RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 39.

Tisdagen den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 5 och den 8 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 285—292, bevillningsutskottets
betänkanden nr 63 och 64, bankoutskottets utlåtanden nr
65—67 och memorial nr 68, första lagutskottets utlåtanden nr 54—56 och memorial
nr 57 samt andra lagutskottets utlåtande nr 84.

Herr Arrhén erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I Tidning
för Sveriges Läroverk (1945: 23) ha nyligen statistiska uppgifter angående
betygsättningen av provårstjänstgöring för läroverkslärare framlagts. Siffermaterialet
är hämtat ur av skolöverstyrelsen år 1940 utgivna uppgifter eller
anknyta till dessa och är sålunda officiellt. Siffrorna ha sammanställts ur
olika synpunkter. Den mest intressanta av dessa torde framträda i de tabeller,
som på grundval av genomsnittsbetygen jämföra de ifrågavarande läroverken
(13 st.). Underlaget för undersökningen förefaller tillfredsställande. Inte mindre
än 5 395 seriebetyg ha sammanställts, och den senaste undersökta perioden
omfattar åren 1939—45, alltså 6 år.

Under förutsättning, att de lämnade uppgifterna äro tillförlitliga, vilket det
icke finnes någon anledning att betvivla, kunna intressanta slutsatser dragas
därur. Härvid bör enligt min mening särskilt observeras, att, då det gäller genomsnittliga
värden, även till synes små variationer äro av betydelse.

Man lägger till en början märke till, att, ordnade efter genomsnittsbetyg,
ordningsföljden mellan läroverken i stort sett håller sig ganska oförändrad från
tidigare sexårsperiod. Skillnaderna mellan de olika anstalternas betyg äro påtagliga.
Det genomsnittliga sammanfattningsbetyget för undervisningsskicklighet
är för 1939—45 2,25. Den högsta siffran är 2,36 och den lägsta 2,18. Seriebetygen
giva givetvis liknande siffror, 2,34 resp. 2,15.

Ser man på olika läroämnen, framträda andra intressanta detaljer. Sålunda
givas lägre betyg i moderna språk och modersmålet än i en rad andra ämnen.
Én jämförelse mellan skolorna visar här stora variationer. För tyska noteras
t. ex. en högsta siffra av 2,45 medan den lägsta är 2,03. För kemi är förhållandet
detsamma, 2,44 resp. 2,02. Dessa skillnader äro särskilt iögonenfallande.

Av det sålunda anförda framgår, att bedömningen är olika vid olika läroanstalter.
Givetvis kan någon gång ett provårsläroverk få särskilt bra lärarkandidater,
medan ett annat får relativt Svaga. Under en sexårsperiod med i
genomsnitt 75 lärarkandidater per skola torde detta dock utjämnas. Det är
emellertid tydligt, att det vid olika provårsläroverk tillämpas olika bedömningsnormer.
Härur uppstår en påtaglig orättvisa, då lärarkandidaterna hänvisas
till olika skolor av skolöverstyrelsen. Misstanken, att det ej tillämpas
någon enhetlig bedömningsnorm och att det ej heller gives några direktiv i dct FÖrsta

kammarens protokoll 19Ji5. Nr 39. 1

Interpellation
ang. bedömningen
av
lärarkandidaternas

provar.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Interpellation ang. bedömningen av lärarkandidaternas provår. (Forte.)
ta syfte, starkes av det förhållandet, att de båda nyaste provårsläroverken,
Malmö och Umeå, intaga diametralt motsatta placeringar i statistiken, Malmö
med de högsta betygen och Umeå med de lägsta.

Den risk för orättvisa, som här synes föreligga, är ytterst allvarlig, då provårsbetyget
för en lärare utgör den första befordringsgrunden vid tillsättandet
av lärartjänster. Det är en angelägenhet av stor vikt såväl för lärarkåren som
för vårt undervisningsväsende att denna befordringsgrund vilar på en så vitt
möjligt saklig bedömning och icke, som här synes vara fallet, på en mera eller
mindre subjektiv och varierande.

Jag anhåller att med första kammarens tillstånd få till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet rikta följande frågor:

Har uppmärksamhet ägnats åt här påtalade förhållanden genom behandling
i någon av de utredningar, som arbeta med skol- eller .universitetsfrågor?

Äro några åtgärder att förvänta från herr statsrådets sida för att undersöka
dessa förhållanden och att skapa en rättvisare och framför allt en mera enhetlig
bedömning av lärarkandidaternas provår?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 582, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner;

nr 583, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn tullfrihet för vissa till
riket införda partier penicillin; samt

nr 584, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängt bemyndigande
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 285, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner i samband med avvecklingen
av försvarsberedskapen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. vissa Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 286, i anledning av Kungl.
förmåner till Maj :ts proposition angående vissa förmåner till värnpliktiga jämte i ämnet
värnpliktiga, väckta motioner.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 354, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
5 oktober 1945, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
förordade grunder, utfärda föreskrifter i fråga örn vissa förmåner till värnpliktiga.

I detta .sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr G. Adolfsson m. fl. väckt motion

(H: 641),

dels en inom samma kammare av herr M. Ståhl m. fl. väckt motion (lii 642),

dels ock en inom samma kammare av herr S. J. Vigelsbo m. fl. väckt motion
(lii 665).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna lii 641, lii 642 och
lii 665 bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5 oktober
1945 samt av utskottet förut i utlåtandet förordade grunder, utfärda
föreskrifter i fråga örn vissa förmåner till värnpliktiga.

I motiveringen hade utskottet beträffande i den kungl, propositionen berörd
fråga örn fria resor för värnpliktiga vid övningsuppehåll och tjänstledighet
anfört bland annat:

»Även örn — -—- -— återhållsamhet nödvändigtvis måste iakttagas i fråga
örn en utsträckning av den fria reserätten, är utskottet dock av den uppfattningen,
att de värnpliktigas intressen i detta hänseende böra tillgodoses i något
större omfattning än vad hittills varit fallet. Departementschefens förslag
därvidlag synes utskottet utgöra en lämplig medelväg. Då nämligen såsom
departementschefen framhållit, infallande övningsuppehåll närmast torde få
betraktas som en form av ledighet, synas enligt utskottets mening goda skäl
tala för att de värnpliktiga, för att de skola kunna begagna sig av denna ledighet,
beredas fria resor vid övningsuppehåll. Då övningsuppehållen uppgå
för år till två vid armén och till tre vid marinen och flygvapnet, förordar utskottet
den av departementschefen anvisade utvägen, att antalet fria resor
vid övningsuppehåll och tjänstledighet bestämmes till tre för år.»

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Gränebo och Svensson i
Grönvik, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Möjligheten för de värnpliktiga, som
fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring, att komma hem då och då tror jag
vore av rätt stor betydelse. Det skulle säkerligen stärka deras intresse för sitt
arbete inom försvarsmakten och därmed påverka deras inställning på ett gynnsamt
sätt, på samma gång som det skulle vara till fördel för försvarsviljan
överhuvud taget. Jag kan inte anse att Kungl. Majits förslag härvidlag är tillräckligt.
Det är givetvis ett steg i rätt riktning, men då man redan har de fria
hemresorna vid övningsuppehåll, tycker jag för min del att förslaget innebär
en alltför liten utökning av denna förmån. Nu har man visserligen räknat ut,
att det skulle kosta en tredjedels miljon kronor för varje ytterligare fri resa
som man beviljar de värnpliktiga. Jag tror emellertid inte att man behöver
lägga så utomordentligt stor vikt vid kostnadsfrågan i detta fall, då väl ändå
statens järnvägar komma att få den huvudsakliga delen av de pengar, som gå
åt till resorna. Kungl. Majits förslag innebär, örn jag räknat rätt, att de värnpliktiga
få en fri hemresa ungefär varje tredje månad. Jag tycker för min del

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forte.)
att det skulle vara berättigat med ett större antal fria hemresor. Varför skulle
de inte kunna få resa hem varannan månad eller kanske till och med ungefär
en gång i månaden på statens bekostnad? För att det inte skall bli alltför stor
avvikelse från Kungl. Maj:ts hemställan, skall jag emellertid inte yrka bifall
till den motion, som jag nog närmast sympatiserar med, utan tillåter mig, herr
talman, att yrka bifall till utskottets förslag med den ändringen, att antalet fria
resor vid övningsuppehåll och tjänstledighet bestämmes till sex för år.

Hierr Holmbäck: Herr talman! Jag ber för min del att få instämma i vad
herr Ivar Persson nyss har anfört. Jag tillåter mig därför föreslå, att utskottets
förslag ändras på det sättet, att på sidan 16 den sats på raderna nio och
tio som lyder »Departementschefens förslag därvidlag synes utskottet utgöra
en lämplig medelväg» måtte utgå, att vidare orden »den av departementschefen
anvisade utvägen» på raderna 15 och 16 på samma sida likaledes måtte utgå
samt att slutligen ordet »tre» på nästa rad ändras till »sex». Därmed tror jag
att man skulle nå det mål, som herr Ivar Persson har angivit, och jag tror mig
veta, att samma yrkande kommer att framställas i andra kammaren.

Häri instämde herr Petersson, Emil.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När avdelningen inom statsutskottet
behandlat detta ärende, ha vi givetvis förstått att ju flera fria resor som de
värnpliktiga få under utbildningstiden, desto bättre tycka de att det är. De anse
naturligtvis, att de skulle kunna få fria resor varje gång de vilja fara hem.
Ofta fara ju de, som inte ha alltför lång väg, hem praktiskt taget varje veckohelg.
De som inte resa hem så ofta äro väl de, som ha lång resa hem och som

inte hinna göra det. nili.»

Emellertid kan man väl inte föra det resonemanget, att de skola fa resa hem
på statens, bekostnad så ofta som de ha permission, utan någonstans mäste, det
ju gå en gräns. Det blir då fråga örn var den gränsen skall dragas. Propositionens
förslag innebär, att de värnpliktiga kunna få fri resa hem en gång i kvartalet.
Eftersom de ha fri resa till inryckningen och fri hemresa efter utbildningens
slut, behövs det bara tre resor för att det skall bli en resa i kvartalet
under utbildningstiden. Då man samtidigt måste väga önskemålen hos de värnpliktiga
mot de statsfinansiella synpunkterna och man vet, att varje fri. resa
kostar åtminstone en tredjedels miljon kronor, sannolikt något mera, ha vi inom
avdelningen funnit, att Kungl. Maj :t har framlagt ett förslag, vari bägge dessa
synpunkter beaktats. Herr Holmbäck och motionären Vigelsbo tänka i sina
förslag mindre på statsfinanserna än på de värnpliktigas önskemål.

Emellertid är det ju så att de, som ha mycket lång väg hem och för vilka resorna
därför bli mycket dyra, knappast i alla fall kunna begagna sig av denna
förmån. De verkligt långa resorna ta för lang tid. Skulle man da utöka resornas
antal, bleve resultatet att de, som inte bo alltför avlägset, finge en förmån
som de, som bo mycket långt borta, praktiskt taget inte kunde begagna sig av.
Man kan ju inte räkna med att de senare skola få längre permission än de
övriga. Det skulle inkräkta på övningarna, och det har utskottet inte velat låna
sig till. Därför ha vi också skrivit, att ett utökat antal fria resor skulle åstadkomma
vissa orättvisor.

För dem som bo så nära, att de ofta kunna resa hem, finnas anordningar,
som i högst avsevärd grad förbilliga resekostnaderna. De ha dels veckoslutsbiljetter,
varigenom de få resa i bägge riktningarna för den kostnad, som det
eljest drar att resa i ena riktningen. Dels ha de också 40 procent rabatt vid
tjänstledighetsresorna i allmänhet. Det är ju en högst avsevärd rabattering.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Äng. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
När utskottet vägt alla dessa synpunkter mot varandra, har utskottet kommit
till det resultatet, att man måste tänka på de statsfinansiella synpunkterna i
ganska stor utsträckning inte minst i våra dagar. Då det förut inte varit några
fria resor hem alls under övningsuppehåll, utan endast dessa rabatter, innebär
ju Kungl. Maj:ts förslag ändå en stor förbättring. Utskottet har därför
funnit det vara lämpligt att stanna vid dessa tre resor, i synnerhet Som ju
Kungl. Maj:t också har föreslagit det. Utskottet har ansett att man inte utan
starka skäl skall gå emot Kungl. Maj:ts förslag. När resultatet av övervägandena
i utskottet sammanfaller med propositionens förslag, stärker det ju utskottets
ställningstagande i avsevärd grad. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då syftemålet med mitt förslag även
tillgodoses vid ett bifall till herr Holmbäck^ yrkande, skall jag be att få ta
tillbaka mitt eget yrkande och förena mig med herr Holmbäck.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag skall för min del tillåta mig att
vädja till kammaren att i detta fall följa vad statsutskottet har föreslagit. Jag
förstår mycket väl de önskemål, som här framkommit örn att man skulle ge de
värnpliktiga förmånen av så pass många resor till hemorten, som föreslagits i
motionerna till årets riksdag. När jag funderat på den här saken, har jag emellertid
måst säga mig, att det förefaller rimligt, att man nu efter övergången
från beredskapen till fredsförhållanden prövar, hur det ter sig med fria resor i
ett mera begränsat antal. Det är klart att därvidlag även den ekonomiska synpunkten
har måst spela in. Jag har gjort den beräkningen, att en fri hemresa
för de värnpliktiga kostar en tredjedels miljon kronor. Det förslag örn sex
fria hemresor, som här framställts i kammaren, skulle alltså medföra, att nian
ökar de utgifter, som statsmakterna skulle få för denna sak, med en miljon
kronor. Jag kan kanske få säga, att det för närvarande inte är på det sättet,
att vi ha börjat att räkna miljonerna så strängt och så sparsamt, som man skulle
göra, när man kommer över i fredsförhållanden. Det beror därpå att försvaret
befinner sig i det sista av de uppbyggnadsår, som riksdagen räknade med när
den nya försvarsplanen uppgjordes. Men vi komma snart dithän, att det blir
nödvändigt att se på varje slant som skall användas till försvaret. Jag tror att
det är ganska angeläget att man inte nu föregriper de beslut, som kunna komma
att fattas, genom att i detta fall öka antalet fria resor och därmed höja de
kostnader som detta medför.

Det bar framhållits här av utskottets talesman, att det är ganska ovisst,
huruvida det verkligen blir möjligt att bevilja ledigheter och övningsuppehåll
för fria resor hem i det antal som förslagsställarna här avse. Jag skulle för
min del vilja tillägga, att trots att vi i försvarsdepartementet inte ha varit
blinda för betydelsen av de önskemål, som ha framställts dels i tidigare väckta
motioner och dels nu, lia vi ansett att man i stort sett tillgodoser behovet av
kontakt emellan de värnpliktiga och hemmet med de tre resor som nu föreslås.
Jag skulle därför vilja vädja till kammaren, herr talman, att följa Kungl.
Maj :ts förslag, bakom vilket också statsutskottet har ställt sig.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det är en sak man tycks vara ganska enig
örn, nämligen att det inte är någonting orimligt utan tvärtom mycket behjärtansvärt,
att de värnpliktiga skulle kunna få besöka sina hemortlr varannan månad
under den tid do äro inne för utbildning. Den saken tror jag man inte behöver
diskutera vidare.

