RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 37.

Onsdagen den 28 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 385, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46; och
nr 386, angående fortsatt disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen
anvisade medel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Gabrielsson och
Bäckström väckta motionen, nr 444, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Wehtje m. fl.
väckta motionen, nr 445, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28'' september 1928 (nr 370).

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 62, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 19 oktober 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 352, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande sådana för försäljning
avsedda myckenheter drivmedel, för vilka drivmedelsskatt erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela föreskrifter örn restitution av den del av
skatten, som motsvarade den föreslagna skattesänkningen.

I det av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt voro
mom. a)—c) i nämnda paragraf så lydande:

Första kammarens protokoll 1945. Nr 87. 1

Ang. höjning
av automobilskatten
m. m.

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Skatt utgår för helt kalenderår räknat
med följande belopp:

a) för motorcykel utan bivagn med
femton kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger sjuttiofem kilogram,
men eljest med tjugo kronor;

b) för motorcykel med bivagn med
trettio kronor;

c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:

för personautomobil dels grundavgift
med femtio kronor dels ock fjorton
kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift
med femtio kronor dels ock aderton
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram; samt

för omnibus dels grundavgift med
femtio kronor dels ock sexton kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat
med följande belopp:

a) för motorcykel utan bivagn
med tjuguen kronor, då motorcykelns
tjänstevikt icke överstiger sjuttiofem
kilogram, men eljest med tjuguåtta
kronor;

b) för motorcykel med bivagn
med fyrtiotvå kronor;

c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:

för personautomobil dels grundavgift
med sjuttio kronor dels ock tjugu
kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift
med sjuttio kronor dels ock tjugufem
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram; samt

för omnibus dels- grundavgift med
sjuttio kronor dels ock tjugutvå kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 408 av herr Heiding m. fl. och II: 621
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
antaga Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition med den ändringen,
att för motorfordon, som dreves med inhemskt fast bränsle, .skatten skulle
utgå med 50 procent av det i § 5 i förordningen stadgade beloppet;

2) de likalydande motionerna I: 418 av herr Gunnar Andersson och II: 637
av herr Birke m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 419 av herrar Lindhlom och Sundelin samt
II: 639 av herr Kristensson m. fl.;

4) motionen II: 638 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 352 med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt måtte besluta, att nämnda paragraf punkt a) skulle erhålla
följande lydelse: »för motorcykel utan bi vagn med femton kronor, då
motorcykelns tjänstevikt icke överstiger sjuttiofem kilogram, men eljest med
tjuguåtta kronor»; samt

5) motionen II: 640 av herr Johanson i Norrköping m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte -— med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 352 samt med avslag å de likalydande motionerna 1:408 och II:

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 87.

Ang. höjning av automobil skatten m. m. (Forts.)
621, de likalydande motionerna I: 418 oell II: 637, motionen II: 638 samt motionen
II: 640 —- antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse av i § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit; samt

4) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt a vissa för drivande av automobil använda brännoljor;

B) att de likalydande motionerna 1:419 och 11:639 måtte av riksdagen
anses besvarade genom^vad i utskottets motivering anförts; samt

C) att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 352, bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande sådana för försäljning
avsedda myckenheter drivmedel, för vilka drivmedelsskatt erlagts enligt hittills
gällande bestämmelser, meddela föreskrifter örn restitution av den del av
skatten, som motsvarade den föreslagna skattesänkningen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Näsgård, Hammarlund, Orgard och Vigelsbo, som beträffande
ifrågasatt skattelättnad för gengasdrivna motorfordon på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna I: 408 och
II: 621 måtte antaga vid förevarande proposition fogat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn
automobilskatt med den ändring, att till nämnda paragraf fogades ett nytt
stycke av följande lydelse:

För motorfordon, som är inrättat för och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf
stadgade skattesatserna.

2) av herrar Näsgård och Vigelsbo, som beträffande ifrågasatt skattelättnad
för s. k. lättviktsmotorcyklar av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte bifalla motionen II: 638.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende på föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 62 får jag hemställa,

att detsamma må ^ företagas till avgörande punktvis och momentvis samt
J™ ehlen A mom. 1 pa det sätt, att det av utskottet däri tillstyrkta förordningstörslaget
föredrages momentvis med promulgationsbestämmelse samt ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

alfvid behandlingen av den del av nämnda förordningsförslag, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget.

5 § mom. a).

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att på denna punkt få i anslutning till
rf\oX Jämte kerr Vigelsbo avgivna reservationen yrka bifall till motion
11: 638. Den innebär, att skatten för lättviktsmotorcyklar bibehålies vid nuvarande
15 kronor mot i propositionen föreslagna 21 kronor.

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)

Jag vet mycket väl, att lättviktsmotorcyklarna inte äro så populära överallt.
Det torde bero därpå, att åtskilliga unga pojkar öva sin körskicklighet på
dessa cyklar. Men vi få väl ändå medge, att 90 procent av dessa cyklar användas
av arbetare, som behöva färdas till och från arbetsplatserna. Ur den synpunkten
anser jag det mindre tilltalande att höja skatten och det är därför jag
yrkar bifall till nyssnämnda motion.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få kort och gott yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare på momentets godkännande med den lydelse, som förordats
i motionen II: 638; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

5 § mom. b)—e).

Godkändes.

Såsom förut anförts hade i den av herr Näsgård m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen föreslagits, att till ifrågavarande förordningsförslag skulle
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

För motorfordon, som är inrättat för och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt fast bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf stadgade
skattesatserna.

Härom anförde nu

Herr Näsgård: Herr talman! Gengasen är säkert ganska impopulär nu,
fastän den tjänat vårt land troget under fem kritiska år. Alla längta naturligtvis
efter att få montera av aggregaten och börja köra med bensin liksom
före kriget, och det vore med säkerhet en hopplös uppgift att försöka propagera
för ett mera allmänt bibehållande av gengasen, även örn det t. ex. ur beredskapssynpunkt
kunde vara önskvärt, att den funnes kvar i ganska betydande utsträckning.
Det är emellertid en sak, att man varken kan eller bör motverka
en återgång till fredsmässiga förhållanden, när det gäller drivmedlen, ^en
annan sak, att man inte genom beskattningens ordnande bör direkt försvåra
gengasens fortsatta användning i den utsträckning bilägarna själva ur olika
synpunkter kunna finna lämplig och önskvärd. Jag vill erinra om att propositionens
förslag till fordonsskatt innebär en skärpning med omkring 40 % av
den förutvarande beskattningen. När det gäller gengasfordon, blir skatten ännu
drygare, därför att även aggregaten inräknas i vikten. Och det är att märka,
att före kriget, från 1932 och fram till 1941, voro gengasfordonen endast
beskattade hälften så högt som andra bilar. Jag skulle tro, att åtskilliga
enskilda bilägare skulle kunna vara sinnade att behålla aggregaten för framtiden,
åtminstone under några år, i fall en skattelättnad, motsvarande den,
som gällde före kriget, nu infördes.

I propositionen ställes i utsikt och utskottet stryker under det, att en utredning
skall ske om beskattningen av bilar, som inte drivas med bensin o. s. v.
Det är väl ändå en bakvänd ordning att först besluta skattesatser, som praktiskt
taget måste göra slut på gengasdriften, och sedan börja utreda, i vilken
utsträckning den kan böra bibehållas. Vi ha i reservationen inte uttalat någon
mening om hur det kan bli i framtiden, men vi ha ansett, att skattelindringen
bör medgivas nu i avvaktan på resultatet av utredningen.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. höjning av automobil skatten m. m. (Forts.)

Före kriget offrade staten åtskilliga hundratusental kronor, kanske miljoner
till och med, på att underlätta arbetet med utexperimenterande av användbara
former för gengasdriften. Enskilda personer offrade också betydande
summor och lade ned stor energi på att lösa det svåra problemet. Det lyckades,
och tack vare dessa samfällda ansträngningar kunde vårt land på kort tid
göra sig oberoende av bensinimporten, när avspärrningen kom 1940. Vad
staten nu skulle behöva offra i form av minskade skatteintäkter, för att en
del av gengasbilarna skulle kunna bibehållas, är omöjligt att beräkna, men
man kan på goda grunder anta, att det skulle bli jämförelsevis litet.

Jag vill också framhålla, att det inte bara ur beredskapssynpunkt är ett
intresse att inte helt slå ihjäl gengasdriften. För skogsskötseln skulle det
inte vara utan betydelse, örn efterfrågan på gengasbränsle helt skulle upphöra,
så snart bensinen släpps fri.

Herr talman! Jag vill med dessa ord motivera mitt yrkande om bifall till
den av mig jämte tre utskottskamrater avgivna reservationen, som innebär ett
tillägg till förordningen, av det innehållet, att motorfordon, som drivas med
generatorgas, framställd av inhemskt fast bränsle, skola slippa undan med
hälften av den vanliga fordonsskatten.

Herr Heiding: Herr talman! Tillsammans med några andra riksdagsledamöter
har jag väckt en motion i denna kammare om skattelättnad för gengasdrivna
motorfordon. Jag anser, att man liksom före kriget borde, ha en
lägre skatt på dessa för att i någon mån uppmuntra till användning av inhemskt
bränsle. Jag förstår inte, att man redan nu har så lätt att glömma, att
vi haft stor nytta av de gengasdrivna fordonen under kriget. Man vill nu
helt och hållet slopa dem. Det har ju varit av oerhört stor betydelse, kan man
säga, att vi ha kunnat använda gengasdrivna fordon. Det har varit en beredskapsåtgärd,
och jag anser, att det bör vara lämpligt att lia denna beredskap
kvar även i fortsättningen.

Vad som kan tillverkas inom landet bör man väl också kunna använda.
Jag vill därmed inte ha sagt annat än att det är lämpligt, att vi importera
en stor del av vårt bilbränsle i form av bensin till personbilarna. Dessa äro
ju mera lämpade för bensin- än för gengasdrift, det tror jag var och en kan
inse. Det har ju många gånger visat sig vara besvärligt att använda gengas
till dessa bilar, men det har i alla fall varit bra, att vi ha haft den att tillgå.
Men nog skulle man väl kunna fortsätta att använda gengasen för lastbilar,
åtminstone till en del. Jag är förvissad om att många lastbilägare i
fortsättningen skulle använda detta drivmedel, örn de finge den lättnad i
fordonsskatten, som vi här ha förordat. Att nu skrota ned alla gengasaggregat
och alla kolugnar, som finnas i landet, skulle väl vara galet. Jag kan
inte förstå annat än att det vore en ren misshushållning att gå den vägen.
Nog har man väl möjlighet att i viss utsträckning bibehålla dessa. Det är
ju även till mycket stor betydelse för skogsskötseln här i landet. Visserligen
anses det nu, att vi ha gallrat våra skogar i tillräckligt stor utsträckning och
att man inte på flera år behöver utföra gallringar, men skogen växer ju för
varje dag och för varje år; det blir alltid gallringsvirke, och detta bör man
ta vara på så mycket som möjligt. Det är ju en stor vinst, om vi kunna ta
vara på sådant klenvirke och tillverka kol och ved av det till våra gengasaggregat.
Vi böra tänka på skogsskötseln, när vi avgöra detta ärende, ty det
har mycket stor betydelse, om vi kunna vinna avsättning för detta virke.
Skola vi alldeles slopa gengasdriften nu när kriget är slut, blir det säkerligen
svårt att få avsättning för en hel del virke av klenare slag.

