RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1945:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1945. Första kammaren. Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Kortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, an - StatsverJcsprogående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1945/46, nr 2, angå- positionen
ende utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, samt /-pörte)

nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet även- 01
som allmänna förskottsstaterna I och II.

Herr Wahlund: Då kammaren i går kväll åtskildes, hade diskussionen
lämnat de centrala budgetproblemen och kommit in på skolfrågorna. Herr Oscar
Olsson betraktade skolan ur lärarens synpunkt, och vad han främst kritiserade
var väl, att klasserna voro för stora och att undervisningsschemat var
för belastat. Herr Olsson appellerade till Målsmännens förening och Målsman"
naföreningarnas riksförbund, och eftersom jag råkar vara ordförande i dessa
sammanslutningar, känner jag mig uppkallad att säga några ord i skolfrågorna
och ge några glimtar av hur en målsman ser på dessa frågor. Det är kanske
inte alldeles ur vägen. Det är ju ytterst sällan målsmannasynpunkterna
komma till uttryck i skoldiskussionen inom denna kammare -—- egendomligt
nog, eftersom de flesta av kammarens ärade ledamöter väl äro eller ba varit
målsmän.

När en målsmian ser på skolan, gör han det från hemmets horisont. Han
kommer främst i kontakt med skolan genom barnens hemarbete. Han ser hur
dessa unga ofta ha en orimlig arbetsbelastning, hur de få arbeta till sent på
kvällarna och kanske inte ens hinna med vad de skola, utan tvingas att fuska
undan läxorna, någonting som ju inte är så nyttigt redan ur synpunkten av
ungdomens etiska fostran.

Jag skulle här kunna anföra siffror''över hur lång tid våra barn behöva använda
för läxläsning och hemuppgifter, siffror hämtade från läkarna Herlitz
och Hjärne, men jag skall avstå, därför att jag vet, att man ofta har en —
kanske ibland överdriven —• misstro mot läxläsningsstatistiken. Jag skall angripa
problemet på ett annat sätt. Herrarna skola se, att jag så småningom
kommer fram till just vad herr Oscar Olsson påtalade.

Vi skola utgå från sömnbehovet. Det kan fastställas fysiologiskt, och man
kan lätt konstatera, hur mycket våra barn sova. I 6—12-årsåldern behöver ett
barn sova 11 Va timmar om dygnet, det äro läkarna överens om, men den herlitzska
statistiken visar, att i verkligheten blir barnens sömn bara 10 timmar,
alltså en och en halv timme för litet. I åldern 12—19 år ha vi ett sömnbehov
av IOV2 timmar och en verklig sömn av 10 timmar, alltså en brist på en halv
timme. Det är ju inga nyheter för en målsman att våra barn få sova för
litet. Vad skall man göra åt det? Jo, naturligtvis skicka barnen i säng tidigare
på kvällarna, svaras det. Man tänker sig då närmast att utöka barnens
sovtid på bekostnad av deras fritid.

Nu är jag i tillfälle att framlägga siffror, som inte liro publicerade, över
barnens verkliga fritid. Den är 3,3 timmar i 6—12-årsåldern och 2,6 timmar i

Första kammarens protokoll 1945. Nr 4. 1

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

12—19-årsåldern. Här finns minsann inte så mycket att ta. Skola vi ta av detta
oell lägga till sömnen, blir det inte mer än ett plar timmar över. Så får man
också betänka, att barn, enligt vad läkarna säga, och såsom alla förstå, måste
lia en avspänning på en timme aller så före liggdags, för att sömnen inte skall
bli orolig. Och den sista timmen, barnet är uppe, är minsann inte så effektiv
ur arbetssynpunkt. Sedan återstår inte mer än någon timme till fri disposition
för barnen. Men vi kunna komma överens örn att det inte bara är så, att
våra barn behöva mera sömn, de behöva också mera fritid än vad de nu ha.
Detta inte minst ur uppfostringssynpunkt. Den uppfostran, barnen få genom
umgänge med föräldrar, kamrater och syskon, är kanske en särskilt viktig
del av barnens fostran, då vi ju i en demokratisk stat vilja, att våra unga i
framtiden skola bli självständigt tänkande medborgare.

Vi måste alltså öka sömn- och fritid. Var skola vi då minska? Ja, vi kunna
knappast minska på den tid. som åtgår till barnens måltider, till deras personliga
hygien och — det gäller ju särskilt landsbygden -—■ deras resor till
och från skolan. Vi måste helt enkelt minska på skoltiden, och jag menar då
inte bara tiden i skolan, utan också tiden till hemarbetena. Hur skall det gå
till? Skolutredningen är inne på saken, och den har framkastat tanken, att
vi skulle kunna minska på barnens ferier. Här vill jag rikta en varm vädjan
till chefen för ecklesiastikdepartementet och till övriga här bestämmande:
slå inte in på den vägen! Det finns andra möjligheter. Vilka då? Jo, just de,
som herr Oscar Olsson anvisade i går. Den ena är att minska volymen på undervisningen.
Den representerar, örn man iså vill säga, den easselska linjen.
Jag vet, att professor Cassel gick till överdrift, men i stort sett hade han rätt.
Det finns mycket, som man kan spara på skolschemat, även om det också finns
mycket man skulle vilja lägga dit. Den andra vägen är att effektivisera undervisningen.
Hur skall det ske? Ja, kungsvägen är här att minska barnantalet
i klasserna.

Kammaren ser, att jag ur helt andra synpunkter än dem, herr Oscar Olsson
anlade, kommer till precis samma resultat som han. Det är rätt naturligt, att
lärare och målsmän bli överens, här som i andra frågor. De ha samma mål:
barnens bästa. De ha samma uppgift: att fostra våra unga till samhällsnyttiga
medborgare.

Herr Oscar Olsson drog också upp ett annat problem. Det var frågan örn
undervisningsmöjligheternas demokratisering och då särskilt frågan örn att bereda
landsbygdsungdomen möjligheter till högre praktisk och teoretisk undervisning.
Det är en fråga, som utomordentligt väl lämpar sig just för en remissdebatt.
Det är en allmän, en viktig principiell fråga. Det är synd. att min gamle,
gode vän herr Fredrik Ström inte är här just nu, annars skulle jag presentera
den frågan som ett smakprov på bondeförbundets idépolitik, så att han
fick avgöra, örn vår åskådning härvidlag var högerbetonad eller eventuellt
socialdemokratisk.

Denna fråga tycktes, örn jag inte alldeles misstar mig, herr Oscar Olsson
kanske i någon mån underskatta. Han sade åtminstone: »Vi få även tänka på
de normalt begåvade barnen!» Ja, det tycker jag också. Men det kan hända,
att det är så, att mitt intresse för denna fråga ligger någon värmegrad över
herr Oscar Olssons.

Vi kanske komma ihåg, att denna fråga spelade en viktig roll under fjolårets
remissdebatt. Det var vår nu bortgångne, oförglömlige kamrat Arthur Engberg,
som tog upp den, och sedan diskuterades den av herr Pauli och av många andra.
Jag vill hävda, att denna fråga är vår viktigaste skolfråga just nu. Ja, jag vill
gå så långt, att jag säger, att kravet på »allas rätt till utbildning» är det viktigaste
orealiserade demokratiska kravet i våra dagars samhälle.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vi tala ofta stolta, ord om vår svenska demokrati, särskilt i utrikesdebatter,
och mera nu än för några år sedan. Kanske skulle vi någon gång kunna få en
stund över till självrannsakan: hur står det till med vår svenska demokrati? Ja,
vi ha politisk demokrati, vi ha likhet vid valurnan: varje man och varje kvinna
en röst. Vi ha rättslig demokrati, allas likhet inför lagen. Det återstår bara småjusteringar
på vägen till vad vi uppfatta som rättsväsendets fullständiga demokratisering.
Och vi börja alltmer att få ekonomisk demokrati, ekonomisk jämlikhet.
Val återstår det mycket, som herr förste vice talmannen här sade i går,
då det gäller att åstadkomma en utjämning mellan landsbygd och stad, mellan
jordbruksnäringen och stadsnäringarna, det visar inte minst den flyttningsström,
som rinner strid från landsbygd till stad. Men det har dock även här
skett en ekonomisk utjämning. Och det har, framför allt örn vi se på förhållandena
under den senaste generationen, pågått en utjämning mellan olika horisontella
skikt i vårt samhälle, mellan olika samhällslager. Den fattige har det i
våra dagars samhälle långt bättre än förut. Om vi gå igenom den sociala huvudtiteln,
skymta vi bakom de torra siffrorna ett socialt välfärdssystem, som i
många hänseenden är föredömligt, även örn det brister i mångt. Och vi finna
i statsverkspropositionen, vad vi visste förut, att de höga inkomsterna och de
stora förmögenheterna kraftigt topphuggas genom beskattningen. Det har skett
en utjämning ekonomiskt sett i vårt samhälle under den senaste generationen.
Man kan diskutera, örn denna utjämning bör fortsätta; herr Linderot och andra
vilja det. Andra åter säga, att nu har denna utjämning gått för långt. Den frågan
skall jag inte diskutera, jag skall bara konstatera, att i inget samhälle kan
det bli full ekonomisk likställighet. I varje samhälle, där det är arbetsfördelning,
måste vissa sysselsättningar vara mera eftersträvansvärda än andra.
Även i ett demokratiskt samhälle måste det finnas tusen och en nyckelposter,
som tillföra innehavaren större inflytande än andra. Men då är det väl ett viktigt
demokratiskt krav, att vägen till dessa nyckelposter -— denna väg, som i
huvudsak går över utbildningen — skall vara lika framkomlig för alla, att barnet,
där det ligger i vaggan, skall ha samma möjligheter att, som det heter,
komma fram i livet, oavsett om vaggan befinner sig på landsbygden eller i staden,
i fattigmans hem eller i rikemans hem.

Det är dåligt ställt i det hänseendet i våra dagars Sverige. Skolutredningen
är i viss män inne på saken, men jag vill komplettera dess uppgifter med några
statistiska data. Jag skall gripa ut en grupp, som i vår officiella statistik betecknas
såsom större företagare och likställda. Det är vår ekonomiska överklass,
skulle man litet schematiskt kunna säga. Ur denna klass kommer bara l‘/2 %
av våra folkskoleutbildade, men gå vi till studenterna, finna vi, att 26 % av dem
komma ur den klassen. Detta är ju en våldsam skillnad, och den kan icke förklaras
genom olika intelligensnivå hos barnen i de olika samhällsskikten. Nej,
förklaringen är denna: möjligheten att få utbildning betingas i vårt samhälle
icke av de ungas inneboende egenskaper, utan av pappans plånbok eller pappans
mantalsskrivningsort.

Ett pär siffror till! Vi bryta ut gruppen hantverkare och arbetare, de bredare
lagren av vårt folk. Ur den gruppen komma 66 % av våra folkskoleutbildade,
men av studenterna komma därifrån bara 10V2 %■ Gå vi till högskolestudenterna,
finna vi, att 10 % komma från gruppen hantverkare och arbetare.
Men där böra vi skala bort dem. som lia sitt föräldrahem på högskoleorten; de
ha ju relativt lätt att studera. Se vi på de andra, de, som måste inackorderas
på universitets- eller högskoleorten, finna vi. att bland dom bara ett par procent
komma från gruppen hantverkare och arbetare mot 66 % bland de folkskoleutbildade.

Det är självklart, att någonting här måste göras. Vi påträffade här sist en

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ytterligare, om jag så får säga, geografisk spärr för möjligheten att komma
till utbildning. Det gäller landsbygdsungdomens möjligheter att få utbildning,
vilken just behandlas i statsverkspropositionen. Arthur Engberg talade om denna
geografiska spärr förra gången vi hade remissdebatt. Han sade ungefär så
här. Det kostar 1 200 kronor örn året att inackordera en pojke eller en flicka i
en läroverksstad och dessa 1 200 kronor kunna de allra flesta inte komma ut
med. Jag skulle vilja tillägga: inte ens, örn det bara gäller ett barn, mycket
mindre då det är fråga örn en flerbarnsfamilj. Vi kunna tryggt konstatera, att
de, som inte bo på samma ort som den, där en undervisningsanstalt är belägen,
i de allra flesta fall inte ha möjlighet att sätta sina barn i skolan.

Över 50 % av vårt folk lever på orter, som ligga utanför gymnasiernas räjong
och måste alltså, örn man vill låta en pojke eller en flicka studera vid ett gymnasium,
inackordera honom eller henne å gymnasieorten. Detta innebär, att
över hälften av vår svenska ungdom är praktiskt taget utestängd från möjligbeten
att vid ett gymnasium nå fram till studentexamen.

Här talar jag om den teoretiska utbildningen. Precis samma förhållanden
gälla beträffande den praktiska. Låt mig bara nämna ett pär belysande siffror.
Jag tar dem från den lägre lantbruksundervisningen. örn vi se på elevstocken
vid våra lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor, visar det sig,
att en större familjejordbrukare har sina barn vid dessa skolor nio gånger så
ofta som en lantarbetare och fyra gånger så ofta som en småbrukare.

Det är självklart, att här behövas åtgärder. Och vilka? Det behöver jag inte
nu tala örn, ty skolutredningen har presenterat en förteckning över de åtgärder,
som här äro möjliga. Det är stipendier, det är räntefria studielån, det är internatskolor
och mycket annat, och jag skulle till skolutredningens förteckning vilja
lägga ännu en sak: barnbidrag, som få behållas, så länge barnen studera.

Det representerar naturligtvis ett föräldraintresse, att sådana här reformer
genomföras. Vi måste ur föräldrarnas synpunkt säga, att det måste bli slut
med den ideologi, som innebär, att den som skaffar sig barn måste sänka sin
levnadsstandard avsevärt och att örn vederbörande befinner sig i de lägsta inkomstskikten,
resultatet blir fattigdom, ja fattigvård. Jag blir i tillfälle att
senare under riksdagen återkomma till dessa ting, men jag säger nu, att det
måste bli slut med den ideologi, som innebär, att örn föräldrarna envisas
att låta en duktig pojke eller flicka studera, då skall det minsann ställa sig
dyrt.

Hithörande reformer komma naturligtvis att kosta stora pengar. Det är upptaget
två miljoner i statsverkspropositionen till studiehjälp åt landsbygdens
ungdom, och det konstaterar jag liksom tidigare Elon Andersson och andra
med mycket stor tillfredsställelse, men jag är också övertygad örn att chefen
för ecklesiastikdepartementet anser liksom jag. att dessa två miljoner bara äro
en början. Vi få, som sagt, räkna med att dessa åtgärder komma att kosta pengar,
men det är i så fall väl placerade pengar. Professor Myrdal sade i går, att vad
vi placera exempelvis på utbildningskontot får anses som en räntabel utgift.

Utgifter för rrndervisningsmöjligheternas demokratisering äro räntabla också
ur en annan synpunkt. Jag vill påpeka, att särskilt som befolkningsutvecklingen
i produktionsåldrarna nu kommer att gestalta sig, är det nödvändigare än någonsin
att hushålla med folkmaterialet och att taga till vara de praktiska och
teoretiska begåvningarna, var de än finnas. Man måste ersätta kvantitet med
kvalitet.

Låt mig allra sist här bara nämna ett exempel för att åskådliggöra, vad jag
menar: Nathan Söderblom. Att ha.n blev vad han blev, berodde på att en fattig
komminister i en landsbygdsända drog åt svångremmen och drog åt den hårt.
Men det är minsann ingenting, som man skall överlämna åt det privata initia -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

tivet eller åt slumpen, att taga vara på våra begåvningar, var de än finnas,
om det så är på landsbygden eller i fattigmans hem.

Jag vill sluta här, herr talman, och jag vill till sist uttrycka min tillfredsställelse
över att jag, delvis genom herr Oscar Olssons tillskyndan, blivit i
tillfälle att tala om detta problem. Jag vill sluta med att säga -— och jag tvekar
inte att här använda starka ord — att vi måste komma till rätta med den
rovdrift med vårt folkmaterial, som lämnar större delen av Sveriges ungdom
utanför begåvningsurvalet.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det sades under gårdagens många meningsskiften
åtskilligt, som det kunde vara anledning att komma tillbaka till
i dag. Det allra mesta skall jag gå förbi, men jag vill stanna vid ett par saker.

Finansministerns inlägg rörde ju en central punkt i dagens frågeställningar,
och vi lyssnade alla med mycken uppmärksamhet till detta anförande. Det har
såvitt jag förstår fattats på olika sätt. Somliga mena, att finansministern sökte
töja sig fri från lönepolitikens och lönespärrens tvångströja, och de tolka i
enlighet härmed hans framställning, som om den vore en avi till fackföreningsrörelsen
att inte vara för ängslig i sina lönekrav. Det finns en annan tolkning,
nämligen den, att finansministern egentligen ville avvakta händelserna och få
lönestriderna att mogna för att sedan eventuellt ingripa med de ytterligare
medel, som kunna, stå regeringen till buds. I vilket fall som helst röjer sig ju
här en viss återhållsamhet, som jag för min del inte kan lasta. Jag har inte
någon överdriven tilltro till den statliga tvångsmakten såsom ett ofelbart frälsningsmedel,
när det gäller ekonomiska konflikter och ekonomiska mellanhavanden,
och jag tror, att det kan vara anledning att i denna tid, när lönediktaturen
liksom annan diktatur har blivit så populär, erinra örn den avtalsfrihet, som
dock för inte så länge sedan uppfattades såsom ett axiom av arbetsmarknadens
båda parter.

Jag fäste mig också vid ett uttalande av statsministern, vilket jag tyckte fick
en i viss mån olustig karaktär. Det föreföll, som om han hade blivit otålig

— och det händer ju inte så sällan -—• över att en talare i denna kammare hade
dristat sig att säga ett ord örn den inbördes lojaliteten och om samlingsregeringens
förutsättningar. Statsministern lät förstå, att den saken inte lämpligen kunde
diskuteras här, utan att den hörde regeringen och partiledningarna till. Vi
känna ju igen tankegången, och vi känna igen statsministerns förkärlek för
de slutna och små konklaverna. Men örn hans ord skola fattas så, att han menar

— och jag kan inte fatta dem på annat sätt — att riksdagen inte har någon
behörighet i dessa ämnen, då måste jag inlägga en gensaga. Regeringen må
dryfta hithörande frågor så mycket den vill, men någon befogenhet att sätta
en gräns för diskussionen i riksdagens kamrar har den icke, och någon sådan
kunna vi inte tillerkänna den. Var i all världen, frågar jag, skulle väl sådana
problem som dessa diskuteras örn inte i den svenska folkrepresentationen? Det
förefaller mig så mycket angelägnare, a.tt det sker, som det är uppenbart, att
ett, och annat blir osagt i de inre rådslagen, vilket icke borde bli osant.

Jag tror det är på tiden, herr talman, att vi dra upp rullgardinerna, att vi
flytta den politiska diskussionen ur de skumma lyorna ut i dagsljuset.

Det var ett annat ämne, som jag också lade märke till under gårdagens debatter.
Jag fäste mig vid att många talare lade i dagen en utpräglad olust
och ett stort missmod, när talet föll på den fred, som vi ju alla se fram emot.
En talare, jag vill minnas det var herr andre vice talmannen, förklarade, att
freden kommer att bli mycket farligare för oss än kriget, och en annan talare
målade i livliga färger alla de vedermödor, som skulle komma att möta oss,
när freden en gång bröt ut. Det är möjligt, att dessa bekymmer äro mycket

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

statsmannamässiga och mycket framsynta, men är det alldeles otillåtet att alltjämt
glädja sig en smula över möjligheten till att det ännu en gång skall bli
fred i världen? Är det alldeles otillåtet att erinra örn att freden, när den än
kommer och hur den än blir, dock kommer att inrymma ofantligt mycket större
möjligheter för det skapande arbetet än kriget gör, att den kommer att ge oss
tillbaka en smula av den anständighet i den mänskliga samlevnaden, som gått
förlorad, en smula av frihet och rättvisa. Jag tycker inte Jet är snällt av dessa
talare att försöka beröva oss även detta anspråkslösa glädjeämne, allra helst som
man inte vet, hur länge vi få behålla ett glädjeämne, nämligen den nuvarande
samlingsregeringen.

Det sades en del även om den saken, trots statsministerns avvärjande uttalanden.
Jag skall inte orda vidlyftigt, men något får jag kanske säga.

Det förtäljes i den grekiska gudasagan om en världshärskare, som hade den
fula vanan att uppsluka sina egna avkomlingar. Det hade blivit honom förutsagt,
att han skulle störtas från sitt välde av sina söner, och för att förekomma
denna smälek, röjde han dem ur vägen. Det hjälpte nu inte så mycket, ty
vedergällningen nådde även honom. Det förefaller, som örn den svenska samlingsregeringen
tillämpade en snarlik metod. Den föryngrar sig genom ideliga
ministerskiften. Det är med den som med kejsar Wilhelm, som enligt folktraditionen
bytte skjortor ideligen, ideligen. I höstas föreföll det ett slag, som
örn den var betänkt på att ge upp, men sedan fick den en ny ecklesiastikminister
och nu ser det ut, som om vi skulle få behålla den.

Jag ser mot denna eventualitet med mycket jämnmod. Jag delar finansministerns
uppfattning därutinnan att den utrikespolitiska situationen har förbättrats.
Den har förbättrats ända därhän att samlingsregeringens avgång ur
denna synpunkt icke framstår såsom absolut nödvändig. Man följer dess säregna
framfärd med mycket mindre oro än exempelvis för två år sedan under
transiteringsneutralitetens dagar. Därmed är inte sagt, att ett regeringsskifte
skulle bli en landsolycka. Men väl må det vara sagt, att man ser framåt mot
samlingsregeringens fortsatta öden med stor likgiltighet.

Tills vidare får man väl hålla sig till att den fördröjda freden har fördröjt
även dess hädanfärd. Vi böra följaktligen kunna räkna med att den fortfarande
någon tid framåt får bruk för sina talanger som levnadskonstnär. Men
har egentligen någon svensk regering med sådan framgång uppträtt i rollen
av omständigheternas ödmjukaste tjänare?

Se vi tillbaka på den offentliga debatten i landet under kriget, är det lätt
att urskilja två jämnlöpande meningsriktningar, den ena med fäste inom regeringen,
den andra med fäste delvis inom riksdagspartierna men framför allt
inom pressen. Den ena har fört en medgörlighetens politik, som har sökt lösningen
av förefallande svårigheter i eftergifter mot främmande anspråk. Den
andra riktningen har alltid hävdat nödvändigheten av en fast nationell motståndsvilja.
Den ena har framställt sig själv såsom opartisk, neutral och ointresserad
av krigets utgång, den andra har haft alla sympatier hos de makter,
som bekämpat den tyska nazismen. Den ena har sökt frälsningen i den nationella.
isoleringen, man kan nästan säga i den nationella självtillräckligheten,
den andra har envist erinrat om våra internationella förpliktelser och framför
allt om våra förpliktelser mot grannländerna.

Det märkliga med detta meningsskifte är, att det har kännetecknats av en
fortsatt, aldrig avbruten reträtt ifrån den ena partens sida. Regeringen har, kan
man säga, undan för undan tillägnat sig den uppfattning, som drivits av kritikerna
och vedersakarna. Det märktes redan under finska vinterkriget. När
det slutade, hade regeringen accepterat praktiskt taget alla de krav, som framförts
av dess vedersakare. Det tog litet längre tid att övertyga den örn träns -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

iteringsneutralitetens oförenlighet med svenska intressen, men även det lyckades
så småningom. Sedan dess har en lång rad av tvistefrågor lösts på samma
tillfredsställande sätt. Jag ber att bara få erinra örn upplösningslagen, striderna
i tryckfrihetsfrågan, örn transportförbudet, om kurirtrafiken, örn krediterna
till Tyskland, örn behandlingen av politiska flyktingar o. s. v., för att
nu endast taga några exempel. Längs hela linjen har marschriktningen angivits
icke av de officiella signalerna, utan av den nagelfarande kritiken. Man
kan därav lätteligen sluta, hur pass väl denna kritik motsvarat, det ofta framställda
kravet, att den skulle vara positiv, saklig och konstruktiv.

Men man måste ju också säga sig, att vår lyckosamma politik i .stor utsträckning
bestått i en mer eller mindre energisk självförnekelse ifrån, regeringens
sida. Den har lagt i dagen en emellanåt något senfärdig och ibland
olustig men dock ganska konsekvent följsamhet gentemot de krav, som lia
framställts utifrån. Det har sagts, att detta egentligen var en beräknande anpassning
efter växlingarna i krigslyckan, men det är en tolkning, som bestämt
bestritts från regeringens egen sida. Därför tvingas nian över till den
andra förklaringen, nämligen att regeringen låtit sig övertygas av de argument,
som framförts mot dess egna förvillelser. Hur som helst är regeringen
tydligen inte någon samling av ståndaktiga tennsoldater, och det är ju en
god sak.

Jag skulle nu vilja säga ett pär ord örn vissa aktuella frågor i förhoppning
att den mottaglighet och följsamhet, som regeringen lagt i dagen, inte skall
vara uttömd med den tilltagande åldern. Vad jag har att säga, berör .delvis
frågor, som redan avhandlades i går, och jag skall därför fatta mig så kort
som möjligt. Det gäller dock egentligen bara ett spörsmål, och att jag kommer
tillbaka till detta beror på, att diskussionen i går knappast ledde fram till
något slutgiltigt resultat.

Vi lyssnade alla, såsom vi bruka göra med uppmärksamhet till det. sakliga
och upplysande anförande, som justitieministern höll. Han kom därvid bl. a.
in på frågan örn tvångsmedelslagen. Men han gled mycket lätt förbi saken,
mycket lättare, förefaller det mig, än vad ämnets vikt egentligen berättigar
till. Jag tillät mig att i fjol motionsledes vidröra denna angelägenhet Jag föreslog,
att vi skulle be justitieombudsmannen örn en utredning örn tvångsmedelslagens
tillämpning. Denna utredning har nu kommit till stånd, och envar kan
ta del av den i justitieombudsmannens berättelse. Givetvis får man inte .där
veta allt om hithörande ting, utan i själva verket rätt litet.. Men man får i
värjo fall veta så mycket som att förhållandena äro djupt otillfredsställande.
I fjol sysslade första lagutskottet rätt ingående med en närliggande fråga,
nämligen den örn spionerilagstiftningen och dess verkningar. Det blev inom
parentes sagt ett utmärkt exempel på nyttan och värdet av den parlamentariska
kontrollen, när den verkligen bedrives med allvar och eftertryck. På utskottets
initiativ — jag vill inte förbigå att bakom detta initiativ låg ett annat initiativ
från en enskild mycket framstående ledamot av denna kammare, som lagt i
dagen ett stort intresse för dessa ting — fingo vi till stånd en betydelsefull
ändring i hithörande förhållanden, som jag tror att vi nu äro ense om var
mycket lycklig. Det visade sig nämligen, att lagen hade blivit tillämpad på
ett helt annat sätt än riksdagen hade avsett.

Såvitt jag förstår, ligger saken till precis på samma sätt beträffande tvångsmedelslagen.
Även den har kommit att tillämpas på ett helt annat sätt än riksdagen
avsett. När riksdagen i en hastig vändning beslutade denna lag,, avsåg
den utan tvivel att sätta polisen i stånd att med större effektivitet bedriva sin
verksamhet för uppdagande av vissa svåråtkomliga brott. Vad man först och
främst hade i tankarna var att komma åt personer, som lämnade upplysningar

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

om fartygs avgång och destinationsort för att på det sättet betjäna den tyska
krigsmakten och dess intressen. Vad få vi emellertid nu veta av justi tieombudsmannans
berättelse? Jo, visserligen har lagen använts även för detta syfte, men
den har också, och i stor utsträckning, utnyttjats för helt andra syften, som
''säkerligen ligga vid sidan örn riksdagens intentioner. Vi få veta, att man regelbundet
granskat t. ex. de värnpliktigas korrespondens, etablerat en reguljär
brevcensur beträffande all utlandspost samt posten till och från flyktinglägren
o. s. v. Nog måste man säga, att det är upprörande, att man sätter värnpliktiga,
som inkallats till militär tjänstgöring, i samma kategori som människor,
som äro misstänkta för brott emot strafflagens 8 och 19 kap. Nog bör
det väl ändå göras någon skillnad emellan dessa två grupper!

Såvitt jag förstår är felet — det vill jag betona — inte uteslutande polisens
och säkerhetstjänstens och det sätt på vilket denna lag tillämpats, utan felet
går tillbaka till en allvarlig brist i lagens konstruktion. Man har där sökt
tillgodose två intressen, som icke lämpligen kunna eller böra tillgodoses genom
en och samma lag. Man har dels försökt att öka polisens befogenheter och dess
rörelsefrihet, när det gäller uppdagande av vissa allvarliga brott, dels också
sökt tillgodose samhällets intresse av en ökad förtegenhet ifrån medborgarnas
sida under en farofylld tid. Detta är två saker, som man borde hålla isär, vilket
ju också alldeles tydligt framgår av den omständigheten, att lagen faktiskt i
den mån den tillgodoser det ena intresset måste bli ineffektiv beträffande det
andra. Örn man vill lära människorna att hålla, tyst med saker och ting, som böra
hemlighållas, är det icke lämpligt att inrätta en hemlig postcensur och en hemlig
telefonövervakning. Då få människorna aldrig veta, när de syndat i dessa
avseenden. De få inte ens veta, att de äro övervakade. Vill man tillgodose ett
sådant samhällsintresse, bör man göra censuren öppen och omedelbart erinra
de felande örn att de prata bredvid munnen, att det och det bör man hålla
tyst med.