Mot att nu genomföra detta har det emellertid anförts tre olika skäl av stats -

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forte.)
rådet och av herr Mannerskantz. Det första skälet var att man med sex resor
per år, en resa varannan månad, inte skulle uppnå full rättvisa mellan olika
kategorier av värnpliktiga. Det kan vara riktigt. Man når inte den rättvisan^ att
man möjliggör hemresa för samtliga kategorier, enär de, som ha sina hem på de
längst bort belägna orterna, inte ha tid att resa hem på. tjänstledighet. Men jag
tror för mm del inte att det är ett skäl att förmena dem, som bo pa mindre avlägsna
orter, denna möjlighet. Full rättvisa kan man överhuvud taget aldrig
uppnå, ty i själva det förhållandet, att vissa värnpliktiga kommenderas till långt
bort belägna orter, ligger naturligtvis en viss ojämnhet. Vi kunna, om vi vilja,
kalla det orättvisa de värnpliktiga emellan. Hela systemet vilar på en ojämnhet.
Då tycker jag inte man bör draga sig för att åstadkomma en förmån för dem
som ha möjlighet att begagna sig av den.

Den andra invändningen framfördes av herr statsrådet och innehar att varje
hemresa skulle kosta en tredjedels miljon kronor. Det har redan sagts av herr
Persson, att i kostnaden ingå också biljetterna på statens järnvägar,^och jag
tror därför inte att det är berättigat att räkna dessa summor precis på samma
sätt som då det gäller utgifter i övrigt. Det vore intressant att fa veta, hur stort
belopp av dessa en tredjedels miljon kronor som utgöres av järnvägsbiljetter.

Det tredje skälet var att man skulle pröva sig fram, hur det skulle komma
att te sig med tre resor, innan man medgiver flera fria resor örn året. Ja, herr
talman, jag tror att man kan veta, hur det kommer att te sig, vare sig man prövar
sig fram eller inte.

Herr statsrådet Vougt: Herr talman! Herr Holmbäck anförde, att han inte
kan finna det skäl fullt bärande som framfördes av utskottets talesman, nämligen
att en viss orättvisa inträder, genom att de, som äro långt hort boende, inte
kunna resa hem. Det förefaller mig som örn den orättvisan skulle bli dubbel. De
som bo längst bort kunna inte få ledighet för att resa hem, och förmånerna komma
alltså på deras sida som bo nära. Men dessa senare ha å andra sidan inte så
dryga resekostnader, att det skulle betyda så förfärligt mycket för dem, örn de
finge resa hem på egen bekostnad.

Det är ju så inom armén, att de värnpliktiga i stort sett äro boende i den närmaste
omgivningen. Armén är ju uppbyggd på det sättet, att de värnpliktiga i
allmänhet höra till det regemente som finns i deras hemtrakt. De som disponeras
på annat sätt äro huvudsakligen de värnpliktiga vid flyget och marinen. Det är
alltså de som i främsta rummet skulle tillgodoses genom denna anordning. Jagtror
att jag kan säga att särskilt vid flyget men även vid marinen anser man
på ledande håll att det är tämligen omöjligt med tanke på utbildningen att öka
antalet ledigheter för de värnpliktiga genom övningsuppehåll eller på annat
sätt till det dubbla mot vad här är tänkt. Jag misstänker sålunda, att man
knappast skulle få ut den effekt av detta, som förslagsställarna ha önskat.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i den här.
debatten, men då jag hör herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
såsom ett skäl mot herr Holmbäcks yrkande anföra, att det inte skulle vara möjligt
att bevilja de värnpliktiga exempelvis vid marinen och flyget den ledighet
som behövs för att de skulle kunna utnyttja förmånen av sex fria hemresor
per år, känner jag mig ändå föranlåten att säga ett par ord.

Den omständigheten, att man har tillgång till sex fria hemresor per år, behöver
ju inte betyda sex övningsuppehåll. Hemresorna kunna ju utnyttjas vid
olika tidpunkter av olika värnpliktiga, och i allmänhet är det ju vid både flyget
och marinen så ordnat, att man har uppehåll i övningarna både under lördagar
och söndagar, i varje fall under större delen av lördagen och hela söndagen.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
Redan nu brukar det förekomma, när värnpliktiga resa på egen bekostnad, att
man beviljar dem, som skola resa hem och ha längre restid, ledighet exempelvis
från fredagskvällen, varigenom de kunna använda natten mellan fredagen
och lördagen för resan, och sträcker ut den till en viss tid på måndag morgon,
så att det återigen blir en natt, som kan användas för resa. Det betyder att de
värnpliktiga få en möjlighet att besöka sina anförvanter eller familjer under ett
och ett halvt dygn eller kanske något kortare tid, örn resan är mycket lång —
men i allmänhet äro ju resorna inte så långa, att de ta mycket mer än tolv timmar
i anspråk. Då jag tycker att även ett kort besök är av stor betydelse för
både de värnpliktiga och familjerna när det gäller kontakten dem emellan, måste
jag säga mig, att även om dessa sex fria resor per år vid tre tillfällen skulle betyda
allenast kortare besök i hemmet, anser jag att man ändå bör gå på den
linje som innefattas i professor Holmbäcks förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag har vid dfetta utskottsutlåtande
jämte två ledamöter av andra kammaren fogat en blank reservation. Jag
var nämligen inte fullt belåten med utskottsförslaget, enär jag anser, att tre
fria hemresor är för litet för de värnpliktiga under rekrytutbildningen. Utbildningstiden
är nu utsträckt till ett helt år. Det är ganska betungande för de
unga värnpliktiga att vara i militärtjänst ett helt år, och många av dem äro
förlagda ganska långt från hemorten. De ha ju inga inkomster och kunna därför
ofta inte själva bestrida kostnaderna för hemresor. Örn inte deras föräldrar
eller anhöriga äro i den ekonomiska ställningen, att de kunna bekosta hemresorna
för dem, blir det nog ganska betungande.

Kungl. Maj :t har ju föreslagit tre fria resor. Det är ju åtskillig förbättring
mot vad det hittills varit, men det blir dock inte mer än en resa i kvartalet, örn
man fördelar resorna jämnt under året. Jag tycker att det blir ganska litet.
Det kan betyda t. ex. att de inte få möjlighet att företaga någon hemresa under
tiden från den första maj ända till den första augusti. Jag ansåg därför att de
åtminstone kunde få en fri hemresa varannan månad. De skulle då inte behöva
mer än fem fria hemresor. Det skulle vara ganska tillfredsställande.

Nu är emellertid ett yrkande framställt örn sex fria resor, och då vill jag
inte ställa något annat yrkande. Då frågan behandlades i statsutskottets avdelning,
ansåg jag, att tre resor voro för litet och att vi skulle öka antalet till
fyra eller fem. Nu ha emellertid två talare här i debatten — kanske flera som
jag inte haft tillfälle att höra — yrkat på att man skulle ha sex fria hemresor
utom in- och utryckningsresoma. Jag kan inte säga att det är för mycket, utan
det kan vara skäligt. De ekonomiska synpunkter, som här tillmätts så stor betydelse,
anser jag likväl icke böra vara avgörande. I stor utsträckning komma
ju pengarna åter till statsverket, genom att det till största delen är statens
järnvägar som ombesörjer transporterna. Att begränsa antalet fria resor skulle
inte vara så rättvist mot de värnpliktiga, som själva inte haft möjlighet att
göra besparingar under tiden före militärtjänstgöringen och vilkas föräldrar
äro i en svag ekonomisk ställning. Jag anser därför, att riksdagen inte behöver
visa så stora ekonomiska betänkligheter att den inte kan biträda detta förslag.
För min del har jag sålunda inte någonting emot att yrkandet örn sex fria resor
bifalles, även örn jag vid ärendets behandling inom utskottets avdelning
ansåg att det kunde vara tillräckligt med något färre antal.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I anledning av herr förste vice talmannens
uttalande vill jag säga att han inte i utskottet framställde något yrkande
örn ett större antal resor än tre. Vi ha inte haft möjlighet att rösta örn det. Det
hade varit lämpligare att i utskottet framföra detta yrkande. I avdelningen

Nr 39.

Onsdagen det i2 december 1945.

Äng. vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
var det något tal om, huruvida antalet fria resor skulle utsträckas, men det
framställdes aldrig något yrkande vare sig i avdelningen eller i utskottet.

Jag vill i anledning av herr Holmbäcks anförande säga, att man inte kan
resonera på det sättet, att eftersom pengarna gå till statens järnvägar, spelar
kostnaden inte någon roll. Statens järnvägar få nämligen ökade utgifter, örn
trafiken blir större. Detta har också framhållits i det uttalande, som järnvägsstyrelsen
gjort och vari den avstyrkt, att man skulle öka ut antalet fria resor.
Järnvägsstyrelsen säger, att resandetrafiken kring veckohelgerna ändå vållar
stora besvär. Dessa svårigheter skulle nu ytterligare öka, örn antalet fria resor
utsträcktes. Det skulle drabba trafiken just i slutet av veckan, då det är svårt
för järnvägarna och då de måste sätta in extra vagnar och kanske till och med
extra tåg. Man kan därför inte säga, att pengarna hamna i samma kassa, ty
om man utsträcker antalet fria resor vållar det statsverket som helhet en större
utgift.

Jag får kanske också nämna, att överbefälhavaren, alltså försvarsstaben, även
har avstyrkt att man sträcker sig längre och framhållit, att det inte är möjligt
att rätta permissionen eller tjänstledigheten efter hur många fria resor som
kunna komma att bli bestämda, ty övningarna mäste ha sin gång. Jag förmodar,
att örn det bleve sex resor utöver in- och utryckningsresorna, skulle det
vara rätt svårt för de olika truppförbanden att underlåta att göra uppehåll så
länge som behövs för att även de långt bort boende skulle hinna resa. Det skulle
nog inkräkta på övningarna. I praktiken förmodar jag, att det skulle ha det
resultatet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har givetvis inte sagt, att inte de utgifter
det här är fråga örn skulle spela någon roll, därför att pengarna gå till
biljetter på stats järnvägarna. Jag har sagt, att vi inte behöva räkna dem på
samma sätt som andra utgifter. Att statens järnvägar få vidkännas vissa kostnader
är fullkomligt självklart, men därmed är inte sagt, att de kostnader, som
faktiskt komma att åsamkas statens järnvägar, uppgå till en tredjedels miljon
per resa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Holmbäck, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att den å s. 16 raderna
9 och 10 uppifrån i det tryckta utlåtandet förekommande meningen »Departementschefens
förslag därvidlag synes utskottet utgöra en lämplig medelväg.»
utelämnades samt att andra meningen därefter avfattades sålunda: »Då övningsuppehållen
uppgå för år till två vid armén och till tre vid marinen och
flygvapnet, förordar utskottet, att antalet fria resor vid övningsuppehåll och
tjänstledighet bestämmes till sex för år.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 286, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen påyrkats av herr Holmbäck.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

A''ng. hemvärnets rekrytering m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr förste vice talmannen hegärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej -—- 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 287, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet
och ekonomiska förmåner jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 379, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
9 november 1945, föreslagit riksdagen godkänna vad i berörda statsrådsprotokoll
av departementschefen föreslagits beträffande hemvärnets rekrytering
samt hemvärnspersonalens tjänstgöring och ekonomiska förmåner.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr T. Ekdahl väckt motion (II: 689).

. Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 689 godkänna vad i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 9 november 1945 av departementschefen
föreslagits beträffande hemvärnets rekrytering samt hemvärnspersonalens
tjänstgöring och ekonomiska förmåner.

Reservation hade anmälts av herr Karl Andersson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en
blank reservation, och jag vill med några ord ange skälen härför.

Som bekant finns det en hemvärnskommitté, som har haft frågan örn hemvärnet
under utredning och som framlagt vissa förslag rörande hemvärnets framtida
organisation. Detta förslag ligger till grund för den proposition, som vi nu
behandla och som statsutskottet har tillstyrkt. Kommitténs förslag har varit ute
på remiss till olika instanser och har blivit föremål för yttranden. Statskontoret,
som har yttrat sig över ärendet, har enligt referatet i propositionen anfört, att
det »med hänsyn till den inom 1945 års försvarskommitté pågående utredningen
ur principiell synpunkt knappast kunde finna lämpligt att redan nu till separat
behandling upptaga frågan om en utvidgning av hemvärnets organisation och
uppgifter samt en förbättring av hemvärnsmännens ekonomiska förmåner. Dessa
spörsmål syntes intimt sammanhänga med den större frågan om försvarets framtida
organisation och borde därför bliva föremål för närmare överväganden från
försvarskommitténs sida». Jag ansluter mig helt och fullt till denna statskontorets
uppfattning och finner liksom statskontoret, att frågan örn hemvärnet bör
vila till dess 1945 års försvarskommitté har hunnit avge ett betänkande.

Det nu förcligggande förslaget upptar bland annat frågan örn hemvärnets re -

Ang. hem
värnets re
krytering
m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. hemvärnets rekrytering m. m. (Forts.'')
krytering, och kommittén har därvidlag föreslagit, att värnpliktiga skulle under
fredstid kunna tillhöra hemvärnet och delta i dess övningar. Statskontoret har
ifrågasatt ändamålsenligheten av en sådan anordning. Chefen för försvarsdepartementet
har också ställt sig tvekande och nöjt sig med att föreslå möjligheter
för värnpliktiga att i begränsad omfattning, högst med en fjärdedel av den totala
maximistyrkan, tillhöra hemvärnet.

Denna fråga kan givetvis diskuteras. Det är uppenbart, att det för hemvärnet
skulle betyda en förstärkning, om de värnpliktiga under fredstid finge tillhöra
hemvärnet och vara med i dess övningar. Det bleve så att säga en mera förstklassig
bemanning och skulle säkerligen tillföra hemvärnet en hel del förstärkningar
till övningarna. Men i fredstid har ju hemvärnet egentligen ingen verklig
uppgift. Dess uppgift är då att hålla övningar. Vid.krigstillfälle eller vid
allmän mobilisering inkallas de värnpliktiga till sina militära förband och komma
således att undandragas hemvärnet. Det måste medföra ett försvagande av
hemvärnet, som under fredstid har haft de värnpliktiga med vid övningarna,
att i den situation, när det verkligen skall börja träda i funktion, mista dessa
sina bästa krafter. Det måste leda till en desorganisation av hemvärnet just vid
den kritiska tidpunkten.