Detta förslag tycks vara ett förebud till vad som komma skall. Det synes

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automohilsJcatten m. m. (Forts.)
vara meningen, att man nu skall helt och hållet slopa vissa slags tillverkningar
inom landet och i stället använda importerade produkter. Jag anser,
att det är egendomligt, att utskottet har gått in på den här föreslagna vägen.

Nu säger utskottet, att det skall bli en utredning, och denna kommer kanske
med uppslag för framtiden. Utskottet säger dessutom, att det vill starkt
understryka, att den i propositionen föreslagna avvägningen av skattesatserna
allenast har en provisorisk karaktär, och längre fram sägas, att det
skall bli en utredning även på andra områden av motortrafiken. Men örn man
nu går in för en utredning, varför skall man då slå ihjäl gengastrafiken och
tro, att man sedan skall få den tillbaka? När varje lastbilägare har upphört
att använda gengas och bär monterat av aggregatet, är det nog svårare
att få honom att sätta på aggregatet igen och åter använda gengas. Bevillningsutskottet
kan vara säkert på att så blir förhållandet.

Det är ju tydligt, att utskottet har iakttagit den stora bensinimporten på
sista tiden och ansett, att man inte behöver vara rädd för att vi skulle få
otillräckligt med drivmedel, men jag anser, att utskottet med anledning av
vad jag har anfört borde ha tagit denna sak under mera allvarligt övervägande.
Man borde inte ha gått förbi detta så lätt, i all synnerhet som vi före kriget
hade en lindrigare skatt för gengasdrivna fordon. Hade utskottet beaktat detta
något mera, kunde utskottet inte gärna ha gått förbi frågan, utan i stället
gått med på den motion, som jag har väckt i denna kammare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Näsgård m. fl.

Herr Domö: Herr talman! Jag vill i stort sett instämma i vad herrar Näsgård
och Heiding ha sagt i frågan örn skattelättnad för gengasdrivna fordon.
Jag tror, att man begår en oförsiktighet genom att inte redan nu ta upp till
allvarlig prövning frågan om skattelättnad för fordon, som drivas med gengas.
Såvitt jag förstår, är det bl. a. ur beredskapssynpunkt synnerligen angeläget
att ha en viss fordonspark, som kan drivas med ved- eller kolgas, och örn man
nu »slår ihjäl» den fordonsparken — vilket antagligen blir följden, då det just
nu kommer ett mera behändigt bränsle i marknaden — så är det mycket svårt
att sedan få igen den.

Utskottet säger, att det förutsätter, att frågan skall utredas vid den omprövning,
som kommer att ske, men då är det för sent, och därför beklagar
jag mycket, att man inte har gått den väg, som nämnda herrar förordat.

Jag skulle i anledning av den linje, som utskottet har valt såväl i denna
punkt som när det gäller skatteavvägningen i allmänhet, vilja säga, att det
skulle vara mycket lyckligt, örn det provisorium, som man nu har stannat
för, inte fick vara för länge. Det är dock tyvärr fara vårt, att så sker; man
skall först avvakta erfarenheten och sedan utreda, och det tar antagligen rätt
många år.

Den avvägning, som här har skett mellan fordonsbeskattning och bensinbeskattning
—- jag berör därvid en punkt, som i viss mån tangerar ett redan
träffat avgörande men som också hör till den nu behandlade frågan — är
enligt min mening ganska olycklig ur olika synpunkter, som jag inte nu skall
gå in på, enär jag av en viss anledning försummade att yttra mig i den föregående
debatten. Men när det såväl på den ena som på den andra punkten
föreligger ett provisorium, som enligt min mening innebär en dålig lösning, då
är det angeläget, att den omprövning, som skall ske, kommer att äga rum
fortast möjligt. Det var särskilt för att understryka detta, som jag här tog
till orda.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! De föregående ärade talarna här lia starkt
betonat betydelsen av att man bibehåller någon del av gengasdriften i fortsättningen
för att ha den som beredskap. Jag föreställer mig, att de ärade talarna
därmed menade, att en vacker dag komma vi kanske att stå inför sådan
oro i världen igen, att det är nödvändigt, att man icke slopar de surrogat i detta
avseende, som ha gjort så stor nytta under krigstiden. Det kan naturligtvis
ligga någonting i detta. Jag skulle dock vilja hoppas, att det fredstillstånd, som
i all sin bräcklighet nu har inträtt, inte kommer att förbytas i ett nytt krigstillstånd
så hastigt, att vi för den sakens skull behöva hålla oss beredda på detta
område. Det kan naturligtvis bli andra rubbningar i tillförseln av brännoljor
än genom ett nytt krig, och det är måhända denna tanke, som i stor utsträckning
har föresvävat, när man talat örn bibehållande av gengasen som en beredskap.

Även en annan Sak har betonats här, nämligen den stora betydelse, som gengasdriften
har haft under de gångna krigsåren. Ingen underskattar den, och
vi ha haft många surrogat under kriget, som ha gjort oss ofantligt stor nytta-,
men att bara för den tjänst, de ha gjort under den tiden, behålla dem, när man
kan undvara dem, föreställer jag mig knappast någon vill förorda.

Det är således, så vitt jag förstår, för dess framtida nytta i fredssamhället
som man skulle vilja behålla gengasen. Det kan hända, att det på vissa håll,
särskilt bland lantbrukarna, som kunna åstadkomma eget bränsle utan alltför
stora besvärligheter, kan vara fördelaktigt att ha gengasen kvar, men jag är
mycket tveksam inför tanken att genom en sådan här eftergift i beskattningen
ge en särskild subvention så att säga åt gengasdriften.

Vad beredskapssynpunkten beträffar, skulle jag vilja anta, att även med
den skattelättnad, som här föreslås, komme det bilbestånd, som i fortsättningen
förses med gengasaggregat, att bli så pass litet, att det inte får någon särskild
betydelse ur beredskapssynpunkt. Vi ha under överläggningarna i bevillningsutskottet
i detta ärende sannerligen inte farit hafsigt eller hastigt
fram. Vi ha haft ingående överläggningar med representanter för de olika
sammanslutningarna inom samfärdseln, och lastbilstrafikanterna lia förklarat,
att gengasen säkerligen icke kommer att spela någon roll, örn annat bränsle
finnes till någorlunda hyggliga priser. Endast i enstaka fall på landsbygden
för skogsägare, som själva lätt kunna skaffa sig bilbränsle, skulle gengasen
kunna spela någon nämnvärd roll.

Jag kan inte förstå den stora missbelåtenhet, som här kommer till uttryck
mot utskottets uttalande i denna fråga. Man säger, att det är bakvänt att nu
uraktlåta att vidtaga sådana åtgärder, att man räddar ett större bestånd av gengasdrivna
fordon genom att icke gå med på den här föreslagna skattelindringen.
Utskottet har ansett, att den allmänna prövningen av skälen för och emot
bör ske i samband med omprövningen överhuvud taget av bilskatterna. Är det
då inte olämpligt att i förväg göra ett undantag i detta fall i stället för att
låta denna fråga ingå i den allmänna prövningen? Ställ skillén emot varandra
i den allmänna prövning, sorn skall ske och om vilken utskottet säger, att den
bör företas så snart som det rimligen kan ske! Mig förefaller det helt logiskt
att göra så. Men motionärerna vilja, att man skall bryta ut detta och vidta en
reform här samt sedan pröva frågan i allmänhet.

Jag tror, att de skäl, som äro anförda såväl i propositionen som i utskottets
betänkande, äro så pass starka, att kammaren utan betänkligheter kan bifalla
utskottets hemställan. Det är ju ett provisorium, som nu beslutas, och då bör
man inte göra några ändringar, utan låta dem anstå, till dess den mera genomgående
och mera noggrant avvägda omprövningen sker. Utskottet säger sig
förutsätta, att vid denna omprövning även det spörsmål, som vi nu behandla,

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)
kommer att ägnas uppmärksamhet och att det behov, som förefinns av ett bibehållande
av gengasdriften åtminstone i mindre utsträckning, liksom även de
vådor ur hälsosynpunkt, som därav kunna föranledas, därvid böra beaktas. Det
sista har utskottet skrivit, därför att förra gången vi hade frågan om bilskatten
uppe var hela riksdagen ense om att uttala, att vi, så fort ske kan, skola
lämna gengasdriften. Det fanns ingen opposition mot det uttalandet då, vare
sig i utskottet eller i kamrarna. Det ansågs då, att gengasdriften medförde sådan
hälsofara, att man så snart omständigheterna det medgåve borde söka
komma ifrån den. Nu skulle i stället undantag göras i beskattningsavseende
för att främja användandet av ett bränsle, som riksdagen för mycket kort tid
sedan var alldeles överens om att vi skola akta oss för. Ingenting hindrar ju,
att riksdagen kan kasta örn, ifall skäl därtill föreligga, men jag kan inte föreställa
mig, att gengasen är mera ofarlig i dag än vad den var för några månader
sedan. Det förklarades också särskilt av representanter för lastbilstrafiken
vid utskottets behandling av nu förevarande fråga, att någon större omfattning
skulle inte ens med en skattelindring gengasen få för deras vidkommande,
bland annat därför att man säkerligen på grund av hälsofaran komme att få
betala högre lön åt chaufförer på gengasbilar än åt chaufförer på bensinbilar.

Det kan således inte här gälla annat än ett mindretal fordon, och jag föreställer
mig, att är intresset för bibehållande av gengasdriften så stort som påstås,
så att till och med skogsskötseln skulle vara i väsentlig grad beroende av
att man har den kvar, då kommer väl inte skattesatsen att avskräcka.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Domö: Herr talman! De skäl, som bevillningsutskottets ärade ordförande
anfört här, när han talat emot sänkt fordonsskatt för gengasdrivna fordon
i förhållande till vad som nu avses, ha givetvis visst fog, men örn man säger
att den lilla gengasbilpark, som kan behållas vid sänkt skatt, inte spelar någon
roll, och vidare säger, att vi tidigare ha velat komma ifrån gengasdrivna fordon,
så spelar en lägre skatt för gengasfordonen väl också en mycket ringa roll för
den inkomst staten får av fordonsbeskattningen. Är det fråga örn ett ringa antal
gengasfordon, kan saken väl inte lia någon avgörande betydelse för de inkomster,
som man via fordonsskatten tar in till vägunderhållet. Och det uttalande,
som gjorts tidigare, att man så snart som möjligt borde komma ifrån
gengasdriften, måste ju gälla bildriften i allmänhet och inte de speciella linjer
eller enstaka gengasdrivna fordon, som man vill ha kvar för att örn möjligt utveckla
metoden att driva bilar med gengas. Det spelar, såvitt jag förstår, även
en ganska stor roll, örn man endast i mindre utsträckning uppehåller gengasdriften,
därför att då kan man undan för undan utveckla metoderna. Vilken utveckling
har det inte varit under kriget på detta område! Från att vara i vissa
avseenden rätt farliga, ytterst obekväma och driftsosäkra ha sedermera gengasdrivna
fordon utvecklats i fråga örn bekvämlighet och driftsäkerhet och kunnat
uppehålla vår trafik på ett utmärkt sätt. Nog har man att emotse ytterligare utveckling
på detta område. Beträffande hälsofaran har man ju nu kommit fram
till anordningar som eliminera de stora riskerna, och det är att räkna med att
man även härvidlag skall komma åtskilligt längre.