Samtidigt är det emellertid tydligt, att lagen blivit ineffektiv även i ett annat
avseende. Hela övervakningen har fått en sådan omfattning, att alla människor
nu veta, hur den går till och vilka medel polisen använder för att
komma brottslingar på spåren. De som verkligen ha något intresse av att
frigöra sig från polisens övervakning kunna mycket lätt göra det, och göra det
säkerligen också, utan att det bereder dem några svårigheter. Jag förmenar
därför att lagen undan för undan blivit allt mera otjänlig för de syften, som
ursprungligen uppställdes, och jag hemställer, att Kungl. Majit inte måtte
framlägga något nytt förslag om lagens förlängning. Jag är fullt medveten
örn att. jag i fjol lät mig övertygas av de skäl, som mycket energiskt framfördes
i .första lagutskottet, och då här i kammaren uttalade den meningen, att
vi nog finge räkna med nödvändigheten att behålla lagen. Men när man nu ser,
hur litet den egentligen är värd, måste jag säga, att jag mer och mer bringats
över till den uppfattningen, att lagen är onödig. Skulle regeringen det oaktat
anse s.ig nödsakad att framlägga ett förslag örn lagens förlängning, förefaller
det mig absolut nödvändigt, alt den underkastas en genomgripande omarbetning
i andra paragrafen.

Medan jag är inne på detta ämne örn tvångsmedelslagen, polisen o. s. v.,
skulle jag, herr talman, bra gärna vilja säga ett par ord som angå inte lagen,
men polisen. Det förekommer, som jag tror att alla ha lagt märke till, mycket
ofta i pressen klagomål över polisens förhörsmetoder. Man klagar över misshandel
av anhållna, olämpligt förfarande vid förundersökningarna o. s. v. Det
händer ibland, att dessa klagomål leda till undersökningar, men det är ytterst
sällan som dessa klarlägga vad som verkligen har förevarit, och ännu mera
sällan som någon av de utpekade fälles till ansvar. Det är ju inte så lätt att

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. to. (Forts.)

förebringa bevisning i dessa fall. De enda som varit närvarande äro polisen
och den anhållne eller misstänkte, och då finns det ju inte några ojäviga vittnen.
Men därmed är inte sagt, att icke verkliga missförhållanden kunna vara
för handen och att klagomålen mycket ofta kunna vara befogade. Förundersökningen
har länge varit — det äro vi alla medvetna om — en av de allra
svagaste punkterna i den svenska rättsskipningen.

Under höstens lopp har det i Göteborg förekommit ett fall av denna beskaffenhet,
som väckt mycket stort uppseende på platsen. Det gick till på det sättet,
att polisen för att skaffa täckande bevisning i ett kristidsmål anlitade en
ung dam, som genom att falskeligen utgiva sig som spekulant på kuponger för
ransonerade varor lyckades förmå personer att begå handlingar, som falla
under lagens bestämmelser. Domen är överklagad och saken ligger nu hos hovrätten.
Till handlingarna finnes fogad en redogörelse för den behandling,
som en av de dömda blivit utsatt för från polisens sida. Jag måste säga, att
om hälften av detta är sant, har förhöret bedrivits på ett ytterst olämpligt
sätt.

Jag kan, herr talman, inte frigöra mig från intrycket att den svenska polisen
inte följt nied i utvecklingen, när det gäller praxis i dessa fall. Jag tror,
att det har dröjt sig kvar en förkärlek för det inkvisitoriska förfarandet, som
inte alls stämmer med vår uppfattning örn hur dessa ting skola handläggas.
Det är enligt min mening ytterst nödvändigt, att vi försöka få en ändring till
stånd i dessa förhållanden.

Man kan naturligtvis hänvisa till att vi redan nu lia en kontroll, t. ex. genom
justitiekansler^ som skall utöva tillsyn över rättsskipningen. Det fall,
som jag nyss berörde, ligger under hans handläggning, och vi få väl hoppas
att han så småningom skall komma till ett resultat i saken. Men om det är
riktigt, vilket jag tror att det är, att det faktiskt fortfarande råder allvarliga
missförhållanden beträffande förundersökningen, visar ju detta att den kontroll,
som justitiekanslern utövat, icke har varit effektiv, utan behöver byggas
ut.

Vidare kan man hänvisa till den nya rättegångsordningen. Där finns ju ett
och annat nytt beträffande förundersökningen. Bl. a. kommer en anhållen
person, så snart den nya rättegångsordningen träder i kraft, att få rätt att
anlita rättsligt biträde även under polisförhöret. Det är naturligtvis en god
sak, men jag ber att få erinra om att medan rättegångsordningen ännu var
under förberedelse, framfördes allvarliga invändningar ifrån advokathåll mot
hithörande bestämmelser såsom bristfälliga och icke tillfyllestgörande. Man
höll före, att även med de nya bestämmelserna skulle de misstänkta lätteligen
kunna utsättas för rättsförluster och maktmissbruk ifrån polisens sida. Jag
tror därför, att man gör rätt i att inte lita uteslutande till den nya rättegångsordningen.
På papperet var ju allt bra redan förut, men det var i tillsynen det
brast. Därför tillåter jag mig nu att hemställa örn en akti visering av den kontroll,
som på detta område utövas. Jag sätter samtidigt i fråga, huruvida det
inte från justitieministerns sida borde komma ett eftertryckligt underkännande
av den uppfattningen, att provokatoriska metoder skulle vara lagligen tilllåtna
i detta land.

Jag nämnde, borr talman, nyss något örn den prövning, som skulle ligga
däri att vi kanske ännu en tid få behålla vår nuvarande regering. Det är naturligtvis
en mycket ringa prövning, icke minst örn man jämför den med de
olyckor som drabbat våra grannländer genom krigets förlängning oell fredens
uteblivande. Jag tror, att vi skulle göra rätt i att i dessa debatter icke uppehålla
oss uteslutande vid våra egna angelägenheter, utan ägna en tanke även
åt våra grannländer. Det förefaller ju vara skrivet i ödets bok, att ingenting

Nr 4.

Torsdagen den IS januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

skall bliva elern besparat i denna svåra prövningens tid. I jänibredd med grannfolkens
olyckor växa också våra egna förpliktelser. Det vore bra., om detta
kunde komma till ett övertygande uttryck i våra meningsskiften.

Vi lia här att tänka bl. a. på flyktingarna och deras förhållanden. Socialministern
upplyste oss i går, att vi här i landet bedriva en mycket human flyktingpolitik,
säkerligen den mest humana som något land bedrivit. .Tåg vet inte,
örn han hänförde detta omdöme enbart till krigstiden eller även till tiden före
kriget. Gå vi tillbaka till tiden före år 1939, kan jag inte utan vidare skriva
under det. Jag tror, att vi då i åtskilliga avseenden drevo en politik, som vi
efteråt ha svårt att försvara. Men så mycket vill jag ge honom rätt i, att förhållandena
på detta område blivit ofantligt mycket bättre och att det, såvitt
,jag förstår, för närvarande inte är så mycket mera att göra för att få det drägligare
för dessa gäster. Men vi skola icke föreställa oss, att de här i landet
framleva en lugn, lycklig och sorgfri tillvaro. Det förhåller sig inte alls så.
Alla dessa människor äro alltjämt utsatta för utomordentligt svåra psykiska
påfrestningar. Man behöver bara tänka på människor, som den ena kvällen
kanske tillbringa en vederkvickelsens stund med sina vänner här i landet och
som nästa dag kanhända få ett meddelande om att Gestapo gjort ett besök i
deras hem i Danmark eller Norge, att en syster eller bror blivit kallad till förhör
och att den eller den försvunnit. Vi veta alla, vad sådana meddelanden
betyda. I jämförelse med dem är ett dödsbud en mycket ringa prövning.

När vi skola bestämma oss för, hur vi skola handla gentemot dessa människor,
förefaller det mig, som örn vi ständigt borde ha i åtanke, att de inte
reagera och inte i alla avseenden kunna reagera så som människor som leva
under normala förhållanden. De äro utsatta för sådana påfrestningar, att de
äro berättigade till en helt annan hänsyn.

Det är ett allbekant faktum, att alla förbindelser över gränsen av ockupationsmakten
i Danmark och Norge betraktas som ytterst allvarliga förbrytelser.
Det är också bekant, att alla sådana förbindelser övervakas på det allra
noggrannaste och att man för den sakens skull betjänar sig av en underjordisk
spionageverksamhet, som är förlagd även till svenskt territorium. Det är inte
bara svenska angivare och danska eller norska quislingar, som här gå ockupationsmakten
till handa. Även örn vi burade in alla Paulsöner i detta land och
deras närmaste meningsfränder, skulle flyktingsspionaget ändå fortgå, därför
att det omhänderhas av en organisation, som sträcker sig också till vårt land,
nämligen den tyska hemliga polisorganisationen. Så länge vi här i landet tolerera
representanter för det tyska Gestapo, så länge utsätta vi också hemmafronten
i Danmark och Norge för fruktansvärda hemsökelser.

Slutsatsen härav förefaller mig klar och otvetydig. Gestapo måste ut ur landet.
Vi äro icke försvarade med att låta dessa skumiraskfigurer fortsätta att
operera inom Sveriges gränser och på svensk mark. Det är en nationell hederssak
att vi göra oss fria ifrån detta anhang. Jag föreställer mig, att detta också
låter sig göra. Ha de kommit hit, ha de gjort det med den svenska statsmaktens
begivande, men ett sådant tillstånd kan, örn det en gång har givits, också aterius,
jag föreställer mig att den svenska säkerhetstjänsten med de utomordentliga
befogenheter, som den numera bär, dock har uträttat så pass mycket, att
den förtecknat och registrerat de personer, som i detta sammanhang kunna
komma i fråga.

Det bör dock vid detta laget ha gått upp för oss alla, att det inte är möjligt
att upprätthålla normala förbindelser med den tyska nazismen och samtidigt
behålla aktningen för sig själv. Både i denna kammare och utanför talar man
ofta örn att vi måste iaktta asylrättens förpliktelser, och detta inte bara mot
nazismens offer, utan också mot dess sympatisörer och meningsfränder. Det är

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

en uppfattning som alls inte kan godtas. Det är inte möjligt att räkna med den
tyska nazismen som en meningsriktning bland alla andra; den är överhuvud
taget inte en meningsriktning. Den tyska nazismen är en organisation, en sammansvärjning,
och den mest skräckinjagande sammansvärjning, som värdshistorien
någonsin uppvisat, mot folkens och människomas frihet. Det säger sig
självt att vi inte gentemot den kunna tillämpa samma grundsatser som gentemot
åskådningar och meningsriktningar i ett demokratiskt samhälle. Man kan
inte lämna kriminaliteten någon asylrätt och inte heller den tyska nazismen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall inte^ för min del gå in på
någon polemik mot den föregående ärade talaren i de frågor som han i huvudsak
har berört. Det skulle föra alltför långt och tvinga mig till ett tal. som
åtminstone skulle bli lika långt som det som han själv har hållit. Det enda
som jag vill yttra mig örn är frågan, huruvida den svenska flyktingpolitiken
före världskrigets utbrott var human eller inte.

Det är en fråga som inte utan vidare kan besvaras. Det som utmärkte den
svenska politiken gentemot vissa sorter av flyktingar före världskriget — jag
måste säga inte bara före kriget utan också åtminstone under de två första
åren av kriget — var att man hade en restriktiv viseringspolitik. Den innebar
att man av flera skäl icke utan vidare mottog de mycket stora mängder av
personer, som ville söka sig hit till Sverige. Det är ingenting att sticka under
stol med att det huvudsakligen var förföljda judar, som gärna ville ernå en
fristad här i landet och som därför i massor sökte att få komma hit. Det är
riktigt att man då var mycket obenägen att ta emot något större antal av sådana
som voro förföljda i sina hemländer därför att de voro judar. Men även örn
det på den punkten kan ha rått och naturligtvis kommer att råda mycket delade
meningar, huruvida denna restriktiva politik var befogad eller inte, så
vill jag att man inte skall glömma, att det här i landet finns mosaiska församlingar,
och jag våga.r försäkra kammarens ledamöter, att den svenska regeringen,
då det gällde att släppa in judar i landet,, var åtminstone lika generös
som den mosaiska församlingen i Stockholm. Jag vill bara att detta också skall
antecknas till protokollet.

Jag vet ingenting annat som kan belysa frågan huruvida man kan säga, att
flyktingpolitiken före världskriget och under de två första krigsåren var inhuman.
Mig veterligt mottogo vi här i landet dem som betraktades som politiska
flyktingar. Det var litet svårt för dem att få arbetstillstånd, men det
blev i varje fall praktiskt taget alltid sörjt för deras uppehälle, låt vara ett
mycket nödtorftigt sådant. Vi hade före år 1939, örn jag minns rätt, ett flyktingklientel
på inte mer än högst tre, fyra tusen personer, och ett mycket stort
antal av dem hade arbete, även om somliga fingo försörjas av olika hjälporganisationer.

Skall man finna ingrepp mot flyktingar av mera allvarlig karaktär, får man
faktiskt gå till den egentliga kommunistskräckens dagar, då ett inte så förfärligt
stort men i varje fall ett visst antal flyktingar blevo inspärrade därför
att de voro kommunister. De fingo som bekant sitta i förvar mycket länge.
Jag vill inte nu närmare ingå på dessa ting. Jag har mer än en gång offentligt
givit uttryck åt den uppfattningen, att där förekommo mycket allvarliga
missgrepp, och jag beklagar djupt, att de inte blevo rättade tidigare än som
skedde.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Petersson, Knut, som
anförde: Herr talman! Den fråga jag tog upp var, huruvida det var riktigt
att beteckna den svenska flyktingpolitiken även sådan den praktiserades före

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kriget såsom mera human än flyktingpolitiken i något annat land. Det gällde
alltså en jämförelse mellan vår politik och andra länders politik, och jag
tror inte att man kan säga, att vi då tillämpade generösare principer gentemot
flyktingar än något annat Iand. Jag tror exempelvis att flyktingpolitiken
i Schweiz under 1930-talet mycket väl kan tåla en jämförelse med vår
egen.

Jag vill visst inte bestrida, utan det är mig tvärtom mycket väl bekant,
att man inom vissa judiska kretsar här i landet inte alls var så angelägen
att uppmuntra immigration av judiska flyktingar, men jag vill på det bara
svara vad jag sagt en gång tidigare, då vi avhandlade dithörande angelägenheter,
nämligen att det förefaller mig som örn den svenska flyktingpolitiken
inte borde bestämmas av sådana synpunkter, utan snarare av hänsj''--nen till och omtanken om våra egna kulturtraditioner, rättstraditioner och
rättsuppfattning.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag för min del har ingenting emot
att acceptera slutorden i herr Peterssons senaste yttrande, men jag vill att
man, när man talar om denna sak, skall något så när rättvist fördela skulden,
örn man nu vill kalla det så. I varje fall skall man nämna inte bara
en faktor, utan alla de faktorer, som kunna lia inverkat på den politik, som
har förts under tidernas lopp.

Herr Holmberg: Herr talman! När herr Myrdal i går började sitt anförande,
talade han örn att han var mycket bekymrad över oss kommunister på grund
av två allvarliga fel, som vi gjorde oss skyldiga till. De skulle bestå däri,
att vår politik gick ut på att överbjuda alla andra och att vi hade föga
intresse för de stora frågorna om samhällets omdaning. Det förefaller mig att
herr Myrdal har lämnat sin vanliga vetenskapliga försiktighet, när han utslungar
dessa mycket kategoriska påståenden. Det borde inte vara herr Myrdal
obekant, att vi i det aktuella fallet, arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
ingalunda ha överbjudit, utan tvärtom lia underbjudit hans eget parti. Vi lia
örn detta program sagt, att det i vissa delar är utopiskt och ogenomförbart
för mycket långa tider framåt men att det dock innehåller så många goda
och praktiska förslag, att vi äro beredda att lämna vårt odelade stöd till
dess genomförande. Det är möjligt att herr Myrdal, då han talade örn att vi
alltid överbjuda, tänkte på vårt och socialdemokratiens ställningstagande till
statstjänarnas respektive industriarbetarnas lönekrav. Om han menar att vi,
därför att vi oreserverat lia understött de krav, som framförts från arbetarsidan,
kunna anklagas för att, överbjuda socialdemokratien, vill jag göra herr
Myrdal uppmärksam på att nian med mycket större skäl kail anklaga socialdemokratien
för att underbjuda arbetarna i deras fordringar på rimliga löner.
Jag tycker att herr Myrdal bör låta anklagelsen i denna del gentemot
oss kommunister falla.

Örn, såsom herr Wigforss i går framhöll, meningarna äro delade beträffande
vilka löneförhöjningar som äro möjliga, och örn inga andra än företagarna
själva, som mycket svartsjukt bevaka hemligheten, veta vilka löneförhöjningar
som äro möjliga utan prishöjningar, så måtte väl vi kunna företräda
en bestämd ståndpunkt i det stycket utan att behöva bli anklagade för
att göra det i ont uppsåt. Vi äro inte utan saklig motivering för vårt ställningstagande,
i det att vi kunna visa på de olika industriföretagens mycket
höga vinster, som mycket väl tillåta lönehöjningar. Men vad slag av motivering
har herr Myrdal och hans parti haft för att pruta på kraven? Det kan
inte ha varit att industrien inte skulle kunna bära högre löner. Herr Myrdal

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

erkände själv i fjol exempelvis att marginalen mellan löner oell priser är stor
nog för att tillåta en lönehöjning. Hans skäl emot en sådan var att den
skulle framkalla risk för inflation, därför att den betydde en ökning av arbetarnas
köpkraft. Det skälet slog statsrådet och chefen för finansdepartementet
i går ihjäl, då han påvisade, att lönerna sedan år 1942 av olika skäl lia
undergått en icke obetydlig höjning trots lönestoppet, utan att någon inflation
därav följt, och som slutsats sade, att så länge lönernas höjning inte
framtvingar en höjning av priserna, är det ingen risk för inflation. Under
sådana förhållanden tycker jag att herr Myrdal borde ha nog av de bekymmer,
han har för sina tidigare ståndpunkter i den här frågan, och inte skulle
behöva skaffa sig extra bekymmer genom att utan verkligt saklig grund anklaga
oss kommunister för det ena eller det andra.

Vad beträffar vårt andra fel, nämligen att vi inte skulle vara intresserade
för de stora frågorna, tror jag att vi äro lika oskyldiga i det avseendet som
i fråga om det första felet. Vi äro mycket intresserade för lösningen av de
stora frågorna, ehuru kanske inte på precis samma sätt som herr Myrdal,
men det berättigar honom inte att anklaga oss för bristande intresse. Vad
herr Myrdal i övrigt sade om oss kommunister och nödvändigheten av att
man lät oss ta ansvar, vill jag på det livligaste instämma i. Vi ha aldrig försökt
att undandraga oss ansvar. I den mån vi inte lia kunnat ta det, har det
tvärtom berott på att alla andra partier, inklusive herr Myrdals eget, lia
varit så energiska när det gällt att hindra oss från att ta ansvar.

Det parti, som jag företräder, har alltid hävdat, att samarbete mellan arbetare
och bönder är nödvändigt i båda befolkningsgruppernas men alldeles särskilt
i böndernas intresse, ty bönderna utgöra inte mera än 30 procent av
befolkningen, medan arbetarklassen räknar över 50. Och de ha, som erfarenheten
nu borde lia visat dem, intet stöd att vänta från de partier, som företräda
storkapitalet här i landet. Kraven från det hållet på låga livsmedelspriser,
såsom förutsättning för låga arbetslöner, äro i längden oförenliga, med de mindre
jordbrukens krav på lönsamhet. Däremot är sistnämnda krav mycket väl förenligt
med arbetarrörelsens strävanden, och arbetarklassen måste därför betraktas
såsom jordbrukarnas naturliga bundsförvant. Med hänsyn till detta
faktum måste man beteckna den ställning, som framträdande representanter
för det svenska jordbruket genom förste vice talmannen här i kammaren och
annorledes ha tagit till industriarbetarnas lönekrav, såsom synnerligen oklok.
Vilket intresse kan det svenska jordbruket egentligen ha av att på det sättet
ta parti för kapitalet? Förlora jordbrukarna här i landet någonting, om exempelvis
SKF, som nu i många år har delat ut 24 procent till sina aktieägare,
måste ge sina arbetare en löneförhöjning, som innebär att aktieägarna få nöja
sig med 20 eller IG procent i utdelning? Vilket tack för hjälpen tro jordbrukarna
och deras organisationer att de kunna ha att vänta från kapitalet, som
de genom sitt ställningstagande stödja? Dess främsta ekonomiska förstånd har
ju redan för rätt länge sedan proklamerat, att lösningen av jordbrukets svårigheter
ligger i bondejordens förvandling till godsägarjord, vilket viii knappast
kan vara angeläget flir jordbrukarna att åstadkomma. Att man på jordbrukarhåll
vill inia en ställning, som endast kan leda till en för jordbrukarna själva
mycket ödesdiger splittring mellan bönder och arbetare, synes mig i detta fall
så mycket egendomligare som jordbrukets organisationer själva hävda inte
bara rätten att åt sina medlemmar få en tillfredsställande betalning för utfört
arbete, utan också rätten för organisationerna att åt medlemmarna genom olika
aktioner silka pressa fram en sådan betalning. Jag erinrar örn mjölkstrejken i
Dalarna år 1942. Månne de ledande män inom bondeförbundet och RLF, som
nu vända sig mot industriarbetarnas krav, minnas, vilken ställning deras bunds -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

förvanter i lönefrågan togo till den strejken? De voro inte lika förtjusta över
jordbrukarna vid det tillfället som de äro i dag på grund av deras ställning till
lönekraven. De uppträdde då i stället öppet fientligt. Jag är livligt medveten
om att även en del av arbetarrörelsen ställde sig oförstående till jordbrukarna
den gången, därför att de trodde på lönestoppets nödvändighet och påståendet
att jordbruket hade erhållit full kompensation. Men det kommunistiska partiet
gjorde det inte. Det fetödde jordbrukarnas krav och hävdade deras rätt att skaffa
sig respekt för dem genom strejk, om så var nödvändigt, liksom vi i dag stödja
industriarbetarna och hävda deras rätt att, örn det inte går på annat sätt, med
strejkens hjälp pressa sina krav igenom. Vi uppträdde som böndernas bundsförvanter
då, och i samma egenskap vädja vi i dag till sansade och realistiska
element bland jordbrukets talesmän att sätta stopp för alla strävanden som
kunna fjärma arbetare och bönder från varandra.

Jag kan, herr talman, i det här sammanhanget inte underlåta att påtala vad
jag redan i fjol anmärkte på, nämligen den roll som jordbrukarnas föreningsrörelse
spelar i slakterikonflikten. Man har sökt att på formella grunder bortförklara
det faktum, att slakteriförbundet deltar i slakteri- och charkuteriidkarnas
riksförbunds blockad mot kött- och fläsktillförseln till Stockholm. Man
säger att eftersom de olika föreningarna inte lia rätt att sälja inom varandras
områden, måste konflikten vid härvarande förenings företag automatiskt få
till följd, att tillförseln genom slakteriförbundet och dess organisationer stoppar.
Det resonemanget kan man inte acceptera. Man måste i stället begära besked
om vilket intresse producenternas andelsrörelse har av att göra gemensam sak
med de kapitalistiska mellanhandsfirmorna mot arbetarna inom branschen och
mot konsumenterna. Det har sagts mig från mycket auktoritativt håll, att
slakteriförbundet gärna skulle vilja betala högre kött- och fläskpriser till
bönderna och anser sig kunna göra det utan att behöva höja sina försäljningspriser,
emedan marginalen är tillräckligt stor. Jag har ingenting emot att en
sådan höjning företages. Det torde tvärtom vara behövligt för att stimulera
till ökad produktion och motverka följderna av de misstag som livsmedelskommissionen
i fjol begick. Men varför kan man inte höja också arbetslönerna
med de blygsamma summor, som arbetarna lia begärt? Arbetslönerna spela ju
mindre roll för försäljningspriserna än inköpspriserna. Jag tror att om denna
konflikt skall pågå lång tid, slakteriförbundet, som medverkar i den, liksom
livsmedelskommissionen, som inte har ingripit mot den, komma att finna att
de båda ha begått en ganska stor dumhet. Det visar sig nämligen nu att
blockaden i stort sett har misslyckats. Det är åtminstone på vissa håll i Stockholm
rätt gott örn kött och fläsk, som levereras av folk som ute på landsbygden
köper upp levande djur och som där med mycket stor framgång konkurrerar
med slakteriförbundet om vad producenterna ha att sälja. På levande djur har
livsmedelskommissionen nämligen inte fastställt några priser, varför uppköparna
utan svårighet kunna betala priser, som betydligt överstiga vad slakteriförbundet
förmår att ge jordbrukarna. Här i staden säljes sedan vad som sålunda
förts hit till priser, som ligga betydligt över de av livsmedelskommissionen
fastställda. Pa det sättet förlorar slakteriförbundet sina leverantörer, och
samtidigt förvandlas de av livsmedelskommissionen fastställda detaljhandelspriserna
på kött och fläsk till siffror utan någon praktisk betydelse, vilket till
skillnad från ett antagande av arbetarnas framställningar örn löneförbättring
medför verklig risk för inflation. Både i jordbrukarnas eget och i konsumenternas
såväl som i samhällets intresse läge, att slakteriförbundet drog sig från
samverkan med de kapitalistiska företagen inom branschen och gjorde upp sitt
mellanhavande med arbetarna.

Efter dessa anmärkningar beträffande företeelser på den ekonomiska fronten

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverksvrovositionen m. m. (Forts.)

skulle jag vilja säga några ord till frågan om vårt försvar. Regeringens fredsoptimism,
som kommer till uttryck i förhoppningen att miljonrullningen till
beredskapen inte skall behöva pågå längre än till och med tredje kvartalet i år,
aktualiserar enligt vår uppfattning frågan om hur det skall bli med försvaret i
framtiden. Det torde vara fullt klart för alla, vilka liksom arbetarna i allmänhet
bekänna sig till den nationella friheten, att ett effektivt värn av denna inte
inom överskådlig framtid kan tänkas utan militära maktmedel såsom stöd för
en ändamålsenlig och klokt avvägd utrikespolitik. Det är emellertid inte detsamma
som att man finner försvaret, sådant det nu är, tillfredsställande. Vi
kommunister lia tidigare tillkännagivit, att vi ha en annan uppfattning, och
vi mena att när nu å ena sidan fred är i sikte och det å andra sidan ligger så
till, att gällande finansplan för försvaret utgår med budgetåret 1946/47, det
kan vara motiverat att man tar upp frågan om utarbetande av en försvarsordning,
som bättre än den nu gällande tillvaratar vårt lands och folks resurser
och tar hänsyn till de viktigaste av de militärpolitiska erfarenheter, som kriget
har skänkt. De absolut viktigaste av dessa erfarenheter äro enligt vår uppfattning,
för det första att ett litet land, därest det anfalles av en stormakt, inte
Får möjlighet att hindra, att dess territorium helt ockuperas av angriparen, men
för det andra att angriparen, om samtliga folkgrupper i landet äro förenade i
fast vilja till motstånd och ha de elementära förutsättningarna därför, ändå
aldrig kan bringa motståndet inom landet att upphöra, samt för det tredje att,
omvänt, om man i ett land ställer stora folkgrupper utanför de militära och
politiska avgörandena och undandrar dem kontrollen över försvaret, det kan
leda till ett mycket snabbt militärt sammanbrott, även där förutsättningarna
för motstånd synas avsevärda.

Vi mena nu att örn man med hänsyn till dessa lärdomar och betingelserna i
övrigt i vårt land skall skapa ett verkligt effektivt försvar, måste det vara
ett försvar, som tjänar uteslutande defensiva syften, vilket naturligtvis inte
utesluter en offensiv strategi i defensivt syfte. Försvaret får vidare inte vara
en stat i staten, som kan utnyttjas av en minoritet i syfte att tvinga på befolkningens
majoritet minoritetens vilja. Försvaret måste tvärtom vara oskiljbart
från folket och omfattas av dess obegränsade förtroende. Det innebär att man
måste skapa ett försvar, som avsevärt skiljer sig från det vi nu ha, bl. a. därigenom
att det reducerar flotta och flyg från med armén likvärdiga till med
densamma endast taktiskt samverkande försvarsgrenar, vidare därigenom att
det ger en starkt ökad betydelse åt hemvärnet samt därigenom att det på
bred basis demokratiserar officerskåren. Man måste för alltid likvidera sådana
orimligheter som att Sverige ännu, efter över fem års krig i världen, inte har
kommit så långt att man har vapen åt alla landets vapenföra män och att man
nu, trots att överbefälhavaren har krävt åtgärder för alt rätta detta missförhållande,
inte anser sig ha råd att gå med på vad han har föreslagit. Däremot
anser man sig ha råd att betala ut mångdubbla summan för anskaffande av
ett pär kryssare,_ vilkas förnämsta betydelse väl är att de öka våra militärutgifter
med det icke föraktliga belopp, som åtgår för att skaffa dessa kryssare
det försvar som cle behöva. Dessutom tvinga de oss att bredda en ur försvarssynpunkt
mycket viktig farled, vars ringa bredd hittills varit en garanti emot
att en angripares större fartyg skulle kunna komma alltför långt in i våra
farvatten.

