,
men man löser icke problemet. Detta är det grundläggande för att förstå, vad
de mena. Men de svårigheter, som vi nu ha råkat komma in i, äro inte slut
nästa år eller året därefter, utan vi komma sannolikt att under en tioårsperiod
framåt få söka efter alla tänkbara möjligheter att hålla examinationen på en
mycket hög nivå. Fördenskull måste man, om man vill göra situationen mindre
prekär, snabbast möjligt söka få fram färdigutbildade lärare.

Den av herrar Sjödahl och Olsson rekommenderade metoden förutsätter vidare,
så vitt jag förstår, en tvångslagstiftning, örn man vill använda ett sådant
ord. I varje fall innebär den, örn man vill skaffa sig garantier för att deras
program skall kunna förverkligas, att man får lov att tvinga dessa seminaristen
ut i skoldistrikten. Och det kan likaså inträffa, att man måste tvinga en del
skoldistrikt att ta emot dem. Den synpunkten har inte påpekats tidigare under
debatten, men jag skulle tro, att den inte alldeles är utan betydelse, när man
diskuterar denna fråga.

När herrar Olsson och Sjödahl, på måhända mycket beaktansvärda grunder
rekommendera ett slags praktikår, inskjutet i lärarutbildningen, skulle jag vilja
framhålla att de måste, eller borde, lia klart för sig att en sådan anordning

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
icke kan improviseras. Herr Oscar Olsson förmodade i sitt sista anförande, att
man skulle hinna ordna denna sak till hösten 1947. Förutsättningen är ju en
ganska grundlig omarbetning av tim- och kursplaner, och den kommer kanske
bli färdig till dess. Men örn meningen är att sätta en sådan anordning i system,
måste man tydligen också ha en övergångstid, under vilken denna nya form
inarbetas. Ha vi en fyraårig utbildningslinje och tänka oss, att man under de
tre första åren skall inhämta den teoretiska lärokursen, följer uppenbarligen
därav, att övergångstiden på den linjen måste bli ca tre år. Man improviserar
inte en lösning av denna fråga, vare sig i utrednings- eller tillämpningsavseende.

Med detta kan jag lämna den här diskuterade huvudfrågan. Jag skulle
emellertid vilja göra ett litet tillägg med anledning av herr Sjödahls kritik
av de centrala myndigheternas åtgöranden i fråga örn prognosen av lärarbehovet.
Jag har ingen anledning att uppträda som något slags försvarsadvokat
för vare sig skolöverstyrelsen eller Kungl. Majit, men jag finner, att herr
Sjödahl kommer med litet för orimliga anspråk både i sin kritik och i sina
önskemål beträffande prognosen av det framtida lärarbehovet. Det förhåller
sig när allt kommer omkring så. att riksdagen själv icke är utan skuld till
det nödläge, som nu har uppkommit. År 1940, örn jag inte minns fel, fastställdes
en organisationsplan, eller låt mig hellre säga en besparingsplan, som
innebar att ca 2 000 lärartjänster i landet skulle indragas. Denna besparingsplan
kunde av flera olika skäl icke förverkligas, men folkskolinspektörerna voro,
när de skulle lämna uppgifter örn det beräknade lärarbehovet för de närmaste
åren, lojala mot den av de centrala myndigheterna fastställda nedskärningsplanen.
Där ha vi en av de väsentligaste förklaringarna till att prognoserna
sedan läsåret 1939/40 hållits i underkant. Jag klandrar inte riksdagen för dess
beslut i fragan, men örn det ej fattats, hade sannolikt icke den våldsamma beskärning
av examinationen inträffat, som genomfördes under åren efter 1939/40.
Och då hade vi sannolikt heller icke varit i det läge, som nu har uppkommit.

Jag skulle vidare som en replik till herr Sjödahl vilja säga, att han begär för
mycket, när han framställer önskemål örn säkra prognoser för framtiden. För
att man skall kunna räkna ut hur många lärare, som komma att behövas, måste
man också ha en klar bild av hur den organisation kommer att se ut, som nu
är föremål för utredning och överväganden. Skolväsendet ligger som bekant i
stöpsleven. Vi veta inte, hur många årsklasser vår folkskola drömmer att
omfatta. Lika litet veta vi i detta nu, örn anknytningen till läroverket skall
ske från sjätte eller fjärde folkskoleklassen eller från någon annan klass. Och
vi veta inte heller, örn småskollärarinnorna som hittills skola tjänstgöra i de två
lägsta klasserna eller örn de också komma att få undervisa högre upp. Innan
man kan räkna ut, hur många lärare sorn behövas, måste man lia reda på allt
detta. Man kan alitsa inte begära säkra prognoser för framtiden i annan mån
än att man Hagar, hur det skulle ställa sig under den situation i organisationshänscende,
som nu är för handen.

Jag vill inte förlänga debatten, herr talman, ehuru åtskilligt skulle vara
alt tillägga, utan jag inskränker mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Walslund: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna debatt,
niell jag tvingades av herr Sjödahls anförande att begära ordet. Herr Sjödahl
säde, att lian skulle gräva upp gamla synder och påtala tidigare felslagna
beräkningar angående lärarbehovet. Nu önska vi, sade han, att det skall bli

bättre, när seminariesakkunniga göra sina beräkningar, och lian hoppades _

jag citerar ordagrant — att »den statistiska kraft, .som seminariesakkunniga

Första kammarens protokoll 10Jor>. Nr hO. 2

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
ha till sitt förfogande, skall lyckas med en uppgift, som man under så många
år hittills har misslyckats med».

Jag lär väl vara den »statistiska kraft» inom mminariesakkunniga, som
åsyftas, och därför är jag ytterligt angelägen att här i dag säga ifrån, att man
inte får ha någon övertro på framtidsberäkningar inom här ifrågavarande område.
Jag måste säga, att det tyvärr är omöjligt att göra fullt exakta beräkningar
rörande det framtida lärarbehovet. En annan sak är, att man har ganska
goda möjligheter att ange de allmänna utvecklingslinjerna för behovet av
folkskollärare, och det är ju vackert så.

Man står på ganska säker mark, så länge det gäller att förutsäga det blivande
antalet skolbarn. Om jag håller mig till åldern 9—14 år, alltså folkskoleåldern,
vet man, att vi i denna åldersgrupp i dag ha 400 000 barn. Vi lia
i samma grupp 450 000 barn år 1950, men redan år 1955 räknar den, herr talman,
600 000 barn. Detta är siffror, som jag vågar stå för. Vi ha med andra
ord under de fem åren mellan 1950 och 1955 att räkna med en ökning av antalet
barn i folkskoleåldern med 150 000.

Vi förstå, vad detta kommer att innebära för folkskoleväsendet, och inse,
att allt tal örn risk för en överproduktion av lärare genom de åtgärder, som nu
stå på dagordningen, saknar grund. Motionären i andra kammaren, herr Johansson,
talar örn att en snabbutbildning i framtiden kan »skapa ett läraröverskott,
vilket då inte är så lätt att reglera», men vi förstå, att det omdöme,
motionären fäller, inte har saklig grund.

Vi veta alltså, att antalet skolbarn kommer att starkt ökas. Risken på detta
område är därför inte överproduktion av lärare, utan tvärtom att vi kanske
inte komma att få tillräckligt många och lämpliga sökande till seminarierna.
Jag vill påminna om att just de åldersgrupper, ur vilka seminaristerna rekryteras,
komma att avsevärt minska i numerär åtminstone under de närmaste
tio åren. Jag skall inte här upptaga tiden med att redovisa siffror. Den som är
intresserad av saken kan läsa närmare därom i socialvårdskommitténs betänkande.

Under de närmaste tio åren kommer alltså antalet harn i folkskoleåldern att
ökas från 400 000 till 600 000, d. v. s. med 50 procent, och denna 50-procentsökning
faller till största delen på femårsperioden 1950—1955. Men därför veta
vi naturligtvis inte säkert, att antalet folkskollärare också kommer att öka med
50 procent. Situationen är denna: barnantalet stiger både på landsbygden och i
städerna, på*landsbygden något retarderat på grund av inflyttningen till städerna
och i städerna accentuerat av samma orsak. Men vi veta inte, i vad mån
särskilt barnen på landsbygden kunna inplaceras i gamla, redan förefintliga
skolklasser, som inte äro fulltaliga. På tal örn inflyttningen från landsbygd
till stad får man vidare komma ihåg, att städernas skolklasser äro större. Där
komma flera elever på varje lärare, och lärarbehovet per elev är alltså inte
lika stort där som på landsbygden. Vi kunna inte säga, vilka konsekvenser i
fråga örn lärarbehovet denna förskjutning av barnen från landsbygd till stad
kommer att innebära.

Båda de faktorer, jag nu har talat örn. tendera till minskat lärarbehov, men
det finns andra faktorer, som tendera till ökat lärarbehov. Under de närmaste
åren kommer t. ex. genomförandet av sjunde skolaret att skapa ett ökat behov
av lärare, oberoende av barnantalet.

För att göra beräkningar på här ifrågavarande område fordras lokalkännedom,
och det kan man inte begära, att någon här i Stockholm skall ha. Därför
är det i dag trots allt så, herr talman, att folkskolinspektörernas prognoser
äro det bästa material vi ha. Men vi skola ju få ett bättre material, och jag
instämmer nied herr Sjödahl i att det är tillfredsställande, örn skolöverstyrel -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Äng. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)
sen från de olika inspektionsområdena snabbt införskaffar ett mera differentierat
kunskapsunderlag, sam kan läggas till grund för seminariesakkunnigas
prognoser.

Men det kan under alla förhållanden aldrig göras några fullt säkra framtidsberäkningar.
Vad veta vi egentligen örn framtiden på det här området?
»Antalet lärare, som behöves, kommer i hög grad att bero av skolorganisationen.
Man vill nu genomföra det åttonde skolåret, och det talas även örn ett
nionde skolår. Vad veta vi i dag örn takten i genomförandet av dessa reformer?
Och vad veta vi örn anknytningsfrågan? Även den påverkar det kommande
behovet av lärare inom folkskolan. Herr Oscar Olsson och jag lia liksom många
andra här i kammaren givit uttryck för önskemålet örn mindre klassavdelningar.
Det framtida lärarbehovet är nästan direkt beroende av barnantalet i klasserna.

Vad veta vi överhuvud taget örn hur riksdagen i dag vill ha skolväsendet
organiserat, och vad veta vi örn inställningen till dessa spörsmål om fem eller
tio år? Men det är alldeles klart, att skolväsendets organisation måste bli i hög
grad bestämmande för lärarbehovet. Och veta vi intet säkert om den framtida
skolorganisationen, då kunna vi icke heller åstadkomma några säkra prognoser
angående det framtida lärarantalet.

En annan sak är, att man måste söka få fram de allmänna utvecklingstendenserna,
och jag förmodar, att det är dit herr Sjödahl syftar. Låt oss då göra
det antagandet, att de åtgärder, som jag hoppas i dag beslutas av riksdagen,
klarera situationen fram till år 1950, så att vi komma in på 1950-talet utan
något lärarunderskott. Och låt oss vidare djärvt antaga —- observera, herr
talman, att detta inte är något påstående, utan ett antagande — att lärarbehovet
under 1950-talet utvecklas proportionellt mot barnantalet. Vilket resultat
kommer man då till? Jo, man kommer till fantastiska siffror. Ar 1951
skulle 1 000 lärare behöva utexamineras, år 1952 1 500 och år 1953 ungefär
lika många, år 1954 bortemot 2 000 lärare, år 1955 lika många, år 1956 1 500
och år 1957 1 000 lärare. Sedan skulle lärarbehovet under den angivna förutsättningen
minskas, så att i slutet av 1950-talet det skulle behövas en seminarieorganisation
av ungefär samma omfattning som den nuvarande, alltså med
en normal examination av inemot 400 lärare per år.

Dessa siffror kunna givetvis kritiseras, och jag misstänker själv att de äro
för höga.. En mera ingående diskussion av dem skall så småningom komma
från seminariesakkunniga. Men vad jag vill påstå är, att siffrorna ge den
allmänna utvecklingstendensen. Och det konstaterandet är rätt viktigt redan
för bedömningen av den i dag föreliggande frågan. Vad vi i dag skola besluta
innebär bara en första liten början. Det är troligt, att seminarieorganisationen
inom en nära framtid kanske måste provisoriskt flerdubblas. Sådan är situationen.

När det gäller de förslag, som framförts i motionerna och reservationen,
behöver jag inte säga mycket. Vad som här behöver sägas, har redan sagts
av ecklesiastikministern och av andra. Det är många skäl som tala
för en anordning sådan som den i reservationen föreslagna, och den kanske
måste tillgripas. Men man får komma ihåg att anordningen att
skicka ut seminaristerna som folkskollärare så till vida måste bli en
Döbelns medicin, som den bara hjälper för stunden. Det blir, som ecklesiastikministern
nyss sade, inga nya lärare, örn man följer den i reservationen
anvisade vägen, och det är just nya lärare vi behöva, alldeles särskilt örn vi
skola genomföra de skolreformer, som både herr Oscar Olsson och jag ivra
för.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Ang. särskild utbildning av folkskollärare. (Forts.)

Men eljest är det som sagt mycket i reservationen och i motionerna, som man
är beredd att instämma i. Jag vill här särskilt understryka, att jag djupt beklagar,
att det blivit nödvändigt att begränsa den föreslagna »snabbutbildningen»
till kategorien studenter. Det är praktiska skäl som här lia måst fälla
utslaget. Men vi få komma ihåg, att folkskolärarkallet för många fattiga unga,
särskilt på landsbygden, blivit en plattform, och en viktig sådan, i ståndscirkulationen.
Man har i stor utsträckning inte haft råd att »studera till studenten»,
som det heter, och då har man i stället sökt in vid ett seminarium.
Nu är det ett faktum, att studenterna med sin tvååriga utbildning bara ta hälften
så stor plats i seminarierna som icke-studenterna med sin fyraåriga utbildning.
Men det är av vikt, att vi inte i fortsättningen slå in på det minsta
motståndets väg, utan försöka att i möjligaste mån slå vakt kring den fyraåriga
linjen.

Ja vill till slut, herr talman, yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall bara ge en kort replik beträffande
anmärkningen mot mina »matematiska övningar» och beskyllningen mot
mig för att vilja göra troligt, att man av en seminarist kunde göra två folkskollärare.
Yad jag har velat göra gällande är, att man av två seminarister
kan göra två folkskollärare, fastän de inte bli färdiga vid seminariet samma
år, utan den ene kanske får tjänstgöra som lärare efter genomgång av tredje
klassen — för att ta det exemplet — medan den andre börjar sin tjänstgöring
på vanligt sätt efter fjärde klassen.

Vidare har jag den uppfattningen, att så länge man släpper ut mer än 600
folkskollärare och vikarier örn året, får man detta plus till den nuvarande seminarieorganisationen
i fråga örn antalet utsläppta lärare. Det tror jag inte
heller kan förnekas, då den nuvarande organisationen fullt utnyttjad kan utbilda
just 600 lärare årligen.

Herr Bergh har naturligtvis alldeles rätt i att detta system bara innebär ett
undanskjutande och att det här gäller någonting, som man så att säga får
betala igen. Men det har jag ju sagt hela tiden, och det sade också departementschefen;
får man lägga två klasser till organisationen, är det tydligt att
det kommer att gå ihop.

Vidare sade herr Bergh en sak, där jag också hjärtligt instämmer med honom,
nämligen att man inte kan extemporera en organisation, utan att den
måste förberedas med en övergångstid. Reservationen innebär ju ingenting
annat än ett förslag örn en övergångstid på tre år. och längre övergångstid
hade jag inte tänkt att någon ansåg behövlig. Reservationens innebörd är inte.
att lärarbristen skall minskas genom att det föreslagna systemet fortsättes i
oändlighet — i så fall vore den illusorisk, och jag har, så vitt jag vet, aldrig
påstått något annat.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 66, i anledning av FörordningsKungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om nöjesskatt jämte i förslag om
ämnet väckta motioner. nöjesskatt.

I en den 12 oktober 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 344, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn nöjesskatt.

Till utskottets behandling hade därjämte överlämnats ett flertal i anledning
av propositionen väckta motioner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

I) att riksdagen måtte — med förklarande, att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 344 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, samt med ''
bifall till de likalydande motionerna 1:428 av herr Olof Carlsson m. fl. och
II: 656 av herr Olson i Göteborg m. fl. ävensom med avslag å motionerna I:

414 av herr Ivar Persson m. fl., II: 629 av herr Johanson i Norrköping m. fl..

II: 630 av herr Hansson i Skegrie m. fl. och II: 660 av herr Johnsson i Stockholm
— antaga i betänkandet infört förslag till förordning om nöjesskatt;

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:407 av herrar Einar Persson och Boman
samt II: 620 av herr Allard m. fl.,

b) de likalydande motionerna 1:413 av herr Wagnsson m. fl. och 11:628
av fru Alvén m. fl.,

c) de likalydande motionerna 1:415 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och II:

631 av herr Petterson i Degerfors m. fl.,

d) de likalydande motionerna 1:429 av herr Englund m. fl. och II: 658 av
herr Malmborg i Skövde m. fl.,

e) de likalydande motionerna 1:431 av herr Berling och II < 659 av herr
Fahlman m. fl.,

f) de likalydande motionerna 1:432 av herr Helgesson m. fl. och 11:661
av herr Holmström m. fl.,

g) motionen 1:416 av herrar Berling och Jonsson,

h) motionen 1:427 av herr Bror Nilsson m. fl.,

i) motionen 1:430 av herrar Sten och Sandegård,

j) motionen II: 632 av herr Wallentheim m. fl.,

k) motionen II: 633 av herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund,

l) motionen II: 634 av herr Larsson i Julita m. fl.,

m) motionen II: 657 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.,

n) motionen II: 662 av herr förste vice talmannen Magnusson samt

o) motionen II: 663 av herr Håstad,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I förslaget till förordning örn nöjesskatt voro 1 och 2 §§, 3 § första stycket
panit 15 § så lydande:

(i Kunell. Martts förslag:) (i utsltotteis förslag:)

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, ävensom
för annan nöjestillställning, som i 5 § avses, skall erläggas en särskild
avgift benämnd nöjesskatt.

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften till staten och med hälften till den kommun,
inom vars område nöjestillställningen äger rum.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

3 §.

Med nöjestillställning avses i denna förordning:

a) teaterföreställning, musikunderliållning, litterär underhållning samt uppvisning
i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;

c) biograf föreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport, d) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik så ock i yrkes- idrott eller gymnastik så ock eljest i
duglighet eller eljest i skicklighet av skicklighet av visst slag;

visst slag;

e) danstillställning;

f) cirkus föreställning;

g) förevisning av människor, djur eller föremål;

h) marknads- och tivolinöjen; samt

i) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—h).

15 §. 15 §.

1 fråga om uppvisning eller täv- Där ideell organisation, som har
ling i icke professionell idrott eller till uppgift att stödja teater- eller mugymnastik
åtnjutes för varje tillställ- sikverksamhet, att befordra nykterning
befrielse från den del av nöjes- het, folkbildning eller folkuppfostran
skatten, som belöper å ett sammanlagt eller alt främja religiösa eller poliavgiftsbelopp
av 2 000 kronor. tiska syften, anordnar nöjestillställ ning,

vars behållning skall användas
■ att direkt befrämja nämnda ändamål,

åtnjutes för varje tillställning befrielse
från den del av nöjesskatten, som
belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp
av 500 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller biografföreställning
med undantag för sådan
film förevisning, som genom sitt ämnesval
är ägnad att direkt främja organisationens
syfte.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordning sförslag om nöjesskatt. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

gines, dock endast under förutsättning
att tillställning av samma slag
hålles högst två dagar i följd inom
samma lokal eller område och att tillställningen
icke är av beskaffenhet
som avses i första stycket andra
punkten.

Reservationer hade avgivits av, utom annan, I) herrar Velander, Wehtje,
Janson i Frändesta och Henriksson, vilka inom utskottet yrkat, att utskottets
yttrande och hemställan skulle erhålla den lydelse, reservationen visade;

II) herrar Heuman och Falk., som ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava viss i denna reservation angiven avfattning;

III) herr Fröderberg, som på anförda skäl ansett, att utskottets hemställan,
såvitt anginge 15 § andra stycket, bort lyda så, som i förevarande reservation
angivits;

IV) herr Englund med avseende å av utskottet förordad princip att oavsett
tillställningens beskaffenhet uttaga nöjesskatt efter en enhetlig taxa.

I den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen hade för 15 § föreslagits
följande lydelse:

För nöjestillställning, som avses i 3 § a), så ock i fråga örn uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik eller i hästsport åtnjutes
för varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som belöper
å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor.

I herrar Hedmans och Falks reservation hade för samma paragraf förordats
följande avfattning:

Där ideell organisation, som har till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran eller
att främja religiösa eller politiska syften, anordnar nöjestillställning, vars
behållning skall användas att direkt främja nämnda ändamål, åtnjutes för
varje tillställning befrielse från den del av nöjesskatten som belöper å ett
sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor.

Där nöjestillställning anordnas av organisation, som har till uppgift att
tillhandahålla allmän samlingslokal och som under de senast förflutna fem
åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, åtnjutes befrielse från nöjesskatt
för varje tillställning med belopp som i första stycket angives, dock
endast under förutsättning att tillställning av samma slag hålles högst två
dagar i följd inom samma lokal eller område.

Slutligen hade i herr Fröderbergs reservation föreslagits, att 15 § andra
stycket skulle lyda sålunda:

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning jämväl
beträffande sådan ideell organisation, som avser att stödja icke professionell
idrott eller gymnastik eller att främja hästsport, dock att då fråga är örn
uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik befrielse
skall åtnjutas för varje tillställning från den del av nöjesskatten, som belöper
å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsförslag örn nöjesskatt. (Forts.)

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 66 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten I på det
sätt, att först föredrages utskottets förslag till förordning örn nöjesskatt paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis eller styckevis, med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av deli paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I.

Utskottets förslag till förordning om nöjesskatt.

1 §■

Herr Heuman: Herr talman! Undertecknad har tillsammans med herr Falk
i andra kammaren fogat en reservation till utskottsutlåtandet, vilken anknyter
till 15 § i utskottets förslag. I nämnda paragraf föreslås, att vissa ideella organisationer
och jämväl organisationer, som ha till uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat
utdelning åt sina medlemmar, skola åtnjuta befrielse för varje tillställning från
den del av nöjesskatten, som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500
kronor. Härtill har utskottet knutit den undantagsbestämmelsen, att sådan befrielse
icke skall gälla »med avseende å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår dans eller biograf föreställning». Reservationen riktar sig mot att delina
spärregel har medtagits i paragrafen, och jag skall be att få andraga några
skäl för vår reservation.

De i paragrafen uppräknade organisationerna spela en sådan betydelsefull
roll och fylla en så stor samhällelig uppgift — de kunna, skulle jag vilja säga,
icke undvaras i ett demokratiskt samhälle —- att man borde ha gått dem till
mötes i större utsträckning än som skett genom utskottets förslag, och jag har
på grund därav yrkat avslag på denna spärregel. Örn den borttoges, skulle dessa
organisationer åtnjuta skattebefrielse för alla tillställningar upp till ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 500 kronor.

Utskottet bär motiverat sitt ställningstagande bland annat med att denna
spärregel skulle medföra en högre standard på organisationernas tillställningar.
Jag är inte riktigt överens med utskottet på den punkten. Jag tror att
alla vi, som arbetat inom dessa organisationer, känna till att de i det allra
största flertalet fall arbeta under synnerligen tryckta ekonomiska förhållanden
och ha mycket svårt att få ekonomien att gå ihop. En nöjesskatt på deras tillställningar
för att framtvinga en högre kvalitet skulle snarast ha motsatt verkan,
ty deras ekonomi tillåter överhuvud taget inte, att man försöker hålla en
högre kvalitet på tillställningarna. Örn de däremot vore befriade från nöjesskatt
upp till det »tak», som utskottet här har föreslagit, skulle deras ekonomi
därigenom komma att förbättras i den utsträckning, att det så småningom skulle
kunna bli möjligt för dem att hålla en högre standard på sina tillställningar.
Detta är det främsta skälet till att jag yrkar, att denna spärregel inte skall
medtagas i lagen.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)

Ett andra skäl är de svårigheter, som säkerligen komma att uppstå både när
det gäller att tolka och att tillämpa denna spärregel. En hel del tvister och
irritation i förhållandet mellan uppbo rdsmyndighe terna och arrangörerna av
dessa tillställningar komma att bli oundvikliga. När det i paragrafen heter, att
tillställningen »till huvudsaklig del» inte får bestå av dans eller filmförevisning,
åsyftar man efter vad jag kan förstå närmast den tid, som åtgår för de
olika punkterna på programmet; uttrycket »huvudsaklig del» kan väl knappast
avse en värdering av kvaliteten. Men det är inte utsagt, vilket alternativ
som skall tillämpas, och jag tror därför att det kommer att bli ganska svårt
för uppbördsmyndigheterna att avgöra, huruvida en tillstälining skall nöjesbeskattas
under femhundrakronorsgränsen eller icke. Man får kanske i det ena
fallet gå vägen örn att bedöma kvaliteten, medan man i det andra fallet får ta
hänsyn i högre grad till tiden för de olika programpunkterna.

Jag hade själv den uppfattningen, att det inte fanns flera alternativ vid tilllämpningen
än dessa båda, ända tills jag i går talade om denna sak med en av
kammarens ledamöter, som under ett helt långt liv deltagit i politiskt och kommunalt
arbete och mycket sysslat med skattefrågor. »Hur skulle du tolka den
här bestämmelsen?» frågade jag honom. »Det avgörande för frågan örn beskattning
eller icke beskattning fick nog vara», svarade han mig, »om den ena
programpunkten drog mer publik än den andra.» Jag frågade honom då, hur
han skulle bedöma exempelvis en tillställning med ett föredrag och kanske litet
deklamation samt därefter dans, och han svarade: »Är det så, att föredraget
och deklamationen dra mest folk, skall tillställningen inte beskattas, men örn
dansen drar den största delen av publiken, skall det hela beskattas.»

Man kan ju fråga, vad som skulle bli resultatet, om vi skulle tillämpa sådana
bedömningsgrunder. Uppbördsmyndigheten skulle då tydligen bli nödsakad
att hålla en kontrollant vid varje sådan tillställning, vilken skulle bedöma
dels standarden på programmet och dels tiden för de olika arrangemangen
samt vidare hur stor publik, som är närvarande under tillställningens olika
delar. Jag tror, att man på det sättet råkar in i en villervalla, som det kommer
att bli ganska svårt att ta sig ur.

Jag anser för min del, med utgångspunkt från vad jag förut sade örn dessa
organisationer, att man utan alltför stora samvetsbetänkligheter bör kunna gå
med på att befria dem från nöjesskatt upp till det »tak», som utskottet har
föreslagit. Man har bland annat invänt, särskilt vad det gäller dansen, att det
skulle vara en inkonsekvens att skattebelägga den i det ena fallet men inte i
det andra. Jag kan för min del inte finna denna invändning berättigad, eftersom
dansen i det senare fallet anordnas av ideella organisationer, som ha ett
samhällsgagneligt syfte, medan den i det förra fallet tillkommit på grund av
rent vinstintresse, och i det fallet tycker jag inte man behöver känna några
samvetsförebråelser, om man uttar nöjesskatten. Att stadga en sådan rangskillnad
mellan olika arrangörer av danstillställningar bör enligt min mening inte
kunna ge anledning lill alltför stora samvetsbetänkligheter.

På grund av vad jag nu har framhållit, herr talman, skall jag för min del
he att få yrka bifall till den av mig och herr Falk vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Velander: Herr talman! I likhet med den föregående ärade talaren har
jag begärt ordet i min egenskap av reservant. Tillsammans med tre kamrater
inom utskottet har jag nämligen avgivit den till utskottsbetänkandet såsom
nr 1 fogade reservationen.

Denna reservation avviker på två punkter från Kungl. Maj:ts förslag till
förordning örn nöjesskatt, nämligen i fråga örn 3 och 15 §§. Beträffande den

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsf orsing om nöjesskatt. (Forts.)
förra paragrafen sammanfaller reservationen med utskottsmajoritetens förslag
och utsöndrar sålunda från de skattebelagda nöjestillställningarna uppvisning
eller tävling i yrkesduglighet samt i skicklighet, som främst syftar till förkovran
i visst yrke, ävensom schacktävlan. Reservationen torde i denna del
inte påkalla någon särskild motivering; det måste vara tillräckligt med vad
som i det hänseendet anförts i utskottets yttrande.

Reservationen, i vad den avser 15 §, vilar på en från utskottsmajoritetens
ståndpunkt såväl principiellt som praktiskt helt avvikande uppfattning.

Den kungl, propositionen har tagit sikte på en rationalisering av nöjesbeskattningen,
som enligt min och mångas mening varit och är i högsta grad påkallad.
Den upptar sålunda en enhetlig skatteskala över hela linjen, med ett
enda undantag, som avser biograferna. Förordningens bestämmelser i övrigt ha
förenklats och förtydligats. Tillämpningssvårigheter, som man under den gällande
ordningen ofta haft att brottas med, ha eliminerats eller i varje fall i
väsentlig utsträckning avlägsnats.

Mot det ståndpunktstagande, varpå propositionen bygger, har emellertid
missnöje anmälts från många håll. Ett uttryck för detta missnöje är det över
tjugutalet motioner, som väckts i anledning av propositionen. Att tillgodose
alla dessa sinsemellan vitt skiftande önskemål och krav är säkerligen ingen
lätt sak; det är omöjligt. Utskottsmajoriteten har emellertid gjort ett försök i
sådan riktning. Man har dock stark anledning att ifrågasätta, huruvida detta
försök lett fram till något lyckat resultat; för min del nödgas jag betvivla
detta.

Genom att godtaga utskottsmajoritetens förslag kommer man för framtiden
icke bort från tillämpningssvårigheter och praktiska olägenheter av olika slag.
Utskottsmajoriteten vidgår detta själv bland annat genom sitt uttalande å s. 22
i betänkandet. Jag skall inte upprepa detta uttalande. Utskottet säger emellertid,
att man inte skall överdriva de praktiska svårigheter, som enligt utskottsmajoritetens
egen mening komma att följa av dess förslag. Nej, det är
också min mening; man behöver inte överdriva dessa svårigheter; de komma i
realiteten att bli tillräckligt stora ändå. Den föregående ärade talaren har givit
en del exempel i det hänseendet.

Det betänkligaste i utskottsmajoritetens förslag är emellertid den, jag höll
nästan på att säga, kullerbytta, som man här rent principiellt har gjort sig
skyldig till. Man anknyter nämligen begränsningen av skatteplikten icke till
nöjestillställningens art, dess kulturella och uppfostrande värde eller dylikt,
utan till arrangören. Av två till arten och karaktären fullkomligt likartad^,
tillställningar kan sålunda den ena bli skattebelagd och den andra inte. Detta
strider ju helt mot den grund, varpå propositionen i ämnet bygger, och man
vågar även säga, att utskottsmajoriteten här skattar åt linjer, som i varje fall
icke borde komma till uttryck i lagstiftningsväg.

Svårigheter vid tillämpningen, risker för bulvansystem och konstruktioner
av olika slag i syfte att undgå nöjesskatt förebyggas icke genom en på dylikt
sätt anordnad lagstiftning. Man kan exempelvis fråga sig, vad som menas med
en ideell organisation — det är ju den första utgångspunkten, när utskottsmajoriteten
söker utforma sin lagtext? I regel tänker man sig att denna term
har ungefär samma innebörd som begreppet ideell förening. Men örn innebörden
av detta senare begrepp har enighet hitintills varit omöjlig att uppnå. Redan
år 1911 förekom ju ett förslag till lagstiftning angående ideella föreningar,
vilket emellertid avvisades, främst av den anledningen, och trots upprepade
överväganden i olika sammanhang därefter har man inte vågat sig på någon
lösning.

Men vidare skall man enligt utskottsmajoritetens ståndpunkt vara på det

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
klara med att behållningen av vederbörande arrangemang kommer att användas
tor att direkt främja de uppgivna ändamålen. Jag misstänker att de, som
skola omhänderba uppbörden av nöjesskatt, måste nöja sig med ett konstaterande
att vederbörande förenings stadgar äro av visst innehåll, och att skatteplikten
då bestämmes med hänsyn därtill. Ty hur skulle de kunna fastställa,
att de influtna medlen verkligen komma att direkt främja det ändamål, som i
stadgarna eller på annat sätt finnes angivet såsom utgångspunkt för den ideella
organisationens verksamhet?

Sedan kan man. i likhet med den föregående talaren fråga sig, varför en
förening, som har till uppgift att tillhandahålla lokaler för olika ändamål,
måste uppvisa ett dåligt ekonomiskt resultat för att vara kvalificerad att komma
i åtnjutande av den föreslagna begränsningen i nöjesbeskattningen. Varför
skall det bli avgörande, huruvida den under de sista fem åren har lämnat någon
utdelning eller inte? Detta kan ju vara beroende av helt andra orsaker än
av den omständigheten huruvida det ekonomiska resultatet varit gott; det kan
bero på örn föreningen har konsoliderat sin ställning genom att utvidga sina
lokaler eller andra anläggningar o. s. v.

Jag har för min personliga del haft mycket starka sympatier för den kungl,
propositionen, och jag skulle lia kunnat godtaga den utan någon som helst
ändring. Beträffande det stora knippet av motioner, som föreligger, kunde
man måhända ha skrivit till Kungl. Maj :t och hemställt örn övervägande, huruvida
och i vilken utsträckning tillställningar av ideell art skulle kunna befrias
från nöjesskatt eller vinna lindring i sådan beskattning.

En dylik linje skulle, efter vad jag tror, också ha kunnat vinna majoritet
inom utskottet, därest inte departementschefen varit en smula oförsiktig genom
att själv föreslå ett undantag från den allmänna regeln, nämligen det,
som upptages i nöjesskatteförordningens 15 § enligt propositionen. Departementschefen
avsåg där, enligt min mening för övrigt på mycket starka sakliga
skill, att åstadkomma en viss begränsning i skattskyldigheten för uppvisning
eller tävlan i icke professionell idrott eller gymnastik. Men denna undantagsbestämmelse
åberopades inom utskottet såsom den öppnade porten för alla
möjliga önskemål, som motionsvis framförts. Jag beklagar, att det har gått på
sätt som skett.

Reservanternas förslag bygger rent principiellt på propositionens linje. Kvalifikationsgrunderna
äro helt knutna till tillställningens art och inte till vem
som anordnar den. Verkningarna av reservanternas förslag äro också klart avgränsade,
och det skulle befordra reda och klarhet i tillämpningen. Samtidigt
måste man säga, att detta förslag skulle uppmuntra till anordnande av högklassiga
nöjestillställningar, såsom musikunderhållning, litterär underhållning,
teater och därmed jämförliga ting. I den mån de s. k. ideella organisationerna
skulle gå in för dylika tillställningar, kommc de också att bli delaktiga av
den begränsning av nöjesbeskattningen, som utskottsmajoriteten har föreslagit.

För min del skulle jag gärna ha sett ■— det har jag redan antytt — att
den icke professionella idrotten och gymnastiken, med hänsyn till den betydelse
i olika hänseenden som måste tillskrivas dessa rörelser, hade kunnat beredas
en något större begränsning i nöjesskattepliktcn än som nu förmodligen
kommer att ske. En sådan linje har emellertid icke varit möjlig att driva inom
utskottet, och jag och mina medreservantcr ha därför icke helier kunnat gå in
för en sådan.

Man kan fråga sig, vad en lindring i nöjesbeskattningen innebär för dem,
som komma i åtnjutande därav. Nöjesskattens utgörande är ju icke avsett att
drabba nöjestillställningens anordnare. Skatten uttages ju regelmässigt icke
på annat sätt än genom att biljettpriserna ökas med ett belopp motsvarande

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings för slag om nöjesskatt. (Forts.)
skatten. Man kan möjligen tänka sig en något mindre besöksfrekvens vid tillställningen
på grund därav, men jag skulle knappast tro, att nöjesskatten
medför sådana verkningar. Följaktligen betyder en eftergift i fråga örn nöjesskatten
en ren subvention för dem, som komma i åtnjutande därav. Jag Ilar i
olika sammanhang samverkat med utskottets ärade ordförande, icke blott inom
utskottet utan även i andra sammanhang. Han har därunder försökt lära mig
en hel del. Det mesta har fallit på hälleberget, men vissa saker har jag kunnat
tillgodogöra mig. Och hail har mycket bestämt inpräntat hos mig, att, örn
något ändamål av det ena eller andra slaget är förtjänt av att uppmuntras,
så är dock den sämsta vägen att åstadkomma en sådan uppmuntran eller subvention,
om man vill beteckna det så, att ge skattelindring. Jag är mycket
intresserad av att höra, hur herr Bärg själv nu resonerar, när det gäller sådana
synpunkter, med just utskottsmajoritetens förslag såsom bakgrund. Det
kan möjligen sägas, att även jag går in för samma linje, eftersom jag tagit
sikte på att teater och musik m. m., som avses i 3 § a) i nöjesskatteförordningen,
skulle i viss utsträckning gynnas. Jag har nog ansett, att detta varit
ett önskemål. Min linje har dock principiellt varit propositionens, även om jaginte
velat vara alltför avvisande gentemot det önskemål, som här antytts. Därför
har jag kompromissat nied mig själv och kommit fram till den ståndpunkt,
som markeras av reservationen under punkt I i utskottets betänkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! I denna fråga har jag tillsammans med
31 andra ledamöter av denna kammare väckt en motion, och en likalydande
motion, undertecknad av 17 ledamöter, har väckts i medkammaren. I dessa
motioner hemställes, »att 15 § i Kungl. Maurts förslag till förordning örn nöjesskatt
erhåller följande tillägg: 1) För nöjestillställning, som anordnas av sammanslutning,
vilken äger och upplåter allmän samlingslokal, åtnjutes för varje
tillställning befrielse från den del av nöjesskatten, som belöper å ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 1 000 kronor. 2) I fråga örn nöjestillställning, som anordnas
av ideell eller politisk förening, åtnjutes för varje tillställning befrielse
från den del av nöjesskatten, som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av
500 kronor.»

Motionerna ha tillkommit på grund av att i det Förenings-Sverige, på vilket
vår demokrati ytterst vilar, råder en ekonomisk misär. De ideella organisationerna
— våra politiska utposter av olika slag, våra ungdomsorganisationer
och inte minst de sammanslutningar, som ha till uppgift att hålla samlingslokaler
för våra föreningar i de svenska bygderna — leva på några få undantag
när i stor fattigdom. Föreningarna tvingas att anordna tillställningar, som ge
dem inkomst, och det är känt och vittnat även av utskottet, att nöjesskatten för
dessa organisationer är betungande.

Jag skall nu inte här alltför mycket uppehålla mig vid några detaljer, men
jag måste säga, att jag har ett rikt källmaterial i de nödrop som ha kommit,
framför allt från de lokalägande föreningarna, örn hur svårt de ha att reda
sig. Det är ekonomiska bekymmer för de flesta Folkets hus, det är likadant i
fråga örn nykterhetslokalerna och det är likadant i fråga örn bygdegårdarna. I
regel äro de ekonomiska svårigheter, som göra sig gällande, av mycket allvarligt
slag.

Trots dessa svåra ekonomiska förhållanden betala enbart våra Folkets hus
inte mindre än omkring 3 miljoner kronor i skatt till stat och kommun, och det
uttaxeras varje år utav arbetarna i bygderna miljontals kronor, som de erlägga
i 10-öringar och 25-öringar, för att skaffa sig samlingslokaler, som äro till
nytta inte bara för föreningslivet utan också för samhället självt.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordning sförslag om nöjesskatt. (Forts.)

Nu erkänner utskottet i princip, att lättnader i det tryck som nöjesskatten
medför böra beredas såväl vissa ideella organisationer som sammanslutningar,
vilka lia till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler. För detta
utskottets erkännande är jag mycket tacksam, och jag vill oförbehållsamt medge,
att det ligger mycket i utskottets erkännande, liksom jag medger, att propositionen
medför en viss lättnad för dessa föreningar.

Nu har jag, herr talman, fattat innehållet i det förevarande betänkandet på
det sättet, att utskottet i första hand velat ge de ifrågavarande organisationerna
ett ekonomiskt stöd och i andra hand velat utforma bestämmelserna örn detta
ekonomiska stöd på det sättet, att organisationerna skulle föranledas att anordna
nöjestillställningar, i vilka dans och biografföreställning icke ingå till
huvudsaklig del. Jag har ingenting emot, att man strävar efter att höja standarden
på de tillställningar, som organisationerna tvingas att anordna för att
skaffa pengar till sin verksamhet. Men jag tror ändå, att den inskränkning, som
utskottet här gjort, kommer att verka på det sättet, att vad man givit med den
ena handen, täger man tillbaka med den andra. Jag vill även erinra om att
när propositionen innehaller en sänkning av nöjesskatten för de ifrågavarande
föreningarna från 30 till 15 procent, så har man samtidigt i propositionen, när
det gäller biografföreställningarna, höjt skatten för de föreningar, som ha egna,
små lokaler. Här ha alltså de små och medelstora föreningarna, som några
gånger i veckan anordna biografföreställningar, pålagts en ökad börda i jämförelse
med vad de tidigare hade i fråga örn biografskatten.

Allt emellanåt anordna organisationerna kulturella tillställningar med inslag
av lättare underhållning, t. ex. dans. Det är naturligtvis tacknämligt, att dessa
tillställningar bli befriade från nöjesskatt för en inkomst av 500 kronor och
därunder. Men ^flertalet av de föreningar, som det här gäller, i synnerhet de
som tillhandahålla samlingslokaler, ordna tillställningar för att få en inkomst,
som gör det möjligt för dem att bedriva sin verksamhet. Folkets hus-föreningar”
bygdegårdsföreningar, föreningar som äga ordenslokaler o. s. v. anordna tillställningar
för att halla hyrorna så laga som möjligt för föreningarna samt
för att kunna upplåta vissa lokaler alldeles gratis, såsom för bibliotek och studiecirklar.
Då anordnas alltså offentliga danstillställningar för att förbättra
ekonomien.^ Kostnaderna för musik och för ordningsvakter och en del annat
äro ju nu så stora, att nettovinsten, i vart fall på mindre och medelstora platser,
för varje tillställning blir ganska liten. Ofta går en sådan tillställning med
förlust, men trots detta måste nöjesskatten betalas. Det är således inte alldeles
riktigt, vad herr Velander framhöll, nämligen att nöjesskatten drabbar bara
dem som köpa biljetterna och att arrangörerna inte äro beroende av den. Det
är inte så, ty även om en tillställning går med förlust, så måste den nöjesskatt
som tas ut på biljetterna, redovisas.

Utskottets förslag skulle leda till att endast vissa sådana tillställningar,
som medföra stora utgifter för föreningarna, skulle bli delvis befriade från nöjesskatt.
Ty det är klart, att örn man vill lia ett kulturellt inslag i ett program,
vilket naturligtvis i och för sig är att rekommendera, så kostar det pengar När
en fattig förening anordnar en tillställning för att skaffa de nödvändiga medlen,
har den helt enkelt inte råd att engagera en orkester av något större värde.
Man har inte råd att anlita värdefulla krafter. Sådana kosta i vart fall pengar''
och många små föreningar måste undvika även den allra minsta utgift Därför
blir en danstillställning det enda möjliga för de fattiga föreningar, vilka utskottet
sagt si g vilja hjälpa.

Det är kanhända, herr talman, inte så vackert sagt, men jag säger ändå att
här Ilar utskottet gjort en gest åt dessa organisationer — i verkligheten blir
det inte mycket nior. Jag utgår nämligen som sagt ifrån att utskottet med sitt

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordning sförslag om nöjesskatt. (Forts.)
förslag Ilar siktat till att ge dessa föreningar ett ekonomiskt stöd. Men verkan
därav förtas genom de villkor, som man sätter upn för befrielse från nöjesskatt.

Nu kan jag ju förstå, örn en och annan av kammarens ledamöter kommer
med den invändning, som jag förmodar har gjorts i utskottet: skall man låta
dansen och kanske också biografen vara befriad från nöjesskatt, bara för att
dessa föreningar skola få lättare att reda sig i sin verksamhet, då bekänner
man sig ju till tesen, att ändamålet helgar medlen! Man slår sig för sitt bröst
och säger: hur skulle vi kunna låta dansen vara nöjesskattebefriad? Ja, det
låter vackert det där. Jag föredrar i varje fall, även när denna fråga behandlas,
att behålla båda benen på marken. Vi komma inte ifrån den hårda verkligheten.
Man må idealisera hur mycket som helst, men kvar står, att det finns
hos den svenska ungdomen ett legitimt nöjesbehov, som på ett eller annat
sätt måste tillgodoses. Örn kammarens och utskottets ledamöter hade tid att
fråga våra landsfiskaler, så skulle de också instämma med mig, när jag säger,
att det är bättre, att föreningarna ha hand örn nöjestilställningarna, ty inom
föreningarna har ordningsmakten lättare att kunna få ordningsföreskrifterna
vid en sådan tillställning beaktade. Jag tycker, att detta är ett ganska viktigt
moment vid betraktandet av denna fråga. Detlav bättre, att de medel, som
ungdomen ändå lägger ut på nöjen, ga till de ifrågavarande föreningarna, än
att ungdomen utnyttjas av enskilda profitörer. o _

Jag skall nu inte utveckla detta vidare. Jag skall övergå till att säga några
ord örn något som de föregående talarna också ha varit inne på, nämligen svårigheterna
att tillämpa de bestämmelser, som utskottet har föreskrivit för attén
förening skall bli befriad fran nöjesskatt pa det belopp som är angivet.
Det skulle alltså bli kommunalnämnderna på landsbygden och drätselkamrarna
i städerna som i första hand skulle pröva detta; det är ju de som skola inkassera
nöjesskatten. Det torde ligga i öppen dag, att detta kommer att medföra
stora svårigheter. Riksräkenskapsverket gar ju redan nu fram som en
verklig mordängel, när det gäller att kontrollera att man enligt de nuvarande
bestämmelserna uttar skatten efter den riktiga skalan, och nu äro ändå bestämmelserna
enligt min uppfattning klarare än de stadganden man här lör
ordar. Så vitt jag kunnat fatta har utskottet inte gett några konkreta anvisningar
om hur myndigheterna skola tolka 15 §. Kvar sta väl salunda de anvisningar,
som departementschefen givit i propositionen. Jag tycker att dessa
äro värda ett litet extra studium. Jag förutsätter, att kammarens ledamöter
ha läst propositionen, i dess huvuddrag åtminstone, men jag kan inte neka
mig nöjet att föredra ett stycke, på s. 56 i propositionen där departementschefen
ger anvisningar örn hur man skall tolka bestämmelserna enligt propo
sitionen, och bestämmelserna enligt propositionen äro så vitt jag förstår betydligt
enklare än de som utskottet här förordar.

Departementschefen säger: »Däremot kvarstå givetvis alltjämt svårigheterna
med avseende å gränsdragningen mellan tillställningar, som kulina rubriceras
såsom nöjestillställningar, och tillställningar av andra slag. Frågan huruvida
nöjesskatt skall utgå för tillställning, som är sammansatt av både skattefria
och skattepliktiga nöjen, regleras i departennentsförslaget i 19 § första
stycket, däri såsom huvudregel stadgas, att örn tillställning är sammansatt av
skilda delar, av vilka någon är att anse såsom nöjestillställning, skall frågan
huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas med hänsyn till tillställningens huvudsakliga
innehåll och syfte. Härigenom har fastställts normen för avgörandet,
huruvida nöjesskatt skall utgå för en sådan tillställning, vid vilken förekommer
exempelvis både föredrag och dans.» Departementschefen fortsätter: »Det
torde icke böra ifrågakomma att vid bedömandet av spörsmålet, huruvida skatt -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)
skyldighet, föreligger eller icke, taga uteslutande hänsyn till den tid, som åtgår
för de olika delarna av tillställningen. Med större fog bör avgörande betydelse
tillmätas frågan vilken del av tillställningen som för den besökande
allmänheten ter sig som den väsentliga.»