Beträffande hemvärnets utrustning har kommittén föreslagit, att samtliga
hemvärnsmän skulle utrustas med uniform, kappa och skodon till en engångskostnad
av cirka 11 000 000 kronor. Departementschefen har därvid förklarat,
att han inte vill föregripa försvarsutredningen på den punkten, och nöjt sig med
att föreslå, att hemvärnet skulle från arméns förråd erhålla vissa persedlar, bland
annat skodon, mera tillfälligt, och därvid skulle i första hand begagnade persedlar
komma i fråga.

Jag tror mig veta, att det i arméns förråd finns tillräckligt med utrustning
för hemvärnet och att det således inte skulle möta några svårigheter att från de
olika försvarsområdena utrusta hemvärnet med ifrågavarande persedlar. Men jag
tror mig också veta, att det finns bestämmelser, som ange, vad som skall finnas
i försvarsområdenas förråd, med utgångspunkt från vad varje värnpliktig vid
mobiliseringstillfälle skall ha i utrustning. Eftersom detta är en order, som militärerna
givetvis ha att följa, måste det leda till att när från försvarsområdenas
förråd till hemvärnet utlevereras vissa persedlar skola dessa ersättas med nya
från arméns förråd för att alltid finnas till hands vid eventuell mobilisering.
Jag har i varje fall fått sådana upplysningar från ett försvarsområde, att om
skodon eller andra persedlar från dess förråd utlämnades, måste de ersättas med
nya. Då leder detta ju endast till att kostnaderna för hemvärnets utrustning
överföras på arméns ordinarie anslag.

Dessutom tillkommer en sak, som jag finner, att hemvärnskommittén har tagit
mycket lätt på och som inte heller propositionen har vidrört, och det är kontrollen
över till hemvärnet utlämnade persedlar. Jag menar således, att när det nu
gäller att utrusta hemvärnet med persedlar, som givetvis i och för sig äro nyttiga
och kunna vara behövliga, är det väl ändå nödvändigt, att man tänker sig någon
form av kontroll på hur dessa persedlar komma att skötas. Det har redan gjorts
anmärkning mot att hemvärnet har missbrukat utlämnade gevär och ammunition,
och vad kan man då vänta sig i fråga örn exempelvis skodon? Det vore säkerligen
att fresta hemvärnet ganska starkt, örn man på detta sätt lämnar ut
skodon, som endast få användas 20—50 timmar örn året i hemvärnets tjänst.

Men vad jag framför allt vill göra gällande är, att innan man beslutar örn
dessa saker, bör genom försvarsutredningen fullkomligt ha utretts, hur hemvärnet
i framtiden skall vara organiserat och utrustat, och man bör också ha skapat
någon kontroll över hur utrustningen behandlas.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. hemvärnets rekrytering m. m. (Forts.)

Det är således detta att gå försvarsutredningen i förväg och redan nu binda
den i en hel del fall rörande hemvärnet, som jag finner vara olyckligt och inte
har kunnat biträda.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag har velat framföra dessa erinringar.

Herr Heuman: Herr talman! Jag kan inte underlåta att i någon mån bemöta
herr Andersson. Jag har som hemvärnsområdesbefälhavare en del erfarenheter
av hur saken ligger till.

Herr Andersson menar, att man bör låta anstå med beslut örn hemvärnets
angelägenheter, till dess försvarsutredningen är färdig. Ja, det kan man göra
under förutsättning att man anser, att hemvärnet inte har någon uppgift att
fylla i framtiden. Skall man nu lämna hemvärnet fullständigt å sido, blir ju
resultatet, att intresset inom hemvärnet slocknar och att således hemvärnsmännen
lämna sina poster efter att dock ha fyllt en mycket betydelsefull uppgift
under de gångna krigsåren. Det blir inte så lätt att bygga upp hemvärnet på
nytt, örn det sedan skulle visa sig, att utredningen ger till resultat, att hemvärnet
även framdeles har en uppgift att fylla.

Herr Andersson säger, att det framlagda förslaget till rekrytering, som innebär,
att en fjärdedel av hemvärnets styrka skulle få bestå av värnpliktiga,
skulle medföra en försvagning vid ett eventuellt krigstillfälle, då denna fjärdedel
skulle lämna hemvärnet för att träda i militärtjänst. Jag tror inte, att
detta skulle bli förhållandet. Det kan lia en viss betydelse, att dessa mannar
få vara med om hemvärnsövningar under fredstid. Skulle det utbryta ett krig
och de lämna hemvärnet, får detta ju i stället förstärkning av sådan personal,
som inte har möjlighet att nå sina respektive förband på grund av exempelvis
att kommunikationerna bombats sönder. Denna personal har då skyldighet att
rycka in i hemvärnets kadrer, och jag skulle tro, att det kommer så många,
att de gott och väl fylla luckorna.

Gentemot herr Anderssons påstående, att hemvärnet inte skulle ha någon
uppgift att fylla i fredstid, vill jag framhålla att kommittén dock pekat på
vissa sådana uppgifter, och erfarenheten har ju också visat, att hemvärnet även
sedan kriget tagit slut har varit till åtskillig nytta. Bland annat har det varit
behjälpligt vid spaningar efter folk, som gått vilse — barn och andra —
och när det gällt att ta hand örn störtade flygare och dylikt. Sådana uppgifter
skulle påvila hemvärnet också i framtiden. Jag kan nämna ännu fler sådana
uppgifter, som äro ganska betydelsefulla. Hemvärnet, som så att säga
alltid ligger i beredskap, kan snabbt ingripa och lämna hjälp exempelvis vid
större olyckshändelser, naturkatastrofer, skogsbränder och dylika. Jag är övertygad
om att sådana uppgifter också komma att tilldelas hemvärnet i fredstid.

Vidare vill jag erinra om att vi i alla fall leva i blixtanfallets tid, och örn
vi skulle råka i krig, kommer överfallet efter vad man kan förstå överraskande
och utan föregående varning. I ett sådant läge finnas ju endast utbildningstrupper
vid de olika militärförläggningarna, d. v. s. man har bara rekryternas
årsklass och det befäl, som skall öva denna. Det kan dröja en, två, tre dagar,
kanske mera, innan dessa trupper satts på krigsfot och kunna komma ut
till de ömtåliga platserna, där fienden exempelvis gått ned med luftlandsatta
trupper. Jag är övertygad om att hemvärnet under sådana förhållanden har
en oerhört stor uppgift att fylla. Det ligger alltid i beredskap, är utrustat och
färdigt, och även örn den fientliga styrkan är så stor, att hemvärnet inte kan
ta upp strid med den, kan det hålla vad vi kalla kontakt mod fienden. Det kan
eventuellt gå in för uppehållande försvar och kan i varje fall rapportera till de

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. hemvärnets rekrytering m. m. (Forts.)
olika militära myndigheterna, vilka rörelser den fientliga styrkan utför, vad
den har för avsikter och dylikt. Hemvärnet har ständig kontakt med styrkan
och kan hålla de militära myndigheterna å jour med lägets utveckling.

Hemvärnet kommer i fredstid att fylla en uppgift liknande en brandkårs,
som är beredd att rycka ut vid första eldsvådetillbud. Det kommer således att
få en verkligt betydelsefull uppgift att fylla, jag skulle kunna säga en uppgift,
som är mer betydelsefull än arméns under fredstid, detta av den anledningen
att hemvärnet, som jag sade, alltid är färdigt att rycka ut, under det
att det kan dröja flera dagar, innan de reguljära trupperna äro redo att gripa
in. Man skall inte underskatta den betydelse hemvärnet har i fredstid. Den är
ganska stor.

Vad sedan gäller utrustningen, säger herr Andersson, att man kommer att
ta sådan från de militära förråden och överlämna till hemvärnet. Skulle inte
detta vara en gärd av tacksamhet för vad hemvärnet gjort under dessa krigsår?
Här lia hemvärnsmännen nästan gått nakna på vintern i sträng kyla och
övat, därför att de inte fått ut annan uniform än en tunn overall. Hemvärnsmännen
ha själva fått skaffa sig något så när varma underkläder. De lia inte
haft skor. Jag har sett pojkar, som exercerat i vanliga promenadskor i 10—15
graders kyla och mångå gånger även i snöslask.

Herr Andersson frågar hur man skall kunna kontrollera, att skorna skötas
på lämpligt sätt. Jag får säga, att det är lika sträng kontroll över den materiel,
som är utlämnad till hemvärnet, som över övriga militära förbands materiel.
Det utövas en ganska omfattande kontroll med visitationer både en och
två och tre gånger örn året. Han säger, att det i viss mån har förekommit, att
utrustningen har misskötts; han nämnde därvid gevär och ammunition. Huruvida
ammunitionen har misskötts, kan jag inte uttala mig örn. I varje fall har
man varit mycket sparsam med ammunition under krigsåren, och det är först
nu sedan freden inträtt som man fått en större tilldelning därav. Förr var
man ganska restriktiv vid tilldelningen av ammunition — hemvärnsmännen
skola ju inte utbildas i skjutning inom hemvärnet, utan det får ske i skytteföreningarna.
Tiden tillåter ju inte skjututbildning inom hemvärnet. Man har
en och annan fältskjutning och kanske någon skolskjutning, men det är allt.
Örn gevären misskötas, skall jag i någon mån försöka förklara, vad det kan
bero på. Jag har inom mitt område träffat på gevär, som varit misskötta, men
det har sannerligen inte varit hemvärnsmännens fel. Det har nämligen berott
på att man inte fått tillräckligt med rengöringsmedel för skötseln av dessa vapen
inom hemvärnet. Hemvärnsmännen lia ju vapnen hemma, men kanske inte
mer än en tredjedel eller fjärdedel av styrkan har fått ut låt oss säga läskstångsförlängare,
så att de kunnat »draga» geväret hemma. Det beror helt enkelt
på att det varit brist på material. Om hemvärnsmännen skall kunna sköta
sitt gevär, måste han gå till låt oss säga hemvärnsförrådet för att där få rengöringsmedel.
När man har varit ute i ur och skur ett dygn och kommer hem
genomvåt, gör man geväret rent så gott man kan med de medel man har till
förfogande, men det är inte alltid sagt, att dessa äro de lämpligaste, och det gör,
att man kanske ställer undan geväret någon dag eller några dagar. Då blir det
omedelbart litet rost på det, och det gäller sedan att få bort den. Jag vill säga,
att man inte får lasta hemvärnsmännen för vad som i vissa fall har förekommit,
ty det har dock varit brist på material, bland annat rengöringsmedel,
som gjort, att det förekommit vissa missförhållanden på detta område.

Jag skulle kanske kunna nämna ett annat fall. Jag läste häromdagen i tidningen,
att ett skott gått ur en hemvärnsmans kulsprutegevär på ett tåg, där
en ledning blivit avskjuten. Jag vet inte, vilken modell av kulsprutegevär som
den mannen hade, men jag kan meddela, att vi fingo byta ut våra gamla kul -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Äng. hemvärnets rekrytering m. m. (Forts.)
sprutegevär mot en ny modell, som visade sig vara mycket otillförlitlig på
grund av att den alltid hakade upp sig. Det var fel i konstruktionen på något
sätt. Yi ha varit ute för detta bland annat vid tävlingar. Så t. ex. förlorade
den grupp från Jönköping, som deltog i rikstävlingen, på grund av att kulsprutegevären
helt enkelt låste sig under skjutningen. Det har också förekommit,
att hemvärnsmän sprungit med säkrade kulsprutegevär, och skotten ha
gått. Dessa kulsprutegevär äro inte stötsäkra. Det har vid fyrfaldiga tillfällen
anmärkts på dessa modeller av vapen. Jag hoppas, att rättelse kommer till
stånd. Det fall, som inträffade på tåget, kan möjligen bero på att hemvärnsmannen
hade just ett sådant kulsprutegevär, som låst sig, varpå skottet gick.
Det är mycket svårt att få loss ett skott, som fastnat i patronläget, och man
lyckas knappast därmed förrän man kommer till en plats, där man Ilar ordentliga
verktyg för saken. Har man haft geväret säkrat, är det möjligt att
vid en stöt skottet kunnat gå. Då hade ändå vederbörande vid tillfället vidtagit
alla försiktighetsåtgärder.

Till sist vill jag säga, att är man av den uppfattningen, att hemvärnet inte
har någon uppgift att fylla i framtiden, skall man avslå den kungl, propositionen
och utskottets utlåtande, men har man den uppfattningen, att hemvärnet
eventuellt kan få en framtidsuppgift, skall man försöka upprätthålla intresset
inom hemvärnet, och det gör man, örn man i någon mån tillgodoser hemvärnets
önskemål genom att nu, när man har större möjligheter till det, åtminstone
se till att det får en utrustning, som det kan anse sig något så när tillfredsställt
med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson, Axel Ivar.

Herr von Heland: Herr talman: Herr Karl Andersson ansåg, att riksdagen
borde dröja med sitt ställningstagande, till dess försvarsutredningen kom fram
med sina synpunkter. Jag vill då hänvisa till Kungl. Maj:ts proposition, av
vilken det framgår, att försvarsutredningen har tagit ställning till denna fråga.
Jag kan meddela, att vi inom försvarsutredningen voro fullständigt eniga örn
det positiva yttrande, som vi ha avgivit örn denna hemvärnsfråga.

