RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 7.

Tisdagen den 6 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 30 och den 31 nästlidne januari samt den 3
innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 37, angående anslag till jordbrukstekniskt institut m. m.; och
nr 38, angående ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
45, angående utläggande av vissa beställningar för försvarsändamål.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 1, 12, 15, 16,
23 och 25, första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, andra lagutskottets
utlåtande nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 3.

Herr Hage väckte en motion, nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Motionen bordlädes.

Herr Mannerskantz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! JJn-interpeilation
der nuvarande krisförhållanden har det blivit nödvändigt att införa en mängd an9- bottnaregleringsbestämmelser
på olika områden. Beträffande handeln med ved ha Ar”a ■fr
införts bestämmelser örn auktoriserade vedhandlare, om clearingavgifter m. m. s l*d
för att tillförseln även fran avlägsna skogsområden till underskottsområdena bränsle.
skall kunna finansieras; i stor utsträckning torde detta vara lämpligt och
ofrånkomligt.

Trots att de priser på veden, som skogsägarna erhålla, icke kunna anses
för höga och i många fall icke möjliggöra något nämnvärt rotnetto, stiga
kostnaderna för transport, förmedling och distribution till sådana belopp, att
konsumenterna i många fall måste erlägga priser, som äro synnerligen höga.

Jag avser nu att framlägga några synpunkter beträffande kostnaderna för
vedförsäljningen på Öland. Priserna på ved för konsumenterna därstädes hava
under senare år varierat — olika för olika delar av ön — mellan 19 kronor
och 21:50 för pannved, 20 ä 23:50 för prima barrved, 20 ä 22 för sekunda
björkved och 23 ä 25 kronor för prima björkved, allt per m8. De fak Första

kammarens protokoll 1945. Nr 7. j

Nr 7.

Tisdagen den 6 februari 1946.

Interpellation ang. kostnaderna för Ölands förseende med bränsle. (Forts.)
torer, som åstadkomma så stora höjningar utöver producenternas priser, äro
dels sådana ofrånkomliga utgiftsposter som frakter på fastlandet, sjötransporten,
frakt å Öland, hamnavgifter, bropengar o. d. och dels sådana mindre
ofrånkomliga utgifter som extra stapling för mätning på mer än ett ställe,
vedhandelns ersättning, avgift till prisclearingen m. m. Man vet ej alltid
vilken ved som producerats å fastlandet eller på Öland med ty åtföljande
stor skillnad i kostnader, vilket ofta kan åstadkomma drastiska exempel på
prisskillnader. Ett förhållande, som även är irriterande, är att mejerierna,
när de få tillstånd köpa ved av sina egna medlemmar, nödgas betala 50 öre
per m3 till den auktoriserade brännvedshandlaren.

Från Böda kronopark levereras ved till de nordligaste kommunerna å
Öland till ungefär Persnäs och Föra, men söder därom är man i mycket stor
utsträckning hänvisad till fastlandsved till ovan omnämnda priser, som måste
anses proportionsvis högre än i de stora tätorterna med deras längre transporter
och oftast större möjligheter att bära kostnaderna. Flera framställningar
örn förbättringar ha gjorts till bränslemyndigheterna, men utan att
några egentliga resultat uppnåtts.

En lämpligare service så att flera kusthamnar än nu kunde användas för
skeppning till Öland, borttagande av förekommande clearingavgift samt god
kontroll över att ej både fastlands- och ölandsproduoerad ved sättes i fastlandsvedens
prisläge äro åtgärder, som kunna tänkas åstadkomma bättring i
nuvarande missförhållanden. En positiv vilja från myndigheternas sida att genom
överläggningar med den auktoriserade vedhandlaren och med representanter
för de öländska vedkonsumenterna komma fram till ett bättre sakernas tillstånd
borde kunna resultera i att denna fråga, som på Öland framstår som
en av de viktigaste för närvarande, komme i ett läge, som bättre än hittills
skulle uppskattas och förstås. Särskilt södra Öland borde komma i åtnjutande
av visst clearingtillägg, i ali synnerhet som clearingen för södra Kalmar län
lär lia givit ett visst överskott.

I anledning av det här anförda får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet Rubbestad ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att frågan örn nedbringandet av kostnaderna
för landskapet Ölands förseende med bränsle noggrant undersökes och att därvid
framkommande möjligheter till förbilligande av distributionen utnyttjas?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 32, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

33, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 34, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 35, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 39, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.;

nr 43, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 19 november 1943 (nr 778) om tillfällig nedsättning av skatten för
vissa automobiler;

nr 44, med förslag till lag örn ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen; samt
nr 47, angående inrättande av en överingenjörsbefattning vid försvarets
fabriksverk m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara friherre
De Geers‘ interpellation örn rätt till avdrag för anskaffande av jordbruksinventarier,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har friherre De Geer till mig riktat följande
frågor:

Ämnar statsrådet inom närmaste tiden vidtaga åtgärder som skulle bereda
jordbrukarna ökade möjligheter att i sina självdeklarationer göra tillräckligt
höga avdrag för inköp och utbyte av sådana jordbruksinventarier, vilka äro
verkligt behövliga för en nutida, rationell drift av jordbruket?

Kan det förväntas att statsrådet snarast möjligt vill medverka därtill att
taxeringsmyndigheterna erhålla sådana direktiv för detta årets taxering att inom
nu gällande författningars ram största möjliga avdrag lämnas för inköp och
utbyte av jordbruksinventarier, som befunnits nödvändigt anskaffa för modern,
rationell drift av jordbruk?

I anledning av den första frågan får jag erinra örn att jag jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 12 november 1943 samma dag tillkallade särskilda

Om tält till
avdrag för
anskaffande
tv jordbruksinventarier.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Örn rätt till avdrag för anskaffande av jordbruks inventarier. (Forts.)
sakkunniga (1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga) med uppgift, i första
hand, att utreda frågan örn införande av uttryckliga bestämmelser örn rätt
för jordbrukare att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Enligt lämnade
direktiv skulle de sakkunniga emellertid jämväl undersöka, bland annat, i vilken
utsträckning avskrivningar borde i beskattningshänseende medgivas för
värdeminskning å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga
grunder.

Enligt vad jag inhämtat lia de sakkunniga — i nu förevarande hänseende
— under övervägande att föreslå, att de för inventarier i rörelse gällande avdragsreglerna
skola erhålla motsvarande tillämpning beträffande jordbrukets
inventarier. Detta skulle innebära, att avdragsrätt i fråga örn jordbruksinventarier
skulle medgivas oavsett örn fråga vore örn nyuppsättning av inventarier
— varför avdrag nu icke är medgivet — eller örn anskaffning av inventarier
till ersättning för avyttrade eller utrangerade sådana. I sistnämnda fall
finnes, som bekant, redan nu avdragsrätt men skulle förslaget här innebära
den omläggningen, att avdragen regelmässigt skulle åtnjutas i form av årliga
värdeminskningsavdrag och icke såsom ett engångsavdrag för det år då anskaffningen
sker. — De sakkunniga beräkna att deras arbete skall vara avslutat
under första hälften av innevarande år.

Med hänsyn till den sålunda pågående utredningen äro från min sida inga
ytterligare åtgärder i saken att förvänta förrän de sakkunnigas blivande förslag
i ämnet varit föremål för behandling i vanlig ordning.

Vad härefter angår frågan örn jag vill medverka, till att taxeringsmyndigheterna
erhålla sådana direktiv för detta årets taxering att inom gällande, författningars
ram största möjliga avdrag medgivas vid inköp och utbyte av jordbruksinventarier,
torde jag få erinra örn att, i den mån anvisningar för taxeringen
erfordras, det ankommer på vederbörande länsprövningsnämnd att, på
förslag av landskamrerare^ fastställa dylika anvisningar. I övrigt ankommer
det naturligen på beskattningsnämnderna och skattedomstolarna att pröva, i
vad mån yrkade avdrag äro förenliga med gällande författningsbestämmelser.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för svaret på min interpellation. Som så många interpellanter före
mig har jag naturligtvis varit mycket intresserad att få höra, örn det blivande
svaret skulle gå i så att säga positiv riktning och vara någorlunda såsom jag
önskat mig det. Jag ber då att få konstatera att svaret åtminstone inte är negativt,
och jag hoppas nu att i fråga örn det svar, som har lämnats av finansministern,
också det gamla ordet skall besanna sig, att om man tiger, så samtycker
man. Statsrådet har refererat till jordbrukstaxeringssakkunnigas uttalande
som, efter vad vi nu ha fått veta, går ut på att jordbrukarna skola få generell
avdragsrätt för inventarier, såsom förhållandet är inom alla andra rörelser.
Och då statsrådet därutöver ingenting säger, så hoppas jag, som sagt, att detta
betyder att han gillar de sakkunnigas uttalande.

Vad jag alldeles särskilt skulle ha önskat — men det är måhända för mycket
begärt — vore att herr statsrådet velat ytterligare uttala sig örn huruvida
han kan tänka sig att det förslag, som de sakkunniga komma att avge, av honom
skall tagas upp till vidare behandling i sådan tid, att det skall kunna användas
i praktiken kanske redan vid 1946 års taxering..

Det är en mycket viktig fråga, som jag här tillåtit mig beröra, och det har
länge för jordbruket varit av stor betydelse att få hithörande förhållanden, som
jag måste kalla för missförhållanden, rättade. Icke minst nu, när det är så aktuellt
med jordbrukets rationalisering — en rationalisering som icke minst bland
icke jordbrukare omfattas med stort intresse — vore det synnerligen önskvärt att

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

örn rätt till avdrag för anskaffande av jordbruksinventarier. (Forts.)
det kunde koma en ändring till stånd ungefär i den riktning som de sakkunniga
tänkt sig, och detta så snart som möjligt.

Det är, och jag skall tillåta mig att beröra ben saken nu, alldeles uppenbart,
att de maskincentraler, som enligt en kungl, proposition skola komma till
stånd, i ganska avsevärd grad komma att medverka till att underlätta anskaffningen
av de maskiner m. m. som behövas för jordbrukets rationaliserande.
Men det är nog också ganska klart för alla som känna till jordbrukets förhållanden,
och den saken inses nog även av dem som icke äro jordbrukare,
att det är av oerhörd vikt att även vid sidan örn dessa centraler jordbrukare
själva med egna pengar och på egna initiativ försöka anskaffa sådana maskiner,
som verkligen kunna spara arbetskraften på ett rationellt och ekonomiskt
och praktiskt sätt. Och lika naturligt är, att det för att underlätta denna
utvidgade maskinanskaffning måste av många skäl, bl. a. av rent psykologiska
skäl, hos jordbrukarna finnas en känsla av att taxeringsmyndigheterna
inom ramen för de författningar, som finnas, tillämpa de givna reglerna så
välvilligt som möjligt.

I svaret på den andra fråga, som jag tillåtit mig rikta till finansministern,
hänvisar han till att man enligt hans mening tydligen kan anse att förhållandena
i tillräcklig grad redan skulle vara ordnade, nämligen därigenom att
länsprövningsnämn derna .fastställa anvisningar beträffande de olika taxeringsfrågorna
och då även hur man skall tillämpa reglerna örn avdrag för jordbruksinventarier.
För min del skulle jag gärna ha önskat, att herr statsrådet
något ytterligare velat vidröra denna min andra fråga. Det är nämligen så,
som alla känna till, att de anvisningar, som ges ut från länsprövningsnämnderna,
nog i hög grad influeras av överläggningarna vid de sammanträden,
som bruka ske här i huvudstaden med deltagande av landskamrerarna och
ombud för taxeringsmyndigheterna. Jag förmodar att det vid dessa sammanträden
finnes tillfälle för finansministern att ordna det så, att anvisningarna
för länsmyndigheterna bli så praktiska och lämpliga som möjligt. Jag skulle
sålunda gärna lia önskat.att herr statsrådet velat uttala, att han själv före
detta års taxering har för avsikt att ge landskamrerarna och ombuden för
taxeringsmyndigheterna vissa direktiv rörande dessa ting.

I övrigt skall jag endast be att få tillkännage min tillfredsställelse över att
någonting i denna sak tydligen är i görningen inom de närmaste tiderna, vilket
alldeles säkert kommer att bli till stor fördel för jordbruket och för dess
rationalisering.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I samband med detta spörsmål skulle
jag vilja påtala en sak, som hänger direkt samman därmed. Det förhåller sig
så, att riksdagen antagit en ny taxeringsförordning, i vilken det heter att
vederbörande myndighet »må» kunna utsända begäran örn att få specifikationer
på utgifter och inkomster — alltså exempelvis specifikation på varje
sak som blivit köpt. Det skrevs emellertid då av bevillningsutskottet, och
detta godkändes sedan av riksdagen, att denna rätt skulle användas med stor
försiktighet och inte på ett sådant sätt, att det kundo verka som rena trakasserier.
Nu förekommer det emellertid i vissa län, ehuruväl jag tror att det
inte är fallet i alla, att man skickar ut generellt till varenda jordbrukare i
taxeringsdistrikt en sådan begäran örn specifikationer med blanketter som
skola fyllas i. Det hela föranleder en oerhörd massa detaljarbete för tusentals
människor.