Vi komma att närmare utveckla var syn på dessa frågor i en motion till
årets riksdag, och med vad jag här sagt har jag endast önskat fästa kammarens
uppmärksamhet på frågan.

Statsrådet Bergquist gay i kammaren i går några uppgifter, som voro avsedda
att vederlägga påståendet att här skulle existera en lagröta. Han tog

Nr 4.

Torsdagen den IS januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

upp ett fall som anförts av riksdagsman Hagberg i andra kammaren, enligt
vad lian sade, och som rörde en ung arbetare, som skulle ha blivit fälld därför
att han hade sagt att man på hans arbetsplats tillverkade ett visst mätinstrument.
Han är, sade statsrådet, inte dömd för detta, utan för spioneri som var
riktat mot Sverige. Men spioneriet bestod ju just i att han till en annan svensk
medborgare, en nian som med all sannolikhet har spelat rollen av provokatör,
nämnde att man på hans arbetsplats tillverkade ifrågavarande instrument, en
sak som inte alls vara någon hemlighet, alldenstund instrumentet i fråga hade
varit utställt på försvarsutställningen på Skansen, försett med en uppgift
om vem som tillverkade det. Den hemligheten kunde alltså erfaras av vem som
helst som ville besöka denna utställning. Fallet kan anses vara belysande för
karaktären av dessa s. k. spioneridomar.

Statsrådet Möller försökte här i kammaren att i Paulsonaffären använda
den gamla taktik, som grundar sig på uppfattningen att angrepp är det bästa
försvaret. I stället för att ta upp frågan till utredning, huruvida han kunde
anses vara ansvarig för vad som förekommit inom hans fögderi eller inte, tog
han upp helt andra frågor som inte alls hade med saken att göra —- frågor
som rörde det socialdemokratiska bolsjevikiska partiet i det gamla tsar-R.yssland
och inre förhållanden i det kommunistiska partiet. Och han försökte
genom att dra fullständigt ohållbara paralleller urskulda sig själv. Jag tror
inte att ett sådant slags försvar på något sätt är ägnat att stärka herr statsrådets
ställning. Det har redan påpekats att ingen begär av statsrådet Möller,
att han skall vara allvis eller allvetande. Vad man däremot begär av honom
är att han skall lia observerat de mycket grava anmärkningar, som vid olika
tillfällen lia framförts beträffande behandlingen av de politiska flyktingarna.
Herr Linderot framhöll i en kort replik i går, att hail redan år 1939 hade fäst
uppmärksamheten på samarbetet mellan Gestapo och de. myndigheter, som
togo hand örn politiska flyktingar i Sverige. Jag skall nu tillåta orig att något
förstärka vad han sade genom att ur Stockholms stadsfullmäktiges stenografiska
protokoll citera vad han yttrade i februari 1939. Han sade enligt protokollet
bl. a. följande: »Jag känner en hel del fall bara rörande Jern, som kommit
in på allra sista tiden, där flyktingar från Österrike och Tyskland, i vissa
fall också ganska kända, tidigare riksdagsledamöter, anhållas. De tågås i förvar
på polisstationen, man tar fingeravtryck av dem, man gör vanliga brottslingsfotografier
för förbrytaralbum, som finnas i alla länder, man tar alla
slags kännetecken, nian antecknar örn de lia ärr eller dylikt, och man räknar
guldplomberna i munnen. —- -— •—- Från kriminalavdelningen sänder man
sedan dessa fingeravtryck, fotografier o. s. v. till Geheime Staatspolizei i Berlin
och åstadkommer därmed genom svenska polismaktens försorg först och
främst en registrering av hit undflydda politiska flyktingar, som naturligtvis
är mycket tacknämlig för den tyska polismakten. Men inte nog med detta.
Den tyska polismakten använder sedan dessa fotografier och dylikt till rena
trakasserier av anhöriga till flyktingar som kommit över till Sverige. Bara
ett pär korta exempel. En tysk flykting, som kommit hit för en tid sedan,
undergick denna behandling, och hans fotografi o. s. v. sändes till Gestapo,
varefter tjänstemän därifrån infunno sig hos hans far, som är 73 år gammal,
förhörde honom och uppgåvo att han var i polisförvar i främmande land. De
föreläde honom de fotografier som tagits, där han är fotograferad som en
brottsling. Ett annat fall, bara taget också i högen: det gällde en österrikisk

flykting. Han hade dokument att stödja sig på — ---men ändå fick han

undergå hela denna ganska kränkande behandling, varpå hans beskrivning
med fotografi och allt sändes till Gestapo med resultat att man också uppen -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Ni 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

barade sig från polisens sida hos vederbörandes far. Sådant kan i åtskilliga
fall leda till ganska tråkiga konsekvenser för deras anhöriga.»

Trots att saken på detta sätt påtalats fortsatte trafiken. Gestapo behövde
den gången inte använda konsul Lönnegren som biträde för att av inspektör
Paulson få alla uppgifter om flyktingarna. Paulson, som då de påtalade fallen
tilldrogo sig, var chef för polisbyrån, skickade direkt från polishuset på
Kungsholmen allt det material rörande flyktingar, som Gestapo kunde önska
sig.

I fortsättningen har man upprepade gånger påtalat liknande historier, icke
minst i den kommunistiska pressen. Kanske vill man från regeringshåll påstå
att man inte har observerat de ifrågavarande artiklarna. Det tycker jag
vore rätt märkligt, så noga som regeringen under flera år lät söka igenom
de i landet utkommande kommunistiska tidningarna för att se om det fanns
skäl för åtal och beslag. Man har också påtalat dylika saker i riksdagen vid
flera tillfällen, bl. a. i remissdebatten år 1943 och i den debatt som utspann
sig i maj 1943 i anledning av professor Holmbäcks interpellation, då man hade
Långmoraaffären uppe till behandling. Jag vill tillåta mig att göra några
erinringar om denna affär. Handlingarna i målet äro hemligstämplade. De som
ha fått taga del av dem ha, som herr Ström i går upplyste, fått avlägga ed
på att icke yppa någonting. De fakta i saken som jag har inhämtat från dem,
som voro utsatta för den provokation, som överfallet på flyktingarna i Långmora
i själva verket var, äro emellertid inte hemligstämplade, och jag har inte svurit
någon ed att inte yppa dem. Jag kan därför erinra kammarens ledamöter
om vad som skedde. Det inträffade att ett stort polisuppbåd uppenbarade sig
uppe på Långmora, tog ut alla flyktingarna på gården, lät dem stå där, tunnklädda
som de voro, i flera timmar enligt Gestapos metod under bevakning av
revolverbeväpnad polis, medan man undersökte deras rum och verkstäderna
där de arbetade. Sedan transporterade man ned dem till Kungsholmen, och där
började förhör, under vilka man reste alla möjliga rosenrasande anklagelser
emot dem. De skulle lia planerat att bryta sig in i förläggningens kassaskåp,
de skulle ha stulit dynamit för att begå sabotage, de skulle ha tillverkat vapen
i förläggningen i syfte att ta sig över til] Norge och starta partisankrig o. s. v.
När affären började slogs den upp mycket kraftigt i samlingspartiernas press,
och man sade att dessa kommunistiska flyktingar där uppe hade förberett sabotage
mot Sverige och mycket annat. Regeringen utlovade en kommuniké,
men kunde aldrig leverera någon sådan, emedan anklagelserna, den ena efter
den andra, platt folio till marken. När utredningen var avslutad fanns det
ingenting kvar av den. Den åklagarmyndighet, som hade att ta ställning till
frågan örn vad man skulle göra, förklarade att det inte fanns några skäl till
åtal. Skicka tillbaka folket till Långmora, sade den.

Så skedde emellertid inte. Flyktingarna fingo sitta kvar i rannsakningsfängelset
på Kungsholmen i sex månaders tid. Oell vad inträffade sedan? Inträffade
det att regeringen vidtog en undersökning för att få klarhet örn vem
som hade satt i scen övergreppet mot flyktingarna på Långmora, vem som
alltså stod bakom bela detta polisfiasko? Nej, det inträffade inte! Hade regeringen
gjort det hade den nämligen påträffat herr Paulson. Han var den
som planerade denna affär. Han var den som ledde polisen då den överföll
flyktingarna på Långmora. I stället slätade man över och hjälpte Paulson att
dölja fiaskot genom att utan någon som helst anledning stoppa in åtta av de
berörda flyktingarna i fängelse i Kalmar, förmodbgen såsom straff för att
de inte hade gjort sig skyldiga till någonting för vilket man kunde ställa dem
inför rätta.

Fornta kammarens protokoll 19Ji5. Nr 4. 2

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1946.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

När sådant har hänt sa skall inte herr Möller eller någon annan i regeringen
försöka att ställa sig helt oförstående och säga, att han ju inte kan vara allvis
och allvetande. Det är ingen som har begärt det av dem. Det enda man
begär är att de skola undersöka sådana saker, som de veta ha hänt, och inte
släta över. Ty hade de inte slätat över så hade Paulson och många gelikar till
honom, som ännu sitta kvar på sina poster, för länge sedan varit borta.

Det är såvitt jag kan se ingen tillfällighet att Paulson spelat en högst betydande
roll i den svenska flyktingpolitiken. Visserligen borde det faktum att
mannen varit vitgardist och mycket intim med den nazistiske överste Ekström,
chef för »blocket» på sin tid, ha varnat hans överordnade och kommit dem
att se upp. Men det är tydligen så att reaktionär politik fordrar reaktionära
verktyg, och skall man föra en sådan politik får man inte vara så nogräknad
med vad slags folk man tar i sin tjänst. Nu är man generad över att man
placerat en herre med Paulsons meritlista på den post han innehade och försöker
ursäkta sig. Det dråpligaste jag sett i den vägen är statsrådet Erlanders
uttalande i pressen, att Paulsons intimitet med nazistöversten Ekström inte
alls behövde betyda att Paulson var nazist, bara att Paulson och Ekström
voro gamla personliga vänner. Detta säger chefen för vår polis, som anser att
enbart prenumeration på en kommunisttidning gör en arbetare så pass misstänkt,
att han måste avskedas som schaktare eller cementarbetare, eller vilken
anställning han nu kan ha, vid våra försvarsarbeten.

Paulson är inte den ende i sitt slag på en framskjuten post. Det finns
ganska gott örn sådana herrar, och jag skall för dagen ta fram ett par, fullt
värdiga att stå vid sidan av de tidigare ofta nämnda aktieägarna i Dagsposten,
nämligen generalmajor Rosenblad och överste Meyerhöffer, vilka båda inneha
viktiga militära kommandon. Det finns här i landet en överste och militärskribent,
som i den senare egenskapen har gjort sig herostratiskt ryktbar för sina
nazistiska sympatier. Den mannen med sina utpräglade sympatier söderöver
är krigsmaterialinspektör under handelsdepartementet. Hans befattning tillkom
ursprungligen på initiativ av Nationernas förbund och skapades i syfte
att ge regeringen kontroll över att privata företag inte i hemlighet tillverkade
krigsmateriel för utlandet. Nu behövs ju ingen dylik kontroll, nuen översten
i fråga uppbär alltjämt avlöning och resebidrag för att vid sidan av försvarsväsendets
egen inspektion resa omkring och utöva en ur svenska statens synpunkt
fullständigt onödig inspektion över tillverkningen av krigsmateriel för
statens räkning i alla privata företag.

En annan herre av mera komprometterad typ står i spetsen för den med utomordentliga
fullmakter utrustade säkerhetspolisen. Mangen var år 1918 chef
för den kriminalpolis, som organiserade telefon- och postspionaget mot Hjalmar
Branting. År 1922 visade han framfötterna genom att ställa till en stor politisk
process mot en del finska flyktingar och svenska radikaler, vilken process
emellertid fullständigt rann ut i sanden både därför att det saknades bevis
för de fantastiska anklagelser, som restes, och kanske också därför att det
den gången inte fanns samma möjlighet att föra rättegångarna bakom lyckta dörrar
och hemligstämpla protokoll som under senare år. Senare uppträdde samme
man som polismästare Hårlemans i Stockholm högra hand i den beryktade
Munckska kåren, som sedermera upplöstes av regeringen som en alls icke önskvärd
sammanslutning.

Nu är han chef för säkerhetspolisen, som under hans ledning har hunnit
diskreditera s:g så pass att J.O. har ansett det nödvändigt att oöra en undersökning.
Vad lägger man då märke till i denna justitieombudsmannens undersökning?
Jo, för det första att justitieombudsmannen icke kan undgå att i vissa
avseenden ställa sig mycket kritisk till säkerhetspolisens sätt att utnyttja sina

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fullmakter. Hans kritik är dock mycket dämpad och ger ingen som helst upplysning
örn vad det egentligen är, som säkerhetspolisen gjort sig skyldig till och
som är mindre lämpligt. För det andra är undersökningen som helhet mycket
överslätande. Man kan exempelvis observera vad justitieombudsmannen anför beträffande
S.A.C:s begäran örn undersökning, huruvida säkerhetspolisen genom
att utan regeringens vetskap och mot dess vilja registrera syndikalister har
gjort sig skyldig till tjänstefel. Justitieombudsmannen ger intet svar på den
framställda frågan, huruvida tjänstefel föreligger eller icke. Han säger varken
ja eller nej — inte ens jaså. Örn några åtgärder mot självrådigheten är det
naturligtvis inte alls tal.

En dylik undersökning har, såvitt jag kan se, ingen förnuftig uppgift att
fylla. Har den någon verkan så är det att de undersökta, när de se hur lindrigt
de slippa undan, känna sig uppmuntrade till nya tilltag av samma slag. Och
sådana saknas inte. I slutet av förra året befanns det att säkerhetspolisen, tydligen
inte nöjd med det brevspionage som avdelning U utövar, var i färd med
att söka göra postens tjänstemän till spioner på allmänheten. Den tidning som
fick kännedom om saken skrev härom till generalpoststyrelsen. Generalpoststyrelsens
svar kom i går, och jag har det här i min hand. Jag skall inte besvära
kammaren med att läsa upp det i dess helhet, utan endast anföra det
viktigaste stycket, som visar att polisen återigen har varit ute i mycket skumma
syften. Det heter i brevet: »I anledning härav får generalpoststyrelsen äran
meddela, att i det av Eder berörda fallet lokal postmyndighet på begäran av
polismyndighet föranstaltat om insamling av dylika uppgifter, men att sedan
saken bragts till generalpoststyrelsens kännedom styrelsen funnit sig icke författningsenligt
kunna medgiva, att uppgifterna utlämnades till uppdragsgivaren
på grundval av den gjorda begäran.»

Här ha vi alltså ett nytt fall, där säkerhetspolisen i smyg försöker att organisera
ett absolut lagstridigt spioneri och pressa in människor i statens tjänst
i sin apparat. — Vill någon läsa hela brevet, så mycket gärna!

Ett annat avsnitt av justitieombudsmannens undersökning berör polisens
samarbete med Gestapo. Säkerhetspolisen tillbakavisar mycket indignerat påståendena
örn att säkerhetstjänsten skulle samarbeta med Gestapo på något
sätt, och J.O. nöjer sig vänligt nog med detta. Men det göra inte vi kommunister.
Jag har redan tidigare i mitt tal anfört konkreta exempel på samarbete
mellan den svenska polisen och Gestapo. Jag skulle kunna anföra en hel lång
rad, men låt mig bara ta ett enda, som visar vilka former detta samarbete
kunde taga. I slutet av år 1943 tilläts en polisman från Danmark att komma
över hit och hos polisen i Sverige förhöra danska flyktingar. Det säger sig
självt, att sådana förhållandena redan då voro i Danmark, kunde ingen dansk
polisman resa hit för att förhöra flyktingar utan Gestapos tillstånd och utan
att vid hemkomsten till Gestapo rapportera allt vad han här i landet hade erfarit.
Men justitieombudsmannen accepterar blåögt chefens för säkerhetspolisen
försäkringar. Och sådant skall kallas utredning!

I detta^ sammanhang kan jag inte neka mig att fästa kammarens uppmärkssmhet
på en liten pikant detalj, nämligen att femte huvudtiteln ännu i år
äskar ett visserligen litet men dock anslag till en avdelning av Gestapo: jag
syftar på det (100 schweiziska francs motsvarande anslaget till den internationella
k rim i itai pol i skom missionen i Wien, som utgår av det under punkten
E 15 upptagna anslaget till polisbevakning i annan än den i lamm örn polisväsendet
i riket stadgade ordning. Internationella kriniinalpolishommissionen
i Wien är sedan år 1938 internationell endast till namnet: i verkligheten är
den bara en av Gestapos många förgreningar. Men vi upprätthålla vänskapliga
förbindelser med den genom att betala ett anslag, även örn det är litet.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Är det då så underligt att förbindelserna mellan Gestapo samt vår säkerhetspolis
och vår flyktingsinspektion skulle vara rätt goda?

Herr Linderot anförde i sitt tal i går vårt partis synpunkter på den av regeringen
tillsatta undersökningskommissionen. Till vad han sade har jag ingenting
att tillägga. Jag skulle bara vilja uttrycka såsom ett mycket allmänt
önskemål, att regeringen med det snaraste drar in de speciella fullmakterna
för säkerhetspolisen och sätter i gång med en utrensning av nazister och reaktionärer
ur såväl försvaret som polisen och andra institutioner. Ty kan man
av fallet Paulson inte lära något annat, så bör man åtminstone ha lärt hur
farligt det är att ha människor av det slaget på viktiga poster inom den statliga
förvaltningen.

Herr Wistrand: Herr talman! T skildringar av den konstnärliga och
litterära bohemens liv i Paris ser man ofta ett uttryck använt, som pä franska
hyder épater le bourgeois och som kännetecknar det nöje, som dessa bohemer
ofta kände över att såra borgerliga känslor — uttrycket innebär egentligen att
man vill förvåna, oroa och förvirra borgerligheten. Och det slog mig, när jag
i gå r hörde herr Myrdals anförande, att i hans argumentering låg just någonting
av samma slag: studentglädjen över att få föra allting under debatt blandades
också hos honom med ett begär att skapa oro i ett läger, som politiskt
är honom motsatt. Han uppträdde som molnskockare. Han talade örn ting. som
han ansåg vara nödvändiga att bringa till sin lösning så fort som möjligt.
Hart talade om förmögenhetskonfiskation, örn höjd arvsbeskattning, örn skarp
nedskärning av de kommande exportvinsterna, och han yrkade på att man inte
skulle försitta tillfället nu att —- som jag tror han uttryckte sig — skingra
dessa orosmoln, utan låta frågorna bli föremål för omedelbar lösning. Detta
föranleder från min sida endast en kort anmärkning: vem är det som just i den
allmänna diskussionen fört fram och hållit uppe alla dessa orosmoln om inte
främst herr Myrdal själv?

Jag skall inte i detta sammanhang närmare bemöta herr Myrdal. Handelsministern
har redan gjort det på väsentliga punkter, och jag förmodar, att
andra talare senare i dagens debatt komma att göra det än ytterligare. Jag
kan dock inte undertrycka en reflexion, som jag gjort från min bänk.

Herr Myrdals anförande var som vanligt så formellt skickligt, gav så många
utblickar och var i många avseenden så bestickande, men det lämnade mig ändock
kall. Trots allt vad det gav av konstruktiv politik — kanske också av
konstruktion —• vågar jag säga att det från min synpunkt kännetecknades av
en viss sterilitet. I hela utvecklingen av sin åskådning förde herr Myrdal fram
en, visserligen övertänkt, samhällsmekanik, men det var mig som örn han i
sammanhanget glömt människan, i varje fall de människor, som skola bära
upp samhällsekonomien. För moderna skolor är det visserligen mycket vanligt,
att man glömmer medborgarna för samhället och efter min uppfattning har
herr Myrdal gjort sig skyldig till samma fel. Han argumenterade som om
medborgarna i en stat skulle kurna vara något slags robotar, som man genom
ekonomisk exercis kunde ena året drilla i den ena riktningen och andra året i
den andra. I en viss situation skall man lägga nya skatter på dem, trots att
de gamla kanske äro högre än någonsin tidigare varit fallet, i en annan skall
man ta bort dessa skatter för att ånyo lägga på dem, när det blir ett annat
ekonomiskt klimat än tidigare. Under en period skola medborgarna uppfostras
till sparsamhet, för att under en annan få veta att deras besparingar skola
berövas dem. Och detta förväntar man skall kunna ske utan att människorna
till slut skola revoltera emot hela systemet. Man behandlar de ekonomiska
krafterna som örn de vore hästkrafter i teknisk mening, och framför allt låter

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

man de produktiva krafterna utsättas för alldeles särskilt hård straffexercis,
som, skulle jag vilja säga, ändar med att göra näringslivet till ett samhällets
disciplinkompani.

_ Hur välmenta och hur kanske även teoretiskt riktigt utformade dessa teorier
på vissa punkter — ehuru långt ifrån alla — än kunna vara, tror jag, att
de mäste till sin väsentliga del vara och förbli teorier, som när de föras ut i
praktiken aldrig kunna förorsaka annat än oro, villrådighet och olust och därför
också skada för samhället i dess helhet.

Jag vill emellertid övergå från professor Myrdal till statsrådet Wigforss.
När jag hörde honom, påminde jag mig hur det under antiken, vars minne re- .
dan tidigare i dagens debatt blivit återkallat, gick till vid oraklet i Delfi. Orakelsvaren
avgåvos där av en kvinna — Pythia — som satt på en trefot över
en klyfta i berget, och under inflytande av ångor, som stego upp från klyftan,
avgav hon på förfrågningar orakelsvar, vilka främst kännetecknades av
största möjliga tvetydighet och dunkel. Svaren voro emellertid av den beskaffenheten,
att det vanligen var till den frågandes olycka om man tydde orakelsvaret
i den riktning som för honom tedde sig fördelaktigast.

Det förefaller mig som örn statsrådet Wigforss i debatten i går uppträdde
som Pythia och under inflytande av ångorna från den vulkaniska underjorden
lämnade ett svar, som är alldeles för tvetydigt och som just på grund av sin
tvetydighet möjligen skulle av den part, som närmast påkallade hans uttalande,
kunna tolkas som avgivet till hans fördel.

Jag vill då emellertid fästa uppmärksamheten på något, som i denna diskussion
kommit i skymundan, nämligen att just i det aktuella dagsläget större
förskjutningar i löneläget måste anses särskilt allvarliga -— långt mera allvarliga
än de tedde sig i höstas.

Vi ha i trontalet ur Konungens mun fått höra en förvarning örn att vi inom
kort kunna stå inför en så gott som total avspärrning av importen — redan nu
är den för, övrigt ytterligt inskränkt. Det är uppenbart, att örn man under sådana
förhållanden får en lönerörelse av större omfattning, vidgas ju i allra
högsta grad den redan förefintliga saxen mellan de tillgängliga penningmedlen,
som ökas genom löneförhöjningarna, och den vikande och minskade tillgången
på varor. Dagens situation inbjuder således mer än någonsin till försiktighet,
och det förefaller mig som örn finansministern borde hava avgivit ett uttalande,
som mera klart gåve uttryck åt den förändring som inträtt.

Att även lönerörelserna, sådana de nu förts, komma att leda till ett för
samhället lyckligt resultat få vi verkligen hoppas, men att de uppfattas såsom
i högst grad indicerande en inflation framgår, om inte av någonting annat,
, så av börsen, sorn alltid är ett mycket känsligt instrument för vad som
försiggår inom samhällsekonomien. Där är ju i dessa dagar full hausse, en
hausse som sannerligen inte är betingad av objektiva förhållanden — spekulation
i större vinstmöjligheter — utan är ett typiskt uttryck för en klar flykt
från penningvärden till sakvärden.

Man får inte heller glömma en annan sak i dagens förhandlingsläge, nämligen
olika industriers ytterst olika förmåga att betala, vilket även finansministern gav
uttryck åt — därför vill jag ge mitt fulla erkännande — genom sin uppräkning
av hur kompensationerna lämnats. Men inte nog med detta — vi få inte
heller glömma hur olika förmågan därutöver kan vara. inom olika industriföretag
inom samma industrigren. Priskontrollnämnden, som väl bättre än någon
haft tillfälle alf sätta sig in i den verkliga ställningen, har genom sin
ordförande tillkännagivit, att någon egentlig marginal för lönehöjningar inte
förebgger. Det är möjligt — obestridligt kanske — att utrymme för löneförbättringar
finnes hos enstaka industrier och säkert inom vissa företag, men

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

hos andra och kanske de mest betydande och utsatta är den helt säkert inte
för handen. Man får därvid inte endast se på gångna års vinster — man måste
också se på framtiden, sådan den kan komma att utveckla sig.

När fred slutes eller i varje fall när vapnen lagts ned, återkommer exportindustrien
till sin nyckelställning i vårt ekonomiska liv, och rörande dess förmåga
att bära några egentliga tyngande ökningar i produktionskostnaderna
torde man ha rätt att vara mycket tveksam.

Jag tror inte, att jag röjer någon alltför hemlig sak, när jag talar om att
vid de preliminära förhandlingar, som förts med åtminstone en främmande
makt rörande avtal om leveranser till denna makt efter kriget, framkommit
mycket oroande anmärkningar mot de priser, som den svenska exportindustrien
ansåg erforderliga för att kunna leverera. Det har framhållits för oss, att de
ifrågasatta, svenska exportpriserna mycket överskrede de priser, till vilka konkurrenterna
ansågo sig kunna erbjuda leverans — inte minst skulle detta vara
fallet vid jämförelser med den amerikanska prisnivån. Orsakerna härtill äro
naturligtvis många, och jag skall ärligt medgiva, att tyngdpunkten därvidlag
kanske inte för närvarande ligger på lönefrågan utan på vår bränslefråga —
bränslet kostar ju den svenska industrien oerhörda summor, och ingen vet när
förhållandena i detta avseende bli bättre, men det finns också många andra
medverkande faktorer.

Det är alldeles uppenbart, att i de krigförande länderna •— på samma sätt
som fallet var under förra världskriget — en hård och forcerad teknisk utveckling
äat rum inom industrierna, som vi på grund av vårt avspärrade läge inte
kunnat helt följa med. Vi ha alldeles säkert mycket att inhämta för att komma
ifatt denna utveckling, alldeles som förhållandet var. som jag framhöll, under
förra kriget. Det gick då så småningom, men först så småningom och
efter mycket svåra och för arbetarklassen oerhört påfrestande år. Så mycket
viktigare synes det därför vara, att man denna gång visar en mycket
stark återhållsamhet på arbetarsidan, så att exportindustriens i sig själva redan
förut mycket betydande svå enheter icke ytterligare skärpas från arbetarnas
sida genom en oklok lönepolitik, som stäckar exportindustriens möjligheter att
utöva sin befruktande inverkan på hela vårt ekonomiska samhällsliv och därmed
i grund och botten också på alla samhällsklassers välstånd. En levande
och konkurrenskraftig exportindustri är dock den första förutsättningen för
den goda sysselsättningen i landet. Erfarenheterna från vår senaste kris på
1030-talet giva också vid handen exportindustriens oerhörda betydelse — det
var uppsvinget för exporten som gav fart åt näringslivet i dess helhet. När
därför professor Myrdal anser sig kunna ställa i utsikt en särskild skatt på
exportindustriens vinster efter kriget, förefaller det mig vara en mycket omtvistlig
framtidsutsikt, att vi skulle få så stora vinster på exportindustrien ens
de närmaste åren efter kriget, vilket det iu här är fråga pra. De närmaste åren
efter kriget kunna komma att medföra långt större svårigheter än vinster för
exportindustrien.

Finansministern har själv i statsverkspropositionen uttalat, och det har även
herr Myrdal med skärna framhållit, att ännu något år efter krigstillståndets
upphörande har man att förvänta en klar nedgång i exporten och ett sjunkande
prisläge. Örn man ser denna utveckling så tydligt framför siv. frågar jag mig.
örn det är riktigt att underlåta att giva ett klart och otvetydigt besked örn att
höjningar av lönenivån alltid måste under dessa förhållanden vara riskabla
och kunna medföra återverka no-ar av olycklig art för vårt näringsliv.

Finansministern har under hela hösten i denna fråga tigit vid de tillfällen, då
han bort tala. men tyvärr har han inte nöit sig endast med detta — han har
även i vissa fall talat, när han bort tiga. Härigenom har han — möjligen mot

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sin vilja — bidragit till att läget på många håll i vårt land uppfattas på ett
oriktigt sätt. På grund härav stå vi nu inför svårigheter, som kanske eljest inte
behövt bli så stora som de för dagen te sig.