Jag tror att det skulle varit lyckligast, örn man hade bibehållit fordonsskatten
vid ungefär dess förutvarande höjd. Nu har man — enligt min mening felaktigt
— höjt denna skatt. Man skulle i stället kunna få in de pengar, som man
behöver, genom ytterligare någon höjning av bensinskatten. Lika väl som exempelvis
en lantbrukare eller annan företagare, som blott utnyttjar sin bil i mindre
intensiv drift, vill ha kvar ett gengasdrivet fordon, om han kan räkna med
en någorlunda låg fordonsbeskattning, hade man kommit att bibehålla andra

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ancj. höjning av automobil skatten m. m. (Forts.)
fordon längre än som blir fallet, om man bar en högre sådan beskattning. Nationalekonomiskt
sett är såväl utrangeringen av gengasdrivna fordon som den
höjda fordons beskattningen enligt min mening någonting ganska oklokt. Den
höjda fordonsbeskattningen leder till för tidig utrangering av bilar, vilket är
olyckligt såväl ur beredskapssynpunkt som ur bekvämlighets- och kostnadssynpunkter
för de näringsutövare, som vilja lia egna bilar för att ej behöva bli helt
beroende av yrkesbilägare.

Men för att återkomma till de gengasdrivna fordonen, kan det väl, herr ordförande
i bevillningsutskottet, inte vara någon större nackdel att låta det bli
vid vad det var före kriget. Då hade vi ju en lägre fordonsskatt för gengasdrivna
fordon. Att detta upphörde under kriget berodde helt enkelt på att vi då
inte hade några andra fordon och måste ha pengar till vägunderhållet. Då fingo
vi lov att reglera det på annat sätt. Örn man bibehölle lägre fordonsbeskattning
för gengasdrivna fordon, skulle det inte innebära något frångående av förutvarande
ordning, utan en återgång till förhållandena före kriget. Detta synes mig
vara ett skäl att inte nu höja beskattningen av gengasdrivna fordon.

Herr Heiding: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade ordförande tog
något lätt på den här saken. Han talade om att vi haft så många surrogat under
kristiden. Visserligen kan man kalla bränslet till gengasbilarna för surrogat,
men jag tycker ändå inte att det är riktigt att jämföra det med en del andra
surrogat, som vi ha haft under kriget och som vi kanske inte tyckt så bra om.

Vidare räknade utskottets ordförande, efter vad jag kunde förstå, med att
vi fått en fred som skulle bli mera varaktig än tidigare varit fallet. Man kan
förundra sig över att utskottets ordförande kan säga någonting sådant. Veta vi,
hur utvecklingen i beredskapshänseende kommer att bli? När nu dessa atombomber
ha uppfunnits, vet man inte, hur det kan komma att ställa sig.

Måhända komma de att användas och det är möjligt att vi bli avstängda fortare
än någon tror. Då vore det lyckligt, menar jag, örn vi hade gått in för att
bibehålla en del av våra gengasdrivna bilar.

Såsom den föregående talaren framhöll, ha gengasbilarna förbättrats undan
för undan. Jag tänker på hur dåligt de gengasdrivna bilarna till en början gingo
och hur besvärligt det var för chaufförerna att sköta dem. Men det har blivit
förbättringar, och chaufförerna ha fått vana att köra dessa bilar. Varför tror
man inte, att det skall bli förbättringar även i framtiden? Man kan tänka sig
att det uppfinnes nya metoder, varigenom man på ett bättre sätt än hittills kan
utnyttja gengasen. Man kan också tänka sig att det skall bli ännu större möjligheter
att motverka de gengasförgiftningar, som ha inträffat.

Jag tycker således inte att här föreligger något skäl att nu slå sig till ro och
tro att man befinner sig i ett himmelrike och att det skall bli fred på jorden i
fortsättningen. Nej, herr ordförande, jag är fullt förvissad örn att man inte bör
gå till väga på det sättet, utan man bör tänka sig för, innan man slår ihjäl allting
som vi haft nytta av under kristiden.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Velander: Herr talman! Diskussionen i kammaren förefaller vara
åtskilligt livligare än den som fördes i utskottet. Även där voro meningarna
i viss mån delade men någon skarpare meningsbrytning förekom inte. För
egen del deklarerade jag uttryckligen min sympati för den Heidingska motionen,
som ligger till grund för reservanternas ståndpunktstagande. Jag ansåg
det emellertid, när utskottsbetänkandet skulle justeras, inte nödvändigt att
ansluta mig till reservationen, eftersom det här gällde en provisorisk anordning

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automohilskatten m. m. (Forts.)

—• den saken är mycket starkt betonad av utskottet — och man förutsätter
ju en mera ingående omprövning av vår bilbeskattning snarast möjligt.

Vissa talare resonerade här, som örn det nu förelåge skattefrihet för gengasdrivna
motorfordon. Det är emellertid inte alls fallet. Den skattelättnad,
som tidigare förelåg, eliminerades från och med den 1 juli 1941. Om man åter
skall beträda den vägen, önskar jag för min del betona, att huvudvikten bör
läggas på beredskapssynpunkterna. Frågan får också då tas upp från grunden.
Rent principiellt ligger nämligen saken så till, att, örn kostnaderna för vägväsendet
skola fördelas mellan olika trafikanter resp. olika slag av transportmedel,
blir det inte någon given följd, att de gengasdrivna motorfordonen
icke skola drabbas av någon kostnad för vägväsendet. Även de slita ju vägarna.
Men det kan hända, att beredskapssynpunkterna, som även herr Domö betonade,
kunna visa sig vara av den vikt, att man bör gå in för en skattelättnad.

Det är en öppen fråga, när det beslut, som kammaren här går att fatta, kan
träda i tillämpning. Det är nämligen så, att ikraftträdandet blir beroende på
Kungl. Maj :ts prövning, och det är inte sagt, att förhållandena komma att
utveckla sig på det sättet, att det blir den dag som man har förutsatt. Därom
kan jag dock inte yttra mig. Jag har emellertid fattat syftet med Kungl.
Maj.-ts proposition så, att det nu i första taget gäller att komma ifrån den
ytterligt höga beskattning, som för närvarande drabbar motorismen, genom
en sänkning av bensinskatten med 19 öre och av skatten på brännoljor med
11 öre. Det förefaller mig, som om det skulle vara synnerligen angeläget att
åstadkomma en sådan skattelättnad, även örn den är av provisorisk karaktär.

Det är kanske någon, som vid genomögnandet av utskottsbetänkandet har
dragit den slutsatsen, att den föreslagna beskattningen leder fram till en för
hård belastning för motorismen. Man utgår ju från att motorismen endast
skall svara för vad som skäligen bör belöpa å densamma av de totala vägkostnaderna.
Man har fått — jag har hört det sägas — det intrycket, att vägkostnaderna
skulle röra sig örn ett belopp av cirka 200 miljoner kronor. I någon av
de väckta motionerna menar man, att av detta belopp skall motorismen svara
för 70 procent. Det skulle göra 140 miljoner kronor. Det ligger emellertid inte
alls till på det sättet, utan läget torde vara det, att vägkostnaderna komma att
uppgå till belopp, som i utomordentligt hög grad överstiger dessa 200 miljoner
kronor. Även örn man skulle komma fram till att motorismens andel i vägkostnaderna
skulle stanna vid exempelvis 70 procent därav, blir således inte
konsekvensen den, att denna andel skulle stanna vid 140 miljoner kronor och
en skattelättnad därmed skulle inträda i förhållande till vad som nu föreslås
för motorismens vidkommande.

Herr Domö var inne på en särskild synpunkt. Han menade, att fordonsbeskattningen
överhuvud taget inte hade bort höjas, utan att skattehöjningen
skulle ha lagts på drivmedlen. Det är en synpunkt, som kanske kan något övervägas,
men jag kan inte tänka mig att på grund av den utredning, som nu föreligger
i detta ärende, riksdagen kan inlåta sig på ett sådant ståndpunktstagande.
Även frågan örn i vilken utsträckning man till äventyrs bör eller kan
skatta åt herr Domös synpunkter måste väl göras till föremål för ingående
undersökningar. Att märka är ock, att den sakkunnigutredning, som åberopas
till stöd för propositionen, inte är en sakkunnigutredning i vanlig mening.
Den innefattas i ett icke tryckt betänkande och har kommit till på kortare tid
än en månad. De sakkunnigas ståndpunkt har inte heller varit föremål för
någon som helst belysning av några remissinstanser. Jag har fattat saken så,
att de sakkunniga endast avsett att åstadkomma en sammanställning av eko -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Äng. höjning av automobilshatlen m. rn. (Forts.)
nomiska uppgifter eller data, baserade uteslutande på tidigare tillgängligt material.

Jag har för min del ingenting emot, örn vid det blivande avgörandet i kammaren
reservationen segrar, eftersom densamma har haft och har mina sympatier.
Men, herr talman, jag har ansett det rimligt och riktigt, att, innan man
tar slutlig ståndpunkt till hur de gengasdrivna fordonen böra behandlas, avvakta
en närmare utredning, och jag kommer att rösta för bifall till utskottets
betänkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag nödgas fästa kammarens uppmärksamhet
på en sak. Jag föreställer mig att alla ha klart för sig, att gengasdriften
alltjämt har en lättnad, i det att man där inte betalar någon skatt för
drivmedlet. Gengasbilarna äro i en särställning därvidlag. När det gäller att
överväga, om man skall övergå från gengasdrift till bensindrift, har det väl
en viss betydelse, att man vid gengasdrift slipper ifrån den säkerligen alltjämt
rätt betungande skatten på drivmedlet. Detta har inte nämnts här, men det
är värt att ha i minnet, om man håller fast vid den synpunkt som hitintills varit
ledande, nämligen att motorismen skall bära sin skäliga andel av kostnaderna
för den vägslitning, som fordonen åstadkomma, och det är väl obestridligt
att gengasdrivna fordon slita vägarna ungefärligen lika mycket som bensindrivna.
Genom frånvaron av skatt på drivmedlet för gengasfordon är således
redan ett undantag gjort till förmån för gengas driften.