Nu skulle jag vilja fråga finansministern, örn meningen är alf så skall ske,
eller örn det inte innebär ett felaktigt tillämpande av förordningen med hänsyn
till vad riksdagen då uttalade. Borde det inte kunna få gå ut direktiv till

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Örn rätt till avdrag för anskaffande av jordbruksinv eniar ier. (Forts.)
myndigheterna i de län, där regeln generellt tillämpas, att man avstår från
detta och inskränker sig till att skicka ut begäran om specifikationer endast
till sådana personer, beträffande vilka det finns en alldeles särskild anledning
att göra det? En tillämpning av regeln generellt väcker allmän förargelse och
medför därtill en massa onödigt arbete till allt annat improduktivt arbete, som
man i dessa tider måste utföra.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Innan jag kan svara på herr Mannerskantz’
fråga, är det nödvändigt att få mycket närmare upplysningar örn
i vilken utsträckning det av honom påtalade tillvägagångssättet tillämpats.
Innan den saken blivit utredd, kan man inte bedöma, om det står i överensstämmelse
med riksdagens beslut eller icke.

Om proviao- Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet och chefen för finansdepartemenriak
låsning tet Wigforss, sorn meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
°m ^err ^asgårds interpellation örn provisorisk lösning av frågan om skatteupp*
tordén?'' hördén, och nu yttrade: I en med första kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Näsgård till mig riktat följande fråga: Har herr statsrådet för
avsikt att i avvaktan på den väntade uppbördsreformen taga initiativ till en
provisorisk lösning av uppbördsfrågan, så att önskemålet örn skattens upptagande
vid källan åtminstone till huvudsaklig del kan genomföras under nu rådande
konjunkturförhållanden?

Såsom jag uttalade i ett interpellationssvar i denna kammare den 7 juni förra
året, lärer det nya uppbördsförfarandet icke kunna i dess helhet genomföras
förrän från och med den 1 januari 1947. Ett tidigare genomförande av reformen
anses över huvud icke kunna medhinnas. Härvid är bl. a. att märka, att
uppbördsberedningens blivande förslag i ämnet kommer att bygga på den förutsättningen,
att vissa ändringar vidtagas i fråga örn folkbokföringen i enlighet
med vad folkbokföringskommittén föreslagit i sitt för någon tid sedan avgivna
betänkande; och dessa ändringar kunna i sin tur — på grund av organisatoriska
och andra skäl — icke genomföras tidigare än den 1 januari 1947. Jag
vill vidare erinra om att uppbördsreformen i personalhänseende kräver relativ
vittgående omläggningar. Sålunda kräves omedelbart vid reformens genomförande
en betydande utökning av debiterings- och uppbördsorganisationen, medan
åtskilliga inskränkningar så småningom torde kunna genomföras beträfgande
den för restindrivningen avsedda organisationen.

Jag övergår härefter till frågan, örn en partiell uppbördsreform, avseende
endast löntagarna, skulle kunna genomföras vid en tidigare tidpunkt än den 1
januari 1947. Jag vill härvid till en början anmärka, att en uppbördsreform,
som innebär att preliminär skatt uttages endast i fråga örn löntagare, i och för
sig är tänkbar och att förslag i sådan riktning tidigare framkommit. Förslaget
har dock mött kritik med hänsyn till de olägenheter som äro förenade därmed :
då endast vissa förvärvskällor skulle inbegripas i systemet, skulle skattskyldigs
övergång från preliminärbeskattad förvärvskälla till förvärvskälla av annat
slag medföra, att vederbörande under en tid av inemot två år icke komme att
erlägga skatt, under det att övergång till preliminärbeskattad förvärvskälla
skulle medföra att vederbörande under samma tid drabbades av dubbel skatt.
Bortsett från vad sålunda anförts, torde emellertid för ett tidigare genomförande
av en partiell uppbördsreform föreligga samma hinder, som enligt det
förut sagda förefinnas i fråga örn en fullständig övergång till förskottsskatt.
Jag vill särskilt framhålla, att då löntagarna utgöra ungefär två tredjedelar
av samtliga skattskyldiga, måste åt organisationen givas i stort sett samma

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Om provisorisk lösning av frågan om skatteuppbörden. (Forts.)
omfattning, vare sig reformen begränsas till enbart löntagare eller ntsträckes
att gälla alla skattskyldiga.

Med hänsyn till det nn anförda måste jag — ehuru jag till fullo delar interpellantens
uppfattning angående önskvärdheten av att uppbördsreformen genomfördes
redan innan efterkrigstiden hunnit förändra inkomstförhållandena

— tyvärr konstatera att, såvitt nu kan bedömas, reformen icke ens partiellt kan
genomföras tidigare än den 1 januari 1947.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för att
jag fått svar på min interpellation. Sedan återstår det inte mycket mer för
mig än att med beklagande konstatera, att även den väg jag frågat om, av
svaret att döma, ser ut att vara oframkomlig. Det skulle alltså vara omöjligt
att lösa den här frågan i tid — innan konjunkturerna ändra sig. Jag vill inskjuta,
att när jag i min fråga talat om nu rådande konjunkturförhållanden,
så har jag därmed inte förutsatt som något ofrånkomligt att krigstiden skall
efterföljas av massarbetslöshet. Vi få väl hoppas att statsmakterna skola lyckas
bättre i detta avseende den här gången än efter förra världskriget. Däremot
tar jag för givet att ingenting kan hindra att en hel del rubbningar i sysselsättnings-
och inkomstförhållandena kommer att inträffa, och i en sådan situation
skulle det ha varit av ett oerhört värde både för de enskilda och det allmänna,
framför allt kommunerna, om skatteuppbördsfrågan hade varit ordnad
i tid.

Jag förstår mycket väl att organisatoriska svårigheter kunna ligga i vägen
för ett provisoriskt ordnande av uppbördsfrågan, men jag kan, liksom en ärad
talare i remissdebatten, inte undertrycka den reflexionen att vad som gått för
sig i det konservativa England också borde vara möjligt i Sverige.

På en annan punkt av svaret måste jag sätta ett större frågetecken. Statsrådet
säger att en provisorisk lösning av uppbördsfrågan, så att preliminär skatt
uttages endast i fråga örn löntagare, i och för sig är tänkbar, men att förslaget
mött kritik med hänsyn till de olägenheter som äro förenade därmed. Skattskyldigs
övergång från preliminärbeskattad förvärvskälla till förvärvskälla av
annat slag skulle medföra, att vederbörande under en tid av inemot två år icke
komme att erlägga skatt. Jag undrar verkligen, örn inte våra skattemyndigheter
äro tillräckligt uppfinningsrika för att hitta på en utväg att förhindra att
en inkomsttagare i ett sådant fall undkommer skatten. Vidare har framhållits
att övergång till preliminärbeskattad förvärvskälla skulle medföra att vederbörande
under samma tid drabbades av dubbel skatt. För mig som lekman förefaller
det inte konstigare att här från dubbelskatten befria det relativa fåtal
skattskyldiga, som kunna komma i fråga, än att vid en fullständig övergång
till det planerade nya systemet befria alla skattskyldiga från eftersläpande
skatt, vilket ju är en förutsättning för att ett systembyte överhuvud taget skall
kunna äga rum.

Att »skatt vid källan» är ett svårlöst problem, det äro vi väl alla överens örn.
Örn det däremot är så svårt, att hela vår samlade skatteexpertis inte rimligen
borde ha kunnat lösa den efter 20 års ansträngningar, undandrar sig åtminstone
mitt bedömande. Skatteexperterna lia ju också vid flera tillfällen utarbetat
förslag, men intet av dessa förslag har befunnits antagbart. Kan det möjligen
vara så, att vi äro alltför byråkratiska i vårt land för att genomföra en så praktisk
reform som denna?

Redan vid tillsättandet av dea första kommittén flir frågans lösning —- 1924

— tycktes alla vara på det klara med att upptagandet av skatten vid källan
var (Ion enda framkomliga vägen för att vinna verklig effektivitet i skatteuppbörden.
Samtidigt hade man blicken öppen för det viktiga förhållandet, att

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Örn provisorisk lösning av frågan om skatteuppbörden. (Forts.)
systemet, för den skattskyldige skulle medföra den mycket betydande fördelen,
att skatterna komme att inpassas i hushållningen på ett lämpligt sätt och
därigenom bli lätt överkomliga.

Jag tror att 1924 års kommitté, som tog rundlig tid på sig och inte lämnade
sitt betänkande förrän 1929, fick sitt förslag nedkritiserat främst på grund av
att arbetsgivarnas medverkan vid skatteuppbörden ansågs alltför omständlig.
De senare förslagen ha varit enklare. Alltjämt kan det naturligtvis lia sina
sidor särskilt för små företagare, t. ex. jordbrukare, att bli inkopplade i skatteupptagningen,
men jag tror att denna eventuella olägenhet är försvinnande
liten i jämförelse med de fördelar som stå att vinna. Det bör för resten vara bra
mycket angenämare för en arbetsgivare att regelbundet medverka vid skatteuppbörden,
då en måttlig och överkomlig del av avlöningen avsättes till skatt,
än att nödgas medverka vid införsel i lön, som för små inkomsttagare mången
gång verkar mycket hårt.

En tröst är, herr talman, att utredningarna arbetat snabbare under de senaste
åren. 1936 års utredning blev färdig på två år och 1940 års på föga mer än ett
år. Nu får man hoppas att 1944 års uppböråsberedning -— den femte i ordningen
på 20 år — blir färdig inom den tid statsrådet angivit, så att frågan
inte ytterligare fördröjes. Ännu bättre vore det emellertid, örn betänkligheterna
mot ett provisorium kunde övervinnas. Det skulle man förmodligen vinna ett
år på, och det vore värdefullt.

Herr Ström: Herr talman! Jag berörde förevarande fråga i remissdebatten,
och med anledning därav har jag haft en del samtal med personer, som alla
understrukit den absoluta nödvändigheten av att få en lösning av denna fråga
till stånd. Särskilt sådana personer, som befinna sig vid pensionsgränsen, och
sådana, som tillhöra stärbhus, men även arbetare och andra som få ökade utgifter
på äldre dagar genom tillkommande försörjningsplikt eller genom arbetslöshet
—- alla säga de, att de inte veta, hur de skola kunna klara skatterna
under nuvarande hårda skattetryck. Antingen får finansministern, säga de, sänka
skatterna rundligt och grundligt, eller också måste vi genast få en uppbördsreform
till stånd.

Jag kan inte heller se att det finns något annat val. Och då det väl är osäkert
att finansministern kan genomföra någon skattesänkning, så återstår bara
för honom att försöka genomföra denna reform. Nu ha vi emellertid väntat så
länge därpå, att vi faktiskt börja tvivla på att Kungl. Majit har förmåga att
lösa den. Och då uppställer sig frågan: kan man tänka sig någon annan utgångspunkt
än en kungl, kommitté, alltså några andra som skulle kunna framlägga
ett praktiskt förslag för att nå fram till en lösning? Ja, den tanken är
naturligtvis en hädelse gentemot regeringen, men jag tror faktiskt, att om regeringen
tillsatte ett par eller tre praktiska och erfarna män ur det levande livet,
och inte uteslutande ämbetsmän, så kanske det skulle var möjligt att nå ett
resultat. Jag tror nämligen att våra ämbetsmän, med all respekt för dem, ha
kört fast i gamla hjulspår och att de inte ha någon möjlighet att komma upp
ur dem.

Jag har velat säga detta, herr talman, därför att så många ha kommit och
frågat mig, om inte riksdagen gör någonting i denna fråga. Jag har ju måst
hänvisa till Kungl. Maj:t men då blir svaret: »Jaså, då behöva vi väl ingen
riksdag, när i alla fall bara Kungl. Maj :t skall göra allting och riksdagen ingenting
kan göra!» — Det är ett ganska obehagligt dilemma för en riksdagsman
att komma i en sådan dispyt.

Jag vill uttala förhoppningen, att herr statsrådet befriar de ledamöter i den
sittande kommittén, som ha denna sak om hand, från varje annat uppdrag, från

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Om provisorisk lösning av frågan om skatteuppbörden. (Forts.)
varje annat kommittéledamotekap och från varje annat arbete och ålägger dem
och de tjänstemän i departementet, som skola handha denna fråga, att få utredningen
färdig, så att vi kunna få en proposition åtminstone till höstriksdagen
och därmed få frågan löst åtminstone provisoriskt till den 1 januari 1946.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det råder nog en hel del oklarhet
örn vad det är för faktorer, som så mycket ha fördröjt hela denna högst
önskvärda reform.