Det är sålunda den besökande allmänheten, som enligt departementschefen
skall avgöra, huruvida nöjesskatt skall utgå eller inte! Ja, kammarens ledamöter
veta nog, hur det egentligen går till vid en tillställning på landsbygden.
Det är ju inte precis Nobelfester, där man slåss om biljetterna, som anordnas
ute i de svenska bygderna. Det går ofta till på följande sätt vid en tillställning,
som anordnas av en ungdomsförening eller en politisk organisation eller
vilken organisation som helst. Det hålles ett föredrag och kanske förekommer
någon annan underhållning, och i salen sitter en lokalbestyrelse, en festbestyrelse
och ett halvtjog äldre medlemmar. Det är under sådana förhållanden som talaren
får fullgöra sin del av programmet, och sedan kommer småningom den
yngre delen av publiken. Ofta stå ungdomarna utanför, medan talaren håller
på, medan lektor Sjödahl eller kanske herr Karlsson i Munkedal eller någon
annan utlägger texten. De vänta på att föredraget skall sluta. Nu ställer jag
frågan: är det den allmänhet, som står utanför och väntar, som skall säga
ifrån, vad den anser vara det väsentliga i tillställningen, eller är det de som
höra på oss, som dra den där skivan för publiken, som skola göra det? Jag
tror, att det inte blir så lätt för våra kommunala myndigheter att klara den
saken. Nu skulle ekvationen kunna förenklas, om kammaren hade mod att
rösta för den reservation, som avgivits av herrar Heuman och Falk. Man skulle
då förenkla problemet ganska mycket, och jag tycker, att det är skäl att göra
det.

Jag inbillar mig nästan, herr talman, att finansministern själv, när nu bevillningsutskottet
i alla fall gör så väsentliga avsteg ifrån propositionen, inte
skulle ha så särskilt mycket emot vad som föreslås i reservationen. Jag gissar
det, ty han är i alla fall en praktisk man, och han måste beakta svårigheterna
att riktigt tolka förordningen om nöjesskatten.

Då kommer man in på en annan invändning, att det ändå inte skulle vara
möjligt att göra så principiellt väsentliga avsteg bara för att våra föreningar
skola få en favör. Det kan väl inte vara riktigt, att örn en ungdomsklubb i en
avkrok av vårt land anordnar en danstillställning, den inte skall få befrielse
från nöjesskatt därför att, örn här i Stockholm och även på andra platser teaterföreställningar
o. dyl. anordnas, man får betala nöjesskatt. Alldeles särskilt
har ju högerreservationen gjort en invändning på denna punkt. Jag måste medge,
att man inte alldeles kan vifta bort denna invändning. Jag har inte alls
något emot att man även för konstnärliga tillställningar tar hort nöjesskatten,
men jag vill säga, att det skulle vara skönt, örn man inte hade värre saker
än denna att förklara och försvara av vad riksdagen beslutar. Örn
riksdagen beslutade att bifalla herrar Hellmans och Falks reservation, så skulle
jag för min personliga del, för dem vilka jag närmast representerar, mycket
lätt kunna förklara och försvara beslutet. Det är ju ändå så, herr talman,
med våra föreningar, framför allt dem som här åsyftas, att de äro absolut
oumbärliga för det svenska samhällslivet, och försvårar man deras verksamhet,
så kommer man att minska effektiviteten i deras arbete. Det är inte lyckligt.
Jag är alldeles övertygad örn att vårt land inte skulle ha stått sig så bra
i det blåsväder, för vilket det har varit utsatt under de senare åren, örn vi inte
hade haft demokratien förankrad i alla dessa små föreningar ute i landet och
kunnat appellera till deras medlemmar örn solidaritet. Det är i allra högsta
grad ett samhällsintresse, att man underlättar dessa föreningars arbete och

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)
verksamhet, och det gör man genom att här på ett något så när effektivt sätt
besluta örn befrielse från nöjesskatt.

Jag skall nu inte längre upptaga tiden, herr talman. Av vad jag har sagt
torde det klart framgå, att jag frånträder yrkandet i den motion jag bär väckt
och ansluter mig till den reservation, som under punkt II i utskottets betänkande
har avgivits av herrar Heuman och Falk och till vilken jag yrkar bifall.

Herr Sjödahl: Herr talman! Den proposition, som ligger på kammarens bord
i den gestaltning, som utskottet bär gett den, rymmer såsom huvudprincip,
att man skulle införa ett entaxesystem i stället för det tretaxesystem, som har
vållat så mycken oreda under de gångna åren. Denna princip har fått utskottsmajoritetens
hela och fulla erkännande. Men samtidigt med handläggningen
av propositionen hade- utskottet att ta del av de 27 motioner, som väckts här i
kamrarna och som voro av mycket skiftande slag. Många vittnade dock, på
grund av att de egentligen mera voro petitioner än motioner, örn att de hade
en mycket stor anslutning inom bägge kamrarna. Det gällde därför för utskottet
att, så långt man kunde anse det vara försvarligt, ta hänsyn till de
meningar, som framfördes i dessa massmotioner, och utskottet sökte sig då
fram på en linje, där man skulle kunna i viss utsträckning tillfredsställa ett
flertal av motionärerna, i den mån man ansåg, att det var riktigt att gå dem
till mötes.

Man kan säga att bland motionärerna fanns en hel rad av intressenter i
ideella organisationer av skilda slag, som ville ha minskad skatt eller ingen
skatt alls på sina nöjestillställningar för att därigenom helt kunna använda
inkomsterna för de olika ideella syften, som de arbetade för. Där fanns å
andra sidan en grupp motionärer med herr Karlsson i Munkedal i denna kammare
i spetsen, som med mycket stor styrka ivrade för att sådana föreningar,
oftast av ekonomisk natur, som arbetade på att få till stånd samlingslokaler
ute i bygderna och även i städerna, skulle kunna få minskad nöjesbeskattning.
Dessa två önskemål ansåg utskottets majoritet att man borde försöka tillmötesgå.

Herr Karlsson i Munkedal utvecklade ett mycket starkt patos, då han talade
örn den nytta och det gagn, som dessa ideella organisationer gjorde ute
i Sveriges land, och han betraktade dem som ett st.yrkebälte för den svenska
demokratien. För min personliga del och jag tror jag kan säga för utskottets
del finns ingen meningsskiljaktighet mellan herr Karlssons i Munkedal och
vår uppfattning örn att dessa organisationer av de mest skilda slag, som vi ha
i vårt land, betyda oerhört mycket för folkets fostran, folkets fostran icke
minst till demokrati, och att de böra ha allt stöd, som överhuvud taget är oss
möjligt att ge dem. Det är därför som utskottet utformat sitt förslag så, att
de ideella organisationerna, sorn ha till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran eller att
främja religiösa eller politiska syften, skulle åtnjuta nedsättning i nöjesskatten
på det sättet, att de skulle vara befriade från nöjesskatt intill ett belopp av
500 kronor i biljettavgifter, under den förutsättningen att varken dans eller
biograf föreställning till huvudsaklig del inginge i nöjestillstäl klingen, och ungefärligen
detsamma gällde såväl sådana organisationer, som hade till uppgift
att tillhandahålla samlingslokaler, som sådana, vilka avsåge att stödja icke
professionell idrott och gymnastik.

Detta var tankegången och den innebar ett försök till tillmötesgående.

Delina^ tankegång bär emellertid mötts av kritik från vissa reservanter, närmast
ifrån högern, vilka lia menat, att detta vore en mycket vansklig sak att
ge sig in på. I propositionen var utgångspunkten närmast arten av föreställ -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordning sförslag örn nöjesskatt. (Forts.)
ningarna, men här säger man nu, att vi skulle inte bara se till arten utan vi
skulle också se till anordnarna, vi skulle se efter, örn anordnarna vore ideella
organisationer av nyssnämnda typer eller sådana som ville hjälpa fram en samlingslokal.
Det är uppenbart att detta är en princip, som icke väl stämmer
med propositionen. Utskottet har varit fullt medvetet örn detta, men när urskottet
ändock på denna punkt gjort avsteg från propositionen, har det skett
i gott samförstånd med vederbörande departement i avsikt att söka tjäna och
bättre befordra de ideella organisationernas intresse såsom ett uttryck för uppskattning
av vad de göra och vad de gjort i detta land.

Här sades det från högerreservanternas sida genom herr Velander, att detta
bara kommer att ställa till oreda. Det är ju uppenbart, att det blir svårigheter
att kunna bestämma'', vilka dessa ideella organisationer äro. men jag tror
inte, att den svårigheten är så stor. Vad skulle däremot högerreservationen
leda till? Jo, den skulle leda till att man praktiskt taget skulle införa ett tretaxesystem,
så att vi skulle vara framme vid just alla de svårigheter, som
kunna uppstå, då det gäller att vid de olika folkparkerna t. ex. skilja ut, när
det är en mera konstnärlig teaterföreställning och när föreställningen kommit
över på revyens område, samt att skilja ut de sångartister, som presentera den
högre kultiverade sången, och dem, som mera kunna räknas till varietésångarna.
Alla dessa svårigheter, som man velat undvika genom propositionen och
som det är en av propositionens större förtjänster att den lyckats klarera, alla
dessa svårigheter skulle ånyo uppkomma, örn man följde högerreservanterna.
dag skulle därför vilja bestämt varna — min gode vän herr Velander får ursäkta
uttrycket — för att gå den reaktionära vägen tillbaka till något som är
underkänt av hela utredningen.

Herr Velander kom också med ett argument, som han trodde skulle verka
alldeles särskilt kraftigt på bevillningsutskottets ledamöter och i synnerhet
på dess ordförande. Utskottets ordförande kan mycket väl svara för sig själv,
men jag skall ändock taga upp detta argument. Herr Velander säger, att vi
härmed införa subventionsprincipen, fastän vi ju alltid i bevillningsutskottet
ha motsatt oss, att man skulle använda skatteminskning för att därigenom ge
subvention; sådan bör i stället ges anslagsvägen. Herr Velander är en ärlig
man och han erkände omedelbart, att han själv var inne på subventionsvägen,
eftersom en nedsättning av skatt för teater och musik o. s. v. ju borde bli detsamma
som att ge en subvention: genom att vederbörande sluppo skatt skulle
de ju på varje hundratal kronor få femton kronor i subvention. Eftersom herr
Velander, som sagt, insåg, att han var inne på subventionsvägen, visade han
ett rätt förläget ansikte, när han klandrade oss i bevillningsutskottet för vår
lust att subventionera. Herr Velander frågade emellertid: »Hur kan utskottets
majoritet ge sig in på den vägen?» — och han tänkte väl fortsätta frågan:
»Hur kan jag — Velander således — som reservant ge mig in på samma
väg?»

Jag skall besvara Hagan pa sa sätt, att hela denna nöjesskatteförordning ju
är uppbyggd på subventionsprincipen. Såväl i utskottsförslaget som i propositionen
har man en^ 14 §, som säger, att »för nöjestillställning, som tjänar
vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt icke utgå», och nöjesskatt skall inte
heller utgå för »nöjestillställning’, som anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte».
I 15 § sägs, att när det är fråga om uppvisning eller tävling
i icke. professionell idrott eller gymnastik skall nöjesskatt icke heller uttagas,
förrän avgiftsbeloppet kommit över en viss summa, och i 16 § sägs, att länsstyrelse
skall kunna subventionera genom att »medgiva befrielse från nöjesskatten»,
både den statliga och den kommunala andelen därav, så fort bchållningen
av nöjestillställningen skall användas uteslutande för välgörande eller

Färsta kammarens protokoll 1945. Nr 40. 3

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)
allmännyttigt ändamål. I 17 § säges vidare, att kommunerna kunna befrias
från nöjesskatt även i fråga om »nöjestillställning av annat slag». Hela propositionsförslaget
genomsyras ju av en subventioneringstanke, som där upprepas
i paragraf efter paragraf, och nöjesskatten måste därför i detta avseende bedömas
på ett helt annat sätt än andra skatter.

Jag tycker därför, att herr Velander kan känna sig lugn för egen del och
knappast nämnvärt behöver klandra utskottet för dess ställningstagande. Såväl
utskottet som herr Velander kunna lia lugnt samvete på den punkten.

Man kan naturligtvis komma med den invändningen, och den gjordes också
av herr Velander, att här införes begreppet ideell förening, och vad är det
för något? Ja, det är inte direkt bestämt i lag. Herr Velander nämnde, att man
år 1911 hade gjort ett försök att få fram en definition därpå, och jag kan
erinra om att man såväl år 1919 som 1938 gjort detsamma. År 1938 kunde
man inte komma längre, än att man sade, att med ideell förening förstås förening,
i vars ändamål icke ingår att genom idkande av ekonomisk verksamhet
främja medlemmarnas ekonomiska intressen, och den definition, som man där
kom fram till. är just den på vilken utskottet här väsentligen har byggt upp
sitt förslag. Utskottet säger nämligen, att förutsättningen skall vara, att hela
behållningen av tillställningen skall användas att direkt främja dessa ideella
organisationers ändamål, och genom att angiva detta och genom att sedan utpeka
vissa ideella organisationer, tror jag, att därmed har vunnits den bestämdhet,
som överhuvud taget kan fordras i en så svårskriven lag som en nöjesskattelag
■—- att en sådan lag är svårskriven, vill jag livligt erkänna.

Mot denna kompromiss eller detta tillmötesgående från utskottets sida gentemot
de ideella organisationerna och de organisationer, som vilja anskaffa och
tillhandahålla samlingslokaler, reses emellertid den invändningen: »Ni ha inte
gått tillräckligt långt.» Det är egentligen bara på en enda punkt eller man
kanske kan säga två, där man kommit med denna invändning, och det skedde
just när herr Karlsson i Munkedal och före honom herr Heuman sade: »Ni ha
inte låtit dessa nöjestillställningar också omfatta biografföreställning och dans.
Hade ni gjort det. så skulle mycket därmed vinnas.»

Man har därvidlag också pekat på, att det kan bli rätt svårt, om man anordnar
en nöjestillställning, i vilken dans ingår, att bestämma om den till huvudsaklig
del är en nöjestillställning med dans eller till huvudsaklig del rymmer
något annat. Det är uppenbart, att detta kan vara förenat med svårigheter,
men jag vill erinra örn att vad som står angivet i 15 § nog också får läsas i
belysning av vad som står i 19 §, där det talas örn tillställningens huvudsakliga
innehåll och syfte. Därför tror jag nog, att det skall vara möjligt att kunna
fastställa, örn tillställningen väsentligen har till syfte att sammankalla folk
till dans eller för ett politiskt föredrag, ett nykterhetsföredrag eller dylikt. I
fråga om innehållet bör man nog också kunna utforma programmen så att det
framträder med tillräcklig klarhet vad som är det huvudsakliga.

Jag skulle i detta sammanhang vilja nämna, att när man läser herr Karlssons
i Munkedal motion, så finner man, att herr Karlsson i Munkedal har skrivit
sin motion —- örn det tillätes en vän att säga det — rätt listigt och på ett
agitatoriskt skickligt sätt. Jag vill läsa upp en del av herr Karlssons motion.
Det är ett referat, men detta är säkerligen rätt återgivet och jag har kontrollerat
det. Där säges det, att det vore numera uteslutet att annat än under särskilda
förhållanden kunna samla folk till agitations- eller upplysningsmöten vid
vilka endast ett föredrag skulle hållas. För att kunna samla folk till sådana
sammankomster krävdes även ett underhållningsprogram bestående av sång,
musik samt film eller liknande.

Lägg märke till att där talas örn sång, musik och film. Enligt utskottets

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag örn nöjesskatt. (Forts.)
förslag blir det inte någon skatt på visning av sådana filmer, som skola tjäna
föreningens syften, d. v. s. om man t. ex. i en politisk förening drar en politisk
film, eller om man i en nykterhetsförening drar en av nykterhetsuppfattningarna
färgad film o. s. v. I motionen ha emellertid också tillagts orden »eller
liknande», och jag har funderat på vad den ärade motionären vill lägga in i
ordet »liknande». Det har varit mig fullständigt främmande att tro, att herr
Karlsson i Munkedal med detta menade dans, och det har kanske heller inte
riktigt uppfattats av en del av hans medmotionärer.

När herr Karlsson i Munkedal säger, att ett antagande av utskottets förslag
egentligen bara blir en gest, så tror jag nog, att detta yttrande är överdrivet
och inte ens täcker en ringa del av sanningen. Ty utskottets förslag innebär
först och främst att alla tillställningar, där icke dans och biograf är det väsentliga,
befrias från skatt för upp till femhundra kronors biljettavgifter, och
just de små organisationer, som motionärerna liksom även utskottet — kom
ihåg det -—• ömma för, hjälpas genom denna befrielse från skatt för upp till
femhundra kronors biljettinkomst.

Det stannar emellertid inte vid detta. Jag erinrar örn, att dansskatten, som
varit uppe i inemot 30 procent, föreslås sänkt till 15 procent, således till hälften.
Jag erinrar vidare örn att ifrågavarande samlingslokaler genom regeringsrättens
utslag numera betraktas som allmännyttiga ändamål, vilket bör vara
rimligt, när staten undan för undan allt frikostigare understödjer de institutioner
eller föreningar, som arbeta för att skaffa samlingslokaler. De komma
därför att kunna få befrielse enligt 16 §. Enligt 17 § kunna kommunerna förutan
alla hinder medge befrielse från kommunens andel av nöjesskatten, så
fort kommunen anser ändamålet vara allmännyttigt eller överhuvud taget
gagneligt inom respektive kommun. Jag tror därför, att man inte kan betrakta
detta såsom en gest. Det är en verklig hjälp, som lämnas dessa organisationer,
men på samma gång en maning i den anda, som herr Karlsson
i Munkedal åsyftar i sin motion, örn man tolkar den efter ordalagen, nämligen
att man härigenom främjar och liksom premierar underhållningsprogram
bestående av sång, musik och liknande men icke dansen.

Var skulle det för övrigt sluta, örn de ideella föreningarna skulle tillåtas
att skattefritt anordna danstillställningar? Det bör dock observeras, att det
inte är fråga om någon intolerans emot dansen — den tanken är utskottets
stora majoritet fullständigt främmande för, och vi, som tillhöra majoriteten,
svänga oss säkerligen i gammalvals med samma uppriktiga glädje som min
vän herr Karlsson i Munkedal. Det är därför inte på denna punkt någon som
helst intolerans, utan vårt ståndpunktstagande betingas uteslutande av att örn
man skulle låta dessa föreningar ha dansen skattefri, men inte en del andra
organisationer, skulle allmänheten lia mycket svårt att förstå denna åtskillnad.
Och när det gäller biografföreställningar, tycker jag att herr Karlssons
förslag skulle leda till orimliga resultat. Det skulle nämligen medföra att en
förening, som ville ordna med en samlingslokal, skulle kunna få skattefria
biografföreställningar, medan andra biografer på orten skulle få ha nöjesbeskattade
biografföreställningar. Det är inte riktigt smakligt att gå fram på
det sättet. Jag skulle i motsats till motionären vilja säga, att vi i utskottets
majoritet inte vilja ta tillbaka med den ena handen, vad vi giva med den andra;
vi ge tvärtom med bägge händerna åt motionärens älsklingsbarn men göra det
med hänsyn till vad skatterättvisa kräver.

För att ytterligare belysa, vad som uppenbarligen för någon av motionärerna
och någon av reservanterna har varit huvudsaken, nämligen frågan örn
dansen, skulle jag till slut vilja erinra örn att utskottet har byggt på vad
ungdomsvårdskommittén för något år .sedan begärde, nämligen att ideella för -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsförslay örn nöjesskatt. (Forts.)
eningar borde befrias ifrån nöjesskatt för sådana till förmån för föreningarnas
verksamhet för ungdomens fysiska och andliga fostran av föreningarna
själva anordnade tillställningar, för vilka nöjesskatt erlägges enligt taxa I;
sådan skattefrihet få de enligt utskottets förslag upp till ett belopp av femhundra
kronor i biljettavgifter. Ett annat krav var, att i fråga örn dessa ideella
föreningar skulle till taxa I, alltså den lägsta taxan, hänföras tillställningar,
där jämte dans förekom ett program av viss omfattning enligt taxa I.
Taxa I rymde härvidlag 15 procent i nöjesskatt. Inga nöjestillställnmgar med
dans, som dessa organisationer anordna, skulle enligt utskottsförslaget beskattas
med mer än 15 procent, och örn dansen inte är huvudsaken, bli de ju också
skattebefriade för avgifter upp till femhundra kronor. Utskottet har således
gått längre än ungdomsvårdskommittén på denna punkt. Jag kan erinra örn
ett uttalande från jordbrukarnas ungdomsförbund, vari detta av anförda skäl
bestämt opponerar sig mot skattefrihet för tillställningar med dans — det
skedde i ett yttrande, som förbundet avgav över ungdomsvårdskommitténs
förslag, och förbundet ville tydligen inte ens gå så långt som kommittén. Då
utskottet härvidlag gått ett stycke längre, tycker jag det är uppenbarligen
orimligt att beteckna detta längre tillmötesgående såsom blott en gest, ty det
har verkligen skett i avsikt att hjälpa såväl de ideella organisationerna som
de andra organisationer det här gäller.

Herr talman! Jag tror, att vad som av utskottet har föreslagits visserligen
innebär, det erkänner jag, i viss mån en ny princip och en princip, som har
drivits rätt långt och längre än som påyrkats i vissa sakkunnigyttranden endast
för något år sedan, men här har utskottets stora och överväldigande majoritet
kunnat samlas omkring sitt förslag på grund av den uppskattning av
dessa organisationer, som finns inom utskottet. Jag tycker att dessa organisationer
böra värdera denna goda vilja från utskottets sida och för närvarande
nöja sig med det förslag, som utskottet nu lagt på kamrarnas bord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna 1 §.

Herr Velander erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Den siste ärade talaren tillät sig att beteckna den väg, som jag och mina medreservanter
beträtt, såsom en reaktionär väg. Jag undrar då, hur herr Sjödahl
vill beteckna departementschefens ståndpunkt: när redan reservationens väg är
en reaktionär sådan, får han inte då lov att skarpt fördöma den ståndpunkt,
som departementschefen har intagit? Jag har dock på grund av taktiska och
andra skäl sökt närma mig herr Sjödahl i någon mån.

Vidare tillät sig herr Sjödahl säga, att detta förslag — propositionens alltså
— är helt uppbyggt på subventionsprincipen. Jag tillåter mig att bestrida
riktigheten av denna sats, och detta gäller alldeles särskilt, örn herr Sjödahl
inte till stöd därför har något annat att åberopa än bestämmelserna i 14 och
16 §§, ty dessa bestämmelser ligga helt i linje med de grunder, varpå vår allmänna
beskattning bygger, och ingen vill väl påstå, att vårt skattesystem är
uppbyggt på subventionsprincipen.

När jag tillät mig att bringa begreppet subvention på tal och därvid vände
mig till utskottets ordförande, avsåg jag icke att på något sätt rikta mig till
herr Sjödahl. Jag är nämligen fullt på det klara med att han är beredd att
sträcka sig nästan hur långt som helst i det berörda hänseendet, bara det tillgodoser
de speciella syften, som lian företräder.

Herr Sjödahl slutade sitt anförande med att säga, att utskottets linje innebar
en ny och betydelsefull princip. Till detta vill jag såsom min oförgripliga
mening blott säga, att till grund för denna linje eller ståndpunkt ligger
inte någon princip alls.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Sjödahl, som yttrade:
Herr talman! När nöjesskatteförordningen upptar två paragrafer, av vilka
den ena ger länsstyrelserna en mycket vidsträckt rätt att medgiva skattebefrielse
—- vad den rätten har betytt t. ex. för Stockholms stad ha vi inom
utskottet kunnat se av redogörelsen för de nuvarande förhållandena, vari sida
upp och sida ned räknades upp föreningar, som blivit befriade från nöjesskatt
— och den andra ger kommunerna en fullkomligt obegränsad rätt att
befria från sin andel av skatten, tror jag att man kan påstå, att subventionsprincipen
är inskriven i nöjesskatteförordningen. När herr Velander säger,
att jag vill gå hur långt som helst då det gäller subventionering skattevägen,
vet jag inte, varifrån han hämtar denna uppfattning. Jag beundrar hans divinatoriska
förmåga, fastän jag inte kan hos mig själv upptäcka någon motsvarighet
till vad han här säger sig mena örn mig.

Herr Velander var också besvärad över att jag hade kallat honom reaktionär
— jag erinrar om att jag bad herr Velander ursäkta uttrycket ■— och han
frågade vad man i så fall skulle säga örn departementschefen. I det hänseendet
ber jag få erinra om, att departementschefen föreslagit, att man skulle
lämna tretaxesystemet och väsentligen övergå till ett entaxesystem. Herr Velander
däremot tågar med pukor och trumpeter tillbaka till tretaxesystemet,
som är övergivet av departementschefen. Det var detta som föranledde mig
att i all skämtsamhet använda ordet reaktionär.

Herr Ström: Herr talman! Det är i sanning ett bedrövligt dokument, vi
behandla! Bedrövlig var propositionen, bedrövligt är utskottets betänkande,
och bedrövligare än allting annat är utskottets talesmans försvar för detta bedrövliga
dokument. En sådan advocatus diaboli har jag aldrig hört. Han har
gjort svart till vitt och vitt till svart utan ringaste betänklighet.

Jag vill se tillbaka på hur det var, när denna nöjesskatt skapades. Den
skapades för att stödja kommunernas kulturella verksamhet av F. V. Thorsson,
och denne herr Wigforss’ föregångare och faderlige vän uttalade därvid tydligt,
att skatten skulle vara till kommunernas bästa och icke till favör för
staten. Han sade vidare, att den skulle användas för kulturella ändamål, men
den användes tyvärr endast i ett fåtal fall av kommunerna för kulturella ändamål.
På grund härav ha olika finansministrar redan tidigare kunnat lägga
embargo på en mycket stor del av denna skatt, som var en kommunalskatt. Där
ser man hur girigheten bedrar! Hade man hållit sig till det ursprungliga
syftemålet med denna skatt, och kommunerna hade använt pengarna för sina
kulturella ändamål, så tror jag att det hade blivit ett gott resultat av denna
nöjesskatt med dess taxa i tre plan.

En framstående socialdemokratisk kommunalman sade till mig för en tid
sedan: »Ändra inte på det bestående, för hur dåligt det än är, blir det ännu
sämre genom varje ändring! Alla ändringar», sade han, »föra bara med sig
mera byråkrati, mera olust i landet, mera reaktionära landvinningar, mindre
kommunal självstyrelse och mindre medborgerlig rörelsefrihet.» Detta vill
jag ju inte alldeles underskriva, och det var ju också sagt mera som ett skämt,
men ett faktum är, att t. ex. nöjesskatten alltid har skapat en förfärlig olust
i samhället, och när man skall göra ändringar i fråga om nöjesskatten, så skall
man vara absolut nödd och tvungen till det av stora reella skäl och inte av
departementsskäl såsom att man vill ha någon ändring- i uppbördsväsendet. Vi
ha ju flera gånger ändrat på denna förordning, men när man nu skall göra en ny
förordning, sa tycker jag att man skulle ha tagit upp de krav som under årens
lopp rests ifrån demokratiska organisationer, ifrån olika kulturkretsar, ifrån

Nr 40.

Lördagen deli 15 december 1945 fm.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)
arbetarrörelsen, ifrån nykterhetsrörelsen och ifrån en mängd andra organisationer
på att få förbättringar i lagen till kulturvärdenas fromma och inte bara
skärpningar och ytterligare svårigheter för de kulturella och ideella värdena.
Med all min respekt för vår utomordentligt skicklige finansminister måste jag
dock säga, att när det gäller nöjesskatten, då låter han nog sina underordnade
skriva författningen. De ha naturligtvis en mycket stor skicklighet, när det gäller
att ändra småfel, eftersom de ha en viss erfarenhet, men jag tror att resultatet
hade blivit mycket bättre, ofri finansministern hade skrivit författningen
helt och hållet själv. Man kan inte begära att han skall göra det, ty då skulle
han inte hinna med så mycket annat, men jag tror att det skulle lia blivit betydligt
bättre.

Varför detta lagförslag framkommit, det tycker jag framgår både av herr
Sjödahls anförande och av propositionen men även av utskotts betänkandet: det
är ett systemfullkomlighetsraseri, som har dikterat det hela. Man vill att förordningen
skall formellt fungera så tusenprocentigt felfritt, att man gärna sätter
åt sidan stora kulturella och mänskliga värden för att få, som man tror,
en riktigt fulländad apparat. Detta är fel! Hela förslaget med enhetstaxa är
det stora grundläggande felet i både propositionen och utskottsutlåtande! Det
har ingen berört, men detta är själva grundfelet, ty det är att vända upp och
ned på tingen, när man för en teknisk saks skull åstadkommer en lag som svär
emot det allmänna rätts- och kulturmedvetandet, vilket här onekligen blir
fallet.

Hur kan man jämföra sådana saker som slås ihop här i 3 §? »Med nöjestillställning
avses i denna förordning:» står det enligt utskottets förslag, som
i denna del inte i högre grad skiljer sig från propositionen

»a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning samt
uppvisning i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;

c) biograf föreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik så ock eljest i
skicklighet av visst slag;

e) danstillställning ;

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur eller föremål;

h) marknads- och tivolinöjen; samt

i) annan tillställning, som till sin art och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—h).»

Förut hade man åtminstone någon vägledning för allmänheten beträffande
vad som var kulturellt och icke kulturellt eller vad som var nyttigt för samhället
eller icke, men nu skär man bort hela denna viktiga princip för att, som
man tror, göra några små tekniska och administrativa landvinningar och jämför
de stora kulturella intressena med cirkusföreställningar, förevisningar av
människor och djur samt marknads- och tivolinöjen! Det måste ändå sägas vara
en kulturnivellering, som är talande för vår tid! Vi rusa mot en allmän kultur -nivellering med oerhörd hastighet på olika områden, men här är ett av tecknen
på med vilken fart vi rusa. Det vore mycket bättre att bibehålla en uppdelning.
Om man nu skall bibehålla denna förkastliga skatt, när det gäller
kulturella, litterära och konstnärliga ting, då skall man ha skatten i sådana
fall så låg som det överhuvud taget är möjligt. Då skulle man ha sänkt den
i sådana fall. Nu höjer man den och gör den lika stor som för de andra mindervärdiga.
Det tycker jag är ett principiellt misstag, och det är detta principiella
misstag, som jag finner vara så beklämmande.

Jag kan således för min del icke godkänna detta förslag så, som det före -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

F ö rörån i n q s för sia r/ om nöjesskatt. (Forts.)
ligger, trots att det har en så framstående signatur som det har. Utskottet
borde ha sagt nej, och om man skulle lia lagt fram ett förslag, skulle utskottet
lia lagt fram ett förslag om vissa anvisningar för Kungl. Majit, efter vilka
Kungl. Majit borde utarbeta en ny proposition. Som det nu är, är det ingenting
annat än en indirekt beskattning även av för kulturen oumbärliga och
nödvändiga ting, t. ex. god teater och litteratur. Dramatiska teatern och operan
äro visserligen befriade — jag vet inte örn det är efter samma grunder
som hittills, d. v. s. att Stockholms stad får återlämna nöjesskatten, så att
allmänheten i alla fall får betala den; det är möjligt att man gjort en ändring
i det fallet, men då förstår jag inte, varför inte också riksteatern skulle
få samma ändring. Emellertid finns det utom operan och dramatiska teatern
många privata teatrar, som ge utomordentligt förnämliga pjäser. Varför skola
de bestraffas, örn de ge Shakespeare eller Sofokles eller Strindberg eller
Himlaspelet eller något annat av det allra förnämsta som finns? Kan någon
människa finna detta vara rimligt? Högern har ju fullkomligt rätt i sin reservation,
när den vänder sig mot detta, och jag kan inte förstå hur demokratiens
representanter i utskottet lia kunnat låta högern behålla denna trumf, att ensam
företräda kulturen på detta område. När man i 45 år har tillhört den
svenska arbetarrörelsen och vet hur den undan för undan går ifrån sina gamla
principer, så blir man upprörd över att uppleva någonting sådant på gamla
dag.ar, när man enligt årens lag är färdig att snart stiga ut från den verksamhet
som man har ägnat sina krafter så länge. Det är fruktansvärt, att den
nu sittande regeringen kan lägga fram någonting sådant! Nu skulle den ha
begagnat sig av tillfället och frigjort alla kulturella saker från nöjesskatten.
Det är vad regeringen skulle ha gjort! Det finns, såvitt jag vet, ingen bestämmelse,
som drabbar kulturen på detta sätt, i några andra länder. Vi äro på glid
emot ett förfärligt tillstånd, om vi fortsätta på detta vis!

Förslaget går också emot kommunernas intresse, emedan vi äro på väg att
göra en statsskatt av nöjesskatten, och då blir det ingenting för kulturella ändomål,
utan skatten går in i den allmänna budgetreglcringen till ständigt nya
och utvidgade byråkratier i det oändliga.

Förslaget är antidemokratiskt, därför att det riktar sig mot småfolkets enkla
nöjen. Småfolkets enkla nöjen ute i bygderna, som de ha byggt upp och som
de måste upprätthålla inom sina små föreningar med folkets hus och folkets
parker eller i sina nykterhetsorganisationer, de skola skattläggas. När man
som jag rest ute i landet i alla dessa år, har man ständigt hört sägas i »Hur
länge skola vi sucka under denna förfärliga nöjesskatt, som suger ut oss in i
märgen?» Och det säga de, vare sig de tillhöra det ena partiet eller det andra,
men mest har jag fått höra detta från socialdemokraterna ute i bygderna.

Förslaget är också ett ultrabyråkratiskt förslag. Herr Sjödahl säger, att det
tillkommit för rationaliseringens skull. Nej, i stället framtvingar man massor
av småfogdar på varenda plats, som skola sitta och granska och avgöra vad
som är av den ena eller den andra beskaffenheten. Det är byråkrati och kineseri
i det oändliga, och detta kommer att lamslå även våra demokratiska organisationer
i bygderna. Herr Karlsson i Munkedal höll ett glänsande tal här.
.Tåg skulle velat föreslå, att man skickade ut det på statens bekostnad, framför
allt till hela finansdepartementet, och sedan sloge upp det i alla rikets
kommuner, ty det är folket, sådant det tänker, folkets kärna som talar däri.
Men utskottet har ingen känning med folket.

Så är förslaget ett uttryck för den rådande byråkratiska kontrollsjukan. Vi
hamna snart i ett tillstånd av övcrkontroll, där det skall vara kontroll på kontroll
på kontroll, och då en byråkratisk apparat inte kan kontrollera tillräckligt
skall man ha ännu mera möjlighet till kontroll på kontroll; allt vad detta

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)
kostar, det tänker man inte på! Nej, det här går inte! Vi kunna inte fortsätta
längre på detta sätt!

Förslaget riktar sig alldeles särskilt mot landsbygdens ideella föreningar.
Jag tror att även stockholmarna klaga, men de kunna nog reda sig något så
när. Landsbygden skulle jag däremot tro har och får svårt att klara sig.

Vidare straffbelägger man särskilt starkt biograferna. Vet ni vad biograferna
och filmen äro nu för tiden? Det är de gamla sagogubbarna och sagogummorna,
som efterträtts av filmen. Ni förstå väl att en mänsklighet som
arbetar med tempoarbete, som aldrig har ro, män och kvinnor som när de komma
hem falla i bädden av utmattning, de behöva åtminstone någon avspänning
och någon liten glädje. Filmen har blivit de nya sagorna, som alla ha
behov av. Då straffbelägga vi den fattiges nöje alldeles extra, så att fastän
utskottet är anhängare av enhetsskatt, så upphör plötsligt denna viktiga princip
att gälla här. Varför? För att det gäller att håva in pengar; det finns
inget annat skäl. Andra värden existera numera inte. Gå och se filmen Under
eviga stjärnor eller Chaplins pjäs örn diktatorerna, som går nu, och jag skulle
vilja fråga: tycka ni att detta skall straffbeläggas? Man skulle i stället utdela
gratisbiljetter åt hela svenska folket. Vi äro inne på så farliga linjer,
att man inte vet var det skall sluta.

På s. 20 kunna vi se ett typiskt exempel på utskottets handlingssätt. Där
skriver utskottet: »Sålunda har inom utskottet ifrågasatts den lösningen av
förevarande spörsmål, att befrielse från nöjesskatt skulle i viss utsträckning beviljas
— förutom för uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller
gymnastik — jämväl för sådana tillställningar som avses i 3 § a) i departementsförslaget.
En dylik undantagsbestämmelse skulle äga främst den fördelen,
att man holle fast vid principen, att frågan örn uttagande av nöjesskatt
skulle bedömas med hänsyn till tillställningen såsom sådan.» Det är ju det enda
förnuftiga. Så fortsätter utskottet: »Vidare skulle de mera högklassiga tillställningarna
— med all rätt -—- gynnas i nöjesskattehänseende, och detta skulle
bliva fallet, oavsett örn dessa tillställningar anordnades av en ideell organisation
eller av enskild teaterledare eller konsertgivare.» Detta är ju alldeles riktigt.
Mien sedan är det precis som, jag tror det var herr Velander, sade: sedan
gör utskottet en fullkomlig kullerbytta och skriver: »Å andra sidan kan mot
detta alternativ invändas, att man härigenom skulle på nytt komma tillbaka
till det nuvarande systemet med tre taxor; och vidare skulle lindringen i nöjesbeskattningen
bliva mera omfattande än som kan anses motiverat av hänsynen
till de ideella organisationerna.» Man offrar alltså utan vidare kulturen
för att få ett likriktat system som dock innehåller två — ty, märk väl, det
är två — taxor. Det är inte en enhetlig taxa i stället för tre. Är det rimligt att
göra på det sättet? Herr Sjödahl, som är lektor, borde väl tänka på att det
ordet förpliktar!

Hur skall det nu gå för de enskilda teatrarna? Jag tror att de enskilda
teatrarna efter detta få läggas ned. Hur skall det gå med Sveriges dramatiska
författare? De få upphöra att skriva, ty dramatiska teatern kan väl inte ge
bara svenska pjäser. Det är för resten sällan den ger sådana. Jag tycker det
är dåligt, att man skall riva ned kulturlivet samtidigt som man bygger upp.
Vi ge ju ut väldiga massor av pengar på åttonde huvudtiteln för olika kulturändamål,
men här tar man igen, och så förnekar herr Sjödahl att utskottet ger
med den ena handen och tar igen med den andra. Jag har aldrig någonsin sett
något utskottsutlåtande, där man så uppenbart ger med den ena handen och
tar igen med den andra som här!

Herr Sjödahl pekade på att man kan begära skattelindring och att det här
i Stockholm finns en förteckning på vilka som fått befrielse från nöjesskatt för

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
att de haft ett visst kulturellt intresse. Jag vill inte förneka, att myndigheterna
just här i Stockholm äro rätt förståndiga, och jag hoppas att örn detta förslag
går igenom, skola de bli ännu mer förståndiga och ge frihet överlag för
alla kulturella tillställningar. Man måste ju hoppas att så blir fallet även med
länsstyrelserna. Men vad få vi då? Jo, vi kunna få högst olika tillämpningar:
en i Stockholm, en annan i Kristianstad, en tredje i Karlstad o. s. v. Är det
någonting särskilt att sträva efter? Det kan jag inte finna.

För att visa hur galet det hela är skall jag taga ett exempel till. Det är ju
en liten sak, men den visar, till vilka groteska ytterligheter man kan gå, när
man är i farten. I 9 §, som är lika i Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, står
det: »Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom
fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare
eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).» Är nu det nödvändigt?
Det kan jag inte finna. Det borde kunna utgå.

Vidare står det så här: »I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
.. .» De gamla, som bäst behöva sitta och icke kunna stå och som
ofta äro de fattigaste, de skola extrabeskattas! Det är så illfundigt antihumanitärt
uträknat, att man blir bedrövad över att sådant kan ske.

I biljettpriset inräknas också »annan dylik avgift ävensom sådan program-,
garderobs- eller därmed jämförlig avgift, vars erläggande utgör villkor för
tillträde till tillställningen.» Man skall alltså hädanefter betala nöjesskatt för
att man har en överrock, som man måste lämna in, eller för att man köper ett
program för att se vad de uppträdande heta. Antingen är Sverige på konkursens
rand, när man kommer med sådana förslag för att stärka dess ekonomi och
rädda oss från statsbankrutt, eller också är det något av en stor drift med den
svenska allmänheten.

»Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas
skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en
person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar
eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till 20 procent av
biljettpriset» — man har plötsligt höjt skatten •— »eller, då fråga är örn biografföreställning,
till 25 procent av nämnda pris.» När man går tillsammans,
skall man bestraffas för det också! Det här är förfärligt! Fabian Månsson berättade
en gång i andra kammaren, när tullvännerna ville lägga den ena indirekta
skatten efter den andra på svenska folket, örn hur han under en resa nere
på Balkan hade funnit, att i ett land var det en väldig skatt på fönsterrutor
och i ett annat på toaletter och avträden, och man letade med ljus och lykta
efter nya skatteobjekt. När man ser detta, frågar man sig: när få vi i Sverige
betala särskild nöjesskatt för fönsterrutor och toaletter?

Tidningarna börja ju nu recensera teaterföreställningar och andra föreställningar
av vad slag de vara må på det sättet, att do ha en recensent för det
dramatiska, en annan för det musikaliska, en tredje för det måleriska o. s. v.
De stora tidningarna lia ofta två eller tre recensenter på stora föreställningar på
teatrar och musiktillställningar och i vissa fall även på biografer. Det har varit
cn gammal princip, att en recensent skall kunna ta sin fru med sig, och därför
fingo tidningarna två biljetter redan på den tiden då som regel bara en recensent
gick på föreställningen. Nu skicka emellertid, som sagt, de stora tidningarna
ofta två eller tre recensenter till samma föreställning, men i nöjesskatteförordningen
har man trots detta bibehållit det gamla stadgandet, att »skattefrihet
må åtnjutas för högst två biljetter till samma tidning för varje tillställning
av enahanda beskaffenhet». Detta spelar naturligtvis ingen roll vare sig
för staten eller tidningarna, men det är sorgligt att myndigheterna lia så litel
psykologisk blick.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings för slag om nöjesskatt. (Forts.)

I 11 § föreskrives, att kan »tillförlitlig utredning vinnas om antalet inträdesavgifter
jämte motsvarande friplatser i olika prislägen, må nöjesskatten därå
beräknas såsom örn biljett utlämnats. Kan sådan utredning icke vinnas, beräknas
skatten till 20 procent av det bruttobelopp, som influtit i inträdesavgifter och
andra därmed likställda avgifter, eller, då fråga är om biografföreställning,
till 25 procent av nämnda bruttobelopp. Där tillförlitlig utredning» — märk väl
uttrycket, tillförlitlig, vilket bör uppskrivas i riksdagens protokoll såsom ett
bevis på den anda som råder hos dem som skriva sådana här lagar och förordningar
•— »ej kan vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas
denna till bruttoinkomsten viel utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund».
I sådana fall skall vederbörande således tvingas att betala nöjesskatt
räknat efter utsålt hus. Visserligen rör det sig väl här inte örn några större
summor, men det är smaklöst och föga tilltalande att överhuvud taget gå fram
på detta rigorösa sätt, och det strider mot den andliga generositet som vi önska
finna hos Kungl. Maj :t och tjänstemännen i departementen. Vi vilja helt enkelt
icke ha sådana småsinnade och småskurna människor till att skriva lagar för oss.

I 12 § föreskrives: »Där nöjesskatten för biljett eller eljest uppgår till del
av öre avrundas skattebeloppet till närmast högre öretal.» Om det i stället hade
stått, att beloppet skall avrundas till närmast lägre hela öretal, hade det visat
en viss gentillesse, men här driver man det ju till en absurditet.

Jag har tagit kammarens tid i anspråk för att göra några snapshots och påpeka
en del små egendomligheter i det föreliggande förslaget. Jag har djup respekt
för vad vår finansminister gör i stort, men med dessa påpekanden vill jag uppmana
honom att även i de små tingen, som ofta äro viktiga, åtminstone i korrektur
läsa igenom vad hans medhjälpare skriva. Detsamma gäller utskotten och
i detta fall särskilt bevillningsutskottet. Örn en dylik noggrannare granskning
hade kommit till stånd, hade vi säkerligen kunnat undgå ett sådant förslag som
det nu framlagda. Nöjeskatten är dock något som varenda man ute i bygderna
känner till och har intresse för. Mannen på gatan, ute i bygden eller i den lilla
föreningen bryr sig ofta inte så mycket örn de stora ting, som vi syssla med
här i riksdagen, men han fäster sig vid vad som ligger honom nära och som
kan såra hans rättsmedvetande. Jag har därför velat säga dessa ord för att
göra vad jag kan för att vi inte i fortsättningen skola få några ytterligare
sådana här lättvindiga propositioner och utskottsutlåtanden, utan att man måtte
gå en helt annan väg än vad man här gjort.

Jag yrkar, herr talman, av principiella skäl först och främst avslag på hela
förslaget såsom en protest mot det sätt, varpå frågan har framlagts. Såsom ett
andra alternativ kommer jag att rösta för herr Veländers och hans medreservanters
förslag, ty de ha åtminstone ett kulturellt sinnelag. I tredje hand kommer
jag, örn det blir voteringsmässigt möjligt — även om herr Velanders reservation
skulle bifallas — att rösta för herrar Hedmans och Falks reservation,
som i varje fall undanröjer den mängd av småfogdar som eljest kommer att
växa upp i varenda socken och by i landet såsom ett slags kontrollorgan för att
man skall få in dessa ören. Det tjänar ju ingenting till att nu yrka på detaljändringar,
fastän det rätteligen borde ha funnits möjlighet även därtill. Jag har
emellertid här anfört vad jag tänker om olika detaljer i förslaget, och det får
vara nog. Jag ber således, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande
utskottsförslaget.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill inte påstå, att det egentligen finns
några skatter som äro sympatiska, men tillåter mig ändå att om nöjesskatten
säga, att den är en av våra mest osympatiska skatter. Det är en skatt på tillfredsställande
av det behov av omväxling och förströelse, som väl är lika legitimt
som t. ex. det icke skattebelagda tillfredsställandet av behovet av religiös

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordning storstag om nöjesskatt. (Forts.)
uppbyggelse. Därtill kommer att nöjesskatten mycket hårt drabbar de breda
massorna. Jag har undersökt, hur nöjesskatteintäkterna under de senaste åren
i min hemstad, Göteborg, fördelat sig på olika nöjesgrenar. Det har visat sig
att proportionerna varit ungefär desamma hela tiden, varför jag kail anföra år
1944 som exempel. Då inflöt inte mindre än 58 procent av nöjesskatten från
biograferna och 30,2 procent från »övriga nöjen», d. v. s. Liseberg, danstillställningar,
idrottsföreningarnas fester o. s. v. Nära 90 procent av den sammanlagda
nöjesskatteintäkten kom således från de stora folkliga nöjena, medan
de s. k. kulturella nöjena, som herr Ström ömmade så varmt för i sitt anförande
här, teatrar och konserter, trots att de beskattades efter en lika hög taxa som
biograferna, bara levererade 7 ä 8 procent av hela nöjesskatteintäkten.