Jag vill till herr Domö säga, att örn man räknar med att skattelindringen
blir obetydlig ur statsverkets synpunkt, är det inte mycket värt att tala örn
skattelindringens betydelse ur beredskapssynpunkt heller. Användas gengasdrivna
fordon så litet, att det inte betyder någonting i fråga örn statsintäkter,
lär det väl ha precis lika liten betydelse i fråga örn beredskapen.

Det är naturligtvis mycket vällovligt att erinra om att det kan bli oroligheter
i världen, kanske i en inte alltför avlägsen framtid. Jag hade emellertid
tänkt, att det ändå skulle vara möjligt att få så pass mycket förnuft i världen,
att vi inte, t. o. m. innan vi hinna slopa den gamla beredskapen, skulle behöva
tänka på att lia en ny. Jag vet att man biter sig fast ofantligt vid tanken
att behålla de skyddsåtgärder, som vi ha vidtagit under det avslutade
kriget. Jag tror att man biter sig fast vid den tanken till den grad, att vi
få dras med en hel del åtgärder i fortsättningen, som bli betungande för de
enskilda, för kommunerna och för hela staten, i större utsträckning än vad som
kan vara rimligt. Detta hör egentligen mindre till det här ämnet, men det ligger
i detta sammanhang nära att konstatera, att man i många avseenden har
lärt sig att älska en hel del åtgärder som man tvingats att vidta. Även örn de
starkaste skäl finnas för att släppa dem, vill man ändå suga sig fast vid dem.
Detta spörsmål komma vi att möta i annan ordning. Jag tror att — åtminstone
låter det så på anförandena ■— kärleken till en åtgärd, som man värdesatte-på
den tid, då man icke hade andra utvägar, är så stark, att man enbart för den''
sakens skull är benägen att ge den större företräden än den egentligen borde
lia.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag tror lika litet som utskottets ärade ordförande
på krig, men jag måste samtidigt erkänna, att jag inte heller trodde
på krig vare sig 1914 eller 1939. Jag litar därför inte på mitt omdöme i den
frågan. Men även örn vi inte skulle råka ut för en sådan olycka som att världen
skulle kastas in i ett nytt krig, vilket jag verkligen hoppas inte skall bli
fallet, böra vi ändå inte kasta bort detta »surrogat», som somliga säga. Det
kan kanske bli till nytta även i framtiden liksom det varit det hittills.

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av ant örn o b lis katten m. m. (Forts.)

Herr Velander fann det onödigt att i utskottet ansluta sig till reservationen,
enär det här gällde en provisorisk anordning. Detta tvingar mig att upprepa
vad jag redan har sagt, nämligen att örn man nu vid övergången från gengastill
bensindrift låter gengasbilarna få samma beskattning som övriga bilar
och därtill inför så väsentligt skärpt skatt av fordon, som propositionen innebär
måste vi säga oss att gengasdriften kommer att försvinna mycket hastigt.
Just i det ömtåliga övergångsskedet komma gengasaggregaten säkerligen att
monteras av så snart som det någonsin är möjligt. Vore det inte då riktigare
att, såsom vi reservanter vilja, låta gengasbilarna få den skattelindring, som
de tidigare haft under nio år, under så lång tid som behövs för att utreda frågan?
En sådan utredning har ju Kungl. Maj :t antytt i propositionen, och utskottet
har anslutit sig därtill. Då finge man tid på sig att överväga, hur det
skall se ut i framtiden. Gör man som utskottet vill, tror jag att man föregriper
det hela och då kanske man inte har någonting kvar av fordonsparken,
när frågan en gång blir utredd.

Jag vill också säga ett par ord örn frågans betydelse för skogsskötseln. Under
krigsåren har efter vad som uppgives, omkring fem eller sex miljoner
kubikmeter ved årligen gått åt till gengasbilarna. Nu kan det sägas, att man
har gallrat så mycket i våra skogar, att det inte längre är så angeläget att
få avsättning för denna ekonomiskt sekunda ved. Men örn några år framträder
gallringsbehovet igen. Jag vet inte, hur stor procent av gengasbilarna
man kan bibehålla genom en skattelindring, men var och en kan ju lätt räkna
ut vilken betydelse det skulle ha för skogsbrukets avsättningsförhållanden, örn
man skulle kunna bibehålla 20 eller endast 10 procent.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Domö: Herr talman! Anledningen till att jag tillmäter denna fråga
större vikt än kanske de flesta andra är, att örn vi nu gå in för en lika beskattning
av de olika fordonsgrupperna, blir, med de prisförhållanden som
råda, den oundvikliga följden, att de gengasdrivna fordonen komma att ställas
undan, och har man väl skrotat ned aggregaten, återgår man inte gärna till
gengasdrift, även om en utredning kommer till det resultatet, att det skulle
vara angeläget att i viss omfattning fortsätta med gengasdrift och även kommer
att föreslå åtgärder för att det skall ske. Då är det väl bättre att i avvaktan
på utredningen i fråga örn fordonsskatten återgå till de förhållanden
som man hade före kriget. En lindrigare beskattning av gengasdrivna fordon
kommer säkerligen att lia till följd, att man kommer att lia kvar en viss del
av dessa fordon under den tid, som behövs, för att man skall få den erforderliga
överblicken. Att det skulle vara tillräcklig stimulans att gengasdrivna
fordon slippa bensinskatten, tror jag inte är riktigt med de prisförhållanden
som nu helt plötsligt inträtt i fråga örn bensinen. Bensinpriserna sjunka rätt
väsentligt, under det att framställningen av träkol o. dyl. antagligen kommer
att behöva en viss tid för att anpassa sig till det nya läget. Då inställer sig
naturligtvis en reaktion hos bilförarna, när det bekvämare bränslet blir billigare
att utnyttja, vilken kommer att ta sig uttryck i den nedskrotning, som
jag befarar kommer att ske och som vi kanske komma att beklaga inom några
få år.

Det är, ärade ordförande i bevillningsutskottet, ingalunda kärlek till en åtgärd,
som vi måst vidtaga, som är motivet för att jag här talar för reservationen.
Jag skulle tro att alla, som ha sysslat med gengas och allt vad därtill
hörer, inte för ögonblicket i varje fall, ha någon kärlek till den och därför
vilja ha den kvar. Anledningen till att vi vilja ha lindrigare skatt på gengasdrivna
fordon är att det är en åtgärd som ur beredskapssynpunkt kan vara

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. höjning av automobil skatten m. m. (Forts.)
nyttig men även ur nationalekonomisk synpunkt kan få en mycket större betydelse
än nu, om man får hålla på och tekniskt utveckla förfarandet. Man
sade i början på 1930-talet, när ingenjör Svedlund och andra förfäktade möjligheten
att komma fram till gengasdrift av traktorer och lastbilar, att det
inte var någonting för oss. Jag var med vid ett tillfälle, då ingenjör Svedlunds
gengasprojekt bildligt talat halshöggs ur teknisk synpunkt, örn jag får
uttrycka det så, i en av våra akademier. Följden av denna inställning hos de
ledande tekniska experterna blev, att under en lång följd av år var det alldeles
dött på området. Men den, som inte tappade sugen, var ingenjör Svedlund.
Han har gjort så oerhört mycket för våra transportmöjligheter under
dessa år, att han är förtjänt av hela samhällets honnör. Det innebär kanske
inte någon betydande honnör att biträda vår mening örn lägre beskattning av
gengasbilar, men det vore ett tecken på att man uppskattar de energiska insatser,
som på detta område ha gjorts och som jag vet göras för att utveckla
gengasdriften till att bli så fulländad, att den får verklig ekonomisk betydelse
för våra transportförhållanden.

Det anförda ger mig anledning att inte bara instämma i vad reservanterna
i huvudsak anfört, utan även yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det förefaller mig, som om man från
reservanternas och deras sympatisörers sida nog åtskilligt har överdrivit betydelsen
av den fråga som det här gäller. Så vitt jag kan finna ligger det en
motsättning i reservanternas argumentation, när man å ena sidan gör gällande,
att det är alldeles nödvändigt att behålla den skattelättnad för gengasbilarna
som här föreslås med hänsyn till vårt behov av beredskap, och å andra sidan
säger att det blir så få gengasbilar, som komma att vara kvar, att den omständigheten
inte kommer att utöva någon större inverkan på frågan, varifrån
staten skall ta medel till väghållningen. Skall det vara någon mening nied att
upprätthålla en gengasberedskap, får den väl ändå lov att läggas upp i ganska
stor skala. Jag tror inte man skall föreställa sig, att den svenska industrien
är benägen att upprätthålla tillverkningen av gengas aggregat och en fortsatt
forsknings- och förbättringsverksamhet på detta område, med mindre än den
får garantier för att avsättningen kommer att bli något så när avsevärd. Föreställningen,
att man genom att behålla ett fåtal av våra gengasbilar skall
kunna vidmakthålla industriens beredskap på gengasområdet, tror jag är
mycket överdriven. Skall man lyckas upprätthålla beredskapen ända ut i det
yttersta, d. v. s. ända ner i fabrikerna och verkstäderna, får man nog lov att
räkna med en gengasbilpark av en sådan storleksordning, att det för industrien
är lönande att fortsätta tillverkningen av aggregat. Men det är ju inte det
motionärerna avse, utan endast att gengasbilarna under en viss övergångstid
skola få åtnjuta en lindrigare beskattning, sorn gör att folk inte springer och
river bort aggregaten i morgon, utan kanske väntar till i övermorgon eller nästa
vecka.

Man får nog också lov att räkna med att den fortsatta gengasdrift, som
kan komma i fråga, i varje fall kommer att inskränka sig till vissa ganska
snävt avgränsade kategorier av bilägare. Utskottet hade tillfälle att under behandlingen
av denna proposition föra ett rätt lii ror i kt samtal med några företrädare
för (Ion yrkesmässiga biltrafiken i landet, och från deras sida förklarades
bestämt, att såvitt angick den yrkesmässiga biltrafiken fanns det
ingen anledning att tro, att ens en skattelättnad för gengasdrivna fordon skulle
kunna leda till ett bibehållande av gengasen. Enligt deras mening skulle yrkeschaufförerna
inte vara villiga att i fortsättningen köra med gengas, detta dels
med hänsyn till det besvär som den förorsakar och dels med hänsyn till de

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)
hälsovådliga konsekvenser som, trots ali forskningsverksamhet och alla förbättringar
på detta område, alltjämt äro förenade med gengasdriften. Under alla
omständigheter skulle de yrkesmässigt organiserade bilägarna vara nödsakade
att räkna med stora besvärligheter och extrakostnader för ett fortsatt uppehållande
av gengastrafiken, varför man där ställde sig tämligen ointresserad
för tanken på att genom sådana åtgärder, som här föreslagits, stimulera till ett
upprätthållande av gengastrafiken. Örn man således måste räkna med att den
yrkesmässiga biltrafiken, även örn en lättnad i fordonsbeskattningen skulle
åstadkommas för den gengasdrivna fordonsparken, i allmänhet icke kommer
att i fortsättningen begagna sig av gengas, blir det en rätt begränsad krets
av bilägare som kommer att behålla sina gengas aggregat, och den beredskapsorganisation,
som man räknar med att behålla, kommer därför att få en relativt
liten omfattning.