Med hänvisning, herr talman, till försvarsutredningens yttrande, som står
att läsa i Kungl. Maj:ts proposition, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola; samt

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter å
tilläggsstat T till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar örn
anslag till fångvården m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till
abortförebyggande
åtgärder
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 292, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till abortförebyggande åtgärder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 369, hade Kungl. Majit under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
19 oktober 1945 föreslagit riksdagen att dels godkänna de förslag till abortförebyggande
åtgärder m. m., som framlagts av chefen för socialdepartementet
i förenämnda statsrådsprotokoll, dels medgiva, att Kungl. Maj :t finge utfärda
de bestämmelser, som kunde bliva erforderliga för förslagens genomförande,
dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa
till Bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet ett anslag av 15 000 kronor och till
Abortförebyggande åtgärder ett förslagsanslag av 80 000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

dels en motion av herr W. Svensson i Ljungskile m. fl. (II: 669), vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala som sin mening, att handeln med preventivmedel
vid apoteken ej borde göras obligatorisk,

dels en motion av herr J. W. Johnsson i Stockholm (II: 670), vari framhållits,
att de kyrkliga och frikyrkliga ungdomssammanslutningarna borde
vara berättigade att jämsides med andra organisationer komma i åtnjutande
av bidrag för sexualhygienisk upplysningsverksamhet, i anledning varav hemställts,
att det för denna bidragsverksamhet avsedda anslaget måtte betitlas
»Bidrag till folkbildningsorganisationer och kristna ungdomssammanslutningar
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet»,

dels ock en motion av fröken E. Andersson m. fl. (II: 671), vari hemställts,
att riksdagen ville beakta de synpunkter, vilka i motionen blivit anförda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 669
godkänna vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 19 oktober
1945 anförts angående försäljning av preventivmedel,

II. med bifall till Kungl. Majlis förslag och motionen II: 670, i vad densamma
avsåge grunderna för bidragsverksamheten, samt med avslag å motionen
II: 671 godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder m. m.,
vilka utskottet i övrigt förordat,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att Kungl. Majit finge
utfärda de bestämmelser, som kunde bliva erforderliga för förslagens genomförande,

IV. med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å motionen II: 670,
i vad densamma ej behandlats under II., till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 15 000 kronor,

V. med bifall till Kungl. Majits förslag till Abortförebyggande åtgärder
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 80 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Mannerskantz och
Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort biträda den i motionen
II: 669 uttalade uppfattningen, att handeln med preventivmedel vid apoteken
ej borde göras obligatorisk, och att punkten I i utskottets hemställan följakt -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

•

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
ligen bort hava följande lydelse: »I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 6G9 uttala, att försäljningen av preventivmedel
vid apoteken ej bör göras obligatorisk, ävensom i övrigt godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 19 oktober 1945 anförts angående
försäljning av sådana varor,»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, Falla och Holmström,
vilka ansett,

dels att utskottet i motiveringen bort med anslutning till motionen II: 671
uttala, att preventivrådgivningen för kvinnor icke borde förläggas till mödravårdscentralerna
och mödravårdsstationerna utan till sjukhusens öppna mottagningar
samt till tjänsteläkarna och de privata specialisterna i den öppna vården
samt att möjligheten att erhålla kostnadsfri havandeskapsdiagnos icke ens
till en början borde begränsas till mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna
utan även beredas vid sjukhusens öppna mottagningar samt hos tjänsteläkarna
och de privata specialisterna i den öppna vården,

dels ock att punkten II i utskottets hemställan följaktligen bort hava följande
lydelse: »II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 671
samt med bifall till motionen II: 670, i vad sistnämnda motion avser grunderna
för bidragsverksamheten, godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder
m. m., vilka utskottet i övrigt förordat,».

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
har jag antecknat mig för tvenne reservationer. Den ena berör frågan huruvida
försäljningen av preventivmedel vid apoteken skall vara obligatorisk och
den andra vilka institutioner som böra handha preventivrådgivningen för kvinnor
och ställa havandeskapsdiagnos. Beträffande den första frågan skall jag
yttra mig kort.

Jag vill först förklara, att jag finner hela denna handel oriktig. I varje fall
tycker jag det är väl mycket begärt, att man skall tvinga innehavare av apotek
att idka denna handel, örn de själva ogilla den. Det innebär ett kännbart
tryck på dem, som är onödigt. Såsom en andra synpunkt vill jag framhålla,
att det i många fall på landsbygden kan vara direkt skadligt att tillåta en
dylik handel, vilken ofta drar med sig förhållanden, som man annars skulle
slippa.

Jag ber, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Mannerskantz, att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande
nu föredragna punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare enligt herr Mannerskantz
yrkande; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Nr 89.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 292 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid att flertalet röstade för japr
opositionen.

Punkten II.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna fråga har i andra kammaren
väckts en motion med nummer 671, som innehåller fyra yrkanden. Jag har för
min del inom utskottet kunnat ansluta mig till två av dessa yrkanden. Det
första innebär, att preventivrådgivningen för kvinnor inte bör förläggas till
mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna utan till ''sjukhusens öppna
mottagningar samt till tjänsteläkarna och de privata specialisterna.

Dessa .mödravårdscentraler och dito stationer ha kommit mycket bra i gång.
De ha fått ett gott anseende och blivit till stor nytta. Jag är nu emellertid
rädd för att mottagningarna på dessa inrättningar skola råka i misskredit. De
som komma till dessa mottagningar äro ju kvinnor med en ljus syn på tingen,
kvinnor som med stora förhoppningar se fram mot en lycklig händelse i deras
liv. Skulle man nu blanda ihop detta klientel med det klientel, som kommer
dit i andra syften, fruktar jag, att atmosfären på mottagningarna inte skulle
bli så bra. Klientelet av det förstnämnda slaget kanske rent av inte skulle vilja
besöka mottagningarna, och detta är huvudskälet varför jag funnit motionens
yrkande riktigt.

De mottagningar, som genom landstingets försorg anordnats i mitt hemlän,
ha rönt en mycket stor framgång, och besöksfrekvensen har varit stor. Ijalmar
stad visar statistiken, att praktiskt taget varenda blivande moder går på
dessa mottagningar, och jag tycker det är alldeles onödigt, att dessa blivande
mödrar skola behöva sammanblandas med kvinnor, som söka råd för att förhindra,
att det kommer barn till världen.

Det har sagts, att skälet för den nu föreslagna anordningen är att man med
ett annat system inte kan få någon effektiv kontroll över betalningen för rådgivningarna
m. m. sådant. Det är ju mycket möjligt, att svårigheter kunna
råda i detta avseende, men den möjligheten finns ju, att Kungl. Maj:t, även
örn riksdagen fattar ett beslut, väntar med verkställigheten av denna del av
förslaget.

Det mest positiva och det bästa i den föreliggande propositionen är enligt
mili mening förslaget örn att inrätta en kuratorsverksamhet, som tar sikte på de
unga kvinnor, som kommit i aborttankar. Det är ett gott förslag att anställa kuratorer
i de städer, där detta problem är aktuellt. Det är det, som väl är, inte på
alla håll i landet, utan det är väl närmast storstäderna som här komma i fråga.
Inrättandet av denna kuratorsverksamhet har därför mitt fulla gillande, övriga
förslag i den kungl, propositionen tycker jag kunna anstå, till dess man funnit
former för denna verksamhet, som inte menligt inverka på mödravårdsmottagningarna.

Onsdagen deri 12 december 1945.

Nr 39.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

Viktiga remissinstanser lia även avstyrkt dessa förslag. Av samma skäl,
som jag nu anfört, har jag anslutit mig till motionens yrkande att möjligheten
att erhålla kostnadsfri havandeskapsdiagnos icke bör begränsas till mödravårdscentralerna
och mödravårdsstationerna. Jag var tveksam inom utskottet
om jag skulle gå på motionens yrkande i detta avseende eller om jag skulle gå
på avslag beträffande de punkter, där det enligt propositionen inte rådde full
klarhet örn hur betalningarna skulle kunna verkställas. Reservationen innehåller
nu emellertid förslag örn att diagnos skall kunna erhållas även på sjukhus
och hos tjänsteläkare, och jag ber att få yrka bifall till detta förslag, samtidigt
som jag hänvisar till möjligheten för Kungl. Majit att inte låta det
träda i kraft förrän man funnit någon lämplig form för kontroll över arvodesbetalningen.

Med stöd av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 2.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det må vara mig tillåtet att i min
egenskap av ursprunglig förslagsställare säga några ord i denna fråga. Det var
ju 1941 års befolkningsutredning, som tog initiativ till det förslag, som nu föreligger
i form av en proposition från socialdepartementet.

Jag kan mycket väl förstå, att de tekniska arrangemang för att möjliggöra en
kostnadsfri havandeskapsdiagnos, som förordats i propositionen och av befolkningsutredningen,
kunna väcka betänkligheter, men jag skulle därvid vilja anknyta
till ett ord av den föregående ärade talaren. Han säger, att det positiva i
det föreliggande förslaget och det som har hans och som han trodde alla människors
sympatier är kuratorsverksamheten, som har till uppgift att söka kontakt
med de kvinnor, som fundera på att begå abort, och försöka få dem på andra
tankar eller åtminstone se till att de komma i förbindelse med samhällets olika
hjälpinstitutioner. Så ser också jag det, och jag tror jag kan säga, att vi alla
inom befolkningsutredningen sett det så, men hur förstklassig kuratorsinstitution
vi än bygga upp, blir det ett slag i luften, örn inte kuratorerna kunna komma
i kontakt med klientelet. Vi lia på olika vägar — som jag nu inte skall gå in på,
eftersom de inte äro föremål för diskussion — sökt underlätta och göra det naturligt
för detta klientel att komma i kontakt med samhällets myndigheter på
detta område. En av dessa vägar är att samhället bereder möjlighet för dessa
kvinnor att erhålla en kostnadsfri havandeskapsdiagnos. Att genomföra kuratorsinstitutionen,
men inte ge den det organ, varigenom den skulle kunna komma
i förbindelse med sitt klientel, vilket blir resultatet av den föregående ärade
talarens resonemang, är enligt min mening inte möjligt. Ett av medlen härför är
den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen.

Beträffande åter frågan hur denna verksamhet skall organiseras, har det, såsom
jag redan antytt, givetvis sina svårigheter att koppla ihop havandeskapsdiagnosen
med den förebyggande mödravården. Trots allt grubbel på denna punkt
ha vi dock inte kunnat komma till något annat resultat än att vi på detta område
måste pröva oss fram. Det klientel det här är fråga om kommer dock inte
att skilja sig så mycket från det vanliga klientelet. Herr Mannerskantz’ teori att
dc_ kvinnor, som söka havandeskapsdiagnos, skulle skrämma bort mödravårdsklientelet,
tror jag inte mycket på. Det finns emellertid andra skäl, som tala mot
ett förläggande av denna verksamhet till mödravårdsinstitutionerna. Jag kan därför
försäkra, att alla vi som äro intresserade av denna fråga komma att med
stor uppmärksamhet följa utvecklingen och se hur detta experiment slår ut. Så
fort vi få större erfarenhet och ett bättre material för ett allsidigt bedömande av
detta problem än vi nu lia, skola vi taga upp denna fråga till en ny och förut Första

kammarens protokoll 1045. Nr SO 2

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
sättningslös prövning. Vi vinna ingenting nied att vänta. Vi lia icke något nyare
material än det vi haft till vårt förfogande, men genom att ta detta steg nn ha
vi möjlighet att skaffa oss dylikt material och att skapa åtminstone en möjlighet
för kuratorsinstitutionen att träda i funktion.

Jag anser därför, att kammaren kan med stort lugn följa utskottet i föreliggande
fråga.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag tror inte, att kuratorerna ute i
landet i och med att deras verksamhet förlägges till mödravårdscentralerna och
mödravårdsstationerna komma i kontakt med de människor det här är fråga örn,
då dessa nog i allmänhet undvika dessa inrättningar. Man kunde väl i stället
tänka sig att i storstäderna avtal träffades med särskilda läkare, till vilka man
genom annonser hänvisade de rådsökande kvinnorna. På den vägen kunde ju sedan
kuratorerna komma i kontakt med klientelet. Det är ju i storstäderna det
egentliga behovet på detta område föreligger. I de mindre och medelstora landsortsstäderna
och på rena landsbygden ha vi gudskelov inte mycket av detta
problem. Därför tycker jag, att man inte onödigtvis skall tvinga på landsbygden
en sådan här anordning. Kuratorerna skola väl ändå inte finnas på andra håll
än där frekvensen är tillräckligt stor för att de skola ha någonting att göra. Jag
har för övrigt frågat mig, hur man skall kunna placera så många kuratorer som
tio. Vid utskottsbehandlingen fick jag icke något besked örn den saken. Jag
tycker det är litet väl många att börja det hela med. Man skall inte tro, att
frekvensen är så stor på detta sorgliga område, att man kan räkna med att i full
utsträckning sysselsätta ett större antal kuratorer, åtminstone inte ännu så länge.

Jag förmenar således, herr talman, att man inte vinner det syftemål, som jag
förstår att statsrådet Erlander anser att man skulle vinna med den föreslagna
sammankopplingen, då det klientel vi här resonera örn nog kommer att dra sig
för att besöka de vanliga mottagningarna på mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna.
Det vore därför bättre att ha särskilda mottagningar, vilket
säkert låter sig ordna i storstäderna, där detta problem är aktuellt. På det sättet
kan en bättre kontakt uppnås mellan klientelet och kuratorerna. En sådan lösning
på detta problem tror jag vore praktisk.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag måste uttrycka min, jag vet inte
örn jag skall säga beundran för, men i varje fall förvåning över den barnatro,
som den siste ärade talaren visat sig besitta, då det gäller frågan örn abortklientelets
utbredning i landet, när han tror, att det begränsar sig till storstäderna,
Alla som brytt sig om att studera denna fråga en smula veta., att
abortsökande kvinnor i själva verket finnas praktiskt taget i hela vårt land.
För inte många veckor sedan hörde man talas örn illegala aborter i en stad,
som åtminstone ännu så länge är betydligt mindre än Kalmar, nämligen Köping,
där det hade förekommit vad man skulle kunna kalla en verklig stordrift
på detta område. Tio kuratorer äro nog snarare ett alldeles för litet antal, men
eftersom man känner sig på osäker mark, vill man inte för närvarande gå
längre.

Både den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen och övriga åtgärder, som föreslagits,
ha ju givits karaktären av en försöksverksamhet för att vi skola bli i
tillfälle att inhämta erfarenheter örn de föreslagna linjerna. Hur mödravårdscentralerna
skola ordna sin del av denna uppgift, vågar jag inte på rak arm
säga. Jag kan emellertid mycket väl tänka mig, att de lia särskilda mottagningstider
för de olika kategorierna. Vi ha i varje fall för närvarande inte
kunnat finna någon bättre lösning på detta problem. Huruvida det kan vara en
utväg att träffa avtal med en specialist, vågar jag inte uttala någon bestämd

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Anslat) till aborlfareby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
mening om. Vi lia stannat för att åtminstone för närvarande inte gå utöver
ramen för tjänsteläkarna, vilka handla på tjänstemannaansvar, då de giva sina
råd i olika avseenden.

Jag vågar således hoppas, att kammaren följer utskottets linje, vilken jag
tror är den bästa och klokaste. Örn erfarenheten emellertid skulle ge vid handen,
att det är av behovet påkallat med en omläggning av systemet, medger
jag mycket gärna, att man bör pröva en annan lösning.

Dessa frågor äro som var och en inser de svåraste man överhuvud taget kan
ge sig i kast med att försöka lösa. Det är enorma svårigheter förknippade med
dessa problem, som göra att allting ter sig ganska ovisst och osäkert.

Jag vet inte örn herr Mannerskantz har kännedom om de uppskattningar,
som gjorts örn de illegala aborternas antal här i landet. Det finns många olika
uppskattningar, men ingen understiger 10 000 aborter per år. Mångå anse, att
det dubbla antalet eller mera är det troliga, och att tro, att det bara är i storstäderna
som en dylik trafik bedrives, grundar sig på ett verkligt misstag.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende inom statsutskottets tredje avdelning, ber jag att få säga några
ord.