Jag skulle helst vilja yrka bifall till motionen II: 629, i vilken hemställes,
att riksdagen måtte slopa nöjesskatten, men i nuvarande läge är det meningslöst
att framställa ett dylikt yrkande. Propositionen och i ännu högre grad
det föreliggande utskottsförslaget innebära dessutom faktiskt vissa förbättringar.
Även örn herr Ström inte har upptäckt det, har exempelvis beskattningen
av teater- och musiktillställningar sänkts från 20 till 15 procent, varjämte ideella
organisationer föreslås erhålla skattebefrielse för viss del av sina inkomster
på nöjestillställningar.

Med hänsyn härtill anser jag att det under förhandenvarande omständigheter
är viktigast att inrikta sig på att söka få nöjesskatteförordningen så hyfsad
som möjligt. Det är kanske utsiktslöst att få till stånd några ytterligare förändringar,
men jag vill ändå göra ett försök och begränsar mig då till bara
ett par frågor.

Utskottet vill inskränka den föreslagna skattefriheten inom viss ram för
ideella och likställda organisationer till sådana tillställningar, där icke dans
eller biograf föreställning utgör en huvudsaklig del av programmet, Jag undrar,
vilken utgångspunkt utskottet egentligen har för sitt ställningstagande
härvidlag? Har utskottet lagt moraliska eller fiskal'',ska synpunkter på frågan?
Menar månne utskottet, att filmen skulle vara mindre kulturell och
bildande än Skånska Lasse och hans gelikar, eftersom man ju anser, att en
tillställning med filmförevisning icke bör vara skattefri, medan däremot en
tillställning, där Skånska Lasse och liknande herrar uppträda, skall vara fri
från nöjesskatt? Eller har utskottet resonerat på det sättet, att filmen numera
spelar en allt större roll i organisationernas arbete, varför man bör skattebelägga
tillställningar med filmförevisning såsom ett medel att göra hela
skattebefrielsen tämligen illusorisk? Jag vet inte; hur utskottet resonerat därvidlag,
och det skulle vara intressant att i det avseendet få en upplysning av
utskottets ärade talesman. Jag kan för min del överhuvud taget inte begripa,
varför en tillställning, vid vilken film förevisas, icke skall vara i lika måll
förtjänt av skattefrihet som en tillställning, där det förekommer uppträdanden
av några s. k. humorister, sådana där sjunde klassens bondkomiker, som
berätta historier som skulle kunna kallas för slippriga, örn de inte vore så
gamla, att de vore skrovliga av ålder.

Jag kan inte heller förstå, varför man skall vägra att medge skattebefrielse
för sådana tillställningar, där dans utgör en huvudsaklig del av programmet.
Dansen är ju ungdomens nöje pär preference, och den är inte så
farlig som en del äldre människor med livlig fantasi bruka föreställa sig.
Den är under alla förhållanden inte sämre än mycket som brukar förekomma
i den s. k. kulturella delen av nöjestillställningarnas program och för vilket
man är befriad från nöjesskatt.

Från utskottets sida invänder man kanske, att den delen av programmen
ju egentligen inte är något nöje, vilket dansen är. Jag svarar i så fall, att

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

FörordningsfÖrstad örn nöjesskatt. (Forts.)
dylika s. k. kulturella inslag i programmen inte böra uppmuntras genom att
man ställer dem i någon sorts särklass. Det är bättre att släppa dansen fri.
Visserligen kan utskottets talesman anföra, att en ungdomsorganisation har
uttalat sig mot dansen, och det förundrar mig inte att man har lyckats få
fram en enda organisation bland så många. Men den ungdomsorganisation,
som har uttalat sig mot dansen, är i alla fall bara en sekt, Jordbrukareungdomens
förbund. Den stora ungdomsorganisationen på landsbygden, som säkerligen
skulle ha gett ett annat besked, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
har utskottets talesman inte åberopat.

När herr Heuman som stöd för sin reservation påpekar, att det kommer att
möta ganska stora svårigheter att fastställa vad som utgör den huvudsakliga
delen i programmet för en tillställning, hänvisar man från utskottets sida
till 19 § och förklarar, att denna gränsdragning skall göras med utgångspunkt
från vad som är syftet med tillställningen i fråga. Men herr Sjödahl förklarade
ju, att syftet nied tillställningarna oftast inte är något av vad som här
talas om, utan endast att skaffa vederbörande organisation pengar för att
finansiera dess verksamhet. Då kan man väl inte gärna tillämpa 19 §, när det
gäller att avgöra, huruvida en tillställning skall skattebeläggas eller inte.

Att även sådana tillställningar, där nian har dans eller filmföreställning,
liksom övriga tillställningar bli skattefria för en inkomst av upp till 500 kronor,
är inte minst viktigt, då det gäller organisationer som lia till syfte att
tillhandahålla samlingslokaler och som behandlas i sista stycket i 15 §. Man
avser där att hjälpa dessa organisationer genom att bevilja dem skattefrihet,
vilket dock inte medges, örn de lia dans eller biografföreställning på programmet.
De organisationer av detta slag, som lia de största svårigheterna
att kämpa med, lia emellertid faktiskt inte möjlighet att ha något annat än
dans och filmförevisning på programmet. Det är ofta fråga om små och svaga
lokalföreningar ute i de mest avlägsna orterna, där man absolut inte kan
klara upp ett program med dyrbara inträdesbiljetter, t. ex. ett teaterprogram,
utan måste hålla sig till de billiga folkliga nöjena, d. v. s. dans och film.
Vill nian ge dessa organisationer ett handtag, bör man inte stipulera, att
skattefriheten endast skall gälla sådana tillställningar, där det inte förekommer
dans eller filmförevisning.

I många stycken har utskottet, såvitt jag kan se, förbättrat Kungl. Maj:ts
förslag, men i ett avseende har utskottet absolut försämrat förslaget, nämligen
i fråga om skattebefrielsen för idrotten. Kungl. Maj :t hade föreslagit att uppvisning
eller tävling i idrott skulle vara befriad från den del av nöjesskatten,
som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 2 000 kronor. Jag skulle gärna
vilja vara med örn att medge en ännu större skattebefrielse för idrottsrörelsen,
örn detta ginge för sig och örn det funnes någon utsikt att kunna vinna bifall
till den motion i frågan, som har väckts i andra kammaren. Tyvärr är detta
omöjligt. Utskottet gör emellertid ett så stort avsteg från Kungl. Majlis
förslag, att man föreslår att skattebefrielse för idrottstävlingar skall medges
endast för den del av nöjesskatten, som belöper på ett sammanlagt avgiftsbelopp
av 500 kronor. Enligt min uppfattning är detta icke riktigt. Jag skulle
kunna förstå utskottets förslag, örn det gällde stora belopp, för staten och
kommunerna, men det gör det alls inte. Jag kan såsom exempel anföra, att
vi i Göteborg, trots att vi lia våra stora fotbollsmatcher och idrottstävlingar,
bara få tre procent av hela nöjesskatteintäkten från idrottstävlingar. För staden
och staten betyda inkomsterna på nöjesskatten från idrottstävlingar ganska
litet, men för idrottsorganisationerna spelar det en ganska stor roll, om de
kunna få in några hundralappar mer på sina tillställningar, ty det underlättar
ju deras arbete att finansiera sin verksamhet.

Lördagen deli 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)

Med hänvisning till vad jag här anfört, ber jag, herr talman, att få ansluta
mig till herr Hellmans yrkande örn bifall till sin reservation i vad den avser
första och sista styckena i 15 §, varjämte jag yrkar bifall till herr Fröderbergs
reservation i vad den avser andra stycket i 15 §.

Herr Sjödahl erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Det var ett uttalande av herr Holmberg som uppkallade mig att begära ordet
för en kort replik.

Herr Holmberg påpekade, att jag i mitt förra anförande blott framhöll
Jordbrukareungdomens förbund såsom exempel på en organisation som avstyrkt
ungdomsvårdskommitténs förslag örn nedsättning av skatten på nöjestillställningar
med dans. Herr Holmberg har rätt i att jag borde lia gjort min framställning
på denna punkt mer fullständig. Jag borde även lia nämnt, att förslaget
att nedsätta nöjesskatten på dans till 15 procent — längre gick inte ungdomsvårdskommittén
— tillstyrktes av bl. a. Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund och Ungsvenskarnas förbund, således de fyra stora politiska
ungdomsorganisationerna. Jag understryker, att det förslag, som dessa
organisationer tillstyrkte, icke gick längre än utskottets föreliggande förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Holmberg, som yttrade:
Herr talman! Till vad herr Sjödahl nu anförde vill jag bara säga, att anledningen
till att dessa organisationer inte kunde tillstyrka ett längre gående
förslag, när de hade ärendet på remiss, var att det då för dem inte fanns något
längre gående förslag att tillstyrka än örn nedsättning av skatten till 15 procent.
Hade saken legat så till, att de hade haft att välja mellan 20 och 15
procent eller en sådan nedsättning av skatten, som föreslås i herrar Hemmans
och Falks reservation, torde det inte vara tu tal örn att de i så fall skulle ha
tillstyrkt det förslag, som herrar Hellmans och Falks reservation innebär.

Herr Sjödahl erhöll ännu en gång ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag frestas uttala min stora förvåning över att den kommunistiska ungdomsorganisationen
inte kunde ta ett eget initiativ och tillstyrka ett längre
gående förslag än det som hade förelagts organisationen i och för yttrande. En
sådan brist på initiativ, herr talman, förvånar mig dock verkligen — icke.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skulle inte ha besvärat kammaren med
att yttra mig i denna fråga, även örn jag har mitt namn under utskottets betänkande,
om inte min gamle vän och utskottskamrat herr Velander riktat en
direkt fråga till mig.

Herr Velander säde mycket vänligt förresten, att han tillägnat sig åtskilligt
av de lärdomar som jag har sökt att bibringa honom. Det mesta har väl
fallit på hälleberget, men något har tydligen hamnat i god jord, och en såningsman
får ju vara glad, om något gror av vad han sår. Jag har, såsom herr
Velander mycket riktigt påpekade, vid behandlingen av skattefrågor ofta givit
uttryck åt den uppfattningen, att örn man vill stödja eller favorisera en viss
organisation, är det den sämsta metod man kan välja att söka göra detta genom
skåttek ndringar. Jag håller alltjämt fast vid den uppfattningen. Under
de många år som vi i bevillningsutskottet ha sysslat med nöjesskatten — den
har ju varit uppe till behandling många gånger — har jag delat den uppfattning,
sorn där har framförts, att lindringar i nöjesskatten liksom lättnader i
andra skatter är en dålig väg för att hjälpa behövande organisationer, och jag

Nr 40.

Lördagen des 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
vidhåller den uppfattningen. De organisationer, som inte ha någon skatt alls
att betala, därför att de inte kunna skaffa sig några inkomster, behöva i allmänhet
hjälp i första hand framför sådana organisationer, som kunna skaffa
sig inkomster och således lia något att skatta för. Jag medger dock, att det
även ur mina synpunkter är en viss skillnad mellan att medge skattebefrielse
i ett allmänt, alla omfattande skattesystem eller örn det, såsom här, gäller att
pålägga vissa objekt skatt och låta andra förbli skattefria. Man kan knappast
tala örn skattebefrielse här, ty den stora mängden av folkliga nöjestillställningar
inbegripas ju inte, utan man har bara pekat ut några. I princip delar
jag dock den uppfattningen, att man i allmänhet inte gärna bör begagna
sig av den metoden att ge subventioner genom skatteundantag, ty det blir misslyckat.
Något annat har jag inte att svara på herr Veländers fråga.

I anledning av herr Ströms anförande vill jag understryka, att det här inte
är fråga örn något påhitt av finansministern som förmått regeringen att framlägga
ett förslag örn ändringar i nöjesskatteförordningen. Riksdagens revisorer
och riksdagen själv ha begärt ett förslag därom. Såvitt jag erinrar mig, hade
inte heller herr Ström något att invända mot att riksdagen på sin tid gjorde
en framställning till finansministern, att han måtte söka få till stånd i görligaste
mån enhetliga bestämmelser i fråga örn nöjesbeskattningen. Starka skäl
talade härför, ty under de många år, som nöjesbeskattningen praktiserats, har
det nästan hela tiden förekommit ideliga klagomål över svårigheterna att tilllämpa
den graderade beskattningen, och man har haft grundad anledning till
missnöje i det avseendet. Finansministern har således haft mycket goda skäl att
söka få till stånd en förbättring, och jag anser, att finansministern har varit
inne på rätt väg, när han försökt att lösa denna fråga. Det kan hända att det
var ett felgrepp att undantaga idrotten. Hade undantagsbestämmelserna för
idrottens del inte funnits med i propositionen, hade hela förslaget säkerligen
utan vidare slunkit igenom här i riksdagen, men nu fingo många blodad tand
när det gällde att söka tillgodose sina speciella intressen. Det är således inte,
såsom herr Ström påstår, bara en strävan att tekniskt fullända en skattelag
som ligger bakom finansministerns åtgöranden i detta fall, utan han kan stödja
sig på reella skäl.

Det verkade till en början, som örn denna nöjesskattetillställning i kammaren
inte skulle väcka så stort intresse. Herr Ström har emellertid genom sitt anförande^
gett mera liv åt det hela, Jitterbug även på det andliga området är
ju också, vill det synas, något modernt i vår tid — det gäller bara att prestera
det på ett elegant sätt, Vi få väl därför vara tacksamma för att en fläkt av den
anda, som svävar över hela denna förordning örn nöjesskatt, för en gångs skull
infördes i riksdagens första kammare. Jag tror dock knappast, att någon vill
betala skatt för den prestationen.

Den ° ändring av nöjesskatten, som här framställts såsom ett angrepp mot
hela vårt kulturella liv och som en verklig fara, innebär egentligen bara att
man sänker skatten i stället för att höja den. Hade de gamla bestämmelserna
för nöjesskatten fortsatt att gälla, hade det säkerligen inte blivit någon jämmer
alls. Men när finansministern nu föreslår en avsevärd sänkning av skatten,
tycks man anse, att det är en farlig och felaktig åtgärd. Man måste verkligen
göra formliga konsthopp i logiken för att kunna få det hela att gå ihop.

Säsong det antydes i utskottets betänkande, ha vi nog intet annat att göra
än att hålla till godo med det föreliggande förslaget. Jag vill inte gärna rekommendera
det, men det är den enda möjliga lösningen för närvarande. Ingen
är egentligen helt tillfredsställd med det, och vi kunna aldrig hyfsa vår nöjesbeskattning
efter detta system. Jag vädjar till herr finansministern att överväga,
huruvida det inte vore möjligt att antingen slopa hela nöjesbeskatt -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordning storstag om nöjesskatt. (Forts.)
ningen eller också behålla den för en strängt avgränsad del av nöjeslivet, t. ex.
biograferna, där man lätt kan konstatera vad som är att räkna till filmföreställning
eller inte, och ge hela det övriga nöjeslivet fritt. Vi skulle säkerligen
inte förlora så många miljoner kronor på en sådan åtgärd.

Jag tror, som sagt, inte att det är möjligt att i nuvarande läge få fram ett
så pass hyfsat förslag, som jag gärna skulle kunna rekommendera. Det lovvärda
försök, som utskottet har gjort i sitt nu framlagda förslag, är resultatet
av ett veckolångt arbete inom en av utskottet tillsatt delegation, men förslaget
är ändå inte av den beskaffenheten, att det är roligt att tala för detsamma.
För ögonblicket synes det mig dock vara den enda möjlighet som kan erbjudas,
varför vi nog få hålla till godo med utskottets förslag, sådant det föreligger.
Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets betänkande.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Utskottets ordförande rekommenderade
här utskottsutlåtandet. Han gjorde det, vågar jag väl säga, utan någon
entusiasm. Och örn jag till sist kommer till det resultatet, att det i nuvarande
läge kanske inte finns någonting annat att göra än att svälja den underliga
blandning, som utskottet har lyckats åstadkomma, så sker det med ännu
mindre tillfredsställelse.

_ Alltsammans detta sammanhänger säkerligen med att hela denna lagstiftning
är så besvärlig. Det finns mångå konsumtionsskatter, och detta är en
konsumtionsskatt; alla ha de svåra sidor, men det är uppenbart att en konsumtionsskatt
på dels alla möjliga slag av uppbyggelse •—• jag kan använda
det ordet, ty det är alldeles uppenbart att en del av nöjesskatten går ut över
sådana ting, som man mindre vill kalia för nöje än för uppbyggelse; så till
vida ger jag herr Ström rätt — och dels å andra sidan allt sådant, som alla
äro överens örn att kalla för nöje, bereder alldeles speciella svårigheter. Variationerna
äro så stora, att svårigheterna att här skapa en enhetlighet äro större
än vanligt.

Ja g vill invända gent emot dem, som fortfarande tyckas vilja hänga fast
vid den gamla föreställningen att man skulle kunna göra en skillnad i beskattningen
med hänsyn till dessa nöjens olika karaktär, att de förmodligen aldrig
ha tänkt igenom vad man egentligen åsyftar, om man skall resonera som så:
här skola vi försöka göra en sådan graderad skala, att den sortens nöjen, som
vi finna mest uppbyggliga, skola drabbas av en låg skatt, medan de nöjen,
som vi finna mindre uppbyggliga, skola beläggas med en högre skatt. Där
kommer man in på så oerhört växlande mänskliga värderingar, att jag tror
att även herr Ström, örn han ville försöka resonera med bekanta med olika
inriktning, skall finna att det praktiskt taget är omöjligt att komma till någon
enighet.

Utifrån denna förutsättning är det klart, att kravet på teknisk enkelhet
vinner i styrka. Och det var med tillfredsställelse jag hörde, att både utskottets
ordförande och herr Velander uttalade sin tillfredsställelse med att man
skulle komma ifrån den mycket svåra gränsdragningen mellan olika slag av
nöjen. Var och en vet ju, att det, som härvidlag kanske mest drev saken till
sin spets, var svårigheten att avgöra vad som var teater -— alltså var gränsen
skulle gå mellan vad somliga kalla konstnärlig teater och den mindre konstnärliga
revyn. Att här dra en gräns förefaller mig vara praktiskt taget omöjligt.
Och jag vill såsom min personliga uppfattning uttala, och det vill jag
göra gent emot herr Ström, att jag inte under alla förhållanden kan ansluta
mig till den uppfattningen, att hela raden av de nöjen, som förut har varit
beskattade efter taxa III, skulle vara mindre värdefulla än en del av de tillställningar
som nu gå under taxa I. Det är en rent personlig uppfattning,

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

För ordning sför slag om nöjesskatt. (Forts.)
men jag tror att den måste delas av många. Och svårigheterna bli ju inte
mindre, när man kommer fram till den nu aktuella striden örn vilket värde
man skall sätta på idrottstävlingar i jämförelse med övriga ideella organisationers
arbete. Det är klart, att för somliga människor är idrotten så värdefull,
att den bör gå före allt annat, för andra människor är det precis tvärtom.

Är det under sådana förhållanden ändå inte det enda rimliga att säga,
att dessa synpunkter få vi lämna åsido och i stället helt enkelt fråga oss: vad
är tekniskt och praktiskt möjligt? Detta har varit utgångspunkten för den
framlagda propositionen. Oell när de sakkunniga hade kommit fram med ett
förslag örn att alla dessa nöjen skulle beskattas med 20 procent, för att staten
inte skulle förlora några pengar, men det å andra sidan skulle leda till att man
fick lov att ta upp frågan örn att på särskild väg hjälpa teatrar och konserter,
eller i varje fall en del av dem, så kom regeringen från sin utgångspunkt
fram till den uppfattningen, att det vore bättre att sänka taxan till 15 procent
för alla utom för en del av biografföreställningarna. Detta var nämligen en
tekniskt enkel lösning. Och jag kan inte inse vad som kan vara att erinra
emot ett sådant tillvägagångssätt, såvida man inte tror att man genom beskattningen
kan locka människor bort från vissa arter av nöjen, som man
ogillar, och i stället få dem att frekventera andra.

Så långt var det inte någon svårighet att komma fram till vad jag tycker
var en förnuftig lösning av problemet. Men redan vid departementsbehandlingen
hade vi uppe frågan, örn det inte skulle vara möjligt att bereda lättnader
för sådana tillställningar, som egentligen inte voro kommersiella och
som i alla händelser inte kommit till för att skaffa enskilda en viss inkomst,
utan som kommit till för att täcka utgifterna för organisationernas, och särskilt
de ideella organisationernas, verksamhet. Men vi kunde inte finna någon,
såsom vi tyckte, rimlig metod att göra en sådan skillnad. Vi funderade på
många utvägar, men det enda område, beträffande vilket vi lyckades göra en
avgränsning, var idrottstävlingarna. I dessa är det, om jag så får säga, idrottsmännens
egna prestationer, som utgör nöjet — det är ungefär på samma sätt,
som örn vi här i riksdagen skulle ha en nöjesskatt för riksdagsmännens egna
prestationer under debatterna. Lättnaden skulle ju inte gälla, när idrottsföreningarna
anordna andra nöjen, utan bara när människor skulle gå och titta
på idrottsmännens egna uppvisningar. På samma sätt är det — fastän den saken
glömdes bort i propositionen — om en schackklubb låter folk titta på hur medlemmarna
spela schack. Man ansåg sig alltså kunna göra ett sådant undantag.
Nu efteråt är jag nästan mest böjd för att beklaga det, ty jag tror, liksom
bevillningsutskottets ordförande, att hade inte detta undantag gjorts, så
hade antagligen inte heller hela floran av motioner i anledning av denna proposition
kommit till. Emellertid bör man inte uteslutande beklaga det, ty det
vittnar örn att man runt örn i landet känt sig besvärad av nöjesskatten.

Jag behöver inte upprepa vad herr Bärg redan har nämnt, att det är ett
misstag, då det flera gånger offentligen har gjorts gällande, att detta förslag
till nöjesskatteförordning i själva verket skulle utgöra en skärpning av skatten
eller en ny börda lagd på dessa olika slag av organisationer. Det är ju tvärtom
så, att förslaget innebär en sänkning av skatten, i de flesta fall med praktiskt
taget hälften. Vi ansågo att detta var en lättnad, som naturligtvis skulle vara
önskvärd. Vi vågade oss emellertid inte på att försöka komma med något
praktiskt förslag, som skulle gå längre. Och jag tror nog att den, som har läst
utskottsmajoritetens betänkande och hört diskussionen i dag, har ett intryck av
att det var väl motiverat att inte våga sig på den saken. När emellertid utskottet
i alla fall har gjort det, vill jag nu inte säga annat än att man väl får lov
att göra detta försök.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordningsförslag om nöjesskatt. (Forts.)

Emellertid kan jag med anledning av herr Ströms yttrande inte låta bli att
erinra örn att lika väl som det nya förslaget innebär en lättnad genom att man
sänker taxa III praktiskt taget till samma nivå som taxa I, så är hela raden
av de bestämmelser, som nu upprörde herr Ström så mycket, övertagna från
propositionen av år 1940, och de äro t. o. m. praktiskt taget allesammans övertagna
från den gamla nöjesskatteförordningen, som går tillbaka ända till 1919.
Herr Ström har sålunda haft mer än 25 år på sig att upptäcka det upprörande
i dessa bestämmelser. Och att han inte har lörbisett existensen av nöjesskatten,
visas ju av det faktum, att han år 1940 själv väckte en motion i frågan, men
denna motion var varken så nöjsam eller så upprörd som herr Ströms anförande
i dag, utan den var, skulle jag vilja säga, mycket resonlig. I motionen
framhöll han att 15 procents skatt på teatrarna var väl högt tilltaget, och därför
föreslog han att man skulle sänka skatten till 10 procent för biljetter med
ett pris på upp till 2 kronor och 15 procent däröver. Klämmen i herr Ströms
motion år 1940 löd sålunda: »Taxa I: vid nöjestillställning, som avses i 2 § a)
på biljetter till ett pris icke överstigande 2 kronor: 10 procent av biljettpriset;
vid nöjestillställning som avses i 2 § b) 15 procent av biljettpriset.»

Alltså har herr Ström själv en gång funnit sig till rätta med denna nöjesskattelag.
Jag tror visserligen inte att det är någon som är så särskilt glad
över den. Men den har kommit till under en svår tid, och när vi kunna komma
att bli den kvitt, vet jag inte. Jag är inte säker på att den är den första av de
skatter, som skola försvinna. Jag tror att även herr Ström, örn han går igenom
raden av de ting, som beskattas, både när det gäller konsumtion, och när det
gäller inkomster, måhända skall finna att det finns andra skatter, som det är
mer angeläget att sänka eller ta bort än nöjesskatten. Jag erkänner emellertid,
att den är besvärlig tekniskt sett. Och särskilt med hänsyn till de förändringar,
som bevillningsutskottet nu har gjort, är jag mycket böjd för att instämma
i det önskemål, som bevillningsutskottets ordförande uttalade, att när det blir
möjligt att sänka några skatter, skall man också överväga att gå en enklare
väg, nämligen att befria alla slag av dylika tillställningar från skatt med undantag
av dem, som äro lättast att avgränsa, vilket utan tvivel är biograferna.
Man Hnge då ta den förlust i inkomsterna, som därmed följer. Men det är ju
ändå så, att det är skatten på biografer som ger det mesta.
o Tåg hoppas för min del att det skall visa sig vara möjligt att göra någonting
sådant, men jag vågar inte i dag ställa det i utsikt.

Såsom saken nu ligger till, kan jag inte se att man har någonting annat att
göra, även örn det sker med ännu mindre entusiasm än den bevillningsutskottets
ordförande lade i dagen, än att rösta för utskottets förslag.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Ström, som yttrade: Herr talman!
Jag vill erinra herr statsrådet örn, att när man inte kan nå allt, så försöker
man att nå något litet, och därför försökte jag år 1940 att uppnå denna sänkning
i nöjesskatten. Tyvärr gick det inte. Även örn man använder denna väg,
motor det alltså svårigheter. .lag lior för min del både i Stockholms stadsfullmäktige
och i riksdagen varit emot nöjesskatten, som jag anser vara en konsumtionsskatt
och därför förkastlig. Men givetvis finns det konsumtionsskatter,
som äro ännu mera förkastliga än denna, däri får jag ge herr statsrådet rätt.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall inskränka mig till några
korta repliker.

Herr Sjödahl läste upp ett avsnitt i min motion och påstod att den var skriven
agitationsmässigt på något sätt — han kunde inte riktigt förstå vad en del
saker skulle betyda, särskilt uttrycket »eller liknande». Jag hade gjort gällöfsta
kammarens protokoll 1945. Nr hO. 4

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
lande, att agitations- och upplysningsmöten inte kunna samla så mycket folk
— vilket ju är känt och omvittnat — utan att man har ett underhållningsprogram.
Och så räknar jag i motionen upp några slag av underhållning och
tillägger sedan »eller liknande». Jag skulle naturligtvis lia kunnat fortsätta
uppräkningen för fullständighetens skull — jag kunde ha sagt teater, deklamation
och t. o. m. dans, men jag förkortade det hela och satte punkt. Jag
kunde ju inte tro att någon kunde missförstå vad jag i själva verket syftade
till. Och vad jag i denna del skrivit är ingenting annat än en motivering till
punkt 2 i motionens yrkande. Det är sålunda inte alls något märkvärdigt med
den saken.

Vidare skulle jag vilja säga ett par ord örn vad herr Sjödahl betraktade som
någonting fullkomligt orimligt. Örn herrar Hedmans och Falks reservation
skulle bifallas så skulle man, säger herr Sjödahl, kunna få en från nöjesskatt
befriad biografföreställning på ett ställe och kanske strax intill en biografföreställning
som var belagd med nöjesskatt, vilket alltså vore någonting orimligt.
Ja, det kan tyckas så för den, som inte är helt insatt i förhållandena.
Men nu förhåller det sig på det sättet, att biografföreställningarna i samlingslokalerna
inte äro något självändamål. Dessa biografföreställningar ges för
att få inkomster som bidrag till hyreskostnaderna och som bidrag till underhåll
av byggnaden o. s. v. Med de inskränkningar i fråga örn dessa biografföreställningar,
som reservanterna förordat, skulle det bli fråga om två föreställningar
per vecka. Enligt min mening är det fullt försvarligt, vad man
än månde invända, att få anordna dessa föreställningar utan beskattning. Ty
här är det inte fråga örn att någon enskild skall förtjäna pengar på föreställningarna,
utan det gäller här, det tvekar jag inte att säga, att tillgodose ett
samhällsnyttigt ändamål. Det är också känt att dessa föreningar alltmer
sträva efter att åstadkomma sådana filmförevisningar, som kunna gagna de
ideella intressen, som föreningarna vilja främja. De sträva därför också efter
att höja filmkulturen en liten smula. Det är gudi klagat en lång och besvärlig
väg att gå, men man har ändå slagit in på den.

Jag skulle vilja försäkra kammarens ledamöter att man inte begår någon
orättvisa, om kammaren följer herrar Hedmans och Falks reservation, och jag
vädjar till kammarledamöterna att göra det, trots herr Ströms anförande.

Bevillningsutskottets ordförande yttrade någonting örn en princip, som han
sedan länge omfattat och som innebär att det är oriktigt att subventionera
föreningarna genom att göra skattejämkningar här eller där. Ja, det kanske
ur utskottsordförandens principiella synpunkt kan tyckas så. Men eljest måste
jag påstå, att min erfarenhet givit vid handen att detta inte är mer än rätt och
billigt, ty jag vet att det finns föreningar, framför allt föreningar som äga
samlingslokaler, som få skatta, trots att de ha ringa eller inga inkomster. För
inte länge sedan kom det till Folkhetshusföreningarnas riksorganisations expedition
en förfrågan från en förening örn hur den skulle bära sig åt för att klara
en situation, som den råkat i. Föreningen hade av kommunen begärt restitution
på nöjesskatt för vissa tillställningar, där inkomsten oavkortat skulle gå
till att betala skatter, som föreningen ålagts att betala. Det föreligger alltså
utomordentligt stora svårigheter för sådana föreningar att reda sig, och då
kan det inte vara annat än rimligt att man för dem vidtar de jämkningar, som
här äro föreslagna av utskottet, och dessutom går ett tuppfjät längre, såsom
reservanterna lia föreslagit.

Jag har oförbehållsamt erkänt, att både propositionen och utskottsbetänIlandet
innehålla förbättringar jämfört med de nuvarande bestämmelserna i fråga
örn nöjesskatten. Men jag har lika oförbehållsamt sagt, att vill man verkligen
uppnå det, som utskottet syftar till, då skall man också ta det lilla steg ytter -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
ligare, som reservanterna förorda. Ty då vinner nian en smula mer, och då får
man dessutom lättare att tillämpa de föreskrifter, som utskottet i sin helhet
har förordat.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Engiuml: Herr talman! Jag har till betänkandet i detta ärende fogat
en blank reservation, som innebär en principiell deklaration för bibehållande
av den nuvarande skattegrupperingen. Jag har, innan jag kommit till denna
ståndpunkt försökt -—■ vilket icke skett i propositionen — att skaffa mig ett
internationellt perspektiv på dessa frågor. Det visade sig därvid att man inom
några med oss befryndad» kulturländer med nöjesbeskattning har en sådan
differentiering. Och man har en differentiering som i stort sett motsvarar uppdelningen
hos oss av nöjena i sådana som tillhöra den första skatteklassen och
sådana som tillhöra den tredje skatteklassen. Lagarna äro olika utformade i övrigt,
men detta drag är genomgående. Norrmännen ha följt herr Ströms linje på
det sättet, att de lämna teatrar o. s. v. skattefria och ta en enhetlig taxa på
vad som blir kvar. Danskarna ha en extra låg skatt på uppläsningar, en något
högre skatt på teaterföreställningar och icke mindre än 40 procents skatt på de
nöjen, som vi hittills lia beskattat i tredje skatteklassen. Även engelsmännen
göra en motsvarande differentiering.

Det förefaller således, som örn det icke bara på svensk botten göres en åtskillnad
i värderingen mellan de tillställningar, som hittills ha varit förda till
första skatteklassen, och de tillställningar som ha varit förda till den tredje,
utan att denna åtskillnad är tämligen genomgående i med vår likartade kulturella
miljöer. Jag tror således inte, att finansministern har rätt, när han påstår,
att det möter betydande svårigheter att vinna allmännare anslutning för
en graderad värdering av de olika nöjesformerna. För övrigt har ju finansministern
faktiskt inte realiserat kravet på en enhetlig nöjesskatt. Han bär två
skatteklasser, först en på 15 procent, och sedan biografernas. Det finns ingen
motsvarighet till den uppdelningen på något annat håll, såvitt jag har kunnat
utröna.

När man i främmande länder på det sättet har funnit sig böra bibehålla en
relativt hög skatt för nöjen, som nu tillhöra den tredje skatteklassen, så beror
det säkerligen på att man har funnit det vara en lämplig skattekälla och att
det här gäller nöjesformer, som för samhället medföra rätt avsevärda nackdelar.
Och örn vi tänka på våra socialpolitiska utgifter, är det uppenbart, att de
i ganska hög grad äro förknippade med nöjen som tillhöra den tredje skatteklassen.
Det är således med de allmänna skattepolitiska grundsatser, som vi
tillämpa, inte ur vägen att man något hårdare beskattar nöjen i den hittillsvarande
tredje skatteklassen än de ur samhällets socialpolitiska synpunkter
ganska ointressanta nöjena i den första skatteklassen.

Gent emot herr Holmberg skulle jag beträffande det befogade överhuvud
taget i att bibehålla en nöjesskatt vilja säga, att det porträtt av nöjesskattebetalarna,
som man får i den kommunistiska motionen, knappast är riktigt. Det
är inte en arm befolkningsgrupp, som betalar dessa nöjesskatter, ulan det är
en befolkningsgrupp, som, sedan den tillgodosett sina grundläggande livsbehov,
har ett penningöverskott, som den inte kan hitta på någon mer närliggande
användning för än på de beskattade nöjena. Jag skulle också tro, att nöjesskatten
i vissa hänseenden är en ganska värdefull komplettering till den allmänna
inkomstskatten. Den beskattar för ett ibland rätt inkomstrikt ungdomsskikt
den del av inkomsten, som inte tas i anspråk för deras försörjningsbörda. Ofta
kasta de nämligen över denna på föräldrarna och även eljest blir den ofta ganska
liten, därför att de bara ha sig själva att sörja för. Det finns likaså en in -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
komstgrupp, som man möter exempelvis i avdragen för representationändamål
i den allmänna inkomstbeskattningen, som rimligen i hög grad böra betala en
tribut i form av nöjesskatt, då dessa avdrag i viss utsträckning gå till nöjen.
Jag tror således att det finns sakliga motiv ur bärkraftens synpunkt att bibehålla
en nöjesbeskattning och en differentierad nöjesbeskattning.

Jag skall emellertid, som förhållandena nu äro, inte längre uppehålla mig
vid detta ur principiella synpunkter ganska intressanta spörsmål, utan begränsa
mig till att ta upp den konflikt, som här föreligger mellan irtskottsmajoritetens
ståndpunkt och den av herrar Heuman och Falk och även av herr Karlsson i
Munkedal förfäktade särskilda meningen.

Enligt det porträtt av det svenska föreningslivet, som herr Karlsson i
Munkedal gav i sitt första anförande, skulle detta föreningsliv ha den karaktären,
att i det inre rummet sutta vid tillställningarnas början ett fåtal äldre
medborgare och i tamburen befunno sig samhällets ungdom, som bara väntade
på att den värdefullare delen av programmet skulle vara förbi och de skulle
kunna gå in och börja tråda dansen, som för dem var det enda intressanta.
Jag skulle verkligen vilja fråga herr Karlsson i Munkedal, örn det överhuvud
taget kan vara lämpligt att ge de av riksdagens ledamöter, som inte ha närmare
kontakt med de ideella rörelserna i vårt land, ett sådant porträtt av dessa
rörelser. Jag måste säga att detta porträtt lyckligtvis inte är riktigt. Örn jag
får ta nykterhetsföreningarna, som ju äro en stor grupp, såsom ett exempel,
så lia några av dem i sina stadgar ett konstitutionellt förbud mot att ha dans
på sina tillställningar, och även i de fall där sådant förbud saknas, är man
mycket försiktig med att anordna dans. Jag skulle tro att det porträtt, som
herr Karlsson i Munkedal har givit, äger giltighet endast på vissa håll, och i
den mån så är fallet bör samhället av sanitära skäl se till, att räckvidden blir
så liten som möjligt.

Herr Karlsson i Munkedal sade, att det här gäller att stå med båda fotterna
i marken, och det skulle jag också vilja göra. Problemet bär har, efter
mitt sätt att se, en annan spets. Örn det på en sådan ort, som herr Karlsson
i Munkedal avsåg, är fråga örn att finansiera en samlingslokal, kan man då
säga, att det ur samhällets synpunkt är angeläget att få en sådan lokal till
stånd eller att för framtiden söka bevara den, örn det bara är några äldre herrar
som sitta inne i lokalen, när de allvarliga förhandlingarna pågå, örn man
inte kan vinna ortens ungdom för något som helst medborgerligt arbete, utan
denna ungdom bara avvaktar att den värdigare delen av programmet skall
ta slut för att de i stället skola få komma in och dansa? Är läget i ett svenskt
ortssamhälle sådant, så frågar jag mig: finns det ur samhällets synpunkt
någon anledning att försöka skapa dessa nya bygdegårdar, som inte komma
att få den användning som de ursprungligen, för trettio år sedan, hade, nämligen
att utgöra ett forum för föreningsliv och allmänt medborgerligt intresse,
utan bara komma att tillgodose ett nöjesintresse, vars tillgodoseende näppeligen
kail höja den medborgerliga standarden i bygden?

Herr Karlssons i Munkedal uppfattning örn betydelsen av våra medborgarföreningar
och ideella rörelser biträder jag fullt och helt. Jämför man nordisk
demokrati med demokratier, som sakna ett inslag av sådana ideella folkrörelser,
som vi lia här i landet, tror jag att man skall komma till den uppfattningen,
att det breda skikt av ideella föreningar, som vi haft i våra
svenska bygder och vilkas samlingspunkter varit våra missionshus, nykterhetslokaler
och folkets hus, har varit fullkomligt avgörande för den jämförelsevis
lyckliga utformningen av vår demokrati och den relativt ringa framgången
för demagogiska försök o. s. v. På fransk landsbygd t. ex. finns ingen som
helst motsvarighet till detta föreningsliv. Men här ha vi också ett memento,

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordningsförslaq örn nöjesskatt. (Forts.)
som jag hoppas i någon mån ligger bakom utskottsmajoritetens ståndpunkt:
om inte denna folkliga verksamhet längre kan få det sakliga innehåll, som den hittills
haft och som har varit bakgrunden för denna framgång, utformningen av
ett demokratiskt samhällsskick, utan bara skall bli skylten för ett nöjesliv,
knutet till en annan lokal än den privatägda dansbanan, då är frågan, om
föreningarna längre ha en verklig uppgift att fylla och man från dem kan
vänta impulser, ägnade att ge fasthet åt det svenska samhällslivet i framtiden.
Ställer man frågan på det sättet, tror jag att bland de uppgifter av betydande
angelägenhetsgrad, som den svenska riksdagen har, är att tillse, inte
bara att dessa föreningar få ekonomiskt stöd, i den mån de behöva det, utan
också att man befordrar den form av föreningsliv, som är själva bakgrunden
för den svenska demokratiens och det svenska medborgarsinnets fortsatta
trivsel och så långt möjligt avskärmar sådant, som hotar den. Och då jag, herr
talman, inte är övertygad om att inte avsevärda faror i det hänseendet skulle
följa med ett bifall till herr Karlssons i Munkedal yrkande, ber jag att på denna
punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Heuman: Herr talman! Finansministern underströk med ganska stor
skärpa svårigheten att gradera de olika nöjena och så att säga värdesätta dem
sinsemellan. Det är just denna omständighet, som han här framhållit, som
bland annat har förorsakat, att jag reserverat mig på denna punkt. Är det
svårt att gradera sådana nöjen som förekomma i våra storstäder, där man har
teater i en lokal, cirkus i en annan, revy i en tredje och tivoli på ett annat
håll och de olika slagen av nöjen således äro ganska skarpt avgränsade, måste
det vara ännu Hacket besvärligare att värdesätta en tillställning, där man
samtidigt har ett helt komplex av nöjen, exempelvis en föreläsning, en deklamation
eller där några av ungdomsklubbisterna uppträda och det fortsättes
med dans eller.där man kan sammansätta ett eftermiddagsprogram under tre
timmar med fyra, fem å sex olika arter av nöjen. Att avgränsa nöjena på en
sådan tillställning är just vad uppbördsmyndigheten enligt utskottsförslaget
skall göra. Den skall bedöma, vilken art av nöje som skall anses vara övervägande.
Har det mera högklassiska nöjet varit övervägande, skall tillställningen
vara skattefri, men har det lägre klassificerade nöjet varit övervägande,
skall tillställningen beskattas. Här ökar man i hög grad de svårigheter,,
som redan finnas med det nuvarande systemet. Det var bl. a. detta, herr talman,
som gjorde att jag reserverade mig, ty jag ville bespara uppbördsmyndigheterna
dessa ytterligt besvärliga avgöranden, som komma att medföra en
mängd olika bedömanden och en hel del irritation mellan festarrangörerna
och uppbördsmyndigheterna. Har man den uppfattning, som finansministern
här deklarerade, således att det är svårt att gradera de olika nöjena och värdesätta
dem sinsemellan, bör man bifalla reservationen och inte utskottets utlåtande.
I så fall har man, efter vad jag kan förstå, gått den enda förnuftiga
vägen.

Det tillkommer inte mig, herr talman, att svara på herr Englunds anförande,
utan det blir väl närmast herr Karlssons i Munkedal sak. Men jag måste
säga att även örn herr Karlsson kanske målade situationen ute på landsbygden
i väl grälla färger, kan man dock inte förneka, att det ligger en hel del
sanning i vad han sade, och det torde inte herr Englund vara främmande
för. När jag har rest runt från plats till plats och hållit mina föredrag eller
dylikt, har jag gjort samma erfarenhet som herr Karlsson. Ungdom är inte
i större utsträckning intresserad av föredrag. Det är möjligt att en och annan
kommer in och sätter sig i lokalen. Ungdomen är i stället intresserad av de

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Förordnings förslag om nöjesskatt. (Forts.)
lättare nöjena, dans och dylikt. Men det är naturliga utslag av ungdomens
livslust som man inte har någonting att anmärka på.

Herr Englund utgår från att därest förhållandet är sådant, att det bara är
några äldre personer närvarande under den mera högklassiga delen av tillställningen,
finns det inget fog för att man skall behålla dessa lokaler och
understödja verksamheten. Men, herr Englund, det är ju så, att denna ungdom
blir äldre och mognar. Då komma de in i samhällsarbetet och överta de äldres
roll, och då blir det de, som sitta i de lokaler, som stå till förfogande, och
deltaga i de högre klassificerade nöjena och där förvärva insikter som kunna
vara av betydelse för deras samhällsarbete. Lokalerna äro således inte onödiga
i och för sig, därför att ungdomen står utanför under ett föredrag och endast
går in, då det är dans. När ungdomen mognar och skall överta samhällsarbetet,
har den åtminstone lokal för sina sammanträden. .Tåg tycker att herr
Englund ser alltför lättvindigt även på det problemet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till den av
mig och herr Falk avgivna reservationen.

Herr Lindhlom: Herr talman! När man har suttit och lyssnat till denna
diskussion, har man kunnat konstatera, att det är med en viss olust som kammaren
går att fatta beslut i den föreliggande frågan. Det förefaller,, som örn
inte något förslag är så godtagbart, att egentligen någon part är riktigt nöjd.
Det skulle då kunnat ligga närmast till hands att yrka avslag för att få en
ny utredning, men det är givetvis icke någon möjlighet att få någon framgång
för ett sådant yrkande.

Även jag har samma olustkänsla, och det av två anledningar. Jag skall i
korthet redogöra för den inställning jag har till spörsmålet. För det första
måste jag säga, att det inte är tilltalande att den första skattelindring, som
svenska folket får, skall gälla de nöjestillställningar, som av ålder ansetts
minst värdefulla. Det är beklämmande att man måste slå in^ på en sådan väg.
Jag tror att det hade varit lyckligare, när man i alla fall måste lia två skalor,
att man hade kunnat fortsätta med att göra en skillnad mellan dessa nöjestillställningar.

För det andra finner jag mig icke kunna biträda utskottets förslag beträffande
idrottsorganisationerna. Det är ju så, som väl alla ändå känna till, att
när dessa organisationer anordna ett evenemang av det ena eller, andra slaget,
är det ett evenemang av rätt betydande omfattning. Det rör sig i regel örn
två, kanske tre eller fyra tusen kronor i inträdesbiljetter. Då så är förhållandet''får
jag ju lov att säga, att nog skall man vara bra anspråkslös, örn man
skall tycka att riksdagen ger ett stöd åt idrottsorganisationerna genom att
skänka dem 75 kronor vid en sådan tillställning. Jag får för min personliga
del säga, att jag tycker att det nära nog är genant att fatta ett beslut, av en
sådan innebörd. Jag skulle, herr talman, därför allra helst sett, att vi hade
kunnat kombinera förslagen, så att vi följt propositionens linje beträffande
den skattefria summan, alltså 2 000 kronor, och låtit den gälla både för ideella
organisationer och idrottsorganisationer. Jag skulle ha kunnat biträda en sadan
ståndpunkt, så mycket hellre som jag tror att det icke skulle ha haft
någon större ekonomisk betydelse för det allmänna att föra upp dessa ideella
organisationer i 2 000-kronorsklassen, enär det skulle ha varit ytterst, fa av
dem som därigenom skulle ha kommit att fa någon större skattelindring,. än
örn de hade stått kvar i 500-kronorsklassen. Därigenom skulle det ha blivit
en viss likställighet.

Emellertid råder det viss oklarhet på den pimkten, och det torde inte vara
möjligt att med den ringa utredning, som nu finns i detta avseende, ställa

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

F ör ordning s förslag örn nöjesskatt. (Forts.)
något yrkande. Jag tänker då särskilt på vilka följderna skulle bli för vissa
ekonomiska föreningar, som ha till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler.
För dem skulle det kanske ha mera betydande följder.

När jag nu vill stödja idrotten, anser jag inte att det under rådande förhållanden
är någon mening med att riksdagen skall låtsas skänka idrotten en
liten gåva på 75 kronor för sådana tillställningar, som idrottsorganisationerna
ha, och med hänsyn därtill ber jag att få ansluta mig till herr Fröderbergs
reservation.

I herr Lindbloms yttrande instämde herr Norman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den under
behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
avslås; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

2§.

Godkändes.

3 §.

Herr Ström: Herr talman! Jag föreslår att första punkten, »a) teaterföreställning,
musikunderhållning, litterär underhållning samt uppvisning i konstnärlig
dans» måtte utgå ur denna paragraf och likaså i punkten d) ordet
»gymnastik».

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändrat.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att den nu förevarande paragrafen skulle godkännas,
dels ock, av herr Ström, att paragrafen skulle godkännas med den ändring i
första stycket, att punkten a) utelämnades och att de i punkten d) förekommande
orden »sport, idrott eller gymnastik» utbyttes mot »sport eller idrott».

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

*—U §§.

Godkändes.

15 § första stycket.

Herr Heuman: Herr talman! Jag skall be att få föreslå, att sista meningen
i förevarande stycke, som börjar med orden »Vad nu sagts» och slutar med
orden »organisationens syfte», måtte utgå.

Herr Velander: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade, med I) betecknade reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

F ör or ilning sförslag om nöjesskatt. (Forts.)