Det ligger naturligtvis åtskilligt sunt förnuft, i önskemålet att inte helt
avskära förbindelserna med gengasen. Det kan vara gott och väl för samhället
att under nya oroliga tider lia gengasdriften såsom en synnerligen användbar
reserv. Men jag förmodar, att samhället får lov att försöka tillgodose denna
beredskapssynpunkt på något annat sätt — hur det nu skall ske. Det måste bli
en samhällets sak att upprätthålla denna beredskapsorganisation och inte en de
enskilda bilägarnas sak. Litar man bara till de enskilda bilägarna i detta fall,
är jag rädd för att vi, när beredskapsorganisationen skall tagas i bruk, komma
att finna, att den inte är så imponerande stor, att den kan vara till någon
väsentlig nytta.

Under debatten i denna fråga har det nog i hastigheten fällts en del överord.
Från reservanternas sida har man använt uttrycket, att det här är fråga örn att
»slå ihjäl» gengastrafiken. Det är det ju ändå inte fråga om. Utskottets betänkande
innebär ju inte något förbud mot att i fortsättningen använda gengasbilar.
När man begagnar detta uttryck, innebär det givetvis en farhåga för
att den höjning av fordonsskatten, som nu kommer att ske beträffande såväl
bensinbilar som gengasbilar, skall för gengasbilarnas vidkommande bli så
ofördelaktig, att bilägarna, örn de sammanställa de ekonomiska skälen med bekvämlighetsskälen,
finna sig föranlåtna att övergå till bensindrift. Men även
örn gengasbilarna fa betala samma fordonsskatt som bensinbilarna, innebär ju
dock, såsom tidigare påpekats i debatten, den omständigheten att gengasdrivna
motorfordon slippa^ ifrån drivmedelsskatten, så pass stora ekonomiska fördelar,
att de väga åtskilligt mera än den ekonomiska vinning, som består i en
halvering av fordonsskatten.

I våras hade riksdagen tillfälle att behandla en motion, i vilken yrkades
nedsättning av automobilskatten för elbilar. I det betänkande, som bevillningsutskottet
avgav över denna motion, anförde utskottet några jämförande siffror
rörande beskattningens tyngd för olika slag av motorfordon. Siffrorna bygga
på ett utlåtande till utskottet av trafikkommissionen, och jag skall ta mig fri}''euppfriska
kammarens minne med några av de siffror som där angåvos.
Irafikkommissionens beräkningar äro givetvis grundade på den fordonsbeskattnmg
som da gällde. Siffrorna för fordonsbeskattningen i det nuvarande läget
böra således bedömas vara fyrtio procent högre, men trafikkommissionens beräkningar
äro å andra sidan också grundade på den före kriget gällande drivmedelsbeskattnmgen,
således en avsevärt lägre drivmedelsbeskattning än den
som även enligt det nu föreliggande förslaget kommer att äga bestånd. Det
visar sig då, att en lastbil med en lastningsförmåga av fyra ton, örn den drives
med gengas, kostar i fordonsskatt 518 kronor i skatt per år — jag påminner
ännu en gang örn att det är fordonsskatten före den nu föreslagna förhöjningen
som ligger till grund. Någon ytterligare skatt tillkommer inte. Örn

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)
denna lastbil i stället hade drivits med bensin och körts 4 000 mil under ett
år, skulle den i fordonsskatt och bensinskatt ha kostat tillsammans 2 162 kronor,
och hade den gått 6 000 mil, skulle skatten på denna bensindrivna bil ha
uppgått till 3 002 kronor. Det är, som synes, en avsevärd skillnad i skattebördan
för gengasbilen, 518 kronor, och den bensindrivna bilen, 3 002 kronor. Örn man
nu påstår, att den här påyrkade nedsättningen i fordonsskatten skulle betyda
mera än skillnaden mellan den sammanlagda beskattningen för gengasbilen och
bensinbilen, förefaller det mig återigen, som örn man rör sig med ganska
överdrivna föreställningar. Tack vare att gengasbilen slipper ifrån den ganska
betungande drivmedelsskatten blir beskattningen i realiteten, trots att man får
betala även för aggregatet, så avsevärt mycket lindrigare, att det, örn man tar
hänsyn enbart till beskattningsbördan, måste, även utan den nedsättning som
reservanterna här föreslå, vara ekonomiskt betydligt fördelaktigare att använda
en gengasbil. Örn man ändå inte gör det, beror det uppenbarligen på att besvärligheterna
med gengasen och eventuellt också vådorna ur hygienisk synpunkt
synas chaufförerna så stora, att de föredraga att använda bensindrivna bilar.

Gentemot detta resonemang kan invändas, att dessa siffror inte innebära
någon mätare på kostnaden för att hålla en bensinbil och kostnaden för att
hålla en gengasbil, då gengasbränslet kan ställa sig dyrare än bensinen. När
gengasdriften startade, anfördes dock såsom ett argument för densamma även,
att bränslekostnaderna skulle ställa sig lägre än kostnaderna för bensindrivna
bilar. Det är möjligt, att läget numera är ett annat, men jag föreställer mig,
att priset på gengasbränsle dock får lov att stå i en viss relation till bensinpriset
och att en sänkning av bensinpriset i och för sig måste få till följd en sänkning
av priset på gengasbränslet, örn överhuvud taget även i detta avseende
gengasdriften skall kunna ställa sig konkurrenskraftig gentemot bensindriften.
Örn det är meningen med reservationen att genom billigare fordonsskatt för
de gengasdrivna bilarna öka deras konkurrenskraft så att man därigenom även
får en möjlighet att hålla gengasbränslets pris uppe, kommer man ju emellertid
in på ett annat område, som inte berörts i reservationen och som det kanske
inte heller är riktigt opportunt att beröra.

Örn man håller sig till de något så när jämförbara fakta i detta fall, förefaller
det mig således, herr talman, som örn det knappast kan finnas anledning
till den här ådagalagda entusiasmen för de av reservanterna föreslagna åtgärderna
till gengas driftens upprätthållande, utan att starka skäl — även ekonomiska
— tala för att vi kunna gå på utskottets linje. Den beredskap, som är
önskvärd och jag kan gärna säga nödvändig på detta område, tror jag, såsom
jag tidigare sagt, att vi få lov att ordna på annat sätt än genom att lita till de
enskilda bilägarnas välvillighet, åtminstone örn man vill ha garanti för att
beredskapen i farans stund verkligen skall finnas till.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets betänkande.

Friherre De Geer: Herr talman! Endast ett pär ord.

Herr Elon Andersson framhöll, örn jag förstod honom rätt, att det under
debatten förmärkts en viss entusiasm för den ståndpunkt reservanterna intagit.
Han tycktes anse, att denna entusiasm var överdriven. Jag har för min
del inte kunnat förmärka någon sådan entusiasm, men jag skulle gärna sett,
att en sådan funnits i litet mera utpräglad grad än fallet varit.

Det har sagts i debatten, att man talat med representanter för den yrkesmässiga
trafiken och att de uttalat sig mot användande av gengas. Ja, det är
naturligtvis riktigt, men örn man frågar sig för ute i bygderna, kan man på
många håll få höra, att det också finns yrkesmässiga trafikmän, som stå mycket
tveksamma i denna fråga och som fundera på att använda gengasen även

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatlen m. m. (Forts.)
i fortsättningen. Det vore önskvärt, att man gav dem ett litet extra handtag,
så att de kunde övervinna sin tveksamhet.

Det sägs visserligen, att verkningarna av de åtgärder, som reservanterna
föreslagit, skulle bli av mycket ringa omfattning -—- t. ex. att endast en och
annan icke yrkesmässig chaufför skulle begagna gengasen — men jag tror
ändå, att det vore synnerligen fördelaktigt, örn kammaren ville stödja detta
förslag.

Det förefaller mig, som örn man i detta ögonblick kommit till ett stadium,
som är mycket typiskt för läget efter stora kriser och efter ett avslutat krig.
Man tappar sugen så att säga i fråga örn att stödja sådana saker, som under
kristider äro i behov av stöd. Örn ett nytt krigstillstånd uppstår, får man
börja på nytt och sätta till mycket större belopp, än örn man för att ta det
fall det nu gäller, upprätthåller gengasdriften i en viss omfattning och tillvaratager
de möjligheter till förbättrade konstruktioner på detta område som kunna
förefinnas.

Jag tror, att det både ur nationalekonomisk och ur andra synpunkter är
riktigt att, såsom reservanterna föreslå, ge ett handtag åt dem, som önska utnyttja
gengasen även i fortsättningen. Även örn detta stöd inte skulle få så
oerhört stor betydelse i och för sig, har det dock en viss uppmuntrande inverkan,
som nog vore fördelaktig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Näsgårds m. fl. reservation.

Herr Heiding: Herr talman! Bevillningsutskottets vice ordförande tycks
inte lia någon särskild förståelse för denna fråga. Han trodde, att vi motionärer
och även reservanterna ville behålla gengasen endast en kortare tid, men
så är ju inte fallet. Vi önska, att gengasdriften i en viss utsträckning skall
behållas, åtminstone till dess vi fått se resultatet av den utredning, som är
föreslagen.

Utskottets vice ordförande trodde vidare, att industrien inte i forsättningen
skulle intressera sig för tillverkning av aggregat, örn den inte kunde vänta
någon större avsättning av dessa. Det kan ju tänkas, att det av en eller annan
anledning visar sig omöjligt att behålla gengasdriften, men jag tror, att det
vore önskvärt, örn den kunde behållas och därmed också den tillverkning av
gengasbränsle, som vi haft under kristiden. I varje fall anse vi, att någon nedskrotning
av aggregat inte bör ske nu, utan att gengasdriften bör bibehållas
åtminstone under utredningstiden.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av den
entusiasm, med vilken herr Domö yttrade sig örn gengasindustrien och en av
dess främsta märkesmän i vårt land. Det har varit mycket lyckligt, att ingenjör
Svedlund med sådan energi bedrivit sitt arbete, däri instämmer jag mycket
gärna. Men när det här sägs, att man vill slå ihjäl denna industri,, innebär
det emellertid, såsom herr Elon Andersson sade, utomordentligt kraftiga överord.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det finns^ motorer, som inte alls
beröras av bilskatten och som äro mycket talrika i vart land och efter allt
att döma bli allt talrikare, nämligen de motorer, som driva våra traktorer på
landsbygden. Örn några motorer skulle passa för gengas, är det väl dessa,
eftersom man här arbetar under relativt lugna och jämna förhallanden. Örn
man räknar med att det blir några tiotal, kanske några hundratal lastbilägare
— personbilägare blir det val knappast några alls — som skulle föredra att
fortsätta med gengasen och som möjligen av rent psykologiska skäl, inte ekonomiska,
skulle känna de nu föreslagna åtgärderna som ett slag, finns det väl

Onsdageu deli 28 november 1945.

Nr 37.