Faran för inflation har trängt närmare inpå oss genom dessa lönerörelser —
det kunna vi inte komma ifrån. Jag vill välvilligt instämma med dem. som
hoppas att den skall kunna hållas tillbaka. Det är att hoppas, att förhandlingarna
skola få ett slut, som avvärjer den, men klart är dock under alla omständigheter,
att om en allmännare löneförhöjning skulle bli följden av dessa
förhandlingar, blir den plattform, på vilken det oförändrade prisläget skall balansera,
mycket smalare än tidigare, och det är stor risk att den kan bli för
smal.

Jag skulle vilja sluta med en anmärkning, som ligger litet vid sidan av denna
sak. — De är rätt intressant att se. att detta försök till planering på ett
livsviktigt område redan efter ett par fattiga år börjar på att rämna sönder.
Det ger enligt min mening ett gott undervisningsmaterial beträffande planhushållningens
möjligheter i ett demokratiskt samhälle. Första folkstämning kan
ödelägga grunden för en aldrig så omsorgsfullt hoptimrad ekonomisk plan.

Herr Strand: Herr talman! Herr Linderot riktade i sitt anförande i går dels
en fråga til] mig, dels en uppmaning eller snarare en förväntan. Frågan formulerades
troligen inte. I varje fall fick inte jag tag i formuleringen, men
av hans anförande framgick ändå vad han syftade till.

Jag sade i mitt anförande, att den ekonomiska politik, som förts, varit förmånlig
för såväl land som folk ■—- också för arbetarna.

Herr Linderot instämde inte i detta uttalande, utan förmenade, att utvecklingen
själv lämnar bevis för motsatsen genom att företagarna kunna redovisa
stora vinster, medan arbetarna fått vidkännas sänkning av sina reallöner.
Talaren ifrågasatte dessutom, huruvida det överhuvud taget skulle vara
möjligt att föra en ekonomisk politik, som kunde vara förmånlig för såväl
företagare som arbetare. Jag begär inte, att kommunisterna skola erkänna,
att ett icke socialistiskt samhälle skall kunna föra en politik av detta slag
— det strider mot deras egna grundsatser. Jag siktade inte heller dit, utan
mitt värdeomdöme gällde uteslutande den ekonomiska politiken, sedd i förhållande
till arbetsmarknaden och levnadskostnadernas utveckling under tiden
sedan krigsutbrottet, och jag förmenar, att erfarenheterna under såväl det
förra kriget som under detta visa, att den politik, som förts, varit förmånlig.

Det alternativ, som stått till buds, skulle ha varit en fri prisbildning och
en lönesättning, som grundades på vad som skulle kunna erhållas efter förhandlingar
eller efter konflikter på arbetsmarknaden, och vid valet mellan
dessa båda möjligheter hyser jag fortfarande den uppfattningen, att den
förda politiken varit den mest förmånliga.

Den uppmaning, som herr Linderot ville ställa till mig, grundade sig på
mitt uttalande angående nödvändigheten av justeringar av lönerna på vissa
områden. Detta borde enligt herr Linderots mening föranleda mig att från
talarstolen här i kammaren kräva, att medlingskommissionen inom metallindustrien
fick föreläggande att stänga sig inne tillsammans med parterna på
arbotsgivaresidan och inte släppa ut någon förrän det förelås: ett medgivande
till uppgörelse av sådant slag, att det kunde tillfredsställa metallarbetarna.

En sådan uppmaning kan jag helt naturligt inte göra bär från riksdagens
talarstol, eftersom vi inom landsorganisationen inte önska statsmakternas ingripande
för att lösa lönekonflikterna på arbetsmarknaden. Det vilja vi helst
undvika och för övrigt bekämpa, örn sådana tendenser skulle visa sig.

Nr 4.

Xorsdageil dea 13 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Linderot har nog följt ordalydelsen i mitt anförande men inte dragit
ut konsekvenserna av vad jag säde. Jag vill inte lia fram ett statsingripande
av det slag, som han syftade till, utan endast ett uttalande, som gav
vid handen, att lönestoppet inte skulle hindra, att förhandlingsramen vidgades
på sådant sätt, att tillfredsställande förbättringar skulle kunna erhållas.

Av det svar jag fick på min fråga till finansministern framgår också, att
statsmakterna icke uppfattat lönestoppet såsom ett hinder för löneförbättringar,
i varje fall inte örn förbättringar kunna erhållas inom de nuvarande
prisernas ram.

Då kommunisterna för sin del förmena, att löneförbättringar kunna ske
utan att priserna höjas, skulle egentligen det vara tillräckligt för att avtalsrörelserna
skulle kunna lösas, därest parterna kunde enas om att utnyttja
den marginal som finnes.

Medan jag ändå har ordet, herr talman, skulle jag vilja säga ett par ord
örn ett. påstående, som herr Fredrik Ström gjorde i går kväll, då han ville
varna för »de fyra stora i samhället» — han uppräknade dem såsom arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen, köpmannaförbundet och R.L.F. Den
sistnämnda organisationen, R.L.F., skall utbytas mot lantbruksförbundet och
dessutom skall läggas till ytterligare en stor part i samhället, nämligen
Kooperativa förbundet, som varit samverkande i »de storas» rådplägning.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att detta samarbete begränsats
till de stora hjälpaktioner, som satts i gång för att åstadkomma bästa
och effektivaste hjälp åt framför allt de nödlidande broderfolken, Finland,
Norge och i viss utsträckning även Danmark. Det sista samarbete, som försiggått
på denna front, har varit att åstadkomma en nationalförening för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna. Jag kan inte se, att detta samarbete på
något sätt riskerar samhällets fortbestånd eller visar tendenser att utbildas till
något slags korporativt system inom vårt samhälle.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr voll Heland: Herr talman! Det är särskilt ett av yttrandena under
denna remissdebatt som har föranlett mig att begära ordet.

Till att börja med önskar jag instämma med herr andre vice talmannen i hans
uppfattning, att efterkrigstiden för vårt land troligen blir besvärligare än de
krigsår vi ha genomlevat. Vidare är jag ense med honom om att vi här i vårt
land säkerligen icke kunna isolerat sköta om vårt hus, utan måste influeras av
de omvälvningar och strömningar, som efter kriget komma att gå fram över
hela världen. Men, herr andre vice talman, fördenskull behöva vi väl ej blint
följa efter i allt som sker utanför våra gränser. Ett försök till införande av fullständig
socialisering kommer sålunda enligt min uppfattning att möta mycket
starkt motstånd i vårt land.

Jag instämmer emellertid med herrar Akerberg och Myrdal i att vårt land
kommer att bliva beroende av den internationella utvecklingen, och därför bör
man väl uttrycka det önskemålet, att vi skola kunna så efterkrigsplanera, att
kommande svårigheter kunna övervinnas relativt smärtfritt.

Enligt min uppfattning kan det då ifrågasättas, huruvida det är lämpligt
att debattera sådana efterkrigsproblem som planeringskommissionen trots synnerligen
intensivt arbete ännu ej slutbehandlat. Jag tänker här främst på finansieringsfrågorna.
Det är möjligt att regeringssamverkan, såsom jag tror att
finansministern eller något annat av statsråden påpekat, skulle kunna sprängas,

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

därest dessa finansieringsfrågor redan nu skulle avgöras av regeringen. Det är
ur den ''synpunkten jag finner det vara av ofantlig vikt, att efterkrigstidens finansieringsfrågor
först mycket noga prövas av planeringskommissionen, för att
därigenom mesta möjliga samförstånd skall kunna skapas kring dessa problem.
Jag känner mig sålunda, som medlem av planeringskommissionen, ej hågad
att redan nu taga ståndpunkt till dessa finansieringsfrågor, men med anledning
av herr Myrdals anförande vill jag dock göra ett par påpekanden.

Jag tror i likhet med herr Myrdal, att normen för budgetens balansering hädanefter
kommer att bedömas på annat sätt än tidigare. Vilken underbalansering
som skall kunna tolereras prövas nu av planeringskommissionen, och jag
vill därför endast yttra, att jag ej tror att majoritet kommer att kunna skapas,
om man vill gå så långt i underbalansering och statlig skuldsättning som en
utländsk nationalekonom, vars uttalande refereras i en skrift av professor Lindahl,
ingående i den s. k. Heckscherska festskriften. Denne utländske nationalekonom
har nämligen uttalat, att läget för ett land ej skulle vara hopplöst ens
vid en så fantastisk skuldsättning som ett belopp 20 gånger nationalinkomsten.
För Sveriges del skulle detta med vår nationalinkomst på 15 miljarder betyda,
att vi utan någon nämnvärd oro kunde skuldsätta oss med 300 miljarder. Jag
föreställer mig att de, som tänka sig en sådan underbalansering av vår budget,
torde få svårt att vinna majoritet inom riksdagen.

Herr Myrdal var också inne på frågan om engångsskatt på förmögenhet och
ansåg, att en sådan engångsskatt måste rrttagas under en högkonjunktur och
att det därför var mycket brådskande att fatta beslut i ärendet. Emellertid har
det blivit klart, att man från socialdemokratiskt håll icke längre diskuterar denna
engångsbeskattning med tanke på konjunkturutvecklingen eller med hänsyn
till statsskuldens amortering, utan att detta från socialdemokratiskt håll har
blivit en rent fördelningspolitisk fråga. Socialdemokraterna sträva alltså efter
en förmögenhetsutjämning. I anledning därav vill jag framhålla, att man från
bondeförbundshåll strävar efter en annan utjämning, nämligen när det gäller
levnadsstandarden. Jag för min del vill alltså instämma med finansministern i
att det viktigaste för oss är att skapa största möjliga produktion och därigenom
sysselsättning åt arbetskraften.

Eftersom spörsmålet om förmögenhetsbeskattning har upptagits till diskussion,
vill jag göra ett par reflexioner. Jag ställer då här samma fråga, som jag
ännu icke bär fått svar på i planeringskommissionen: vad är förmögenhet? Vilja
socialdemokraterna i framtiden betrakta exempelvis en dyrbar konstsamling
eller juveler såsom förmögenhet, som skall beskattas? Jag kan i det sammanhanget
hänvisa till vad herr Wistrand nyss anförde: att man just nu placerar
kapital i sakvärden. En så långtgående uppfattning örn vad som skall menas
med förmögenhet tror jag dock inte att man ännu kommit fram till.

Jag skulle vilja ta ett annat exempel. Vi kunna tänka oss att en familj här i
Stockholm kostar på var och en av tre söner en mycket omsorgsfull utbildning,
kanske till ingenjör, läkare eller dylikt. Jag skulle tro att den familjen då har
placerat ungefär 50 000 kronor i utbildningskostnader på varje son. Sönernas
utbildning är alltså en förmögenhet, som medför goda inkomster och kanske
också en god pension. Det på sönernas utbildning nedlagda kapitalet ger alltså
ränta på liknande sätt som en förmögenhet. Vi kunna sedan tänka oss en familj
ute på landsbygden, likaledes med tre söner. Där har familjefadern ingen
möjlighet att låta sönerna få sådan utbildning sorn var möjlig för familjen i
Stockholm. Familjen, far och tre söner, arbetar i stället strävsamt och sparsamt
på sin gård, och under en lika lång tid skapa de en förmögenhet på 150 000
kronor. Kan det då, mina damer och herrar, verkligen kallas rättvist, att den,
sorn nied hjälp av sina tre söner sparat ihop en förmögenhet som kanske finnes

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

på banken, skall förmögenhetsbeskattas, under det att den, som i stället kunnat
ge sina söner en gedigen utbildning, icke alls skall förmögenhetsbeskattas? Jag
tror att det blir mycket svårt för herr Myrdal och andra att åstadkomma rättvisa
i denna förmögenhetsbeskattning.

Jag skulle emellertid tro, att det är klokt att följa finansministerns råd att
vänta med denna finansdebatt till senare, då det finansiella läget inom landet
och även ute i världen har klarnat och då planeringskommissionen, med all
den sakkunskap som där finnes, hunnit slutdebattera ärendet och framkomma
med förslag.

Beträffande framtidsutsikterna är jag däremot inte lika optimistisk som finansministern,
som tror att läget kan bli ljusare än vad som nu förutspås. Jag
måste erkänna, att jag ser mera pessimistiskt på framtiden och tror, att läget i
stället kan komma att bli svårare.

Därmed kommer jag in på den fråga, som nu mest irriterar stämningen, nämligen
pris- och lönestoppet. Här skall jag be att på några punkter få instämma
med herr Strand. Jag instämmer således i hans önskemål, då han för L. 0:s
räkning deklarerade intresse för att samhället alltjämt har kontrollen över utvecklingen,
så att inflation undvikes. Jag delar också herr Strands uppfattning.
att löne- och prisstoppet ej får hindra att justeringar göras för de sämst
ställda. Jag har så mycket större anledning att instämma i en sådan uppfattning,
som det var på mitt yrkande som ett uttalande i den riktningen infördes
i planeringskommissionens betänkande över penningpolitiken. Vidare instämmer
jag med herr Strand i att det är svårt att avgöra, vilka som äro de sämst
ställda.

På den punkten rör det sig örn mycket svåra och känsliga problem, som
sannerligen icke lösas genom sådana okunniga anföranden som det herr Ström
här presterade. Herr Ström utfor i häftiga förebråelser mot bönderna, som
nekade de fattiga mejeriarbetarna en löneökning med 5 kronor i veckan. Under
de senaste veckorna bär ofta framhållits, att exempelvis jordbrukarnas stora
organisationer under kriget skulle ha gjort så goda affärer, att de måste ha
råd till denna rimliga löneökning utan prishöjning. Så enkelt är det emellertid
inte, och det är det som herr Ström och andra, som föra sådant tal som han,
icke begripa och icke känna till. Men man bör ju inte yttra sig i en fråga utan
att man kan den. I jordbrukarnas ekonomiska organisationer försöker man inte
att skapa vinster. Låt mig som exempel ta mjölkcentralen, som ju är det aktuella
fallet här i Stockholm och där jag själv är styrelseledamot. Hur göra
vi där? Jo, först beräkna vi våra omkostnader och vilka belopp vi behöva för
konsolidering, för centralisering av mejeridriften o. s. v. Sedan vi fått fram
den summan, dela vi ut allt det övriga i form av mjölklikvider till våra
medlemmar jordbrukarna. Det är alltså medlemmarna som få resten, och i
mjölkcentralen är det för närvarande inemot 27 000 medlemmar med i medeltal
8,6 kor per medlem. Den överväldigande majoriteten är alltså rena småbrukare,
och jag hade för mig att vi voro överens om att dessa småbrukare skola förhjälpas
till en bättre levnadsstandard. De av våra medlemmar, som äro större
jordägare, ha lantarbetare anställda, och deras löneförmåner äro ju beroende
av jordbrukets inkomster. Indirekt är alltså lantarbetarens löneförmåner beroende
av det mjölkpris som mjölkcentralen kan utbetala till sina medlemmar.
Efter sista lönehöjningen har väl en lantarbetare cirka 240 kronor i månaden.

Herr Ström uppgav, att mejeriarbetarna begärt en löneökning med 5 kronor
per vecka, men detta är ej riktigt. Vad de ha begärt är en lönehöjning med 35
kronor i månaden.

Jag nämnde nyss lantarbetarnas löneläge, och jag har likaså talat om småbrukarnas
beroende av vilket mjölkpris som kan betalas. Vilka löner ha då de

Torsdagen den 18 januari 1945. Nr 4. 27

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

arbetare här i Stockholm, som nu begära löneökning? Inkomsten per månad med
indextillägg utgör för en manlig mejeriarbetare för närvarande 393:21 kr.,
för en kvinnlig 249: 40 kr., för chaufförer 405:28 kr. och för verkstadsarbetare
428 kronor. Bortsett från vissa beklädnadsfrågor, som jag inte behöver uppehålla
mig vid här, är detta de löner som utbetalas bär i Stockholm. För mjölkcentralens
del skulle den från början begärda lönehöjningen betyda en ökning
i utgifterna med cirka 300 000 kronor per år.

Med detta har jag velat visa, att denna fråga är synnerligen svår. Herr Ström
tycks tro, att det skulle vara en lätt sak att avgöra den, och jag anser mig
därför ha skäl att säga, att hans anförande måste ha berott på att han ej kände
till de verkliga förhållandena.

Jag vill deklarera, att vi inom jordbrukarnas organisationer ha en utmärkt
arbetarkår, och jag kan försäkra att styrelserna givetvis önska sina arbetare
de bästa möjliga förhållanden och eftersträva ett gott samarbete, men riksdagens
ärade ledamöter måste förstå, att vi ha skyldighet att i första hand
taga hänsyn till våra uppdragsgivares rättvisa och rimliga anspråk. Det är
just våra uppdragsgivare, alltså den stora mängden av småbrukare, som för
närvarande ha det sämst ställt.

Trots att vi ha att brottas med dessa svåra avvägningsfrågor, där det gäller
att komma fram till en balans mellan jordbrukarnas kött- och mjölkpriser å ena
sidan och slakteri- och mejeriarbetarnas löner å den andra, vill jag uttrycka
den varma förhoppningen att vi till slut skola kunna lösa dessa besvärliga
frågor i samförstånd. När bondeförbundet år 1933 gjorde den s. k. kohandeln,
hade vi givetvis den bestämda uppfattningen — och vi ha den fortfarande •—
att vi här i landet alla äro beroende av varandra. Vi jordbrukare förstå, att
vi icke minst äro beroende av livsmedelskonsumenternas köpkraft. .

Diskussionen om pris- och lönestoppet utmynnar alltså ständigt i spörsmålet
om vad som är det rättvisa. Här i kammaren ha vi ju haft flera debatter i
lönefrågorna, och för att inte riskera att återigen irritera motsidan med löneuppgifter
framskaffade från jordbrukarhåll, skall jag be att få nämna bara
ett par siffror ur motpartens egna undersökningar. På begäran av L. O. har
inom socialstyrelsen gjorts en utredning örn löneförhållandena inom de olika
industrigrenarna. Därvid lia givetvis de olikheter eliminerats, som bero på
skillnader i levnadskostnaderna de olika orterna emellan. Industrigrenarnas
löneläge år 1943 har angivits i procent under eller över genomsnittsnivån för
industrien i dess helhet. Resultatet av denna undersökning har blivit, att de
sämst ställda grupperna bland industriens arbetare här i landet finnas inom
bomulls-, ylle- och linneindustrierna med procenttalen —20, ■—18 och —17.
Procenttalet för charkuteri- och slakteriarbetarna, som nu strejka här i Stockholm,
är ± 0. Bland dom som äro bättre ställda finner man exempelvis arbetarna
vid mekaniska verkstäder, järn-,.stål- och kopparverk etc. med procenttalet +5.
Eftersom vi ha så många tidningsmän här i kammaren, kan jag nämna att
tidningstryckeriernas arbetare höra till de bäst ställda med procenttalet H~35.^

Vad’ beträffar verkstadsindustrien, som icke minst från kommunistiskt håll
har förts på tal här i debatten, har den gynnsamma utvecklingen fortgått även
under år 1944. Genomsnittsförtjänsten för denna industris arbetare under andra
kvartalet år 1944 hade. bortsett från indextillägget, ökats med 14 procent i
jämförelse med genomsnittsförtjänsten under andra kvartalet år 1939. Sedan
den 1 januari 1939 har emellertid antalet vid verkstäderna sysselsatta arbetare
stigit med omkring 30 000, oberäknat sådana som varit i militärtjänst och som
torde få räknas i tiotusende!). Eftersom det alltid tar tid innan de nya arbetarna
nå upp till samma förtjänster som de i arbetsuppgifterna redan förfarna, skulle
stegringen av genomsnittsförtjänsten uppenbarligen varit avsevält högre än

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

den nyss angivna, därest utredningen kunnat begränsas till att omfatta endast
dem, som voro anställda den 1 januari 1939. En sådan utredning har stickprovsvis
genomförts i Eskilstuna. Där uppgick den nyssnämnda stegringen av timförtjänsten
från 1939 till 1944, inklusive dyrtidstillägg, till 41,1 procent.

Man måste givetvis ta hänsyn till dessa förhållanden. Det är jordbrukets
arbetskraft, småbrukarna och lantarbetarna, som alltjämt har det sämsta inkomstlaget
i landet, och det är dessa gruppers talan vi ständigt vilja föra här i
riksdagen. Det är därför ni från socialdemokratiskt håll måste ursäkta oss att
vi ha den princip, jag nyss talade om, nämligen att vi främst vilja arbeta för
en utjämning i levnadsstandard och i inkomsthänseende. Jag tycker inte att
vi borde behöva bli så kritiserade när vi föra denna talan. Jag trodde att vi
där skulle kunna mötas i ett gemensamt önskemål.

Herr Strand anförde, att arbetarna hysa misstro mot prisstoppet. Jag kan
på den punkten ännu en gång instämma med honom, ty samma misstro finnes
även, det kan jag försäkra, bland jordbrukarna.

Jag vill också instämma med herr Strand, när han uttrycker önskemålet att
man, innan prissänkning företages, först ser till att de sämst ställda i samhället
få en rättvis inkomststandard. På den punkten kunna vi absolut mötas. Men
jag vill påpeka, att jag sade de sämst ställda. Detta är enda möjligheten för
att riksdagens vid flera tillfällen givna löften till jordbrukets arbetskraft skola
kunna infrias.

Till sist måste jag, herr förste vice talman, be att få ge en liten slutreplik
till herr Fredrik Ström, och jag får kanske lov att göra det i mera skämtsam
ton. Herr Ströms kärleksaffärer synas vara mycket kortfristiga. Förra året
gjorde han en våldsam kärleksförklaring till oss bondeförbundare, därför att
vi handlade riktigare än socialdemokraterna i pensionsfrågan, och då var det
socialdemokraterna som blevo åthutade. I dag —- några, månader efteråt — få
vi bondeförbundare ovett efter noter och beskyllas för allt möjligt. Jag vill
försäkra herr Fredrik Ström, att bondeförbundarna lugna och sansade alltjämt
komma att kämpa för sina gamla idéer. Felet är kanske, att herr Ström
är en alltför obalanserad älskare.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag kan inte neka till att jag gick
till årets remissdebatt med vissa tämligen högt spända förväntningar. Det
såg länge ut som örn mina spända förväntningar skulle upplösas i intet, vilket
som bekant är en ganska berömd estetisk definition. Men sent i går afton,
i elfte eller tolfte timmen, kom herr Oscar Olsson och räddade situationen.
Det hade varit djupt beklagligt, örn kulturfrågorna icke alls hade fått någon
plats i denna debatt.

Det är ju ej obekant för kammarens ledamöter, att herr Oscar Olsson är
den i vår krets, som har det största och yvigaste skolprogrammet. Så vitt jag
kan minnas har det icke något år hänt, att herr Oscar Olsson ej varit, jag
skall inte säga en fiende, utan en motståndare till den åttonde huvudtiteln
sådan den framlagts för riksdagen. På grund av den personliga charm, som
herr Oscar Olsson utvecklar, vill jag kalla honom min käraste motståndare.
Jag skulle verkligen bli mycket förvånad, om det någon gång komme att inträffa,
att herr Oscar Olsson inte hittar något fel i den åttonde huvudtiteln.
Men min förvåning skulle också blandas med bekymmer: jag skulle undra,
om det till äventyrs var något fel med herr Oscar Olsson. Å andra sidan
kan jägred neka till att jag blev glad över att de fel, som herr Osear Olsson
denna gång trott sig upptäcka, icke voro flera och värre.

Herr Oscar Olsson upptog först till diskussion frågan örn studiehjälpen till
landsbygdens ungdom. Propositionen härom föreligger ännu ej. men den är

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

utlovad i huvudtiteln, och jag hoppas med det snaraste bli i tillfälle att framlägga
den. På tal örn denna sak gjorde herr Oscar Olsson en distinktion mellan
de bäst begåvade och de normalt begåvade ungdomarna, och han tog bestämt
parti på de normalt begåvades sida: det är ofta synd örn de bäst begåvade,
men de klara sig kanske i alla fall. Jag vill tillägga, att denria distinktion
icke på det allra minsta sätt finnes antydd i den kortfattade, summariska
och preliminära redogörelse, som är framlagd i åttonde huvudtiteln.
Utgångspunkten för herr Oscar Olssons angrepp på mig i detta fall var en
passus i herr Elon Anderssons intressanta anförande, vilken passus dock ej
har något som helst stöd i åttonde huvudtiteln sådan den här föreligger. Jag
menar alltså, att herr Oscar Olssons angrepp denna gång kom något för tidigt
och att det i varje fall ännu icke kunde riktas mot mig.

Den andra punkten i herr Oscar Olssons kritik gällde klassernas överbefolkning.
Här stå vi verkligen inför ett allvarligt problem, som jag haft personlig
erfarenhet av när jag fått sitta med ett vetenskapligt seminarium inrymmande
40—50 studenter. Jag anser det för min del vara en av vårt kulturarbetes
allra angelägnaste uppgifter att snarast möjligt och på alla områden
komma till rätta med detta verkligt allvarliga problem.

Sakläget är naturligtvis, att befolkningsutvecklingen håller på att spränga
den nuvarande skolorganisationen. Vår skolorganisation har fått en toppbelastning,
och särskilda åtgärder måste snarast möjligt vidtagas för att komma
ifrån detta läge. Den ordning, som för närvarande gäller rörande folkskolorna,
genomfördes successivt åren 1940 och 1941. Till grund för densamma låg
ett förslag, som utarbetats av folkskolans besparingssakkunniga, vilka hade
tillsatts av statsrådet Engberg och i spetsen såsom ordförande hade det mycket
skickliga och kunniga undervisningsrådet Weijne. Det var ett besparings förslag,
motiverat av den då rådande situationen.

Sedan dess har läget förvärrats. Vi stå i nuvarande, situation med ett underskott
av manliga lärare i folkskolorna på 270, och vi vänta ett mycket betydande
underskott också i fråga om småskollärarinnorna. Jag har med hänsyn
härtill föreslagit snabba åtgärder i fråga om seminarieorganisationen för
att omedelbart komma till rätta med svårigheterna. Jag har begärt, att . icke
mindre än 88 elever utöver det antal, någon myndighet föreslagit, skola intagas
i våra seminarier. På det sättet skola vi få en möjlighet att minska klasserna
och därmed också den hets, som på grund av övertaligheten inom klasserna
måste råda i allt skolarbete. Jag har dessutom utlovat, att en utredning
med det snaraste skall företagas för att allvarligt pröva delta problem, som
jag anser vara av den allra största vikt och betydelse.

Jag skall också be att få yttra några ord med anledning av herr Wahlunds
anförande. Jag vill först säga, att det gladde mig att från bondeförbundet
få höra sådana tonfall. Vi veta ju alla, att bondeförbundet icke alltid har hort
till de mest kulturvänliga och icke alltid visat det största intresset. för den
svenska skolans, och icke heller för den svenska folkskolans, utveckling. Jag
får kanske betrakta herr Wahlunds framträdande i dag såsom ett tecken på
bättre tider därvidlag.

Det var stora och svepande linjer i herr Wahlunds intressanta föredrag,
framförda med en flödande vältalighet. De allmänna principer lian uppställde
kan jag också på väsentliga punkter helt och fullt ansluta mig till. Jag
bara beklagar, att herr Wahlund slutade sitt anförande just där svårigheterna
började. Det hade varit intressant, örn herr Wahlund velat gå in på dc konkreta
problemen, de stora och svåra skolorganisaloriska problemen, och framlägga
sin oell helst även bondeförbundets syn på dessa problem.

Jag vill tillägga, att inte alla herr Wahlunds idéer voro alldeles nya. Vi

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

som sysslat en del med olika ideologiers historia veta, hur lätt det är att finna,
att idéerna haft förespråkare i det förgångna och hur svårt det är att komma
med nya och originella tankar.

Det ligger i detta sammanhang kanske närmast till hands att erinra örn,
att de tankar som herr Wahlund med sådan utförlighet och vältalighet utvecklade
även lia framlagts av statsrådet Bagge i de direktiv som lian gav
den stora skolutredningen. Där säger han några ord, som jag tror, att herr
Wahlund skulle vara benägen att skriva under. Det heter på följande sätt:
»Ett folks inre styrka beror till icke ringa del på den utbildning, som de enskilda
medborgarna erhålla. I ett litet land som vårt måste det som brister i
kvantitet ersättas med kvalitet. Vi se mot en framtid, som kan för oss medföra
svåra prövningar, och självbevarelsedriften bjuder oss att med alla tjänliga
medel stärka vår motståndskraft och våra möjligheter att som självständig
nation möta de påfrestningar, som kunna komma. Vi måste redan nu oaktat
alla dagens bekymmer inrikta oss på att tillvarataga och utveckla vårt
folks andliga resurser. Det är till dessa vi främst måste lita för framtiden.
Och då ligger det närmast till hands att förbättra ungdomens andliga och fysiska
fostran och utbildning genom att främja undervisningsväsendet. Det
gäller här att icke försitta någon tid.»