Det är mycket lätt att som herr Näsgård tala örn »tjugu års ansträngningar».
Men vi få komma ihåg, att den allmänna meningen i landet inte förrän under
de sista åren varit mogen för denna reform. Det första kommittéförslaget avstyrktes
av arbetsgivarna, därför att man ansåg att reformen skulle lägga på
arbetsgivarna ett alltför stort arbete. Det avstyrktes också av arbetarna. Det var,
sade de, förnärmande för deras medborgarkänsla att de inte skulle få betala sin
skatt själva utan att den skulle dras av på deras lön. Jag tror att det är först
under intrycket av de senaste tidernas starka skattehöjningar, som meningarna
ha svängt.

När man sedan kommer till frågan örn hur denna reform skall genomföras,
kan det inte hjälpas att man mäste påstå, att lekmän inte kunna klara denna
sak utan att först själva bli experter. Örn man skulle följa herr Ströms mening
och sätta till folk, som inte har någon aning om hur uppbörd går till, finge deras
första uppgift bli att sätta sig in i alla de praktiska förhållanden, som de
måste känna till, innan ett förslag kan läggas fram. Jag är säker på att detta
skulle ta ännu längre tid, än örn man i fortsättningen tillåter ämbetsmännen
att arbeta.

För ögonblicket förhåller det sig så, som det nämndes i interpellationen, att ett
förslag örn en ändring av folkbokföringen redan är framlagt. Det är föremål för
remiss, och det kommer, såvitt jag kan förstå, att kunna läggas fram för detta
års riksdag under vårens lopp. Det är en förutsättning för att uppbördsmyndigheterna,
eller låt mig säga häradsskrivarna, genom kort eller på annat sätt skola
kunna meddela de arbetsgivare, som skola draga av skatten på lönerna, hurudana
den skattskyldiges personliga förhållanden äro, vilka avdrag som skola
göras, hans familjeförhållanden o. s. v.

Om folkbokföringskommitténs förslag kan det, som sagt. beslutas i princip
under våren. Den kommitté, som sysslar med frågan örn själva utformningen
av uppbörden, har förklarat att den tror sig kunna inlämna sitt förslag under
vårens lopp. Det betyder att detta förslag tidigast kan läggas fram vid en höstriksdag
i år. Örn en höstriksdag emellertid fattar beslut i frågan någon gång i
november eller början av december, är det alldeles uppenbart att det förberedande
arbete, som skall utföras av taxeringsmyndigheterna med utskickande av
kort o. s. v., inte kan vara färdigt på så kort tid, att uppbörden skulle kunna
börja i januari 1946.

Jag tror att man får lov att komma ihåg, att det finns yttre förhållanden, som
hindra även den bästa vilja från att åstadkomma saker och ting utan hänsyn till
tidsförloppet. Jag skulle tro, att örn vi verkligen kunna få en reform genomförd,
som kan börja att på allvar tillämpas från och med den 1 januari 1947, ha vi
kommit så långt som det överhuvud är möjligt. Och det är åtminstone min förhoppning
att vi då ännu inte skola lia kommit in i så svåra förhållanden, att de
olägenheter, som herr Nilsgård talat örn, skola inträda. Men om vi i början av år
1947 skulle lia en depression med arbetslöshet och allt annat, som den för med
sig, så betyder ju reformen i alla fall att skatter, som tagas ut under 1947, dragas
av på 1947 års inkomster. På det, sältet tas sålunda faktiskt hänsyn till de ändrade
förhållandena.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Orri provisorisk lösning av frågan orri skatt euppbör den. (Forts.)

De alternativ, som herr Ström framlade, inneburo antingen radikalt sänkta
skatter eller en uppbördsreform. Men det finns dock ett tredje alternativ: man
kan ju möjligen gå fram på bägge vägarna.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag förmodar att man inte behöver
argumentera på något sätt till stöd för det önskvärda i den reform, varom
kammaren nu som så många gånger förut yttrar sig. Det utdrag ur frågans långa
lidandes historia, som interpellanten har gjort, tyder också på att intresset för
frågans lösning är gammalt. Jag tror också att man kan förutsätta att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet hyser precis samma intresse som
kammarens ledamöter för att denna fråga så snart som möjligt skall förås i
hamn, men att det också ligger någonting i finansministerns senaste anmärkning,
att vidriga omständigheter hittills ha gjort att man inte har kunnat lösa
frågan så tidigt som önskvärt hade varit.

Emellertid förefaller det mig, som om man även nu håller på att koppla
samman frågan med andra omständigheter av sådan art, att dessa måhända
komma att ytterligare, utöver vad som nu beräknas, uppskjuta möjligheterna
till reformens genomförande. Jag skulle här vilja påpeka en sådan omständighet
och ta den såsom ett stöd för en hemställan till finansministern att till förnyat
övervägande upptaga möjligheten att genomföra en provisorisk eller partiell
reform i denna fråga.

Meningen är ju nu att det förslag till uppbördsreform, med vilket den
Wigertska kommittén arbetar för högtryck, ovillkorligen skall kopplas samman
med den omläggning av folkbokföringen, som folkbokföringskommittén föreslår
och som finansministern bebådar skall kunna föreläggas årets riksdag. Jag har
för min del den uppfattningen, att en omläggning av folkbokföringen, på sätt
som folkbokföringskommittén föreslår, kommer att bli en mycket svår och
omfattande affär, och jag är rädd för att de sakkunniga ha varit något för
optimistiska i sina beräkningar i fråga örn den tidpunkt, när denna reform skall
kunna genomföras.

De erfarenheter, som man har från ett annat område, från omläggningen
av värnpliktsregistreringen, tala inte för möjligheten att på så kort tid, som
här sättes i fråga, få igenom en omläggning av folkbokföringen. Jag är för
min del inte heller övertygad om att det skulle vara önskvärt med en forcerad
lösning av denna fråga. Det finns så många oklara detaljer beträffande tilllämpningen
av sakkunnigas förslag, att det skulle vara mycket önskvärt, om
man, innan en obligatorisk omläggning av folkbokföringen kommer till stånd,
kunde få tillfälle till praktiska prov inom ett mera begränsat område. Med
stöd av de vunna erfarenheterna vid dessa prov hade man sedan möjlighet att
fullkomligt förutsättningslöst utforma det slutgiltiga systemet, innan det sättes
i kraft i hela landet med de stora kostnader som en omläggning medför.

Jag är således för min del rädd för att förhoppningarna att folkbokföringens
omläggning skall vara fix och färdig att tillämpas i hela landet till den 1
januari 1947 och så definitivt utformad, att den kan ligga till grand för en
slutgiltigt genomförd uppbördsreform, inte skola kunna infrias. Under sådana
omständigheter kommer uppskovet med uppbördsreformen att bli ännu längre,
ovisst hur långt, och detta gör, herr talman, att jag skulle vilja sätta i fråga,
om inte finansministern med det intresse, som han hyser för uppbördsreformens
genomförande, skulle kunna efter det väntade sakkunnigförslagets framläggande
ta under förnyat övervägande möjligheten att utan denna ovillkorliga
sammankoppling med folkbokföringsreformen hitta på ett sätt att provisoriskt
åtminstone till någon del förverkliga uppbördsreformen. Jag är, som sagt,
rädd för att örn man alltför ovillkorligt kopplar samman även provisoriska åt -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Örn provisorisk lösning av frågan om skatteuppbörden. (Forts.)
gärder på uppbördsreformens område med möjligheten till en fullständig omläggning
av folkbokföringen, kan det komma att dröja längre än till den 1
januari 1947, ovisst hur länge, tills vi få någon möjlighet att lösa problemet
örn skatt vid källan.

Herr statsrådet Wigforss: Herr Elon Andersson påpekar en mycket betydelsefull
omständighet, vilken kanske för övrigt kan föranleda dem, som undra
över varför man inte kan göra allting hur snabbt som helst, att tänka över
sammanhangen. Jag har på grund av de sakkunnigas egna uppgifter gått ut
ifrån att det inte skulle vara möjligt eller i alla händelser mycket svårt att
genomföra en uppbörd vid källan utan att ha genomfört en förbättring av folkbokföringen,
men jag vill instämma med herr Elon Andersson däri, att örn en
sådan reform av folkbokföringen skulle visa sig möta mycket stora svårigheter,
örn det verkligen icke skulle bli möjligt att genomföra den på ett sådant
sätt, att den kan läggas till grund för en uppbördsreform, som skulle börja den
1 januari 1947, så är jag mycket villig att undersöka alla utvägar, som kunna
tänkas, att ändå — låt mig kalla det provisoriskt — lösa problemet. Men eftersom
det förslag, som utarbetas av de sakkunniga beträffande uppbörden — och
jag vågar säga, att de ha arbetat så snabbt som man gärna kan tänka sig —
icke kan föreläggas riksdagen förrän tidigast i höst, är det ändå inte möjligt
att få ett förslag genomfört förrän från och med den 1 januari 1947.

Herr Wahlund: Herr talman! I egenskap av ordförande i folkbokföringskommittén
vill jag säga några ord med anledning av vad herr Elon Andersson
nyss yttrade. Det är först på allra sista tiden som frågan örn en ny folkbokföring
kommit att bli sammankopplad med frågan örn källskatten. Folkbokföringskommittén
kom till inför intrycket av den dåliga registerberedskap,
som vi hade vid krigsutbrottet. Sedan kom källskattekommittén och dekreterade:
»Vår bokföring är alltför otillfredsställande för att en källskatt skall
kunna genomföras; vi måste snabbt ha fram ett förslag örn en effektivare
folkbokföring.» Därför tvingades vi i folkbokföringskommittén dels att forcera
fram ett förslag, dels också att göra detta förslag sådant, att det, såsom
finansministern nyss sade, inte skulle stå i vägen för källskattens snabba genomförande.

Jag håller med herr Elon Andersson örn att det kommer att bli stora svårigheter
att pressa fram folkbokföringsreformen på den förelagda tiden. Detta
äro vi fullt medvetna örn inom folkbokföringskommittén. Men vi ha tillkallat
de bästa experter på området, som ha stått till buds, och de ha sagt, att det
skall gå. Jag vill också påminna örn att en ledamot av folkbokföringskommittén
är chefen för statistiska centralbyrån som enligt förslaget i fortsättningen
skall lia ansvaret för den nya folkbokföringens genomförande.

Jag kan till slut, herr talman, nämna, att örn det skulle uppstå något mankemang
vid genomförandet av folkbokföringsförslaget, ha vi inom folkbokföringskommittén
funderat ut en reträttväg. Det finns möjlighet att låta det
aviseringsmaterial, som går in från prästerna till de länsbyråer, vilka enligt
folkbokföringskommitténs förslag skola inrättas, ligga till grund för en källskatt.
Man skulle kunna hålla detta material »levande», till dess den definitiva
folkbokföringen genomföres.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det är ju ytterst oroande upplysningar,
som lämnas. Örn jag har fattat saken rätt, förhåller det sig till en början på
det sättet, att uppbördsutredningen alltjämt fortskrider under den förutsättningen,
att den skall genomföras parallellt med och på basis av en reformerad

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Om provisorisk lösning av frågan om skatteuppbörden. (Forts.)
folkbokföring. Vidare tycks det förhålla sig så, att svårigheterna äro ytterligt
stora att få denna folkbokföringsreform genomförd i så pass god tid, att det
nya uppbördsförfarandet kan träda i kraft redan från och med 1947. Detta
innebär otvivelaktigt en stor besvikelse för den opinion, om vilken finansministern
nyss sade, att den först på sista tiden har mognat för en reform av
detta slag. Om det är riktigt — och det är det kanske ■— vill jag dock tilllägga,
att i närvarande stund är opinionen otvivelaktigt inte bara mogen, utan
därtill ganska otålig. Ser man tillbaka på frågans historia, måste man säga
sig, att spåren förskräcka. Den riksdagsskrivelse, som gav upphov till de
många utredningarna, avlämnades dock redan 1921. Sedan dess ha vi, örn jag
räknat rätt, haft åtminstone fyra utredningar, och den femte är nu i gång.
Det förefaller, som örn man här skulle ha fastnat i ett fullkomligt moras av
kameralistisk expertis, och jag vill i likhet med en föregående talare hemställa
till finansministern, om det inte skulle vara möjligt att frigöra sig från detta
vidlyftiga utredningsväsende. Även om man tvingas över på en partiell reform,
som inskränker sig uteslutande till löntagarna, vinner man dock därmed, att
två tredjedelar av landets skattedragare komma i åtnjutande av de fördelar,
som äro förknippade med ett skattebotalningssystem sådant som det, som nu
projekteras.