Äng. höjning av automohilshatten rn. m. (Forts.)
allt skäl i världen, att de, som äro övertygade om att gengasen representerar
en ekonomiskt lycklig form för lösandet av drivmedelsproblemet för motorer,
använda gengas till sina jordbrukstraktorer. Det skulle för övrigt vara roligt
att veta, herr talman, örn inte i denna dag en hel del jordbrukare redan skrotat
ned gengasaggregaten till sina traktorer. Här är emellertid ett fält, som
jag tycker det skulle vara mycket tacksamt att koncentrera sig på. Jag tror,
att riskerna för den kroniska lömska förgiftningen här äro betydligt mindre
än beträffande bilmotorns.

En annan sak är, att denna gengasframställning i och för sig måste vara
rätt oekonomisk. Man tar ju först ut en del av bränslets värme, och efter en
nedkylning framställes i ett andra tempo en gas, som har ett visst förbränningsvärde,
vilket väl dock inte representerar mera än ungefär två tredjedelar
av det värmevärde man från början har i veden. Det är detta värde man skall
jämföra med värdet hos ett flytande bränsle. Jag tror att det skulle vara utomordentligt
lyckligt, örn vi kunde få fram en uppfinnarverksamhet — bedriven
med samma energi som på sin tid verksamheten på gengasens område — som
inriktade sig på att förädla vårt inhemska bränsle till flytande bränsle, men
den saken skall jag nu inte gå in på.

Gengasbilarna äro ju nu fria från drivmedelsskatt, och den lilla extra uppmuntran,
som man här vill ge dem, som i fortsättningen önska köra med gengas,
är uppriktigt sagt av mycket liten betydelse. Jag tycker det här närmast
är fråga örn ett känslotänkande, och denna sak är alldeles för obetydlig
för att föranleda sådana uttryck som att man skulle slå ihjäl gengasdriften,
örn man beskattade den i full utsträckning, men hålla den vid liv genom att
vidtaga den lilla skattelindring, som här begäres.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När både utskottets vice ordförande och
nu den siste ärade talaren spå, att det i alla fall inte komme att bli många
som skulle behålla sina gengasaggregat, undrar jag, om någon av dem har
tillräckligt stor möjlighet att bedöma den saken.

Vad beträffar särskilt herr Björnssons yttrande om aggregaten på traktorerna,
tror jag det förhåller sig så, att de aggregat till tvåtaktsmotorer, som
man med näppe och nöd har lyckats få att fungera, snabbt komma bort; jag
har själv gjort så med aggregaten till mina tvåtaktsmotorer. När det gäller
gengasaggregaten till fyrtaktsmotorer, kommer jag däremot att behålla dem
så länge aggregaten vara, och hur jag sedan kommer att göra, blir beroende
dels på vilka möjligheter att få nya och förbättrade aggregat, som komma att
finnas — de flesta av de nuvarande aggregaten äro ju gamla — och dels på
kostnaderna för brännoljor o. s. v.

Före kriget, då gengasdriften var jämförelsevis outvecklad, användes i min
hemtrakt flera gengasaggregat för bussar och lastbilar, och anledningen var,
att man ville tillgodogöra sig den skattelättnad, som då gällde på detta område.
En sådan rabattering utgör enligt min mening en psykologisk faktor,
som man inte skall bortse från och som, örn den finge göra sig gällande i
fortsättningen, kanske skulle kullkasta de spådomar, vi här ha hört, örn hur
det kommer att gå. Jag tror, att denna rabattering för mångå skulle bli en
sporre att fortsätta med gengasdriften. Särskilt bland lastbilschaufförerna är
det många, som ha lyckats så bra med sina aggregat, att de faktiskt inte anse
dem vara besvärliga.

När det talats örn gengasfaran, skulle jag nog vilja säga, att den kanske
har varit störst i städerna, särskilt om en massa bilar ha stått i tomgång på
trånga gator samt i garagen. På den rena landsbygden ha gengasolyckor där Första

kammarens protokoll 1945. Nr 37. 2

\S Nr 37. Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. höjning av automobilskatten m. m. (Forts.)
emot varit ytterst sällsynta, i all synnerhet sedan folk lärt sig att sköta aggregaten
på ett riktigt och klokt sätt.

För min del tror jag därför, att gengasdriften kan ha en framtid. Men efter
krigsårens besvärligheter är det ju naturligt, örn man drar en lättnadens ^suck
och gärna går ifrån gengasdriften. Och skulle nu utskottslinjen segra, så att
man får betala skatt även för aggregaten, är det möjligt att beståndet av gengasaggregat
kommer att nedskäras högst väsentligt. Men detta är inte något
bevis för att inte gengasdrift skulle ha bibehållits, örn man beslutat denna
skattelättnad, som både har en psykologisk betydelse och ganska stor reell
innebörd.

Detta gör, att jag för min del kommer att ansluta mig till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels, av herr Näsgård, att till det under behandling varande
förordningsförslaget skulle fogas ett nytt stycke med det innehåll, som angivits
i den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen, dels ock att nämnda
yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på avslag å herr Näsgårds yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstmngsproposition:

Den, som avslår herr Näsgårds beträffande punkten A 1 i bevillningsutskottets
betänkande nr 62 framställda yrkande om tillägg till ifrågavarande förordningsförslag
av ett nytt stycke med angivet innehåll, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville röste,
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit salunda:

Ja — 70;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande för ordnings för slag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2—4 samt B och C Vad

utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggs -stat I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Enligt punkten 2 av ett vid Kungl. Maj :ts proposition nr 334 fogat utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 19 oktober 1945 hade chefen
för finansdepartementet till nämnda statsrådsprotokoll lämnat en redogörelse
för vissa av statens organisationsnämnd gjorda framställningar örn anvisande
av ytterligare medel under innevarande budgetår till nämndens verksamhet,
vilka framställningar, om de bifölles, skulle medföra överskridanden av de i
nämndens avlönings- respektive omkostnadsstat upptagna, förslagsvis betecknade
utgiftsposterna till avlöningar till icke-ordinarie personal och till reseersättningar
med 103 000 respektive 40 000 kronor. Departementschefen hade
förklarat sig anse, att nämnda framställningar borde vinna Kungl. Maj:ts bifall.
Ett överskridande av den storlek, varom sålunda vore fråga, hade dock
synts departementschefen icke böra medgivas utan att riksdagen lämnats tillfälle
att taga ställning till frågan.

Utskottet hade i dea nu föredragna punkten anfört:

»Med hänsyn till vad i ärendet anförts har utskottet ej någon erinran att
framställa mot att organisationsnämndens ökade medelsbehov tillgodoses genom
medgivanden att överskrida vederbörande anslagsposter på sätt departementschefen
ifrågasatt.

Äng. anslaget
till statens
organisations -nämnd.

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. anslaget till statens organisationsnämnd. (Forts.)

Utskottet hemställer, att riksdagen ina i skrivelse till Kungl. Majit giva
tillkänna vad utskottet här ovan anfört.»

Herr Wetter: Herr talman! Lägger man det belopp, som utskottet under
denna punkt har tillstyrkt, till det belopp, som anvisades av vårriksdagen, komma
anslagen till statens organisationsnämnds verksamhet att under budgetåret
1945/46 uppgå till omkring 640 000 kronor. Detta är ett anslag av en storleksordning,
som överstiger kostnaderna exempelvis för vart och ett av samtliga
statsdepartement och ganska nära motsvarar utgifterna för en hel del av statens
ämbetsverk. Man har i propositionen motiverat detta anslag med de besparingar,
som uppnåtts genom nämndens verksamhet.

Det är säkerligen riktigt, att statens organisationsnämnd tagit många goda
initiativ och åstadkommit besparingar, även om man från vissa håll anser, att
siffrorna icke äro fullt tillämpbara, och man framför allt måste komma ihåg,
att de angivna besparingarna hänföra sig till beredskapstiden med dess mycket
stora antal inkallade. Under fredliga förhållanden bli därför besparingssiffrorna
proportionsmässigt starkt reducerade, och det är ju inte heller säkert att åtgärder,
som voro lämpliga under beredskapstiden, även under fredstid äro ekonomiskt
riktiga. Men därtill kommer frågan, huruvida genom organisationsnämndens
verksamhet uppstått mindre goda konsekvenser, som kanske icke siffermässigt
kunna angivas.

Örn jag håller mig till den del av statsförvaltningen, inom vilken organisationsnämndens
s. k. organisationskommitté fått till uppgift att verka, nämligen
försvaret, ha där jämlikt 1942 års försvarsordning de centrala förvaltningarna
inrättats. Dessa ha av Kungl. Maj :t erhållit instruktioner, som i stort sett givit
dem till huvudsaklig uppgift att sköta förvaltningen var och en inom sitt område.
I detta ligger naturligtvis icke endast uppgiften att sköta förvaltningen
inom det centrala ämbetsverket, utan förvaltningarnas uppgift är framför allt
att åstadkomma en rationell och ändamålsenlig ekonomisk förvaltning ute vid
förbanden, depåerna, marinstationerna o. s. v.

Det är förvisso fullgott vitsordat, att under den arbetsbelastning, som åvilade
dessa förvaltningar under beredskapstiden, så inte har kunnat ske. Detta har
särskilt blivit påvisat av statens krisrevision. Sedan denna revisions arbetssätt
ändrades i samband med revisionens utvidgning från en krisrevision till en statens
sakrevision, ha därifrån utgått många för de militära förvaltningarna inspirerande
impulser, och det uppstod också ett verkligt gott samarbete mellan
sakrevisionen och försvarsförvaltningarna, som på många områden gett mycket
goda resultat.

Emellertid torde också, särskilt under senare år — såsom även vitsordats av
försvarsministern i inledningen till fjärde huvudtiteln av 1945 års statsverksproposition
— de militära förvaltningarna själva i mycket hög grad ha börjat
intressera sig för att rationalisera och förbilliga förvaltningen och verksamheten,
detta särskilt när den första utomordentliga arbetsbelastningen under beredskapstiden
började lätta. Jag kan för egen del bekräfta att det, åtminstone under den
tid av två år, då jag tjänstgjort i marinförvaltningen, på de allra flesta händer
funnits en mycket redobogen vilja att söka inifrån förvaltningen själv åstadkomma
en rationalisering utåt, såväl vad personal som vad anskaffning och skötsel
av materielen beträffar, en verklig strävan att få ut det hästa möjliga av
för ändamålet anvisade medel. Lägger man den åskådning på detta problem, som
man förvärvar, om man arbetar inom näringslivet, så måste man anse, att detta
också är det riktiga tillvägagångssättet. Här ha statsmakterna tillsatt förvaltningar,
givit dem i uppdrag att sköta örn ett visst arbetsområde, att se till, att
allting sker rationellt och på ekonomiskt bästa sätt, naturligtvis med tillvara -

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Äng. anslaget till statens organisationsnämnd. (Forts.)
tagande av från militära myndigheter uppställda berättigade önskemål; örn dessa
förvaltningar icke visa sig mäktiga att sköta sina åligganden, är det då icke
riktigt att insätta reformarbetet på dessa förvaltningars arbetssätt och verksamhet? Nu

går man i stället en helt annan väg. Man bildar ett nytt ämbetsverk, organisationsnämnden,
med dess organisationskommitté, som söker kasta sig på än
ett objekt, än ett annat och som hos Kungl. Maj :t begär att erhålla vissa områden,
där man vill utföra försöksverksamhet, varvid man icke väjer för att välja
områden, där man vet att vederbörande centrala förvaltning ämnar söka ingripa.