Jag vill helt ansluta mig till detta uttalande och inte minst till den sista
synpunkten. T årets statsverksproposition föreslås också höjda stipencber till
yrkesundervisning och folkhögskolor. Det hade kanske varit rimligt och motiverat
att låta förslaget om studiehjälp åt landsbygdens ungdom undergå en
extra prövning av det slag, som skall komma övriga förslag från den stora
skolutredningen till del. Men jag ansåg frågan så angelägen och brådskande,
att jag ville utbryta den ur sitt stora sammanhang och framlägga den redan
för årets riksdag. Därmed har jag väl i handling visat, att jag är angelägen
att handla snabbt i denna fråga. Dessa förslag avse bland annat ali slå en
bräsch i den ekonomiska och sociala spärr för vår bildningssökande ungdom,
som herr Wahlund med sådan vältalighet talade örn.

Jag vill tillägga en sak. Vårt folkmaterial med den begåvning som det inrymmer
är vår dyrbaraste egendom. Att rätt förvalta denna tillgång anser jag
vara den svenska inrikespolitikens viktigaste uppgift.

Herr Olsson, Oscar, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag är mycket glad över det älskvärda sätt, på vilket departementschefen
upptog mina anmärkningar. Jag beklagar bara. att i det ena fallet svaret
var beroende på en missuppfattning och i det andra fallet gick vid sidan
av vad jag hade sagt.

Det är ett fullkomligt misstag av departementschefen — liksom av herr Wahlund,
som dock inte gjorde sig skyldig till ett misstag i samma utsträckning
som departementschefen — att jag skulle i mitt anförande lia tagit parti för
de normalt begåvade, som lämnats utanför i propositionen, mot de bäst begåvade.
Det har jag visst inte gjort. Jag har alldeles samma synpunkt som departementschefen
nu senast gav uttryck åt i fråga om tillvaratagandet av de
bästa begåvningarna. Vad jag vill ha fram och vad ja? alltid kämpat för i
detta hänseende är att del är ännu viktigare med en gedigen medborgar- och
i/rkcsutbddning för folkets stora massa, för de hundratusentals barn i våra skolor
som förbli arbetare och bönder, än det är att bland dessa plocka ut och ge
så hög utbildning som möjligt åt de få tusental barn, som skola komma fram
till de s. k. nyckelpositionerna, även örn också detta är en högviktig angelägenhet.
För mig är nämligen den fullmyndige bonden och arbetaren en lika värdefull
medborgare i vårt demokratiska samhälle som nyckelpositionernas inne -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ha vare, de må vara byråchefer, professorer, domare eller något annat. Yad
jag lade vikt vid i mitt anförande var det fördärv och det undergrävande som
undervisningen under åratal utsatt den stora massan av folket för.

Detta gällde även den punkt av mitt anförande, där statsrådet gick vid sidan
av vad jag sagt. Han talade om underskottet på lärare och lärarinnor, som gjorde
det omöjligt att sänka antalet i klasserna. Detta sade också jag i mitt anförande.
Men så sade jag, att vi inte kunna vänta med åtgärder mot det fortsatta
fördärvandet av vår skolungdom. Jag bad departementschefen söka hejda
detta fortsatta fördärvande genom att omedelbart eller snarast vidtaga sådana
åtgärder som kunna vidtagas för ett minskande eller avskaffande av hetsen,
t. ex. genom bortskärande av onödiga kursmoment eller genom andra åtgärder.
Det är nödvändigt för tillvaratagandet av vårt folks hälsa, att man snart får
ett slut på detta icke minst från läkarhåll och målsmannahåll påtalade elände.

Talaren avbröts här av herr förste vice talmannen, vilken för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar och nu påpekade, att den i § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga bestämda tiden för kort genmäle redan
vore av talaren överskriden.

Herr förste vice talmannen lämnade därefter ordet till herr Branting, som
anförde: Herr talman, mina herrar! Jag kanske skal] börja med att fullgöra
en artighetsplikt. Under gårdagen blev jag av herr Linderot underkänd såsom
»kontaktman» till det kommunistiska partiet i den parlamentariska undersökningskommissionen
för flyktingsärendena. För detta underkännande ber jag
att få uttala mitt tack.

Beträffande den Paulsonska skandalen och vad därmed sammanhänger, ligger
det i sakens natur att jag vill inskränka mig till att uttala en — kanske
ljusblå — förhoppning örn, att den kommande utredningen skall bli i stånd
att gå till botten med sitt mycket vidlyftiga uppdrag. Jag undrar emellertid,
örn man inte har anledning att befara, att den nazistiska infiltrationen hos oss
är betydligt större och svårare att avslöja än man i allmänhet hittills har velat
föreställa sig. Herr socialministern omtalade i går, att den ifrågavarande
tjänstemannen varit anställd i det svenska underrättelseväsendet under 34 år.
En sådan man står alltså nu, förefaller det, avslöjad såsom agent för främmande
intressen. När det kunnat förekomma, att en person, som så länge varit
anställd i det allmännas tjänst, kommit in på dessa spår. har man anledning
att befara litet av varje. Det är nog därför, menar jag, försiktigast att redan
från början varna för den illusionen, att man genom denna utredning skall
kunna sopa alldeles rent på alla håll inom förvaltningen, där det eventuellt finnes
någon svag eller infekterad punkt. Att den goda viljan härtill finns, behöver
jag naturligtvis inte framhålla. Men inte heller denna kommission är ju
i besittning av det allseende öga eller den allvetenhet, varom statsrådet Möller
talade. Ultra posse nemo obligatur -—■ eller, som en ärad ledamot av denna kammare,
herr Eliel Löfgren, på sin tid uttryckte det, ultra posse kan ingen gosse!
Man får göra så gott man kan.

Däremot skulle jag gärna vilja något replikera herr justitieministern med
anledning av hans anförande under gårdagen. Han började med att varna för
att tala örn lagrötan i oträngt mål — därigenom kunde man underminera tilltron
till det svenska rättsväsendet. Sådana generella satser kan man naturligtvis
alltid uttala, och jag bär det intryckel, att herr justitieministern rätt
ofta har sådana allmänna, mycket plausibla uttalanden. Men jag måste bekänna,
att hans yttrande under gårdagen på åtskilligt siitt gjorde mig ganska nedstämd.
Det förefaller som örn man inte längre från justitieministern lior de

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

friska tonfall, som man förnam under valrörelsen oell tidigare. Han var då
mycket mån örn att understryka sin goda vilja till att medverka till en fullständig
återställelse så snart som möjligt av förkrigstidens i alla fall relativt
goda rättssäkerhetstillstånd. Jag erinrar mig från förra året, hurusom Dagens
Nyheter slog upp en hel sida med ett vackert porträtt av justitieministern, där
han gjort en del deklarationer av principiell innebörd. Jag tyckte så mycket örn
dessa uttalanden, att jag sparat på dem. Jag knöt an dem till den lilla skrift
jag då just givit ut med titeln »Lagröta», och jag tyckte att jag fått ett principiellt
instämmande genom justitieministerns uttalanden. Han talade här örn,
att do nuvarande extraordinära förhållandena framtvingat åtgärder, som under
normala förhållanden skulle tett sig helt främmande för vårt rättssystem.
Icke minst, sade han, gäller detta på lagstiftningens vidsträckta fält. »Åtskilliga
av de rättigheter, som vi räkna såsom självklara i ett demokratiskt samhälle,
ha upphävts eller begränsats i betydande omfattning.» Justitieministern
anförde vidare, att medborgare kunna på blotta misstanken örn brottslig gärning
utan domstols prövning under avsevärd tid berövas friheten. »Vidare
är post- och telefonhemlighetens okränkbarhet ej omgärdad med de trygga garantier,
som vi eljest kräva. Tryckfriheten har ställts under uppsikt, som
sedan generationer varit oss främmande. De lagar som tillkommit för att bemästra
kristidens särskilda problem ha ej sällan fått en utformning som berättigar
talet örn kautschuklagar.» Sedan justitieministern härefter sagt några
förklarande ord örn hur allt detta gått till, framhöll han, att så gott som alltid
vid de olika ingreppens företagande starkt understrukits, att åtgärden framtvingats
av de säregna förhållandena. »Ingreppens tillfälliga karaktär har funnit
sitt uttryck i lagarnas tidsbegränsning. Trots detta», fortsatte justitieministern,
»finns naturligen en fara, att vad som avsetts som ett provisorium har
en tendens att dröja sig kvar, även sedan de ursprungliga förutsättningarna
för detsamma upphört att existera. Det blir därför en angelägen uppgift för
alla demokratiska krafter att vaka över att de utväxter på vår rättsordning,
som krigstiden nödvändiggjort, skäras bort så snart de yttre förhållandena ej
oundgängligen kräva deras bibehållande.»

Dessa utmärkta principiella uttalanden ber jag att på det varmaste få instämma
i. Det är egentligen just i denna riktning jag strävat, då jag på mitt
håll fört min kampanj i denna sak. Men kammarens ledamöter ha, hoppas jag,
ännu herr justitieministerns anförande under gårdagen i öronen. Det förefaller
mig som om det nu låter en smula annorlunda!

Herr justitieministern talade örn åtskilliga förbättringar som ägt rum i lagstiftningsväg
under den sista tiden och som skulle vara av beskaffenhet att
eliminera föregående olägenheter och missförhållanden. Han talade bland annat
örn den uppmjukning av 14 a § i strafflagens spionerikapitel, som kommit
till stånd genom bestämmelsen, att åtal endast får anhängiggöras efter
medgivande av Kungl. Majit. Detta är naturligtvis en förbättring. Den har
tillkommit, därför att det var uppenbart, att denna 14 a § kriminaliserade åtskillig
verksamhet, som enligt det allmänna rättsmedvetandet icke kan betraktas
såsom brottslig och skadlig, utan tvärtom till och med i vissa fall måste
anses högst tillåtlig och prisvärd. Men, mina herrar, observera att denna
lagändring icke ändrat ett dugg i den hemliga polisens spaningsarbete, som ju
bland annat avser att upptäcka varje handling som kan anses strida mot 14 a §.
Polisen kan ju inte på förhand veta, när Kungl. Majit anser en handling
åtalbar eller när Kungl. Majit hänför den till prisvärd och lovvärd verksamhet.
Följden blir alltså, att hela apparaten verkar precis som vanligt. Brevspioneriet
och telefonsamtalsavlyssnandet pågå för att uppdaga varje tillstymmelse
till förberedelse även av sådana handlingar, som det allmänna

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

rättsmedvetandet uttryckligen gillar och som sedan även vinna Kungl. Maj:ts
sanktion, genom beslutet att åtal icke skall följa. Bara detta exempel visar
ju, hur otillräcklig den ifrågavarande lagförbättringen är.

Jag skall inte uppehålla mig så mycket vid tvångsmedelslagen, eftersom
herr Knut Petersson redan berört den. men jag skall i alla fall säga några ord
även örn den. Det gladde mig mycket att höra, att herr justitieministern överväger
vissa ändringar i denna lag. när den omsider skall förnyas. Men jag
fruktar, att Kungl. Majit skall finna det mycket svårt att på något väsentligt
sätt förbättra denna fruktansvärda lag. Jag tror att det enda effektiva
sättet att vinna rättelse är att helt och hållet avskaffa lagen och vad den haft
i släptåg. Frågan blir då, örn man skall anse sig våga taga detta steg eller
inte.

J. 0:s utredning i detta sammanhang kan ju läsas på olika sätt, och jag
medger att denna utredning kanske kunnat vara klarare formulerad på vissa
punkter. Men i sak innebär J. 0:s yttrande enligt min uppfattning en mycket
skarp och hård kritik mot tvångsmedelslagen. Han påtalar t. ex. uttryckligen
tänjbarheten och oklarheten i rle bestämmelser, som avhandla säkerhetstjänstens
befogenheter och utsträckningen i dess makt. Det föreföll mig beklagligt,
att inte justitieministern tog fasta på dessa J. 0:s moderata men välgrundade
uttalanden, utan i stället vänder sig klandrande och varnande mot dem, som
tala om »lagröta», och försäkrar oss att det i huvudsak inte finns några befogade
anledningar att i fråga om utlänningslagstiftningen, hemliga polisen,
spionerisystemet o. s. v. använda sådana ord.

Justitieministern fann även anledning att gå in på ett område som jag tror
inte berörts förut i denna kammare. Eftersom han nu fört det på tal, får jag
kanske fortsätta. Han talade om vissa domar som fällts och örn den kritik och
de anmärkningar som framkommit i sammanhang därmed. Det är av många
skäl alltid svårt att uttala sig i dylika ting. Men det är en omständighet, som
faller i ögonen, när man läser dylika aktstycken, och som är förtjänt av kammarens
uppmärksamhet. Jag syftar på de fordringar som våra domstolar numera
uppställa för att anklagelser skola anses till fyllest bevisade. Det kan
kanske intressera riksdagen att höra, hur en hög domstols dom i våra dagar kan
motiveras, nä,r det gäller att döma en människa till långvarigt straffarbete och
för övrigt höja ett straff, som en underdomstol utsatt. Jag avser ett fall, som blivit
berört förut i debatten. Det gällde ett par personer, av vilka den ene var
en socialdemokratisk tjänsteman och den andre icke politiskt organiserad.
Anklagelsen mot dem stödde sig bland annat på att den ene av dem haft sammanträffanden
med en representant för en härvarande främmande legation.
Frågan gällde egentligen vad som förekommit under dessa samtal. Därom
fanns ingenting utrett. Men i domen låter det på följande sätt: Vad angår L.
anser domstolen utrett, att han vid minst tolv tillfällen haft hemliga sammanträffanden
med---den ifrågavarande representanten för ett främmande

land; och enär — med avseende såväl å L:s politiska åskådning och förbindelser
med aktiva kommunister, det trägna umgänget med---. (den medan klagade,

alltså den socialdemokratiske tjänstemannen) under dryftande av för
allmänheten mindre väl kända förhallanden i fråga örn det socialdemokratiska
partiet i riket (jag vill inskjuta, att det inte gällde märkvärdigare ting än som
avhandlas vid våra s. k. A-salsmöten) samt L:s vägran att i målet vidgå iakttagna
möten mellan honom och den frä,mmande representanten som även andra
i målet inlupna, för honom besvärande omständigheter — icke i strid mot
stadgad erfarenhet kan antagas annat än ali L. vid sina berörda möten förbrutit
sig åtminstone såtillvida, att han till vederbörande, vilkens egenskap

Första kammarens protokoll 1945. Nr 4. g

Nr 4.

Torsdagen den 18 .januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

av agent måste lia varit honom bekant, lämnat meddelanden av sådan art, som
avses i 8 kap. 14 a § strafflagen, alltså dömes L. o. s. v. Detta är sålunda
bevisningen för att något brottsligt ägt rum, och på sådana grunder anser sig
vederbörande domstol kunna skärpa straffet till 9 månaders straffarbete från
det kortare fängelsestraff som underdomstolen utdömt. Herr justitieministern
framhöll, att saken befinner sig under prövning i högsta domstolen, och det
är visserligen gott och väl. Men man kan ju inte vara tillfreds med att här
påtalade förhållanden bli tillrättade genom överklagande i högsta instans,
utan man måste ju uppställa krav på rättssäkerhet och trygghet även vid underdomstolarna.

Jag skall inte gå in ytterligare på dessa ting. Jag vill bara till sist framhålla,
att örn herr justitieministern vill knyta an till de principer, som han gav
uttryck åt i de nyss av mig återgivna uttalandena, och fullfölja sin aktion i
den riktningen, så har han ett stort arbetsfält framför sig.

Jag vill nu i stället gå över till ett annat område — ty det finns ju andra
ting än Paulson-affären, hemliga polisen, lagrötan o. dyl., som äro viktiga för
oss här i landet. Jag skall tillåta mig att säga några ord örn vår utrikespolitik.
Oavsett den debatt, som fördes härom i slutet av förra riksdagen, har jag liksom
flertalet andra talare det intrycket, att det verkligen inte skulle vara till
skada med vissa klargörande uttalanden från utrikesledningens och riksdagens
sida om vårt allmänna läge och vår framtida kurs. Vi ha ibland i riksdagen
s. k. utrikespolitiska debatter. Jag för min del föreställer mig en utrikespolitisk
debatt som någonting annat än att riksdagen av regeringen får vissa informationer
och sedan till dessa knyter några försiktiga och begränsade kommentarer.
Sådana evenemang kunna vara bra på sitt sätt, men de fylla inte
det behov som jag anser föreligga. Vi komma här ofta inte längre än till detaljer.
Sammanfattande konklusioner, vägledning och riktlinjer för framtiden
utebli.

Det förefaller som om vi i fråga om utrikespolitiken idémässigt leva ur hand
i mun under avbidan på de initiativ, som eventuellt tagas från andra håll. Herr
Elon Andersson inledde årets remissdebatt med att anmärka på den tveksamhet,
oklarhet och splittring, som han tyckte sig kunna spåra, när vi nu stå inför
ett kritiskt skede i utvecklingen. Han framställde kritik särskilt mot oklarheten
i framgångsvägar och syftemål. Dessa ord hade ju en inrikespolitisk
syftning, men de kunna lika gott karakterisera situationen på det utrikespolitiska
området. En annan talare har här begärt mera handlingskraft och initiativ
och efterlyst en positiv linje. Jag är således inte alldeles ensam om mitt
allmänna intryck, att det vilar mycket av återhållsamhet, för att inte säga passivitet,
över det svenska uppträdandet utåt just nu. Om det är en följd av
samlingsregerandet, eller en kvarbliven vana från förgångna svåra tider, eller
eventuellt en allmän disposition, vill jag låta vara osagt.

, Det förhåller sig ju så, att vi under krigsåren ha hållit oss till en allmän
formel. Man har sagt, att det gällt att hålla Sverige utanför kriget, med bevarad
frihet och självständighet. Det förefaller emellertid uppenbart, herr talman.
att en sådan formulering, även örn den under en viss period har sagt
ut någonting väsentligt, numera inte räcker! Det vill åtskillig god vilja till
för att, kunna påstå, att man med en sådan formulering överhuvud taget har
givit uttryck åt något som man kan kalla för svensk politik.

Vad som har sagts och åsyftats med de ifrågavarande orden är egentligen,
att vi betrakta oss själva som ett litet fredligt folk, som inte vill göra någon för
när, men att vi äro inringade av en farlig granne och hotade av allt som kan
hända här uppe i Norden. När vi talat om att hålla Sverige utanför kriget, ha
vi naturligtvis förstått, att det inte bara, beror på oss, om vi dragas in i kriget.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

men vi ha i alla fall lovat att göra vad på oss ankommer för att inte en sådan
kalamitet skall inträffa. Och vi lia tillagt, att skulle vi ändå angripas, skola
vi göra allt för att försvara vår frihet och självständighet till det yttersta!

Denna ståndpunkt kan väl ändå sägas uttrycka, ett ganska anspråkslöst minimiprogram.
Man kan naturligtvis medge, att det var en tid, när ingen kunde
kritisera, att vi, örn jag så får uttrycka mig, gjorde oss så små och så obetydliga,
så igelkottsliknande som möjligt. Liksom hela den demokratiska världen
blevo vi överraskade av det nazistiska angreppet mot Europa, och liksom
alla andra demokratier hade vi tillåtit, att nazisterna skaffat sig stödjepunkter
innanför våra gränser. Det gällde ju att under en kritisk period vinna rådrum,
komma helskinnade förbi en farlig kurva.. Men man kan väl säga, att den stunden
i vårt folks liv är passerad, och nu, förefaller det mig, kan Sverige tillåta
sig att på ett något mera adekvat sätt ge uttryck åt sin obestridliga egenskap
att vara en självständig politisk faktor i sin del av världen. Nu kunna vi med
klarare verba och större eftertryck än hittills hävda våra stora nationella intressen.

Det finns ju ingen stat i Europa, som mera definitivt än Sverige avstått
från alla intresserade blickar på områden utanför dess egna gränser. Men därmed
är inte sagt, att det skulle vara oss likgiltigt, hur läget gestaltar sig utanför
dessa våra gränser, utan tvärtom ha. vi här livsviktiga intressen att bevaka,
i mån av kraft, förmåga och vilja. Om man så vill uttrycka sig, behöver också
vårt lilla Sverige ett »livsrum», som är större än dess territorium. Vi behöva
bland annat rörelsefrihet både i öster och väster. Ju mer kriget drar ut på
tiden och ju värdelösare våra förbindelser söderut bli, desto starkare gör sig
också behovet gällande att kunna komma ut. Det måste väl utan vidare medges,
att det är en orimlig och omöjlig situation, att en av de skandinaviska staterna
skall vara avstängd ifrån Atlanten.

Våra känslor för Norge behöver jag inte kommentera. De äro manifesterade
och omvittnade på olika. sätt. De äro så starka och självklara, att de i och för
sig utföra en betydelsefull politisk faktor. Trontalets ord örn att Sverige vill
göra allt vad det förmår för att stödja och hjälpa broderfolken äro viktiga och
kunna inte nog understrykas. Men därmed är inte allting sagt. Det är väl obestridligt,
att även om förhållandena i Norge icke hade varit så fruktansvärda
som de äro, så skulle vi anse det vara fullkomligt intolerabelt, att Norge behärskas
av Tyskland och att våra förbindelser västerut äro beroende av tyskt
tillstånd.

När kriget bröt ut, förklarade sig Sverige neutralt. Det innebar att en traditionell
politik fullföljdes, och meningen var, att vi skulle inta den folkrättsliga
och politiska ställning som en neutralitet enligt Haag-konventionen förutsätter.

Men snart nog förändrades hela situationen, och när Norge och Danmark
ockuperades a.v den tyska krigsmakten och Sverige blev definitivt avskuret
från sina förbindelser västerut ja, då måste vi fortfarande vara neutrala, helt
enkelt därför att vi voro muida och tvungna härtill! Ingen skall dock kunna
påstå, att vår neutralitet efter denna händelse haft samma karaktär som förut,
eller att vår neutralitet efter detta oerhörda och skändliga angrepp mot Skandinavien
var uttryck för något slags höga politiska principer. Örn Sverige hade
varit en stormakt, hade vi inte en enda dag tolererat en sådan utveckling. Det voro
vi nu inte, och därför fingo vi krypa, in i vår kula och svära på att, vi inte hade
någon annan önskan på jorden än att hålla oss utanför kriget! Det var ungefär
lika. mycket hela sanningen som när vi på president Roosovelts fråga svarade,
att vi inte kände oss på något sätt hotade.

Man erinrar sig kanske — herr talmannen gör det säkert — tiden för första.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

världskriget och hur man då betraktade frågan om Sveriges fria handelsförbindelser
västerut. Statsminister Hammarskjöld var inte benägen att ge upp
ett grand av Sveriges rätt till fri kommunikation över världshaven. Det förekom
på den tiden häftiga diskussioner och häftiga protester med anledning av
den engelska kontrollen över våra fartygslaster från Amerika, fastän reexporten
från Sverige till Tyskland florerade. Överhuvud taget betraktades det denna
tid som Sveriges självklara rätt att äga fri förbindelse med England, Amerika
och hela den övriga världen. Jag tycker, att det är påfallande, hur föga och
hur svagt det har talats örn den saken under detta krig. Vi ha på det hela taget
funnit oss, med en stor stillsamhet, i de tyska spärråtgärderna, nästan som om
de varit naturliga och berättigade. Och allt eftersom tiden går, finna vi oss
till rätta i dessa förhållanden.

Detta kanske inte är alldeles formellt riktigt. Det kanske ligger någonstans
några diplomatiska protester från oss i dessa ärenden. Men opinionen, med vägledning
ovanifrån, har i varje fall varit ytterligt tillbakadragen i denna fråga.

Som jag ser saken, herr talman, börjar det bli på tiden, att spörsmålet om
Sveriges rätt till fria förbindelser väster ut bringas på tal. Det finns ju mycket
vägande skäl för denna sak, både försör.jningspolitiska och andra. Ingen kunde
i går lyssna till finansministerns och handelsministerns och övriga talares yttranden
angående vårt behov av att importen och exporten kunna vidmakthållas,
utan att få fullkomligt klart för sig, hur betydelsefull denna sak är och hur
vår situation blir alltmera kritisk genom att vi på detta sätt äro avspärrade
och avstängda.

Man har här kanske så vant sig vid de nuvarande förhållandena, att man
föreställer sig, att de inte bara äro betingade av maktläget, utan på något sätt
också stå i överensstämmelse med det moderna krigets rätt. Det finns ett parallellfall
ute i världen till vår situation. Jag syftar på förhållandet mellan Sovjetunionen
och Japan, i fjärran Östern. Det har ju inte fallit Japan in att förklara
tillträdet till Stilla havet spärrat för Sovjetunionen. Mellan dessa två stater
råder neutralitet, fastän de båda på sina håll äro krigförande, och de ryska
fartygen gå nu obehindrat ifrån Vladivostok ut på världshaven, förbi de japanska.
krigsfartygen. I det fallet får alltså neutralitetsrätten stöd av makten,
men det är uppenbart, att vi inte kunna, ge erforderligt stöd åt vår rätt som
neutral stat.

Trots de inskränkningar, som vi lia företagit i de svensk-tyska affärsförbindelserna,
pågår alltjämt lejdbåtstrafiken. Den är tillåten ifrån Berlin, vilket
ju visar, hur mån man på det hållet är örn att bevara de något så när goda
förbindelserna med Sverige, örn denna lejdbåtstrafik, som ju har varit av
största värde för oss, men om vilken man inte vet, hur länge den fortsätter, om
den måste man säga, att den icke numera kan betraktas som ett tillräckligt
andningshål! Här har bl. a. talats örn vår bränsleförsörjning, som ju närmar
sig en kris. För närvarande tyckes läget vara det, att vi leva på hoppet, att
freden skall komma, innan våra kolförråd äro uttömda. Ingen kan säga, hur
berättigad en sådan optimism är. Just nu stiger åter optimismen med avseende
på freden, med anledning av de ryska arméernas stora frammarsch. Men
nog förefaller det ändå, som om hela läget pekar emot att frågan örn återupptagandet
av våra fria förbindelser västerut snart nog bör aktualiseras. •

Örn tyskarna få härja i Norge som hittills, komma de väl att fördärva varenda
hamn på västkusten, från Narvik söderut över Bergen och ned till Oslo.
Det vore av stort intresse, om vår regering ville klarlägga, hur den i nuvarande
läge ser på den norska frågan och på våra möjligheter att öppna en fri
trade västerut. Det skulle också vara av stort intresse att höra något närmare
om hur man ser på den situation, som har uppstått med anledning av, att de

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ryska trupperna draga sig tillbaka från Nordnorge, och på möjligheterna för
Sverige att härvidlag lämna en extra assistans åt Norge.

För resten kan man undra, om det är alldeles otänkbart numera att göra
klart i Berlin, med visst eftertryck, att vi av många skäl önska, att vederbörande
helt och hållet dräpa sina förde från Norge, utan att först fara fram
som vandaler!

När det säges i trontalet, att »Sverige vill göra allt vad det förmår för att
stödja broderfolken», så reser sig naturligtvis den frågan: hur mycket förmår
Sverige göra nu? Jag tror, herr talman, att det är ganska mycket, om viljan
finns. Vi behöva inte underskatta det inflytande, som Sverige i nuvarande
läge kan utöva på händelsernas vidare utveckling, kanske på någon punkt i
påskyndande riktning. Det är ett världsintresse, att kriget inte räcker en dag
längre än nödvändigt.

För Sverige gäller det, såvitt man kan förstå, mycket under krigets slutfas.
Det gäller inte bara att hålla sig utanför kriget, utan det gäller att etablera
sig för framtiden. Vi kunna nu genom en hållning i ena eller andra riktningen
antingen förbättra vår allmänna goodwill, kanske väsentligt, vilket
jag tror är rätt nödvändigt, eller också i stället dra på oss en länge bestående
ovilja.

Jag har det intrycket, att man här i landet, när man resonerar örn dessa
ting, är beredd och benägen att anlägga renodlat kommersiella synpunkter.
Man tror sig vara realistisk och praktisk, när man framställer saken så, att
det blir fråga örn hur mycket Sverige skall kunna sälja, vad det skall köpa
och vilka krediter det skall lämna. Hur vi förut ha betett oss och vad som
har förevarit under kriget tror man inte spelar någon roll. Jag tror, att en
sådan grosshandlarpolitisk synvinkel skulle kunna visa sig riskabel och kortsynt.
Det finns många vittnesmål om att man på avgörande håll i världen
kommer att efter kriget förbinda politiska och kommersiella synpunkter, kanske
med övervikt på de politiska. Man kommer att vilja veta var man har sina
pålitliga vänner, man kommer att utgå ifrån vad man nu anser om denna sak,
och mot andra kommer man att visa en misstro, som kan betyda åtskilligt
också omräknat i miljarder.