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande stycket yrkats l:o) att detsamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag; 2:o), av herr Velander, att sagda stycke
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt 3 :o), av herr Heuman, att kammaren
skulle godkänna berörda stycke med den avfattning, som föreslagits i den av
honom och herr Falk anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på styckets godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heuman begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptogvartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Heuman äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 15 § första stycket
av bevillningsutskottets i betänkande nr 66 punkten I framställda förordningsförslag
antager styckets godkännande med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet anförda reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av sagda stycke med den lydelse, som förordats i herrar Hedmans och
Falks reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 55.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 15 § första stycket av bevillningsutskottets i betänkande
nr 66 punkten I framställda förordningsförslag, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Lördagen deli 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Förordnings förslag örn nöjesskatt. (Forts.)

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
av herrar Heuman och Falk vid betänkandet anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Heuman hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej -— 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

15 § andra stycket.

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr
Fröderberg avgivna reservationen. Saken ligger så till, att om utskottets uttalande
här bifalles oförändrat, kan det vålla rätt stort avbräck för en del
idrotts- och gymnastikföreningar. Det bästa sättet att hjälpa dem att få en
god och sund utveckling är väl att giva dem möjligheter att förbättra sina
finanser. Därför vädjar jag vördsamt till kammaren att bifalla denna reservation.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag
sådant det här föreligger.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
stycket samt vidare därpå att nämnda stycke skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr Fröderberg vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
styckets godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Emil, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 15 § andra stycket av bevillningsutskottets i betänkande
nr 66 punkten I framställda förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke med den lydelse, som förordats i den
ar herr Fröderberg vid betänkandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen, jämlikt beslut av herr talmannen,
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava

utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 20.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Ang. inskränkning
i
rällen alt förvärva
jordbruksfastighet.

Förordningsförslag örn nöjesskatt. (Forts.)

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 12 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 336, vilken hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 421 av herr Näsgård m. fl.,

» 422 » herr Heilman m. fl.,

» 435 » herrar Sundelin och Lindhlom samt
» 436 » herr Domö m. fl. ävensom
inom andra kammaren

nr 622 av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med nr 422 i första
kammaren,

nr 623 av herr Persson i Norrby m. fl., likalydande med nr 421 i första
kammaren,

nr 648 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., likalydande med nr 436 i
första kammaren,

nr 673 av herr andre vice talmannen Carlström,

» 682 » herr Ekdahl,

» 683 » herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.,

» 684 » herr Werner samt
» 685 » herr Andersson i Dunker.

Ifrågavarande motioner hade jämväl hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hade propositionen och motionerna hänskjutits till behandling av sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott, vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet
på grund av vad däri anförts hemställt,

A. att riksdagen med förklaring, att riksdagen funnit vissa ändringar höra
vidtagas i det genom propositionen framlagda lagförslaget, måtte med avslag
å motionerna 1:435, 1:436, 11:648, 11:673 och 11:683 samt med bifall till
motionerna 1: 422 och II: 622 antaga i utlåtandet infört förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

B. att motionerna II: 684 och II: 685, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 421 och II: 623 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionen II: 682 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Holmbäck, Löfvander, Björkman, Andersson i Gisselås, Hagman
och Liedberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen, med bifall
till motionerna i första kammaren nr 435 och 436 och i andra kammaren nr
648 och 683, ville avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 336 med förslag till lag
örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta, vilka ansett, dels att utskottets
motivering bort i viss del hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
dels ock att utskottet under C. bort hemställa, att motionerna 1:421 och
II: 623 måtte anses besvarade genom vad utskottet i det av reservanterna föreslagna
utlåtandet anfört.

I berörda motioner hade hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen
måtte uttala sig för sådan ändring av förslaget till tillämpningskungörelse,
att kommunal förtroendeman, utsedd av häradsrätten, finge i uppdrag
att utfärda visst intyg, som enligt förslaget skulle avgivas av landsfiskalen.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet framställda lagförslaget paragrafvis
med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Norman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Henna paragraf lydde:

Utan Konungens tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i denna
lag stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde
överstiger femtusen kronor.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet och för fastighets
värde är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom,
som vid denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten
eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk.

Herr Holmbäck: Herr talman! Under de år, som jag tillhört riksdagen, hallag
icke deltagit i behandlingen av någon proposition, vars granskning inom
utskottet varit så ingående som fallet varit med förslaget till lag örn inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastigheter. Detta är också naturligt. Lagförslaget
är icke blott av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen; det
berör och griper in på flera områden av fastighetsrätten. Det är även ett mycket
svårbehärskat och i detaljerna svårläst förslag. Ännu i går, när jag satt och
tänkte över vad jag skulle säga här i dag, hittade jag ett ställe, där lagtextens
utformning ger anledning till olika tydningar. Jag tror, att jag kan göra det
uttalandet, att det första, som jordbruksministern blir tvungen att göra i den
händelse förslaget går igenom, är att låta inom jordbruksdepartementet utarbeta
en kommentar till förslaget att tillställas vederbörande myndigheter och allmänheten,
så att lagen blir ordentligt förstådd. Det tror jag är fullständigt
trängande nödvändigt.

Utskottets förslag innebär vissa modifikationer i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag anser dem alla vara förbättringar.

Orsakerna till att, såsom Kungl. Majit föreslagit, kommun skulle vara underställd
de nya reglerna och alltså begära tillstånd av Kungl. Maj :t, då kommunen
förvärvat en jordbruksfastighet, förstår jag inte riktigt. Varför detta
ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt? De äro varken jobbare eller spekulanter.
Där har emellertid utskottet ändrat på förslaget.

Två av utskottets ändringar hänföra sig till det lilla jordbruket. En skogsarbetare,
som ville inköpa ett litet jordbruk, vars värde, byggnaderna inbegripna,
överstege 5 000 kronor, men som ämnade ägna sig åt skogsarbete såsom
sitt väsentliga livsuppehälle, skulle enligt det kungliga förslaget behöva Kungl.
Maj:ts tillstånd till förvärvet av detta lilla ställe. Hur man än ser på förslaget,
tror jag, att detta avgjort vore att gå för långt, och jag är nog inte den ende
inom utskottet, som har ställt sig förvånad till att jordbruksministern har ansett,
att den viktiga inskränkning, som här föreligger, skulle kunna genomföras
på administrativ väg.

Enligt det kungl, förslaget skulle vidare den, som äger ett litet jordbruk,
hur litet som helst, vilket icke vore hans huvudsakliga förvärvskälla ■— alltså
t. ex. ett arbetarsmåbruk, ett stödjordbruk — vara tvungen att vända sig till
Kungl. Majit med begäran örn tillstånd, örn han ville köpa till en bit åker,
äng eller skog, hur fliten som helst, från en jordbruksfastighet, vars värde
överstiger 5 000 kr. Även detta är enligt min åsikt, hur man än ställer sig till
förslaget i övrigt, avgjort att gå för långt, och utskottet har även föreslagit
ändrade regler.

Nu nämnda förändringar innebära emellertid endast smärre modifikationer
i det kungl, förslaget. Jag skall tillåta mig att i korthet angiva grundsatserna
i detta och samtidigt till varje punkt göra några reflexioner.

Man kan indela de förvärv av fastigheter, som i framtiden komma att ske
genom köp eller byte, i fyra olika kategorier, alltefter de fordringar lagförslaget
ställer för att ett förvärv skall vara giltigt.

Den första kategorien omfattar de fall, som stå helt utanför de nya reglerna.
Till denna kategori hör förvärv av vad kommunalskattelagen kallar annan
fastighet och sådan jordbruksfastighet, som är taxerad till högst 5 000 kronors
värde. Därmed är emellertid inte sagt, att alla förvärv av jordbruksfastighet,
som har lägre värde än 5 000 kronor, falla utanför det nya förslagets regler.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Om man vill köpa ett område av en jordbruksfastighet som är taxerad till över
5 000 kronors värde och detta område avstyckas för skogsbruk eller jordbruk,
så kommer man in under lagförslagets regler, oavsett hur litet området än är.
Vill man köpa en andel, hur liten som helst, i en jordbruksfastighet som har
över 5 000 kronors värde, så kommer man också in under det nya förslaget.
Detta omfattar alltså på denna punkt även förvärv av fast egendom, som har
mycket litet ekonomiskt värde.

När det gäller den andra kategorien räcker det med att man, då man begär lagfart,
presterar två saker; en försäkran från en själv och ett intyg från landsfiskalen
eller, örn det är fråga örn fastighet i stad, kommunalborgmästaren eller
ledamot av magistraten. Avlämnar man en dylik försäkran och ett dylikt intyg,
då man söker lagfart, blir ens förvärv giltigt. Förutsättningen för att man skall
kunna få sitt förvärv giltigt enligt dessa regler är, att man själv icke tidigare
äger jordbruksfastighet. Äger man en sådan till hur litet värde som helst, eller
andel i en sådan, hur liten som helst, går det däremot icke. Åtminstone kan jag
inte tolka förslaget annorlunda.

Sin egen försäkran skall man lämna på heder och samvete, och den skall
bland annat innehålla, att man ämnar ägna sig åt jordbruket å fastigheten.
Landsfiskalens intyg skall innehålla, att denna försäkran, som man har avgivit
pa heder och samvete, förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger anta,
att fastigheten skall bli vanskött i ens ägo eller — örn jag får uttrycka mig
populärt att man tänker jobba med fastigheten. Närmare angivet skall i
sistnämnda del landsfiskalens intyg innehålla, att förvärvet ej huvudsakligen
åsyftar, att förvärvaren skall utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig som stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller
andel däri, eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller
annat, som tarvas för fastighetens brukande.

Jag tror, att för det fall att förvärvaren är från den ort, där egendomen
ligger införskaffandet av detta intyg knappast kommer att vålla några uppskov
eller några svårigheter för en lojal förvärvare. Är däremot förvärvaren
tran en annan ort, måste landsfiskalen göra undersökningar, och en särskild administrativ
förordning kommer att ålägga honom att vid dessa undersökningar
vara noggrann.^ Här finns alltså möjlighet till uppskov med därav följande
olagenheter. Manga landsfiskaler komma att vilja införskaffa skriftliga yttranden
fran landsfiskalerna i de distrikt eller från myndigheter i de städer,
dår lörvärvarna äro bosatta, och da fördröjes ärendet.

Vad man emellertid här reagerar emot är enligt min uppfattning dock närmast
andra saker. Sjädva lagtexten är vagt formulerad. Vad melias med att
en person ägnar sig åt jordbruket? Måste han själv ha ständig uppsikt över det.
sa att han mäste flytta till gården, eller räcker det med att han har tillsyn över
det vissa manader på året? Säkerligen komma landsfiskalerna på denna punkt
att ha mycket skiljaktiga uppfattningar. Någon möjlighet att skapa en encoo
- ,praxl? synes finnas. Det kommer att i landet finnas mellan 500 och
bOO intygsgi vare, och när någon av dem har gett ett intyg, följer ett bifall till
lagiartsansokan utan någon provning av om intyget återger de riktiga förhållandelia.
Någon enhetlighet står då givetvis icke att få.

Aven en annan anmärkning kan göras. Att vägra ett intyg åt en person på
grund av att man icke tror på att hans försäkran, sorn han avgivit på heder
och samvete, ar riktig, torde bli någonting utomordentligt pinsamt för en intygsgivare.
Likaledes torde det bil mycket pinsamt för en intvgsgivare att
vägra ett intyg, därför att han inte tror, att vederbörande skei] komma att
skota fastigheten. Jag tror för unn del. alt resultatet blir, att landsfiskalerna

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
och de jämställda intygsgivarna komma att vägra intyg endast i mycket extrema
fall. Men då torde effekten av lagförslaget bli utomordentligt liten.

En tredje invändning är av principiell natur. Den kungl, propositionen vill
införa den regeln, att en polismyndighet skall få yttra sig över medborgarnas
avsikter och över deras kvalifikationer. Om en far eller en svärfar vill överlåta
sitt hemman till sin son eller till sin måg för att själv gå på undantag eller
flytta in till en stad på gamla dagar, så måste sonen eller mågen vända sig
till en polismyndighet och begära ett intyg, som avser hans kvalifikationer och
avsikter. I varje fall jag reagerar starkt mot en lagstiftning, som för till denna
konsekvens.

Detta var alltså två kategorier av de fyra, som jag talade örn. Vid den
tredje kategorien behöver man inte själv avge någon försäkran. Man skall
emellertid i stället ha två intyg för att få lagfart, ett från landsfiskalen, kommunalborgmästaren
eller en magistratsledamot och ett från egnahemsnämnden.
Denna kategori omfattar de fall, då någon vill vidga en jordbruksfastighet,
som han tidigare äger. Det är emellertid icke samtliga jordbruksfastigheter,
som kunna vidgas enligt dessa regler. Endast under förutsättning att den av
förvärvaren tidigare ägda fastigheten icke är tillräcklig för att föda ägaren
och hans familj, komma dessa regler i tillämpning. Eljest inträda strängare
regler.

Landsfiskalen, kommunalborgmästaren eller magistratsledamoten kommer
att avgiva ett intyg av i huvudsak samma karaktär som då det gällde den andra
nyss behandlade kategorien. Egnahemsnämnden måste fatta ståndpunkt till
två frågor, dels örn den fastighet, som skall vidgas, icke skall anses vara
större än att den icke ger full bärgning åt innehavaren och hans familj, dels
örn utvidgningen är lämplig.

De invändningar, som kunna göras mot reglerna inom denna kategori, äro
delvis desamma som då det gällde den andra kategorien, men här göra sig
ju olägenheterna ännu mera utpräglat gällande. De frågor, som egnahemsnämnden
skall avgöra — örn fastigheten inte är tillräcklig för att föda innehavaren
och hans familj och om utvidgningen är lämplig — äro av mycket subjektiv
natur. Någon enhetlig rättspraxis torde därför icke heller här kunna väntas,
helst som det fall, då en egnahemsnämnd meddelar ett intyg, icke blir föremål
för någon prövning. Har egnahemsnämnden meddelat ett intyg, prövar nämligen
lagfartsmyndigheten senare endast, att intyget uppfyller de formella förutsättningarna.

Genom att man här har tillkopplat en myndighet, som består av flera personer,
nämligen egnahemsnämnden, blir emellertid själva förfarandet stelare.
En sådan myndighet sammanträder blott på vissa tider. Ett svar på en anmodan
att erhålla ett intyg kan därför fås blott efter en tidsutdräkt, alltså
icke med samma snabbhet som då det gäller ett svar från landsfiskalen. Besvarandet
av de frågor, som egnahemsnämnderna ha att taga ställning till.
fordrar tydligen även undersökningar på orten, där det jordområde är beläget,
som intyget skall avse, och detta medför också tidsutdräkt.

Många av de förvärv, som komma in under denna kategori, ske för att
möjliggöra sammanläggningar. Fråga är, örn icke lagtexten i själva verket vill
— det kan herr jordbruksministern kanske sedermera upplysa örn — att ett
förvärv av denna typ alltid skall ske med avsikt att få till stånd en sammanläggning
i den mening, som lagen lägger däri, med en fastighet, som förvärvaren
tidigare äger.

Hittills har det ansetts, herr talman, att man bör gynna sammanläggningar.
En lag om sammanläggning kom till 1926, och den har man sedermera försökt
att vidga. Det klagas emellertid mycket över att förutsättningarna för en sam -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
manläggning i själva verket äro så svåra, att ägodelningsdomarna måste avvisa
sammanläggningar, därför att den eller den eller den förutsättningen icke
finns. I detta sammanhang kommer man emellertid att uppställa strängare
fordringar för sammanläggning. Man vill försvåra den. Antag, herr talman,
att en man köper en jordbit av en annan för att sammanlägga med sin egen
fastighet. Då skall förvärvaren först vända sig till landsfiskalen och till egnahemsnämnden
för att få ett intyg, som jag nyss har angivit. Dessa myndigheter
skola pröva saken, och egnahemsnämnden skall kanske då granska eller
låta granska förhållandena på ort och ställe. Sedan skall vederbörande vända
sig till en lantmätare. Denne skall enligt jorddelningslagen eller enligt sammanläggningslagen
pröva lämpligheten av den fastighetsbildning, varom är
fråga. Så skall sammanläggning sökas hos ägodelningsdomaren, som skall höra
överlantmätaren, örn denne icke har hörts förut. Till sist skall ägodelningsdomaren
pröva, om förutsättningarna för sammanläggning med hänsyn till
lagfarts- och inteckningsförhållandena m. m. äro uppfyllda — förutsättningar
som, såsom jag nyss angav, äro mycket stränga.

Är icke detta byråkrati?

Varför har i varje fall icke åt lantmätaren kunnat anförtros den uppgift,
som man nu beslutat sig för att ålägga egnahemsnämnden? Det hade då blivit
ett vida smidigare förfarande, och i varje fall hade man sluppit åtskilligt
dubbelarbete.

Jag tror för min del icke, att reglerna örn köp för vidgning av fastigheter
komma att tolkas annat än liberalt av egnahemsnämnderna. Jag tror därför
icke, att de komma att ha någon större betydelse i kampen mot spekulationen.
Men de komma i betydande grad att förhindra den rationaliseringsverksamhet,
som pågår genom sammanläggningar av en fastighet och områden från andra
fastigheter. I varje fall kommer det att bli tidsutdräkt och svårigheter.

Den fjärde och sista kategorien omfattar de fall, då Kungl. Maj:ts tillstånd
fordras för att ett köp av en fastighet eller del därav skall få äga rum. De
fall, då dylikt tillstånd kommer att fordras, äro flera. Så är händelsen, om
någon, som redan tidigare äger en jordbruksfastighet,-vill förvärva en ny sådan,
vilken icke är avsedd att vidga hans tidigare fastighet. Jag har redan
nämnt, att — i varje fall som jag läser förslaget — man måste, även örn man
tidigare äger blott en andel, hur liten som helst, i en jordbruksfastighet, söka
Kungl. Maj :ts tillstånd till förvärvet. Det spelar därvidlag icke någon roll,
örn man t. ex. är son eller måg till säljaren. Kungligt tillstånd erfordras även,
örn man tidigare äger en fastighet, som har full bärkraft för att föda ägaren
och hans familj, och denne nu vill försöka vidga fastigheten. Tillstånd fordras
också, om någon, som icke själv ämnar ägna sig åt jordbruket, vill förvärva
en fastighet. Dessutom har man att vända sig till Kungl. Majit, om man icke
vill nöjas med det avgörande, som landsfiskalen, kommunalborgmästaren eller
magistratsledamoten eller egnahemsnämnden träffat, då de vägrat att utställa
intyg. Eftersom de frågor, som egnahemsnämnden kommer att pröva, då den
skall ta ställning till utfärdandet av intyg, äro mycket svårbedömbara, blir
det kanske åtskilliga fall, då den enskilde vill vända sig till högre myndighet,
även örn egnahemsnämnden är liberal. Till Kungl. Majit måste man vända
sig, då fråga är örn att använda jordbruksfastighet för styckning, för industriellt
ändamål eller dylikt.

Varje ärende, som Kungl. Majit kommer att få behandla, måste givetvis utredas
ordentligt. Man kan ej gärna tänka sig annat än att ärendena remitteras
till myndigheterna. Redan § 10 regeringsformen stadgar, att innan
ärendena föredragas för Konungen i statsrådet, de skola beredas av den föredragande
genom inhämtande av upplysningar. Remisser komma alltid att

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
kosta tiel. och genom den starka centralisering, som utmärker det kungl, förslaget
enär så pass många ärenden äro samlade hos Kungl. Maj :t, stoppas, enligt
min mening, utvecklingen upp. Det blir nog många, som komma att nöta
kanslihusets trappor för att anhålla örn en snabb behandling av sina ansökningar.
Här lia vi för övrigt samma fråga, som jag behandlade nyss, nämligen
att man försvårar sammanläggningar enligt sammanläggningslagen. I alla fall,
då nian vill vidga en fastighet, som har full bärkraft, nied ett område, måste
man ju gå till Kungl. Maj :t, örn det, som man vill vidga fastigheten med, icke
skulle vara en bit av en fastighet, som har under 5 000 kronors värde.

Överhuvud taget ligger det även ett starkt inslag av förmynderskap över
den enskilde i att frågan örn huruvida han skall få förvärva en fastighet
skall vara beroende av Kungl. Maj :t. Inom andra näringsgrenar gäller, att den
enskilde, som genom duglighet och sparsamhet lyckats att samla kapital, har
tillfälle att vidga sin verksamhet, Handlanden äger möjlighet att vidga sin
affär, att skaffa sig filialer. Fabrikanten har tillfälle att vidga sin fabrik,
att börja tillverka andra typer av varor. Den driftige jordbrukaren åter skall ha
kungligt tillstånd för att lägga ned det kapital, som han har samlat, i ännu
en gård. Han skall till och med ha kungligt tillstånd för att köpa till en bit
skog eller en bit åker. Han har icke tidigare behövt kungligt tillstånd därtill,
och några olyckor lia icke inträffat. Har någon Hackats samla ett antal gårdar
på sin hand, ha de oftast skingrats igen, när han dött. Nu skall för själva förvärvet
fordras kungligt tillstånd. Vad man än kan säga örn detta — icke uppmuntrar
det den driftige jordbrukaren att, sedan han satt sin gård i bästa
stånd, sätta in det kapital, han sedermera förvärvar, i en jordbruksfastighet.

Varför vill man nu emellertid införa det nya lagförslaget? Orsaken är, att
man vill söka bekämpa spekulationen och jobberiet i jordbruksfastigheter samt
överhuvud förhindra, att jord i större skala övergår i händerna på icke-jordbrukare.

Den första fråga, som då inställer sig, är givetvis, om dessa företeelser verkligen
äro av en sådan omfattning, att ett ingripande med en lagstiftning av
förevarande typ är motiverat.

För min del kan jag icke se annat än att propositionen icke erbjuder bevis
för att så skulle vara förhållandet.

För fyra år sedan var ett förslag med samma syfte, ehuru med annan utformning,
föremål för yttrande från länsstyrelserna, jordbrukskommissionerna,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott och två av egnahemsnämnderna
m. fl. Resultatet blev ett avstyrkande från 22 länsstyrelser och från de flesta
av de övriga myndigheter, jag nyss angivit.

För två år sedan* gjorde man en ny undersökning av huruvida en lagstiftning
av samma typ vore behövlig. Man frågade nu inte länsstyrelserna, men man
vände sig fortfarande till jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, varjämte man tillfrågade skogsvårdsstyrelserna och
samtliga egnahemsnämnder örn deras uppfattning. Resultatet blev även denna
gång ett avgjort nej. Tre jordbrukskommissioner och tre förvaltningsutskott,
som två år tidigare hade ansett, att en lagstiftning vore behövlig, sade nu, att
de hade annan uppfattning. En av de två egnahemsnämnder, som yttrade sig
två år tidigare, hade då tillstyrkt lagstiftning, men hade nu skiftat mening.
Jag tror att man kan påstå, att åsikterna bland de lokala myndigheterna i allmänhet
inneburo ett ännu mera deciderat nej än år 1943.

För herr statsrådet är det emellertid icke obekant, att propositionens bevisning
för behovet av de nya reglerna är svag. I ett anförande i andra kammaren
den 24 oktober vid remissdebatten yttrade herr statsrådet, att han observerat
att det statistiska underlaget för propositionen icke var starkt. Det före -

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
funnes emellertid en tendens, sade herr statsrådet, som vore mycket påtaglig
och mycket oroväckande, och han fortsatte ordagrant på följande sätt: »Det
finns ett stickprov i propositionen som talar ett mycket klart språk. Det är
en undersökning från Jönköpings län där det visas, att för åren 1939 till 1943
utav 215 försäljningar av jordbruk 105 stycken stannat utanför jordbrukarnas
krets.»

Detta jordbruksministerns yttrande har en synnerligen agitatorisk kraft. Det
är emellertid icke riktigt. Jag måste opponera mot jordbruksministern.

Den statistik, som han avser, är hart när det enda statistiska datum, som
finnes i propositionen. Den härrör från ett av de fyra län, från vilka kommit
en mera deciderad opinion till förmån för lagstiftning. Måhända är det därför
oriktigt att kalla den för ett stickprov. Den ger en bild av förhållandena i
ett län, som icke är representativt för genomsnittet.

Men viktigare än detta är följande. Det har i Jönköpings län under de av
herr statsrådet angivna åren ägt rum en mångdubbelt större försäljning av
jordbruksfastigheter än som framgår av hans yttrande. Huru många försäljningarna
äro, skall jag icke söka avgöra, men det kan nämnas, att under de
fyra första av de av honom angivna -åren antalet lagfarter å fast egendom vid
häradsrätterna i länet, örn hänsyn tages blott till sådana lagfarter för vilka
frivillig försäljning legat till grund, utgjorde 9 044. För det femte året är statistik
ännu icke publicerad, men man torde tryggt kunna antaga, att antalet
lagfarter icke understiger 2 000. För de fem åren ha alltså cirka 11 000 lagfarter
efter frivillig försäljning av fast egendom givits vid häradsrätterna i
länet. Att ett mycket stort procenttal av dessa omfattat jordbruksfastigheter
i deras helhet eller i viss del, är givet.

Av de sålunda försålda talrika jordbruksfastigheterna är det 215, som under
de angivna fem åren försålts till icke-jordbrukare, och av dessa ha 105 förvärvats
i placeringssyfte.

Detta är ju en helt annan bild än den, herr statsrådet har tecknat i andra
kammaren. Men örn man konstaterar siffrornas rätta innebörd, förlora de den
agitatoriska kraft, som de ha i jordbruksministerns yttrande. Stickprovet
ger icke den belysning, som jordbruksministern ansett.

Herr talman! Tiden är nu långt framskriden, och jag skall inte säga många
ord till. Jag skulle kunna fortsätta med flera skäl mot den föreslagna lagen —
ur frihetssynpunkt, ur synpunkten av dess inverkan på fastighetsvärdena
o. s. v. Många talare komma emellertid att yttra sig efter mig, och jag förmodar,
att dessa synpunkter komma att framhållas av dem. Jag skall därför
endast tillåta mig att säga ett par ord som avslutning.

För min del är jag mycket intresserad av att bättre förhållanden skapas i
fråga örn vår fastighetsbildning och överhuvud taget i fråga örn vår jordbruksnäring.
Jag har också varit i tillfälle — såsom kanske några av kammarens
ledamöter ha observerat — att taga ett eller annat initiativ på detta
område. Om herr statsrådet skulle framlägga förslag till nya, mera effektiva
regler mot vanhävd eller mot skogsskövling i samband med fastighetsköp eller
eljest, så skall herr statsrådet icke behöva sakna min röst, örn förslagen äro
hållbara och skrivna på ett klart språk. Jag säger detta, trots att jag därvid
väntar att möta det svaret från statsrådets sida, att dylika förslag i det enskilda
fallet skulle innebära en större grad av uppsikt än det nu förevarande
lagförslaget. Men dylika förslag träffa icke de lojala. De ingripa icke, som
det nu föreliggande lagförslaget, i ett stort antal ekonomiska, företeelser. I
fråga örn detta skulle jag vilja sammanfatta mitt omdöme så, att förslagets
genomförande icke skulle komma att medföra större fördelar, men att dess
nackdelar äro ytterligt påtagliga.

Första kammarens protokoll 1945. Nr hl). 5

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 fm.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Jag får därför, herr talman, yrka avslag på Kungl Maj:ts proposition med
förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 593, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 295, i anledning av väckt motion angående bränsleförsörjningen i riket;
nr 296, i anledning av Kungl. Maj :ts'' proposition angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare kreditgivning
till Finland;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;
samt

nr 300, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;
bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till uppbördsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 67, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn uppflyttning
i högre lönegrad av tjänsten såsom materialförvaltare och Övervaktmästare
vid riksdagens1 hus;

nr 70, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1945; samt

nr 71, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 65 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom
den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i septemberÖ1945
utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad;

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2, angående ersättning
till vissa av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anlitade biträden;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 85, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen deli 15 december eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående 1 § av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
i utlåtande nr 1 punkten A framställda förslag till lag örn inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skulle vilja börja där den föregående ärade
talaren, professor Holmbäck, slutade före middagen och säga, att jag är villig
att biträda alla förslag som kunna leda till jordbrukets tryggande och avhjälpa
eventuella missförhållanden men att jag inte tror att det förslag som här föreligger
är ett steg i rätt riktning.

Det ingrepp som här sker i den äganderätt och förfoganderätt, som man
enligt tidigare rättsuppfattning ansett sig ha till sin egendom, är av sådan
art, att jag icke kunnat giva detta lagförslag min anslutning. Men även med
hänsyn till jordbrukets ekonomiska utveckling i framtiden anser jag förslaget
icke lyckligt. De missförhållanden som man påstår sig ha iakttagit på enstaka
håll kunna säkert avhjälpas genom mindre drastiska åtgärder, och genomförandet
av detta lagförslag anser jag vara att använda större våld än nöden
kräver.

Den frihet att handla och fritt förfoga över vad man ansett som sin egendom
-—• en frihet som man torde kunna räkna såsom urminnes hävd — vill man
nu med denna lag sätta tvångströja på. Då friheten blir borta, kommer olusten
och arbetsoviljan. Och en sak kan man vara förvissad örn: inte kommer
denna lag att motverka flykten från landsbygden.

Vad har då inträffat som gör denna lag så nödvändig? Såvitt jag förstår
har vårt jordbruk under de senaste decennierna varit under ständigt framåtskridande.
Vi ha just nu genomlevat en av landets svåraste kriser, med avstängning
från införsel av i huvudsak alla förnödenheter, men detta till trots
har vårt lands befolkning kunnat leva drägligt på de livsmedel jordbruket
producerat. Denna omständighet, förmenar jag, utvisar att vårt jordbruk för
närvarande befinner sig i bättre skick än någonsin tidigare och att anledning
till ingrepp ur folkförsörjningssynpunkt inte föreligger.

Äng. inskränkning
i
rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

(Forts.)

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Hur är det då ställt på det skogliga området? Vill man gör sig besvär med
att taga del av de med vissa tidsintervaller återkommande riksskogstaxeringarna,
skall man finna att såväl tillväxten som virkeskapitalet varit i ständigt
stigande och ökat mycket väsentligt i södra och mellersta delarna av landet.

När man kan visa på dessa resultat, som tillkommit i hägn av nu på området
gällande lagar, bör man väl kunna hävda att en lagstiftning som denna,
så invecklad och för den jordbrukande befolkningen besvärlig i tillämpningen,
icke kan anses påkallad, även örn vissa enstaka ej önskvärda företeelser kunnat
påvisas.

Den utredning som verkställts genom jordbruksdepartementets försorg och
som ligger till grund för lagförslaget har icke givit vid handen att ökade
tendenser till osund spekulation i jord- och skogsegendomar förekommit. Härom
säger utredningen: »Örn man särskilt ägnar uppmärksamhet åt den nu rådande
kristiden, torde det visserligen icke kunna konstateras, att någon spekulationsvirvel
av samma styrka och omfattning som under krisen 1914—19
hittills uppkommit. Egendomsjobbarna, som köpa och sälja fastigheter för
den tillfälliga vinstens skull, torde icke ha varit talrika under de senare åren
och någon påtaglig ökning av deras verksamhet under tiden efter hösten 1939
har icke kunnat påvisas.» För min del har jag den uppfattningen att denna
kategori nu i stort sett försvunnit. Därtill ha skogsvårdslagarna medverkat,
särskilt 1938 års lagstiftning, som stadgar förbud för ny ägare av fastighet
att under de fem första åren avverka skog annat än efter skogsvårdsstyrelsens
medgivande. Härefter kommer utredningen in på kapitalplacerarna och vill
göra gällande, att yrkesjordbrukarna i konkurrensen med dessa örn de salubjudna
egendomarna inte kunna hävda sig på grund av knappare kapitaltillgång.
Detta''kan väl näppeligen vara riktigt. En jordbrukare som skall bebo
den fastighet han köper och själv arbeta å densamma har ostridigt de bästa
möjligheterna att nå ett gott ekonomiskt resultat i jämförelse med en köpare
som skall bortarrendera fastigheten. Detta bevisas även därav att det ojämförligt
största antalet egendomsförvärvare är jordbrukare.

För övrigt kan man väl ifrågasätta örn det ligger något ont i att en läkare,
lärare eller vilken annan tjänsteman eller hantverkare eller industriidkare som
helst vid sidan av sin ofta krävande ensidiga verksamhet för rekreation och
omväxling vill ägna sitt intresse åt jordbruk. Denna kategori av kapitalplacerare
sköter som regel såväl jordbruket som skogen på ett sätt som icke står
yrkesjordbrukarnas efter.

Jag kan inte heller finna något otillbörligt eller oförmånligt i att vi ha en
jordbrukande arrendatorskår. Arrendatorerna äro i allmänhet lika goda jordbrukare
som de självägande bönderna, och jag skulle kunna peka på ett exempel
från en by i min hembygd, där den ende arrendatorn är den ojämförligt
kunnigaste och driftigaste jordbrukaren. En sak som man kan påminna örn i
detta sammanhang är att många självägande jordbrukare rekryterats just från
arrendatorernas led. De använda i många fail arrendet för att under några år
■skaffa sig uppsättning av djur och maskiner, varefter de övergå till egna
jordbruk. Möjligheterna till arrenden komma att i väsentlig grad beskäras
sedan denna lag fått verka någon tid. Överhuvud taget torde lagstiftningen
icke böra alltför starkt inskränka på antalet fastigheter, som utarrenderas.
Man försvårar eljest för personer utan kapital att med jordbruket såsom förvärvskälla
så småningom arbeta sig fram.

Otaliga exempel kunna även anföras på hur personer ur andra samhällsskikt
än yrkesjordbrukarnas inköpt förfallna gårdar, som det icke varit möjligt för
jordbrukarna att behålla på grund av att husen fått förfalla och jorden råkat
i så svag hävd att driften icke varit ekonomiskt lönande. Här ha kapitalpla -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
cerarna tydligen även i fortsättningen en uppgift att fylla. Så långt min erfarenhet
på området sträcker sig vågar jag påstå att jordbruksnäringen såsom
sådan haft övervägande fördelar av att kapitalstarka jordbruksintresserade
personer från andra yrkesområden förvärvat och drivit jordbruk.

Man kan även fråga sig, om det kan vara så angenämt för jordbrukets utövare,
vilka alltid betraktats såsom vår självständigaste och friaste befolkningsgrupp,
att placeras i en särställning i förhållande till andra befolkningsgrupper.
Komma de inte att känna detta såsom en isolering eller som örn de
på något sätt blivit tagna under armarna av andra befolkningsgrupper?

_ Vid sidan av köpen för kapitalplacering stå köpen i spekulationssyfte. Avsikten
med dessa köp torde framför allt vara att köparen skall kunna å fastigheten
uttaga skog. Till förekomsten av dylika köp under de senaste åren
kan lia bidragit att bränslesituationen tvungit till mindre sträng tillämpning
av skogsvårdslagstiftningen. En för stark beskattning av skogskapitalet kan
ske i en tidigare ägares hand lika väl som om fastigheten förvärvats av en
ny ägare. Örn en fastighet förvärvats av ny ägare, motverkas emellertid en
dylik beskattning av det i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen givna förbudet för förvarare
av skog att inom fem år från det han sökt lagfart avverka äldre
skog utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Detta lagrum har enligt de erfarenheter
jag haft verkat mycket restriktivt, och tillämpat i sin fulla utsträckning
har det visat sig mycket effektivt. För övrigt har jag den uppfattningen
att skogar med ringa eller ingen tillväxt böra ersättas med bättre, de böra
avverkas och virket gå såsom råvara till den industri som det lämpar sig
bäst för.

En olägenhet som man inte kan bortse från vid lagens genomförande är
att ett prisfall a egendomarna är att förvänta. Kreditvärdigheten kommer
att rubbas med därav följande svårigheter för låntagarna. Från kreditgivarhåll
har man uttalat stark oro härför, och det är inte uteslutet att de exekutiva
försäljningarna komma att öka i omfattning.

Vad man kanske mest reagerar mot är det invecklade koncessionsförfarandet
med alla dess intyg och märkvärdigheter. Professor Holmbäck var i sitt anförande
före middagen inne på denna sak. Den är emellertid så anmärkningsvärd
att jag anser mig böra understryka den. Sålunda skall den som önskar
och tror ^sig kvalificerad att förvärva en egendom först underteckna en försäkran
på heder och samvete att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruk
och att detta kommer att bliva hans egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift
samt att han inte tidigare äger jordbruk. Med detta på heder och
samvete avgivna intyg nöjer man sig emellertid inte, utan här har polismakten
kopplats in. Landsfiskalen skall styrka med ett intyg att denna köparens
på heder och samvete avgivna försäkran äger tilltro. Vidare skall landsfiskalen
styrka att anledning ej föreligger till antagande att fastigheten skulle bliva
vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar
att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,
som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst
genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller
genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas
för fastighetens brukande. Äv vad jag sålunda anfört beträffande intygen
synes framgå att köparnas på heder och samvete avgivna uppgifter i föreliggande
fall inte ha samma värde som t. ex. i fråga örn självdeklarationen,
utan här skall landsfiskalen intyga att uppgifterna äga tilltro. Man kan fråga
sig när det skall införas den ordningen, att landsfiskalen skall bestyrka även
riktigheten av de uppgifter som lämnas i självdeklarationen. Denna del av
landsfiskalens intyg torde emellertid bereda honom de minsta svårigheterna.

Nr 40.

Lördalen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Det beror ju på vilken tillit han sätter till köparens heder och samvete. Men
vad beträffar alla de övriga frågorna som hans intyg skall omfatta, kan jag
inte föreställa mig att han har någon som helst möjlighet att förutse vad den
ene eller andre köparen tänker göra med fastigheten efter förvärvet. Det förefaller
mig som örn man här förutsätter att han skall kunna tyda tankar.

Hur kan man för övrigt tänka sig att de redan förut till bristningsgränsen
med arbete överhopade landsfiskalerna inom rimlig tid skola kunna verkställa
de noggranna utredningar som 3 § i lagen föreskriver? Om t. ex. en värmlänning
köper en egendom i Dalarna, ankommer det på landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt
i Dalarna, där fastigheten är belägen, att verkställa utredningen
och utfärda intyget. Han måste då antingen genom utredning på ort och ställe
förvissa sig örn huruvida den ifrågavarande köparen besitter de kvalifikationer
som berättiga honom att förvärva egendomen, eller anlita remissförfarandet och
lita till att han fått så tillförlitliga uppgifter att lian kan utfärda intyget.
Vilket förfarande han än använder blir proceduren både tidsödande och besvärlig.

I detta sammanhang bör även erinras om de väsentliga svårigheter som uppkomma
för en jordbrukare som vill byta egendom. Professor Holmbäck var
också inne på den saken. Innan jordbrukaren försålt den fastighet han innehar
har han ingen möjlighet att förvärva en annan utan särskilt medgivande
av Konungen. Huruvida ett dylikt medgivande kan erhållas kan han ju aldrig
veta, och följaktligen kommer han i ett mycket bekymmersamt läge. Han vill,
vilket är ganska naturligt, innan han lämnar sin egendom lia sig tillförsäkrad
en annan, dit han kan flytta med djur och inventarier, och man tycker nog att
försiktigheten bjuder att han inte avyttrar den egendom han innehar, förrän
han kan få köpa en annan. Det kan även uppkomma den situationen, att även
örn han får förvärva den egendom han gärna vill ha, han inte sedan får möjlighet
att försälja den tidigare innehavda, varigenom han mot sin vilja blir
ägare till tvenne egendomar med de svårigheter och bekymmer som därav kunna
uppkomma. Men även andra förvecklingar kunna uppstå, som det skulle
taga alltför lång tid att här exemplifiera. Jag tänker på ansökningstiden i
samband med förvärvet, återgång av köp, auktionsförfarandet o. s. v.

När man till sist vet med vilken överväldigande majoritet detta lagförslag
blivit avstyrkt av de hörda myndigheterna, särskilt av dem som ha att tillämpa
på området nu gällande lagar — jag tänker här på jordkommissionerna och
skogsvårdsstyrelserna, som ute i fältarbetet måste tillerkännas auktoritet, men
även på vår lagövervakande myndighet, lagrådet, som varnat och avstyrkt —
får man en känsla av att sakskäl båta föga. Jag frågar mig örn inte andra
motiv än omsorgen örn att bevara jorden åt den jordbrukande befolkningen
ligga bakom detta lagförslag. På den frågan kommer väl en för oss ännu förborgad
framtid att ge svaret.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det avslagsyrkande, som framställdes
av herr Holmbäck.

Herr Hagman: Herr talman! Det föreliggande lagförslaget uppges syfta till
att förebygga vissa osunda tendenser i fråga om handeln med jordbruksfastigheter.
Man vill sålunda i första hand förhindra att jord och skog säljas till
spekulanter, s. k. jobbare. Det talas i propositionen dels örn vad vi kunna kalla
vanliga spekulanter, vilka köpa och sälja för att tjäna en slant, men dels också
örn en speciellt nu uppträdande typ av fastighetsspekulanter, nämligen sådana
som slagit sig på att köpa fastigheter med förfallna hus i syfte att utbjuda
dem till statsmakternas organ vid en väntad rationalisering. Den förstnämnda
typen av spekulanter är ju en känd företeelse. Sådana lia förekommit inte

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten alt förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
bara under den nuvarande kristiden utan sedan långa tider tillbaka. De lia
emellertid förekommit i betydligt mindre omfattning under senare tider än
under det förra kriget, bland annat beroende på den lagstiftning vi fått på
jordbrukets och skogsbrukets område. Jag tror att speciellt 1938 års skogsvårdslagstiftning
härvidlag varit till mycket stor nytta.

Det är emellertid, såsom vi nu hört och också tidigare kunnat läsa i handlingarna,
inte bara spekulanter och jobbare utan även kapitalplaoerare som
nian vänder sig mot. Man talar dels örn sådana som vilja skaffa sig en så
säker placering av sina pengar som möjligt och dels örn sådana som skaffa sig
ställen för sommarnöje och evakuering. Vad det sistnämnda påståendet beträffar
får man väl säga att det är något efter sin tid. Det kan väl knappast
vara någon som nu köper gård för evakuering. Denna företeelse hör till början
av kriget. Möjligtvis har det förekommit sådana fall även under senare
delen av kriget, men de äro inte många. Jag har för övrigt vid samtal med
personer från olika håll försökt utröna, örn sådana tendenser förekommit i
större skala, och jag har från alla håll fått det svaret, att nian inte känner
till att så varit fallet. Det kanske kan upplysas här i debatten, örn spekulationer
av denna art förekommit i större omfattning.

Yad beträffar kapitalplacerarna av olika slag har man sagt, att deras skadliga
inflytande beror dels på att fastigheterna undandragas den jordbrukande
befolkningen och dels på att deras uppträdande på fastighetsmarknaden vållar
stegring av fastighetspriserna, vilket inte skulle vara för jordbruket önskvärt
eller ur jordbrukssynpunkt lämpligt. Att jorden och skogen äro föremål för
spekulation är, det inse vi alla, till mycket stor olägenhet, och såvitt jag förstår
äro alla ense örn att vad som kan göras bör göras för att förhindra, att
jordbruk och särskilt skog blir föremål för spekulation eller jobberi. Och vi
kunna väl också vara ense om, att därest köp i kapitalplaceringssyfte skulle
förekomma i så stor omfattning, att det verkligen inkräktar på den jordbrukandc
befolkningens möjligheter att leva av sitt jordbruk och sköta sin gärning,
är detta ett oting som bör bekämpas. Frågan är emellertid, örn detta förekommer
i så stor omfattning, att det rimligen kan ge anledning till en lagstiftning så
rigorös och omfattande som den, som för närvarande ligger på riksdagens bord.
Några belägg för att så är fallet ha, såsom vi hört av den föregående talaren,
icke lämnats i propositionen. Det har icke heller under utskottsbehandlingen,
såvitt jag vet, kunnat lämnas några säkra bevis härpå. Man har endast rört sig
med allmänna talesätt. Ansvariga myndigheter, som tillfrågats dels år 1941 och
dels år 1943, ha, såsom också meddelades av den föregående talaren, till det
övervägande antalet mycket bestämt och tydligt sagt ifrån, att en lagstiftning
som denna är obehövlig. Jag skall i detta sammanhang inte taga upp tiden med
att referera vad som sagts från olika myndigheter. Det kan vara tillräckligt
att påpeka, att såväl skogsstyrelsen som flertalet skogsvårdsstyrelser — alla
utom två — avstyrkt lagen, vilket också den i fråga örn jordbruket ansvariga
myndigheten, nämligen lantbruksstyrelsen, gjort.

Det skall inte förnekas att det förekommit inom vissa begränsade delar av
landet — i närheten av dc stora städerna, främst Stockholm och Göteborg, och
det har även talats örn Jönköpings län — att jordegendomar i viss omfattning
försålts till andra än jordbrukare. Enstaka sådana fall lia väl för övrigt förekommit
här och var inom landet. Emellertid får man kanske inte sätta alltför
stor tilltro till allt som i våra dagar säges härom, dag samtalade för några
dagar sedan med en person från ett av Götalands mellersta län. Hän meddelade
att han tidigare varit bestämt (mot denna lag men att han nu hade ändrat sig.
Då jag frågade honom om anledningen härtill, svarade han, att han fått rapport
hemifrån — han vistades för tillfället i Stockholm — att en viss person köpt

72 Nr 40. Lördagen den 15 december 1945 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
sex eller sju gårdar, och det kunde han inte tolerera. Jag såg efter i Statistisk
årsbok och fann, att inom länet i fråga finnas 29 344 jordbruksfastigheter. Vederbörande
menade alltså att samtliga länets fastighetsägare skulle till följd av
den förenämnda personens tilltag underkasta sig de besvärligheter som denna
lag onekligen medför. Kapitalplaceraren i fråga förmenade av allt att döma
att penningvärdet är på glid, och det är antagligt att dessa fastighetsaffärer
inte skulle ha skett örn han litat på att penningvärdet kunde hållas uppe. Vi
skola väl tro att när kristiden är över och vi gå mot lugnare och stabilare förhållanden,
det också skall bli möjligt att hålla penningvärdet någorlunda stabilt,
och i så fall försvinner denna tendens på fastighetsmarknaden.

Jag har under de senaste veckorna försökt att speciellt inom det område
jag representerar i riksdagen göra mig underkunnig örn, huruvida det för närvarande
pågår något större antal affärer av den beskaffenhet som här påtalats.
Jag har vänt mig till ledande mäklarfirmor och har efter att ha fått taga del
av deras bokföring kommit till den uppfattningen, att så ingalunda är fallet.
En firma visade exempelvis att av 79 under år 1944 försålda jordbruksfastigheter
var det 3 som sålts till stadsbor, vilka hade för avsikt att utarrendera
dem. Det var icke någon av köparna som kunde anses såsom spekulant. Under
år 1945 intill 30 november hade samma filma förmedlat försäljning av 63
fastigheter, av vilka endast 3 köpts av stadsbor som ämnade överlåta jordbruket
till arrendator. En köpare, som lagt sig till med ett mindre jordbruk i skogsbygden,
kunde möjligen betecknas såsom spekulant. Ungefär 25 procent av
affärerna hade gjorts av jordbrukare som bytte fastigheter. Dessa byten hade
skett av den anledningen att vederbörande ville ha en fastighet av annan storleksordning
än den han förut hade. Åtskilliga ville ha större fastigheter, andra
mindre. En sådan rörlighet på fastighetsmål knaden ha vi i allmänhet ansett
vara normal och riktig för att inte säga önskvärd, och jag antar att samhället
inte har anledning vidtaga några särskilda åtgärder för att förhindra ett dylikt
utbyte av fastigheter, där det ur familjära och ekonomiska synpunkter visar
sig lämpligt. En stor del av dessa jordbrukare hade emellertid icke kunnat avyttra
sina förut ägda gårdar innan köpet skedde och de skulle, örn denna lag
varit gällande, varit nödsakade att hos Kungl. Maj:t söka nådigt tillstånd till
förvärvet. Nu har visserligen sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
föreslagit att det enklare förfarandet skulle åtminstone i viss utsträckning få
tillämpas för deni som på detta sätt byta gårdar. Jag vill emellertid fästa
uppmärksamheten på, att örn man följer utskottets anvisning i detta fall, får
vederbörande dock icke möjlighet att erhålla lagfart på sitt nya fång förrän
den gamla fastigheten avyttrats. Jag har skaffat uppgifter månad för månad
örn hur många jordbruksfastigheter som lia sålts i år och i fjol, och det visar
sig, att under så viktiga månader som september, oktober och november i år
var hos en viss ledande firma antalet avslutade köp 65—70 procent av 1944 års
siffra. Någon rasning efter gårdar har det således efter dessa uppgifter att
döma knappast varit i år. Såvitt jag förstår befinna vi oss alltså inte i något
nödläge, som skulle nödvändiggöra antagandet av en lag som denna.