Jag ber också att få erinra om att det dock har varit möjligt för andra länder
att med mindre omgång genomföra reformer av detta slag. England har
gjort det mitt under brinnande krig, och i Tyskland hade man, redan innan
den nuvarande regimen kom till, ett skatteuppbördssystem, som i långt högre
grad än vårt nuvarande svenska svarade mot skattedragarnas rimliga anspråk
på bekvämlighet vid skatteuppbörden.

Jag tillåter mig alltså att instämma i den vädjan, som redan har utgått från
en föregående talare, att finansministern allvarligt måtte överväga möjligheten
att genomföra denna reform efter partiella och provisoriska linjer.

Herr statsrådet Wigforss: När man gör jämförelser med andra länder, skall
man komma ihåg, att vad som har försvårat saken här i vårt land är, att (vi
ha velat kombinera en uppbörd vid källan av statsskatt med en av kommunalskatt.
Det förslag, som för några år sedan framlades av den Laurinska kommittén,
togs, så vitt jag förstår, oförändrat och genomfördes i Finland för statsskattens
del. Men svårigheterna att även ta med kommunalskatten äro uppenbara,
och var och en förstår också, att det är i allra högsta grad önskvärt, att
man har även den med. I England har man kunnat genomföra en skatt vid
källan för löntagare, men som herr Knut Petersson vet, äro inte de kommunala
skatterna med där, eftersom dessa äro av helt annat slag i England. Därför
har saken där inte mött på lånart när samma svårigheter.

Det var dock inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan för att
säga, att jag kommer att pröva alla vägar, som överhuvud taget äro möjliga
för att komma fram till en reform i detta hänseende. De, som äro oroliga för
att folkbokföringsförslaget skall lägga hinder i vägen, vill jag erinra örn att
en proposition därom, så vitt jag förstår, kommer fram nu på våren. Det blir
alltså möjligt för riksdagens ledamöter att själva avgöra, huruvida en sådan
reform kan genomföras och huruvida den är en nödvändig förutsättning för
uppbördsreformen. Om ett förslag från de sakkunniga i fråga örn uppbörden
också kommer på våren, kan all den lekmannasakkunskap, som icke varit anlitad,
komma till tals innan beslutet fattas på hösten i år, och alla uppslag till
att genomföra reformen snabbare, vilka från andra håll kunna komma fram,
ha ju full frihet att göra sig gällande.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Örn ■provisorisk lösning av frågan örn skatteupplörden. (Forts.)

Herr Wahlund: Herr talman! Med anledning av vad herr Petersson i Göteborg
anfört, vill jag, för att det inte skall bli något missförstånd, bara säga
ifrån, att vad jag har sagt är, att jag inte underskattar svårigheterna att genomföra
det nya folkbokföringsförslaget i tid, men att en enhällig folkbokföringskommitté,
jag själv, chefen för statistiska centralbyrån och den organisatoriska
expertis, som varit tillkallad, äro övertygade örn att det går.

Herr Andersson, Elon: Jag vill inte på något sätt nedslå professor Wahlunds
optimism, på vilken jag personligen sätter mycket stort värde och som
jag tror är värdefull också när det gäller att arbeta igenom vissa reformer, men
jag vidhåller min fruktan för att hans optimism i detta fall är något för stor.

Jag skulle dessutom, herr talman, vilja ytterligare understryka, att det kanhända
också vore av värde för folkbokföringens omläggning, örn man inte
behövde forcera igenom den med tanke på att den skulle ligga till grund för
en reform av annat slag, som vi hellre önska genomförd än en omläggning av
folkbokföringen. Jag tror, att det skulle vara till mycket stort gagn, örn man
kunde genomföra den förändrade folkbokföringen i så pass långsamt tempo, att
man, innan den blev slutgiltigt genomförd i hela landet, hade genom praktiska
prov kunnat förvissa sig örn vilket system och vilka detaljer i detta system,
som äro bäst både ur ekonomisk och ur administrativ synpunkt. Detta är också
en sak, som gör, att jag tycker, att det skulle vara ytterst önskvärt, örn man
kunde tänka sig möjligheten att genomföra en uppbördsreform provisoriskt
eller partiellt utan att ovillkorligen koppla samman den med folkbokföringens
omläggande.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Mannerskantz till Äng. krig*-herr statsrådet och chefen för finansdepartementet riktat en så lydande fråga: konjunHur»Är
statsrådet i tillfälle avgiva en förklaring att, i vad beror på regeringen,
krigskonjunkturskatt icke hädanefter kommer att utgå å försäljningar a,v brännved och
brännved och massaved?» massmed.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som förklarat
sig ännu vid detta sammanträde besvara jämväl herr Mannerskantz’ berörda
fråga, erhöll ännu en gång ordet och anförde: Herr talman! Herr Mannerskantz
har frågat mig: Är statsrådet i tillfälle avgiva en förklaring att, i
vad beror på regeringen, krigskonjunkturskatt icke hädanefter kommer att utgå
å försäljningar av brännved och massaved?

Till svar härå får jag meddela, att det betänkande angående krigskonjunkturskatt
för år 1945 samt angående avveckling av krigskonjunkturbeskattningen,
som kort före årsskiftet ingavs av 1944 års allmänna skattekommitté,
för närvarande är ute på på remiss hos ett större antal myndigheter och organisationer
med den 15 februari såsom angiven slutdag för remissens besvarande,
samt att regeringen icke kommer att taga någon ställning till dessa spörsmål
förrän efter det remissbehandlingen avslutats och ärendet i vanlig ordning beretts
inom finansdepartementet.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för svaret och även för att jag har fått tillfälle att ta del av det
på förhand. Jag kan emellertid inte dölja, att syftet med min fråga har kommit
bort. Jag trodde nämligen, att man hade beslutat sig för att inte fortsätta med
krigskonjunkturskatten på skogsprodukterna, i värjo fall beträffande veden,
vilken man ju redan tidigare varit tveksam örn. Hade det varit så, att man här
i dag hade kunnat säga, att det inte vidare skall utgå någon krigskonjunktur -

14 Nr 7. Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. krigskonjunkturskatten å försäljningar av brännved och massaved.

(Forts.)

skatt på bränn- och massaveden — ty även den senare hör hit — hade det varit
en stimulans, som jag tror hade gjort väl så mycken nytta som det åläggande
örn avverkning, som nu gjorts. Enligt min mening borde det i september månad
i höstas ha sagts ifrån, att detta osäkerhetsmoment skulle komma bort. Då
hade säkert en eller annan miljon kubikmeter mera blivit huggen. Det är
nämligen just osäkerhetsmomentet, som här är den psykologiskt avhållande
faktorn. Det finns knappast någon människa, som på förhand kan räkna ut.
örn hon kommer att bli utsatt för krigskonjunkturskatt eller icke för vedavverkning
och vedförsäljning. Jag har verkligen försökt att göra det, men jag får
säga, att jag inte har kunnat göra det, så att jag varit säker örn resultatet, och
jag har inte heller träffat på någon annan skogsägare, som har kunnat med
säkerhet räkna ut det på förhand.

Några nämnvärda pengar får statsverket väl inte in på krigskonjunkturskatten
på bränsle, men däremot medför ju detta avhållande moment ett underskott
i avverkningarna, som sedan föranleder statsmakterna att kosta på mycket
dyrbara anordningar för att stimulera vedavverkningen, anordningar som jag
tror skulle ha varit åtminstone i viss utsträckning obehövliga. Staten gör hälen
ren nettoförlust. Bränslet är ju så hårt prisreglerat, att man inte kan säga,
att det uppstår krigsvinster på det, och även örn det finns en och annan skogsägare,
som har kort och billig utdrivning, så ger det honom i alla fall inte ett
rotnetto, som man kan säga är krisbetonat, ty en sådan skogsägare har redan
förut haft rätt goda netton på sin ved genom den billiga utdrivningen.

Jag tycker, att statsråden borde hjälpa varandra litet grand. Det ena statsrådet
borde se till, att inte det andra får onödiga svårigheter. Här tycker jag,
att regeringen skulle ha kunnat komma överens örn att bryta ut bränslet och
tillkännage det, oavsett remissförfaranden och kommande proposition örn krigskonjunkturskattens
vara eller icke vara. Den föregående interpellanten sade på
denna plats, att han undrade, örn inte genomförandet av hans önskemål förhindrades
av alltför mycket byråkrati. Jag undrar inte, örn det är så i mitt fall.
ty jag påstår, att det är för mycket byråkrati, som gjort, att man inte kunnat
bryta lös denna sak och ordna frihet från krigskonjunkturskatt här. Då hade
man kanske fått bättre bränsletillgång nästa vinter, så att industriernas drift
blivit mera säkrad och ett antal människor sluppit frysa. Jag vill inte påstå,
att detta är avgörande för saken, men det har bidragit ■—• hur mycket, är svårt
att bedöma.

Jag hoppas således, herr statsråd, att man, när frågan tas upp till avgörande,
verkligen skall bestämma sig för att ta bort krigskonjunkturskatten på
detta objekt då den ju inte ger några pengar, men väl åsamkar statsverket förluster.

Herr Sundberg: Herr talman! Ehuru alla i detta land torde vara medvetna
örn att vår bränsleförsörjning nu är mera prekär än någonsin genom upphörandet
av importen av fossilt bränsle och att ur den synpunkten vedavverkningen
borde forceras och ökas, har likväl programmet för årets vedavverkning inte
kunnat hållas på samma sätt som tidigare. Härvidlag föreligga förvisso många
försvårande faktorer, men det råder enligt min mening intet tvivel örn att
interpellanten har satt fingret på en av de ömmaste av dessa besvärande punkter
i fråga örn möjligheten att få fram ved. Det må vara viktigt att höja priserna
på veden, att ge premier etc. för att stimulera vedavverkningen, men jag för
min del är övertygad örn att det i lika hög grad, ja, beträffande vissa skogsägarkategorier
i kanske ännu högre grad är viktigt att med ett resolut grepp
få bort krigskonjunkturskatten på försäljningen av ved och massaved. Jag hem -

Onsdagen den 7 februari 1945. Nr 7.

Ang. krig skon junk tur skatt en å försäljningar av brännved och massaved.

(Forts.)

ställer till regeringen att ta denna fråga under allvarligt övervägande och se
till, att den löses och löses snabbt. Härvidlag kan man ju i alla fall inte anföra
samma motskäl som när det gällde den nyss diskuterade provisoriska lösningen
av uppbördsfrågan. Här räcker det med ett snabbt beslut av regering och riksdag
— några komplikationer i beskattningsmaskineriet följa inte därav. Jag
är övertygad örn att ett sådant beslut omedelbart skulle utlösa ett väsentligt
större intresse från skogsägarnas sida att göra vad de kunna för att öka
ve davverkningama.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 36, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall a/v betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 42, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 46, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 21
september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredrogs och. hänvisades till behandling av lagutskott herr Hages motion,
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaten^, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar under Utgifter å riksstaten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) besluta, att det Kungl. Maj:t senast för budgetåret 1944/45 lämnade bemyndigandet
att medgiva överskridande av genom riksdagens beslut maximerade
anslagsposter till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t, eller till avlöningar till icke-ordinarie personal skulle efter utgången av
budgetåret 1944/45 äga fortsatt giltighet för budgetåret 1945/46;

b) medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst lii.
fl. under budgetåret 1945/46 Hnge i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari 1945 förordade grunder
utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj:t;

c) besluta, att utgifterna för dyrtidstillägg skulle beträffande befattningshavare
och pensionärer vid de affärsdrivande verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar utgå av de medel, av vilka verkets utgifter i övrigt
bestredes;

d) besluta att i skrivelse till Kungl. Majit giva till känna vad utskottet i
övrigt i förevarande utlåtande anfört.

Äng. kostnaderna
jör
kommittéväsendet.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. kostnaderna för kommittéväsendet. (Forts.)

I motiveringen hade utskottet under punkten 4 omnämnt, att i riksstatsförslaget
för nästa budgetår kommittéanslagen i ett par fall upptagits till väsentligt
förhöjda belopp och att i annat sammanhang betydande förstärkningar av vissa
av de för innevarande budgetår anvisade anslagen äskats.

Herr Ström: Herr talman! Så här i riksdagens början hinna ju ledamöterna
med att studera de utlåtanden, som komma från utskotten, vilket när det
lider mot riksdagens slut ingalunda alltid är fallet. När man nu läser utskottens
utlåtanden, kommer man på många egendomliga företeelser, som observeras.
Jag har här i dag begärt ordet på två punkter, och den första av
dessa gäller kommittékostnaderna, som redovisas under punkt 4 å s. 6 i detta
utlåtande.

Det är ganska märkliga uppgifter som här lämnas, vilka synas mig delvis
förklarliga och delvis mindre förklarliga. För nästa budgetår äskas anslag
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga med ett belopp, som
innebär en utgiftsökning med ca 40 procent av det belopp, som anvisades å
riksstaten för år 1939/40. Hur kraftig denna ökning är, framträder särskilt
när man tänker på att statsmakterna under samma tid högst väsentligt skurit
ner de verkliga omkostnaderna för t. ex. hela kulturbudgeten och flera andra
områden. Det ser ut som om kommittéväsendet icke räknades med till det område,
där besparingssträvandena ha fått göra sig gällande.