Det är därför, herr talman, som jag menar, att det skulle vara så ytterligt
tillfredsställande att ifrån vår utrikesledning få höra en öppen och klargörande
deklaration beträffande Sveriges läge och uppgifter nu och under tider
som stunda.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Ett par talare i dagens debatt ha
anknutit till det anförande, som jag höll under gårdagen angående den s. k.
lagrötan, och fogat några kritiska reflexioner till detta. Herr Knut Petersson
fann, att jag hade tagit på problemet något lätt, då jag berörde frågan om
tvångsmedelslagstiftningen och tillämpningen av denna. Det är möjligt, att
jag gjorde det. Jag ansåg mig i går inte ha anledning att direkt gå in på
frågan om tillämpningen av denna lagstiftning, utan mitt anförande var närmast
framkallat av vad herr Fredrik Ström hade yttrat, då han talade örn
att det inte kom några nya förslag örn avveckling av de utväxter, som finnas
på vår lagstiftning och som kommit till under kristiden.

I fråga örn tillämpningen nämnde jag endast, alt det under de senaste åren
varit en strävan alt inskränka denna lagstiftning undan för undan och att
man under hösten 1944 hade gjort en översyn av hela tillämpningen och därvid
meddelat sådana direktiv, att en inskränkning av tillämpningen skett i
betydande omfattning. Statsrådet Erlander torde komma att närmare beröra
den saken här. Beträffande lagstiftningen vill jag endast framhålla, att den -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

na är av provisorisk natur och att nian vid denna riksdag har anledning att ta
upp frågan, huruvida lagstiftningen överhuvud taget skall förlängas och i
så fall, om den skall kunna modifieras på ett eller annat sätt. Det blir i första
hand regeringens sak att pröva detta, och om regeringen finner nödvändigt
att framlägga ett förslag örn förlängning, får ju riksdagen också ta ställning
till detta.

Herr Branting kände sig direkt nedstämd av det anförande, som jag höll i
går. Jag beklagar livligt, att mitt anförande skulle ha detta inflytande på
herr Bräntings sinnesförfattning. Det var inte meningen att göra någon nedstämd,
och jag tror inte heller, att herr Branting har någon som helst anledning
att känna sig nedstämd över vad jag sade. I mitt anförande i går strök
jag gång efter annan under, att man skall akta sig för att bruka för starka
ord, då det gäller sådana förhållanden på rättsväsendets och rättsskipningens
område, som man inte gillar. Ordet lagröta är ett ganska kraftigt ord, eller
hur, herr Branting? Det talar örn att det finns röta i rättsbyggnaden, att det
finns något ruttet där, och detta är ur min synpunkt något allvarligt, men
jag har kanske en annan känsla för detta ords valör än herr Branting har.

Men jag sade inte någon gång i går, och den uppfattningen gick inte igenom
mitt anförande, att allting skulle vara bra på rättsväsendets område. ^Tvärt
om erkände jag, att det finns åtskilligt att reformera och att vi också böra
göra det. Syftet med vad jag sade var alltså att varna för att använda för
starka ord. Det har nämligen blivit så, att liksom man ofta anklagar statsmakterna
för att använda hemligstämpel, har man själv börjat sätta en stämpel,
som innehåller ordet lagröta, på allt möjligt som enligt min mening icke bör
ha en sådan stämpel.

Herr Branting fann emellertid i sitt anförande, att jag helt och hållet
hade förlorat de friska toner, som tidigare kommit till uttryck, då jag yttrat
mig i dessa frågor. Jag har både i skrift och i tal tidigare framhållit och understrukit,
att det är av verklig vikt, att vi så snart som möjligt få bort de_ utväxter
på vår lagstiftning, som kristiden har framtvingat, och jag har icke
någon som helst anledning att modifiera dessa mina uttalanden. Jag står
fast vid dem fortfarande. Jag anser det vara en mycket angelägen uppgift
för statsmakterna att se till, att de utväxter, som framtvingats av de extraordinära
förhållandena, inte komma att bli en bestående del av vårt rättsliv,
och jag tror mig också ha i handling visat, att jag avser att tillgodose dessa
synpunkter. Jag vill erinra om att det på tryckfrihetens område under den
senaste tiden har blivit en helt annan praxis än tidigare under krigsåren, och
det är inte heller någon hemlighet, att jag i början av år 1944 i regeringen
tog upp frågan, örn inte vi nu inför riksdagen skulle lägga fram ett förslag,
som innebar, att vi skurö bort vad som under krigstiden införts i tryckfrihetsförordningen.
Jag vann inte anslutning inom regeringen. Initiativet gick över
till riksdagen. Men min uppfattning sammanföll på detta område helt med den.
som riksdagen givit uttryck åt.

I fråga örn spionerilagstiftningen har det också varit min strävan att så
snart som möjligt få ändrade förhållanden till stånd. Redan innan riksdagen
i fjol antog den bestämmelse, varigenom frågan om rätt att anställa åtal i vissa
fall underställdes Kungl. Maj :ts prövning, hade jag försökt att, i den mån
det för en justitieminister är möjligt, verka för en riktig tillämpning av denna
lagstiftning. Efter det att beslutanderätten om åtal lagts i Kungl. Maj:ts
hand, har det varit min strävan att se till, att icke allt det, som lagstiftningen
på grund av sin kautschukkaraktär omfattar, kommer under åtal, utan endast
sådant som enligt allmän uppfattning måste anses vara direkt klandervärt och
straffbart.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Branting sade, att det är gott och väl med en sådan bestämmelse, men
att ingenting hindrar polisen att fortfarande utreda en mängd företeelser, som
falla under 8 kap. men som kanske sedan inte ge anledning till åtal. Polisen
kan ju inte veta, sade herr Branting, vilken uppfattning justitieministern har
i åtalsfrågan. Jag kan svara herr Branting, att polisen mycket väl känner
till min inställning, och i varje fall vet man, för vilka former av brottslig verksamhet
jag ej kommer att tillstyrka anställande av åtal. Den praxis, som
inaugurerats, kan alltså inte undgå att influera på polisens verksamhet.

I fråga om tvångsmedelslagstiftningen framhöll jag i går, att jag är mycket
angelägen att så fort som möjligt få bort denna, och det har jag ansett
hela tiden. Denna lag är en typisk kristidsprodukt, och jag har alltid reagerat
mot de långtgående ingrepp, som man enligt min mening har varit nödsakad
att göra under dessa år. För mig kommer det att vara mycket angeläget
att få bort denna lagstiftning, så snart det med hänsyn till rikets säkerhet
är möjligt. Jag delar herr Bräntings uppfattning, att det nog är svårt att göra
någon justering av denna lagstiftning, ty hur den än skrives, kommer den att
bli rätt kautschukbetonad till sin karaktär. Så länge man har den kvar, är
det därför av vikt att man speciellt inriktar sig på tillämpningen av densamma.

Jag framhöll också i går, och jag vill stryka under det i dag, att utlänningslagstiftningen
under de senaste åren har varit föremål för en ständig
översyn, som syftat till att skapa ökad rättssäkerhet för de personer, som
komma hit såsom flyktingar. Redan i maj 1943 tillkallade jag särskilda sakkunniga,
som skulle utreda denna fråga, och det underströks i direktiven för
dem, att vad de först skulle ägna uppmärksamhet åt och i första hand lägga
fram förslag örn var regler angående ökad rättssäkerhet för flyktingar. Ett
förslag därvidlag kom också mycket hastigt till stånd, och i september 1943,
örn jag inte minns fel, utfärdades en kungörelse, som innebar ganska väsentliga
garantier för ett ökat rättsskydd åt flyktingarna.

Också denna lagstiftning har nu varit föremål för en grundlig översyn, och
jag kommer att till årets riksdag framlägga en proposition med förslag till
ny utlänningslag och förslag örn en laglig reglering av rätten att beröva
utlänningar friheten. Det blir därvid min strävan att tillse, att kristidens
utväxter i görligaste mån avlägsnas.

Jag har alltså ingen som helst anledning att taga tillbaka de uttalanden jag
tidigare gjort om angelägenheten av att rättstillståndet i vårt land återföres
till vad det var före kristiden, och liksom hittills kommer det även i fortsättningen
att vara min strävan att arbeta för att, nå detta mål.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Branting, som yttrade: Herr
talman! Jag vill bara be att få uttala min tillfredsställelse över den principiella
deklaration, som herr justitieministern har avgivit. Jag kan ju inte
heller vara missnöjd med att ha framkallat den. Det skall bli intressant att
örn några år summera, hur långt vi då kommit i den återgång till normala
förhållanden, som vi sträva efter.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag föranleddes närmast av herr
Holmbergs anförande att begära ordet, speciellt därför att han riktade ett direkt
angrepp mot mig. Han ansåg det besynnerligt att jag, som var så känslig,
att jag fann det nödvändigt att avstänga en person från anställning vid
försvarets civilarbeten, därför att; han under någon kortare lid prenumererat
på kommunistiska tidningar, icke hade spårat nazistiska tendenser hos inspektör
Paulson.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tror att det kommer att bli mycket svårt för herr Holmberg att leda i
bevis, att jag skulle ha haft den uppfattningen, att en person, som uppträtt
såsom prenumerant på en kommunistisk tidning, på det viset borde berövas
sina möjligheter att förtjäna sitt levebröd. Jag har ganska gott samvete på
den punkten, och jag tror att det är tämligen lätt för mig att visa, att jag
ständigt varit emot detta registreringsraseri, som föranlett klassificeringar av
personer såsom nazister eller kommunister på så lösliga grunder som den herr
Holmberg här talade om.

Däremot skall jag gärna medge en försummelse från min sida i ett annat
ärende, som herr Holmberg drog upp. Han framhöll, att det ju inte är så
konstigt att den svenska polisen har förbindelser med utländska polisorganisationer
av för oss mindre önskvärd natur, när Sverige fortfarande är med i
den internationella kriminalpoliskommissionen, som numera är rent nazistisk.
Det är riktigt, att vi till följd av ett gammalt beslut, från tiden långt före kriget,
utbetalat en summa av 600 francs om året till denna organisation. Men
det har icke haft några praktiska konsekvenser att vi icke upphävt detta gamla
beslut, sedan denna organisation blev nazistisk, utan formellt ha tillhört
den och fortsatt att utbetala en viss summa på grund av ett gammalt beslut.
Denna organisation bildades i Wien år 1923, och frågan om anslag till den har
icke särskilt avgjorts från år till år. Denna organisation avsåg att åstadkomma
ett internationellt samarbete för att bekämpa brottsligheten. Det finns ju
åtskilliga brott, som icke äro av politisk natur, och det är helt naturligt av
vikt att man beträffande dem upprätthåller ett internationellt samarbete. Jag
skulle tro att praktiskt taget alla länder i Europa voro med i denna organisation,
i varje fall har jag fått uppgift från den, som år 1936 representerade
Sverige vid organisationens konferens i Belgrad, att praktiskt taget alla länder
då voro med och att organisationen vid den tidpunkten icke hade en nazistisk
karaktär. När den blev nazistisk, kan jag inte svara på. Det måste
ha skett någon gång under åren 1937 eller 1938. Jag kan inte säkert säga,
huruvida någon svensk representant deltagit ettdera av åren 1937 eller 1938,
men sedan man konstaterat organisationens karaktär, har, enligt de uppgifter
jag erhållit från polisen, intet svenskt deltagande ägt rum. Vad herr Holmberg
sagt är alltså formellt riktigt, men kammaren kan vara övertygad om
att i realiteten här icke har förekommit någonting, som ger honom rätt att
ta så starka ord i munnen som han gjorde.

Skulle herr Holmbergs uppgifter om ett organiserat samarbete mellan den
tyska och den svenska polisen i flyktingärenden och politiska ärenden vara
riktiga, anhåller jag att allt det material, han kan mobilisera för att bevisa
riktigheten av dessa påståenden, ställes till den parlamentariska undersökningskommissionens
förfogande. Detta strider nämligen bestämt mot de försäkringar
vi ha erhållit från den ansvariga polisledningen, och jag vill säga
herr Holmberg, att om dessa försäkringar från polisledningens sida visa sig
oriktiga, skall jag icke lägga fingrarna emellan när det gäller att hävda vad
jag anser vara ett svenskt rättsintresse.

Jag hörde tyvärr inte huvudparten av herr Holmbergs anförande och kan
därför endast svara på vad jag hade tillfälle att lyssna till. I fråga om långmoraaffären
är det möjligt att myndigheterna läto skrämma sig av uppgifter,
som kunde förefalla mera oroande än de i själva verket voro. Men även denna
sak blir ju nu föremål för prövning av kommissionen, herr Holmberg, och såväl
polisen som socialstyrelsen får där motivera sina åtgöranden.

Om jag, då jag nu ändå har tagit ordet, skulle få lov att ett ögonblick anknyta
till vad justitieministern nyss har anfört, så förstår jag mycket val att
hårda ord ha sagts i denna kammare, i medkammaren och i pressen örn poli -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sens sätt att uppträda och om det otrevliga och otillbörliga i post- och telefoncensuren,
avlyssnandet o. s. v. Det strider mot åtskilligt inom en, att man
skall behöva ha en statlig organisation som använder metoder, vilka oundvikligen
måste ge intryck av att komma in på ting som tillhöra privatlivet. Men
den saken kunna i varje fall vi inom socialdepartementet omöjligen lastas för.
Regering och riksdag ha gemensamt ställt dessa tvångsmedel till polisens förfogande,
och man har väl gjort det med fullt öppna ögon för att resultatet
skulle bli ett spionerande via telefonen och posten. I annat fall hade ju lagen
icke haft någon mening. Naturligtvis kan man säga att allt beror på
hur polisen utnyttjar dessa fullmakter, och det är ju det saken gäller. I och
för sig tvetydiga metoder kunna användas för att avslöja brottslingar, men
örn polisen går därutöver, anser sig den allmänna opinionen böra slå larm.

Det skulle vara lätt för socialministern och även för mig att säga, att detta
ha vi egentligen inte så mycket att göra med, därför att riksdagen tidigare
varit mycket ängslig för att någon form av polisministerstyrelse skulle uppkomma
här i landet. Konstitutionsutskottet har, såvitt jag förstår, ganska
noggrant undersökt, huruvida polisen handlar enligt direktiv från regeringsledamots
sida eller ej. För min del anser jag det felaktigt av riksdagen att vara
så rädd på den punkten. Jag tror att riktigare vore, som det nu har blivit i den
allmänna diskussionen, att regeringsledamöterna ställas till ansvar även för
denna sak. Jag vill inte krypa ifrån ett ansvar på den punkten, men med hänsyn
till vad som tidigare har sagts här i riksdagen vore det ganska lätt att
göra det.

Jag vill inte göra några invändningar, örn riksdagen skulle vilja upphäva
den nu gällande tvångsmedelslagen med anledning av det sätt på vilket den
har brukats. Men jag vill ändå påpeka, att det inte bara är nackdelar förenade
med det nuvarande systemet. Man säger — och särskilt herr Petersson i Göteborg
drev den satsen — att ingen spion torde vara så dum, att han använder
posten och telefonen, när han vet att dessa kommunikationsmedel äro föremål
för övervakning. Det är just detta polisen framhåller, herr talman: om man
vet, att man icke kan använda de enklaste metoderna för kommunicering, fördröjes
de militära underrättelsernas spridande. Otvivelaktigt har man alltså
här ett preventivt medel. Om det vore så enkelt, att man i varje situation kunde
lita på att brev, innehållande farliga underrättelser, aldrig kunde komma
till polisens kännedom, skulle resultatet bli en ökad snabbhet i spridningen av
militära underrättelser, som jag tror skulle visa sig ganska besvärlig. Huvudsaken
är ofta just att man försenar uppgifternas avlämnande.

Men detta är ju inte det väsentliga, utan huvudmotivet är att spionerna faktiskt
icke äro klokare än att man gång på gång avslöjar dem, icke genom brevcensuren,
utan med hjälp av telefonövervakningen -—- jag har ej varit i tillfälle
att höra, vad socialministern anförde på den punkten, och kammaren får därför
ursäkta mig, om jag upprepar vad han kanske redan har sagt. En av våra besvärligaste
spionaffärer, som innebar överlämnandet av svenska statstelegram
med militära uppgifter, avslöjades uteslutande därigenom att man hade tillgång
till telefoncensuren. För kort tid sedan sprängdes en nazistisk liga genom
ett oförsiktigt meddelande i telefonen, vilket kom till polisens kännedom. Dessa
två affärer hade icke kommit till myndigheternas kännedom, därest man
icke haft tillgång till telefoncensur.

Vidare säger polisen -—- jag vet inte vilket värde det kan ha — att man lätt
får uppslagsändar mod hjälp av telefonövervakningen, eftersom den gör det
möjligt att så att säga kristallisera ut vissa bekantskapskretsar, där något olovligt
kan misstänkas förekomma. Jag kan försäkra herrar kritiker, att Lönnegren
och Paulson ännu denna dag hade suttit och drivit sitt hantverk, örn poli -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sen varit lika ömsint örn vad vi alla anse vara demokratiska rättigheter som
vi äro i denna debatt.

Jag tror att man bör ta hänsyn till dessa förhållanden, när man talar örn att
allt måste återställas till vad det förut varit. Det skola vi säkerligen alla vara
med om, när vi ha råd till det och örn vår säkerhet och trygghet är sådan, att
vi icke längre behöva riskera, att vad som då kommer att ske kan innebära en
fara för vår säkerhet eller, som i affären Lönnegren-Paulson, för vårt anseende
utåt. Jag ber alltså de närvarande kammarledamöterna att tänka över hur
dessa synpunkter böra avvägas mot varandra.

Sedan måste jag säga ett par ord örn talet att vi mer och mer glida mot polisstaten.
Ingripandena utveckla sig ohämmat på punkt efter punkt, säger man,
och som det mest avskräckande exemplet har man anfört, att polisen läser de
inkallades brev och befordrar till straff dem, som i dessa brev gjort sig skyldiga
till ett eller annat förgripligt uttalande. Ansvaret för denna militära censur
tror jag i alla händelser inte att polisen är pigg på att ta. Det har i varje
fall aldrig varit något önskemål från dess sida, att den skulle bibehållas. Jag
kanske också kan få meddela kammaren, att kontrollen över de inkallades brev
för närvarande är avskaffad och att det skedde långt innan denna storm örn
säkerhetstjänsten blåste upp i pressen. Naturligtvis kan det tänkas att den
blir införd igen, örn det skulle visa sig nödvändigt av säkerhetsskäl. Motivet
till att den infördes var ju allas vår välsignade pratsamhet om saker, som
egentligen skulle vara hemliga. De inkallade pojkarna beskrevo ofta i sina brev
befästningsarbeten och annat, och det ansågs ur säkerhetssynpunkt både otrevligt,
olämpligt och riskabelt, att denna trafik fick fortgå.

Denna granskning upphävdes emellertid i höstas, och jag föreställer mig att
erfarenheterna komma att visa, att det ej finns anledning att återgå till den,
därest icke någonting särskilt händer. Detta är, herr talman, ett belägg för att
det inte förhåller sig så, att regeringen försöker att till varje pris polisbeslå
detta land och att den nu tvingas att motvilligt vidtaga åtgärder för att lätta
på polistrycket. Det förekom ingen diskussion örn säkerhetstjänsten vid den
tidpunkt, då denna åtgärd vidtogs.

.Tåg skulle också kunna påpeka, att andra lättnader genomförts under tiden
mellan december 1943 och december 1944. Det skulle vara mindre lämpligt att
offentligen diskutera dessa ting, men jag kan säga att icke obetydliga minskningar
i ingripandena ha skett. När det gäller dessa ingripanden och dessa
lättnader måste vi, som bära ansvaret, dock hela tiden hålla i minnet vad
jag tidigare sagt, nämligen att varje åtgärd, som återställer fredsförhållandena,
uppenbarligen minskar polisens effektivitet. Avvägningen i detta stycke
kan många gånger vara både besvärlig och bekymmersam.

Jag har, herr talman, bara velat lämna dessa upplysningar till den diskussion
som förekommit. Jag slutar med att upprepa vad jag sade i början av mitt
anförande, nämligen att jag anser det mycket naturligt, att diskussionen har
kommit i gång och att den fått delvis mycket upprörda former. Ofta nog är
det dock heliga ting det här rör sig örn. Jag föreställer mig emellertid, att man
vid närmare eftertanke skall finna, att det ligger något i de synpunkter jag
har tillåtit mig att framföra.

Herr Holmberg: Då det icke är mig möjligt att nu upptaga någon längre
polemik, vill jag begränsa mig till att endast ta fasta på några positiva yttranden
av statsrådet Erlander.

Han förklarar, att han alltid har varit emot den isoleringspolitik, som kommer
till uttryck i att polisen söker hindra arbetare från att erhålla eyselsättning
exempelvis vid försvaret på grund av deras politiska inställning. Jag hop -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

pas, att vi inom en ej alltför avlägsen framtid skola få se praktiska bevis på
denna herr statsrådets inställning.

Beträffande den internationella kriminalpoliskommissionen och svenska statens
bidrag till den är bara att säga, att även örn man ej haft någon representant
närvarande där, så har man dock under alla år betalat avgifterna, och det
är illa nog. Genom att betala har man nändigen erkänt detta organ för en nazistisk
polismakt — vars handlingar ställa alla kriminella förbrytelser _på annat
håll i skuggan — såsom ett organ för internationellt samarbete civiliserade
polismakter emellan. Jag hoppas att utbetalandet av detta anslag, sedan
jag nu har påtalat saken, kommer att upphöra.

Vad beträffar det material, som vi äro i besittning av, skall det naturligtvis
ställas till kommissionens förfogande, även kopia av det som vi redan 1939 överlämnade
till högsta polismyndigheten i Stockholm, och jag hoppas att överlämnandet
av detta material denna gång skall ge bättre resultat än tidigare,
då vi vid olika tillfällen här i riksdagen och i pressen påtalat polisens förfaringssätt.

Herr Myrdal: Herr talman! Jag begärde ordet i går eftermiddag för att
bli i tillfälle att ge en replik till de kritiska synpunkter, som handelsministern
visade mig den äran att knyta till mitt första anförande i remissdebatten.
Sedan dess har i denna debatt mycket yttrats, som jag från mina utgångspunkter
gärna skulle ha velat upptaga till behandling — jag tänker då ej
minst på det intressanta anförande, som herr Wistrand höll — men av hänsyn
till att debatten redan dragit så långt ut på tiden skall jag inte göra det, i
ali synnerhet som jag tror att det sakliga, jag skulle ha att säga, kommer att
kunna tillvaratagas i mitt svar till handelsministern.

Kammarens ärade ledamöter kunna knappast ha undgått att observera, att
handelsministern i sitt anförande näppeligen kunde antagas tala i egenskap
av regeringsledamot, utan att han talade såsom ledare för folkpartiet. Denna
observation från min sida är minst av allt en kritik. Tvärtom anser jag att det,
med hänsyn till att en så stor del av vår politiska intelligens är samlad i regeringen,
skulle vara mycket betänkligt för vår strävan att hålla debatten på en
hög nivå, örn regeringens medlemmar skulle känna sig förhindrade att deltaga
i meningsutbytet.

I själva verket sker här en nydaning på statsvetenskapernas område, och
handelministerns och mina kommande lärjungar — eller våra efterträdares lärjungar
■—■ skola måhända skriva doktorsavhandlingar om detta, där handelsministerns
anförande i går kommer att spela en roll, icke på grund av den lilla
detalj vi här diskutera, utan just därför att det kom till.

Från mina utgångspunkter vill jag hoppas, att handelministern i och med
detta anförande har sanktionerat ett tillvägagångsätt av en regeringskollega,
.sorn för några månader sedan tillät sig att ge uttryck åt meningar, som ^knappast
kunde antagas vara allmänt delade inom regeringen, något som då blev
föremål för en mycket häftig kritik från stora tidningar representerande det
parti herr Ohlin leder.

Innan jag börjar min replik, skulle jag emellertid i förbifarten vilja ge ett
svar till min vördade vän herr Ström. Jag tror att jag kan ge detta svar å bådas
våra vägnar, d. v. s. att jag i det stycket kan innesluta handelsministern, nu
i hans tredje egenskap av nationalekonom. Herr Ström framförde nämligen
nå nytt den gamla visan om oss nationalekonomer, som alltid äro oense. Jag
vill säga till herr Ström, örn han är här närvarande, att han i den frågan är
litet gammalmodig. Häromdagen satt jag tillsammans med en mycket framstående
industriidkare med mycket solida borgerliga uppfattningar i saker och

Nr 4.

Torsdagen elen 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ting, och han sade till mig: »Det är alldeles fel, när man säger att nationalekonomerna
äro oense. Det bekymmersamma är att de numera, sedan vetenskapen
skridit framåt, äro alldeles för eniga.» Han gjorde visserligen några enligt
hans mening hedersamma undantag, men han förklarade uttryckligen, att han
till dem icke räknade handelsministern.

I själva verket ligger det också så till, att om en socialliberal och en socialdemokratisk
nationalekonom ha olika åsikter, beror detta ingalunda på vetenskapliga
divergenser. Naturligtvis kan det förekomma skiljaktiga uppfattningar
i fråga om vissa av de fakta och sammanhang, vi som nationalekonomer
studera, men icke i högre grad än fallet är inom andra vetenskaper. Skillnaden
i åsikter beror i stället på att vi anlägga olika värdesynpunkter. Vi se helt
enkelt frågorna politiskt på olika sätt. Därvidlag måste vi begära att få vara
medborgare. Det är lika orimligt att av handelsministern och mig begära samma
politiska uppfattning, som det skulle vara att begära det av exempelvis
två kemister eller två specialister på något annat vetenskapligt gebit.

En viktig punkt i vad handelsministern hade att säga var hans förklaring
att folkpartiet, när det i valstriden hade yrkat på lägre skatter, ingalunda hade
avsett att det borde bli lägre skatter nu eller i en nära framtid, utan att detta
yrkande bara gällde förhållandena efter kriget. Han sade också, att den saken
oupphörligt framhållits i valstriden och att man aldrig sagt något som skulle
kunna tolkas till att vad man begärde var en skattesänkning på närmare sikt.
Jag är rädd för att dessa reservationer kanske icke alltid funnos där, och jag
är framför allt övertygad örn att många av dem, som med glädje hörde denna
propaganda och kanske också blevo influerade av den, verkligen föreställde sig
att det var fråga om en mera omedelbar aktion på skatteväsendets område.

Det är kanske inte så stor anledning att tala örn detta nu. Jag hade i
förbigående fällt ett yttrande, att jag såg det som ett tillnyktrande efter sommarens
och framför allt höstens fredsoptimism, att besvärjelserna och löftena
örn en skattesänkning nu hade försvunnit. Men handelsministern lade en ganska
stor vikt vid saken, och därför skall jag tillåta mig några ytterligare reflexioner
på den punkten.

Vi kunna ju lämna valstriden därhän och fråga oss: vad menar folkpartiet
i skattefrågan nu? Jag skall inte understå mig att på den punkten rikta en
fråga till handelsministern, utan vad jag säger är närmast frågande reflexioner
av en ledamot i kammaren, som hörde hans uttalanden i går eftermiddag.

Hela frågan beror på hur man tänker sig utvecklingen efter krigets slut. Örn
omedelbart efter krigets slut skulle följa en depression, något som är fullkomligt
möjligt, _ innebär folkpartiets ståndpunktstagande att man önskar skattenedsättning
i en depression. Örn detta var meningen, hade det ingalunda varit
nödvändigt att göra den programsatsen så emfatisk och att framställa den som
en protest mot de inställningar, som förmodades vara för handen på den socialdemokratiska
sidan och som i allmänhet äro sammanknippade med finansministerns
namn, Jag utgår alltså från att detta knappast har kunnat vara meningen.

Måhända var det i stället så, att folkpartiet visade mycket större framsynthet
än de flesta av oss, och redan under valstriden anteciperade det numera måhända
sannolika alternativ för den ekonomiska utvecklingen, som ligger till
grund för. den nu framlagda budgeten, d. v. s. att närmast efter krigets slut
skulle följa en högkonjunktur och att först därefter skulle inträda en depression.
Folkpartiets från det socialdemokratiska partiets avvikande åsikt skulle
då vara, att folkpartiet inte bara som vi socialdemokrater ville ha en sänkning
av skatterna vid en depression, utan redan under den föregående högkonjunkturen.
Jag måste säga mig att jag av olika skäl måste ställa mig mycket tvek -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

sam inför klokheten av en sådan politik ur de värdesynpunkter, som jas anlägger.
Om vi alltså antaga, att utvecklingen skulle bli denna, att vi först ha
en svår inflationskonjunktur under den närmaste tiden — som emellertid mängdmässigt
löper på en låg nivå -— och att vi under denna tid lia extraordinära
utgifter, så att vi knappast balansera, måhända till och med underbalansera
budgeten, och att vi därefter få en kort högkonjunktur, så äro orsakerna, varför
det för mig framstår såsom mycket tveksamt, om vi verkligen skulle kunna
sänka skatterna under högkonjunkturen, för det första, att den normala budgetens
utgifter, som vi icke utan vidare kunna skära ned, äro mycket stora,
och, för det andra, att vi i allmänhet ställa in oss på väldiga reformer här i landet,
socialreformer, bl. a. reformer på socialförsäkringens område, och många
andra reformer, t. ex. på skolväsendets område — och jag begagnar här tillfället
att till punkt och pricka få instämma i det behjärtade anförande, som
handelsministerns och min kollega, herr Wahlund, hållit under dagens lopp.
Det är här fråga om väldiga utgifter.