Vi hade tillfälle att inom avdelningen höra representanter för sakkunskapen
på detta, jag betonar det, mycket ömtåliga område. Vi fingo nog därvid intrycket,
att sakkunskapen inte är riktigt enig örn hur rådgivningen för kvinnor
skall ordnas. Vi kommo inom avdelningen litet var till den uppfattningen,
att det vore önskvärt att ordna denna fråga ungefär så som föreslagits i
reservationen nr 2 första punkten. Då emellertid denna rådgivning skall vara
helt avgiftsfri, kunde vi inte komma till något resultat beträffande frågan
hur det skulle vara möjligt att kontrollera den ersättning, som skall utgå av
statsmedel, samtidigt som den nödvändiga diskretionen inte åsidosättes. Med
hänsyn till att det här ju är fråga örn en ren försöksverksamhet, stannade vi
för att förorda Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på att utskottet i likhet med departementschefen uttalar, att medicinalstyrelsen,
såsom tillsynsmyndighet för mödravården, med stor uppmärksamhet
bör följa denna fråga och avgiva förslag, när erfarenhet vunnits om hur det
hela bäst skall ordnas.

I likhet med herr Mannerskantz hoppas vi naturligtvis alla, att kuratorsverksamheten
skall bli till välsignelse. På denna punkt råder således icke någon
oenighet. Jag vill dock uttala någon förvåning över att herr Mannerskantz,
samtidigt som han erkänner nödvändigheten av en dylik verksamhet,
var tveksam örn huruvida det skulle behövas så många kuratorer som tio. Det
är ju en inte riktigt logisk tankegång.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förelag,
som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna lil—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Ang. rätten
till nedskrivning
å leveranskontrakt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda
bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 2 november 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 377, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Anvisningar

till 41 §.

1. Inkomst av---och skulder.

- För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock av följande.
Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana
intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits intäkt,
som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster, för vilka vid
inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en inkomstberäkning
enligt de i denna lag stadgade grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse

— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier,
obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast örn särskilda omständigheter
därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen. Nedskrivning av värdet å
rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av
samma slag vid tiden för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt tyrisfall kommer att inträffa före leveransdagen.

Vad här---årets inkomst.

Örn beskattningsmyndighet,----till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:445 av herr Wehtje m. fl. och 11:690 av
herr Wiberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition för sin del måtte besluta, att övergångsbestämmelserna till
lagen örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunal -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
skattelagen elen 28 september 1928 (nr 370) skulle erhålla i huvudsak följande
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att vid taxering åren
1946, 1947 och 1948 följande särskilda bestämmelser skola gälla:

Även om sådan bevisning rörande risk för prisfall som i anvisningarna
till 41 § punkt 1 andra stycket sägs, icke blivit av den skattskyldige förebragt,
må nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av i samma författningsrum
avsedda tillgångar godkännas med så stort belopp, att nedskrivningen
täcker risk för nedgång av priset till det under åren närmast före 1938
gällande lägsta marknadspriset.

Skattskyldig, som gör sannolikt, att en enligt bestämmelserna i punkt 1
ovan begränsad nedskrivning icke är tillräcklig för täckande av den prisfallsrisk,
som särskilt i fråga örn ersättningsvaror av olika slag kan föreligga
intill tiden för varans försäljning eller, då fråga är örn råvaror eller halvfabrikat
för försäljning av den färdiga produkten, må utan hinder av vad i föregående
stycke sägs medgivas avdrag för den ytterligare nedskrivning som av
dessa omständigheter betingas.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 377 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del antaga
i betänkandet infört förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) att de likalydande motionerna I: 445 och II: 690, i den mån desamma ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets lagförslag skilde sig från det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
allenast därutinnan, att sista meningen i andra stycket av punkten 1 av
anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen avfattats sålunda:

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade
priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa, innan
tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick
försäljas.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Björnsson och Lövgren, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 377; samt

2) av herrar Velander, Wehtje, Olson i Göteborg och Karlsson i Granebo,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Wehtje: Herr talman! I den föreliggande propositionen har departementschefen
föreslagit en begränsning av rätten till nedskrivning av värdet å
rättigheter till leverans av lagertillgångar för att därmed skapa en garanti mot
obefogade nedskrivningar. För min del är jag också alldeles på det klara med
att obefogade nedskrivningar böra förhindras.

I propositionen framhålles uttryckligen, att nedskrivningar på leveranskontrakt
kunna anses fullt befogade, särskilt och i större utsträckning under onormala
tider. Under nu rådande förhållanden, när prisläget är ytterst labilt, måste
man räkna med betydande prisfall på åtskilliga för vår industriella produktion

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Ang. rätlen till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
erforderliga råvaror, och det framstår då som alldeles klart, att ett behov av nedskrivningar
föreligger också i fråga örn leveranskontrakt.

Örn inte denna rätt till nedskrivning på kontrakt så klart erkänts, hade våra
företag givetvis inte kunnat påtaga sig uppgiften att, såsom skett, anskaffa för
vår försörjning viktiga råvaror och inhemskt bränsle på lång sikt. Hela vårt försörjningsproblem
hade förvisso kommit i ett katastrofalt läge, örn inte företagen
visat sin beredvillighet att sätta in alla krafter på uppgiften att anskaffa de på
lång sikt erforderliga råvarorna.

Men härmed ha stora ekonomiska risker varit förenade, och de äro ännu inte
på långt när överståndna. I motionen 1: 445 finnas några exempel angivna, som
tydligt visa vilka varor som i huvudsak kommit i fråga för de leveranskontrakt,
vilka nu i första hand äro aktuella, och som på samma gång visa storleksordningen
av de kontrakt, som måst avslutas; det rör sig örn belopp motsvarande de
olika företagens årsvinster och därutöver. Behovet av nedskrivningar i dessa fall
torde för alla och envar framstå som fullt klarlagt.

När emellertid varutillförseln utifrån kommit i gång och prisnivån stabiliserats,
blir frågan örn avskrivningar och nedskrivningar på leveranskontrakt inte
längre något problem, och under sådana förhållanden hade ju den föreslagna
lagstiftningen kunnat anstå. Departementschefen har dock ansett sig böra framlägga
ett förslag.

I propositionen anges å s. 40 de riktlinjer, enligt vilka departementschefen
anser att rätten till nedskrivningar bör bedömas. Sålunda torde, heter det, »beträffande
en del varugrupper viss nedskrivning kunna medgivas enbart på grund
av den väntade allmänna prisutvecklingen och sålunda utan närmare utredning
i det särskilda fallet». I motionen äro önskemålen i detta avseende ytterligare utförda,
och de ha under utskottsbehandlingen i stor utsträckning beaktats, så att
propositionens förslag i viss mån modifierats och ändrats i en riktning, som jag
förmenar är till det bättre.

I motionen hade föreslagits, att man skulle tillskapa vissa övergångsbestämmelser
för en tidrymd av tre år, detta med tanke på att mera normala förhållanden
efter den tiden kunna antagas ha inträtt. Utskottet har valt en annan väg,
och däremot är kanske i stort ingenting att erinra. Huvudsaken är ju att de direktiv,
som lämnas, bli så klara och tydliga som möjligt.

Under utskottsbehandlingen diskuterades vissa andra förslag, som i detta avseende
enligt min mening voro bättre. Jag har med min till utskottets utlåtande
avgivna reservation velat framhålla, att det synts mig önskvärt att utskottets
motivering hade varit klarare, detta med hänsyn till de skattskyldiga och med
tanke på att man därigenom kanske skulle kunnat undgå en del skattetvister,
som givetvis äro betungande för både de skattskyldiga och det allmänna. Våra
skattemyndigheter äro ju, särskilt i de högre instanserna, utomordentligt arbetstyngda,
och det hade inte minst med hänsyn därtill varit önskvärt, örn man nu
genom en klarare formulering kunnat åstadkomma lättare tillämpliga direktiv.

Mot utskottets kläm har jag intet att erinra, utan min reservation hänför sig
helt till utskottets motivering. För min del har jag därför intet yrkande, herr
talman.

Herr Björnsson: Herr talman! Såsom framgick bland annat av den föregående
ärade talarens anförande, rör sig den föreliggande frågan örn värderingen
av leveranskontrakt i köparens ägo. För att göra upp ett bokslut måste
man företa en värdering av sina tillgångar, och därvid vållar naturligtvis särskilt
varulagrets värdering vissa svårigheter, då det icke är möjligt att med
säkerhet bedöma en varas realisationsvärde vid normal försäljning.

På senare tid har emellertid ett särskilt problem uppkommit då det gäller

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
leveranskontrakt. Den vanliga regeln för värdering av varulager, som finnes i
rörelseidkares vård, är att s. k. fri nedskrivning tillätes i överensstämmelse
med bokföring enligt god köpmanssed. På sina håll har man nu praktiserat
samma regel även då det gäller leveranskontrakt.

Sådana leveranskontrakt, enligt vilka en affärsman eller industriidkare försäkrar
sig om att efter så och så lång tid få köpa vissa bestämda varumängder,
äro ingen nyhet, utan ha regelbundet förekommit inom näringslivet sedan lång
tia tillbaka och på vissa håll i mycket stor utsträckning. Alldeles särskilt gäller
detta sådana varor som man köper utifrån. Här betraktas s. k. terminsköp
helt enkelt som en fullkomligt normal företeelse. Örn låt oss säga en fabrikant
av bomullsvävnader skall sälja sådana, måste han veta, vilket pris han har
att räkna med på den bomull, som åtgår för att spinna garnet och väva tyget,
och en säker bedömningsgrund därvidlag kan han få genom att köpa råvaran
på terminsbörsen för leverans vid den tidpunkt, då han behöver den
för att kunna fullgöra de leveranser han i sin tur har åtagit sig.

Nu har det emellertid visat sig, att sådana kontraktsleveranser under nuvarande
kristid avtalats i mycket stor omfattning. Jag tror att denna företeelse
kan jämställas med köbildningen vid affärer, då det börjar bli litet osäkert
med lagertillgången. Och naturligtvis är instabiliteten på varumarknaden
under rådande förhållanden mycket större än under s. k. normala tider. Riskerna
att inte kunna få en vara vid denna tidpunkt, när man på förhand vet att
man behöver den eller tror sig kunna göra en fördelaktig affär med den eller
genom användning av densamma, äro avsevärt större nu än i vanliga fall.

De kontrakt, sorn förekomma, kunna vara av olika slag. Det finns, efter
vad jag hört uppges, kontrakt där säljaren åtar sig prisfallsrisken, men det
normala torde vara, att denna risk får bäras av köparen.

Det är nu om värdesättningen av sådana kontrakt vid lagervärderingen som
propositionen rör sig. Där räknar man med att en köpare enligt leveranskontrakt
skall få nedvärdera den kontraherade varan till det pris, som kan
gälla balansdagen eller, örn leveransdagen infaller senare, vid denna tidpunkt.
Leveransdagen är alltså den längst avlägsna tidpunkt i framtiden, på
vilken man får basera denna värdesättning.

Utskottet bär föreslagit den ändringen, att nedvärderingen skall kunna ske
även med hänsyn till ett prisfall, som kan väntas efter leveransdagen. Jag
har för min del inte funnit de skäl, som anförts för att frångå Kungl. Maj:ts
förslag, tillräckligt bärande för att jag skulle kunna biträda utskottets förslag.

Örn vi säga, att jag har köpt en vara nu och att den skall levereras den 1
juni, skall jag enligt Kungl. Maj:ts förslag i mitt bokslut vid årsskiftet upptaga
den vara, jag har försäkrat mig örn, till det värde den kan beräknas ha
leveransdagen, alltså den 1 juni, men enligt utskottets förslag skall jag kunna
upptaga den till ett lägre värde, om jag kan göra sannolikt, att priset
skall falla efter den 1 juni. Nu förhåller det sig ju så, att det enda förnuftiga
jag kan göra, om jag kommer underfund med att ett prisfall är förestående
på den kontraherade varan och jag inte behöver den eller tror, att jag
kan köpa den billigare längre fram, är att sälja den och sedan köpa den på
nytt till det lägre pris, som jag anser mig sannolikt kunna räkna med. Vad
det här gäller är alltså bara, huruvida man skall sätta stopp vid det realisationspris,
som man leveransdagen kan få ut av varan.

Kontraktsköpen ha i nuvarande tider, efter vad som uppges i propositionen,
fått mycket stor omfattning, och att det rör sig örn verkligt stora frågor kan
man få en föreställning örn, då man tar kännedom örn ett skattemål, som avdömts
i regeringsrätten. Det gällde en firma i järnbranschen, som hade köpt

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
ett varulager, vilket vid värderingstillfället upptagits till ett inköpsvärde av
1 736 000 kronor. Förkrigspriset var 1 075 000 kronor. Nu begärde firman
nedskrivning med 901 000 kronor, och detta bifölls. Lagrets värde nedsattes
alltså från 1 736 000 kronor till 775 000 kronor, d. v. s. till ett belopp, som
ligger 20 procent under förkrigsvärdet. Vi veta, att järnmarknaden i hög
grad är beroende av bland annat bränslepriserna, som för närvarande äro
mycket höga. Jag vet visserligen inte, vad slags järn det i detta fall rörde
sig örn, men för att illustrera de förhållanden, som råda på järnmarknaden,
kan jag nämna att förkrigspriset på armeringsjärn var maximalt ungefär 20
öre per kg, medan det nu är något över 40 öre. Men det järnlager, som här är
i fråga, har nedskrivits till ungefär 16 öre per kg, innan varan överhuvud
taget är levererad. Där måste alltså ligga en mycket betslande dold reserv,
som när det gäller beskattningen kan få en inte ringa betydelse.

Nu tror jag för min del, herr talman, att hela frågan med hänsyn till att
dessa förhållanden naturligtvis kunna vara rätt svåröverskådliga — kontraktslagren
kunna vara av ganska varierande beskaffenhet — kräver en
grundligare reglering än den, som här har gjorts i anledning av den mycket
snabba utvecklingen på detta område och med hänsyn till krigskonjunkturskattens
förestående avveckling. Men i så fall är efter min mening ett förslag
sådant som det, utskottet bär har framlagt, i viss mån prejudicerande.

Jag kan således inte finna, att en rörelseidkare genom tillämpningen av
den lagstiftning, som föreslagits i den kungl, propositionen, skulle tillfogas
någon som helst förlust eller att det skulle vara fråga örn en oskälig pålaga.
Jag anser därför, herr talman, att riksdagen gör klokast i att följa Kungl.
Maj :ts förslag, och jag hemställer om bifall till detsamma.

I herr Björnssons yttrande instämde herr Linder.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Meningsskiljaktigheterna i denna
fråga äro inte djupgående. Visserligen ha åtskilliga näringsorganisat.ioner i
sina yttranden över den utarbetade promemorian uttalat, att en lagstiftning
på detta område vore tämligen överflödig, men herr Wethje har ju här omvittnat,
att han böjer sig för det framlagda lagförslaget och anser, att lagstiftningen
på vissa punkter kan vara till nytta.