Det förklaras nu att vad vi här observera icke är en allmän anslagsökning,
utan att de största ökningarna falla på femte och sjunde huvudtitlarnas anslag
och att orsaken till den ogynnsamma utvecklingen »är att söka i tillkomsten
av ett fåtal omfattande, mycket kostnadskrävande utredningar, vilka närmare
specificeras vid anmälan av de olika anslagspunktema». Jag skulle vilja tilllägga,
att man utöver femte och sjunde huvudtitlarna kan observera en väsentlig
utökning också när det gäller jordbruksdepartementets område, åtminstone
så vitt angår kommittéernas antal.

Man frågar sig då, örn det kommer något positivt ut ur dessa väldiga utredningar,
som draga så enorma kostnader, att de under krigets lopp — då vi
måste vara särskilt sparsamma med, som det kallas, improduktiva utgifter —
ha ökats med 40 procent. Ja, i vissa fall är det alldeles påtagligt, att kommittékostnaderna
kunna anses berättigade, men när man går igenom den väldiga
luntan om kommittéernas arbetsuppgifter, sammansättning och kostnader
och ser vilka som sitta, överbelastade med tusen andra uppdrag, i dessa
olika kommittéer, så frågar man sig, örn detta kan vara en riktig metod för
att nå ett produktivt resultat och örn det är värt uppoffringen att öka kostnaderna
så väsentligt, som man även i år begär.

Det synes mig, som örn allmänheten och skattedragarna måste fråga sig, örn
detta är rationellt. Finansministern säger själv, att det inte är det, och han
uttalar enligt redogörelsen i statsutskottets utlåtande följande: »Angelägenheten
av planmässighet och effektivitet även på ifrågavarande område har departementschefen
ansett påkalla att utredningsväsendet tid efter annan underkastas
en granskning i rationaliseringssyfte. Åtgärder ha under hösten vidtagits
för en genomgång av de arbetande kommittéernas arbetsplanering. Under
den närmaste tiden lia dessa åtgärder ansetts böra i lämplig form fullföljas.
Resultatet av den avsedda översynen kan dock icke väntas påverka det
beräknade medelsbehovet.» Man rationaliserar alltså, och det är högeligen påkallat,
men likafullt äro kostnaderna att beräkna till stora och ständigt ökade
belopp.

Jag måste, herr talman, säga mig att det föreligger något fel i vårt arbetssätt.
Det förefaller mig, som örn statsmakterna lia kommit in i en byråkra -

Onsdagen den 7 februari 1945. Nr 7. 17

Ang. kostnaderna för kommittéväsendet. (Forte.)
tisk tågordning, en trampkvarn, där kommittéerna själva förvandlas till byråkratiska
ämbetsverk och därvid det tar åratal för dem att komma till ett resultat.
När sedan förslagen framläggas efter tidsödande och dyrbara utredningar,
föranleda de ofta icke alls något verkligt beslut eller någon väsentlig åtgärd.
Vi ha ju nyss behandlat en fråga, som legat under utredning i 20 år, och de,
som äro pessimister, sago här under debatten inte någon lösning skymta ännu
under de närmaste åren.

Skulle det vara förmätet, herr talman, att i all vördsamhet hemställa till
Kungl. Majit att icke bara granska en och annan kommitté, utan att undersöka
kommittéväsendet som sådant och pröva, om detta är den rätta vägen och
örn det motsvarar kostnaderna och ger förväntade praktiska resultat?

Jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaterna I
och II;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser hov- och
slottsstaten^,;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetaret 1944/45, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd Äng. justitiegranskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. ombudsman I

förevarande utlåtande hade utskottet för riksdagen anmält, att vid den ™fr vadning.
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagsenligt
förehaft, någon anledning till anmärkning icke förekommit.

^Herr Undén: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet ger i sin
något torra kanslistil inte någon riktig uppfattning örn att justitieombudsmannens
Embetsberättelse i år är ovanligt innehållsrik och intresseväckande. Justitieombudsmannen
har ju företagit två särskilt ingående utredningar och framlagt
resultaten av dessa i skrivelser till Kungl. Maj:t, och vidare behandlas i
hans berättelse bland de konkreta ärendena också sådana fall som äro av speciellt
intresse för riksdagens ledamöter.

Justitieombudsmannen har som bekant i främsta rummet till uppgift att
vara en medborgarnas varnare mot ämbetsmännen, mot byråkratiska övergrepp
och misstag, och vi veta att en sådan institution är ganska unik för vårt land
i hela världen. Endast Finland, vars historia länge varit gemensam med vår,
har en justitieombudsman med liknande uppgifter. Justitieombudsmannen brukar
ju ibland förmana, ibland lata atala ämbetsmän med anledning av begångna
felaktigheter, men ibland inskränker han sig till ett uttalande rörande de åt Första

kammarens protokoll 1945. Nr 7. o

Ig Nr 7. Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
gärder, som verkställts, utan att rikta någon direkt anmärkning mot vederbörande
ämbetsman. Detta kan stundom bero på att justitieombudsmannens behörighetsområde
har en gräns; han får nämligen inte ge sig in på åtgärder av
de allra högsta tupparna i förvaltningen, Kungl. Maj :ts _ egen regering, utan
då nöjer han sig med att betona, att mot vederbörande tjänsteman icke finns
anledning till kritik.

Det är icke utan att man i ett par fall i den föreliggande ämbetsberättelsen
just har exempel på ett sådant ståndpunktstagande från justitieombudsmannens
sida. Han har nöjt sig med att säga, att mot den och den ämbetsmannen icke
finns tillräcklig anledning till kritik, oaktat det av den lämnade redogörelsen
för saken framgår, att han ej delar den uppfattning eller lagtolkning, som legat
till grund för den åtgärd, varom är fråga. Jag skall tillåta mig att säga
några ord i anslutning till vissa av dessa frågor, som behandlas i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse.

Den första saken har kanske ett speciellt intresse för denna kammare, eftersom
den var föremål för en ganska livlig debatt här -—- det var rätt länge sedan,
i november 1943. Poliskammaren i Stockholm hade utfärdat förbud mot
vidare uppförande av ett norskt teaterstycke, vilket förbud medförde en del rabalder
i pressen. Här i riksdagen framställdes en interpellation, som riktades
till utrikesministern, och denne svarade, att han tog det fulla ansvaret för polisens
åtgärder i denna sak och att han delade det med sina kolleger i statsrådsberedningen.
Polisens åtgärd hade i själva verket inspirerats från utrikesdepartementet
efter beslut i allmän statsrådsberedning, och motivet för ingripandet
var, att stycket ur utrikespolitisk synpunkt ansågs synnerligen betänkligt.
Detta är nu emellertid som bekant inte tillräcklig grund för att här i detta
gamla rättssamhälle förbjuda uppförandet av ett teaterstycke, utan det fordras
också någon rättsgrund. En sådan presenterades även i interpellationssvaret.
Den fanns ju inte i grundlagen, som avhandlar frågan örn tryckta skrifter, som
kunna väcka missnöje hos främmande makt, och inte heller fanns rättsgrunden
i civillagen, som bl. a. behandlar filmcensuren, utan man fick gå ända ner till
en kommunal stadga, ordningsstadgan för rikets städer av år 1868, för att finna
den önskade rättsgrunden. Det var för övrigt inte så besvärligt för utrikesministern,
eftersom en företrädare i ämbetet, baron Kamel, tidigare hade gått
samma väg och kommit till detta resultat, fastän det då gällde en revy av något
mera lättfärdigt slag än det allvarliga skådespel som här var i fråga. Och
ordningsstadgan — som ju innehåller varjehanda bestämmelser till skydd för
bl. a. anständighet i det offentliga livet, för att citera utrikesministerns ord
i interpellationssvaret — säger också, att om det i en allmän föreställning förekommer
någonting som är mot lag stridande, så kan föreställningen av polisen
förbjudas. Detta skådespel innehöll nu enligt interpellationssvaret vissa
brottsliga moment. De kunde innefattas i begreppet förargelseväckande beteende,
som ju enligt strafflagen är ett brott.

Justitieombudsmannen fick sedermera på grund av en anmälan från interpellanten
anledning att befatta sig med denna sak, och han bar kommit till resultatet
att förargelseväckande beteende i detta fall ej kan anses ha förelegat.
»Det synes mig» — säger han i sin ämbetsberättelse — »emellertid mindre
sannolikt, att blotta framförandet av ett dramatiskt verk med allvarlig syftning
skulle, av skäl som utrikesdepartementet i sitt meddelande till Ros åberopat,
kunna medföra straff enligt 11 kap. 15 § strafflagen.» Detta lagrum
behandlar frågan örn förargelseväckande beteende. Justitieombudsmannen härmed
andra ord underkänt rättsgrunden för det utfärdade förbudet och alltså
givit en del ledamöter här i kammaren- rätt i de betänkligheter de anförde mot
det resonemang, som i interpellationsdebatten fördes från utrikesministerns si -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Äng. justitieombudsmannens ämbets för vallning. (Forts.)
da. Justitieombudsmannen vänder sig naturligtvis endast till polismästaren —
lian har ju inte att rikta någon kritik gentemot Kungl. Majit» regering eller
statsrådsberedningen — men hans uppfattning är i alla fall ganska klar.

Man kan nu fråga sig, varför inte teaterdirektören överklagade förbudet.
Det hade han ju möjlighet till, och att underlåta det var kanske en försummelse.
Han hade emellertid sina goda skäl att inte försöka sig på den utvägen;
det skulle nämligen ha blivit en återvändsgränd för honom. År 1940 inträffade
någonting liknande, då utrikesministern, förmodligen också i det fallet
med statsrådsberedningens gillande, hade förbjudit en scenbild jämte tillhörande
kuplett örn den trojanska hästen, som förekom i en revy här i Stockholm.
Karl Gerhard överklagade polismyndighetens beslut hos ingen mindre än
Kungl. Maj :t, den högsta instansen i dessa mål. Kungl. Maj :t kan som bekant
uppträda i olika skepnader — ibland är det Kungl. Maj :t i regeringsrätten,
ibland Kungl. Majit i högsta domstolen och ibland Kungl. Majit i statsrådet
— och i detta fall visade det sig, att det var Kungl. Majit i statsrådet som hade
att handlägga Karl Gerhards besvär rörande den förbjudna scenbilden i revyn.
Kungl. Maj :t i statsrådet var till på köpet denna gång en tillförordnad regering,
dur hans excellens herr utrikesministern satt som ordförande, och då
kunde man ju inte gärna tänka sig, att han skulle göra annat än stadfästa polismyndighetens
av utrikesdepartementet inspirerade förbud mot skådespelet.

_ Nu är det kanske inte så alldeles tillfredsställande med en sådan instansordning.
Det riktiga hade naturligtvis varit — som också justitieombudsmannen
framhåller i sin .skrivelse till polismästaren — att denne fullföljt tankegången,
att här förelåg ett brott, genom ett åtal mot dem, som gjort sig skyldiga till
detta förmenta förargelseväckande beteende. På så sätt hade man fått saken
prövad inför domstol. Som det nu var, hade polismästaren inte gjort någon självständig
undersökning. Varken han själv eller något ombud för honom hade bevistat
skådespelets uppförande, utan han hade tilli sitt förfogande en liten promemoria
av en tjänsteman i utrikesdepartementet, sorn på 10 rader gav en mycket
summarisk exposé över skådespelets innehåll och dess förment förargelseväckande
partier. Örn nu denna sak kommit inför domstol och kanske gått upp till
hovrätten och högsta domstolen, hade det ju blivit en föredragning av helt annan
omfattning än dessa 10 rader; en föredragning i hovrätten eller av en revisionssekreterare
i högsta domstolen brukar ju, även i obetydliga frågor, ta åtskilliga
timmar, och rättens medlemmar skulle säkert Ira lågt sig vinn örn att
läsa hela skådespelet innan de dömt örn dess brottslighet.

Visserligen hade saken varit före i statsrådsberedningen, men det är en mycket
upptagen institution, som naturligtvis inte kan ägna så värst många minuter
åt ett ärende av denna art. Man kan nästan frakta, att den där 10-raderspromemorian
var föredragningspromemoria även i statsrådsberedningen, och så
kom man till detta oriktiga resultat. Genom att nu inte åtal har anställts, kvarstår
ett intryck av godtycke som, för att citera justitieombudsmannens embetsberättelse,
»lätt kan komma att vidlåda ett administrativt beslut av förevarande
slag». Jag tycker det är anledning att stryka under detta uttalande.