Det folkpartistiska. instämmandet beträffande önskvärdheten och nödvändigheten
av dessa reformer är väl icke. försett med den reservationen, att man icke
skall göra något under en depression, ty då har man inte råd därtill, och ej
heller under den följande högkonjunkturen, ty då skall man sänka skatterna?
I så fall skötes ju infriandet av detta löfte om socialreformer, som folkpartiet
står för, mycket långt fram i tiden. Jag förutsätter alltså, att folkpartiet verkligen
är berett att snart nog, åtminstone inom den högkonjunktur, som vi alla
se fram emot, träda in för dessa stora reformer, vilket såvitt jag förstår måste
göra det svårare a.tt genomföra denna skattesänkning.

Men för det tredje och framför allt ställer jag till mig själv den frågan:
bortsett från utgiftsstegringen, är folkpartiet verkligen redo att med undanskjutande
av statsfinansiella skäl ta den ståndpunkten att skatterna skola
sänkas i denna kanske korta högkonjunktur vi ha förutsatt — jag tänker då
på situationen under denna högkonjuntur, mot bakgrunden av att vi nu i så
många år lia underbalanserat vår budget, och jag vill tillägga: mot bakgrunden
även av handelsministerns mycket bestämda avståndstagande mot en engångsskatt
eller andra finansiella åtgärder, som skulle i efterhand kunna rättvrida
de avsteg ifrån sunda budgetbalanseringsprinciper, som vi tillåtit oss under
krigsåren?

Detta leder mig till den andra huvudpunkten i handelsministerns kritik av
mitt anförande. Jag hade sagt, att det enda egentliga skäl, som jag kan se för
en engångsskatt på förmögenhet, är dess inverkan på förmögenhetsfördelningen.
och han invände, att — vilket ju är väl bekant — verkningarna på inkomstfördelningen
av en engångsskatt på förmögenhet äro relativt små. Staten kan inte
minska sina utgifter för räntebördan avsevärt, även örn en mycket väsentlig
engångsskatt lägges på förmögenheten. Det är riktigt, och det är sant. Det
heror på, som alla veta, att vi räkna med låga räntor, och det beror på att skatterna
nu äro så höga.

Jag medger, att jag kanske borde ha nämnt även denna sak, ifall jag skulle
lia avsett, att jag verkligen hade resonerat positivt örn engångsbeskattning på
förmögenhet. Men vad jan talade örn var en helt annan sak: verkningarna på
fördelningen av förmögenheterna i landet mellan medborgarna. Och därvidlag
är det klart, att en socialist inte kan underlåta att lägga en viss vikt inte bara
vid fördelningen av inkomsterna, utan även vid fördelningen av förmögenheterna.
Med förmögenhet följer ekonomisk makt över produktionens anordning,
och i vårt samhälle innebär, som bekant, innehavet av förmögenhet dessutom
rätt och möjlighet att konsumera den precis på samma sätt som inkomst.

Det var en sak i vad handelsministern sade på tal örn en engångsskatt, som

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

oroade mig, och det oroade mig, därför att det gällde en fråga, där vi inte skulle
behöva tvista, en fråga alltså som rör, hur verkligheten är beskaffad. 1 en sådan
fråga borde vi såsom nationalekonomer komma till samma slutsats. Örn jag förstått
herr handelsministern rätt, ville han nämligen göra gällande, att engångsskatt
på förmögenhet skulle kunna ha inflationistiska verkningar -— jag förmodar
att han menar under en högkonjunktur, ty skulle det så vara, att vi kunde
konstruera en engångsskatt, som alltid hade inflationistisk verkan, skulle det
vara ett mycket fördelaktigt medel att tillgripa under depression. Jag förutsätter
alltså, att handelsministern menade, att denna egenskap hos engångsskatten
bara är något som uppträder under högkonjunkturer. Nu vill jag inte
diskutera denna sak mera ingående, men jag är, som sagt, övertygad om att vi.
om vi sätta oss ned att grubbla över problemet, skulle kunna lösa det, eftersom
denna sak inte bör bero av politiska åsikter, utan är en fråga örn hur verkligheten
är beskaffad. Preliminärt, i den mån jag haft anledning att tänka över
dessa skatteproblem, har jag haft den inställningen — jag vill bekänna, att jag
har på känn, att den skulle vara hållbar — att en engångsskatt på lörmögenhet,
i synnerhet om den vore stor, genom att åstadkomma rubbningar i näringslivet
genom att tvinga till utförsäljning a.v värdepapper, aktier o._ s. v., skulle
ha en deprimerande verkan, inte bara under depression, såsom ja" påpekat,
utan även under en högkonjunktur. Detta är ju skälet till min åsikt, att örn
man överhuvud skall ha en engångsskatt, skall man inte pålägga den under en
depression, utan i så fall skall man söka lägga på den under en högkonjunktur.
En inflationshögkonjunktur sådan som den närvarande, som bara kan hållas
i styr med dessa extraordinära metoder, priskontroll, ransonering och investeringskontroll,
vore alltså tillfället att pålägga en engångsskatt på förmögenhet.

Jag skall tillåta mig att något vid sidan av vår lilla tvist här med några
ord klargöra min personliga inställning till engångsskatt på förmögenhet. Både
på grund av den omständighet, som handelsministern har dragit in i debatten
och som är mycket viktig, nämligen att dess verkan på inkomstfördelningen är
relativt obetydlig, och på grund av de starkt rubbande verkningar på näringslivet,
som en sådan drastisk åtgärd har, är jag för min del inte i och för sig
rå förfärligt road av en engångsskatt på förmögenhet. Jag ser bara ett skäl
därför: det fördelningspolitiska, och det finns ju möjligheter att man skulle
kunna tillgodose mina fördelningspolitiska syftemål på ett sätt, som är mindre
riskabelt för näringslivet och måhända rent av fördelaktigt för detsamma. Det
var i detta sammanhang jag nämnde frågan örn en stegring av arvsskatten. I
dessa tider, när vi i alla fall på ett eller annat sätt måste taga ståndpunkt till
spörsmålet, huruvida vi vilja i efterhand åstadkomma en rättvridning av underbalanseringen
under kriget, måste den frågan för mig öven bli aktuell.

Men oavsett vilken inställning man har till frågan örn en engångsskatt på
förmögenhet, tycker jag man skulle kunna komma till enighet i två saker, den
ena, att om man överhuvud skall pålägga den, bör man göra det under inflationshögkonjunktur,
och, den andra, att eftersom denna fråga, efter den diskussion,
som har varit, och de utlåtanden, vilka kommit från bevillningsutskottet,
ligger såsom ett moln över det svenska näringslivet, vore det angeläget,
om frågan kunde avgöras — i positiv eller negativ riktning — så snart
som möjligt, så att, om nian inte skall ha skatten, det blir klart, att man inte
skall ha den, och så att, om man skall lia den, man kan pålägga den vid lämplig
tidpunkt.

I själva verket är det denna inställning, jag tillät mig ge uttryck åt rörande
frågan örn engångsskatt på förmögenhet, och jag är ledsen, att handelsministern
uppfattat min inställning till förmögenhetsskatten såsom mera positiv än
den i själva verket är.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Handelsministern slutade sitt anförande med en allmän deklaration till förmån
för det kapitalistiskt samhällsekonomiska systemet, oell han pekade pa.
hurusom det inom det fria näringssystemet har funnits dynamiska krafter,
sorn lia drivit fram utvecklingen oell stegrat produktionen oell levnadsstandarden
mycket kraftigt. Jag skall tillåta mig att uttala mitt instämmande i detta.
Det är ju fullkomligt självklart. Ifall han skulle vilja lia andra instämmanden,
så är jag förvissad örn att herr handelsministern vet, att han skulle kunna
åberopa mycket lämpliga citat från Karl Marx, eftersom denne i det hänseendet
hade precis samma uppfattning, som sedermera handelsministern kommit
till efter åtskilliga decennier. Men för en socialdemokrat är detta bara så att
säga den ena sidan av saken, ty annars skulle det inte kunna finnas något riktigt
skäl, varför vi ändå vilja genomföra genomgripande reformer av det ekonomiska
livet och särskilt av produktionslivet.

Vi ha nämligen dessutom observerat, att detta fria näringsliv löper med
stora risker för de enskilda och särskilt för de svagare i samhället, vi ha observerat,
hur det allt emellanåt blir kriser med arbetslöshet, -— långt innan vi
kommo in i sådana förhållanden, som dem vi leva i sedan 1914 — hur det varit
överproduktion på ena hållet och samtidigt underkonsumtion pa andra
hållet, och hur överflöd och brist bott tillsammans liksom fattigdom och rikedom.
Och det har för oss alltid framstått såsom ett önskemål, att — med bibehållande
så mycket som möjligt av det privata^ företagandet i dess egentligamening,
av enskilda människors vilja och förmåga att uträtta någonting för
sig själva och för samhället — man genom statsingripande skulle kunna höja
produktiviteten och stegra framstegstakten i näringslivet.

Sedan rätt länge leva vi ju i ett samhälle, som man icke kan beskriva med
allmänna talesätt. Vi skulle kunna tvista om huruvida detta samhälle, som vi
leva i, är ett privatkapitalistiskt eller ett socialistiskt samhälle; i alla händelser
är det genomträngt av regleringar, i vissa hänseenden för mångå regleringar
— det erkänner jag också, ty jag tycker inte om alla regleringar, i synnerhet
icke sådana som gälla obetydliga ting i dagens varjehanda.

Genom dessa regleringar söka vi en större stabilitet. Det är ingen, icke ens
någon av den socialliberala åskådningen, som tänker sig. att man skulle ha
kunnat bemästra näringsproblemen under detta krig efter liberala principer.
Nej, inför det hot, som hängt över oss, och de svårigheter, vi mött, ha vi varit
beredda att ingripa på olika sätt, att bestämma priser, att ransonera varor och
att bestämma produktionen o. s. v. _

För min del är jag rädd för att den tid, som vi gå till mötes efter kriget,
visserligen, såsom jag hoppas, kommer att ge oss större möjligheter att hålla
en allt högre produktion och att få en allt jämnare fördelning, men att den
kommer att ställa oss inför regleringsproblem, vilka äro allvarliga. De komma
att vara av annan art; det blir inte fråga örn en knapphetshushållning, där
det gäller att inskränka och begränsa, utan det blir på nytt en överflödshushållning,
där det gäller att kunna hålla produktionen i gång och att kunna nå
full sysselsättning. Dessa problem, herr talman, äro i viss mening mycket svårare
än dessa knapphets- och begränsningsproblcm, som vi nu ha statt, inför.

Det är klart att på denna punkt går en skiljelinje mellan.handelsministerns
socialliberala åskådning och den socialdemokratiska åskådning, som hyses av
mig och majoriteten inom denna kammare ävensom av en del av regeringens
medlemmmar. Vi socialdemokrater ha en större tilltro till att vi skola kunna utnyttja
de i alla fall nödvändiga statsrcgleringarna för att stegra takten i produktivitet
sförbät 1 ringen och för att rättvrida inkomstfördelningen. Det, är en
skiljelinje, som det kan vara intressant att diskutera i vår allmänna debatt.
Det bör emellertid inte vara en oöverstiglig skiljelinje, ty vi ha ju erfarenhet,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

inte bara från de senaste åren, mina herrar, utan under generationer av att
man dock kan komma till en gemensam ståndpunkt i olika konkreta sakfrågor,
trots att man ilar en olika allmän inställning till de samhälleliga organisationsproblemen.

Herr statsrådet Ohlin: .Tåg är inte säker på att jag delar min vän och kollega
herr Myrdals uppfattning i fråga örn betydelsen av om ett statsråd tar tili
orda från den ena eller den andra bänken eller under den ena eller den andra
omständigheten, så att det kan bli föremål för statsvetenskapliga undersökningar
längre fram, men jag kanske i alla fall får lov att göra ett litet påpekande
rörande mitt anförande i går.

Herr Myrdal gjorde gällande, att jag i går talade såsom chef för folkpartiet.
Mitt anförande sönderföll emellertid i två delar, i likhet med finansministerns
bekanta anförande i höstas. Den första delen av mitt anförande var
ett påpekande rörande utrikeshandelns stora betydelse och den inverkan, som
denna handels begränsning har på vårt sannolika läge under år 1945. Jag ansåg
mig lia, icke blott all rätt utan också all anledning att diskutera denna
sak från regeringsbänken i min egenskap av handelsminister. Men sedan
gjorde jag ett tillägg av mera principiell innebörd, vilket, som sagt, ju även
finansministern gjort under en debatt under fjolåret. Det förefaller mig. som
om det skulle vara av ett visst intresse, att, när vi haft en samlingsregering
under så pass lång tid som den nuvarande, detta icke i onödan skulle lägga
kapson på den politiska debatten, och som om man därför skulle kunna rent
av betrakta det såsom en fördel, när det gäller sådana mera allmänna principiella
frågor, att statsråden ha en viss, ganska väsentlig yttrandefrihet. Det
är ju en helt annan sak, än örn medlemmarna av samma regering skulle stå
och förfäkta olika åsikter i fråga örn en viss föreliggande proposition. Detta
kan naturligtvis, örn det skulle gälla väsentliga meningsmotsättningar, icke
komma i fråga, medan jag inte kan se, att ett principiellt tillägg från ett håll
under en sådan debatt som den, som förekom här i går, skulle medföra några
principiella olägenheter. Det är möjligt att det betyder, att statsråd, som
därvidlag lia olika åskådning, använda olika debatter för sådana deklarationer;
förra gången var det herr Wigforss, och i går var det jag. Någon större
olägenhet av sådana deklarationer kan väl inte uppkomma.

Vad jag särskilt skulle vilja säga några ord örn är professor Myrdals replik
om skattesänkningen. Jag ber att få hänvisa professor Myrdal till den skrift
örn Efterkrigstidens samhälle, som folkpartiet utgav någon tid före arbetarpartiets
tjugusjupunktsprogram. Det finns där mycket tydligt markerat .just
att skattesänkningen tar sikte på en tidpunkt efter kriget, då man menar,
att det skall finnas vissa utsikter till ett överskott i budgeten, som skall möjliggöra
skattesänkningen.

Något närmare besked om folkpartiets ställning till en rad skattefrågor
kan nog professor Myrdal knappast begära av mig, efter det att både finansministern
och han själv under gårdagens debatt ha förklarat det vara mindre
lämpligt att f. n. ta ställning till hithörande spörsmål. Men jag vill i alla fall
förklara för professor Myrdal, att jag för min del inte finner någon anledning
a priori att avstå från tanken på en skattesänknings genomförande under en
kommande högkonjunktur efter kriget. Jag tror nämligen icke att en sådan
skattesänkning, som jag befarar inte kan bli av revolutionerande art. skulle
komma att utöva sådana stimulerande verkningar i konjunkturavseende, att
de skulle på något allvarligare sätt försvåra vår konjunkturpolitik, men jag
tror att det möjligen psykologiskt och politiskt kan ligga så till, att vill man
genomföra en skattesänkning, kan det vara rätt tidpunkt att göra det då. Jag

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

fäster för min del större vikt vid de verkningar på lång sikt, som jag tror
att en skattesänkning skulle lia i gynnsam riktning, än vid de konjunkturverkningar,
som professor Myrdal talade örn och som jag tror vara av relativt
ringa betydelse.

Vad därefter engångsskatten på förmögenhet beträffar, är det väl för det
första, ganska uppenbart att den kan åstadkomma vissa olägenheter för företag,
som ägas t. ex. av enskild man eller enskild familj, där företagets finansiering
och därmed utvidgningsmöjlighet, kan försvåras så att man får en långsammare
expansion av den verksamhet, som en driftig man åstadkommer, till
icke ringa del med eget kapital, vilket icke kari till fullo ersättas med lånat
kapital. För det andra är det väl icke uteslutet, att en sådan engångsbeskattning
av psykologiska, skäl skulle utöva skadliga verkningar på sparandet på
längre sikt, och jag har för min del ingalunda den uppfattningen, att det är
någon risk för att sparverksamheten i Sverige skulle bli för stor. Jag anser
det vara en defaitistisk åsikt, herr talman, som håller på att sprida sig över
vida delar av vårt land, att det är bara bra, om sparandet blir mindre. Skola
vi kunna fortsätta att höja välståndet i vårt land i samma takt som före kriget,
måste vi sörja för att sparande av olika slag äger rum så rikligt som då
skedde.

Professor Myrdal har här diskuterat, huruvida en engångsskatt skulle ha
deflationistisk eller inflationistisk verkan — han har själv utgått ifrån att
den skulle verka deflationistisk och därför böra genomföras under en period
av inflation, troligen för att motverka denna. Enligt min mening är det mycket
ovisst, om skatten skulle ha några väsentliga verkningar i det avseendet.

Jag tror alltså, att detta icke är en huvudsynpunkt på frågan, utan att man
bör bedöma spörsmålet med tanke i huvudsak på verkningarna på längre sikt.
Men jag vill understryka, att i den mån en engångsskatt på förmögenhet skulle
ha en deflationistisk verkan, skulle det vara genom att verka rubbande inom
näringslivet, genom att ingripa störande såsom en främmande kropp i ett väl
avstämt maskineri — då fungerar naturligtvis maskineriet litet sämre, och
i det läget blir det mindre risk för en inflationsutveckling. Men jag ifrågasätter,
om det kan vara någon särskilt eftersträvansvärd metod för att bromsa en
inflation, att så att säga strö sand i maskineriet. Det måste finnas mera rationella,
konjunkturpolitiska metoder att bromsa en dylik utveckling.

Varför skall man då överväga en sådan engångsskatt? Jag hänvisade förut
till inkomstfördelningen. Professor Myrdal medgav, att denna icke påverkas
väsentligt, men han pekade på att förmögenhetsfördelningen skulle kunna göras
jämnare.

Örn det nu är så, att man genom en dylik skatt skulle åstadkomma en hel
del nackdelar, så kräves det väl då, att det å andra sidan skulle vara några
stora fördelar av att förmögenhetsfördelningen i viss mån ändras. Men om t. ex.
en del enskilda företag, som lia betydande värde, ägas av personer, som t. ex.
arbetat fram dessa företag och som visat, att de kunnat sköta dem bra, är det
då någon olägenhet med att de få ståta med en väsentlig förmögenhet, i fall de
icke konsumera någon större del av denna förmögenhet? Jag skulle vilja fråga:
finns det något statistiskt material, som visar, att dessa välsituerade människor,
som ha stora förmögenheter, verkligen så att säga äta upp detta kapital
i snabb takt, så att man av den anledningen måste skynda sig att dra in det
till staten? Jag har mig icke bekant, att det finns något sådant statistiskt material,
och örn detta icke är förhållandet, förefaller det, sorn olägenheten av
att det finns sådana förmögenheter, skulle vara rätt ringa, medan däremot fördelen
av att de finnas är väsentlig, därför att de äro en förutsättning för den

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr 4. 4

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

"typ av enskild företagsamhet, som i alla fall har varit en sporre till ekonomiskt
framåtskridande och välståndshöjning under det senaste århundradet.

Professor Myrdal ville för sin del inte rekommendera en engångsskatt, och
det konstaterar jag med tillfredsställelse. Jag kanske inte uttryckte mig så
precis, om jag i går gav det intrycket, att jag hade tolkat honom på ett annat
sätt; jag instämmer helt och hållet med professor Myrdal på den punkten, att,''
örn det behövs ytterligare någon diskussion om denna sak. denna då bör tas rätt
snabbt, så att vi någorlunda fort kunna komma till det resultatet, att tanken
på en engångsskatt kan avföras från dagordningen. Därigenom skulle möjligheterna
till åtskilliga missförstånd, som kunna verka psykiskt ogynnsamt,
reduceras — sådana missförstånd som t. ex. blommade i den bekanta diskussionen
mellan finansminister Wigforss och generaldirektör Örne och nog utövade
ett skadligt inflytande på många sparares och många obligationstecknares
villighet att spara och köpa statliga obligationer.

Jag behöver kanske inte för min del gå in på den fråga, som herr Ström vidrörde,
om nationalekonomernas oenighet. Jag skulle annars egentligen bara vilja
fråga honom, varför nationalekonomer inte skulle få lov att vara oense, när redaktörer
och alla andra människor få lov att vara oense i politiska frågor. Vi
nationalekonomer ha väl också politisk medborgarrätt och skola väl icke hänvisas
till någon ställning att uteslutande vara experter, någon sorts politiska
eunucker.

Professor Myrdal har emellertid klargjort de väsentliga distinktionerna och
annat, varför jag skall förbigå detta.

Jag vill bara i likhet med professor Myrdal understryka, att det snarast varit
anmärkningsvärt, att hela denna generation av ekonomer, som man brukat beteckna
såsom yngre —• fastän de, i likhet med herr Myrdal och mig, numera, icke
äro så unga ■— i stort sett varit ense, inte bara i fråga örn själva analysen, utan
"kanske även i fråga örn sådana saker som konjunkturpolitiken, fastän det där
finns vissa politiska aspekter, som icke kunna förbises. Redan före år 1932
ha vi i denna krets av ekonomer varit överens örn lämpligheten av att samhället
skrider till en mera energisk konjunkturpolitik genom offentliga investeringar
och dylikt. Jag motser med stort intresse ett av de förslag, som komma
från den kommission, där herr Myrdal är ordförande, rörande mera varierande
metoder för konjunkturpolitiken i avsikt att denna mindre skall koncentreras
på offentliga arbeten och dylikt och mera möjliggöra produktionens upprätthållande
vid de normala arbetsplatserna.

Men jag vill göra det tillägget, att örn vi äro överens på denna andra punkt,
så hoppas jag att vi äro överens även i en tredje punkt, som mindre varit föremål
för diskussion, nämligen den, att i ett land som Sverige utrikeshandeln
spelar en ofantligt stor roll ur konjunktursynpunkt. Det har nog varit en svaghet
i den konjunkturpolitiska diskussionen bär i landet, icke minst när man
talat om full sysselsättning -—• en aning lättsinnigt, enligt min mening — att
man så pass litet har beaktat, att örn vår export skulle undergå en väsentlig
minskning, kan knappast ens den mest energiska konjunkturpolitik förhindra
att man får en väsentlig arbetslöshet. Detta behöver ju inte betyda en kris av
den art, som vi hade i början på 1930-talet, men dock en icke oväsentlig arbetslöshet.

Jag tror därför att det vore berättigat, att man i diskussionen om de lönepolitiska
problem, som stå på dagordningen i dag, också ägnade någon tanke
åt frågan om den svenska industriens internationella konkurrensförmåga och
dess möjligheter att upprätthålla en stor export, inte bara under den första efterkrigstiden,
då kanske efterfrågan blir stor, utan också längre fram.

Det följer därav, vill jag till sist säga, att det enligt den åskådning jag re -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

presenterar inte är lämpligt att samhället sitter med händerna i kors när det
Saller exempelvis^ konjunkturpolitiken. Jag tror att det därvidlag råder stor
enighet mellan bade herr Myrdal och mig och många ledamöter från andra
partier. Det, som skiljer, är väl, att vi på vår sida så starkt vilja betona faran
av att man i onödan genomför en ekonomisk maktkoncentration till staten. Vi
framhäva i varje konkret fall lämpligheten av att staten begränsar sig till de
uppgifter, där dess insatser kunna visa sig vara väsentliga, t. ex. konjunkturpolitiken,
där en hel del saker inte kan utföras av andra, medan näringsorganisationejna
också kunna göra en del, men inte allt. Man skall alltså inte försöka
låta staten sköta allting och dirigera hela det ekonomiska livet. Uppgifterna
därvidlag äro så stora, och tillgången till dugliga tjänstemän är inte
obegränsad. Det förefaller därför lämpligt, att man i viss mån strävar efter
att låta staten specialisera sig på vissa sidor av detta stora problem.

''Vår ståndpunkt innebär sålunda, att vi kräva bibehållandet av ett system
med ekonomisk decentralisering, där mycket stora delar av de ekonomiska avgörandena
och den ekonomiska planeringen ske inom de enskilda företagen
eller de enskilda organisationerna och inte helt och hållet under statlig kontroll
eller dirigering. Vi tro, som jag sagt många gånger förut, att ett sådant
system inte bara är i längden effektivare, utan också ger bättre förutsättningar
för ^allmän medborgarfrihet.

Enigheten mellan ^herr Myrdal och mig sträcker sig tydligen rätt långt, eftersom
den gäller både konjunkturnolitiken och socialpolitiken. Det förefaller
mig emellertid, när herr Myrdal förklarar att han vill bibehålla så mycket
som möjligt av den enskilda företagsamheten, som örn man hos honom skulle
sakna denna gång såväl som vid andra tillfällen, en benägenhet att verkligen
taga konsekvenserna av denna ståndpunkt när det gäller den skattepolitiska
diskussionen, en obenägenhet att taga hänsyn till att man kan bibehålla en
stor enskild företagsamhet, endast örn företagen ha vissa finansiella förutsättningar
och en viss rörelsefrihet inom den statliga regleringens ram, så att den
kan i ungern på det sätt som den hittills har gjort, och vidare att detta ålägger
skattepolitiken en snävare begränsning än vad som kanske från andra synpunkter
i och för sig skulle vara nödvändigt.

Jag tror emellertid att det inom det socialdemokratiska partiet inte bara finns
personer som tänka som herr Myrdal, utan att det också finns ganska många,
som i själva verket, örn de deklarerade vad de innerst inne anse, fästa större
vikt vid att man kan fortsätta den sociala reformpolitiken och att man kan
bygga upp och förbättra en konjunkturpolitik, som söker skapa en hög och
jämn sysselsättning, än vid genomförandet av några socialiseringsprojekt som
ha sin andliga härstamning mera, det vill jag dock påstå, från teoretiska spekulationer
än från ett praktiskt påvisat behov. Konjunkturpolitiken och socialpolitiken
springa fram ur påvisade vitala behov, som hela folket känner,
men det göra inte alla dessa mera allmänna socialiseringsprojekt. Jag tror därför
att, mångå, som politiskt höra hemma i arbetarpartiet, också ha större intresse
tor de verkligen praktiskt betydelsefulla frågorna.

... ^aTX varit en talesman även för ett sådant resonemang — liksom

tor nästan allting annat — visste jag inte. Jag erkänner att det för mig var
en nyhet Jag hoppas bara att den upplysningen skall göra det så mycket lättare
tor herr Myrda! och många andra, som äro socialdemokrater, att ansluta
sig till den åskådningen.

Kerr Myrdal erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Bara en mening
herr talman! Vad Karl Marx var förespråkare för, var den åskådningen sorn
handelsministern med rätta gav uttryck åt, när han kilade örn hur det privat -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kapitalistiska systemet hade lett till ett kraftigt ekonomiskt framåtskridande,
oell det långt innan socialpolitiken hade satts i världen och ännu längre innan
i Sverige den social-liberala åskådningen hade fått sin kanoniserade form.

Herr Hage: Herr talman! Jag har beklagligtvis råkat komma på talarlistan
strax efter en stor ekonomisk debatt, som har tilldragit sig en betydande uppmärksamhet.
Det är ganska naturligt, att det jag kommer att yttra mig om
-— några ting som beröra Norrland — inte kommer att kunna tilldraga sig
en sådan uppmärksamhet. Men trots detta menar jag, att en del spörsmål,
som nu föreligga och som äro föremål för utredning och behandling, äro för
oss norrlänningar så betydelsefulla, att det är rimligt, att vi få tillfälle att i
en sådan remissdebatt som denna — som avhandlar allt mellan himmel och
jord — säga några ord om dessa ting.

Jag ber då först att få peka på, att i den berättelse örn vad sig i rikets styrelse
tilldragit, som nyss utdelats, förekommer på sidan 195 en redogörelse
för vad Norrlandskommittén hittills har sysslat med, vad den har åstadkommit
och hur långt arbetet framskridit i denna betydelsefulla kommitté. När denna
kommitté tillsattes, väckte den en viss tillfredsställelse i allmänhet inom den
norrländska befolkningen, men samtidigt funnos de, som kritiskt sago på den
och sade ungefär så här: »Nu blir det väl bara ytterligare en del statistiska luntor
och en massa förslag, som inte resultera i någonting!»

När jag i redogörelsen på sidan 199 läser igenom vad denna kommitté hittills
har sysslat med, de förslag den har utarbetat och de yttranden den har
avgivit — den redogörelsen upptar ungefär en halv sida —- måste jag dock
få den uppfattningen, att man har anledning att hoppas och tro, att ur detta
arbete skall framgå någonting, som kommer att få betydelse för Norrland.
Vad vi norrlänningar emellertid nu särskilt hoppas på är, att det icke blott
göres utredningar och avgives yttranden från Norrlandskommittén, utan att
det fortast möjligt kommer förslag fram till riksdagen örn reformer, som beröra
Norrland. Ty vi hysa icke den uppfattningen, att arbetet skall gå till
på det sättet, att först när hela massan av utredningar blivit färdig, skall det
framläggas ett stort förslag, som berör Norrland. ''Tvärtom ha vi funnit att
de direktiv, som lämnats för kommitténs arbete, direkt tala örn att det är meningen
att taga upp de olika frågorna undan för undan och utreda dem. Det
står visserligen ingenting bestämt om att varje fråga, när den blivit utredd,
skall läggas fram för riksdagen till behandling, men vi vilja starkt understryka,
att detta är synnerligen nödvändigt, så att inte själva framläggandet
av frågan och dess behandling i riksdagen uppskjutes till en långt avlägsen
framtid. I stället bör örn möjligt varje fråga, allteftersom den blir färdig,
framläggas för riksdagen. Och då tycker jag att vi kunna ha anledning^ att
hoppas, att det redan vid denna riksdag lägges fram åtminstone någon fråga,
som har betydelse för vår landsdel.