Herr Wehtje accepterar följaktligen utskottets förslag och gör anmärkning
bara i fråga örn en enda detalj. Han anser, att utskottets utlåtande inte är tillräckligt
tydligt när det gäller direktiven till skattemyndigheterna. Nu framgår
det av propositionen, att också finansministern anser, att bevisningen åtminstone
till att börja med inte behöver göras ingående. Han säger: »I detta
sammanhang vill jag framhålla, att kraven på den sannolikhetsbevisning,
skattskyldig har att fullgöra, i det aktuella läget icke böra ställas alltför höga.
Vid 1946 års taxering torde sålunda beträffande en del varugrupper viss nedskrivning
kunna medgivas enbart på grund av den väntade allmänna prisutvecklingen
och sålunda utan närmare utredning i det särskilda fallet.»

Motionärerna ansågo ju från början, att en övergångsbestämmelse skulle
kunna vara nödvändig, och föreslogo, att bevisning i det särskilda fallet icke
skulle krävas under de närmaste åren. Utskottet finner emellertid i likhet med
departementschefen en övergångsbestämmelse överflödig och anser, att sannolikhetsskäl
böra anföras. Örn man kunde vara säker på att vi bara ha att göra
med firmor, som inte vilja bedraga staten på skatt, skulle man kanske kunna
slappa efter på bevisskyldigheten. Men nu finns det ju tyvärr en hel del, som
på olika sätt försöka undandraga sig skatt, och utskottet har därför ansett
sig inte kunna frånträda kravet på bevisning.

När det sedan gäller den av herr Björnsson här berörda frågan, innebär ju

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
utskottets förslag en utvidgning av propositionen och bär föranletts av den
motion, som förelegat till behandling inom utskottet. Däri påyrkas en ytterligare
nedskrivningsrätt utöver vad som i propositionen föreslagits. Även
örn en kontraherad vara inte inkommit i lager, skulle man alltså få göra
en nedskrivning till förkrigspris. Nu har man ju från firmornas sida — såsom
framgår av yttrandena, framför allt det från Kooperativa förbundet —
varit angelägen örn att göra rätt långfristiga leveranskontrakt för att överhuvud
taget kunna skaffa varor. För att exempelvis tillgodose sitt behov
av bränsle ha fabrikerna kanske kontraherat avsevärda kvantiteter för rätt
lång tid framåt. Det kail ju tänkas, att importen av utländska bränslen kommer
i gång och medför ett mycket kraftigt prisfall. Därest bränsleenheternas
värde skulle kunna befaras nedgå avsevärt, finner jag det helt naturligt, att
firmorna få möjlighet till avskrivningar på de kontraherade kvantiteterna, även
örn dessa inte äro levererade.

Vad det kan komma att röra sig örn framgår av en liten uppställning i propositionen,
som är hämtad ur en promemoria av statens priskontrollnämnd.
Herr Björnsson nämnde armerings järn. Jag skall ta ett annat exempel, nämligen
nickel. Priset härpå var deli 14 september 1945, då priskontrollnämnden
avgav sin promemoria, 14 kronor 85 öre per kg. Det offererade priset vid import
var 3 kronor 50 öre, och förkrigspriset var 3 kronor.

När det gäller stora artiklar, som komma utifrån — jag tänker t. ex. på
Kooperativa förbundets import av kopra och andra produkter för oljetillverkning
— förflyter ju först och främst en mycket lång tid, innan de komma hit,
och vidare få de kanske ligga rätt länge i lager, innan de användas för att bereda
den färdiga varan. Enligt Kooperativa förbundets yttrande kan varan
ligga i lager till och med ett helt år, och under den tiden kan ju en prissänkning
inträffa på världsmarknaden, som gör det nödvändigt för förbundet att
skriva ned lagerpriset, då det inte finns någon möjlighet att vid försäljningen
av varan uttaga det högre priset.

Möjligheten att annullera kontrakt torde inte vara så stor, eftersom de i regel
nog äro skrivna som fasta.

Riskerna för att utskottsförslaget skall kunna verka prejudicerande tror jag
inte heller äro så stora, ty det är ju inte meningen, att denna lagstiftning skall
gälla för någon lång tid framåt. Det är kanske en brist i propositionen, att
man inte har angivit en viss tid — ett, två eller tre år — under vilken lagen
skulle gälla, men det anföres dock, att en utredning på detta område kan bli
nödvändig, och jag tror därför att lagstiftningen är av rent övergående natur.

Att mängden av kontraherade varor och antalet leveranskontrakt just nu
äro så onormalt stora sammanhänger, såsom också framgår av yttrandena, med
att firmorna under kristiden varit synnerligen angelägna att försäkra sig örn
varor för sin produktion. När mera normala tider inträda, kan man alltså vänta
att dessa kontrakt undan för undan komma att bli färre och färre.

Denna nedskrivningsrätt betyder för övrigt inte, att skattemedel undandragas
staten. Den färdiga varan skall ju en gång försäljas, och örn priset då
blir högre än som skulle motsvara en tidigare gjord nedskrivning, kommer
ju skatt att betalas på den försäljningssumma, som inflyter. Utskottets förslag
innebär i realiteten bara, att man framflyttar tidpunkten för skattens erläggande
ett eller kanske i värsta fall ett par år.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! dag fick den uppfattningen, att den föregående
ärade talaren inte hade riktigt förstått vad jag sade på en punkt. Det

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Äng. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
beror kanske på att jag inte uttryckte mig fullt tydligt, och jag skall be att få
tillrättalägga saken.

Det är här inte fråga om nedskrivning å varan, då den är levererad — därvidlag
får man ju göra på samma sätt som hittills — utan det är bara fråga örn
nedskrivning å kontrakt angående inköpta men ännu ej levererade varor. Det
gäller att sätta en gräns för möjligheten för rörelseidkare att genom större eller
mindre kontraktsköp skaffa sig ett underlag för en nedskrivning för att därigenom
kunna bilda dolda reserver. Just nu, när det är fråga örn att avveckla
krigskonjunkturbeskattningen, kunna dylika nedskrivningar få sådana konsekvenser,
att man får tänka sig för, innan man går så långt som här är föreslaget.

Såvitt jag förstår bör enligt utskottets ståndpunkt skillnaden mellan vad som
skulle gälla efter ett bifall till utskottets förslag och vad som nu gäller enligt
regeringsrättens prejudicerande dom, enligt vilken man efter utskottets förmenande
kan få skriva ned kontrakt huru mycket som helst, vara, att bevisbördan
flyttas över från beskattningsmyndigheten till den skattskyldige. Men
såsom jag har läst relaterandet av denna rättsfrågas avgörande, har regeringsrätten
bara funnit, att den inte kan jäva den skattskyldiges påstående, att värdet
kan sjunka så pass, att det avsevärt understiger förkrigspriset. Det är möjligt,
att det kan göra det, men jag tror, att det i varje fall kommer att dröja mycket
länge, mycket längre under den fredskris som kan komma efter detta krig än
under den som kom efter förra kriget. Man har bara förskjutit tidpunkten för
värderingen, som kontraktinnehavaren nu får flytta fram hur långt som helst,
och jag tycker inte, att en överflyttning av bevisbördan från beskattningsmyndigheten
till den skattskyldige är en tillräcklig reaktion från samhällets sida
mot sådana företeelser som kunna tänkas förekomma.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Wehtje: Herr talman! Med anledning av herr Ericssons anförande,
som han efter vad jag förstår höll som representant för utskottsmajoriteten,
vill jag säga, att det inte råder någon meningsskiljaktighet oss emellan. När jag
förut hade ordet läste jag upp ett stycke av propositionen, där departementschefen
framhåller, att vid 1946 års taxering torde beträffande en del varugrupper
»viss nedskrivning kunna medgivas enbart på grund av den väntade
allmänna prisutvecklingen och sålunda utan närmare utredning i det särskilda
fallet». Utskottet säger med avseende på dessa förhållanden: »Örn det redan av
de ekonomiska förhållandena i ett visst läge framgår, att ett allmänt prisfall
troligen kommer att inträffa, erfordras givetvis ingen ytterligare utredning
härom.»

Jag vill understryka, att det finns en överensstämmelse mellan departementschefens
uppfattning, utskottets ställningstagande och min ståndpunkt. I de alldeles
klara fallen skall naturligtvis inte krävas någon närmare utredning eller
någon bevisning för att en nedskrivning skall vara berättigad. Jag skall alltså
inte uppehålla mig närmare vid dessa förhållanden.

Gent emot herr Björnsson skulle jag vilja säga, att det inte förhåller sig så,
att dessa kontraktsavslut ha tillkommit vid sidan av de normala affärstransaktionerna
och skulle vara betingade, som han sade, av att man vill säkerställa,
att man verkligen kan få en vara, när man behöver den. Det är naturligtvis
rätt i viss utsträckning, men det gäller också att ordna försörjningen på längre
sikt än det varit behövligt förut. Örn man tar något av de företag, som anförts
såsom exempel i motionen, finner man, att de ju genom kontrakt måst söka
skaffa sig råvaror och bränsle i en helt annan utsträckning än förut. Ett
bruksföretag har t. ex. tidigare kunnat ligga med ett lager av stenkol för ett
par månaders behov. Nu har företaget i stället måst kontrahera ved eller torv

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forts.)
eller andra bränslen, till vilka det har blivit hänvisat, inte bara för denna
tidrymd, utan för både ett år och två år framåt, och det är väl alldeles klart,
att det då kommer att röra sig örn mycket stora värden och utomordentligt
stora risker, mot vilka det är fullt befogat och nödvändigt att säkerställa sig.

I remissyttrandena har framhållits betydelsen av gtt man följt den ekonomiska
politik, som nu har tillämpats under detta krig, och inte den som fördes
under det förra kriget. Då medgav man inte nedvärdering av lagerpriser och
inte heller av kontrakt, och följden blev ju också, att en stagnation inträdde,
när prisfallet sedan kom. Ingen vågade eller hade resurser att driva företagsamheten
vidare.

Jag anser det vara av utomordentligt stor vikt, att man slår vakt örn att
denna prispolitik fullföljes i det sista kritiska skedet av krigsperioden. Det
gäller alltså inte, såsom uttrycket föll, att slå vakt örn någon dold reserv för
företagen, utan det gäller tvärt örn att säkerställa sig mot prisfallsrisker, som
äro utomordentligt stora och mot vilka det inte är annat än rimligt att man
garderar sig.

Hrr Bärg, Johan: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet, när herr
Björnsson tycktes vilja göra troligt, att bevillningsutskottet genom sitt ståndpunktstagande
här hade velat ställa sig solidariskt med de rent orimliga avskrivningar,
som ha företagits och mot vilka statsmakterna säkert komma att
reagera i annat sammanhang och på annat sätt än som här är föreslaget.

Jag tycker, att min gode vän herr Björnsson målade denna sak så, därför
att det roade honom att måla den så. Det är riktigt, att bevillningsutskottet här
har sträckt sig något längre än Kungl. Majit har föreslagit, men utvidgningen
har i den form den här fått i utskottsbetänkandet — det må jag meddela — icke
ogillats av finansdepartementet. Man har således, så vitt jag förstår, inte svävat ut
i rymden till den grad, att någon egentlig reaktion kan påkallas. Det är klart, att
missbruk kunna förekomma på dessa områden, inte endast i det här påtalade
fallet utan även i andra fall. Mot sådana får man på bästa sätt värja sig. Men
jag tycker inte heller, att man kan förorda den ordningen att genom så stränga
föreskrifter hindra försöken att gå till överdrifter, att man inte skipar rättvisa
där så är nödvändigt.

Visserligen kan det också sägas, att särskilt det medgivande, som enligt utskottsbetänkandet
skulle lämnas, att göra avskrivningar på kontrakt med hänsyn
till förhållanden så långt fram i tiden som till dess en kontraherad vara
en gång kommer att försäljas i färdigställt skick, är ett mycket vittgående medgivande.
Men i en tid som den vi nu leva i är allting så fruktansvärt oberäkneligt.
Det synes mig skäligt, att man i fråga örn dem som till exempel på
industriens område syssla med tillverkningar, beträffande vilka de inte nu
kunna bedöma den framtida prisutvecklingen — vi hörde ju i ett par här
nämnda fall vilka fluktuationer som redan ha inträffat, och sådana kunna
säkerligen inträffa även i fråga om färdigställda valör, innan avyttringen sker
— kan ta hänsyn härtill och medgiva de jämkningar, som kunna vara någorlunda
påkallade. Det är klart, att det är vanskligt att genom sannolikhetsskäl
visa, att en prissänkning kan vara att emotse vid en längre fram i tiden skeende
varuförsäljning. Det är vanskligt både för den som skall försöka åstadkomma
bevisningen och för bedömaren. Men sannolikhetsbevisningen är ju en
rättsform, som vi ingalunda äro främmande för på beskattningens område,
utan som tillämpas i många fall, och man får väl förfara på bästa tänkbara
sätt.

Jag har svårt att tro, att ett bifall till utskottets betänkande kommer att
medföra så menliga följder, att man har skäl att klaga över det eller ångra

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Ang. pension
för heltidsanställda
hemvårdarinnor.

Äng. rätten till nedskrivning å leveranskontrakt. (Forte.)
det. Vi få inte glömma bort, att stora delar av näringslivet äro eller kunna
komma i trångmål och att det är en skyldighet för statsmakterna att skapa
rimliga och rättvisa förhållanden även åt dessa.

Herr talman! Jag rekommenderar kammaren att bifalla utskottets hemställan.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Björnsson,
att om det är meningen att beivra, att firmor sluta kontrakt om varuleveranser
bara för att få nedskrivningsobjekt, tror jag inte, att vi ha någon möjlighet
att komma till rätta därmed genom någon lagstiftning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt samt vidare på bifall till Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition oförändrad; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 12 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 346, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, i
huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen förordade grunder, utfärda
bestämmelser i fråga örn delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att pensionsunderlaget för ifrågavarande
hemvårdarinnor skulle bestämmas till 1 236 kronor samt att pensionsåldern
skulle fastställas till 60 år och tjänståldern till 30 år.

I samband härmed hade utskottet förehaft två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under nr 420 av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Svenson samt den andra inom andra kammaren under nr 635 av fru Västberg
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition med
den ändringen, att hemvårdarinnas pensionsunderlag bestämdes till 1 308 kronor,
samt

2) att förevarande motioner 1:420 och II: 635, i den mån desamma icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag anser mig böra begära ordet
i anledning av föreliggande utskottsutlåtande, oavsett att den förändring som
utskottet här föreslår kan synas skäligen obetydlig.