Jag skall sedan tillåda mig säga ett pär ord örn de framställningar till
Kungl. Majit, sorn justitieombudsmannen har gjort. Eli av dem utgör en mycket
omfattande undersökning av de domar, som fällts nied tillämpning av
stadgandet örn olovlig underrättelseverksamhet, i 8 kap. strafflagen. Som bekant
Ilar icke minst i (Imina kammare åtskilliga gånger Ira mhåll i t», afl. bestämmelserna
om straff för olovlig underrättelseverksamhet i somliga fall ha
drabbat mycket olyckligt. De lia bl. a. tillämpad.» mot norrmän, sorn kommit
hit såsom flyktingar och givit upplysningar örn förhållanden av militär eller
politisk ari i deras ockuperade hornlund till sitt eget lands representanter eller

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
till dessas allierade och deras representanter här i landet. Vid flera tillfällen
har den dåvarande justitieministern här i kammaren viftat bort dessa farhagor
med att säga, att sådana enstaka underrättelser om förhållanden i det ockuperade
landet inte komma in under detta straffbud, eftersom där talas om olovlig
underrättelseverksamhet och i ordet verksamhet ligger,_ att det skall vara
en fortgående följd av handlingar. Hur tillämpningen varit, har man inte så
noga kunnat konstatera, ty över dessa domar vilar sekretessens slöja, och
nian har hittills därför fått gå efter hörsägen. Nu har__ emellertid justitieombudsmannen
dragit fram inte mindre än 17 exempel på domar i underrätter
och hovrätter, där man kan säga att det icke varit fråga örn en serie av handlingar,
utan om enstaka sådana, eller där det åtminstone kan betvivlas, att man
kan tala örn verksamhet i den betydelse, justitieministern inlade i ordet, då
frågan var på tal här i riksdagen. Sedan jag läst denna redogörelse, måste jag
säga-, att mina farhågor vida ha överträffats av verkligheten. Jag hade inte
trott att det skulle finnas ett så stort antal domar, som på det viset följt helt
andra normer än den vi lugnades med av dåvarande justitieministern, da han
försvarade det gällande strafflagsstadgandet.

Jag kan inte låta bli att nämna ett fall, därför att det förefaller mig vara
särskilt besynnerligt. Det gäller en norrman, som förutom för bedrägeri dömts
även för den gärningen, att han underlåtit att för myndigheterna ange en
svensk medborgare, som hade bedrivit olovlig underrättelseverksamhet till förmån
för de förenade nationerna. Man ställer alitsa norska flyktingar under
straffhot, därför att de inte underrätta svenska myndigheter örn att de känna
till att det bedrives olovlig underrättelseverksamhet. Justitieombudsmannen säger
nu med allt fog, att vi inte behöva befara sådana domar i framtiden, då
man numera ju satt en spärr på den här paragrafen genom att bestämma, att
åtal inte får ske utan Kungl. Maj :te medgivande. Jag skall därför inte ytterligare
gräva i dessa frågor, som vi alltför ofta haft tillfälle att diskutera här
i kammaren.

Den andra större framställning, som justitieombudsmannen gjort, gäller
tvångsmedelslagens tillämpning. Det är också en mycket intresseväckande redogörelse.
.,

Första lagutskottet säger på denna punkt endast, att »de spörsmål, som vra
denna undersökning uppkommit, torde i annat sammanhang böra bliva föremål
för riksdagens behandling», och under sådana förhållanden skall jag inte stanna
vid frågan. Jag endast skulle vilja helt allmänt göra det förbehållet, att det
finns mycket att säga i anledning av denna justitieombudsmannens redogörelse,
och jag hoppas, att det verkligen är riktigt, som utskottet säger, att kamrarna
bli i tillfälle att diskutera dessa frågor i annat sammanhang under årets
riksdag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades det nu ifrågavarande
utlåtandet till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
______

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 1, i ^ledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stra•£oder
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 3. i anledning av Kungl. Äng. statsMaj:ts
proposition angående anslag till bestridande av vissa kostnader för ut- bidrag till
redning rörande Klingvallsåns regleringsföretag år 1939 i Malmöhus län. ^raiUrings^

'' I en till riksdagen den 8 december 1944 avlåten, till jordbruksutskottet hän- företag.
visad proposition, nr 5, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att
till bidrag för bestridande av kostnader för utredning m. m. rörande Klingvallsåns
regleringsföretag år 1939 i Malmöhus län finge från statens avdikningsanslag
utgå ett belopp av 6 650 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr Ströta: Herr talman! Det finns en liten å i Malmöhus län, som är
särskilt märklig. Den heter Klingvallsån, och den flyter fram genom det berömda
Vombs ängar och en rad andra märkliga naturminnesplatser. Denna
å är särskilt märklig, därför att den har ett säreget lopp och därför att inom
dess område finns något av det yppersta vi äga av svensk djurvärld och delvis
även växtvärld.

Redan tidigt var det tal örn att reglera denna å, med risk således att hela
floran och faunan förstördes. Det restes en mycket kraftig opinion mot detta
i Skåne och för övrigt i hela vårt land, men likafullt begärde friherre Ramel
på övedskloster m. fl. syneförrättning för att fä till stånd en reglering av
denna å med dess tillflöden för torrläggning av marken däromkring, trots att
därigenom skulle förstöras något av det yppersta vårt land äger av naturminnesmärken.

Synemännen förordade detta regleringsföretag, och företaget skulle benämnas
Klingvallsåns regleringsföretag år 1939. Över synemännens utlåtande anförde
emellertid kammarkollegium besvär vid Söderbygdens vattendomstol —
dess bättre lia vi ett kammarkollegium — under yrkande omi undanröjande av
synemännens utlåtande, men vattendomstolen biföll synemännens hemställan.

Den fann i utslag den 1 juli 1940, »att företaget visserligen skulle inverka
menligt på landets djur- och växtvärld men att hinder för företagets genomförande
icke kunde på grund därav anses föreligga». Jag skall dock inte ingå
på detta mycketynärkliga uttalande. Lyckligtvis finns det en vattenöverdomstol,
som hade något större förstånd, dit kammarkollegium, som slog vakt om
denna utomordentliga klenod, vände sig. Vattenöverdomstolen upphävde det
tidigare beslutet med motivering, att ett genomförande av företaget skulle innebära
betydande förlust för landets djurvärld. Vid sådant förhållande kunde,
enligt vattenöverdomstolen, på grund av stadgandet i 7 kap. 39 § första
stycket andra punkten vattenlagen det sökta tillståndet icke meddelas. Vattenöverdomstolen
kunde således med klara belägg ur lagen visa, att det var oriktigt
att förfara så som synemännen och vattendomstolen gjort. Vattenöverdomstolen
upphävde därför vattendomstolens utslag och förklarade, att företaget
icke finge komma till stånd samt att förrätta ngskostnadema skulle mellan
sökandena fördelas i förhållande till den båtnad av företaget som för envar
av dem beräknats. — Märk väl, att vattenöverdomstolen ansåg, att dessa
personer, som mot, man kan säga en enhällig opinion i landet, velat förstöra
detta naturminnesmärke för egen ekonomisk vinnings skull, helt naturligt
skulle bära kostnaderna för detta försök att förbättra sin ställning.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. statsbidrag till Klingvallsåns reglerings företag. (Forts.)

Sedan målet fullföljts till Kungl. Majit fann Kungl. Majit i dom den 30
mars 1942 lika med vattenöverdomstolen att på grund av bestämmelserna i
7 kap. 39 § första stycket andra punkten vattenlagen hinder mötte mot ett
förslag av den omfattning, som avsåges i synenämndens utlåtande, oell prövade
därför rättvist fastställa det slut vattenöverdomstolens dom innehålla.

Därmed var den viktiga saken räddad och detta underbara naturområde
skyddat. Men sedan kommer fortsättningen, och det är denna som föranlett
mig att begära ordet. Sedermera kommo nämligen dessa herrar, som begärt
synen och som velat förstöra detta utomordentliga naturminnesmärke, in med
begäran, att Kungl. Majit och kronan och svenska staten måtte betala deras
kostnader. Dessa ville de inte själva betala, utan det skulle svenska staten
göra, och de presentera en räkning på 11 590 kronor 47 öre.

Lantbruksstyrelsen, som yttrar sig, finner att det bör utgå ett statsbidrag
till dem från statens avdikningsanslag med 75 procent av kostnaderna eller
med i runt tal 7 450 kronor. Lantbruksstyrelsen stöder sig på att det tidigare
förfarits på detta sätt i ett liknande fall — något som jag inte mäktat kontrollera.

Statskontoret, vilket eljest är så sparsamt, som vi nogsamt känna till, har
funnit sig böra gå med på ett belopp av i runt tal 6 G50 kronor, också stödjande
sig på de principer, som tidigare tillämpats.

Ärendet har således nu kommit till riksdagen efter föredragning av statsrådet
Rubbestad, som vi veta är särskilt mån om statens egendom och örn
sparsamhet med statens medel. Statsrådet säger: »Bidraget synes böra utgå i
enlighet med de i 14 § kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren
för statsbidrag från statens avdikningsanslag angivna grunderna och
bör, med hänsyn till vad statskontoret anfört, beräknas å de för syneförrättning
m. m. upptagna kostnaderna, 8 863 kronor 13 öre. På grund härav förordar
jag, att för ifrågavarande ändamål må anvisas ett belopp av i runt tal
6 650 kronor, vilket belopp bör utgå av statens avdikningsanslag. Härtill synes
riksdagens medgivande böra inhämtas. Beloppet torde icim böra inräknas
i det belopp, som enligt riksdagens medgivande för visst år må beviljas jämlikt
gällande bestämmelser för avdikningsanslagets användning.»

Utskottet säger endast: »Kungl. Majlis förevarande förslag ansluter sig
till de principer riksdagen tidigare i ett liknande ärende givit Tittryck åt. Utskottet
har därför intet att erinra mot förslaget och hemställer följaktligen, att
riksdagen må bifalla förevarande proposition.»

Detta är. herr talman, en relation av ärendet. Detta ärende är i flera avseenden
ganska märkligt — först och främst detta förhållande, att det genom
ett tidigare prejudikat synes vara fastställt, att om någon begär torrläggning
eller avdikning för att förstärka sitt. eget jordbruk och detta misslyckas på
grund av att det strider mot allmän lag, skall staten betala kostnaderna. Var
på andra områden finns något motsvarande att hänvisa till? Vi veta, att till
och med sådana, som blivit orättfärdigt dömda, inte kunna — åtminstone finns
det inte ännu någon lag därom — få ut något skadestånd, men i detta fall är
staten så liberal och gentil, att enskildas spekulationer i markutvinningar honoreras
med statsmedel på bekostnad av allmänna intressen.

Jag undrar, örn inte jordbruksutskottet, som bär hänvisat till ett tidigare
ärende, borde ha funnit, att detta utgjorde ett orimligt prejudikat, och fastslagit,
att det icke kan vara rimligt, att staten skall betala dessa kostnader. Det
måste stå i motsättning till allmänt rättsmedvetande, att staten träder emellan
i fall som dessa. Det rör sig i detta fall visserligen om ett ringa belopp, men
hela denna fråga är principiellt av ganska stor betydelse.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Ang. statsbidrag till Klingvallsåns reglerings företag. (Forts.)

Då kammarens ledamöter, herr talman, sannolikt inte hunnit förbereda sig
på detta ärende och jordbruksutskottet förmodligen inte heller närmare penetrerat
dess innebörd och då ett avslag efter votering skulle kunna tolkas såsom
ett fastlåsande ytterligare av dessa orimliga principer, finner jag mig
inte våga ställa ett yrkande örn avslag. Jag vill emellertid göra en vördsam
hemställan till jordbruksutskottet, att jordbruksutskottet icke mätte uppfatta
sin ställning så, att det i vått och torrt endast har att slå vakt örn alla förslag,
vilka de än må vara, som komma från jordbrukarhåll, utan att det måtte pröva
dem på samma sätt som statsutskottet prövar ärenden på andra områden. Eljest
kan man enligt mitt förmenande lätt komma dithän, att man får en särskild
praxis då det gäller jordbruksfrågor och jordbruksanslag och en annan
praxis då det gäller andra frågor och anslag. Det kan i längden inte vara
gynnsamt och nyttigt för jordbruket och inte heller för jordbrukarna.