Jag har velat anföra detta, ty skulle det visa sig att Norrlandsutredningcn
resulterar i snabba förslag till riksdagen och därmed^ följande beslut, som ha
betydelse för Norrland, så skulle den misstro, som på en del håll finnes mot
behandlingen i regering och riksdag av Norrlandsfrågorna, i någon mån kunna
försvinna. Det är nämligen så, att en hel del folk på grund av det sätt, varpå
en del norrlandsfrågor lia behandlats i riksdagen och i regeringen, ha denna
uppfattning — jag vill för min del inte säga att jag ansluter mig till den.. Många
ha emellertid den tron, att Norrland behandlas på ettdera styvmoderligt sätt
än andra delar av landet, och det anser man sig lia fått stöd för på grund av
att i vissa stora kommunikationsfrågor, särskilt brofrågorna, som ha så stor

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

betydelse med hänsyn till nödvändigheten att få de gamla färjorna ersatta
med broar, ha de norrländska intressena fått stå tillbaka.

Detta framkommer inte minst i årets statsverksproposition. Det är två stora
brofrågor, som äro föremål för regeringens uppmärksamhet, nämligen den
gamla frågan om en bro vid Bergnäset över Lule älv strax utanför Luleå och
vidare frågan örn anläggandet av en större bro i mellersta Sverige, Hjulstabron.
Jag har kunnat konstatera samma sak vid ett tidigare tillfälle, då det också
förelåg två brofrågor till avgörande. Även den gången var det fråga om Bergnäsbron
samt en stor och dyrbar bro längre ned i Norrland. Bron i södra
Norrland fick då gå före Bergnäsbron, och frågan örn denna sistnämnda bro
ligger alltjämt oavgjord. Det är precis samma sak även i år. Det är fråga om
två broar, Hjulstabron och Bergnäsbron. Trots att förslaget örn Hjulstabron
kommit fram vid en mycket senare tidpunkt, går denna bro nu före Bergnäsbron
och tas upp till en mycket fördelaktigare behandling än det äldre förslaget
örn en bro vid Bergnäset. Jag missunnar inte alls de medborgare, som bo
kring Hjulstabron, att få sina intressen tillgodosedda, men nog hade det väl
varit rimligt, att båda dessa brofrågor hade behandlats på ett lika fördelaktigt
sätt i statsverkspropositionen.

I statsverkspropositionen föreligga även ett par andra frågor, som särskilt
beröra Norrland. Norrland är ju framför andra delar av vårt land de skattetyngda
kommunernas hemort. Särskilt kommunerna i övre Norrland äro i
mycket stor utsträckning skattetyngda, vilket vi norrlandsrepresentanter vid
upprepade tillfällen ha framhållit här i riksdagen. De skattetyngda kommunerna
i Norrland längta efter en snar reform på skatteutjämningens område.
Det reformförslag härvidlag, som redan utarbetats och föreligger klart, är
visserligen inte helt tillfredsställande från de skattetyngda kommunernas synpunkt,
men det skulle ändå, om det genomfördes, innebära en viss förbättring
för dessa kommuner. Vi hade hoppats, att detta förslag skulle framläggas för
1945 års riksdag. Men så kommer ju nu inte att bli fallet. Efter finansministerns
uttalande kunna vi inte vänta, att det ens skall framläggas för 1946 års
riksdag, vilket enligt min mening är synnerligen beklagligt, inte minst därför,
att skillnaden i skattetryck mellan de skattetyngda och icke skattetyngda
kommunerna åtminstone i vissa fall synes bli allt större i stället för att utjämnas.
En utredning, som jag har gjort beträffande landstingens beskattning,
visar, att skillnaden mellan de mest skattetyngda landstingen, d. v. s. de, som
ha det minsta antalet skattekronor per invånare, och de landsting, som ha det
största antalet skattekronor, har blivit allt större i stället för att såsom vi hoppats
så småningom sammanjämkas. Vårt intresse för att få till stånd en
skatteutjämning måste därför naturligtvis bli allt större, och jag vill uttala
den förhoppningen, att frågan måtte kunna framläggas åtminstone för 1946
års riksdag.

Jag ville även ta upp en annan fråga, som redan har gett anledning till en
interpellation och som för övrigt också berörts under remissdebatten, nämligen
beskattningen vid källan. Från norrländska utgångspunkter är det av stor betydelse.
att denna sak löses så snart som möjligt. Under de gångna krigsåren
har ett mycket stort antal arbetare haft sysselsättning vid militära anläggningar
i övre Norrland. Dessa arbetare ha förtjänat mycket pengar, men, så vitt
jag förstår, finns det ingen möjlighet för kommunerna där uppe att få ut något i
skatt på dessa inkomster. I varje fall synas utsikterna härför vara mycket ringa.
Även om man inia kunnat lösa hela frågan om beskattningen vid killian, är det
förvånande, att man inte kunnat finna en lösning åtminstone på denna del av
problemet. Det kan visserligen invändas, att vi nu koni rn i t så långt mot krigets
slut, att det inte skulle betyda så mycket, örn denna fråga, löses nu, ty vi

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

lia redan försuttit fatalierna. Trots detta är det rimligt, att man försöker få
fram en lösning av detta problem, vilket skulle vara till fördel inte minst för
de skattetyngda kommunerna i Norrland.

Så vitt jag har mig bekant, Ilar man i England efter starka påtryckningar
från de berörda kommunerna mitt under brinnande krig genomfört en reform
på detta område. Efter en del påtalanden i parlamentet ansåg sig den engelske
finansministern helt enkelt tvungen att framlägga förslag örn en lagändring
härvidlag, vilken även genomfördes. Frågan är säkerligen inte så svårlöst, att
vi inte skulle kunna komma till rätta med den även i vårt land. Man skulle
kunna bestämma, att örn en person arbetat under en viss tid i en kommun och
där haft en betydande inkomst, skulle t. ex. den, som utbetalar lönen, lia rätt
att avdraga en viss procent på vederbörandes avlöning såsom skatt till den
kommun, där personen i fråga vistats. Vi skulle visserligen då behöva frångå
gällande bestämmelser örn a.tt skatten såsom regel skall betalas i den kommun,
där vederbörande är skatteskriven. Örn en person en längre tid vistas och har
arbete på en annan plats, anser jag dock, att det vöre ganske rimligt, om det
funnes en lagbestämmelse, som gåve myndigheterna där rätt att tvångsvis uttaga
skatt av medborgaren i fråga. När man reser bland kommunerna i Norrland
och talar med folk där, klaga kommunalmännen ofta över att personer,
som under kriget förtjänat mycket pengar på arbete inom kommunen och utnyttjat
dess anordningar på olika sätt, plötsligt försvinna utan att kommunen
kan ta ut ett enda öre av dem i skatt. Det skulle vara mycket underligt, om vi
inte skulle kunna åstadkomma åtminstone en provisorisk lösning av dessa svårigheter.

Jag skulle, herr talman, gärna, vilja uppehålla mig vid en hel del andra ting,
som beröra Norrland. På grund av den långt framskridna tiden skall .jag emellertid
inskränka mig till var jag redan har anfört. Därutöver vill jag emellertid
säga några ord med anledning av ett yttrande av allas vår vän, herr Linderot,
på norrlandsbänken.

Herr Linderot förklarade, så vitt jag fattade honom rätt, att det kommunistiska
partiet nu hade beslutat sig för att traska ned i »kompromissträsket»,
örn jag får använda ett uttryck, som man från kommunistiskt håll åtminstone
förr i världen brukade begagna mot oss socialdemokrater, då man häcklade
oss för att vi vistades nere i detta träsk. Det framgick emellertid av herr Lindenäs
yttrande, att det var ett något finare träsk,_ som kommunisterna tänkte
anordna för sin egen del. Jag kommer inte exakt ihåg verba formelia, men så
vitt jag fattade honom rätt. förklarade han, att det i alla fall är den skillnaden,
mellan socialdemokrater och kommunister — även om båda partierna äro kompromissarier
— att socialdemokraterna, nöja sig med ett kompromissbeslut och
inte bry sig om att skrida vidare för att försöka åstadkomma ett bättre beslut
än vad som kunnat uppnås genom kompromissen, under det att kommunisterna
betrakta detta såsom ett slags avbetalning och ögonblickligen fortsätta arbetet
för att söka komma fram till ett bättre beslut i fråga örn den ena eller andra
lagstiftningen. Det var den stora skillnaden mellan socialdemokrater och kommunister,
förklarade herr Linderot.

Jag kan icke finna annat än, att detta är en fullständigt oriktig historieskrivning.
Jag har i många år suttit i andra lagutskottet och sysslat med sociala
lagstiftningsfrågor. Den inställning, som vi socialdemokrater haft. har
hela tiden varit att för varje gång ta ut vad som varit möjligt att uppnå i fråga
örn en social reform och sedan inrikta oss på att arbeta vidare för att få till
stånd ett ännu bättre beslut. Jag pekar härvidlag särskilt på sociallagstiftningen,
som ju har en så oerhört stor betydelse för arbetarklassen. Jag erinrar
t. ex. örn behandlingen av folkpensionerna. Det fattades ett mycket otillfreds -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ställande beslut om dem år 1913 — jag var med redan på den tiden ■— men sedan
ha de gång på gång förbättrats. Jag erinrar vidare örn arbetslöshetsförsäkringen
och en mängd andra sociala lagar, som inte från början varit sådana som
vi önskat, men i fråga örn vilka vi ha resonerat på det sättet, att det gäller för
oss att för var gång ta ut vad vi kunna. Vi socialdemokrater ha alltid — det
vill jag starkt betona — inriktat oss på att undan för undan få fram bättre
beslut och reformer i fråga örn den sociala lagstiftningen. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen,
har det ju — trots att den är tämligen färsk — skett
en justering av densamma omkring sex gånger under loppet av några år. Hela
den historieskrivning, som vill göra gällande, att skillnaden mellan socialdemokraterna
och kommunisterna är den. att socialdemokraterna nöja sig med
ett dåligt kompromissbeslut, vilket kommunisterna inte göra, är alltså fullständigt
oriktig.

Jag har uttryckligen velat säga ifrån detta, därför att detta påstående naturligtvis
kommer att gå igen i valrörelserna. Denna förklaring örn skillnaden
mellan socialdemokrater och kommunister är således fullständigt felaktig. Jag
vill vidare med anledning av herr Linderots uttalande, bestämt fastslå, att vi
från vår sida alltjämt komma att göra det bästa av kompromissbesluten och
undan för undan söka påbygga och förbättra dem till fördel för arbetarklassen
och småfolket i vårt land.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2 i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott, nämligen propositionen nr 1, i vad
propositionen angick pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag
av anslagen under avdelningen C. Allmänna indragningsstaten) samt iuksdagsoch
revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens
verk, till bankoutskottet och, såvitt propositionen rörde jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt propositionen nr 2, i vad den angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 12, av herr Lodenius och herr Andersson, Albert, om ändrade grunder
för ersättning till kommuner för byggande av tjänstebostäder åt folkskollärare;

nr 13, av herrar Hage och Grym, om lönereglering för föreståndarinnor
vid nomadskolhem; samt

nr 14, av herr Sundvik, angående omarbetning av gällande provinsialläkartaxa.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 15, av herr Eklund m. fl., angående förhöjt dagtraktamente åt av kommun
valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och lokal
taxeringsnämnd; samt

nr 16, av herr Wistrand m. fl., örn ändrade bestämmelser angående utskänkning
av rusdrycker i samband med vissa föreställningar.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 17, av herr Karlsson, Gottfrid, om pension eller årligt understöd åt Elsa
Lovisa Bjurström; oell

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1946.

nr 18, av herr Forslund, om pension åt förre skogvaktaren E. H. R. Karlssons
änka.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Lindblom
m. fl. väckta motionen, nr 19, om inskränkning av makes förfoganderätt i fråga
örn försäkringsavtal, avseende makarnas eller endera makens liv.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Andersson, Alfred,
och herr Hallagård väckta motionen, nr 20, örn beredande av statsunderstöd
åt bonde- och småbrukarskolor.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 21, av herr Jonsson m. fl., örn en ingående undersökning beträffande
landsbygdens bostadsstandard;

nr 22, av herr Källman m. fl., örn åtgärder för ökad social allmänbildning
och upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän; samt
nr 23, av herr Lindström m. fl., örn åtgärder för planläggning av det fortsatta
utredningarbetet på socialpolitikens och socialvårdens områden.

Föredrogos Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 13, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den
5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och
nr 14, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 453) med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke, m. m.

Propositionerna hänvisades, såvitt angick anslagsfrågor, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 24, av herr Herlits, örn statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område m. m.;

nr 25, av herr Arrhén, örn rätt för värnpliktiga till fria hemresor vid tjänstledighet
eller permission;

nr 26, av herr Johansson, Lennart, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 27, av herr Andersson, Karl, m. fl., angående förstatligande av de svenska
gat- och kantstensindustrierna;

nr 28, av herr Sundelin m. fl., angående vidgad rätt till statsbidrag för
förbättring och underhåll av enskild väg;

nr 29, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., angående uppförande på ordinarie
stat hos skolöverstyrelsen av ett gymnastikråd och två gymnastikkonsulenter;

nr 30, av herr Forslund m. fl., angående lärares användande till annan
tjänstgöring vid skolorna än undervisning och därmed sammanhängande uppgifter
; samt

nr 31, av herr Fahlander m. fl., angående vissa försöksanordningar på folkskoleväsendets
område.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 32, av herr Leander m. fl., angående viss ändring av sparbankslagen;
nr 33, av herr Anderberg, om pension eller understöd åt förre furiren O.
Nordin;

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

nr 34, av herr Anderberg, örn fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare
hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg; samt

nr 35, av herr Wagnsson, om ersättning åt F. W. S. Holmqvist och C. E.
Olsson i anledning av en olyckshändelse under fälttjänstövning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Bondeson
m. fl. väckta motionen, nr 36, angående importförbud beträffande amerikanskt
fläsk.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Helgesson
m. fl. väckta motionen, nr 37, angående införande av högertrafik i
riket.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Manner -skants och Heiding väckta motionen, nr 38, i anledning av Kungl. Majlis
framställning örn anslag till gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt.

Föredrogos och hänvisades till ett tillfälligt utskott nedannämnda motioner:
nr 39, av herrar Gustavson och Arrhén, om åtgärder för uppgörande av
riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen; nr

40, av herr Sjödahl, om avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till
de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.; samt

nr 41, av herr Sandegård och herr Andersson, Jones Erik, örn ändrade bestämmelser
för det kyrkliga kollektväsendet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Näsström m. fl.
väckta motionen, nr 42, angående utredning rörande säsongarbetslösheten
inom sågverksindustrien m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Hansson
och herr Elowsson, Nils, väckta motionen, nr 43, angående viss ändring i
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Elowsson,
Nils, m. fl. väckta motionen, nr 44, örn statsunderstöd till Balsgårds växtförädlingsanstalt.

Föredrogs och bordlädes ånyo riksdagens kanslideputerades memorial nr 1.

Ordet lämnades på begäran till hörr förste vice talmannen, som yttrade:
Jag ber att få hemställa, att denna kammare måtte besluta att tillsätta två
tillfälliga utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Herr talmannen föreslog, att kammaren måtte besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 31 i denna månad, företaga val av
ledamöter och suppleanter i de nu beslutade tillfälliga utskotten.

Hetta förslag antogs.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 45, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., örn rätt för sjuka personer att utan
personlig inställelse utöva rösträtt vid allmänna val;

nr 46, av herr Persson, Ivar, och herr Elofsson, Gustaf, örn rätt för vissa
i beredskapstjänst inkallade värnpliktiga till fria hemresor vid permission eller
tjänstledighet;

nr 47, av herr Johanson, Karl Emil, m. fl., angående viss utbildning och
befordringsmöjlighet för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus;

nr 48, av herr Bäckström m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till byggande av enskilda vägar;

nr 49, av herr Leander m. fl., angående en utredning av löneförhållandena
vid vissa av telegrafverkets växelstationer;

nr 50, av herr Svedberg m. fl., örn åtgärder för avlägsna bygders förseende
med kompetenta lärarkrafter för undervisningen i folkskolan;

nr 51, av herr Lindén m. fl., arn viss ändring av villkoren för statsbidrag
till slöjdundervisningen i folkskolan;

nr 52, av herr Lindblom m. fl., örn anslag till upptagande av en film i åtbördsspråket; nr

53, av herr Jonsson m. fl., angående utredning örn en mera planmässig
fördelning av industrien på olika orter och landsdelar;

nr 54, av herr Arrhén m. fl., angående vidgad rätt till avdrag vid beskattning
av förvärvsarbetande hustrus arbetsinkomst;

nr 55, av herr Petersson, Emil, angående viss ändring av pensionsbestäm-»
melserna för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

nr 56, av herr Arrhén, örn införande av pensionsrätt för vissa förutvarande
landsormsofficerare;

nr 57, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, angående pensionsförbättring
för vissa tvångspensionerade arbetare vid Karlskrona örlogsvarv;

nr 58, av herr Petersson, Emil, angående årligt understöd åt styrmannen
J. Danielssons änka;

nr 59, av herr Gillström m. fl., örn ändring av behörighetsvillkoren för ordförande,
ledamot eller suppleant i arbetslöshetsnämnd ;

nr 60, av herr Hagman m. fl., örn förbättrad löneställning för vissa egnahems
as s i sten ter;

nr 61, av herr Carlström m. fl., örn ökat anslag till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser;

nr 62, av herr Johansson, Lennart, m. fl., örn ökat anslag till befrämjande
i allmänhet av nötkreatursaveln;

nr 63, av herr Hagman m. fl., örn ökat anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m.;

nr 64, av herr Mannerskantz m. fl., örn ökat anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet;
samt

nr 65, av herr Gillström m. fl., angående utredning av frågan om slopande
av domkapitel såsom instans för handläggning av ärenden rörande folkskoleväsendet.

Fredagen den 19 januari 1945.

Ni 4.

5»

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollutdrag för denina dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.40 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. väckta motionen, nr 45, örn rätt för sjuka personer att utan
personlig inställelse utöva rösträtt vid allmänna val.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 46, av herr Tersson, Ivar, och herr Elofsson, Gustaf, om rätt för vissa i
beredskapstjänst inkallade värnpliktiga till fria hemresor vid permission eller
tjänstledighet;

nr 47, av herr Johanson, Karl Emil, m. fl., angående viss utbildning och befordringsmöjlighet
för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus;

nr 48, av herr Bachström m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
örn anslag till bidrag till byggande av enskilda vägar;

nr 49, av herr Leander m. fl., angående en utredning av löneförhållandena
vid vissa av telegrafverkets växelstationer;

nr 50, av herr Svedberg m. fl., örn åtgärder för avlägsna bygders förseende
med kompetenta lärarkrafter för undervisningen i folkskolan;

nr 51, av herr Lindén m. fl., örn viss ändring av villkoren för statsbidrag till
slöjdundervisningen i folkskolan;

nr 52, av herr Lindblom m. fl., örn anslag till upptagande av en film i åtbördsspråket;
samt

nr 53, av herr Jonsson m. fl., angående utredning örn en mera planmässig
fördelning av industrien på olika orter och landsdelar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Arrhén m. fl.
väckta motionen, nr 54, angående vidgad rätt till avdrag vid beskattning av
förvärvsarbetande hustrus arbetsinkomst.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda motioner:
nr 55, av herr Petersson, Emil, angående viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater ;

nr 56, av herr Arrhén, om införande av pensionsätt för vissa förutvarande
landstormsofficerare;

Nr 4.

Fredagen den 19 januari 1945.

nr 57, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, angående pensionsförbättring
för vissa tvångspensionerade arbetare vid Karlskrona örlogsvarv; samt
nr 58, av herr Petersson, Emil, angående årligt understöd åt styrmannen J.
Danielssons änka.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Gillström
m. fl. väckta motionen, nr 59, om ändring av behörighetsvillkoren för
ordförande, ledamot eller suppleant i arbetslöshetsnämnd.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 60, av herr Hagman m. fl., örn förbättrad löneställning för vissa egnahemsassistenter; nr

61, av herr Carlström m. fl., örn ökat anslag till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser;

nr 62, av herr Johansson, Lennart, m. fl., örn ökat anslag till befrämjande
i allmänhet av nötkreatursaveln;

nr 63, av herr Hagman m. fl., örn ökat anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m.; samt

nr 64, av herr Mannerskantz m. fl., örn ökat anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Gillström m. fl.
väckta motionen, nr 65, angående utredning av frågan örn slopande av domkapitel
såsom instans för handläggning av ärenden rörande folkskoleväsendet.

Föredrogs ånyo och godkändes riksdagens kanslideputerades memorial nr 1,
angående antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 66, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till avlöningsstat
för krigsarkivet;

nr 67, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 68, av fru Svenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn
ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 69, av herr Johansson, Lennart, m. fl., örn inrättande av en befattning
som biträdande länsarkitekt i Vänersborg;

nr 70, av herr Söderdahl och herr Bergh, Ragnar, angående stiftssekreterarens
vid domkapitlet i Visby och stiftsjägmästarens vid stiftsnämnden därstädes
lönegradsplacering;

nr 71, av fru Svenson och fru Sjöström-Bengtsson, örn arvodesförhöjning
för konsulenterna i husligt arbete och kvinnlig slöjd hos skolöverstyrelsen;

nr 72, av herr Mattsson m. fl., angående utbyggnad och effektivisering av
skolskjutsverksamheten m. m.;

nr 73, av fru Svenson m. fl., örn ändrad löneställning för statens instruktör
i hemslöjd;

nr 74, av herr Andersson, Elon, m. fl., angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m.;

nr 75, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson, Ivar, angående vissa
ändringar i arrendelagstiftningen;

Lördagen den 20 januari 1945.

Nr 4.

nr 76, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., angående lagstiftning om rätt i vissa
fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

nr 77, av herr Mannerskantz m. fl., örn åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets
behov av yrkesmän; samt

nr 78, av herr Forslund m. fl., örn en utredning angående befolknings- och
näringsförhållanden i Sverige.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.08 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördalen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna döljande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 19 januari 1945.

Till justitiedepartementet hade den 19 januari 1945 från länsstyrelsen i Västernorrlands
län inkommit fullmakt för chauffören Hjalmar Nilsson i Kramfors,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 66, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till
avlöningsstat för krigsarkivet;

nr 67, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 68, av fru Svenson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
örn ökning av antalet provinsialläkartjänster;

nr 69, av herr Johansson, Lennart, m. fl., örn inrättande av en befattning
som biträdande länsarkitekt i Vänersborg;

Nr 4.

Lördagen den 20 januari 1945.

nr 70, av herr Söderdahl och herr Bergh, Hagnar, angående stiftssekreterarens
vid domkapitlet i Visby och stiftsjägmästarens vid stiftsnämnden därstädes
lönegradsplacering;

nr 71, av fru Svenson och fru Sjöström-Bengtsson, om arvodesförhöjning för
konsulenterna i husligt arbete och kvinnlig slöjd hos skolöverstyrelsen;

nr 72, av herr Mattsson m. fl. angående utbyggnad och effektivisering av
skolskjutsverksamheten m. m.; samt

nr 73, av fru Svenson m. fl., örn ändrad löneställning för statens instruktör
i hemslöjd.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Andersson,
Elon, m. fl. väckta motionen, nr 74, angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

75, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson, Ivar, angående vissa
ändringar i arrendelagstiftningen; och

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Mannerskantz
m. fl. väckta motionen, nr 77, örn åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets
behov av yrkesmän.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Forslund
m. fl. väckta motionen, nr 78, örn en utredning angående befolknings- och näringsförhållanden
i Sverige.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 79, av herr Hage, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m.;

nr 80, av herr Carlsson, Olof, angående expeditionsvaktens hos försäkringsrådet
placering i lönegrad;

nr 81, av herr Arrhén, angående utökning av antalet e. o. adjunktsbefattningar
vid de statliga läroverken;

nr 82, av herr Gränebo m. fl., örn statsbidrag till skattetyngda kommuner
för uppförande av vissa skollokaler;

nr 83, av herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson, angående utredning örn
överförande av nöjesskatten till en statens kulturfond;

nr 84, av herr Hage, örn viss ändring i förordningen angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner;

nr 85, av herrar Myrdal och Strand, angående en utökad offentlig redovisning
av företagens ekonomiska förhållanden;

nr 86, av herr Arrhén och friherre Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn anslag till lantbruksakademien;

nr 87, av herr Nilsson, Bror, m. fl., örn ökat anslag till ersättning åt egnahemsombuden; nr

88, av herr Hagman och herr Nilsson, Bror, örn ökat anslag till bidrag
till uppförande av siloanläggningar; samt

Måndagen den 22 januari 1945.

Nr 4.

nr 89, av herrar Wahlmark och Strand, angående gårdskarlarnas vid lantbrukshögskolan
placering i lönegrad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.07 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 22 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 16, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 11 juli
1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;

nr 20, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond;
och

nr 21, angående ändringar i bestämmelserna rörande rekreationsresor mot
nedsatt avgift för viss personal i övre Norrland.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Hages motion, nr
79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 80, av herr Carlsson, Olof, angående expeditionsvaktens hos försäkringsrådet
placering i lönegrad;

nr 81, av herr Arrhén, angående utökning av antalet e. o. adjunktsbefattningar
vid de statliga läroverken; samt

nr 82, av herr Gränebo m. fl., örn statsbidrag till skattetyngda kommuner
för uppförande av vissa skollokaler.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 83, av herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson, angående utredning örn
överförande av nöjesskatten till en statens kulturfond; och

nr 84, av herr Hage, örn viss ändring i förordningen angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herrar Myrdal
och Strand väckta motionen, nr 85, angående en utökad offentlig redovisning
av företagens ekonomiska förhållanden.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 86, av herr Arrhén och friherre Beck-Friis, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn anslag till lantbruksakademien;

nr 87, av herr Nilsson, Bror, m. fl., om ökat anslag till ersättning åt egnahemsombuden; -

Nr 4.

Måndagen den 22 januari 1945.

nr 88, av herr Hagman och herr Nilsson, Bror, om ökat anslag till bidrag
till uppförande av siloanläggningar; samt

nr 89, av herrar Wahlmark och Strand, angående gårdskarlarnas vid lantbrukshögskolan
placering i lönegrad.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 16, 20 och 21.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 90, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., om anslag till inrättande av en musikkår
vid Luleå luftvärnskår;

nr 91, av herr Wistrand m. fl., örn anslag till stipendier åt elever vid godkända
sjuksköterskeskolor;

nr 92, av herr Rersson, Ivar, m. fl. örn viss ändring av bestämmelserna
rörande statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade
patienter på landsbygden;

nr 93, av friherre De Geer m. fl., örn ökat anslag till Nationalmuseet: Underhåll
och ökande av samlingarna;

nr 94, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om
inrättande av en kamrerarbefattning hos skolöverstyrelsen;

nr 95, av herr Wagnsson m. fl., örn anslag till en kurs för utbildning av
lärare för hörselsvaga barn;

nr 96, av herr Holmberg, örn ändrade bestämmelser rörande anslag till lokaler
för skolbamsbespisning i folkskolorna;

nr 97, av herr Holmberg, örn vissa åtgärder till främjande av tekniskt-vetenskaplig
forskning;

nr 98, av herr Bergh, Ragnar, m. fl., örn vissa åtgärder för utbyggande av
en metallurgisk storindustri i Norrbotten;

nr 99, av herr Grym och herr Bergh, Ragnar, angående ändring av bestämmelserna
i § 46 kommunalskattelagen örn avdrag av periodiskt understöd;
nr 100, av herr Holmberg, angående viss ändring av lagen om expropriation;
nr 101, av herr Holmberg, örn ändrade bestämmelser rörande utomäktenskapliga
barns arvsrätt m. m.;

nr 102, av herr Carlström, örn ökat anslag till nötboskapsavelns befrämjande:
understöd åt kontrollföreningsverksamhet;

nr 103, av herr Carlström m. fl., örn ökat anslag till bidrag till ladugårdsförbättringar; nr

104, av herr Nilsson, Bror, m. 1''1., örn anslag till bidrag till särskilda
utbildningskurser för fjäderfäskötare m. m.;

nr 105, av herr Gustavson m. fl., örn en skyndsam utredning av fiskets efter
krigsproblem;

nr 106, av herr Hage, angående viss ändring beträffande formuleringen av
författningar, som införas i svensk författningssamling; samt

nr 107, av friherre De Geer m. fl., örn åtgärder till förenkling och rationalisering
av den statliga förvaltningen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.06 förmiddagen.

In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

i 50391