Saken ligger till på det sättet, att Kungl. Majit har framlagt denna proposition
för att ordna pensionsförhållandena för hemvårdarinnorna. De skulle
alltså komma in under statens pensionsanstalts reglemente redan nu, d. v. s.
i början av nästa år, trots att tjänsterna äro relativt nya och det alltså skulle
gå snabbare för denna grupp än för andra tjänstemannagrupper att komma

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Ang. pension för heltidsanställda hemvårdarinnor. (Forts.)
in i anstalten och få ordnade pensionsförhållanden. När propositionen likväl
har blivit framlagd, har det varit med det motivet, att man borde öka rekryteringsmöjligheterna
för dessa tjänster och vidare att det med hänsyn till de
svårigheter som alltid föreligga, när en yrkesgrupp lång tid väntat på att få
sina pensionsförhållanden ordnade, vore angeläget att så snart som möjligt
få pensionsfrågan löst.

Utskottet har godkänt dessa motiv, men ansett, att pensionsunderlaget har
beräknats väl snävt. Man har företagit en justering, när det gällt värdering av
bostadsförmånerna, från 600 kronor per år — såsom man har räknat med i
propositionen — till 900 kronor per år, och på grund därav har man nått en
höjning av pensionsförmånerna med ungefär 100 kronor örn året. Örn man
ser till beslutets omedelbara verkningar, är den ekonomiska konsekvensen inte
av någon storleksordning, som i och för sig behöver väcka betänkligheter.
Det rör sig bara örn 45 000 kronor i årlig merutgift.

Jag anser emellertid, att man är inne på en väg, som kan föra med sig rätt
betänkliga konsekvenser. Kungl. Maj:t framlägger här en proposition, genom
vilken man vill tillmötesgå vissa önskemål, och gör detta trots att det pågår en
utredning örn dessa och liknande spörsmål rörande pensionsanstaltens verksamhet.
Då propositionen utformades, var man angelägen örn att man inte
skulle lägga fram ett förslag, som bleve på något sätt prejudicerande för denna
pågående utredning. När nu utskottet föreslår, att man skall höja värdet
av bostadsförmånerna ifrån 600 till 900 kronor, måste väl detta i och för sig
bli prejudicerande för utredningen. Det är nämligen på det sättet, att innehavare
av likartade tjänster — distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor —• ha
ungefär samma naturaförmåner, när det gäller bostäderna. Man har beräknat
bostadsförmånerna till mellan 500 och 550 kronor per år för dessa grupper,
Som redan ha sina pensionsförmåner ordnade, och när man i propositionen uppskattat
värdet till 600 kronor för hemvårdarinnorna, har man avrundat talet
på ett sätt, man ansett vara skäligt.

Jag kan inte finna, att det är välbetänkt av riksdagen att bifalla detta utskottsutlåtande
på det sätt det är utformat, låt vara att det inte kan få den
konsekvensen rent statsfinansiellt, att det betyder så mycket. Jag betraktar
det nämligen som alldeles givet, att om man uppskattar bostadsförmånerna
på sätt som nu sker när det gäller pensionsunderlagets beräkning, skall detta
också inverka på inkomsttaxeringen och att staten på så sätt kan få tillbaka
av merutgiften. Örn man sålunda drar den konsekvensen av beslutet, kan det
rent av innebära, att vederbörande befattningshavare få årligen betala en
ökad skatt för att vinna 100 kronors höjning av pensionen en gång i framtiden.
Jag vet inte, örn bankoutskottet har dragit den slutsatsen av sitt förslag,
men jag anser denna konsekvens av den föreslagna omjusteringen av bostadsförmånernas
värde vara alldeles naturlig.

Jag har, herr talman, ansett mig skyldig att anföra dessa synpunkter med
hänsyn till de konsekvenser som ett bifall till utskottsutlåtandet skulle innebära.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 66, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen
för personal vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar,
i anslutning till järnvägarnas förstatligande, bifölls vad utskottet i detta
utiåtan de hemställt.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Ang pensionsåldern

för folkskollärare.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring av övergångsbestämmelserna till folkskolans
tjänstepensionsreglemente.

I en den 2 november 1945 dagtecknad proposition, nr 380, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna vid propositionen
fogat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 4 punkten övergångsbestämmelserna
till folkskolans tjänstepensionsreglemente den 18 juli 1942 (nr
699).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Det föreliggande förslaget innebär, att i folkskolans tjänstepensionsreglemente
intagna övergångsbestämmelser rörande pensionsålderns inträdande skulle
med viss modifikation i vad rör folkskollärare, som enligt gällande bestämmelser
skola avgå med pension den 30 juni 1946, upphävas. Härigenom skulle den
för folkskollärare numera gällande pensionsåldern av 63 år komma att omedelbart
tillämpas. Utskottet finner sig böra tillstyrka det föreliggande förslaget,
vars genomförande är ägnat att minska den inom folkskolan motsedda lärårbristen
under den närmaste framtiden. I samma riktning skulle givetvis verka,
örn under de närmaste åren tillstånd att kvarstå i tjänst efter pensionsålderns
inträde lämnades i större utsträckning än hittills varit fallet.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen må bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.»

Herr Norman: Herr talman! Den föreslagna ändringen innebär, att den
pensionsålder, som bestämdes för folkskolans lärarpersonal i nära samband
med den sista löneregleringen och för vilken det gällt vissa övergångsbestämmelser,
nu omedelbart skall träda i kraft. Av billighetsskäl äro vissa modifikationer
föreslagna, så att de befattningshavare som bli pensionsmässiga
efter innevarande läsårs utgång skola kunna få följa de nu gällande bestämmelserna.

Jag tror, att det hade varit önskvärt, att denna möjlighet hade utsträckts
litet längre. Ett mindre antal av de befattningshavare som uppnå pensionsåldern
inom de närmaste åren skulle kanske vara ganska angelägna örn att
det på dem tillämpades de regler som fastställdes i samband med att de kommo
in under de nya avlönings bestämmelserna. Jag tror inte, att ett sådant
medgivande skulle ha inneburit något större hinder att åstadkomma vad man
vill uppnå med det här förslaget, nämligen att minska den brist på lärare,
som man väntar under de kommande åren. Nu kan jag ju inte göra något yrkande
i detta fall, och jag hade inte begärt ordet för att göra denna reflexion,
örn det inte hade varit en annan sak, som jag funnit mera angeläget att framhålla.

När 1945 års seminariesakkunniga ha diskuterat pensionsåldern, ha de även
övervägt huruvida inte pensionsåldern borde höjas från nu fastställda 63 år
till 65 år. De ha avvisat den tanken, bland annat med den motiveringen att
man härigenom skulle minska den vikariereserv som de pensionerade lärarna
utgöra. Nu har bankoutskottet här påvisat att man har en möjlighet att i viss
mån tillgodose behovet av lärarkrafter genom att medge, att de pensionärer,
för vilka det lämpar sig och vilka även ur undervisningsväsendets synpunkt
äro lämpliga, skola kunna få kvarstå i tjänst. Jag har begärt ordet för att
visa på en annan, som jag tror, rätt betydelsefull möjlighet, och jag gör det
påpekandet i anslutning till denna diskussion örn de pensionerade lärarna såsom
en vikariereserv.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Äng. pensionsåldern för folkskollärare. (Forts.)

För närvarande är det så, att det gäller särskilda avlöningsbestämmelser för
de pensionerade lärarna och lärarinnorna. En pensionerad lärare, som åtar
sig ett vikariat utom hemorten, uppbär i ersättning för sitt arbete, vill jag
minnas, 12 kronor örn dagen. Det är ingen som helst ekonomisk förtjänst att
ge sig ut på en främmande plats, att hyra sig bostad och i övrigt leva under
de dyrare förhållanden som måste följa med vistelse på en främmande plats,
när man uppbär en förtjänst av 12 kronor örn dagen. Detta medför att en hel
del pensionerade lärare, som ha intresse för skolarbetet, som ha erforderliga
kroppskrafter och som skulle ha goda förutsättningar att verkligen gagna
undervisningsväsendet, avstå från denna möjlighet att söka sig vikariat. Jag
vill vädja till dem det vederbör ■—- jag hoppas att denna vädjan kommer till
ecklesiastikministerns kännedom -—• att överväga örn man inte även genom
att ändra på dessa avlöningsbestämmelser för de pensionerade lärarna skall
finna en lämplig utväg att möta det ökade behov av lärarkrafter, som det här
föreliggande förslaget bland annat avser att tillgodose.

Herr Bergh, Hagnar: Herr talman! I anslutning till den sista delen av
herr Normans yttrande skulle jag vilja säga, att vad han där anfört utan tvivel
är ytterst beaktansvärt. Jag skulle vilja tillägga att bland de sakkunniga har
ifrågasatts en höjning av arvodet och att det sannolikt i sinom tid kommer ett
förslag i den riktningen, för att man även på det sättet skall söka råda bot på
den förefintliga lärarbristen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 68, angående instruktion
för nästkommande riksdags bankoutskott, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m..;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn administration av vissa bolag m. m.

Genom en den 2 november 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 373, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn administration av vissa bolag m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr
522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m.

Förevarande båda lagförslag inneburo en utbyggnad av den under riksdagens
vårsession införda kontrollagstiftningen beträffande utländsk egendom.

Lagförslag om
administration
a v vissa
bolag m. m.

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Lagförslag om administration av vissa bolag m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition, nr 373, måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Vidare framlägges i propositionen förslag till lag örn administration av
vissa bolag m. m. Enligt detta förslag skall bolag eller annan juridisk person,
vari finnes ett bestämmande utländskt inflytande, kunna sättas under administration
efter beslut av restitutionsnämnden. Förutsättning för sådan administration
är, att den skall finnas erforderlig för att vinna kontroll över
den juridiska personens verksamhet eller att administration med hänsyn till
rådande av kriget föranledda utomordentliga förhållanden prövas nödig för
att säkerställa en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning
av dess egendom. Administratör skall enligt förslaget icke endast i förhållande
till tredje man företräda den juridiska personen, utan även utöva alla
de befogenheter som eljest tillkomma bolagsstämma, föreningssammanträde,
styrelse, firma tecknare m. fl.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har lagrådet ansett
starka betänkligheter möta mot att i den omfattning som föreslås giva statens
organ befogenhet att ingripa i privata rättsförhållanden. Genom kriget och
särskilt genom Tysklands sammanbrott hade emellertid enligt lagrådets uppfattning
skapats så utomordentliga förhållanden, att en lagstiftning i förslagens
syfte syntes påkallad.

Även inom utskottet ha betänkligheter yppats mot att i den omfattning,
som i propositionen föreslås, från deltagande i förvaltningen utesluta de organ,
som enligt lag ha denna uppgift sig anförtrodd. Dessa betänkligheter
ha med särskild styrka framträtt i fråga örn de rent svenska intressen, som
ofta äro anknutna till ifrågavarande företag. Med hänsyn till de skäl som
av departementschefen anförts till stöd för förslaget har utskottet dock ansett
sig höra biträda detsamma. Utskottet förutsätter emellertid, att lagen tilllämpas
med varsamhet och att administration icke tillgripes i fall då intresset
av kontroll över och lämplig användning av företagsegendomen kan tillgodoses
genom kvarstad å de utländska intressenternas aktier.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Linnér, Westman,
Siljeström, Gustafsson i Lekåsa och Ljungqvist ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits. I reservanternas
förslag hade det sista av de nyss återgivna styckena av utskottets motivering
utbytts mot följande:

»Även inom utskottet ha betänkligheter yppats mot att i den omfattning,
som i propositionen föreslås, från deltagande i förvaltningen utesluta de organ,
som enligt lag ha denna uppgift sig anförtrodd. Dessa betänkligheter
lia med särskild styrka framträtt i fråga örn de rent svenska intressen som
ofta äro anknutna till ifrågavarande företag. Med hänsyn till de skäl som av
departementschefen anförts till stöd för förslaget har utskottet dock ansett
sig böra biträda detsamma.

Det bör i detta sammanhang betonas, att de föreslagna lagarnas syfte får
anses vara dels att underlätta en effektiv kontroll över utländsk och därmed likställd
egendom och dels att främja svenska ekonomiska intressen. Allenast detta
syfte må inläggas i sista satsen i administrationslagen 1 § första stycket och
motsvarande stadgande i kontrollagen 2 § första stycket. Att använda lagen
för att överföra viktiga naturtillgångar i allmän ägo synes vara för lagen
främmande. Det må ock framhållas, att frågor örn överförande av egendom
i allmän ägo i flertalet fall måste komma under riksdagens prövning för erhållande
av erforderliga medel.

Utskottet förutsätter emellertid---intressenternas aktier.»

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Layförslag om administration av vissa bolag m. m. (Forts.)

Hörr Linnér: Herr talman! Vid detta utlåtande är beträffande motiveringen
fogad en reservation. Det är skäl att jag, innan jag övergår till att utveckla innebörden
av reservationen, nämner något om lagstiftningens läge på detta område,
sådant det är före det nu framlagda lagförslaget.

I juni i år antog riksdagen två lagar, den ena örn återställande av viss från
ockuperat land härrörande egendom och den andra örn kontroll å viss utländsk
egendom. Den förstnämnda lagen avsåg s. k. rövad egendom, egendom som var
rövad av ockuperande makt ifrån det ockuperade landet. Huruvida det har påträffats
någon sådan egendom i vårt land, veta vi för närvarande inte någonting
örn; det tycks i varje fall vara i liten omfattning''. Vad däremot beträffar
verkan av den andra lagen, den s. k. kontrollagen, har det blivit offentligen tillkännagivet,
att genom de deklarationer som inkommit till flyktkapitalbyrån —
den särskilda myndighet som är inrättad för att sköta örn tillämpningen av
kontrollagen — gjorts anmälan om egendom på i runt tal 350 miljoner kronor,
som man kan kalla för tyska tillgångar. Jag skall nämna något örn vad för
slags tillgångar det är. Det är först och främst lager i rörelse på omkring 38
miljoner kronor, vidare aktier och obligationer på nära 23 miljoner kronor,
banktillgodohavanden på över 30 miljoner kronor, svenska varuskulder för leveranser
till Sverige från Tyskland på omkring 59 miljoner kronor, aktier och
obligationer utgivna av svenska rättssubjekt på ungefär 34 miljoner kronor
samt kontoskulder till tyska rättssubjekt på nära 139 miljoner kronor.

Jag har meddelat dessa siffror, därför att det är viktigt att här konstatera.,
att det till allra största delen är fråga blott örn rena affärsskulder och affärsfordringar.
Och dessa tillkomma till mycket stor del gamla bolag som ha funnits
10 eller 20 år eller längre här i landet, dotterbolag till tyska bolag eller
gamla bolag, i vilka tyska intressen varit starkt representerade. Nu står det
i junilagen, att man skall ta särskild hänsyn just till sådana fordringar, som
bero på normala affärstransaktioner. De äro undantagna från bestämmelserna
örn återställande av den s. k. rövade egendomen. Därmed har man uttryckt en
rättsprincip, genom vilken man ville tillgodose de svenska medborgarnas rent
affärsmässiga fordringar, och det är av vikt att fasthålla denna princip.