Nu är det möjligt, att uppfattningen om organisationsnämndens arbete och
resultat i hög grad blir beroende av det sätt, på vilket denna utför sina undersökningar.
Såvitt jag kunnat bedöma, har dess verksamhet icke blott resulterat
i vissa besparingar, utan också haft en del allvarliga skadliga följder i släptåg.
På vissa ställen, där undersökningar vidtagits, har en djup misstro och en känsla
av misstänksamhet mot sakligheten i de nya uppläggningarna åstadkommits
hos dem, som blivit föremål för undersökningarna. Det har givit en känsla av
att man icke vet, vem som egentligen har uppsikten och håller sin hand över
organen. Det har hos underlydande myndigheter borttagit känslan av ansvar
och lusten att taga initiativ. Jag kan som exempel nämna, att jag under min
tjänstgöring i marinförvaltningen många gånger på frågan, varför man icke
gjort det eller det för att förbilliga eller rationalisera förhållanden, som man
väl visste voro i behov av ett sådant ingrepp, fått det svaret: »Det håller ju
organisationsnämnden på med.»

Även Kungl. Maj :t synes, dock inom en annan huvudtitel, nämligen försvarets,
haft på känn, att organisationsnämndens arbete icke enbart varit av godo för
det hela. Sedan departementschefen i inledningen till fjärde huvudtiteln av 1945
års statsverksproposition redogjort för olika rationaliserings- och organisationsuppgifter,
som verkställts av de centrala myndigheterna, berör han den militära
expeditionskommitténs och dess efterträdares, statens organisationskommittés,
arbete och försöksverksamhet inom försvaret. Därefter framhåller försvarsministern
den fara, som ligger i att rationaliseringsåtgärderna hänskjutas till
organ utanför de ansvariga myndigheterna, och förutsätter, att förvaltningsmyndigheterna,
efter en avveckling av de särskilda undersökningsorganen eller en
omställning av dessas verksamhet till andra områden, måste fortsättningsvis
helt svara för rationaliseringssträvandena inom sina förvaltningsområden. Det
måste därför inskärpas, säger försvarsministern, att de organisationsundersökningar,
som nu genom särskilda organ bedrivas, givetvis icke få utgöra hinder
för förvaltningsmyndigheterna att själva i lämplig utsträckning taga initiativ
till att genomföra rationaliseringsåtgärder inom sina verksamhetsområden. Försvarsministern
påpekar också, att organisationsundersökningarna icke böra få
hindra vidtagandet av provisoriska anordningar för att snabbt få till stånd en
rationalisering av verksamheten och ett nedbringande av de statliga utgifterna
i avbidan på de slutligt ifrågakommande åtgärdernas genomförande.

Det räcker emellertid icke att återställa arbetsglädje och arbetsro med uttalande
under en huvudtitel, då man under en annan huvudtitel går fram efter en
linje, som i viss grad står i motsats härtill. Folk, som skall arbeta, måste känna,
att de ha möjlighet att verka oell sköta sin uppgift, göra sina reformer utan
att vissa områden av det dem underställda verksamhetsfältet äro tabu för dem
och i fråga örn organisatoriskt reformarbete underställda ett helt annat organ,
som — och det är ju ganska naturligt — vederbörande icke anse äga den ingående
kunskap och kännedom örn förhållandena, sorn erfordras. Här föreligger enligt
min uppfattning en överorganisation och ett ingrepp i den statliga förvalt -

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. anslaget till statens organisationsnämnd. (Forts.)
ningens logiska uppställning, som är ganska förvirrande. Det är icke utan att
nian får en föreställning’ örn något slags komnhssariesystem, ett system som för
en man inom näringslivet förefaller fördärvbringande.

Det är också naturligt, att ett sådant system förhalar och försvårar lösningen
av många frågor, vilket gör arbetet ännu tyngre än inom statsförvaltningen
i allmänhet. Systemet förhindrar de ansvariga myndigheterna att omedelbart
eller successivt göra förbättringar inom hela sitt verksamhetsområde,
därför att vissa delar därav ligga under organisationsnämndens domvärjo och
icke under den ansvariga myndighetens. Det skulle vara omöjligt att sköta en
affär i det civila, om man icke ständigt och successivt kunde vidtaga förbättringar
på alla de punkter, där man ser att något icke är bra.

Det har också visat sig, att organisationsnämnden, sedan den gjort undersökningar
på en viss plats, strävat efter att likformigt breda ut och tillämpa
en viss organisationsform över hela försvaret. Man kommer härigenom fram
till ett enhetligt system, men ett system som kanske icke alls passar till de
krav och förhållanden, som förefinnas på de olika platserna. För min del tror
jag att man aldrig skall eftersträva större arbetsområden än att ledningen
verkligt effektivt kan överblicka desamma. Emellan dessa verksamhetsområden
bör man åstadkomma samma samarbete, som förekommer inom en koncern
i näringslivet. Därigenom vinner man möjligheten att inom statsförvaltningen
få fram den konkurrens, som man riktigt nog eftersträvar inom näringslivet.
I stället för att t. ex. fastslå, att en matsal skall vara inredd och
skötas på exakt samma sätt inom hela försvaret eller att maten skall vara
precis likadan på varje militärort, bör man ge de olika delarna en viss arbetsfrihet
och arbetsglädje och låta konkurrensen mellan de olika grenarna i att
sköta sina uppgifter komma till verkan. lag fann en sådan konkurrens, som
vi haft på många områden, synnerligen värdefull, när den kompletterades med
ett ökat samarbete mellan försvarsgrenarnas likartade områden, ett samarbete
till båtnad för alla parter och med sakrevisionen såsom ej sällan ett impulsgivande
förmedlingsorgan.

Det är klart, att extraordinarie organisationsåtgärder under beredskapstider
och i ett allvarligt läge äro berättigade, men är det icke riktigt, när man nu
återgått till fredsförhållanden, att man också återgår till en normal arbetsfördelning
med klara ansvarsförhållanden och att man, även om personfrågor
stå hindrande i vägen, löser svårigheterna på samma sätt som i det fria näringslivet
genom att på de ansvariga posterna tillsätta män, som kunna få
och som kunna taga förtroendet att svara för att statens organ arbeta på det
sätt, som de böra? En sådan ordning kan mycket väl kompletteras med att
sakrevisionen ges befogenhet att ställa erforderlig specialpersonal lill förvaltningarnas
förfogande i deras egna strävanden och arbete för effektivitet. De
bästa upplj^sningarna beträffande försvarets angelägenheter torde också 1945
års försvarskommitté kunna få just från de ansvariga förval filin gsm,yndigheterna,
örn dessa arbeta efter här uppskisserade linjer.

Herr talman! Jag har ansett det vara min skyldighet att, stödd på den
erfarenhet jag fått från fri verksamhet och i den statliga förvaltningen, uttala
min uppfattning, att det icke kan vara riktigt eller med klok ekonomi
förenligt att utbygga organisationsnämnden på sätt som här föreslagits. Som
saken nu ligger till, är det ju meningslöst att yrka avslag, utan i stället vädjar
jag, stödd på vad här framhållits, till finans- och försvarsministrarna samt till
riksdagens statsutskott att så snart som möjligt taga under omprövning, huruvida
utvidgandet av den nuvarande organisationsnämnden till ett ämbetsverk
i längden utgör den riktiga metoden att lösa svensk statsförvaltnings organisationsproblem.

Onsdagen den 28 november 1945.

Ni 37.

Ang. anslaget till statens o rg an isa t iöns nä mnd. (Forts.)

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det skulle kanske vara egendomligt,
örn inte från organisationsnämndens sida något sades till belysning av det
anförande, som amiral Wetter här Ilar hållit.

Först och främst tror jag mig kunna säga, att det knappast är organisationsnämnden,
som på grund av något mer eller mindre utpräglat maktbegär vidtar
åtgärder, vilka kunna leda till att nämndens omfattning till sist kommer att
motsvara ett litet ämbetsverks, något som amiral Wetter varnade för. Det förhåller
sig i stället så, att de anspråk, som från statsförvaltningens sida ställas
på organisationsnämndens biträde i olika hänseenden, äro så många och omfattande,
att nämnden knappast ser sig någon möjlighet att kunna effektuera
dem alla. Det är således inte genom organisationsnämndens eget initiativ, som
arbetet har svällt vida utöver de bräddar, som man från början ansåg normala
för att inom sig upptaga organisationsnämndens verksamhet, utan det har
skett på grund av de anspråk, som ställas från olika ämbetsverk och från
den centrala förvaltningens sida och vilka, såsom jag förmodar, grunda sig
på de erfarenheter beträffande gagnet och värdet av organisationsnämndens
verksamhet, som hittills kunnat göras.

Det är alldeles självfallet, att organisationsnämnden i sin verksamhet, som
ju innebär att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag söka förbättra arbetsmetoderna
inom de olika ämbetsverken, kan komma i konflikt med någon
befattningshavare och måhända även med hela det system, på vilket ett verks
förvaltning vilar. Det ligger i sakens natur, att en sådan konsekvens kanske
inte kan undgås.

Amiral Wetter påpekade, att bedömningen av värdet av organisationsnämndens
arbete givetvis blir mycket subjektiv. Det är ett sant och riktigt ord.
Det är klart, att organisationsnämndens arbete också vilar på en subjektiv
bedömning av förhållandena, och därest dess och vederbörande ämbetsverks
bedömning komma i konflikt med varandra, lär det inte kunna undvikas, att
måhända vissa obehag komma att uppstå.

Emellertid måste jag säga, att jag från min erfarenhet av organisationsnämndens
arbete inte har det intrycket, att ett sådant förhållande är det normala
för umgänget mellan organisationsnämnden och de förvaltningar, vilkas
verksamhet den undersöker. Tvärtom har det förhållit sig så, att man från
vederbörande verks sida med mycket stort intresse har tagit del i organisationsnämndens
utredningar och medverkat till ett genomförande inom vederbörande
verk av de rön och erfarenheter, som organisationsnämnden har kunnat
meddela. Och jag har mig inte bekant, att dess verksamhet mer än i ett mycket
ringa antal fall har föranlett konflikter av sådan storleksordning, att det
uppstått allvarliga svårigheter för nämnden att fullfölja sitt arbete eller att
genomföra de åtgärder, som föreslagits. Jag är rädd att jag måste karakterisera
den bild av organisationsnämndens verksamhet och ingrepp på olika
områden, som amiral Wetter givit, såsom — örn den skall gälla ett allmänt
omdöme — mycket överdriven eller — om den skall gälla inom ett begränsat
område — såsom ett mycket beklagligt men ingalunda allmängiltigt bevis
på att svårigheterna att sammanjämka de olika ståndpunkterna föranlett en
sådan motsatsställning som den, som har tagit sig uttryck i amiral Wetters
anförande.