Jag vill därför hemställa till jordbruksutskottets talesman, som jag ser bär
begärt ordet, att han ville säga, att det här icke är fråga örn ett prejudikat,
så att sedan varenda en i detta land, som i eget intresse begär en torrläggning,
varom utredningen drar stora kostnader, men som får avslag, kan skicka räkningen
till Kungl. Majit och riksdagen och säga: »Var snälla att betala denna
räkning — det är visserligen jag som satt i gång det hela och som skulle ha
nytta av det, men Kungl. Majit och kronan är ju till för att betala alla jordbruksräkningar!» -

Herr Tjällgren: Herr talman! När jag begärde ordet, trodde jag att herr
Ström skulle ställa yrkande om avslag på utskottets föreliggande utlåtande.
Det gjorde han emellertid inte, men jag skall ändå be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I själva saken skulle jag vilja säga, att jag tror, att herr Fredrik Ström inte
läst utlåtandet så väl, ty jag vill fästa uppmärksamheten på att dessa jordägare
ju levde i den goda tron, att företaget skulle kunna utföras. Det blev
emellertid stoppat på grund av vattenöverdomstolens och även Kungl. Maj :ts
beslut. Jag vill framhålla, att en statens ämbetsman, en lantbruksingenjör, var
med och tillstyrkte företaget. Dessa jordägare föranleddes således av sin goda
tro örn att företaget skulle kunna komma till stånd, att satsa en del pengar
till en utredning — märk val, herr Ström, det var inte till utförande av företaget,
utan endast till en utredning och en undersökning, huruvida företaget
var möjligt.

Jag tycker inte det är, såsom herr Ström säger, orimligt att dessa jordägare
begära ersättning av staten för de kostnader de haft. Örn de hade företagit
utredningen på eget bevåg, borde de möjligen ha fått stå kostnaderna, men enligt
min mening icke när den tillstyrkts av en statens ämbetsman jämte andra
utredningsmän.

Föredragande departementschefen1, statsrådet Rubbestad, har enligt min åsikt
haft god anledning att förorda utbetalning av ersättning i detta fall, ty både
lantbruksstyrelsen oell statskontoret ha tillstyrkt att så borde ske, dock icke
av liela det äskade beloppet.

Jag är därför något förvånad över herr Ströms ståndpunkt i detta ärende,
och jag ber, som jag sade i början av mitt anförande, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Vad den senare frågan angår, kan jag inte finna,
att några särskilt märkliga skäl anförts vare sig av lantbruksstyrelsen eller
statskontoret, ty de följa ju endast detta olyckliga prejudikat, det enda prejudikat
som givits. Nu blir det två prejudikat, och det är klart, att om det blir

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. statsbidrag till Klingvallsåns reglering sföretag. (Forts.)
prejudikat efter prejudikat, komma kanske andra lantbrukare att lockas in på
samma vägar i tro, att prejudikaten innebära att kronan skall betala allting.

Att dessa jordägare vänt sig till en statens ämbetsman och hört hans råd, är
inte, synes det mig, något skäl som kan motivera, att de begära ersättning av
staten. Skulle staten bli betalningsansvarig för varje råd, som ämbetsmän i
detta land kunna ge enskilda medborgare, finge vi snart lägga in ansökan örn
statskonkurs.

Det finns likväl ett starkt skäl för mig att inte nu ställa något yrkande, och
det är den omständigheten, att kammarens ledamöter och kanske inte heller
utskottet äro fullt på det klara med vilka konsekvenser denna fråga kan föra
med sig. Jag vill därför nöja mig med att uttala en förhoppning, att man, då
härnäst ett liknande ärende kommer på jordbruksutskottets och kammarens
bord, inte skall åberopa dessa två prejudikat för att åstadkomma ett tredje,
utan att man måtte ta under verklig omprövning, huruvida denna princip, som
för ett par tre år sedan fastslogs, är rimlig.

Jag tror, att även jordbruksutskottets ärade ordförande skall finna, att det
inte är utan tveksamhet som i varje fall kammaren bifaller detta förslag. Jag
tyckte, att även herr Tjällgren i själ och hjärta var rätt tveksam, när han hade
ordet, fastän han ju pliktskyldigast måste yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Trots att jordbruksutskottets ärade
ordförande klarlagt utskottets synpunkter, vill jag ändå, eftersom denna fråga
behandlats på andra avdelningen, till vilken jag hör, säga ett par ord till herr
"Fredrik Ström.

Jag blev synnerligen förvånad över herr Fredrik Ströms sätt att se på denna
fråga. Herr Ström har visserligen funnit ordet »natur» förknippat med dessa
trakter och anser att de böra naturskyddas — hur stort värde dessa områden
kunna ha ur denna synpunkt vet jag inte, och ännu mindre vet jag örn de kunna
jämföras med exempelvis Kolmätargränd — men om herr Fredrik Ström hade
gjort sig besvär att se efter i propositionen, skulle han ha funnit, att de områden,
som man med detta företag ville torrlägga, utgöra inte mindre än 865
hektar åker, 486 hektar äng och 6 hektar annan duglig mark. Det är väl ett
par tre hundra jordbrukare längs Klingvallsån som beröras härav. Det skulle
naturligtvis kunna utvinnas ofantligt mycket mer av dessa jordområden,, sedan
de blivit utdikade och torrlagda. När vi behandlade ärendet på avdelningen,
tyckte jag nog — och jag gav även uttryck åt den meningen— att det var
anmärkningsvärt, att man lagt så stor vikt vid den omständigheten att det i
vassen längs denna å häckar ett eller annat slag av fåglar. Det är nämligen
endast därför att man velat skydda dessa, som torrläggningsföretaget icke
fått komma till stånd. Herr Fredrik Ström finner det orimligt att dessa människor
skola av statsmedel få tillbaka en del av de kostnader som nedlagts på
undersökningar m. m. Det orimliga ligger enligt mitt enkla förstånd däri, att
detta företag inte fick utföras. Det är detta som jag betraktar såsom orimligt
och inte att dessa människor få ersättning för en del av sina utlagda kostnader.
De förlora ju ändå en del av vad de satsat.

Jag undrar verkligen örn herr Fredrik Ström sett Klingvallsån annat än på
kartan. Om så inte är fallet, skulle jag vilja tillråda honom att resa dit ned och
se på den och prata med människorna i trakten, särskilt med de småbrukare
som bo vid ån. När han får se hur de ha det ställt ekonomiskt, kanske han får
anledning att ändra på sin uppfattning. Och det borde kanske också ge honom
anledning att inte uppträda såsom expert i jordbruksfrågor, vilket han inte
alls är.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Ang. statsbidrag till Kling vallsåns reglering sföretag. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag nödgas åter begära ordet för att framhålla
en sak som jag glömde i mitt förra anförande. Herr Ström ville uttala
en varning, örn jag får kalla det så, till herrarna i jordbruksutskottet, att de
hädanefter skulle mera ingående och samvetsgrant pröva de frågor som förelädes
utskottet. Jag tror att det är ganska onödigt att uttala den varningen
till utskottet. Jag kan försäkra herr Ström att alla som sitta i det utskottet göra
allt vad de kunna för att pröva frågorna med den yttersta noggrannhet och
samvetsgrannhet. Så har även varit fallet med denna fråga. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid att utskottet är enhälligt. Det har inte varit några meningsskiljaktigheter
örn saken.

Jag har många gånger beundrat herr Ström för hans intelligens och hans
stora intresse för, jag höll på att säga, alla möjliga frågor. Men jag vet ändå
inte om jag kan tillmäta hans uttalande, att han kan rannsaka hjärtan, någon
större betydelse. Mitt hjärtas mening överensstämmer med vad jag yttrade i
mitt anförande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill säga ett par ord i anledning
av herr Fredrik Ströms yttrande örn de råd som statens ämbets- och
tjänstemän bruka giva. Herr Ström sade att örn allmänheten vid rådfrågmngar
och framställningar alltid skulle följa dessa råd och anvisningar, skulle det
sannolikt leda till sådana konsekvenser, att staten gjorde bankrutt. Jag vet
inte vilken erfarenhet herr Fredrik Ström har i detta hänseende. Den erfarenhet
jag har på området säger mig, att statstjänstemännen med mycket stor
ansvarskänsla handlägga de ärenden som de få sig anförtrodda och att de
icke giva sådana råd, som leda till betänkliga ekonomiska konsekvenser för
staten. Jag tror snarare att de tvärtom äro ganska försiktiga. Jag har ansett
mig böra säga detta, eftersom statstjänstemännen inte ha tillfälle att här
försvara sig mot herr Fredrik Ströms påstående.

Yad själva saken beträffar vet jag inte riktigt hur herr Fredrik Ström uppfattat
detta ärende. Det gällde här ett vanligt torrläggningsföretag. Markägarna,
både sådana som voro i god ekonomisk ställning och — enligt vad vi
hört av en talare från orten som känner till förhållandena —• även sådana som
voro i mycket svag ekonomisk ställning, sökte statens medverkan för torrläggning
av vattensjuka marker i syfte att göra dem mer ekonomiskt givande. Det
ansöktes alltså enligt gällande bestämmelser örn undersökning genom vederbörande
tjänsteman, nämligen lantbruksingenjören. Det är ju ganska naturligt att
man gärna ville att detta företag skulle komma till stånd. Men så uppträdde
ett annat intresse häremot, nämligen naturskyddsintresset. Fråga uppstod örn
vilket intresse som skulle anses såsom det starkaste, och det rådde ju olika
meningar örn den saken. Det är möjligt att vi kunna vara tacksamma för att
inte företaget blev av. Men när nu så blev fallet, fingo ju de enskilda avstå
från den fördel som de skulle ha kunnat få, örn de enligt vanlig ordning fått
torrlägga dessa marker. Nu vill herr Ström att de även skola betala kostnaderna
för själva undersökningen. Jag tycker emellertid att det är rimligt,
då de nu icke fingo utföra denna torrläggning, att de åtminstone få kostnaderna
täckta. Det blir inte hela kostnaden som de nu få ersättning för, men
det blir i alla fall största delen. Jag måste därför säga att jag inte förstår de
synpunkter som herr Ström lägger på frågan. Man får visst inte se detta så,
att det är fråga om någon särställning för jordbruket. Det är i stället en sådan
fråga, på vilken riksdagen brukar lägga sunda och praktiska synpunkter. Så
synes lia skett i detta fall.

Hörr Uhlén: Herr talman! Jag skall inia blanda mig i debatten örn den ersättningsfråga,
sorn bitr föreligger. Men jag bär haft anledning att syssla med

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Äng. statsbidrag till Klingvallsåns re gier ing sföretag. (Forts.)
regleringsfrågan, dels såsom tidningsman och dels på grund av att jag tillhör
den drätselkammaravdelning i Malmö, som har vissa intressen att bevaka i
sammanhanget. Jag skall därför tillåta mig att lämna några kompletterande
upplysningar till vad som sagts. Det var ingalunda såsom herr Ström säger
någon enhällig opinion mot torrläggningsföretaget med hänsyn till Vombs
ängar. Den opinionen representerades endast av tre amanuenser vid zoologiska
institutionen i Lund, och dessa amanuenser fingo, när det blev offentlig polemik
om saken, steg för steg retirera från den ursprungliga ståndpunkten.
De fingo med andra ord motvilligt medge att de från början i hög gad överdrivit
vådorna av torrläggningen. Vombs ängar ha nämligen i många år varit
föremål för konstgjord bevattning och komma även i framtiden att bli det.
Baron Ramel på övedskloster förklarade, att om med anledning av torrläggningen
en förstärkning av åtgärderna för konstgjord bevattning skulle bli erforderlig
så skulle en sådan också bli vidtagen. Det är alltså inte riktigt att
det säregna djurlivet på Vombs ängar skulle ha äventyrats.

Kerr Ström: Herr talman! Jag vill säga till herr förste vice talmannen, att
han genom många av mina anföranden säkerligen känner min uppskattning av
Sveriges ämbetsmän, och därom behöva vi alltså inte komma i tvist. Men när
man ser, hur våra utgifter svälla, kan det inte hjälpas, att man ofta blir betänksam
med hänsyn till de förslag, som framställas1 av statens ämbetsmän.

Till min ärade vän herr Andersson i Bussjö vill jag yttra, att han icke behöver
befara, att jag inte bär intresse för småbrukarna, ty det har jag väl alltid
visat att jag har. Det är således inte heller därom striden står. Här gäller
det i stället vad herr Uhlén betonade, ehuru han kommit på fel plats i striden,
nämligen ett enastående naturfenomen som jag, eftersom jag legat i både
Lund och Malmö, haft tillfälle att studera redan i min ungdom. Det råder en
enig mening inte bara bland amanuenserna i Lund utan bland alla naturskyddsvänner
i Sverige därom, att ifall detta naturfenomen skulle förstöras,
skulle Sverige mista något som icke kail ersättas med en eller annan torrlagd
åker, som läggs till de övriga fälten där nere. Att drätselkammaren i Malmö
icke har denna uppfattning beklagar jag mycket. Jag hade verkligen trott,
att det i denna fanns män som förstodo vikten av att bevara den svenska naturen.
Herr Uhlén anser, att det hela skulle kunna klaras genom något slags
konstgjord bevattning, som baron Ramel skulle anordna. Det är nästan groteskt
att tro, att det rika fågellivet på ömse sidor av Klingvallsån med de
sällsynta arter, som endast finnas på denna plats, och även djurlivet i övrigt
där nere skulle kunna bevaras genom något slags konstgjord bevattning. Det
strider i varje fall emot vad naturskydclsvännema och de sakkunniga, som
stått dem till tjänst, anse. Jag känner denna sak ganska väl, jag har följt den
i dess olika etapper och talat med många av dem som fört den strid, som omsider
lett till räddningen av dessa naturvärden. Jag vet alltså ganska val, vad
jag talar om.