Fråga är emellertid på vad sätt man bör gå till väga, örn man vill stävja de
osunda tendenser, som dock förekomma här och var. Jag åhörde för en stund
sedan i andra kammaren herr statsrådet Skölds anförande, och han uttalade
sig därvid mycket bestämt emot uppfattningen, att det var möjligt att vinna
någonting genom att exempelvis skärpa beskattningen av spekulationsvinst
eller genom att skärpa skogsvårds- eller vanhävdslagarna. Dessa lagar verka
först efteråt, då skadan är skedd, och man kan inte vinna någonting på den
vägen, sade statsrådet. Jag vill emellertid erinra örn att vi redan — och jag
tror, att ingen kan komma med någon gensaga därvidlag •— ha vunnit myc -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ket, när det gäller att skydda skogen från jobberi, tack vare 1938 års skogsvårdslags
tiftning.

Jag talade för några dagar sedan om denna sak med en skogstjänsteman i
ansvarig ställning •— han hade mycket stor praktisk erfarenhet — och frågade
honom, om man skulle kunna vinna något genom en viss skärpning i 1938
års lag. Han svarade, att han för sin del var bestämt övertygad örn att så
skulle kunna ske. Har man redan vunnit åtskilligt på den vägen, skulle man
kanske kunna gå ett stycke till. Om man jämför jobberiet med fastigheter
under senaste världskrig med fastighetsjobberiet under det förra, finner man
en ofantlig skillnad. Även beträffande priset på jordbruksfastigheter kan
man konstatera betydligt ''större återhållsamhet nu än då. Anledningen är säkert
den lagstiftning, som jag omnämnde.

Jag måste liksom den föregående äiade talaren fråga: hur skall det vara
möjligt att enligt föreliggande förslag i förväg utröna en köpares avsikter
med fastighetsköp? Jag har såsom egnahemstjänsteman sysslat med fastighetsaffärer
under en mycket lång tid, och jag medger, att man på det här
området kan få en viss träning. Men att utrannsaka en människas innersta
tankar, det överstiger åtminstone en genomsnittsmänniskas förmåga. I regel
är det så, att de som lova mest hålla minst. Jag vet infe, örn herr statsrådet
Sköld själv eller några tjänstemän i jordbruksdepartementet kunna vara så
skickliga, att de kunna avgöra en köpares avsikter.

Säkerligen komma 100 procent av dem, som önska köpa jordbruksfastighet,
att försäkra att egendomen skall skötas på bästa sätt. Inte alltid är det möjligt
att forska i en människas förflutna. Första gången en person uppträder,
har han inte något förflutet, som man kan hålla sig till, utan man måste spå
i framtiden. Det är sannerligen inte gott att göra det, och resultatet måste bli
mycket subjektivt och orättvist. Är det förresten rimligt, att örn två personer
komma upp i jordbruksdepartementet och den ene för sig litet bättre än den
andre, så skall den ene få ja och den andre nej? Resultatet bör väl bli, att de
få ja båda två. Men vad tjänar det då till att resa till Stockholm och springa
i kanslihustrapporna? Resultatet hade blivit detsamma, örn man inte måst gå
den där omvägen.

Det är säkerligen mycket svårt att komma till rätta med missförhållandena
på det här området. Men jag skulle tro, att örn man kunde så effektivt som
möjligt beskära just jobberivinsterna, så skulle folk resonera så här: vad
tjänar det till att spekulera om man ändå inte kan få någon vinst? Resultatet
skulle säkerligen bli att fastighetsjobberiet skulle försvinna som snö i
sommarvärmen. Jag skulle i varje fall vilja rekommendera att försök gjordes
med sådant förfaringssätt, men som frågan nu ligger till är det väl ingenting
att göra åt saken.

Kapitalplacerarna — som ju äro ett speciellt problem — har man i utskottsutlåtandet
nämnt jämsides med jobbarna, och av uttalanden att döma har man
ansett den ena kategorien ungefär lika god — eller dålig — som den andra och
de förras förehavanden lika skadliga för samhället som de senares. Jag måste
reagera emot ett dylikt betraktelsesätt. Jag har under mitt arbete i 27 år som
jordbrukskonsulent i ett län och senast speciellt som egnahemstjänsteman kommit
i kontakt med cn hel del stadsbor, sorn inte tidigare ha sysslat — i värjo
fall inte i någon väsentlig grad — med jordbruk och som ha velat skaffa sig
gårdar. Min erfarenhet av dem är, att en mycket stor procent — jag tror
minst 90 — har skött sig alldeles utmärkt som jordbrukare. De ha lagt ned
kapital inte bara för att köpa egendom, utan också för att förbättra den. Täckdikningar
och torrläggningar i övrigt ha utförts, beteskultur har anlagts,
byggnader ha moderniserats, och jordbruken lia i många fall blivit mönster i

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
bygden. Jag är nog inte den ende som har gjort denna erfarenhet, den bär
man gjort här och var. Åtskilliga av dessa stadsbor lia övergått till och smält
samman med den jordbrukande befolkningen, och de ha i det långa loppet
ingalunda varit de sämsta jordbrukarna, utan hört till eliten och varit till nytta
för jordbruket i orten.

Av propositionen framgår, att när man är övertygad örn att köparna skola
sköta sig så där utmärkt, skola de få tillstånd hos Kungl. Maj :t. Men jag frågar
än en gång: vad tjänar det till att gå den vägen? Kungl. Majit kan ju inte
i förväg säga, hur vederbörande kommer att sköta sig. Speciellt visar erfarenheten,
att det mångenstädes varit av betydelse, att s. k. kapitalplacerare inköpt
gårdar med mycket ungskog. När det gäller skog, tar det lång tid mellan
sådd och skörd, och man behöver mycket kapital, för att inte vara nödsakad
att hugga ned mer än som ur skogsvårdssynpunkt är önskvärt och
lämpligt. Detta kan ju vara riktigt, medger man, men när dessa kapitalplacerare
uppträda i så stor mängd, att de undantränga den jordbrukande befolkningen,
är deras verksamhet skadlig. Var sker det? frågar jag. Jo, svarar man,
det sker i närheten av Stockholm, utanför Göteborg och i t. ex. Jönköpings
län. Jag har försökt utröna, hur det står till på detta område i allmänhet, och
har jag fått den uppfattningen, att det i regel endast rör sig örn enstaka fall.
Sker det inte i större omfattning än det i allmänhet skett hittills, tror jag som
sagt inte, att det medför några nämnvärda olägenheter och kan icke motivera
det föreliggande lagförslaget.

Det har också föreslagits förbud mot att utarrendera fastigheter. De, som
ha för avsikt att utarrendera fastighet, skola inte utan särskilt tillstånd få
möjlighet att köpa en gård. I intet län förekommer det så många arrendatorer
i förhållande till antalet fastigheter som i det län jag representerar. Jag tror
inte, att jordbruket därför är sämre skött i detta län. I mycket viktiga avseenden
hör nog länet till dem som ligga i täten, märkvärdigt nog speciellt i
fråga örn grundförbättringar.

Jag har hos olika firmor hört efter, om efterfrågan är störst på arréndering
eller inköp av jordbruk. Man har då sagt, att den största efterfrågan gäller
arrenden, och detta troligtvis därför att folk i allmänhet har ont om kapital
och har den erfarenheten, att det också går mycket bra att arrendera jord. Vi
ha många bevis på att arrendatorer arbetat sig upp och blivit självägande jordbrukare.
Det är givetvis inte önskvärt med alltför många arrendatorer. Nog
är det bättre att vara ägare av jorden än att arrendera den, men om man saknar
ekonomiska möjligheter att köpa är det en alldeles utmärkt väg att genom
arrendering arbeta sig fram till en bättre ställning. Man kan också säga, att
statsmakterna ha godkänt denna utvecklingslinje. Jag tror det var på statsrådet
Skölds föredragning och förslag, som riksdagen för några år sedan antog
en författning örn de s. k. arrendeegnahemmen. Statsmakterna ville skapa
möjligheter och förutsättningar för de mindre bemedlade eller obemedlade,
men duktiga jordbruksarbetarna att bli självständiga företagare utan att köpa
fastigheten. I den mån vederbörande dokumenterade sig som duktiga jordbrukare,
kunde de sedan på förmånliga villkor få köpa sina ställen. Denna
verksamhet har inte utvecklats nämnvärt, eftersom den hindrats av de höga
kostnaderna för byggnader m. m.

Vidare säger man, att de kapitalplacerare, som uppträda på fastighetsmarknaden,
skada även därigenom, att de driva upp priserna på jordbruksfastigheterna.
Men ha priserna på jordbrukets område under kristiden som en följd av
stadsbornas jordhunger eller eljest stegrats mera anmärkningsvärt? Först kan
man säga, att priserna lia stigit ofantligt mycket mindre denna gång än under
förra kriget. Vissa undersökningar ha gjorts i det län jag representerar, och

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
det har visat sig, att från år 1939 och till den 1 juli 1944 — senare statistik
har jag inte — stego jordbruksfastigheterna i värde med ungefär 33,6 procent.
År 1939, det år kriget började, gjordes i det område, som jag nyss angav, 188
lagfarna köp. De betingade en köpeskilling av 6 420 600 kronor, och taxeringsvärdena
enligt 1938 års fastighetstaxering voro 4 906 800 kronor. Priserna
lago 30,9 procent över taxeringsvärdena. År 1944 gjordes till den 1 juli 158
sådana affärer. Köpeskillingen var 4 979 400 kronor och taxeringsvärdena
3 027 200 kronor. Det gör 64,5 procent över taxeringsvärdena. Skillnaden blir
33,6 procent. Om man jämför denna prisstegring med den allmänna prisstegringen,
får man väl säga, att fastighetsvärdena stigit avsevärt mindre — endast
en ringa del av den prisstegring som har skett på industriens och jordbrukets
produkter liksom på andra förnödenheter. Det säger ju kanske något.
Penningvärdet har också under denna tid undergått icke obetydliga förändringar,
och frågan är örn prisstegringen motsvarar penningvärdets fall. Jag skulle
knappast tro det.

Man kan ju också fråga sig, om inte jordbrukspriserna ändå äro för höga och
örn de inte lägga hinder i vägen för yrkes jordbrukare att kunna köpa jorden.
Gjorda undersökningar visa, att priserna på inköpta fastigheter av bondejordbrukstyp
med jord, byggnader, betesmarker och husbehovsskog ha varierat
från 1 300 ä 1 400 per hektar, där jordarna och husen lia varit sämre, och från
2 200 till 2 400 kronor eller mera per hektar, där jord och byggnader varit av
bättre beskaffenhet. Men vad kostar det att rusta upp en sådan gård? Täckdikning
av jorden exempelvis har under de sista åren kostat 700 till 800 kronor
per hektar. Inom det län jag representerar var kostnaden förra året 771 kronor
per hektar. Ett nytt bostadshus med 3 rum och kök — i ett ordentligt familjejordbruk
på ungefär 20 hektar behövs det en så stor byggnad — kan inte
uppföras till lägre kostnad än ungefär 20 000 kronor, och ekonomibyggnader
kosta lika mycket, örn de skola vara något så när tillräckliga och moderna. Det
blir sammanlagt minst 2 700 kronor per hektar bara för denna upprustning av
gården, och därtill kommer själva fastigheten som sådan.

Örn man ser det ur denna synpunkt — och det får man väl göra — måste
man säga, att priserna, sådana de varit under här angiven tid, inte kunna anses
för höga. Ty hur skall man kunna tänka sig, att en jordbrukare skall vara villig
att lägga ner så stora kostnader för att få egendomen i modernt skick, örn han
vet, att så snart han gjort detta, sjunker värdet av det kapital han lagt ned
till en bråkdel? Inom andra näringar, t. ex. husbygge i städerna, kalkylerar
man mycket noga med att man skall få åtminstone rimlig ränta och vid försäljning
kunna få igen det nedlagda kapitalet, men det skulle i detta fall vara
jordbrukarna förmenat. Det kan viii inte i längden fortgå på detta sätt. Det
skulle vara intressant att höra statsrådet Skölds uppfattning i denna fråga.
Går man nu emot en tid med kanske ytterligare pressade priser på jordbrukets
produkter, utan att kunna nedbringa kostnaderna för upprustning och modernisering
av jordbruksfastigheterna, finns det väl, såvitt jag förstår, ingen
möjlighet för jordbruket att reda sig utan nödgas stå vid statens dörr och tigga
örn allmosor, och det är ingen ljus framtid.

Jag menar alltså, att örn jordbruket skall kunna hålla sig uppe, måste de
arbeten som läggas ned på jordbruket betala sig något så nili'', och då kunna
inte priserna på fastigheterna vara mycket lägre än de nu äro. Den nuvarande
ordningen med frihet för svenska medborgare att köpa, jord har enligt mitt
förmenande inte föranlett abnormt höga priser på jordbruksfastigheterna.

Detta och åtskilligt annat skulle vara att säga. Då jag emellertid icke längre
vill uppehålla tiden ber jag att få instämma i vad de föregående talarna ha
sagt beträffande vissa detaljer i det framlagda förslaget. Det synes mig, som

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 eili

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
om de grunder, på vilka förslaget vilar, endast i mycket begränsad omfattning
äro hållbara. Ett genomförande av förslaget skulle, förefaller det mig, vålla
en hel del svårigheter för den lojala fastighetshandeln och de lojala medborgarna
i landet, inte minst för den jordbrukande befolkningen. Förslagets detaljer
äro i vissa delar, såsom särskilt herr Holmbäck anförde, oklara och svårtydbara,
och det ger mig anledning att till herr statsrådet Sköld rikta en särskild
vädjan, att — därest förslaget genomföres — vi måtte ute i landet få
bestämda direktiv örn hur lagen bör tolkas i det ena eller andra fallet.

Det anförda ger mig anledning, herr talman, att yrka avslag på den föreliggande
propositionen.

Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen skall jag be att få beröra även
en annan sak. Det har berättats mig, att en talare under debatten i andra kammaren
på förmiddagen hade sagt, att en viss ledamot av riksdagen, som under
förarbetena till lagen varit kallad till sammanträde i jordbruksdepartementet
och där godkänt lagförslaget, här funnit lämpligt reservera sig. Med anledning
därav ber jag, herr talman, att få förklara, hur saken i det här fallet
ligger till. Det kan nämligen inte gärna vara någon annan person än jag som
åsyftas.

Jag blev någon gång under vårriksdagen anmodad att närvara vid ett sammanträde
inom jordbruksdepartementet för överläggning angående det då
föreliggande förslaget till lag angående inskränkning i rätten att förvärva
jordbruk. Jag meddelade därvid — det torde de övriga närvarande kunna intyga
— att förhållandena inom det område jag representerade inte voro sådana,
att de påkallade lagstiftning. Representanter för Stockholms län och Jönköpings
län gjorde emellertid gällande, att förhållandena voro helt annorlunda
inom deras område. Man riskerade där, örn ingenting gjordes, att större delen
av jorden skulle övergå i jobbarnas och kapitalplacerarnas händer. Jag gav då
uttryck för den meningen att därest förhållandena vid undersökning visade sig
mer allmänt i landet vara sådana som här angivits, skulle en lag som denna
kunna ha en uppgift att fylla eller rent av vara nödvändig. Men örn en sådan
lagstiftning visade sig behöva genomföras, borde denna göras så smidig som
möjligt och så utformas, att den inte drabbade de lojala jordbrukarna mer än
som var nödigt, och i detta syfte föreslogos vissa ändringar i lagstiftningen.
Den vid sammanträdet föredragande förklarade, att han skulle i departementet
framföra de framställningar som gjorts och vid ett kommande sammanträde
meddela, örn något kunde åstadkommas i den önskade riktningen. Efter
några dagar samlades vi åter, och då meddelade vederbörande, att det var
omöjligt att få departementet med på andra förenklingar än ett visst förslag,
avseende ett något mindre omständligt förfarande vid komplettering av ofullständiga
jordbruk. Enligt det föreliggande förslaget skulle en person, som
önskade komplettera ett ofullständigt jordbruk, förete intyg örn kompletteringens
lämplighet m. m. inte bara från landsfiskalen och egnahemsnämnden, utan
jämväl från jordbrukskommissionen i orten. Eftersom riksdagen åren 1939 och
1940 uttalat sig för att åtgärder skulle vidtagas i största möjliga utsträckning
för att komplettera ofullständiga jordbruk och den statliga egnahemsorganisationen
tillskapats bl. a. för att ombesörja kompletteringsverksamheten, föreföll
det minst sagt egendomligt att tillstånd till komplettering i varje enskilt
fall skulle behöva sökas förutom hos egnahemsnämnden även hos landsfiskalen
och jordbrukskommissionen. Departementet gick med på att det skulle räcka
med intyg från egnahemsnämnden och landsfiskalen, det var den enda ändringen
som medgavs. Övriga önskade uppmjukningar av förslaget kunde icke bifallas.
Det förslag, som nu förelagts riksdagen, är i flera avseenden rätt olika
det då diskuterade, vars bestämmelser jag önskade uppmjukade. Jag tycker

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ju att det är ganska nrimligt att göra gällande, att jag skulle vara medansvarig
till ett förslag, som jag aldrig förklarat mig kunna godkänna.

Jag må i detta sammanhang också få meddela, att vid de undersökningar,
jag sökt göra för att konstatera i vad mån förhållandena i landet i allmänhet
äro liknande dem som angivits råda i Stockholms och Jönköpings län, jag
kommit till den bestämda uppfattningen att någon risk för jordbruket i förevarande
avseende icke föreligger för närvarande.

För övrigt kan jag hänvisa till att jag som ansvarig tjänsteman i egnahemsnämnden
i det län, där jag arbetar, vid två olika tillfällen varit medi örn att
avstyrka lagen. Jag har i detta fall icke ändiat mening, och mitt förflutna ger
mig således icke anledning att nu intaga en annan ståndpunkt i fråga örn denna
lagstiftning.

Herr talman! Jag ber fortfarande att få yrka avslag.

Herr Norman: Herr talman! Innan herr Hagman gick in på den mera personliga
deklarationen örn sin ståndpunkt till detta spörsmål, så avslutade han
sin kritiska granskning av lagförslaget med att säga, att han instämde med
de föregående talarna. Som talesman för utskottet kanske jag kan börja
med att säga, att även jag instämmer med reservanterna i ett avseende —
avslagsreservationen börjar nämligen med följande ord: »Såsom departementschefen
angivit, är det uppenbarligen av största betydelse för landets framtida
utveckling att inom detsamma finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk, som
handhaves av en självständig och självägande bondebefolkning. Syftet med
det förevarande lagförslaget torde därför vinna allmän anslutning.»

Jag tror att det är en lämplig utgångspunkt för en diskussion örn lagförslaget
och dess detaljer att konstatera, att vi alla äro eniga örn att det är ett lovvärt
syfte som man här söker tillgodose.

Nu har det gjorts åtskilliga invändningar mot det sätt, varpå man vill förverkliga
syftet. Jag tror att nian kan urskilja tre kategorier av motståndare till
lagförslaget. Den ena kategorien är den som ställer sig principiellt avvisande.
Den enskilda äganderätten måste vara så oantastbar, att den inte får inskränkas
genom några som helst lagbestämmelser. Herr Björkman var inne på den
synpunkten. Men han höll inte riktigt fast vid den, och jag tror inte heller
att det är så mångå av motståndarna, som vilja renodla den ståndpunkten såsom
skäl för sitt avståndstagande. Mot denna princip kan mari med skäl ställa
en annan, och det är den, att jorden och vad därtill hörer inte skall vara någon
marknadsvara, som går i handeln som ett typiskt spekulationsobjekt.

o En annan kategori av motståndarna, som ansluta sig till syftet med lagen
såsom vi alla, göra gällande att de missförhållanden som här kunna finnas inte
äro av en sådan storleksordning, att det föreligger behov för en så ingripande
lagstiftning eller att överhuvud taget en lagstiftning är behövlig. Detta ha
samtliga de tre föregående talarna varit inne på, och de lia åberopat både vad
som har framkommit under förarbetena till lagförslaget och de erfarenheter
som de själva ha. Mot de senare kan man ställa andra bestämda erfarenheter.
Jag erinrar mig mycket livligt hurusom vi en gång i ett särskilt utskott, som
huvudsakligen bestod av ledamöter från andra lagutskottet och jordbruksutskottet,
diskuterade arrendelagstiftningen och hurusom den ena ledamoten
efter den andra vittnade om huru ohållbara förhållandena blivit på detta område.
Och vi lia här i riksdagen för något år sedan diskuterat en motion, vars
förberedande behandling gjordes i andra lagutskottet, diir samma nödrop gjorde
sig hört och där man krävde ett direkt förbud mot vissa jorddelningsåtgärder
i avvaktan pa att det skulle komma fram en lagstiftning, som skyddade
jordbruken och jordbrukarna från olämpliga fastighetsförvärv.

Nr 40.

Lördagen deli 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Även i det utskott, som förberett det ärende som vi n.u diskutera, har det
på samma sätt från olika landsändar vittnats örn att här pågår en utveckling,
som är till obestridlig skada för jordbruket som sådant och för det allmänna
och som man därför behöver uppmärksamma och vidtaga lämpliga åtgärder
emot.

En tredje kategori av motståndare förklarar, att visst är det behövligt att
man från det allmännas sida uppmärksammar de missförhållanden, som föreligga,
men de kunna hotas på annat sätt än som här är föreslaget. Herr Hagman
hänvisade sålunda till tre olika utvägar: han talade örn en skärpt skattelagstiftning,
örn en skärpt skogsvårdslagstiftning och örn en skärpt vanhävdslagstiftning.
I detta sammanhang kanske jag skall erinra om de intressanta
upplysningar, som herr Hagman här lämnade örn vilka kostnader det drar
att iordningställa ett jordbruk, som inte är ordnat att det lämpar sig för
den rationella drift, som nu är behövlig. Jag gjorde den reflexionen, att
just dessa stora kostnader vittna örn att det är ganska behövligt att lagstiftningen
ingriper innan det på grund av olämpliga fastighetsförvärv har blivit
sådana förhållanden vid det ena jordbruket efter det andra, att dylika kostnader
måste nedläggas. Det är för sent att råda bot för missförhållandena när
jorden redan är vanhävdad — det måste ju gå ganska långt innan man kan
ingripa med vanhävdslagens bestämmelser. Det är väl betydligt mycket bättre
om man kan stävja missförhållandena innan det har gått så långt.

Utskottet har punkt för punkt tagit upp de olika invändningar, som ha
blivit gjorda mot lagförslaget, och framhållit de synpunkter som kunna anföras
såsom motskäl. Här ligger således spörsmålet så till, att man kan anföra
skäl för och skäl emot, och det blir en omdömesfråga hos den enskilde ledamoten
vilken ståndpunkt han till slut skall intaga. Jag tror inte att jag begår
någon indiskretion örn jag säger, att när vi började diskutera detta spörsmål
i det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, fanns det ganska
stora betänkligheter mot denna lagstiftning. Jag är inte säker på min sak,
men jag tror nästan att örn vi skulle ha voterat omedelbart efter principdebatten
hade det funnits majoritet för avslag. När vi, det vågar jag påstå, mycket
grundligt hade penetrerat ärendet och kommo fram till det slutliga avgörandet,
kvarstodo av tjugu ledamöter endast sex reservanter för avslag.

Vad är det man här vill åstadkomma? Herr Holmbäck delade upp de olika
jordförvärv, som det kan vara fråga om, i fyra kategorier, och jag kan också
utgå från den uppdelningen. Jag skall till att börja med stanna inför frågan:
vad är det man vill förhindra med lagförslaget? Vi lia i 3 § de stadganden
som säga ifrån, vilka fastighetsförvärvare som överhuvud taget inte kunna
komma i fråga enligt lagstiftningen örn inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Det är, som vi ju redan ha hört av redogörelser som lämnats
här och som vi allesammans känna till, sådana som man säkert kari
räkna med komma att vanhävda egendomen. Det är de typiska spekulanterna,
som göra sina affärer uteslutande för att skaffa sig en hastig vinst på olika
sätt, genom snabb skogsavverkning, genom snar realisation av fastigheten som
sådan eller av sådant som är väsentligt och behövligt för fastighetens brukande.
Jag tror att när jag har konstaterat, att det råder enighet örn syftet
med lagstiftningen, så råder det också enighet örn att denna typ av spekulanter
inte har på denna marknad att göra.

Vidare är det en annan grupp av något annan beskaffenhet, personer, som
inte skola vara absolut utestängda, men där det skall försiggå en särskild
prövning huruvida det är lämpligt ur jordbruksnäringens synpunkt att dessa
personer inträda som fastighetsförvärvare. Jag tror inte att motståndarna till
lagen egentligen lia så stora invändningar att göra emot en prövning av denna

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ann., inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
kategori. Det har framhållits av de reservanter, som här redan lia talat, att
det i många fall kan vara synnerligen lämpligt att dylika personer få möjlighet
att förvärva jordbruksfastighet. Ja, jag tror att det också är utskottsmajoritetens
mening att det skall finnas tillgång till arrendegårdar och att det i vissa
fall är bra om en kapitalstark person sätter in kapital i en fastighet. Det kan
vara till olägenhet, om fastigheten därigenom kommer att stiga till ett sådant
värde, att den inte kan fullgöra sin uppgift på ett räntabelt sätt. Men överhuvud
taget synes det åtminstone mig, att det i denna grupp finns många spekulanter
på jordbruksfastigheter, som böra få förvärva de egendomar de önska
skaffa sig. Nu är denna lag en fullmaktslag, där det nästan helt och hållet
beror på tillämpningen hur resultatet av lagstiftningen kommer att utfalla.
Jag har den övertygelsen, sedan jag har satt mig in i spörsmålet och tagit
del av de olika synpunkter som blivit anförda-, att denna tillämpning skall
bli sådan att inga större olägenheter i dessa avseenden skola behöva föreligga.

Nå, hur skall man kunna fånga in dessa båda grupper? Ja, där måste man
efter vad jag kan förstå gå den väg, som lagstiftningen anvisar: man måste i
princip ha en allmän kontroll över fastighetsförvärv. Nu har man invänt att
detta måste bli besvärligt i vad det gäller de lojala fastighetsköpen. Jag tror
att man har överdrivit rätt väsentligt i det avseendet. Det föreslagna enklare
kontrollförfarandet förefaller mig kunna medge en ordning, varigenom de vanliga
lojala fastighetsförvärven skola kunna försiggå ungefär lika smidigt
som de nu göra. Här talar t. ex. herr Holmbäck örn sonen eller svärsonen,
som vill övertaga egendomen efter sin far eller sin svärfar. Han har då att
skaffa sig ett par intyg, som han alldeles säkert får. Det är klart att man
måste förutsätta en viss personkännedom hos vederbörande intygsgivare, men
den finns i stor utsträckning hos den intygsgivare som det här är fråga örn.
Och om han inte själv har kännedom örn personen i något fall kan han säkerligen
ganska lätt införskaffa ett omdöme från någon yrkeskamrat, som har
sådan i det speciella fallet. Jag föreställer mig således att det i stort sett skall
gå mycket lätt och smidigt att få lagfart när det gäller vad man kan kalla
lojala fastighetsköp av olika slag.

Vi voro betänksamma inom utskottet när det gällde de jordbrukare, som på
grund av ändrade förhållanden vilja byta egendom — familjen kan ha blivit
större, den kan ha fått det bättre ekonomiskt förspänt och därför förmår driva
en större jordhruksrörelse än den gjorde förut. Denna försäkran att de inte ha
någon jordbruksegendom skulle givetvis försvåra möjligheterna att göra ett
sådant utbyte. Jag tror emellertid att det är alldeles klart med de uttalanden
och det förslag, som utskottet i detta fall har gjort, att även denna kategori
ganska lätt och enkelt skall kunna ordna en sådan affär utan vare sig kostnader
eller några större besvärligheter.

I det skick vari lagen nu föreligger efter de ändringsförslag, som utskottet
har förordat — herr Holmbäck har mycket utförligt redogjort för dem och
jag behöver därför inte gå närmare in på saken — synes det mig som om denna
lagstiftning inte bara skulle kunna accepteras, utan accepteras med ganska
stort jämnmod och med en stor förhoppning örn att den skall fylla ett legitimt
behov i vårt lagstiftningsarbete på jordlagstiftningens område, utan att den
på samma gång gör det flör besvärligt för det stora flertalet av fastighetsförvärvarc.
Jag skulle här kunna uppehålla mig en lång stund vid olika detaljer
i dc invändningar, som lia gjorts, men det är kanske inte behövligt. Ett
par skall jag emellertid ändå uppehålla mig vid. Vad beträffar frågan örn
landsfiskalens intyg var herr Holmbäck och även herr Björkman inne på tanken
att det ligger någonting nitra nog ojust i att överhuvud taget yttra sig
om en persons försäkran på heder och samvete. Utskottet var så känsligt fiir

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 eili.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
denna invändning, att vi voro ganska positivt inställda till att föreslå en ändring
i detta fall. Men vid närmare eftertanke kommo vi underfund med att
det inte går att slopa kravet på intyg. Man vill ju fånga in två kategorier av
jordförvärv. Landsfiskalen skall ange sin uppfattning beträffande köparen
med hänsyn till det stadgande i 3 §, som avser de fall då det skall gälla absolut
förbud. Dessa fångas in i den sista delen av landsfiskalens intyg. Men om
man tar bort bestämmelsen örn att landsfiskalen också skall intyga någonting
om vederbörandes försäkran, så får man intet grepp på den andra gruppen,
villkorskategorien, utan vederbörande skulle kunna, allt efter som de lia rymliga
samveten, slinka undan den mera noggranna centrala prövning, som lagstiftningen
åsyftar beträffande dem. För att få in dem under denna prövning
tror jag att det är alldeles nödvändigt att man bibehåller de stadganden, som
Kungl. Maj :t har föreslagit beträffande intygsgivandet.

Herr Björkman gjorde den invändningen, att det inte är någon som prövar
de självdeklarationer, som man gör på heder och samvete. Det var nog en något
för hastigt hopkommen argumentering, ty allas våra uppgifter i det fallet
nagelfaras och prövas ju synnerligen ingående. Man har också gjort den
invändningen att det ligger någonting otrevligt i att behöva vända sig till en
polismyndighet. Jag kan inte tillmäta den invändningen någon större bärkraft.
dag har själv vänt mig till polismyndigheten i ett fall nyligen ■— det
gällde att få en vidimering av en avskrift av min sons studentbetyg när han
skulle söka in på tekniska högskolan. Jag fick lov att vända mig till landsfiskalen
för att få detta intyg, ty han är notarius publicus. Men inte kändes
det obehagligt att behöva uppsöka polisen för detta ändamål. På samma sätt
bör det vara även i detta fall. Här är det fråga örn en betrodd karl ute i bygden,
som känner folket i stor utsträckning och som folk vänder sig till i
många olika avseenden. Inte behöver man väl på något sätt känna sig generad
för att be honom att skriva ett intyg av den art som det här är fråga om.

Med understrykande således av att utskottet från början var rätt betänksamt
inställt till denna lagstiftning, men efter en noggrann prövning blivit
alltmer positivt inställt och med stor majoritet tillstyrkt lagförslaget sådant
det här föreligger, hemställer jag, herr talman, örn bifall till utskottets förslag
rörande den nu föredragna paragrafen.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag skall inte länge ta kammarens tid i anspråk
-— den långa talarlistan vittnar ju örn att vi få ett långt plenum ändå
i kväll. Då jag emellertid är reservant i utskottet anser jag mig böra framföra
de synpunkter som gjort att jag anslutit mig till reservationen.

Herr Holmbäck har i sitt anförande kritiserat lagen ur lagteknisk synpunkt,
och jag vill instämma i vad han anfört. Lagens syfte lia vi ju hört — det
är att förhindra s. k. jobberi med jordbruksfastigheter. Under behandlingen
av detta ärende i utskottet har det konstaterats, att det i huvudsak är egendomar
med skog, som äro föremål för affärsmännens intresse. I hur stor utsträckning
sådana spekulationsaffärer bedrivas framgår dock inte av handlingarna.
Enligt uppgift från egnahemsstyrelsen söktes i hela landet under
tvåårsperioden Vt 1939—3% 19fi lagfart på 10 705 jordbruksfastigheter. Hur
många av dessa köp som kunna betecknas såsom icke önskvärda och som genom
en lagstiftning av detta slag skulle ha förhindrats, det vet man inte. Är
det 10 procent? Eller 5 procent? Eller ännu mindre? Man får den uppfattningen,
att det i själva verket rör sig örn ett relativt ringa antal fall, som
man måste anse vara icke önskvärda.

Jag vill deklarera att jag ingenting har emot att det lagstiftas för att förhindra
icke önskvärda spekulationsköp av jordbruksfastigheter, det säger jag

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
uttryckligen ifrån. Tvärtom. Men jag- kan inte vara med örn att i en tvångströja
binda alla de lojala affärerna. Då jag har den uppfattningen, att det
är dessa som utgöra den allra största delen av samtliga under senare tid lagfarna
köp, så innebär en lagstiftning enligt förslaget större våld än nöden
kräver. Man bör kunna nå det mål, som man vill nå, med mindre ingripande
åtgärder än förevarande lagstiftning.

Av de angående lagförslaget hörda myndigheterna, såväl de centrala som
de ute i landet, har den övervägande delen yttrat sig i avstyrkande riktning.
Man bör väl inte helt nonchalera, vad dessa myndigheter ha framhållit. Det
ingrepp i den ekonomiska friheten, som ett bifall till lagförslaget skulle innebära,
skulle alltså ske trots att ute i orterna, där man bäst har kännedom örn
förhållandena, en lagstiftning ansetts obehövlig.

Försäljning av jordbruksfastigheter till icke jordbrukare äger även rum
för sommarnöjesändamål och dylikt. Man har under behandlingen av detta
ärende inte dömt sådana köpare så hårt som de s. k. skogsjobbarna. Att under
alla förhållanden stämpla dessa köp såsom icke önskvärda är också enligt min
mening att gå till överdrift. Affärer av denna art innebära oftast att köparen
lägger ned kostnader för förbättring av jordbruket, som ingen mindre kapitalstark
köpare kunnat göra. I de fall köparen icke själv brukar jorden blir
den utarrenderad, och det ges tillfälle för en jordbrukare med litet eller inget
eget kapital att idka jordbruk för egen räkning. Jag är övertygad örn att det
finns många jordbrukarsöner och duktiga lantarbetare i vårt land som avvakta
ett sådant tillfälle att komma över ett jordbruk som de inte ha kapital att
köpa.

Det talas så vackert i dessa tider örn att den som brukar jorden skall äga
den. Ett dylikt uttalande göres också i propositionen. Jag kan int^ värja mig
för den tanken, att man här använder detta tal för att få anhängare till lagförslaget.
För var och en med praktisk kännedom örn de ekonomiska förhållandena
hos den jordbrukande befolkningen framstår det som en omöjlighet
att nå detta mål. Arrendejordbruksformen kommer säkerligen att finnas även
i fortsättningen, och jag kan inte förstå, att det ligger något felaktigt häri,
helst som man med senare tiders lagstiftning sökt förbättra möjligheterna för
arrendatorerna att få tryggare förhållanden.

Den föreslagna lagstiftningen skulle säkerligen minska antalet av de kapitalstarka
köpare, som i ett givet fall skulle kunna reflektera på att köpa en
jordbruksfastighet. I vissa fall måste därav följa, att lägre pris erhålles vid
försäljning av en fastighet än örn intet ingripande hade skett. Den gamle
ägaren får nöja sig med ett lägre pris för sin egendom vid försäljningen, vilket
innebär att han kommer att göra en förlust. Särskilt kännbart blir det
för säljare, som nedlagt kapital i förbättringar å egendomen. I många fall är
det pris, som säljaren erhåller, hans enda tillgång. Under ärendets behandling
i utskottet har jag fått flera brev med redogörelser för ganska belysande
fall i detta avseende, och jag förmodar, att väl även andra utskottsledamöter
lia fått liknande brev. I ett av breven berättas följande fall:

Fastigheten Husby 11G, Bro socken, Stockholms län, om 15 tunnland åker
och 80 tunnland skog såldes av lantbrukare Eriksson till en pensionerad tjänsteman
Falk, som under sin tidigare levnadsbana varit jordbrukare. Då Falk
innehaft gården åtta år, skölt den mönstergillt och haft det bra, drabbades han
av sjukdom och måste sälja gården. Under två års tid sökte han sälja den ensamt
belägna gården utan att få någon köpare. Till sist kom en läkare, som
köpte den för att lia den till vilohem för sig och sin familj. Åkerjorden har
han utarrenderat till närmast boende granne. Gården, som ligger långt från
skola och utfartsväg, har nu av den nye ägaren moderniserats, och denne har

Forsin, kammarens protokoll 1945. Nr hO. 6

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 cm.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.) _
dragit in elektriskt ljus, vattenledning oell avlopp. Brevskrivaren frågar: »Är
det något fel, att en privatperson bebor denna gård saint utarrenderar åkerjorden,
som nu blir välskött, till närmaste granne?»

Jag skall tillåta mig att trötta kammaren med att anföra ytterligare ett
fall. Det gäller en gård örn 17 tunnland åker. Den skötes av två ensamma
personer, varav mannen nyligen förlorat en arm. Familjen måste nu sälja gården.
Grannen vill icke vare sig köpa eller arrendera mer jord. Huru skall man
då bete sig, örn staten kommer att förbjuda försäljning av gården till annan
familj? Skall man sitta kvar på densamma tills den går exekutivt och sedan
bli omhändertagen och försörjd på kommunens bekostnad?

Dessa två exempel, och jag har många fler som jag dock inte skall trötta
kammaren med, visa hur det kommer att bli i många fall. Under propositionens
behandling har man inte fäst mycket avseende vid omständigheter av
denna art, som man dock enligt min mening måste ta hänsyn till.

Det har också sagts, att man med den föreslagna lagen skulle hindra sammanslagning
av jordbruk. Det skall enligt lagen ej vara tillåtet för en person,
som har ett jordbruk, att köpa ytterligare ett för att sammanslå det med
sin ursprungliga gård, örn nämligen det första jordbruket är bärigt. Det kommer
ju alltid att bli en omdömesfråga, örn ett jordbruk är att anse såsom
bärigt eller inte. I den diskussion, som i dagarna föres beträffande jordbrukets
rationalisering, rekommenderas just sammanslagning av jordbruk såsom
en lämplig åtgärd för att kunna sköta jorden mera rationellt. Det kan väl
heller inte påstås, att en sammanslagning av jordbruk under alla förhållanden
skulle vara att anse som en icke önskvärd handling ur samhällelig synpunkt.
Jag vill inte förneka, att det under senare år kan ha inträffat fall i här berörd
riktning, som kunna rubriceras som icke önskvärda, men dels äro fallen
för få för att man skall behöva tillgripa en sådan lagstiftning som denna,
och dels är det troligt att med de ovissa förhållanden man nu går till mötes
beträffande jordbrukets lönsamhet denna form av egendomsaffärer kommer
att minska eller kanske helt upphöra. Skulle en lagstiftning anses vara erforderlig
beträffande kontrollen över sammanslagning av jordbruk, torde man
kunna avvakta vad fastighetsbildningssakkunniga komma att föreslå angående
ändring av jorddelningslagen.

Herr Norman refererade stämningen i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet.
Han yttrade, att när utskottets ledamöter började diskutera
lagen, var det snarast en stämning för att man skulle gå emot lagförslaget.
Jag måste för min del säga, att jag under de tre veckor som vi behandlade
lagförslaget inte någonsin kunde märka någon stämning eller entusiasm för
att antaga lagen. Jag skall inte uttala mig om anledningen till att det till
slut ändå blev en så stor majoritet för lagens antagande, utan därvidlag får
var och en döma för sig.

Herr Norman nämnde vidare — jag skall inte ingå på några detaljer ■—
att det inte skulle vara någon svårighet att kunna få de erforderliga intygen
av landsfiskalerna. Landsfiskalen känner folket på sin ort, sade han. Men i
detta fall är det ju inte landsfiskalen på köparens ort, som skall avge intyget,
utan landsfiskalen på säljarens ort, vilket måste anses vara en otymplighet.
Det kan ju mycket väl inträffa, att t. ex. en person från Mellansverige reser
ned till södra Sverige för att köpa en gård. Då skall landsfiskalen på orten r
fråga i södra Sverige yttra sig över köparen från Mellansverige. Herrarna
måste väl medge, att detta är en otymplighet. Då jag inte haft något större
intresse för lagförslaget har jag inte velat framhålla denna synpunkt i utskottet
och där begära någon ändring. Jag erkänner, att jag har suttit och lurpassat,
men nu vill jag inte längre dölja min uppfattning på denna punkt.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Herr Hagman yttrade i en passus, att grunderna för lagen äro ohållbara,
och jag instämmer i vad han därvidlag sade. Jag tror, att erfarenheten kommer
att visa att denna lagstiftning är obehövlig.

Jag skall, herr talman, för tillfället inte ta tiden mer i anspråk utan ber
att med det anförda få yrka bifall till herr Holmbäcks m. fl. reservation.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag vill börja med att framhålla att, såsom
också framgår av den kungl, propositionen i förevarande ärende, frågan örn
möjligheten att förhindra åkerjordens övergång från den jordbruksidkande
befolkningens ägo icke är ny. Hedan under förra århundradet var frågan föremål
för statsmakternas uppmärksamhet, vilket närmast föranleddes av den
omfattning som de norrländska trävarubolagens fastighetsförvärv inom norrlandslänen
då hade tagit.

Efter en del utredningar i ämnet genomfördes år 1906 den s. k. norrländska
förbudslagen. Denna lag stadgade förbud för bolag och ekonomiska föreningar
att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter, men detta förbud gällde endast
beträffande de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs
län. Det skall ingalunda bestridas, att denna lag i viss mån tjänade
sitt ändamål. Även örn det är alldeles uppenbart, att genom lagens tillkomst
tusentals bondehemman räddades från bolagsförvärv, visade det sig emellertid
ganska snart, att lagen inte var fullt effektiv. För det första gällde ju inte
lagen för hela riket utan endast för det begränsade område som jag nyss nämnde.
För det andra förekom kringgående av lagen genom s. k. bulvanköp. Vad
bulvanköpen innebära, behöver väl knappast närmare utvecklas här. Såsom
framgår av s. 8 i propositionen gäller numera i stället för 1906 års lag lagen av
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. Till skillnad från 1906 års lag gäller som bekant
1925 års lag för hela riket. Samtidigt med 1925 års lag utfärdades lagen örn
bulvanförhållande i fråga örn fast egendom, den s. k. bulvanlagen. Denna sistnämnda
lag har till syfte att förhindra, att i lag stadgat förbud att förvärva
eller behålla fast egendom kringgås därigenom att den, som har fång till viss
egendom, är bulvan för någon, mot vilken dylikt förbud är gällande. Innebörden
av denna lag framgår närmare av propositionen, s. 8—9, men jag skall
inte trötta med att läsa upp vad där står.

Det kan ju tyckas, att genom tillvaron av dessa lagar skulle vidare lagstiftning
på området vara onödig. Så är emellertid inte fallet, utan en ytterligare
lagstiftning är enligt min mening alldeles nödvändig, under förutsättning
naturligtvis att man är av den uppfattningen att äganderätten till jordbruksfastigheter
med tillhörande skogsmark bör ligga i den jordbrukande befolkningens
händer. Trots dessa lagar lia nämligen åtminstone i de norrländska
länen inte så få jordbruks- och skogsfastigheter förvärvats av bolag genom
s. k. bulvanköp. Även örn det således kan fastslås, att bulvanköp efter förbudslagens
tillkomst förekommit i icke obetydlig omfattning, vill jag dock i
rättvisans namn erkänna, att inte alla bolag — åtminstone inte i mitt hemian
— ha gjort sig skyldiga härtill i samma omfattning. En del bolag böra
kanske rent av helt fritaga härifrån.

En annan kategori köpare, som vi hoppas komma att drabbas av den föreslagna
nya lagen, äro de s. k. skogsspekulanterna eller jobbarna, som de numera,
jag höll på att säga »populärt», kallas. De äro kanske inte mindre farliga
än bulvanerna, snarare tvärtom. Jag vill dock även här inom parentes
säga, att också bland dessa egendomshandlare finns det undantag. Det finns
sådana sorn vidtaga ganska omfattande åtgärder för att sätta det inköpta jordbruket
i stånd genom att uppföra behövliga byggnader o. S. v. Jag har flera

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten alt förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
gånger gjort den erfarenheten i mitt hemlän och vill, som sagt, i rättvisans
namn få in det i kammarens protokoll. Under den tiel som jag haft äran att
vara ordförande i jordbrukskommissionen i mitt län, eller sedan år 1926, har jag
samlat en som jag tror jag vågar säga ganska rik erfarenhet beträffande förekomsten
av såväl bulvanköp som köp genom skogsspekulanter. Båda dessa former
av köp böra emellertid enligt min uppfattning såvitt möjligt stävjas.

Enligt bulvanlagen åligger det bl. a. jordbrukskommission att då anledning
till antagande finnes —■ jag citerar här vad som står i lagen — att bulvanförhållande
föreligger, därom göra anmälan till K. B. Den jordbrukskommission,
som jag tillhör, har i åtskilliga fall gjort sådan anmälan, men jag
måste tyvärr erkänna att syftet med anmälan inte alla gånger nåtts. Visserligen
har vederbörande åklagare, d. v. s. lundshögen, i de allra flesta fall anhängiggjort
rättegång, men hans yrkande har inte alla gånger vunnit vederbörande
domstols bifall. På grund härav har jag bildat mig den bestämda
meningen, att lagen är ineffektiv och därför bör ersättas med en mera effektiv
lag på området eller åtminstone kompletteras. Jag vågar därför hoppas, att det
föreliggande lagförslaget, när det som jag vågar tro nu blir upphöjt till lag,
skall komma att råda bot på rådande missförhållanden på området.

Den föreslagna lagen har till syfte — såsom redan tidigare påpekats här
och även framhålles i utskottets utlåtande — att förhindra olämpliga förvärv
av jordbruksfastighet genom att förvärv av sådan fastighet för sin giltighet
göres beroende av statlig kontroll.