Beträffande särskilt den verksamhet, som försvarets centrala organisationskommitté
utför — och det är ju framför allt dess ansvällning som nu nödvändiggjort
nämndens begäran om en anslagsökning — tror jag mig kunna säga,
att den huvudsakliga delen av denna kommittés hittillsvarande arbete, som
bär försiggått vid förband i Västsverige, också har skett utan några allvarligare
friktioner. Jag har själv haft tillfälle att, visserligen i mycket be -

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. anslaget till statens organisationsnämnd. (Forts.)
gränsad omfattning, följa kommitténs arbete pa ort och ställe, och jag är beredd
att omvittna, att det, såvitt jag kunnat finna, där inte rådde något motsatsförhållande,
utan att man tvärtom från vederbörande förbands sida nied
mycket stort intresse biträdde kommittén i dess arbete och med utomordentligt
stor beredvillighet sökte genomföra de organisationsförslag, som gjordes.

Jag får kanske dessutom säga, herr talman, att de åtgärder, som orgamsationsnämnden
varit i tillfälle att föreslå, tagit sig synliga uttryck i de organisationsförslag
från vederbörande försvarsgrenars sida, vilka komma att presenteras
inom den pågående försvarsutredningen. „

Jag tror därför inte att man kan säga, att orgamsationsnämndens arbete pa
de områdena har varit så betydelselöst, att man skulle önska det ogjort, och
jag tror inte heller att man, örn man vill se saken i stort, kail säga att nämndens
arbete har inverkat så oförmånligt på arbetshågen och lusten att ta egna
initiativ o. s. v., att det finns anledning att i det avseendet göra några anmärkningar.
o ..

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att lämna någon redogörelse
för de beräknade besparingar, till vilka, arbetet inom försvarets centrala
organisationskommitté har lett. Jag är förvissad örn att man inom statsutskottet,
och i varje fall inom vederbörande avdelning, haft tillfälle att få en
så pass grundlig redogörelse för detta arbete, att utskottet icke har svävat i
okunnighet därom. Jag skall gärna medge — i det avseendet har amiral Wetter
rätt — att siffrorna äro ganska svårbedömbara örn man vill aptera dem
på normala förhållanden, eftersom de ju avse beredskapstidens utgifter. Men
även örn man således inte gar i god för att siffrorna äro pa kronan, eller öret
riktiga, har jag en bestämd känsla av att storleksordningen är. tillräckligt
tydligt angiven för att man skall förstå, att de rön, som organisationskommittén
har kunnat göra, även örn man apterar dem på fredsmässiga förhållanden,
innebära ett betydande ekonomiskt värde för det svenska samhället.

(Jag har, herr talman, med dessa ord bara velat i någon mån ta organisationsnämndens
arbete i försvar. För den händelse kammaren efter amiral Wetters
anförande skulle ha stannat i den uppfattningen, att organisationsnämndens
och organisationskommitténs arbete i allmänhet har lett till de mindre
behagliga friktioner, varom amiral Wetters anförande bär vittne, tror jag
mig kunna säga, att en sådan uppfattning icke är överensstämmande med det
verkliga förhållandet.

Herr Wetter: Herr talman! Jag har inte velat tvista om vad som varit.
Jag är fullt övertygad om att organisationsnämnden på sina håll har gjort
stor nytta.'' Jag har i stället mera velat peka på den utveckling, man synes
slå in på inom svensk statsförvaltning, när man fråntar de ansvariga myndigheterna
deras ansvar och möjligheter att verka och lägger det på andra
nya ämbetsverk. Det är mot denna tendens jag reagerar, och den uppfattningen
har jag velat framföra här i kammaren.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med anledning av vad herr Elon
Andersson nyss yttrade beträffande föredragningen vid den förberedande behandlingen
av detta ärende i statsutskottet vill jag nämna, att man, innan
man haft den föredragning, som förekommit, ställde sig ganska tveksam till
det i propositionen framlagda förslaget. Emellertid hade vi en ingående föredragning
av sakkunnig från organisationsnämnden, och han både redogjorde
för nämndens verksamhet och framlade en del exempel på de besparingar, man
kunnat ernå. Efter denna föredragning, som var både objektiv och ingående,
och sedan den föredragande besvarat en hel del frågor, som framställdes för

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. anslaget till statens organisutionsnämnd. (Forts.)
att komplettera föredragningen, hade vi inom vederbörande avdelning enstämmigt
den uppfattningen, att organisationsnämndens arbete, så långt vi kunde
se, var mycket värdefullt.

Däremot delar jag inte den uppfattning, som amiral Wetter nyss framförde,
nämligen att organisationsnämnden på något sätt skulle föregripa möjligbeten
för en viss förvaltning att vidtaga de besparings- och rationaliseringsåtgärder,
som kunde anses befogade, därför att organisationsnämnden helt tagit dessa
frågor örn hand. Detta är så vitt jag förstår en alldeles felaktig inställning till
frågan, och vederbörande inom verken böra givetvis söka förebygga, att en
dylik uppfattning insmyger sig. Det är ju inte bara organisationsnämnden, som
skall framlägga förslag örn besparingsåtgärder, utan varje verk bör naturligtvis
också på sitt håll sträva i samma riktning, oavsett örn en organisationsnämnd
arbetar eller inte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Jag skall bara be att få betyga min anslutning
till herr Wetters principiella inställning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
272, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser folkhushållnings
departementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 61, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändring
i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 (nr 561).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 281, i anledning av Kungl. Äng. kreditMaj
:ts proposition angående kreditgivningen till utlandet m. m. givningen till

'' _ _ utlandet m. m.

Med förmälan, att utskottet tagit del av en närmare redogörelse för vissa i
Kungl. Maj :ts proposition nr 366 omnämnda handels- och betalningsöverenskommelser
liksom för utvecklingen av den utländska kreditgivningen och hjälpverksamheten
överhuvud, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i berörda proposition framlagda
förslag, å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa
Första kammarens protokoll 1945. Nr 37. 3

Nr 37.

Onsdagen den 28 november 1945.

Äng. kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)

a) till Avskrivning av vissa kreditor till Danmark och Norge under huvudtiteln
för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster ett anslag av
200 000 000 kronor,

b) till Kredit till Danmark för inköp av baracker m. m. under fonden för
kreditgivning till utlandet ett investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det krig, som har pågått i Europa så
manga ar, har haft åtskilliga trakiga följdverkningar, somliga större och somliga
mindre. Den som jag nu skulle vilja pavisa är en av de mindre, men den
har dock en viss betydelse. Regeringen — det är samlingsregeringen, som från
början bär handlagt det ärende det här gäller — har vant sig vid att ha vidsträckta
fullmakter och handla mycket på egen hand, och riksdagen har först
efteråt kommit att ta ställning till manga förslag, som redan ha fått karaktären
av falt accompli. Det här föreliggande fallet torde vara ett sådant. Det
förhåller sig så, att när regeringen eller någon av dess ledamöter i ett ärende
som detta givit ett löfte till andra nationer, är det knappast möjligt för riksdagen
att säga nej; riksdagen måste acceptera vad som har skett. Men när tiderna
nu ändrats, bör man kräva, att regeringen lägger bort dessa, man kanske kunde
säga ovanor, som i viss man ha varit nödvändiga under kriget, men i ingen
mån torde vara nödvändiga numera.

Det är närmast för att framhålla denna synpunkt, som jag har begärt ordet.
Jag tycker, att detta ärende borde ha handlagts på det sättet, att riksdagen
eller åtminstone något av dess organ haft möjlighet att ta reell ställning till
det, innan ett löfte givits, just därför att det inte finns någon möjlighet att
efteråt inta någon annan ståndpunkt än regeringens. Under utskottsbehandlingen
har det i varje fall inte meddelats, huruvida vederbörande mottagande
länder ha begärt denna gåva eller ens örn de önskat den. Det kan ju tänkas,
att de båda stater, som det är fråga örn nu, inte hyst någon livligare önskan
att få dessa medel som gåva. Beloppen ha lämnats som lån utan ränta, och senare
har man fått höna, att just denna räntefrihet innebar ett slags predestination
till att de sedan skulle efterskänkas. Men inte heller beträffande den
saken har riksdagen blivit underrättad eller haft möjlighet att ta ställning.
Det vore önskvärt, att ett dylikt förfaringssätt inte tillämpades i fortsättningen.

Det är väl ändå så, -att man av den ganska stora gåva, som det här är fråga
örn — jag kommer inte att yrka avslag på densamma — i utlandet och kanske
också inom landet kan få den uppfattningen, att vår ekonomiska ställning är
sådan, att vi kunna bära nästan vilka prestationer som helst. Men jag tror inte,
att man kan säga, att våra statsfinanser äro särskilt lysande, och utvecklingen
kommer säkerligen att gå därhän, att vår statsfinansiella situation blir mycket
svår. Det kan mycket väl tänkas, att de 200 miljoner kronor det nu är
fråga om gott hade behövts i framtiden.

Jag tror inte heller, att det varit nödvändigt för vårt land att genom dtenna
gåva skaffa sig ära — eller vad man kan kalla det för — hos andra nationer.
Sverige har presterat så mycket på alla möjliga sätt i förhållande till både
våra grannländer och andra länder, att vi kunna ha ganska gott samvete ä. eli
utan denna gåva, och jag tror i varje fall inte, att den är ägnad att fria oss
från t. ex. den vanära, som skulle kunna drabba oss med anledning av den
aktuella fråga, som varit så omskriven och omdebatterad under den senaste
veckan.

Jag har, herr talman, härmed endast velat säga, att regeringen bör låta sig
angeläget vara att inte ställa riksdagen inför sådana här fullbordade fakta.
Riksdagen bör alltid — och inte minst när det gäller så pass stora saker, som

Onsdagen den 28 november 1945.

Nr 37.

Ang. kreditgivningen till utlandet m. m. (Forts.)
det här rör sig om — bli i tillfälle att ta ställning till frågorna på ett så tidigt
stadium, att riksdagen bär fria händer.

Vad i övrigt beträffar kreditgivningen till utlandet är det ju klart, att sådana
situationer kunna uppstå, att den kan bli för stor. Det är troligt, att vi
äro nära den gräns, vid vilken det kan vara tillrådligt att gå fram mera försiktigt,
så att vi inte försätta oss själva i en sådan situation, att vi kanske bli
ur stånd att till slut kunna göra rätt för oss.

Jag har i denna fråga intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 387, angående
Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majrts denna dag avlämnade propositioner
nr 385—387.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 565, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn
automobilskatt, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
bevillningsutskottets betänkande nr 62 fattade samma beslut som
första kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 446, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen;

nr 447, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen;

nr 448, av herr Sandström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen; samt
ar 449, ^av herr Mattsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.15 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.