De svenska naturvärdena på skilda områden äro utsatta för en så oerhörd fara
på grund av en föråldrad lagstiftning och på grund av intressen som icke väja
för att komma dem till livs, att vi böra göra allt för att söka bevara dem och
hindra att något liknande det, som här planerats, får ske på andra områden.
Örn vi nu utan vidare säga, att staten betalar kostnaderna, är jag rädd för att
man på andra håll kommer att stimuleras att förfara på samma sätt, även där
stora naturvärden kunna råka i fara. Det är uteslutande av detta stora, betydelsefulla
skäl som jag har tagit till orda, nämligen att det enligt mitt förmenande
är den svenska riksdagens plikt att slå vakt örn den svenska naturen
och de sällsynta klenoder, som ännu finnas kvar av en flora och fauna,
som hålla på att försvinna.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Ang. statsbidrag till Kling vallsåns regleringsf öretag. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! .lag Ilar visserligen i min barndom ofta besett
de trakter, som det här gäller, men icke desto mindre vill jag sorgfälligt
akta mig för att uttala mig örn betydelsen av att de naturskyddas. Jag nöjer
mig med att konstatera, att den synpunkt, som herr Ström nu närmast hai
vela slå vakt örn, har vunnit beaktande och att naturskyddet således segrat.

Det är egentligen en annan fråga vid sidan av själva saken som intresserar
mig mer, nämligen statens skyldighet att ekonomiskt ansvara för vad dess
ämbetsmän göra. Jag kan inte komma ifrån att staten därvidlag tidigare följt
enligt min mennig alldeles för sträva principer. För inte så mångå år sedan
kunde det ju inträffa, att om en person begärde ett gravationsbevis av en domare
och fick ett felaktigt sådant, vilket ledde till att han åsamkades stora
förluster, så hade han endast domaren att hålla sig till, då det gällde att utkräva
ansvaret härför. Hade han turen att ha nied en förmögen domare att
göra, kunde han få ut ersättning, men annars stod han vackert där. Jag anser
för min del, att staten bör vara skyldig att ekonomiskt ansvara för fel, begångna
av en dess ämbetsman, när ämbetsmannen i fråga är den ende som allmänheten
har att anlita för att få ett visst behov tillgodosett.

Nu är det emellertid en annan sida av dessa vattenavledningsfrågor som gör
att man överhuvud taget kan vara rätt tveksam. Under de år, som jag suttit
i riksdagen, lia vi ju, såsom väl inte torde vara någon kammarens ledamot obekant,
gång på gång haft vattenavledningsföretag, sorn varit komplett misslyckade
på så sätt, att den båtnad, som vunnits, varit oerhöit överskattad. Det äi
ingalunda säkert, att småbrukarna längs Klingvallsån — såsom herr Andersson
i Bussjö så vitt jag förstår, utan tillräckliga bevis, tycks förutsätta —
skulle ha fått sin ekonomiska ställning förbättrad, örn torrläggningsföretaget
hade fått fullföljas. Det kan nämligen hända, att de bade fått marken till ett
så dyrt pris, att det hade varit en dålig affär för dem. Riksdagen har ju tidigare
måst ingripa i sådana fall, där det visat sig att på grund av olika omständigheter
båtnaden varit oerhört överskattad eller kostnaden underskattad.

Initiativet till detta torrläggningsprojekt har kommit från vederbörande
sakägare. Jag medger emellertid, att jag kunde känna tveksamhet av sakliga
skäl, örn förrättningsmannen, lantbruksingenjören, såsom jag tyckte jordbruksutskottets
ordförande lät förstå, verkligen rått sakägarna att verkställa ifrågavarande
utredning. Enligt min mening borde varje lantbruksingenjör vara
skyldig att betona för vederbörande sakägare, att man måste tänka sig noga
för innan man igångsätter ett sådant här företag. Han bör framhålla för dem,
att det kan slå fel, att han naturligtvis gör så gott han kan, men att det. ändå
icke är absolut säkert, att han kan bedöma det riktigt. Det kan alltid vid ett
vattenavledningsföretag komma i dagen omständigheter som göra att det hela
kanske blir en mycket dålig affär.

Rent principiellt har jag i alla fall, som sagt, den uppfattningen, att staten
bör ansvara ekonomiskt för de fel, som av staten anvisade ämbetsmän kunna
göra sig skyldiga till och som leda till förluster för enskilda medborgare, som
icke själva kunna bedöma, vad frågan gäller, eller icke ha möjlighet att förn
hindra dylika förluster. Jag tvekar därför icke att i detta fall rösta för bifall
till det föreliggande förslaget, så mycket mindre som naturskyddssynpunkterna
ju redan vunnit beaktande, varför herr Ström knappast Ilar något underlag
för sina djupa brösttoner.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande.
hemställt.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 32—36, 39, 42—44, 46 och 47.

Anmäldes statsutskottets förslag til! riksdagens skrivelse, nr 16, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt giltighet för förskottsstaten
för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaterna I och II.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 15 bifolles även av andra kammaren.

Interpellation Herr Wiklund erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Att det
Tår ”vmåskole ^an 1''bmas ett och annat att anmärka på, när det gäller skollokaler och skolseminariet
förhållanden i olika delar av vårt land är känt och omvittnat, men seminarieBaparanda.
byggnaden i Haparanda står dock i särklass i fråga örn illa utrustade lokaler.
För att belysa detta påstående torde några fakta och data behöva anföras.

Byggnaden, vilken uppfördes år 1861 som kasern för gränsvakten, övertogs
av seminariet provisoriskt år 1875, vilket provisorium alltjämt består efter
70 år. Beskaffenheten hos byggnaden framgår bl. a. därav, att den saknade
frostfri grund och var mycket primitiv. Några ombyggnadsarbeten under
dessa år ha icke utförts, enär byggnadens användning som seminarium hela
tiden betraktats som en tillfällig anordning. Trots detta har undervisningen
under hela denna tid pågått i dessa hälsofarliga och ytterst bristfälliga lokaler.

Det finns många bevis på dessas beskaffenhet, men det kan vara tillräckligt
att ange några. I fjol våras lästes i pressen en notis om att övningsskolan i Haparanda
icke kunde få några elever, beroende på att lokalerna betraktades så
hälsofarliga, att föräldrar och målsmän icke ville sända sina barn till densamma.
Man föredrog i stället att låta barnen gå i stadens folkskola, som är
modern. Seminariets rektor måste därför hos skolöverstyrelsen begära att få
förlägga undervisningsövningarna till en av folkskoleklasserna i stadens folkskola.

Det är självklart, att en undervisningsanstalt så beskaffad tilldragit sig icke
blott lokal uppmärksamhet och indignation utan även blivit omnämnd i tidningspressen.
Sålunda har Svensk skoltidning för i fjol i ett av sina nummer
betecknat förhållandena vid seminariet som en skandal, vilket är en både träffande
och sann karakteristik. Även huvudstadspressen har haft anledning att
belysa de ej långt ifrån 100 år gamla lokalernas dåliga tillstånd.

Men det finnes även andra vittnesbörd härom. Så här skriver seminariets
läkare i årsredogörelsen för läsåret 1943/44: »Skollokalerna befinna sig, som
i mina rapporter under 20 års tid påpekats, i ett miserabelt skick, och några
förändringar till det bättre ha ej skett. De lämna fortfarande ett drastiskt
exempel på huru skollokalerna ej skola vara beskaffade.» En bra bild av de
usla förhållandena vid seminariet ge även de olika årsberättelserna ävensom
folkskolinspektöremas berättelser för åren 1905—1910.

På grund av här skisserade förhållanden vid denna utbildningsanstalt för
lärarinnor har givetvis byggnadsfrågan fyrfaldiga gånger förte på tal. Här
kan man med fog tala om en fråga, som haft en verklig Golgataväg att tillryggalägga
alltifrån början av 1900-talet och fram till våra dagar — utan att
den ännu blivit löst.

En utmärkt och, som det vill synas, fullständig redogörelse för de åtgärder,
som hittills föreslagits för att lösa seminariets lokalfråga, ha statsrevisorerna
lämnat i sin berättelse för år 1944, § 25, avhandlande statens småskoleseminarium
i Haparanda. Redogörelsen under nämnda paragraf omfattar ej mindre
än drygt fem sidor, som enligt min mening ge en god illustration till hur det

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Interpellation om nybyggnad för småskoleseminariet i Haparanda. (Forts.)
kan gå, när en fråga riktigt råkar fastna i den statliga utredningskvarnen.
Revisorerna anse sig som slutomdöme kunna säga, att de helt kunna instämma
i de omdömen, som från olika håll avgivits örn lokalerna vid seminariet.
Då dessa uppenbarligen befinna sig i sådant skick, att de långt tidigare bort
utdömas som undervisningslokaler, anse revisorerna det vara av synnerlig vikt,
att ordnandet av seminariets lokalfråga skyndsamt bringas till verkställighet.

, Bland de olika förslag, som framkommit för att lösa seminariets byggnadsfråga,
är dst särskilt ett, som påkallar uppmärksamhet. Kungl, byggnadsstyrelsen
har nämligen föreslagit, att den kasserade läroverksbyggnaden, som
Haparanda stad önskar förvärva för att användas till lokaler för folktandvården
och för yrkesskola samt till samlingssal, skall göras örn till seminariebyggnad,
vilket förslag tidigare förkastats av myndigheterna och 1938 års riksdag.
Enligt detta skall seminariet instuvas i det gamla läroverkets utdömda
lokaler, som vid kraven på nya läroverkslokaler angåvos som oändamålsenliga
och hälsovådliga. Enligt byggnadsstyrelsens förslag skulle det gamla
seminarierucklet dessutom efter obetydliga reparationer användas för sieminariets
övningsskola.

Det är med yttersta förvåning, man tar del av byggnadsstyrelsens förslag.
Överallt uppställas numera både hygieniska och estetiska krav på undervisningslokaler
—■ dessa synpunkter voro sannolikt även vägledande vid tillskapandet
av det nya läroverket — men från sådana krav ha de, som arbetat vid
detta seminarium, fått avstå.

Den fråga, jag här i sammanträngd form belyst, ger enligt min mening anledning
till en hel del reflexioner. Man kan nog våga fälla det omdömet, att
örn seminariet i Haparanda icke varit en statens skola, hade förhållandena icke
varit sådana som de nu äro. I en kommunal skola skulle det aldrig ha gått för
sig att arbeta under så primitiva förhållanden. Nybygget för seminariet har
skjutits åt sidan, då däremot läroverksbygget forcerats — trots att läroverket
arbetade under betydligt gynnsammare förhållanden. Det är tydligt, att de
styrande icke visat tillbörligt intresse för folkundervisningen i landets nordliga
delar. Varför envisas man med att vilja bygga örn det gamla läroverkets
hälsovådliga lokaler för seminariets ändamål? Man skulle kunna använda mycket
starka ord örn denna myndigheternas envishet, men så pass mycket bör
sägas i detta sammanhang, att ett avsiktligt förhalande av frågans lösning är
uppenbar. Låt oss f. ö. höra vad ett undervisningsråd i skolöverstyrelsen anförde
år 1925 vid en av de otaliga remisserna i ärendet. »Emellertid ha vi i
överstyrelsen den erfarenheten, att då statsmakterna icke vilja eller icke kunna
göra någonting, ha de mycket lätt att slå dövörat till för varje framställning
och alla sakskäl.»

Det är f. ö. ganska märkligt, att utbildningen av barnens lärare i småskolan
skall behöva ske under så usla förhållanden som fallet är vid Haparandaseminariet.
De som där utbildas skola dock sändas till mången gång ogästvänliga
^ och karga samt hårda bygder. Det vore därför en gärd av uppskattning
från statens sida att låta dessa folkets fostrare få sin utbildning i lokaler
och under förhållanden som åtminstone tillnärmelsevis vore likvärdiga
med dem, som komma läroverksungdomen till godo. Det är icke staten värdigt
att handla på sätt här framhållits.

Under hänvisning till vad jag här anfört, tillåter jag mig, herr talman, att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framställa följande
frågor.

1. Har herr statsrådet för avsikt att söka lösa byggnadsfrågan för seminariet
i Haparanda i överensstämmelse med vid olika tillfällen framförda och
väl motiverade förslag om nybyggnad?

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Interpellation örn nybyggnad för småskoleseminariet i Haparanda. (Forts.)
2. Kan och vill herr statsrådet i så fall angiva den tidpunkt, då ett förslag
kan vara att emotse i ärendet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.33 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

45065:!