Under utskottsbehandlingen av lagförslaget har en hel mängd invändningar
gjorts mot detsamma. I stort sett har det varit samma invändningar som
framförts motionsvis. Ett ganska anmärkningsvärt förhållande har därvid
gjort sig gällande. Från deras sida, som yikat avslag på lagen, har uttalats,
att äganderätten till jorden bör ligga hos den jordbrukande befolkningen. Denna
uppfattning har man i varje fall inte velat bestrida, men man har inte velat
vara med örn några åtgärder i sådant syfte. Jag var i förmiddags inne i andra
kammaren och hörde ett anförande av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Han yttrade därvid bl. a. följande: »Jag kan förstå, att
de som själva inte äro jordbrukare äro motståndare till lagen. Men däremot
kan jag inte förstå, att det finns jordbrukare, som inte vilja vara med örn
lagen.» För min ringa del har jag gjort precis samma reflexion både i utskottet
och under debatten i kammaren här i dag. Lagen har ju, såsom alla veta,
till Syfte att bevara en självägande jordbrukarklass här i landet, vilket väl,
såvitt jag förstår, bör vara ett intresse för jordbrukarna själva. Jag kunde inte
undgå att tänka på detta när jag hörde min vän herr Hagman så energiskt
uppträda mot den föreslagna lagen.

Det torde inte kunna bestridas, att spekulationsköp i jordbruks- och skogsfastigheter
förekomma i olika omfattning i olika trakter av landet. Det är ju
så med en hel del saker här i landet, att på grund av Sveriges stora geografiska
utsträckning råda olika förhållanden i skilda delar av landet, vilket kanske
skulle kunna anföras som skäl för att vi borde ha olika lagar i olika
landsdelar. I utskottet har det också gjorts gällande, att eftersom fastighetsköp
av denna art inte förekomma i nämnvärd omfattning i södra Sverige,
skulle lagen där vara obehövlig. Mot detta resonemang vill jag endast understryka
vad utskottet anfört däremot, nämligen »att en lagstiftning som finge
en sådan lokalt begränsad omfattning säkerligen skulle leda till att de olämpliga
förvärven ökade i antal i de delar av landet där lagen icke gällde».

En invändning mot lagen, som med skärpa framförts inom utskottet, är att
lagens genomförande skulle komma att förorsaka en icke önskvärd nedgång
i jordbruksfastigheternas värden. Detta skulle i sin tur medföra minskade möj -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Xr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ligheter till nödiga krediter för vederbörande ägare o. s. v. För min del är
jag inte alls övertygad om att så kommer att bli fallet. Skulle emellertid efter
lagens genomförande någon minskning i fastighetsvärdena komma att inträffa,
tror jag knappast att det skulle vara någon olycka för dem som inneha
jorden för att bruka densamma, d. v. s. de verkliga jordbrukarna, utan tvärtom.
Framför allt måste det väl vara en fördel för dem, som skola förvärva sig
ett jordbruk för att försörja sig på detta, örn jordbruket inte står alltför högt
i pris. Jag skall inte närmare utveckla skälen härför. Men ett sådant, som så
att säga ligger klart i öppen dag, är att härigenom blir ju kapitalbehovet för
inköpet mindre och följaktligen också ränteutgifterna i den händelse kapital
behöver lånas för ändamålet, såsom oftast torde vara fallet.

En annan invändning mot lagförslaget har varit den, att det skulle ha karaktären
av skrålagstiftning. Jag skall här icke bemöta denna invändning på
annat sätt än genom att hänvisa till utskottets uttalande därom på s. 33 i utlåtandet.

Även en hel del andra invändningar och erinringar ha inom utskottet anförts
mot lagen av dem, som icke önska lagens genomförande. Jag skall inte
här uppta dem alla till bemötande, utan endast beröra ytterligare en invändning.

I lagens 1 § stadgas bl. a.: »Utan Konungens tillstånd må ej någon, där
annat icke följer av vad i denna lag stadgas, genom köp eller byte förvärva
jordbruksfastighet, vars värde överstiger femtusen kronor.» Jag medger gärna,
att detta stadgande för mången, som kanske inte känner till hela lagen,
utan blott läser 1 §, kan förefalla onödigt strängt och tvingande. En synnerligen
betydande undantagsbestämmelse från denna regel finnes emellertid i
5 §. Där heter det nämligen bl. a.: »Tillstånd enligt denna lag vare ej erforderligt,
såframt förvärvare i samband med lagfartsansökan, som göres inom
tre månader från det fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer visar:
1) att anledning till antagande som i 3 § första stycket sägs ej föreligger;
samt 2) att han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt
att själv ägna sig åt detta och icke är ägare av annan dylik fastighet eller
att förvärvet kommer att medföra lämplig utvidgning av honom tillhörig
fastighet, vars jordbruk antingen utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla
men icke har tillräcklig bärkraft för att giva honom och hans familj
full bärgning eller bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott
till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete.»

Örn alltså köparens avsikt är att förvärva fastigheten under nyssnämnda
förutsättningar, d. v. s. för jordbruksändamål, föreligger därför, såvitt jag
kan förstå, intet reellt hinder för förvärvet. Köparen har endast att vid sökande
av lagfart å köpet avlämna ett av honom på heder och samvete utfärdat
intyg, att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten,
så att detta kommer att utgöra hans egentliga förvärvskälla o. s. v.

Inom utskottet har man från visst håll velat göra ett synnerligen stort nummer
av bestämmelsen rörande ifrågavarande intyg. Bland annat har det sagts,
att det skulle bli ett mycket stort besvär för köparen med införskaffande och
avlämnande av detta intyg, helst som vederbörandes trovärdighet skall styrkas
av landsfiskalen i orten. För min del har jag inte riktigt kunnat förstå ett
sådant resonemang. Besväret med dessa intyg måste enligt min mening bli
en bagatell i jämförelse med alla andra uppgifter och deklarationer av skilda
slag som en jordbrukare i dessa tider betungas med. Min tro är, att den
som verkligen vill skaffa sig ett jordbruk för att därav bereda sig och sin
familj nödig utkomst säkerligen kommer att finna sig i det besvär som införskaffandet
av intyget i fråga kan förorsaka honom. Att det på något sätt

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
skulle kunna kännas kränkande för en köpare att prestera dessa intyg har
jag svårt att förstå.

Utskottets ärade ordförande har redan klarlagt en del detaljer i lagen, som
för en del av kammarens ledamöter måhända förefallit mindre tydliga. Han
har också bemött en del invändningar mot lagen som framkommit under den
hittills förda debatten. Jag skall därför i huvudsak inskränka mig till vad jag
hittills yttrat. Jag har endast ett par ord att tillägga, herr talman.

För min del är jag tacksam för att denna lag äntligen kommit fram och nu
ligger på riksdagens bord. Det är endast att beklaga, att den enligt min mening
låtit vänta på sig alltför länge. Hade den antagits för låt oss säga ett
par decennier sedan, hade säkerligen ett ganska stort antal bondejordbruk undgått
sitt öde att komma i andra händer än den jordbrukande befolkningens.

Det är ju möjligt att man från visst håll kommer att försöka att göra denna
fråga till en i viss mening politisk angelägenhet, vilket redan kunnat förmärkas
dels i pressen, dels på annat håll. Det har bl. a. sagts, att detta .skulle
vara ett första steg mot jordens socialisering. Jag förstår inte, varpå man
kan stödja denna uppfattning. Enligt min uppfattning kommer det i stället
tvärtom genom denna lags tillkomst och örn den efterleves och blir effektiv
att bli svårare för dem, som eventuellt önska en sådan utveckling, att få till
stånd en socialisering av jorden. Låta vi däremot utvecklingen i fråga örn förvärven
av jordbruksfastigheter fortgå ohämmad i samma riktning som vi hittills
kunnat märka inom vissa län, kommer det säkerligen att bli lättare för
dem som ha en sådan uppfattning att vinna gehör för ett krav på jordens socialisering.
Jag tror därför att den nu föreslagna lagen kommer att verka
i precis motsatt riktning mot vad som här påståtts.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på att — såsom redan påpekats av
utskottets ärade ordförande — även de, som i utskottet yrkat avslag på lagen,
i sin reservation lia uttalat sig för syftet med densamma. I herr Holmbäcks
m. fl. reservation framhålles nämligen bl. a. följande: »Såsom departementschefen
angivit, är det uppenbarligen av största betydelse för landets framtida
utveckling att inom detsamma finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk, som
handhaves av en självständig och självägande bondebefolkning. Syftet med
det förevarande lagförslaget torde därför vinna allmän anslutning.» Märk väl,
att det är samma personer som både inom utskottet och här i dag yrkat blankt
avslag på lagen, som stå för detta uttalande. Sedan kritiseras emellertid lagen
av flera skäl. Någon utväg att nå det syfte, som reservanterna uttalat sitt
gillande av, anvisas icke i reservationen.

Jämte en annan ledamot av utskottet har jag mot utskottets motivering låtit
anteckna en reservation. Den återfinnes nederst på s. 51 i utskottsutlåtande!
Jag ber att få citera några, rader i denna reservation. Vi ha där vänt oss
emot propositionens bestämmelse örn vem som skall utfärda de intyg, som
skola styrka vederbörande köpares trovärdighet, och vi ha härom anfört:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det icke är lämpligt att utfärdandet
av förevarande intyg anförtros åt landsfiskalen. De förhållanden,
som intyget skall avse, äro av den art att landsfiskalen icke kan förutsättas
vara lämplig att bedöma ifrågavarande spörsmål. I stor utsträckning skulle
landsfiskalen behöva rådfråga kommunala myndigheter, vilket skulle vålla
betydande tidsutdräkt. Särskilt i glest befolkade delar av landet, där varje
landsfiskalsdistrikt omfattar ett betydande område, skulle det ofta vara förenat
med avsevärd omgång och kostnad att anskaffa intyg från landsfiskalen. Motionärernas
förslag, att uppdraget i fråga skall anförtros åt en kommunal förtroendeman,
synes därför innefatta en god lösning av förevarande problem.
Lämpligt torde även vara, att vederbörande förtroendeman utses av härads -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
rätten.» Sedan är det tillagt: »Då emellertid häradsrätterna torde ha haft
sina sista allmänna sammanträden för innevarande år före det lagen kommer
att utfärdas och lagen avses skola träda i kraft redan den 1 januari 1946,
synas förtroendemännen till en början böra förordnas av vederbörande domhavande.
Förordnandena böra då gälla, intill dess häradsrätten fattat beslut i
ärendet.»

Det är kanske onödigt att närmare utveckla innebörden i denna reservation.
Jag vill bara i korthet säga, att det skulle vara lämpligare med kommunala
förtroendemän, utsedda av häradsrätten. Då skulle det ju komma att finnas
en intygsgivare i varje kommun och icke bara inom varje landsfiskalsdistrikt.
Det kan väl tänkas, att det blir svårt för en landsfiskal att äga nöjaktig personkännedom
inom hela sitt distrikt, och ofta är ju en landsfiskal mera tillfälligt
i ett distrikt, t. ex. en vikarie för kort tid. Då har man svårt att tro
att han skulle ha den nödiga personkännedomen. Vi ha därför som sagt ansett.
att det skulle vara lämpligare med en kommunal förtroendeman, och det
är det, vi förordat i vår reservation. Denna reservation grundar sig på en motion,
som är framförd i bägge kamrarna.

Jag skall, herr talman, icke upptaga tiden längre. Vad beträffar klämmen
yrkar jag bifall till utskottets hemställan. I fråga örn motiveringen anhåller
jag att senare få framställa ett yrkande.

Herr Sten: Herr talman! Då kritik och betänkligheter från olika håll anförts
beträffande detta lagförslag och då det har antytts, att »transportkompaniet»
vore berett att träda i funktion i det avgörande ögonblick som nu nalkas, har
jag ansett det vara på sin plats, att en enskild ledamot av kammaren, som aldrig
känt några betänkligheter emot detta förslag, deklarerar sin ståndpunkt, sedan
nu talesmännen för de inom utskottet företrädda uppfattningarna ha kommit
till orda.

För min del blev jag glatt överraskad, när jag fick propositionen i mina
händer och fann att den byggde på en grundval, som för mig var gammal
och välkänd, nämligen norrlandslagstiftningens. Det kan också vara intressant
och lärorikt att i korthet erinra sig den lagstiftningens förhistoria och| verkningar.
Jag har nämligen den uppfattningen, att man icke bör i onödan erlägga
lärpengar, som redan äro erlagda av tidigare generationer, och att man icke bör
försumma att draga lärdom av deras erfarenheter.

Jag vill då erinra örn att opinionen inom den berörda bondebefolkningen
då var nära nog enhällig. Detta tog sig bland annat uttryck i att den stora
norrlandsmotionen år 1901 var undertecknad — såvitt jag har kunnat kontrollera
— av samtliga representanter för Norrland och Dalarna med undantag av
lektor Starbäck i Gävle, som tydligen var den ståndaktige och rättrogne manchesterliberalen.

När man under stigande förvåning först har tagit del av pressdebatten och
sedan har åhört diskussionerna i utskottet och nu bevittnat uppmarschen här
i kammaren i den föreliggande frågan, så har det varit synnerligen uppbyggligt
att återvända till kammardebatterna på norrlandslagstiftningens tid. I
första kammaren vittnade även sådana som i sin hemort sökt företräda motstånded;
eller betänksamheten örn att böndernas opinion var fullständigt enhällig,
och de slutade med att yrka bifall till det då föreliggande förslaget. Det fanns
företrädare för sågverksindustrien, som av samma anledning icke vågade yrka
avslag. Den främste företrädaren för reservanterna inom norrlandskommittén,
amiral Lindman, betonade liksom reservanterna här i dag, att syftet — att
bevara bondejorden — var riktigt, men han förklarade att lagens grundfel valett
bolagen icke Hilgo köpa men att bönderna fingo sälja. Ett utomordentligt

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 eili.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
starkt intryck får man, när man läser vad den tidens framstående ämbetsmän,
sådana som Fredrik Wachtmeister, som var generaldirektör för domänstyrelsen,
Lars Berg-, som hade varit landshövding i Norrbotten, och andra hade att säga
i denna fråga, liksom också vad ledamöter av kammaren sådana som Hugo
Tamm anförde för bifall. Och när högern i dag går emot denna lag, så är det
av särskilt stort intresse att taga del av vad den man som då satt på den här
platsen — Olof Jonsson i Hof — då anförde. Han var, som kammarens ledamöter
veta, på sin tid en av ledarna för det gamla lantmannapartiet, han hade
slagits ut ur andra kammaren och nyss gjort sitt återinträde i första kammaren.
Han gjorde i denna fråga fullständigt uppror mot sin kammar- och bänkkamrat
Lindman och gick avgjort in för förbudslagen, och han sade. att om
man hade varit framsynt, hade man antagit den lidigare. Han påvisade hurusom
spekulationen driver upp avverkningen utan hänsyn till skogsvården, något
som jag sedan återkommer till med avseende å den nu föreliggande situationen,
och han fann det klokt och framsynt att antaga lagen. Det gjorde också kammaren
utan votering; i andra kammaren var det 177 ja mot 29 nej. Jag har
mångå gånger under min tidigare verksamhet sagt, att detta beslut i första
kammaren vid en tidpunkt, då här icke fanns någon socialdemokrat och knappast
någon vänster i nutida mening, är ett av de vackraste bladen i första kammarens
historia. Man kände och erkände, att en ekonomisk utveckling, som
i och för sig var ägnad att höja välståndet, icke fick fara fram hur som helst
med sociala eller med moraliska värden. Det finns auktoritativa vittnesbörd
örn att även den sida som företrädde motståndet »kom senere hen til andre
resultater». Jag har här Svensk Tidskrift — högerns tidskrift — för år 1937.
Där finns en uppsats under rubriken Reflexioner kring några norrlandsfrågor,
som är skriven av en ansedd och välkänd norrländsk skogsindustriman, doktor
Erik Kempe, vars farbror hade suttit i den dåtida norrlandskommittén och
vars far också hade varit med på den sidan. Han säger efter några inledande
ord örn vilket anmärkningsvärt ingrepp som lagen utgjorde: »I tidens perspektiv
tvekar jag icke att även ur bolagens synpunkt beteckna denna lagstiftning
som nyttig.^Förut hade» — detta är ytterst lärorikt därför att det visar den
sannolika gången även i den fråga som vi i dag behandla — »disponenter och
skogsförvaltare alltför mycket så att säga stått på rågångarna till bolagens
fastigheter och tittat ut över bondhemmanen, som man sökt inköpa. Nu var den
möjligheten i huvudsak stängd. Vederbörande fingo göra helomvändning och
ägna sig åt skötseln av de redan förvärvade fastigheterna. Det blev att söka
utvinna större kvantitet eget virke, ej genom ökad totalareal utan genom intensiv
vård av skogsmarken och ökning av dess produktiva del genom torrläggning
ay myrar och försumpad mark.» Han konstaterar vidare, att förbudslagstiftningen
alltså i stort sett verkat till gagn och att det skulle ha varit en social
olycka, örn bondejorden i ytterligare avsevärd utsträckning övergått i bolagshandel
Och direkt hänsyftning på den fråga som vi i dag behandla har fortsättningen,
att det under vissa konjunkturer — såsom den nuvarande — förekommer
operationer av s. k. enskilda skogsspekulanter som utan hänsyn till
skogsvård och virkesförsörjning på lång sikt förvärva talrika bondhemman,
avverka skogen till gränsen för vad skogsvårdslagstiftningen medger och sedan
realisera fastigheterna.

Riksdagen har vidblivit sin ståndpunkt. När vi år 1937 här i kammaren behandlade
förslag till vissa jämkningar i bolagsförbudslagen i samband med
vissa ändringar i jorddelningslagen, uttalades uttryckligt, att dess sociala och
jordpolitiska verkningar icke finge försvagas, och så sent som i fjol gick samma
sats igen i ett utskottsutlåtande i en fråga av samma slag som vi i dag behandla.

Det framgick också klart av herr Tjällgrens anförande, att denna lag nu

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
behövs som en komplettering till förbudslagen. Kammarens ledamöter veta, att
jag här från mitt första anförande har sökt verka för ett gott och förtroendefullt
samarbete mellan de olika parter, som stå sida vid sida i det norrländska
näringslivet, alltså skogsindustriens män, de skogsägande bönderna, skogsarbetarna
och skogsindustriarbetarna. Men det finns på det området, som utskottets
vice ordförande vidrörde, en moralisk röta i form av bulvanköp och sådant,
som kan bringas ur världen med tillhjälp av denna lag, så att man kan få ett
sundare förhållande till stånd.

Är spekulationen på detta område något samhällsintresse? Man har dragit
fram behovet av att pumpa in nytt kapital i det svenska jordbruket. Jag skall
inte yttra mig så mycket örn den saken, men så långt jag känner bondepolitiken
i olika länder och i olika skeden har det alltid varit böndernas program
att få billiga pengar till låg ränta. Det har varit detta, som givit anledning
till att man ordnat fastighetskredit och driftskredit på jordbrukets område
genom hypoteksföreningarna, genom egnahemsrörelsen och genom jordbrukskasserörelsen.
Spekulationskapitalet räknar däremot, som vi alla veta, med
hög avkastning på kort sikt, och det kan därför icke vara något bondeintresse
eller något samhällsintresse att draga in detta i jordbruket. Och örn jag håller
mig till skogen och utgår ifrån vad som sades om den enskilda spekulationen
i samband med antagandet av förbudslagen och i den citerade artikeln i
Svensk Tidskrift år 1937 och örn jag tänker på arbetskraftens intressen, så
måste vi ju komma ihåg, att det finns ett övre tak för vad man kan utvinna
ur skogsbruk och skogsindustri, därför att gränsen där sättes av världsmarknadens
priser och av konjunkturer. Varje fördyring av skogen och av skogsmarken
är alltså ägnad att försvåra tillvaratagandet av arbetskraftens intressen,
och därför kan jag icke hysa någon tvekan i denna fråga.

När jag har försökt att göra klart för mig vad som är anledningen till den
redlöshet som här på sina håll demonstreras inför detta förslag, kan jag inte
komma till något annat resultat än att det är att vi på ett kvarts sekel i detta
land icke sysslat med jordpolitiskt tänkande och jordpolitiskt handlande
utan ha varit fullt upptagna av ekonomisk jordbrukspolitik. Men den som har
någon respekt för doktriner och auktoriteter på ett område, där man själv kanske
känner sig främmande och osäker, kan hämta ett betydande stöd och en
god vägledning däri, att de främsta målsmännen för de gamla lagvägarna här
ha kommit till samma resultat som den ekonomiska jordbrukspolitikens ledande
män Tinder de senaste decennierna. Jag syftar i det förra fallet på den
som torde ha plöjt djupast i senare generationer, nämligen Carl Lindhagen,
och på Nils Wohlin. Den förres bärande livsverk består, som jag här påvisat,
ännu i dag orubbat, och riksdagen slår vakt örn detsamma vid varje tillfälle,
och den senares patos genom decenniers forskning kan icke misstänkliggöras
genom åsättande av naziststämpeln. När jag såg, att den kom till användning
även i en bondeförbundsmotion, kom jag att tänka pä vad Hjalmar Branting
skrev vid Julius Mankells bortgång. Julius Mankell hade varit lantmannapartiets
rådgivare i militära frågor under ett långt liv, men då var han
glömd av dem som han hade tjänat, och Branting skrev, att tacksamhet är
en dygd, som den svenska bondeklassen känner endast genom hörsägner. Det
tyckte jag lät orättvist, men när jag läste i bondeförbundsmotionen, att man
behandlar Nils Wohlin på detta sätt, kom jag osökt att erinra mig detta omdöme.

Nog av — när dessa mäns principiella uppfattning kommit till uttryck i
ett lagförslag, bakom vilket stå Bramstorp och Sköld, som veterligen icke hysa
någon övertro på lagvägarna men som gått före i politiken på det ekonomiska
området för jordbruksnäringens utveckling och tryggande, då kan man känna

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
sig ganska lugn. För min del finner jag en rak linje från Bräntings underskrift
på den stora norrlandsmotionen år 1901 — lian var då den ende socialdemokraten
i andra kammaren ■—- vid sidan av Ivar Månssons i Trää, som
då var lantmannapartiets ledande man, fram till Per Edvin Skölds underskrift
i år under denna proposition. Det är nu lika litet som då fråga örn någon spéciellt
socialistisk jordpolitik, men det är en antikapitalistisk jordpolitik av det
slag som tillförne samlat den tänkande oell ansvarskännande opinionen inom
den svenska bondeklassen och som vid olika tillfällen fått enhälligt stöd från
arbetarklassens politiska representanter.

Under en av de dagar, då jag i utskottet bevittnade hurusom »kastanjerna
blommade», med eller utan bevattning eller gödsling av representanten för
den juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, kom i mina händer en bok,
som min pojke hade hittat i ett antikvariat här i staden, en bok som heter
Några minnesblad till Karl Staaff, ur vilken jag skall be att få läsa några
ord för den ärade talesmannen för utskotts reservanterna. De äro hämtade ur
Staaffs tal vid förbudslagens antagande. »Jag tror nämligen, mina herrar»,
heter det, »att vi alla, eller åtminstone de flesta av oss, måste erkänna, att
under de senaste tiderna har det allmänna tänkesättet begynt undergå någon
förändring i avseende på äganderättens begrepp och utsträckning. Man vill
icke längre erkänna, att en enskild person eller ett bolag skall få äga samma
obegränsade rätt över vilka som helst föremål, som falla inom deras äganderätt.
Man vill icke längre erkänna, att liksom jag har rätt att göra hur jag
vill — örn det också skulle vara till fördärv eller förstörelse — med mina
konsumtionsföremål, mina lösören, jag också skall äga Samma obegränsade
rätt med avseende på de naturens krafter eller de naturens rikedomar, som
hava kommit under min äganderätt. Tvärtom, man har allt mera begynt göra
klart för sig, tror jag, att den enskilde, som har äganderätt över skog och mark,
står uti den särskilda ställning, att, på samma gång som han under sin livstid
är deras ägare, hail också är deras förvaltare och vårdare för kommande generationer,
för vilkas möjlighet att vistas och äga trevnad här i landet dessa
naturrikedomar äro nödvändiga. Den tanken ledde de svenska statsmakterna,
när de beslöto sig för att inskränka den enskildes förut obegränsade rätt till
sin skog. Den tanken synes mig också, ehuru nu i en förändrad form och under
förändrade synpunkter, kunna och böra läggas till grund för betraktandet av
den lagstiftning, varom nu är fråga. Man kan icke medgiva bolagen obegränsad
förvärvsrätt, icke bevilja jordägare obegränsad försäljningsrätt utan att
äventyra sociala värden, som vi äro skyldiga att bibehålla åt våra efterkommande
och åt vårt land.»

Vi finna alltså, att vi ifrån olika politiska utgångspunkter befinna oss i det
allra bästa sällskap inom tidigare generationer, när vi sluta upp omkring detta
förslag.

Jag skall till sist endast i korthet nämna, att jag icke är nöjd med förslaget
i alla detaljer. Med den ekonomiska skolning, som icke minst genom föreningsrörelsen
numera äger rum inom jordbrukarklassen, finns möjligheter att få
fram sakkunniga organ av lekmän för att taga befattning med denna lags
funktioner, men för dagen måste vi svälja landsfiskalerna, och det är kanske
inte så farligt. Men jag är betänksam mot utskottets bifallsyrkande till motionen
örn undantag för kommuner. Den utveckling som stadsbildningen tagit
på senaste tiden, då stora jordbrukssocknar förvandlas till städer — jag erinrar
om hela Sollefteå socken, Gudmundrå socken, Västanfors socken, Karlskoga
o. s. v. — gör det nödvändigt att ta upp till allvarlig behandling i riksdagen
vissa frågor örn städernas särställning i jordlagstiftningen. De som ha
hört eller läst överlantmätare Jungs föredrag på stadsförbundets kongress i

Lördagen elen 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ane/, inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Malmö beträffande jorddelningslagen böra ha fått en allvarlig tankeställare.
Jag skulle ha önskat att i detta avseende gå på Kungl. Maj :ts förslag, men
det är väl utsiktslöst i nuvarande läge. Jag utgår emellertid ifrån ''såsom självfallet,
att örn kommunerna få denna rätt, som utskottets förslag medger dem,
de likväl komma att i sin jordpolitik respektera lagens syftemål.

Den ändring utskottet gjort beträffande stödjordbruken äi däremot välbetänkt
och konsekvent.

Jag ber för min idel, herr talman, att med hänvisning till vad jag här har
yttrat få utan några som helst betänkligheter yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmbäck erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Eftersom herr Sten har alluderat också på mig, kanske det tillätes mig att
säga följande.

Herr Sten representerar här .Gävleborgs län. Myndigheterna i Gävleborgs
län ha vid två olika tillfällen, nämligen för fyra och för två år sedan, haft
att taga ställning till ett lagförslag, som icke är identiskt med detta men står
det tämligen nära. För fyra år sedan avstyrktes lagförslaget av länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott men tillstyrktes av jordbrukskommissionen.
För två år sedan hörde man icke länsstyrelsen, utan andra myndigheter,
men då avstyrktes lagförslaget, såvitt jag känner till, av samtliga
de myndigheter i Gävleborgs län som yttrade sig, nämligen hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelsen, som sade att lagstiftning
icke för närvarande vore behövlig, och jordbrukskommissionen, som hade ändrat
uppfattning.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! I anknytning till det anförande,
som här hölls av herr Sten, vill jag börja med att berätta en liten kort historia.
I de dagarna och under den tid som han rörde sig i, när lagstiftningen
emot bolagens jordförvärv var på tapeten, kommo dalkarlarna i samlad trupp
i en deputation och uppvaktade gamle kungen, kung Oskar, och min gamle
far hade äran att få företräda och hjälpa denna deputation. Han berättade för
mig, hurusom gamle kungen vid detta tillfälle sade till dalkarlarna: »Men
tycker ni det är förnuftigt att förbjuda svenske män att fritt få köpa och
sälja i detta fria land?» Då svarade dalkarlarna: »Ja, det blir så lagom fria
bönder, örn bolagen kommer och får fritt husera och lägga under sig allt.»

Jag har lagt de orden på minnet. Det var då, och parellellen är mycket näraliggande
nu. Det var samma visa då som nu med farhågor för att nu är socialiseringen
nära, och svensk frihet och framför allt näringsfrihet står på
spel. Man kan inte annat än göra stora ögon, när en annars mycket förståndig
huvudstadstidning smäller upp en ledarerubrik med denna olycksbådande stilisering:
»Ett första steg mot jordens förstatligande.» Är det inte precis som
reminiscenser från den förut gångna tid, som vi nyss voro inne på?

Vad är det då som sker? Kanske sammanfattar jag det bäst med att citera
en insändare i samma huvudstadstidning från en enkel småbrukare, som i denna
så aktuella sak har skrivit följande:

»Då denna jordfråga först blev aktuell, tyckte jag nog att den såg otrevlig
ut. Men sedan dess har här uppe i socknarna skett en del egendomsaffärer,
som kastat ljus över jordlagens betydelse och nödvändighet. I en riktning härifrån
har två eller tre bondgårdar, som ligger tätt intill varandra, försålts,
varvid priset lär ha legat omkring 50 procent över vad som kan anses normalt.
Ryktet talar örn att köparna är direktörer från Stockholm. Och i en annan
riktning lär också stora jordförsäljningar ha skett. Nåväl, hur blir det
nu på dessa gårdar, som så hastigt gått in under kapitalistspiran? Självägan -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
de jordbrukare blir undanskuffade, lösa arbetare kommer i stället. Kanske
kan några av de bönder som sålt eller deras barn få bli arrendatorer.

En del lantbrukare klagar över att lagen skulle hindra egendomspriserna att
gå i höjden. Det är naturligtvis de äldre, stabila, täta pamparna i kommuner,
landsting m. m. som har den meningen. Men det finns även en yngre
grupp människor i jordbruket, nämligen söner och döttrar till jordbrukarna
samt drängar och pigor, vilka samtliga går och längtar efter att komma i besittning
av en gård. Skulle det inte vara på sin plats att införskaffa yttranden
även från denna yngre generation? Det är ju dessa ungdomar som skall bli
framtidens jordbrukare i vårt land. Icke kail det för dem vara något samhällsintresse,
att priset på jorden pressas upp på oöverkomliga höjder. Beträffande
enskild företagsamhet går det ju inte att ge den alldeles fritt fält.
Hur skulle det gå med bondefriheten örn bönderna helt enkelt sopades bort
av kapitalisterna? Örn däremot bondgårdarna förbehålles åt personer som
haft sin sysselsättning i lantbruk och visat sig vilja och kunna arbeta därmed,
lyfter icke det upp näringen och tryggar icke det bondefriheten? Eller hur
skulle lagen kunna skapa svårare förhållanden än de nuvarande för dem som
rätteligen borde gynnas?»

Ja, det var denne enkle mans funderingar. Han befinner sig ju i händelsernas
mitt. Det är angelägenheten om att bevara bygd och jord i verkliga brukningshänder
och att värna dess karaktär av gammal ursvensk bondebygd
även för kommande dagar, som på detta sätt har tagit sig uttryck, lii ha rik
erfarenhet örn hur det går till i våra dagar i bygderna och hur det står till i
anledning av den frihet, som nu råder på detta område.

Jag är, som herrarna veta, från en provins där förhållandena äro synnerligen
markanta i detta hänseende. Det är ju en landsända, som tilldrar sig uppmärksamheten
på ett alldeles särskilt sätt och som på grund av naturförhållandena
blir så attraktiv, och man tänker ibland, att främlingar dras dit
precis som flugor på en sockerbit. Att de komma dit och titta på naturen och
att de stanna där ett slag går väl an, och vi kunna t. o. m. vara stolta däröver,
men när detta tar sig sådana uttryck som att de bita sig fast där i så
hög grad som nu sker, kan man bli åtskilligt betänksam. Våra erfarenheter i
det avseendet äro nog av synnerligen blandad natur. Vi ha turisterna där och
de göra sina strövtåg, men vi göra även våra reflexioner: här är dock ett gammalt
bondeland och ej en plats för utbölingar.

Nu finns det en och annan här i landet, som säger: »är det då egentligen
så galet med denna invasion? Kan inte vem som helst få ära och rättighet
att också slå sig ned och göra vad honom lyster på den plats, där han trivs?»
Jo, visserligen, men det kunde dock vara en viss måtta även härvidlag. Jag kan
inte låta bli att säga, att jag blir uppriktigt beklämd, när jag vandrar genom
dessa byar, där herrskapsexploatering av urgammal svensk bondejord på detta
sätt skett så att där numera bara står villa vid villa -— gud bevars i självkomponerad
s. k. dalastil — och skryter den ena över den andra, allt medan
de .gamla hedervärda bondgårdarna fått stryka på foten och träda åt sidan.
Är det underligt, örn jag förnimmer det så, som om här hade skett ett attentat,
att här hade försiggått en tragedi, där bygdens särpräglade, kärnsunda
själ förvanskats och fått knäcken på ett sätt som fjärran hör den bygden till.
Alltsammans är ett strålande exempel på hur en omskruten svensk frihet inte
borde få omgestalta svensk landsbygd.

Men det är någonting, som är ännu värre, och det är, när dessa kapitalstarka
herrar ställa sig i vägen för unga människor, som ingenting högre
önska än att kunna förvärva en egen torva och ett eget hem för ett rimligt
pris. Hur många sådana unga par är det inte, som obönhörligt fått sina illu -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
simier krossade inför den konkurrerande övermakt, som på detta sätt har ställt
sig i deras väg? Och hur många av dessa människor ha inte i dylika situationer
frågat sig, örn inte statsmakterna här på något sätt kunde träda hjälpande
emellan?

Den enkle småbrukaren efterlyste de ungas röster och vilja i detta fall.
Jag vill för min egen del bara hänvisa till Sveriges största ungdomsorganisation,
Svenska landsbygdens ungdomsförbund, som här utan vidare odelat
och klart har tagit position för denna nyordning och denna lagstiftning. Vad
dessa i ordets bästa mening verkligt representativa ungdomsskaror ha att förkunna
örn sin önskan och vilja borde kunna bli en tankeställare för alla motsträvare
i denna del.

Vad nu den praktiska utformningen av åtgärder i antytt syfte beträffar,
torde gott kunna sägas, att all möjlig hänsyn till såväl enkelhet som effektivitet
tagits i lagförslaget. Man kan naturligtvis ha sina egna tankar i vissa
hänseenden beträffande detta lagförslag, det finns ju inget lagförslag, som
kunnat sägas vara alldeles perfekt och oklanderligt, men man kan ändå våga
säga att varken för jordbrukare eller annan fullt »legal» eller lämplig spekulant
läggas några oöverstigliga hinder i vägen för jordförvärv, och att övriga
köpare få undergå en något noggrannare prövning, är väl bara som sig
bör, örn man skall vinna vad lagen avser.

Beträffande landsfiskalerna som intygsgivare vill jag bekänna, att jag är
av samma uppfattning som den herr Tjällgren nyss här framfört, och jag är
beredd att ansluta mig till hans reservation i detta stycke.

Jag vill vidare tillägga att såsom en tröst för tvivlare på denna jordförvärvsreforms
lämplighet står till sist den välbetänkta åtgärden att göra lagen
temporär att gälla för tre år. Vi få avvakta tiden och erfarenheterna och se,
hur lagen verkar, vilken effekt den ger och vilka fel den har, och vi få då
också se, örn den eventuellt skulle vara så beskaffad, att man kanske finge
lov att slopa den och finna på något annat i stället. Jag är beredd på det,
herr talman, men tills vidare finner jag ingen annan utväg än att gå med på
den föreslagna åtgärden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Domö: Herr talman! När det krig som började 1989 syntes draga ut på
tiden, var det rätt naturligt att man fruktade att samma företeelser skulle
uppstå som under det förra, då det i stor utsträckning jobbades bl. a. med jordbruksfastigheter.
Därför började man rätt tidigt även inom regeringen att
överlägga örn vad som i det fallet skulle göras i beredskapsväg för att kunna
förhindra ett återupprepande av vad som förekom under förra kriget. På så
sätt tillkom den Wohlinska kommittén, den s. k. 1940 års utredning örn jordbrukets
skuldsättning, och den kom ju också med ett förslag i den riktning, i
vilken det nu framlagda lagförslaget är utformat. Emellertid blev enligt min
mening det Wohlinska förslaget ihjälkritiserat av de myndigheter, som hade
det på remiss, och i dessa remissyttranden — det är dessa som nu delvis åberopats
i den föreliggande propositionen — gjordes vissa konstateranden om i
vilken utsträckning köp av jordbruksfastigheter hade gjorts av icke-jordbrukare.
Vid den tiden drog man i alla fall av undersökningarna och remisserna
den. slutsatsen, att någon kraftigare tendens till spekulationsköp icke kunde
påvisas.

Emellertid arbetades det vidare på saken, och i jordbruksdepartementet uppgjordes
olika promemorior och förslag. Allteftersom de olika förslagen kommo
fram överlädes mycket fördomsfritt och objektivt örn hur det skulle kunna gå
att få till stånd en lag som kunde hindra olämpliga köp av jordbruksfastighe -

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 eili.

Ane,t. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ter. Man gjorde detta därför att nian var ense om — liksom nian även nu är —
att det skulle vara till stor skada för samhället, om den självägande bondeklassen
utträngdes. God vilja fanns också på olika håll, och man var beredd
att ta en skyddslagstiftning, örn så skulle erfordras. Emellertid visade det sig,
allteftersom man dryftade de olika editionerna av förslag, att det var synnerligen
svårt att finna någon godtagbar lösning. Jag minns mycket väl. hurusom
ett förslag, som utarbetats, mycket starkt kritiserades av bl. a. den minister,
som nu såsom jordbruksminister har lagt fram det föreliggande förslaget.
Därefter arbetades vidare på saken, och en vacker dag hade den nuvarande
jordbruksministern blivit överens med den förre om grunddragen i det nu föreligg-ande
lagförslaget, varefter vi övriga inom regeringen ej blcvo i tillfälle
att inverka på utformningen. Då jag och flera andra hade den uppfattningen,
att förslaget var behäftat med sådana brister och nackdelar att det icke borde
godkännas, reserverade jag mig jämte ett par andra regeringsledamöter emot
det vid remissen till lagrådet. Orsaken därtill var inte, att vi intet ville åtgöra
emot missförhållandena, utan orsaken var den, att förslaget var sådant att det
enligt vår mening skulle vålla så stora olägenheter att man inte kunde ta det,
framför allt med hänsyn till att man inte hade kunnat konstatera olägenheter
av så svår och omfattande art, att de motiverade en så rigoröst ingripande lag.

Det är ju ganska egendomligt att det föreliggande lagförslaget, som ju dock
i sina viktigaste delar är ett nytt förslag, inte för yttrande har underställts
ens de myndigheter som skola komma att tillämpa detsamma. Det är också i
hög grad anmärkningsvärt, att ett så genomgripande förslag inte heller har skickats
ut på remiss till de institutioner och yrkesorganisationer som företräda de
jordbrukargrupper, som i så hög grad bli berörda av detsamma.

När det så sägs, att lagen är oundgängligen behövlig och måste snabbt genomföras,
frågar man sig: är det konstaterat, att så är fallet? Av vad som här
har sagts tidigare i dag framgår det ju, att detta är minst sagt tveksamt, och
jag skulle vilja tillråda dem, som ännu inte lia läst igenom reservationen nummer
1, att verkligen göra det. Herrarna hinna säkert göra detta innan debatten
bär i dag är slut. Det är nog ganska nyttigt att göra det, innan vi ta ställning
till frågan, eftersom där ges en viss belysning- åt påståendena, att lagen
behöver genomföras omedelbart och att den är lämplig samt lätt att tillämpa.

I andra kammaren erkände jordbruksministern ärligt, att det statistiska
underlaget var mycket-svagt. Ja, det måste man väl säga att det är. Jönköpings
län åberopas såsom ett av de värst utsatta områdena, och jag tror att
det är så. Det har kommit fram rätt svåra missförhållanden där. Men vilken
omfattning lia de? Ja, det är mycket svårt att få klarhet örn detta. Jordbruksministern
säger, att känd sak är så god som vittnad, och i propositionen
drar han fram ett exempel från Jönköpings län, vilket såsom här förut påpekats
är felaktigt och mycket tendentiöst. Jag förmodar att han själv kommer
att rätta detta sitt uttalande.

Om man söker bilda sig en uppfattning örn omfattningen av de jordköp. som
i Jönköpings län skett av icke-jordbrukare, och därvid godtar uppgiften, att
antalet sådana köp skulle vara 215 under fem år — hur mycket utgör det i
procent av alla Jönköpings läns jordbruksfastigheter? De äro ju ungefär 20 000
stycken, som antagligen skulle gå in under lagens bestämmelser. Jo, resultatet
blir, att under fem år endast en procent av fastighetsbeståndet skulle ha
sålts till icke-jordbrukare. Detta är relativt mycket, men frågan är också: är
det så pass mycket att man inte kan vänta ett litet slag och hinna noggrannare
överväga de åtgärder som skola vidtagas? En procent på fem år är detsamma
som 0,2 procent på ett år. Dessa siffror kanske inte äro exakta, men de motsvara
väl dock ungefär omfattningen av de köp, som gjorts av icke-jordbrukare.

Lördagen den 15 december 1945 eiri.

Nr 40.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

(Jordbruksministern framhåller vidare, att »hastiga förändringar på det ekonomiska
området kunna inträffa, och härav kan föranledas, att förvärv av angivna
slag tilltaga i omfattning». Detta citat från departementschef sutialandet
innebär väl, att han anser, att fruktan för ett försämrat penningvärde är i
hög grad ett motiv till dessa jordköp som göras av icke-jordbrukare. Jag tror
nog, att den uppfattningen kan vara riktig. Men detta är också, herr talman,
att betrakta som ett varsel för oss alla att söka sc till att penningvärdet inte
dras i tvivelsmål.

Det lär inte vara så lätt att hejda flykten till realvärden, om en allmän
stämning gör sig gällande att man inte kan lita, på den svenska kronan. Jag
skulle tro att mycket av vad som planeras och göres i vårt land sker utan tillräcklig
tanke på just vården örn denna viktiga sak, vår svenska valuta. Yi
kunna naturligtvis avstänga en del människor, som äro rädda örn sina tillgångar
och vilja placera dem i realvärden, från att köpa jord, men då går denna kapitalplacering
åt ett annat håll, och därför tror jag att det är mycket stor anledning
även för finansministern att överväga åtgärder för bevarande av förtroendet
för penningvärdet.

Vidare säger jordbruksministern, att ränteläget spelar en stor roll, då det
är fråga örn jordförvärv. Ja, det är givet: det ena står i förbindelse med det
andra inom vårt ekonomiska liv. Men örn det är så att ett sänkt ränteläge medför
en ökad lust att placera i jord, är det då rimligt att säga, att det är oriktigt,
att jordvärdet visar stigande tendens? Man kommer väl inte ifrån att ekonomiska
förhållanden också göra sig gällande på jordbrukets område? Det går
väl inte att driva en ekonomisk politik, då det gäller priser och nyttigheter
och värderingar därav på jordbrukets område, och att driva en helt annan
ekonomisk politik, då det gäller vanlig affärsverksamhet eller dylikt? Så stort
samband ha de olika näringsgrenarna med varandra, att det icke går att —
på sätt som man på vissa håll är benägen att göra — ruta upp olika områden
och sedan försöka manövrera som örn det vore vattentäta skott däremellan.
Nej, herr talman, jag kan icke finna annat än att bevisföringen för att lagens
genomförande omedelbart är ett nödtvång, är mycket svag. Och när nu 1942
års jordbrukskommitté har frågan örn jordbruksrationaliseringen om hand och
lär komma med förslag, är det då inte lika bra att man väntar och ser vad
den har att komma med? Såvitt jag förstår, är det så att lagen av herr jordbruksministern
anses mera behövlig som ett medel i en statlig reglering, när
det gäller jordbrukets rationalisering, än som ett hinder mot jordköp av ickejordbrukare.
Hur han avväger detta, vet jag inte, men det skulle mycket förvåna
mig, örn han inte ansåg, att den nya lagen är ett bra medel i jordbrukets
rationaliseringspolitik efter hans linjer.

Vidare bör man ställa frågan: är den föreslagna lagen lämplig? Bristfälligheterna
äro vitsordade. Lagrådets nedgörande kritik talar sitt tydliga språk,
och här i kammaren och i reservationer ha gjorts många invändningar, som peka
åt samma håll. Men förtjänsterna? Ja, hittills finner jag att de mest lysa med
sin frånvaro. lingen betungar jordbruksbefolkningen utan att ge lämpligt skydd
mot missförhållandena. Ty det är nog i alla fall så, att lagen med alla dess
besvärligheter hinder och hindrar utan att ge trygghet för att man når det
avsedda syftet och kan förhindra de köp, som man vill förhindra.

Det är givet att ingenting går att få fullständigt och att missförhållanden
uppstå, trots alla lagar. Men när man nu ger förslaget sken av att vara sådant
att man genom det skulle få ett bra medel att förhindra missförhållandena, måste
man väl också taga någon hänsyn till den kritik, som säger att så inte blir
fallet. Vad kan hindra, att en person, som skaffar sig de olika bevis och uppger
allt detta som fordras för att han skall få köllå en fastighet, efter förvärvet

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
arrenderar ut fastigheten? Det kan också hända att en ny jordbrukare inte kan
behålla sitt jordbruk av ekonomiska skäl. Vad blir då följden? Jo, han sitter
där och ägnar sig, som det heter, åt sitt jordbruk under ett par tre år. Sedan
får han antingen försöka sälja det igen till en som får tillstånd att köpa det
eller också låta det gå exekutivt, och då är hela det föregående förfarandet till
ingen nytta, örn i det senare fallet i lagens mening olämplig köpare förvärvar
jordbruket. Det är således mycket vaga grunder för påståendet att lagen är
lämpligt konstruerad.

Jordbruksministern har sagt att det besvär, som lagen medför för köparna,
är minimalt. Ja, där ritar jag ett stort frågetecken. Det framgick mycket bra
här i kammaren av herr Holmbäcks anförande, vilka omständliga procedurer
lagen i själva verket medför. Landsfiskalerna skulle vara lämpliga att sköta
denna sak, säger jordbruksministern, de få endast lätta uppgifter, etc. Ja, det
få de kanske, örn de ta sin uppgift lättvindigt, eljest troligen inte. Det kan väl
inte heller vara så lätt för en hel del av de 411 landsfiskaler, som skola handlägga
dessa ärenden och som kanske till en rätt stor del äro tillförordnade, att
rätt bedöma dessa spörsmål. Jordbruksministern talade örn att landsfiskalerna
kunde få sina uppgifter per telefon. Men de kunna mycket lätt för att införskaffa
upplysningar råka ringa åt ett håll, som har intresse av att köpet inte
går i viss riktning. Det finns många möjligheter därvidlag att landsfiskalerna
skola få en felaktig föreställning örn den, som hos landsfiskalen begär ett intyg
för köp. Jag håller med örn vad som här har sagts örn att landsfiskalerna utgöra
en utomordentligt god tjänstemannakår, men den kanske inte är i allo lämpad
just för detta arbete.

Det har sagts att landsfiskalerna skola avgöra endast rätt självklara fall och
att övriga fall skola gå till Kungl. Majit. Men när kritikerna av lagen tala
om att Kungl. Majit kommer att få mycket besvär med tillståndsprövningar,
göres från lagens tillskyndare det påståendet: »Det blir inte i många fall, som
Kungl. Majit behöver pröva fastighetsförvärv, utan bara i några få.» Man
säger således än si och än så, och det är mycket svårt att få klarlagt, hur pass
stor bördan kan komma att bli för Kungl. Majit, då det gäller att avgöra
frågor örn tillstånd för köp av jordbruksfastigheter. Nog har jag den uppfattningen,
att jordbruksdepartementet måste få mycket arbete och att det kommer
att krävas en mängd utredningar! Att prövningen hos Kungl. Majit kommer att
vålla lång tidsutdräkt och rätt stora kostnader är uppenbart.