Det är i detta läge som den nu ifrågavarande propositionen har avgivits, och
den är av en synnerligen säregen beskaffenhet. Lagrådet har om denna proposition
yttrat att den innehåller bestämmelser, som sakna motstycke i vår gällande
rätt. Innehållet är i huvudsak, att man sätter den normala förvaltningen
av ett bolag, styrelse, bolagsstämma, revisorer och alla de organ som äro avsedda
att tillvarataga minoriteternas intressen, ur spel. I stället tillsätter man en
ekonomisk diktator för bolagen, och han får utöva alla de funktioner som eljest
tillkomma dessa organ. Han kan till och med sälja bolaget, försätta det i likvidation
eller upplösa det, detta sista med samtycke av flyktkapitalbyrån.

Man kan nu fråga sig, hur första lagutskottet kunnat tillstyrka en så exceptionell
lagstiftning. Det har berott på att vi fått upplysning örn att på grund av
de kaotiska förhållandena i Tyskland för närvarande en hel del bolag inte kunna
skötas på vanligt sätt. Det har, som det uttrycktes av en föredragande, uppstått
herrelöst gods här i landet, och det är mycket svårt att med tillämpning
av den gällande svenska aktiebolagslagen kunna taga liand om dessa bolag. Det
är därför i de svenska intressenternas intresse att lagen kommer til! stånd. Så
lia vi uppfattat saken, och därom äro alla inom utskottet ense. Utskottet Ilar i
sitt utlåtande mycket starkt understrukit, att man vid tillämpning av lagen skall
i största möjliga utsträckning tillvarataga svenska intressen, och utskottet har
i detta syfte givit anvisningar örn hur Kungl. Majit hör förfara vid utfärdandet
av de tillämpningsföreskrifter som förutsättas.

Första kammarens protokoll 1946. Nr 39. 3

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Lag förslag om administration ar vissa bolag m. m. (Forts.)

Sä långt förefaller elei, som om lagstiftaren gör så gott lian kan i denna synnerligen
svårartade position. Emellertid tiar man egendomligt nog i propositionen
satt in en sats, som går i en helt annan riktning och som kan tillämpas mycket
långt, örn inte någon reaktion däremot förekommer från riksdagens sida.
Departementschefen yttrar sig på följande sätt: »Administration kan sålunda
tänkas erforderlig för att säkerställa att en viktig naturtillgång, som företaget
innehar, skall kunna överföras i allmän ägo när så erfordras.» Det förefaller,
som örn detta skulle kunna innebära en synnerligen betänklig form av expropriation
för statens räkning av allehanda naturtillgångar och att de svenska intressen,
som man vill skydda, därigenom skulle kunna på ett mycket allvarligt
sätt försvagas. Det skulle enligt lagen kunna gå till på det sättet, att administratorn
anmäler till flyktkapitalbyrån, att det finns en gruva, en fabrik, ett tomtområde
o. s. v., som det passar för staten att lägga sig till med. Egendomen tillhör
ett bolag, vars majoritet för närvarande inte kan taga hand om densamma,
och så begär han tillstånd av flyktkapitalbyrån att överlåta egendomen. När
flyktkapitalbyrån lämnar detta tillstånd, kan en sådan transaktion ske. Örn en
försäljning i denna ytterligt exceptionella form kommer till stånd, finns det
inte någon annan kontroll däröver än den, som sker från flyktkapitalbyråns
egen sida. Och har flyktkapitalbyrån själv givit tillståndet, kan man ju säga
att kontrollen över åtgärden är alldeles illusorisk. Det finns däremot enligt lagstiftningen
icke någon kontrollmyndighet vare sig för minoritetens intressen, som
man i detta fall förutsätter vara svenska intressen, eller för borgenärerna, som
enligt utredningen få antagas till övervägande del vara svenska intressenter,
eller för majoritetsintressena i bolaget. Detta förefaller vara i hög grad otillfredsställande.
Reservanterna ha velat återföra lagen till dess berättigade funktion
och därför yttrat följande: »Det bör i detta sammanhang betonas, att de
föreslagna lagarnas syfte får anses vara dels att underlätta en effektiv kontroll
över utländsk och därmed likställd egendom och dels att främja svenska ekonomiska
intressen. Allenast detta syfte må inläggas i sista satsen i administrationslagens
1 § första stycket och motsvarande stadgande i kontrollagen 2 § första
stycket. Att använda lagen för att överföra viktiga naturtillgångar i allmän
ägo synes vara för lagen främmande». Sedan tillägges det: »Det må ock framhållas.
att frågor örn överförande av egendom i allmän ägo i flertalet fall måste
komma under riksdagens prövning för erhållande av erforderliga medel.» Det
sista är ju bara en notis, som faller av sig själv.

Jag ber nu. herr talman, att få framställa det yrkandet beträffande motiveringen,
att denna måtte avfattas i enlighet med den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Domö.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom herr Linnér i sitt anförande påpekade,
föreligger inom utskottet enighet såväl beträffande lagens avfattning som i
stort sett också beträffande motiveringen. Anledningen till den reservation som
avgivits beträffande motiveringen är uteslutande ett yttrande som förekommer
i departementschefens anförande. Det heter i detta yttrande: »Administration
kan sålunda tänkas erforderlig för att säkerställa att en viktig naturtillgång,
som företaget innehar, skall kunna överföras i allmän ägo när så erfordras.»
För min del har jag i denna mening icke lagt tonvikten på uttrycket »i allmän
ägo», utan jag har förstått saken så, att man i första hand avsett överförande
av en sådan naturtillgång i svenska händer. Att då en sådan överföring sker
givetvis skola beaktas de svenska intressena i företaget är ju uppenbart, och
utskottet ger även uttryck härför i sin motivering, då utskottet säger: »Som

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Lag för silly om administration av vissa; bolag m. m. (Forts.)
ett ledmotiv vid tillämpningen bör uppställas att svenska intressen i största
möjliga utsträckning tillvaratagas.» En sekundär fråga är på vad sätt dessa
svenska intressen skola tillvaratagas, örn det skall ske genom statsförvärv av
egendom eller genom dess övertagande av enskilda. Säkerligen kan det tänkas
sådana fall, då det med hänsyn till just de allmänna intressen, varom är fråga,
är den lämpligaste utvägen att staten övertar egendomen. Det sker då icke ur
den synpunkten, att staten såsom stat vill förvärva egendomen, utan det sker
för att de allmänna intressen, som påkalla dess bevarande i svensk ägo, skola
kunna tillgodoses.

Det är på detta sätt som jag läst detta uttalande, och det är ju så vagt formulerat,
att man säkerligen icke behöver däri inlägga en så vid syftning som
reservanterna här ha gjort. Utskottet har i sitt utlåtande också uttryckligen
betonat, att det är de svenska intressena som i största möjliga utsträckning
skola tillgodoses, och utskottet har även förordat, att i de bestämmelser angående
tillämpningen av lagen som Kungl. Majit har att utfärda också intagas
föreskrifter örn samråd mellan administratorn och de svenska intressena. I
detta sammanhang anför utskottet vidare: »Det nu sagda gäller särskilt förvaltningsåtgärder,
som äro av mera ingripande betydelse för företaget, såsom
överlåtelse av fast egendom eller rörelse.» När egendomen på detta sätt övergår
vare sig till svenska privata ägare eller till staten, bör givetvis värdering oell
vad därmed sammanhänger ske efter fullt affärsmässiga grunder, så att de
svenska intressen som tidigare äro engagerade i företaget icke därigenom tillfogas
någon förlust.

Med hänsyn till vad jag nu anfört har utskottets majoritet icke ansett att
man på denna punkt bör göra något särskilt uttalande örn att en överföring
i allmän ägo icke skulle i detta sammanhang böra ifrågakomma. Jag är nämligen
övertygad örn att. riktigt uppfattat, behöver uttalandet i propositionen
icke lia annan innebörd än den jag nu angivit. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag även såvitt angår motiveringen.

Herr Siljeström: Herr talman! Om det föreliggande uttrycket i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet hade kunnat tolkas på det sätt
som herr Gärde nu gjort, så hade utskottet varit helt enigt i denna viktiga lagfråga.
Hot är ingen av oss. som inte hyser den uppfattningen, att denna lag
skall kunna komma till användning, örn det gäller att rädda en viktig naturtillgång
åt svenska intressen. Emellertid har det för reservanterna varit omöjligt
att inlägga den av herr Gärde angivna betydelsen i det valda uttrycket. Jag
skall läsa upp vad som står både i den meningen och i den föregående. Det står
först så här: »En annan sak är. att. även örn något aktuellt kontrollbehov ej
kan anses föreligga, administration kan vara påkallad för att främja egendomens
lämpliga användning, t. ex. för att egendomen skall kunna försäljas och komma
lill nytta i produktionen under önskvärd ledning.» Här har man såvitt jag förstår
angivit de svenska intressen som kunna föreligga för att sätta lagen i verksamhet.
Så fortsätter man: »Administration kan sålunda tänkas erforderlig för att
säkerställa att en viktig naturtillgång, som företaget innehar, skall kunna överföras
i allmän ägo när så erfordras.» Örn verkligen statsrådets mening varit den.
som utskottets vice ordförande nu angivit, frågar man sig, varför man inte använt
uttrycket svensk ägo. Varför använder man det mångtydiga ordet allmän
ägo, om det inte ligger någon mening bakom? Det är möjligt att det kommit dit
a.v misstag, och jag tror att man inom utskottet var ganska ense om att uttalandet
var olyckligt valt. Var och en hade nog gärna sett att det fått någon annan
formulering.

Emellertid lia vi som reserverat oss inom utskottet varit en similä betänksam -

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Lagförslag om administration av vissa bolag m. ni. (Forts.)
ina mot att låta detta uttalande stå alldeles oemotsagt. Det gäller här en lag
av ganska allvarlig innebörd, och vi ha ju alla varit tveksamma om hur man
skulle .ställa sig till den. Jag vill påpeka, att lagrådet har ansett stora betänkligheter
möta mot att i den omfattning som föreslås ge statens organ befogenhet
att ingripa i privata rättsförhållanden. Även inom utskottet ha betänkligheter
yppats mot att i den omfattning, som i propositionen föreslås, från deltagande i
förvaltningen utesluta de organ, som enligt lag lia denna uppgift sig anförtrodd.
När alltså alla ha klart för sig, att det är en lag av djupt ingripande beskaffenhet,
en lag som man kan godtaga endast under de alldeles extrema och säregna
förhållanden som nu äro rådande, bör man se till att lagen begränsas till sin
huvudsakliga uppgift. Det får inte förekomma, att lagen på något sätt användes
såsom inkörsport till något slags socialisering av naturtillgångar. Här är inte
fråga örn att draga upp skillnaden mellan borgerlig och socialistisk uppfattning
beträffande våra naturtillgångar. Ty det förefaller som örn vi alla böra vara
ense om att, när det gäller att överföra naturtillgångar i statens ägo, skall detta
inte ske med användande av en sådan här lag utan på ett helt annat sätt. Det
skall ske efter föregående utredning och sedan förslag förelagts riksdagen. Man
skall inte begagna tillfället att genomdriva en socialisering med hjälp av denna
lag.

Däremot är jag överens med utskottets ärade vice ordförande, då han säger
att man naturligtvis kan tänka sig sådana situationer, där det för att rädda
egendom åt Sverige inte finns någon annan möjlighet än att den förvärvas åt
svenska staten. Det har jag alldeles klart för mig, och jag är beredd att instämma
med utskottets vice ordförande, att finns det ingen annan möjlighet att draga
egendomen undan utländskt inflytande, får man naturligtvis se till att den bevaras
här, även örn det skulle bli i statens händer. Men detta får inte vara det
primära syftet, utan det skall vara att se till att egendomen kommer under behörig
förvaltning, att den inte far vind för våg och blir herrelöst gods. Vi lia
ansett nödvändigt, för att inte lagen skall användas för icke åsyftat ändamål,
att få in detta uttalande i motiveringen.

Jag kan också stryka under herr vice ordförandens yttrande, att man vid
handhavandet av lagen bör tillse att de svenska intressena bli tillgodosedda. Men
man skall inte bara tillgodose de svenska intressen, som finnas i det omhändertagna
företaget, vare sig minoritetsintresset eller fordringsägarintresset, utan
vi böra nog se till att vad som utvinnes ur denna utländska egendom inte kommer
utländska intressen till godo, utan att verkligen svenska fordringsägare
överhuvud taget kunna få sina fordringar betalda ur egendomen.

Det skulle naturligtvis ha varit av ett visst intresse att höra, hur herr statsrådet
ställer sig till det omtvistade uttalandet, men han kanske inte anser frågan
vara av den vikt, att han finner anledning att yttra sig här. Så länge jag inte
har fått någon lugnande förklaring från statsrådets sida, ber jag att få instämma
i herr Linnérs yrkande.

I detta anförande instämde herr Nordenson.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr Linnér m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 39.

Lugi (irsla/) örn administration av vissa bolag m. m. (Forts.)

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 56
med godkännande av utskottets motivering, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;.

Vinner Nej, godkännes den av herr Linnér in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets memorial nr 57, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat biträde, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 84, i anledning
av Kungl1. Majda proposition med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 579, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

nr 580, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;
samt

nr 581, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
administration av vissa bolag m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

579, att utskottets hemställan i utlåtande nr 54, vidkommande förslaget nr

580, att utskottets hemställan i utlåtande nr 55 samt, i fråga örn förslaget nr

581, att utskottets hemställan i utlåtande nr 56 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 588, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband
med krigskonjunkturbeskattningens avveckling; och

nr 589, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Nr 39.

Onsdagen den 12 december 1945.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
588, att utskottets hemställan i betänkande nr 63 samt, i fråga örn förslaget
nr 589, att utskottets hemställan i betänkande nr 64 bifölles även av andra
kammaren.

Herr Mannerskantz avlämnade en av honom och herr Gränebo undertecknad
motion, nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen anvisade medel; och

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild utbildning
av folkskollärare jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 14 december 1945,

Nr 39.

Fredagen den 14 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; oell dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag, nr 578, till riksdagens
förordnande för en kommittera d för tryckfrihetens vård.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 585, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 586, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.j

nr 587, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola;

nr 590, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner i
samband, med avvecklingen av försvarsberedskapen;

nr 591, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
till värnpliktiga; samt

nr 592, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hemvärnets rekrytering,
tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Mannerskantz
och Gränebo väckta motionen, nr 451, i anledning av Kungl. Majda proposition
angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 298 och 294, bevillningsutskottets
betänkande nr 66 ävensom sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

Tn fidem
Eric Carlén.