Det har sagts att det finns risk för att godtycke kan göra sig gällande i vissa
fall. På detta svarar jordbruksministern, att så länge han är jordbruksminister,
kommer han att göra allt för att hålla godtycket borta. Det betvivlar jag inte
alls; jag tror att statsrådet Sköld kommer att visa en mycket god vilja att reda
upp detta, men nya jordbruksministrar månde vara att vänta en gång i tiden;
man vet inte vilka principer de komma att tillämpa, örn de äro mera rigorösa
eller mera generösa, när det gäller beviljandet av tillstånd för icke-jordbrukare
att köpa jordbruksfastighet. Och det är sannerligen inte lätt att på mer eller
mindre fullständiga utredningshandlingar bedöma en sökandes lämplighet såsom
jordbrukare eller dennes avsikter. Nog kommer trappspringet i kanslihuset
att öka.

Herr talman! Låt mig nu komma in på en liten detalj. Tragen avser ju att
man inte hör ha mer än en gård. Örn då någon, som redan har en gård, vill
köpa en annan gård, hur blir det då? Då skall ju den frågan prövas. I det
avseendet säger departementschefen, att det t. o. m. kan bli förhandsprövning,
och därför blir det inte så svårt att ordna den saken. Men örn en, som har en
gård, skall köpa en ny, så skola väl vederhörandes kvalifikationer prövas enligt
den nya lagens bestämmelser? Enligt den nya lagen skall han inte få till -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
stånd att köpa en gård, om han inte skall ägna sig åt den. Får jag fråga:
skulle jordbruksministern själv, herr Pehrsson-Bramstorp, förste vice talmannen
Gränebo eller jag få tillstånd att köpa en ny gård i stället för den, som
vi ha, om vi av någon anledning ville det? Kan det anses, att vi själva skulle
ägna oss åt vår tillbytta gård i lagens mening?

Och en annan fråga, när man diskuterar lämpligheten av att icke-jordbrukare
skola få köpa gårdar: varför skulle icke exempelvis socialminister Möller
och finansminister Wigforss få köpa en gård? Och varför inte herr Bärg,
ordföranden i bevillningsutskottet? Tänk, vad det skulle vara nyttigt att ha
den samlade insikt, som deras innehav av jordbruk skulle innebära, tillgänglig,
när vi diskutera en hel del saker örn jordbruk. Ilar inte jordbruksminister
Skölds innehav av jord varit samhället till nytta? Enligt min mening har
det varit till mycket stort gagn inte bara för herr Sköld själv utan för hela
det svenska jordbruket. Varför skall man överhuvud taget sätta upp dessa
stränga gränser mellan samhällsmedlemmar och hindra dem som vilja köpa
sig fastigheter? Det är inte allom givet att kunna bo på gården och ägna sig
åt den i den mening, som lagen säger. Och jag emotser med mycket stort intresse
herr Skölds svar på min fråga, hur det skulle gå för oss politiker, som
äro. jordbrukare men som ägna oss åt en och annan sak bredvid. Vi bo inte
alltid på gårdarna, och vi ta kanske inte tillräckligt många spadtag på dem
— numera, då riksdagen är så lång. Och vi kan nog inte heller lova att ta flera på
en eventuellt ny gård.

Jag_ tillåter mig, herr talman, att också ställa den frågan: tjänar man verkligen
jordbruket och jordbrukarna i allmänhet med den nya lagen? Jag betvivlar,
att så är fallet. Den kommer sådan den är utformad att verka som
en tvångströja, och man tar inte gärna en tvångströja på sig, när man skall
ta itu med ett viktigt arbete. Och jordbrukarna ha ett Hacket viktigt arbete
att ta itu med de kommande åren, när de skola slåss med olika svårigheter
och försöka reda upp dem på ett rationellt sätt. Jordbruksministern säger, att
han väl kan förstå, att de, som inte äro jordbrukare, inte vilja lia lagen, men
att jordbrukarna skulle vara motspänstiga mot den, kan han inte förstå. Ja,
men ligger det inte många gånger en sund instinkt i oviljan att ta på sig onödigt
betungande lagföreskrifter? Bönderna vilja kanske inte heller ha den nu
framräckta tvångströjan, därför att de frukta för flera nya sådana. Jordbruksministern
antyder själv, att den här lagen kanske inte är alldeles lämplig.
Den kan visa sig ofullständig, och då får man väl pröva nya vägar. Det
är alltid så med regleringar och stadganden. Varje svårighet föder gärna en
ny åtgärd. Man försöker att dämma och dämma upp, och när det rinner ut
på ett ställe, är man angelägen örn att skapa en ny vall på ett annat. Alla
de regleringar, som man har tvingats till under kriget, ha blivit talande exempel
på hur besvärligt det är att lagstifta mot alla missförhållanden. Det finns
säkerligen en sund instinkt hos de jordbrukare, som vägra att anse, att lagen
är till någon särskild nytta.

Återstår så den fråga, som herr Norman drog upp: varför är man i vissa
politiska kretsar så angelägen örn det här lagförslaget? Utskottets ordförande
talade örn, att utskottet i början var mycket skeptiskt, men sedan hade det blivit
allt mer positivt inställt. Huruvida detta beror på att överläggningarna
inom utskottet ha gjort ledamöterna till anhängare av lagförslaget vet jag
inte. Jag skulle tro, att överläggningarna inom respektive partier ha mycket
att göra med den samling, som det till slut bley kring propositionen i utskottet.
Jag har för min del funnit, att det innerst inne hos många råder rätt allmän
olust, och jag har till och med stött på den hos många inom de två par Forsta

kammarens protokoll 1945. Nr 40. 7

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
tier — eller kanske det är flera —• som äro ganska eniga örn att förorda lagen.
Jag stöter på denna olust överallt, när jag kommer ut i landet.

Herr talman! Det skulle lia varit ett mycket intressant experiment, om vi
hade fått diskutera denna fråga här utan föregående partiöverläggningar och
fått fram kammarens direkta mening efter en ingående diskussion. Kanhända
hade de individuella uppfattningar, som då kommit till uttryck, inte riktigt
stämt med partiuppfattningarna. Jag tror, att det då skulle lia varit goda
utsikter för att denna lag blivit avslagen i första kammaren. Det skulle vara
ganska intressant att få se första kammaren inta en bestämd ställning efter
individuella uppfattningar.

Jordbruksministern har sagt i andra kammaren — jag tillåter mig att ta
upp det här redan nu •— att kritiken mot lagen blivit svagare. Jag tror med
förlov sagt, statsrådet Sköld, att detta är en något felaktig uppfattning. Möjligen
är den öppna kritiken från medlemmar inom de båda partier, som ämna
föra igenom lagen, svagare än förut, men ute i landet tror jag, att stämningen
är mera kritisk mot lagen än vad den var, när resolutionerna för den antogos
i en del korporationer innan lagens nackdelar tillräckligt beaktats.

Rätt representativa uttalanden får man ju fram i pressuttalanden. Herr
Jones Erik Andersson tyckte inte om en del, som han hade sett i tidningarna,
men det hindrade inte, att han citerade en hel del, som han tyckte vara lämpligt
att citera. Jag skall strax göra ett par citat jag också. Men när herr
Jones Erik Andersson sade, att talet örn frihetsförlust är som en gengångare
från svnnnen tid, då tänker jag på det gamla ordspråket: Man uppskattar
inte alltid vad man har, förrän man har förlorat det. Det kan hända, att bönderna
en gång, när de erfarit verkningarna av lagen, komma att längta efter att
vara fria från den. Och det finns ju olika stämmor och delade meningar i Dalarne
också. Jag hörde i andra kammaren, att landshövdingen i Kopparbergs
län hade en helt annan uppfattning örn lagen än herr Andersson. Att komma
och säga, att det finns en enstämmig uppfattning bland jordbrukarna för lagen,
är inte bara överdrift utan oriktigt. Det finns en viss framkonstruerad
positiv inställning i offentliga yttranden, bl. a. från vissa korporationer, för
den, men vad den enskilde jordbrukaren känner, veta vi nog inte tillräckligt
örn för att yttra oss med någon säkerhet.

Jag talade örn, att jag skulle citera jag också. Jag hittade i går två citat.
Det heter där: »Den iver, med vilken den tvivelaktiga jordlagen drives fram,
trots att det icke kunnat visas, att den är behövlig och att den kommer att
fylla sitt uppgivna syfte, gör att den måste mötas med stark skepsis._ Den är
ett så allvarligt ingrepp i äganderätten och i näringslivets rörelsefrihet, att
man har alla skäl att betrakta den som ett av de just nu så populära steg
som, det ena efter det andra, tas på förstatligandets väg. Accepteras nu denna
lag, har man all anledning att vänta sig, att den snart kommer att följas av
andra, mer genomgripande på vägen mot statligt jordbruk och statsbönder.»

Nu’börjar det andra citatet: »Många tecken ha varslat örn att vi äro på
väg från rättsstaten till maktstaten, men icke många ha haft samma skrämmande
innebörd som den Sköldska jordlagen. Där sätter man in ett hugg mot
själva den rot, ur vilken den medborgerliga friheten suger sin näring. Följderna
skola icke genast ge sig till känna. Lagens omedelbara verkningar bli
förmodligen tämligen obetydliga. Men en gång skall man upptäcka, vilket
illavarslande förebud denna huvudlösa lagstiftning i själva verket var. Det är
inte så länge sedan folkstyrelsen här i landet bröt fram under hänförda bekännelser
till frihetens och jämlikhetens idéer. ’Så snart vi ärvde ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika.’ I dag se vi denna folkstyrelse sysselsatt med

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
att rasera de fästningsverk, som under tidernas lopp byggts upp till värn för
människornas rätt och frihet.»

Det finns, anser den tidning, som har sagt detta, anledning fråga den svenska
socialdemokratien: Vart går färden? Jag skulle också vilja vidga adressen
för den frågan. Måhända skadade det inte, att den också riktades till det
andra stora parti, som tillsammans med socialdemokraterna säkrar den nu föreslagna
lagen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Norman, som yttrade:
Herr talman! Jag ville bara.rätta en feluppgift, som herr Domö lämnade, när
han sade, att en procent på fem år gör två tiondels procent på ett år. Det är inte
så, utan en procent på fem år göra en procent på ett år, därför att det blir en relation
i bägge fallen, som minskas.

I fråga örn partiöverläggningarna vill jag säga, att vi hade två talangfulla
kämpar mot lagen i utskottet, vilka vi togo starkt intryck av, och därför beslutade
vi att försöka införskaffa ytterligare upplysningar. Det var efter det
vi fått dessa och efter en ingående diskussion, som vi kommo till den ståndpunkt
majoriteten intagit. I den socialdemokratiska riksdagsgruppen ha vi inte
haft några överläggningar örn denna sak, sedan utskottet började arbeta.

oHerr Andersson, Alfred: Herr talman! När detta förslag på sin tid var ute
på remiss till olika instanser, fick Småbrukarnas riksförbund också tillfälle
att säga sin mening örn det. Som framgår av handlingarna, gick styrelsen då
emot förslaget. För min del gjorde jag inte detta, därför att förslaget skulle ge
för mycket, utan därför att det enligt min mening gav för litet. Vi lia en relativt
ny arrendelag, och jag har försökt att i den få in ett skydd för arrendatoj^rna!.
'' ^ar förklarats inte vara juridiskt möjligt att åstadkomma detta, och
da närde jag en liten tanke inom mig, att örn det föreliggande förslaget blev
tillbakavisat och omarbetat, skulle måhända möjligheter finnas att i det få in
en bestämmelse, som kunde skydda de arrendatorer, vilka nu utan vidare kastas
bort från sina arrendegårdar.

. När nu detta inte heller har varit möjligt, nödgas jag ta vad som bjuds
i detta lagförslag. Jag kan nog, som flera andra ha sagt, bl. a. herr Löfvander,
säga, att det inte rådde någon särskild entusiasm i utskottet. Det var säkerligen
ingen, som med någon särskild förtjusning gick att behandla detta lagförslag-.
Det var ingen, som ville ta reformen med ren glädje, men vi hade tidigare
kommit till. den uppfattningen, att här förelåg ett behov av åtgärder.

Enligt min mening vinner man här vad jag anser vara det väsentliga, nämligen
stopp för icke önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar till större
enheter. Att en och. annan kapitalist har köpt en vackert belägen egendom
°?i1i.agrtn<r i)CinKari i Jen> ser jag ingen olycka i, och jag kan inte tänka mig,
att tor ali framtid skulle en icke-jordbrukare vara förhindrad att köpa en egendom.
Det får givetvis ske efter prövning, men jag kan aldrig tänka mig. att
det under alla förhållanden skulle vara förbjudet för en icke-jordbrukare att
i orvar va en egendom. Det är icke endast kapitalister, som detta skulle drabba,
utan också, arbetare. Jag har ju varit i tillfälle att konstatera, att industriarbetare
köpt jordbruk och blivit utmärkta jordbrukare. Men det är klart, att
man vill ha ett slags garanti för att dessa jordbruk, som förvärvats av ickejordbrukare,
inte skola bli misskötta. Vidare blir det väl också så ordnat att
de under inga förhallanden kunna förvärva mer än en egendom. Det har iu
pavisats, att vissa personer förvärvat 10 till 20 egendomar. Det finns väl ingen
manmska, som vill påstå, att sådant är önskvärt i fortsättningen. Det är ju
detta, man huvudsakligen vill förhindra. J

100

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Det är en sak, som inte har berörts i debatten här men som enligt min menig
har spelat en ganska stor roll ute i kommunerna. Det är frågan örn sammanslagning
av brukningsdelar. Jag har tidigare en gång här, då jag efterlyste
åtgärder i syfte att förhindra sammanslagningar av brukningsdelar, påvisat,
hurusom i en enda kommun det fanns ett stort gods men också upp enrot
50-talet bondehemman, visserligen brukade av arrendebönder. De försvunno
den ene efter den andre, och nu är det bara fem kvar. All jorden lades under
huvudgården. Resultatet blev vanhävd. Det var kanske inte det värsta, som
drabbade kommunen, utan det var, att skatteunderlaget sjönk. Alla arrendebönderna
hade visat sig vara synnerligen goda skattedragare. I och med deras
försvinnande sjönk skatteunderlaget, beviliningskronornas antal minskades undan
för undan. Det höll på att bli katastrof i den kommunen. Man kan inte
tillrättalägga på detta område med denna lag, men vi komma ett stycke på
väg, och vi hoppas, att ett förslag i syfte att lägga till rätta även på det området
snart skall komma fram.

Jag skall inte falla för frestelsen att dra upp en mängd fall som bevis för
hur man förvärvat egendomar. Jag skall bara ta ett par exempel. Det gäller
egendomar, som jag i egenskap av ledamot i jordbrukskommissionen i länet
har varit med örn att besiktiga. De blevo nämligen anmälda för vanhävd. En
jordbrukare på den skånska slätten ägde ett hemman örn 60 tunnland av vår
bästa jord nied mycket bra åbyggnader. Grannens gård blev till salu genom
dödsfall, och då köpte han den. Den var ungefär lika stor, men det blev mer
än han behärskade. Han kunde inte sköta två egendomar, trots att de lågo intill
varandra, skilda endast av en järnväg. Egendomarna försämrades, och det
blev anmälan för vanhävd. Vi voro där och kunde utan svårighet konstatera,-att det var vanhävd på Skånes bästa jord. Vi sade oss då: örn vi hade haft
denna lag, hade han aldrig blivit i tillfälle att köpa den andra egendomen,
och det hade varit lyckligast för honom själv. Och det hade varit lyckligt
även för en annan familj, som skulle ha kunnat överta den andra gården och
levt utmärkt bra på den.

Ett annat litet exempel! Det är inte så länge sedan vi voro och besiktigade
den gården. En kapitalist i Malmö köpte en egendom uppe i norra Skånes
skogsbygd. Den var på inalles 85 tunnland, men endast 16 tunnland var odlad
mark och äng, resten var skog. Priset var inte högt, det var 12 000 kronor, så
att man här knappast kan tala örn en penningplacering i egentlig^ mening. Han
blev också anmäld för vanhävd, men det visade sig, att det förelåg ingen vanliävd
i egentlig mening. Det var endast så, att ett hus var fallfärdigt. Nu vill
han arrendera ut den odlade marken med ängen, inalles 16 tunnland. Han kan
inte få en arrendator, eftersom denne inte får utnyttja skogen. Örn lagen hade
varit i kraft och fallet hade blivit prövat, skulle han nog inte lia fått köpa elen
där egendomen. Rätte köparen i det fallet hade varit Malmöhus läns landsting,
eftersom dess skogar gränsa intill egendomen. Landstinget skulle ha^ kunnat
sköta denna egendom utmärkt bra och plantera skog på den del, där sådan nu
inte är planterad.

Nog kan man plocka fram fall för att visa, att lagen är behövlig.

Lagförslaget är avsett att vara ett provisorium för tre år. Det kan vara nyttigt
att få veta resultatet av en lag, som har verkat i dessa tre år. Det kan hända,
att man kommer till det resultatet, att lagen har varit skadlig. Om så skulle
ske, är det väl ingen svårighet att få bort den. Skulle den däremot visa. sig lia
varit nyttig och fylla den uppgift, som man har räknat med, är det tydligt, att
lagen kommer att bibehållas.

I det föreliggande lagförslaget resas inga hinder för en innehavare av ett
ofullständigt jordbruk att öka ut detta och göra det fullständigt. Det finns hel -

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

101

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ler inget förbud för en innehavare av ett arbetarsmåbruk, som inte har den
rätta typen som sådant, att öka ut detta med ett eller ett par tunnland och ge
det den rätta typen.

Jag tror för min del. att de allra flesta fall äro så klara, att det inte blir
någon annan procedur för dem än att medgivande fordras för köp. Det är endast
de tvistiga fallen, som skola gå till Kungl. Maj :t för att prövas och avgöras.

Inom utskottet har man haft''delade meningar örn lämpligheten av att landsfiskalerna
skola sköta detta. För min del var jag i början motståndare till att
landsfiskalerna skulle få hand om det, men allteftersom arbetet fortskred i utskottet,
kom jag till den uppfattningen, att det nog ändå var bäst, att intygen
fingo ges under tjänstemannaansvar. Det sades i utskottet, och det har kanske
också sagts här i kammaren, att man inte skall lägga denna fråga under polisen.
Jag skall inte förneka, att när landsfiskalen tar på sig uniformen, verkar
han mera polis än bokhållare, men landsfiskalernas huvudsakliga göromål
numera är kontorsgöromål, bokhålleri.

Svenska folket har ju så många gånger i handling visat, hur lätt man kan
komma till rätta med olika förhållanden och åtgärder samt inskränkningar i
den ena eller andra rättigheten och friheten. Här har man ju särskilt starkt
opponerat mot lagen och sagt, att den är ett ingrepp i vår urgamla frihet att
handla med jordbruksfastigheter. Ja, det är den, men ingreppet är enligt ''min
mening nödvändigt, örn vi överhuvud taget skola bevara jordbruket i den jordbrukande
befolkningens ägo, så långt det är möjligt.

Det har också uttalats farhågor för att med denna lag skulle priserna på
fastigheterna falla. Jag tror, att det är överdrivna farhågor. Efterfrågan på
jordbruksfastigheter kommer utan tvivel att bli lika stor efter denna lags ikraftträdande
som förut, och det kan därför enligt min mening icke bli några fallande
priser. Men även örn det skulle gå dithän, att priserna i någon mån pressas
nedåt, kan detta icke ur jordbrukarsynpunkt betraktas som någonting vådligt
utan tvärtom som någonting välkommet. Vi skola komma ihåg, att tusentals
jordbrukare ha haft att kämpa en förtvivlans kamp i hela sitt liv, därför
att de ha fått köpa sina egendomar för dyrt. Skulle denna lag åstadkomma en
sänkning av egendomarnas _ värde, är det bara att hälsa med tillfredsställelse.
Självklart är, att ingen säljare efter denna lags ikraftträdande kan räkna med
onaturligt höga priser för sina egendomar. Och jag måste väl också säga, att
det är enbart bra, att man kan komma till rätta med missförhållandena på detta
område.

Herr talman! Jag skall inte onödigtvis ta tiden i anspråk. Det har redan
sagts så mycket i denna fråga och kommer att sägas ännu mer. Jag skall därför
sluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Vad som anförts av herr Domö och
andra talare tidigare under dagen ger mig anledning till ett bemötande. Herr
Domö har mycket noggrant åhört ett tal av mig i andra kammaren och har ju
referat ganska betydande delar därav här i kammaren. Åtskilliga av mina synpunkter
ha därför redan kommit till kammarens kännedom. Det befriar mig
från att behöva lämna och kammaren från att åhöra en redogörelse av allt
det som eljest kanske bort sägas.

Jag vill till en början giva herr Domö den repliken, att jag knappast hade
väntat att fa anmärkning för att det förslag, som nu förelagts riksdagen, icke
remitterats till myndigheterna. Den anmärkningen har jag inte fått från något
annat håll, inte ens av huvudreservanterna, vilkas förste talesman här i

102

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
kammaren eljest anlade så många formella synpunkter på denna fråga som
överhuvud taget kunna uppletas.

Herr Domö ville bestrida riktigheten av ett yttrande av mig, att kritiken
mot lagen med tiden har trubbats av. Jag vill säga som herr Domö: läs den
reservation som är uttryck för högerpartiets och herrar Löfvanders och Holmbäcks
mening! Jag tror att ingen skall undgå att finna, att den reservationen
är en stilla västanfläkt i. jämförelse med de toner, som höjdes i pressen och
även i remissdebatten, när denna fråga tidigare diskuterades. Reservanternas
kritik är så snäll, att jag blev ganska överraskad, när jag läste denna reservation.

Jag har aldrig förnekat, att det finns en svag punkt i denna proposition,
nämligen att det statistiska underlaget är, man kan gott säga, obefintligt. Det
är intet försvar från min sida, örn jag fäster uppmärksamheten på att jag
inte från början personligen har haft hand om detta propositionsarbete, men
jag kan ju anföra det såsom en liten ursäkt. Jag kan emellertid inte komma
ifrån — det försöker jag inte heller — att jag trots detta svaga underlag bestämt
mig för att föreslå Kungl. Majit att förelägga riksdagen propositionen.
Jag kanske därför bör ägna denna sak några ord.

Herr Holmbäck hade en lång och mycket utstuderad utläggning — det verkade
närmast som ett broderi — med anledning av ett yttrande av mig i remissdebatten
örn dessa 215 respektive 105 egendomar i Jönköpings län. Jag
tycker uppriktigt sagt, att herr Holmbäck inte behövt brodera så mycket om
detta. Herr Holmbäck kunde ha sagt rakt på sak som sanningen var, att jag
hade läst fel och på grund därav gjort en felaktig framställning. Det erkänner
jag, och det beklagar jag. Jag tror inte att någon tänker att jag gjorde
felläsningen med vett och vilja, eftersom denna skedde ur det tryckta dokument
som propositionen utgör. Var och en kunde ju därigenom kontrollera
mig. Dessa siffror hade sålunda i verkligheten inte alls den innebörd, som
jag i min förivring trodde, men de ha kanske ändå en viss betydelse, ty örn
jag godtar dem såsom ett genomsnitt för landet, innebära de ju i alla fall,
att under en femårsperiod mer än 4 000 jordbruksegendomar gått över från
jordbrukare till icke-jordbrukare.

Nu kan man invända, att dessa siffror inte äro representativa för hela landet,
utan att tvärtom Jönköpings län är ett alldeles särskilt olyckligt undantag.
Jönköpings, Hallands, Västerbottens och Norrbottens län, säger man, äro
mycket hårdare drabbade av denna företeelse på fastighetsmarknaden, som
vi här i dag tala örn, än några andra län. Men jag vill då fråga: hur vet man
detta? Det stöder man på den gjorda enquéten, där myndigheterna i olika län
i allmänhet ha avstyrkt men i vissa fall tillstyrkt lagen, och så tror man att
man kan göra en åtskillnad mellan olika län på denna grundval. Men de, som
avstyrkt, äro ju människor och inte fakta. Det är väl ganska självklart, att
örn herr Holmbäck med sina åsikter suttit i en egnahemsnämnd, hade han avstyrkt,
och hade jag suttit i den, hade jag tillstyrkt, och herr Hagman, som
väl sitter i en egnahemsnämnd, hade avstyrkt. Kan inte alltså denna mycket
kraftiga samling av avstyrkanden från myndigheter bero på att i dessa myndigheter
händelsevis sitta personer som dela reservanternas åsikter? Det kunde
ju lika väl ha hänt, att där hade suttit personer, som delat riksdagsmajoritetens
mening. Jag menar därför att man kanske inte skall bygga alltför mycket
på enquéten och inte tala med alltför djupa brösttoner örn de ansvariga
myndigheternas yttranden, ty allting här i världen är relativt.

Anledningen till att jag trots den bristande kunskap, som vi faktiskt ha
örn den exakta omfattningen av fastighetsköp av icke-jordbrukare, ändå har

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

103

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
velat lägga fram denna proposition, är de allmänna intryck jag Ilar fått, att
den stora delen av vår landsbygdsbefolkning känner oro och har klart för sig,
att här ske saker och ting som icke äro tolerabla. Jag har mina rent personliga
erfarenheter. Man har här talat örn att det finns fem kategorier av fastighetsköp
som vi röra oss kring. Örn man vill vara noggrann, finns det sex:
spekulationsköp, penningplaceringsköp, sommarnöjesköp, evakueringsköp, latifundieköp
och de köp, som jag kallar för oåtkomliga bulvanköp. Är det inte
ganska märkvärdigt, att i den bygd, där jag är mantalsskriven, finns en rik
flora av alla dessa slag av köp? Det är kanske att fresta kammarens tålamod,
örn jag skildrar detta, men jag vill ändå i korthet göra det.

Vi ha alltså spekulanter som köpa alla tillgängliga hemman, där det finns
en smula skog. De lägga hemmanen öde. De första åren arrendera de ut jorden
till någon granne, men så småningom tröttna de och låta bli att alls odla jorden,
och skogen vandrar in. Vi ha spekulanter, som tagit hemmanen under
olika förevändningar och lyckats få både skogsvårdsstyrelse och lantmätare
att göra dispositioner, som ha fullständigt ruinerat jordbruket. Jag klandrar
varken skogsvårdsstyrelser eller lantmätare, ty gentemot skojare kommer var
och en till korta. Jag har exempel på näringsidkare i Malmö som ha köpt
gårdar och lagt dem samman till en brukningsdel. De äro fyllda av iver, ha
kastat sig in i arbetet, gjort moderniseringar och lagt ned pengar, men plötsligt
ha de upptäckt, att det inte blir några stora förtjänster, när herremän ge sig
till att köpa bondgårdar. De tröttna, moderniteterna förfalla, och saken blir
en visa i bygden. Vidare lia vi perstorpsfallen, d. v. s. familjen Wendts inköp
av det ena skogshemmanet efter det andra. Högsta domstolen har dömt för
bulvanskap, men för att undgå följderna av denna dom har en omdisposition
skett av dessa hemman, och det ser ut, som örn de skulle lyckas att slingra
sig fria genom advokaters hjälp. På dessa gårdar, som på det sättet köpas av
icke-jordbrukare, sätter man arrendatorer. Det är vår bygds proletariat; varken
lantarbetare eller skogsarbetare ha så dålig ekonomisk ställning som dessa
arrendatorer. Att bli arrendator anses av alla vara sista utvägen. Så finns det
folk som köpa ställen för sommarnöje och kanske en och annan som har skaffat
sig en evakuerings dal uppe i våra åsar.

Jag frågar: varför skulle just min bygd vara särskilt utsatt för detta? Den
är inte ett dugg mer märkvärdig än alla andra delar av Sveriges land, där
det finns någon skog. Och så kommer här riksdagsmän i hundratal och berätta
om i stort sett samma erfarenheter från sina trakter, från norr till söder. De
riksdagsmännen ha ju sina förbindelser ute i landet och veta, hur folket där
känner det. Ty, herr Hagman, spekulanterna och jobbarna gå inte på mäklarbyråerna
och köpa sina egendomar genom dem. Det göra möjligtvis kapitalplacerarna,
men inte jobbarna. Det är därför bortkastad tid att hänga för mycket
på byråerna.

Det är alltså ur dessa synpunkter som jag har ansett mig kunna lägga fram
förslaget, och jag är säker på att det är av dessa skäl som riksdagens andra
kammare nyss med två tredjedelars majoritet bifallit lagförslaget.

Herr Domö har här talat något örn att det skett partipåtryckning och att
människor inte få handla individuellt. Ja, på sig själv känner man andra.
Det är kanske den omständigheten som gör, att det inte synes vara någon högerman
som fronderar. Men det är socialdemokrater sorn rösta emot, och det har
icke skett någon påtryckning. Herr Domö kunde, örn han ville, nyss lia observerat,
att jag och min bänkkamrat, som också är socialdemokrat från Skåne,
röstade den ene ja och den andre nej. Jag kommer inte att hänga honom, och
han kommer inte att hänga mig. Det är ett dumt tal, herr Domö -— förlåt att

104

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
jag tog ett stort ord i min mun — att beskylla riksdagsmän för att de låta
sig piskas till besluten. Yi äro alla så pass fullmyndiga människor här i riksdagen,
att vi ta vår ståndpunkt efter övertygelse.

Det finns alltså enligt mitt sätt att se fullgoda skäl, varför man skall
ingripa med denna lagstiftning.

Nu säga reservanterna, att orsaken till den företeelse, vi tala örn, är det
fallande penningvärdet. Det ligger stor sanning däri. Det är ganska säkert,
att kunde vi plötsligt skapa en av alla erkänd garanti för ett stabilt penningvärde,
skulle något vara vunnet. Men detta beror inte bara på oss. Så länge
världen är ekonomiskt så orolig och så länge stor ovisshet råder örn produktion
och handel i världen, kunna vi nog göra tämligen vad vi vilja utan att
förmå folk att tro på att vi nu genast komma att uppnå stabila förhållanden.
Härtill kommer det låga ränteläget, som gör att många säga: »Det är ingen
mening för mig att placera pengar i aktier eller obligationer eller sätta in dem
på bank. Det blir så liten inkomst. Jag lägger lika gärna pengarna i ett jordbruk.
Då har jag större trygghet för att jag skall få igen pengarna.» Jag är
övertygad örn att av de skälen dessa företeelser komma att fortsätta åtminstone
under den närmaste tiden. Därför kunna vi inte stiga upp och säga som reservanterna:
»Nu, statsmakter, skapa ett stabilt penningvärde, så behöva vi
inte diskutera den saken!» Vi måste erkänna vår oförmåga att åtminstone för
den närmaste framtiden på detta sätt skapa en ändring i läget.

Man kan fråga, som man gör i reservationen: kan man med lagar hindra
en ekonomisk utveckling? Ja, det kunde ju våra förfäder med bolagslagstiftningen.
Våra trävarubolag och andra industrier sakna inte ekonomiska resurser,
men bolagslagstiftningen har dock i stort sett satt en damm för bolagens
möjlighet att lägga under sig bondejord. Därför föreställer jag mig, att det
finns möjligheter att komma till ett motsvarande resultat även på förevarande
område.

Från skilda håll har det sagts, att man skall tillgripa andra åtgärder. Men
ni verka inte övertygande, när ni säga: »Låt oss bota detta med vanhävdslag
och skogsvårdslag!» I andra kammaren sades, att man skulle tillgripa fastighetsbildningslagstiftning,
och herr Hagman ville ha en särskilt sträng lagstiftning
beträffande skatt å realisationsvinster. Men vi ha ju dock alla en oerhört
rik erfarenhet av hur svåra att tillämpa alla sådana instrument äro. Jag har
från många håll hört en uppfattning, rakt motsatt den som herr Hagman hade,
t. ex. beträffande 1938 års ändring i skogsvårdslagen. Det har från mångå
håll sagts, att det inte går att komma till rätta med detta, ty man kringgår
bestämmelserna på alla möjliga sätt, och man lär väl inte kunna komma fram
till en ordentlig ordning där, om man inte gör ett kraftigt ingrepp i skogsägarens
rätt att disponera över sin äldre skog. Jag tror knappast att vi vilja
gå dithän.

Man kan säga att även bonden kan hugga ned sin skog. Ja, men bonden
sitter kvar på sitt ställe. Även örn han hugger skogen och förvandlar den i
pengar, så har han dessa pengar till sitt jordbruk. Men spekulanten hugger
ned skogen och säljer den, tar pengarna och springer och låter det utarmade
jordbruket vara kvar. Det är skillnaden.

Jag vill bara säga, att jag inte har någon tilltro till dessa möjligheter som
man här har utpekat. Särskilt har jag under den korta tid jag nu senast varit
jordbruksminister haft tillfälle att praktisera vanhävdslagstiftningen. Mina
erfarenheter därav ha gjort att jag inte tror att man kan komma fram på den
vägen. Jag tror inte att man kan nå något resultat annat än genom en lagstiftning
av den typ som vi här föreslå. Ingen skall inbilla sig att jag tror
att den blir hundraprocentigt effektiv. Det blir ingen lag. Som jag sade i

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

105

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
andra kammaren —• herr Domö relaterade det här — kommer vatten att sippra
igenom. Det viktigaste är att vi sätta en damm för det väsentligaste.

Man kan också säga: »Låt oss vänta! 1942 års jordbrukskommitté skall
komma med ett betänkande, och därefter skall vår jordbrukspolitik utformas.
Då kan det vara tid att ta upp denna sak.» Men skola vi låta denna företeelse
pågå ytterligare några år, skola vi låta den oro, som faktiskt finns hos stora
delar av vår landsbygdsbefolkning, fortsätta, skola vi alltjämt utmana det rättsmedvetande,
som jag vet finns ute bland allmogen, och skola vi fortsätta att
tillåta dessa feldispositioner av småjordbruk, som ske och som komma att^ försvåra
en rationaliseringsprocess, som väl skall bli följden av 1942 års jordbrukskommittés
förslag? Av hänsyn till alla dessa omständigheter skola vi
inte vänta, utan vi skola ingripa nu. Men förslaget är inte tänkt som någonting
definitivt. Det är en provisorisk lag för tre år, och jag är fullt på det
klara med att i sammanhang med att vi skola pröva 1942 års jordbrukskommittés
förslag, skola vi också pröva, örn vi inte kunna vinna de mål, som vi
lia ställt upp för oss, på ett annat sätt. Då kanske vi kunna nå det för herr
Domö och andra så förtjusande resultatet, att de avgöranden, som enligt det
föreliggande förslaget i viss utsträckning skola falla på Kungl. Maj :t, kunna
läggas på andra, »i tryggare och mindre godtyckliga händer» — vad man nu
kan mena med det. Det beror väl på vilka åsiktsriktningar dessa instanser
komma att företräda?

Det är ingen som sagt, att man får denna lagstiftning för ingenting. Den
kostar något, nämligen besvär. Men jag haller bestämt före, att det är ett förslag,
där enkelheten har drivits så långt, att naturligtvis effektiviteten i någon mån
har kommit att sitta emellan. Jag delar alltså icke herr Holmbäcks mening, att
denna lag är både invecklad och ineffektiv. Den är icke invecklad; man kan
genom resonemang göra den invecklad, men den är icke det. Man anser att landsfiskalens
åligganden enligt lagen äro någonting förfärligt besvärligt. Det är i
verkligheten en ganska ringa sak det är fråga örn. Landsfiskalen skall intyga,
örn han har tilltro till den sökandens försäkran, att han själv tänker ägna sig
åt jordbruket. Inom parentes sagt har man ondgjort sig över att man låter landsfiskalen
pröva en på heder och samvete avgiven försäkran, och man har därvid
gjort några jämförelser med självdeklarationerna. Jag kan inte förstå den
jämförelsen. När kronan lägger ut flera miljoner kronor varje år för att kontrollera
på heder och samvete avgivna självdeklarationer, kan det väl inte
vara mycket mer stötande, att landsfiskalen får säga sin mening örn en liknande
underskrift. Men är det nu svårt för landsfiskalen att intyga detta? Man
skall inte begära orimligheter. Örn det kommer en bonde, en bondson, en lantarbetare
eller en annan arbetare och vill att landsfiskalen skall sätta tilltro till
hans uppgift, att han, örn han köper det eller det stället, skall själv bruka det,
så kan landsfiskalen gå ut ifrån att det är riktigt. Men kommer det en tandläkare
eller en direktör med 25 000 kronors inkomst eller någonting sådant
och vill lia intygat, att han tänker ägna sig åt att driva ett bondejordbruk, som
iir så stort, att det föder ett par hästar, då är det fullkomligt uppenbart, att
försäkran är felaktig, och då kan landsfiskalen inte avge något intyg.

Landsfiskalen skall vidare intyga, örn vederbörande kan ha något spekulationsintresse,
och landsfiskalen, har då ingenting annat att göra än att efterforska,
huruvida det är någonting i detta avseende känt om vederbörande. Är
ingenting ofördelaktigt känt, skriver han på intyget. I det motsatta fallet skickar
lian vederbörande till Kungl. Majit. Det kan invändas, att man inte kan
rannsaka hjärtan och njurar oell att därför fula fiskar kunna komma genom
nätet. Visst kunna de det, men i så fall blir vederbörande inte i tillfälle att
spekulera med mer än eli jordbruk, och skadan blir ju då relativt måttlig.

106

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Eftersom vi inte begära, att förslaget skall vara hundraprocentigt effektivt,
skall man inte överdriva svårigheterna för landsfiskalerna. Det kan visst förekomma
fall, då landsfiskalen får lägga ned mera arbete, men i de flesta fall
klarar han saken genom att telefonledes tala med prästen i församlingen, med
sin egen polisman på platsen, med kommunalordföranden eller andra personer
som kunna ha kännedom i saken, och då behöver det inte bli någon stor tidsutdräkt.
Herr Björkman har gjort stort nummer av frågan, hur landsfiskalen
skall kunna intyga någonting, örn en person, som är hemmahörande i Dalarna,
vill köpa en gård i Värmland. Landsfiskalen är väl inte dummare än att han
skriver till sin ämbetsbroder i Dalarna och ber honom yttra sig. När sedan
landsfiskalen i Värmland skriver under detta, blir det ju detsamma, som örn
landsfiskalen i vederbörandes hemtrakt skrivit under intyget. Man skall inte
göra sakerna märkvärdigare än vad de i verkligheten äro.

Herr Domö sade att lagrådets utlåtande örn denna lags beskaffenhet talar
sitt eget språk. Jag rekommenderar herr Domö att läsa lagrådets utlåtande.
Herr Domö skall finna, att det göres inga väsentliga formella anmärkningar
mot lagen, vare sig i fråga örn dess uppställning eller klarhet. Lagrådets yttrande
är ett ekonomisk-politiskt yttrande, och i det avseendet får man ju tillmäta
lagrådet den sakkunskap man vill. I fall man inie tilltror lagrådet större
sakkunskap på detta ekonomisk-politiska område än man tillmäter andra,
kanske man inte får överdriva betydelsen av detta utlåtande.

Från jordbruksdepartementet kommer samtidigt med lagen att utskickas en
kommentar till alla dem, som få med lagen att göra. Däri komma vi att försöka
reda ut praktiskt taget allt som kan uppklaras. Jag tror att med denna
kommentar i sin hand skola myndigheterna inte få så svårt att tillämpa denna
lag.

Det finnes emellertid fall, där denna lag kan verka betungande, det vill jag
icke bestrida. Nu avser jag inte sådana fall, där det är uppenbart, att vederbörande
skall gå till Kungl. Majt, ty i de fallen få de ha det besväret. Men
det finns ett par fall, då man tycker att det är ledsamt att man skall låta människorna
få så mycket besvär. Det gäller ett sådant fall som där en jordbrukare,
som har ett hemman, känner sig ha tillräckligt med luft under vingarna
för att bruka två hemman. Jag är inte den som anser, att man skall hindra
en person att utvidga sin rörelse, örn han kan. Det är naturligtvis inte heller
roligt för en jordbrukare att behöva gå till Kungl. Maj:t, örn han genom tillköp
av jord vill utvidga sitt jordbruk, fastän gården redan är tillräckligt stor för
att vara fullt bärkraftig. Men detta är de enda fall, där man enligt min mening
kan säga, att denna lag verkar betungande. Vi ha inte nu kunnat komma ifrån
detta, men det är möjligt, att man i en framtid skall kunna göra det. Jag tror
dock inte, att dessa olägenheter äro så stora, att man på grund av dem skall
behöva anse lagen olämplig.

Sedan kommer jag till spörsmålet örn Kungl. Maj :ts avgörande i dessa frågor.
Först vill jag på herr Domös fråga, vilka som skola få köpa, i all enkelhet ge
det svaret, att herr Domö får köpa, men inte jag.

Jag skall inte ingå på några djupsinniga förklaringar med anledning av
talet örn det godtycke, som kommer att utövas från jordbruksdepartementets sida
i denna fråga, eller den tidsutdräkt, som kommer att vållas genom Kungl. Maj :ts
handläggning av dessa ärenden. Jag vill endast säga, att vi inom departementet
ha för avsikt att organisera detta arbete på sådant sätt, att alla sådana farhågor
och hela denna kritik komma på skam.

Kungl. Majit kommer inte att förhindra personer, som icke tillhöra den
jordbrukande befolkningen, att köpa stora egendomar. Kungl. Majit kommer

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

107

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
därvidlag att så långt det är möjligt utröna, om det blir till fördel för jordbruket,
att vederbörande får köpa det.

Däremot kommer Kungl. Maj:t icke, så länge jag är jordbruksminister,* att
medverka till att folk från andra samhällsgrupper, i bättre ekonomisk ställning,
skall få lov att leka med bondgårdar. En bondgård är ett arbetstillfälle för
en arbetande familj och icke någon leksak för herremän. Naturligtvis finns
det undantag. Familjeskäl, traditionsskäl och överhuvud taget affektionsskäl
kunna ge anledning till att man gör vissa undantag. Men i princip anser jag
det icke vara någon mening i att vanliga bondgårdar övertagas av personer,
för vilka det icke kan vara något ekonomiskt intresse att förvärva dessa ställen,
som ge en så pass liten utkomst.

Man må kalla det sentimentalt, om man vill, men jag har den uppfattningen,
att det icke kan vara en socialt riktig utveckling, att självägande bönder försvinna
och i stället ersättas med arrendatorer. Man kan tala hur mycket vackert
man vill örn nyttan av att det finns arrendeställen — det kan visst vara
nyttigt — men jag anser inte att det vore en lämplig politik, örn man ville
medverka till en utveckling i den riktningen, att den ene självägande bonden
efter den andre försvinner och ersättes med en arrendator eller i vissa fall med
lantarbetare.

I samband med Karl XII:s krig i början av 1700-talet fingo många bönder
gå ifrån sina hemman, vilka uppköptes av den tidens rikemän, som oftast voro
adliga ämbetsmän och borgare i städerna. I Frosta härad fanns då en häradshövding,
som hette Liljenberg. Han plockade till sig några hundra gårdar
från Ystad till, jag hade så när sagt Haparanda, men fullt så långt norr ut
kom han inte; han gick i alla fall till Dalälven. Han förvandlade något hundratal
svenska bönder till arrendatorer, och det fingo de förbli i 200 år.

Det är inte sannolikt, att våra dagars Liljenbergar lyckas förvandla bönderna
till arrendatorer för riktigt lika lång tid, men alltid blir det för någon
mansålder. Och Liljenbergarna äro faktiskt många. Jag skulle vilja inför
kammaren poängtera, att dessa kapitalplacerares förehavanden inte äro så
oskyldiga, som man här har velat göra gällande. Jag bryr mig inte örn dem,
som placera sina pengar i herrgårdar, men jag tänker på alla sådana fall, där
man placerar sina pengar i bondgårdar och gör dem till latifundier.

Låt mig ta två exempel från norra Skåne. I en socken har på sex års tid
en industriidkare köpt tillhopa tio bondgårdar till ett värde av en halv miljon
kronor. Åkerarealen växlar från något under 20 och ned till 2 hektar, och
skogsarealen är i ett fall 80 hektar och i de övriga fallen mindre. Tio självägande
bönder ha här fått stryka på foten och ersatts med tio arrendatorer.
Denna latifundie utgör en tiondel av socknens jordbruk.

Det andra fallet är faktiskt ännu värre. Där ha under lika lång tid ungefär
femton ställen inköpts, utgörande nära hälften av jordbruksfastigheterna inom
kommunen. Hur många bönder som fått stryka på foten, känner jag inte, men
jag vet, att det har blivit fem eller sex arrendatorer kvar. Jag undrar ändå, om
man kan tycka, att den utvecklingen är någonting att slå vakt om.

Jag slutar som jag slutade i andra kammaren: jag kan förstå dem, som icke
äro jordbrukare, om de tycka, att denna lag är avig, och inte kunna känna
någon entusiasm för den, men däremot har jag litet svart att första, hur svenska
jordbrukare kunna anse, att detta försök att bevara bondejorden i böndernas
händer strider mot jordbrukarnas intressen. Jag tror att det var herr Hagman
som talade om förmynderskap. Ja, det är samma förmynderskap, som Sveriges
bönder nu i 40 år ha burit i och med att det förvägrats dem att sälja, sina jordbruk
till bolagen. Genom denna lag bli de förvägrade att sälja sina gårdar

108

Nr 40.

Lördagen deli 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
icke bara till bolag, utan också i stor utsträckning till icke jordbrukare. Jag
tror, att den svenska bondeklassen kommer att bära bojan av denna lag lika
lätt och med lika gott humör som den boja, bolagslagen har lagt på dem.

^ Herr Domö erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Statsrådet
Sköld har med vanlig skicklighet och väl inlagd känslosamhet talat örn
hur nödvändigt det är, att just hans lag omedelbart antages för att rädda den
självägande bondeklassen. Jag har också samma känsla, att ingenting bör få
hända, som äventyrar den självägande bondeklassen, men jag frågar: är det
alldeles säkert, att man måste göra på det sätt, som herr Sköld säger? Han är
alltid så starkt medveten örn att vad han vill är det rätta, även örn det rätt
naturligt, som t. ex. i denna fråga, kan finnas delade meningar. Han sade ju
dock, att man kanske kan nå målet på annat sätt, och omtalade, att det troligen
skall bli en ny lag längre fram. Kunde man inte ha gjort ett allvarligt försök
till en annan lösning, så att inte befogade anmärkningar behövt framställas?

Statsrådet Sköld sade visserligen, att andra åtgärder inte kunde komma i
fråga. Men är det, såsom herr Carlström i andra kammaren ville göra gällande,
så att missbruk huvudsakligen förekommer när det gäller skogsfastigheter —
och det är mycket som talar för detta — vill jag svara herr statsrådet, att
skärpt skogslagstiftning för nyköpta fastigheter torde erbjuda en utväg. Andra
torde också finnas.

Statsrådet Sköld hade ett t. o. m. för honom starkt ord gent emot mitt anförande
på ett visst avsnitt. Jag skall till det bara svara, att ingen pressning
behövts inom högern för att gå emot denna lag. Där brukar heller inte förekomma
någon pressning.

Den pessimistiska inställning när det gäller skyddet av vårt penningvärde,
vilken lyste igenom statsrådet Skölds anförande, finner jag vara ganska beklaglig.
Jag skulle önskat, att han åtminstone givit något uttryck för en bestämd
vilja att förhindra inflation. Det ger ett mycket dåligt intryck ute i landet,
örn man bara framhåller osäkerheten. Jag hoppas, att det är regeringens
bestämda vilja att förhindra inflation.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig i frågan,
huruvida det bara är skogsfastigheter, som behöva skydd. För att visa, att
det här inte bara gäller skogsfastigheter, skall jag ta ett exempel från herr
Löfvanders kommun i Skåne. Där har en direktör under de sista åren köpt
tre storbondebruk, två på 39 och ett på 49 hektar, och ett småbruk på 71/»
hektar. Dessa gårdar ha saminanslagits, men så vitt jag kunnat utröna, har
det inte vidtagits några åtgärder för att göra driften mera rationell. Något
mönsterjordbruk har det inte blivit, och det drives kreaturslöst. I stället för
tre storbönder och en småbrukare sitta nu på de ställena en rättare och tre lantarbetare.

Varför skall det behöva vara just denna lag?, frågade herr Domö. Ja, detta
är vad jag har föreslagit, och om det även på den andra sidan finns ett intresse,
såsom här säges, för att någonting skall göras, borde det ju ha varit
den sidans sak att ge oss ett alternativ i stället för löst tal, som är det enda
man här har kommit med.

Inte heller i det socialdemokratiska partiet förekommer det, att vi försöka
pressa någon att rösta mot sin mening. Därvidlag får herr Domö tro mig, lika
väl som han vill att jag skall tro honom på hans ord.

Vad till sist beträffar frågan örn inflation eller inte, så vet herr Domö lika
bra som jag, vilken politik som är deklarerad. Men inte vinner man någonting
med att bara säga: »Det vilja vi», och sedan inte se, hur verkligheten är. Jag

Lördagen den 15 december 1945 em.

Nr 40.

109

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
Ilar ju här inte gjort något annat än att jag pekat på de svårigheter, vi lia att
övervinna i detta vårt arbete.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Löfvander, som yttrade:
Herr talman! Jag skall be att få lämna en upplysning till kammaren.

De tre storbondebruk, som statsrådet Sköld nu talade örn, äro inte vad jag
skulle vilja kalla för storbondebruk. Det är de tre sämsta jordbruken i den
kommun, där jag hör hemma, och det fanns ingen som ondgjorde sig över att
denne industriidkare Nothini inköpte dessa jordbruk. Han kommer också att
sätta dem i gott stånd. Statsrådet Sköld är inte väl underrättad, då han säger,
att inga förbättringar ha vidtagits, ty sådana arbeten äro i gång. Man kan
fråga vilken bonde man vill i Södra Sallerups socken, och ingen har något
att erinra mot Nothinis sätt att sköta sina gårdar. När han satt gårdarna i
stånd, dröjer det kanske inte så länge, förrän han kommer underfund med att
han gjort en dålig affär, och då bli de till salu. Då kan det hända, att de verkliga
bönderna få ett tillfälle att köpa till bättre pris än de kunde gjort, när
Nothini köpte gårdarna.

Det var den upplysningen jag ville lämna.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag bär begärt ordet för att göra några reflexioner
på grundval av nästan en mansålders verksamhet så att säga i första
linjen just med bondejordhruk och hondeskogar. Tack vare detta arbete kan
jag försäkra, att jag förvisso i lika hög grad som herr Sten och herr Jones
Erik Andersson inser, vilken styrka det är för landet att lia en fri och självständig
bondebefolkning och stabila bondgårdar. Men jag kan därför ingalunda
gilla den nu ifrågasatta lagstiftningen, som jag finner ganska otymplig
och i högsta grad reaktionär.

De flesta hörda myndigheterna och instanserna lia ju faktiskt antingen avstyrkt
lagen eller ställt sig tveksamma, och man kan förstå detta. Nu hörde
vi av herr statsrådet, att han tycks ha föga veneration för lagrådets kompetens
att bedöma denna sak. Men jag tycker ändå, att avstyrkandet från denna
institution borde gjort honom litet betänksam.

_ Det underliga är också, att herr statsrådet icke alls fäster något avseende
vid övriga myndigheters utlåtanden, utan helt underkänner deras kompetens
när de gå emot hans egen mening. På så sätt har han fått för sig, att missförhållandena
äro så pass betänkliga, att en omedelbar lagstiftning är alldeles
nödvändig.

Statistiken.är ofullständig, det erkänner herr statsrådet, varför han alltjämt
tycks falla tillbaka på det yttrande, som han fällde i remissdebatten, nämligen
den mycket komfortabla satsen, att erkänd sak är så god som vittnad
eller sorn herr statsrådet mera populärt uttryckte sig: »Saken är både känd
och vittnad.» Vittnad är den, det skall inte bestridas; här har ju nästan blossat
upp någon slags väckelserörelse, där känslorna tagit överhand över förståndet,
och då brukar det ju vittnas, det veta vi. Men att missförhållandena äro kända
eller erkända, vill jag inte instämma i.

Nej, inte är det någon fara med vår bondeklass. Jag tror tvärtom att vad
som här relaterats örn extrema fall av försäljningar mera är att förlikna vid
krusningar pa ytan av en lugn, bred oell mäktig flod, och jag tror, att vår
bondeklass just nu har en mycket stark ställning, kanske starkare än den någonsin
tidigare haft.

Här ha visserligen framlagts siffror exempelvis från Jönköpings län, som
kanske vid första påseende kunde ge anledning till att redan nu tänka på en
lagstiftning. Men vi böra betänka, att dessa siffror äroj framkomna under en

Ilo

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 em

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
kristid. Och att bygga en lagstiftning på lång sikt — det är nu visserligen bara
fråga om en tid av tre år, men avsikten torde väl vara, att den skall bli permanent
— på rent onormala förhållanden, anser jag för min del ganska förkastlig.

Vi ha inte heller sett någon utredning örn hur många gårdar som gått andra
vägen, örn jag så får säga, som alltså tillförts bondebefolkningen från andra
områden, och jag anser, att det kunde varit på sin plats att uppmärksamma
också den sidan av saken. Jag tänker t. ex. på de massor av småherrgårdar,
som tidigare ägdes av s. k. ståndspersoner, men som nu äro i bondehand, och
på de massor av större egendomar, som styckats till bondgårdar, där nu bönder
sitta som ägare, liksom på alla de jordbruk, som försålts från bolagsjordar.
Där en sådan utredning gjordes, undrar jag, örn det inte skulle visa sig, att
faktiskt ingen som helst tillbakagång i bondens jordbesittning föreligger, utan
kanske tvärtom.

Tanken på denna lagstiftning synes, som jag nyss antydde, ha uppkommit
som något slags väckelserörelse. Man tycks såsom t. ex. nere i det mycket natursköna
Södra Unnaryd i Jönköpings län ha ondgjort sig över att några gårdar
försålts till icke-jordbrukare, och så slår man genast larm och ropar på åtgärder,
utan att göra klart för sig, vilka menliga följder en sådan lagstiftning
kan medföra även för just den samhällsgrupp, som man ville skydda.

I propositionen framhållas särskilt tre grupper av jordköpare, som skulle
hota bondeklassen, nämligen skogsspekulanter, kapitalplacerare och stadsbor,
som på en gård vilja skaffa sig ett s. k. sommarnöje. Jag undrar, örn det inte
är skäl i att man litet nyktert och sakligt och utan för mycket känslosvall
skärskådar var och en av dessa kategorier.

Vad då beträffar skogsspekulanterna, kunna vi väl alla vara ense örn, att
de där virkeshajarna av den gamla typen — som köpte gårdar av oerfarna
bönder och sedan höggo ned rubb och stubb av skogen, kanske ända ned till
fyra turn, för att sedan^ omedelbart sälja gårdarna i nästan ruinerat skick •—
numera tillhöra en förgången tid.

Herr Sten talade örn vad som hände år 1901. Jag kan vara lika entusiastisk
som^han för vad som då hände, men det har väl ändå inträffat någonting efter
det året. Vi ha fått våra, som jag tycker, förträffliga skogslagar, vilka hindra
skovling av skog, och våra skogsvårdsstyrelser och skogsägarföreningar ha
utfört en verkligt berömvärd propaganda för att lära våra jordbrukare förstå
värdet av sina gårdar.

Om därför priserna på skogsegendomar stigit under senare tid, tror jag inte
att detta så mycket är skogsspekulanternas fel — eller förtjänst, vilket man
vill — utan anledningen är helt enkelt, att våra jordbrukare själva förstå värdet
av sina tillgångar och sätta priset därefter.

Följden har blivit — det är min erfarenhet — att den typ av skogsspekulanter,
som köper gårdar, mer och mer försvinner. På grund av de höga priserna
och de restriktioner, som åläggas köparen, är det inte längre så lönande
att köpa en gård —_ skatterna göra också sitt till — utan det normala tycks
bil, och det är naturligtvis det riktiga, att sågverksägaren eller virkeshandlaren
köper poster på rot av bönderna, utan att det någonsin blir tal om gårdsköp.

. Skulle emellertid en skogsjobbare -— som jag inte alls gillar, det försäkrar
jag herr Sten fa tillfälle att köpa en gard, sa behöver detta dock inte uteslutande
vara av ondo; man kan ju också skriva något på hans kreditsida. Han
kan t. ex. föra ut virke i marknaden, som annars hade stått till försämring, örn
inte bonden velat avverka — sådana bönder finnas — och han kan på det sättet
ge ett bidrag till folkförsörjningen. Vidare kan man vara nästan säker på att

Lördagen den 15 december 1945 eiri.

Nr 40.

lil

Ane/, inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
en skogsspekulant mycket snart säljer sin gård och till ganska lågt pris. Då
kan en ung lantbrukare, som inte Ilar något större kapital, fä sitt livs chans
att förskaffa sig en gård för sig och sina efterkommande. Jag talar nu inte
alls i vädret, utan jag känner åtskilliga fall i min hembygd, där just detta
har hänt. Unga jordbrukare ha för 25—30 år sedan köpt just sådana skövlade
skogsegendomar — som de kunde skövlas på den tiden — ha där hela tiden
sedan haft sitt levebröd och sitta nu som förmögna och betrodda bönder
med ett gott jordbruk och skog både till husbehov och avsalu. Jag menar, att
man här kan säga: ingenting ont, som inte kan ha något gott med sig.

Jag upprepar, att jag ingalunda gillar skogsjobbare, men jag tror inte, att
de längre äro någon fara för bondeklassen, utan att de äro ett försvinnande
släkte.

Den andra kategorien av olämpliga jordköpare var sådan, som av en eller
annan anledning ville placera kapital i jord. I oroliga tider anses ju detta vara
den säkraste placeringen, och jag kan inte hjälpa att jag därför tror, att detta
är en ren kristidsföreteelse. ifan får nog också förutsätta, att dylika placeringar
i de flesta fall gälla större egendomar och mera sällan den rena bondejorden.
Örn en sådan kapitalplacerare skulle köpa en bondgård, tror jag att
hans inkomst av den blir så knapp, att han inte kommer att behålla den längre
än alldeles nödvändigt. När tiderna lugna sig och hail får tillfälle till bättre
placering, kommer han otvivelaktigt att sälja gården igen, som då ånyo kommer
i bondehänder. Jag upprepar ännu en gång, att man väl ändå får se en lagstiftning
som denna på litet längre sikt. Blir det för övrigt dén allmänna
egendomsutjämning, varom vår regering varslar, så kommer det kanske snart
nog inte att finnas så mycket kapital att placera.

_ Vad slutligen beträffar elen tredje kategorien, sålunda de fall, då stadsbor
tillhandla sig en lantgård för, som det heter sommarnöje — det som kanske
väckt den största förargelsen — tror jag inte, att någon fara härifrån hotar
för bondeklassen, även örn dylika köp kanske inte äro så ovanliga i närheten
av de större städerna. Jag tror för övrigt, att man tar något grunt på saken,
när man talar örn att dessa gårdar användas såsom »sommarnöje» eller, som herr
statsrådet uttryckte sig, såsom en »leksak». Den ligger säkert litet djupare lin
så. De flesta stadsbor, som vilja ut på landet, köpa sig väl en villa i skärgården
eller någonting dylikt. De, som göra sig besväret att köpa en lantgård,
äro nog för det mesta personer, som ha liksom ett inre behov av att äga
jord, som jag finner mycket prisvärd. De kanske äro födda på landet, komma
kanske t. o. m. _ från lantbrukarhem och äro kanske också angelägna örn att
låta sina barn i möjligaste mån växa upp på landet. Jag har sett sådana
ställen, och man blir glad, när man ser vilken omvårdnad ägarna bruka nedlägga
på dem, inte bara på boningshusen, såsom det framhålles i utredningen,
utan även på ekonomibyggnaderna och på jorden och skogen. I mångå fall
tror jag, att man härvidlag rent av kan tala örn mönsterjordbruk. För övrigt
skulle jag tänka mig, att i regel även dessa gårdar lära komma tillbaka i bondehand,
till exempel vid ett arvskifte. Därför finner jag inte heller dessa förhållanden
så skrämmande. Jag kan i likhet med herr Domö inte heller se
något ont ^i att stadsbor fa blanda sig litet med rena lantbefolkningen. Jag
tror, att bada parter ha gott av detta, i synnerhet stadsborna.

Att jord köpes av icke-jordbrukare skall sålunda inte bestridas, men jag tror,
att det är mera vad jag skulle vilja kalla skum pa ytan. Det säljes förmodligen
i det långa loppet lika mycket jord tillbaka till bönderna, och någon anledning
till oro behöver ej enligt min uppfattning föreligga. Vår bondeklass är, som
jag nyss sade, förvisso icke på tillbakagång, oell att på grund av de företeelser,
som i utredningens betänkande, i propositionen och även här i kam -

112

Nr 40.

Lördalen den 15 december 1945 em.

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
maren relaterats, tillgripa en lösning som den nu ifrågasatta med alla dess
här av andra talare redan påpekade ogynnsamma konsekvenser, anser jag förkastligt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag har inte samma gynnsamma erfarenheter
som den föregående ärade talaren av hur det är när en jordbrukare övertar en
egendom, som varit i jobbarhänder. Jag har inte bara en gång, utan många
gånger bevittnat och kommit i kontakt med ganska otrevliga fall, där en jobbare
köpt en egendom med jordbruk och skogsbruk kombinerat. Han har utnyttjat
skogskonjunkturerna och avverkat till yttersta gränsen för vad skogsvårdslagen
tillåtit för att efter några år i ett lämpligt ögonblick sälja den till en
jordbrukare, som därefter kanske i en halv mansålder knappt haft skog mer
än till husbehov. Det är enligt min mening icke någon för jordbruket eller jordbrukarna
lycklig utveckling av äganderättsförhållandena.

I huvudfrågan här i dag kan jag nöja mig med att helt kort tillstyrka propositionen.
Jag kan dock mycket väl förstå, att det råder delade meningar. Även
av utredningen framgår ju, att förhållandena skifta i de olika landsdelarna.
Helt schematiskt kan man väl säga, att behovet av en lagstiftning för att motverka
egendomsjobberiet gör sig mest gällande i trakter, där det i allmänhet
finns skog till jordbruket, och i mindre grad i de rena jordbruksdistrikten -—
fast det förekommer även där.

Jag vill i detta sammanhang fästa regeringens uppmärksamhet på en företeelse,
som kanske kommer att bli ännu mer vanlig än för närvarande, sedan
det föreliggande lagförslaget antagits. Jag syftar på ett sätt att kringgå jorddelningslagstiftningen,
som tycks förekomma i rätt stor utsträckning. Genom
bestämmelserna i jorddelningslagen, särskilt efter de väsentliga skärpningar,
som genomfördes år 1937, har en någorlunda tillförlitlig garanti vunnits mot
olämplig sönderstyckning av jordbruksfastigheter. Lagens bestämmelser kringgås
emellertid stundom på så sätt, att då avstyckning vägras, i stället, ett
arrendeavtal slutes, varigenom det ägoområde, som inte får avstyckas, i alla
fall skiljes °från vederbörande fastighet. Sådana arrendeavtal ingås vanligen
på femtio år, och inteckning beviljas i fastigheten, vars innehavare således
för överskådlig tid berövas brukningsrätten till området i fråga. Detta förhållande
förtjänar säkerligen att uppmärksammas.

I fråga örn tillämpningskungörelsen har jag tillsammans med några kamrater
föreslagit, att kommunal förtroendeman, utsedd av vederbörande häradsrätt,
skulle få i uppdrag att utfärda det intyg, som enligt vad som angives i
propositionen skall avgivas av landsfiskalen i orten.

Utskottet Ilar funnit vårt förslag vara beaktansvärt, men lika fullt avstyrkt
detsamma. Utskottet säger i alla fall till sist: »Dock vill utskottet understryka,
att Kungl. Majit under lagens tillämpning bör ha uppmärksamheten riktad på
förevarande spörsmål och, därest det skulle ur någon synpunkt visa sig olämpligt
att utfärdandet av intyg tillkommer landsfiskalen, vidtaga den ändring
av tillämpningskungörelsen som kan anses erforderlig.» Jag tror, att man redan
nu borde kunna vara, överens örn att den tilltänkta anordningen ur mer än en
synpunkt är olämplig, och det hade utan tvivel varit klokt av Kungl. Majit
— inte minst ur psykologisk synpunkt —- att redan från början ha låtit intygsgivningen
ordnas av andra än orternas polismyndigheter.

När utskottet säger, »att det skulle bli förenat med avsevärda svårigheter
att finna lämpliga personer som äro villiga att utan ersättning åtaga sig ifrågavarande,
stundom ganska grannlaga uppdrag», kan det väl vara riktigt, men

Lördagen elen 15 december 1945 em

Nr 4(1.

113

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
utskottet kan knappast lia menat, att alla landsfiskaler skulle vara lämpliga
för uppdraget, medan det bland de kommunala förtroendemännen skulle vara
så svårt att hitta lämpligt folk. Det kan t. ex. vara så, att landsfiskalen är en
sådan där Liljenberg, som statsrådet talade örn för en stund sedan, och det är
väl inte riktigt lämpligt, att en dylik person skall utfärda intyget.

Utskottets ärade ordförande berättade för en stund sedan, att lian utan självövervinnelse
hade gått till en landsfiskal för att få ett intyg, men det visar
ju att vi diskutera på olika plan, när det gäller den här punkten. Motionärerna
och reservanterna hysa inte någon ovilja mot landsfiskalerna, utan anse endast
att de inte äro lämpliga i detta sammanhang. När jag i våras på ett möte i
min hemtrakt redogjorde för det nu föreliggande lagförslaget, steg en gammal
betrodd jordbrukare och kommunalman upp och sade, att han ingenting hade
att invända i fråga örn själva lagen. Han ansåg, att vi norrlänningar väl inte
kunde gå emot en sådan lagstiftning, men han tilläde, att det enligt hans mening
inte var lämpligt att landsfiskalerna skola utfärda dessa intyg. Han var
mycket god vän med landsfiskalen, men han ville inte gå till honom för att
få ett sådant intyg, då denne ju ingenting begrep av jordbruk.

Att göra personvalet till en kostnadsfråga är enligt min mening att gå för
långt i fråga örn sparsamhet. Nog bör väl staten kunna offra vad som behövs,
när det gäller en sådan viktig och genomgripande lagstiftning som denna.
Frågan örn ett eventuellt anslag för ändamålet kan naturligtvis ordnas i efterhand.

Jag skall, herr talman, vid denna sena timme inte säga mera. Jag kan
emellertid inte finna, att utskottet i sitt utlåtande bemött de skäl, som anförts
i motionen, på ett tillfredsställande sätt. Jag yrkar därför bifall till utskottets
utlåtande med den förändring, som innefattas i den av herr Tjällgren och herr
Pettersson i Rosta avgivna reservationen.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag känner ett behov att yttra några ord i denna
fråga, eftersom mitt namn inte återfinns bland de statsråd, som anmälde avvikande
mening vid beslutet örn propositionens remitterande till lagrådet. Jag
vill gärna göra klart, att jag var förhindrad deltaga i den konselj, då beslutet
fattades, och att jag, om jag hade varit närvarande, skulle ha anslutit mig
till reservanterna.

Jag tror nämligen, att man här står i begrepp att göra något som på längre
sikt kommer att visa sig vara ett allvarligt misstag. Fastän jag är stadsbo, är
jag inte främmande för jordromantik. Jag är för min del beredd att gå mycket
långt, när det gäller att tillgodose den jordbrukande befolkningens, enkannerligen
vår fria bondestams intressen, därför att jag tror, att det är till
gagn för landet i dess helhet. Men hur mycket jag än uppskattar det syfte,
som ligger bakom lagen, måste jag i detta fall säga mig, att den lösning, man
här föreslår, är behäftad med så stora vådor av principiell art, att olägenheterna
vida överväga fördelarna, sett inte minst ur den samhällsgrupps synpunkt,
som det här gäller att värna om.

Vilka dessa olägenheter äro, har ju utförligt påvisats både i handlingarna
och i dagens debatt, och jag skall vid denna sena timme inte trötta kammaren
med någon upprepning. Det ligger, efter mitt sätt att se, nästan något
tragiskt över att så många, i ärlig övertygelse örn att därmed gagna jordbrukets
intressen, äro beredda att ta det steg, som här föreslås, ett steg emot den
polisstat, som vi säkerligen alla hjärtligen avsky, men som vi på något besynnerligt
sätt i alla fall tyckas gravitera emot.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till dem som yrkat avslag på det
föreliggande förslaget.

Första kammarens protokoll JOAR. Nr ht).

114

Nr 40.

Lördalen den 15 december 194.1 em

Äng. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt.
Att jag har begärt ordet, beror på att jag är förvånad över att under debatten
om detta lagförslag inte besvärsinstitutet kommit på tal, således frågan örn
elen rätt en medborgare har, inte minst när han har att göra med det allmänna,
att besvära sig i en eller flera högre instanser över utslag i lägre instans.
Det är ju en mycket väsentlig beståndsdel i rättssystemet, och det är,
såvitt jag kail se saken, ett av de viktigaste fundament, som den enskilde medborgarens
känsla av rättssäkerhet vilar på,

i det lagförslag, som här föreligger, finns icke någon sådan rätt. Kungl.
Maj :t är enda instans. Jag vet, att man kan svara mig, att detta också är fallet
i vissa andra sammanhang, såsom när det gäller expropriation, bolags rätt ali
förvärva fastighet och utlännings rätt att förvärva egendomsdelar, men, herr
laiman, det är ändå inte riktigt analogt. De enskilda medborgare, som äro
tvungna att gå den långa vägen, därför att de inte kunna förebringa de intyg,
som fordras för att få gå den korta, ha således att gå direkt till Kungl.
Maj :t och få sedan finna sig i det utslag, som därifrån kommer.

Det har ju på ett tidigare stadium under detta lagförslags utarbetande föreslagits,
örn jag inte missminner mig, att länsstyrelserna skulle utgöra den instans,
som i första hand skulle bevilja tillstånd, med rätt givetvis för dem det
berör att överklaga besluten. Jag skall inte ta upp skälen för och emot i
detta avseende. Det är inte därför jag begärt ordet.

Det finns rätt stor anledning att tro, att det, när denna lag träder i kraft,
kommer att bli en hel del spring i kanslihusets trappor av medborgare, som
vilja ha rätt att förvärva jordbruksfastighet.

Denna Kungl. Marits beslutanderätt är nog ett tecken på en viss maktkoncentration
till Kungl. Maj :t, som jag tror, att riksdagen bör beakta och som
jag vill fästa uppmärksamheten på,

Jag har, herr talman, icke något yrkande i anslutning till vad jag här yttrat,
utan jag vill helt och hållet instämma med den reservation, som avgivits
av herr Holmbäck m. fl.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr
Domö omnämnde, att i Jönköpings län enligt uppgifter, som lämnas i propositionen,
skulle ha försålts 215 fastigheter under den femårsperiod, som utgick
med åren 1943. Detta skulle ha varit i ett av de län där de flesta försäljningar
skett till icke-jordbrukare. Jag vill ifrågasätta, örn denna uppgift kan vara så
riktig, ty med den kännedom jag har örn förhållandena i detta län, betvivlar
jag starkt detta. Man kan få helt olika uppgifter, beroende på vem man vänder
sig till.

När den Wohlinska utredningen pågick, roade det mig att höra efter i en
kommun, där det skedde rätt många köp av gårdar av icke-jordbrukare, vilken
uppfattning man hade örn utbredningen av dessa köp. Jag frågade kommunalordföranden
och landsfiskalen, vilken senare även bodde i socknen. Kommunalordföranden
visste inte örn mer än två egentliga köp av icke-jordbrukare,
således rena jobbarköp, under det att landsfiskalen visste örn och kunde
namnge femton stycken. Så pass kunna uppgifterna variera, och jag tror, att
det är någon liknande historia, som ligger bakom den av herr Domö refererade
uppgiften, som tillmätes så stor betydelse.

Sedan är emellertid även att märka, att uppgiften inte gäller köp efter 1943.
Det sades, att dessa försäljningar skett de fem senaste åren. men det är inte
riktigt. Under de två sista åren lia dessa köp forcerats i mycket stor utsträckning.

När herr Ekströmer tycker, att skogsjobbarna inte äro mycket att räkna med,

Lilldalen (leii 15 december 1945 tan.

Nr }().

115

An<j. inskränkning i rutten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
ty de verkliga skogsjobbarna tillhörde enligt honom en förgången tid, skulle
,iag vilja säga, att det ingalunda är fallet. Sådana finnas i Jönköpings län,
och jag tror även i andra län, och de äro en mycket otrevlig typ. Skogsvårdsstyrelserna
lia det mesta besväret med dessa virkeshandlare, som köpa fastigheter
och som äro de värsta i fråga örn att överträda eller att försöka överträda
gällande skogsvårdslagar. Det är en känd sak för den som litet grand
följt med förhållandena i Jönköpings län, att många virkeshandlare äga ett
flertal gårdar. De köpa således ingalunda, såsom herr Ekströmer gjorde gäldande,
huvudsakligen skog på rot.

Vidare borde det vara herr Domö bekant, att i norra delen av Jönköpings
län en rik stockholmare inköpt omkring ett tiotal gårdar i några socknar, som
gränsa intill varandra, och sedan han fått ett visst stöd från länsstyrelsen
för sitt underliga brukande av dessa gårdar, som jordbrukskommissionen anmärkt
på, annonserade han örn att han ville köpa flera gårdar i länet. Det torde
knappast vara någon önskvärd utveckling, att en rik stockholmare på detta
sätt köper ett tiotal jordbruk i en bygd och i vissa fall icke ens låter gårdarna
vara bebodda av någon arrendator. På ett a*, de hästa jordbruken lät han riva
ner ladugården utan att bygga upp någon ny i stället.

Det kan plockas fram många sådana exempel. Påståendet att dylika köp förekomma
i så liten omfattning, att det inte är någonting att fästa sig vid. är
därför oriktigt. Jag skall inte trötta med någon uppräkning. Jag skall endast
ta ett nytt och särskilt typiskt fall, som visserligen inte är från Jönköpings län.
men bra nära, nämligen från Västergötland. Det rör sig här om en typisk
spekulativ kr istids jobbare, som förtjänat en miljonförmögenhet på krisaffärer
och sedan inköpt ett tiotal skogs- och jordbruksgårdar i Västergötland. Det är
här främst fråga om gårdar med stora skogsmarker och med mycket uppväxande
skog. Senast förvärvade han en gård. för vilken han betalade omkring 100 000
kronor. Det är ett betydande kapital som på detta sätt undgår beskattning. Men
det tycks för dem, som försvara detta system, vara önskvärt, att så sker. Örn
jag tyder herr Ekströmers anförande rätt, gällde det att placera kapitalet
undan en eventuell förmögenhetsbeskattning. Vi veta ju, att dylika gårdar
med övervägande växande skog enligt gällande taxeringsförordningar inte
taxeras till mer än kanske halva taxeringsvärdet och ibland inte ens det. Genom
en kapitalplacering av denna storleksordning har vederbörande undandragit
kanske halva-sin förmögenhet från beskattning, då det ligger ett värde i gården
som inte är taxerat. Det är stora summor som på detta sätt gå fria från skatt.

Jag tycker inte det vittnar örn vare sig omsorg örn den självägande svenska
bondestammen eller örn samhällssolidaritet all bagatellisera och nonchalera den
skatteflykt, som här sker.

Det talas så vackert örn att man visst vill vara med om att bevara bondejorden
i böndernas ägo. När icke-jordbrukare köpa jord. säger man, är det
bara för en kort övergångstid. De sätta gårdarna i stånd, och sedan få bönderna
kölja dem tillbaka. Den, som emellertid sett, hur det går till, låter inte
vilseleda sig av detta tal. Låt gärna kapitalisterna, sorn det sades nyss, placera
sina pengar i fina herrgårdar och stora slott, men de mindre och medelstora
bondejordbruken kunna de lämna i fred, framför allt de kombinerade skogsuf.
!) jordbruksgårdarna, där under nuvarande förhållanden en familj kan försörja
sig tack vare skogen. Det är inte meningen, att dessa gårdar skola
jobbas upp i pris av dessa spekulanter från städer och samhällen, så att inte
traktens unga bönder och bondsöner kunna köpa desamma.

Det har citerats en del tidningsurklipp tidigare, och jag skall också be att
få liisa upp ett citat ur en tidning för att visa. hur det går till, när en gård thillin
salli nere i Västbobygden i Jönköpings län. Jag citerar alltså: »Så simri

Ilo Nr 40. Lördagen den 15 december 1945 eill.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
det spörjs att någon lantbrukare funderar på att sälja sin gard eller densamma
inlämnas till försäljning hos någon mäklare, kommer den ena flotta bilen efter
den andra rullande fram på gårdsplanen och pälsklädda herrar med stinna
plånböcker presentera sig för den enkle lantmannen med nådiga blickar. Bland
dessa spekulanter återfinnas snart sagt alla ''bättre’ stadsyrken, grosshandlare,
direktörer, läkare, advokater, skolman och allt vad det nu kan vara. Främst
är det högproduktiva skogsfastigheter som efterfrågas, och även örn de priser
som bjudas för sådana icke alltid kunna kallas höga ligga de dock betydligt
över det belopp en ung lantbrukare med två tomma händer skulle kunna betala
nied tanke på att kunna klara sig på fastighetens avkastning. Därför hör det
också numera till det sällsynta att en försäljning av salubjudna jordbruksfastigheter
sker till någon bland landsbygdens eget folk, och att ett par ungdomar
sorn stå i beredskap att gifta sig förvärva sig jordbruk, som förr i tiden var
vanligt, inträffar så gott som aldrig. Tvärtom söker sig såväl den manliga
som den kvinnliga landsbygdsungdomen i stora skaror till städer och industrisamhällen
där icke bara utkomsten är säkrare och bekvämare utan även möjligheterna
för familjebildning lättare. En beklämmande utveckling som med
snabba steg leder till fullständig ödeläggelse av stora delar av den svenska
landsbygden!» Detta är en sann verklighetsskildring.

Det har roat mig att under den sista tiden studera Jönköpings läns ortstidningar
och där refererade fastighetsköp, och jag har därvid funnit, att flertalet
av fasti ghetsförsäljningarna skett till icke-jordbrukare. Detta problem
är därför i många trakter ett tämligen allvarligt problem. Örn det i vissa delar
av landet, kanske i vissa slättbygder, inte har så stor aktualitet, är det ändå
inte en dag för tidigt att man griper in med denna lagstiftning för att hindra
att den verkligt bofasta jordbruksbefolkningen minskas.

Nu säger man emellertid, att detta resultat kan nås på annat sätt. Ja, jag
gjorde ett litet försök i en motion i denna kammare för inte så länge sedan
— en motsvarande motion väcktes även i andra kammaren — örn att riksdagen
skulle hjälpa till att stävja det ofog på detta område, som består i att ^den,
som köper en fastighet, styckar ifrån åkerjorden, som han säljer till någon
granne, men behåller skogen såsom skogsfastighet, men det förslaget reflekterade
inte riksdagen på den gången, men nu kanske man inte har någonting emot
att pröva det. Hade riksdagen reflekterat på mitt förslag, hade kanske
inte den nu föreliggande lagstiftningen blivit så aktuell. Men vem var den
främste förespråkaren här i kammaren — och den som ansåg sig företräda sakkunskapen
på detta område — för att ingenting skulle göras vid detta.tillfälle?
Jo, det var en storgodsägare från slättbygden, tillhörande högerpartiet, och i
andra kammaren var det en från Dalarna som jobbat i fastighetsaffärer, som
talade mest övertygande för att en lagstiftning på detta område inte behövdes.
Jag har velat erinra örn detta, därför att det är så typiskt. När man inte vill
göra någonting, säger man, att man gärna är med på saken, men att det hela
skall ordnas på ett annat sätt. Jag tror emellertid, att tidpunkten nu är mogen
för att genomföra en ändring på sätt som är föreslaget, således i form av en
försökslagstiftning på detta viktiga område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den ändring, som innefattas
i den av herr Tjällgren och herr Pettersson i Hosta avgivna reservationen
i fråga örn motiveringen.

Herr Domö erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag har begärt ordet för en replik i anledning av att det tydligen uppstått ett
missförstånd hos herr Andersson beträffande mitt yttrande om antalet i Jönköpings
län försålda jordbruk till icke-jordbrukare.

Lördagen den 15 december l''J45 eiri.

Ni- 41).

117

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)

Jag nämnde talet 215 såsom ett jämförelsetal. Jag tog den siffran, därför att
den nämnes i propositionen, jag tror den är hämtad i något av remissyttrandena.
Jag ville därmed visa, att örn man tar siffran 215 — örn den nu är det
rätta uttrycket för vad som är sålt till i eke-jordbrukare, den förefaller låg —
och ställer den mot totalantalet brukningsdelar av ungefärligen den storlek
som lagen omfattar, blir procenten ganska ringa. Jag gjorde ingenting annat
än en ungefärlig jämförelse för att konkretisera mitt påstående, att även i de
områden som äro »illa utsatta» är icke antalet jordbruk, försålda lill icke-jordbrukare,
särdeles stort i förhållande till hela fastighetsbeståndet.

Det är tyvärr riktigt, att jordbruken på en del platser gå ur jordbrukarnas
händer. Det erkänna vi ju också och beklaga det, men därmed är inte sagt.
att det ovillkorligen är nödvändigt eller att man bör taga denna lag för att
råda bot på detta missförhållande.

Vad beträffar uttalandet, att de, som köpa ett jordbruk, skulle undandraga
sig beskattning, är ju beskattningsförhållandet detsamma för alla som ha jordbruk
eller köpa, örn värdet i jordbruket ligger högre än vad taxeringsvärdet är.

Herr Norman: Herr talman! I nära anslutning till herr Domös replik vill
jag rätta en felaktig invändning, som jag gjorde mot hans procentberäkning.
Min invändning grundade sig på en missuppfattning av innebörden i de anförda
siffrorna, i det jag trodde att det var antalet till icke-jordbrukare försålda
fastigheter som ställdes i relation till hela antalet försålda fastigheter under
en femårsperiod. Jag har sedan blivit underkunnig örn — och det framgick
ju även av herr Domös replik — att jämförelsen gällde fastighetsbeståndet,
och då är ju den av herr Domö angivna siffran, 0,2 procent, riktig.

Medan jag har ordet, kanske jag skall säga ett pär ord om den invändning
som herr Gunnar Andersson gjorde mot att det inte är ordnat med någon
mellaninstans med klagorätt vid avgörandet av dessa spörsmål. Fördelen med
en dylik anordning skulle väl vara den, att en person, som^fått sin ansökan
avslagen, skulle få tillfälle att komma in med påminnelser. Nu har avgörandet
lagts direkt hos Kungl. Maj :t, framför allt därför att det skall bli en enhetlig
tillämpning av lagen. Jag tror att det skälet är så avgörande, att det är lämpligt
att det ordnas på detta sätt.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag vill bara framföra ett tack
till herr Domö för hans replik. Jag talade örn hur personer, som förvärvat
stora kapital, ofta genom rena jobberiet, placerade dem i jordbruksfastigheter
för att undandraga sig skatt. Herr Domö säger nu att det är precis samma
förhållande, när en bonde sparat på sitt skogsbestånd, som enligt gällande lag
inte behöver beskattas efter saluvärdet, med resultat att inte hela förmögenheten
beskattas. Herr Domö — och eftersom han är högerpartiets ledare, är
väl uttalandet representativt för högerpartiet — jämställer alltså en sådan
bonde, som slitit hela sitt liv på sin gård, med en jobbare, som undandrar sig
skatt på sina nyförvärvade inkomster. Jag tackar för att jag fått reda på att
högern har denna inställning.

Herr Hage: Herr talman! Innan klubban faller, vill jag uttala den förhoppningen
att regeringen låter denna lag, som är mycket förnuftig, följas av en
lag, som riktar sig mot jobberi i tomter i städerna. Jag vågar påstå, att det
är minst lika nödvändigt med en sådan lagstiftning. Den skulle vara till lika
stort gagn för landet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förtskomna
yrkanden propositioner, fiirst på godkännande av den under behandling -

lis

Nr 40.

Lördagen den 15 december 1945 eili.

Amj. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts.)
en varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf .skulle avslås;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende på lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av mig och
herr Pettersson i Rosta avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen ''förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den av herrar Tjällgren och Pettersson i Rosta vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten D.

Utskottets hemställan bifölls.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.38 på natten.

In fidem
G. II. Berggren.

Måndagen den 17 december 1945.

Nr 40.

119

Måndagen den 17 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, statsutskottets
utlåtanden nr 295—299 och memorial nr 300, bevillningsutskottets
betänkande nr 65 och memorial nr 67 samt bankoutskottets utlåtande nr 69 och
memorial nr 70.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 65 i anledning av
Kungl. Majlis proposition angående delaktighet i statens
heltidsanställda hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten jämte
i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

På sedermera gjord proposition godkändes den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att för den händelse den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme att äga
rum vid kamrarnas sammanträden onsdagen den 19 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtanden nr 85 och 86.
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 85.

På framställning av herr talmannen beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 65, konstitutionsutskottets utlåtande nr 27 och statsutskottets utlåtande
nr 297 skulle i nu angiven ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för kammarens sammanträde onsdagen
den 19 december samt att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde
statsutskottets memorial nr 300 skulle uppföras näst efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 85.

Herr Branting erhöll på. begäran ordet och yttrade: Herr talman! Vid två interpellation
olika tillfällen, 1943 och 1945, har riksdagen uppmärksammat den verksam- an9\ användhet,
som bedil ves av Lutherska vä ridskonventets svenska landskommitté och
AI Irnarina svenska präst! oreningens evangeliska utskott, vilka tva organisa - medel m. m.

120

Nr 40.

Måndagen (leii 17 december 1945.

Interpellation äng. användningen av vissa kollektmedel rn. m. (Forts.)
tioner delvis finansiera sin verksamhet med kollektmedel, beviljade av Kungl.
Majit. Det har visats, att dessa organisationer begagnat allmänhetens gåvomedel
till att understödja foretag, som propagerat för elier samarbetat med den tyska
nazismen. De utge sålunda gemensamt tidskriften »Kyrkor under korset, Lutherkollektens
kvartalsskrift», vilken bedrivit nazistisk propaganda, rekommenderat
in- och utländska nazistpublikationer och givit spridning åt fantastiska
vrångbilder av förhållandena i Sovjetunionen. Efter en undersökning
1942 av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, professor Bagge, omlades
redigeringen av »Kyrkor under korset» till det bättre, men de bakomstående
organisationerna upphörde dock icke med sina nazistiska förbindelser.
Sålunda synes Svenska landskommittén under åren 1940—1944 ha utbetalat
en summa motsvarande 1 000 riksmark per ar till vart och ett av de tva »rikstyska»
kyrkosamfunden i det s. k. generalguvernementet Polen, vilka kyrkosamfund
denna, tid leddes av de tyska kyrkomännen Klemdienst och Blau.
Till dessa herrars karakteristik må anföras: Klemdienst utvisades 1939 fran
Polen för nazistisk verksamhet, men återkom med den tyska ockupationsaimén.
Blau var känd som Hitler-beundrare och nazistagitator.

Men ytterligare: Före kriget och efter tyskockupationen ända fram till 1944
bedrevs med svenskt understöd bland den ukrainska befolkningen i Polen en
s. k. missionsverksamhet, i »Kyrkor under korset» apostroferad såsom »den
ukrainska väckelsen». Denna »missionsverksamhet» ägde rum i samarbete mellan
den tysk-nazistiska kyrkoorganisationen »Martin Luther-Bund» och Svenska
landskommittén, varvid från landskommittén under åren 1942—1944 utbetalades
i runt tal 20 000 kronor om året enbart i rikskollektmedel. »Kyrkoi
under korset» försäkrade sina läsare, att detta arbete »åtnjöt de politiska myndigheternas
förståelse». Nämnas kan även, att under den tyska ockupationen
av Baltikum Svenska landskommittén såsom sitt verktyg vid understödet ti l
Estlands och Lettlands lutherska kyrkor anlitade den bekante prosten Pohl.

Så sent som i »Kyrkor under korset» nr 3, 194;), distribuerat i september
i år, har reklamerats för propagandaskriften »Till kamp för tron». Lund
1938, en av »Kyrkor under korset» utgiven ströskrift med klart nazistisk tendens.
Denna skrift, vars utgivande bekostats nied 800 kronor av allmänna kollektmedel,
är närmare bestämt en programskrift för den nordiska grenen av
det tysknazistiska organisationsnät, som under namn av »den internationella
Pro Deo-rörelsen» tjänat som organ för Tysklands politiska aktioner mot .Sovjetunionen,
via kyrkorna.

Den sålunda aktiva Svenska landskommittén har, enligt vad som upgivits
i pressen, påtagit sig eller anförtrotts rollen av att vara. ett organ för upprättandet
av svenska kyrkans internationella efterkrigsförbindelser. I detta syfte
har organisationen upptagit förhandlingar bl. a. med ledande kyrkomän i
USA, Norge, Danmark och Finland. I mars 1945 ägde rum en konferens i
Sigtuna mellan Svenska landskommittén av Lutherska världskonventet och
representanter för världskonventets amerikanska avdelning, vilken resulterat i
bildandet av en ny organisation. »Lutherska världskonventets förbindelsekommitté»,
med ärkebiskop Eidem och biskop Rodhe som hedersordförande,
respektive ordförande. Ändamålet med den nya kommittén uppgives vara att
förmedla kyrklig hjälp till Europas härjade länder. Under sommaren och hosten
1945 har Svenska landskommittén under förhandlingar i Norge, Danmark
och Finland utbyggt denna kommitté Ett TT-telegram från Köpenhamn
i morgontidningarna för den 14 december meddelar, att ett stort antal
lutherska kyrkeldare väntas till Köpenhamn den 17 december för att förhandla
örn Lutherska världskonventet. Svenska landskommittén kommer enligt
uppgift vid detta tillfälle att representeras av biskop Rodhe.

Mandagen den 17 december 1945

Nr 40.

121

Interpellation äng. användningen av vissa kollektmedel m. m. (Forts.)

Den 25 april i år beslutade båda kamrarna att i .skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om en utredning angående ändrade
bestämmelser för det kyrkliga kollektväsendet. Studentföreningen darte i
Stockholm hemställde härefter den 21 september i en skrivelse till chefen för
ecklesiastikdepartementet örn utredning av frågan om statskontroll över kollektmedel
och föreslog dessutom, att Svenska landskommittén och Evangeliska
utskottet omedelbart skulle avstängas från åtnjutande av allmänna kollektmedel.
Den 5 oktober beslutade Kungl. Maj :t tillsätta en kommitté för den
av riksdagen föreslagna utredningen. Till kommittén, vars ordförande är biskop
Cullberg, har kallats en särskild sakkunnig för att deltaga i granskningen
av de ändamål för vilka rikskollekterna till Lutherska världskonventets
svenska landskommitté och Allmänna svenska prästföreningens evangeliska
utskott hittills använts. Kommittén beräknar enligt uppgift att vara färdig
med sin utredning någon gång under första hälften av 1946.

Jag anhåller om kammarens tillåtelse att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet ställa följande fråga:

1. Kan det anses lämpligt, enligt herr statsrådets mening, att Svenska
landskommittén, som på grund av hela sin inriktning och verksamhet — sist
ådagalagd genom annonseringen för av landskommittén själv utgivet nazistiskt
propagandatryck — ådragit sig vissi vanrykte, gentemot utlandet uppträder
som representant för en svensk statsinstitution, nämligen svenska kyrkan? Även

mot andra kollektfinansierade organisationer än de ovannämnda, t. ex.
Gustav Adolfsföreningarna i Stockholm, Lund och Göteborg, synas med fog
kunna anmärkas, att de understött kyrkonazistisk verksamhet. Enligt vad som
framgår av Gustav Adolf-föreningarnas ansökningar till Konungen vid olika
tillfällen om erhållande av kollektmedel samt föreningarnas årliga redogörelse
till Svenska kyrkans diakonistyrelse flir kollektmedlens användning, ha dessa
föreningar dels direkt, dels genom de tyska Gustav Adolf-föreningarnas »Centralvorstand»
i Leipzig med kollektmedel understött två tyska kyrkoinstitutioner
under klart nazistisk lodning, nämligen Evangelisches Oberkirehenrat i
Wien och Deutsche Evangelische Kirchenleitung i Gablonz, i det sudettyska
området. Ledaren för Oberkirehenrat i Wien. biskop Eder. uppträdde i augusti
1941 i Lutherska världskonventets lutherakademi i Sondershausen i Tyskland
som en entusiastisk anhängare av det tyska erövringskriget mot Sovjet.
Presidenten för den sudettyska kyrkan i Gablonz. Wehrenfennig, offentliggjorde
vid Tjeckoslovakiens styckning ett upprop dill'' han bl. a. yttrade: »Vi
evangeliska tyskar i Böhmen, Mähren och Schlesien tillhörde fram till den 1
oktober 1968 utlandet och kände oss dock aldrig övergivna. Så mycken omsorg
ägnades oss, oell så mycket gjordes för oss i hjälpande broderskärlek
genom Gustav Adolf-föreningen. Evangelisches Hund och Martin Luther Bund.

-------- — Vårt liige hade i september 1968 blivit ohållbart. Hade icke

den till under gränsande lösningen genom Adolf Hitlers dådkraft kommit,
så hade utsikterna varit dystra för oss sudettyskar och vår kyrka. Men lösningen
kom i ridt lid. och genom Sudetengau och senare genom ledarna av
folktyskar i Protektoratet brusade tackropet: Vi tacka Fuhrern. — — —»
Denne kyrkoladan bär alltså såväl före som efter Tjeckoslovakiens styckning
och liven under kriget förvaltat de svenska Gustav Adolf-föreningarnas kollektmedel.

Jag anhåller att till herr statsrådet få rikta även denna fråga:

2. Anser herr statsrådet att det nied hänsyn till vad som sålunda förekommit
finnes anledning att utvidga kollektkommitténs uppdrag till att undersöka

Första kammarens protokoll, tokö. A r \0. 9

122

Nr 40.

Måndagen den 17 december 1945.

Interpellation äng. användningen av vissa kollektmedel m. m. (Forts.)
rikskollektmedlens användning även utöver vad det gäller Svenska landskommittén
och Evangeliska utskottet.

Beträffande Svenska landskommittén och Evangeliska utskottet och åtminstone
en av Gustav Adolf-föreningarna galler dessutom att de, vid sidan
av sina rikskollekter, även åtnjuta kollektunderstöd från enskilda församlingar.
Härvid har i fallet Svenska landskommittén så tillgått, att från ärkebiskopen
jämte ytterligare några framstående kyrkomän utgått upprop, riktade
till »Sveriges prästerskap och församlingar», om bidrag till den s. k. martyrkollekten,
vilken disponerats till just samma eller liknande ändamål som ovan
nämnts. Det ligger i sakens natur att dylika upprop från svenska kyrkans
ledning till de enskilda församlingarna och prästerna bli beaktade. Genom det
angivna tillvägagångssättet synes emellertid i verkligheten ett slags rikskollekt
anordnas, dock utan att Kungl. Majit beviljat särskilt tillstånd därtill;
medlens användning undandraga sig alltså Kungl. Maj :ts prövning.

Jag vill be att till herr statsrådet slutligen få rikta denna fråga:

3. Vill herr statsrådet överväga — för att man på en gång skall kunna
komma till en fullständig behandling av kollektkontrollfrågan •—- att utvidga
kollektkommitténs direktiv till att inbegripa icke endast rikskollekterna utan
även enskilda församlingskollekter?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Gerg gren.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.